Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 121 (Proposition 1914:121 - b)

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 121.

Nr 121.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om tillsyn å fartyg; given Stockholms slott den
29 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om tillsyn å'' fartyg.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Axel Vennersten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 85 käft. (Nr 121).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Förslag

till

lag om tillsyn å fartyg.

FÖRSTA KAPITLET.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Tillsyn å fartyg skall enligt denna lag utövas för utrönande, huruvida
bestämmelserna i 5 a § sjölagen och de med stöd därav utfärdade
föreskrifter äro iaktfagna.

I fråga om fartyg, som tillhör svenska staten, är denna lag tillämplig
endast i den mån Konungen därom särskilt förordnar.

De bestämmelser i denna lag, vilka ej särskilt förklaras gälla om svenska
fartyg, skola, med de undantag och avvikelser Konungen må bestämma,
äga tillämplighet jämväl å utländska fartyg, som här i riket finnas. 2

2 §•

Den i denna lag stadgade tillsyn utövas av fartygsinspektionens
chefsmyndighet, i vissa avseenden under samverkan med yrkesinspektionens
chefsmyndighet, samt, under förstnämnda myndighets överinseende
och ledning, av fartygsinspektörer eller av andra, som av fartygsinspektionens
chefsmyndighet förordnas. Utom riket utövas tillsynen av konsulerna
i den utsträckning, som särskilt stadgas. I fråga om bemanningen
utövas tillsyn jämväl av ombudsmännen vid sjömanshusen.

Vederbörande tillsjmsmyndighet må uppdraga åt sakkunnig att biträda
vid och utom riket jämväl verkställa förrättning, varom i denna
lag sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

3 §•

Tillsyn utövas dels genom sådana besiktningar för undersökning
av fartyg i vissa hänseenden, varom stadgas i 2 och 3 kap., (sjövärdighetsbesiktning
och passagerarfartygsbesiktniug) och dels medelst inspektion,
varom sägs i 4 kap.

Vad angår fartyg, som jämlikt 2 kap. äro underkastade sjövärdighetsbesiktning,
må Konungen förordna, att särskilda, regelbundet återkommande
förrättningar för undersökning av maskiner, inrättningar eller
utrustning skola företagas jämväl i andra fall och i annan ordning än
av föreskrifterna i 2 och 3 kap. föranledas.

4 §•

Tillsynsmyndighet skall jämte tilläventyrs åtföljande biträde äga
tillträde till fartyg för verkställande av förrättning enligt denna lag, med
befogenhet tillika att därvid taga del av de fart}7get rörande, ombord
befintliga handlingar. Tillsynsmyndighet läte sig angeläget vara att
så anordna förrättning, att därav såvitt möjligt rubbning i fartygets
trafikförhållanden ej föranledes eller i övrigt större olägenhet förorsakas,
än som kan anses oundgängligen nödigt.

5 §•

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som
rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, galle
ock dem, som hava att taga befattning med tillsyn enligt denna lag.

6 §■

Polismyndighet vare pliktig att lämna tillsynsmyndighet det biträde,
som av dess tjänsteåligganden enligt denna lag kan påkallas.

7 §•

I fall, då beträffande fartygs säkerhet eller särskilt förhållande,
som rör säkerheten, offentlig myndighets bevis (certifikat) skall meddelas,
ankommer utfärdandet därav på fartygsinspektionens chefsmyndighet,
där ej Konungen annorledes förordnat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

8 §.

På Konungen ankommer alt bestämma, att av viss utländsk myndighet
eller av viss klassificeringsanstalt företagen undersökning rörande
fartyg må goMkännas såsom vore den verkställd av vederbörande svenska
tillsynsmyndighet, ävensom att över sådan undersökning utfärdat certifikat
skall äga enahanda giltighet, som om det av svensk myndighet utfärdats.

9 §•

Fartyg, som nyttjas till händelse] öfart eller till befordran av passagerare
i den omfattning att det enligt vad i 20 § stadgas skall vara
försett med passagerarfartygscertifikat, skall i fart bortom linjen Skagen
—Lin desnäs och linjen Esbjerg—Texel, till ledning för tillsynen å dess
nedlastning, vara försett med lastmärke, utvisande fartygets minsta tilllåtna
fribord.

10 §.

Kostnaderna för tillsynen bäras av statsverket, där ej annorlunda
stadgas i denna lag eller, beträffande ersättning åt sakkunnig, som jämlikt
2 § anlitas för förrättning utom riket, av Konungen förordnas.

11 §•

Med passagerare förstås i denna lag varje person, som* medföres
å fartyg, oavsett om ersättning härför skall utgå eller ej, med undantag
av:

befälhavaren;

besättningen;

personer, som i 108 § sjölagen avses;

i tjänst ombord varande lotsar och andra, som därstädes utöva
allmän tjänstebefattning, jämte deras medhjälpare.

Med passagerarfartyg förstås i denna lag varje fartyg, för vilket
gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

12 §.

Närmare föreskrifter angående tillsynens utövande meddelas av
Konungen.

ANDRA KAPITLET.

Om Bjövärdighetsbesiktning.

13 §.

Med sjövärdighetsbesiktning förstås undersökning, som, i de särskilda
fall nedan i detta kapitel sägs, anställes för utrönande, huruvida fartyg
må anses sjövärdigt med hänsyn till dess användning och den fart, van
det nyttjas eller är avsett att nyttjas.

Vid sjövärdighetsbesiktning åligge redaren eller befälhavaren att, i
den mån sådant finnes för besiktningens utförande oundgängligt, låta
verkställa uthuggning och borrning, öppna fartygets klädsel och garnering,
våghålsplankor och ribbor i garneringshål samt manhålsluckor,
pröva drivning med rabb och järn samt i övrigt göra fartyget och dess
rum tillgängliga för besiktningen. Vägrar redare eller befälhavare att
verkställa åtgärd, som sålunda åligger honom, vare tillsynsmyndigheten
befogad att låta verkställa denna på redarens bekostnad.

Det åligge jämväl redaren eller befälhavaren att, där ej besiktningen
försiggår under fartygets byggande, låta för besiktning av skrovet
utan kostnad för statsverket torrsätta eller kölhala fartyget.

14 §.

1 mom. Å fartyg, som för svensk mans räkning nybygges, skall
sjövärdighetsbesiktning verkställas innan det må till sjöfart nyttjas.

Har utländskt fartyg övergått i svensk mans ägo, skall, så snart
ske kan, sjövärdighetsbesiktning å fartyget verkställas.

Vad nu sagts gäller ej om fartyg, som har mindre bruttodräktighet
än 100 registerton.

2 mom. Om sjövärdighetsbesiktning å fartyg, innan det må förses
med passagerarfartygscertifikat, stadgas i 3 kap. ■

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

15 §.

Svenskt fartyg, som enligt 6 § sjölagen förklarats icke vara iståndsättligt,
skall undergå sjövärdighetsbesiktning, innan det må åter till sjöfart
nyttjas.

16 §.

Passagerarfartyg, så ock annat fartyg, som är svenskt och äger en
bruttodräktighet av 100 registerton eller däröver, skall, så länge det till
sjöfart nyttjas, underkastas förnyade sjövärdighetsbesiktningar med nedannämnda
mellantider:

a) för passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och
linjen Esbjerg—Texel ett år och för sådant fartyg i inskränktare fart
två år; samt

b) för annat fartyg än passagerarfartyg, om det är maskindrivet eller
segelfartyg av järn, fyra år och eljest sex år, skolande dessutom segelfartyg
i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—
Texel beträffande botten utvändigt, ävensom maskindrivet fartyg i avseende
å botten utvändigt, propelleraxel, bottenkranar och dylikt undergå
förnyad sjövärdighetsbesiktning vid utgången av halva den stadgade
mellantiden.

Med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom skrovs, maskineris
eller ångpannas ålder eller beskaffenhet, äger fartygsinspektionens chefsmyndighet
bestämma, att förnyad sjövärdighetsbesiktning i avseenden,
som prövas nödiga, skall verkställas inom kortare tid än ovan sägs.

Förnyad sjövärdighetsbesiktning må, utan rubbning i den gällande
tidsföljden för efterföljande besiktning, företagas högst tre månader
före eller efter föreskriven tidpunkt.

Chefsmyndigheten må meddela skäligt anstånd med förnyad
sjövärdighetsbesiktning, dock ej för längre tid än sex månader efter den
tidpunkt, då besiktningen skolat senast ske, och skall i sådant fall från
den tidpunkt, då besiktningen äger rum, tiden för därefter följande besiktning
räknas.

17 §•

Om fartyg, varom i 16 § sägs, till huvudsaklig del ombygges eller
lidit skada av väsentligare omfattning, må fartygsinspektionens chefsmyndighet
förordna att, utan hinder av att den mellantid, som enligt
sagda § skulle gälla, icke förflutit, förnyad sjövärdighetsbesiktning skall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121. 7

ske i den utsträckning, som prövas nödig; ägande chefsmyndigheten i
mån av omständigheterna förordna, att från den tidpunkt besiktningen
äger rum tiden för därefter följande besiktning skall räknas.

18 §.

Fartygsinspektionens chefsmyndighet må för visst fall, där särskild
anledning linnes föreligga, förordna om sjövärdighetsbesiktning å svenskt
fartyg, som ej eljest på grund av bestämmelserna i detta kapitel är
underkastat sådan besiktning.

19 §.

I fall, som avses i 14 § 1 mom. och 15 §, må fartyget ej i fartygsregistret
införas, ej heller förses med nationalitetshandling eller i 4 §
sjölagen omförmält hemortsbevis, förrän genom besiktningen blivit utrönt,
att fartyget är i sj ovärdigt skick.

TREDJE KAPITLET.

Om passagerarfartygsbesiktning.

20 §.

Nyttjas maskindrivet fartyg uteslutande eller huvudsakligen till att
mot ersättning befordra passagerare, eller medföras eljest å fartyg, som
framdrives annorledes än medelst rodd, på en gång flera än tolv
passagerare, skall fartyget vara försett med passagerarfartygscertifikat.

Ej heller inräknas i passagerarantalet, så vitt angår kortare fart
mellan svenska hamnar, stuvare eller stuveriarbetare eller andra arbetare
och deras förmän, vilka för arbete ombord medfölja fartyg, eller sjömän
eller i 108 § sjölagen avsedda personer, vilka efter erhållen eller avslutad
anställning sändas till eller från annat samma redare tillhörigt far -

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

tyg. Vad med kortare fart skall förstås, så ock huruvida i fart mellan
utländska hamnar personer, som nu sagts, må undantagas vid beräkningen,
därom förordnar Konungen.

21 §.

För undersökning, huruvida fartyg uppfyller de särskilda betingelser,
som av Konungen må hava stadgats för fartygs förseende med passagerarfartygscertifikat,
skall det undergå passagerarfartygsbesiktning.
Därvid skall särskilt utrönas och bestämmas, i vilken fart fartyget må
nyttjas samt vilket antal passagerare fartyget äger högst medföra.

Fartyg må ej förses med passagerarfartygscertifikat, med mindre
det, ändå att det icke enligt reglerna i 2 kap. skolat undergå sjövärdighetsbesiktning,
underkastats sådan och därvid befunnits sjövärdigt med
hänsyn till den fart, vari det är avsett att nyttjas, samt efter sjövärdighetsbesiktningen
ej så lång tid förflutit eller sådana omständigheter förekommit,
att förnyad sjövärdighetsbesiktning skolat enligt de i sagda
kapitel i fråga om passagerarfartyg givna regler verkställas.

22 §.

Passagerarfartygscertifikat gälle för fartyg i fart bortom linjen Skagen
—Lindesnäs och linjen Esbjerg—Texel ett år samt för fartyg i inskränktare
fart två år, från och med dagen för dess utfärdande, skolande
dock, därest fartyget befunnits vara i sådant skick, att fulla säkerheten
icke kan antagas äga bestånd så länge, tiden förkortas i motsvarande
mån. Den tid, för vilken certifikat är gällande, skall däri
utsättas.

År svenskt fartyg utom riket vid tid, då för detsamma utfärdat passagerarfartygscertifikat
skulle upphöra att gälla, varde tiden för certifikatets
giltighet utsträckt, till dess fartyget återkommit till svensk hamn.

Där särskild anledning prövas vara för handen, må fartygsinspektionens
chefsmyndighet förklara passagerarfartygscertifikat giltigt för
viss tid eller viss resa efter utgången av den tid, för vilken certifikatet
eljest skulle gälla.

Har passagerarfartyg lidit skada av väsentligare omfattning eller
ock vid inspektion eller sjövärdighetsbesiktning befunnits vara så bristfälligt,
eller eljest av sådan beskaffenhet, att det ej utan fara kan vidare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

nyttjas till befordran av passagerare i den utsträckning certifikatet medgiver,
äger chefsmyndigheten förklara certifikatet icke längre vara gällande.

Jämväl på begäran av vederbörande redare må chefsmyndigheten
förklara passagerarfartygscertifikat icke längre vara gällande.

FJÅRDE KAPITLET.

Om inspektion.

23 §.

Fartyg, varå någon är mot betalning anställd eller färdas såsom
passagerare, är underkastat inspektion för utrönande, huruvida fartyget
är i behörigt skick. För sådant ändamål må tillsynsmyndighet närhelst
så finnes påkallat eller lämpligt och i ett varb hänseende, vari fartyget
är föremål för tillsyn, företaga undersökning, dock att för inspektionens
verkställande icke må krävas vidtagande av sådana åtgärder, varom i
13 § förmäles.

FEMTE KAPITLET.

Om förbud mot nyttjande.

24 §.

Finnes fartyg hava sådana brister till skrov, maskin eller utrustning
eller vara så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att resa därmed icke kan. företagas utan
uppenbar livsfara för dem, som äro ombord, äger vederbörande tillsynsmyndighet
i erforderlig utsträckning förbjuda fartygets nyttjande, intill
dess missförhållandet blivit undanröjt.

Tredskas redare eller befälhavare att låta torrsätta eller kölhala
fartyg i de fall, då sådant enligt 13 § åligger honom, äger vederbörande
tillsynsmyndighet likaledes förbjuda fartygets nyttjande, intill dess åtgärden
vidtagits.

Åro fartygs för arbetes utförande avsedda inrättningar eller redskap
så bristfälliga, att arbetet därmed är förbundet med uppenbar fara för
olycksfall, äger vederbörande tillsynsmyndighet i erforderlig utsträckning
förbjuda nyttjandet därav, intill dess bristen blivit avhjälpt.

Bihang Ull senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 85 käft. (Nr 121.)

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Förbud, som meddelats av annan tillsynsmyndighet än fartygsinspektionens
chefsmyndighet, skall ofördröjligen underställas chefsmyndighetens
prövning.

Myndighet, som meddelat förbud, skall utan avgift tillhandahålla
fartygets redare eller befälhavare skriftligt besked om förbudet och
anledningen därtill.

Till förhindrande att meddelat förbud mot fartygs nyttjande överträdes
äger svensk konsul avfordra befälhavaren för fartyget gällande
nationalitetshandling.

2h §.

Har till följd av förbud, som jämlikt 24 § första och tredje styckena
meddelats av annan tillsynsmjmdighet än fartygsinspektionens chefsmyndighet
och ej av denna godkänts, fartyg hindrats att gå till sjöss,
vare kronan, där skälig anledning till förbudet finnes icke hava förelegat,
skyldig ersätta den skada, som genom förbudet må hava vållats.

Talan om sådan ersättning skall anhängiggöras genom stämning
till Stockholms rådstuvurätt inom två år från den dag, då förbudet meddelades,
eller vare talan mot kronan förfallen.

Vad kronan nödgats utgiva, söke kronan åter av den felande i
man av befogenhet.

SJÄTTE KAPITLET.

Om besvär samt om överbesiktning m. m.

26 §.

Den som icke åtnöjes med beslut, som av tillsynsmyndighet meddelats,
äger att, såvida ej beslutet jämlikt 24 § underställts högre
myndighets prövning, inom den tid och i den ordning, som är stadgad
för klagan i mål, vilka handläggas av förvaltande myndighet, anföra
besvär, över beslut av annan tillsynsmyndighet än fartygsinspektionens
chefsmyndighet hos denna samt över beslut av chefsmyndigheten hos
Konungen; dock att den, vilken beslutet delgivits under resa med fartyget
utom riket, äger anföra besvär inom ett år därefter.

Förbud, som i 24 § sägs, stånde fast intill dess detsamma kan
varda av högre myndighet upphävt. Vad nu sagts gälle ock om beslut,
varigenom passagerarfartygscertifikat förklarats icke längre vara gällande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

27 §.

1 ärende, som genom besvär eller underställning kommit under
prövning av fartygsinspektionens chefsmyndighet, skall denna, om part
sådant påkallar eller det finnes för ärendets prövning erforderligt, förordna
om syn å fartyget (överbesiktning).

Kostnad för överbesiktning skall förskjutas av part, därest förrättningen
tillkommit på dennes begäran. Vid slutlig prövning av
ärendet bestämmes tillika, huruvida med hänsyn till förekomna omständigheter
sålunda förskjutet belopp skall till parten återgäldas.

SJUNDE KAPITLET.

Ansvarsbestämmelser.

28 §.

Hindrar redare eller befälhavare sjövärdighetsbesiktning eller
inspektion eller underlåter han något av vad enligt 13 § andra stycket
honom åligger, eller vägrar befälhavare i fall som i 24 § sista stycket
sägs att till konsul utlämna där omförmäld handling, straffes med böter
från och med tio till och med ettusen kronor, där ej gärningen efter
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

29 §.

Nyttjas fartyg utan att vara vederbörligen försett med lastmärke,
där sådant är föreskrivet, straffes befälhavaren med böter från och med
tio till och med ettusen kronor.

30 §.

Nyttjas fartyg till befordran av passagerare på sätt eller i den omfattning
varom i 20 § sägs, utan att vara försett med gällande passagerarfartygscertifikat,
eller nyttjas passagerarfartyg i strid mot bestämmelse
i det för fartyget gällande passagerarfartygscertifikatet, straffes
befälhavaren med böter från och med tio till och med femtusen kronor.

Klingl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 121.

31 §.

Nyttjas fartyg eller dess för arbetes utförande avsedda inrättningar
eller redskap i strid mot förbud, som meddelats jämlikt 24 §, straffes
befälhavaren med böter från och med etthundra till och med femtusen
kronor eller, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader, såvitt ej gärningen efter allmänna strafflagen
eller sjölagen bör beläggas med strängare straff.

32 §.

Till enahanda straff som befälhavaren dömes redare eller annan, som
ä redares vägnar haft befattning med fartyget, där han uppsåtligen förlett
befälhavaren till förseelse, som i 29, 30 eller 31 § sägs, eller med
råd eller dåd främjat sådan förseelse.

33 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
varom förmäles i 28, 29, 30 eller 31 §, fortsätter samma förseelse, skall för
varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar,
som är bestämt för sådan förseelse.

34 §.

Allmän åklagare skall tala å förseelse, varom i denna lag sägs.

35 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och skola vid
bristande tillgång till deras fulla gäldande förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

36 §.

Om domstol i mål rörande förseelse, varom i denna lag sägs, skall
vad i 328 § sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Fartyg, som vid denna lags ikraftträdande nyttjas till sjöfart och
är av beskaffenhet varom i 16 § sägs, skall undergå sj ovårdigt! etsbesiktning,
första gången å tid, som bestämmes av fai*tygsinspektionens
chefsmyndighet, och därefter i enlighet med vad i nämnda § stadgas.

Besiktningsbevis, som vid lagens ikraftträdande är utfärdat för fartyg
enligt förordningen angående vad i avseende å passagerarångfartygs
byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör den 12 februari 1864,
må gälla såsom passagerarfartygscertifikat intill dess den för bevisets
giltighet bestämda tid utgått.

Fartyg av mindre bruttodräktighet än 100 registerton, som före den
1 januari 1915 nyttjats till sjöfart, må, där det ej är ångfartyg, till den
1 januari 1916 användas för befordran av passagerare såsom i 20 §
sägs, ändock att det icke är försett med passagerarfartygscertifikat.

Under tiden till den 1 januari 1917 skall den omständigheten, att
fartyg icke undergått sjövärdighetsbesiktning, ej utgöra hinder att fartyget
förses med passagerarfartygscertifikat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Utdrag av protokollet över finansärenden. hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 30 januari 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet statsrådet friherre Adelswärd anmälde
det i chefens för justitiedepartementet yttrande till protokollet
över justitiedepartementsärenden denna dag omförmälda förslag till lag
om tillsyn å fartyg samt anförde, efter gemensam beredning med cheferna
för sistnämnda departement och för civildepartementet, följande:

»Det utarbetade lagförslaget rörande tillsyn å fartyg är till sina
grunder byggt på ett av den år 1906 tillsatta sjöfartssäkerhetskommittén
framlagt förslag, till vilket kommerskollegium i huvudsak anslutit
sig. I åtskilliga avseenden har dock kommitténs förslag icke följts,
utan reservationsvis till kommittébetänkandet avgivna meningar upptagits.
Därjämte hava över kommittébetänkandet eller eljest i ärendet gjorda
yttranden och förslag tjänat till ledning vid lagförslagets upprättande.

Under ärendets beredning inom departementet hava dessutom representanter
för olika, med sjöfarten förlmndna intressen samt för fartygstekniken
hörts över förslaget i dess skilda delar, varjämte representanter
för socialstyrelsen deltagit särskilt vid behandling av frågan om
tillsynsmyndigheternas organisation och deras förhållande till yrkesinspektionens
verksamhet, i den mån spörsmålet härom ägt betydelse för
det föreliggande förslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Den kontroll, som liär är i fråga, är av preventiv natur, i första rummet
ägnad att genom tillsyn från statsmyndigheternas sida över fartygs
säkerhet förekomma sjöolyckor, häri inbegripna olycksfall under skeppsarbetes
utförande, varemot i sjölagen behandlas den kontroll rörande sjöfartssäkerheten
av repressiv art, som utövas genom anställande av undersökning
om inträffade sjöolyckor i syfte särskilt att utkräva stadgat straffansvar
för eventuellt vållande.

Huru den svenska lagstiftningen för närvarande är anordnad med
hänsyn till dessa båda slag av statskontroll framgår av chefens för
justitiedepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 7 mars
1913 vid remiss för lagrådets yttrande av förslag till lag om ändring
i vissa delar av sjölagen. Här skall endast anmärkas, att den preventiva
statskontrollen enligt gällande rätt huvudsakligen är inskränkt
till de årligen återkommande, av lokala besiktningsmän företagna besiktningarna
å svenska passagerarångfartyg; att dessa fartyg emellertid
också äro underkastade inspektion på obestämda tider av tre inom
skilda distrikt under lcommerskollegii inseende verksamma inspektörer;
att inspektörerna numera, enligt en kung!, kungörelse den 17 maj
1907, äro utrustade med befogenheten att i svårare fall av bristande
säkerhet utfärda förbud mot nyttjande av passagerarångfartyg; men att
beträffande andra fartyg än passagerarångfartyg en ordnad statskontroll
icke utövas annat än i vissa avseenden, beträffande vilka obligatoriskt
eller fakultativt gällande specialföreskrifter undantagsvis blivit utfärdade.
Dylika specialföreskrifter med därav följande tills}Tn över deras efterlevnad
gälla, utom beträffande rätten att fortskaffa utvandrare enligt kungl.
förordningen den 4 juni 1884, om fartygs signallanternor och nautiska
instrument, vilka på visst sätt stå under nautisk-meteorologiska byråns
kontroll (marinförvaltningens kungörelse den 4 mars 1898; instruktioner
för nautisk-meteorologiska byrån den 29 november 1907 och för dennas
kontrollstationer den 27 november 1908 samt kungl. förordningen om
fartygslanternor den 27 november 1908); om båtar och andra bärgningsredskap
å fartyg i Nordsjö- eller vidsträcktare fart enligt kungl. förordningen
den 13 juli 1909; om lastmärke å fartyg i Nordsjön och där bortom
enligt kungl. förordningen den 21 maj 1910, varigenom tillfälle beretts
svenska redare att, därest de så önska, få svenskt lastmärke åsatt sina
fartyg; samt om transport av explosiva varor och annat farligt gods,
för vilka olika kontrollföreskrifter utfärdats. Bärgningsredskap å fartyg i
sådan fart, för vilken specialföreskrifter äro utfärdade, ävensom lastmärke
i de fall, där redare begagnat sig av rätten att få sådant med
tillämpning av den svenska författningen åsatt, stå under tillsyn av
kommerskollegium och dess för ändamålet tillsatta tekniska biträden.

Första

kapitlet.

i §•

Tillsynens

omfattning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Det är emellertid icke i alla fall, där specialföreskrifter utfärdats,
som en regelmässig kontroll beträffande fartyg i allmänhet utövas. I
utgivna meddelanden har medicinalstyrelsen lämnat ledning för bestämmandet
av medicinförrådet m. m. ombord å fartyg, och genom särskild
spisordning av den 17 april 1896 har, på sätt i sjölagen förutsatts, besättningens
rätt till utspisning blivit reglerad, men i intetdera av dessa
avseenden utövas obligatorisk statskontroll över bestämmelsernas efterlevnad.
Däremot har redaren i fråga om fartyg i Nordsjö- och vidsträcktare
fart, med hänsyn till de fordringar, vilka särskilt i brittiska
och franska hamnar ställts på jämväl främmande fartyg, rätt att få
vederbörande myndighets prövning och bevis (certifikat) rörande iakttagandet
av vissa av de obligatoriskt eller fakultativt gällande specialföreskrifterna.
Enligt kungl. förordningen den 21 maj 1910 med provisoriska
föreskrifter angående certifikat för svenska fartyg i vissa
fall kan sålunda beträffande alla fartyg i ovannämnda fart certifikat meddelas
om att vissa svenska föreskrifter äro iakttagna i avseende å antingen
allenast båtar och andra bärgningsredskap eller ock därjämte
signalapparater och lanternor, proviant samt läkemedel och förbandsartiklar.
Certifikatet erhålles i detta fall efter hänvändelse till två sådana
besiktningsmän, som omförmälas i kungl. förordningen den 12
februari 1864 angående passage rarångfartyg, av vilka besiktningsmän
den ene skall vara kunnig i skeppsbyggeri och den andre i sjömanskap.
Detta certifikat bör grundas å besiktningsmännens direkta iakttagelse
rörande sakförhållandet utom i fråga om sådana lanternor, över vilka
nautisk-meteorologiska byrån utfärdat certifikat, där ju en granskning
av sistnämnda certifikats riktighet och tillämplighet är tillfyllest. Beträffande
åter fartygs lastmärke beror det väl på fartygs redare, om
han vill hava svenskt sådant åsatt sitt fartyg i fart, där lastmärke
fordras, men begagnar han sig härav, skall ock certifikat häröver (fribordscertifikat)
utfärdas, i detta fall av den centrala tillsynsmyndigheten,
kommerskollegium (eller av visst klassificeringssällskap).

Det ovannämnda förslaget till ändring i vissa delar av sjölagen,
som skall föreläggas den nu samlade Riksdagen, förutsätter icke allenast
antagandet av nya allmänna bestämmelser om beskaffenheten av fartyg
och vad därtill för sjöfartens säkra bedrivande hörer, utan jämväl i detalj
gående, på administrativ väg utfärdade föreskrifter i ämnet. Av
skäl, som av motiveringen till sagda förslag inhämtas, följer med införandet
av dylika specialföreskrifter en motsvarande statskontroll, som
sträcker sig till samtliga de delar av ämnet, vilka genom dessa föreskrifter
omfattas. Icke allenast fartygs sjövärdighet i egentlig mening,
utan även dess utrustning, bemanning och lastning skulle sålunda göras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

till föremål för specialbestämmelser och statskontroll. Och eftersom sjölagens
allmänna fordringar i berörda hänseenden avses gälla alla för
sjöfart använda fartyg, oberoende av deras storlek och ändamål, bör
jämväl statens tillsyn äga enahanda omfattning. Endast den inskränkning
har, i överensstämmelse med innehållet av sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag, härutinnan gjorts, att fartyg, vara ingen person finnes
för betalning anställd eller färdas såsom passagerare, skulle vara undantaget
från den genom ifrågavarande lagstiftning ordnade preventiva statskontrollen.
Praktiskt taget torde härigenom, och då beteckningen »passagerare»
i förslaget fått en synnerligen vidsträckt betydelse, allenast de
minsta lustfartygen och fiskebåtarna jämte vanliga roddbåtar och därmed
jämförliga farkoster undantagas från tillsyn. Därjämte är det uppenbart,
att örlogsflottans fartyg böra undantagas från den här ifrågavarande
statskontrollen liksom särskilda materiella säkerhetsföreskrifter gälla rörande
deras beskaffenhet; och synes det jämväl beträffande övriga statens
fartyg böra ankomma på Konungen att bestämma i vad mån de skola
underkastas tillsyn.

Den ovan berörda tillsyn å fartyg, som för närvarande finnes, är
helt och hållet av rent teknisk art — densamma gäller den för sjöfart
använda materielens och dithörande inrättningars beskaffenhet med
hänsyn till angelägenheten att i mesta mån minska sjöresans risker.
Den statskontroll, som med förevarande förslag avses, utgör huvudsakligen
en utvidgning av denna tekniska tillsyn, med en vidsträcktare
omfattning än den förutvarande och mera enhetligt ordnad än tillförne.
Men liksom den tilltänkta nya 5 a § i sjölagen även berör åtskilliga
förhållanden å fartyg, vilka icke direkt kunna sägas angå fartygs säkerhet
i nyss antydda bemärkelse, så kommer också den erforderliga statskontrollen
att erhålla en därefter rättad utsträckning. Så förutsätter
sjölagsförslaget, att bostadsförhållandena ombord å fartyg skola regleras,
vilket nu icke är fallet annat än med hänsyn till skeppsmätningen, och
i anslutning härtill blir en effektiv bostadsinspektion av nöden. Under
uttrycket »fartygs utrustning» kommer enligt förslaget till ändringar i
sjölagen proviant, vatten och läkemedel, varför beskaffenheten härav
också faller under den föreslagna tillsynen. Åven arbetet ombord, särskilt
i avseende å frågan om fartygs tillräckliga bemanning, tänkes
bliva föremål för en närmare reglering, och jämväl i detta avseende
har därför statens tillsyn ansetts påkallad. Härvid anknyter sig det
föreliggande förslaget, liksom det förutnämnda inom justitiedepartementet
utarbetade, till en minoritet inom sjöfartssäkerhetskommittén, varemot

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 85 käft. (Nr 121.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

kommitténs majoritet icke ansåg, att bemanningen borde underkastas tillsyn
av myndigheter, vilka företrädesvis inrättats med kompetens för en
rent fartygsteknisk kontroll. Det befogade i denna anmärkning vill
emellertid det föreliggande förslaget avhjälpa på sätt i annan ordning
skall angivas.

En särställning intager den del av hithörande lagstiftning, som
kommer att avse de ombordvarandes sk}’dd mot ohälsa och olycksfall,
bland annat i avseende å arbete vid fartygs för lastning och lossning
avsedda inrättningar och redskap, såsom vinschar o. d. Åtskilliga av
dessa bestämmelser äro av speciellt fartygsteknisk art och gälla den
egentliga skeppstjänsten, andra åter motsvara de allmänna arbetare kyddsbestämmelser,
viika gälla för arbete i land, och tjäna ombord å fartyg
till skydd vid arbetet, vare sig detta utföres av sjömän eller stuvare.

1 den mån arbete av stuvare utföres vid fartygs inrättningar och
redskap, torde arbetarskyddslagens bestämmelser om tillsyn få anses
gälla.

En dubbelinspektion kan sålunda i detta hänseende undvikas allenast
genom att tillsynen anförtros åt ett gemensamt inspektionsorgan.
Anordning härför torde också kunna träffas, och i allt fall torde, såsom
ock lagrådet i sitt yttrande anmärkt, svårare olägenheter av en dubbelinspektion
kunna förekommas genom lämpliga iustruktioner till de myndigheter,
vilka hava att utöva tillsynen.

En till fartyg i allmänhet utvidgad, omfattande statskontroll måste
fästa särskild uppmärksamhet å passagerarfartygen, med vilken drivkraft
dessa än må framföras. Dels nödvändiggör medförandet av ett flertal
personer i många fall ökade garantier för säkerheten och dels måste å
dylika fartyg åtskilliga förhållanden rörande hygien m. m. tillses, även
där dessa icke direkt angå de ombordvarandes trygghet mot sjöolycka
eller annat olycksfall. Härigenom påkallas en oftare än eljest upprepad
undersökning, som sträcker sig jämväl utöver det vanliga området för
fartygstillsyn. Och beträffande passagerarfartyg i utrikes fart framträder
därjämte starkare än i fråga om andra slag av fartyg nödvändigheten
att aupassa sig efter främmande länders säkerhetsfordringar och
tillsynsföreskrifter, enär kontrollen å dylika fartyg i utländska hamnar
är mera ingående och har större krav på likformighet än rörande
andra fartyg. Berörda förhållande har ock på detta område redan tidigt
framkallat en överensstämmelse i gällande föreskrifter länderna emellan,
vilken icke haft sin motsvarighet inom andra delar af ämnet; och för
den internationella kontrollens underlättande har därjämte fordran ställts
på innehavet av passagevarfartygscertifikat, varigenom i sammanträngd

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121. I!''

form av behörig myndighet intygas, att ett visst passagerarfartyg vid
företagen särskild besiktning funnits uppfylla de i stort sett internationella
fordringarna på ett sådant fartyg.

Den årliga besiktning av svenska passagerarångfartyg, som enligt
1864 års förordning är stadgad, utmynnar jämväl i ett certifikat (»besiktningsbevis»),
som utfärdas av de av tre personer bestående lokala besiktningsnämnder,
vilka verkställa passagerarfartygsbesiktningen. Anmärkningar
kunna dock med fog framställas mot den nuvarande besiktningsinstitutionens
verksamhet. Fullt kompetenta personer för de tillfälliga
göromålen med dessa besiktningar hava icke allestädes stått att vinna.
Ej heller hava fullständiga instruktioner eller andra laga föreskrifter i
varje detalj tjänat till ledning för besiktningsmännens omdöme, varför
detta i åtskilliga fall kommit att bero på växlande subjektiva intryck.
Dessutom har någon tillfredsställande enhetlig ledning av besiktningsmännens
verksamhet ej med nuvarande organisation av den centrala
tillsynsmyndigheten, kommerskollegium, kunnat åvägabringas, särskilt
som inspektörerna för passagerarångfartyg icke erhållit direkt förmanskap
över besiktningsmännen. Och slutligen har själva det förhållande,
att den centrala tillsynsmyndigheten icke i vårt land utfärdar certifikaten
och såmedelst garanterar deras tillförlitlighet, givit anledning till
anmärkningar från främmande stater, särskilt England och Frankrike.

För nämnda brister vill den nu ifrågasatta tillsynslagstiftningen
råda bot genom att, med upphävande av den gällande besiktningsinstitutionen,
inordna passagerarfartygsbesiktningen under den allmänna statskontrollen,
med iakttagande jämväl av angelägenheten att bringa den
speciella tillsynen å passagerarfartyg i överensstämmelse med de internationella
fordringarna.

Som ovan nämnts, gjorde sig behovet av likformiga bestämmelser
och ömsesidig kontroll de skilda länderna emellan först känt i fråga
om passagerarfartygen, detta redan på grund av varje lands intresse av
att skydda sina egna innevånare mot osäkerheten hos främmande fartyg.
Även 1864 års svenska förordning i ämnet står på den ståndpunkten,
att utländskt ångfartyg, som för passagerare mellan svenska
hamnar, är underkastat svensk passagerarfartygsbesiktning, varemot sådant
fartyg, som går från svensk till utländsk hamn, är från besiktning
undantaget, därest dess befälhavare kan ådagalägga fartygets behörighet
att enligt sitt hemlands lag föra passagerare, vilket i själva
verket blir liktydigt med att förete utländskt passagerarfartygscertifikat.

Denna ömsesidighet vid statstillsynens utövande är emellertid numera
ingalunda inskränkt till passagerarfartygen. Utvecklingen på det

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 121.

sociala området har gjort det till en allmän grundsats, att icke blott
trafikanterna utan jämväl det från fartyg till fartyg mönstrande sjöfolket
ha en rätt att överallt finna fartygets säkerhet skäligen tillgodosedd.
Med stöd av denna uppfattning utgör nationernas ömsesidiga
fartygskontroll numera ett uttryck för en internationell rättshjälp och
bör icke längre, så vitt kontrollen inom rimliga gränser avser säkerhetens
upprätthållande, betraktas såsom ett obehörigt ingrepp på främmande
makts område.

Därjämte har en rederirörelse, som i hemlandet är underkastad
statskontroll, ett naturligt intresse av att icke behöva lida under en ojämn
konkurrens med främmande redares okontrollerade och eventuellt bristfälliga
fartyg.

Dessa ur olika riktningar samverkande intressen hava numera givit
upphov till en allmän, ömsesidig fartygskontroll i åtskilliga länder,
vilken i en nära framtid torde genomföras hos övriga sjöfartsidkande
nationer.

I anslutning till vad som redan är svensk rätt på det område, där
en allmän statskontroll finnes genomförd, och i överensstämmelse med
den allmänna tendensen inom all modern sjöfartslagstiftning komma,
enligt det föreliggande lagförslaget, jämväl främmande fartyg i svenska
hamnar att underkastas tillsyn. Den mera ingående undersökning, som
i förslaget benämnes »sjövärdighetsbesiktning», skulle dock, på sätt även
annorstädes är fallet, i allmänhet gälla endast inhemska fartyg. »Passagerarfartygsbesiktning»
skulle emellertid utländskt fartyg liksom nu vara
underkastat, därest ej Konungen härutinnan medgivit undantag, t. ex.
förklarat på visst sätt beskaffat utländskt passagerarfartygscertifikat vara
likvärdigt med svenskt. I de fall passagerarfartygsbesiktning å ett utländskt
fartyg sålunda komme till stånd, skulle det jämväl falla under
de särskilda reglerna om sjövärdighetsbesiktning. Det tillkommer även
eljest enligt förslaget Konungen att bestämma efter olika förhållanden
rättade undantag och avvikelser i fråga om tillsynen över utländska fartyg,
med iakttagande naturligen, att de allmänna fordringarna på ett utländskt
fartygs nödtorftiga säkerhet icke eftergivas. Ett uppenbarligen
livsfarligt fartyg bör icke tillåtas lämna svensk hamn, därför att det är utländskt.
Men däremot avser lagförslaget att möjliggöra dels undantag från
tillsynen över utländska fartygs beskaffenhet i särskilda avseenden, därvid
speciellt bostads- och arbetsvillkor ombord å främmande fartyg böra behandlas
med den största försiktighet, dels avvikelser i sättet för tillsynens
utövande och dels slutligen ett ömsesidigt ordnande av fartygskontrollen
mellan Sverige och de främmande länder, vilkas säkerhetsbe -

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 121.

stämmelser och tillsynsväsen motsvara de i vårt land stadgade. Där
förefunnen brist i ett utländskt fartyg icke anses kunna eller böra föranleda
till annan påföljd, bör i allt fall genom den centrala tillsyningsmyndighetens
försorg vederbörande i fartygets hemland erhålla meddelande
om felet för att beredas tillfälle att däri åstadkomma rättelse.

Statens kontroll över ett så vidlyftigt och mångskiftande område, 2 §.
som det ifrågavarande, tarvar uppenbarligen såväl en tekniskt-admini- TiiUynsmynstrativt
skolad chefsmyndighet som lokala organ för ett verksamt ut- d''sheter
övande av dess uppgift. Att man därvid icke kan bygga vidare på de
runt omkring i landet tillfälligtvis sammanförda besiktningsmännen för
passagerarångfartyg, vilka utan genomförd enhetlig ledning av överordnad
myndighet bedrivit sin verksamhet, har stått klart för alla
sakkunniga, som under ärendets beredning yttrat sig. Lika uppenbart
har det synts envar, att införandet av en fullt kompetent
central tillsynsmyndighet är en oeftergivlig förutsättning för statskontrollens
lämpliga ordnande från början och dess behöriga upprätthållande
i fortsättningen. Fullständig enighet har även rått därom, att
den blivande fartygskontrollen icke är av beskaffenhet att påkalla bekostandet
av ett särskilt ämbetsverk för ändamålet. Ända till det sista
skedet av ärendets beredning har man jämväl varit enig därom, att
den centrala tillsynsmyndigheten, åtminstone till dess ett särskilt handels-
och sjöfartsdepartement blivit inrättat, borde anknytas till kommerskollegium,
som för närvarande har att i främsta rummet företräda
sjölärtsintressena i statsförvaltningen. Inom sjöfartssäkerhetskommittén
gjordes ingen häremot avvikande åsikt gällande, ehuruväl herr Hök,
under instämmande av herrar Gummeson och Lindley, med skiljaktigheter
från majoritetens motivering framförde den meningen, att man
borde försäkra sig om, att tillsynsmyndighetens chef bleve en högt
kvalificerad, speciellt fartygstekniskt utbildad person, som icke kunde
befaras åsidosätta sjöfartssäkerheten för andra sjöfartsintressen. Därefter
hava departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén
uttalat sig för, att jämväl kontrollen å arbetarskyddet inom sjöfarten
borde, liksom i andra på speciallagstiftning beroende näringar,
anknytas till respektive näringsförvaltning, detta företrädesvis på
den grund, att »de sociala momenten i dylika specialförfattningar äro
så nära sammanvävda med de teknisk-ekonomiska, att författningarnas
tillämpning i avseende å det ena området med nödvändighet måste inverka
även på det andra.»

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

De nämnda kommittéerna ansågo dock, att även med en sådan anordning
den sociala förvaltningen borde tillförsäkras behörigt inflytande
i vad anginge arbetarskyddet inom dylika specialområden.

Emellertid har nu från några håll gjorts gällande den ursprungligen
av Stockholms styrmansförening framförda meningen, att den blivande
fartygskontrollen icke lämpligen borde anförtros åt kommerskollegium. I en
under april månad 1913 till Eders Kungl. Maj:t ställd underdånig skrivelse
har nämnda förening uttalat sig för förläggandet av den centrala tillsynsmyndigheten
till socialstyrelsen samt till stöd härför anfört, i huvudsak,
att då kollegii huvuduppgift inom statsförvaltningen vore att på alla
områden tillvarataga näringarnas rent ekonomiska intressen, men sjösäkerhetslagstiftningen
på många håll inom redarkretsar komme att betraktas
såsom ett intrång i den ekonomiska förvärvsfriheten och som ett
avbräck för rörelsens största möjliga avkastning, kollegium måste såsom
tillsynsmyndighet komma i en ömtålig mellanställning; att med hänsyn
härtill yrkesinspektionen överflyttats till socialstyrelsen; samt att genom
den inom socialstyrelsen för närvarande pågående arbetsstatistiska undersökningen
rörande sjömansyrket socialstyrelsen på grundval av undersökningens
material fått en inblick i sjömansyrkets olika förhållanden,
vilket torde bliva till stort gagn för dess blivande inspektionsverksamhet.

Vid avgivande av den till 1913 års Riksdag aAdåtna, sedermera återtagna
propositionen rörande utvidgad statskontroll å fartyg var det åsyftat
att mera provisoriskt träfar nödiga anstalter för berörda tillsyn,
varför ock därvid föreslagen anordning att förbinda den centrala tillsynsmyndigheten
med kommerskollegium angavs vara ämnad att gälla
tillsvidare och sålunda ej avsåge att föregripa den slutgiltiga organisationen
av tillsynsmyndigheterna. Den anordning, som alternativt ansågs
möjlig, var en tudelning av de sjöfartssäkerheten rörande förvaltningsfrågor
därhän, att de som enbart eller i övervägande grad anginge arbetarskydd
komme under direkt behandling av socialstyrelsen och denna
underordnade organ. Men i brist på tillgänglig utredning, och då vederbörande
myndigheter icke hörts över ett dylikt uppslag, ansågs tillräcklig
grund saknas för att då taga ett sådant steg.

1 det lagförslag, som nu framlägges, har det centrala tillsynsorganet
betraktats såsom en särskild myndighet med benämning fartyg sinspektionens
chef smy Helighet utan angivande av, huruvida densamma skulle
verka fullt fristående från andra myndigheter eller ingå såsom del i
någon förut befintlig. Vid äskande av anslag till far tygsinspektionen
är det emellertid min mening att, i anslutning till den ståndpunkt, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

intagits jämväl av de i ärendets beredning härutinnan deltagande representanterna
för socialstyrelsen, förorda chefsmyndighetens anknytande
till det nuvarande sjöfartsorganet, kommerskollegium, och detta på de
huvudsakliga grunder, som redan i detta samband skola angivas.

Till eu början lärer det icke kunna bestridas, att starka praktiska
skäl, åtminstone vid en första organisation av den ifrågavarande tillsynsmyndigheten,
tala för dess införlivande med kommerskollegium. Den
repressiva kontroll över fartygs säkerhet, som utövas genom undersökning
av sjöolyckor och ansvars utkrävande, ligger enligt gällande sjölag
hos kommerskollegium, och från intet håll har fråga väckts om upphörandet
av sagda förhållande, men väl om åvägabringandet av större
enhetlighet och effektivitet i ledningen av kommerskol lega tillsyn härutinnan.
På grundval av sjöfartssäkerhetskommitténs enhälligt beslutade
förslag om åtgärder till vinnande av sistberörda syfte vilar ock det
förutnämnda inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till ändring
i vissa delar av sjölagen. Enligt detta förslag kommer bland annat
området för undersökning efter inträffad sjöolycka att utvidgas till svårare
olycks- och sjukdomsfall bland de å fartyg ombordvarande, och
rapporterna häröver skola insändas till kommerskollegium för åtgärd.
Den sjötekniska sakkunskap, som bör anlitas vid frågan om åtals anställande,
finnes ock företrädd hos kommerskollegium, liksom det är meningen
att träffa motsvarande anordning vid inrättandet av den särskilda
sjöåklagarmyndigheten. Naturligen är det för olika tillsynsåtgärders samverkan
till sjöfartens säkerhet av betydelse att den repressiva kontrollen
kan utövas i ett visst samband med den preventiva och att omedelbar
tillgång till endera til Isy nsgr enens erfarenhet och material står
den andra till buds. Angelägenheten härav skall i ett senare samband
närmare belysas. Så mycket mera naturligt förefaller det att vid en
nu företagen utvidgning av statskontrollen å fartyg förlägga denna till
kommerskollegium, som man därvid äger fördelen att bygga på en
redan påbörjad utveckling. Den nuvarande tillsynen över passagerarfartyg
utövas under inseende av kommerskollegium, och hos denna myndighet
äro också de anstalter förlagda, vilka på senare tid inrättats för
att provisoriskt fylla de internationella fordringarna på fartygs beskaffenhet
och kontrollen däröver (inspektion å bärgningsredskap och utfärdande
av fribordscertifikat). Och slutligen anmärkes det förhållandet,
att fartygskontrollen i de länder, efter vilkas lagstiftning vi för vår sjöfarts
obehindrade bedrivande äro nödsakade att i viktiga avseenden anpassa
oss, ingår såsom ett led i den centrala sjöfartsförvaltningen. Då
den internationella utvecklingen på förevarande område, med den ömse -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121

sidiga tillämpning av far tygskontrollen, som densamma medfört, kräver
ständig kommunikation emellan de statsmyndigheter, vilka i de skilda
länderna ntöva kontrollen, är det av icke ringa vikt för ärendenas skyndsamma
och tillfredsställande .avgörande att desamma å ömse sidor behandlas
av de myndigheter, vilka hava den utrikes sjöfarten inom
sitt tjänsteområde. Huru angelägen man än bör vara att undvika
obehörig inverkan av enskilda sjöfartsintressen på frågor, som röra säkerheten,
måste väl dock erkännas, att det för behandlingen av dessa
spörsmål, särskilt i deras internationella sammanhang, är nödigt att äga
kännedom om sjöfartens allmänna läge, och de i berörda hänseende erforderliga
kvalifikationerna hos den förvaltande myndigheten torde i allt
fall företrädesvis vara till finnandes hos det centrala sjöfartsorganet.
Skulle den ifrågavarande kontrollverksamheten ordnas fristående från
kommerskollegium, bleve det fördenskull av nöden att tillsynsmyndigheten
som regel inhämtade kommerskollegii yttrande, vilket icke allenast
komme att vålla tidsutdräkt, utan även lätt gåve upphov till eu
viss osäkerhet i tillsynens utövande.

För att gent emot nyss anförda omständigheter motivera den övervägande
lämpligheten av att ordna tillsynen på annat sätt än i samband
med den centrala sjöfartsförvaltningen skulle det vara nödigt att påvisa,
att ärendenas egen natur påkallade deras behandling annorstädes eller att
frågan ur kostnads- eller andra hänsyn gjorde detta önskligt. Då det med
betydande kostnader förbundna inrättandet av en inom statsförvaltningen
alldeles fristående tillsynsmyndighet icke ifrågasatts, återstår härvid att
taga under övervägande den framkomna tanken på fartygstillsynens inordnande
under socialstyrelsen. Enär även med detta förslag befattningshavarna
inom den centrala myndigheten måste äga speciell fackkunskap och
behövas till visst antal, varför nuvarande tjänstemän inom socialstyrelsen
’ icke kunde övertaga någon väsentlig del av de nya specialuppgifterna, filur
kostnadssynpunkt intet att vinna med förslaget. Beträffande åter kontrollärendenas
beskaffenhet är det väl obestridligt, att en del av dessa
står det område, varpå den nuvarande yrkesinspektionen är verksam,
synnerligen nära. Detta är fallet beträffande tillsyn över lastnings- och
lossningsarbete ombord å fartyg samt inspektion av bostads- och övriga
levnadsförhållanden ombord. Afen nyssberörda del av den nya myndighetens
verksamhet kommer ingalunda att bliva den mest omfattande.
Den speciallagstiftning, vars tillämpning skall efterses, gäller icke blott
arbetarskydd, utan angår fartygsmaterielens beskaffenhet och rederirörelsens
anordnande överhuvud med hänsyn till allmän och enskild säkerhet.
Tillsynsmyndigheterna avses skola i möjligaste mån gå vederbörande

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

näringsidkare tillhanda redan vid fartygets konstruktion och byggande;
förrätta och övervaka besiktningar och inspektioner å fartyg i alla
dess delar; göra passagerar fartygsbesiktningar och utfärda certifikat
på grundvalen av dessa; fastställa lastmärke och utfärda fribordscertiiikat
ävensom andra certifikat och handlingar, vilka med hänsyn bland
annat till den utrikes sjöfarten påfordras etc. etc. — allt åtgärder,
vilka taga en övervägande del av myndighetens verksamhet i anspråk
och som visserligen äro av betydelse ur arbetarskyddssynpunkt, men
därjämte äga det allmännare syftet att skydda fartyg, passagerare och
gods likaväl som de ombord anställda personerna.

Att överföra den antydda verksamheten till socialstyrelsen vore
att belasta denna myndighet med en mängd för densamma främmande
uppgifter, utan att därmed vunnes något praktiskt syfte, men tvärtom
bestämda olägenheter vållades.

Mot fartygskontrollens förläggning hos kommerskollegium har nu väsentligen
anmärkts, att man icke kunde från kommerskollegium påräkna
en lika intresserad och sakkunnig behandling av de rent sociala spörsmålen,
som från den myndighet, som har de sociala ärendena till sin huvuduppgift.
Obestridligen finnes i denna uppfattning åtskilligt beaktansvärt. Det må
gärna medgivas, att kommerskollegium såsom eu helhet betraktat, med den
mångskiftande verksamhet, som åligger detta verk, icke kan väntas ägna
ett lika stort intresse och ett lika sakkunnigt arbete åt speciellt arbetarskyddsbestämmelsernas
övervakande, som man vill påräkna från socialstyrelsens
sida. Men farhågorna i berörda hänseende kunna undanrödjas
på annat sätt än genom att förlägga det hela eller någon del av
ärendena till socialstyrelsens direkta avgörande. Sjöfartssäkerhetskommittén
har velat tillgodose syftet av en snabb, fackkunnig och intresserad
ledning av fartygstillsynen genom förslaget om, att den centrala
fartygsinspektionen, ehuru anknuten till kommerskollegium, skulle vara
en i första hand självständigt beslutande myndighet. Av organisatoriska
och andra skäl synes förverkligandet härav stöta på svårigheter, vilka
jag i motiveringen till den förutnämnda propositionen till 1913 års riksdag
om anordnande av utvidgad statskontroll närmare vidrört. Men i
själva verket torde, även om kommerskollegium framstår såsom den
formellt beslutande myndigheten, den däri införlivade chefsmyndigheten
såväl kunna som böra inrättas så, att densamma erhåller tillräcklig förmåga
av initiativ samt erforderlig självständighet och handlingskraft för
tillsynens effektiva bedrivande. Härvid är det av vikt att vinna största
möjliga trygghet för, att fartygsinspektionens chef, såsom de ovan
omförmälda ledamöterna av sjöfartssäkerhetskommittén herrar Hök, GumBihang
till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 85 höft. (Nr 1218) 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

messon och Lindley också framhållit, måtte bliva en på det speciellt
fartygstekniska området högt kvalificerad person, som är förtrogen med
de internationella fordringarna på fartygssäkerheten och även utåt är
lämplig att representera den svenska fartygstillsynen.

Därjämte bör socialstyrelsens speciella intresse och sakkunskap för
en yrkesinspektions uppgifter även inom ifrågavarande tillsynsgren kunna
tillgodogöras medels ett ordnat samarbete mellan nämnda myndighet och
kommerskollegium, särskilt med avseende å arbetarskyddet och i övrigt,
där de båda myndigheternas arbetsfält äro likartade eller gränsa till
varandra. En dylik samverkan är redan enligt gällande instruktioner
förutsatt att i allmänhet äga rum mellan de båda verken. Mellan fartygsinspektionens
chefsmyndighet och socialstyrelsen bör emellertid samarbetet
bliva mera konstant. Redan vid den första organisationen av
fartygsinspektionens chefsmyndighet bör en sådan samverkan konstitueras,
socialstyrelsens redan vunna erfarenhet utnyttjas samt tillsynsverksamheten
å fartyg speciellt beträffande arbetarskyddet gemensamt planläggas.
Denna samverkan för tillgodoseende av de rent sociala uppgifterna
bör därefter permanent bibehållas, icke allenast tillfälligtvis
etableras. Frågor av ovanberörda beskaffenhet böra sålunda göras till
föremål för gemensam handläggning av de båda ämbetsverken, ehuruväl
beslutanderätten i ärenden, som komma under lagen om tillsyn å fartyg,
självfallet bör tillkomma kommerskollegium. För att härunder bereda
socialstyrelsen möjlighet att verksamt deltaga i de sjöfartstekniska detaljernas
bedömande torde anställandet av tillsvidare en tjänsteman hos
''nämnda styrelse med nautisk eller eventuellt fartygsteknisk utbildning
finnas erforderligt.

Genom dylika anordningar får socialstyrelsen behörigt inflytande
på kommerskollegii tillsynsverksamhet, utan att verkställigheten av nödiga
kontrollåtgärder förryckes eller försenas. Tvångsåtgärderna äro beträffande
sjöfartssäkerheten av annat slag än vid arbetarskyddet i land.
I det senare fallet kan den lokala yrkesinspektionen ingripa allenast
genom Konungens befallningshavande i orten. År däremot ett fartyg
osäkert förfares på annat sätt. Varje fel eller brist i fartyget är i
och för sig en förseelse, som, därest åtal följer, kommer att bestraffas.
Den hos kommerskollegium anställde, särskilde sjöåklagaren, i vars
tjänsteplikt det skall ingå att utan angivelse beivra de svårare förseelserna,
bör äga omedelbar tillgång till de häröver hos fartygsinspektionens
chefsmyndighet befintliga rapporter. Kan fartyget på grund av
bristande sjövärdighet icke med säkerhet nyttjas, är det ett verksamt
medel att vägra fartyget registrering eller nationalitetshandling. Då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 321.

nu utfärdandet härav är beroende på kommerskollegii åtgärd, synes
kollegium lämpligen böra äga att omedelbart taga kännedom om och
materiellt pröva de sakförhållanden, som utgöra grunden för en åtgärdT
för vilken kollegium självt är ansvarigt. Vad slutligen beträffar de svåraste
fallen av fartygs osäkerhet, där omständigheterna nödvändiggöra ett
ofördröjligt kvarhållande av fartyget efter direkt beslut från den centrala
tillsynsmyndigheten själv eller dess underordnade organ, lärer det
med fog kunna påstås, att det centrala sjöfartsorganet, därest detta icke
skall tillvitas att taga hänsyn till enskilda intressen framför de allmänna,
är mest skickat att, med stöd av därinom befintlig, väl kvalificerad sakkunskap,
på ett allsidigt sätt pröva behövligheten och utsträckningen av
en i sina konsekvenser så vidtgående åtgärd, som ett förbud mot fartygs
nyttjande innebär.

Med en fullt kompetent, i erforderlig utsträckning självständigt verksam
chef för fartygsinspektionen; en fast ordnad samverkan mellan socialstyrelsen
och fartygsinspektionens chefsmyndighet för tillgodoseende
av de företrädesvis sociala uppgifterna; samt en av kompetent sjötekniker
biträdd, väl kvalificerad sjöåklagare synes det på angivna skäl bliva
tillräckligt sörjt för arbetarskyddet ombord å våra fartyg även om man,
för undvikande av organisatoriska och andra väsentliga olägenheter, införlivar
fartygsinspektionens chefsmyndighet med kommerskollegium såsom
det centrala förvaltningsorganet för sjöfartsärenden i allmänhet.
Skulle det emellertid visa sig, att i detta avseende träffade anordningar
icke verka tillfredsställande, kan ju en omorganisation härutinnan göras
på grund av vunnen erfarenhet om den nu föreslagna tillsynens verkningar.

Chefsmyndighetens särskilda uppgifter samt dess samarbete med
socialstyrelsen böra genom av Konungen utfärdad instruktion närmare
bestämmas. Däribland bör ingå skyldigheten att föreslå sådana ändringar
i gällande bestämmelser, som för sjöfartens säkerhet eller för
tillsynens utövande anses erforderliga, samt att på offentlig myndighets
framställning tillhandagå med teknisk utredning i frågor rörande sjöfartssäkerheten.
Därjämte bör den centrala myndigheten inrätta sin
verksamhet så, att ett förtroendefullt samarbete kan väntas mellan
ämbetsmyndigheterna och de enskilda sjöfartsidkare, vilka lojalt vilja
verka för samma syfte beträffande säkerheten till sjöss. Särskilt framträder
nödvändigheten härav, då det som i förevarande fall gäller att
införa helt nya detaljbestämmelser med kontroll över deras fullgörande.
Det närmare innehållet av dylika föreskrifter kommer, såsom en
teknisk-administrativ lagstiftning här måste anordnas, att i vidsträckt

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 121.

grad bero av chefsmyndighetens eget bedömande; och för att utfärdade
kontrollföreskrifter må utan rubbning i sjöfarten kunna genomföras, bör
centralmyndigheten i sådana fall vara förpliktad att genom meddelanden
på förhand (cirkulär) till redare och andra giva besked om vad som
kommer att fordras för att fartygsinspektionens godkännande i vissa
avseenden skall erhållas. En form för sådant meddelande är att delgiva
de sjöfartsintresserade de specialinstruktioner, vilka för t. ex. besiktnings
utförande må utfärdas för de lokala tillsynsmyndigheterna.

En viktig del av chefsmyndighetens verksamhet kommer att bestå
i ledningen och övervakandet av de lokala tillsynsmyndigheternas åtgöranden.
Den tekniska kontrollen över fartyg i de skilda hamnarna
skulle enligt lagförslaget, på sätt sjöfartssäkerhetskommitten enhälligt
föreslagit samt i kommerskollegii och andra 3rttranden tillstyrkts, utövas
genom enmanstillsyn av lokala far tygsinspektör er.

Den anordning, som kunde tänkas träda i stället för denna, vore
att, i överensstämmelse med de nuvarande grunderna för besiktningen
av passagerarångfartyg, inrätta besiktningsnämnder, bestående av två
eller flera personer med fackkunskap i de avseenden, vilka vid en undersökning
av förhållandena ombord å fartyg ifrågakomma: skeppsbyggnad,
maskinteknik och sjömanskap. Detta system har givits företräde
särskilt i sådana länder, där såsom t. ex. i Frankrike tillsynen utmynnar
i ett på besiktning av respektive nämnd grundat fartsbevis, ett tillstånd
att nyttja fartyget till sjöfart under ett slags statsgaranti för dess säkerhet.
Också i dessa länder utövas däremot den permanent fortlöpande
tillsynen, inspektionen, av en inspektör, var inom sitt distrikt. Där åter,
såsom fallet är enligt den engelska lagstiftningen — till vilken vår sjölagstiftning
på förevarande område närmast ansluter sig — fartygets
säkerhet väl är ett villkor för sjöfartens bedrivande, men något generellt
offentligt bevis icke häröver i allmänhet utfärdas, har man nöjt sig
med att för den lokala kontrollen i varje särskilt fall fordra undersökning
av allenast en kontrolltjänstoman, likväl med den modifikation, att
för så kallat definitivt kvarhållande av ett fartyg såsom osäkert erfordras
att saken underställes specialdomstol [besiktningsdomstol (Court of
survey) eller sjörätt], samt att passagerarfartygsbesiktningen, som ju överallt
utmynnar i ett certifikat, utföres av två inspektörer, vilka dock
icke gemensamt utlåta sig över sina iakttagelser, utan var för sig yttra
sig över sådant, som faller under envars speciella fackkunskap. I våra
grannländer Danmark och Norge skall fartyget vara försett med särskilt
sjövärdighetsbevis, i Danmark utfärdat efter besiktning av en nämnd,
men i Norge efter undersökning av enskild besiktningsman med viss

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

2;»

högre fartygsteknisk kompetens, varemot den fortlöpande tillsynen, inspektionen,
av fartyg i sistnämnda land utövas av »tillsynsman» med
företrädesvis sjöteknisk utbildning.

Då det förevarande förslaget, med anslutning till det inom justitiedepartementet
utarbetade rörande sjölagen, icke förutsätter inrättandet
av några under statsansvar för sjösäkerheten gällande fartscertifikat för
fartyg i allmänhet utan bestämt tillsynen såsom en statens kontroll över
redares och befälhavares uppfyllelse av sina förpliktelser enligt sjölagen
utan certifikattvång, har jag så mycket mindre ansett mig böra förorda
en utbyggnad av de nuvarande besiktningsnäinnderna för passagerarfartygs
besiktning såsom grund för den till andra fartyg utvidgade
kontrollen, som en sådan anordning, för att bliva effektiv, skulle draga
större kostnader än som motsvarade de fördelar, som därvid tilläventyrs
vore att vinna. En besiktningsnämnd skulle ju vid de viktigare förrättningarna
erbjuda fördelen av att representera olika slags fackkunskap,
men det synes dock på detta område icke omöjligt att ernå detta syfte
medelst en anordning, som gör en statstjäusteman ensam ansvarig för
viss förrättning. Vill man härvid tillse, att mesta möjliga sakkunskap
i skilda riktningar finnes företrädd lios den ansvarige inspektören, torde
fartygsinspektörerna'' företrädesvis böra väljas bland personer med högre
ingenjörsutbildning inom fartygstekniken, vartill hör kompetens både i
fartygs byggnad och maskinerier (driftmaskineri och arbetsmaskineri).
Då de stora internationella klassificeringsanstalterna kunna anförtro besiktningen
av fartygsmaterielen till en enda besiktningsman med sagda
kompetens, vilket i stor utsträckning är fallet, synes motsvarande förtroende
även kunna givas åt en statens tjänsteman, vars självständighet och frihet
från biinflytelser i möjligaste mån garanteras genom ämbetsställning och
innehållet av den för honom utfärdade instruktion. Sjöfartssäkerhetskommittén
har ock, med tillstyrkande från kommerskollegii sida, uttalat sig för
inrättandet av enmanstillsyn under förutsättning att denna huvudsakligen
utfördes av fullt kompetenta fartygsingenjörer. Endast ett mindretal
av de 22 föreslagna inspektörerna skulle, med särskilt avseende fäst
å segelfartygen, vara speciellt sjötekniskt utbildade.

Ehuru i lagförslaget upptagits den grundtanke, varå kommitténs
förslag vilar, har jag dock icke alldeles kunnat biträda förslaget om dess
närmare utförande. Enligt kommittéförslaget skulle, med undantag för
några större platser, där två eller tre inspektörer placerats, varje inspektör
hava sitt rätt vidsträckta tj änstgöringsområde, utan att någon samverkan
tryggats mellan de ingen]örsutbildade och de sjötekniska inspektörerna,
varigenom åtminstone i fråga om av de senare vidtagna förrätt -

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

ningar å maskindrivna fartyg lull sakkunskap icke garanterats annat än
genom bestämmelsen, att särskilt sakkunnig skulle för visst fall kunna
tillkallas att biträda vid förrättningen. Frånsett nyssberörda olägenhet
kan jämväl anmärkas, att den sålunda anordnade tillsynen alltför mycket
givits karaktären av uteslutande materielbesiktning, varemot inspektionen
rörande bostads- och övriga levnadsförhållanden ombord, d. v. s. den övervägande
sociala tillsynen, ställts i bakgrunden. Därjämte synes inrättandet
av ett så stort antal inspektörer med i det stora hela likartad kompetens
och befogenhet stöta på svårigheter vid platsbesättningen, påkalla
dryga kostnader och i allt fall näppeligen erbjuda säkerhet för att
nödiga förrättningar bleve på alla håll fullt tillfredsställande utförda.

Berörda olägenheter av det föreslagna tillsynssystemet torde på följande
sätt kunna undvikas.

Såsom ovan nämnts avser tillsynen dels en allmän fartygsteknisk
kontroll och dels arbetarskydd av mera speciell natur. Den mest maktpåliggande
delen av den fartygstekniska kontrollen utgöres av de s. k.
besiktningarna, som i ett annat samband skola närmare angivas. Här
bör endast erinras om, att besiktningen enligt förslaget utgör en undersökning
av fartygs skrov, maskineri och övriga fasta delar med tillbehör
i avseende å frågan om fartygets sjövärdighet, samt att denna företages
såväl innan fartyget första gången nyttjas till sjöfart som efter inträffad
kondemnation, väsentligare skada och därjämte med vissa mellantider
under fartygets regelmässiga nyttjande i sjöfart, vartill kommer den speciella
besiktningen för utrönande av, huruvida ett fartyg må användas
såsom passagerarfartyg. Alla dessa undersökningar äro av huvudsakligen
fartj^gsteknisk art och kräva bedömande i främsta rummet av en
fartygsingenjör. Men med ett lämpligt ordnande av hithörande förrättningar,
och förutsatt att de s. k. klassade fartygen väsentligen undantagas
från besiktningskyldighet, varifrån man här har utgått, torde antalet
av dessa högre kvalificerade fartygsinspektörer kunna nedbringas
till omkring en tredjedel av det antal kommittén föreslagit. Ett villkor
härför synes mig dock vara, att ett lämpligt antal fartygsinspektörer med
praktisk erfarenhet inom det nautiska eller fartygsmaskinella området
anställas för att dels biträda de förstnämnda fartygsinspektörerna var
med sin speciella kompetens vid de av dem utförda förrättningarna och
dels på egen hand, men under de förres förmanskap, verkställa fortlöpande
inspektion i synnerhet å fartygens underhåll, utrustning och
lastning samt rörande do sociala förhållandena ombord. Genom en d}dik
anordning av den lokala tillsynen, vartill förebild finnes i lagen om
arbetarskydd, vinnas, förutom nedbringande av kostnaderna, två för -

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

delar. Å ena sidan kan härigenom och med anlitande dessutom vid förefallande
behov av speciell fackkunskap erhållas det mångsidiga bedömande
vid de tekniska besiktningarna, som torde ersätta flertalsnämderna
utan att minska den ansvarige förrättningsmannens auktoritet. Å
andra sidan skulle den fortlöpande inspektionen å fartyg tillföras en
från sjömansyrket hämtad erfarenhet och blick för sjömännens levnadsförhållanden,
som torde bliva av väsentligt gagn för vinnande av ett
verksamt arbetarskydd. Därjämte bör även beträffande den lokala tillsynen
anordnas ett visst samarbete mellan de skilda tillsynsmyndigheterna.
Ett sådant blir särskilt nödvändigt i fråga om arbetsinrättningar
för lastning och lossning ombord å fartyg, därvid såväl stuvare som
sjömän kunna vara sysselsatta. För undvikande av en dubbel inspektion
i nyssberörda avseende bör ock tillses, i vad mån fartygsinspektörerna
må kunna förordnas att utöva jämväl yrkesinspektionens tillsynsverksamhet.

Beträffande de om fartygs bemanning gällande föreskrifter ansåg
sjöfartssäkerhetskommittén, att dessas tillämpning icke kunde underkastas
den huvudsakligen rent tekniska tillsyn, som förslaget avsåge. Lagförslaget
utgår från en motsatt uppfattning. Det befogade i kommitténs
anmärkning har delvis tillgodosetts genom nyss härovan berörda anordning
av den lokala tillsynen samt därjämte medelst bestämmelse i det
nu föreliggande lagförslaget därom, att sjömanshusombudsmännen skulle
medverka vid tillsynens utövande i berörda avseende. De sistnämnda,
vilka ombesörja mönstringen å fartyg, skulle i synnerhet till detta tillfälle
förlägga sin kontrollverksamhet rörande besättningens tillräcklighet och
kvalikationer, naturligen inom de gränser, som av sjölag och utfärdade
författningar angivas. Med denna anordning komme den allmänna tillsynsmyndighetens
åtgärder i detta hänseende företrädesvis att bestå i ett
enkelt konstaterande av att, där speciella föreskrifter gälla, dessa efterlevas,
vadan någon diskretionär prövning av bemanningsförhållandena
icke från deras sida behövde ifrågakomma.

Utom riket skulle fartygsinspektionens chefsmyndighet enligt förslaget
biträdas i sin verksamhet av svensk konsul. Denne skulle, enligt
närmare bestämmelser i utfärdad instruktion, äga att bidraga till verkställigheten
utom riket av den svenska tillsynsmyndighetens beslut; vid
särskilt förekommen anledning företaga undersökning å fartyg; föranstalta
om besiktning utom riket av fartyg, där sådan bör företagas; samt
i vissa fall, genom förvägrande eller kvarhållande av fartygs nationalitetshandling
eller annorledes, ingripa för att förekomma fara genom
användandet av ett osäkert fartyg eller av osäkra inrättningar eller redskap
å detsamma.

8 §•

Inspektion
och besiktning.

32 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Jämväl för fartygsinspektörerna är aveett att i administrativ ordning
utfärda instruktioner. De olika tillsynsmyndigheternas organisation och
verksamhetsfält skola närmare angivas vid föredragning av förslag till
äskande av anslag för tillsynens ordnande.

Beträffande de olika slagen av tillsyn å fartyg, såsom denna av
chefsmyndigheten genom dess inspektörer utföres, grundas lagförslaget å
sjöfartssäkerhetskommitténs i huvudsaken enhälliga förslag, ehuru bestämmelserna
förtydligats, föreskrifter av rent administrativ natur fatt
utgå och en närmare beskrivning, än som i kommittéus förslag förekommer,
lämnats på skillnaden mellan de olika tillsynsformerna.

Berörda tillsynsformer äro dels inspektion och dels besiktning. Vid
den blivande organisationen av tillsynsmyndigheternas verksamhet torde
man böra utgå ifrån, att båda dessa förrättningar alltid skulle kunna
företagas av såsom inspektör anställd färtygsingenjör, varemot fartygsinspektör
med nautisk eller enbart maskinteknisk utbildning väl skulle
kunna företaga inspektion, men besiktning blott i enklare fall. Eljest
skulle han allenast kunna biträda vid besiktning.

Inspektion är benämningen på den fortlöpande när som helst av vederbörande
myndighet påfordrade tillsynen, som avser vadhelst inspektören
har anledning att undersöka, men företrädesvis det allmänna fartygsunderhållet,
utrustning, lastning och de sociala förhållandena ombord,
varemot i fartygs trafikförhållanden mera ingripande åtgärder för den
egentliga sjövärdighetens bedömande icke skulle ingå i den regelmässiga
inspektionen.

Med besiktning åter förstås dels den i all modern sjölagstiftning särskilt
behandlade undersökning, som avser att bedöma de speciella villkoren
för ett fartygs användning såsom passagerarfartyg, dels ock en
under vissa förutsättningar och vid vissa tider eller tillfällen obligatoriskt
företagen undersökning, som alla passagerarfartyg'' och svenska fartyg i
allmänhet av en viss storlek eller beskaffenhet skulle underkastas för
bedömande av deras sjövärdighet, sålunda särskilt rörande skrovets och
maskineriets samt övriga fasta delars beskaffenhet.

Den förra av dessa speciella förrättningar behandlas under benämningen
»passagerarfärtygsbesiktning» i tredje kapitlet av lagförslaget,
den senare, »sjövärdighetsbesiktningen», i det andra kapitlet.

Utöver de besiktningar, vilka lagen sålunda till art och omfattning
bestämmer, har det funnits nödigt att, i anslutning till sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag, förutsätta utfärdandet i administrativ väg av vissa
särskilda tillsynsbestämmelser, även om dessa i speciella avseenden gå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

längre än lagen anger. Särskilda föreskrifter om tillsyn av nyssnämnda
slag skulle dock icke få givas annat än beträffande fartygs maskineri
samt fartygs olika inrättningar och utrustning, varemot beträffande fartygsskrovet
andra kapitlet avser att giva uttömmande bestämmelser.

Ehuru det utan särskilt stadgande väl får anses självfallet, att tillsynsmyndighet
skall äga tillträde till fartyg för tillsynens utövande,
har det icke ansetts olämpligt att i lagen införa uttrycklig bestämmelse
härom, vartill anknutits föreskrift om skyldighet för tillsynsmyndigheten
att anordna tillsynen så, att sjöfarten därigenom vållas minsta
möjliga olägenhet.

Statskontrollen skulle icke byggas på besiktningar såsom grund för
offentligt sjövärdighetsbevis (fartscertifikat, »permis de navigation»), men
förutsättes likväl behovet av certifikat dels i vissa avseenden eller beträffande
vissa fartyg dels rörande fartyg i allmänhet uti viss fart, i den
mån sådant må erfordras för fartygets godkännande enligt lagstiftningen
i de länder, på vilka det driver sjöfart.

I visst avseende kan certifikat erfordras bland annat rörande lastmärke,
som må vara föreskrivet för utvisande av det minsta tillåtna
fribordet. Vad passagerarfartygen angår fordras överallt företeende av
passagerarfartygscertifikat; och i båda dessa avseenden är det avsett att
i den vidsträcktare farten, i överensstämmelse med fordringarna utomlands,
hava certifikat utfärdade av den centrala tillsynsmyndigheten,
ehuru grundade på lokal myndighets iakttagelser och beräkningar.

I brittiska och franska hamnar måste fartyg, för att undgå en
tidsödande och kostsam besiktning, visas uppfylla sådana villkor rörande
säkerheten, som motsvara i dessa länder gällande föreskrifter, varför det
genom tidigare berörda, provisoriskt gällande bestämmelser gjorts möjligt
för svenska redare att erhålla certifikat utfärdade av skilda myndigheter
över vissa speciella förhållanden ombord å fartyg. Det avses nu
att bibehålla möjligheten för redaren att erhålla certifikat om att dylika
föreskrifter behörigen iakttagits, men skulle certifikaten utfärdas av chefsmjmdigheten
och ej av underordnad myndighet, där icke för speciella
fall andra av Konungen givna bestämmelser gälla, såsom beträffande
signallanternor och nautiska instrument.

I den män som bestämda föreskrifter och på visst sätt ordnad kontroll
få internationell giltighet, är det sannolikt, att utvecklingen leder
till allmänt antagande av ett system med obligatoriska certifikat över hela
det område, där ömsesidighet i föreskrifternas tillämpning införts, och ej
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. So höft. (Nr 121.) 5

4 §■

Tillträde till
fartyg m. in.

5 §.

Utfärdande av
certifikat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

blott i fråga om passagerarfartygen samt eljest i vissa avseenden. Det
är uppenbart, att den internationella kontrollen betydligt underlättas genom
att nationella certifikat utfärdas med ensartad form och med samma
materiella betydelse. Finnes sådant, kan tillsynen i ett främmande land
inskränkas till en granskning av certifikatet, såvitt ej fartyget under resan
lidit skada, då en materiell undersökning givetvis blir av nöden. I
de fall, för vilka genom lag eller författning må bestämmas skyldighet
att hava certifikat över fartygs förhållanden, skall enligt förslaget, i saknad
av motsatt förordnande, certifikatet i fråga utfärdas av den centrala
tillsynsmyndigheten.

Har enligt främmande lagstiftning, som är likvärdig med den svenska
säkerhetslagstiftningen, certifikat rörande visst förhållande å svenskt
fartyg utfärdats, t. ex. rörande fartygets användning som passagerarfartyg,
dess kompasser, lastmärke eller annat eller ock dylikt bevis givits
av klassificeringsanstalt, bör detta certifikat kunna tillerkännas samma
giltighet som svenskt sådant. Behov av eu dylik bestämmelse framträder
särskilt i fråga om fartyg, som längre tid gå mellan utländska
hamnar utan möjlighet att där erhålla svenskt certifikat.

6 §■ Grunderna för det föreslagna stadgandet om lastmärke å fartyg i

Lostmärke. vissa fall framgå av vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet
härom yttrat till statsrådsprotokollet den 7 mars 1913. Anledningen till
att bestämmelsen överflyttats till föreliggande lagförslag från sjölagsförslaget
har av chefen för justitiedepartementet vid ärendets förnyade
föredragning denna dag angivits; och ansluter jag mig i sagda avseende
till innehållet av berörda yttrande.

^ §■ Kostnaderna för tillsynen böra naturligen i allmänhet åligga staten,

Koetnadema enär kontrollen i det allmännas intresse utföres. Undantag från denna
fm tillsynen. reg-ej förekomma likväl enligt förslaget. De åtgärder, vilka åligga redaren
för möjliggörande av fartygets undersökning, böra också av denne bekostas.
Kostnad för åtgärd, som enligt lagförslagets bestämmelse i 24
§ vidtages på parts föranledande, kan ock komma att falla på parten.
Men i allmänhet skulle kontrollen bekostas av staten med förbehåll
allenast för Konungens befogenhet att stadga skyldighet för enskild part
att gälda ersättning åt sakkunniga i vissa fall, varmed närmast avses
ersättning för biträde vid förrättning utomlands.

8 §• Därest fartyg medför person, som enligt lagförslagets beteckning är

Passager»™ att anse såsom passagerare, är fartyget enligt lagförslaget underkastat den

gerarfartyg.

Kungl. Maj-.ts Näd. Proposition Nr 121.

allmänna tillsynen även om det icke är att betrakta såsom passagerarfartyg,
med vilken sistnämnda beteckning lagförslaget avser fartyg, vars
redare begagnat sig av rätten att få fartyget besiktigat för användning
i passagerartrafik samt däröver erhållit särskilt passagerarfartygscertifikat.
I huvudsaklig överensstämmelse med den engelska lagstiftningen har
såsom »passagerare» angivits varje person, som medföljer ett fartyg,
därest han ej är redare för eller anställd å fartyget eller såsom lots,
tulltjänsteman 1. d. därå för tillfället utövar tjänst. Avgifts erläggande
skulle sålunda icke erfordras för att göra en person till passagerare.
Enligt gällande svensk rättspraxis åter torde avgifts erläggande härvid
äga väsentlig betydelse.

Förslaget har i detta avseende upptagit sjöfartssäkerhetskommitténs
och kommerskollegii tidigare förslag för att bringas till största möjliga
enhet med den utländska kontrollagstiftningen och för att lämna säkerhet
för, att tillsyn komme att utövas i alla fall, där sådan kan vara
behövlig.

Lagförslagets bestämmelser rörande passagerarfartyg skola i ett
sammanhang under tredje kapitlet beröras.

De allmänna bestämmelserna i lagen om tillsyn förutsätta, liksom
motsvarande materiella stadganden i sjölagen, utfärdandet av administrativa
specialföreskrifter i form av instruktioner, kungörelser o. d., varigenom
inom lagens ram, men närmare än som genom lagen skett, statens
tillsynsverksamhet må bestämmas.

Det viktigaste momentet vid en undersökning om fartygs säkerhet
är att utröna själva sjövärdigheten, d. v. s., med den beteckning som
förevarande lagförslag i likhet med förslaget till ändringar i sjölagen
använt, beskaffenheten av fartygets skrov och fasta delar samt vad därmed
står i direkt samband. Denna undersökning kräver ock, särskilt
vad fartygets botten angår, mera ingripande, tidsödande och kostsamma
åtgärder, såsom torrsättning eller kölhalning, för att en fullständig besiktning
skall anses gjord. Det är därför av särskild vikt för redaren
att en sådan besiktning anordnas på för rederiverksamhetens ostörda
gång lämpligaste sätt. Å andra sidan föreligger större trygghet för att
den vid en grundlig besiktning av de fasta delarna konstaterade beskaffenheten
hos fartyget någon längre tid bibehålies i samma skick, än
vad fallet är med fartygets utrustning. Man kan sålunda förena sjöfartsnäringens
intresse med en tillfredsställande garanti för säkerheten
genom att i detta hänseende huvudsakligen bygga kontrollen på perio -

9 §•

Närmare bestämmelser.

Andra

kapitlet.

Om sjövärdighetsbesiktning.

10-17 H

36 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 121.

diska besiktningar eller vad i lagförslaget benämts »sjövärdighetsbesiktning».

Skyldigheten att underkastas dylik besiktning har i sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag ansetts böra påvila dels varje fartyg, för vilket
passagerarfartygscertifikat skulle vara utfärdat, dels varje annat fartyg
på minst 150 registerton brutto.

Av reservanter inom kommittén har dock gränsen 150 ton ansetts
fritaga för många av de mindre fartygen, vilka, såsom vanligen oklassade,
oftast äro de mest osäkra, och har från deras sida gränsen för besiktningsskyldigheten
föreslagits till ett bruttotonnage av 100 registerton.
Då det särskilda behovet av besiktning å de mindre fartygen från sjöfartskunnigt
håll allmänt vitsordats, har lagförslaget grundats på samma
uppfattning. Och synes härmed skyldigheten till sjövärdighetsbesiktning
komma att gälla för alla fartyg, som gå i något vidsträcktare och sålunda
mera farlig fart.

Beträffande passagerarfartyg skulle besiktning äga rum med kortare
mellantider än för andra fartyg, dock att, efter införande av den fortlöpande
tillsynen å fartyg, den nuvarande årliga besiktningsskyldigheten
ansetts kunna utbytas mot skyldighet till besiktning med två års
mellantider beträffande passagerarfartyg i Östersjö- och inskränktare
fart. Segelfartyg i allmänhet av trä skulle besiktigas med sex års, och
vissa andra fartyg med fyra års mellantider. Botten och vissa viktigare
delar av fartyget, vilka lätt utsättas för icke omedelbart upptäckt skada,
böra, i de fall årlig eller vartannat års besiktning av fartyget i dess
helhet icke äger rum, som regel undergå sjövärdighetsbesiktning vid utgången
av halva den stadgade mellantiden. Likaså bör den centrala
tillsynsmyndigheten äga befogenhet att med hänsyn till ett särskilt fartygs
beskaffenhet förordna om besiktning med kortare mellantider. Respittid
bör finnas, och möjlighet till anstånd må tillika kunna medgivas
redaren.

Rubbning i mellantiderna kan ske till följd av den i 14 § stadgade
skyldigheten att underkasta besiktningspliktigt fartyg sjövärdighetsbesiktning
i nödig omfattning, innan det efter ombyggnad eller liden
väsentligare skada må nyttjas till sjöfart, även om eljest gällande tid
för förnyad besiktning icke förlupit.

Första gången sjövärdighetsbesiktning förekommer är enligt lagförslaget
då besiktningsskyldigt fartyg för svensk medborgares räkning
bygges, vare sig här i landet eller utom riket, i vilket fall besiktning
skall ske, innan fartyget får nyttjas till sjöfart. Skyldighet att underkasta
fartyget besiktning skulle jämväl åligga redare av fartyg, vilket

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121. P>7

från att vara utländskt övergår i svensk ägo. Åven de svenska fartyg,
som nyttjas i sjöfart, då lagen träder i kraft, skola enligt förslaget
undergå sjövärdighetsbesiktning, så snart tillsynsmyndigheten hinner
företaga sådan, men få dessförinnan obehindrad gå i fart. Det synes
nämligen icke föreligga något skäl, varför ej dessa äldre fartyg skulle
besiktigas, ehuruväl i de administrativa säkerhetsföreskrifter, vilka skola
utfärdas om huru fartyg skola vara beskaffade för att vid tillsyn undgå
anmärkning, fordringarna å redan i fart gående fartyg böra modifieras
så vitt detta är med säkerheten fullt förenligt.

Sjöfartssäkerhetskommittén hade beträffande nybyggnad av fartyg
enhälligt föreslagit att icke allenast själva fartyget skulle besiktigas, innan
det tillätes gå i sjöfart, utan att även godkännande skulle inhämtas från
den centrala tillsynsmyndigheten i samband med byggandet rörande fartygs
byggnadssätt och material. Häremot har från olika håll framställts
klander, dels med avseende å att berörda anordning skulle gripa för
djupt in på redarens och skeppsbyggarens bestämmanderätt och tilläventyrs
såväl fördröja fartygs byggande i det speciella fallet som hindra
den fartygs-tekniska utvecklingen, och dels med hänsyn till svårigheten
för vederbörande tillsynsmyndighet att, utan för sjöfartsnäringen hinderligt
fördröjande av arbetet i det hela, inom rimlig tid hinna pröva alla inkomna
ansökningar om godkännande av fartygs ritningar. I betraktande
av att sjöfartssäkerhetskommittén, som i allmänhet förordat straff
för förseelse mot tillsynsbestämmelserna, likväl icke föreslagit straff för
underlätet inhämtande av fartygsinspektionens godkännande, synes
kommittén huvudsakligen med berörda stadgande hava avsett att inskärpa
risken för redaren av att få ett redan färdigbyggt fartyg vid besiktning
underkänt, därest icke fartygets byggnadssätt och material blivit på förhand
av centralmyndigheten godkänt. Bestämmelsen åsyftade sålunda
icke allenast att främja den allmänna säkerheten, utan också att i rederinäringens
intresse giva redaren en rätt att få veta, huru han skulle bygga
för att få fartyget godkänt, svarande mot hans skyldighet att därefter
underkasta sig tillsynsmyndighetens prövning rörande det färdigbyggda
fartyget. Vad själva principen för ett dylikt stadgande angår, må det
väl erkännas, att det gives ungefär lika goda skäl för att underkasta en
större fartygsbyggnad myndighets godkännande som för att fordra
byggnadsnämndens förhandsprövning av en husbyggnad i stad. Då
lagförslaget icke desto mindre saknar den av kommittén föreslagna, i
form av ett obligatoriskt gällande påbud givna bestämmelsen, har detta
företrädesvis sin orsak i farhågan för, att granskningsarbetet, särskilt de
första åren av centralmyndighetens i allt fall nog så omfattande verk -

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 121.

samhet, skulle antingen påkalla en väsentlig ökning av de beräknade
arbetskrafterna och därmed av kostnaderna för fartygsinspektionen eller
ock allt för mycket inkräkta på tillsynsverksamheten i övrigt, för att det
skulle ansos lämpligt att nu bestämt påbjuda skyldigheten att underkasta
fartygs byggnad en förhandsprövning. För övrigt synes det
kunna anförtros åt de högre kvalificerade fartygsinspektörerna att i
vanliga fall gå redaren och skeppsbyggaren till handa med granskningav
fartygs ritningar; och då jag avser att föreslå såväl dessas som
centralmyndighetens skyldighet att gå sjöfartsidkarna till hända med
råd och ledning jämväl i berörda hänseende, torde en dylik bestämmelse
ävensom redarens eget intresse av att icke få det färdigbyggda fartyget
underkänt tillräckligt samverka för det syfte, man vill vinna, utan att
en bestämd skyldighet att underkasta fartygsritningarna tillsynsmyndighetens
prövning behöver lagfästas.

Efter bortfallandet av berörda stadgande i kommitténs förslag har
det tillika ansetts onödigt att, såsom i kommittéförslaget skett, stadga
en, för övrigt till tid och sätt obestämd, fortgående besiktning av fartyget
under byggnadstiden såsom en från den första besiktningen efter
fartygets sjösättning skild förrättning. Den »första besiktningen» av ett
nybyggt fartyg slutar, enligt lagförslaget, först efter sjösättningen, och
den skall börja medan fartyget är på det torra, men det hela är blott
eu enda förrättning, även om i land förekommit en fortgående besiktning
vid flera skilda tillfällen.

Slutligen utgår förslaget ifrån, att fall förekomma, då sjövärdighetsbesiktning
bör ske, ehuru fartyget icke är passagerarfartyg eller har den bestämda
storleken av minst 100 registerton. Det ena är det vanliga fallet,
att redaren av ett fartyg, som blivit kondemnera^ åter vill använda det till
sjöfart. Innan detta tillåtes, bör besiktning verkställas, även om fartyget
icke därefter är besiktningsskyldigt på eljest stadgade mellantider. Och
vidare synes centralmyndigheten böra äga befogenhet att, vid förekommen
särskild anledning, varvid även fartygs ålder bör beaktas, förordna
om besiktning å fartyg, som ej eljest på grund av sin storlek eller
användning är underkastat sådan. Härigenom synes det berättigade
syftet vara lämpligen vunnet med vad reservanter inom kommittén föreslagit
därom, att jämväl vid »inspektion» en undersökning av sjövärdigheten
skulle kunna påfordras, då särskild anledning härtill yppats. Sådan
anledning består vanligen i inträffad skada (vare sig på grund av sjöolycka
eller annan orsak); är fartyget då besiktningsskyldigt, inträder
besiktningstvång utan vidare, i motsatt fall kan den centrala tillsynsmyndigheten
förordna härom.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

För att sjövärdighetsbesiktning skall anses fullgjord, bör den hava
företagits å ett genom redarens försorg torrsatt eller kölhalat fartyg.
Fartygets representant är dessutom ålagd att på egen kostnad låta verkställa
övriga behövliga åtgärder för fartygets noggranna undersökning.
Påföljd av försummelse härutinnan är enligt lagförslaget bötesstraff och,
i fråga om underlåten torrsättning eller kölhalning, även förbud mot
fartygets nyttjande.

Finner tillsynsmyndigheten nybyggt, förut utländskt eller kondemnerat
fartyg icke vara sjövärdigt, skulle enligt lagförslaget fartyget
icke få registreras eller erhålla svensk nationalitetshandling. Härigenom
hindras redare faktiskt från att med sjöovärdigt fartyg driva sin
näring. Beträffande redan utfärdat registreringsbevis har i 6 § sjölagen
införts stadgande för att trygga dess återsändande till kommerskollegium
efter det fartyg blivit kondemnerat.

Sättet för besiktning och dess åvägabringande kommer att genom
instruktion bestämmas. För de förnyade sjövärdighetsbesiktningarna synes,
liksom sjöfartssäkerhetskommittén tänkt sig anordnandet, någon skyldighet
för redaren att anmäla fartyget till besiktning icke böra stadgas. Besiktning
kan ock förekomma under svensk myndighets tillsyn å svenskt
fartyg utom riket, för vilket fall sjöfartssäkerhetskommitténs förslag
innehöll särskilda bestämmelser. Med den ståndpunkt lagförslaget intager
till frågan om vad som i lag bör inflyta har det synts opåkallat
att speciellt göra ordningen för besiktning utomlands till föremål för lagbestämmelser.
Emellertid torde kommitténs förslag i denna punkt få
anses såsom mindre tillfredsställande. Besiktning utom riket torde böra
företagas under konsuls överinseende i dennes egenskap av tillsynsmyndighet,
ehuruväl med anlitande av klassificeringsanstalts, utländsk tillsynsmyndighets
eller andra fackkunniga besiktningsmän.

Vid varje sjövärdighetsbesiktning bär det ansetts lämpligt att, i
den utsträckning förhållandena göra det möjligt, fordra företagandet av
inspektion, ehuru det eljest skulle bero på tillsynsmyndigheterna att bestämma
tiden och omfattningen härav. Ett sådant stadgande torde få anses
påkallat med hänsyn till de fall, att passagerarfartygscertifikat eller annat
sjövärdighetsbevis i fart på vissa utländska hamnar erfordras med sådant
innehåll, att därav framgår fartygets beskaffenhet jämväl i fråga om förhållanden,
vilka äro föremål för inspektion, men icke för besiktning.

Från den sjövärdighetsbesiktning, som i andra kapitlet omhandlas,
böra de så kallade klassade fartygen kunna undantagas i den mån inom
klassen gällande regler och den tillsyn, som de på grund av sin klass
äro underkastade, prövats erbjuda tillräcklig garanti för säkerheten. Detta

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

gäller i allmänhet uti varje sjöfartssäkerhetslagstiftning, som på senare
tid tillkommit, och jämväl enligt engelsk praxis, ehuru något allmänt
stadgande i detta avseende ej finnes i själva den engelska sjölagen. De
normer och den tillsyn, som gälla rörande fartyg, intagna i de stora internationella
klassificeringssällskapen — vilka anstalter bildats för att upprätthålla
och kontrollera de allmänna sjöförsäkringsbolagens fordringar å
fartygs sjövärdighet — äro i det stora hela av den beskaffenhet, att de
motsvara de skäliga anspråk, som härutinnan kunna av staten framställas.
Deras bestämmelser hava därför tjänat som normer för lagstiftningen;
och de tider, vilka jämväl förevarande lagförslag bestämt för de periodiska
besiktningarna, motsvara vad man i allmänhet ansett lämpligt för
inträdandet av klassade fartygs besiktningsskyldighet.

Då sjöfartssäkerhetskommitténs majoritet icke föreslog något uttryckligt
stadgande, som tillkännagav lagstiftningens ställning till klassade
fartyg, berodde detta icke på ett underkännande av klassens värde
för säkerheten, utan på skäl av rent formell natur. Man ansåg det
nämligen mindre lämpligt att göra en genom lag fastställd besiktningsskyldighet
till sitt innehåll och omfång beroende av bestämmelser
tillkomna genom enskilda utländska korporationers beslut. Vissa lättnader
i tillsynen över klassade fartyg borde väl kunna vinnas genom
det administrativa anordnandet av besiktningen, men den lagliga skyldigheten
att vid vissa tider och tillfällen underkasta fartyget statsbesiktning
skulle dock finnas. Reservationsvis påyrkades emellertid även
inom sjöfartssäkerhetskommittén, att i själva tillsynslagen klassade fartyg
måtte undantagas från besiktningstvång, helt och hållet eller till de
delar av fartyget, som folie under klassificeringsanstaltens tillsyn.

Lagförslaget intager, såsom nyss antytts, den ståndpunkten, att där
klassen uppenbarligen innebär samma garanti för säkerheten, som statstillsynen,
motsvarande lättnad i denna bör beredas klassade fartyg. Åven
utgår lagförslaget från den uppfattningen, att om klassade fartyg skola
helt eller delvis kunna fritagas från besiktning, detta må i själva lagen
utsägas. Enär klassens fordringar växla och eventuellt kunna nedsättas,
bör det dock icke utan vidare genom ett allmänt lagstadgande medgivas
undantag från besiktningsskyldighet för klassade fartyg. Statskontrollens
ställning till dessa bör avgöras efter huruvida innehavd klass i en klassificeringsanstalt
kan under en viss tidsperiod anses erbjuda tillräcklig
säkerhet, därvid såväl de för klassens fartyg gällande materiella regler
som klassbesiktningens beskaffenhet böra tagas i beräkning. Det synes
därför böra tillkomma Konungen att, efter prövning av befintliga
klasser under jämförelse med den nya säkerhetslagstiftningens ford -

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 121.

ringar, godkänna innehavet av viss klass i bestämda klassificeringsanstalter
såsom fullgod ersättning för statsbesiktningen i den omfattning,
som fartyget i egenskap av klassat är underkastat kontroll. Vid klassens
upphörande, eventuell nedsättning i klassens fordringar på fartygets
beskaffenhet under lagstiftningens motsvarande anspråk på säkerheten,
eller slutligen på grund av tilläventyrs minskad tillförlitlighet hos klassbesiktningen
skulle den ifrågavarande förmånen för klassade fartyg givetvis
upphöra. Likaledes bör naturligen klassat fartyg vara föremål för
besiktning rörande sådant, som icke inbegripes under klassificeringsanstalteus
kontroll, såsom fallet är med t. ex. bostäder och fartygs
inredning i allmänhet, även där sjövärdigheten därav må beröras.
Ej heller fritager klassen från skyldigheten att underkasta fartyget den
allmänna inspektionen, ehuruväl klassbestämmelserna kunna beröra vissa
områden, vilka ej falla under sjövärdighetsbesiktning, utan endast under
inspektion, såsom frågor om konstruktionen av och materialet i fartygets
för bärgningsändamål medhavda båtar.

Med en sådan anordning redan från början av statskontrollen, att
den egentliga sjövärdighetsbesiktningen icke komrne att till någon huvudsaklig
del omfatta fullgoda klassade fartyg, synes i jämförelse med kommitténs
förslag'' en så pass betydande inskränkning göras i den lokala
fartygsinspektionens verksamhet, att det av kommittén förutsatta antalet
lartygsinspektörer med viss högre ingenjörsutbildning torde kunna högst
väsentligt nedbringas utan hinder därav, att antalet besiktningssk}ddiga,
oklassade fartyg komme att betydligt ökas genom den i lagförslaget
vidtagna sänkningen av gränsen för fartygs besiktningsskyldighet från
150 till 100 ton.

Den föreslagna anordningen förutsätter, att ett förtroendefullt samarbete
i vissa avseenden kommer tillstånd mellan statsmyndigheterna
samt de olika klassificeringsanstalterna och deras besiktningsmän. Att
döma av erfarenheten i andra länder finnes det ock allt fog för att utgå
ifrån, att en dylik samverkan för ett gemensamt syfte må kunna åvägabringas.
Att däremot — såsom vid överlämnande av den ovannämnda
propositionen till 1913 års riksdag av en talare i Andra Kammaren
ifrågasattes — till någon mera väsentlig del bygga statskontrollen på
användning av klassificeringsanstalternas inspektörer för dess utövande,
"synes så mycket mindre kunna ske, som någon svensk klassificeringsanstalt
icke finnes, och de fåtaliga härvarande ombuden för utländska
klassificeringssällskap icke ens torde vara i tillfälle att vid sidan
av sin verksamhet såsom sådana åtaga sig att utföra en statsinspektörs
funktioner.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 85 käft. (Nr 121.)

Tredje

kapitlet.

Särskilda be''
stämmelserom
passagerarfartyg.

42 Kung!. May.ts Nåd- Proposition Nr 121.

Skyldigheten att underkasta fartyg särskild besiktning för erhållande
av passagerarfartygscertifikat har i lagförslaget anknutits dels till gällande
svensk förordning härom och dels till de internationella bestämmelserna
i ämnet. Enligt 1864 års förordning lärer få betraktas såsom passagerarångfartyg
och sålunda besiktningsskyldigt varje ångfartyg, som förer
någon passagerare, varunder dock allenast torde inbegripas person, för vars
befordrande avgift i någon form utgår. Besiktningsskyldigt såsom
passagerarfartyg enligt engelsk och fransk lagstiftning är åter fartyg,
om därå skola medföras flera än tolv passagerare, vare sig betalning härför
utgår eller ej. Enligt lagförslaget har, speciellt med hänsyn till
den inre farten, under passagerarfartyg förståtts varje maskindrivet fartyg,
som medför om också blott en enda passagerare, därest fartyget har
till huvudsaklig uppgift att mot betalning befordra passagerare. Med
nyss angivna bestämning kommer jämväl i mindre ångslups- och motorbåtstrafik
m. m. att gälla skyldighet för båtägaren att hava ett certifikat
för utövande av rätten att mot avgift medtaga passagerare, varemot de
större lastfartygen i regelbunden trade, vilka pläga vara inredda med ett
fåtal passagerarhytter och som ju enligt lagförslaget skulle underkastas
periodiska sjövärdighetsbesiktningar, skulle bliva skyldiga att hava
passagerarfartygscertifikat allenast för det fall, att de medföra flera än
tolv passagerare. Uppgår antalet medförda passagerare till över tolv
personer, skulle nämligen, i överensstämmelse med den ovannämda utländska
lagstiftningen, inträda ovillkorlig skyldighet att hava passagerarfartygscertifikat,
därest ej fartyget framdrives medelst rodd. Sistberörda
begränsning skulle sålunda fritaga t. ex. de så kallade »kyrkbåtarna» på
Siljan från besiktningsskyldighet, då avgift icke utgår för begagnandet.
Däremot blir, med lagförslagets ståndpunkt, medförandet av flera än
tolv personer förbundet med skyldigheten att hava certifikat, såvitt gäller
alla andra slag av fartyg, sålunda även lustfartyg, s. k. »badgästbåtar»
in. fl.

Vid beräkning av antalet, när detta är avgörande för den speciella
tillsynen å passagerarfartyg, böra emellertid icke upptagas vissa kategorier,
vilka tillfälligt medfölja fartyget på grund av laga bestämmelser eller
efter verkställt bärgningsföretag. Vad angår stuveriarbetare (som pläga
medföras från en lastageplats till en annan inom samma lastningsdistrikt)
ävensom andra arbetare, vilka utföra arbete ombord, har sjöfartssäker-’
hetskommittén helt generellt undantagit även dessa vid beräkningen av
passagerarantalet, varemot reservanter inom kommittén påyrkat deras
medräknande eller i allt fall, att rätten att medtaga sådana utan inräkning
i passagerarantalet måtte begränsas att gälla i viss inskränktare fart.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Då det synes rimligt, att ett lastfartyg tillätes mellan nära liggande
lastningsplatser medföra stuvare och andra, som mera tillfälligt utföra
arbete ombord, men däremot icke bör vara berättigat härtill för längre
resor, har lagförslaget härutinnan upptagit reservanternas mening så till
vida, att i kortare fart mellan svenska hamnar dylika personer icke skulle
inräknas i passagerarantalet. Vad med kortare fart må förstås torde
böra bedömas olika efter olika förhållanden, varför lagförslaget velat
överlämna åt Konungen att bestämma härom. Enär det även kan bliva
av nöden för lastfartyg att, i överensstämmelse med rådande praxis,
tillåta medförandet av ifrågavande personer mellan orter utom riket, där
sådant med hänsyn till den utländska lagstiftningen låter sig göra, har
det ansetts lämpligt att överlämna till den administrativa lagstiftningen
att träffa särskilda bestämmelser jämväl för sådant fall.

På grund av på senare tid framträdande fordringar inom den internationella
sjöfarten har i lagförslaget med stuvare m. fl. i nu berörda
avseende likställts sjöfolk, som efter erhållen eller avslutad anställning
sändes till eller från annat samma redare tillhörigt fartyg, varemot
sistnämnda kategori jämlikt sjöfartssäkerhet skommitténs förslag helt och
hållet imdantagits vid passagerarantalets beräkning.

Behörig tillsynsmyndighet för verkställande av passagerarfartygsbesiktning
skulle genom instruktion bestämmas. Liksom sjövärdighetsbesiktningen
bör den i regel förrättas av fartygsinspektör med högre
ingenjörsutbildning, eventuellt biträdd av annan fartygsinspektör såsom
skrov- resp. maskinbesiktningsman, varigenom likformighet med den
engelska lagstiftningen skulle vinnas. I särskilda fall skulle, liksom eljest,
speciell fackkunskap anlitas.

Passagerarfartygsbesiktningen skulle i främsta rummet fastställa den
fart, vari fartyget får nyttjas, samt passagerarantalet efter de föreskrifter,
vilka det enligt 5 a § sjölagen tillkomme Konungen att utfärda. Passagerarfartygscertifikatet
bör innehålla förklaring särskilt rörande nyssnämnda
förhållanden och i övrigt inrättas så, att det för utrikes sjöfart
motsvarar de internationellt gällande fordringarna å dylik handling.

Då fartyget alltid bör vara sjövärdigt för den fart, vari det är avsett
att föra passagerare, är vid besiktningen att tillse, det behörig sjövärdighetsbesiktning,
enligt de för passagerarfartyg i andra kapitlet av tillsynslagen
stadgade regler, verkställts eller verkställes. Denna fordran
skulle gälla även för utländskt fartyg, när detta har att undergå passagerarfartvgsbesiktning.

Den i allmänhet stadgade tiden för passagerarfartygscertifikats giltighet
skulle vid besiktningen kunna förkortas efter vad förhållandena anses
böra medföra.

Fjärde

kapitlet.

Om förbud
mot nyttjande.

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 121.

I likhet med engelsk lag har lagförslaget, med stöd jämväl av sjöfartssäkerhetskommitténs
yttrande i denna punkt, ansett giltighetstiden
för passagerarfartygscertifikat rörande svenskt fartyg, som vid denna tids
utgång befinner sig utom riket, kunna utsträckas till dess fartyget återkommit
till svensk hamn. Särskilt med den allt allmännare kontroll,
som numera utövas även å utländska passagerarfartyg, torde missbruk
av sagda lättnad vid den speciella passagerarfartygsbesiktningen knappast
behöva befaras. %

Begäres av redaren eller befälhavaren nytt passagerarfartygscertifikat
minst en månad före giltighetstidens utgång, ankommer det på tillsynsmyndigheten
att föranstalta besiktning så fort ske kan. Med bevis om
att sådan anmälan skett fortfar det redan utfärdade certifikatet att gälla,
tills nytt erhållits.

Har passagerarfartyg lidit skada av väsentligare beskaffenhet, är det
liksom annat besiktningsskyldigt fartyg underkastat ny sjövärdighetsbesiktning
jämlikt andra kapitlet tillsynslagen; och äger fartygsinspektionens
chefsmyndighet omedelbart efter erhållen kännedom om skadan
att förklara passagerarfartygseertifikatet ogiltigt. Samma påföljd må inträda
därest fartyget vid inspektion eller besiktning befinnes bristfälligt.

Mot den skyldighet, som finnes för redaren att underkasta ett fartyg,
för vilket certifikat är utfärdat och vid en viss tidpunkt gällande, den
för passagerarfartyg stadgade, speciella tillsynen bör svara en rätt att få
certifikatet ogiltigt förklarat, så snart han icke längre vill använda fartyget
såsom passagerarfartyg; och är bestämmelse i detta syfte införd i
lagförslaget.

Bestämmelserna i fjärde kapitlet av lagförslaget äro i huvudsak
överflyttade från det på sin tid för lagrådets yttrande remitterade
förslaget till ändringar i sjölagen, och hänvisas rörande grunderna
härför till det förutnämnda anförande, som chefen för justitiedepartementet
den 7 mars 1913 i ärendet hållit. I anledning av lagrådets
anmärkningar hava emellertid förutsätta ingarne för utfärdande av förbud
mot fartygs nyttjande på grund av dess osäkerhet bragts till närmare
överensstämmelse med såväl första delen av 292 § sjölagen som vissa
främmande lagars bestämmelser om rätt till fartygs kvarhållande såsom
osäkert. Fartygets beskaffenhet skall enligt lagförslaget erbjuda uppenbar
livsfara för de ombordvarande för att ifrågavarande förbud skall
kunna meddelas. Däremot kan jag icke dela lagrådets mening, att förbud
mot nyttjandet av fartygs särskilda inrättningar och redskap för
arbetes utförande allenast borde ifrågakomma vid lossning eller lastning.
Behov av förbud i detta hänseende lärer kunna inträda jämväl vid annat

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

skeppsarbete; och bör nyttjandet i varje fall kunna i erforderlig utsträckning
förbjudas, även där direkt livsfnrn icke kan påvisas.

Lagrådets erinran, att stadgandena om förbud jämväl borde innehålla
bestämmelse om sättet för förbudets verkställande, har i lagförslaget
uppmärksammats.

Såsom redan nämnt, har ansetts nödigt att erhålla den garanti mot
tredska av befälhavare eller redare att låta torrsätta eller kölhala sitt
fartyg, som ligger däri, att tillsynsmyndighet kan under sådana omständigheter
förbjuda fartygets nyttjande.

I sjöfartssäkerhetskommitténs förslag till lag om tillsyn var utsagt,
vilka myndigheter skulle äga att utfärda förbud jämlikt fjärde kapitlet.
Sådan befogenhet skulle tillkomma den centrala myndigheten, fartygsinspektörerna
samt, beträffande arbete vid fartygs inrättningar och- redskap,
men ej själva fartyget, jämväl svensk konsul. Vid motiveringen
till förslaget att giva även de lokala fartygsinspektörerna befogenhet att
stoppa fartyg förbisåg icke kommittén olägenheten av att, i motsats till
vad vanligen är fallet i andra länder, där de lokala kontrolltjänstemännen
äga motsvarande rätt, i vårt land saknas en speciell domstol eller sakkunnig
nämnd för skyndsam prövning av förbudets berättigande. Det
vore också ur kostnadssynpunkt och av andra skäl ogörligt, att med
hänsyn till nu ifrågavarande, speciella syfte inrätta särskilda myndigheter.
Men kommittén ansåg icke desto mindre, att — med anslutning
till vad för närvarande gäller beträffande passagerarångfartyg — rätten att
förbjuda fartygs nyttjande måste förbehållas fartygsinspektörerna, vilka
ensamt vore sakkunniga och i tillfälle att tillräckligt skyndsamt ingripa
gent emot ett fartyg, som befunnits osäkert. Nödig trygghet mot för
sjöfarten skadliga misstag funne kommittén böra kunna vinnas, förutom
i anordnandet av fartygsinspektörernas tjänsteställning, genom den centrala
myndighetens lämpliga ledning och förbudets omedelbara underställande
ävensom medelst instruktioner angående sättet för sagda befogenhets
utövande, varigenom densamma kunde för vissa fall begränsas
och anlitande av speciell fackkunskap vid förefallande behov förutsättas
såsom villkor för utfärdande av förbud.

Lagförslaget har lika litet i bei’örda avseende som eljest lämnat
närmare bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenhet och verksamhet,
utan har inskränkt sig till fastställandet därav, att tillsynsmyndighet
må genom instruktion eller särskild författning beklädas med
rätt att utfärda ifrågavarande förbud. Därvid tänker jag mig, att i
överensstämmelse med grunderna för sjöfartssäkerhetskommitténs förslag
sagda befogenhet bör i huvudsak på det sätt bestämmas:

Kung. May.ts Nåd. Proposition Nr 121.

att fartygsinspektionens chefsmyndighet i första rummet må äga rätt
att utfärda förbud;

att samma rätt må tillkomma de lokala fartygsinspektörerna med
högre ingenjörsutbildning;

att däremot övriga fartygsinspektörer allenast för speciella, till sin
yttre beskaffenhet noggrant angivna svårare fall av uppenbar osäkerhet
skulle äga att, hälst i samråd med närmaste förman, utfärda förbud; samt

att förbud av lokal myndighet omedelbart bör underställas chefsmyndigheten,
som, ändå att klagan över förbudet ej föres, skulle kunna
upphäva förbudet.

Beträffande den myndighet, som i nämnda avseenden må tillkomma
svensk konsul, är jag av samma mening, som uttalats i sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag. Hans biträde för verkställandet av utfärdat
förbud bör tagas i anspråk, men han synes åtminstone icke i regel böra
erhålla rätten att själv förbjuda nyttjandet av fartyg, ehuru den inskränktare
befogenheten att förhindra arbete vid farliga inrättningar och redskap
må tillkomma honom.

Inom landet torde utfärdandet av förbud så mycket säkrare kunna
anordnas på ett lämpligt sätt, därest för tillsynens utövande anlitas icke
blott fartygsteknisk, utan även nautisk erfarenhet och sakkunskap, såsom
jag härvid förutsatt.

Trots berörda anordningar för tryggandet av en visserligen effektiv,
men även försiktig tillämpning av rätten att förbjuda fartygs nyttjande,
är möjligheten av missgrepp från tillsynsmyndigheternas sida icke utesluten,
varför i lagförslaget upptagits rätt för redaren eller annan, som
genom åtgärden lidit skada, att erhålla ersättning härför av kronan, där
skälig anledning till förbudets utfärdande finnes icke hava förelegat.

Lagrådet har, i sitt yttrande över motsvarande bestämmelse i det
tidigare utarbetade förslaget till ändringar i sjölagen, uttalat sina betänkligheter
mot stadgandet om en så utsträckt ersättningsskyldighet för
statsverket och ansett det lämpligare att inskränka denna till sådana
fall, då straffbart ämbetsfel ansetts föreligga. Då emellertid enligt lagförslaget
den tekniska tillsynsmyndigheten skulle beklädas med en befogenhet,
som i allmänhet icke tillkommer annan än domstol eller polismyndighet,
och då dessutom, i fråga om fartygsinspektörs beslut,
möjligheten av en omedelbar prövning av utfärdat förbud inför domstol
eller sakkunnig nämnd på platsen är utesluten, synes det vara
befogat att här sträcka statens ersättningsskyldighet något längre än i
andra fall, då dylik skyldighet förekommer. Det ursprungliga förslagets
grundtanke har därför bibehållits, ehuru bestämmelsen förändrats så, att

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 121.

rätt till skadeersättning av kronan endast skulle kunna ifrågakomma,
• när fartygets resa hindrats och stoppningsåtgärden tillika saknat fog i
fartygets verkliga beskaffenhet, oavsett om tillsynsmyndighetens misstag
varit på subjektiva grunder ursäktligt.

Härefter följa i förslaget de bestämmelser, som ansetts i lag nödiga
om klagorätt och instansordning i ärenden rörande sjöfartssäkerheten.
Beslut, fattat av lokal tillsynsmyndighet, skulle överklagas hos fartygsinspektionens
chefsmyndighet och denna myndighets beslut åter hos
Konungen, som i statsrådet skulle träffa slutligt avgörande i dylika mål.
Såsom »part» förstås enligt lagförslaget varje direkt av beslutet intresserad
person, särskilt redare, befälhavare eller lastägare.

Meddelat beslut skulle stå fast, intill dess detsamma av högre myndighet
kunde bliva upphävt.

Förnyad undersökning (överbesiktning) skulle kunna anordnas av
vederbörande högre instans, dels på hemställan av part och dels efter
myndighetens egen prövning av lämpligheten härav. Sättet för överbesiktning
komme att i administrativ ordning bestämmas.

Om chefsmyndighets i förslaget förutsatta befogenhet att, oafsett
förd besvärstalan, upphäva av underordnad tillsynsmyndighet utfärdat
förbud är förut ordat.

Under ärendets beredning har från sjöfartsintresserade, vilka erhållit
tillfälle att i saken yttra sig, uttalats en uppfattning om lämpligheten
av att vid sidan av chefsmyndigheten inrätta ett färtygstekniskt
och sjöfartskunnigt råd efter ungefär enahanda grunder som det nuvarande
järnvägsrådet, med befogenhet och skyldighet att gå statsmyndigheterna
tillhanda med sin erfarenhet och fackkunskap på skilda områden
vid utfärdandet av de föreskrifter av teknisk och administrativ
natur, vilka för statskontrollens riktiga och lämpliga utövande äro av
nöden. Eventuellt skulle en sådan nämnd, för åstadkommande av allsidig
fackkunskap samt skyndsamhet vid ärendenas handläggning, övertaga
behandlingen av besvärsärenden.

Vad angår berörda förslag, i vad det avser beslutanderätt för en
central nämnd i dylika ärenden, kan jag icke biträda detsamma såsom
alltför främmande för den svenska statsförvaltningens och rättsskipningens
grunder. Huruvida åter fartygsinspektionens chefsmyndighet vid handläggning
och beslut i dessa ärenden borde i en eller annan form biträdas
av särskilda sakkunniga är en fråga, som ej i detta samband kan lämpligen
lösas.

Beträffande det uttalade önskemålet att vid chefsmyndighetens
sida inrätta ett sjöfartskunnigt råd för att biträda vid utarbetande av

Femte

kapitlet.

Om besvär
samt om överbeaiktning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Sjtttte

kapitlet.

Bestämmelser
i aveoende å
lagens efterlevnad.

tekniska föreskrifter och vad därmed sammanhänger, synes mig detta
vara värt att övervägas, varför jag vill återkomma härtill vid senare
föredragning av fråga om anslag till utvidgad statskontroll.

Enligt lagförslaget skulle med straff beläggas åtgärd av redare eller
befälhavare, som avser att förhindra utövandet av tillsyn å fartyg ävensom
underlåtenhet från deras sida att jämlikt 10 § 2 mom. första stycket
vidtaga nödig anstalt för att hålla fartyget tillgängligt för besiktning.
Däremot har, då tredska från vederbörandes sida att låta torrsätta eller
kölhala fartyget för att möjliggöra besiktning ansetts böra motverkas
genom förbud mot fartygets nyttjande, det funnits tillräckligt att härvid
anknyta straffbestämmelse allenast till eventuell överträdelse av sådant
förbud.

Sjölagens straffstadganden äro i allmänhet uppställda så, att befälhavaren
har huvudansvaret och redaren straffas såsom eventuellt delaktig
i befälhavarens brottsliga förfarande. Beträffande den i lagen om tillsyn
å fartyg förutsatta skyldigheten att hålla fartyg tillgängligt för besiktning
har det emellertid ansetts lämpligast att ställa redaren och befälhavaren
vid sidan av varandra, med straffskyldighet för envar av dem,
allt eftersom den ene eller andre eller båda framstå såsom gärningsmän.
Besiktningsskyldighet kan förefinnas oberoende av, huruvida befälhavare
är tillsatt eller vid tillfället fungerar eller icke; och där befälhavare finnes
bör även redaren äga direkt förpliktelse att underkasta fartygsmaterielen
och förhållandena ombord statens kontroll.

Under det att sålunda enligt lagförslaget stadgats straff för hindrandet
av besiktning, skulle däremot straff icke i allmänhet följa å det förfarande
i och för sig, att ett fartyg nyttjas till sjöfart utan att behörigen
hava undergått besiktning.

Undantag från denna regel skulle blott gälla passagerarfartygen,
vilkas begagnande i sjöfart regleras genom särskilda, i lagen om tillsyn
givna bestämmelser; och de härtill anknutna straffstadgandena avse alltså
nyttjande av passagerarfartyg utan gällande passagerarfartygscertifikat
samt användning av fartyget i strid mot utfärdat certifikat, vare sig
säkerheten i det speciella fallet satts i fara eller ej. I enlighet med
sjölagens grunder torde redarens ansvar för obehörigt nyttjande av ett
fartyg såsom passagerarfartyg böra bestämmas jämlikt reglerna för delaktighet
i brott.

Sjöfartssäkerhetskommitténs förslag, som i vissa fall velat stadga
anmälningsskyldighet för redare och befälhavare med avseende å blivande
besiktning, innehöll jämväl bestämmelse om bötesstraff av högst

Kring1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 121.

200 kronor för uraktlåten anmälan. Då det föreliggande lagförslaget
utgår ifrån, att föreskrifter rörande dylik anmälan liksom åtskilliga andra
bestämmelser av formell natur böra överlämnas till den administrativa
lagstiftningen, har i anledning härav motsvarande straffbestämmelse fått
utgå ur förslaget, men bör frågan om straff i vissa fall skall inträda
för uraktlåten anmälan tagas i övervägande vid blivande administrativ
lagstiftning i ämnet.

För att göra jämlikt 4 kap. av tillsynsmyndighet meddelat förbud
mot nyttjande verksamt avser lagförslaget, såsom tidigare antytts,
att förbudet skulle av polismyndighet eller konsul bringas till verkställighet.
Sjöfartssäkerhetskommitténs förslag upptog dessutom straff
för överträdande av dylikt förbud såsom en under lagen om tillsyn
fallande förseelse, för vilken »redare, befälhavare eller annan» skulle
straffas med böter från och med etthundra till och med femtusen kronor.
Bestämmelsen innebar en utvidgning till fartyg i allmänhet av den rörande
passagerarångfartyg enligt kungörelsen den 17 maj 1907 inspektörerna
givna befogenhet att, vid påföljd av böter från och med femtio
till och med ettusen kronor, förbjuda nyttjande av fartyget, där dess
användande befunnes medföra »överhängande fara för passagerarnas
säkerhet». För tillsynsmyndighets förbud mot nyttjande skulle emellertid
enligt kommittéförslaget vara tillräckligt med uppkommen fara för
godset.

I det för lagrådets yttrande remitterade förslaget till ändring av sjölagen
följdes i huvudsak sjöfartssäkerhetskommitténs förslag i angivna
hänseende, och intogs jämväl bestämmelse om straff för överträdande av
förbud såsom ett särskilt moment av 292 §. Lagrådet framställde häremot
åtskilliga anmärkningar, varav innebörden var, att förbud mot fartygs
nyttjande, i anslutning till det nuvarande innehållet av 292 § och
med hänsyn till omfånget av motsvarande bestämmelse i utländska lagar,
borde inskränkas till fall av livsfara för de ombordvarande, samt att särskilt
straff för överträdande av förbud vore opåkallat, enär ju förbud
icke borde förekomma annat än då fartygets obehöriga beskaffenhet i och
för sig föranledde straff enligt 292 § sjölagen, vars bestämmelser vore
under olika förhållanden tillräckliga för att avse även den försvårande
omständigheten, att ett utfärdat förbud överträtts.

Sedan bestämmelserna rörande tillsyn å fartyg nu överförts till föreliggande
lagförslag, bör i detta sammanhang upptagas frågan, huruvida
särskilt straff för överträdande av förbud enligt fjärde kapitlet i förslaget
bör ifrågakomma.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 85 käft. (Nr 121.) 7

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Ehuru lagrådet uttalat sig emot den ifrågavarande straffbestämmelsens
införande i sjölagen, anser jag mig böra tillstyrka, att i den särskilda
lagen om tillsyn å fartyg införes ett dylikt straffstadgande.

Vad angår förbud mot användning av själva fartyget på grund av
bristande säkerhet, får väl medgivas, att, när sådant förbud överträtts,
straff i allmänhet skulle följa enligt den högre strafflatituden i 292 §
sjölagen. Men antaget att ett utfärdat förbud i särskilt fall icke varit
å sakförhållandena tillräckligt grundat, synes det därför ej vara obefogat
att beivra och straffa det öppna trotset mot vederbörande myndighets
bud efter samma grunder, som på den allmänna strafflagens område
motivera straff för brytande av offentlig myndighets befallning.
Det bör icke heller frånses, att ur bevisningssynpunkt överträdande av
ett givet förbud är påtagligt, under det att, därest straff härför icke
funnes stadgat, det kunde befaras, att redaren för ett såsom osäkert
kvarhållet fartyg frestades att gå till sjöss med fartyget i förhoppning
om att kunna undandraga sig ansvaret för dess osäkra tillstånd.

Beträffande vidare användningen av bristfälliga inrättningar eller
redskap för arbetes utförande kan det, när överträdande av förbud tillkommer,
ifrågasättas, huruvida det högsta straffet enligt 292 §, eller
böter av ettusen kronor, må anses för varje fall tillräckligt.

Sedan i förslaget införts jämväl förbud mot fartygs nyttjande på
grund av tredska att låta torrsätta eller kölhala fartyget, synes upptagande
av straff för brytande av förbud ännu mera påkallat, då i sådant
fall fartygets nyttjande förvisso ej behöver innefatta brott vare sig enligt
292 § sjölagen eller allmänna strafflagen.

År förfarandet emellertid straffbart enligt sjölagen eller allmänna
strafflagen på sådant sätt, att straffet jämlikt tillämpligt lagrum blir
strängare än om det bedömdes efter förevarande lag, torde tillräckligt
skäl ej föreligga att låta straff i sistberörda avseende jämväl inträda.

På angivna grunder har straff för överträdande av förbud i förslaget
införts i enlighet med vad nu nämnts.

För en verksam tillämpning av givna straffbestämmelser upptager
lagförslaget stadgande om att den, som medan han står under tilltal för
förbrytelse enligt lagen om tillsyn å fartyg fortsätter samma förbrytelse,
skall fällas till förnyat ansvar efter varje nytt åtal. Brott mot lagen
om tillsyn å fartyg skulle underkastas allmänt åtal.

Rörande böters förvandling och forum hänvisas till allmän strafflag
och sjölagen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Den föreslagna tillsynslagen avses att träda i kraft den 1 januari
1915. Med hänsyn dels till angelägenheten att icke mer än skäligt betunga
sjöfarten, dels till behovet att från början rationellt fördela tillsynsmyndigheternas
arbetsbörda bliva vissa övergångsbestämmelser av
nöden. I sådant hänseende föreslås beträffande redan använda fartyg i
allmänhet frihet från periodiska sjövärdighetsbesiktningar, intill dess fartygsinspektionens
chefsmyndighet förordnat om sådan besiktnings verkställande
första gången. Likaledes skulle intill den 1 januari 1917 sjövärdighetsbesiktning
ej utgöra ett oeftergivligt villkor för tartygs förseende
med passagerarfartygscertifikat. Andra lättnader ifråga om
kravet på sådant certifikat skulle under viss tid efter lagens ikraftträdande
gälla för vissa fartyg, som vid lagens ikraftträdande nyttjas till
sjöfart, nämligen å ena sidan de fartyg, som den 1 januari 1915 äro
försedda med ännu gällande besiktningsvis enligt 1864 års förordning
om passagerarångfartyg, å den andra de förvisso rätt talrika fartyg, som
enligt den föreslagna lagen skulle räknas som passagerarfartyg men
ej skulle varit underkastade bestämmelserna i nyssnämnda förordning.»

Föredraganden uppläste härefter det omförmälda förslaget till lag
om tillsyn å fartyg, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,
samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet
inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

Övergångp bestämmelse -

Rungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 121.

Bil.

Förslag

till

lag om tillsyn å fartyg.

FÖRSTA KAPITLET.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Beträffande fartyg, varå någon finnes för betalning anställd eller
såsom passagerare färdas, skall utövas tillsyn enligt denna lag för utrönande,
huruvida bestämmelserna i 5 a § sjölagen och de med stöd
därav utfärdade föreskrifter äro iakttagna.

Å fartyg, som tillhör svenska staten, är denna lag tillämplig endast
i den mån Körningen därom särskilt förordnar.

2 §-

Den i denna lag stadgade tillsyn utövas av fartygsinspektionens
chefsmyndighet, i vissa avseenden under samverkan med yrkesinspektionens
chefsmyndighet, samt, under förstnämnda myndighets överinseende
och ledning, av fartygsinspektörer eller andra, som av fartygsinspektionens
chefsmyndighet förordnas. I fråga om bemanningen utövas tillsyn
jämväl av ombudsmännen vid sjömanshusen. Utom riket biträdes fartygsinspektionens
chefsmyndighet av konsulerna.

hör visst fall må vederbörande tillsynsmyndighet uppdraga åt sakkunnig
att biträda vid och utom riket jämväl verkställa förrättning,
varom i denna lag sägs.

3 §''

För utövandet av tillsynen äge tillsynsmyndighet närhelst så finnes
påkallat eller lämpligt och i ett växt hänseende, vari fartyg är under -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

kastat tillsyn, verkställa undersökning (inspektion), huruvida fartyget
är i behörigt skick.

Om särskilda förrättningar (sjövärdighetsbesiktning och passagerarfartygsbesiktning)
för undersökning av fartyg i vissa hänseenden stadgas
i 2 och 3 kap.

Om särskilda förrättningar för undersökning av fartygs maskineri,
inrättningar och utrustning äge Konungen förordna.

4 §•

Tillsynsmyndighet skall jämte tilläventyrs åtföljande biträde äga
tillträde till fartyg för verkställande av förrättning enligt denna lag, med
befogenhet tillika att därvid taga del av de fartyget rörande, ombord
befintliga handlingar. Tillsynsmyndighet läte sig angeläget vara att
så anordna förrättningen, att därav såvitt möjligt rubbning i fartygs
trafikförhållanden ej föranledes eller i övrigt större olägenhet förorsakas
de sjöfarande, än som kan anses oundgängligen nödigt.

5 §•

I fall, då beträffande fartygs säkerhet eller särskilt förhållande,
som rör säkerheten, offentlig myndighets bevis (certifikat) påfordras,
eller sådant certifikat skall på särskild begäran meddelas, ankommer utfärdandet
därav på fartygsinspektionens chefsmyndighet; dock att Konungen
äger med avseende å vissa certifikat annorledes förordna.

Konungen äger bestämma, att av viss utländsk myndighet eller
klassificeringsanstalt utfärdat certifikat må äga enahanda giltighet, som
om det utfärdats av vederbörande svenska myndighet.

6 §•

Fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande i
fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—Texel, skall,
till ledning för tillsynen å dess nedlastning, vara försett med lastmärke,
utvisande fartygets minsta tillåtna fribord.

i §■

Kostnaderna för tillsynen bäras av statsverket, där ej annorlunda
stadgas i denna lag eller, beträffande ersättning åt sakkunnig, som omförmäles
i 2 §, av Konungen förordnas.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 121.

8 §•

1 mom. Med passagerare förstås i denna lag varje person, som
medföljer ombord å fartyg på dess resa, oavsett om ersättning härför
skall utgå eller ej, med undantag av:

befälhavaren;

besättningen;

personer, som i 108 § sjölagen avses;

redare i fartyget;

i hans tjänst anställda personer, som i fartyget rörande ärenden
medfölja;

1 tjänst ombord varande lotsar och andra, som därstädes utöva
allmän tjänstebefattning, jämte deras medhjälpare.

2 mom. Med passagerarefartyg förstås i denna lag varje fartyg,
för vilket gällande passagerarfartygscertifikat, varom i 3 kap. sägs, är
utfärdat.

9 §•

Närmare föreskrifter angående tillsynens utövande meddelas av
Konungen.

ANDRA KAPITLET.

Om sjövärdighetsbesiktning.

10 §.

1 mom. Med sjövärdighetsbesiktning förstås undersökning, som, i
de särskilda fall här nedan sägs anställes för utrönande, huruvida fartyg
må anses ^ovårdigt med hänsyn till dess användning och den fart, vari
det nyttjas eller är avsett att nyttjas.

2 mom. Vid sjövärdighetsbesiktning åligge redaren eller befälhavaren
att, i den mån sådant finnes för besiktningens utförande oundgängligt,
låta verkställa nödig uthuggning och borrning, öppna fartygets
klädsel och garnering, våghålsplankor och ribbor i garneringshål samt
manhålsluckor, pröva drivning med rabb och järn samt i övrigt göra
fartyget och dess rum tillgängliga för besiktningen.

Det åligge jämväl redaren eller befälhavaren att, där ej besiktningen
försiggår under fartygets byggande, vid besiktningen låta torrsätta
eller kölhala fartyget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

° #

Åtgärd, varom i detta mom. sägs, skall vidtagas utan kostnad för
statsverket.

3 mom. I samband med sjövärdighetsbesiktning skall jämväl inspektion
av fartyget, i de avseenden besiktningen ej omfattar, verkställas
till den utsträckning ske kan.

11 §•

Å fartyg, som för svensk mans räkning nybygges, skall sjövärdighetsbesiktning
verkställas innan det må till sjöfart nyttjas.

Har utländskt fartyg övergått i svensk mans ägo, skall, så snart
ske kan, sjövärdighetsbesiktning å fartyget verkställas.

Vad nu sagts gäller ej om fartyg, som har mindre bruttodräktighet
än 100 registerton.

12 §.

Svenskt fartyg, som enligt 6 § sjölagen förklarats icke vara iståndsättligt,
skall undergå sjövärdighetsbesiktning, innan det må till sjöfart
nyttjas.

13 §.

1 mom. Svenskt passagerarfartyg, så ock annat svenskt fartyg,
som äger en bruttodräktighet av 100 registerton eller däröver, är, så
länge det till sjöfart nyttjas, underkastat periodiskt återkommande sjövärdighetsbesiktningar
med nedannämnda mellantider:

a) för passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och
linjen Esbjerg—Vexel ett år och för sådant fartyg i inskränktare fart
två år samt:

b) för annat fartyg än passagerarfartyg, om det är maskindrivet eller
segelfartyg av järn, fyra år och eljest sex år, skolande dessutom segelfartyg
i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—
Vexel beträffande botten utvändigt, ävensom maskindrivet fartyg i avseende
å botten utvändigt, propelleraxel, bottenkranar och dylikt undergå
förnyad sjövärdighetsbesiktning vid utgången av halva den stadgade
mellantiden.

Med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom skrovs, maskineris
eller ångpannas ålder och beskaffenhet, äger fartygsinspektionens chefsmyndighet
fastställa viss kortare mellantid än i första stycket sägs.

Förnyad sjövärdighetsbesiktning må, utan rubbning i den gällande
tidsföljden för efterföljande besiktningar, företagas högst tre månader
före eller efter föreskriven tidpunkt.

Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 121.

Chefsmyndigheten må meddela skäligt anstånd med förnyad sjövärdighetshesiktning,
dock ej för längre tid än högst sex månader efter
den tidpunkt, då besiktningen eljest skolat senast ske. Sådant anstånd
må ej föranleda rubbning i den gällande tidsföljden för efterföljande besiktningar.

2 inom. Vad i 1 mom. stadgas, skall tillämpas även å utländskt
passagerarfartyg, som går i fart på svensk hamn.

14 §.

Om fartyg, varom i 13 § sägs, till huvudsaklig del ombygges eller
lidit skada av väsentligare omfattning, må fartygsinspektionens chefsmyndighet
förordna att, utan hinder av att den mellantid, som enligt
sagda § skulle gälla, icke förflutit, förnyad sjövärdighetsbesiktning skall
ske i den utsträckning, som prövas nödig; ägande chefsmyndigheten i
mån av omständigheterna förordna, att ny mellantid må beräknas från
tiden för denna besiktning.

15 §.

1 mom. Om sjövärdighetsbesiktning å fartyg, innan det må förses
med passagerarfartygscertifikat, stadgas i 3 kap.

2 mom. Fartygsinspektionens chefsmyndighet må, där särskild anledning
finnes föreligga, för visst fall förordna om sjövärdighetsbesiktning
å svenskt fartyg, som ej eljest på grund av bestämmelserna i detta
kapitel är underkastat sådan besiktning.

16 §.

I fall, som avses i 11 eller 12 §, må fartyget ej i fartygsregistret
införas ej heller förses med svensk nationalitetshandling eller i 4 § sjölagen
omförmält hemortsbevis, förrän genom besiktningen blivit utrönt,
att fartyget är i sj ovärdigt skick.

U §•

Konungen äge förordna, att fartyg, som innehar klass i viss klassificeringsanstalt,
skall vara undantaget från sjövärdighetsbesiktning i den
omfattning, som Konungen prövar skäligt med hänsyn till de för klassen
gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

TREDJE KAPITLET.

Om särskild tillsyn å passagerarfartyg.

18 §.

Nyttjas maskindrivet fartyg uteslutande eller huvudsakligen till att
mot ersättning befordra passagerare, eller skola eljest å fartyg, som
fram drives annorledes än medelst rodd, på en gång medföras flera än
tolv passagerare, skall fartyget vara försett med passagerarfartygscertifikat.

I nämnda antal inräknas ej: bärgare och deras medhjälpare, vilka,
efter det sjöskada drabbat fartyget, medfölja detsamma; personer, vilka
till hamn införas, efter att hava bärgats ur sjönöd; samt sjöfolk, som
fortskaffas genom konsuls försorg jämlikt 34 § sjölagen. Ej heller inräknas
i passagerarantalet, så vitt angår kortare fart mellan svenska
hamnar, stuvare eller stuveriarbetare eller andra arbetare och deras förmän,
vilka för arbete ombord medfölja fartyg, eller sjömän och i 108
§ sjölagen avsedda personer, vilka efter erhållen eller avslutad anställning
sändas till eller från annat samma redare tillhörigt fartyg.

Vad med kortare fart skall förstås så ock huruvida i annan fart
personer, som nu sagts, må undantagas vid beräkningen, därom äge
Konungen förordna.

19 §.

1 mom. För undersökning, huruvida fartyg må förses med passagerarfartygscertifikat,
skall det undergå passagerarfartygsbesiktning.

Därvid skall särskilt fastställas:

den fart, i vilken fartyget må nyttjas; samt
det högsta antal passagerare, som fartyget må på en gång
medföra.

2 mom. Fartyg må ej förses med passagerarfartygscertifikat, med
mindre det, ändå att det icke enligt reglerna i 2 kap. skolat undergå
sjövärdighetsbesiktning, underkastats sådan och därvid befunnits sjövärdigt
med hänsyn till den fart, vari det är avsett att nyttjas, samt
ej heller efter sjövärdighetsbesiktningen så lång mellantid förflutit eller
sådana omständigheter förekommit, att ny sjövärdighetsbesiktning skolat
enligt de i sagda kap. i fråga om passagerarfartyg givna regler verkställas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1814. 1 sand. 85 höft. (Nr 121.) 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

I fråga om undantag från denna bestämmelse för fartyg, som innehar
klass i klassificeringsanstalt, skall vad i 17 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

20 §.

Tiden för giltigheten av passagerar fartygscertifikat skall i certifikatet
fastställas för fartyg i fart bortom linjen Skagern—Lindesnäs och linjen
Esbjerg—Texel till ett år samt för fartyg i inskränktare fart till två år,
från och med dagen för dess utfärdande, men skall, därest fartyget
befunnits vara i sådant skick, att fulla säkerheten icke kan antagas äga
bestånd så länge, förkortas i motsvarande mån.

Därest nytt passagerarfartygscertifikat hos vederbörande tillsynsmyndighet
begäres minst en månad före utgången av den tid, för vilken
utfärdat passagerarfartygscertitikat är gällande, varde tiden för
dettas giltighet utsträckt, till dess nytt certifikat hunnit utfärdas.

Har passagerarfartyg lidit skada av väsentligare omfattning eller
ock vid inspektion eller sjövärdighetsbesiktning befunnits vara bristfälligt
eller av beskaffenhet att ej vidare kunna nyttjas i den utsträckning
certifikatet medgiver, äger fartygsinspektionens chefsmyndighet förklara
certifikatet ogiltigt.

Jämväl på begäran av vederbörande redare må chefsmyndigheten
förklara passagerarfartygscertifikat ogiltigt.

FJÄRDE KAPITLET.

Om förbud mot nyttjande.

21 §.

Finnes fartyg hava sådana brister till skrov, maskin eller utrustning
eller vara så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att resa därmed icke kan företagas utan
uppenbar livsfara för dem, som äro ombord, äger vederbörande tillsynsmyndighet
i erforderlig utsträckning förbjuda fartygets nyttjande, intill
dess missförhållandet blivit undanröjt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Tredskas redare eller befälhavare att låta torrsätta eller kölhala
fartyg i de fall, då sådant enligt 10 § åligger honom, äger vederbörande
tillsynsmyndighet likaledes förbjuda fartygets nyttjande, intill dess åtgärden
vidtagits.

Äro fartygs för arbetes utförande avsedda inrättningar eller redskap
så bristfälliga, att arbetet därmed är förbundet med uppenbar fara för
svårare olycksfall, äger vederbörande tillsynsmyndighet i erforderlig utsträckning
förbjuda nyttjandet därav, intill dess bristen blivit avhjälpt.

Myndighet, som meddelat förbud, skall utan avgift tillhandahålla
fartygets redare eller befälhavare av besvärshänvisning åtföljt skriftligt
besked om förbudet och anledningen därtill.

Myndighet inom riket, som meddelat förbud, skall därom ofördröjligen
underrätta vederbörande polismyndighet; åliggande det denna att
tillse det förbudet ej överträdes.

Till förhindrande att meddelat förbud mot fartygs nyttjande överträdes
äger svensk konsul avfordra befälhavaren för fartyget gällande
nationalitetshandling.

22 §.

Har till följd av tillsynsmyndighets förbud fartyg hindrats att gå
till sjöss, vare kronan, där skälig anledning till förbudets utfärdande
finnes icke hava förelegat, skyldig ersätta den skada, som genom förbudet
må hava vållats redare eller annan och som ej kunnat genom
klagan över förbudet förebyggas.

Talan om sådan ersättning skall anhängiggöras genom stämning
till Stockholms rådstuvurätt inom två år från den dag, då förbudet meddelades,
eller vare talan mot kronan förfallen.

Vad kronan nödgats utgiva, söke kronan åter av den felande i
mån av befogenhet.

FEMTE KAPITLET.

Om besvär samt om överbesiktning m. m.

23 §.

Part, vilken icke åtnöjes med beslut, som av tillsynsmyndighet meddelats,
äger i den ordning, som är stadgad för klagan i mål, vilka handläggas
av förvaltande myndighet, anföra besvär, över beslut av fartygs -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 121.

inspektionens chefsmyndighet hos Konungen samt över beslut av annan
tillsynsmyndighet hos chefsmyndigheten; dock att om fartyget vid beslutets
meddelande finnes utom riket, besvären må anföras inom ett år
från det klaganden erhållit del av beslutet.

Utan hinder av anförda besvär stånde meddelat förbud fast intill
dess detsamma kan varda av högre myndighet upphävt.

24 §.

Om klaganden sådant påkallar eller det finnes för besvärens prövning
erforderligt, äger den myndighet, som skall pröva besvären, förordna
om överbesiktning å fartyget.

Kostnad för överbesiktning skall förskjutas av klaganden, därest
förrättningen tillkommit på dennes begäran. Vid beslut i anledning av
förd klagan bestämmes tillika, huruvida med hänsyn till förekomna
omständigheter sålunda torskjlitet belopp skall till klaganden återställas.

25 §.

Fartygsinspektionens chefsmyndighet må upphäva av annan tillsynsmyndighet
meddelat förbud, ändå att klagan över förbudet ej föres.

SJÄTTE KAPITLET.

Bestämmelser i avseende å lagens efterlevnad.

26 §.

Hindrar redare eller befälhavare inspektion eller sjövärdighetsbesiktning
å fartyg eller underlåter han något av vad enligt 10 §
2 mom. första stycket honom åligger, eller vägrar befälhavare i fäll som
i 21 § sista stycket sägs att till konsul utlämna där omförmäld handling,
straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor, där ej
gärningen efter allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

27 §.

Nyttjas fartyg till befordran av passagerare på sätt och i den omfattning
varom i 18 § sägs, utan att vara försett med gällande passa -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

gerarfartygscertifikat, eller nyttjas passagerarfartyg i strid mot bestämmelse
i det för fartyget gällande passagerarfartygscertifikatet, straffes
befälhavaren med böter från och med tio till och med femtusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, där han uppsåtligen förlett befälhavaren
till sådan förseelse eller med råd eller dåd främjat densamma.

28 §.

Nyttjas fartyg eller dess för arbetes utförande avsedda inrättningar
eller redskap i strid mot förbud, som meddelats jämlikt 21 §, straffes
befälhavaren med böter från och med etthundra till och med femtusen
kronor, där ej gärningen efter allmänna strafflagen eller sjölagen bör
beläggas med strängare straff.

Till enahanda straff dömes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, där han uppsåtligen förlett befälhavaren
till sådan förseelse eller med råd och dåd främjat densamma.

29 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse,
varom törmäles i 26, 27 eller 28 §, fortsätter samma förbrytelse, skall
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det
ansvar, som är bestämt för sådan förbrytelse.

30 §.

Allmän åklagare skall tala å förbrytelse, varom i denna lag sägs.

31 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och skola vid
bristande tillgång till deras fulla gäldande förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

32 §.

Om domstol i mål rörande förbrytelse, varom i denna lag sägs,
gäller vad i 328 § sjölagen stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Genom denna lag upphävas:

förordningen angående vad i avseende å passageraråugfartygs byggnad,
utrustning och begagnande iakttagas bör den 12 februari 1864;

kungörelsen angående vissa bestämmelser rörande inspektörernas å
passagerarångfartyg befogenhet den 17 maj 1907;

jämte de föreskrifter i övrigt, som äro stridande mot denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Fartyg, som vid denna lags ikraftträdande nyttjas till sjöfart, skall
undergå sjövärdighetsbesiktning, varom i 13 § sägs, första gången å tid,
som bestämmes av fartygsinspektionens chefsmyndighet.

Fartyg, som vid lagens ikraftträdande är försett med besiktningsbevis
enligt förordningen angående vad i avseende å passagerarångfartygs
byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör den 12 februari
1864, må, så länge beviset gäller, användas för befordran av passagerare
i den omfattning, som med bevisets innehåll är förenligt, ändock att det
icke är försett med passagerarfartygscertifikat.

Fartyg av mindre bruttodräktighet än 100 registerton, som före den
1 januari 1915 nyttjats till sjöfart, må, där det ej är ångfartyg, till den
1 januari 1916 användas för befordran av passagerare i den omfattning,
som i 18 § sägs, ändock att det icke är försett med passagerarfartygscertifikat.

Under tiden till den 1 januari 1917 skall den omständigheten, att
fartyg icke undergått sjövärdighetsbesiktning, ej utgöra hinder att fartyget
förses med passagerarfartygscertifikat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den 28
mars 1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin,

Jnstitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 januari
1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
ändamål, § 87 regeringsformen om förmäler, inhämtas över upprättat förslag
till lag om tillsyn å fartyg.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av advokaten Eliel Löfgren.

Lagrådet yttrade:

Det föreliggande lagförslaget upptager icke närmare föreskrifter, i
vilka avseenden fartyg skall vara underkastat tillsyn; förslaget hänvisar
därutinnan till 5 a § sjölagen. Denna paragraf är nu icke föremål för
lagrådets granskning, men har i det vid remissen fogade utdrag av
protokollet över justitiedepartementsärenden uttalats, att i densamma
skulle upptagas innehållet i 6 § 1 mom. i det förra året till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen,
dock med undantag av bestämmelserna om lastmärke samt om
utländska fartyg. Vid bedömandet av nu ifrågavarande förslag har lagrådet
fördenskull utgått från att nämnda paragraf i sjölagen kommer
att få det innehåll, som sålunda i statsrådsprotokollet angivits.

I sitt yttrande över omförmälda förslag till ändring i vissa delar
av sjölagen framhöll lagrådet, att man borde beakta, huruvida förslaget
läte förena sig med hittills erkända folkrättsliga grundsatser; vid prövning
av denna fråga fann lagrådet förslaget icke vara tillfredsställande.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 121.

Att en lagstiftning sådan som den nu ifrågasatta, med det innehåll
i 5 a § sjölagen, som i statsrådsprotokollet angivits, skulle,
därest icke inskränkande bestämmelser meddelades i fråga om utländska
fartyg, gå längre än folkrättsligt må anses medgivet, synes
lagrådet uppenbart. Att exempelvis de stadganden med avseende å
bostäder ombord och om arbetsvillkoren, som lagstiftaren i fråga om
det egna landets fartyg velat genomföra, upprätthölles i samma omfattning
även beträffande främmande fartyg och försummelser därutinnan
straffades, skulle näppeligen kunna undgå att betraktas såsom obehörig
inblandning. Emellertid har departementschefen förklarat, att med stadgandet
i lagförslaget att Konungen må bestämma undantag och avvikelser
beträffande utländska fartyg avsetts bland annat att just i omförmälda
avseenden möjliggöra undantag från tillsynen. Lagrådet har
ansett sig icke böra underlåta att framhäva vikten av att dylik anordning
vidtages.

Mot det sätt, varpå gränsen dragits mellan de stadganden, som
böra erhålla civillags natur, och dem, vilka må anförtros åt administrativ
lagstiftning, har lagrådet icke funnit något att erinra. De anmärkningar
mot detalj bestämmelser i förslaget, till vilka lagrådet funnit anledning,
äro nedan upptagna under särskilda paragrafer i förslaget.

1 och 3 §§.

I det av sjöfartssäkerhetskommittén utarbetade förslag till lag om
tillsyn å fartyg angavs såsom förutsättning för att fartyg skulle vara
underkastat den art av tillsyn, som förslaget benämnde inspektion, att
å fartyget någon vore mot betalning anställd eller färdades såsom
passagerare. Ett dylikt villkor var icke föreskrivet beträffande tillsyn
av annat slag, utan betingades denna av andra särskilt angivna omständigheter.
Härutinnan innebär nu föreliggande förslag, som jämväl uppställer
skillnaden mellan inspektion och övrig tillsyn, en åtminstone
formell ändring, i det att, på sätt i första stycket av 1 § stadgas, föremål
för tillsyn icke i något fall skulle vara annat fartyg än sådant, varå
någon vore anställd mot betalning eller färdades såsom passagerare.
En dylik allmän inskränkning i tillsynens omfattning lärer ej stå rätt
väl tillsammans med innehållet i 11 §, jämförd med 10 § 2 inom.; av
bestämmelserna i dessa lagrum torde bliva en följd, att det särskilda
slag av förrättning för utövande av tillsynen, som upptagits under beteckningen
sjövärdighetsbesiktning, i regel kommer, beträffande nybyggt
fartyg, att åtminstone till en del äga rum innan fartyget blivit sjösatt.

er»

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Enahanda kan förhållandet bliva i fråga om kondemnerat fartyg, som
avses i 12 §. Teoretiskt taget innebär visserligen kommittéförslaget, att
ett fartyg skulle kunna vara underkastat sjövärdighetsbesiktning utan
att sedermera vara föremål för tillsyn genom inspektion. Tänkbart är
ju, att ett nybyggt fartyg om minst 100 registertons bruttodräktighet
eller ett kondemnerat men sedermera iståndsatt fartyg skulle kunna i
fart skötas av ägarna ensamma utan något som helst betalt biträde och
att aldrig någon utomstående toges ombord å sådant fartyg. Till en
dylik möjlighet lärer emellertid icke behöva tagas någon hänsyn, vadan
lagrådet hemställer om återgång i denna del till kommitténs förslag.

Huru i andra hänseenden än nu berörda gränsen skall tänkas dragen
mellan de olika slag av tillsynsförrättningar, som förslaget velat uppställa,
har i detsamma icke med erforderlig klarhet blivit uttryckt.
En särskild oegentlighet torde förekomma därutinnan, att vad i
förslaget — visserligen ofullständigt — influtit rörande inspektion
erhållit sin plats bland allmänna bestämmelser i första kapitlet, under
det att därstädes i fråga om sjövärdighetsbesiktning och passagerarfartygsbesiktning,
vilka icke äro vare sig fullt fristående från inspektionen
eller att anse endast som underavdelningar av denua, hänvisning gjorts
till särskilda kapitel, där de närmare reglerna för dem upptagits. För
undvikande av denna oegentlighet och ernående av såväl eu fast terminologi
som full tydlighet beträffande förslagets avsedda innebörd, sådan
den av dess skilda föreskrifter framgår, synes böra företagas omarbetning
av förslaget och därvid iakttagas: att i 3 § inrymmes endast —
med hänvisning till de speciella bestämmelserna — ett angivande av de
olika sätt, på vilka tillsynen i regel utövas, nämligen genom de två nyss
nämnda slagen av besiktning samt genom inspektion, ävensom stadgande,
varigenom åt Konungen lämnas befogenhet att vad angår fartyg, som
är underkastat sjövärdighetsbesiktning, förordna, att särskilda regelbundet
återkommande besiktningar å fartygets maskiner, inrättningar eller utrustning
må äga rum i andra fall och i annan ordning än av föreskrifterna
i 2 och 3 kap. skulle föranledas; samt att i särskilt kapitel upptagas
bestämmelserna om inspektion, av innehåll att å fartyg, varå någon är
mot betalning anställd eller färdas såsom passagerare, tillsynsmyndighet
må närhelst så finnes påkallat eller lämpligt och i ett vart hänseende,
vari fartyget är underkastat tillsyn, företaga undersökning för utrönande,
huruvida fartyget är i behörigt skick, dock att för inspektionens verkställande
ej må krävas vidtagande av sådana åtgärder, varom i 10 § 2 mom.
förmäles.

Bihang till senare riksdagens protokoll ID 14. 1 samt. 85 käft. (Nr 121.) 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Med en sådan uppställning bleve ock tydligare än nu är fallet, att
även om vid inspektion yppas anledning till antagande att å fartyget
finnes brist, som ej kan fullständigt bedömas utan anlitande av de nyss
antydda mera genomgripande åtgärderna, den inspekterande myndigheten
ej kan framtvinga sådana direkt utan allenast genom utverkande från
chefsmyndigheten av förordnande om extra sjövärdighetsbesiktning, där
sådan kan förekomma.

2 §•

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har departementschefen närmare
angivit den verksamhet, som med avseende å tillsyn utom riket
skulle tillkomma konsul. Därav framgår, att han inom området för sin
verksamhet skulle äga att självständigt öva tillsyn. Det synes vid sådant
förhållande oegentligt att, såsom i förslaget skett, benämna denna hans
verksamhet såsom ett lämnande av biträde åt chefsmyndigheten. Oegentligheten
framträder desto mera vid jämförelse med stadgandet i andra
stycket av förevarande paragraf. En jämkning i avfattningen synes fördenskull
böra vidtagas.

4 §•

I förevarande paragraf har stadgats rätt för tillsynsmyndighet att
jämte åtföljande biträde äga tillträde till fartyg för verkställande av tillsyn
samt befogenhet att därvid taga del av fartygshandlingar, som finnas
ombord. Huruvida tillsynsmyndigheten för utnyttjande av denna rätt i
fall av tredska skulle äga att påkalla biträde av polismyndighet är icke
utsagt. Då straff stadgas för befälhavare eller redare, som hindrar
inspektion eller sjövärdighetsbesiktning, samt förslaget innehåller föreskrift
om medverkan av polismyndighet för upprätthållande av meddelat
förbud, torde därav böra slutas, att polisbiträde i nu förevarande avseende
icke skulle stå till buds.

Om denna slutsats är riktig, framstår det för lagrådet såsom en
oegentlighet att härutinnan förfarits olika mot den anordning, som genomförts
å ett annat område för utövande av statskontroll, nämligen det som
regleras genom lagen om arbetarskydd. Förhållandena i dessa båda fall
erbjuda otvivelaktigt stora likheter. I 27 § lagen om arbetarskydd
stadgas, att polismyndighet är pliktig att lämna tillsynsorganen det
biträde, som av deras tjänsteåligganden enligt nämnda lag kan påkal -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

las. Att i nu föreliggande förslag likaväl som i lagen om arbetarskydd
ett dylikt stadgande är på sin plats, synes uppenbart. Ett dylikt tillvägagångssätt
synes bättre instämma med statskontrollens syfte än att
bygga enbart på straffbestämmelser. Lagrådet hemställer fördenskull, att
en föreskrift i berörda hänseende införes i förslaget.

I detta sammanhang vill lagrådet erinra om ett annat stadgande i
lagen om arbetarskydd. I dess 50 § föreskrives, att vad i 17 kap. 11 §
rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens eller Konungens befallningshavandes
bud och ärende gå, skall gälla även dem, som hava att
taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av lagen. Det vill synas
som om de skäl, vilka föranlett berörda stadgande, skulle äga giltighet
även beträffande den tillsyn, varom nu är fråga. Lagrådet anser sig
fördenskull böra förorda en komplettering av förslaget i sådant hänseende.

5 §•

Såsom departementschefen framhållit bör besiktning, som eljest är
påbjuden, kunna ersättas av en utav utländsk myndighet företagen besiktning,
därest vid prövning av de förhållanden, som gälla för denna
senare, den må anses likvärdig med den förra. Ett i dylikt fall av utländsk
myndighet utfärdat certifikat bör tillerkännas samma giltighet
som ett inom riket meddelat. Såsom besiktningsmyndighet kan också
godkännas en klassificeringsanstalt. De bestämmelser, som i dessa hänseenden
upptagas i förslaget, synas emellertid i viss mån mindre tillfredsställande.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att
Konungen äger bestämma, att av viss utländsk myndighet eller klassificeringsanstalt
utfärdat certifikat må äga enahanda giltighet, som om
det utfärdats av vederbörande svenska myndighet. Detta stadgande
måste anses innebära, att de besiktningar, som föregått certifikats utfärdande,
kunna godkännas; certifikatet är endast ett bevis om att vid
besiktningen fartyget eller vad eljest varit föremål för besiktningen befunnits
tillfredsställande. Då sedermera i 17 § och 19 § 2 mom. givas
särskilda bestämmelser om undantag från besiktning, där klassificeringsanstalt
företagit sådan, utgöra dessa bestämmelser i själva verket icke
annat än vad redan måste falla under stadgandet i 5 § andra stycket.
En dubbel föreskrift gives sålunda för dylikt fall. Denna oegentlighet
synes böra undanröjas. Föreskrifterna böra meddelas på ett ställe och
erhålla en avfattning, som klart angiver deras innebörd. Att upptaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

dem i 5 § torde näppeligen kunna anses lämpligt, då första stycket i
denna paragraf allenast bestämmer, vilken svensk myndighet som har att,
då besiktning ägt rum, utfärda certifikatet.

6 §•

I det förut omförmälta förslaget till lag om ändring i vissa delar
av sjölagen, som förra året var föremål för lagrådets granskning, upptogs
i 6 § 1 mom. bestämmelse om lastmärke. Denna bestämmelse är
nu överflyttad till föreliggande lagförslag. Såsom skäl härför anföres i
statsrådsprotokollet, att lastmärke å fartygs sida hörde i och för sig icke
så mycket samman med fartygets beskaffenhet, som det fastmer tjänade
till ledning för statskontrollen vid tillsyn över fartygets nedlastning.
Häremot har lagrådet icke något att erinra. Men "det vill emellertid
synas som om med ett dylikt åskådningssätt icke vore förenligt att,
såsom lärer vara avsett, i sjölagen bibehålla stadgandet om straffpåföljden
för underlåtenheten att hava lastmärke i fall då sådant är föreskrivet.
Lagrådet hemställer fördenskull, att jämväl straffbestämmelsen
överföres till föreliggande förslag.

Vid granskning av de särskilda yttranden, som vid remissen förra
året och vid remitterandet av nu ifrågavarande förslag avgivits till statsrådsprotokollet,
synes framgå, att i fråga om passagerarfartyg lastmärke
vid den i 6 § omförmälda fart skall vara anbringat å de fartyg, som
enligt 18 § skola vara försedda med passagerarfartygscertifikat. Det
uppenbarligen från 2 § sjölagen hämtade uttrycket »resandes fortskaffande»
lärer emellertid knappast möjliggöra den tolkning av 6 §, som
sålunda synes vara avsedd. En omredigering lärer fördenskull vara erforderlig,
så att sammanhanget mellan 6 § och 18 § första stycket
klargöres.

7 §•

Den Konungen här tillagda befogenhet att förordna, att ersättning
åt sakkunnig, som omförmäles i 2 §, skall bäras av annan än statsverket,
har enligt departementschefens yttrande närmast avseende å
ersättning för biträde vid förrättning utom riket. Om ock det må anses
lämpligt, att staten kan fritagas från kostnaden för sakkunnig i sist
angivna fall, torde samma möjlighet i fråga om dylik kostnad för
utövande av tillsynen inom riket icke skäligen böra hållas öppen. I
enlighet härmed synes förevarande stadgandes räckvidd böra begränsas.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

8 §•

Enligt andra momentet i denna paragraf skall med passagerarfartyg
i lagen förstås fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat,
varom förmäles i 3 kap., är utfärdat. Ehuru ett av utländsk
myndighet eller klassificeringsanstalt meddelat certifikat kan tillerkännas
samma giltighet som ett av svensk myndighet utfärdat, skall alltså icke
ett med dylikt godkänt certifikat försett fartyg anses som passagerarfartyg
i lagens mening. De särskilda bestämmelser, som givas för
passagerarfartyg, bliva icke i dylikt fall tillämpliga. Exempelvis skulle
ifråga om ett svenskt fartyg, som utomlands erhållit certifikat med
nämnda giltighet, stadgandet i 20 § att i fall av skada certifikatet må
förklaras ogiltigt icke kunna göras gällande. En sådan anordning synes
lagrådet icke kunna upprätthållas. Det utländska certifikatet kan väl
tillerkännas giltighet men icke utöver vad som gäller för ett svenskt
certifikat. En ändring i omförmälta andra moment lärer fördenskull
vara påkallad, så att stadgandet kommer att omfatta samtliga med gällande
passagerarfartygscertifikat försedda fartyg.

10 §.

Klart är att, därest tillsjmsmyndigheten skall kunna avgöra, huruvida
ett fartyg är i sj ovärdigt skick, vissa åtgärder måste vidtagas med fartyget.
Skall skrovet kunna fullständigt besiktigas, måste det bringas i
dagen. Men genom en blott yttre besiktning vinnes icke en tillförlitlig
kunskap vare sig om skrovets eller vissa andra fartygsdelars beskaffenhet.
Uthuggning, borrning eller andra åtgärder kunna bliva erforderliga. De
nödiga åtgärderna, närmare angivna i andra momentet av denna paragraf,
har det ålagts redaren eller befälhavaren att verkställa. Underlåter
redaren eller befälhavaren att fullgöra vad honom sålunda åligger, har för
olika fall stadgats olika påföljd. Tredska i fråga om torrsättning eller kölhalning
av fartyget medför rätt för tillsynsmyndigheten att förbjuda fartygets
nyttjande, intill dess åtgärden vidtagits. Förbudet upprätthälles
vid behov genom polismyndighets medverkan. Vägrar däremot redaren
eller befälhavaren att vidtaga annan åtgärd, som funnits nödig för besiktningens
verkställande, kan han visserligen ådraga sig bötesansvar,
men något förbud att nyttja fartyget kan icke av sådan anledning meddelas,
och någon rätt för tillsynsmyndigheten att själv ombestyra åtgärderna
är icke stadgad och lärer ej heller vara avsedd. En sådan ord -

Kuntji. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

ning synes lagrådet mindre tillfredsställande. Det kan hända, att fartygsskrovet
är så bristfälligt, att fartygets begagnande innebär uppenbar
livsfara för de ombordvarande, men att konstaterandet av detta förhållande
omöjliggöres genom vägran att vidtaga de nödiga åtgärderna för
besiktningen. Tillsynsmyndigheten måste i så fall lössläppa fartyget;
att bygga ett förbud på blotta misstanken om bristfälligheten är icke
medgivet. Det kan dock icke vara tillfyllest att hänvisa till att befälhavaren
eller redaren bliver straffad för sin tredska. Enligt lagrådets mening bör
i nu angivna fall en av följande två utvägar väljas; antingen bör rätt
till förbuds meddelande stadgas eller ock medgivas tillsynsmyndigheten
att på fartygets bekostnad låta ombesörja utförandet av de åtgärder,
redaren eller befälhavaren vägrat verkställa. Då redaren eller befälhavaren
berättigats att i första hand vidtaga åtgärderna, samt tillsynsmyndigheten
handlar under tjänstemannaansvar, torde ett dylikt medgivande
icke kunna anses såsom ett ingrepp i redarens berättigade intressen.

Ifrågavarande moment är så avfattat, som om vid varje sjövärdighetsbesiktning
torrsättning eller kölhalning av fartyget skulle äga rum.
Av 13 § framgår emellertid, att sjövärdighetsbesiktning kan komma att
omfatta allenast sådana delar av fartyget, vilka äro åtkomliga för besiktningen
utan att dylik åtgärd med fartyget vidtages. En jämkning i
avfattningen synes fördenskull önskvärd.

Tredje momentet i förevarande paragraf torde böra utgå ur förslaget.
Däri förutsättes, att vid sjövärdighetsbesiktning alltid skulle kunna
förekomma inspektion åtminstone i någon omfattning. Att så ej är
händelsen framgår av bestämmelserna i 11 och 12 §§. Det stadgande
angående inspektion i sammanhang med sjövärdighetsbesiktning, som
kunde finnas önskvärt att meddela, lärer för övrigt icke hava sin rätta
plats i det kapitel, som handlar om dylik besiktning, utan höra givas i
samband med andra stadganden om inspektion. Emellertid torde särskild
föreskrift i detta hänseende icke vara erforderlig, utan genom bestämmelserna
i 4 § eu nöjaktig reglering hava åstadkommits.

13 §.

De i 13 § givna bestämmelserna angående förnyelse med vissa mellantider
av verkställd sjövärdighetsbesiktning avse även passagerarfartyg.
Att sådant fartyg, där det ej på grund av föreskrifterna i 11 och 12 §§
skall undergå dylik besiktning, överhuvud är underkastat besiktningstvång
inhämtas emellertid först av den i 15 § 1 mom. givna hänvisningen

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

till 3 kap. En sådan uppställning synes innebära en oegentlighet, vilken
torde böra avhjälpas genom att bereda hänvisningen plats före 13 §.
Skulle densamma därvid intagas i någon av de två nästföregående paragraferna,
föranledes därav en jämkning i 16 §, så att sistnämnda lagrum
fortfarande kommer att avse endast svenskt fartyg.

Med hänsyn till förslagets definition å passagerarfartyg i 8 § gälla
föreskrifterna i förevarande paragraf om sjövärdighetsbesiktning å passagerarfartyg
endast de med svenskt certifikat försedda fartyg. Ett dylikt
svenskt fartyg är för varje fall underkastat besiktning, ett utländskt
endast om det går i fart på svensk hamn. Skulle lagrådets hemställan
under 8 § vinna godkännande, är naturligtvis, om man vill bibehålla
13 § vid dess föreslagna innehåll i omförmälta avseende, en ändring i dess
affattning erforderlig. Emellertid synes det lagrådet knappast tillfredsställande
att från sjövärdighetsbesiktning undantaga passagerarfartyg med
främmande certifikat. Har ett svenskt fartyg utomlands erhållit certifikat,
som här godkänts, och sedermera går i fart inom Sverige, torde
det vara med rätt och billighet överensstämmande att fartyget, under
de förutsättningar då ett med svenskt certifikat försett fartyg skall
undergå sjövärdighetsbesiktning, underkastas sådan besiktning, vilken
måhända är påbjuden i den lagstiftning, på grund varav certifikatet utfärdats,
men icke kan i enlighet därmed verkställas just av den anledning
att fartyget befinner sig här. Och förhållandet ställer sig väsentligen
enahanda beträffande ett utländskt fartyg, som bedriver sin trafik
här i riket. Bestämmelsen synes fördenskull böra omfatta passagerarfartyg
i allmänhet. De avvikelser, som må anses påkallade, lära kunna
meddelas i sammanhang med det förordnande, som erfordras för att
överhuvud utomlands verkställda besiktningar och meddelade certifikat
skola kunna göra ett fartyg till passagerarfartyg i lagens mening. Ett
bibehållande av 2 mom. i förevarande paragraf för att inskränka besiktningen
å utländskt fartyg till det fall, att fartyget går i fart på svensk
hamn, är uppenbarligen icke av nöden, enär enligt 1 § tillsyn å utländska
fartyg icke ifrågakommer med mindre de befinnna sig här i riket.

Då i förevarande paragraf användes uttrycket »förnyad sjövärdighetsbesiktning»,
lärer därmed icke vara avsett att beteckna annat än
vad förut i paragrafen benämnts »periodiskt återkommande sjövärdighetsbesiktningar».
Bestämmelserna torde avse att omfatta alla de sjövärdighetsbesiktningar
utom den första, som ett fartyg skall undergå, vare sig
de gälla fartyget i dess helhet eller endast vissa delar av detsamma.
Avfattningen lämnar dock rum för tvekan därutinnan. Till förebyggande
av missuppfattning torde en enhetlig terminologi böra komma till an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

vändning i paragrafens olika delar. Det förekommande dubbla beteckningssättet
har måhända sin grund i den ovan anmärkta hänvisningen i
ett först efteråt upptaget lagrum; vidtages den rättelse i berörda hänseende,
varom lagrådet hemställt, lärer all anledning bortfalla att bibehålla
olikheten i affattningen.

Om vid sjövärdighetsbesiktning särskilda delar av fartyget skulle
finnas vara så beskaffade, att säkerheten ej kan anses betryggad under
så lång tid, som regelmässigt skulle förflyta till nästa besiktning, skulle
enligt förslaget tillsynsmyndigheten äga att föreskriva förnyad besiktning
inom kortare tid. Enligt bestämmelsens ordalydelse skulle den besiktning,
som i dylik händelse anbefalldes, städse omfatta fartyget i dess
helhet. Att pålägga en så vittgående skyldighet torde knappast vara
åsyftat och skulle i allt fall uppenbarligen icke vara befogat. I vilken
utsträckning den tidigare återkommande besiktningen skall äga rum, bör
naturligtvis för varje fall bestämmas med hänsyn till omständigheterna.
Ett förtydligande av stadgandet i sådan riktning synes fördenskull påkallat.

Klart är, att understundom är önskvärt, att den eljest stadgade tidpunkten
för förnyad sjövärdighetsbesiktning kan i någon mån förskjutas.
Detta kan bero på fartygets trafikförhållanden eller ock på behovet att
på ett tillfredsställande sätt ordna tillsynsmyndighetens arbeten. Sker
besiktningen endast en kortare tid innan den eljest skolat verkställas,
synes utgångspunkten för därefter följande mellantid kunna lämnas
orubbad. Detta är ock i förslaget iakttaget. Då därjämte stadgas, att
tidsföljden ej rubbas, om besiktning äger rum högst tre månader efter
den fastställda tidpunkten, borde man vara berättigad att därav draga
den slutsatsen att tidsföljden ändras, om dröjsmålet med besiktningen
är längre. Av paragrafens innehåll i övrigt framgår emellertid att så
ej är meningen. Vill man fasthålla vid den avsedda ståndpunkten, erfordras
fördenskull en omformulering av paragrafen.

Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida icke en ändring i sak bör
vidtagas. Att förslaget ställt sig på nyss omförmälta ståndpunkt, torde
bero därpå, att man velat till lättnad för tillsynsmyndigheterna genom
en regelbundnare fördelning av förrättningarna föranleda redare och befälhavare
att iakttaga de fastslagna tiderna utan att därför behöva tillgripa
straffpåföljd för underlåtenhet därutinnan. Det torde dock ej kunna
förnekas, att en dylik utväg för vinnande av nämnda syfte icke är
överensstämmande med sakens natur. Har ett fartyg funnits erbjuda
tillbörlig säkerhet under viss tid, synes en förkortning av denna tid
ej böra göras av hänsyn, som icke hava avseende å fartygets be -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121. 73

skaffenhet. Enligt lagrådets tanke är det fördenskull riktigare att uppställa
som huvudregel att — med undantag för ovan berörda fall, då
besiktning sker i förtid — tiden för förnyad besiktning räknas från avslutandet
av föregående besiktning. Vid en sådan anordning förtjänar
måhända. tagas i övervägande, huruvida icke för åstadkommande av reda
och ordning beträffande besiktningarna bör stadgas särskilt tvångsmedel
mot redare och befälhavare utöver den föreslagna bestämmelsen om straff
för hindrande av sjövärdighetsbesiktning. En ändring i nu angiven
riktning torde jämväl föranleda en jämkning i 14 §.

! ’ 17 §•

I fråga om bestämmelsen i denna paragraf vill lagrådet erinra
om vad under 5 § blivit anfört.

18 §.

Vad med uttrycket »annan fart» i tredje stycket av denna paragraf
åsyftas synes oklart. Språkligt lärer uttrycket knappast kunna tolkas
annorlunda än såsom motsatsen till det strax förut i samma stycke förekommande
uttrycket »kortare fart». I så fall skulle Konungen icke äga
att exempelvis i fråga om kortare fart mellan utrikes orter förordna
om här avsedda personers undantagande vid beräkningen av passagerarantalet.
Att detta icke kan hava varit meningen framgår emellertid
av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, däri stadgandet
i fråga motiveras därmed, att det även kunde bliva av nöden
att för lastfartyg, i överensstämmelse med rådande praxis, tillåta
medförandet av ifrågavarande personer mellan orter utom riket, där sådant
med hänsyn till den utländska lagstiftningen läte sig göra. Om
någon åtskillnad härutinnan mellan längre och kortare utrikes fart talas
icke i statsrådsanförandet. På grund av de därvid använda ordalagen
skulle man närmast vara berättigad att draga den slutsatsen, att
här endast avsetts fart mellan orter utom riket. Andra tänkbara uppfattningar
äro dock, att även fart mellan svensk och utrikes ort och,
eventuellt, även längre fart mellan svenska hamnar böra i stadgandet
inbegripas. Vilken uppfattning av stadgandets innebörd än må vara den
rätta, kräves emellertid en jämkning av ordalagen, varigenom möjligheten
av misstolkning förebygges.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 85 haft. (Nr 121.) 10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

19 §.

Å ett fartyg, som skall användas till befordran av passagerare,
måste större krav än å andra fartyg ställas i åtskilliga hänseenden,
exempelvis beträffande säkerhetsanordningar och fartygets utrustning i
övrigt. Föreskrifter härutinnan äro redan utfärdade och lära allt framgent
komma att finnas. Med den besiktning, som dylikt fartyg enligt stadgandet
i 1 mom. av förevarande paragraf skall undergå, åsyftas naturligtvis
att få visshet därom, att de fastställda betingelserna för rätten
att medföra passagerare äro fyllda; särskilda omständigheter äro därvid
att beakta och bland dessa, på sätt stadgandet direkt framhåller, att
få utrönt och bestämt, i vilken fart fartyget må nyttjas och huru många
passagerare det i sådan fart skall äga att medföra. Besiktningens sålunda
antydda ändamål synes lämpligen böra mera fullständigt och
tydligt än som skett i lagtexten angivas.

Beträffande sista stycket i denna paragraf erinras om lagrådets hemställan
under 5 §.

20 §.

Förslagets regler angående förlängning av passagerarfartygscertifikats
giltighetstid äro knappast fullt tillfredsställande. För fartyg, som
ankommer från utrikes ort samt har att i flera svenska hamnar avlämna
passagerare eller lossa gods, synes nödigt att, där certifikatet skulle
upphöra att gälla under resan till Sverige eller under resans senare
del mellan svenska hamnar, giltigheten utan vidare förlänges till resans
slut.

Då vidare stadgas, att om nytt certifikat begäres minst en månad
innan det redan meddelade upphör att gälla, giltighetstiden för detta
skall utsträckas till dess nytt certifikat hunnit att utfärdas, föreligger
här en oriktighet. Slutpunkten för den förlängda giltigheten bör naturligen
vara den nya besiktningen, som ju kan resultera däri, att på grund av
fartygets skick nytt certifikat finnes icke kunna utfärdas. Men även med
rättelse härav kan ifrågasättas stadgandets lämplighet. Det synes vila på den
förutsättningen, att även om begäran om ny besiktning göres inom skälig
tid, innan den skall äga rum, tillsynsmyndigheten icke alltid skulle medhinna
dess verkställande i behörig ordning. Ett antagande, att den no -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

dig befunna kontrollen skulle av staten anordnas så otillfredsställande,
att myndigheterna ej kunde fullgöra sina åligganden, lärer dock ej böra
ligga till grand för lagens avfattning. Villkoret att begäran om nytt
certifikat skall framställas viss tid i förväg torde kunna innebära otillbörlig
hårdhet, under det att åter rätten att efter en dylik anmälan
ovillkorligen få bevis, att det befintliga certifikatets giltighet förlängts,
kan, med den tämligen obestämda slutpunkten för den nya giltighetstiden,
tänkas föranleda missbruk. Något behov av berörda villkor föreligger
säkerligen icke. Intresset av trafikens ostörda fortgång kan förväntas
vara en tillräcklig drivfjäder för vederbörande att i tid samråda
med myndigheterna rörande den nya besiktningen. Försummas det ändock,
böra följderna därav drabba den försumlige. Emellertid kunna fall
tänkas då, oaktat någon försummelse ej föreligger, dröjsmål med besiktningen
icke kan undvikas, och möjlighet att förekomma olägenheter
därav måste givetvis finnas.

Alla berättigade synpunkter torde vara tillgodosedda, därest förevarande
stadgande utbytes mot bestämmelse, att tillsynsmyndighet må,
då särskild anledning därtill prövas vara för handen, förklara passagerarfartygscertifikat
giltigt för viss tid eller viss resa efter utgången av den
tid, då certifikatet eljest skulle upphört att gälla.

Uppenbart är, att icke varje bristfällighet i fråga om ett passagerarfartyg
utan endast dylik av mera väsentlig art och som icke kan genast
avhjälpas bör medföra, att certifikatet förklaras ogiltigt, liksom å andra
sidan att yppad brist må kunna föranleda åtgärd, som nu nämnts,
redan då fara för säkerheten föreligger och ej först då fartygets användande
omöjliggjorts. Avfattningen av fjärde stycket synes fördenskull
böra i någon mån jämkas.

21 §.

Under 4 § har lagrådet förordat införande i förslaget av ett allmänt
stadgande om skyldighet för polismyndighet att lämna tillsynsmyndigheterna
det biträde, som kan finnas erforderligt för upprätthållande
av deras föreskrifter. Vinner denna lagrådets hemställan godkännande,
synes bestämmelsen i femte stycket av förevarande paragraf
böra utgå. Men även om ett dylikt allmänt stadgande icke införes och
således en särskild föreskrift för nu avsedda fall skall ifrågakomma, torde
åt denna böra givas en annan avfattning än den i femte stycket använda.
Tillsjmsmyndighet bör äga rätt påkalla biträde av polismyndighet,
då sådant är behövligt. Att i stället för ett dylikt stadgande så -

76 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 121.

som i förslaget skett föreskriva skyldighet för tillsynsmyndighet, som
meddelat förbud, att därom underrätta polismyndigheten och ålägga
denna att sedermera hålla hand över att förbudet ej överträdes lärer
icke vara tillfredsställande. Om t. ex. vid sjövärdighetsbesiktning tillsynsmyndigheten
förbjudit ett fartygs nyttjande innan vissa angivna
åtgärder vidtagits, kan det icke vara polismyndighets sak att avgöra, när
de föreskrivna åtgärderna skola anses vara verkställda. Ofta kan även
eu underrättelse om förbudet vara alldeles överflödig. Och om förbud
utfärdats mot nj^ttjande av exempelvis viss lossningsanordning, är fartygsbefälhavaren
därav oförhindrad att med fartyget avgå på en resa,
under vilken måhända flera hamnar skola anlöpas. Huru underrättelse
för sådant fall borde meddelas polismyndighet, torde icke vara lätt att
avgöra. År den brist, som föranlett förbudet, av beskaffenhet att kunna
avhjälpas under sjöfärden, går det naturligtvis icke för sig att låta polismyndighet
avgöra, om sådant avhjälpande ägt rum. För dylika händelser
böra helt visst tillsynsmyndigheterna å skilda orter ställa sig i förbindelse
med varandra. Polismyndighets medverkan bör påkallas, då
tillsynsmyndigheten finner befälhavaren vilja överträda förbudet.

22 §.

Vid granskningen av förut omförmälta förslag till lag om ändring
i vissa delar av sjölagen uttalade lagrådet mot en i förslaget intagen
bestämmelse om statens skadeståndsskyldighet, då förbud mot nyttjande
av fartyg eller dess inrättningar obehövigen meddelats, att ett statsansvar
i föreslagen utsträckning icke borde stadgas och att ett sådant ej
borde i något fall ifrågakomma, där icke straffbart ämbetsfel från tillsynsmyndighetens
sida ansetts föreligga. Uti det nu remitterade förslaget
har denna hemställan icke vunnit godkännande, om ock ansvarigheten
i vissa avseenden inskränkts. Enligt förevarande paragraf är staten
ansvarig för skada, som förorsakats redare eller annan därigenom
att till följd av tillsynsmyndighetens förbud fartyg hindrats att gå till
sjöss, där skälig anledning till förbudets utfärdande finnes icke hava
förelegat och i den mån skadan ej kunnat genom klagan över förbudet
förebyggas.

De skäl, som av departementschefen framlagts för detta stadgande,
innebära att de myndigheter, i vilkas hand det skulle läggas att meddela
förbud, icke kunde anses fullt skickade att härutinnan träffa avgörande
och att möjligheten av en omedelbar prövning av utfärdat förbud
inför verkligt sakkunnig myndighet vore utesluten. Dessa skäl äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

enligt lagrådets mening snarare ägnade att väcka tvekan, huruvida över
huvud något statsansvar härvidlag må stadgas. För lagrådet står det
klart, att i fråga om statens förpliktande att ansvara för skada, som ämbete-
eller tjänstemän i sin tjänsteutövning tillskyndat enskilda personer,
måste förfaras med stor försiktighet. Det bör nogsamt beaktas, att
icke genom ersättningsskyldigheten påläggas staten bördor, som skulle
kunna föranleda åsidosättande av viktiga statsintressen. Varje nytt steg
i dylik riktning bör fördenskull föregås av eu såvitt möjligt fullständig
utredning om riskens omfattning. Att i nu avsedda fall det kan bliva
fråga om betydande värden torde ligga i öppen dag. Det får därvidlag
ej förbises, att även ett förbild att nyttja fartygets inrättningar och redskap
indirekt kan innebära förbud för fartyget att gå till sjöss. Den
skada, som för en lastemottagare kan uppstå genom lastens fördröjande,
kan ofta erhålla en stor omfattning. Har man nu, såsom departementschefen
synes befara, att räkna med en ej alltför långt borta liggande
möjlighet till misstag från tillsynsmyndighetens sida, vilka ej omedelbart
kunna bliva rättade, lärer risken av ett statsansvar, i all synnerhet om
det icke inskränkes till de fall, då straffbart tjänstefel föreligger, få betraktas
såsom ganska stor. Men för att rätt bedöma räckvidden av en lagstiftning
uti ifrågakomna avseende måste också fasthållas, att ett genomförande
av statsansvaret å ett område kan föranleda, att kravet på enahanda
skyldighet i fråga om andra likartade rättsförhållanden icke med
berättigande kan avvisas. Att förslagets antagande komme att följdriktigt
medföra kraf på dylik skyldighet även beträffande andra områden
torde icke kunna förnekas. Så lärer exempelvis icke kunna upprätthållas
den skillnaden, att ett förbud att nyttja fartyg skulle, om det icke har
skäl för sig, medföra ansvarsskyldighet för staten men ett likartat förbud,
varigenom en fabriksdrift icke kunde fortsättas, lämna fabriksidkaren
utan ersättning.

De särskilda skäl, som tala mot en utsträckning av statsansvaret
utöver de fall, då straffbart tjänstefel är förhanden, äro, såsom lagrådet
i sitt tidigare utlåtande erinrat, närmare utvecklade i det kommittébetänkande,
som ligger till grund för lagen den 10 juli 1899. Enligt lagrådets
mening bör under ingå förhållanden en dylik utsträckning nu
ifrågakomma.

23 §.

I 22 § stadgas, att talan, varom där sägs, skall anhängiggöras inom
viss tid från det förbud meddelats. Sistnämnda tidpunkt sammanfaller
uppenbarligen med tiden för förbudets delgivande. Innan delgivning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

skett, lärer förbud icke kunna anses vara meddelat. Beträffande andra
beslut av tillsynsmyndigheterna är emellertid ett dylikt sammanfallande
av berörda två tidsmoment icke alltid för handen. Detta
förhållande synes ej hava behörigen beaktats vid affattningen av förevarande
paragraf, då förmånen av förlängd besvärstid gjorts beroende av
att fartyg, som beslutet ifråga gäller, befinner sig utom riket vid beslutets
meddelande. Med hänsyn till grunderna för stadgandet torde emellertid
böra vara avgörande, var fartyget befinner sig vid beslutets delgivande.

Klagan över beslut, varigenom passagerarfartygscertifikat förklaras
ogiltigt, lärer icke böra medföra, att fartyget utan straffpåföljd skulle
kunna i avvaktan på besvärens slutliga prövning användas för passagerartrafik.

24 §.

Den s. k. överbesiktning, varom denna, paragraf handlar, är en förrättning
av väsentligen annan karaktär än de besiktningar, om vilka
förut i lagen talats. Överbesiktningen skulle, såsom i kommittémotiven
framhållits, uteslutande vara ett bevismedel rörande fartygets beskaffenhet
i omtvistat avseende; något beslut av en eller annan art skulle ej
framgå som resultat av förrättningen. Denna överbesiktningens exklusiva
egenskap av syn torde böra i lagen uttryckligen framhävas.

Därest klaganden påkallar överbesiktning och därvid förskjuter kostnaden
för densamma, lärer vara avsett att han skall vara ovillkorligen
berättigad att erhålla den äskade förättningen. De i första stycket
av paragrafen använda ordalag giva emellertid rum för en sådan tolkning,
att även i detta fall förordnandet om överbesiktning skulle bero
av myndighetens prövning. En jämkning av ordalagen till innehållets
förtydligande synes därför erforderlig.

Att klaganden skulle äga en dylik ovillkorlig rätt att erhålla överbesiktning
även i fall han först hos Kungl. Maj:t efter dit fullföljda
besvär härom framställer begäran, synes knappast erforderligt eller ens
lämpligt. Lagrådet hemställer därför, att paragrafen, såsom förhållandet
var i kommitténs förslag, begränsas att gälla endast det fall, då fråga
om överbesiktning väckes hos chefsmyndigheten. Anser Kungl. Maj:t,
om besvären äro på dess prövning beroende, att överbesiktning bort
hållas, är Kungl. Maj:t — oavsett om behovet härutinnan av klaganden
påpekats eller icke — uppenbarligen berättigad att utan direkt föreskrift
härom i lagen förordna om sådan besiktnings hållande.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

79 .

28 §.

För överträdande av meddelat förbud utgör enligt denna paragraf,
där ej gärningen efter allmänna strafflagen eller sjölagen bör beläggas
med strängare straff, straffmaximum böter femtusen kronor. Enligt lagen
om arbetarskydd kan för dylik överträdelse straffet, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, höjas till fängelse i högst sex månader.
Då förbud enligt denna lag och enligt lagen om arbetarskydd kunna
komma att avse samma förhållanden, torde det vara av desto större
vikt, att ifrågavarande straffbestämmelser bringas till överensstämmelse
med varandra.

Klart är att genom den nya lagen de i särskilda administrativa författningar
upptagna stadganden, vilka äro avsedda att ersättas genom
de nya bestämmelserna, skola bringas ur tillämplighet. Emellertid innehålla
dessa författningar till en del föreskrifter, vilka jämväl för framtiden
lära böra äga giltighet. Så är fallet t. ex. med förordningen den
12 februari 1864 angående vad i avseende å passagerarångfartygs byggnad
m. m. iakttagas bör. En grundlig omarbetning i hithörande ämnen
torde bliva erforderlig över hela området, med utgallrande av de stadganden,
vilka icke vidare skola gälla, och sammanförande och omredigering
av dem, vilka skola kvarstå. Det kan därför ifrågasättas, huruvida
icke i de nya administrativa författningar, vilka i sammanhang
med den nu föreslagna lagens promulgerande tvivelsutan bliva utfärdade,
lämpligen borde beredas plats för det upphävande av de gamla
författningarna, som är påkallat. Det måste anses i viss mån oegentligt
att nu i lagen upptagits två författningar, som skola anses upphävda
av lagen, men ej omnämnts vissa andra författningar, med vilka
förhållandena torde ställa sig alldeles ensartade, såsom t. ex. förordningen
den 21 maj 1910 med provisoriska föreskrifter angående lastmärke
å svenska fartyg i vissa fall samt förordningen samma dag med
provisoriska föreskrifter angående certifikat för svenska fartyg i vissa fall.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 29 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Frtis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde
chefen för finansdepartementet statsrådet Vennersten lagrådets
genom utdrag av protokollet över finansärenden den 30 januari 1914
inhämtade utlåtande över upprättat förslag till lag om tillsyn å fartyg.

Föredragande departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll
och anförde därefter:

»I fråga om de tvångsmedel, som skulle stå den föreslagna tillsynsmyndigheten
till buds för verkställande av stadgad kontroll å fartyg,
intog det till lagrådet remitterade lagförslaget en annan ståndpunkt
än gällande lag om arbetarskydd. Under det att arbetarskyddslagen
bygger på kontrollmyndighetens befogenhet att, eventuellt med vederbörande
polismyndighets bistånd, verkställa givna kontrollföreskrifter,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

utgick det remitterade lagförslaget från den förutsättningen, att den
straffpåföljd, som enligt sjölagen gäller för varje brist i fartygets säkerhet,
i allmänhet vore tillräckligt verksam för att tillgodose kontrollens
syfte, därest blott tillsynslagen stadgade straff för den, som ville hindra
tillsynens utövande. Endast i de fall, då fartyg eller för arbete ombord
avsedda inrättningar befunnes i viss högre grad farliga, eller då
redare eller befälhavare vägrat underkasta fartyg i särskilda fall stadgad
skrovbesiktning, skulle tillsynsmyndigheten enligt förslaget äga att ingripa
med förbud mot fartygets nyttjande och kunna anlita polismyndighet
för upprätthållande av förbudet.

Lagrådet har i olika sammanhang framställt anmärkningar mot det
remitterade lagförslagets bristande överensstämmelse med eljest gällande
bestämmelser rörande arbetarskydd, och har särskilt i ovan berörda avseende
funnit fartygskontrollens anordnande enligt lagförslaget vara mindre
tillfredsställande. Utan att avvikelse sker från de i förslaget angivna
grunderna för kontrollen torde ock tillsynsmyndigheten lämpligen kunna
erhålla befogenhet att vid företagen förrättning framtvinga de kontrollåtgärder,
som i 10 § 2 mom. första stycket i det remitterade förslaget
angivits. Jag tillstyrker därför, såväl att bland de allmänna bestämmelserna
i förslaget intages uttrycklig föreskrift därom, att biträde av
polismyndighet må kunna påkallas för fullgörandet av tillsynsmyndighets
åligganden, som att bland föreskrifterna om sjövärdighetsbesiktning må
intagas bestämmelse, att tillsynsmyndighet vid vederbörandes vägran att
verkställa påfordrade åtgärder av nyssnämnda slag är befogad att låta
ombesörja kontrollens utförande på redarens kostnad. Samtidigt synes
mig dock straffbestämmelsen i fråga om redarens eller befälhavarens
tredska böra kvarstå.

För att bringa lagförslaget till närmare överensstämmelse med lagen
om arbetarskydd föreslår jag tillika, att de som hava att taga befattning
med tillsynen bliva vittnesgill under de förutsättningar, vilka stadgas i
17 kap. 11 § rättegångsbalken, ävensom att i straffsatsen rörande överträdelse
av utfärdat förbud införes fängelse i högst sex månader i det
fall, att överträdelsen skett under synnerligen försvårande omständigheter.

Lagrådets erinringar beträffande lagförslagets innehåll och uppställning
torde jämväl i övrigt böra i allmänhet iakttagas.

Vad särskilt angår frågan, huruvida och i vad män kronan bör förpliktas
ersätta skada, som uppkommit genom ett obehörigt förbud från tillsynsmyndighets
sida, kan jag emellertid icke dela lagrådets uppfattning. De
särskilda förhållandena på förevarande område, där ett beslut av ingripande
betydelse måste i hast fattas av tillsynsmyndigheten själv,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 85 käft. (Nr 121.) 11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

synas icke vara jämförliga med förhållandena inom industrien, där förbud
mot fortsättande av en fabriksdrift må efter framställning av yrkesinspektör
och vederbörlig prövning utfärdas av Konungens befallningshavande.
En skadeståndsplikt för det allmänna lärer därför i berörda
avseende kunna stadgas inom sjöfarten, utan att såsom given konsekvens
behöva medföra eu liknande bestämmelse rörande industrien. Däremot
torde det vara berättigat att, vid stadgande av statens skadeståndsskyldighet
i förevarande fall, söka vinna en begränsning i ansvarigheten på
sätt förhållandet är bland annat enligt norsk lag, som medger ersättning allenast
på grund av felaktighet i en lokal tillsynsmyndighets förbud samt stadgar
förbudets underställning till annan myndighets prövning inom viss kort
tid. Jag tillstyrker stadgandet av en motsvarande anordning i lagen om
tillsyn å fartyg på det sätt, att skadeståndsskyldighet för staten bestämmes
allenast i det fall, att det felaktiga förbudet meddelats av annan tillsynsmyndighet
än chefsmyndigheten, varjämte i lagen torde böra intagas
uttrycklig bestämmelse om det av lokal myndighet utfärdade förbudets
ofördröj liga underställande till chefsmyndighetens prövning. Sistnämnda
myndighet bör väl förutsättas äga sådana kvalifikationer, att ett av densamma
meddelat eller godkänt förbud icke må antagas vara oskäligt,
även om det av en eller annan anledning kan efter klagan hava upphävts.
Genom denna anordning vinnes en begränsning av statens ansvarighet
till den skada, som uppkommit innan förbudet hunnit av chefsmyndigheten
prövas.

Beträffande vad lagrådet anfört om tiden för hållandet av de förnyade
sjövärdighetsbesiktningarna anser jag, att med hänsyn till tillsynsmyndigheternas
intresse av att på lämpligt sätt fördela arbetet, i lagen
bör bibehållas stadgandet, att förnyad sjövärdighetsbesiktning må företagas
högst tre månader före eller efter föreskriven tidpunkt utan rubbning
i den gällande tidsföljden för efterföljande besiktning. Däremot
synes i det fall, att anstånd erhållits, tiden för en efterföljande besiktning
böra, på sätt lagrådet anmärkt, räknas från den tidpunkt, då den
genom beviljat anstånd uppskjutna besiktningen verkligen ägt rum.

Vad slutligen angår lagrådets anmärkningar mot de föreslagna bestämmelserna
om passagerarfartygscertiiikats giltighet utöver i certifikatet
utsatt tid i vissa fall, torde syftet härmed lämpligen tillgodoses genom
att, med bibehållande av bestämmelsen i det föreslagna andra stycket
av 20 § men med uteslutande av tredje stycket i samma §, stadga befogenhet
för tillsynsmyndighet att vid särskild anledning förklara
passagerarfartygscertifikat giltigt för viss tid eller viss resa jämväl efter
utgången av den tid, för vilken certifikatet eljest skulle gälla.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.

Vid den omarbetning av förslaget, som ägt rum, hava även vissa
redaktionella jämkningar däri vidtagits.

Slutligen är att omnämna, att då i den konvention, som av den
internationella sjöfartssäkerhetskonferensen i London under tiden november
1913—januari 1914 utarbetats och som även för Sveriges del under förbehåll
av blivande ratifikation undertecknats, »redare och i hans tjänst
anställda personer» räknats såsom passagerare, en häremot svarande
ändring gjorts i lagförslaget för att även i denna detalj bringa detta
till överenstämmelse med vad som i den internationella sjöfarten anses
böra gälla».

Föredraganden uppläste härefter lagförslaget i dess omarbetade skick
samt hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall, och skulle till riksdagen avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga..... vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.