Kungl. Majda proposition nr 80 (Proposition 1931:80)

Kungl. Majda proposition nr 80.

Nr 80.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudgrunderna
för en rättegångsrefoim; given Stockholms slott
den 6 februari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed lämna riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet och tillförordnade
chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Gärde, fråga örn reform av vårt rättegångsväsen samt anför
därvid:

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Process kommissio nen.

Inledning.

I en år 1909 för riksdagen framlagd proposition hemställde Kungl. Majit
örn anvisande av anslag för tillsättande av en kommission med uppdrag att verkställa
omarbetning av rättegångsbalken jämte därtill börande författningar.
Förslaget blev emellertid ej av riksdagen bifallet.

År 1911 gjordes ny framställning till riksdagen. Denna gång avsågs icke
en kommission för utarbetande av lagtext utan endast en förberedande utredning.
Utredningens syfte, anförde departementschefen, skulle vara att lämna
en allsidig belysning av de särskilda processuella frågor, vilka måste upptagas
till övervägande, ävensom att anvisa den eller de möjliga utvägarna för
dessa frågors lösande under de i vårt land givna förhållandena. — Riksdagen
beviljade i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag medel till bestridande av kostnaderna
för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.

Samma år igångsattes utredningsarbetet, som till en början uppdrogs åt
f. d. justitierådet J. Hellner, till vilkens biträde förordnades tre jurister (processkommissionen).
År 1917 efterträddes Hellner av f. d. regeringsrådet H.
Falk. År 1919 skedde en ombildning av processkommissionen sålunda, att de
jurister, som förut biträtt utredningens ledare, fingo ställningen av medlemmar
i kommissionen. Tillika tillkallade departementschefen enligt Kungl. Majits
bemyndigande en representant för lantdomarna och en för stadsdomarna ävensom
ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen att med kommissionen
överlägga örn principerna för den blivande domstolsorganisationen och de allmänna
grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde byggas.

Sedan kommissionens ordförande, Falk, i slutet av år 1919 avlidit, förordnade
Kungl. Majit påföljande år presidenten i Svea hovrätt Hj. Westring till
hans efterträdare. Processkommissionen avslutade sitt arbete år 1926. Det då
avgivna betänkandet (Statens off. utredn. 1926:31—33) innefattar tre delar
behandlande domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i
tvistemål. Kommissionen förordar en allmän reform av rättegångsväsendet.
I enlighet med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till
lagtext, utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de
grunder, som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän
processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel,
och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av kommissionens
förslag. Vid betänkandet, som innefattar den kort före avlämnandet
bortgångne siste ordförandens och de vid arbetets slut kvarvarande ledamöternas
enhälliga ståndpunkt, äro fogade yttranden av de för överläggningar tillkallade
domstolsrepresentanterna och lekmännen.

över processkommissionens betänkande har Kungl. Majit låtit inhämta yttranden.
Sålunda ha rikets hovrätter anbefallts att efter hörande av domhavande,
rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län,
överexekutorer och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt
avser dess huvudgrunder. Vidare lia utlåtanden infordrats från justitiekans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

lersämbetet och kommerskollegiet, vartdera i vad angår dess ämbetsområde och
kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar
inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda om yttrandes
avgivande. Tillfälle har lämnats de juridiska fakulteterna, föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund
och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden. Av de juridiska
fakulteterna har emellertid endast den i Lund inkommit med utlåtande, därvid
professorn Kallenberg avgivit särskilt yttrande. Från häradshövding- och
stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet ha utlåtanden
inkommit. Stadsförbundets styrelse har anmält, att förbundet i avvaktan
på resultatet av vissa pågående undersökningar för det dåvarande
avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena ha befordrats
till trycket. (Statens off. utredn. 1927:15 och 1929: 25.) Jämväl föreningen
Sveriges landsfiskaler har inkommit med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, har lagrådet den
3 juli 1928 avgivit utlåtande över betänkandets huvudgrunder (Statens off.
utredn. 1928:19). Lagrådets yttrande torde få såsom bilaga fogas vid protokollet
i detta ärende. (Bilaga A.)

Jämsides med att yttranden inhämtats angående processkommissionens förslag
har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utredningar i vissa med processreformen
sammanhängande frågor, som ej av kommissionen upptagits till behandling.
Sålunda har enligt Kungl. Maj:ts den 8 april 1927 lämnade bemyndigande
dåvarande chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för
att verkställa undersökning rörande kostnaderna för processreformens genomförande.
Särskild uppmärksamhet skulle ägnas domstolspersonalens avlöningsförhållanden
och i samband därmed juristutbildningen. Andra frågor,
med vilka de sakkunniga hade att taga befattning, voro lönereglering för åklagarna,
olika spörsmål av organisatorisk art, som kunde uppkomma vid genomförandet
av en ny domstolsorganisation, byggande och underhåll av domstolslokaler
samt statens förhållande till städerna. De sakkunniga (ekonomisa)tkunniga),
under ordförandeskap av generalkrigskommissarien L. Widell, avgåvo
betänkande den 29 augusti 1928. (Statens off. utredn. 1928:20.)''

Även över detta betänkande ha utlåtanden infordrats, nämligen från hovrätterna,
vilka hade att inhämta yttranden från domhavande, tingshusbyggnadsskyldige,
överexekutorer och rådhusrätter, från Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och
stadsfullmäktige, ävensom från nedre justitierevisionen, statskontoret och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd. Justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket
och kommerskollegiet ha avgivit yttranden, i vad deras ämbetsområden
angår. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för svenska
stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges stadsfiskaler ha begagnat sig av dem lämnat
tillfälle att inkomma med yttranden. Jämväl dessa utlåtanden ha tryckts.

Ekonomi sakkunniga.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

1928 års
kommunalförvaltningssakkunniga.

(Statens off. utredn. 1929:30 och 31.) Vidare har föreningen Sveriges köpingsåklagare
inkommit med en framställning i ämnet.

Med anledning därav att processkommissionen föreslagit bland annat, att
staten skulle övertaga rättsskipningen i städerna, har fråga uppkommit, huru
bör förhållas med de göromål av statlig eller kommunal art, som nu ankomma
på magistraterna. Denna fråga har gjorts till föremål för särskild utredning.
Efter det filosofie doktorn S. Hansson på uppdrag avgivit vissa förslag i
ämnet, har chefen för socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts den 19 oktober
1928 givna bemyndigande tillkallat sakkunniga för att biträda med utredning
rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstädema
efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens
förslag med däri av lagrådet förordade jämkningar. De sakkunniga
(1928 års kommunal förvaltning ssakkunniga), vilkas ordförande var
borgmästaren J. Pettersson, avgåvo betänkande den 30 september 1929. (Statens
off. utredn. 1930:13.)

över detta betänkande ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna efter hörande
av magistrater, stadsstyrelsen drätselkammare och stadsfullmäktige,
varjämte tillfälle beretts svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare
samt föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare
att inkomma med yttranden.

Slutligen har min företrädare i ämbetet, statsrådet Bissmark, efter därtill
erhållet bemyndigande, den 11 november 1929 tillkallat presidenten i Svea hovrätt
friherre E. Marks von Wurtemberg, justitieråden N. Alexanderson och A.
Lindhagen, häradshövdingen A. Brunnberg och advokaten C. Lundqvist att i
egenskap av sakkunniga inom departementet samråda med departementschefen
vid fortsatt beredande av frågan om rättegångsväsendets ombildning och
därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera har jag efter mitt tillträde
av statsrådsämbetet den 19 juni 1930 tillkallat Bissmark att deltaga i arbetet.
Under år 1930 och januari 1931 lia de sakkunniga varit inkallade till ett
flertal överläggningar med departementschefen, vid vilka genomgåtts de grundläggande
spörsmålen för reformen i den omfattning de här av mig komma att
upptagas till behandling.

Det svenska rättegångsväsendets utveckling.

Den uppgift, som tillkommer rättsskipningen i ett samhälle, är att pröva
och fastställa vad i det enskilda fallet är rätt enligt de materiella regler av
privaträttslig eller straffrättslig natur, som äro vid makt i samhället. I växlande
former under olika skeden i samhällenas historia har denna uppgift blivit
fylld. Rättsskipningen har visserligen hört till de områden inom samhällslivet,
där strävandena att fasthålla vid det bestående framträtt särskilt starka,
men rättsskipningens gestaltning har dock varit underkastad en ständig
förändring och utveckling, som skett än långsammare än hastigare. Denna
utveckling har helt naturligt i regel försiggått under inflytande av de samhällsidéer
och tänkesätt, som vid varje tid gjort sig gällande inom samhälls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

livet i övrigt, och sålunda utgjort en återspegling av dessa. I synnerhet inom
de mindre staterna i den europeiska kulturkretsen har därvid ofta direkt påverkan
ägt rum från främmande länder, där mer eller mindre medvetet förebilder
sökts för avhjälpande av inhemska brister.

Den fornsvenska rättsskipningen handhades av allmogen själv på tingen. Re- Medeltiden.
dan i äldsta tid måste denna därvid ha stått under ledning av en eller flera
framstående medlemmar av folket. I våra tidigaste rättskällor framträda häradshövdingen
som häradstingets och lagmannen som landstingets ledare. Med
den fortgående rättsutvecklingen hade den dömande myndigheten så småningom
koncentrerats hos dessa ledare, om också tingsmenigheterna själva långt in i
nyare tiden stundom kunde verksamt deltaga i tingsförhandlingarna och dömandet.
Häradshövdingen och lagmannen valdes av allmogen, och deras domsmyndighet
hade sålunda en folklig karaktär. Säkerligen under utländskt inflytande
inträdde häri redan i slutet av 1200-talet en på konungadömets växande
betydelse beroende ändring, i det att konungen förskaffade sig inflytande
på domarnas tillsättande och började framträda som den egentlige bäraren
av domsmyndigheten. Mellan härads- och landstingen fördelade sig målen utan
fasta regler så, att de viktigare, framfor allt stormännens mål, kommo till
landstingen, varjämte dessa betraktades som överinstans i förhållande till häradstingen.

Organisationen av städernas domstolar var redan tidigt starkt påverkad av
inflytande från utlandet, särskilt från de tyska städerna. Borgmästare och
rådmän, valda av borgarna, utgjorde rådstuvurätten för de viktigare målen,
och ute på torget dömde i smärre mål kämnärsrätten, som bestod av fogden och
två rådmän.

Vid dessa folkliga domstolar voro de sålunda av domaren inför menigheten
ledda förhandlingarna muntliga. Endast domen blev ibland till framtida säkerhet
avfattad i skrift. Som alltid under enkla samhällsförhållanden var
rättegången emellertid i hög grad formalistisk. Denna formalism framträdde
i olika riktningar.

Rättegången skulle försiggå på olika sätt alltefter processföremålets natur.

Man fick härigenom ett flertal olika rättegångsarter, en sådan för klander av
fast egendom, en annan för klander av lös egendom, en tredje för gäldskrav
o. s. v. För de särskilda rättegångsarterna hade käranden att på olika sätt utföra
sin talan. Och för varje rättegångsart var föreskrivet, huru bevisningen
skulle föras.

Härmed sammanhängde bevisningens natur. Bevisningen hade icke till uppgift
att övertyga domaren om de faktiska omständigheter, som förelupit och
som voro av betydelse i målet, utan vad som däri skulle anses vara sant framgick
omedelbart av parternas verksamhet i enlighet med de därför gällande
föreskrifterna. Domstolens prövning inskränkte sig därefter till att kontrollera,
huruvida de stadgade bevisprestationema verkligen fullgjorts. Allteftersom
detta skett eller icke, avkunnades den slutliga domen till den enes eller
andras fördel. I överensstämmelse med den sålunda förutsatta möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av en lätt verkställd kontroll stod också, att bevisprestationerna skulle förebringas
från allenast ena parten. Bevisningen blev principiellt ensidig. Den
åsyftade ej heller att belysa och utreda de särskilda faktiska omständigheterna
i målet utan den koncentrerades genast på ett enda spörsmål, till vilket
tvistens hela innehåll redan från början reducerades.

Bevismedlen voro i överensstämmelse härmed av övervägande formell natur,
ehuru helt säkert de föreskrivna bevisprestationema ursprungligen torde ha
uppfattats såsom ägnade att i genomsnitt utgöra vittnesbörd örn sanningsenligheten
av den parts uppgifter, som fullgjorde dem. För de olika rättegångsarterna
var föreskrivet ej blott vilkendera av parterna hade att bevisa,
utan även med vilket slag och vilket mått av bevismedel bevisningen skulle ske,
liksom det noggrant bestämts vad som i de olika fallen skulle bevisas, d. v. s.
ordalagen i de olika bevistemata. Brist i något avseende medförde talans förlust.

Det bevismedel, som dominerade i den äldsta rätten, var parts ed, förstärkt
med ed av edgärdsmän. Partens ed riktade sig på föremålet för rättegången,
under det edgärdsmännens ed bestyrkte, att parten svurit ''rent och ej ment’.

Vittnesbeviset, som också fanns i den äldsta rätten, gick liksom partseden
ut på en utsaga direkt om själva saken.

Dessa två bevismedel torde ha utgjort stommen i den äldsta rättens bevissystem
och däri åtminstone från början fyllt var sin uppgift. Utgångspunkten
för den fornsvenska processens bevissystem torde få anses ha varit svarandens
rätt att med egen ed, i regel förstärkt av edgärdsmäns ed, värja sig mot motpartens
talan. Någon bevisning från kärandens sida krävdes då icke, utan
målets utgång berodde av örn svaranden gick sin ed. Men med denna grundsats
är redan i de äldsta rättskällorna förenad en annan, vilken innebar, att
det som vore allmänt känt — veterligt i den vidsträckta mening, i vilken landskapslagarna
togo det — ej kunde med laga verkan förnekas. Den, som åberopade
något i denna mening notoriskt, fick vitsord att förebringa bevisningen
i processen. Kunde käranden åberopa sig härpå, fick han alltså förebringa
bevisning och uteslöt svaranden från dennes värjemålsed. För att styrka sådan
notoritet, som nyss nämnts, ha i den äldsta rätten vittnen använts. Deras
begagnande i detta syfte är säkerligen en av den fornsvenska rättegångsordningens
äldsta anknytningspunkter för den senare utveckling inom bevisningen,
som ledde till det principiella upptagandet av den kanoniska rättens
regel, att käranden i första hand har bevisbördan i målet.

Jämte dessa övervägande formella bevismedel kände vår äldsta rätt ett bevismedel
av en väsentligen annan karaktär, nämligen nämnden. I vad mån
detta bevismedel, sådant det framträder i landskapslagarna, leder sitt ursprung
ur inhemska källor må lämnas därhän; det är emellertid i lagarna
inordnat i den formella processens system. För vissa slag av mål, särskilt
grövre brottmål, vissa arvstvister och vissa jordatvister, var sålunda föreskrivet,
att nämnd skulle utgöra bevismedlet.

Den fornsvenska nämndens uppgift var att utleta sanningen i målet och
därefter med ed avgiva sin utsaga. Denna kunde sålunda avgivas till förmån

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för vilkendera parten som helst; och bevismedlet var alltså i helt annan grad
än de formella bevismedlen ägnat för utrönande av de faktiska omständigheterna
i målet och därmed för säkerställande av ett materiellt riktigt avgörande
av målet.

Vid sidan av de folkliga domstolarna intogo redan tidigt de andliga och
de kungliga domstolarna en framträdande plats i det medeltida Sverige. För
rättegångsväsendets utveckling var processen vid dessa domstolar av stor betydelse;
de beredde den bästa jordmånen för fria grundsatser, som visserligen
hämtats från främmande länder och utgjorde beståndsdelar av den allmänna
europeiska kulturen, men vilkas upptagande var en förutsättning för
att vårt lands rättsväsende skulle fylla de krav, som den rikare ekonomiska
utvecklingen ställde. Den kungliga domsrätten utövades tidigast under mycket
växlande former men erhöll så småningom en viss stadga. Den utövades av
konungens representanter vid rättareting, som voro urtima, eller räfsteting,
som regelbundet höllos i varje lagsaga. Också dessa ting hade en folklig
anknytning såtillvida som vid dem tjänstgjorde en nämnd vanligen av frälsemän
och bönder, tillsatt för hela tinget. Under en del av 1300-talet förekom
därjämte en särskild s. k. konungsnämnd, som helt utövade konungens domsrätt.
I den kungliga rättsskipningen kom att tillämpas en nyare och mildare
rättsuppfattning än vid de folkliga domstolarna, och den brukades saväl när
mål drogos från dessa till konungen som i första instans, när gentemot herremännen
den folkliga rättsskipningen befanns för svag.

Mot slutet av medeltiden försiggick en betydelsefull förändring med de gamla
tingen. Konungamakten skaffade sig ett allt större inflytande över tillsättandet
av häradshövdingar och lagmän. Dessa kommo därmed så småningom att
betraktas mera som konungens tjänare än som företrädare för menigheten, och
deras myndighet ökades starkt. Domsmyndigheten låg sålunda ej längre
hos de gamla tingen, utan ur dessa hade utvecklat sig domstolar med häradshövdingen
och lagmannen som domare.

Med denna förändring sammanhänger den ombildning, som också rättegången
vid de folkliga domstolarna började undergå. Den allmänna kulturella
utvecklingen i landet medförde, att den gamla formella rättegången icke
längre var tillfyllest. Det gick icke att pressa in alla olika slags mål under
den gamla formella processens typer. Särskilt under inflytande från de kyrkliga
och kungliga domstolarna inträdde samtidigt också en skärpning av
kravet på ett rättegångssätt, som bättre säkerställde ett materiellt riktigt avgörande
på grundval av en utredning rörande de faktiska omständigheterna
i målet. Dessa skilda faktorer medförde en förändring i nämndens ställning i
dessa domstolar. Allt flera olika slag av mål började hänskjutas till nämnden;
och från att ha varit ett tillfälligt för varje särskilt mål anordnat bevismedel
blev nämnden så småningom fast och sittande för längre tid. Därmed började
också domaren få inflytande på nämndens tillsättande. Men dess uppgift var
alltjämt att utleta sanningen och inför domaren avge utlåtande örn vad som
var sant i målet. Efter utlåtandet fälldes sedan domen av domaren.

Slutet ar
medeltidei

Kungl. Maj:tt proposition nr SO.

Med nämndens ökade användning måste följa en ökad uppmärksamhet å
de former, vari nämnden skaffade sig kännedom örn vad som var sant i målet;
nämndens verksamhet i detta syfte, som pa ett tidigare skede försiggick
formlöst och utan laga reglering, kom så småningom att få karaktären av
processuell bevisning, jämställd med den direkt inför domstolen förda formella
bevisningen. Redan i Kristoffers landslag finnas stadganden, som vila
på ett dylikt betraktelsesätt. Sammanhängande och parallellt med denna utveckling
undergick nämndens ställning i domstolen den för hela det svenska
rättegångsväsendet epokgörande förändringen, att den — så att säga — flyttade
upp i domarsätet och från att vara ett bevismedel blev innehavare av en
del av domsrätten, nämligen rätten att pröva sakfrågan i målet.

Åyiörjanms ''För härads- och lagmansrätterna samt rättegången vid dessa domstolar betydde
den nyare tidens inbrott ingalunda några tvära kastningar i utvecklingen
utan huvudsakligen ett mera medvetet och i vissa hänseenden skarpare
markerat fullföljande av utvecklingslinjer, som redan medeltidens rättegångsväsen
innefattat.

De första Vasaregenternas centralisationssträvanden i rikets styrelse togo
sig uttryck också beträffande häradshövding- och lagmanssysslorna. Deras
tillsättande överflyttades sa gott som helt och hållet i regeringens hand; och
i anknytning till vissa tendenser från den senare medeltiden började de behandlas
och betraktas som förläningar. Därmed följde snart en allvarlig desorganisation
och oreda i domstolarnas verksamhet. Domarämbetena anförtroddes
åt personer, som icke kunde utöva ämbetena utan måste uppdraga domarfunktionerna
åt vikarier, s. k. lagläsare eller andra ännu mindre kvalificerade personer.
Såsom ordförande i rätterna saknade dessa vikarier vanligen den erforderliga
auktoriteten. Härigenom befordrades visserligen utvecklingen av
nämnden till en beståndsdel av domstolen men uppstod också en betänklig förvirring
och regellöshet i förfarandet, vilken icke minst tog sig uttryck i upprätthållandet
av olika sedvanor i olika delar av landet.

Beträffande lagmansrätterna visade sig följderna av att bruka lagmanssysslorna
som förläningar stundom i en annan riktning. Gustav Vasa hade i
ett fall beordrat sina tromän av frälset och adeln att vara en ung lagman följaktiga
på tinget. Med utgångspunkt härifrån uppkommo utvidgade lagmansting,
där antalet bisittare varierade betydligt. Dessa ting voro påtagligen
övergångsformer i förhållande till den kungliga rättsskipningen.

Utvecklingen på förevarande område bestämdes emellertid till sin väsentliga
del av ett dominerande strävande, vilket otvivelaktigt i själva verket vilade på
utländskt inflytande. Redan i de från början av nyare tiden stammande Domarereglerna
äro som programpunkter i olika vändningar fastslagna dels
grundsatsen örn materiell utredning av vad som är sant i målet såsom
domarens uppgift och dels den därmed sammanhängande principen örn
kärandens skyldighet att i främsta rummet bevisa sina påståenden i
målet i stället för den fornsvenska regeln örn svarandens primära skyldighet
att värja sig.

Kungl. May.ts proposition nr 80.

Vid domstolarna lyckades dessa grundsatser naturligtvis blott långsamt bana
sig väg. Rättegången kom sålunda att utmärkas av en tämligen skarp dualism.
Det modernare förfarandet inför nämnden, vilken upptog bevisning och
materiellt prövade denna, ökade i betydelse, men det blev å sin sida påverkat
av den formella processens grundsatser, vilka i formaliserande riktning satte
spår också å den inför nämnden förebragta bevisningen och uppfattningen örn
denna. Jämsides härmed förekommo långt in i nyare tiden också rättegångar
enligt den medeltida formella processens mönster. Edgärdsmannainstitutet,
en av kärnpunkterna i den formella processen, blev uttryckligen upphävt först
1695.

Vare sig förfarandet förlöpte på det ena eller det andra sättet, bibehölls rättegångens
karaktär av en muntlig förhandling inför allmänheten. Detta har
säkerligen också gällt bevisningsförfarandet inför nämnden, sedan denna blivit
ett led i domstolen, även örn nämndens tillvägagångssätt för att utreda sanningen
i målet under ett tidigare skede varit ett annat.

De skriftliga anteckningarna över vad som förekom inför domstolarna inskränkte
sig i den tidigare processen, enligt vad förut sagts, till att vid
viktiga tillfällen till framtida säkerhet upptaga domens innehåll i skrift.
Några utförligare anteckningar i domboksform äro kända först från medeltidens
slut; de tilltogo avsevärt under början av nyare tiden och voro föremål
jämväl för Gustav Vasas uppmärksamhet, men utgöras i regel allenast av tämligen
kortfattade uppgifter icke örn vad de olika anförandena inför rätten innehållit
utan örn det resultat, vartill rättens undersökning örn vad som förevarit
i målet lett. Från slutet av 1500-talet möter man dock redan något utförligare
protokoll, särskilt från lagmansrätterna. Domböckernas användning
var dock en annan än nu. Utdrag ur dem för att överlämnas till parterna torde
icke lia förekommit. Däremot utskrevos domarna åtminstone i de viktigaste
målen, och som inledning till domsluten gavs en redogörelse för parternas yrkanden
och stundom för vad i målet förekommit i övrigt. Denna redogörelse
hade emellertid i regel karaktären mera av en berättelse örn vad domstolen
ansåg bevisat i målet, sålunda örn domskälen, än örn bevisningens detaljer.
Domen blev sålunda en gentemot protokollen fullt självständig handling. Av
parterna begagnades denna främst som stöd för deras rätt, men också vid fullföljd
av talan i högre rätt. När part sålunda vände sig till lagmansrätt och
begärde upphävande eller, vilket också förekom, stadfästelse av en häradsrättsdom,
företeddes denna av parten. Förhandlingen inför lagmansrätten var dock
muntlig; parterna företrädde och utförde muntligen sin talan, och bevisning
upptogs omedelbart av lagmansrätten. När denna handlade ett mål, däri underrätten
i domen meddelat en utförlig redogörelse örn de faktiska omständigheter
i målet, som av underrätten ansetts bevisade, kunde sålunda lagmansrätten
efter att i sin dombok ha intagit nämnda dom tillfoga sin stadfästelse
av domen blott med motiveringen: ''efter saken så alldeles haver sig’.

De första Vasaregenternas insatser inom rättegångsväsendet rörde huvudsakligen
organisationen av högsta domsrättens utövning. Den medeltida ordningen
var otillfredsställande och en nygestaltning högeligen påkallad. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tiden från
hovrätternas
inrättande.

framkallades, å ena sidan, av den nya konungamaktens centralisationssträvanden
men, å andra sidan, också av de allvarliga brister, som vidlådde rättsskipningen
vid de lägre domstolarna. Uppgiftens lösning berodde emellertid också
därav, att regeringsbördan fått en omfattning, vilken försvårade av konungen
personligen utövad domsrätt. Både under Gustav Vasas, Erik XIV:s och
Karl IX :s regeringar gjordes försök till inrättande av organ för utövande av
konungens domsrätt, men resultaten blevo icke varaktiga.

Vid dessa försök är knutet ett särskilt intresse på grund därav, att de vid
den nyare tidens början framträngande moderna grundsatserna i fråga örn bevisskyldigheten
och bevisningens uppgift synas här ha vunnit burskap snabbare
än vid den folkliga rättsskipningen. Detta berodde givetvis på den ojämförligt
större möjligheten till rörlighet i fråga örn rättegångsformerna, som
förefanns vid den kungliga rättsskipningen. Grundsatsen, att käranden skall
styrka sin talan, betonas sålunda ofta; och bevisningen fattas klart som en
verksamhet för att övertyga domstolen örn de i målet avgörande faktiska omständigheterna.
Därpå tyder ej blott det sätt, varpå vittnesbeviset i allt större
utsträckning användes, då av vittnena begärdes allenast en berättelse om vad
de själva iakttagit och icke ett beedigande av ett visst formulerat edstema.
Också förekomsten av motbevisning, vilken var oförenlig med den formella
processens struktur, anger tydligt den nyare tidens uppfattning örn bevisningens
uppgift.

När Gustav II Adolf år 1614 inrättade Svea hovrätt såsom en konungens
nämnd vid hovet, vilken skulle såsom fast ämbetsmannadomstol utöva den högsta
domsrätten, ägde detta rum i nära anknytning till de föregående försöken
i samma riktning. Men åtgärden kom dock av flera skäl att bilda en vändpunkt
för vårt lands rättegångsväsen.

Hovrätten var från början avsedd att vara en form för utövningen av konungens
högsta domsrätt. Det visade sig emellertid mycket snart omöjligt att förmena
enskilda parter att såsom under gångna tider i sista hand vända sig till
konungen för att få sin rätt. Redan 1615 blev denna möjlighet lagligen ordnad,
i det att den, som funne sig besvärad över hovrättens dom, tillerkändes
rätt att hos konungen giva sitt besvär tillkänna och njuta beneficium revisionis.
Faran för att denna utväg skulle anlitas i allt för stor utsträckning undanröjdes
därigenom, att för rättsmedlets användande krävdes nedsättande av
en revisionsskilling på det ansenliga beloppet av 200 daler, vilken parten förlorade,
örn han tappade i målet. Kort därefter inrättades nya hovrätter, först
i Åbo, sedan i Dorpat och i Jönköping. Därmed var sålunda icke konungens
högsta domsrätt organiserad utan i stället en krets av överrätter skapad.

Dessa överrätter voro i främsta rummet överinstanser, dit mål från de lägre
domstolarna fullföljdes; de voro därjämte behöriga att som första domstol upptaga
vissa mål. Men de voro också tillskapade för att hålla uppsikt över de
lägre domstolarna och därigenom avhjälpa den regellöshet och oreda, som där
härskade. Hovrätterna tjänade sålunda både som mönster och som kontrollorgan.
Under dessa förhållanden blev deras inflytande över rättsskipningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vid de lägre domstolarna så småningom betydelsefullt och kom att medföra en
omläggning av arbetssättet vid dessa.

Den anda, vari hovrätterna utövade sin verksamhet och kommo att påverka
hela rättegångsväsendets utveckling, hade sitt ursprung i skilda strömningar.

Med den kyrkliga reformationen och strävandena efter frigörelse från katolskt
inflytande följde en renässans också för de inhemska rättstraditionerna.
Denna renässans tog sig flera uttryck. Ett av de praktiskt betydelsefullaste
var Karl IX :s åtgärd att 1608 utge Kristoffers landslag av trycket, försedd
med kunglig stadfästelse. Därmed avhjälptes den oreda, som förekomsten och
bruket av handskrifter av lagen med olika innehåll dittills åstadkommit. Den
inhemska rätten började också göras till föremål för vetenskapliga studier och
vetenskaplig bearbetning. Sedan Uppsala universitet år 1593 återupprättats,
kom snart ett vetenskapligt studium av den inhemska rätten där till stånd, och
universitetet liksom hovrätterna beredde möjligheter för juridisk fackutbildning.

Jämsides med de inhemska rättsgrundsatsernas återupplivande gjorde sig
också ett annat inflytande starkt gällande. För skapandet av det nya svenska
konungadömet hade främmande, särskilt tyska krafter i stor utsträckning begagnats.
Då Uppsala universitet under nästan hela 1500-talet låg nere, voro
de svenskar, som önskade få en grundligare juridisk skolning, hänvisade till
utländska universitet, och de vände sig då särskilt till Tyskland, där undervisning
meddelades i den tysk-romerska rätten. Detta rättssystem kom sålunda
att under den följande tiden utöva ett starkt inflytande på svenskt rättsliv.
I själva verket bestämdes 1600-talets rättsutveckling i vårt land av den oavlåtliga
kamp, som pågick mellan inhemska och romerskrättsliga grundsatser.

Hovrätternas behörighet och förfarandet där reglerades utförligt i 1614 års
rättegångsordning och 1615 års rättegångsprocess, vilka författningar blevo
av grundläggande natur.

Rättegången vid hovrätten var offentlig och gestaltade sig som en förhandling
inför domstolen, vid vilken parterna inställde sig. Men de skulle därvid,
som rättegångsprocessen säger, först grundligen med tydliga och klara ord
icke allena muntligen utan ock skriftligen utföra sin talan. Detta innebar,
att de i skriftliga inlagor, som ingåvos till rätten och varav motparten erhöll
en avskrift, utvecklade sin talan. Men skrifterna skulle ingivas vid parternas
inställelse i hovrätten, och de hade därvid att både självmant och på domstolens
frågor också muntligen vidare anföra vad som var av betydelse i målet.
Denna muntliga förhandling var intet sken, utan den var uppenbarligen en
högst betydelsefull del av rättegången. Vid denna förebragte parterna sin
bevisning i samma ordning som vid de lägre domstolarna. Härutinnan anmärker
emellertid 1615 års rättegångsprocess, att det kunde hända, att käranden
såväl som svaranden refererade sig till vittnen eller andra skäl och bevis,
som icke vore så nära för handen, varför med domens avsägande mäste havas
fördrag och parterna givas uppskov. Behov av uppskov yppade sig också icke
sällan redan under hovrätternas första tid. Det hjälpmedel, som underlättade

Kungl. Majlis proposition nr 80.

dessa uppskov, var den protokollering av vad parterna anförde, som av förordningen
föreskrevs. Sedan förhandlingarna i ett mål avslutats, skulle av de
bland bisittarna i domstolen utsedda referenterna i målet hela akten däri noggrant
genomgås och en skriftlig berättelse däröver upprättas. Slutligen skulle
hela akten jämte berättelsen uppläsas för hela domarkollegiet för målets prövning.
Fann någon domare därvid, att han behövde ytterligare upplysning i
målet, kunde särskilt muntligt förhör med parter eller vittnen anordnas. Detta
förekom också i icke ringa omfattning.

Denna vidlyftiga procedur förutsattes dock vara nödvändig blott i de större
målen. I de ringare antog författningen, att dom kunde fällas utan uppskov
och ''långt övervägande’ i parternas närvaro omedelbart efter partsförhandlingen.

Nämnda rättegångsordning innebar utvecklingsmöjligheter i skilda riktningar.
Den muntliga partsförhandlingen, som anknöt till den äldre inhemska
processen, beredde möjlighet för en verksam processledning från domstolens
sida och gav denna omedelbar tillgång till de vanligen bästa upplysningskällorna.
Den begynnande skriftligheten och uppskovsordningen, som voro hämtade
från utlandet, voro åter ägnade att avlägsna domstolen från parterna och
att byråkratisera denna, dess ledamöter och dess arbetssätt.

I början av hovrätternas verksamhet och ännu en lång tid framåt bildade de
inhemska traditionerna det starkaste inslaget. Proceduren behöll sin muntliga
form. Även när parterna skriftligen utförde sin talan, infunno de sig dock
vid domstolen, och denna sökte genast sätta sig in i målet och genom frågor
till parterna utreda detsamma; bevisningen förebragtes omedelbart inför domstolen.
Visserligen klagades det över de besvär och kostnader, som resorna
till hovrätten ibland orsakade, men man sökte hjälpa sig fram på olika sätt.
Först och främst ansågs förnyad bevisning inför hovrätten säkerligen ofta onödig
av det skälet, att hovrätten godtog sakförhållandet i målet sådant detta av
underrätten funnits bevisat. Men förelåge tvivel härutinnan, måste bevisning
ånyo upptagas. Kom målet från en avlägsen ort, hände ofta, att hovrätten utsåg
delegerade bland ledamöterna för att på ort och ställe utreda målet. Dessa
återvände sedan till hovrätten och avlämnade redogörelse för sitt värv, varpå
hovrätten dömde i målet. Redan 1615 års rättegångsprocess hade också förutsatt,
att den nya rättegången skulle kunna kräva bruket av advokater, och
medgav nu detta, ehuru, som det heter, ''det sällan här i riket varit tillåtit, att
man haver brukat advocater och procuratorer, utan var och en haver framställ!
sin sak för rätta det bästa han haver kunnat’. Framför allt utmärktes emellertid
rättegångssättet i hovrätterna därav, att domstolarna icke ansågo sig
hårt bundna av några former, utan betraktade som sin uppgift att handla efter
omständigheterna. ''Vid sin rättsskipning rörde sig hovrätten med de friaste
former och fattade sin uppgift att skaffa rätt i vidsträcktaste och fullaste mening’,
har det med fog sagts. Rättsskipningens gestalt berodde därför i helt
annan grad än nu av själva domarpersonligheterna, som gåvo rättsskipningen
dess kraft. Och dessa präglade den, som det sagts, med sin ''karlavulna folklighet’.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Bruket av skriftliga partsinlagor och det av det tilltagande uppskovsväsendet
framkallade utförligare protokollerandet började emellertid så småningom
att påverka proceduren vid hovrätterna. Det klagas över besväret att föra
protokoll vid de muntliga förhandlingarna med parterna, och domarna börja
föredra en utförligare skriftväxling dem emellan. En förskjutning på muntlighetens
bekostnad skedde också därigenom, att de i hovrätten upprättade berättelserna
i målen delgåvos parterna för godkännande, varmed det avslutande
muntliga förhöret ansågs kunna ersättas. Men muntligheten behölls dock
segt kvar. Ännu år 1734 under ständernas gemensamma förhandlingar rörande
lagförslaget anfördes det, att vid Svea hovrätt hade sedan sista riksdagen,
d. v. s. under de sista tre åren, hållits 3,000 muntliga förhandlingar, och framställdes
yrkande att någon gräns skulle dragas för dessa, enär ’av de mångfaldiga
och överflödiga conferencer tillfälle gives till processers utdragande’.
Härtill svarades, ’att som omständigheterna äro så skiljaktiga härom, ej något
visst stadgas kan utan att löpa den faran, att någon i sin rätt kunde komma
att lida, utan bör det ankomma på en rättvis och försiktig domare, som
lärer pröva vad skäligt är’. Med den tilltagande skriftligheten torde redan
före 1734 års lag offentligheten vid hovrätterna ha blivit inskränkt.

Hovrätternas betydelse för rättegångsväsendet under 1600-talet och början
av 1700-talet visade sig emellertid icke minst i det inflytande de utövade på
de lägre domstolarna.

Hovrätterna voro satta, som förut sagts, jämväl till att öva kontroll över
rättsskipningen vid de lägre domstolarna. En av de mest genomgripande förändringar,
som i detta syfte vidtogs, var riktad mot de s. k. lagläsarna vid
härads- och lagmansrätterna, dåtidens vikariatsystem. Det blev nödvändigt att
börja öva kontroll å det sätt, varpå dessa skötte sina sysslor. Denna tanke
mognade i de författningar från senare delen av 1600-talet, genom vilka hovrätterna
fingo befogenhet att pröva och förordna lagläsare, en befogenhet, som
förut innehafts av ämbetenas ordinarie bärare. Till lagläsare kommo härigenom
kunnigare och skickligare män att förordnas. Då dessa hämtade sin auktoritet
från hovrätten, kom helt naturligt deras ställning att bli en annan än
tidigare. De togo ledningen i domstolen med större kraft och beslutsamhet än
de förra lagläsarna.

Slutligen ingrep Karl XI i häradsrättsorganisationen och föreskrev, att häradshövdingarna
skulle vara bosatta inom domsagan och själva tjänstgöra, så
vitt de ej hade laga förfall. Detta beslut ingick som ett led i hans strävanden
att, sedan han ryckt till sig makten från högadeln, skapa en duglig och verksam
ämbetsmannakår, som skulle vara ett kraftigt redskap i hans hand till
rikets uppryckning.

Den förstärkning av ämbetsmannadomarens ställning, som sålunda ägde
rum, gick närmast ut över nämnden och dess inflytande. Dess gamla uppgift
att självständigt rannsaka örn sanningen i målet och sålunda avgöra sakfrågan
hade vid 1700-talets början ersatts av ställningen av bisittare i rätten vid häradshövdingens
eller lagmannens sida. Huru denna ställning praktiskt gestaltade
sig, när olika meningar yppade sig, är ovisst. Å ena sidan möter man

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den åsikten, att var och en hade en röst, och att domen fälldes efter majoritetens
mening, men å andra sidan också den uppfattningen, att nämnden nedsjunkit
till innehavare av en tjänande och blott rådgivande uppgift.

Beträffande förfarandet vid de lägre domstolarna framträdde nu med ökad
styrka processledningen från domarens sida, genom vilken målet skulle utredas.
Den passivitet, till vilken domaren i den gamla formella processen var
hänvisad, är försvunnen. Men med impulserna från hovrätterna trängde också
skriftligheten och uppskovsväsendet in i de lägre domstolarna. Efter mönster
från hovrättsprocessen började också vid de lägre domstolarna rättegångarna
föras med en inledande skriftväxling och därpå följande muntliga förhör;
även hovrättsberättelserna efterliknades. En författare från 1674 klagade
sålunda över att processerna också här i riket begynte bliva långsamma, och
att man började processa skriftligen, ehuru det i gamla tider icke synnerligen
varit i bruk att agera skriftligen.

Genom 1695 års rättegångsstadga blev den nya ordningen, örn ock något
modifierad, bekräftad att gälla också för de lägre domstolarna. Den kom dock
ingalunda till lika utpräglad tillämpning överallt. Hastigast trängde den in
vid domstolarna i städerna och den starkaste motståndskraften ådagalade häradsrätterna.

Till utvecklingen bidrog protokollsväsendet. Redan i 1614 års rättegångsordning
hade de lägre domstolarna ålagts att skicka in sina domböcker till
hovrätten för granskning. Hovrätterna strävade att få likformighet i rättsskipningen,
och i kontrollsyfte fordrade de ökad skriftlighet. Vikten av att
föra noggranna protokoll inskärptes upprepade gånger i slutet av 1600-talet
och början av 1700-talet; och protokollen började få en allt större betydelse,
över bördan av att föra dem klagades ofta. Vid ett sammanträde under år 1712
med lagkommissionen anmärkte sålunda ordföranden örn den svårighet, som
häradshövdingarna hava på många sätt genom det att de själva skola fatta i
pennan allt vad som för rätten talat och svarat varder. Å andra sidan
betonas vikten av att protokollen upprättas omedelbart vid tinget och uppläsas
och vidkännas genast, ''medan allt är i färskt minne så hos domaren som hos
parterna’. De fördes icke som nu så att också de ingivna skrifterna intogos,
utan de fördes jämsides med dessa och ingingo sålunda i en akt. Den utförlighet,
som våra nutida underrättsprotokoll ha, ägde dåtidens protokoll icke.
Visserligen förklarades i ett kungligt brev från år 1700, att utom acta och
protokollen borde intet skäl tagas till domen’, men denna grundsats var säkerligen
då icke genomförd. Och protokollen tjänade ej som huvudsaklig grundval
för prövning av målen, när dessa hänskötos under högre rätt. Ännu långt
in på 1700-talet utgjordes de handlingar från de lägre domstolarna, vilka voro
tillgängliga för hovrätten, när mål hänskötos dit, ofta endast av domarna
därifrån, vilka domar visserligen voro utförligare särskilt i motiveringen än
nutida domar, men vilka dock ingalunda voro tillräckliga som grunder för målets
prövning.

I god överensstämmelse med de strävanden, som under den begynnande storhetstiden
gjorde sig gällande inom rättegångsväsendet, stodo de förändringar,

Kungl. Majda proposition nr 80.

som hänförde sig särskilt till rättegången i brottmål. I den gamla folkliga
processen var det den enskilde målsägandens sak att föra talan i dessa mål,
och deras handläggning skedde huvudsakligen i samma former som andra
mål.

Den nya tidens förstärkta regeringsmakt började fatta som sin uppgift att
också på det sättet sörja för riket och dess inbyggare, att brottens åtalande
blev en det allmännas sak. Den främsta förutsättningen för genomförandet
härav var organiserandet av en åklagarkår. Vissa ansatser i denna riktning
hade visserligen tidigare gjorts, men mera betydelsefulla åtgärder vidtogos
först under 1600-talet och början av 1700-talet. Jämsides härmed ägde också
en förändring så småningom rum i själva förfarandet i brottmålen. Det
inkvisitoriska momentet däri började starkare framträda, och de medel, som.
gingo ut på att framskaffa den inkvisitoriska processens främsta bevismedel,
den tilltalades egna bekännelse, började anlitas, ehuru det svenska rättegångsväsendet
i detta hänseende icke torde ha urartat i samma grad som i vissa
länder på kontinenten.

I brottmålen gestaltade sig också möjligheterna att anlita högre rätt annorlunda
än i tvistemålen. Vadevägen blev med brottmålens förändring så småningom
stängd. I den uppgift att kontrollera rättsskipningen vid de lägre
domstolarna, som tillkom hovrätterna, inlades också plikten att självmant
överpröva åtminstone de svåraste brottmålen. Detta rättsmedel, som kom att
få en stor betydelse, utgjorde ursprunget till den nuvarande endast i ringa
omfattning använda underställningen. Ur den i 1614 års rättegångsordning
och 1615 års rättegångsprocess öppnade möjligheten att klaga över att rätt
blev någon förvägrad utvecklade sig därjämte den enskildes utväg att genom
besvär föra talan mot utslag i brottmål.

Den byråkratisering av rättsskipningen, sorn'' utvecklingen under 1600-talet
innebar, yttrade sig utöver i vad bär nämnts i ännu en riktning. Det föregående
århundradet hade utmärkts av en brytning mellan den medeltida formella
rättegångens bevisregler och en ny tids krav på materiell bevisning i rättegången.
Det inflytande från den tysk-romerska rätten, som nu började framträda,
gjorde sig på denna punkt särskilt starkt gällande. I nämnda rättssystem
fanns utbildad den ordning för uppskattning av bevisningen, som kallas
den legala bevisteorien och som innebär, att lagen uppställt vissa regler rörande
kvaliteten och kvantiteten i fråga örn de bevismedel, varpå domaren får bygga
sin övertygelse om vad som är sant i målet. Denna teori, som är motsatsen till
den fria bevisprövningen, kan givetvis tillämpas med olika skärpa och i olika
grad, men innefattar alltid en begränsning av domarens rörelsefrihet i rättegången
och är sålunda egentligen ett uttryck för misstroende mot domarens
egen förmåga av fri prövning.

En legal bevisteori skulle helt naturligt mycket lätt anknyta till den gamla
formella processens regler om vissa bevisprestationer för olika fall; och den
legala bevisteori, som under 1600-talet utvecklade sig i vårt land, blev utan
tvivel ett alster av på en gång traditionerna från den inhemska formella processen
och det utländska från den tysk-romerska rätten stammande inflytan -

Kungl. Maj:ta proposition nr 80.

det. På dessa grunder byggdes upp den ordning, som innefattade det omständliga
systemet med vittnesjäv eller förbud att som vittnen höra vissa på förhand
såsom otillförlitliga betecknade personer, regeln, att två vittnen skulle gälla
som fullt bevis och att ett vittne icke finge värderas till mer än halvt bevis, de
formulerade partsederna såsom de vid sidan av erkännandet enda medlen att
tillgodogöra sig parts utsagor som bevismedel, förbudet att grunda en dom
blott på indicier o. s. v.

Denna ordning utgjorde dock ett betydligt framsteg gentemot den formella
processens bevisning. Bevisningen syftade bär alltigenom till att bibringa
domstolen en övertygelse örn de särskilda faktiska omständigheter, som kunde
vara av betydelse i målet; och åt domstolen var överlämnat att på grund av
vad sålunda blev styrkt draga den slutsats, som utsädes i domen. Men den legala
bevisteorien sammanhängde nära med skriftligheten och dess inträngande
i rättsskipningen. Den befordrades av skriftligheten och blev i sin ordning en
befrämjare av denna.

1734 års lag var, som bekant, i väsentliga hänseenden allenast en kodifiering
av den redan gällande rätten. Detta var förhållandet också med rättegångsordningen
i denna lag.

Domstolsorganisationen blev densamma som förut, men den inbördes kompetensen
domstolarna emellan blev noggrannare reglerad. Häradsrätt och lagmansrätt
voro domstolarna på landet, varvid den senare var andra instans i
tvistemål. I städerna behöllos kämnärs- och rådstuvurätterna med den senare
som första instans i vissa mål och som andra instans i förhållande till kämnärsrätten.
Hovrätterna voro slutligen första instans i vissa mål men framför
allt närmaste överrätter dels i tvistemål gentemot lagmansrätterna och i brottmål
gentemot häradsrätterna och dels i förhållande till rådstuvurätterna. För
rätt till vad hos hovrätten fordrades, att målet rörde minst ett visst penningbelopps
värde. Beneficium revisionis hos konungen i rådet förbehölls alltjämt.

På en viktig punkt inom domstolsorganisationen utgjorde 1734 års lag en
nyhet. Lagen reglerade uttryckligen nämndens ställning i härads- och lagmansrätterna.
Först och främst stadgades, att minst sju nämndemän måste
vara närvarande för att domstolen skulle vara domför. Vidare infördes den
ännu gällande regeln, att endast enhällig nämnd överröstade domaren. Denna
regel innebar utan tvivel ett fästande i lag av en grundlig omformning
av nämnden och en vittgående nedsättning av dess makt. Att detta kunde ske
utan strid berodde otvivelaktigt till stor del på de förändringar, som rättsskipningens
former undergått. I fråga örn nämndens tillsättande fastslogs,
att nämndemännen skulle vara bönder, och utgick lagen från att häradshövdingen
skulle utse dem i enlighet med den praxis, som utbildat sig.

I fråga örn domstolsförfarandet anknöt lagen likaledes nära till den närmast
föregående utvecklingen. Åtskilligt tyder emellertid på att under förarbetena
till lagen en tämligen skarp meningsolikhet yppat sig rörande muntlighet eller
skriftlighet i rättegången. För den, som följer nutidens debatter i samma
ämne, kan det vara av intresse att erfara, huru strax före 1734 års lags antagande
argumenten folio.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

En av de varmaste förkämparna för muntligheten var den bekante häradshövdingen
i Erlinghundra, Håbo, Sollentuna m. fl. härad i Uppland Peter
Abrahamsson. I sitt utlåtande över det sista förslaget till rättegångsbalk
anmärkte han sålunda till stadgandet i nuvarande 14 kap. 1 § rättegångsbalken
följande: ’Här säges, att i den första och andra instansen böra rätte gångstvister

muntligen föras, men verkan därav försvinner medelst det, som
efter följer, nämligen: där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter
ej fordra, att det skriftligen sker. Jag har uti ett inlagt memorial, som
blivit remitterat till justitiedeputationen, både tydligen och vidlyftligen anfört,
att där vidlyftigheter uti rättegångar skola förkortas och parter i deras stridigheter
till skyndsamt slut förhjälpas, måtte skriftväxlingar hädanefter både
i de tvenne första instanser, jämväl i överrättema avskaffas, och i det ställe
den i forna tider här i riket antagna, men sedermera ur bruk komna process
återställas, så att alla rättegångstvister muntligen föras, liksom ännu sker
vid häradstingen, då käranden korteligen föreställer speciem fact!, tillika med
sitt påstående och där svaranden sådant nekar, föreställas vittnen och dokumenter,
som strax examineras, och därpå dömes. Varemot då appellerat blivit,
uppvisar käranden uti instantia appellation^ den fällda domen, och anförer
muntligen sina gravamina, därpå den andra parten även muntligen svarar, och
domaren efter sakens övervägande slut däruti fattar. Uppå vilket sätt alla av
parterna hemma upptänkta chikaner försvinna och rättegångssaker till skyndsammare
slut kunna befordras än nu sker, då vidlyftiga skriftväxlingar i
bruk äro. Uti vilket allt jag refererar mig på mitt ingivna memorial, däruti
de inkast, som emot den gamla svenska processens återställande kunna göras,
äro upptagna och besvarade. Men det är och blir visst, att evad utvägar må
upptänkas, kunna aldrig rättegångs vidlyftigheter förkortas, där icke skriftväxlingar
avskaffas och i det ställe muntligt föredrag återställes, lika som
ännu på häradstingen sker.’

På denna anmärkning svarade lagkommissionen följande: ’Att alldeles av skaffa

skriftväxling vid rätterna, låter sig ej göra, synnerligen i de saker,
som äro vidlyftiga och bestå av många punkter, såsom i arvskaper och likvidationsmål,
helst eljest vad parterna skulle diktera till protokollet i sådana
saker, skulle taga bort tiden för domaren, och protokollet bliva även så vidlyftigt
som skrifterna, vilket jämväl skulle justeras och således ånyo förorsaka
tidsspillan.’

Vissa röster höjdes, som gingo ännu längre och klagade över de missbruk,
vartill parter gjorde sig skyldiga genom att i hovrätterna onödigtvis begära
muntliga förhör.

De allmänna grunder för rättegångens form, som 1734 års lag gav, angåvos
i 14 kap. rättegångsbalken. Där stadgades, att i härads-, kämnärs- och lagmansrätt
samt i rådstuvurätt i mindre städer skulle käromålet muntligen föreställas,
där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra,
att det skulle ske skriftligen; och skulle parterna då ej tillåtas att ingiva mer
än en skrift vardera, där ej saken vore av större vikt. Och vidare föreskrevs,
att örn den, som skriftligen utfört sin talan, förbehållit sig att också munt Bihany

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 haft. (Nr 80.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ligen höras, eller begärde han det sedan eller funne domaren det själv nödigt,
skulle muntligt förhör med parterna hållas. Bestämmelse om att riktig
dombok skulle föras jämte andra stadganden inskärpte protokolleringstvånget.

Vid häradsrätterna bibehölls det huvudsakligen muntliga förfarandet, men
protokolleringen av vad som muntligen anfördes blev allt noggrannare och tog
alltmer av domstolens uppmärksamhet i anspråk. Jämsides härmed utvecklade
sig uppskovsväsendet, oaktat 1734 års lag hade sökt begränsa detta
genom bestämmelser om äventyr, som skulle föreläggas part vid uppskovs beviljande.
Möjligheten till snabbt avgörande av målen minskades därmed; målen
uppdelades och behandlades styckevis. Att nämndens inflytande vid målens
avgörande därigenom skulle minskas, ligger i öppen dag. En i viss mån
annan gestalt än nu hade häradstingen dock av det skälet, att vart och ett av
de årliga tre tingen i vart härad pågingo under många dagar i följd, ibland i
ett par veckors tid. Det fanns sålunda möjlighet att, örn ett mål under tingets
början handlagts och funnits böra fullständigas, senare under samma ting
åvägabringa detta. Framför allt beflitade man sig om att de mål, som blivit
slutbehandlade, också blevo vid tinget avdömda. Ehuru målens behandling
på grund av de få tingen ofta omfattade en lång tidsrymd, förekom sålunda
dock en viss koncentration i handläggningen.

I lagmans- och rådstuvurätterna och även i kämnärsrättema utvecklade sig
däremot skriftligheten. Med bibehållande av den form därför, som 1600-talets
process upptagit, ägde det skriftliga förfarandet rum på det sättet, att parterna
inställde sig vid domstolen och inlämnade sina skrifter. Det tidigare
med denna form förknippade syftet, som var att samtidigt bereda möjlighet till
muntlig förhandling i målet i eller utan anknytning till inlämnade skrifter,
trädde mer och mer i bakgrunden, och den muntliga förhandlingen började inskränka
sig till de förhör för bevisupptagning, som, där så erfordrades, företogos
efter skriftväxlingens avslutande. Ännu långt in på 1800-talet möter
man dock ofta i lagmansrätternas domar följande ingress till domslutet: ’Lagmansrätten
har av häradsrättens protokoll samt av parternas såväl skrift- som
muntliga anföranden denna saks beskaffenhet inhämtat.’ Bevisupptagning
omedelbart inför lagmansrätten förekom tämligen ofta.

I än högre grad än i lagmansrätterna trängde skriftligheten in i hovrätterna
på muntlighetens bekostnad. Partsinställelserna begagnades i mindre
utsträckning till att åvägabringa upplysning i målet, och även örn parterna
därvid hördes, avtog så småningom den reella betydelsen därav. Den i 27 kap.
rättegångsbalken föreskrivna ordningen med avfattande av berättelse över målets
sammanhang och denna berättelses delgivning med parterna för godkännande
utvecklade sig däremot till ett viktigt led i proceduren. Härtill var knuten
partens sista möjlighet i målet att erhålla muntligt förhör. Sådana förekommo
i stor utsträckning. Dessas betydelse undergick emellertid förändring
därigenom, att de började inskränkas till att avse endast vissa stridiga punkter
i målet och icke målet i dess helhet. Vid förhören förekom ofta jämväl bevisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Partema försökte att, även sedan berättelsen utan förbehåll undertecknats,
påyrka muntliga förhör; och klagomål förspordes över att parterna och i synnerhet
deras advokater förhalade målen genom att onödigtvis begära muntliga
förhör. I en kungörelse från 1802 sökte man råda bot härpå genom att uppställa
särskilda villkor för att sådana förhör skulle hållas sedan berättelsen
godkänts.

Beträffande särskilt förfarandet i brottmål anknöt utvecklingen under förevarande
skede nära till 1600-talet. Åklagarväsendet utbildades ytterligare
örn också långt ifrån tillfyllest. I hovrätterna fördes talan i brottmålen av
advokatfiskalen eller hans substitut och vid de lägre rätterna av lands- eller
stadsfiskaler. Genom 1734 års lag blev också allmänna åklagarens åtalsrätt
betydligt utvidgad.

Vid sidan av denna åtalsrätt fanns den i 1734 års lag fastställda plikten
för domstolen att i fråga örn grova brott själv taga initiativet till rannsakningens
inledande.

Förfarandet humaniserades i synnerhet mot slutet av 1700-talet i enlighet
med upplysningstidens strävanden. Sålunda blevo 1772 tortyren och 1778 de
pinliga förhören förbjudna.

Förfarandet i hovrätterna i brottmålen var såväl i underställningsmålen som
i besvärsmålen till sina grunddrag skriftligt. Målet prövades på grund av protokollen
från underrätten och handlingarna i hovrätten. Som principiell utgångspunkt
berodde denna anordning därpå, att parterna icke i dessa mål som
i tvistemålen hade att inställa sig i hovrätten. Endast advokatfiskalen i hovrätten
inställde sig som åklagare. Emellertid genombröts skriftligheten i betydlig
utsträckning av bruket att, då så fanns erforderligt, anordna muntlig
förhandling och bevisupptagning omedelbart inför hovrätten. Mötte på grund
av avstånden betänkligheter häremot, kunde ny rannsakning anordnas vid underrätten.

En för rättsskipningen viktig åtgärd under ifrågavarande tid var Gustaf
lilis inrättande av högsta domstolen. Den konungen förbehållna högsta domsrätten
utövades tidigare inom rådet, ökningen av målen föranledde inrättandet
år 1663 av ett särskilt ämbetsverk, den nuvarande nedre justitierevisionen,
för beredning och föredragning i rådet av målen. Förfarandet var givetvis
skriftligt, men muntliga förhör kunde förekomma till ''sakens ljus och bättre
utredande’ med såväl parter som vittnen. Frihetstidens kansliordningar omtalade
förhör med parter, ej med vittnen, men 1741 års föreskrifter återgingo
till den förra ordningen. Mot slutet av 1700-talet omtalades åter ej längre
vittnesförhör utan blott förhör med parter. Förhören skulle hållas i nedre
justitierevisionen och vad som därvid förekom togs till protokollet, vilket därefter
jämte övriga handlingar i målet föredrogs i rådet. De rättsmedel, som
användes för påkallande av konungens prövning av ett mål, voro emellertid
enligt 1734 års lag begränsade till sin räckvidd. Först och främst fingo icke
andra bevis framläggas än sådana, som begagnats i de lägre domstolarna, såvida
icke nya bevis påträffats eller de förut icke kunnat företes. Vidare fick
talan föras i brottmål allenast av den, som påstod sig icke blivit däri hörd, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som påstod, att han blivit fälld till svårare straff än lagen stadgade. Den är
1789 inrättade högsta domstolen anknöt till den äldre jurisdiktionen i rådet,
och förfarandet förblev i väsentliga delar detsamma. Den bibehållna revisionsskillingen
hade emellertid i följd av penningvärdets fall förlorat mycket
av sin förmåga att återhålla parter från fullföljd till högsta instansen. Högsta
domstolen blev snart högeligen belastad med arbete. Dess undantagsställning
såsom ett konungens medel att öva hans domsrätt försvann; och den
blev en ordinarie instans i domstolsväsendet.

Den legala bevisteorien blev i 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag upptagen
och utvecklad. Systemet med vittnesjäv blev i detalj ordnat; reglerna
örn två vittnen som fullt bevis och örn ett vittne som halvt fastslogos; partseden
reglerades och framträdde särskilt i formen av värjemålsed å svarandens
sida, vilken ålades, då käranden förebragt halvt men icke fullt bevis; och förbudet
att döma på blott indicier inskärptes. Den legala bevisteorien genomfördes
emellertid icke konsekvent över hela området. I åtskilliga hänseenden
gjorde sig den utpräglat materiella bevisuppfattningen gällande, i det domstolen
fick befogenhet till fri bevisprövning. Detta gällde även vittnesbeviset
under vissa förutsättningar, såsom när vittnens utsagor äro mörka eller stridiga
eller när vittnen förekomma, som var för sig och ej tillika något sett eller
hört.

De grundsatser rörande bevisskyldighetens fördelning, som under ett par
århundraden hållit på att arbeta sig fram, blevo också i 1734 års lag fastslagna.
Som allmän princip gällde sålunda, att i tvistemål borde käranden styrka
sitt käromål och svaranden sina invändningar, och att i brottmål åtalet borde
mot den tilltalade styrkas.

De senaste De senaste hundra årens utveckling av det svenska rättegångsväsendet har
hundra åren. ^ viktiga hänseenden bestämts av de allmänna idéströmningarna på samhällslivets
område.

Som arvtagare till upplysningstidens frisinnade idéer framträdde den svenska
liberalismen på 1830-talet och förde ett allmänt reformarbete i sitt program.
Ej minst rättegångsväsendet var föremål för dessa reformatoriska strävanden.
Djupare sett voro reformyrkandena här påverkade av det engelska
samhällslivet, där Benthams reformidéer haft och skulle få ett starkt inflytande,
och varifrån en del av den franska revolutionens programpunkter i
fråga örn rättsskipningen voro hämtade.

Här i Sverige sammanfattades yrkandena helt allmänt i krav på förenkling
och förkortning av rättegångssättet.

Beträffande domstolsorganisationen bestod den första reformen däri, att det
uråldriga bruket’, att häradshövdingen utsåge nämndemännen, upphävdes år
1823, och att, då nämnden vore folkets del i lagskipningen och därför borde
väljas av folket’, valrätten tilldelades bönderna å sockenstämma. Denna reform
blev senare i anslutning till representationsreformen fullföljd, i det att år 1872
blev föreskrivet, att, då något bondestånd i legal mening ej längre funnes, valrätt
till nämnden skulle tillkomma varje i kommunens allmänna angelägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

röstberättigad med en röst för varje röstande och att regeln om valbarhetens
begränsning till bönder upphävdes.

För övrigt koncentrerades under denna tid reformsträvandena redan tidigt
kring några punkter, vilka kunna sägas väsentligen hava behärskat diskussionen
på detta område under hela den ifrågavarande tiden.

Lagmansrätternas avskaffande och sammanslagning i städerna av kämnärs-
och rådstuvurätterna till en enda domstol voro de krav, som genomfördes
först genom den betydelsefulla reformen år 1849. Hela innebörden av denna
reform har icke alltid klart insetts. Samtidigt som reformen var en hjälp mot
långsamheten inom rättsskipningen innebar den också en förskjutning av rättsskipningsuppgifterna
inom domstolsorganisationen. Lagmans- och rådstuvurätterna
hade varit domstolar i andra instans i förhållande till härads- och kämnärsrätterna,
men de hade såsom sådana varit lätt tillgängliga för allmänheten
och därigenom behållit sin folkliga karaktär. Andra instansen förflyttades
nu till de fåtaliga och byråkratiskt inrättade hovrätterna, över vilka omedelbart
fanns högsta domstolen som tredje instans. Det är klart, att hovrätternas
och högsta domstolens betydelse och inflytande i rättsskipningen härigenom
måste ökas. I sammanhang med kravet på lagmans- och kämnärsrätternas
avskaffande och som konsekvens härav hade därför också uppställts den fordran,
att hovrätternas divisioner skulle utflyttas till de särskilda orterna. Ett
steg på denna väg hade väl gjorts år 1820 genom Skånska hovrättens inrättande,
men programmet i sin helhet har ännu i dag icke realiserats, ehuru det alltjämt
är aktuellt. Det enligt 1734 års lag gällande förbehållet örn visst värde å tvisteföremålet
för rätt till fullföljd till hovrätt fick förfalla.

Ett annat hänseende, där också tidigt reformkravet preciserades, var häradsrätternas
sammanträdesordning. Häradsrätterna skulle göras lättare tillgängliga
framför allt därigenom, att tätare sammanträden höllos. I denna riktning
har reformarbetet fortgått under hela den ifrågavarande tiden. Är 1872
genomfördes en betydelsefull förändring i detta hänseende, i det den s. k.
nya sammanträdesordningen fastslogs för domsagor med ett eller två tingslag.
På administrativ väg har man därjämte med samma mål för ögonen i stor utsträckning
sammanslagit tingslag och därmed minskat antalet domsagor, där
den gamla ordningen med allenast tre ting om året gäller. I samma riktning
gick också 1918 års reform, varigenom särskilda tingssammanträden med tremansnämnd
inrättades.

Också förfarandet vid domstolarna har påverkats av de allmänna samhällsåskådningama
under denna tid.

Vid häradsrätterna har muntligheten i dess så småningom utbildade protokollariska
form visserligen i stort sett bibehållit sig, och ej heller vid rådstuvurätterna
torde efter 1849 års reform de tidigare starka tendenserna till övergång
till det rent skriftliga systemet kunna sägas hava helt fått överhand,
ehuru i synnerhet vid de större rådstuvurätterna förfarandet i vissa slag av
mål hotar att komma den skriftliga processen ytterst nära. Men ett framträdande
drag under en stor del av de ifrågavarande hundra åren har varit den
mera tillbakadragna ställning gentemot målens utredning som domstolarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

intagit. Självfallet har detta medfört en väsentligen ökad betydelse för advokatväsendet,
vilket omkring sista sekelskiftet och under årtiondena därefter
undergått en stark utveckling. Å andra sidan har under de senaste årtiondena
förmärkts en viss jämkning i uppfattningen om domstolarnas ställning
till målens utredning, i det att underrättsdomarna visat en viss tendens att återigen
intaga en starkare processledande ställning.

Inom straffprocessen har inträtt en stark mildring av de inkvisitoriska dragen
i förfarandet och ett närmande till den ackusatoriska processformen, vilken
lägger ett väsentligt ansvar för målets fortgång och utredning på parterna.
Detta har kunnat ske endast i samband med ytterligare åtgärder för förbättring
av åklagarväsendet, åtgärder, som emellertid alltjämt endast lett till början
av en modern åklagarorganisation. Ett första steg för anordnande av en försvararinstitution
har också tagits.

Förfarandet vid hovrätterna och högsta domstolen har i sin utveckling följt
de vägar, på vilka det redan under föregående skede kommit in. Den mera
allmänna reform, som på detta område genomfördes år 1901, rubbade icke
själva huvudgrunderna för förfarandet utan avsåg endast att med dessas bibehållande
åstadkomma större enkelhet och överskådlighet.

Förfarandet vid hovrätterna blev sålunda alltmera utpräglat skriftligt. Parternas
inställelse i vademålen blev en formalitet, och det upprätthållna kravet
härpå föranledde ofta tvister örn ytterst subtila frågor, på vilkas lösning mycken
skarpsinnighet nedlades. De muntliga förhören nedsjönko likaledes till former
för nya skrifters inlämnande. I besvärsmålen ansågs det ovisst, huruvida
muntliga förhör ens kunde ifrågakomma. Genom 1901 års lagstiftning avsågs
visserligen att i viss mån gjuta nytt liv i de verkliga muntliga förhören, men
resultatet har blivit nästan betydelselöst.

Den i hovrätterna överhandtagande skriftligheten fick för rättsskipningen
i sin helhet en så mycket större betydelse som på sätt förut framhållits hovrätterna
genom 1849 års reform av domstolsorganisationen fingo en annan
ställning än förut. Då i hovrätterna i de dit hänskjutna målen nytt material
för målens bedömande kunde illgöras, har denna förändring förstärkt tendenserna
dios hovrätterna att bedöma målen på det föreliggande materialet som örn
de haft att bedöma detta i första instans och därmed undanskjuta betydelsen
av de särskilda förutsättningar för detta bedömande, som den muntliga processen
i underrätterna berett dessa. I sin ordning har detta återverkat på underrätterna
i den riktningen, att dessa med tanke på den eventuella överprövningen
i hovrätten redan i sin stad bedömt målen med sträng begränsning till
vad de förmenat hovrätten skulle kunna utläsa ur protokollen, och härigenom
har dessas betydelse redan i underrätterna i hög grad stegrats.

Högsta domstolen har alltmer kommit att intaga ställningen av en ordinär
tredje instans. Så småningom antikverade blevo sålunda de i 1734 års lag
uppställda och först genom 1901 års lagstiftning uttryckligen upphävda begränsningarna,
att ny bevisning icke finge förebringas i sista instansen och
att i brottmål klagan vore tillåten allenast då den missnöjde påstode, att han
ej blivit fulleligen hörd eller att han fällts till svårare straff än lag säger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Den ökning av högsta domstolens arbetsbörda, som inträtt, blev efter hand så
stor, att åtgärder måste vidtagas för bördans lättande. Efter överväganden i
skilda riktningar slutade den reform, som år 1915 vidtogs i detta syfte, med att
i tvistemål göra rätten till fullföljd beroende av att tvisteföremålet översteg
visst belopp och att i brottmål på visst sätt begränsa fullföljdsrätten i mindre
mål.

På bevisningens område har en betydelsefull förändring försiggått under
ifrågavarande skede. I anslutning till de idéer, som under 1700-talet framfördes
och som riktade sig mot den legala bevisteoriens formalism, började
den fria bevisprövningens grundsatser, som egentligen endast äro en fullföljd
av den materiella bevisningens idé, att under 1800-talet allt mer vinna terräng.
Under det att nämnda grundsatser i främmande länder så småningom
också blevo i lagstiftningarna upptagna, bar utvecklingen i vårt land gått
vida långsammare. Någon principiellt ändrad ståndpunkt har vår rätt ännu
icke intagit, men genom praxis ba den legala bevisteoriens regler blivit på flera
punkter uppluckrade.

Den måhända mest genomgripande förändring, som sålunda inträtt, består
i erkännandet av att full bevisning kan vinnas också genom allenast indicier.
I brottmål, där denna förändring bar sin största betydelse, försiggick den
mycket långsamt och endast steg för steg. Under mitten på 1800-talet antecknades
sålunda som prejudikat varje vinning in på allt grövre och grövre
brottsområden, som denna nya uppfattning gjorde. Först mot slutet av århundradet
kan den sägas ha trängt fullständigt igenom. I samma mån har naturligtvis
det bevismedel, som ännu är mest formellt betonat, nämligen partseden,
kommit allt mer ur bruk. Det egentliga användningsområdet för densamma
är numera blott faderskapstvisterna. Icke ens vittnesjäven har utvecklingen
lämnat helt orörda, men ändringen har här begränsats till en tendens hos domstolarna
att giva dem en så restriktiv tolkning som möjligt; i princip kvarstår
vittnesjävssystemet som en den legala bevisteoriens i det hela orubbade sista
skans.

Äldre förslag till reform av rättegångsväsendet.

Frågan örn en allmän reform av vårt rättegångsväsen har tidigare vid olika
tillfällen varit föremål för övervägande. Innan ännu hundra år förgått från
utfärdandet av 1734 års lag upptogs spörsmålet om en allmän rättegångsreform,
och arbetet härpå har sedan med kortare eller längre uppehåll pågått
intill nuvarande tid. Rörande de viktigaste av de framkomna reformförslagen
må här lämnas följande översikt, vilken ansluter sig till den av processkommissionen
givna redogörelsen.

Reformarbetet påbörjades år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna revision
av 1734 års lag, som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta
lagkonimittén. Efter att år 1815 ha framlagt ett betänkande örn underdomstolarnas
och hovrätternas antal och organisation behandlade lagkommittén
rättegången i tvistemål och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens förra avdelning i lagkommitténs
år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän
kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om rättegången
i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget
utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagberedning.
Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas organisation
och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

I de av lagkommittén och lagberedningen framlagda förslagen gåvos icke
någon sammanfattande redogörelse för de brister, som enligt förslagsställarnas
mening vidlådde tidens rättegångsväsen. Av förslagens innehåll framgår
emellertid, i vilka riktningar reformbehovet ansågs företrädesvis göra sig gällande.

Lagkommittén och lagberedningen föreslogo indragning av lagmans- och
kämnärsrätterna, så att instanserna skulle bliva endast tre: häradsrätt (landsrätt)
på landet och stadsrätt för stad, hovrätt (överrätt) och högsta domstolen.
Häradsrätterna (landsrätterna) voro fortfarande organiserade med domare och
nämnd. Stadsrätten skulle bestå antingen av minst tre lagfarna ledamöter eller
av domare med nämnd såsom på landet. Lagkommittén bibehöll nämndemännens
antal vid högst tolv och minst sju men föreslog i fråga örn nämndens ställning
den ändringen, att i brottmål nämndemännen skulle ha individuell rösträtt
i fråga örn den tilltalades friande eller fällande, detta såsom en förberedelse
till en juryinrättning för behandling av de grövre brottmålen, som framdeles
borde tillkomma och angående vilken kommittén jämväl framlade ett särskilt
förslag, för att visa huru en sådan inrättning borde ordnas. Lagberedningen, som
nedsatte nämndemännens antal till högst fem och minst tre, upptog åter den gällande
regeln örn allenast kollektiv rösträtt för nämnden, såsom skäl varför anfördes,
att den kollektiva rösträtten, fördelad på färre ledamöter, komme att
lämna rum för det större individuella inflytande, som med lagkommitténs förslag
örn individuell rösträtt för nämndemännen avsetts. Beredningen uttalade
sig emellertid ganska bestämt för införande av jury i de grövre brottmålen
och intog i sitt förslag såsom alternativ bestämmelser därom. Lagkommittén
föreslog i 1815 års betänkande hovrätternas uppdelning på flera hovrätter, så
att varje hovrätt skulle bestå av allenast en division, men lagberedningen avstyrkte
i sitt utlåtande av 1842 en sådan ändring. Enligt både lagkommitténs
och lagberedningens förslag skulle varje domsaga i regel bestå blott av ett tingslag
och häradsrätten (landsrätten) hålla nio sammanträden årligen. Alla verkliga
Wiste- och brottmål skulle handläggas vid de allmänna domstolarna och
följaktligen såväl de administrativa myndigheternas domsrätt i sådana inål som
de för vissa dylika mål inrättade särskilda domstolarna upphävas. Inom lagkommittén
föreslogo två ledamöter, i uttalat syfte att införa muntlighetens princip,
att i protokollet väl skulle upptagas vad part påstode, erkände eller nekade
samt allt vad till bevisning å ena eller andra sidan föredroges, men icke parternas
anföranden i övrigt, men detta förslag avslogs av pluraliteten, enligt vars
beslut alltså protokollet skulle innehålla en fullständig redogörelse för vad som
förekommit. I sammanhang nied förslaget angående protokollets innehåll påyrkade
sagda ledamöter i lagkommittén, vad tvistemålen angick, en sådan anordning
av processen i hovrätten (överrätten) och högsta domstolen, att, sedan
skriftlig vadeinlaga ingivits och motparten skriftligen svarat därpå samt berättelse
utgivits, ett muntligt slutförhör skulle äga rum inför rätten, därvid berättelsen
och de växlade skrifterna skulle uppläsas och parterna därefter äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

att muntligen anföra vad de vidare aktade nödigt. Även detta förslag avslogs
av plurali teten, som bibehöll den skriftliga proceduren i de högre instanserna,
med stadgande dock att muntligt förhör skulle äga rum, örn part begärde att
bliva muntligen hörd eller rätten funne nödigt att höra parterna i fråga örn någon
omständighet. Lagberedningen upptog minoritetens förslag i bägge de
nämnda hänseendena. I avseende å brottmålen, vilka skulle fullföljas genom
besvär, ifrågasattes ej vare sig i lagkommittén eller i lagberedningen någon avvikelse
från den skriftliga proceduren, dock att rätten även i dessa mål kunde
anordna muntligt förhör. Vid underrätterna skulle rättegången vara offentlig.

Enligt lagkommitténs förslag av 1821 skulle vid de högre rätterna offentligheten
vara begränsad till sådana fall, då förhör med parter och vittnen ägde rum.

I lagkommitténs förslag av 1826 gjordes offentligheten till regel även beträffande
de högre rätterna, men lagberedningen återinförde nyss nämnda begränsning.
Fri bevisprövning föreslogs icke, men reglerna örn bevisprövningen gjordes
mindre stränga än förut och åtskilliga vittnesjäv borttogos. Yad särskilt
angår straffprocessen, betonades starkt dess ackusatoriska karaktär, allmän
åklagares åtalsrätt reglerades närmare, och utförliga regler gåvos angående
förberedande undersökning och häktning. Bägge förslagen innehöllo^ bestämmelser
dels örn särskild nämnd för att fastställa beloppet av skadestånd, som
någon kunde anses skyldig gälda, dels ock örn tvisters avgörande genom skiljemän.
Lagkommittén ansåg någon åtgärd för inrättande av särskilda förlikningsanstalter
icke böra vidtagas. Samma ståndpunkt intog lagberedningen i
sitt utlåtande av 1842, men i förslaget till rättegångsbalk upptog lagberedningen
bestämmelser om kommunala förlikningsanstalter att, när de därom anmodades,
gå parter till handa med bemedling av förlikning.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast till vissa begränsade
reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagbered- , Nya lagningen
fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Be- bingen.
redningen avgav sagda år förslag till plan för arbetets bedrivande, enligt vilken
plan först skulle utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en
allmän utredning av frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning
av huvuddragen i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till
antagande i avseende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet,
varemot med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå, till
dess de allmänna grunderna undergått vederbörlig prövning. Denna plan godkändes
av Kungl. Maj:t samma år. Vid förslaget till plan var fogad en promemoria
i frågan om ny rättegångsordning, som i utvidgat skick jämte planen
år 1881 utgavs i tryck under titeln ''Översikt av frågan örn ny rättegångsordning,
promemoria och arbetsplan för nya lagberedningen’ och som
ingår såsom bihang till beredningens betänkande. År 1884 avgavs principbetänkandet,
uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsförfattningen,
rättegångsordningen i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt
plan för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I
fråga örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av
rättegångsväsendet efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis;
att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas,
skulle göras färdiga och, i den mån de crhölle sanktion, träda i kraft såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstiftningsarbetet
blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående delarna
undergått den granskning eller förberedande behandling, som ansåges
lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett
fullständigt kodifierat lagförslag. Beredningen hade vidare tänkt sig, att det
framlagda betänkandet, vilket icke endast utgjorde ett principbetänkande utan
även i vissa stycken vore utfört med samma fullständighet som ett lagförslag,
skulle främst i principiellt avseende utgöra ramen eller stommen för det partiella
lagstiftningsarbetet samt därvid hava till uppgift att förekomma att,
till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förlorat. I
de delar åter, där betänkandet funnes därtill lämpa sig, skulle det omedelbart
kunna tjäna såsom material för det partiella lagarbetet, vid vilket dessutom
materialet kunde kompletteras, där den i betänkandet lämnade bearbetningen
ej vore fullständig.

Nya lagberedningen lämnade i sitt betänkande icke någon sammanfattning
av bristerna i dåvarande ordning. Starkt kritiska omdömen förekommo dock
vid behandlingen av olika punkter. Sålunda klandrade beredningen, bland
annat, rättsskipningen i de små städerna, sakförarväsendets tillstånd, det ineffektiva
utkrävandet av parts sanningsplikt, de legala bevisprövningsreglerna,
den svaga processledningen samt saknaden av muntlighet och offentlighet
i hovrätternas rättsskipning.

Vad angår principerna för den blivande rättegångsreformen föreslog beredningen,
att instanserna liksom för närvarande skulle vara tre: underrätt, överrätt
och högsta domstol; och skulle den allmänna underrätten i regel upptaga
alla mål, utan åtskillnad örn de avsåge mer eller mindre betydliga frågor. Den
i utlandet vanliga anordningen med målens fördelning på skilda underrätter
med olika kompetens upptogs således icke. Det ansågs väl ömkligt, att skillnaden
i jurisdiktion mellan land och stad upphörde, men en sådan ändring förmenades
endast småningom kunna genomföras. Stad, som hade egen jurisdiktion,
skulle fortfarande vara skyldig bekosta domstolsinrättningen
därstädes.

I avseende å domstolarnas sammansättning föreslogs bibehållande i det väsentliga
av det nuvarande blandade systemet. Lekmäns deltagande i rättsskipningen
skulle allenast förekomma såsom nämnd med kollektiv rösträtt enligt
gällande ordning. Införande av jury i brottmål avvisades. I syfte att giva lekmannaelementet
ökad lyftning genom större individuell andel i beslutet förordades
emellertid, att antalet i varje måls behandling deltagande nämndemän
skulle nedsättas och utgöra minst tre högst sex. Jämte underdomstolar bestående
av lagfaren domare med nämnd skulle bibehållas sådana domstolar bestående
endast av lagfarna domare. I överrätterna skulle lekmän icke
deltaga.

Underrätt å landet (landsrätt) skulle bestå av en lagfaren ordförande (häradshövding,
lagman) och nämnd; underrätt i stad (stadsrätt) antingen av en
lagfaren ordförande (borgmästare) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare
(borgmästare, rådmän). Med stads medgivande skulle Kungl. Maj:t kunna
förordna örn förening av staden med kringliggande landsbygd under en gemensam
domstol (förenad lands- och stadsrätt), vilken skulle bestå antingen av lagfaren
ordförande (lagman) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

män); och skulle stad, som inginge i sålunda bildad domkrets, icke vidkännas
särskilda kostnader för domstolsväsendet. För behandling av polismål skulle
såväl i stad som på landet kunna anordnas polisdomstol, bestående allenast av
lagfaren domare (polisdomare), med stadgande att vid polisdomstols sammanträden
skulle vara tillstädes ett särskilt utsett rättsvittne. I mån av behov
kunde i domsaga å landet samt i annan domkrets, där domstolen utgjordes av
ordförande och nämnd, anställas ständig biträdande domare (andre domare,
andre lagman), som hade att på eget ansvar efter fastställd ordning handlägga
de domarvärv och övriga bestyr, vilka lämpligen kunde skiljas från förste
domarens befattning. I varje domsaga å landet skulle finnas ett kansli, varest,
örn ej biträdande domare funnes, skulle vara anställt ett kanslibiträde med befogenhet
att emottaga och expediera handlingar m. m. För varje häkte skulle
finnas en häktningsdomare, som hade att pröva fråga örn giltigheten av häktning
och meddela vissa andra beslut i fråga örn häktade.

Domsaga å landet samt domsaga, uppkommen genom förening av land och
stad, skulle utgöra en domkrets, såvida icke bestämt hinder mötte däremot. I
avseende å rättens sammanträden bibehöllos i det väsentliga de gällande reglerna
med det tillägg, att utom allmänna tingen å landet skulle hållas särskilda
inskrivningsting för behandling av lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden.

I organisationen av överrättema (hovrätterna) och högsta domstolen föreslogos
ej några väsentliga, ändringar. Hovrätternas antal skulle ökas med två och
sålunda bliva fem. Emellertid skulle hovrätt kunna hålla rannsakning i brottmål
utom den ort, där hovrätten hade sitt säte. Antalet ledamöter i hovrätt vid
huvudförhandling och prövning i sak, som inkommit genom vad eller underställning,
skulle vara minst fyra, i övriga fall tre. Angående antalet domföra
ledamöter i högsta domstolen hänvisades till grundlagen.

Särskilda officiella förlikningsanstalter ansågos icke böra genom. lag påbjudas;
det borde fortfarande ankomma på domstolen att söka åvägabringa förlikning
mellan parterna, när de inställde sig där.

För åstadkommande av bättre ordning inom åklagarväsendet skulle förordnas
överåklagare inom lämpliga distrikt att var inom sitt distrikt såsom förmän
utöva inseendet över de lägre åklagarna och leda deras åtgärder ävensom
själva omedelbart uppträda såsom åklagare inför rätta. Till överåklagare ansågos
i främsta rummet kronofogdarna kunna förordnas. Hela åklagarpersonalen
skulle ställas under justitiekanslern såsom chef.

Sakförarverksamheten skulle vid underrätterna fortfarande vara fri; i hovrätt
och högsta domstolen skulle i vissa angivna fall ej annan få uppträda
såsom sakförare än den, som vore antagen till offentlig sakförare. Sådana
skulle vara vid hovrätt hovrättssakförare och vid högsta domstolen revisionssakförare.
Hovrättssakförarna skulle nämnas av hovrätten till ett av Kungl.
Majit bestämt högsta antal, revisionssakförare skulle nämnas av Kungl. Majit.
Alla offentliga sakförare skulle vara sammanslutna i en förening, delad i avdelningar;
en för varje hovrätt och en för högsta domstolen.

Angående tvistemåls avgörande genom skiljemän gåvos utförliga regler. Lagkommitténs
och lagberedningens förslag örn särskild skadcståndsnämnd upptogs
icke.

Rättegången i tvistemål skulle ytterst vara grundad på dispositionsprincipen.
Men den faktiska grunden för anspråket, själva sakförhållandet, skulle ej
kunna på fri hand ändras av någondera parten. Hävdandet av den materiella
.sanningen skulle alltså i processen uppställas såsom huvudändamål. I avseende
å förfarandet skulle tillämpas en modifierad förhandlingsmetod, så att rättegången
bleve ordnad såsom en under domstolens ledning ställd förhandling mel -

Kungl. Majlis proposition nr SO.

lan parterna, vid vilken domstol och parter hade att oavlåtligt samverka för
uppnående av rättsskipningens allmänna ändamål. Härvid ålåge parterna sanningsplikt
och domstolen en av förhållandena och parternas självbestämningsrätt
begränsad sanningsforskning. Parternas sanningsplikt yttrade sig bland
annat däri, att parts underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara frågor
kunde tolkas såsom erkännande. Bevisningen skulle det i regel vara parternas
sak att anskaffa. Våra legala bevisregler skulle ej bibehållas utan domstolen
hava rätt till fri bevisprövning. I avseende å de särskilda bevismedlen må anmärkas,
att vittnesjäven inskränktes och att parts ed bibehölls men icke i den
nu använda formen av normerad ed utan såsom ett fritt förhör angående viss
omständighet, föregånget av partens edliga försäkran att tala sanning. Förfarandets
yttre form skulle såsom hittills vara muntligt-protokollarisk. Parterna
skulle vid förhandlingen inför rätten i regel muntligen utföra sin talan,
och bevisningen skulle i allmänhet förebringas omedelbart inför den dömande
domstolen. Genom särskilda bestämmelser, bland annat om anordnande av förberedande
skriftväxling och örn kraftig processledning, hade man sökt sörja för
att förhandlingen så vitt möjligt koncentrerades. Men över vad som förekomme
skulle föras ett protokoll, däri det viktigaste av parternas och vittnenas utsagor
skulle upptagas. Det var i främsta rummet detta protokoll, som skulle utgöra
grunden för domen, ehuru meningen var, att i viss mån även det endast muntligen
anförda finge beaktas vid dömandet.

Rätten att fullfölja talan från underrätt till hovrätt och från hovrätt till
högsta domstolen skulle icke vara begränsad med avseende å tvisteföremålets
värde eller beskaffenhet; och prövningen skulle såväl i högsta domstolen som
i hovrätten omfatta både bevis- och rättsfrågan. Den enda inskränkning, som
i förevarande hänseende föreslogs, var, att i allmänhet ny bevisning ej skulle
få förebringas i högsta domstolen. Talan i huvudsaken skulle fullföljas genom
vad till hovrätten och genom revisionsansökan till högsta domstolen efter huvudsakligen
samma regler som nu. Efter det vederbörlig förberedelse ägt rum
och därefter den klagande partens sakförare avgivit en skriftlig sa k fram ställ -ning, skulle en muntlig huvudförhandling företagas, vid vilken först samme
sakförare hade att muntligen föredraga målet och därvid lämna en objektiv redogörelse
för vad däri förekommit samt därefter parterna ägde att under domstolens
ledning muntligen utföra sin talan. Något upprepande av bevisningen
förutsattes icke, utan upplysning örn sakförhållandet skulle vinnas genom föredragandens
referat av innehållet i underrättens protokoll, såvida ej i hovrätten
åberopades ny bevisning, vilken i sådant fall kunde förebringas antingen under
huvudförhandlingen eller vid särskilt sammanträde dessförinnan. Rörande vissa
frågor skulle talan fullföljas genom besvär. Besvärsproceduren skulle i regel
vara skriftlig. Besvärsmålen skulle föredragas av en tjänsteman vid domstolen
på grund av innehållet i handlingarna och parternas skriftväxling, men
part skulle vara berättigad att vara tillstädes och muntligen anföra vad han
aktade nödigt.

Rättegången skulle i alla instanserna vara offentlig. Denna regel skulle,
vad överinstanserna angår, gälla även vid föredragningen av besvärsmålen utan
hänsyn därtill, huruvida part vore närvarande eller ej.

I straffprocessen skulle alla anordningar avse att bringa i dagen den materiella
sanningen och förverkliga den materiella rätten. I avseende å förfarandet
skulle tillämpas en medelväg mellan aekusatorisk och inkvisitorisk
process. Det betonades, att staten borde sörja för ådagaläggandet av den materiella
sanningen genom anordnandet av en undersökning, där domstolen
skulle utgöra det främsta medlet för sanningsforskning genom frågor till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tilltalade. Dock borde ej, såsom, i den ensidiga inkvisitionsprocessen, all undersökning
uteslutande vara domstolens sak utan vissa moment därav anförtros
åt allmänna åklagaren. Förfarandet skulle sålunda inledas med en extrajudiciel!
efterforskning, utförd genom åklagaren med biträde av polisen. I
sammanhang med utförliga bestämmelser härom gåvos även regler örn tvångsåtgärder:
häktning, reseförbud, hus- och kroppsrannsakan samt beslag.

Tvångsåtgärderna skulle i regel ankomma på åklagaren, men örn verkställd
häktning skulle genast göras anmälan hos häktningsdomaren, som hade att
efter anställt förhör med den häktade pröva, om häktningen skulle äga bestånd.
Förfarandet inför domstolen skulle utgöra en genom statens bada
organ, åklagaren och domstolen, gemensamt fullföljd rannsakning. I denna
skulle ingå, utan bestämd gränsskillnad, såväl den förberedande undersökningen
(förundersökningen) som den egentliga rannsakningen (huvudförhandlingen).
Underrätten skulle således i sin hand väsentligen förena de funktioner,
som i den utländska straffprocessen äro delade mellan undersökningsdomaren
och den i första instans dömande rätten. Domstolens medverkan skulle
emellertid vara beroende på initiativ av allmänna åklagaren (undantagsvis enskild
målsägande) genom åtal för bestämt brott. Bevisningens anskaffande
skulle lämnas huvudsakligen åt åklagaren eller, såvitt försvaret anginge, at
den tilltalade själv. Denne skulle äga anlita biträde av försvarare, och, dar
så erfordrades, borde staten tillhandahålla sådant biträde. För att aven at
den tilltalade bereda fördelarna av den kontradiktonska förhandlingen skutte
åt domstolsrannsakningen givas formen av en under domstolens ledning stalia
partsförhandling, där den tilltalade icke bleve endast ett bevismedel anvant mot
honom själv utan förunnades alla en parts huvudsakliga rättigheter, Processen
skulle således i det yttre föga skilja sig från den ordning, som föreslagits beträffande
civilprocessen. Den tilltalade skulle väl hava sanningsplikt, men
intet tvång finge användas för att förmå honom fullgöra denna plikt, lc e
heller finge den tilltalades underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara
framställda frågor antagas innebära erkännande av vad som lagts honom ti
last. Principen örn bevisprövningens frihet skulle gälla även i straiiprocessen.
Parts ed skulle i denna process vara helt och hållet utesluten. Aven i straliprocessen
skulle bibehållas det muntligt-protokollanska förfaringssättet med
såvitt möjligt förebringande omedelbart inför den dömande domstolen av e
visningen.

I fråga om fullföljd av talan i högre rätt och processen därstädes skulle
gälla väsentligen samma regler som för civilprocessen. Vad och revision skulle
således även i brottmålen vara rättsmedel mot dom i huvudsaken och besvärsproceduren
endast användas rörande vissa särskilda frågor. Uppsättandet av
sakframställningen och målets föredragning skulle i allmänhet ankomma pa
den allmänna åklagaren i överinstansen. I mål angående häktad skulle hovrätten,
när det ansåges erforderligt, kunna anställa ny rannsakning antingen a
den ort, där hovrätten vanligen hade sitt säte, eller vid särskilt hovrättsting a

annan lämplig ort. . . ..

Örn tillämpning av offentlighetsprincipen skulle gälla detsamma som i civilprocessen.

Den av nya lagberedningen förordade planen för arbetets fortsatta bedrivande
gillades av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt en med ett betydande
antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att avgiva yttrande angående
grunderna för en ny rättegångsordning. Denna s. k. förstärkta lagberedning
avgav sitt yttrande år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens prin -

Förstärkta

lag beredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ciper om ock med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheter
på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta
lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av lagförslag
inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de närmaste
aren. Sålunda avgavs år 1884 förslag till lag angående vissa bestämmelser
örn rättegången i brottmål, innefattande regler om åtalsrätt, skadeståndstalan,
förberedande undersökning, hus- och kroppsrannsakan, beslag, häktning,
reseförbud, kvarstad samt för brott tilltalad ämbetsmans avstängning från
utövningen av ämbetet. Därefter följde: 1885 förslag till lag örn skiljemän,
samma år förslag till lag örn ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål,
1889 förslag till lag angående bevisning inför rätta och 1890 förslag till
lag örn domsagas kansli. Samtliga dessa förslag framlades för riksdagen, men
riksdagens godkännande vanns endast beträffande förslagen örn ersättning till
vittnen (1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet.
Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t år 1889 gav nya lagberedningen uppdrag
att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i
överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde vara
grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna
och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade. Under den
följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets område.
Några av dessa ha redan berörts i redogörelsen för det svenska rättegångsväsendets
utveckling. Här må endast erinras om de viktigaste lagarna
och reformförslagen.

År 1901 tillkom en lag med regler örn fullföljd av talan till hovrätt och
högsta domstolen samt i samband därmed om behandlingen av invändningar i
rättegången vid underrätt.

På straffprocessens område genomfördes år 1906 en lag örn rättegångsbiträde
åt häktad.

Med anledning av den stora tillströmningen av mål till högsta domstolen och
den därmed följande långsamheten i rättsskipningen i högsta instans vidtogos
vissa åtgärder. Bland annat antogs år 1915 lag örn ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken, varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen begränsades
(lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis).

För påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avseende
å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Sedan
riksdagen nämnda år beviljat medel för avlönande av biträden inom domsagorna,
blev förvaltningen av domsagorna ordnad genom en samma år i administrativ
väg utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn domsagas
kansli. Nya författningar i ämnet utfärdades åren 1920 och 1925.

År 1919 genomfördes en lag örn fri rättegång. I sammanhang därmed reviderades
lagen örn rättegångsbiträde åt häktad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

På grund av framställning från riksdagen utarbetades inom justitiedepartementet
och anmäldes i statsråd år 1920 ett förslag till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m., innehållande bestämmelser om polisundersökning,
häktning och reseförbud, beslag och skingringsförbud samt husoch
kroppsrannsakan m. m. Detta förslag, vilket i det väsentliga förordades av
lagrådet, blev emellertid icke föremål för proposition till riksdagen. I stället
framlades för 1922 års riksdag ett förslag till lag om tiden för företagande
av rannsakning med häktad. Genom motion blev dock även 1920 års förslag,
något modifierat i anledning av lagrådets anmärkningar, underställt riksdagens
prövning. Eiksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag, under det att motionen
icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

År 1922 avgav en tillkallad sakkunnig utredning angående omorganisation
av polisväsendet i riket, vilken utredning jämväl avsåg vissa ändringar i åklagarväsendets
organisation. Utredningen ledde till utfärdande år 1925 av lag
örn polisväsendet i riket. De ifrågasatta ändringarna i åklagarväsendets organisation
fingo därvid förfalla.

Bland de av nya lagberedningen utarbetade förslagen till partiella reformer
kom det år 1889 framlagda förslaget till lag angående bevisning inför rätta
att tillvinna sig särskilt intresse. Frågan örn en reform av vår bevisningsrätt
har nämligen flera gånger varit föremål för övervägande. Förslag till lagar i
ämnet, vilka anslöto sig till nya lagberedningens nämnda förslag, blevo genom
propositioner framlagda för riksdagen åren 1893, 1897 och 1902. Genom motioner
blevo lagförslag underställda riksdagens prövning åren 1894, 1903,
1905, 1907, 1908 och 1915. År 1899 förelåg en motion örn en straffprocesslag
byggd på jurysystem och fri bevisprövning.

Samtliga förslag anslöto sig till principen om fri bevisprövning i den meningen,
att domaren vid värderingen av bevisningen icke skulle vara bunden
av legala regler. Från denna grundsats uppställdes emellertid vissa undantag.
Sålunda upptogs i 1902 års proposition och de följande förslagen den bestämmelsen,
att två vittnen vore fullt bevis, där ej omständigheter förekomme, som
förringade tillförlitligheten av vittnenas berättelse. Den i modem process vedertagna
principen om fri bevisföring, d. v. s. att varje bevismedel, som kan
vara ägnat att påverka domarens övertygelse rörande sanningen i målet, bör
få förebringas, sökte förslagen genomföra endast med betydelsefulla inskränkningar.
Ett fullständigt upphävande av de på bristande trovärdighet grundade
vittnesjäven föreslogs sålunda icke utan endast en begränsning i de nuvarande
jävsanledningarna. I det år 1902 framlagda förslaget upptogos såsom
hinder för hörande som vittne: minderårighet, saknad av förståndets bruk, del
i saken, synnerlig nytta eller skada av dess utgång, målsägandeskap samt misstanke
för brottet eller delaktighet däri. Skyldskap^- och svågerlagsjäven bibehöllos
i sin nuvarande omfattning med den begränsningen, att de mest avlägsna
skyldskaps- och svågerlagsförhållanden, som nu grunda jäv, utmönstrades.
Vissa jäv kunde eftergivas med rättens och eventuellt vittnets samtycke. I
grova brottmål kunde jäviga personer höras upplysningsvis. Behovet av anordningar
för parts hörande under ansvar för den händelse han avgåve falsk
utsaga sökte 1893 års proposition tillgodose genom införande av förhör med
part på ed. Dylikt förhör skulle brukas endast då parterna vore ense därom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förtjänster
och brister
i nuvarande
rättegångsväsen.

Allmänna
krav på en
god rättsskipning.

eller den ena parten yrkade det och den ifrågavarande omständigheten väl funnes
sannolik men ej utan vidare bevisning kunde anses styrkt. Blott endera parten
skulle höras örn samma omständighet, i regel den, som förnekat omständighetens
förhandenvaro. I mindre brottmål kunde den tilltalade höras på ed.
De senare förslagen bibehålla i stället den nuvarande värjemålseden. Beträffande
skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling, som kunde tjäna
till bevis, stadgade samtliga förslag ej blott en på den materiella rätten grundad
utan även en processrättslig editionsplikt för såväl part som tredje man.
Närmare föreskrifter gåvos örn sakkunnigbeviset. Enligt förslagen skulle
rätten likaväl som parterna äga initiativ i fråga örn tillkallande av sakkunniga
både i tvistemål och brottmål. Det skulle tillkomma rätten att avgöra örn den
sakkunnige skulle höras muntligen eller avge skriftligt utlåtande. Slutligen
gåvos regler om besiktning och syn samt örn upptagande av bevis till framtida
säkerhet.

Intet av de framlagda förslagen vann riksdagens bifall. Till denna utgång
bidrog ett flertal skäl. En betydelsefull anmärkning mot förslagen var, att
den fria bevisprövningen skulle i rättsskipningen införa ett moment av osäkerhet
eller godtycke. Vidare framhölls, att den svenska domstolsorganisationen
icke ägde tillräcklig styrka för att uppbära den fria bevisprövningen och särskilt,
att en dylik ändring i fråga örn bevisningen nödvändiggjorde en ökning
av nämndens inflytande. I flera av de väckta motionerna föreslogs också en
utsträckning av nämndens rösträtt, innebärande att örn tre fjärdedelar av
nämnden enade sig örn annan mening än häradshövdingen, nämndens mening
skulle bilda häradsrättens dom. Denna sammankoppling av frågan örn bevisningen
med spörsmålet om nämndens ställning bidrog i hög grad till förslagens
fall. Emellertid anfördes även andra skäl mot den föreslagna bevisningsreformen.
Salunda framhölls sambandet mellan å ena sidan fri bevisprövning och
å andra sidan muntlighet, särskilt i överrätterna, försvarare för tilltalad och
bättre processledning. Protokollen betecknades som ett otillräckligt material för
fri bevisprövning. Även mot principen örn editionsplikt för tredje man framställdes
erinringar.

Erågan örn en reform av bevisningsrätten upptogs åter i en vid 1928 års
riksdag väckt motion, vilken emellertid, främst med hänsyn till den på dagordningen
stående frågan om en allmän rättegångsreform, icke föranledde någon
riksdagens åtgärd.

Processkonimissionens betänkande.

I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse
för de viktigaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen. Härom anför
kommissionen i huvudsak följande:

Då man går att reformera det svenska rättegångsväsendet, är det tydligen
av vikt att göra sig reda för vilka brister, som vidlåda den nuvarande ordningen.
Vid ett angivande av de allmänna krav man bör ställa på en god rättegångsordning
plägar man säga, att den skall garantera rättsskipningens säkerhet,
skyndsamhet och billighet. Den främsta fordringen är säkerhet. Man

Kungl. May.ts proposition nr 80.

bör sträva till, vad tvistemålen angår, att ett grundat anspråk bifalles, ett
ogrundat ogillas, och i fråga om brottmålen, att den skyldige drabbas av ett
rättvist straff, den oskyldige går fri. Man måste ock söka sörja för att rättegångarna
avgöras så skyndsamt som möjligt. Den berättigade bör icke få vänta
så länge på domen, att värdet därav att han får sin rätt erkänd väsentligen
minskas; straffet bör för att utöva tillbörlig verkan komma snarast möjligt
efter förbrytelsen. Det är slutligen av vikt, att rättegången ej blir för dyrbar
för de rättssökande. Deras kostnader böra bli så litet betungande som möjligt.
Till en viss grad äro emellertid dessa krav stridande mot varandra. Örn
man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det
andra lider intrång. Det gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot
varandra.

Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den
rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats,^ torde vara dess
långsamhet. Vid underrätterna behandlas i regel varje mål vid upprepade
rättegångstillfhilen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall
målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofin ytterligare
dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera huruvida rättsskipningen
lider av bristande säkerhet möter större svårighet. Man har i detta hänseende
icke att stödja sig på lika påtagliga fakta som de, vilka utmärka, att rättsskipningen
brister i skyndsamhet. I den mån osäkerhet i rättsskipningen förspörjes,
kan detta ock i större eller mindre mån bero på bristfällighet i den
materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett närmare övervägande
torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa fel, som medföra, att
domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material.
Dessa fel hänföra sig både till organisationen och till förfarandet.
Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas mot vårt rättegångsförfarande,
att det är för dyrt för parterna, örn ock rättegången vid underrätten
med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen medför
utgifter, som skulle kunna undgås, örn förhandlingen vore mera koncen ■j Underrätterna

på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i deras
helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren.
Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av dem
efter deras beskaffenhet mellan olika befattningshavare icke gjorts. Häradshövdingen
har ansvaret för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen
på tingen som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga
rättsvården. Han skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden,
vilket med den i rättegången rådande muntligt-protokollariska metoden medför,
att hans göromål till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande
av protokollen. Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möjligt
för en person att ens med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet
sålunda ställer på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga
ledigt, och utövandet av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas
då åt en vikarie, som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem
har tagit en mycket stor omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter.
De unga vikarierna, till vilka rättsskipningen å tingen även i de största
och viktigaste mål måste anförtros, kunna emellanåt helt naturligt icke
vara vuxna sin uppgift, varför deras handhavande av rättsskipningen understundom
blir mindre tillfredsställande. I varje fall uppbäres icke dessa vikariers
rättsskipning av allmänhetens fulla förtroende. Genom domsagostadgan
bär man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande omorganisation
icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så omfattande som

Bihang lill riksdagens protokoll

Under rätternas organisa tion.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att lekmannaelementet
på grand av flera omständigheter icke äger det inflytande, som bör tillkomma
det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets natur, i det att uppskovsväsendet
och materialets antecknande i protokoll för lekmännen försvåra
behärskandet av materialet vid målets prövning. Men det beror delvis också
på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse har mångenstädes kommit
att försvagas i samband med de sammanslagningar av flera tingslag till
ett, som under de senare åren i stor omfattning ägt rum. Då nämndemännens
antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, har en sådan
arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de
flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än
delvis övervarit målets handläggning. Men som lekmännens uppfattning av ett
mål huvudsakligen måste grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid
rätten förekommit, medför nämnda omständighet en väsentlig minskning av
möjligheten för nämnden att utöva inflytande å prövningen. Samma olägenhet
uppstår ofta jämväl med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de
tolv nämndemännen endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav
samma nämndemän ofta ej äro närvarande vid alla tillfällen, då ett och samma
mål handlägges. Nu angivna omständigheter torde hava spelat en väsentlig
roll, då de flera gånger framställda förslagen örn ökat inflytande för nämnden
icke vunnit bifall. Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rättegångarna
vid häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa
domstolars sammanträden, som alltjämt i betydlig omfattning förekomma. Den
omständigheten, att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att
vid varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men
detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den
grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken olägenhet
och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna vid
vilken tid på dagen ett mål skall komma före utan därför ofta måste förspilla
lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådstuvurätterna i de större och medelstora städerna,
vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa garanti
för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde dock
kunna ifrågasättas, örn icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone såvitt
angår det stora flertalet av målen. Känt torde ock vara, att ledamöterna
i åtskilliga av dessa rådstuvurätter icke äro fullt upptagna av sina tjänstegöromål.
Såsom en brist får jämväl anses, att vid dessa domstolar lekmäns deltagande
i rättsskipningen är okänt, med undantag för handläggning av vissa speciella
arter av mål. I de minsta städerna består rådstuvurätten i allmänhet av
en lagfaren ordförande, borgmästaren, och två eller flera lekmän, illitterata
rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mera än en skäligen blygsam avlöning
åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles högt kvalificerade personer
till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa antal mål av någon
betydenhet, som förekommer vid dessa rådstuvurätter, kan borgmästaren icke
heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning utan måste snarare
förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper. De illitterata rådmännen
kunna på grund av sin ställning icke göra den insats i rättsskipningen, som
man med ett lekmannaelement avser att erhålla. I sammanhang med den 1918
tillkomna lagstiftningen örn särskilda tings sammanträ den för handläggning
av vissa mål och ärenden ha vidtagits åtgärder, i syfte att de minsta städerna
skulle i judiciellt hänseende förenas med angränsande landsbygd. Men detta
mötte starkt motstånd hos städerna, och då stad ej kunde mot sin vilja berövas
sin jurisdiktion, har ifrågavarande åtgärd icke lett till avsevärt resultat.
Av sådan anledning har man genom lagen av 1924 velat öppna möjlighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 35

Kungl. Majit att förlägga mindre stad under landsrätt även utan stadens samtycke.
Då emellertid enligt denna lag beslut i sådant hänseende ej må meddelas,
örn stadsfullmäktige med två tredjedels majoritet uttalat sig däremot,
kunde det väntas, att den nya lagstiftningen skulle bliva föga effektiv, och detta
har jämväl av hittills vunnen erfarenhet bekräftats. I fråga örn alla rådstuvurätterna
gäller, att deras juridiskt bildade ledamöter, liksom häradshövdingarna,
på grund av den muntligt-protokollariska metoden för rättegångens
utförande få större delen av sitt arbete förlagt till uppsättning eller justering
av protokoll.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation, synes otvivelaktigt,
att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuvarande
rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock ej
så kännbara. Även i hovrätten har vikariatsystemet fått en alltför stor omfattning.
Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt
okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar pröva
målen i hela deras vidd.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som
en god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst uppträda
såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för
att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbildade
advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildats, ha väl förhållandena
väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksamheten,
särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen, gör
sig dock alltjämt kännbar.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro
åklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl örn landsfiskalerna som
örn stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsattes juridisk utbildning, men
det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Ätt sålunda
icke rättsbildade åklagare lia att såväl verkställa förberedande undersökning
som utföra åtal jämväl beträffande grova brott ävensom att besluta
om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarligen
ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan innebära en
stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer, att landsfogdarna och
framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra göromål av administrativ
art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt sina
åklagargöromål. Ej ovanligt är för övrigt, att landsfiskalerna på grund av
mängden av andra ärenden få tjänstledighet från åklagargöromålen, vilka i
sådant fall uppdragas åt vikarier, som naturligtvis i regel äro än mindre kvalificerade
än de ordinarie. Tidigare lia landsfiskalerna, vilkas polisutbildning
i allmänhet är synnerligen ringa, endast undantagsvis haft till sitt biträde
vid efterspanande av förbrytelser för sådan verksamhet utbildad polispersonal.
Genom 1925 års lag om polisväsendet i riket bär emellertid sörjts
för att sådan personal finnes tillgänglig. En stor brist i organisatoriskt hänseende
är, att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under ledning
av en högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och
sammanhang.

I fråga örn själva processen har vår underrättsprocedur det företräde framför
de främmande ländernas procedur, sådan den i allmänhet var före de senaste
nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlighet
som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhandling
mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling är
offentlig. Parternas anföranden kunna väl ha skriftlig form och lia det
ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen
förebringas vanligen omedelbart inför den dömande domstolen. Domaren står

Över rätterna.

Advokat väsendet.

Åklagar väsendet.

Processen
vid underrätterna.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan
har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som örn ordningen vore tillfredsställande, men detta är
långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter örn en sådan förberedande behandling
av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och som
möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet därvid
i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggöras
av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden uttager
en stämning, som delgivas svaranden. Denna stämning är ofta synnerligen
ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens yrkanden
och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke något örn den
bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före det första
rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid rätten tager
sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den andres
ståndpunkt, örn de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda. Parterna
kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav följer
nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de åtal
för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett något
grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran, hålles
däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning, vilken
företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning
saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra olägenheter
medför ovisshet örn undersökningsförrättarens befogenheter. Därmed
följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar mål
angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig
förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall företagas
vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ifrågavarande mål
ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan vid
första rättegångstillfället; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning
får sådan karaktär, att den motsvarar både den förberedande undersökningen
och huvudförhandlingen i den moderna utländska straffprocessen.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt.
Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling
av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning, att söka förekomma
onödiga uppskov, har i praxis domarens verksamhet i sådant syfte blivit
ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas
ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej fällan,
att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva, sitt svaromål utan
begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden
uppskov för att bemöta det svaromål, som, då avgives. Så erhålla bägge'' parterna
uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var
för sig ha uppskov för att yttra sig angående^ bevisningen, för att avgiva
slutpåstående o. s. v. De uppskov, som salunda bade i tviste- och brottmål talrikt
förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, redan
därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellantider.
En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett
förnyat företagande av ett mål svårligen kan äga rum, förrän det protokoll
över förhandlingen, som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir
färdigt. Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet
överlämnat till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må
få tid att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda. hänseende anfört vissa siffror
från den officiella rättsstatistiken, fortsätter kommissionen:

Kungl. May.ts proposition nr 80.

Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés
långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens
utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera
sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid
ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla
bevisningen förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett
vittne, vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v.
På grund härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet;
han kan därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket
för att bringa reda och ordning som möjligt vore, örn förhandlingen vore mera
koncentrerad. Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår,
genom den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör,
att sällan samma domare handlägger ett mål i dess helhet, _ och att det kan
hända, att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning
med detsamma.

En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna
ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har
att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alta de
föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd
att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen ^förebragta materialet.
Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång _ i allmänhet
pågår, och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle
han icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit sa, att han omedelbart
därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt
vad som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir
grundvalen för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligtprotokollariska
systemet. I motsats häremot utmärkes den pa den rena muntligheten
och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet
i rättegången skall i muntlig forin förebringas omedelbart inför den dömande
domstolen, och att domen skall grundas på det salunda förebragta materialet.
Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollanska systemet i och för sig
måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla, ligger en
svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tillämpas. Protokollet göres vanligen
icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsattes någon tid
därefter på grund av memorialanteckningar, sorn gjorts vid handläggningen.
Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som! grund för det slutliga
protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara behäftade med brister,
vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet.

Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av
svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock
kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke
garantier för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke
undvikas, att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då
prövningen av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen,
måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och kunna
leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som år det materiellt
riktiga.

På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka
lill en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolarna
enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbättringar,
särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen,
kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att de mera
omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring botas,
synes dock processkommissionen uppenbart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

Processen
de högre
i tistängen

Bevis systemet.

Processen i (le högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen emellan parterna
ger anledning till liknande tidsutdräkt sorn'' vid underrätterna. Förfarandet
är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om ny bevisning
genom vittnen skall förekomma, vållas väl därav något uppskov, men
detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes emellertid
dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en
skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre
instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför kommissionen
vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast
de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit
vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet.
Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den fullständiga saknaden
av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens
sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Genom
1901 års lagändring beredes val möjlighet för domstolen att anordna
muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör, som blott skall avse
att vinna upplysning örn viss av domstolen angiven omständighet, är, enligt vad
erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför dessutom stor omgång.
Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas därför endast i ringa omfattning.

En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltjämt
i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt.
Denna har visserligen genom praxis kommit att så småningom undergå betydliga
jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och i än
högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra, likväl den fullständiga
frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden
upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående reglerna
om vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial, som må
brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i grövre brottmål
göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där kunna höras upplysningsvis,
medför den dock i övrigt betänkliga hinder för en materiellt riktig
rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i tvistemålen parter icke
sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att vid domstol få sin rätt.
I samma riktning verka i dessa mål också de i många hänseenden olämpliga reglerna
örn utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens utforskande. Bristen
på regler om parts plikt att förete skriftliga handlingar, som av honom innehas
och som kunna tjäna som bevis i en rättegång, har likaledes i praxis visat
sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna, som illa stämmer med
en god rättsskipnings fordringar. Andra brister vidlåda också vår rättegångsordnings
bevissystem. Sålunda saknas tillfredsställande regler örn sakkunnigbeviset
och om möjligheten att företaga besiktning av omstridda föremål och
dylikt.

Helt säkert äro dessa rättegångsordningens svagheter icke sällan orsaken
till de anmärkningar, som stundom riktas mot vår rättsskipning för att den
leder till domar, som äro formalistiska och icke svara mot det materiellt rättfärdiga.
Frestelsen att begagna dessa svagheter måste nämligen ofta vara
mycket stark för mindre samvetsömma parter. Medvetandet, att en part icke
kan med tillåtna bevismedel styrka en faktisk uppgift, för vilken han är bevisskyldig,
kan lätt förleda motparten att även mot bättre vetande bestrida uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Processkommissionen har icke lämnat någon sammanfattande framställning
av de förtjänster, som tillkomma vårt nuvarande rättegångsväsen. Kommissionen
uttalar emellertid, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande
rättegångsväsen, icke får förspillas: institutioner och former, som äro införlivade
med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av dess förtroende,
få icke utan vägande skäl avlägsnas. Av spridda uttalanden i betänkandet framgår,
i vilka hänseenden kommissionen finner vårt rättegångsväsen ha företrädesvis
bevarat förtjänstfulla drag. Sålunda framhålles den starka, på folkets
förtroende grundade ställning, som våra underrätter intaga; för att bevara
denna avvisar kommissionen den annorstädes vanliga uppdelningen av underrätterna
på skilda domstolar för viktigare saker och för bagatellmål. Lekmannadeltagandet
i form av nämnd och ej, på sätt i utlandet är vanligt, såsom
jury har vunnit kommissionens livliga anslutning. Även organisationen av
mellaninstansen bygger på de nuvarande hovrätterna, liksom självfallet högsta
domstolen behålles. Med avseende å förfarandet betraktar kommissionen offentligheten
vid underrätterna och den muntlighet och omedelbarhet, som alltjämt
i viss grad präglar förhandlingen i första instans, såsom en värdefull tillgång
och föreslår åtgärder i syfte att utveckla rättegångssättet i denna riktning.

Även på många andra punkter av mindre principiell betydelse upptagas nuvarande
institutioner och former.

För de förut angivna bristernas avhjälpande erfordras enligt processkommis- ^7rågor"i
sionens tanke, att rättegångsväsendet underkastas en allmän revision. Kom- kommlamissionen
uppdrager ganska utförliga riktlinjer för en sådan reform. Redogörelsen
för förslaget torde lämpligen inledas med en framställning av kommissionens
ståndpunkt till vissa av de grundläggande problemen.

Kommissionens förslag avser främst att på ändamålsenligt sätt ordna själva MuntKghtt
förfarandet. Därmed vill kommissionen uppnå, att det erforderliga process- tration.

materialet vid domens beslutande skall föreligga för domarna i bästa möjliga
skick samt att förutsättningar skapas för verklig processledning och sanningsforskning.

I båda dessa hänseenden utgör enligt kommissionen uppskovsväsendet för
närvarande ett allvarligt hinder. En följd av uppskoven är, att domarna
vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet,
som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga örn
muntliga anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens
eller ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll.

Och oftast lia dc tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot missuppfattningar.
Även örn möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat
sätt uppteckna allt som yttras, ger skriften endast en matt och färglös bild
av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den, vilken
omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt lämnas
åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen av ett
vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra hur vittnesmålet
avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning

Kungl. Majlis proposition nr 80.

av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller tilltalad^
hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet man
skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller utredningen
endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna icke bliva i stånd att
vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro av betydelse i bevisningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta domarna
i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra muntligen
anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara,
att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dömande
rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller annan
domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock äger
part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt förslag
i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor berövar
förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas
och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvåras.
Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa med
oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig.
Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall vid domens
beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta
mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissionen
till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,
vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall vara
ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den eftersträvade
omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga koncentrerade
förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form, vari utredningen
ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga
tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning, snabbheten
i rättsskipningen främjas och lekmannabisittarna i rätten bliva i stånd
att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,
huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin talan
och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen, föreslås,
att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift är att
utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka bevismedel
de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar vid huvudförhandlingen
och därav motiverade uppskov. Koncentrationen skall ock
främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller annan, som genom
att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar uppskov i
rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom uppkomna kostnader.
I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen och kommissionens
önskan att beskära förhandlingsprotokollen betingad regel att, om
uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt under huvudförhandlingen, denna
skall inställas eller, till den del den redan företagits, upprepas.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Kommissionen förbiser icke, att svårigheter äro förbundna med genomförandet
av dessa grunder för förfarandet. Såsom en svårighet räknar kommissionen
det nyssnämnda tvånget att upprepa förhandlingen, då trots allt ett
längre uppskov ej kunnat undgås, och en upprepning är också föreskriven, då
ombyte av ledamot i rätten äger rum under huvudförhandlingen. Kommissionen
har vidare måst taga hänsyn till, att förhör vid huvudförhandlingen med ett
vittne kan vara uteslutet på grund av vittnets sjukdom, bortresa eller annan
orsak eller i allt fall förenat med oskäliga kostnader eller besvär. I sådant
fall må enligt förslaget vittnet höras utom huvudförhandlingen och dess utsaga
tillföras domstolen genom föredragning av det vid förhöret hållna protokollet.

Än större svårigheter framträda med avseende å förfarandet i de högre instanserna.
Grundtanken i förslaget, nämligen att en muntlig och omedelbar
förhandling ger ett säkrare underlag för domen än skrifter och förhandlingsprotokoll,
vill kommissionen, såvitt möjligt, genomföra även i rättsmedelsförfarandet.
Från denna utgångspunkt borde förfarandet i hovrätt och högsta
domstolen gestaltas såsom en fullt ny förhandling med muntlig partsframställning
och förnyat avhörande av parter och vittnen. Att i full utsträckning
genomföra detta skulle likväl vålla orimliga kostnader och besvär. Kommissionen
har därför i de högre instanserna föreslagit väsentliga modifikationer.

Vad först hovrättsproceduren angår, finner kommissionen parternas närvaro,
personligen eller genom ombud, vara av det värde för utredningen, att förfarandet
alltid bör inrättas såsom en muntlig förhandling, vid vilken parterna
äro tillstädes och utföra sin talan. Part skall ock — även om han anlitar ombud
— vara skyldig inställa sig till personligt förhör, när sådant påfordras.
Med avseende å vittnen och sakkunniga upprätthålles i grövre brottmål muntlighetskravet
i samma utsträckning som i underrätten. I dessa mål, till vilka
räknas de, där fråga är örn brott, som är belagt med svårare straff än fängelse
i sex månader, skall alltså en fullständigt ny förhandling komma till stånd.
I övriga brottmål liksom i tvistemålen har däremot större hänsyn ansetts böra
tågås till kostnadssynpunkterna. Vid handläggningen av dessa mål skall i
allmänhet vittnes- och sakkunnigbevisning kunna föras genom protokoll, som
upptagas vid förhandlingen i underrätten. Vittnet eller den sakkunnige skall
likväl vara skyldig infinna sig till förhör i hovrätten, örn det påkallas av part
eller hovrätten.

De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera
i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda
muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att parterna skola
själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt innebär, enligt
kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna ett lika tillförlitligt
underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de lägre instanserna
till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen, att frågan örn vad
som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Bevis ningen.

Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den typ, som brukar benämnas
revision, och endast avse rättsliga spörsmål och vad därmed äger samband.
Anordningen vilar på den förutsättningen, att hovrätten i sin dom noga
angiver vad den anser bevisat, varefter det blir högsta domstolens uppgift
att pröva örn rättens regler blivit av hovrätten riktigt tillämpade på det bevisade
sakförhållandet. Det bör anmärkas, att endast bevisspörsmål enligt
förslaget skola undandragas högsta domstolen. Örn, för att taga ett exempel,
hovrätten funnit styrkt, att part vid det i målet ifrågavarande tillfället förfarit
på visst sätt, tillkommer det högsta domstolen att pröva, såväl örn detta
partens förfarande är att anse såsom vårdslöshet som huruvida sådan vårdslöshet
enligt lag leder till den rättsföljd, som motparten yrkar. Kommissionen
anser sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rättsskipningens
fördel, då dess genomförande skulle bereda domstolen tillfälle att
ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten x landet.
Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma en sådan
minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten (lagstiftningen
örn den s. k. summa revisibilis) kunde upphävas.

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande förändringar,
som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, koncentrerat
förfarande än starkare.

Den gällande rätten kvarstår som redan framhållits i huvudsak på den legala
bevisteoriens grund. Detta innebär, att vissa såsom otillförlitliga betraktade
bevis uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade
reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren är sålunda begränsad i
sin prövning av vad i målet skall hållas för sant.

Kommissionen framhåller, att den legala bevisteorien är stridande mot sakens
natixr och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt
sanna. De legala bevisreglema äro visserligen uttryck för långa tiders
allmänna erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande,
men de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka
bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga
något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad.
Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva
mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis,
som under vissa omständigheter kunna vara pålitligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevisningen
en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av en
faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning
därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse i saken
får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse
örn sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen
skall vila på allmänt giltiga grunder icke på subjektivt förgottfinnande. Enligt
kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en genomgripande
reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående legala
bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning. En sådan

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

reform anser kommissionen vara ett av de säkraste medlen mot den formalistiska
prägel, för vilken vårt rättegångsväsen stundom klandras.

I enlighet med det anförda har kommissionen föreslagit, att nu gällande regler
för uppskattning av den bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel,
skola upphöra att gälla. Främst innebär detta, att vittnesjäven skola
avskaffas.

En tillämpning av den fria bevisprövningens grundsatser leder till att även
partens utsaga kan tjäna som bevismedel. Här möter frågan örn parts sanningsplikt
och över huvud hans förpliktelse att medverka till målets utredning. Med
avseende å tvistemålen vilar reformförslaget på den uppfattningen, att part
har sanningsplikt icke endast i den meningen, att han är skyldig att i sina utsagor
hålla sig till sanningen, utan även i så måtto, att han vid påfordran har
att yttra sig för sakens upplysning och alltså positivt bidraga till utredningen.
Kommissionen förordar, att denna parts sanningsplikt fastslås i lagen.
Några tvångsmedel för att utkräva sanningsplikten föreslås i allmänhet ej,
utan kommissionen håller före, att den möjlighet, som den fria bevisprövningen
lämnar domstolarna att bedöma partens sätt att förhålla sig, skall giva tillräcklig
vägledning. Att parts personliga avhörande skall påkallas i vida
högre grad än nu för att få sakförhållandet upplyst, följer emellertid av den
ändrade anordningen av förfarandet. Såsom ett medel att vid behov göra
sanningsplikten effektiv förordar kommissionen, att i tvistemål rätten skall,
sedan övrig utredning förebragts, kunna förordna, att förhör, förenat med
straffansvar i händelse av falsk utsaga, skall anställas med endera eller båda
parterna angående viss omständighet.

Till frågan örn parternas och rättens verksamhet för utredningens åvägabringande
i tvistemål intager förslaget för övrigt en ståndpunkt, som ej synnerligen
mycket avviker från det nuvarande förfarandet. Utredningen skall
i första hand åstadkommas genom parternas försorg och rättens verksamhet
vara av supplerande art. Avsett är emellertid, att rätten skall utöva en mera
effektiv processledning än nu ofta är fallet bland annat för att undanröja
oklarhet i parternas framställningar, en uppgift, som främst får betydelse, då
part för sin talan själv utan biträde av advokat. Sålunda skall domstolen genom
frågor till parterna eller påpekanden kunna föranleda dem att i rättegången
åberopa de faktiska omständigheter, som dc vilja göra gällande, och
förete den erforderliga bevisningen. Men domstolen skall ej äga till grund för
domen lägga en omständighet, som part ej åberopat. I fråga örn bevisningen
reglerar förslaget domstolens initiativ så, att en skillnad göres mellan olika
bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs
hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot domstolen
ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga tvistemålen,
där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål äro
rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta.

När förslaget sålunda beträffande de vanliga tvistemålen låter utredningen
av sakförhållandet väsentligen ankomma på parterna, beror detta i första rummet
på att parterna i dessa mål råda över tvisteföremalet och att det dår -

Parts

sannings

plikt.

Parternas
och rättens
verksamhet
för utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för bör stå dem fritt att avgöra, i vilken omfattning utredning skall förebringas.
Kommissionen anför också vissa praktiska skäl. Parterna äga bättre kännedom
än domaren örn de faktiska förhållandena. Örn en utredande verksamhet i
mera väsentlig mån skall bedrivas av domaren, löper han risken att förlora sin
opartiskhet eller åtminstone synas taga parti i målet. När likväl förslaget
tillägger domaren en supplerande verksamhet och ett visst bevisinitiativ i utredningens
intresse, förklaras detta av att även i de dispositiva tvistemålen ett
allmänt intresse kräver, att verklig rättvisa blir skipad. Förslagets ståndpunkt
att ej föreskriva tvång för part att låta sig biträdas av advokat motiverar också,
att domarens medverkan ej uteslutes. Att domstolens bevisinitiativ begränsas
till vissa bevismedel, får sin förklaring av bevismedlens olika natur
och hänsyn till parternas kostnader. Naturligt är, att i de tvistemål, där
parterna ej äga förfoga över tvisteföremålet, domarens befogenheter och skyldigheter
med avseende å utredningen måste vara mera omfattande.

Problemet örn domstolens och parternas verksamhet för utredningen av sakförhållandet
möter även inom straff processen. Man har här av ålder brukat
skilja mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska processen
är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga
undersökning angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen
fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras
ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav kunna
följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången
åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin talan,
å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den för brottet
tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal tager domstolen
ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst på åklagaren
eller målsägande!!, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift är
väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen. I
den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information
en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som sedan
förelägges rätten. Den inkvisitoriska processens undersökning, utförd av den
dömande domaren, motsvaras alltså här av den förberedande undersökningen
och materialets förebringande inför domstolen genom åklagarens försorg.

Såsom av den lämnade redogörelsen för rättegångsväsendets utveckling framgår,
är det nuvarande förfarandet i brottmålen såtillvida ackusatoriskt, att processen
i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter, å ena sidan en åklagare eller
målsägande och å den andra den tilltalade. Men flera omständigheter, främst
åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade angår, den korta tid inom vilken
förhandlingen inför rätta skall företagas, ha medverkat till att målen ofta
komma till rätten i ett ofullständigt förberett skick och att en betydande verksamhet
fordras av domaren för sanningens utforskande. Förhandlingen, särskilt
i mål angående grövre brott, får karaktären av en av domaren ledd rannsakning
med tyngdpunkten förlagd till ett av honom hållet förhör med den tilltalade,
syftande till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt
rättegångsskick förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 45

vanligt. Det plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska
former.

När utvecklingen alltifrån senare delen av 1700-talet allmänt medfört reformer
av straffprocessen i ackusatorisk riktning har — framhåller kommissionen
— en sådan strömning, som även hos oss kunnat förnimmas, påverkats av
insikten örn att den inkvisitoriska processen ålägger domaren uppgifter, som
svårligen låta sig förenas, och tenderar till en behandling av den för brottet
misstänkte, som illa svarar mot humanitetens krav. Av en och samma person
kan ej förväntas, att han skall tillgodose det allmännas intresse av att förövaren
av brottet blir uppdagad och befordrad till straff och samtidigt lämna erforderligt
bistånd åt den, på vilken en misstanke örn brottet fallit, samt slutligen
opartiskt döma i målet. Erfarenheten visar, att den förstnämnda uppgiften
gärna träder i förgrunden, enär domaren, ställd inför uppgiften att utreda
saken, ogärna vill stanna vid ett negativt resultat. Den misstänktes skäliga
anspråk på skydd vid undersökningen blir däremot tillbakasatt, och
domaren kommer på grund av sitt arbete med sakens utredning lätt att bliva
så fången i ett därvid av honom uppställt antagande örn brottet, att hans möjlighet
att döma fullt objektivt sättes på spel.

En sådan farlig anhopning av oförenliga uppgifter i domarens person undvikes
i den ackusatoriska processen. Funktionerna fördelas mera naturligt
mellan åklagare, försvarare och domare. Undersökningen bedrives smidigare
och mer effektivt, örn den handhaves av särskilda, därför avsedda organ än örn
den skall bedrivas av den dömande rätten, den misstänktes rättsskydd blir.
bättre tillgodosett, och domaren står helt opartisk inför avgörandet. Att man
likväl allestädes finner de ackusatoriska grundsatserna genomförda endast med
åtskilliga modifikationer beror främst på att det allmännas intresse i utredningen
av allvarliga brottsfall framträder så starkt, att domarens medverkan vid
denna ej kan helt undvaras. Örn domaren finner brister föreligga i den av
åklagare och försvarare åvägabragta utredningen, tillåter man honom att ingripa
för att få saken upplyst. En rättegångsordning, byggd på strängt genomförda
ackusatoriska principer, skulle också kräva stora kostnader för en
fullgod organisation av åklagarmakt och försvararinstitution.

Dessa överväganden lia föranlett kommissionen att eftersträva en fortsatt
utveckling av vår straffprocess i ackusatorisk riktning. Det initiativ i fråga
örn upptagande av undersökning angående grövre brott, som lagen tillägger
domstol men som redan nu i praxis så gott som förlorat ali betydelse, skall
bortfalla, och mål endast på talan av åklagare eller målsägande bliva föremål
för handläggning av domstol. I mål, där allmän åklagare för talan, skall åtalet
föregås av en fullständig, av åklagaren ledd förundersökning, vid vilken
den misstänkte har rätt att låta sig biträdas av försvarare och jämväl i övrigt
åtnjuter rättigheter såsom part. Domstolens befattning med förundersökningen
inskränker sig till en viss kontroll huvudsakligen i den misstänktes intresse.
Vid domsförhandlingen ankommer det i första hand på parterna att
förebringa utredning, men rättens ordförande skall tillse, att målet blir allsidigt
och uttömmande behandlat, och rätten äger föranstalta örn bevisnings in -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Lekmäns
deltagande
i rättsskipningen.

4(>

förskaffande, därest den av parterna åberopade ej är till fyllest. Såsom ett
led i förhandlingen ingår alltjämt ett av domaren lett förhör med den tilltalade.
Denne är emellertid ej skyldig avgiva svaromål, och snärjande frågor eller
andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma till användning.

Förutsättningarna för att sträffprocessen i tillämpningen skall gestalta sig
så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararinstitutionen
förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande utförda
än nir ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag i detta
syfte.

I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de omständigheter,
som tala för eller mot lekmäns användande såsom domare. Till
en början erinrar kommissionen, att när juryn från England infördes på den
europeiska kontinenten, detta huvudsakligen motiverades med ett politiskt skäl:
folket borde äga bestämmande inflytande ej blott på lagstiftningen utan även
på lagskipningen. Kommissionen framhåller, att för vårt vidkommande anledning
ej föreligger att se denna fråga ur dylika synpunkter, utan att ställning
bör tagas till lekmännens deltagande i rättsskipningen endast med hänsyn
till det värde ett sådant deltagande i och för sig kan ha. Därvid syntes
med våra nuvarande samhällsförhållanden avgörande betydelse ej behöva tillmätas
den i främmande länder ofta framförda synpunkten, att lekmännen
måste användas för att bilda en motvikt mot de av regeringen beroende ämbetsmannadomarna.

En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhåller kommissionen,
är att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och
stärkes. Folket betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet
utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten
samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår
rot bland folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka.
Mindre vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta
framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen person- och
ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva förebragt
i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omständighet
ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten, huruvida
ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar för
en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet två
moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de faktiska
förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tillämpning
av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande. Prövningen
av sakfrågan — yttrar kommissionen — är, örn fri bevisprövning gäller, väsentligen
beroende på vanligt gott omdöme och här kunna lekmännen med den
fond av människokännedom och livserfarenhet de representera göra goda insatser.
Vid prövningen av rättsfrågan är däremot enligt kommissionens mening
lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de sakna den kännedom
om rätten och den vana vid dess tillämpning, som härtill erfordras! En viss

Kungl. Majlis proposition nr 80.

uppgift menar kommissionen att lekmännen likväl kunna fylla vid denna sida
av den dömande verksamheten. Juristdomaren har ett uppövat sinne för kontinuiteten
i rättsskipningen; han beaktar särskilt vikten av att lika fall behandlas
lika. Lekmannen däremot är böjd att fästa mest avseende vid de individuella
omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktar
ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter, men
hans rutin kan göra honom benägen att underskatta deras betydelse till förmån
för generaliseringssynpunkten, och då kan lekmäns deltagande vara av värde.
Många bestämmelser i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt domarens
beaktande av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhåller kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än
lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett
resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning örn billighet. Särskilt
i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma motståndskraft
mot ögonblickets stämningar, som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen
otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra
är bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som
möta, ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsförmåga.
Deras insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att
bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de
grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas
också lekmän i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning
än för tvistemålen.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer i två skilda former, antingen
såsom jury eller såsom meddomare. Karaktäristiskt för juryn är en
uppdelning av domaruppgiften mellan lekmännen och ämbetsmannadomarna
sålunda, att vissa frågor prövas av lekmännen ensamma, under det att andra
avgöras av ämbetsmannadomarna utan medverkan av lekmännen. Vid meddomarsystemet
däremot deltaga såväl lekmännen som yrkesdomarna i prövningen
av alla i målet föreliggande frågor.

Juryn användes på den europeiska kontinenten endast i brottmål, och även i
Storbritannien, där juryn tages i bruk även för vissa uppgifter i tvistemålen,
är det inom straffrättsskipningen, som den har sin största betydelse.

Utgångspunkten för den uppdelning av domarverksamheten, som karakteriserar
jurysystemet, är att juryn skall pröva bevisfragan, medan rättstillämpningen
förbehålles yrkesdomaren. Denna utgångspunkt har emellertid ej kunnat
fasthållas. Erfarenheten har visat, att frågeställningen till juryn, därest
alla rättsliga moment skulle undandragas dess bedömande, måste bliva alltför
invecklad. I stället har man brukat göra uppdelningen så, att till juryn hänskjutes
frågan, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till ansvar efter visst
lagrum, medan domaren har att, vid jakande svar, utmäta straffet. Detta innebär
tydligen, att utöver bevisprövningen en huvudsaklig del av rättstillämpningen
anförtros juryn. Juryn har att avgöra ej blott huruvida den tilltalade

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

förfarit så, som åklagaren lägger honom till last, titan jämväl huruvida ett sådant
förfarande går in under någon av strafflagens brottsbeskrivningar.

Processkommissionen gör jurjunrättningen till föremål för flera anmärkningar.
Sålunda framhåller kommissionen, att den lagfame domarens utestängande
från prövningen av bevisspörsmålen är olyckligt. Fri bevisprövning
innebär ej, att bevisningen får bedömas efter gottfinnande utan att den skall
prövas på objektivt hållbara grunder. Såsom en garanti för att detta iakttages
är det av vikt, att den lagfarne domaren får med lekmännen samverka
vid bevisprövningen. Än mer äventyrligt måste det vara att, på sätt nyss
skildrats, anförtro åt juryn att på egen hand verkställa det rättsliga kvalificerandet
av den förövade gärningen. Därvid måste ofta misstag komma att begås,
så mycket hellre som det visat sig svårt att exakt formulera de frågor,
som skola ställas till juryn och vilka måste vara så avfattade, att de kunna
besvaras med ja eller nej. Visserligen har man såväl i England som på
andra håll sökt förebygga misstag från juryns sida vid rättstillämpningen
därigenom, att domaren, innan juryn överlägger, offentligen meddelar en rättsundervisning,
vilken även kan innefatta anvisningar för bevisningens bedömande.
Men utom det att säkerhet ej finnes för att juryn vill följa denna undervisning,
kan det i mera invecklade fall lätt hända, att juryn ej förmår tillägna
sig den. Än farligare är — framhåller kommissionen —- den tendens, som ej
sällan visar sig hos juryn att sätta sig över lagen, när denna står i vägen för
ett domslut, sådant juryn önskar det. Exempel äro ej sällsynta på att juryn
av sådan anledning även i uppenbara brottsfall frikänner den tilltalade eller
förklarar honom skyldig till annat närbesläktat brott än det han förövat. En
sådan utveckling underlättas av att juryn ej har att motivera sitt beslut och
att jurymännen ej äro underkastade ansvar ens för medvetet överträdande av
sin domarplikt. Å andra sidan är det enligt kommissionens uppfattning en brist
hos juryinstitutionen, att lekmännen ej deltaga i straffmätningen, en uppgift
för vilken de ha goda förutsättningar.

De nu angivna olägenheterna vidlåda ej —- framhåller kommissionen — den
andra typen av lekmannadeltagande i rättsskipningen. Örn lekmännen ha
ställning av meddomare, som i likhet med vår häradsnämnd tillsammans med
den lagfarne yrkesdomaren pröva målet i hela dess vidd, får den lagfarne domaren
tillfälle att göra sin insats jämväl i bevisprövningen och i den viktigaste
delen av rättsprövningen, medan lekmännen få säga sitt ord vid straffets utmätande.
Den vägledning, som lekmännen behöva, kan givas dem vida naturligare
under den enskilda överläggningen till dom än i ett offentligt föredrag;
genom frågor och svar kunna missförstånd lättare uppklaras än genom en i
förväg meddelad instruktion. Då lekmännen icke få hela makten över någon
del av prövningen och uteslutas från resten, minskas också faran för att de
skola åsidosätta lagen. Därtill bidrager ock att de, liksom den lagfarne domaren,
böra ha skyldighet att motivera sin mening och vara underkastade ansvar
för sin dom. Jurysystemet vilar på den oriktiga tanken, att juristdomaren
och lekmännen skola inom domstolen stå mot varandra som två fientliga
element med var sina uppgifter. Det är, säger kommissionen, all anledning

Kungl. Majlis proposition nr 80.

antaga, att om de få samarbeta under tvångsfria former, vartdera elementet
skall kunna göra sina företräden gällande medan vartderas svagheter skola i
möjligaste mån elimineras. Det är en omedelbar växelverkan mellan de bägge
elementen, som skall verka fruktbringande.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ha lett kommissionen till den slutsatsen,
att lekmäns deltagande i rättsskipningen kan medföra fördelar i olika
hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant deltagande är mera angeläget
i fråga örn brottmålen än beträffande tvistemålen; samt att den bästa
formen för lekmäns medverkan är den, som återfinnes i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordar kommissionen, att lekmän skola deltaga i
rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av nämnd och
att, så vitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden skall deltaga
i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i brottmål och
tvistemål.

I fråga örn städerna utgår kommissionen — som förutsätter, att staten Övertager
rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av de medelstora
bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i rättsskipningshänseende
införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer, liksom
i de städer, som redan nu lyda under häradsrätt, anser kommissionen förutsättningarna
finnas för ett lekmannadeltagande i samma, omfattning som på
landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av stad
bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda
egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager
kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rättsskipningen
äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes
ej här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för
rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som
ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande
i viktigare brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rättsskipningen,
stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i
form av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl.
Maj:t skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas
utan nämnd.

Såsom redan framhållits, skola enligt processkommissionens förslag hovrätterna,
liksom nu, äga pröva målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen
merendels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kommissionen
har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål deltaga
i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle
däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i underrätt
äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga
frågorna. Gränsen mellan mål, som skola prövas med eller utan nämnd, drager
kommissionen så, att nämnd inkallas vid behandling av mål, vari fråga
kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i
iner än sex månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 käft. (Nr 80.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Organisation
av det
lagfarna
elementet i
wider rätt.

Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad
som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen
i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd
jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare med
nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara domför
i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren domare
och nämnd. Har förordnande givits örn polismåls handläggning utan
nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Processkommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av
underrätterna i formen av juristkollegier. Kommissionen har grundat sin
ståndpunkt på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsikten
för att icke någon omständighet av vikt i fråga örn saksammanhanget blir
förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömsesidiga
växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare
skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium
är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet
kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former.
Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker
känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka fördjupa
sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt;
därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system,
ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med
hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium.
Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla
mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol.
Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör enligt
sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således parten
alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen
drager det större antalet domare i en kollegial organisation högre kostnader
än örn enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur statsekonomi
synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen betänkliga
förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom utsikterna
att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens
värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas
företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika sammansatta
underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation att använda
kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av enkel beskaffenhet.
De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling utan att kollegiala
domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa mål omhändertagas
av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet med kommissio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket bygger på en fördelning
av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre och lägre kvalificerade
domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att pröva även de största
och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna enligt kommissionsförslaget
skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart upptagas i hovrätt. Därigenom
få parterna möjlighet att redan från början skjuta saken under kollegial
domstols skärskådande.

Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen
därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sympatier
för domstolstj''pen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl borde
behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas först den
meningen, att målen i de större städerna i genomsnitt icke kräva handläggning
av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med
tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom redan anförts bör enligt
kommissionens tanke nämnd även i dessa städer i allmänhet deltaga vid behandlingen
av brottmål. Men en domstol sammansatt av tre jurister och
nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation. För de övriga brottmålen
(polismålen) vore ett juristkollegium än mindre behövligt.

Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga, medger
kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare kan te
sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen
har därför övervägt att behålla juristkollegiema i tvistemål. Den omständigheten
att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommissionens
uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för dessa
mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kostnadssynpunkten
och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla
beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Örn man besätter
underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, örn det domföra
antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres, att
en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande
handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten
utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.

Processkommissionens förslag avser en allmän reform av rättegångsväsen- Huvuridet,
omfattande såväl domstolsorganisationen, åklagarväsendet och advokatväsendet
som förfarandet i tvistemål och brottmål. Utsökningsprocessen och nens förslå
konkursförfarandet beröras däremot ej i annan mån än att vid behandlingen 1 övri8*-av domstolsorganisationen föreslås, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas
från länsstyrelser och magistrater till underrätterna.

Domstolsorganisationen enligt förslaget ansluter sig nära till den nuvarande
organisationen. Domstolarna skola ordnas i tre instanser, lagmansrätter, hovrätter
och högsta domstolen.

Lagmansrätterna utgöra de allmänna underrätterna, vilka i regel äro första Lagmansdomstol
i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Kommissionen avvisar r<lttern<l■
sålunda tanken att inrätta särskilda bagatelldomstolar för handläggning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan land och
stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och staten övertar
därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar —
tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd och stad
eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast
landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän,
som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn
fyra äro ense örn en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens.
I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål av en
lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt enligt samma
regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss domkrets
förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan nämnd. Processkommissionen
utgår från att städer med minst 14- till 15,000 invånare skola
bilda eget tingslag. Örn båda de olika grupperna av tingslag gäller emellertid,
att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings- eller de flesta
andra ansökningsärenden eller i måls förberedande behandling eller i andra
rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall, företrädesvis
i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av större
stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två tingslag
med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa beräkning
skulle i stället för nuvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter komma
omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära anslutning till
nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel tillses, att domsagan
bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas på flera
domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen att öppna
möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa grunder av en
domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i varje domsaga finnas
tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen skola fördelas. Den främste
kallas lagman och är ordförande i den eller de lagmansrätter, som finnas i domsagan.
Han skall handlägga företrädesvis de viktigare tviste- och brottmålen
och skall leda arbetets fördelning inom domstolen. I domsagan anställas därjämte
en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen
som ordförande i lagmansrätten. De skola handha inskrivnings- och andra
ansökningsärenden samt mindre viktiga mål. Beträffande arbetets fördelning
mellan rådmännen anser kommissionen lämpligast, att inskrivningsärendena
förläggas hos en av dem och att bestyret såsom överexekutor handhaves av
denne, medan de smärre tviste- och brottmålen samlas hos en domare. I de mera
arbetstyngda domsagorna, såsom de större städerna, skola finnas flera domare
och sålunda vid lagmannens sida finnas en eller flera vice lagmän, som med
honom dela de viktigare målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Majit. Någon motsvarighet
till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på det

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skall närvara, och
den arbetsbörda, som anses kunna krävas av varje nämndeman. Med utgångspunkt
från att varje nämndeman bör tjänstgöra femton dagar örn året har
beräknats, att i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän skulle bliva omkring
fyrtiofem. I de största städerna torde antalet bliva större, oaktat nämnden
där icke skall deltaga i andra mål än brottmål, som icke undantagas för behandling
av lagfaren domare ensam.

Lagmansrätt skall sammanträda så ofta det kräves med hänsyn till arbetet.
För huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet hållas
ett regelbundet sammanträde i varje vecka. I vissa domkretsar, såsom i de
större städerna, fordras vida flera regelbundna sammanträden; i vissa andra
domkretsar åter måste antalet minskas. Som allmän grundsats för anordnandet
av arbetet vid domstolssammanträdena uppställes, att till handläggning å en
tingsdag icke skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda
på dagen med en arbetstid av omkring sex timmar, och att varje mål skall
utsättas till visst klockslag på dagen.

För varje domkrets skall finnas ett fast tingsställe. Därjämte kunna emellertid
anordnas bitingställen, där rätten jämväl skall hålla sammanträden, utan
att därmed förenas någon uppdelning av domkretsen i skilda tingslag.

Som andra instans tjäna liksom nu hovrätterna. Det muntliga förfarandet i
hovrätterna påkallar åtgärder i syfte att göra dessa domstolar lättare tillgängliga
för parter och andra, som skola komma tillstädes vid förhandlingar. Av
denna anledning föreslås en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till ett
sammanlagt antal av minst sju, högt nio. Processkommissionen förmodar, att
med det förra alternativet hovrätternas förläggningsorter lämpligen torde bliva
Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller Härnösand samt
Umeå eller Luleå, samt att, örn antalet ökas till nio, en hovrätt i Karlskrona,
och en i Örebro torde tillkomma. Hovrätterna skola kunna hålla sammanträden
även å andra orter inom domkretsen än där de ha sitt säte.

Hovrätt består av president och ett antal hovrättsråd samt är domför med
tre ledamöter. I brottmål, vari fråga kan uppstå örn den tilltalades dömande
till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, skall vid de lagfarna
domarnas sida nämnd ha säte i hovrätten. Denna består av fem nämndemän,
vilkas rösträtt bestämmes på följande sätt. Om nämndens alla ledamöter förena
sig örn annan mening än den, som gäller bland de lagfarna ledamöterna, och
denna nämndens mening ej är strängare, skall nämndens mening gälla. Likaså
skall, örn bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra av nämndens
ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna mening
gälla. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening, som enligt
allmänna omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna.

I de hovrätter, beträffande vilka Kungl. Majit så bestämmer, skola inrättas
särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål. Å sådan avdelning skola
döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter,
av vilka var och en har en röst. Denna anordning får sin huvudsakliga betydelse
därigenom, att enligt processkommissionens förslag överlämnats åt par -

ffa rrätterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Högsta

domstolen.

Överexekutorsg
öromålen.

Åklagar väsendet.

Advokat väsendet.

tema att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans anhängiggöra
tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde understiger
1,500 kronor.

I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämkningar,
påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att anordna
muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon nedsättning
av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president,
och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda
alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma regler
som nu.

Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas
från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten.
Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsendet
att höra till lagmansrätterna.

För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna
ställes justitiekanslem, som med erforderligt biträde tillika bestrider åklagarfunktionerna
vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hovrätternas
åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de försedda
med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätterna
avses de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott
och under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro belagda
med högre straff än fängelse i sex månader ävensom för första resan enkel
stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas i
distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt
flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de nuvarande
lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning.
.Vid sidan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare att bedriva
förundersökning angående brott. Statsåklagare och advokatfiskaler skola
uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet. Underåklagarna beräknas
liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon lindring i detta avseende
bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna skola vara rättsbildade.

Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning av
erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild
kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i fråga örn
utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad särskild
disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke föreslagits
beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att
själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt och
i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får han
begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Maj:t ett lämpligt
antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare
efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de yrkesutövare, som skola betraktas som advokater med dessas rättigheter och
skyldigheter. Denna organisation utgöres av en förening, till vilken alla, som
vilja erkännas som advokater, skola ansluta sig. Tillträde till denna sammanslutning
är fritt för envar, som uppfyller vissa fordringar. Främst kräves att
ha avlagt för domarämbetets utövning föreskrivna kunskapsprov och därefter
erhållit viss praktisk utbildning. En ansökan örn att antagas till advokat må
emellertid avslås, ej blott när sökanden gjort sig skyldig till brott av viss beskaffenhet,
utan ock örn omständighet eljest föreligger, som utmärker, att sökanden
ej fört en redbar vandel.

Advokatföreningen, som själv väljer sin styrelse, har att främja sakförarväsendets
utveckling men ock att övervaka medlemmarnas verksamhet
och öva disciplinär kontroll över dem. Denna kontroll sker genom styrelsen.
Försummelse eller fel, vartill advokat i sin yrkesutövning gör sig skyldig, kan
sålunda av styrelsen bestraffas med varning, förbud mot utövande av advokatverksamhet
under högst ett år eller uteslutning ur föreningen. Mot beslut,
varigenom någotdera av de två senare straffen ådömes, kan talan föras i högsta
domstolen. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de allmänna domstolarna
samt polistjänstemän må ej vara advokater.

Processkommissionen föreslår avskaffande av det nu särskilt i häradsrätterna
och hovrätterna florerande vikariatsystemet. I underrätterna skall finnas ett
tillräckligt antal fasta domarbeställningar, och det förutsättes, att hovrättsledamöterna
icke med bibehållande av sina fullmakter för längre tid förordnas
till annan verksamhet. Vikariat skall sålunda i allmänhet endast förekomma,
när semester, sjukdom och liknande omständigheter påkalla det.

Vad angår förfarandet åsyftar kommissionen som redan berörts att bereda
domstolarna tillgång till ett fullständigt och tillförlitligt material såsom grundval
för domen. I detta syfte vill kommissionen skapa en muntlig och koncentrerad
huvudförhandling och införa ett obligatoriskt förberedande förfarande.

I underrättsprocessen skola parterna vid huvudförhandlingen muntligen utföra
sin talan. Yrkande må uppläsas ur skrift men eljest får skriftligt anförande
ej användas. Dock äger part begagna skriftliga anteckningar till stöd
för minnet. Förhandlingen inledes med att parterna angiva sina ståndpunkter
och därefter, var i sin ordning, utveckla sin talan, såvitt möjligt i ett sammanhang.
De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de grunda sin
talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Därefter förebringas den
bevisning genom vittnen eller sakkunniga, som parterna vilja åberopa. Skriftliga
bevis uppläsas. Det ankommer främst på parterna att förebringa utredningen
i målet. Är part icke själv i stånd härtill och har han ej hjälp av
kunnigt biträde, skall rätten dock giva honom erforderlig vägledning till
förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans talan. Handläggningen
av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet är
färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning må ej beviljas,
med mindre särskilda skäl därtill äro för handen. Kan malet ej företagas till
fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då handläggningen av -

Extraordinariesy
stern et.

H uvudförhandlingen

i underrätt.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

För beredelse.

bröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll förts rörande bevisning,
som upptagits vid den föregående handläggningen, må protokollet användas
som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upptages,
och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen förutses, att ett
längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen i allmänhet ej påbörjas
utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt kommissionens
mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem.
I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller annan, som
genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som härigenom uppkomma.
Salunda stadgas, att örn part genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående kostnaderna
i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å ömse sidor uppkomna
rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller sakkunnig, som behörigen
kallats men utan giltig anledning uteblivit eller som eljest genom sin
försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall kunna åläggas att helt eller
delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden
örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad, att
den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först och
främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare bör givas
en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet grundas,
uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt. när så lämpligen
kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje punkt i kärandens
faktiska framställning bör därjämte örn möjligt lämnas uppgift å de bevismedel
han åberopar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel,
såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning ej erfordras.
Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten, som, örn ansökan
icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden söka
föranstalta, att bristerna avhjälpas. Örn icke ansökan av vissa formella skäl
avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet. Under
den förberedande förhandlingen skall vardera parten angiva sina yrkanden och
motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de
faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter
motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva
de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje
särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först vid
huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan
under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som innehar
skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten, vars omfattning
senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta kunna genomföras
redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för
förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 57

-domstolen att, främst med ledning av stämningsansökningen, träffa valet mellan
dessa. I stämningen skall rätten förelägga svaranden antingen att å viss
dag tillstädeskomma inför rätten för muntlig förhandling, eller, där sådant med
hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att inom viss tid
avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Den muntliga förberedelsen sker alltid
inför lagfaren domare utan nämnd. Förberedelsen kan i vissa fall uppskjutas
från ett sammanträde till ett annat och i vidlyftiga mål kanske ytterligare
en eller flera gånger. Ett mål, som utsatts till muntlig förberedelse,
kan visa sig bliva bättre berett skriftligen. Rätten bör då förordna om skriftväxling.
Har från början den skriftliga förberedelseformen valts, ankommer
det på rätten att leda skriftväxlingen mellan parterna och avsluta den, när den
fyllt sitt syfte. Finner rätten lämpligt att övergå till muntlig förberedelse,
bör den förordna därom.

Förberedelsens huvudsakliga ändamål är icke, att materialet skall förebringas
för målets avgörande, utan att parternas ståndpunkter skola klargöras, så att
parterna med ledning därav kunna utföra sin talan och anskaffa den bevisning
de anse erforderlig. Bevisningen skall därefter förebringas vid huvudförhandlingen,
och på grund av-vad därvid förekommer skall målet avgöras.

I synnerhet av det skälet, att någon särskild enklare form för behandlingen
av bagatellmål icke upptagits, äro emellertid vissa möjligheter öppnade att
redan under förberedelsen även döma i klara och enkla mål. Dom skall genast
meddelas, örn i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål, svaranden
vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i ingiven skrift
medgiver käromålet. Vid förberedelsesammanträde må domstolen också eljest
i vissa fall upptaga målet till avgörande. Detta är möjligt dels när bägge parterna
äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning de
vilja förebringa, och dels när rätten finner uppenbart, att vad käranden åberopat
till stöd för sin talan enligt lagens regler icke kan medföra bifall därtill.
I båda fallen har rätten emellertid också att pröva, om det är lämpligt, att
målet sålunda upptages till avgörande. Likaså kan, då endera parten uteblir
från muntlig förberedande förhandling, på yrkande av den tillstädeskomna
parten vid denna förhandling meddelas tredskodom mot den uteblivne.

Den förberedande förhandling inför domaren, som nu berörts, har sin största
betydelse i tvistemål och sådana brottmål, där åtalet utföres av målsägande. I
åklagarmålen skall den för koncentrationens genomförande erforderliga förberedelsen
väsentligen komma att försiggå vid en av åklagaren ledd, före målets
anhängiggörande bedriven förberedande undersökning, motsvarande den s. k.
polisundersökning, som redan nu äger rum. Rörande denna förberedande undersökning
föreslås utförliga regler.

Finnes anledning antaga, att brott förövats, skall förberedande undersökning
verkställas av statsåklagare eller polismyndighet. I allmänhet åligger det i
första hand polismyndighet att företaga undersökningen, och är brottet sådant,
att det kan åtalas av underåklagare, kan denne även fullfölja och avsluta undersökningen.
Är det åter fråga om ett grövre brott, skall anmälan göras hos
statsåklagare^ så snart sådan utredning vunnits, att undersökningen riktats

Särskilda
regler om
förfarandet
i brottmål.

Förberedande

undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tvångsmedel.

mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka över att
undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad om
undersökningens förlopp samt, om så erfordras, lämna anvisningar om undersökningens
förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare fall
själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del
bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom örn något,
som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid
av särskild betydelse. Är fråga örn förhör inför statsåklagare, är, oberoende
av brottets beskaffenhet, envar, som antages kunna lämna upplysning örn brottet
och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den
ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig. I fråga örn
förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat till den misstänkte
och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas föreskrifter
åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en olämplig behandling.
Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallande av bekännelse snärjande
frågor framställas eller löften, förespeglingar, hot eller tvångsmedel användas.
Tillfälle skall, senast innan undersökningen avslutas, ''beredas den misstänkte
att taga del av det mot honom förebragta materialet och yttra sig över detsamma
samt att redan på detta stadium framföra sådan utredning, som må vara till
hans förmån. Begär han viss utredning åvägabragt men avslås denna begäran,
kan han göra anmälan därom hos domstolen, som äger besluta örn den åtgärd,
som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under rättegången
angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är noggrant
reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för honom
att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal anställts,
erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen eller
häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv behörigen
utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare för honom
förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga örn åtalsrätten.
I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan örn ansvar
allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot den, som av
målsäganden angivits för brottet, eller örn allmän åklagare nedlägger av honom
väckt åtal.

I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om
sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget
utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker förslaget
endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna
byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör
en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär åtals anställande.
Nya stadganden äro föreslagna örn den för häktning förberedande
åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen av häkt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80,

ningsf rågan är förändrat. Även örn fullt tillräckliga skäl för omedelbart häktande
av misstänkt person ej föreligga, utan för sådan åtgärds vidtagande
ytterligare utredning är av nöden, kan likväl statsåklagare eller polismyndighet
förordna örn den misstänktes anhållande, därest det finnes vara av synnerlig
vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande. Polisman
må i brådskande fall gripa den misstänkte men skall därefter av behörig
myndighet begära beslut örn hans anhållande. När någon blivit anhållen,
skall anmälan därom inom viss kort tid, som föreslås till tre eller fyra dagar,
göras hos rätten, varvid tillika skall överlämnas protokoll över vad dittills under
den förberedande undersökningen förekommit. Nättén skall därefter så
snart ske kan hålla sammanträde för behandling av frågan om den anhållne
skall häktas. Endast rätten äger besluta häktning.

På detta stadium av förfarandet är den förberedande undersökningen i regel
ingalunda avslutad, och den tid, som härför återstår, är ytterst olika i olika
fall. Å andra sidan strider det mot den föreslagna processens natur att upptaga
mål till huvudförhandling inför rätten, innan den förberedande undersökningen
är färdig. Det har därför uppdragits åt rätten att, då den beslutar
häktning, tillika bestämma viss tid, inom vilken undersökningen skall avslutas
och den häktade skall instämmas till rätten eller frigivas. För att möjliggöra
kontroll från rättens sida över undersökningens förlopp skall vidare, örn nyssnämnda
tid bestämmes längre än till fjorton dagar, rätten senast å fjortonde
dagen och sedermera var fjortonde dag, så länge den misstänkte är häktad,
hålla nytt sammanträde för att pröva, örn den misstänkte fortfarande skall
hållas häktad, och tillse, att undersökningen ej utdrages längre än som är oundgängligen
nödigt.

Under vissa omständigheter kan anhållande eller häktning ersättas av reseförbud.
Förutsättningarna för anställande av hus- eller kroppsrannsakan äro
också närmare reglerade. Husrannsakan må under noga angivna förutsättningar
hållas för eftersökande av den misstänkte eller av föremål av betydelse
för utredningen eller av spår efter brottet och kan hållas både hos den misstänkte
själv och hos annan, men förutsättningarna äro i senare fallet strängare.

Sedan den förberedande undersökningen är avslutad, bär åklagaren att avgöra,
om han skall åtala eller icke. Beslutar han åtal, skall han utfärda stämning
å den han vill åtala, vilken stämning skall inlämnas till rätten. Nättén
har därefter att, sedan den tilltalade förelagts att angiva, vilken bevisning
han ämnar å sin sida förebringa, utsätta tid för huvudförhandlingen
och att till denna kalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan finnes,
målsäganden, örn hans närvaro erfordras, samt vittnen och sakkunniga.

I fråga örn bevisningen föreslår kommissionen, såsom redan framhållits, att
nu gällande legala bevisregler avskaffas. Nättén äger sålunda att efter övervägande
av allt som förekommit i målet bedöma vad som skall anses bevisat.
Vidare innebär detta, att vittnesjäven försvinna. Envar, som ej är part i målet,
kan höras såsom vittne. Målsägande må dock ej höras i denna ordning, även örn
han ej för talan i målet. Vissa närmare anhöriga till part må icke mot sitt be -

B cvinningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall kan vittne undandraga
sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller efter avgivande av försäkran
på heder och samvete. Vittnesattest får i regel ej åberopas; däremot
må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita skriftliga anteckningar. I
mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål, skall vad part inför rätten
erkänner gälla mot honom, örn icke rätten finner uppenbart, att saken förhåller
sig annorlunda. I annat mål skall grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas
även vid bedömande av parts erkännande. För vinnande av sanningsenlig utredning
äger rätten höra part personligen och för sådant ändamål kalla part
att personligen inställa sig. Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning
blivit förebragt, att ytterligare upplysning erfordras örn visst sakförhållande,
må rätten förordna, att förhör under straffansvar skall hållas därom med
endera parten eller bägge. Har rätten förordnat örn sådant förhör med ena
parten, äger den andre påkalla, att förhör anställes även med honom. Innan
förhör med part under straffansvar hålles, skall parten avgiva försäkran på
heder och samvete, att han skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt
den allmänna regeln örn fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas
parts under straffansvar avgivna utsaga eller den omständigheten, att part
undandrager sig förhör eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga
vid dylikt förhör stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till
barn utom äktenskap tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas.
Eljest skall parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål, och detta
gäller såväl den hävdvunna formen av normerad ed som de i några av de äldre
reformförslagen förordade fria förhören efter avlagd ed. Örn det finnes nödigt
att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger rätten
uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till sakkunnig
må ej utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant
förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång för
sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall i regel
avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål
hållas endast örn part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål
skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt utlåtande,
inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig skall
i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete. Närmare
regler givas örn besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning till framtida
säkerhet. Äberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig handling, som
finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att på rättens anmaning
förete handlingen, örn den kan antagas innehålla upplysning, som är av
betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt beträffande
dylik handling. Då part, som åberopar handlingen, saknar materiell rätt att
den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten betingad av att partens
rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen företes och av att innehavaren
ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot att utlämna handlingen.
Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utredning
angående skadans storlek icke förebragts, äger rätten bestämma skade -

Kungl. Majda proposition nr 80. (51

ståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt.

Med avseende å protokollens omfattning innebära förslagets regler en ganska
fullständig protokollering vid sammanträden under förberedelsen. Vid
huvudförhandlingen däremot skall protokollet vara långt mindre fullständigt
än nu är fallet. Protokollet vid huvudförhandlingen skall utvisa ramen för
förfarandet och förfarandets yttre förlopp. I enlighet härmed skall i protokollet
antecknas, bland annat, framställda yrkanden och invändningar, ändringar
däri samt i tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, vidare vilka
vittnen och sakkunniga, som höras, och vilken bevisning i övrigt förebringas.
Vad parterna anföra vid huvudförhandlingen antecknas ej, med mindre särskild
vikt ligger på anförandets ordalydelse. Innehållet i vittnens berättelser
antecknas regelmässigt ej. Dock skall så ske a) när särskild vikt ligger på
ordalydelsen, b) när det kan antagas, att målet måste uppskjutas mer än sju
dagar samt att nytt förhör med vittnet icke kan äga rum eller skulle medföra
i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen
oskäliga kostnader eller besvär och c) när det kan antagas, att målet kommer
att fullföljas till hovrätten och att underättens protokoll över utsagan kommer
att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Sistnämnda regel anknyter till grunderna
för hovrättsprocessen, enligt vilka i mål angående brott, varå kan följa
fängelse i sex månader eller strängare straff, förnyat avhörande av vittnen i
allmänhet skall äga rum men i övriga brottmål och i tvistemål vittnesbevisning
må förås medelst av underrätten upptaget protokoll, dock att även i dessa mål
vittne skall höras inför hovrätten, örn denna eller part påkallar det. I tvistemål
och lindrigare brottmål överlämnas det alltså åt underrätten att bedöma
dels sannolikheten för att målet kommer att fullföljas till hovrätt och dels
huruvida i sådant fall det är antagligt, att nytt förhör kommer att påkallas
med vittnet. Örn protokollering av sakkunnigs utsaga skall gälla detsamma
som örn vittnesberättelse. — Sammanfattningsvis kan örn den regelmässiga
verkan av de föreslagna protokollerings reglerna sägas, att partsframställningarna
och parternas berättelser vid personliga förhör ej komme att protokolleras,
att detsamma bleve fallet med vittnens och sakkunnigas utsagor i grövre
och mellansvåra brottmål, men att i lindriga brottmål och tvistemål sannolikt
uppteckning av vittnesmål och sakkunnigutsagor bleve ganska allmän.

Kommissionen har alltså låtit sin ståndpunkt till frågan örn protokollering
vid huvudförhandlingen i huvudsak bestämmas väsentligen av behovet av protokoll
vid målets handläggning i högre instans. Synpunkten att underrättens
domare i större mål kunna hava behov av anteckningar till stöd för sitt minne
har däremot icke ansetts böra medföra föreskrift örn protokollering. För detta
ändamål hänvisar kommissionen till de privata anteckningar, som det står varje
domare fritt att föra.

Till skillnad från vad nu är vanligt skall protokollet uppsättas i fullständigt
skick och justeras omedelbart vid förhandlingen.

Då domstolen skall fälla sin dom i målet endast på grund av vad som förekommit
vid huvudförhandlingen, är det nödvändigt, att inga andra domare

Protokoll.

Damön.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att domstolen
skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhandlingen
avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att efter
omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har vanligen
också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta sig in i uppkomna
juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid kan
naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum för besluts
fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen erforderligt.
Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen skall då
kunna anstå någon kortare tid.

Ffrförrätt1''1 * överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller beslut
av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess prövning
skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan talan
inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad, avser
talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot vissa beslut
i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning av
själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen
fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part fullföljer
talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna
byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren i
hovrätten, advokatfiskalen.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till
lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med
akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behandlingen
inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lägmansrättens protokoll
och huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis
ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes därefter
denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning
och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder huvudförhandlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsreformens
mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med
vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid en
muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda
gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna intaga
samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan. Bevisningen
skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av praktiska
skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har i
lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller målsägande,
som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hovrätten
i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillåtes naturligtvis, örn
nytt förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller besvär,
och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen.
Även i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hovrätten,
gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. <53

vid vilken dessa som bevis åberopade protokoll skola föredragas av parterna.

Förfarandet i besvärsmålen är annorlunda ordnat. De frågor, som där prövas,
kunna i regel bedömas på grund av de i målet tillgängliga Handlingarna,
som föredragas för hovrätten av en av domstolens ledamöter. Förfarandet
blir sålunda likartat den nuvarande hovrättsprocessen. Erfordras förhör med
parterna eller bevisnings upptagande, kan hovrätten dock förordna därom,
och förfarandet blir då offentligt.

Mot hovrätts domar och beslut kan talan fullföljas i högsta domstolen. Här- Förfarandet
för äro två olika rättsmedel anordnade, det ena, revision, för talan mot domar rf*0 ,t
i själva saken och det andra, besvär, motsvarande samma rättsmedel från lagmansrätten.

Beträffande det förra äro särskilt tvenne viktiga förändringar föreslagna
i förhållande till motsvarande rättsmedel nu. Talan kan grundas endast på.
att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets
behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall
anses bevisat i målet kan sålunda icke dragas under högsta domstolens prövning.
Den andra ändringen består däri, att nu gällande regler, enligt vilka
vissa mål ej må fullföljas till högsta domstolen, bortfalla.

Förfarandet vid revision inledes med inlämnandet av skriftlig revisionsinlaga,
varefter skriftväxling mellan parterna äger rum. I regel sker högsta
domstolens prövning av målet på grund av föredragning av handlingarna i
målet, vilken verkställes av en revisionssekreterare. Dessa handlingar utgöras
av, förutom inlagorna till högsta domstolen, akten från lagmansrätten samt
de i hovrätten nytillkomna handlingarna, såsom parternas skrifter samt hovrättens
protokoll och dom. Föredragningen skall i olikhet mot nu ske i offentlig
session. Muntlig förhandling, vid vilken parterna utföra sin talan och på
grund av vilken domstolen dömer, skall dock äga rum, örn part framställer begäran
därom eller högsta domstolen beslutar det.

När högsta domstolens prövningsuppgift begränsas såsom nyss nämnts,
medför detta, att domstolen, örn den ogillar hovrättens dom, dock icke alltid
är i stånd att själv meddela en ny dom i stället. I vissa fall nödgas högsta
domstolen återförvisa målet till hovrätten. Några fasta regler örn när återförvisning
sålunda bör ske kunde dock enligt kommissionens mening icke givas;
det borde få bero på högsta domstolen att efter omständigheterna besluta
härom.

Ekonomisakkunnigas betänkande.

De ekonomisakkunniga ha vid avgivandet av sitt betänkande haft att utgå
från processkommissionens förslag. I några avseenden ha emellertid de
sakkunniga i anslutning till av dåvarande chefen för justitiedepartementet under
utredningens gång lämnade anvisningar ifrågasatt vissa avviklser från
kommissionsförslaget.

För verkställande av sin uppgift att beräkna nuvarande och blivande kost -

Kungl. Majlis proposition nr SO.

Avvikelser
från processkommission
en.

Ekonomiska
mellanhavandet

mellan
staten och
städerna

Domstols lokaler.

Kommunal förvalt ningen.

Hader för rättegångsväsendet ha de sakkunniga måst närmare utföra den av
processkommissionen till sina huvuddrag angivna organisationen av domstolarna
och åklagarväsendet. De sakkunniga ha därvid räknat med ett antal
av 93 domsagor och 7 hovrätter, men alternativa kalkyler, grundade på 116
domsagor och 5 hovrätter, föreligga jämväl. Betänkandet innefattar detaljerade
förslag beträffande erforderliga antalet domar- och åklagarbefattningar
av olika slag liksom beträffande tjänstemän vid domstolarna och åklagarväsendet.
Löneplaner lia uppgjorts. Ävenså lia de sakkunniga upprättat
förslag till befordringsgång på domarbanan.

Vissa mera betydelsefulla avvikelser från processkommissionens förslag torde
här böra angivas. Beträffande hovrättsorganisationen ifrågasatte ekonomisakkunniga,
att domföra antalet ledamöter i hovrätt skulle höjas från tre till
fyra. För statsåklagarna föreslogs en organisation med ett flertal åklagare
i varje distrikt, i följd varav distriktens areal väsentligt utökats. Stadsfiskalerna
skulle enligt förslaget erhålla statsanställning och i mindre städer
skulle på dem överflyttas även exekutionsgöromål. För utförande av åklagartalan
i hovrätt skulle i viss utsträckning anlitas domaraspiranter i hovrätten.
Främst i syfte att erhålla tillgång till utbildningsplatser ha de sakkunniga
föreslagit, att ett antal domarbefattningar i underrätt och hovrätt skulle
besättas med extra ordinarie innehavare. Sålunda skulle i lagmansrätterna
i allmänhet endast den främste domaren och i vissa domsagor en för inskrivningsärenden
anställd domare vara ordinarie innehavare av sina befattningar.
Av hovrätternas domarbefattningar ha de sakkunniga tänkt sig, att den fjärde
platsen på avdelningarna skulle kunna besättas med en extra ordinarie befattningshavare.

Betänkandet innehåller förslag till lösande av det ekonomiska mellanhavande,
som uppkommer mellan staten och magistratsstäderna i anledning av rättsskipningens
förstatligande. Principiellt föreslås, att städerna ej skola ersätta
staten dess härigenom uppkomna kostnadsökning. En övergångsersättning
skall likväl utgå från början med ett belopp motsvarande varje stads nuvarande
kostnad för rättsskipningens och överexekutorgöromålens bestridande.
Ersättningen skulle år för år minskas och efter 20 år upphöra. Rättsförhållandet
till de städer, som åtnjuta tolagsersättning, tänker sig de sakkunniga
ordnat så, att denna ersättning för framtiden reduceras med i princip en tredjedel.
Detta tolagsavdrag skall tagas i beräkning vid erläggande av nyssnämnda
övergångsersättning, så att övergångsersättning utgår endast i den mån
den överstiger tolagsavdraget.

Byggandet och underhållet av domstolslokaler skall liksom hittills åligga
staten i fråga örn överinstanserna och beträffande underrätterna förbliva ett
kommunalt besvär.

Till frågan örn kommunalförvaltningens organisation i de nuvarande magistratsstäderna,
sedan staten övertagit rättsskipningen, intaga de sakkunniga
icke någon bestämd ståndpunkt. De uttala emellertid såsom sin mening, att
det ur statens synpunkt icke är erforderligt att något särskilt organ bildas

Kungl. Martis proposition nr 80.

för övertagande av de uppgifter, som nu tillkomma magistraterna, och
att, örn en sådan organisation inrättas, kostnaderna härför böra drabba städerna.

Efter behandling av vissa spörsmål avseende nuvarande befattningshavares
ställning vid reformens genomförande övergå de sakkunniga till en jämförande
beräkning av kostnaderna för rättsskipningen och åklagarväsendet, å ena
sidan nu, och å den andra efter processreformens genomförande. Hänsyn har
därvid tagits, beträffande nuvarande förhållanden, ej endast till statens kostnader
utan jämväl i tillbörlig omfattning till städernas löneutgifter och till
de sportler, med vilka de rättssökande bidraga till domstolsorganisationens
upprätthållande. Jämförelsen avser alltså det allmännas kostnader för rättsskipning
och åklagarväsen nu och efter rättegångsreformens genomförande,
därvid likväl kostnaderna för domstolslokaler lämnats å sido. Jämförelsen
utvisar en nuvarande kostnad av 11,994,400 kronor och en framtida kostnad
av 10,946,300 kronor eller sålunda en besparing av omkring en miljon kronor.
För statskassans vidkommande ha de sakkunniga gjort en liknande jämförelse;
de nuvarande kostnaderna sluta å 8,329,200 kronor och de blivande å
nyssnämnda belopp 10,946,300 kronor. En ökning av omkring 2.620,000 kronor
sku^e alltså uppkomma. Därvid har hänsyn emellertid ej tagits till den utgiftsminskning
uppgående till inemot 1,840,000 kronor, som skulle uppkomma
genom den av de sakkunniga föreslagna partiella tolagsregleringen. Fråndrages
detta belopp skulle den årliga utgiftsökningen för statsverket stanna
vid omkring 800,000 kronor, under den första tiden ytterligare reducerad genom
städernas övergångsersättningar, därest de sakkunnigas förslag härutinnan
genomfördes. — Helt utanför dessa kostnadsberäkningar falla vissa engångsutgifter
för nya domstolslokaler, förtidspensionering m. m. Frågan örn
ersättning åt häradsnämnden har betraktats såsom ett spörsmål, som kräver sin
lösning oberoende av processreformen, vadan hänsyn ej tagits till den kostnadsökning,
som härigenom kan uppkomma.

Utlåtanden över processkominissionens och ekonomisnkkunnigas förslag.

Processkommissionens förslag har givit anledning till mycket olika omdömen.
Redan i fråga om förtjänster och brister i vårt nuvarande rättegångsväsen
ha delade meningar gjort sig gällande. Flera av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna ha i likhet med processkommissionen framhållit, att
vårt rättegångsväsen lider av betydande brister. De rådande uppfattningarna
i detta hänseende framgå av följande sammanställning, som här återgives i huvudsak
efter lagrådets utlåtande.

Svea hovrätt finner sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens
anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier
för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar
erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig
utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,

Bihang till riksdagens protokoll 1081. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.)

Kostnads beräkning.

Allmänna
omdömen
örn processkommissionens

förslag:.

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrättsförfarandet
lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga saknaden
av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva processledning
och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av
varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet
att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin
uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet
stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material
samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska rättsskipningens
säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten särskilt,
att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt ej
fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga
örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som orsaker
dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna på
bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mellanrum
successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ordförandeposten,
som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter,
dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt främja koncentration,
reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlitlighet
och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd.
Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfarandet,
som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt vidkommande
rättegångsordningen i dess helhet örn den allvarliga svaghet, som inskränkningarna
i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och
den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet och
äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen
i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste bristen
långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl
anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid processmaterialets
framförande och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bland
annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erforderlig
processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets tillstånd. Rörande
nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommissionens
uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen
icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga
brister. I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda
väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, relativt
dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de stora, överrättsproceduren
och där gällande kostnadsregler medförde åter, att det ställde sig
ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska billigt för den, som
onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre
kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till
följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet, som jämväl vidlådde
processen i underrätt, vore, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda
en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning
från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverkade fördröjande
— utan sammanhängde intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations
allmänna grunder och kunde alltså ej bortarbetas utan verklig omläggning
av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet vore
vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar i bevisrätten,
en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens
säkerhet, det bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer
än vad som vore rimligt och försvarligt.

Häradshövding för euin g en har visserligen föga inlåtit sig på att diskutera
rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande
stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga
djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det
tydligt, att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst betydande.

Lagrådet framhåller, att — vid sidan av tidsutdräkten -— den bristande
säkerheten framträder såsom det allvarsammaste onda. Såvitt underrätterna
angår grundar sig denna enligt lagrådets mening ej minst på saknaden av
koncentration, och lagrådet påvisar, hurusom uppskovsväsendet på olika sätt
medför svårigheter för sanningens utforskande och domarens processledning.
Även andra omständigheter angivas, som äventyra processledningen, såsom
växlingarna på ordförandeplatsen, hopandet av mål på tingen och, i de små
städerna, ordförandenas bristande övning och förmåga. Ännu ett hinder för
utredningen finner lagrådet i bevisförings- och bevisprövningsreglernas föråldrade
skick. Med avseende å brottmålen, särskilt de grövre, framhåller lagrådet
åklagarväsendets och den förberedande undersökningens behov av reformering.
Slutligen anmärkes, att protokollen, som tjäna till grund för domen,
ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Beträffande de högre instanserna
betonar lagrådet, att de brister i utredning och protokoll vid underrätt,
som äro ägnade att förrycka resultatet av dennas arbete, med så gott som
oförminskad styrka göra sig gällande även i högre rätt, då det skriftliga förfarandet
i regel gör det omöjligt att komplettera utredningen. De högre
domstolarna äro bundna vid protokoll över förhandlingar, som deras ledamöter
ej övervarit.

Samtidigt som förslagets granskare sålunda angivit bristerna hos vårt nuvarande
rättegångsväsen, ha de med styrka framhållit, att den bestående
ordningen även har betydande förtjänster. Det göres gällande, att vårt rättegångsväsen
i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt lands förhållanden
lyckligt anpassade grunder. Organisation och förfarande ha uppvuxit under
en långvarig tradition och vunnit rotfäste hos befolkningen. Den form för
lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nämndemansinstitutionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

yttranden
över förslagens

huvuddrag-.

Koncentra tion.

vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktionsduglig
oell nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens förtroendefulla
och intresserade anslutning. Över huvud framhålles, att rättsskipningen
äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för oväld
och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt för
allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha sammanfattat
sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat att läggas
till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit än att så ej
är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer, lämpar sig
såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsentliga
ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång
har väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradition
och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar.
Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt
för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat i de mycket
väsentliga delar, i fråga örn vilka hovrätten framställt erinringar. Skånska
hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan genomgripande
omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet,
och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i stort sett av det
nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari
detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget kunna bliva utgångspunkt
för reformarbetets fortsatta bedrivande, örn vissa delvis ganska
väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att vinna närmare
anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen förklarar
betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets omdaning
och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen antydda riktlinjer.
Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till rättegångsväsendets
ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder processkommissionen
framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag samfundet framställt.
Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att arbetet på en allmän rättegångsreform
bör utan uppskov fullföljas samt att processkommissionens betänkande
synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iakttagande
av de delvis rätt väsentliga jämkningar, som lagrådet förordar.

Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,
eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt till
ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets
granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn Kallenberg,
häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet uttala sig
för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan, att strävandet
efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har förslaget att
huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov varat mer än

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

•59

sjö dagar, rönt ganska allmänna gensagor såsom alltför betungande för domstolen,
parter och vittnen. Anmärkning av sådan innebörd framställes av,
bland andra, hovrätterna och häradshövding föreningen. Även lagrådet anser
ett större utrymme att laga efter lägligheten kunna medgivas domstolarna.

Allmänt gillande har däremot mött kommissionens förslag att såsom medel
för koncentrationens åvägabringande införa ersättningsskyldighet för part eller
annan, som genom förfallolös utevaro eller eljest obehörigen vållar uppskov i
rättegång.

Då kommissionen såsom det förnämsta medlet för förhandlingens koncentre- Förb er didring
förordar förfarandets uppdelning på en förberedande behandling och en
huvudförhandling, har även denna anordning vunnit allmänt gillande utom
från stadsdomarföreningen, som förordar, att målen liksom nu skola omedelbart
gå till förhandling inför fullsutten rätt och uppskovens antal sedan nedbringas
genom en tvistefrågorna utredande skriftväxling mellan parterna.

Professorn Kallenberg anser förberedande behandling ej böra vara obligatorisk.

Såsom redan berörts har kommissionen tänkt sig den förberedande förhandlingen
väsentligen såsom ett medel för den efterföljande huvudförhandlingens
koncentrering och därför endast i snävt begränsade undantagsfall tillåtit, att
mål avgöras på detta skede. Ett av dessa undantag, nämligen då parterna
i tvistemål äro ense örn att målet avgöres under förberedelsen och medtagit all
erforderlig bevisning, avstyrkes av Svea hovrätt såsom ägnat att sätta häradsnämnden
ur spelet. I andra yttranden åter, såsom häradshövding föreningens
och advokatsamfundets, påyrkas vidsträcktare möjligheter för måls avgörande
under förberedelsen, detta i syfte att få till stånd ett enkelt och billigt bagatellförfarande
och på det att nämndens tjänstgöring ej må bliva för tung. Lagrådet
betonar i denna fråga vikten av att den förberedande förhandlingens karaktär
av förberedelse till den verkliga förhandlingen fasthålles och att endast
undantagsvis dess sålunda begränsade uppgift i någon avsevärd mån överskrides.

En fråga, som tillvunnit sig ett betydande intresse i de avgivna utlåtandena,
är huruvida vad under förberedelsen förekommit och återfinnes i då upptagna
protokoll eller växlade skrifter skall få utgöra grundval för domen, oberoende
av huruvida sådant material framföres vid den muntliga förhandlingen eller ej.
Kommissionen har i syfte att hindra parterna att förlägga rättegångens tyngdpunkt
till det förberedande förfarandet besvarat denna fråga nekande; endast
vad som muntligen förebringas vid huvudförhandlingen får läggas till grund
för domen. Svea och Göta hovrätter samt häradshövding föreningen anse däremot
akten från förberedelsen böra betraktas såsom processmaterial och motivera
sin ståndpunkt särskilt med att den av kommissionen uppställda grundsatsen
vore skäligen formalistisk och skulle ställa för stora anspråk på parterna,
varjämte åberopas, att det vore för rättskänslan stötande örn domstolen
nödgades bortse från sådant, som av förbiseende ej kommit att omnämnas vid
huvudförhandlingen. Kommissionen har däremot vunnit stöd för sin mening
hos ett antal reservanter i Svea hovrätt samt hos advokatsamfundet och lagrådet,
vilka liksom kommissionen hänvisa till, bland annat, domarens process -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förundersökning
i
brottmål.

Huvudförhandlingen.

ledande verksamhet såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt processmaterial
blir förbigånget vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av
att grundsatsen upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin
dominerande betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i annan
form. Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämpning
utan naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis representerar
en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka påyrka,
att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd
kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet,
som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets tyngdpunkt
till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna och deras
ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för rätten vid huvudförhandlingen
och finner deras uppgift härvidlag snarare försvårad, örn den
reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall, alltefter
domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller flera sammanträden
med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och att förberedelse,
som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den andra, har i allmänhet
lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd av lagrådet,
uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen alltid bör inledas
med ett sammanträde för muntlig förhandling.

Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt, att
förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt intager
dock justitiekanslersämbetet, som förordar rättslig förundersökning under
ledning av en domare eller, örn detta ej skulle bifallas, att undersökningen
får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll. Från
flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten och
häradshövdingföreningen ■— som biträda kommissionens principståndpunkt,
göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör äga större självständighet
med avseende å häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel
än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll inskränkas. Lagrådet anser
domstolskontrollens omfattning böra bero på hur kvalificerad åklagarkåren
blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning
av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar örn frågans samband med de
blivande reglerna örn försvarares frihet att följa undersökningen och konferera
med den misstänkte.

Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfarandet
bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling införas,
på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv av de
föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning.
Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola muntligen
utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl obetaget
att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning begagna
skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Guta hovrätt däremot finner parterna väl böra muntligen framställa saken men
ej vara uteslutna från möjligheten att hänföra sig till skrifter. Skånska hovrätten
anser part böra få uppläsa skriftligt anförande. I samma riktning uttalar
sig häradshövding föreningen; skrift bör ej utan vidare få ingivas och biläggas
handlingarna, men det bör stå i parts skön att uppläsa skrift eller redogöra
för dess innehåll och sedan få skriften räknad till processmaterialet. Uppläsning
bör dock endast förekomma undantagsvis. Professorn Kallenberg betonar,
att denna punkt i underrättsförfarandet kanske är den, där reformbehovet
gör sig starkast gällande, och påyrkar otvetydiga; skarpt och bindande formulerade
lagbestämmelser, som ej medgiva undantag för annat fall än da
sakens beskaffenhet oundgängligen fordrar det. Även advokatsamfundet avråder
från att tillåta skriftliga partsinlägg, och lagrådet ansluter sig på denna
punkt till kommissionsförslaget. Såsom skäl för yrkandet, att parterna skola
få uppläsa skriftliga inlagor framhålles i allmänhet, att den muntliga framställningen
utan andra hjälpmedel än anteckningar till stöd för minnet skulle
ställa alltför stora krav på parterna. Man befarar, att det i regel skulle bliva
dem omöjligt att själva föra sin talan och att —- som det uttryckes i flera utlåtanden
— ett faktiskt advokattvång skulle komma att råda.

För kommissionens ståndpunkt till förhandlingsprotokollen har förut utförligt
redogjorts. Här må erinras, att kommissionen principiellt avvisar protokollering
av parternas sakframställning, deras utsagor vid förhör liksom vittnens
och sakkunnigas berättelser, men medgiver åtskilliga undantag. Viktigast
bland dessa är, att vittnes- och sakkunnigutsagor skola tagas till protokollet,
när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten och att protokollet
där kommer att användas till bevis. Detta undantag hänför sig till
reglerna för hovrättsprocessen, enligt vilka i grövre brottmål förnyad bevisföring
skall äga rum men i tvistemål och lindrigare brottmål vittnes- och sakkunnigbevisning
må föras genom uppläsning av underrättens protokoll, dock
med rätt för part eller hovrätten att i stället påfordra nytt förhör.

Allmänt, på något enstaka undantag när, har i utlåtandena ansetts, att kommissionen
gått för långt i att beskära förhandlingsprotokollet. Sålunda påyrka
alla hovrätterna, professorn Kallenberg och de bada domar för anin g ania
protokollering av vittnesförhör och sakkunnigutsagor i alla mal. Parternas
sakuppgifter anses böra protokolleras, i allt fall såvitt de innefatta ändring i
eller tillägg till vad som innehålles i akten från den förberedande förhandlingen.
Vad parterna anföra till närmare utveckling av sin talan ävensom deras
rättsdeduktioner anses däremot överflödigt att uppteckna. Häradshövdingföreningen
berör särskilt parts utsaga vid förhör och finner uppenbart, att den
bör tagas till protokollet. Såsom skäl mot den föreslagna beskärningen av
protokollet framhålles risken av att i vidlyftiga eller invecklade mål domstolarnas
ledamöter icke utan stöd av ett protokoll kunna sammanhålla vad som
förekommer vid förhandlingen; kommissionens hänvisning till domarens piivala
anteckningar anses ej vara tillfyllest. Vidare göres gällande, att saknaden av
protokoll utesluter längre rådrum för domens övervägande och därför kan befaras
framtvinga förhastade avgöranden, att protokollen innebära en kontroll för

Protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Domen.

Bevis ningen.

domstolen, parterna och dem, som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivil
rätt uppfattat, att med ett fullständigt protokoll kan undgås den tyngande
regeln om förhandlingens upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå förlorat
för de högre instanserna, om uppteckning ej skett i underrätten, att en
utsaga ofta framkommer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedelsförfarandet
kan anordnas enklare och billigare, om fullständiga protokoll från
underrätten föreligga, att domen kan avfattas mindre utförligt, om protokoll
föras, samt att protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd,
villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kallenberg
— framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som
ligger i en fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att
nyttan av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt föres.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförslagets
ståndpunkt i fråga örn protokolleringens omfattning. Samfundet befarar,
att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda till uppskov
och, örn protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet, förkväva
muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även kommissionens
regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering av
vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet
på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas eller
deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras till
protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest;
nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan föregående
nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det vanskliga
i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes, att
måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej borde
göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme lämnas
åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, att protokollet skall uppsättas och justeras
vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifikationen,
att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast en
helt kort tid.

Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart,
efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast
efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina håll
väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga domen ej
skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning fällas särskilt
av hovrätterna. Häradshövding!öreningen däremot finner de föreslagna
bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning men ifrågasätter, huruvida
ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig.

Vad betänkandet innehåller örn bevisning och särskilt örn upphävandet av
vittnesjäven och andra hinder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stundom
under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen
vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen, att i tvistemål rätten —
sedan all annan utredning förebragts — skulle kunna förordna, att endera eller
båda parterna skulle i fritt förhör efter avläggande av högtidlig försäkran
höras örn viss omständighet har i några utlåtanden frågan örn realiserandet av
parternas sanningsplikt upptagits till behandling. Svea hovrätts pluralitet
tillstyrker därvid den föreslagna anordningen med subsidiärt förhör under
straffansvar. En minoritet inom hovrätten liksom advokatsamfundet förorda
i stället, att det straffsanktionerade partsförhöret skall komma till användning
som ett primärt bevismedel, och att part skall hava en ovillkorlig rätt att bliva
sålunda hörd. Häradshövdingföreningen uttalar sig för en allmän kriminalisering
av parts osanna utsaga efter förebild av det ur bruk fallna stadgandet
i 14 kap. 8 § rättegångsbalken.

Vad angår den dominerande frågan med avseende å rättsskipningens utövande
i hovrätterna eller huruvida dessa domstolar liksom nu böra pröva målen
på grundval av underrättens protokoll och av parterna ingivna skrifter eller
örn en muntlig förhandling, eventuellt förbunden med upprepande av bevisningen
skall komma till stånd, märkes, att förslaget örn obligatorisk muntlig förhandling
vunnit anslutning av Svea hovrätts pluralitet, häradshövdingföreningen,
advokatsamfundet och lagrådet. Även professorn Kallenberg biträder
förslaget så till vida, att han anser, att en offentlig föredragning bör äga
rum med rätt för parterna att komma tillstädes och yttra sig och att i grövre
brottmål en verklig förhandling bör vara obligatorisk. En minoritet inom
Svea hovrätt finner muntlig förhandling böra äga rum endast örn part yrkar
det eller hovrätten finner det erforderligt; dock borde möjligen stadgas, att
ändring i underrättens dom ej finge ske utan muntlig förhandling. Även
skånska hovrätten förordar muntlig förhandling allenast då part yrkar det eller
hovrätten anser det påkallat. Göta hovrätt intar en mera reserverad ståndpunkt:
muntlig förhandling skulle anordnas dels på parts anhållan, om hovrätten
ej finner uppenbart, att intet därmed står att vinna, och dels när hovrätten
självmant finner sådan förhandling lämplig. — Såsom skäl mot införande
av obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt framhålles, att en dylik ordning
icke vore påkallad i rättssäkerhetens intresse samt att den skulle fördröja
målens avgörande och tillskynda parterna betydande kostnader.

Den muntliga förhandlingen bör enligt en mening, som omfattas av Svea
hovrätt, skånska hovrätten, professorn Kallenberg och häradshövding föreningen,
inledas med en referentföredragning, varefter parterna skulle få tillfälle
att yttra sig. Advokatsamfundet och lagrådet avvisa däremot en sådan anordning
av förfarandet och giva sitt förord åt den av kommissionen anbefallda
partsföredragningen. Även Göta hovrätt anser underrättsproceduren böra tagas
till förebild. I fråga om bevisningen antager Svea hovrätt, att om parters
och vittnens utsagor bliva protokollerade i underrätten, nytt förhör i hovrätten
bomme att äga rum mera sällan än enligt kommissionens förslag, men förordar
rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hörande inför hovrätten.
I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta bleve det vanliga.
Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet tages till före -

Förfarandct
i hovrätt.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Fullföljdsrätten
till
högsta domstolen.

bild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn Kallenberg anser ny
bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten. Häradshövding för eningen
finner underrättens protokoll i regel böra utgöra material för hovrättens omprövning
men medger, att det möjligen beträffande grövre brottmål i vissa fall
kan befinnas önskligt att ånyo förebringa den i underrätten åberopade bevisningen,
dock icke tillnärmelsevis i den omfattning, som följer av kommissionsförslaget.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till
att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,
bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena. Man
åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta instansen
innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas som ett
allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas
undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en formalistisk
och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras
det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de
förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hovrätternas
domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen
förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i
hovrättens dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta
hovrätterna med arbete. Slutligen framhålles, att högsta domstolen ofta skulle
nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms
meddelande ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika
överväganden ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domar föreningarna
och advokatsamfundet att avstyrka, att bevisfrågan undantages från
fullföljdsrätten till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den meningen,
att lagstiftningen om summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att
begränsa domstolens arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens
bevisprövning måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jämfört
med domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea
hovrätt ett lagstadgande av innebörd, att, när fråga är örn annat än rättsgrundsats
eller lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre
domen prövas vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande
problemet en utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att
ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och
påkallade. Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämpligt
att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller om det icke
är bättre att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning
av bevisningen rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet
bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna
undantag, eller örn den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt
ej särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränkningarna
i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av lagrådet
betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens
prövningsrätt böra stadgas än att frågor om straffmätning inom föreskriven

Kungl. May.ts proposition nr 80.

latitud uteslutas och, möjligen, att i regel nya bevis ej må gälla. En annan ledamot
framställer till övervägande ett alternativt förslag i frågan.

Förslaget att endast rättsbildade advokater skola få anlitas såsom rättegångsombud
i hovrätt och högsta domstolen bar i allmänhet lämnats utan
erinran. Svea hovrätt, här ad skov din g föreningen och advokatsamfundet uttala
uttryckligen sin anslutning. Göta hovrätt föreslår beträffande hovrättsförfarandet,
att regeln endast skulle gälla vid muntlig förhandling, som ju
enligt denna hovrätts tanke mera sällan skulle ifrågakomma. Å andra sidan
.saknas ej röster för att strängare regler borde uppställas för de icke rättsbildade
ombudens befogenhet att föra talan i underrätt. Flera häradshövdingar,
till vilka en ledamot i Svea hovrätt ansluter sig, förorda domstols auktorisation.
Advokatsamfundet påyrkar advokatmonopol knutet vid huvudförhandlingen
i underrätt med övergångsbestämmelser avseende att tillgodose det i
vissa orter ännu förefintliga behovet av illitterata ombud ävensom nuvarande
yrkesutövares intresse. Det av kommissionen föreslagna förbudet för vissa
tjänstemän, däribland statsåklagare, att uppträda såsom ombud anses av Svea
hovrätt och advokatsamfundet böra utsträckas till underåklagare och utmätningsman.

Kommissionen bär vunnit allmänt stöd i de avgivna utlatandena därutinnan,
att treinstanssystemet med underrätter, hovrätter och högsta domstolen bör
bibehållas, att skilda domstolar för brottmål och tvistemål ej böra inrättas liksom
ej heller för bagatellmål och viktigare mål, att lekmannadeltagande i
rättsskipningen, där sådant bör ifrågakomma, skall äga rum i form av nämnd
och icke såsom jury samt att landsbygdens underrätter alltjämt i alla mål böra
bestå av en rättsbildad domare med nämnd. Endast justitiekanslersämbetet
förordar brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar och framhåller
vissa företräden hos juryn. Stadsdomarföreningen och professorn Kallenberg
uttala rent principiella sympatier för kollegiala underrätter både i stad
och på landsbygden.

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillstyrkes allmänt. Endast
stadsdomarf öreningen är såtillvida av motsatt mening, att föreningen
ehuru ej enhälligt — håller före, att stad i allmänhet ej bör utan sitt samtycke
kunna berövas sin egen jurisdiktion. Professorn Kallenberg biträder i
princip förslaget men förklarar, att om processreformen begränsas på sätt
han tillstyrker, rättsskipningens förstatligande ej vore något trängande reformkrav.
Rådhusrätterna i smärre städer borde dock avskaffas. Skånska
hovrätten och lagrådet framhålla de stora svårigheter, som möta vid genomförandet,
och anse, att rättegångsreformen bör kunna förverkligas utan avbidan
på den slutliga lösningen av nämnda fråga, dock att rättsskipningen i de
mindre städerna — enligt lagrådet de som vid en domkretsindelning icke äro tillräckligt
stora att bilda eget tingslag — ovillkorligen måste övertagas av staten
före eller i samband med revisionen av förfarandet. -— Vad särskilt domarvalen
beträffar framhålla Svea hovrätt, advokatsamfundet och lagrådet med styrka dc
vådor för rättsskipningen, som äro förbundna därmed. Stadsförbundet yttrar,

Skyldighet
att anlita
biträde.

Underrätterna
.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Arbets fördelning
och
domeagoindelning.

att därest ändring av grunderna för tillsättande av borgmästare och rådmän funnes
erforderlig, det torde låta sig göra att — med bibehållande av kommunalt
inflytande å dessa tjänsters tillsättande — skapa garantier för en god rekrytering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen
domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt med
nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån för bevarande
av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid har framhållits,
att en enmansdomstol vore otillfredsställande med hänsyn till de viktiga
och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna. De
självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta av tre lagfarna
ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn Kallenberg
och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening men
anser — med undantag av en ledamot -— brottmål, då fråga är om verkligt
allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd.
Häradshövdingföreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas kollegier
av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade
biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet, som förordar
domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål. Förslaget
att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål) skulle kunna
avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga.

Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om
en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande
beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt •—
för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoindelning
med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken,
som närmare utformats i ekonomisakkunnigas betänkande, har vunnit obetingat
understöd av häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet.
Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar avgivna yttrandena, att
betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas inom lantdomarkåren.
Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran, att domsagorna likväl
ej böra göras för stora, och uttalar den uppfattningen, att vid en rationell
domsagoindelning antalet domsagor borde bliva större än det, varmed ekonomisakkunniga
i första hand räknat. Skånska hovrätten finner det önskligt, att häradshövdingen
befrias från ansökningsärendena, men anser domsagorna ej böra
göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär. Professorn Kallenberg
framhåller vikten av att häradshövdingen icke av arbete med ärenden och de
enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full kraft och odelat intresse åt
de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt ställer sig i princip avvisande till
förslaget och gör gällande, att domsagorna i allmänhet böra förbliva vid sin nuvarande
storlek; i vissa fall kunde sammanslagning av domsagor eller stads
införlivande med domsaga vara motiverat, men å andra sidan borde de större
domsagorna delas. Såsom norm förordar hovrätten, att domsagorna ej göras
större än att häradshövdingen kan handlägga alla mål och fatta beslut i inskrivningsärendena
samt kontrollera protokollsföring och anteckningar i fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

hetsböckema. Själva protokollsuppsättningen och utfärdandet av gravationsbevis
ävensom expeditionsgöromålen skulle däremot ankomma på en i domsagan
förordnad sekreterare och en eller två notarier. I större domsagor skulle
självständig inskrivningsdomare vara anställd. Stadsdomarföreningen och
stadsförbundet avstyrka kvalitativ arbetsfördelning.

Den kritik, som framkommit mot processkommissionens förslag om domsagoreglering
och arbetsfördelning i domsagorna, synes till en del bero på farhåga,
att rättsskipningen genom indragning av tingsställen och domarkanslier skulle
bliva mindre lätt tillgänglig för allmänheten. Men invändningar hava även
gjorts ur synpunkten, att förslaget vore ägnat att ödelägga vissa betydande
värden, som ansetts vara förbundna med de mindre domkretsarna. Det befaras
sålunda, att de stora domstolarna med ett flertal domare skola i viss mån förlora
kontakten med folket och att deras rättsskipning kan komma att få en
byråkratisk prägel. Särskilt göres gällande, att den förnämste domaren, om
han, såsom förslaget avser, ej hade att taga befattning med inskrivningsväsendet
och andra ansökningsärenden, skulle sakna tillfälle att förvärva den
kännedom örn domsagans förhållanden, som häradshövdingen nu besitter. En
annan synpunkt, som Svea hovrätt kraftigt understryker, är att nämndens ställning
kan försvagas, örn domkretsen blir större och därtill det domföra antalet
nämndemän minskas. Hovrätten fäster särskilt avseende vid att under handläggningen
av varje mål en representant för orten bör ha säte i nämnden;
därigenom tillföres rätten orts- och personkännedom, och närvaron av en ortsrepresentant
i rätten förmenas utöva ett hälsosamt inflytande på parter och vittnen
och bidraga till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Hovrätten befarar
ock, att svårighet skall yppas att förvärva personer, som vore villiga
att stanna på de befattningar, vilkas innehavare företrädesvis skulle syssla med
de föga intresseväckande inskrivningsgöromålen.

Processkommissionens förslag att nedsätta antalet i häradsrätten deltagande
nämndemän till fem och låta domaren överröstas av fyra eniga nämndemän,
har av professorn Kallenberg och lagrådets pluralitet ansetts kunna
utan våda godtagas. Även advokatsamfundet lämnar förslaget utan erinran.
Eljest gå uttalandena till förmån för bibehållande av nuvarande bestämmelser
eller i allt fall en mindre nedsättning i nämndemännens antal samt omröstningsregler,
som mera närma sig det gällande kravet på enhällighet inom
nämnden. För status quo uttala sig ledamöter i Svea hovrätt. Två ledamöter
av lagrådet förorda kollektiv rösträtt och nuvarande antal eller, örn tjänstgöringen
bleve för betungande, minimiantalets nedsättning till fem. Den ene av
dessa ledamöter förklarar sig likväl ej hysa några allvarligare betänkligheter
mot kommissionsförslaget. Svea hovrätts pluralitet förordar nio ledamöter, av
vilka åtta, om de äro ense, skulle kunna överrösta domaren. Häradshövding -föreningen, med instämmande av Skånska hovrätten, förmenar, att det nuvarande
domföra antalet helst bör bibehållas, och att om antalet nedsättes till fem,
kollektiv rösträtt bör fordras. Skulle yrkandet örn kollektiv rösträtt ej vinna
gehör, borde det domföra antalet ej sättas lägre än till sju, därav sex skulle
vara ense för att överrösta domaren. Göta hovrätt anser, att nämnden bör be -

Nämndens
sammansättning
och
rösträtt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80,

hålla siri nuvarande karaktär och icke bliva så fåtalig, som kommissionen föreslagit;
den borde endast kollektivt kunna överrösta domaren. Även stadsdomarföreningen
förordar en stor nämnd och vidhåller kravet på enhällighet. -—
De framförda erinringarna bero till en del på uppfattningen, att ökat inflytande
för lekmannaelementet skulle vara ägnat att medföra våda för rättsskipningen,
eller i allt fall, att kommissionen gått längre än försiktigheten bjuder.
Vad särskilt nedsättningen av antalet angår göres också gällande, att den lokalkännedom,
som nämnden anses böra företräda, därigenom sättes på spel.

Tingsordning. Förslaget örn den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare sammanträden
har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i denna
fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden det normala
bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövding föreningen
tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och begränsad
daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter, att hänsyn
skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom advokatsamfundet
understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda den nuvarande
ordningen.

Sov- Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal
av sju ä nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas
antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen drivit
uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna fråga har
naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar om den utsträckning,
i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring bör förekomma
i hovrätt, liksom örn lämpligheten av att hovrätterna, på sätt kommissionen
förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utseende
av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom —
ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en ny
hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt,
som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet
hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån
för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten
antager, att även örn muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning bör
ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen
förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att nya hovrätter inrättas,
men uttalar sig ej örn antalet. Advokatsamfundet varnar för att göra
hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner. Lagrådet
slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna vid eller till och
med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet, och förutser, att anordningen
med hovrättsting för grövre brottmål, vilken lagrådet i och för sig
betecknar som mycket tilltalande, av arbettsbesparingshänsyn måhända måste
få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför med
tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en minoritet
inom Göta hovrätt, här adshöv din g föreningen och professorn Kallenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Göta hovrätts flertal förordar nuvarande regler om 4 eller 5 ledamöter, vid
muntlig förhandling alltid 5. Sedan de ekonomisakkunniga föreslagit det domföra
antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot kunde anlitas en
extra-ordinarie befattningshavare, har detta förslag vunnit anslutning av häradshövdingföreningen,
skånska hovrätten och advokatsamfundet.

Nämnds deltagande i hovrätt, som föreslagits av processkommissionen med
avseende å brottmål, där fråga kan uppkomma om att döma den tilltalade till
straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, tillstyrkes av Svea hovrätt,
under förutsättning att nämnden utses så, att garanti vinnes för att den inom
sig innesluter orts- och personkännedom. Häradshövding föreningen avråder;
åtminstone bör användningen begränsas. Avstyrkande uFåtanden föreligga från
de båda sydliga hovrätterna och professorn Kallenberg. Lagrådet däremot finner
anordningen förtjäna att införlivas med vårt rättegångsväsen, ehuru man
bör stanna vid en betydligt snävare gräns än kommissionen tänkt sig. En lagrådsledamot
avstyrker.

Vad processkommissionen föreslagit örn rätt för parterna att anhängiggöra
tvistemål i hovrätt såsom första instans och om inrättande i vissa hovrätter av
handelsavdelningar bestående av fackdomare och handelskunniga bisittare för
prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål har i allmänhet
ej vunnit understöd i utlåtandena. Förslagen avstyrkas av samtliga hovrätter
och domarföreningarna. Ej heller lagrådet ger försten sitt förord. En minoritet
i Svea hovrätt är för förslagen både örn prorogation och handelsavdelningar.

Några ledamöter i Göta hovrätt ha röstat för prorogation enbart, och till samma
resultat har advokatsamfundet kommit, under förutsättning att högsta domstolen
får pröva sakfrågan. Professorn Kallenberg tillstyrker handelsavdelningar
och prorogation men vill begränsa denna till handels- och sjörättsmål.
Kommerskollegiet, som endast yttrar sig i fråga örn handelsdomstolar, tillstyrker
för sin del, att handelsavdelningar inrättas i hovrätterna i de två eller tre
största städerna.

I utlåtandena vitsordas allmänt, på något undantag när, det nuvarande
åklagarväsendets bristfällighet, och huvudlinjerna för reformen tillstyrkas. vasen e ''
Kritik riktas av bland andra de båda sydliga hovrätterna mot anställandet av
advokatfiskaler för utförande av åklagartalan i hovrätt; i stället förordas, att
statsåklagarna få fullfölja målen till hovrätterna. Även lagrådet finner detta
böra övervägas. Göta hovrätt anser statsåklagarna böra utföra åtal även i högsta
domstolen. Advokatsamfundet förordar, att åklagarväsendet vid underrätt
i sin helhet ombesörjes av ett tillräckligt antal rättsbildade statsåklagare och
att dessa jämväl föra talan i hovrätt. Mot de av ekonomisakkunniga föreslagna
stora statsåklagardistrikten framställas anmärkningar av bland andra stadsdomarföreningen
och landsfogdeföreningen. Svea hovrätt lämnar dem utan
erinran; skånska hovrätten finner goda skäl förebragta för förslaget örn flera
statsåklagare i varje distrikt, men varnar för att göra distrikten för stora. Ett
vid tiden för yttrandenas avgivande över ekonomisakkunnigas betänkande offentliggjort
förslag avseende en uppdelning av de nuvarande landsfiskalernas
göromål sålunda, att i allmänhet för varje domsaga skulle finnas en landsfiskal

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Advokat väsendet.

Överexekutorsg
öromålen.

Extra ordinarie systemet.

med uteslutande polis- och åklagarverksamhet har mötts med sympati från åtskilliga
håll, bland andra Göta hovrätt och häradshövdingföreningen. Svea hovrätt
och stadsdomarföreningen uttala sig för åtgärder i syfte att befria underåklagarna
från annat än polis- och åklagarverksamhet.

Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga
rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att
utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att
avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva bestraffningsrätt
över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalanden
men tillstyrkes av advokatsamfundet, st ads domar för eningen och Svea hovrätt,
som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes disciplinär avvisningsbefogenhet
gentemot advokat.

Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrätterna,
har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt
dock väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka häradshövding
föreningen och lagrådet, dock med den reservationen, att den disciplinära
uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör
överflyttas till domstolarna.

Såsom redan berörts lia ekonomisakkunniga i betydande mån avvikit från
processkommissionens förslag om extraordinariesystemets avskaffande. Kommissionens
principiella ståndpunkt har emellertid vunnit allmänt gillande i
utlåtandena. På sina håll har man dock befarat, att tillfälle till utbildning
i domarvärv ej skulle kunna i tillräcklig utsträckning erbjudas aspiranterna på
domarbanan, innan fråga uppkomme om utnämning till ordinarie domarbefattning.
Därför har man tänkt sig, att extra ordinarie krafter skulle i något större
utsträckning än kommissionen förutsatt få tagas i anspråk, särskilt i de kollegiala
stadsdomstolarna och i hovrätterna. Uttalanden i denna riktning ha
gjorts av bland andra reservanter i Svea hovrätt, skånska hovrätten, häradshövdingföreningen
och stadsdomarf öreningen. Mot ekonomisakkunnigas förslag
ha vissa gensagor framkommit, och det har gjorts gällande, att de sakkunniga
gått för långt i anlitande av extraordinariesystemet. Emellertid uttalas även
— av bland andra skånska hovrätten ■— att sakkunnigbetänkandet bättre än det
av processkommissionen förordade systemet tillgodosåge intresset av en god utbildning
och rekrytering av domarkåren. Även häradshövdingföreningen har
framhållit, att den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången i vissa
hänseenden ägde företräde framför den av processkommissionen tänkta. Såsom
naturligt är förefinnas bland granskarna olika meningar örn den utsträckning,
vari utbildningsposter må kunna vara inrättade utan våda för rättsskipningen.
Svea hovrätt påyrkar, att alla yrkesdomare —• bortsett från tillfälliga
vikarier och möjligen inskrivningsdomare •—- skola ha ordinarie anställning.
Även Göta hovrätt intager en liknande ståndpunkt, och stadsdomarföreningen
synes åtminstone i princip ej vilja förorda extra domarbefattningar. Skånska
hovrätten anser, att åtminstone i allmänhet åt underrätternas domartjänster
måste givas en så fast karaktär, att de under en längre tid innehavas av samma
person. Häradshövding för euin g en framlägger ett förslag rörande de olika befattningar,
som borde finnas i underrätterna, vilket i något högre grad än de

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sakkunnigas är grundat på fasta tjänster. Advokatsamfundet anser utbildningsmöjligheterna
kunna tillfredsställande tillgodoses genom att de unga
juristerna få följa muntliga förhandlingar, erhålla vikariat vid ledighet och
tjänstgöra på poster såsom fjärde man i hovrättsavdelning eller tredje man i
städernas kollegiala domstolar.

De ekonomisakkunnigas förslag, att det skulle ankomma på staten att anskaffa
och underhålla domstolslokaler för överrätterna, under det att lokaler
för underrätterna skulle bekostas av invånarna i varje jurisdiktionsområde, har
fått anslutning av Svea och Göta hovrätter samt häradshövdingföreningen.
Stadsdomarföreningén och stadsförbundet däremot påyrka, att staten övertager
byggande och underhåll av underrättslokalerna.

Slutligen må framhållas, att flera av de hörda myndigheterna inlåtit sig på
frågan, huruvida en allmän rättegångsreform bör komma till stånd eller örn —
såsom det uttryckes — de partiella reformernas väg bör beträdas. Kommissionen
själv yttrar härom, att de allvarliga och djupgående brister, som vidlåda
vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre, partiella reformer.
Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning
en ingående granskning och revision står, enligt kommissionens mening, en
verklig förbättring att vinna. En av kommissionens lekmannarepresentanter
förklarar sig däremot anse, att en så genomgripande reform som den föreslagna
icke kan anses vara trängande, utan att fastmera de partiella reformernas väg
bör beträdas.

Svea hovrätts utlåtande torde utgå från den uppfattningen, att en allmän reform
tarvas och att denna i huvudsak bör genomföras i ett sammanhang. Göta
‘hovrätt däremot håller före, att det icke låter sig göra att i ett sammanhang
omdana vårt rättegångsväsen och ansluter sig till nya lagberedningens på sin tid
uttalade tankegång att, sedan grundlinjerna för en reform blivit uppdragna och
vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör äga rum genom
partiella lagstiftningsåtgärder. Skånska hovrätten förordar, såsom tidigare
framhållits, att reformen bör gå ut på att med bibehållande i stort sett av det
nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari
detsamma brister, och anser detta arbete lämpligen böra genomföras på de partiella
reformernas väg. Professorn Kallenberg finner, att bristerna i vårt rättegångsväsen
ej kunna avhjälpas med smärre reformer utan att en ganska genomgripande
omarbetning av processlagstiftningen erfordras. Häradshövdingföreningen
uttalar som sin mening, att reformarbetet bör utföras med varsamhet
och lämpligen på de partiella reformernas väg. Stads domar föreningen hävdar,
att reformen bör inskränkas till mera partiella förbättringar. Av annan
mening är advokatsamfundet, som anser bristerna i det nuvarande rättegångsväsendet
vara så djupt liggande och så intimt sammanhängande, att de icke
kunna bortarbetas på de partiella reformernas väg. Ett tillfredsställande rättegångsväsen
— yttrar samfundet — kan vinnas endast genom en enhetlig och
grundlig omarbetning av hela systemet. Lagrådet, slutligen, fäster uppmärksamheten
på att här egentligen möta två spörsmål, som böra noga åtskiljas. Det

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 haft. (Nr 80.) (5

Domstols lokaler.

Allmän reform
eller
parnelia
reformer.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ena av dessa gäller reformarbetets allmänna inriktning eller med andra ord huruvida
vår nuvarande rättsskipning är behäftad med så allvarsamma brister
och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes sammanhang, att reformarbetet
måste från början inriktas på en grundlig omdaning av förfarande och organisation
såsom slutmål, eller man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma
en tillfredsställande förbättring genom att ingripa på ett antal enskilda punkter.
Det andra spörsmålet däremot, som får egentlig aktualitet endast örn man
bestämmer sig för en genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genomföras
i ett slag eller i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande
åtgärder, som träda i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket,
och å andra sidan med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå
till dess reformen i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar
lagrådet, att utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt,
att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att
försök att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för
befintliga missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast
kunna förhala det angelägna verket.

Departementschefens förslag.

Efter denna redogörelse övergår jag till att framlägga min egen uppfattning
angående frågan om en rättegångsreform.

Bland de mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon
intaga en mera central ställning än rättsvården. Samhällets rättsvård utövas
främst genom dess domstolar. Av deras verksamhet kräves framför allt säkerhet.
Endast i den mån domstolarna i sina avgöranden träffa det materiellt
riktiga, främja de rättsordningen.

För vinnande av rättsskipningens syfte fordras en högtstående kår av domare.
Oberoende, oväld, skicklighet och erfarenhet äro egenskaper, som sedan
gammalt ansetts böra vara oskiljaktigt förenade med domarvärvet. Domarens
oberoende, hans rätt att utan annan begränsning än den lagen uppställer fritt
följa sin övertygelse är ett krav, som i vårt land alltid med styrka hävdats.
Han skall för att använda ett uttryck från domareden döma ''efter bästa förstånd
och samvete’. I nära anslutning härtill står fordran på domarens oväld, hans
förmåga och vilja att fri från alla ovidkommande hänsyn finna det rätta, eller
såsom det uttryckes i domareden, ’i alla domar rätt göra’. Domaren måste
vara i stånd att intränga i lagens anda och mening. Rättsskipningens liksom
lagstiftningens föremål är den mänskliga sammanlevnaden i dess olika former.
Å en god domare måste därför ställas den fordran, att han äger förståelse för
människorna, för de motiv, som bestämma deras handlande, samt över huvud
för vad som rör sig i tiden. Utan dessa egenskaper hos domaren är det fara,
att rättsskipningen nedsjunker till formalism och bokstavsträldom.

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att till -

Kungl. Majlis proposition nr 80.

gång finnes till en högt kvalificerad domarkår. Rättegångs förfarandet måste
vara så ordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt underlag för sina avgöranden.
I varje rättstvist gäller det i regel först att fastställa det sakförhållande,
varom i målet är fråga, och därefter att på detta sakförhållande tilllämpa
den gällande rättens regler. På detta sätt ställes domaren i allmänhet
inför två skilda frågor, den ena: vad skall i målet anses för sant? och den
andra: vad skall i målet anses för rätt? Dessa frågor kunna var för sig vara
av synnerligen svårlöst beskaffenhet, men det är utan vidare tydligt, att svaret
på den första frågan är av avgörande betydelse för rättstvistens riktiga lösning.
Utan ett korrekt klarläggande av saksammanhanget kan materiell
rättvisa icke ernås. Med hänsyn härtill framstår sanningsprövningens
tillförlitlighet som en nödvändig förutsättning för säkerhet i rättsskipningen.

Av stor vikt för statens rättsskipande verksamhet är även, att domstolarna
vid fullföljande av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Endast under
denna förutsättning kunna de förvärva erforderlig auktoritet. Detta mål
främjas i hög grad, därest domstolarnas verksamhet står öppen för allmänheten,
såväl på det sätt, att deras förhandlingar äro offentliga, som därigenom,
att lekmän deltaga i den dömande verksamheten. Tack vare offentligheten är
det möjligt för envar att följa rättsskipningen och själv bilda sig ett omdöme
därom, och genom lekmännens deltagande kommer folket att känna sin samhörighet
därmed och sitt ansvar för rättsordningens upprätthållande. Rättsskipningen
måste alltså för att kunna rätt fylla sin uppgift äga en stark folklig
anknytning.

På en god rättsskipning pläga ytterligare två krav uppställas: den skall
vara snabb och ur kostnadssynpunkt billig. För en part, vilkens anspråk bifalles,
är det gynnsamma avgörandet ej sällan av ringa värde, därest han
nödgas länge vänta på sin rätt. I straffprocessen är det av stor betydelse såväl
att straffet snabbt följer på brottet som att den oskyldige snarast möjligt
får en frikännande dom. Parternas kostnader i rättegången böra stå i
rimligt förhållande till processens föremål. Därest förfarandet medför betungande
kostnader, leder detta lätt till att möjligheten för de mindre bemedlade
att söka domstolarnas hjälp i hög grad beskäres. Vid förfarandets anordnande
bör alltså skälig hänsyn tagas till båda de nu antydda kraven. Tydligt
är emellertid, att vid tillgodoseendet av dessa krav rättegångens viktigaste
egenskap, dess säkerhet, icke får äventyras.

En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och i
hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet,
som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre
grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets
vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke kan
undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras
med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag. För att
erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det vara

Kungl. Majlis proposition nr 80.

I>omst
darna.

Härads rätterna.

nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet nied
dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa brister
kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes förtjänster
äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda angivna
ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet,
som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet
djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

Ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag är den olikhet, som beträffande
underdomstolarna består mellan land och stad. På landet utgör häradsrätten
första instans. Dess ordförande, häradshövdingen, utnämnes av Kungl.
Maj :t, under det att domstolens bisittare, nämndemännen, utses genom val. Vid
sidan av ämbetsdomaren äro de folkets och den folkliga rättsåskådningens
målsmän. Den bärande grunden för denna organisation är otvivelaktigt den
gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga
ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande.
Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste värv,
som kan åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som detta
förhållande haft och alltjämt har för den svenska rättsordningens styrka, sträcker
sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen är för häradsrättens verksamhet av
största värde. Främst kommer därvid i åtanke den del av densamma, som
hänför sig till sanningsprövningen. I äldre tid har ock denna, åtminstone i
vissa fall, uteslutande tillkommit nämnden. Även örn förhållandena numera
i viss mån ändrats, torde dock ingen vilja bestrida, att nämnden med den
stora människokännedom och livserfarenhet, som i allmänhet rymmes därinom,
å detta område alltjämt har en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse
är emellertid icke begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid tilllämpning
av gällande lag är dess medverkan av värde. Med sin friare, av erfarenheten
mer omedelbart påverkade uppfattning har nämnden otvivelaktigt
starkt medverkat till att åt vår rättstillämpning ge ett mera konkret och realistiskt
drag, en anda av skälighet och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna
den svenska rättsskipningen framför vissa främmande länders.

Från många håll göres gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera
vore väsentligt mindre än tidigare. Detta påstående kan icke helt gendrivas.
Till detta förhållande torde i hög grad ha bidragit den omläggning av
rättegångsförfarandet, som enligt vad som framgår av den rättshistoriska redogörelsen
ägt rum under 1700-talet och därefter. Det är utan vidare tydligt,
att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen beror därav, att förhandlingen
inför domstolen sker i muntlig form och icke medelst skrifter, som
måhända utan uppläsning bifogas protokollet, samt att målets behandling såvitt
möjligt fullföljes och avslutas vid ett enda rättegångstillfälle, då vad som före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

kommit ännu är i friskt minne. Med nuvarande uppskovssystem inträffar understundom,
att helt andra nämndemän deltaga i målets avgörande än de, som
övervarit förhandlingen. Och även om så ej är fallet, kan det knappast begäras,
att nämnden skall hålla i minnet alla omständigheter från den ofta årslånga,
vid ett flertal tillfällen avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden
ligger det nära till hands, att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappas.
Jag återkommer i det följande till dessa missförhållanden.

Att ordförandeplatsen i häradsrätten intages av en för sin uppgift särskilt
utbildad juristdomare, torde ligga i sakens natur och kan ej göras till föremål
för någon berättigad invändning. I själva verket saknas ej anhängare av den
åsikten, att juristelementet i häradsrätten är allt för svagt företrätt samt att
underrätten på landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare.
En sådan förändring skulle innebära ett avsteg från en obruten tradition i
fråga örn våra häradsrätters sammansättning och torde redan av denna anledning
icke böra förordas utan synnerliga skäl.

Då ordföranden är den ende av domstolens ledamöter, som besitter skolad juridisk
insikt, är det uppenbarligen av stor betydelse, att han härutinnan motsvarar
högt ställda krav. Den svenske underrättsdomarens goda vilja att söka
utforska det rätta har icke ifrågasatts. Det är denna hans av alla erkända
rättrådighet, vilken i främsta rummet utgör grunden till det anseende och förtroende,
som våra underrättsdomare så gott som undantagslöst åtnjuta. Genom
skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan ha under senare tid ytterligare
garantier skapats för att till häradshövding må ifrågakomma endast person
med beprövad juridisk insikt och skicklighet.

Ett förhållande, som beträffande häradsrätterna ådragit sig stor uppmärksamhet,
är det där tillämpade extraordinariesystemet. Detta har visserligen icke
numera samma omfattning som tidigare, men än i dag kvarstår dock, att en
väsentlig del av rättsskipningen ombesörjes icke av häradshövdingen utan av
rättsbildade biträden.

Det mest utmärkande för organisationen av våra stadsdomstolar, rådhusrätterna,
är otvivelaktigt att, i olikhet med häradsrätten, domstolen består av ett
kollegium, där varje ledamot har sin röst, samt att domstolens samtliga ledamöter
för sina befattningar äro beroende av val. Såtillvida föreligger en likhet
med häradsrätten, att krav å juridisk utbildning uppställes allenast i fråga örn
ordföranden. Som bekant har emellertid utvecklingen medfört, att särskilt i de
stora och medelstora städerna jämväl bisittarna äro jurister. I övrigt är att
anteckna, att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde
stadens egentliga styrelse och alltjämt — örn ock numera i väsentligt begränsad
omfattning — intager samma ställning. Rådhusrättens ledamöter lia sålunda
allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän
förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för
allmänna angelägenheter på detta sätt tillföres domstolen och dess auktoritet
därigenom stärkes, synes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet vara att

Rådhus rätterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som är knutet vid rättsskipningen,
icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom den nu gällande
ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna ordning har
bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan befordringsgång än
den, som gäller för andra domarbefattningar.

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift har mig veterligen
icke framställts någon anmärkning, som hänför sig till organisationen som
sådan. Frågan örn enmans- eller flermansdomstolar är enligt mitt förmenande
icke ett principiellt utan ett huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där
den ena eller andra organisationsformen uppbäres av en ännu livskraftig tradition,
bör den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens
nuvarande sammansättning av tre ledamöter torde också böra framhållas, att
vid ett system med fri bevisprövning det måhända icke kan anses betryggande
att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisationsform
skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i städerna
vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En sådan anordning
saknar emellertid i fråga om stadsdomstolarna all hävd. Huruvida nämnd
bör anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen, där skälen för
lekmännens deltagande i rättsskipningen göra sig särskilt starkt gällande,
skall senare upptagas till behandling.

Ehuru sålunda några berättigade erinringar icke kunna riktas mot stadsdomstolarnas
organisationsform, råder dock en allmän mening därom, att rådhusrätterna
i de mindre städerna icke erbjuda fullgoda garantier för en tillfredsställande
rättsskipning. Svårigheter lia yppats för dessa städer att erhålla
för sitt värv fullt kompetenta domare. Domstolens arbetsuppgifter äro
allt för obetydliga och fåtaliga för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse
för rättsskipningen och erforderliga juridiska kunskaper. Vid olika tillfällen
ha försök gjorts att i de minsta städerna bringa den egna jurisdiktionen att
upphöra. Härvid har emellertid visat sig, att jämväl de allra minsta städerna
i allmänhet med en förvånande seghet — ofta i strid med sitt eget ekonomiska
intresse — fasthållit vid sina domstolar, ett bevis i och för sig på det förtroende,
varmed våra nuvarande rådhusrätter omfattas. Tydligt är emellertid, att det
i fall varom här är fråga icke bör tillkomma staden att förhindra en reform
av dess rättsskipning, av vilken dock jämväl andra än stadens invånare äro
beroende. Att på denna punkt föreligga missförhållanden av den art, att en
eljest berättigad hänsyn till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom
tvivel. Märkas bör även, att under senare tid i samband med medgivande av
stadsrättigheter åt vissa landsbygdssamhällen skapats en särskild stadsform,
de s. k. fögderistäderna, som kännetecknas därav, att staden fortfarande är i
judiciellt hänseende förenad med landsbygden samt att till följd härav stadsstyrelsen
är organiserad efter andra grunder än i magistratsstäderna. Denna
anordning har uppenbarligen underlättats därav, att någon tradition för eget
domstolsväsen icke existerat i de ifrågavarande samhällena. I stort sett torde
den nya organisationen ha slagit väl ut och detta jämväl i städer av betydande
storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Vad hovrätterna angår ina framhållas, att de genom sina ledamöters juridiska öv er insikter

samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt hovrätternas ar- rätterna.
bete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning. Särskilt
framträdande är hovrätternas betydelse med hänsyn till den utbildning
och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna. Denna
utbildning har kommit till nytta å statsförvaltningens olika områden, i det
att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits i anspråk jämväl för
administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag — ett förhållande, som
emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet mindre önskvärda
följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl i hovrätterna.

Mot hovrätterna har riktats den anmärkningen, att deras prövning bure en
i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhänger med
det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet samt hovrättsprocedurens
skriftlighet och avsaknad av offentlighet. Allmänheten har därigenom
kommit att i viss mån stå främmande för hovrätternas verksamhet, vartill
jämväl bidragit dessa domstolars starkt centrala förläggning.

Högsta domstolens betydelse särskilt för rättstillämpningens enhet är allmänt
erkänd. Emellertid torde ej heller denna domstol ha kunnat helt undgå de
menliga verkningarna av isoleringen från den rättssökande allmänheten.

Den framställning av det nuvarande domstolsväsendets förtjänster och bris- Sammanter,
som jag nu lämnat, torde kunna sammanfattas sålunda: Våra underrätter fattnin9-äga, främst i sin folkliga anknytning och med den rika livserfarenhet, som är
företrädd bland domstolens ledamöter, bestående förtjänster. Den nu tillämpade
förhandlingsordningen vid häradsrätterna försvårar emellertid nämndens
deltagande i rättsskipningen och minskar dess betydelse. Befogade anmärkningar
kunna riktas jämväl mot det nu rådande vikariatssystemet vid häradsrätterna.
Den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter
kan icke anses trygga en god rekrytering. Allvarliga betänkligheter kunna
Tesås mot rättsskipningen i de mindre magistratsstäderna. Överrätterna lida
av allt för stark isolering och bristande folklig anknytning.

Såsom framgår av den historiska redogörelsen, har rättegången i äldre tid
hos oss i många stycken gestaltat sig helt annorlunda än nu är fallet. Den
germanska, liksom den äldre svenska rättegången kännetecknas därav, att parternas
rättsstrid försiggick inför den församlade menigheten, att denna strid
fullföljdes och slutfördes vid ett enda tillfälle samt att parterna hade att, såsom
ordet talan än i dag anger, muntligen framställa sina yrkanden och invändningar.
De egenskaper, som voro utmärkande för denna rättegångsform, ha
sammanfattats under beteckningarna offentlighet, koncentration och muntlighet.
Vad vårt land angår ha samma drag varit förhärskande långt in i nyare
tid. En brytning med de äldre principerna inträdde först genom hovrätternas
inrättande och det rättegångsförfarande, som efter hand utbildade sig
vid dessa. Denna brytning sammanhänger i sin ordning därmed, att en ny
rättegångstyp utbildat sig å Europas fastland, särskilt i Tyskland, varifrån

Förfaran det.

Muntlig och
skriftlig
förhandlingsform.

Historisk
översikt.

Kungl. May.ts proposition nr SO.

Olikheter
mellan muntligt
och
skriftligt förfarande.

den överfördes jämväl till vårt land. Det var denna fråii utlandet upptagna
rättegångstyp, som gjorde sig gällande vid den organisation, som våra överrätter
erhöllo, och vid den utformning av deras rättegångsordning, som än i
dag utgör grundvalen för deras dömande verksamhet. De principer, som då
hemburo segern, voro, såsom till en del redan antytts: domstolens organisation
som ämbetsmannadomstol, menighetens utestängande från domstolsförhandlingarna,
det muntliga anförandets ersättande av skriftliga framställningar
och, som konsekvens härav, uppgivande av rättegångens koncentration.
Det märkliga är, att dessa principer, sedan de för länge sedan sopats bort från
rättegångsordningarna i de länder, där de en gång uppkommit, dock alltjämt
förmått att hålla sig kvar i värt land, i vilket de på intet vis av gammalt ha
någon hemortsrätt.

Uppenbarligen kunde de nya principerna här icke slå rot och utveckla sig
annat än så småningom. Snarare torde den första tidens utveckling få anses
kännetecknad därav, att jämväl i de nya domstolarna, hovrätterna, de gamla
traditionerna ännu gjorde sig gällande och i förhandlingarna införde betydande
moment av muntlighet och offentlighet. Såsom var att vänta bibehöllo dessa
traditioner dock segast sin livskraft hos våra underrätter, särskilt häradsrätterna,
där de aldrig förmått helt utträngas. Men det är tydligt, att det
motsatsförhållande, som sålunda infördes mellan rättegången i överrätterna, å
ena sidan, och den i underrätterna å andra, i sinom tid skulle komma att verka
upplösande på de äldre, vid häradsrätten tillämpade grundsatserna. Såsom
överinstans hade ju hovrätten att öva tillsyn över rättegången vid underrätterna.
Det är ej ägnat att förvåna, att denna tillsyn utövades ur de synpunkter,
som vörö vägledande för hovrättens egen rättsskipning.

Det erbjuder ej större svårighet att i den nuvarande rättegången vid våra
underrätter särskilja de drag, som återfinnas redan i äldre tid, från dem, som
tillkommit genom inflytelser utifrån. Till de förstnämnda äro att hänföra:
menighetens närvaro vid förhandlingarna, lekmännens deltagande i rättsskipningen
samt parternas rätt att muntligen inför domstolen framföra sin talan.
Till de nyförvärvade dragen höra däremot: den för parternas inlägg allt mera
använda skriftliga formen med därav föranledd svårighet för menigheten och
domstolens lekmän att följa förhandlingarna, de omständliga och uteslutande
för juristdomaren tillgängliga protokollen, samt de talrika uppskoven, som likaledes
bidraga att förtaga lekmännen deras intresse för rättsförhandlingarna.
Visserligen ha på senaste tiden ansträngningar gjorts för att begränsa skriftligheten
med dess uppskovsväsen, men denna förhandlingsform sätter dock i
hög grad sin prägel på förfarandet även vid underrätterna. Bäst har muntlighetsprincipen
otvivelaktigt bibehållit sig i förfarandet uti de grövre brottmålen,
som i detta hänseende väsentligt skiljer sig från rättegången i tvistemål.

I första hand kommer de båda systemens inbördes skiljaktighet till synes i
det sätt, varpå domstolen tillgodogör sig det i rättegången förebragta materialet
för sin sanningsprövning. Detta material utgöres av parternas uppgifter,
av utsagor av vittnen och andra, som höras inför domstolen, samt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

domstolens egna iakttagelser. Vid ett muntligt förhandlingssystem är det detta
material, sådant det omedelbart framträder för domstolen, som utgör grundvalen
för dess sanningsprövning. Det muntliga systemet är, såsom det plägar
uttryckas, grundat på omedelbarhetsprincipen. I det skriftliga förhandlingssystemet
är det däremot icke detta material i och för sig utan den i skrift
verkställda uppteckningen därav, som är av betydelse. Vad som icke upptagits
i domstolens protokoll lämnas vid denna prövning utan beaktande. Domstolen
bar varken skyldighet eller rätt att taga hänsyn därtill.

Denna principiella olikhet i utgångspunkter framträder i all sin skärpa
i de konsekvenser, vartill de båda förhandlingssystemen leda. Vid ett skriftligt
förhandlingssystem är det ej någon oeftergivlig fordran, att samma domare,
som övervarit själva förhandlingen inför domstolen, skola avdöma målet.
Allt, vartill domstolen vid sin prövning av målet har att taga hänsyn, finnes
nämligen återgivet i protokollet. Det är ej heller någon sällsynthet i vår nuvarande
rättegång, att under ett måls handläggning personerna växla såväl å
ordförandeplatsen som, kanske ännu oftare, bland rättens bisittare. Ej heller
möter något ovillkorligt hinder mot att förhandlingen uppdelas på ett flertal
rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvärtom regel. Slutligen är det utan
betydelse, om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller
därmed anstår längre eller kortare tid. Eör att draga ut konsekvensen till det
yttersta kan det till och med sägas, att det för sakprövningen är likgiltigt när
denna företages.

Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen ställas de största
krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste innehålla
hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är av någon betydelse
för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen för dess
riktiga resultat undanryckes. Som känt är nedlägges också vid våra underrätter
mycken möda å protokollens uppsättning.

De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av annan
och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart
iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och avdömas
av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma i målet,
föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda sig på
allenast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget, att hela
förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration
av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt. Då domarens
omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens prövning,
är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu är friskt och
levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med mera betydande
mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den efterföljande prövningen
för domaren framträda med olika styrka och sålunda den faran föreligga,
att de nytillkomna intrycken undantränga eller i varje fall försvaga de
i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen är det därför av stor
vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt möjligt oavbruten
följd.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

De båda
förhandlingsformernas
inbördes
företräde.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konsekvenser
har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för sanningsprövningen
eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet skall
anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen dem emellan icke är
lika framträdande i fråga örn rättsprövningen. Huruvida parternas synpunkter
å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen, kan icke
tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande faller det
sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen, den s. k.
pläderingen, sker i muntlighetens form.

Jag övergår nu till frågan örn de båda systemens inbördes företräde med
hänsyn till rättsskipningens säkerhet. Denna fråga innefattar jämväl den
större, huruvida en mera djupgående reform av vårt rättegångsväsen är av
behovet påkallad och alltså överhuvudtaget bör ifrågasättas. I detta sammanhang
erinrar jag till en början örn vad jag tidigare yttrat angående rättsskipningens
folkliga anknytning samt vikten för en dylik anknytning av rättegångens
offentlighet, muntlighet och koncentration. För den, som med mig är
av den uppfattningen, att intet är mera ägnat att främja rättsskipningens
auktoritet, ligger otvivelaktigt redan häri ett starkt skäl för den muntliga
förhandlingsordningen. Men uppenbarligen kan jämväl denna fördel köpas
alltför dyrt, något som — alla torde vara ense därom — uppenbarligen skulle
vara fallet, därest rättsskipningens säkerhet därigenom komme att äventyras.

Mot det muntliga förfarandet plägar i främsta rummet anföras, att det talade
ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas
och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet är, att
muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt
och säkert uppfatta. Han kan ej i likhet med domaren i den skriftliga processen,
som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro
genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller uppliva minnet
av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan han måste bevara
det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å andra sidan
framhålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda yttrar en
av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten Afzelius:
’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas, att det skrivna
ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket är livligare,
fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara som den skriftliga
uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning eller till och med en fotografiskt
tagen bild kan ersätta den egna åskådningen, lika litet kan det skrivna
ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen kan icke medtaga allt
det som sagts. Och även örn detta skulle vara möjligt — stenografin giver numera
därtill en utväg — kan den icke återgiva det sätt, på vilket det yttrats;
vid en sådan transformering förloras ovillkorligt mycket, som för yttrandets

rätta uppfattning är av betydelse.---Erkänner man, att domaren bör för

sakens bedömande få använda allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke
hänvisa honom till ett protokoll, som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

Kungl. Majlis proposition nr 80.

De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncentrerade
förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det skrivna
och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de icke i och
för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför kräves
en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda uppgifter,
som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade uttalandet.
Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits, det huvudsakliga
intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med sanningsprövningen
eller med andra ord bevisningen och dess värdering.

Bevisningens uppgift är att förskaffa domstolen det material, på grundval Fri eller legal
varav dess sanningsprövning skall äga rum. Här möta en mängd skiftande, prövning?
var för sig viktiga spörsmål såsom angående beskaffenheten av de bevismedel,
som må tillåtas, samt sättet för bevisningens upptagande och dess värdering.

Särskilt i äldre rättssystem meddelades i dessa ämnen ingående bestämmelser.

Syftet med dessa bestämmelser var att till förebyggande av godtycke från domarens
sida i detalj reglera användningen av de särskilda'' bevismedlen och
deras betydelse för rättegången. Bevisningsrätten fick på detta sätt en i hög
grad formell läggning.

Denna bundenhet var ett genomgående drag jämväl hos den äldre svenska
rättegången, liksom överhuvudtaget för de bevissystem, som bygga på germansk
grund. I viss mån torde detta förhållande sammanhänga med den ställning,
som den å tinget församlade menigheten intog till rättegången. Denna
stod nämligen under menighetens kontroll och var jämväl föremål för dess direkta
ingripande. För en dylik kontroll lämpade det sig otvivelaktigt bäst att
göra bevisningens utfall beroende av en enda formell akt, som icke lämnade
ram för olika tydningar. Den i vårt bevisningssystem än i dag förekommande
värjemålseden utgör en kvarleva från dessa äldre tider. Går den part, vilken
fått sig dylik ed förelagd, densamma, måste domaren, även om han är övertygad
örn att den uppgift, som parten sålunda bekräftat, icke är riktig, lägga
denna uppgift till grund för domen.

Med nämndens inflytande å bevisningen erhöll denna en annan inriktning
än tidigare. Nämndens uttalande om vad i målet skulle hållas för sant förutsatte
i regel en undersökning inför nämnden angående riktigheten av parternas
påståenden. Vid denna undersökning framstod det uppenbarligen såsom angeläget
för parterna att genom framförande av bevisning bibringa nämnden en
bestämd åsikt. På detta sätt banar sig alltmera väg för en ny uppfattning angående
bevisningens innebörd, dess syfte att övertyga domaren.

De ansatser till fri bevisprövning, som sålunda förmärktes, motverkades
emellertid snart av strömningar, som gingo i motsatt riktning. Med reformationstidens
inträde kom vårt land att utsättas för ett starkt tyskt inflytande
jämväl å rättegångsväsendets område. Redan tidigare har jag berört, hurusom
detta inflytande gjorde sig gällande vid organisationen av våra hovrätter och
där från rättegångsförfarandet efter hand utträngde de inhemska grundsatserna,
rättegångens offentlighet och muntlighet. En motsvarighet härtill fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

religger i fråga om bevisningsrätten. De nya teorier, som å detta område winnö
insteg, stå också i nära samband med dem, som gjorde sig gällande i
fråga örn själva förfarandet.

Det system av bevisregler, som sålunda kom att bliva rådande, behärskar
än i dag, örn ock i modifierad form, vår bevisningsrätt. Den bärande grundtanken
i detta system -—- den s. k. legala bevisteorien — är, att domaren vid
uppskattning av bevisningen ej äger följa sin ur fri och allsidig prövning framsprungna
övertygelse utan är bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning
beror det mått av bevisvärde, som i varje särskilt fall bör tillerkännas ett bevismedel.
En konsekvens av denna teori är, att från användning som bevis helt
utestängas sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstå som
mindre pålitliga. Denna uppfattning kommer till uttryck uti de i vår lag
upptagna stadgandena om hinder för vissa personers avhörande som vittnen
eller de s. k. vittnesjäven. Sedan kretsen av de personer, som må åberopas som
vittnen, sålunda begränsats, återstod att bestämma det bevisvärde, som tillkommer
varje som vittne avhörd persons utsaga. Principiellt har varje sådan
utsaga samma bevisvärde. Sålunda utgöra enligt rättegångsbalken två vittnen
fullt bevis, däri de samstämma, varemot ett vittne aldrig gäller för mer än halvt
bevis; ej heller må ''bindande omständigheter och liknelser’ tilläggas högre
bevisvärde än halvt bevis.

Med den uppfattning, varå den legala bevisteorien är uppbyggd, är det icke
förenligt, att tillägga partens egen utsaga något som helst bevisvärde. Partens
större eller mindre trovärdighet är följaktligen icke av betydelse för bevisprövningen.
Visserligen återfinnes i rättegångsbalken en straffbestämmelse
för part, ''sorn skriver eller talar inför rätten det han vet ej sant vara’. Stadgandet
torde dock närmast avse en ordningsförseelse, en kränkning av domstolens
värdighet, och icke ett brott mot en sanningsplikt, som skulle åvila parten.
Allenast i två fall har utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt
bevis nämligen i fråga om partseden och parts erkännande.

Den legala bevisteorien har sedan länge blivit utdömd såväl av det praktiska
rättslivets som av den juridiska vetenskapens män. Man har insett, att en sådan
reglering, som denna teori söker genomföra, är stridande mot sakens natur
och att ett bevismedels värde är alltför skiftande för att kunna mätas efter
en på förhand uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund.
Domaren bör icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder förvärvade
övertygelse. Bevisregler, som ålägga honom tvånget att avvika från
denna, kunna icke vara ägnade att främja det mål, sanningens utforskande,
utan vilket varje bevisningssystem förlorar all mening.

I 1734 års lag har den legala bevisteorien icke erhållit samma logiska tillspetsning
som i många samtida, främmande rättsordningar. Med utgångspunkt
från de undantag, som redan lagen medger, har dess system i rättstillämpningen
alltmera genombrutits. Dock kvarstår alltjämt de hinder för en fri
bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefatta.

Därest försöket att reglera bevisvärdet efter vissa allmängiltiga normer uppgives
och värderingen i stället överlämnas åt domarens fria prövning, förelig -

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ger icke längre någon anledning att från beaktande utesluta något bevismedel
på grund av den misstro, som är förenad med detsamma. Även om vissa
omständigheter såsom släktskap med part eller ekonomiskt intresse i en tvist
kunna vara ägnade att i allmänhet nedsätta en persons trovärdighet, kan dock
en sådan persons utsaga i ett visst fall framträda under förhållanden, som
göra den förtjänt av tilltro särskilt vid dess sammanställning med annat bevismaterial.
Att utesluta dessa personers hörande kan icke leda till annat än
att det material, varpå domstolen har att verkställa sin sanningsprövning, blir
ofullständigt och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestänga i många
fall domstolen från upplysningar just av de personer, som bäst känna till
saken.

En fri bevisprövning innebär, att uppskattningen av bevisvärdet sker individuellt
och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Även vid en sådan uppskattning komma uppenbarligen de gamla vittnesjäven,
som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön, att bibehålla
en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgör en omständighet
— låt vara icke den enda — vartill domstolen i varje särskilt fall
har att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett övervägande av
samtliga förekommande omständigheter kan emellertid leda till, att ett vittne,
som enligt nu gällande regler är att anse som jävigt, godtages som fullt bevis,
under det att jämväl motsatsen kan inträffa eller att ett nu ojävigt vittne frånkännes
bevisvärde.

Vid en fri bevisprövning föreligger ej heller något skäl att i varje fall frånkänna
parternas utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien är, såsom
någon yttrat, ett svalg befäst mellan påstående och bevis; det förra måste för
att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevisning, som lagen kräver. Det
ligger i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt är ägnad att inskärpa
den sanningsplikt, som inför domstolen bör åvila parterna, samt att den i stället
bereder jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsanningar och grundlösa
bestridanden, något som enligt mångas mening är en av det nuvarande
rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta kan det sätt, på vilket
en parts utsaga avgives eller av motparten bemötes, eller utsagans sammanhang
med övriga i målet styrkta förhållanden innefatta tillräckliga skäl för
domaren att känna sig övertygad om uttalandets sanning.

Överhuvudtaget är det för den fria bevisteorien utmärkande, att intet bevismedel
redan på förhand uteslutes som odugligt, att fullgiltigt bevis kan åstadkommas
genom vilka medel och på vad sätt som helst samt att det ankommer
på domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skall anses äga. Naturligen
får emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skall anses för
sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller en viss
grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad; den bör
jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig.

Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan Sambandet
den legala bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen, åjj™^11
den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes därav, att de i och bevis teori.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen dag, att i ett bevissystem,
där det icke tillkommer domaren att bilda sig en egen uppfattning
om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen måste
ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm och utan hänsyn
till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande knappast
kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och med den skriftliga
uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna verkligen upptager
alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval av denna uppteckning
erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det bevisvärde, som tillkommer
varje utsaga, och med ledning härav fastställa resultatet. Det är här
närmast fråga örn en räkneoperation, för vars noggrannhet det endast kan vara
till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevisprövning.
Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett färdigt
omdöme, såsom att ett vittne- visat sig ostadigt i sin utsaga eller att han
avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplicerade
intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna endast
sällan fångas i skrift. Och även örn så skulle vara möjligt, komme protokollet
härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som i hög grad
skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och föranleda dennas
uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som verkställes först
efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende, låter sig uppenbarligen
icke göra. För den domare, som icke själv övervarit förhandlingen
eller, om han så varit, ej längre har densamma i friskt minne, blir protokollet
i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning i ett skriftligt förfarande
tenderar därför av omständigheternas egen makt att nedsjunka till en,
visserligen ej av lag, men av vissa schematiska regler bunden prövning. Den
fria bevisprövningen förlorar härigenom sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att vi
i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genomfört
fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav icke kan
betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av vår bevisningsrätt,
som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd, utgör ett
betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt, att den
nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme åt den fria bevisprövningen,
som måste anses önskvärt. På denna punkt torde den nuvarande
rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att olägenheterna av
skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, örn i enlighet med den fria
bevisprövningens grundsatser vittnes-jäven borttagas och paTtsutsagan inordnas
bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som
den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta
rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som måste
antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes och, var
och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda härigenom
i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma i omedelbar
följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och jämföras. Skiljaktigheter
i uppgifter kunna granskas och göras till föremål för närmare skärskådan.
Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens ledamöter i tillfälle
att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande samt deras
sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara till dem riktade frågor.
Det är på grundval av dessa på en gång samlade intryck av hela förhandlingen,
som bevisprövningen skall äga rum.

Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt medel
för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga eller
eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas uppenbarligen
i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av vittnen
eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum icke
lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet. Genom
framläggandet av detta material i ett sammanhang inför domstolen erhåller
denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att denna fördel skall
kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga hänsyn till varje omständighet,
som finnes vara av betydelse för sanningens utletande, liksom å
andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet utgöra förutsättningar
för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna nås.

På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för
ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att
en reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. Fölen
dylik reform ha ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts
starka sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att
fylla de krav, som med hänsyn till bevisningsresultatets tillförlitlighet måste
ställas på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning,
som nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berättigat,
och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av den
fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.

Jag sammanfattar den nu lämnade redogörelsen för den rådande förhandlingsordningen
sålunda. Förhandlingen, som från äldre tid bibehållit vissa inslag
av omedelbarhet och muntlighet, har särskilt i tvistemål alltmera övergått
till ett skriftligt förfarande. I samband därmed har ett uppskovssystem vunnit
insteg. Härigenom har allmänhetens intresse för rättsskipningen försvagats
och lekmännens deltagande däri försvårats. Vår bevisningsrätt kvarstår
alltjämt i betydande utsträckning på den legala bevisteoriens grund. Den sanningsplikt,
som bör åvila parterna, utkräves endast i ringa omfattning. I samma
mån som bevisprövningen frigöres och överlämnas åt domstolen till fritt
övervägande, framträder det skriftliga förfarandets oförmåga att härför skapa
de nödvändiga förutsättningarna.

Samman

fattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förfaran det.

Muntlighet.

Huvudgrunder för en rättegångsreform.

För den, som med mig ansluter sig till grundsatsen örn förhandlingens koncentration
och muntlighet, inställer sig nu spörsmålet, hur en dylik förhandling
skall anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Uppenbarligen
möta här ej obetydliga svårigheter. Å andra sidan torde dessa svårigheter
icke böra överskattas. Det må ej förglömmas, att vi -— till skillnad
från många främmande länder, som genomfört en muntlig, koncentrerad rättegång
-—- äga en inhemsk tradition att bygga på samt att vad det sålunda i
främsta rummet gäller ''är att vinna anknytning till denna, som i folkets allmänna
uppfattning aldrig förlorat sin livskraft.

I den tidigare framställningen lia ingående dryftats den skriftliga förhandlingsordningens
brister och mot densamma uppställts en förhandlingsordning,
grundad å muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Av vad sålunda yttrats
ligger nära till hands att draga den slutsatsen, att åt dessa principer borde
tillmätas ett absolut herravälde samt att varje avvikelse från de med nu antydda
utgångspunkter utstakade riktlinjerna skulle vara bannlyst. De förhållanden,
varunder rättsskipningen har att fullfölja sin uppgift, äro dock alltför
skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Dessa
principer ställas i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande
jämväl till andra faktorer. Det är då principen, som måste vika, för att i det
särskilda fallet ge rum för en annan anordning, som prövas lämpligare. Ty
principen är icke självändamål utan ett hjälpmedel för en god rättegång. Å
andra sidan må det förhållandet, att principen ej kan helt genomföras, icke
tagas till intäkt för att den är oriktig och därför bör övergivas. En rättegångsordning
måste alltid uppbyggas å vissa principiella grunder, men det
bör tillkomma de praktiska behoven att bestämma den närmare utformningen.

Den av mig förordade, förhandlingsordningen innebär, att processmaterialet
skall framläggas för domstolen i muntlig form. Det är alltså i regel icke tilllåtet
för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller
att uppläsa sådana inlagor. En dylik uppläsning berövar förhandlingen dess
naturlighet och rörlighet samt försvårar för domaren uppgiften att utan onödig
omgång tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen är en uppläsning
av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse.
Uppenbarligen föreligger intet hinder för parten att till stöd för minnet begagna
anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för
att underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar,
ej heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kontrakt
eller redovisningsräkningar.

Det har av åtskilliga anmärkts, att den muntliga framställningen skulle
ställa alltför stora krav å parterna, samt i samband härmed givits uttryck åt
den farhågan, att dessa för sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkesadvokater,
varigenom — örn ej på grund av lag så dock till följd av omständigheternas
makt -— advokattvång skulle komma att bliva rådande. Denna farhåga
torde dock vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen bör icke äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

karaktären av mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett meningsutbyte
under ordförandens ledning. För den part, som utan omsvep och
undanflykter vill för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon
svårighet att fullgöra denna uppgift. Ingen kan ju bättre än parten känna de
faktiska omständigheterna i målet. Något krav å framställningens formella
fulländning bör ej rimligen göras gällande, överhuvudtaget torde den ej sällan
förekommande uppfattningen örn det muntliga förfarandets stora krav å
parterna vara i hög grad överdriven. Det finnes icke någon anledning antaga,
att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i de särskilt å
landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen själva
muntligen utföra sin talan. Av min verksamhet som vattenrättsdomare har
jag ock vunnit bekräftelse, att den svenska allmogen ingalunda saknar förmåga
att jämväl utan hjälp av juridiskt biträde inför domstolen tillvarataga
sina intressen. Emellertid torde intet hinder möta att för de säkerligen sällsynta
fall, då skälig hänsyn till parten kräver det, tillåta part, som själv utför
sin talan, att härför begagna av honom författad skrift.

För en koncentrerad förhandling är det av vikt, att samtliga — parter, vittnen
och andra — som skola höras i målet, på en gång äro tillstädes för att deltaga
i förhandlingen. Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför
domstolen måste inskärpas genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu
är fallet. Är den kallade av laga förfall hindrad att närvara, bör det åligga
honom att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Har
vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, bör det ankomma
på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen
bör inställas eller, örn det finnes lämpligare, förhandling ändå äga rum. I
senare fallet bör förhandlingen för den eller de uteblivnas hörande fortsättas
inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma domare, som deltagit
i den tidigare förhandlingen.

En koncentration av förhandlingen kräver emellertid jämväl andra åtgärder.
Till förberedande av rättsförhandlingen ha parterna, var å sin sida,
att sörja för att utredning och bevisning erhålla nödig fullständighet. Den ena
partens åtgöranden härutinnan äro i hög grad beroende av den andres. Ett påstående
kan av motparten lämnas obestritt. För sådant fall erfordras i allmänhet
icke någon bevisning från den part, som framställt det. Men även
då motparten med visshet kan antagas bestrida påståendet, kan läget vara
i hög grad oklart. För vardera parten inställer sig här den frågan, vilken bevisning
den andra parten ämnar åberopa. Svaret härå är uppenbarligen av stor
betydelse för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv anser
sig böra förebringa. Av det nu anförda torde framgå, att därest parterna
skulle skrida till förhandling inför domstolen utan någon föregående kännedom
om varandras inställning till tvistefrågan, denna deras bristande kännedom
skulle leda till antingen att den utredning, som av endera förebragtes,
komme att bliva mera omfattande än som betingades av den andres ståndpunkt,
eller ock att en part helt oförberett såge sig försatt i det läget, att hans utred Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

Koncentra tion.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ning med hänsyn till den, som framförts av motparten, vore otillräcklig. I det
förra fallet skulle ändamålslösa kostnader ådragas parterna och i det senare
skulle följden bliva ett eljest onödigt uppskov med förhandlingen.

I själva verket utgör det redan under nuvarande rättegångsförfarande en
kännbar brist, att icke den egentliga rättsförhandlingen föregås av någon förberedande
förhandling mellan parterna, varigenom stridigheterna dem emellan
kunde klarläggas. Parterna komma nu ofta till domstolen okunniga om
varandras ställning till saken. Det ligger i öppen dag, att detta förhållande
medför stora olägenheter i riktning av rättegångens uttänjande genom ideliga
uppskov. Dessa olägenheter skulle vid ett koncentrerat förfarande stegras till
ett avgjort hinder för varje ordnad förhandling. Den egentliga rättsförhandlingen,
huvudförhandlingen, bör alltså för att syftet med densamma skall kunna
vinnas föregås av en förberedande förhandling eller s. k. förberedelse.

En sådan förberedelse är hos oss icke alldeles okänd. Den äger sålunda enligt
vattenlagens bestämmelser rum i vattenmål. Innan ett mål av vattendomstolen
behandlas skall i allmänhet under vattenrättsdomarens ledning en förberedande
skriftväxling ske mellan parterna. Vattenrättsdomaren äger härvid
föreskriva i vilka hänseenden det åligger part att avgiva yttrande ävensom
infordra uppgift å den bevisning, vartill parten anser sig äga tillgång. Brister
någondera parten i fullgörandet av sådant åläggande och vållas därigenom uppskov
i målet, är den försumlige, ändå att hans talan bifalles, skyldig att gottgöra
motparten de utgifter, som till följd därav åsamkats denne. Ett förberedande
förfarande tillämpas även vid arbetsdomstolen. Jämväl vid några av
de allmänna underrätterna har, dock utan uttryckligt stöd i lag, ett snarlikt
förfarande vunnit insteg och därvid ingått som ett led i strävandena för en
begränsning utan lagändring av det nu rådande uppskovsväsendet.

Förberedelsens ändamål är, såsom redan antytts, icke att utgöra en del av
själva rättsförhandlingen utan att skapa förutsättningar för dennas koncentration
genom ett närmare klarläggande av parternas ståndpunkter, deras angrepps-
och försvarsmedel. Lämpligast är, att denna förberedelse försiggår
inför och under ledning av en opartisk person. Då förberedelsen icke ingår
som ett led i själva rättsförhandlingen, synes det icke vara nödvändigt, att
domstolen som sådan ålägges denna uppgift.

Vid förberedelsen bör till en början käranden lämna motparten en redogörelse
för sina yrkanden och de faktiska omständigheter, på vilka varje särskilt yrkande
stöder sig. Svaranden har därefter att angiva, huruvida och på vilken
grund yrkandet av honom bestrides. Är sålunda fråga örn klander av en redovisning,
som omfattar olika poster, genomgås varje post och parterna lämnas
tillfälle att uttala sig därom. På detta sätt utskiljes vad mellan parterna är
ostridigt från de egentliga tvistepunkterna. Vad de sistnämnda angår återstår
därefter frågan örn de bevis, envar har att åberopa, och vad han avser att
styrka med varje bevismedel. Jämväl härom åligger det parterna att meddela
upplysningar. För part, som åsidosätter sin skyldighet härutinnan,
bör stadgas som påföljd att han — även för det fall, att han vinner målet —
har att vidkännas och alltså jämväl ersätta motparten de kostnader, som vållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 99

av hans underlåtenhet t. ex. genom ett därav föranlett uppskov med rättsförhandlingen.

Det är utan vidare uppenbart, vilken lättnad en förberedelse, anordnad på sätt
nu antytts, innebär för parterna. Ett tillfälle erbjuder sig därjämte för domaren
att på ett tidigt stadium av tvisten söka sammanjämka parternas ståndpunkter,
avlägsna förekommande missförstånd och så bringa saken till förlikning.
Särskilt för en part, som personligen utför sin talan, torde förberedelsen
vara av stort värde. Det är nämligen att vänta, att domaren, med bibehållande
av sin opartiska ställning, härvid genom lämplig handledning sörjer för att
parten sättes i stånd att bevaka sin talan.

Då med förberedelsen icke avses, att den skall ersätta rättsförhandlingen eller
någon del av denna, bör något upptagande av vittnesbevisning vid densamma
i regel icke förekomma. Ej heller bör något avgörande av målet äga rum på
detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligen ske, då svaranden
medger käromålet eller då, vid svarandens utblivande, någon egentlig
rättsförbandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna delade, huruvida
jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande av bevis,
må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor försiktighet vara på
sin plats. Eljest föreligger fara, att rättsskipningen i större utsträckning
kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen. En dylik
utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet och framför
allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen.

Vad därefter angår sättet för förberedelsen kan denna under domarens ledning
anordnas antingen såsom en förberedande muntlig förhandling mellan parterna
eller såsom skriftväxling. Intet hindrar, att förfarandet efter omständigheterna
övergår från den ena av dessa former till den andra. Avgörandet härutinnan
bör tillkomma domaren och göras beroende av målens olika karaktär.
Vid våra vattendomstolar tillämpas med gott resultat skriftlig förberedelse.
I en del fall och särskilt sådana, där det kan förväntas att parten personligen
för sin talan, torde den muntliga formen vara att föredraga. Då så äger rum,
bör över vad som förekommer föras protokoll för att, örn behov därav yppas,
kunna av parterna åberopas vid huvudförhandlingen.

En fråga, vid vars besvarande meningarna gå starkt isär, är den, vilken betydelse
förberedelsen bör äga för huvudförhandlingen. Såtillvida råder dock
samstämmighet att, såsom jag redan antytt, en part äger att åberopa sig å förberedelsen
såsom bevis t. ex. för medgivanden, gjorda av andra parten. Vad meningsskiljaktigheten
avser är huruvida domstolen har skyldighet att självmant
beakta vad som förekommit vid förberedelsen. Det synes mig som örn med denna
inställning frågan icke vore av större praktisk betydelse. För parterna torde
det framstå som självklart, att det resultat, som vunnits vid förberedelsen, skall
bilda utgångsläge för huvudförhandlingen. Skulle någondera vid denna intaga
en annan ståndpunkt, bör det vara domarens uppgift att därå fästa parternas
uppmärksamhet. Uppenbarligen får emellertid till grund för domen icke
läggas något material, som ej förebragts vid huvudförhandlingen. I annat
fall kan den avgörande förhandlingen lätt komma att överflyttas till förbere -

100

Kungl. May.ts proposition nr 80.

Omedel barhet.

Protokoll.

delsen och huvudförhandlingen komma att nedsjunka till ett tomt sken. Härigenom
skulle såsom redan berörts de intressen motverkas, som äro förknippade
med rättegångens offentlighet och lekmännens deltagande i rättsskipningen.

Av vad jag tidigare yttrat framgår, att vid huvudförhandlingen materialet
skall föreläggas domstolen i muntlig form samt att det är å domstolens omedelbara
uppfattning av vad sålunda förekommit, som domen skall byggas. Denna
uppfattning skall alltså icke såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller
någon del därav fört protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt är att i
fråga örn sådana bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet är
knutet till själva utsagan, denna utsaga alltid skall avgivas vid huvudförhandlingen
och inför den domstol, som har att döma i saken. Ett fasthållande av
detta krav är uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem, som är
grundat å fri uppskattning av bevisningen. Såsom tidigare utvecklats är det
just i denna omständighet, som det muntliga, omedelbara förfarandet har sitt
avgjorda företräde framför det skriftliga. Tyvärr är det dock jämväl på denna
punkt oundgängligt att göra vissa avvikelser från omedelbarhetsprincipen, avvikelser,
som påkallas av tvingande praktiska skäl. Det kan sålunda inträffa,
att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke är i stånd
att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse vid denna
skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande av omedelbarhetsprincipen
skulle här kunna leda till, att en part ginge helt miste örn sin
kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat alltså framtvingas, som
stöde i direkt strid med det egentliga syftet med all rättegång, främjandet av
det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse måste i sådana fall stå
parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen, eventuellt vid
annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret bör då kunna åberopas som
bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i allmänhet tillkommer det härvid domstolen
att efter fri prövning uppskatta den sålunda återgivna utsagans bevisvärde.
Att domstolen för en sådan uppskattning icke äger lika goda utgångspunkter
som då utsagan avgives omedelbart inför domstolen, ligger emellertid
i öppen dag.

De nu antydda undantagen böra, därest syftet med förhandlingens omedelbarhet
icke skall äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas
av förhållandena. Detta omdöme gäller särskilt förhandlingen vid underrätten,
där på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och sanningsprövningen
alltid måste vila. Vad angår överrättsförfarandet komma otvivelaktigt
jämväl andra synpunkter i beaktande. Innan jag övergår till denna
fråga, torde det vara lämpligt att upptaga ett annat, med det förra sammanhängande
spörsmål.

Vid en förhandling, som vilar på omedelbarhetsprincipen, komma protokollen
icke längre att utgöra grundval för domen. Strängt taget skulle därav följa,
att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bliva helt överflödiga.
Emellertid tillkomma jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn,
som verka i annan riktning. Sålunda har framhållits, att en uppteckning i pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

101

tokoll av bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta
för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen
som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbigåtts
vid prövningen, att vid fullföljd av målet till högre instans det ur bevisprövningens
synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning
av innehållet i de utsagor, som avgivits vid underrätten, att protokoll
jämväl erfordrades vid prövning av frågor örn resning, nåd, villkorlig frigivning
och åtal för falsk utsaga samt att avsaknaden av protokoll skulle i stor
utsträckning medföra en återupprepning av bevisningen i överrätterna jämväl
i sådana fall, då något behov därav eljest icke förelåge.

Det torde icke kunna förnekas, att de sålunda anförda skälen för bevisningens
upptagande i protokoll äga berättigande, även örn därigenom ett tyngande
moment införes i förhandling och processledning. Särskilt ur parternas synpunkt
är det uppenbarligen av vikt, att utsagor, som tjäna som bevismedel, upptecknas
och detta ej minst vid fullföljd till högre instans. Ett återupprepande
av bevismaterialet i hela dess omfattning är alltid förknippat med vanskligheter.
Under den mellantid, som förflutit, kan ett vittnes hågkomst av vad
som tilldragit sig ha fördunklats och hans uppfattning påverkats. Genom dödsfall
eller andra omständigheter kan ett bevismedel ha gått helt förlorat. Med
hänsyn till de stora svårigheter och kostnader, som äro förenade med en förnyad
bevisupptagning i överinstansen, torde någon ovillkorlig skyldighet att upprepa
bevisningen icke i allmänhet böra åläggas parterna. Detta förhållande inskärper
uppenbarligen i än högre grad vikten av att sanningsprövningen vid
underrätten sker med all möjlig omsorg och tillförlitlighet. Underrättens avgörande
i bevisfrågan bör i regel vara utslagsgivande, såvida ej omständigheter
tillkomma, som rubba tilltron. Protokollen ha härutinnan en ej ringa betydelse
ur kontrollsynpunkt. För min del har jag därför stannat vid den uppfattningen,
att utsagor, som avgivas under straffansvar, skola antecknas i protokoll.
Jämväl i andra fall kan emellertid, särskilt med hänsyn till överrättens
bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara av den
betydelse, att uppteckning därav bör äga rum. Däremot bör protokollet under
inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i vad de avse närmare
utveckling av parternas påståenden eller värdesättning av bevisning eller
rättsliga spörsmål.

Då jag sålunda anser mig böra i viss utsträckning förorda protokollering,
utgår jag ifrån, att intet bör underlåtas som är ägnat att lätta den börda, som
protokollföringen otvivelaktigt medför för domstolen. Detta är så mycket angelägnare
som det nu tillämpade sättet i fråga örn protokollens uppsättande understundom
lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av ofta knapphändiga
minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas att upphöra
och protokollet färdigstiillas vid själva förhandlingen. Endast härigenom
kan vinnas den kontroll, som är protokollets huvudsyfte.

I vårt land har av ålder gällt den grundsatsen, att part äger utan anlitande Partenia och
av ombud inför alla domstolar, såväl lägre som högre, själv utföra sin talan.eras om u
,Vad angår överrätterna är dock denna rätt med hänsyn till förfarandets

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skriftliga natur av ringa betydelse. Att denna partens urgamla rätt bör bibehållas
i en ny rättegångsordning torde icke kunna bliva föremål för delade
meningar. Framför ombudet äger parten det företrädet, att han i allmänhet
av egen erfarenhet känner de faktiska förhållanden, varpå han grundar sin
talan. Hans brist i rättsliga insikter kan och bör efter omständigheterna ersättas
av en klok och taktfull vägledning från domaren.

Å andra sidan äger parten rätt att, örn man bortser från de grövre brottmålen,
i rättegången företrädas av ombud. Vid val av ombud är stor frihet
inrymd åt parten. Enligt lagens ordalag skola de, som för andra må tala
och svara, vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige’, varjämte tillägges,
att ej bör någon allmänneligen därtill brukas, som av rätten, där saken drives,
ej godkänd är och lov därtill fått’. Försök lia ej saknats att för behörighet
som ombud uppställa krav å juridisk examen, men dessa lia icke lett till
resultat. Det torde ej kunna förnekas, att förhållandena å detta område icke
äro i allo tillfredsställande, även örn en förbättring under de senaste årtiondena
gjort sig märkbar. Ombudets uppgift är i främsta rummet att tillvarataga
partens intressen, och han fyller illa denna sin uppgift örn han invecklar
parten i en rättegång, som han inser eller bör inse vara utsiktslös. Det är
ej allenast parterna, som härigenom tillskyndas förfång; ur allmän synpunkt
kan det ingalunda vara likgiltigt, örn domstolarna på detta sätt betungas och
statsverket härigenom åsamkas ändamålslösa kostnader. Å ombudet måste vidare
ställas den fordran, att han äger förmåga och vilja att tillvarataga partens
rätt, så att rättsförlust ej åsamkas denne genom ombudefs försumlighet
eller bristande insikter. Det torde ej heller kunna anses som obilligt att, då
lagen tillåter parter att begagna sig av ombud, den härmed förknippar sådana
villkor, som äro ägnade att främja en god rättsskipning. Ur nu antydda synpunkter
ligger det nära att för rätt att gå parter till handa såsom rättegångsombud
jämväl uppställa kravet a juridisk utbildning. Då jag emellertid det
oaktat icke velat ansluta mig till detta krav, såvitt angår underrätterna, har
mitt huvudskäl varit, att bland de icke rättsbildade rättegångsombuden otvivelaktigt
finnas betrodda och allmänt aktade personer, som på ett oklanderligt
sätt fylla sin uppgift vid förhandlingarna i underrätten, och att dessutom
en dylik åtgärd måhända skulle, särskilt för landsbygden, medföra vissa olägenheter
och ett allt för starkt intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde
icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om förfarandet
i överrätterna. Härtill kommer, att i dessa instanser de rättsliga momenten
i rättegången intaga en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod
juridisk utbildning hos ombuden alltså avsevärt vinner i styrka. Hur detta
krav lämpligast skall tillgodoses, synes mig böra bliva föremål för ingående
överväganden vid utarbetande av lagstiftning i ämnet.

I nära samband med frågan örn partens rätt att låta sig företrädas av ombud
står den örn skyldighet för part att på kallelse infinna sig inför domstolen för
att medverka till sakens utredning. Enligt gällande lag åligger part personlig
inställelse inför domstolen, ’när domaren det fordrar’. Befogenheten att kalla
parten till personlig inställelse har emellertid i praktiken förlorat sin betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

103

I en rättegångsordning, vilken sätter som sitt mål att för sanningens utforskande
anlita varje hjälpmedel, som står till buds, kan något undantag icke göras
för parten. Jämväl å honom vilar skyldigheten att bidraga till den materiella
rättens förverkligande, och det är allenast på denna grund han äger att påkalla
rättsordningens skydd. Denna uppfattning leder följdriktigt till uppställande
av kravet å sanningsplikt ej allenast för vittnen och andra, som utan
att vara parter höras inför domstol, utan jämväl för parterna. Frågan på vad
sätt och i vilken utsträckning denna partens sanningsplikt bör göras gällande
sammanhänger med spörsmålet örn bevismedlen, deras användning och värdering.

I framställningen rörande utgångspunkterna för en rättegångsreform har Bevisningen.
jag behandlat den fria bevisprövningen och givit ett avgjort företräde åt dess Allmänna^
grundsatser framför den legala bevisteoriens. Vad angår de principiella spårs- y ^
målen kan jag därför hänvisa till vad jag sålunda yttrat. Emellertid torde
det vara lämpligt att här dryfta vissa med bevisupptagning och bevisvärdering

sammanhängande frågor av mera speciell natur.

En av den fria bevisprövningens viktigaste grundsatser är, att domstolen
icke är utestängd från någon kunskapskälla med hänsyn till dennas särskilda
natur samt att domstolen vid sin sanningsprövning sålunda har att taga i övervägande
allt, som förekommit i målet och kan vara av betydelse för utgången.
Uppenbarligen äger domstolen dock ej grunda sin dom på upplysningar, som ej
förebragts vid förhandlingen inför domstolen utan allenast härleda sig från
någon eller några domstolsledamöters enskilda kännedom. Det skulle förvisso
innebära en stor fara för rättssäkerheten, örn domstolen skulle äga att taga hänsyn
till material, som framkommit först vid en enskild överläggning mellan
domstolens ledamöter och sålunda ej varit utsatt för parternas granskning.

Däremot bör det icke anses utgöra något hinder för domstolen att tillgodogöra
sig den särskilda erfarenhet eller sakkunskap eller den ortskännedom, som
någon av domstolens ledamöter må äga, eller att beakta omständigheter, som
äro allmänt veterliga och vilkas riktighet icke rimligen kan ifrågasättas.

I ett fritt bevissystem, enligt vilket varje omständighet av vad beskaffenhet
som helst kan tjäna som bevismedel, föreligger icke samma behov av bevisregler
som i de äldre, på den legala bevisteoriens grund vilande bevissystemen.
Emellertid kunna sådana regler, särskilt i fråga örn sättet för bevisningens upptagande,
icke helt undvaras.

Yad då först angår partsutsagan möter frågan, vilka medel böra användas Förhsr med
för att inskärpa partens sanningsplikt. I detta hänseende kunna olika alter- partl
nativ väljas. Närmast kommer otvivelaktigt i fråga att belägga varje falsk
utsaga, som av part avgives vid huvudförhandlingen, med straffansvar. Därest
denna utväg skulle stöta på allt för starka betänkligheter, återstår till övervägande
ett särskilt förhör med parten, vid vars företagande, förhörets karaktär
uttryckligen skulle tillkännagivas. Frågan örn det straff, som bör åsättas
den falska partsutsagan, torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till
närmare behandling. Att vid straffets bestämmande hänsyn bör tagas till den
kollision, som här föreligger mellan å ena sidan partens sanningsplikt och å

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vittnen.

Sakkunniga.

andra sidan hans med rättegången förknippade intresse, synes icke obilligt.
Straffet torde alltså icke böra givas fullt samma stränghet som straffet för
falsk vittnesutsaga. Den nu nämnda intressekonflikten lärer böra leda till att
partsförhör under straffansvar allenast må äga rum i tvistemål.

Beträffande vittnesbevisningen innebär den fria bevisprövningen ett avskaffande
av samtliga nu gällande vittnesjäv. Envar, som ej är part i målet, må
höras som vittne. I allmänhet äger icke en till vittne åberopad person rätt att
undandraga sig vittnesmål. Vittnesplikten är en skyldighet, som åvilar medborgaren
i rättsordningens intresse. I vissa fall kunna emellertid ur billighetssynpunkt
starka skäl föreligga för en eftergift. Sålunda skulle det framstå som
en knappast försvarlig hårdhet, örn den tilltalades maka, hans föräldrar, barn
eller syskon skulle göra sig förfallna till mened för det de förtegat omständigheter,
genom vilkas yppande den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I
sådana fall synes det böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnesmål
må honom avkrävas eller ej; och han bör i intet fall vara skyldig att meddela
något, som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal.

Såsom ett medel att inskärpa vittnets sanningsplikt föreskriver vår lag, liksom
flertalet främmande lagar, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed.
Emellertid äger Kungl. Majit förordna, att den, som på grund av sin religiösa
övertygelse anser sig förhindrad att fullgöra edgång, må utbyta eden
mot en försäkran på heder och samvete. Tillräckliga skäl till avvikelse från
den i vår rätt intagna ståndpunkten beträffande vittneseden torde icke föreligga.
Rätten att utbyta eden mot en högtidlig försäkran bör emellertid i lag
fastställas och prövningen torde, till undvikande av omgång och tidsutdräkt,
böra överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skall höras.

Vad angår sättet för vittnesutsagans upptagande har redan tidigare framhållits,
att denna bör avgivas muntligen. Det ej sällan förekommande bruket
av vittnesattester, som är ägnat att på förhand binda vittnets uppfattning, bör
helt förbjudas, varav dock uppenbarligen icke följer, att vittnet ej må äga att
till stöd för minnet begagna anteckningar. Vittnesförhöret, som bör stå under
ordförandens ledning, bör vara så anordnat, att tillfälle lämnas vittnet
till en fri och såvitt möjligt sammanhängande framställning.

Ett bevismedel, som numera i stor utsträckning kommer till användning såväl
i tvistemål som i brottmål, är bevisning genom sakkunniga. Vår nu gällande
lag innehåller därom, örn man bortser från speciallagstiftningen, icke några
bestämmelser, något som måste betecknas som en allvarlig brist. Till
skillnad från vittnesbeviset, som närmast avser att bibringa domstolen
övertygelse örn att ett visst sakförhållande föreligger, har sakkunnigbeviset till
uppgift att fullständiga domstolens egna insikter å ett speciellt område, där
domstolens ledamöter eljest icke skulle äga erforderliga kunskaper för att på
ett givet sakförhållande bygga ett självständigt omdöme. Av den olikhet, som
sålunda föreligger mellan sakkunnig- och vittnesbeviset, följer, att reglerna
rörande de båda bevismedlen måste komma att förete ganska väsentliga skiljaktigheter.
Medan uppgiften att förebringa bevisningen i regel tillkommer
parterna, måste frågan, huruvida domstolen för sin dömande verksamhet är i

Kungl. May.ts proposition nr 80.

105

behov av särskild sakkunskap rörande ett visst ämne, uppenbarligen i första
hand vara beroende av domstolens uppfattning härutinnan. Domstolen är
alltså, oberoende av parternas åtgöranden, berättigad att begagna sig av det
sakkunniga biträde, som den anser nödigt. För detta ändamål anlitas också
i stor utsträckning redan nu ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner.
Mera obenägna torde de svenska domstolarna vara att självmant
tillkalla enskilda personer såsom sakkunniga, beroende närmast på de kostnader,
som därigenom åsamkas parterna. I anslutning härtill har utvecklingen
alltmer gått i den riktningen, att sakkunnigbevisningen ankommit
på parternas initiativ, vilket medfört, att de tillkallade sakkunniga icke alltid
intaga den oberoende och opartiska ställning, som bör vara oskiljaktig
från ett dylikt uppdrag. I allmänhet bör därför gälla, att uppdrag som
sakkunnig meddelas av domstolen, part dock obetaget att å sin sida tillkalla
särskild sakkunnig.

Jämväl i fråga örn sättet för bevisningens upptagande föreligger en väsentlig
skillnad mellan vittne och sakkunnig. Då resultatet av den sakkunniges
undersökning i allmänhet har formen av ett skriftligt utlåtande, kan icke å
sakkunnigbeviset, i samma utsträckning som i fråga örn vittnesbeviset, uppställas
den fordran, att det skall i muntlig form framläggas inför domstolen.
Ett sådant krav kan beträffande ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner
redan på grund av sakens natur i allmänhet icke tillmötesgås. Uppenbart
är även, att värdesättningen av ett sakkunnigutlåtande väsentligen är beroende
av helt andra faktorer än dem, som göra sig gällande beträffande utsaga av
part eller vittne. För klarläggande av innebörden av ett avgivet utlåtande kan
det dock i många fall vara av vikt, att den sakkunnige höres inför domstolen.
I sådant fall bör möjlighet därtill förefinnas antingen parten framställer yrkande
därom eller domstolen eljest finner det böra äga rum.

Behov av sakkunnigs tillkallande kan yppas under alla skeden av förfarandet.
Ur synpunkten av rättegångens koncentration är det dock av stor betydelse,
att denna fråga såvitt möjligt vinner sin lösning redan under förberedelsen.
Har förordnande då meddelats örn inhämtande av sakkunnigs yttrande, bör
tillfälle lämnas parterna att redan före huvudförhandlingen taga del av detsamma
för att fatta ståndpunkt till frågan, hirruvida de å sin sida vilja påkalla
förhör med den sakkunnige eller förebringa särskild sakkunnigbevisning.
I annat fall ligger den faran nära, att för detta, ändamål uppskov med huvudförhandlingen
blir nödvändigt.

Då i 1734 års lag beträffande skriftliga bevis stadgades att, om någon företer
sådana bevis att sin talan därmed styrka, domaren har att noga pröva
deras beskaffenhet och riktighet så ock vad vitsord och verkan de i saken
äga, innebar denna föreskrift en för den tiden påfallande avvikelse från den
legala bevisteorien. Den fria bevisprövning, som sålunda redan gäller, bör
bibehållas. Däremot saknar vår nu gällande lag allmänna bestämmelser
om editionsplikt i fråga örn skriftlig handling eller med andra ord om
skyldighet för den, som innehar sådan handling, att inför domstol förete
den på yrkande av någon, som vill åberopa handlingen som bevis. Att

Skriftliga

bevis.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Särskilda
regler örn
förfarandet
i brottmål.

Allmänna

grander.

en dylik editionsplikt föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är allmänt
erkänt, även örn meningarna äro delade angående dess omfattning. I
vissa fall kan editionsplikten grundas å ett materiellt-rättsligt förhållande
mellan den, som påyrkar handlingens utgivande, och handlingens innehavare,
såsom i fråga örn gäldenärs rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I
andra fall är anspråket på handlingens utbekommande av rent processuell natur;
ett dylikt anspråk är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som
åligger varje medborgare att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande,
och står alltså vittnesplikten nära. Örn den skriftliga handlingen är i motpartens
besittning, synes en mera ovillkorlig skyldighet att förete handlingen
kunna föreskrivas. Ur principiell synpunkt torde ej möta något hinder att göra
editionsplikt gällande också mot en utom rättegången stående person, därest
det kan antagas vara av vikt för sanningens utforskande och innehavarens
berättigade intressen ej därigenom kränkas. Utfallet är här närmast beroende
på en avvägning av de intressen, som sålunda stå emot varandra.

I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbarligen
angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger
eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling, varom är
fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. För att detta syfte skall kunna
nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande regler.
Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen träffa
ett avgörande härutinnan. Att i detta sammanhang intaga någon definitiv
ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt.

Den av mig tidigare lämnade redogörelsen i fråga örn förfarandet har i
främsta rummet avsett tvistemålen. De därvid angivna grunderna äga uppenbarligen
tillämpning jämväl å rättegången i brottmål. Med hänsyn till
brottmålens beskaffenhet och särskilt det offentliga intresse, som knyter sig
till dessa mål, krävas dock på åtskilliga punkter andra anordningar än för
tvistemålens del.

Det mest kännetecknande för straffprocessen är enligt nutida uppfattning,
att en rättskränkning, som belägges med straff, anses riktad omedelbart mot
staten som rättsordningens upprätthållare samt att det är staten som i denna
sin egenskap påtager sig uppgiften att själv genom sina organ beivra densamma.
Utkrävande av straff är alltså en angelägenhet, som principiellt icke
beror av den förorättades vilja. På denna punkt föreligger en avgjord skillnad
i förhållande till civilprocessen. En åtgärd, varigenom ett ingånget avtal
åsidosättes, innebär jämväl den en kränkning av rättsordningens bestämmelse,
att avtal skola hållas. Men i allmänhet har lagstiftaren icke ansett en
sådan kränkning vara av den betydelse, att den bör beläggas med straff, utan
överlämnat åt kontrahenterna själva att avgöra, huruvida den skall rättsligen
fullföljas. I anslutning till det nu anförda säges civilprocessen bestämmas av
dispositionsprincipen, under det att straffprocessen behärskas av officialprincipen.

I äldre tid har uppfattningen varit en annan. Den äldsta svenska straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

107

processen kände icke den nu antydda skillnaden. Brottets beivrande var i
stort sett målsägandens ensak, och straffet, som mestadels utgjordes av böter,
betraktades som ett vederlag till målsäganden. Denna uppfattning kommer
ännu till synes däri, att enligt vår nu gällande strafflag åtalsrätt beträffande
vissa brott, vilkas beivrande ej anses påkallat av något större allmänt intresse,
tillkommer målsäganden ensam. Straffprocessen närmar sig i dessa fall civilprocessen.
Målsäganden har i sin makt att förlika saken och, om han beivrar
den, att ensam sörja för utredningen. I andra fall intager lagen en mellanståndpunkt.
Målsäganden har initiativet. På honom beror, örn åtal skall anställas,
men har han beslutat sig för åtal, äger han påkalla statens biträde.
Bortser man från nu antydda undantag, står vår gällande strafflagstiftning
på officialprincipens ståndpunkt. Det är alltså staten, som genom sina organ
har att tillse, att ett begånget brott beivras och att den brottslige befordras
till det straff, som enligt lag bör följa å brottet. Enligt vår tids åskådning ha
de olika uppgifter, som härutinnan åvila staten, alltmer fördelats å olika samhällsorgan
sålunda, att brottslingens uppspanande och bevisningen för hans
fällande anförtrotts åt polis- och åklagarväsendet, under det att domstolens
uppgift begränsats till den dömande verksamheten. Jämväl på denna punkt
föreligger ett avsteg från äldre uppfattning, enligt vilken jämväl utredningen
i stor utsträckning ankom på domstolen, som härigenom blev på en gång såväl
åklagare som försvarare och domare. Denna senare princip kallas den inkvisitoriska
i motsats till den först antydda, den ackusatoriska.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att den ackusatoriska principen bör
tillerkännas företräde. Vid tillämpning av denna princip har domstolen lättare
att bevara sin opartiskhet och därigenom tryggas tilliten till rättsskipningens
objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lägges på andra organ, som
äro bättre ägnade härför än domstolen.

Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling
mellan två parter, den ena — där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden -—
åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens
y ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant för
statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige och
endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans brott.
Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala mot
den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån. Ur
rättsordningens synpunkt är det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att ej
den oskyldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff
han förtjänar.

I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad
om någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger
alltså begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den bevisning,
som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning,
närvara vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshandlingar,
såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds.
Med den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förberedande

nndersökning.

sakens utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen
infinna sig vid domstolen, lian äger icke undanhålla bevisning eller på annat
sätt försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker
undandraga sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom.
Enligt nutida uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och
med förmånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som
i en straffprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt
och å den andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff,
föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot
sin vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en bestämd
avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade
icke betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för domaren
att vinna utredning i målet.

Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt, som jag nu
antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken, att
han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den
tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättigheter,
bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse
är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund
av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare, genom
statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats har på senare
tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande
lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger
sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen
eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget initiativ
förordna biträde.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftningen
sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipningens
säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad
som här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som handha
åtalet å ena sidan och försvaret å den andra. Till denna fråga skall jag
emellertid återkomma i annat sammanhang.

En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning är, att förundersökningen
i brottmål icke gjorts till föremål för reglering i lag. Detta förhållande
sammanhänger därmed att vid tillkomsten av 1734 års lag lagstiftningen ännu
stod kvar på inkvisitionsprincipens ståndpunkt och i överensstämmelse med
denna ansåg domstolens uppgift omfatta målets utredning i dess helhet och
sålunda jämväl deri förberedande undersökningen. Med den övergång till
ackusatorisk förhandling, som efter hand ägt rum, har behovet av en förberedande,
från domstolsförhandlingen skild undersökning gjort sig allt starkare
gällande. En sådan har också utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser
härom ha vid skilda tidpunkter influtit i instruktioner för åklagar- och polisväsendet.
Dessa bestämmelser avse dock huvudsakligen frågan om de myndigheter,
som ha att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid undersökningen.
Det är tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kan
undvaras i en ny rättegångsordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

109

Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra, huruvida
åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan. För
vinnande av en koncentrerad huvudförhandling är det av stor vikt, att förundersökningen
blir så fullständig som möjligt och att sålunda förhör hålles
med alla, som ha sig något bekant i saken. Själva bevisupptagandet bör emellertid
vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistemålens del anförts
mot ett undanskjutande av domstolsförhandlingen till förmån för förberedelsen,
göra sig uppenbarligen gällande med ännu större styrka i fråga örn brottmålen.
Det undersökningsförfarande, som för närvarande tillämpas såväl å
landsbygden som i flertalet städer, har kännetecknats som ett av åklagaren i
egenskap av polismyndighet lett förfarande. Till stöd för denna anordnings
bibehållande har framhållits den intima samverkan mellan polispersonalen och
den åtalsbeslutande myndigheten, som ur utredningssynpunkt måste anses i
hög grad önskvärd. Å andra sidan har mot densamma aberopats, att anordningen
med åklagare eller polismyndighet som undersökningsledare kan innebära
en viss fara för den misstänktes rättssäkerhet. Ur denna synpunkt har
i stället förordats ett system, enligt vilket förundersökningen, sedan det egentliga
spaningsarbete vore avslutat och misstankarna riktats mot en bestämd
person, skulle stå under ledning av en särskild förhörsdomare.

Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad
med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig kompetens,
att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska grundsatser,
att den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att någon utväg att
omedelbart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet,
icke står den misstänkte till buds. Det torde dock icke ligga utom räckhåll att
jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen i dessa hänseenden
åvägabringa mera betryggande förhållanden. Sålunda torde det vara
allmänt erkänt, att redan med hänsyn till åklagarens uppgift i fråga om anställande
och utförande av åtal hans kompetens behöver stärkas. Särskilt i
fråga örn de grövre brottmålen torde å åklagaren böra uppställas krav å en
juridisk utbildning, som ej i allt för hög grad skiljer sig från domarens. Vad
angår den misstänktes ställning bör rätt tillerkännas honom att redan å detta
skede anlita försvarare. Förbud bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt
lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget mot en behandling, som utsätter
den misstänkte för en alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen
bör det stå honom öppet att i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet,
påkalla omedelbar rättelse hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur
synpunkten av den misstänktes rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodosedda.
Härtill kommer med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklagaren
sättes i tillfälle att redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess
värde och draga försorg örn erforderliga kompletteringar —- uppgifter, som på
det närmaste höra samman med åtalet och dess utförande. Anordningen med
förhörsdomare kan ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den
anmärkningen, att väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att
uppdelas å två särskilda tjänstemannakategorier. Dessutom föreligger alltid

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tvångsmedel.

den faran, att förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera
formell beskaffenhet samt att den verkliga ledningen till skada för utredningens
opartiskhet kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda handhavas
av personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklagaren.
Jag har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i princip
frångå den nu gällande ordningen även örn såsom redan berörts vissa förändringar
i densamma äro påkallade.

En fråga, som i brottmål är av stor betydelse och direkt inverkar på huvudförhandlingens
karaktär, är den, huruvida de protokoll, som förts vid den förberedande
undersökningen, må läggas till grund för huvudförhandlingen. Svaret
torde icke kunna bliva annat än att så ej må ske. Det vid våra underrätter
nu i allmänhet tillämpade förfarandet, att förhandlingen inledes med en uppläsning
av förhörsprotokoll, varefter den tilltalade tillfrågas örn han vitsordar
protokollets riktighet, synes innebära sådana vådor för säkerheten i rättsskipningen,
att det snarast bör avskaffas. Den förberedande undersökningens egentliga
uppgift är, såsom förut framhållits, att sätta åklagaren i tillfälle att taga
ståndpunkt till frågan, huruvida skäl förefinnas för åtal, ävensom att vid huvudförhandlingen
förebringa den bevisning, som står till buds, däremot i intet
fall att i och för sig utgöra ett bevismedel, som må åberopas mot den tilltalade.
I överensstämmelse med de principer, som tidigare utvecklats, har domstolen
att taga hänsyn till allenast vad som förekommer vid huvudförhandlingen och
den bevisning, som där omedelbart framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den
tilltalade ävensom vittnen och andra, som höras, att fritt och utan föregående
erinran om protokollets uppgifter avgiva sina utsagor.

I nära samband med förundersökningen står frågan om de tvångsmedel, som
anses böra komma till användning för säkerställande av straffprocessens mål,
den brottsliges bestraffande. Med hänsyn till det starka samhällsintresse, som
är knutet särskilt till de grövre brottens beivrande, är det ofrånkomligt, att
dessa tvångsmedel komma att innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde
äro av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hemfrid
och kroppslig integritet. I varje konstitutionellt samhällsskick äro dessa
rättigheter kringgärdade av lagens skydd, och deras hävande eller inskränkande
kan äga rum endast i den omfattning och under de villkor lagen uttryckligen
angiver.

Det mest ingripande straffprocessuella tvångsmedlet är häktningen. Enligt
gällande svensk rätt tillkommer häktningsbefogenhet såväl vissa administrativa,
till åklagar- och polisväsendet hörande myndighetspersoner som ock domstol.
De administrativa myndigheternas häktningsrätt kommer företrädesvis
till användning å ett föreberedande stadium och innan målet varit föremål för
behandling av domstol. Praktiskt taget utövas denna befogenhet å landet av
landsfogde och landsfiskal samt i stad av stadsfiskal ävensom, vad de större
städerna angår, av vissa polistjänstemän. Enligt gällande bestämmelser skall
deli, som beslutat om häktning, ofördröjligen därom göra anmälan hos ordföranden
i den domstol, som har att företaga rannsakningen, och domstolen skall
påbörja denna vid rådhusrätt senast å åttonde dagen och vid häradsrätt se -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

lil

nast å fjortonde dagen från den, då anmälan inkommit. Sedan målet upptagits
av domstol, äger domstolen befogenhet att av eget initiativ såväl häva
ett tidigare meddelat häktningsbeslut som ock förordna om häktning av en
tilltalad, som är på fri fot.

Häktning är det enda slag av processuellt frihetsberövande, varom vår lag
innehåller föreskrifter. I den mån den aekusatoriska principen slagit igenom
och i samband härmed uppgiften att sörja för utredningen och bevisningen alltmer
överflyttats å åklagaren, har det emellertid icke kunnat undvikas att behov
yppats jämväl av andra former. Sålunda har det visat sig nödvändigt för
avgörande av frågan, huruvida i ett visst fall skäl förelåge för vidtagande av
häktningsåtgärd eller överhuvudtaget för anställande av åtal, att inkalla den
misstänkte till förhör samt genom hans kvarhållande säkerställa hans medverkan
i utredningen. På detta sätt har utbildat sig ett förfarande med den misstänktes
anhållande såsom förberedande åtgärd för häktning. Anhållandet innebär,
att den misstänkte under viss tid kvarhålles för att stå till förfogande
för förhör. Först sedan dessa avslutats, fattar polismyndigheten sitt beslut,
som utmynnar antingen i den misstänktes frigivning eller i förordnande om
häktning. För sistnämnda fall kan det alltså inträffa, att den tid, varunder
friheten är den misstänkte berövad, innan häktningsfrågan kommer under
domstolens prövning, överskrider den för häktning i lag föreskrivna.

Såsom vid åtskilliga tillfällen framhållits måste uppenbarligen allvarliga betänkligheter
göra sig gällande mot ett förfarande, varigenom — hur berättigat
det av andra skäl än må vara — en medborgare utan stöd av lag berövas sin
frihet. Att i samband med en ny processlagstiftning detta ämne bör upptagas
till laglig reglering, ligger därför i öppen dag.

I fråga om de grundsatser, som vid en dylik reglering böra vinna tillämpning,
torde någon meningsskiljaktighet icke råda därom, att varje åtgärd, som
medför förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid,
bör underställas domstolens eller domarens prövning. Detta torde böra gälla
även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust, som anhållandet innebär.
Visserligen ligger det i sakens natur att själva anhållandet, som i allmänhet
ingår som ett led i det av polisen omhänderhavda spaningsarbetet, måste
anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna, därest ej syftet med detta
tvångsmedel skall helt förfelas, men frågan örn den misstänktes kvarhållande
utöver viss kortare tid bör icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt
vad angår häktning måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen
icke följer inom en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes,
kvarhållande i häkte alltid underställes domstolens eller domarens prövning.
Uppenbarligen bör det stå den misstänkte öppet att oberoende häraV påkalla
prövning av häktningsfrågan.

Ett straffprocessuellt tvångsmedel, som är hos oss okänt men i utlandet
kommit till användning, är reseförbudet. Då detta innebär en väsentligt mindre
inskränkning i den personliga friheten än anhållandet och häktningen samt i
vissa fall torde vara i stånd att ersätta dessa, tala övervägande skäl för att
det införlivas med vår straffprocess. Befogenhet att meddela reseförbud torde

112

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Instans ordningen.

Särskilda
domstolar för
olika slag av
mål.

utan fara kunna anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna med rätt dock
för den misstänkte att påkalla domarens prövning.

För utredningen av ett brottmål kan det ofta vara av stor betydelse att
såsom bevismedel äga tillgång till föremål, som innehavas av den misstänkte
eller annan. Uppenbarligen föreligger i sådana fall behov av en i lag medgiven
befogenhet att taga föremålen i förvar, eller, då dessa fortfarande må
kvarstanna hos innehavaren, vidtaga åtgärd till förebyggande av deras försäljning
eller skingrande. Andra tvångsmedel, som komma till användning
vid brotts uppspårande eller för utredning av därmed sammanhängande omständigheter,
äro husrannsakan och kroppsvisitation. Jämväl i de nu berörda
fallen är befogenheten av ett ingrepp beroende av en avvägning mellan två
varandra i viss mån motsatta intressen, å ena sidan vikten av straffrättsskipningens
effektivitet och å den andra hänsyn till betydelsefulla medborgerliga
rättigheter. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang
ingå på dessa spörsmål. I samband med genomförandet av en ny rättegångslag
bör uppenbarligen jämväl detta ämne, som för närvarande är hos oss ytterst
knapphändigt behandlat, göras till föremål för reglering.

Enligt nu gällande domstolsordning är underrätten, häradsrätt eller rådhusrätt,
med vissa undantag första domstol i alla mål oberoende av deras beskaffenhet.
Dessa undantag hänföra sig huvudsakligen dels till speciallagstiftningen,
såsom ägodelningsrätterna, krigsdomstolarna, vattendomstolarna
och arbetsdomstolen, dels ock till städernas rättsskipning, såsom polisdomstolarna.
Ej sällan har den åsikten framförts, att vi här i landet — efter förebild
av vad som ägt rum i många främmande länder — borde införa en allmän
mindre kvalificerad första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatellmålen.
En annan jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, är att
vissa viktigare mål, där kraven å domstolens högre kompetens och rättsskipningens
snabbhet vore särskilt framträdande, borde med förbigående av underrätten
kunna anhängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa
förslag torde i främsta rummet böra riktas den anmärkningen, att de icke stå
i god överensstämmelse med den helt visst djupt rotade åskådning, som för närvarande
uppbär vår domstolsorganisation. En anordning, sådan som den nu
antydda, har i varje fall skenet emot sig att innebära ett missgynnande av parten,
allenast därför att hans sak är ringa -—- för honom kan den dock vara
nog så betydelsefull — och framstår därför lätt som ett avsteg från grundsatsen
örn allas likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunna nödvändiggöra
vissa avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom
också tidigare ägt rum i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten till högsta
domstolen. Denna avvikelse bör dock icke kunna tagas till intäkt för den långt
mera genomgripande åtgärden att jämväl i fråga örn den första instansen genomföra
en klassificering av målen. Vad särskilt angår hovrätten såsom första
instans för vissa grupper av viktiga mål kunna väl till stöd för en dylik ståndpunkt
otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl göra sig starkast

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

113

gällande beträffande de framkomna förslagen örn inrättande vid hovrätterna
eller vissa av dem av särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med
sakkunniga bisittare. Uppenbarligen bör dock på denna punkt den största
varsamhet iakttagas. Undandragande av vissa viktigare mål från de allmänna
underrätterna är i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och
rubba den starka och auktoritativa ställning, som våra underrätter för närvarande
intaga och vilken otvivelaktigt utgör en av vårt domstolsväsens värdefullaste
tillgångar.

Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att tillfälle alltjämt
bör stå öppet att draga underrättens avgöranden under mellaninstansens,
hovrättens, prövning. Däremot äro åsikterna mera delade angående de
grunder, som böra vinna tillämpning i fråga örn fullföljdsrätten till högsta
domstolen. I detta hänseende har uttalats, att införandet av ett muntligt rättegångsförfarande
måste medföra en förändring i den uppgift, som åvilar den
högsta instansen. Att den förebragta muntliga bevisningen där upprepas har
ansetts uteslutet. Ej heller har det enligt denna uppfattning funnits lämpligt,
att bevisningen i underrätterna protokolleras och protokollen läggas till grund
för högsta domstolens prövning, något, som skulle bland annat medföra, att
högsta domstolen finge träffa sitt avgörande på ett sämre material än det, som
stått underdomstolarna till buds. Med hänsyn härtill har enligt det sålunda
framställda förslaget högsta domstolens prövning begränsats till de sidor av
målen, som icke angå bevisningen, eller med andra ord rättsfrågor och frågor
örn målens formella behandling.

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten att fullfölja talan
i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra
tillkomma högsta domstolen. För den, som ser denna uppgift uteslutande
eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka
över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det materiellt
riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda
förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt är för
den allmänna uppfattningen ganska främmande och örn den icke i särskilda
fäll kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert är att
en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till
fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att överrätten
är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet
och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevisprövning,
torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att
ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten
kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i
fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse
tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synas mig
därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig
bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall i allmänhet bero, om ej

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.) 8

Fullföljd till
högsta instansen.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt stadgande
skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt
inål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en
allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har
visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke äro
tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet därav
torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta
domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga härmed,
böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående utredning.
Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning i
tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper
av mål.

Förfarandet En av de anmärkningar och den tillika mest vägande, som riktats mot den nui
overra . varan(je överrättsproceduren, avser domstolens isolering från den rättssökande
grunder.1 allmänheten. Denna isolering är en följd av den vid överrätterna tillämpade
skriftliga förhandlingsmetoden. Vid ett helt skriftligt förfarande gives icke
något utrymme för parternas eller deras ombuds deltagande i förhandlingen.
För den nu gällande rättegångsordningen är parternas rätt att övervara förhandlingen
därför så gott som okänd. En följd härav är, att ej heller allmänheten
äger tillträde till domstolens sammanträden. I annat sammanhang har
jag erinrat örn huru denna domstolens slutenhet står i strid med de grundsatser,
som i äldre tid varit rådande. Jämväl vad överrätterna angår innebär ett genomförande
av rättegångens offentlighet och muntlighet ett återupplivande av
äldre inhemska traditioner. Jag skall här icke återupprepa de skäl, som jag
tidigare anfört till förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i allmänhet,
skäl, vilka äga sin fulla styrka jämväl i fråga örn överrätterna; jag
inskränker mig till att som allmän princip fastställa, att rättegången i överrätterna,
liksom i underrätterna, bör vara offentlig och muntlig.

En konsekvens av rättegångens muntlighet är, att parterna eller deras ombud
ha att inställa sig inför domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler,
som tidigare utvecklats angående det muntliga förfarandet i allmänhet, äga
uppenbarligen tillämpning jämväl i fråga örn överrätterna. Det är också i fråga
örn överrättsförfarandet av stor vikt, att förhandlingen koncentreras till ett
enda rättegångstillfälle. För detta ändamål bör före huvudförhandlingen äga
rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader bör
kunna ske genom utbyte av skrifter. Det ligger i sakens natur, att svårigheterna
för förhandlingens koncentration icke äro lika stora i överrätten, där
det vid underrätten samlade processmaterialet redan föreligger, som i underrätten.

Vad härefter angår förhandlingens omedelbarhet innebär denna jämväl för
överrättens del, att domstolen har att grunda sin dom å vad som förekommer
vid den muntliga förhandlingen. Denna regel, konsekvent tillämpad, leder till att
parter och vittnen skola avhöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

115

repas. Uppenbarligen gäller dock härvid den begränsning, som kan följa därav,
att partens ändringssökande avser ej målet i dess helhet utan allenast en
viss del av målet eller en särskild fråga. Allenast den del av materialet, som
berör det fullföljda yrkandet, skall i ett dylikt fall förebringas. Därest en
part godtager underrättens bevisprövning men anser den slutsats, vartill underrätten
på grundval av detta material kommit, rättsligt oriktig, erfordras
icke något nytt upptagande av bevisning i överrätten.

Från de sålunda angivna grundsatserna kunna emellertid av praktiska skäl
vissa ganska betydelsefulla undantag ifrågasättas.

Ett sådant torde påkallas redan i fråga örn skyldigheten för klaganden eller
hans ombud att för utförande av klagandens talan inställa sig vid förhandlingen.
Enligt de regler, som föreslagits i fråga örn klagandens utevaro från
den muntliga förhandlingen, skulle denne i sådant fall ha förlorat sin talan mot
underrättens dom. Därest klaganden komme tillstädes men motparten utebleve,
har förutsatts, att domstolen ändock skulle upptaga målet till saklig prövning.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke härvid den muntliga partsförhandlingens
konsekvenser utdragits längre än som överensstämmer med skälig hänsyn till
parterna. I mindre mål, där tvisteföremålets värde är obetydligt eller där fråga
är örn allenast bötesstraff, skulle en ovillkorlig inställelseplikt för klaganden ofta
framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. För
den part, som vill söka ändring i underrättens dom, skulle fullföljdsrätten lätt
bliva utan värde, och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle kunna
i alltför hög grad betungas. Örn sakens beskaffenhet så fordrar bör domstolen
dock alltid äga förordna örn partens hörande. Ej heller bör något förbud stadgas
för part, som så önskar, att själv eller genom ombud komma tillstädes för
utförandet av sin talan. Var gränsen skall dragas för de fall, då ovillkorlig
inställelseplikt icke åvilar klagande, kan bliva föremål för delade meningar.
Då klagande icke har att komma tillstädes, måste tillfälle beredas honom att
skriftligen framföra sina påståenden, och föredragning bör som nu äga rum
genom domstolens försorg.

Mot en anordning som den nu ifrågasatta kan riktas den anmärkningen, att
den innebär ett allt för stort avsteg från de principer, som i allmänhet böra ligga
till grund för förhandlingen, ett avsteg, som är så mycket betänkligare, som varje
eftergift åt den nu rådande skriftligheten i överrätterna har, såsom rättshistoriskt
kan påvisas, en inneboende tendens att gripa omkring sig och sträcka sina
verkningar jämväl till förfarandet i underrätterna. Därest denna farhåga vore
grundad, skulle däri uppenbarligen ligga den starkaste anledning att frångå det
framställda förslaget. Jag har emellertid svårt att känna mig övertygad om
dess berättigande. Undantaget gäller allenast de mindre målen och det torde
väl icke få anses såsom en alltför lös förhoppning, att inverkan från förfarandet
i de mål, där den muntliga partsförhandlingen är obligatorisk, skall visa sig
starkare och förmå att hämma en utveckling, som i varje fall står i uppenbar
strid med lagen.

Även beträffande förfarandets anordnande i högsta domstolen inställer sig
spörsmålet om begränsning i den muntliga partsförhandlingen. Denna fråga

Begränsning
av muntlig
förhandling i
hovrätt.

Muntlig eller
skriftlig förhandling
i
högsta
domstolen?

lie

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Begränsning
av omedelbarheten
i
Sverrätt.

är i viss mån beroende av den ställning man intager till fullföljdsrätten. En
till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gör uppenbarligen icke i lika hög grad
en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans
klarläggande kan i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas
skrifter, även örn den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna
punkt är omisskänneligt. Utsträckes däremot, såsom av mig tidigare förordats,
fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträder
behovet av en muntlig partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunna
tänkas framkomma vid en dylik överprövning, äro av den art, att för
deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen
gör sig i högre grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling
i högsta domstolen må till sist framhållas, att det onekligen skulle innebära
en brist på följdriktighet, örn i en rättegångsordning, som bygger på muntlig
partsförhandling som allmän princip, denna förhandlingsnorm skulle helt
utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud är beredd att ge
sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka rättsskipningens
säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, är det uppenbart, att
denna förhandlingsform bör komma till användning jämväl i den högsta instansen.

Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen kunna väl göras gällande
enahanda synpunkter som de jag nyss riktat mot ett undantagslöst införande
av muntlig partsförhandling i mellaninstansen. Vid ett närmare övervägande
skall man dock finna, att förhållandena i de båda fallen äro väsentligt
olikartade. Anmärkningen mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten
jämväl i mindre mål avser dock, att tillfälle bör beredas part att utan oskäliga
kostnader få sin sak prövad i åtminstone två instanser. Ej heller kan i fråga
örn fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som
beträffande förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i
högsta instansen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, örn man,
utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, vill i högsta instans skapa ett
förfarande, som erbjuder tillräckliga garantier för rättsskipningens säkerhet,
och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta
domstolen.

En mellanståndpunkt, som ifrågasatts är den, att muntlig förhandling skulle
förekomma allenast i fall, då part framställt begäran därom eller domstolen
tar initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt torde ur organisatorisk synpunkt
kunna göras vissa invändningar, och det är i varje fall uppenbart, att den
skulle leda till en stark beskärning av den muntliga förhandlingen.

En tillämpning av omedelbarhetsprincipen kräver, att det material, varå underrätten
grundat sin dom, åter förebringas inför överinstansen i den mån det
äger betydelse för de frågor, som dragits under överrättens prövning. Redan
tidigare har jag på tal örn omedelbarheten i underrätt framhållit, att denna princip
icke bör i fråga örn överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet.

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och
sanningsprövning äro gynnsammare i underrätten än i överrätterna. Det ma -

Kungl. Majlis proposition nr 80.

117

terial, som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens
prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet.
Den fria bevisprövningens resultat är beroende av så många skiftningar, att
ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid är i hög
grad osäkert. Mot ett sådant återgivande möter ej sällan hinder av faktisk
natur. Den anmärkning, som riktats mot överrättens på underrättens protokoll
grundade bevisprövning, eller att överrätten dömer på ett sämre material
än underrätten, kan därför ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning
av bevisningen i överrätt. Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En obligatorisk
upprepning av bevisningen i överrätt skulle i många fall oskäligt
betunga parterna. Äro dessa synpunkter riktiga följer därav, att tyngdpunkten
i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i underrätten.

Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens uppgift
i fråga örn bevisningen i första hand att avse en överprövning av underrättens
verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i
den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma
rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga örn bevisningen på detta sätt
begränsas, göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis i överrätten
åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den bevisprövning,
som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för underrättens
bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära betydelse
för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta materialet.

Helt visst råder icke mer än en mening därom, att det i varje fall bör stå
parten öppet att i mellaninstansen förebringa sin bevisning ånyo, alltså på nytt
låta där avhöra sina vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning. Denna
partens rätt bör dock icke tillika vara en skyldighet. Vill parten av kostnadsskäl
eller av annan anledning icke föranstalta örn ny bevisupptagning, bör
han icke vara avstängd från att såsom bevis åberopa protokollet angående den
vid underrätten framförda bevisningen. Det bör, åtminstone i tvistemål, i
första hand bero av parten, huruvida han anser en förnyad bevisupptagning
erforderlig och örn han vill underkasta sig de kostnader, som äro förknippade
därmed. Skulle omständigheter förekomma, som rubba tilltron till den i protokollet
återgivna bevisningen eller eljest göra ett förnyat bevisupptagande önskvärt,
måste dock denna hänsyn till parten vika, och domstolen bör av eget
initiativ äga att förordna örn bevisningens förnyande i erforderliga delar. Den
bör i intet fall kunna försättas i det läge, att den ser sig nödsakad att döma på
ett material, örn vars tillförlitlighet domstolen hyser en grundad misstanke.
Denna synpunkt gör sig enligt sakens natur starkare gällande i brottmålen än i
tvistemålen. Den torde också böra leda till, att i de grövre brottmålen all bevisning,
som är av betydelse för målet i dess fullföljda skick, oberoende av parts
yrkande därom ånyo förebringas.

Vad angår bevisupptagning i högsta domstolen synes en sådan redan med

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Process kostnaderna -

hänsyn till den tidsutdräkt, som därav skulle vållas i högsta domstolens arbete,
endast i undantagsfall böra ifrågakomma. Det kan ej heller förbises, att allvarliga
olägenheter möta jämväl i andra hänseenden. En bevisning, som förebringades
i högsta domstolen, skulle i regel komma att sakna ursprunglighet.
Skulle i något fall ett mera framträdande behov av vittnens fö-rnyade avhörande
göra sig gällande, torde detta lämpligare tillgodoses genom målets återförvisning
till hovrätten eller underrätten.

Vid utformandet av en rättegångsordning kunna strävandena icke uteslu''
tande inriktas på att förfarandet må bliva så fulländat och ändamålsenligt som
möjligt; tillika måste som jag tidigare antytt beaktas, att anlitandet av domstolarna
icke asamkar parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet
motsvarar ej sin uppgift, örn kostnaderna för en rättegång avhåller den berättigade
från att göra sin rätt gällande eller tvingar honom till eftergift för
ogrundade anspråk.

Såsom en av de största förtjänsterna hos vår nuvarande rättegångsordning
brukar framhallas dess billighet för parterna, och det har vid behandlingen av
frågan örn en rättegångsreform ej sällan givits uttryck åt den farhågan, att
det föreslagna rättegångssättet komme att äventyra denna förmån för de rättssökande.
Särskilt har med avseende på underrättsprocessen anmärkts, att
kostnaderna komme att ökas därigenom att parterna ej längre skulle förmå
att själva föra sin talan utan nödgas anlita advokater.

Helt visst är denna farhåga i hög grad överdriven. Till en början kan med
skäl ifragasättas, huruvida det nuvarande förfarandet är så billigt som vanligen
antages. I fråga örn underrättsförfarandet har sålunda från sakkunnigt
hall framhållits, att rättegången i stora, mera omfattande mål för närvarande
är ganska billig, ehuru icke i den grad, som man i allmänhet föreställer sig,
varemot till följd av förfarandets stela likformighet och brist på koncentration
rättegången är jämförelsevis dyr i små mål och relativt dyrare ju mindre målet
är. Vad angår anmärkningen örn nödvändigheten för part att för sin talans
utförande begagna sig av ombud i större utsträckning än hittills har jag i annat
sammanhang avvisat denna anmärkning som i stort sett ogrundad. Ej heller
i övrigt torde det nya förfarandet innehålla några moment, som äro ägnade
att stegra rättegångskostnaderna i underrätten. Däremot föreligga omständigheter,
som böra verka i motsatt riktning. Åtgärderna för förfarandets koncentration
böra medföra att antalet inställelser — förberedelsen inräknad —
blir mindre än nu. Framför allt äro förberedelsen och ett effektivt utkrävande
av parternas sanningsplikt, såsom erfarenheten från andra länder utvisar, ägnade
att förenkla rättegången och göra den billigare. Tvistepunkter bortfalla på
grund av förlikning eller medgivande, medvetandet örn att kunna nödgas offentligen
bekräfta lämnade uppgifter dämpar hos parterna lusten att mot
bättre vetande bestrida faktiska förhållanden, och parterna vinna redan från
början en översikt över stridsläget, som sätter dem i stånd att bedöma vilken
bevisning verkligen erfordras. Allt detta bidrager till att begränsa bevisföringen
och nedbringa kostnaderna. En beräkning av rättegångsavgiftema till

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

119

staten, som mera ansluter sig till värdet av tvistens föremål, bör i sin mån medverka
till att dessa avgifter bliva mindre kännbara i de små målen.

Beträffande överrätterna kommer otvivelaktigt införandet av muntlig partsförhandling
att innebära en kostnadsökning för parterna. Parts inställelse personligen
eller genom kvalificerat ombud måste draga större kostnader än det
nu brukliga inlämnadet av skrifter. Ytterligare tillkomma nya kostnader i den
mån vittnesförhör komma att äga rum inför hovrätten. Detta förhållande har
ock, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat, vunnit beaktande dels på det
sätt, att upprepande av vittnesbevisning i överrätterna i allmänhet icke gjorts
obligatoriskt dels ock därutinnan att i vissa mål, där hänsyn till kostnaderna göra
sig särskilt starkt gällande, någon ovillkorlig inställelseplikt icke skulle stadgas.
Ej heller bör förbises, att den förbättring av underrätternas rättsskipning,
som genom reformen åsyftas, minskar behovet av fullföljd till hovrätt.
Den muntliga, koncentrerade förhandlingen i underrätt gör det också lättare
för den tappande parten att uppfatta innebörden av vad som förekommit och
bliva övertygad om det berättigade i underrättens domslut, än vad fallet är då
han är hänvisad till det i protokollet atergivna, ofta oöverskådliga processmaterialet.

Av det anförda framgår, att i det större antalet mål, där rättegången är
avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast torde snarare komma
att understiga än överskrida vad nu är vanligt, samt att i de mål, som fullföljas
till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komma att örn ock i ej alltför hög
grad överstiga de nuvarande. I själva verket torde en dylik kostnadsökning
vara ofrånkomlig vid anordnande av ett förfarande, som tager nödig hänsyn till
rättsskipningens säkerhet.

Av den redogörelse för vårt nuvarande rättegångsväsen, som jag i början
av mitt anförande lämnat, torde framgå, att de brister, som för närvarande
vidlåda detsamma, mindre äro att söka i själva organisationen än i rättegångens
inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Ansluter
man sig till denna uppfattning samt låter reformen i första hand gälla
förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsas såsom en följd härav
de organisatoriska åtgärderna till sådana, som kunna anses stå i mera
nödvändigt samband med förfarandet och äro ägnade att bereda erforderligt
utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik begränsning
torde vara desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar,
vilka ifrågasatts, äro av den omfattande och på olika områden djupt
ingripande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle
komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid.
Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga. De
brister, som vidlåda det nuvarande förfarandet, äro dock så djupgående och
av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säkerhet,
att med en reform icke bör anstå längre än som nödvändigt betingas av
förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av or -

Organisa tionen.

Allmänna

synpunkter.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Härads rätterna.

Nämndens

inflytande.

ganisationen talar också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid
måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya
arbetsuppgifter, som komma att åvila domstolarna. Därest man från nu angivna
utgångspunkter uppställer frågan, huruvida den nuvarande domstolsorganisationen
är skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande,
synes svaret icke behöva bliva allt för ogynnsamt.

Vad då först angår underdomstolarna på landet, häradsrätterna, torde numera
icke ifrågasättas någon rubbning i deras sammansättning. Häradsrätten
bör allt framgent som hittills bestå av en lagfaren domare och nämnd. Av
vad jag förut yttrat framgår, att denna organisationsform, som utvecklats och
färdigbildats medan ett muntligt, koncentrerat förfarande ännu rådde vid
våra underrätter, måste antagas vara väl lämpad att tillgodose de anspråk,
sorn ett dylikt förfarande ställer a domstolen. Den tidigare ofta dryftade
frågan om nämndens utbyte särskilt i grövre brottmål mot jury kan icke längre
sägas vara aktuell. Det sätt, pa vilket lekmännens deltagande i rättsskipningen
hos oss är ordnat, har från de mest skilda håll vunnit erkännande, och något
skäl att frångå den nu rådande ordningen föreligger icke.

Ett spörsmål, som vid flera tillfällen stått i diskussionens brännpunkt såväl
inom som utom riksdagen, rör förhållandet mellan häradshövdingen och
nämnden. För närvarande gäller som bekant, då olika meningar yppas mellan
häradshövdingen och nämnden, att nämnden bestämmer häradsrättens dom under
förutsättning, att enhällighet råder inom nämnden; varemot i alla andra fall
häradshövdingens mening blir avgörande. I riksdagen ha vid upprepade tillfällen
förslag väckts örn utvidgning av nämndens inflytande. Dessa förslag,
som från slutet av 1800-talet regelmässigt sammankopplats med en annan fråga,
nämligen den om vår bevisningsrätts reformering, ha i allmänhet haft den
innebörden, att kravet å nämndens enhällighet skulle uppgivas och i stället införas
bestämmelse örn att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärdedelar
av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt har vid flera tillfällen
biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet
för densamma icke kunnat ernås.

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantagslöst
vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verkliga
slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen
sätter stort värde a nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och praktiska
spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som
sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av
det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter häradshövdingen
i allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas
mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en
samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn.
För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig betydelse;
nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som
omedelbart framgår av lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

121

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna,
förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan om lagstiftningens
ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella
betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt man
intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen,
att nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning inom
häradsrätten och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden redan nu
äger och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon fara för rättsskipningens
säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform nämndens
ökade inflytande lagfästes. Genom förhandlingens muntlighet och koncentration
skapas större förutsättningar för nämnden att följa förhandlingarna
och erhålla ett säkrare utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta
gäller ej minst bevisprövningen, vid vilken nämndens medverkan är särskilt
betydelsefull. Hur nämndens inflytande skall i lag utmätas, kan uppenbarligen
bliva föremål för delade meningar. För min del anser jag övervägande
skäl tala för den av andra kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna
skulle, med ett fastställande av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära,
att nämndens röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av
sex nämndemän förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av
att olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga
anknytning blir så allsidig som möjligt.

De göromål, som ankomma på häradsrättens ordförande, äro av synnerligen Arbetsfördeiväxlande
art. Den mest maktpåliggande uppgiften utgör handläggningen och D1^|r“^aQ
avgörandet av rättegångsmålen. För uppsättande av protokoll i dessa mål ta- hövdingen
ges en stor del av arbetstiden mellan tingen i anspråk. I många domsagor biträden*
utgör skötseln av inskrivningsväsendet och vad därmed sammanhänger en
tyngande del av arbetsbördan. Slutligen tillkomma åtskilliga expeditionsbestyr,
såsom kollationering, handlingars mottagande och utlämnande, stämpelbeläggning
samt expeditioners tillhandahållande.

Vår domsagoindelning torde ursprungligen ha vilat på den förutsättningen,
att arbetet inom domsagan skulle kunna skötas av häradshövdingen ensam
med erforderligt biträde för renskrivning och dylikt. Med befolkningens
tillväxt samt den ökade rörligheten och omsättningen har denna förutsättning
så gott som allestädes brustit. Följden har blivit, att själva domargöromålen
till" icke oväsentlig del ombesörjas av extra arbetskrafter. Ännu för något tiotal
år sedan uppdelades allmänt arbetet mellan häradshövdingen och hans rättsbildade
biträden helt enkelt sålunda, att de omväxlande höllö tingen och utövade
domarämbetet alldeles oavsett beskaffenheten av de mål och ärenden,
som förekommo. I stort sett är detta förhållande ännu rådande, men en i viss
mån ändrad ordning har kommit till stånd särskilt genom domsagostadgans
bestämmelser. Till någon del, ehuru på grund av de rådande förhållandena
ganska ofullständigt, söker denna författning åstadkomma en arbetsfördelning
så, att de viktigare målen skola behandlas företrädesvis av häradshövdingen.

I de större domsagorna, där biträdande domare äro anställda, är också stundom
en arbetsfördelning efter sådan grund genomförd. En mera konsekvent till -

122

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

lämpning har tanken fått, då i en domsaga en särskild domare anställts för
handläggning av inskrivningsärenden.

Det torde icke råda mer än en mening därom, att den nu brukliga arbetsfördelningen
mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden lämnar rum
för åtskilliga anmärkningar. Sålunda kan det icke anses tillfredsställande, att
rättsskipningen vid våra häradsrätter i den utsträckning, som alltjämt äger
rum, anförtros åt yngre, jämförelsevis oerfarna krafter. Detta missförhållande
skulle bliva än mer framträdande med de krav, som en muntlig, koncentrerad
förhandling ställer å domstolens ordförande. Dör att syftet med en sådan förhandling
icke skall gå till spillo, fordras hos ordföranden stor omsorg och vana
som ledare av förhandlingen. Men härtill kommer en uppgift, som enligt vad
jag tidigare utvecklat särskilt för underrätternas del är av den allra största
vikt, nämligen bevisupptagningen och bevisprövningen. Båda dessa förutsätta
hos domstolens ordförande stor livserfarenhet och mognad i omdömet. Brista
dessa förutsättningar, ligger den faran nära, att bevisningen icke lämnar ett
resultat, som ur rättssäkerhetens synpunkt kan anses tillfredsställande. För
att den fria bevisprövningen skall bliva det verksamma medel till sanningens utforskande,
som därmed åsyftas, är det en oeftergivlig fordran att den kommer
att handhavas av domare, som äro fullt vuxna denna sin uppgift. De nu framhållna
synpunkterna göra sig med samma styrka gällande i alla mål, där bevisningen
är av någon större betydelse. Att på denna punkt inrymma någon undantagsställning
åt de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur andra
synpunkter mindre viktiga målen och mera allmänt överlämna dessa måls
handläggning åt domare med mindre erfarenhet och kvalifikationer i övrigt
förefaller ur rättssäkerhetens synpunkt föga tilltalande. De mindre målen
kunna i allmänhet icke bära de kostnader, som föranledas av en förnyad omedelbar
bevisupptagning i hovrätten. Den missgynnade ställning, som dessa
mindre mål på grund av sakens egen natur måste antagas komma att intaga i
fullföljdshänseende, skulle än mer skärpas, örn de redan i underrätterna skulle
inordnas i en särklass. Enligt min mening tala alltså starka skäl för att organisation
och arbetsfördelning ej så anordnas, att dessa mål som regel undandragas
från häradshövdingens handläggning. Vad jag nu yttrat bör uppenbarligen
icke anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande
icke tarvas någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa
kravmål och mindre brottmål, kunna överlämnas till yngre domare.

Därest sålunda handläggningen av rättegångsmålen bör i så stor utsträckning
som möjligt förbehållas den ordinarie domaren, måste å andra sidan denne
helt frigöras från bestyr, som för den egentliga rättsvården äro av mera
underordnad betydelse. Handhavandet av expeditionsgöromålen torde i likhet
med vad som ägt rum vid vattendomstolarna böra överflyttas å en vid domstolen
anställd sekreterare, som under eget ansvar har att förestå det egentliga
kansliarbetet. Åt denne torde ock i den omfattning, som betingas av arbetsbördan
i domsagan, böra anförtros handhavandet av inskrivningsärenden.
För kontinuiteten i arbetet är det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhåller
en mera stadigvarande anställning. Han bör tillika äga sådan utbild -

Kungl. May.ts proposition nr 80.

123

ning, att lian vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera kortvarigt
förfall för häradshövdingen kan inträda som dennes vikarie. Det ytterligare
behov av juridiskt biträde, som kan föreligga inom domsagan,
synes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning.

Med all sannolikhet torde en organisation som den nu ifrågasatta låta sig
val förena med den domsagoindelning vi för närvarande äga. Det föreligger
icke någon anledning till antagande, att häradshövdingen — särskilt sedan
den förenkling av inskrivningsförfarandet, varom förslag redan föreligger, blivit
genomförd — skulle komma att ställas inför en allt för betungande arbetsuppgift.
Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande storlek komma
uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. Sålunda torde för de
mindre domsagornas del organisationen visa sig alltför vid. I fråga örn dessa
mindre domsagor tala starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna
vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. Dör vissa av de
större domsagorna torde, såsom ock för närvarande är fallet, särskilda
anordningar böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot
bör enligt min mening någon mera allmän omreglering av våra domsagor
icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Mot en dylik
åtgärd talar framför allt att, innan rättegångsreformen verkat någon tid, erfarenhet
saknas örn tyngden och omfattningen av den arbetsbörda, som med
den nya ordningen kommer att åvila häradsrätterna, och att utgångspunkten
för en allmän omreglering alltså måste bliva osäker. Med hänsyn till de starka
intressen av ekonomiskt och annat slag, som äro knutna vid den nuvarande
domkretsindelningen, komme en sådan åtgärd, vars nytta alltid skulle ifrågasättas,
med all sannolikhet att draga med sig konsekvenser av vittgående beskaffenhet,
och det är ingalunda otroligt, att hela reformen därigenom skulle
äventyras eller i varje fall avsevärt fördröjas. Påståendet, att ett bibehållande i
stort sett av den nuvarande domkretsindelningen skulle menligt påverka själva
det resultat, man med rättegångsreformen åsyftar, innebär enligt min mening
en överdrift. Ett nedbringande av domsagornas antal medför ingalunda,
att den domarpersonal, som står till buds för reformens genomförande, blir
en annan och för sin uppgift mera kvalificerad. Såsom jag redan tidigare antytt
föreligger ej heller någon visshet att häradshövdingen med de nya uppgifter,
som läggas å honom, skulle vara i stånd att bära den ökade arbetsbördan,
och detta särskilt under reformens första år, då svårigheterna göra sig
mest kännbara. Ur nu antydda synpunkter har jag ansett försiktigheten
bjuda att vid reformens genomförande låta den nuvarande domsagoindelningen
i stort sett alltjämt äga bestånd. Med denna ståndpunkt ställes frågan örn den
med hänsyn till processreformen lämpligaste domsagoindelningen på framtiden
och den slutliga lösningen göres beroende av den erfarenhet, som vinnes angående
reformens verkningar.

Den nuvarande tingsordningen för häradsrätterna innebär, att i varje tingslag
vanligen hållas fem eller tio allmänna tingssammanträden örn året. På dessa
sammanträden förekommer ett betydande antal nyinstämda eller uppskjutna

Domsago indelning.

Tingsorrf ning.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Bådhus rätterna.

Bibehållande
av städernas
särskilda
jurisdiktion.

mål. Oaktat rätten ej sällan sitter från morgonen till sent på kvällen, taga
sammanträdena oftast flera dagar i anspråk.

Allmänt vitsordas, att dessa förhållanden utgöra ett av de allvarligaste
hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna
blir för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet slappas.
För att de å uppropslistan upptagna målen skola medhinnas bedrives
handläggningen ofta med större skyndsamhet än som år förenlig med en grundlig
utredning. Den långa väntan vid tingen är till stort hinder för vittnen
och parter; därav föranledas parternas huvudombud att i sitt ställe skicka ersättare,
som endast ofullständigt behärska målen.

Dessa olägenheter äro så i ögonen fallande, att någon tvekan ej gärna kan
råda örn nödvändigheten av en förändring. Jag förutsätter därför, att de bestämmelser,
som den blivande lagen kommer att upptaga i detta ämne, skola
avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde.
Uppenbart är, att tingsordningen bör lämpas efter förhållandena och
behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn bör tagas jämväl till att nämnden
ej oskäligt betungas. Ur denna synpunkt torde, för möjliggörande av lämplig
arbetsfördelning inom nämnden och komplettering vid förfall, det antal nämndemän,
som skall utses för tingslaget, alltid böra sättas ej obetydligt högre än
det domföra antalet.

Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning
jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga,
huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i
stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrerat
förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar
frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig
icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet
örn rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet sådan
betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning
för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, innan
man tager ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olägenheter
äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa
äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På denna
punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en
svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet
jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter,
som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse
för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som
numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att
grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot
synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och
som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande.
Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande ställer
å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

125

fordran, att urvalet till dessa befattningar sker med den största omsorg. Det
torde icke kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga örn städernas
domarval, icke innebära fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering.
Detta sammanhänger i främsta rummet med, att den korporation, åt
vilken valet är anförtrott, i allmänhet icke äger tillräcklig kännedom örn de
sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer
såsom domare. Vad särskilt borgmästarvalen angår har visserligen det statliga
inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande
inskränker sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och är därför
av tämligen begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke
medfört alltför oroväckande konsekvenser, är det dock å andra sidan omisskänneligt,
att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in samt att utgången
understundom beror av slumpen eller av en lyckad kupp. Det är också
en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva
den mera allsidiga utbildning, som följer med tjänstgöringen i olika
domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta
anses vara av stor vikt. Å andra sidan äro våra lantdomare och överrättsdomare
i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större
rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla
rättsområden.

För mången torde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och så
oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för
deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår
som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan bestående
förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke vara
något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som härvid
möta, bjuda dock, att jämväl en annan utväg tages under övervägande.
Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare
kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av
ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform måste uppenbarligen
i första hand taga sikte på att vid valet endast må ifrågakomma sökande,
som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet äga för tjänsten erforderliga
kvalifikationer. För ernående av detta syfte torde icke kunna undgås,
att valrätten begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna
befordringsgrunder vinna beaktande i högre grad än nu är fallet. En dylik
anordning är ej okänd inom andra områden, där statliga och kommunala intressen
uppträda i förening. En förutsättning för ernående av den cirkulation
mellan stadsdomstolarna och övriga domstolar, som bör eftersträvas, är
att stadsdomarnas löneförhållanden ordnas efter i stort sett samma grunder,
som gälla för motsvarande befattningar i andra domstolar. I varje fall måste
tillses, att stadsdomarna ej komma att intaga en i förhållande till övriga
domare mindre gynnsam ställning, varigenom en fullgod rekrytering av stadsdomarkåren
skulle i hög grad äventyras.

Örn jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med statens
övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och denna

126

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Rådhusrätternas
sammansättning.

fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala
synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag
mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning.
I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svaghet.
Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter
är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera
framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domstolarna.
Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet
måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vi sådant förhållande
torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga,
varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig storlek,
bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande
att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen
såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande
rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en anknytning
till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibehålla
sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall ingå
i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika meningar.
Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kommunala
rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina
ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att
uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga städer,
i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen,
som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rättsskipning
ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan örn rättsförhållandet mellan staten
och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och
medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning,
varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas
å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av häradshövdingen
i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera betydande
kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den besparing
ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden
måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens
förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens övertagande
icke böra från statens sida göras gällande.

Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom
en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sammansättning
rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förutsättning
bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för
lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu
ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all
betydelse. Samtliga ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet,

Kungl. May.ts proposition nr 80.

127

vara lagfarna. Detta utesluter emellertid icke, att lekmän, örn ock på annat
sätt, böra i vissa fall medverka jämväl i rådhusrätterna.

De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns
deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant deltagande
omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I fall,
där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter skulle möta
att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vöre villiga att åtaga
sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten förekommande
mål, komme ett sådant deltagande att särskilt i de större städerna för den
enskilde bliva i hög grad betungande. Å andra sidan skulle lekmannadomaren,
därest till förebyggande av denna olägenhet tjänstgöringen fördelades å ett
större antal personer och en var sålunda komme att deltaga allenast vid ett
fåtal sammanträden, helt visst känna sig främmande inför de mångskiftande
spörsmål, som förekomma vid en stadsdomstol. De nu antydda synpunkterna
synas leda till, att lekmännens deltagande tillsvidare endast bör omfatta
en sådan mera enhetlig grupp av mål, som är ägnad att i högre grad
tilldraga sig allmänhetens intresse och där deras medverkan jämväl ur rättsskipningens
synpunkt är särskilt önskvärd, nämligen de grövre brottmålen. De
skäl, som jag tidigare framhållit i fråga örn rättsskipningens folkliga anknytning,
äga beträffande dessa mål sin fulla tillämpning. Rättsskipningen i de
grövre brottmålen rör medborgarens mest oförytterliga rättigheter. I intet
fall är det mera angeläget, att allmänheten genom sina målsmän tar del i dömandets
ansvar och så erhåller förtroende till det sätt, varpå domstolen fullgör
denna sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Ett spörsmål, som här inställer sig, är det örn sättet för lekmannaelementets
införlivande med domstolen. En utväg är att följa förebilden från häradsrätterna
och alltså låta rådhusrätten bestå av en lagfaren ledamot som ordförande
med en nämnd av åtta personer, varvid jämväl för omröstning till
dom skulle gälla samma regler som för häradsrätten. Mot en sådan lösning
kan emellertid med fog anföras, att den skulle innebära ett av omständigheterna
icke påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen. Ett
beaktande av denna synpunkt leder till att jämväl vid handläggningen av nu
ifrågavarande mål rådhusrätten bör utgöras av tre lagfarna ledamöter jämte
nämnd. För sådant fall synes beträffande omröstningen böra gälla, att allenast
enhällig nämnd må fälla utslaget gent emot de lagfarna domarnas enhälliga
votum. Till stöd för denna avvikelse från de regler, som förordats
beträffande häradsnämnden, torde vara nog att framhålla den ökade garanti
för rättssäkerheten, som måste anses följa därav, att det lagfarna elementet
är starkare företrätt i rådhusrätten. Måhända bör härtill i fråga örn brottmål
fogas det förbehållet, att örn den mening, som omfattas av samtliga fackdomare,
är mildare, denna mening alltid skall bliva gällande. Skulle däremot
skiljaktighet föreligga mellan de lagfarna ledamöterna, kommer omröstningsfrågan
i ett annat läge. Den mening, som omfattas av majoriteten bland ämbetsdomarna,
framträder ej längre med samma auktoritet, och det förefaller

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hov rätterna.

Hovrätternas

uppdelning.

sorn om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna det
för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse för utgången.
Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna skiljaktiges mening,
bör denna alltså bliva utslagsgivande.

En förutsättning för den av mig nu intagna ståndpunkten till frågan örn
rådhusrätternas organisation har varit, att rådhusrätten allt framgent bibehåller
sin dubbla funktion av domstol och förvaltningsorgan. Därest detta
samband av en eller annan anledning kommer att upplösas, förfaller det ur
organisatorisk synpunkt viktigaste hindret för rådhusrätternas förstatligande
samtidigt som större frihet vinnes i fråga örn dessa domstolars sammansättning.
Från denna utgångspunkt har framställts förslag örn rådhusrättens
organisation som enmansdomstol, varvid medverkan av nämnd ifrågasatts allenast
för brottmålen. Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste
betecknas som allt för svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den
fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta
vanskliga och grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans omdöme
utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som
självständigt och samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende
eller ett misstag är eljest allt för stor. Med den grundläggande betydelse jämväl
för överrätterna, som underrättens bevisningsresultatet äger, framstår i
än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder
största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra
ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan
av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten. Emellertid äro, såsom
jag redan tidigare yttrat, förutsättningarna för nämnds deltagande i rättegångsmål
i allmänhet — särskilt i de större städerna — icke lika goda som
på landsbygden.

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen
väckts förslag om uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet
med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter
i stand att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden, varunder rättsskipningen
i landets olika delar verkar, och på detta sätt skapa ökad förståelse
för de särskilda synpunkter, som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom
hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning
skulle stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga
rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med
muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud
komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att
denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat
kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga
rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas
kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är
fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen bör
fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

129

ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera
betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest
icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej
heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fataligt utan lämna tillfälle
till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större
antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som sättas att en
längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden, föreligger alltid
faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna utgångspunkter
torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem.
Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk
hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare
uppdelning, som kan ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet
avse de norrländska länen.

Med ett mindre antal hovrätter och jämförelsevis stora hovrättsdomkretsar
uppstår frågan örn andra anstalter för att minska olägenheten av hovrättens
avlägsenhet. I detta syfte har förslag framställts örn anordnande av särskilda
hovrättsting inom domkretsens från förläggningsorten mera avlägsna delar.
Det kan ej förnekas, att skäl tala för en sådan anordning ej minst med
hänsyn till den större folkliga anknytning, som rättsskipningen i överrätterna
härigenom skulle vinna. I viss man innebär förslaget ett återupplivande av
gamla svenska traditioner. Behovet av hovrättens större lättillgänglighet gör
sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa mål förekommer ofta en
vidlyftig utredning genom vittnen, som äro bosatta i orten, ävensom personlig
inställelse av den tilltalade. Därest, såsom jag i det följande kommer att
förorda, nämnd skall medverka i de grövre brottmålen, ligger jämväl häri ett
skäl att giva förslaget sin anslutning i denna del. Huruvida jämväl i andra
mål anordningen med hovrättsting kan visa sig lämplig, är ej lätt att nu överblicka.
Svaret på denna fråga beror i ej ringa grad på det antal, till vilket
hovrätterna bestämmas. Skulle detta begränsas till fem, torde särskilt för de
norrländska länen behovet av hovrättsting vara uppenbart. För sadant fall
bör det tillkomma hovrätten att med hänsyn till ett måls beskaffenhet och
övriga omständigheter själv avgöra, huruvida målet skall handläggas i vanlig
ordning eller vid hovrättsting.

Hovrätterna utöva nu sin rättsskipande verksamhet på avdelningar. Å varje
avdelning äro indelade fem ledamöter, varav dock i allmänhet allenast fyra
samtidigt deltaga i målens avgörande. En förutsättning för att sa ma ske
är emellertid, att tre av dem äro ense örn domslutet. Skulle sådan enighet ej
kunna uppnås, överlämnas handlingarna till den femte ledamoten, som efter
granskning av dessa avger sitt votum. Denna anordning kan tydligen ej bibehållas
vid en på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna
måste de domare, som deltaga i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen.
Att på denna grund fastställa det domföra antalet till fem, synes dock
icke vara erforderligt. Å andra sidan synes ett antal av allenast tre vara
väl lågt särskilt med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 9

Hovrättsting.

Hovrätternas

samman sättning.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Medverkan

nämnd.

Högsta

domstolen.

besätta med ett lika antal domare. Härtill kommer, att vid förfall för någon
av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen
dess sammansättning skulle bliva allt för svag. Sättes antalet till fyra, torde
det finnas större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaktansvärda kravet,
att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skola deltaga i avgörandet. Jag
har därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt sättes
till fyra.

f Beträffande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt kan jag i stort sett
hänvisa till vad jag i detta ämne anfört i fråga örn rådhusrätterna. De synpunkter,
som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan
till de grövre brottmålen, äro emellertid för hovrätternas del i än högre grad
framträdande. Sålunda kan med hänsyn till olägenheter och kostnader det
knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga i alla mål.
Med den ståndpunkt jag tidigare intagit i fråga örn bevisprövningen såsom en
i främsta rummet underrätten åliggande uppgift gör sig ock behovet av nämnd
i överinstansen mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån bilda de grövre
brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen alltid skall omedelbart
förebringas inför domstolen. Vad därefter angår nämndens sammansättning
torde här, liksom i fråga örn rådhusrätterna, övervägande skäl tala för, att
de för häradsnämnd förordade grunderna, med vissa jämkningar, lända till
efterföljd. Det domföra antalet bör alltså sättas till åtta. I fråga örn ordningen
för tillsättande av hovrättsnämndemän kunna olika alternativ ifrågakomma.
Ett förslag innebär, att inom underrättsnämnderna utses en eller
flera för varje domkrets att tjänstgöra i hovrättsnämnden. Ett annat är, att
hovrättsnämnden utses länsvis av landstinget eller i städer, som ej deltaga i
landsting, av stadsfullmäktige. Jämväl i detta fall bör uppenbarligen eftersträvas,
att de utsedda såvitt möjligt jämnt fördelas å de olika tingslagen.
Vilketdera alternativet, som än väljes, är det tydligt, att det utsedda antalet
ganska väsentligt bör överstiga det domföra för att tillfälle må givas till arbetsfördelning
inom nämnden och till komplettering vid förfall. Beträffande
hovrättsnämndens ställning och omröstning till dom torde i huvudsak de regler,
som jag nyss föreslagit i fråga om rådhusrätterna, kunna äga tillämpning.

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning
torde icke föranledas av rättegångsreformen. Jag förutsätter härvid, att sådana
anstalter träffas i fråga örn målens fullföljd till högsta domstolen, att
icke därav påkallas en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utökning
av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot angår målens föredragning
inför högsta domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare,
kommer denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandlingen.
Med hänsyn härtill blir ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess
nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen föreligger jämväl
efter rättegångsreformens ''genomförande behov av ett högsta domstolens
kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens handläggning
samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöro -

Kungl. Maj:t& proposition nr 80.

iai

mål. På de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan möta, anser jag mig
dock icke i detta sammanhang böra ingå.

Redan tidigare har jag på tal örn straffrättsskipningen framhållit de betydelsefulla
uppgifter, som de allmänna åklagarna lia sig anförtrodda i en på
ackusatorisk grund byggd straffprocess, samt som min mening uttalat, att en i
sådan riktning genomförd reform krävde ett stärkande av de institutioner, som
skola handha dessa uppgifter. Innan jag ingår närmare på detta ämne, synes
det emellertid lämpligt att lämna en, örn ock kortfattad, framställning av åklagarväsendets
nuvarande organisation.

Den olikhet mellan land och stad, som består i fråga örn domstolsorganisationen,
har sin motsvarighet beträffande åklagarväsendet. Jämväl åklagarna i städerna,
stadsfiskalerna (i Stockholm dessutom polisassessorer), avlönas av staden
och äro dess tjänstemän. Det statliga inflytandet a dessa tjänsters tillsättande
är dock vida större än i fråga örn domartjänsterna. Stadsfiskalerna utnämnas
i allmänhet av justitiekanslern. Endast Stockholm utgör härvid undantag,
i det att utnämningsrätten här tillkommer Överståthållarämbetet eller,
beträffande polisassessor, Kungl. Majit. Någon kvalitativ uppdelning av åklagargöromålen
mellan olika befattningshavare förekommer icke i städerna. A
landet utgöras åklagarna av landsfiskalerna, envar inom sitt distrikt, och över
dessa landsfogdarna med länet som tjänstgöringsområde. Landsfogden har
tillsyn över landsfiskalerna men har dessutom att själva beivra vissa grövre
brott. De nu angivna åklagarna äro samtliga behöriga att i hovrätten fullfölja
ett vid underrätten anhängiggjort åtal. Däremot tillkommer det allenast
justitiekanslern att från hovrätten draga mål under högsta domstolens
prövning. Vid sidan av de allmänna åklagarna finnas särskilda åklagare såsom
i fråga om ämbetsbrott hovrätternas advokatfiskaler. Allmän tillsyn över
åklagarväsendet tillkommer inom länet länsstyrelsen och för hela riket Kungl.
Majit. En fristående ställning som särskilda åklagare intaga justitieombudsmannen
och militieombudsmannen.

De brister, som vidlåda underrätternas åklagarväsen, leda i främsta rummet
sitt upphov från åklagarnas otillräckliga utbildning och den organisatoriska
svaghet, som ligger däri, att, särskilt i fråga örn landsbygdens åklagare, med
åklagaruppgiften i betydande omfattning sammankopplats andra, för densamma
främmande göromål. Eör anställning som stads- eller landsfiskal kräves
icke juridisk examen. Vad angår de mindre städerna och landsbygden kunna
samma anmärkningar framställas som i fråga örn de mindre städernas rådhusrätter
eller att arbetsuppgifterna äro allt för obetydliga och fåtaliga för att
vidmakthålla och utveckla åklagarens skicklighet och erfarenhet samt hans intresse
för tjänsten. Landsfiskalerna ha att i stor utsträckning ägna tid och
arbetskrafter åt andra göromål av skiftande natur. Detta förhållande har föranlett,
att värjo landsfiskal erhållit ett ganska litet tjänstgöringsområde.
Det sammanförande av olikartade arbetsuppgifter, som ägt rum i fråga örn
landsfiskalstjänsterna, är i viss mån kännetecknande jämväl för landsfogdarnas
tjänsteställning. Ej heller dessa ägna sig uteslutande eller ens till över -

- \ klay arnaner
drt.

Åklagare vid
underrätt.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

vägande del åt uppgiften som åklagare utan ha såsom länsstyrelsens tjänstemän
att fullgöra åtskilliga åligganden av administrativ beskaffenhet.

Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål
ett stärkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestridas.
Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det nu
rådande. Vad som brister i utredningens fullständighet kan nu i någon mån
botas genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens
råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig synpunkt otillfredsställande
utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock betecknas
som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel, som kan
menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den tilltalade och
andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens svaghet
är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara. Straffrättsskipningen
förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande av brottsligheten.
De för samhället skadliga verkningarna härav äro så påtagliga, att de
icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts till en reform av
åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna böra fördelas
å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens svårhetsgrad, så
att i fråga örn lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort sett som nu skulle tillkomma
stads- och landsfiskalerna, under det att för de medelsvåra och grövre
brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt mera kvalificerad
kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de s. k. statsåklagama. En
sådan anordning överensstämmer i viss mån med de synpunkter, som tidigare
gjort sig gällande i fråga örn organisationen av åklagarväsendet å landsbygden.

Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand
att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet örn göromålens fördelning
på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har
framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förundersökningen
och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk å åklagarens juridiska
insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av dessa
mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen invänts,
att samma förhållanden ej sällan förelåge i mål, som rörde sig örn förseelser
eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån berättigade
i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom särskilt i
de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes som samhällets
synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens här gör sig gällande
med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara önskvärt örn samma kompetensvillkor
kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna; ett bestämt
hinder härför torde emellertid möta med hänsyn såväl till möjligheten att tillfredsställande
rekrytera en så stor kår som ock till kostnaderna.

Därest sålunda den föreslagna grupperingen av åklagarna i stort sett bör
godtagas, kan jag å andra sidan icke finna annat än att ifrågavarande förslag
allt för mycket underskattat den kompetens, som bör fordras av åklagarna
i de mindre brottmålen. Mellan de båda åklagargrupperna skulle enligt min
mening föreligga en klyfta, som är större än som kan anses motsvara skillnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

133

mellan dessa gruppers arbetsuppgifter. Detta förhållande är desto mera anmärkningsvärt
som en ganska nära liggande utväg erbjuder sig för förstärkning,
vad landsbygden angår, av underåklagarnas kompetens genom att såsom
ock föreslagits åvägabringa en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande
landsfiskalerna. En sådan arbetsfördelning skulle lia till syfte att a skilda
befattningshavare överflytta å ena sidan åklagar- och polisgöromålen och å
den andra landsfiskalens övriga åligganden. Genom en dylik koncentrering av
arbetsuppgifterna vore uppenbarligen ej oväsentligt att vinna. Någon egentlig
kostnadsökning synes knappast behöva bliva följden av en sådan anordning. I
varje fall är framkomligheten av denna väg väl förtjänt av en närmare undersökning.
Vid en sådan undersökning böra uppenbarligen komma under övervägande
de jämkningar i den föreslagna organisationen, som må pakallas av
förhållandena i landets mera glest bebyggda delar. Till frågan örn -— såsom
jämväl föreslagits —- för anställning som underåklagare bör uppställas som
villkor att ha avlagt juridisk examen, anser jag mig icke i detta sammanhang
böra intaga ståndpunkt. Även örn ett behörighetsvillkor av nu antydd art
icke uppställes, torde det emellertid vara att vänta, att aspiranterna till dessa
befattningar i åtskilliga fall komma att åberopa juridisk examen, särskilt med
hänsyn till utsikten att efter väl vitsordad tjänstgöring som underåklagare vinna
befordran till högre åklagartjänst.

En för åklagarorganisationen betydelsefull fråga är den örn det inbördes
förhållandet mellan åklagarmyndigheten och polismyndigheten i avseende å
förundersökningen. För närvarande saknar denna fråga praktisk betydelse, då
åklagaren i regel tillika är polismyndighet. Denna anordning torde vad angår
underåklagarna alltjämt böra bibehållas. Däremot kunna meningarna vara delade,
huruvida den är lämplig i fråga örn nästa led i åklagarorganisationen,
stats åklagarna. De betänkligheter, som härvid göra sig gällande, sammanhänga
i främsta rummet därmed, att deras verksamhet som åklagare skulle
komma att allt för mycket nedtyngas av göromål, som icke ägde något omedelbart
samband med deras egentliga uppgift, samt att särskilt med hänsyn till
det större antal statsåklagare, som för sådant fall skulle visa sig erforderligt,
svårigheter skulle möta för en tillfredsställande rekrytering av dessa befattningar.
Vad sålunda framhållits bör vid frågans fortsatta behandling ingående
övervägas. Även örn ett sådant övervägande, såsom jag håller för sannolikt,
ger till resultat, att statsåklagaren i allmänhet icke bör tillika vara polismyndighet,
måste dock mellan honom och polismyndigheten vara rådande en
nära samverkan. Övervägande skill torde tala för att, sedan det på polismyndigheten
ankommande spaningsarbetet avslutats, statsåklagaren i regel själv
under eget ansvar övertager ledningen av den fortsatta undersökningen i de mal,
däri han har att utföra åtalet. Ätt polismyndigheten är skyldig härvid lämna
erforderligt biträde, ligger i sakens natur.

I anslutning till den kommunala rättsskipningens bibehållande i de större och
medelstora städerna böra dessa städer alltjämt ha att draga försorg om åklagarväsendet
i den utsträckning, som hittills ägt rum. 1 fråga örn de största
städerna torde jämväl statsåklagarna böra falla på stadens lott. Vad angar

134

Kungl. Maj:t& proposition nr SO.

de städer, som komma att lyda under landsrätt, bliva förhållandena i viss mån
annorlunda. Är staden av den storlek, att den anses böra bibehållas som eget
åklagardistrikt, bör intet hinder möta att i fråga örn stadsfiskalstjänsterna
låta den nuvarande ordningen forkesta. Skulle detta icke vara förhållandet,
bör en sammanslagning komma till stånd jämväl i fråga om åklagardistrikten.
För de fall, då åklagarna avlönas av staden, bör uppenbarligen tillses, att de i
lönehänseende jämställas med motsvarande statliga befattningshavare.

Åklagare vid Med den muntliga partsförhandlingens införande jämväl i hovrätterna uppkovrätt.
kommer vid fullföljd av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga inställelse
vid denna domstol. För organisationen av åtalsmyndigheten i hovrätt
kunna olika utvägar komma i fråga. Sålunda har föreslagits, att vid hovrätterna
skulle inrättas en särskild åklagarkår med uppgift såväl att besluta örn
fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal som ock att inför hovrätten
utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes motpart fullföljda målen.
Ett annat förslag är att låta såväl frågan örn fullföljden som ock förhandlingen
i hovrätten ankomma på samme åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slutligen
har ifrågasatts en mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål,
i vilka statsåklagare fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att
fullfölja och företräda åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga örn övriga
mål en hovrättsåklagare skulle inträda i underåklagarens ställe. Till stöd
för det förstnämnda förslaget har framhållits, förutom vissa rent organisatoriska
förhållanden, olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme
att bero av samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara
alltför benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och
därför komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åklagare
hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasatta
anordningen med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing i
hovrättens tid och arbetskraft. A andra sidan har hävdats, att den åklagare,
som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen
i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda vunnit örn
målet vore bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten. De sålunda
först framhållna synpunkterna torde icke kunna frånkännas avgörande betydelse
i fråga örn de mål, i vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen.
Mot en anordning, varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna
skulle överlämnas att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, tala för övrigt,
att en sådan skulle bliva allt för tyngande och kostsam samt medföra
allt för stor rubbning med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot torde
''dessa, skäl icke äga samma vikt i fråga örn de mål, i vilka åtalet utförts avi
statsåklagare. I dessa mål är det med hänsyn till deras beskaffenhet och i
allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte å åklagarsidan
örn möjligt undvikes. Farhågan att statsåklagare^ skulle missbruka sin
fullföljdsrätt och härigenom ådraga överrätterna en onödig arbetsbörda är med
all sannolikhet överdriven; i varje fall står den ''icke i god överensstämmelse
med de höga krav man med rätta vill uppställa å dessa befattningshavares kompetens.
En allt för stark beskärning av statsåklagare^ befogenheter torde

Kungl. Majlis proposition nr 80.

135

komma i strid med detta syfte, i det att härigenom skulle försvåras en tillfredsställande
rekrytering av dessa befattningar. Jämväl ur organisatorisk
synpunkt kunna, särskilt vad angår de grövre brottmålen, skäl anföras för
statsåklagarnas bibehållande såsom åtalsmyndighet. Dessa mål komma, såsom
jag tidigare utvecklat, att i de fall, då det med hänsyn till avstånd och andra
förhållanden finnes lämpligt, handläggas av hovrätten å ort inom det län,
till vilken underrätten, som meddelat det överklagade utslaget, hör och där
också statsåklagaren i allmänhet har sin förläggningsort. Någon större kostnad
eller omgång vållas alltså icke genom statsåklagarens inställelse vid förhandlingen.
Huruvida statsåklagaren bör föra talan i hovrätten jämväl i de
medelsvåra brottmålen, kan vara mera tveksamt. Vid besvarandet av denna
fråga bör uppenbarligen komma i betraktande andra omständigheter av organisatorisk
art såsom statsåklagarnas arbetsbelastning, hovrättens arbetsindelning
och dylikt.

Då åtal i hovrätt skall fullföljas av annan än statsåklagare, erfordras härför
särskilda, vid hovrätten anställda åklagare. I fråga örn dessa har föreslagits,
att i spetsen för dem skulle ställas en advokatfiskal, som ägde att
utöva uppsikt och förmanskap jämväl över underrätternas åklagare. En sådan
organisation skulle måhända vara nödvändig, därest åtalets utförande i hovrätt
uti samtliga mål skulle ankomma på annan än underrättsåklagaren. Väljes
åter den av mig förordade utvägen, att åtminstone i de grövre brottmålen lata
åtalet i hovrätten bevakas av statsåklagaren, synes organisationen bliva allt
för omfattande. För sådant fall torde vara lämpligare att at den statsåklagare,
förslagsvis benämnd förste statsåklagare, som är förlagd till hovrättsstaden,
inrymma förmansställning för övriga statsåklagare under hovrätten ävensom
för de åklagare, hovrättsfiskaler, som ha att utföra åklagartalan i de mål, där
ombyte av åklagare skall äga rum.

Vad därefter angår åtalets utförande i högsta domstolen gäller redan nu, att
full följ ds rätt tillkommer allenast justitiekanslern och, i viss omfattning, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen. Någon förändring härutinnan
hör uppenbarligen icke äga rum. Däremot Miva förhallandena annorlunda i
fråga örn de mål, i vilka talan fullföljes av den tilltalade. I dessa mål bevakas
nu åtalet i högsta domstolen av åklagaren vid underrätten. Hed muntlig
partsförhandling i högsta domstolen kan denna anordning uppenbarligen icke
bibehållas utan jämväl i dessa fall bör åtalet utföras av justitiekanslern, eventuellt
justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, eller någon hos honom
anställd, därtill behörig tjänsteman. Justitiekanslern bör intaga ställningen av
åklagarväsendets närmast Kungl. Majit högste målsman och chef.

Av vad jag anfört framgår, att den nya åklagarorganisationen erhåller en
ganska betydande omfattning. Det torde ock vara allmänt erkänt, att de organisatoriska
brister, som vidlåda den nuvarande ordningen, på intet annat område
äro så djupgående som i fråga örn åklagarväsendet. Behovet av en genomgripande
reform gör sig här redan nu starkt gällande och en sadan torde alldeles
oavsett den mera omfattande frågan örn en rättegångsreform icke kunna
undanskjutas. Uppenbarligen erbjuder det avsevärda svårigheter att pa

Åklagare i
högsta domstolen -

Organisationens
omfattning.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grundval av det material, som föreligger, taga bestämd ståndpunkt till
särskilda med den nya organisationen sammanhängande spörsmål såsom angående
personalens antal, tjänstelokaler och dylikt. Emellertid skall jag, huvudsakligen
med ledning av de ekonomisakkunnigas utredningar, här söka att
uppdraga vissa grundlinjer, som torde böra komma under närmare övervägande.

Yad angår åklagarna i städerna samt landsfiskalerna torde den nya organisationen
knappast behöva medföra något ökat personalbehov. Den koncentration
av åtals- och polisgöromålen, som jag föreslagit i fråga örn landsfiskalerna,
torde sannolikt kunna genomföras utan ökning av antalet tjänstemän,
särskilt som en dylik koncentration jämväl ur arbetssynpunkt måste
antagas medföra en viss lättnad. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena
beträffande statsåklagarna. Denna kår måste i stort sett nyuppsättas, varvid
dock uppenbarligen icke är uteslutet, att rekryteringen i viss omfattning kan
ske med de mera kvalificerade av de nuvarande åklagarna, särskilt landsfogdarna
och de större städernas åklagare. I fråga örn personalbehovet för den
nya kåren ha vissa undersökningar verkställts av förenämnda sakkunniga, och
dessa ha därvid kommit till ett antal av 47 statsåklagare. Av hela antalet torde
enligt de sakkunnigas beräkningsgrunder å de tre största städerna komma omkring
12, vadan det för landet i övrigt erforderliga antalet skulle begränsa
sig till 35. Vid sina beräkningar ha de sakkunniga utgått från en ganska
stark centralisering med stora åklagardistrikt — antalet har satts till 16
— och med ett sammanförande av flera åklagare till en gemensam kansliort,
allt i syfte att ernå en jämnare fördelning av arbetsbördan. Vidare har förutsatts,
att det skulle åligga statsåklagare att vid underrätten utföra åtal i fråga
örn alla brott, med undantag av enkel stöld, å vilka kunde följa strängare straff
än fängelse i sex månader, varemot vid fullföljd i hovrätten åtalets utförande i
alla mål skulle tillkomma särskilda hovrättsåklagare.

I de grunder, som av de sakkunniga sålunda tillämpats, kunna vid frågans
fortsatta behandling jämkningar tänkas ifrågakomma. Var gränsen mellan
underåklagarnas och statsåklagarnas befattningar skall dragas, är uppenbarligen
beroende på den kompetens man vill eftersträva för underåklagarnaa del.
Dennas höjande torde kunna leda till att underåklagarnas åtalsbefogenhet utvidgas.
Vidare synas starka skäl tala för att statsåklagarna erhålla en mera lokal
förläggning än den de sakkunniga åsyftat samt att länsindelningen härvid
bör i högre grad följas. Slutligen tillkommer, såsom jag redan tidigare
utvecklat, att utförande av åklagartalan i hovrätt åtminstone i de grövre brottmålen
bör tillkomma statsåklagarna. Även med beaktande av nu angivna synpunkter
synes sannolikt, att det av de sakkunniga angivna antalet icke skall
behöva överskridas. Frågan huruvida med inrättandet av en statsåklagarkår
de nuvarande landsfogdebefattningarna skola kunna indragas — en åtgärd, som
av de sakkunniga förordas -— torde icke i detta sammanhang böra göras till
föremål för närmare undersökning.

Vad därefter angår behovet av särskild åklagarpersonal i hovrätterna ha de
sakkunniga förutsatt, att vid varje hovrätt skulle, förutom minst en advokatfiskal
såsom chef, anställas hovrättsfiskaler till ett antal av en för varje hovra
ttsavdelning. Beträffande advokatfiskalen har jag redan uttalat, att nå -

Kungl. Majlis proposition nr 80.

137

got behov av dessa tjänster knappast kan anses föreligga. Däremot måste till
biträde åt förste statsåklagaren ställas visst antal hovrättsfiskaler. För utförande
av åtal i högsta domstolen ha de sakkunniga föreslagit, att justitiekanslern
skulle biträdas av tre revisionsfiskaler. Med all sannolikhet torde dock
detta antal vara allt för lågt.

Vad jag nu anfört angående de betydelsefulla uppgifter, som i en förbättrad
rättegångsordning tillkomma åklagarna, äger i viss mån tillämpning även å
parternas ombud. Jämväl å dem ställas i ett koncentrerat, muntligt förfarande
ökade anspråk. Visserligen kan ett dylikt förfarande ej sägas giva en
annan karaktär åt de uppgifter, som åvila ombuden. De ha liksom nu att
förbereda målens handläggning, att inför rätten förebringa det material, som
huvudmannen vill åberopa, samt att framlägga sin uppfattning rörande det
faktiska och rättsliga bedömandet därav. Det är emellertid tydligt, att ett
koncentrerat, muntligt förfarande kräver av ombuden en sorgfällig förberedelse,
fullständig överblick över processmaterialet samt förmåga att framlägga och
belysa detsamma. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att tillgång finnes
till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för den rättssökande
allmänhetens betjänande äga såväl förmåga som vilja att främja en god
rättegång. Efter införande av en på ackusatorisk grund byggd straffprocess,
måste även, för vinnande av en allsidig utredning och för tillvaratagande av
den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas på de personer, vilka
förordnas såsom försvarare åt anhållna eller häktade. Att vårt nuvarande advokatstånd
i stort sett äger förutsättningar att fylla dessa krav, torde icke
kunna betvivlas. Sålunda bär under den senaste mansåldern en betydande förbättring
av advokatståndets rekrytering ägt rum. Det torde ock kunna antagas,
att ett reformerat förfarande, med de rikare möjligheter det erbjuder för
ombuden att verksamt bidraga till målens utredning och ett riktigt avgörande,
kommer att medverka till en höjning av advokatens intresse för sin uppgift.
En utveckling i denna riktning skulle i hög grad främjas, därest erfarna, framstående
advokater kunna i särskilda fall ifrågakomma till domarbefattningar.
Även örn advokatyrket såsom hittills bör äga karaktär av en fri verksamhet,
där det nödvändiga urvalet i främsta rummet bör ske genom inbördes tävlan
och med hänsyn till det förtroende, som den enskilde advokaten kan genom sin
duglighet förvärva, torde dock medel icke böra saknas för ett inskridande
i fall, då ett sådant ur rättsskipningens synpunkt framstår såsom angeläget.
Hur denna kontroll lämpligen bör anordnas kan vara föremål för delade meningar.
Vid ett närmare övervägande av denna fråga torde böra undersökas,
huruvida skyldighet bör föreskrivas för dem, som fylla vissa kompetenskrav
och yrkesmässigt uppträda såsom ombud, att vara sammanslutna i en förening
med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt att utöva disciplinär
kontroll över sina medlemmar. Möjlighet torde emellertid böra finnas även
för domstolarna att inskrida mot ombud, som icke äga erforderliga kvalifikationer
för sin uppgift. I detta sammanhang bör ock närmare utredas, huruvida
särskilda villkor böra uppställas för rätt att uppträda såsom ombud i
högsta instans, detta särskilt med hänsyn till vikten av att målen i högsta

Advokat väsendet.

138

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Överexekutorsg
öromålen.

domstolen bliva grundligt förberedda och att domstolens tid icke genom indragande
i förhandlingen av ovidkommande omständigheter i onödan tages
i anspråk.

Jag övergår härefter till den i samband med processreformen väckta frågan
örn en överflyttning av överexekutorsgöromålen å de allmänna underrätterna,
ett spörsmål, vars besvarande uppenbarligen har sina återverkningar beträffande
organisationen såväl av underrätterna som ock av de myndigheter, sorn
för närvarande handha dessa ärenden. Dessa myndigheter äro för landet och
de städer, som lyda under landsrätt, länsstyrelserna och för övriga städer, med
vissa undantag, magistraterna eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, särskild
ledamot av magistraten. Till stöd för överflyttningen har anförts, att ifrågavarande
ärenden vore av övervägande rättslig natur, att de spörsmål, som uppkomme
i samband med verkställigheten av en dom, enklast och säkrast kunde
besvaras av den, som avkunnat domen, att särskilt prövningen av en skiljedoms
giltighet och befogenhet att förordna örn dess verkställighet borde vara förenade
på samma hand samt att domstolens handläggning av dessa ärenden
bättre skulle tillgodose kreditlivets behov av enkelhet, billighet och snabbhet.
Tillika har i fråga örn länsstyrelserna framhållits, att de med hänsyn till länens
vidsträckthet icke vore nog lättillgängliga för allmänheten. Å andra sidan
har gjorts gällande, att den nu rådande ordningen icke föranlett anmärkningar
samt att en överflyttning skulle, då förmanskapet för utmätningsmännen
alltjämt måste bibehållas hos länsstyrelserna, förorsaka organisatoriska
svårigheter.

Ifrågavarande spörsmål äga ett nära samband med frågan örn förstatligandet
av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande äga
rum och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, torde någon
annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen i de
städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågavarande
städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kan uppenbarligen avolika
skäl icke ifrågakomma. Bibehålies däremot den kommunala rättsskipningen,
äga skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon
större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills
tillkomma dessa städers magistrater torde väl knappast kunna påvisas. Beträffande
åter landsbygden och de städer, som redan nu lyda eller framdeles
komma att läggas under landsrätt, äro förhållandena visserligen i någon mån
annorlunda. Något större behov av en förändring torde icke i detta fall föreligga.
En sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda
omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna som länsstyrelserna. I anslutning
till vad jag förut yttrat angående domstolens organisation i de städer, som
komma att utgöra eget tingslag, anser jag mig böra framhålla möjligheten aven
sådan organisation, att överexekutorsgöromålen överflyttas å bisittare i
domstolen.

Även med erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexekutorsgöromålens
överflyttning till domstolarna torde tillräckliga skäl sålunda
knappast föreligga att redan nu, då jämväl andra spörsmål, som äga samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

139

med denna fråga, såsom uppbördsreformen, stå på dagordningen, härutinnan
skrida till en mera genomgripande reform. Vid övervägande härav och då,
såsom jag tidigare framhållit, det synes angeläget att icke fördröja rättegångsreformens
genomförande genom vittgående organisatoriska ingrepp, som icke
omedelbart påkallas av det nya förfarandet, har jag stannat vid, att jämväl
med åtgärder å detta område tillsvidare bör anstå. Därest under tiden för det
fortsatta arbetet å processlagstiftningen de förutsättningar för den nuvarande
ordningens bibehållande, från vilka jag här utgått, komma att förfalla, blir utgångsläget
dock ett annat. Oberoende härav kan vid lagstiftningsarbetets fullföljande
uppenbarligen komma under omprövning att från överexekutor överflytta
vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet äro i
högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

Hedan i början av mitt anförande bär jag framhållit de starka intressen,
som äro förenade med en god rekrytering av domarkåren. En sådan är beroende
av åtskilliga förhållanden. Avlöningen bör så tillmätas, att dugliga samt
med håg och fallenhet för domarkallet begåvade personer dragas till detsamma.
Befordringsgången bör vara så anordnad, att den lämnar tillfälle till en allsidig
utbildning i såväl juridiska insikter som praktiska ting. Därjämte bör tillfälle
beredas till utgallring på ett såvitt möjligt tidigt skede av dem, som icke fylla
måttet.

Hos oss har sedan gammalt varit brukligt, att den unge notarien efter avlagd
examen erhåller sin första utbildning vid häradsrätterna såsom biträde
åt häradshövdingen i dennes göromål. Den första tiden ägnas härvid åt kansliarbete,
uppsättande av de s. k. småprotokollen, expedition och dylikt. Sedan
vana och noggrannhet i detta arbete förvärvats, komma mera krävande uppgifter
på hans lott. Vid häradsrättens sammanträden överlämnas åt honom att
föra memorialanteckningar angående vad som förekommer vid förhandlingen,
och han är sedermera häradshövdingen behjälplig vid dombokens uppsättande.
Efter denna förberedande utbildning, som tager en tid av minst ett år, anförtros
honom att i begränsad omfattning under eget ansvar förvalta domarämbete
ävensom handlägga vissa enklare mål. För behörighet att hålla allmänna
tingssammanträden erfordras ytterligare ett års tjänstgöring; dock må antalet
sådana sammanträden, som av notarie må hållas, i allmänhet icke överstiga tre.
Eör fortsatt förordnande såsom ordförande i häradsrätt fordras numera föregående
tjänstgöring såsom fiskal eller ledamot i hovrätt.

Sedan utbildningen vid häradsrätten efter omkring tre år avslutats, vidtager
för den som vill fortsätta å domarbanan, tjänstgöring i hovrätten. Efter något
års sysselsättning med expeditionsgöromål, vid hovrättens protokoll samt
med utarbetande av föredragningspromemorior och rubriker i till hovrätten
fullföljda mål följer någon tids provtjänstgöring såsom föredragande i besvärsmål.
På utfallet av denna beror, huruvida fortsatt förordnande kommer
att meddelas. Efter förordnanden såsom biträdande fiskal, fiskal och extra
ordinarie assessor avslutas den egentliga hovrättsutbildningen med aspirantens
befordran till assessor i hovrätten. Assessorsutnämning utgör numera i regel
ett villkor för erhållande av ordinarie domartjänst. Vill den nyutnämnde asses -

Utbildnings

och

bcfordrinqs

gång.

140

Kungl. May.ts proposition nr 80.

sorn välja lantdomarbanan, kan lian erhålla mera stadigvarande förordnanden
såsom vikarie för häradshövding. Under tjänstgöringstiden i hovrätten
äro såväl fiskaler som assessorer skyldiga att i viss ordning mottaga
dylika förordnanden. Ur assessorernas krets rekryteras jämväl hovrättsrådsoch
revisionssekreterarämbetena. Med revisionssekreterare besättas i stor utsträckning
särskilt de större domsagornas häradshövdingbeställningar.

Från de sålunda angivna riktlinjerna för den nuvarande utbildnings- och befordringsgången
nödvändiggör den nya ordningen ganska väsentliga avvikelser.
Dessa sammanhänga i främsta rummet därmed, att såsom tidigare framhållits
de egentliga domarbefattningarna icke kunna i samma utsträckning
som nu tagas i anspråk för aspiranternas utbildning. Detta gäller särskilt i de
fall, då domstolen, såsom häradsrätten, består av allenast en lagfaren ledamot
och å denne alltså måste uppställas särskilt stora krav å juridisk insikt och erfarenhet.
I fråga örn de kollegiala domstolarna, rådhusrätterna och hovrätterna
göra sig betänkligheter mot anlitande av bisittarplatserna i utbildningssyfte
mindre gällande, även örn det är uppenbart, att jämväl härvid stor återhållsamhet
måste iakttagas.

Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till underrätten
samt avse att ge honom inblick i underrättens olika arbetsuppgifter.
Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen
i deras göromål. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren
samt domstolens förhandlingar och därvid deltaga i protokollföringen, vinner
han förtrogenhet med domstolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av
utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla
dennes befattning; dock bör han härvid icke äga att såsom ordförande
i häradsrätten handlägga rättegångsmål. Utbildningen vid underrätten,
som helst bör uppdelas å häradsrätt och rådhusrätt, torde böra taga i anspråk
en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första
tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hovrättens
protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av
promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning
äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning
inför hovrätten av sådana mål och efterhand utförande såsom fiskal av åklagartalan
i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta
en tid av minst ett år, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämplighet
för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga
honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande
bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid häradsrätten
har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget ansvar
förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter häradshövdingens
anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden. Dessutom
bör han kunna erhålla förordnande att handlägga enklare mål och ärenden,
för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare handläggning eller
utredning, ävensom vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall för häradshövding
eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie.
Mål vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att under

Kungl. Majlis, proposition nr 80.

141

längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt
att, till en början mera kortvarigt, inträda som ledamot i hovrättsråds ställe.
Efter något års förlopp bör under förutsättning av aspiranter lämplighet
följa utnämning som assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt
vara godkänd för domarbanan, och den skulle för honom medföra behörighet
till mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller
ledamot i rådhusrätt eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefattning i underrätt
och hovrätt. Den nu antydda utbildningsgången torde taga en tid av 8
till 9 år och domaraspirantens befordran till assesssor skulle alltså inträffa vid
en ålder av 32 till 33 år. Yad jag här framhållit i fråga örn domaraspiranternas
utbildning är uppenbarligen endast ett förslag, som icke gör anspråk på att
innefatta någon definitiv lösning av detta invecklade och omstridda problem.
Såtillvida anser jag mig dock böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den huvudsakliga
utbildningen bör äga rum vid underrätterna men att domaraspirantens
tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid bör vara förlagd till överrätten.
Vid detta ämnes närmare reglering torde hänsyn ock böra tagas till
den utbildning, som kan erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller
advokat.

Jämväl i fråga örn de ordinarie domartjänsterna torde en viss cirkulation
mellan underrätt och överrätt böra eftersträvas. Att ordförande- och vice ordförandeposterna
å hovrätternas avdelningar böra bliva sluttjänster synes ur olika
synpunkter önskvärt. Däremot torde det vid utarbetande av löneplan höra övervägas,
huruvida icke skäl föreligga för en sådan läggning av densamma, å ena
sidan att häradshövdingbeställningarna liksom ordförandeplatserna i rådhusrätterna
bliva lockande för de yngre hovrättsledamöterna samt å den andra att till
ordförande- och eventuellt viceordförandeposterna i hovrätt kunna påräknas
sökande ur underrättsordförandenas krets. Härigenom skulle vinnas, att å
varje hovrättsavdelning förtrogenheten med och traditionerna från underrättsförfarandet
alltid skulle vara väl företrädda, på samma gång som vid underrätterna
den ökade juridiska skolning, som hovrättsarbetet är ägnat att bibringa,
skulle komma till sin rätt. En motsvarighet till nu sist antydda befordringsgång
föreligger redan i fråga örn revisionssekreterares utnämning till
häradshövding.

Det ligger i sakens natur, att en utbildnings- eller befordringsplan endast
kan angiva den allmänna gången samt att i särskilda fall jämväl andra synpunkter
böra vinna beaktande. Med den ökade kännedom om såväl åklagarnas
som advokaternas duglighet och skicklighet, som den muntliga partsförhandlingen
möjliggör, ligger det nära till hands att åt dessa grupper beredes ett
visst utrymme vid befordran å domarbanan. Uppenbart är vidare, att en med
hänsyn till en ny rättegångsordning utstakad befordringsgång endast så småningom
kan komma i full tillämpning. Sålunda måste under en ganska avsevärd
tid framåt efter processreformens genomförande tillbörlig hänsyn tagas
till de personalgrupper, som redan tidigare ägnat sig åt domarkallet och under
den nu bestående ordningen vunnit sin första anställning. Ur såväl det allmännas
som den enskildes synpunkt är ett betydande intresse förknippat med att
övergången till den nya ordningen kan ske smidigt och med så stor anpass -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Rättegångs*

reformens

ekonomiska

konsekven ser.

ning som möjligt. I detta sammanhang inställer sig en annan och måhända
ännu angelägnare fråga, nämligen den, huru de domare, å vilka reformens genomförande
kommer att vila, må kunna förberedas för denna maktpåliggande
uppgift. En utväg, som synes värd beaktande, är att genom statens medverkan
tillfälle beredes domare att vid domstolarna i våra båda grannländer Danmark
och Norge, där ett muntligt rättegångsförfarande är genomfört, under
ej allt för kort tid följa förhandlingarna, varigenom förtrogenhet med de nya
förhandlingsprinciperna skulle vinnas. I detta syfte torde jämväl andra åtgärder
böra övervägas, såsom anordnande av särskilda utbildningskurser, utarbetande
av anvisningar samt vidtagande av anstalter för tillhandahållande
av råd och upplysningar.

Innan jag lämnar det nu behandlade ämnet, torde utbildnings- och befordringsgång
inom åklagarorganisationen böra något beröras. Vad underåklagarna
angår göra sig otvivelaktigt krav gällande å ökad utbildning i såväl kriminalteknik
som för deras verksamhet betydelsefulla juridiska ämnesgrupper.
Särskilt för den nyuppsättning av statsåklagarkåren, som förestår, är det angeläget,
att personer med juridisk examen och fullgod utbildning i övrigt kunna
förvärvas för de nuvarande åklagartjänsterna. Jämväl efter reformens genomförande
torde denna utsikt till befordran för de mest kvalificerade underåklagarna
böra hållas öppen, ett förhållande, som helt visst skulle verka höjande
på kårens allmänna kompetensnivå. Det ligger i sakens natur, att i fråga örn
befordran till statsåklagare tjänstgöring som hovrättsfiskal bör tilläggas stor
betydelse. För att förtrogenhet skall kunna vinnas med en statsåklagares uppgifter
och arbetsmetoder torde emellertid denna tjänstgöring böra komplettera.?
med anställning under någon tid hos statsåklagare. Vidkommande slutligen
de till justitiekanslerns biträde ställda revisionsfiskalema kommer deras befattning
med målen att i främsta rummet avse de rättsliga spörsmålen. För
deras kompetens måste därför uppställas krav å domarutbildning.

Uti det betänkande, som avgivits av de ekonomisakkunniga, ha framlagts
beräkningar angående de ekonomiska konsekvenser, vartill ett genomförande
av rättegångsreformen skulle leda. Dessa beräkningar grunda sig på en i väsentliga
stycken annan organisation av domstols- och åklagarväsendet än den
av mig förordade. Beträffande underrätterna föreligger den mest framträdande
skillnaden däri, att de sakkunniga utgått från ett allmänt förstatligande av
rättsskipningen i städerna att domstolarna jämväl i de större och medelstora
städerna förutsatts skola bestå av allenast en lagfaren domare samt att
en genomgripande omreglering av landets domsagor föreslagits, åsyftande väsentligt
större domkretsar än de nuvarande och ett nedbringande av dessas antal,
städerna inräknade, från 207, därav för landsbygden 119 och för städerna
88, till 93, varav 7 skulle utgöra stadsdomsagor. Av övriga avvikelser må
nämnas, att överexekutorsgöromålen överflyttats å domstolarna, att vid hovrätterna
särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtalet i alla fullföljda mål
samt att föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle förekomma
endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu
ombesörjas av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter ha de

Kungl. Mciy.ts. proposition nr SO.

143

sakkunniga verkställt undersökning av personalbehovet vid en genomförd rättegångsreform
ävensom upprättat förslag till lönestater för de olika befattningshavarna,
varvid förutsatts, att det nuvarande sportelsystemet skulle avskaffas.
De sakkunniga ha därvid kommit till det resultat, att, engångsutgifter
oräknade, det allmännas kostnader, härunder inbegripna jämväl städernas nuvarande
kostnader till domstols- och åklagarväsen, för närvarande uppgå till
ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisationen
skulle nedbringas till 10,946,300 kronor. Därest beräkningen verkställes
med hänsyn allenast till statsverkets nuvarande och framtida kostnader,
framgå såsom nuvarande kostnader ett belopp av 8,329,200 kronor samt
såsom framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av omkring
2,620,000 kronor. Vid denna sammanställning är emellertid att märka,
att i nuvarande kostnader ingår ett belopp av 3 miljoner kronor, utgörande
befattningshavarnas behållna sportelinkomst, samt att statens verkliga
utgifter för närvarande uppgå till allenast omkring 5,300,000 kronor. Enahanda
belopp ha emellertid beräknats komma att framdeles tillföras statskassan i
lorm av rättegångsavgifter, till följd varav den verkliga kostnadsökningen ansetts
kunna begränsas till nyss angivna belopp. Denna ökning hänför sig väsentligen
till åklagarväsendet, som i ''nuvarande kostnader’ upptages med ett
belopp av allenast 54,000 kronor (justitiekanslersämbetet), under det att motsvarande
post i ''framtida kostnader’ utgör 1,664,000 kronor, vari ingår även
kostnader för underåklagare i städerna men icke för övriga underåklagare. Vad
angår den nya organisationens merkostnad ha de sakkunniga framhållit, att ett
visst vederlag härför kommer att beredas statsverket genom indragen tolagsersättning
m. m. till ett belopp av 1,840,000 kronor, vadan alltså den verkliga utgiftsökningen
beräknas stanna vid i runt tal 800,000 kronor.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, ha anmärkningar
riktats såväl mot de grunder, å vilka själva organisationen uppbyggts, som
ock mot de verkställda kostnadsberäkningarna i och för sig. I sistnämnda
hänseende har ganska allmänt framhållits, särskilt vad angår städernas domstolsväsen,
att personalbeståndet tilltagits alltför snävt. Jag har desto mindre
anledning att gå in på denna del av kritiken som den av mig förordade organisationen
väsentligt avviker från den av de sakkunniga föreslagna och vid
sådant förhållande en jämförelse skulle komma att sakna intresse.

Den osäkerhet, som måste vidlåda varje beräkning å detta område, sammanhänger
i främsta rummet med svårigheten att finna en tillförlitlig grund för
beräknande av den arbetsbörda, som kommer att åvila de olika befattningshavarna.
Vad underrätterna angår torde dock knappast föreligga någon anledning
antaga, att denna arbetsbörda vid ett system, som syftar till en mera
koncentrerad handläggning och en lämpligare anordning av förfarandet, skulle
i nämnvärd mån ökas. Härtill kommer, att genom den reform av inskrivningsväsendet,
som är under förberedelse, en betydande lättnad i dessa göromål är
att förvänta. I viss mån annnorlunda gestalta sig förhållandena beträffande
överrätterna. Vid muntlig förhandling kommer otvivelaktigt varje särskilt
mål att i högre grad taga domstolens tid och arbetskraft i anspråk. Å''
andra sidan kan motses, att med de ökade garantier i fråga örn rättsskip -

144

Kungl. May.ts proposition nr SO.

ningens säkerhet, som underrättsförfarandet erbjuder, antalet av de mål, som
fullföljas, skall märkbart nedgå. Övervägande skäl torde dock tala för att i
fråga örn hovrätterna räkna med en ej alltför obetydlig förstärkning av dessa
domstolar. Beträffande högsta domstolen har jag redan tidigare framhållit,
att sådana åtgärder böra vidtagas för fullföljdsrättens begränsning, att en
utökning av antalet ledamöter kan undvikas. De mera genomgripande organisatoriska
förändringar, som av mig förordats, hänföra sig huvudsakligen
till åklagarväsendet. På denna punkt möta, särskilt vad angår utförande
av åklagartalan i hovrätt och högsta domstolen, nya arbetsuppgifter av ganska
svårberäknelig omfattning. Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde det
icke låta sig göra att i frågans nuvarande läge framlägga en på siffermaterial
grundad jämförelse mellan vårt rättegångsväsendes nuvarande kostnader och
dem, som efter en genomförd reform komma att åvila det allmänna. En sådan
jämförelse torde ej heller vara nödvändig. Vad som däremot bör utrönas
är huruvida reformens genomförande kan antagas medföra en sådan kostnadsökning,
att denna i och för sig utgör ett vägande skäl mot reformen, även
örn densamma ur andra synpunkter skulle finnas önskvärd.

Vid ett övervägande av de kostnader, som äro förenade med domstolsorganisationen,
möter bland annat frågan örn sportelväsendet. För rättegångsreformens
genomförande torde det icke vara oundgängligen påkallat, att detsamma avskaffas.
Jag utgår emellertid från att vid en allmän lönereglering för domstolsväsendets
befattningshavare denna avlöningsform icke längre kommer att bibehållas.

De kostnader, som nu åligga städerna för deras rättsskipning och åklagarväsen,
torde enligt mitt förslag i de större och medelstora städerna böra alltjämt
stanna å staden. Att reformen för dessa städer skulle medföra någon nämnvärd
utgiftsstegring, torde vara så gott som uteslutet. Det nuvarande personalbestandet
synes väl motsvara behovet jämväl under de nya förhållandena. Vid ett avskaffande
av sportelväsendet och dettas ersättande med vissa till statsverket ingående
rättegångsavgifter, bör vederlag beredas staden. Någon indragning till
statsverket av städerna tillkommande tolagsmedel kan, så länge staden bekostar
sin rättsskipning, uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad därefter angår domstolsväsendet å landsbygden har jag tidigare framhållit,
att jämväl med införlivande i judiciellt hänseende av de mindre städerna
med kringliggande domsagor någon utökning av dessas antal icke kan
anses erforderlig. I fråga om de i domsagorna anställda arbetskrafterna har
jag förordat, att i varje domsaga skall finnas anställd en sekreterare samt
att i mån av behov notarier skola biträda i arbetet. Då förordnande som
sekreterare skulle kunna erhållas först efter en sammanlagd tjänstetid i underrätt
och hovrätt av minst fyra år, är det uppenbart, att avlöningen till sekreteraren
bör sättas till ett ej obetydligt högre belopp än det som nu utgår till
förste notarie. Å andra sidan torde behovet av notarier komma att minskas, varjämte
anställande av biträdande domare endast i undantagsfall skulle komma
i fråga. Med den föreslagna organisationen torde ock genom sammanslagning
av de minsta domsagorna det nuvarande antalet domsagor kunna något
nedbringas. Vissa av de största domsagorna torde liksom nu böra erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

145

tillgång till ytterligare arbetskraft, såsom anställande av särskild inskrivningsdomare
eller biträdande domare. Ett avskaffande av sportelsystemet
och statens övertagande av domsagornas förvaltningskostnader föranleder
visserligen, att de omedelbara utgifterna för statsverket komma att stegras.
Denna kostnadsökning torde emellertid komma att uppvägas genom påläggandet
av rättegångsavgifter till motsvarande belopp, vilka avgifter skulle ingå
till statsverket. Vid fastställande av häradshövdingarnas avlöningsförmåner
torde någon stel likformighet icke böra eftersträvas utan fortfarande avseende
fästas vid den i olika domsagor växlande arbetsbördan. Med hänsyn till de
stora krav, som vid ett muntligt, koncentrerat förfarande måste ställas å domstolens
ordförande, är det oeftergivligt, att avlöningen också i de mindre
domsagorna hålles jämförelsevis hög. I detta sammanhang anser jag mig böra
erinra därom, att rekryteringen av ordförandeposterna i underrätt i allmänhet
bör ske ur de yngre hovrättsrådens krets. Då en utjämning i avlöningshänseende
mellan de olika domsagorna helt visst är möjlig, torde dock av nu nämnd
anledning någon mera väsentlig kostnadsökning icke vara att motse.

Det nuvarande antalet ordinarie hovrättsdomare, hovrätternas presidenter
inräknade, uppgår till för Svea hovrätt 41, för Göta hovrätt 21 och för skånska
hovrätten 10 eller sammanlagt 72. Hovrätterna äro indelade i sammanlagt
14 divisioner med fem ledamöter å varje, vartill kommer en extra division
örn fem ledamöter för Svea hovrätt ävensom en extra ledamot i vardera av Svea
hovrätt och skånska hovrätten. Enligt den av mig förordade organisationsplanen
skulle antalet ledamöter å varje division begränsas till fyra. Genom denna
begränsning skulle i det närmaste möjliggöras en utökning av det nuvarande
antalet divisioner till 20, varvid jag förutsätter att, med undantag för Svea
hovrätt, presidenten tillika skall i viss omfattning tjänstgöra som ordförande
å en av hovrättens divisioner. Med hänsyn till sannolikheten av, att det muntliga
förfarandet i hovrätt kommer att medföra ökning av hovrätternas arbetsbörda,
torde det icke vara att tillråda att beräkna divisionernas antal lägre än
nu skett. I fråga örn hovrättsdomarnas avlöningsförhållanden har jag utgått
ifrån, att de båda yngre ledamöterna å varje division skulle i regel liksom nu
vinna sin befordran från assessorsgraden och att någon mera väsentlig förändring
i deras nuvarande löneställning icke skulle vara påkallad. Vad åter
angår divisionens båda äldre ledamöter har jag på tal örn befordringsgången
framhållit vikten av att åtminstone ordförandeposten göres till en särskild befattning,
som i allmänhet rekryteras ur underrättsdomarnas krets. Skall detta
syfte kunna vinnas, måste tillses, att avlöningen till ordförande och helst även
vice ordförande utmätes efter samma grunder som gälla för häradshövdingarna
och i varje fall ej kommer att understiga det belopp, som i genomsnitt utgår
till häradshövding. Det är uppenbarligen icke ägnat att främja en god rättsskipning
i våra överrätter, att avlöningen till hovrätternas äldre ledamöter hålles
så låg som nu är fallet.

Vid hovrätterna äro förutom den egentliga domarpersonalen anställda åtskilliga
andra befattningshavare. I fråga örn advokatfiskalerna och hovrätts Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami- 67 haft. (Nr 80.) 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

fiskalema framgår av min tidigare framställning, att de förra befattningarna
skulle upphöra samt att hovrättsfiskalerna icke längre skulle kvarstå som
tjänstemän under hovrätten utan överföras till åklagarväsendet. Vid hovrätterna
tjänstgöra åtskilliga yngre jurister för sin utbildning eller såsom vikarier
för ordinarie befattningshavare. Detta förhållande kommer att, om
ock i begränsad omfattning, fortfara jämväl under den nya ordningen. För
fullgörande av den föredragning, som i vissa mål skall äga rum, föreligger
behov av ett visst antal referenter. Dessa befattningar torde böra tillsättas
på förordnande. Vidare erfordras för att tillgodose behovet av vikarier för
ledamöter såväl i underrätter som i hovrätt tillgång till härför utbildad personal,
assessorer. Åt dessa torde böra beredas en mera fast anställning. Vad
slutligen angår den i hovrätterna tjänstgörande kanslipersonalen torde den
nya ordningen icke medföra någon avsevärd förändring.

Såsom framgår av vad jag tidigare yttrat bör någon utökning av högsta
domstolens ledamotsantal icke ifrågakomma. Med den muntliga partsförhandlingen
kommer däremot behovet av föredragning inför högsta domstolen att
bortfalla. En följd härav blir, att de tjänstemän, revisionssekreterarna, åt vilka
denna föredragning är anförtrodd, icke längre komma att erfordras för denna
uppgift. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår för närvarande till
23, vartill komma 4 förordnade revisionssekreterare. Emellertid torde jämväl
framdeles behov föreligga av vissa högt kvalificerade tjänstemän för att omhänderha
förberedelsen i de till högsta domstolen fullföljda målen ävensom
vid målens handläggning tillhandagå domstolens ledamöter. Antalet av dessa
befattningshavare torde dock kunna sättas väsentligt lägre än det nuvarande
antalet revisionssekreterare. På denna post torde en ej oväsentlig kostnadsminskning
vara att motse. Det nu sagda gäller jämväl i fråga örn nedre revisionens
kanslipersonal.

Enligt de av mig förordade grunderna för en rättegångsreform skulle nämnd
komma att medverka ej allenast som nu i häradsrätterna utan jämväl, dock
allenast beträffande grövre brottmål, i rådhusrätterna och hovrätterna. Vad
rådhusrätterna angår böra därav föranledda kostnader, som uppenbarligen
icke kunna uppgå till något avsevärt belopp, stanna på städerna. I fråga örn
hovrätterna falla däremot dessa kostnader å statsverket. Med hänsyn till det
jämförelsevis ringa antal mål, vari medverkan av nämnd skall äga rum, torde
emellertid ej heller denna utgiftsökning bliva allt för betydande.

Beträffande skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler torde någon
ändring i nu gällande grunder icke böra vidtagas. I de städer, som ha egen
jurisdiktion, bör alltså denna skyldighet fortfarande åvila staden, samt i övriga
städer ävensom å landsbygden vederbörande tingslag. Överrätternas lokalbehov
tillgodoses däremot genom statens försorg, även örn i visst fall medverkan
erhållits från förläggningsstaden. En uppdelning av hovrätterna medför
i detta hänseende nya kostnader. Då en sådan uppdelning, alldeles oberoende
av rättegångsreformen, med all sannolikhet ändock skulle komma till
stånd, synas dessa kostnader icke böra föras denna reform till last i vidare
man än som följer därav, att den nya förhandlingsordningen med dess offent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

147

lighet och muntlighet otvivelaktigt kräver ökat lokalutrymme. Ur sist antydda
synpunkt torde behov av andra lokaler uppkomma jämväl för högsta
domstolens del.

Jag övergår härefter till åklagarorganisationen. Vad då först angår underåklagarna,
som tillika allt framgent skola utgöra polismyndighet, torde såsom
hittills ägt rum denna del av organisationen vara att hänföra under polisväsendet.
Någon väsentlig kostnadsökning bör härutinnan desto mindre föras rättegångsreformen
till last som en omorganisation av underåklagarna, oberoende av
nu ifrågavarande reform, är av behovet påkallad. I fråga örn statsåklagarkåren
äro förhållandena annorlunda. Här föreligger otvivelaktigt reformens
mest betydande utgiftspost. Vad angår de tre största städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö, för vilka beräknats sammanlagt 12 statsåklagare, har
förutsatts, att kostnaderna för dessa skulle bestridas av vederbörande stad. För
dessa städer torde möjlighet föreligga att redan inom den nuvarande organisationens
ram tillgodose behovet av statsåklagare. I fråga örn övriga städer och
landsbygden har det erforderliga antalet statsåklagare beräknats till 35. Avlöningen
till statsåklagare torde böra uppgå till eller i varje fall ej nämnvärt
understiga den, som utgår till tjänsteman i byråchef sgraden. Å statsåklagarkontoren
böra anställas biträden till erforderligt antal. Enligt vad jag tidigare
framhållit skulle beträffande vissa mål åklagartalan i hovrätterna utföras av
hovrättsfiskaler, vilka i sin tjänstgöring komme att underställas en förste statsåklagare.
Hovrättsfiskalerna synas, jämväl med hänsyn till att dessa befattningar
åtminstone till en del torde komma att rekryteras från domstolssekreterarna,
i lönehänseende böra intaga ställning mellan dessa och hovrättsassessorerna.
Hovrättsfiskälernas antal torde icke behöva överstiga en för varje
hovrättsdivision eller således tillsammans 20. Vid högsta domstolen skulle
justitiekanslern vara huvudåklagare med biträde av revisionsfiskaler. Antalet
av de sistnämnda är uppenbarligen beroende av i vilken utsträckning fullföljd
av talan i brottmål kommer att medgivas. Preliminärt har antalet beräknats
till 6.

Mot den utökning av åklagarorganisationen, som sålunda komme att äga runa,
svarar allenast en indragning nämligen av hovrätternas nuvarande advokatfiskal.
Den sålunda uppkomna besparingen torde dock till någon del tagas
i anspråk för tilläggsarvoden åt förste statsåklagarna. Dessutom har ifrågasatts
en indragning av landsfogdetjänsterna. Huruvida en sådan är möjlig,
har jag i frågans nuvarande läge icke ansett böra bliva föremål för närmare
undersökning. Tydligt är emellertid, att med åklagargöromålens överflyttande
på andra befattningshavare landsfogdarna i viss utsträckning frigöras
för andra uppgifter och att alltså, oavsett örn en indragning av dessa tjänster
kan ske eller icke, det ej kan anses oegentligt att jämväl på denna punkt räkna
med en viss besparing för åklagarväsendet.

Såsom jag redan framhållit torde i frågans nuvarande läge det icke låta sig
göra att framlägga en detaljerad beräkning av de kostnader, som äro förenade
med en rättegångsreform. Detta utesluter dock icke att av gjorda överslagsberäkningar
kunna dragas vissa slutsatser, som göra anspråk på ganska hög

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grad av sannolikhet. Vad den egentliga domstolsorganisationen angår torde
det sålunda icke vara alltför djärvt att påstå, att denna icke kommer att i förhållande
till den nuvarande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning, varvid
dock hänsyn icke tagits till vissa engångskostnader för nya domstolslokaler.
I fråga örn åklagarväsendet är däremot en ej obetydlig utgiftsstegring
ofrånkomlig. Enligt verkställda överslagsberäkningar, vid vilka något avdrag
dock icke skett i anledning av landsfogdarnas befrielse från åklagargöromålen,
torde hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen efter all sannolikhet
icke komma att för statsverkets del överstiga en miljon kronor. I betraktande
av den i förhållande till samtliga statsutgifter ringa andel, som för närvarande
faller på rättegångsväsendet, torde detta resultat icke kunna betecknas
som oväntat eller allt för ogynnsamt.

Övergång Då jag såsom nu närmare utvecklats ansluter mig till tanken på en allordningen!1
män rättegångsreform enligt här angivna riktlinjer, uppstår frågan, hur reAllmänna
f°rmcn lämpligen bör sättas i verket. Såsom jag redan framhållit bör reforsynpunkter
men huvudsakligen taga sikte på förfarandet. Dess genomförande bör icke
göras beroende av andra förändringar i organisationen än sådana, som påkallas
av att domstolar och andra organ skola bliva i stånd att uppbära ett
förbättrat förfarande. Därest reformen på detta sätt begränsas, är det tydligt,
att ett successivt genomförande av densamma icke är möjligt. Förfarandets
olika delar höra så nära samman, att det skulle vara förenat med betydande
svårigheter att låta någon särskild del träda i kraft för sig. Främst vill
jag erinra örn det så gott som oskiljaktiga samband, som består mellan bevisningen
och en på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundad förhandlingsordning.
Skulle någon del av förfarandet sättas i tillämpning före
övriga delar, förelåge risk, att den nya ordningen komme att utveckla sig i ej
önskvärd riktning.

Ehuru sålunda det föreslagna nya förfarandet, såvitt angår tiden för dess
införande måste behandlas som en enhet, är det av vikt, att, sedan grunderna
för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtagas, som kunna
förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet med den
allmänna rättegångsreformen pågår, böra alltså till övervägande och avgörande
upptagas sådana förslag till partiella reformer, som äro ägnade att underlätta
det nya rättegångsskickets införande och tillika kunna utan olägenhet inpassas i
den nu bestående ordningen. Frågan örn de ytterligare åtgärder, som påkallas
i anledning av lagstiftningens genomförande, böra uppenbarligen regleras i
samband med dennas antagande.

Bland de förslag, vilka böra upptagas till slutlig behandling före den nya
lagstiftningens antagande, stå i förgrunden spörsmålen örn vissa städers läggande
under landsrätt, reglering av domsagor, reform av inskrivningsväsendet,
fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna och ordningen
för målens handläggning vid tingen, reform av åklagarväsendet samt uppdelning
av hovrätterna. Vad angår den tidigare behandlingen av dessa frågor har
inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria, vilken torde få såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

149

bilaga fogas till protokollet i detta ärende (Bilaga B). Beträffande dessa frågor
vill jag här framhålla följande.

Såsom jag i annat sammanhang påpekat har jag icke ansett tillräckliga Vissa stäskäl
föreligga att nu skrida till ett allmänt förstatligande av rättsskipningen
i städerna. I de större och medelstora städerna skulle alltså den landsrätt.
nuvarande domstolsorganisationen fortbestå, dock med iakttagande av att
rådhusrätterna i dessa städer alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter.

Däremot har jag framhållit, att rådhusrätterna i de mindre städerna icke erbjuda
fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning och därför böra
upphöra. En dylik förändring torde vara påkallad alldeles oberoende av
en allmän rättegångsreform. Under sådana förhållanden måste det ur alla
synpunkter anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för
att efter hand bringa dessa domstolar att upphöra. Härigenom vinnes en
mjukare övergång till en förbättrad domstolsorganisation och sparas kostnader
för statsverket. Den invändning, som främst gjordes mot den år 1924 föreslagna
lagstiftningen, nämligen att det icke vore lämpligt att redan då i lag
införa sådana stadganden som de föreslagna, innan huvuddragen av den blivande
domstolsorganisationen vore kända, kommer, efter det grunderna för
en rättegångsreform blivit framlagda, att förfalla.

Något hinder för stads läggande under landsrätt torde ej heller möta med
hänsyn till ordnandet av städernas förvaltning. Det av särskilda sakkunniga
framlagda förslaget örn stadsstyrelsens framtida ordnande har visserligen ännu
ej kommit under omprövning, men åtgärder för statens övertagande av rättsskipningen
i vissa städer torde kunna vidtagas oberoende av nämnda förslag.

Förslaget utgår från den förutsättningen, att de kollegiala domstolarna skola
försvinna i samtliga städer. Såsom redan berörts innebära de nu framlagda
riktlinjerna för processreformen, att de större och medelstora städerna i regel
skola behålla sina kollegiala domstolar. Härav följer, att för dem någon förändring
i den kommunala förvaltningen icke påkallas av rättegångsväsendets
omdaning. Vad angår de mindre städerna måste visserligen en omläggning
ske i samband med magistratens upphörande, men något behov torde icke
för dem föreligga att nu övergå till en sådan ordning för stadsstyrelsen,
som föreslagits i omförmälda betänkande. Där föreslagna ändringar
äro icke omedelbart betingade av processreformen utan ha sin grund företrädesvis
i framkomna önskemål om en enhetligare kommunalförvaltning.

Detta behov lärer göra sig mindre starkt gällande i de städer, varom här är
fråga. För dem torde de former för ordnande av städernas styrelse, som nu
tillämpas i städer under landsrätt, böra komma till användning. Tydligt
är emellertid, att oberoende av processreformarbetet omförmälda förslag bör
upptagas till fortsatt behandling. Skulle det därvid visa sig, att en omgestaltning
av den kommunala förvaltningen i enlighet med de i betänkandet angivna
principerna bör ske, kunna åtgärder härför framdeles vidtagas. Dylika
åtgärder försvåras icke av att staten redan nu övertager rättsskipningen i
vissa städer.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Reglering
av domsagor.

Vid angivna förhållanden synes det önskvärt, att åtgärder under den närmaste
tiden vidtagas för att de städer, som icke kunna antagas äga förutsättningar
att giva sina rådhusrätter den förut nämnda sammansättningen, läggas
under landsrätt. Härvid torde kunna förutsättas, att åtskilliga städer komma
att, sedan grunddragen för den blivande domstolsorganisationen godkänts, frivilligt
avstå från den egna jurisdiktionen. Beaktas bör, att rådhusrättens upphörande
i regel kommer att för staden medföra lättnad i ekonomiskt avseende.

Tydligt är, att landsrättsförläggning bör kunna beslutas även mot stads
bestridande. Denna princip har kommit till uttryck redan i 1924 års lagstiftning,
och en utvidgning av denna princips tillämpning synes nu vara lämplig.
Sålunda torde skäl ej längre föreligga att bibehålla den gällande begränsningen,
att stadens folkmängd skall understiga 3,000 personer. Ej heller synes
det lämpligt att bibehålla föreskriften, att landsrättsförläggning ej må äga
rum, när stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig däremot.
Då en dylik åtgärd är betingad av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse,
bör det ej tillåtas kommunen att förhindra densamma.

Förläggning under landsrätt av de städer, varom nu är fråga, torde emellertid
icke böra äga rum utan undantag. Sådan åtgärd bör ej få vidtagas då den
medför ökade ekonomiska bördor eller andra för staden eller det allmänna menliga
verkningar. Särskild hänsyn måste tagas till rådhusrätterna i residensstäderna.
Sålunda äro dessa domstolar uteslutande behöriga att upptaga bland
annat mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften tryckts
i ort, som lyder under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då
rörelsen drives å landet. Tydligt är därför, att ett överförande till landsrätt
bör äga rum allenast efter prövning i varje särskilt fall. De närmare grunder,
som böra vinna tillämpning vid statens övertagande av rättsskipningen
i nu ifrågavarande städer, böra så snart ske kan föreläggas riksdagen.

I det föregående har jag framhållit, att enligt min mening någon mera allmän
omreglering av våra domsagor icke bör förknippas med rättegångsreformens
genomförande. Denna min ståndpunkt utesluter dock icke en omreglering
av de mindre domsagor, i vilka redan under nuvarande förhållanden
en sådan måste anses lämplig. Vid dylik omreglering torde enahanda synpunkter
böra vinna beaktande, som redan tidigare följts vid dessa frågors behandling.
Samtidigt måste hänsyn tagas till de förändringar, som kunna väntas
inträda vid en omgestaltning av rättegångsväsendet. Härvid bör utredning
verkställas bland annat rörande den lättnad för häradshövdingen, som kan vinnas
genom att vissa göromål överflyttas på en sekreterare. Av stor betydelse
för omfattningen av arbetsuppgifterna i domsagorna och därmed för dessas
storlek är, huruvida en reform kommer till stånd av inskrivningsväsendet. Jämväl
måste beaktas i vilken utsträckning upphörandet av den särskilda jurisdiktionen
i de mindre städerna kan komma att öka häradsrätternas göromål.
Tydligt är emellertid, att man vid reglering av domsagor bör framgå med
varsamhet och att hänsyn därvid måste tagas såväl till den rättssökande allmänhetens
berättigade intressen som till de kostnader, vilka vid domsagoregleringar
kunna uppstå för anskaffande av domstols- och kanslilokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

151

Frågan om en reform av vårt inskrivningsväsen rörande fast egendom har
sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den nu gällande ordningen
för behandling av inskrivningsärenden lider av betydande brister och
kan näppeligen anses tillfredsställa nutida krav. Proceduren och det över
hövan vidlyftiga expeditionssättet medföra för domstolarna ett betydande arbete
utan att bereda däremot svarande fördelar. En omläggning av förfarandet
i inskrivningsärenden måste därför anses pakallad redan under nu gällande
rättegångsordning. Fördelarna av inskrivningsväsendets förenklande
framträda än mera vid processreformens genomförande. Det av mig i det föregående
antydda förfarandet bygger i stor utsträckning pa att domaren skall
kunna helt ägna sig åt de egentliga rättsskipningsuppgifterna. Med hänsyn
härtill har jag föreslagit, att på landet vissa göromål, som icke äro av mera
krävande beskaffenhet, överflyttas på en vid domstolen anställd sekreterare.
Den betydelsefullaste åtgärden för vinnande av lättnad i domstolarnas särskilt
häradsrätternas — arbetsuppgifter är en omläggning av inskrivningsväsendet.
Genom en reform på detta område torde det bliva möjligt att avsevärt
minska den arbetsbörda, som nu åvilar domstolarna. Reformen kommer
även för allmänheten att medföra betydande fördelar, främst i ökad snabbhet.
Tydligt är emellertid, att en ändring icke får genomföras på sådant sätt, att
inskrivningsväsendets säkerhet därigenom äventyras. Såsom jag redan antytt
föreligger för närvarande ett förslag till reform av inskrivningsväsendet. Sedan
yttranden däröver inkommit, bör förslaget upptagas till fortsatt behandling.
Det är min avsikt att låta bedriva detta arbete på sadant sätt, att förslag
i ämnet kan framläggas för 1932 års riksdag.

Reform av
inskrivningsväsendet.

En av de viktigaste grunderna för den blivande rättegångsreformen synes Fördelning
mig vara, att häradsnämnden behåller sin starka ställning i rättsskipningen pa mannens
landsbygden. Nämndens möjligheter att verksamt fylla sin uppgift böra ökas. tjänstYissa
åtgärder i detta syfte äro redan nu påkallade och kunna vidtagas utan
att föregripa en mera vittgående reform. Den på en del håll tillämpade ordningen
för nämndens tjänstgöring medför, att i allmänhet flertalet av de vid
ett måls avgörande deltagande nämndemännen icke mer än delvis övervarit målets
handläggning. Det torde vara ur flera synpunkter lämpligt, att nämndemännens
tjänstgöring ordnas pa sadant sätt, att i mals eller ärendes fortsatta
handläggning och avgörande deltaga nämndemän, som förut övervarit förhandlingen.
Tillika bör tillses, att om möjligt i nämnden sitta personer, vilka äga
kännedom om de personliga och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse
för de handlagda målen eller ärendena. Huru dessa önskemål lämpligen
skola tillgodoses, torde komma att framgå av den nu genom en tillkallad
sakkunnig igångsatta utredningen. Vid denna utredning skola även vissa
andra frågor upptagas till behandling, vilka sta i samband med spörsmålet örn
nämndemännens tjänstgöring. Utredningen skall salunda omfatta fragan örn
ordningen för målens handläggning vid häradsrätterna. På detta område föreligga
för närvarande betydande olägenheter, vilka torde kunna undanröjas.
Förhandlingarna böra så ordnas, att —• med beaktande av de nyssnämnda synpunkterna
i fråga örn nämndemännens deltagande i rättsskipningen — den

152

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

rättssökande allmänheten undgår en tidsödande väntan. Målen böra sålunda
efter ändamålsenliga grunder förläggas till olika tider på dagen och på föredragningslistan
för en sammanträdesdag böra icke upptagas flera mål än som
den dagen kunna medhinnas. Därjämte bör tillses, att förhandlingarna icke
utsträckas till allt för sent pa kvällen. Beaktande bör även skänkas åt frågorna
örn bestämmande av tid för tingssammanträdenas början och örn undvikande
av alla åtgärder, som kunna fördröja den egentliga handläggningen. Av betydelse
för de rättssökande är även, att tingssammanträdena bliva på lämpligt
sätt kungjorda. Den igångsatta utredningen synes böra bedrivas på sådant
sätt, att förslag i ämnet snarast kunna framläggas. Huruvida utredningen
bör leda till lagstiftningsåtgärder eller örn det avsedda syftet kan vinnas
genom anordningar inom den nuvarande lagstiftningens ram, kan för närvarande
icke avgöras. Det synes emellertid antagligt, att man utan nya bestämmelser
i lag skall kunna råda bot på en del av de missförhållanden, som nu
föreligga.

Reform av För vinnande av en förbättrad straffprocessordning är såsom jag redan framväsendet.
hållit en reform av åklagarväsendet oundgängligen erforderlig. Rörande riktlinjerna
för den blivande åklagarorganisationen får jag hänvisa till vad jag
tidigare anfört. Då genomförandet av en dylik organisation tager lång tid i
anspråk, synes det nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för förbättring
av åklagarväsendet. Dessa åtgärder torde närmast böra gå ut på
att höja de nuvarande åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål,
som äro främmande för åklagaruppgifterna. Härigenom torde vinnas, att vid
processreformens genomförande de då befintliga åklagarna kunna ingå som
ett led i den blivande organisationen. Sedan yttranden inkommit över det
framlagda förberedande förslaget till omorganisation av landsfiskalsbefattningarna
m. m., torde detta böra göras till föremål för vidare utredning.

^av^hovrät9 ®asom Jag re(*an framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling
terna. r hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter
har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda
böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna
delning vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid
den tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill
torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning
av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit
så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga, innan
det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av
denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis av
hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl tala
för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visserligen
har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga förfarandet
i överrätterna det vore för parterna jämförelsevis likgiltigt var dessa

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

153

äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses i andra hänseenden
medföra vissa fördelar. Dessa fördelar ha närmare utvecklats vid
den tidigare behandlingen av frågan örn upprättande av en hovrätt för de
fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt att nu ingå härpå.
Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter erhålla tillfälle
att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning sätta
sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt örn de svårigheter, som
äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts storlek. Beaktas
bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande av en norrländsk
hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna för
rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rörande
det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn
hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans
nuvarande läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängande
spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt
bör hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till
Norrland.

Det har från en del håll ifrågasatts, att till förberedande av rättegångs- Förberedanreformen
bestämmelser borde meddelas rörande förundersökning i brottmål
samt de straffprocessuella tvångsmedlen ävensom rörande muntligt och kon- brottmål
centrerat förfarande i tvistemål. Eör den tidigare behandlingen av dessa frå- m‘ mgor
har redogörelse lämnats i nyssnämnda promemoria.

Med den uppfattning, åt vilken jag tidigare givit uttryck rörande sambandet
mellan förfarandets olika delar, överensstämmer att nämnda lagstiftningsfrågor
icke böra upptagas till särskild behandling.

Vad angår förundersökning i brottmål och därmed sammanhängande ämnen
synes försiktigheten bjuda, att innan de närmare regleras i lag genom förbättrad
åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna förutsättningar
skapas för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning. Ett annat
skäl mot utbrytande av frågan om det förberedande förfarandet i brottmål
synes mig vara, att en dylik åtgärd knappast skulle medföra någon egentlig
tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga är, såsom erfarenheten visat, av
omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även örn arbetet med dess lösande
omedelbart igångsattes, lärer det ej kunna förväntas, att resultatet därav
skulle komma att föreligga förr än örn ett par år. Vid nämnda tid torde
emellertid arbetet på en reform av hela straffprocessen lia framskridit så långt,
att det icke längre föreligger skäl att för den tid, som återstår till rättegångsreformens
genomförande, införa anordningar, som komma att oförändrade bestå
allenast under en helt kort övergångstid.

Sist anförda skäl kan åberopas även mot förslaget att genom smärre partiella
reformer förbereda övergången till ett muntligt och koncentrerat förfarande
i tvistemål. Därest dylika reformer skola erhålla någon egentlig betydelse,
torde de böra göras så omfattande, att utarbetandet av lagbestäm -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hemställan.

meker och dessas genomförande tager en avsevärd tid i anspråk. Någon tidsvinst
skulle sålunda näppeligen erhållas. Härtill kommer, att såsom jag redan
framhållit förfarandet måste behandlas såsom en enhet. Att bryta ut
någon del därav, till exempel förberedelsen, och låta bestämmelser därom träda
i kraft, innan reglerna örn huvudförhandlingen komme i tillämpning, torde endast
medföra förvirring och försvåra övergången till ett reformerat förfarande.
Däremot böra naturligen de möjligheter, som finnas att inom den nuvarande
lagstiftningens ram ernå ett förbättrat förfarande, utnyttjas. Åtgärder
i detta syfte äro påkallade med hänsyn till nu gällande rättegångsskick
och kunna genom att vänja domare, parter och ombud vid ett moderniserat förfarande
underlätta övergången till den nya ordningen.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser en allmän reform av vårt rättegångsväsen
vara av behovet påkallad samt att en sådan bör, i huvudsaklig överensstämmelse
med de av mig nu angivna riktlinjerna, så snart sig göra låter
komma till stånd. För detta ändamål bör enligt min mening arbetet med ny
lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger utan
dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings å olika områden djupt
ingripande betydelse, synes mig lämpligt, såsom ock tidigare ifrågasatts, att
riksdagen dessförinnan sättes i tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna
för reformen. Att i ett sådant yttrande icke må inläggas den innebörden,
att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål,
som äro förknippade med denna lagstiftningsfråga, ligger i öppen dag. Vid
det ytterligare inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gör nödvändigt,
kunna framkomma nya synpunkter, som påkalla beaktande. Emellertid är det
av stor vikt att redan på detta skede klarhet vinnes, huruvida huvudgrunderna
för reformen uppbäras av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den
i sinom tid färdigställda lagstiftningen alltså kan väntas då vinna riksdagens
godkännande. Skulle den nu antydda förutsättningen visa sig icke föreligga,
torde tanken på att nu skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning,
varom här är fråga, böra övergivas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredraganden
angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

155

Bilaga A.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 juli 1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartexnentsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23 september
1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,
såvitt anginge betänkandets huvudgrunder.

Betänkandet hade inför lagrådet i särskilda delar föredragits av professorn
Thore Engströmer, hovrättsrådet Trygve Liljestrand, hovrättsrådet Nils Vult
von Steyern och häradshövdingen Karl Schlyter.

Lagrådets ledamöter enade sig örn följande utlåtande, dock med de förbehåll
i fråga örn lekmäns deltagande i rättsskipningen och örn fullföljdsrätt i tredje
instans, som innefattas i efteråt intagna särskilda yttranden:

Den anbefallda granskningen av processkommissionens betänkande avser al- Cfransklenast
betänkandets huvudgrunder. Härmed åsyftas enligt remissprotokollet omfattning,
att erhålla lagrådets uttalande örn rättegångsreformen, sådant läget ter sig i
belysning av kommissionens betänkande och de däröver avgivna yttrandena.
Granskningens omfattning finge bestämmas av det sammanhang, som funnes
förbinda de olika spörsmålen med varandra.

I dessa anvisningar hämtar lagrådet stöd för sin uppfattning att i reformarbetets
nuvarande skede lagrådets yttrande är bättre ägnat att bidraga till
utredningen i den mån det begränsas till att gälla de verkligt grundläggande
problemen och de visserligen mångfaldiga hänsyn, som äro att taga vid deras
lösning. Den för rättegångsreformen utstakade arbetsordningen, enligt vilken
beslut är avsett att fattas i fråga örn reformens allmänna grunder innan man
skrider till utarbetande av lagtext, är onekligen förenad med både olägenheter
och fördelar. Till fördelarna hör i främsta rummet — örn den rätt begagnas
— den, att arbetet på att vinna samförstånd örn själva huvudplanen
kan fortgå utan att behöva förvirras och förryckas av meningsskiljaktigheter
rörande sådana moment, vilkas lyckliga planläggning och utformning väl kunna
bliva av största betydelse för rättegångsväsendets verkningssätt, men vilka
dock ej äro bestämmande för grundstommens uppbyggnad. Det intima sam -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Allmän pro''
eessreform
eller partiella
reformer? -

Xuiarande

brister.

Avgivna

yttranden.

bandet mellan skenbart från varandra fristående frågor medför ändock oundvikligt,
att även med en dylik återhållsamhet problemet är invecklat nog.

Kommissionens betänkande har väckt till nytt liv själva principfrågan, om
reformarbetet måste sträcka sig att omfatta vårt rättegångsväsen i dess helhet
eller örn man i stället bör — såsom det uttryckts — beträda de partiella
reformernas väg. Det synes emellertid förtjäna betonas att denna frågeställning
är i viss mån oklar. Den är ägnad att framkalla sammanblandning
av två spörsmål, som måste noga hållas i sär, nämligen frågorna örn reformarbetets
allmänna inriktning och örn den ordning, i vilken man bör söka
nå slutmålet. Den förra frågan gäller huruvida vår nuvarande rättsskipning
är behäftad med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett så vittutgrenat
sammanhang att reformarbetet måste från början inriktas på en
grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller om
man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande förbättring
genom att ingripa på ett antal enskilda punkter, t. ex. genom lämplig
arbetsfördelning å domkretsarnas arbetspersonal, genomförande av den fria
bevisprövningens grundsats, ökat bruk av parters personliga inkallande, förenkling
i protokollsföringen, offentlighet i överrättsförhandlingen o. s. v. Det
andra spörsmålet åter, vilket får egentlig aktualitet först i händelse man bestämmer
sig för en genomgripande reform och vilket processkommissionen i
avvaktan på hur beslutet därom utfaller ansett sig kunna tillsvidare gå förbi,
gäller huruvida en dylik reform kan och bör genomföras i ett slag, eller det är
nödvändigt eller dock lämpligt att förmedla övergången sålunda att å ena
sidan vissa förberedande anordningar tillskapas och träda i funktion i god
tid innan den nya regimen i sina huvuddelar begynner tillämpas, och å
andra sidan den planerade nyregleringen, vad vissa partier beträffar, får helt
eller delvis anstå någon tid efter det denna nya regim i princip genomförts.
Detta så att säga taktiska spörsmål kan lämpligen i detta yttrande först avslutningsvis
behandlas.

Vad åter principfrågan örn reformplanens omfattning angår, har enligt lagrådets
mening den hittills förekomna utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens
åsikt att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän
rättegångsreform och att försök att genom upplappning och modernisering i enskilda
delar råda bot för befintliga missförhållanden ovillkorligen äro dömda
att väsentligen misslyckas och endast kunna förhala det angelägna verket.

De till trycket befordrade yttrandena av hovrätterna, domareföreningarna,
advokatsamfundet, professor Kallenberg m. fl. förete visserligen rätt betydande
skiftningar i betoningen av de rådande bristernas svårhetsgrad och omfattning,
något som delvis lärer få anses sammanhänga med mer och mindre långt
driven betänksamhet mot så vitt syftande rubbningar i bestående förhållanden
som dem kommissionen förordat. Men detta hindrar icke att, såsom var att
vänta, det allmänt vitsordats att bristfälligheter av djupgående och omfattande
art vidlåda vårt rättegångsväsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

157

Sålunda finner Svea hovrätt sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens
anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder
garantier för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet
hindrar erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan
behövlig utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,
den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att
överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga
saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva processledning
och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund
av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet
att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin
uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet
stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material
samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska
rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten särskilt,
att domarebesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt
ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet.
I fråga örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som
orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga örn häradsrätterna på
bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mellanrum
successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ordförandeposten,
som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter, dels
frånvaron av effektiva regler, som kunna positivt främja koncentration, reda
och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlitlighet
och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd. Vidare
erinras i fråga örn överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfarandet, som
praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt beträffande rättegångsordningen
i dess helhet om den allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den
fria bevisprövningen medföra.

Stadsdomareföreningen anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen
i flera avseenden överdrivna. Den allvarligaste bristen utgöres enligt föreningens
mening av långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock
ej sällan med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande
reda vid processmaterialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill
bidroge bl. a. svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva
erforderlig processledning ävensom åklagare- och advokatväsendets tillstånd.
Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommissionens
uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den mening att kommissionen icke
med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga brister.
I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda väl
beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, relativt
dyrare ju mindre målet är, och icke särdeles billig i de stora, överrättsproceduren
och där gällande kostnadsregler medförde ater att det ställer sig

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst men ganska billigt för den, som
onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra
ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre
kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till
följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet som jämväl vidlåder
processen i underrätt är, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda
en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning
från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverka fördröjande
— utan sammanhänger intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations
allmänna grunder och kan alltså ej bortarbetas utan verklig omläggning
av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet är vidare, vid
sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar i bevisrätten, en huvudorsak
till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet,
det brister långt mer än i allmänhet erkännes och långt mer än vad som
är rimligt och försvarligt.

Professor Kallenberg, som anser en processreform böra ske på basis av det
bestående och med vida mindre genomgripande ändringar än kommissionen
föreslagit, utgår emellertid från att åtskilliga av honom angivna brister i allt
fall måste föranleda »en omfattande omarbetning av vår rättegångslag» och
fäster uppmärksamheten på att denna måste gälla även talrika andra processrättens
delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning
och organisation.

Häradshövdingeföreningen slutligen har visserligen i sin omsorgsfulla granskning
av kommissionsbetänkandet föga inlåtit sig på att diskutera rådande bristfälligheter
och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande stycke som av
den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga djupt ingripande
ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det tydligt att dessa
bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst betydande.

Lagrådet. I ett flertal yttranden har väl å andra sidan, delvis i polemik mot kommissionen,
framhållits att rättsskipningen, trots sina oförnekliga brister, likväl i stort
sett uppbäres av allmänt förtroende, något som tillskrives främst den omständigheten
att dess allmänna grunder vila på det fasta underlaget av gammal inhemsk
tradition. Denna erinran har närmast framställts såsom ett argument
mot alltför grundliga omstöpningar. Den gäller alltså frågan med vilken varsamhet
i sakligt avseende man måste framgå för att icke giva till spillo befintliga
värden utan ersättning i något avgjort bättre. Detta spörsmål kan tydligen
ej behandlas i detta sammanhang; bidragen till dess belysande måste givas vid
den följande granskningen av särskilda punkter i betänkandet. Något avgörande
skäl mot att överhuvud skrida till en allmän reform kan däremot icke hämtas
av den lyckligtvis säkert berättigade förtröstan att tilliten till rättsskipningen
är i stort sett god. Det torde emellertid förtjäna något övervägas varpå
denna bevarade tillit huvudsakligen beror. Hänvisningen till en folkkär tradition
är säkerligen i viss mån riktig, men det ligger å andra sidan alltför nära till
hands att överskatta dess räckvidd. En mera allsidigt utbildad traditionskänsla
för kulturarvet på förevarande område kan förväntas nästan endast inom kretsen

Kungl. May.ts proposition nr 80.

159

av dem, som genom utbildning och dagliga värv vunnit intim förtrogenhet
därmed; den kan å andra sidan visserligen hos dem lätt stegras till en rutinbunden
fördom mot även välbefogade nyheter. I fråga örn allmänheten ställer
sig saken annorlunda. Med all säkerhet förefinnes där icke någon traditionsbunden
förkärlek för exempelvis gällande hovrättsprocedur. Snarare måste det
sägas att man ingalunda efter förjänst uppskattar de oavlåtligt samvetsgranna
mödor, som inom våra överrätter nedläggas på processmaterialets behärskande
och målens prövning eller den stränga och omsorgsfulla skolning yngre jurister
där genomgå. Den folkkära traditionen är så gott som uteslutande knuten till
muntligheten och offentligheten i underrätterna och till nämndens deltagande i
rättsskipningen på landsbygden, och således till element, vilka det på intet håll
ifrågasatts att försvaga, utan vilka man är ense örn att en reform bör bibehålla
och i görligaste måtto förstärka.

Det förtroende, rättsskipningen åtnjuter, har tvivelsutan också sin rot i domarekårens
anseende, ej blott för samvetsgrannhet och oväld i kallets utövning,
utan därjämte — och utan tvivel med rätta — för tillfredsställande skicklighet
i själva dömandet, d. v. s. i förmåga att draga sunda och riktiga slutsatser
örn hur rätt är att skipa parterna emellan på grund av det förebragta
materialet, sådant det föreligger i protokoll och övriga handlingar. Från sistnämnda
omdöme måste dock, såsom särskilt av Göta hovrätt med skärpa erinrats,
göras undantag för rådstuvurätterna i åtskilliga småstäder, vilkas domare
alltför ofta betänkligt brista i rättskunskap och övat juridiskt omdöme.

Men då, såsom stundom skett, dessa domarekårens kvalifikationer åberopats
såsom garanti för att vår rättsskipning arbetar med tillfredsställande grad av
säkerhet, måste det med styrka betonas, att så tyvärr ingalunda är förhållandet.
Tränger man till kärnan av de kommissionens anmärkningar, vilkas befogenhet
enligt vad ovanstående sammanställning ur de avgivna utlåtandena visar blivit
med ganska stor enstämmighet vitsordad, kommer man fast mera till det resultat
att, vid sidan av tidsutdräkten, just bristande säkerhet framträder såsom det
allvarsammaste onda. Kravet på »säkerhet» innebär ju att domen skall i största
möjliga utsträckning vara ett uttryck för det materiellt och icke blott formellt
rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är att
processen är lyckligt ägnad att giva domaren en möjligast fullständig, överskådlig
och verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksammanhanget.
Man bör visserligen icke underskatta den svenske domarens genom
flitig övning tränade förmåga att även med ledning av ett bristfälligt processmaterial
söka sig fram till en riktig uppfattning om det verkliga sammanhanget,
åtminstone i dess viktigaste drag. Men det säger sig självt att han endast
undantagsvis och med den yttersta tvekan vågar bygga sin dom på vad han sålunda
anser sig ha funnit —■ mera alltså med ledning av sin allmänna erfarenhet
och därpå byggda slutsatser än i stöd av säkra fakta. Även bortsett härifrån
har naturligen denna utväg en starkt begränsad användbarhet och förmår på intet
sätt skänka någon verklig ersättning för en uttömmande, sakuppgifternas
verkliga innebörd och räckvidd och de förebragta bevisens tillförlitlighet klart
belysande utredning.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Men just härutinnan brister det uppenbarligen och obestridligen i mångahanda
måtto. Vad först underrättsprocessen angår, råder enighet därom att
den lider under saknad av koncentration, att varjehanda omständigheter hindra
utredningens fullständighet och förringa protokollens tillförlitlighet. Ehuru
så flerstädes redan skett, såväl i kommissionens betänkande som i avgivna yttranden,
synes lämpligt att, örn än i korthet och begränsat till vissa huvuddrag,
utveckla huru dessa brister och deras verkningar kommit att te sig i vårt rättsliv.
Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare
ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll.
Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid ett
visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regeln, för parten och hans
ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta förhållande
bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten eller hans
med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten. Parterna eller
den ena av dem representeras då i stället av -— ofta blott tillfälligt anlitade
-— underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan eller av domstolen
äskas, icke stå att erhålla. Framställda frågor få därför än helt förfalla, än skola
de enligt åtagande bäras vidare till parten eller det verkliga ombudet, varefter
svar — örn ej saken helt får bero — lämnas vid en senare session, ofta i
skriftlig form genom samma eller ny mellanhand, och ofta ofullständigt, undvikande
eller behäftat med missförstånd av frågan. Parternas sakframställningar
givas i växande utsträckning skriftligt, successivt och växelvis vid skilda sessioner;
även örn föredragning äger rum, är vinsten härav mången gång ringa. Dels
kunna nämligen på grund av redan berörda förhållanden kompletterande förklaringar
eller upplysningar örn motpartens ställning till det föredragna inlägget ej
erhållas. Dels medför ofta detta inläggs tunga form och utförlighet att närmare
övervägande av dess innebörd både för domarens och motpartens del får
anstå till dess tillfälle beretts till ett närmare studium därav, desto hellre som
innehållet ofta hänför sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången
förekommit och vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vittnesbeviset
kan ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i parternas
personliga närvaro och vittnen örn samma tilldragelse inkallats till olika
sessioner. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas
sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnesmål
föranleder ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara
eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen komma
i följd av allt detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds,
komma ej fram och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt.

Redan av det nu sagda följer att domarens möjligheter att främja utredningen
genom sin processledning äro starkt beskurna. I samma riktning verka talrika
andra omständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen med målet
för att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen på riktigt spår.
Senare äro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga förlopp ej
sällsynta, särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem. Härads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

161

hövdingens stora börda av protokolls-, registrerings- oell expeditionsgöromål
hindrar honom ofta att ägna handläggningen vid domstolen erforderligt förberedande
arbete, och arbetsbrådskan under tingsdagarna med deras hopade mål
av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock spela en roll. I de små städerna
brister det ofta i övning och förmåga, och i de något större måste splittringen
på varjehanda administrativa och kommunala bestyr inverka ogynnsamt.

Till alla dessa hinder för riktig och fullständig utredning kommer än vidare
det föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna
sig. Vittnesjäven avskära i mycket stor utsträckning domstolen fran upplysningar
just från deras sida, som bäst känna fakta i saken. Den i manga fall
ytterst värdefulla kunskapskälla, som utgöres av parternas personliga avhörande,
kommer till minimal användning, då deras utsagor, vilka aldrig avgivas
under ansvar för osannfärdighet, ej av lagen räknas såsom bevismedel, och det
dels på grund härav, dels som en följd av den splittrade handläggningen endast
i undantagsfall förekommer — utom i grövre brottmål att parterna personligen
inställa sig eller av rätten inkallas. Det saknas lämpliga bestämmelser till
tryggande av parts möjlighet att få dokument, som befinnna sig i motpartens
eller tredje mans besittning, företedda inför domstolen. Yttranden av sakkunniga
och instrument över anordnade besiktningar hava esomoftast tillkommit i
en ordning, som icke innebär tillräcklig garanti för deras opartiskhet och tillförlitlighet.

I åtskilliga stycken äger lyckligtvis den nu givna framställningen icke
eller åtminstone blott i ringare mån — tillämpning å de grövre brottmålen. Men
dessa ställa å andra sidan i fall av mera invecklad art stora anspråk på fullgod
handläggningsordning. Och här tillkomma dessutom andra särskilt kännbara
brister. Med synnerlig enhällighet, bl. a. av samtliga hovrätter, har vitsordats
att den befintliga åklagarorganisationen icke är vuxen högre uppgifter, och
framhållits det trängande behovet av reglering i lag av frågorna rörande åtal
och förberedande undersökning, örn den tilltalades och hans försvarares ställning
i processen samt örn rätt till och former för ingrepp i personlig frihet, besittning,
hemfridens område o. s. v.

Till grund för domen, när denna omsider gives, ligger det efterhand samlade
materialet i det skick vari det återgivits i domstolens protokoll. Men beträffande
dessa protokoll, vilka med stöd av minnesanteckningar avfattas ofta avsevärd
tid efter rättegångstillfället och icke äro underkastade effektiv kontroll från
parters och vittnens sida, är det ett erkänt förhållande att de ej sällan brista i
fullständighet och korrekthet. Den andrahandskunskap örn processförloppet,
de meddela, blir emellertid ensamt avgörande för domens innehåll särskilt i de
fall, där längre tid förflutit mellan handläggningstillfälle och dom, eller dälden
dömande ej själv övervarit den handläggning protokollet avser.

I fråga örn de högre instanserna kan det knappast nog starkt framhävas alt
de brister i utredning och protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka
resultaten av dennas arbete, göra sig med så gott som oförminskad styrka gillande
även i högre rätt. Da proceduren där med sällsynta undantag år uteslutande
skriftlig, har domstolen ej tillfälle att genom eget initiativ komplettera

Bikung till riksdagens protokoll 1081- 1 sami. 07 höft. (hr 80.) 11

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Skäl för
Allmän
reform.

Umlerrätts jtroceduren.

Koncen tration.

162

oell kontrollera utredningen. Parternas bemödanden att i sina inlagor och med
hjälp av obestyrkta attester giva en riktigare bild av saksammanhanget måste
i regeln bliva dömda att misslyckas. Därtill kommer att de högre instansernas
domare alltid måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över förhandlingar,
som de ej själva övervarit. Denna överinstansernas bundenhet vid
protokollen torde för övrigt, såsom ej sällan framhållits, återverka även på underrätterna
i riktning av obenägenhet att i domen taga hänsyn till annat än
som kunnat komma till tydligt uttryck i protokollet — liksom å andra sidan det
ej lärer varit alldeles utan exempel att ett protokoll, som uppsatts först efter
domens avkunnande, i viss mån lagts till rätta efter dennas innehåll.

Huru starka medel, som äro nödvändiga för att råda tillfredsställande bot
för dessa brister, därom hava visserligen meningarna visat sig vara i många
delar rätt skiftande. Men i detta sammanhang är det av långt större intresse
att utmärka i vilken utsträckning det råder allmän eller i allt fall vitt utbredd
enighet. Med kommissionen instämma alla eller de flesta yttranden däri att
man måste eftersträva koncentration i förfarandet, återgå till muntlighet i sakframställningen
och andra parternas anföranden samt införa fri bevisföring
med avhörande av parter under ansvar, att protokollsväsendet måste grundligt
reformeras och att muntlig förhandling i hovrätt skall göras till ett processinstitut
av verklig praktisk betydelse. Men det är vidare allmänt erkänt att
själva den centrala punkten i detta program, till vilken alla de övriga stå i intimt
beroende, nämligen koncentrationen i förfarandet, oundvikligen för med
sig vissa organisatoriska konsekvenser av ej ringa räckvidd, såsom ändrad arbetsfördelning
för domstolspersonalen, omreglering mer eller mindre vittgående
av domkretsarna, tätare sammanträden, skilda sessioner för ringare och större
mål, förberedande förhandling för ensamdomare o. s. v. Utan tvivel måste
man även giva skånska hovrätten rätt däri, att den omnämnda hovrättsreformen
är outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna. Ense är man
vidare om nödvändigheten av en omdaning av åklagarväsendet och en omfattande
lagreglering på straffprocessens område.

Till hela det förestående programmet kan lagrådet utan förbehåll ansluta
sig. Men detsamma innebär i själva verket, att alla rättegångsväsendets centrala
delar omfattas av reformarbetet och att detta särskilt i fråga örn reglerna
för målens handläggning och bevisföringen måste bliva av genomgripande art.
Att för övrigt en mängd andra, mera periferiska, men icke desto mindre praktiskt
viktiga processinstitut befinna sig i ett mycket föråldrat, outvecklat eller
bofälligt skick och följaktligen måste tagas med i ett nydaningsarbete av allmännare
omfattning är, såsom professor Kallenberg påpekat, för en var med
insikt i saken uppenbart. Yad kommissionens betänkande i sådant avseende
innebär har ej heller väckt några gensagor.

Lagrådet övergår nu till de mångskiftande och grannlaga spörsmålen örn
vägar och medel att, med aktsamt bevarande så långt möjligt är av det myckna
livsdugliga och värdefulla i vårt nuvarande rättegångsväsen, förverkliga detta

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

1153

allmänna reformprogram. Det kan härvid icke nog eftertryckligt betonas, att
medan man i övrigt ofta Ilar valet mer eller mindre fritt mellan olika alternativ,
vald med sina fördelar och olägenheter, gives det en ledande huvudsynpunkt
som måste oavlåtligt hållas för ögonen, nämligen nödvändigheten av en radikal
brytning med rådande uppskovssystem i underrätterna och effektivt genomförande
av koncentration i målens handläggning. Här är kärnpunkten framför
andra. Låter man detta krav av varjehanda hänsyn nedskjunka till ett platoniskt
önskemål, har hela reformen väsentligt förfelat sitt syfte. De allra flesta
av de faktorer, som nu bidraga att göra domens underlag bristfälligt, komma
då alltjämt att göra sig gällande. Skriftligheten tränger alltjämt fram, parterna
finnas sällan personligen till hands och företrädas av dåligt underrättade
ombud, bevisningen förebringas successivt och sakframställningen i följd därav
likaså, processledningen och kontrollen av vittnesutsagorna försvåras, onödiga
missförstånd leda till vidlyftiga utläggningar och förhandlingar och uppklaras
för sent eller icke alls, protokollen svälla ut och kunna avfattas först efteråt,
överläggningen till dom kan ej äga rum under det färska och samlade totalintrycket
av vad i målet förekommit. Härtill kommer ännu en sak, som icke
bör förbises. Man är allmänt ense om att för främjande av sanningens och den
materiella rättvisans seger det är angeläget att vittnesjäven bortfalla eller
högst väsentligt inskränkas och att parterna få avhöras örn fakta under ansvar.
Kommissionen har emellertid erinrat om att härigenom öppnas dock portarna
för en art av bevismedel, vilkas trovärdighet måste prövas med största försiktighet
och med omsorgsfullt bruk av den kontroll, som står till buds. Under
hänvisning härtill gör kommissionen gällande att ren muntlighet och omedelbarhet
i förfarandet äro nödvändiga förutsättningar för denna bevisreform. Detta
kommissionens uttalande har från flera håll rönt gensagor, under hävdande att
detsamma innebär avsevärd överdrift; och denna kritik lärer ej kunna frånkännas
ett visst berättigande. Det .intima sambandet mellan koncentration i underrättsproceduren
och den fria bevisföringen torde emellertid vara sa mycket mera
obestridlig. Örn parters och vittnens utsagor örn fakta avgivas vid ett och samma
tillfälle och omedelbart efter det domstolen genom fullständig sakframställning
blivit insatt i målet och dess tvistiga punkter, har den helt andra möjligheter
att bedöma utsagomas tillförlitlighet och föranleda utjämning av verkliga
eller skenbara motsägelser; och frestelsen för de avhörda att av intresse i saken
eller för parten avvika från sanningen eller förtiga den motverkas kraftigt av
vetskapen örn att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra lia att
förmäla.

Nu förhåller det sig lyckligtvis så att ett genomförande av denna reform,
långt från att bryta med värdefulla traditioner, tvärtom innebär en förstärkning
av några av dessa traditioners bästa och av allmänhetens sympatier mest
omfattade element, nämligen muntlighet och offentlighet i handläggningen och
därmed, vad landsbygden angar, lekmännens deltagande i rättsskipningen pa
grundval av egna iakttagelser.

A andra sidan står det utom tvivel att koncentration, vad de mera krävande
målen angår, ställer ökade anspråk på både domare och ombud och att den icke förhandling

i tvistemål.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

kan ernås, än mindre dess stadiga bevarande i praxis tryggar utan särskilda
organisatoriska anordningar ävensom mycket bestämt avfattade lagföreskrifter
samt maktmedel för domaren mot processuella försummelser. Vid huvudförhandlingen
måste i dylika mål såväl ledaren av denna förhandling vara väl insatt
i målet som ock parterna eller deras ombud hava vunnit upplysning örn den
ståndpunkt motpart intager och således bland annat kunna vara beredda att
omedelbart framföra sin bevisning. Processkommissionens uppfattning att härför
ej blott i brottmål, särskilt de grövre, utan jämväl i tvistemålen erfordras
ett lagreglerat förberedande förfarande bär vunnit tämligen enhällig anslutning.
På omständigheterna får tydligen i tvistemål bero huruvida och i
vilken omfattning domaren skall anordna detta förberedande förfarande i formen
av muntliga sammankomster inför honom —- ensam, icke domstolen i dess
helhet — eller såsom skriftväxling mellan parterna, därvid även domaren får
del av skrifterna allt eftersom de avgivas. Åtskilligt torde dock tala för advokatsamfundets
åsikt, att ett sammanträde inför domaren alltid bör vara det
inledande momentet.

All erfarenhet lär emellertid att man måste, särskilt vad tvistemålen angår,
vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän att handläggningens
tyngpunkt glider över från huvudförhandlingen till »förberedelsen» och man
därmed på en omväg kommer tillbaka till att skriftlighet och uppskovssystem
prägla förfarandet och detta så till vida i en mera otillfredsställande form än
nu som domstolen i sin helhet ej får övervara annat än den till nästan en ren
formalitet nedsjunkna slutakten. Det måste sålunda vara uteslutet att, bortsett
från exceptionella fall av trängande behov, upptagande av bevis i form av vittnesmål
och partsförliör får ske under förberedelsen; att kommissionens förslag
skulle hava annan syftning, såsom i ett yttrande förutsatts, torde icke vara fallet.
Av andra uttalanden i avgivna utlåtanden vill det synas som örn man på
sina håll hade en viss benägenhet att tilldela förberedelsen ett större rum i rättegången
än som rätteligen tillkommer densamma. Dess karaktär av förberedelse
till den verkliga handläggningen måste fasthållas. I enlighet härmed bör dess
uppgift i normala fall vara i stort sett begränsad till att sätta främst parterna å
ömse sidor, därnäst förhandlingsledaren i tillfälle att vinna kännedom örn vederbörande
parts ståndpunkt, de fakta, varå han förmenar sig kunna stödja den,
vilka av motparts påståenden och uppgifter han bestrider, och vilka bevis han
arnar i fråga örn de särskilda punkterna förebringa, ävensom vidare eventuellt
att taga del av åberopade dokument och annan skriftlig bevisning. Endast
mera undantagsvis, t. ex. då möjlighet yppas att utan huvudförhandling bringa
målet till slut eller då en mera vidlyftig historisk, teknisk eller rättsvetenskaplig
utredning åberopas, böra de nämnda gränserna i någon avsevärd mån få
överskridas.

Emellertid ställes man i allt fall inför frågan huruvida, såsom kommissionen
föreslagit, endast huvudförhandlingen och parternas där givna sakframställningar
och framlagda bevis skola ligga till grund för domen, eller om hänsyn
jämväl får tagas till det material, som under förberedelsen förebragts, men under
huvudförhandlingen förbigåtts. Mot kommissionens ståndpunkt hava starka

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

165

betänkligheter från skilda håll kommit till orda; man befarar att den föreslagna
grundsatsen ställer alltför stora anspråk på ombuden, lefler till onödig vidlyftighet
och tvingar domaren att i vissa fall döma emot bättre vetande om det materiellt
rätta i målet. Olika utvägar hava förordats för tillvaratagande av materialet
från förberedelsen. Inom Svea hovrätt har sålunda den tanken haft
förespråkare, att huvudförhandlingen skulle inledas av ett referat av ordföranden
över vad under förberedelsen förekommit. Hovrätten har dock icke ansett
en sådan anordning lycklig, och till denna mening kan lagrådet utan tvekan ansluta
sig. Såsom hovrätten erinrat, måste den leda till att parterna ivra flir att
förlägga hela tyngdpunkten av sin processföring till förberedelsen, och domarens
föredragning skulle lätt kunna, låt vara med orätt, giva intrycket att han
redan tagit ståndpunkt, innan den verkliga huvudförhandlingen börjat. Därtill
kommer att det för ombuden skulle bliva en särdeles ömtålig uppgift att
ingripa korrigerande, där sådant funnes nödigt. Mången gång skulle advokaten
känna sig inför valet mellan en obehaglig och för partens intressen skadlig
friktion med domstolen eller att låta bero vid en efter hans mening onöjaktig
oell missvisande framställning. Dessutom kan — såsom jämväl hovrätten framhållit
-— för övriga ledamöter i rätten, särskilt lekmännen, ett sammanfattande
referat ingalunda på samma sätt som partsframställningarna själva halla uppmärksamheten
vid liv och skänka kunskap örn målet och dess skilda detaljer.
I en kardinalpunkt skulle i själva verket den nuvarande hovrättsprocessen tagas
till förebild för underrättsförfarandet, vartill dea visserligen icke ägnar sig.

Uppslaget i fråga bär förestavats av utpräglad misstro till ombudens förmåga
att klart och överskådligt framlägga sin sak. I anledning härav synes
dock kunna erinras att det snarast bleve en mera krävande uppgift att, efter
åhörande av domarens referat, på stående fot utan olämpliga upprepningar utfylla
framställningen och genom omgruppering av fakta eller starkare belysning
av vissa moment söka få sina synpunkter mera beaktade o. s. v., än att
själv lämna en förstahandsframställning, som kunnat på förhand noga prepareras.
Denna erinran har sin tillämpning även beträffande svarandens advokat,
enär han efter det förberedande förfarandet är i gott tillfälle att beräkna, huru
motpartens anförande kommer att vara lagt. Men för övrigt torde kunna tillläggas
att man icke bör låta sin mening örn ombudens förmåga av sakframställning
alltför mycket påverkas av nu rådande förhållanden eller mahanda
t. o. m. av en redan förgången tids erfarenheter. Under förberedelsen till huvudförhandling
reduceras materialet, tvistepunkterna och skiljaktigheterna i
uppfattning begränsas, hela sakläget klarnar och förenklas, och det erbjuder ej
längre så stora svårigheter för den med ämnet väl förtrogne att klart och utan
omständlighet framlägga det i muntligt föredrag. Parter och vittnen hava
ännu ej avhörts, hela don eljest vidlyftiga och ofta svåröverskådliga framställningen
örn deras utsagor rörande olika tvistiga fakta bortfaller således. Tillgången
på kvalificerade ombud befinner sig å andra sidan i rask tillväxt. Antalet
rättsbildadé yrkesadvokater närmar sig redan det halva tusendel och med
rådande dåliga befordringsmöjligheter på tjänstemannabanan skall det med säkerhet
havn betydligt ökats, innan räll egil ngsre f orin en kan börja tillämpas.

Kungl. Maj:is proposition nr SO.

Förundersökning
och
huvudförhandling
i
brottmål.

kh;

Med ändrad processordning och utflyttning av hovrätterna kommer också advokaternas
fördelning på olika landsändar att bliva jämnare. Man måste äga
lull rätt att utgå från att i de mera invecklade målen parterna lära sig nödvändigheten
att skaffa sig dugliga ombud, rättsbildade eller icke. Hänsyn till
de fall där det förekommer bruk av undermåliga ombud kail icke få vara avgörande
för frågan örn rätta sättet att åvägabringa en tillfredsställande rätte -gångsreform.

Från andra håll har man påyrkat befogenhet och skyldighet för förhandlingsledaren
att vid rättens överläggning till dom komplettera det material,
som huvudförhandlingen lämnat, med vad därutöver innehålles i protokoll och
skriftväxling från det förberedande stadiet. Även en sådan regel måste emellertid
befaras komma att leda till förryckande av förhållandet mellan förberedelse
och huvudförhandling; det låter t. o. m. mycket val tänka sig att
part söker på ett illojalt sätt vända den till sin fördel, i det han med avsikt
vid huvudförhandlingen med tystnad går förbi ohållbara uppgifter och svaga
argument, som han under förberedelsen åberopat, i den måhända riktiga uträkningen
att motparten skall härav förledas att icke begagna de möjligheter han
besitter att reducera detta material till dess rätta värde. Ytterligare blir en
följd, att rättens ledamöter med undantag för ordföranden få den verkliga
och fullständiga överblicken över partspåståendena först efter det att bevisförfarandet
är till ända, vilket uppenbarligen är mycket olämpligt.

Mot farhågorna att, örn huvudförhandlingen ensam lägges till grund för domen,
viktigt material kunde genom ombuds förbiseende gå till spillo, lärer
med trygghet kunna hänvisas till processledningen från den i målet väl insatte
ordförandens sida. Genom frågor och påpekanden är han i tillfälle att
leda förhandlingen i rätt spår utan att själv direkt införa materialet. Han
är ock enligt kommissionsförslaget pliktig att, örn sakframställning avviker
från den i förberedande förfarandet givna, fästa uppmärksamheten härpå och
begära förklaring örn anledningen.

Naturligtvis vore det emellertid olyckligt om den ifrågavarande grundsatsen
att allt som får beaktas skall ha framförts i muntligt anförande vid huvudförhandlingen
bleve driven med pedanteri och utan naturliga modifikationer.
Till utförliga specialutredningar, framlagda dokument o. dyl. från förberedelsen
bör vid huvudförhandlingen få refereras, utan att ett fullständigt muntligt
återgivande behöver äga rum.

Det torde vara närmast med tvistemålen för ögonen som de ovan kritiserade
utvägarna att tillgodogöra förberedelsematerialet förordats. Tillämpade
på brottmålen måste deras betänkliga sidor än starkare framträda. Situationen
är där ofta synnerligen ömtålig; anordningen med domaren som liuvudreferent
av vad under förundersökningen förelupit komme lätt att låta.
honom framstå och framställas såsom icke fri från förutfattad mening, till
allvarlig skada för tilliten till rättsskipningen. Och att ej annat material får
läggas till grund för en straffdom än det som framdragits och skärskådats
inför domstolen i offentlighetens ljus lärer vara obestridligt.

Kungl. Majlis proposition nr SO.

167

I viss måll annorlunda ställer sig frågan huruvida edligt avhörande av vittnen
bör tillåtas på förundersökningsstadiet i brottmål. Medan i tvistemål det
förberedande förfarandet följer efter det stämning i målet uttagits, går den
avsedda förundersökningen i brottmål före väckande av åtal och har närmast
till uppgift att ligga till grund för bedömande huruvida atal skall väckas
och vad åtalet skall gå ut på. Och då redan en persons ställande under åtal
är en för honom högst allvarlig sak. och än mera vissa ingrepp i hans vanliga
fri- och rättigheter som eventuellt ifragasättas, t. ex. häktning, uppkommer
helt naturligt det spörsmålet huruvida ej berättelser av utomstående, som
avgivas under förundersökningen, böra lämnas i form av vittnesutsagor inför
domstol och således under vittnesansvar. Kommissionen har ansett så hiöl t
mera undantagsvis böra ske; huvudsakligen i de fall då vederbörande vägrat
att uttala sig och vittnesplikt därför måste utkrävas ävensom där den avhörde
visat sig ostadig i sina uppgifter eller det av särskilda skäl är angeläget att
fastslå ett visst faktum. För övriga fall har nyttan icke ansetts uppväga det
extra besväret för vittnena — som ju ånyo måste höras vid huvudförhandlingen
— att inställa sig och för domstolen att avhöra deni. Mot denna ståndpunkt
opponerar sig justitiekansler!!, som finner ett mera regelmässigt upptagande
av vittnesmål redan på detta stadium erforderligt ur rättssäkerhetens
synpunkt. Till förmån för kommissionens förslag kan emellertid ytterligare
anföras risken för att vittnena vid huvudförhandlingen skulle känna sig bundna
av vad de tidigare vittnat och därför bliva mindre villiga att där göra den
jämkning i sina utsagor, vartill de eljest skulle föranletts genom konfrontation
med andra vittnen och det övriga på en gång tillgängliga bevismaterialet.

Skillnaden mellan de framförda ståndpunkterna är för övrigt relativ och spörsmålet
av den art att det lärer böra överlämnas åt praxis att pa grundval av
tillräckligt mjukt avfattade lagregler och med ledning av vunna erfarenheter
utbilda en lämplig medellinje.

I samband med nyss avhandlade fråga star en annan, av organisatorisk art. Ledningen
Skall i brottmål ledningen av förundersökningen läggas i händerna på dom- a\{l™lger''
stolen eller någon dess ledamot eller på en särskild förhörsdomare eller skall
den under domstolens kontroll anförtros åt åklagaren eller slutligen åt polismyndighet? Kommissionens

förslag innebär att ledningen tillkommer åklagare, vilken i
sin verksamhet biträdes av polismyndigheterna, men att domaren utan
nämnd -—- skall utöva en vittgående kontroll. Den misstänkte äger få hans
prövning underställt huruvida vid förundersökningen rätteligen förfarits, t. ex.
huruvida skäl funnits för avslag a den misstänktes begäran att åklagare eliel
polis skulle föranstalta örn viss utredning. Men vidare äger endast domaren
besluta örn häktning. I regel tillkommer det också honom att bestämma örn
husrannsakans företagande; och anhållanden eller beslagsåtgärder skola ofördröjlig!
underställas hans prövning. På domarens beslut .skulle ock i princip
ankomma huruvida yttrande från sakkunnig skall anskaffas under förundersökningen.
Slutligen har han i mål örn häktad att av egen drift öva uppsikt
över att förundersökningen cj utdrages för långt på tiden.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

En principiellt avvikande ståndpunkt har utvecklats av justitiekanslem, som
förordar förhörsdomareinstitution och för den händelse denna mening ej vinner
beaktande föredrager att polismyndigheten har förundersökningen i sin
hand under ingående domstolskontroll, men åklagaren endast subsidiärt deltager.
Från domstolshåll har däremot kommissionens förslag i princip vunnit
allmänt gillande. Yad dess närmare utformning åter angår, bär Svea hovrätt
till fullo anslutit sig till kommissionens häktningsregler — det enda, varpå
hovrätten i denna del inlåtit sig — men övriga hovrätter och häradshöv(lingcföreningen
ansett åklagarens befogenheter höra avsevärt vidgas, bl. a. till
att omfatta häktningsrätt, och domstolskontrollen böra i det hela få bero av
initiativ från den misstänktes och hans försvarares sida.

Att hos oss utbilda ett särskilt förhörsdomareinstitut lärer av många skäl
ej böra komma i fråga. Det kan med bästa fog dragas i tvivelsmål att därigenom
ett bättre rättsskydd komme den misstänkte till godo än örn förundersökningens
ledning är anförtrodd åt åklagaren, vilkens åtgärder vid dess utövning
kunna med mera effekt än förhörsdomarens ställas i kritisk belysning
vid huvudförhandlingen, där åklagaren är tillstädes i partsställning. Lämnas
åter denna ledning åt den som sedermera skall leda huvudförhandlingen, har
han så gott som oundvikligt kommit att först handlägga målet i viss mån inkvisitoriskt,
och tilliten till hans opartiskhet såsom förhandlingsledare och
domstolens mest inflytelserike ledamot skulle sättas i fara. Att överlämna
utredningen i dess helhet åt polismyndigheten med undanskjutande av åklagaren,
som i så fall vid sitt företrädande vid huvudförhandlingen skulle äga
blott en osäker, fragmentarisk andrahandskunskap örn målet, synes avgjort
olämpligt både ur synpunkten av effektivitet i brottsbeivrandet och av åklagarens
möjligheter att tillvarataga den tilltalades berättigade intressen.

I enlighet med opinionen på domarehåll finner lagrådet alltså kommissionens
förslag i princip lyckligt. I vad mån en mindre minutiös domstolskontroll än
den i betänkandet förordade skall befinnas möjlig och tillrådlig, torde bland
annat få bero på hur kvalificerad åklagarekåren blir och vilka garantier kunna
erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att
tillgå. Frågan sammanhänger ock med spörsmålet, vilken frihet för försvararen
att följa förundersökningen och konferera med den misstänkte som den
slutliga avfattningen av lagbestämmelserna kommer att innebära.

Upptltov. För att återgå till huvudförhandlingen, hotas koncentrationsgrundsatsen i
tillämpningen av en annan allvarlig fara, örn man i praxis läte förmå sig att
annat än av de mest giltiga och bindande skäl medgiva uppskov. Utan tvivel
erfordras således, såsom professor Kallenberg framhållit, synnerligen stränga
och bestämda lagbud till förhindrande av en dylik utveckling, dels riktade
till domaren och dels av innehåll bl. a. att part, vittne eller annan som genom
sin försummelse vållat uppskovet är skyldig vidkännas de åsamkade kostnaderna.
Att partsombuden förena sig i anhållan örn uppskov är tydligen en
omständighet, som icke i och för sig får vara avgörande.

Såsom en garanti mot handläggningens styckning torde kommissionen ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

1G9

betraktat de föreslagna bestämmelserna, att handläggningen i dess helhet skall
göras örn, därest den icke kunnat genast föras till slut, och att örn vid målets påropande
visar sig att uppskov blir nödvändigt, all handläggning därav för
dagen skall inställas. Från dessa regler medgives endast rätt snävt tillmätta
undantag. Förslaget har i denna del, efter vad det vill synas ej utan fog,,
blivit föremål för kritik, i det man gör gällande att föreskrifterna i fråga
inför erfarenheten skulle komma att te sig såsom pedantiska och i den mån
de efterlevdes vålla ändamålslöst besvär. Ett större utrymme att i förevarande
avseende laga efter lägligheten torde kunna och böra medgivas domstolarna.

Muntlighetens grundsats har kommissionen, vad underrättsproceduren angår, ^rtsjram *
velat genomföra dels genom bestämmelser om den form i vilken parternas an- *ställning.
draganden skola ske, dels genom regeln att domen har att taga hänsyn till allt
vad vid huvudförhandlingen förekommit, men att sakprotokoll endast i starkt
begränsad omfattning skall föras. Att reformer i den av kommissionen föreslagna
riktningen måste vidtagas, därom är man i yttrandena allmänt ense,
men på de flesta håll hava kommissionens närmare förslag i dessa ämnen ansetts
innefatta en alltför radikal brytning med gällande ordning och vara ägnade
att i tillämpningen medföra olägenheter av skilda slag.

Vad parternas anföranden angår, instämmer man med kommissionen däri
att missbruket att ersätta muntliga anföranden med inräckande av skriftliga
inlagor måste energiskt stävjas; professor Kallenberg t. ex. uttalar som sin
mening att fullt otvetydiga, skarpt och bindande formulerade föreskrifter i
detta ämne, mika ej medgiva undantag annat än för alldeles oungängliga behov,
kanske äro av större vikt än någon annan processreform. Däremot yppas
i vissa yttranden betänkligheter mot det föreslagna förbudet för ombud och parter
att i andra fall än när det gäller yrkanden och ansvarspåståenden föredraga
sina inlägg från papperet. Kommissionen vill endast godtaga bruk av minnesanteckningar,
som rådfrågas under det muntliga anförandets gång. Det bär
invänts att sådana krav överstiga ombudens förmåga och att Raken blir alltför
vidlyftigt och icke nog redigt framlagd. I denna punkt kan lagrådet icke finna
kritiken befogad. Föga vore vunnet, örn det bleve praxis att ombuden från
bladet uppläste sina skrifter i stället för att, som nu ofta sker, de föredragas av
domaren. Att domstolens ledamöter härav skulle vinna en klarare inblick i
sakens sammanhang än genom muntliga framställningar är helt visst ett misstag.
Och vidlyftigheten bleve säkert ingalunda mindre. Överhuvud är den
på sina håll rådande föreställningen att muntlighet och koncentrerad förhandling
skulle leda till oratoriska utsvävningar ogrundad — bortsett från vissa
typer av celebra brottmål, där emellertid företeelsen florerar oberoende av lagstadgad
muntlighet. I andra saker är verklig muntlighet i partsframställningen,
efter vad allmän erfarenhet därav bestyrker, tvärtom ämnad att framtvinga
knapphet i uttryckssätt och klar disposition av ämnet. Det visar sig snabbt
nog att i muntlig process detta är det rätta sättet att effektivt tjäna sin parts
välförstådda intresse. Såsom förut framhållits, bär även i mera invecklade saker
tvisteläget under den förberedande behandlingen så klarnat och förenklats,

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

alt det ej blir ombuden alltför svårt att sovra sin framställning och låta de avgörande
konturerna framträda för åhöraren.

otoltoll. Långt vanskligare är att taga ställning till spörsmålet huru långt man skall
gå i beskärning av förhandlingsprotokollen —• komplicerat som detta spörsmål
är genom talrika inverkande hänsyn. På knappast någon punkt har kommissionsbetänkandet
mötts av så ivriga gensagor. Ehuru dessa delvis synas sammanhänga
med att man icke tillbörligt tagit den ändrade handläggningsmetoden
och dess verkningar med i beräkningen, måste å andra sidan erkännas att
mycket beaktansvärda synpunkter framkommit, som mana till större försiktighet
i protokollsreformen. Betydelsen och räckvidden av den meningsmotsättning,
som på detta område kommit till synes, torde emellertid förlänats alldeles
för stora proportioner, då det gjorts gällande, att här stöde striden mellan två
helt olika handläggningssystem, det »rent muntliga» och det »muntligt-protokollariska»,
och att valet mellan dem båda måste få vittgående konsekvenser
för hela rättegångsreformens planläggning och omfattning. Huru stark överdrift
ett sådant betraktelsesätt innebär, därom vittnar i sin mån redan den omständigheten,
att på samma gång stora farhågor framställas för de betänkliga
verkningarna av kommissionens regler, det likvisst tillika göres gällande att i
förslaget upptagna modifikationer och undantag skulle i praktiken komma att
överväxa dessa regler. Men än mera bestyrkes denna uppfattning, då man vänder
sig från de allmänna omdömena och talesätten till att närmare granska,
vari de sakliga meningsdifferenserna bestå.

Enligt kommissionsförslaget skall protokoll, utom redogörelse för sessionens
rent yttre form och förlopp, lämna en kort redogörelse för förhandlingens gång,
som återgiver framställda yrkanden, ansvarspåståenden, invändningar, medgivanden
av anspråks befogenhet o. s. v. — allt detta vare sig det avser själva
saken eller rättegången, och vare sig yrkande är framställt av part, vittne, sakkunnig
eller annan — samt slutligen alla domstolens under rättegången meddelade
beslut. Hålles sammanträde under förberedande stadiet, eller upptager
rätten bevisning utom huvudförhandlingen, skall häröver ock föras protokoll,
som i förra fallet giver en kort sammanfattning av vad som förekommit och i
senare fallet upptager vittnesutsagor, redogörelse för vad rätten vid anställd
syn iakttagit o. s. v.

Däremot skall i fråga örn huvudförhandlingen ej i protokollet återgivas vad å
parts vägnar anföres till närmare utveckling av hans talan eller till själva rättsspörsmålens
belysning,- i sådana fall där det är av vikt att fastställa ordalydelsen
av en partens utsaga skall''emellertid uppteckning ske. I fråga örn vittnesmål,
yttranden av sakkunniga samt i brottmål av målsägare som ej är part är
upptecknandet i viss mån beroende på domstolens prövning av behovet. Protokollering
bör vad tvistemål angår ske i följande fall: örn vikt ligger på ordalydelsen,
örn förhandlingen måste uppskjutas så lång tid att helt ny handläggning
måste ske och den som gjort utsagan ej utan oskäligt besvär i förhållande
till sakens och utsagans betydelse kan till det nya rättegångstillfället komma
tillstädes, samt slutligen örn det är sannolikt att målet fullföljes till högre rätt
och det icke är antagligt att part önskar höra vittnet muntligen även i den högre

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lil

instansen. I grövre brottmål protokollföras vittnesmålen endast i sådana fall,
där hinder kan antagas möta för vittnets hörande i hovrätten.

Det är mot de föreslagna inskränkningarna i protokollets omfattning kritiken
riktats. Man är visserligen ense örn att allt som hör till plädering och rättsliga
deduktioner ■— alltså ombudens sammanfattande resonemang över vad som
förebragts och örn dettas juridiska betydelse — bör uteslutas. Men partens
eller ombudets framställning av det saksammanhang, varpå parten grundar sitt
yrkande eller bestridande i målet, finner man böra korteligen vid sammanträdet
upptecknas; och likaså anses allt muntligt bevismaterial, såsom utsagor av
parterna då de personligen avhöras ävensom vittnesmål m. m., böra återgivas i
protokollet. Detta skulle emellertid, på sätt kommissionen avsett, i sitt definitiva
skick avfattas redan under handläggningen eller möjligen i vissa fall helt
kort därefter.

Vid jämförande prövning av olika synpunkters betydelse synes det lagrådet,
att övervägande skäl tala för obligatorisk protokollering av bevisning genom
vittnesmål (och partsförhör). Visserligen kommer härigenom ett rätt störande
element att belasta förhandlingen och förtaga en del av dess intresse och friskhet.
; och på förhandlingsledaren som skall dela sin uppmärksamhet mellan handläggningen
och kontrollen över protokollsföringen ställer det utan tvivel ökade
anspråk. Men det förenklar och förbilligar överrättsproceduren, och om också
protokollet i många fall är en klen ersättning för vittnets personliga hörande,
kan —- och bör — det ju föreskrivas, på sätt Svea hovrätt föreslagit, att det
skall stå part fritt att i den högre rätten ånyo inkalla vittnet, utan att behöva
för anspråket på dess förnyade avhörande anföra särskilt skäl. I olika hänseenden
får det nog också anses innebära ett rättstrygghetsmoment att en möjligast
omedelbar och autentisk nedteckning i skrift av utsagan finnes •— förnyat avhörande
kan ju av olika anledningar bliva omöjligt -—• och jämväl att utsagans
avgivare är medveten örn att det är sörjt för att det exakta innehållet av hans
utsaga finnes dokumenterat. Slutligen torde den bl. a. av häradshövdingeföreningeu
uttalade förmodan ha skäl för sig att även med kommissionens bestämmelser
nedtecknande bleve regel, på grund särskilt av svårigheten att bedöma
sannolikheten för målets fullföljande i högre rätt. Att däremot över partsombudens
sakframställningar föra ett protokoll, som låt vara kortfattat dock skulle
fylla anspråk på saklig fullständighet, måste ofta på det betänkligaste förrycka
huvudförhandlingen, och detta utan någon motsvarande nytta. Aven i den
mån ej sakinnehållet redan föreligger dokumenterat i stämning och förberedelsevis
växlade skrifter, är ett fastställande därav i skrift föga av behovet påkallat

för överläggningen till dom, som ju skall äga rum omedelbart eller undantagsvis
med kort respit. Privata anteckningar rörande enskilda punkter böra här
vara till fyllest; och det blir naturligare att i själva domen lämna nödiga relationer
av saksammanhanget än att först nedteckna det i ett protokoll. Att i och
för protokollering utskilja den rent historiska framställningen av sakförloppet
från pläderingen rörande de olika faktas betydelse i sammanhanget och för målet
skulle dessutom ofta visa sig vara en mycket svår, ej sällan olöslig uppgift.
Emellertid borde måhända uteslutandet av förevarande processmaterial från

172

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

protokollering ej göras så kategoriskt som processkommissionen synes hava
tänkt sig, utan ett visst utrymme lämnas åt domarens bestämmande därutinnan.
Regeln att protokollet skall — med eftergift på anspråken beträffande språkriktighet
och utformning •— givas definitiv avfattning redan vid förhandlingen
synes det vara av vikt att noga fasthålla.

Örerrätts- Meningsdifferenserna i nyss avhandlade frågor Ira ett otvivelaktigd, samband
proceduren. me(j (]em som råda beträffande den lämpliga anordningen av överrättsproeeduren.

Offentlig- Kommissionens förslag innebär att jämväl i överrätt, örn klagan där förts i

muntlighet sJ^va saken, målet obligatoriskt skall företagas till muntlig och offentlig handi
hovrätt, läggning, med rätt för domstolen att inkalla part till personligt förhör och med
rätt för parterna att själva eller genom ombud muntligt yttra sig och framföra
bevisning. Kommissionen har i delina punkt minn i t starkt stöd i yttrandena;
såväl Svea hovrätt som advokatsamfundet hava som sin åsikt uttalat att om
ej denna ordning införes hela överrättsreformen måste befaras bliva illusorisk,
och jämväl häradshövdingeföreningen och professor Kallenberg hava anslutit
sig till kommissionens ståndpunkt. Skånska hovrätten har däremot i likhet
med en minoritet inom Svea hovrätt ansett lämpligare att muntlig förhandling
finge ankomma på parts eller domstolens initiativ, och Göta hovrätt går än
längre, i det att enligt dess mening parts begäran örn muntlig förhandling
måste grundas på särskilda skäl, vilkas giltighet det finge ankomma på domstolen
att pröva.

Kör sin del hyser lagrådet ingen tvekan vare sig örn angelägenheten av att definitivt
bryta med den nuvarande skriftligheten i hovrättsproceduren eller om
nödvändigheten att för detta ändamål stadga obligatorisk muntlig handläggning.
Det synes som om man på sina håll ej tillräckligt beaktat de lättade möjligheter
i olika avseenden, som vinnas för en dylik reform i och med omdaningen
av underrättsproceduren, och ej heller vilken avgörande betydelse det
å andra sidan måste äga för underrättsreformens tillämpning i rätt anda, att
muntlighet behärskar även överrättsförfarandet. Farhågorna att härigenom
processen i andra instans skulle för parterna alltför mycket fördyras synas
överdrivna och desto mindre böra få bestämmande verkan som den nuvarande
billigheten, såsom med rätta betonats, ingalunda är så helt av godo.

Framläggandet av processmaterialet i överrätt skall enligt betänkandet ske
genom parternas försorg efter samma princip som gäller för underrättsförfarandet.
Efter föredragning av den överklagade domen ha alltså partenia eller
deras ombud att framställa sina yrkanden och utveckla sin talan. Bevisningen
kan emellertid, utom i grövre brottmål, förås även genom åberopande av underrättens
protokoll. Även i denna del har betänkandet vunnit bestämd anslutning
av advokatsamfundet. Jämväl Göta hovrätt anser att i de fall, där
muntlig förhandling anordnas, underrättsprocessen lämpligen kari ta.gas till
förebild. De båda övriga hovrätterna förorda däremot en annan metod: förhand -

Domstolsref''event

eller partsförhandling
?

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

173

lingen borde inledas med en fullständig föredragning av målet genom en hovrättens
funktionär; först därefter skulle ordet lämnas åt parterna för den händelse
dessa önskade lämna kompletterande framställning eller göra invändningar
mot referatets riktighet. En mellanståndpunkt företräder professor Kallenberg,
som i grövre brottmål finner en verklig partsförhandling erforderlig,
men i andra mål anser referentmetoden lämplig.

Lagrådet har redan, i anledning av en för underrättsprocessen ifrågasatt
domareföredragning, som skulle skjuta partsframställningen i andra planet,
framhållit åtskilliga synpunkter, som låta denna anordning framstå såsom
olämplig. Flera av dessa synpunkter hava sin fulla tillämpning på referentföredragningen
i överrätten, andra i mindre mån, men nya och tungt vägande
tillkomma. Ar referenten ej själv ledamot i rätten, kommer visserligen risken
för att referatet skall ingiva part eller allmänheten intrycket av förutfattad
mening hos domaren att i viss mån försvagas; men å andra sidan kommer med
denna ordning en huvudfördel med muntligheten, nämligen omedelbarheten, att
för domstolen i dess helhet väsentligt avtrubbas. Anmärkningen att partsombudens
uppgift, då de få ordet först i andra hand, försvåras i stället för att
lättas, kvarstår; och det ömtåliga i situationen, örn korrigeringar av referatet
anses behövliga, likaså. Det måste befaras att en anmärknings befogenhet såsom
anmärkning betraktad kommer att tilldraga sig ett obehörigt och förryckande
intresse på bekostnad av realitetsfrågorna hur det i saken verkligen
hänger samman och i vilket ljus detta saksammanhang rätteligen är att se. Som
följd därav uppkomma lätt friktioner mellan domstol och advokater, öppna eller
måhända oftast latenta, men i senare fallet i längden ingalunda minst skadliga.
Någon tidsvinst och minskad risk för mångordiga upprepningar skall anordningen
säkerligen ej visa sig medföra, utan tvärtom. Tiden måste ju också anses
mogen för att i överrätt ej godkänna andra ombud än rättsbildade. Dessas
kompetens att framföra saken, då uppgiften blott en gång blivit kåren anförtrodd,
skall enligt lagrådets övertygelse hos oss likaväl som i exempelvis våra
grannländer visa sig tillfredsställande. Advokaternas läggning och lust för en
roll, som huvudsakligen hänvisar dem att kontrollerande avhöra en ämbetsmannaföredragning,
är däremot enligt sakens natur och på grund av arten av
deras övriga livsverksamhet ringa, och de bäst kvalificerade skola säkert
mången gång draga sig för att personligen fullgöra detta vänn

Lagrådet ansluter sig alltså i denna viktiga punkt till kommissionens förslag.

I fråga örn domstolsorganisationen anknyter kommissionsbetänkandet i åtskilliga
väsentliga hänseenden till det bestående. Sålunda föreslås bibehållande
av den för vårt land karakteristiska anordningen med gemensamma domstolar
för tvistemål och brottmål; instanserna skola alltjämt vara tre; i underrätt
på landsbygden skola fortfarande i såväl tvistemål som brottmål en ensam fackdomare
samverka med lekmän, och formen för lekmäns deltagande skall såsom
hittills vara nämnden. En på tidigare stadium påtänkt klyvning av underinstansen
i bagatelldomstolar och kollegialt sammansatta domstolar för större mål har
icke vidhållits; vissa olägenheter med nuvarande system avser man att i stället

Domstol**

organisa tionens grunddrag.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Under rätterna.

Kommissionen.
''

Avgivna

yttranden.

avhjälpa med arbetsfördelning inom domkretsens personal oell skilda sessioner
lör olika slag av mål. I allt detta har betänkandet vunnit tillslutning i de avgivna
yttrandena, med undantag av att justitiekansler!! förordat brottmålens
fördelning på olika sammansatta domstolar och framhållit vissa företräden hos
juryinstitutet, varjämte rent principiella sympatier för kollegial domstolsform
uttalats av stadsdomareföreningen och professor Kallenberg.

Även lagrådet finner ingen vägande anledning föreligga att i dessa delar
lämna det beståendes grund.

I andra hänseenden föreslås däremot mer eller mindre djupt ingripande nyheter.
Staten skall övertaga rättsskipningen jämväl i städerna. I samband
härmed och jämväl oberoende därav skall en omreglering äv domkretsarna äga
rum, i riktning av färre och större domkretsar än nu. Inom domsagan vidtages
en arbetsfördelning, i det att den domare, som har förberedelse, handläggning
och avdömande av de mera krävande målen örn hand, befrias från inskrivningsoch
expeditionsgöromålen och befattningen med enkla mål, vilka uppgifter tillkomma
biträdande domare och kanslipersonalen. Tingssessionernas antal skall
betydligt ökas; i normala fall hålles sammanträde varje vecka. Nämndemansbördan
lättas genom att ett större antal nämndemän väljas, med alternerande
tjänstgöring. Antalet ledamöter i fungerande nämnd reduceras från minst sju
till fem; för att nämndens mening skall gälla mot domarens, kräves icke full
enhällighet, utan blott en enig pluralitet av fyra ledamöter. I stad som utgör
egen domkrets dömer i tvistemål ensam domare, men i brottmål ställes nämnd
vid hans sida. Även i hovrätt medverkar i grövre brottmål nämnd.

Rörande dessa nyheter gå meningarna, såsom var att vänta, rätt mycket i
sär bland de hörda myndigheterna och facksammanslutningarna. Störst är
enigheten örn det principiellt riktiga och angelägna i att staten övertager stadsrättsskipningen.
Av annan åsikt är endast stadsdomareföreningen, inom vilken
dock avvikande mening i denna punkt av vissa medlemmar yttrats. Svea hovrätt
och advokatsamfundet anse den rådande ordningen innefatta mycket betänkliga
vådor och reformbehovet i denna punkt vara av trängande art. Skånska
hovrätten betonar å andra sidan att man här har att göra med ett vid det
praktiska genomförandet synnerligen svårlöst problem och anser det på denna
grund kunna ifrågasättas örn det ej bör lösgöras från reformen i övrigt för att
ej fördröja denna.

Den föreslagna organisationen för stadsdomstolarna har däremot rönt kritik
från många håll. Ren enmansdomstol, såsom för tvistemålen föreslås, anses
allmänt för en otillfredsställande organisationsform såväl ur förhandlingens som
ur sakprövningens synpunkt. Advokatsamfundet förordar därför medverkan
av nämnd även i tvistemålen. Hovrätterna, stadsdomareföreningen och professor
Kallenberg, vilka tvärtom samtliga avstyrka nämndeinstitutionens införande
i stad även vad brottmålen angår, önska ett bibehållande av den nuvarande
kollegiala formen. Häradshövdingeföreningen anser två eller åtminstone en
bisittare böra samdöma med ordföranden i tvistemål, helst även i brottmål; för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

17.3

ellingen hyser nämligen tvekan örn brottmålsnämnd i stad är lämplig. Planen
att utvidga domsagornas storlek betecknar föreningen såsom en organisatoriskt
riktig konsekvens av den avsedda och av föreningen förordade arbetsfördelningen
inom domsagorna. Sedan domaren vunnit viss befrielse från expeditionsoch
registrerirrgsaPietet samt från befattningen med handläggning av ansökningsärenden
och småmål, skulle nämligen bans arbetskraft ej få full sysselsättning
i domsagor av nu vanlig typ. Även Göta hovrätt finner en dylik åtgärd
påkallad, ehuru med varning för att härvid gå för långt. Svea hovrätt
anser däremot, efter utförlig diskussion av fördelar och olägenheter, domsagorna
icke böra ökas i storlek och arbetsfördelningen böra stanna vid att protokolls-,
expeditions- och vissa registreringsgöromål läggas på en sekreterare, med biträde
av statsavlönade notarier. Hovrätten befarar bl. a. att nämndens egenskap
att företräda ortsbefolkningen och domarens personliga kontakt med domsagans
invånare eljest skulle taga skada.

De nu berörda frågorna hava alla ett visst samband inbördes, liksom naturligtvis
med underrättsprocedurens gestaltning. I sistnämnda hänseende må
erinras örn att ett lyckosamt genomförande av handläggningsreformen — och
detta oberoende av örn dess detaljer utformas i närmare anslutning till den ena
eller andra meningen —- ställer betydande anspråk på de personliga kvalifikationerna
hos den som i mera invecklade mål skall leda förhandlingarna och överläggningen
till dom. Han bör, på förberedelsens stadium, hava i tvistemål lätt
för att tränga till stridslägets kärna, god förmåga att döma örn bästa utvägarna
att föra saken framåt till klarhet och förenkling, och fallenhet för att
taktfull begagna de möjligheter som yppas att utjämna onödiga differenser i
parternas ståndpunkter, samt i brottmål äga ett moget och välbalanserat omdöme
örn behovet och befogenheten av ifrågasatta eller överklagade ingrepp mot den
misstänktes person eller i hans besittnings- och hemfridsområde. Han bör vid
huvudförhandlingen äga en noggrann kännedom örn målet, såvitt stämning,
åtalsskrift och materialet från förberedelsen därtill lämnat tillgång, och kunna
snabbt uppfatta de nyheter och avvikelser i förhållande till detta material, som
den muntliga sakframställningen innehåller; han bör ha väl orienterat sig i de
juridiska problem, vartill fakta och tvistefrågor givit eller kunna förväntas giva
upphov och äga framstående skicklighet i att vid utövning av sin förhörsledning
förmå de avhörda att så klart och otvunget som möjligt meddela sina upplysningar.
Och sist men icke minst bör han äga den naturliga auktoritet, som förmår
göra sig fullt gällande utan att behöva gripa till formella maktmedel eller
verka nedtryckande på partsombudens fria verksamhet till sakens utredning
och belysning.

För att kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara dessa fordringar kräves
det icke blott lyckliga naturgåvor och goda kunskaper, utan även en genom
riklig övning och omfattande erfarenhet utbildad färdighet och slutligen tillfälle
att med odelad kraft ägna sig åt uppgiften. Det vore för övrigt, såsom
med allt skäl påpekats, ett slöseri att låta så väl kvalificerade arbetskrafter,

Lagrådet:

allmänna

synpunkter.

Arbetsfördelning
och
domsagorcglemng.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

1 7 ti

vilka icke kunna förvärvas på andra villkor än verkligt goda löneförmåner,
splittra sin tid på diverse göromål av långt mindre krävande natur. En arbetsfördelning
enligt kommissionens plan lärer alltså vara nödvändig och lämplig,
och såsom följd därav och för att bereda domaren full sysselsättning jämväl
en avsevärd förstoring av domsagorna, på sätt häradshövdingeföreningen förordat.
Härav behövde visserligen icke i och för sig följa att jämväl tingslagen
utvidgades; det kunde ju tänkas att de genom nyregleringen utformade domsagorna
mera allmänt uppdelades i två eller möjligen t. o. m. flera tingslag.
Samma skäl som på sin tid förestavat den på 1872 års förordnings grund genomförda
tingslagssammanslagningen, nämligen det allt oavvisligare behovet av
tätare domstolssessioner, lärer emellertid utgöra hinder för en sådan ordning.

En organisatorisk omläggning i nyss angiven riktning kan visserligen, såsom
mot densamma med värme erinrats, icke undgå att försvaga vissa värden, som
äro och kanske i synnerhet varit anknutna till den äldre domsagoindelningen.
Varje organisatoriskt system har sina fördelar och olägenheter. Men den föreslagna
ordningen har långt mera karaktären av ett nytt steg i en sedan länge
fortgående, av trängande behov framdriven utveckling än av någon tvär brytning
med en av ålder fast vidhållen grundsats. Den gamla tingsordningens
avlösning har såsom nyss antytts efterhand medfört ett sammanförande av
tingslag, vilket för häradsrätten som helhet torde böra erkännas innefatta en
långt större omvälvning av äldre förhållanden än den nu föreslagna åtgärden.
Den intima orts- och personkännedom, som på sina håll anses alltjämt vara
nämndens viktigaste insats i rättegångsväsendet, har redan härigenom förlorat
mycket i betydelse. Manga av just de ärenden, vari denna kännedom kan förväntas
vara av särskild nytta, avgöras för övrigt numera i talrika domsagor
med tremansnämnd och skola enligt kommissionens förslag, mot vilket i denna
del inga erinringar framställts, helt undantagas från nämndens medverkan. Omläggningen
i näringslivets teknik, därav framkallad ökad rörlighet hos befolkningen
och ändringar i folkskiktens sammansättning hava även redan verkat
och måste i framtiden förväntas i ökad grad komma att verka en ändring i
nämndens traditionella karaktär och kvalifikationer. Även domsagorna äro inga
av ålder fasta storheter; särskilt på senare tid har omreglering och sammanslagning
i avsevärd utsträckning förekommit. Att domarens personliga kontakt med
befolkningen -—■ eller rättare med dess förtroendemän vid boutredningar, gårdköp
och liknande värv — minskas, örn domsagan vidgas och hans befattning
med inskrivnings- och andra ansökningsärenden upphör, är onekligen en olägenhet
som måste skrivas på reformens debetsida. Men att hans auktoritet och
åtnjutna förtroende skulle härav bliva lidande behöver, örn själva domaregärnin.
gen utövas med skicklighet, icke befaras.

Avlösning
av den leoni
wiinala
stadsjurisdiktionen.

;TJr olika synpunkter är det uppenbarligen det riktiga att förbinda denna omreglering
med åtgärden att i stor utsträckning förena stad och landsbygd under
gemensam jurisdiktion. Principfrågan om rättsskipning skall vara en statens
eller en kommunens angelägenhet är i själva verket länge sedan utdebatterad och
behöver här ej närmare avhandlas; den i ett yttrande framställda åsikten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

177

gällande ordning vore att respektera såsom, låt vara ej formaliter, ett städernas
privilegium förtjänar desto mindre avseende som de rättssökande i stor utsträckning
ej tillhöra den kommun, där jurisdiktionen utövas. Den med den
kommunala rättsskipningen förenade grundsatsen örn domarebeställningars besättande
genom val är dessutom av synnerligen betänklig art och kan lätt
leda utvecklingen på de farligaste avvägar. Orsakerna till att emellertid hittills
även i fråga örn helt små städer, som otvivelaktigt varken äro ägnade att
utgöra egen domkrets eller äga ekonomiska resurser att bereda avlöningar åt
kompetenta domare, motståndet mot en förändring framträtt med sådan styrka
som fallet är, torde vara av flera slag. Måhända har det föga lyckliga, missvisande
och för stadens ambition sårande talesättet: »lägga stad under landsrätt»
icke haft så litet att betyda. Dess makt över föreställningssättet borde
dock, efter vad det synes, hava minskats sedan talrika nya blomstrande stadssamhällen
utan egen jurisdiktion uppstått. Vid en omreglering i större stil av
hela landets lagsagor och domkretsar borde också en däri inbegripen sammanföring
av stads- och landsbygdsdistrikt kunna förlora åtskilligt av den för
nämnda ambition förhatliga karaktären; de nya domsagornas uppkallande efter
deras stadscentra, där sådana finnas, kunde kanske ock befinnas vara en lämplig
åtgärd.

Långt större inverkan måste naturligen dock tilläggas mera reala faktorer än
den nyssnämnda, och därvid väl i främsta rummet det, med undantag blott för
de största städerna, av ålder tillämpade sambruket mellan jurisdiktion och kommunal
administration. Man torde befara att örn den förra övertages av staten,
därav skall följa en dekapitering eller fördyring av den senare. Det är också
oförnekligt att här är fråga om en i många riktningar rätt djupt ingripande
förändring, och att särskilt övergången skall vålla åtskilligt besvär och bekymmer.
Ställd inför nödvändigheten skall man dock utan tvivel finna situationen
långt bättre än obenägenheten för ändringar tidigare intalat; och ur
rättsordningens synpunkt är omläggningen ett intresse av högsta vikt. Ty just
det omförmälda sambruket har otvivelaktigt redan under nuvarande förhållanden
ingalunda varit så lyckligt för rättsväsendet, vilket långt ifrån alltid dragit
den bättre lotten. Hänsyn till angelägenheten att vinna en i domarevärv
erfaren och framstående kraft har, enligt vad nogsamt är känt, i talrika fall
icke varit den dominerande synpunkten vid borgmästare- och rådmansval; och
de mångahanda administrativa uppgifterna ha ofta så tagit funktionärernas
tid och intresse i anspråk, att domarevärvet framstått som en relativt underordnad
bisyssla. I sådana ej sällsynta fall, där skolningen varit ringa och ensidig
och domkretsens obetydliga omfång och invånareantal giver föga tillfälle
att öva förmågan på mera krävande uppgifter, kan resultatet ej bliva tillfredsställande.
Men även i något större stadssamhällen bliva förutsättningarna
ogynnsamma för utdanande av sådana förhandlingsledare, som det nya rättegångsskicket
kräver.

Slutmålet måste därför redan ur rent organisatorisk synpunkt och således
oberoende av intresset för principfrågan örn övergång från kommunal till stat Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

Möjliga

övergångs former.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Stadsdomstolarnas
organisation.

lig rättsskipning bliva att med samtliga de städer, som enligt den nya organisationsplanens
grundsatser icke äga tillräckligt invånareantal och livlig rörelse
nog för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringliggande
landsbygd till gemensamma lagsagor. Skulle emellertid av ekonomiska
eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta
program, och då man ju i så fall har att göra början nedifrån, synes det kunna
ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande, provisorium
tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer
som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen
befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsaga — gränsen
har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal
av 10 ä 16,000 personer.

I de städer åter, som falla ovanom denna gräns, och alltså befinnas lämpade
att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kommunala
rättsskipningen interimistiskt fortbestå. Så länge detta är förhållandet,
skulle det tydligen möta svårigheter att alltför djupt ingripa i organisationsformen;
att visserligen en del jämkningar i riktning av bättre arbetsfördelning,
t. ex. polismåls och bagatellartade tvistemåls hänvisande till behandling
av ensamdomare, lämpligen kunna vidtagas har med rätta framhållits av
stadsdomareföreningen.

En invändning mot ett dylikt arrangemang, vilken kan synas ligga nära till
hands, vore att härmed skulle alltjämt den åtminstone skenbart irrationella klyvningen
på två alldeles olika underrättstyper, ej efter målens beskaffenhet utan
efter territoriella grunder, fortbestå. I de domkretsar som bestode av stad och
landsbygd eller endast av landsbygd måste nämligen, i överensstämmelse med
en rätt enig opinion, domstolen organiseras efter den av kommissionen avsedda
principen: ensam fackmannadomare samdömande med nämnd. I stadslagsagorna
åter skulle åtminstone i tvistemål och mindre brottmål en kollegialt sammansatt
domstol utan lekmäns medverkan döma. Denna invändning kan lagrådet
dock desto mindre tillerkänna någon avgörande vikt som lagrådet i olikhet med
kommissionen, men i överesstämmelse med vad i åtskilliga yttranden över
dess förslag anförts är av den mening att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna
den kollegiala domstolstypen, allt noga övervägt, är — bortsett från grövre
brottmål, varom nedan — den för våra förhållanden lämpligaste ej blott såsom
övergångsform utan även för framtiden.

Man är i sitt val av domstolstyp ovillkorligen i viss mån beroende av historiska
traditioner och deras inverkan på vanor och åskådningssätt. Att, såsom i
ett yttrande förordats, pålägga de större städernas invånare den helt ovana
och där synnerligen tyngande bördan av ett deltagande i rättsskipningen även i
tvistemål, och detta i den omfattning som betingas av nämndeformen, låter sig
säkerligen icke genomföras och bleve snarare ägnat att väcka leda vid rättsskipningen
än väcka intresse därför. Kommissionen, som är av samma uppfattning,
vill i stället organisera stadsdomstolen som ren enmansdomstol. De betänkligheter,
som från alla håll mött detta förslag, finner lagrådet välgrundade.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

179

Varken för handläggningen eller för den rent dömande verksamheten kan detta
vara lyckligt. I häradshövdingeföreningens yttrande påpekas — närmast i
fråga örn nämnds medverkan på landsbygden — betydelsen för domaren själv
av att det beredes honom tillfälle att för andra redogöra för sin uppfattning
örn målet och för motiven för sitt domslut samt att höra andras mening. Advokatsamfundet
framhåller samma synpunkt och tillägger beträffande handläggningen
att den allvarligt riskerar att återsjunka till skriftlighet, örn vid huvudförhandlingen
parterna ej ha någon annan att utveckla sin talan för än den, som
redan genom förberedelsen insatts i målet. Dessa synpunkter äro i lagrådets tanke
både riktiga och viktiga, och de hava uppenbarligen sin betydelse icke så mycket
genom att de skulle hänvisa på nämndeinstitutet som fastmera därutinnan
att de tala mot den rena enmansformen. Häradshövdingeföreningen har såsom
en nödfallsutväg framkastat möjligheten att låta domstolssekreteraren fungera
såsom bisittare vid ordförandens sida. En dylik anordning, som påminner om
byråformen inom administrativa verk, med en beslutet dikterande chef och en
med reservationsbefogenhet och -skyldighet beklädd rådgivare, lärer dock få
anses vara otillfredsställande och i viss mån innebära en fara för den värdefulla
tradition, enligt vilken i domarevärv varje ledamots röst gäller så långt möjligt
lika mycket.

Lagrådet anser alltså att även örn ekonomiska hänsyn kunna vålla vissa betänkligheter
mot att vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa tillräckligt
kvalificerade bisittare, detta blir nödvändigt i de rena stadsdomkretsarna
såvitt mera krävande tvistemål angår. I fråga örn brottmålen framträda
däremot särskilda hänsyn, som torde påkalla en annan ordning. Det vore säkerligen
ett missgrepp örn vid genomförandet av en allmän rättegångsreform man
underläte att beakta hurusom många faktorer i samhällsutvecklingen hava samverkat
att göra straffrättsskipningens uppgift ömtåligare än tillförene och man
icke läte sig angeläget vara att söka trygga och stärka den allmänna tilliten
till denna rättsskipning genom att låta förtroendemän ur lekmännens krets i än
större utsträckning än nu taga del däri; särskilt vad angår de grova brottmålen.
Väl kan det icke nekas att även härigenom lägges på städernas invånare
ett personligt besvär, som ej har hävden för sig. Men uppgiften blir dock här
av en långt mera intresseväckande art, i det att saksammanhanget är av så att
säga mera allmänmänsklig natur och de för lekmännen på ett helt annat sätt
tillgängliga bevisfrågorna och de allmänna, icke-tekniska omdömesspörsmålen i
dessa mål spela en förstaplansroll, medan de fackligt-juridiska problemen träda
mera i bakgrunden. För de ringare brottmålen synes man icke behöva taga
lekmannadomare i anspråk, men i de grövre torde deras medverkan icke kunna
lämpligen undvaras; detta desto mindre som nämnd i dylika mål lärer böra
medverka jämväl i hovrätt. Var gränsen skall dragas mellan de grövre och
ringare målen torde så mycket mindre böra redan på detta skede av reformarbetet
närmare fixeras som vår straffrätt är under allmän omarbetning. Det
synes vara nog att angiva att, åtminstone tillsvidare och till dess anordningen
hunnit någon tid prövas i praktiken, endast verkligt allvarsamma förbrytelser
böra komma under nämnd. Då det gäller samdömande med lekmän i under -

Nämnden.

Over rätterua.

Delning av
hovrätterna

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

rätt, lärer det vara lämpligast att ordföranden ensam representerar fackdomareelementet.

Kommissionens förslag att antalet ledamöter i fungerande nämnd begränsas
till fem och att regeln, att endast enhällig nämnds mening skall gälla mot domarens,
modifieras därhän att domaren redan av fyra eniga ledamöter kan
överröstas hava rönt olika mottagande från olika granskare. Advokatsamfundet
lämnar dem utan anmärkning. Professor Kallenberg anser dem icke giva
anledning till farhågor och finner det naturligt att frågan örn ett ökat inflytande
för nämndemännen, vilka för närvarande framstå mindre som domare än
som rättsvittnen, får stegrad aktualitet vid en reform av själva förfarandet till
mera utpräglad muntlighet. Häradshövdingeföreningen, med vilken skånska
hovrätten instämt, uttalar den åsikt, att örn antalet reduceras till fem bör enhällighet
fortfarande fordras för att nämnden skall kunna diktera domen; ruckas
på sistnämnda grundsats, böra i nämnden sitta minst sju ledamöter. Svea
hovrätt föreslår däremot att antalet ledamöter i nämnden skall fixeras till nio,
samt att, därest åtta bland dessa äro ense, deras mening skall gälla. Göta hovrätt
anser det av kommissionen föreslagna antalet ledamöter i nämnden vara
för litet och förordar bibehållande av den kollektiva rösträttsgrundsatsen.

De synpunkter på frågan, som professor Kallenberg utvecklat, synas riktiga.
Med en så högt kvalificerad ordförande som kommissionsförslaget förutsätter
behöver man säkerligen ej hysa farhågor för att ej hans auktoritet skulle göra
sig tillbörligt gällande vid omröstning till dom. Det synes ock böra tagas i
betraktande, att det föreslagna steget är föga radikalt vid det förhållande, att
mångenstädes redan är praxis att man arbetar med minsta domföra antalet
nämndemän eller sju. Detta är utan tvivel en följd av att nämndemansbesväret
kännes rätt tryckande; det bör om möjligt något lättas, vilket synes så mycket
angelägnare örn, såsom häradshövdingeföreningen varmt förordar, arbetsordningen
omlägges i riktning av tätare, låt vara å andra sidan kortare sessioner. I
detta sammanhang torde böra erinras att, om till den reformerade underrättsproceduren
det kan sättas en befogad förhoppning att åtskilliga tvister, som
nu belasta domstolssessionerna, skola kunna förlikningsvis utjämnas utan nämndens
medverkan, och om denna vidare befrias från deltagande i en del ansökningsärenden,
så komma å andra sidan utan tvivel huvudförhandlingarna i större
eller mera tvistiga mål att taga ansenlig tid i anspråk. Emellertid är skillnaden
mellan kommissionsförslaget och föreningens båda alternativ ju av rätt
relativ natur, och valet mellan dem i viss mån en smaksak. I fråga örn Svea
hovrätts ståndpunkt lärer böra beaktas, att den sammanhänger med hovrättens
förord för små domsagor med mindre täta sammanträden.

I fråga om överrättsorganisationen har lagrådet redan uttalat sin anslutning
till åsikten att hovrätternas uppdelning och utflyttning, på sätt lagkommittén
redan för mer än ett sekel sedan förordade, måste bliva den oavvisliga konsekvensen
av muntlig handläggning i dessa domstolar. Att därmed många kära
värden och traditioner rubbas är oförnekligt; men farhågan att överrättsarbetets
kvalitet skall komma att lida kan lagrådet icke dela, då vi redan av gammalt

Kungl. Majlis proposition nr 80.

181

äga de bästa erfarenheter om prestationerna från en hovrätt om blott två divisioner.
Att man icke får gå för långt i styckning, synes dock angeläget att
betona; på mindre än två avdelningar lärer ingen hovrätt böra arbeta, i ali
synnerhet örn det finnes nödvändigt att organisera dessa avdelningar med endast
tre ledamöter på varje. Kommunikationernas alltjämt pågående förbättring
giver också den praktiska möjligheten att hålla jurisdiktionsområdena tämligen
stora. Det synes icke osannolikt, att det skall befinnas lämpligt att stanna
vid eller måhända t. o. m. under det minimiantal av sju hovrätter, som kommissionen
nämner.

I vissa mål skulle hovrätterna enligt betänkandet kunna fungera såsom första
instans, nämligen i tvistemål, som gälla visst högre penningvärde och ej avse
fast egendom. Förutsättning är, att parterna avtalat att låta målet omedelbart
avgöras av hovrätten; meningen är att de vid utövningen av denna s. k. prorogationsrätt
skulle äga frihet i valet mellan olika hovrätter. Man har tänkt sig,
att denna anordning skulle komma att i synnerhet begagnas av parter i handelsmål.
Hovrätten skulle i sådana mål hava en särskild sammansättning, i det
att två lagfarna ledamöter skulle samdöma med tre handelskunniga män.

I dessa punkter har betänkandet rönt mycken kritik. Förslaget att anordna
särskilda handelsdomstolsavdelningar har biträtts av Svea hovrätt, som emellertid
är av den mening att dessa böra förläggas till underätterna i större städer
och önskar övervikt för deras juridiska element, övriga hovrätter finna hela
institutet principiellt oriktigt och skadligt; häradshövdingeföreningen anser
speciell sakkännedom i handelsfrågor bättre tillgodogöras i sakkunnigyttrandets
form, advokatsamfundet betvivlar, att hos oss de nödiga förutsättningarna
för goda handelsdomstolar äro för handen, och även stadsdomareföreningen avstyrker,
dock utan att närmare inlåta sig på ämnet. Kommerskollegium slutligen
uttalar principiella sympatier, men nödgas konstatera, att inkomna yttranden
från handelskorporationer utvisa, att inom handelsvärlden intresset är
påfallande matt. Sistnämnda förhållande synes utgöra ett starkt stöd för
meningen att man i allt fall för det närvarande icke bör inlåta sig på det vanskliga
försöket att på svensk mark omplantera ett institut, som för sin trivsel och
förmåga att göra nytta utan tvivel kräver en allmänt utbredd och varaktig håg
hos handelslivets framskjutna män att offra tid och intresse på rättsskipningsvärv.

Får denna tanke förfalla, bortfaller därmed ock ett viktigt argument för den
föreslagna prorogationsrätten. Från domarehåll hava starka betänkligheter
yppats mot införande av en sådan rätt. Hovrätterna befara att till men för
arbetets jämna gång drabbas av en ojämn och oberäknelig tillökning i arbetsmaterialet;
häradshövdingef öreningen delar dessa farhågor, men betonar än
mer att underrätterna därigenom skulle berövas de mest intresseväckande inslagen
i sitt arbete och framstå såsom domstolar av lägre kvalitet. Stadsdomareföreningen,
som visserligen synes utgå från ett väsentligt missförstånd i
fråga örn prorogationsrättens räckvidd enligt förslaget, frambär liknande synpunkter.
Advokatsamfundet ställer sig däremot sympatiskt till detsamma.

Prorogation
och handelsdomstol.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hovrättsnämnd
i
brottmål.

Betänkandet lider här i en ej oviktig punkt av oklarhet. Av den i detsamma
uttalade förväntan att prorogationsmöjligheten skulle minska benägenheten att
sluta skiljeavtal ledes man att antaga meningen vara, att redan vid slutande av
ett avtal kan träffas bindande prorogationsavtal för framtida tvister, förutsatt
att tvisteföremålet komme att äga ett minimivärde av 1,500 kronor. Andra
omständigheter tyda däremot på att, såsom förslaget ock blivit uttolkat, först
vid aktuell tvist dylikt avtal kunde träffas. Avses det förra alternativet, synas
domareföreningarnas farhågor för verkningarna å underrätternas ställning
icke sakna fog. Och då det såsom kommissionen själv med all rätt betonat är
synnerligen angeläget att förläna dessa domstolar en stark auktoritet och låta
domaregärningen där framstå som en lockande uppgift för väl kvalificerade
krafter, torde dessa synpunkter böra tillerkännas avgörande vikt i förevarande
fråga. Bår åter prorogation avtalas först i aktuellt tvisteläge, synes
sannolikheten tala för, att åtminstone för flertalet hovrätters del den icke
får avsevärd användning. Vilken roll på förberedelsestadiet är tilltänkt åt
domstolen in pleno är, i förbigående sagt, knappast klargjort i betänkandet:
bestämmelserna om lagmansrätt skola i tillämpliga delar gälla, men i dessa
bestämmelser ingår som ett huvuddrag att ordföranden ensam handhar förberedelsen.
Den i betänkandet omförmälda hovrättsreferenten avses tydligen
icke skola fylla en liknande uppgift. En farhåga för att, örn förberedelsen
handhaves av domstolen i dess helhet, skriftligheten tränger in och förkrymper
huvudförhandlingen, torde icke kunna avvisas såsom helt obefogad.

Enligt betänkandet skall i grövre brottmål jämväl i hovrätt nämnd medverka.
Vid de tre lagfarna ledamöternas sida skall, örn straffarbete kan ifrågakomma
eller ock fängelse i sex månader eller därutöver, sättas en nämnd om fem personer.
Detta förslag avstyrkes av de två södra hovrätterna; Svea hovrätt finner
själva principen kunna godtagas, men ej i den utformning, betänkandet anvisar.
Under förutsättning att mycket vidsträckta jurisdiktionsområden för
överrätterna bibehållas, anser hovrätten brottmålsting böra av överrätten hållas
i orterna länsvis, därvid en niomannanämnd från länet borde medverka. Gränsen
för de grövre brottmålen skulle dragas något högre än kommissionen föreslagit.
Häradshövdingeföreningen anser värdet av hovrättsnämnd överskattat;
till minskning av besvär för nämndemännen och kostnader för det allmänna
borde i varje fall dess medverkan kunna begränsas exempelvis till blott sådana
mål, där straffet kan gå upp till två års straffarbete — varvid dock ytterligare
borde undantagas t. ex. mål örn förnyat tjuvnadsbrott -—- eller ock till mål,
där omedelbar bevisning i den högre rätten framföres.

Det av kommissionen givna och av Svea hovrätt från dess utgångspunkter
vidare utförda uppslaget örn hovrättsting i orterna såsom normal form för rättsskipning
i grövre brottmål har något mycket tilltalande. Örn en uppdelning
av hovrätterna företages i den omfattning, som ovan förordats, lärer man måhända
dock av arbetsbesparingshänsyn nödgas låta anordningen få en mera begränsad
användning än kommissionen synes hava avsett. Grundsatsen örn
nämnds deltagande i dylika mål torde emellertid, i överensstämmelse med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

183

redan yttrats om nämndeinstitutets nutida och framtida karaktär och örn behovet
att stärka förtroendet till brottmålsrättsskipningen, vara, oberoende av att
denna rättsskipning ej utövas på ting i orterna, förtjänt att införlivas med vårt
rättegångsväsen. Då det här är fråga örn införande av något helt nytt och oprövat
och av hänsyn tillika till de praktiska svårigheter, häradshövdingeföreningen
framhållit, synes man dock åtminstone tillsvidare böra stanna vid en avsevärt
snävare gräns för nämndemålen än kommissionen tänkt sig. I så fall kunde
å andra sidan komma under övervägande, om ej nämnden borde göras mera representativ
genom en utökning av antalet ledamöter. Till förmån härför synes
jämväl tala att man måhända då kunde stadga enklare och även sakligt mera
tillfredsställande regler för röstberäkningen än betänkandet innehaller. Att
en friande pluralitet av fackdomare i överrätt skall överröstas av en fällande
kollega i förening med viss pluralitet inom nämnden, synes icke betryggande
mot olyckliga misstag. Utökas antalet ledamöter i hovrättsnämnden, kunde
måhända tillämpas den enkla regel, att enhällig nämnd överröstar hovrättsledamöterna,
även örn dessa äro ense, men att eljest det förbliver vid det resultat,
den kollegiala omröstningen på fackdomarnas bänk giver vid handen.

Såsom av det ovan anförda framgår är lagrådet ense med kommissionen bl. a.
rörande de allmännaste huvudgrundsatser, på vilka en rättegångsreform bör ™jusmns. 6
byggas: Vid underrätt en i regel till ett rättegångstillfälle koncentrerad huvud- nya

förhandling, vid vilken parterna muntligen framställa sin sak, där bevisningen problemet.
i sin helhet framlägges och bevisföringen, såvitt den sker genom vittnen och
parters personliga avhörande, äger rum — med starkt begränsade undantag
-—- inför domstolen själv, så att denna vinner ett samlat och omedelbart intryck
av saksammanhanget och av bevisens värde och räckvidd. I överrätt jämväl
muntlig sakframställning; såvitt grova brottmål angår, även här omedelbarhet
i bevisföringen så långt praktiskt låter sig göra, och i andra mål effektiv
möjlighet för parterna, där de så önska, att komplettera protokoll över underrättsbevisning
med direkt bevisföring genom vittnen och partsutsagor. Slutligen:
fri bevisprövning.

Att i en så beskaffad rättegångsordning på ett lyckligt sätt bestämma tredje
instansens ställning och uppgift, är förenat med sina särskilda vanskligheter,
som tyvärr knappast fullt tillfredsställande låta sig övervinnas. En antydan
örn att så är förhållandet ligger i den brokiga provkarta på olika lösningar,
som främmande processlagar erbjuda, såväl i de stora staterna, där svårigheterna
att organisera en för hela landet gemensam högsta instans onekligen äro
störst, som ock i länder, vilkas förutsättningar äro mera likställda med vara
egna.

Med vår gällande rättegångsordning har högsta domstolens ställning i instanssystemet
knappast utgjort något särskilt problem, annat än ur arbetsbalansens
synpunkt. Nödvändigheten att begränsa tillströmningen av mål har
trängt sig på och föranlett de bekanta inskränkningarna genom 1915 års ändringar
i 30 kap. rättegångsbalken och 11 kap. utsökningslagen. Men i fråga
örn de mål som fått fullföljas har det fallit sig naturligt att låta likaväl för

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

högsta domstolen som för hovrätterna gälla den grundsats, att prövningen
omfattar målet i hela dess vidd, så långt den lägre instansens dom överklagats.
En olikhet, ehuru ur praktisk synpunkt av underordnad betydelse, förefanns
tidigare så till vida som nya skäl och bevis, i motsats till vad för liovrättsproceduren
gällde och gäller, icke kunde i högsta instansen med laga verkan åberopas.
Men även denna olikhet försvann år 1901. Under förarbetena till 1915
års lagstiftning kom visserligen under omprövning jämväl den ifrågasatta utväg
till minskande av högsta domstolens arbetsbörda, att domstolens granskningsuppgift
skulle begränsas till själva rättsfrågorna i målet, varvid den alltså^
hade att taga sin utgångspunkt i de resultat, vartill hovrätten kommit i
fråga om vad som av det å ömse sidor åberopade saksammanhanget finge anses
som ostridigt, resp. styrkt eller icke styrkt. Såsom en avgörande invändning
mot att beträda denna väg kunde emellertid nied framgång anföras bl. a. att
hovrätten för sin kännedom örn fakta och bevis i målet är hänvisad till allenast
samma kunskapskälla, som star högsta instansen till buds, nämligen protokoll
och skriftväxling.

Efter en reform av under- och överrättsproceduren enligt de ovannämnda
riktlinjerna ställer sig saken väsentligt annorlunda. Att omedelbar bevisning
skulle kunna i någon avsevärd utsträckning få förebringas också i tredje instansen,
är uppenbarligen av många samverkande grunder alldeles uteslutet.
Det behöver i detta hänseende blott erinras, hurusom domstolens egenskap av
en enda för hela riket gemensam medför att parter och vittnen icke utan fullkomligt
orimliga kostnader för parterna och’ besvär för de inkallade kunna
åläggas inställelse; och t. o. m. örn en eller annan kommit frivilligt tillstädes
i målet bör ej hans avhörande ifrågakomma, då ju detta skulle innebära en
orättvis ensidighet i utredningen. Vid en prövning av bevisningen rörande
faktiska förlopp, örn vilka parterna hava stridiga uppgifter eller i fråga örn
vilka ena parten i allt fall icke vill godtaga den andras framställning, kommer
alitsa denna tredje instans att vara hänvisad till vad örn den förda bevisningen
förmäles i protokoll, domsmotiveringar eller i processen framlagda skriftliga
dokument. I många fall ligger utan tvivel saken så till att domstolen av detta
material kan bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme, helst örn vittnesmål och
utsagor av personligen om fakta avhörda parter alltid protokolleras. Men i talrika
andra fall kan varken protokollet eller sakrelationen i domskälen — vilken
för övrigt ej av parten kontrollerats och av honom måhända till sin riktighet
bestrides — giva den exakta bilden av vad som verkligen företett sig
för den lägre domstolen av beskaffenhet att avgörande inverka på bevisvärderingen.
Parters och vittnens personliga trovärdighet, deras förmåga att riktigt
uppfatta, säkert och ogrumlat minnas och rätt återgiva ett faktiskt förlopp
örn allt detta och örn det samlade helhetsintrycket av den förda bevisningen
kan i många situationer endast det omedelbara övervarandet av förhandlingen
giva en rätt föreställning.

Redan under nuvarande rättegångsordning med dess ringare mått av frihet
i bevisföring och bevisprövning och i trots av den för underrätterna åtminstone
teoretiskt antagna grundsatsen att protokollet utgör grundval för domen, göra

Kungl. Majlis proposition nr SO.

185

sig dessa synpunkter ovillkorligt gällande. I våra högre instanser är man fullt
medveten om det vanskliga i att stödd på blott den kännedom om målet som protokollet
giver avvika från underrättens mening i rena bevisfrågor särskilt i
sådana fall där en och samme erfarne domare handlagt målet och avdömt detsamma.
Och likväl lärer det bland underdomare vara en rätt utbredd uppfattning
att större återhållsamhet än den som härutinnan brukas skulle vara
till gagn för det materiellt rättas seger. Ett uttryck härför torde vara att
finna i den hovsamma erinran, häradshövdingeföreningen i sitt yttrande gjort,
att därest fri bevisprövning skall komma till sin rätt erfordras att överdomstolarna
taga någon hänsyn till att underrätten även under en reformerad
rättegångsordning alltfort står förhållandena närmare och därigenom har bättre
förutsättningar att bedöma vissa på saken inverkande omständigheter.

En utväg att undgå svårigheterna beträffande tredje instansen vore ju att
helt enkelt nöja sig med blott två instanser. I själva denna tanke ligger intet
oriktigt. Besättas de båda instanserna med tillräckligt kvalificerade domarekrafter,
bör tillfälle att en gång få en överprövning av domen verkställd
vara ur rättstrygghetens synpunkt tillräckligt, och den större snabbhet, varmed
rättegången kommer till ett definitivt avgörande, är i och för sig en fördel.
I stor utsträckning råder ju för övrigt hos oss redan tvåinstanssystem.
Emellertid är det naturligtvis nödvändigt att bibehålla en för hela landet gemensam
överinstans, så vida ej enheten och konsekvensen i rättsskipningen skall
allvarligt äventyras och landet komma att sakna ett ledande organ för sund
rättsutveckling genom praxis. Det erbjuder sig då blott två utvägar för tankens
förverkligande. Den ena är att låta hovrätterna, på samma gång de utgöra
andra och högsta instans för de mål, som anhängiggöras vid underrätt, tilllika
vara första instans i andra och viktigare mål, vilka få fullföljas till högsta
domstolen såsom överinstans. Denna anordning har av advokatsamfundet
förordats såsom en möjlig utväg. Mot densamma talar emellertid — och i
detta fall med en långt större styrka -— samma skäl, som ovan anförts mot
prorogationsrätt i större tvistemål till hovrätt, nämligen angelägenheten att
bibehålla våra underrätter vid den starka ställning de nu intaga och icke med
brytande av en värdefull tradition låta dem nedsjunka till bagatelldomstolar.
Den andra utvägen vore att med bibehållande av underrätterna såsom en för
alla slag av mål gemensam första instans låta hovrätterna fungera såsom andra
och sista instans beträffande flertalet mål, men för de övriga stadga fullföljdsrätt
direkt till högsta domstolen. Vid närmare eftertanke torde det emellertid
befinnas omöjligt att för denna fördelning stadga en urvalsprincip, som å
ena sidan icke ter sig rent godtycklig och låter slumpen råda, å andra sidan
sörjer för att högsta domstolens arbetsmaterial blir av tillräckligt allsidig beskaffenhet
för att den skall kunna fylla sin ovan berörda väsentliga uppgift
som enande och ledande faktor i rättspraxis.

Tvåinstanssystem
?

Befinnes således den nu gällande instansordningen böra bestå, ställes man Begränsinför
spörsmålen örn det är nödvändigt att vidtaga en begränsning i högsta in- ^ningen™

omfattning.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kommis sionen.

stansens uppgift i fråga örn prövningens omfattning, var i så fall denna gräns
bör gå, huru fixt den bör uppdragas och i samband därmed örn den skall angivas
i lagregler eller genom anvisningar av närmast instruktionell natur.

Enligt kommissionens betänkande skulle stadganden i ämnet givas av följande
innehåll: Talan mot hovrätts dom i själva saken må grundas allenast
pä att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets
behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skall
anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna eller (i brottmål)
dess utmätning av straff inom stadgad latitud må icke dragas under högsta
domstolens prövning. Till målets bedömande i rättsligt hänseende skall (i
tvistemål) hänföras tolkning av viljeförklaring.

Kommissionen framhåller att enligt ett gängse uttryckssätt dessa bestämmelser
innebära att endast rättsfrågan, men icke sakfrågan bleve föremål för
högsta instansens prövning, men betonar vidare att det skulle vara ett misstag
örn man föreställde sig att uppgiften härigenom vore begränsad till att blott
tolka lag och pröva tillvaron av oskrivna gällande rättsgrundsatser. Den innefattar
därutöver alltid, i varje mål, något helt annat, som särskilt i tvistemålen
regelmässigt utgör den viktigaste uppgift domstolen har att lösa, nämligen
den egentliga rättstillämpningen eller m. a. o. frågan örn de ådagalagda
faktiska omständigheterna ur rättsordningens synpunkt innebära något av
den beskaffenhet, som den ena eller andra rättsregeln förutsätter för sin användning
å det föreliggande fallet; exempelvis huruvida en avgiven förklaring
eventuellt i förening med andra kända omständigheter får anses innebära
ett anbud, så att avtalslagens regler örn verkan av anbud skola gälla för
densamma; huruvida ett avtal kan anses slutet under sådana förhållanden, att
viss handelskutym bör gälla i fråga örn dess innebörd och verkningar; örn säljare
kan anses ha kommit i dröjsmål med varas avlämnande och alltså köplagens
regler örn dröjsmål å säljaresidan kunna av köparen åberopas; örn fel i
vara är att anse som ringa; örn ett anspråk får anses som oskäligt, ett kontraktsvite
såsom med hänsyn till förhållandena obilligt, ett handlingssätt eller
en underlåtenhet bör bedömas såsom vårdslöshet och örn vårdslösheten skall
anses såsom en grov o. s. v. Den av kommissionen särskilt angivna regeln att
innebörden av en viljeförklaring hör under revisionsinstansens prövning är
avsedd att utgöra icke ett tillägg till stadgandet att rättstillämpningsfrågorna
falla under dess domvärjo, utan en uttolkning i viss punkt örn detta stadgandes
rätta förstånd till förekommande av ovisshet eller missförstånd på
denna punkt. Å andra sidan innebär bestämmelsen att straffmätningen ej får
komma under ny prövning en verklig inskränking i stadgandets räckvidd.

Den föreslagna begränsningen i fullföljdsrätten är visserligen enligt kommissionens
mening en nödvändig konsekvens av den föreslagna reformen i under-
och hovrättsproceduren, men betecknas såsom även oberoende härav förtjänt
att genomföras. Härigenom bleve nämligen högsta domstolen i tillfälle
att mera odelat ägna sig åt rättsenhetens vårdande, och en tidsbesparing vunnes,
vilken möjliggjorde att ånyo tillåta fullföljd även i sådana mål, som man

Kungl. Majlis proposition nr 80.

187

efter mera godtyckliga grunder nödgats avstänga därifrån genom 1915 års
lagstiftning, och vilken måhända ändock medgåve en nedsättning i domstolens
ledamotsantal. Kommissionen anser därför revisionsprincipen innebära en oomtvistlig
vinst för rättsskipningen i stort sett.

Förslaget har emellertid i denna del mötts av en allmän, ehuru icke in- Avgivna
hördes enig kritik. Advokatsamfundet, som med eftertryck ansluter sig till
kommissionens linjer i fråga örn beskärningen av underrättsprotokollet, anser
det oaktat »sakprövningen» i högsta domstolen kunna bibehållas; man borde
besinna att materialets prövning och sovring i två instanser gjort det mera överskådligt
och lättare tillgängligt. Avgörande vore ej örn domstolen får materialet
sig förelagt lika fullständigt och i samma omedelbara friskhet som de
lägre instanserna utan huruvida den får det i så gott skick att dess sakprövning,
örn hänsyn tages till dess övriga förutsättningar, kan bliva av värde för
rättsskipningen. De båda södra hovrätterna samt domareföreningarna och professor
Kallenberg äro däremot ense örn att kommissionens protokollsregler
föra med sig revisionsprincipen som en nödvändig följd, men finna fullföljdsrätt
i målens hela vidd kunna bibehållas, örn på sätt av dessa granskare förordats
vittnes- och partsutsagor alltid protokollföras. Mot kommissionsförslaget
och till förmån för obegränsad fullföljdsrätt anföres från olika håll,
att inskränkningen skulle innebära ett försvagande av vår rättsskipning och
av tilliten till densamma och strede mot en allmän opinion. Den skulle jämväl
medföra ökad arbetsbörda för hovrätterna, som tvunges att i sina domskäl upptaga
en redogörelse för de enskilda fakta i målet och sin bevisvärdering rörande
varje punkt långt mera ingående än eljest behövdes. Och även efter en dylik
redogörelse kunde dock en klar skiljelinje aldrig uppdragas emellan målets
faktiska och rättsliga sidor, enär dessa enligt sakens natur ofta äro intimt förbundna
med varandra och kunna prövas blott i ett sammanhang. I följd härav
komme frågor örn domstolens kompetensområde att vålla densamma mycket besvär
och tidsutdräkt, och en god del av den åsyftade arbetsbesparingen skulle
härigenom gå förlorad.

Sistnämnda invändningar hava med styrka framställts även av Svea hov- Svea hovrätt
, som emellertid därav drager slutsatser i en alldeles motsatt riktning m°t ™ch vnväncl!-övriga granskare. Med hänsyn till svårigheterna att från varandra söndra fingar
bevisprövning och rättstillämpning föreslår hovrätten — som av samma skäl däremot.
som processkommissionen finner angeläget att begränsa arbetsbördan och anser
utestängandet av ringare mål från fullföljdsrätt olämpligt — ett lagbud av
innehåll att när fråga är örn annat än rättsgrundsats eller lagtolkning ändring
i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig.

Denna hovrättens ståndpunkt lärer vara långt radikalare än kommissionens,
och lagrådet kan icke ansluta sig till densamma. Begränsas högsta domstolens
uppgift till att tolka lag och bestämma innehållet av vår rättsordnings grundsatser
i övrigt, finge den icke någon möjlighet att ledande inverka på den konkreta
rättstillämpningen och behandlingen av däri invävda praktiska omdömes -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

frågor. Det angivna förbehållet om rätt att ändra uppenbart oriktig dom
kan tydligen endast få ringa betydelse, enär det ju med trygghet kan förväntas
att från våra överrätter framgent likasom hittills endast i mycket sällsynta
undantagsfall skola utfärdas domar, örn vilka med fog det omdöme kan fällas
att de äro uppenbart oriktiga i bevisprövning eller rättslig bedömning av materialet.

>Sakfrågan> Följdes hovrättens linje, måste således de farhågor som uttalats rörande de

0<frågan>- menlisa verkningarna för vårt rättsväsen av att högsta instansen icke finge ingå
i prövning av »sakfrågan» erkännas vara helt ut berättigade. Kommissionens
förslag ligger emellertid, såsom av det föregående framgår, i ett helt annat
plan. Ehuru detta förhållande naturligtvis icke kunnat vara fördolt för dem
som opponerat sig mot detta förslag, har man dock på vissa håll, därifrån de
ivrigaste och mest utförligt motiverade gensagorna avgivits, knappast gjort sig
rätt reda för huru saken verkligen ligger till. Det kan dock svårligen vara
högsta domstolens prövning av bevisvärdet hos utsagor och andra bevismedel
rörande de särskilda momenten i ett omstritt händelseförlopp, som tillägges ett
så omistligt värde för vår rättsskipning. Denna bevisprövning måste tyvärr
erkännas för närvarande i stor omfattning antingen vila på osäker grund eller
ock bliva av tämligen formell art. Det kan därvid anföras den visserligen klena
tröstegrunden, att hovrätterna och i avsevärd utsträckning även underrätterna
befinna sig i samma situation. '' I detta sistnämnda hänseende väntas nu och
på goda grunder allmänt att en väsentlig förbättring skall inträda. Fri bevisföring
med vittnesjäven avskaffade och parter hörda personligen under ansvar,
koncentration och omedelbarhet i förhandlingen måste giva lyckligare förutsättningar
att tränga till hela och fulla sanningen i saken. Men bevisvärderingen
blir å andra sidan en mera ömtålig uppgift än nu. Man må, såsom ovan
förordats, protokollföra alla vittnesmål och andra utsagor, och jämväl göra anteckningar
rörande de avhördas personer och uppträdande — det faller dock i
ögonen, att denna dokumentering i många fall aldrig kan giva mera än en
schematisk och fragmentarisk bild av bevismaterialet.

Det synes vara av ringa gagn för rättsskipningen att såsom allmän regel pålägga
högsta instansen skyldighet att med dessa otillräckliga hjälpmedel taga
under ny omprövning frågorna i vilken utsträckning de särskilda faktiska momenten
i de åberopade saksammanhangen kunna anses styrkta eller icke styrkta.
Även örn överrättens resultat vid dessa frågors bedömande godtages, innebär
detta ingalunda att högsta instansens prövning icke skulle omfatta vad man
väsentligen har i sikte då man yrkar att den icke skall avstängas från »sakprövningen».
Jämväl i sådana ofta förekommande mål då själva saksammanhanget
helt och hållet eller nästan fullständigt är ostridigt parterna emellan,
ligger tyngdpunkten i domareprövningen just i bedömandet av saksammanhangets
betydelse ur den uppkomna tvistefrågans synpunkt. Endast mycket
delvis kan detta bedömande äga rum med ledning av lagregler, rättsgrundsatser
och rättsbegrepp, vilka på grund av sin generella, abstrakta form icke
lämna någon direkt ledning för en riktig värdesättning av de från fall till fall

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

189

skiftande omständigheterna och kombinationerna i de särskilda målen. Denna
värdesättning måste fastmera ske med hjälp av allmän mänsklig erfarenhet och
praktiskt omdöme, understundom med stöd av särskild sakkunskap på speciella
livs- eller naturområden, t. ex. i jordbruksangelägenheter, i merkantila förhållanden
och vanor, i mekanisk eller kemisk teknik o. s. v.

Sant är visserligen att eftersom det ytterst gäller att bedöma ett rättsläge,
rättsliga spörsmål här vävas intimt samman med de faktiska. Vore det alltså
domstolens verksamhet för den nämnda värdesättningen av ostridiga eller konstaterade
fakta i målet som revisionsprincipen avsåge att tudela genom att begränsa
prövningen till »rättsfrågan» med avskiljande av »sakfrågan», finge
det erkännas, att den måste verka förlamande på domstolens förmåga att göra
en verkligt nyttig insats i den konkreta rättsskipningen. Men så är icke fallet.

Det av kommissionen för korthets och bekvämlighets skull tyvärr upptagna betecknings
sättet »rättsfrågan och sakfrågan» är ganska missvisande. Detta
desto mera som talrika bland de spörsmål, vilka kommissionen inbegriper under
»rättsfrågan» och beträffande vilka fullföljdsrätt alltså enligt dess förslag
äger rum, höra till dem, vid vilkas besvarande det icke-juridiska momentet dominerar,
där med andra ord det väsentligen gäller att tillämpa praktisk erfarenhet
och ett skolat allmänt omdöme, att pröva efter »livets», ej efter »rättens»
regel.

Ett bättre uttryck för vad kommissionen låtit gälla såsom »sakfrågan» torde Modifikavara
»bevisfrågorna». Även detta beteckningssätt är måhända dock i behov h°neT * koni
av en förklaring för att icke föranleda missförstånd. Ofta angives såsom sloget bebevisningens
resultat något som i själva verket är frukten av ett bedömande, hövliga.
som gjorts på grundval av de bevisade fakta. Örn exempelvis det säges att
någon bevisats hava förfarit vårdslöst, är detta ett onöjaktigt uttryckssätt.

Bevisat är blott att han under de och de omständigheterna förhållit sig så och
så. Huruvida detta förfarande bör betecknas såsom vårdslöst är icke en bevisfråga,
utan en fråga huruvida vid de upplysta förhållandena rättsordningens
bud örn aktsamhet böra anses överträdda. Den faller alltså även enligt revisionsprincipen
under överinstansens bedömande.

Men även örn man på detta sätt söker bestämma principen för begränsning i
fullföljdsrätten, äro ingalunda alla därmed förbundna oklarhetsmoment och
övriga olägenheter avlägsnade. Till dessa olägenheter kan lagrådet dock icke
räkna den i vissa yttranden åberopade, att hovrätterna skulle betungas med
nödvändigheten att noga redogöra för sin bevisprövning i saksammanhangets
alla särskilda detaljer. Väl är det riktigt att vid fri bevisföring och muntlig
förhandling i överrätt det blir nödvändigt att, såsom redan nu är bruket i
grövre brottmål, i domskälen angiva dc olika slutledningarna mera detaljerat
än eljest hittills varit vanligt. Men varför detta skulle vara en följd av revisionsprincipen,
är icke lätt att inse. Om i högsta domstolens uppgift ingår
att i detalj pröva även bevisningens värde, bleve det väl snarast än mera nödvändigt
att genom hovrättens domsmotivering komplettera vad protokollen ha
att förmäla örn den förda bevisningen. Skulle man åter mena att under nämn -

190

Kungl. Majlis proposition nr 80.

da förutsättning protokollen i stället kunde göras så mycket fullständigare, så
torde kunna dragas i tvistemål att hovrättens arbetsbörda därigenom bleve
lättad.

Däremot måste erkännas att även gränsen mellan bevisprövning och bedömande
av de konstaterade fakta ingalunda i praktiken är klar och skarp. Man
har utan tvivel att giva Svea hovrätt i viss mån rätt i dess erinran att dessa
båda moment i den dömande verksamheten äro, även de, i många fall ganska
intimt förbundna och att domaren, då han skall angiva vilka fakta han finner
ostridiga, styrkta eller icke styrkta, måste begagna sig av beteckningar, som
redan äro mer eller mindre färgade av ett omdöme örn dessa faktas juridiska
valör. Detta välkända förhållande och de svårigheter vid gränsbestämningen
det för med sig har naturligen ej heller kommissionen lämnat obeaktade; ett
uttryck härför är det i själva verket, att kommissionen funnit nödigt att i lagen
upptaga en förklaring att uttolkning av vad en viljeförklaring, såsom rättsfaktum
betraktad, skall anses innebära, faller under högsta instansens prövning.
Men även om klarhet skapas på denna punkt äro alla allvarliga svårigheter
för ingen del därmed avhjälpta. Genom vilka slags medel och i vilken
ordning de bäst kunna reduceras till ett ont av helt måttliga dimensioner, som
icke skapar känsla av rättsosäkerhet och verkar så synnerligen hinderligt i
rättsskipningsarbetet, är ett problem, som enligt lagrådets mening vore i behov
av ganska ingående utredning. Kommissionen, vilkens betänkande i hela den
ömtåliga frågan om fullföljdsrättens begränsning är präglat av en påfallande
knapphet -— möjligen beroende av att kommissionen betraktat principfrågan
såsom klar och ansett detaljerna kunna lämnas till senare skede av reformarbetet
— har icke inlåtit sig på en dylik utredning, och lagrådet har vid sin
granskning icke haft tid och tillfälle att självständigt företaga en sådan. Det
kan emellertid förväntas att den överläggning i förevarande ämne, som är avsedd
att äga rum vid instundande nordiska juristmöte, skall lämna viktiga
bidrag till de nu åsyftade frågornas belysning.

Utan att i ärendets nuvarande läge vilja framställa något bestämt förslag
anser lagrådet sig dock redan nu kunna uttala som sin uppfattning att ganska
betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade.
Det förefaller först och främst böra övervägas, huruvida det kan vara rätt
lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten, eller örn
icke bättre vore att blott giva ett stadgande av den innebörd att vid hovrättens
prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda faktiska omständigheterna
i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras
fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller örn den icke hellre borde förklaras
gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl gåve anledning till avvikelse.
På den nu till vidare undersökning förordade vägen synes man kunna vinna att
högsta domstolén befrias från sådana bevisprövningsuppgifter, för vilka den
till följd av rättegångssättet icke blir i erforderlig mån rustad, men vid målets
bedömande i alla övriga delar blir obunden av hinderliga och i vissa fall svårbestämbara
kompetensgränser. Mot densamma kan visserligen anföras att den
icke kan förväntas i samma omfattning som kommissionens linje leda till

Kungl. Majlis proposition nr 80.

191

minskning i domstolens arbetsbörda. Härvid bör dock erinras att man å andra
sidan undgår att tid och möda nedläggas på tämligen ofruktbara diskussioner
såväl från parternas sida som inom domstolen rörande tillvaron av fullföljdsrätt
i viss fråga. Men framför allt må åberopas, att nuvarande inskränkningar
av fullföljdsrätten till att i stort sett gälla endast större och viktigare mål
kunna fortbestå med bättre rätt än örn kommissionens förslag vidhålles. Kommissionens
motvilja mot bibehållande av dessa inskränkningar finner lagrådet
för övrigt mycket överdriven. Det vore efter lagrådets uppfattning ett missgrepp
att, sedan de nu en gång införts och någon klagan att de medfört ogynnsamma
verkningar knappast torde hava försports, åter avskaffa dem, och detta
ehuru, såsom kommissionen med rätta anfört, det icke låter sig göra att med
någon större grad av säkerhet på förhand bedöma vilken arbetsbörda den nya
rättegångsordningen kommer att pålägga högsta domstolen. En gång avskaffade,
låta de sig måhända ej så lätt ånyo införas, ehuru den med tiden
stegrade tillströmningen av mål och angelägenheten att hålla ledamotsantalet
i domstolen nere kanske snart nog läte detta framstå såsom ett önskemål av
högsta vikt.

Beträffande proceduren i högsta instansen synes det för närvarande ej vara
anledning att göra annat uttalande än att en avvikelse från hovrättens bevisprövningsresultat
icke torde böra få äga rum, med mindre parterna ägt tillfälle
att vid muntlig förhandling belysa frågan.

Att vårt åklagarväsen för närvarande fungerar otillfredsställande och att Åklagaren
väsentlig förstärkning därav är av ett trängande behov påkallat, även bortsett
från att en reform av brottmålsrättsskipningen måste ställa ökade anspråk
på åklagarnas duglighet, goda omdöme och insikter, därom är man såsom redan
tidigare omförmälts allmänt ense. Kommissionens organisationsplan är i sina
allmännaste grunddrag följande. Åklagarväsendet organiseras enhetligt för
städer och landsbygd under justitiekanslern såsom högste chef, vilken till biträde
har kanslersråd vid sin sida. Vid underrätt fungera ett antal rättsbildade
statsåklagare, som uteslutande ägna sig åt denna uppgift och äro pliktiga
att utöva en åklagares funktioner i alla mål, där fråga kan bliva örn
högre straff än sex månaders fängelse, dock med undantag för vissa tjuvnadsmål.
Dessa statsåklagare utöva tillika förmanskap för underåklagare, vilka
föra talan i ringare mål; och de äga, om målets mera invecklade beskaffenhet
det föranleder, även i sådana mål övertaga åklagareställningen. Har mål fullföljts
till hovrätt, utföres åtalet där i regel av särskild åklagare, advokatfiskal
eller biträdande hovrättsfiskal. Hos högsta domstolen föres talan av
justitiekanslern eller kanslersråd.

I de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan, har denna grundplan icke
gjorts till föremål för kritik, utom i en punkt. Kommissionens förslag örn
att växling i åklagarens person skall äga rum vid fullföljd i hovrätt har,
såsom av betänkandet framgår, avgivits med stark tvekan och huvudsakligen
av praktiskt-organisatoriska skäl. De båda södra hovrätterna anse dessa skäl
icke böra vara avgörande emot de hänsyn, vilka tala för att den åklagare, som

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

redan är förtrogen med målet, bör utföra åtalet även i överrätten; skånska hovrätten
antyder dock möjligheten av den modifikation i principen, att underåklagares
roll må i hovrätt övertagas av statsåklagare. Frågan synes böra
tagas under ytterligare övervägande. I övrigt finner även lagrådet de angivna
grunderna riktiga.

Var gränsen bör uppdragas mellan underåklagares och statsåklagares kompetensområden
måste naturligtvis, såsom ock erinrats, i viss mån bero på
antalet och kvalifikationerna inom dessa båda kårer. Enligt kommissionens
mening kan man i fråga örn underåklagarna rätt nära ansluta sig till rådande
förhållanden, särskilt på landsbygden. Det är sålunda avsett att distrikten
skola hållas små; krav på juridisk examen uppställas ej, men det skulle dragas
försorg örn särskild utbildning för en åklagares uppgifter; för att bereda
befattningshavarna full sysselsättning, dock utan att åklagaretjänsten lider
intrång, anses med denna kunna i lämpliga distrikt förenas även annan tjänsteverksamhet,
i främsta rummet polistjänst. Det nödiga antalet statsåklagare
har kommissionen preliminärt beräknat till några och trettio. Mot denna
planläggning hava från olika håll invändningar framställts. Advokatsamfundet
finner det högst beklagligt örn andra än rättsbildade åklagare skulle få
fungera även under en ny rättegångsordning; detta behövde ej bliva fallet, örn
man betydligt utvidgade underåklagarnas distrikt, men å andra sidan befriade
dem från administrativa sysslor, förbättrade deras lönevillkor och förbjöde
dem att driva advokatverksamhet, av vilken de för närvarande i stor utsträckning
och till men för utveckling av ett sunt advokatväsen hämtade sin försörjning.
Av liknande mening är justitiekanslern. Häradshövdingeföreningen
finner sannolikt att det av kommissionen beräknade antalet statsåklagare
skall komma att visa sig alltför litet, i synnerhet örn, på sätt föreningen förordat,
till dem från domaren överflyttas behandlingen av vissa under förundersökning
uppkommande frågor.

På sätt Svea hovrätt erinrat, har kommissionens förslag till ordnande av
åklagareväsendet vid underrätt mera karaktär av ett allmänt schema än av en
genomförd plan, och närmare utgångspunkter för prövning av här mötande
spörsmål kunna till dels endast vinnas genom upptagande tillika av frågor
rörande polisväsendets organisation. Med hovrätten instämmer lagrådet ock
i dess betonande av att första villkoret för att kunna tillskapa ett tillfredsställande
åklagarväsen är att man beslutar sig för att bjuda tillräckligt höga löner
för att kompetent folk skall kunna erhållas. Emellertid lärer det redan nu
kunna förutses att i fråga örn underåklagarna stora svårigheter av skilda slag
ännu rätt länge skola möta för en organisation, som i mera avsevärd mån skiljer
sig från de förutsättningar från vilka kommissionen utgått. Desto angelägnare
är att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande landsfogdeprovisoriet,
tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare som i den ungefärliga
omfattning, kommissionsförslaget avser, övertager åklagareuppgiften i de
grövre brottmålen, och som helt får ägna sig åt denna uppgift. Häradshövdingeföreningens
mening, att det av kommissionen preliminärt beräknade antalet
sådana befattningshavare skall visa sig alltför litet, är säkerligen väl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

193

grundad. I samband med lönereglering för de tjänstemän, som nu fungera
såsom underrättsåklagare, lärer böra stadgas, att de icke vidare äga företräda
enskilda parter inför domstol, särdeles örn även befattningen såsom utmätningsman
alltjämt skall tillkomma dem.

Huru åklagareväsendet är ordnat har uppenbarligen betydelse bl. a. för frå- strafioregan
huruvida strafföreläggande bör, i den form och omfattning kommis- läggande,
sionen föreslagit, komma till användning i vår straffprocess. Att mycket
förenklade former böra kunna tillämpas för beivran av erkända smärre förseelser,
är otvivelaktigt. Såväl av hänsyn till åklagarens och domstolens arbetsbörda
som för att beivrandet ej skall drabba den skyldige på hårdare sätt
än ändamålet kräver är det lämpligt att muntlig förhandling och avkunnande
av formlig dom ej i dylika mål äro obligatoriska. Kommissionen har velat nå
detta syfte genom stadgande att om den skyldige tecknar godkännande å ett
av åklagaren utfärdat föreläggande att sona förseelsen med visst angivet bötesbelopp,
föreläggandet gäller i doms ställe. Bötesbeloppet får dock aldrig överstiga
500 kronor, och går det över 100 kronor erfordras rättens fastställelse.
Kompetent åklagare är den under vilkens åtalsrätt förseelsen faller, således i
regeln underåklagare.

Från domarehåll hava rätt allmänt uttalats starka betänkligheter mot förslaget
i dess förevarande skick och särskilt mot en befogenhet för åklagare att
i den utsträckning som förordats handhava straffmätningen. Dessa betänkligheter
måste betydligt vinna i styrka, örn uppgiften anförtros åt icke rättsbildade
åklagare. Med fog har det ock satts i fråga om den föreslagna rättsskipningsformen
lämpar sig att hos oss införas även i fråga örn så pass allvarliga
förseelser att straffet bestämmes till flera hundra kronors böter. Försiktigheten
synes bjuda att inskränka hela institutets tillämplighetsområde och att
göra kravet på domarens fastställelse obligatoriskt eller åtminstone väsenligt
vidga området för hans kontroll.

En relativt fristående punkt i kommissionens reformförslag är den som avser överexeöverflyttning
av överexekutorsbefattningen från länsstyrelser och magistrater ^^åien™
till underrätterna. Men då den ståndpunkt, som härutinnan intages, måste
bliva en faktor av betydelse vid uppgörande av planer och beräkningar i organisativt
hänseende och frågan följaktligen redan i detta skede lärer böra komma
under övervägande, kan den icke här förbigås.

Den av kommissionen förordade överflyttningen har i vissa yttranden lämnats
utan anmärkning. Häradshövdingeföreningen finner intet vara att erinra,
utom för så vitt förslaget skulle innebära att jämväl förmanskap över utmätningsmännen
och kontrollen över deras arbetsdrift och redovisning lades till
•domstolarna; dessa lämpade sig icke för dylika uppgifter. Samtliga hovrätter
hava däremot i likhet med åtskilliga länsstyrelser avstyrkt förslaget,

Göta hovrätt under hänvisning till frågans enligt hovrättens mening outredda
skick. Svea hovrätt anför särskilt att med det av hovrätten förordade systemet,

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

små domsagor utan biträdande domarepersonal, domarens arbetskraft ej kail
tåla den extra belastningen med exekutiva ärenden.

De i kommissionsbetänkandet anförda synpunkterna utgör enligt lagrådets
mening avgörande skäl för den föreslagna överflyttningen. De motskäl, som
åberopats, synas däremot antingen grunda sig på missförstånd rörande åtgärdens
innebörd eller av annan anledning sakna bärkraft, överexekutorsbefattningen
är icke någon förvaltningsuppgift, utan en verklig rättsskipningsuppgift
likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen. Detta förhållande
är även hos oss erkänt, i det att hovrätt och högsta domstol fungera såsom överinstanser;
att i detta hänseende någon ändring icke skulle kunna på allvar
ifrågasättas är uppenbart just på grund av ärendenas beskaffenhet. Den tudelning
av rättsskipningsuppgiften som i underinstansen således äger rum är
i många hänseenden till svårt men för vårt rättsväsen. Det för kreditlivet så
angelägna önskemålet örn enkla, billiga och snabbt till målet ledande metoder
för indrivning av fordringar, mot vilkas riktighet giltig invändning ej kan
framställas, låter sig blott högst onöjaktigt förverkligas, så länge lagsökning
och ansökan örn handräckning för fordrans utfående måste göras hos annan
myndighet än domstolen. Den sökande borgenären riskerar att framställt jäv
gör vägen oframkomlig; hans besvär och kostnad hava då varit förgäves och
han har att efter en fruktlös omgång börja den vanliga rättegångsvägen. Hade
åter domstol ägt upptaga ansökningen, skulle ärendet där utan former, kostnad
och omgång kunnat övergå i ett vanligt tvistemål, och gäldenären hade saknat
en frestelse att framställa ohemula invändningar.

Vad angår kvarstad, skingringsförbud och liknande handräckningsåtgärder
blir frågan ofta aktuell under en redan anhängig rättegång, och det är av stor
vikt att underrätterna förvärva vana och erfarenhet att bedöma spörsmål av
denna beskaffenhet. För närvarande anse de sig i allmänhet ej ens befogade
att bevilja sådana ingrepp; dessa få ankomma på prövning av annan myndighet,
som ej är redan förtrogen med sakens läge, varav vållas tvekan och uppskov
med avgörandet. Vad slutligen verkställighet av dom angår, är det lätt att
inse fördelen av att den som avkunnar domen tillika har att bestämma om verkställigheten
i de fall där denna erbjuder något särskilt problem. I detta sammanhang
må anföras en synpunkt av ej ringa vikt, som icke berörts i kommissionens
betänkande. Kommissionen betonar med rätta, att det ständiga sysslandet
med rättsskipningsuppgifter gör domstolarna särskilt lämpade att pröva
de ofta invecklade rättsfrågor, som möta i utsökningsmål. Men det förtjänar
ock framhållas att å andra sidan direkt erfarenhet om hur saker och ting taga
sig ut på verkställighetens stadium måste komma även den dömande verksamheten
till godo. Ju mera domaren äger tillfälle att betrakta rättsregler och
domslut ur synpunkten av deras praktiska konsekvenser, desto bättre för rättsskipningen.

Att det vidare vore en fördel, örn prövningen av en skiljedoms giltighet och
befogenhet att förordna om verkställighet å densamma förenas på samma hand,
torde vara obestridligt; och jämväl lärer det i och för sig vara lämpligast örn
inskrivningsväsen och exekution i fast egendom handhavas av en och samma
myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

195

Såsom kommissionen erinrat, är det i verkligheten ingalunda sakliga, utan
praktiskt-organisatoriska skäl, som betingat hittillsvarande ordning. Med en
domstolsorganisation, ändrad i enlighet med ovan förordade riktlinjer, bortfalla
dessa skäl, och det kommer tvärtom att ställa sig vida mindre bekvämt för de
rättssökande om nämnda ordning bibehålies än örn överflyttning till domstol
företages. Men därtill kommer att det icke är gott att se bur ändringen skall
kunna underlåtas, om städer i stor utsträckning upphöra att utgöra egen lagsaga.
Det synes svårligen kunna på allvar ifrågasättas att för det stora flertalet
städer taga det steg tillbaka, som togs för femtio år sedan, då länsstyrelsen
upphörde att vara deras överexekutor. Och i den mån sambruket mellan
rättsskipning och administration upphör jämväl för de stora städerna, ställes
man även för deras del inför samma problem.

På sätt häradshövdingeföreningen erinrat, lärer icke till domstolarna höra
överflyttas den disciplinära uppsikten och kontrollen över underexekutorernas
redovisning. Än mindre bör naturligen ifrågakomma att ålägga domstolarna
att befatta sig med botes- och skatteindrivningen utom för såvitt angår klagan
över utmätnings- eller införselåtgärd. De myndigheter, som för närvarande
handlägga de nämnda ärendena, göra det ju icke heller i egenskap av
överexekutor.

Såsom inledningsvis i detta yttrande omförmälts, innefattar kommissionens Övriga
betänkande utredningar och förslag i talrika andra spörsmål än dem, vilka i
förestående granskning berörts. Bland dessa spörsmål finnas utan tvivel ej
få, vilkas lösning i lycklig riktning spelar en avsevärd roll för rättegångsväsendets
förmåga att rätt fylla sin uppgift och motsvara behovet i skilda avseenden.
Men enligt lagrådets mening äro de ej av den art, att det är nödigt och
lämpligt att nu till dem fatta en bestämd ståndpunkt, utan synes därmed bäst
kunna anstå till ett senare skede av lagstiftningsarbetet. Sådana spörsmål äro
exempelvis de som gälla tredskoförfarandets användning och utformning; försvarares
i brottmål befogenheter att taga del av undersökningsmaterial, övervara
förhör och fritt konferera med den misstänkte eller åtalade; befogenhet för
domaren att utan huvudförhandling avkunna dom i visserligen tvistiga men enligt
hans mening fullt utredda civilmål av enkel beskaffenhet; frågan huruvida
parts personliga avhörande under ansvar i tvistemål skall först subsidiärt äga
rum såsom ett särskilt avsnitt av förhandlingen eller örn varje partens personliga
utsaga vid rättegångstillfälle är att anse som avgiven under ansvar. I
samtliga dessa delar hava i avgivna yttranden framställts erinringar och synpunkter,
vilka torde vara väl förtjänta att vid den fortsatta behandlingen komma
under närmare övervägande.

Kommissionens betänkande innehåller icke något utkast till plan för övergång
från nu gällande rättegångsordning till den föreslagna nya. Det lärer
icke heller vara nödvändigt eller ens lämpligt att redan i sammanhang
med ett principbeslut rörande det fortsatta lagstiftningsarbetets grundplan
ingå i någon detaljprövning i detta ämne. Med planerande och utformande
av egentliga övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen bär

Övergång
till nya
ordningen.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Slutom (loine.

tydligen anstå till en senare tidpunkt. Men vissa spörsmål av allmännare
räckvidd, avseende dels förberedelser till övergången, dels möjligheten och
lämpligheten av att själva denna övergång äger rum i etapper eller att man
även sedan densamma i stort sett genomförts på vissa punkter alltfort hjälper
sig tillsvidare fram med den gamla ordningen i mer eller mindre orubbat skick,
torde dock redan nu böra komma under åtminstone preliminärt övervägande.
I fråga örn rättegångsförfarandet torde det därvid befinnas, att det i stort
sett icke kan vara lämpligt att genomföra reformen genom successiva lagstiftningsåtgärder.
Det hela hänger alltför intimt samman för att detta tillvägagångssätt
skulle kunna undgå att bringa med sig oreda och förvirring, och
man löpte allvarlig risk att det nya rättegångsskicket från början glede ur
rätta spåret. Även exempelvis den utvägen att göra början med brottmålen

och låta med tvistemålen anstå till en senare tidpunkt torde, i betraktande av

att domstolarna i samtliga instanser äro gemensamma för båda processartema,
visa sig vara förenad med stora olämpor. En provisorisk reglering av
förundersökningen i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte
eller åtalade synes dock kunna vidtagas. För tvistemål kunde måhända såsom
förberedelse till reformen fordringarna på stämningens innehåll skärpas samt
domstolarna i instruktionell väg föranledas att processledande ingripa i syfte
att tvisteläget genom skriftväxling mellan parterna utom rätta eller vid en
förberedande förhandling så utreddes att det anspråk kunde med fog ställas

på parterna att de samla sin bevisning till i regel ett och samma rättegångs tillf

alle.

I organisatoriskt hänseende torde det vara ett oeftergivligt krav att brottmålsreformen
i god tid förberedes genom enhetlig organisation av åklagarväsendet
och tillskapandet av en tillräckligt fulltalig kår av rättsbildade statsåklagare,
redan vid övergången övade i kallet och rustade att övertaga de för
denna kår avsedda uppgifterna. Likaså torde det vara angeläget att icke för
länge uppskjuta förberedelserna för advokatkårens organiserande, bl. a i syfte
att från början skapa bättre möjligheter att förordna lämpliga försvarare i
brottmål. Att domsagoregleringen och domsagornas besättande med domareoch
kanslipersonal enligt den nya planen bliva till fullo genomförda redan
vid övergången till nytt rättegångsskick lärer icke vara nödvändigt; men å
andra sidan bör tydligen eftersträvas att -— bl. a. genom småstäders förenande
med landsbygd under gemensam jurisdiktion och genom sammanslå gning av
domsagor i de tillfällen som erbjuda sig — redan i förväg så långt möjligt
närma sig den avsedda nyordningen. Med hovrätternas utflyttning kan uppenbarligen
icke anstå till senare tidpunkt än handläggningsreformens ikraftträdande.
Vad åter angår den stadskommunala rättsskipningens övertagande
av staten, är redan ovan uttalad den mening att något avgörande hinder för
ett successivt genomförande av denna reform och av de domsagoregleringar
som härmed stå i samband icke synes föreligga.

Med hänvisning till det anförda får lagrådet som sin mening uttala att
arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

197

processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval,
dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar som ovan
förordats.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga yttrade:

I anslutning till vad'' Göta hovrätt och häradshövdingeföreningen uttalat i
fråga örn nämnden vid underrätt hyser jag den uppfattningen, att det såväl ur
synpunkten av domstolens lämpliga organisation som i rättsskipningens intresse
i övrigt är mest önskligt att denna nämnd får behålla den karaktär, som
den för närvarande äger. Jag anser sålunda, att gällande föreskrifter örn
antalet nämndemän i domför rätt och örn utövande av nämndens rösträtt fortfarande
bör komma till tillämpning. Skulle med hänsyn till ökning av arbetsbördan
för nämndemännen det finnas nödigt att jämlikt kommissionens
förslag bestämma ifrågavarande antal till endast fem, bör i allt fall enligt min
mening den kollektiva rösträtten bibehållas.

Justitierådet Wedberg utlät sig:

Känt är att i vissa domsagor möjligheten för häradshövdingen att döma med
sju nämndemän blott undantagsvis begagnas, i det att fastmer alla tolv i regeln
tjänstgöra. Det förefaller icke oantagligt att, efter en processreform,
sammanträden med nämnd skola i vissa bygder ej behöva bli avsevärt talrikare
eller långvarigare än nu. Att likväl, mot ortsbefolkningens önskan, framtvinga
en reduktion av nämnden från tolv medlemmar till fem, synes mig motbjudande.
Jag vågar icke bestrida att på sina håll nämndemansvärvet bleve
alltför betungande örn ej antalet nedbragtes till fem. Men jag förmenar att,
därest latituden sju till tolv ej kan bibehållas, annan förändring ej bör ske
än att talet sju sänkes till fem. Och liksom nu skulle blott enhällig nämnd
kunna överrösta domaren.

Jag bör dock tillägga att jag icke hyser några allvarligare betänkligheter mot
kommissionens förslag om fixering av nämndemännens antal till fem och örn
röstberäkningen.

Att införa nämnd för grövre brottmål i rena stadsdomkretsar, där rätten
eljest såsom lagrådet tänkt sig är domför med tre lagfarna ledamöter, finner
jag icke påkallat av något verkligt behov. Enligt min mening skulle det också
taga sig egendomligt ut att de två juristdomare, som jämte ordföranden avdöma
medelsvåra brottmål, i grövre brottmål lämna sina platser för att giva
några lekmän rum.

Svea hovrätts förslag angående hovrättsnämnd finner jag, som gärna vill
tro att hovrätternas antal ej skall behöva överstiga fem, vara mera tilltalande
än kommissionens. Men jag kan överhuvud ej förorda nämnd i hovrätt.

Vad högsta domstolens ställning angår bör det enligt min mening föreskrivas
att fråga örn straffmätning inom stadgad latitud ej må komma under domstolens
bedömande, möjligen dock med undantag för det fall att den som sakfällts
till visst strängare frihetsstraff yrkar mildring och fullföljdsavdelningen
tillåter att prövning sker. Måhända borde också för både brottmål och tviste -

Kärskilda

yttranden.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mål stadgas att nya bevis i regeln ej ina gälla. Däremot hyser jag starka tvivel
om att det skall finnas klokt att vidtaga andra restriktioner beträffande
omfattningen av högsta domstolens prövning. Om, vilket ju även under en
reformerad processordning kan hända, vittnesförhör ägt rum inför domare som
ej dömt i målet, kan högsta domstolens kompetens att värdera denna bevisning
knappast anses vara ringare än de lägre instansernas. Fullkomligt riktigt finner
jag det vara att högsta domstolen i fråga örn vad i målet bör anses utrett
skall noga beakta den större möjlighet att till deras rätta värde bedöma partsutsagor,
vittnesmål och dylik bevisning, som tillkommer den domstol inför vilken
bevisningen omedelbart förebragts. Men enahanda grundsats har tydligen
giltighet utanför högsta domstolen. Regeln är självklar. Kanske borde det
dock undersökas örn den ej skulle kunna komma till uttryck i lagtexten.

Jugtitierådet von Seth anförde:

Då jag anslutit mig till lagrådets ovanintagna yttrande har det skett i den
livliga övertygelsen, att endast en reform på de av lagrådet förordade huvudgrunderna
kan skänka vårt land ett tillfredsställande och betryggande rättegångsväsende.

I ett hänseende har det emellertid ej skett utan en viss tvekan, nämligen såvitt
angår nämndeinstitutionen.

Jag delar visserligen icke de farhågor, som på vissa håll kommit till uttryck,
att den organisation av nämnden vid underrätterna, som kommissionen
föreslagit, skulle komma att innebära vissa risker för rättsskipningens säkerhet.
I all synnerhet skulle detta enligt mitt förmenande icke behöva bliva
fallet, örn det uppställdes bestämda kvalifikationer i personligt hänseende, som
måste uppfyllas för att kunna väljas till nämndeman — bl. a. en viss förfarenhet
i allmänna värv — och det bereddes vederbörande domstol rätt att av
eget initiativ tillse, att dessa kvalifikationer uppfylldes av den valde.

Däremot kan jag ej värja mig för det intrycket, att en nämnd, sådan kommissionen
tänkt sig densamma, skulle få svårt att bibehålla det höga anseende,
våra häradsnämnder hittills åtnjutit, och på samma gång bliva det fasta
föreningsband mellan domstolarna och folket dessa otvivelaktigt varit.

Det ligger en helt annan pondus över ett enhälligt uttalande av en något
så när talrikt besatt häradsnämnd, än som skulle komma att ligga över ett
beslut dikterat av fyra nämndemän mot domaren och en femte nämndeman. Ett
sådant beslut kan aldrig få den karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga
rättsuppfattningen, som ett av nämnden dikterat beslut nu otvivelaktigt i
regel har. Skulle nämnden därtill av de ändrade omröstningsbestämmelsema
låta sig förledas att söka göra sig mera gällande än nu på områden, där den
saknade förutsättningar för en omdömesgill prövning, skulle dess anseende
säkerligen hastigt sjunka.

Då jag emellertid, som nämnt, icke kan se någon större fara för rättssäkerheten
i kommissionens förslag, och detta nog torde överensstämma med önskemålen
inom vida kretsar, har jag ej velat motsätta mig detsamma.

Som en gärd åt tidsandan mera än som en verklig förbättring i sak betraktar

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 199

jag även förslagen om införande av nämnd i vissa brottmål vid stadsdomstolama
oell hovrätterna.

Vad angår högsta domstolen har ju redan av lagrådet framhållits de stora
svårigheter, som föreligga för ett tillfredsställande ordnande av den tredje instansens
ställning i ett moderniserat processystem, och föreslagits vissa jämkningar
i kommissionens förslag, medan frågan i övrigt lämnats öppen.

Som ett alternativ även värt att tagas i övervägande skulle jag vilja framhålla
följande anordning. Fullföljdsrätten begränsas i princip till den s. k.
rättsfrågan sålunda att partén alltid såsom grund för sitt ändringssökande måste
kunna åberopa, att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller
att rättegångsfel förelupit. Till undvikande av att domstolen i dess helhet alltför
mycket upptages av en tidsödande prövning av ett ändringssökandes berättigande
stadgas, att frågan örn klagandens talan är av beskaffenhet att kunna
av högsta domstolen upptagas till prövning skall avgöras av en särskild avdelning,
sammansatt som den nuvarande dispensavdelningen. På denna avdelning
ankommer också att medgiva den, som blivit dömd till straff av en
viss stränghet, rätt till talan mot domen även i sådant fall, då avdelningen finner
handlingarna giva anledning anse, att den utgång målet fått i hovrätten
berott på en i väsentlig mån felaktig bedömning av bevisningen örn de faktiska
omständigheterna eller av graden av hans brottslighet. I den mån salunda
tillstånd erhållits till fullföljd av målet är högsta domstolens prövningsrätt
alldeles obegränsad och ordnas förfarandet i största möjliga mån så, att domstolen
sättes i stånd att underkasta målet en allsidig prövning. Genom en
sådan anordning vunnes ju att, å ena sidan, fullföljdsrätten bleve strängt begränsad
till sådana fall, som i rättsenhetens intresse borde få komma under
högsta domstolens prövning, utan att, å andra sidan, dennas prövningsrätt bleve
allt för kringskuren. I de fall, då av kostnads- och andra dylika hänsyn ett
upprepande av proceduren i tillfredsställande utsträckning icke kunde åstadkommas,
finge naturligtvis högsta domstolen, liksom enligt kommissionens förslag,
tillgripa utvägen att återförvisa målet.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Nya lagberedningen

1884

Förstärkta
lagberedningen
1887.

Justitie ombuds mannen 1901.

Bilaga B.

P. M.

angående den tidigare behandlingen ay vissa nied rättegångsreformen

sammanhängande frågor.

Vissa städers läggande under landsrätt.

I det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 avgivna principbetänkandet
angående rättegångsväsendets ombildning uppställde beredningen såsom ett
huvudsakligt önskemål vid en revision av domstolsorganisationen, att stad
och landsbygd måtte snarast möjligt likställas i judiciellt hänseende, så att
domstolsväsendets ordnande och bekostande jämväl i stad bleve statens angelägenhet,
samt att den judiciella indelningen ordnades så, att hinder därav
ej mötte mot att låta landsbygd och stad förenas till gemensam jurisdiktion,
där så funnes ändamålsenligt. Emellertid reste sig enligt beredningens mening
åtskilliga hinder mot att genom lagstiftning påbjuda en omedelbar övergång
till ett nytt system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle
sammansmältas till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde därför
tillsvidare inskränkas till att öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd
och stad och i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den
förmånlig för båda parterna.

Förstärkta lagberedningen motsatte sig att utöver vad redan vore medgivet
bereda tillfälle till förening av land och stad under gemensam jurisdiktion.
Vissa reservanter anslöto sig emellertid till lagberedningens förslag under det
att andra önskade kraftigare åtgärder än beredningen föreslagit för att främja
städernas förening med landsbygden.

Let uttalade önskemålet, att städerna skulle frivilligt avstå från sin särskilda
jurisdiktion, gick icke i uppfyllelse. Fastmera erhöllo de nya städer,
som bildades, egen rådhusrätt, och en stad, som enligt tidigare beslut skulle
mista sin särskilda jurisdiktion, erhöll rätt att behålla den.

Frågan örn särskilda domstolar i de mindre städerna berördes ånyo av riksdagens
justitieombudsman i ett den 16 september 1901 avgivet yttrande över
hemställan från Nässjö stationssamhälle om stadsprivilegier och i samband
därmed örn egen jurisdiktion. Justitieombudsmannen framhöll bland annat, att
då de mindre städerna fortfarande syntes betrakta den egna jurisdiktionen
såsom en förmån, från vilken de ej ville avstå, men den särskilda jurisdiktionen,
betraktad från hela samhällets synpunkt måste betecknas såsom en föråldrad
form för rättsskipningen, kunde man ifrågasätta, örn icke staten själv
ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas
förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sådant utan

Kungl. May.ts proposition nr 80.

201

olägenhet skulle kunna verkställas. Om emellertid av en eller annan anledning
hinder ansåges möta att redan för det dåvarande genom dylika åtgärders vidtagande
åtminstone i någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen,
syntes dock all anledning förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar
i jämförelsevis obetydliga samhällen direkt motverka samma reform.
Justitieombudsmannen hemställde därför örn avslag å samhällets ansökan, i
vad den avsåg egen jurisdiktion. Ansökningen blev av Kungl. Majit avslagen.

Principen att nya rådhusrätter icke borde upprättas har sedermera följts.
Ingen av de städer, som efter nämnda tid tillkommit, har erhållit egen jurisdiktion.
Till denna utveckling torde lia bidragit, att frågan örn rättegångsväsendets
ombildning åter blivit aktuell, sedan Kungl. Majit den 22 december
1911 förordnat före detta justitierådet J. Hellner att verkställa en förberedande
utredning angående en rättegångsreform. I yttrande den 9 oktober
1913 över framställningar om inrättande av särskild jurisdiktion i Nässjö och
Trollhättan anförde Hellner bland annat, att vid en blivande rättegångsreform
övergången från de nuvarande, huvudsakligen av städerna själva bekostade
rådhusrätterna till rena statsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer
för land och stad, måste komma att utgöra ett av de mest svårlösta
problemen. Dels komme den ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten
vid rådhusrätternas indragning att erbjuda svårigheter, dels kunde det
näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande domstolsledamötema
i städerna, i den mån icke andra lämpliga domartjänster kunde erbjudas dem
eller de fortfarande komme att finna användning i förvaltningsgöromål, måste
uppföras å indragningsstat. Med hänsyn till rättegångsreformen kunde det
därför ej vara önskvärt, att till de fall, då svårigheter av angiven art kunde
förutses, lades njm, därigenom att nya rådhusrätter inrättades. Tillika berörde
Hellner vissa åtgärder, som syntes böra vidtagas för vinnande av en
snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning i städerna under landsrätt.

De av Hellner anförda synpunkterna upptogos delvis i en vid 1915 års riksdag
inom andra kammaren av herr Palmstierna väckt motion, nr 85, däri hemställdes,
bland annat, att riksdagen måtte dels antaga vissa förslag till lagändringar
åsyftande att förbättra rättsskipningen i städerna under landsrätt,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om övervägande, huruvida samt
eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för städers förläggande under landsrätt.
Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915,
nr 127, att Kungl. Majit ville taga under övervägande bland annat, dels huruvida
genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens hållande
och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet kunde göras
snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till
orter med mera sammanträngd befolkning, dels ock vilka åtgärder borde vidtagas
för att åt mindre städer, som ville avstå från egen jurisdiktion, bereda
ett lämpligt ordnande av deras rättsskipning i sammanhang med angränsande
landsbygds. I motiveringen till denna hemställan framhöll riksdagen, att en
utredning borde komma till stånd örn vad som kunde åtgöras till befordrande
av de mindre städernas successiva avstående från egen jurisdiktion.

\d. justitierådet
Hellner
1913.

Riksdagen

1913

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Cirkulären
1915 och
1918.

Docenten
Herlitz 1922.

Proposition

1924.

I anledning- av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Majit genom cirkulär
den 2 juli 1915 (nr 228) länsstyrelserna i samtliga län att, då borgmästartjänst
i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren
ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till
följd av borgmästarens död, ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl.
Majit. Tillika igångsattes en utredning angående åtgärder för vinnande av
snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning särskilt i orter med mera sammanträngd
befolkning. Denna utredning ledde till utfärdande den 7 maj 1918
av lag örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och
ärenden samt en del därmed sammanhängande författningar. I samband därmed
förordnade Kungl. Majit genom cirkulär samma dag (nr 299) bland annat,
att när i stad av nyss angiven beskaffenhet borg-mästartjänsten blir ledig,
med åtgärder för densammas återbesättande skall anstå intill dess utredning
blivit på Kungl. Maj :ts föranstaltande verkställd angående lämplig organisation
av stadens rättsskipning och förvaltning.

Frågan örn upphävande av städernas särskilda jurisdiktion upptogs åter i
en av dåvarande docenten N. Herlits efter offentligt uppdrag verkställd, den
20 december 1922 avlämnad utredning angående vissa spörsmål rörande städernas
domstolsväsen. (Statens off. utredn. 1923:6.) Däri framlade Herlitz
bland annat förslag till bestämmelser rörande vissa städers läggande under
landsrätt. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga, beträffande
stad med högst 5,000 invånare även mot stadens bestridande kunna förordna,
att rådhusrätten skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas
med visst tingslag, därest den ifrågavarande förändringen funnes vara ur det
allmännas synpunkt gagnelig och av utredning framginge, att den särskilda
rättsskipningens upphörande ej vore ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk
börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra
hänseenden. -— Över Herlitz’ utredning avgåvos yttranden av Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av vederbörande stadsfullmäktige
och magistrater, samt av processkommissionen och styrelsen för
svenska stadsförbundet.

På grundval av den verkställda utredningen uppgjordes inom justitiedepartementet
utkast till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och till
lag örn stads läggande under landsrätt. Sedan yttranden över förslagen avgivits
av rikets allmänna hovrätter och justitiekanslersämbetet, blevo förslagen
med vissa mindre jämkningar genom proposition, nr 125, framlagda för 1924
års riksdag.

Enligt det framlagda förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt
skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller
eljest med deras samtycke äga förordna, att rådhusrätt i stad skulle upphöra
och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understege
4,000 personer, skulle Kungl. Majit, då borgmästartjänsten vore ledig,
även utan stadens samtycke kunna meddela dylikt förordnande, om efter utredning
och stadens hörande stadens läggande under landsrätt funnes vara till
gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

203

annan avsevärd olägenhet. Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd
understege 4,000 personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren vore ensam
lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sutte endast en sådan ledamot,
skulle länsstyrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t. Det
skulle därefter ankomma på Kungl. Maj :ts beslut, huruvida genom länsstyrelsens
försorg utredning skulle verkställas angående stadens läggande under
landsrätt.

Vid förslagets framläggande redogjorde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Ekeberg, för frågans tidigare behandling samt anförde vidare:

»Den nu lämnade redogörelsen för den behandling frågan örn vissa städers
läggande under landsrätt hittills undergått lärer hava utvisat, att spörsmålet
örn upphörande i större eller mindre utsträckning av den särskilda stadsjurisdiktionen
sedan lång tid tillbaka varit aktuellt. Uppmärksamheten har riktats
därå dels i samband med förslag om genomgripande förändringar i rättsskipningens
organisation, vilka i detta hänseende skulle medföra ett utjämnande av den
gamla historiska åtskillnaden mellan stad och landsbygd, dels i tid efter annan
förekommande fall av övervägande örn viss särskild stads läggande under landsrätt.
Om den riktning, i vilken utvecklingen går, lärer tvekan icke kunna råda.
Oaktat under de senaste tjugu åren åtskilliga samhällen, och däribland flera
med ett ganska betydande invånarantal, erhållit stadsrättigheter, har icke i någon
av dessa nya städer inrättats särskild jurisdiktion. Giltigheten av de skäl,
som varit bestämmande för att på detta sätt begreppet stad. alltmer upphört^ att
vara nödvändigt förenat med egenskapen att utgöra eget jurisdiktionsområde,
torde näppeligen från något håll bestridas. Motsatta meningar hava framträtt
väsentligen örn det befogade i direkta åtgärder fran statsmaktens sida i syfte
att befordra de äldre småstädernas övergång till landsrättsförläggning även i de
fall, där en sådan ordning icke kan åvägabringas på frivillighetens väg.»

Efter att hava framhållit, att det vore av vikt, att ett avgörande av frågan
ej längre undanskötes, och efter erinran om de genom kungl, cirkulären den
2 juli 1915 och den 7 maj 1918 givna bestämmelserna fortsatte departementschefen
:

»Frågan örn upphävande av vissa städers särskilda jurisdiktion bär uppenbarligen
för det allmänna i främsta rummet betydelse ur rättsskipningssynpunkt.
Vid ett bedömande från denna synpunkt framträda såsom avgörande de betänkligheter,
som obestridligen måste göra sig gällande mot alltför små domkretsar
i allmänhet. Med allt skäl erinrar processkommissionen, att det ur allmän synpunkt
måste anses vara ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv
erfarna jurister till förvaltande av dylika domarplatser. Det kan ej heller, där
rättsskipningsgöromålen äro av mycket ringa omfattning, även om vederbörande
domare beredas tillfredsställande avlöningsförhållanden, i allmänhet påräknas,
att tjänsten skall locka sökande med erforderlig kompetens. Och
även där så varit fallet, lärer det knappast kunna frånkommas, att i följd av
göromålens ringa omfattning domaren ej får tillfälle att i sitt arbete förvärva den
allsidiga erfarenhet, som är en oundgänglig förutsättning tor att tjänsten skall
kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas. Det kan, såsom processkommissionen
anmärkt, i regel befaras, att örn en verkligt dugande person kommer
på en dylik plats, ''hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till
följd av det ringa antalet mål av någon vikt blir så obetydligt, att han kan väntas
snart nog gå tillbaka i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas’.
Även örn detta förhållande icke giver direkta och påtagliga utslag

204

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

"7 exempelvis däri att avgörandena från de mindre områdenas domstolar uppvisa
en relativt hög kassationsprocent — synes det mig likväl ställt utom tvivel,
att alltför små domkretsar utgöra en anomali, som det ur rättsskipningss.ynpunkt
är angeläget att undanröja.

Detta betraktelsesätt äger givetvis i oell för sig tillämplighet såväl å landsbygden
som å städerna. I närvarande sammanhang saknar jag anledning att,
vad angår landsbygden, i vidare mån uttala mig härom, än att denna synpunkt
jämväl i fråga örn landsbygden lärer böra vara föremål för uppmärksamhet.
Sin största betydelse äger synpunkten tydligen med avseende å städerna, där
det är så mycket angelägnare att fasthålla den, som det i många fall visat sig
förenat med^ stora svårigheter för vederbörande städer att åt sina borgmästare
bereda en sådan ekonomisk ställning, som kan anses skälig för en fullt kompetent
domare. — I fråga om innebörden härav torde det vara tillräckligt att
erinra därom, att 69 av de städer i riket, som hava rådhusrätt, äga mindre invånarantal
än den största av de s. k. fögderistäderna (Trollhättan), och att 27 städer
med rådhusrätt hava ett mindre invånarantal än 4,000. Att dessa städer
kommit att erhålla egen rättsskipning är med hänsyn till äldre tiders förhållanden
å rättsskipningens såväl som på andra områden naturligt. De skäl, som
fordom föranledde, att varje stad, oavsett storleken, skulle hava egen domstol,
hava emellertid numera förlorat sin giltighet. Samtidigt hava kraven på juridiska
insikter och erfarenhet vid rättsskipningens utövning efter hand skärpts,
och svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt besätta domarposterna i de
minsta städerna hava därmed ökats. Bibehållandet av även dessa städer såsom
särskilda domkretsar har därför kommit att te sig allt mindre lämpligt ur rättsskipningssynpunkt.

Särskild uppmärksamhet kräver emellertid frågan örn de smärre städernas
jurisdiktion med hänsyn till den under förberedelse varande processreformen. I
några av de inkomna yttrandena har visserligen härutinnan anförts, att det ännu
vöre ovisst, dels när denna reform kan väntas bliva genomförd, dels i vilken
riktning den kommer att gå; frågan örn processreformen befunne sig med andra
ord i ett så ovisst läge, att av hänsyn till densamma skäl icke kunde hämtas för
en omedelbar förändring av de mindre städernas rättsskipning. Det har därvid
särskilt framhållits, att, örn det än icke kunde råda någon tvekan om städernas
skyldighet att underkasta sig de förändringar, som påkallades av en beslutad
reform på detta område, det vore obilligt att beröva dem deras särskilda jurisdiktion,
innan statsmakterna tagit ståndpunkt till berörda spörsmål. Jag kan
icke helt dela denna uppfattning. Det torde råda en allmänt utbredd uppfattning
om behovet av en verklig processreform, och med en sådan äro väsentliga
förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt förenade. Visserligen
är det ännu obstämt, hur en blivande domstolsorganisation kan komma
att gestaltas. Vilken form den än får, lärer det dock vara otvivelaktigt, att de
mindre städernas särskilda domstolar icke komma att bibehållas. Denna förändring,
som sålunda enligt min mening med säkerhet kan emotses, är emellertid,
i den man icke för befattningshavarna vid dessa domstolar kan finnas användning
i den nya domstolsorganisationen, ägnad att för statsverket medföra
betydande kostnader i och för nämnda befattningshavares avlönande på indragningsstat.
_ Det måste under sådana förhållanden anses välgrundat att i tid
överväga, i vad mån dessa kostnader må kunna nedbringas därigenom, att ifrågavarande
domstolar, där så lämpligen ske kan, redan tidigare upphöra. Även
med hänsyn till frågans ekonomiska innebörd har jag således icke ansett mig
böra underlåta att nu framföra densamma.

Jag förbiser härvid icke, att vid sidan av det rättsskipningsintresse, vars innebörd
jag nu antytt, andra intressen framträda, som jämväl kräva beaktande.
I främsta rummet kommer städernas intresse av magistraternas och rådhusrät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

205

ternas bibehållande. Från städernas sida har, då fråga om stads läggande under
landsrätt förevarit såväl på grund av föreskrifterna i 1915 och 1918 års
cirkulär som i anledning av Herlitz’ utredning, framhållits, att den särskilda
jurisdiktionens upphävande i många fall vore ägnad att för dem medföra betydande
olägenheter både med avseende å rättsskipningen — som måste bliva
mindre lättillgänglig -— och i andra hänseenden. I samband därmed har gjorts
gällande, att en dylik förändring ofta skulle ådraga vederbörande stad ökade
kostnader och i varje fall ej medföra någon lättnad för dess ekonomi.

Till dessa synpunkter bör utan gensägelse från statens sida synnerlig hänsyn
tagas. Redan den omständigheten, att städernas särskilda jurisdiktion utgör
en i deras förvaltning fast rotad institution, manar till varsamhet vid rubbning
av bestående förhållanden. En särskild uppfordran till noggrann prövning
ligger ock däri, att städernas rätt till egen jurisdiktion i regel torde få
anses hava karaktären av ett privilegium; jag hänvisar härutinnan till vad
justitiekanslersämbetet anfört med anledning av Herlitz’ utredning. Den rätt,
som grundar sig på städernas privilegier, lärer icke få anses äga den innebörd,
att den ej kan genom en av Konung och riksdag stiftad lag ändras eller upphävas.
Men därå torde dock för vederbörande städer grundas ett fullt befogat
anspråk på att, där magistratsinstitutionens bibehållande visas vara av verklig
betydelse och dess upphävande alltså innebär en betydande olägenhet, den
nuvarande ordningen lämnas orubbad. Särskilt med hänsyn till denna privilegienatur
hos den gamla jurisdiktionen synes jämväl betänklighet möta mot en
förändring, som med berättigande skulle kunna sagås ådraga staden en ökad
ekonomisk börda.

Emellertid kan det enligt min mening numera icke med fog göras gällande,
att ett upphävande av de mindre städernas jurisdiktion i allmänhet skulle för
dem vara förenat med allvarliga olägenheter av nu antytt slag. I äldre tid
var det otvivelaktigt, på sätt i utredningen närmare framhållits, för städerna ur
flera synpunkter av en avgörande betydelse att hava egen magistrat och rådhusrätt.
Genom senare förändringar har emellertid ett i väsentlig mån förändrat
läge inträtt. Vad först angår de olägenheter, som kunna uppstå med hänsyn
till rättsskipningens anordning, må erinras, att landsbygdens domstolsorganisation
efter hand utvecklats i den riktning, att den blivit bättre skickad än i
äldre tider att handhava jämväl städernas rättsskipning. Särskilt torde beaktas
den lagstiftning, varigenom möjlighet beretts till anordnande av särskilda
tingssammanträden med s. k. tremansnämnd ävensom till upptagande av växelmål
vid landsbygdens domstolar. I enstaka fall torde vissa olägenheter av en
landsrättsförläggning icke vara uteslutna. Exempelvis kan tingsstället inom
det till förening med staden ifrågakommande tingslaget vara långt avlägset
eller kan, i fråga örn stad med livligare sjöfart, avståndet bliva betydande till
den stad, vid vars rådhusrätt sjörättsmål skulle kunna upptagas. Men i stort
sett lärer det ej kunna bestridas, att numera inga väsentliga olägenheter ur
rättsskipningssynpunkt äro förenade med den särskilda jurisdiktionens upphävande
för mindre städer.

Vad angår följderna av en sådan åtgärd på förvaltningens område, vill jag
erinra därom att magistratsförvaltningen icke längre är den enda form, vari
städerna kunna erhålla en efter deras förhållanden avpassad förvaltningsorganisation.
Enligt den ändring, som 1920 gjordes i förordningen om kommunalstyrelse
i stad, skall nämligen i stad, som saknar egen jurisdiktion, inrättas
en stadsstyrelse, vilken erhåller i huvudsak samma befogenheter, som eljest tillkomma
magistrat. Den särskilda rättsskipningens upphörande föranleder således
i huvudsak icke annan förändring för staden i fråga om dess förvaltning än att
de göromål, som förut ankommit på magistraten, övergå till en sådan stadsstyrelse.
Av de undantag, som härutinnan alltjämt gälla (jfr Herlitz’ utred -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Motioner

1924.

ning s. 65) synes mig endast ett under vissa förhållanden kunna vara av större
praktisk betydelse. Det består däri, att stadsstyrelse eller ledamot därav ej kan
vara överexekutor. Med denna befattning förenade göromål komma således, där
de ej redan förut åvilat länsstyrelsen, att vid stads läggande under landsrätt
överflyttas till denna myndighet. Det har, särskilt från vissa hamnstäder,
anmärkts, att häri kan ligga en ej oväsentlig svårighet. Med hänsyn till detta
förhållande har jag haft under övervägande, huruvida, på sätt i utredningen
ifrågasatts, i samband med den nu tillamnade lagstiftningen borde till förnyad
behandling upptagas det vid 1920 års riksdag framlagda, men av första kammaren
förkastade förslaget örn sådan ändring i utsökningslagen, att beträffande
stad under landsrätt Kungl. Majit skulle kunna förordna, att stadsstyrelsen
eller viss lagfaren ledamot därav skall vara överexekutor, ävensom de i samband
därmed föreslagna författningsändringar, genom vilka det skulle bliva
möjligt för fögderistad att behålla eget kronouppbörds- och mantalsskrivningsväsen.
Då emellertid en sådan anordning ansetts böra ifrågakomma endast i
större städer än dem, om vilkas läggande under landsrätt mot eget bestridande
jag vill ifrågasätta lagstiftning, och då jag delar den uppfattningen, att åt
stadsstyrelserna i mindre städer i regel ej torde kunna överlämnas de maktpåliggande
överexekutorsgöromålen, finner jag mig icke böra göra någon hemställan
om denna frågas återupptagande. Det torde ock få antagas, att olägenheterna
därav, att tillgången till överexekutors handräckning blir något
försvårad, för det stora flertalet av de mindre städerna måste anses vara av
mycket underordnad betydelse. Kör åtskilliga av dem, där länsstyrelsen redan
nu fungerar som överexekutor, medför ett läggande under landsrätt överhuvud
taget ingen förändring i nämnda hänseende.

Konsekvenserna för städernas ekonomi av deras läggande under landsrätt
kunna icke med säkerhet överblickas. De äro nämligen beroende av växlande
förhållanden i olika städer. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att
härutinnan uttala den uppfattningen, att i regel en sådan förändring måste antagas
komma att för vederbörande stad medföra minskad ekonomisk börda.

Jag håller således före, att, sådana förhållandena numera äro, ett upphävande
av de mindre städernas särskilda jurisdiktion för dem innebär en förändring
av mycket begränsad räckvidd och förenad med olägenheter av jämförelsevis
underordnad betydelse. Det är med andra ord i det hela val ordnat för att en
stads läggande under landsrätt icke behöver medföra andra olägenheter för
staden än dem, som omedelbart följa av själva förändringen i fråga om rättsskipningens
organisation, och även dessa olägenheter äro numera oftast av mycket
ringa betydelse.»

Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen fyra motioner. I
en motion, nr 290 i första kammaren, av herr Almkvist 5?rkades, att endast
stad, vars folkmängd understege 3,000 personer, måtte få mot sitt samtycke
läggas under landsrätt. I två likalydande motioner, nr 291 i första kammaren,
av herr Lindgren och nr 427 i andra kammaren, av herr förste vice talmannen
Nilsson hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionerna
framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt, enligt
vilket förslag dylik åtgärd skulle kunna vidtagas allenast på framställning
av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Slutligen yrkades i en
motion, nr 420 i andra kammaren, av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna
avslag såväl å bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att mot stads bestridande
meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande som ock å föreskrif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 207

ten om igångsättande i vissa fall av utredning rörande stads läggande under
landsrätt.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 41, att propositionen Lt
icke måtte av riksdagen bifallas. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter
en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

»Såsom av ovanstående sammandrag av frågans tidigare behandling framgår,
hava två huvudskäl legat till grund för den ifrågasatta lagstiftningen,
nämligen dels önskemålet örn en ur rättsskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation
för ifrågavarande städer och dels intresset av att, i den mån
sådant är möjligt, underlätta genomförandet av den rättegångsreform, som är
under beredning.

Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättsskipningens tillgodoseende,
delar utskottet den av såväl processkommissionen som departementschefen
uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda,
kunna utgöra ett hinder för ett i allo tillfredsställande handhavande av rättsvården
inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten att få
de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande städer besatta
med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger i att -—- även
om kompetenta personer erhållas — dessa genom domargöromålens ringa omfattning
snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde också få
utgå ifrån att vid den under utredning varande processreformens genomförande
domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna erhålla
gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som
sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med den utsikt
till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som
den blivande processreformen öppnar, finner utskottet skäl tala för att, i den
mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte,
som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt
av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom
kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande
ledighet å borgmästartjönsten i vissa mindre städer med tjänstens
återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig
organisation av stadens rättsskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under
år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta
förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande
av förläggning under landsrätt. Den ståndpunkten har dock alltjämt
intagits, att en landsrättsförläggning icke kan, eller i varje fall icke bör, ske
mot vederbörande stads önskan.

I det förevarande förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt bär
emellertid nyssnämnda ståndpunkt frångåtts. 1 § i berörda lagförslag innehåller
nämligen, bland annat, att beträffande stad, vars folkmängd understiger

4,000 personer, Konungen äger att under vissa förutsättningar, även utan stadens
samtycke, förordna, att rådstuvurätten skall upphöra och staden läggas
under landsrätt. Beträffande rättmätigheten av ett sådant mot stadens samtycke
meddelat förordnande hava, såsom av det ovanstående framgår, meningarna
varit synnerligen delade. Bland annat har från vissa städers sida invänts,
att då städernas befogenhet att hava egen rådstuvurätt vore av privilegienatur,
den icke kunde utan deras eget samtycke fråntagas dem. Denna uppfattning
kan utskottet icke dela. Utskottet anser, i likhet med vad Herlitz i
sin utredning anfört, att en befogenhet som den ifrågavarande kan, även örn
den måste anses vara av privilegienatur, upphävas genom samstämmigt beslut
av Konung och riksdag.

''.qutskottet

1924.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

En annan fråga är, huruvida statsmakterna böra begagna denna sin rätt. Då
utskottet, oaktat det, såsom ovan anförts, delar departementschefens åsikt om
önskvärdheten av att våra mindre städer förläggas under landsrätt för att sålunda
bereda möjlighet för ett snart genomförande av den blivande processreformen,
icke för närvarande finner sig böra tillstyrka den ifrågavarande propositionen,
så beror detta framför allt därpå, att förslaget väckt så mycket gensaga
från de håll, som skulle kunna komma att drabbas av dess bestämmelser.
Det kan icke vara lämpligt att redan nu komma med sådana tvångsstadganden,
som här ifrågasatts, innan den nya processreformens organisationsförslag blivit
framlagt. Det är lätt att förstå, att de städer, varom det här är fråga, resa
motstånd mot avskaffande av deras domstolsorganisationer, under vilka de levat
och funnit sig väl till rätta under århundraden, innan de hava en aning örn
vad som kommer att sättas i stället, och det synes icke vara det rätta sättet
att väcka sympati för den kommande processreformen att, såsom nu föreslås,
på ett hårdhänt sätt bereda rum för densamma.

De betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen, som nyss anförts, skulle
emellertid kanske få träda tillbaka, för den händelse verkligt behov av ett
skyndsamt genomförande av småstädernas landsrättsförläggning kunde sägas
föreligga. Ett sådant behov skulle då kunna härröra av den omständigheten,
att de minsta rådstuvurätterna med hänsyn till sammansättning och arbetssätt
vore så bristfälliga, att de utgjorde en verklig fara för rättsskipningens ordentliga
handhavande. Ehuru utskottet, såsom ovan sagts, principiellt anser ett
avskaffande av dessa domstolar böra eftersträvas, anser utskottet dock icke att
en fara av nyss nämnt slag kan sägas föreligga. Enbart den omständigheten,
att småstädernas invånare i allmänhet tyckas omfatta sin rådstuvurätt med
förtroende, tyder på att en sådan fara knappast är till finnandes och att i varje
fall någon större skyndsamhet i fråga örn landsrättsförläggning icke på denna
grund är av nöden. Vidare kan det icke förnekas, att de fördelar ur rättsskipningens
synpunkt, som kunna vinnas med en landsrättsförläggning, i många
fall motvägas av olägenheter av olika slag, vilka med skärpa framhållits uti
åtskilliga från ifrågavarande städer avgivna yttranden. Sålunda har framhållits,
att domhavandens kansli och bostad i många fall komme att ligga på stort
avstånd från staden, i följd varav anskaffandet av vissa bevis och dylikt fördyrades
och fördröjdes, vidare att staden genom en landsrättsförläggning skulle
gå miste om den värdefulla tillgången till en inom staden boende juridiskt bildad
person, vars kunskaper komme till användning även inom andra områden
än den rena domstolsverksamheten. Till sådana med en landsrättsförläggning
förbundna olägenheter skall visserligen enligt det framlagda förslaget hänsyn
tagas, innan beslut av Kungl. Majit meddelas, men utskottet finner det dock
av ovan anförda skäl lämpligare, att en stad, innan den mot sin vilja berövas
den egna jurisdiktionen, själv bliver satt i tillfälle att bedöma vad man framdeles
ämnar sätta i den gamla organisationens ställe.

Det andra huvudskälet för småstädernas landsrättsförläggning har, som sagt,
varit hänsynen till att underlätta genomförandet av den under beredning varande
processreformen. Särskilt har framhållits, att bland de utgifter för staten,
som bliva förknippade med denna reforms genomförande, ett framstående
rum skulle komma att intagas av avlöningar till de befattningshavare, vilka på
grund av småstädernas judiciella förenande med angränsande tingslag bliva,
överflödiga och fördenskull överföras på indragningsstat. Med hänsyn härtill
har det ansetts välgrundat att nedbringa dessa kostnader genom att ifrågavarande
domstolar redan tidigare bringas att upphöra. Utskottet anser emellertid
icke, att denna synpunkt i och för sig talar för nödvändigheten av ifrågavarande
städers läggande under landsrätt redan före processreformens genomförande.
Nyssnämnda ändamål, kostnadernas nedbringande, synes utskottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

209

lika väl stå att vinna genom att stadga en tillräckligt lång övergångstid för den
nya organisationens trädande i kraft. Utskottet kan, såsom förut nämnts, icke
heller finna, att andra skäl föreligga för att med anledning av den blivande
rättegångsreformen tvinga småstäderna att redan nu avstå från sina rådstuvurätter.
Att ett sådant tvång blir nödvändigt, örn och när i samband med processreformens
genomförande en förändrad domstolsorganisation införes för hela
riket, torde få anses vara en given sak och kommer kanske icke heller att från
vederbörande städers sida mötas med så stort motstånd; men att redan nu, innan
ett organisationsförslag föreligger, av hänsyn till ett framtida sådant
tvångsvis genomföra så ingripande förändringar, som här föreslagits, synes utskottet
icke vara av nöden.

De städer, som enligt förslaget skulle även mot sin vilja kunna läggas under
landsrätt, äro som sagt, sådana, vars folkmängd understiger 4,000 personer.
Emellertid har i förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt upptagits
ett stadgande av innebörd, att jämväl beträffande vissa städer med en folkmängd
överstigande nyssnämnda siffra utredning skall kunna verkställas angående
deras läggande under landsrätt. Där stadgas nämligen, bland annat,
att då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren
är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot,
länsstyrelsen skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen,
varpå det skall ankomma på Konungens beslut, huruvida utredning, som nyss
nämnts, skall verkställas. Detta stadgande överensstämmer med vad som redan
föreskrivits uti ovannämnda kungl, cirkulär av den 2 juli 1915 och den 7
maj 1918. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten av att intaga en
sådan bestämmelse i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag, detta
bland annat på den grund, att av de städer med större folkmängd än 4,000 personer,
beträffande vilka nyssnämnda anmälningsskyldighet skulle komma att
gälla, sex äro residensstäder, nämligen Luleå, Mariestad, Nyköping, Umeå, Vänersborg
och Växjö. Enligt gällande lagstiftning är rådstuvurätten i länets
residensstad uteslutande behörig att upptaga vissa mål, nämligen sådana som
angå förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften blivit tryckt å ort,
som lyder under landsrätt, mål angående tjänstefel av postförvaltare vid kontor
å landet samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet
eller i stad lydande under landsrätt. Ett beslut örn förläggande av en residensstad
under landsrätt torde sålunda icke vara genomförbart utan att dessförinnan
nyssberörda forumregler blivit genom lagbestämmelser ändrade. Under
sådana förhållanden förefaller det utskottet mindre lämpligt att, åtminstone
för närvarande, beträffande residensstäderna lagfästa en sådan anmälningsskyldighet,
som ovan nämnts. Men även beträffande övriga till ifrågavarande
kategori hörande städer synas lagbestämmelser av ifrågavarande innehåll icke
vara av nöden, då ju Kungl. Majrts befogenhet att därförutan förordna örn utredning
angående en stads läggande under landsrätt icke blivit satt i fråga.»

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Pettersso-n i Södertälje
m. fl., vilka hemställde, att riksdagen måtte för sin del antaga ett
av reservanterna framlagt förslag till lag om stads läggande under landsrätt.
Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj:ts rätt att mot stads bestridande förordna
örn upphörande av den särskilda jurisdiktionen begränsas till stad, vars
folkmängd understege 3,000 personer. Sådant förordnande skulle icke kunna
meddelas, om stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat
sig mot dess läggande under landsrätt. Reservanterna ansågo, att utskottets
utlåtande — efter ett framhållande, att skill talade för att i den mån

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. G7 käft. (Nr 80.)

210

Kungl. Majlis proposition nr SO.

det kunde ske utan att andra intressen träddes för nära snarast möjligt överföra
de minsta städerna till landsrätt samt en redogörelse för de åtgärder, som
vidtagits i detta syfte — borde haft följande lydelse:

»De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga
att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.
Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts, i regel
motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda jurisdiktionens
upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl olägenheter beträffande
rättsskipningen och i andra avseenden, som ock ej sällan ökade kostnader.
Så vitt utskottet kunnat finna, bero dessa betänkligheter i främsta
rummet på ett underskattande av den snabbhet och den anpassningsmöjlighet,
som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder. I sådant avseende
må erinras örn lagstiftningen angående anordnande av särskilda tingssammanträden
med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet att upptaga växelmål
även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom vederbörande stadssamhällen
till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens anordnande enligt de år
1920 vidtagna ändringarna i förordningen örn konimunalstyrelse i stad, en
stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till kommunalborgmästare utse
en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren, för den kommunala förvaltningen
tillgodogöra sig ifrågavarande tjänstemans hela arbetskraft, något
som icke i samma utsträckning låter sig göra i fråga om en borgmästare, som
tillika är ordförande i rådhusrätten.

Emellertid är det tänkbart, att i vissa fall en landsrättsförläggning kan medföra
olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet till
tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads förläggande
under landsrätt, kan genom ansenlig ökning av häradsrättens och domhavandens
arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för den domsaga, med vilken
sammanläggningen sker.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet visserligen lämpligt,
att Kungl. Majit erhåller befogenhet att, där omständigheterna sådant
påkalla, besluta om en mindre stads förläggande under landsrätt även mot
stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet förbindes
med sådana förbehåll och inskränkning-ar, att tillämpningen av densamma ej må
kunna giva anledning till berättigat missnöje.

I sådant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här
avses, må av Konungen meddelas endast örn sådan åtgärd efter utredning och
stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra
ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Utskottet förväntar,
att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda till att en
stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer att av Konungen
beslutas.

Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig, vill
utskottet, i anslutning till den av herr Almkvist väckta motionen, föreslå, att
från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer, vilkas folkmängd uppgår
till 3,000, men ej till 4,000 personer. Då de åberopade olägenheterna för städerna
av en tvångsförläggning företrädesvis torde förekomma i de större av
dem, skulle genom ett antagande av detta förslag anledningarna till missnöje
mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava avlägsnats.

Ytterligare synes det vara rimligt, att en tvångsförläggning ej verkställes
mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Utskottet föreslår
därför, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige
med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt sig densamma.
»

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

211

Båda kamrarna biföllo reservationen, första kammaren med 83 röster mot
29 och andra kammaren med 132 röster mot 62. Minoriteterna röstade för utskottets
förslag.

Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 6 juni 1924, nr 332, varefter lagar
i ämnet utfärdades den 13 i samma månad.

Enligt lagen den 13 juni 1924 (nr 190) örn stads läggande under landsrätt
må Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest
med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden
läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understiger

3,000 personer, äger Kungl. Majit, då borgmästartjänsten är ledig, även utan
stadens samtycke meddela dylikt förordnande, om efter utredning och vederbörandes
hörande stadens läggande under landsrätt finnes vara till gagn för
rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet
för befolkningen i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå.
Hava stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig
mot dess läggande under landsrätt, må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger 3,000
personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl.
Majit; och ankommer det på Kungl. Majit, huruvida genom länsstyrelsens försorg
utredning skall verkställas angående stadens läggande under landsrätt.
Sådan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens
verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna
utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas
av Kungl. Majit. Över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande
av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt samt därefter insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl. Maj :t.

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende, å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening
i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

Genom nämnda lag upphävdes de förut omförmälda cirkulären den 2 juli
1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) i vad de avsågo stad, vars folkmängd
understeg 3,000 personer. I dessa kungörelser, som i övrigt ännu äro
gällande, stadgas som redan nämnts, bland annat, att då borgmästartjänst i
stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till följd
av borgmästarens död, länsstyrelsen ofördröjligen skall göra anmälan därom
hos Kungl. Maj :t samt att med åtgärder för tjänstens besättande skall anstå,
intill dess utredning blivit på Kungl. Majits föranstaltande verkställd angående
lämplig organisation av stadens rättsskipning och förvaltning.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1924 års lag har Kungälv från och
med den 1 januari 1929 förlagts under landsrätt. Däremot ha framkomna förslag
om avskaffande av rådhusrätterna i Nora med omkring 2,600 invånare,

Gällande

bestäm melser.

212

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

Trosa med omkring 800 invånare, Torshälla med omkring 1,800 invånare, Laholm
med omkring 2,600 invånare och Sigtuna med omkring 1,000 invånare
avvisats, då stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig
mot den föreslagna åtgärden. För närvarande pågår utredning rörande förläggning
under landsrätt av Kungsbacka med omkring 2,000 invånare och Filipstad
med omkring 4,700 invånare. Det hör märkas, att borgmästarbefattningarna
äro lediga i Arboga med omkring 4,800 invånare och Örnsköldsvik med omkring
5,000 invånare.

I visst samband med den här berörda frågan står det förslag, som nu föreligger
rörande kommunalförvaltningens ordnande i magistratsstäderna efter
processreformens genomförande. Genom beslut den 1 november 1928 tillkallade
statsrådet och chefen för socialdepartementet efter erhållet bemyndigande
tre sakkunniga att inom nämnda departement biträda med utredning rörande
kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande
av en processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens
förslag med däri av lagrådet förordade jämkningar. Till fullgörande
av sitt uppdrag ha de sakkunniga den 30 september 1929 avlämnat utredning
med förslag i ämnet (Statens off. utredn. 1930: 13). De sakkunnigas förslag
innebär i huvudsak inrättande av ett nytt centralt förvaltningsorgan, kallat
stadsstyrelse, som skulle fullgöra drätselkammarens samt magistratens
kommunala och i viss utsträckning även dess statliga uppgifter. De övriga
på magistraten ankommande statliga funktionerna skulle i allmänhet tilläggas
polismyndigheten. Stadsstyrelsen skulle utgöras av en borgmästare som ordförande
samt ytterligare minst fyra ledamöter. Hos stadsstyrelsen skulle finnas
anställd en stadsassessor, varjämte i stadsstyrelsens reglemente skulle
kunna bestämmas, att i styrelsen skulle finnas även ett eller flera borgarråd.
Borgmästaren och borgarråden skulle utses av stadsfullmäktige eller allmän
rådstuga för en tid av minst sex och högst tio år. Övriga ledamöter skulle
väljas för en tid av fyra år. över utredningen ha yttranden inhämtats från
vissa myndigheter och sammanslutningar. I åtskilliga av de inkomna yttrandena
har framhållits svårigheten, att innan grunderna för processreformen fastställts
intaga slutlig ståndpunkt i ämnet. I övrigt giva yttrandena vid handen,
att delade meningar råda örn lämpligheten, att förslaget lägges till grund för
lagstiftning. Från åtskilliga håll har uttalats anslutning till de principer, å
vilka förslaget vilar, men samtidigt riktats kritik mot dess detaljbestämmelser,
särskilt i vad dessa avse stadsstyrelsens sammansättning samt sättet för tillsättande
av ordföranden och den tid, för vilken denne borde utses. Å andra
håll har förslaget avstyrkts, därvid bland annat framhållits, att detsamma innefattade
en för många städer alltför vidlyftig organisation och i allt fall
onödigt stora förändringar beträffande de nuvarande organen samt att stadsstyrelsen
ej lämpligen borde handhava några av de nu på magistraten ankommande
statliga uppgifterna.

Kungl. Majlis proposition nr SO.

213

Reglering av domsagor.

Under de två första decennierna av 1900-talet beslöto Kungl. Maj :t och riks- Tidigare
dagen vid flera tillfällen, att större domsagor skulle delas i mindre domkret-nqUring^av
sar. Den ledande tanken var härvid, att en domsaga icke borde vara större domsagor.
än att arbetet inom densamma kunde utföras av häradshövdingen antingen ensam
eller med biträde av en eller flera notarier. Häradshövdingen borde
kunna personligen fullgöra eller övervaka utförandet av alla inom domsagan
förekommande göromål.

Sålunda beslöts år 1900, att Norra Ångermanlands domsaga med ett invånarantal
av omkring 50,000 skulle uppdelas i två domsagor: Nätra och

Nordingrå domsaga med omkring 24,000 invånare samt Själevads och Arnäs
domsaga med omkring 26,000 invånare.

Enligt beslut år 1901 delades Västerdalarnes domsaga med omkring 54,500
invånare i två nya domsagor: Nås och Malungs domsaga med ett invanarantal
av omkring 27,000 samt Smedjebackens domsaga, vilken sedermera erhållit
benämningen Västerbergslags domsaga, med ett invanarantal av omkring
27,500.

År 1903 beslöts bildande av en ny domsaga, Gällivare domsaga, genom utbrytning
av två tingslag från Torneå domsaga och ett tingslag fran Kalix
domsaga. Under det att före regleringen folkmängden utgjorde i Torneå
domsaga omkring 24,500 personer och i Kalix domsaga omkring 38,000 personer,
erhöllo därefter domsagorna en folkmängd i avrundade tal av: Gälli vare

domsaga 15,500 personer, Torneå domsaga 20,500 personer och Kalix
domsaga 26,500 personer. Såsom skäl för den föreslagna uppdelningen framhölls
bland annat, att vid bedömande av den föreliggande frågan hänsyn borde
tagas ej blott till folkmängden samt antalet mål och ärenden inom de särskilda
domsagorna utan även till dessas areal.

Genom beslut år 1906 verkställdes en omreglering av Södra och Norra Hälsinglands
domsagor. Härvid uppdelades förstberörda domsaga i två domsagor,
benämnda Sydöstra Hälsinglands domsaga och Bollnäs domsaga. Samtidigt
överfördes ett tingslag från Norra Hälsinglands domsaga till den nybildade
sydöstra domsagan. Befolkningstalen utgjorde före delningen för
Södra Hälsinglands domsaga omkring 53,500 och för Norra Hälsinglands
domsaga omkring 44,000 samt efter regleringen för Sydöstra Hälsinglands
domsaga 30,000, för Bollnäs domsaga 30,000 och för Norra Hälsinglands
domsaga 37,500.

År 1915 beslöts delning av Södra Roslags domsaga med en folkmängd av
cirka 81,000 personer i två domsagor, av vilka den ena benämndes Sollentuna
och Färentuna härads domsaga samt den andra behöll den gamla domsagans
namn. Befolkningen utgjorde efter delningen i Södra Roslags domsaga omkring
49,000 personer samt i Sollentuna och Färentuna härads domsaga omkring

32,000 personer. Man räknade emellertid med, att vissa delar av domsagorna
skulle inkorporeras med Stockholms stad.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Likaså uppdelades enligt beslut år 1917 Villends och Östra Göinge domsaga
i två domsagor: Villends domsaga och Östra Göinge domsaga. Befolkningssiffrorna
utgjorde för den odelade domsagan omkring 52,500 samt för de nybildade
domsagorna 24,500 och 28,000.

Riksdagen Vid 1920 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 334,
1920'' bland annat förslag örn uppdelning av två domsagor. Dels skulle Gästriklands
domsaga, vars befolkning uppgick till omkring 70,500 personer, uppdelas
i Gästriklands östra domsaga med omkring 40,000 invånare och Gästriklands
västra domsaga med omkring 30,500 invånare. Dels ock skulle av
Västerbottens södra domsaga bildas två domsagor, av vilka den ena skulle
benämnas Umeå domsaga och den andra bibehålla den förutvarande domsagans
namn. Av befolkningen i den odelade domsagan, omkring 52,000 personer,
skulle omkring 27,000 komma att tillhöra Umeå domsaga och cirka

25,000 komma att tillhöra den omreglerade Västerbottens södra domsaga.
Genom samma proposition framlades förslag örn ordnande av ämbetsgöromålen
i särskilt arbetstyngda domsagor. Enligt detta förslag skulle i dylika domsagor
anställas biträdande domare med uppgift att på eget ansvar utföra vissa
på domaren ankommande göromål. •— Inom riksdagen hemställdes i motionerna
nr 293 i första kammaren av herr Schlyter och nr 127 i andra kammaren av herr
A. J. Bärg, att förslaget örn delning av omförmälda domsagor icke måtte bifallas,
samt i motionen nr 268 i första kammaren av herr Pers, att förslaget örn
delning av Gästriklands domsaga måtte lämnas utan bifall.

Statsutskottet, som icke hade något att erinra mot förslaget att i vissa domsagor
anställa biträdande domare, avstyrkte den föreslagna uppdelningen av
förenämnda två domsagor samt anförde därvid i sitt utlåtande, nr 151, bland
annat följande:

»Den i ärendet förebragta utredningen giver tydligen vid handen, att arbetsbördan
i de båda nu ifrågavarande domsagorna är mycket betydande, och utan
tvivel krävas särskilda åtgärder för att rättsskipningens krav i dessa domsagor
skola bliva behörigen tillgodosedda. Utskottet vill dock erinra, hurusom
av tillgänglig statistik måste anses framgå, att i vissa andra domsagor
göromålen äro av en ännu större omfattning. Då i fråga örn dessa andra domsagor
det ansetts vara tillfyllest med de åtgärder, som i övrigt i propositionen
föreslagits, främst anställande av biträdande domare, torde enligt utskottets
mening knappast kunna uppvisas något avgörande skäl, varför just beträffande
de båda nu ifrågavarande domsagorna det skulle vara erforderligt att
åvägabringa delning av desamma. I betraktande av de föreslagna mycket
vittgående åtgärderna för säkerställande av tillgången på biträden i domsagorna
bör man fastmera kunna hysa grundad förhoppning, att betingelserna
för rättsskipningens handhavande skola för framtiden bliva så förbättrade,
att det bliver möjligt för en häradshövding med biträden att tillfredsställande
ombesörja göromålen, även där dessa äro av den omfattning som i berörda
två domsagor. Det kan tydligen icke ifrågakomma, att utskottet skulle närmare
ingå på frågan örn arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans
biträden. Utskottet vågar dock hysa den förhoppningen, att det skall visa
sig möjligt att på sådant sätt ordna arbetsfördelningen dem emellan, att företrädesvis
de mera krävande göromålen i allmänhet komma att ombesörjas av
häradshövdingarna själva. I den mån en sådan anordning låter sig genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

215

föras, torde man därmed hava uppnått den garanti för rättsskipningens behöriga
handhavande, som över huvud står att vinna. I betraktande av de
kvalifikationer, som uppställts för de biträdande domarnas del, torde det i
övrigt icke böra möta större betänkligheter att i jämförelsevis betydande omfattning
åt dem anförtro även hållandet av lagtima ting eller allmänna tingssammanträden.
Då utskottet sålunda är av den meningen, att det kommer
att bliva möjligt att behörigen tillgodose rättsskipningen inom ifrågavarande
båda domsagor utan delning av desamma, bliva tydligen för utskottet av
särskild betydelse de skäl, som från andra synpunkter anförts mot delningarnas
företagande, nämligen dels hänsyn till den blivande rättegångsreformen
och dels de ökade kostnader, som av delningarna föranledas. På sålunda anförda
skäl anser sig utskottet böra avstyrka de i propositionen framställda
förslagen rörande delning av ifrågavarande båda domsagor.»

Kamrarna stannade i olika beslut, i det att första kammaren i enlighet med
en reservation inom utskottet antog Kungl. Maj:ts förslag, under det att
andra kammaren biföll utskottets hemställan. Vid gemensam votering godkändes
emellertid Kungl. Maj:ts förslag med 176 röster mot 173.

Efter år 1920 synes en ändring ba inträtt i statsmakternas uppfattning
rörande önskvärdheten av att dela stora domsagor. Härtill torde ha bidragit,
att genom de föreskrifter, som meddelats rörande domsagornas förvaltning,
möjlighet skapats att inom domsagorna åstadkomma en viss arbetsfördelning
efter göromålens beskaffenhet. I stadgan den 20 juni 1918 (nr 412) med vissa
föreskrifter angående domsagornas förvaltning bade meddelats bestämmelser
om anställande av förste notarier i de domsagor, där häradshövdingen ansåge
sig vara i behov av biträde, som på eget ansvar utförde viss del av hans ämbetsgöromål.
Genom den förnyade domsagostadgan den 22 juni 1920 (nr
343), vilken utfärdades i anslutning till de av 1920 års riksdag godkända
förslagen, möjliggjordes tillsättande i särskilt arbetstyngda domsagor av biträdande
domare, vilka skulle på eget ansvar fullgöra vissa på domhavanden
ankommande uppgifter. Tillika meddelades bestämmelser örn anställande av
andre notarier.

Denna statsmakternas ändrade uppfattning kom till synes, då fråga år 1921
uppkom rörande åtgärder med föranledande av ökningen i göromålen inom
Södra Roslags domsaga, vars befolkning vid nämnda tid uppgick till omkring

60,000 personer. Härvid framhölls, att den enda lämpliga utväg, som syntes
stå till buds för att ernå en på samma gång betryggande och snabb behandling
av i domsagan förekommande mål oell ärenden, vore att genomföra
en uppdelning av arbetet i domsagan ävensom av ansvaret för arbetets utförande.
I fråga om sättet för verkställande av en dylik uppdelning framfördes
huvudsakligen två alternativ. Enligt det ena skulle inskrivningsväsendet
i domsagan omhänderhas av en särskild funktionär med högre avlöning
och mera stadigvarande ställning än den som tillkom en biträdande domare.
Det andra alternativet innebar uppdelning av den dåvarande domkretsen i två
.särskilda domsagor.

Rörande de sålunda framkomna förslagen yttrade processkommissionen i
skrivelse den 25 februari 1922 bland annat:

Processkommissionen
1922.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

»Processkommissionen hade i avseende å den framtida organisationen av våra
underdomstolar tänkt sig, att varje domsagas område borde göras så stort,
att domsagans förvaltning kunde giva fullt arbete åt flera fast anställda domare;
antalet i en normaldomsaga hade beräknats till tre. Härmed skulle
vinnas, att göromålen i domsagan kunde efter deras kvalitet uppdelas mellan
de särskilda domarna. Den främste domaren inom domsagan skulle då handlägga
de större och viktigare målen, en finge behandla övriga mål och en förestå
inskrivningsväsendet. I de orter, där de geografiska förhållandena betingade,
att ett större befolkningsantal sammanfördes i en domkrets, finge de
ordinarie domarna vara än flera, likasom det åter i glest befolkade trakter
kunde vara nödvändigt att bestämma en domsagas domsområde så, att blott
ett mindre antal domare erfordrades. Den antydda fördelningen av göromålen
torde lämna vida bättre garanti för ett tillfredsställande arbetsresultat än
den nuvarande ordningen, enligt vilken i regel häradshövdingen skall hava
att behandla alla mål. och ärenden och detsamma skall gälla örn hans tillfälliga
.vikarie för den tid eller den förrättning, hans vikariat avser. Den möjliggjorde
ock tätare rättssammanträden inom varje domkrets. Om denna
tanke realiserades, komme antalet domsagor att bliva mindre än nu. Toge
man hänsyn till att en sådan ändring i organisationen skulle kunna utan för
stora olägenheter genomföras, vore det tydligen av vikt att iakttaga stor varsamhet
i fråga örn domsagors uppdelande på flera. Särskilt borde detta gälla
vid sådana fall, då en delning icke påkallades av geografiska förhållanden.
Vad. den nu ifrågavarande domsagan anginge, vore det uppenbart att de geografiska
förhållandena ingalunda lade något hinder i vägen för att hela domsagans
nuvarande område fortfarande vöre förenat till en domkrets med centrum
i Stockholm. Det kunde förutses att, örn en delning komme till stånd,
bägge häradshövdingarna komme att hava kansli i Stockholm, och sannolikt
komme även tingen för dem bägge att hållas där. Det vore uteslutande göromålens
mängd, som skulle betinga en delning. Vid sådant förhållande syntes
en delning böra genomföras, allenast om annan utväg för avhjälpande av de
nu bestående missförhållandena icke stöde till buds.»

Enligt processkommissionens mening vore den lämpligaste utvägen till arbetsförhållandenas
ordnande, att åtgärder vidtoges för anställande i domsagan
av en ordinarie inskrivningsdomare, som skulle ha att övertaga alla de
göromål, som i avseende å inskrivningsväsendet ålåge häradshövdingen.

Riksdagen Kungl. Majit anslöt sig till den av processkommissionen uttalade uppfattningen,
och framlade genom proposition, nr 206, för 1922 års riksdag förslag
örn inrättande i domsagan av en särskild avdelning för behandling av inskrivningsärenden.
Såsom chef för avdelningen skulle tillsättas en biträdande
domare med högre avlöning än den som eljest tillkom dylik domare, varjämte
för tjänstgöring på avdelningen skulle anställas en förste och en andre
notarie.

Riksdagen godkände i huvudsak det framlagda förslaget men framhöll
samtidigt, att riksdagens beslut angående ordnande av inskrivningsavdelningens
organisation och där anställda befattningshavares avlöningsförhållanden
icke finge tillerkännas prejudicerande betydelse. Därest det framdeles skulle
visa sig erforderligt att till underlättande av göromålens behöriga handhavande
åtgärder vidtoges i andra arbetstyngda domsagor, borde nyssnämnda frågor
avgöras med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

217

I överensstämmelse med uppfattningen, att i vissa fall en ökning av domkretsarnas
storlek kunde vara önskvärd, beslöto Kungl. Majit och riksdagen
år 1923, att Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga skulle sammanslås
med Lysings och Göstrings härads samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsagor. Förstnämnda domsaga hade ett befolkningstal av omkring
27,000, och de nybildade domsagorna, vilka skulle benämnas Mjölby domsaga
och Linköpings domsaga, skulle erhålla omkring 38,500 och 37,000 invånare.

Vid 1926 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 1, andra
huvudtiteln p. 17 och 18, förslag rörande omreglering av vissa domsagor. Dels
skulle Uppsala läns södra domsaga med en befolkning av cirka 21,000 personer
sammanslås med Uppsala läns mellersta domsaga, vars befolkning uppgick
till omkring 28,000 personer, till en domsaga, benämnd Uppsala läns
södra domsaga, dels ock skulle Finspånga läns härads domsaga med ett befolkningstal
av omkring 26,000 uppdelas på Björkekinds, Östkinds, Lösings,
Bråbo och Memmings härads domsaga —- som efter indelningsändringen skulle
benämnas Bråbygdens och Finspånga läns domsaga —• samt Aska, Dals och
Bobergs härads domsaga. Rörande de allmänna synpunkter, som borde läggas
på frågor örn reglering av domsagoområden, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Nothin, bland annat följande:

»Den nuvarande underrätten på landet, häradsrätten, är genom sin sammansättning
med en enda jurist jämte ett kollegium av lekmän för sin nöjaktiga
funktion i avgörande grad beroende av att den rättsbildade ordförandens
plats besättes med en för det egentliga domarvärvet högt kvalificerad
kraft. Gällande rättegångsordning överlämnar ju åt underrättens ordförande
en befogenhet med avseende å förfarandets ledning samt processmaterialets
sammanförande och fullständigande, som ställer synnerligen stora krav på
ordförandens skicklighet och erfarenhet, därest ett gott domsresultat skall
vinnas. Särskilt är därför av nöden, att denne domare kontinuerligt har att
handlägga och avdöma ett så stort antal egentliga rättegångsmål av jämväl
annan än expeditionell karaktär, att hans juridiska kunskaper och känning
med rättslivets förhållanden och krav vidmakthållas och utvecklas. Expeditionsarbete
och registreringsverksamhet av olika slag böra icke i alltför hög
grad inkräkta på hans möjligheter att förskaffa sig för det maktpåliggande
egentliga domarvärvet nödig insikt och förfarenhet.

Genom de senare årtiondenas utveckling har en väsentlig förskjutning skett
i häradshövdingens tidigare intagna, med nyss angivna förutsättningar i
huvudsak överensstämmande ställning. Arbetsbördan, som fortfarande enligt
lag och författningar i övervägande grad åvilar häradshövdingen själv,
har vuxit, på sina håll i högst betydande omfattning. Men dess beskaffenhet
är nu en väsentligen annan än tillförene. De egentliga rättegångsmålen
hava i förhållande till folkmängden snarare av- än tilltagit, och särskilt
gäller detta den egentliga, i mindre grad industrialiserade landsbygden. Däremot
hava allehanda ansökningsärenden, i synnerhet rörande lagfart och inteckning
i fast egendom, starkt tillvuxit i antal. Inskrivningsväsendet intager
i allmänhet en betydligt större plats i domsagoarbetet nu än förr.
Följden har blivit, att på häradshövdingämbetet ankommande göromål i allmänhet
numera till den mindre delen bestå av egentlig domarverksamhet, till
den större däremot av skötseln utav det omfattande registreringsväsendet.

Riksdagen

1923.

Riksdagen

1926.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

De faror denna utveckling medför för häradshövdingens ställning såsom domare
i egentlig mening ligga i öppen dag. Inskrivningsarbetet kräver av sin man
delvis andra personliga egenskaper än dem som böra känneteckna domaren.
Men därjämte har den förelupna utvecklingen medfört ett annat resultat.
I flertalet av rikets domsagor har den arbetsbörda, som åvilar häradshövdingen,
nått en omfattning, som gör det omöjligt för denne ämbetsman
att kontinuerligt personligen utföra alla på honom ankommande göromål.
En vanlig utväg ur denna svårighet är att häradshövdingen tidvis anlitar
vikarie för utförande av allt på en viss period belöpande domsagoarbete. Olägenheterna
med detta system äro väl kända. Den svåraste av dem, vid sidan
av den ofta svaga kompetensen hos de unga vikarierna, är den förlust av kontinuitet
i såväl rättsskipning som inskrivningsarbete, som härav blir följden.
Endast i ringa mån kan denna kontinuitet vinnas därigenom, att häradshövdingen
övervakar utförandet även av det arbete, som åligger vikarien på
dennes eget ansvar. Någon säkerhet finnes för övrigt icke för att verkligen
ett sådant övervakande i lämplig och möjlig omfattning äger rum.

Den försiggångna förändringen i domsagoarbetets beskaffenhet och omfattning
skjuter allt mera i förgrunden problemet örn att så ordna domsagornas
arbetsförhållanden, att verksamheten kontinuerligt kan ombesörjas av fast anställda
befattningshavare med biträde av unga jurister, som för sin utbildning
tjänstgöra i domsagorna. Därvid måste tillses, att arbetsordningen icke i väsentlig
mån baseras på utnyttjande av dessa biträdens arbetskraft, och särskilt
att åt dem anförtros utförande på eget ansvar endast av sådana göromål,
för vilkas behöriga förrättande de kunna anses fullt skickade.

För vinnande av antydda syfte stå två utvägar till buds. Den ena är att
göra domsagornas områden så små, att häradshövdingen med anlitande av
notaries biträde för utförande av mindre krävande göromål och i övrigt med
hjälp av icke rättsbildad arbetskraft förmår draga hela arbetsbördan. Ett
konsekvent genomförande av en sådan ordning skulle kräva uppdelning i
stor skala av nuvarande domsagor. Det är tydligt, att detta system redan
av ekonomiska skäl måste anses svårgenomförbart. Men dessutom resa sig
mot detsammas införande betänkligheter av annan art. Häradshövdingens
sysselsättning bleve till väsentlig del icke längre dömande utan registreringsoch
expeditionsarbete. Den för domarverksamheten i egentlig mening nödvändiga
erfarenheten och skickligheten i handläggning av rättegångsmål
skulle knappast kunna vinnas eller ens bibehållas. Härtill komme, att det
vore svårt att avlöna en starkt utökad häradshövdingkår efter sådana grunder,
att de ej medförde en nedgång i kvalifikationerna hos aspiranter till lediga
häradshövdingämbeten. En fördel medför väl systemet med små domsagor,
nämligen att häradshövdingen i en dylik domsaga kan förvärva sig en något
mera detaljerad orts- och personkännedom och upprätthålla en närmare kontakt
med domsagoborna än vad för häradshövdingen i en större domsaga är
möjligt; men detta förhållande har säkerligen numera mindre betydelse än
tillförene och kan ej uppväga de olägenheter, som smådomsagosystemet medför.

Starka skäl tala däremot för att göra domsagorna så stora, att häradshövdingen
erhåller tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad
art, under det att inskrivningsverksamheten i huvudsak överlämnas åt
annan befattningshavare. Det maktpåliggande dömandet kommer då att utföras
av en för detta arbete kvalificerad ämbetsman, som befrias från tidsödande
expeditions- och registreringsarbete. Inskrivningsarbetet åter, i och
för sig av synnerlig betydelse men krävande i viss mån andra personliga egenskaper
än den egentliga domarverksamheten — hög expeditionell rutin men
mindre omfattande, starkt specialiserade juridiska insikter — överlämnas åt
särskild befattningshavare, varigenom undvikes användning för denna verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

219

samhet av överkvalificerad arbetskraft. Domsagoarbetets båda olika grenar
bliva på detta sätt var för sig väl tillgodosedda genom den rationella uppdelningen
efter arbetets art. Då domsagornas antal genom införande av nu omhandlade
grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kan väsentligt nedbringas,
blir det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en nivå, som garanterar
att staten vid dessa viktiga sysslors besättande kan påräkna sökande
med de högsta juridiska kvalifikationer.»

Efter en redogörelse för det av processkommissionen i nyssnämnda skrivelse
den 25 februari 1922 gjorda uttalandet rörande principerna för ordnandet av
domsagoförvaltningen fortsatte departementschefen:

»Därest en rättegångsreform överhuvudtaget skall uppbyggas på grundvalarna
av vårt nuvarande domstolsväsende, synes det mig knappast kunna råda
något tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot större domsagor
med uppdelning av göromålen allt efter deras art på två eller flera olika befattningshavare
.

Meningsskiljaktigheterna torde också huvudsakligen gälla frågan, huruvida
man bör redan nu, i avvaktan på den större rättegångsreformen, i mån av
uppkommande vakanser verkställa en reglering av de judiciella enheterna i
riktning mot större domsagor. Det vill synas som skulle insikten örn att
utvecklingen av landsbygdens judiciella organisation bör länkas i nu antydda
riktning på senare tid allt mer och mer vunnit utbredning. Medan ännu
1920 års riksdag, visserligen först i gemensam votering med 176 röster mot
173 och mot statsutskottets mening, biföll förslag örn uppdelning av tvenne
arbetstyngda domsagor i smärre enheter, undvek man 1922 att dela Södra
Roslags domsaga, rikets största med avseende å folkmängd och arbetsgöromål,
och valde i stället vägen att i domsagan försöksvis inrätta en inskrivningsavdelning,
vilken anordning redan synes hava givit synnerligen värdefulla
erfarenhetsrön för organiserandet av en allmän och fast inskrivningsdomarinstitution.
Slutligen har riksdagen 1923 bifallit Kungl. Maj:ts proposition
örn uppdelning av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga i Östergötland
på tvenne angränsande domsagor. Däremot har någon delning av domsaga
i mindre enheter icke sedan 1920 förekommit.

En successiv domsagoreglering är också i hög grad ägnad att förbereda en
underrättsreform av det slag processkommissionen i nyss återgivna uttalande
skisserat. Den medför även fördelen av ekonomisk besparing genom undvikande
av övergångskostnader för befattningshavare på indragningsstat. Ur
statsfinansiell synpunkt är det givetvis av största vikt att så ordnas, att icke
väl avlönad arbetskraft användes på poster, som icke giva tillräcklig möjlighet
till utnyttjande av vederbörandes kapacitet. En successiv omreglering
av domsagorna till större enheter verkar till undanröjande av nuvarande missförhållanden
i detta avseende och är därför jämväl ur nämnda synpunkt att
anbefalla.

Vad ortsbefolkningens synpunkt beträffar, så är det ingalunda ägnat förvåna,
att en viss obenägenhet alltid skall komma till synes, då fråga är örn
domsago- eller tingslagsregleringar. Man har satt sig in i rådande förhållanden
och har svårt att överblicka konsekvenserna av en ändring. Givet är, att
om ett avstyrkande i och för sig sålunda icke kan tillerkännas vitsord, så
måste däremot så mycket större avseende fästas vid de erinringar mot en
domsagoreglering redan nu, vilka hava sin grund däri, att domsagoborna skulle
åsamkas kostnader för tingshusbyggnader eller för alltför långa tingsresor.»

Riksdagen förklarade uttryckligen sin anslutning till den av departementschefen
sålunda uttalade meningen. Likaså biträdde riksdagen — under beto -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nande, att riksdagen härigenom icke tagit någon ståndpunkt till en blivande
omorganisation av domstolsväsendet — förslaget om sammanslagning av de
båda domsagorna i Uppsala län. Beträffande Finspånga läns härads domsaga
beslöt riksdagen, att domsagan skulle i sin helhet införlivas med Björkekinds
m. fl. härads domsaga. Den sålunda bildade domsagan, vilken skulle benämnas
Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, erhöll en befolkning av omkring

56.000 personer.

Senare De av statsmakterna sålunda antagna principerna fullföljdes år 1928.
eqlerin^av Nämnda år beslöts nämligen, att Västmanlands södra domsaga med en befolkdomsagor.
ning av cirka 30,500 personer skulle uppdelas å Västmanlands västra domsaga
och Västmanlands norra domsaga, vilken efter indelningsändringen skulle
benämnas Västmanlands mellersta domsaga. De nyreglerade domsagorna
fingo ett invånarantal av omkring 44,000 och 38,000. Vid behandling av denna
regleringsfråga betonade riksdagen, att riksdagen genom sitt beslut icke finge
anses ha tagit någon ståndpunkt till en blivande omorganisation av domstolsväsendet.
Vidare sammanslogos Vadsbo norra och Vadsbo södra domsagor
med ett befolkningstal av 28,500 och 25,500 till en domsaga, kallad Vadsbo
härads domsaga, med omkring 54,000 invånare.

Slutligen beslöts år 1929, att Nätra och Nordingrå domsaga skulle uppdelas
å Själevads och Arnäs domsaga, vilken efter regleringen skulle benämnas
Ångermanlands norra domsaga, samt Ångermanlands södra domsaga. Nätra
och Nordingrå domsaga hade en befolkning av omkring 26,000 personer och
de nybildade domsagorna fingo omkring 46,000 och 45,500 invånare.

Det bör emellertid märkas, att de av statsmakterna sålunda antagna grundsatserna
icke tillämpats utan undantag. I flera fall ha framkomna förslag örn
domsagoreglering lämnats utan bifall med hänsyn till olägenheter för ortsbefolkningen
eller andra praktiska svårigheter.

År 1923 föreslog riksdagens justitieombudsman, att Inlands domsaga med
en befolkning av cirka 27,000 personer skulle uppdelas och sammanslås med
Orusts och Tjörns domsaga ävensom Askims, Västra och Östra Hisings samt
Sävedals härads domsaga. Genom sammanslagningen skulle sistnämnda båda
domsagor få en folkmängd, den förra av 42,500 personer och den senare av

63.000 personer. Genom beslut den 1 februari 1924 förordnade Kungl. Majit,
att justitieombudsmannens framställning icke skulle föranleda annan åtgärd
än att för Inlands domsaga fastställdes viss indelning i tingslag. Till denna
utgång torde ha bidragit, att genom den föreslagna uppdelningen en ökning
skulle ha skett i den mycket stora arbetsbörda, som redan åvilade häradshövdingen
i Askims m. fl. härads domsaga.

Ej heller bifölls en av justitieombudsmannen år 1924 gjord framställning örn
sammanslagning av Listers härads och Bräkne härads domsagor, vilka domsagor
hade en befolkning av 25,000, respektive 22,500 personer. Genom beslut
den 21 november 1924 fann Kungl. Majit framställningen icke föranleda någon
åtgärd. Bland skäl, som anfördes mot den föreslagna åtgärden, framhölls
särskilt, att genom densamma antalet tingssammanträden i vardera av de förutvarande
domsagorna skulle komma att minskas och den gällande ordningen

Kungl. Maj:is proposition nr 80.

221

för rättsskipningens handhavande således försämras. Tillika påpekades, att
ur synpunkten av en processreforms genomförande någon större olägenhet icke
kunde uppkomma genom underlåtenhet att sammanslå domsagorna, enär häradshövdingen
i den ena domsagan senast år 1933 skulle avgå från sitt ämbete
och tillfälle alltså då förefunnes att åter upptaga frågan.

År 1924 föreslog justitieombudsmannen, att Västerbottens södra domsaga
måtte uppdelas och sammanslås dels med Umeå domsaga dels ock med Västerbottens
mellersta domsaga. Den södra domsagan hade en befolkning av omkring
26,500 personer, och de båda övriga domsagorna skulle genom regleringen
erhålla ett invånarantal av omkring 47,000 och 35,000. I beslut den
21 november 1925 fann Kungl. Majit framställningen ej föranleda någon Kungl.
Majits åtgärd.

Ett förslag till fullständig omreglering av domsagorna i Västerbottens län
framlades år 1927, då länsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit föreslog sådana
ändringar i länets judiciella indelning, att i stället för nuvarande fem
domsagor skulle bildas fyra domsagor med följande antal invånare: södra
domsagan 55,500, norra domsagan 56,500, mellersta domsagan 37,500 och
västra domsagan 36,000, allt i avrundade tal. Kungl. Majit fann enligt beslut
den 28 februari 1930 framställningen ej föranleda åtgärd.

Slutligen må nämnas, att utredning för närvarande pågår angående omreglering
av vissa domsagor. Det har sålunda ifrågasatts, att Jämtlands västra
domsaga med ett invånarantal av omkring 28,500 skulle uppdelas på de angränsande
domsagorna eller eljest ändringar i länets domsagoindelning vidtagas
till minskande av domsagornas antal, att Sevede och Tunaläns härads
domsaga med en befolkning av omkring 26,500 personer skulle uppgå i Norra
och Södra Tjusts härads samt Aspelands och Handbörds härads domsagor,
ävensom att Skånings, Valle och Vilske domsaga, vars befolkning uppgår till
cirka 24,000 personer, skulle uppdelas på Vartofta och Frökinds härads samt
Gudhems och Kåkinds härads domsagor.

Reform av inskrivningsväsendet.

Inskrivningen av rättsförvärv rörande fast egendom är i vårt land reglerad
huvudsakligen genom de den 16 juni 1875 utfärdade kungl, förordningarna angående
lagfart å fång till fast egendom samt angående inteckning i fast egendom
ävensom kungl, kungörelsen huru lagfarts- och inteckningsböcker skola
inrättas och föras. Enligt nämnda förordningar skola inskrivningsärenden behandlas
av rätten, och får dylikt ärende — med visst undantag — upptagas på
landet endast å lagtima ting och i stad endast å viss veckodag. På landet kan
jämlikt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden inskrivningsärende handläggas även å s. k.
tremansting. Den egentliga formen för inskrivning utgöres av rättsförhandlingens
och beslutets återgivande i protokoll. Till de i kronologisk följd förda
protokollen skola finnas särskilda, efter fastigheterna inrättade register, fastighetsböcker.
Då böckerna endast återgiva vad som antecknats i protokollet,

Gällande

rätt.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ha de formellt icke något vitsord mot detta. Från berörda princip har emellertid
ett viktigt undantag skett genom kungl, kungörelsen den 5 juli 1923
med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis — sedermera
ersatt genom kungl, kungörelse i samma ämne den 13 februari 1925. Genom
dessa kungörelser har skyldighet ålagts domare att i viss utsträckning granska
böckerna så vitt angår inteckningar, samt möjlighet öppnats att utfärda gravationsbevis
endast med ledning av de salunda granskade böckerna.

Fastighetsböckerna äro olika anordnade för stad och för land. I stad antecknas
lagfarts- och inteckningsärenden i en gemensam fastighetsbok, varemot
pa landet sådana böcker skola förås särskilt för lagfarts- och särskilt för
inteckningsärenden. Den viktigaste skillnaden är dock, att medan fastighetsböckerna
för stad upplagts specialiserade med särskilt upplägg för varje fastighet,
har i fastighetsböckerna för landet — med undantag för kronojord under
allmän disposition samt jord av likställd beskaffenhet — gjorts ett upplägg för
varje under särskilt nummer i jordaboken uppfört hemman eller där upptagen
lägenhet. Då jordeboken icke redovisat de förändringar i fastighetsindelningen,
som uppkommit och alltjämt uppkomma genom jorddelning, har följden
blivit, att ett och samma upplägg måste användas för inskrivningar rörande
alla de fastigheter, som bildats av den ursprungliga jordeboksenheten. Denna
bristande specialisering har visat sig medföra en avsevärd olägenhet. Med den
särskilt i samband med uppkomsten av stadsliknande samhällen livligt fortgående
jorddelningen och med fastighetskreditens allmänna utveckling har antalet
inskrivningar på ett upplägg kunnat växa i oerhörd omfattning, vilket
medfört stor oreda och betydande svårigheter särskilt vid utfärdande av gravationsbevis.

Reformförslag
och
förberedande

åtgärder.

Lagberedningen
1907.

De brister, som vidlåda inskrivningsväsendet, ha föranlett, att förslag framkommit
till reform av detsamma.

I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen
av förslag till ny jordabalk m. m. — vilken avsåg betydelsefulla
ändringar i den materiella sak- och exekutionsrätten beträffande fast egendom
— föreslogs en vittgående omläggning av den formella inskrivningsrätten.
Enligt de utarbetade lagförslagen skulle övergång ske från den kronologiska
inskrivningsmetoden till bokföring enligt realsystem. Registreringens
verkan skulle knytas icke till rättens förhandling och beslut utan till
inskrivningen i en fastighetsbok. Den skriftliga uppteckningen av vad vid
rätten förekommit skulle sålunda mista sin betydelse. Det nya systemet
krävde emellertid enligt beredningens mening en förändrad uppställning av
fastighetsboken. Anspråken på överskådlighet måste ställas högre än örn
bokens uppgift vore allenast att lämna ledning vid protokollets begagnande,
ökad specialisering måste införas så att varje fastighet erhölle sitt särskilda
upplägg. Då en så anordnad fastighetsbok icke kunde grundas på jordeboken,
hade lagberedningen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 maj 1904
tagit initiativ till upprättande av ett jordregister. Lagberedningens förslag
avsåg jämväl en förändring av sättet för inskrivningsärendenas handläggning.
Verkställandet av inskrivningarna och därmed ärendenas avgörande skulle an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

223

förtros åt inskrivningsdomaren, d. v. s. på landet domaren och i stad viss ledamot
av rätten. Emellertid ansåg sig beredningen icke kunna föreslå, att
inskrivningsärendena helt skildes från rättens handläggning, med mindre samtidigt
upprättades ett fast kansli för häradsrätterna. På grund härav föreslog
beredningen, att ansökning i inskrivningsärende skulle göras vid rätten men
befogenheten att avgöra ärendet tillkomma inskrivningsdomaren, över inskrivningsärenden
skulle vid rätten föras särskilt protokoll, i vilket ansökningshandlingen
skulle intagas. Alternativt föreslogs, att protokollet skulle inskränkas
till att summariskt angiva de anmälda ärendena, under det att de ingivna handlingarna
sammanfördes i akter. I sådana fall, där ansökan örn inskrivning
icke kunde bifallas, skulle beslutet allenast anmärkas i fastighetsboken
men fullständigt upptagas i ett särskilt av inskrivningsdomaren fört protokoll.

övergången till den nya fastighetsbokföringen skulle enligt lagberedningens
tanke försiggå i omedelbar anslutning till jordregistrets uppläggande. Emellertid
blev lagberedningens förslag genomfört allenast beträffande vissa partier
närmast berörande den materiella intecknings- och exekutionsrätten. Frågan
örn reform av den formella inskrivningsrätten fick tillsvidare anstå. Under
den följande tiden vidtogos i stället vissa åtgärder för att förbereda reformens
genomförande framför allt genom att skapa ett användbart underlag för de
tilltänkta nya fastighetsböckerna.

Ett mycket betydelsefullt steg i denna riktning togs genom inrättande av
jordregistret. Bestämmelser härom meddelades genom kungl, förordningen
den 13 juni 1908 angående jordregister. Beträffande Kopparbergs län gåvos
särskilda föreskrifter i en kungl, förordning den 25 april 1913. Jordregistret,
som föres läns- och sockenvis av överlantmätaren, är en fastighetsmatrikel,
som på ett överskådligt sätt redovisar de vid varje tidpunkt rättsligen förefintliga
fastigheterna. Varje fastighet, som införes i jordregistret, åsättes
ett registernummer, bestående av fastighetens nummer enligt jordeboken eller
enligt rubriken på upplägget i jordregistret jämte en sifferexponent. (I1,
l2, l3, o. s. v.) Till grund för jordregistret ligger i främsta rummet jordeboken,
vilken i samband med jordregistrets uppläggande undergått en betydande
revision. I regel har varje jordeboksenhet sitt särskilda upplägg i
jordregistret. Med ledning av skiftesakter, i särskild ordning upprättade förteckningar
över avsöndrade lägenheter samt vissa andra handlingar införas å
varje upplägg under särskilda registernummer envar av de lotter, i vilka jordeboksenhet
eller del därav genom lantmäteriförrättning delats, ävensom envar
under jordoboksenheten lydande, för alltid avsöndrad eller därmed jämförlig
lägenhet. I den mån genom jorddelning eller sammanläggning nya fastigheter
bildas, införas dessa i jordregistret under nya registemummer.

Arbetet med jordregistrets upprättande, vilket utförts av lantmäterimyndigheter
i samverkan med länsstyrelser, domare och häradsskrivare, påbörjades år
1909 och har fortgått till innevarande tid. Domarnas arbete vid jordregistrets
första uppläggande — vilket huvudsakligen bestått i genomgång och granskning
av de jordregisterstommar, som upprättats å lantmäterikontoren, anteck -

Jord registret.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ilande för varje fastighet av dess ägare samt lämnande av uppgift å lagfarna
avsöndringar, som icke funnits upptagna i jordregisterstommarna — är numera
slutfört. Den sista jordregisterstommen återkom till vederbörande lantmäterikontor
den 10 juli 1928. Även den domarna åvilande skyldigheten att i fastighetsböckerna
införa jordregisterbeteckningarna för de däri upptagna fastigheterna
lärer numera vara i det närmaste fullgjord.

Fastighets- Behovet av underlag för fastighetsregistreringen i stad uppmärksammades
regiSgtad redan av lagberedningen, som i skrivelse den 31 december 1907 hemställde örn
utarbetande av bestämmelser angående registerföring av fastigheter i stad,
motsvarande den som skulle äga rum enligt det föreslagna jordregistret för
landsbygden. Först den 12 maj 1917 utfärdades emellertid den nu gällande
lagen örn fastighetsbildning i stad jämte ett flertal därmed sammanhängande
författningar, varigenom föreskrifter meddelades örn bland annat fastighetsregister
för stad. Sådant register upplägges med ledning av en genom särskild
förrättning upprättad registerkarta med tillhörande handlingar utvisande jordens
indelning. De genom 1917 års lagstiftning givna reglerna kunna i viss
utsträckning tillämpas även å sådana samhällen å landet, där bestämmelserna
örn stadsplan och tomtindelning skola gälla. Ordningen för fastighetsregistrering
inom dylika samhällen bestämmes dock genom förordnande av Kungl.
Maj :t.

Domsaga- Bland åtgärder, som äro ägnade att underlätta en reform av inskrivningsvästadgan.
sen(je^ må även nämnas meddelandet i domsagostadgorna —- av vilka den senaste
utfärdats den 12 juni 1925 — av vissa föreskrifter angående domsagornas
förvaltning. Enligt dessa bestämmelser skall i varje domsaga finnas ett fast
kansli. I flertalet domsagor ha anställts rättsbildade, statsavlönade biträden,
och skyldighet har ålagts domaren att mottaga handlingar å kansliet.
Sakkunniga Jämlikt erhållet bemyndigande uppdrog statsrådet och chefen för justitieråd

nings- redning angående möjligheten att — med bibehållande i huvudsak av beståenväsendet.
or(Jning fgr inskrivningsärendenas handläggning vid underrätterna och utan
rubbning av gällande lönesystem för domstolsämbetenas innehavare — helt
eller delvis ersätta de nuvarande protokollen i nämnda ärenden med ett dagboks-
och aktsystem samt i förbindelse därmed genomföra ändamålsenliga
anordningar i fastighetsbokföringen. Efter erhållet bemyndigande tillkallade
departementschefen den 28 mars 1930 generaldirektören G. Grefberg att
deltaga i berörda utredning.

Till fullgörande av sitt uppdrag ha de sakkunniga med skrivelse den 3
december 1930 avlämnat betänkande med förslag till lag örn handläggning av
inskrivningsärenden, lag örn ändrad lydelse av förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden
ävensom kungörelse med närmare föreskrifter örn dagbok och aktbildning i
inskrivningsärenden samt om fastighetsbok. (Statens off. utredn. 1930: 29.)

I sitt betänkande redogöra de sakkunniga bland annat för bristerna i vår nu
gällande formella inskrivningsrätt. Härom anföra de sakkunniga följande:

Kungl. Majlis proposition nr 80.

225

»Protokollet, som är inskrivningens huvudurkund, är icke praktiskt användbart
såsom upplysningskälla. Tredje man, som vill vinna kunskap örn en fastighets
rättsliga förhållanden, är uteslutande hänvisad till fastighetsboken.
Vid bristande överensstämmelse mellan protokollet och fastighetsboken är det
emellertid protokollet som gäller, i följd varav tredje man i dylikt fall erhåller
oriktig upplysning. Denna oegentlighet skulle icke hava förefunnits, därest,
såsom naturligt vore, fastighetsboken — den urkund varigenom publikationen
sker -—• besutte ett självständigt vitsord.

Den av förhållandet mellan protokollet och fastighetsboken betingade dubbla
inskrivningen är i och för sig olämplig. Ur arbetssyr.punkt innebär den en
onödig vidlyftighet. Att såsom nu ofta sker först i protokollet göra anteckning
från fastighetsboken rörande den såsom åtkomst åberopade lagfarten, därefter
i protokollet formulera ett beslut med upprepande av de fastighetsbeteckningar,
som angivits i åtkomsten, och slutligen överföra detta beslut till
fastighetsboken, kan icke vara överensstämmande med god praktisk ordning.
Risken att fel begås vid överföringen från protokoll till fastighetsbok är icke
ringa. Då protokolleringen uppfattas såsom det viktigaste momentet i proceduren,
medan kollationeringen av fastighetsboken stundom får träda tillbaka
för ärenden av mera brådskande natur, framträder denna risk desto mera.

Själva protokolleringen såsom sådan är otidsenlig och opraktisk. Det stora
flertalet ärenden äro av den schablonmässiga struktur, att ett enkelt registreringsförfarande
skulle vara alldeles tillräckligt. Ofta, såsom i regel vid inteckningsförnyelser,
dödningar m. in., framstår den vidlyftiga och i formuleringsavseende
stundom besvärliga protokolleringen såsom tämligen meningslös.
då samma resultat kunde vinnas genom att med ledning av själva handlingen
göra en enkel daluminloring i fastighetsboken. Med protokolleringen
sammanhänger i viss mån det över hövan vidlyftiga expeditionssättet. Att sökanden
exempelvis i ett lagfartsärende erhåller fullständigt protokollsutdrag
jämte lagfartsbevis, utdrag av lagfartsbok och bevis å handling innebär ett
stort och meningslöst slöseri med tid, arbete och skrivmaterial.

De i lag föreskrivna formerna för ärendenas handläggning äro föråldrade
och hava genom praxis kommit att i stor utsträckning åsidosättas. Det gammalmodiga
publikationssätt, som innehålles i föreskriften om handlingarnas
uppläsande vid rätten, har nästan helt fallit ur bruk, och då momentan publikation
i annan form saknas, har kravet på offentlighet vid ärendenas handläggning
blivit allt sämre tillgodosett. Då ärendena i verkligheten icke längre
behandlas vid rätten, är det olämpligt att bibehålla det formella sambandet
med domstolsförhandlingarna. Vad särskilt angår landsbygden, är sammankopplingen
med tingen i så måtto ödesdiger, att den — i förening med det
opraktiska protokolleringssystemet — vållar en betydande tidsutdrägt vid
dessa ärendens behandling. Den som söker lagfart eller inteckning nödgas
stundom i flera månader vänta på ärendets expedierande. Det sätt, varpå
handlingarna emottagas och förvaras å domstolskanslierna, synes icke heller
erbjuda tillräcklig trygghet och kontroll över att ansökningarna i vederbörlig
tid behandlas. Vad som i detta avseende saknas är en författningsenligt ordnad
diarieföring.»

Beträffande syftet med de framlagda förslagen yttra de sakkunniga bland
annat:

»Jämte inrättandet av nya och överskådliga fastighetsböcker är ovannämnda
bristers avhjälpande den närmaste uppgiften för en inskrivningsreform. Det
gäller att finna ett nytt system, som med anpassning efter våra traditionella

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

rättsprinciper och för vårt land karakteristiska förhållanden i sig förenar enkelhet
och naturlighet med den trygghet nutidens kreditväsen alltmera kräver.
Den olämpliga dualismen mellan protokollet och fastighetsboken måste försvinna.
Fastighetsboken bör icke allenast erhålla en uppställning, som gör
den bättre skickad att fylla sin viktiga uppgift såsom publikationsmedel; den
bör även tilläggas en annan och starkare ställning i systemet än den nu har
såsom allenast ett realregister till protokollet. Den opraktiska protokolleringen
bör utbytas mot en mera ändamålsenlig anordning och det vidlyftiga expeditionssättet
förenklas. Och slutligen bör inskrivningsväsendets yttre organisation
anordnas på ett sätt, som bättre överensstämmer med inskrivningsärendenas
särskilda natur och framför allt möjliggör en snabbare handläggning
av dessa ärenden.

En dylik ''teknisk’ reform löser naturligtvis icke den stora frågan om obetingad
tillit ^till de offentliga inskrivningsurkunderna och de till grund för
inskrivning åberopade dokumenten. Därest denna obetingade tillit alltjämt
skulle utgöra målet, torde vägen dit böra tillryggaläggas i etapper. Fastighetsbokföringens
tekniska förbättring, som är en oeftergivlig förutsättning
försatt inskrivningen helt eller delvis skall kunna tilläggas publica fides, må
i så fall utgöra den första etappen. Men vare sig inskrivningsväsendet skall
inrättas efter publica fides-principen eller staten i viss omfattning skall göras
till ekonomisk garant för inskrivningarnas riktighet, måste våra materiella
rättsregler pa hithörande område bliva föremål för en mera omfattande revidering.
Dessa svårlösta och i mycket ingripande spörsmål synas lämpligen
böra tagas i övervägande i samband med en framdeles skeende omarbetning
av lagfarts- och inteckningsförordningarna, varvid dessa eventuellt sammanfattas
med här föreslagna inskrivningsrättsliga stadganden till ett sammanhängande
helt. Dessa reformkrav äro icke av samma trängande natur, som
miVj :a sJälva inskrivningstekniken. Örn förevarande reform begränsas

till den formella inskrivningsrätten, kan den icke dess mindre bliva av syn
nerhgen stor betydelse. En förbättring i tekniken medför att inskrivningsväsendets
pålitlighet i motsvarande grad okas, så att det bättre kommer att fylla
sm betydelsefulla uppgift i det ekonomiska livet.»

Rörande omfattningen av den verkställda utredningen anföra de sakkunniga,
att denna begränsats till de ärenden, för vilka fastighetsboken är avsedd att
utgöra inskrivningsurkund, d. v. s. lagfarts- och inteckningsärenden, vilka med
hänsyn till frekvensen utgöra den ojämförligt viktigaste gruppen av inskrivningsärenden.
De anordningar, som i fråga om sagda grupp kunna bliva föreslagna,
böra visserligen, enligt de sakkunnigas mening, principiellt vidtagas
även beträffande övriga grupper. Då emellertid en dylik reform med hänsyn
till tomträtts- och vattenfallsrättsböckernas uppställning icke kan anses trängande,
synes med en revidering av 1907 års författningar om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt och örn inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt kunna tills vidare anstå.

Nyss berörda syfte vilja de sakkunniga vinna genom en omläggning av det
tekniska systemet för inskrivningen och procedurens yttre organisation.

Vad först angår fastighetsböckernas anordnande erinra de sakkunniga, att
behovet av nya fastighetsböcker i stort sett icke är aktuellt för städernas
vidkommande. Städernas fastighetsböcker äro i erforderlig mån specialiserade
och föras på sådant sätt, att de kunna anses i huvudsak fylla de krav,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

227

som i fråga om överskådlighet och reda böra ställas på en inskrivningsurkund.
De anmärkningar, som kunde riktas mot städernas fastighetsböcker •— att indelningen
i fasta band nödvändiggjorde en del överföringar, att kolumnindelningen
icke fullt tillgodosåge utrymm esbehovet för alla förekommande fall
etc. -— berättigade icke till ett så omfattande arbete som en omskrivning av
böckerna i större omfattning skulle- innebära. I den mån emellertid sådan
omskrivning i särskilda fall kunde vara påkallad och i den mån eljest nya
böcker erfordrades, borde uppläggandet äga rum i samma ordning som beträffande
landet funnits ändamålsenligt.

I fråga örn landsbygden föreslå däremot de sakkunniga, att nya fastighetsböcker
skola anskaffas. Dessa böcker böra uppläggas efter specialiseringsprincipen,
så att varje fastighet erhåller ett eget upplägg. Såsom fastighet
anses vad enligt gällande bestämmelser skall i fastighetsregister redovisas som
särskild fastighet. Fideikommiss eller andra egendomskomplex, vilka under
längre tid hållits tillsammans i en ägares hand, böra dock, där det lämpligen
kan ske, bokföras å gemensamt upplägg. De nya böckerna skola uppläggas
såsom skruvliggare, d. v. s. med lösa blad, vilka fasthållas genom en låsanordning.
Till förebyggande av missbruk av möjligheten att öppna banden
skola nycklarna till banden förvaras under lås av ansvarig person. Banden
skola icke få öppnas vid andra tillfällen än då det är absolut nödvändigt för
insättning, uttagning eller omflyttning av blad, och öppnandet bör alltid ske
i den ansvarige ämbetsmannens närvaro. De nya böckerna skola anordnas i
nära anslutning till den i städerna förekommande typen. Denna kännetecknas
såsom redan berörts därav, att lagfarter och inteckningar sammanföras i samma
bok. Varje upplägg i fastighetsbok för stad inrymmer å vänstra sidan
en lagfartsspalt och å högra sidan en inteckningsspalt. Dessutom upptager
varje vänstersida en särskild spalt för anteckning om fastighetens natur och
storlek, den s. k. fastighetsspalten. För att så smidigt som möjligt anpassa
sig efter det varierande utrymmesbehovet bör man till fastighetsbokens blad
använda blanketter av flera olika slag.

Beträffande faslighetsböckernas funktion föreslå de sakkunniga en viktig
principiell nyhet. Den nuvarande dualismen mellan protokollet och fastighetsboken
skall bringas att upphöra och boken övertaga protokollets roll att
utgöra underlag för själva inskrivningen. Fastighetsboken får dock icke någon
självständig legal betydelse utan allenast ett av protokollet oberoende vitsord.
De sakkunniga ha övervägt möjligheten att stärka fastighetsbokens
ställning därhän, att själva inskrivningen såsom sådan bleve bestämmande för
rättsverkningarna, men ha ansett försiktigheten kräva, att en dylik ändring
uppskjutes till en framdeles skeende allmän revision av lagfarts- och inteckningsförordningarna.
Fastighetsbokens bevisfunktion skall emellertid göras
så stark, att inskrivningen kan sägas innebära en presumtio juris et de jure
för vad som beslutats. Systemet tankes av de sakkunniga utformat på följande
sätt. Beslut, varigenom inskrivningsansökan bifalles, återgives icke i
protokoll utan allenast i fastighetsboken. Något muntligt avkunnande av be -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

slutet sker icke; beslutet framträder utåt allenast såsom ett ifyllande av
fastighetsbokens kolumner. Även vid uppskov, vilandeförklaring eller avslag
återgives beslutet i första hand i fastighetsboken genom en i anmärk -ningskolumnen införd anteckning örn beslutets huvudsakliga innehåll. Det
fullständiga återgivandet av motiveringen till sådant beslut sker i protokoll
eller i något diarium, som kan komma att ersätta protokollet.

Fastighetsboken skall enligt de sakkunnigas förslag kompletteras med ett
aktsystem. De sakkunniga förorda, alt detta inrättas efter realaktprincipen,
d. v. s. på sådant sätt att för varje fastighet upplägges en akt, däri alla handlingar
rörande fastigheten förvaras. Om Kungl. Majit medgiver det, må
emellertid de till varje ärende hörande handlingarna förenas i en akt och dessa
akter ordnas i kronologisk följd. Genom införande av ett aktsystem blir behovet
av skriftlig uppteckning tämligen ringa. I många fall bör den enligt
de sakkunnigas mening kunna bestå av en formlös, å det grundläggande dokumentet
gjord anteckning om exempelvis ett företett registreringsbevis, en
bolagsordning eller ett stämmoprotokoll. I en del fall torde det finnas behov
av en mera utförlig uppteckning. Därvid kan utredningsmaterialets sammanförande
i ett formligt protokoll vara till gagn. Det måste i varje särskilt fall
vara en lämplighetsfråga, huruvida ett protokoll skall upprättas, eller örn
mera kortfattade anteckningar kunna vara tillfyllest. Första gången en fastighet
efter systemets införande beröres av inskrivningsärende, upprättas en
mot fastigheten svarande akt. I denna förvaras i original eller avskrift dels
det grundläggande dokumentet och övriga handlingar, genom vilka själva det
materiella rättsläget ådagalägges, exempelvis köpekontrakt, fullmakter och
makes medgivande, för såvitt dylik handling icke av annan anledning förvaras
vid domstolen, såsom t. ex. inregistrerad bouppteckning, dels andra åberopade
handlingar, vilka icke lämpligen kunna i korthet refereras eller vilkas
förvarande i akten av särskild anledning kan vara önskvärt, dels ock det
eventuellt i ärendet förda protokollet. I varje akt böra handlingarna, vilka
skola vara avfattade å papper av fastställd art, förtecknas och ordnas efter
ärendenas tidsföljd. Med hänsyn till aktbildningen och renovationen skall ansökningshandling
vara åtföljd av två kopior. Ha kopior ej ingivits, skall
inskrivningsdomaren på sökandens bekostnad besörja erforderliga avskrifter.

Vid sidan av fastighetsboken skall föras en dagbok, i vilken alla inkommande
ansökningar i inskrivningsärenden av olika slag antecknas. Införandet i
dagboken, vilket äger rum utan föregående prövning, är icke förbundet med
någon rättsverkan. Emellertid kommer dagboken att uppbära en del av de
funktioner, som tillkomma det nuvarande protokollet. Dagboken utgör nämligen
en kronologisk redovisning av ärendena och kan på grund av sin uppställning
lämna en överskådlig bild av vad som förekommer på varje särskilt
sammanträde. Vissa uppgifter, som på grund av gällande stadganden skola
inflyta i beslut om lagfarts beviljande, skola återgivas i dagboken. Efter
verkställd införing i fastighetsboken tecknas i dagboken hänvisning till det
ram i fastighetsboken, där införingen skett. Beslut örn uppskov, vilandeförklaring
och avslag antecknas i dagboken. För undvikande av särskild proto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

229

koldring medtages därvid även motiveringen, där så lämpligen kan ske. Jämväl
återkallelse av ansökan anmärkes i dagboken. Denna skall även utgöra
underlag för stämpelkontrollen och skall därför innehålla erforderliga uppgifter
för stämpelavgiftens beräknande.

Jämväl i fråga örn inskrivningsmyndigheten innebär sakkunnigförslaget en
betydelsefull ändring. Behandlingen av inskrivningsärendena skall nämligen
överflyttas från rätten till domaren eller viss ledamot av rätten under namn av
inskrivningsdomare. I flertalet domsagor kommer häradshövdingen att bliva
ordinarie inskrivningsdomare. De sakkunniga ha övervägt möjligheten att
göra handläggningen av inskrivningsärendena permanent, d. v. s. medgiva
att ansökning skulle kunna ske och beslut därom fattas å vilken söckendag
som helst. Emellertid ha de sakkunniga funnit, att anordningen med offentliga
sammanträden för prövning av dylika ärenden åtminstone för närvarande
bör bibehållas. I varje domsaga skall inskrivningssammanträde hållas å bestämd
dag en gång i veckan. Där svårigheter skulle yppa sig, såsom möjligen
i vissa norrländska domsagor, kan ett mindre antal inskrivningssammanträden
fastställas. Däremot kan man i de större städerna hålla inskrivningssammanträde
oftare, eventuellt varje söckendag.

Med hänsyn till den betydelse, som måste tilläggas offentligheten vid inskrivningsärendenas
behandling, föreslå de sakkunniga särskilda publikationsåtgärder.
Sålunda skall inskrivningsdomaren efter varje inskrivningssammanträde
med ledning av dagboken upprätta förteckning över sökta lagfarter och
inteckningar. Denna förteckning, vilken lämpligen uppgöres särskilt för lagfarter
och särskilt för inteckningar, anslås å rättens dörr för en tid av förslagsvis
en månad. Samtidigt bör inskrivningsdomaren till minst två av ortens
tidningar översända en förteckning å de lagfartsansökningar, som förevarit a
sammanträdet.

Den nu berörda omläggningen av förfarandet i inskrivningsärenden medför
ändring jämväl i fråga om de expeditioner, som skola utgå i dylika ärenden.
Enligt förslaget skall part vara skyldig att lösa utdrag ur fastighetsboken
ävensom lagfartsbevis. Likaså skola de nuvarande särskilda bevisen å handlingarna
bibehållas.

På grund av fastighetsbokens förändrade ställning i systemet skall renovationen
— vars bibehållande förordas av de sakkunniga — i främsta rummet avse
fastighetsboken. Det för renovationen avsedda utdraget ur fastighetsboken
skall åtföljas av en avskrift av den handling, på grund varav lagfart eller inteckning
sökts. Med hänsyn till stämpelkontrollen skall även dagboken renoveras,
varemot särskild protokollsrenovation ansetts överflödig. Renovationen
av dagboken skall insändas till hovrätten. Däremot skola renovationen av
fastighetsboken och de åberopade handlingarna överlämnas till länets lantmäterikontor.
Renovation skall insändas varje månad.

Liksom enligt gällande lag skall hovrätten vara närmaste instans vid fullföljd
av talan mot beslut i inskrivningsärende. Då i sådant ärende något offentligt
avkunnande av beslutet icke skall förekomma, har skyldighet ålagts
inskrivningsdomare att vid avslag, uppskov eller vilandeförklaring genom re -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

kommenderat brev tillställa sökanden underrättelse om beslutet. Besvärshandlingar
skola ingivas till inskrivningsdomaren, som gör anteckning örn besvären
i fastighetsboken och därefter insänder handlingarna- jämte eget yttrande
till hovrätten.

Beträffande övergången till det föreslagna nya systemet framhålla de sakkunniga,
att vad städerna angår något hinder icke finnes mot att omedelbart
ersätta protokollen med dagbok och akter. Städernas fastighetsböcker kunna,
såsom redan berörts, alltjämt bibehållas. För landsbygdens vidkommande finna
de sakkunniga något avgörande hinder icke möta mot att provisoriskt tilllämpa
det nya systemet i fråga örn dagbok och akter jämsides med förandet
av de nuvarande lagfarts- och inteckningsböckerna. Aktbildningen enligt realaktsystemet
kan redan från början utan större svårighet avpassas efter de
tilltänkta uppläggen i de blivande böckerna och enligt det kronologiska systemet
erbjuder aktbildningen ur berörda synpunkt ingen som helst svårighet.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga även berört en av de
ändringar i den materiella inskrivningsrätten, som kan tänkas möjliggjord
genom den föreslagna förbättringen av inskrivningstekniken, nämligen borttagandet
av den obligatoriska förnyelsen av pennin g inteckning. Härvid ha de
sakkunniga i princip förordat förnyelsepliktens avskaffande men av vissa praktiska
hänsyn ansett lämpligt, att den bibehålies under ytterligare en tioårsperiod,
beträffande de inteckningar, som nu finnas. Inteckningar, som beviljats
eller förnyats efter det den nya ordningen trätt i kraft, skola däremot gälla
utan förnyelse.

Vad angår upplaggandet av nya fastighetsböcker framhålla de sakkunniga,
att detta med hänsyn till den oklarhet i fastighetsförhållandena, som på sina håll
råder, kan bliva ett besvärligt arbete. I regel bör häradshövdingen själv befatta
sig därmed. Den tid, inom vilken nya fastighetsböcker skola föreligga färdiga,
har av de sakkunniga beräknats till högst fem år för domsaga, där medeltalet
av inskrivningsärenden under åren 1928—1932 understiger 1,000 och till
högst sex år för annan domsaga.

De kostnader, som uppläggandet av nya fastighetsböcker skulle komma att
åsamka statsverket, lia av de sakkunniga hänförts till följande poster: avlöningar
till vikarier för häradshövdingar; avlöningar till särskilt anställda
skrivbiträden a domsagokanslierna; ersättning för häradshövdings och enskild
persons inställelse samt lantmätares biträde vid särskild förrättning å ort och
ställe för utredning rörande fastighetsförhållanden; samt kostnader för material
såsom skruvliggarband och blankettryck. En av de sakkunniga gjord
överslagsberäkning synes giva vid handen, att för bestridande av nämnda kostnader
ett årligt anslag av 500,000 kronor skulle erfordras åtminstone under
de två första åren från arbetets påbörjande. Efter förloppet av nämnda tidrymd
skulle arbetets avslutande i vissa domsagor åstadkomma en successiv
minskning av utgifterna, så att dessa exempelvis under sjätte året allenast
komme att utgöra en mindre bråkdel av den angivna summan.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat sig angående den ifrågasatta reformens
verkningar i fråga örn beräknandet av lösen och stämpel. För att den före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

231

slagna reformen icke skall medföra någon reell minskning i de sportelinkomster,
som under nuvarande förhållanden tillkomma domarämbetenas innehavare,
föreslå de sakkunniga en omreglering av lösenberäkningen för lagfarts- och
inteckningsexpeditionerna. Härvid ha de sakkunniga utgått från den principen,
att lösen för de expeditioner — utdrag av fastighetsbok, lagfartsbevis
och bevis å handling — vilka efter reformens införande bibehållas, skall höjas
så mycket, att full kompensation vinnes för den lösen, som nu utgår för protokollsutdrag.
Samma regel har tillämpats för beräknande av stämpel å expeditionerna.

över de sakkunnigas förslag ha yttranden infordrats från ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar. Dessa yttranden ha ännu ej inkommit.

Fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna, ordningen
för målens handläggning vid tingen m. m.

Enligt nu gällande rätt väljas i regel för varje tingslag tolv nämndemän. SämudeOm
två eller flera tingslag förenats till ett, skola likväl, därest ej Kungl. tjänstHaj
:t annorledes förordnar, nämndemän väljas till samma antal som tillförne göring,
i vart och ett av dessa tingslag. Tjänstgöringen mellan nämndemännen för- Gä^''d,‘
delas av häradshövdingen efter samråd nied nämnden. Även i vissa andra
tingslag ha valts flera än tolv nämndemän. Genom häradsrättens försorg
skall varje tingslag fördelas i distrikt för val av nämndemän. Då ledigt
ram i nämnden skall fyllas, förrättas val i den valkrets, för vilken ledighet
inträffat. Valet sker på landet å kommunalstämma, varvid om flera socknar
eller delar av socknar äro förenade till ett valdistrikt, rätten bestämmer, å
vilken sockens kommunalstämma valet skall förrättas. Stad, som lyder under
landsrätt, bildar alltid eget nämndemansdistrikt. Valet sker där å allmän
rådstuga. I ett stort antal domsagor tjänstgöra vid allmänna tingssammanträden
tolv nämndemän. Rätten är emellertid domför då sju nämndemän äro
tillstädes. Vid sammanträde, som avses i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, är häradsrätten
domför, ändå att ej flera än tre av nämnden äro närvarande.

Angående frågan om nämndemännens tjänstgöring i de tingslag, där på Svea hovra
grund ay sammanslagning antalet nämndemän överstiger tolv, anförde Svea
hovrätt i ett den 19 september 1926 avgivet yttrande rörande frågan om tätare
sammanträden i häradsrätterna bland annat, att, örn man ej ville vedervåga
nämndens nuvarande ställning och utsätta sig för risken, att nämndemännen
nedsjönke till ett slags betydelselösa tingsvittnen, det borde tillses, att hinder
ej mötte för sådant anordnande av nämndens tjänstgöring, att 1) vid handläggning
av vart och ett av de särskilda målen och ärendena i nämnden sutte
ledamöter med kännedom örn de lokala och personliga förhållanden, som kunde
vara av betydelse för detta måls eller ärendes behandling, samt 2) i mals
eller ärendets fortsatta handläggning deltoge samma nämndemän, som förut
övervarit handläggningen. Hovrätten framhöll, att örn man ställde sig på
denna ståndpunkt, förhållandena i olika tingslag kunde giva anledning till

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

olika principer för fördelningen. Stundom kunde i tingslag med större antal
nämndemän än tolv förhållandena göra det önskvärt, att vid varje allmänt
sammanträde samtliga nämndemän eller flertalet av dem komme tillstädes, på
det att vid handläggning av mål och ärenden, som närmast gällde förhållanden
eller personer i en viss trakt inom tingslaget — t. ex. ett av de förutvarande
tingslagen — nämnden skulle kunna sammansättas av ledamöter från just
denna trakt, något som plägade åstadkommas på det sätt, att å varje särskild
rättegångsdag eller någon del av sådan dag tjänstgjorde uteslutande nämndemän
från en viss del av det nuvarande tingslaget och å denna dag eller dessa
timmar handlades endast mål och ärenden, som berörde deras hemtrakt eller
där bosatta personer. Tingslag funnes emellertid även, där det enligt hovrättens
mening läte sig göra att, utan ombyte av nämnd under pågående sammanträde,
tillgodose kravet på samhörighet mellan nämnden och de olika trakterna inom
tingslaget. Särskilt skulle, i manga av de fall där två tingslag förenats till
ett, en nämnd, som sammansattes av sex ledamöter från vartdera av de förutvarande
tingslagen, kunna anses fullt kvalificerad för handläggning av mål
från såväl det ena som det andra av dessa. Även önskemålet, att varje nämndeman
finge deltaga i fortsatt handläggning av mål, som han från början övervarit,
kunde vid sådan gruppering av nämndemännen tillgodoses därigenom,
att samma grupp bibehölles vid tjänstgöring någon längre tid, exempelvis ett
helt ting eller ett helt år.

Sven hörnätt I utlåtande den 27 januari 1927 angående tätare tingssammanträden i vissa
domsagor betonade hovrätten vikten av vad hovrätten i sitt tidigare yttrande
framhållit samt anförde vidare. Ansåge man, i likhet med hovrätten, att ett
försvagande av nämndens sakliga kompetens och auktoritet innebure en väsentlig
förlust för vårt rättegångsväsen, vore det angeläget, att nämndens ställning
icke sattes på spel genom en fördelning av nämndemännens tjänstgöring,
som ej toge sikte på här framhållna omständigheter. Erfarenheten visade
emellertid, att detta förhållande ingalunda överallt stöde klart för dem, som
bestämde örn nämndemanstjänstgöringens fördelning. I det nyligen avgivna
betänkandet angående rättegångsväsendets ombildning (Del. I sid. 18) hade
processkommissionen påpekat — med framhållande hurusom nämndens betydelse
mångenstädes kommit att försvagas i samband med sammanslagning av
tingslag — att, medan nämndemännens antal efter en sammanslagning
vanligen bibehållits oförändrat, en sådan arbetsfördelning mellan dem
icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls
avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets
handläggning. Att så vore fallet ansåge hovrätten sig kunna vitsorda. Men
ej mindre betänkligt vore, att man på många håll syntes sakna insikt örn angelägenheten
av att vid tjänstgöringens fördelning behovet av representation
för de särskilda delarna av ett tingslag bleve så långt som möjligt tillgodosett.
En väsentlig ändring till det bättre syntes härutinnan ej kunna påräknas utan
ett ingripande av lagstiftningen. De nu gällande bestämmelserna, som härvidlag
helt lade avgörandet i häradshövdingens hand, syntes böra ersättas av
föreskrifter, som fastsloge de principer, man ansåge önskvärda, och undanröjde

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

233

vissa hinder för en rationell tjänstgöringsfördelning, som de nu gällande bestämmelserna
medförde. Hit räknade hovrätten de bestämmelser i 1 kap. 1 §
rättegångsbalken, som syntes innebära, att en valkretsindelning för nämndemansval
skall byggas på enmansval i varje valkrets, en anordning, som i hög
grgd försvårade möjligheten att, såsom förut för vissa fall förordnats, låta
nämndemän från en och samma trakt växelvis tjänstgöra i rätten.

Genom skrivelse den 23 september 1926 anmodade chefen för justitiedepartementet
samtliga domhavande att inkomma med uppgift angående nämndemännens
antal inom varje tingslag samt angående principerna för nämndens
tjänstgöringsskyldighet. Uppgifter ha nu inkommit från samtliga domsagor.

I visst samband med frågan örn nämndemännens tjänstgöring står spörsmålet
om ett utslående av rättegångsdagarna på ett ökat antal sammanträden.
En inom justitiedepartementet år 1926 utarbetad »P. M. angående tätare tingssammanträden
i häradsrätterna» (Statens off. utredn. 1926: 6), över vilken
yttranden inhämtades från hovrätterna och andra myndigheter, har lett till
att i ett flertal domsagor tingssammanträdenas antal undergått en icke oväsentlig
ökning.

Med nu berörda fråga sammanhänga i viss mån några spörsmål, som behandlats
av riksdagens justitieombudsman i framställning till Kungl. Maj :t
den 29 oktober 1928. Framställningen, vilken föranletts av en utav Sveriges
advokatsamfund till justitieombudsmannen ingiven skrift, behandlar huvudsakligen
tre frågor, nämligen dels lämpligheten av att visst klockslag fastställes
för tingsförhandlingarnas början, dels sättet för tingens och tingssammanträdenas
kungörande dels ock åtgärder till förebyggande av att rättssökande
vid tingsbesöken måste underkasta sig en alltför tidsödande väntan.
Över framställningen lia yttranden avgivits av de allmänna hovrätterna samt
Sveriges advokatsamfund.

Beträffande nämnda frågor må till en början erinras, att i gällande lag ovillkorlig
bestämmelse saknas rörande å vilket klockslag på dagen tingsförhandlingarna
skola taga sin början. Enligt Kungl. Maj:ts brev den 27 maj 1801
skall visserligen tingssession begynnas varje dag i god tid på förmiddagen,
och i 2 kap. 3 § rättegångbalken föreskrives, att häradshövding och nämnd
skola tideligen vid tingsstad vara, och sist klockan nio om morgonen. Även
örn man därmed avsett att bestämma ett visst klocklag, då förhandlingarna
senast måste taga sin början, lärer föreskrifterna numera i allmänhet icke
uppfattas på dylikt sätt. I nyssnämnda lagrum i rättegångsbalken föreskrives
även beträffande den ordningsföljd, i vilken mål och ärenden skola förekomma
vid tinget, att först skola företagas ärenden angående inteckning och uppbud
(lagfart); sedan kronans och allmänna ärenden; därnäst missgärningsmål;
och så deras tvister, som långt ifrån tingstad bo; sedan var sak som häradshövdingen
finner nödtorften fordra. Vidlyftiga saker skola företagas sist.
Beträffande ordningen för kungörande av tingssammanträden stadgas i lagen
den 7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.,
att häradshövdingen före den 1 november varje år skall meddela hovrätten

Utredning

1936.

Ordningen
för målens
handläggning
ni. m.

Gällande

rätt.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Föreliggande
förslag.

Tiden för
ting»förhandlingarnas

början.

och länsstyrelsen uppgift för nästkommande år å dagen för början av varje
ting eller tingssammanträde samt tid och ort för hållande av sammanträden
med tremansnämnd. Länsstyrelsen skall låta den 1 december varje år intaga
berörda uppgifter i allmänna tidningarna samt under november månad införa
dem i länskungörelsema.

I sin till justitieombudsmannen ingivna skrift har advokatsamfundet väckt
fråga örn bestämmande av den tid på dagen, då ting eller tingssammanträde
skall taga sin början, och i sådant hänseende föreslagit, att det skulle åläggas
domhavandena att för varje häradsrätt och tingsställe i förväg fastställa viss
lid med hänsyn till rådande kommunikationer och allmänhetens bekvämlighet.
Domhavandens beslut borde kunna dragas under hovrätts prövning. Styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar, som i ärendet avgivit yttrande
till justitieombudsmannen, har förklarat sig icke ha något att erinra mot ett
allmänt stadgande, att tingssammanträdena skulle börja ej före klockan nio
och ej senare än klockan tio förmiddagen, med rätt dock för domhavandena att
med hänsyn till kommunikationsförhållandena i orten därutinnan göra någon
mindre ändring. I anledning härav har emellertid advokatsamfundet bestämt
motsatt sig ett dylikt stadgande, då detsamma icke skulle komma att medföra
någon ändring i de nuvarande förhållandena.

Justitieombudsmannen har ansett uppenbart, att hart när oövervinneliga
svårigheter mötte att fastslå ett klockslag för förhandlingarnas början, vilket
kunde antagas vara lämpligt för alla. Detta gällde icke blott ett generellt
fastställande av visst klockslag utan även ett utsättande av viss timme särskilt
för varje ort. Icke endast olika kommunikationsförhållanden utan även andra
omständigheter kunde där spela in. Som allmän regel torde kunna uppställas,
att förhandlingarna — frånsett korta sammanträden med tremansnämnd m. m.
— böra börja så tidigt som är förenligt med ortens sed och kommunikationsmöjligheter.
Med iakttagande därav syntes det kunna överlåtas åt domhavanden
att bestämma tiden. Någon besvärsrätt i egentlig mening i fråga örn domhavandens
därutinnan fattade beslut torde av praktiska skäl knappast vara tillrådlig,
men befogenhet borde tillerkännas hovrätten att, örn så visade sig nödvändigt,
av eget initiativ eller på grund av därom gjord framställning bestämma
annat klockslag än det av domhavanden till kungörande föreslagna.

Svea hovrätt har tillkännagivit sin anslutning till justitieombudsmannens
uppfattning om olämpligheten av att i lagen giva bestämmelser om den tid på
dagen, då tingssammanträde skulle taga sin början. Det syntes enligt hovrättens
mening för framtiden — på sätt hittills praktiserats •— böra överlämnas
åt häradshövdingen att efter avvägande av alla de faktorer, som därvidlag kunde
spela in, för sammanträdenas början bestämma den tid på förmiddagen, som
han kunde finna lämplig. Den åtgärd, vartill framställningen i denna del kunde
giva anledning syntes vara, att den föråldrade bestämmelsen om häradshövdingens
och nämndens inställelse å tingsstaden senast klockan nio på morgonen
upphävdes och i häradshövdingens hand uttryckligen lädes bestämmandet
av den tid på dagen, då tingssammanträde skulle börja. Att bestämmandet
skulle överlämnas åt hovrätterna syntes ej vara att förorda och ej heller syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

235

tes det lämplig! att införa något slags besvärsförfarande i ämnet. Göta hovrätt
laar ansett, att tiden för tingssammanträdenas början borde i förväg fixeras
till lämplig tidig timma, som i vederbörlig ordning kungjordes. Bestämmandet
av tiden borde anförtros åt vederbörande domare och befogenhet att härutinnan
ingripa korrigerande tillerkännas hovrätten. Liknande uppfattning har
uttalats av skånska hovrätten.

Beträffande sättet för kungörande av ting och tingssammanträden har i
advokatsamfundets skrivelse hänvisats till en av advokaten A. Hemming-Sjöberg-
författad uppsats med titel »Tingsterminernas kungörande». I nämnda
uppsats har framhållits, att det i lagen den 7 maj 1918 örn kungörande av
tiden för tings början och avslutande m. m. stadgade sättet för tingsterminernas
kungörande i sin tillämpning visat sig mindre tillfredsställande, i det att
i en del fall ofullständiga och felaktiga uppgifter influtit, i vilket avseende,
under hänvisning till de i Post- och Inrikes-Tidningar för den 1 december
1927 intagna kungörelserna, framdragits åtskilliga exempel på felaktiga
och ofullständiga uppgifter; och har därjämte i uppsatsen framhållits den brist
på formell överensstämmelse, som rådde mellan de olika länsstyrelsernas kungörelser,
en brist, som ledde till otydlighet och minskad överskådlighet. För
att i dessa hänseenden vinna en tillfredsställande ordning har föreslagits sådan
ändring av nu gällande författning, att kungörelserna komme att innehålla
dels fullständiga uppgifter örn tid (d. v. s. dag och klockslag) samt ort
(med tillägg av adress i fall, där så vore behövligt) för alla tingssammanträden,
dels uppgifter örn de inskränkningar i befogenhet, som kunde vara föreskrivna
för vissa sammanträden, samt att det skulle uppdragas åt hovrätterna
att ombesörja kungörandet.

Jus>titieombudsmannen har för sin del funnit vad sålunda blivit anfört vara
värt allt beaktande.

Svea hovrätt har i sitt yttrande anfört, att det svårligen kunde förnekas, att
de framställda anmärkningarna ägde ett visst fog. Visserligen torde en jämförelse
mellan nämnda kungörelser av den 1 december 1927 och de samma dag
år 1928 utfärdade giva vid handen, att en del av de påpekade missförhållandena
numera, undanröjts, men även sistnämnda kungörelser vore ägnade att föranleda
anmärkningar, särskilt i fråga om sättet för kungörande av samman1
rådén med tremansnämnd och den inskränkning i häradsrätts befogenhet, som
för sådana sammanträden i vissa fall föreskrivits. En rättelse i dessa hänseenden
syntes hovrätten böra äga rum; och i likhet med författaren till förberörda
uppsats holle hovrätten före, att en tillfredsställande ordning skulle
erhållas, därest 1 § i ovannämnda lag den 7 maj 1918 erhölle en avfattning,
som utmärkte, att i kungörelsen skulle intagas tydliga uppgifter såväl örn tid
på dagen för sessionernas början och platsen för sammanträdena som ock andra
nödiga upplysningar. Däremot funne hovrätten det icke för åstadkommande
av önskvärd förbättring vara erforderligt, att ombesörjandet av kungörelsernas
införande i allmänna tidningarna ålades hovrätterna. Kravet på likformighet,
tydlighet och överskådlighet i kungörelsernas uppställning torde kunna tillgodoses
genom fastställande av ett formulär, efter vilket dylika kungörelser bor -

Knngörande
av ting och
tings samman
träden

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Åtgärder till
förebyggande
av dröjsmål
vid tingen.

de uppsättas. Däremot har skånska hovrätten tillstyrkt de av advokatsamfundet
framlagda förslagen. Göta hovrätt har anslutit sig till förslaget, att bestyret
med kungörande av tings början och avslutande m. m. måtte överflyttas
till hovrätterna. Hovrätten funne önskemålet beträffande kungörelsernas komplettering
vara värt allt beaktande.

Vad slutligen angår åtgärder för minskande av den tidsförlust tingsbesöken
medföra för de rättssökande har beträffande den vid häradsrätterna tillämpade
ordningen anmärkts bland annat, att förhandlingarnas påbörjande fördröjdes
därigenom att de föregingos av häradsrättens överläggning rörande
de utslag, som skulle avkunnas vid tingssammanträdet, att vid förhandlingarnas
början en, ofta avsevärd, tid användes för utlämnande av expeditioner
från tidigare sammanträden, att tiden ofta förspilldes därigenom att domaren
började förhandlingarna med mottagande av handlingar i ansökningsärenden
samt omedelbart uträknade den stämpel, som borde åsättas lagfartsoch
inteckningshandlingar samt bouppteckningar, att den i 2 kap. 3 § rättegångsbalken
föreskrivna ordningsföljd, vari mål skulle företagas till handläggning,
hindrade domaren att rationellt förlägga målen till olika tider på dagen,
samt att mången gång till en sammanträdesdag utsattes flera mål än som å
samma dag kunde medhinnas.

Justitieombudsmannen har framhållit, att i detta hänseende beaktansvärda
missförhållanden, som tarvade rättelse, för närvarande förelåge. Bestämmelserna
i 2 kap. 3 § rättegångsbalken vore föråldrade och syntes kunna ersättas
med ett allmänt stadgande, att målen och ärendena skulle företagas i den ordning,
som i varje fall funnes bäst främja förhandlingarnas jämna gång och
tillfredsställa tingsbesökarnas befogade önskemål. Genom ett klokt och taktfull
förfarande kunde domaren då sannolikt åstadkomma, att de rättssökande,
för vilka sådant icke innebure någon nämnvärd olägenhet, läte ingiva sina
handlingar antingen i förväg eller ock genom personer, vilka i alla händelser
måste avvakta slutet av tingsförhandlingarna. Man kunde ifrågasätta om det
icke skulle vara möjligt att företaga överläggning med nämnden angående de
utslag, som skulle avkunnas vid ett tingssammanträde, vid slutet av sammanträdets
första rättegångsdag. Utlämnandet av expeditioner kunde ordnas så,
att de mindre inkräktade på tiden för tingsförhandlingarnas början. Det kunde
ifrågasättas örn det icke vore möjligt att medgiva part rätt under vissa förhållanden
att få utsatt ett klockslag, före vilket ett mål icke finge i parts utevaro
påropas. Önskemålet att till handläggning å viss tingsdag ej utsattes
flera mål än som sannolikt då kunde medhinnas vore enligt justitieombudsmannens
mening värt allt beaktande. Dock kunde den reflexionen svårligen
undvikas, att det icke vore lätt att genom lagstiftning på ett fullt effektivt sätt
förebygga dylika felberäkningar. Berörda olägenhet kunde i någon mån undvikas,
örn förhandsupplysningar lämnades domaren rörande den handläggning,
som i varje mål kunde vara att förvänta.

Svea hovrätt har understrukit, att de ovan anmärkta omständigheterna
föranledde — eller kunde föranleda — ett försenande av förhandlingarna
och en tidsödande väntan för rättssökande, men tillika framhållit, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

237

bleve synnerligen vanskligt att inom den nuvarande rättegångsordningens
ram finna en tillfredsställande utväg ur dessa svårigheter. Anordningen
att överläggningar inom häradsrätten angående utslag skulle förläggas till
slutet av tingssammanträdets första dag kunde hovrätten ingalunda finna lämplig.
Den av justitieombudsmannen uttalade förmodan, att därest den företrädesrätt,
som jämlikt 2 kap. 3 § rättegångsbalken tillkomme ansökningsärendena,
borttoges, detta skulle kunna åstadkomma, att de rättssökande läte ingiva
sina handlingar antingen i förväg eller genom personer, som i alla händelser
måste avvakta slutet av tingsförhandlingarna, funne hovrätten icke sakna
skäl. En ytterligare avlastning av ansökningsärendena från rättegångsförhandlingarna
syntes kunna ernås, om en särskild kanslimottagning lör dylika
ärenden anordnades å tingsstället. En sådan anordning förutsatte emellertid,
att på tingsstället funnes två tjänstgörande notarier och borde enligt hovrättens
mening ej genomföras med mindre staten lämnade ersättning för kostnaden
för notariers resa till och från tingsstället samt uppehåll därstädes.
Reglerna i 2 kap. 3 § rättegångsbalken syntes kunna upphävas. Det framställda
förslaget, att part skulle äga rätt att få utsatt visst klockslag, före
vilket ett mål icke skulle få i parts utevaro på ropas, vore värt ett närmare
övervägande. Hovrätten betvivlade, att förhandsupplysningar till domaren
angående målens handläggning kunde vara av något större värde. Den verksammaste
utvägen att förebygga de rättssökandes tidsödande väntan vid tingsbesöken
syntes ligga i anordnande av tätare sammanträden i de domsagor, där
dessa olägenheter skarpast framträdde.

Göta hovrätt har uttalat, att de av advokatsamfundet framställda anmärkningarna
till väsentliga delar ej saknade fog, samt att det syntes påkallat, att
åtgärder vidtoges för ett rationellt bestämmande av ordningsföljden för målens
handläggning. Ombestyrandet av rena expeditionsgöromål under tiden
för förhandlingarna inför häradsrätten vore uppenbarligen olagligt och borde
således helt bortfalla. Oegentligt vore dock att med sådana göromål likställa
den på lagstadgad och betydelsefull publicitet grundade befattningen med vissa
småprotokollsärenden. Angeläget syntes vara, att å uppropslista ej upptoges
flera mål än som med skälig och ej allt för långt ut på kvällen utsträckt sessionstid
kunde förväntas bliva å dagen medhunna. Garanti för att mål i parts
utevaro ej påropades förr än efter visst klockslag syntes kunna anordnas.

Skånska hovrätten har framhållit, att mycket borde kunna vinnas, därest
tillfälle bereddes allmänheten att när som helst under tingen utlösa expeditioner
och inlämna småpapper å kansli vid tingsstället. I fråga om häradsrätter
med ordinarie kansli annorstädes än å tingsstället, kunde, därest domaren erhölle
ett lämpligt mindre resekostnadsanslag för anordnande av särskilt kansli vid
tingsstället, tämligen säkert önskat resultat vinnas. Hovrätten ansåge emellertid
ej tillrådligt att upphäva den i 2 kap. 3 § rättegångsbalken givna företrädesrätten
åt lagfarter och inteckningar. Ej heller funne sig hovrätten böra
förorda upphävande av paragrafen i övrigt men möjligen dess omarbetande i
vissa delar. Tillika avstyrkte hovrätten förslagen, att överläggningen till utslag,
som i allmänhet brukade inleda tinget, skulle förläggas till slutet av

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

första rättegångsdagen, saint att rätt skulle medgivas part att under vissa
förhållanden få utsatt ett visst klockslag, före vilket målet i parts utevaro icke
skulle kunna påropas. Hovrätten instämde i uttalandet rörande svårigheterna
att genom lagstiftning förhindra att till viss tingsdag utsattes flera mål än
som med sannolikhet kunde beräknas bliva då handlagda. Som en sammanfattning
framhölle hovrätten, att vissa huvudregler i förevarande hänseende
ungefär i överensstämmelse med de nu gällande borde finnas men att det därutöver
borde lämnas åt domaren att i samförstånd med parter och advokater
söka uppnå det bästa möjliga resultat. Därvid syntes det vara av betydelse,
att domaren i god tid före uppropslistans uppgörande av parter och advokater
höljes underrättad örn vidlyftigheten av den väntade handläggningen av de
olika målen.

Advokatsamfundet har instämt i uttalandet, att föreskrifterna i 2 kap. 3 §
rättegångsbalken borde ersättas med ett allmänt stadgande, att mål och ärenden
skulle företagas i den ordning, som i varje fall funnes bäst befrämja förhandlingarnas
jämna gång och tillfredsställa de rättssökandes befogade intresse.
Dock borde härtill fogas en föreskrift, varigenom viss företrädesrätt tillerkändes
parter, »som långt ifrån tingstad bo», liksom ock hänsyn borde tagas
till avlägset boende vittnen.

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den
22 november 1930 uppdragit åt presidenten K. Schlyter att i egenskap av sakkunnig
inom departementet biträda med behandling av frågorna om lämplig
fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän vid häradsrätterna samt ändamålsenlig
ordning för målens handläggning vid tingen ävensom i samband därmed
stående spörsmål.

Reform av åklagarväsendet.

Nuvarande Av gammalt har i vårt land åklagarväsendet varit olika organiserat i stad
orgauisa- pa landet.

flon. I städerna utövas åklagarfunktionerna av stadsfiskaler, en i varje stad. De
äro städernas tjänstemän men tillsättas av justitiekanslern och stå under dennes
tillsyn. I Stockholm tjänstgöra såsom åklagare två stadsfiskaler och två polisassessorer.
Över dessa tjänstemän, vilka tillsättas, stadsfiskalerna av Överståthållarämbetet
och assessorerna av Kungl. Maj :t, utövas tillsyn av polismästaren.

Åklagare på landet äro landsfiskalerna, envar inom sitt distrikt. Landsfiskalerna
tillsättas av länsstyrelsen. Uppsikt över dem utövas för varje län
av landsfogden, vilken utnämnes av Kungl. Maj :t och lyder under länsstyrelsen.
Landsfogden intager ställning av överordnad även till stadsfiskalerna i de städer,
där magistrat ej finnes, och till de åklagare, som förordnas av länsstyrelsen
för vissa köpingar och municipalsamhällen, de s. k. köpingsåklagarna.

Det åligger länsstyrelsen att vaka över att begångna brott bliva lagligen beivrade.
Justitiekanslern har såsom redan berörts en särskild ställning såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

överordnad myndighet i förhållande till stadsfiskalerna men torde kunna giva
även andra åklagare föreskrifter i fråga om åtal. Ställningen som högste åklagarmyndighet
tillkommer Kungl. Majit.

Vid rådhusrätterna förekommer ej någon uppdelning av målen efter kvalitativa
grunder mellan olika åklagare. Stadsfiskalen utför allmänt åtal i alla
förekommande mål med den modifikation, som beträffande Stockholm, föranledes
därav, att även polisassessorerna äro åklagare. Vid häradsrätterna däremot
tillämpas den fördelningen, att landsfogden företrädesvis beivrar grövre
brott, nämligen dels brott, varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver,
därvid dock undantagna tjuvnadsbrott, dels ock övriga brott, som efter lag kunna
förskylla straffarbete, om de påkalla utredning av mera krävande art.
Andra brott beivras av de landsfogden underlydande åklagarna. Landsfogden
må dock övertaga handläggningen av fråga örn sådant brott, såframt det kan
ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

Om mål fullföljes till hovrätten eller underställes dess prövning, föres i hovrätten
talan av samma åklagare som i underrätten. Behörighet att fullfölja
talan till högsta domstolen tillkommer endast justitiekanslern. Därest den tilltalade
fullföljer talan till högsta domstolen, äger emellertid vederbörande åklagare
i första instans att föra talan såsom förklarande. I fråga örn ansvar för
ämbetsfel, som åtalas i hovrätt, är hovrättens advokatfiskal åklagare. Åtal
för ämbetsfel kan ock föranstaltas av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller
militieombudsmannen. Endast de sistnämnda åklagarna äga fullfölja åtal
till högsta domstolen.

Justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen äro rättsbildade.
För övrigt fordras juridisk bildning i fråga örn landsfogdarna och
polisassessorerna i Stockholm. Landsfiskalerna skola ha avlagt en särskild
examen. Oaktat sålunda fullständigare rättsbildning i allmänhet ej fordras
av vare sig lands- eller stadsfiskaler, har dock ett mindre antal av dessa
tjänstemän avlagt sådan examen, som berättigar till domarämbetes utövning.

De myndigheter, som ha befattning med åklagarväsendet, tagas i mycket stor
omfattning i anspråk för annan verksamhet. I särskilt hög grad gäller detta
länsstyrelserna, i vilkas ämbetsförvaltning tillsynen över åklagarna spelar en
jämförelsevis underordnad roll. Justitiekanslerns verksamhet präglas i väsentlig
mån av hans ställning såsom särskild åklagare i fråga om ämbetsbrott, varjämte
honom ålagts åtskilliga uppgifter, som ej avse åklagarväsendet. Landsfogdarna
ha under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisväsendet å
landsbygden i länet samt i stad, där magistrat ej finnes. Dessutom har landsfogden
vissa skyldigheter i fråga om tillsyn å utmätningsman, och han kan av
länsstyrelsen tagas i anspråk för allmänt administrativa uppgifter. Landsfiskalerna
fullgöra i stor utsträckning arbete, som ej sammanhänger med åklagarväsendet.
I detta hänseende må erinras, att landsfiskalen är under landsfogden
polistjänsteman inom sitt distrikt och att han har en omfattande och
tidskrävande befattning såsom utmätningsman inom distriktet. Även de s. k.
köpingsåklagarna lia ställning som polistjänstemän och äro i allmänhet i icke
ringa mån tagna i anspråk för exekutiva göromål. Stadsfiskalerna i de

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Reform förslag.

Nya lagberedningen

1884.

Förstärkta

lag beredningen 1887.

större städerna äro uteslutande åklagare. Eljest äro stadsfiskalerna tilllika
polistjänstemän, och i många städer bekläda de befattning som stadsfogde
eller utmätningsman. Då åklagare, på sätt nu nämnts, har befattning
med polisväsendet, avser detta i regel såväl ordnings- som kriminalpolisen.

Vid olika tillfällen har framhållits, att vårt åklagarväsen lider av betänkliga
brister. Härom vittna även de förslag till reformer på detta område, som från
olika håll framlagts.

Nya lagberedningen framhöll i sitt år 1884 avgivna principbetänkande, att
den dåvarande åklagarorganisationen lämnade mycket övrigt att önska, men
uttalade samtidigt, att beredningen ansåge det ur praktiska synpunkter och
med hänsyn till bestående administrativa inrättningar ävensom andra för vårt
land egendomliga förhållanden icke lämpligt eller ens möjligt att föreslå någon
mera genomgripande ombildning.

Enligt beredningens förslag skulle vid underrätterna åklagarbefattningen utövas
av de dåvarande åklagarna, varmed närmast torde ha avsetts de vid
ifrågavarande tid praktiskt viktiga åklagarna, nämligen länsmännen, köpingsåklagarna
och stadsfiskalerna. Därjämte skulle överåklagarbefattningar inrättas.
Varje överåklagare skulle ha ett distrikt, inom vilket han skulle såsom
förman utöva inseende över samtliga inom distriktet tjänstgörande lägre åklagare
samt leda, sammanhålla och övervaka deras åtgärder till efterforskande och
beivrande av brott. Han skulle även själv utföra åtal inför rätten. Till överåklagare
skulle, där så kunde ske, utses rättsbildade personer. De skulle förordnas
på viss tid. Beredningen tänkte sig, att till överåklagare skulle förordnas
kronofogdar eller andra landsstatstjänstemän eller polismästare, som
vid sidan av överåklagargöromålen skötte sin ordinarie tjänst.

Vid hovrätterna skulle såsom åklagare vara anställda advokatfiskaler med
hovrättsfiskaler till biträde.

Förmanskapet över samtliga åklagare skulle tillkomma justitiekanslern, vars
tillsyn alltså beträffande de lägre åklagarna inom länen skulle träda i stället
för länsstyrelsens. Justitiekanslern skulle tillika vara åklagare vid högsta
domstolen och i denna egenskap till sitt biträde ha dels en ledamot i
nedre justitierevisionen såsom stadigvarande ställföreträdare och dels i mån
av behov en eller flera av de vid högsta domstolen anställda offentliga sakförarna.

Allmän åklagare skulle vara pliktig att i allt vad till tjänstens utövande hörde
ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som lämnades honom av förman.

Inom förstärkta lagberedningen, som avgav sitt betänkande år 1887, avstyrkte
flertalet ledamöter inrättandet av överåklagarbefattningar. Örn den ifrågasatta
beställningen för dess innehavare komme att bliva endast en bisyssla,
vore det i hög grad tvivelaktigt, huruvida med anordningen skulle vinnas några
verkligen avsevärda fördelar. I stället sattes i fråga, att åt kronofogdarna
borde givas en mera bestämd ställning såsom överordnade åklagare och att advokatfiskalen
i överrätten finge förmanskap över samtliga inom överrättens
domvärjo anställda åklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

241

Flera förändringar i åklagarväsendet föreslogos i den av numera landshövdingen
S. Linnér år 1922 avlämnade utredningen angående omorganisation
av polisväsendet i riket. De föreslagna förändringarna voro i korthet följande.
Justitiekanslern skulle ej längre intaga ställning av förman i förhållande
till stadsfiskalerna. Organisationen skulle i huvudsak vara gemensam
för land och stad. Under länsstyrelsen skulle ledningen av åklagarväsendet i
länet utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna ha en länspolisassessor.
Under landsfogden stående åklagare skulle vara landsfiskalerna och
stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av länsstyrelsen.
De nuvarande köpingsåklagarna skulle ej längre ha åtalsbefogenhet.
I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas utan åklagargöromålen
bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt. Landsfogdarna skulle i regel
själva verkställa förberedande undersökning och utföra åtal för brott, å
vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex månader; med övriga brottmål
skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning. Det förutsattes emellertid,
att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga örn vilka högre kompetensfordringar
uppställdes, skulle i viss utsträckning taga befattning även med grövre
brott.

Förslaget intog den ståndpunkten, att den bestående föreningen mellan polisoch
åklagarväsen borde bibehållas och stärkas, varemot åklagarna borde såvitt
möjligt befrias från andra göromål. Sålunda skulle landsfogdarna uteslutande
vara polischefer och åklagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där så förut
ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen i
staden. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt, och i deras
övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar.

Förslaget avsåg även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda
skulle ej endast landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stadsfiskalerna
i de större städerna vara rättsbildade. övriga stadsfiskaler skulle liksom
landsfiskalerna lia väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler.

I det beslut om reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riksdag,
upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagarväsendet.

Processkommissionen framhöll i sitt år 1926 avgivna betänkande, att vårt
nuvarande åklagarväsen allmänt erkändes vara otillfredsställande även i förhållande
till de jämförelsevis obetydliga uppgifter, som enligt vår rättegångsordning
åligga åklagarna. Åklagarväsendets förnämsta brister vore åklagarnas
ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål
och saknaden av en fast och enhetlig organisation. Det vore ej tänkbart
att med ett dylikt åklagarväsen möta de uppgifter, som skulle tillfalla åklagarna
i det mera ackusatoriska brottmålsförfarande, som processkommissionen förordade.
I likhet med vad som allmänt varit fallet i de främmande länder,
vilka genomfört en refom av sin straffprocess, måste även hos oss en omdaning
av åklagarväsendet äga rum, därest reformen över huvud skulle medföra de
fördelar, som åsyftades med densamma.

Med hänsyn härtill föreslog kommissionen, att följande åtgärder måtte vid -

Förslag till
omorganisation
av
polisväsendet

1922.

Process Icotnmis sionen 1926.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.)

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tagas. Åklagarväsendet i städerna skulle övertagas av staten och rikets samtliga
åklagare sammanföras i en gemensam organisation. Under Kungl. Majit
såsom högsta myndighet över åklagarväsendet skulle de olika leden i organisationen
utgöras av justitiekanslern, advokatfiskaler, statsåklagare och underåklagare.
Samtliga åklagare med undantag av underåklagarna, vilka motsvarade
de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, skulle vara rättsbildade. Statsoch
underåklagare skulle vid sidan av åtals utförande ha att bedriva förundersökning
angående brott. Advokatfiskaler och statsåklagare skulle uteslutande
tagas i anspråk för åklagarverksamhet. Däremot beräknades underåklagarna
liksom nu vara polistjänstemän och ha även andra tjänsteåligganden. Dock
borde detta ej få ske i sådan omfattning, att åklagarverksamheten eftersattes.
Kommissionen fann det önskvärt, att i många distrikt betydande lättnader i
arbetsbördan åvägabragtes. Allmän åklagare skulle icke äga uppträda som
advokat.

Åklagare vid lagmansrätterna skulle vara dels statsåklagare dels ock underåklagare.
De sistnämnda skulle äga föra talan endast örn ansvar för brott, som
ej är belagt med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan
enkel stöld. I fråga örn övriga brott skulle talan föras av statsåklagare. Statsåklagare
skulle ha ledning av och uppsikt över underåklagarna inom tjänstgöringsområdet.
Riket skulle indelas i statsåklagardistrikt, som vart och ett
skulle utgöras av område för en eller flera lagmansrätter. I varje distrikt
skulle anställas en eller flera statsåklagare med nödigt antal biträden att tjänstgöra
å kansliet. Antalet statsåklagare beräknades provisoriskt till några och
trettio. Därest inom ett distrikt funnes flera statsåklagare, borde de ha gemensamt
kansli. För sådant fall skulle Kungl. Majit meddela bestämmelser
om fördelningen av göromålen mellan statsåklagarna.

Vid varje hovrätt skulle anställas en advokatfiskal, som under justitiekanslern
skulle utöva ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom
hovrättens område samt vara åklagare vid hovrätten. Advokatfiskalen, som,
i den mån det erfordrades, skulle ha hovrättsfiskaler till sitt biträde, skulle för
särskilda fall kunna uppdraga åt dem att utföra åklagartalan i hovrätten. När
det på grund av måls vidlyftighet eller av annan särskild anledning kunde anses
påkallat, skulle advokatfiskalen kunna förordna, att statsåklagare, som utfört
åtal vid lagmansrätten, skulle jämväl i hovrätten föra talan i målet.

Högsta ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet skulle tillkomma
justitiekanslern. Han skulle med erforderliga biträden, kanslersråd, vara åklagare
vid högsta domstolen.

Vid genomförande av organisationen skulle beträffande alla instanserna tagas
i övervägande, huruvida till minskning av kostnaderna sådan anordning
kunde vidtagas, att det i större eller mindre omfattning uppdroges åt advokat
att föra åklagartalan vid huvudförhandling i grövre brottmål.

Justitiekanslern, kanslersråd, advokatfiskaler och statsåklagare skulle utnämnas
av Kungl. Majit, kanslersråd, advokatfiskaler och statsåklagare efter
förslag av justitiekanslern. Hovrättsfiskaler skulle förordnas av justitiekanslern.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

243

I de yttranden, sorn avgåvos över processkommissionens betänkande, lämnades
de föreslagna huvudgrunderna för åklagarväsendets organisation i allmänhet
utan erinran. Dock framställdes anmärkningar mot tanken, att ombyte
av åklagare skulle ske vid fullföljd till hovrätt. Sålunda förordade Göta och
skånska hovrätterna, att den åklagare, som utfört talan vid lagmansrätt, måtte
få tjänstgöra även vid målets fullföljande till hovrätten. Skånska hovrätten
antydde dock, att underåklagarens roll kunde i hovrätten övertagas av statsåklagare.
Lagrådet ansåg frågan böra tagas under ytterligare övervägande
men fann i övrigt de angivna grunderna riktiga.

Vad angår åklagarna vid lagmansrätterna framhöll advokatsamfundet såsom
högst beklagligt örn andra än rättsbildade åklagare skulle få fungera även
under en ny rättegångsordning; det behövde ej bliva fallet om man betydligt utvidgade
underåklagarnas distrikt men å andra sidan befriade dem från administrativa
sysslor, förbättrade deras lönevillkor och förbjöde dem att driva
advokatverksamhet. Liknande mening uttalades av justitiekanslern. Häradshövding
för euin g en fann sannolikt, att det av kommissionen beräknade antalet
statsåklagare skulle komma att visa sig alltför litet, i synnerhet örn, på sätt
föreningen förordat, till dem från domaren överflyttades vissa under förundersökningen
uppkommande frågor. Lagrådet framhöll i detta sammanhang, att
första villkoret för att kunna tillskapa ett tillfredsställande Åklagarväsen vore
att man beslutade sig för att bjuda tillräckligt höga löner för att kompetent
folk skulle kunna erhållas. Emellertid kunde redan nu förutses, att i fråga
örn underåklagama stora svårigheter av skilda slag ännu rätt länge skulle möta
för en organisation, som i mera avsevärd mån skilde sig från de förutsättningar,
från vilka kommissionen utgått. Desto angelägnare vore enligt lagrådets mening
att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande landsfogdeprovisoriet,
tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare, som i den ungefärliga omfattning
kommissionsförslaget avsåge, övertoge åklagaruppgiften i de grövre brottmålen
och som finge helt ägna sig åt nämnda uppgift. Den uttalade meningen,
att det av kommissionen preliminärt beräknade antalet sådana befattningshavare
skulle visa sig alltför litet, vore säkerligen välgrundad. I samband med
lönereglering för de tjänstemän, som nu fungerade som underrättsåklagare,
syntes böra stadgas, att de icke vidare ägde företräda enskilda parter inför
domstol, särdeles örn även befattningen såsom utmätningsman alltjämt skulle
tillkomma dem. Slutligen framhöll lagrådet, att det vore ett oeftergivligt
krav, att brottmålsreformen i god tid förbereddes genom enhetlig organisation
av åklagarväsendet och tillskapandet av en tillräckligt fulltalig kår av rättsbildade
statsåklagare, redan vid övergången övade i kallet och rustade att övertaga
de för denna kår avsedda uppgifterna.

Processkommissionens förslag utformades med vissa modifikationer av ekonomisakkunniga.
De sakkunniga föreslogo, att i riket skulle finnas 47 statsåklagare
fördelade på IG distrikt. I flertalet distrikt skulle antalet statsåklagare
vara 2. I ett distrikt -—■ Mälardalens distrikt, omfattande bland annat
Stockholms stad samt Stockholms och Södermanlands län ■—- skulle finnas
10 statsåklagare. För varje distrikt skulle inrättas ett gemensamt kansli,

Yttranden
över process
kommissionens
förslag.

Ekonomi sakkunniga -

244

Kungl. Maj:is proposition nr 80.

varest skulle anställas, förutom skrivhjälp, biträden, vilka icke behövde vara
rättsbildade. Dessa befattningar skulle rekryteras bland aspiranterna till underåklagartjänsterna.
Antalet biträden beräknades till 22 för hela riket. Den
verkställda utredningen syntes enligt de sakkunnigas mening giva vid handen,
att ett bibehållande av de nuvarande landsfogdetjänsterna vid sidan av statsåklagarna
måste betecknas som överorganisation.

Vad angår underåklagarna på landet föreslogo de sakkunniga bibehållande
av de nuvarande landsfiskalerna. Frågan om ändringar i landsfiskalernas
arbetsuppgifter och omreglering av landsfiskalsdistrikten borde enligt de sakkunnigas
mening lösas i samband med ifrågasatt lönereglering för landsfiskalerna.
Vid en dylik reglering borde de av processkommissionen framhållna
synpunkterna vinna beaktande.

I fråga om statens övertagande av åklagarväsendet i städerna föreslogo de
sakkunniga till en början, att de minsta städerna skulle införlivas med kringliggande
landsfiskalsdistrikt. Dylik förening borde enligt de sakkunnigas
mening utan vidare eller i varje fall sedan någon mindre omreglering skett
kunna genomföras beträffande 32 städer med ett invånarantal av under 5,000.
I 49 städer med högst 12,000 invånare borde åklagardistriktet utvidgas att
omfatta även viss del av kringliggande landsbygd. Underåklagaren skulle
i nu nämnda städer tillika omhänderha bestyren såsom underexekutor, d. v. s.
ersätta stadsfogden. Städer med mera än 12,000 invånare beräknades komma
att bilda självständigt underåklagardistrikt. I 16 av dessa städer, vilka hade
en befolkning av högst omkring 20,000 invånare, skulle underåklagartjänsten
vara förenad med befattningen som stadsfogde. I de tre största städerna skulle
införas en särskild organisation. Såsom underåklagare skulle i dessa städer
tjänstgöra stadsfiskaler, i Stockholm 4, i Göteborg 2 och i Malmö 1. De
sakkunnigas förslag innebar anordnandet av 60 nya statsavlönade underåklagarbefattningar.

Antalet åklagare i hovrätterna, advokatfiskaler, beräknades av de sakkunniga
till en för varje hovrätt utom i Svea hovrätt, varest erfordrades ytterligare
en biträdande advokatfiskal. Såsom biträden åt advokatfiskalerna beräknades
för de sju hovrätterna sammanlagt 26 hovrättsfiskaler.

Åklagaruppgifterna i högsta domstolen skulle enligt de sakkunnigas förslag
fullgöras av justitiekanslern med biträde av 3 revisionsfiskaler.

Yttranden Mot de av ekonomisakkunniga framlagda förslagen anfördes i de däröver

över avgivna yttrandena åtskilliga erinringar. Särskilt framhölls, att de föreekonomi-
0

sakkunnigas slagna statsåklagardistrikten vore för stora. Uttalanden i denna riktning
förslag, gjordes av många länsstyrelser, stadsdomarf öreningen och landsf og de föreningen.
På en del håll påyrkades, att i varje distrikt skulle finnas endast en
statsåklagare. Skånska hovrätten fann goda skäl tala för förslaget om flera
statsåklagare i samma distrikt men varnade för att göra distrikten alltför stora.
Däremot lämnade Svea hovrätt förslaget till distriktsindelning utan erinran.

Beträffande underåklagarna ifrågasatte Svea hovrätt och några länsstyrelser,
huruvida ej underåklagarna borde befrias från skatteindrivning och utmätningsbestyr.
I flera yttranden, däribland från Göta hovrätt, åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

245

länsstyrelser saint häradshövdingföreningen, uttalades anslutning till ett framkommet
förslag — varom mera nedan — om uppdelning av de nuvarande landsfiskalsuppgifterna
på två grupper av tjänstemän, av vilka den ena skulle syssla
uteslutande med polis- och åklagarverksamhet.

Förslaget att på sätt de sakkunniga ifrågasatt i medelstora städer förena
åklagarbefattningen med stadsfogdetjänsten avstyrktes av Svea och Göta hovrätter
samt flera rådhusrätter. Advokatsamfundet ansåg, att åklagarverksamheten
borde helt uppdragas åt ett tillräckligt antal rättsbildade statsåklagare,
som uteslutande ägnade sig åt denna verksamhet, med biträde för de enklaste
fallen. Även i andra yttranden gjordes gällande, att det vid underrätterna
borde finnas endast en kategori åklagare. Från flera håll påyrkades,
att landsfogdarna måtte bibehållas.

Det nyss nämnda förslaget att fördela de uppgifter, som nu ankomma på Lands landsfiskalerna,

på två grupper av tjänstemän hade framlagts av sedermera S({kkunniga.
presidenten K. Schlyter och landsfiskalen E. W. Ohlin, vilka av chefen för
socialdepartementet tillkallats för att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med utredning av frågan örn förbättrad utbildning i kriminaltekniskt
och andra hänseenden för landsfogdar och landsfiskaler samt rörande ändrade
behörighetsvillkor för sistnämnda befattningshavare. Med skrivelse den 21
januari 1929 framlade nämligen de sakkunniga ett förslag örn landsfiskalstjänsternas
uppdelning på två skilda befattningshavare, fiskaler och fogdar.

En närmare utveckling av sagda organisatoriska förslag lämnades av presidenten
Schlyter i en under våren 1929 till trycket befordrad uppsats: »Bör
i första instans finnas både över- och underåklagare?», vilken uppsats såsom
bilaga fogats till de tryckta yttrandena över ekonomisakkunnigas betänkande.
(Statens off. utredn. 1929:30 och 31 sid. 727—733.)

De sakkunniga avlämnade därefter med skrivelse den 6 december 1930 en
förberedande utredning angående omorganisation av landsfiskalsbefattningarna
m. m. (Statens off. utredn. 1930: 31.) I denna utredning utvecklade
de sakkunniga närmare förslaget att uppdela landsfiskalsgöromålen på två
grupper av befattningshavare, vilka skulle benämnas landsfiskaler och häradsfogdar.
Uppdelningen skulle i huvudsak ske efter den grunden, att fiskalerna
skulle omhänderha polis- och åklagarväsendet, under det att utsökningsväsendet,
däri inbegripet indrivning och redovisning av skatter och böter,
skulle övertagas av fogdarna. Till fogdarna borde enligt de sakkunnigas mening
kunna överföras även vissa allmänt administrativa uppgifter, vilka för
närvarande åvilade landsfiskalerna. Det förutsattes, att landsfiskalsdistrikten
skulle i huvudsak sammanfalla med domsagorna. Antalet distrikt skulle
sålunda komma att uppgå till omkring 119. De olägenheter, som uppkomme
därigenom att med en sådan indelning arbetsbördan bomme att bliva betydligt
varierande i de olika distrikten, beroende på domsagornas storlek, skulle undanröjas
därigenom att i distrikten anställdes ett lämpligt antal biträden med sådan
kompetens, att de kunde övertaga en del av landsfiskalernas uppgifter. Såsom
kompetenskrav för befordran till landsfiskalstjänst föreslogo de sakkunmka
juris kandidatexamen, genomgång av kriminalteknisk kurs samt minst 2 års

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

praktik såsom vikarie för landsfiskal eller rättsbilclat biträde å landsfiskalskontor,
därav 6 månader finge utbytas mot tjänstgöring å domarkansli. I städer
under landsrätt borde stadsfiskalen bibehålla sin nuvarande åtalsrätt, så
länge Iandsfiskalsbefattningen uppehölles av någon, som ej fyllde de nya kompetenskraven.
Det skulle sedermera ankomma på Kungl. Majit att efter hand
för varje särskilt fall förordna örn överflyttning av åtalsbefogenheten -— samt
eventuellt vissa andra stadsfiskalsgöromål — från stadsfiskal till domsagans
landsfiskal. I samband därmed skulle stadsfiskalstjänsten förändras till en
poliskommissariebefattning. Beträffande köpingsåklagarna skulle i regel en
överflyttning av åtalsrätten till landsfiskalerna genomföras samtidigt med att
de bibehölles såsom landsfiskalen underställda poliskommissarier.

Enligt de sakkunnigas mening borde förbud stadgas för landsfiskal att
uppträda såsom rättegångsombud eller biträde i enskilda mål i vidare mån än
att han kunde äga utan ersättning utföra målsägandes talan i brottmål, vari
han utförde åtalet, såvitt det kunde ske utan att därför särskild utredning från
hans sida vöre av nöden, att yrkesmässigt utöva verksamhet som praktiserande
jurist, att själv eller genom annan ombesörja förrättande av auktioner
samt att vara konkursförvaltare.

De sakkunniga höllö före, att de föreslagna fiskalerna efter organisationens
fullständiga genomförande skulle vara kompetenta att utföra alla åtal i första
instans och att för denna instans i framtiden alltså icke skulle erfordras några
särskilda, högre kvalificerade åklagare för de grövre brottmålen. Men mellan
underåklagarna och den högsta åklagarmyndigheten måste i en framtida organisation
uppenbarligen finnas en kategori överordnande åklagare med uppgift
bland annat att avgöra när underrätts utslag skulle överklagas samt att
utföra atalet i hovrätten. Pa dessa överåklagare borde enligt de sakkunnigas
mening även ankomma att hålla kontinuerlig uppsikt över det sätt, varpå underåklagarna
förvaltade sina ämbeten. Skulle det inträffa, att en underåklagares
arbetsbörda över hövan stegrades genom anhopning av svårare mål
och kunde erforderlig lättnad ej erhållas genom överflyttande på biträden av
åtals utförande i de enklare målen eller förekomme eljest anledning för en
överåklagare att själv övertaga ett eller annat större mål, borde han tydligen
äga befogenhet härtill. Innan det ännu vore avgjort, huruvida enligt processkommissionens
förslag skulle inrättas icke blott en kår av högre kvalificerade
statsåklagare vid underrätterna utan även särskilda åklagare vid hovrätterna,
eller måhända blott en enhetlig överåklagarkår skulle komma till stånd, syntes
det enligt de sakkunnigas mening vara för tidigt att vidtaga åtgärder för de
nuvarande landsfogdarnas avskaffande.

De sakkunniga betonade med styrka, att deras förslag icke närmast inginge
som ett led i förberedelserna till en rättegångsreform utan avsåge att
genomföra sådana trängande förbättringar i bestående ordning, som vore i sig
själva berättigade och alitsa borde genomföras vare sig någon processreform
komme till stånd eller ej. Så mycket hänsyn måste dock tydligen tagas till
den pågående utredningen angående en rättegångsreform, att icke åtgärder
föresloges, vilka skulle komma i strid med de principer, som efter vad man

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

247

kunde se, kunde antagas bliva ledande för processreformen. Enligt de sakkunnigas
uppfattning skulle de av dem föreslagna ändringarna icke komma i
strid med de linjer, som borde följas vid en blivande reform av åklagarväsendet
i dess helhet.

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden infordrats från länsstyrelserna i
samtliga län, vilka tillika anbefallts bland annat att angiva, huru länen lämpligen
kunde indelas i landsfiskals- och häradsfogdedistrikt i enlighet med
de i utredningen angivna riktlinjerna. Dessa yttranden ha ännu ej inkommit.

Uppdelning av hovrätterna.

Frågan örn delning av de nuvarande hovrätterna har varit uppe dels i de förslag
till en genomgripande reform av rättegångsväsendet, som vid olika tillfällen
framlagts, dels ock i samband med spörsmålet örn förstärkning av Svea hovrätts
arbetskrafter.

Redan den så kallade lagkommittén ifrågasatte i sitt år 1815 framlagda be- Lagkomtänkande
örn förändring av underdomstolarnas och hovrätternas antal och or- mi^n
ganisation — i samband med förslaget örn lagmansrätternas indragande — att
divisionerna i de dåvarande två hovrätterna, Svea och Göta hovrätter, skulle
utflyttas till särskilda orter och erhålla var och en sin, efter landskapens folkmängd
och vidd, avmätta domkrets. Som skäl för en dylik anordning framhöll
lagkommittén bland annat önskvärdheten av att hovrätterna bleve mera
tillgängliga för den rättssökande allmänheten samt att de vid underrätterna
tjänstgörande domaraspirantema sattes i tillfälle att någon tid årligen uppehålla
sig vid närmaste hovrätt, varigenom hovrätten ständigt skulle äga kännedom
örn dugligheten hos dem, som vore att använda till domargöromal i
orterna.

Förslaget örn hovrättsdivisionemas utflyttning upptogs icke av den så kallade ÄMre lag-^
äldre lagberedningen i dess år 1842 avgivna utlåtande angående domstolarnas isiaf
organisation m. m. Beredningen förordade i stället bibehållande av de — efter
inrättandet år 1821 av hovrätten över Skåne och Blekinge — tre hovrätterna.

Under de senare ståndsriksdagarna påyrkades flera gånger i motioner, att Biksdagarhovrätterna
måtte uppdelas och särskilt att en ny hovrätt måtte inrättas förna 1840-63.
Norrland. Motionerna föranledde dock ingen åtgärd.

Även nya lagberedningen motsatte sig i sitt år 1884 avgivna betänkande an- iSya laggående
rättegångsväsendets ombildning sönderstyckandet av hovrätterna i en ere^^^9en
mångfald mindre men föreslog en ökning av antalet hovrätter till fem, nämligen
— förutom nuvarande tre hovrätter — en ny hovrätt för västra Sverige
i Göteborg och en ny hovrätt i Norrland. Rörande de bada nya hovrätterna
yttrade beredningen i huvudsak följande:

»Sedan den äldre lagberedningens första yttrande avgavs, hava i åtskilliga
landsdelar inträtt förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel av den
beskaffenhet att en förändring även i hovrättsindelningen synes vara, örn ock
ej ur processuell synpunkt ovillkorligen nödig, dock i hög grad praktiskt lämplig
och gagnelig. Särskild uppmärksamhet förtjäna härvid de norrländska landskapen,
vilka erhållit en ständigt växande betydelse, som för ett halvt sekel

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sedan knappt kunde förutses. Det beroende i ekonomiskt avseende, vari såväl
städer som landsbygd på den tiden stodo till huvudstaden, har lämnat rum för
en självständigare ställning, och affärsrörelsens centrum är icke lika uteslutande,
som förr, befintligt i Stockholm. På sådan grund torde med allt skäl kunna
antagas att övervägande fördelar skulle uppstå för den löftesrika norrländska
bygden, därest även rättsskipningen i högre instans flyttades närmare affärslivets
nya huvudplatser.

Ur denna synpunkt föreställer sig beredningen, att frågan om inrättandet av
en särskild hovrätt för Norrland eller rättare sagt för de nordligaste länen bör
utan uppskov tagas under omprövning. Att Härnösand, som föreslagits till
den nya, hovrättens säte, på grund av sitt läge företrädesvis lämpar sig därtill,
synes ej vara tvivelaktigt.

Frågan om särskild hovrätts förläggande till Göteborg med en domkrets,
omfattande i främsta rummet de tre närmast belägna länen, är även högeligen
förtjänt av uppmärksamhet. Den synes vara av mycken betydelse icke endast
ur staden Göteborgs och den kringliggande bygdens intressen utan även för hela
den del av vårt land, vars affärsrörelse och sjöfart hava sin naturliga centralpunkt
i nämnda stad. Denna centralisering i förening med själva stadens hastiga
framåtskridande och utveckling till en åtminstone efter svenska förhållanden
stor stad gör det olämpligt, att en överrätt där saknas. Särdeles beaktansvärd
är den fördel att hos en överrätt, befintlig i en ort, där högst betydlig
sjöfart och handelsrörelse idkas, nödig tillgång till upplysningar av speciellt i
dessa hänseenden sakkunniga personer med lätthet kan i händelse av behov beredas
överrätten, vilket är av desto större vikt, örn särskilda handelsdomstolar
ej varda inrättade.»

Förstärkta Förstärkta lagberedningen biträdde i sitt år 1887 avgivna betänkande nya

ningen 1887. ^beredningens förslag i förevarande avseende. Fyra ledamöter av den förstärkta
beredningen voro dock så till vida av skiljaktig mening, att de funno en
tillökning i hovrätternas dåvarande antal med allenast en vara tillfyllest, och
ansågo den nya hovrätten böra förläggas till Norrland.

Riksdagen I anledning av ett förslag av Kungl. Majit vid 1896 års riksdag örn överflyttande
till Svea hovrätt av en division från Göta hovrätt, varigenom antalet
divisioner i Svea hovrätt skulle komma att uppgå till sju, väcktes i riksdagen
två motioner, i vilka hemställdes om avslag å propositionen och örn skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran örn utredning angående upprättande av en norrländsk
hovrätt. Riksdagen avslog emellertid motionerna och biföll Kungl. Maj :ts
förslag.

Riksdagen Vid 1904 års riksdag hemställdes ånyo i motioner, att frågan örn inrättande
av en norrländsk hovrätt måtte tagas under omprövning och att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning i ärendet. Motionärernas
förslag tillstyrktes av sammansatta stats- och lagutskottet men avslogs av
riksdagen.

Riksdagen Sedan genom beslut av 1917 års riksdag den från och med höstsessionen 1904
i Svea hovrätt inrättade åttonde, extra divisionen uppförts på ordinarie stat, beviljade
1920 års riksdag på Kungl. Majits förslag medel för beredande under
år 1921 av tillfällig förstärkning av hovrättens arbetskrafter med en nionde,
extra division. Då i statsverkspropositionen vid 1921 års riksdag anslag begärdes
för upprätthållande av samma division även under år 1922, väcktes inom
riksdagens båda kamrar likalydande motioner, nr 129 i första kammaren av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

249

herr Rosén m. fl., och nr 223 i andra kammaren av herr Vennerström m. fl., i
vilka motioner hemställdes om skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning
rörande inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen.

I yttrande över motionerna den 3 maj 1921 framhöll processkommissionen,
att enligt den rättegångsordning, som kommissionen tänkt sig, skulle vid överrätterna,
liksom vid underrätterna i största möjliga omfattning tillämpas grundsatserna
örn offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Härefter
yttrade kommissionen bland annat:

»Det rättegångsförfarande, som sålunda skulle användas i överrätterna, betingar
med nödvändighet, att de nuvarande överrätterna uppdelas på ett större
antal sådana. Enligt en i kommissionen uppgjord provisorisk indelningsplan,
som emellertid måste underkastas ytterligare prövning, skulle de bliva nio. Att
vid en sådan uppdelning landets fyra nordligaste län icke kunna komma att
fortfarande förbliva förlagda under överrätten i Stockholm är uppenbart. Den
nämnda provisoriska planen upptager en överrätt omfattande Västernorrlands
och Jämtlands län och en omfattande Västerbottens och Norrbottens län.

Då sålunda enligt de grunder, processkommissionen anser böra följas vid genomförande
av en rättegångsreform, under varje förhållande måste antagas, att
åtminstone en överrätt kommer att bliva förlagd inom ifrågavarande område,
kan hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt kommissionens uppfattning
icke lägga hinder i vägen för ett bifall till förslaget örn inrättande redan
nu av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, därest en sådan utbrytning i
övrigt skulle finnas lämplig. Av vikt är dock, att därvid den nya hovrätten
förlägges till sådan ort, som kan förväntas även under en ny rättegångsordning
bliva säte för en överrätt. Då den inom kommissionen uppgjorda indelningsplanen
endast är provisorisk, är kommissionen icke i stånd att förr än ytterligare
undersökningar ägt rum, avgiva bestämt yttrande var inom ifrågavarande
län överrätt eller överrätter lämpligen böra förläggas. Erinras må ock, att ett
sådant rättegångssätt som det kommissionen tänker sig tager vida större lokalutrymme
i anspråk än hovrätterna med den nuvarande proceduren behöva. Därest
icke en ny hovrätt kan provisoriskt inhysas i något nu tillgängligt hus utan
ny lokal skall hyggås, bör därför tillses, att tillräckligt utrymme erhålles, även
efter det en rättegångsreform enligt antydda linjer kommit till stånd.»

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 6,
bland annat följande:

»Som ett huvudsakligt skäl emot inrättandet av en hovrätt för Norrland har
anförts, att, då en allmän reform av vår rättegångsordning för närvarande är
under utarbetande, det ej vore välbetänkt att nu upprätta en ny hovrätt, vars
organisation med stor sannolikhet ej komme att under synnerligen lång tid bliva
beståndande. Detta skäl äger emellertid ej längre giltighet. Såsom av processkommissionens
ovan intagna yttrande framgår, kan nämligen hänsynen till
en blivande rättegångsreform enligt kommissionens uppfattning icke lägga
hinder i vägen för inrättandet redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste
länen.

En sådan åtgärd har, såsom i motionerna framhålles, befunnits önskvärd,
dels på grund av svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt administrera
ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels därför att rättsskipningen i Norrland
komme att lida av det långa avståndet till överdomstolen och dennas bristande
orientering i de säregna norrländska förhållandena. I förstnämnda hänseende
framhölls av sammansatta stats- och lagutskottet vid 1904 års riksdag,
att Svea hovrätts personal med den från och med den 1 oktober 1896 tillkomna

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sjunde divisionen nått en omfattning, som syntes icke lämpligen kunna ökas
utan att därigenom äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt
enhet i rättsskipningen å de olika avdelningarna. Den 1 september 1904 trädde
i verksamhet en åttonde extra division. Denna division blev från och med år
1918 ordinarie. Och sedan den 1 januari 1921 tjänstgör en nionde, extra division.

Att med den omfattning Svea hovrätt sålunda erhållit stora svårigheter måste
uppstå att på ett tillfredsställande sätt administrera densamma, synes utskottet
uppenbart. Dessa svårigheter, som påtalades redan efter sjunde divisionens
tillkomst, göra sig givetvis med än större styrka gällande för det närvarande,
då antalet divisioner i hovrätten ökats till nio. Särskilt vill utskottet framhålla,
hurusom den ledande och övervakande verksamhet, som enligt hovrätternas
arbetsordningar tillkommer presidenterna, i Svea hovrätt blir på grund av
det stora antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i avsevärd män försvårad,
varjämte hovrättsledamötemas möjlighet att erhålla tillräcklig kännedom
örn de i hovrätten tjänstgörande aspirantemas duglighet i hög grad inskränkes.

Då sålunda redan Svea hovrätts nuvarande storlek enligt utskottets mening
synes nödvändiggöra en delning av densamma, har utskottet saknat anledning
ingå på en närmare prövning av de skäl, som i övrigt anförts till stöd för den i
motionerna ifrågasatta åtgärden.»

Utskottet hemställde därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majt
anhålla, att Kungl. Majit måtte taga under omprövning frågan om inrättande
av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt, efter verkställd utredning,
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter skrivelse avläts den 4 juni
1921, nr 262.

Riksdagen Efter verkställd utredning framlade Kungl. Majit genom proposition, nr
19Z>. 108, fgr p922 års riksdag förslag till vissa lagändringar åsyftande att möjlig göra

inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. Enligt uttalande
av föredragande departementschefen borde den nya hovrätten förläggas till
Härnösand. I väckta motioner yrkades, att vid den fortsatta utredning, som
vore erforderlig, jämväl Sundsvall och Umeå måtte komma i fråga såsom förläggningsorter.

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 6,
att riksdagen visserligen i princip uttalat sig för inrättandet av en hovrätt i
Norrland redan före genomförandet av den blivande rättegångsreformen. Den
förebragta utredningen rörande såväl platsen för hovrättens förläggning som
kostnaderna för dess upprättande vore emellertid icke så fullständig, att utskottet
kunde taga ställning till den föreliggande frågan. Utskottet hemställde
därför, att riksdagen med avslag å propositionen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa förnyad utredning angående
inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen och därvid
särskilt låta utföra beräkning av de kostnader för statsverket, som genom
ett dylikt inrättande skulle föranledas.

Utskottets förslag godkändes av riksdagen, vars beslut anmäldes i skrivelse
den 12 maj 1922, nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

251

Från och med början av 1922 års höstsession tjänstgjorde i Svea hovrätt ytterligare
en extra, tionde, division.

Sedan den av riksdagen begärda utredningen verkställts, framlade Kungl.
Majit för 1923 års riksdag genom proposition, nr 120, förslag till de lagändringar,
som erfordrades för anordnande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen,
samt genom proposition, nr 121, förslag om anvisande för budgetåret 1923
—1924 av ett anslag för beredande av lokaler till en hovrätt förlagd i Härnösand.
I väckta motioner yrkades, dels att den nya hovrätten måtte förläggas
till Umeå, dels ock att hovrätten måtte provisoriskt förläggas till Sundsvall.

Sammansatta stats- och första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande,
nr 4, örn bifall till förstnämnda proposition. Jämväl den andra propositionen
tillstyrktes av utskottet, som i utlåtande, nr 5, anförde bland annat, att då riksdagen
år 1921 finge anses ha i princip uttalat sig för inrättandet av en hovrätt
i Norrland redan före genomförandet av en blivande rättegångsreform och
år 1922 vidhållit sin uppfattning därutinnan, syntes det icke vara erforderligt
att närmare ingå på de förut anförda skälen för utbrytande av ett par divisioner
från Svea hovrätt och dessas förläggande till något av de nordligaste länen.
.Vissa betänkligheter kunde givetvis alltjämt anföras mot den föreslagna åtgärden.
Utskottet funne emellertid, att fördelarna för rättsskipningen av Svea
hovrätts delning betydligt övervägde de därmed förenade olägenheterna. Nämnda
hovrätts storlek måste försvåra ledningen av densamma och motivera en
snar uppdelning därav på två självständiga domstolar. Den omständigheten,
att befolkningen i de nordligaste länen av såväl reella som vissa ideella hänsyn
betraktade det såsom ett intresse av synnerlig vikt, att en norrländsk hovrätt
komme till stånd, syntes även utgöra tillräcklig anledning för att staten skulle
ikläda sig de för förverkligandet av nämnda önskemål erforderliga kostnaderna.
Enligt utskottets mening syntes därför skäl icke föreligga att frånträda den av
riksdagen tidigare uttalade uppfattningen angående lämpligheten av att inrätta
en hovrätt för Norrland. I fråga örn förläggningsorten framhöll utskottet,
att de städer, som borde komma i fråga, vöre Umeå, Härnösand och Sundsvall.
Utskottet ansåg för sin del uppenbart, att Härnösand borde stå tillbaka
för de båda andra städerna. I valet mellan sistnämnda båda orter borde avgörandet
tillkomma Kungl. Majit. Enligt utskottets mening syntes emellertid
övervägande skäl tala för en förläggning till Umeå. Allenast under förutsättning,
att synnerligen bärande grunder kunde anföras för ett frånträdande
av denna uppfattning, borde valet utfalla till förmån för annan plats.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, i fråga örn utlåtandet nr 5
dock nied sådan ändring av motiveringen, att det skulle tillkomma Kungl. Majit
att under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter träffa ett
avgörande rörande platsen för hovrättens förläggning. Första kammaren avslog
däremot utskottets förslag. På grund härav förföll frågan.

Vid 1925 års riksdag yrkades i två motioner, att riksdagen måtte i skrivelse
hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa förnyad utredning angående
inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt för 1926 års

Riksdagen

1923.

Riksdagen

1925.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Processkommissionen
1926.

riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Första
lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 14, att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att
Kungl. Majit så nyligen som till 1923 års riksdag framlagt utredning angående
inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. En fullständig utredning
förelåge sålunda, och motionärerna hade icke anfört några sedermera tillkomna
omständigheter, som skulle kunna motivera en begäran från riksdagens
sida örn en förnyad utredning av samma fråga. — Utskottets hémställan bifölls
av riksdagen.

I sitt år 1926 framlagda betänkande anförde processkommissionen, att hovrätterna
enligt kommissionens förslag skulle vara appelldomstolar, vilka ägde
att pröva dit fullföljda mål i hela deras vidd och ej blott vissa sidor av målen.
Förfarandet därstädes borde vid berörda förhållande i huvudsak ordnas efter
muntlighetens och omedelbarhetens grundsatser. Detta medförde, att också hovrätterna
måste bliva lätt tillgängliga för allmänheten, så att icke inställelsen
där bleve förenad med alltför mycket besvär och kostnader. De nuvarande hovrätterna
bildade visserligen de naturliga anknytningspunkterna för en organisation
av överrätter med nämnda uppgift men de motsvarade ingalunda kravet
på att vara lätt tillgängliga. Det måste alltså vara en oavvislig uppgift för
rättegångsreformen att genomföra en förändring därutinnan så att nämnda krav
bleve tillfredsställt. En sådan förändring syntes kommissionen kunna försiggå
efter huvudsakligen två linjer. Härefter fortsatte kommissionen:

»I främsta rummet kommer ett återupptagande av förslaget om hovrätternas
fördelning på olika orter i fråga. Detta förslag, som under 1800-talet flera
gånger var aktuellt, och som i viss omfattning varit före även under de senaste
åren, har hittills kunnat avvisas med den invändningen, att med den nuvarande
skriftliga hovrättsproceduren avståndet till hovrätten är av ganska underordnad
betydelse. Blir rättegången inför domstolarna i andra instans till sina
huvuddrag förändrad i överensstämmelse med vad förut nämnts, uppstår en
helt annan situation. En muntlig procedur vid hovrätterna kan icke genomföras,
med mindre hovrätterna äro så förlagda, att den rättssökande allmänheten
får vida lättare att komma i omedelbar beröring med domstolen än nu är fallet.
Av ekonomiska och organisatoriska skäl kunna dock hovrätterna ej göras
allt för talrika. De äldsta förslagen i förevarande hänseende tänkte sig,
att varje hovrätt icke skulle innefatta mera än en dömande avdelning, vilket
efter nuvarande förhållanden skulle medföra, att antalet hovrätter bleve synnerligen
stort. Med en så stark uppdelning av hovrätterna skulle dock åtskilliga
olägenheter uppstå. Kostnaderna för så många hovrätter skulle bliva
stora. Den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer
av tvånget att under små förhållanden ståndigt samarbeta med samma lilla
krets av kolleger, skulle lätt göra sig gällande. En likformig rättstillämpning
är ock svårare att genomföra i ett flertal mindre hovrätter. Hovrätterna
skulle jämväl försämras såsom praktiska utbildningsanstalter för domare, i
vilket hänseende de nu spela en stor roll.

Vid övervägande av dessa synpunkter har processkommissionen antagit, att
den för våra förhållanden lämpligaste organisationen skulle ernås, örn hovrätternas
antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Med nio hovrätter tillgodoses
i möjligaste utsträckning önskemålet, att hovrätterna skola vara lätt tillgängliga.
Emellertid kan det ej bestridas, att några av dessa hovrätter med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

253

till arbetsbörda och sammansättning skulle bliva ganska svaga. Vill man
i högre grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon mindre uppoffring
i fråga örn vissa hovrätters tillgänglighet, låter sig ock en indelning
med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter bör man dock ej gå.»

Valde man det förra alternativet, borde enligt kommissionens förslag hovrätternas
förläggningsorter och jurisdiktionsområden lämpligen kunna bestämmas
så, att en hovrätt förlädes i Stockholm omfattande Stockholms stad och
län samt Uppsala, Södermanlands och Gotlands län, en hovrätt i Jönköping
omfattande Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län samt norra
delen av Kalmar län, en hovrätt i Karlskrona omfattande Kronobergs och
Blekinge län samt södra delen av Kalmar län, en hovrätt i Malmö omfattande
Kristianstads och Malmöhus län, en hovrätt i Göteborg omfattande
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, en hovrätt i örebro omfattande
Värmlands, örebro och Västmanlands län, en hovrätt i Gävle omfattande
Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller
Härnösand omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en
hovrätt i Umeå eller Luleå omfattande Västerbottens län och Norrbottens
län.

Ansåges detta antal för stort, syntes enligt kommissionens mening en minskning
lämpligast kunna genomföras så, att hovrätter icke inrättades i Karlskrona
eller Örebro. Dessa hovrätter skulle nämligen med hänsyn till arbetsbörda
och övriga förhållanden bliva de svagaste organisatoriska enheterna.
Deras områden kunde då uppdelas på angränsande hovrätters jurisdiktionsområden.
En indelning med sju hovrätter kunde då verkställas så, att en hovrätt
förlädes i Stockholm omfattande Stockholms stad och län samt Uppsala,
Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och örebro län, en hovrätt i Jönköping
omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och
Kalmar län, en hovrätt i Malmö omfattande Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län, en hovrätt i Göteborg omfattande Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, en hovrätt i Gävle omfattande Kopparbergs
och Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand
omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller
Luleå omfattande Västerbottens och Norrbottens län.

För att hovrätterna skulle kunna tjäna som organ för ett muntligt och omedelbart
rättegångsförfarande förordade kommissionen även upptagandet av en
inom nya lagberedningen framburen plan, att hovrätt under vissa förhållanden
skulle kunna sammanträda å annan ort inom domkretsen än där den hade sitt
säte. Alltefter omständigheterna kunde dessa hovrättssammanträden hållas å
vissa på förhand bestämda tider i form av regelbundna hovrättsting, eller när
behov yppade sig.

Märkas bör att enligt processkommissionens förslag hovrätt i viss utsträckning
skulle komma att tjänstgöra såsom första instans. Tvistemål skulle nämligen
kunna upptagas omedelbart i hovrätt, om parterna överenskommit, att
målet skulle anhängiggöras där. Dylik prorogationsrätt skulle emellertid vara
utesluten i vissa mål, bland andra mål, som rörde allenast penningar eller sa -

Yttranden
över process
kommissionens
förslag

Ekonomi sakkunniga.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dant, som kunde skattas i penningar, och där sakens värde ej uppginge till
1,500 kronor.

I de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena framhölls
■ allmänt, att en uppdelning av hovrätterna vore nödvändig för genomförande av
. muntlig procedur i andra instans. Däremot gjorde sig delade meningar gällande
rörande antalet hovrätter. Intagandet av ståndpunkt i denna fråga var
till stor del beroende på olika uppfattning örn den utsträckning i vilken muntlig
förhandling och omedelbar bevisupptagning borde förekomma i hovrätt liksom
örn lämpligheten av att hovrätterna delvis utövade sin verksamhet på ting
i orterna.

Svea hovrätt, som uttalade sig för periodiskt återkommande hovrättsting i
varje län, underströk kraftigt olägenheterna av en stark uppdelning av hovrätterna
samt ansåg ett reformerat förfarande ej behöva medföra annan ökning av
hovrätternas antal än att för de fyra norrländska länen inrättades en särskild
hovrätt och Svea hovrätt underginge en däremot svarande personalminskning.
Göta hovrätt, vilken avstyrkte hovrättstingen, var av samma mening beträffande
antalet hovrätter. Skiljaktiga meningar uttalades inom Svea hovrätt för sex
hovrätter, de tre nya lämpligen förlagda i Göteborg, örebro eller Gävle samt
Sundsvall, ävensom inom Göta hovrätt för sju hovrätter i huvudsaklig överensstämmelse
med processkommissionens förslag samt för fem hovrätter, därav en
för de nordliga delarna av landet. Skånska hovrätten uttalade att även örn förfarandet
i hovrätterna gestaltades så att muntlig förhandling där icke bleve
obligatorisk, en avsevärd uppdelning och utflyttning av de nuvarande hovrätterna
borde äga rum. Professorn Kallenberg, som utgick från att rättegångsväsendet
borde reformeras på bestående grund d. v. s. utan uppgivande av det
muntligt-protokollariska systemet, framhöll, att från denna utgångspunkt frågan
örn uppdelning av de nuvarande hovrätterna vore av långt mindre betydelse
än örn man ville hos oss införa den moderna muntliga processen. Spörsmålet
hade emellertid enligt hans mening aktuellt intresse och påkallade en lösning.
Häradshövdingföreningen yttrade, att ett förfarande med muntlig partsförhandling
och vittnesförhör i hovrätt uppenbarligen krävde inrättande av njm hovrätter,
men uttalade sig icke örn antalet. Advokatsamfundet framhöll betydelsen
av att det behövliga antalet hovrättsdivisioner i möjligaste mån sammanhölles
till någorlunda stora domstolar, örn möjligt borde tillses, att ingen hovrätt
komme att bestå av endast en division. Slutligen fann lagrådet angeläget att
betona, att man icke finge gå för långt i uppdelning av hovrätterna; på mindre
än två avdelningar syntes ingen hovrätt böra arbeta, i all synnerhet om det funnes
nödvändigt att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på
varje. Lagrådet ansåge icke osannolikt, att det skulle befinnas lämpligt att
stanna vid eller måhända till och med under det minimiantal av sju hovrätter,
som kommissionen nämnt. Med hovrätternas utflyttning kunde enligt lagrådets
mening uppenbarligen icke anstå till senare tidpunkt än genomförandet
av ett reformerat förfarande.

Ekonomisakkunniga utgingo vid sina beräkningar från processkommissionens
förslag med sju hovrätter, förlagda till Stockholm, Jönköping, Mal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

255

mö, Göteborg, Gävle, Sund sv all eller Härnösand samt
Umeå eller Luleå. För att tagas under övervägande verkställdes emellertid
en alternativ kostnadsberäkning för en indelning med allenast en hovrätt
för Norrland. Denna hovrätt borde enligt de sakkunnigas mening ej förläggas
sydligare än till Sundsvall.

Slutligen må nämnas, att enligt Kungl. Maj :ts beslut en av de extra divisionerna
i Svea hovrätt indragits från och med den 1 april 1929. Hovrätten arbetar
således nu på nio divisioner.

Meddelande av bestämmelser örn förberedande undersökning i brottmål,

häktning m. m.

Den i vårt land gällande straffprocessordningen vilar i stort sett på den till
grund för 1734 års lag liggande uppfattningen, att hela undersökningen i
brottmål ankommer på domstolen. Denna skall sålunda omhänderha även den
del av förfarandet, som i modern utländsk rätt är förlagd till en förberedande
undersökning. Bortsett från de knapphändiga reglerna i promulgationslagen
till strafflagen örn undersökning när någon utan veterligen föregången sjukdom
finnes ligga död samt örn husrannsakan efter tjuv och stulet gods, saknas
i vår rätt bestämmelser örn förberedande förfarande i brottmål. Beträffande
de i samband med brottmålsutredningen stående straffprocessuella tvångsmedlen
och deras handhavande finnas endast ofullständiga föreskrifter. I fråga
örn den för den enskilde mest ingripande formen av tvångsmedel, häktningen,
givas i nämnda promulgationslag vissa stadganden, och genom lagen den 2 juni
1922 örn tiden för företagande av rannsakning med häktad ha föreskrifter
meddelats i syfte att förkorta den tid, inom vilken häktad person skall ställas
inför domstol. Instituten anhållande, husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning
och beslag äro, örn man undantager föreskrifterna örn eftersökande
och återtagande av stulet gods samt vissa specialstadganden, i huvudsak icke
reglerade i lag.

Denna vår rätts ståndpunkt i fråga örn förundersökningen har emellertid
icke kunnat vidhållas. Hedan tidigt framträdde behov av en förberedelse.
Sålunda inskärptes genom kungl, brev den 18 oktober 1750, att de kronobetjänte,
som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, skulle,
innan tinget hölles, noga efterspana och göra sig underrättade örn alla dem,
som i målet kunde giva någon upplysning, och till det ändamålet låta dem
inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva uppskjutas.
Vad städerna angår, gåvos — särskilt beträffande de större städerna — föreskrifter
i ämnet speciellt för varje stad i sammanhang med reglering av polisväsendet
i staden. Sedermera ha i administrativ väg meddelats åtskilliga föreskrifter
huvudsakligen i instruktioner för åklagar- och polismyndigheter. Dessa
föreskrifter avsågo närmast att bestämma vem som skall verkställa förberedande
undersökning samt att säkerställa, att rannsakning med häktad snarast
möjligt kommer till stånd. I praxis har efter hand även utbildat sig ett undersökningsförfarande,
som regelmässigt kommer till användning i fråga örn de

Gällande

rätt.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Reform förslag''.

något grövre brotten. Denna förberedande undersökning utföres av åklagareller
polismyndighet. På landet, där åklagar- och polismyndighet äro förenade
hos samma person, skall den förberedande undersökningen verkställas,
beträffande grövre brott av landsfogden och i fråga örn mindre brott av landsfiskalen.
Emellertid torde i avsevärd omfattning landsfiskalerna omhänderha
undersökning jämväl rörande grövre brott. Undersökning kan ock verkställas
av länsstyrelsen, som är högsta polismyndighet för länet och tillika har att
utöva tillsyn över att begångna brott bliva lagligen beivrade. I ett antal större
städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande undersökningen
av polismyndigheten (polismästare, polisintendent), och åklagaren
(stadsfiskalen) får ej befattning med målet, förrän det av polismyndigheten
remitterats till domstolen. I Stockholm har emellertid, jämte det stadsfiskalernas
antal inskränkts från tre till två, vid polisen anställts två polisassessorer,
som dels leda förundersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra
såsom åklagare vid domstolen. I övriga städer utföres undersökningen i allmänhet
av stadsfiskalen, som vanligen är både åklagare och, under magistraten
eller ledamot därav, polischef eller polistjänsteman.

På åklagar- och polismyndigheterna ankommer det även att under den förberedande
utredningen besluta örn användande av tvångsmedel. Uttryckliga
bestämmelser äro väl givna allenast beträffande häktning, men i praxis vidtagas
jämväl andra tvångsåtgärder av nämnda myndigheter utan rättens bemyndigande
och utan att sådan åtgärd efteråt underställes rättens prövning.
Märkas bör, att anhållande i stor. utsträckning användes såsom förberedande
åtgärd för häktning. Särskilt i de större städerna plägar den som misstänkes
för brott till en början endast kvarhållas för att stå till förfogande vid förhör,
under vilken tid får anstå med beslutet i häktningsfrågan.

Den förberedande undersökning, som sålunda numera hos oss företages i alla
mål av något större vikt, har fått stor betydelse för målens behandling inför
rätten. Denna behandling kan väl alltjämt betecknas såsom en rannsakning,
som innefattar ett av ordföranden lett förhör med den tilltalade, vittnen och
andra. Men rannsakningen grundar sig väsentligen på det material, som åklagaren
med stöd av den förberedande undersökningen förebringar inför rätten,
och detta material kommer ofta i stor utsträckning att ligga till grund för
domen. Den förberedande undersökningen har dock i regel icke sådan fullständighet,
att en koncentrerad huvudförhandling inför rätten kan byggas därpå.
Detta är, vad beträffar häktade, ofta omöjligt redan av den anledningen,
att rannsakning med den häktade skall inom mycket kort tid efter häktningen
företagas av domstolen. Men även i andra mål förekommer det sällan, att hela
materialet är samlat, när målet instämmes till rätten. Handläggningen vid
domstolen måste därför ofta uppskjutas, och mellan rättssammanträdena få
alltså åklagaren och polisen fullständiga materialet, vilket, i den mån det blir
samlat, förebringas inför rätten.

Det har vid olika tillfällen framhållits, att bristen på legislativ reglering av
förundersökningen och tvångsmedlens användande borde avhjälpas, och förslag
till lagstiftningsåtgärder på detta område ha flera gånger förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

257

Härvid har understundom gjorts gällande, att dylika åtgärder borde vidtagas
utan samband med en allmän reform av vårt rättegångsväsen.

Redan i lagkommitténs oell lagberedningens förslag hade intagits stadgan- Lagbo mmit
den om undersökningar i brottmål samt om häktning, husrannsakan och andra beredningen.
tvångsmedel. Intet av dessa förslag ledde till lagstiftning, i ämnet, men i
huvudsak från desamma hämtade bestämmelser örn häktning och gripande kommo,
jämte 1734 års lags bestämmelser örn husrannsakan för eftersökande av
stulet gods, att inflyta i promulgationslagen till strafflagen.

Uti det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 framlagda förberedande utlå- Nya lagbetandet
örn rättegångsväsendets ombildning, vilket utlåtande innehöll plan för en *
fullständig rättegångsreform, gåvos utförliga regler angående såväl den för- betänkande
beredande undersökningen i brottmål som tvångsmedlens handhavande. I fråga
örn sättet för rättegångsreformens genomförande föreslog beredningen, att
reformen efter en på förhand fastställd plan måtte genomföras styckevis; att
sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas, gjordes
färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, trädde i kraft såsom gällande lag;
och att, först sedan sålunda en mycket betydande del af lagstiftningsarbetet
blivit på förhand undangjort och under tiden de återstående delarna undergått
den granskning eller förberedande behandling, som kunde anses lämplig,
alla de spridda delarna sammanfördes till ett organiskt helt uti ett fullständigt
kodifierat lagförslag, vars slutbehandling, såsom väsentligen underlättad
genom de föregående åtgärderna, vore förbunden med mindre svårigheter än
eljest. Bland de delar av det framlagda betänkandet, som enligt beredningens
mening utan svårighet kunde behandlas i en eller flera självständiga författningar,
nämnde beredningen även den del, som innefattade »jämte grunderna
för åtalsrätt och skadeståndstalan, åtskilliga såväl ur den allmänna rättssäkerhetens
synpunkt som för de enskilda medborgarnes personliga frihet och rättsskydd
ytterst viktiga bestämmelser örn häktning, reseförbud, frigivande mot
borgen, kropps- och husrannsakan, reglerna för det s. k. polisförhöret m. m.»

I enlighet med särskilt uppdrag utarbetade beredningen därefter ett på de Nya lagbei
ovannämnda utlåtande angivna grunderna byggt, den 26 november 1884
framlagt förslag till lag angående vissa bestämmelser örn rättegången i brott- lag om rättemål.
Nämnda förslag, som innehöll stadganden örn åtalsrätt och skadestånds- ^brottmål
talan, örn på åklagar- och polismyndigheter ankommande förberedande under- 1884 samt
sökning jämte i samband därmed stående hus- och kroppsrannsakan, kroppsbesiktning
m. m., ävensom om häktning och reseförbud samt kvarstad och äm- dagen 1886.
betsmans skiljande från utövning av ämbete, medan han står under tilltal,
blev, efter omarbetning i vissa delar, genom proposition, nr 5, förelagt 1886
års riksdag.

Lagutskottet, som i avgivet utlåtande, nr 53, tillstyrkte bifall till propositionen
med vissa i förslaget företagna mindre ändringar, anförde i berörda utlåtande,
bland annat:

»Vid en jämförelse mellan det nu föreliggande lagförslaget, å ena sidan,
och de för närvarande gällande lagbestämmelserna i förevarande ämnen med
den utveckling, de i tillämpningen erhållit, å andra sidan, finner man, att för Bihang

till riksdagens protokoll 1031. 1 saini. 07 käft. (Nr 80.) 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

slaget icke innehåller några väsentliga nyheter. De ämnen, vilka i förslaget behandlas,
stå också i ett så nära sammanhang med såväl domstolsorganisationen
som ock hela rättegångsförfarandet i brottmål, att det icke lärer varit möjligt
att vid deras utbrytande ur nya lagberedningens förslag till rättegångsväsendets
ombildning komma till ett annat resultat i avseende å omfattningen
av de nu föreslagna förändringarna. Vid sådant förhållande och då praxis på
ett sätt, varöver klagomål sällan försports, utfyllt de luckor, som onekligen
förefinnas i nu gällande lagstiftning, synes det kunna ifrågasättas, huruvida
icke med framläggandet av förevarande förslag kunnat anstå till dess det visat
sig, i vilken riktning det vidare arbetet på förbättringar i vår processlagstiftning
kommer att gå. Emellertid måste det å andra sidan erkännas vara principiellt
oriktigt att i så vidsträckt mån, som hittills varit fallet, åt domstolarnas
och övriga myndigheters praxis överlämna det närmare reglerandet av de
i föreliggande lagförslag behandlade förhållanden, vilka äro av en djupt ingripande
betydelse för de enskilda statsmedlemmamas frihet och välfärd. Då
härtill kommer, att förslaget i sin helhet, ej mindre i vad det endast utgör en
kodifikation av redan nu tillämpade rättsregler än även i de nya bestämmelser,
som däri meddelas, synes vara av en, med hänsyn till övriga nu bestående processuella
förhållanden, tillfredsställande beskaffenhet, lära de ovan antydda
omständigheterna icke böra utgöra hinder för dess antagande, även örn man
kan förutsätta, att dess innehåll i en icke alltför avlägsen framtid måste underkastas
förändringar i sammanhang med rättegångsväsendets fullständiga ordnande.
»

Justitie ombuds mannen 1900.

Riksdagen

1904.

Det framlagda förslaget antogs av första kammaren men blev av andra
kammaren avslaget. Även av förslagets motståndare framhölls emellertid
under diskussionen behovet av lagbestämmelser på dessa viktiga rättsområden,
och grunden till avslaget torde vara att söka i missnöje med vissa detaljer i
förslaget.

Den under debatten i andra kammaren uttalade förmodan, att lagförslaget
skulle komma igen örn ett eller annat år, gick visserligen icke i uppfyllelse, men
i framställningar från olika håll påpekades nödvändigheten av reformer i förslagets
syfte.

I sin till 1900 års riksdag avgivna ämbetsberättelse hemställde sålunda riksdagens
justitieombudsman, under framhållande av vikten av att domstol så
snart som möjligt sattes i tillfälle att pröva en häktningsåtgärds laglighet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade
att åstadkomma större skyndsamhet, än som rådde, beträffande för brott
häktade personers inställande inför domstol. Uti en inom andra kammaren
väckt motion, nr lil, framställde herr Staaff ett yrkande i samma syfte. Lagutskottet
föreslog i utlåtande, nr 13, avlåtandet av en skrivelse i ämnet, men
denna hemställan blev avslagen av riksdagen.

Justitieombudsmannen upprepade till 1904 års riksdag sin nyssnämnda framställning,
varjämte inom första kammaren herr Axel Gustaf Andersson i motion,
nr 16, och inom andra kammaren herr Segerdahl i motion, nr 29, framställde
yrkanden av i huvudsak enahanda innebörd. Med föranledande därav
anhöll riksdagen i skrivelse den 13 april 1904, nr 65, att Kungl. Majit täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, äg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

259

nade att åstadkomma större skyndsamhet, än då rådde, beträffande för brott
häktade personers inställande för domstol och företagande av fortsatt rannsakning
med dessa personer, därest sådan rannsakning erfordrades. I skrivelsen
framhölls, att riksdagen visserligen ansåge denna fråga ej kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt lösas utan i samband med en reform av den svenska
straffprocessen i dess helhet, men att, då en dylik reform icke kunde förväntas
komma till stånd inom den närmare framtiden, skäl saknades att i avvaktan
därpå undanskjuta genomförandet av sådana förändringar i straffprocesslagstiftningen,
som i likhet med de ifrågasatta allmänt erkändes behövliga och
önskvärda.

I framställning till 1910 års riksdag hemställde justitieombudsmannen,
under framhållande av vikten utav, å ena sidan, att rätten till hemmets okränkbarhet
såvitt möjligt värnades, å andra sidan, att denna rätt med hänsyn till
nödvändigheten av brottslingars efterspanande samt förbrytelsers uppdagande
och klarläggande måste underkastas inskränkningar, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla örn utarbetande och framläggande av förslag till lag med
bestämmelser angående när och av vem husrannsakan finge anställas samt örn
tillvägagångssättet vid husrannsakan. Med anledning därav anhöll riksdagen i
skrivelse den 4 mars 1910, nr 25 — rinder framhållande att utsikten inom en
mer eller mindre obestämd framtid till en reform av hela processordningen
icke syntes böra avhålla från partiella förbättringar av den gällande rätten, i
de delar sådana, av verkligt behov påkallade, lämpligen kunde genomföras —
att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
lag örn husrannsakan, i samband varmed regler borde givas örn kroppsrannsakan
och kroppsbesiktning; och kunde det enligt riksdagens mening icke undgås,
att frågorna örn vissa andra tvångsmedel såsom häktning och beslag i
samband därmed gjordes till föremål för granskning och bearbetning.

Uti vid samma års riksdag väckta motioner, inom första kammaren, nr 36,
av herr Löfgren samt inom andra kammaren, nr 146, av herr Branting m. fl.,
bragtes frågan om reglering av häktningsinstitutet på tal. I den förra motionen
yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit ville dels vidtaga de åtgärder, vartill Kungl. Majit med hänsyn
till vederbörande myndigheters förfaringssätt att för vissa orter förordna åklagare
med obegränsad åtals- och häktningsmyndighet kunde finna anledning,
samt eventuellt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet, dels ock taga under övervägande, huruvida och i vad mån, utan
ändring av gällande bestämmelser angående åklagarmyndigheternas organisation,
större trygghet i övrigt måtte kunna beredas samhället och den enskilde i
fråga om sagda myndigheters åtgärder för lagföring av grövre brott samt låta
utarbeta och för riksdagen framlägga de lagförslag, vilka i dylikt hänseende
kunde anses påkallade. I den senare motionen hemställdes, att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Majit måtte, utan avvaktan på en rättegångsreform, taga i
övervägande på vad sätt strafflagens bestämmelser om häktning måtto, till värnande
av den personliga friheten, kunna omarbetas, samt därom ävensom rörande
åklagarmaktens reformering för riksdagen framlägga erforderliga lag -

Riksdaaen

1910.

Motioner vid
1910 års
riksdag.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Motioner vid
1911 års
riksdag.

Riksdagen

1914.

förslag. På grund av att kamrarna stannade i olika beslut, kommo motionerna
icke att föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motioner av i huvudsak samma innebörd som de nyssberörda väcktes vid
1911 års riksdag, inom första kammaren, nr 47, av herr Löfgren samt inom
andra kammaren, nr 187, av herr Branting m. fl., men jämväl sistnämnda år
kom frågan att förfalla genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Sedan justitieombudsmannen i framställning till 1914 års senare riksdag
ånyo framhållit behovet av lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större
skyndsamhet i fråga örn inställande för häradsrätt av häktade personer, anhöll
riksdagen i skrivelse den 11 augusti 1914, nr 139, med åberopande av riksdagens
i skrivelser den 13 april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda hänseenden
uttalade önskemål, att Kungl. Maj :t täcktes, i ändamål att för tiden
intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till stånd i
görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser
rörande förundersökning och häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i dessa ämnen. Såsom stöd för
denna hemställan anförde riksdagen, bland annat:

»Utan tvivel är det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid, under
vilken häktad person har att avvakta inställelse inför domstol, så långt ske
kan förkortas; och de föreslagna åtgärderna skulle helt visst för ett avsevärt
antal tilltalade medföra en förkortning av den tid, som de nu måste tillbringa
i häkte.

Örn riksdagen emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens
förslag, så är det icke därför, att riksdagen underskattat vikten och betydelsen
av den förbättring, som genom antagande av samma förslag skulle vinnas,
utan därför att riksdagen till övervägande upptagit frågan, huruvida icke en
ny framställning till Eders Kungl. Majit i det ämne, som avses i 1904 års
riksdags skrivelse — örn en sådan framställning skall göras — lämpligen bör
åsyfta ett upptagande av det legislatur arbetet i ämnet i vidare omfattning
än som i riksdagsskrivelsen avses.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse
uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen
till bestämmelse angående den tid, inom vilken anmälan örn häktning skall
göras hos domstol, samt förkortning av den tid, inom vilken rannsakning jskall
av domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas. Enligt överståthållarämbetets
mening måste det ock i allmänhet anses, att såväl det allmännas som
den häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden, som röra
brottet, utredas och den bevisning, som finnes, samlas och ordnas, innan rannsakningen
av domstolen företages, varigenom just möjligheten av en snabb och
fullständig rannsakning i målet skulle främjas. -— I Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Malmöhus län yttrande över samma riksdagsskrivelse har uttalats
den mening, att frågorna, huruvida en för brott misstänkt person får
före häktningen tagas i förvar för den förberedande undersökningen, huru
länge han får för detta ändamål kvarhållas, varest han under tiden skall förvaras
och huru därunder skall med honom beträffande hans underhåll och i
andra avseenden förfaras, äro vida mera beaktansvärda än spörsmålet om tiden,
inom vilken anmälan örn häktningen skall göras hos domstolen. Jämväl
åtskilliga andra av de hörda myndigheterna hava uttalat sig för behovet av
reglering i lag av omförmälta s. k. anhallningsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

261

nämnda myndigheter, synas riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna synnerligt
beaktande. Härtill kommer, att, enligt riksdagens uppfattning, behovet
av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets befogenhet
i fråga örn häktning och andra i brottsefterforskningens och brottsutredningens
intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga rätten till
personlig frihet och skydd för hem och egendom framträder med alltjämt ökad
styrka. Å ena sidan har på detta område ömtåligheten för allt som kan få
sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser obundna godtycke i hög
grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på ett handlingskraftigt och framgångsrikt
ingripande till uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och
målens fullständiga utredande jämväl stigit. Behovet av tillräckligt vida,
men å andra sidan klart utstakade gränser för de med brottsrannsakning betrodda
myndigheternas makt och av betryggande former för deras verksamhet
har blivit alltmera kännbart både hos allmänheten och dessa myndigheter
själva.

Riksdagen vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga örn en annan vid
förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd, nämligen
husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens initiativ
avlåten skrivelse till Kungl. Majit uttalat sig för en lagreglering och
därvid jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp, nämligen kroppsrannsakan
och kroppsbesiktning, borde i sammanhang, därmed uppmärksammas
av lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid innevarande års första
riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits en av nuvarande ämbetsinnehavarens
företrädare till Kungl. Majit ingiven framställning i samma ämne,
varav inhämtas, att väl de flesta myndigheter, som över riksdagens nyssnämnda
skrivelse avgivit infordrat yttrande till Kungl. Majit, uttalat sig tillstyrkande,
men att emellertid från flera håll framställts invändningar mot en enstaka,
på de i skrivelsen omförmälda ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det
synes riksdagen, att jämväl berörda av riksdagen framförda önskemål säkrast
främjades genom att förorda, att förundersökning i brottmål och därvid .förekommande
ingrepp bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte
häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt riksdagens
uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma vore av
beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang med den allmänna
reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen, att en fullt tillfredsställande
ordning kan vinnas först i samband med omdaningen av brottmålsprocessen
i dess helhet och därmed i samband stående organisatoriska jefÖrmer
på domstols-, åtals- och polisväsendets område. Men detta gäller, såsom ock
i riksdagens förutnämnda skrivelse den 13 april 1904 erinras, redan örn de ylär
ifrågasatta begränsade reformer rörande häktningstid. Att.det däremot låter
sig göra att, i avvaktan på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta
partiet rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk
lösning av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, bley
redan för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då nya lagberedningen på
nådigt uppdrag utarbetade sitt förslag till lag örn vissa bestämmelser örn rättegång
i brottmål.»

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 9 oktober 1914 av riksdagens sistbe- Kungl.
rörda skrivelse anförde föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot, '' a?''
bland annat:

»Att nya bestämmelser uti ifrågavarande delar av vår straffprocessuella
lagstiftning äro av behovet påkallade, synes mig ställt utom allt tvivel, lik -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som jag också finner det önskligt, att man söker avhjälpa åtminstone de svåraste
bristerna i gällande rätt utan avvaktande av den allmänna processreform,
vars fullbordande först efter en ganska lång tid torde vara att vänta. Mera
tvivelaktigt synes det vara, vilken utsträckning en dylik provisorisk lagstiftning
bör erhålla. Det närmaste önskemålet synes visserligen vara att erhålla
någon ändring i nu gällande stadganden rörande tiden för häktade personers
inställande inför domstol. Härvid bör dock beaktas, att örn huvudvikten jämväl
i mera invecklade brottmål lägges på att under alla omständigheter, även
på bekostnad av förundersökningens grundlighet, påskynda häktade personers
inställande inför domstolen, en dylik anordning lätt kan förorsaka, att domstolen
måste giva parterna upprepade uppskov för komplettering av en bristfällig
förundersökning, varigenom nödig koncentration av domstolsförhandlingen
motverkas och häktningstiden, tvärtemot vad man åsyftat, kan komma
att förlängas. _ Vill man åter, med anslutning till en praxis, som fått allt
större utbredning, bereda åklagarmyndigheten möjlighet till närmare undersökning
i saken före domstolsförhandlingen, möta starka betänkligheter mot
att alltför mycket begränsa den föregående tiden för anskaffande av utredning
och bevisning. A andra sidan bör ej heller förbises, att för den händelse
förundersökningen göres vidlyftig och kräver längre tidsutdräkt, i stället
angelägenheten att därmed förbinda tillräckliga garantier för den allmänna
''rättssäkerheten och den enskildes rätt framträder så mycket starkare. Särskilt
av vikt blir det, att häktningsåtgärd, som vidtagits av underordnad administrativ
myndighet, utan uppskov underkastas prövning av domstol eller annan
kompetent myndighet, vars opartiskhet icke kan sättas i fråga. På grund
av nu anförda omständigheter synes det mig vara klart, att en reglering i lag
av häktningstidens längd i syfte att vinna en förkortning därav förutsätter,
att ståndpunkt intages till frågan örn förundersökningens ordnande i den ena
eller andra riktningen.

Vad därefter angår de bestämmelser, som riksdagen genom 1910 års skrivelse
påyrkat rörande hus- och kroppsrannsakan, lärer den ifrågasatta lagstiftningen
i detta ämne komma att påverkas av den ställning, som man anser
böra intagas till frågan örn de straffprocessuella tvångsmedlen överhuvud,
särskilt under förundersökningen. Då gällande lags stadganden härom äro
ytterst ofullständiga, torde det därför icke vara olämpligt att i detta sammanhang
söka närmare än vad nu är fallet reglera såväl vederbörande myndigheters
befogenhet som den enskildes rättigheter och skyldigheter med hänsyn
till pågående polisundersökning örn brott. Dit hör bland annat en utredning
om behovet av bestämmelser i lag om en från häktning skild, så kallad anhållningsrätt.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen är häktningsåtgärden det ur rättssäkerhetens
synpunkt viktigaste och på individens rättsställning mest ingripande.
Stadganden härom äro fördenskull av synnerlig betydelse och det är
ingalunda utan fog, som anmärkningar på skilda grunder framställts mot
häktningsbestämmmelsernas anordning enligt vår lag. Ett fullständigt avhjälpande
av dessa brister kan emellertid säkerligen icke vinnas genom någon
från en allmän processreform fristående behandling av detta ämne. Beträffande
särskilt bestämmelserna rörande de fall, i vilka häktning skall eller får
företagas, synes det icke påkallat att för närvarande föreslå ändring. Då
riksdagen genom sin skrivelse den 11 augusti 1914 anhållit om utredning och
förslag rörande nya häktningsbestämmelser. torde en behandling av ämnet i
hela dess vidd icke heller hava åsyftats. Vad riksdagen nu velat vinna har
uppenbarligen i. första rummet varit att få de nu berörda önskemålen nm kortare
häktningstid och mera tillfredsställande former för polisundersökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

263

och därmed förbundna åtgärder fyllda. Men vidare torde riksdagens uttalanden
örn önskvärdheten att erhålla närmare bestämmelser angående åtalsoch
polismyndighets befogenhet i fråga örn häktning få anses innefatta ett
beaktande av det länge erkända behovet av betryggande regler rörande de
underordnade administrativa myndigheter, vilka äga att verkställa häktning
och dessas kompetens. Sistberörda fråga, som redan blivit föremål för övervägande
inom civildepartementet vid utredningen örn det framtida anordnandet
av fögderiförvaltningen, synes jämväl i nu förevarande sammanhang böra
tagas under omprövning.»

Härefter begärde och erhöll departementschefen bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid utredning av Hagan
om ny lagstiftning rörande förundersökning och häktning i brottmål ävensom
vid uppgörande av de lagförslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Även uti vid 1917 års riksdag väckta motioner, inom första kammaren ax Motioner vid
herr Ström, nr 85, samt inom andra kammaren av herr Lindhagen, nr 74, riksdag. ■
och av herr Winberg m. fl., nr 237, hemställdes örn skrivelser till Kungl. Majit
med begäran örn, bland annat, reformering av gällande bestämmelser angående
häktning, i syfte att den personliga friheten måtte bättre tryggas. Motionerna
föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

De av chefen för justitiedepartementet jämlikt den 9 oktober 1914 erhållet
bemyndigande tillkallade sakkunniga utarbetade emellertid ett utkast till lag utkast 1919.
angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följdförfattningar.
Detta utkast avsåg att fullständigt reglera förundersökningen
och de straffprocessuella tvångsmedlen.

Sedan utkastet under våren 1919 överarbetats samt yttranden över detsamma
inhämtats från ett flertal myndigheter, anmäldes ärendet inför Kungl. 19%).
Majit den 27 februari 1920, därvid departementschefen, statsrådet Löfgren, anförde,
bland annat:

»Vad nu först angår den på olika håll dryftade frågan, huruvida en partiell
lagstiftning rörande förundersökning i brottmål och häktning m. m. bör redan
nu komma till stånd och således utan samband med den allmänna reformen av
rättegången i brottmål, delar jag riksdagens i förut nämnda skrivelse år 1914
uttalade uppfattning både örn det omedelbara behovet av en dylik lagstiftning
och om lämpligheten att utbryta nu ifrågavarande parti till särskild behandling
före genomförandet av den allmänna reformen. De rådande^ förhållandena
på det område, som den partiella reformen skulle omfatta, äro långt ifrån tillfredsställande.
Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare
möjlighet till en viss smidighet i tillvägagångssättet och kanske även
någon gång i fall, där myndigheternas befogenheter ej äro genom långvarig
praxis fullt stadgade, en viss återhållsamhet, vid ingripande mot den enskilde
medborgaren. Men de fördelar, som ibland vinnas genom en dylik friare ställning
för samhällets organ, såvitt den begagnas med gott omdöme och av dugliga
och för sin uppgift intresserade män, torde man dock på ett område, som
det förevarande böra offra för den större trygghet för den enskilde, som vinnes
genom i lag, så långt sig göra låter, noga utstakade gränser för tjänstemännens
befogenheter och den enskildes skyldigheter. I riksdagens omförmälda
skrivelse har med rätta antytts vikten av att särskilt på detta område icke allt
för stort utrymme lämnats åt en fri utbildning av praxis, som med hänsyn

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ProccssIcommissionen
1920.

till mängden av därvid verksamma tjänstemän oell olikheten i deras utbildning
och ställning mäste bliva högst ojämn och ej sällan beroende av vederbörande
tjänstemans allmänna läggning och lynne. Å andra sidan har, såsom
riksdagen jämväl papekat, behovet av ett handlingskraftigt och framgångsrikt
ingripande till uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och målens
fullständiga utredande genom polis- och åklagarmyndigheterna blivit allt
större. Att under sådana förhållanden alltjämt underlåta att i lag fastslå de
allmänna skyldigheter, som i nämnda avseenden åligga polis- och åklagarmyndigheterna,
eller dröja med att uttryckligen bestämma de medel, som samhället
vill anförtro åt dessa myndigheter för fullgörande av deras värv. synes så mycket
mindre tillrådligt, som på sina hall de i hög grad ökade göromålen inom
annan dem åliggande tjänsteverksamhet lätteligen kunna anföras till ursäkt
för underlåtenheten att vidtaga åtgärder, som icke äro uttryckligen föreskrivna.

Att företaga en partiell reform inom detta område synes mig ock vara
mindre vanskligt än inom övriga delar av straffprocessen. Reglerna för domstolsförfarandet
i brottmål, å ena sidan, och för efterforskningen och polisundersökningen,
a den andra, hava, för att tillhöra en sammanhängande lagstiftning,
jämförelsevis litet gemensamt, i synnerhet örn man, såsom i vårt
land hittills varit fallet och som enligt min mening även bör ske vid den nu
ifrågasatta provisoriska regleringen, ej vid målets förberedelse på undersökningsstadiet
påkallar rättens medverkan och därmed följande domstolsförfarande.
En så beskaffad reform av förundersökningen och vad därmed har
sammanhang kräver i och för sig ingen förändring i vårt nuvarande förfarande
inför domstolen.

Återstår då frågan huruvida, även frånsett det omedelbara behovet av ifrågavarande
reform och möjligheten att genomföra densamma utan att rubba
rättegångsförfarandet i övrigt, det kan anses lämpligt att upptaga en lagstiftningsfråga
av denna vidd före den blivande processreformen. Därvidlag
synes mig uppenbart, att de nu ifrågasatta ändringarna långt ifrån att bliva
till hinder för den stora reformen, vars fullbordan för övrigt ännu står i vida
fältet, tvärtom kunna medföra vissa verkningar av stort gagn för densamma.
En ofrånkomlig förutsättning för varje modernt rättegångsförfarande i brottmål
är en omsorgsfull förberedelse av förhandlingen inför domstolen. För
en dylik förberedelse kräves åter en duglig och intresserad polis- och åklagarkår.
En sådan kår skakas icke ur ärmen, dess utbildning kräver en betydande
tid. Får det nuvarande tillvägagångssättet vid polisens och åklagarnas förberedelse
av brottmålen fortgå, till dess rättegångsreformen skall träda ut i
livet, är fara värt, att denna på en av de viktigaste punkterna kommer att
kämpa med stora — och onödiga — svårigheter av brist på erforderliga krafter
bland dem, som kunna tagas i anspråk för kriminalpolis- och åklagarverksamheten.
»

Enligt hemställan av departementschefen inhämtades därefter lagrådets
yttrande över förslag till lagar i ämnet, vilka utarbetats på grundval av nyssnämnda
utkast.

Sedan processkommissionen anbefallts att inkomma med yttrande, huruvida,
med hänsyn till det i kommissionen pågående arbetet beträffande straffprocessen,
betänkligheter kunde anses förefinnas mot upphöjande till lag av de
uppgjorda förslagen, anförde kommissionen i skrivelse den 28 december 1920
bland annat följande:

»I första kapitlet av det föreliggande förslaget upptagas föreskrifter örn en
förundersökning under namn av polisundersökning.

Kungl. Maurts proposition nr SO.

''2Gb

Vad beträffar en modern anordning av en sådan förundersökning, strävar
man efter att noga avväga reglerna så, att å ena sidan den å statens vägnar
för brotts beivrande verksamme funktionärens uppgift icke försvåras men att å
andra sidan även den misstänktes behöriga intressen icke åsidosättas. I främmande
länder är en sådan undersökning vanligen anförtrodd antingen åt en förhörsdomare
eller åt åklagaren. Processkommissionen har ej fattat bestämd
ståndpunkt i fråga härom men är benägen tro, att förundersökningen bör ledas
av åklagaren. Men en nödvändig förutsättning därför är att de åklagare, som
skola betros därmed, äro väl kvalificerade. Kommissionen har tänkt sig att
ifrågavarande funktioner skulle tillkomma statsåklagare, vilka skulle hava
samma kompetens som domare och intaga en med dem nära jämförlig ställning.

En förberedande utredning, som åsyftar att möjliggöra en koncentrerad
muntlig huvudförhandling, kan givetvis komma att taga längre tid i anspråk
än förberedelsen för en rättegång, där man har att räkna med uppskov nied
huvudförhandlingen. Och likaledes måste för att förberedelsen skall bliva
fullt effektiv åt ledaren av densamma givas tämligen vittgående befogenheter,
vilka ej äro i samma grad nödvändiga med en rättegångsordning sådan som vår
nuvarande. Båda dessa konsekvenser av den muntliga rättegången medföra
emellertid, att det ligger en särskild vikt uppå att skydda den enskildes intressen
under förberedelsen. Även där denna tillkommer åklagaren, är det
därför givet, att lagstiftaren i en på ett eller annat sätt anordnad och i större
eller mindre grad under förberedelsen utövad kontroll från domarens sida söker
en garanti mot ett mindre omdömesgillt handhavande av åklagarens befogenheter.
En garanti mot obehörig inverkan av en till den tilltalades nackdel ensidigt
ledd förundersökning ligger ock däri, att allt materialet skall omedelbart
framläggas för domstolen under en ackusatorisk, muntlig och offentlig huvudförhandling
och domen grundas allenast på det sålunda framkomna materialet.
Av parternas ställning i processen följer vidare, att förundersökningen ej får
begränsas till att undersökningsförrättaren samlar utredning; den misstänkte
måste ock få tillfälle att dels förebringa omständigheter, som kunna föranleda
att åtal icke anställes, dels ock förbereda sitt försvar vid en eventuell huvudförhandling.
För sådant ändamål bör han bland annat äga anlita biträde av
sakkunnig person redan innan åtal anhängiggjorts.

Enligt vår nu gällande processordning utgör domstolens rannsakning icke
blott en motsvarighet till den muntliga huvudförhandlingen i modern utländsk
straffprocess, den omfattar ock en stor del av vad i den utländska processen är
förlagt till förundersökningen. Att vinna en modern gestaltning av processen
genom införande av en förundersökning enligt utländskt mönster utan att förfarandet
inför domstolen samtidigt ombildas är tydligen icke möjligt. Vi sakna
den förutsättning, som ligger i huvudförhandlingens anordning. Och vi ha
heller icke en åklagarepersonal, åt vilken kunna anförtros de viktiga och grannlaga
funktioner, som tillkomma ledaren av en efter moderna principer anordnad
förundersökning. Det har väl också knappast varit meningen, att det framlagda
förslaget .skulle hava en sådan karaktär. Men att nu, då hela processlagstiftningen
är under omarbetning, uti ifrågavarande synnerligen viktiga del av processen
tillskapa en ny ingående lagstiftning, synes icke lämpligt. Då förslaget
på centrala punkter avviker från de principer, som enligt processkommissionens
mening böra vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen,
skulle detsamma icke föra processlagstiftningen framåt i den riktning, vari en
nydaning enligt kommissionens mening bör gå.

Något tvingande behov till reglering av ifrågavarande förhållanden utan
samband med förfarandet i dess helhet synes icke heller förefinnas. I praxis
har blivit vanligt, att åklagare- och polismyndigheter till utredning angående
brott företaga polisundersökning, därvid förhör hålles med såväl (leii för brott

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

misstänkte som andra personer. Vid denna praxis synes kunna få bero, till dess
en ny lagstiftning kan komma till stånd. Även örn denna åsikt godkännes,
kan det dock ifrågasättas att från förslaget upptaga vad det innehåller om rätt
för undersökningsledare att under viss kortare tid för förhör kvarhålla misstänkt
utan att han häktas. Det kan onekligen ej sällan vara förmånligt att så
förfares; och det brukas även i praxis, ehuru utan stöd av lag. Regler härom
kunna givas i sammanhang med reglerna om häktning.

Förslagets bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhänger stå
icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena angående
polisundersökning, och deras innehåll är ej heller sådant, att större betänklighet
mot deras antagande kan med hänsyn till arbetet på den nya rättegångsordningen
göras gällande. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen
å ifrågavarande område ej synes i tillämpningen behöva medföra allvarligare
olägenheter och frågan i hela sin vidd givetvis måste upptagas till behandling
vid utarbetandet av en ny rättegångsordning, kan det ifrågasättas, örn det är
skäl att nu företaga en fullständig revision av dessa regler, eller örn man icke
hellre bör inskränka sig till mindre ändringar i den gällande lagstiftningen,
i vilket hänseende främst synas böra ifrågakomma regler örn någon förkortning
av den tid, inom vilken å landet häktad skall inställas till rannsakning,
skyldighet för den som häktat att omedelbart göra anmälan därom till
domstolen samt möjlighet att draga fråga örn häktning under prövning av en
häktningsdomare.

Om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning
finnas nu nästan icke några bestämmelser. Detta är påtagligen en
kännbar brist i lagstiftningen. Mot en reglering av dessa förhållanden utan
samband med en reform av straffprocessen i övrigt synes med hänsyn till arbetet
på den allmänna rättegångsreformen betänklighet icke möta.»

Justitie ombuds mannen 1921.

Proposition
och motion
1922.

De till lagrådet remitterade förslagen blevo icke framlagda för riksdagen.

I skrivelse den 11 oktober 1921 upptog justitieombudsmannen ånyo frågan
örn behovet av bestämmelser till undvikande av dröjsmål med häktad persons
ställande inför domstol. Därvid framhöll justitieombudsmannen bland annat,
att ett studium av nyssnämnda förslag till lag angående polisundersökning i
brottmål samt häktning m. m. syntes giva vid handen, att en effektiv tillämpning
av nämnda lagstiftning skulle förutsätta en betydande omorganisation av
polis- och åklagarväsendet. En sådan kunde icke i längden undvaras. Men
skulle en lagstiftning örn förundersökning m. m. för sitt följdriktiga handhavande
medföra en ökning i vederbörande befattningshavares antal eller eljest
föranleda till nya utgifter, syntes det vara tvivelaktigt, om den brydsamma tiden
tilläte genomförandet i praktiken av en sådan lagstiftning. Med att allenast
hava den på papperet vore ej mycket vunnet. Däremot borde det låta sig
göra att — oberoende av en allmän reform av straffprocessen och utan att avvakta
genomförandet av den vidlyftiga lagstiftningen örn förundersökning •—
meddela bestämmelser till häktningstidens förkortande.

Genom proposition, nr 28, framlade därefter Kungl. Majit för 1922 års riksdag
förslag till lag örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Förslaget
avsåg att förhindra allt för långa dröjsmål med häktade personers ställande
inför domstol, att förkorta tiden mellan rannsakningarna samt att ålägga
den häktande myndigheten att omedelbart hos vederbörande göra anmälan örn
företagen häktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

267

Vid samma riksdag hemställde herr Löfgren i en inom första kammaren
väckt motion, nr 80, att riksdagen måtte antaga på grundval av 1919 års utkast
upprättade förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt
häktning m. m. ävensom i samband därmed stående författningar, vilka avsågo
en fullständig reglering av förundersökningen och handhavandet av
tvångsmedlen.

Första lagutskottet hemställde i avgivet betänkande, nr 20, att såväl propositionen
som motionen måtte av riksdagen lämnas utan bifall, men förordade
tillika, att riksdagen, under åberopande av riksdagens i skrivelser den 13 april
1904, den 4 mars 1910 och den 11 augusti 1914 i särskilda avseenden uttalade
önskemål, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes,
i ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde
komma till stånd i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga
bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband
därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning angående
dessa delar av straffprocessen ävensom, därest så skulle befinnas erforderligt,
angående andra därmed sammanhängande ämnen.

Till stöd för sistnämnda hemställan anförde utskottet i huvudsak följande:

»Ehuru utskottet finner sig icke kunna tillstyrka bifall till någotdera av de
föreliggande förslagen, kan utskottet icke frånträda den av riksdagen vid olika
tillfällen uttalade meningen, att nu ifrågavarande ämnen böra upptagas till
legislativ behandling utan att uppskjutas i avbidan på den blivande omgestaltningen
av vår straffprocess i dess helhet. En reglering i lag av dessa för såväl
samhället som den enskilde medborgaren viktiga rättsområden måste anses
av behovet påkallad och bör icke undanskjutas i avvaktan på en reform av
hela straffprocessordningen, vilken reform, även örn denna del av processen
utbrytes och behandlas särskilt, sannolikt först efter en längre tid kan vara
genomförd. En omläggning efter nya principer av rättegångsordningen i brottmål
torde nämligen förutsätta en omreglering också av domstolsorganisationen,
och att ett utförande av en dylik omreglering tager en betydande tid i anspråk,
ligger i öppen dag.

Av nu anförda skäl och enär utskottet icke finner anledning frångå den av
riksdagen senast år 1914 hävdade uppfattningen, att det väl låter sig göra att,
i avvaktan på en allmännare reform av straffprocessen, till särskild behandling
utbryta partiet rörande förundersökningen och de i samband därmed stående
tvångsmedlen, vill utskottet förorda, att en sådan provisorisk lösning av
förevarande reformproblem snarast möjligt måtte åvägabringas. Därmed vill
utskottet icke hava sagt, att denna partiella lagstiftning måste begränsas till
nyssnämnda ämnen. Skulle det under arbetets fortgång visa sig erforderligt,
att för genomförandet av dessa partiella reformer jämväl andra, närbelägna
rättsområden i lag regleras, kunna givetvis även dessa upptagas till legislativ
behandling. Därest det mot utskottets förmodan skulle ådagaläggas, att en
reglering av förundersökningen och tvångsmedlens handhavande icke skulle
fördröjas genom att densamma upptages till behandling i samband med reformen
av hela rättegångsordningen i brottmål, bör uppenbarligen någon utbrytning
av berörda delar icke äga rum.»

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Jacob Larsson
m. fl., vilka ansågo, att utskottet bort under avstyrkande av motionen hemstäl -

268

Kungl. Majlis proposition nr 80.

la om bifall till Kungl. Maurts förslag. Reservanterna gjorde gällande, att
utskottets yttrande angående motionen bort vara av följande lydelse:

»De av herr Löfgren motionsvis framburna lagförslagen stå onekligen i
huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, vilka riksdagen i skrivelsen
den 11 augusti 1914, nr 139, uppdragit för den av riksdagen då begärda legislativ
regleringen av ifrågavarande rättsområden. Med allt erkännande av
det arbete, som nedlagts på försöket att lösa den ingalunda lätta uppgiften, finner
utskottet sig likväl icke kunna i frågans nuvarande läge förorda bifall till
motionen.

På sätt såväl lagrådet i sitt år 1920 avgivna yttrande som justitieombudsmannen
i skrivelse den 11 oktober 1921 erinrat, lär det icke kunna antagas, att
polis- och åklagarmyndigheterna i allmänhet äga de förutsättningar med avseende
på utbildning och kompetens, vilka måste anses nödiga, örn de nya uppgifter,
som komme att åläggas dem, skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
fyllas. En betydande omorganisation av polis- och åklagarväsendet torde därför
bliva nödvändig för en effektiv och ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande
tillämpning av eventuell lagstiftning örn på dessa myndigheter ankommande
förundersökning i brottmål. Redan av detta skäl kan, enligt utskottets
mening, en dylik lagstiftning icke under nuvarande förhållanden anses tillrådlig.

Mot ett lagligt reglerande av polisundersökning i brottmål i enlighet med
motionärens förslag resa sig emellertid även andra betänkligheter av mera
principiell innebörd. Motionärens förslag bygger, liksom riksdagens skrivelse
i ämnet den 11 augusti 1914, på den förutsättningen, att utan samband med''
en reform av processordningen i brottmål ett lagligt reglerande av förundersökning
i sådana mål borde genomföras. Riktigheten av denna uppfattning har
dock blivit uti åtskilliga auktoritativa yttranden starkt ifrågasatt. Sålunda
har Svea hovrätt i yttrande över det lagutkast, som legat till grund för motionärens
nu framburna förslag, anmärkt, att genom den avsedda utbildningen av
förundersökningen karaktären av domstolens brottmålsbehandling komme att
förändras. Hovrätten ifrågasatte därför, huruvida det kunde finnas lämpligt
att lagstifta angående förundersökningen utan samtidigt upptagande av frågan
örn behandlingen inför domstol. Samma uppfattning återfinnes även i processkommissionens
skrivelse den 28 december 1920; och utskottet vill ytterligare
understryka vad processkommissionen yttrar örn omöjligheten av att vinna en
modern gestaltning av processen genom införande av en förundersökning enligt
utländskt mönster utan samtidigt ombildande av förfarandet inför domstol.
Då vidare processkommissionen framhållit, att det förslag, som i motionen avses,
på centrala punkter avveke från de principer, som enligt kommissionens
mening borde vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen,
synas tillräckligt starka skäl tala emot, att riksdagen nu skulle inlåta sig på
en lagstiftning i motionens syfte.

Det avgörande motivet ej mindre för motionärens nu väckta förslag än även
för riksdagens i skrivelsen den 11 augusti 1914 gjorda hemställan om lagstiftning
på ifrågavarande rättsområde har uppenbarligen varit hänsyn till den avsevärt
långa tid, som väntades komma att förflyta, innan en ny allmän rättegångsordning
i brottmål kunde komma till stånd, och angelägenheten av att,
intill dess så komme att ske, hithörande förhållanden bleve genom provisorisk
lagstiftning reglerade. Vikten av detta motiv torde icke kunna underkännas.
Inom utskottet har ock blivit ifrågasatt, att riksdagen borde i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke
processkommissionens arbete kunde så anordnas, att ett förslag rörande rättegången
i brottmål skulle utan avbidan på reform av civilprocessordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

269

kunna snarast möjligt komma under riksdagens prövning. Ett i sådant syfte
framkommet yrkande kunde dock icke vinna erforderlig anslutning inom utskottet.
Emellertid torde, efter vad under liand meddelats utskottet, det numera
förefinnas utsikt, att förslag till lösning av denna fråga i nu angivna riktning
skulle från processkommissionens sida kunna förväntas föreligga inom
loppet av två eller tre år. Vid sådant förhållande och då denna väg till en lösning
av förevarande fråga utan tvivel får anses vara den rätta, synes tillräcklig
anledning saknas för riksdagen att nu påkalla ytterligare åtgärder för en
provisorisk lagstiftning i den omfattning, som avsågs med riksdagens skrivelse
den 11 augusti 1914.»

Riksdagen biföll reservationen. I överensstämmelse med riksdagens beslut
utfärdades den 2 juni 1922 lag om tiden för företagande av rannsakning med
häktad, vilken lag med vissa däri genom lagen den G juni 1924 vidtagna ändringar
ännu är gällande.

Processkommissionen, som i sitt förslag upptagit bestämmelser angående för- Processberedande
undersökning i brottmål och rörande straffprocessuella tvångsmedel, sio°™™
har icke berört frågan, huruvida detta område kunde eller borde upptagas till
särskild reglering i lag. Däremot har lagrådet i sitt yttrande över processkommissionens
förslag uttalat, att en provisorisk reglering av förundersökningen
i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte eller åtalade
syntes kunna vidtagas.

Meddelande av bestämmelser rörande muntligt och koncentrerat förfarande

i tvistemål.

Under de senaste åren har man vid vissa av landets underrätter sökt att genom
åtgärder inom den nuvarande lagstiftningens ram ernå ett i huvudsak
muntligt och koncentrerat förfarande. Särskild uppmärksamhet tilldrogo sig
de åtgärder i detta syfte, som på initiativ av häradshövdingen, numera presidenten
K. Schlyter vidtogos i Askims m. fl. härads domsaga. En redogörelse
för dessa åtgärder lämnades av Schlyter i ett den 3 oktober 1924 inför
juristföreningen i Stockholm hållet föredrag över ämnet »Processreformer utan
lagändring». Häri redogjorde Schlyter till en början för vissa organisatoriska
förändringar, som vidtagits i domsagan, innebärande bland annat, att tingssammanträden
hölles praktiskt taget en gång i veckan samt att viss uppdelning
av ordförandeskapet å sammanträdena genomförts mellan häradshövdingen,
biträdande domaren och förste notarien. Rörande de grundsatser, som
tillämpades i fråga om förfarandet, anförde Schlyter i huvudsak följande:

Varje stämningsansökning, som ingåves å domsagans kansli, granskades för
utrönande, huruvida innehållet vore så fullständigt, att det kunde läggas till
grund för målets behandling. Beträffande stämningsansökning i vanligt kravmål
tillsåges särskilt, att den angåve grunden för fordringen och tiden för dess
tillkomst på sådant sätt, att tredskodom kunde meddelas på grund av ansökningen.
Befunnes ansökan ofullständig eller eljest otjänlig att läggas till
grund för rättegången, hemställdes hos käranden eller dennes ombud om ansökningens
komplettering eller förbättring. Funnes målet vara av beskaffenhet,
att parternas personliga hörande skulle lända till upplysning örn sakförhållandet,
anmodades redan i stämningsresolutionen parterna att komma personligen
tillstädes. Så skedde exempelvis i alla barnuppfostringsmål. Vore

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

målet av mera invecklad beskaffenhet, behölles å kansliet en avskrift av stämningsansökningen.

Målens handläggning vid tinget sönderfölle i förberedelse och huvudförhandling.
Åt förberedelsen ägnades framför allt den första inställelsen i målet.
Den muntliga förberedelsen vid första inställelsen kunde emellertid kompletteras
med skriftväxling.

Å första inställelsedagen avgjordes de mål, i vilka tredskodom eller utslag
på grund av omedelbart medgivande kunde avkunnas, samt undersöktes i
andra mål möjligheterna till förlikning. I sådana mål, i vilka parterna vore
beredda att utan uppskov överlämna målet eller i vilka framställt uppskovsyrkande
avsloges, skredes omedelbart till huvudförhandling. I övriga mål
förbereddes huvudförhandlingen därigenom, att parterna finge fixera sina
ståndpunkter, käranden genom att fullständigt angiva de faktiska omständigheter,
som läge till grund för hans talan, och svaranden genom att yttra sig
över vad käranden sålunda andragit. Vidare finge parterna angiva de bevismedel
de önskade åberopa och de omständigheter de med varje särskilt bevismedel
önskade styrka. Tillika undersöktes behovet av skriftväxling, varvid,
örn målet vore av mera invecklad beskaffenhet, överenskommelse mellan parterna
brukade träffas örn att de å vardera sidan inom viss tid skulle till kansliet
i två exemplar ingiva en utveckling av sin talan.

Därest det med hänsyn till målets beskaffenhet kunde antagas, att ett skriftligt
svaromål skulle främja utredningen, hemställdes i sammanhang med stämningsresolutionen,
att svaranden, därest han komme att bestrida käromålet, ville
inom viss tid till kansliet ingiva dylikt svaromål i två exemplar, varav det ena
tillställdes käranden. Till käranden kunde antingen i sammanhang med stämningsresolutionen
eller genom påteckning å det skriftliga svaromålet hemställas
att därefter till kansliet likaledes i två exemplar ingiva en fullständig utveckling
av sin talan. Vid dylik skriftväxling före första rättegångstillfället liksom
när vid tinget överenskommelse träffats örn skriftväxling övervakade
kansliet, att skrifterna inkomme å bestämda tider, och gjorde vid behov påminnelser.

Sedan förberedelsen avslutats, upptoges målen till huvudförhandling. Erhold
part kännedom om omständighet, som vore ägnad att förhindra måls
slutförande å den för huvudförhandlingen utsatta dagen, plägade han göra anmälan
härom hos rättens ordförande. Dylik händelse hade emellanåt lett till
överenskommelse örn hela huvudförhandlingens uppskjutande till annan dag.
Vid huvudförhandlingen framlades muntligen inför rätten av parterna eller
deras ombud allt vad vid förberedelsen eller vid tidigare förhandling inför
rätten framkommit samt förebringades bevisningen.

Därest part begärde uppskov, förhördes han mycket noga om anledningen
därtill, och de anförda skälens bärighet prövades av rätten. För rättsliga utläggningar
eller för vidare utveckling av partens talan medgåves uppskov endast
då alldeles särskilda omständigheter förelåge. Uppskov för vittnens hörande
beviljades endast efter angivande av vittnenas namn och vad de skulle
höras över samt sedan det prövats, att deras vittnesmål vore relevanta och att
skäl förelegat till att vittnena icke instämts till den utsatta huvudförhandlingen.
Uppskovsbeslut innebure vanligen åläggande för båda parterna att förebringa
all den utredning, varav de ytterligare ville begagna sig. Vid uppskovs
beviljande tillsåges alltid, att personlig inställelse ålades parterna, örn
målets utredning skulle gagnas därav.

I fråga om bevisningen tillämpades, att även vittnen, som på grund av släktskapsförhållande
till part eller delaktighet i saken vore jäviga att vittna, kunde
åberopas. De hördes antingen på ed eller upplysningsvis när parterna enades
därom. All vittnesbevisning förebringades örn möjligt vid samma rättegångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

271

tillfälle. Förhör med part anlitades när det ansåges lämpligt för sanningens
utletande. Härvid erinrades part örn den sanningsplikt, som enligt 14 kap.
8 § rättegångsbalken ålåge honom.

Förhandlingarna stördes icke av någon diktamen till protokollet. Ordföranden
gjorde de anteckningar han behövde för protokollets uppsättande. Anteckningarna
örn vad part eller vittne anfört upplästes vid förhörets slut och
inflöte sedermera ordagrant i protokollet. Parternas rättsliga utläggningar
antecknades i regel icke, endast deras faktiska uppgifter, yrkanden och medgivanden.
Ville parterna ha några rättsliga synpunkter till protokollet, finge
de i allmänhet upptaga dem i sina skrifter.

Dom meddelades nästan undantagslöst samma dag som målet överlämnats.
I större mål höljes överläggning till dom omedelbart efter förhandlingens slut,
varefter domen avkunnades i ett fritt muntligt anförande. Mindre mål genomginges
antingen vid en förmiddagspaus eller vid rättegångsdagens slut. Rättegångskostnadsersättning
utmättes icke efter antalet rättegångstillfällen utan
efter det intresse och det arbete den vinnande parten eller hans ombud nedlagt
på målet. Hade han vållat onödigt uppskov, nedsattes ersättningens belopp.

De regler, som sålunda gällde för tvistemål, tillämpades i huvudsak även
i brottmål, särskilt sådana, där talan fördes allenast av enskild målsägande.

Huvudgrunderna i det sålunda tillämpade förfarandet sammanfattades sedermera
av Schlyter i en »P. M. angående civilmåls handläggning vid Askims
häradsrätt».

I huvudsaklig anslutning till de regler, som sålunda tillämpades i Askims
m. fl. härads domsaga, utarbetades sedermera på olika orter under samverkan
mellan domare och advokater bestämmelser att tjäna till ledning för handläggning
av mål vid domstolarna. Sålunda godkände samfällda rådhusrätten i
Göteborg den 13 mars 1925 och Göteborgsavdelningen av Sveriges advokatsamfund
den 17 i samma månad en av en tillsatt kommitté framlagd »P. M. angående
utförande av talan i och handläggning av civila mål vid Göteborgs rådhusrätt».
Den 14 maj 1925 godkände Stockholms samfällda rådhusrätt en av
särskilda kommitterade utarbetad »P. M. i fråga örn behandlingen vid Stockholms
rådhusrätt av civila mål ävensom brottmål, i vilken allmän åklagare icke
för talan». Promemorian godkändes av Stockholmsavdelningen av Sveriges
advokatsamfund den 10 juni 1925. Jämväl bland representanter för rådhusrätterna
i Skåne och Blekinge samt advokatsamfundets avdelning för Skåne och
Blekinge tillsattes en kommitté för behandling av frågan örn processuella anordningar
för åstadkommande av snabbare handläggning och avgörande av tvistemål
vid rådhusrätt. Vid årsmöte den 10 oktober 1925 beslöt föreningen Sveriges
häradshövdingar att till samliga häradshövdingar utsända en promemoria i
ämnet. I enlighet med beslut av föreningen Sveriges stadsdomare vid årsmöte
den 25 september 1925 utsände föreningens styrelse till samtliga rådhusrätter
en av representanter för styrelsen, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt Sveriges advokatsamfund upprättad och av styrelsen godkänd
promemoria med hemställan, att rådhusrätterna ville i den mån så kunde ske
tillämpa densamma örn möjligt från och med 1926 års början samt i sinom tid
delgiva styrelsen den erfarenhet, som vunnits vid promemorians tillämpning.
Promemorian var av följande lydelse:

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

1. Stämningsansökningen bör så tydligt och uttömmande angiva kärandens
yrkanden jämte grunderna därför, att fullständigt svaromål kan avgivas vid
första rättegångstillfället. Vid ansökningen böra fogas avskrifter av de handlingar,
på vilka käromålet huvudsakligen grundas.

Upptager ansökningen flera yrkanden, böra de angivas och motiveras vart
för sig. Varje särskilt yrkande bör lämpligen betecknas med en bokstav eller
siffra, till vilka beteckningar rätten och parterna kunna hänvisa under förhandlingarna
om de särskilda yrkandena.

I stämningsansökningen böra parters namn, yrke och adress uppgivas så
tydligt som möjligt, likaså kärandeombudets namn, adress och telefonnummer.

Är stämningsansökningen vidlyftig, inlämnas samtidigt med stämningens
uttagande en avskrift av densamma att kvarligga hos rätten.

2. Stämningsansökningen granskas av stämningsgivarén, som fäster vederbörandes
uppmärksamhet å möjligen förefintliga fel eller brister, särskilt
i avseende å förutsättningar för tredskodom.

I stämningsresolutionen anmanas svaranden att vid första rättegångstillfället
avgiva fullständigt svaromål. För att han skall kunna medhinna att
ställa sig sådan anmaning till efterrättelse bör i vidlyftigare mål längre än
laga stämningstid begäras och utsättas samt delgivning snarast möjligt verkställas.

3. Vid första rättegångstillfället, då förhandling i själva saken äger rum,
bör svaranden avgiva fullständigt svaromål, angiva i vad mån motpartens uppgifter
vitsordas, eller bestridas, meddela grunden för bestridandet ävensom i övrigt
framföra sina invändningar. Ämnar svaranden avgiva skriftligt svaromål,
bör exemplar därav örn möjligt senast två dagar förut avlämnas till rätten och
käranden.

Är icke genom stämningsansökningen och svaromålet till fullo utrett vad som
är stridigt och ostridigt parterna emellan, bör rätten genom muntlig förhandling
med parterna söka fastställa detta.

4. Över invändning, som kräver beslut, gives sådant i regel samma dag invändningen
framställes. Skulle i särskilt fall så icke kunna ske, meddelas beslut
snarast möjligt.

_ 5. Uppskov bör begäras i minsta möjliga utsträckning och av rätten ej beviljas
med mindre vägande skäl anföres.

Att parterna äro ense om uppskov utgör icke hinder för rätten att pröva
behovet därav; dock bör uppskov ej förvägras med mindre särskilda skäl därtill
föranleda.

6. När så finnes erforderligt för vinnande av tillfredsställande utredning,
bör part föreläggas att iakttaga personlig inställelse.

7. Beviljas uppskov och finnes utredningen kunna främjas genom skriftväxling
mellan parterna, bestämmas tider för skrifters avlämnande före nästa
rättegångstillfälle.

Av varje skrift med bilagor ingives minst ett exemplar till rätten och översändes
samtidigt ett exemplar till motparten.

Under skriftväxlingen åligger det vardera parten att avgiva bestämt yttrande
om alla motpartens påståenden och frågor av betydelse i målet, så att
full klarhet erhålles om vad som är stridigt och ostridigt, och bör rätten tillse,
att detta a.v parten iakttages. Dessutom bör parten under skriftväxlingen i
största möjliga utsträckning angiva de omständigheter, varom han vill höra
vittnen och sakkunniga.

Part, som eljest önskar till rätten ingiva skriftlig framställning eller andra
handlingar, bör inlämna dessa i.god tid före nästa rättegångstillfälle och samtidigt
tillställa motparten avskrift därav.

8. Efter skriftväxling koncentreras målet till ett enda eller så få rätte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

273

gångstillfällen som möjligt, Därvid bör tillfälle beredas parterna att under
ordförandens ledning genomgå tvistepunkterna och att inför rätten dryfta såväl
sakfråga som rättsfråga i målet.

9. Angivande och förebringande av skriftliga bevismedel bör ske så tidigt
under rättegången som möjligt. Förhör med båda parternas samtliga vittnen
bör äga rum vid ett och samma rättegångstillfälle, om möjligt först efter
skriftväxlingens avslutande''. Örn part av oförutsedd anledning önskar avhöra
vittne å dag, till vilken vittnesförhör i målet ej utsatts, bör han anmäla sådant
hos rätten sist två dagar före den, då handläggningen skall äga rum, och samtidigt
därom underrätta motparten.

10. Genom ändamålsenlig uppställning av uppropslistorna och andra lämpliga
åtgärder bör rätten verka för att parters och vittnens väntan i samband
med inställelse begränsas.

11. Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföraren, huruvida utredning
eller uppgift erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar,
som jämte protokollet överlämnas till ordföranden.

12. Vid vittnesförhör antecknas till protokollet avhörda vittnens ålder,
yrke och adress.

13. Vid bestämmande av rättegångskostnadsersättning fästes icke övervägande
avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten
av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts sida nedlagts
å målet. Särskild hänsyn ingés till stämningens avfattning, koncentration och
klarhet i utveckling av parts talan samt parts beredvillighet att bidraga till
målets utredning.

Vållar part onödigt uppskov, bör vid utdömande till honom av rättegångskostnad
hänsyn tagas till den kostnad, som därigenom tillskyndats motparten.

14. Dom meddelas, örn så lämpligen kan ske, samma dag, som målet överlämnas
till rättens prövning, och i varje fall inom kortast möjliga tid.

Vid promemorian voro fogade följande särskilda bestämmelser örn måls
handläggning i s. k. skriftväxlingsordning, vilka genom förenämnda beslut, av
Stockholms samfällda rådhusrätt den 14 maj 1925 och av Stockholmsavdelningen
av Sveriges advokatsamfund den 10 juni 1925 antagits att gälla vid Stockholms
rådhusrätt:

Sedan svaromål avgivits, må, örn parterna det begära och rätten så finner
lämpligt, handläggning av målet äga rum i särskild skriftväxlingsordning.
För densamma tillämpas huvudsakligen följande särskilda regler, om vilka
parterna böra inför rätten och med dess begivande träffa överenskommelse att
intagas i protokollet:

a) Under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, skola parterna -—
enligt av rätten vid varje särskilt rättegångstillfälle meddelade anvisningar —
skriftligen såväl utveckla sin talan som ock besvara framställda frågor.

b) Under skriftväxlingstiden förekommer endast ingivande av skrifter och
handlingar ävensom meddelande av rättens uppskovsbeslut.

c) Uppskovstiden begränsas i regel till tre veckor.

d) Skrift ävensom i möjligaste mån däri åberopade bilagor ingivas i två
exemplar — det ena avsett för rätten och det andra för motparten — antingen
å rättens expedition före den dag, då målet handlägges, eller senast vid handläggningen.

e) Part, som endast har att emottaga skrift av motparten, skall därest han
ej iakttager inställelse, senast å dagen efter handläggningen avhämta skrift
och göra sig underrättad örn rättens beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. ö? käft. (Nr 80.)

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Om under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, handläggning i
vanlig ordning av någon anledning blir oundviklig, exempelvis för avhörande
av vittne på grund av sjukdom eller bortresa, åligger det part, som ämnar påkalla
dylik handläggning, att därom i tid underrätta såväl rätten som motparten.

Mål, som handläggas i skriftväxlingsordning, utsättas å rättens uppropslista
i en grupp för sig att handläggas å för ändamålet särskilt bestämd tid.

Handläggning i skriftväxlingsordning upphör, närhelst rätten därom förordnar,
skolande beslut örn upphörande alltid på parternas samstämmiga begäran
meddelas.

Sedan handläggningen i skriftväxlingsordning upphört, vidtager ånyo handläggning
i vanlig ordning, därvid tillämpas de ovan angivna regler, med
iakttagande att till det rättegångstillfälle, som följer närmast efter skriftväxlingens
avslutande, i regel meddelas slutligt föreläggande för bevisning,
men däremot ej slutligt föreläggande i övrigt, med mindre särskilda omständigheter
skulle därtill föranleda.

Före. bestämmandet av tid för vittnesbevisnings förebringande beredes parterna
tillfälle att yttra sig därutinnan.

Promemorian har godkänts för tillämpning vid ett stort antal rådhusrätter.

!(''

Vm''

Kungl. Majda proposition nr 80,

275

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning...................................... 2

Processkommissionen .............................. 2

Ekonomisakkunniga .............................. 3

1928 års kommunalförvaltningssakkunniga.......... 4

Det svenska rättegångsväsendets utveckling..................... 4

Medeltiden .................................. 5

Slutet av medeltiden ................... 7

Nyare tidens början .............................. 8

Tiden från hovrätternas inrättande ........................10

Tiden från 1734 års lag ...............................

De senaste hundra åren .......................... 20

Äldre förslag till reform av rättegångsväsendet...................23

Lagkommittén och lagberedningen ............. 23

Nya lagberedningen...............................25

Förstärkta lagberedningen............................29

Partiella reformer och reformförslag........................30

Processkommissionens betänkande..........................32

Förtjänster och brister i nuvarande rättegångsväsen ...... 32

Allmänna krav på en god rättsskipning ......................32

Underrättenas organisation ................... 33

överrättema..................................35

Advokatväsendet................................35

Åklagarväsendet ................................35

Processen vid underrätterna ...........................35

Processen i de högre instanserna ......*.................. . 38

Bevissystemet .............................. 38

Några principfrågor i kommissionens förslag ......................39

Muntlighet och koncentration...........................39

Bevisningen ..................................42

Parts sanningsplikt . . .''............................43

Parternas och rättens verksamhet för utredningen .................43

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.......................46

Organisation av det lagfarna elementet i underrätt .................50

Huvuddragen av kommissionens förslag t övrigt................. 51

Lagmansrättema ................................61

Hovrätterna ..................................53

Högsta domstolen ...............................54

Överexekutorsgöromålen.............................64

Åklagarväsendet ..................... 54

Advokatväsendet................................64

Extraordinariesystemet ............................ . 56

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Sid.

Huvudförhandlingen i underrätt .........................55

Förberedelse ..................................56

Särskilda regler om förfarandet i brottmål.....................57

Bevisningen ..................................59

Protokoll....................................61

Domen.....................................61

Förfarandet i hovrätt................;...............62

Förfarandet i högsta domstolen..........................63

Ekonomisakkunnigas betänkande..........................63

Avvikelser från prooesskommissionen .......................64

Ekonomiska mellanhavandet mellan staten och städerna........ 64

Domstolslokaler........... 64

Kommunalförvaltningen.................... 64

Kostnadsberäkning................. 65

Utlätanden över processkommissionens och ekonomisakkunnigas förslag......65

Allmänna omdömen örn processkommissionen» förslag ........ 65

Yttranden över förslagens huvuddrag.................... 68

Koncentration......................... 68

Förberedelse................................. . 69

Förundersökning i brottmål............................70

Huvudförhandlingen........ 70

Protokoll....................... 71

Domen.....................................72

Bevisningen......................... 72

Förfarandet i hovrätt..............................73

Fullföljdsrätten till högsta domstolen........................74

Skyldighet att anlita biträde............ 75

Underrätterna..................................75

Hovrätterna............................. 78

Åklagarväsendet................................ . 79

Advokatväsendet....................... 80

Överexekutorsgöromålen.............................80

Extraordinariesystemet....................... . .......80

Domstolslokaler.................................81

Allmän reform eller partiella reformer .t.......... 81

Departementschefens förslag ............................82

Utgångspunkter för en rätteg äng sreform........... 84

Domstolarna.....................................84

Häradsrätterna..................: ... ...........84

Rådhusrätterna................................ . 85

överrätterna........................ 87

Sammanfattning......... 87

Förfarandet................. 87

Muntlig och skriftlig förhandlingsform................... 87

De båda förhandlingsformernas inbördes företräde......... 90

Sammanfattning....................... 95

Huvudgrunder för en rättegångsform ........... 96

Förfarandet..... 96

Muntlighet........................... 96

Koncentration....................... 97

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 277

Sid.

Omedelbarhet..................................100

Protokoll.......................................

Parterna och deras ombud............................101

Bevisningen...................................103

Särskilda regler örn förfarandet i brottmål. .....................106

Instansordningen...................................

Förfarandet i överrätt.................. 114

Processkostnaderna..................................

Organisationen.......................................

Allmänna synpunkter.................................

Häradsrätterna....................................

Bådhusrättema.....................................

Hovrätterna......................................

Högsta domstolen....................................

Åklagarväsendet....................................

Advokatväsendet...................................

Överexekutorsgöromålen.................................

Utbildnings- och befordringsgång..........................139

Rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser.......................142

Övergång till den nya ordningen...............................

Allmänna synpunkter................ 148

Vissa städers läggande under landsrätt.......................149

Keglering av domsagor....... ISO

Keform av inskrivningsväsendet..........................151

Fördelning av nämndemännens tjänstgöring m. m...................151

Reform av åklagarväsendet............................152

Uppdelning av hovrätterna............................152

Förberedande undersökning i brottmål, m. m....................153

Hemställan........................................

Bilagor.

A) Lagrådets yttrande....................................

B) P. M. angående den tidigare behandlingen av vissa med rättegångsreformen sammanhängande

frågor .....................................200

Vissa städers läggande under landsrätt.......................200

Reglering av domsagor..............................213

Reform av inskrivningsväsendet..........................221

Fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna, ordningen för målens

handläggning vid tingen m. m..........................231

Reform av åklagarväsendet............................238

Uppdelning av hovrätterna............................247

Meddelande av bestämmelser örn förberedande undersökning i brottmål, häktning m. m. . 255
Meddelande av bestämmelser rörande muntligt och koncentrerat förfarande i tvistemål . . 269