Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104

Proposition 1912:104

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

1

N:o 104.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om arbetarskydd; gifven Stockholms slott den 29
mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om arbetarskydd.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (Nr 104.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Förslag

till

Lag om arbetarskydd.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å hvarje rörelse, industriell eller icke,
hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning, så ock å
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt särskildt
arbetsföretag, hvari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka
öfver arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres af medlem af arbetsgifvarens familj, samt

c) arbete, som utföres af sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst,
ehvad arbetet utföres ombord eller icke.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning
allenast i hvad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande
af maskinella hjälpmedel för tillvaratagande, utvecklande eller
tillgodogörande af mekanisk kraft, kreatursvandringar därunder inbegripna,
eller vid användande af sådana ångpannor, kokare eller andra
kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

3

2 §■

I denna lag förstås med arbetare enhvar, som utför arbete för
annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom
sjelfständig företagare, och med arbetsgivare enhvar, för hvilkens räkning
arbete utföres af sådan arbetare, utan att mellan dem står någon
tredje person, hvilken såsom själfständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande.

Föreskrifter till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbete.

3 §•

Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i afseende å arbetslokaler,
maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur
skäligen kan anses af nöden för att skydda hos honom sysselsatta
arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet.

Det åligger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl
i öfrigt låta sig angeläget vara att, i hvad på dem ankommer, medverka
till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.

4 §•

Till förekommande af olycksfall i arbetet skall af arbetsgivare
särskildt iakttagas:

a) Å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom
fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur
sådant medgiver, nödiga skyddsinrättningar anordnas, såsom att golföppningar,
ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande
hägnad samt att ledstänger anbringas i trappor.

b) Hissar, kranar, hängbanor och andra därmed jämförliga transportanordningar
skola underkastas besiktning och profning på sätt, som
kan anses betryggande; och skall, där det utan större olägenhet låter
sig göra, å dem finnas på lämpligt ställe tydligt angifvet den bärighet
i vikt, hvarför de vid senaste besiktning godkänts, jämte dagen för

4

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 104.

denna besiktning äfvensom, då de äro • afsedda för persontrafik, det
antal personer, som utan fara kan på en gång begagna dem.

c) Kar, bassänger och andra öppna kärl, hvilka med hänsyn till
läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen
kan ske, vara behörigen kringgärdade.

d) För arbetarnas räddande vid eldsvåda skola sådana åtgärder
träffas, som med hänsyn till arbetets natur, arbetslokalens belägenhet
och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna anses tillfyllestgörande,
såsom anbringande af lätt öppnade utgångar och fönster, säkerhetsstegar,
brandsäkra trappor och dylikt.

e) Gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att
arbetarna icke utsättas för att skadas af i gång varande maskiner.
Golf i arbetslokal skall, särskildt i närheten af farliga maskiner och å
andra farliga platser, hållas i sådant skick, att arbetarna ej utsättas för
att snafva eller halka.

f) Motor skall, där den ej uppställes i särskildt rum utan har sin
plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt
hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i
beröring med dess rörliga delar.

g) Maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna,
skola kringgärdas eller eljest så anordnas, att såvidt möjligt den med
dem förbundna fara undanröjes, hvarjämte dessa inrättningar, när de
äro i gång, skola å ställen, där arbetarna äro utsatta för att med dem
komma i beröring, vara så belysta, att de kunna tydligt urskiljas.

h) Elektriska apparater och ledningar skola vara så anordnade,
att arbetarna icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjordt
sätt tillkännagifvas i hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst
transmissionen öfverföres. Inom hvarje arbetslokal skola tillfredsställande
anordningar vara vidtagna i ändamål att kunna så skyndsamt
som möjligt stanna i lokalen befintlig hufvudtransmission eller, där flera
sådana finnas, enhvar af dem.

k) Arbetsmaskin med hastig rörelse skall så vidt möjligt vara
försedd med inrättning ej mindre för dess hastiga stannande än äfven
till förhindrande af oafsiktlig igångsättning.

l) För till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina skall,
där sådan åtgärd är förenad med fara, finnas ändamålsenlig anordning.

m) Därest maskin eller transmission måste rengöras eller smörjas,
medan den är i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder
vara vidtagna till förekommande af olycksfall.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

n) Sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som
genom explosion kan förorsaka olycksfall, skall med hänsjm till material,
konstruktion och utrustning erbjuda betryggande säkerhet och för den
skull underkastas besiktning och profning på sätt, som för utrönande
af dess säkerhet i berörda afseenden kan anses tillfyllestgörande.

o) Vid förflyttning af tunga föremål skall tillses, att arbetet ordnas
och ledes på betryggande sätt samt att för arbetet använda redskap
erbjuda tillräcklig säkerhet.

p) Till arbete, där bristande kunskap eller färdighet måste anses
medföra fara för olycksfall, må arbetare ej användas, med mindre han
visat erforderlig skicklighet eller honom lämnas nödig undervisning och
ledning.

5 §•

Till förekommande af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgifvare
särskildt iakttagas:

a) I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel
ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt arbetare, jämte
erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling.

b) Arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt
så lämplig värmegrad, som arbetets natur och platsen för detsamma
skäligen medgifva.

c) Verksamma anordningar skola, i den mån arbetets natur det
medgifver, vidtagas för att hindra damm, gaser eller ångor att i arbetslokal
spridas i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd.

d) Explosionsmotor, gasgenerator eller till sådan hörande reningsapparat
må icke uppställas i arbetslokal, med mindre lokalen är sa stor
och luftig eller motorn, generatorn eller reningsapparaten så väl inbyggd,
att besvärande ansamling af gas ej genom dess användande kan
uppkomma i lokalen.

e) Tiden för arbetares användande till särskildt hälsofarlig sysselsättning
skall tillbörligen inskränkas.

f) Renlighet skall iakttagas med hänsyn såväl till arbetslokaler
som till maskiner och redskap. Dammspridande sopning skall så vidt
möjligt undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår. I arbetslokal bör
finnas nödigt antal spottkärl af lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsattes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande
sätt ett större antal arbetare, böra dessa på sätt, som kan
anses tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

arbetets natur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och
dricksvatten samt afträden äfvensom lämplig plats för ombyte och förvaring
af kläder; därjämte böra de af arbetarna, som icke äro bosatta i
närheten af arbetsstället, såvidt möjligt därstädes äga tillgång till lämplig
plats för intagande af måltider samt lägenhet att värma medförd mat.

h) Till lämnande af den första hjälpen vid olycksfall skola finnas
vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn
till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet bör, där dess natur det medgifver, så anordnas, att
arbetarna komma i åtnjutande af erforderlig söndagshvila.

6 §•

Där så finnes nödigt, skola i arbetslokal eller å annan lämpligplats
anslås föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika
olycksfall och ohälsa i arbetet. Vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare är pliktig att på framställning af arbetsgivare granska
förslag till dylika föreskrifter.

A särskildt farliga ställen skola anbringas anslag, som uppmana
till synnerlig försiktighet.

Arbetarna skola ställa sig till noggrann efterrättelse nu omförmälda
föreskrifter och uppmaningar.

7 §•

Finnes för tillämpningen af 3 § i afseende å visst slag af sysselsättning
eller användande af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal
behof af närmare föreskrifter, ankommer på Konungen att utfärda
sådana föreskrifter.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

8 §•

Med minderårig förstås i denna lag den, som är under aderton
år, och med arbetstid den tid, hvarunder arbetet pågår, raster icke
inbegripna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

7

9 §•

Minderårig må icke användas i arbete, förr än den minderårige
fyllt tretton år. Ej heller må minderårig användas i arbete, förr än den
minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot
svarande kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd
att lämna folkskolan; dock skall denna föreskrift icke utgöra hinder för
den minderåriges användande till arbete å ferietid under högst fyra
månader af året.

10 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig i arbete på sådant sätt,
att den minderåriges användande skäligen kan anses medföra fara för
olycksfall eller för öfveransträngning eller annan menlig inverkan på
den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige
innebära våda i sedligt afseende.

Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs
för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, som
helt eller delvis bekostas af staten eller kommun.

11 §•

Minderårig under femton år må icke användas till arbete under
jord i stenbrott eller grufva.

12 §.

Minderårig, som användes till kringförande af varor, uträttande af
bud eller ärenden eller till arbete i handel, skall åtnjuta oafbruten
ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, och skall
tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. ingå i denna ledighet.

13 §.

Beträffande minderårigs användande till bergverks-, bruks-, fabriks-,
handtverks- eller annat industriellt arbete eller till byggnadsarbete, ändå

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

att det ej är att hänföra till industriellt arbete, skola gälla följande
bestämmelser:

a) Den minderåriges arbetstid må ej öfverskrida för minderårig
under fjorton år åtta timmar af dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan
och för annan minderårig tio timmar af dygnet eller sextio timmar i
veckan.

Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång,
må eftergift från här gifna bestämmelser kunna beträffande minderårig,
Bom fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare
för högst en månad och af yrkesinspektionens chefsmyndighet
för högst fyra månader.

b) Deltager den minderårige med arbetsgifvarens vetskap i kurs
för sådan undervisning, som i 10 § omförmäles, vare arbetsgifvaren
skyldig så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings-
och arbetstiden för dygn ej öfverstiger den i a) af denna §
medgifna arbetstid.

c) Den minderåriges arbete skall afbrvtas genom lämpliga och,
där arbetets natur det medgifver, regelbundet återkommande raster.
Under rasterna må den minderårige ej tillåtas att uppehålla sig i arbetslokal,
där till följd af arbetets beskaffenhet luften är förorenad af ämnen,
hvilka äro skadliga för hälsan; åliggande det, där så är förhållandet,
arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum, hvarest den minderårige
kan under rasterna vistas och intaga sina måltider.

d) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan
kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m.; dock må minderårig af mankön, hvilken
fyllt femton år, användas till arbete å tid, som nu är nämnd, där hans
arbetstid är begränsad till högst åtta timmar af dygnet och arbetet
icke oftare än under hvar tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. m.
och kl. 5 f. in.

14 §.

Användes minderårig ej blott till sådant arbete, hvarå 12 eller
13 § äger tillämpning, utan jämväl till annat arbete för samma arbetsgifvares
räkning, skola dessa arbeten gemensamt vara underkastade
bestämmelserna i den af nämnda §§, som äger tillämpning å lörstberörda
arbete. Användes minderårig för samma arbetsgifvares räkning
till såväl arbete, hvarå 12 §, som arbete, hvarå 13 § äger tillämpning,
skola dessa arbeten äfvensom annat arbete, hvartill den minderårige
användes för arbetsgifvarens räkning, gemensamt vara underkastade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 9

bestämmelserna i 13 §. Under annat arbete inbegripes här äfven sådant
arbete, hvarå denna lag eljest icke äger tillämpning.

15 §.

Bedrifves industriellt arbete å ett arbetsställe i sådan omfattning,
att för arbetet i regel användas minst tio arbetare eller drifkraft om
minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte drifkraft
om minst tre effektiva hästkrafter, må minderårig användas i
arbetet allenast under villkor, att till arbetsgifvaren aflämnats intygsbok
för den minderårige; skolande sådan bok vara utfärdad på sätt i 34 §
föreskrifves och innehålla dels uppgift om den minderåriges fullständiga
namn, födelseår och födelsedag samt, för det fall att fråga icke är om
arbete endast under ferietid, intyg att den minderårige inhämtat den
för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper
och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan,
dels ock läkarbetyg, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet,
svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet,
att den minderårige icke kan anses komma att lida men af
den sysselsättning, hvartill den minderårige användes. Sådant läkarbetyg,
hvilket, då intygsboken aflämnas till arbetsgifvaren, ej må vara äldre
än ett år, kan äfven utgöras af anteckning, som vid besiktning enligt
35 § införts i boken af besiktningsläkare.

16 §.

Beträffande sådant arbete, som i 15 § angifves och som af tekniska
skäl måste oafbrutet fortgå såväl natt som dag eller tidvis måste forceras,
må Konungen, i den mån så finnes af behofvet påkalladt, för minderårig
af mankön, hvilken fyllt femton år, meddela eftergift från det i
13 § d) gifna förbud utöfver hvad där medgifves.

17 §•

Finnes minderårigs användande i visst slag af sysselsättning medföra
synnerlig fara i något afseende, hvarom i 10 § första stycket förmärs,
ankommer på Konungen att föreskrifva vissa villkor för minderårigs
användande i sådan sysselsättning eller att minderårig ej må
användas däri.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 2

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

18 §•

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller
grufva.

19 §.

Kvinna, som födt barn, må ej användas i sådant arbete, som 15 §
angifver, förrän minst sex veckor förflutit, från det hon före sin nedkomst
senast användts i dylikt arbete, och ej heller förr än medelst
tillförlitligt intyg visats, att minst fyra veckor förflutit efter nedkomsten.

Företer kvinna, som användes i arbete af nämnda slag, intyg af
läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst
inom två veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne.

Intyg, som föreskrifves i första stycket af denna §, skall förvaras
af arbetsgifvaren, till dess vederbörande tillsynsorgan vid besök
å arbetsstället tagit del af intyget.

20 §.

Kvinna, som själf ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig
ledighet härför.

21 §.

År åt kvinnor, som användas i annat arbete, än 15 § angifver,
understöd tillförsäkradt under sådan ledighet, som 19 § omförmäler,
må Konungen föreskrifva, att hvad i sistnämnda § stadgas skall äga
tillämpning jämväl beträffande dylika kvinnor.

Finnes kvinnas användande i visst slag af sysselsättning medföra
synnerlig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande
eller hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda
i sedligt afseende, ankommer på Konungen att föreskrifva vissa villkor
för kvinnas användande i sådan sysselsättning eller att kvinna ej må
användas däri.

Kungl. Majte Nåd. Proposition N:o 104.

11

22 §.

Angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag är stadgadt i särskild lag.

Om tillsyn å lagens efterlefnad m. m.

23 §.

Tillsyn å efterlefnaden af denna lag och med stöd af densamma
meddelade föreskrifter utöfvas, under öfverinseende och ledning af yrkesinspektionens
chefsmyndighet, utaf särskilda tillsynsorgan, nämligen
yrkesinspektörer, bergmästare, underinspektörer och kommunala tillsynsorgan.

Yrkesinspektörernas tillsyn omfattar hvarje verksamhet, hvari
industriellt eller annat slag af arbete bedrifves i den omfattning, 15 §
angifver, och som icke är underkastad bergmästares tillsyn eller att
hänföra till jordbruk eller handel; tillkommande det därjämte yrkesinspektörerna
att leda underinspektörernas och öfva inseende öfver de
kommunala tillsynsorganens tillsyn. Såsom yrkesinspektör må jämväl
anställas kvinna, och skall sådan yrkesinspektris förnämligast utöfva
tillsyn beträffande kvinnliga arbetare.

Bergmästarnas tillsyn omfattar bearbetning af inmutningsbara
fyndigheter och stenkolsfyndigheter samt annat bergverksarbete, för
såvidt detsamma helt eller delvis bedrifves under jord, äfvensom de
utvunna produkternas upp- och framforsling, deras invid fyndorten försiggående
skrädning, anrikning och brikettering samt därstädes belägna,
för bedrifvandet af nu nämnda slag af arbeten afsedda verk och inrättningar.

Underinspektörerna hafva att inom verksamhet, som ej är underkastad
yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn till förekommande
af olycksfall vid användande af maskinella hjälpmedel för
tillvaratagande, utvecklande eller tillgodogörande af mekanisk kraft,
kreatursvandringar därunder inbegripna, eller vid användande af sådana
ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion
kunna förorsaka olycksfall.

De kommunala tillsynsorganen hafva att inom verksamhet, som

12

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition iV :o 104.

ej är underkastad yrkesinspektörs'' eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn
i de afseenden, beträffande hvilka det ej tillkommer underinspektör att
hafva tillsyn.

På Konungen ankommer att bestämma ej mindre de gränser, inom
hvilka hos yrkesinspektör anställd assistent må af yrkesinspektören anlitas
för utförande af inspektion på yrkesinspektörens ansvar, än äfven
i hvilken ordning grufingenjör har att utöfva befogenhet, som enligt
denna lag tillkommer bergmästare.

Utan hinder af hvad ofvan är sagdt må Konungen förordna, att
tillsyn å visst slag af verksamhet skall utöfvas af specialinspektör, samt
meddela föreskrifter rörande sådan inspektörs befogenhet. Konungen må
jämväl, där så finnes påkalladt för vinnande af en mer ändamålsenlig
anordning af tillsynen, meddela föreskrifter rörande jämkning af gränserna
för skilda tillsynsorgans befogenhet.

24 §.

De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorgan utgöras af hälsovårdsnämnd
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd; varande dock
hälsovårds- eller kommunalnämnd berättigad utöfva den nämnden åliggande
tillsyn genom en eller flera lämpliga, af nämnden utsedda, särskilda
personer, män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utöfvande
utsett särskild person, åligger det nämnden att ofördröjligen därom
lämna vederbörande yrkesinspektör underrättelse med angifvande af den
utsedda personens namn, jurke och postadress.

Skulle hälsovårds- eller kommunalnämnd brista i fullgörandet af
hvad som åligger nämnden beträffande här ifrågavarande tillsyn och
kommer sådant förhållande, genom anmälan från yrkesinspektör eller på
annat sätt, till Konungens befallningshafvandes kännedom, skall Konungens
befallningshafvande tillhålla nämnden att vidtaga de åtgärder, som
kunna erfordras för åvägabringande af rättelse, och äger Konungens
befallningshafvande i fall af behof för nämnda ändamål förelägga lämpliga
viten. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshafvandes
anmaning till efterrättelse, må Konungens befallningshafvande,
där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning öfverflytta tillsynens
utöfvande å person, som af Konungens befallningshafvande för
ändamålet förordnas. För sådan person, hvilken är att anse som kommunalt
tillsynsorgan enligt denna lag, äger Konungens befallningshafvande
i fall af behof att bestämma godtgörelse att utgå af kommunens
medel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

13

Tillsyn skall i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, hvari
arbetet måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande,
som denna lag afser att förekomma. Kan i afseende å viss
verksamhet dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan
ej förpliktadt företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet
utöfvas, med mindre anmälan eller annan särskild omständighet
gifver skälig anledning misstänka, att bestämmelse i denna lag
eller föreskrift, meddelad med stöd af lagen, därstädes icke tillbörligen
iakttages.

Vid utöfvande af tillsyn böra tillsynsorganen gå arbetsgifvarna
tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De böra därvid städse
akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet med denna lag må vinnas
med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgifvaren.

Närmare föreskrifter angående tillsynens anordning och sättet för
dess utöfvande meddelas af Konungen.

26 §.

Vill arbetsgivare underställa vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare förslag till ny-, om- eller tillbyggnad af arbetslokal eller
till ny eller ändrad anordning för arbetets bedrifvande, äger han att
till yrkesinspektören eller bergmästaren insända dylikt förslag, åtföljdt
af sådana ritningar och uppgifter, som må erfordras för förslagets
granskning; och åligger det yrkesinspektören eller bergmästaren, som
ej må för sådan granskning uppbära någon godtgörelse, att snarast
möjligt efter mottagandet af erforderliga handlingar återsända förslaget
med det yttrande, hvartill granskningen med hänsyn till denna lag och
med stöd af densamma meddelade föreskrifter kunnat gifva anledning.

27 §.

Det åligger skolråd och skolstyrelser samt i statens eller kommuns
tjänst anställda läkare, som få kännedom om förhållande, som
strider mot denna lag eller mot föreskrift, meddelad med stöd af
lagen, att göra anmälan om förhållandet hos vederbörande tillsynsorgan;
och vare dessutom polismyndighet samt nyss berörda myndigheter och
tjänsteinnehafvare pliktiga att lämna tillsynsorganen de upplysningar
och det biträde, som af deras tjänsteåligganden enligt denna lag kunna
påkallas.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

28 §.

Yrkesinspektör eller underinspektör må ej för egen eller annans
räkning drifva eller hafva del eller anställning i företag, som är underkastadt
hans tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot
ersättning. Hvad nu är sagdt skall äfven gälla assistent med hänsyn
till de företag, som äro underkastade tillsyn af den yrkesinspektör, hos
hvilken assistenten är anställd. Yrkesinspektör eller assistent må ej
heller på något af nyss angifna sätt taga befattning med företag,
hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 15 §, ändå att företaget
icke är underkastadt hans tillsyn. Från här stadgade förbud må c^pck
yrkesinspektionens chefsmyndighet för särskildt fall kunna meddela eftergift,
där så pröfvas kunna ske utan men för tjänsten.

29 §.

De, som hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af
denna lag, skola efter tillsägelse hos vederbörande arbetsgivare eller
hans ställföreträdare å arbetsstället, när helst de så påfordra, äga tillträde
till de arbetsställen, hvilka deras tjänsteåligganden afse, äfvensom
rätt att där företaga undersökningar, hvartill dessa tjänsteåligganden
kunna gifva anledning; varande arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare
å arbetsstället pliktig att därvid tillhandagå med erforderliga upplysningar
samt att hålla de i denna lag föreskrift^ böcker, förteckningar
och intyg tillgängliga.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från inspektion undantagas
viss del af arbetsställe. Skulle af arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare-
å arbetsstället i sådant afseende gjord framställning af
inspektionsförrättare ej godkännas, varde frågans pröfning af denne
hänskjuten till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, där sådant arbete, som i 15 § angifves, bedrifves
på stadigvarande sätt, skall finnas en för ändamålet lämplig bok, i
hvilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök å arbetsstället har
att anteckna de anvisningar och råd, hvartill förhållandena å arbetsstället
kunna gifva anledning och hvilka han anser böra affattas skriftligen,
eller ock sin afsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänste -

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

meddelanden, som röra tillämpningen i afseende å arbetsstället af denna
lag eller med stöd af lagen meddelade föreskrifter och som icke blifvit
införda i berörda anteckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och i densamma icke införda meddelanden, hvarom
här ofvan sägs, skola förvaras å arbetsstället under minst fem år,
räknadt beträffande anteckningsbok från den tid, då sista anteckningen
däri gjordes, och beträffande meddelande från detsammas datum. Ofverlåtes
verksamheten å arbetsstället, skall öfverlåtaren till den nya innehafvaren
öfverlämna å arbetsstället förvarade anteckningsböcker och
meddelanden.

31 §.

Hafva arbetarna å visst arbetsställe utsett ett eller flera ombud
att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål
beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, åligger det inspektionsförrättaren
vid besök å arbetsstället att lämna ombuden tillfälle att fullgöra
detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetsgifvaren,
och är sedan denne eller hans ställföreträdare å arbetsstället
pliktig att, när inspektionsförrättaren infinner sig, underrätta såväl denne
om arbetarnas berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om inspektionsförrättarens
närvaro å arbetsstället.

32 §.

Det åligger arbetsgifvare, som använder minderårig till arbete, att
hafva den minderåriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild
förteckning äfvensom att vid den minderåriges afgång ur arbetet
afföra den minderårige från förteckningen. Dylik förteckning föres för
kalenderår, och skall vid förnyadt uppläggande af förteckningen iakttagas,
att i densamma införas samtliga minderåriga, som vid årsskiftet
kvarstodo i arbetet. Arbetsgifvaren är pliktig förvara förteckningen å
arbetsstället under ett år utöfver det kalenderår, förteckningen afser.

Beträffande minderårig, som användes i annat arbete, än 15 § angifver,
skall arbetsgifvaren vara försedd med intyg om den minderåriges
ålder och, där användandet ej allenast afser ferietid, att den minderårige
inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna
folkskolan.

16

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i sådant
arbete, som 15 § angifver, skall inom fjorton dagar, från det han började
i arbetet använda dylik arbetskraft, därom hos Konungens befallningshafvande
göra skriftlig anmälan äfvensom på samma sätt, likaledes
inom fjorton dagar, anmäla, då han icke vidare i arbetet använder någon
minderårig. Åger användandet af sådan arbetskraft rum allenast under
viss eller vissa tider af året och kan arbetsgifvaren därom på förhand
lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan upplysning,
gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.

34 §.

Intygsböcker, hvarom i 15 § förmäles och hvartill formulär fastställes
af yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom
pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos hvilken minderårigs fader, moder eller
målsman eller minderårig, som fyllt femton år, framställer begäran om
intygsbok, att, där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända
eller behörigen styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti
gorå anteckning om den minderåriges fullständiga namn, födelseår och
födelsedag äfvensom, då intygsbok begärts af den minderåriges fader,
moder eller målsman, om sådan persons namn och hemvist. År för
pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat
den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper
och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan,
skall pastor i boken införa intyg jämväl härom. Har sådant intyg
icke kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då
den minderårige visar sig därtill berättigad, på begäran införas af den,
som utfärdat boken, eller af annan pastor eller ock af vederbörande
skollärare eller skolföreståndare.

I intygsboken skall arbetsgivare, hvilken använder den minderårige
i sådant arbete, som 15 § angifver, anteckna företagets namn eller
firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag af
sysselsättning, hvartill den minderårige användes, den tid af dygnet,
hvarunder arbetet för den minderårige pågår, äfvensom den minderåriges
afgång ur arbetet eller annan förändring i nu angifna afseenden

17

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

jämte dag därför. E j må intygsbok förses med anteckning eller märke,
som kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende än här
omförmälts. Arbetsgifvaren är pliktig att, så länge den minderårige
kvarstår i arbetet, hafva i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som afgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.
Dock må åt minderårig, som ej fyllt femton år, intygsbok
utlämnas allenast på begäran af den minderåriges fader, moder eller
målsman. Arbetsgivare, som har i förvar intygsbok för minderårig,
då denne uppnår aderton år eller då boken af annan anledning blir
obehöflig för den minderårige, skall öfverlämna sådan intygsbok till
vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager
vård om honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt femton
år, utfärdas eller utlämnas på begäran af den minderårige själf.

35 §.

En gång hvarje kalenderår äfvensom eljest, då Konungens befallningshafvande
flnner anledning därom förordna, skall vid arbetsställe,
där minderåriga användas i sådant arbete, som 15 § angifver, företagas
läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning,
hvartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutvecklingmenlig.

Det åligger därvid besiktningsläkaren att rörande en hvar besiktigad
minderårig i dennes intygsbok, med angifvande af dagen för besiktningen,
göra anteckning om den minderåriges hälsotillstånd och
kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskrifva
särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till viss
sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren
därom göra anteckning såväl i den minderåriges intygsbok som
i den uti 30 § omförmälda anteckningsbok med angifvande, när fråga är
om den minderåriges skiljande från viss sysselsättning såvidt möjligt al
det slag af sysselsättning, hvartill den minderårige må användas. Arbetsgivare
må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete använda
minderårig, intill dess annorlunda kan varda af yrkesinspektionens chefsmyndighet
förordnadt; ägande arbetsgifvaren påkalla denna myndighets
pröfning af föreskriftens befogenhet. Ändras eller upphäfves föreskriften,
skall anteckning därom genom chefsmyndighetens försorg göras såväl
i den minderåriges intygsbok som i berörda anteckningsbok.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.)

3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Till förrättande af besiktning, hvarom härofvan förmäles, förordnar
Konungen befallningshafvande legitimerad läkare, som icke har anställning
hos arbetsgifvaren; och åligger det besiktningsläkaren att i god
tid före besiktningen underrätta arbetsgifvaren om tiden därför. Har
arbetsgifvaren för arbetarna anställt särskild läkare, äger denne, om
han så önskar, vid besiktningen närvara och häröfver, om han är åt
olika mening med besiktningsläkaren, afgifva yttrande.

36 §.

Hvad i 29 § sägs, skall gälla jämväl med hänsyn till besiktningsläkare
och af sådan läkare verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgifvare eller hans ställföreträdare å arbetsstället
föranstalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå
vid arbetsstället äfvensom, för såvidt på honom ankommer, att samtliga
vid arbetsstället till arbete använda minderåriga infinna sig vid besiktningen.

37 §.

Å arbetsställe, där sådant arbete, som 15 § angifver, bedrifves på
stadigvarande sätt, skola på lämplig plats finnas anslagna ej mindre
denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg
till densamma eller utfärdats med stöd af lagen och som röra arbetsställen
af ifrågavarande slag, än äfven vederbörande tillsynsorgans
namn och postadress så ock, därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,
uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjas och
slutas, samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

38 §.

På framställning af yrkesinspektör eller bergmästare eller där så
eljest pröfvas nödigt, äger Konungens befallningshafvande förbjuda
arbetsgifvare, sedan han blifvit i saken hörd, att efter utsatt, skälig
tid bedrifva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap
eller arbetsmetod utan att hafva vidtagit af Konungens befallningshafvande
vid förbudets meddelande angifven åtgärd i något afseende,
hvarom förmäles i 4, 5 eller 6 § eller som eljest inbegripes under 3 §.
År synnerlig fara för handen, må Konungens befallningshafvande, utan
att afbida arbetsgifvarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda i
kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

19

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i lians arbete använd minderårig
åsidosätta hvad 10 § stadgar, äger Konungens befallningshafvande,
på framställning af yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet
eljest kommer till Konungens befallningshafvandes kännedom, att efter
arbetsgivarens hörande föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande
uti ifrågavarande arbete eller att minderårig ej vidare må användas
däri.

40 §.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter
rörande läkarundersökning, som förutsättes i 15 §, och läkarbesiktning,
hvarom stadgas i 35 §, än äfven att fastställa taxa å godtgörelse
såväl för sådan läkarundersökning, där den förrättas af läkare,
anställd i statens eller kommuns tjänst, som för dylik läkarbesiktning;
skolande i afseende å det senare slaget af förrättning godtgörelsen, i
hvad den afser resekostnad, bestridas af statsmedel men i öfrigt af
arbetsgifvaren.

Det ankommer jämväl på Konungen att bestämma viss godtgörelse
för utfärdande af intygsbok enligt 34 §.

41 §.

Konungen må i sådant fall, som afses i 17 §, föreskrifva, att
hvad i 33—36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga
tillämpning jämväl beträffande minderårig, som användes i annat arbete,
än 15 § angifver.

Likaledes må Konungen föreskrifva, att de i 30 och 37 §§ meddelade
bestämmelser skola utsträckas till att gälla jämväl andra arbetsställen,
än nämnda §§ afse.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Ställer sig arbetsgivare ej till efterrättelse bestämmelse i 9, 11,
12, 13, 14 eller 18 §, 19 § första stycket, 35 § eller föreskrift, meddelad
med stöd af 39 §, straffes med böter från och med tio till och med
femhundra kronor. Har här afsedd förseelse beträffande användande af

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från
och med fem till och med tjugo kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats
och delgifvits, fällas till de böter, som äro bestämda för sådan
förseelse.

43 §.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse, hvad i 15 §,
19 § tredje stycket, 30, 32, 33 eller 34 §, 36 § andra stycket eller 37 §
föreskrifves, straffes arbetsgifvaren med böter från och med fem till och
med tvåhundra kronor.

Lag samma vare, där arbetsgifvarens ställföreträdare å arbetsstället
underlåter att ställa sig till efterrättelse, hvad i 36 § andra stycket
föreskrifves.

44 §.

Har arbetsgifvaren eller annan för arbetsgifvarens räkning i förteckning
enligt 32 § eller anmälan enligt 33 § eller i intygsbok för
minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med
böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som
meddelats enligt 38 §, straffes med böter från och med tio till och med
femhundra kronor, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst sex månader.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför
utfärdats och delgifvits, fällas till det ansvar, som är bestämdt för sådan
förseelse.

46 §.

Har arbetare olofligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt
ur bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och
med tvåhundra kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

21

47 §.

Den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden
af denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må
ej heller, där det ej kan anses påkalladt i tjänstens intresse, yppa driftanordning
eller affärsförhållande vid arbetsställe, i afseende å hvilket
han har eller haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig till
dylik förseelse, straffes med böter från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig
af sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet
till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas.
Framgår af omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej hade
att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af denna lag eller att
yppandet af driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra
skada för det företag, som bedrefs å arbetsstället, må ansvars- eller
ersättningsskyldighet icke åläggas honom.

Hvad nu är sagdt, gälle ock om besiktningsläkare.

48 §. ''

Förseelse, hvarom i 46 § sägs, må ej åtalas, med mindre vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare anmält förseelsen till åtal.

Å förseelse, hvarom i 47 § sägs, må allmän åklagare tala allenast
efter angifvelse af målsäganden.

Talan på grund af 47 § skall anhängiggöras vid allmän domstol.
Förseelse mot annan bestämmelse i denna lag skall åtalas vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

49 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Allmänna bestämmelser.

50 §.

Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som
rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende gå, gälle
ock dem, som hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af
denna lag.

51 §.

Öfver beslut af yrkesinspektionens chefsmyndighet eller Konungens
befallningshafvande i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom tid, som för
öfverklagande af förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd.

52 §.

Vid meddelande af föreskrift med stöd af 7, 17, 21 eller 41 §
må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock
må sådant straff i intet fall sättas högre än fängelse i sex månader.

53 §.

Beträffande verksamhet, som bodrifves af staten eller kommun,
skall, hvad i denna lag är stadgadt om arbetsgivare, gälla arbetsföreståndaren.

Stadgandet i andra punkten af andra stycket i 29 § samt föreskrifterna
i 38 och 39 §§ skola icke äga tillämpning å verksamhet, som
bedrifves af staten, utan skola i afseende å sådan verksamhet gälla
följande bestämmelser:

a) Därest framställning i det afseende, hvarom nämnes i andra
punkten af andra stycket i 29 § icke vinner godkännande, varde frågan
hänskjuten till Konungens pröfning.

b) skulle yrkesinspektör eller bergmästare finna förhållande å
visst arbetsställe påkalla åtgärd, som afses i 38 eller 39 §, skall yrkes -

23

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

inspektören eller bergmästaren därom göra anmälan hos den myndighet,
hvilken öfver verksamheten har öfverinseende, hvarefter denna myndighet
har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga den påkallade åtgärden
eller oek underställa ärendet Konungens pröfning.

Genom denna lag upphäfvas

lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara,
lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke,

förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan
handtering, i hvad denna förordning ännu gäller,

15 § 4 mom. och 19 § i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet samt

hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 i hvad
denna stadga åsyftar att bereda skydd åt arbetare vid användande
till sådant arbete, hvarå denna lag äger tillämpning.

Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser,
som eljest i lag eller särskild författning finnas gifna i ämne, hvarom
i denna lag är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1913.

I afseende å verksamhet, industriell eller icke, som ej bedrifves i den
omfattning 15 § angifver och som utöfvats redan före den tid, då denna
lag träder i kraft, men ej varit underkastad lagen den 10 maj'' 1889
angående skydd mot yrkesfara, skall, så länge verksamheten utöfvas af
samma arbetsgivare och i samma lokal, dock högst under tio år från
denna lags ikraftträdande, ej på grund af hvad i 5 § a) föreskrifves
påfordras större luftutrymme än sju kubikmeter för hvarje i lokalen
sysselsatt arbetare.

Hvad i 9 och 11 §§ finnes stadgadt angående viss ålder för
minderårig, skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande
i det arbete, hvari den minderårige användes vid tiden för lagens
ikraftträdande.

24

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 104.

Hvad i 15 § stadgas, skall ej äga tillämpning i afseende å minderårig,
som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes i sådant
arbete, som samma § angifver; men åligger det arbetsgivare att
senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskrifven
intygsbok för den minderårige, i hvilken bok dock läkarbetyg då ej
erfordras. Intygsbok, hvarom här är fråga, vare pastor pliktig att utfärda
jämväl på begäran af arbetsgifvaren.

Vid användande af minderårig i sådant arbete, som angifves i 8 §
1 mom. af lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke, må å arbetsställe, där
samma lagrum hittills kommit till tillämpning, arbetstiden för minderårig
af mankön, hvilken fyllt femton år, fortfarande utsträckas på sätt
detta lagrum medgifver, intill dess med tillämpning af 16 § af denna
lag bestämmelse härutinnan kan varda meddelad, dock ej under längre
tid än tre år, från det denna lag trädt i kraft.

.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I

25

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december

1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,
Statsråden: Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anförde
i underdånighet följande:

»Med anledning af tvenne Riksdagens skrivelser den 20 maj 1902
och den 14 mars 1903 uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 20 januari
1905 åt en kommitté, sedermera vanligen benämnd yrkesfarekommittén,
att verkställa revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10
maj 1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 jämte andra därmed
sammanhängande författningar i syfte att tillse, hvilka ändringar i
eller tillägg till nämnda lagar och författningar kunde finnas påkallade
Bihang till Riksdagms protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 4

26 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

af förhållanden, som framträdt vid deras tillämpning, särskild! i fråga
om utstakande af mera än nu bestämda gränser mellan fabriksmässig
drift och handtverksmässig näring. I sammanhang härmed skulle kommittén
verkställa utredning, huruvida och vid hvilka industriella företag
kvinnlig yrkesinspektion kunde finnas behöflig, huru densamma
borde anordnas och hvilka kompetensvillkor sökande till inspektrisbefattning
borde uppfylla. Kommittén skulle sedermera till Eders Kungl.
Maj:t afgifva de utlåtanden och förslag, som af berörda revision och
utredning kunde föranledas.

Kommittén fick redan vid sitt tillsättande mottaga ett stort
antal yttranden från myndigheter, korporationer och enskilde beträffande
de frågor, som kommitténs uppdrag afsåg. För att bereda
sig ytterligare upplysningar infordrade kommittén yttranden i vissa
ämnen från rikets samtliga besiktningsläkare för minderåriga arbetare
m. fl. samt höll öfverläggningar ej blott med yrkesinspektörer och
andra särskild! tillkallade sakkunnige utan äfven med arbetsgivare
och arbetare inom ett betydande antal olika fack. För sistberörda
ändamål företogo jämväl kommitténs ledamöter och sekreterare under
två månader en resa inom landet, hvarvid talrika industriella anläggningar
besöktes. För att vinna närmare kännedom om lagstiftningsarbetet
med hänsyn till hemindustrien lät kommittén en på detta område
sakkunnig person besöka England, Tyskland och Österrike, och
fick kommittén sedermera från honom mottaga eu framställning om
hemindustriens reglering genom lag.

Vid slutet af år 1909 afgaf kommittén sitt betänkande, hvilket,
förutom redogörelser för utländsk lagstiftning samt utdrag af yttranden
och öfverläggningsprotokoll in. m., innehåller förslag jämte motivering
till lag om arbetarskydd, till lag angående hemindustrielit arbete och
till lag angående kommunala tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd
samt ett förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter.

Öfver kommitténs betänkande hafva yttranden afgifvits af telegraf-,
järnvägs-, väg- och vattenbyggnads-, medicinal-, domän-, landtbruksoch
vattenfallsstyrelserna, riksförsäkringsanstalten, öfverståthållarämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, 84 magistrater
och en municipalstyrelse, samtliga bergmästare och yrkesinspektörer,
två förste provinsialläkare, en förste folkskoleinspektör och
fem folkskoleinspektörer, samtliga hushållningssällskaps, med undantag
af ett, förvaltningsutskott, järnkontoret, sex handelskammare samt åtta
fabriks- och handtverksföreningar eller därmed likartade institutioner,
Sveriges industriförbund, Sveriges verkstadsförening, Sveriges allmänna

27

Kungl. 2faj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

handelsförening, ordföranden i Sveriges handtverksorganisation, tre
tekniska föreningar, städernas folkskoleinspektörsförbund, centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärareförening, ett folkskollärarmöte
för ett stift, två arbetsgifvarfacksammanslutningar, landssekretariatet
jämte till landsorganisationen anslutna fackförbund, en afdelning
af ett fackförbund, svenska arbetarförbundet, en arbetarförening
samt två industrifirmor. Dessutom hafva samtliga domkapitel och
Stockholms stads konsistorium afgifvit utlåtanden öfver 36 § i kommitténs
förslag till lag om arbetarskydd.

Slutligen har kommerskollegium, till hvilket samtliga härofvan
berörda yttranden, med undantag af några sent afgifna, ingifvits eller
blifvit remitterade för att tagas i öfvervägande, afgifvit underdånigt
utlåtande öfver betänkandet. I detta utlåtande, hvilket torde få biläggas
detta protokoll, redogör kollegium för de mer beaktansvärda
anmärkningar och yrkanden, som från andra håll framställts beträffande
kommitténs förslag, samt framlägger själf en del ändringsförslag men
tillstyrker dock öfverhufvudtaget kommitténs förslag.

Förslaget till lag om arbetarskydd, som utgör det förnämsta
resultatet af kommitténs verksamhet, afser att bereda ersättning för
förut omnämnda lagar angående skydd mot yrkesfara (yrkesfarelagen)
och angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i
industriellt yrke (minderårighetslagen) samt förordningen angående
minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan
handtering den 18 november 1881 (minderårighetsförordningen). Då
bestämmelserna angående skydd mot yrkesfara samt angående minderårigas
och kvinnors användande i arbete väsentligen hafva samma ändamål
och, enligt kommitténs mening, jämväl böra hafva samma tillämpningsområde
och till sin efterlefnad öfvervakas af samma myndigheter,
har det synts kommittén ändamålsenligt att sammanföra ifrågavarande
bestämmelser i en gemensam lag.

Nu gällande svenska lagstiftning angående arbetarskydd — detta
ord taget i mer inskränkt och egentlig bemärkelse — utgöres hufvudsakligen
af nyssnämnda författningar. Efterlefnaden af yrkesfare- och
minderårighetslagarna öfvervakas för närvarande af 8 yrkesiuspektörer
och en inspektör öfver sprängämnestillverkningen. Tillsynen öfver
minderårighetsförordningens iakttagande åter saknar egna organ och
är anförtrodd åt vederbörande hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej
finnes, kommunalnämnden.

28

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

Vill man angifva de väsentligaste bristerna, som för närvarande
vidlåda det lagstadgade arbetarskyddsväsendet här i landet, torde man
hafva anledning att i första rummet stanna vid de snafva gränserna
för skyddslagstiftningens tillämpning. Samtliga nyss berörda författningar
afse nämligen endast att bereda skydd åt arbetare vid industriella
företag. Bortser man från minderårighetsförordningen, hvartill
denna författnings ringa iakttagande lär berättiga, kan man till och
med säga, att vår skyddslagstiftning i själfva verket är inskränkt till
den fabriksmässiga industrien. Emellertid påkallar arbetet inom åtskilliga
andra verksamhetsområden i lika, ja stundom högre grad
skyddsbestämmelser, och motsvarande lagstiftning i andra kulturstater
har äfven i regel en betydligt vidare omfattning.

I andra rummet skulle jag vilja framhålla den bristande möjligheten
att utfärda specialbestämmelser för särskilda slag af sysselsättningar.
För att bereda ett effektivt skydd utan onödiga olägenheter
kräfves i många fall, att de allmängiltiga skyddsstadgandena, som ju
alltid måste gifvas en tämligen vid och sväfvande affattning, kompletteras
med föreskrifter, anpassade efter de förhållanden, hvarunder en
viss sysselsättning utöfvas.

För det tredje torde i detta sammanhang böra påpekas inspektionsväsendets
otillfredsställande organisation och bristande arbetskrafter.
Yrkesinspektörerna stå visserligen under inseende af kommerskollegium,
men någon verkligt sammanhållande, ledande och kontrollerande
chefsmyndighet hafva de ej. Af de arbetsställen, som äro i''egistrerade
såsom underkastade yrkesinspektörernas tillsyn, inspekteras
årligen endast omkring en niondel — i ett flertal andra länder skall
hvarje arbetsställe inspekteras minst en gång om året.

Till afhjälpande af den första af ofvan angifna brister i skyddsväsendet
föreslår kommittén att åt lagen om arbetarskydd gifva en
nära nog allmängiltig tillämplighet och detta ej blott i afseende å de
olika slag af verksamhet, den skulle omfatta, utan äfven med hänsyn
till de kategorier af arbetande, som skulle komma i åtnjutande af dess
skydd. Enligt kommitténs mening låter det rationellt taget sig ej
göra att uppdraga någon snäfvare gräns för tillämpligheten, emedan
missförhållanden, åtminstone i sanitärt afseende eller beträffande minderårigas
användande, kunna förekomma inom alla slag af verksamhet
och med hänsyn till alla kategorier af arbetande och det från samhällets
synpunkt måste anses önskvärdt, att hvarje sådant missförhållande
måtte kunna förekommas eller afhjälpas.

För att råda bot på den andra bristen har kommittén i flera

29

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nio 104.

afseende» föreslagit befogenhet för Eders Kungl. Maj:t att, biträdd af
ett »arbetsråd» utfärda kompletterande specialbestämmelser. Kommittén
torde beträffande skyddslagstiftningens anordning kunna sägas göra
gällande, att endast de hufvudsakliga bestämmelserna, som hafva karaktär
af verkliga, allmängiltiga rättsregler, böra intagas i lagen. Föreskrifter,
som kunna erfordras för de allmänna rättsreglernas tillämpning
i afseende å särskilda slag af sysselsättningar eller användande af
särskilda slag af maskiner eller dylikt, böra däremot enligt kommitténs
mening utfärdas på administrativ väg, så att de kunna smidigt lämpas
efter förhållandena och följa teknikens hastiga framsteg. Kommittén
har emellertid ej i allo följt dessa grundsatser utan har i sitt förslag
till lag om arbetarskydd funnit sig föranlåten upptaga jämväl en del
föreskrifter af sist angifna art, emedan de redan förekomma i den
gällande skyddslagstiftningen.

Med hänsyn till den tredje bristen i skyddsväsendet har kommittén
bland annat framlagt förslag till en chefsmyndighet för yrkesinspektionen
och till en högst betydlig ökning af tillsynsorganen.

Nu angifna brister och de åtgärder, som föreslagits till deras
afhjälpande, hafva naturligen blifvit närmare belysta af kommittén
och skola jämväl från min sida blifva föremål för vidare uppmärksamhet,
men det liar synts mig lämpligt att i detta sammanhang något
beröra dem, emedan de gifva en föreställning om den väsentliga innebörden
af förevarande ärende.

Kommitténs förslag till lag angående liemindustriellt arbete berör
ett för den svenska skyddslagstiftningen hittills främmande ämne. Hemindustrien
har under de senare åren varit föremål för mycket lagstiftningsarbete
i andra länder, och jag tror, att man äfven här i Sverige
kan hafva anledning att uppmärksamma de förhållanden, hvarunder
denna industri bedrifves. En mångfald undersökningar, däribland äfven ,
beträffande vissa områden för sådan industri i vårt land, utvisa nämligen,
att det hemindustriella arbetet i stor utsträckning utöfvas på
ett sätt, som med hänsyn till lokal, arbetstid, minderårigas och kvinnors
användande samt synnerligast i afseende å arbetslönen från samhällelig
synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande. Hen fortskridande
utvecklingen af skyddslagstiftningen för verkstadsarbetet anses för öfrigt
leda till ökning af hemindustrien, särskildt på så sätt, att minderåriga
och kvinnor, hvilkas sysselsättande med verkstadsarbete försvåras eller

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

omöjliggöres genom skyddslagstiftningen, tvingas taga sin tillflykt till
det hemindustriella arbetet.

Kommittén torde sålunda ej saknat skäl att framlägga sitt här
ifrågavarande lagförslag — en direkt anledning därtill hade dessutom
gifvits genom en till kommittén remitterad, af centralförbundet för
socialt arbete gjord underdånig framställning angående lagstiftning för
hemarbetet. I sitt underdåniga utlåtande öfVbr kommitténs betänkande
förklarar sig äfven kommerskollegium ej hafva något att i hufvudsak
erinra mot lagförslaget.

Emellertid framhåller kommittén själf, såsom motivering till att
kommittén ej vågat föreslå mer långt gående åtgärder, att kännedomen
om utbredningen af det hemindustriella arbetet här i landet och om de
villkor, hvarunder detsamma utöfvades, för närvarande vore alltför
ofullständig. Ehuru kommittén onekligen vid affattande! af sitt förslag
till lag angående hemindustriellt arbete gått till väga med ganska stor
varsamhet, anser jag mig, med hänsyn till nyss berörda bristande
kännedom, ej kunna på frågans nuvarande ståndpunkt tillstyrka förslagets
upphöjande till lag. Detsamma har äfven på vissa håll, där
hemindustri i någon större omfattning förekommer, framkallat starkt
ogillande från näringsidkarnas sida.

Då lagstiftningsåtgärder mot missförhållandena inom hemindustrien,
såsom redan antydts, emellertid lära vara af behofvet påkallade, torde
en såvidt möjligt fullständig och tillförlitlig undersökning af de förhållanden,
hvarunder det hemindustriella arbetet bedrifves här i Sverige,
böra utan dröjsmål igångsättas. Jag anhåller att få återkomma härtill
i en särskild framställning.

Kommitténs tredje lagförslag, angående kommunala tillsyningsman
enligt lagen om arbetarskydd, har kommerskollegium, som föreslår en
afsevärd inskränkning af det kommunala inspektionsväsendet, ansett
lämpligen kunna ersättas med en ny paragraf i sistberörda lag. Som
jag delar kollegii åsikt i denna fråga, har jag ej upptagit förslaget
till lag angående kommunala tillsyningsman.

De kvarstående af kommitténs förslag, till lag om arbetarskydd
och till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter, hafva,

31

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

till afhjälpande af en del anmärkta och eljest enligt min mening förefintliga
brister hos förslagen, blifvit delvis omarbetade inom departementet.

Jag skall nu öfvergå till att paragrafvis redogöra för de ändringar,
jag låtit vidtaga i kommitténs förslag till lag om arbetarskydd.

Dessförinnan må emellertid framhållas, att jag ej funnit anledning
frångå nu angifna, af kommittén föreslagna rubrik för lagen. Visserligen
torde denna rubrik, som mött åtskilligt ogillande, ej vara fullt
tillfredsställande, men någon bättre synes, såsom kommerskollegium
anmärker, ej vara möjlig att åstadkomma.

1 §•

Nu gällande skj-ddslagstiftning beträffande arbetets säkerhet och
sundhet samt minderårigas och kvinnors sysselsättande kan, såsom förut
påpekats, i hufvudsak sägas vara inskränkt till den fabriksmässiga industrien.
Denna begränsning måste emellertid otvifvelaktigt anses
för snäf.

Ser man till en början endast till den uppgift för skyddslagstiftningen,
som i främsta rummet plägar uppmärksammas, nämligen att
förekomma olycksfall i arbete, är det uppenbart, att arbetet inom
många, nu utom denna lagstiftning liggande verksamhetsområden er
bjuda lika, ja stundom t. o. m. större faror än nyssberörda industri.
Lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
den 5 juli 1901 omfattar också, förutom fabriksrörelse, ett afsevärdt
antal grupper af verksamhet, och dess tillämpningsområde anses likväl,
enligt ett af vederbörande myndigheter uppgjord t och granskadt revisionsförslag,
böra i betydande mån utsträckas.

Söker man sedan bestämma, hvilka verksamhetsområden skyddslagstiftningen
kan behöfva omfatta för att förekomma ohälsa till följd
af arbete, finner man, att afsevärda hygieniska missförhållanden, t. ex.
bristande utrymme, luftväxling, belysning eller uppvärmning, kunna
förekomma inom flertalet sådana områden.

Beträffande slutligen sysselsättandet af minderåriga och kvinnor
är det tydligt, att missbruk, exempelvis användande af alltför unga
minderåriga, för lång arbetstid eller sysselsättande af kvinnor inom för
kort tid efter deras nedkomst, kunna äga rum inom hvarje slag af
verksamhet.

32

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition No 104.

Att ett slag af verksamhet i regel skall erbjuda en viss, högre
grad af fara för missförhållanden, synes ej böra sättas såsom villkor
för skyddslagstiftningens tillämplighet. Tvärtom torde man på en god
skyddslagstiftning böra kunna ställa den fordran, att densamma skall
bereda möjlighet till alhjälpande af hvarje missförhållande, hvarå lagstiftningen
har afseende, oafsedt inom hvilken verksamhet det förekommer.
Frekvensen af missförhållanden inom olika slag af verksamhet
får alltså ej vara afgörande för skyddslagstiftningens tillämplighet, men
naturligtvis bör man, särskilt beträffande inspektionsväsendet, taga
hänsyn därtill, så att sådana verksamhetsgrenar, som vanligen ej förete
några afsevärda missförhållanden, i regel besparas känning af skyddslagstiftningen.

På här anförda skäl kan jag ej annat än dela den af yrkesfarek
om mitten framställda meningen, att åt förevarande skyddslagstiftning
bör gifvas en i det väsentliga allmängiltig tillämplighet. Jag tror för
öfrigt, att en dylik utsträckning af skyddslagstiftningens tillämpningsområde
ej blott måste anses väl befogad med hänsyn till den ständigt
växande användningen af maskiner och andra farliga, tekniska hjälpmedel
utan äfven bäst öfverensstämma med vår tids sträfvanden för
förbättring af folkhygienen samt ungdomens andliga och kroppsliga
utveckling.

Uti de yttranden, som afgifvits öfver yrkesfareskommitténs
betänkande, erkännes äfven i allmänhet, att skyddslagstiftningen behöfver
utsträckas, men från åtskilliga håll göres gällande, att kommittén
i detta afseende gått för långt. Flertalet af de myndigheter,
hvilka yttrat sig — däribland äfven kommerskollegium — förorda emellertid
i hufvudsak eller hafva ej något väsentligt att erinra mot en
sådan utsträckning af skyddslagstiftningens tillämpningsområde, som
kommittén föreslagit.

Finner man sig alltså böra åt här ifrågavarande lag gifva ett
väsentligen allmängiltigt tillämpningsområde, har man att se till, huru
man på lämpligaste sätt skall gifva uttryck däråt. Kommittén säger
helt generellt och kortfattadt, att lagen, med vissa undantag, äger tilllämpning
å hvarje verksamhet, industriell eller icke, hvari arbete utföres
för arbetsgifvares räkning. I viss mån liknande resultat kan
dock äfven vinnas genom en uppräkning af samtliga något så när
afsevärda slag af verksamhet, för hvilka lagen kan vara af betydelse.

Till förmån för det af kommittén använda sättet och emot en
uppräkning kunna anföras följande skäl. Det förra sättet torde bäst
tillgodose det kraf på allmängiltighet, som här ofvan motiverats. Med

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

en generell formulering behöfver man nämligen ej befara, att vissa
slag af verksamhet, för hvilka skyddslagstiftningen kan vara af behofvet
påkallad, blifva uteglömda. Ej heller erfordras några lagändringar
eller andra åtgärder för att få nyuppkommande slag af verksamhet
inbegripna under lagen. Någon tvekan för en arbetsgivare, huruvida
hans verksamhet är underkastad lagen eller ej, behöfver ej förekomma
— med en uppräkning däremot lär ej kunna undvikas, att tvekan stundom
uppstår, om en verksamhet är att hänföra till någon af de uppräknade
kategorierna. Med hänsyn bland annat till att beteckningarna å olika
slag af verksamhet ofta nog ej hafva någon fullt bestämd innebörd
enligt språkbruket, möter det slutligen alltid svårighet att på tillfredsställande
sätt formulera en uppräkning af ifrågavarande art.

För uppräkningssystemet åter talar, att lagen med detsamma ej
behöfver omfatta en del verksamhetsgrenar, för hvilka den endast kan
hafva ganska liten betydelse samt att det mer tydligt och åskådligt
angifver hvad som faller under lagen, så att man lättare kan bilda sig
ett begrepp om lagens tillämpningsområde.

I valet mellan här berörda två system har jag ansett det förra
otvifvelaktigt böra gifvas företräde.

Har jag alltså ansett mig kunna i hufvudsak upptaga kommitténs
förslag till angifvande af lagens tillämpningsområde, har jag likväl
funnit anledning vidtaga vissa ändringar i förslaget.

I afseende å första stycket af 1 § har anmärkts, att det ej fullt
tydligt angåfve, att det där förekommande ordet »verksamhet» vore
att hänföra till arbetsgifvaren. Till afhjälpande af denna otydlighet
hafva orden »hvari arbete utföres för arbetsgifvares räkning» ersatts
med »hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning».
Mot detta stycke har vidare anmärkts, att dess affattning medförde;
fara för att de kooperativa företagen komme att uteslutas från lagens
tillämpning. I den mån arbetet i dylika företag icke kan sägas äga
rum för någon arbetsgifvares räkning, måste nog äfven så blifva förhållandet.
Kooperatören är i sådant fall hvarken arbetare eller arbetsgivare
och synes, lika litet som handtverkaren, hvilken arbetar utan
biträde, skäligen kunna åläggas att till sitt eget skyddande vidtaga
skyddsanordningar, begränsa sin arbetstid eller dylikt. I öfvervägande
mån lär väl emellertid arbetet i de kooperativa företagen utföras mot
aflöning eller på annat sådant sätt, att det måste anses äga rum för
den kooperativa sammanslutningen såsom arbetsgivare.

Till de af kommittén föreslagna undantagen från lagens tillämpBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ning har jag ansett mig böra foga ännu ett, hvilket med hänsyn till
dess allmängiltighet upptagits i främsta rummet. Mot lagens nära nog
obegränsade tillämplighet kan nämligen med skäl invändas, att dess
bestämmelser stundom skulle komma att drabba personer, af hvilka
man ej skäligen kan begära, att de skola hafva någon kännedom om
eller tanke på lagen och hvilka dessutom ofta sakna den sakkunskap,
lagens iakttagande i vissa fall förutsätter. Så skulle till exempel vara
förhållandet, om en person tillfälligtvis anlitar en minderårig för att
utföra ett ärende efter klockan 7 e. in. eller utan att förvissa sig om,
att den minderårige afslutat sin skolgång, eller om ägaren af en villabyggnad
låter eu arbetare mot dagspenning utföra reparationsarbeten
å densamma. Särskildt obillig komme lagens tillämpning att te sig,
för den händelse ett olycksfall inträffar. Arbetsgifvaren skulle kanske
då på grund af bristande säkerhetsåtgärder, hvarom ej lian men arbetaren
ägt insikt — ehuru denne ej vårdat sig om att vidtaga sådana
— blifva dömd att utgifva ett ruinerande skadestånd.

Sin egentliga betydelse kommer skyddslagstiftningen naturligtvis
att hafva för den verksamhet, som bedrifves yrkesmässigt. Idkaren af
sådan verksamhet kan i regel ej vara okunnig om, att hans verksamhet
regleras af åtskilliga lagbestämmelser, bland annat skyddslagstiftningens,
och vanligen besitter han äfven själf eller har eljest tillgång till den
sakkunskap, som kan erfordras för skyddsbestämmelsernas behöriga
iakttagande. I afseende å dylik mer permanent verksamhet torde också
kostnaderna för skyddsanordningar så att säga gifva mer valuta.

Man kunde sålunda med visst fog ifrågasätta att begränsa lagen
om arbetarskydd till att äga tillämpning allenast på verksamhet, som
bedrifves på yrkesmässigt sätt. En dylik begränsning skulle emellertid
från lagens skydd måhända utesluta rätt många arbetsföretag, som, om
också ej hänförliga .till yrkesmässig verksamhet, dock äro af så pass
stadigvarande art och bedrifvas på sådant sätt, att lagens tillämpning
å dem hvarken kan anses opåkallad eller oskälig. Med hänsyn härtill
har jag valt att genom eu undantagsbestämmelse från lagens tillämpning
fritaga arbete, som är af tillfällig beskaffenhet, med den inskränkning
likväl, att arbetet ej utföres i någon såsom näring eller
eljest på yrkesmässigt sätt utöfvad verksamhet.

De i kommittéförslaget under a)—d) angifna undantagen hafva
bibehållits oförändrade, men undantaget för arbete ombord å fartyg
har, då det synts vara af mer speciell karaktär än öfriga undantag,
upptagits sist. Beträffande den i ett af dessa undantag förekommande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 35

beteckningen »medlem af arbetsgifvarens familj» delar jag kommerskollegii
mening, att densamma ej skäligen kan tagas i så snäf bemärkelse,
som kommittén angifvit i sin motivering, utan bör gifvas
den något vidare tolkning, kollegium gör gällande.

Det af kommittén under e) upptagna undantaget har kommerskollegium
funnit sig böra fullständiga med arbete vid undervisningseller
fattigvårdsanstalt, hvarjämte kollegium ersatt straffinrättning med
anstalt för tvångsarbete eller fångvård. Till här ifrågavarande slag af
anstalter har af mig fogats uppfostringsanstalter. Kollegium synes, att
döma af dess motivering, inbegripa sådana anstalter under undervisningsanstalter,
men då detta förhållande ej torde vara uppenbart, har
jag ansett dem böra särskildt nämnas. Till förekommande att någon,
som ville tillgodonjuta förevarande undantag, skulle kunna vinna detta
syfte genom att gifva ett produktionsföretag formen af undervisningseller
uppfostringsanstalt, har beträffande dessa anstalter tillfogats bestämningen
»allmän». Tydligtvis har äfven undantaget större skäl för
sig med hänsyn till allmänna dylika anstalter, emedan dessa i regel
lära vara underkastade mer betryggande kontroll än motsvarande enskilda
anstalter.

Kommittén bär jämställt ifrågavarande undantag med de öfriga
under 1 § upptagna, d. v. s. från lagens tillämpning helt och hållet
uteslutit det arbete, undantaget afser. Kommerskollegium, som funnit
detta vara att gå för långt, föreslår att begränsa undantaget till lagens
speciella minderårighetsbestämmelser. För min del kan jag ej finna
annat, än att lagens stadganden till skydd mot olycksfall och ohälsa i
arbetet skäligen böra och kunna äga tillämpning å sådant arbete, som
bär är fråga om. Hvad däremot angår de allmänna minderårighetsbestämmelserna
och föreskrifterna rörande kvinnors användande i arbete,
delar jag ej kollega åsikt utan tror, att de ej skulle blifva till mycken
nytta men möjligen förorsaka olägenheter. Jag har alltså låtit undantaget
afse lagens samtliga bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor.

Med anledning af de talrika anmärkningar, som framställts mot
jordbrukets inbegripande under lagen om arbetarskydd, söker kommerskollegium
i sitt utlåtande utreda behofvet af skyddsbestämmelser för
jordbruksarbetet. Kollegium kommer härvid, ehuru det ej förbiser, att
ett undantagande, om ock blott delvis, af en viss näringsgren icke
står i öfverensstämmelse med de allmänna grunderna för lagförslaget,
till det resultat, att det förklarar sig ej hafva något att erinra mot.
att lagen i afseende å arbete inom jordbruket får tillämpning allenast
i hvad den afser åtgärder till förekommande af olycksfall i arbete vid

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

användande af maskiner. Då, såsom kollegium framhåller, lagens bestämmelser
i öfrigt ej torde vara af något afsevärdare behof påkallade
för jordbruksarbetet och det vidare måste anses angeläget att söka i
möjligaste mån begränsa inspektionsväsendet och kostnaderna för detsamma,
har jag ansett mig böra biträda kollega mening. I öfverensstämmelse
härmed har jag till paragrafen fogat en inskränkande bestämmelse
beträffande arbete inom jordbruket. Denna bestämmelse
har emellertid gifvits en något mindre snäf affattning än kollega uttalande,
i det »maskiner» utbytts mot »maskinella hjälpmedel» samt
därmed likställts ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck.

2 § i kommittéförslaget har till ändamål dels att, i brist på en
verklig definition af begreppet »industriell verksamhet», gifva en föreställning
om hvad kommittén åsyftat med detta begrepp och dels att
jämte 3 § angifva, hvad som enligt lagen skulle förstås med fabriksoch
handtverksmässig drift. Beträffande det förra ändamålet synes
detsamma ej böra tillgodoses på denna plats i lagen. Begreppet industriell
verksamhet har nämligen ej så stor betydelse för lagens tillämpning,
att det kan anses motiveradt att angifva dess innebörd omedelbart
efter bestämmelsen om lagens tillämpningsområde. Genom vissa i
lagförslaget vidtagna ändringar har för öfrigt denna betydelse minskats.
Med hänsyn till det senare af nyssberörda ändamål skulle jag vara
böjd att frångå beteckningarna »fabriks»- och »handtverksmässig».
Dessa beteckningar, som, förekommande i olika bemärkelser i skilda
författningar (se kommittébetänkandet s. 65—67), redan förorsakat
mycken svårighet vid lagtillämpningen, hafva nämligen numera ej
mycket skäl för sig, sedan maskinella hjälpmedel, som varit det väsentligt
utmärkande för fabriksindustrien, i alltjämt växande omfattning
kommit till användning jämväl inom handtverkerierna. För andra
verksamhetsområden än industrien torde äfven dessa beteckningar vara
oanvändbara. En viss särskillnad till driftens omfattning måste visserligen
anses erforderlig i en del afseenden, men den spelar, såsom
kommittén påpekat, ej samma roll som »fabriksmässigheten» för yrkesfare-
och minderårighetslagarna, d. v. s. att vara afgörande för lagarnas
tillämplighet, utan har betydelse endast för tillämpningen af ett fåtal
bestämmelser. Enligt min mening torde såväl i afseende å begreppet
»industriell verksamhet» — i förevarande förslag ersatt med »industri -

37

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

ellt arbete» — som å berörda särskillnad beträffande driftens omfattning
gälla, att begreppet eller särskillnaden lämpligast tydliggöres i det första
lagrum, hvars tillämpning kan vara beroende däraf. A öfriga ställen
i lagen får man sedan i fall af behof begagna sig af hänvisning till
detta lagrum.

2 §•

Med hänsyn till den betydelse begreppen »arbetare» och »arbetsgivare»
hafva för lagens tillämpning, har jag försökt dels något närmare
bestämma det förra begreppet, dels ock — såsom från åtskilliga
håll påyrkats — angifva innebörden af det senare. För att närmare
bestämma begreppet arbetare har från detta begrepp uttryckligen afskilts
sådan för annans räkning arbetande person, som i förhållande
till denne andre är att anse såsom själfständig företagare. Den, för
hvars räkning arbetet utföres, kan då ej anses såsom arbetsgivare
utan blir kund, och förhållandet mellan de båda parterna i fråga beröres
ej af skyddslagstiftningen. Definitionen af arbetsgivare anknyter
sig till definitionen af arbetare och angiver såsom arbetsgivare
enhvar, för hvilkens räkning arbete utföres af arbetare — sist anförda
ord taget i den bemärkelse nyss förut angivits — under den förutsättning
likväl att ej mellan de båda parterna står någon tredje person
såsom själfständig företagare. Där så är fallet, såsom då en arbetare
utför ett arbete, som en kund beställt hos hans arbetsgivare, uppstår
ej något egentligt arbetsförhållande mellan arbetaren och den, för hvars
räkning arbetet utföres, utan den mellankommande, själfständiga företagaren,
eller, där ett uppdrag om arbete förmedlas af mer än en
sådan person, den själfständiga företagare, som står arbetaren närmast,
blir att anse som hans arbetsgivare.

3 §•

Mot kommittéförslagets 5 §, som dock i hufvudsak öfverensstämmer
med nu gällande bestämmelse i ämnet, har från åtskilliga
håll gjorts gällande, att den vore för sträng, och påyrkats vissa ändringar.
Bland annat har från ett par arbetsgifvarsammanslutningars
sida framställts yrkande på, att uttrycket »äro nödiga» måtte utbytas

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

mot »kunna anses nödiga». Visserligen torde ifrågavarande stadgande
ej medföra några mot rättvisa och billighet stridande konsekvenser vid
lagens tillämpning i och för sig, men nekas kan ej, att detta stadgande,
åberopadt som stöd för talan om skadestånd — här är ej fråga
om talan enligt förut berörda lag angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete — för ett i arbetet inträffadt olycksfall,
synes kunna leda till dylika konsekvenser. En arbetsgivare har t. ex.
vidtagit alla vanliga skyddsåtgärder vid ett arbete, men ett olycksfall
inträffar ej dess mindre. Undersökningen beträffande olycksfallet gifver
vid handen, att detsamma kunnat förekommas genom en åtgärd, som
arbetsgivaren emellertid saknat anledning att tänka på. Olyckans
inträffande visar, att denna åtgärd varit nödig, och då arbetsgivaren
är skyldig att vidtaga alla de åtgärder, som äro nödiga för att skydda
hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall i arbetet, lär det ej vara
uteslutet, att han enligt strafflagens 6:te kapitel, jämfördt med här
ifrågavarande stadgande, skulle kunna blifva dömd till skadestånd,
oaktadt han ej gjort sig skyldig till något enligt vanlig uppfattning
straffvärdt förhållande. Till undvikande af en sådan obillig konsekvens

har jag ansett orden »vidtaga alla de åtgärder, som--äro nödiga»

böra utbytas mot »iakttaga allt som — — skäligen kan anses af
nöden». På samma gång en sådan ändring begränsar arbetsgivarens
skyldighet till hvad enligt vanlig mänsklig iakttagelse och bedömande
kan finnas erforderligt i skyddsafseende, lär densamma ej gärna kunna
sägas lända arbetarna till nackdel, då den på sätt och vis torde medgifva
inspektionspersonalen en något större frihet vid föreskrivandet
af skyddsåtgärder.

Vidare har i ett flertal yttranden påyrkats, att i 5 § skulle uttryckligen
angivas, att man vid bedömande af behofvet af skyddsåtgärder
finge utgå från, att arbetarna iakttoge vanlig försiktighet. Eu
sådan förutsättning måste emellertid redan anses ligga i bestämningen
»nödiga» — »af nöden» enligt förevarande förslag — och torde sålunda ej
behöfva gifvas ytterligare uttryck. Dock har jag trott det vara lämpligt
att förevarande paragraf, som ju är af grundläggande betydelse
för lagens bestämmelser mot yrkesfara, i hufvudsak angåfve ej blott
hvad arbetsgivarna utan äfven hvad arbetarna hade att iakttaga till
förekommande af dylik fara. I sådant ändamål har jag till paragrafen
fogat ett tillägg, hvilket ålägger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet
och hvilket därjämte upptager den i kommittéförslagets 9 § förekommande
bestämmelsen om arbetarnas skyldighet att medverka till
förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

39

4 §•
b).

Uti 6 § b) af kommitténs förslag har kommerskollegium föreslagit
den ändring, att momentets senare del skulle göras beroende af förutsättningen
»där så lämpligen låter sig göra». En inskränkande förutsättning
synes visserligen härvidlag kunna hafva skäl för sig, men
torde den enligt min mening böra stanna vid »där det utan större
olägenhet låter sig göra».

Ordet »linbanor» i kommittéförslaget har utbytts mot »hängbanor»,
hvilken beteckning torde hafva en allmängiltigare innebörd.

e).

Med hänsyn till att den i kommittéförslagets 6 § e), efter yrkesfarelagens
2 § 2 mom. e), upptagna förutsättningen »där de iakttaga
vanlig försiktighet» synes kunna gifva anledning till den tolkning, att
ifrågavarande förutsättning ej skulle gälla beträffande öfriga skyddsföreskrifter,
där den ej finnes uttryckligt angifven, har denna förutsättning
uteslutits.

I enlighet med kommerskollegii förslag har ordet »golfvet» i
samma lagrum ändrats till »golf».

i)

Med anledning af en del anmärkningar mot ordet »hastigt» i momentets
senare punkt, hvilka synas föranledda af den föreställning, att
detta ord skulle vara liktydigt med »omedelbart», har »hastigt» blifvit
utbytt mot »så skyndsamt som möjligt».

P)-

^ Då den ändring kommerskollegium föreslagit beträffande kommittéförslagets
6 § p) synes undanröja anledningen till de anmärkningar,
som riktats mot detta moment, har jag ansett mig böra upptaga
momentet i den af kollegium föreslagna affattningen.

5 §•

a).

Uti yrkesfarelagens 2 § 3 mom. föreskrifves bland annat ett luftutrymme
af minst 7 kbm. per arbetare. För redan befintlig fabrik
eller verkstad, där synnerligen verksam anordning för luftväxling vid -

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

tages, medgifves emellertid mindre luftutrymme. Yrkesfarekommittén
kar höjt det minsta tillåtna luftutrymmet till i allmänhet 10 kbm.
per arbetare. Någon undantagsbestämmelse för redan befintliga arbetslokaler
har kommittén ej föreslagit, utan har kommittén ansett, att
den i viss män obestämda formen för nyss angifna mått skulle göra
en sådan undantagsbestämmelse öfverflödig. Den af kommittén föreslagna
skärpningen i afseende å luftutrymmet har mött klander i ett
flertal yttranden men tillstyrkes af kommerskollegium.

Ehuru en höjning af måttet för luftutrymmet otvifvelaktigt, såsom
kommerskollegium framhåller, måste anses hafva goda skäl för sig med
hänsyn till folkhygienen och särskildt kampen mot lungtuberkulosen,
lär det ej kunna förnekas, att ett påbud om i allmänhet 10 kbrms
luftutrymme per arbetare för många redan befintliga mindre företag,
som hittills ej varit underkastade någon reglering i förevarande hänseende
— jag tänker i främsta rummet på de små handtverkerierna —
skulle medföra synnerligen svåra för att ej säga ödeläggande verkningar.
Till förmildrande af dessa verkningar har jag ansett mig höra
till lagen foga en öfvergångsbestämmelse, hvilken medgifver idkare af
dylika mindre företag att under en tid af 10 år från lagens ikraftträdande
använda lokaler med endast 7 kbm:s luftutrymme per arbetare.

Kommerskollegium har beträffande kommittéförslagets 7 § a) i
sitt utlåtande föreslagit dels en omformulering af redaktionell innebörd
och dels — med anledning af ett utaf yrkesinspektörerna framställdt
yrkande — att till momentet skulle fogas ett tillägg om skyldighet för
arbetsgifvare, att, där inspektionsförrättare meddelat anvisning angående
högsta tillåtna antalet arbetare i en arbetslokal, hafva sådan
anvisning anslagen i lokalen. Det förra af dessa förslag har jag ansett
mig böra upptaga, hvarjämte jag ersatt uttrycket »i allmänhet» med
»i regel». Hvad åter det senare förslaget angår, har jag ej ansett
detsamma kunna lämpligen upptagas i lagen. Yrkesinspektörs anvisning
angående högsta tillåtna antalet arbetare i en arbetslokal är, liksom
yrkesinspektörernas anvisningar i öfrigt, icke förbindande för arbetsgifvaren
utan har endast karaktären af ett råd. Härmed torde enligt
mitt förmenande ej låta sig väl förena att genom ett lagbud ålägga
arbetsgifvaren att hafva sådan anvisning, oafsedt om han funne densamma
befogad eller ej, anslagen i arbetslokalen. I viss mån lär det
med de ifrågasatta anslagen afsedda syftemålet kunna tillgodoses på det
sätt, att inspektionsförrättaren antecknar anvisning om arbetarantalet
uti den i 29 § föreskrifna anteckningsbok. Visa sig särskilda föreskrifter
i ämnet af behofvet påkallade, kunna sådan utfärdas med stöd af 7 §.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

41

b), f), g), h) och i).

Uti b), f), h) och i) har jag ansett mig böra vidtaga de
ändringar, som kommerskollegium föreslagit. Uti sistnämnda moment
har vidare ordet »erforderlig» framför »söndagshvila» uteslutits, enär
detsamma ej synts ägnadt att på något sätt närmare bestämma det
mått af hvila, hvarom här är fråga.

Beträffande g) har jag följt kollegii förslag i afseende å momentets
första stycke, hvaremot jag uteslutit dess andra och tredje stycken.
Dessa stycken hafva mött mycket ogillande och nekas kan ej heller,
att de, särskildt till följd af sin obestämda affattning, synas ägnade
att framkalla tvister och svårigheter vid tillämpningen. Vidare äro
bestämmelserna i dessa stycken af så speciell art, att de ej låta 3ig
väl infoga i en lag af den allmänna och grundläggande natur, som
förevarande lag äger. Enligt kommitténs motivering skulle det förra
af nu ifrågavarande två stycken förnämligast afse större byggnadsföretag,
under det det senare stycket företrädesvis skulle åsyfta att bereda skydd
åt de norrländska skogsarbetarna. Till ersättning för dessa styckens
bestämmelser kan Eders Kungl. Maj:t med stöd af 7 § meddela särskilda
föreskrifter för byggnads- och skogsarbeten, och kunna då dessa
föreskrifter också närmare anpassas efter de förhållanden, hvarunder
dylika arbeten pläga bedrifvas.

6 §•

Detta lagrums första och andra stycken motsvara 8 § i kommittéförslaget,
men har det första stycket till sin formulering något ändrats
i enlighet med kommerskollegii förslag.

Såsom ett tredje stycke har tillfogats den med förevarande lagrum
nära förbundna första föreskriften i kommittéförslagets 9 §.

Med hänsyn till att den allmänna bestämmelsen i kommittéförslagets
9 § om arbetarnas skyldighet att medverka till afvärjande
af fara för olycksfall och ohälsa i arbetet, på skäl som anförts vid 3 §
i förevarande lagförslag, öfverflyttats till detta lagrum och att förstnämnda
paragrafs åläggande för arbetarna att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter och uppmaningar, hvarom förmäles i förevarande lagförslags
6 §, intagits i denna paragraf, har ej någon mot kommittéförslagets
9 § svarande paragraf upptagits i förevarande förslag.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.)

6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Mot kommittéförslagets 10 § har bland annat från flera håll anmärkts,
att detta lagrum skulle innebära en orättvisa mot de svenska
maskintillverkarna och -försäljarna, emedan detsamma ej kunde göras gällande
mot utländska leverantörer af maskiner. Vidare lär kunna anmärkas,
att paragrafen berör ett förhållande, hvarå lagen enligt dess
1 § ej torde äga tillämpning, och att densamma vid olycksfall till följd
af bristande skyddsanordningar eller dylikt skulle leda till svårigheter
i afseende å bedömandet af skadeståndsfrågan. Med hänsyn härtill och
då jag särskildt anser det vara af vikt att undvika hvarje lagstiftningsåtgärd,
som kan hafva sken att gynna utländska näringsidkare på de
svenskas bekostnad, har jag från lagförslaget uteslutit här ifrågavarande
lagrum jämte det därmed sammanhängande 2:dra stycket af kommittéförslagets
11 §.

I sin motivering beträffande skyddslagstiftningens anordning framhåller
yrkesfarekommittén, att dess förslag till lag om arbetarskydd ej
åsyftar att utgöra en fullständig sammanfattning af alla för olika fall
erforderliga skyddsbestämmelser. En tillfredsställande sådan sammanfattning
vore nämligen nära nog omöjlig att åstadkomma, då å ena
sidan densamma borde vara allmängiltigt hållen för att kunna tilllämpas
på alla möjliga i det oändliga varierande fall, men å andra
sidan densamma tillika, för att göra det åsyftade skyddet något så
oär verksamt, måste meddela detaljerade och preciserade föreskrifter
på många områden — två fordringar som svårligen läte sig tillbörligt
tillgodose i en och samma författning. Vidare talade emot en sådan
sammanfattning, att de allmängiltiga bestämmelserna, såsom varande
af grundläggande betydelse och mer ägnade att äga bestånd för framtiden,
lämpligen kunde hafva karaktär af lag, under det att specialföreskrifterna,
hvilka närmast vore att anse såsom regler för de allmängiltiga
bestämmelsernas tillämpning på vissa områden och hvilka
måste kunna lätt ändras och fullständigas för att följa teknikens rastlösa
utveckling, borde få utfärdas under enklare och mindre tidsödande
former än dem, som gällde för lagars åstadkommande. I öfverensstämmelse
härmed förklarar kommittén, att den med ifrågavarande
lagförslag förnämligast afsett att åt vår skyddslagstiftning gifva en
allmängiltig grundval, på hvilken den mer speciella skyddslagstiftningen
sedermera, inom af lagen angifna gränser, i mån af behof och med
anpassning efter förhandenvarande omständigheter kunde bygga vidare.

7

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Den första bestämmelse i kommitténs lagförslag, som syftar på
en sådan kompletterande lagstiftning, möter man i lagförslagets 11 §.

Äfven nu gällande yrkesfarelag är i väsentlig mån en författning
af nyss berörda, grundläggande karaktär, men den förutser ej behofvet
af sin komplettering. Ett sådant behof har emellertid gjort sig
gällande, och har man sökt tillgodose detsamma på det sätt, att yrkesinspektörerna
vid gemensamma öfverläggningar inför vederbörande
byråchef i kommerskollegium godkänt en del skyddsregler beträffande
vissa slag af sysselsättningar m. m. Dessa regler hafva sedan offentliggjorts
i de s. k. yrkesinspektionens cirkulär, hvaraf intill utgången
af år 1910 utfärdats ett antal af 19. Någon tillfredsställande komplettering
står emellertid ej att vinna på detta sätt, emedan cirkulären
ej hafva förbindande kraft för arbetsgifvarna, ja ej ens för yrkesinspektörerna
själfva.

Med hänsyn till de särskilda arbetsställena kunde man naturligtvis
komma till ungefärligen samma resultat genom inspektionsorganens
ingripande med stöd af de allmänna skyddsbestämmelserna som
genom kompletterande speciallagstiftning enligt förevarande paragraf,
ty sådan lagstiftning skulle ju ej heller kunna sträcka sig längre än hvad
3 § angifver. Men då inspektionsorganen hafva att vända sig till hvarje
arbetsställe för sig och gifva anvisningar och råd, som ofta nog måste
förnyas, innan de efterkommas, ja ej sällan för sitt förverkligande påkalla
hänvändelse till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och
liera år kunna förflyta mellan inspektionsbesöken å ett arbetsställe,
inses lätt, att detta sätt för genomförande af eu viss skyddsåtgärd
medför mycken omgång och tidsförlust. Har man genom tillfyllestgörande
utredning kommit till den uppfattning, att en viss skyddsåtgärd
måste anses af nöden i afseende å ett visst slag af sysselsättning, är
det tydligtvis mest rationellt att helt enkelt påbjuda vidtagandet af
denna åtgärd genom en författning, som gäller till allmän efterrättelse.
T dylika specialfall, som låta sig väl öfverblicka och bedöma, bör det
äfven kunna anses befogadt att till effektivitetens höjande förbinda
skyddsföreskrifterna med direkt straffansvar.

Här ofvan har anförts yrkesfarekommitténs yttrande, att ifrågavarande
specialföreskrifter borde få utfärdas under enklare och mindre
tidsödande former än dem, som gälla för lagars åstadkommande.
Skulle sådana föreskrifter utfärdas såsom tillägg till lagen om arbetarskydd,
d. v. s. med riksdagens medverkan, måste man i regel vara
beredd på en afsevärd tidsutdräkt. Sedan kunde det hända, att lagtillägget,
tack vare den tekniska utvecklingens snabbhet, redan vid

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

sitt utfärdande vore antikveradt men ändå måste oförändradt förblifva
i kraft, till dess riksdagen hunne samtycka till dess ändring.

Vår gällande skyddslagstiftning erbjuder egentligen blott ett
exempel på speciallagstiftning för en särskild sysselsättning, nämligen
förordningen angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand
(fosfornekros) bland arbetare i tändsticksfabriker den 9 december
1896, men denna förordning har tillkommit oberoende af yrkesfarelagen.
Yrkesfarekommittén anför i sin motivering en del exempel
på hvad .som, om man hölle sig till yrkesinspektörernas berättelser
samt framställningar till kommittén, möjligen kunde ifrågakomma att
närmare reglera genom specialförfattningar enligt denna paragraf.
Dessutom lämnar kommittén en förteckning öfver de olika slag af
företag eller sysselsättningar, som i Tyskland och England gjorts till
föremål för sådana författningar.

För att ytterligare belysa innebörden och betydelsen af ifrågavarande
kompletteringsförfarande, som förekommer i flertalet kulturstater,
skall här nedan lämnas några exempel på speciallagstiftning
beträffande yrkesfara i ett par mindre, med Sverige mer jämförliga stater.

I Danmark har sålunda utfärdats författningar angående boktryckerier
och stilgjuterier, cigarr- och tobaksfabrikör, järngjuterier
och maskinfabriker, skofabriker, textilfabriker, tvätt- och strykinrättningar
samt valkerier och färgerier, snickerier och andra träförarbetningsföretag,
enskilda krutfabriker, bagerier och konditorier, inrättningar
för rengöring af tyger, hvari bensin och dylika eldfarliga vätskor
användas, anordning och bruk af hastigt löpande slipstenar och
-skifvor samt af mekaniskt drifna elevatorer äfvensom angående anordning
och drift af generatorgasanläggningar till motorbruk.

Uti Belgien, där likväl lagstiftningen rörande s. k. klassificerade
anläggningar gifver myndigheterna anledning och tillfälle att meddela
särskilda skyddsföreskrifter i afseende å ett mycket stort antal företag,
har regeringen utfärdat specialförfattningar angående bland annat visst
arbete vid fönsterglastillverkning, fabrikation af tändstickor samt af
blyhvitt och andra blyföreningar, vaccination af arbetare, som handtera
lump, byggnadsverksamhet och jordarbeten, arbete i stenbrott, belysningen
i kolgrufvor, åtgärder mot masksjukan i vissa kolgrufvor,
användande af blyhvitt vid målning af byggnader, företag för lastning,
lossning, reparation och underhåll af fartyg och båtar, uppehållslokaler
för arbetarna vid tegelbruk m. m., tillhandahållande af portativa andningsapparater
i vissa kolgrufvor samt desinfektion af hår, afsedt till
borsttillverkning.

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Befogenheten att utfärda här ifrågavarande kompletterande författningar
skulle enligt yrkesfarekommitténs förslag tillkomma Eders
Kungl. Maj:t. Eu sådan anordning synes ej blott väl öfverensstämma
med den ekonomiska lagstiftningsrätt, Konungen af ålder ägt, utan
har äfven på senare tid kommit till användning i afseende å ett
flertal lagar.

Kommittén har, förnämligast för att bereda Plders Kungl. Maj:t
tillgång till sakkunnigt biträde vid det lagstiftningsarbete, som enligt
dess lagförslag skulle ankomma på Eders Kungl. Maj:t, föreslagit inrättandet
af ett arbetsråd, sammansatt af arbetsgifvar- och arbetarrepresentanter
samt några s. k. opartiska ledamöter. Enligt en vid slutet
af kommitténs lagförslag införd bestämmelse skulle Eders Kungl. Maj:t
icke äga att utfärda allmänna föreskrifter till lagens komplettering
utan detta råds hörande.

Enligt min mening torde det ej för nyssberörda ändamål vara af
behofvet påkalladt att inrätta ett arbetsråd, som komme att medföra
afsevärd kostnad och som för öfrigt måste blifva en till ställning och
uppgifter för vår administrativa organisation skäligen främmande institution.
Yrkesinspektionens tillämnade chefsmyndighet, hvars organ
i första hand komme att få kännedom om de förhållanden, som kunde
kräfva kompletterande specialföreskrifter, torde nämligen blifva väl
kvalificerad för ifrågavarande lagstiftningsarbete. För att gifva chefsmyndigheten
ökad sakkunskap samt låta arbetsgifvares och arbetares
intressen och önskemål behörigen göra sig gällande synes dessutom
chefsmyndigheten vid sådant arbete lämpligen kunna förstärkas med
representanter för arbetsgivare och arbetare inom det eller de fack,
som beröras af lagstiftningsåtgärden i fråga.

För att bättre förtydliga afsikten med 7 § har åt detta lagrum
gifvits en från kommittéförslagets 11 § något afvikande affattning.

8 §■

Denna paragraf öfverensstämmer med 12 § i kommittéförslaget.

9 §■

Nu gällande bestämmelser rörande minderårigas användande till
arbete — i minderårighetslagen och minderårighetsförordningen — äro,
som förut påpekats, inskränkta till att gälla industrien, eller om man
bortser från sistberörda, föga iakttagna förordning, den fabriksmässiga

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

industriel!. Enligt kommitténs förslag skulle minderåriga inom snart
sagdt alla möjliga slag af verksamhet inbegripas under skyddslagstiftningen.
Men de minderårigas sysselsättande inom flertalet verksamhetsområden
skulle endast vara underkastadt några allmänna, i vanliga
fall föga kännbara bestämmelser och ej någon mer ingående reglering.
En sådan reglering bibehålies för industrien samt utsträckes till handeln.
Kommittén har likväl därmed ej afsett, att denna reglering skulle
vara öfverflödig för alla öfriga verksamhetsgrenar och kunna definitivt
inskränkas till industri och handel. Men då kommittén ej funnit sig
kunna företaga någon undersökning och utredning af de minderårigas
användande inom alla möjliga yrken, har kommittén ansett sig böra
nöjas med nyssnämnda utsträckning och med att i afseende å öfriga
slag af verksamhet endast bereda möjlighet till regleringens utvidgning
på administrativ väg i den mån så kunde finnas af behofvet påkalladt,.

Mot nu antydda anordning synes med fog kunna göras den anmärkning,
att ett par af de bestämmelser, som begränsats till att gälla
industrien och handeln, nämligen rörande ålder och afslutad skolgång,
fullfölja syftemål, som väsentligen äro oberoende af sysselsättningens
art. När man med åldersbestämmelsen åsyftar att bereda de minderåriga
tillfälle nå en viss kroppsutveckling, innan de börja användas i
förvärfsarbete, samt hindra, att de alltför tidigt undandragas föräldrarnas
ledning och tillsyn, har detta i regel berättigande, hvilken
sysselsättning det än är fråga om. Och ser man på bestämmelsen om
afslutad skolgång, framträder karaktären af allmängiltighet ännu tydligare.
På den undervisning, skollagstiftningen vill tillförsäkra barnen,
bör naturligen ej det ena slaget af förvärfsarbete få mer än det andra
inverka störande. I afseende å nu berörda bestämmelser må för öfrigt
påpekas, att åldersbestämmelsen anses vara af betydelse äfven för undervisningen.
Saknad af sådan bestämmelse eller en låg åldersgräns lär
nämligen motverka undervisningens utveckling och tillgodogörande, då
det ofta gör sig gällande en benägenhet att låta de minderåriga så
tidigt som möjligt få börja deltaga i förvärfsarbete.

På nu anförda skäl har jag ansett mig böra såsom allmängiltiga
villkor för minderårigas användande till sådant arbete, som är underkastadt
lagen, uppställda fordran på viss minimiålder och afslutad
skolgång. Yrkanden i den riktning, dessa villkor angifva, hafva äfven
framställts af representanter för folkskolan, såsom städernas folkskoleinspektörsförbund
och centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening.

Här ifrågavarande minimiålder har satts till fyllda 13 år i likhet

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

med hvad kommittén föreslagit i afseende å den fabriksmässiga industrien
och kommerskollegium förordat jämväl beträffande handtverket
och handeln. Kommerskollegium visar med siffror, hämtade ur folkundervisningskommitténs
statistiska material (kollegii utlåtande s. 27),
att af de barn, som år 1909 afgått från folkskolan efter afslutad lärokurs,
omkring 83 procent ach af dem, som samma år afgått efter att
endast hafva inhämtat den s. 1c. minimikursen eller eljest erhållit tillstånd
att lämna skolan, omkring 91 procent varit 13 år gamla eller
äldre. Skall minimiåldern, så som förut antydts jämväl vara afsedt
med densamma, motverka de minderårigas för tidiga afgång från skolan,
kan denna ålder sålunda ej gärna sättas lägre än till 13 år.

Bestämmelsen om afslutad skolgång har formulerats något annorlunda
än i kommittéförslagets 17 § b) m. fl. lagrum. Denna förändring
har vidtagits med hänsyn särskilt till att den obligatoriska fortsättningsundervisning,
hvartill förslag nu äro å bane och som väl skulle
anses - ingå i den minderåriges skolplikt, eljest skulle kunna förhindra
den minderåriges användande i arbete.

Medgifvandet att använda minderårig till arbete under ferietid
har begränsats till att gälla högst fyra månader af året, hvilket motsvarar
den tidrymd, ferierna vid s. k. heltidsläsning pläga omfatta.
Syftet med denna begränsning har varit att motverka den s. 1c. halftidsläsningen,
hvarvid ferierna kunna uppgå till åtta månader af året.

Här bör måhända erinras om att i förevarande paragraf intagna
villkor om viss ålder och afslutad skolgång, tack vare undantagsbestämmelserna
under 1 §, ej beröra bland annat föräldrars rätt att
använda sina barn till arbete eller minderårigas sysselsättande, vare
sig af föräldrar eller andra, med hushållsarbete.

10 §.

Detta lagrum motsvarar 13 § i kommittéförslaget men har omformulerats
i flera afseenden. Sålunda har åt bestämmelsen om de
minderårigas skyddande mot fara för olycksfall, olika slag af hälsoslcadlig
inverkan eller sedlig våda gifvits en mer objektiv affattning,
hvilken dels torde vara ägnad att i viss mån undanrödja det klander,
som från arbetsgifvarhåll riktats mot bestämmelsen, och dels äfven
synes lämpa sig bättre med hänsyn till bestämmelsens uppgift att utgöra
grundval för den kompletterande lagstiftning, som förutses i 16 §.

Med anledning af de anmärkningar, som framställts mot förevarande
bestämmelse i afseende å den sedliga vådan, må påpekas, att

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

här naturligtvis ej är fråga om sådana faror af moralisk art, som man
ej kan undgå att möta i det dagliga lifvet, utan om sedliga faror af
större styrka eller frekvens. Exempel på dylika faror lämna en del
utländska skyddsförfattningar, som förbjuda bland annat minderårigas
användande till förfärdigande af preventiva medel, till framställande
af sådana tryckalster m. in., hvilkas försäljning såsom stridande mot goda
seder förbjudas af strafflagarna eller Indika eljest kunna såra de minderårigas
moral, eller till arbete å utskänknings- och förlustelseställen.

Beträffande bestämmelsen om ledighet för deltagande i undervisning
har jag i det väsentliga följt kommitténs förslag. Dock har jag,
till angifvande att här afses mer ordnad och stadigvarande undervisning,
från kommerskollegii ändringsförslag upptagit uttrycket »kurs för» etc.
Vidare har »konfirmationsundervisning», i enlighet med yrkande af en
reservant inom kommittén och kommerskollegii ändringsförslag, utbytts
mot den mer allmängiltiga beteckningen »religionsundervisning». Till
»skolundervisning» har slutligen fogats bestämningen »fortsatt» för att
tydliggöra, att här i främsta rummet åsyftas den s. k. fortsättningsundetvisningen
— den vanliga folkskolekursen måste ju den minderårige
enligt 9 § i regel hafva inhämtat, innan han får börja användas
i arbete.

Kommerskollegii förslag att borttaga bestämningen »som helt
eller delvis bekostas af staten eller kommun» och endast uppställa
en fordran på att ledighet för undervisningens begagnande blifvit på
visst sätt begärd, har jag icke ansett mig kunna upptaga. Det torde
nämligen vara oskäligt att lagligen förplikta arbetsgifvaren att bereda
den minderårige ledighet för begagnande af hvad för undervisning som
helst. Dessutom synes man kunna befara, att en dylik utsträckning
af arbetsgifvarens berörda skyldighet skulle i afsevärd mån försvaga
förevarande bestämmelses efterlefnad öfverliufvudtaget, hvilket måste
anses betänkligt med hänsyn särskildt till den obligatoriska fortsättningsundervisning,
som väl lär vara att förvänta.

Kommittéförslagets 14 § har på de skäl, kommerskollegium anfört,
icke upptagits i förevarande lagförslag.

11 §•

Detta lagrum öfverensstämmer med kommittéförslagets 15 §.

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 104.

49

12 §.

Minderårigas användande till s. k. springsysslor regleras af kommittéförslaget
närmare endast i afseende å handel och industri. Bestämmelserna
i ämnet äro emellertid affattade på ett sätt, som torde vara
ägnadt att föranleda en viss osäkerhet vid tolkningen. Sådana minderåriga,
som användas till springsysslor utom arbetsstället, t. ex. för att
bära hem varor till kunderna, synas nämligen endast med tvekan
kunna sägas vara sysselsatta i handel eller industriell verksamhet.
Tolkar man dock kommitténs minderårighetsbestämmelser för handel
och industri på sådant sätt, att dylika minderåriga inbegripas under
dessa bestämmelser, kommer man till det resultat, att lika arbete blir
underkastadt olika bestämmelser. Och ännu större orättvisa måste
ifrågavarande bestämmelser anses innebära med hänsyn till användandet
af minderåriga till springsysslor vid arbetsställen, som ej äro att hänföra
till handel eller industri, t. ex. banker, expressbyråer, telegraf- och
järnvägsstationer, d. v. s. där de minderårigas användande icke skulle
vara föremål för någon dylik reglering alls.

För att undanröja berörda osäkerhet och orättvisa har jag bland
annat trott mig böra i lagen upptaga en uttrycklig, allmängiltig föreskrift
om viss nattledighet för här ifrågavarande minderåriga. Denna
föreskrift skulle, oafsedt de allmänna bestämmelserna i 10 §, jämte
föreskrifterna om viss ålder och afslutad skolgång i 9 § reglera de
minderårigas användande till springsysslor. Samma reglering har synts
lämpligen kunna gälla äfven för minderårigas sysselsättande uti egentlig
handelsverksamhet. I båda fallen är nämligen arbetet af mer intermittent
natur, och enligt kommittéförslaget, med kommerskollegii däri
föreslagna ändringar, skulle minderårigas användande i handel regleras
hufvudsakligen i nyssnämnda afseenden.

Bestämmelserna mot minderårigas nattarbete äro i kommittéförslaget
(16 § e) och 17 § f)), liksom för öfrigt i gällande skyddslagstiftning,
affattade på sådant sätt, att de förbjuda minderårigas användande
mellan viss tid å aftonen och viss tid å morgonen. För industrien,
som i allmänhet äger möjlighet att förlägga och begränsa sin arbetstid
efter godtfinnande, kan en dylik affattning af nattarbetsförbudet
vara lämplig. Men för här ifrågavarande slag af verksamhet synes
arbetstiden med hänsyn till kundernas vanor och kraf m. m. ej gärna
låta sig allmängiltigt fixera till vissa klockslag, utan torde det vara
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 7

50

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 104.

mer ändamålsenligt att, i likhet med lagen angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag
den 20 november 1909, föreskrifva en nattledigbet af viss längd, hvari
den egentliga natt-tiden, begränsad till en kortare period, alltid skall
ingå. Med denna kortare period, den allmängiltiga förbudstiden, satt
till tiden mellan kl. 10 e. in. och 5 f. m. erfordras ej något undantag
i afseende å säsongarbete, såsom kommittén föreslagit. Ej heller torde
förevarande bestämmelse hindra minderårigas användande såsom biträden
vid försäljning af mjölk och andra landtmannaprodukter, hvilket
den af kommittén föreslagna tidsgränsen vid kl. 6 f. m. möjligen
kunde göra.

I)å, på de skäl kommerskollegium anfört, ej några bestämmelser
om arbetstidens längd eller raster synas påkallade i afseende å minderåriga,
som sysselsättas uti handel, samt bestämmelser rörande sådana
minderåriga i öfriga afseenden, som regleras genom 16 § i kommittéförslaget,
meddelas i förevarande förslags 9 och 12 §§, har ej någon
mot 16 § i kommittéförslaget svarande paragraf upptagits i förevarande
förslag.

13 §.

Med hänsyn till den allmängiltiga bestämmelsen om minimiålder
i 9 § finnes ej längre något skäl att begränsa förevarande paragrafs
tillämpning till den större industrien, utan har den utsträckts till att
afse såväl den större som den mindre industrien.

Såsom redan tidigare motiverats, har förtydligandet af begreppet
»industriell», hvilket förtydligande intagits i kommittéförslagets 2 §, ansetts
böra inflyta i förevarande lagrum. Till förekommande af osäkerhet
vid tillämpningen af de särskilda bestämmelserna rörande industrien
har kommerskollegium i afseende å kommittéförslagets nyssnämnda
paragraf föreslagit, att till densamma skulle fogas ett bemyndigande
för Eders Kungl. Maj:t att, där så funnes erforderligt, meddela bestämmelser,
huruvida visst slag af verksamhet enligt lagen skulle räknas
såsom industriellt eller icke. Något dylikt bemyndigande anser jag
emellertid ej vara af behofvet påkalladt. Yrkesinspektionens chefsmyndighet
kan meddela sina underordnade organ direktiv beträffande
sådana tvifvelaktiga fall, och då öfriga myndigheter, som hafva att

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

taga befattning med lagens tillämpning, antagligen i regel skulle godtaga
dessa direktiv, torde småningom på grundval af desamma en tillfyllestgörande
rättspraxis komma att utbilda sig.

I motiveringen till kommittéförslagets 2 och 3 §§ framhålles bland
annat, att uti byggnadsverksamhet, särskildt husbyggnad, vanligen ingår
ett flertal olika slag af verksamhet, hvaraf somliga äro att anse som
industriella andra däremot ej. Då det måste anses olämpligt att utaf
de minderåriga, som arbeta vid ett och samma företag, somliga skola
vara föremål för förevarande paragrafs tillämpning under det andra,
hvilkas arbete kanske är mer ansträngande, sakna någon motsvarande,
skyddande reglering, har jag trott mig böra låta paragrafen omfatta
jämväl byggnadsarbete. Förutom nu nämnda skäl må äfven framhållas,
att industriellt och byggnadsarbete i många fall gå så i hvarandra,
att det möter stor svårighet ''att afgöra, hvad som rätteligen är att
hänföra till det ena eller det andra. Någon större olägenhet för
arbetsgifvarna inom byggnadsfacket torde man ej behöfva befara af
paragrafens bestämmelser, emedan dels dessa bestämmelser ej lära föreskrifva
mycket annat, än hvad redan allmänt iakttages, och dels inom
detta fack sysselsättas relativt få minderåriga och af dessa förmodligen
endast en mindre del med annat än industriellt arbete. — Någon motsvarande
utvidgning af tillämpningsområdet för öfriga bestämmelser i
lagen, hvilka angifvas afse industriellt arbete, så att de äfven skulle
gälla byggnadsarbete, synes, särskildt med hänsyn till sistberörda arbetes
i regel ambulatoriska karaktär, ej böra ifrågasättas.

Begreppet »byggnadsarbete» är här, liksom industriellt arbete,
taget i vidsträckt bemärkelse och afser sålunda att inbegripa ej blott
uppförande af hus samt utförande af väg- och vattenbyggnadsarbeten
utan äfven framdragande af ledningar i terrängen samt verkställande
af sådana till föregående grupper ej hänförliga jord- och stenarbeten,
som innebära en mer betydande omformning af marken.

I likhet med öfriga minderårighetsbestämmelser i förevarande
förslag har paragrafens tillämpning anknutits till vissa slag af »arbete » här
industriellt arbete och byggnadsarbete, i stället för den i motsvarande
lagrum, 17 §, af kommittéförslaget använda beteckningen »verksamhet».
Regleringen af de minderårigas användande torde nämligen otvifvelaktigt
böra såvidt möjligt anpassas efter arten af deras användande.
Men detta låter sig ej på tillfredsställande sätt göra, om man anknyter
tillämpningen till viss verksamhet, enär i en och samma verksamhet ofta
förekomma ganska olikartade arbeten, t. ex. verkstads- och kontorsarbete.

52

Kungl. Maj ds Nåd Proposition N:o 104.

17 § a) och b) i kommittéförslaget ersättas i hufvudsak af 9 §
i förevarande förslag. Den i förstnämnda lagrum förekommande undantagsbestämmelsen
beträffande vissa slag af lätt arbete har emellertid
uteslutits. Denna bestämmelse, som kommerskollegium för öfrigt velat
omformulera till större allmängiltighet, har nämligen synts dels ej vara
af något starkare behof påkallad, då de minderåriga ju endast mer
undantagsvis sluta skolan, förr än de fyllt 13 år, och dels vara ägnad
att i afsevärd mån motverka de med åldersbestämmelsen i 9 § afsedda
syften.

De särskilda momenten af 13 § i förevarande lagförslag öfverensstämma
i hufvudsak med kommittéförslagets 17 § c)—g), affattade
med iakttagande af kommerskollegii ändringsförslag. Emellertid har
jag i b) ansett mig böra begränsa den sammanlagda undervisningsoch
arbetstiden till den tidslängd, som a) medgifver i afseende å arbete,
hvarjämte e) kompletterats till att afse jämväl det förhållande, att
den minderårige å samma dag användes till arbete af mer än eu
arbetsgivare.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i kommittéförslaget.

Såsom förut framhållits i afseende å kommittéförslagets 2 §, har
det synts mig lämpligast, att förutsättningarna för drift i sådan större
omfattning, som kommittén betecknat »fabriksmässig», angifvas i den
första paragraf, hvars tillämpning är beroende af dessa förutsättningar.
I enlighet härmed hafva de intagits i förevarande lagrum. När sedan
tillämpningen af någon efterföljande bestämmelse i lagen skall vara
inskränkt till hvad kommittén benämner »industriell verksamhet, som
bedrifves i fabriksmässig omfattning» angifves detta med uttrycket
»sådant arbete, som angifves i 14 §» eller dylikt. Den vid 13 § påpekade
förändringen, att minderårighetsbestämmelserna anknutits till
»arbete» i stället för »verksamhet» är här af särskild betydelse, emedan
detta medför, att man vid afgörande af frågor om driftens omfattning
har att hålla sig endast till det industriella arbetet och icke skall medräkna
sådana arbetare, som användas till annat arbete, t. ex. handelseller
kontorsgöromål, hvilket utöfvas i samband med det industriella
arbetet.

53

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition No 104.

Kommerskollegii förslag att förekomsten »i regel» af visst arbetarantal
eller visst drifkraftbelopp skulle utbytas mot sådan förekomst
»under någon tid af nästföregående eller löpande år», torde, om också
medförande lättnad med hänsyn till tolkning och bevisning, innebära
en alltför godtycklig begränsning för att böra upptagas i lagförslaget.

Då, såsom framhållits vid 13 §, nämnda paragraf skulle afse jämväl
den mindre, handtverksmässiga industrien, finnes ej någon anledning
att i förevarande förslag upptaga någon mot 19 § i kommittéförslaget
svarande, särskild paragraf rörande minderårigas användande i sådan
industri.

15 §.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 20 §. Ehuru detta
lagrum gjorts till föremål för reservation inom kommittén samt äfven
framkallat anmärkningar från andra håll, har jag i öfverensstämmelse
med kommerskollegium ansett mig böra upptaga detsamma i väsentligen
oförändrad affattning.

16 §.

Det bemyndigande, kommittéförslagets 21 § lämnar Eders Kungl.
Maj:t att utfärda kompletterande specialföreskrifter rörande minderårigas
användande i viss sysselsättning, är antingen, enligt paragrafens
första stycke, betingadt af »hänsyn till särskilda omständigheter» och
begränsadt till bestämmelser, som falla inom ramen för lagens direkta
minderårighetsstadganden beträffande den fabriksmässiga industrien, eller
ock, enligt det senare stycket, bundet vid förutsättningen af synnerlig
fara för olycksfall, synnerlig ansträngning etc. och i detta fall innebärande
oinskränkt befogenhet att förbjuda eller föreskrifva villkor för
de minderårigas användande.

Enligt 40 § i förevarande lagförslag äger Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att i särskilda fall meddela föreskrifter tjll förverk -

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Tigande af 10 §:ns stadganden. På samma sätt som Eders Kungl. Maj:t
kan sägas kafva befogenhet att med stöd af 7 § gifva allmängiltighet
åt alla sådana föreskrifter, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt 39 § kan meddela för tillämpandet i särskilda fall af 3 §, synes
det böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t att utfärda allmängiltiga föreskrifter
i alla de afseenden, där Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger att meddela föreskrifter till tryggande af 10 §:ns tillämpning.

I enlighet härmed har jag ansett mig böra utesluta de villkor
och inskränkningar, som kommittén knutit till ifrågavarande bemyndigande,
och affatta förevarande paragraf i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 7 §.

17 §•

Med det nu gällande förbudet mot kvinnas användande till arbete
under jord i stenbrott eller grufva har kommittén sammanställt ett
förbud mot användande af kvinnor under 21 år till lastning, stufning
eller lossning af varor ombord å fartyg af viss minsta dräktighet. Det
senare förbudet har emellertid enligt min uppfattning ej sin rätta plats
i lagen om arbetarskydd utan torde lämpligare kunna meddelas på
administrativ väg. För att göra åsyftadt gagn utan onödiga och oskäliga
olägenheter måste nämligen ett dylikt förbud gifvas en ganska
detaljerad affattning samt kunna lätt ändras efter omständigheterna —
fordringar, som föga öfverensstämma med förevarande lagförslags allmängiltiga
och grundläggande karaktär.

En af kommitténs ledamöter har reservationsvis påyrkat, att till
kommittéförslagets 25 § skulle fogas en bestämmelse, motsvarande andra
stycket af samma förslags 21 § men afseende kvinna i stället för minderårig.
Kommerskollegium har upptagit denna reservation utom i
hvad den rör våda i sedligt afseende. Förbudet mot arbete under jord
samt kommitténs förslag till förbud mot lastningsarbete med mera ombord
å fartyg visa dock oförtydbart, att anledning ej saknas att i öfverensstämmelse
med reservationen beakta jämväl den våda i sedligt afseende,
viss sysselsättning kan medföra för kvinnliga arbetare.

På grund af hvad ofvan anförts har förbudet i kommittéförslagets
22 § beträffande kvinnas användande ombord å fartyg uteslutits ur
förevarande lagförslag. Genom upptagande, i andra stycket af 20 §,
af nyss berörda reservationsvis påyrkade bestämmelse har tillfälle emellertid
beredts Eders Kungl. Maj:t att tillgodose det ändamål, som det
uteslutna förbudet åsyftar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

55

18 §.

Kommittén har, i 23 § af sitt förslag, beträffande den s. k. barnsängshvilan
för kvinnliga arbetare i det väsentliga bibehållit samma
bestämmelser, som nu gälla. I sin motivering framhåller kommittén
emellertid, att det vore i hög grad önskvärdt, att tiden för denna hvila,
hvilken i regel skall belöpa sig till fyra veckor men på tillstyrkan af
läkare kan förkortas, afsevärdt utsträcktes men säger vidare, att kommittén
ej ansett sig kunna föreslå någon utsträckning, då det ej funnes
någon anordning, hvarigenom barnsängskvinnan tillförsäkrades skäligt
underhåll under den tid, lagen hindrade henne att skaffa sig arbetsförtjänst.
Så snart önskemålet om moderskapsförsäkring förverkligats,
borde enligt kommitténs mening en lagändring vidtagas till förlängning
af barnsängshvilan.

En af kommitténs ledamöter har reservationsvis påyrkat, att
barnsängshvilan i regel skulle uppgå till sex veckor. Kommerskollegium
föreslår ej någon ändring af kommittéförslaget i förevarande afseende
men framhåller sin anslutning till kommitténs uttalande om önskvärdheten
af en förlängning af barnsängshvilan, när moderskapsförsäkring
blifvit införd.

Den 19 innevarande december hafva sakkunniga, tillkallade inom
civildepartementet, afgifvit ett betänkande angående införande af moderskapsförsäkring,
och enligt upplysningar, inhämtade från nämnda departement,
lär proposition i ämnet antagligen komma att aflåtas till
nästkommande års riksdag. Då möjlighet sålunda finnes för att moderskapsförsäkring
kan vara inrättad här i landet vid den tid, då lagen
om arbetarskydd träder i kraft, har jag, lifligt förvissad om den hygieniska
och sociala betydelsen af längre ledighet vid barnsbörd, ansett
mig böra föreslå sådan ändring af denna lags bestämmelse om barnsängshvila,
att densamma komme att omfatta hela den tid, eller sex
veckor, för hvilken understöd enligt berörda betänkande skulle utgå.
Någon ändring af tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelse
har jag däremot ej anledning föreslå, enär den föreslagna obligatoriska
moderskapsförsäkringen skulle vara inskränkt till den s. k. fabriksmässiga
industrien.

I öfverensstämmelse med hvad som gäller i vissa främmande
länder, t. ex. Tyskland och Schweiz, och som äfven från några håll
påyrkats beträffande den svenska lagstiftningen i ämnet, har barnsängshvilan
utsträckts till att afse äfven tiden före nedkomsten. Någon viss

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tids ledighet före nedkomsten har emellertid ej föreskrifvits — därtill
låter, såsom redan framhålles i kommitténs motivering mot ledighet
under nu ifrågavarande tid, dagen för den väntade nedkomsten ej med
tillräcklig säkerhet bestämma sig. Men den blifvande modern är berättigad
till ledighet, när hon medelst intyg af läkare eller barnmorska
kan visa, att hennes nedkomst sannolikt är att vänta inom två veckor.
Efter nedkomsten skall alltid förflyta minst fyra veckor, innan hon får
återtagas i arbete. Har hon börjat sin ledighet jämnt två veckor före
nedkomsten, får hon återtagas på dagen fyra veckor efter densamma,
men har hon, som kanske oftast blir fallet, gått från arbetet senare,
kan hon ej få återinträda i arbetet förrän efter längre tids förlopp,
från nedkomsten räknadt, än fyra veckor. Skulle hon åter hafva fått
ledigt tidigare än två veckor före nedkomsten, kommer hennes ledighet,
då hon ej under något förhållande får återtagas i arbetet förrän
fyra veckor efter nämnda händelse, att sträcka sig öfver en längre tidrymd
än sex veckor. I afseende å sistberörda fall är för öfrigt att
märka, att arbeterskan under den tid, hvarmed hennes ledighet öfverskrider
sex veckor, ej komme att vara tillförsäkrad understöd på grund
af moderskapsförsäkringen.

I ändamål att säkerställa arbeterskans ledighet åtminstone med
hänsyn till de fyra veckorna efter nedkomsten har, såsom villkor för
hennes återtagande i arbetet, föreskrifvits, att medelst tillförlitligt intyg
skall visas, att nämnda tid förlupit. Till möjliggörande af kontroll
stadgas, att sådana intyg skola förvaras, till dess vederbörande tillsynsorgan
tagit del af dem.

Såsom komplement till bestämmelsen om barnsängshvilan lämnas
i paragrafens andra stycke ett par föreskrifter, som afse att skydda
den kvinnliga arbetaren mot förlust af hennes anställning. Det kan
nämligen ej anses tillfyllestgörande att endast bereda arbeterskan ersättning
för mistade löneförmåner under den henne påtvungna ledigheten,
hvithet nu moderskapsförsäkringen i större eller mindre mån skulle
göra. Man måste äfven, såväl med hänsyn till rättskänslans kraf som
i betraktande af arbeterskan-moderns i regel ökade behof af arbetsförtjänst,
söka förekomma, att arbetsgifvaren afskedar henne till undvikande
af de olägenheter, iakttagandet af bestämmelsen om barnsängslivila
kunde medföra. Enligt berörda föreskrifter är en arbetsgivare
i regel förbjuden att afskeda arbeterska, som är hafvande eller åtnjuter
barnsängshvila. För rätt därtill förutsättes, att särskildt förhållande,
såsom genom hafvandeskapet betydligt nedsatt arbetsförmåga, lägger
väsentligt hinder i vägen för hennes användande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

57

19 §.

Det i kommittéförslagets 24 § meddelande stadgande om erforderlig
ledighet åt kvinna, som har att sköta hushåll, har kommerskollegium,
under hänvisning till bland annat stadgandets obestämda
affattning och en af kollegium i dess underdåniga utlåtande påyrkad
utredning angående begränsning af vuxna kvinnors arbetstid, ansett
kunna utelämnas. Delande kollega nu angifna uppfattning, har jag
uteslutit ifrågavarande stadgande.

Åt bestämmelsen om ledighet för kvinna, som ammar sitt barn,
har med anledning af att denna bestämmelse ansetts böra förbindas
med straffansvar, gifvits en något ändrad affattning.

Kommerskollegium har under beteckningen 24 + 1 § föreslagit ett
påbud om sittplatser åt kvinnlig butikpersonal. En bestämmelse i
detta syfte synes mig visserligen hafva skäl för sig, men jag finner ej,
att den lämpligen kan upptagas i en lag af den beskaffenhet, hvarom
här är fråga. Däremot lär en dylik specialbestämmelse kunna åvägabringas
på det sätt, 7 § angifver, d. v. s. meddelas i en af Eders Kungl.
Maj:t utfärdad specialförfattning.

20 §.

Såsom här ofvan beträffande 18 § anförts, har bestämmelsen
rörande barnsängshvila bibehållits att gälla endast beträffande den
fabriksmässiga industrien. Tydligtvis är emellertid behofvet af sådan
hvila, särskildt med hänsyn till fullgörandet af modersplikterna mot
barnet, ej inskränkt till nämnda verksamhetsområde, men den föreslagna
moderskapsförsäkringen, har väl förnämligast af statsfinansiella
skäl, begränsats till detta område. I den mån berörda försäkring kan
komma att utvidgas eller skäligt understöd på annat sätt kan blifva
tillförsäkradt kvinnliga arbetare under barnsängshvila, böra alltså
lagens föreskrifter angående dylik hvila utsträckas. Befogenhet att
förordna om sådan utsträckning har, såsom äfven kommittén föreslagit,
ansetts böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t.

I paragrafens andra stycke har, såsom redan angifvits vid 17 §,
upptagits bestämmelse om befogenhet för Eders Kungl. Maj:t att under
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 8

58

Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

vissa förutsättningar meddela förbud eller föreskrifva villkor beträffande
kvinnors användande i särskilda slag af sysselsättning.

21 §.

I enlighet med kommerskollegii yrkande under beteckningen
25 + 1 § har jag ansett lämpligt att bland lagförslagets särskilda föreskrifter
rörande kvinnors användande upptaga en erinran om lagen
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag den 20 november 1909.

22 §.

Kommitténs förslag till omorganisation af skyddslagstiftningens
myndigheter torde, såsom kommerskollegium påpekat, vara den del af
kommitténs betänkande, som mött mest ogillande. Framför allt har
den vidlyftiga och komplicerade inspektionsapparaten och de kostnader,
densamma måste medföra, gifvit anledning till anmärkningar. Kommerskollegium
har äfven i sitt utlåtande framlagt förslag till vissa förenklingar
i inspektionsväsendet. Dessa förenklingar hafva upptagits af
mig. Dessutom må i detta sammanhang erinras om mina förut berörda
förslag att väsentligt inskränka lagens tillämpning i afseende å jordbruksarbete
och att öfverflytta arbetsrådets hufvudsakliga uppgifter på yrkesinspektörernas
chefsmyndighet, förstärkt med tillkallade sakkunnige.

Organisationen af skyddslagstiftningens myndigheter kan synas
egentligen vara en fråga af administrativ natur, men fördelningen af
tillsynsbefogenheten i afseende å skilda slag af verksamhet på olika
grupper af tillsynsorgan torde vara af den allmänna betydelse, att
densamma bör regleras genom lag. Detta är hufvudsyftet med förevarande
paragraf. Antalet aflönade tillsynsorgan inom de olika grupperna
måste åter tydligen närmast blifva beroende af de anslagsbelopp,
som komma att beviljas.

Kommittéförslagets 26 §, som motsvarar förevarande paragraf,
torde, oafsedt hvad här ofvan yttrats beträffande inspektionsapparatens
vidlyftiga och komplicerade beskaffenhet, gifva skälig anledning till
anmärkningar i flera afseenden. Jag har däraf funnit mig föranlåten
att, förutom hvad kommerskollegium föreslagit, underkasta paragrafen
en del förändringar.

I första styckets första punkt har »kommunala tillsyningsman»
enligt kommerskollegii förslag utbytts mot »kommunala tillsynsorgan».
Uti andra punkten har införts »tillsynsorgan» för att erhålla
en gemensam beteckning för alla dem, som hafva att utöfva

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tillsyn å lagens efterlefnad. Med orden »med den befogenhet här nedan
angifves» har afsetts att framhålla paragrafens ändamål att angifva fördelningen
af tillsynsbefogenheten på de olika slagen af tillsynsorgan.

Bestämmelserna rörande de skilda tillsynsorganens kompetens
inledes i kommittéförslaget med angifvande af bergmästarnas befogenhet.
Med hänsyn till den dominerande ställning, som skulle tillkomma yrkesinspektörerna
i afsende å inspektionsväsendet, har jag ansett, att yrkesinspektörerna
böra upptagas i främsta rummet. Enligt kommittéförslaget
skulle yrkesinspektörernas tillsyn omfatta hvarje verksamhet,
som afses i lagen och som icke är underkastad bergmästares tillsyn,
men kommittén säger vidare, att yrkesinspektörerna i främsta rummet
skola ägna tillsyn åt sådan verksamhet, industriell eller ej, som bedrifves
i den omfattning, kommittén gifvit beteckningen »fabriksmässig».
I sitt förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter talar
kommittén också beträffande yrkesinspektörerna om en omedelbar och en
medelbar tillsyn — med den förra åsyftande tillsynen å fabriksmässig verksamhet,
med den senare yrkesinspektörernas tillsyn i öfrigt. Då deras medelbara
tillsyn skulle afse områden, hvilkas öfvervakande egentligen skulle
åligga underinspektörer och kommunala tillsyningsman, och sålunda
ej kunna förväntas få någon afsevärd praktisk betydelse men ådraga
yrkesinspektörerna ett omotiveradt vidsträckt ansvar för tillsynens fullgörande,
har jag ansett mig lämpligen kunna begränsa deras tillsyn
till de områden, hvaröfver de verkligen skola utöfva uppsikt — en
ändring, som synes ägnad att medföra större enkelhet och reda i tillsynens
fördelning. En sådan begränsning till hvad kommittén kallar
yrkesinspektörernas »omedelbara tillsyn» skulle för öfrigt ej utesluta att
yrkesinspektörerna, såsom kommittén afsett, kunde komma att ingripa
till kompletterande af de underordnade tillsynsorganens tillsyn. Dels
torde nämligen deras befogenhet att leda underinspektörernas och
öfva inseende öfver de kommunala tillsynsorganens tillsyn i viss mån
bereda dem tillfälle och anledning därtill, och dels skulle genom det
bemyndigande, paragrafens sista punkt lämnar Eders Kungl. Maj:t att
meddela föreskrifter rörande jämkning af gränserna för skilda tillsynsorgans
befogenhet, dylik kompletterande tillsyn vid behof kunna åvägabringas.
I öfverensstämmelse med kommerskollegii förslag har ej
blott jordbruk utan äfven handel, oafsedt i hvilken omfattning den
bedrifves, undantagits från yrkesinspektörernas tillsyn.

I kommittéförslaget upptages yrkesinspektris såsom ett särskildt
slag af tillsynsorgan, men tillika föreskrifves, att beträffande henne skall,
på sätt utfärdad instruktion närmare angifver, i tillämpliga delar gälla,

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

hvad lagen stadgar om yrkesinspektör. Det synes då ej finnas mycket
skäl för att genom en särskild beteckning gifva henne en särställning,
som måste bidraga att göra inspektionsapparaten komplicerad. Stycket
rörande yrkesinspektrisen har därför uteslutits, och har i stället uti
stycket angående yrkesinspektörerna intagits ett medgifvande, att såsom
sådan inspektör jämväl må anställas kvinna. Kommittén angifver
yrkesinspektrisens uppgift vara att utöfva tillsyn i afseende å kvinnliga
arbetare. För att kvinnlig yrkesinspektör, såsom äfven kommittén
afsett, skall kunna ensam handhafva tillsynen å vissa arbetsställen,
torde emellertid hennes befogenhet ej böra bestämdt begränsas till att
afse endast kvinnliga arbetare — särskilt kan naturligtvis ifrågasättas
att utsträcka hennes tillsyn till minderåriga arbetare. I föreliggande
förslag säges därför, att kvinnlig yrkesinspektör, på sätt instruktion
närmare angifver, förnämligast skall utöfva tillsyn beträffande kvinnliga
arbetare.

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen att assistenternas inspektionsverksamhet
skulle äga rum på yrkesinspektörernas ansvar,
har kommerskollegium velat utesluta, emedan en sådan öfverflyttning
af ansvaret vore främmande för vår rättsuppfattning och ägnad att
medföra svårigheter vid tolkning och tillämpning. Bestämmelsen har
emellertid upptagits i förevarande förslag. Den torde nämligen innebära
en lämplig garanti för att yrkesinspektörerna iakttaga tillbörlig
varsamhet vid anlitande af assistenterna för utförande af inspektioner,
och synes för öfrigt vara en naturlig konsekvens af assistenternas
ställning af biträden hos yrkesinspektörerna.

Uti bestämmelsen rörande bergmästarna har slutet ändrats i
det syfte, kommerskollegium framhållit, men gifvits en affattning,
som synts bättre än kollegii ansluta sig till bestämmelsens formulering
i öfrigt.

Underinspektörernas befogenhet angifves på ett sätt, som i sak
öfverensstämmer med kommerskollegii förslag men i form innebär en
förenkling.

Beträffande de kommunala tillsynsorganen gäller detsamma, som
nyss sagts om underinspektörerna. Dock har medgifvandet till utsträckning
af den kommunala tillsynens befogenhet utelämnats, emedan
det ansetts vara inbegripet under förut omnämnda, i paragrafens sista
punkt lämnade bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter
rörande jämkning af gränserna för skilda tillsynsorgans befogenhet.

Bestämmelsen rörande specialinspektörer har, i enlighet med

61

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

kommerskollegii förslag, placerats efter bestämmelserna angående öfriga
i paragrafen omnämnda tillsynsorgan. Kommittéförslaget angifver ej,
hvilken myndighet det skulle tillkomma att besluta om anställande af
specialinspektör. Då en dylik åtgärd emellertid kan innebära en ganska
betydelsefull ändring i den af lagen fastställda fördelningen af tillsynen,
har jag ansett det böra förbehållas Eders Kungl. Maj:t att förordna
därom. Detta utesluter naturligtvis ej, att själfva antagningsrätten,
när det gäller specialinspektör af mer underordnad ställning, kan öfverlänmas
åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Åt den af kommerskollegium föreslagna bestämmelsen om rätt
för yrkesinspektionens chefsmyndighet att i afseende å visst arbetsställe
föreskrifva jämkning af gränsen mellan bergmästares och yrkesinspektörs
tillsynsområden har jag, såsom förut antydts, ansett böra gifvas
en mer allmängiltig karaktär, och har i sammanhang härmed berörda
rätt öfverflyttats på Eders Kungl. Maj:t. — I regel lära bestämmelser
rörande myndigheters organisation och kompetensfördelningen
mellan dess olika organ meddelas af Eders Kungl. Maj:t på administrativ
väg. När man emellertid beträffande tillsynen å förevarande
lags efterlefnad, på skäl som förut angifvits, funnit sig böra lagfästa
dylika bestämmelser, synes det för åstadkommande i de särskilda fallen
af en effektiv tillsyn för minsta kostnad vara nödvändigt att kunna
utan lagändring i någon mån rubba de skrankor, lagen uppställer
mellan de olika tillsyns organens befogenhet och detta jämväl i afseende
å förhållandet mellan andra tillsynsorgan än yrkesinspektörer och
bergmästare. Öfverflyttningen af ifrågavarande befogenhet till Eders
Kungl. Maj:t skulle ej innebära, att det i hvarje särskildt fall skulle ankomma
på Eders Kungl. Maj:t att föreskrifva jämkning, utan skulle Eders
Kungl. Maj:t med hänsyn till fall af mindre räckvidd eller betydelse
kunna uppdraga sådan befogenhet åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

23 §.

Förut berörda anmärkningar mot kommitténs förslag till organisation
af skyddslagstiftningens myndigheter har i särskildt hög grad gällt
de kommunala tillsyningsmännen. Kommerskollegium, som funnit de
framställda anmärkningarna ej kunna frånkännas befogenhet, har framlagt
ett förslag, som i hufvudsak går ut på, att särskilda tillsyningsman
i regel ej skulle tillsättas, utan att den kommunala tillsynen, liksom
enligt gällande minderårighetsförordning, skulle utöfvas af hälsovårds-
eller kommunalnämnd. Den kommunala tillsynen skulle dock

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

stå under yrkesinspektörernas öfverinseende, ock i fall af behof skulle
särskilda personer kunna tillsättas för dess utöfvande. Bestämmelserna
härom skulle meddelas i en ny paragraf i lagen om arbetarskydd, och
någon särskild lag angående de kommunala tillsyningsmännen skulle
ej behöfvas.

Jag har ansett mig böra i allt väsentligt följa kommerskollegii
förslag.

I förevarande lagrum, som utgör berörda nya paragraf, har dock
tredje stycket underkastats ett par ändringar. För det första har jag
uteslutit det af kommerskollegium föreslagna uttryckliga åläggandet
för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att hålla hand öfver, att
hälsovårds- och kommunalnämnder fullgöra sina skyldigheter beträffande
tillsynen. Ett sådant åläggande torde nämligen kunna föranleda
den missuppfattning, att öfverinseendet öfver den kommunala tillsynen
i första rummet skulle tillkomma Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och ej, såsom ämnadt är, yrkesinspektörerna och yrkesinspektionens
chefsmyndighet. För det andra har det synts påkalladt att
tillerkänna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att förelägga
lämpliga viten för att förmå tredskande nämnder fullgöra sina
här ifrågavarande åligganden. Den af kommerskollegium föreslagna
påföljden, förordnande af särskild person såsom tillsynsorgan, kan ej i
alla fall, t. ex. vid tredska att afgifva föreskrifna uppgifter, lämpligen
komma till användning, och äfven i andra fall torde det kunna vara
önskvärdt att i första hand äga tillgång till en påföljd af mindre ingripande
natur. Bestämmelsen om rätt att förelägga viten får naturligtvis
ej anses förhindra Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att
i här afsedda fall omedelbart, utan föregående föreläggande af vite.
förordna tillsynsorgan.

Sista stycket af förevarande paragraf i kommerskollegii förslag
har utelämnats, emedan den bestämmelse rörande den kommunala tillsynen,
till hvilken stycket hänförde sig, på förut angifna skäl blifvit
utesluten. Det bemyndigande, som stycket lämnar Eders Kungl. Maj:t,
torde för öfrigt ingripas i den befogenhet, som åsyftas med sista stycket
af nästföljande paragraf.

24 §.

Kommerskollegium har föreslagit, att det genom en direkt bestämmelse
i lagen skulle gifvas ett tydligt uttryck åt den af kommittén i dess
motivering framställda principen, att den regelbundna tillsynen skäli -

63

gg.... p« Xungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

gen kunde inskränkas till sådana områden, där arbetet i regel innebär
en viss fara för olycksfall, ohälsa eller andra sådana missförhållanden,
för hvilka lagen afser att råda bot. Emot detta förslag kan invändas,
att den angifna principen är tämligen själfklar och alltid i viss mån
måste göra sig gällande vid hvarje något så när rationellt ordnad tillsyn,
och vidare att, om principen öfver hufvud taget skall komma till
uttryck genom en författningsbestämmelse, detta borde ske i instruktionen
för yrkesinspektionen. I betraktande af de betänkligheter, som
lagens vidsträckta tillämpningsområde på många håll framkallat såväl
med hänsyn till möjligheten af en effektiv tillsyn och som till obehaget
af en allt och alla omfattande inspektion, har jag emellertid trott det
vara lämpligt att gifva uttryck åt berörda princip i lagen. Detta har,
i öfverensstämmelse med kommerskollegii förslag, skett genom att infoga
ett nytt stycke i den paragraf, som lämnar föreskrifter om sättet
för tillsynens utöfvande, d. v. s. som motsvarar kommittéförslagets 27 §.

Affattningen af ifrågavarande bestämmelse, som innehålles i första
stycket af förevarande paragraf, har af mig något modifierats. Det
har synts lämpligt att inleda bestämmelsen med en allmän, positiv
föreskrift i ämnet, och vidare hafva, med hänsyn till de af mig föreslagna
allmängiltiga bestämmelserna rörande minderåriga arbetares ålder
och skolgång i 9 §, hänvisningarna till vissa mer speciella bestämmelser
rörande minderårigas och kvinnors ''sysselsättande ej bibehållits.

I paragrafens sista punkt har vidtagits den förändring, att Eders
Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att meddela närmare föreskrifter jämväl
angående tillsynens anordning. Härmed har särskildt åsyftats tillsynens
fördelning på distrikt o. d.

Af de två bestämmelserna i kommittéförslagets 28 § har den
förra, som synts lämpligare böra meddelas vid lagens slut, i något
ändrad affattning upptagits såsom 53 § i förevarande förslag. Den
senare bestämmelsen har däremot uteslutits, då den med densamma
afsedda befogenheten väl ändå i regel måste anses tillkomma Eders
Kungl. Maj:t.

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

25 och 26 §§.

Dessa lagrum motsvara kommittéförslagets 29 och 30 §§, men
hafva i dem vidtagits de ändringar, som kommerskollegium föreslagit.

27 §.

Hvad kommittéförslagets 31 § föreskrifver beträffande yrkesinspektörerna,
utgör väsentligen endast en af lagens utsträckta tillämpning
motiverad utveckling af bestämmelsen i yrkesfarelagens 5 §, tredje
stycket. Kommerskollegium har ej heller uti ifrågavarande föreskrift
föreslagit annan ändring, än att den i paragrafens sista punkt angifna
möjligheten till undantag skulle fritagas från begränsningen »i hvad
de röra delägarskap».

Från yrkesinspektörernas sida har emellertid gjorts gällande, att
berörda paragraf i kommittéförslaget vore öfver höfvan sträng mot
yrkesinspektörerna och ej hade motsvarighet i de regler, som i allmänhet
gällde för statens tjänstemän i förevarande afseende. Enligt min
mening torde det ej kunna förnekas, att yrkesinspektörerna hafva åtskilligt
fog för sina erinringar. Genom lagens tillämplighet å snart
sagdt alla möjliga verksamhetsområden skulle yrkesinspektörs rätt att
utöfva sådana ekonomiska funktioner, som här afses, blifva i synnerligt
hög grad kringskuren, och detta fastän en dylik utöfning i afseende
å många områden uppenbarligen ej kunde medföra någon afsevärd fara
för partiskhet eller innebära någon olägenhet från konkurrenssynpunkt.
Den verksamhet, i afseende å hvilken paragrafens bestämmelser rörande
yrkesinspektörerna egentligen kunna anses pakallade, är och förblir
nämligen den fabriksmässiga industrien eller sådan verksamhet,
som åsyftas i förevarande lagförslags 14 §. Med hänsyn härtill har jag
ansett mig kunna begränsa paragrafens förbud beträffande yrkesinspektör
till att gälla i första rummet sådana företag, som äro underkastade
hans tillsyn, och vidare sådana företag, hvarå 14 § har afseende, ändå
att de icke äro underkastade hans tillsyn.

I bestämmelsen rörande eftergift har, såsom kommerskollegium
föreslagit, begränsningen »i hvad de röra delägarskap» uteslutits.
I stället har bestämmelsen, i öfverensstämmelse med hvad härofvan
utvecklats, underkastats den inskränkningen, att »fråga icke är om
företag, hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 14 §». förutsättningen
att hänsyn till billighet skulle så påfordra, har uteslutits.

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

då det från statens sida ej kan anses befogadt fordra mer, än att eftergiften
kan ske utan men för tjänsten.

Beträffande underinspektörerna är paragrafen i sak förändrad
endast med hänsyn till förut angifna tvenne uteslutningar ur eftergiftsbestämmelsen.

Assistenterna hafva enligt kommerskollegii förslag likställts med
yrkesinspektörerna.

28 §.

Den i kommittéförslagets 32 §, som motsvarar förevarande paragraf,
intagna bestämmelsen om att rätten till tillträde är begränsad
till tiden mellan klockan 7 f. m. och 8 e. m. å söckendagar eller eljest
då arbetet pågår, har synts mig mindre motiverad. I det fall att
man ej utifrån kan bedöma, huruvida arbetet i en arbetslokal pågår
eller ej, skulle nämnda begränsning kunna förhindra ett tillsynsorgan
att skaffa sig tillträde för att konstatera, om minderåriga eller kvinnor
olagligen användas till nattarbete. Med hänsyn härtill har begränsningen
utbytts mot en föreskrift om rätt till tillträde, »när helst de
så påfordra». För att trygga arbetsgifvarna mot opåkallade inspektionsbesök
å olämpliga tider torde emellertid tillsynsorganen i sin instruktion
böra åläggas att ej företaga inspektioner nattetid eller å
sön- eller helgdagar, med mindre de veta eller hafva skälig anledning
misstänka, att arbetet pågår.

Kommittén har från motsvarande bestämmelser i yrkesfare- och
minderårighetslagarna upptagit orden »arbetsgivare eller arbetsföreståndare».
Beteckningen »arbetsföreståndare» användes emellertid såväl
i nämnda lagar som i förevarande lagförslag för att angifva den
som förestår en af staten eller kommun bedrifven verksamhet, och
föreskrifves det däri, att beträffande sådan arbetsföreståndare skall gälla,
hvad som är stadgadt angående arbetsgifvare. Denna beteckning torde
sålunda i nyssberörda bestämmelser vara tagen i annan bemärkelse.
Då det måste anses olämpligt, att i samma lag använda en beteckning
i olika bemärkelser, och då ordet »arbetsföreståndare» dessutom ej
synes på något särskildt lyckligt sätt angifva hvad här är fråga om,
har jag ersatt här ofvan först anförda uttryck med »arbetsgifvare eller
hans ställföreträdare å arbetsstället». Anmärkas bör måhända, att med
»ställföreträdare» ej afsetts person, utrustad med formligt bemyndigande
att representera arbetsgifvaren utan endast — i enlighet med den tolkBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 9

66

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ning, som nu i praxis lär gifvas åt »arbetsföreståndare» — den som
på ett arbetsställe med hänsyn till de faktiska förhållandena för tillfället
måste anses företräda arbetsgifvaren, d. v. s. i regel den högsta
arbetsledare, som är närvarande å arbetsstället.

29 §.

Kommerskollegium har beträffande kommittéförslagets 33 § föreslagit,
att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle fastställa formulär
för de i denna paragraf föreskrifna anteckningsböcker. Då jag ej kan
finna någon särskild uppställningsform påkallad för de anteckningar,
som skulle göras i dessa böcker, och då det knappast torde vara
lämpligt, att en obetydlig afvikelse från det fastställda formuläret
skulle föranleda straffpåföljd, har jag ansett mig ej böra upptaga kommerskollegii
ändringsförslag. Med hänsyn till att anteckningsbok bör
hafva tillräckligt stort format och om möjligt äfven vara försedd med
anordning för förvaring af sådana tjänstemeddelanden, som skola
biläggas boken, torde yrkesinspektionens chefsmyndighet emellertid
böra söka förmå någon firma att utgifva dylika böcker, inrättade i
enlighet med af chefsmyndigheten godkänd modell.

Paragrafens början har något omredigerats i ändamål att förekomma,
att ifrågavarande böcker skulle anses tillgängliga för hvem
som helst och möjligen kunna utnyttjas i konkurrenssyfte. I betraktande
af att bestämmelserna om anteckningsböcker ej låta sig genomföra
i afseende å arbetsställen för ambulatorisk verksamhet — särskildt
gäller detta med hänsyn till paragrafens senare stycke — har jag
inskränkt paragrafens tillämpning till sådana fall, där arbetet »bedrifves
på stadigvarande sätt». Då det ej kan anses påkalladt, att inspektionsförrättaren
skall anteckna anvisningar och råd äfven af den obetydligaste
innebörd, har ifrågavarande anteckningsskyldighet begränsats
genom bestämningen »som han anser böra affattas skriftligen».

30 §.

Den arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren i 34 § af kommittéförslaget
ålagda skyldigheten att underrätta inspektionsförrättaren om
arbetarnas val af ombud och dessa om inspektionsförrättarens närvaro
å arbetsstället har gjorts beroende af den betingelsen, att arbetsgifvaren
eller arbetsföreståndaren mottagit anmälan om sådant val. Detta
är emellertid ej lämpligt i afseende å arbetsföreståndaren eller, såsom

67

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

han här, på grund af hvad i 28 § anförts, benämnes »arbetsgifvarens
ställföreträdare å arbetsstället», då ju därmed ej skulle afses någon viss,
på särskildt sätt bemyndigad person utan den som vid inspektionstillfället
å arbetsstället faktiskt måste anses företräda arbetsgifvaren.
Med hänsyn härtill har paragrafens senare punkt delvis omformulerats.

31 §.

Kommittéförslagets bestämmelser rörande intygsböcker, i 18 §,
och förteckningar öfver minderåriga arbetare, i andra stycket af 35 §,
skulle äga tillämpning allenast å den fabriksmässiga industrien. Kommerskollegium,
har i en paragraf, betecknad 34+1, på såsom det
synes mig goda grunder, föreslagit, att arbetsgifvarna inom handel
och handtverk, livilka verksamhetsgrenar ju med hänsyn till användande
af minderåriga skulle vara underkastade eu med fabriksindustrien
tämligen likartad reglering, borde åläggas ej mindre att föra förteckningar
öfver sina minderåriga arbetare än äfven att vara försedda med
intyg om dylika arbetares ålder och därom att dessa, för såvidt ej
användandet afsåge allenast ferietid, afslutat sin skolgång.

Genom 9 § i förevarande lagförslag hafva bestämmelserna rörande
ålder och skolgång utsträckts till att gälla alla minderåriga, som
användas i sådant arbete, som skall vara underkastadt lagen. En nödvändig
konsekvens häraf har synts mig vara att i motsvarande omfattning
utsträcka arbetsgifvarnas förpliktelse att vara försedda med
intyg angående nu nämnda förhållanden. Och då ofvan berörda förteckningar,
oafsedt deras önskvärdhet för möjliggörande af statistik
öfver här ifrågavarande minderåriga, torde erfordras för kontrollen
beträffande de minderåriga, har jag funnit mig föranlåten att jämväl
föreslå en lika långt gående utsträckning af skyldigheten att föra förteckningar.

32 §.

Denna paragraf, som motsvarar första stycket af kommittéförslagets
35 §, är affattad i väsentlig öfverensstämmelse med kommerskollegii
ändringsförslag.

33 §.

Af rikets samtliga domkapitel samt Stockholms stads konsistorium,
hvilka, såsom tidigare omförmälts, afgifvit utlåtanden öfver 36 § i

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kommittéförslaget, har det stora flertalet förklarat sig i hufvudsak ej
hafva något att erinra mot eller ej vilja afstyrka nämnda lagrums
bestämmelser rörande sättet för intygsböckers utfärdande m. m. Kommerskollegium
har beträffande dessa bestämmelser föreslagit vissa förändringar,
hvilka jag ansett mig böra upptaga. Åt det sista, af
kollegium tillfogade stycket, har jag likväl gifvit en något förenklad
affattning.

34 §.

Medicinalstyrelsen har i afseende å kommittéförslagets 37 § ifrågasatt,
huruvida ej de däri föreskrifna, årliga läkarbesiktningarna af
minderåriga arbetare kunde inskränkas till att äga rum blott hvart
annat år. Emot en sådan inskränkning anföras emellertid från kommerskollegii
sida flera skäl, hvilka synas mig af sådan betydelse, att
jag ej funnit mig kunna upptaga medicinalstyrelsens förslag.

Flertalet af de ändringar, som kommerskollegium föreslagit i
paragrafen, hafva upptagits af mig. Endast i afseende å andra styckets
sista punkt kan jag ej dela kollegii mening. Att, såsom kollegium
föreslagit, utsträcka den däri stadgade rätten till ändringssökande till
att gälla jämväl den minderåriges målsman, ja möjligen äfven den
minderårige själf, synes mig nämligen icke af behofvet påkalladt, då
besiktningsläkaren väl endast på ganska starka skäl lär föreskrifva
ändring i den minderåriges användande, men däremot vara ägnadt att
förorsaka osäkerhet och förvecklingar. Kollegii förslag att flytta hela
ifrågavarande stadgande till ett senare lagrum, 43 § i kommittéförslaget,
som särskildt skulle vara afsedt för bestämmelser om ändringssökande
i olika fall, har ej följts, emedan det i öfrigt saknats anledning
att i förevarande lagförslag upptaga någon mot nämnda lagrum
i kommittéförslaget svarande paragraf.

35 §.

Enligt första stycket af kommittéförslagets 38 § skall besiktningsläkare
äga lika rätt till tillträde till arbetslokal, som 32 § i nämnda
lagförslag tillförsäkrar dem, som hafva att taga befattning med tillsyn
å lagens efterlefnad. I den förra paragrafens andra stycke ålägges
arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att vid besiktning tillhandagå
besiktningsläkaren med erforderliga upplysningar och att hålla i lagen
föreskrifna böcker och förteckningar tillgängliga — d. v. s. samma
ålägganden, som i den senare paragrafen stadgas gent emot dorn,

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

som hafva att taga befattning med tillsynen. Då nu jämväl öfriga bestämmelser
i denna senare paragraf — om rätt att företaga undersökningar
och om bevarande af yrkeshemlighet — synas lämpligen kunna
äga tillämpning med hänsyn till besiktningsläkare och besiktningsförrättning,
har jag i förevarande paragrafs första stycke föreslagit, att
hela 28 §, som motsvarar 32 § i kommittéförslaget, skall gälla i afseende
å besiktningsläkare och af sådan läkare verkställd besiktning.

I paragrafens andra stycke, ur hvilket de tvenne senare föreskrifterna
uteslutits med anledning af första styckets förändring, har i något
ändrad affattning upptagits det af kommerskollegium föreslagna tilllägget
om skyldighet för arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare att
föranstalta om att samtliga vid arbetsstället sysselsatta minderåriga
infinna sig till besiktningen.

36 och 37 §§.

Dessa paragrafer hafva affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med kommerskollegii förslag till ändring af kommittéförslagets 39 och
40 §§•

I den förra paragrafens andra stycke har dock hänvisningen till
paragrafen om barnsängshvila uteslutits, emedan tidigare återinträde i
arbete med stöd af läkarbetyg enligt förevarande lagförslag ej längre skulle
vara medgifvet. Ej heller synes det läkarbetyg, som detta förslags
stadgande om barnsängshvila omnämner såsom betingelse för rätt
att lämna arbetet med hänsyn till väntad nedkomst, behöfva beaktas
i detta sammanhang, då det kan ersättas med intyg af barnmorska
och sådan rätt för öfrigt väl endast i undantagsfall lär komma att
göras gällande.

38 §.

De i kommittéförslagets 41 § angifna paragrafnummer hänvisa
dels till bestämmelser, hvilka väsentligen utgöra ett komplement af
formell innebörd till lagens tidigare minderårighetsföreskrifter af mer
reell natur, och dels till vissa ordningsbestämmelser. Dessa båda kategorier
af bestämmelser hafva synts mig böra fördelas på skilda stycken.
Bestämmelserna af den förra kategorien, hvilka innehållas i den andra
t. o. m. den femte af de uppräknade paragraferna, torde med hänsyn
till härifrågavarande utsträckning böra vara beroende af samma förut -

70

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 104.

sättning, som är uppställd för tillämpningen af 16 §. Den senare kategoriens
bestämmelser, meddelade i den första och sista af de upptagna
paragraferna, hafva inskränkts till arbetsställen, där arbetet på stadigvarande
sätt bedrifves i den omfattning 14 § angifver — till ambulerande
eller mindre arbetsställen torde en utsträckning af bestämmelserna
knappast med skäl kunna ifrågakomma.

På de skäl, som tvenne reservanter inom kommittén samt kommerskollegium
och åtskilliga andra myndigheter m. fl. anfört mot 42 §
i kommittéförslaget, har ej någon mot detta lagrum svarande paragraf
upptagits i förevarande lagförslag.

Med hänsyn till att ej något af de fall af beslutanderätt för yrkesinspektörer
och bergmästare, som kommittéförslagets 43 § omnämner,
ansetts böra bibehållas, har jämväl denna paragraf utelämnats.

39 §.

Första stycket af denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets
44 §, har bibehållits väsentligen oförändradt.

Andra stycket af kommittéförslagets 44 § förutsätter ett bytesaftal.
Nu kan det emellertid förekomma, att arbetslokal, maskin eller
redskap begagnas af annan än ägaren utan dylikt aftal, t. ex. när en
person åtagit sig att åt en skogsägare försäga en del virke vid en
skogsägaren tillhörig såg. Då det synes lämpligt, att förevarande paragraf
kan tillämpas jämväl i sådana fall, har åt dess senare stycke
gifvits en något allmängiltigare affattning.

Enligt sista punkten i kommittéförslagets 44 § skulle sådant förbud,
som paragrafen afser, lända till efterrättelse utan hinder af besvär.
Detta innebär en skärpning i jämförelse med yrkesfarelagens 8 §, som
föreskrifver dylikt ovillkorligt ikraftträdande endast i fall af synnerlig
fara. Denna yrkesfarelagens ståndpunkt torde äfven hafva fog för sig.
I afseende å andra fall måste nämligen en bestämmelse om ett ovillkorligt
ikraftträdande i regel te sig som en omotiverad stränghet mot
arbetsgifvaren. Dessutom skulle en föreskrift i nu berörda syfte i af -

71

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

sevärd mån göra besvärsrätten illusorisk, då arbetsgifvaren kanske i
många fall kunde blifva tvungen bekosta den, anbefallda skyddsåtgärden,
innan hans besvär upptagits till pröfning eller blifvit afgjorda.
Med hänsyn härtill och då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äfven enligt förevarande förslag skulle äga att i fall af synnerlig fara
meddela förbud att träda i kraft omedelbart, har jag icke upptagit
ifrågavarande punkt från kommittéförslaget.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer öfverensstämma i sak med kommittéförslagets
45 och 46 §§.

42 §.

Första punkten af denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets
47 §, har fullständigats med hänvisningar till ett par nya paragrafer,
9 och 12, hvarjämte hänvisning upptagits till den i 19 § af
förevarande förslag intagna bestämmelsen om ledighet för kvinna att
amma sitt barn. Förseelse mot denna bestämmelse har nämligen, såsom
förut omförmälts, synts mig böra föranleda straffansvar. Den omformulering,
punkten i öfrigt undergått, är föranledd af de förändrade
bestämmelserna rörande kvinnors barnsängsledighet.

Paragrafens andra stycke har uteslutits på den grund, att betingelsen
om afslutad skolgång genom 9 § utsträckts till att gälla minderårigas
användande i hvarje arbete, som är underkastadt lagen.

Kommittéförslagets 48 § har ej ansetts behöfva upptagas i förevarande
förslag, då det ej lär råda någon tvekan om Eders Kungl.
Maj:ts befogenhet att stadga straffansvar i författningar, som det ankommer
på Eders Kungl. Maj:t att utfärda.

43 §•

Förutom de fall, för hvilka kommittéförslagets 49 § stadgar straff,
har i förevarande paragraf föreslagits straffansvar för arbetsgifvaren

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

dels för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelsen i >
tredje stycket af 18 § angående skyldighet att förvara sådant intyg,
som föreskrifves i denna paragraf, och dels för underlåtenhet att, på
sätt 35 § angifver, medverka beträffande läkarbesiktning af minderåriga
arbetare.

44 §.

Denna paragraf öfverensstämmer i sak med kommittéförslagets

50 §.

45 §.

Första stycket af denna paragraf, som motsvarar 51 § i kommittéförslaget,
har omformulerats i syfte att tydligare framhålla, mot hvem
paragrafens ansvarsbestämmelse är riktad.

46 §.

Med 52 § i kommittéförslaget har hufvudsakligen åsyftats att
råda bot på arbetarnas mycket klandrade benägenhet att aflägsna
skyddsanordningar, men har ifrågavarande paragraf affattats på sådant
sätt, att densammas tillämplighet sträcker sig vida utöfver hvad som
kan anses påkalladt för nämnda syftemål. Kommerskollegium framhåller
äfven, ehuru detsamma ej vill afstyrka paragrafen, att man kan
känna sig något tveksam om dess räckvidd och verkningar. Enligt
min mening torde det vara nödvändigt att inskränka här ifrågavarande
bestämmelse till det område, för hvilket densamma ursprungligen varit
afsedd.

Bestämmelsen har sålunda för det första begränsats till att afse
arbetare. Mot arbetsgifvarna saknas anledning att vända sig i detta
sammanhang, då framtvingandet af deras beaktande af skyddsväsendets
kraf regleras genom andra bestämmelser i lagen. Vidare har bestämmelsen
inskränkts till att gälla skyddsanordnings borttagande eller —
såsom därmed tämligen likställdt — försättande ur bruk. »Åsidosättande
af skyddsföreskrift» har nämligen ej ansetts kunna bibehållas
med hänsyn till den vidsträckta och obestämda innebörden af ordet

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

»skyddsföreskrift», som torde i sig innefatta föreskrift, meddelad i lag
eller annan författning, af tillsynsmyndigheter eller af arbetsgifvaren,
och inbegripa jämväl föreskrift af så ringa betydelse, att dess åsidosättande
ej skäligen kan påkalla straff. Efter vidtagande af nu
nämnda begränsningar synes ej längre något behof föreligga att såsom
förutsättning för lagrummets tillämpning kräfva, att annan skall genom
tillvägagåendet uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till lif eller
hälsa. En arbetares åtgärd att borttaga eller försätta ur bruk en
skyddsanordning skulle sålunda, såsom sig bör, i regel blifva belagdt
med straff.

Nu kan det naturligtvis inträffa, att en skyddsanordning borttages
på order från arbetsgifvaren eller för att möjliggöra rengöring,
reparation eller dylikt. I ändamål att utesluta straffansvar i sådana fall
hafva införts bestämningarna »olofligen» och »utan giltiga skäl». Dessutom
har såsom särskild straflfrihetsgrund anförts det förhållande, att
tillvägagåendet ifråga skäligen är att tillskrifva bristande kännedom
eller insikt beträffande skyddsanordningen.

Med hänsyn till att jämväl begreppet »skyddsanordning» är af ganska
obestämd innebörd, skulle enligt 49 §, på sätt kommittén föreslagit,
åtalsrätten vara beroende af yrkesinspektörs eller bergmästares angifvelse.

47 §.

Kommittén har för tillämpningen af den i 53 § af dess lagförslag
angifna straffrihetsbestämmelsen uppställt fordran på att arbetsgifvaren
förmår visa, att den åtalade förseelsen icke skäligen kan läggas honom
till last, d. v. s. förutsatt, ej mindre att arbetsgifvaren i viss mån skall
bevisa sin oskuld än äfven att åtal, hvarom här är fråga, alltid i första
hand skall riktas mot arbetsgifvaren. Hvad kommittén sålunda föreslagit
beträffande arbetsgifvarens bevisskyldighet, torde emellertid alltför
mycket afvika från de regler, som i allmänhet gälla om bevisbördans
fördelning i brottmål, och den föreslagna anordningen måste
äfven anses olämplig i sådana fall, då det, när fråga om åtal uppstår, redan
är uppenbart, att den förseelse, åtalet skulle gälla, icke skäligen kan
läggas arbetsgifvaren till last. Bestämmelsen har därför ändrats på
sådant sätt, att arbetsgifvaren fritagits från berörda bevisskyldighet,
så att åtalet kan omedelbart riktas mot den som i stället för arbetsgifvaren
bör bära ansvaret för förseelsen.

Med hänsyn till att beteckningen »arbetsgifvarens ställföreträdare
å arbetsstället» införts på flera ställen i lagen till ersättning af »arbetsBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 10

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

föreståndare», har det synts lämpligt att bär upptaga denna beteckning
jämte annan arbetsledare.

48 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 54 §, hafva
upptagits kommerskollegii ändringsförslag, hvarjämte jag funnit mig
föranlåten att i dess affattning vidtaga några ändringar af redaktionell
innebörd.

49-52 §§.

Dessa lagrum öfvei''ensstämma i det väsentliga med kommittéförslagets
55—58 §§.

Mellan 51 och 52 §§ har infogats en ny afdelningsrubrik »Allmänna
bestämmelser», emedan därefter följande stadganden ej kunna
hänföras till ansvarsbestämmelser.

53 §.

Såsom tidigare anmärkts, har den förra af bestämmelserna i kommittéförslagets
28 § ansetts böra flyttas till lagens slut.

Den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen om skyldighet för
Eders Kungl. Maj:t att höra arbetsrådet, innan Eders Kungl. Maj:t med
stöd af lagen utfärdade kompletterande specialförfattningar, har uteslutits
i enlighet med hvad i 7 § yttrats beträffande ett öfverflyttande
på yrkesinspektionens chefsmyndighet af bestyret med dylika författningars
utarbetande.

Efter den paragraferade lagtexten hafva intagits fyra öfvergångsbestämmelser.

Motiven till den första af dessa bestämmelser hafva angifvits
under 5 § a).

Den andra, af kommerskollegium föreslagna bestämmelsen har
ändrats af mig, dels emedan dess form ej väl passade till det nya,
allmängiltiga åldersstadgandet i 9 § och dels på den grund, att densamma
synts mig innebära alltför långt gående undantag. Enligt

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

kollega affattning skulle t. ex. en minderårig, anställd i verksamhet,
som ej är underkastad minderårighetslagen, kunna få i strid mot lagen
om arbetarskydd fortfarande användas med en oskäligt lång arbetstid
eller i nattarbete under kanske fem, sex år. Någon öfvergångsbestämmelse
i afseende å arbetstidens längd kan ej gärna anses nödvändig,
och i afseende å nattarbetet förtjänar anmärkas, att enligt den sista,
af kommittén föreslagna öfvergångsbestämmelsen skulle åldersgränsen,
utan hänsyn till redan i sådant arbete sysselsatta 14-åringar, omedelbart
höjas till 15 år. I betraktande häraf har den andra öfvergångsbestämmelsen
synts böra inskränkas till att meddela eftergift från endast 9
och 11 §§.

I den tredje, jämväl af kommerskollegium föreslagna öfvergångsbestämmelsen
har jag funnit mig föranlåten infoga ett stadgande om
straffansvar, hvarjämte bestämmelsens sista sats omformulerats till
vinnande af större tydlighet.

Den fjärde öfvergångsbestämmelsen öfverensstämmer i allt väsentligt
med kommittéförslaget.»

Departementschefen uppläste härefter berörda inom finansdepartementet
omarbetade förslag till lag om arbetarskydd af den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande
öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom utdrag af protokollet infordras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall. •

Ur protokollet:
Emil Sundberg.

76

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

Förslag

till

Lag om arbetarskydd.

Med upphäfvande af lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889, lagen angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 samt förordningen
angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller
annan handtering den 18 november 1881 förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å hvarje verksamhet, industriell eller
icke, hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete af tillfällig beskaffenhet, hvilket icke utföres i någon af
arbetsgifvaren såsom näring eller eljest på yrkesmässigt sätt utöfvad
verksamhet,

b) arbete, som utföres i arbetarens hem eller å annan plats, där
det ej kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets
anordnande,

c) arbete, som utföres i arbetsgifvarens hem allenast för hans
hushållsbehof,

d) arbete, som utföres af medlem af arbetsgifvarens familj, samt

e) arbete, som utföres å fartyg och är att hänföra till tjänsten
ombord.

77

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 104.

Arbete, som utföres vid allmän undervisnings- eller uppfostringsanstalt
af elev därstädes eller å anstalt för tvångsarbete, fång-, fattigeller
sjukvård af å sådan anstalt intagen person, skall icke vara underkastadt
lagens bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning
allenast i hvad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande af
maskinella hjälpmedel, ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck.

2 §•

I denna lag förstås med arbetare enhvar, som utför arbete för
annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom
sjelfständig företagare, och med arbetsgifvare enhvar, för hvilkens räkning
arbete utföres af sådan arbetare, utan att mellan dem står någon
tredje person, hvilken såsom sjelfständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande.

Föreskrifter till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbete.

3 §•

Arbetsgifvare är pliktig iakttaga allt, som i afseende å arbetslokaler,
maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur
skäligen kan anses af nöden för att skydda hos honom sysselsatta
arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet.

Det åligger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl
i öfrigt låta sig angeläget vara att, i hvad på dem ankommer, medverka
till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.

4 §•

Till förekommande af olycksfall i arbetet skall af arbetsgifvare
särskildt iakttagas:

a) Å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom
fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur
sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anordnas, såsom att golf -

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

t

öppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande
hägnad samt att ledstänger anbringas i trappor.

b) Hissar, kranar, hängbanor och andra därmed jämförliga transportanordningar
skola underkastas besiktning och profning på sätt, som kan
anses betryggande; och skall, där det utan större olägenhet låter sig
göra, å dem finnas på lämpligt ställe tydligt angifvet den bärighet i
vikt, hvarför de vid senaste besiktning godkänts, jämte dagen för
denna besiktning äfvensom, då de äro afsedda för persontrafik, det
antal personer, som utan fara kan på en gång begagna dem.

c) Kar, bassänger och andra öppna kärl, hvilka med hänsyn till
läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen
kan ske, vara behörigen kringgärdade.

d) För arbetarnas räddande vid eldsvåda skola sådana åtgärder
träffas, som med hänsyn till arbetets natur, arbetslokalens belägenhet
och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna anses tillfyllestgörande,
såsom anbringande af lätt öppnade utgångar och fönster, säkerhetsstegar,
brandsäkra trappor och dylikt.

e) Gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga,, att
arbetarna icke utsättas för att skadas af i gång varande .maskiner.
Golf i arbetslokal skall, särskild! i närheten af farliga maskiner och å
andra farliga platser, hållas i sådant skick, att arbetarna ej utsättas för
att snafva eller halka.

f) Motor skall, där den ej uppställes i särskild! rum utan har sin
plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt
hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i
beröring med dess rörliga delar.

g) Maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna,
skola kringgärdas eller eljest så anordnas, att såvidt möjligt den med
dem förbundna fara nndanröjes, hvarjämte dessa inrättningar, när de
äro i gång, skola å ställen, där arbetarna äro utsatta för att med dem
komma i beröring, vara så belysta, att do kunna tydligt urskiljas.

h) Elektriska apparater och ledningar skola vara så anordnade, att
arbetarna icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjordt
sätt tillkännagifvas i hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst
transmissionen öfverföres. Inom hvarje arbetslokal skola tillfredsställande
anordningar vara vidtagna i ändamål att kunna så skyndsamt som möjligt
stanna i lokalen befintlig liufvudtransmission eller, där flera sådana
finnas, enhvar af dem.

k) Arbetsmaskin med hastig rörelse skall så vidt möjligt vara

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

försedd med inrättning ej mindre för dess hastiga stannande än äfven
till förhindrande af oafsigtlig igångsättning.

l) För till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina skall,
där sådan åtgärd är förenad med fara, finnas ändamålsenlig anordning.

m) Därest maskin eller transmission måste rengöras eller smörjas,
medan den är i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara
vidtagna till förekommande af olycksfall.

n) Sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som
genom explosion kan förorsaka olycksfall, skall med hänsyn till material,
konstruktion och utrustning erbjuda betryggande säkerhet och för den
skull underkastas besiktning och profning på sätt, som för utrönande
af dess säkerhet i berörda afseenden kan anses tillfyllestgörande.

o) Vid förflyttning af tunga föremål skall tillses, att arbetet ordnas
och ledes på betryggande sätt samt att för arbetet använda redskap
erbjuda tillräcklig säkerhet.

p) Till arbete, där bristande kunskap eller färdighet måste anses
medföra fara för olycksfall, må arbetare ej användas, med mindre han
visat erforderlig skicklighet eller honom lämnas nödig undervisning och
ledning.

5 §■

Till förekommande af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgifvare
särskildt iakttagas:

a) I sluten ai''betslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel
ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt arbetare, jämte
erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling.

b) Arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt
så lämplig värmegrad, som arbetets natur och platsen för detsamma
skäligen medgifva.

c) Verksamma anordningar skola, i den mån arbetets natur det
medgifver, vidtagas för att hindra damm, gaser eller ångor att i arbetslokal
spridas i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd.

d) Explosionsmotor, gasgenerator eller till sådan hörande reningsapparat
må icke uppställas i arbetslokal, med mindre lokalen är så stor
och luftig eller motorn, generatorn eller renings apparaten så väl inbyggd,
att besvärande ansamling af gas ej genom dess användande kan uppkomma
i lokalen.

. e) Tiden för arbetares användande till särskildt hälsofarlig sysselsättning
skall tillbörligen inskränkas.

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

f) Renlighet skall iakttagas med hänsyn såväl till arbetslokaler
som till maskiner och redskap. Dammspridande sopning skall så vidt
möjligt undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår. I arbetslokal bör
finnas nödigt antal spottkärl af lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande
sätt ett större antal arbetare, böra dessa på sätt, som kan
anses tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och
arbetets natur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och
dricksvatten samt afträden äfvensom lämplig plats för ombyte och förvaring
af kläder; därjämte böra de af arbetarna, som icke äro bosatta i
närheten af arbetsstället, såvidt möjligt därstädes äga tillgång till lämplig
plats för intagande af måltider samt lägenhet att värma medförd mat.

h) Till lämnande af den första hjälpen vid olycksfall skola finnas
vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn
till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet skall så anordnas, att arbetarna komma i åtnjutande
af söndagshvila eller, där arbetets natur det ej medgifver, af annan
däremot svarande ledighet.

6 §•

Där så finnes nödigt, skola i arbetslokal eller å annan lämplig
plats anslås föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika
olycksfall och ohälsa i arbetet. Vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare är pliktig att på framställning af arbetsgivare granska
förslag till dylika föreskrifter.

Å särskildt farliga ställen skola anbringas anslag, som uppmana
till synnerlig försiktighet.

Arbetarna skola ställa sig till noggrann efterrättelse nu omförmälda
föreskrifter och uppmaningar.

7 §•

Finnes för tillämpningen af 3 § i afseende å visst slag af sysselsättning
eller användande af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal
behof af ytterligare föreskrifter, utöfver hvad i 4—6 §§ stadgas,
ankommer på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

81

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

8 §•

Med minderårig förstås i denna lag den, som är under aderton
år, och med arbetstid den tid, hvarunder arbetet pågår, raster sålunda
icke inbegripna.

9 §.

Minderårig må icke användas i arbete, förr än den minderårige
fyllt tretton år samt inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen
eller- däremot svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt
tillstånd att lämna folkskolan; dock skall denna senare föreskrift
icke utgöra hinder för den minderåriges användande till arbete å ferietid
under högst fyra månader af året.

10 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig i arbete på sådant sätt,
att den minderåriges användande skäligen kan anses medföra fara för
olycksfall eller för öfveransträngning eller annan menlig inverkan på
den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige
innebära våda i sedligt afseende. Minderårig skall lämnas erforderlig
ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller
fortsatt skolundervisning, som helt eller delvis bekostas af staten eller
kommun.

11 §■

Minderårig under femton år må icke användas till arbete under
jord i stenbrott eller grufva.

12 §.

Minderårig, som användes till kringförande af varor, uträttande af
bud eller ärenden eller till arbete i handel, skall åtnjuta oafbruten
ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, och skall
tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. ingå i denna ledighet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 78 höft. (Nr 104.)

11

82

Knngl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 104.

13 §•

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, liandtverks- eller annat industriellt
arbete eller till byggnadsarbete må minderårig användas allenast under
iakttagande af följande bestämmelser:

a) Den minderåriges arbetstid må ej öfverskrida för minderårig
under fjorton år åtta timmar af dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan
och för annan minderårig tio timmar af dygnet eller sextio timmar i
veckan.

På natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång,
må eftergift från'' här gifna bestämmelser kunna beträffande minderårig,
som fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare
för högst en månad och af yrkesinspektionens chefsmyndighet
för högst fyra månader.

b) Deltager den minderårige med arbetsgifvarens vetskap i kurs
för sådan undervisning, som i 10 § omförmäles, vare arbetsgifvaren
skyldig så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings-
och arbetstiden för dygn ej öfverstiger den i a) af denna §
medgifna arbetstid.

c) Arbetstiden för minderårig skall afbrytas genom lämpliga och,
där arbetets natur det medgifver, regelbundet återkommande raster.
Under rasterna må minderårig ej tillåtas att uppehålla sig i arbetslokal,
där till följd af arbetets beskaffenhet, luften är förorenad af ämnen,
hvilka äro skadliga för hälsan; åliggande det i sådant fall arbetsgifvaren
att anvisa lämpligt annat rum, hvarest minderåriga kunna under rasterna
vistas och intaga sina måltider.

Det tillkommer Konungen att, där så linnes erforderligt, utfärda
närmare bestämmelser rörande rasternas anordnande.

d) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan
kl. 7 e. in. och kl. 6 f. in.; dock må minderårig af mankön, hvilken
fyllt femton år, användas till arbete å tid, som nu är nämnd, där hans
arbetstid är begränsad till högst åtta timmar af dygnet och arbetet icke
oftare än hvar tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. in. och
kl. 5 f. in.

e) Arbetsgivare, som använder den minderårige ej blott till sådant
arbete, hvarå denna § äger tillämpning, utan äfven till annat arbete
eller som vet, att den minderårige förut å samma dag varit använd
till arbete jämväl af annan arbetsgivare, vare pliktig tillse, att den

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

minderåriges användande, med hänsyn till sammanlagda tiden därför,
ej kommer i strid med bestämmelserna i a) och b) af denna §. Under
annat arbete inbegripes här äfven sådant arbete, som eljest icke skall
vara underkastadt denna lag.

14 §.

Bedrifves industriellt arbete å ett arbetsställe i sådan omfattning,
att för arbetet i regel användas minst tio arbetare eller drifkraft om
minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte drifkraft
om minst tre effektiva hästkrafter, må minderårig antagas i arbetet
allenast under villkor, att den minderårige är försedd med intygsbok,
utfärdad på sätt i 33 § föreskrifves och innehållande dels uppgift om
den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag samt, för
det fall, att fråga icke är om arbete endast under ferietid, intyg att den
minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot
svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd
att lämna folkskolan, dels ock läkarbetyg, hvilket icke må vara
äldre än ett år, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet,
svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet,
att den minderårige icke kan anses komma att lida men af
det ifrågasatta arbetet.

Såsom läkarbetyg enligt denna § må äfven gälla sådan anteckning,
som vid besiktning enligt 34 § införes i intygsboken af besiktningsläkare.

15 §.

Beträffande sådant arbete, som 14 § angifver och som af tekniska
skäl måste oafbrutet fortgå såväl natt som dag eller som tidvis måste
forceras, må Konungen, i den mån så finnes af behofvet påkalladt, för
minderårig af mankön, hvilken fyllt femton år, meddela eftergift från
det i 13 § d) gifna förbud utöfver hvad där medgifves. Vid meddelande
af sådan eftergift må Konungen föreskrifva de villkor, hvarunder
densamma må tillgodonjutas.

16 §.

Finnes för tillämpningen af 10 § i afseende å visst slag af sysselsättning
behof af ytterligare föreskrifter, utöfver hvad i 11—14 §§
stadgas, ankommer på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

17 §•

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller
grufva.

18 §.

Kvinna, som födt barn, må ej användas i sådant arbete, som 14 §
angifver, förrän minst sex veckor förflutit, från det hon kan hafva före
sin nedkomst senast användts i dylikt arbete, och ej heller förr än medelst
tillförlitligt intyg visats, att minst fyra veckor förflutit efter nedkomsten.
Företer kvinna, som användes i arbete af nämnda slag, intyg af
läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst
inom två veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne.

Hafvande kvinna, som användes i sådant arbete, som 14 § angifver,
må icke af skedas, med mindre hafvandeskapet medför betydlig
nedsättning af hennes arbetsförmåga eller annat särskildt förhållande
lägger väsentligt hinder i vägen för hennes fortsatta användande. Det
åligger arbetsgifvaren att, där ej väsentligt hinder möter, bereda kvinna
tillfälle att efter den i nästföregående stycke föreskrifna ledighetstidens
förlopp återinträda i arbetet.

Intyg, som härofvan föreskrifves, skall förvaras af arbetsgifvaren,
till dess vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare vid besök å
arbetsstället tagit del af intyget.

19 §.

Kvinna, som själf ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig
ledighet härför.

20 §.

Finnes i afseende å annat arbete, än 14 § angifver, understöd
tillförsäkradt kvinna under sådan ledighet, som 18 § omförmäler, må
Konungen förordna, att hvad i sistnämnda § stadgas skall äga tillämpning
jämväl beträffande dylikt annat arbete.

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Visar sig kvinnas användande i visst slag af sysselsättning medföra
synnerlig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande
eller hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt
afseende, ankommer på Konungen att förbjuda kvinnas användande i
sådan sysselsättning eller att föreskrifva under hvilka särskilda villkor
kvinna må användas däri.

21 $.

Angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag gäller, hvad därom finnes stadgadt i särskild lag.

Om tillsyn å lagens efterlefnad ni. in.

Tillsyn å efterlefnaden af denna lag och med stöd af densamma
meddelade föreskrifter utöfvas, under öfverinseende och ledning af yrkesinspektionens
chefsmyndighet, utaf yrkesinspektörer, bergmästare, underinspektörer
och kommunala tillsynsorgan. Hvart och ett af nu uppräknade
tillsynsorgan har att med den befogenhet, här nedan angifves,
utöfva tillsyn inom det område, som blifvit detsamma anvisadt.

Yrkesinspektörernas tillsyn omfattar hvarje verksamhet, hvari
industriellt eller annat slag af arbete bedrifves i den omfattning 14 §
angifver och som icke är underkastad bergmästares tillsyn eller att
hänföra till jordbruk eller handel; tillkommande det därjämte yrkesinspektörerna
att leda underinspektörernas och öfva inseende öfver de
kommunala tillsynsorganens tillsyn. Såsom yrkesinspektör må jämväl
anställas kvinna, och skall kvinnlig yrkesinspektör, på sätt instruktion
närmare angifver, förnämligast utöfva tillsyn lieträffande kvinnliga
arbetare.

Hos yrkesinspektör anställd assistent må inom de gränser, Konungen
bestämmer, af yrkesinspektören anlitas för utförande af inspektion
på yrkesinspektörens ansvar.

Bergmästarnas tillsyn omfattar bearbetning af inmutningsbara
fyndigheter och stenkolsfyndigheter samt annat bergverksarbete, för
såvidt detsamma helt eller delvis bedrifves under jord, äfvensom de
utvunna produkternas upp- och framforsling, deras invid fyndorten för -

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Begående skrädning'', anrikning- och brikettering samt därstädes belägna,
för bedrifvandet af nn nämnda slag af arbeten afsedda verk och inrättningar.

I de fall, då på grund af föreskrifter, som äro eller varda meddelade,
grufingenjör företräder bergmästare, skall hvad i denna lag
sägs om bergmästare äga tillämpning å grufingenjören.

Underinspektörerna hafva att inom verksamhet, som ej är underkastad
yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn å efterlefnaden
af de bestämmelser, livilka åsyfta att förekomma olycksfall vid
användande af maskinella hjälpmedel, ångpannor, hökare eller andra kärl
under tryck.

De kommunala tillsynsorganen hafva att inom verksamhet, som
ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn
i de afseenden, beträffande hvilka det ej tillkommer underinspektör att
hafva tillsyn.

Utan hinder af hvad här ofvan är sagdt må Konungen förordna,
att tillsyn å visst slag af verksamhet skall utöfvas af specialinspektör,
samt meddela föreskrifter rörande sådan inspektörs befogenhet. På
Konungen ankommer jämväl att, där så finnes påkalladt för vinnande
af eu mer ändamålsenlig anordning af tillsynen, meddela föreskrifter
rörande jämkning af gränserna för skilda tillsynsorgans befogenhet.

23 §.

De i 22 § omnämnda kommunala tillsynsorgan utgöras af hälsovårdsnämnd
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd; varande dock
hälsovårds- eller kommunalnämnd berättigad utöfva den nämnden åliggande
uppsikt genom en eller flera, af nämnden utsedda särskilda personer,
män eller kvinnor.

Har nämnd för uppsiktens utöfvande utsett särskild person, åligger
det nämnden att ofördröjligen därom lämna vederbörande yrkesinspektör
Underrättelse med angifvande af den utsedda personens namn, födelseår,
yrke och postadress; och skall hvad i denna lag sägs om kommunala
tillsynsorgan äga tillämpning å sådan person.

Skulle hälsovårds- eller kommunalnämnd brista i fullgörandet af
hvad som åligger nämnden beträffande här ifrågavarande uppsikt och
kommer sådan brist genom anmälan från yrkesinspektör eller på annat
sätt till Konungens befallningshafvandes kännedom, skall Konungens
befallningshafvande tillhålla nämnden att vidtaga de åtgärder, som

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kunna erfordras för bristens afhjälpande, och äger Konungens befallningshafvande
i fall af behof för nämnda ändamål förelägga lämpliga viten.
Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshafvandes anmaning
till efterrättelse, må Körningens befallningshafvande äfven, där
sa linnes nödigt, i större eller mindre omfattning öfverflvtta uppsiktens
utöfvande å af Konungens befallningshafvande för ändamålet förordnad
person. För sådan person, som jämväl är att anse som kommunalt tillsynsorgan
enligt denna lag, äger Konungens befallningshafvande i fall
åt behof att bestämma godtgörelse, som skall utgå af kommunens medel.

24 §.

De i 22 § angifva tillsynsorgan hafva i främsta rummet att ägna
tillsyn åt sådana arbetsställen, där arbetet kan anses medföra fara för
olycksfall eller ohälsa eller där minderåriga eller kvinnor sysselsättas.
År arbetet å ett arbetsställe med hänsyn till såväl olycksfall som ohälsa
i regel ofarligt och sysselsättas där hvarken minderåriga eller kvinnor,
är vederbörande tillsynsorgan ej förpliktadt företaga - inspektion å
arbetsstället, med mindre anmälan eller annan särskild omständighet
gifver skälig anledning misstänka, att bestämmelse i denna lag eller
föreskrift, meddelad med stöd af lagen, därstädes icke tillbörligen
iakttages.

\id utöfvande! af tillsyn böra tillsynsorganen gå arbetsgifvarna
tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De böra därvid
städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag
må vinnas med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren.

Närmare föreskrifter angående tillsynens anordning och sättet för
dess utöfvande meddelas af Konungen.

25 §.

Vill arbetsgivare underställa yrkesinspektör eller bergmästare förslag
till ny-, om- eller tillbyggnad af arbetslokal eller till ny eller ändrad
anordning för arbetets bedrifvande, äger han att till yrkesinspektören
eller bergmästaren insända dylikt förslag, åtföljdt af sådana ritningar
och uppgifter, som må erfordras för förslagets granskning; och åligger
det yrkesinspektören eller bergmästaren, som ej må för sådan granskning
uppbära någon godtgörelse. att snarast möjligt efter mottagande

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

af erforderliga handlingar återsända förslaget med det yttrande, hvartill
granskningen med hänsyn till denna lag och med stöd af densamma
meddelade föreskrifter kunnat gifva anledning.

26 §.

Polismyndighet äfvensom andra myndigheter, hvilka hafva att taga
befattning med frågor, som röra allmän säkerhet eller hälsovård, böra,
i hvad på dem ankommer, medverka till uppnående af det med denna
lag åsyftade ändamål och hafva förty ej mindre att vid föreskrifters
meddelande beakta lagens bestämmelser och syfte än äfven att vid iakttagande
af förhållanden, hvilka strida däremot, söka åvägabringa rättelse
eller göra anmälan om förhållandet hos vederbörande tillsynsorgan.
Sist angifna skyldighet åligger jämväl skolråd och skolstyrelser samt
vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare;
och vare dessutom samtliga här berörda myndigheter och tjäna teinnehafvare
pliktiga att lämna tillsynsorganen de upplysningar och det
biträde, som af deras tjänsteåligganden enligt denna lag kunna påkallas.

27 §!

Yrkesinspektör eller underinspektör må ej för egen eller annans
räkning drifva eller hafva del eller anställning i företag, som är underkastadt
hans tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot
ersättning. Hvad nu är sagdt skall äfven gälla assistent med hänsyn
till de företag, som äro underkastade tillsyn af den yrkesinspektör, hos
hvilken assistenten är anställd. Yrkesinspektör eller assistent må ej
heller på något af nyss angifna sätt taga befattning med företag,
hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 14 §, ändå att företaget
icke är underkastadt hans tillsyn. Från här stadgade förbud må dock
yrkesinspektionens chefsmyndighet lör särskildt fall kunna meddela ettergift,
där så pröfvas kunna ske utan men för tjänsten och fråga icke
är om företag, hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 14 §.

28 §.

De som enligt 22 § hafva att taga befattning med tillsyn å elterlefnaden
af denna lag, skola efter tillsägelse hos vederbörande arbetsgivare
eller hans ställföreträdare å arbetsstället, när helst de så påfordra,

89

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

äga tillträde till de arbetsställen, hvilka deras tjänsteåligganden afse,
äfvensom rätt att där företaga undersökningar, hvartill dessa tjänsteåligganden
kunna gilva anledning; varande arbetsgifvaren eller hans
ställföreträdare å arbetsstället pliktig att därvid tillhandagå med erforderliga
upplysningar samt att hålla de i denna lag föreskrifna böcker
och förteckningar tillgängliga.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från yrkesinspektion
undantagas viss del af arbetsställe. Skulle af arbetsgifvaren eller hans
ställföreträdare å arbetsstället i sådant afseende gjord framställning af
inspektionsförrättare ej godkännas, varde frågans pröfning af denne
hänskjuten till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

29 §.

Vid arbetsställe, där sådant arbete, som 14 § angifver, bedrifves
på stadigvarande sätt, skall arbetsgifvaren tillhandahålla en för ändamålet
lämplig bok, i hvilken vederbörande inspektionsförrättare vid
besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd, hvartill
förhållandena å arbetsstället kunna gifva anledning och som han anser
böra affattas skriftligen, eller ock sin afsikt att framdeles meddela sådana.
Alla dylika tjänstemeddelanden, som icke blifvit införda i denna anteckningsbok,
skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och i densamma icke införda meddelanden, hvarom
bär ofvan sägs, skola förvaras å arbetsstället under minst fem år,
räknadt beträffande anteckningsbok från den tid, då sista anteckningen
däri gjordes, och beträffande meddelande från detsammas datum. Öfverlåtes
verksamheten å arbetsstället, skall öfverlåtaren till den nya innehafvaren
öfverlämna å arbetsstället förvarade anteckningsböcker och
meddelanden.

30 §.

Hafva arbetarna å visst arbetsställe utsett ett eller flera ombud
att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål
beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, åligger det inspektionsförrättaren
att vid besök vid arbetsstället lämna ombuden tillfälle att fullgöra
detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetsgifvaren,
och är sedan denne eller hans ställföreträdare å arbetsstället
pliktig att, när inspektionsförrättaren infinner sig, underrätta såväl denne
Bihang till Biksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. [Nr 104.) 12

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

om arbetarnas berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om inspektionsförrättarens
närvaro å arbetsstället.

31 §•

Det åligger arbetsgivare att vid antagande af minderårig till
arbete införa den minderåriges namn, födelseår och födelsedag i en särskild
förteckning äfvensom att vid den minderåriges afgång ur arbetet
afföra den minderårige från förteckningen. Dylik förteckning föres för
kalenderår, och skall vid förnyadt uppläggande af förteckningen iakttagas,
att i densamma införas samtliga minderåriga, som vid årsskiftet
kvarstodo i arbetet. Arbetsgifvaren är pliktig förvara förteckningen å
arbetsstället under ett år utöfver det kalenderår, förteckningen afser.

Beträffande minderårig, som användes i annat arbete, än 14 § angifver,
skall arbetsgifvaren vara försedd med intyg om den minderåriges
ålder och, där användandet ej allenast afser ferietid, att den minderårige
inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper eller färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna
folkskolan.

32 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i sådant
arbete, som 14 § angifver, skall inom fjorton dagar från det han började
använda dylik arbetskraft, därom hos Konungens befallningshafvande
göra skriftlig anmälan, äfvensom på samma sätt, likaledes inom fjorton
dagar, anmäla, då han icke vidare i arbetet använder någon minderårig.
Äger användandet af sådan arbetskraft rum allenast under viss eller
vissa tider af året och kan arbetsgifvaren därom på förhand lämna tillförlitlig
upplysning, må anmälan, som innehåller sådan upplysning, gälla
så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.

Konungens befallningshafvande, som har att underrätta den i 34
§ omförmälda besiktningsläkaren om den gjorda anmälan, skall, så snart
ske kan, öfversända densamma till vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare.

33 §.

intygsböcker, hvarom i 14 § förmäles och hvartill formulär fastställes
af yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos hvilken minderårigs fader, moder eller

91

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

målsman eller minderårig, som fyllt femton år, framställer begäran om
intygsbok, att där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända
eller behörigen styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti
göra anteckning om den minderåriges fullständiga namn, födelseår och
födelsedag äfvensom, då intygsbok begärts af den minderåriges fader,
moder eller målsman, om sådan persons namn och hemvist. År för
pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat
den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper
och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan,
skall pastor i boken införa intyg jämväl härom. Har sådant intyg
icke kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då
den minderårige visar sig därtill berättigad, på begäran införas af den,
som utfärdat boken, eller af annan pastor eller ock af vederbörande
skollärare eller skolföreståndare.

För utfärdande af intygsbok må pastor uppbära godtgörelse med
femtio öre.

1 intygsboken skall arbetsgifvaren anteckna företagets namn eller
firma, dag för den minderåriges antagande i arbetet, det slag af sysselsättning,
hvartill den minderårige användes, den tid af dygnet, hvarunder
arbetet för den minderårige pågår, äfvensom den minderåriges
afgång ur arbetet eller annan förändring i nu angifna afseenden jämte
dag därför. Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som
kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende än här
omförmälts. Arbetsgifvaren är pliktig att, så länge den minderårige
kvarstår i arbetet, hafva i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som afgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.
Dock må åt minderårig, som ej fyllt femton år, intygsbok
utlämnas allenast på begäran af den minderåriges fader, moder eller
målsman. Arbetsgifvare, som har i förvar intygsbok för minderårig,
då denne uppnår aderton år, eller då boken af annan anledning blir
obehöflig för den minderårige, skall öfverlämna sådan intygsbok till
vederbörande besiktningsläkare, hvilken det åligger att insända boken
till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager
vård om honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt femton
år, utfärdas eller utlämnas på begäran af den minderårige själf.

34 §.

En gång hvarje kalenderår äfvensom eljest, då konungens befallningshafvande
finner anledning därom förordna, skall vid arbetsställe,

92 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

där minderåriga användas i sådant arbete, som 14 § angifver, företagas
läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida arbete, hvartill
minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling
menligt.

Det åligger därvid besiktningsläkaren att rörande en hvar besiktigad
minderårig i dennes intygsbok, med angifvande af dagen för besiktningen,
göra anteckning om den minderåriges hälsotillstånd och
kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskrifva
särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till visst
arbete eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren
därom göra anteckning såväl i den minderåriges intygsbok som i den
uti 29 § omförmälda anteckningsbok med angifvande, när fråga är om
den minderåriges skiljande från arbetet såvidt möjligt af det eller de
slag af arbete, hvartill den minderårige må användas. Arbetsgivare
må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete använda
minderårig, intill dess annorlunda kan varda af yrkesinspektionens chefsmyndighet
förordnadt; ägande arbetsgifvaren påkalla denna myndighets
pröfning af föreskriftens befogenhet.

Till förrättande af besiktning, hvarom nu förmäles, förordnar
Konungens befallningshafvande legitimerad läkare, som icke har anställning
hos arbetsgifvaren. Har arbetsgifvaren för arbetarna anställt särskild
läkare, äger denne, om han så önskar, vid besiktningen närvara
och däröfver, om han är af olika mening med besiktningsläkaren, afgifva
yttrande.

Öfver besiktningsförrättningen skall läkaren ofördröjligen till
Konungens befallningshafvande afgifva rapport enligt af yrkesinspektionens
chefsmyndighet fastställdt formulär, och åligger det Konungens
befallningshafvande att skyndsamt öfversända rapporten till vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare.

35 §•

Hvad i 28 § sägs skall gälla jämväl med hänsyn till besiktningsläkare
och af sådan läkare verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgifvare eller hans ställföreträdare å arbetsstället
föranstalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå
vid arbetsstället äfvensom, för såvidt på honom ankommer, att samtliga
vid arbetsstället sysselsatta minderåriga infinna sig vid besiktningen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

93

36 §.

Närmare bestämmelser rörande sådan läkarundersökning, som
förutsattes i 14 §, och sådan läkarbesiktning, hvarom stadgas i 34 §,
meddelas af Konungen.

För sådant läkarbetyg, som omförmäles i 14 §, må, därest betyget
utfärdas af civil eller militär tjänsteläkare, icke fordras högre betalning
än 1 krona 50 öre.

Taxa å godtgörelse för besiktning enligt 34 § fastställes af Konungen;
skolande ersättning för själfva förrättningen gäldas af arbetsgifvaren,
hvaremot resekostnadsersättning, där sådan skall utgå, bestrides
af statsmedel.

37 §.

A arbetsställe, där sådant arbete, som 14 § angifver, bedrifves på
stadigvarande sätt, skola denna lag med de tillägg och ändringar, som
framdeles kunna varda stadgade och röra dylika arbetsställen, äfvensom
vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares namn och postadress
finnas å lämplig plats anslagna så ock, därest minderårig sysselsättes å
arbetsstället, uppgift å de tider, då för minderårig arbetet börjas och
slutas, samt huru rasterna äro anordnade.

38 §.

Konungen må, där så finnes påkalladt för det syfte, hvarom i
16 § sägs, förordna, att hvad i 32—36 §§ stadgas i större eller mindre
utsträckning skall äga tillämpning jämväl i afseende å minderårigs användande
i annat arbete, än 14 § angifver.

Likaledes må Konungen förordna, att de i 29 och 37 §§ meddelade
bestämmelser skola utsträckas till att gälla jämväl arbetsställen, där
annat än industriellt arbete på stadigvarande sätt bedrifves i den omfattning,
14 § angifver.

39 §.

På framställning af yrkesinspektör eller bergmästare, eller där så
eljest pröfvas nödigt, äger Konungens befallningshafvande förbjuda
arbetsgivare, sedan han blifvit i saken hörd, att efter utsatt, skälig

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tid bedrifva visst arbete eller att använda viss arbetslokal, maskin, redskap
eller arbetsmetod utan att hafva vidtagit af Konungens befallningshafvande
vid förbudets meddelande angifven åtgärd i något afseende,
hvarom förmäles i 3, 4, 5 eller 6 § eller i föreskrift utfärdad enligt
7 §. År synnerlig fara för handen, må Konungens befallningshafvande,
utan att afbida arbetsgifvarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda
i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas.

Bedrifves arbetet i sådan lokal eller med sådan maskin eller sådant
redskap, som af annan upplåtits åt arbetsgifvaren till begagnande, må
hvad nu är sagdt i fråga om förbud gälla äfven beträffande den, som
upplåtit lokalen, maskinen eller redskapet och hänföra sig, till dess
fortsatta upplåtande.

40 §.

Skulle arbetsgifvare beträffande i hans arbete sysselsatt minderårig
åsidosätta hvad 10 § stadgar, äger Konungens befallningshafvande, på
framställning af yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet
eljest kommer till Konungens befallningshafvandes kännedom, att efter
arbetsgifvarens hörande föreskrifva vissa villkor för minderårigs sysselsättande
uti ifrågavarande arbete eller att minderårig ej vidare må
sysselsättas däri.

41 §.

Skulle underinspektör eller kommunalt tillsynsorgan finna förhållande
å visst arbetsställe påkalla tillämpning af 39 eller 40 §, skall
underinspektören eller det kommunala tillsynsorganet göra anmälan
därom hos vederbörande yrkesinspektör.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Ställer sig arbetsgifvare ej till efterrättelse bestämmelse i 9, 11,
12, 13 eller 17 §, 18 § första eller andra stycket eller 19 § eller föreskrift,
meddelad med stöd af 34 eller 40 §, straffes med böter från
och med tio till och med femhundra kronor. Har här afsedd förseelse
beträffande användande af minderårig skett med den minderåriges faders

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

eller . målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med fem till och med tjugo kronor.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när
han varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför
utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som äro bestämda för sådan
förseelse.

43 §.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse, hvad i 14 §,
18 § tredje stycket, 28, 29, 31 eller 32 §, 33 § fjärde eller femte stycket,
35 eller 37 § föreskrifves, straffes arbetsgifvaren med böter från och med
fem till och med tvåhundra kronor.

44 §.

Har någon i förteckning enligt 31 § eller anmälan enligt 32 §
eller i intygsbok för minderårig lämnat veterligen falsk uppgift, straffes
med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare eller den som, på sätt i 39 § förmäles,
till annan upplåtit lokal, maskin eller redskap, att ställa sig till efterrättelse
förbud, som meddelats enligt nämnda §, straffes ined böter
från och med tio till och med femhundra kronor, eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats
och delgifvits, fällas till det ansvar, som är bestämdt för sådan
förseelse.

46 §.

Har arbetare olofligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt
ur bruk skyddsanordning, straffes, ändå att skada ej sker, med böter
från och med fem till och med tvåhundra kronor. År arbetarens tillvägagående
skäligen att tillskrifva bristande kännedom eller insikt beträffande
skyddsanordningen, må dock ej till ansvar dömas.

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

.47 §.

Har förseelse, som afses i 42 eller 43 §, ägt rum, men kan förseelsen
icke skäligen läggas arbetsgifvaren till last, må hans ställföreträdare
å arbetsstället eller annan arbetsledare i stället kunna dömas
till ansvar enligt nämnda lagrum.

48 §.

Den som tiar eller haft att enligt 22 § taga befattning med tillsyn
å efterlefnaden af denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet
och må ej heller, där det ej kan anses påkalladt i tjänstens intresse,
yppa driftan ordning eller affärsförhållande vid arbetsställe, i afseende å
hvilket han har eller haft att taga sådan befattning. Gör han detta,
straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor.
Sker det för att göra skada, eller begagnar han sig af sin kännedom
om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen
eller annans fördel, då må till fängelse från och med en månad till
och med två år dömas. Har skada uppkommit, vare han ock skyldig
den till fullo godtgöra. Framgår af omständigheterna, att han om
yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom
å tid, då han ej hade att i afseende å arbetsstället taga befattning,
hvarom härofvan sägs, eller att yppandet af driftanordningen eller
affärsförhållandet ej skäligen kunnat befaras medföra skada för det
företag, som bedrefs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet
icke åläggas honom.

Hvad nu är sagd!, gälle ock i tillämpliga delar om besiktningsläkare.

49 §.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i 42, 43,
44, 45 eller 46 § sägs; skolande förseelsen åtalas vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, dår sådan
ej finnes, vid allmän domstol.

Förseelse, hvarom i 46 § förmäles, må dock ej åtalas, med mindre
förseelsen angifvits till åtal af vederbörande vrkesinspektör eller bergmästare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

97

50 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag. ,

Allmänna bestämmelser.

51 §.

Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som
rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende gå, galle
ock de i 22 § af denna lag angifna tillsynsorgan.

52 §.

Beträffande verksamhet, sorg bedrifves af staten eller af kommun,
skall, hvad i denna lag är stadgadt om arbetsgivare, gälla arbetsföreståndaren.

Stadgandet i andra punkten af andra stycket i 28 § samt föreskrifterna
i 39 och 40 §§ skola icke äga tillämpning å företag, som
drifves af staten, utan skola i afseende å sådant företag gälla följande
bestämmelser:

a) Därest framställning i det afseende, hvarom nämnes i andra
punkten af andra stycket i 28 §, icke godkännes af inspektionsförrättaren,
varde frågan af denne hänskjuten till Konungens pröfning.

b) Skulle yrkesinspektör eller bergmästare finna förhållande å
visst arbetsställe påkalla åtgärd, som afses i 39 eller 40 §, skall yrkesinspektören
eller bergmästaren därom göra anmälan hos den myndighet,
hvilken öfver rörelsen har öfverinseende, hvarefter denna myndighet
har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga den påkallade
åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens pröfning.

53 §.

Hvad i denna lag är stadgadt skall icke verka rubbning af tillsyn,
som enligt annan lag‘''eller särskild författning finnes anordnad för
öfvervakande af verksamhet, hvarå denna lag äger tillämpning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (N:r 104.)

13

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Denna lag träder i kraft den ..................................•••••

I afseende å verksamhet, som icke bedrifves i den omfattning
14 § angifver och som utöfvats redan före den tid, då denna lag
träder i kraft, men ej varit underkastad lagen angående skydd mot yrkesfara
den 10 maj 1889, skall, så länge verksamheten utöfvas af samma
arbetsgifvare och i samma lokal, dock högst under tio år från denna
lags ikraftträdande, ej påfordras större luftutrymme än sju kubikmeter
för hvarje i lokalen sysselsatt arbetare.

Hvad i 9 och 11 §§ finnes stadgadt angående viss ålder för
minderårig, skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande
i det arbete, hvari den minderårige användes vid tiden för lagens
ikraftträdande.

För minderårig, som vid lagens ikraftträdande är sysselsatt i sådant
arbete, som 14 § angifver, åligger det arbetsgifvaren att vid straff,
som finnes utsatt i 43 §, senast vid näst därpå följande läkarbesiktning
enligt 34 § vara försedd med intygsbok, hvarom i 14 § förmäles; dock
vare ej erforderligt, att dylik bok då innehåller läkarbetyg.

Vid användande af minderårig A sådant arbete, som angifves i 8 §
1 mom. af lagen angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900, må å arbetsställe, där
samma lagrum hittills kommit till tillämpning, arbetstiden för minderårig
af mankön, hvilken fyllt femton år, fortfarande utsträckas på sätt
detta lagrum medgifver, intill dess med tillämpning af 15 § af denna
lag bestämmelse härutinnan kan varda meddelad, dock ej under längre
tid än tre år, från det denna lag trädt i kraft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

99

Till Konungen.

På grund af nådig remiss har kommerskollegium att afgifva
underdånigt utlåtande öfver det betänkande med därtill hörande förslag,
som den 9 december 1909 afgifvits af den, enligt nådigt beslut

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

den 20 januari 1905, tillsatta kommittén för revision af lagarna angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 ock angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17
oktober 1900 jämte därmed sammanhängande författningar.

Jämlikt föreskrift i remissen anmodade kollegium genom särskilda
skrifvelse!'' den 26 februari 1910 öfverståthållarämbetet och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, att efter det
dels handelskammare, fabriks- och handtverksföreningar, arbetarföreningar
samt andra intresserade föreningar och enskilda lämnats tillfälle
att yttra sig, dels ock från hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och magistraterna i rikets städer utom Stockholm infordrats
yttranden, inkomma till kollegium med de yttranden, som sålunda
kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden. Genom cirkulärskrifvelse,
likaledes af den 26 februari 1910, anmodades vidare samtliga bergmästare
och yrkesinspektörer att till kollegium inkomma med yttranden
i ärendet.

I anledning häraf har kollegium genom öfverståthållarämbetet
och länsstyrelserna fått mottaga, jämte dessa myndigheters utlåtanden,
yttranden af samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott med
undantag af hushållningssällskapens i Malmöhus och Värmlands län, 84
magistrater och en municipalstyrelse, förste provinsialläkarne i Jönköpings
och Kronobergs län, Stockholms handelskammare, handelskamrarna
i Göteborg och Gäfle, Smålands och Blekinge handelskammare,
Södra Älfsborgs läns industriidkare- och köpmannaförening med
industri- och handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammares
kommitterade, Eksjö, Uppsala och Filipstads fabriks- och
handtverksföreningar, Göteborgs handtverks- och industriförening, fabriksföreningen
i Gäfle, Sveriges verkstadsförening, tekniska samfundet i
Göteborg, tekniska föreningen i Västerås, landssekretariatet jämte till
landsorganisationen anslutna fackförbund, svenska arbetareförbundet,
Visby arbetareförening, Hyllinge stenkols- och lerindustriaktiebolag samt
Klippans pappersbruksaktiebolag.

Direkt till kollegium hafva inkommit yttranden af järnkontoret,
Sveriges allmänna handelsförening, svenska glasindustriidkareföreningen,
Stockholms fabriksförening, Jönköpings handtverks- och industriidkareförening,
tekniska föreningen i Gäfle samt ordföranden i Sveriges handtverksorganisation,
hvarjämte från Sveriges industriförbund tillhandakommit
kollegium häftet n:r 5 af förbundets »meddelanden», innehållande
förhandlingar vid diskussionsmöte den 30 november och 1
december 1910 rörande bland annat yrkesfarekommitténs betänkande.

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Bergmästarne hafva hvar för sig inkommit med yttranden, hvaremot
yrkesinspektörerna åberopat utdrag af protokollet vid gemensamt
sammanträde af yrkesinspektörerna inför vederbörande föredragande i
kollegium den 6, 15 och 17 juni 1910. Yrkesinspektören i Göteborgs
distrikt har därjämte inkommit med eu särskild skrifvelse.

För att tagas i öfvervägande vid afgifvande af det genom förenämnda
nådiga remiss infordrade utlåtande har Eders Kungl. Maj:t
genom särskilda remisser till kollegium öfverlämnat yttranden från
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med till denna styrelse inkomna yttranden, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Malmöhus’ läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, förste
folkskoleinspektören i Stockholm, folkskoleinspektörerna i Malmö, Norrköping,
Jönköping och Gäfle, städernas folkskoleinspektörsförbund,
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening, Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare, Sveriges bleck & plåtslageriarbetsgifvareförbunds
lista distrikt, Eskilstuna fabriksförening samt
Svenska bleck- och plåtslagareförbundets afdelning n:r 6.

Kollegium får, jämte öfverlämnande af samtliga till ärendet
hörande handlingar, härmed för egen del afgifva utlåtande.

Till fullgörande af det nämnda kommitté (yrkesfarekommittén)
lämnade uppdrag, för hvars innebörd närmare redogöres i den underdåniga
skrifvelse, hvarmed kommitténs betänkande öfverlämnas till
Eders Kungl. Maj:t, har kommittén utarbetat särskilda förslag till lag
om arbetarskydd, lag angående hemindustrielit arbete samt lag angående
kommunala tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd, hvarjämte
kommittén framlagt förslag till organisation af skyddslagstiftningens
myndigheter.

Förslaget till lag om arbetarskydd.

Hvad beträffar förslaget till lag om arbetarskydd har kommittén,
efter en redogörelse för den svenska arbetarskyddslagstiftningens uppkomst
och utveckling, i betänkandet lämnat en allmän motivering af
skyddslagstiftningens anordning och omfattning enligt lagförslaget.

Under hänvisning i öfrigt till förslaget samt berörda redogörelse
och motivering anser sig kollegium här höra framhålla följande.

Bestämmelser, afsedda att motsvara och ersätta dem, som meddelats
genom förenämnda lagar af den 10 maj 1889 (yrkesfarelagen)

Förslaget
till lag
om arbetarskydd.

Allmänna

grunder.

102 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 104.

och den 17 oktober 1900 (minderårighetslagen) hafva blifvit sammanförda
i lagförslaget. Medan berörda två nu gällande lagar äro inskränkta
till att i allmänhet afse endast industriella företag, som bedrifvas
i fabriksmässig omfattning, samt närmare angifva de särskilda
slag af industriell rörelse, som falla under lagarnas bestämmelser, så
skulle enligt det föreliggande förslaget (1 §) den nya lagen, om ock
med vissa undantag, äga tillämpning å hvarje verksamhet, industriell
eller icke, hvari arbete utföres för arbetsgifvares räkning. I anslutning
härtill skulle med arbetare i denna lag förstås en hvar, som utför
arbete för arbetsgifvares räkning (4 §). Härigenom skulle skyddslagstiftningen
komma att afse såväl kroppsarbetare som äfven andra samhällsmedlemmar,
hvilka stundom arbeta under mycket otillfredsställande
förhållanden och vid olycks- och sjukdomsfall ej hafva större ekonomisk
motståndskraft än kroppsarbetare.

Enligt hvad kommittén uppgifva (sid. 51), har kommittén med
förslaget till lag om arbetarskydd förnämligast afsett att åt vår skyddslagstiftning
gifva en allmängiltig grundval, på hvilken den mer speciella
skyddslagstiftningen inom de af lagen angifna gränser sedermera i mån
af behof och med anpassning efter för handen varande omständigheter
kunde bygga vidare.

Ifrågavarande förslag innehåller i hufvudsak dels bestämmelser
af nära nog allmängiltig tillämplighet, dels föreskrifter afseende stora
grupper af företag och sysselsättningar eller kategorier af arbetare.
Till åvägabringande af här ofvan berörda kompletterande speciallagstiftning
lämnar lagen vidare under vissa förutsättningar bemyndigande
åt Eders Kungl. Maj:t att utfärda de kompletterande föreskrifter, som
kunna erfordras för att vid speciella sysselsättningar tillförsäkra arbetarne
det skydd, lagens allmänna stadganden åsyfta. I ett visst fall har
Eders Kungl. Maj:t äfven tillagts befogenhet att meddela eftergift från
lagens bestämmelser. Uti nu berörda lagstiftningsverksamhet har kommittén
tänkt sig, att Eders Kungl. ''Majit skulle åtnjuta biträde af ett
arbetstid, sammansatt delvis af arbetsgivare och arbetare.

Beträffande ändamålsenligheten af lagförslagets sålunda i allmänhet
angifna anordning och omfattning hafva uti de afgifna yttrandena
uttalats olika meningar.

Jämte det endast undantagsvis invändning framställts mot sammanförandet
i en gemensam lag af yrkesfare- och minderårighetslagarnas
bestämmelser, har i allmänhet icke blifvit bestridt, att en utsträckning
af nu gällande skyddslagstiftnings giltighetsområde är af förhållandena
påkallad. Den uppfattning synes äfven vara allmän, att ifrågavarande

103

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 104.

lagstiftning bör utsträckas att omfatta alla de slag af yrken och verksamhet,
som afses i lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete den 5 juli 1901. Huruvida utsträckningen bör gå
afsevärdt längre och särskildt huruvida den bör gå så långt som kommittén
föreslagit, därom synes å många håll råda tvekan eller en bestämd
uppfattning att så icke bör ske. Denna uppfattning torde utgå
hufvudsakligen därifrån, att lagens giltighet icke bör utsträckas till
andra områden än sådana, där ett verkligt behof af skydd kan visas
förefinnas och där skyddsföreskrifternas iakttagande kan blifva föremål
för effektiv tillsyn. I enlighet härmed göres gällande den mening,
att en uppräkning af de verksamhetsområden, hvarå lagen äger tillämpning,
är att föredraga framför att lagen skall omfatta hvarje arbetsförhållande,
som icke uttryckligen undantages därifrån. Äfven har i
sammanhang härmed ifrågasatts lämpligheten af att lagens räckvidd
skulle kunna i den omfattning, förslaget innebär, utsträckas genom lagstiftning
i administrativ väg. Å andra sidan, där man godtagit de allmänna
grunder, hvarå lagförslaget är byggdt, har man i flera fall påyrkat
undantagande från lagens tillämpning af visst verksamhetsområde
eller del däraf.

Hvad särskildt beträffar de myndigheter, som yttrat sig öfver
lagförslaget, har emellertid ett mycket öfvervägande antal förordat
eller icke haft något af betydenhet att erinra mot nu ifrågavarande
hufvuddrag af lagförslaget.

Kollegium anser äfven för sin del, att en utsträckning af gällande
skyddslagstiftnings tillämpningsområde gifvetvis bör äga rum. Den af
kommittén i förevarande hänseende anförda motiveringen finner sig
kollegium kunna i hufvudsak åberopa. Öfver det af kommittén omförmälda,
af riksförsäkringsanstalten den 10 januari 1908 afgifna underdåniga
utlåtande med förslag rörande ändring i vissa delar af lagen
den 5 juli 1901 afgaf kollegium den 15 april 1909 infordradt underdånigt
utlåtande, och uttalade sig därvid jämväl kollegium för en betydande
utsträckning af denna lagstiftnings tillämpningsområde. Hänsynen
till arbetsgifvarnes berättigade anspråk på att äga tillgång till
anvisningar rörande nödiga åtgärders vidtagande till förekommande af
olycksfall lärer otvifvelaktigt kräfva utsträckandet af skyddslagstiftningen
till att omfatta minst samma område som olycksfallslagstiftningen.

Förutom att den alltjämt ökade omfattning, i hvilken maskiner
med mekanisk drifkraft och maskinarbete komma till användning äfven
å andra arbetsområden än dem, som falla under den nu gällande skydds -

Rubriken.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Poprosition N:o 104.

lagstiftningen, påkallar utsträckta skyddsåtgärder till förekommande af
olycksfall i arbete, lärer erfarenheten ådagalagt, att förhållandena inom
dessa andra arbetsområden med hänsyn såväl till hygienens berättigade
fordringar som till angelägenheten af en lämplig begränsning af minderårigas
arbete icke sällan äro af beskaffenhet att göra ingripande och
kontroll från statens sida önskvärda.

Genom att åt lagen gifva den af kommittén föreslagna omfattningen
torde visserligen få anses uteslutet att medelst en regelbundet
återkommande inspektion från det allmännas sida kunna kontrollera
lagens efterlefnad inom hela det område lagen omfattar, men å andra
sidan skulle vinnas den fördel, att det, såsom kommittén framhållit,
beredes möjlighet till åstadkommande af rättelse, hvarhälst ett arbete
äger rum under förhållanden, som från skyddssynpunkt måste anses
otillfredsställande.

Kollegium delar vidare kommitténs uppfattning om lämpligheten
af att de specialföreskrifter, som å förevarande lagstiftningsområde må
finnas erforderliga, kunna lätt ändras och fullständigas för att följa
teknikens rastlösa utveckling och därför böra utfärdas under de jämförelsevis
enkla och föga tidsödande former, som kunna iakttagas, om
Eders Kungl. Maj:t finge utan Riksdagens medverkan utfärda sådana
föreskrifter med biträde af arbetsrådet.

Kollegium finner alltså, ur synpunkten af de intressen, hvilkas
vårdande särskildt tillhör kollegii ämbetsverksamhet, sig icke i hufvudsak
hafva något att erinra i afseende å de allmänna grunderna för den
föreslagna lagstiftningens anordning och omfattning.

Rubriken.

Rubriken »Lag om arbetarskydd» har gifvit anledning till anmärkningar
ej blott från en reservant inom kommittén utan äfven i
åtskilliga yttranden öfver lagförslaget. I allmänhet gå dessa anmärkningar
ut på, att rubriken är för vid. Ehuru anmärkningarna i viss
mån hafva fog för sig, anser dock kollegium, då begreppet »arbetarskydd»
förekommer ej blott i vidsträckt utan äfven i inskränkt bemärkelse
och då någon kortfattad, fullt adekvat rubrik ej synes möjlig att
åstadkomma, sig ej böra framhålla någon erinran mot kommitténs förslag
i förevarande hänseende.

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Vid den granskning af de särskilda paragraferna i lagförslaget,
hvartill kollegium nu öfvergår, möter beträffande

1 §■

frågan om vissa undantag från den allmänna bestämmelsen om lagens i §•
tillämpni ngsområde.

1 § a).

Enligt punkt a) skulle, med hänsyn hufvudsakligen till den sär- i § a),
skilda lagstiftningen för sjöfarten, undantagas arbete, som utföres å
fartyg och är att hänföra till tjänsten ombord. Allt arbete, som af
ett fartygs folk utföres annorstädes än å fartyget, är, såsom i motiveringen
framhålles, oberördt af undantagsbestämmelsen. Däremot skall
lagen, enligt kommitténs afsikt, äga tillämpning å arbete, som utföres
å fartyg af personer, ej tillhörande besättningen eller eljest ej anställda
ombord, till exempel lastningsr, lossnings- eller reparationsarbete med
främmande folk.

I anslutning till en inom kommittén afgifven reservation hafva
några af dem, som yttrat sig i ärendet, uttalat den mening, att med
arbete ombord äfven borde likställas lastnings- och lossningsarbete samt
annat därmed jämförligt arbete, som utföres af fartygsbesättning, när
denna för arbetets utförande befinner sig utom fartyget, exempelvis å kaj.

Sedan den af kommittén i motiven till förevarande punkt omförmälda,
af Eders Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta kommittén
för verkställande af utredning angående kontroll å fartygs sjövärdighet
m. m. (sjöfartssäkerhetskommittén) den 16 december 1910 afgifvit
betänkande med därtill hörande förslag till lagstiftningsåtgärder
rörande sjöfartssäkerheten, är till följd af nådig remiss den 24 sistlidne
mars nu nämnda betänkande och förslag beroende på handläggning af
kollegium, som enligt remissens innehåll har att efter samtliga Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes hörande beträffande vissa delar af
berörda förslag, i ärendet afgifva utlåtande före den 1 januari 1912.

Innehållet af nu omförmälda betänkande jämte förslag synes kollegium
icke föranleda någon ändring af undantagsbestämmelsen i förevarande
punkt af 1 §, och finner kollegium ej heller i öfrigt anledning
föreligga till någon erinran beträffande densamma.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (N:r 104.) 14

106

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

1 § d).

Beteckningen »medlem af arbetsgifvarens familj» åsyftar, enligt
motiveringen, arbetsgifvarens anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led.

Det innehåll, som sålunda gifvits begreppet »familj» torde icke
öfverensstämma med allmänt gängse uppfattning, Till arbetsgifvarens
familj lär enligt denna uppfattning nämligen böra under vissa förhållanden
räknas såväl andra släktingar till arbetsgifvaren som äfven med
honom icke befryndade personer (såsom fosterbarn, myndlingar m. fl.),
när dessa med honom lefva i gemensamt bo eller tillhöra hans hushåll.

1 § e).

1 § e)- Beträffande den sista undantagsbestämmelsen under 1 § anser

kollegium, att kommittéförslaget går för långt, då det från lagens tilllämpning
helt och hållet utesluter sådant arbete i sjukvårdsanstalt eller
straffinrättning, som utföres af å anstalten eller inrättningen intagen
person. Onekligen skulle lagens speciella stadganden rörande minderårigas
sysselsättande i industriell verksamhet ej väl låta sig tillämpa
på ifrågavarande slag af arbete, men i afseende å lagens bestämmelser
i öfrigt torde ej något undantag vara af nöden. Snarare vill det synas
ganska önskvärdt, att dylikt arbete, i den mån det nu kan anses utfördt
för arbetsgifvares räkning, inbegripes under de föreslagna allmänna
stadgandena till skydd mot yrkesfara och angående minderårigas
användande till arbete. För öfrigt lär nu gällande skyddslagstiftning,
formellt taget, ej kunna frånkännas tillämplighet på förevarande områden.

Kommittén har begränsat undantaget till arbete i sjukvårdsanstalter
och straffinrättningar, under hvilken sistnämnda beteckning kommittén
dock enligt sin motivering inbegriper såväl fängelser som tvångs.
arbetsinrättningar. Då det emellertid, såsom äfven från en af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes sida påpekats, ej torde vara oomtvistligt,
att tvångsarbetsinrättningar äro att hänföra till straffinrättningar, synes
det lämpligt att låta undantagsbestämmelsen uttryckligen omfatta arbete
i tvångsarbetsanstalt.

Arbete, som utföres å fattigvårdsinrättning af därstädes intaget
hjon, har kommittén i motiveringen förklarat sig ej finna skäl undantaga
från lagens tillämpning. Tillämpningen å dylikt arbete af de

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

speciella stadgande^ angående minderårigas användande i industriell
verksamhet skulle emellertid enligt kollegii mening möta svårigheter
af samma art, som kunde befaras vid stadgandenas tillämpning i sjukvårdsanstalter
och straffinrättningar. Kollegium anser sig därför böra
föreslå, att jämväl arbete, som utföres i fattigvårdsanstalt af därstädes
intagen person, undantages från berörda minderårighetsstadganden.

Beträffande slutligen sådan verksamhet, hvari arbetet är förenadt
med utbildningssyfte, skiljer kommittén mellan det fall, att utbildningen
är hufvudsaken, såsom vid egentliga läro- eller uppfostringsanstalter,
och det att åstadkommandet af en arbetsprodukt, såsom vid sysselsättande
af lärlingar, är det med verksamheten i främsta rummet
åsyftade ändamålet. I det förra fallet, där det ej kan vara fråga om
arbete för arbetsgifvares räkning, skulle lagen ej äga tillämpning men
väl i det senare. Nu torde det dock äfven med hänsyn till egentliga
läro- och uppfostringsanstalter ej alltid vara så lätt att afgöra, huruvida
visst arbete skall anses utfördt för arbetsgifvares räkning eller ej.
Till förekommande af tvekan synes därför elevernas arbete i uppfostrings-
och undervisningsanstalter böra i likhet med här förut berörda
slag af arbeten uttryckligen fritagas från tillämpning af de speciella
minderårighetsstadgandena i afseende å industriell verksamhet.

Kollegium föreslår, att sista stycket af 1 § må erhålla följande
förändrade lydelse:

> Beträffande arbete, som utföres vid undervisningsanstalt af
elev därstädes eller å anstalt för tvångsarbete, fång-, fattig- eller
sjukvård af å sådan anstalt intagen person, skola lagens bestämmelser
i 17 och 18 samt 35—37 §§ icke äga tillämpning.»

Den omständighet, att ifrågavarande skyddslagstiftning skulle utsträckas
till att omfatta jordbruket, har föranledt särskilda uttalanden
i åtskilliga af de inkomna yttrandena. Sålunda anse tre hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och en länsstyrelse, att jordbruket bör
undantagas från lagens tillämpningsområde, samt fem förvaltningsutskott
och fyra länsstyrelser, jämte, bland andra, fullmäktige i järnkontoret,
att lagens tillämpning, hvad jordbruket beträffar, bör inskränkas till
att afse förekommande af olycksfall vid maskiner. Därjämte hålla två
förvaltningsutskott före, att skyddsbestämmelser, afpassade för jordbruket,
böra gifvas i en särskild lag. Å andra sidan hafva af öfriga

Undantag
från lagens
tillämpnings -område i
fråga om
jordbruket.

108 Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

hushållningssällskaps förvaltningsutskott tio äfvensom landtbruksstyrelsen
förklarat sig, åtminstone i hufvudsak, icke hafva något att erinra
mot det föreliggande förslaget.

Till stöd för den uppfattningen att jordbruket, åtminstone delvis,
bör undantagas från lagens giltighetsområde, har åberopats, hufvudsakligen,
att med hänsyn till de förhållanden, hvarunder arbetet inom
jordbruket i regeln bedrifves, skyddsbehofvet, utom vid maskinella anordningar,
såväl i allmänhet som äfven hvad särskildt beträffar minderåriga
och kvinnor är mindre än inom de flesta andra yrken. Dessutom
har framhållits, att ifrågavarande begränsning af lagens giltighetsområde
vore egnad att minska de svårigheter, som ansåges möta i afseende
å en lämplig anordning af tillsynen öfver lagens efterlefnad.

I betraktande af hvad sålunda förekommit, synes det böra tagas
i öfvervägande, huruvida i fråga om jordbruket någon inskränkning af
lagens giltighet kan anses böra vidtagas.

Faran för olycksfall lärer visserligen inom jordbruket vara större
än man i allmänhet synes föreställa sig, men flertalet af de inträffade
olycksfallen torde vara sådana, för hvilkas inträffande knappast författningsföreskrifter
eller anvisningar af tillsyningsmyndighet kunnat
skydda. Enligt hvad den tyska olycksfallsstatistiken utvisar, hafva af
de i landtbruk (och skogsskötsel) genom olycksfall drabbade arbetare
endast omkring Vid skadats vid användande af motorer, transmissioner,
arbetsmaskiner och dylikt, hvaremot omkring 7.i af alla arbetare skadats
genom nedfallande föremål, vid åkning eller vid fall från träd, stegar,
trappor eller vid behandling af kreatur och dylikt. Skyddsföreskrifter
af den art, hvarom här är fråga, synes endast kunna äga tillämpning
å arbeten, som förekomma vid motorer, arbetsmaskiner och dylikt,
hvaremot flertalet öfriga stadganden, som eljest i hithörande lagstiftning
pläga införas till minskande af olycksfallsrisken, icke inom jordbruksnäringen
torde hafva afsedd tillämplighet. Hvad skydd i afseende
å minderårigas och kvinnors arbete inom jordbruket angår, s.å torde
dess karaktär af ett under de i väderlekshänseende gynnsammaste tiderna
af året bedrifvet säsongarbete samt sättet för dess bedrifvande i öfrigt
öfver hufvud taget innebära färre vådor än andra slag af arbeten, där
barn och kvinnor sysselsättas.

Inom jordbruket, äfven det mindre, komma maskinella hjäpmedel
allt mer till användning. Till förekommande af olycksfall i arbete
inom jordbruket vid användande af maskiner — dessa må drifvas med
mekanisk kraft eller så kallad kreatursvandring — bör otvifvelaktigt
skyddslagen äga tillämpning i den omfattning, som häraf påkallas. I

109

Rungl. Maj ds Nåd. Proposition N:.o 104.

öfrigt vill det däremot, på grund af hvad ofvan anförts, synas kollegium
som om ur skyddssynpunkt jordbruket utan olägenhet kunde
undantagas från lagens tillämpning. Genom en sådan åtgärd skulle
den fördel vinnas, att icke så stor kontrollapparat behöfde tagas i
anspråk för tillsynen öfver lagens efterlefnad, och att kostnaderna för
denna tillsyn kunde nedbringas.

Med afseende härå finner kollegium — som emellertid icke förbiser,
att undantagande, om ock allenast delvis, af en viss näringsgren
från lagens tillämpningsområde icke står i öfverensstämmelse med de
allmänna grunderna för lagförslaget, men som håller före, att denna
omständighet i betraktande af förhållandena i öfrigt i förevarande fall
icke bör tillerkännas afgörande betydelse — sig icke hafva något att
erinra däremot, att lagen jämte de föreskrifter, som kunna komma att
utfärdas med stöd af densamma, förklaras äga tillämpning å arbete
inom jordbruket allenast i hvad den afser åtgärder till förekommande
af olycksfall i arbete vid användande af maskiner.

Då jordbruket icke tillhör de näringar, hvilkas intressen särskildt
falla inom kollega ämbetsbefattning, har kollegium ansett sig böra
allenast göra ett allmänt uttalande i ämnet, utan att tillika afgifva
något närmare förslag till ändring i förevarande hänseende af lagförslaget.

2 §•

I 1 § af lagen angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909,
hvilken lag jämväl utarbetats af yrkesfarekommittén, upptages bland
de olika där anförda slagen af industriell verksamhet efter handtverk
»eller därmed jämförlig handtering». Detta tillägg torde under sig
inbegripa ett flertal arter af verksamhet, hvilka, ehuru ej att hänföra
till hvad man närmast brukar förstå med industri, dock skäligen synas
böra räknas som industriella och vara underkastade samma skyddsbestämmelser
som den egentliga industrien. Då tillägget sålunda måste
anses vara af betydelse för ett riktigt bestämmande af begreppet »industriell
verksamhet», anser kollegium, att det äfven borde upptagas
i 2 § af lagen om arbetarskydd.

Jämväl i ett annat afseende finner kollegium formuleringen af
förstnämnda lagrum vara att föredraga framför den affattning, kommittén
gifvit åt 2 § i förevarande lagförslag. Lagen angående förbud
mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag

110 Kung!. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 104.

skall endast tillämpas på företag af sådan omfattning, att däri under
någon tid af nästföregående eller löpande år sysselsatts visst arbetarantal.

I förslaget till lag om arbetarskydd göres begreppet »fabriksmässig
omfattning» beroende af att ett visst arbetarantal etc. användes i regel.
Detta uttryck skulle otvifvelaktigt, synnerligast i afseende å säsongyrkena,
förorsaka åtskilliga svårigheter med hänsyn till tolkning och
bevisning. Dylika svårigheter synats däremot ej vara att befara med
den förra tidsbestämningen, hvilken för öfrigt ganska nära öfverensstämmer
med den, som yrkesinspektörerna enligt sin öfverenskommelse
den 3 december 1902 för närvarande tillämpa i fråga om arbetarantalet
såsom afgörande för en rörelses fabriksmässighet.

I ett flertal utlåtanden af olika myndigheter och institutioner
har, med hänsyn till den osäkra innebörden af begreppet »industriell
verksamhet», framhållits lämpligheten af att lagen angåfve en särskild
form för afgörande af frågor om hvad skulle räknas till sådan verksamhet
eller icke. Visserligen har nu ej nämnda begrepp samma
grundläggande betydelse som »industriellt yrke» för yrkesfare- och
minderårighetslagarna, men tillämpningen af ett antal viktiga och med
direkt straffansvar förenade stadganden är dock beroende af detta
begrepp.

Kommittén anför i sin motivering, att den ej ansett sig kunna
i lagen uppställa någon, tillfredsställande definition af begreppet »industri».
Ej heller har kommittén velat söka åstadkomma någon fullständig
uppräkning af hvad som är att hänföra till industriell verksamhet,
emedan en sådan uppräkning alltid måste blifva mer eller
mindre bristfällig — om ej af annat skäl så på grund af den ständiga
uppkomsten af nya industrigrenar. Ehuru detta kommitténs tillvägagående
otvifvelaktigt har fog för sig, kan kollegium ej undgå att från
praktisk synpunkt finna det betänkligt att i det antagligen ej ringa
antalet tvifvelaktiga fall öfverlämna i första hand åt arbetsgifvarna
och sedan åt inspektionsmyndigheterna och domstolarna att tolka här
ifrågavarande begrepp, livilket enligt kommitténs mening ej ännu vunnit
full stadga i språkbruket. Visserligen lämnar kommittén i lagförslagets
motivering en utveckling af sin uppfattning af begreppet »industriell
verksamhet», men denna motivering, hvartill kanske endast ett fåtal
komma att ha tillgång, är ju ej normgifvande och den däri förekommande
utvecklingen torde ej göra anspråk att på ett uttömmande sätt
behandla ämnet.

Lämpligaste sättet att råda bot på nu berörda missförhållande
synes vara att, i likhet med hvad som gäller beträffande lagens kom -

in

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

plettering i flera andra afseenden, bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att
i mån af behof bestämma, huruvida enligt lagen viss verksamhet skall
anses som industriell eller icke. Med stöd af ett sådant bemyndigande
skulle Eders Kungl. Maj:t lämpligen kunna låta upprätta en förteckning
öfver de mer vanliga slag af verksamhet, om hvilkas industriella
karaktär tvifvel kan råda, med angifvande huru de i förevarande afseende
skola betraktas enligt lagen. Denna förteckning kunde sedermera,
när omständigheterna påkallade det, kompletteras och äfven
korrigeras.

Enligt kollegii mening borde 2 § erhålla följande lydelse:

»Idkas bergverks-, bruks- eller fabriksdrift, handtverk eller
därmed jämförlig handtering eller annan industriell verksamhet å
ett arbetsställe i sådan omfattning, att därstädes under någon tid''
af nästföregående eller löpande år användts minst tio arbetare
eller drifkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst
fem arbetare jämte drifkraft om minst tre effektiva hästkrafter,
skall verksamheten enligt denna lag anses drifvas i fabriksmässig
omfattning.

Konungen äger att, där så finnes erforderligt, meddela bestämmelser,
huruvida visst slag af verksamhet skall enligt denna
lag räknas såsom industriell eller icke.»

5 §•

I afseende å förevarande lagrum, hvilket, såsom kommittén framhållit,
utgör den allmänna grundvalen för lagens skyddsbestämmelser,
har i några af de inkomna yttrandena den mening vunnit uttryck, att
med paragrafens affattning arbetsgifvarna ålades vidtaga äfven åtgärder,
som icke rimligen borde af dem begäras eller ens alltid kunde af dem
utföras. Med anledning häraf har till förtydligande af paragrafen föreslagits,
bland annat, att i början af paragrafen mellan orden »att»
och »vidtaga» skulle insättas orden »så vidt möjligt», samt att genom
ett tillägg till paragrafen borde uttryckligen angifvas, att man vid
bedömandet, om skyddsåtgärderna vore tillräckliga för sitt ändamål,
hade att utgå från den förutsättning, att arbetarna iakttoge vanlig
försiktighet.

Det vill emellertid synas kollegium, att nuvarande affattning af
paragrafen, som i hufvudsak öfverensstämmer med yrkesfarelagens 2 §

1 mom., innebär erforderlig begränsning beträffande hvilka åtgärder
arbetsgivare är pliktig vidtaga. Enligt paragrafens ordalydelse är det

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

här nämligen fråga endast om sådana åtgärder, som »med hänsyn till
arbetets beskaffenhet äro nödiga» för att skydda mot olycksfall och
ohälsa i arbetet. Det må ock framhållas, att för underlåtenhet af
arbetsgifvare att ställa sig till efterrättelse ifrågavarande bestämmelser
— likasom specialbestämmelserna i 6 och 7 §§ — något direkt straffansvar
icke är stadgadt. Först genom brott mot sådant af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat förbud, som omförmäles i
44 §, utsätter sig arbetsgifvare för straffpåföljd i förevarande hänseende.

6 § b).

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande anmärkt, att en sträng
* tillämpning af 6 § b) skulle medföra betydande svårigheter i afseende
å flyttbara lyftkranar, som användas vid tillfälliga arbeten.

Förra delen af detta lagrum, som endast stadgar besiktning och
profning på betryggande sätt utan att uppställa några närmare regler
därför, synes ej med en förståndig tillämpning behöfva i något fall
förorsaka oskäliga olägenheter. Hvad åter den senare delen beträffar,
kan iakttagandet af densamma, som ju endast har formell innebörd,
möjligen i vissa fall möta svårigheter, hvilka kanske ej alltid uppvägas
af den åsyftade nyttan. Kollegium har därför trott, att föreskrifterna
i lagrummets senare del skäligen kunde inskränkas till att
afse de fall, där deras genomförande lämpligen läte sig göra. Orden
»på lämpligt ställe» skulle då uteslutas till undvikande af upprepning
och torde äfven vara öfverflödiga, då ordet »tydligt» måste anses
innebära, att de föreskrifna uppgifterna skola vara anbragta å lämpligt
ställe.

Punkten skulle sålunda erhålla följande ändrade lydelse:

»Hissar — —--anses betryggande; och skall, där så

lämpligen låter sig göra, å dem finnas---dem».

6 § e).

Kollegium anser i enlighet med yrkesinspektörerna, att »golfvet»
bör utbytas mot »golf», emedan denna senare form, såsom lämpligt
synes, torde inbegripa jämväl plattformer och dylikt.

6 § P).

Mot 6 § p) har från flera håll anmärkts, att dess stadgande
skulle förorsaka betydande olägenheter, enär detsamma dels ofta skulle

113

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

hindra arbetsgifvaren att vid förfall för den ordinarie skötaren af en
maskin eller dylikt få hans arbete utfördt och dels skulle komma att
i afsevärd mån försvåra arbetarnas rekrytering och yrkesutbildning.

Ehuru nu angifna farhågor måhända äro något öfverdrifna, har kollegium
dock ansett sig böra föreslå den komplettering af stadgandet,
att nödig undervisning och ledning skulle kunna ersätta förutsättningen
af kompetens.

Punkten skulle lyda sålunda:

»Till — — — — olycksfall, må arbetare ej användas med
mindre han har visat erforderlig kompetens eller honom lämnas
nödig undervisning och ledning».

7 § a).

Kommitténs förslag till bestämmelse om minsta tillåtna luftut- i § a),
rymme per arbetare innebär i jämförelse med motsvarande, för den
fabriksmässiga industrien nu gällande stadgande skärpning i tvenne
afseenden. Måttet för berörda luftutrymme har nämligen höjts från
7 till i allmänhet 10 kubikmeter, och undantaget för äldre fabrik
eller verkstad, där synnerligen verksam anordning för luftväxling vidtages,
har uteslutits.

Dessa skärpningar hafva framkallat anmärkningar från någi*a
handelskammare och hushållningssällskap äfvensom från öfverståthållareämbetet.
Å andra sidan framhålles från ett arbetarförbund, att bestämningen
»i allmänhet» kan missbrukas och göra föreskriften om visst
luftminimum verkningslös. Jämväl yrkesinspektörerna vilja utesluta
denna bestämning.

Enligt kollegii mening torde en ökning af det minsta tillåtna
luftutrymmet hafva goda skäl för sig. Betydelsen för folkhygienen af
tillfredsställande luft i arbetslokalerna lär nämligen ej kunna öfverskattas
och måste, särskildt med hänsyn till den allmänna kampen
mot lungtuberkulosen, beaktas af lagstiftaren. Uteslutandet af undantaget
för äldre arbetslokaler synes ej heller sakna skäl, då »synnerligen
verksam anordning för luftväxling» visserligen kan vidtagas men sällan,
i anseende till det däraf uppkommande draget, lär kunna hållas i funktion
i trånga arbetslokaler.

Beträffande bestämningen »i allmänhet» kan ej förnekas, att den
innebär ett försvagande af den välbefogade ökningen af luftutrymmet,
men med hänsyn till stadgandets synnerligen vidsträckta tillämplighet,
och att bestämningen på sätt och vis skulle ersätta merberörda undan Bihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 15

114 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

tåg för äldre arbetslokaler, synes bestämningen ej gärna kunna undvaras.
Af inspektionsmyndigheterna borde väl för öfrigt kunna förväntas,
att de endast undantagsvis, och blott i den mån särskilda
omständigheter rättfärdiga det, skola medgifva mindre luftutrymme än
10 kubikmeter. Att märka är äfven att luftutrymmet enligt förevarande
lagrum alltid skall vara tillräckligt — en fordran, som, där
luftutrymmet understiger 10 kubikmeter per arbetare, kan anses uppfylld
i betraktande af till exempel utmärkt ventilation eller arbetets
.kortvarighet.

Ehuru kollegium sålunda gillar de af kommittén föreslagna ändringarna
på här ifrågavarande område, har kollegium ej funnit affattningen
af 7 § a) fullt lämplig utan föreslår en omformulering af detta
lagrum.

Med hänsyn till 8 § i lagförslaget ha yrkesinspektörerna föreslagit
en föreskrift, att i hvarje sluten arbetslokal skulle anslås uppgift
om lokalens kubikinnehåll och det antal arbetare, som finge sysselsättas
i lokalen, hvilken senare uppgift borde lämnas af vederbörande
inspektionsmyndighet. Då en dylik .föreskrift väl närmast skulle utgöra
en komplettering af 7 § a), har frågan därom upptagits i förevarande
sammanhang. Enligt kollegii uppfattning skulle den föreslagna
föreskriften, särskildt i betraktande af lagens nära nog allmängiltiga
tillämpningsområde, i stor utsträckning förorsaka besvär utan
motsvarande nytta. Man tänke exempelvis på ämbets-, bank- och
kontorslokaler och större butiker. Ja till och med för en afsevärd del
af industrien, hvars arbetslokaler ofta äro mångdubbelt större än lagen
fordrar, skulle föreskriften förefalla tämligen meningslös. Inskränker
man däremot den ifrågasatta skyldigheten till de fall, då vederbörande
inspektionsförrättare finner densamma påkallad, har kollegium ej något
att erinra. Har inspektionsförrättaren lämnat anvisning om det tilllåtna
antalet arbetare i en lokal, synes emellertid anslag om lokalens
kubikinnehåll ej hafva afsevärdt skäl för sig.

I enlighet med nu angifna uppfattning föreslår kollegium följande
lydelse af 7 § a):

»I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i
allmänhet ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt
arbetare, jämte erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling.

Har vederbörande inspektionsförrättare meddelat anvisning
beträffande det antal arbetare, som må sysselsättas i arbetslokal,
skall sådan anvisning finnas anslagen å lämpligt ställe i lokalen».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

115

7 § b).

Yrkesfarelagens 2 § 3 mom. föreskrifver bland annat »så lämplig '' § b),
värmegrad som förhållandena medgifva.» Kommittén, som funnit angifna
begränsning >väl godtyckligt binda föreskriftens tillämpning vid
de för handen varande förhållandena å hvarje arbetsställe», har ändrat
föreskriften till »så lämplig värmegrad, som arbetets natur medgifver».

Mot denna ändring har i ett flertal yttranden framhållits, att föreskriften
icke är inskränkt till arbete inomhus, och att äfven beträffande
sådant arbete värmegraden bör få rättas efter de lokala förhållandena.

Då det ej lär kunna förnekas, att en strängt bokstaflig tolkning
af begränsningen »som arbetets natur medgifver» i åtskilliga fall, till
exempel vid arbete i magasinsbyggnader, skulle leda till något oskäliga
konsekvenser, har kollegium ansett sig böra föreslå, att värmegraden
göres beroende af ej blott hvad arbetets natur utan äfven hvad platsen
för detsamma medgifver.

Punkten skulle alltså komma att lyda:

»Arbetet — — — — värmegrad, som arbetets natur och
platsen för detsamma skäligen medgifva.»

7 § e).

Under åberopande af här bilagda, inom kollegii afdelning för 1 § e).
arbetsstatistik med anledning af yrkesfarekommitténs betänkande upprättade
promemoria angående vissa förhållanden rörande vuxna arbetares
arbetstid och särskildt af den i samma promemoria omförmälda, af
nämnda afdelning verkställda och offentliggjorda utredning beträffande
arbetstidens längd inom industri och handtverk i Sveidge, finner kollegium
sig i detta sammanhang böra framhålla, att frågan om reglerandet
af de vuxna manliga arbetarnes arbetstid tillsvidare torde kunna öfverlämnas
åt de frivilliga aftalen. Lagstiftningsåtgärder på denna del af
arbetarskyddsväsendets område torde nämligen för närvarande icke
vara af behofvet påkallade i andra fall än där det kan visa sig nödvändigt
till förekommande af ohälsa eller andra missförhållanden inom
vissa hälsofarliga eller ifråga om organisationsväsendet ringa utvecklade
yrken, där arbetsgivare och arbetare icke på annat sätt kunna
eller vilja åvägabringa en lämplig begränsning af arbetstiden. Hvad
särskildt beträffar frågan om begränsning af de minderårigas och de
vuxna kvinnliga arbetarnas arbetstid, får kollegium tillfälle därom ut -

116 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tala sig vid behandlingen af de utaf kommittén föreslagna specialbestämmelserna
rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete.
Då det emellertid måste anses vara synnerligen önskvärdt och,
såsom i nyssberörda promemoria påpekats, äfven inom Riksdagen vid
flera tillfällen framhållits såsom nödvändigt, att arbetsförhållandena
framför allt inom hälsofarliga yrken ordnas, på ett betryggande sätt,
vill kollegium icke underlåta att understryka betydelsen af det här i
7 § e) af kommitténs lagförslag förekommande stadgande, enligt hvilket
tiden för arbetares användande i hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen
inskränkas. Kollegium vill ifråga om detta stadgande särskildt
framhålla, att det enligt kommitténs motivering, hvilken kollegium
finner synnerligen välgrundad, skulle afse icke allenast sådana sysselsättningar,
hvilkas hälsofarliga inverkan är mer uppenbar och hastigt
verkande, såsom arbete i skadliga gaser eller ovanligt stark hetta och
där det gäller en eller annan timmes längre eller kortare arbetstid,
utan att med bestämmelsen äfven åsyftats att nå sysselsättningar med
mer långsamt verkande, hälsofördärfligt inflytande, såsom exempelvis
torrslipning, i hvilket fall arbetet lämpligen torde kunna så anordnas,
att arbetaren användes till den hälsofarliga sysselsättningen endast
under en kortare, begränsad tid åt gången och därefter under tillräcklig
tid sysselsättes med annat, för andningsorganen oskadligt arbete.
Slutligen vill kollegium uttala önskvärdheten af att, vid tillämpning
af den rätt att efter arbetsrådets hörande utfärda förordningar rörande
ytterligare föreskrifter för arbetets bedrifvande vid bland annat viss
hälsofarlig sysselsättning, hvilken rätt enligt 11 § i kommittéförslaget
medgifvits Eders Kungl. Maj:t, särskildt afseende måtte fästas vid möjligt
behof af bestämmelser i nu berörda hänseende.

7 § f).

Det af kommittén i 7 § f) föreslagna förbudet mot sopning af
arbetslokal, då arbetet pågår, har rönt motstånd från åtskilliga håll.
Särskildt har man mot detsamma anfört, att det skulle förhindra bortskaffandet
af affall, som uppkommer under arbetets gång, och att det
i fråga om arbetslokaler för kontinuerlig drift skulle omöjliggöra afl
sopning. Till undanröjande af dessa anledningar till anmärkning föreslår
kollegium, att förbudet inskränkes till dammspridande sopning
och göres i någon mån villkorligt genom förutsättningen »såvidt
möjligt».

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

117

7 § g).

I 7 § g) har kommittén föreslagit en grupp för vår skyddslag- - §
stiftning nya bestämmelser. Mot desamma, hvilka redan inom kommittén
rönt motstånd och föranledt reservation från en kommittéledamots
sida, ha anmärkningar framställts af ett flertal af Eders
Kung], Maj:ts befallningshafvande äfvensom af ett antal hushållningssällskap
och handelskammare med flera. I öfvervägande mån gå dessa
anmärkningar, i öfverensstämmelse med berörda reservation, ut på att
ifrågavarande bestämmelser, ehuru möjligen befogade i afseende å vissa
områden, på åtskilliga håll skulle blifva oskäligt betungande. I några
yttranden går man dock längre och påyrkar uteslutande af hela lagrummet.

Att 7 § g), som ålägger arbetsgifvarna en del nya förpliktelser,
måste möta ogillande på många håll, är ju förklarligt. Kollegium
tror emellertid, att dessa förpliktelser redan nu iakttagas i stor utsträckning,
och anser för öfrigt, att de, med den försiktiga affattning
kommittén föreslagit, i hufvudsak ej torde innebära annat än hvad
skäligen kan förväntas af hvarje god arbetsgivare.

Beträffande anmärkningen att ifrågavarande bestämmelser skulle
förorsaka olägenheter å verksamhetsområden, för hvilka de egentligen
ej äro afsedda, vill kollegium framhålla, att det första stycket af 7 § g)
enligt kollegii mening synes tydligt inskränkt till att afse endast
permanenta, större arbetsställen. Kollegium skulle till och med vilja
säga, att detta styckes affattning tyder på ett afsevärdt högre mått
af permanens och arbetsstyrka än hvad kommittén i sin motivering
angifver som gränsmått nedåt, nämligen minst 10 arbetare och 6
månaders varaktighet. Det andra stycket, som afser sysselsättning
under bar himmel på ett och samma ställe under längre tid, har framkallat
farhågor särskildt med hänsyn till jordbruket. Kollegium delar
emellertid kommitténs i motiveringen uttalade åsikt, att dylik sysselsättning
väl ytterst sällan torde förekomma inom jordbruket. Att det
tredje stycket borde vara tillämpligt allenast i Norrland, synes ej vara
af behofvet påkalladt att angifva i lagen. Den förpliktelse detta
stycke ålägger arbetsgifvaren torde nämligen ej vara längre gående
än att den, äfven om förhållandena annorstädes ej göra densamma så
trängande som i de norrländska obygderna, likväl alltid måste anses
motiverad under de förutsättningar, detta stycke angifver.

I afseende å formuleringen af 7 § g) vill kollegium föreslå några

118

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

mindre ändringar. Uti första stycket förekommer bestämningen »i
närheten af arbetsstället» på två ställen. På det förra måste bestämningen
anses liktydig med »i omedelbar närhet af arbetsstället» —
eljest skulle de åsyftade förmånerna blifva tämligen illusoriska —
under det bestämningen på det senare stället torde inbegripa ett
större afstånd. Denna bristande öfverensstämmelse, som möjligen kunde
föranleda svårighet vid tolkningen, synes lämpligen kunna undvikas
genom att på det förra stället utbyta »å eller i närheten af arbetsstället»
mot »å eller invid arbetsstället». En likartad skiljaktighet
förekommer äfven med hänsyn till det i första och andra styckena
använda ordet »stadigvarande». Detta ord torde nämligen i andra
stycket, där det kompletterats med bestämningen »under längre tid»,
innebära en lägre eller annat slags permanens än i det första stycket.
Då det förefaller öfverflödigt i det senare stycket, föreslår kollegium
att där utesluta ifrågavarande ord. Slutligen vill kollegium föreslå,
att den i sista stycket förekommande satsen »att han icke skäligen
kan begifva sig dit» etc., ändras till »att det icke skäligen kan begäras,
att han skall begifva sig dit» etc., hvilken affattning synes mer tillfredsställande
i språkligt afseende.

7 § h).

8 >0 Denna punkt skulle möjligen, såsom äfven framgår af ett yttrande

öfver kommitténs betänkande, med hänsyn till ordet »arbetsställe»
kunna anses ålägga arbetsgifvaren att hålla tillgängliga här ifrågavarande
medel å hvarje plats, där arbete utföres. Då en dylik skyldighet,
hvilken till exempel skulle nödga en jordbrukare att förse
hvarje arbetare, som han skickade ut på arbete, med förbandsmedel,
onekligen torde gå något för långt, föreslår kollegium en omformulering,
som undviker ordet »arbetsställe». Vid denna omformulering
har därjämte »medel» utbytts mot »anordningar», hvilket ord synes
lämpligare med hänsyn till de olika slag af åtgärder, som kunna
anses erforderliga inom skilda slag af verksamhet.

Enligt kollegii förslag skulle sålunda 7 § h) lyda:

»Till lämnande af den första hjälpen vid olycksfall skola
finnas vidtagna såsom anordningar, som kunna anses erforderliga
med hänsyn till arbetets beskaffenhet».

7 § i).

I skrifvelse den 29 mars 1910 anhöll Riksdagen, att Eders Kungl.

§ T Maj:t ville låta verkställa utredning, i hvad mån inom vårt land

119

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

behöflig söndagshvila utan berättigad anledning åsidosättes, särskildt
inom industri, handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom,
därest utredningen skulle därtill gifva anledning, för Riksdagen framlägga
erforderligt lagförslag i ämnet. Den utredning rörande arbetstidens
längd inom industri och handtverk i Sverige, hvilken af kollega
afdelning för arbetsstatistik sedan dess offentliggjorts, utvisar bland
annat, att ordinarie sön- och helgdagsarbete under år 1905 förekom å
1,877 arbetsställen för sammanlagdt 17,521 arbetare, af hvilka 12,379
voro skiftarbetare. Öfver hälften af dessa arbetare (8,776) hade dylikt
arbete hela året om, och uppgick bruttoarbetstiden för 42, a procent af
alla arbetare med ordinarie söndagsarbete till 12 timmar eller därutöfver.
Af en annan inom nämnda afdelning af kollegium verkställd undersökning
framgår, att vid 1908 års ingång i 1,348 mellan arbetsgifvare
och arbetare ingångna kollektivaftal, omfattande 9,324 arbetsgifvare
och 198,82/ arbetare, särskilda stadganden meddelades angående söndagsarbete
och ersättning därför.

Kommittén har i 7 § visserligen föreslagit en bestämmelse afsedd
att fästa uppmärksamheten vid behofvet af söndagshvila, men då den
formulering kommittén gifvit detta stadgande icke synes kollegium
tillräckligt effektiv, särskildt i betraktande af det behof af skydd,
som här torde föreligga, ett behof, som belyses af de ofvan anförda
förhållanden och siffror, hemställer kollegium, att förevarande punkt
må erhålla följande ändrade affattning:

»Arbetet skall så anordnas, att arbetarna komma i åtnjutande
af erforderlig söndagshvila eller, där arbetets natur det ej medgifver,
af annan däremot svarande ledighet».

8 §•

Kommittén har i 8 § ändrat yrkesfarelagens bestämmelse angående
anslag af föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga till undvikande
af olycksfall och ohälsa i arbetet på sådant sätt, att arbetsgifvaren,
som hittills varit förpliktad inhämta vederbörande yrkesinspektörs godkännande
af dylika föreskrifter, framdeles endast skulle blifva berättigad
att få föreskrifterna granskade af yrkesinspektör eller bergmästare. I
sitt gemensamma yttrande synas yrkesinspektörerna ej gilla denna förändring.
Kollegium finner emellertid i likhet med kommittén det
böra vara arbetsgifvaren obetaget att i sin arbetslokal anslå föreskrifter
af här ifrågavarande art, äfven om de icke äro godkända af vederbörande
inspektionsmyndighet.

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Med anledning af en anmärkning, att det ej alltid lämpligen
låter sig göra att anbringa de föreskrifna anslagen i själfva arbetslokalen,
till exempel en grufva, föreslår kollegium följande omformulering
af paragrafens början:

»Där så finnes nödigt, skall i arbetslokal eller å annan
lämplig plats anslås föreskrifter — — — försiktighet».

11 §•

I denna paragraf kommer för första gången till synes den af
kommittén föreslagna anordningen, att Eders Kungl. Maj:t skulle äga
att i vissa afseenden komplettera lagen. Kollegium, som redan förut,
i början af detta utlåtande, uttalat sig för denna anordning, anser
det böra här framhållas, att ifrågavarande anordning mött relativt litet
motstånd. Paragrafens första stycke har sålunda endast föranledt anmärkningar
från några få håll, där dess uteslutande påyrkats.

I ändamål att gifva tydligare uttryck åt den allmängiltighet,
som stadgandet bör äga och som otvifvelaktigt äfven är afsedd, föreslår
kollegium, följande något kompletterade affattning af paragrafens
första stycke:

»Finnes för visst slag af sysselsättning eller för användande
af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal behof af — —
— — förordna.»

12 §•

I fråga om den så kallade öfre minderårighetsgränsen hafva uti
till kollegium inkomna yttranden kommit till synes samma olika
meningar som de, hvilka beröras i kommitténs motivering till förevarande
paragraf.

För sin del ansluter kollegium sig till kommitténs förslag.

13 §•

De i 13 § föreslagna allmänna bestämmelserna angående arbetsgifvares
skyldigheter gent emot sina minderåriga arbetare hafva i
några yttranden ansetts alltför långt gående. Kollegium kan emellertid
ej dela denna mening, särskildt i betraktande af att åsidosättandet af
dessa bestämmelser ej är belagdt med straff, utan endast kan medföra
tillämpning af 45 §.

121

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 104.

Beträffande den sista af paragrafens bestämmelser, som ålägger
arbetsgivare tillse, att arbetet ej hindrar den minderårige att deltaga
i konfirmationsundervisning eller i sådan skol- eller yrkesundervisning,
som helt eller delvis bekostas af staten eller kommun, har en af kommitténs
ledamöter reserverat sig under yrkande på en så lydande affattning:
»— — eller hindrar den minderårige att deltaga i skol-,

religions- eller yrkesundervisning.» Såsom nämnda reservant närmare
utvecklat, torde den af kommittén föreslagna begränsningen i afseende
å undervisningen vara mindre väl motiverad. Otvifvelaktigt är en viss
begränsning påkallad för att hindra, att den minderårige när som helst,
då han af en eller annan anledning funne lämpligt, skulle kunna afbryta
arbetet under uppgift, att han ämnade begagna något slag af undervisning.
Men att genom någon bestämmelse i lagen angifva, till hvilket
eller hvilka slag af undervisning arbetsgifvaren vid arbetets anordnande
bör taga hänsyn, torde, såsom undervisningsväsendet för närvarande är
ordnadt här i landet, icke låta sig göra. I enlighet härmed vill kollegium,
som anser ifrågavarande skyldighet endast böra gälla mer ordnad,
stadigvarande undervisning, föreslå följande förändrade affattning af
paragrafens sista bestämmelse:

>--eller hindrar den minderårige att deltaga i kurs för sådan

skol-, religions- eller yrkesundervisning, för hvars begagnande den
minderåriges fader, moder eller målsman eller den minderårige
själf, där han fyllt femton år, i skälig tid före kursens början
begärt ledighet.»

I de inkomna yttrandena hafva från skolmännens sida, för tillgodoseende
af de minderårigas uppfostran och undervisning, framställts
åtskilliga önskemål beträffande förevarande lagstiftning.

Förutom att kollegium, såsom nyss nämnts, föreslagit borttagande
i 13 § af inskränkningen till visst slag af undervisning, har kollegium,
med ytterligare beaktande af berörda önskemål, på sätt längre fram i
utlåtandet närmare inhämtas, föreslagit dels höjning af minimiåldern
för anställning i handel och handtverk, dels meddelande af föreskrift
om upphörd skolplikt såsom villkor för anställning i handel och dels
upptagande i 30 § af skolråd och skolstyrelser såsom direkt medverkande
för uppnående af lagens syftemål.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.)

Folkbildningsväsendets
omorganisation
i
praktisk
riktning.

16

122

H §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I öfrigt lära för åstadkommande af en ändamålsenlig folkundervisning
reformer erfordras å skollagstiftningens område. Först sedan
folkundervisningen reformerats i praktisk riktning med vederbörlig
hänsyn tagen till angelägenheten af, att de unga lära sådant, hvaraf
de kunna hafva gagn för sin vidare utbildning och framtida utkomst,
synas ytterligare kraf skäligen kunna ställas på arbetarskyddslagstiftningens
vidare anpassning med hänsyn till skolväsendet. Med skollagstiftningens
reformering lärer väl bland annat följa en utsträckning af
den obligatoriska undervisningen, hvilket åter torde föranleda en, äfven
ur andra synpunkter önskvärd, höjning af minimiåldern för minderårigas
yrkesanställning utöfver hvad som med hänsyn till folkundervisningens
nuvarande ståndpunkt lämpligen kan äga rum.

Fn lösning af den ej mindre med hänsyn till näringarnas intresse
än äfven ur allmänt social synpunkt så synnerligen viktiga frågan om
folkbildningsväsendets omorganisation i praktisk riktning torde väl för
öfrigt snart vara att emotse, då denna fråga är föremål för behandling af
den utaf Eders Kungl. Maj:t tillsatta folkundervisningskommittén samt,
i afseende särskildt å yrkesundervisningen, af den, likaledes af Eders
Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för ordnande af den lägre tekniska
undervisningen.

14 §.

Denna paragraf innehåller förbud mot användande af minderåriga
till vissa slag af arbeten och har sin motsvarighet i minderårighetslagens
6 §. I jämförelse med innehållet i sistnämnda författningsrum
är förbudet i lagförslaget mera omfattande med hänsyn till det antal
olika slag af arbeten, som faller under detsamma. Å andra sidan är
emellertid det af kommittén föreslagna förbudet i fråga om flera slag
af arbeten inskränkt till viss ålder hos de minderåriga, hvarjämte möjligheten
till undantag från förbudet blifvit utsträckt.

Kommittén har i motiveringen förmält, bland annat, hurusom
bestämmelserna i förevarande paragraf utgöra föreskrifter för tillämpningen
i några särskilda hänseenden af det allmänna stadgandet i 13
§, att arbetet ej får vara af sådan beskaffenhet, att minderårigs sysselsättande
därmed medför fara för olycksfall. Bestämmelserna i 14 §
afse emellertid, enligt hvad kommittén påpekar, ej att lämna några

123

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

uttömmande regler i ämnet, utan är det genom 21 § öfverlämnadt åt
Eders Kungl. Maj:t att komplettera den med föreskrifter för sådana
andra slag af sysselsättning, som medföra synnerlig fara för olycksfall.
Möjligen kunde det, yttrar kommittén vidare, med hänsyn till lagens
allmängiltiga karaktär synas riktigast, att i lagen ej upptaga några
dylika specialföreskrifter, utan låta alla sådana komma till stånd på
nyss angifna sätt. Kommittén hade dock ansett praktiska skäl tala
för att redan i lagen intaga de föreskrifter, om hvilkas behöflighet
kommittén funnit sig öfvertygad.

I afseende å förevarande paragraf förete de inkomna yttrandena
uttalanden från åtskilliga håll. Yrkesinspektörerna framhålla, att utom
de maskinella anordningar, som minderåriga under 16 år, enligt paragrafen,
i allmänhet förbjudas att sköta, det finnes en mängd arbetsmaskiner,
som för den därvid sysselsatte innebär sådan risk för olycksfall,
att minderårigas användande vid dylika borde på samma sätt inskränkas.
Såsom exempel anföras rikthyflar, förvalsar vid tegelpressar,
vissa slag af stansmaskiner med flera. I öfrigt hafva ur olika synpunkter
anmärkningar riktats mot ifrågavarande bestämmelser, därvid dels påyrkats
skärpning af dem och dels gjorts gällande, att bestämmelserna,
åtminstone i åtskilliga fall, onödigtvis inskränka användningen af
minderåriga.

De förhållanden, paragrafen afser att reglera, äro gifvetvis af
mycket växlande beskaffenhet. Nya sysselsättningar uppkomma, som
kunna vara för minderåriga olämpliga. Skyddsteknikens utveckling
kan göra förut farliga sysselsättningar ofarliga. Erforderliga specialföreskrifter
böra därför särskildt å förevarande område kunna lätt ändras
för att anpassas efter för handen varande förhållanden. Bestämmelserna
i minderårighetslagens 6 §, hvilka emellertid, det må i förbigående
anmärkas, sannolikt icke allmänneligen efterlefvas, har, såsom ofvan
framhållits, i förslaget blifvit dels utvidgade och dels begränsade. Förslagets
affattning i 14 § kan dock, äfven enligt kollegii mening, icke
anses tillfredsställande, utan tarfvar, om paragrafen öfver hufvud taget
skall bibehållas, otvifvelaktigt omedelbar komplettering.

I betraktande häraf och i anslutning till hvad kollegium i öfrigt
här ofvan anfört, håller kollegium emellertid för ändamålsenligast, att,
i öfverensstämmelse med de allmänna grunderna för lagförslaget, samtliga
de specialbestämmelser, som må erfordras för tillämpningen af det allmänna
stadgandet i 13 § till förekommande af olycksfall, utfärdas i
administrativ väg, och tillstyrker kollegium därför, att de i förslagets
14 § intagna bestämmelserna icke upptagas i lagen.

124

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

Kollegium vill dock framhålla angelägenheten af, att ifrågavarande
administrativa föreskrifter må komma till stånd och utfärdas i god
tid före lagens ikraftträdande.

16 § a).

Kommittén har som enda villkor för minderårigs antagande till
§ a), arbete i handel uppställt fordran på att den minderårige skall hafva
fyllt 12 år. För antagande till arbete i industriell verksamhet förutsätter
kommittén därjämte upphörd skolplikt, och är det fråga om
dylik verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning, har kommittén
dessutom höjt åldersgränsen till 13 år. Såsom skäl för den
lindrigare behandlingen af liandelsyrket anför kommittén, att handeln,
särskildt i de större städerna, vore af synnerlig betydelse för de yngre
minderårigas arbetsförtjänst, enär den i relativt stor utsträckning erbjöde
tillfälle till stadigvarande sysselsättning af kortare varaktighet per dag,
det vill säga arbete, som läte förena sig med barnens skolgång. Kommittén
medgifver emellertid äfven, att berörda sysselsättning ur flera
synpunkter gåfve anledning till anmärkningar. Enligt kollega mening
torde ej heller det af kommittén anförda skälet, hur behjärtansvärdt
det än kan synas, få tillerkännas afgörande betydelse. Hänsynen till
de minderårigas hälsa och kroppsutveckling samt ej minst deras skolgång
synes kollegium böra föranleda en höjning af här ifrågavarande
åldersgräns till 13 år. Äfven Sveriges allmänna handelsförening har
uti sitt i ärendet afgifna yttrande uttalat sig för en sådan höjning.

Hvad nu särskildt skolgången beträffar, måste, såsom äfven från
skolmännens sida vid upprepade tillfällen betonats, densamma tydligtvis
lida åtskilligt afbräck, när den minderårige samtidigt sysselsättes med
yrkesarbete. Att de minderåriga i regeln kvarstå i skolan tills de fyllt
13 år, framgår af det statistiska material, folkundervisningskommittén
låtit hopbringa, och af hvilket material kollegium fått taga del.

Ser man på de uppgifter, detta material lämnar om afgångsåldern
vid de mer talrikt besökta skoltyperna, finner man bland annat, att
procenttalet barn, som efter afslutad lärokurs (enligt 47 § folkskolestadgan)
lämna skolan redan vid 12 års ålder, år 1909 utgjorde vid
skolor af A-typ (med 19,574 afgående elever) för gossar 14,5,") och för
flickor 13,04, vid skolor af B-typ (9,471 afgående) 10,19 respektive
11,55, vid skolor af C-typ (17,342 afgående) 20,17 respektive 23,85,
vid skolor af E-typ (14,432 afgående) 12,96 respektive 14,2-2, vid skolor
af F-typ (6,878 afgående) 13,07 respektive 14,82 samt vid skolor af
G-typ (3,786 afgående) 21,34 respektive 22,94. Procenttalen för de

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

barn, som nämnda år afgått från skolan efter att endast ha inhämtat
den så kallade minimikursen eller eljest erhållit tillstånd att lämna
folkskolan (enligt 48 § folkskolestadgan) uppgifves för A-typens skolor
(2,649 afgående) till 6,2 1 respektive 7,35, för B-typens (1,139 afgående,
till 6,08 respektive 7,2 7, för C-typens (1,920 afgående) till 7,21 respektive
9,59, för E-typens (2,080 afgående) till 10,o t respektive 13,6 3, för
F-typens (799 afgående) till 5,7 3 respektive 4,2 7 samt för G-typens
(337 afgående) till 4,84 respektive 13,25. I medeltal torde af här ifrågavarande
barn 12-åringarna hafva uppgått bland dem, som afgått enligt
47 § i nämnda stadga, till omkring 16 procent och bland dem, som afgått
enligt 48 §, till omkring 8 procent. Då nu kanske knappt 1 procent af
barnen afgå, förr än de fyllt 12 år, följer häraf, att omkring 83 procent
af de barn, som afgå enligt 47 §, och omkring 91 procent af dem, som
afgå enligt 48 §, vid sin afgång från skolan äro 13 år gamla eller
äldre. Att märka är slutligen, att en jämförelse mellan här ofvan
anförda procenttal och motsvarande tal för år 1901, det första år som
ifrågavarande material omfattar, oförtydbart gifver vid handen, att
procenten 12-åringar bland de afgående i genomsnitt afsevärdt nedgått,
det vill säga att barnens afgångsålder är i stigande.

Kommittén har i samband med höjning, i 17 § a), af den så
kallade lägre minderårighetsgränsen vid fabriksmässig industriell verksamhet
från 12 till 13 år ansett sig böra genom en särskild undantagsbestämmelse
bereda möjlighet till användande af 12-åringar under
vissa förutsättningar. Då nu kollegium, som ej heller vill alltför
hårdhändt kringskära 12-åringarnas arbetstillgång, föreslår en liknande
höjning i afseende å handelsyrket, tror sig kollegium, särskild! i betraktande
af att arbetet inom detta yrke väl i regel måste anses lättare
och mindre hälsofarligt än industriarbetet, ej kunna underlåta att i

16 § a) upptaga en undantagsbestämmelse. Denna bestämmelse, för
hvilken enligt kollega mening affattningen lämpligen kunde vara
gemensam med motsvarande undantagsbestämmelse för industrien, synes
höra göras mer allmängiltig och rationell än kommitténs förslag till

17 § a) genom att såsom betingelser endast upptaga, att arbetet skall
vara lätt och bedrifvas under för hälsan gynnsamma förhållanden. I
afseende å sättet för undantagets tillgodonjutande har kollegium, i
öfverensstämmelse med kommittén, tänkt sig, att arbetsgivare!! ej
skulle få själf afgöra, när de i lagen angifna allmänna förutsättningarna
vore för handen, utan att han skulle antingen afvakta, att yrkesinspektionens
chefsmyndighet utfärdade närmare bestämmelser, som utvisade,
att lian finge begagna sig af undantaget, eller ock begära

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

16 § b).

vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs medgifvande att begagna
sig af detsamma. Chefsmyndigheten och bergmästaren eller
yrkesinspektören skulle naturligtvis i här berörda fall äga att uppställa
inskränkande villkor beträffande de minderårigas arbetstid.

I anledning af hvad kollegium framhållit rörande 16 § a), föreslår
kollegium en så lydande affattning af detta lagrum:

»a) Den minderårige skall hafva fyllt tretton år; till arbete,
som är lätt och bedrifves under för hälsan gynnsamma förhållanden,
må dock jämväl användas minderårig, som fyllt tolf men ej tretton
år. Det tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet att utfärda
närmare bestämmelser om de förutsättningar, hvarunder nu berörda
undantag må tillgodonjutas; ägande därjämte vederbörande bergmästare
eller yrkesinspektör att i visst fall medgifva tillgodonjutande
af sådant undantag.»

16 § b).

Såsom en konsekvens af hvad kollegium under nästföregående
moment yttrat och föreslagit angående höjning af åldersgränsen för
minderårigas användande i handel får kollegium föreslå, att jämväl för
sådant användande skall gälla den af kommittén i 17 § b) uppställda
betingelsen beträffande upphörd skolplikt.

Hvad angår de i förevarande med flera moment af 16 § utaf
kommittén föreslagna bestämmelserna rörande arbetstidens längd, är
kollegium ej öfvertygad om, att de hafva skäl för sig. Arbetet inom
handeln torde nämligen, såsom kollegium jämte medicinalstyrelsen redan
den 10 december 1892 anförde beträffande ett då förevarande kommittéförslag
till revision af minderårighetsförordningen, i allmänhet ej
kräfva en så jämn och fortgående kroppsansträngning som fabriks- och
egentligt handtverksarbete utan lämna tillfälle till större omväxling.
Härtill kommer att en effektiv kontroll i afseende å arbetstidens längd,
synnerligast beträffande de minderåriga, som användas till »springsysslor»,
skulle möta betydande svårigheter och ställa stora kraf på
det, enligt kollegii förmenande, ändå betänkligt vidlyftiga och komplicerade
inspektionsväsendet. Slutligen torde väl äfven lagen om förbud
mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid den 5 juni 1909 i
viss mån ersätta här ifrågavarande bestämmelser om arbetstidens längd.

Med hänsyn till hvad nu anförts, anser kollegium, att de af
kommittén föreslagna momenten b), c), d) och f) böra uteslutas ur 16 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

127

17 §.

De skäl, som föranledt kollegium att i afseende å handeln föreslå
en höjning af den lägre minderårighetsgränsen från tolf till tretton år,
synas äga giltighet äfven beträffande handtverket. I underdånigt utlåtande
den 15 februari 1910 öfver ett af särskildt utsedde kommitterade
afgifvet förslag till lag om vissa lärlingsaftal tillstyrkte kollegium att,
i enlighet med hvad kommitterade föreslagit, minimiåldern för att kunna
antagas till lärling måtte bestämmas till fjorton år. Ordföranden i
Sveriges handtverksorganisation har i sitt öfver yrkesfarekommitténs
betänkande afgifna yttrande uppgift, att i fråga om åldern för intagande
i handtverksyrke allmänna meningen inom handtverkskretsar
nog vore den, att tretton år borde vara minimum, och har vidare,
under hänvisning till nyssnämnda förslag om åldern för anställning
såsom lärling, förmält, att ett så att säga »profår» före anställningen
såsom lärling torde vara tillfyllest, men att två sådana år skulle vara
för mycket.

Då efter en höjning af åldersgränsen från tolf till tretton år den
handtverksmässiga industrien skulle blifva underkastad hela 17 §, och
denna paragraf sålunda komme att blifva gemensam för den fabriksoch
handtverksmässiga industrien, får kollegium föreslå, att åt paragrafens
inledning gifves följande lydelse:

»Uti industriel! verksamhet må minderårig sysselsättas allenast
under iakttagande af följande bestämmelser:»

17 § a).

Den i 17 § a) intagna undantagsbestämmelsen kan kollegium
såsom redan antydts vid 16 § a), ej fullt gilla. Förutsättningen att
arbetet skall försiggå i fria luften, synes mindre väl motiverad, då
denna omständighet ej alltid innebär någon garanti för hygieniskt
tillfredsställande arbetsförhållanden, utan snarare under vintertiden
måste anses medföra en viss hälsofara. Ej heller torde den föreslagna
betingelsen, att arbetet icke direkt regleras af mekanisk drifkraft,
■vara vidare lyckad. Oafsedt att arbetet väl sällan direkt regleras af
den mekaniska drifkraften utan af någ-on maskinell anordning, kan
anmärkas, att mattet af ansträngning vid matning eller passning af en
maskin i hög grad beror på, i hvilken takt och hur länge arbetet
pågår. År takten långsam eller pågår arbetet endast under korta

17 §.

17 § a).

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

perioder, synes ej det förhållandet, att det regleras på här ifrågavarande
sätt, skäligen böra förhindra undantag. Beträffande slutligen
lätt arbete i glashytta kan kollegium ej finna befogadt eller rättvist
att åt detta arbete gifva någon särställning — i den mån dylikt
arbete uppfyller lagens betingelser för undantag, må sådant medgifvas,
eljest icke.

Då jämväl för här ifrågavarande undantag de rationella förutsättningarna
synas vara, att arbetet är lätt och försiggår under för
hälsan gynnsamma förhållanden, torde undantagsbestämmelsen under
17 § a) böra affattas i öfverensstämmelse med hvad kollegium föreslagit
vid 16 § a).

17 § c).

17 § c). I förordningen angående minderårigas användande i arbete vid

fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881 (minderåriglietsförordningen)
föreskrefs en daglig arbetstid af högst 6 timmar
för sådana minderåriga under fjorton år, som sysselsattes med fabriksarbete.
Minderårighetslagen medgifver 6 timmars daglig arbetstid för
minderåriga under tretton år men 10 timmar för dem, som fyllt tretton
år. Yrkesfarekommittén, som visserligen finner en förkortning af arbetstiden
för trettonåringarna kunna hafva skäl för sig, har dock ej föreslagit
någon ändring i sådan riktning, enär en dylik ändring skulle
betänkligt kringskära trettonåringarnas arbetstillfällen samt på sätt
och vis verka som en uppflyttning af åldersgränsen för antagande i
arbete till fjorton år. Från kommitténs beslut i detta ämne har
emellertid halfva antalet af kommitténs ledamöter reserverat sig under
yrkande, att högsta medgifna arbetstiden för trettonåringar måtte sättas
till 8 timmar af dygnet och 48 timmar i veckan. Såsom skäl för sitt
yrkande anföra reservanterna i hufvudsak, att 10 timmars arbetstid
för tretton års barn, med deras behof af hvila och lek, lått kunde
medföra rubbning af kroppens normala utveckling, samt att det vore
väl behöfligt, att de minderåriga, hvilka ju enligt kommitténs förslag
i regel ej finge börja användas till fabriksarbete förrän de fyllt tretton
år, finge tillfälle att under en period med lindrigare arbetstid så småningom
vänja sig vid arbetet.

Medicinalstyrelsen har, på i hufvudsak samma skäl som anförts
af reservanterna, tillstyrkt arbetstidens begränsning i enlighet med
deras förslag.

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition No 104. 129

Kollegium, som nu föreslagit, att jämväl i afseende å handtverket
den lägre minderårighetsgränsen skall förläggas till tretton år, finner
det icke böra af trettonåringar fordras en arbetstid, som numera af
många anses väl lång för vuxna män. Ehuru de af kommittén anförda
skälen för bibehållande af 10 timmars arbetstid för ifrågavarande åldersklass
af minderåriga måste tillerkännas betydelse, anser kollegium sig
alltså böra biträda det reservationsvis framställda förslaget om nedsättning
af arbetstiden för denna åldersklass till 8 timmar per dag och
48 timmar per vecka.

Med hänsyn till kollegii förslag att höja den lägre minderårighetsgränsen
i afseende å handtverket till tretton år, finnes ej längre
anledning att i 17 § c) bibehålla någon bestämmelse om arbetstiden
för minderåriga under nämnda ålder. Få sådana minderåriga undantagsvis
användas till arbete inom industrien, torde deras arbetstid
lämpligen böra fastställas i samband med öfriga förutsättningar för
undantaget.

Minderårighetslagen medgifver undantag från stadgandet om arbetstidens
längd för minderåriga arbetare i det fall, att natur- eller olyckshändelse
afbrutit arbetets regelbundna gång. Kommittén har härmed
jämställt det förhållande, att arbetet eljest undantagsvis i följd af särskilda
omständigheter af tillfällig art måste forceras, men har begränsat
undantagsbestämmelsen till att gälla endast minderåriga öfver fjorton
år. Mot den föreslagna utvidgningen af undantagsbestämmelsen hafva
två af kommitténs ledamöter reserverat sig. Med hänsyn till att redan
en arbetstid om 10 timmar måste anses lång för minderåriga, och
att, såvidt kollegium kunnat finna, ej några kraf på en dylik utvidgning
gjorts gällande från arbetsgifvarnas sida, synes densamma
böra utgå.

I enlighet med hvad här ofvan anförts, får kollegium föreslå,
att åt 17 § c) gifves följande affattning:

»Den minderåriges arbetstid må icke öfverskrida för minderårig
under fjorton år 8 timmar af dygnet eller 48 timmar i veckan
och för annan minderårig 10 timmar af dygnet eller 60 timmar i
veckan.

Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna
gång, må eftergift från här gifna bestämmelser kunna beträffande
minderårig, som fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande bergmästare
eller yrkesinspektör för en tid af högst en månad och af
yrkesinspektionens chefsmyndighet för högst fyra månader.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

17 § d).

17 § d). Med hänsyn till den ändring, kollegium föreslagit af sista be stämmelsen

i 13 §, torde början af förevarande lagrum lämpligen böra
affattas sålunda:

»Deltager den minderårige i kurs för sådan undervisning,
som i 13 § omförmäles» etc.

17 § e).

17 § e). Den af kommittén föreslagna anordningen, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet äfvensom vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör
skulle äga att meddela bestämmelser rörande anordnandet af de minderårigas
raster, har från ett par länsstyrelser samt ett flertal handelskammare
och arbetsgifvarsammanslutningar i hufvudsak framkallat anmärkningar,
hvilka gå ut på, att det bör tillkomma arbetsgifvaren
ensam att bestämma om rasternas anordning och att den föreslagna
befogenheten ej låter sig väl förena med nämnda myndigheters uppgifter
i öfrigt.

Äfven kollegium finner det önskvärd^ att närmare bestämmelser
rörande rasternas anordnande kunde meddelas på administrativ väg —
för närvarande tillkommer det domstolarna att afgöra frågor härom.
Men det synes kollegium, att en dylik komplettering af lagen bör
försiggå på samma sätt, som kommittén i regel föreslagit, när det
gällt lagens fullständigande i något visst afseende, nämligen genom
ett bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter.

Senare delen af 17 § e) borde sålunda enligt kollega åsikt ändras
till följande affattning:

»Det tillkommer Konungen att, där så finnes erforderligt,
utfärda närmare bestämmelser rörande rasternas anordnande.»

17 § f).

17 § f). I nu gällande minderårighetslag är föreskrifvet, att minderårig i

regel icke må sysselsättas med arbete i industriellt yrke före klockan
6 på morgonen eller efter klockan 7 på aftonen. Enligt nu förevarande
punkt f) af 17 § har föreslagits, att tiden på aftonen skulle

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ändras till klockan 8 i stället för klockan 7. Ändringen har föranledts
af klagomål, att förbudet mot minderårigas användande efter klockan
7 eftermiddagen förorsakade svårigheter å arbetsställen, där de vuxnas
arbete vore beroende af de minderårigas och fortgingo efter nämnda
tid. Visserligen hafva, enligt hvad kommittén upplyst, besiktningsläkarne
för minderåriga arbetare, hvilka läkare af kommittén anmodats
yttra sig i frågan, i öfvervägande mån uttalat sig emot förändringen,
men då genom densamma ej skulle medgifvas någon förlängning af de
minderårigas arbetstid, och lefnadsvanorna onekligen å vissa orter
undergått en sådan förskjutning i tiden, att klockan 8 eftermiddagen
ej längre där betraktades som någon sen timme, har kommittén ansett
sig kunna i förevarande afseende tillmötesgå de framställda önskemålen.

Med hänsyn till kommitténs motivering, och då det ju icke gällde
någon ökning af själfva arbetstiden, har medicinalstyrelsen förklarat
sig icke vilja motsätta sig den föreslagna ändringen.

I betraktande emellertid af den uppfattning, som förefinnes hos
besiktningsläkarnes flertal, och då, såsom af den utaf kollegii afdelning
för arbetsstatistik verkställda, tidigare åberopade undersökningen rörande
arbetstidens längd i industri och handtverk framgår, flertalet icke
skiftarbetare sluta sin arbetsdag klockan 7 eftermiddagen eller tidigare,
och sålunda en dylik tidpunkt synes vara den för industriarbetets
dagliga afslutande för närvarande i vårt land allmänt gängse, finner
kollegium sig icke äga anledning förorda någon ändring af nu gällande
bestämmelser i förevarande hänseende.

Början af punkten f) bör alltså enligt kollegii mening lyda:

»Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan
klockan 7 eftermiddagen och klockan 6 förmiddagen.»

18 §.

Förslaget i förevarande paragraf att i stället för de nu i 12 §
minderårighetslagen föreskrift^ registerböckerna införa intygsböcker
har i de till kollegium inkomna yttrandena i hufvudsak icke rönt
afsevärdt motstånd. På grund af hvad i kommitténs motivering anförts
till stöd för anordningen med intygsböcker, i hvilket afseende särskildt
må framhållas det värde, intygsböckerna med tiden skulle erhålla såsom
ett statistiskt material för det fortsatta arbetet på skyddslagstiftningens
utveckling samt för undersökningar rörande folkhygienen, finner
kollegium sig böra biträda kommitténs ifrågavarande förslag.

18 §.

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

19 §.

19 §. I enlighet med hvad kollegium här ofvan under 17 § föreslagit,

skulle 19 §, sådan den lyder i kommitténs förslag, utgå.

20 §.

20 §. Förevarande förslag om rätt för Eders Kungl. Maj:t att, i den

mån sådant kan finnas af behofvet påkalladt, medgifva eftergift från
det i 17 § ’f) gifna förbud rörande minderårigas nattarbete har inom
kommittén varit föremål för reservationer ur skilda synpunkter, och
hafva de därvid uttalade åsikterna jämväl gjorts gällande i några af
de afgifna yttrandena.

Medicinalstyrelsen har, med förmälan att styrelsen ej vågade förneka,
att det i vissa fall kunde vara af största vikt för industrien,
att ifrågavarande rätt funnes åt Eders Kungl. Maj:t inrymd, ansett
sig på grund däraf böra tillstyrka bifall till 20 §, hälst Eders Kungl.
Maj:t icke torde underlåta att blott varsamt och först efter vederbörande
myndigheters hörande medgifva här ifrågasatta undantag.

Kollegium finner sig, med afseende å den utaf kommittén förebragta
motiveringen, höra biträda medicinalstyrelsens hemställan.

23 §.

23 §. Då obligatorisk barnsängshvila såsom ett nödvändigt komplement

fordrade någon anordning, hvarigenom modern tillförsäkrades skäligt
underhåll under den tid, lagen hindrade henne att skaffa sig arbetsförtjänst,
har kommittén, enligt hvad af motiveringen inhämtas, för
närvarande ej ansett sig kunna föreslå någon utsträckning af tiden
för barnsängshvilan utöfver de nu i minderårighetslagens 7 § föreskrifna
fyra veckor. Så snart det nu under utredning varande önskemålet om
moderskapsförsäkring förverkligats, borde, enligt hvad kommittén vidare
anfört, tydligtvis en lagändring vidtagas för att bättre tillgodose här
berörda ändamål.

Kollegium har ansett sig böra särskildt framhålla sin anslutning
till kommitténs sistnämnda uttalande.

133

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

24 §.

I betraktande af bland annat stadgandets obestämda affattning
samt med hänsyn till den utredning angående begränsning af vuxna
kvinnors arbetstid, hvarom kollegium i det följande kommer att göra
framställning, har kollegium icke något att erinra mot att, såsom i
flera yttranden påyrkats, orden »eller har att sköta hushåll» ur paragrafen
utgå.

24 § skulle sålunda lyda:

»Kvinna, som själf ammar sitt barn, bör beredas erforderlig
ledighet härför.»

24 + 1 §.

Arbetet inom butikhandel medför vanligen att biträdena få vistas
mycket på stående fot. Det är ej nog med, att själfva arbetet i regel
kräfver eu sådan kroppsställning, utan dessutom lär en del arbetsgivare
fordra, att biträdena skola stå, jämväl då så ej påfordras af
nyssberörda anledning, emedan det anses tilltala kunderna att finna
biträdena stående, färdiga att betjäna dem. Ett dylikt stående, är
emellertid icke blott tröttsamt, det är äfven förenadt med direkt fara
för hälsotillståndet. Af mycket stående alstras nämligen lätt vissa
sjukliga förändringar i organismen, särskildt hos kvinnor. Till motverkande
af ifrågavarande missförhållande, har kollegium, efter föredömet
från ett mycket stort antal främmande stater, däribland England,
Tyskland, Frankrike och Belgien, trött sig böra föreslå en bestämmelse
af följande lydelse:

»För kvinna, hvilken sysselsättes såsom biträde i handelsbutik,
skall tillgång till lämpligt anbringad sittplats vara beredd. Arbetsgivare
må ej förhindra sådant biträde att, i den mån arbetet det
medgifver, begagna sig af sittplats.»

25 §.

Under hänvisning i öfrigt till innehållet af ofvan under 7 § e)
omförmälda promemoria vill kollegium framhålla, hurusom det synes
kollegium vara af vikt, att vid meddelande i lagstiftningen af föreskrifter
till skydd för de kvinnliga arbetarna särskild uppmärksamhet
ägnas åt de faror, för hvilka kvinnorna utsättas genom användande
•till arbete vid farliga maskiner och redskap eller inom hälsovådliga

24 §.

24 + ‘ §.

25 §.

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

yrken. Dels torde det icke vara osannolikt, att kvinnorna på grund
af sin klädedräkt, hårklädsel eller andra orsaker lättare än öfriga vuxna
arbetare kunna blifva offer för olycksfall, dels synes det af under de
senare åren inom åtskilliga länder verkställda undersökningar vara
ådagalagdt, att kvinnornas organism sämre än männens äger förmåga
motstå det ogynnsamma inflytandet af hög temperatur eller af giftiga
gaser och ämnen, hvilka senare visat sig särskildt ägnade att framkalla
sjukliga förändringar i de kvinnliga generationsorganen, i all
synnerhet under fosterutvecklingsperioden. Af sådan anledning finner
kollegium det vara af behofvet påkalladt, att i en lagstiftning om
arbetarskydd för vårt land, i likhet med hvad som synes vara regel i
flertalet kulturländer, införa ett särskildt stadgande till skydd mot
kvinnans användande i med särskild olycksfalls- eller hälsofara förenadt
arbete. Lämpligast torde därvid vara att i lagen införa endast en
bestämmelse af allmännare innebörd och att åt Eders Kungl. Maj:t
öfverlämna att, efter arbetsrådets hörande, utfärda de närmare föreskrifter,
som i hvarje särskildt fall kunna visa sig vara af behofvet
påkallade. I sådant syfte och med anslutning delvis till en inom kommittén
afgifven reservation föreslår kollegium, att till 25 § fogas ett
andra stycke af följande lydelse:

»Finnes kvinnas användande i viss sysselsättning medföra
synnerlig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande
eller hälsofarligt, ankommer på Konungen att förbjuda
kvinnas användande i sådan sysselsättning eller att föreskrifva,
under hvilka särskilda villkor kvinna må användas däri.»

25 + 1 §.

25 +1 §. Om ock kollegium, i likhet med kommittén, anser att omständig heterna

icke ovillkorligen påkalla inarbetande uti nu ifrågavarande lag
af bestämmelserna i lagen angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909,
synes det emellertid kollegium lämpligt, att bland arbetarskyddslagens
särskilda bestämmelser rörande kvinnors användande i arbete intages
en hänvisning till nämnda nattarbetslag.

Kollegium föreslår därför införande af en paragraf, så lydande:

»Angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag gäller hvad därom finnes stadgadt
i särskild lag.»

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I sammanhang med behandlingen af de utaf kommittén föreslagna
särskilda bestämmelserna rörande kvinnors användande i arbete finner
kollegium sig slutligen, under åberopande af innehållet i meranämnda,
inom kollegii afdelning för arbetsstatistik utarbetade promemoria,
särskildt den del däraf, som afhandlar kvinnoskyddslagstiftningen, böra
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning och
undersökning, huruvida — i likhet med hvad som skett i åtskilliga
andra europeiska länder — äfven i Sverige en begränsning af arbetstiden
för vuxna kvinnor borde genom lagstiftningen komma till stånd.

26 §.

Kommitténs förslag till ordnande af inspektionsväsendet torde i
högre grad än någon annan del af kommitténs betänkande gifvit anledning
till anmärkningar, och detta från såväl olika slag af myndigheter
som institutioner till företrädande af näringarnas intressen.
Särskildt har man funnit den föreslagna kontrollapparaten onödigt stor
och kostsam. Vissa inspektionsorgan, såsom yrkesinspektrisen, underinspektörerna
och de kommunala tillsyningsmännen hafva å sina håll
ansetts mer eller mindre öfverflödiga och kunna undvaras eller inskränkas
till antalet. I detta sammanhang må dock äfven påpekas, att man å
några håll funnit den föreslagna inspektionsapparaten för liten för att
kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

För sin del kan kollegium ej heller neka till, att den af kommittén
framlagda planen till organisation af tillsynen å lagens efterlefnad
vid första påseende förefaller tämligen vidlyftig. Vid en granskning
af de uppgifter, den föreslagna skyddslagstiftningen med sin vidsträckta
tillämpning skulle ålägga tillsynsmyndigheten, kommer man
emellertid till den uppfattning, att berörda plan ej omfattar annat
eller mera än hvad som kan hafva skäl för sig. Då denna plan
emellertid torde utgöra det största hindret för lagförslagets förverkligande,
har kollegium sökt och äfven trott sig finna möjlighet till
vissa förenklingar och inskränkningar. Härvid har kollegium särskildt
låtit sig leda af den utaf kommittén omfattade principen, att den
regelbundna tillsynen skäligen kunde inskränkas till sådana områden,
där arbetet i regel innebure en viss fara för olycksfall, ohälsa eller
andra missförhållanden, för hvilka lagförslaget afser att råda bot. Åt
denna princip har kollegium för öfrigt funnit sig böra föreslå ett tydligare
uttryck genom en direkt lagbestämmelse, som ansetts kunna
infogas vid 27 §.

Begränsning
af arbetstiden
för
vuxna
kvinnor.

26 §.

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Mot de hufvudsakliga dragen af kommitténs förslag till organisation
af inspektionsväsendet tiar kollegium icke eljest något att erinra.
För här ofvan berörda förenklingar och inskränkningar samt kollegii
öfriga ändringsförslag beträffande 26 § skall redogöras i den ordning,
hvartill föreskrifterna i denna paragraf gifva anledning. Hvad åter
angår de olika tillsynsmyndigheternas organisation, deras personals
anställningsvillkor och dylikt, skall kollegium upptaga dessa ämnen
till behandling i en senare del af utlåtandet.

Med hänsyn till den förändrade organisation, kollegium, på sätt
längre ned närmare angifves, ämnar föreslå af den kommunala tillsynen,
får kollegium föreslå, att »tillsyningsman» i paragrafens första stycke
utbytes mot »tillsynsorgan».

Det i andra styckets sista sats förekommande ordet »driftens»
synes ej fullt tydligt angifva, att därmed endast afses drifvande af sådan
verksamhet, som förut omnämnts i stycket. Till vinnande af större
tydlighet torde berörda sats lämpligen kunna omformuleras sålunda:
»för upprätthållandet af nu nämnda slag af verksamhet afsedda verk
och inrättningar.»

Vid uppdragandet af gränserna för bergmästarnes tillsyn har
kommittén låtit sig leda ej blott af hänsyn till sakkunskapen utan
äfven, »till utnyttjande af nämnda funktionärers inspektionsbesök»,
låtit dem ägna uppsikt åt en del arbeten, i afseende å hvilka de
kanske ej alltid kunna anses särskildt kvalificerade. Då den föreslagna
begränsningen onekligen har praktiska skäl för sig och dessutom lär
öfverensstämma med hvad bergmästarna och yrkesinspektörerna vid
gemensamt sammanträde enats om, vill kollegium ej föreslå någon
direkt ändring af stadgandet om bergmästarnas tillsynsområde. Kollegium
anser sig emellertid böra framhålla, att det otvifvelaktigt i vissa
fall, till exempel beträffande ångpanneanläggningar, skulle vara lämpligt,
att uppsikten kunde få öfverflyttas till yrkesinspektören. Å andra sidan
torde det äfven finnas sådana fall, då ett motsatt tillvägagående skulle
vara önskvärdt, — man tanke sig exempelvis en invid en grufva belägen
hytta. Med hänsyn till att bergmästarnas och yrkesinspektörernas
tillsynsområden enligt lagförslaget äro skarpt skilda, kan ej yrkesinspektionens
chefsmyndighet utan vidare ordna denna angelägenhet,
utan erfordras härför ett uttryckligt bemyndigande i lagen. Ett sådant

137

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

bemyndigande, vid hvars meddelande emellertid torde få förutsättas,
att yrkesinspektionens chefsmyndighet i förevarande hänseende handlar
efter samråd med bergsöfverstyrelsen, skulle enligt kollega mening
kunna infogas mellan 26 §:s fjärde och femte stycken och gifvas följande
affattning:

»Yrkesinspektionens chefsmyndighet äger att beträffande
arbetsställe, där så finnes påkalladt med hänsyn till en ändamålsenlig
anordning af tillsynen, föreskrifva jämkning af gränsen mellan
bergmästares och yrkesinspektörs tillsynsområden.»

I fjärde stycket bör af samma anledning, som angifvits vid första
stycket, »tillsyningsmännens» utbytas mot »tillsynsorganens» och »tillsyningsman»
mot »tillsynsorgan».

Beträffande specialinspektörer har kommittén, i paragrafens femte
stycke, endast beaktat de inskränkningar, sådana inspektörers uppdrag
skulle kunna påkalla i yrkesinspektörernas befogenhet. Då dylika
inskränkningar enligt kollegii förmenande äfven kunde finnas af nöden
i afseende å andra inspektionsorgan, tror kollegium’ det vara lämpligt
att placera ifrågavarande stycke sist i paragrafen och gifva det en så
lydande affattning:

»Utan hinder af hvad här är sagdt må tillsyn å visst slag
af verksamhet uppdragas åt specialinspektör med befogenhet, som
bestämmes vid uppdragets meddelande.»

I sitt förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter
anför kommittén i framställningen om yrkesinspektrisen, bland
annat, att hon i mån af behof sedermera kunde beredas biträde af en
eller flera kvinnliga assistenter. Uti förevarande paragrafs text, där
sjunde stycket endast nämner yrkesinspektörernas assistenter, synes
emellertid ej denna möjlighet vara beaktad. Sjätte stycket innehåller
visserligen en föreskrift, att för vrkesinspektris skall, på sätt utfärdad
instruktion närmare angifver, i tillämpliga delar gälla hvad denna lag
stadgar om yrkesinspektör, men denna föreskrift torde ej gärna kunna
anses innebära någon auktorisering af hennes assistenter. Till vinnande
af detta syfte synes paragrafens sjunde stycke böra ändras sålunda:

»Hos yrkesinspektör eller yrkesinspektris anställd assistent
må af yrkesinspektören eller yrkesinspektrisen inom de gränser,
som instruktion angifver, anlitas för utförande af inspektion.»

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att assistenterna skulle
utföra sina inspektioner på yrkesinspektörernas ansvar, har kollegium
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 78 käft. (Nr 104.) 18

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

uteslutit från sitt förslag till omformulering af sjunde stycket, emedan
en sådan öfverflyttning af ansvaret måste anses främmande för vår
rättsuppfattning och ägnad att medföra svårigheter vid bestämmelsens
tolkning och tillämpning. Då assistenternas inspektionsverksamhet ändå
skall särskilt begränsas i instruktionen, synes för öfrigt ifrågavarande
bestämmelse lämpligen kunna ersättas med tillfyllestgörande restriktioner
i instruktionen.

Enligt kommitténs förslag hafva underinspektörerna att öfva tillsyn
inom vissa slag af verksamhet, där det användes mekanisk drifkraft
eller vissa farligare redskap, och detta på sådant sätt, att de skola
öfvervaka lagens efterlefnad i alla afseenden. Häremot hafva två af
kommitténs ledamöter reserverat sig under yrkande, att underinspektörernas
tillsyn skulle inskränka sig till att gälla endast mekaniskt
drifna maskinella anordningar och redskap af berörda slag — åt den
kommunala tillsynen skulle anförtros att öfvervaka lagens iakttagande
i öfriga afseenden.

Underinspektörerna skulle enligt kommitténs förslag hafva en viss
teknisk utbildning, så att de skulle kunna inspektera maskinella anordningar
och dylikt. Någon särskild kompetens för hygienisk inspektion
eller öfvervakandet af minderårighetsbestämmelsernas efterlefnad har
däremot ej förutsatts hos dem. Då sålunda en öfverflyttning af tillsynen
på sätt reservanterna påyrkat ej torde innebära någon försämring
af uppsikten, men däremot bereda möjlighet att i någon mån inskränka
underinspektörernas antal, anser sig kollegium böra förorda en dylik
öfverflyttning.

Kommittén har föreslagit, att all jordbruksverksamhet, oafsedt i
hvilken omfattning den bedrifves, skall öfvervakas af underinspektörer
eller kommunala tillsyningsmän. Enligt kollegii mening kunde med
fog ifrågasättas eu liknande anordning med hänsyn till handeln. Det
torde nämligen ej finnas mycket skäl för att upptaga yrkesinspektörernas
relativt dyrbara tid med inspektion af de större handelsföretagen.
Åt den kommunala tillsynen, under hvilken handeln i öfrigt,
det vill säga den alldeles öfvervägande delen af denna verksamhet,
enligt lagförslaget skulle falla, synes lämpligen kunna anförtros att
öfvervaka äfven de större företagen. Såsom en konsekvens häraf torde
tillsynen å alla sådana förut berörda maskinella anordningar och redskap,
som förekomma inom handeln, böra uppdragas åt underinspektörerna.

Om underinspektörerna säges i lagförslaget: >hvilka i enlighet
med instruktion skola gå yrkesinspektörerna tillhanda. > Denna bestäm -

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

melse torde hafva tillkommit med hänsyn till den rätt, yrkesinspektörerna
skulle äga att påkalla biträde af underinspektör för vinnande af
upplysning om bestämdt, uppgifvet förhållande, i hvilket fall underinspektör,
där så erfordrades, skulle äga tillträde jämväl till sådant
arbetsställe, som eljest ej vore underkastadt hans tillsyn. Då den möjlighet
till inspektionsbesök af ett flertal olika inspektionsfunktionärer,
som kommitténs organisationsförslag innebär, lärer förefalla arbetsgifvarna
mycket motbjudande, synes ifrågavarande, för öfrigt i och för
sig tämligen onödiga bestämmelse böra utgå.

I enlighet med hvad här anförts beträffande underinspektörerna,
skulle kollegium vilja föreslå, att 26 §:s åttonde stycke gifves följande
affattning:

»Underinspektörerna hafva att inom jordbruk och handel
samt inom sådana andra slag af verksamhet, som icke äro underkastade
bergmästares tillsyn och bedrifvas i den uti 3 § angifna
omfattning, öfva tillsyn beträffande åtgärder till förekommande af
olycksfall vid användande af maskinella hjälpmedel samt ångpannor,
kokare och andra kärl under tryck.»

Förut berörda klander mot kommitténs förslag till ordnande af
inspektionsväsendet har i särskildt hög grad gällt de kommunala tillsyningsmännen.
I ett flertal yttranden hafva de betecknats såsom helt
och hållet öfverflödiga och i andra såsom åtminstone ej erforderliga i
den utsträckning kommittén föreslagit. Mot förslaget framhålles vidare,
bland annat: att det skulle möta stora svårigheter att, särskildt i
mindre kommuner, finna för uppdraget lämpliga och kompetenta personer;
att kostnaderna för ifrågavarande tillsyn skulle blifva betungande
och drabba kommunerna orättvist, då här vore fråga om ett statsändamål;
att tillsyningsmännen ej komme att blifva opartiska utan
beroende af den politiska maktställningen inom kommunen; samt att
möjligheten till utsträckning i vissa fall af den kommunala tillsynens
befogenhet utöfvar det för densamma egentligen afsedda området måste
anses såsom olämplig.

Kommitténs förslag beträffande den kommunala tillsynen innebär
emellertid ej någon egentlig nyhet, utan utgör ett försök att för tillsyn
å sådana arbetsställen, hvilkas öfvervakande i regel ej kräfver större
sakkunskap, taga i anspråk och utveckla den uppsikt, som för närvarande
finnes påbjuden — fastän den kanske föga utöfvas — med
hänsyn till handtverket i 1881 års minderårighetsförordning.

140

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

Enligt kollegii förmenande kunna här ofvan berörda anmärkningar
ej frånkännas befogenhet. Hvad då angår behofvet af särskilda
tillsyningsman, synas onekligen dylika befattningshafvare vara öfverliödiga
i kommuner, där handtverk och handel förekomma endast i
ringa utsträckning — i afseende å jordbruksarbete utan maskiner skulle,
om nu sådan verksamhet alls komme att vara underkastad lagens tilllämpning,
enligt förutberörda, af kollegium föreslagna tillägg till ‘27 §,
ej någon regelbunden inspektion behöfva förekomma. Kollegium skulle
alltså vilja föreslå, att den kommunala tillsynen, i öfverensstämmelse
med hvad nu gäller, uppdrages åt hälsovårds- eller, där sådan ej finnes,
kommunalnämnd, med rätt likväl för nämnden att inom eller utom sig
utse en eller flera särskilda personer för tillsynens utöfvande. Med
hänsyn till de af kommittén föreslagna anordningarna, att den kommunala
tillsynen skulle stå under kontroll af yrkesinspektörerna, hvilka
med ej alltför långa mellantider skulle mottaga redogörelser för dess
verksamhet, och att till dess ledning skulle tjäna ej blott instruktion
utan äfven en af yrkesinspektionens chefsmyndighet utgifven handbok,
torde man vara berättigad förvänta, att ifrågavarande nämnder under
vanliga förhållanden i regel skulle någorlunda tillfredsställande fullgöra
sin uppsikt. Finner en nämnd sig ej kunna på tillbörligt sätt utöfva
den nämnden åliggande tillsynen, bör den uppdraga tillsynen åt särskild
person. Underlåter den detta, synes lämplig myndighet, enligt kollegii
mening Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, böra äga att söka
förmå nämnden utse sådan person eller i nödfall själf förordna sådan
person.

Beträffande den af kommittén f öreslagna möjligheten till utsträckning
af den kommunala tillsynen, torde en sådan möjlighet ej lämpligen
kunna undvaras. Vissa slag af verksamhet, såsom de af kommittén
exempelvis anförda byggnadsverksamhet och hamnarbete, bedrifvas nämligen
på sådant sätt, att uppsikten öfver desamma, om den skall medföra
afsedt gagn, kräfver synnerligen täta inspektionsbesök, hvilket ej
skäligen kan förväntas af något annat än ett lokalt uppsiktsorgan.
Däremot kan kollegium ej tillstyrka, att de kommunala myndigheterna
skulle äga besluta om utsträckning af förevarande slag. En dylik åtgärd
torde i flera afseenden vara så pass ingripande och betydelsefull, att
det bör förbehållas Eders Kungl. Maj:t att besluta därom.

Kollegii förslag, att den kommunala tillsynen i första hand skulle
åligga hälsovårds- eller kommunalnämnd, gör beteckningen »kommunal
tillsyningsman» oanvändbar. I stället för denna beteckning, som, då
den ju äfven skulle inbegripa kvinnliga befattningshafvare, ändå ej kan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 141

anses vidare lämplig, synes kunna ifrågasättas »kommunalt tillsynsorgan».

Då enligt den af kollegium föreslagna anordningen af den kommunala
tillsynen, det i regel ej skulle åligga de kommunala myndigheterna
att utse särskild person för tillsynens utöfvande, borde det ej heller
behöfvas några närmare föreskrifter beträffande dylika personers antal,
val och valbarhet m. m. Kommitténs förslag till lag angående kommunala
tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd, hvilket lagförslag
hufvudsakligen innehåller sådana föreskrifter, synes alltså kunna utgå
och ersättas med en ny, efter 26 § i lagen om arbetarskydd infogad
paragraf.

Med anledning af hvad kollegium här ofvan yttrat rörande den
kommunala tillsynen, skulle kollegium vilja föreslå,

dels att nionde stycket af 26 § i nyssberörda lag finge följande
lydelse:

»De kommunala tillsynsorganen hafva att inom de slag af
verksamhet, som angifvits tillhöra underinspektörs tillsyn, öfva
uppsikt å lagens efterlefnad i sådana afseenden, beträffande hvilka
det ej tillkommer underinspektör att hafva tillsyn; ägande dock
Konungen att, där så finnes lämpligt för vinnande af en mer effektiv
tillsyn å visst slag af verksamhet inom en kommun, förordna om
utsträckning af den kommunala tillsynens befogenhet utöfver nu
angifna uppsiktsområde»,

och dels att närmast efter 26 § tillfogas eu så lydande paragraf:

»De i 26 § omnämnda kommunala tillsynsorgan utgöras af
hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd; varande
dock hälsovårds- eller kommunalnämnd berättigad utöfva
den nämnden åliggande uppsikt genom eu eller flera, af nämnden
utsedda särskilda personer, män eller kvinnor.

Har nämnd för uppsiktens utöfvande utsett särskild person,
åligger det nämnden att ofördröjligen lämna vederbörande yrkesinspektör
uppgift å den utsedda personens namn, födelseår, yrke
och postadress; och skall hvad i denna lag sägs om kommunala
tillsynsorgan äga tillämpning å sådan person.

Konungens befallningshafvande skall hålla hand däröfver, att
hälsovårds- och kommunalnämnder fullgöra hvad som åligger dem
beträffande här ifrågavarande uppsikt, och har förty att. då brist
härutinnan, genom anmälan från yrkesinspektör eller på annat
sätt, kommer till Konungens befallningshafvandes kännedom, tillhålla
nämnden att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för

27 §.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

bristens aflijälpande. Visar sig rättelse ej stå att vinna på detta
sätt, må Konungens befallningshafvande, där så finnes nödigt, i
större eller mindre omfattning öfverflytta uppsiktsgöromålen å af
Konungens befallningshafvande för ändamålet förordnad person.
För sådan person, som jämväl är att anse som kommunalt tillsynsorgan
enligt lagen, äge Konungens befallningshafvande i fall
af behof att bestämma godtgörelse, som skall utgå af kommunens
medel.

Har Konungen, på sätt i 26 § sägs, förordnat om kommunal
tillsyns utsträckning, må Konungen därjämte meddela erforderliga
föreskrifter om uppsiktens utöfvande å det område, som beröres
af utsträckningen».

27 §.

Kommittén har ansett det vara för skyddsväsendets utveckling
lämpligast att söka i det väsentliga upprätthålla yrkesinspektörernas
hittillsvarande ställning såsom sakkunniga rådgifvare åt arbetsgifvarne
i afseende å skyddsbestämmelsernas tillämpning. Det i allmänhet goda
och förtroendefulla förhållande, som hittills rådt mellan yrkesinspektörer
och arbetsgivare här i landet, har, såsom kommittén vidare
anfört, sannolikt i betydlig mån för yrkesinspektörerna underlättat
fullgörandet af deras svåra och ömtåliga uppgifter och synes ej böra
äfventyras genom att åt yrkesinspektionen gifva en mer än nödigt
polismässig karaktär.

Denna kommitténs uppfattning har i de till kollegium inkomna
yttrandena — om ock å några håll påyrkats, att yrkesinspektörerna
skulle erhålla större befogenhet och maktmedel — dock i allmänhet
icke rönt gensägelse.

Kollegium, som delar kommitténs omförmälda uppfattning, har
med afseende härå icke något att erinra mot bibehållande af de i
yrkesfarelagens 5 § intagna bestämmelserna med de mindre ändringar
kommittén föreslagit. Under åberopande emellertid af hvad kollegium
här ofvan under 26 § anfört, hemställer kollegium, att såsom ett första
stycke i 27 § må upptagas följande bestämmelse:

»Å sådana arbetsställen, där arbetet med hänsyn till såväl
olycksfall som ohälsa i regel är af alldeles ofarlig beskaffenhet och
där icke heller 16, 17, 23 eller 24+1 § eller föreskrift utfärdad
enligt 21 eller 25 §, kan komma till tillämpning, äro bergmästare,

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

yrkesinspektörer och kommunala tillsynsorgan ej förpliktade företaga
inspektion med mindre anmälan eller annan särskild omständighet
gifver skälig anledning misstänka förseelse mot lagen eller
mot föreskrift meddelad enligt densamma».

29 §.

Kollegium, som i hufvudsak biträder hvad kommittén i motiveringen
anfört till stöd för ifrågavarande stadgande, finner det emellertid
vara mindre lämpligt att ålägga bergmästare och yrkesinspektörer
att inom viss tid afgifva yttrande öfver inkomna ^byggnadsförslag
m. m. Föreskriften att detta skall ske »snarast möjligt» synes böra
vara tillfyllest. Afsedt lärer vara att yttrande, hvarom här är fråga,
skall afgifvas utan ersättning. Uttrycklig bestämmelse härom synes
böra intagas i paragrafen. Det torde emellertid då ock böra framhållas,
att vederbörandes granskningsskyldighet — ordet »bedömande»
torde böra utbytas mot ordet »granskning» såsom mera öfverensstämmande
med paragrafens affattning i öfrigt — är inskränkt till sådant,
hvartill hänsynen till denna lag och enligt densamma utfärdade föreskrifter
kunna gifva anledning.

Yrkesinspektörerna hafva uttalat den mening, att ifrågavarande
ritningar och uppgifter borde insändas i två exemplar, hvaraf det ena
skulle stanna i vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs arkiv.
Då underställandet af här åsyftade förslag, ehuru i allmänhet önskvärdt,
dock icke ansetts böra åläggas arbetsgifvare såsom en skyldighet,
synes man, enligt kollegii åsikt, böra undvika en föreskrift sådan
som den af yrkesinspektörerna afsedda, hvilken med all sannolikhet
skulle göra arbetsgifvarna mindre benägna att begagna sig af ifrågavarande
förfarande.

Senare delen af 29 § skulle alltså enligt kollegii mening erhålla
följande ändrade lydelse:

— — — — »som kunna erfordras för förslagets granskning;
och åligger det bergmästaren eller yrkesinspektören, som ej må
för sådan granskning uppbära någon godtgörelse, att snarast möjligt
efter mottagande af erforderliga handlingar återsända förslaget
med det yttrande, hvartill granskningen med hänsyn till
denna lag och enligt densamma utfärdade föreskrifter kunnat gifva
anledning».

29 §.

144

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

30 §.

31 §.

30 §.

Såsom kollegium redan i sammanhang med behandlingen af 13
§ anfört, anser kollegium, att skolråd och skolstyrelser böra i lagen
anvisas ställning såsom direkt medverkande för uppnående af lagens
syftemål. Enahanda ställning synes emellertid äfven böra tillerkännas
de i 30 § omförmälda läkarne.

Det är utan tvifvel af vikt och intresse för tillsynsorganen att
erhålla upplysning om utgången af åtal för förseelser mot skyddslagstiftningen.
Kommittén har, såsom af motiveringen framgår, vid affattningen
af paragrafens senare punkt haft sin uppmärksamhet fästad å
berörda förhållande. Kollegium har velat än ytterligare framhålla, att
i syftemålet med paragrafens bestämmelser i denna del ingår, att vederbörande
skola erhålla upplysningar uti ifrågavarande hänseende.

SO § synes böra erhålla följande lydelse:

d Polismyndighet — — — — hos vederbörande bergmästare,
inspektör eller kommunalt tillsynsorgan. Sist angifna skyldighet
åligger jämväl skolråd och skolstyrelser samt vederbörande provinsial-,
extra provinsial-, städs- och stadsdistriktsläkare, och vare
dessutom samtliga här berörda myndigheter och tjänsteinnehafvare
pliktiga att lämna bergmästare, inspektörer och kommunala tillsynsorgan
de upplysningar — — — — påkallas.»

31 §.

I betraktande af lagens vidsträckta tillämpningsområde och med
hänsyn till de förutsättningar, paragrafen uppställer för eftergift från
här ifrågavarande förbud, synes med skäl kunna ifrågasättas att i viss
mån utsträcka möjligheten till undantag från förbudet. För sin del
skulle kollegium, i enlighet med hvad yrkesinspektörerna hemställt,
vilja föreslå, att paragrafens slutord: »i hvad de röra delägarskap»

utgå.

Enligt kommitténs förslag skulle under ledighet för yrkesinspektör
assistent i regel förordnas till vikarie. Såväl med hänsyn härtill som
ock i betraktande af kollegii vid 26 § uttalade mening, att assistenterna
icke, på sätt kommittén föreslagit, borde utföra sina inspektioner
på yrkesinspektörernas ansvar, håller kollegium före, att ifrågavarande
beträffande yrkesinspektörerna meddelade förbud bör utsträckas till att
gälla äfven för assistenterna.

145

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

Enligt kollegii förslag skulle 31 § lyda:

»Yrkesinspektör eller assistent — — — — — från här
stadgade förbud».

32 §.

Under framhållande af att den från nu gällande lagstiftning i
ämnet bibehållna föreskriften om tillsägelse hos arbetsgivare eller
arbetsföreståndare såsom villkor för vederbörande inspektionsförrättares
befogenhet att vinna tillträde till arbetsställe icke innebär skyldighet
för inspektionsförrättare att på förhand lämna sådan tillsägelse, utan
måste anses uppfylld äfven därigenom, att inspektionsförrättaren vid
ankomsten till arbetsstället därom underrättar arbetsgifvaren. eller den
på platsen varande högste arbetsledaren, vill kollegium, som antager,
att den utaf yrkesinspektörerna i öfverensstämmelse härmed hittills
iakttagna praxis kommer att fortsättas, uttala sin anslutning till kommitténs
förslag i förevarande hänseende.

33 §.

Kollegium, som delar kommitténs uppfattning rörande de fördelar,
som synas stå att vinna genom anordningen med ifrågavarande anteckningsböcker,
finner sig med afseende härå kunna i hufvudsak lämna
förslaget utan erinran.

Boken i fråga skall enligt paragrafens affattning vara »för ändamålet
lämplig.» I stället för dessa ord synes, i öfverensstämmelse med
hvad yrkesinspektörerna hemställt, böra i paragrafen föreskrifvas, att
formulär för anteckningsboken skall fastställas af yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

Med dessa ändringar skulle paragrafen lyda:

»A arbetsställe — — — — — finnas en bok-----

bilägges densamma.

* Anteckningsbok, hvartill formulär fastställes af yrkesinspektionens
chefsmyndighet, och —----meddelanden».

34+1 §.

I fråga om minderåriga, som användas till arbete i handel eller
i handtverksmässig industri, har kommittén icke i lagen föreskrifvit
läkarundersökning och intygsböcker.

Bihang till Piksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.)

32 §

33 §.

34+> §

19

146

35 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Det är måhända med hänsyn härtill som kommittén ej heller
för arbetsgifvare inom nu ifrågavarande näringsgrenar påbjudit förande
af sådan särskild förteckning öfver minderåriga, som i 35 § andra
stycket ålägges arbetsgifvare inom den fabriksmässiga industrien. Då
emellertid dessa förteckningar skulle hafva till ändamål, utom att tjäna
som stomme och register till de minderårigas intygsböcker, äfven att
underlätta insamlandet af uppgifter till statistiken öfver de minderårigas
användande till arbete, hvartill kommer den betydelse förteckningarna
böra äga för utöfvandet af kontrollen a efterlefnaden af
minderårighetsbestämmelserna, hemställer kollegium, att skyldigheten
att föra särskilda förteckningar öfver minderåriga utsträcka till att
afse arbetsgifvare såväl i handelsföretag som ock vid industriell verksamhet,
som bedrifves i handtverksmässig omfattning.

Vidare synes det kollegium ur kontrollsynpunkt böra föreskrifvas,
att arbetsgifvare, som sysselsätter minderårig i handelsföretag eller i
industriell verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning,
skall vara försedd med intyg om den minderåriges ålder och, där
sysselsättningen ej allenast afser ferietid, att den minderårige fullgjort
sin skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Ifrågavarande bestämmelser torde lämpligen kunna inrymmas i
en särskild paragraf näst efter den 34:de och, med hänsyn till bland
annat ett af yrkesinspektörerna beträffande 35 § framställ dt yrkande
om skyldighet för arbetsgifvaren att redan vid antagandet införa den
minderårige i förteckningen, erhålla följande lydelse:

»Det åligger arbetsgifvare att vid antagande af minderårig
till arbete i handelsföretag eller industriell verksamhet införa den
minderåriges namn, födelseår och födelsedag i en särskild förteckning
äfvensom att vid den minderåriges afgång ur arbetet afföra
den minderårige från förteckningen.

Sysselsattes den minderårige i handelsföretag eller i industriell
verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning, skall
arbetsgifvaren vara försedd med intyg om den minderåriges ålder
och, där sysselsättningen ej allenast afser ferietid, att den minderårige
fullgjort sin skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd att
lämna folkskolan.»

35 §.

Under åberopande af hvad kollegium ofvan anfört, hemställer
kollegium, att andra stycket i förevarande paragraf må utgå.

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Med förmälan att bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 14 §
minderårighetslagen understundom skulle tolkas såsom åläggande arbetsgifvaren
sådan skyldighet i afseende å hvarje särskild af honom använd
minderårig arbetare, har kommittén, enligt hvad i motiven uppgifves,
sökt genom någon omformulering tydliggöra, att anmälningsskyldigheten
endast afser att angifva, huruvida å arbetsstället användes minderårig
arbetskraft eller icke.

Denna afsikt med anmälningsskyldigheten synes dock måhända
kunna än tydligare angifvas.

Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att
till paragrafen borde fogas en bestämmelse om, att periodiskt återkommande
säsongarbete (exempel tegeltillverkning och torfindustri)
skulle för undvikande af mångskrifveri anses såsom oafbrutet arbete,
samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande borde från arbetsgivare
erhålla uppgift om, under hvilken tid af året dylikt säsongarbete
påginge.

Med afseende å hvad sålunda förekommit, hemställer kollegium,
att 35 § må erhålla följande ändrade lydelse:

»Arbetsgivare, som å arbetsställe, där industriell verksamhet
bedrifves i fabriksmässig omfattning, använder en eller flera minderåriga
till arbete, skall inom 14 dagar från det han började använda
sådan arbetskraft, därom hos Konungens befallningshafvande
göra skriftlig anmälan — — — — —. Äger användandet af
sådan arbetskraft rum under viss eller vissa tider af året, och kan
arbetsgivaren därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning,
må anmälan, som innehåller dylik upplysning, gälla tillsvidare

eller intill i anmälningen utsatt tid.»

•

36 §.

Beträffande de anteckningar, som skola införas i intygsbok vid
dess utfärdande, har en af kommitténs ledamöter reservationsvis påyrkat,
att desamma jämväl skulle afse uppgift om den minderåriges
föräldrar eller målsman — detta med hänsyn såväl till den minderåriges
identifiering som till det i paragrafens sista stycke stadgade förbud
mot att utlämna intygsbok för minderårig under 15 år annat än på
begäran af den minderåriges fader, moder eller målsman. I ett flertal
af de yttranden, som afgifvits öfver lagförslaget, hafva liknande yrkanden
blifvit gjorda. Då en komplettering i berörda afseende ej torde förorsaka
någon svårighet i det fall, att intygsbok begäres af den minder -

36 §.

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

åriges fader, moder eller målsman, men däremot kunna medföra afsevärd
nytta, anser sig kollegium böra föreslå följande ändring i första
punkten af 36 §:s andra stycke:

— — — — — »för den minderårige utfärda intygsbok och
däruti göra anteckning om den minderåriges fullständiga namn,
födelseår och födelsedag äfvensom, då sådan bok begärts af den
minderåriges fader, moder eller målsman, om dennes namn och
hemvist.»

Kommittén har föreslagit, att minderårig skall få sin första intygsbok,
förutsatt att den utfärdas af pastor i den församling, där den
minderårige är kyrkoskrifven, utan afgift, hvaremot i andra fall pastor
skulle äga att för utfärdande af intygsbok uppbära godtgörelse med
50 öre. Mot denna anordning synes med skäl kunna anmärkas, att
det i många fall skulle möta stora svårigheter för pastor att kontrollera,
om intygsbok förut utfärdats för den minderårige eller ej. I regel
finge han väl utan vidare taga den minderåriges eller hans faders,
moders eller målsmans uppgift därom för god. För att säkrare tillgodose
det med afgiften åsyftade ändamålet — att förmå den minderårige
akta ock förvara sin bok, äfven om anteckningarna däri ej skulle
behaga honom — torde det enligt kollegii förmenande vara bäst att
låta pastor i hvarje fall uppbära godtgörelse för utfärdande af intygsbok.
Åt paragrafens tredje stycke synes alltså böra gifvas följande
affattning: ’ .

»För utfärdande af intygsbok må pastor uppbära godtgörelse
med femtio öre.»

I afseende å den arbetsgifvaren ålagda anteckningsskyldigheten
anmärka yrkesinspektörerna i sitt gemensamma utlåtande, att arbetsgifvaren
äfven bör angifva, när den minderårige förflyttas från ett slag
af arbete till ett annat, emedan dessa slag af arbeten från såväl hygienisk
som annan synpunkt kunna vara af mycket olika art. Sannolikt
torde kommittén hafva ansett, att anteckning skulle göras om sådana
förändringar i arbetsförhållandena, men då lagens ordalag ej lämna
uttryckligt besked därom, synes första punkten af paragrafens fjärde
stycke lämpligen kunna ändras på följande sätt:

»I intygsboken skall arbetsgifvaren anteckna företagets namn
eller firma, dag för den minderåriges antagande i arbetet, det
slag af sysselsättning, hvartill den minderårige användes, den
tid af dygnet, hvarunder arbetet för den minderårige pågår,

149

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

äfvensom den minderåriges afgång ur arbetet eller annan förändring
i nu angifna afseenden jämte dag därför.»

Uti några yttranden hafva anmärkningar framställts mot förbudet
i sistberörda stycke att förse intygsbok med anteckning eller märke,
som kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende, än
paragrafen omförmäler, och tvärtom påyrkats, att intygsboken skall
utvecklas till en verklig betygsbok rörande den minderåriges uppförande
och arbetsduglighet m. m. Som förut antydts, komme antagligen
intygsböckerna med sina upplysningar om, bland annat, tiden för anställning
å olika arbetsställen redan i det af kommittén föreslagna skick
ej att blifva särdeles populära hos de minderåriga. Skulle ifrågavarande
böcker utvecklas till verkliga betygsböcker, synes med skäl kunna
befaras, att de minderåriga skulle i sådan utsträckning kasta bort eller
förstöra dem, att det af kommittén med böckerna åsyftade hufvudsak -liga ändamål skulle i afsevärd mån äfventyras.

Kommittén har i afseende å minderåriga under femton år gjort
intygsboks utfärdande och utlämnande beroende af att den minderåriges
fader, moder eller målsman därom framställt begäran. Den föreslagna
anordningen torde otvifvelaktigt hafva goda skäl för sig, men
kommittén synes beträffande densamma hafva förbisett en omständighet.
Det kan nämligen hända och lär, såsom äfven påpekats i motiveringen
till 6 § i det den 14 januari 1909 afgifna förslaget till lag om vissa
lärlingsaftal, särskildt med hänsyn till barnhusbarn och andra utom
äktenskapet födda minderåriga, ej vara så sällsynt, att minderåriga
sakna fader, moder och målsman eller, om så ock ej är förhållandet,
likväl icke äro föremål för omvårdnad från någon dylik persons sida.
Enligt kommitténs förslag skulle alltså vissa minderåriga kunna blifva
förhindrade att få intygsbok för sig utfärdad eller till sig utlämnad,
det vill säga blifva urståndsätta att söka arbete inom den fabriksmässiga
industrien. Till förekommande af här berörda konsekvens
synes till paragrafen höra fogas följande bestämmelse:

»Kan det visas, att minderårig, som ej fyllt femton år, icke
har fader, moder eller målsman eller att hvarken fader, moder
eller målsman vårdar sig om den minderårige på sådant sätt, att
det skäligen kan förväntas, att dylik person skall för den minderårige
framställa begäran, hvarom i denna paragraf sägs, må intygsbok
utfärdas och utlämnas jämväl på begäran allenast af den
minderårige själf.»

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

37 §.

37 §.

I sitt utlåtande öfver lagförslaget framhåller medicinalstyrelsen
bland annat, att de i förevarande paragraf föreskrift^ läkarbesiktningarna,
ehuru naturligtvis nyttiga, ej nödvändigt behöfde företagas ärligen,
utan kunde inskränkas till att äga rum hvartannat år.

Det torde väl egentligen icke åligga kollegium att yttra sig i
nu berörda fråga, som är af väsentligen medicinsk innebörd. I betraktande
af frågans vikt och den stora betydelse medicinalstyrelsens
mening däri antagligen kommer att tillmätas, finner emellertid kollegium,
som har en annan uppfattning af frågan, sig föranlåten framställa
några erinringar mot styrelsens här ofvan anförda uttalande.

Först skulle då kollegium vilja anmärka, att medicinalstyrelsens
omdöme om besiktningen egentligen synes gälla denna förrättning,
sådan den hittills varit anordnad. Genom de nya, af kommittén föreslagna
bestämmelserna rörande besiktningen skulle densamma få en
helt annan och storm betydelse än nu, då den ej sällan lär utföras
ganska summariskt.

Det hufvudsakliga syftet med besiktningarna kan såväl i minderårighetslagen
som i kommitténs lagförslag sägas vara att utröna,
huruvida arbetet är menligt för den minderårige i sanitärt afseende.
Visserligen skall den minderårige vara försedd med läkarbetyg för att
få antagas till arbete, men då det i många fall torde vara omöjligt
för läkaren att på förhand bedöma arbetets inverkan på den minderårige,
synes besiktningarna vara det väsentliga korrektivet mot olämplig
användning'' af minderåriga arbetare. Har en minderårig blifvit
satt till ett för honom skadligt arbete, måste det väl anses önskvärdt,
att han ju förr dess hellre blir förflyttad därifrån. I åtskilliga fall
lär en sådan förflyttning komma till stånd besiktningsläkaren förutan,
men i andra fall, såsom då de menliga verkningarna af arbetet äro
mindre uppenbara, synes ett års olämplig sysselsättning kunna göra
skada nog. I ett flertal svar på kommitténs frågecirkulär till besiktningsläkarne
framhålles äfven, att besiktning borde förrättas oftare än
en gång om året.

Med införande af intygsböckerna, hvari vid besiktningarna anteckningar
på visst föreskrifvet sätt skulle göras om hvarje minderårigs
hälsotillstånd och kroppsutveckling, har kommittén bland annat åsyftat
att åstadkomma ett statistiskt material, som skulle lämna upplysning
om olika sysselsättningars inverkan på de minderåriga och sålunda

151

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

kunna tjäna till ledning för det fortsatta arbetet på minderårighetslagstiftningens
område. Skulle nu besiktningarna inskränkas till att
äga rum blott hvart annat år, komme de unga ai’betarna ej att bli
föremål för sådan undersökning mer än två, högst tre gånger under
sin minderårighetstid, hvilket måste anses alldeles otillräckligt för att
gifva upphof åt något för nyss berörda syften användbart statistiskt
material.

Genom den af medicinalstyrelsen ifrågasatta inskränkningen af
besiktningarna skulle alltså nyttan af dessa förrättningar så förringas,
att man enligt kollegii förmenande med skäl kan tveka, om de öfver
hufvud taget böra bibehållas.

Det i paragrafens andra styckes andra punkt angifna alternativet,
att besiktningsläkaren skulle kunna föreskrifva den minderåriges förflyttande
till mindre ansträngande arbete, har framkallat anmärkningar
från ett par håll. Ehuru bestämmelsen ifråga, enligt kollegii mening,
ej skäligen torde kunna tolkas därhän, att den skulle innebära någon
rätt för den minderårige gent emot arbetsgifvaren till arbete af berörda
slag, vill kollegium dock föreslå följande ändrade affattning af förevarande
punkt — en affattning som dessutom synes riktigare angifva
läkarens tillvägagående:

»Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskrifva särskilda
villkor för den minderåriges fortsatta användande till visst arbete
eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren
därom göra anteckning såväl i den minderåriges in tygsbok som
i den uti 33 § omförmälda anteckningsbok med angifvande, när
fråga är om den minderåriges skiljande från arbetet, såvidt möjligt
af det eller de slag af arbete, hvartill den minderårige må
användas.»

Med hänsyn till den sista punkten i paragrafens andra stycke
har i några yttranden anmärkts, att jämväl den minderåriges målsman
borde äga den rätt till sökande af ändring, som punkten tillerkänner
arbetsgifvaren. Kollegium, som anser, att sådan rätt icke gärna kan
förmenas den minderåriges målsman, ja möjligen ej heller den minderårige
själf, om han fyllt femton år, skulle emellertid vilja föreslå, att
hela punkten öfverflyttas till 43 §, som handlar om ändrings sökande
hos yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Kollegium, som på skål, hvilka angifvas under 39 §, anser, att
jämväl sådan läkarundersökning, som afses i 18 §, bör regleras genom
närmare bestämmelser, meddelade af Eders Kung!. Maj:t, föreslår, att

38 §.

152 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

paragrafens fjärde stycke uteslutes och ersättes med ett för dylika
läkarundersökningar och de årliga besiktningarna gemensamt stadgande
i 39 §.

I afseende å paragrafens sista stycke hafva yrkesinspektörerna
anmärkt, att läkarrapporterna böra från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
genast öfversändas till vederbörande bergmästare eller
yrkesinspektör. Då dessa rapporter onekligen kunna innehålla åtskilligt
af betydelse för inspektionstjänsten, anser kollegium, att ifrågavarande
stycke bör gifvas följande affattning:

»Öfver besiktningsförrättningen skall läkaren ofördröjligen
till Konungens befallningshafvande afgifva rapport enligt af yrkesinspektionens
chefsmyndighet fastställdt formulär, och åligger det
Konungens befallningshafvande att skyndsamt öfversända rapporten
till vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör.»

38 §.

. Från besiktningsläkarens sida har klagats öfver, att de minderåriga
ej sällan uteblifva från besiktningarna. Underlåter en arbetsgivare
tillhålla sina minderåriga arbetare att infinna sig till besiktningen,
eller skulle han, hvilket ju äfven låter sig tänka, afsiktligt hålla
någon eller några af dem borta från förrättningen, utsätter han sig enligt
nu gällande bestämmelser för att möjligen få bekosta ny besiktning.
Äfven enligt kommitténs förslag äger Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, där anledning förekommer, förordna om sådan besiktning,
men då kommittén föreslagit, att besiktningsläkarens resekostnader
skola utgå af statsmedel, ligger ej längre häri något afseviirdt korrektiv.

Till förekommande af nyssberörda missförhållande, hvilket ju
äfven skulle medföra onyttiga utgifter för statsverket, får kollegium
föreslå följande ändring af paragrafens andra stycke:

»Det åligger arbetsgivare eller arbetsföreståndare att såvidt
möjligt föranstalta därom, att samtliga vid arbetsstället sysselsatta
minderåriga infinna sig till besiktning och att för besiktningen
lämplig lokal---— — tillgängliga.»

Vidare förordar kollegium, att 38 § upptages bland de lagbestämmelser,
livilkas åsidosättande medför straff'' enligt 49 §. Ej blott
åläggandet beträffande de minderårigas tillstädesvaro vid besiktning,
utan jämväl öfriga föreskrifter i 38 §:s andra stycke synas nämligen
böra förbindas med straffgaranti.

153

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

39 §.

I öfverensstämmelse med hvad kollegium under 37 § anfört, hemställer
kollegium, att i nu förevarande paragraf intages stadgande
därom, att närmare bestämmelser rörande sådana läkarbesiktningar,
som afses i 18 och 37 §§, meddelas af Eders Kungl. Maj:t.

Medicinalstyrelsen anser, att ersättningen för läkarbetyget bör
med hänsyn till omfattningen af den undersökning, som i allmänhet
måste föregå betygets utfärdande, höjas från en till tre kronor. En
förste provinsialläkare föreslår ett belopp af två kronor. Kollegium,
som icke kan undgå att finna någon höjning af ersättningsbeloppet
af omständigheterna betingad, anser dock att beloppet icke lämpligen
bör bestämmas till högre belopp än 1 krona 50 öre.

Enligt kommitténs förslag skulle i motsats till hvad för närvarande
är förhållandet enligt minderårighetslagen, besiktningsläkarnes
resekostnader utgå af statsmedel. Förslaget härom har uti de till
kollegium inkomna yttrandena i hufvudsak icke föranledt någon erinran.
En länsstyrelse, nämligen Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Jämtlands län, har, med uttalande af att förslaget synes hafva skäl
för sig, emellertid tillika betonat den redan af kommittén framhållna
angelägenheten af ett ändamålsenligt planläggande af besiktningsverksamheten,
så att onödiga kostnader undvikas.

Då kommitténs motivering för förslaget om resekostnadernas bestridande
uti ifrågavarande fall af staten icke synes kunna frånkännas
betydelse, och då Eders Kungl. Maj:t skulle hafva i sin hand att närmare
reglera besiktningsverksamheten och därvid taga nödig hänsyn
till angelägenheten af kostnadernas begränsning, finner kollegium sig
böra biträda förslaget i fråga.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att fall inträffat, då
svårighet mött för besiktningsläkare att utfå honom tillkommande ersättning
för besiktning i enlighet med minderårighetslagen. Det synes
därför önskvärdt, att i en blifvande taxa införes bestämmelse, motsvarande
stadgandet i 13 § af nådiga taxan den 31 oktober 1890 för
arfvode åt vissa i civil tjänst anställde läkare om rätt för dem att
njuta handräckning hos öfverexekutor för utfående af arfvode m. m.

Enligt kollegii mening borde 39 § erhålla följande lydelse:

»Närmare bestämmelser rörande sådana läkarundersökningar,
som afses i 18 och 37 §§, meddelas af Konungen.

För sådana läkarbetyg--— — 1 krona 50 öre.

Taxa--— — statsmedel.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 78 käft. (Nr 104.)

§ 39.

20

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

40 §.

41 §•

42 §.

40 §.

I enlighet med hvad yrkesinspektörerna i sitt gemensamma yttrande
till kollegium hemställt, vill kollegium föreslå, att jämväl uppgift
om vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs namn och postadress
skall finnas anslagen å arbetsställe, hvarom här är fråga.

Paragrafen skulle med tillägg härom komma att lyda:

»Å arbetsställe, där industriell verksamhet bedrifves i fabriksmässig
omfattning, skall denna lag med de tillägg och ändringar,
som framdeles kunna varda stadgade och röra dylika arbetsställen,
äfvensom vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs namn

och postadress finnas å lämplig plats anslagna så ock----

anordnade.»

41 §•

Paragrafen bör afse jämväl de bestämmelser, som enligt kollega
förslag skulle meddelas och inrymmas i en ny paragraf näst efter 34 §
angående skyldighet för arbetsgivare, som i handelsföretag eller industriell
verksamhet sysselsätter minderåriga, att öfver dem föra särskild
förteckning m. m.

I 41 § bör sålunda hänvisning ske äfven till ifrågavarande nya
paragraf.

42 §.

Enligt denna paragraf skulle bergmästare och yrkesinspektör
kunna under viss förutsättning förbjuda arbetsgivare att efter utsatt,
skälig tid, ej under en månad från delfåendet, fortsätta visst arbete
eller använda viss maskin, redskap eller arbetsmetod, utan att hafva
vidtagit viss anordning. Arbetsgivares underlåtenhet att ställa sig
förbudet till efterrättelse skulle medföra straffansvar enligt 51 §.

Två ledamöter af kommittén hafva i afgifna reservationer uttalat
sig mot upptagandet i förslaget af förevarande paragraf, därvid bland
annat framhållits, att en sådan befogenhet som den i 42 § ifrågasatta
innebure en betänklig afvikelse från den allmänna regeln i 27 § angående
yrkesinspektörernas ställning såsom sakkunniga rådgifvare åt
arbetsgivarna, samt att syftemålet med stadgandet i 42 § vunnes äfven

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

med det tillvägagångssätt, som omförmäles i 44 §, och hvilket i allt
fall måste tillgripas där skyndsamhet vore af nöden.

I de till kollegium inkomna yttranden hafva, bland andra, öfverståthållarämbetet
och nio länsstyrelser äfvensom åtskilliga institutioner
för näringarnes befrämjande samt arbetsgifvarsammanslutningar antingen
anslutit sig till omförmälda reservationer eller eljest påyrkat uteslutning
af 42 §.

Till hvad här ofvan anförts mot förevarande stadgande skulle
kollegium vilja foga ytterligare några erinringar till dess belysande
från andra synpunkter.

Kommitténs syfte med paragrafen torde hafva varit att tillmötesgå
det med anledning af arbetsgifvarnas stundom visade tredska framkomna
krafvet på ökad befogenhet för yrkesinspektörerna. Paragrafen
synes emellertid tillgodose detta syfte på ett mycket otillfredsställande
sätt. Yrkesinspektörernas ökade befogenhet måste nämligen alltid blifva
begränsad till det relativt lilla område, där chefsmyndigheten kunnat och
hunnit att godkänna skyddsanordningar. En egendomlig konsekvens
häraf skulle blifva, att ett obetydligt missförhållande kanske komme
att föranleda förbud med straffpåföljd, under det att ett samtidigt
konstateradt allvarligt missförhållande endast gåfve anledning till råd
eller anvisning från yrkesinspektörens sida.

Enligt lagförslagets 11 § ankommer det på Eders Kungl. Maj:t att
utfärda de ytterligare föreskrifter, som beträffande viss sysselsättning
eller användning af visst redskap kunna finnas af behofvet till förekommande
af olycksfall eller ohälsa i arbetet. Såvidt kollegium kan
förstå, måste utöfvandet af denna befogenhet i många fall taga sig
uttryck i påbud om användandet af vissa anordningar, det vill säga
leda till detsamma som tillämpningen af förevarande paragraf. Häraf
kan uppkomma osäkerhet och möjligen konflikter i afseende å befogenheten
att meddela normer af ifrågavarande slag. Dessutom kan anmärkas,
att samma normer, som. då de utfärdas af Eders Kungl. Maj:t,
erfordra arbetsrådets hörande, kunna påbjudas af chefsmyndigheten
utan vidare.

Att chefsmyndigheten låter utarbeta och offentliggöi’a förslag till
skyddsanordningar är otvifvelaktigt synnerligen lämpligt och önskvärdt,
så länge arbetsgifvarna hafva finhet att följa förslagen eller ej. Men
blir vidtagandet af de föreslagna anordningarna obligatoriskt, såsom
genom 42 § väl i väsentlig mån skulle blifva fallet, kan man befara,
att skyddsteknikens utveckling däraf skall lida skada, och att arbetsgifvarna
stundom skola påtvingas mindre lämpliga skyddsanordningar.

43 §.

44 §.

46 §.

47 §.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Chefsmyndigheten lär nämligen ej kunna följa maskintypernas utveckling
på alla områden och därefter ändra sina förslag till skyddsanordningar.

Med stöd af hvad här anförts, får jämväl kollegium tillstyrka,
att 42 § uteslutes.

43 §.

I öfverensstämmelse med hvad kollegium under 17 § e) och 42 §
föreslagit, skulle andra stycket i 43 § utgå.

Beträffande paragrafen i öfrigt erfordras omredigering med hänsyn
till kollegii förslag om uteslutande af 14 §, om ändrad affattning af
16 § a) samt om uteslutande af sista punkten i 37 §:s andra stycke.
43 § skulle sålunda komma att lyda:

»Bergmästares eller yrkesinspektörs beslut i fråga om medgifvande
af undantag enligt 16 § a) eller 17 § a), så ock besiktningsläkares
föreskrift enligt 37 § må af arbetsgifvaren eller annan

— — — —; skolande emellertid beslutet eller föreskriften lända

— — — — förordnas.»

44 §.

Kollegium har här ofvan föreslagit införande näst efter 24 § af
en ny paragraf rörande beredande af sittplatser åt kvinnliga biträden
i handelsbutiker.

I öfverensstämmelse härmed hemställer kollegium, att i 44 §
hänvisning meddelas jämväl till första punkten af ifrågavarande nya
paragraf.

46 §.

Ordet »tillsyningsman» skulle enligt kollegii förslag utbytas mot
ordet »kommunalt tillsynsorgan.»

47 §.

Bärest kollegii förslag om uteslutandet ur lagen af de utaf kommittén
föreslagna 14 och 19 §§ vinner godkännande, utgår hänvisningen
till dessa paragrafer i 47 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

157

49 §.

Hänvisning bör ske jämväl till de nya paragrafer, kollegium
föreslagit till intagande i lagen dels näst efter 24 §, i hvad angår
förbud för arbetsgivare att hindra kvinnligt biträde i handelsbutik
att, i den mån arbetet det medgifver, begagna sig af sittplats och
dels näst efter 34 §, innefattande såväl åliggande för arbetsgivare,
som använder minderåriga i handelsföretag eller industriell verksamhet,
att föra förteckning öfver de minderåriga som äfven förpliktelse för
arbetsgivare, som sysselsätter minderårig i handelsföretag eller i industriell
verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning, att
vara försedd med vissa intyg angående den minderårige.

52 §.

Med denna paragraf har kommittén i främsta rummet afsett att
motverka arbetarnas mycket klandrade benägenhet att aflägsna skyddsanordningar.
Kommittén har emellertid ej ansett sig kunna stanna
därvid, utan framlagt en mer allmängiltig ansvarsbestämmelse, om
hvars räckvidd och verkningar man dock kan känna sig något tveksam.
Med hänsyn till att åtgärder onekligen synas af behofvet påkallade
mot berörda benägenhet, och att kommittén försiktigtvis gjort
åtalsrätten beroende af vederbörande yrkesinspektör, vill kollegium
dock ej uttala sig mot paragrafen. I yttrandena öfver lagförslaget
har ej heller kommit till synes något starkare ogillande af densamma.

54 §.

Den skärpning af inspektionspersonalens tystnadsplikt, som denna
paragraf innebär, har, såsom naturligt är, framkallat gensagelser från
yrkesinspektörernas sida. Denna skärpning förefaller äfven kollegium
något långt gående. Att, såsom yrkesinspektörerna föreslå, inskränka
tystnadsplikten till de förhållanden, för hvilka arbetsgifvaren skriftligen
påkallat paragrafens tillämpning, skulle emellertid antagligen
vara liktydigt med paragrafens uteslutande, då väl ytterst få arbetsgivare
skulle komma sig för med att hålla vederbörande inspektionsorgan
på så sätt underrättadt.

Till någon lindring af paragrafens stränga stadgande skulle kollegium
dock vilja föreslå, dels att första punktens sats »där ej hans

55 §.

158 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tjänsteåligganden sådant påkalla» ändras till »där det ej kan anses
påkalladt i tjänstens intresse», och dels att åt slutet af första stycket
gifves följande affattning:-----»eller att yppandet af drift anordningen

eller affärsförhållandet ej skäligen kunnat befaras medföra
skada» etc.

55 §.

En af kommitténs ledamöter har reservationsvis påyrkat, att till
första stycket af förevarande paragraf, i väsentlig öfverensstämmelse
med 10 § yrkesfarelagen, skulle fogas följande bestämmelse: Han vare
ock pliktig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom af vederbörande
bergmästare eller yrkesinspektör angifves.

I sitt gemensamma utlåtande öfver lagförslaget hafva yrkesinspektörerna
anslutit sig till det af reservanten framställda yrkandet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har uti
sitt yttrande öfver lagförslaget förklarat sig anse, att kommitténs förslag
i denna del, som öfverensstämde med motsvarande bestämmelse i
minderårighetslagen, vore riktigt. Att ålägga åklagare en särskild
strängare åtalsplikt än som eljest ålåge honom, syntes befallningshafvanden
icke vara lämpligt. Åklagaren borde ej vara tvungen att anställa
åtal i fall, då han vore öfvertygad, att icke någon förseelse ägt
rum. Sådana fall vore icke utan motsvarighet i verkligheten, då yrkesinspektör
påyrkat, men åklagare vägrat att anställa åtal, samt befallningshafvanden
vid pröfning af saken nödgats gifva åklagaren rätt.
Ville man tillförsäkra yrkesinspektören att i fråga om ett åtal under
alla förhållanden få sin vilja fram, borde man gifva honom själf
åtalsrätt.

Enligt kollegii mening synes det i någon mån tvifvelaktigt, huruvida
med den anförda bestämmelsen i yrkesfarelagen verkligen afsetts
att ålägga allmänna åklagaren en ovillkorlig skyldighet att åtala på
angifvelse af yrkesinspektör. Såsom förut nämnts, har bestämmelsen
ej heller upptagits i den senare tillkomna minderårighetslagen. Då
åtalen på grund af skyddslagstiftningen i regel afse förseelser mot
minderårighetslagen, men ytterst sällan sådana mot yrkesfarelagen,
skulle kommitténs förslag beträffande åtalsrätten i hufvudsak komma
att öfverensstämma med hvad hittills gällt uti ifrågavarande afseende.

Huruvida ett sådant tillägg, som reservanten påyrkat, skulle
medföra någon afsevärdt ökad effektivitet åt lagen, är väl osäkert.
Yrkesinspektörer och bergmästare torde nämligen ej alltid kunna bedöma

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

de juridiska förutsättningarna för en framgångsrik talan, och man lär
äfven kunna befara, att en åklagare, som af en främmande, honom
icke öfverordnad myndighet tvingas att anställa åtal, ej skall utföra
åtalet med något synnerligen stort nit eller intresse. Yisar en allmän
åklagare tredska att efter yrkesinspektörs angifvelse anställa åtal, när
tillfyllestgörande grund därför finnes, skulle han antagligen ej visa sig
mycket mer benägen att ställa sig till efterrättelse yrkesinspektörens
order om åtal — ansvaret för tjänstefel komme väl att i båda fallen
blifva ungefär detsamma.

På grund häraf och då kommitténs förslag torde bäst öfverensstämma
med den allmänna anordningen af åtalsrätten här i landet,
anser kollegium, att paragrafens första stycke bör lämnas oförändradt.

Beträffande paragrafens andra stycke har från åtskilliga håll, ej
blott från institutioner företrädande näringsidkarnes intressen utan
äfven från ett par af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande påyrkats,
att arbetsgivare borde äga rätt att oberoende af bergmästare och
yrkesinspektör angifva till åtal förseelse mot 52 §. Sistnämnda lagrum
riktar sig emellertid såväl mot arbetare som arbetsgivare, och då det
väl ej gärna kan ifrågasättas att frigifva åtalsrätten endast i afseende
å den ena af dessa parter, skulle ett tillmötesgående af nyss berörda
yrkande medföra, att hela andra stycket af 55 § uteslötes.

Som redan antydts vid 52 §, anser kollegium ifrågavarande bestämmelse
innebära en välbehöflig garanti mot omotiverade åtal och
trakasserier och kan ej tro, att dess uteslutande skulle lända arbetsgivarna
till fördel.

57 §.

Med hänsyn till att här, liksom förut i 26 §, ej upptages yrkesinspektris’
assistent, hvarom kommittén dock talar i framställningen
om skyddslagstiftningens myndigheter, och att beteckningen »tillsyningsman»
enligt kollega förslag till ändring af sistnämnda lagrum ej längre
skulle användas, finner sig kollegium föranlåten föreslå en ändring af
57 §. Då »tillsyningsman» i detta sammanhang ej synes lämpligen
kunna ersättas med »kommunalt tillsynsorgan» och det dessutom ej
torde skada, att jämväl öfriga i 26 § omnämnda, men här ej angifna
funktionärer direkt inbegripas under paragrafen, skulle kollegium vilja
åt densamma gifva följande, mer allmänt hållna affattning:

»Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem,
som rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende

57 §.

58 §.

Öfverg&ngs

bestämmel

ser.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

gå, galle ock dem, hvilka enligt 26 § af denna lag utöfva tillsyn
öfver lagens efterlefnad.»

58 §.

Vattenfallsstyrelsen har i afseende å denna paragraf påpekat den
bristande konsekvens, som ligger däri, att undantag för statens och
kommunens företag ej stadgas jämväl beträffande 48 §. Anmärkningen
har onekligen skäl för sig, men påkallar enligt kollegii mening ej någon
ändring af 58 §. Hela den uppfattning, hvarå denna paragrafs, från
nu gällande skyddslagstiftning upptagna bestämmelser hvila, synes
nämligen kollegium egentligen bottna i en statens organ emellan mindre
motiverad etikettshänsyn. På samma sätt som rådsturätten i den
minsta stad äger handlägga mål mot olika myndigheter, ja till ock
med mot Eders Kungl. Maj:ts och kronan, borde enligt kollegii förmenande
vederbörande inspektionsmyndighet i regel hafva lika befogenhet
gent emot statens institutioner som gent emot motsvarande företag
af enskild natur. Så lär för öfrigt vara förhållandet i afseende å den
elektriska inspektionen.

Då här berörda fråga ej torde hafva någon större praktisk betydelse,
vill kollegium emellertid ej föreslå någon ändring i enlighet med
sitt nu gjorda uttalande.

Till följd af de vid 2 § och 17 § e) framställda förslagen om
utsträckning af Eders Kungl. Maj:ts befogenheter enligt lagen, fåi
kollegium föreslå, att i stadgandet om arbetsradet jämväl upptagas nu
nämnda två lagrum.

Förutom den af kommittén föreslagna öfvergångsbestämmelse, som
torde vara af beliofvet påkallad, skulle kollegium i ändamål att bespara
en del i arbete redan anställda minderåriga en tids arbetslöshet vilja
föreslå följande bestämmelse:

»Lagens bestämmelser om viss ålder såsom villkor för minderårigs
sysselsättande på visst sätt skola icke utgöra hinder för minderårigs
fortsatta sysselsättande på det sätt, hvarpå den minderårige
sysselsättes vid tiden för lagens ikraftträdande.»

Enligt lagförslagets 18 § erfordras intygsbok endast vid minderårigs
antagande i arbete, men ej för sysselsättande af minderårig. En

161

Eungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 104.

följd häraf skulle blifva, att de minderåriga, som redan vid lagens
ikraftträdande vore antagna i arbete, kunde användas utan sådan bok.
Då detta ur flera synpunkter måste anses olämpligt, har slutligen kollegium
ansett sig böra föreslå, att bland öfvergångsbestämmelserna jämväl
upptages följande föreskrift:

»För sådan minderårig, som vid lagens ikraftträdande är
sysselsatt i industriell verksamhet, hvilken bedrifves i fabriksmässig
omfattning, åligger det arbetsgifvaren att senast vid näst därpå
följande läkarbesiktning enligt 37 § vara försedd med intygsbok,
hvarom i 18 § förmäles; dock må läkarbetyg ej erfordras i boken.»

Förslaget till lag angående hemindustriellt arbete.

Enligt 1 § b) i kommitténs förslag till lag om arbetarskydd är Förslaget till
från denna lags tillämpningsområde undantaget arbete, som utföres i la|emfndu.de
arbetarens hem eller å annan plats, där det ej kan anses tillkomma striellt
arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande. arbete.

Såsom i motiveringen till nu nämnda lagrum anföres, utgör det
i praktiskt afseende sannolikt viktigaste slaget af arbete, som inbegripes
under detta undantag, föremål för kommittén förslag till lag angående
hemindustriellt arbete.

Med »hemindustriellt arbete» skulle enligt 1 § i sistnämnda lagförslag
förstås sådant industriellt arbete, som förläggare eller annan
arbetsgifvare för sin yrkesmässigt bedrifna näring uppdrager åt arbetare
till utförande i arbetarens hem eller å annan plats, där det icke kan
anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande.

I afseende å denna lagstiftningsfrågas allmänna innebörd, dess
uppkomst och utveckling samt den utländska lagstiftningen i ämnet
har kommittén hänvisat till en i bihanget till betänkandet intagen
särskild redogörelse benämnd »Anteckningar till frågan om hemarbetets
eller hemindustriens reglering genom lag.»

Jämte det ifrågavarande lag angående hemindustriellt arbete är
afsedd att i någon mån bereda ersättning för skyddsbestämmelserna i
lagen angående skydd mot yrkesfara, har den förra lagen dock i främsta
rummet till syfte att genom åtgärder, som skulle kunna leda till förbättrande
af arbetames lönevillkor, söka råda bot på de missförhållanden,
som, på sätt närmare angifves i förberörda, betänkandet bilagda
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (Nr 104,) 21

162

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 104.

redogörelse, ej sällan utmärka det hemindustriella arbetet, och som till
öfvervägande del hafva sin grund i en oskäligt låg arbetsförtjänst.

I nämnda syfte innehåller lagförslaget föreskrifter, som, enligt
hvad kommittén uppgifvit, dels hafva till ändamål att i viss mån låta
den allmänna meningen, uppsiktsmyndigheternas bemedling och arbetarnes
samhörighet verka reglerande på arbetslönerna, och dels åsyftar
att skydda arbetarne mot förluster till följd af slarf eller oredlighet å
arbetsgifvarnes eller de så kallade mellanmännens sida.

I de till kollegium inkomna yttrandena öfver yrkesfarekommitténs
betänkande föreligger i många fall icke något som helst uttalande i
anledning af nu förevarande lagförslag. Af dem, som yttrat sig i ämnet,
bär ett jämförelsevis litet antal bestämdt afstyrkt den föreslagna lagstiftningen.
Åtskilliga hafva ställt sig tveksamma i fråga om behofvet
eller ändamålsenligheten af densamma. Det öfvervägande antalet af de
myndigheter, som yttrat sig rörande lagförslaget, har emellertid åtminstone
i hufvudsak förklarat sig icke hafva något att erinra mot detsamma.
Hvad särskilt beträffar de sammanslutningar af arbetsgivare
eller arbetare, som yttrat sig, må framhållas, att från de förras sida i
allmänhet gjorts gällande den mening, att behofvet af den ifrågasatta
lagstiftningen icke vore ådagalagd. Från arbetarhåll föreligger endast
ett yttrande, nämligen från svenska arbetareförbundet, som förklarat
sig anse förslaget vara en god början till det på ifrågavarande område
synnerligen trängande behofvet af lagstiftningens ingripande.

Det synes kollegium ligga i sakens natur, att med det hemindustriella
arbetet, särskilt när det bedrifves såsom hufvudsysselsättning,
lätteligen förenas vissa missförhållanden. Dessa torde åtminstone delvis
vara af beskaffenhet att kunna och böra genom lagstiftningsåtgärder
motverkas. I detta sammanhang bör äfven beaktas, att, i den mån
lagstiftningen till skydd för arbetet inom den fabriksmässiga industrien
utvecklas och skärpes, torde, såsom erfarenheten från andra länder
utvisar, arbetarne, framför allt kvinnor och minderåriga, i viss mån
öfvergå till hemindustrien, synnerligast där denna är genom lagstiftningen
oreglerad.

Lagstiftningsåtgärder å sistnämnda område torde emellertid böra
vidtagas endast med stor varsamhet. Hemarbetet är ju nämligen såsom
inkomstkälla och, när det bedrifves under någorlunda sunda former,
äfven ur andra synpunkter af stor betydelse.

Det föreliggande förslaget till hemarbetslag synes kollegium utgöra
ett med nödig varsamhet uppgjordt första försök till lagstiftning å området
i fråga. De föreslagna bestämmelserna äro ägnade att bereda

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kännedom om det hemindustriella arbetets utbredning och förekomstsätt
samt i öfrigt främja syftemålet med lagen. Kollegium finner sig
därför icke hafva något att i hufvudsak erinra mot förslaget.

Hvad beträffar 1 §, torde, i öfverensstämmelse med hvad kolle- 1 §•
gium föreslagit under 2 § i arbetarskyddslagen rörande begreppet
»industriell verksamhet», här böra intagas ett tillägg om bemyndigande
för Eders Kungl. Maj:t att, där så finnes erforderligt, meddela bestämmelser,
huruvida visst slag af arbete skall enligt denna lag räknas
såsom industriellt eller icke.

I 5 § har kommittén, med hänsyn därtill, att vid hemarbete de § 5.
bearbetade föremålen i betydligt högre grad än vid verkstadsarbete
äro utsatta för att bemängas med sjukdomssmitta, upptagit några föreskrifter
till förekommande af smittosamma sjukdomars spridande med
produkter af hemindustriellt arbete.

En ledamot af kommittén har reserverat sig emot förslaget i denna
del. Enligt reservantens mening falla bestämmelserna i 5 § alldeles
utanför ramen af förevarande lagstiftning, som har till syfte att förbättra
de hemindustriella arbetsförhållandena. Denna paragraf har ett
helt annat syfte, nämligen att förhindra en allmän fara eller, närmare
bestämdt, utbredande af smittosamma sjukdomar bland allmänheten.

Den hade sålunda icke sin plats i lagen angående hemindustriellt arbete
utan i hälsovårdsförfattningarna. Redan af denna anledning borde
paragrafen utgå, men reservanten ansåge därjämte, att den vore obehöflig,
då tillfyllestgörande skyddsbestämmelser redan funnes i hälsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874, förordningen den 19
mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma
sjukdomar bland rikets innevånare samt läkarifistruktionen den
31 oktober 1890.

Flera af de länsstyrelser, som yttrat sig öfver hemarbetslagförslaget,
hafva äfven med anslutning till omförmälda reservation uttalat
sig för uteslutning af 5 §.

Jämväl kollegium håller för sin del före, att ifrågavarande föreskrifter
mera höra till hälsovårdsförfattningarna än till förevarande lag.
Ändamålsenligheten af föreskrifterna torde dessutom kunna dragas i
tvifvelsmål. Den förpliktelse, som enligt paragrafen ålägges arbetare
att göra anmälan om yppadt sjukdomsfall, skulle nämligen väl i allmänhet
komma i strid med arbetarens eget intresse och därför göra
honom obenägen att verkställa anmälan.

Det synes kollegium därför att 5 § bör utgå.

164

Förslaget till
lag angående
kommunala
tillsyningsman
enligt
lagen om
arbetarskydd
.

Förslaget till
organisation
af skyddslagstiftningens
myndigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I fråga om innehållet af begreppet »familjemedlem» i 6 § åberopar
kollegium, hvad kollegium anmärkt under 1 § d) i arbetarskyddslagen.

Förslaget till lag angående kommunala tillsyningsman enligt lagen

om arbetarskydd.

I enlighet med hvad kollegium anfört och föreslagit vid behandlingen
af 26 § i förslaget till arbetarskyddslag skulle någon särskild
författning angående kommunala tillsyningsman icke erfordras.

Förslaget till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter.

I kommitténs förslag till organisation af skyddslagstiftningens
myndigheter (sid. 187—203) lämnas en närmare redogörelse för kommitténs
afsikter beträffande de olika inspektionsorganens uppgifter och
ställning in. m.

Till hvad kollegium vid behandlingen af 26 § i förslaget till lag
om arbetarskydd anfört i fråga om inspektionsväsendet anser kollegium
sig här böra foga följande.

Med hänsyn därtill att frågor föreligga om ändrad organisation
såväl af kollegium som af statsdepartementen, lärer anordningen af
yrkesinspektionens chefsmyndighet böra blifva provisorisk i afbidan på
lösningen af berörda organisationsfrågor. Det vill ock synas kollegium,
som om den fast anställda personalen å den föreslagna yrkesinspektionsbyrån,
åtminstone till en början, kunde inskränkas till en öfveryrkesinspektör
såsom chef med en aflöning af 7,500 kronor, den nuvarande
yrkesinspektionsassistenten (byråingenjör) samt en sekreterare
med administrativ utbildning. Lämpligt torde vara, att yrkesinspektionsbyrån
tills vidare sam organiseras med kollegii industribyrå, ungefär
på samma sätt som sjukkassebyrån anordnats i anslutning till kollegii
afdelning för arbetsstatistik.

För att tillförsäkra Eders Kungl. Maj:t tillgång till sakkunniga
förslag och yttranden i främsta rummet beträffande skyddslagstiftningens
utveckling men jämväl i afseende å dess tillämpning har kommittén
föreslagit upprättande af ett arbetsråd. Med hänsyn till det

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

omfattande lagstiftningsarbete, som måste förutsättas för att åt de i
förslaget till lag om arbetarskydd meddelade allmänna skyddsstadgandena
förläna effektivitet inom de talrika speciella verksamhetsområden,
där arbetsförhållandena tarfva en närmare reglering, synes en särskild
institution sådan som den nu ifrågavarande onekligen hafva skäl för
sig. En dylik permanent institution, sammansatt af på skyddsväsendets
område sakkunnige samt representanter för arbetsgifvare och arbetare,
måste otvifvelaktigt anses hafva stora förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra det lagstiftningsarbete, hvarom här är fråga.
Kollegium har för sin del desto större skäl att förorda upprättandet
af ett arbetsråd, som kollegium föreslagit att i ytterligare några afseenden,
utöfver hvad lagförslaget angifver, Eders Kungl. Maj:t skulle
äga att utfärda kompletterande skyddsbestämmelser.

Kommittén har föreslagit, att yrkesinspektörernas antal skulle
ökas från åtta till tolf. Kommittén har därvid framhållit, att det sålunda
föreslagna antalet yrkesinspektörer måste anses såsom ett minimiantal,
hvartill kommittén endast med hänsyn till förslaget om inrättandet
af ett afsevärdt antal nya, underordnade inspektionstjänster inskränkt
sig. Äfven med tolf yrkesinspektörer skulle de under yrkesinspektörernas
omedelbara tillsyn hörande industriella arbetsställena i regel
komma att inspekteras allenast hvart annat eller hvart tredje år.

Inrättandet af minst fyra nya yrkesinspektörsbefattningar synes
äfven kollegium vara af förhållandena oeftergifligt påkalladt.

Med afseende å de för yrkesinspektörerna föreslagna aflöningsbeloppen,
anser kollegium att dessa böra, på sätt vid senare löneregleringar
skett, fördelas i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg,
samt att dessa sistnämnda bestämmas till 400 kronor i Stockholm samt.
200 kronor i Göteborg och Malmö samt å sådana öfriga orter, där ett
dylikt tillägg anses böra utgå. Ortstillägg torde under enahanda förhållanden
böra proportionsvis utgå äfven till andra befattningsinnehafvare
vid yrkesinspektionen.

Hvad den blifvande nya distriktsindelningen beträffar, torde kollegium
framdeles beredas tillfälle att därom afgifva förslag.

Kommittén har föreslagit anställande af eu yrkesinspektris, hvilken
skulle vara bosatt i Stockholm och ägna tillsyn öfver hela riket åt
arbetsställen med öfvervägande eller talrik kvinnlig personal.

I betraktande af vårt lands stora utsträckning och det betydande
antal kvinnor, som användas i industriellt arbete, synes det emellertid
kollegium med fog kunna ifrågasättas att redan från början anställa
mer än en yrkesinspektris.

166

Kung!,. Ma-j:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Vidkommande yrkesinspektris’ aflöning vill det synas kollegium,
dels att denna borde sättas något högre än kommittén föreslagit —
exempelvis till 3,600 kronor — dels ock att ålderstilläggen, likasom
för yrkesinspektör, borde bestämmas till tre (å 300 kronor).

Assistenterna skulle enligt kommitténs förslag vara lika många
som yrkesinspektör erna och fördelade till tjänstgöring med en inom
hvarje distrikt. I afseende härå har kollegium icke något annat att
erinra än att det kan ifrågasättas, huruvida ej det af kommittén med
hänsyn till den kvinnliga inspektionens framtida utveckling framställda
förslaget, att hos yrkesinspektris skulle anställas kvinnlig assistent,
redan från början borde förverkligas. Säiskildt synes en sådan anordning
kunna vara af behofvet påkallad för det fall, att endast en yrkesinspektris
komma att tillsättas.

Hvad beträffar aflöning åt kvinnlig assistent, synes denna skäligen
kunna bestämmas till 2,000 kronor med två ålderstillägg å 300 kronor.

I fråga om underinspektörerna anser kommittén att tillsvidare
möjligen 24 sådana kunna vara tillfyllest. I regel skulle alltså på
hvarje yrkesinspektörs distrikt komma två underinspektörer, men skulle
detta antal, enligt hvad kommittén tänkt sig, i distrikt med ovanligt
liten eller mycken användning af mekanisk kraft inom jordbruk och
handtverk kunna minskas till en, respektive höjas till tre.

I öfverensstämmelse med hvad kollegium anfört med afseende å
26 § i arbetarskyddslagförslaget borde underinspektörernas antal i någon
mån kunna inskränkas. Kollegium föreslår en minskning af det utaf
kommittén föreslagna antalet med åtminstone sex.

Hvad i öfrigt beträffar organisationen af de statsmyndigheter,
som skulle utöfva tillsynen öfver efterlefnaden af ifrågavarande lagstiftning,
deras personals anställningsvillkor och dylikt, finner kollegium
sig kunna i hufvudsak lämna kommitténs förslag utan erinran.

En hvar af de nuvarande yrkesinspektörerna uppbär ett belopp
af 1,500 kronor att mot redovisningsskyldighet användas till bestridande
af kostnaderna för skrifbiträden och likartade utgifter äfvensom
för hyra, uppvärmning, belysning och städning af expeditionslokal.
Det föreslagna anställandet hos yrkesinspektör af assistent har till syfte,
bland annat, att tillgodose yrkesinspektörs behof af mera kvalificeradt
skrifbiträde. Det utsträckta verksamhetsområde, som enligt den ifrågavarande
nya lagstiftningen skulle tillhöra yrkesinspektör — i hvilket
afseende må erinras äfven om den ledning af underinspektörs verksamhet
samt kontroll öfver den kommunala tillsynen, som skulle åligga yrkesinspektören
— kommer emellertid gifvetvis att medföra afsevärdt ökade

167

Kuncjl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 104.

skrifgöromål. En stor del af de yrkesinspektör tillhörande skrifgöromålen
torde dock blifva af beskaffenhet att lämpligen böra utföras genom
mindre kvalificerad arbetskraft. Vidare torde för yrkesinspektör i allmänhet
uppstå behof af rymligare expeditionslokal än för närvarande.
Där bör nämligen finnas plats ej mindre för assistenten än äfven för
vederbörande underinspektör, för hvilken särskild expeditionslokal ej
torde böra ifrågakomma, därest han, såsom i regel torde vara lämpligt,
är stationerad på samma ort som yrkesinspektören.

Med hänsyn till bland annat nu anförda omständigheter lära till
bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter äfvensom
för hyra, uppvärmning, belysning och städning af expeditionslokal
medel böra ställas till en hvar af yrkesinspektörernas förfogande med
minst samma belopp som hittills.

Jämväl åt yrkesinspektris torde för bestridande af dylika utgifter
höra anvisas skäligt belopp.

I fråga om de kommunala tillsyningsmännen hänvisar kollegium
till hvad kollegium anfört vid behandlingen af 26 § i arbetarskyddslagen.

Vidkommande beloppet af det förhöjda anslag af statsmedel, som
skulle erfordras för yrkesinspektionen, anser sig kollegium för närvarande
sakna möjlighet att göra någon förslagsberäkning, men vill
kollegium redan nu framhålla, att ett blifvande anslag bör ställas till
Eders Kungl. Maj:ts förfogande i form af ett förslagsanslag.

Stockholm den 22 juni 1911.

Underdånigst
ALFR. LAGERHEIM.

PER G. FRIBERG. HENNING ELMQUIST. EMIL HUBNER.

. Föredragande.

Axel Kor aen.

168

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

Bilaga.

»

P. M.

angående vissa bestämmelser rörande vuxna industriarbetares arbetstid
med anledning af kommerskollegii utlåtande om yrkesfarekommitténs
betänkande.

Kommittén.

Riksdagen.

I motiven till det af kommittén i 7 § 1) föreslagna stadgande
anför kommittén, att den »af flera skäl och synnerligast med hänsyn
till riksdagens vid flera tillfällen ådagalagda, afvisande hållning i frågan
ej ansett sig böra i förevarande lag upptaga några allmänna bestämmelser
rörande arbetstidens begränsning.»

Nämnda uttalande synes vara det enda, som i kommitténs betänkande
förekommer rörande frågan om arbetstidens reglering för
vuxna arbetare. Med undantag af stadgandet angående söndagshvila
i 7 § 1), innehåller kommitténs lagförslag nämligen icke någon bestämmelse
af sådan innebörd. Ej heller har kommittén lämnat någon redogörelse
för den utländska lagstiftningen i detta hänseende. Det synes
emellertid vara obestridligt, att denna fråga, särskild^ i vissa dess
delar, är af central betydelse för arbetarskyddslagstiftningen på dess
nuvarande utvecklingsståndpunkt.

Kommittén har, enligt hvad nyss anförts, såsom skäl för att icks
upptaga detta spörsmål till närmare behandling, förnämligast angifvit
riksdagens afvisande hållning i frågan. Det torde då vara af intresse
att något närmare redogöra för den behandling ärenden af denna art
undergått i riksdagen.

Redan vid 1856 års riksdag väcktes af herr Nils Hansson i Varalöf
en motion med yrkande bland annat, »att arbetstiden inom alla
rikets fabriker genom ett statsmakternas sammanstämmande beslut måtte
blifva bestämd till högst tolf timmar om dagen för fullvuxna personer
och de öfver 16 år samt till åtta timmar om dagen för ungdom under
16 års ålder». Motionen torde hafva utgjort en medverkande orsak

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

till en skrifvelse af riksdagen med begäran om lagstiftningens ingripande
till förmån för en reglering af minderårigas arbete. Sedan en
sådan lagstiftning hade genomförts i 1881 års minderårighetsförordning,
bragtes frågan om lagstadgad arbetstid för vuxna arbetare ånyo före
i riksdagen genom en motion år 1886 af lierr S. A. Hedlund, hvilken
väckte förslag om införande af en maximalarbetsdag å nio timmar för de
näringar, som komme att understödjas genom skyddstullar. Motionen
afstyrktes af lagutskottet och föll i båda kamrarna.

Den på tyska kejsarens initiativ sammankallade internationella
arbetarskyddskonferensen i Berlin år 1880, vid hvilken äfven Sverige
låtit sig representeras och som bland annat uttalade sig för en lagstadgad
maximalarbetsdag för kvinnor, torde hafva gifvit den närmaste
impulsen till att frågan om en begränsning af de vuxna arbetarnes
arbetstid redan år 1891 ånyo gjordes till föremål för behandling i
riksdagen, denna gång genom eu motion af herr F. Berg. I denna
motion yrkades, att »Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer
låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara lämpliga
för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare
beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom alla sådana näringsgrenar,
som äro underkastade yrkesinspektionen». Motionen afstyrktes
af det Andra kammarens tillfälliga utskott, dit den hänvisats och
kammaren godkände utskottets framställning. Samma öde rönte en
af samma motionär år 1893 framburen motion med samma yrkande.
Då motionen återkom år 1894, väckt äfven nu af herr Berg och med
instämmanden af 12 bland kammarens ledamöter, rönte den emellertid
ett annat mottagande. Det tillfälliga utskott, som afgaf utlåtande däröfver,
gaf frågan en grundlig behandling och. hemställde i sitt yrkande,
att skrifvelseförslaget skulle omfatta »sådana fabriker och andra industriella
inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar
på arbetarens hälsa». Med denna begränsade formulering godkändes
utskottets framställning med 101 röster mot 89. Vid den behandling,
som ärendet sedermera undergick i Första kammaren, afslogs Andra
kammarens beslut emellertid såväl af utskott som kammare.

Då frågan, vid 1895 års riksdag ånyo upptogs af samma motionär,
framställde denne sitt yrkande i öfverensstämmelse med föregående
års andrakammarbeslut. Nu bifölls det, efter vederbörande utskotts
hemställan, i Andra kammaren med den mot år 1894 förstärkta majoriteten
af 133 röster mot 73. Men ehuru äfven behandlingen af ärendet
i medkammaren denna gång var gynnsammare, i det att dess tillfälliga
utskott efter en utförlig motivering enhälligt tillstyrkte Andra kamBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 22

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

marens beslut, så föll frågan likväl i Första kammaren efter en längre
debatt, men utan votering.

Sedan 1895 har frågan inom representationen kvilat i 13 år och
upptogs ånyo först vid 1908 års riksdag. Då väcktes af den socialdemokratiska
riksdagsgruppen motion med yrkande om skrifvelseförslag
med begäran om utredning, »huruvida och i hvilken utsträckning en
maximalarbetstid af 48 timmar under en vecka och 8 timmar under
ett dygn må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt och
därmed jämförligt yrke, handtverk, byggnadsarbeten af alla slag, transportväsende
och därmed sammanhörande arbete samt statens och
kommunens arbeten och företag». Det andra kammarens tillfälliga
utskott, dit detta ärendes behandling hänvisats, afstyrkte motionärernas
förslag efter en motivering, som framför allt vände sig mot ett lagstadgande
om en maximalarbetsdag af så kort varaktighet som den
föreslagna 8 timmarsdagen och hänvisade rörande möjligheten att öfverhufvud
åstadkomma en allmän begränsning genom lag af arbetstiden
till nödvändigheten af internationell öfverenskommelse eller internationell
praxis. Däremot hyste utskottet den uppfattningen, att staten
både kunde hafva rätt och plikt att ingripa till arbetstidens förkortande,
där denna tids öfverdrifna längd ur hälsovårdssynpunkt innebure
verklig våda för samhället eller individen. Andra kammaren godkände
utskottets hemställan och afslog motionen, hvarvid i debatten
likväl äfven från arbetsgifvarehåll betonades betydelsen af en begränsning
af arbetstiden, där sådan kunde befinnas vara af hygieniska eller
andra giltiga skäl nödvändig.

I anslutning till dessa uttalanden af utskottet och under debatten
vid 1908 års riksdag väcktes af herrar Kropp och Svensson vid 1910
års riksdag en motion med yrkande om utredning, »huruvida och i
hvilken utsträckning en lagstadgad maximalarbetsdag må bestämmas
för arbetare och biträden i hälsofarliga industrier och yrken». Det
Andra kammarens tillfälliga utskott, där ärendet behandlades, afstyrkte
motionen och denna utskottets hemställan blef af kammaren godkänd.
Det förtjänar likväl uppmärksammas, att, enligt hvad af utskottets
motivering framgår, detta icke hyst någon tvekan om nödvändigheten
af arbetstidens begränsning inom vissa yrken, men att det icke ansett sig
böra föreslå någon riksdagsskrifvelse i ämnet, enär yrkesfarekommitténs
lagförslag snart väntades komma under Riksdagens behandling och däri
förekomma föreskrifter, hvilka syntes vara afsedda att råda bot för de
i motionen påpekade missförhållanden. Utskottet hänvisade i sådant

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

afseende till de i kommittéförslaget förefintliga bestämmelserna i 7 § e)
samt 11 § äfvensom till föreskrifterna om inrättandet af ett arbetsråd.

Till frågan om i riksdagen väckta förslag rörande arbetstidens
begränsning skall slutligen för fullständighetens skull ytterligare tilläggas,
att vid 1895 och 1896 års riksdagar motionerades om arbetstiden i
bagerier, utan att likväl föranleda något Riksdagens beslut rörande lagstiftning
eller utredning i ämnet, samt att vid 1911 års riksdag väcktes
motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående reglering genom
lag af arbetstiden inom handel samt restaurang-, kafé- och hotellrörelsen
äfvensom med upprepande af en vid 1910 års riksdag väckt,
men afslagen motion, för personalen å badinrättningar samt rakstugor
och herr- och damfrisérsalonger. Lagutskottet vid 1911 års riksdag
afstyrkte de sistnämnda motionerna, hvarvid likväl fyra reservanter
påyrkade en undersökning rörande personalens i hotell-, restaurangoch
kaférörelse arbetstid och arbetsförhållanden samt sex reservanter
en utredning rörande begränsning af arbetstiden för personalen å badinrättningar
samt herr- och damfrisérsalonger. Första kammaren godkände
lagutskottets afstyrkande hemställan, hvaremot medkammaren
gaf sitt bifall åt de reservationsvis framförda yrkandena.

Den nu i korthet meddelade öfversikten rörande den behandling,
som frågan om en begränsning af vuxna arbetares arbetstid undergått
i riksdagen, gifver vid handen, att de i sådant sjette väckta förslagen
visserligen icke vid något tillfälle vunnit Riksdagens bifall, men att
likväl Andra kammaren tvenne gånger uttalat sig till förmån för en
reglering af arbetstiden inom hälsofarliga industrier samt dessutom för
en utredning rörande arbetstiden för personalen i hotell-, restaurangoch
kaférörelse, badinrättningar samt herr- och damfrisérsalonger. Dessutom
har ett Första kammarens och senare ett Andra kammarens utskott
utan meningsskiljaktighet uttryckt sin tillslutning till krafvet på
en begränsning af arbetstiden inom hälsovådliga yrken.

Fordran på en sådan anordning af arbetsförhållandena, att tiden Allmänna
för arbetarens användande till yrkesarbete i erforderlig grad regleras, ^etstfdens"
synes hvila på en grundsats, hvilken numera knappast på något håll röner begränsning,
allvarligt motstånd. Denna grundsats utgör ett uttryck för den uppfattningen,
att å ena sidan arbetarens fysiska kraft skall utnyttjas endast
på sådant sätt, att den så länge som möjligt skall kunna tagas i
bruk för tryggande af arbetarens ekonomiska existens och att å andra
sidan ett tillräckligt mått af tid och kraft skall af arbetaren kunna
sparas från yrkesarbetet för det enskilda lifvets kraf. Den på en dylik
grundsats byggda fordran har likväl tills vidare icke såsom någon all -

172

Vuxna manliga
industriarbetares

arbetstid.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

männare regel genomträngt arbetareskyddslagstiftningen, åtminstone ej
dem af denna lagstiftnings kapitel, hvilka gälla vuxna manliga industriarbetare.
I fråga åter om minderårigas och kvinnors arbete, så bar
äfven frågan om arbetstidens reglering i viktiga fall blifvit den betydelsefullaste
bestämmelsen i hithörande lagstiftning. Men härtill är orsaken
närmast den, att åt dessa båda kategorier af arbetare i detta afseende
i regel anvisats en undantagsställning, betingad af särskilda omständigheter.
De förnämsta skälen hafva därvid varit dessa arbetargruppers
ogynnsamma ställning vid arbetsaftalets afslutande samt de för samhället
hotande farorna af befolkningsmaterialets försämring på grund
af ostäfjadt utnyttjande af kroppskrafterna hos människor, som befinna
sig i utvecklingsåren, eller af kvinnor såsom det uppväxande släktets
vårdarinnor och den kommande generationens mödrar.

Hvad en allmän laglig reglering af arbetstiden för vuxna manliga
industriarbetare beträffar, så synes denna fråga, hvilken, som nämts, i
allmänhet för närvarande icke genom lagstiftningen lösts, tillsvidare
böra hänföras till dem, inför hvilka socialpolitiken lämpligen bör iakttaga
en afvaktande hållning. Det är visserligen sannt, att bland de
europeiska staterna några finnas, där lagstiftningen fastställt en maximalarbetsdag
för alla vuxna arbetare. Sålunda har Ryssland en dylik
arbetsdag för industrien af 11 Va samt Österrike och Schweiz af hvardera
11 timmar, hvarvid likväl icke inbegripas arbetsställen med kontinuerlig
drift. Dessutom gäller i Frankrike ännu 1848 års lag, enligt hvilken
föreskrifves 12 timmars maximalarbetsdag i alla företag, som använda
motorer eller sysselsätta mer än 20 arbetare. Men i alla dessa länder
— sannolikt med undantag af Ryssland, där den berörda lagstiftningen
för öfrigt knappast torde vara särdeles effektiv — har man i praktiken
i själfva verket oftast en kortare arbetstid än den i lag föreskrifna.
Sålunda visade en under år 1906 verkställd statistisk utredning rörande
arbetstiden i den österrikiska industrien, att endast omkring 16 procent
af samtliga af utredningen berörda 1,0 4 millioner arbetare nådde
upp till eu arbetsdag af 11 timmar — 10 procent arbetade längre än
11 timmar, men voro i regel sysselsatta i kontinuerlig drift — och redan
under midten af 1890-talet konstaterades i Frankrike, att blott omkring
Vr, af industriens arbetsdagar voro längre än 11 timmar. En schweizisk
undersökning af år 1901, omfattande cirka 243,000 arbetare, visade,
att högsta arbetstiden synes hafva varit 65 timmar i veckan, således
för ingen arbetare uppgått fullt till lagens maximigräns.

Ett större praktiskt värde för en effektiv förkortning af arbetstiden
för manliga industriarbetare hafva de bestämmelser, som inom åtskilliga

173

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

länder utfärdats till skydd för arbetare i vissa hälsofarliga industrier.
Främst bland dessa har graf drif ten varit föremål för reglering. För detta
yrke är 8-timmars dagen genomförd i England, Frankrike och Bayern
samt 9-timmarsdagen i Österrike och Belgien. Dessutom stadgas i
Preussen, att arbete i stenkolsgrufvor ej får bedrifvas med längre arbetstid
än 6 timmar, därest den vanliga temperaturen å arbetsssället öfverskrider
28’ C. Arbetet i bagerier är regleradt i ett flertal länders lagstiftning,
af livilka må nämnas den tyska, enligt hvilken arbetstiden
inom yrket begränsats till 12 timmar, med särskilda bestämmelser angående
skiftindelning, den norska, som bestämt dagarbetstiden, måltidstimmar
och raster inberäknade, till 12 samt nattarbetstiden (äfven
brutto) till 10 timmar, och slutligen den finska lagstiftningen, som fastställt
maximalarbetsdagen i bagerier till 10 timmar om dygnet, dock med
högst 48 timmars arbetsvecka. Andra industrigrenar, där en lagstadgad
begränsad arbetstid förekommer, äro i Tyskland bland annat stenindustrien
med en maximalarbetsdag af 9 till 10 timmar för vissa arbeten, blyhyttor
med 8 timmar för vissa och 10 timmar för de flesta öfriga
arbeten, blyfärg sfabriker med 10 timmar för alla arbetare, som komma
i beröring med bly eller blyhaltiga ämnen, ackumulatorfabriker med 8
timmar, afbrutna af 1V2 timmes paus eller 6 timmar utan paus, allt
för särskilda sysselsättningar, samt gummivarumlkanisering med 4 timmars
maximalarbetstid vid användande af kolsvafla, hvarvid dessutom
1 timmes rast måste anordnas efter 2 timmars arbete. I de preussiska
järnvägsverkstäderna har 8-timmarsdagen införts, för den engelska statens
skeppsvarf och skeppsverkstäder äfvensom vid flertalet kommunala gasverk
i England gäller 8-timmarsdag, o. s. v.

Denna i största korthet meddelade öfversikt af nu gällande bestämmelser
i de europeiska staternas arbetarskyddslagstiftning ifråga
om begränsning af de vuxna manliga industriarbetarnes arbetstid visar, att
dessa stadgande!! inskränkt sig till att i några fall fastslå ett visst generellt
arbetstidsmaximuin, hvilket emellertid ligger högre än den numera i
praktiken i allmänhet nådda gränsen, samt att dessutom, vare sig en dylik
maximalarbetsdag fastställts eller icke, för vissa industrier föreskrifva
en arbetstid, i hvarje särskildt fall bestämd med hänsyn till det inom
industrien förekommande arbetets hälsovåda samt väl äfven industriens
ekonomiska ståndpunkt. Det är emellertid icke några större områden,
som på detta sätt direkt regleras af lagstiftningen. Men likväl torde
ifråga om vuxna mäns arbetstid för närvarande knappast några allvarligare
missförhållanden förekomma vare sig i de af den här refererade
lagstiftningen berörda länder eller i de stater, hvilkas sociala lag -

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

stiftning icke innehålla några bestämmelser till skydd för männens
arbetstid. Orsaken härtill synes främst böra sökas i den omständigheten,
att arbetstidens längd i så betydande utsträckning blifvit föremål
för reglering i de kollektiva överenskommelser mellan arbetsgifvarnes
och arbetarnes organisationer, hvilka bilda grundvalen för arbetsförhållandets
ordnande på åtskilliga arbetsområden i flertalet af Europas
ekonomiskt framåtskridna eller framåtgående stater. Och äfven där
dylika kollektivaftal ej finnas upprättade, hafva arbetarne dock genom
sitt organisationsväsen lyckats genomföra en begränsning af arbetstiden
inom allt större delar af industrien. Den möjlighet, som gifvits att på
dylikt sätt afpassa arbetstidens längd efter de skilda industriernas olika
förutsättningar och de där sysselsatta arbetsgifvarnes och arbetarnes
skilda kraf, synes ock innebära en afgjord fördel framför den generalisering,
som ett lagligt fastställande af en allmän maximalarbetsdag på
detta område alltid måste innebära, men som här kan framkalla verkningar
af ogynnsam art.

De undersökningar rörande arbetstidens längd, som verkställts
inom åtskilliga europeiska stater, bekräfta i allmänhet den erfarenheten,
att det lyckats arbetarne att på den frivilliga öfverenskommelsens väg
begränsa arbetstidens längd till rimliga mått. Den tidigare anförda
utredningen rörande Österrike visade, att år 1906 af alla industriarbetare
49 procent arbetade högst 10 timmar om dagen samt 24 procent 107;
timmar. De äfvenledes tidigare omnämnda siffrorna för Schweiz af år
1901 gåfvo vid handen, att 46 procent af industriarbetarne arbetade
högst 60 timmar per vecka, medan återstoden hade en veckoarbetstid
af öfver 60, men högst 65 timmar. Från öfriga länder, där någon
lagstadgad allmän maximalarbetsdag icke finnes, föreligga äfven åtskilliga
uppgifter i detta hänseende. Sålunda framgår af en finsk undersökning
för år 1910, berörande omkring 82,000 industri- och handtverksarbetare,
att för 82,4 procent af dem arbetstiden per vecka uppgick
till mindre än 60 och för 17,6 procent till 60 timmar och däröfver.
En motsvarande dansk undersökning, utförd år 1906 och berörande
207,000 industri- och handtverksarbetare, uppvisade för 90,*
procent af dem högst 10 timmars och för 9,2 procent öfver 10 timmars
arbetsdag. Från Ungern för år 1900 föreliggande uppgifter, omfattande
cirka 248,000 arbetare i industri och handtverk, utvisade en arbetstid
per dag, för 55,7 procent af arbetarne uppgående till högst 10 timmar
och för 11,6 procent till mer än 10, men högst 11 timmar.

Huru förhållandena i detta hänseende gestalta sig i vårt land,
framgår af den utredning rörande arbetstidens längd inom industri och

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

handtverk i Sverige, som af kollegii afdelning för arbetsstatistik verkställts
och offentliggjorts. Utredningen afser visserligen år 1905, men
torde dess siffror sannolikt fortfarande böra tillmätas en hög grad af
aktualitet. Af undersökningen berörda voro 345,446 arbetare, af hvilka
257,775 vuxna och 34,226 minderåriga manliga arbetare. Den ordinarie
nettoarbetstiden per dag utgjorde i genomsnitt för samtliga manliga
arbetare jämt 10 timmar. Den längsta arbetstiden för dessa arbetare
förekom inom trämasse- och pappersindustrien samt malmförädlingsindustrien,
båda med 10,G timmar, hvarefter följde textilindustrien med
10,3 timmar. Kortast befanns åter nettoarbetstiden vara för arbetare
inom grufdriften (8,5 timmar — jämför den flerstädes i utlandet lagstadgade
åttatimmarsdagen) och den grafiska industrien (9, l timmar).
Den dagliga nettoarbetstiden för arbetareantalet i dess helhet utgjorde:

Antal arbetare
procent

mindre än 10 timmar............................................... 18,6

10 timmar .................................................................... 51,9

mer än 10 timmar.................................................... 26,2

obestämdt .................................................................... 3,3

Summa 10 0,0

Sedan år 1885 syntes i genomsnitt för samtliga arbetare en minskning
i arbetstiden af 1, i timme kunna konstateras.

Denna undersökning, som omfattar större delen af industriens
och handtverkets arbetarantal, synes gifva vid handen, att i vårt land
arbetstidens längd utan lagbestämmelser, till stor del på grundvalen af
frivilligt träffade överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare,
begränsats till ett normalt mått af 10 timmar per dag. Tendensen
synes dessutom gå i riktningen mot ytterligare förkortningar af arbetstiden,
åtminstone per vecka, i det att i de under de senare åren
afslutade kollektivaftal en sträfvan gjort sig gällande att förkorta
särskildt lördagsarbetstiden.

När det gäller fastställandet af arbetstiden för vuxna män, vill
det sålunda synas som om denna fråga tillsvidare torde kunna öfverlämnas
åt de frivilliga aftalen för närmare reglering och som om lagstiftningsåtgärder
på detta område af arbetarskyddet för närvarande
icke vore af behofvet påkallade i andra fall än där det skulle visa sig
nödvändigt till förekommande af ohälsa eller på grund af andra orsaker
inom vissa hälsofarliga eller ifråga om organisationsväsende ringa utvecklade
yrken, där arbetsgivare och arbetare icke på annat sätt

Kvinno skyddslag atiftningen.

176 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 104.

kunde eller ville åvägabringa en lämplig begränsning af arbetstiden.
Då det emellertid måste anses vara synnerligen önskvärdt och, såsom
tidigare påpekats, äfven har inom riksdagen vid flera tillfällen framhållits
såsom nödvändigt, att arbetsförhållandena framför allt inom
hälsofarliga yrken ordnas på ett betryggande sätt, torde betydelsen af
det i 7 § e) af kommitténs lagförslag förekommande stadgande böra
understrykas, enligt hvilket tiden för arbetares användande i hälsofarlig
sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Särskildt synes i
fråga om detta stadgande böra framhållas, att det enligt kommitténs
motivering skulle afse icke allenast sådana sysselsättningar, hvilkas
hälsofarliga inverkan är mer uppenbar och hastigt verkande, såsom
arbete i skadliga gaser eller ovanligt stark hetta och där det gäller
en eller annan timmes längre eller kortare arbetstid, utan att med
bestämmelsen äfven åsyftats att nå sysselsättningar med mer långsamt
verkande, hälsofördärfligt inflytande, såsom exempelvis torrslipning, där
arbetet lämpligen torde kunna så anordnas, att arbetaren därmed
sysselsattes endast under en kortare, begränsad tid åt gången och
därefter under tillräcklig tid med annat, för andningsorganen oskadligt
arbete. Det torde ock slutligen böra framhållas såsom önskvärdt,
att vid tillämpning af den rätt att efter arbetsrådets hörande utfärda
förordningar rörande ytterligare föreskrifter för arbetets bedrifvande
vid bl. a. viss hälsofarlig sysselsättning, hvilken rätt enligt 11 § i
kommittéförslaget medgifvits Konungen, särskildt afseende måtte fästas
vid möjligt behof af bestämmelser i nu berörda hänseende.

Frågan om en begränsning af de minderårigas och de vuxna
kvinnliga arbetarnas arbetstid intager en särskild ställning inom ramen
af spörsmålet om arbetstidens allmänna begränsning. Såsom tidigare
antydts, synes ifråga om dessa båda arbetarekategorier en effektiv
reglering af arbetstiden knappast kunna genomföras utan lagstiftningens
hjälp, och den är här dessutom i särskild grad önskvärd, enär
skyddsbehofvet framträder starkare än när det är fråga om de vuxna
männen. Beträffande de minderåriga torde det här anförda icke behöfva
närmare motiveras. Men äfven rörande kvinnorna gäller det
att å ena sidan deras behof af skydd är af mera speciell och för det
allmänna betydelsefullare art än männens och att å andra sidan deras
förmåga att förskaffa sig detta skydd på den frivilliga öfverenskom -

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

melsens väg är männens väsentligt underlägsen. Kvinnan såsom yrkesarbeterska
tarfvar ett särskildt skydd på grund af sin ringare fysiska
prestationsförmåga och större mottaglighet för vissa skadliga verkningar
af arbetet samt på grund af sina funktioner som moder och som ledare
af eller hjälpkraft i familjehushållets arbete. Men de kvinnliga arbetarna
hafva endast i ringa utsträckning förmått eller förstått att begagna
sig af den styrka, som vid ordnandet af arbetsförhållandena
ligger i stödet hos gemensamma sammanslutningar. Flertalet kvinnliga
industriai-betare äro ännu i alla länder endast ofullständigt organiserade
eller ock sammanslutna i med svag aktionsförmåga utrustade
organisationer. Därför äro-de ock ifråga om villkoren för sitt arbete
i stor utsträckning hänvisade till lagstiftningens hjälp, och denna hjälp
hvarken kan eller bör undandragas dem, så länge icke deras förhållanden
i här berörda hänseende förändrats.

De fordringar, som ur dessa synpunkter måste ställas på en
kvinnoskyddslagstiftning, afse tillbörlig begränsning af arbetstiden,
förbud mot nattarbete, helt eller partiellt förbud mot kvinnors sysselsättande
i vissa slag af arbeten eller yrken samt förbud mot arbete
under viss tid före och efter nedkomsten. Alla dessa kraf hafva också
i större eller mindre utsträckning beaktats af nu gällande skyddslagstiftning
i de europeiska staterna.

Den vanligast förekommande af de särskilda kvinnoskyddsbestämmelserna
är den, som föreskrifver en viss tids ledighet efter nedkomsten.
Bland europeiska stater förefinnes ett dylikt stadgande —
oftast afseende en hviloperiod af fyra veckor — allestädes utom i Finland
och Frankrike. Beliofvet af hvila före nedkomsten har i bindande
form tillgodosetts endast af den spanska lagstiftningen, men möjliggöres
en dylik ledighet äfven för de tyska och schweiziska industriarbeterskorna.
I den italienska och spanska lagstiftningen återfinnas
särskilda föreskrifter till fromma för arbetande mödrar, som hafva barn
att amma, och i de tyska och schweiziska skyddslagarna stadgas, att
arbeterskor, som hafva att sköta hushåll, skola gifvas ledighet en half
timme före middagsrasten, såvida ej denna belöper sig till minst 1 1 2
timme.

Den synnerligen betydelsefulla bestämmelsen angående förbud mot
nattarbete för vuxna kvinnor är numera genomförd i de flesta europeiska
stater, tack vare en internationell öfverenskommelse, hvilken
biträdts af Europas alla länder, utom Ryssland, Balkanstaterna och
Norge. Förbudet, hvilket för Sveriges vidkommande införts genom
lagen den 20 november 1909, gäller som bekant kvinnors användande
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 23

178

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 104.

till arbete nattetid i företag med minst 10 arbetare och föreskrifver
en oafbruten nattkvila af minst 11 timmar, hvari tiden mellan klockan
10 e. m. och 5 f. m. skall ingå.

Förbud att använda kvinnor till bergverksarbete under jord gäller
i flertalet kulturstater, äfvensom förbud mot kvinnors användande till
rengöring och skötsel af i gång varande maskiner och transmissioner.
Hvad eljes förbudet mot kvinnors användande till arbete i tunga, med
särskild olycksfallsfara förenade eller hälsovådliga sysselsättningar beträffar,
så synes regeln vara den, att lagstiftningen genom en allmän föreskrift
i detta afseende likställt kvinnorna med de minderåriga arbetarne
och sålunda låtit dem komma i åtnjutande af starkare skydd i detta
hiinseende än männen och reglerat dessa slag af arbete genom särskilda,
i förordningsväg utfärdade föreskrifter. Så synes i allmänhet förhållandet
vara i de stora industristaterna, och särskildt hafva Tyskland, England
och Frankrike genom en rad förordningar i anslutning till skyddslagstiftningens
allmänna bestämmelser antingen helt och hållet uteslutit
kvinnorna från vissa med olycksfalls- eller kälsofara förenade arbeten
och industrier eller ock medgifvit deras sysselsättning endast under
iakttagande af särskilda försiktighetsmått eller viss tidsbegränsning.

Såsom exempel på föreskrifter af denna art må anföras följande,
för närvarande i Tyskland gällande stadganden. I fabriker för tillverkning
af elektriska ackumulatorer få kvinnor icke sysselsättas vid
sådana arbeten, där de kunna utsättas för beröring med bly eller blyföreningar,
liksom i blyhyttor och fabriker för tillverkning af blyfärger
och andra kemiska blyprodukter användandet af kvinnor är förbjudet,
såvida de utsättas för faran att inandas eller komma i beröring med
blyhaltigt stoft eller blyhaltiga ångor och ämnen. I tegelbruk, zinkhyttor,
fabriker för tillverkning af cikoria, glashyttor och glassliperier,
råsockerfabriker, sockerraffinaderier och melassfabriker, valsverk, stenbrott
och stenhuggerier, alkalichromatfabriker få arbeterskor sysselsättas
endast vid vissa arbeten eller i vissa delar af lokalerna, hvarvid
bestämmelserna ofta äro så stränga, att de blifva liktydiga med förbud
mot användande af kvinnliga arbetare. Härtill bör läggas att lagen
— således ej särskilda förordningar — uttryckligen förbjudit kvinnors
sysselsättning i koksberedningsanstalter samt vid transport af material
vid byggnadsföretag (från den 1 april 1917).

Det synes vara af särskild vikt, att vid meddelande i lagstiftningen
af föreskrifter till skydd för de kvinnliga arbetarna ägna uppmärksamhet
åt de faror, för hvilka kvinnorna utsättas genom användande
till arbete vid maskiner, ångpannor eller andra arbetsanordnin -

179

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

gar eller inom halsofarliga yrken. Dels torde det icke vara osannolikt,
att kvinnorna på grund af sin klädedräkt, hårklädsel eller andra orsaker
lättare än öfriga vuxna arbetare kunna blifva offer för olycksfall, dels synes
det af under de senare åren inom åtskilliga länder verkställda undersökningar
vara ådagalagdt, att kvinnornas organism sämre än männens
äger förmåga motstå det ogynnsamma inflytandet af hög temperatur
eller af giftiga gaser och ämnen, hvilka senare visat sig särskildt ägnade
att framkalla sjukliga förändringar i de kvinnliga generationsorganen,
i all synnerhet under fosterutvecklingsperioden. Af sådan anledning
torde det vara af beliofvet påkalladt, att i en lagstiftning om arbetarskydd
äfven för vårt land, i likhet med hvad som synes vara regel för
öfriga länder, införa ett särskildt stadgande till skydd för kvinnas
användande i med särskild olycksfalls- eller kälsofara förenadt arbete.
Lämpligast torde därvid vara att i lagen införa endast en bestämmelse
af allmännare innebörd och att åt Konungen öfverlämna att efter
arbetsrådets hörande utfärda de närmare föreskrifter, som i hvarje särskildt
fall kunna visa sig vara af behofvet påkallade.

Af de stadgande!!, som tillhöra den speciella kvinnoskyddslagstiftningen,
äro vid sidan af nattarbetsförbudet, de viktigaste de, hvilka
föreskrifva en viss allmän begränsning af kvinnornas arbetstid. Dylika
stadganden återfinnas i Englands, Tysklands och Frankrikes, sålunda
de trenne största europeiska industrinationernas lagstiftning. '') I England
är maximalarbetsdagen för kvinnor inom textilindustrien 10 timmar
alla hvai''dagar utom lördagar, då den är 5 1/i timmar, således en veckoarbetstid
af 55 Va timmar. Inom öfriga delar af industrien är veckoarbetstiden
för kvinnorna fastställd till 60 timmar, hvaraf på lördagarna
få komma högst 7 1 j och på öfriga hvardagar 10 Va timmar.
I Tyskland är i företag med minst 10 arbetare, eller där af elementärkraft
drifven motor användes, tiotimmarsdagen maximalarbetsdag för
alla kvinnor och arbetstiden på lördagar inskränkt till 8 timmar; så
att v e c k o a r b e t s ti d e 11 når ett maximum af 58 timmar. Inom den franska
industrien är äfven tiotimmarsdagen lagstadgad för de kvinnliga arbetarna.
Där har det viktiga tillägget i lagen gjorts, att samma maximalarbetsdag
skall tillkomma också de vuxna manliga arbetare, som arbeta
i samma företag som skyddade kvinnor och minderåriga. Härigenom
hafva 40 procent af industriens alla arbetare kommit i åtnjutande af

'') Ett stort antal af den nordamerikanska unionens stater kafva infört bestämmelsen
om tio timmars maximal arbetsdag för kvinnor, växlande med stadgande om 58
å 60 timmars veckoarbetstid.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

lagens skydd i detta afseende, och genom denna lagbestämmelse bär
särskildt betonats den betydelse, som en blott för vissa arbetarkategorier
föreskrifven maximalarbetsdag äger och i praktiken visat sig äga för
genomförandet af en motsvarande begränsning af arbetstiden äfven för
öfriga arbetare, hvilkas arbete i ett eller annat afseende är beroende
af eller äger tekniskt samband med de skyddade arbetarnas arbete.

Då Europas ledande industristater sålunda numera infört den lagstadgade
tiotimmarsdagen för kvinnliga arbetare ''), synas de af den
internationella konkurrensen betingade, svåraste hindren mot samma
lagstiftnings genomförande äfven i andra länder vara väsentligen undanröjda.
Också har den internationella föreningen för lagstadgadt arbetarskydd,
hvilken tidigare tagit initiativet till och äfven lyckats genomföra
det i så godt som alla Europas stater gällande förbudet mot
kvinnors nattarbete, i anslutning till ett tidigare berördt, af den internationella
Berlinkongressen år 1890 gjort uttalande, på sitt aktionsprogram
upptagit frågan om en lagstadgad maximalarbetsdag af tio
timmar för kvinnliga arbetare. Kedan vid föreningens sammanträde
i Luzern år 1908 gjordes i ämnet följande uttalande: >Maximalarbetsdagen
för alla af Bernkonventionen (rörande nattarbetet) berörda kvinnliga
arbetare bör genom internationell öfverenskommelse fastställas till
10 timmar. Införandet genom lag af denna maximalarbetsdag bör ske
genom successiv begränsning af arbetstiden». Vid föreningens nästa
sammanträde, i Lugano år 1910, bekräftades detta beslut och uttalades
dessutom, att föreningen, på grund däraf att åtskilliga staters lagstiftning
infört tiotimmarsdagen för kvinnliga arbetare, ansåge den
lämpliga tidpunkten vara inne för att genom internationell öfverenskommelse
utsträcka giltigheten af denna tiotimmarsdag till alla stater,
åtminstone för alla företag med minst tio arbetare. I anslutning härtill
anmodades föreningens verkställande organ, internationella arbetsbyrån
i Basel, att vidtaga nödiga mått och steg för genomförande af
en dylik öfverenskommelse.

En maximalarbetsdag af tio timmar för kvinnliga arbetare synes
sålunda på skyddslagstiftningens nuvarande utvecklingsståndpunkt motsvara
det mått af arbetstidens begränsning för industriarbeterskorna,
som allmänt anses vara antagligt och genomförbart ur synpunkten af
såväl industriens som arbeterskornas intressen. Vid en närmare pröf -

:) I dessa dagar har det holländska parlamentet under behandling af arbetarskyddslagstiftningen
i en ny lag rörande barns och kvinnors arbete infört bestämmelse
om 10 timmars maximalarbetsdag och 58 timmars maximalarbetsvecka för kvinnor.

181

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

ning af frågan rörande införandet af en på sådant sätt begränsad
arbetsdag äfven i vårt land, torde det främst vara af intresse att erhålla
någon kännedom om, huru de kvinnliga industriarbeterskornas
arbetstid för närvarande gestaltar sig hos oss. Af den tidigare anförda
utredningen rörande arbetstidens längd inom den svenska industrien
och handtverket framgå följande siffror till belysande af denna omständighet.

	Arbetstid.	Antal kvinnliga arbetare.	Procent.
Under 8	timmar ..........................	893	M
8		1,245	2,3
8 V2	?? ...........................	''978	1,8
9	...........................	5,117	9,6
9 Vä	?? ........................	4,982	9,3
10	5? ...........................	26.956	50,4
10 Va	..........................	6,317	11,8
11		5,292	9,9
11 Vs	..........................	252	0,5
12	j? .........................	396	0,8
Öfver 12	..........................	53	0,1
Obestämdt antal timmar.............	964	1,8
	Summa	53,445	100,o

För något öfver hälften af arbeterskorna utgjorde således nettoarbetstiden
10 timmar per dag. Antalet af dem, som hade kortare
arbetstid, var ungefärligen lika stort som antalet af dem, hvilkas arbetsdag
öfversteg 10 timmar. Af dessa senare, hvilkas totalantal utgjorde
12,310, hade 6,317 arbeterskor eller 11,8 procent af samtliga en arbetstid
af 10 V2 samt 5,292 eller 9,9 procent en arbetstid af 11 timmar.
Hvad särskildt de yrkesgrupper beträffar, där kvinnorna äro talrikast
representerade, så visade utredningens siffror, att nettoarbetstiden inom
textilindustrien uppgick till öfver 10 timmar för icke mindre än 7,889
eller 45,o procent af samtliga arbeterskor. Af dessa arbetade 3,608 10 Va
och 4,198, således mer än hälften, 11 timmar, under det att endast
83 hade en längre arbetsdag än 11 timmar. Inom beklädnadsindustrien,
som näst textilindustrien räknade det största antalet kvinnliga
arbetare, voro förhållandena gynnsammare, i det af dess arbeterskor
1,263 eller endast 12,i procent arbetade längre än 10 timmar om dagen.
Hvad beträffar närings- och njutningsämnesindustrien, dit jämväl ett

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

relativt stort antal kvinnliga arbetare hörde, så var den dagliga arbetstiden
där för 1,246 eller 13,procent af samtliga arbeterskor — företrädesvis
anställda vid maltdrycksbryggerier och mälterier, råsockerbruk,
bagerier o. s. v. — längre än 10 timmar. Af samtliga arbeterskor
med längre arbetstid än 10 timmar kommo ej mindre än omkring
84 proc. på de tre nu nämnda yrkesgrupperna.

Af de nu anförda siffrorna synes sålunda framgå, att om också
omkring tre fjärdedelar af Sveriges industriarbeterskor för närvarande
torde genom frivillig öfverenskommelse hafva nått fram till eu arbetsdag
af högst 10 timmar, så måste likväl återstoden eller en fjärdedel
af hela antalet arbeta eu half eller eu hel. understundom ända till två
och flere timmar längre om dagen än denna tid. Det förtjänar därvid
särskildt påpekas, att de yrkesgrupper, inom hvilka dylika längre arbetstider
förekomma, äro de, som förnämligast eller ock i betydande omfattning
begagna sig af den kvinnliga arbetskraften. Hvad i all synnerhet
textilindustrien beträffar, så bör erinras om, att inom detta yrke,
där i vårt land en längre arbetstid än 10 timmar synes vara i det
närmaste lika allmän som eu till detta timantal begränsad arbetsdag,
världens förnämsta textilvaruproducerande land, England, redan sedan
länge har infört eu strängare begränsning af kvinnornas arbetstid —
till 55 Va timmar i veckan — än för öfriga yrken. Också synes det
hafva varit af särskild hänsyn till de framför allt inom textilindustrien
förekommande långa arbetstiderna, som icke blott i England, utan ock
i Tyskland och Frankrike den lagliga begränsningen af kvinnornas
arbetstid genomförts. Då nämligen en längre arbetstid än den normala
oftast framträdt just inom de yrken, där kvinnorna utgjorde den vida
öfvervägande delen af arbetsstyrkan, så har detta med rätta måst tolkas
såsom eu yttring af kvinnornas på grund af ett ofullkomligt organisationsväsende
tidigare påpekade svagare ställning än männen vid arbetsaftalets
ingående. Men då samhället ansett sig ifråga om reglering af
kvinnornas arbetsförhållanden äga särskilda intressen att bevaka, har
ifråga om sträfvandet för arbetstidens begränsning ingen annan utväg
stått öppen för vinnande af det åsyftade målet än att låta en dylik
reglering ske genom lagstiftningens ingripande.

Det vill synas som vore förhållandena i här berörda hänseenden
äfven i vårt land af liknande innebörd. Pin längre arbetstid än den
för industrien i dess helhet till synes normala tiotimmarsdagen torde,
enligt hvad nyss anförda siffror gifva vid handen, förekomma för ett
betydande antal kvinnor inom de viktigaste bland de industrier, där
kvinnorna utgöra majoriteten af arbetarantalet. Å andra sidan torde

183

Kunfjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

äfven organisationsarbetet och organisationsförhållandena bland dessa
industriers kvinnliga arbetare uppvisa de största svagheterna och omfattningen
af sammanslutningens genomförande ännu inom flertalet af
dessa arbetargrupper vara jämförelsevis ringa. Erfarenheten från den
hittillsvarande utvecklingsgången af detta organisationsarbete och af de
på grundval däraf slutna öfverenskommelserna med arbetsgifvarne synas
icke heller gifva stöd för ett antagande, att i dessa afseenden några
väsentliga förändringar under den närmare framtiden skola inträda.
Under sådana omständigheter torde från det allmännas sida en viss
uppmärksamhet böra ägnas denna fråga, särskilt med hänsyn till de
för samhället betydelsefulla intressen det här kan gälla att skydda.

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen
den 27 mars 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 december
1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt
förslag till lag om arbetarskydd.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af byråingenjören Arthur Molin.

I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde yttrade
justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

I en hvar af de nu gällande författningar, som det föreliggande
lagförslaget afser att ersätta, hafva uttryckligen angifvits de särskilda
slag af verksamhet, å hvilka författningen äger tillämpning. I förslaget
åter har man för bestämmande af den föreslagna lagens tillämpningsområde
valt en annan väg, i det att först helt generellt utsagts,
att lagen skall äga tillämpning å hvarje verksamhet, industriell eller
icke, hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning, och
sedermera gjorts vissa undantag från denna regel och modifikationer i
densamma.

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Detta sätt att gå till väg a synes visserligen vara att föredraga
framför det nu använda uppräkningssystemet. Men det för ock gärna
med sig den olägenhet, att lagen kommer att blifva utsträckt jämväl
till områden, där den icke kan finna lämplig användning; man är
sålunda utsatt för faran af att förbise den viktiga grundsats, hvilken
bör göra sig gällande vid all lagstiftning, att behofvet af de ifrågasatta
lagbestämmelserna skall tjäna till rättesnöre vid fastställandet af lagens
verkningsområde. Till den del lagen går utanför gränsen af ett verkligt
och påvisligt behof får lagen en för dess auktoritet icke alldeles ofarlig
karaktär af mera teoretiskt lagverk.

Nu antydda olägenhet synes icke hafva tillräckligt beaktats vid
upprättandet af det föreliggande förslaget, utan torde dettas tillämpningsområde
hafva utsträckts afsevärdt längre än behofvet föranleder. Härvid
är särskild! att märka, att i förslaget åt begreppet arbetare gifvits en
omfattning, som går vida utöfver den betydelse detta ord äger såväl
enligt allmänna språkbruket som eljest i gällande eller ifrågaställa lagar
eller författningar. Under nämnda begrepp skulle nämligen enligt den
bestämning däraf, som ges i förslagets 2 §, komma att hänföras ej blott
de personer, hvilkas arbete är väsentligen kroppsligt, utan jämväl utöfvare
af de så kallade fria yrkena (ingenjörer, läkare, artister, informatorer
och dylika) samt ämbets- och tjänstemän äfvensom öfriga personer,
hvilkas anställning är annan än den egentlige kroppsarbetarens.

Att den föreslagna lagens tillämpningsområde härutinnan är alltför
vidsträckt, framträder i vissa fall redan i förhållandet enskilda
emellan. Och ännu mera visar sig detta beträffande arbetsförhållande,
däri staten är arbetsgivare. Visserligen böra stadgandena i en lag af
förevarande art blifva tillämpliga, då staten drifver rörelse, ändå att den
icke idkas såsom näring, eller uppträder såsom utöfvare af särskildt
arbetsföretag, detta ord taget i dess vanliga betydelse af företag, däri
användas hufvudsakligen kroppsarbetare. Men annorlunda ställer det
sig, då fråga är om sådan statens verksamhet, som utöfvas för uppfyllandet
af statens ändamål, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten.
Vid denna verksamhet lära i regel icke förekomma

missförhållanden af den art, hvarå förslaget har afseende, särskildt icke
beträffande minderårigas och kvinnors användande i arbete; och i allt
fall bör uppenbarligen behofvet af skydd till förekommande af tänkbara
sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa till följd af arbetslokalers
osundhet, tillgodoses i helt andra former än genom kontrollföreskrifter
i en författning af allmän civillags natur. Det må icke heller förbises,
hurusom en tillämpning af de i förslaget angifna inspektionsbeBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 24

186

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 104.

stämmelserna i vissa fall skulle kunna leda till uppehåll eller hinder i
arbetet eller eljest vara olämplig. Särskilt torde detta befinnas vara
fallet på det rent militära området. Omständigheterna kunna där vara
sådana, att staten måste i förslagets mening vara att anse såsom
arbetsgifvare åt arbetare; men att inrymma äfven denna verksamhet
under de föreslagna bestämmelserna vore knappast förenligt med de speciella
kraf, som föranledas af ifrågavarande arbetsförhållandes egenartade
beskaffenhet. För öfrigt torde, om förslaget skulle tillämpas å den
egentliga tjänstemannaverksamheten, det näppeligen alltid låta sig afgöra
hvem som i fråga om visst arbete eller viss arbetare vore att
anse såsom den enligt 52 § i förslaget ansvarige arbetsföreståndaren,
t. ex. beträffande arbete inom kollegiala ämbetsverk.

Hvad nu sagts om statens verksamhet äger i hufvudsak motsvarande
tillämpning å sådan verksamhet, som drifves för kommuns räkning.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts torde böra sökas en utväg,
som utan bibehållande af den nu använda uppräkningsmetoden likväl
bringar den ifrågasatta lagstiftningen inom mera rationella gränslinjer
än förslaget uppdrager. En dylik utväg synes ock utan större svårighet
kunna finnas, nämligen därigenom att man bygger lagstiftningen på begreppet
rörelse. Under detta begrepp inrymmes först och främst all verksamhet,
som utöfvas i och för ett näringsyrke, alltså icke blott den verksamhet,
som utan tvekan är att hänföra till fabrik, handtverk eller handtering,
utan äfven näringsverksamhet af sådan art, att den väl icke fullt
passar in på någon af de nämnda grupperna, men kan anses stå någon
af dem nära. Till rörelse af ett eller annat slag torde sålunda kunna
hänföras alla de särskilda verksamhetsgrenar, å hvilka yrkesfarekommittén
i motiveringen till 2 och 3 §§ i sitt förslag fäst särskild uppmärksamhet
från den synpunkten huruvida de kunna betecknas såsom industriell
verksamhet eller icke; och skulle vidare lagstiftningen genom att
bygga på begreppet rörelse komma att omfatta handel af hvarje slag
äfvensom yrkesmässig drift afseende kommunikation, såväl egentlig transportverksamhet
som annan hit hänförlig verksamhet, t. ex. allmänhetens
betjänande med telefon, likasom jämväl bank-, försäkrings- och annan
dylik verksamhet. Och då rörelse icke är inskränkt till hvad som förstås
med näringsdrift, komme på så sätt att under lagen falla jämväl
sådan på yrkesmässigt sätt bedrifven verksamhet, som icke idkas såsom
näring. Dylik verksamhet drifves i rätt stor omfattning både af
staten och af vissa kommuner. Såvidt fråga är om sådan af staten
eller kommun utöfvad verksamhet, som är att hänföra till rörelse,

187

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

kan det ju icke heller, såsom förut påpekats, finnas någon grundad anledning
att utesluta verksamheten från lagens tillämpningsområde.

Naturligtvis kan man dock, såsom i det föregående redan antydts,
icke stanna vid att låta all verksamhet, som icke kan inordnas under
begreppet rörelse, falla utanför den ifrågavarande lagstiftningen. Man
måste uppenbarligen taga med alla särskilda arbetsföretag, detta ord
fattadt i dess förut angifna vanliga betydelse, såsom hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt arbetsföretag, vare sig
de utföras af enskild person eller af staten eller kommun. Dylika företag
kunna väl för arbetsgifvaren innebära utöfning af yrkesmässig verksamhet,
men förhållandet kan naturligtvis också vara ett annat. Därest
emellertid särskilda arbetsföretag i lagen upptagas vid sidan af sådan
verksamhet, som inbegripes under rörelse, torde härmed på ett uttömmande
och jämväl tillräckligt tydligt sätt vara angifven den innebörd
af lagen, som bör tillkomma densamma.

Det behöfver knappast påpekas, att, om man på nu angifvet sätt
fastställer lagens tillämpningsområde, man icke därigenom begränsat
de åsyftade skyddsbestämmelserna till att afse allenast sådana i rörelsen
eller det särskilda arbetsföretaget sysselsatta personer, som äro att hänföra
till arbetare i den betydelse, hvari detta ord allmänneligen tages.
En dylik begränsning låter sig emellertid icke genomföra, ehuru det
nog ej kan förnekas, att lagen, praktiskt taget, icke har någon egentliguppgift
att fylla i fråga om vissa personer, som i rörelsen eller företaget
tagas i anspråk för tillgodoseende af förefintligt behof af annat arbete
än verkligt kroppsarbete.

Eu ändring af förslaget i angifven riktning skulle medföra, att
det under 1 § c) upptagna undantaget från lagens tillämpningsområde
icke blefve behöflig!; och det kan ifrågasättas, huruvida icke undantaget
under 1 § a) skulle blifva af så ringa praktisk betydelse, att jämväl

samma undantag må anses obehöflig!.

För den händelse åter förslagets allmänna ståndpunkt i förevarande
hänseende finnes böra bibehållas oförändrad, synes på grund af hvad i
det föregående erinrats beträffande den gängse betydelsen af begreppet
arbetare hvad 2 § i förslaget innehåller böra få plats omedelbart efter
första stycket af 1 §. Härigenom skulle den åsyftade omfattningen af
den föreslagna lagens verkningsområde genast framträda på ett mera
åskådligt sätt än nu kan sägas vara fallet. Därjämte torde bestämmelserna
i 24 § af förslaget böra underkastas den omarbetning, att beträffande
sådan statens eller kommuns verksamhet, som, enligt hvad
förut anmärkts, borde uteslutas från den föreslagna lagens tillämpnings -

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

område, vederbörande tillsynsorgan icke må företaga inspektion med
mindre anmälan eller annan särskild omständighet gifver skälig anledningmisstänka
försummelse i fråga om lagens efterlefnad.

Regeringsrådet Ernberg anförde:

Att en väsentlig utsträckning af den ifrågavarande lagstiftningens
tillämpningsområde är af förhållandena påkallad synes den i ärendet
verkställda utredningen otvetydigt gifva vid handen. Detta framgår,
hvad beträffar förebyggande af olycksfall i arbete, redan däraf att,
enligt hvad statistiken utvisar, olycksfall inom en hel del arbetsområden,
som icke falla under nu gällande skyddslagstiftning, förekomma i lika
stor om ej större utsträckning än inom åtskilliga af de yrken, som
denna lagstiftning omfattar. Lagen om ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete äger ock tillämpning å eu ganska stor mängd
yrkesgrupper, som icke falla under den nuvarande yrkesfarelagen;
och förslag till en ej oväsentlig utvidgning af förstnämnda lags
giltighetsområde föreligger redan. Äfven förekommer användning af
minderårigas arbetskraft uppenbarligen inom en mängd verksamhetsgrenar,
hvilka icke beröras af den nuvarande lagstiftningen i ämnet,
i sådan omfattning och under sådana förhållanden, att lagstiftningens
ingripande till förekommande af missbruk måste anses önskvärdt och
behöfligt.

Däremot synes det med fog kunna starkt ifrågasättas, huruvida
det verkligen kan anses nödigt eller lämpligt att gifva den ifrågavarande
lagstiftningen en så vidsträckt tillämpning, som med förslaget åsyftas.

Såsom redan inom lagrådet framhållits, skulle som regel under
förslaget falla all verksamhet i statens eller kommuns tjänst, så snart
staten eller kommunen är att betrakta som arbetsgifvare, således äfven
den rent tjänstemannamässiga verksamheten i alla dess former. Hvad
till en början beträffar statstjänsten, är ju visserligen obestridligt, att
äfven inom nyssberörda område, eller det rent tjänstemannamässiga,
arbetet understundom kan komma att bedrifvas under förhållanden,
ägnade att framkalla eller befordra ohälsa i ett eller annat hänseende
hos de arbetande, t, ex. i följd af bristfälliga eller olämpliga tjänstelokaler
eller dylikt. Något afsevärdt behof af den nu ifrågavarande
lagstiftningens tillämpning å hithörande områden torde emellertid knappast
förefinnas; och i hvarje fall synas de missförhållanden, som i sådant
hänseende någon gång må kunna yppas, lämpligen böra af hjälpas
på annat sätt än genom meddelande af föreskrifter af allmän civillags
natur.

189

Kungl. Majds Nåd. Proposition N.o 104.

Beträffande särskildt vissa delar af statstjänsten faller på grund
af tjänstgöringens egenartade natur genast i ögonen, att det svårligen
kan vara lämpligt eller välbetänkt att därtill utsträcka lagens tillämplighet.
Detta gäller framför allt om den egentliga militärtjänsten, hvilken
äfven den i ganska betydande omfattning skulle falla under förslagets
bestämmelser.

Hvad nyss i allmänhet sagts om statstjänsten i antydda delar
gäller i hufvudsak äfven om det arbete i kommuns tjänst, som har
karaktär af egentlig tjänstemannaverksamhet.

Förslagets bestämmelser skulle vidare komma att erhålla tillämpning
å A7issa slag af verksamhet, som med afseende å själfva arbetets
art eller de förhållanden, hvarunder det bedrifves, förete ganska mycken
likhet med den förut, omförmälda tjänstemannaverksamheten. Jag åsyftar
här sådant arbete, som förekommer i bank-, försäkrings- och annan
dylik verksamhet, i grosshandels- och annan därmed jämförlig rörelse,
såvidt angår det rent affärs- eller kontorsmässiga arbetet, äfvensom arbete,
som utföres å byråer för advokat-, ingenjörs- och annan affärsverksamhet.
Beträffande samtliga verksamhetsgrupper af nu antydd art
torde, liksom i afseende å den egentliga tjänstemannaverksamheten, med
skäl kunna sägas, att, om än naturligtvis missförhållanden af den art,
den ifrågasatta lagstiftningen vill förebygga, äfven å nämnda arbetsområden
kunna tänkas förekomma, behof af en sådan lagstiftning för
dessa områden icke på minsta sätt framträdt eller gjort sig gällande.
Efter all sannolikhet skulle därför lagens bestämmelser bär icke få någon
nämnvärd betydelse. Detsamma torde ock gälla i fråga om åtskilliga
slag af arbete, som förrättas af personer, hvilka af enskilda anlitas såsom
biträden i verksamhet af hufvudsakligen intellektuell beskaffenhet, såsom
exempelvis arbete, som utföres af biträden, anställda hos domare eller
andra ämbetsmän, hos läkare, författare, vetenskapsmän, konstnärer eller
andra med dem jämförliga personer.

Af det sagda framgår, att enligt min uppfattning åt förslagets
bestämmelser gifvits ett väsentligt vidsträcktare tillämpningsområde än
af förhållandena kan anses påkalladt. Visserligen kan häremot invändas,
att, såsom departementschefen ock framhållit, missförhållanden af
den art, förevarande lagstiftning afser att förebygga eller afhjälpa,
kunna tänkas förekomma inom snart sagdt hvarje arbetsområde samt
att å denna lagstiftning därför bör ställas den fordran, att därigenom
beredes möjlighet till undanröjande af hvarje dylikt missförhållande.

I afseende härå må dock, såsom redan blifvit inom lagrådet antydt, anmärkas
att, därest åt en lag gifves ett tillämpningsområde, vidsträcktare

190 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

än det, med afseende hvarå lagen uppbäres af ett mera afsevärdt praktiskt
behof, lagen, särskildt om densamma såsom här är fallet för sin
effektivitet krafvel- särskilda direkta kontrollåtgärder, lätteligen delvis
blir en lag allenast på papperet, till men för den auktoritet, lagen bör
äga. Erinras må i detta sammanhang ock, att tillsynen öfver lagens
efterlefnad beträffande en stor mängd under lagen fallande verksamhetsområden
enligt förslaget på sådant sätt begränsats, att berörda tillsyn
antagligen skulle i fråga om dessa områden få ganska ringa betydelse.
Så snart arbetet å ett arbetsställe med hänsyn till olycksfall och ohälsa
i regel är ofarligt och därstädes sysselsättas hvarken minderåriga eller
kvinnor, skall nämligen enligt förslaget vederbörande tillsynsorgan icke
vara pliktigt att där anställa inspektion med mindre anmälan eller annan
särskild omständighet gifver anledning misstänka, att lagens bestämmelser
eller i anledning däraf meddelade föreskrifter icke behörigen
iakttagas. Vid sådant förhållande ligger äfven den faran nära, att
inspektionsåtgärderna å dylika arbetsställen ej sällan blifva beroende af
rent tillfälliga omständigheter. Detta, som måste anses innefatta eu
svaghet i förslaget, gifver ock stöd åt den ofvan uttalade uppfattningen
i fråga om det verkliga behofvet af den ifrågasatta lagstiftningen. Svårigheten,
att icke säga omöjligheten, att öfver hela det område förslaget
omfattar .åstadkomma en någorlunda verksam inspektion, ligger äfven i
öppen dag. T själfva verket torde ock den generalisering, som gifvits
åt förslagets bestämmelser om den tilltänkta lagens tillämpningsområde,
bero icke så mycket åt förut antydda mera teoretiska grunder som fastmera
af en önskan att undvika de svårigheter, som ansetts förenade
med att annorledes på ett tydligt och uttömmande sätt uppdraga gränserna
för lagens tillämpningsområde. Dessa svårigheter torde dock, om
än bety dande nog, icke vara oöfvervinneliga. I allt fall torde äfven på
annan väg än den i förslaget i förevarande afseende använda ett praktiskt
taget fullt tillfredsställande resultat kunna ernås.

Tydligt synes härvid till en början vara, att eu lagstiftning af
förevarande art har sin egentliga betydelse för sådana verksamhetsområden,
där kroppsarbetare i afsevärd omfattning användas i arbetet.
Detta är ock den ståndpunkt, nu gällande lagstiftning i ämnet, likasom
ock lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,
intagit. Förnekas må emellertid icke, att äfven inom vissa andra områden
— exempelvis handel och kommunikationsverksamhet — arbetet
delvis bedrifves under sådana former, att ett lagstiftningens ingripande
må anses påkalladt till skydd för där anställd personal, som väl icke
enligt gängse språkbruk är att hänföra till arbetare i vanlig mening

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

meu dock utöfvar sitt arbete på sätt och under förhållanden, att densamma
väsentligen kan därmed likställas. Däremot torde, beträffande
andra områden, ett djdikt ingripande, förutom i mera sällsynta undantagsfall,
till livilka lagstiftningen knappast har tillräcklig anledning att taga
hänsyn, icke kunna anses nödigt. Att det här möter svårigheter att uppdraga
de lämpliga gränslinjerna liggei i sakens natur. Dock torde dessa
i sak knappast vara större än t. ex. på arbetsaftalslagstiftningens område,
där en liknande utvidgning af arbetarbegreppet, taget i nyss angifna
mening, varit ifrågasatt. En sammanfattning under vissa gemensamma
beteckningar af de särskilda kategorier, som i sådant afseende å nu förevarande
område böra ifrågakomma, synes emellertid till vinnande af
nödig tydlighet önskvärd. Såsom exempel å beteckningar af dylik innebörd
må nämnas handelsbiträden, personal eller betjäning, använd vid
själfva driften af vissa angifna slag af anstalter eller inrättningar, eller
motsvarande. Att, på sätt enligt olycksfallsersättningslagen är fallet,
äfven arbetsförmän böra under den ifrågasatta lagen inbegripas, lärer
få anses gifvet.

Vill man nu på antydt sätt begränsa lagens tillämpningsområde och
sålunda låta detta väsentligen blifva beroende af arbetets art — graden
af dess farlighet och de förhållanden, hvarunder det i öfrigt i allmänhet
utöfvas — synes det ligga i sakens natur, att den lämpligaste metoden
för angifvande! i lagen af gränserna för dess giltighetsområde
är att i lagen uttryckligen uppräkna de särskilda slag af verksamhet,
hvarå lagen är afsedd att äga tillämpning.

På sätt departementschefen anfört, kan ifrågasättas, huruvida icke
lagens tillämpning borde begränsas till den yrkesmässigt utöfvade verksamheten,
hvarigenom ock den fördel skulle vinnas, att lagen bragtes i
en som det vill synas härutinnan naturlig öfverensstämmelse med olycksfallsersättningslagen.
Af skäl, som departementschefen antydt, torde
dock måhända vara riktigast att härutinnan bibehålla förslagets ståndpunkt.

Där verksamhet, som i allmänhet anses böra falla under lagen,
utöfvas af staten eller kommun, torde lagen som regel böra erhålla
tillämpning äfven å denna verksamhet.

Hvad härefter beträffar frågan om de särskilda verksamhetsgrupper,
som böra under lagen intagas, är detta tydligen ett spörsmål,
som kan lösas endast efter en härpå särskildt inriktad närmare undersökning.
Att i ärendets nuvarande skick åstadkomma ett härutinnan
fullt tillfredsställande förslag är icke gärna möjligt. På grundval af den
föreliggande utredningen torde dock en omarbetning af förslaget i sådan
riktning icke möta alltför stora svårigheter. Härvid erbjuda såväl yrkes -

192

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

inspektörernas förslag som ock gällande lagstiftning angående ersättning
för olycksfall i arbete, jämte det af riksförsäkringsanstalten i utlåtande den
10 januari 1908 afgifna förslag till utvidgning af samma lags giltighetsområde
med däröfver afgifna yttranden, åtskilliga hållpunkter af betydelse.

Till en början synes sålunda vara klart, att under lagen böra innefattas
de verksamhetsgrenar, som falla under nu gällande skyddslagstiftning,
eller således i hufvudsak den fabriksmässiga industrien, äfvensom
handtverk och därmed jämförlig handtering.

Till intagande i enumerationen torde vidare böra ifrågakomma:
åtskilliga slag af verksamhet, som afse tillgodogörande af vissa
naturprodukter, såsom grufdrift och därmed jämförligt arbete, skogsafverkning
samt upptagning af is eller torf m. m. dylikt, allt försåvidt
verksamheten icke är att hänföra till arbete inom jordbruket;

byggnadsverksamhet, äfven i den mån denna icke är att hänföra
till industri, inbegripna jämväl arbeten, som innefatta bearbetning af
jordmassan, såsom schaktning, borrning in. m., samt byggande af vatten-,
aflopps-, gas- eller andra dylika ledningar äfvensom rifningsarbeten;

drift af anläggningar för samfärdsel eller transport, såsom järnvägs-
och spårvägsdrift, skötsel af kanal- och slussverk, drift af telegrafoch
telefonanläggningar samt allmänhetens betjänande med åkeri- eller
automobilrörelse eller annan transportverksamhet äfvensom flottning;

butikshandel samt lager- och magasinsrörelse äfvensom kringförande
af varor till försäljning;

vissa andra slag af verksamhet i samfärdselns eller omsättningens
intresse, såsom lastning, lossning, stufning samt arbete vid brädgårdar
och andra dylika upplagsplatser;

renhållning af vägar, gator och andra allmänna platser samt åt
byggnader, gårdsutrymmen och kloaker äfvensom skorstensfejeri- och
dykeri verksam het;

drift af vissa inrättningar och anstalter för allmänhetens betjänande
med härbärge och förplägning m. m., såsom hotell, restauranger och
utskänkningsställen, badanstalter, rak- och frisérstugor; äfvensom

drift af för allmänheten afsedda nöjesetablissemang, såsom teatrar,
varietéer, biografer och andra liknande inrättningar.

Möjligen skall vid en närmare granskning visa sig, att ätven andra
slag af verksamhet än de nu omförmälda kunna till införande i enumerationen
ifrågakomma eller att en eller annan af dem bör af någon anledning
uteslutas. De allra bestå af dem, som för närvarande böra
uppmärksammas, torde dock vara angifna eller åtminstone till sin allmänna
beskaffenhet antydda.

19B

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

På sätt förslaget afser, torde lagens bestämmelser, i hvad desamma
åsyfta förekommande af olycksfall, böra erhålla tillämpning jämväl i fråga
om jordbruket hufvudsakligen i den omfattning, som i förslaget afses.

Mot de i förslaget upptagna undantagen från lagens tillämpningsområde
är från de af mig i förevarande hänseende framhållna synpunkter
icke något att erinra.

Med tillämpning af de grunder, som sålunda angifvits, skulle enligt
min uppfattning lagens verkningsområde bringas inom riktigare och
lämpligare gränser än enligt förslaget samt förut antydda, därmed förknippade
o egentligheter undvikas; och anser jag mig därför böra hemställa,
att det måtte tagas under öfvervägande, huruvida icke förslaget
bör i sådan riktning omarbetas.

För den händelse förslagets allmänna ståndpunkt i förevarande
hänseende anses böra bibehållas i hufvudsak oförändrad, har jag emellertid
funnit mig böra jämväl under sådan förutsättning ingå i granskning
af förslaget.

I öfrigt föranledde förslaget de anmärkningar, som innefattas i
nedanintagna yttranden:

1 §•

Lagrådet: .

Utöfver hvad angående förevarande § redan inom lagrådet erinrats
må ytterligare anmärkas, att den föreslagna lydelsen af det under b)
upptagna undantag icke stämmer rätt väl öfvereus därmed att det i 12 §
omförmälda arbete med kringförande af varor samt uträttande af bud
eller ärenden hufvudsakligen utföres å plats, där det ej kan anses tillkomma
arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande, äfvensom att
under den särskilda lagstiftningen för sjöfarten synas böra inrymmas
erforderliga skyddsföreskrifter rörande allt sådant arbete af sjöfolk, som
är att hänföra till skeppstjänsten, ehvad arbetet utföres ombord eller
icke, och att förty den under e) upptagna undantagsföreskriften bör i
motsvarande mån utvidgas.

5 §■

Lagrådet:

Såsom i kommerskollegiets utlåtande öfver kommittéförslaget erinras,
har Riksdagen i skrifvelse den 29 mars 1910 anhållit, att Kungl. Maj:t
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 25

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

måtte låta verkställa undersökning i hvad mån inom vårt land behöflig
söndagshvila utan berättigad anledning åsidosättes, särskild! inom industri,
handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom, därest utredningen
skulle därtill gifva anledning, för Riksdagen framlägga erforderligt lagförslag
i ämnet. Den 27 oktober 1911 har kommerskollegiet anbefallts att i
detta ärende afgifva utlåtande. Vid sådant förhållande torde det knappast
vara tillrådligt att föregripa den af Riksdagen begärda utredningen genom
en bestämmelse af så vidsträckt innebörd som den i förevarande § i)
upptagna. Bestämmelsen lärer nämligen, ehuru ej fullt tydligt affattad,
knappast kunna tolkas annorlunda än såsom ett förbud mot allt söndagsarbete
i andra fall än där arbetets natur med nödvändighet påkallar utförandet
af dylikt arbete. Det skulle således i regel ej ens vara tillåtet
att i särskild! brådskande fall tillfälligtvis anordna öfvertidsarbete på
söndagar.

Å andra sidan synes det med hänsyn till söndagshvilans utomordentligt
stora betydelse ur hygienisk synpunkt icke böra ifrågakomma
att ur förevarande lagförslag utesluta hvarje bestämmelse uti ifrågavarande
hänseende, utan torde här lämpligen höra upptagas eu erinran
till arbetsgifvaren att i den mån arbetsförhållandena det medgifva så
anordna arbetet att arbetarna komma i åtnjutande af tillräcklig söndagshvila.
Eu sådan bestämmelse skulle ock åt vederbörande tillsynsorgan
bereda tillräckligt tillfälle att ingripa till undanröjande af förefintliga
missförhållanden.

Därest ifrågavarande stadgande anses böra bibehållas, synes i allt
fall erforderligt att detsamma kompletteras med bestämmelser till förhindrande
däraf att arbetare under tiden för honom af arbetsgivare
beredd söndagshvila eller annan däremot svarande ledighet användes till
arbete hos annan arbetsgifvare; och må i detta sammanhang vidare
erinras att under angifna förutsättning den i 13 § a) meddelade föreskriften
om begränsning af minderårigs arbetstid till 48, respektive 60,
timmar i veckan är öfverflödig och fördenskull måhända kan föranleda
missförstånd.

7 §•

Justitieråden Sundberg och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:
Enligt förslaget kan ansvar för öfverträdelse af bestämmelserna i
4—6 §§ ej omedelbart ifrågakomma. För att de i förslaget införda
stadgandena om ansvar skola vinna tillämpning beträffande nämnda
bestämmelser fordras att, med stöd af desamma, för arbetsgifvare med -

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

delats förbud enligt 39 §; och först då detta förbud ej efterlefves, blir
arbetsgifvaren underkastad straff.

I full öfverensstämmelse härmed har också förslaget erhållit en
affattning, som tydligt nog utmärker, att de i 4—6 §§ intagna bestämmelser,
hvilka med vissa undantag äro helt allmänt affattade, icke skola
vara uttömmande utan äro att anse allenast såsom exempel, innefattande
de skyddsåtgäi’der, som företrädesvis böra vidtagas. Förbud enligt 39 §
behöfver alltså icke nödvändigt stödja sig på behofvet af någon i dessa
bestämmelser omförmäld skyddsåtgärd utan kan meddelas med afseende
å annan såsom behöflig ansedd åtgärd. Förutsättningen för förbud är
i detta hänseende allenast, att förbudet tjänar till att upprätthålla den
i 3 § angifna grundregeln. Detta torde ock få anses vara i 39 § uttaladt
därmed att 3 § däri åberopas.

De föreskrifter åter, hvilka 7 § i förslaget gifver Konungen rätt
att utfärda såsom komplettering af bestämmelserna i 4—6 §§, skola,
enligt hvad som framgår af förarbetena till förslaget, kunna förbindas
med stadganden om straff att omedelbart ådömas för öfverträdelse af
samma föreskrifter.

Detta framgår emellertid icke af själfva förslaget. Väl är det
gifvet, att då 3 § innehåller hufvudregeln, till hvilken 4—6 §§ ansluta
sig såsom exempel, Konungen skulle äga, äfven utan uttryckligt stadgande
därom i den föreslagna lagen, att i instruktioner för tillsynsorganen
eller genom särskilda kungörelser eller cirkulär meddela kompletterande
bestämmelser för tillämpningen af hufvudregeln i 3 §, hvadan
7 § borde antagas hafva äfven annan innebörd än att tillerkänna Konungen
denna rätt. Men 7 § har erhållit en sådan affattning, att särskildt vid
en jämförelse med innehållet i 39 § man icke lärer kunna därur härleda
annan rätt för Konungen än att utfärda föreskrifter, som beträffande
formen för deras tillämpning äro likställda med föreskrifterna i 4—6
§§. Skall förty rätt att med sålunda utfärdade föreskrifter förbinda
straffbestämmelser vara Konungen medgifven, torde vara nödigt att, till
förtydligande i afseende härå af förslagets innebörd, någon jämkning
vidtages antingen i 7 § eller i 39 §.

Det är emellertid icke otvifvelaktigt, att eu dylik vidsträcktare
rätt bör vara Konungen medgifven. Fasthellre är, principiellt sedt, den
anordning, som härigenom skapas, ägnad att ingifva starka betänkligheter.
Genom denna anordning skulle nämligen 39 § lätt komma att
blifva allenast af den sekundära betydelse, att däri angifna föreskrifter
om förbuds meddelande finge tillgripas såsom en nödhjälp i sådana fall,
där särskilda, med straffbestämmelser förbundna föreskrifter ännu icke

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

medhunnits eller ock funnits ej kunna eller böra utfärdas. Men ett
sådant förringande af 39 paragrafens betydelse står uppenbarligen i
strid med förslagets allmänna grunder och lärer knappast heller vara
lämpligt. Oegentligt synes det ock vara, att Konungen skulle kunna i
administrativ ordning utfärda huru ingripande föreskrifter som helst,
t. ex. om införande af normalarbetsdag, och genom stadgande af omedelbart
straff för öfverträdelse af dessa föreskrifter undandraga desamma
sådan pröfning af en eller annan åtgärds lämplighet, som 39 § för sin
tillämpning förutsätter. För öfrigt må erinras, att därest en uppräkning
af exempel, såsom skett i 4—6 §§, skall något så när försvara sin plats
i en allmän civillag, dessa exempel böra vara så valda, att de peka på
de viktigaste och nödvändigaste skyddsåtgärderna, och att de skyddsåtgärder
af annan art, hvarom i 7 § lämnats åt Konungen att meddela
föreskrifter, endast äro mindre väsentliga sådana. Härmed låter icke
väl förena sig, att öfverträdelse af dylika, af Konungen meddelade
föreskrifter skulle kunna omedelbart bestraffas, men öfverträdelse af de
i lagen gifna, viktigare föreskrifterna icke kunna åtkommas med straff
annorlunda än i den mera omständliga ordning 39 § anvisar. Förslagets
ståndpunkt härutinnan ter sig så mycket mera otillfredsställande, som
vissa af de i 4 och 5 §§ intagna bestämmelserna, t. ex. de i 4 § b), i)
och n) samt i 5 § a), och bestämmelserna i 6 § äro af det innehåll,
att det i förekommande fall torde kunna utan svårighet afgöras, huruvida
de efterlefts eller icke.

Hvad nu erinrats afser egentligen föreskrifter i andra hänseenden
än de i 4—6 §§ berörda. Beträffande åter sådana föreskrifter, som allenast
innebära en närmare utveckling af de generella reglerna i samma
§§, synas dylika föreskrifter, därest de äro af den vikt att de kräfva
omedelbart straffskydd, böra, lika väl som stadgandena i 11—14 §§,
införas i själfva lagen; äro de åter icke af sådan vikt, saknas anledning
att i lagen intaga något som helst stadgande angående dem, enär
Konungens rätt att meddela kompletterande instruktionella föreskrifter
icke är beroende af det medgifvande därtill 7 § innehåller.

På grund häraf och då anledning icke synes föreligga att i den
föreslagna lagen nu införa detaljerade, med omedelbart straffskydd förbundna
föreskrifter för tillämpning af bestämmelserna i 4—-ö §§, hemställes,
att 7 § ur förslaget uteslutes utan att ersättas af annat stadgande.

Justitierådet Borgström:

Innebörden af det i förevarande § upptagna stadgande är ej rätt
klar. Af motiven att döma är därmed hufvudsakligen afsedt att åt

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Konungen medgifva rätt att utfärda de särskilda detaljföreskrifter, som
för uppnåendet af de i 3 § afsedda syftemål kunna finnas erforderliga
beträffande visst slag af sysselsättning eller användandet af visst slag
af maskin, redskap eller arbetslokal; och dessa detaljföreskrifter borde
enligt departementschefens förmenande kunna så noga specialiseras, att
för öfverträdelse af desamma lämpligen kunde stadgas straffansvar. Såsom
förut inom lagrådet erinrats har emellertid åt stadgandet gifvits en
sådan affattning, att detsamma, sammanställdt med den i 39 § upptagna
hänvisningen till förevarande §, närmast synes inrymma befogenhet
för Konungen att utfärda de mera generella föreskrifter, som kunna
finnas erforderliga till komplettering af de i 4—6 §§ upptagna bestämmelser
och hvilka föreskrifter med afseende å formerna för tillämpningen
skulle blifva likställda med nämnda bestämmelser. Att i den ifrågasatta
lagen fasfslå en dylik befogenhet för Konungen torde emellertid af skäl,
som redan inom lagrådet framhållits, icke vara erforderligt eller lämpligt.
Däremot synas mig öfvervägande praktiska skäl tala för att i lagförslaget
bibehålla rätten för Konungen att utfärda för de särskilda fallen
afpassade detalj föreskrifter, förbundna med straffansvar för deras öfverträdande.
Jag föranlåtes fördenskull hemställa om sådan omarbetning
af förevarande stadgande, att detsamma icke kommer att innehålla annat
än bestämmelse om befogenhet för Konungen att utfärda dylika detaljföreskrifter,
i sammanhang hvarmed i 39 § hänvisningen till 7 § torde
böra uteslutas.

8—21 §§.

Lagrådet:

I lagförslaget upptagas i skilda afdelningar föreskrifter rörande
minderårigas och beträffande kvinnors användande i arbete. Med fästadt
afseende å de fall, då fråga är om minderårig kvinnas användande i
arbete, synes denna anordning icke motsvara krafvet på en systematisk
lagstiftning; och det är för öfrigt icke uteslutet, att samma anordning
kan föranleda missförstånd vid lagtillämpningen. I sådant hänseende
må särskildt påpekas, att bestämmelserna i 20 § andra stycket, som enligt
sin ordalydelse hafva afseende jämväl å minderårig kvinna, icke stå
väl tillsammans med de i 10 § beträffande minderårig i allmänhet gifna
stadganden. På grund häraf hemställes om sådan omarbetning af förslaget
att föreskrifterna i fråga sammanföras under en afdelning.

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

8 §■

Lagrådet:

Enär af den i 13 § c) upptagna bestämmelsen att arbetstiden för
minderårig skall afbrytas genom raster, jämförd med hvad förut i samma
§ föreskrifves angående arbetstid, uppenbarligen framgår hvad man velat
i förevarande § utsäga angående rätta betydelsen af arbetstid eller att
arbetsgifvaren vid beräkningen af den tid af dygnet, hvarunder den
minderårige användes till arbete, äger fråndraga tiden för rasterna,
torde hvad förevarande § innehåller angående arbetstid kunna uteslutas.
Därest emellertid den i paragrafen intagna — i redaktionellt hänseende
mindre tillfredsställande — definitionen å begreppet arbetstid bibehålies,
synes någon omarbetning af 13 § c) böra vidtagas.

9 §•

l

Lagrådet:

Uti den i förevarande § upptagna rögeln göres en modifikation i
syfte att minderårig, som fyllt tretton år, må utan hinder däraf att den
minderårige hvarken inhämtat här angifvet kunskapsmått eller erhållit
tillstånd att lämna folkskolan kunna användas till arbete å ferietid.
Denna modifikation kan dock icke anses hafva genom paragrafens föreslagna
affattning kommit till fullt tydligt uttryck.

Vidare torde, såsom paragrafen är affattad, däraf föranledas skyldighet
för arbetsgivare, som vill under ferietiden använda sådan minderårig, som
nyss nämnts, att efterforska, huruvida den minderårige tilläfventyrs redan
förut under ferietiden användts i arbete hos annan och, där detta finnes
vara fallet, tillse, att sammanlagda tiden för hans användande under
ferierna icke öfverstiger den stadgade maximitiden af fyra månader.
Det vill dock med afseende å den i 42 § stadgade straffbestämmelsen
synas, som om ny arbetsgivare, i öfverensstämmelse med hvad i 13 § e)
för där afsedt fall föreskrifves, icke bör förbindas till vidsträcktare skyldighet
än att tillse, att minderårig, hvilken han vet förut under ferietiden
hafva användts till arbete hos annan, icke kommer att af den nye
arbetsgifvaren användas under så lång tid, att därigenom sammanlagda
tiden för hans användande öfverskrider maximitiden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

199

13 §.

Lagrådet:

Då byggnadsarbete i allmänhet är af beskaffenhet att falla under
begreppet industriellt arbete, torde till undvikande af missförstånd, särskilt
vid tolkningen af 14 §, ingressen i 13 § böra undergå någon
jämkning i redaktionen.

Andra stycket af 13 § c), hvilket stycke med hänsyn särskildt till
affattningen af paragrafens ingress erhållit en mindre lycklig plats, torde
lämpligen böra sammanföras med annat lagrum i förslaget.

Genom 13 § e) stadgas viss begränsning uti den förut i paragrafen
arbetsgifvare medgifna rätten att använda minderårig till arbete, som
i samma § afses. Innebörden af detta stadgande synes vara den, att i
arbetstid, hvarom i a) och b) förmäles, skall inräknas den tid, hvarunder
arbetsgifvaren använder den minderårige till annat arbete än nyss
sagts, ehvad detta arbete är underkastadt den föreslagna lagen eller
icke, samt jämväl den tid, hvarunder med arbetsgifvarens vetskap den
minderårige förut å samma dag af annan arbetsgifvare användts till
arbete, likaledes oberoende af huruvida detta arbete är underkastadt
samma lag eller ej. Stadgandets nu angifna innebörd har emellertid
icke i förslaget erhållit ett klart uttryck, enär sista punkten af stadgandet
efter sin ordalydelse icke äger tillämpning å den minderåriges arbete
hos annan arbetsgifvare. En omredigering af stadgandet synes fördenskull
vara erforderlig.

Mot affattningen af 13 § e) kan vidare erinras, att med samma
stadgande torde i strid emot dess syfte låta förena sig såväl att minderårig
af mankön, hvilken fyllt femton år, under samma dygn användes
enligt medgifvandet i d) af en arbetsgifvare till nattarbete 8 timmar
samt dessutom, på grund af bestämmelsen i a), 2 timmar antingen af
samme arbetsgifvare till arbete, som ej faller under 13 §, eller af annan
arbetsgifvare till arbete af hvad slag som helst, som ock att minderårig,
som af en arbetsgifvare användes till arbete, hvarom sägs i 12 §, under
samma dygn användes af annan arbetsgifvare till nattarbete i den utsträckning,
hvilken medgifves i 13 § d). Till afhjälpande af den olägenhet,
som härutinnan vidlåder förslaget, synes i 13 § e) böra ske hänvisning
ej blott till a) och b) i samma §, utan äfven till d) och till 12 §.

Justitierådet Sundberg:

Stadgandet i 13 § e) leder, såvidt det afser arbete hos två eller
flera arbetsgifvare, i vissa fall till resultat, som för rättskänslan te sig

200 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

stötande. Såsom exempel härpå må allenast påpekas, hurusom en arbetsgivare
blir förhindrad, vid äfventyr af straff, att använda en minderårig
i öfverensstämmelse med ingånget aftal därigenom att, sedan detta
aftal träffats, en annan arbetsgivare tager sig före att tidigare på dagen
en eller annan timme använda den minderårige i arbete hos sig, hvaremot
denne andre arbetsgifvare, som dock är den i detta fall illojale,
undgår straff. Det kan fördenskull ifrågasättas, huruvida icke detta
stadgande bör så modifieras, att det kommer att afse allenast arbete
hos en och samme arbetsgifvare, hvarigenom för undanröjande af sådana
missförhållanden, på hvilka stadgandet i öfrigt är inriktadt, endast den
väg står öppen, som anvisas i 40 §.

I hvad fall som helst torde för begränsning af tiden för minderårigs
arbete hos eu arbetsgifvare enligt 13 § icke böra, såsom förslaget
innehåller, tagas hänsyn till hvarje annat arbete, af hvad slag detta än
må vara och äfven om det icke är underkastadt den föreslagna lagen.
Då för arbete af tillfällig beskaffenhet ofta nog den tid, som därtill åtgått,
icke kan bestämmas och dylikt arbete för öfrigt väl i. allmänhet
är föga att räkna med till förekommande af den minderåriges öfveransträngning;
då uppsikten öfver den minderårige i fråga om arbete,
som han verkställer för sin familjs räkning, bör uteslutande tillkomma
hans föräldrar eller dem, som eljest hafva honom i sin vård, särskilt
om detta arbete sker i hemmet, iivilket må vara såvidt möjligt fridlyst
från inspektion och efterforskningar; samt då arbete, som afliandlas i
1 § näst sista stycket, såvidt det utföres i allmän undervisnings- eller
uppfostringsanstalt, får anses inbegripet i den undervisningstid, hvarom
förmäles i 13 § b), och i öfrigt, likasom arbete å fartyg, endast i sällsynta
undantagsfall kan vara förenligt med arbete enligt 13 §, hemställer
jag om den omarbetning af ifrågavarande stadgande, att den antydda
begränsningen kommer att, i den mån den afser arbete, som icke
är underkastadt den föreslagna lagen, hänföra sig allenast till dels arbete,
som omförmäles i 1 § b) och icke är af beskaffenhet att utföras föi
den minderåriges familjs räkning, dels arbete, hvarom sågs i 1 § c), och
dels sådant arbete inom jordbruket, som icke sker för den minderåriges
familjs räkning.

14 §.

Lagrådet:

Den uti ifrågavarande § meddelade föreskriften att minderårig
icke må antagas i arbete, som här afses, med mindre denne är försedd

201

Kung!. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 104.

med iniygsbok synes ej rätt väl lämpa sig för det fall att den minderårige
medan hans anställning vid visst arbetsställe ännu fortfar vill
söka anställning vid annat arbetsställe af den beskaffenhet, hvarom
här är fråga. Då det ju icke kan vara tal om att för detta fall den
minderårige skulle äga vare sig rätt eller skyldighet att skaffa sig ny
intygsbok, måste för tillämpningen i nämnda fäll af ifrågavarande
stadgande förutsättas skyldighet för arbetsgifvaren att redan på ett
tidigare stadium än afgången ur arbetet utlämna intygsboken till
den minderårige. Sådan skyldighet torde emellertid, särskildt med
hänsyn till de olägenheter, som för arbetsgifvaren skulle uppstå i händelse
af upprepade åtgärder från den minderåriges sida för vinnande af
annan anställning, icke böra ifrågakomma. Enligt 33 § af förslaget
åligger också skyldighet härutinnan arbetsgifvaren först vid den minderåriges
afgång ur arbetet. Jämte det denna förslagets ståndpunkt bör
bibehållas, synes på grund af det nu sagda förevarande § böra undergå
ändring därhän att arbete icke må för minderårig börjas under annat
villkor än som enligt samma paragrafs föreslagna lydelse stadgats för
antagandet i arbetet. En dylik ståndpunkt intager redan förslaget i
fråga om minderårigs användande i annat arbete än i 14 § angifves
(31 § andra stycket).

Ett ytterligare skäl till vidtagande af angifna ändringen — hvilken
betingar någon jämkning jämväl i 33 § fjärde stycket —ligger däri att
ett bibehållande af ifrågavarande stadgande oförändradt skulle medföra
svårigheter vid dess tillämpning i sådant fall att den rörelse eller det
företag, hvari minderåriga arbetare användas, i något af de angifna
hänseendena utvidgas och först härigenom kommer att hänföras till
rörelse eller företag af beskaffenhet, som i förevarande § afses.

Med hänsyn därtill att sådan anteckning, som vid besiktning enligt
34 § införes i boken af besiktningsläkare, naturligtvis icke alltid motsvarar
det enligt första stycket af förevarande § erforderliga innehållet
i läkarbetyget torde andra stycket böra undergå någon jämkning
i redaktionen.

15 §.

Lagrådet:

Sista punkten i förevarande § torde såsom öfverflödig kunna helt
och hållet utgå. Därjämte torde första punkten till undvikande af den
säkerligen ej åsyftade tolkning att där skulle afses jämväl annat arbete
än sådant, som angifves i 14 §, böra undergå någon jämkning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sarnl. 78 höft. (Nr 104.)

26

202

Kung!.. Maj:ts Råd. Proposition N:o 104.

16 §.

Justitieråden Sundberg och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:
Förevarande § intager såtillvida en annan ställning än 7 §, som
11—14 §§ innehålla föreskrifter, Indika icke utgöra allenast exempel
utan angifva skyddsåtgärder för tillämpning af det generella stadgandet
i 10 §, hvilkas underlåtande omedelbart medför i den föreslagna lagen
stadgadt straff. Härmed har lagen uppdragit eu gräns mellan sådana
viktigare skyddsåtgärder och dem, hvilkas uraktlåtande icke bör föranleda
straff i annan ordning än den, som anvisas i 40 §; tillbörlig
konsekvens i lagstiftningen synes då fordra, att den sålunda i lagen
uppdragna gränsen icke må rubbas genom administrativa förordningar,
utan att beträffande andra skyddsåtgärder än dem, lagen angifvit såsom
hörande till den viktigare gruppen, får gälla hvad i 40 § stadgas.

Enligt hvad som framgår af förarbetena till förslaget, afses vidare
med förevarande § att tillerkänna Konungen rätt att meddela föreskrift
därom att flera eller färre af stadgandena i 11—14 §§ skola äga tillämpning
äfven å annan verksamhet än den i dessa §§ omtalade. Då emellertid
de i sistnämnda §§ meddelade föreskrifter ansetts vara af den vikt, att
de upptagits i själfva lagen, synes däraf böra följa, att en utsträckning
af deras tillämplighet till andra slag af sysselsättning än dem, som där
omförmälas, endast bör kunna ske genom ändring i eller tillägg till
lagen men däremot icke genom föreskrifter gifna i administrativ ordning.

På grund häraf hemställes, att förevarande § måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Borgström:

Jag instämmer i hvad lagrådets öfriga ledamöter anmärkt i fråga
om den föreslagna rätten för Konungen att meddela föreskrift om utsträckt
tillämpning af stadgandena i 11—14 §§.

Hvad ofvan under 7 § anförts om olämpligheten af att uppdraga
åt Konungen utfärdandet af ytterligare erforderliga mera generella
skyddsföreskrifter torde i hufvudsak här äga motsvarande tillämpning.

På grund af det nu anförda hemställes, att förevarande § måtte
undergå däraf betingad omarbetning.

18 §.

Lagrådet:

Orden »kan hafva» i första punkten höra utgå.

De i andra stycket af förevarande § upptagna bestämmelserna,

203

Kung!. Maj:ts Nåd Proposition N:o 104.

hvilka tillkommit i syfte att hindra arbetsgifvaren att till undvikande
af de med föreskrifterna om barnsängshvila förknippade olägenheter för
honom afskeda sådan arbeterska, som här afses, äro af en helt annan
natur än förslagets bestämmelser i öfrigt. De innebära nämligen
en reglering i visst hänseende af den i förslaget eljest oberörda frågan
om tiden för arbetsaftalets bestånd. Det kan starkt ifrågasättas,
huruvida icke med hänsyn till den föreslagna lagens allmänna karaktär
lagen bör hållas alldeles fri från bestämmelser af nyss angifna
innebörd. I hvarje fall är emellertid hvad förslaget härutinnan innehåller
icke af beskaffenhet att kunna tillstyrkas. Med förslagets ordalydelse
skulle enligt detsamma, frånsedt särskilt angifna undantagsförhållanden,
arbetsgifvaren vara pliktig att från det hafvandeskapet
begynt behålla kvinnan i anställningen oafsedt hvad arbetsaftalet
må innehålla i fråga om dennas varaktighet. Att stadgande af dylik
innebörd icke står i öfverensstämmelse med en god rättsordning, ligger
i öppen, dag. Det enda, som i förevarande hänseende synes kunna
komma i fråga, är att i lagen intaga föreskrift därom att arbetsgifvaren
icke må, äfven om aftalet härom innehåller förbehåll, äga att på grund
af hafvandeskap vare sig håfva aftalet omedelbart eller uppsäga detsamma
till upphörande tidigare än eljest skulle vara möjligt. Med en
på detta sätt begränsad föreskrift vinnes emellertid föga för det syfte,
som ligger till grund för bestämmelserna uti ifrågavarande stycke; och
hemställes på grund häraf, att nämnda bestämmelser uteslutas ur förslaget.

Något giltigt, skäl till att, såsom i tredje stycket föreskrifves,
arbetsgifvaren skall vara pliktig att förvara intyg, hvarom i andra
punkten af första st3mket förmäles, synes knappast förefinnas; och hemställes
därför, att hvad tredje stycket i sådant hänseende innehåller
måtte utgå.

20 §.

Lagrådet:

Enligt hvad som framgår af departementschefens yttrande, afses
med det i första stycket af förevarande § upptagna stadgandet att åt
Konungen inrymma befogenhet att, i den mån föreskrifter om moderskapsförsäkring
komma till stånd, omfattande annat än den fabriksmässiga
industrien, eller skäligt understöd under barnsängshvila på annat
sätt varder tillförsäkradt kvinnliga arbetare, som icke användas i dylik
industri, utsträcka lagförslagets bestämmelser angående dylik hvila.
Med den affattning, som gifvits åt stadgandet, synes emellertid den ifråga -

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

satta befogenheten för Konungen vara inskränkt till de fall, då utsträckningen
omfattar samtliga kvinnor i riket, som finnas anställda i något
visst slag af arbete. Förordnande skulle således t. ex. icke kunna meddelas
beträffande kvinnor, som å en viss ort äro anställda i ett och
samma yrke, äfven om särskildt åt dem funnes tillförsäkradt understöd
under barnsängshvila. Då detta uppenbarligen icke är åsyftadt, hemställes
om någon omarbetning af ifrågavarande stycke.

21 §.

Lagrådet:

Förevarande lagförslag utgör en sammanfattning af föreskrifter,
motsvarande hvad som nu finnes upptaget i lagen angående skydd mot
yrkesfara, lagen angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke samt förordningen angående minderårigas användande
i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handterlig. Då
icke någon som helst anledning torde förefinnas att vid kodifikation af
lagstiftningen om arbetarskydd utesluta bestämmelserna i lagen angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag, hemställes, att dessa bestämmelser varda i förslaget inarbetade.

22-41 §§.

Lagrådet:

Förslaget innehåller, särskildt i den afdelning, som inrymmes under
rubriken »Om tillsyn å lagens efterlefnad m. in.», åtskilliga stadganden,
hvilka uppenbarligen, såsom varande af administrativ natur, icke hafva
sin rätta plats i en allmän civillag. Dit höra i främsta rummet de
detaljerade föreskrifterna angående tillsynsorganens åligganden samt bestämmelserna
om godtgörelse för utfärdande af intygsbok och läkarbetyg.
Sådana stadganden synas böra i möjligaste män utgallras ur
förslaget. Att denna utgallring i ett eller annat fall skulle komma att
drabba stadganden i ämnen, om hvilka bestämmelser intagits i lagen
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke, torde icke innebära afgörande skäl däremot, särskildt som nyssnämnda
lag, vid hvars tillkomst högsta domstolens yttrande icke inhämtats,
förty icke blifvit stiftad i den för allmän civillag stadgade
ordning.

1 öfverensstämmelse med hvad nu sagts hemställes, att ur förslaget
måtte uteslutas följande stadganden, nämligen: 24 § andra

stycket; 25 och 26 §§; 32 § andra stycket; hvad 33 § innehåller om

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

arfvode och intygsboks insändande; 34 § sista stycket; 36 § andra
stycket; samt 41 §.

Ur förslaget torde ytterligare böra uteslutas andra punkten i första
stycket af 22 §, hvilket stadgande allenast innehåller ett uttalande, som
i och för sig saknar betydelse men icke står i full öfverensstämmelse
med den i paragrafens andra stycke meddelade föreskriften om
yrkesinspektörs tillsyn öfver underinspektörernas och de kommunala
tillsynsorganens verksamhet.

22 §.

Lagrådet:

I andra stycket sista punkten af förevarande § angifves såsom
normerande med afseende å kvinnlig yrkesinspektörs verksamhet den
för henne utfärdade instruktion. Då här väl ej behöfver utsättas något
annat än att föreskrifter i ämnet skola utfärdas af Konungen, synes uttrycket
i fråga lämpligen böra utbytas mot orden »på sätt Konungen
närmare bestämmer» eller liknande.

Enligt grufvestadgan samt lagen den 28 maj 1886 angående
eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter äger bergverksstyrelsen
att öfver den i dessa författningar afsedda grufdriften utöfva
sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet; och inrymmes
åt bergmästare befogenhet att förelägga grufägare, respektive koncessionsinnehafvare,
att inom viss tid vid stadgadt äfventyr hafva utfört anstalt,
som funnits nödig till trygghet för arbetsmanskapet, äfvensom att, där
grufarbetet finnes medföra synnerlig våda för arbetsmanskapet, förbjuda
detsamma. Sådant förbud skall stå fast intill dess på förd klagan
annorlunda förordnas af bergsöfverstyrelsen, hos hvilken myndighet
besvär må anföras jämväl öfver föreläggande, som nyss nämnts. Enligt
det föreliggande lagförslaget åter är bergmästare jämväl med afseende
å tillsyn af ofvan omförmäld beskaffenhet ställd under öfverinseende
och ledning af yrkesinspektionens chefsmyndighet. Hans befogenhet
är inskränkt till att tillhandagå arbetsgifvaren med upplysningar, råd
och anvisningar. Anser bergmästare erforderligt att särskilda åtgärder
vidtagas till förekommande af olycksfall vid grufarbete, har han
att därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som
äger meddela föreskrifter i sådant hänseende och i sammanhang därmed
förbjuda arbetets fortsatta bedrifvande, en befogenhet som tillkommer
Konungens befallningshafvande äfven utan särskild anmälan.
Att döma af stadgandet i 53 § af förslaget är det afsedt att bestämmelserna
i ofvannämnda författningar skulle bestå jämte före -

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o lOi.

skrifterna i den ifrågasatta lagen. Bergmästare skulle följaktligen i
fråga om sådan tillsyn, som afses i sagda författningar, stå under
öfverinseende af såväl bergsöfverstyrelsen som yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Han skulle vidare äga ett slags valfrihet mellan att i förekommande
fall själf förordna om vidtagande af erforderliga åtgärder
till arbetarnas trygghet Och om inställande af särskild! farligt arbete
eller att därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande; och
det skulle kunna inträffa, att fråga om vidtagande af särskilda säkerhetsanordningar
blefve föremål för bedömande såväl af bergsöfverstyrelsen
som af Konungens befallningshafvande. En sådan anordning
kan icke anses tillfredsställande; och hemställes förty, att antingen de
i grufvestadgan och lagen den 28 maj 1886 upptagna bestämmelser,
som afse beredande af nödig trygghet åt arbetarna, inarbetas i det nu
föreliggande lagförslaget eller ock det uttryckligen utsäges, att den föreslagna
lagen icke skall äga tillämpning med afseende å den tillsyn, som
omförmäles i de nämnda författningarna.

Att, såsom i femte stycket skett med afseende å grufingenjör,
uttryckligen förklara att för den, som enligt gällande föreskrifter företräder
en tjänsteman, ock skall äga tillämpning hvad om sådan tjänsteman
stadgas torde knappast vara erforderligt; och hemställes förty att,
därest någon bestämmelse om grufingenjörs befogenhet uti ifrågavarande
hänseende skall bibehållas i den ifrågasatta lagen, densamma inskränkes
till en hänvisning till de stadganden, som af Konungen meddelas
om grufingenjörs rätt att utöfva den bergmästare tillkommande
tillsynen.

Slutligen hemställes, att de särskilda bestämmelser angående
Konungens befogenhet, som finnas böra meddelas i förevarande §, måtte
föras tillsammans.

23 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Enligt gällande hälsovårdsstadga åligger det i stad hälsovårdsnämnd
att vaka öfver att fabriker och näringar icke inrättas eller drifvas
så att de blifva i hälsoväg till men för arbetare, närboende eller det
allmänna. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande
att vidtaga tjänliga åtgärder till dess afhjälpande. Verkställes
ej detta, äger nämnden, om den anmärkta olägenheten finnes svår, tills
vidare förbjuda fabrikens eller näringens fortsatta drifvande. Vidare
har nämnden att, där inom fabrik, verkstad eller annat rum, hvarest

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

vanligen samlas ett större antal människor, saknas anordning för åstadkommande
af tillräcklig luftväxling eller i erforderliga fall för luftens
rensande på annat sätt, förelägga viss tid för dess åvägabringande.
Nämnden äger i dessa fall, där påföljd eljest ej finnes bestämd, att
genom föreläggande af viten göra sig hörsammad. Å landet tillkommer
det kommunalnämnden att ägna synnerlig uppmärksamhet åt att icke
fabrik eller annan näring inom kommunen anlägges, anordnas eller
drifves på sådant sätt, att den blifver menlig för arbetarnas eller närboendes
hälsa. Nämnden äger att, då behof förefinnes och ansvar ej
eljest är bestämdt, göra sig hörsammad genom lämpliga viten. Konungens
befallningshafvande skall vaka däröfver att hälsovårds- och kommunalnämnder
fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna hälsovården.

Enligt bestämmelserna i 53 § af det föreliggande lagförslaget
synes det vara afsedt att anmärkta föreskrifterna i hälsovårdsstadgan
skola äga tillämpning vid sidan af stadgandena i den föreslagna lagen.
Till den del sagda föreskrifter omfatta arbetsställen, beträffande hvilka
enligt lagförslaget tillsynen å efterlefnaden af dess bestämmelser tillkommer
hälsovårds- eller kommunalnämnd, skulle följaktligen för denna
tillsyn väsentligen olikartade bestämmelser kunna vara att tillämpa
af samma tillsynsorgan, hvilket dessutom vid utöfningen af sin befattning
skulle stå under öfverinseende af olika myndigheter. Beträffande
åter sådana arbetsställen, med afseende å hvilka hälsovårdsstadgans
föreskrifter äro tillämpliga men där enligt lagförslaget tillsynen
skall utöfvas af annat tillsynsorgan än hälsovårds- eller kommunalnämnd,
kunna lätteligen uppkomma kompetenskonflikter mellan de
särskilda tillsynsmyndigheterna.

Olägenheterna af en dylik anordning hafva förut i annat sammanhang
blifvit berörda; och hemställes nu, att erforderliga bestämmelser
till undanröjande af desamma varda vidtagna.

24 §.

Lagrådet:

Då uppenbarligen de i förslaget meddelade föreskrifter för tillsynsorgan
skola gälla samtliga de tillsynsorgan, som omförmälas i förslaget,
och ej blott de i 22 § angifna, torde förevarande § böra undergå häraf
betingad jämkning i affattningen. Dylik jämkning bör ock ske beträffande
28, 48 och Öl §§.

Den omständighet att minderåriga eller kvinnor sysselsättas å ett
arbetsställe är icke i och för sig af beskaffenhet att böra föranleda

208

Kungl. Maj:ts håd. Proposition N:o 104.

särskild inspektion af arbetsstället — man tanke blott på bank- eller
handelskontor, där i regel kvinnliga biträden finnas anställda. Den i
förevarande § upptagna bestämmelsen att tillsyn i främsta rummet skall
ägnas åt, bland annat, arbetsställen, där minderåriga eller kvinnor sysselsättas,
skulle alltså lätt nog kunna leda därtill att tillsynsorganens tid
och arbete förslösades utan motsvarande nytta. Med hänsyn härtill
hemställes, att nämnda bestämmelse måtte undergå någon modifikation.

27 §.

Lagrådet:

Det här stadgade ovillkorliga förbudet för yrkesinspektör eller assistent
att taga befattning med företag, däri bedrifves arbete, som angifves
i 14 §, synes under vissa omständigheter innefatta en obillig stränghet;
och hemställes därför, att de i slutet af paragrafen förekommande orden
»och fråga icke är om företag, hvari bedrifves sådant arbete, som angifves
i 14 §» måtte utgå.

28 §.

Lagrådet:

Någon jämkning af första stycket torde böra äga rum med hänsyn
därtill att de i den föreslagna lagen föreskrifna intyg, hvilka det
åligger arbetsgifvaren att förvara, böra, lika väl som däri omförmälda
böcker och förteckningar, hållas tillgängliga för vederbörande tillsynsorgan.

31 §.

Lagrådet:

Bifall till hvad vid 14 § hemställts i fråga om ändring af första
stycket af nämnda § torde föranleda behof af motsvarande ändring
beträffande införandet uti den i förevarande § föreskrifna förteckningen
af minderårig arbetares namn, födelseår och födelsedag.

33 §.

Lagrådet:

Beträffande föreskrifterna i fjärde stycket må erinras, att det kan
blifva föremål för tvekan huruvida eller i hvad mån föreskrifterna skola
gälla äfven för det fall att förhållandena å arbetsstället undergå sådan

Kung!. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 104. 209

förändring, att det där bedrifna arbete icke längre faller under bestämmelserna
i 14 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Då den, för hvilken intygsbok utfärdats, synes böra äga en viss
förfoganderätt öfver densamma, samt härtill kommer, att äfven för den,
som uppnått aderton års ålder, uppgifterna i intygsbok kunna vara af
betydelse vid sökande af arbetsanställning och att det knappast kan
tänkas något fall, då det med visshet kan afgöras att boken är obehöflig
för minderårig, torde bestämmelserna i femte stycket om arbetsgifvares
skyldighet att öfverlämna intygsbok till vederbörande besiktningsläkare
böra undergå af det anmärkta betingad jämkning.

34 §.

Lagrådet:

Föreskrift synes böra meddelas därom att beslut af yrkesinspektionens
chefsmyndighet i fråga, som afses i sista punkten af andra
stycket, skall införas i intygsbok och anteckningsbok.

Med hänsyn till hvad tredje stycket af förevarande § innehåller
om rätt för läkare, som arbetsgifvare anställt, att närvara vid läkarbesiktning
samt till de förpliktelser med afseende å besiktningen, som
enligt 35 § påhvila arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare, synes i förevarande
§ höra upptagas föreskrift om skyldighet för besiktningsläkaren
att om besiktningen i god tid därförut underrätta arbetsgifvaren.

36 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i första och tredje styckena synas böra sammanföras
med föreskrifterna i 38 §.

37 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn såväl till innehållet af 38 § andra stycket, enligt
hvilket bestämmelserna i förevarande § skola kunna utsträckas till att
gälla i fråga om arbetsställen, där tillsynen skall utöfvas af annan än
yrkesinspektör eller bergmästare, som ock till den i sista stycket af 22 §
meddelade bestämmelsen angående specialinspektör torde förevarande
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sarnl. 78 käft. (Nr 104.) 27

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

§, såvidt angår skyldighet för arbetsgifvaren att hafva vederbörande
yrkesinspektörs eller bergmästares namn och postadress anslagna å lämpligt
ställe, böra undergå sådan jämkning, att nämnda föreskrift i stället
kommer att helt allmänt afse vederbörande till synsorgan.

39 §.

Lagrådet:

Affattningen af första punkten i första stycket synes kunna föranleda
dels att Konungens befallningshafvande skulle äga meddela
förbud mot visst arbete utan att göra förbudet beroende af underlåtenhet
att vidtaga viss åtgärd och dels att Konungens befallningshafvande
vid meddelande af förbud mot användande af viss arbetslokal, maskin,
redskap eller arbetsmetod icke skulle, såsom vid förbud mot visst arbete,
behöfva utsätta skälig tid för förbudets ikraftträdande. Då emellertid
uppenbarligen hvarken det ena eller det andra är åsyftadt, hemställes
om någon jämkning i affattningen.

Hvad beträffar andra stycket, stannar man i en viss tvekan angående
den där upptagna bestämmelsens rätta innebörd. Denna bestämmelse
synes emellertid, med den affattning den erhållit, innebära,
att förbudet, såvidt angår upplåtaren, skall åsyfta åliggande för denne
att hindra arbetsgifvaren att vidare begagna ifrågavarande arbetslokal,
maskin eller redskap, försåvidt den af Konungens betallningslaatvande i
sammanhang med förbudets meddelande angifna åtgärden icke åt arbetsgifvaren
vidtages omedelbart eller, där viss tid för dess vidtagande utsatts,
inom denna tid. I sådan utsträckning låter det sig dock näppeligen
göra att ålägga upplåtaren förpliktelse i förevarande hänseende. Bestämmelsen
i fråga skulle nämligen föranleda skyldighet för upplåtaren
att bryta ett löpande legoaftal; och ett sådant åliggande lärer icke vara
förenligt med god rättsordning. Vill man åter begränsa upplåtarens
åliggande till att underlåta förnyad utlegning efter löpande legotids
utgång, måste stadgandet undergå sådan ändring, att med erforderlig
tydlighet framgår hvad som för detta fall får anses vara upplåtarens
skyldighet, nämligen att han icke får ånyo upplåta lokalen, maskinen
eller redskapet, med mindre han tillsett, att den föreskrifna åtgärden
vidtagits, eller — där den utsatta tiden för åtgärdens vidtagande ännu
icke är inne — i det nya legoaftalet bereder sig rätt att häfva aftalet,
för den händelse arbetsgifvaren skulle underlåta att inom nämnda tid
ställa sig till efterrättelse hvad som föreskrifvits. \ idare må anmärkas,
att förevarande stadgande utan all begränsning hänför sig till upplåtande

211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

äfven åt annan än den arbetsgivare, som vid förbudets meddelande har
lokalen åt sig upplåten. Det kan dock lätt inträffa, att en arbetslokal,
som måste utdömas såvida visst speciellt slag af arbete skall där bedrifvas,
utan vidare måste anses lämplig i fråga om bedrifvande af annat
slag af arbete. Det nu nämnda torde gifva vid handen, att förevarande
stadgande, om det skall bibehållas, är i behof af väsentlig omarbetning.
Denna torde emellertid med nödvändighet utmynna i tämligen invecklade
bestämmelser, hvilka för öfrigt knappast skulle kunna affattas så, att de
blefve för alla förhållanden tillfyllestgörande. Men äfven bortsedt härifrån
är det tvifvel underkastadt, huruvida ett verkligt behof finnes af
ett stadgande i det syfte, som ligger till grund för ifrågavarande bestämmelse.
Det vill synas som om hvad i första stycket föreskrifvits
skulle vara tillräckligt effektivt i förevarande hänseende. Fördenskull
hemställes, att andra stycket måtte ur förslaget uteslutas.

Bifall härtill föranleder, att någon jämkning af stadgandet i 45 §
bör vidtagas.

42 §.

Lagrådet:

För sådan vägran, som omförmäles i andra punkten af 18 §
första stycket, bör straff å arbetsgifvaren uppenbarligen icke ifrågakomma,
då kvinnan trots dylik vägran begagnar sig af den henne enligt
förslaget tillförsäkrade rätt till ledighet; och i motsatt fall torde
hennes kvarstannande i arbetet näppeligen kunna visas bero på annat
än att hon själf afstått från att begagna denna sin rätt, hvadan icke
heller i sådant fall arbetsgifvarens vägran synes böra medföra straff för
honom. Likaså torde bestämmelserna i andra stycket af 18 §, därest
detta stycke kommer att i förslaget bibehållas oförändradt eller med
någon jämkning, samt stadgandet i 19 § icke vara af beskaffenhet att
öfverträdelse däraf må blifva föremål för straff. Fördenskull torde den
i förevarande § intagna hänvisningen till 19 § böra utgå och hänvisningen
till 18 § böra ändras så, att den kommer att afse allenast första
punkten i samma §. Den i förevarande § gifna straffbestämmelsen synes
ock böra genom någon jämkning i förslaget göras tillämplig å öfverträdelse
i antydt hänseende beträffande arbete, hvarom Konungen meddelat
förordnande enligt 20 § första stycket.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Det synes icke vara otvifvelaktigt, att verkligen minderårigs fader

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

eller annan målsman bör kunna ställas till ansvar för öfverträdelser i
fråga om den minderåriges användande till arbete hos annan. Skall
emellertid sådant straff ifrågakomma, bör det uppenbarligen icke, på sätt
andra punkten af förevarande paragrafs första stycke innehåller, inskränkas
till de fall, att arbetsgifvaren gjort sig skyldig till ansvar för
lagstridigt användande af den minderårige, utan bör omfatta äfven sådana,
särskildt på grund af föreskrifterna i 12 § och 13 § b) och e)
väl tänkbara fall, att den minderårige med faders eller annan målsmans
vetskap och vilja olagligen användes, utan att dock arbetsgifvaren har
kännedom om de förhållanden, som göra den minderåriges användande
otillåtet.

43 §.

Lagrådet:

Då arbetsgifvare, som öfverträder hvad i 28 § stadgas om lämnande
af tillträde till arbetsställe och af handräckning, därigenom gör
sig förfallen till ansvar enligt 10 kap. 23 § strafflagen och det torde
sakna praktisk betydelse att i vidsträcktare mån än straff sålunda ifrågakommer
stadga ansvar för öfverträdelse af föreskrifterna i 28 §, hemställes,
att den hänvisning till samma §, som är intagen i förevarande §,
måtte därur uteslutas.

Vidare hemställes om någon jämkning af förevarande § med hänsyn
därtill att straff å arbetsgifvare för vägran att utlämna intygsbok
torde böra ifrågakomma lika väl i det fall att under de i sista stycket
af 33 § angifna förhållanden begäran om intygsboks utbekommande
framställes af den minderårige själf som i det uti samma paragrafs
femte stycke om förmälda fall.

44 §.

Lagrådet:

Straff enligt förevarande § skulle, såsom paragrafen affattats, kunna
ådömas pastor eller annan i offentlig tjänst anställd person, hvilken
enligt förslaget är ålagdt att göra anteckningar i intygsbok. Då emellertid
sådan person genom förfarande, som här afses, i hvarje fall gör sig
skyldig till ämbetsbrott och därigenom för förfarandet blir straffskyldig
enligt annan lag, torde förevarande § lämpligen böra undergå sådan
omarbetning, att den icke kommer att afse person, som nu nämnts.

Orden »lämnat veterligen falsk uppgift» torde böra utbytas mot
det mera korrekta uttrycket »mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

213

46 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Såsom föredragande departementschefen uttalat bör arbetares åtgärd
att borttaga eller försätta ur bruk en skyddsanordning i regel
blifva belagd med straff. Gifvetvis kan dock, i öfverensstämmelse
med innebörden af första punkten i förevarande §, straff icke ifrågakomma
i det fall att arbetaren till sin åtgärd haft lof eller eljest ägt
giltigt skäl; lämpligt synes ock vara att, såsom i 49 § stadgas, låta
anställandet af åtal för dylik åtgärd blifva beroende på pröfning af
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Det undantag från den
angifna regeln, som innehålles i sista punkten af förevarande §, synes
däremot icke vara af beskaffenhet att böra vinna godkännande. Man
kan nämligen med fog fordra, att arbetare icke utan giltigt skäl må
rubba anordningar, om lxvilka han saknar kännedom huruvida de äro
skyddsanordningar eller tillkommit uteslutande för annat ändamål och
beträffande hvilka han i öfrigt icke har nödig insikt. Skulle den, som
utan att hafva förskaffat sig kunskap i nu antydt hänseende borttager
en skyddsanordning eller försätter densamma ur bruk, därigenom handla
i strid mot gifvet förbud, saknas uppenbarligen hvarje anledning att af
det subjektiva skäl, förevarande punkt anger, fritaga honom från straff för
denna hans åtgärd; och straffrihet synes ej heller böra vara medgifven
beträffande dylik åtgärd, som väl ej står i strid mot uttryckligt förbud
men vidtages allenast af okynne eller eljest utan giltigt skäl. Ifrågavarande
punkt torde fördenskull böra utgå ur förslaget.

Lagrådet:

Hvad i förevarande § sägs därom att straffbarheten af här åsyftade
förfarande icke är beroende af att skada sker saknar betydelse för bedömande
af samma förfarande men kan måhända verka vilseledande i
fråga om tolkningen af andra i förslaget intagna straffbestämmelser.
På grund häraf hemställes, att ur förevarande § måtte uteslutas de i
första punkten förekommande orden »ändå att skada ej sker».

47 §.

Lagrådet:

De förpliktelser, hvilkas eftersättande bestraffas i 42 och 43 §§,
hafva genom förslaget i allmänhet uttryckligen lagts å arbetsgifvaren,

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o lOé.

men i vissa undantagsfall af beskaffenhet att afses i 43 § har hans
ställföreträdare genom detsamma tillförbundits särskild skyldighet. Enligt
allmänna rättsgrundsatser skulle arbetsgifvaren i alla de fall, då förpliktelser
ålagts honom, ock bära ansvaret för deras åsidosättande, men
i den mån viss skyldighet ålagts ställföreträdaren, denne vara för
bristande iakttagande däraf ansvarig. Genom stadgandet i förevarande
§ har emellertid förslaget intagit en härifrån afvikande ståndpunkt.
Tillfyllestgörande skäl härför torde knappast förefinnas. På grund häraf
och under erinran att, på sätt kommittén påpekat, stadgande af nu
ifrågavarande innebörd ansetts icke böra inflyta i lagen angående förbud
mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag,
hemställes, att förevarande § måtte ur förslaget xiteslutas och att i
stället måtte vidtagas den jämkning af 43 §, att därigenom stadgas
straff för arbetsgifvares ställföreträdare, där sådant enligt hvad antydt
blifvit bör ifrågakomma, med iakttagande därvid att af enahanda skäl,
som anförts vid 43 §, straff icke torde böra här bestämmas för öfverträdelse
af föreskrifterna i 28 §.

48 §.

Lagrådet:

Då det icke under några förhållanden lärer böra vara medgifvet
för den, som utöfvar tillsyn enligt den föreslagna lagen, eller för besiktningsläkare
att, där det ej kan anses påkalladt i tjänstens intresse,
yppa hvad han i tjänsten får sig bekant rörande driftanordning eller
affärsförhållande å ett arbetsställe, hemställes, att hvad sista punkten
af förevarande paragrafs första stycke innehåller i fråga om frihet från
ansvar för sådant yppande må undergå den omarbetning, att ansvarsfrihet
icke äger rum i vidsträcktare omfattning än kommittén härutinnan
föreslagit.

I öfrigt synes förevarande § böra underkastas jämkningar med
hänsyn till

dels att, då första punkten i första stycket innehåller förbud i två
särskilda hänseenden, den i andra punkten förekommande hänvisningen
till första punkten icke kan anses korrekt affattad,

dels att maximum och minimum af det fängelsestraff, som enligt
förevarande § må kunna ådömas, såsom sammanfallande med den i
2 kap. 4 § strafflagen angifna latitud för omedelbart ådömdt fängelsestraff
icke bör särskildt utsättas,

215

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

dels att, enär skyldigheten att utgifva ersättning, såväl då fråga
är om skadestånd vid brottslig gärning som där sådan skyldighet påyrkas
utan sammanhang med ansvarspåstående, torde höra bedömas
efter de om skadestånd i allmänhet gällande regler, den föreslagna
lagen ej bör innehålla föreskrifter i nämnda hänseende,

dels att det ej bör vara tillsynsorgan eller besiktningsläkare medgifvet
att yppa yrkeshemlighet, driftanordning eller affärsförhållande,
hvarom han erhåller kännedom på grund af sin tjänstebefattning men
som afser annat arbetsställe än det, hvarmed han själf har eller haft
att taga befattning,

dels ock att, enär hvad i första stycket af paragrafen stadgas
skall i allo gälla besiktningsläkare, det i andra stycket förekommande
uttrycket »i tillämpliga delar» saknar betydelse.

49 §.

Lagrådet:

Med den i första stycket förekommande uppräkning af de förseelser,
hvilka det åligger allmän åklagare att åtala, torde egentligen
vara afsedt att utsäga att förseelse, som omförmäles i 48 §, icke skall
höra under allmänt åtal, ej ens efter angifvelse. Frånsedt att denna
regel kunnat utsägas på ett sätt, som mera öfverensstämmer med stadgandet
i 19 § 2 mom. af promulgationsförordningen till strafflagen,
kan det ifrågasättas, om ej äfven beträffande de i 48 § af förslaget
afsedda förseelser åtalsplikt för allmän åklagare bör föreligga, då angifvelse
sker.

I andra stycket synes ordet »angifvits» böra utbytas mot »anmälts».

53 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Stadgandet i förevarande § torde — frånsedt de vid 22 § omförmälta
föreskrifter i grufvestadgan och lagen den 28 maj 1886 — hufvudsakligen
hafva afseende å de i åtskilliga administrativa författningar
förekommande bestämmelser af här antydd art. Såsom kommittén påpekat,
låter det tänka sig att ett bibehållande af ytterligare tillsyn utöfver
den enligt lagförslaget anordnade kan gifva anledning till dubbelinspektion
och kompetenskonflikter. Ifrågavarande stadgande kan därför

216 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

tillstyrkas allenast under förutsättning att särskild uppmärksamhet ägnas
åt att förekomma dessa olägenheter.

I sådant hänseende må, utöfver hvad vid 23 § erinrats angående
hälsovårds- och kommunalnämnd, ytterligare påpekas

att enligt byggnadsstadgan för rikets städer de särskilda städernas
byggnadsordningar skola innehålla föreskrifter huru de för byggnadsarbete
nödiga ställningar böra uppföras för att ej medföra fara för
arbetarna eller andra,'' med åliggande för byggnadsnämnden att noga
vaka öfver sådana föreskrifters efterlefnad,

att enligt förordningen angående försiktighetsmått till förekommande
af käkbensbrand bland arbetare i tändsticksfabriker det tillkommer
Konungens befallningshafvande att hålla hand däröfver att
hvad i förordningen föreskrifves behörigen iakttages

samt att enligt stadgan om elektriska anläggningar för belysning
eller arbetsöfverföring tillsynen öfver anläggningarna utöfvas af kommerskollegiet
samt under kollegiet lydande inspektörer, Indika förordnas
af Konungen.

I förordningen angående förbud för barn att idka viss försäljning
och förordningen angående förbud mot barns användande vid offentliga
förevisningar äro i fråga om rätt för arbetsgivare att använda minderåriga
meddelade bestämmelser, hvilka i viss mån äro strängare än förslagets.
Då all anledning saknas till antagande att det icke skulle vara
afsedt, att berörda bestämmelser fortfarande skola lända till efterrättelse,
men det icke på grund af något stadgande i förslaget otvetydbart framgår,
att samma bestämmelser utan vidare komma att bibehållas vid
gällande kraft, synes för utmärkande häraf ett tillägg till förevarande §
vara af behofvet påkalladt.

Justitierådet Sundberg:

Den i förevarande § gjorda hänvisningen till annan lag eller särskild
författning torde icke kunna afse annan författning af civillags
natur än grufvestadgan och lagen den 28 maj 1886, om hvilka författningars
bristande öfverensstämmelse med det föreliggande förslaget lagrådet
yttrat sig vid 22 §. Hvad åter angår andra nu gällande, i administrativ
ordning tillkomna och under Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt
lydande författningar ankommer det gifvetvis på Konungen att,
därest förslaget varder upphöjdt till lag, i sammanhang med publicerandet
af denna lag taga i öfvervägande, huruvida nämnda författningar, må
upphäfvas eller i hvad mån de fortfarande skola blifva gällande i de
delar de ej strida mot den nya lagen; och det förefaller fördenskull

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

mindre egentligt att i förslaget intaga något som helst yttrande angående
dessa författningars giltighet.

Med hänsyn härtill hemställer jag, att förevarande § måtte ur förslaget
uteslutas.

Lagrådet:

I förslaget torde böra införas bestämmelser i fråga om ordningen
för öfverklagande af beslut, som meddelats af yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Lagrådet:

Af de i förslaget meddelade öfvergångsbestämmelserna gifva de i
näst sista st}mket upptagna anledning till följande erinringar. Det synes
icke riktigt att såsom den tidpunkt, inom hvilken bär afsedd arbetsgivare
skall vid ansvarspåföljd hafva förskaffat sig vederbörliga intygsböcker,
utan vidare bestämma den näst efter lagens ikraftträdande följande^
Iäkarbesiktningen. Åtminstone torde, därest förslagets föreskrift
härutinnan skall bibehållas, förslaget böra kompletteras med stadgande
därom att den åsyftade Iäkarbesiktningen icke får äga rum förr än
viss skälig tid förflutit efter det tillsägelse om besiktningen gjorts hos
arbetsgifvaren. Lämpligare torde dock vara att fastställa viss tid från
lagens ikraftträdande, inom hvilken arbetsgifvaren skall hafva fullgjort
sin ifrågavarande skyldighet.

Särskild föreskrift lärer vara af nöden i syfte att bereda arbetsgivare,
som är skyldig att vara försedd med intygsböcker, rätt att
rekvirera sådana hos vederbörande.

Första stycket torde böra undergå någon jämkning i affattningen,
så att det tydligen framgår, att hvad där stadgas afser äfven annan än
industriell verksamhet, som bedrifves i mindre omfattning än i 14 § sägs.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.)

28

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Näjd
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars

1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anmälde
i underdånighet lagrådets genom utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 30 december 1011 inhämtade utlåtande öfver
det vid samma protokoll fogade förslag till lag om arbetarskydd.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen: »I

anledning af de anmärkningar, som inom lagrådet blifvit framställda
beträffande förslaget, har detsamma blifvit öfversedt inom finansdepartementet
och ändradt i flertalet af de afseenden, som de framställda
anmärkningarna åsyftat. Därvid har tillika vidtagits eu del andra ändringar,
väsentligen dock af allenast redaktionell innebörd.

219

Kungl. MajHs Nåd. Proposition N:o 104.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde hafva lagrådets samtliga
ledamöter funnit lör vidsträckt. Men huru detsamma skulle kunna på
lämpligaste sätt inskränkas, därom hafva två skilda meningar gjort sig
gällande. Enligt den ena, som omfattas af tre utaf lagrådets ledamöter,
borde lagens tillämpning anknytas till begreppet »rörelse» men därjämte
äfven omfatta hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat
dylikt särskildt arbetsföretag. Den andra meningen, som företrädes af
den återstående af lagrådets ledamöter, går åter ut på, att lagens tillämpning
borde begränsas till vissa uppräknade slag af verksamhet och
vidare inom dessa afse allenast användandet af vissa angifna kategorier
af arbetande eller i hufvudsak kroppsarbetare och vissa andra grupper
af personer, som i anseende till sina arbetsförhållanden kunna med dem
jämställas.

Nekas kan ej, att från lagrådets sida anförts åtskilliga vägande
skäl för en inskränkning af den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Det sätt därför, som afses i den senare af härofvan återgifna meningar,
torde emellertid på grunder, som jag redan anfört i mitt yttrande
till statsrådsprotokollet den 30 sistlidne december, ej böra lagfästas.
Hvad däremot angår den af lagrådets flertal förordade inskränkningen,
synes densamma, praktiskt taget, ej innebära något väsentligt afsteg
från principen om lagens allmängiltighet utan i hufvudsak allenast
medföra ett uteslutande af sådana slag af verksamhet, för Indika lagen
ej kunde få någon större praktisk betydelse. Vid sådant förhållande
och då den föreslagna inskränkningen otvifvelaktigt torde vara ägnad
att undanröja åtskilliga, i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter
i afseende å det remitterade lagförslaget, har jag ansett mig
böra upptaga densamma.

1 §-0

Med den ofvan omförmälda inskränkningen af lagens tillämplighet
till rörelse och vissa arbetsföretag lärer det, såsom äfven påpekas af de
lagrådets ledamöter, som förordat inskränkningen, kunna ifrågasättas,
huruvida det finnes skäl för att bibehålla det under a) upptagna undantaget.
Svaret på denna fråga beror på, huruvida under arbetsföretag,
hvarå lagen skall äga tillämpning, skola anses inbegripna äfven sådana
tillfälliga arbeten, som afses i det ifrågavarande undantaget. Enligt min

3) Paragrafnummer utan parentes hänföra sig till det till lagrådet remitterade
lagförslaget, paragrafnummer inom parentes till det ändrade förslaget.

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

mening torde så ej vara förhållandet, utan måste på arbetsföretag, såsom
afgörande för lagens tillämpning, ställas fordran på en viss omfattning
och varaktighet, så att dess bedrifvande blir någorlunda jämförligt med
samma slag af verksamhet, utöfvad såsom rörelse. Undantaget under
a) har alltså ansetts kunna uteslutas.

Nyssberörda inskränkning af lagens tillämpningsområde torde äfven
medföra, att den under 1 § upptagna undantagsbestämmelsen rörande
arbete, som utföres vid allmän undervisnings- eller uppfostringsanstalt
etc., kan uteslutas. Det vid här ifrågavarande anstalter förekommande
arbetet, som för öfrigt ofta nog icke utföres för arbetsgifvares räkning,
lärer väl nämligen mycket sällan kunna sägas ingå i någon såsom
rörelse eller särskild! arbetsföretag utöfvad verksamhet.

Uti det till lagrådet remitterade lagförslaget säges, att lagen beträffande
arbete inom jordbruket skall äga tillämpning allenast i hvad
lagen åsyftar att förekomma olycksfall vid användande af maskinella
hjälpmedel, ångpannor, koljare eller andra kärl under tryck. Denna
bestämmelse har visserligen ej föranledt någon anmärkning från lagrådets
sida, men synes onekligen till följd af den något obestämda
innebörden af de uppräknade beteckningarna kunna leda till osäkerhet
i afseende å lagens tillämpning å jordbruket. Till förekommande af
denna osäkerhet, som måhända i viss mån skulle äfventyra den med
bestämmelsen åsyftade inskränkningen af lagens tillämpning, har till
beteckningen »maskinella hjälpmedel» fogats »för tillvaratagande, utvecklande
eller tillgodogörande af mekanisk kraft». Härmed har afsetts att
under maskinella hjälpmedel inbegripa kraftmaskiner för tillvaratagande
af vatten- eller vindkraft eller för utvecklande af mekanisk kraft medelst
ånga, elektricitet eller förbränning (explosionsmotorer) samt alla slag af
arbetsmaskiner, som tillgodogöra kraft från dylika kraftmaskiner jämte
till kraft- och arbetsmaskiner hörande transmissioner och andra inrättningar.
Under de angifna maskinella hjälpmedlen har ansetts böra uttryckligen
inbegripas kreatursvandringar. Vidare har till beteckningarna
»ångpannor, kokare och andra kärl under tryck» fogats den i
kommittéförslagets 6 § n) upptagna bestämningen »som genom explosion
kunna förorsaka olycksfall».

7 och 16 (17) §§.

Mot 7 och 16 (17) §§, som innehålla de väsentliga stadgandena om
Kungl. Maj:ts befogenhet att på administrativ väg komplettera lagen
medelst specialförfattningar, hafva tre af lagrådets ledamöter ställt sig

221

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

afvisande och hemställa om dessa paragrafers uteslutande ur lagförslaget.
Den återstående af lagrådets ledamöter framställer en del anmärkningar
mot förevarande lagrum men anser dock, att deras åsyftade
innehåll bör i viss omfattning lagfästas och paragraferna förty i viss
mån omarbetas.

Såsom af yrkesfarekommittén och jämväl af mig förut framhållits,
bör arbetarskydd slagstiftningen, som ju har att reglera synnerligen
mångskiftande och växlande förhållanden, ej alltför mycket uttryckas
i allmängiltiga stadganden eller fastlåsas i de tunga formerna för civillags
stiftande och ändrande. För att vinna effektivitet utan att i
onödan betunga näringarna måste nämligen skyddslagstiftningen på
många områden utmynna i specialiserade och preciserade bestämmelser,
hvilka böra kunna ändras utan alltför mycken omgång för att smidigt
anpassas efter teknikens hastiga utveckling.

I öfverensstämmelse härmed har, såsom äfven upprepade gånger ''
påpekats, med den föreslagna lagen ej åsyftats att framlägga en fullständig
skyddslagstiftning, utan är den i väsentlig mån att anse som
en grundval, på hvilken den kompletterande speciallagstiftningen skall
bygga vidare. Fullt konsekvent har nu angifna tankegång dock icke
tillämpats på lagförslaget särskildt af det skål, att man tvekat att till
administrativ reglering öfverlämna, hvad som redan gällde som lag.

Kungl. Maj:ts befogenhet enligt 7 och 16 §§ att meddela kompletterande
föreskrifter kan ej anses stridande mot de principer, som i
lagen uppställas för dess genomförande. 1 det af dessa paragrafer afsedda
syfte äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande redan enligt gällande
lagstiftning att meddela för visst arbetsställe preciserade föreskrifter,
hvilkas åsidosättande medför straffansvar. Utöfvas nu en sysselsättning
på så likformigt sätt, att den, hvarhelst den än förekommer, innebär
samma fara, lärer det väl ligga nära till hands att ersätta Kungl. Maj:ts
befallningsliafvandes till en mångfald olika arbetsgivare ställda föreskrifter
med en därmed likartad men för samtliga arbetsgifvarna gällande
föreskrift, utfärdad af Kungl. Maj:t.

Det ligger i öppen dag, att Kungl.. Maj:ts befogenhet att meddela
kompletterande föreskrifter måste tillerkännas stor betydelse med hänsyn
till skyddsväsendets effektivitet. Har man kommit till visshet om behofvet
af en särskild skyddsåtgärd under vissa, gifna arbetsförhållanden,
t. ex. anbringande af eu viss skyddsanordning å en viss maskintyp,
måste det betecknas såsom ganska otillfredsställande att låta genomförandet
af denna skyddsåtgärd blifva beroende af vederbörande inspektionsorgans
besök, hvarmed kanske kan dröja flera år, och sedan af den

222

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

långsamma proceduren med råd och anvisningar och, när dessa ej följas,
af förbud från Kungl. Maj:ts befallningshafvande samt måhända därtill
äfven besvär öfver nämnda förbud. Uppenbart är också, att ett dylikt
tillvägagångssätt måste anses innebära ett betänkligt slöseri med inspektionsapparatens
arbetskrafter.

Slutligen må erinras därom, att erfarenheten från nära nog samtliga
öfriga kulturstater talar för skyddslagstiftningens komplettering på
administrativ väg.

På ofvan utvecklade skäl och med hänsyn till det behof af kompletterande
speciallagstiftning som, särskildt i betraktande af skyddslagstiftningens
föreslagna utsträckning till ett flertal nya, olikartade
områden, otvifvelaktigt i ganska stor omfattning torde göra sig gällande,
har jag ej ansett mig kunna lororda förut berörda hemställan af lagrådets
flertal. Jag har funnit mig äga så mycket större anledning att
’ stanna vid denna mening, som redan den gällande, uuder Riksdagens
medverkan tillkomna skyddslagstiftningen — uti 10 § af lagen den 17
oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete
i industriellt yrke — uttryckligen godkänner den grundsatsen, att denna
lagstiftning bör kunna fullständigas på administrativ väg.

Med hänsyn till merberörda hemställan af lagrådets flertal må
det för öfrigt tillåtas mig att här göra ett par anmärkningar mot dess
motivering i afseende å 7 §. Däri framhålles bl. a., att det i 39 (38) §
omförmälda förfarandet lätt skulle kunna blifva af blott sekundär betydelse
och komma att endast tjäna såsom en nödhjälp. Då den kompletterande
lagstiftningen, som ju blott skulle kunna afse viss sysselsättning
eller användande af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal,
väl ej komme att taga befattning med andra arbetsförhållanden än dem,
som innebure en viss större fara för olycksfall eller ohälsa, torde berörda
farhåga, särskildt med hänsyn till skyddslagstiftningens stora tillämpningsområde,
vara i någon mån öfverdrifven. Vidare kan jag ej dela
den meningen, att Kungl. Maj:t med stöd af 7 § skulle kunna utfärda
hur ingripande föreskrifter som helst, t. ex. om införande åt normalarbetsdag.
Befogenheten enligt detta lagrum är nämligen tydligen begränsad
på sätt i 3 § angifves, eller till hvad »skäligen kan anses af
nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och
ohälsa i arbetet».

Ifrågavarande två paragrafer hafva emellertid underkastats omarbetning
i den riktning, som angifvits af den återstående af lagrådets
ledamöter. Därvid har i 7 § uttrycket »ytterligare föreskrifter» utbytts
mot »närmare föreskrifter» i ändamål att tydliggöra, att här endast är

223

Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 104.

fråga om preciserade detaljföreskrifter. I sammanhang härmed har hänvisningen
till 7 § uteslutits ur 39 § (38 §). Då någon inskränkning,
likartad med den i 7 § vidtagna, på grund af innebörden hos bestämmelserna
i 11—14 (15) §§ ej väl låter sig göra i afseende å 16 § (17 §),
bär jag funnit mig föranlåten inskränka den däri afsedda befogenheten
på samma sätt, som i 20 (21) § andra stycket gjorts beträffande speciallagstiftning
rörande kvinnliga arbetare. Härigenom har i den föreslagna
lagen allenast upprätthållits en, på sätt redan antydts, i gällande skyddslagstiftning
angående minderåriga erkänd princip rörande befogenhet
att på administrativ väg meddela föreskrifter till denna lagstiftnings
komplettering.

Beträffande Kungl. Maj:ts rätt att med här ifrågavarande kompletterande
föreskrifter förbinda straffansvar har i ett nytt lagrum (52 §)
dels intagits ett uttryckligt erkännande af denna rätt dels ock stadgats
en begränsning till det högsta straffmått, som i lagen finnes angifvet
för förseelse, begången af arbetsgivare.

8-21 (22) §§.

I afseende å lagförslagets särskilda föreskrifter rörande minderårigas
^ och kvinnors användande i arbete, hvilka föreskrifter, på sätt
kommittén föreslagit, upptagits i två skilda afdelningar af lagen, har
lagrådet hemställt om sådan omarbetning, att dessa föreskrifter blefve
sammanförda under eu afdelning. Ehuru lagrådets hemställan, förnämligast
dock från systematisk synpunkt, ej saknar skäl för sig, lär
emellertid enligt mitt förmenande berörda uppdelning ej gärna, såsom
lagrådet ifrågasätter, kunna föranleda missförstånd vid lagtillämpningen.
Snarare synes eu dylik uppdelning, som ju har sin naturliga grund i
de väsentligt olika syften, som fullföljas af bestämmelserna i de båda
afdelningarna, vara ägnad att främja reda och öfverskådlighét samt
underlätta lagens tillämpning. Lagrådets ifrågavarande hemställan har
således ej ansetts böra föranleda ändring.

9 §•

Lagrådet har beträffande medgifvandet att använda minderårig å
ferietid anmärkt, att, såsom paragrafen vore affattad, arbetsgivare, som
ville begagna sig af detta medgifvande, måste anses skyldig efterforska,
huruvida minderårig, som han ämnade använda, tilläfventyrs redan
förut under ferietiden användts i arbete hos annan arbetsgivare och i

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

sådant fall taga hänsyn därtill i afseende å tiden för den minderåriges
användande — en skyldighet, som vore för sträng och borde ändras
till öfverensstämmande med hvad 13 § e) föreskrefve rörande ett i
viss mån likartad! förhållande. Berörda strängare skyldighet synes
emellertid i förevarande fall, där det är fråga om tillgodonjutande af
en undantagsbestämmelse, hafva skäl för sig, och någon bristande
öfverensstämmelse med den åsyftade föreskriften i 13 § e) kommer ej
heller att kunna göras gällande, emedan denna föreskrift af skäl, som
närmare angifvas i det följande, uteslutits ur lagförslaget.

13 §.

Det i andra stycket af 13 § c) intagna stadgandet om befogenhet
för Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser rörande rasternas
anordnande har lagrådet ansett böra sammanföras med annat lagrum i
förslaget, hvarmed uppenbarligen afsetts annat stadgande, som i förevarande
afdelning meddelas rörande befogenhet för Kungl. Maj:t att
utfärda kompletterande bestämmelser. Här ifrågavarande stadgande
afviker emellertid från lagens öfriga stadganden af nu berörda innebörd
i det afseendet, att detta stadgande ej begränsar Kungl. INIaj: ts normgifvande
befogenhet till att afse visst slag af sysselsättning e. d. Då
det synes tvifvelaktigt, om eu sådan vidsträcktare befogenhet skall anses
påkallad i fråga om rasternas anordnande, liar jag funnit mig böra utesluta
förevarande stadgande. I den mån närmare bestämmelser rörande
rasternas anordnande kunna finnas erforderliga, torde den beiogenhet,
som enligt 16 § (17 §) tillkommer Kungl. Maj:t, kunna göra tillfyllest.

De erinringar, lagrådet framställt mot affattningen af 13 § e),
träffa förnämligast det fall, att minderårig under samma dag användes
till arbete af mer än en arbetsgivare. Enligt kommitténs motivering
är förevarande moment att anse som ett nödvändigt komplement till
bestämmelserna om arbetstidens längd för den minderårige, och nekas
kan ej heller, att man, om den minderårige skall fullständigt säkerställas
mot för lång arbetstid, kan hafva anledning beakta nyss berörda fäll.
Någon fullständig säkerhet i dylikt afseende lär emellertid med de
undantag från lagens tillämpning, som stadgas i 1 §, ej stå att vinna
och torde ej heller vara påkallad af något afsevärdt, praktiskt behof.
Mot den i det remitterade lagförslaget angifna fördelningen mellan de
olika arbetsgivarna af skyldigheten att iakttaga lagens bestämmelser
rörande den minderåriges arbetstid bär äfven anmärkts, att det ej kan
anses rättvist, att denna skyldighet, oafsedt arbetsaftalets innehåll och

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

hvem af arbetsgifvarna först träffat aftal om den minderåriges användande,
alltid skall komma att påhvila den arbetsgifvare, hos hvilken
den minderårige användes senast på dagen. En tillfredsställande, lagstadgad
fördelning mellan de olika arbetsgifvarna af nu berörda skyldighet
synes för öfrigt knappast vara möjlig att åstadkomma. Med
hänsyn till hvad här anförts, torde det, såsom ock en utaf lagrådets
ledamöter ifrågasätter, vara lämpligast att vid lagens reglering af
minderårigas användande till arbete lämna åsido det fall, att den minderårige
användes af mer än en arbetsgifvare.

Då det jämväl bör åligga arbetsgifvare, som använder minderårig
enligt 12 §, att taga hänsyn till annat arbete, hvartill han kan använda
den minderårige, bär 13 § e) ersatts med en ny paragraf (14 §), som
afser att meddela bestämmelser dels för det fall att minderårig, som
användes till arbete vare sig enligt 12 eller 13 §, tillika användes till
annat arbete, och dels för det fall att minderårig användes såväl till
arbete, som afses i 12 § som till arbete, som omtalas i 13 §, eventuellt
i förening med annat arbete. Vid affattandet af denna nya paragraf
har arbetsgifvarens åliggande ansetts böra utsträckas till att ej blott,
såsom lagrådet påyrkat, beakta bestämmelsen rörande nattarbete utan
till samtliga bestämmelser i 13 §.

En af lagrådets ledamöter har i afseende å 13 § e) ifrågasatt eu
viss begränsning af innebörden utaf den här använda beteckningen
»annat arbete». En sådan begränsning torde emellertid, särskildt i
betraktande af att stadgandet i ämnet inskränkts till att afse allenast
den minderåriges användande för en och samma arbetsgifvares räkning,
enligt min mening ej vara påkallad.

21 (22) §.

Lagrådet hemställer, att bestämmelserna i lagen angående förbud
mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag
måtte inarbetas i förslaget till lag om arbetarskydd. Ett sammanförande
af de båda lagarnas bestämmelser skulle onekligen ur flera synpunkter
vara önskvärd men synes ej för närvarande lämpligen kunna äga rum.
Förstberörda lag blef nämligen, då man ville göra den så lindrig, som
kunde vara förenligt med ordalagen i den konvention, hvarpå den grundar
sig, i viss mån byggd efter andra principer än förevarande lagförslag.
Skulle ifrågavarande lagbestämmelser inarbetas i lagförslaget, borde
detta väl ske på sådant sätt, att förbudsbestämmelserna i afseende å
kvinnors nattarbete, i öfverensstämmelse med flertalet öfriga skärpande
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 29

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

bestämmelser i lagförslaget, blefve anknutna till sådant arbete, som
angifves i 14 (15) §. Detta skulle emellertid innebära en utvidgning af
förbudsbestämmelsernas tillämpning i en omfattning, om hvars betydelse
man ej utan en särskild statistisk undersökning kan göra sig något
säkert begrepp. För öfrigt synes det mig icke vara välbetänkt att af
enbart systematiska skäl företaga i viss mån sakliga ändringar af en
lag, som varit i kraft blott något öfver ett år — ja, i visst afseende
ännu ej trädt i full tillämpning — och om hvars verkningar man således
ej ännu kan hafva någon afsevärd erfarenhet.

22 (23) §.

Beträffande den kvinnliga vrkesinspektören säges i lagförslaget —
för att påpeka att hon i vissa afseenden skulle intaga en särställning —
att hennes tillsyn skall utöfvas »på sätt instruktion närmare angifver».
Denna bestämning anser lagrådet böra utbytas mot »på sätt Konungen
bestämmer» eller liknande, men hemställer vidare, att de särskilda bestämmelserna
angående Kungl. Maj:ts befogenhet, hvilka finnas böra meddelas
i förevarande paragraf, måtte sammanföras. Då efter en sådan
sammanföring ofvanberörda syfte med ifrågavarande bestämning skulle
blifva i afsevärd mån förfeladt, och bestämningen i och för sig icke
synes mig behöflig, har densamma uteslutits.

Till undvikande af vissa olägenheter, som kunna befaras uppkomma
däraf, att såväl grufvestadgan jämte lagen den 28 maj 1886
angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter som lagen
om arbetarskydd skulle blifva tillämpliga på grufarbetet, har lagrådet
hemställt, att antingen de i förstnämnda två författningar upptagna
bestämmelser, som afse att bereda nödig trygghet åt arbetarna, inarbetas
i lagförslaget eller ock det uttryckligen utsäges, att den föreslagna
lagen icke skall äga tillämpning med afseende å den tillsyn, som omförmäles
i nämnda två författningar.

Af de sålunda angifna utvägarna synes ingendera lämpligen
kunna komma till användning. Den förra torde nämligen påkalla en
afsevärd omarbetning af grufvestadgan jämte lagen den 28 maj 1886
och skulle vidare tillföra lagen om arbetarskydd en del specialbestämmelser,
hvilka ej komme att stämma väl öfverens med lagens allmängiltiga
karaktär. Dessutom skulle ett dylikt inarbetande medföra befogenhet
för bergmästarna att, när det gällde grufarbetets säkerhet,
meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd — detta i olikhet

227

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

med livad som skulle gälla ej blott för öfriga tillsynsorgan utan äfven
för bergmästarna själfva i afseende å andra områden för deras tillsyn.

I afseende å den senare utvägen lärer kunna ifrågasättas, huruvida
det verkligen låter sig göra att afskilja tillsynen å grufarbetet från den
föreslagna lagens tillämpning utan att tillika undantaga detta arbete
från tillämpningen af lagens reella skyddsbestämmelser i afseende å
arbetets säkerhet — en åtgärd, som från skyddssynpunkt måste anses
betänklig, enär dessa bestämmelser äro mer vidtgående än säkerhetsföreskrifterna
i förut berörda två författningar rörande grufdriften.
Men äfven ett dylikt afskiljande allenast af tillsynen skulle medföra
afsevärda olägenheter. Därigenom skulle nämligen tillsynen i afseende
å grufarbetets säkerhet komma att sortera under en annan öfverordnad
myndighet än den tillämnade, speciella centralmyndigheten för arbetarskyddslagstiftningen,
och jämväl i detta fall skulle vissa i den föreslagna
lagen upptagna anordningar, såsom de i 25 (26) och 30 (31) §§ omförmälda,
ej komma grufarbetet till godo. För tillsynsorganen, som
skulle hafva att tillämpa än den ena än den andra lagstiftningen, och
detta på närgränsande och stundom likartade områden, komme väl
också ifrågavarande anordning att medföra åtskilliga svårigheter.

Ehuru lagrådet ej saknat anledning till ifrågavarande hemställan,
har jag alltså ej ansett mig böra tillmötesgå densamma. För öfrigt
torde härofvan berörda olägenheter enligt mitt förmenande knappast
kunna tillmätas någon större praktisk betydelse.

Samma inskränkande bestämning, som jag i 1 § föreslagit med
hänsyn till lagens tillämpning å arbete inom jordbruket, har jag på de
skäl, som anförts vid nämnda lagrum, funnit mig föranlåten tillfoga
jämväl i afseende å underinspektörernas tillsynsbefogenhet.

23 (24) §.

De af lagrådet anmärkta förhållandena i afseende å de kommunala
tillsynsorganen och deras i viss mån dubbla kompetens, enligt den föreslagna
lagen och enligt hälsovårdsstadgan för riket, synes ej kunna
på tillfredsställande sätt undvikas annat än genom att låta skyddslagstiftningen,
där den gäller, ensam meddela bestämmelser till tryggande
af arbetets sundhet. I enlighet härmed förklaras vid lagförslagets slut,
dit uppräkningen af de författningar, som skulle upphäfvas genom den
föreslagna lagen, ansetts böra flyttas, hälsovårdsstadgan upphäfd i hvad
den åsyftar att bereda skydd åt arbetare vid användande till sådant
arbete, hvarå lagen äger tillämpning.

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

24 (25)—26 (27) §§.

Lagrådet har i afseende å ett flertal bestämmelser, livilka icke
ansetts vara af civillags natur, hemställt om uteslutande ur lagförslaget.
I hvad denna hemställan afser 24 (25) § andra stycket, 25 (26) § och
senare delen af 26 (27) § har jag ej ansett mig böra biträda densamma.
Dessa bestämmelser, af hvilka den första och sista väsentligen äro
hämtade från gällande skyddslagar, äro nämligen af den allmängiltiga
betydelse, att det måste anses mer ändamålsenligt att gifva dem plats i
den föreslagna lagen än i författningar af instruktions natur, till hvilka
de väl eljest skulle hänföras.

33 (34) §.

Såsom kommittén framhåller i sin motivering till förslaget om
intygsböcker för minderåriga arbetare, skulle dessa böcker tjäna ej blott
som en skyddsåtgärd i afseende å hvarje särskild minderårig utan jämväl
att lämna material till statistiska undersökningar rörande olika yrkens
och sysselsättningars inflytande i hygieniskt afseende — undersökningar
som måste anses af vikt för den vidare utvecklingen af skyddslagstiftningen
beträffande de minderåriga. Då intygsböckerna således skulle
tillgodose ett betydelsefullt statsintresse, synes ej någon jämkning böra
företagas i det afseende, tre af lagrådets ledamöter påkallat.

36 och 38 §§.

Dessa paragrafer hafva med anledning af anmärkningar från lagrådet
flyttats till slutet af förevarande afdelning af lagförslaget (40 och
41 §§) och därjämte underkastats vissa ändringar af väsentligen redaktionell
innebörd.

42 §.

Lagrådet har påkallat sådan jämkning af straffbestämmelsen i 42 §,
att densamma skulle blifva tillämplig å öfverträdelse af hvad som stadgas
om barnsängshvila jämväl i det fäll, att dylik hvila blifvit påbjuden af
Kungl. Maj:t med stöd af 20 (21) § första stycket. Visserligen skulle i detta
fall öfverträdelsen blifva alldeles likartad med de öfverträdelser mot 18
(19) § första stycket, som afses i förevarande paragraf, men — oafsedt att

229

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

liknande förhållanden kunde inträda i åtskilliga andra fall, där Kungl. Maj:t
äger att förordna om utsträckt tillämpning af lagens bestämmelser —
synes det mindre egentligt att stadga straffansvar för öfverträdelser med
hänsyn till föreskrifter, om hvilka man ej vet, huruvida de någonsin
komma till stånd. För öfrigt lär det ej vara uteslutet att i vissa fall,
då förordnande meddelas om utsträckning af lagens bestämmelser —
ehuru kanske mindre i afseende å stadgandet om barnsängshvila —
hvilka fall ju alltid skulle få en mer specialiserad karaktär, det kuude
finnas anledning att för stafflatituden uppdraga snäfvare gränser än i
lagen. Med hänsyn härtill har jag ansett det vara riktigast att i lagförslaget
ej i något fäll stadga straff för öfverträdelser i afseende å föreskrifter,
meddelade af Kung!. Maj:t. Däremot har, såsom redan påpekats
vid 7 och 16 (17) §§, Kungl. Maj:ts rätt att förbinda dylika föreskrifter
med straffansvar ansetts böra regleras genom eu särskild ny bestämmelse
(52 §).

Två af lagrådets ledamöter hafva framställt anmärkning mot att
det i förevarande paragraf stadgade straffansvaret för den minderåriges
fader eller målsman är inskränkt till det fall, att den minderåriges arbetsgifvare
gjort sig skyldig till ansvar enligt paragrafen. Denna inskränkning,
som öfverensstämmer med hvad nu gäller, torde kunna förklaras
därmed att man — i öfverensstämmelse med en uppfattning, hvaråt
äfven nämnda två ledamöter gifvit uttryck — i viss mån tvekat om
lämpligheten att ställa fadern eller målsmannen till ansvar för förseelse,
hvarom här är fråga, och därför stannat vid att begränsa faderns eller
målsmannens ansvarighet till det fall, att kriminell talan ändå skall
väckas mot arbetsgifvaren. Då en dylik tvekan ej synes mig obefogad,
har anmärkningen ej föranledt ändring.

53 §.

Stadgandet i denna paragraf har ansetts lämpligen kunna inbegripas
i en allmängiltigare bestämmelse, införd närmast efter uppräkningen
af de författningar, som i större eller mindre mån skulle upphäfvas
genom den föreslagna lagen, hvilken bestämmelse därjämte
skulle ha till ändamål att tillgodose den af tre utaf lagrådets ledamöter
framställda erinran i afseende å förordningarna angående förbud för
barn att idka viss försäljning och angående förbud mot barns användande
vid offentliga förevisningar. Härigenom skulle också, som lämpligt
torde vara, tydliggöras, att den föreslagna lagen ej skulle inverka på
giltigheten af de reella skyddsföreskrifterna i förordningen angående
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 30

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 104.

försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand bland arbetare i
tändsticksfabriker eller stadgan om elektriska anläggningar för belysning
eller arbetsöfverföring.

öfriga från lagrådets sida framställda anmärkningar, som icke
här blifvit berörda, bar jag genom vidtagna ändringar sökt tillmötesgå.»

Departementschefen nppläste härefter ifrågavarande, ändrade lagförslag
och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas Riksdagen till antagande genom nådig proposition.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den
lydelse bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar, till
Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.