Kungl. Majds Nåd. Proposition No 1 (Proposition 1905:1 - urtima2)

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 1.

N:o 1.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående godkännande
af vissa vid förhandlingar i Karlstad af utsedde
delegerade från svensk och norsk sida uppgjorda
förslag till överenskommelser mellan de bägge rikena;
gifven Stockholms slott den 30 september 1905.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda, protokoll vill Kungl. Maj:t, med öfverlärnnande af närlagda utaf
utsedde delegerade från svensk och norsk sida upprättade handling och
med tillkännagifvande, att de delegerades förslag till det i samma handling
omförmälda separataftal kommer att tillställas vederbörande utskott,
härmed föreslå Riksdagen att dels godkänna, under förutsättning af motsvarande
beslut i Norge, de i förstnämnda handling intagna felslag till
öfverenskommelser att erhålla bindande verkan från den i handlingen
angifna tid, dels ock förklara, att i detta godkännande innefattas medgifvande
för Kungl. Maj:t att å Sveriges vägnar godkänna förslaget till
separataftal.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Gustaf Berg.

Bill. till urtima E Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft. (No 1).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Vi undertecknade, utsedde att såsom delegerade från svensk och
norsk sida ingå i förhandling rörande vissa förhållanden, som stå i samband
med upplösning af unionen, hafva vid förhandlingar i Karlstad,
hvilka tagit sin början den 31 nästlidne augusti och nedanskrifna dag
afslutats, enats om följande förslag till överenskommelser mellan de bägge
rikena, nämligen:

Öfverenskommelse angående tvisters hänskjutande till skiljedom.

Artikel 1.

Rikena förbinda sig att till den genom konventionen af den 29 juli
1899 i Haag upprättade permanenta skiljedomstolen hänskjuta de tvister,
som skulle kunna uppstå mellan dem, och som ej kunnat lösas genom
direkta diplomatiska underhandlingar, under förutsättning, att de icke
beröra de särskilda ländernas oafhängighet, integritet eller vitala intressen.

Artikel 2.

Yppar sig skiljaktighet, huruvida den tvist, som uppstått, berör
ettdera landets vitala intressen och af denna grund är att hänföra till
dem, som enligt föregående artikel äro undantagna från obligatorisk skiljedom,
skall denna skiljaktighet underställas den i samma artikel omförmälda
skiljedomstol.

Artikel 3.

Denna öfverenskommelse skall tillämpas jämväl i det fall, att en
uppstående tvist har sin grund i faktiska förhållanden, som tillkommit före

jKung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

öVerenskommelsens afsilande, men har icke afseende på tvister om tolkningen
eller tillämpningen af överenskommelser, som innehålla särskild
skiljedomsklausul, och alltså icke på tvister om tolkningen eller tillämpningen
af överenskommelser, som slutas i sammanhang med upplösning af unionen
mellan rikena.

Artikel 4.

När skiljedom skall användas, skola rikena, där icke andra bestämmelser
träffas, i allt, som angår utseendet af skiljedomarne och skiljedomsproceduren,
rätta sig efter föreskrifterna uti konventionen den 29 juli
1899, utom hvad beträffar nedan angifna punkter.

Artikel 5.

Ingen af skiljedomarne må vara undersåte i något af rikena eller
bosatt inom någotdera rikets område, och ej heller vara intresserad i de
frågor, som utgöra föremål för skiljedomen.

Artikel 6.

Den i 31 artikeln af konventionen af den 29 juli 1899 omförmälda
kompromiss skall fastställa en tid, inom hvilken utbyte parterna emellan
af promemorior och handlingar, som röra föremålet för tvisten, skall äga
ruin. Detta utbyte skall i alla händelser vara afslutadt, innan skiljedomsrättens
sammanträden börja.

Dessa bestämmelser rubba icke hvad genom Haagkonventionen af
den 29 juli 1899 stadgats angående andra afdelningen af skiljedomsproceduren
(39 art.), särskildt icke bestämmelserna i 43—49 artiklarna.

Artikel 7.

Skiljedomen skall, när anledning därtill förefinnes, innehålla bestämmelse
om den tid, inom hvilken densamma skall bringas till verkställighet.

Kungl, Maj:ts Nåd, Proposition N:o 1.

Artikel 8.

Denna öfverenskommelse gäller för tio år, räknadt från undertecknandets
dag, och förlänges för en lika tidrymd, därest den ej från någondera
sidan uppsäges minst två år före tioårsperiodens utgång.

Öfverenskommelse angående neutral zon, befästningars nedläggande in. in.

Artikel 1.

Till betryggande af ett fredligt förhållande mellan de båda rikena
upprättas på bägge sidor om gränsen mellan dem ett område (»neutral
zon»), som skall njuta fördelarna af en beständig neutralitet.

Denna zon begränsas sålunda:

a) på svensk sida af en gränslinje, som går i räta linjer från Nordkosters
norra udde öfver södra udden på Norra Långö, sjön Färingens
nordöstra ända, Lursjöns nordöstra ända, Kynne älfs utlopp i Södra Bullaren,
Södra Kornsjöns sydöstra ända, södra ändan af Stora Le, Ögnesjöns
västra ända, Lysedstjärns södra ända, Svalsjöns södra ända, Nässjöns södra
ända, Bysjöns södra ända, sjön Kymmens nordvästra ända, Grunnsjöns
nordvästra ända, Kläggens nordvästra ända, Mangens norra ända, Bredsjöns
västra ända till den punkt, där Klarälfvens högra strand skär sextioförsta
(61) breddgraden;

b) på norsk sida af en gränslinje, som går i rät linje öfver Kirkön,
tangerande Singleöns nordvästra spets, till Ingedals kyrka och vidare i räta
linjer öfver Rokke kyrka, udden på norra sidan af Fredrikshalds-vattendragets
utlopp i Femsjön, utloppet i Femsjöns nordöstliga hörn af bäcken,
som rinner förbi gåi’den Röd, östra ändan af Klösa tjärn, östra ändan af
Grefslivand (norr om Haerland kyrka), udden i Ögdernsjön sydväst om
Kråktorp, sundet mellan Mjermen och Gåsefjorden, Eidsdammen, sydvästra
ändan af Dyrerud tjärn (i norra ändan af Liermosen), Urskog kyrka, södra
ändan af Holm tjärn, Digersjöns södra hörn, norra ändan af Skasensjön,
östra ändan af Norra Flögensjön till den punkt, där Ulvån skär sextioförsta
(61) breddgraden.

1 zonen inbegripas de öar, holmar och skär, men icke de delar af
skälfva hafvet med dess vikar, som falla inom zonens gränslinjer.

Kungi. Majds Nåd. Proposition No 1.

Den neutrala zonen skall vara fullkomligt fredlysa Den må därför
ej af något af rikena begagnas till krigsoperationer eller till stödje- eller
utgångspunkt för sådana, liksom ej heller inom zonen må stationeras
(undantag: art. 6) eller samlas någon väpnad militär styrka, med undantag
af hvad som kan vara nödvändigt för upprätthållande af allmän ordning
eller till bistånd vid olyckstillfällen. Om i något af rikena är eller varder
anlagd järnväg, som skär någon del af rikets zonområde hufvudsakligen i
dess längdriktning, skola dessa bestämmelser icke utgöra hinder emot, att
sådan järnväg användes till militär genomgångstransport. Bestämmelserna
skola ej heller utgöra hinder emot, att de inom ett rikes zonområde boende,
till krigsmakten hörande personer samlas där för att utan dröjsmål föras
utom zonen.

Befästningar, krigshamnar samt för här eller flotta bestämda förråd
må icke bibehållas eller nya sådana anläggas inom den neutrala zonen.

Förestående bestämmelser skola likväl icke gälla för det fall, att
rikena bistå hvarandra under ett krig mot en gemensam fiende; ej heller
äro de, då ettdera riket invecklas i krig med en tredje makt, förbindande
för detta rike i afseende å den del af zonen, som faller inom dess område,
eller för det andra riket i afseende å dess zonområde, såvidt angår
häfdande af rikets neutralitet.

Artikel 2.

Till följd af förestående bestämmelser skola de befästningar, som nu
finnas inom den ofvan fastställda neutrala zonen, nedläggas, nämligen de
norska befästningsgrupperna Fredrikssten med Gyldenlöve, Overbjerget,
Yeden och Hjelmkollen, örje med Kroksund samt Urskog (Dingsrud).

Artikel 3.

De i artikel 2 afsedda befästningar skola göras oanvändbara såsom
sådana; de gamla fästningsverken vid Fredrikssten samt vid forten Gyldenlöve
och Overbjerget skola dock bibehållas, men må icke underhållas i
fortifikatoriskt syfte.

Rörande i senare tid tillkomna anordningar å sistnämnda trenne befästningar
samt rörande de åtgärder, som skola vidtagas med öfriga befästningar,
intagas närmare bestämmelser i ett separataftal, hvilket skall
äga samma kraft, som denna öfverenskommelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Jrroposition N:o 1.

x\rtikel 4.

De i artikel 8 afsedda åtgärder skola vara fullbordade senast åtta
månader, efter det denna öfverenskommelse trädt i kraft.

Artikel 5.

Kontrollen öfver, att de i artikel 3 afsedda åtgärder blifvit behörigen
verkställda, skall utöfvas af en kommission, bestående af tre officerare af
utländsk (hvarken svensk eller norsk) nationalitet, af Indika hvartdera riket
väljer en och den tredje utses af de två sålunda valde eller, i händelse
dessa ej kunna ena sig, af det schweiziska Förbundsrådets president.

Närmare bestämmelser rörande denna kontroll intagas i ofvannämnda
separataftal.

Artikel 6.

Fredrikssten må fortfarande vara förläggningsplats för vederbörande
distrikts-kommando samt garnisonsort för underbefälsskolan för de under
nämnda distrikts-kommando sorterande afdelningar, allt i hufvudsakligen
samma omfattning, som före anläggandet af de nya befästningarna.

Artikel 7.

Kongsvingers befästningsgrupp må icke utvidgas, vare sig med afseende
å anläggningar, bestyckning eller besättning, hvilken sistnämnda
hittills icke öfverstigit trehundra (300) man. Till besättning räknas icke
det till årliga öfningar inkallade manskap. I följd af förestående bestämmelse
må nya befästningar icke anläggas inom ett afstånd af tio (10) kilometer
från Kongsvingers gamla fästning.

Artikel 8.

Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse
skola, där de ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska under -

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

handlingar, med det undantag, som följer af artikel 5, afgöras af en skiljedomstol,
bestående af tre ledamöter, af hvilka hvardera riket väljer en
och den tredje utses af de två sålunda valde eller, i händelse dessa ej
kunna ena sig om valet, af schweiziska Förbundsrådets president eller,
subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af artikel 32
i Haagkonventionen den 29 juli 1899. Ingen af skiljedomarne må vara
undersåte i något af rikena eller bosatt inom någotdera rikets område,
och ej heller vara intresserad i de frågor, som utgöra föremål för skiljedomen.

I brist af annat aftal bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde
och skiljedomsproceduren.

Artikel 9.

Denna öfverenskommelse träder genast i kraft. Den kan icke ensidigt
uppsägas.

Öfverenskommelse om flyttlapparnes rätt till renbete in. in.

Artikel 1.

De bägge rikena förplikta sig af humanitära skäl att allt framgent
tillåta, att hvartdera rikets flyttlappar må i den utsträckning, som af ålder
ägt rum, åtnjuta de rättigheter i det andra landet, som omhandlas i första
kodicillen till gränstraktaten af den T7g oktober 1751, hvilken kodicill icke
någotdera riket skall göra anspråk på att ensidigt uppsäga.

Artikel 2.

Den nu i bägge rikena, i stället för ofvannämnda kodicill, gällande
lagen af 1883 rörande flyttlapparne, hvilken lag senast utsträckts att gälla
intill utgången af år 1907, skall förlängas på ytterligare tio år eller intill
utgången af år 1917, dock att vid lagens tillämpning under nämnda tidrymd
följande skall iakttagas:

l:o) Den rätt, som tillkommer hvartdera rikets lappar att, utan
vederbörande jordägares eller brukares samtycke, under vissa i lagen angifna
månader med sina renar uppehålla sig i det andra riket, skall afse

Kung!. Majrts Nåd. Proposition N:o 1.

allenast Norrbottens och Västerbottens län i Sverige samt Tromsö och
Nordlands amter i Norge;

2:o) Öfverflyttande lappar må icke föra med sig renar, som tillhöra
bofaste eller aktiebolag;

3:o) Svenska lappar må icke, utan vederbörande jordägares eller
brukares samtycke, med sina renar flytta öfver till Norge före den 15 juni,
där ej ovanliga väderleksförhållanden nödvändiggöra tidigare flyttning.
Sverige äger dock rätt att på sin bekostnad till skiljedomstol, som nedan
i art. 4 omförmäles, hänskjuta frågan, om och i hvilken utsträckning det
må vara nödvändigt för de svenska lapparne att, oberoende af ovanliga
väderleksförhållanden, företaga flyttning öfver till Norge före den 15 juni,
i hvilket fall skiljedomstolens afgörande skall lända till efterrättelse; dock
att icke i något fall flyttning må ske före den 1 maj.

Artikel 3.

I god tid före utgången af år 1917 skola förhandlingar om revision
af de rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet upptagas mellan de
bägare rikena.

Artikel 4.

Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af de på hvarje tid
rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet skola, där de icke kunnat
lösas genom direkta diplomatiska förhandlingar, afgöras af eu skiljedomstol,
bestående af tre personer, utsedde en af hvardera riket och den tredje
af de sålunda valde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska
Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de
två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899.

I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort
för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren.

ÖiYerenskommelse om transitotrafiken.

Artikel 1.

Hvardera riket förpliktar sig att icke, vare sig genom import- eller
exportförbud, hämmande af godstrafiken eller annorledes förhindra eller

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 1.

försvåra transporten af varor, som sändas genom detta rike från eller till
det andra (transitogods).

Vid krigiska förvecklingar med eller emellan andra makter eller vid
eljest inträffande utomordentliga fall må, i fråga om vapen, ammunition,
annan krigsmateriel samt, under krigstillstånd, alla till kontraband hörande
varor, göras de tillfälliga undantag, som internationell rätt eller omsorgen
om eget lands neutralitet eller säkerhet krafvel''. Likaledes må sådana
tillfälliga undantag göras, som kunna vara nödvändiga för att hindra införande
och spridning af smittosam sjukdom bland människor eller djur.

Artikel 2.

Transitogods må ej beläggas med tull eller annan liknande afgift,
ej heller må i"någon form upptagas särskild afgift för transiteringen. För
vara, som nedlägges på transitopplag, frilager eller dylikt, må därför
stadgad afgift upptagas.

Artikel 3.

Transitogods, som transporteras på järnväg, må icke inom genomgångslandet
behandlas ogynnsammare, än gods af samma varuslag i allmänhet
behandlas inom detta land, och förty icke i någon form beläggas
med högre fraktafgifter än efter de inom detta land faktiskt tillämpade
fraktberäkningar. Tillämpar genomgångslandet icke för alla fall en och
samma fraktberäkning för ett visst varuslag, må frakt å transitogods^
icke upptagas till högre belopp, än som kan anses skäligt med hänsyn till
de fraktberäkningar, som faktiskt i allmänhet inom genomgångslandet tilllämpas,
med bortseende från sådana särskilt medgifna fraktlindringar,
som förekomma å tertiära lokalbanor eller föranledas af exceptionella förhållanden.
Förekommer transport af visst varuslag icke eller allenast i
ringa mån inom genomgångslandet, må frakt för transitogodset ej upptagas
till högre belopp, än som kan anses skäligt med hänsyn till de .fraktberäkningar,
som tillämpas å närmast jämförliga varuslag.

Denna artikel gäller allt gods, som från eller till det ena landet
transporteras genom det andra på järnväg,_ helt eller delvis tillhörande
staten eller bolag, däri staten är delägare. Öfverlåter staten eller sådant
bolag järnväg eller andel i järnväg till ny ägare, skall staten vara ansvarig
därför, att denna artikels bestämmelser det oaktadt varda fortfarande
tillämpade.

Bill. till urtima 11 Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Artikel 4.

Transitogods eller fartyg, befraktadt för transport af transitogods,
må icke i genomgångslandet beläggas med hamnumgälder, sjöfartsafgifter
eller andra afgifter, af hvilken art det vara må, till högre belopp än efter
de afgiftsberäkningar, som, när fråga är om gods af samma varuslag,
faktiskt i allmänhet tillämpas i genomgångslandets egen utrikestrafik; dock
att härigenom icke göres inskränkning i kommuns rätt att i öfverensstämmelse
med gällande allmän lagstiftning upptaga hamnafgift.

Förekommer visst varuslag icke eller allenast i ringa mån i genomgångslandets
egen utrikestrafik, må afgift ej upptagas till högre belopp
än som kan anses skäligt med hänsyn till de beräkningar, som tillämpas
i fråga om närmast jämförliga varuslag.

Artikel 5.

Ofvan gifna bestämmelser skola äga tillämpning utan hinder däraf,
att transitogods i genomgångslandet göres till föremål för omexpedition.

Artikel 6.

Denna öfverenskommelse skall gälla under en tid af trettio år,
räknadt från den 1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd,
därest den ej från någondera sidan uppsäges minst fem år före trettioårsperiodens
utgång.

Artikel 7.

Förestående bestämmelser angående järn vägsfrakter verka, icke rubbning
i det angående malmtransporten å Ofotenbanan den 11/,7 oktober
1898 upprättade kontrakt mellan norska staten och Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, hvad angår transporten af den i kontraktet omhandlade
myckenheten af 1,200,000 ton. Skulle Luossavaara och Kiirunavaara
malmfält öfvergå till ny ägare, kan denne ej, för så vidt angår transporten

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 1.

af nämnda myckenhet, åberopa sig på denna öfverenskommelse för uppnående
af andra villkor än de i kontraktet stadgade.

Artikel 8.

Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse
skola, där de icke kunnat lösas genom direkta diplomatiska
underhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, bestående af tre personer,
utsedda en af hvartdera riket och den tredje af de sålunda välde eller,
om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president
eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32
artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899.

I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort
för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren.

Öfverenskommelse angående gemensamma vattendrag.

Artikel 1.

Uppstår fråga att inom det ena rikets område uppdämma, sänka
eller urtappa sjö, bygga i vattendrag, bortleda vatten ur vattendrag eller
vidtaga annan åtgärd för dess förändring till djup, läge eller riktning,
skall, med hänsyn till rättigheten att vidtaga sådan åtgärd, detta rikes
lag komma till användning, ändå att åtgärden kan utöfva inverkan på
vattenförhållandena inom det andra riket. Inbyggarne i sistnämnda rike
skola erhålla samma tillfälle att bevaka sin rätt, som under motsvarande
förhållanden tillkommer inbyggarne i det rike, där åtgärden skall äga
rum, så ock i öfrigt i fråga om alla villkor för åtgärdens vidtagande njuta
samma rätt som dessa.

Artikel 2.

I öfverensstämmelse med allmänna folkrättsliga grundsatser skall i
fråga om åtgärd, som i artikel 1 sägs, gälla, att åtgärden ej må vidtagas

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

utan det andra rikets medgifvande, om den genom ändring i vattenförhållandena
inom detta rike skulle åstadkomma afsevärdt. hinder i ett
vattendrags begagnande såsom flottled eller farled eller eljest verka betydande
rubbningar i vattenförhållandena inom ett större område.

Artikel 3.

Med afseende å öppnande, bibehållande eller begagnande af flottled
eller farled i vattendrag skola hvartdera rikets inbyggare i det ändra
riket åtnjuta samma rättigheter och förmåner som dess egna inbyggare.

Artikel 4.

Denna öfverenskommelse har afseende på alla för rikena gemensamma
sjöar och vattendrag. Såsom gemensamma anses sjöar och vattendrag,
som utgöra gräns mellan rikena, eller som eljest sträcka sig genom
båda rikenas områden, eller som hafva aflopp till sådana sjöar och vattendrag.

Artikel 5.

Denna öfverenskommelse skall gälla under en tid af femtio år, räknadt
från den 1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd,
därest den ej från någondera sidan uppsäges minst fem år före femtioårsperiodens
utgång.

Artikel 6.

Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverens^
kommelse skola, där de ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska
underhandlingar, afgöras af eu skiljedomstol,, bestående af tre personer,
utsedda en af hvartdera riket och den tredje af de sålunda välde eller,
om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president
eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32
artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 1.

I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort
för sitt sammanträde och skiljedomsprocednren.

De delegerade hafva äfven enats om följande förslag med afseende å
ordningen för den vidare behandlingen:

1 ro) För hvardera rikets representation framlägges proposition om
godkännande, under förutsättning af motsvarande beslut i det andra riket,
af ofvan införda förslag till överenskommelser att erhålla ömsesidigt bindande
verkan från det att Sverige, på sätt nedan under 2:o) sägs, erkänt
Norge såsom eu från unionen med Sverige skild stat;

2:o) När Riksdagen och Stortinget fattat öfverensstämmande beslut
om godkännande af nämnda förslag till överenskommelser, framlägges för
Riksdagen proposition, att Riksdagen dels besluter att, under villkor att
de nedan under 3:o) omförmälda traktater varda behörigen undertecknade,
för Sveriges del upphäfva riksakten, dels medgifver att Konungen må,
under samma villkor, å Sveriges vägnar erkänna Norge såsom en från
unionen med Sverige skild stat;

3:o) När sådant erkännande gifvits, skola traktater i öfverensstämmelse
med Riksdagens och Stortingets beslut om godkännande af
ofvan införda förslag till överenskommelser i sedvanlig internationell
ordning samtidigt undertecknas, hvarefter ratifikation ej är erforderlig;

4:o) Efter de under 3:o) omförmälda traktaternas undertecknande
skall Sverige om sitt erkännande af Norge såsom eu från unionen med
Sverige skild stat ofördröjligen notificera de främmande makter, med
hvilka diplomatisk eller konsulär förbindelse äger rum;

5:o) Hvardera riket gör därefter hos de främmande makter, med
hvilka rikena afslutit gällande, gemensamt bindande traktater eller andra
aftal, framställning om uttryckligt erkännande däraf, att hvarje gemensamhet
i rättigheter eller skyldigheter enligt samma traktater eller andra
aftal upphört, så att det ena riket icke vidare står i någon som helst
ansvarighet i afseende å fullgörande af förpliktelser, som angå det andra
riket;

6:o) Efter det Sverige erkänt Norge såsom en från unionen med
Sverige skild stat och de under 3:o) omförmälda traktater undertecknats,
upptagas ofördröjligen förhandlingar om afveckling af förhållanden, hvilka

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 1.

måste upphöra eller förändras i och med upplösning af unionen, äfvensom
om alla därmed sammanhängande likvidationsfrågor.

Sålunda upprättadt i två svenska och två norska exemplar, af hvilka
de delegerade från hvardera riket mottagit ett svenskt och ett norskt
exemplar.

Karlstad den 23 september 1905.

Chr. Lundeberg. F. Cl:son Wachtmeister.

Hj. L. Hammarskjöld. Karl Staaff.

Chr. Michelsen.
J. Lövland.

Carl Berner.
Benjamin Yogt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsärende, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet
å Stockholms slott söndagen den 24 september 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,
Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Tingsten,

Berg,

Widén,

Straff,

Alfred Petersson,

Biesert.

Hans excellens herr statsministern Lundeberg anmälde i underdånighet,
att, sedan utsedde delegerade från svensk och norsk sida den 31
nästiidna augusti sammanträdt i Karlstad för att ingå i förhandlingar
rörande vissa förhållanden, som stå i samband med upplösning af unionen,
hade vid förhandlingarnas afslutande under gårdagen resultatet sammanfattats
i dels en handling, som innehåller förslag såväl till öfverenskommeiser
mellan de bägge rikena som ock med afseende å ordningen för
sakens vidare behandling, dels ock en annan handling, innefattande ett
föreslaget separataftal till öfverenskommelse angående neutral zon, befästningars
nedläggande m. in.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 1.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg hemställde i underdånighet,
att som det anmälda förslaget till överenskommelser, såvidt
anginge flyttlapparnes rätt till renbete m. m. äfvensom gemensamma
vattendrag, berörde ämnen, hvilka tillhörde den allmänna lagstiftningen,
samt förty högsta domstolen syntes böra höras öfver förslaget i dessa
delar, högsta domstolens utlåtande däröfver måtte genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder lämna bifall; och skulle transsumt
af förslaget i nu nämnda delar biläggas detta
protokoll.

Ur protokollet
Carl Landquist.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet
uti Kungl. Maj ds högsta domstol onsdagen den 21 september
1905.

Närvarande:

Justitieråden: Herslow,
Lilienberg,
Lindbäck,

WlJKANDER,

Grefberg,

Quensel,

Silverstolpe.

Företogs till slutlig behandling det i protokollet den 25 innevarande
månad omförmälda lagärende; varande det remitterade förslaget bilagdt
detta protokoll.

Högsta domstolens fleste ledamöter lämnade det remitterade förslaget
utan anmärkning.

Justitierådet Herslow yttrade:

»Hvad beträffar den föreslagna öfverenskommelsen angående gemensamma
vattendrag, lärer artikeln 1 i denna öfverenskommelse böra så
förstås, att alla där omförmälda frågor skola pröfvas af allmän domstol.
År denna uppfattning riktig, förefaller det tveksamt, huru innehållet i
nämnda artikel låter sig förenas med det i artikeln 6 af samma öfverenskommelse
meddelade stadgande att tvister angående tolkningen eller ti 11-lämpningen af öfverenskommelsen skola, där de ej kunnat lösas genom
Bill. till urtima B Piksd. Prot. 1905. 1 Sami. I Afd. 1 Höft. 3

Kunal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

direkta diplomatiska underhandlingar, afgöras af skiljedomstol. Den påpekade
otydligheten torde möjligen kunna undanröjas genom uteslutande
svensk lagstiftning.

I öfrigt har jag ej något att erinra i afseende å de till högsta domstolens
utlåtande remitterade delarne af ifrågavarande förslag.»

Ur protokollet
John Ljungman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AT:o 1.

Vi undertecknade, utsedde att såsom delegerade från svensk och
norsk sida ingå i förhandling rörande vissa förhållanden, som stå i samband
med upplösning af unionen, hafva vid förhandlingar i Karlstad,
hviika tagit sin början den 31 nästlidne augusti och nedanskrifna dag
afslutats, enats om följande förslag till överenskommelser mellan de bägge
rikena, nämligen:

Öfverenskommelse om flyttlapparnes rätt till renbete in. in.

Artikel 1.

De bägge rikena förplikta sig af humanitära skäl att allt framgent
tillåta, att hvartdera rikets flyttlappar må i den utsträckning, som af ålder
ägt rum, åtnjuta de rättigheter i det andra landet, som omhandlas i första
kodicillen till gränstraktaten af den T8 oktober 1751, hvilken kodicill icke
någotdera riket skall göra anspråk på att ensidigt uppsäga.

Artikel 2.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

allenast Norrbottens och Västerbottens län i Sverige samt Tromsö och
Nordlands am ter i Norge;

2:o) Öfverflyttande lappar må icke föra med sig renar, som tillhöra
bofaste eller aktiebolag;

3:o) Svenska lappar må icke, utan vederbörande jordägares eller
brukares samtycke, med sina renar flytta öfver till Norge före den 15 juni,
där ej ovanliga väderleksförhållanden nödvändiggöra tidigare flyttning.
Sverige äger dock rätt att på sin bekostnad till skiljedomstol, som nedan
i art. 4- omförmäles, hänskjuta frågan, om och i hvilken utsträckning det
må vara nödvändigt för de svenska lapparne att, oberoende af ovanliga
väderleksförhållanden, företaga flyttning öfver till Norge före den 15 juni, i
hvilket fall skiljedomstolens afgörande skall lända till efterrättelse; dock
att icke i något fall flyttning må ske före den 1 maj.

Artikel 3.

I god tid före utgången af år 1917 skola förhandlingar om revision
af de rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet upptagas mellan de
bägge rikena.

Artikel 4.

Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af de på hvarje tid
rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet skola, där de icke kunnat
lösas genom direkta diplomatiska förhandlingar, afgöras af eu skiljedomstol,
bestående af tre personer, utsedde en af hvardera riket och den tredje
af de sålunda välde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska
Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de
två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899.

I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort
för sitt sammanträde och skiljedoinsproceduren.

Öfverenskommelse angående gemensamma vattendrag.

Artikel 1.

Uppstår fråga att inom det ena rikets område uppdämma, sänka
eller uttappa sjö, bygga i vattendrag, bortleda vatten ur vattendrag eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 1.

vidtaga annan åtgärd för dess förändring till djup, läge eller riktning,
skall, med hänsyn till rättigheten att vidtaga sådan åtgärd, detta rikes
lag komma till användning, ändå att åtgärden kan utöfva inverkan på
vattenförhållandena inom det andra riket. Inbyggarne i sistnämnda rike
skola erhålla samma tillfälle att bevaka sin rätt, som under motsvarande
förhållanden tillkommer inbyggarne i det rike, där åtgärden skall äga
ruin, så ock i öfrigt i fråga om alla villkor för åtgärdens vidtagande
njuta samma rätt som dessa.

Artikel 2.

I öfverensstämmelse med allmänna folkrättsliga grundsatser skall i
fråga om åtgärd, som i artikel 1 sägs, gälla, att åtgärden ej må vidtagas
utan det andra rikets medgifvande, om den genom ändring i vattenförhållandena
inom detta rike skulle åstadkomma afsevärdt hinder i ett
vattendrags begagnande såsom flottled eller farled eller eljest verka betydande
rubbningar i vattenförhållandena inom ett större område.

Artikel 3.

Med afseende å öppnande, bibehållande eller begagnande af flottled
eller farled i vattendrag skola hvardera rikets inbyggare i det andra
riket åtnjuta samma rättigheter och förmåner som dess egna inbyggare.

Artikel 4.

Artikel 5.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Artikel 6.

Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse
skola, där de ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska
underhandlingar, afgöras af eu skiljedomstol, bestående af tre personer,
utsedda eu af hvartdera riket och den tredje af de sålunda valde eller,
om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president
eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 82
artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899.

I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort
för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren.

Sålunda upprättadt i två svenska och två norska exemplar, af hvilka
de delegerade från hvartdera riket mottagit ett svenskt och ett norskt
exemplar.

Karlstad den 23 september 1905.

Chr. Lundeberg.

F. Cl:son Wachtmeister.

Hj. L. Hammarskjöld.

Karl Sta afl.

Chr. Michelsen.

Carl Bekner.

J. Lövland.

Benjamin Vogt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsår ende, hållet
inför Plans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott lördagen den 30 september 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,

Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Berg,

Widén,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesért.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg anförde i under- Departed
ånighet: mentsche »Med

anledning af Eders Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen ^Tande*''
den 19 juni 1905 angående de unionella förhållanden, som uppstått genom
norska Stortingets beslut den 7 i samma månad, uttalade Riksdagen i
skrifvelse den 28 juli 1905, grundad på kamrarnas beslut den 27 i
samma månad, att genom Stortingets beslut unionen icke vore upplöst.
Riksdagen ansåg, att i ett ärende af så utomordentlig räckvidd som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

frågan om unionens upprätthållande eller upplösning ett säkrare uttryck
för det norska folkets vilja borde gifvas, än som skett genom stortingsbeslutet
den 7 juni 1905. Såsom villkor för Sveriges upphäfvande af
riksakten och erkännande af Norge såsom en från unionen med Sverige
skild stat borde enligt Riksdagens mening fordras, att på hvardera sidan
af södra delen af gränsen mellan de båda rikena fastställes ett visst område,
inom hvilket på senare år uppförda befästningar ej få bibehållas
eller nya befästningar uppföras; och vidare borde kräfvas, att den rätt,
som nu tillkommer de svenska lapparne att med sina renar årligen flytta
öfver gränsen till Norge, varder för framtiden otvetydigt fastställd. I
sammanhang med en eventuell unionsupplösning borde äfven träffas bestämmelser
till skydd mot hindrande eller oskäligt betungande af transitofarten
öfver hvartdera riket från och till det andra samt mot obehörigt
intrång för ena rikets invånare vid begagnande af vattendrag, som delvis
falla inom det andra rikets gränser. Och naturligtvis måste vid en upplösning
af unionen vårt lands förhållande till främmande makter, i de afseenden
detta reglerats genom traktater mellan de förenade rikena å ena och
någon främmande makt å andra sidan, tagas under behörigt öfvervägande.
Riksdagen förklarade bland annat, att den på grund af hvad sålunda anförts
icke hade något att invända mot att, därest ett efter nya val tillkommet
Storting gjorde framställning om riksaktens upphäfvande och
unionens upplösning eller ock sådan framställning från Norge inginge,
efter det norska folket genom folkomröstning uttalat sig för unionens upplösning,
förhandlingar af sålunda antydd art upptoges.

Vid underdånig anmälan af denna Riksdagens skrifvelse samma dag
densamma afläts, eller den 28 juli, beslöt Eders Kungl. Maj:t, att bestyrkt
afskrift af skrifvelsen skulle till Stortingets kännedom ölversändas till
presidenten i Stortinget, och vid ytterligare föredragning den 7 augusti
af samma skrifvelse fattade Eders Kungl. Maj:t det beslut, att, under den
af Riksdagen gifna förutsättning, förhandlingar af den i skrifvelsen angifna
art skulle utan dröjsmål upptagas.

Emellertid hade redan samma dag Riksdagens beslut fattades, eller den
27 juli, norska regeringen under hänvisning till samma beslut föreslagit
Stortinget, att folkomröstning skulle företagas rörande frågan om unionens
upplösning. Denna proposition blef af Stortinget godkänd den 28 juli, och
i följd häraf företogs den 13 augusti sådan omröstning, därvid de, som
ägde rösträtt efter grundlagen, skulle gifva svar på frågan, »om de er
enige i den stedfundne oplösning af unionen eller ikke». Omröstningen
utföll så, att af 368,892 godkända röster 368,208 voro afgifna för unionens
upplösning.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 1.

Den 22 augusti fattade Stortinget följande beslut:

»1. Storthinget allmoder de svenske statsmagter om att yde sin
medvirkning til unionens oplösning ved for Sveriges vedkommende
åt ophasve rigsakten.

2. Regjeringen bemyndiges til åt optage forhandlinger med Sverige
angaaende forskjellige forhold, som staar i förbindelse med unionens
ophaevelse, derunder indbefattet de i den svenske Rigsdags
beslutning af 27 juli 1905 omhandlede spörsmaal.

3. Regjeringen anmodes om åt meddele den svenske regjering disse
beslutninger og samtidig dermed åt oversende den aftryk åt
Sth. Med. N:o 16 og Stil. Prop. N:o 87.»

Då ett till justitiedepartementet ingånget meddelande om norska
Stortingets beslut af den 22 augusti hos Eders Kungl. Maj:t påföljande
dag anmäldes, behagade Eders Kungl. Maj:t uppdraga åt statsrådet att för
det i Riksdagens skrifvelse den 28 juli angifna ändamål med norska regeringen
ingå i förhandlingar äfvensom bemyndiga statsrådet att genom
delegerade sammanträda med ombud från norsk sida.

Till delegerade utsågos därefter från svensk sida statsministern Lundeberg
och ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister samt statsråden
Hammarskjöld och Staaff samt från norsk sida statsministrarne
Michelsen och Lövland, stortingspresidenten Eerner och höiesteretsadvokaten,
förutvarande statsrådet Vogt. Dessa delegerade sammanträdde den 31
augusti i Karlstad, och vid där hållna förhandlingar, som den 23 september
afslutades, har resultatet sammanfattats i en handling, som innehåller
förslag såväl till överenskommelser angående tvisters hänskjutande
till skiljedom, angående neutral zon, befästningars nedläggande m. m.,
angående flyttlapparnes rätt till renbete m. m., angående transitotrafiken
samt angående gemensamma vattendrag som ock rörande ordningen för
sakens vidare behandling, äfvensom i en särskild handling, innefattande ett
föreslaget separataftal till öfverenskommelsen angående neutral zon, befästningars
nedläggande m. m.»

Efter att hafva uppläst dessa handlingar anförde departementschefen
vidare:

»På mig torde ankomma att närmare redogöra för de föreslagna
öfverenskommelserna, såvidt angår flyttlapparnes rätt till renbete m. m.
samt gemensamma vattendrag, äfvensom att lämna den utredning, som för
belysning af hithörande frågor kan vara erforderlig.

Af de lappar, som bebo nordligaste delen af skandinaviska halfön, Flyttlapparflytta
en del mellan Sverige och Norge sålunda, att de tillbringa vinter-nes rätt till

J ° ° ° renbete m. m.

Bill. till urtima B Piksd. Prot. 1905. 1 Sand. 1 Afd. 1 Håft. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

tiden inom Sverige, men sommartiden på norskt område. Dessa flyttningar
hafva ägt ram sedan uråldriga tider, och rätten därtill har blifva
uttryckligt erkänd uti den s. k. första kodicillen till gränstraktaten af
den ^ oktober 1751. Alltsedan år 1852 har emellertid af Norge gjorts
anspråk på befogenhet att uppsäga denna traktat. Efter nämnda tid hafva
nämligen lapparne i Finnmarkens amt i Norge, hvilka på grund af traktaten
hade begagnat flyttningsrätt in på finskt område äfven sedan Finland
afträdts till Ryssland, varit förhindrade att utöfva denna rätt, därigenom
att ryska regeringen sagda år lät utfärda påbud om spärrning af gränsen
mellan Norge och Finland, så att öfverförande af renar ej vidare fick äga
rum. Från norsk sida har man velat göra gällande, att då det hufvudsakligen
var nämnda norska lappar, som behöft och begagnat sig af flyttningsrätten,
och Norge sålunda genom gränsspärrningen gått miste om förmånerna
af den ömsesidiga flyttningsrätten utan att röna lättnad i dess
börda, kodicillen icke vidare vore bindande för Norge. Från svensk sida
har åter häfdats den åsikt, att vid ingåendet af 1751 års traktat man icke
gått ut från vederlagssynpunkten, utan från känslan af gemensamma förpliktelser
mot den nomadiserande lappbefolkningen, och att förty kodicillens
giltighet icke kunde göras beroende af spörsmålet, om den vore till större
börda för det ena riket än för det andra.

I det nu upprättade förslaget till öfverenskommelse har denna fråga
afgjorts i öfverensstämmelse med den svenska uppfattningen, i det att af
humanitära skäl fastslagits, att flyttningsrätten allt framgent bibehålies och
att intetdera riket skall göra anspråk på rätt att ensidigt uppsäga 1751
års kodicill.

Bestämmelserna i 1751 års kodicill hafva emellertid sedan år 1883
icke varit omedelbarligen tillämpade, utan varit ersatta af andra bestämmelser.
Man hade i bägge rikena gjort den erfarenheten, att kodicillens
föreskrifter voro alltför obestämda för att vara praktiskt lämpliga, och
därför ända sedan år 1843 underhandlat om en mera tillfredsställande
affattning af reglerna för flyttningsrättens utöfvande. Först år 1883
ledde underhandlingarna till ett resultat. Detta år antogos i bägge
rikena 1 a g bestämmelser af enahanda innehåll, hvilka skulle träda i stället
för kodicillen. A ingendera sidan var man dock benägen att antaga de
nya bestämmelserna för all framtid, utan det ansågs nödvändigt att först
vinna erfarenhet om deras verkningar. De antogos därför blott för femton
år samt med förbehåll, att, om icke före den tidens utgång ny gemensam
lag blifvit antagen i bägge rikena, 1751 års kodicill åter skulle träda i
kraft, hvarvid från norsk sida dock tillagts, att härmed icke något vore
afgjordt med hänsyn till frågan, om någotdera riket hade rätt att uppsäga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

kodicillen. Sedermera har 1883 års lag gång efter annan under samma förbehåll
erhållit förlängd giltighet i bägge rikena för tre år i sender och har
genom senaste förlängningen blifvit antagen att gälla intill utgången afår 1907.

I Norge hafva emellertid klagomålen öfver de olägenheter, som lapparnes
flyttningsrätt vållar den bofasta befolkningen, fortfarit jämväl efter
tillkomsten af 1883 års lag. Närmare undersökning af frågan har sedan
år 1897 pågått genom en särskild kommission, hvilken ännu icke lärer
hafva afslutat sina arbeten. I preliminära förslag har dock kommissionen
föreslagit åtskilliga ändringar i 1883 års lagstiftning. Äfven å svensk sida
hafva klagomål ej saknats öfver vissa af nämnda lagstiftnings bestämmelser.
En revision af densamma synes alltså för bägge rikena vara önskvärd.
Det ligger i sakens natur, att detta vanskliga och vidtomfattande
spörsmål icke kunnat i hela dess vidd upptagas till pröfning vid de nu
försiggångna underhandlingarna. De delegerade hafva därför enat sig
om att föreslå, att nu gällande lagstiftning erhåller förlängd giltighet för
ytterligare tio år eller intill utgången af år 1917, samt att förhandlingar
om revision af de rikena emellan gällande bestämmelserna i ämnet skola
upptagas i god tid före denna periods utgång.

Härvid hafva dock med afseende å berörda tioårsperiod gjorts vissa
modifikationer i 1883 års lagstiftning. Dessa hafva påyrkats från norsk
sida under framhållande, att efter 1907 års utgång de svenska lapparne
ej kunna göra anspråk på större rättigheter, än som kunna grundas på
1751 års kodicill. Denna princip har naturligen ej kunnat bestridas från
svensk sida, och man har därför funnit skäligt att, på grund af den
utredning, som förebragts, för ifrågavarande tioårsperiod medgifva vissa
ändringar, som, under åberopande af sagda princip, blifvit påyrkade.
Genom den första af dessa ändringar har lapparnes rätt att under vissa
angifna månader uppehålla sig med sina renar i det andra riket begränsats
till att afse Norrbottens och Västerbottens län i Sverige samt Tromsö
och Nordlands arnter i Norge. Den andra ändringen går ut därpå, att endast
den nomadiserande lappbefolkningens renar må föras öfver gränsen, men
icke renar, som tillhöra bofaste. Den tredje ändringen rör tiden för de
svenska lapparnes flyttning till Norge. Det har härom bestämts, att flyttning
icke under normala väderleksförhållanden får äga rum före den 15
juni. Sverige har likväl förbehållit sig rätt att på sin bekostnad till
skiljedomstol hänskjuta frågan, om det för lapparne är nödvändigt att
kunna företaga flyttningen tidigare, i hvilket fall skiljedomstolens afgörande
skall lända till efterrättelse; dock att icke i något fall flyttning må ske
före den dag, då lapparne enligt 1883 års lagstiftning äga företaga densamma
eller den 1 maj.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 1.

Det torde vara lämpligt, att jag i detta sammanhang meddelar några
statistiska uppgifter och andra upplysningar, som inhämtats från Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

Hela antalet lappar — män, kvinnor och barn — utgör enligt senaste
beräkningar 5,962 personer, af hvilka 3,530 tillhöra Norrbottens län, 1,524
Västerbottens län och 908 Jämtlands län; i sistnämnda siffra äro dock inräknade
de, som tillhöra Idre lappby i Kopparbergs län, hvilken är ställd under
tillsyn af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län. Af dessa lappar
äro 2,932 nomader, nämligen 2,287 i Norrbottens län, 391 i Västerbottens län
och 254 i Jämtlands län. Antalet renar i Sverige har innevarande år beräknats
till 138,522 stycken, däraf 117,821 tillhöra nomadiserande lappar.
Sistberörda renars fördelning på länen ställer sig så, att 90,234 renar
komma på Norrbottens län, 16,218 på Västerbottens län och 11,369 på
Jämtlands län. Hvad angår flyttningsrättens begagnande är att märka,
att visserligen långt ifrån alla nomadiserande lappar begagna densamma,
men att i stället en del, bofaste tillhörande renar, som lämnats i flyttlapparnes
vård, få åtfölja dessa på flyttningarna. Noggranna uppgifter på
antalet flyttande renar är ej möjligt att erhålla, oaktadt lapparne äro
skyldiga att uppgifva antalet af de renar, som de ämna medföra vid
flyttningen. Det anses nämligen, att lapparne uppgifva vida mindre antal
renar än de i verkligheten medföra. Antalet renar, som under innevarande
år anmälts skola föras till Norge, utgör tillsammans 53,108, däraf från Norrbottens
län 35,462, från Västerbottens län 16,866 samt från Jämtlands län
780. Af de renar, som anmälts från Norrbottens län, föras alla från
Enontekis socken (15,750) och större delen af dem från Juckasjärvi socken
(11,920) till Tromsö amt. Återstoden af renarne från Juckasjärvi socken
(3,720) äfvensom de från Gellivare socken (820) och från Arjepluogs socken
(3,252) samt alla renar från Västerbottens län föras till Nordlands amt.
Från Jämtlands län sker flyttningen till Nordre Trondhjems amt, men af
detta läns lappar hafva under senare år allenast några af lapparne i
Kalls lappby begagnat flyttningsrätten. Hvad angår tiden för flyttningen,
lära de lappar, som flytta från Enontekis och Juckasjärvi socknar, i allmänhet
begagna hela den tid, som enligt gällande lag är medgifven för
vistande i Norge eller maj—september månader, hvarvid dock tiden för
inflyttningen på våren och försommaren samt utflyttningen på hösten tagits
med i beräkning. Öfriga lappar lära i regel ej begagna betesrätten i Norge
för längre tid än högst 2—3 månader; dock saknas bestämd uppgift härutinnan
beträffande de lappar, som tillhöra Kalls lappby.

Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att den första af de föreslagna
ändringarna i 1883 års lagstiftning har inverkan allenast för det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

fåtal lappar från Kalls lappby, hvilka fortfarande plägat begagna sig af
sommarbete i Norge. Flyttningen från Jämtlands län bar alltmera aftagit,
och rätten därtill har under de sista åren ej begagnats af mer än tre
lappfamiljer, hvilka fört med sig omkring 800 renar. Orsaken till flyttningens
aftagande torde vara att söka däri, att för det jämförelsevis ringa
antal renar, som numera finnas inom länet, tillräckligt bete är att tillgå å de
för lapparnes behof särskild! inköpta renbetesfj allen. Som inköp af mark
för detta ändamål alltjämt fortgår, möter det helt säkert inga svårigheter
att bereda sommarbete inom riket äfven för det fåtal renar, som i senare
tid plägat föras öfver till Norge. Vid dessa förhållanden måste ändringen
anses vara af ringa betydelse. För öfrigt är det tvifvelaktigt, om någon
sommarbetesrätt i Norge för lapparne i Jämtlands län kan stödjas på iföl
års kodicill.

Emot förbudet att föra bofastes renar öfver till Norge torde från
svensk sida iijgen invändning kunna göras, då det är uppenbart, att kodicill
en ej kan åberopas till stöd för någon rätt i detta hänseende. För öfrigt
har genom den senaste svenska lapplagen rättigheten för bofaste att
lämna renar i lapparnes vård blifvit starkt begränsad, i följd hvaraf ifrågavarande
föreskrift säkerligen icke för framtiden är af större betydelse.

Hvad slutligen angår stadgandet, att flyttningen till Norge ej må
företagas före den 15 juni, har af tillgängliga utredningar inhämtats, att
lapparne ända till en jämförelsevis sen tid aldrig plägat flytta till Norge förrän
efter midsommar. Anledningen till att lapparne i vissa trakter ändrat vanor
lärer hafva hufvudsakligen berott på särskilda omständigheter, hvilka voro
af mera tillfällig art och numera åtminstone delvis upphört. Det torde
därför icke vara förbundet med några synnerliga olägenheter för dessa
lappar att återgå till de äldre vanorna. Emellertid har för hvarje händelse
sådant förbehåll gjorts, att rätten till tidigare flyttning fortfarande kan
hållas öppen, om behof däraf visar sig föreligga. Det må i detta sammanhang
också framhållas, att då ovanliga väderleksförhållanden betinga en
tidigare flyttning, rätten därtill är ovillkorligt förbehållen.

Förslaget till öfverenskommelse innehåller slutligen, att tvister angående
tolkningen eller tillämpningen af de på hvarje tid emellan rikena
gällande bestämmelser i ämnet skola, där de icke kunnat lösas genom
direkta diplomatiska förhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, för hvars
sammansättning föreskrifter meddelas.

Jag anhåller att härefter få öfvergå till frågan om de gemensamma
vattendragen.

Gemen samma vattendrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Det syftemål, som Riksdagen framställt för underhandlingarna i
denna punkt, eller skydd mot obehörigt intrång för det ena rikets invånare
vid begagnande af gemensamma vattendrag, har synts böra föranleda
bestämmelser i två riktningar, nämligen dels beträffande rättigheten
att bygga i ett vattendrag eller afleda vatten från vattendrag, och dels
beträffande rättigheten att begagna ett vattendrag såsom kommunikationsled.

I förra hänseendet har den viktigaste uppgiften varit att fastställa,
i hvilken omfattning det kan tillåtas, att i det ena riket utan det andra
rikets medgifvande vidtagas åtgärder, som inverka på vattenförhållandena
i detta andra rike. Enligt det uppgjorda förslaget (art. 2) skulle sådant
medgifvande erfordras i fråga om åtgärd, som genom ändring i vattenförhållandena
i det andra riket skulle åstadkomma afsevärdt hinder i ett vattendrags
begagnande såsom flottled eller farled eller eljest verka betydande
rubbningar i vattenförhållandena inom ett större område. Genom denna
bestämmelse har alltså en gränslinje uppdragits emellan sådana fall, då det
ena riket har att förskaffa sig medgifvande af det andra till vidtagande
af en åtgärd af ofvanberörda art, samt de fall, då hvartdera riket har fullständig
handlingsfrihet.

Det har emellertid icke ansetts tillräckligt att fastslå ifrågavarande
folkrättsliga princip. Man har äfven velat lösa frågan, huru skydd skall
beredas åt de intressen, som kunna förefinnas för inbyggare i det andra
riket såsom enskilda sakägare. Härutinnan har (art. 1) den grundsats
blifvit uppställd, att lagen i det land, där den ifrågasatta åtgärden skall
äga rum, kommer till användning med hänsyn till rättigheten att vidtaga
åtgärden, samt att de inbyggare i det andra riket, hvilkas intressen beröras
af densamma, skola i alla hänseenden likställas med rikets egna inbyggare
och alltså erhålla samma tillfälle att bevaka sina intressen, samma
rätt att åberopa hinder mot företaget och slutligen samma rätt till ersättning
för liden skada, som enligt nämnda lag tillkommer rikets egna inbyggare.

I fråga om gemensamt vattendrags användande såsom flottled eller
farled har (art. 3) likaledes principen om ömsesidig likställighet mellan
det egna och det andra rikets undersåtar blifvit antagen, och denna grundsats
har erhållit sådan affattning, att den gäller äfven i fråga om kommunikationsledens
öppnande och bibehållande.

Vidare har i en särskild artikel (art. 4) blifvit närmare bestämdt,
hvilka sjöar och vattendrag, som skola hänföras till gemensamma, nämligen
ej blott sådana, som utgöra gräns mellan rikena eller som eljest
sträcka sig genom bägge rikenas områden, utan äfven de, som hafva aflopp
till sådana sjöar och vattendrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Öfverenskommelsens giltighetstid föreslås till 50 år, räknadt från
den 1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd, om ej uppsägning
sker minst 5 år före periodens utgång. Då vissa af de föreslagna
bestämmelserna stå i nära sammanhang med vattenrättslagstiftningen,
hvilken helt naturligt är underkastad förändringar, har det icke ansetts
lämpligt att för all framtid fastslå deras giltighet.

Slutligen har äfven i denna öfverenskommelse intagits bestämmelse, att
rikena _ emellan uppkomna tvister skola afgöras genom skiljedom (art. 5).

Öfver de bägge förslag, för hvilka jag nu redogjort, har högsta
domstolens utlåtande blifvit inhämtadt, och hafva förslagen ej föranledt
annan anmärkning, än att en af högsta domstolens ledamöter funnit det
tveksamt, huru innehållet i artikeln 1, hvilken syntes böra så förstås, att
alla där omförmälta frågor skulle pröfvas af allmän domstol, läte sig förenas
med det i artikeln 6 meddelade stadgandet, att tvister angående tolkningen
eller tillämpningen af öfverenskommelsen skulle, där de ej kunnat
lösas genom direkta diplomatiska underhandlingar, afgöras af skiljedomstol;
därvid dock bemälte ledamot uttryckt den åsikten, att den påpekade otydligheten
möjligen kunde undanröjas genom uteslutande svensk lagstiftning.»

Hans excellens herr statsministern Lundeberg yttrade härefter: mirdsterns

yttrande.

»Såsom chefen för justitiedepartementet erinrat, uppställde Riksdagen Neutral zon
såsom ett af villkoren för unionens upplösning, att på hvardera sidan af m- msödra
delen af gränsen mellan de båda rikena fastställes ett visst område,
inom hvilket på senare år uppförda befästningar ej få bibehållas eller nya
befästningar uppföras. Härmed hade Riksdagen angifvit en ram, inom
hvilken de eventuella förhandlingarna borde röra sig. Det måste vid dessa
förhandlingar blifva regeringens sak att efter vidare utredning och med
noggrann^ öfvervägande af alla synpunkter närmare precisera villkoret.

Enligt det vid förhandlingarna uppgjorda förslaget hafva gränserna för det
af Riksdagen afsedda området uppdragits så, att därinom falla befästningarna
vid Fredrikssten, Örje och Urskog, men icke de vid Kongsvinger.

Hvad sistnämnda befästningar angår hafva därvid, bland andra synpunkter,
äfven den inverkat, att de i viss mån hafva en annan karaktär
än befästningarna vid Urskog, örje och Fredrikssten. Kongsvingers befästningsgrupp
kan nämligen, såsom helt och hållet belägen väster om Glommen,
med eu viss grad af berättigande hänföras ej blott till den yttre
utan äfven till den inre befästningslinjen, den s. k. Glommenlinjen.

Ej heller är den synpunkten alldeles utan fog, att Kongsvinger,
äfven om denna fästning hänföres till den yttre linjen, ej i fullt samma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

grad som de öfriga befästningarna i samma linje kan betraktas såsom
gränsfästning i egentlig bemärkelse. Dess afstånd från gränsen är c:a
35 kilometer, medan örje är beläget på c:a 6 kilometer från gränsen och
Fredrikssten ligger i gränsens omedelbara närhet.

Sistnämnda befästningar innebära ej blott en fara utan tillika en direkt
förolämpning mot vårt land. Detta kan näppeligen sägas om Kongsvinger.

I förslaget till öfverenskommelse har emellertid ingalunda förbisetts
Sveriges berättigade kraf på säkerhet beträffande jämväl denna befästningsgrupp.

Det har sålunda öfverenskommits, att befästningsgruppen vid Kongsvinger
icke med hänsyn till anläggningar, bestyckning eller besättning
må utvidgas, och för att förebygga all ovisshet har stipulerats, att inga
nya befästningar få anläggas inom ett afstånd af tio kilometer från Kongsvingers
gamla fästning.

I fråga om de befästningar, som skola nedläggas, gäller, att de jämväl
skola göras oanvändbara såsom sådana. Emellertid har från svensk
sida, såsom af Riksdagens skrifvelse tydligt framgår, aldrig varit afsedt
att kräfva borttagande af sådana fästningsverk, som sedan äldre tider
bestå. Därför är angående de gamla fästningsverken vid Fredrikssten med
därtill hörande Gyldenlöve och Overbjerget — i motsats till därstädes
befintliga nya anordningar — föreslaget, att de må bibehållas, dock med
villkor att de ej underhållas i fortifikatoriskt syfte.

Med afseende på de nya anordningarna vid Fredrikssten med nämnda
utanverk samt med afseende på öfriga befästningar, som ligga inom det
föreslagna området, har noga öfverenskommits, Indika åtgärder skola vidtagas.
Dessa detaljerade föreskrifter har man ansett lämpligen kunna afskiljas från
själfva hufvudöfverenskommelsen; de hafva alltså sammanfattats i ett separataftal,
hvithet är afsedt att äga samma kraft som hufvudöfverenskommelsen.

I samband med frågan om befästningars nedläggande har'' föreslagits
upprättande af en neutral zon i sådan omfattning, att den ej finge begagnas
till något slag af krigsoperationer eller till stationering eller samlande
af krigsfolk eller till uppläggande af militära förråd m. m., — en
anordning, som måste verka i fredens intresse och således i samma riktning
som Riksdagen åsyftat. Bestämmelserna rörande en neutral zon i
denna omfattning måste dock helt naturligt tåla åtskilliga undantag. Så
t. ex. måste inom zonen alla sådana åtgärder vara tillåtna, hvilka äga
samband med de värnpliktiges samling för transport till öfnings- och
mobiliseringsorter. Vidare böra öfningar med frivilliga skytteföreningar
och skolungdom få äga rum inom zonen. Och hinder bör ej läggas i
vägen för truppers användande därstädes till upprätthållande af allmän

Kunal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

ordning eller till bistånd vid olyckstillfällen. Äfven är det af vikt att,
om i ettdera riket järnväg bygges, som skär zonområdet hufvudsakligen
i dess . längdriktning, det må vara tillåtet att använda sådan järnväg
äfven till militär genomgångstransport.

När man från såväl svensk som norsk sida af handlat frågan om
upprättande af eu neutral zon, har man ej bort förbise, att rikena kunna
komma att bistå hvarandra under ett krig mot en gemensam fiende.
Att i sådan händelse områdets neutralitet upphör torde vara själffallet.
Ej heller böra, då ettdera riket invecklas i krig med en tredje makt,
bestämmelserna om den neutrala zonen vara bindande för detta rike
i afseende å den del af zonen, som faller inom dess egen gräns, likasom
bestämmelserna ej böra hindra det andra riket att inom sitt zonområde
vidtaga nödiga åtgärder till neutralitetens upprätthållande.

Bredden af den neutrala zon, som sålunda föreslagits, har naturligtvis
måst bestämmas med hänsyn därtill, att befästningsgrupperna vid Fredrikssten,
Örje och Urskog skola falla därinom och att mellan den norska
zongränsen och den partiella zon, som skall omsluta Kongsvingers befästningar,
ej må kunna anläggas nya befästningar utmed den här°till Sverige
löpande järnvägen.

I fråga om zonens utsträckning vid kusten hafva särskilda synpunkter
varit bestämmande. Den rörlighet, som utmärker sjöstridskrafterna,
sätter dem i stånd att med stor hastighet förflytta sig från en
å eget lands kust belägen operationsbas till det andra landet. Af denna
orsak har det synts ändamålslöst att vid kusten utsträcka zonens bredd
utöfver hvad som varit nödvändigt för att hindra anläggandet af befästningar,
genom hvilka ettdera riket skulle kunna effektivt afstånga delar af
det andra rikets vattenområde. Själfva hafvet med dess vikar har ansetts
icke höra inbegripas uti den neutrala zonen. Om så skett, hade det blifvit
nödvändigt att träffa bestämmelser om rättighet för egna örlogsfartyg att för
vissa ändamål där uppehålla sig, såsom för öfvervakande af fisket m. in.; och
hvai tdera riket hade mast afstånga sina inom zonen belägna territorialvatten
för främmande örlogsfartyg. Det kan för öfrigt ofta vara svårt att
afgöra, huruvida ett örlogsfartyg öfverskridit zonens gränslinje eller icke.

Riksdagen har vidare ansett, att i sammanhang med den eventuella
unionsupplösningen bestämmelser borde träffas till skydd mot hindrande
eller oskäligt betungande af transitofarten öfver hvardera riket från eller
till det andra. Det förslag till öfverenskommelse, som gjorts i detta ämne,
innehåller först och främst (art. 1) den grundsatsen, att godstrafiken till
och fi ån det ena riket skall få fortgå genom det andra rikets territorium,
Bih. till urtima B Piksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 ffäft. 5

Transito trafiken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

utan att detta andra rike må vare sig hindra densamma genom importeller
exportförbud eller bereda den svårigheter genom att t. ex. vägra att
ställa sina kommunikationsmedel till tjänst; vissa undantag hafva dock gjorts
med afseende å sådana fall, då transitofarten kunde i ett eller annat hänseende
medföra fara för genomgångslandet.

Vidare har i förslaget bestämts (art. 2.), att intetdera riket äger
lägga import- eller exporttull eller annan dylik afgift å transitogods, ej
heller i någon form upptaga särskild afgift för transiteringen, hvilken sistnämnda
bestämmelse emellertid icke afser att hindra, att gods, som upplägges
på transitupplag eller dylikt, belägges med härför stadgad afgift.

Artiklarna 3 och 4 i förslaget åsyfta att förekomma, att transitotrafiken
betungas genom åläggande af oskäliga järn vägsfrakter, hamnumgälder,
sjöfartsafgifter eller andra afgifter. För vinnande af detta syftemål
har den hufvudregel blifvit uppställd, att transitogodset icke får
behandlas ogynnsammare än gods af samma varuslag i allmänhet behandlas
inom genomgångslandet, hvarjämte särskilda bestämmelser blifvit träffade
till förebyggande af att denna likställighetsgrundsats varder kringgången,
äfvensom för att tjäna till ledning i sådana fall, då genomgångslandets
öfriga trafik icke erbjuder tillfälle till direkta jämförelser.

Bestämmelserna angående järnvägsfrakterna afse allenast sådana järnvägar,
som helt eller delvis tillhöra staten eller bolag, däri staten är delägare,
och skall vid sådan järnvägs öfvergång till ny ägare öfverenskommelsen
fortfarande gälla.

I en särskild artikel hafva vissa bestämmelser blifvit träffade angående
förhållandet mellan förevarande öfverenskommelse samt det kontrakt
rörande malmtransport å Ofotenbanan, hvilket ingåtts mellan norska staten
och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.

Öfverenskommelsens giltighetstid föreslås till 30 år, räknadt från den
1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd, därest den ej från
någondera sidan uppsäges minst fem år före trettioårsperiodens utgång.
En sådan begränsning har synts så mycket mera. tjänlig, som ifrågavarande
öfverenskommelse på det närmaste berör viktiga merkantila och
andra ekonomiska intressen, hvilka äro stadda i en städse fortgående utveckling.
Det har med afseende härpå icke ansetts tillrådligt att binda
de bägge rikena för en längre tidsperiod än som skett.

Skiljedomsartikel af samma innehåll som de, för hvilka chefen för
justitiedepartementet förut i dag redogjort, afslutar jämväl förevarande
öfverenskommelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Frågan, huruvida Sverige lämpligen borde med Norge ingå skiljedomsaftal
i en eller annan form, ansåg Riksdagen gifvetvis böra komma
under öfvervägande; dock syntes det Riksdagen ej behöfligt, att denna
fråga från Sveriges sida upptoges till behandling i samband med en eventuell
unionsupplösning.

Såsom det kunnat antagas, hafva de norske delegerade vid förhandlingarna
uttalat önskan om afslutande af ett skiljedomsaftal mellan båda
rikena. De svenske delegerade hafva ej funnit anledning att motsätta sig
denna önskan, helst som de förenade rikena i senare tid med åtskilliga
främmande makter, slutit skiljedomskonventioner.

Förslag har därför vid förhandlingarna uppgjorts till öfverenskommelse
mellan Sverige och Norge angående tvisters hänskjutande till skiljedom.
I nära motsvarighet till innehållet af nyssnämnda konventioner
hafva i detta förslag från obligatorisk skiljedom undantagits tvister, som
beröra de särskilda ländernas oafhängighet, integritet eller vitala intressen.
Enligt de konventioner, som de förenade rikena i senare tid afslutit, skall
frågan, huruvida en uppkommen tvist är af beskaffenhet att vara undantagen
från obligatorisk skiljedom, i allmänhet tillkomma partens eget afgörande.
Denna regel gäller enligt vissa konventioner, såsom enligt konventionerna
med England och Frankrike, utan något som helst undantag,
såvidt angår staternas lifsintressen, själfständighet eller nationalära. Andra
konventioner åter innehålla, jämte ett förbehåll för hvarje part att själf afgöra
nämnda fråga, tillika ett uppräknande af vissa angifna fall, olika i olika
konventioner, beträffande hvilka parterna förbundit sig att alltid anlita skiljedom.
Konventionerna med Ryssland, Spanien och Schweiz äro härpå exempel.

Ingendera formen har nu ansetts fullt lämplig. Ett uppräknande
af de fall, då skiljedom sförfarandet bör vara obligatoriskt, möter stora
svårigheter, när fråga är om två folk, hvilka äga så nära beröring med
hvarandra som det svenska och det norska. Att hvardera riket skall äga
att själf afgöra frågan, huruvida uppkommen tvist berör dess oafhängighet
eller integritet, har ansetts själffallet. Men beträffande frågan, huruvida
den tvist, som uppstått, berör ettdera landets vitala intressen, hafva delegerade
ansett, att denna fråga bör afgöras genom skiljedom.

I öfrigt hafva icke några afvikelse!- från hittills af Sverige och Norge
antagna former för sldljedomsförfarandet föreslagits. Enär likväl samtliga
förslag till öfverenskommelse!-, afsedda att slutas i sammanhang med upplösning
af unionen, innehålla hänvisning till särskild skiljedom, har såsom
följd häraf varit nödigt utmärka, att det allmänna skiljedomsaftalet ej skall
hafva afseende på tvister om tolkningen eller tillämpningen af överenskommelser,
som innehålla särskild skiljedomsklausul.

Tvisters
hänskjutande
till
skiljedom.

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 1.

Rikenas
traktatsenliga
förpliktelser.

Afvecklings

frågor.

Samman fattning.

På sätt i Riksdagens skrifvelse erinrats, bör, i följd af en eventuell
upplösning af unionen, på ett för framtiden fullt betryggande sätt konstateras,
att hvardera, riket icke står i någon som helst ansvarighet för uppfyllande
af de traktatsenliga förpliktelser, som angå det andra riket. För
detta ändamål erfordras gifvetvis en hänvändelse till de främmande makter,
med hvilka för de förenade rikena gemensamt bindande traktater äro gällande.
Att, sedan Sverige notificerat sitt erkännande af Norge såsom en
från unionen med Sverige skild stat, rikena skola hvar för sig göra sådan
framställning, är i det af delegationerna upprättade förslag förutsatt, och
sådana ordalag äro därvid valda, att äfven rikenas ansvarighet på grund
af den s. k. novembertraktaten därunder innefattas.

Af delegationerna är äfven förutsatt, att förhandlingar ofördröjligen
skola upptagas om afveckling af förhållanden, hvilka måste upphöra eller
förändras i och med upplösning af unionen, äfvensom om därmed sammanhängande
likvidationsfrågor, men dessa ämnen hafva, i öfverensstämmelse
med Riksdagens uttalande, ej ansetts böra nu slutbehandlas.

Efter de redogörelser, som nu i statsrådet gifvits, torde det finnas
lämpligt att här lämna en kort sammanfattning af den föreliggande frågan.

Riksdagen har ansett, att från svensk sida icke någon åtgärd för unionens
upplösning eller för att lämna erkännande åt den politiska ställning,
hvari Norge kommit, borde vidtagas, förrän det norska folket haft tillfälle att
gifva otvetydigt uttryck för sin uppfattning i saken och, därest det därvid
uttalade sig för unionens upplösande, framställning i sådant syfte inginge
från Norge. Sedan norska folket vid omröstning den 13 augusti uttalat
sig för unionens upplösning, har norska Stortinget anmodat de svenska
statsmakterna att därtill lämna sin medverkan genom att för Sveriges del
upphäfva riksakten, i sammanhang hvarmed Stortinget bemyndigat regeringen
i Norge att upptaga förhandlingar med Sverige angående åtskilliga
förhållanden, som stå i samband med unionens upphäfvande, däri innefattade
de i Riksdagens beslut omhandlade spörsmål. Den första förutsättningen för
Sveriges medgifvande af unionens upplösning torde således vara uppfylld.

De villkor, som af Riksdagen uppställts för att Sverige skulle erkänna
Norge såsom eu från unionen med Sverige skild stat, voro dels att
på hvardera sidan af södra delen af gränsen mellan de båda rikena blefve
fastställdt ett visst område, inom hvilket på senare år uppförda befästningar
ej finge bibehållas eller nya befästningar uppföras, och dels att den
svenska lapparne nu tillkommande rätt att med sina renar årligen flytta
öfver gränsen till Norge blefve för framtiden otvetydigt fastställd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

I afseende å det förra villkoret hafva vid de förhandlingar, som
genom delegerade från hvardera riket förts i Karlstad, uppgjorts förslag
till öfverenskommelse angående en neutral zon, sträckande sig från hafvet
i söder till sextioförsta breddgraden i norr, inom hvilken zon befästningar,
krigshamnar samt för här och flotta bestämda förråd ej må bibehållas
eller nya sådana anläggas och hvilken i öfrigt skall vara fullkomligt fredlyst.
Enligt denna öfverenskommelse skola följande på senare år anlagda
eller moderniserade norska befästningsgrupper nedläggas, nämligen Fredrikssten
med Gyldenlöve, Overbjerget, Veden och Hjelinkollen, Örje med Kroksund
samt Urskog, och beträffande Kongsvingers befästningsgrupp, hvilken
icke faller inom zonen, hafva träffats sådana bestämmelser, hvarigenom
den ej må utvidgas med afseende å anläggningar, bestyckning eller besättning.

Hvad åter angår de svenska flyttlapparnes rätt till renbete in. m.,
har denna, sådan den genom första kodicillen till gränstraktaten af den
Tg oktober 1751 blef dem tillförsäkrad, genom den vid förhandlingarna
föreslagna öfverenskommelsen blifvit för all framtid erkänd. Och dessutom
har enligt samma öfverenskommelse den nu i stället för nämnda
kodicill gällande lagen af år 1883, hvilken upphör att gälla med utgången
af år 1907, förlängts på ytterligare tio år, dock med vissa inskränkningar
under denna tioårsperiod, hvilka, med ledning af inkomna upplysningar,
ansetts kunna utan hinder för rendriften medgifvas.

Riksdagen har vidare ansett, att i sammanhang med den eventuella
unionsupplösningen bestämmelser borde träffas till skydd mot hindrande
eller oskäligt betungande af transitofarten öfver hvartdera riket från och
till det andra samt mot obehörigt intrång för ena rikets invånare vid begagnande
af vattendrag, som delvis falla inom det andra rikets gränser.

I fråga om transitofarten hafva, såsom jag här förut haft tillfälle att
utreda, bestämmelser i det af Riksdagen angifna syfte blifvit föreslagna.

I afseende å sjöar och vattendrag, som äro för båda rikena gemensamma,
har, på sätt den af chefen för justitiedepartementet lämnade redogörelsen
gifver vid handen, förslag uppgjorts till öfverenskommelse, hvarigenom
ömsesidigt skydd mot obehörigt intrång beredes för hvartdera
rikets invånare såväl i fråga om uppdämmande eller bortledande af vatten
som i fråga om vattendrags begagnande såsom kommunikationsled.

Den af Riksdagen vidrörda frågan, huruvida Sverige lämpligen borde
med Norge ingå skiljedomsaftal i en eller annan form, har vid förhandlingarna
kommit under öfvervägande. Härvid har förslag uppgjorts icke
blott till särskilda skilj edomsaftal i förut angifna ämnen utan äfven till en
allmän skilj edomstraktat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Under öfvervägande har ock, såsom Riksdagen förutsatt, kommit
frågan om vårt lands förhållande till främmande makter, i de afseenden
detta reglerats genom traktater mellan de förenade rikena å ena och någon
främmande makt å andra sidan. Och delegationerna hafva enats om vidtagande
af mått och steg för ett klart och tydligt bestämmande af Sveriges
rättsliga ställning i detta hänseende likasom ock om upptagande af särskilda
förhandlingar rörande afveckling af förhållanden, hvilka måste upphöra
eller förändras i och med upplösning af unionen.

Samtliga de spörsmål, som Riksdagen ansett böra lösas före ett
medgifvande af unionens upplösning, hafva således varit föremål för behandling.
Resultatet däraf har nu blifvit framlagdt. Genom detta resultat
anser jag Sveriges rätt, välfärd och intressen blifva på ett tillfredsställande
sätt och i öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade afsikt tillvaratagna».

Departe- Med åberopande af hvad sålunda anförts, hemställde härefter departe mhTmstälfanS

mentschefen, att Kungl. Maj:t täcktes, med öfverläinnande till Riksdagen af
förstberörda af delegerade upprättade handling och med tillkännagifvande,
att de delegerades förslag till det i samma handling omförmälda separataftal
komme att tillställas vederbörande utskott, i proposition föreslå
Riksdagen att dels godkänna, under förutsättning af motsvarande beslut i
Norge, de i förstnämnda handling intagna förslag till överenskommelser
att erhålla bindande verkan från den i handlingen angifna tid, dels ock
förklara, att i detta godkännande innefattas medgifvande för Kungl. Maj:t
att å Sveriges vägnar godkänna förslaget till separataftal. Tillika hemställde
departementschefen, att en öfver den föreslagna neutrala zonen upprättad
karta äfvensom ett särtryck af den i Haag för afgörandet på fredlig väg
af internationella tvister den 29 juli 1899 afslutade konvention måtte
såsom bilagor (A. och B.) åtfölja protokollet i detta ärende.

Med bifall till departementschefens, af statsrådets
öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att proposition
af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet
John Ljungman.

KARTA ÖFVER DEN FÖRESLAGNA NEUTRALA ZONEN

Bilaga A

O-StCL

X Firmskn

\+Elvevum

V Uny \vi 6,

S.IaruL

*
*

BwYsym Y

iingen

Ansöka er® Flisen

/ !

tYyskoga kap. >

St.l\öCASXV/X |
^ '' +

hSmapJi;

Odalan

SVasccv

idav ald

Brundva

Ostmsirk

aftftwv

OTlfifoss

rarauiy.

rv/Gsanre

"&XTASUtl

''mgs

Svangstra

ottSnber

•>/ iW(auzrrnossen
jJÄ oTLiÅsd ammexx

I Svit ! t

Gumwj\s

Amot

MNmwo

men

kulerud

■^Vn

Östan

*\}\ \å

''SassVoiv

Sande

Glafv

sAy Tto,

llrzrland

Töcksmar

Sidodal

Kassia

oxe

TänsJj

iborg

•o

% Fre»

1 \

orna'' $

Häkla’
iged/wff

T önska

On\ves\Cn\

Sefflt

hm\ Wx J

ngtsfrffe

oarvxv^ov +

•f

rastad +
+
4-

XLåiiPön y

AY Ko sfer A
S. KostorXj

+ +x v A Jr

T) aJYM o s \ A ’ \

+A«r
,(/

.SrS&Txvsyim.

etihestad

Nfellerud

S A eit

Stor

jvaJla

lysekzkzr^

ORUST

Allen

Marstrand

v/göte

Sikala 1:600 000

SO xm.

Boras

fwr GOTEBOR

7° V. Stockholm

Cell. Stab. Lil.AnsL Stockholm

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 1.

Bilaga B.

Internationella öfverenskommelser,

af slutade vid f redskonferensen i Haag;

undertecknade i Haag den 29 juli 1899 och ratificerade i Marstrand den 8 augusti 1900.

Vi OSCAR, med Guds udde, Sveriges, Norges, Götes ocli Yendes Konung,
göre veterligt: att som vi i förening med åtskilliga främmande makter
för godt och nyttigt funnit att genom befullmäktigade ombud deltaga i
den internationella fredskonferens, som i djup känsla af humanitetens kraf
sammankallats af Hans Majestät Kejsaren af Ryssland och på inbjudning
af Hennes Majestät Drottningens af Nederländerna regering sammanträdt
i Haag den 18 maj 1899, och på denna konferens blifvit bland annat
undertecknade dels en konvention för biläggande på fredlig väg af mellanfolkliga
tvister och en konvention angående tillämpning under krig till
sjöss af Genéverkonventionens af den 22 augusti 1864 grundsatser, dels
tre deklarationer, nämligen en angående förbud mot att kasta projektiler
och sprängämnen från ballonger o. s. v., en om förbud mot användande
af projektiler, hvilkas enda ändamål är att sprida kväfvande eller dödliga
gaser, och en angående förbud mot användande af kulor, som med lätthet
i människokroppen utvidgas eller tillplattas, lydande dessa konventioner
och deklarationer ord för ord som följer:

(Öfversättning.)

Konvention

för afgörandet på fredlig väg af internationella tvister.

Afdelning I. Om den allmänna fredens bevarande.

Artikel 1.

I syfte att så mycket som möjligt förhindra anlitandet af våld uti
förhållandena mellan staterna, öfverenskomma de undertecknande makterna
att göra allt hvad i deras förmåga står för att trygga ett fredligt afgörande
af internationella tvister.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Afdelning II. Om bona officia och om medling.

Artikel 2.

De undertecknande makterna öfverenskomma att, i händelse af allvarlig
meningsskiljaktighet eller tvist, innan de vädja till vapnen, anlita
en eller flera vänskapliga makters bona officia eller medling i den mån
omständigheterna sådant medgifva.

Artikel 3.

Oberoende häraf anse de undertecknande makterna det gagneligt,
att en eller flera makter, som äro oberörda af tvisten, af eget initiativ
och i den mån omständigheterna lämpa sig därtill, erbjuda de tvistande
staterna sina bona officia eller medling.

Rätt lätt erbjuda bona officia eller medling tillkommer de af tvisten
oberörda, makterna äfven under fientligheternas lopp.

Utöfvandet af denna rätt kan aldrig af någondera af de tvistande
parterna anses som en mindre vänskaplig handling.

Artikel 4.

Medlarens uppgift består i att förlika de motsatta anspråken och
att mildra de bittra känslor, som kunna hafva uppstått mellan de tvistande
staterna.

Artikel 5.

Medlarens uppdrag upphör från det ögonblick det blifvit fastställdt,
antingen af en af de tvistande parterna eller utaf medlaren själf, att de af
honom föreslagna utvägarna till försoning icke blifvit antagna.

Artikel 6.

Bona officia och medling, vare sig de tillkommit på begäran af de
tvistande parterna eller på initiativ af de makter, som äro oberörda af
tvisten, hafva uteslutande egenskap af råd och hafva aldrig förpliktande
kraft.

Artikel 7.

Medlingens antagande kan icke, med mindre annorlunda öfverenskommes,
hafva till följd att afbryta, fördröja eller hämma mobilisering
och andra förberedande åtgärder för krig.

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 1.

Om medling sker efter fientligheternas öppnande, af bryter den icke,
med mindre annorlunda öfverenskommes, pågående militära operationer.

Artikel 8.

De undertecknande makterna äro ense om att förorda användandet,
där omständigheterna det tillåta, af en särskild medling under följande form.

I händelse af en allvarlig meningsskiljaktighet, som sätter freden i
flira, välja de tvistande staterna hvar för sig en makt, åt hvilken de anförtro
uppdraget att träda i direkt förbindelse med den af den andra
parten utsedda makten, i syfte att förekomma afbrytandet af de fredliga
förbindelserna.

Under tiden för detta uppdrags utförande, som, med mindre annorlunda
bestämmes, ej må öfverskrida trettio dagar, upphöra de tvistande
staterna med hvarje direkt förhandling i afseende å tvisten, hvilken anses
såsom uteslutande hänvisad till de medlande makterna. Dessa böra använda
alla sina krafter för att bilägga meningsskiljaktigheten.

I händelse af ett verkligt afbrott i de fredliga förbindelserna bibehålla
dessa makter det gemensamma uppdraget att begagna hvarje tillfälle
för att återställa freden.

Afdelning III. Om internationella undersökningskommissioner.

Artikel 9.

Uti internationella tvister, som hvarken beröra äran eller intressen
af synnerlig vikt, utan som härleda sig från olika uppfattning af faktiska
förhållanden, anse de undertecknande makterna lämpligt, att de parter,
hvilka ej på diplomatisk väg kunnat komma öfverens, tillsätta, i den mån
omständigheterna det tillåta, en internationell undersökningskommission
med uppdrag att underlätta lösningen af dessa tvister genom att, förmedelst
en opartisk och samvetsgrann undersökning, utreda sakförhållandena.

Artikel 10.

De internationella undersökningskommissionerna tillsättas på grund
af särskild öfverenskommelse mellan de tvistande parterna.

Denna öfverenskommelse bestämmer de fakta, som skola undersökas,
samt utsträckningen af kommissariernas myndighet.

Bill. till urtima B Rilcsd. Prof. 1005. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Den fastställer förhandlingsordningen.

Undersökningen sker kontradiktoriskt.

Den form och de frister, som skola iakttagas,, bestämmas, i den män
de ej äro fastslagna genom överenskommelser af kommissionen själf.

Artikel 11.

De internationella undersökningskommissionerna tillsättas, därest icke
annorlunda bestämmes, på sätt artikel 32 af denna konvention stadgar.

Artikel 12.

De tvistande makterna förbinda sig att i den största utsträckning,
de anse möjlig, förse den internationella undersökningskommissionen med
alla medel och alla lättnader, hvilka äro nödvändiga för fullständig kännedom
och riktigt bedömande af sakförhållandena.

Artikel 13.

Den internationella undersökningskommissionen tillställer de tvistande
makterna sitt utlåtande, undertecknadt af kommissionens alla medlemmar.

Artikel 14.

Den internationella undersökningskommissionens utlåtande, som inskränker
sig till fastställandet af fakta, äger ingalunda egenskapen af ett
skiljedomsutslag. Det lämnar de tvistande parterna fullständig frihet med
afseende å den påföljd, som de äga att gifva detta fastställande.

Afdeining !V. Om internationell skiljedom.

Kapitel 1. Om skiljedomsrätten.

Artikel 15.

Internationell skiljedom afser afgörandet af tvister mellan staterna
genom af dem utsedda domare och på grundvalen af aktning för rätten.

Artikel 16.

Uti frågor af juridisk natur och i första rummet uti frågor angående
tolkning eller tillämpning af internationella öfverenskommelser, er -

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o l.

känna de undertecknande makterna skiljedom såsom det verksammaste och
på samma gång rättvisaste medel för afgörandet af tvister, som ej blifvit
lösta på diplomatisk väg.

Artikel 17.

Skiljedomskonvention kan afslutas antingen med anledning af tvistigheter,
som redan uppstått, eller ock för sådana, som kunna komma att
uppstå.

Den kan omfatta alla tvister eller endast tvister af bestämdt slag.

Artikel 18.

Skiljedomskonvention innebär förbindelse att godvilligt underkasta
sig skiljedomen.

Artikel 19.

Oberoende af de allmänna eller särskilda fördrag, hvilka för närvarande
förplikta de undertecknande makterna att anlita skiljedom, förbehålla
sig dessa makter att vare sig före ratifikationen af denna akt eller
senare afsluta nya, allmänna eller enskilda överenskommelser med syfte
att utsträcka den obligatoriska skiljedomen till alla de fall, som de komma
att anse möjligt att underställa en sådan.

Kapitel II. Om den permanenta skiljedomstolen.

Artikel 20.

I syfte att underlätta omedelbart hänskjutande till skiljedom af sådana
internationella tvister, hvilka ej kunnat afgöras på diplomatisk väg,
förbinda sig de undertecknande makterna att inrätta en permanent skiljedomstol,
som alltid är tillgänglig och, med mindre parterna annorlunda
bestämma, arbetar enligt de i denna konvention intagna förhandlingsregler.

Artikel 21.

Den permanenta domstolen skall vara kompetent i alla skiljedomsfall,
med mindre parterna öfverenskommit om inrättandet af en särskild
domstol.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 1.

Artikel 22.

En i Haag upprättad internationell byrå skall tjäna som domstolens
kansli.

Donna byrå förmedlar de meddelanden, som angå domstolens sammanträden.

Den förvarar arkivet och besörjer alla administrativa angelägenheter.

De undertecknande makterna förbinda sig att tillställa den internationella
byrån i Haag en vederbörligen bestyrkt afskrift af hvarje bestämmelse
om skiljedom, som träffats mellan dem, och af hvarje skiljedomsutslag,
som angår dem och afgifvits af särskilda domstolar.

De förbinda sig att likaledes tillställa byrån de lagar, reglementen
och handlingar, som eventuellt bestyrka, att de utslag domstolen fällt
blifvit verkställda.

Artikel 23.

Hvarje undertecknande makt skall, inom tre månader efter att den
ratificerat föreliggande akt, utse högst fyra personer af erkänd kompetens
i internationella rättsfrågor, hvilka åtnjuta det högsta moraliska anseende
och äro villiga mottaga uppdraget som skiljedomare.

De sålunda utsedda personerna skola såsom medlemmar af domstolen
uppföras på en lista, som genom byråns försorg skall dclgifvas alla de
undertecknande makterna.

Hvarje förändring i listan öfver skiljedomarena bringas genom byråns
försorg till de undertecknande makternas kännedom.

Två eller flera makter lämna enas om att gemensamt utse en eller
flera medlemmar.

Samma person kan utses af olika makter.

Domstolens medlemmar utnämnas för en tidrymd af sex år. Deras
uppdrag kan förnyas.

När en medlem af domstolen dör eller afsäger sig uppdraget, sker
hans ersättande i samma ordning som hans utnämning.

o o

Artikel 24.

När de undertecknande makterna vilja anlita den permanenta domstolen
för att bilägga en mellan dem uppkommen meningsskiljaktighet, bör
valet af de skiljedomare, som kallas att bilda den för afgörandet af denna
meningsskiljaktighet behöriga rätt, ske bland de å den allmänna listan
uppförda domstolsmcdlemmarne.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 1.

Därest icke skilj edomsrättens sammansättning ordnas genom omedelbar
öfverenskommelse mellan parterna, förfares på följande sätt:.

Hvardera parten utser tvenne skiljedomare och dessa välja gemensamt
en öfverskiljedomare.

I händelse af lika röstetal uppdrages valet af öfverskiljedomare åt
eu af parterna gemensamt utsedd tredje makt.

Om enighet ej uppnås härom, utser hvardera parten för sig en makt,
och valet af öfverskiljedomare sker af de sålunda utsedda makterna i samråd.

Sedan rätten sålunda blifvit sammansatt, delgifva parterna byrån
sitt beslut att vända sig till domstolen samt namnen på domarena.

Skiljedomsrätten sammanträder å den af parterna utsatta dag.

Domstolens medlemmar åtnjuta under utöfvandet af sitt värf och
utom eget land de privilegier och friheter, som tillkomma diplomater.

Artikel 25.

Skiljedomsrätten sammanträder i regeln i Haag.

Orten för sammanträdet må icke utan parternas samtycke af rätten
förändras, såvida ej tvingande omständigheter föreligga.

Artikel 26.

Den internationella byrån i Haag är bemyndigad att ställa sina lokaler
och sin organisation till de undertecknande makternas förfogande för
utförande af hvarje särskild skiljedomsförrättning.

Den permanenta domstolens domsrätt må, under de af reglementena
föreskrifna villkor utsträckas till tvister mellan icke undertecknande makter
eller mellan undertecknande makter och icke undertecknande makter, såvida
parterna öfverenskommit att anlita denna domstolsinrättning.

Artikel 27.

De undertecknande makterna anse som en plikt att, i händelse en
skarp konflikt skulle hota att uppstå mellan två eller flera af dem, erinra
dessa, att den permanenta domstolen står dem öppen.

1 följd häraf förklara de undertecknande makterna, att en sådan
erinran till de tvistande parterna om bestämmelserna i denna konvention
äfvensom det i fredens högre intresse gifna rådet att vända sig till den
permanenta domstolen icke kunna betraktas annat än som yttringar af
bona officia.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Artikel 28.

Ett permanent förvaltningsråd, bestående af de undertecknande makternas
i Haag . ackrediterade diplomatiska representanter jämte Nederländernas
utrikesminister, hvilken fungerar som dess ordförande, skall inrättas
i nämnda stad, så snart som möjligt efter det föreliggande akt blifvit
ratificerad af minst nio makter.

Detta råd skall hafva till uppdrag att upprätta och organisera den
internationella byrån, hvilken förblifver under dess ledning och kontroll.

Det skall för makterna tillkännagifva domstolens bildande och sörja
för densammas installering.

Det fastställer sin egen arbetsordning, äfvensom andra behöfliga
reglementen.

Det afgör alla administrativa frågor, som kunna uppstå rörande
domstolens verksamhet.

Det äger full myndighet beträffande utnämning, suspension eller avskedande
af byråns ärnbets- och tjänstemän.

Det fastställer aflöningar och arfvoden samt kontrollerar utgifterna
i allmänhet.

Rådets förhandlingar äro giltiga, då minst fem medlemmar äro närvarande
vid ett vederbörligen utlyst sammanträde. Besluten fattas medelst
röstöfvervikt.

Rådet delgifver utan uppskof de undertecknande makterna de af
detsamma antagna reglementen. Det tillställer dem hvarje år eu redogörelse
för domstolens arbeten, förvaltningstjänstens verksamhet och utgifterna.

Artikel 29.

Kostnaderna för byrån skola bestridas af de undertecknande makterna
i samma proportion som fastställts för världspostföreningens internationella
byrå.

Kapitel III. Om skiljedoms-proceduren.

Artikel 30.

I ändamål att gynna skiljedomstankens utveckling hafva de undertecknande
makterna fastställt följande regler, som skola tillämpas på skiljedomsproceduren,
såvidt icke parterna öfverenskommit om andra bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Artikel 31.

De makter, som vilja använda skiljedom, underteckna en särskild
akt (kompromiss), i hvilken klart angifvas tvistens föremål samt vidden af
skiljedomarenas befogenhet. Denna akt innebär förbindelse för parterna
att godvilligt underkasta sig skiljedomslutet.

Artikel 32.

Skiljedomsförrättningen kan uppdragas åt en enda skiljedomare eller
åt flera skiljedomare, utsedda af parterna efter behag eller valda af dem
bland medlemmarne af den genom denna akt inrättade permanenta skiljedomstolen.

Därest icke skiljedomsrättens sammansättning ordnas genom omedelbar
öfverenskommelse mellan parterna, förfares på följande sätt:

Hvardera parten utser tvenne skiljedomare och dessa välja gemensamt
en öfverskiljedomare.

I händelse af lika röstetal uppdrages valet af öfverskiljedomare åt
eu af parterna gemensamt utsedd tredje makt.

Om enighet ej uppnås härom, utser hvardera parten för sig en makt,
och valet af öfverskiljedomare sker af de sålunda utsedda makterna i samråd.

Artikel 33.

När en suverän eller statschef utses till skiljedomare, bestämmes
skiljedomsproceduren af honom.

Artikel 34.

Öfverskiljedomaren är själfskrifven ordförande i rätten.

När i rätten icke tinnes någon öfverskiljedomare, utser den själf sin
ordförande.

Artikel 35.

I händelse någon af skiljedomarena dör, afsäger sig eller får förhinder,
af hvad orsak det vara må, sker hans ersättande i samma ordning
som hans utnämning.

Artikel 38.

Orten för rättens sammanträde bestämmes af parterna. I brist på
sådan bestämmelse sammanträder rätten i Haag.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 1.

Den sålunda bestämda orten för sammanträdet må icke utan parternas
samtycke af rätten förändras, såvida icke tvingande omständigheter
föreligga.

Artikel 37.

Parterna äro berättigade att utse delegerade eller särskilda ombud
hos rätten med uppdrag att tjäna som mellanhand mellan dem och rätten.

De äro dessutom berättigade att uppdraga bevakandet af sina rättigheter
och intressen inför rätten åt därtill af dem utsedde rättslärde
eller sakförare.

Artikel 38.

Rätten bestämmer själf valet af de språk, som den vill begagna och
som det skall vara tillåtet använda inför rätten.

Artikel 39.

Skiljedomsproceduren omfattar såsom allmän regel två särskilda
stadier: förundersökningen och hufvudförhandlingen.

Förundersökningen består i att de respektive ombuden meddela rättens
medlemmar och motparten alla tryckta eller skrifna akter och alla
handlingar, innehållande do i saken åberopade bevis. Detta meddelande
skall ske i den form och inom de frister, som af domstolen bestämmas i
kraft af artikel 49.

Hufvudförhandlingen består i den muntliga utvecklingen inför rätten
af parternas bevis.

Artikel 40.

Hvarje af den ena
andra parten.

parten framlagdt aktstycke skall delgifvas den

Artikel 41.

Hufvudförhandlingen ledes af presidenten.

Den är offentlig endast ifall rätten med parternas samtycke så
beslutar.

Den upptecknas i protokoll, som föras af sekreterare, Indika presidenten
utser. Endast dessa protokoll äro autentiska.

Artikel 42.

Sedan förundersökningen afslutats, kan rätten från förhandlingen
utesluta alla nya aktstycken eller handlingar, som en af parterna skulle
önska framlägga utan den andras samtycke.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1.

Artikel 43.

Det står rätten fritt att taga under öfvervägande de nya aktstycken
eller handlingar, på hvilka parternas ombud eller sakförare måtte fästa
dess uppmärksamhet.

I sådant fall kan rätten fordra dessa aktstyckens eller handlingars
framläggande, dock under förpliktelse att lämna motparten del af desamma.

Artikel 44.

Dessutom kan rätten utaf parternas ombud fordra framläggandet af
de aktstycken och begära de förklaringar, som den finner behöfliga. I
händelse af vägran tager rätten detta till protokollet.

Artikel 45.

Parternas ombud och sakförare äro berättigade att inför rätten muntligen
framställa alla de bevis, som de anse tjänliga för försvaret af sin sak.

Artikel 46.

De äga rätt att framställa invändningar och väcka nya frågor. Rättens
beslut med hänsyn till sådana punkter är afgörande och kunna ej
gifva anledning till någon ytterligare förhandling.

Artikel 47.

Rättens medlemmar äro berättigade att ställa frågor till parternas
ombud och sakförare och att af dem begära upplysningar angående tvifvelaktiga
punkter.

Hvarken de frågor, som ställts, eller de anmärkningar, som gjorts af
rättens medlemmar under förhandlingarnas lopp, kunna betraktas som
uttryck för rättens åsikter i allmänhet eller dess medlemmars i synnerhet,

Artikel 48.

Rätten är befogad att afgöra frågan angående sin egen kompetens
genom att tolka kompromissen äfvensom andra aftal, som kunna i ämnet
åberopas, samt genom att tillämpa den internationella rättens grundsatser.
Bill. till urtima 3? Piksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 1.

Artikel 49.

Rätten äger fastställa processuella föreskrifter för ledningen af förfarandet,
bestämma de former och frister, under hvilka hvar part har att
framställa sina påståenden, äfvensom anordna alla de formaliteter, som bevispröfningen
krafvel’.

Artikel 50.

Sedan parternas ombud och sakförare framlagt alla upplysningar och
bevis till stöd för sin sak, förklarar presidenten förhandlingarna vara afslutade.

Artikel 51.

Rättens rådplägningar äga rum inom slutna dörrar.

Hvarje beslut fattas medelst röstöfvervikt bland rättens medlemmar.
Vägrar medlem att deltaga i omröstningen, skall sådant tagas till
protokollet.

Artikel 52.

Den medelst röstöfvervikt fattade skiljedomen skall motiveras. Den
afmattas skriftligen och undertecknas af rättens samtliga medlemmar.

De medlemmar, som stannat i minoritet, kunna vid undertecknandet
tillkännagifva sin afvikande mening.

Artikel 53.

Skiljedomsutslaget uppläses vid ett offentligt rättssammanträde, vid
hvilket parternas ombud och sakförare äro närvarande eller vederbörligen
kallade.

Artikel 54.

Ett skiljedomsutslag, som blifvit vederbörligen afkunnadt och delgifvet
de tvistande parternas ombud, afgör tvisten slutligt och utan vad.

Artikel 55.

Parterna kunna uti kompromissen förbehålla sig att begära revision
af skiljedomsutslaget.

I sådant fall skall, därest icke annan öfverenskommelse träffats, framställningen
härom göras hos den rätt, som fällt utslaget. Den kan blott

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1.

grundas på upptäckten af ett nytt faktum, så beskaffadt att det skulle
kunnat utöfva ett afgörande inflytande på domslutet och som, då rättsförhandlingarna
afslutades, var obekant för rätten sjålf och för den part,
som begärt revisionen.

Revisionsproceduren kan öppnas först efter ett af rätten fattadt
beslut, däri uttryckligen fastställes befintligheten af det nya faktum och
detsamma tillerkännes de i föregående moment förutsatta egenskaper samt
på grund däraf förklaras, att framställningen kan upptagas.

I kompromissen fastställes den frist, inom hvilken begäran om revision
bör framställas.

Artikel 56.

Skiljedomsutslaget är bindande endast för de parter, som afslutat
kompromissen.

När det gäller tolkning af en konvention, i hvilken andra makter
förutom de tvistande parterna tagit del, meddela dessa åt de förstnämnda
den af dem ingångna kompromissen. Enhvar af dessa makter har rätt att
uppträda som mellankommande part i förhandlingen. Om en eller fleia
af dem hafva begagnat sig af denna rätt, är den i utslaget innehållna
tolkningen jämväl gentemot dem bindande.

Artikel 57.

Hvarje part bestrider sina egna utgifter samt en lika stor andel af
rättskostnaderna som hvarje annan part.

Allmänna bestämmelser.

Artikel 58.

Denna konvention skall ratificeras inom kortast möjliga tid.

Ratifikationerna skola deponeras i Haag.

Öfver deponerandet af hvarje ratifikation upprättas ett protokoll,
hvaraf bekräftad afskrift skall på diplomatisk väg tillställas alla de makter,
hvilka varit representerade vid den internationella fredskonferensen i Haag.

Artikel 59.

De icke undertecknande makter, som varit representerade vid den
internationella fredskonferensen, kunna tillträda denna konvention. För

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

sådant ändamål skola de underrätta de fördragslutande makterna om sitt
tillträde genom skriftlig notifikation, hvilken ställes till Nederländska regeringen
och af densamma delgifves alla de öfriga fördragslutande makterna.

Artikel 60.

De villkor, på Indika de makter, som icke varit representerade vid
den internationella fredskonferensen, skola kunna tillträda denna konvention,
komma att utgöra föremål för senare aftal mellan de fördragslutande
makterna.

Artikel 61.

Därest någon af de höga fördragslutande parterna skulle uppsäga
denna konvention, skall sådan uppsägning ej hafva verkan förrän ett år
efter det tillkännagifvande härom skriftligen skett hos Nederländska regeringen
och af densamma genast meddelats alla öfriga fördragslutande
makter.

Sådan uppsägning har endast verkan för den makt, som gjort densamma.

Till bekräftelse häraf hafva de fullmäktige undertecknat denna konvention
och försett densamma med sina sigill.

Som skedde i Haag den tjugunionde juli adertonhundranittionio i
ett enda exemplar, som förblifver deponeradt i den Nederländska regeringens
arkiv, och hvaraf bestyrkta afskrift er på diplomatisk väg skola
tillställas de fördragslutande makterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1. 53

Alltså hafre vi dessa konventionel'' och deklarationer med alla deras
artiklar, punkter och klausuler velat ratificera, gilla och antaga, såsom Vi
ock desamma härmed och i kraft af detta på det allra eftertryckligaste,
som ske kan, antage, gille och ratificere, så att Vi hvad förestående konventioner
och deklarationer med alla sina artiklar, punkter och klausuler
innehålla och förmå, uppriktigt, troligen och redligen vele och skole hålla
och uppfylla. Till yttermera visso hafre Vi detta med egen hand underskrifvit
och med Vårt Kungl. sigill bekräfta låtit, som skedde i Marstrand
den åttonde dagen af augusti månad år efter Vår Herres och Frälsares
Jesu Kristi börd det ett tusen och på det niohundrade.

O S C A R.

(L. S.)

Alfr. Lagerheim.