Kungl. Majda proposition nr 286 (Proposition 1938:286)

Kungl. Majda proposition nr 286.

Nr 286.

Kunkil. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om semester m. m.; given Stockholms slott
den 22 april 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Majit härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

lag om semester samt

lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270),
dels ock inhämta riksdagens yttrande beträffande å den internationella
arbetsorganisationens konferenser år 1936 antagna förslag till konvention
(nr 52) angående semester, rekommendation (nr 47) angående semester samt
förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för sjömän.

Under Hans Majda

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

070 88 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Förslag

till

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med
undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter
rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbetstagare,
som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande
genom andel i vinst.

2 §-

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i denna lag,
skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända till
efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar avstående
från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för
arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med
mindre annat i lagen angives.

3 §-

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundraåttio
dagar, åge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
till semester. Ej heller må avbrott i anställningen utöva sådan inverkan,
såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt.

Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla, berättigar icke till semester.

4 §-

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);
dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt
överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Kätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst aderton dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

tagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall
i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning,
landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Dag, under
vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring,
må dock icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern inräknas icke söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar.

5§-

Övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som
medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbetstagaren
enligt 4 § tillkommande semesterdagar, utgå med högst det antal
dagar, vartill han i den nya anställningen är berättigad för helt år.

6§-

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffas med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits örn att semestern skall utgå i ett sammanhang
skall icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande
binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då
arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är
oförmögen till arbete av anledning, som i 4 § andra stycket sägs, eller fullgör
sådan militär tjänstgöring, varom i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

7 §•

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern; dock att vad sålunda
stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

8 §•

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, åge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan
arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande
hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning
utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för vilka
semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som utgått
för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § andra stycket,
skall vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas, beträffande från -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

varö på grund av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt
beträffande frånvaro på grund av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men under semestern icke till
någon del uttager denna förmån, äge rätt till skälig ersättning för kosten. Ersättning
för kost utgår härvid jämväl för söndag, helgdag och sedvanlig fridag,
som infaller under semestern.

Yid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

9 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

Sådan förmån utgår, under den i 3 § första stycket angivna förutsättningen,
såframt arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under den kvalifikationstid, som i 4 § första stycket omförmäles, uppgår till
ett belopp, minst motsvarande etthundraåtta gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid
av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Beträffande arbetstagare, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 §
andra och tredje styckena samt 8 § tredje och fjärde styckena är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

10 §.

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må arbetsgivaren
i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,
motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern.

11 §•

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;
dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse därom
träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

12 §.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller enligt 9 § tillkommande
semesterlön, skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 och 9 §§
stadgade grunderna. Vid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn
jämväl tagas, beträffande ersättningen för semester till de kalendermånader
av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger, och till den inkomst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 286. 5

som därunder åtnjutits, samt beträffande ersättningen för semesterlön till
den inkomst, som åtnjutits under det löpande kalenderåret.

Yad sålunda stadgats skall icke gälla, då anställning avbrytes genom dödsfall
eller uppbör till följd av arbetstagarens pensionering.

13 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom
sitt yrke, miste rätten till lön under semestern.

14 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gälde, förutom
semesterlön vartill arbetstagaren på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning
för uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

15 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

16 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,
skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder
arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför
sig. Försummas det, vare talan förlorad.

17 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas. Lagen skall dock icke verka rubbning i sådant
avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens
ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

Med anledning av denna lag upphäves från och med den 1 januari 1939
5 § m) lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Förslag

till

Lag

om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

(nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

Örn arbetstiden å fartyg och örn semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg--— tåla uppskov.

Envar av---och helgdagar.

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen örn
semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu
sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-tieg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 12 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för övriga departement frågan örn genomförandet
av lagstiftning angående semester samt anför:

Historik.

Rätten att årligen erhålla semester, d. v. s. ledighet utan avstående av
löneförmåner, var till en början förbehållen statens högre befattningshavare.
Så småningom har emellertid semestertanken vunnit allmän tillämpning såväl
bland statens och kommunernas befattningshavare som bland tjänstemännen
i enskild tjänst. Jämväl flertalet arbetargrupper har numera en regelbunden,
ehuru oftast kortvarig semester.

Semesteridén har i stort sett vuxit fram utan stöd av lagstiftning. Sålunda
innehåller t. ex. 1922 års sjömanslag, som reglerar anställningsvillkoren för befälhavare
och besättning å fartyg, icke några bestämmelser örn semester. Lagbestämmelser
örn semester finnas för närvarande endast i arbetarskyddslagen.
Rätten till semester regleras för statens och kommunernas tjänstemän
genom avlöningsreglementen, för tjänstemän i enskild tjänst genom muntliga
eller skriftliga överenskommelser, tjänstereglementen eller kollektivavtal och
för arbetarna huvudsakligen genom kollektivavtal.

Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal.

En första antydan till legal reglering av semesterfrågan kan spåras i tjänstelijonslagstiftningens
bestämmelser örn s. k. fridagar. I äldsta tider ansågs
tjänstehjon, som innehade anställning, icke kunna under löpande legostämma
med laga verkan sluta tjänsteavtal för tiden därefter. Tjänstehjonet, för
vilket var stadgat tjänstetvång, måste därför hava viss tid på sig för att söka
ny anställning. Denna tid var bestämd till sju dagar, den s. k. städjestämman,
och därunder var tjänstehjonet fritaget från tjänstetvånget. Rättsutvecklingen
gick sedermera i den riktningen, att tjänstehjon, som ville frånträda
sin anställning, tillerkändes rätt och ålades skyldighet att före den löpande
legostämmans utgång skaffa sig ny anställning. De sju fridagarna bibehöllos
emellertid, ehuru de ej voro erforderliga för sitt ursprungliga ändamål, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

förlädes till början av nästkommande legostämma. För stad nedsattes dock
antalet till fyra. Enligt 1833 års legostadga utgjordes legostämman av tiden
den 24 oktober—den 24 oktober, i Stockholm den 24 oktober—den 24 april
och den 24 april—den 24 oktober. Tjänstehjon skulle inställa sig i tjänst,
å landet sist å sjunde dagen och i staden sist å fjärde dagen efter flyttningsdagen,
därest ej annorlunda vid städjandet vederbörande emellan överenskommits.
Att märka är emellertid, att stadgandet ej var av tvingande
natur samt att det allenast gällde vid tillträde av ny anställning, däremot
ej vid fortsättande av förutvarande anställning. Legostadgan upphävdes i
sin helhet genom lag den 4 juni 1926.

Under arbetet med tillskapandet av en avtalslagstiftning har vid skilda tillfällen
semesterfrågan upptagits till behandling och föranlett förslag till lagbestämmelser.
Sålunda innehöll ett av en särskilt tillkallad kommitté år 1900
avgivet förslag till lag örn tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare bestämmelser
örn semester. Enligt förslaget skulle tjänare, som vore anställd på
helt eller halvt år, äga åtnjuta ledighet, vid helårstjänst under sex och vid
halvårstjänst under tre söckendagar. I brist av åsämjande ägde husbonden
med hänsyn till göromålen bestämma, när tjänaren skulle åtnjuta denna
ledighet. Tjänaren kunde förbehålla sig att komma i åtnjutande av en eller
flera av dessa fridagar före tillträdet av tjänsten. Däremot upptogos ej bestämmelser
örn semester i ett av samma kommitté år 1901 avgivet förslag
till lag örn vissa arbetsavtal. Ej heller funnos några bestämmelser angående
semester i de av Kungl. Majit till 1910 och 1911 års riksdagar avlåtna propositionerna
med förslag till lag örn vissa arbetsavtal.

Arbetstidskommitténs förslag till lag om arbetarsemester.

Erågan örn allmän arbetarsemester bragtes inför riksdagen år 1917 genom
motioner, som väcktes inom båda kamrarna (I: 92 och II: 309). I dessa motioner
föreslogs skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och
eventuellt förslag beträffande allmän arbetarsemester. Motionerna biföllos
av riksdagen, som beslöt att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida
och på vad sätt en allmän arbetarsemester skulle kunna genomföras i
vårt land, samt att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Kiksdagens skrivelse överlämnades sedermera till arbetstidskommittén.
Denna avgav under år 1920 ett betänkande med förslag till lag örn arbetarsemester.
Lagen, som skulle vara av tvingande karaktär, hade av kommittén
givits enahanda tillämplighetsområde som gällde för lagen den 17 oktober
1919 om arbetstidens begränsning. Detta innebar, att den föreslagna
lagen huvudsakligen skulle äga tillämpning beträffande kroppsarbetare vid
rörelse och vissa andra arbetsföretag, vari i regel flera än fyra arbetare användes
till arbete för arbetsgivarens räkning, eller som, vad rörelser anginge,
bedreves i samhälle med viss större folkmängd. Enligt lagförslaget skulle
rätt till sammanhängande semester under minst åtta dygn, i vilken tid jämväl
skulle inräknas söndagar, å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå
följande september föreligga för arbetare, som utan avbrott varit anställd

Kungl. Majus proposition nr 286.

lios samma arbetsgivare eller företag från och med den 16 september närmast
föregående år och som sedan minst en månad användes till arbete,
varå lagen ägde tillämpning. Beträffande semesterlönens beräknande stadgade
förslaget, att arbetare, där ej annorlunda vore avtalat, skulle äga att
för semestern bekomma avlöning med ett belopp, motsvarande minst arbetarens
arbetsförtjänst för en vecka, beräknad efter den tidion, vartill arbetaren
vid tiden för semesterns början vore berättigad. Kunde semesteravlöning
ej tillförlitligt bestämmas på dylikt sätt, skulle arbetsförtjänsten beräknas
efter den tidion, som i orten vore gängse för sådant arbete, vartill
arbetaren användes. Tillsyn å efterlevnaden av lagen skulle utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare. Därjämte föreslogos vissa straffbestämmelser
för arbetsgivare, som visade uppenbar försumlighet i skyldigheten att bereda
arbetare semester eller som i övrigt icke åtlydde lagens bestämmelser.

1930 års riksdag.

Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 260
av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.), vari hemställdes, att riksdagen måtte
antaga ett motionen bifogat förslag till lag örn arbetarsemester. Enligt detta
förslag skulle den arbetare vid rörelse och annat företag, vilken från och
med den 1 januari varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, å tid
mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september beredas semester
under minst femton dagar eller, om avtalet under nämnda tid upphörde till
följd av uppsägning från arbetsgivarens sida, tilldelas semesteravlöning som
örn arbetaren vid tiden för anställningens upphörande erhållit semester.
Arbetare, som uppsagt sin anställning, skulle däremot icke vara berättigad
till semester. Under hänvisning bland annat till den pågående omarbetningen
av arbetarskyddslagen hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 20), att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan
bifölls av båda kamrarna.

Bestämmelser angående semester i arbetarskydd slagen.

Arbetstidskommitténs betänkande i semesterfrågan remitterades till, bland
andra, socialstyrelsen för yttrande. Styrelsen, vilken år 1922 anbefallts att
inkomma med vissa förslag till ändringar i 1912 års lag örn arbetarskydd, ansåg
sig böra besvara remissen genom att upptaga frågan i samband med arbetarskyddslagens
revidering. I ett av styrelsen år 1925 avgivet betänkande med
förslag till reviderad lag om arbetarskydd (statens off. utredn. 1925: 34) uttalade
styrelsen, att en lagstadgad verklig reglering av arbetarsemestern,
åtminstone för det dåvarande, skulle möta stora svårigheter. Styrelsen hade
därför trott det vara välbetänkt att gå en medelväg, som skulle stödja kravet
på semester utan att alltför hårt binda parterna i avseende å semesterrätten.
Styrelsen föreslog därför, att i arbetarskyddslagen skulle intagas en bestämmelse,
att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året
runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde,
såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas sammanhängande ledighet
(semester) under minst en vecka med i skälig män bibehållen avlöning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Sedan socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetarskydd överarbetats
inom socialdepartementet, framlades vid 1931 års riksdag i propositionen
nr 40 förslag till lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen.
Förslaget upptog, bland annat, den bestämmelsen [5 § m)], att åt
arbetstagare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit
anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, borde, i allmänhet
under den varma årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra söckendagar,
vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande och förlagd i
omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Förslaget bifölls i denna del oförändrat av riksdagen och lag i ämnet
utfärdades den 12 juni 1931 (nr 288). Det må framhållas, att en arbetstagare
icke å förevarande bestämmelse kan grunda något civilrättsligt anspråk gentemot
arbetsgivaren, utan att det ankommer på yrkesinspektionen att tillse,
att bestämmelsen efterleves.

1932—1937 års riksdagar.

Vid envar av 1932—1937 års riksdagar väcktes inom andra kammaren
motioner (61/1932, 80/1933, 285/1934 och 338/1935 av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. samt 16/1936 och 6/1937 av herr Olsson i Stockholm m. fl.), vari
hemställdes, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i den i arbetarskyddslagen
intagna bestämmelsen angående semester, att semesterledighet under
minst femton dagar skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande
september beredas åt arbetare, som från årets början varit anställd
hos samma arbetsgivare eller företag. På hemställan av andra lagutskottet
(utlåtanden nr 14/1932, 15/1933, 4/1934, 6/1935, 57/1936, 3/1937) beslöt riksdagen,
att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Förslag till lag om arbetsavtal.

Under år 1931 tillkallades inom socialdepartementet särskilda sakkunniga
att biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag örn
rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed
ägde samband. De sakkunniga, vilka an togo benämningen »kommittén
angående privatanställda», avlämnade år 1935 betänkande med förslag till
lag örn arbetsavtal (statens off. utredn. 1935: 18). Förutom rent avtalsrättsliga
regler upptog lagförslaget bestämmelser angående vissa materiella förmåner,
bland annat angående semester.

Enligt kommitténs förslag skulle lagen örn arbetsavtal äga tillämpning å
avtal, varigenom ena parten (arbetstagaren) åtoge sig att mot ersättning
arbeta i tjänst hos andra parten (arbetsgivaren). Med arbetstagare avsågos
såväl kroppsarbetare och därmed jämställda som s. k. anställda. Från lagens
tillämpning undantogs emellertid arbetsavtal i de fall, då arbetstagaren anställts
av riksdagen eller av en till statsförvaltningen hörande eller under
riksdagen lydande myndighet eller av kommunal myndighet i kraft av särskild
författning. Ej heller skulle lagen gälla för avtal, varigenom arbetstagare
av redare eller befälhavare anställdes för tjänstgöring ombord å fartyg.

Kungl. Majds proposition nr 286.

Lagens stadganden skulle principiellt vara dispositiva, d. v. s. vad som
följde av avtal eller sedvänja skulle i allmänhet gälla före lagens stadganden.
Endast i de fall, där så särskilt angivits, skulle de givna bestämmelserna
vara tvingande. Även i dessa fall skulle emellertid avtalet vara gällande,
i den mån dess innehåll vore bestämt genom sådant kollektivavtal,
som avses i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal.

Vid avvägningen av de materiella förmåner, som genom lagen skulle tillerkännas
arbetstagarna, utgick kommittén från en uppdelning av arbetstagarna
i tre olika kategorier. Till grund för uppdelningen lades arten av
arbetstagarens befattning och arbete. Till gruppen 1 hänfördes sålunda
arbetstagare, som hade till uppgift att handhava ledningen av ett företag
eller del därav eller som eljest innehade befattning, som krävde särskilda
kvalifikationer och högre, genom studier eller erfarenhet förvärvad utbildning.
Gruppen 2 skulle omfatta arbetstagare, som hade till uppgift att utföra
skriv-, räkne-, tecknings-, beräknings- eller annat kontorsarbete eller
försäljnings-, förmedlings-, expedierings- eller annat sadant kommersiellt
arbete eller arbete, som krävde genom studier förvärvad utbildning, eller
husligt eller därmed jämställt arbete av mera ansvarsfull beskaffenhet eller
arbete, som innefattade vakttjänstgöring av särskilt ansvarsfull beskaffenhet.
Övriga arbetstagare hänfördes till gruppen 3.

Len grundläggande bestämmelsen örn semester utformades sa, att arbetstagare
skulle, sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos
arbetsgivaren eller företaget, äga rätt till årlig semester. Semesterns längd
bestämdes för arbetstagare, tillhörande gruppen 1, till tre veckor samt från
och med elfte anställningsåret till fyra veckor, för arbetstagare, tillhörande
gruppen 2, till två veckor samt från och med elfte anställningsåret till tre
veckor samt för annan arbetstagare till en vecka. Som tvingande bestämmelse
föreskrevs, att arbetstagare, tillhörande gruppen 1 eller 2, skulle vara
berättigad till semester under två veckor och arbetstagare, tillhörande
gruppen 3, under en vecka. I fråga örn förlängning av semestern föreskrevs,
att anställningstid före 21 års ålder icke skulle räknas. Örn arbetstagaren
under året närmast före semesterns början varit i arbete mindre än elva
månader, fick semestern förkortas med en tolftedel, dock endast med hela
dagar, för varje månad, som arbete icke utförts.

En anställning, som kunde karakteriseras som bisyssla eller som avsåge
arbete, vilket till sin natur icke vore sammanhängande, berättigade ej till
erhållande av semester.

I fråga örn semesterlönens beräknande föreskrevs, att lönen skulle utgå
oavkortad, varvid avdrag dock finge göras för lön, som vore avsedd att utgöra
ersättning för särskilda kostnader. Om lönen beräknats efter annan
grund än tid, skulle densamma utgå med det belopp, arbetstagaren sannolikt
skulle hava förtjänat, om han varit i arbete. Kunde utredning därom
icke vinnas, skulle lenén utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens
genomsnittsinkomst under året närmast före semesterns början eller, där
avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

varit i arbete. Ersättning för kost skulle utgå enligt värdet å den ort, där
kosten vanligen åtnjötes. Det föreskrevs vidare, att överenskommelse, att lön,
som beräknades efter tid, ej skulle utgå till fullo, skulle vara ogin.

Enligt förslaget skulle arbetsgivaren äga bestämma, när under året semester
skulle utgå. Det föreskrevs emellertid, att semestern skulle utgå i
ett sammanhang och förläggas i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Om en arbetsgivare icke berett arbetstagare honom tillkommande semester,
skulle arbetsgivaren, ändå att annorlunda överenskommits, vara pliktig att
antingen snarast låta arbetstagaren åtnjuta semester eller till denne utgiva
ersättning med belopp, motsvarande värdet av de löneförmåner, som skulle
hava utgått.

Om arbetsavtal upphört, innan arbetstagaren åtnjutit semester för sista
anställningsåret, skulle arbetsgivaren vara pliktig att till arbetstagaren utgiva
särskild ersättning, motsvarande löneförmånerna under den semester,
vartill han varit berättigad. Sådan ersättning skulle emellertid utgå till
fullo endast örn avtalet upphört den 1 juni eller senare. Hade avtalet upphört
före nämnda datum till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida
eller av anledning, som berättigade arbetstagaren att häva avtalet, skulle
arbetsgivaren vara skyldig att utgiva ersättning med hälften av nämnda belopp.
Örn avtalet upphört på grund av omständighet, som enligt lagen berättigade
arbetsgivaren att häva avtalet, skulle den särskilda ersättningen
för icke åtnjuten semester ej alls utgå. Bestämmelserna angående semesterersättning
skulle vara tvingande.

Talan angående fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet skulle enligt
lagförslaget anhängiggöras inom två år från det anställningen upphörde,
vid risk av talans förlust.

Betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal remitterades för yttrande
till ett mycket stort antal myndigheter och organisationer. I vad de inkomna
yttrandena avsågo frågan örn semester har redogörelse för innehållet
i yttrandena lämnats i ett av särskilda, den 10 juni 1936 tillkallade sakkunniga
den 16 december 1937 avgivet betänkande med förslag till lag örn
semester (statens off. utredn. 1937:49), till vilket jag här tillåter mig att
hänvisa.

Förslaget till lag om arbetsavtal har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Vid 1936 års riksdag väcktes motioner (I: 212 av herr Hamrin m. fl. och
II: 474 av herr Andersson i Rasjön m. fl. samt I: 256 av herr Bagge m. fl.
och II: 5^8 av herr Anderson i Norrköping m. fl.), vari hemställdes, att riksdagen
måtte för sin del fatta beslut örn en lagstiftning örn arbetsavtal i
huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som kommittén angående
privatanställda framlagt i sitt betänkande. Ifrågavarande motioner, vilka
behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 57), vunno icke riksdagens
bifall.

”Vid årets riksdag yrkades i motioner (I: 180 av herr Domö m. fl. och
II: 286 av herr Bagge m. fl.), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

ställa, att utredningen rörande frågan om lagstiftning angående arbetsavtal
skyndsamt fullföljdes och avslutades samt att förslag till sådan lagstiftning
därefter framlades för riksdagen. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande
nr 16), som hänvisade bland annat därtill, att ett av de viktigaste
av de av kommittén angående privatanställda behandlade problemen nämligen
frågan örn semester varit föremål för särskild nyligen avslutad utredning,
beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Förslag till konvention angående semester.

Å internationella arbetskonferensens första sammanträde i Washington
år 1919 framfördes på svenskt initiativ förslag, att frågan örn arbetarsemester
skulle uppföras på konferensens dagordning. Sedermera har vid
olika tillfällen och från skilda håll påyrkats, att denna fråga måtte upptagas
till behandling av arbetskonferensen. I oktober 1933 beslöt slutligen internationella
arbetsbyråns styrelse, att semesterfrågan skulle uppsättas å
dagordningen för 1935 års konferenssammanträde. I januari 1934 beslöt
styrelsen vidare, att arbetstagare inom lantbruket skulle undantagas samt
att frågan örn semester för sjömän skulle upptagas vid ett särskilt konferenssammanträde
år 1936 för behandling av sjömäns arbetsvillkor.

På basis av en av internationella arbetsbyrån utarbetad rapport behandlades
frågan örn semester vid en första diskussion vid arbetskonferensens
nittonde sammanträde år 1935. Med ledning av denna diskussion utarbetade
arbetsbyrån härefter ett frågeformulär i ämnet, som tillställdes medlemsstaternas
regeringar. På grundval av de inkomna svaren upprättades
inom arbetsbyrån ett förslag till konvention angående semester, vilket behandlades
av internationella arbetskonferensen vid dess tjugonde sammanträde
i juni 1936 och då med vissa ändringar antogs. Konferensen beslutade
vidare antaga en rekommendation angående semester.

Texterna till nämnda konventionsförslag och rekommendation ävensom
till det i det följande omförmälda förslaget till konvention angående semester
för sjömän torde i översättning få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till
statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Konventionsförslaget äger tillämpning på alla dem, som sysselsättas inom
sådana offentliga eller enskilda företag eller anläggningar, vilka uppräknas
i den första artikeln. Dessa äro i huvudsak företag inom industri, hantverk,
skeppsbyggeri och kraftproduktion, företag inom hus-, väg- och vattenbyggnad
samt annan anläggningsverksamliet, transportföretag av olika slag, gruvor,
stenbrott och liknande företag, handelsföretag, företag och förvaltningar,
vilkas personal huvudsakligen sysselsättes med byråarbete, tidningsföretag,
anstalter för vård av sjuka, vanföra, fattiga eller sinnessjuka, hotell-, restaurang-
och nöjesföretag. Däremot omfattar konventionsförslaget icke sjöfart,
jordbruk, husligt arbete och hemarbete. Arbetskonferensen antog i
sådant hänseende fyra resolutioner, vari arbetsbyråns styrelse uppmanades
att på dagordningen för en följande konferens upptaga frågan örn semester

Kungl. Majus proposition nr 286.

för vissa särskilda grupper av arbetstagare, vilka icke ansågos lämpligen
kunna innefattas i det föreliggande konventionsförslaget, nämligen i husligt
arbete anställda, portvakter (utom de i industriella oell kommersiella företag
anställda), hemarbetare samt arbetare inom jordbruket. Frågan örn semester
för sjöfolk behandlades vid konferensens tjuguförsta sammanträde under
hösten 1936.

Därest tveksamhet råder, örn visst arbete faller under konventionsförslagets
tillämpningsområde, skall enligt bestämmelse i förslaget myndighet
i varje land efter samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer
uppdraga gränsen mellan sådana företag, som avses i konventionsförslaget,
och sådana, som falla utom dess tillämpningsområde. Undantag
kunna av vederbörande myndighet göras beträffande företag, däri endast
sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj, samt offentliga förvaltningar,
vilkas tjänstgöringsvillkor berättiga till årlig semester av minst
samma varaktighet, som föreskrives i konventionsförslaget.

Yarje person, på vilken konventionen äger tillämpning, skall efter ett års
oavbruten tjänst vara berättigad till en årlig semester örn minst sex arbetsdagar.
För minderåriga arbetare under 16 år, lärlingar däri inbegripna, skall
semestern omfatta minst tolv arbetsdagar. I semestern få icke inräknas offentliga
eller sedvanliga fridagar eller avbrott i arbetet på grund av sjukdom.
Semestern skall i allmänhet vara sammanhängande; dock må den nationella
lagstiftningen medgiva semesterns uppdelning men endast beträffande sådan
del av semester, som överskrider minimivaraktigheten. Förlängning av semestern
i visst förhållande till tjänstetiden bör föreskrivas i den nationella
lagstiftningen.

Under semestern skall den anställde uppbära antingen den vanliga avlöningen,
beräknad på sätt den nationella lagstiftningen stadgar, jämte kontant
ersättning för löneförmåner in natura eller en genom kollektivavtal fastställd
avlöning.

Överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från uttagande
av semestern skall vara ogiltig. Den nationella lagstiftningen kan
föreskriva, att person, som åtager sig betalat arbete under semestern, skall
mista rätten till avlöning under semestertiden.

Arbetstagare, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, avskedas
på grund av omständighet, som är att tillskriva arbetsgivaren, skall
erhålla ersättning för varje honom tillkommande semesterdag enligt de grunder
för beräkning av lön under semestern, som föreskrivas i konventionen.

För att underlätta tillämpningen av konventionen bör varje arbetsgivare
på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare föra anteckningar
för varje arbetstagare över tidpunkten för anställningen, semesterrätten,
tiden för semesterns uttagande samt avlöningen för semestertiden.

Vidare föreskrives i konventionsförslaget, att varje medlemsstat, som ratificerar
konventionen, till säkerställande av dess tillämpning skall anordna ett
system av påföljder.

Det föreskrives särskilt, att intet i konventionen skall rubba en lag, dom,

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

sedvänja eller överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, vilken
tillförsäkrar förmånligare villkor än dem, som stadgas i konventionen.

Medan konventionsförslaget alltså avser att giva allmänna föreskrifter
om semesterns minimivaraktighet, villkor för semesterrättens inträdande,
semesterns kontinuitet, grunderna för beräkning av lön under semester och
dylikt, hava vissa mera detaljerade eller mera krävande regler för semestersystemets
tillämpning placerats i den rekommendation angående semester,
som antogs samtidigt med konventionsförslaget. I ingressen till denna rekommendation
angives som konferensens uppfattning, att semesterns ändamål
är att bereda arbetstagarna tillfälle till vila, rekreation och utveckling av
deras anlag. Vidare uttalas, att konferensen anser det antagna konventionsförslaget
angiva de minimikrav, som varje semestersystem måste motsvara.
Rekommendationen kan sägas uppställa vissa önskemål, som i den nationella
lagstiftningen borde i görligaste mån förverkligas angående den närmare
bestämningen av villkoren för semesterrättens förvärvande, semesterns
kontinuitet, semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden, beräkningen
av ersättning under semestern samt speciella semesterförmåner
för minderåriga arbetare.

Den för förvärvande av rätt till semester fordrade oavbrutna tjänstgöringen
bör enligt rekommendationen icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom
eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga
rättigheter, förändring i ledningen av företaget eller tidvis återkommande
oförvållad arbetslöshet, som icke överstiger viss angiven gräns,
allt för såvitt arbetstagaren återgår till sin tjänst. Beträffande anställning,
där arbetet icke fortgår regelbundet hela året, bör villkoret örn oavbruten
tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under
en bestämd tidrymd. Några mått angivas icke i rekommendationen på denna
punkt; rekommendationen avser endast att framhålla önskvärdheten av att
sådana mått fastställas i den nationella lagstiftningen.

I avsikt att möjliggöra att jämväl sådana arbetare, som icke äga stadigvarande
anställning under ett helt år hos samma arbetsgivare, skola komma
i åtnjutande av semester, uttalas i rekommendationen, att semester bör vara
intjänad efter ett års arbete, vare sig hos samma eller flera arbetsgivare,
samt att varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till förebyggande
av att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba enbart
den senaste arbetsgivaren.

I fråga örn semesterns kontinuitet kompletteras konventionens föreskrift
i denna punkt med rekommendationens bestämmelse, att det bör tillses, att,
när i undantagsfall uppdelning eller överförande till ett följande år av
semester lämpligen medgives, sådant medgivande icke motverkar semesterns
ändamål att möjliggöra rekreation och att uppdelningen, utom under exceptionella
förhållanden, begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må
understiga den föreskrivna minimitiden.

Semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden bör enligt rekommendationen
börja så tidigt som möjligt och inträda med regelbundna mellan -

Kunell. Maj:ts proposition nr 286.

tider, så att visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv arbetsdagar
efter sju års tjänstgöring.

I fråga örn beräkning av lön under semester för arbetare, som belt eller
delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, angives i rekommendationen
det rättvisaste sättet vara att beräkna den genomsnittliga arbetsförtjänsten
under en någorlunda lång tidrymd, varigenom variationerna i avlöningen
utjämnas.

Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet, att i bestämmelserna
om semester i den nationella lagstiftningen särskild hänsyn tages
till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid för att under en period,
som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, underlätta övergången
från skollivet till förvärvsverksamheten.

I propositionen nr 56/1937, genom vilken riksdagens yttrande inhämtades
över vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1936
vid dess tjugonde sammanträde fattade beslut, lämnades redogörelse för
ifrågavarande konventionsförslag och rekommendation. Därvid erinrades örn
att särskilda sakkunniga tillkallats för utredande av frågan örn laglig reglering
av semesterförmånen, varjämte uttalades, att beslut rörande ratifikation
av konventionen angående semester vid sådant förhållande borde anstå i
avvaktan på de sakkunnigas förslag och de åtgärder, som därav kunde föranledas.
Beträffande rekommendationen angående semester yttrades, att de
synpunkter, som innehölles däri, syntes vara beaktansvärda. Med hänsyn
till den pågående utredningen kunde emellertid för det dåvarande inga särskilda
åtgärder med anledning av rekommendationen ifrågakomma.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 14/1937 över propositionen, att
utskottet anslöte sig till uppfattningen, att ratifikation av konventionsförslaget
då ej borde äga rum samt att inga särskilda åtgärder med anledning
av rekommendationen för det dåvarande kunde ifrågakomma. Utskottets
uttalanden godkändes av riksdagen.

Förslag till konvention angående semester för sjömän.

Såsom förut nämnts beslöt internationella arbetsbyråns styrelse i januari
1934, att frågan örn semester för sjömän skulle upptagas vid ett särskilt
konferenssammanträde år 1936 för behandling av sjömäns arbetsvillkor. Därjämte
beslöts, att frågan skulle upptagas till första behandling vid ett förberedande
tekniskt sammanträde i november 1935 med representanter från
24 av de största sjöfartsidkande nationerna. Till detta förberedande sammanträde
utarbetade internationella arbetsbyrån en rapport angående semesterförliallandena
för sjömän i skilda länder. Med ledning av den vid sammanträdet
i november 1935 förda diskussionen utarbetade arbetsbyrån härefter ett frågeformulär
i ämnet, som tillställdes medlemsstaternas regeringar. På grundval
av de inkomna svaren upprättades inom arbetsbyrån ett förslag till konvention
angående semester för sjömän, vilket behandlades av internationella
arbetskonferensen vid dess tjuguförsta sammanträde i oktober 1936 och då
med vissa ändringar antogs. Någon särskild rekommendation angående
semester för sjömän antogs däremot icke av konferensen.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Konventionsförslaget äger tillämpning på befälhavare, övriga befälspersoner
och medlemmar av manskapet, radiotelegrafister i tjänst hos bolag för
trådlös telegrafi däri inräknade, å alla havsgående fartyg, vare sig i allmän
eller enskild tjänst, som äro inregistrerade å ett område, för vilket konventionen
gäller, och som i kommersiellt syfte användas till transport av gods
eller passagerare. Enligt bestämmelse i konventionsförslaget skall nationell
lag giva föreskrifter örn i vilka fall fartyg skola betraktas såsom sjögående.
Konventionsförslaget äger däremot icke tillämpning å personer, som äro
anställda å fartyg, vilka användas till fiske, valfångst eller liknande ändamål.
Ej heller äger konventionsförslaget tillämpning å personer, som äro
anställda å fartyg, vilkas besättning uteslutande består av redarens familj
eller som icke uppbära lön för sin tjänst eller endast uppbära en nominell
lön eller uteslutande avlönas med andel i vinsten eller som uteslutande
eller förnämligast arbeta för egen räkning. Slutligen föreskrives bland annat,
att resande hamnarbetare ej gå in under konventionsförslaget.

Yarje person, på vilken konventionen äger tillämpning, är efter ett års
sammanhängande tjänst hos samma företag berättigad till en årlig semester,
vilken belöper sig, för befälhavare, övriga befiilspersoner samt radiotelegrafister
till minst 12 arbetsdagar och för övriga medlemmar av besättningen
till minst 9 arbetsdagar. För beräknande av den tidpunkt, då semesterrätt
inträder, föreskrives, att tjänst, som förrättas utan att det sker till fullgörande
av anställningskontrakt, skall inräknas i tidrymden för sammanhängande
tjänst, varjämte korta avbrott i tjänsten, vilka icke kunna tillskrivas
arbetstagarens åtgöranden eller fel och tillhopa ej överstiga sex veckor, icke
skola anses avbryta sammanhanget i den tjänstetid, som föregår eller efterföljer.
Vidare skall tjänstetiden icke anses bliva avbruten genom växling
i äganderätten eller ledningen för det fartyg, å vilket vederbörande sjöman
tjänstgjort.

Liksom i den allmänna konventionen angående semester föreskrives, att
i semestern icke få inräknas offentliga eller sedvanliga fridagar eller avbrott
i tjänsten på grund av sjukdom. Ej heller skall i semestern inräknas ledighet,
som beviljats till ersättning för veckoledighet eller för fridagar, varunder
arbete förrättas till sjöss.

I fråga örn semesterns uppdelning på flera perioder eller ersättande med
kontant betalning föreskrives i konventionsförslaget, att den nationella lagstiftningen
eller kollektivavtal må angiva de särskilda omständigheter och
villkor, under vilka semester kan uppdelas eller sammanläggas med en
följande semester eller, under exceptionella omständigheter då tjänsten så
kräver, kan ersättas med kontant betalning, minst motsvarande den i konventionsförslaget
omnämnda lön, som skall utgå under semestertid.

Semester för sjömän skall enligt förslaget alltid givas i det land, där
fartyget är registrerat, och i någon av följande hamnar, nämligen den hamn där
fartyget har sin hemort eller i vilken den till semester berättigade anställts
eller där fartygets resa slutar. Därest överenskommelse kan nås, må dock
semestern givas i annan hamn.

I konventionsförslaget angående semester för sjömän hava intagits mot Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. 67o 88 2

Kungl. Majus proposition nr 286.

svarande bestämmelser som i det allmänna förslaget till konvention angående
semester beträffande semesterlönens beräknande, förbud mot avstående av
rätt till semester och ersättning för semester till den, som lämnar sin tjänst,
innan han uttagit honom tillkommande semester. Vidare lämnas samma
föreskrifter angående skyldighet för arbetsgivare att föra register rörande
semestrarna, örn införande av ett system av påföljder till säkerställande av
konventionens tillämpning och örn att konventionen icke skall medföra
någon minskning i sådana förut tillämpade villkor, som äro fördelaktigare
än de i konventionen givna.

I propositionen nr 239/1938 angående vissa av den internationella arbetsorganisationens
fjärde sjöfartskonferens år 1936 fattade beslut har chefen för
handelsdepartementet anfört, att konventionsförslaget angående semester för
sjömän upptagits till behandling inom socialdepartementet i samband med
förberedelser till lag örn semester för arbetstagare i allmänhet.

Utländsk lagstiftning’.

Beträffande den utländska lagstiftningen angående semester tillåter jag
mig att hänvisa dels till den i betänkandet med förslag till lag om semester
å sid. 23—36 intagna redogörelsen för lagstiftningen i Belgien, Frankrike
och Norge och dels till den i betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal
å sid. 131—135 intagna redogörelsen för lagstiftningen i Finland, Tyskland,
Österrike, Polen, Tjeckoslovakien, Luxemburg, Italien, Spanien och
Rumänien.

Sedan sakkunnigförslaget framlagts, har i Danmark förslag till lag örn
semester underställts riksdagen. För detta lagförslag kommer jag nu att
lämna en redogörelse.

Danmark.

Enligt det framlagda förslaget skall lagen omfatta varje arbetare och anställd,
vare sig vederbörande är sysselsatt i offentlig eller privat tjänst.
Lagen omfattar dock icke personer, som falla under lagarna örn statens
tjänstemän, örn lärlingar och örn rättsförhållandet mellan husbonde och medhjälpare.
För dessa grupper är nämligen semesterfrågan ordnad genom den
särskilda lagstiftningen. Vidare undantagas från semesterlagen arbetstagare
å fartyg, såvida de uteslutande avlönas genom andel i vinsten.

Huruvida viss arbetstagare omfattas av lagen eller icke skall vid tvist
avgöras av direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet, örn möjligt efter förhandlingar
med organisationerna på området. Beslutet kan inom fjorton
dagar överklagas hos socialministern.

Den arbetstagare, som omfattas av lagen, har rätt till semester med en
dag för varje månad, under vilken han utfört arbete. Har det utförda arbetet
varit av kortare varaktighet än en månad, sättes semesterrätten i förhållande
till sysselsättningens längd, därvid dock icke arbete av kortare
varaktighet än en vecka skall medräknas.

Kungl. Majlis proposition nr 286. 19

Som avbrott i anställningen skall icke anses sådan frånvaro från arbetet,
som föranledes av sjukdom, olycksfall, militärtjänst, tillfälligt uppehåll i arbetet
till följd av driftsmässiga hänsyn, semester samt barnsbörd. Semesterns
längd bestämmes dock i förhållande till sysselsättningstiden.

För diversearbetare inom sådana arbetsområden, där det kan vara vanskligt
för de sysselsatta att uppfylla kravet på en veckas arbete i samma företag,
kan socialministern fastställa närmare regler för rätten till semester.
Personer, som äro sysselsatta i jordbruket, ha, så snart de under ett års förlopp
arbetat minst tjugofem dagar i samma företag, rätt till semester, därvid
semesterersättningen beräknas i förhållande till den uppburna arbetslönen.

Överlåtelse av företag eller fartyg under anställningstiden inverkar icke
på semesterrätten.

Som kvalifikationsperiod för semestern skall gälla tiden från den 1 april
föregående år till den 31 mars under löpande kalenderår.

Arbetsgivaren äger bestämma tidpunkten för semestern men är bunden
av en bestämmelse örn att semestern skall givas i ett sammanhang under
tiden från den 2 maj till den 30 september. För arbetstagare å havsgående
fartyg kan emellertid semestern, örn så av förhållandena synes påkallat, förläggas
till annan del av året. För arbetstagare å fartyg gäller vidare, att
semestern skall givas, så snart hänsyn till tjänsten medgiver det och från
den tidpunkt, varom avtal träffas. Därest överenskommelse örn annan ordning
icke träffas, kan semestern lämnas, när fartyget anlöper en av följande
danska hamnar, nämligen den hamn i vilken fartyget är hemmahörande, den
hamn i vilken den semesterberättigade blivit anställd eller den hamn där
fartygets resa slutar.

För i jordbruket sysselsatta personer kan semestern delas, därvid emellertid
minst sex dagar skola utgå i ett sammanhang. Äger den semesterberättigade
utfå mer än sex dagars semester, behöva endast de sex sammanhängande
semesterdagarna falla under den fastställda semesterperioden.
För den händelse en förläggning av semestern till den legala semesterperioden
till följd av yrkets säsongbetonade karaktär eller av andra grunder är uppenbart
olämplig för företaget, kan direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet
efter förhandlingar med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom yrket
medgiva, att semestern delas och gives å annan tid än den fastställda
semesterperioden.

Under semestern skall lön utgå med fyra procent av den under kvalifikationsperioden
intjänade avlöningen. Semesterlönen utbetalas av arbetsgivaren
i samband med semesterns början. Därest den fackliga organisation,
under vilken företaget lyder, icke utbetalar semesterlönen eller garanterat
lönen, kan utbetalning ske genom ett system med semestermärken (en semesterkassa).
Närmare regler härom fastställas av socialministern.

Vid beräkningen av semesterlönen skall hänsyn icke tagas till lön, som
är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader, eller till lön för
övertidsarbete. Såframt i lönen ingå kost och logi, skall värdet härav beräknas
enligt de för olycksfallsförsäkringslagen givna bestämmelserna. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

den händelse ett företag inställt verksamheten under semestern, äger den
arbetstagare, som icke är berättigad till semester under alla de dagar, då
arbetet sålunda ligger nere, ej rätt till någon särskild gottgörelse utöver
semesterlönen.

Arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, vilka i enlighet med fastställda
avlöningsreglementen äro tillförsäkrade semester, falla icke under
lagen, såvida direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet anser, att de genom
avlöningsreglementena fastställda semesterförmånerna icke äro sämre än vad
som tillförsäkrats arbetstagarna i allmänhet genom lagen. Socialministern
kan vidare efter att hava inhämtat yttrande från direktören för Arbejds- og
Fabrikstilsynet föreskriva, att lagen icke skall gälla yrkesområde, inom vilket
arbetstagarna genom särskild överenskommelse äro tillförsäkrade semester
enligt regler, som icke ställa dem sämre än örn de fallit under lagen.

Lagen gör i övrigt ingen inskränkning i sådana längre gående semesterförmåner,
som kunna utgå jämlikt andra lagar och föreskrifter, överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare, skiljedom eller sedvänja.

Den semesterberättigade är skyldig att använda de lediga dagarna till
semester. Eätten till semesterlön bortfaller under hela semesterperioden,
därest arbetstagaren under semestern åtager sig avlönat arbete.

Varje avtal, varigenom den i lagen fastställda rätten till semester eftergives,
skall vara ogiltigt. Den arbetsgivare, som träffar ett sådant avtal,
straffas med böter. Överlåtelse av semestermärken straffas likaledes med böter.

Avgörandet av frågor enligt lagen för arbetstagare å fartyg ankommer på
ministern för handel, industri och sjöfart, sedan han inhämtat yttrande från
Statens Skibstilsyn. Ministern för handel, industri och sjöfart kan vidare
för arbetstagare å havsgående fartyg giva sådana undantag från lagens bestämmelser,
som kunna anses vara nödvändiga och lämpliga till följd av de
för sjöfarten gällande säregna förhållandena.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1938. Vid beräkningen av
semesterrätten under år 1939 skall hänsyn endast tagas till arbetsförhållandena
under tiden från den 1 juli 1938 till den 31 mars 1939, varför under 1939
semestern enligt lagen icke kan uppgå till mer än nio dagar. Inom sådant
yrkesområde, där semester hittills icke har utgått eller semestern varit
kortare än en vecka, skall den på tiden den 1 juli 1938—31 mars 1939 belöpande
semesterlönen uppgå till två procent av lönen och semesterrätten
till hälften av det enligt lagen gällande dagantalet.

1936 års s eili ester s a Idun lii i ga.

De sakkunnigas direktiv.

Den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
rörande frågan om en laglig reglering av arbetares och andra löneanställdas
rätt till semester.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 286.

Då nämnda bemyndigande begärdes, redogjorde jag i egenskap av föredragande
departementschef till statsrådsprotokollet till en början för semestertankens
utveckling i vårt land samt för gällande lagstiftning örn semester
och tidigare framlagda förslag i ämnet. Härefter anförde jag följande:

Vid den ytterligare utredning av föreliggande fråga, som jag nu ansåge
böra komma till stånd, torde övervägas införandet i lagstiftningen av generella
och till sin natur tvingande bestämmelser rörande semester för i princip
samtliga kategorier arbetare och andra löneanställda. Utredningen borde
sålunda omfatta jämväl sådana statens och kommunernas befattningshavare,
vilka kunde beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförmåner ej vore
reglerade genom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda
bestämmelser. Jämväl borde undersökas i vad mån förmånen av semester
kunde beredas säsongarbetare samt eljest icke för bestämd tid anställda
arbetare. Att närmare precisera utredningsuppdraget torde för närvarande
icke kunna eller böra ifrågakomma. Vid utredningen borde samarbete
åvägabringas med hembiträdesutredningen.

Med stöd av förutnämnda bemyndigande tillkallade jag därefter, såsom
förut nämnts, den 10 juni 1936 sex sakkunniga1). Dessa antogo benämningen
»1936 års semestersakkunniga».

I skrivelse den 23 oktober 1936 hemställde de sakkunniga, att särskilda
utredningar måtte verkställas dels genom socialstyrelsens försorg angående
den omfattning, i vilken rätt till semester för närvarande tillkomme olika
grupper av arbetstagare, ävensom angående de grundläggande villkoren för
åtnjutande av semester, dels ock genom kommerskollegii försorg angående
de kostnader för näringslivet samt staten och kommunerna, som skulle uppkomma
genom en tvingande lagstiftning örn semester enligt olika alternativ
för semesterns längd. Med anledning härav uppdrog Kungl. Majit genom
beslut den 22 januari 1937 åt socialstyrelsen att verkställa undersökning
angående semesterförhållandena enligt gällande kollektivavtal samt beträffande
kommunala befattningshavare och pri våtåns tällda och vissa särskilda kategorier
av anställda i allmän eller enskild tjänst. Vidare uppdrog Kungl.
Majit genom beslut den 12 februari 1937 åt kommerskollegium att verkställa
utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad
semester för inom industrien anställda.

De sakkunniga hava till fullföljande av sitt uppdrag avgivit det den 16
december 1937 dagtecknade, förut omförmälda betänkandet med förslag till
lag örn semester. I betänkandet framlagda lagförslag torde såsom bilaga
(Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende. I betänkandet
hava intagits de av socialstyrelsen och kommerskollegium utarbetade
redogörelserna för de nyss nämnda undersökningarna. Jag tillåter mig
att beträffande dessa redogörelser hänvisa till betänkandet.

v) Till sakkunniga utsågos ledamoten av riksdagens första kammare byråchefen Oskar
Hagman, tillika ordförande, ombudsmannen Hagnar Casparsson, ledamoten av riksdagens
andra kammare godsägaren friherre Arvid De Geer, direktören Ivar Larson, ombudsmannen
Helge Lydberg och ledamoten av riksdagens första kammare jägmästaren Gustaf Tamm.

22 Kungl. Majus proposition nr 286.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag till lag om semester kan karakteriseras som en
social skyddslagstiftning med tvingande bestämmelser av minimikaraktär.
Samma förmåner Lava utmätts för alla, som komma att omfattas av lagen.
Den i förslaget till lag örn arbetsavtal förekommande s. k. kategoriklyvningen
har alltså avvisats av de sakkunniga. Majoriteten av de sakkunniga
har vidare avstyrkt en bestämmelse örn att sådan sedvänja i fråga örn semesterrätt,
som innebure bättre förmåner för arbetstagarna än vad lagen
tillerkände dem, skulle gälla framför vad lagen i övrigt stadgade. Enligt
sakkunnigförslaget ankommer det alltså principiellt på de olika grupperna
av arbetstagare att själva med egna medel söka antingen bibehålla rätten till
en längre semester än den genom lagstiftningen bestämda eller ernå en
sådan förmånligare ställning.

Inga straffbestämmelser eller föreskrifter örn övervakning från något
statligt organ av lagens tillämpning hava intagits i förslaget. Det ankommer
i stället på löntagarna själva att genom talan hos domstol skydda den rätt,
som tillerkännes dem genom lagen. Särskilda bestämmelser föreslås örn att
arbetsgivare, som åsidosätter vad honom enligt lagen åligger, skall vara
pliktig att gälda skäligt skadestånd.

I fråga örn domstolskompetensen föreslå de sakkunniga en fördelning
mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna i så måtto, att mål
beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola
anhängiggöras vid arbetsdomstolen, medan övriga mål, som avse tillämpning
av lagen, skola upptagas och avgöras av allmän domstol.

Lagen omfattar alla löneanställda i privat tjänst, d. v. s. såväl arbetare
som de s. k. anställda. Undantag har endast gjorts för vissa närstående släktingar
till arbetsgivaren, nämligen för den, som är anställd hos make, föräldrar
eller adoptant, barn eller adoptivbarn. En person, som uteslutande
avlönas genom andel i vinsten, går icke heller in under lagen. Yidare
stadgas, att anställning, som är att betrakta som bisyssla, icke berättigar
till semester. Yad beträffar arbetstagare i statens eller kommuns tjänst,
föreslås undantag för dem, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Under
lagen skulle alltså huvudsakligen falla de i statens och kommunernas tjänst
anställda arbetarna.

Särskilda bestämmelser lämnas örn vem som enligt lagens mening skall
betraktas som arbetstagare respektive arbetsgivare. Yid utformningen av bestämmelserna
härom hava till förebild tagits stadganden i 2 § första stycket
lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete. Det föreslås sålunda,
att med arbetstagare skall förstås envar, som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare. Med arbetsgivare skall förstås envar, för vilkens räkning
sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem står någon
tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande. Enligt uttalande i motiveringen avse de sakkunniga
emellertid att med de nu anförda bestämmelserna ernå en i viss utsträck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

ning annan tolkning än den som tillämpas enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete.

De sakkunniga hava avvisat tanken på att med lagens hjälp införa ett
system med semesterkassor, enligt vilket rätt till semester skulle kunna intjänas
under varje arbetsanställning, hur kortvarig den än månde vara. Det
föreslås i stället, att i lagen skola införas bestämmelser örn viss kvalifikationstid,
innan rätt till semester uppkommer. Denna tid har i förslaget
satts till minst fyra månader från det arbetstagare tillträtt anställning hos
arbetsgivaren. Det föreskrives särskilt, att avbrott i anställningen icke må
inverka på rätten till semester, såvida detta med hänsyn till omständigheterna
kan anses vara oskäligt.

Semesterns längd har bestämts till en dag för varje kalendermånad, under
vilken anställningen varat. För helårsanställda uppgår semestern alltså till
tolv dagar. I fråga örn rätten till semester har en kombination gjorts mellan
anställning och utfört arbete på sådant sätt, att rätten till semester endast
föreligger för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete minst aderton dagar. Utföres arbetet i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, skall vid beräkning av antalet
arbetade dagar till grund läggas det utförda arbetets mängd.

Under vissa omständigheter kan tid, under vilken arbetstagaren, trots att
anställningen fortlöper, icke utför något arbete, jämställas med arbetad tid.
Detta gäller främst semestertiden själv samt vidare frånvaro till följd av
olycksfall i arbete eller sådan yrkessjukdom, som omfattas av lagen den 14
juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Dessutom har med arbetad
tid jämställts tjänstgöring vid repetitionsmöte men däremot icke annan
värnpliktstid. Ej heller har i förslaget privilegierats vanlig sjukdomstid
eller tid i samband med havandeskap.

Semesterrätten beräknas per kalenderår. Antalet semesterdagar under
ett löpande år bestämmes med hänsyn till arbetstagarens anställnings- och
arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår. Det föreskrives särskilt,
att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens
rätt till semester. I fråga örn tidpunkten för utgivande av semester föreslås
som huvudregel, att arbetsgivaren skall äga bestämma, när semester skall
utgå. Han bindes emellertid enligt förslaget genom särskilda bestämmelser
dels örn en viss semesterperiod — tiden den 2 maj—30 september — dels ock
om att semestern skall utgå i ett sammanhang; i båda fallen så framt icke
överenskommelse örn annan ordning träffats med arbetstagaren. Från bestämmelserna
örn att semestern skall utgå i ett sammanhang och under
viss period av året lia undantag gjorts för vissa anställda, nämligen för
arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt trädgårdsskötseln,
för hembiträde i lanthushåll, för å fartyg anställd arbetstagare
samt för arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning
av semestern till den angivna tidsperioden skulle med hänsyn till
arbetets säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för arbets -

Kungl. Majlis proposition nr 286.

givaren uppenbart olämplig. För de sålunda angivna arbetstagarkategorierna
äger alltså arbetsgivaren frihet att uppdela semestern i flera perioder och förlägga
den till vilken tid av året han själv finner lämplig.

Beträffande sjöfolkets rätt till semester föreslås vissa speciella bestämmelser.
Sålunda skall semestern, såframt icke annat överenskommes mellan
parterna, utgå i någon av följande svenska hamnar, nämligen den hamn där
fartyget har sin hemort, den hamn i vilken arbetstagaren anställts eller den
hamn där fartygets resa slutar. Vidare föreslås rätt för arbetsgivaren att i
de fall, då fartyg icke anlöper svensk hamn, antingen under högst ett år
uppskjuta utgivandet av semester till de å fartyget anställda eller i stället
för semester utgiva ersättning med belopp motsvarande semesterlönen.

Arbetsgivaren skall senast en vecka före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern.

Vid beräkningen av semestern skall enligt förslaget gälla, att i semestern
icke skola inräknas söndagar men däremot alla helgdagar eller sedvanliga
fridagar, då dessa infalla under semestern.

I fråga örn semesterlönens beräknande föreslås, att arbetstagare, som är
avlönad med tidion, beräknad per vecka eller längre tid, skall äga uppbära
den å semestern belöpande lönen. För övriga arbetstagare skall lönen för
varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga
inkomst per dag, under vilken arbete för arbetsgivarens räkning utförts
under kvalifikationsperioden. Vid beräknande av semesterlönen skall hänsyn
icke tagas till lön, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader,
exempelvis felräkningspengar, ersättning för slitning av kläder och verktyg
samt resebidrag. Därjämte skall till arbetstagare, som är i arbetsgivarens
kost, under semestern utgå skälig ersättning för kosten.

Då en arbetstagare lämnar sin anställning, skall avräkning ske med arbetsgivaren
i fråga örn intjänad men ännu icke åtnjuten semester. Arbetstagaren
äger i sådant hänseende för varje semesterdag, som han icke kunnat uttaga,
rätt till ersättning enligt de för semesterlönens beräknande stadgade grunderna.
Hänsyn skall därvid tagas till förhållandena intill dagen för anställningens
upphörande.

De sakkunniga hava icke framlagt förslag örn den tidpunkt, vid vilken
lagen bör träda i kraft, men hava påpekat, att semesterrätt enligt lagen icke
kan förvärvas förrän från och med dagen för ikraftträdandet.

Den i 5 § m) i arbetarskyddslagen intagna bestämmelsen angående semester
föreslås skola upphävas.

Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna Larson, Rydberg och
Tamm. Redogörelse för vad som anförts i reservationerna kommer att
lämnas i det följande i samband med behandlingen av de särskilda frågorna.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas förslag hava infordrade yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

kontoret, arbetsdomstolens ordförande, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
arbetsrådet, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
domänstyrelsen, rikets hovrätter, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
kommunikationsverkens lönenämnd, delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskamrar i
riket och fullmäktige i järnkontoret. Vidare har lantbruksstyrelsen bifogat
yttranden från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och samtliga hushållningssällskap.
Genom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna hava de
större kommunerna beretts tillfälle att avgiva yttranden. Av denna rätt har
ett stort antal kommuner begagnat sig. De avgivna yttrandena hava bifogats
överståthållarämbetets och länsstyrelsernas utlåtanden.

Yttranden hava jämväl inkommit från de flesta landstings förvaltningsutskott.

Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill beretts tillfälle,
inkommit med yttranden, nämligen landsorganisationen i Sverige, som bifogat
yttranden från svenska transportarbetareförbundet och samverkande
byggnadsfackförbundens centralråd, svenska arbetsgivareföreningen, som bifogat
yttranden från ett flertal anslutna förbund, de anställdas centralorganisation
(Daco), tjänstemännens centralorganisation, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges köpmannaförbund, svenska bankföreningen, svenska
sparbanksföreningen, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Sveriges
droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges
omnibusägares riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund, omnibusägarnas
arbetsgivareförbund, Sveriges redareförening, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens
folk, de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, svenska lantbrukstjänstemannaföreningen,
svenska brukstjänstemannaföreningen, föreningen
Sveriges aktiva handelsresande, svenska journalistföreningen, hembiträdesföreningarnas
samarbetskommitté och svenska försäkringsbolags riksförbund.
Yttrande har jämväl inkommit från Sveriges industriförbund.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i
det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag örn semester har med
ledning av de däröver avgivna yttrandena blivit föremål för överarbetning
inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget,
därvid jag till en början vill behandla frågan, örn en lagstiftning
angående semester över huvud bör genomföras och vid jakande
svar å denna fråga, hur lång tid som skall bestämmas för semestern.

Kungl. Maj. ts proposition nr 286.

Departementsförslaget.

Frågan om lagstiftning angående semester och örn
semesterns längd.

De sakkunniga.

I fråga om semesterns natur uttala de sakkunniga, att den uppfattningen
numera torde lia stabiliserats, att semester vöre en förmån, som i likhet
med andra i arbetsavtalet ingående materiella förmåner utgjorde en rätt för
den anställde att åtnjuta, så snart de i avtalet härför uppställda förutsättningarna
uppfyllts. Detta kunde också uttryckas så, anföra de sakkunniga,
att rätten till semester och jämväl till lön under semestertiden successivt
intjänades genom anställning under viss tid och det därunder utförda arbetet,
allt i enlighet med de närmare bestämmelser, som inginge i arbetsavtalet.
Semesterlönen vore med andra ord att betrakta som en uppskjuten
del av lönen för den gångna tidens arbete.

De sakkunniga framhålla den stora betydelsen för arbetstagarna av en
årlig semester av ej allt för kort varaktighet. De uttala sålunda, att de
korta uppehåll, som vunnes genom arbetstidsförkortningen till i allmänhet
åtta timmar örn dagen samt den regelbundet återkommande söndagsvilan,
icke kunde anses vara tillräckliga för att åt den i förvärvsarbete sysselsatte
individen bevara hälsa och arbetskrafter. För detta ändamål erfordrades en
sammanhängande ledighet, varunder man helt kunde avkoppla från de eljest
förekommande arbetsuppgifterna. En tids sammanhängande ledighet hade
också visat sig hava en gynnsam inverkan på personalens arbetskraft och
arbetsglädje. Vidare vore att märka, att arbetstagarna även under en tämligen
kort semesterperiod finge tillfälle att ägna sig åt friluftsliv eller genom
resor skaffa sig nya intryck eller eljest tillgodose sådana intressen, sorn
under det dagliga förvärvsarbetet måste eftersättas. En ordnad semesterrätt
medförde emellertid vissa fördelar även för arbetsgivarna. En befattningshavare,
som vore utvilad och hade arbetsglädje, förrättade ett bättre arbete
än den, som aldrig finge tillfälle att koppla av från det dagliga enahanda.
Det torde vara naturligt, att arbetsintensiteten förbättrades genom en regelbunden
vila.

Den av socialstyrelsen efter framställning av de sakkunniga verkställda
utredningen angående de privatanställdas semesterförhållanden utvisar bland
annat följande:

Enligt de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna, vilka berörde sammanlagt
mer än 67,200 anställda, skulle endast 2.5 procent sakna semesterrätt.
11.8 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester örn högst
sex arbetsdagar. Under tolv dagars semester hade 16.9 procent. Enligt
uppgifterna från personalen, omfattande mer än 16,100 anställda, skulle 2.9
procent sakna semester. 8.2 procent av de semesterberättigade hade en årlig
semester om högst sex arbetsdagar, medan procenttalet av dem, som hade
en semester understigande tolv arbetsdagar, utgjorde 11.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Av den utav socialstyrelsen likaledes efter framställning av de sakkunniga
gjorda undersökningen av kollektivavtalens bestämmelser framgår följande:

574,000 arbetare eller 74.7 procent av hela antalet avtalsberörda arbetare
hade rätt till semester vid årsskiftet 1936/1937. De återstående 194,000
avtalsberörda arbetarna, vilka alltså saknade semesterrätt, vore till största
delen att finna inom de säsongbetonade grupperna. Av de semesterberättigade
arbetarna hade icke mindre än 60.3 procent en kortaste semester av
mindre än sex arbetsdagar. Med begreppet kortaste semester avsåges härvid
den semester, som i avtalen vore stipulerad för de vanliga kategorierna
av vuxna arbetare inom respektive branscher. En kortaste semester örn
jämnt sex arbetsdagar hade 26.2 procent av de semesterberättigade arbetarna.
Detta innebure alltså, att endast 13.5 procent av de över huvud till semester
berättigade arbetarna hade en längre semestertid än sex arbetsdagar. En
kortaste semestertid om tolv arbetsdagar eller mer hade endast 3 9 procent
av de semesterberättigade arbetarna. En tendens till ökning av den kortaste
semestern till åtminstone sex arbetsdagar hade emellertid kunnat iakttagas
under de senaste åren. Detta hade speciellt varit fallet beträffande de under
år 1937 ingångna kollektivavtalen.

De sakkunniga framhålla i anslutning till en redogörelse för de huvudsakliga
resultaten av ifrågavarande undersökningar, att orsaken till att de
anställda lyckats förvärva sig så mycket bättre semesterförmåner än vad
arbetarna förmått torde vara att söka i det förhållandet, att det för arbetsgivarna
vöre väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att giva en längre semester
åt denna till antalet betydligt mindre grupp av arbetstagare. Trots
att arbetarnas organisationer i regel varit starkare och mera slagkraftiga än
de anställdas, hade arbetarna därför fått nöja sig med en kortare tids semester
än vad som kommit de anställda till del.

Härefter anföra de sakkunniga följande:

Då det sålunda visat sig vara mycket svårt för arbetarna att genom förhandlingar
eller stridsåtgärder förvärva sig rätt till semester av tillräcklig
längd, hade det så småningom blivit allt mera klart, att samhällets hjälp
härför erfordrades. Att samhället i detta hänseende bomme arbetstagarna
till hjälp vore även motiverat av synnerligen starka skäl. Det måste nämligen
anses utgöra ett betydande samhällsintresse att medverka till att medborgarnas
arbetskraft vidmakthölles. Samhället borde därför på allt sätt
söka främja, att de i förvärvslivet sysselsatta, i den män så vore löjligt,
erhölle en årligen återkommande ledighet av tillräcklig längd. Åtgärder
härför kunde jämföras med exempelvis den förebyggande sjukvården, på
vilken stora summor offrades. Även ur rent ekonomisk synpunkt vore det
för samhället fördelaktigt, att arbetstagarna erhölle regelbunden vila, då ju
samhället alltid i sista hand finge övertaga försörjningen av de medborgare,
som icke längre förmådde att sörja för sig själva. Man borde ej heller blunda
för att genom införandet av en längre tids årlig semester vikariat i manga
fall kunde åtkommas för åtskilliga eljest arbetslösa personer.

Att det trots den principiella avtalsfriheten för parterna på arbetsmarknaden
vore ett berättigat statsintresse att tillse, att såvitt möjligt alla arbetstagare
erhölle en årlig semester av tillräcklig längd, och att lagstiftningsvägen
vid behov måste tillgripas för att genomföra detta önskemål hade
mer och mer blivit erkänt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Sedan de sakkunniga förordat, att en lagstiftning med tvingande bestämmelser
angående semester genomföres, framhålla de följande allmänna synpunkter
angående lagstiftningens innebörd:

Grunden till att samhället inskrede och genom lagbestämmelser tillsåge,
att arbetstagarna erliölle viss semester, vore att söka i en rekreationssynpunkt,
d. v. s. att samhället icke ansåge sig kunna stillatigande åse, att
arbetstagarnas hälsa och krafter försletes genom ett oavbrutet arbete utan
längre uppehåll. Samma synpunkt hade för övrigt redan tidigare föranlett,
att samhället fastställt en viss längsta tid per dygn, under vilken arbete
finge utföras. Någon annan grund än denna rekreationssynpunkt för att
samhället skulle inskrida och bereda vissa medborgare en förmån, vilken
finge bekostas av andra medborgare, vore icke heller tänkbar, då ju avtalsfrihet
principiellt rådde å arbetsmarknaden. Förslag örn obligatorisk skiljedom
i arbetstvister hade åtskilliga gånger diskuterats men hade i vårt land
ständigt avvisats. Om samhället därför lagstiftade angående rätt för arbetstagarna
till semester av viss längd, finge denna lagstiftning endast sträcka
sig så. långt som det kunde sägas vara oundgängligen nödvändigt för att
ur sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila, varjämte nödig
hänsyn självfallet måste tagas till att lagstiftningen vore möjlig och lämplig
att genomföra ur ekonomiska synpunkter. En lagstiftning på området måste
därför uppfattas som en social skyddslagstiftning och betecknas som ett ur
rekreationssynpunkter nödvändigt undantag från den principiella avtalsfriheten.

Aven örn grunden till genomförandet av en lagstiftning örn semester uteslutande
vore att söka i en rekreationssynpunkt, kunde man dock icke underlåta
att konstatera, att den med samhällets hjälp erhållna semesterrätten
komme att åtminstone i vissa fall innebära en ganska betydande ekonomisk
förmån för arbetstagarna. Detta förhållande framträdde väl icke för de
arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehölle sin anställning hos
samma arbetsgivare. För dem komme den lagstadgade semesterrätten icke
att inneböra en ökad lön utan i stället en möjlighet att med bibehållandet
av samma inkomst årligen få viss tids ledighet från det dagliga arbetet.
Däremot komme semesterrätten för alla de övriga arbetstagare, som kunde
uppfylla kvalifikationsbestämmelserna, att innebära en direkt och omasberad
löneförmån. Detta gällde samtliga grupper av arbetstagare, vare sig de hade
en anställningstid överstigande eller understigande ett år, så snart de av
någon anledning slutade sin anställning och uppfyllde de i lagen givna föreskrifterna
för erhållande av semester. Vid utformandet av semesterlagens
bestämmelser och särskilt i vad dessa gällde avgränsningen av kvalifikationsvillkoren
måste man också städse utgå från att semesterrätten innebure en
ren löneförmån. Det förhållandet förelåge alltså, att grunden till lagstiftningen
örn semester uteslutande vore att söka i en rekreationssynpunkt
men att lagen i sin utformning vore direkt avhängig av att semesterrätten
vore en löneförmån.

Det borde i detta sammanhang utsägas, att det icke skulle vara önskvärt,
örn arbetsgivarna skulle söka kompensera sig för kostnaderna för den ökade
semestern genom lönesänkningar. Meningen kunde nämligen icke vara, att
den ekonomiska standarden för exempelvis arbetare med mångårig anställning
hos samma arbetsgivare skulle bliva sänkt till följd av att de av samhället
tillerkändes en längre semester lin de hittills lyckats tillkämpa sig.
En tvingande lagstiftning örn semester komme därför att verka såsom en
ökad belastning på produktionen. Huru långt man borde gå vid lagstiftandet
måste vid sådant förhållande, såsom också nyss antytts, bliva beroende på

Kungl. Maj:ts proposition nr 286. 29

en avvägning mellan vikten av vila oell produktionens förmåga att bära de
ökade kostnaderna.

Av de utav socialstyrelsen verkställda utredningarna örn semesterns
längd framgår, att den genomsnittliga längden av semestern för arbetarna
torde utgöra omkring fem ä sex dagar med en tendens till ökning intill sex
dagar för dem, som hittills erhållit kortare semester. Beträffande de anställda
är förhållandet däremot det, att flertalet av dem redan uppnått en semester
örn minst fjorton dagar.

Den av kommerskollegium utförda beräkningen av utgiftsökningen för
industrien vid en lagstadgad semester örn sex, nio eller tolv dagars längd har
med hänsyn till kostnaderna endast omfattat ett förhållandevis ringa antal
företag. De sakkunniga anse dock, att de av kommerskollegium anförda siffrorna
för kostnadsökningen giva en tillförlitlig bild av storleksordningen.
Av kommerskollegii redogörelse för undersökningen framgår, att den procentuella
kostnadsökningen i genomsnitt för samtliga undersökta företag
vid en semester av sex, nio och tolv dagar utgör i förhållande till det beräknade
produktionsvärdet (relativ kostnadsökning) respektive 0.15,0.57 och
1.02 procent samt i förhållande till räntekostnaderna respektive 2.i, 8.4 och
14.7 procent. Den absoluta kostnadsökningen vid respektive sex, nio och
tolv dagars semester skulle år 1936 för industrien hava utgjort i runt tal
respektive 6 miljoner, 30 miljoner och 55 miljoner kronor. Kommerskollegium
framhåller, att den med utgångspunkt från kostnadsökningen för de
undersökta företagen gjorda generaliseringen av de erhållna resultaten skedde
endast med största tvekan och under betonande av den stora osäkerhet,
som måste vidlåda en dylik kalkyl, och av att den framkalkylerade kostnadsökningen
endast kunde giva på sin höjd en ungefärlig föreställning örn
storleksordningen av ifrågavarande merkostnad. Vidare anför kollegium
vissa omständigheter, som kunna tänkas verka höjande eller sänkande på
den kalkylerade kostnadsökningen. Det torde särskilt böra framhållas, att
kollegium vid verkställande av dessa kostnadsberäkningar utgått från att
semesterlönen skulle bestämmas i enlighet med de i kollektivavtalen föreskrivna
timlönerna, vadan alltså de i regel högre ackordsförtjänsterna ej
kunnat inverka på beräkningarna.

För jordbrukets vidkommande har någon kostnadsberäkning icke företagits.
För denna näring kan det emellertid endast bliva fråga örn ökning
i kostnaderna på grund av att lön skall utbetalas för flera semesterdagar.
Det torde, framhålla de sakkunniga, säkerligen ofta visa sig bliva möjligt
inom jordbruket att giva semester till de kelårsanställda utan att extra arbetskraft
därför behövde anställas.

De sakkunniga uttala som sin uppfattning, att det, beträffande behovet
av viss tids semester ur synpunkten att arbetstagaren skulle erhålla tillräcklig
rekreation, icke vore möjligt att använda en på vetenskapliga grunder
gjord avvägning av behovet. Det torde i stället vara nödvändigt, att
man bestämde sig för en viss tid, som kunde anses vara skälig. De sakkunniga
ville som sin uppfattning anföra, att två veckors ledighet måste

.30

Kungl. Majus proposition nr 286.

anses vara minimum för att en arbetstagare skulle kunna erhålla tillräcklig
vila och återvinna krafterna.

I fråga örn den ekonomiska sidan medgiva de sakkunniga, att tolv dagars
semester komme att medföra en avsevärt ökad belastning på näringarna.
Den av kommerskollegium beräknade relativa ökningen av I.02 procent i
förhållande till det beräknade produktionsvärdet vid en semester örn tolv
dagar gåve emellertid vid handen att, örn än de sammanlagda kostnaderna
för industrien bleve stora vid genomförandet av en allmän semester örn
tolv dagar, den relativa storleksordningen för de enskilda företagen dock
ej vore sådan, att man torde behöva befara några större svårigheter för
näringslivet att anpassa sig efter lagstiftningen. De sakkunniga ville särskilt
hänvisa till ett uttalande från arbetsgivarhåll i Frankrike örn att de
genom den omfattande sociala lagstiftningen föranledda svårigheterna icke
vore att hänföra till den förlängda semestern utan i stället huvudsakligen
berodde på den samtidigt införda 40-timmarsveckan.

De sakkunniga anföra vidare bland annat följande:

I den allmänna diskussionen angående införandet av en lagstadgad rätt
till semester hade bland annat såsom skäl mot en förlängning av den nu
utgående semestern anförts, att bristen på yrkesutbildad arbetskraft därigenom
skulle komma att skärpas. De sakkunniga kunde emellertid icke
anse en sådan följd av semesterlagstiftningen vara trolig, enär man torde
kunna räkna med att industrien allt mera överginge till att giva alternerande
semester. Vid sådant förhållande erfordrades ingen utökning av produktionsapparaten
eller varaktig anställning av ett större antal arbetare.
Med hänsyn till att industrien under den tid, som semester lämnades, kunde
verkställa omplacering av den befintliga utbildade arbetskraften, torde den
under semestertiden inkallade extra arbetskraften i regel ej behöva vara
yrkesskicklig.

De sakkunniga ville särskilt framhålla ett vägande skäl för att semestern
bestämdes till tolv dagar. Intresset bland arbetarna vore för närvarande
mycket stort att erhålla en väsentlig förlängning av den nuvarande semestern.
Det torde kunna sägas, att en allmän folkmening nu stöde bakom
detta krav. Därest en förlängning icke skulle komma till stånd eller den
skulle anses vara otillfredsställande för arbetarna, hade man alltså att vänta
krav på en ytterligare utökning av semestern vid förhandlingar örn nya
kollektivavtal. Omfattande strider på arbetsmarknaden skulle kunna uppkomma
örn denna sak. Att frågan skjutits i bakgrunden vid den senaste
tidens avtalsförhandlingar torde helt vara beroende på vetskapen örn att
en lagstiftning förbereddes. Det måste sägas vara ett statsintresse av första
ordningen att göra strider örn semesterns längd onödiga. En lagstiftning
örn tolv dagars semester skulle säkerligen medföra som resultat, att semesterfrågan
ej längre bleve lika aktuell vid avtalsförhandlingarna.

Det torde även böra framhållas, att Sverige icke komme att vara ensamstående
örn en allmän semestertid av tolv dagar. I såväl Frankrike som
vårt grannland Norge utginge för närvarande semester örn denna tid. Beträffande
Norge gällde dock, att man lagstiftningsvägen icke sträckt sig
längre än till nio dagar; den allmänna semestertiden örn tolv dagar hade
sålunda kommit till stånd genom kollektivavtal.

Därest man nu skulle åtnöja sig med en semester örn exempelvis nio
arbetsdagar, skulle, framhålla de sakkunniga slutligen, krav säkerligen omedelbart
komma att resas på en förlängning av denna tid upp till två veckor.

Kungl. Majus proposition nr 286.

I avgiven reservation har herr Larson förklarat sig anse, att avvägningen
av semesterförmånerna liksom av lönerna bäst handhades av parterna själva
å arbetsmarknaden genom förefintliga organisationer. Endast på så sätt
kunde tillbörlig hänsyn tagas till alla samverkande ekonomiska och tekniska
faktorer och utvecklingen med större smidighet anpassas efter växlingarna
i å ena sidan behovet och å andra sidan förmågan. Det vore därför
enligt herr Larsons uppfattning till skada för näringslivet, att staten
ingrepe reglerande i en fråga av så betydande ekonomisk omfattning som
semestern. Överlämnades det åt organisationerna på arbetsmarknaden att
liksom tidigare även på denna punkt få leda utvecklingen efter de ekonomiska
förutsättningarna, torde även arbetstagarnas intresse av ökad ledighet
och rekreation under trygga förhållanden i längden bäst bli tillgodosedda.

Beträffande kostnadsökningen vid en semester om tolv dagar har herr
Larson anfört följande:

En utökning av semestern medförde ej endast en ökning av lönekostnaden;
därigenom beskures ock möjligheten att utnyttja de produktiva
krafterna, såväl de mänskliga som det i maskiner och andra anläggningar
nedlagda kapitalet. Häri läge den största ekonomiska uppoffringen, vars
storlek vore svår att uppskatta, särskilt då fråga vore örn följderna av
minskningen i konkurrenskraft för exportindustrierna. Att man här sammanlagt
för vårt lands vidkommande måste räkna med en kostnad av över
hundra miljoner kronor örn året, torde dock vara otvivelaktigt.

Herr Larson har uttalat, att genomförandet utan möjlighet till längre
tids anpassning av en lagstiftning örn semester, som även för kroppsarbetare
i regel skulle utgå med tolv dagar, måste medföra ekonomiska svårigheter
av sådan storleksordning, att åtgärden icke kunde försvaras trots dess
vällovliga syfte. Det kunde åtminstone tillsvidare ej vara försvarligt att
framtvinga en lagstadgad minimisemester, som vore längre än den, som nu
gällde för det stora flertalet kroppsarbetare. I enlighet härmed har herr
Larson förordat, att semesterns längd bestämdes till en dag för fulla två
månader, som anställningen varat, d. v. s. för helårsanställda till sex dagar.

Herr Tamm har i sin reservation anfört, att han trots betänkligheter
främst med avseende på den hårda ekonomiska belastning, som genom en
lagstiftning komme att påläggas vårt näringsliv, i frågans nuvarande läge
dock icke ville motsätta sig införandet av allmänna föreskrifter beträffande
en rimligt utmätt semester särskilt med hänsyn till det allmänna önskemålet,
att en nöjaktig tidsperiod av vila och omväxling måtte beredas så stora
grupper som möjligt av vårt lands arbetstagare, i den mån de kunde anses
vara i behov därav.

Herr Tamm har beträffande semesterns längd anfört, att han i detta avseende
ansåge sig kunna — under förutsättning av viss övergångstid — godtaga
majoritetens mening.

Såsom framgår av redogörelsen för de båda av internationella arbetsorganisationen
godkända förslagen till konventioner angående semester, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

semesterns längd bestämts, i den allmänna konventionen till minst sex
dagar samt i konventionen för sjöfolk till minst tolv dagar för befälhavare,
övriga befälspersoner och radiotelegrafister samt till minst nio arbetsdagar
för övriga medlemmar av besättningen.

Yttrandena.

Såväl bland myndigheterna som organisationerna äro meningarna synnerligen
delade i fråga örn lämpligheten att lagfästa rätten till viss tids semester
och att för helårsanställda bestämma semesterns längd till tolv
dagar. Bland myndigheterna hava följande tillstyrkt förslaget eller i vart
fall förklarat, att de icke ville motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, nämligen socialstyrelsen,
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län.

De myndigheter, som avstyrkt en lagstiftning örn semester eller anfört
starka betänkligheter däremot, äro följande, nämligen vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län.

Av landstingens förvaltningsutskott hava praktiskt taget samtliga och av
de hörda kommunerna det långt övervägande flertalet förklarat sig icke
hava något att erinra mot de sakkunnigas lagförslag.

Samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund, fullmäktige i järnkontoret
och alla de hörda arbetsgivarorganisationerna hava bestämt avstyrkt
bifall till lagförslaget. Samtliga arbetstagarorganisationer hava däremot tillstyrkt
bifall till huvudlinjerna i detsamma.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för de avgivna yttrandena,
i vad dessa avse frågorna örn en lagstiftning angående semester bör genomföras
och örn semesterns längd. Jag börjar därvid med de myndigheter
och sammanslutningar, som intagit en positiv ståndpunkt i frågan.

I princip tillstyrkande yttranden.

Socialstyrelsen förordar, att en lagstiftning örn minimisemester genomföres
i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget. Styrelsen uttalar,
att den givetvis hade att bedöma det framlagda lagförslaget närmast ur
sociala synpunkter. Huruvida och i vad mån detsamma läte sig förverkliga
med hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer vore däremot en annan,
ganska invecklad fråga, vartill styrelsen icke hade möjlighet och ej heller
direkt anledning att taga någon bestämd ståndpunkt.

Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten från förhandlingar örn kollektivavtal
syntes hava givit vid handen, att från arbetarnas sida ofta lärn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

näts företräde åt löneökning framför semesterförbättring. Hade sålunda
arbetsgivarna kunnat gå med på att förbättra arbetarnas villkor, sades
arbetarna helst hava sett, att förbättringen fått form av höjda löner, även
örn de mer och mer lärt sig uppskatta semesterförmånen. Å andra sidan
torde det näppeligen kunna förnekas, att man ej heller på arbetsgivarhåll
haft ögonen tillräckligt öppna för semesterfrågans stora betydelse utan ofta,
under åberopande av ekonomiska och produktionstekniska skäl, motsatt sig
jämväl synnerligen blygsamma anspråk på semesterförbättring. Vid dessa
förhållanden måste det enligt styrelsens förmenande vara socialt berättigat,
att staten ingrepe för att ändra ett sådant betraktelsesätt. Het allmänna
hade det största intresse av att folkmaterialet, nationens förnämsta tillgång,
liölles i så gott skick som möjligt.

Styrelsen yttrar härom följande:

Yad arbetstagarna beträffade, hade man härvid bland annat att tänka på
arbetarskyddsåtgärder av olika slag, på arbetslokalernas sundhet, arbetstidens
reglering o. s. v. Häri inginge nu också som ett väsentligt moment
att tillse det arbetstagarna — då de icke alltid själva insåge värdet av
semester i jämförelse med förhöjd lön och denna fråga ej heller syntes
tillräckligt beaktas från arbetsgivarhåll — genom statens ingripande erhölle
möjlighet till en ur vilo- och rekreationssynpunkt tillfredsställande
semester. Härvid kunde emellertid ej nog framhävas vikten av att man
från såväl statens som respektive organisationers sida gjorde allt i upplysningsavseende
för att förmå arbetstagarna att även begagna semestern
för det avsedda ändamålet.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man icke något starkare, än vad de
sakkunniga gjort, såsom skäl för en semesterlagstiftning av tvingande karaktär
kunde åberopa vissa synpunkter, som hänförde sig till arbetsmarknaden.
Styrelsen anför härutinnan följande:

Under den senare tiden hade livligt diskuterats frågan örn arbetstidens
förkortning i syfte att i någon mån inskränka arbetslösheten samt att
minska den psykiska och fysiska påfrestning, som den mångenstädes högt
uppdrivna arbetstakten medförde. Frågan örn en lagstadgad semester förtjänade
enligt styrelsens mening att beaktas i detta sammanhang. Ur
arbetstagarnas synpunkt borde en arbetstidsförkortning genom en skäligt
tilltagen semester vara att föredraga framför en förkortning av arbetstiden
genom en minskning av den dagliga arbetstiden. Det förhölle sig nämligen
i allmänhet så, att en fritid, fördelad på varje dag, icke kunde utnyttjas
av den enskilde på samma rationella sätt som en sammanhängande,
flera dagar omfattande fritid. Av skäl, som torde vara tämligen självklara,
vore sålunda de enskilda arbetstagarna som regel bättre betjänta av en ur
allmänna synpunkter önskvärd arbetstidsförkortning genom en lagstadgad
semester av nöjaktig omfattning än av en motsvarande reduktion åstadkommen
genom den dagliga arbetstidens nedbringande.

Enligt styrelsens förmenande komme en lagstiftning örn minimisemester
att gynnsamt påverka arbetsmarknaden därigenom, att vid avtalsförhandlingar
flir de stora arbetstagargrupperua efter en dylik lagstiftnings genomförande
semesterfrågan knappast i samma utsträckning som förut skulle
påkalla avtalsmässig reglering. Styrelsen yttrar vidare följande:

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286.

670 88 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Visserligen hade under senare år semesterfrågan icke i påfallande grad försvårat
avtalsförhandlingarnas gång eller förorsakat strid på arbetsmarknaden.
Detta torde dock hava berott mindre på bristande intresse hos arbetstagarnas
organisationer för semesterfrågan än på just den omständigheten, att
man allmänt väntat, att detta problem inom en nära framtid skulle lösas
genom en lagstiftning av tvingande karaktär. Den verkan, som den nu
föreslagna lagstiftningen haft i arbetsfredsfrämjande riktning redan innan den
kommit till stånd, borde kunna påräknas i större utsträckning efter dess
genomförande.

Socialstyrelsen yttrar, att den allmänna utvecklingen på produktionsteknikens
område kunde åberopas såsom ett ytterligare skäl för statligt ingripande
till åstadkommande relativt snabbt av bättre semesterförhållanden
för folkets stora massa. Tack vare de vetenskapliga och tekniska hjälpmedlen
hade vår produktionsförmåga under senare tid väsentligt ökats, och
all anledning funnes att antaga, att denna utveckling komme att fortsätta.
Härigenom skapades de ekonomiska förutsättningarna för en utökad fritid.
Styrelsen fortsätter härefter:

Jämsides härmed ginge en utveckling inom de stora massornas livsföring
hän mot en ökad förståelse för och ett bättre tillvaratagande av den förströelse
och rekreation, som friluftsliv i olika former, folkbildning och
andra aktuella fritidssysselsättningar bjöde. Det borde ligga i det allmännas
intresse att anpassa samhällets hithörande anordningar efter denna
utveckling.

Med stöd av dessa överväganden finner socialstyrelsen, att ur de synpunkter,
som styrelsen hade att företräda, det läte sig väl försvaras, att en
i lag reglerad, icke alltför knappt tilltagen semester tillförsäkrades dem,
som icke redan på grund av särskild författning åtnjöte en sådan förmån.
De sakkunnigas förslag torde i viss mån bidraga till att göra den stora
massan delaktig av den tekniska och kulturella utvecklingens frukter.

I fråga örn semesterns längd yttrar socialstyrelsen, att styrelsen ur de
synpunkter, ur vilka den hade att bedöma frågan, funne den av de sakkunniga
utmätta minimitiden för semestern vara skälig för tillgodoseende av vilo- och
rekreationssyftet.

Kommerskollegium yttrar, att med hänsyn till inom industrien rådande
förhållanden med avseende å semester några principiella invändningar numera
knappast kunde resas mot en lagstiftning örn semester av viss begränsad
omfattning. Kollegium ansåge sig därför böra instämma i förslagets syfte.
Vissa betänkligheter kunde dock anföras mot lagförslagets detaljbestämmelser,
särskilt med hänsyn till de betydligt ökade ekonomiska bördor, som
genom förslagets godkännande skulle komma att påläggas näringslivet. Att
exakt beräkna kostnaderna torde vara svårt men att det rörde sig örn avsevärda
belopp, om man toge hänsyn till landet i dess helhet, syntes vara
ofrånkomligt. Därjämte träffades säkerligen en del näringsgrenar hårdare
än andra och i många fall torde utsikterna till att genom rationaliseringsåtgärder
och dylikt neutralisera ens någon del av verkningarna vara ganska
små. Vad först beträffade den lagstadgade semesterns längd, ginge förslaget
härutinnan avsevärt utöver hittills utbildad praxis inom ett flertal viktiga

Kungl. Majus proposition nr 286.

näringsgrenar. Kollegium funne sig icke kompetent att bedöma de folkhygieniska
synpunkter, som härvid för de sakkunniga torde hava varit avgörande,
men ville dock giva uttryck åt vissa av hänsyn till näringslivet
förorsakade betänkligheter, som underströkes av innehållet i en stor del av
de kollegium tillhandakomna yttrandena. Kollegium ville icke förneka, att
den hittillsvarande utvecklingen av de anställdas semesterfråga kunde giva
anledning att beträffande stora delar av näringslivet antaga en utveckling i
framtiden mot den av de sakkunniga förordade minimisemestern utan ingripande
genom lagstiftning. Kollegium ville dock samtidigt betona, att de
av den fortsatta ekonomiska utvecklingen beroende förutsättningarna härför
näppeligen kunde bedömas med någon större grad av säkerhet. Ett bakslag
eller åtminstone ett stillestånd i den hittills i stort sett för Sverige
fördelaktiga utvecklingen av de ekonomiska förhållandena vore kanske icke
uteslutet. Kollegium ansåge sig därför icke kunna tillstyrka förslaget i
denna del annat än under förutsättning, att en ej alltför knappt tilltagen
övergångstid fastställdes, så att en så småningom skeende anpassning
bleve möjlig.

I avgiven reservation har kommerserådet Landberg förklarat, att han för
sin del ville förorda ett varsammare framgångssätt än det av kommerskollegium
föreslagna vid tillskapandet av en lagstiftning för arbetstagare
inom näringslivet i allmänhet. Reservanten har vidare yttrat, att han ansåge,
att kollegium bort förorda den formen för näringslivets anpassning
till en lagstiftning på förevarande område, att en lag i ämnet nu finge en
begränsad giltighetstid av förslagsvis fem ä sex år samt att under denna
tid semestern utmättes till från början sex eller sju dagar för år och därefter,
på sätt kollegium föreslagit, årligen ökades nied en dag men med
maximering under lagens giltighetstid av semestern till nio dagar.

Medicinalstyrelsen framhåller att, i den mån fråga vore örn längre tids anställning,
en lämplig semester, som bidroge till att bibehålla arbetarens
fulla hälsa och arbetskraft, bleve till fördel för företagets produktion. Såge
man saken ur samhällets synpunkt, torde denna sats få generell giltighet.

Medicinalstyrelsen uttalar vidare, att styrelsen från de synpunkter, som
den hade att tillgodose, icke hade anledning att framställa någon erinran
mot de sakkunnigas förslag, i vad detsamma gällde semestertidens minimilängd.

Riksförsäkringsanstalten yttrar, att anstalten ur de synpunkter den hade
att företräda i princip ville tillstyrka det föreliggande förslaget. Den av
kommittén föreslagna längden på semestern syntes också vara lämpligt avvägd,
under förutsättning att vårt lands näringsliv ansåges äga ekonomisk
möjlighet att bära de ökade bördor, som genom förslagets genomförande
skulle påläggas detsamma. Därom torde det emellertid icke tillkomma riksförsäkringsanstalten
att göra något uttalande.

Generalpoststyrelsen anför, att styrelsen i princip intet hade att erinra emot
att från det allmännas sida åtgärder vidtoges, som syftade till att bereda
arbetstagare en för rekreationsändamål lämpligt avvägd semester. Frågan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

huruvida den i det remitterade förslaget verkställda utformningen av semesterbestämmelserna,
särskilt beträffande semestertidens längd och lönen under
semestern, vore den ur både social och ekonomisk synpunkt riktigaste och
lämpligaste, kunde väl vara föremål för delade meningar. För postverkets
vidkommande syntes emellertid förslaget kunna i stort sett godtagas.

Telegrafstyrelsen har icke något att erinra mot att en allmän reglering av
semestern skedde i enlighet med det framlagda förslaget, dock med vissa av
styrelsen förordade ändringar. Styrelsen fäster uppmärksamheten därå, att
förslagets fulla realiserande komme att för telegrafverkets del medföra en
ökning av verkets årliga driftkostnader med i runt tal 450,000 kronor.

Byggnadsstyrelsen förklarar, att styrelsen med undantag för bestämmelserna
örn kvalifikationstidens längd och förläggning samt semesterlönens beräknande
icke hade någon erinran att göra mot föreliggande lagförslag. Då det
emellertid här gällde ett nytt område för statens lagstiftande verksamhet,
förutsatte styrelsen, att man med uppmärksamhet komme att följa de erfarenheter
och rön, som kunde vara ägnade att motivera ändringar eller
jämkningar i en blivande lagstiftning. Mot den i betänkandet föreslagna
längden av semestern syntes i och för sig intet vara att erinra.

Domänstyrelsen uttalar, att styrelsen efter prövning av de förhållanden,
som talade för och mot förslaget, funnit sig icke böra motsätta sig dess
genomförande. Styrelsen lämnar en approximativ beräkning angående de
ökade kostnader för domänverket, som skulle uppstå, därest förslaget genomfördes.
Slutsumman uppgår till 408,112 kronor, varvid styrelsen angiver,
att detta belopp endast avsåge direkta merkostnader i form av semesteravlöning.

Styrelsen anför härefter följande:

De merkostnader, som vid förslagets genomförande skulle uppstå för
domänverket, vore av den storleksordning, att styrelsen ur kostnadssynpunkt
måste ställa sig tveksam till frågan örn förslagets genomförande. Vinstmarginalen
för skogsbruket och skogsindustrien vore nämligen som regel så
ringa, att det vore nödvändigt att noga tillse, att de på produktionen vilande
kostnaderna icke stege mer än som vore oundgängligen nödvändigt, och
detta så mycket mer som ifrågavarande rörelsegrenar för sin prissättning
och avsättning vore beroende främst av förhållandena på världsmarknaden.
Ur ekonomiska synpunkter ansåge domänstyrelsen, att det skulle vara mest
ändamålsenligt, att en allmän semesterlag med tvingande lagbestämmelser
icke genomfördes, utan att i stället semestern genom kollektivavtal bestämdes
för olika rörelsegrenar efter deras ekonomiska bärkraft.

Överståthållarämbetet, som i princip varmt ansluter sig till förslaget, anser
den av de sakkunniga föreslagna utformningen av semesterlagstiftningen utgöra
målet för reformsträvandena å ifrågavarande område samt yttrar vidare
i huvudsak följande:

Den lagstadgade obligatoriska semesterrätten för samtliga arbetstagare
komme att sätta på prov samhällets förmåga att bära den ekonomiska belastningen
av densamma. Arbetsgivarnas förmåga att bära belastningen vore
givetvis helt olika. Hur stor belastningen komme att bli, läte sig helt
säkert icke beräknas. Måhända kunde den medföra, att de små arbets -

Kungl. Majus proposition nr 286.

givarnas möjlighet att bereda arbetstagaren den lagstadgade semestern kunde
realiseras allenast genom avstående för egen del från ali semester. Härigenom
skulle en del av lagstiftningens syfte gå förlorad. Ämbetet ansåge därför,
att längden av semestern icke borde nu bestämmas till den föreslagna utan
till ett mindre antal dagar med rätt till dessas förläggande även under annan
del av året än som föreslagits och att den vidsträcktare semesterrätt förslaget
innehölle borde genomföras genom successiv ändring av lagen, förslagsvis
på det sätt, att giltighetstiden för lagen bestämdes till visst antal
år samt vid uppkommen fråga örn giltighetstidens förlängning antalet semesterdagar,
i mån av vunnen erfarenhet, utökades samt tiden för dessas tillgodonjutande
inskränktes ävensom att de ytterligare ändringar vidtoges, som
kunde anses påkallade. Ett dylikt successivt tillvägagående för vinnande
av det i förslaget framlagda målet syntes tillrådligt jämväl ur den synpunkten,
att det här gällde ett ingrepp på ett rättsområde, vilket, avseende
rättsförhållanden mellan enskilda, av ålder varit föremål för avtalsfrihet med
öppen möjlighet till smidig anpassning efter vad förhållandena tid efter
annan påkallade.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför följande:

Att varje arbetstagare för att så länge som möjligt bibehålla hälsa och
spänstighet vore i behov icke endast av regelbunden omväxling i arbete och
vila utan även av periodvis återkommande längre tids fullständig avkoppling
från arbetet vore en sanning, som i vår tid alltmera trängt igenom och numera
kunde anses hava vunnit allmänt erkännande. Härom vittnade icke
minst de senaste årtiondenas utveckling på kollektivavtalets område, som företedde
en fortgående utökning av semestertidens längd och utsträckning av
semesterförmånen även till arbetsområden, där den tidigare icke varit vanlig.
Betraktad ur synpunkten av samhällets intresse att bevara och skydda individens
arbetskraft mot förtidig förslitning vore semesterfrågan i hög grad en
social angelägenhet, som i den mån arbetstagarna icke själva förmådde hävda
sina berättigade intressen kunde och borde regleras genom lagstiftning. Med
hänsyn till den ökade belastning för näringslivet, som varje utökning av
semesterförmånerna förde med sig, måste det emellertid anses vara av vikt,
att vid en lagstiftning på området skyddssynpunkten strängt fasthölles, så att
ingripande icke skedde i vidare mån än som vore nödvändigt för att arbetstagarnas
oundgängliga behov av rekreation skulle bliva i möjligaste mån tillgodosett.

Vad anginge den av de sakkunniga i sådant avseende föreslagna tiden av
tolv arbetsdagar ville länsstyrelsen ingalunda bestrida, att inom flertalet
arbetsområden en semester av denna omfattning för året örn sysselsatta arbetstagare
vore i och för sig synnerligen önskvärd och ur sociala synpunkter motiverad.
Den borde därför också enligt länsstyrelsens mening genomföras, örn
och i den mån det kunde ske utan sådana störande inverkningar på näringslivet,
som äventyrade dess effektivitet och beskure dess möjligheter att hävda
sig i konkurrensen med utlandet. Denna sida av saken hade knappast vunnit
tillbörligt beaktande vid utredningen och det måste särskilt betecknas som
en brist, att ingen tillförlitlig utredning verkställts örn de ökade direkta och
indirekta kostnader för näringslivet, som förslagets genomförande komme att
medföra. Att dessa kostnader bleve högst betydande vore emellertid uppenbart,
liksom även att för många industrier svårigheter uppstode att rationellt
ordna driften, örn semestertiden på en gång utökades till det dubbla. En
mjukare övergång än förslaget förutsatte torde därför under alla förhållanden
vara nödvändig.

Kungl. May.ts proposition nr 286.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att det otvivelaktigt vore rimligt, att
en arbetstagare efter ett års så gott som oavbrutet arbete under en icke alltför
kort tid finge tillfälle till avkoppling från sitt alldagliga arbete och möjlighet
till rekreation. Denna princip torde numera vara allmänt erkänd även
bland arbetsgivare, och även utan lagstiftning torde en förlängning av
semestertiden för anställda arbetare komma att på avtalsvägen arbeta sig
fram. Då det vore möjligt, att denna väg icke ledde till målet, hade länsstyrelsen
i princip icke något att erinra mot en lagstiftning på området. En
dylik lagstiftning borde i möjligaste mån ansluta sig till gällande sedvänja
beträffande formerna för semester och så avvägas, att den icke innebure sådan
tunga för industrien, att icke blott arbetsgivare utan även arbetstagare
bleve lidande därav. Det borde ej förbises, att det här gällde stora ekonomiska
intressen. Det vore all anledning att gå fram med en viss försiktighet,
och det vore uppenbart, att de ökade kostnaderna för industrien och de olägenheter,
som i olika avseenden kunde följa av en alltför långt gående lagstiftning
på detta område, ingalunda enbart drabbade industriföretagen och det
däri nedlagda kapitalet utan även såväl direkt som indirekt arbetarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att en semesterlag sådan som den
föreslagna skulle medföra betydande ekonomiska verkningar inom näringslivet.
Olägenheterna komme emellertid att göra sig mycket olika gällande
inom olika näringsgrenar. Småföretagen och alldeles särskilt hantverket
komme att få det betydligt svårare att bemästra de nya ekonomiska svårigheterna
än de större industrierna. Yad exportindustrien anginge vore det
tydligt, att denna allenast hade att lita till ytterligare rationaliseringsmöjligheter.
Vid förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare angående
rätt till semester prövades varje näringsgren eller företag för sig, och det
godkända avtalet måste i stort sett byggas på ett vägande av näringens eller
företagets förmåga att påtaga sig den ekonomiska bördan av avtalet. En
lag av här ifrågasatt innebörd kunde däremot medföra, att en näringsgren
eller ett företag plötsligt försattes i ett ekonomiskt läge, som bleve ohållbart.
På grund av de anförda förhållandena skulle länsstyrelsen närmast vara
benägen för att avstyrka antagande för närvarande av en semesterlag över
huvud, men med hänsyn till att semesterfrågan för privatanställda och arbetare
icke syntes kunna i avtalsväg så snabbt, som med hänsyn till semesterns
betydelse för folkhälsan vore önskligt, erhålla en allmängiltig lösning, ville
länsstyrelsen icke uttala sig mot en lagstiftning i ämnet. En uppmjukning av
lagförslaget syntes dock böra göras i ett par avseenden.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att värdet av en utsträckt och tryggad
semester för landets alla arbetstagare ur social och folkhygienisk synpunkt
måste anses vara så betydande, att ett lagfästande av semesterrätten enligt
länsstyrelsens mening vore berättigat. Semesterfrågan skulle även härigenom
i stort sett föras ur stridslinjen vid träffandet av överenskommelser mellan
parterna på arbetsmarknaden, vilket länsstyrelsen vore förvissad om skulle
vara till gagn för den sociala freden. Länsstyrelsen ville sålunda i princip
tillstyrka, att rätten till viss minimisemester reglerades genom lag. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

finge å andra sidan icke förglömmas, att de ökade kostnaderna för en utvidgad
och förlängd semester skulle bäras av näringslivet. Landet genomlevde just nu
en period av utpräglad högkonjunktur, under vilken arbetslönerna högst avsevärt
stegrats. Inom flera arbetsområden torde man därvid ha nått gränsen för
det som för närvarande vore möjligt att bära.

Länsstyrelsen anför vidare följande:

Även örn den av många väntade lågkonjunkturen utebleve, torde näringslivet
i stort icke vara vare sig ekonomiskt eller tekniskt berett att med
ett slag genomföra den stora utökning av semestern, varom här vore fråga.
Därom vittnade tillfullo de betänkligheter mot den föreslagna lagen, som från
olika håll kommit till synes. För länsstyrelsen stöde det klart, å ena sidan att
en utsträckt semester för huvudparten av vårt arbetande folk vore välbehövlig
och i det långa loppet komme att betala sig i form av ökad arbetsduglighet
och minskad utnötning hos den enskilde arbetaren och förbättrad folkhälsa
i allmänhet, å den andra sidan att dessa goda verkningar ytterst vore beroende
av att näringslivet ej betoges möjligheterna att utveckla sig normalt
och upprätthålla arbetarnas lönestandard.

Länsstyrelsen rekommenderar, att den beramade lagstiftningen genomföres
med all varsamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att det otvivelaktigt
vore betydelsefullt för folkhälsan, att en var arbetstagare årligen kunde erhålla
icke allt för kort ledighet. Ur denna synpunkt vore det givetvis önskvärt,
att arbetstagarna genom lag garanterades dylik ledighet. I vad mån den
föreslagna lagen örn semester anpassade ledighetens längd på ett sådant sätt,
att den lagstadgade semestern kunde genomföras utan olägenheter för näringslivet,
vore en fråga, som i stort sett undandroge sig länsstyrelsens bedömande.
Länsstyrelsen framställer härefter erinringar mot vissa punkter i förslaget
samt förklarar sig slutligen i övrigt icke hava funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför följande:

Att säkerställa åt de stora grupper arbetstagare, som i förevarande förslag
avsåges, en viss, ej alltför kort tids sammanhängande, årlig ledighet
för rekreation måste såsom ägnat att motverka den förslitning av människomaterialet,
vartill vår tids högt uppdrivna arbetsintensitet ledde, anses vara
ett samhällsintresse av synnerlig vikt. Då icke genom arbetsavtalslagstiftning
eller eljest kunnat åt arbetstagarna tryggas rätt till en semester av tillräcklig
längd, förelåge enligt länsstyrelsens mening ej bärande skäl till invändning
mot att samhället för ändamålet lämnade sin hjälp i form av genomförandet
av en särskild lagstiftning angående semester, även örn därigenom
skedde ett avsteg från principen om avtalsfrihet mellan parterna på arbetsmarknaden.
Mot förevarande förslags huvudgrunder, som syntes välbetänkta,
vore från länsstyrelsens sida ej något att erinra. Med hänsyn till den föreslagna
lagstiftningens djupgående ekonomiska konsekvenser för näringslivet
och särskilt exportindustrin ansåge länsstyrelsen emellertid oundgängligen
erforderligt, att den avsedda semesterrätten genomfördes allenast successivt,
så att näringslivet finge skälig tid att anpassa sig efter de genom lagen förändrade
förhållandena.

Länsstyrelsen tillstyrker alltså, att förevarande förslag med den jämkning,
som kunde föranledas av ett successivt genomförande av semesterrätten, måtte
läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar sin anslutning till de av de sakkunniga
anförda allmänna synpunkterna i frågan om lagstiftning angående
semester. Länsstyrelsen yttrar vidare, att det torde vara vanskligt att på
förhand fälla något omdöme örn de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna
semesterlagstiftningen för arbetsgivaren och näringslivet. Det måste
framhållas, att arbetsgivarnas förmåga härutinnan vore ganska skiftande.
Måhända kunde sålunda det mindre önskvärda förhållandet komma att inträffa,
att de små arbetsgivarna bleve lidande och själva bleve nödsakade att
avstå från ledighet för att kunna giva arbetstagaren föreskriven semester.
Med hänsyn till övriga oberäkneliga ekonomiska konsekvenser för näringslivet
kunde det ifrågasättas, huruvida icke övergången borde göras så mjuk,
att arbetsgivarna erhölle nödigt rådrum för att inrätta sig efter semesterlagens
krav.

Länsstyrelsen redogör härefter för vissa punkter i de sakkunnigas förslag,
vilka för arbetstagarna vore förmånligare än vad som gällde för statens
tjänstemän. Länsstyrelsen yttrar slutligen, att den ifrågasatta lagstiftningen
ur de synpunkter, länsstyrelsen hade att företräda, i övrigt icke gåve anledning
till erinran.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det vore ett berättigat statsintresse
att tillse, att såvitt möjligt alla arbetstagare erhölle en årlig semester
av tillräcklig längd. Då detta mål ej kunde ernås på frivillighetens väg,
syntes en lagstiftning i ämnet vara erforderlig, en åtgärd som även vidtagits
i åtskilliga andra länder. Mot det framlagda lagförslaget hade länsstyrelsen
intet att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som finner, att skälig semester med
bibehållen lön för varje arbetstagare ur social synpunkt måste anses vara
synnerligen eftersträvansvärd, har principiellt sett intet att erinra mot den
av de sakkunniga föreslagna semestertidens längd. Länsstyrelsen gör anmärkning
mot vissa bestämmelser i förslaget samt förordar, att lagstiftningen
genomföres successivt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att ur rekreationssynpunkt den
nu utgående semestern måste anses otillräcklig. Mot den föreslagna minimitiden
torde ej vara något att erinra, för såvitt den kunde genomföras utan
alltför stora ekonomiska risker för de därav berörda företagarna.

Svenska landstingsförbundet förklarar, att inga befattningshavare hos
landstingen för närvarande vore uteslutna från rätt till semester. Med något
undantag hade även den lägst avlönade personalen minst fjorton dagars
semester. Med hänsyn härtill förelåge tydligen icke något direkt behov
av att utsträcka den föreslagna lagstiftningen till att avse landstingens
befattningshavare. Å andra sidan syntes, för den händelse lagbestämmelserna
erhölle en tillfredsställande utformning, intet vara att erinra mot att de finge
avse även landstingens befattningshavare, detta så mycket mindre som jämväl
statens och primärkommunernas befattningshavare i viss utsträckning skulle
omfattas av lagstiftningen i fråga.

Av landstingens förvaltningsutskott hava de utskott, söm avgivit yttrande
— med undantag dock för Kalmar läns norra landstings förvaltninsgutskott —-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

förklarat sig icke hava något att erinra mot att den ifrågasatta lagstiftningen
finge gälla jämväl för landstingens personal.

Såsom förut anförts har det långt övervägande flertalet av de kommuner,
som yttrat sig i frågan, förklarat sig icke hava något att erinra emot en lagstiftning
i enlighet med det av de sakkunniga framlagda förslaget.

I det av landsorganisationen i Sverige avgivna yttrandet uttalas, att landsorganisationen
såväl beträffande principerna för den ifrågasatta lagstiftningen
som i avseende å utformningen av dessa principer i allt väsentligt kunde ansluta
sig till de sakkunnigas förslag. Yad anginge den principiella motiveringen
understryker landsorganisationen lagstiftningens uttalade karaktär
av social skyddslagstiftning. Landsorganisationen anför härefter följande:

En rättslig reglering av här ifrågavarande innehåll betecknades i betänkandet
såsom ett avsteg från den principiella avtalsfriheten i förhållandet mellan
arbetsmarknadens parter. Lika litet som andra fri- och rättigheter kunde
emellertid avtalsfriheten anses obetingad. Alldeles särskilt beträffande avtal
av den sociala betoning, arbetsavtalet ägde, måste friheten betingas av vissa
allmängiltiga förutsättningar i avseende å individernas skydd för vitala behov
och intressen, även örn omfattningen av detta skydd visserligen vore beroende
av en av historiska och sociala förhållanden bestämd och med dem växlande
värdering. Det rörde sig i dessa fall örn värden av den allmänt mänskliga
och samhälleliga vikt, att de under alla förhållanden borde vara oavhängiga
av de ekonomiska konjunkturernas och de fackliga maktförhållandenas skiftningar
och därmed undandragna det fria förfogande, som den avtalsmässiga
regleringen förutsatte.

Till nu antydda förutsättningar vore i främsta rummet att hänföra dem,
vilka avsåge den enskilde arbetarens skyddande gentemot kroppslig skada,
ohälsa och överansträngning i arbetet, och vilka inom arbetsrättens område
kommit till uttryck i lagstiftningarna örn arbetarskydd och arbetstidsbegränsning.
Hit vore också att hänföra semesterrätten. På de olika orsaker, vilka
föranlett, att denna rätt hittills icke gjorts till föremål för laglig reglering,
skulle landsorganisationen icke närmare ingå. Här finge endast framhållas,
att lagstiftningsfrågans aktualisering under senare tid måste — särskilt för
kroppsarbetarnas vidkommande —- ses mot bakgrunden av den industriella
verksamhetens radikala omgestaltning genom produktionsmetodernas rationalisering
med den därav följande skärpta påfrestningen och förslitningen av den
mänskliga arbetskraften. Den utveckling av ännu för ett par årtionden sedan
oanad omfattning och intensitet, som här ägt rum och alltjämt fortginge, vore
tydligen i och för sig ett tillräckligt skäl för statsmakterna att ägna semesterfrågan
uppmärksamhet, liksom den bland arbetarna själva medfört en ökad
insikt om betydelsen av denna fråga och föranlett en omprövning av tidigare
ståndpunkter beträffande formerna för dess reglering.

Från landsorganisationens sida hade under årens lopp i olika sammanhang
understrukits detta av den fortskridande rationaliserings- och mekaniseringsprocessen
aktualiserade behov för kroppsarbetarna av en utsträckt
semesterledighet. Av landsorganisationens uppfattning örn semesterregleringens
karaktär av skyddsreglering följde, att den i likhet med de sakkunniga
ansåge ifrågavarande behov böra tillgodoses genom tvingande lagstiftning,
tillförsäkrande alla arbetstagare en generellt fixerad minimisemester.

Landsorganisationen meddelar, att organisationen tidigare framfört förslag
om tolv dagars semester såsom ett minimikrav. För att arbetarna skulle av
semestern utvinna verklig vila och rekreation vore det nödvändigt, att de

Kungl. Majus proposition nr 286.

sattes i tillfälle att uppsöka annan miljö än arbetsortens, så att icke semesterledigheten
endast bleve ett sysslolöst vegeterande på denna ort.

Landsorganisationen framhåller tillika följande:

Det torde icke numera på allvar ifrågasättas, att kroppsarbetarna — den i
avseende å arbetsprestationens fysiska påfrestning, arbetstid och arbetshygien
sämst ställda arbetstagargruppen — skulle vara i behov av en semester av åtminstone
samma tidslängd som den, vilken enligt praxis åtnjötes av t. ex.
lägre kontorspersonal. Att likväl detta behov icke blivit tillgodosett kunde
visserligen förklaras med de ekonomiska och arbetsorganisatoriska förhållanden,
till vilka de sakkunniga hänvisade. Men det borde också utsägas, att
kroppsarbetarnas styvmoderliga behandling i semesterhänseende säkerligen
ytterst bottnade i den klassgruppering av arbetstagarna efter sociala linjer,
som kännetecknat och ännu i stor utsträckning kännetecknade den borgerliga
samhällsuppfattningen.

Landsorganisationen anför vidare, att förslaget örn tolvdagarssemester
enligt de sakkunniga vore grundat på en avvägning mellan å ena sidan arbetstagarnas
skäliga behov och å andra sidan möjligheten och lämpligheten av
att genomföra lagstiftningen med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
För industrins vidkommande hade den av kommerskollegium företagna utredningen
givit vid handen, att den föreslagna reformen komme att innebära
en kostnadsökning av I.02 procent i förhållande till det beräknade produktionsvärdet
år 1936. Det vore landsorganisationens övertygelse, att denna
direkta kostnadsökning skulle väl kompenseras av de indirekta vinster, som
en utsträckt semester måste medföra i forin av ökad individuell arbetsförmåga
och arbetseffekt samt en bättre folkkraft och folkhälsa. I detta sammanhang
borde icke heller förbises betydelsen ur arbetsfredssynpunkt av
att semesterfrågan i största utsträckning avfördes från avtalspolitikens område,
där den hittills utgjort en stående tvistefråga, och där den, därest icke
lagstiftningen komme till stånd, säkerligen skulle för framtiden visa sig utgöra
ett ännu allvarligare irritationsmoment än hittills.

Landsorganisationen vitsordade riktigheten av de sakkunnigas antagande,
att den omständigheten att semesterfrågan skjutits i bakgrunden vid den
senaste tidens avtalsförhandlingar helt varit beroende på vetskapen om att
en lagstiftning förbereddes.

Vidare yttrar landsorganisationen:

Med styrka finge framhållas, att kostnadssynpunkten icke kunde få tillmätas
utslagsgivande betydelse; ett ensidigt hävdande av denna synpunkt
skulle i själva verket leda till ett avvisande av varje krav på semester. Vid
en avvägning av de intressen, som här stöde mot varandra, borde det icke
ifrågakomma, att ett såsom nödvändigt fastslaget behov för arbetarna av
socialt skydd åsidosattes, med mindre det ådagalades, att möjlighet saknades
för vårt lands arbetsgivare att bära nu ifrågavarande kostnadsökning. Såsom
de sakkunniga uttalat vore ökningen icke av den storleksordning, att man
torde behöva befara några större svårigheter för näringslivet att anpassa sig
efter lagstiftningen.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
anföra i gemensamt yttrande, att en på laglig väg genomförd semester örn

Kungl. Majus proposition nr 286.

tolv dagar uppenbarligen vore av omedelbart intresse allenast för de arbetstagare,
vilka icke vore tillförsäkrade semester av minst nämnda längd. De i
privat tjänst anställda med relativt få undantag liksom praktiskt taget samtliga
i kommunal tjänst anställda vore redan tillförsäkrade sådan semesterledighet,
varför lagstiftningen ur denna synpunkt icke vore av intresse för
dem. En laglig reglering av semestern finge däremot indirekt betydelse jämväl
för dessa arbetstagargrupper i så måtto, att en lag, förutom att göra
semestern till en samtliga arbetstagare tillkommande rätt, kodifierade vissa
med semesterrätten sammanhörande, hittills omstridda men avgörande principer.
I övrigt bleve för de anställda i stort sett frågan icke vad den föreslagna
lagstiftningen gåve, utan fast mer hur densamma kunde förmodas påverka
för närvarande rådande förhållanden. Det stöde klart för de båda
tjänstemannakårerna, att en sådan lagstiftning, även örn den kunde betecknas
såsom en social skyddslagstiftning, sannolikt bleve ägnad att försämra
förmånerna åtminstone för vissa grupper av arbetstagare, vilka vid lagens
ikraftträdande befunne sig i ett bättre läge än de, för vilka lagstiftningen i
första hand vore avsedd.

Organisationerna ansluta sig till huvudtanken i de sakkunnigas förslag,
att samtliga arbetstagare skulle erhålla en lagligen garanterad semester av
minst tolv dagar. I yttrandet framhålles, att ett endast begränsat värde kunde
tillmätas de kostnadsberäkningar, som de sakkunniga låtit utföra för att erhålla
en uppfattning örn tyngden av den ekonomiska börda genomförandet
av en lag örn tolv dagars semester för samtliga arbetstagare skulle pålägga
industrien, då man icke i dessa kunnat taga hänsyn till den ökade arbetseffektivitet,
som bleve en följd av en längre semester.

Organisationerna anföra, att de såge sig nödsakade att inlägga en gensaga
mot det sätt, på vilket majoriteten av de sakkunniga ansett sig kunna avfärda
frågan örn särskilda semesterbestämmelser för den stora gruppen av anställda.
Vidare yttra organisationerna, att en semester på tolv dagar knappast kunde
anses såsom fullt tillräcklig för någon arbetstagargrupp utan såsom en etapp
på vägen mot en ytterligare utsträckt semesterledighet. Begränsningen till
tolv dagar för arbetarna motiverades därför av hänsyn till de enskilda företagens
ekonomi och till en tidigare rådande dålig sedvänja. Med understrykande
av denna uppfattning ansåge organisationerna framför allt angeläget, att man
undveke att giva de nu föreslagna tolv semesterdagarna någon sakrosankt
karaktär.

Organisationerna tillstyrka lagens antagande under det uttryckliga förbehållet,
att en bestämmelse till skydd för sedvänja intages i lagen.

Kooperativa förbundet framhåller, att de kooperativa företagens anställda
redan i vida övervägande grad åtnjöte regelbunden semesterledighet av samma
längd och på minst lika gynnsamma villkor i övrigt, som föresloges av
semestersakkunniga, och att lagen därför icke torde komma att på något mera
ingripande sätt påverka arbetslivet inom de kooperativa företagen.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen anser en lagstiftning på området
vara synnerligen välkommen och behövlig, då ett stort antal tjänstemän för

Kungl. Majus proposition nr 286.

närvarande ej alls åtnjöte någon sammanhängande semesterledighet. Föreningen
anser emellertid, att frågan örn en lagligt reglerad semester bort
lösas genom en lagstiftning, som även genomförde regler örn uppsägningstid,
lön vid sjukdom m. m.

Svenska brukstjänsteman^/öreningen har i och för sig icke något att erinra
mot en lagstiftning om tolv dagars minimisemester för alla arbetstagare.
Föreningen meddelar, att stora grupper av dess medlemmar redan nu hade
en längre årlig semester än tolv dagar. Den föreslagna lagstiftningen komme
sålunda att blott i ringa utsträckning bliva till fördel för föreningens medlemmar.
Föreningen uttrycker sitt beklagande över att de sakkunnigas majoritet
icke i något enda avseende tagit hänsyn till de synpunkter, som framförts
av representanten för de privatanställda. Oro på arbetsmarknaden kunde
lätteligen bliva följden, om icke hänsyn i tillräcklig utsträckning toges till
de privatanställdas förhållanden. I den utformning lagen fått i sakkunnigmajoritetens
förslag kunde den åtminstone i vad den rörde de privatanställda
få motsatt verkan till den avsedda.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anser, att frågan örn en längre,
sammanhängande och i lag reglerad semester borde och måste med det snaraste
få en tillfredsställande lösning. Endast örn den anställde finge en ledighet
örn minst tolv dagar, kunde hans semester bliva vad den vore avsedd att
vara, nämligen ett tillfälle till rekreation och vila.

Svenska journalistföreningen meddelar, att semesterrätten för journalister
sedan många år vore reglerad genom bestämmelser i normalkontraktet för
journalister. Semesterns längd för journalisterna utgjorde minst en månad.

Fe kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd tillstyrker lagens antagande
under förutsättning, att en bestämmelse örn skydd för sedvänja införes
i lagen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att den rätt till semester
med en dag för varje månad anställningen varat, som enligt lagförslaget skulle
tillkomma arbetstagarna, ur humanitär och folkhygienisk synpunkt måste
anses fullt befogad. Förbundet meddelar vidare, att lagförslaget ej innebure
någon väsentlig förändring i redan rådande bruk för den arbetargrupp, som
förbundet närmast hade anledning att taga ställning till. Hembiträdenas
semester utginge nämligen i regel med minst två veckor per år.

Bortsett från frågan örn kvalifikationstidens förläggning har liembiträdesföreningarnas
samarbetskommitté icke något att erinra mot lagförslaget utan
tillstyrker varmt, att en allmän semesterlag kommer till stånd.

Yttranden utan bestämt ståndpunktstagande.

Arbetsdomstolens ordförande har icke uttalat någon uppfattning, huruvida
en lagstadgad semester över huvud eller av den längd de sakkunniga
föreslagit lämpligen borde genomföras med hänsyn till den börda, som därigenom
pålades näringslivet. Vid granskningen av förslaget har arbetsdomstolens
ordförande därför inskränkt sig till de mera juridiskt-tekniska frågorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

I likhet med de sakkunniga finner statskontoret det i och för sig önskvärt,
att arbetstagare — för att erhålla möjlighet till vila och rekreation — mera
allmänt bereddes någon tids semesterledighet årligen. Huruvida, vad det
enskilda näringslivet beträffade, detta syfte borde vinnas genom frivilliga
överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare eller med lagstiftningens
hjälp, vore ett spörsmål, på vilket statskontoret ej ansåge sig
böra ingå.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det varit att föredraga, örn
semesterfrågan kunnat avgöras genom förhandlingar mellan de berörda parternas
organisationer, varvid utvecklingen kunnat anpassas efter företagens
bärkraft och inom olika näringsgrenar föreliggande förhållanden. Mot syftet
med det framlagda lagförslaget hade länsstyrelsen emellertid intet att erinra.
Beträffande semestertidens längd måste, såsom de sakkunniga framhållit,
en avvägning ske mellan arbetsgivarnas förmåga att bära kostnaden och de
anställdas behov av en sammanhängande ledighet.

Järnvägsstyrelsen delar till fullo de sakkunnigas uppfattning, att semestern
borde tjäna ett rekreationsändamål — vilket ju även semesteravlöning vid en
anställnings upphörande kunde göra — men finner däremot riktigheten av
de sakkunnigas ståndpunkt örn semesterlönen som en uppskjuten del av lönen
för en viss tids arbete synnerligen diskutabel. Järnvägsstyrelsen meddelar,
att ett avsevärt antal av de arbetstagare i statens järnvägars tjänst, på vilka
den föreslagna lagen skulle komma att tillämpas, redan nu vore tillförsäkrade
sådana semesterförmåner, att föreliggande förslag icke berörde dem beträffande
semesterns längd eller semesterlönens storlek. De övriga, rörande
vilka så icke vore förhållandet, utgjorde dock ett så stort antal, att ett genomförande
av förslaget skulle medföra väsentliga kostnader. Enligt en approximativ
beräkning torde kostnaderna belöpa sig till 600,000 å 700,000 kronor
om året.

Hovrätten för Övre Norrland citerar de sakkunnigas uttalande örn att grun
den till lagstiftningen uteslutande vore att söka ur rekreationssynpunkt men
att lagen i sin utformning vore direkt avhängig av att semestern vore en
löneförmån. Hovrätten förmenar, att denna utgångspunkt icke kunde vara
riktig, samt anför härom följande:

Grunden till lagstiftningen, lagens ratio, borde också få vara bestämmande
för lagens utformning, och det borde erfordras nytillkommande praktiska
synpunkter av stor vikt för att därav skulle påkallas jämkningar i vad som
betingades av själva grunden till lagstiftningen. Utformades lagen ur synpunkten
av att semesterrätten skulle vara en löneförmån, och gjordes därigenom
avvikelser från vad en skyddslagstiftning på området i och för sig
påkallade, förelåge stor fara för att lagstiftarna övergivit den grundsats
om statens neutralitet i förhållande till parterna på arbetsmarknaden, som
de sakkunniga själva proklamerat.

Avstyrkande yttranden.

Vattenfallsstyrelsen, som förklarar sig ha full förståelse för nödvändigheten
av att arbetarna finge tillfredsställande möjligheter till rekreation, ut -

Kungl. Majus proposition nr 286.

talar sig emellertid mot en reglering av semesterförhållandena på arbetsmarknaden
genom utfärdande av en lag om semester. Till belysande av principfrågan
anför styrelsen följande:

När lagen örn arbetstidens begränsning på sin tid genomfördes, kombinerades
den icke med något stadgande örn kompensation i lönehänseende
för arbetstidens minskning, utan det överläts åt de avtalsslutande parterna
på arbetsmarknaden att överenskomma örn huruvida och i vad mån dylik lönekompensation
skulle utgå.

Den nu föreslagna lagen örn semester hade motiverats med samma skäl,
företrädesvis rekreationssynpunkten, som legat till grund för förutnämnda lag,
vadan även semesterlagen avsåge en begränsning av arbetstiden. Ifrågavarande
lagförslag hade emellertid, i olikhet med arbetstidslagen, erhållit en
sådan utformning, att semesterrätten innebure en löneförmån för arbetstagarna.
Detta förhållande framträdde tydligast beträffande säsongarbetare
och andra arbetare, vilka icke hade fortlöpande anställning hos en och samma
arbetsgivare. För dessa arbetare skulle lagförslagets förverkligande medföra
en ren löneökning utöver de avtalade lönerna.

I hittills gällande arbetsavtal hade de olika slagen av löneförmåner, såsom
kontant lön, semester, sjukvård m. m., genom frivilliga överenskommelser
avpassats i förhållande till varandra, så att summan av dessa löneförmåner
kunde anses motsvara det ekonomiska läget inom vederbörande näringsgren
under den tid, avtalet gällde. Den föreslagna semesterlagens omedelbara
genomförande skulle alltså innebära en av statsmakterna dekreterad ökning
av arbetstagarnas löneförmåner under avtalstiden. Hittills hade ett dylikt
ingripande från statsmakternas sida i lönesättningen på arbetsmarknaden ansetts
strida mot den allmänna uppfattningen här i landet.

Skulle en semesterlag genomföras, som icke — eller i varje fall endast i
ringa grad — strede mot denna uppfattning, hade lagens bestämmelse örn
semestertidens längd bort anpassas efter den semestertid, som vore stipulerad
i majoriteten av n,u gällande kollektivavtal. En lämplig begränsning
syntes härvid bliva sex dagar per år.

När betänkandet med förslag till semesterlag författades, rådde högkonjunktur
och enastående goda förhållanden för näringslivet. Nu tydde många
tecken på en inbrytande depression, och den stund kunde snart vara inne, då
näringslivet finge uppbjuda alla sina krafter för att bära sina kostnader. Det
syntes därför mycket tveksamt, örn det just nu vore klok politik att i lag införa
en stel semesterbestämmelse, som innebure en avsevärd ökning av kostnaderna.

För egen del hyllade sig vattenfallsstyrelsen till den uppfattningen, att
en fråga med de ekonomiska verkningar, som en avsevärt förlängd semestertid
för alla anställda arbetare finge, bäst och lämpligast borde få arbeta sig
fram avtalsvägen. Härigenom åstadkommes den bästa anpassningen av semesterförmånen
i förhållande till övriga löneförmåner samt de ekonomiska
förutsättningarna och de skiftande arbetsförhållandena inom olika arbetsområden.

Vattenfallsstyrelsen meddelar, att ett genomförande av det föreliggande
förslaget skulle för statens vattenfallsverks vidkommande medföra en kostnadsökning,
som enbart beträffande semesterlönerna till verkets drifts- och
byggnadsarbetare kunde uppskattas till 150,000 å 200,000 kronor per år. Styrelsen
yttrar vidare följande:

Örn man antoge, att ett kraftstationsbygge krävde en byggnadstid av
fyra år och en arbetsstyrka av i medeltal 400 man, skulle semesterkost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

naderna vid ett dylikt byggnadsföretag genom den föreslagna lagen ökas
med sammanlagt cirka 140,000 kronor för hela byggnadstiden. Härtill komme
kostnadsökningar och förluster, vållade av förlängd byggnadstid och försenad
igångsättning av kraftstationen på grund av på olämpliga tider förlagda
semestrar. En semesterlagstiftning enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid
vålla fördyring jämväl av maskiner och andra konstruktioner, som vatten
fallsstyrelsen måste beställa hos privata verkstäder, samt av materialier av
olika slag, vilka erfordrades för byggnadsarbetena. En verkställd beräkning
gåve vid handen, att alla ovannämnda omständigheter tillsammans skulle,
vid oförändrade arbetsmetoder, medföra en fördyring av kraftstationen med
lågt räknat 3.5 procent. Huruvida sådan fördyring framdeles kunde begränsas
genom omläggning av arbetsmetoderna läte sig icke nu bedöma.

Semesterlagen komme även att verka fördyrande på vattenfallsverkets
distributionsanläggningar samt drift- och underhållskostnader, och detta beträffande
såväl arbetslöner som materiel. Det sämre utnyttjande inom näringslivet
av abonnerad kraft, som följde av förlängd och olämpligt förlagd semester,
komme jämväl att inverka menligt på vattenfallsstyrelsens verksamhet,
men det vore ej ens tillnärmelsevis möjligt att angiva siffror härför.

Visst vore emellertid, att, om den föreslagna semesterlagen antoges, den
för statens vattenfallsverks del komme att medföra dels ökat behov av anläggningsanslag,
dels ock minskning av de driftöverskott, som inlevererades till
statsverket, i båda fallen med belopp, vilka icke nu kunde angivas men säkerligen
bleve beaktansvärda.

Väg- och vatt enby g gnadsstyr elsen framhåller, att parterna på arbetsmarknaden
hitintills själva fått avgöra sina mellanhavanden rörande löner och övriga
anställningsförmåner, ett system, som visat sig fungera på ett tillfredsställande
sätt. Det kunde därför starkt ifrågasättas, huruvida för dessa stora
medborgargruppers vidkommande det över huvud kunde anses påkallat att
införa en särskild lagstiftning örn den bland löne- och övriga anställningsförmåner
ingående förmånen av semester.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att det föreliggande förslaget icke bör
godtagas. Länsstyrelsen anför, att den av de sakkunniga angivna arbetarskyddssynpunkten
i mycket viktiga avseenden frånträtts av dem. I verkligheten
hade innebörden av lagförslaget för mycket stora grupper blivit en
lagstiftning örn viss arbetslön. Å andra sidan hade lagförslaget icke tagit
hänsyn till det särskilda behov av arbetsledighet, som förelåge för vissa
arbetstagare, exempelvis sjuksköterskor, arbetare, som sysselsattes i särskilt
höga temperaturer, arbetare med stadigvarande nattjänst o. s. v. Anledningen
härtill vore tydligen, att de sakkunniga eftersträvat att göra lagstiftningen lika
för alla, som folie inom förslagets "tillämpningsområde.

Länsstyrelsen anför vidare följande:

Av flera inre och yttre anledningar hade under senare år, såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, växande förståelse funnit plats vid förhandlingarna örn kollektivavtalen.
Från arbetsgivarnas sida hade man varit benägen att ge arbetarna
deras andel av företagens inkomst, i den mån det varit förenligt med
företagens stabilitet och rimliga förräntning. Arbetarna åter hade lärt sig att
uppskatta den kontinuerliga sysselsättningen och dess beroende av företagens
stabilitet. Ur samhällssynpunkt vore denna utveckling uteslutande lycklig.
Arbetsvillkoren förbättrades, i den mån det ekonomiska läget gjorde det möjligt,
och det förefölle då, som örn föga anledning skulle finnas till ingrepp

Kungl. Majus proposition nr 286.

genom lagstiftning på lönemarknaclen just under en sådan utveckling. Om
ett sådant ingripande innebure en belastning av betydande storlek, vore denna
fastlåst på ett mera orörligt sätt än genom avtal. Kanske bures belastningen
utan alltför stora svårigheter under en högkonjunktur, men örn företaget skulle
kunna hålla även vid ogynnsamma lägen, måste belastningen sannolikt leda
till att företagen sökte på annat sätt minska sina kostnader eller övervältra utgifterna
på konsumenterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands lein yttrar, att det vore icke blott i arbetarklassens
berättigade intresse utan också till hela samhällets välförstådda
bästa att, i den mån en möjlighet till ökning i det allmänna välståndet uppbomme
som följd av ökad produktivitet inom näringslivet, arbetarna erhölle
sin beskärda del av denna välståndsökning. Länsstyrelsen uttalar härom följande: Grunderna

för denna uppfattning torde icke behöva här utvecklas, utan
den fråga, som uppställde sig, vore endast, i vilken form denna arbetarnas
rättmätiga andel i resultatet av näringslivets ökade avkastning borde komma
dem till del. Härvidlag kunde man skilja på två huvudformer: antingen kunde
arbetarna i form av högre lön få större andel i vinsten av en viss produktion,
eller också kunde deras arbete och därmed även produktionsresultatet minskas
med bibehållen avlöning. Denna distinktion kunde och borde under alla förhållanden
upprätthållas, även örn det vore vanligt att söka blanda bort begreppen
genom tal örn att en minskning i arbetstiden brukade leda till en
ökad rationalisering av arbetet och därmed göra produktionsminskningen
mindre än som direkt följde av arbetstidens förkortning; dessa rationaliseringsmöjligheter
funnes uppenbarligen även med oförändrad arbetstid och
utgjorde alltså då en latent reserv att tillgripa för näringslivet i händelse av
påfrestningar av ena eller andra slaget och vore alltså ingalunda direkt förbundna
med arbetstidens förkortning. I viss mån gällde detsamma om påståendet
att ökade möjligheter till rekreation för arbetarna medförde ökad intensitet
i arbetet och därmed uppvägde produktionsminskningen; ingen ville väl
i det nu aktuella fallet påstå, att varje utsträckning av semestertiden exempelvis
för den redan i stor utsträckning mekaniserade exportindustrien skulle
kunna helt kompenseras genom en av arbetarnas rekreation möjliggjord ökad
arbetstakt under resten av året.

I detta läge syntes det länsstyrelsen tveksamt, huruvida det ur samhällets
och arbetarklassens sammanfallande synpunkter lände till det största gagnet
att välja att bereda arbetarna den slags förmån, som bestode i ytterligare
minskning av arbetstiden. Då ännu mycket stora arbetargrupper, kanske till
och med omfattande arbetarnas majoritet, hade en lägre inkomst än som vore
socialt önskvärt ur humanitära, befolkningspolitiska och icke minst nationalekonomiska
eller köpkraftshänsyn, måste man fråga sig, örn det kunde vara
den riktiga vägen att genom lagstiftning ens i någon mån bromsa möjligheterna
till löneförbättring; som nyss antytts måste man nämligen fasthålla,
att, även örn uppfattningarna växlade örn storleken av semesterförmånernas
ekonomiska innebörd, alla dock måste erkänna, att de hade en viss ekonomisk
inverkan, vilket alltså måste försvåra en i och för sig önskvärd lönehöjning.
Icke ens ur rekreationssynpunkt vore det för övrigt säkert, att en utsträckningav
semestertiden alltid vore bättre än en däremot svarande arbetsinkomst;
säkerligen vore de arbetare många, som av ekonomiska skäl icke skulle kunna
på ett ur rekreationssynpunkt fullgott sätt utnyttja två veckors semester utan
som skulle lia större behållning av en däremot svarande löneökning, som
kunde användas till bättre utnyttjande av en kortare ledighetstid och av
lördagseftermiddagar och söndagar under den vackrare årstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Med fullt erkännande av önskvärdheten av att så stora grupper som möjligt
finge del av de förmåner, som en ökad semesterledighet innebure, måste länsstyrelsen
alltså helt allmänt ställa sig tveksam till frågan, huruvida man för
närvarande bäst gagnade dem man ville hjälpa genom att lagstiftningsvägen
forcera fram en utsträckning av semestertiden, som ännu icke på långt när
uppnåtts avtalsvägen. En ytterligare anledning till dylik tvekan läge för
länsstyrelsens vidkommande i erfarenheten därom, att vid avtalsförhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetare det torde vara mycket vanligt, att från början
kravet på ökad semester framställdes från arbetarson, men att, när det i
slutuppgörelsen gällde att välja mellan ett bifall till detta yrkande och en
höjning av arbetslönerna med den eller de procent, som kunde antagas svara
däremot, arbetarparten förr släppte semesterkravet än en sådan ekonomisk
förbättring.

Det syntes därför länsstyrelsen vara väl värt övervägande, huruvida icke
anledning funnes att för närvarande begränsa sig till ett sådant lagstadgande,
som nuvarande chefen för socialstyrelsen i en reservation till det av kommittén
angående privatanställda avgivna utlåtandet ifrågasatt, nämligen att
arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester under så lång tid, som med
hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbetstagarens
ålder och andra sådana omständigheter vore brukligt i fråga örn
arbetstagarens yrke; från och med kalenderåret efter det, varunder arbetstagaren
tillträtt sin anställning, skulle arbetstagaren dock vara berättigad till
årlig semester under minst en vecka.

Även örn man trots nu anförda betänkligheter skulle anse sig böra i princip
biträda kravet på en lagstadgad utökning av den nu sedvanliga eller avtalsstadgade
semestertiden, syntes länsstyrelsen föreliggande utredning knappast
kunna läggas till grund för en dylik lagstiftning. Detta berodde framför allt
därpå, att utredningen i sin allmänna motivering och sedan vid utbyggandet
av förslaget grundade sig på två skilda synpunkter, mellan vilka bestode en
inre motsättning.

Länsstyrelsen utvecklar sin uppfattning härom på följande sätt:

Utredningen fastsloge till en början, att grunden till genomförandet av en
lagstiftning örn semester uteslutande vore att söka i en rekreationssynpunkt,
och i det sammanhanget sades det, att för sådana arbetstagare, vilka fortlöpande
under flera år bibehölle sin anställning hos samme arbetsgivare, den
lagstadgade semesterrätten icke skulle komma att innebära en ökad lön
utan i stället en möjlighet att med bibehållandet av samma inkomst årligen
få viss tids ledighet från det dagliga arbetet. För övriga arbetstagare däremot
— alltså endast för en del av arbetarstammen — komme semesterrätten
att innebära »en direkt och omaskerad löneförmån». Något längre fram i
betänkandet hette det, att semesterlönen i själva verket vore uppskjuten lön,
och när de sakkunniga sedermera skulle motivera förslagets närmare utformning,
hade de helt kommit bort från rekreationssynpunkten och uppbyggde
förslaget på den uppfattningen, att själva rätten till semester, alltså rätten
till en arbetsfri tid med bibehållen inkomst, vore en »förmån, som man
intjänar successivt genom anställning och arbete». Härtill kunde framför
allt anmärkas, dels att de sakkunnigas förslag på detta sätt kommit att, i
stället för att utgöra ett led i arbetarskyddets utveckling, få karaktären av en
lagstiftning, som ingrepe på det område rörande arbetsvillkoren och arbetsersättningens
omfattning, som arbetsgivare och arbetare hittills varit eniga
örn att vilja förbehålla direkta förhandlingar dem emellan, och dels att de
sakkunniga, genom att sålunda som grund för lagstiftningen fastslå en sats,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 286 . 070 38 4

Kungl. Majus proposition nr 286.

som icke överensstämde med deras utgångspunkt, kommit till att kunna,
motivera stadgande av semesterrätt för sådana kategorier av arbetare, nämligen
säsongarbetarna, beträffande vilka de sakkunniga själva sade, att man
icke med fog kunde göra gällande, att de annat än i undantagsfall hade behov
av semester som rekreation. De sakkunniga syntes icke erinra sig, att ett
dylikt resultat stöde i direkt motsättning mot vad de tidigare sagt därom, att
för utsträckande av semestertiden utöver den tidrymd, som ur rekreationssynpunkt
kunde anses vara oundgängligen nödvändig, arbetstagarna måste lita
till sina egna krafter; samhället — sade de — ville och kunde därvid icke
inskrida till deras hjälp.

Sammanfattningsvis uttalar länsstyrelsen, att länsstyrelsen, med allt behjärtande
av betydelsen ur rekreationssynpunkt av en någorlunda väl tillmätt
semester för alla arbetarkategorier, icke kunde tillstyrka, att betänkandet
lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län är ense med de sakkunniga därutinnan,
att, örn semestern skulle kunna fylla sitt ändamål att bereda verklig rekreation
för arbetarna, den icke finge tillmätas för knappt och i största möjliga
utsträckning borde vara sammanhängande. Enligt länsstyrelsens uppfattning
kunde det emellertid icke anses såsom en självklar sak, att lösningen av
arbetstagarnas semesterfråga bäst vunnes på den av de sakkunniga anvisade
vägen. Utvecklingen under de senare åren hade visat, att arbetsgivarna
ingalunda ställde sig avvisande mot semesterkravet. Arbetarna ägde ock i
sina organisationer en god hjälp för främjande av sina intressen även på
det område, varom nu vore fråga. — De sakkunnigas förslag innehölle icke
någon fullständig utredning rörande konsekvenserna i ekonomiskt hänseende
för landets näringar av den föreslagna semesterlagen. Länsstyrelsen erkände
emellertid, att en något så när exakt utredning i detta hänseende vore svår
örn ens möjlig att åvägabringa. Dock måste länsstyrelsen ställa sig betänksam
inför ett förslag, vars ekonomiska konsekvenser kunde så litet överblickas
som de sakkunnigas. Länsstyrelsen vore på de anförda grunderna
icke för närvarande och på den av de sakkunniga förebragta utredningen
beredd att tillstyrka genomförandet av den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför följande:

Det differentierade behovet av ledighet hade i ringa mån blivit beaktat.
Grunden för lagstiftningen angåves visserligen vara att söka i en rekreationssynpunkt,
men i utformningen av lagtexten hade man skjutit behovsprincipen
åt sidan. I stället hade den ledande synpunkten blivit att i samband
med semesterrätten bereda såvitt möjligt alla arbetare, oavsett örn
överhuvud behov av garanterad ledighet förefunnes, en löneförmån. Anmärkas
finge, att de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande avseende syntes vara
dikterad av föreställningen, att helårsanställda arbetare eljest skulle såsom
varande de »bäst ställda» bliva i lönehänseende gynnade i förhållande till
andra »mindre väl ställda» grupper, en föreställning, som knappast torde
vara rättvisande. Den omständigheten, att i parternas på arbetsmarknaden
mellanhavanden semestern i viss mån kommit att betraktas som en lönefråga,
syntes icke motivera ett ytterligare accentuerande därav i samband
med en legislativ reglering av semestern. Det torde få anses mindre lyckligt,
örn i en skyddslagstiftning av ifrågavarande art den sociala innebörden finge
träda tillbaka i sådan grad, som bär skett, och den lönepolitiska synpunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

bliva dominerande. Inskärpandet av den uppfattningen, att semestern väsentligen
borde betraktas som en löneform, syntes icke stå i samklang med
lagens egentliga mening eller vara till gagn för semesterfrågans framtida
utveckling.

Länsstyrelsen ifrågasätter, med erkännande av det i oell för sig önskvärda
i skapandet av lätt tillämpbara regler, huruvida man icke i denna sin strävan
drivits för långt oell därigenom fått blicken skymd för andra viktigare
intressen. Bland annat torde den grundläggande bestämmelsen rörande
semesterns längd — en dag för varje månad — och därav avhängiga kvalifikationsföreskrifter
komma att i tillämpningen te sig onödigt formalistisk
och mången gång orättvis. Berörda huvudregel syntes för övrigt mindre
lyckad, då dess användbarhet begränsade sig till semester av viss tids längd.

En omläggning av bestämmelserna rörande förutsättningarna för semesterrätten
i sådan riktning, att ifrågavarande rätt närmare anknötes till föreliggande
behov av ledighet som sådant, skulle enligt länsstyrelsens mening
vara ägnad att jämväl ur ekonomisk synpunkt underlätta en tillfredsställande
lösning av arbetarsemestern.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka, att det föreliggande förslaget
upphöjes till lag.

Jämväl länsstyrelsen i Kalmar län håller det för lämpligast, att liksom
hittills överlåta åt parterna att medelst avtal ordna semesterfrågan. Länsstyrelsen
pekar även på den stora ekonomiska belastning, som genom en
lagstadgad semester komme att påläggas näringslivet.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att svaret på frågan örn och i vilken
utsträckning reformen nu borde genomföras måste bliva avhängigt av att
dess ekonomiska konsekvenser ej kunde beräknas bliva större, än att de
utan större olägenheter kunde av arbetsgivarna bäras icke blott under goda
konjunkturer såsom de nuvarande utan även under mindre goda tider. Från håll,
där erfarenhet funnes för ett mera säkert bedömande av hithörande spörsmål,
hade skarpa erinringar framförts mot reformen just ur ekonomisk synpunkt.
Skulle de framförda betänkligheterna stå sig även vid en närmare
granskning av mera ingående natur än de sakkunniga presterat, borde enligt
länsstyrelsens mening lagstiftningsvägen undvikas och spörsmålet i stället
såsom hittills finna sin lösning i samband med de allmänna kollektivavtalsrevisionerna.
Det måste även betecknas som principiellt oriktigt att på lagstiftningens
väg ingripa reglerande i en fråga, vars ordnande oftast ingått som
ett ganska väsentligt led i redan slutna löneavtal. Skulle lagförslaget i
princip vinna gillande men dess genomförande vålla olägenheter av ekonomisk
eller annan art, kunde det ifrågasättas, huruvida icke lagen skulle
kunna till en början begränsas till att gälla endast mera hälsofarliga yrken,
där arbetarskyddssynpunkten sålunda finge bliva den avgörande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar, att behovet av semester under
skälig tid finge anses uppenbart. Länsstyrelsen vore ense med de sakkunniga,
att förverkligandet av detta behov i högsta grad vore ett statsintresse.
Längre kunde länsstyrelsen emellertid icke följa de sakkunniga. Deras upp -

Kungl. Majus proposition nr 286.

fattning om de konsekvenser, som borde dragas härur, och örn den närmare
utformningen av semesterinstitutet kunde länsstyrelsen icke dela.

Länsstyrelsen anför vidare följande:

Den formulering av semesterbegreppet, som de sakkunniga givit, ansåge
länsstyrelsen icke riktig. Semester innefattade enligt vanligt språkbruk och
gängse uppfattning ledighet med bibehållande av lön. Att den i och för
sig skulle vara en löneförmån, en uppskjuten del av lönen, såsom de sakkunniga
uttryckte det, så att mistning av semester skulle berättiga till ersättning,
ansåge länsstyrelsen icke vara annat än en ren konstruktion. Något
sådant torde åtminstone aldrig hittills hava inlagts i begreppet semester.
Såsom ett led i åtgärderna för arbetarskydd vore semestern fullt befogad,
men icke ur ren lönesynpunkt.

Med denna uppfattning örn semesterns begrepp kunde länsstyrelsen icke
heller dela de sakkunnigas uppfattning i vissa avseenden, såsom att ersättning
skulle utgå för semester, som intjänats men icke kunnat utgå. Skulle
de sakkunnigas uppfattning örn semestern såsom en lönefråga vara riktig,
syntes en lagstiftning sådan som den föreslagna icke böra komma till stånd.
Därigenom skulle lagstiftarna komma att lämna den ståndpunkt av neutralitet
i förhållandet till parterna på arbetsmarknaden, som syntes vara den
enda riktiga.

Under åberopande av det anförda förklarar länsstyrelsen, att den icke
kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att det med antagandet år 1931 av
bestämmelserna örn semester i arbetarskyddslagen hade införts en ny princip
i denna lag. Måhända komme denna fråga att nu, då bestämmelsen
föresloges bliva tvingande och dessutom Hnge en ekonomiskt djupgående
betydelse, ägnas större uppmärksamhet än vad år 1931 varit fallet. Länsstyrelsen
kunde icke på allvar taga ett påstående örn att ofärden nu plötsligt
skulle stå för dörren, örn ej semestern omedelbart höjdes från en till
två veckor. Enligt länsstyrelsens förmenande borde statsmakterna även
hädanefter undvika att blanda sig i arbetsavtalet och icke göra något undantag
för semesterfrågan. Tillfället till försvagande av näringslivet syntes även
illa valt, då man samtidigt rustade sig mot följderna av nästa depression,
vars annalkande skymtades. Någon fara för undertryckande av den parts intressen,
vilka man ville främja, förelåge ej. Parterna i arbetsavtalet vore
varandra i styrka jämbördiga och visste själva bäst att anpassa sig efter det
ekonomiskt möjliga. Skulle lagstiftningens olämpliga väg beträdas, borde
man begränsa sig till sex dagars semester och sex månaders kvalifikationsperiod.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar, att den icke kunde förorda en lagstiftning
av beskaffenhet, sådan som den föreslagna. Att från det allmännas
sida tvångsvis ingripa för genomförande av vittgående stela semesterbestämmelser
för så gott som samtliga arbetstagare måste vara olyckligt och kunde
medföra ekonomiska verkningar, som icke kunde överblickas. Den förebragta
kostnadsutredningen måste anses synnerligen bristfällig. Kostnaderna komme
säkerligen att uppgå till avsevärt högre belopp än av de sakkunniga antagits.
Vid en allmän depression kunde en ökad belastning för mindre starka företag
bliva ödeläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att det läge uti begreppet semester,
att arbetsfriheten åtnjötes med bibehållna löneförmåner. Länsstyrelsen kunde
däremot icke godtaga de sakkunnigas åtgärd att uttänja betydelsen av ordet
»löneförmån» så långt, att särskild ersättning skulle till arbetstagaren utgivas,
därest semestern icke kunnat uttagas. Enligt länsstyrelsens mening innebure
de sakkunnigas förslag härutinnan en principiell inkonsekvens, som krävde
rättelse. Då man starkt betonat vad som vore lagstiftningens grund, hade
konsekvensen fordrat, att man vid lagens utformning icke släppt utgångspunkten.
Därest arbetstagaren vore i behov av vila, torde näppeligen hans
intresse därav tillgodoses med kontant ersättning.

Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län syntes intet principiellt vara att erinra
mot att rätten till semester fastställdes genom lagstiftning i ämnet. En sådan
lagstiftning finge emellertid, såsom de sakkunniga själva anfört, icke sträcka
sig längre än som kunde sägas vara oundgängligen nödvändigt för att ur
sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila med iakttagande därjämte,
att nödig hänsyn toges till produktionens förmåga att bära de ökade
kostnader, som bleve en följd av lagstiftningen. Den utformning det framlagda
förslaget erhållit syntes dock icke taga tillräcklig hänsyn till dessa
utgångspunkter. Med allt erkännande av önskvärdheten att bereda löntagare
ökade möjligheter till rekreation genom längre betald ledighet, ställde sig
länsstyrelsen tveksam inför förslaget att i lagen införa stela semesterbestämmelser
av tvingande karaktär, detta främst på grund av den ökade, i många
fall sannolikt alltför tyngande belastning för näringslivet, en lagstadgad
minimisemester av ifrågasatt längd skulle innebära. Länsstyrelsen hyste därtill
den bestämda uppfattningen, att semesterfrågan vore särskilt ägnad att
tillsvidare lösas på frivillig väg med stöd av det växande samförståndet
mellan de närmast berörda parterna. Därest emellertid semesterfrågan skulle
ordnas på lagstiftningens väg, syntes den allmänna minimitiden böra åtminstone
till en början sättas kortare, än vad som föreslagits, för att successivt
utökas till den längd, som efter hand hnge anses erforderlig och möjlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att semesterfrågan icke endast
vore ett spörsmål om beredande av behövliga vila utan även i eminent grad
en lönefråga. I de sakkunnigas förslag vore, åtminstone beträffande säsongarbetare
och andra tillfälligt anställda, rekreationsmomentet borta, och de
avlönade semesterdagarna framstode som ett direkt tillägg till avlöningen.
Det vore under sådana förhållanden tydligt, att man vid en lagstiftning på
området måste taga den största hänsyn icke blott till de anställdas behov
av vila utan även till arbetsgivarnas och det svenska näringslivets förmåga
att bära den ökade belastning, som ett generellt stadgande örn semester och
dennas utsträckande vida utöver vad som än så länge vore vanligt i själva verket
innebure. Med hänsyn till de synnerligen auktoritativa uttalandena från större
arbetsgivare, liandelskamrar och andra måste man ställa sig mycket tveksam,
huruvida de sakkunnigas förslag lämpligen borde upphöjas till lag. Efter
allt att döma skulle ett genomförande av lagen vålla särskilt stora svårigheter
för exportindustrierna, för vilka det av många skäl vore svårt eller

Kungl. Majlis proposition nr 286.

omöjligt att höja priserna på sina produkter vid leveranser till de utländska
avnämarna. Yad trävarubolagen beträffade, skulle förmodligen ökningen av
omkostnaderna komma att kompenseras genom en sänkning av inköpsprisen
för virket. Länets synnerligen betydande inkomstpost för försålt virke
skulle därigenom sjunka. Det sannolika vore, att alltför stela och oeftergivliga
lagbud, som icke smidigt kunde taga hänsyn till och på ett förnuftigt
och ändamålsenligt sätt reglera föreliggande situationer, i många fall
komme att verka på ett olyckligt sätt och framkalla svårigheter och missnöje.
Det lämpligaste syntes därför vara, att genom överenskommelser
mellan arbetsgivare och anställda särskilda regler i detta avseende fastställdes
för olika yrken och verksamhetsgrenar. Över huvud syntes det vara
tillrådligt — där ej till äventyrs verkliga sociala, hygieniska eller andra
missförhållanden förelåge, som så att säga med naturnödvändighet framkallade
ett ingripande — att staten läte sina allmänna föreskrifter på detta
vanskliga område i stort sett bliva allenast en offentligrättslig kodifiering
av de regler, som mera allmänt framgått av parternas fria förhandlingar.
Länsstyrelsen hade funnit sig icke nu kunna förorda åtgärder av sakkunnigförslagets
innebörd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att frågan örn semester vore en
angelägenhet mellan arbetsgivare och arbetstagare och såsom sådan i hög grad
beroende av förmåga å ena sidan och behov å den andra. Den läte sig följaktligen
icke utan stora olägenheter reglera genom generella bestämmelser av
tvingande natur. Med den utveckling, som förhandlingsväsendet mellan parterna
på arbetsmarknaden de senaste årtiondena undergått, torde ingen med
fog kunna påstå, att arbetstagarna vore utlämnade åt arbetsgivarens godtycke.
Något skydd från statsmakternas sida i form av lagstiftning syntes sålunda
icke erforderligt. Det kunde även ifrågasättas, huruvida näringslivet kunde
tåla den ytterligare belastning, som förslagets genomförande skulle innebära.
Med kännedom örn de svårigheter, vår industri under icke allt för avlägsna
depressionstider haft att bekämpa, syntes det länsstyrelsen som om en återhållsamhet
vore att tillråda. I fråga örn semesterns längd syntes en bestämmelse
örn sex dagars semester vara mera lämplig för ett lagförslag än vad de
sakkunniga förordat. Länsstyrelsen kunde icke förorda en lagstiftning på
ifrågavarande område.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutshott anser, att stor försiktighet
borde iakttagas med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som ett genomförande
av förslaget skulle medföra för näringslivet och landet i dess helhet.
Det vore odisputabelt, att olika sysselsättnings- och arbetsförhållanden medförde
högst olika behov av avspänning. Det syntes för den skull orättvist,
att schablonmässigt likställa alla arbetstagare, oberoende av sysselsättningens
art och intensitet. Semestertiden borde åtminstone till en början begränsas
till sex dagar i avvaktan på närmare erfarenheter från lagens tillämpning.

Stockholms handelskammare framhåller, att den stora belastning, som de
en efter annan företagna sociala reformerna representerade, medförde en
näringslivets börda, som gjorde det svårt att möta oundvikliga kriser och

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

som ökade riskerna för driftnedläggelser med åtföljande arbetslöshet. Betydande
kategorier av personer, som rubricerades som arbetsgivare, levde
under tryckta förhållanden och kunde ofta nog icke unna sig själva någon
semester. Så vore fallet med kanske de flesta mindre jordbrukare liksom
med de mindre detaljhandlarna och hantverkarna, ej heller att förglömma
det stora antalet husmödrar. Nödgades dessa lämna sina anställda en rundligt
tillmätt semesterledighet, kunde följden knappast bli annan än en betydande
ökning av deras egen redan förut tunga arbetsbörda. Det torde
vara berättigat antaga, att semesterfrågan skulle kunna lösas med bättre anpassning
efter behov och ekonomiska möjligheter genom de förefintliga organisationerna
än genom en stel lagstiftning. Enligt förslaget skulle redan
under år 1940 den fulla ledigheten med tolv dagar börja tillämpas. Såsom
en reservant i kommittén påpekat, måste en dylik snabb övergång vid ett
statligt ingripande av så djupgående art medföra betydande svårigheter. Det
vore därför ett angeläget önskemål, att, därest en längre semester än sex
dagar skulle lagfästas, övergången gjordes så mjuk som möjligt genom en
successiv förlängning av semestern.

Ostergötlands och Södermanlands handelskammare erinrar, att så sent som
år 1935, då kommittéutlåtandet angående de privatanställda framlades,
minimitiden för semester föreslogs till en vecka. Den nu föreslagna tiden
av tolv dagar, söndagar oräknade, vore godtyckligt vald. Fråga vore val, örn
vår arbetarbefolkning även under nuvarande semesterförhållanden kunde
anses lida under en skadlig fysisk eller psykisk belastning. Enligt handelskammarens
uppfattning vore så icke händelsen. Produktionsmedlens utnyttjande
till full kapacitet vore för upprätthållande av industriens konkurrenskraft
gentemot utlandet av vital betydelse. Redan för närvarande vore
vår exportindustri ogynnsamt ställd i jämförelse med konkurrerande industriländer,
där antalet arbetsdagar per år vore betydligt större än hos oss.
Örn semesterförmånen genom lagstiftning skulle fastställas, borde med hänsyn
till det mellanfolkliga handelsutbytet ett sådant fastställande ske internationellt
likformigt. Kommerskollegii ekonomiska utredning hade omfattat ett
alltför litet antal företag och lämnade ej heller material för bedömande av hur
stor del av kostnadsökningen för tolv dagars semester, tillhopa 54.7 miljoner
kronor, som beräknades utgöra lönekostnad och som hade sin grund i
minskad produktion. En del industrier funnes visserligen, som även för närvarande
—- beroende på större eller mindre ordertillgång — utnyttjade produktionsapparaten
mer eller mindre fullständigt, exempelvis genom att i
olika omfattning använda sig av skiftarbete. Där erforderlig arbetskraft sålunda
redan nu funnes att tillgå, kunde visserligen på så sätt kompenseras
den eljest genom semestertidens förlängning orsakade produktionsminskningen.
Men framför allt beträffande den kontinuerligt arbetande industrien
saknades denna möjlighet på grund av bristande tillgång på arbetskraft.
Ett stort bruk med kontinuerlig drift och en fackkunnig arbetarstam på
exempelvis 400 man måste under semesterperioden, 22 veckor, ständigt lia
36 ä 37 man borta. Härmed vore dock icke sagt, att icke i nu skisserade

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

fall produktionsminskning skulle kunna undvikas, vilket emellertid då finge
ske med anlitande av övertidsarbete. Framkomligheten av denna utväg vore
emellertid beroende av avtal parterna emellan och torde förutsätta, att
semestervillkoren kunde frivilligt regleras. Skulle semesterförmånerna i lag
bestämmas, bomme särskilt den kontinuerligt arbetande exportindustrien,
vars fasta kostnader uppdelade per produktionsenhet i många fall överstege
den pa samma sätt uppdelade lönekostnaden, att drabbas av en kostnadsfördyring,
som måste äventyra konkurrenskraften. Man torde därför ha lika
stort skäl antaga, att beloppet av den beräknade kostnadsökningen uppginge
till den av en reservant uppgivna summan, 100 miljoner kronor, som
den av kollegium beräknade 54.7 miljoner kronor. Till jämförelse kunde
erinras därom, att den av skattekommittén föreslagna höjningen i bolagsbeskattningen
utgjorde 4 miljoner kronor eller 50 miljoner kronor i stället för nuvarande
46 miljoner kronor. Semestersakkunnigas förslag innebure sålunda
en ekonomisk belastning av industrien, som betydligt överstege hela den
statliga aktiebolagsskatten. Gentemot semestersakkunnigas uttalande örn
att en allmän folkmening stöde bakom kravet på tolv dagars semester, ville
handelskammaren framhålla, att denna för näringslivet så utomordentligt
betydelsefulla fråga måste avgöras, icke på känsloskäl utan på tillförlitlig
ekonomisk utredning. I stället för att, som av semestersakkunniga antytts,
leda till lugnare avtalsförhandlingar, skulle med all sannolikhet förslagets
godkännande förr eller senare framtvinga lönereduktioner eller i varje fall
så påverka lönenivån, att faran för allvarliga strider därigenom bleve väsentligt
ökad.

Näringslivets ökade bördor vid förslagets godkännande inskränkte sig,
framhåller Smålands och Blekinge handelskammare, ej endast till lönekostnader
för den utökade semestertiden utan omfattade även den kostnadsökning,
som en genom den minskade arbetstiden minskad produktionsbas
föranledde. Handelskammaren vore av den åsikten, att den successivt och
under en lång följd av år genom förhandlingar uppnådda, avsevärt höjda
nivån för reallönerna innebure ett så pass känsligt jämviktsläge mellan
arbetstagarnas krav och näringarnas bärkraft, att det vore farligt att genom
ett plötsligt och statligt statsingripande rubba detsamma. Under ett fåtal
år hade semestertiden genom förhandlingar ökats från fyra till sex dagar
inom stora delar av industrien. Det vore att märka, att arbetarna i regel
ej pressat fram semesterkraven med någon större kraft, säkerligen i klart
medvetande örn att semesterförmånens storlek vore en lönefråga och en
lönefråga, som för industrien medförde betydligt större kostnad än motsvarande
ökning av semesterlönen. Enligt handelskammarens mening borde
semestertiden i varje fall ej sättas längre än till nio dagar och i sådant fall
med en successiv ökning från sex dagar till nio dagar med en dag per
kalenderår.

Gotlands handelskammare uttalar, under framhållande av den produktionsfördyring,
som förslaget komme att medföra, att en lagstiftning i ämnet
hade sina fördelar men att denna borde erhålla en mera modifierad och

Kungl. Majus proposition nr 286. 57

smidig form i huvudsaklig enlighet med den av herr Larson angivna reservationen.

Skånes handelskammare erinrar, att semesterledigheten inom industrien för
närvarande växlade mellan högst två veckor, såsom i den grafiska industrien,
och lägst ingen alls, såsom i den egentliga säsongindustrien. En stel legal
reglering av semestervillkoren kunde knappast komma att motsvara denna
naturliga differentiering av semesterbehovet. Handelskammaren ville i första
hand förorda, att semesterlagstiftningen gjordes dispositiv att gälla, därest
ej i kollektivavtal andra bestämmelser träffats. Jämväl de svagast organiserade
arbetstagarna skulle i dessa lagens dispositiva föreskrifter få ett
verkningsfullt stöd för sina anspråk på betald ledighet. Skulle emellertid
lagstiftningen erhålla tvingande karaktär måste bestämt hävdas, att densamma
utformades som en minimilagstiftning. De sakkunnigas förslag avveke
emellertid anmärkningsvärt och oroväckande från de principer, som i denna
del varit vägledande för svensk sociallagstiftning. Örn hittillsvarande principer
i stället tillämpades, borde kodifieringen inskränkas till utbildad sedvänja,
vilken innebure, att den lagfästa semesterns längd begränsades till
sex söckendagar, att kvalifikationstiden höjdes till minst sex månader samt
att semesterlönen reglerades efter normallön eller timlön. Väl vore sant,
att semesterkravet liksom många andra krav kunde påräkna allmän sympati.
Men att därför så lättvindigt som i betänkandet skett avfärda förslagets
ekonomiska konsekvenser vore knappast försvarligt, allrahelst som de föreslagna
tvingande bestämmelserna vore lika godtyckliga och schematiska som
mången gång djupt ingripande. Inom detaljhandeln men även i grosshandeln
och vid vissa industrier torde visserligen förslaget som regel icke möta mera
allvarliga svårigheter. Men för hantverkets vidkommande syntes verkningarna
bliva väsentligt mera kännbara. Från representanter för byggnadsindustrien,
såsom byggmästare, målare, snickare, smeder, men även från tapetserare
och bilreparatörer hade med skärpa påpekats, att svårigheter förelåge redan
nu att inom dylika så utpräglat säsongbetonade verksamhetsgrenar skaffa
tillräckligt antal yrkesskickliga arbetare. Även inom industrien tydde inkomna
uppgifter på att kostnaderna inom ett flertal branscher kunde bli
betydande och verkligt kännbara. Särskilt i landskommuner med stor industri
kunde ersättarproblemet skapa betydande svårigheter för den motsvarande
sysselsättningen under vinterhalvåret. I företag med relativt
stora fasta kostnader och små produktionsvärden per arbetare kunde den
driftnedläggelse, som åtminstone tills vidare semesterledigheten nödvändiggjorde,
bli kännbar.

Något trängande behov, som nödvändiggjorde statligt ingrepp i gällande
avtalsfrihet, förelåge icke beträffande semesterfrågan och ett lagstadgande
örn minimisemester vore principiellt lika felaktigt som en lagstiftning örn
minimilön anser handelskammaren i Göteborg. Särskilt förtjänade understrykas
den betydande merkostnad, som driftsinställelserna under semestertiden
medförde. Enligt inhämtade upplysningar torde ett genomförande av
förslaget komma att i mycket stor utsträckning leda till helt inställande av

Kungl. Majus proposition nr 286.

driften under semestertiden. Kostnadsökningarna för andra näringsgrenar
än industrien, vilka ökningar ej medtagits i kommerskollegii beräkning,
torde bliva betydande. En lagstadgad semester örn tolv dagar skulle sannolikt
nödvändiggöra ytterligare rationaliserad drift, sänkta arbetslöner oell
inskränkningar i exportindustriernas produktion. Handelskammaren måste
bestämt avråda från en obligatorisk semestertid av tolv dagar. Enligt
handelskammarens mening borde nämnda tid icke bestämmas till mer än
högst sex arbetsdagar.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare framhåller, att arbetarna
vid kollektivuppgörelse i regel avstått från en ökad semester för att få
största möjliga lön, enär de under förhandlingarna fått fullt klart för sig,
att semesterförmånens storlek vore en ren kostnadsfråga. Produktionen
torde vid dessa uppgörelser hava i form av löneförbättringar lämnat allt,
vad den vid olika tidpunkter ansett sig mäkta bära. Då de fackliga organisationerna
allt mer börjat taga hand örn lönefrågan och arbetsmarknaden,
syntes det handelskammaren vara naturligare, örn de också fått avväga se
mesterförmånerna.

Handelskammaren i Karlstad erinrar, att semesterfrågan vore en lönefråga
och att både arbetar- och arbetsgivarorganisationer hittills enigt velat hålla
statens hand borta från löneavtalsfrågor. Förslaget örn precis tolv dagars
semester såsom den lämpliga saknade, såvitt handelskammaren kände, vetenskaplig
grund och vore således godtyckligt vald. I själva verket torde behovet
av semester vara ganska växlande. Nyare undersökningar hade visat,
att olycksfalIsfrekvensen i hög grad sammanhängde med personlig olämplighet
för visst arbete. Förslagets skadliga inverkan på exportnäringarnas
konkurrenskraft torde väl belysas av det faktum, att ett stort svenskt exportföretag,
vars förhållanden handelskammaren kände, räknade med 295
arbetsdygn, medan t. ex. Finland och Tyskland hade 350 arbetsdygn. De
sakkunnigas önskan, att arbetsgivarna ej skulle kompensera sig för kostnaderna
genom lönesänkningar, kunde under dessa omständigheter tyvärr
inför den hårda ekonomiska nödvändigheten endast bli en from önskan.
Genom tolv dagars semester måste en ökning av personalen på upp till
femton procent ske, med i regel okvalificerad arbetskraft under den brådaste
tiden, skördetid och skeppningstid, med följande starkare arbetslöshet på
vintern. Handelskammaren ville därför bestämt avstyrka förslaget. Genomfördes
förslaget vore det lämpligt, att — som den internationella arbetsbyrån
föreslagit — den, som åtoge sig betalt arbete under semestern,
skulle mista rätten till avlöning under denna tid.

En tvångslagstiftning rörande semestern, innebärande att staten, sedan
maximala löner numera framtvingats, genom lagtvång belastade produktionen
med ytterligare kostnader för utökad semester, måste, framhåller handelskammaren
för Orebro och Västmanlands län, medföra risk för de allvarligaste
rubbningar i näringsföretagens ekonomi samt elakartade och ödesdigra slitningar
vid kommande avtalsförhandlingar.'' Handelskammaren ville därför
på det bestämdaste hävda, att ordnandet av semesterförhållandena borde

Kungl. Majus ■proposition nr 286.

ske på frivilliglietens väg. Skulle emellertid en lagstiftning komma till
stånd, borde den till en början icke omfatta längre tid än sex dagar med
eventuell möjlighet till en successiv höjning.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att de svenska arbetstagarnas ställning
såväl vad gällde själva lönestandarden som olika sociala anordningar
torde lia få motstycken i andra länder och knappast överträffas i något.
De goda ekonomiska förhållandena hade åstadkommit en växande avspänning
mellan parterna på arbetsmarknaden, en på insikt vilande vilja till
samförstånd hade blivit allt mera framträdande. Från ledande arbetarhåll
hade man förklarat, att en mera väsentlig förbättring av arbetarnas förmåner
förutsatte en växande avkastning. Gentemot talet örn förslitning av deli
mänskliga organismen ville handelskammaren framhålla, att arbetstempot
visserligen ökats men att samtidigt ökade och förbättrade tekniska hjälpmedel
gjort arbetet åtminstone fysiskt mindre betungande. Arbetstiden hade avsevärt
förkortats. Det stora flertalet arbetare finge vid midsommarhelgen
semester, vilken faktiskt gåve en veckas ledighet från arbetet. Tvånget av
konkurrens med utlandet accentuerades genom den alltmer ökade belastning,
som lagts å näringslivet framför allt genom åtgärder, avsedda i första hand
för social omvårdnad. Ny belastning föranledde ökad intensitet, som i sin
tur medförde ökade krav. Fråga vore, örn icke detta kretslopp snart måste
upphöra, emedan de tekniska och organisatoriska möjligheterna icke längre
medgåve det forcerade utvecklingstempo, som krävdes av dessa ständigt
stegrade anspråk på näringslivet. Svårigheter av högst allvarlig art måste
inställa sig för anskaffning av yrkesskicklig arbetskraft i de för vårt land
dominerande industrier, vilka erfordrade sådant. En driftnedläggelse gjorde
de fasta kostnaderna av olika slag särskilt betungande. Från betydande
arbetargrupper torde krav komma att uppställas på semesterns förläggning
till de egentliga sommarmånaderna, medan det i arbetsgivarnas intresse
torde ligga att såvitt möjligt förlägga semestern till tidsperiodens början,
då två helgdagar i lyckligaste fall kunde inrymmas i ledigheten. Till denna
orosanledning komme en ytterligare nackdel, nämligen att större delen av
ersättningsarbetarna ökade den stora skaran arbetslösa säsongarbetare under
vintern. Kostnaderna för industrien under förutsättning av full drift kunde
uppskattas till minst 60 miljoner kronor. Under förutsättning av driftsinställelse
komme de med säkerhet att snarare överstiga än understiga 100 miljoner
kronor. De allmänna omkostnadernas inverkan vore ej tillfredsställande
utredd. Förbisetts hade sålunda, att t. ex. kostnaderna för elektrisk kraft
— varav tillgången just under sommaren vore störst — liksom även försäljningskostnaderna
borde åtminstone till en del inräknas bland fasta kostnader.
Otvivelaktigt måste de ökade semesterkostnaderna innebära en omkostnadsstegring
så stor, att till och med arbetstagarparten vid mången
avtalsförhandling skulle tveka att söka framtvinga så ökade förmåner. Det
växande samförståndet på arbetsmarknaden måste lida av att den part, som
gått motsidan till mötes så gott han kunnat, skulle behöva räkna med att
på andra vägar påtvingas betydligt ökade bördor. Det kanske viktigaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

för att kunna rida igenom en kris vöre att hava ett näringsliv, som icke
pressades till eller utöver gränsen för bärförmågan.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner, att varje förlängning
av semestern för arbetsgivaren innebure icke blott ökade lönekostnader
utan även annan ekonomisk belastning. Det måste väl förutsättas,
att vid hittills träffade avtalsuppgörelser semesterförmånerna jämsides med
regleringen av lönerna anpassats efter de ekonomiska förhållandena. Även
andra produktionskostnader än löner och s. k. fasta kostnader (ränta och
amortering) bleve väsentligt höjda. För pappersmasse- och trävaruindustrierna
vore detta först och främst fallet med råvaran, som på grund av
att semesterlagen vore avsedd att omfatta även skogs- och flottningsarbetare
bomme att fördyras. Huruvida driftnedläggelse måste ske under semestertiden
vore svårt att avgöra. I regel skulle emellertid, örn semesterperioden
begränsades till fem sommarmånader, arbetsstyrkan behöva ökas med tio
procent. Detta torde flerstädes möta stora svårigheter under en tid, då
arbetstillgången vore riklig och då industriföretagen redan nu hade behov
av ökad personal för utförande av säsongarbeten.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare uttalar att, även örn det
kanske vore möjligt för näringslivet att bära de ytterligare pålagor semesterlagstiftningen
medförde, försiktigheten dock bjöde att icke skapa framtida
förpliktelser på grundval av förhållandena under en högkonjunktur, örn vars
varaktighet ingen kunde döma. Handelskammaren ansåge sig sålunda icke
kunna förorda en lagstiftning om allmän semesterrätt. Skulle en sådan
likväl övervägas, syntes det föreliggande förslaget näppeligen böra läggas
till grund härför.

I egenskap av representanter för en betydande exportindustri ha fullmäktige
i järnkontoret på det allvarligaste velat varna för en lagstiftning,
som särskilt under en lågkonjunktur kunde komma att medföra menliga
följder. Även för den för hemmamarknaden arbetande järnhanteringen medförde
förslaget under minskad sysselsättning en väsentlig nedsättning av
konkurrensförmågan gentemot utländskt järn. En överslagsberäkning för
två större järnverk med ett sammanlagt arbetarantal av cirka 10,000 visade
en merkostnad för tolv dagars semester av över 1,400,000 kronor. Det föreliggande
förslaget avstyrktes på det kraftigaste.

Sveriges industriförbund anser det föreliggande förslaget vara utomordentligt
radikalt. Förbundet hade i ett under år 1935 avgivet yttrande rörande
kommitténs angående privatanställda förslag närmare yttrat sig angående
de där förekommande semesterbestämmelserna, i vad de avsåge de båda
högre arbetstagargrupperna. Förbundet hade därvid funnit sig böra avstyrka,
att tvingande bestämmelser infördes på detta område. Förbundet intoge
alltjämt denna principiella ståndpunkt.

Förbundet finner det vara uppenbart, att en så vittsyftande förändring av
hittills bestående förhållanden, som sakkunnigförslaget innebure, måste få
omfattande ekonomiska återverkningar för näringslivet. Förbundet yttrar
härom följande:

lil

Kungl. Majus proposition nr 28ti.

Utredningens material vöre till omfattningen synnerligen torftigt, där en
del industrigrenar saknades och där de medtagna var för sig företräddes
blott av ett enstaka eller högst två företag. Vidare tillhörde de utvalda
företagen så gott som alla en storleksklass, vilken ingalunda vore representativ
för svensk industri, där som bekant icke storföretagen vöre de till antalet
dominerande utan där de medelstora och mindre fabrikerna tillsammans
sysselsatte det övervägande antalet arbetare. Utredningen lämnade intet
som helst stöd för bedömande av semesterkostnadernas storlek för denna
utslagsgivande del av industrien -— där på goda skäl såsom ock av kommerskollegium
framhållits kunde antagas, att kostnadsökningen ställde sig relativt
högre än inom storföretagen — och dess siffermässiga slutsatser bleve
redan av denna anledning av föga värde. Men även örn den totalsumma av
55 miljoner kronor, till vilken kommerskollegium med uttryckligt betonande
av siffrans osäkerhet uppskattat industriens semesterkostnader, vore i någon
mån tillförlitlig, så vore därmed icke, såsom de sakkunniga syntes antaga
eller vilja göra troligt, frågan örn kostnaderna för näringslivet av förslagets
genomförande på ett ens någorlunda tillfredsställande sätt belyst. Ty kollegii
beräkningar av totalkostnaden hänförde sig endast till industrianläggningar
med ett sammanlagt antal arbetare av 470,000, under det att den
föreslagna tvångssemestern vore avsedd att gälla för praktiskt taget alla
arbetstagare i vårt land. Att totalantalet arbetstagare, som skulle falla rinder
semesterlagens domvärjo, komme att väsentligt överstiga den dubbla siffran
av den, som omfattades av kommerskollegii kostnadsberäkningar, torde med
säkerhet kunna antagas. Det vore karakteristiskt för den bristande grirndligheten
i de sakkunnigas utredning, att någon närmare undersökning icke
försökts ens rörande detta totalantal och den huvudsakliga grupperingen
därav på olika näringsgrenar. Rörande alla områden, som sålunda läge
utanför kommerskollegii undersökning, såsom jordbruk, handel, hantverk,
byggnadsverksamhet, saknades i utredningen varje antydan örn kostnadsökningens
storlek. De sakkunnigas uppfattning, att deras förslag icke skulle
vålla näringslivet »några större svårigheter», bottnade således icke på någon
saklig grund, utan vore intet annat än en hypotes, vilken vid en närmare
undersökning sannolikt skulle visa sig vara icke hållbar.

Förbundet framhåller, att flera av de företag, som omfattats av kommerskollegii
utredning, förklarat, att driften vid förlängning av semestertiden
måste helt inställas, samt yttrar vidare:

Bortsett från de stora svårigheter, som skulle erbjuda sig att överhuvud
kunna anskaffa tillfällig arbetskraft under den tid av 20 veckor, då dagligen
i runt tal 10 procent av den semesterberättigade arbetarstammen inom enbart
industrin, d. v. s. omkring 50,000 personer, skulle _ åtnjuta ledighet,
skulle enligt förbundets uppfattning av inre organisatoriska skäl ett upprätthållande
av driften oftast ställa sig ej endast synnerligen oekonomiskt utan
i många fall till och med bli omöjligt. Detta gällde i ali synnerhet för industrier,
som tillverkade styckeprodukter, en kategori som omfattade de
flesta företagen. Hit hörde sålunda t. ex. järn- och stålmanufaktur, mekaniska
verkstäder, skeppsvarv, fabriker för elektriska maskiner, metallmanufaktur,
snickeri- och möbelfabriker, pappersbruk och pappfabriker, bomullsindustri,
ylleindustri, trikåfabriker, sömnadsfabriker, skofabriker, gummivaruindustri
lii. fl. Under förutsättning av en jämn fördelning av semestern
skulle i en sådan fabrik i genomsnitt 10 procent av den ordinarie arbetarstammen
vara borta från arbetet under månaderna maj—september. Detta
skulle innebära, att i en fabrik med exempelvis 500 arbetare 50 arbetare
dagligen skulle vara frånvarande, vilkas arbetsplatser finge besättas med

Kungl. Majus proposition nr 286.

arbetskraft, som ifråga om de arbetsoperationer, som skulle utföras vid arbetsplatsen,
måste betraktas såsom icke jrkesskicklig. Vid styckefabrikation,
där de olika arbetsstyckena passerade från den ena arbetsoperationen till den
andra och produktionskapaciteten vid varje arbetsplats beräknats i förhållande
till övriga arbetsplatser i fabriken för att möjliggöra en ekonomisk
produktion, skulle insättandet av icke yrkesskicklig arbetskraft medföra synnerligen
stora svårigheter. Ej nog med att en vid en viss arbetsoperation
mindre van arbetare — en viss yrkesvana måste han under alla förhållanden
besitta för att över huvud taget kunna användas — självfallet ej utförde mer
än en del av det arbete, som vore normalt för en utbildad arbetare i hans
ställe, utan därtill komme, att hans yrkeskunniga kolleger, som fullgjorde
arbetsoperationer av annat slag, icke kunde utnyttjas i samma utsträckning
som eljest. Detta bleve fallet även med de maskiner och andra produktionsmedel,
som betjänades av arbetarna och som representerade företagets
fasta kapitalkostnader för produktionen. Dessa förhållanden hade haft till
följd, att industrier med styckeproduktion redan med nuvarande semesterbestämmelser
— nästan utan undantag — funnit enda möjligheten vara att
nedlägga driften under semesterdagarna. Någon ändring i detta avseende
kunde så mycket mindre komma till stånd vid en förlängning av arbetarsemestern,
som ju svårigheterna för ett upprätthållande av driften i mycket
hög grad skulle accentueras. Snarare komme en semesterförlängning att
verka så, att även en del företag, som icke hade styckeproduktion och som
under nuvarande semesterbestämmelser kunnat vidmakthålla hela eller vissa
delar av driften, skulle bli nödsakade att också helt inställa denna under
semestertiden.

De sakkunnigas antagande, att industrien »Titan alltför stora svårigheter»
skulle kunna övergå till system med alternerande semester, vore sålunda
enligt förbundets åsikt dessvärre i hög grad verklighetsfrämmande. Därav
följde också, att det enligt de sakkunniga avsevärt dyrare alternativet, d. v. s.
stängning av fabrikerna under hela semestertiden, med all sannolikhet komme
att bli regel för större delen av industrien och att sålunda de förhoppningar,
som de sakkunniga uttalat örn möjligheten att anordna en alternerande
semester, icke kunde infrias. Förbundet yttrar vidare följande:

Det franninge av kommerskollegii utredning, att man vid beräkning av
kostnadsökningen i relation till företagens räntekostnader räknat med förräntningssiffror
av 5 procent i stället förför närvarande 3 ä procent samt
att beloppet för investerat kapital uppskattats till ofta vida "högre värden
än balansräkningarnas. Från denna utgångspunkt hade kostnadsökningen
för tolv dagars semester uttryckt i procent av räntekostnaderna uppskattats
till 14.7. Denna siffra vore av angivna skäl missvisande och borde höjas
mycket avsevärt, antagligen till det dubbla. Förslaget hade uttryckligen
förutsatt, att den verkliga löneinkomsten skulle ersättas under semestern,
medan det i utredningen kalkylerats allenast med timlönerna, vilka för den
mycket stora gruppen ackordsarbetare i regel läge avsevärt under de faktiska
förtjänsterna. Den beräknade kostnadsökningen hade således även av denna
anledning blivit mycket för låg.

För dem, som avsatte sina varor på den inhemska marknaden, medförde
en generell laglig reglering av en socialreform visserligen ett enhetligt utgångsläge
i konkurrensen, men frågan om var den ökade belastningen slutligen
skulle läggas — örn hos företaget, arbetaren eller konsumenten — bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

ett avvägnings- och fördelningsproblem av största betydelse för folkbushållet.
För den del av hemmamarknadsindustrien, som arbetade under konkurrens
med utländska industrier, torde en sådan överflyttning icke kunna
ske utan att den inhemska industriens avsättningsmöjligheter äventyrades.
För exportindustrien vore en överflyttning av kostnadsökningen på avnämarna
i regel utesluten i alla sådana fall, där medtävlarna från andra länder icke
underkastades en i motsvarande grad skärpt belastning.

Förbundet utvecklar vidare konkurrenssynpunkten på följande sätt:

Vid bedömandet av den planerade lagstiftningens genomförbarhet borde
beaktas, att en semesterrätt i den omfattning, som där förutsattes, hittills
icke förefunnes i något annat land i världen än i Frankrike. Det svenska
näringslivet och särskilt exportindustrien skulle sålunda enligt de sakkunnigas
mening kunna bära tyngre bördor än näringslivet i andra med oss konkurrerande
länder, en uppfattning som säkerligen vore oriktig och i varje fall
icke vittnade örn närmare insikt i hur ömtålig våra näringars ställning ur
många synpunkter vore och med vilka svårigheter de brottades. Vad nu framhållits
gjorde det sannolikt, att den av lagstiftningen förorsakade ökade belastningen
för särskilt exportnäringarna men även för andra förvärvsgrenar
kunde åtminstone på längre sikt nödvändiggöra, att också arbetarna finge
taga sin anpart av de stegrade bördorna och sålunda vidkännas en standardförsämring.

Förbundet framhåller, att den övertro på det ekonomiska livets förmåga
att böra bördor, som gärna föddes under gynnsamma tider, icke borde vara
grundläggande, när det gällde att besluta örn åtgärder, som skulle tillämpas
icke blott under de goda utan även under de dåliga åren.

Betänkandets enda sakliga motivering för uppfattningen örn att två veckors
ledighet måste anses vara minimum för att en arbetstagare skulle kunna
erhålla tillräcklig vila och återvinna krafterna utgjordes av en hänvisning
till att intresset bland arbetarna för närvarande skulle vara mycket stort
för erhållande av en väsentlig förlängning av den nuvarande semestern,
varför risk förefunnes för omfattande strider på arbetsmarknaden rörande
denna fråga. Denna argumentering förefölle förbundet snarare ägnad att
framkalla alldeles särskilda betänkligheter mot planens genomförande. En
lagstiftning enligt de sakkunnigas förslag, där semestertidens längd lage
vida över vad på avtalsvägen hittills i regel ernåtts, skulle representera ett
lösande med lagens maktmedel av en intressekonflikt till den ena partens
ensidiga förmån. Därmed vore ett ur olika synpunkter ödesdigert prejudikat
skapat, till hinder för det fortsatta arbetet på att under fri samverkan mellan
arbetsmarknadens fackliga organ bereda förutsättningar för den avvägning
mellan olika ekonomiska intressen, som i längden bäst torde gagna både
företagare och arbetare inom vårt näringsliv.

Under åberopande av vad sålunda anförts uttalar förbundet som sin
mening, att de sakkunniga schematiskt förenklat ett till sina ekonomiska
konsekvenser synnerligen vittutseende problem och att den föreliggande
frågan för ett allsidigt bedömande tarvade en i flera hänseenden mera ingående
undersökning och en ur olika synpunkter klarare belysning än den,
som erbjödes av de sakkunnigas betänkande. Med hänsyn härtill hemställde

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

förbundet, att någon lagstiftning icke måtte komma till stånd på grundval
av detta betänkande oell att semesterfrågan måtte underkastas en förnyad
utredning, vid vilken grundlig uppmärksamhet borde ägnas åt problemets
ekonomiska sidor.

Svenska arbetsgivareföreningen anför inledningsvis följande:

Det hade dittills mellan parterna på arbetsmarknaden rått enighet örn
värdet av att arbetsvillkorens reglering helt förbeliölles parterna själva. I
överensstämmelse härmed hade statsmakterna iakttagit neutralitet. Därmed
ville ej sägas, att det allmänna helt avhållit sig från att ingripa i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare. Då så skett, hade emellertid syftet icke
varit att påverka arbetsprestationernas prissättning, utan åtgärderna hade
varit av socialvårdande natur och avsedda att förhindra sådana följder av
arbetet, som kunde äventyra de i arbetet sysselsattas liv eller hälsa.

I stället för att behandla semesterfrågan såsom en arbetarskyddssak hade
kommittén givit ett förslag, som särdeles ingripande reglerade de ekonomiska
förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ehuru man i början
skjutit fram rekreationssyftet såsom det väsentliga, utformades lagstiftningen
nämligen sedan så, att skyldigheten för arbetsgivaren att utbetala .semesterlön
trädde i förgrunden. De sakkunniga sökte motivera sitt avvikande från
de klart dokumenterade utgångspunkterna med förklaringen, att semestern
enligt nyare uppfattning måste betraktas som en successivt intjänad förmån.
Kommittén ginge så långt, att den uttalade, att det icke vore önskvärt, att
arbetsgivarna sökte kompensera sig för kostnaderna för den ökade semestern
genom justering av lönerna. Ingen kunde lämnas i tvivelsmål att partsintresset
här uppträdde under samhällsmask.

Föreningen anför härefter följande:

En dylik ur arbetarskyddssynpunkt ovederhäftig uppläggning av lagstiftningen
vore förkastlig. Lagstiftningen borde endast ha till uppgift att tillgodose
rekreationssyftet. Detta kunde ske genom föreskrift örn viss ledighet
för sådana arbetare, som därförutan icke skulle komma i åtnjutande av erforderligt
uppehåll i arbetet. Det tillkomme icke en dylik skyddslagstiftning
att bygga på löneförmånerna genom att föreskriva, att utöver den avtalsbestämda
lönen skulle utgå ytterligare ersättning att av arbetarna användas
under ledigheten. Genom de fria överenskommelserna på arbetsmarknaden
presterade arbetsgivarna i stort sett gentemot motparten de löner, som
produktionen vid varje tillfälle efter då rådande ekonomiska förhållanden
förmådde bära. Denna avvägning av lönen gjordes med hänsynstagande till
andra förmåner, av vilka arbetstagarna samtidigt bomme i åtnjutande. Det
allmänna kunde finna det nödvändigt att föreskriva en längre ledighet för
arbetskraftens vila; huruvida och i vad mån detta skulle medföra ändring i
lönen vöre en fråga, som ej borde behandlas på annat sätt än själva lönefrågan,
saframt man icke från statens sida ville övergå till ett partitagande
i fråga örn lönesättningen på arbetsmarknaden. En annan sak vore, att
lagstiftarna med utgångspunkt från att ledigheten icke kunde tillbörligen
utnyttjas i rekreation ssyfte, utan att visst mått av medel stöde vederbörande
till förfogande — kunde låta det ankomma på arbetsgivaren att i lämplig
proportion innehålla en del av intjänad arbetsförtjänst och utbetala den i
samband med semesterledigheten. Endast för det fall, att semesterlönen
på så sätt finge bestämmas som en del av lönen, kunde den betraktas som
en intjänad förmån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Föreningen anser, att ett sådant ingripande i lönesättningen som det
föreslagna gjorde det svårare för parterna att vid de fria förhandlingarna
bestämma sina ståndpunkter. Fisken att statsmakterna kunde komma att
pålägga ytterligare ekonomiska bördor gjorde naturligen icke en arbetsgivare
benägen att vid avtalsförhandlingarna göra de yttersta eftergifterna.
Ett ingripande från statens sida av den natur, som här föreslagits, kunde
därför medföra utomordentligt betänkliga konsekvenser för förhållandena på
arbetsmarknaden. Tvärt emot vad kommittén velat framhålla, vore därför
förslaget i allra högsta grad ägnat att försvåra fredliga avtalsuppgörelser.

Beträffande tillgodoseendet av rekreationssynpunkten anför föreningen
följande:

Vore det så, att arbetstagarna i allmänhet vore för erforderlig rekreation
i behov av ökad ledighet i form av semester, borde det allmänna liksom
hittills ingripa genom arbetarskyddsföreskrifter. Föreningen ville därvid
ifrågasätta, huruvida semestern under nu rådande arbetstidsförliållanden
hade sitt förnämsta värde som rekreationsmedel. Givetvis vore semestern
ägnad att bereda en viss återhämtning. Det syntes emellertid föreningen,
som örn den lagstadgade arbetstidsbegränsningen, vilken nedfört arbetet till
i genomsnitt åtta timmar örn dagen och säkerställt en heldags ledighet i
veckan för flertalet av arbetstagarna, betydde ojämförligt mycket mer som
rekreationsfaktor. Semestern verkade såsom källa till krafternas återställande
synnerligen olika för olika personer. Effektiviteten härutinnan vore mycket
beroende av, hur ledighetsdagarna i verkligheten utnyttjades. Föreningen
skulle därför vilja hålla före, att en sammanhängande semester hade sin
största betydelse för den enskilde på annat sätt, nämligen såsom ett medel
att låta honom utvidga innehållet i sin livsföring med resor, nöjen och
annat dylikt, som egentligen ingenting annat vore än en högre levnadsstandard.
Att semestern hade en sådan karaktär och verkan gjorde den
naturligen icke mindre önskvärd. Men ur denna synpunkt vore beredandet
av semester icke längre en arbetarskyddsfråga utan en fråga om höjandet
av arbetstagarnas ekonomiska levnadsstandard. Utan tvivel hade även arbetarna
och deras organisationer vid uppgörelserna örn arbetsvillkorens reglerande
betraktat semesterförmånen såsom en dylik ekonomisk förmån, vilken
måste bedömas i samband med lönefrågan. De nu gällande avtalen visade,
hur arbetarnas val mellan lön och ledighet utfallit. Arbetarna hade förstått,
vad semesterledigheten ekonomiskt betydde i fråga örn ett rationellt utnyttjande
av produktionsapparaten. De hade funnit, att de kunde förbättra
sin levnadsstandard effektivare och snabbare genom att pressa på lönen i
stället för på semestern, som dels betydde en lönekostnad utan motsvarande
arbetsprestation, dels därjämte tvingade ett dyrbart realkapital till sysslolöshet.

Sedan föreningen erinrat örn vad dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Larsson, år 1931 anfört angående semesterfrågan i propositionen
nr 40 med förslag till ändringar av arbetarskyddslagen — vilket återgivits
å sid. 14—15 i sakkunnigbetänkandet •— framhåller föreningen, att det ej
anförts något bärande skäl för ett frångående av den väg, som statsmakterna
för ej mer än sju år sedan slagit in på i syfte att tillgodose arbetstagarnas
behov av semesterledighet. De då av departementschefen uttalade
synpunkterna borde vara vägledande jämväl nu vid en som behövlig an Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. 670 ss 5

Kungl. Majus proposition nr 286.

sedd justering av lagrummet. Semesterledigheten borde därvid ej fastställas
till mer än sex söckendagar. Örn så ansåges lämpligt, kunde även angivas,
att arbetsgivaren borde sörja för att en viss del av lönen undantoges för
utbetalande i samband med semesterledigheten.

Föreningen anser, att lagstiftningen upplagts efter felaktiga principer och
finner sig redan ur de nu anförda allmänna synpunkterna böra avstyrka det
framlagda lagförslaget.

I fråga örn längden å den semester, som skulle anses vara ett minimum
såsom rekreationsmedel. hade man enligt föreningens mening mycket få
objektiva utgångspunkter. Avgörande finge i stort sett bliva, vad livet självt
så småningom hade framskapat. Därjämte kunde en jämförelse med andra
länders lagstiftningar tjäna till ledning. Vad nu utgående semesterförmåner
beträffade, ledde mycket approximativa beräkningar till att ej mer än cirka
1.6 procent av samtliga kroppsarbetare hade en semester, som uppginge till
tolv dagar eller däröver. Det övervägande flertalet hade sex arbetsdagar eller
därunder. Flertalet s. k. privatanställda uppnådde däremot en semester, som
uppginge till tolv dagar eller därutöver. Det vore emellertid ej ovanligt, att
även för dessa arbetstagargrupper begynnelsesemestern understege tolv dagar.
Det förefölle icke för djärvt att kalkylera med att omkring 30 procent av de
privatanställda hade en begynnelsesemester, som understege tolv dagar.

Föreningen erinrar ytterligare örn att 1920 års förslag till semesterlag upptagit
åtta dagars semester, inklusive sön- och helgdagar, att arbetarskyddslagen
föreskreve fyra dagars semester samt att 1935 års förslag till lag örn
arbetsavtal omfattade en veckas minimisemester för kroppsarbetare. En
överblick över de utländska lagstiftningarna och internationella reglerna på
förevarande område visade, att tyngdpunkten i fråga örn semesterns längd
vore förlagd till en vecka. I 1936 års allmänna semesterkonvention angåves
semestern till sex arbetsdagar, örn man undantoge minderåriga arbetare
under 16 år, för vilka semestern vore bestämd till minst tolv arbetsdagar.

Föreningen yttrar härefter, att man med hänsyn till de åberopade förhållandena
icke borde, fullständigt oberoende av de ekonomiska konsekvenserna,
hava haft anledning att antaga, att en offentlig utredning i vårt land
vid nuvarande tidpunkt skulle på allvar vilja föreslå en lagstiftning, som
tvingade hela näringslivet att till årsanställda arbetare utge en semester av
minst tolv dagar. Ett sådant förslag vittnade föga örn den moderation, som
särskilt enligt utländska vittnesbörd skulle ha bidragit till det relativt gynnsamma
ekonomiska läge, i vilket vårt land för närvarande befunne sig. Det
måste sägas rent ut, att ett förslag av denna extrema karaktär vore ägnat
att föra vårt land närmare det tillstånd av oro och ekonomisk svaghet, sora
för närvarande kännetecknade Frankrike.

I fråga örn kostnadsberäkningarna anför föreningen, att den begränsade
undersökning av kommerskollegium, som de sakkunniga betjänat sig av,
icke vore ägnad att giva en fullgod bild av förslagets ekonomiska verkningar
ens för det område, som undersökningen avsåge. Så mycket mindre kunde
de siffror, som utginge ur denna utredning, vara representativa för det totala

Kunell. Maj:ts proposition nr 286. 67

näringslivet, som ju lagstiftningen vore avsedd att omfatta. Föreningen
anför vidare följande:

Kommerskollegii utredning omfattade endast 24 företag, begränsade till
den egentliga industrien, med ett produktionsvärde av cirka 356 miljoner
kronor oell ett arbetarantal av 35,276. På varje industrigren komme i flertalet
fall endast ett företag. Det måste vara mycket osäkert, örn uppgifterna från
detta enda företag kunde vara någorlunda vägledande för hela industrigruppen.

Även örn man holle sig endast till de direkt av utredningen berörda företagen,
kunde exaktheten i resultatet ifrågasättas. Man hade underlåtit att
i de fasta kostnaderna medtaga försäljningskostnader. Kostnadsbesparingen
i avseende å råvaror och halvfabrikat, bränsle, elektrisk energi, smörjmedel
och andra förbrukningsartiklar hade beräknats i direkt proportion till produktionsminskningen.
Detta måste, åtminstone vad beträffade kostnaderna
för elektrisk energi, vara oriktigt. Såsom en kostnadsbesparing hade upptagits
den löneminskning, som skulle följa av att semesterlönen beräknades
efter tidion och sålunda i regel understege den genomsnittliga förtjänsten.
Då lagförslaget utginge ifrån, att genomsnittsförtjiinsten skulle vara normerande
för semesterlönen, kunde man — på sätt även i betänkandet påpekats
— ej räkna med någon som helst kostnadsbesjtaring i denna del. Vid
beräkningen hade man i något fall utgått ifrån att kontinuerlig drift skulle
kunna uppehållas genom reservmanskap. Detta torde vara ett antagande,
som endast i ringa omfattning kunde få sin motsvarighet i verkligheten.
I stället för att i sådant fall endast räkna med ökning i lönekostnaden,
borde man därför, i motsats till vad kommerskollegium gjort, antaga en åtminstone
proportionerlig produktionsminskning.

Den åberopade jämförelsen med industriens räntekostnader vore utan större
värde för belysande av storleksordningen av de med förslaget förenade merkostnaderna.
Räntekostnaderna vore för olika företag högst variabla och
gåve ingalunda någon bild av företagets produktionsförmåga. Dessutom
hade anförda relationstal blivit för små, därigenom att till grund vid beräkningarna
av värdet å maskiner, fastigheter, redskap, inventarier m. m. lagts
taxerings- och brandförsäkringsvärdet, vilket som regel väsentligt överstege
det verkliga värdet. Till felaktigheten i sistnämnda hänseende bidroge
jämväl, att man räknat med en räntesats å det investerade kapitalet av 5
procent.

Föreningen anser, att man för industriens del kunde beräkna den på såväl
arbetare som olika industrier ytterst ojämnt fördelade höjningen i semesterlönen,
som betingades enbart av att till grund för densamma lades
genomsnittsförtjänsten i stället för tidlönen, till i medeltal 15—20 procent.
Den härav föranledda stegringen i produktionskostnadsökningen ledde —
örn man med utgångspunkt från utredningens siffror antoge, att lönekostnaden
inginge med 25 procent i den totala prodirktionskostnaden, och därjämte
toge hänsyn till merkostnaden även för den redan nu utgående semestertiden
— till en förhöjning av ökningsprocenten från 1.0 2 procent
till 1.20 procent. Övriga påkallade justeringar torde ungefärligen medföra
en ytterligare stegring upp till 1.2 5 procent. Denna kostnadsökningssiffra
avsåge endast de med själva produktionsprocessen å arbetsplatsen förenade
merkostnaderna. Sålunda inginge häri ej den produktionsfördyring, som
motsvarade den av semesterökningen föranledda förhöjningen av priserna
på råvaror, halvfabrikat, förbrukningsvaror av alla slag m. m.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Räknade man med att arbetslönerna inginge i produktionskostnadssumman
med i medeltal 25 procent, motsvarade den genomsnittliga produktionskostnadsökningen
5 procent ökning på arbetslönerna. En jämförelse med
arbetslönesiffrorna i lönestatistisk årsbok gåve vid handen, att detta procenttal
ej vore för högt beräknat utan i stället i underkant.

Föreningen applicerar härefter den av föreningen beräknade procentsiffran
för den relativa ökningen av produktionskostnaderna eller 1.2 5 procent
på hela den i industriberättelsen redovisade industrien, varigenom den
totala kostnadsökningen bleve 67 miljoner kronor. Härtill beräknar föreningen
för byggnadsverksamheten en kostnadsökning av 14 miljoner kronor.
Återstående del av industri och hantverk, som icke upptages i industriberättelsen,
kunde beräknas höja kostnadssumman med ytterligare omkring
14 miljoner kronor. För arbetarna inom handel och samfärdsel förorsakades
en merkostnad av omkring 6 miljoner kronor. Lönekostnadsökningen för
de 300,000 lant- och skogsarbetarna kunde beräknas till allra minst 10 miljoner
kronor. De sålunda erhållna merkostnadsbeloppen utgjorde sammanlagt
lil miljoner kronor. Ökade lönekostnader för återstående arbetstagargrupper
bland de grupper av privatanställda, som genom förslaget finge utökad
semester, kunde skäligen uppskattas till 5 miljoner kronor. Totalsumman
bleve sålunda 116 miljoner kronor.

Föreningen anför, att merkostnaden för industri och hantverk betydde
detsamma som fem ä sex procents löneökning. Toges hänsyn till en ofrånkomlig
förhöjning av priset på råvaror, halvfabrikat och förbrukningsvaror,
motsvarade produktionskostnadsstegringen upp till tio procent på arbetslönen.
Det vore kostnader av dylik storleksordning, som de sakkunniga
ville påtvinga företagen, sedan dessa nyligen vidtagit betydande löneförhöjningar
och då de stöde inför en begynnande konjunkturförsvagning. Att detta
icke kunde ske ostraffat borde ligga i öppen dag.

Föreningen yttrar härefter följande:

Yid ovanstående beräkningar hade ingen hänsyn tagits till de ekonomiska
verkningar, som befarades kunna följa av den genom produktionskostnadsökningen
oundvikliga konkurrensförsvagningen särskilt för våra exportindustrier.
Man hade här icke att räkna med endast en produktionskostnadsfördyring
å 1.25 procent utan snarare med nära det dubbla, då ju även råvaror,
bränsle och material måste antagas stiga i pris i stort sett motsvarande
produktionsvärdeminskningen. Med realiserandet av förevarande lagförslag
stöde man sålunda inför, förutom en allmän stegring av prisnivån
inom landet, även en kostnadsfördyring av våra exportartiklar med över 2
procent. Den som vore underkunnig örn de marginaler, med vilka många
av våra exportföretag måste arbeta särskilt i mindre gynnsamma tider, insåge
lätt vilka ödesdigra följder ett dylikt tvångsingripande innebure för
företagens räntabilitet och förmåga att över huvud taget hålla sig uppe i
världskonkurrensen. Även i tider med goda konjunkturer konsumerade angivna
fördyring för flertalet företag åtminstone en betydande del av den på
kapitalet belöpande vinstutdelningen.

Det finge även påpekas, att lagen komme att hårdast drabba de företagare,
som hade den minsta förmågan att bära de med semestern förenade
ekonomiska bördorna. För dessa torde nämligen lagen som regel innebära
en utökning av semestern med mer än sex dagar.

Kungl. Majus proposition nr 286. 69

Som en sammanfattning av sin kritik mot det föreliggande betänkandet
uttalar föreningen följande:

Att framlägga ett förslag, som, på sätt i föreningens förestående yttrande
utvecklats, skulle till ena partens förmån förändra avtalade ekonomiska villkor
på arbetsmarknaden, väsentligt nedsätta den industriella produktionskapaciteten,
i motsvarande mån fördyra den återstående produktionen och
därigenom föranleda prishöjningar, äventyra exportindustriens konkurrens
kraft samt framtvinga brådstörtade rationaliseringsåtgärder med åtföljande
kastningar i arbetstillgången, vore icke förenligt med den opartiskhet och
den omtanke örn landets ekonomi, som man borde kunna fordra. Synnerligen
märkligt vore efter våra förhållanden, att förslaget förts fram, utan att de
ekonomiska konsekvenserna gjorts till föremål för noggrannare undersökning
och klarläggande. Det kunde icke vara mycket bevänt med en kommittéutredning,
örn man därvid åsidosatte såväl logiska krav som ekonomiska hänsyn
för att komma fram till ett på förhand bestämt resultat. Hela utredningsförfarandet
bleve då närmast en demokratisk täckmantel, med vilken man
sökte dölja ett diktatoriskt handlande.

Ett lagförslag av sådan beskaffenhet som det föreliggande, vilket även i
sina olika delar lämnade rum för så många allvarliga erinringar, kunde icke
vara. moget för genomförande. Örn förslaget icke ansåges kunna helt läggas
åt sidan, måste föreningen bestämt påyrka, att frågan gjordes till föremål
för en förnyad, allvarlig och allsidig utredning, där utredningsmännen kände
sig obundna att utforma sitt förslag med hänsyn till utredningens resultat
och under beaktande av alla konsekvenser.

Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker på det bestämdaste det framlagda
förslaget. Föreningen anför att, örn man — med bortseende från de
ekonomiska omständigheterna — granskade semesterfrågan uteslutande ur
synpunkten av vad som kunde vara önskvärt för bevarande av arbetarnas
kroppsliga vigor och för möjliggörande för dem av resor och miljöombyte,
den föreslagna semestern om tolv betalda dagar syntes vara tämligen väl
avpassad efter behovet. Men granskades frågan också ur ekonomisk synpunkt
— och en sådan granskning vore ofrånkomlig — bleve resultatet, att
en så avsevärt utökad semester syntes leda till en mycket farlig belastning
av företagens bärighet. Det vore föreningens uppfattning, att semestersakkunnigas
majoritet vid förslagets upprättande tagit alltför lätt på denna
senare fråga. Örn företagarnas svårigheter skänkts det beaktande, som sakens
vikt krävde, skulle sakkunnigmajoritetens förslag med nödvändighet ha blivit
utformat på annat sätt än som skett. Sådant det nu framlagts, utgjorde förslaget
ett allvarligt hot mot näringlivet.

Föreningen inlägger en bestämd gensaga mot att de sakkunnigas betraktelsesätt
å semesterns natur — att man successivt intjänade rätten till semester
och att semesterlönen vore att betrakta som en uppskjuten del av den vanliga
arbetslönen, varför en arbetstagare vid anställningens upphörande skulle
ha ersättning för icke uppburen semester — skulle läggas till grund för lagstiftning
örn semester. Örn sakkunnigmajoritetens uppfattning godkändes,
skulle man enligt föreningens mening med större rätt kunna göra gällande,
att den fritid, som uppkomme genom lantarbetstidslagens arbetstidsbegränsande
bestämmelser, vore att betrakta som en intjänt förmån. Alldeles givet
vore så icke förhållandet. Statsmakternas ingripande kunde motiveras allenast

Kungl. Majlis proposition nr 286.

med deras rätt att tillgodose samhällsmedlemmarnas behov av vila från
arbetets förslitande inverkan på kropps- och själskrafter, men alls icke med
någon rätt för statsmakterna att dekretera, vad den enskilde arbetaren skulle
anses lia intjänat eller icke intjänat genom sitt arbete. Sakkunnigmajoritetens
förslag örn en kvalifikationsperiod örn fyra månader gåve för övrigt vid handen,
att de sakkunniga själva ej ansett sig kunna taga konsekvenserna av sin uttalade
åsikt örn semestern såsom en intjänt förmån. Ty örn viss semester
kunde anses intjänad under fyra månader, mötte det givetvis intet principiellt
hinder mot att anse fjärdedelen så lång semester intjänad under en månad.
Grunden till att sakkunnigmajoriteten undvikit att draga ut de praktiska
konsekvenserna av sin ovannämnda teori — och den grunden syntes föreningen
vara mycket stark — vore otvivelaktigt, att de sakkunniga ansett det
ur saklighetens synpunkt nödvändigt att basera förslaget på principen örn
semestern såsom rekreation, ehuru de sedermera på denna bärande stam
som ett främmande skott inympat den för grundprincipen alldeles främmande
teori, som förvandlade hela spörsmålet till en lönefråga.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att någon principiell invändning
icke torde kunna göras mot att arbetstagarna i regel bomme i åtnjutande
av längre betald ledighet för rekreation än vad som nu i allmänhet vore fallet.
Man borde emellertid taga hänsyn till att för näringslivet semesterfrågan
utgjorde en kostnadsfråga av betydande omfattning. Förbundet vore av den
bestämda uppfattningen, att en beräkning av jordbrukets kostnader för en
lagstadgad semester örn tolv dagar måste komma till stånd, innan lagstiftningen
genomfördes. De sakkunnigas uttalande örn att kostnadsökningen för
jordbruket icke vore av sådan karaktär, att den behövde verka avskräckande,
måste betecknas såsom ett löst antagande, då någon kostnadsberäkning icke
företagits.

Sveriges skogsägareförbund anser med hänsyn till det föreliggande förslagets
ekonomiska återverkningar, särskilt för de arbetsgivare, som sysselsatte
säsongarbetare och andra tillfälligt anställda arbetare, att förslaget
icke borde upphöjas till lag. Förbundet beräknar, att den verkliga kostnadsökningen
bomme att närma sig 100 miljoner kronor örn året.

Föreningen anför härefter följande:

Det vore möjligt, att de sakkunnigas förhoppning örn att arbetsgivarna
icke skulle söka kompensera sig för kostnaderna för den ökade semestern
genom lönesänkningar kunde komma att infrias under goda eller stigande
konjunkturer, då näringslivet arbetade med en god vinstmarginal, varifrån
kostnaderna för de utökade semesterlönerna och övriga med semestern förenade
utgifter kunde täckas. Under dåliga tider däremot, då näringslivet
arbetade med ringa eller ingen vinst och då uppmärksamheten och krafterna
i första hand måste inriktas på att till arbetslöshetens förhindrande
hålla produktionen i gång, torde förhållandet med naturnödvändighet bliva
ett annat. Det ginge ej att bortse från de ekonomiska sammanhangen.
Skogsbruk och industri såväl som alla övriga näringsgrenar måste städse
räkna med alla på dess produktion vilande kostnader. Den omständigheten,
att ett betydande utgiftskomplex vöre föranlett av tvingande lagbestämmelser,
innebure icke, att detsamma utan vidare kunde frånses i självkost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

nadskalkylen. De sakkunniga kade å ett flertal ställen i betänkandet uttalat,
att staten icke borde ingripa på lönemarknaden, utan att arbetslönenivån
borde få utformas förhandlingsvis mellan parterna. Det vöre en utopi
att tro, att lagstadgade sociala förmåner, vilka belastade näringslivet med
höga kostnader, icke måste påverka den rörliga lönenivån. Örn dessa sociala
kostnader vore lagligt bundna, komme de måhända icke under diskussion
vid den rörliga lönenivåns utformande, men de funnes där ändå och måste
göra sig gällande, så visst som ingen produktion kunde bortse fran sina
fasta kostnader. Detta borde säkerligen stå klart även för arbetstagareparten
under tider, då det vore angelägnare att över huvud taget ha arbete
än att ha semester.

Yad ovan sagts gällde i särskilt hög grad beträffande skogsbruket, _ som
för sin avsättning och ekonomi vore helt beroende av konjunkturläget inom
våra viktigare exportindustrier. Skogsbruket kunde icke kompensera sig för
ökade lönekostnader genom prisstegringar på hemmamarknaden utan måste
inpressa sin kostnadsram inom de yttergranser, som världsmarknadspriserna
å trävaror, massa och papper uppställde.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller, att föreningen av
många skäl ställde sig betänksam till det föreliggande lagförslaget, oaktat
semesterfrågan för de enskilda järnvägarnas vidkommande till stor del vore
löst. Föreningen förmenar, att kommittén gått vida över motivets bärkraft, när
den föreslagit som minimisemester så vittomfattande förmåner, som förslaget
innehölle. Enligt av kommittén själv lämnade uppgifter skulle detta i allmänhet
innebära för industriarbetarna — liksom ock för de enskilda järnvägarnas
tillfälliga och extra personal — en betydlig förkortning av den
anställningstid, som vore villkoret för semesterrätt, och en fördubbling av
semestertiden. Föreningen ville ock med bestämdhet göra gällande, att kommittén
icke tagit tillräcklig hänsyn till de privata företagens ekonomiska
förmåga att bära de med den föreslagna obligatoriska semestern följande
väsentliga löneutgifterna.

Beträffande semesterns längd ville det synas föreningen riktigast och
lämpligast, att denna utmättes till den tid, som för närvarande vore vanligast
förekommande eller sex dagar, och att till fri förhandling mellan
parterna överlämnades att överenskomma örn den förlängning härav, som särskilda
förhållanden gjorde önsklig.

Sveriges redareförening motsätter sig bestämt en lagstiftning över huvud
å förevarande område. Föreningen anför följande:

I den allmänna motiveringen till lagförslaget hade de sakkunniga anslutit
sig till den principen, att semesterförmånen vore att betrakta såsom en del
av det ekonomiska vederlag, som genom det enskilda arbetsavtalet utginge
för arbetsprestationen. Enbart en dylik inställning borde hava lett till den
slutsatsen, att reglerandet av denna förmån icke hade sin plats i lagstiftningen.
Lika litet som man på lagstiftningsväg lämpligen kunde eller borde
reglera lönerna för de i privat tjänst anställda arbetstagarna, lika litet ^vore
det lämpligt eller möjligt att på dylikt sätt fristående reglera semesterfrågan.
Frågan om semestertidens längd måste bedömas i samband med lönesättningen.
Denna uppfattning, som från arbetsgivarehåll alltid hävdats i avseende
å industrien, vore så mycket mera befogad, då det gällde sjöfarten, enär
inom denna näring de anställda i mycket stor omfattning föredroge att, i
stället för att taga ledighet, erhålla kontant ersättning.

Kungl. Majus proposition nr 286.

De sakkunniga anförde å sid. 123 i betänkandet, att en lagstadgad semester
å tolv dagar icke skulle få så vittomfattande ekonomiska konsekvenser
för sjöfarten, enär redarna nyligen genom kollektivavtal tillförsäkrat
manskapet en semester av sju dagar. Gentemot detta ville föreningen framhålla,
att redan den vid de senaste avtalsförhandlingarna medgivna utökningen
av semestern medfört icke oväsentligt ökade utgifter för näringen
och att de ytterligare merkostnader, som skulle bliva en följd av en förlängning
av semestern på sätt lagförslaget ifrågasatte, på intet sätt finge
bagatelliseras. Denna förlängda semester skulle, inklusive kostersättning,
för däcks- och maskinmanskapet i genomsnitt motsvara en löneförhöjning
av mellan två och tre procent. Den svenska rederinäringen vore redan nu
så över hövan betungad av en restriktiv lagstiftning, att denna ytterligare
pålaga otvivelaktigt skulle komma att påskynda den tidpunkt, då densamma
ej längre kunde bära alla sina bördor.

Då de sakkunniga åberopade Norge till förebild i semesterhänseende,
finge erinras därom, att man där icke hade någon kostersättning under
semestern. Vidare finge bemärkas, att i England, som vore världens största
sjöfartsnation, föreskrifter örn semester för manskapet saknades.

Förhållandevis skulle kostnaderna till följe förslaget bliva större för
rederinäringen än för industrien. En fabriksägare exempelvis kunde bevilja
samtliga sina anställda semester å samma tid, därvid han läte driften vid
fabriken tillfälligtvis ligga nere. På motsvarande sätt kunde man icke förfara
inom en så känslig näring som sjöfarten, som bland annat hade att tillgodose
transportbehovet mellan vårt land och utlandet, i stor utsträckning
genom reguljära linjer. A kontor och i affärer beviljades vanligen de anställda
semester i viss ordning, därvid den för tillfället lediga personalens arbete
uppdelades på de kvarvarande. Semestervikarier brukade ej så ofta anställas.
Det motsatta vore förhållandet inom sjöfarten. På grund av arbetstids-
och bemanningsföreskrifter fordrades städse ett visst antal ombordanställda,
varför redaren måste anställa vikarier för att kunna hålla fartygen
i gång. De anställdas semester skulle sålunda medföra dubbla direkta kostnader
för redaren, ett förhållande som i de flesta fall saknade motsvarighet
i land.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att utvecklingen, åtminstone vad beträffade
butiksbiträden, syntes lia föregripit lagstiftningen. Man torde med
hänsyn härtill kunna ifrågasätta, huruvida för handelns del ett ingripande
lagstiftningsvägen för reglering av semestertiden kunde anses vara av behovet
påkallat. Frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivaren och hans
anställda, eventuellt under medverkan av respektive organisationer, vore
enligt förbundets mening att föredraga framför en lagstiftning. När denna,
såsom fallet vore beträffande den föreslagna semesterlagen, berörde arbetsgivare
och arbetstagare inom vitt skilda yrken, karakteriserades den alltid
av viss stelhet och toge icke hänsyn till skiftande arbetsförhållanden inom
olika yrken. Att behovet av semester varierade inom skilda yrken syntes
förbundet uppenbart. Någon utredning härom hade de sakkunniga emellertid
icke förebragt.

Förbundet hade tidigare förordat en semestertid örn tolv dagar men dock
först efter fyra års anställning. Då omsättningen av biträden särskilt i fråga
örn detaljaffärer vore relativt hastig, vore det uppenbart, att särskilt dessa
affärer komme att åläggas ytterligare belastning, örn de sakkunnigas förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S6.

godtoges utan varje uppmjukning. Förbundet ansåge sig böra förorda, att,
därest en lagstiftning tomine till stånd, rätt till tolv dagars semester skulle
inträda först efter två års anställning.

I ett gemensamt yttrande anföra Svettiges droskbilägares riksförbund, Sveriges
lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges
trafikbilägares riksförbund allvarliga betänkligheter mot en så lång obligatorisk
semester som den förslaget innehölle. Organisationerna föreslå att, örn en
semesterlagstiftning skulle komma till stånd, semestertiden måtte bestämmas
till åtta dagar.

Omnibusägarnas arbetsgivareförbund förklarar sig instämma i vad svenska
arbetsgivareföreningen anfört.

De intellektuella yrkenas utövare och med dem jämställda hava sedan lång
tid i allmänhet kunnat påräkna en regelbundet varje år återkommande
jämförelsevis lång sammanhängande ledighet. En längre tids avbrott i det
vanliga arbetet har ansetts behövligt för att bereda tillfälle till vila och
rekreation, framför allt emedan en sådan viloperiod visat sig fördelaktigt inverka
på arbetsresultaten icke minst ur kvalitativ synpunkt. Lämpligheten
av en dylik vilo- och återhämtningsperiod torde numera, vad andligt arbetande
personer angår, vara så allmänt erkänd, att den står över all diskussion.

Vad kroppsarbetet beträffar, har behovet och önskvärheten av en liknande
sammanhängande vilo- och återhämtningsperiod icke på samma
sätt vunnit allmänt erkännande. Under senare år har visserligen ett
betydande antal kroppsarbetare i avtalen tillförsäkrats semester, men denna
är alltjämt ganska kortvarig.

Inom de intellektuella yrkena har semesterperioden i regel omfattat minst
tre veckor. Inom vissa yrken sträcker sig semestern över en längre tidsperiod.
Journalisterna hava sålunda tillförsäkrats en månads semester, och i
egentlig mening ledande personal inom bank-, industri- och affärsvärlden
åtnjuter likaledes en semester örn en månad eller mera. Beviljandet av årligen
återkommande ledighet från arbetet under en längre period torde
knappast motiveras uteslutande därav, att man velat visa välvilja mot sina
anställda. Företagen torde anse, att de själva hava fördel av att vissa grupper
av personalen åtnjuta en jämförelsevis lång semester.

En kort semester örn endast en vecka eller mindre kan naturligtvis te sig
som ett angenämt avbrott i dagens enahanda rutinarbete, men den kan
knappast medgiva sådana vilo- och rekreationsmöjligheter, som kunna väntas
verka tillräckligt uppbyggande på organismen. Härför kräves enligt min mening
ett väsentligt längre avbrott i arbetet. Det av de sakkunniga framlagda förslaget
örn en semester, omfattande tolv arbetsdagar, syftar till att som regel ge den
sammanhängande ledigheten en faktisk längd av fjorton å femton dagar. En
viloperiod av denna tidslängd torde få anses som det minimum, vid vilket
man kan förvänta påtagliga resultat ur hälsosynpunkt. Jag ansluter mig därför
till de sakkunnigas förslag beträffande semesterns längd.

En lagstiftning, som fastställer en sammanhängande ledighet örn tolv

Departe ments chefen.

Kungl. Majus proposition nr 286.

arbetsdagar, tiar sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att den medför en
betydande ökning av den semester, som eljest skulle komma kroppsarbetarna
till godo. Övriga löntagande medborgargrupper åtnjuta, som jag förut påpekat,
i allmänhet redan en semester av minst denna längd. Självfallet kunna
olika meningar råda därom, huruvida en dylik semesterperiod kan hava
någon betydelse för att vidmakthålla eller höja en kroppsarbetares effektivitet.
För min del är jag benägen att tro, att de gynnsamma erfarenheter,
som i sådant hänseende föreligga av de intellektuella yrkenas semesterförhållanden,
i stort sett skola komma att bekräftas även beträffande kroppsarbetarna.
Behovet av en längre återhämtnings- och viloperiod blir dessutom
för stora grupper industriarbetare mera framträdande, allteftersom arbetstakten
inom företagen ökas.

Det finnes vissa tecken, som tyda på en fortgående ökning av olycksfallsfrekvensen
liksom andra ogynnsamma verkningar av industriarbetets
moderna metoder. Den uträttning, för vilken den mänskliga organismen
utsättes, spelar härvid sannolikt en avgörande roll. Man bör lia rätt att
förvänta, att en årlig viloperiod av rimlig längd skall i icke ringa mån
motverka nyss nämnda ogynnsamma verkningar. Rätt använd borde en dylik
viloperiod '' medföra, att trötthetssymptomen försvinna och arbetaren återvänder
till arbetet med friska krafter. En annan synpunkt värd beaktande
är den tendens — visserligen svag men dock påtaglig — till en viss utjämning
av levnadsförhållandena och förutsättningarna för livsföringen olika
medborgargrupper emellan, som utmärker utvecklingen i vårt samhälle. I
den mån denna utvecklingstendens giver resultat, komma förut missgynnade
folkgrupper att känna trivsel med sina och samhällets förhållanden, den allmänna
medborgarsolidariteten blir ökad och hela den demokratiska samhällsorganisationen
blir otvivelaktigt stärkt. Ur allmän synpunkt är den därför
icke endast värd att observera utan också att understödja. Den lagstiftning
örn semester, som nu föreslås, skulle medföra en oftast fördubblad viloperiod
för kroppsarbetarna och alltså på förevarande område skapa ökad likställighet
samt utgöra ett steg i riktning mot utjämning av arbets- och livsvillkoren
för medborgarna i vårt samhälle.

Det anförda synes mig visa, att synnerligen starka sociala skäl tala för en
semester av här förordad minimilängd. I avgivna yttranden rörande de sakkunnigas
förslag torde man knappast heller kunna utläsa någon principiell
opposition emot den föreslagna semesterperioden. Däremot anföras andra i
och för sig — om de vore bindande -— mycket allvarliga invändningar emot
det föreliggande förslaget. Dessa invändningar äro väsentligen två, nämligen
att kostnaderna för en semesterperiod örn tolv arbetsdagar icke skulle kunna
bäras av vår produktion utan, såsom svenska lantarbetsgivareföreningen uttrycker
det, utgöra »ett allvarligt hot mot näringslivet» samt att förslaget
ingriper på ett område, som borde vara helt förbehållet avtalsfriheten mellan
parterna på arbetsmarknaden.

Till dessa invändningar knytas i en del remissvar reflexioner och påståenden,
som utmynna i att förslaget örn en lagstadgad 12-dagars semester i
starka ordalag utdömes.

Kungl. Majus proposition nr 286. To

Ur denna kritik anhåller jag att få gripa några yttranden, som synas mig
särskilt karakteristiska.

Hovrätten för övre Norrland finner att, örn lagen utformades ur synpunkten
av att semesterrätten skulle vara en löneförmån och avvikelser därigenom
gjordes från vad en skyddslagstiftning på området i och för sig påkallade,
stor fara förelåge för att lagstiftarna övergivit den grundsats örn
statens neutralitet i förhållande till parterna på arbetsmarknaden, som de
sakkunniga själva proklamerat, — Ett liknande resonemang förekommer i
yttrandet från länsstyrelsen i Kristianstads län, som förmenar att, örn de sakkunnigas
uppfattning örn semestern såsom en lönefråga skulle vara riktig, en
lagstiftning sådan som den föreslagna icke syntes böra komma till stånd.
Därigenom skulle lagstiftarna komma att lämna den ståndpunkt av neutralitet
i förhållandet till parterna på arbetsmarknaden, som syntes vara den enda
riktiga. — Vissa handelskammare uppehålla sig särskilt vid förslagets _ ekonomiska
konsekvenser och befarade verkningar på löne- och avtalstvister.
Sålunda yttrar Östergötlands och Södermanlands handelskammare, att förslagets
godkännande skulle — i stället för att, såsom av semestersakkunniga
antytts, leda till lugnare avtalsförhandlingar — med all sannolikhet förr eller
senare framtvinga lönereduktioner eller i varje fall så påverka lönenivån, att
faran för allvarliga strider därigenom bleve väsentligt ökad. — Handelskammaren
i Göteborg håller före, att en lagstadgad semester örn tolv dagar sannolikt
skulle nödvändiggöra ytterligare rationaliserad drift, sänkta arbetslöner
och inskränkningar i exportindustriernas produktion. —- Handelskammaren
i Karlstad anför i skarp polemik mot förslaget, att dess skadliga inverkan
på exportnäringarnas konkurrenskraft väl torde belysas av det faktum, att ett
stort svenskt exportföretag, vars förhållanden handelskammaren kände,
räknade med 295 arbetsdygn, medan t, ex. Finland och Tyskland hade 350
arbetsdygn. De sakkunnigas önskan, att arbetsgivarna ej skulle kompensera
sig för kostnaderna genom lönesänkningar, kunde under dessa omständigheter
tyvärr inför den hårda ekonomiska nödvändigheten endast bli en from
önskan. Genom tolv dagars semester måste en ökning av personalen på upp
till femton procent ske, med i regel okvalificerad arbetskraft under den brådaste
tiden, skördetid och skeppningstid, med följande starkare arbetslöshet
på vintern. — Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller,
att en tvångslagstiftning rörande semestern, innebärande att staten,
sedan maximala löner numera framtvingats, genom lagtvång belastade produktionen
med ytterligare kostnader för utökad semester, måste medföra risk för
de allvarligaste rubbningar i näringsföretagens ekonomi samt elakartade och
ödesdigra slitningar vid kommande avtalsförhandlingar. — Sveriges industriförbund
yttrar bland annat i sin kritik, att för den del av hemmamarknadsindustrien,
som arbetade under konkurrens med utländska industrier, en sådan
överflyttning (av kostnaderna på konsumenterna) icke torde kunna ske utan
att den inhemska industriens avsättningsmöjligheter äventyrades. — Ur
svenska arbetsgivareföreningens yttrande förtjäna särskilt följande omdömen
att framhävas. Enligt föreningens åsikt gjorde ett sådant ingripande i lönesättningen
som det föreslagna det svårare för parterna att vid de fria förhandlingarna
bestämma sina ståndpunkter. Risken att statsmakterna kunde komma
att pålägga ytterligare ekonomiska bördor gjorde naturligen icke en arbetsgivare
benägen att vid avtalsförhandlingarna göra de yttersta eftergifterna.
Ett ingripande från statens sida av den natur, som här föreslagits, kunde
därför medföra utomordentligt betänkliga konsekvenser för förhållandena på
arbetsmarknaden. Tvärt emot vad kommittén velat framhålla, vore därför
förslaget i allra högsta grad ägnat att försvåra fredliga avtalsuppgörelser. I
ett senare sammanhang anför föreningen, att det mäste sägas rent ut, att ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

förslag av elen extrema karaktär, som det av de sakkunniga framlagda, vore
ägnat att föra vårt land närmare det tillstånd av oro och ekonomisk svaghet,
som för närvarande kännetecknade Frankrike. Arbetsgivareföreningen sammanfattar
sin kritik sålunda, att framläggandet av ett förslag, som, på sätt
föreningen utvecklat, skulle till ena partens förmån förändra avtalade ekonomiska
villkor på arbetsmarknaden, väsentligt nedsätta den industriella
produktionskapaciteten, i motsvarande mån fördyra den återstående produktionen
och därigenom föranleda prishöjningar, äventyra exportindustriens
konkurrenskraft samt framtvinga brådstörtade rationaliseringsåtgärder med åtföljande
kastningar i arbetstillgången, icke vore förenligt med den opartiskhet
och den omtanke örn landets ekonomi, som man borde kunna fordra.
Synnerligen märkligt vore efter våra förhållanden, att förslaget förts fram,
utan att de ekonomiska konsekvenserna gjorts till föremål för noggrannare
undersökning och klarläggande. Det kunde icke vara mycket bevänt med en
kommittéutredning, örn man därvid åsidosatte såväl logiska krav som ekonomiska
hänsyn för att komma fram till ett på förhand bestämt resultat. Hela
utredningsförfarandet bleve då närmast en demokratisk täckmantel, med vilken
man sökte dölja ett diktatoriskt handlande. Ett lagförslag av sådan beskaffenhet
som det föreliggande, vilket även i sina olika delar lämnade rum för så
mångå allvarliga erinringar, kunde icke vara moget för genomförande. Örn
förslaget icke ansåges kunna helt läggas åt sidan, måste föreningen bestämt
påyrka, att frågan gjordes till föremål för en förnyad, allvarlig och allsidig
utredning, där utredningsmännen kände sig obundna att utforma sitt förslag
med hänsyn till utredningens resultat och under beaktande av alla konsekvenser.

Yad till en början frågan örn kostnaderna beträffar, torde enighet örn
produktionens förmåga eller oförmåga att bära dem icke stå att vinna förrän
livet självt, liksom beträffande 8-timmarsdagen, visat, huruvida de uttalade
farhågorna hava något fog för sig eller icke. Kommerskollegium har beräknat,
att kostnaderna för industrien skulle komma att ökas med 55 miljoner kronor
årligen, och arbetsgivareföreningen räknar, såsom framgår av dess förut
återgivna yttrande, med en ökning av 67 miljoner kronor årligen. Arbetsgivareföreningen
beräknar vidare, att för hela näringslivet, omfattande
industri, handel och samfärdsel samt jordbruk och skogsbruk, kostnadsökningen
skulle stiga till cirka 116 miljoner kronor per år. I fråga om produktionens
totalkostnader kommer kommerskollegium till en ökning av I.02 procent
och arbetsgivareföreningen till 1.2 5 procent. Dylika kostnadsberäkningar
kunna visserligen ge en approximativ föreställning örn den ekonomiska merbelastning,
som en 12-dagars semester kan tänkas medföra för den industriella
produktionen, men deras betydelse såsom underlag för ett omdöme örn
de ekonomiska verkningarna av en semester enligt förslaget får icke överskattas.
Enligt min mening är det alldeles icke möjligt att på förhand nied
anspråk pa någon exakthet angiva, hur den föreslagna semesterperioden kan
komma att i stort verka på näringslivet och utvecklingen inom detsamma.
Detta skulle nämligen förutsätta, att man i penningar kunde värdera inflytandet
av alla de faktorer, även de obestridligt gynnsamma, som äro förbundna
med en längre tids allmän semester.

Den föreslagna semestern innebär en genomsnittlig arbetstidsförkortning
av fyra procent, d. v. s. i realiteten för större delen av vår industri en för -

Kungl. Majus proposition nr 286.

kolfning jämfört med nu rådande förhållanden av två procent. Huruvida
den kommer att medföra —- under förutsättning av oförändrat arbetareantal
— en lika stor produktionsminskning kan enligt min övertygelse endast erfarenheten
giva vid handen. Sannolikt är det icke. Det erbjuder emellertid
bland annat oöverkomliga svårigheter att beräkna, på vilket sätt man
inom olika industrigrenar förmår anpassa sig efter en förlängd semester.
Ovisst måste sålunda bliva, huruvida olika företagare söka ersätta den
personal, som åtnjuter semester, med vikarier, huruvida man för 12-dagarsperioden
kommer att helt inställa driften eller huruvida man vill försöka
mera permanent öka sin personalstab med de två å fyra procent, som kunna
behövas för att de årligen sysselsattas antal skall förbli lika stort som för
närvarande. Samtliga dessa metoder torde komma i tillämpning, en metod
inom vissa företag, de övriga inom andra. Jag skulle i varje fall finna det
mycket överraskande, örn semestern skulle leda till en faktisk minskning av
den årliga produktionsmängden, ty denna bestämmes uppenbarligen icke av
tillvaron eller frånvaron av semester utan av efterfrågan på de tillverkade
varorna. I den mån någon minskning i totalproduktionen icke äger rum, kommer
endast den kostnadsökning att inträda, som en av semestern framtvingad
ökning av arbetarantalet kan föranleda.

Yad jordbruket beträffar, torde man där lättare kunna sluta sig till hur
stor kostnadsökningen behöver bliva. För ett stort jordbruk, som sysselsätter
exempelvis tio arbetare, torde man kunna uppskatta de mera fasta löneutgifterna
till 15,000 å 18,000 kronor per år. Förlängningen av semestern kan
här utan svårighet uppskattas till högst två procent, d. v. s. en merutgift av
300 å 360 kronor per år. En sådan ökning av löneutgifterna inträder emellertid
endast örn arbetsgivaren anser sig tvungen att anställa vikarier för samtliga
arbetare under deras semester. På grund av arbetets natur inom jordbruket
lär detta knappast bliva behövligt.

De svårigheter att beräkna kostnaderna för en förlängd semester, örn vilka
jag i det föregående erinrat, kunna enligt min mening icke undanröjas. Föga
skulle därför vara vunnet genom ett tillmötesgående av arbetsgivareföreningens
yrkande örn uppskov i syfte att åvägabringa nya, omfattande undersökningar,
vilkas resultat skulle kunna göra anspråk på större tillförlitlighet.

Dessa undersökningar skulle på sin höjd kunna leda till ett närmare preciserande
av de maximibelopp, vartill kostnaderna kunde uppgå. Storleken av
alla de kostnadsminskande faktorer, örn vilka jag erinrat, skulle alltjämt vara
okänd. Den maximala kostnadsökningen är emellertid redan nu känd med
tillräcklig noggrannhet. Den är enligt mitt förmenande icke av den storleksordning,
att samhället av hänsyn till kostnadsrisken bör avstå från de fördelar,
som det föreslagna utsträckandet av semestern medför.

Frågan huruvida en 12-dagars semester bör lagligen garanteras löntagarna
i samhället låter sig för övrigt icke avgöras på grundval av pessimistiska eller
optimistiska kostnadsberäkningar. Avgörandet blir i stället beroende av det
värde ur samhällets och den enskildes synpunkt, till vilket man uppskattar
friheten för människorna under en viss minimitid från bundenhet till en
arbetsplats med de möjligheter en dylik frihet ger till vila och vederkvickelse.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Den meningen kan jag omöjligen dela, att en lagstiftning om en viss mini
misemester skulle innebära ett obehörigt ingrepp i avtalsfriheten mellan
arbetsmarknadens parter, ett ingrepp sonfi mera tillspetsad form — i ett paryttranden,
där man särskilt fäst avseende vid de sakkunnigas resonemang om
rätten till semesterersättning såsom intjänad lön — betecknas som ett brott
mot den eljest hävdade principen örn statsmakternas neutralitet på arbetsmarknaden.
Därest denna mening skulle anses befogad, betydde det, att hela vår
omfattande lagstiftning örn arbetarskydd i olika avseenden innebure neutralitetsbrott.
Gällande lagbestämmelser örn minimiålder, örn kvinnors nattarbete,
örn maximerad arbetstid avse i stort sett att tjäna samma syften som en semesterlagstiftning.
Samhället har ansett sig böra inskrida till skydd för löntagares
hälsa, familjeliv, fritidsbehov o. s. v.; semesterlagstiftningen uppbäres av alldeles
likartade motiv. Den föreslås med hänsyn till hälsosynpunkter, till önskvärdheten
av att bereda möjlighet till sammanhängande vila, till insikten att
en viss tids frihet från sedvanligt arbete är nyttig. I princip innebär en semesterlagstiftning
ingenting annat än en utbyggnad av vårt lagliga arbetarskydd.
Den kan därför icke rimligen bekämpas med anlitande av sådana argument som
att parterna på arbetsmarknaden såmedelst berövas sin avtalsfrihet beträffande
de allmänna arbetsvillkoren.

Spörsmålet huruvida avlöning under semester skall bedömas ur den synpunkten,
att den anses vara uppskjuten, förut intjänt lön har huvudsakligen
teoretiskt intresse. Med själva begreppet semester är enligt vårt språkbruk
förbunden fritid med åtnjutande av lön. Ledighet utan lön betraktas i vårt
land i regel som permittering, vare sig ledigheten är påtvungen eller frivillig.
Att, som arbetsgivareföreningen ifrågasätter, arbetsgivaren skulle erhålla
rätt att innehålla en viss del av arbetslönen, som skulle utbetalas först
vid semesterrättens utnyttjande, vore att giva med ena handen och taga med
den andra. Såvitt bekant är, hava heller icke bestämmelser av dylik art intagits
vare sig i enskilda eller kollektiva avtal, som berättiga till semester örn
längre eller kortare tid.

Att den semesterberättigade uttryckligen bör tillerkännas rätt till lön under
semestern synes nödvändigt för att förhindra eventuella försök att kringgå
semesterlagen. En arbetsgivare bör icke heller ha möjlighet att genom avsked
av arbetare vid kvalifikationsperiodens slut befria sig från plikten att utgiva
semesterersättning.

I de förut anförda yttrandena framföres mycket energiskt en rad farhågor
för verkningarna av lagstiftning örn 12-dagarssemester. Sålunda fruktar man,
att den svenska produktionen skall äventyras genom försvagning av dess konkurrensförmåga,
att lönereduktioner skola bliva oundgängliga och i följd härav
allvarliga slitningar vid framtida avtalstvister uppstå. Mot rimligheten av
dylika farhågor kunna uppenbarligen inga avgörande bevis framläggas. De
grunda sig på antaganden, mot vilka kunna ställas andra antaganden av mera
optimistisk innebörd. Inför alla dessa farhågor kan jag dock icke underlåta att
erinra örn de ytterst energiska varningar, som från samma håll framställdes, då
lagstiftning ifrågasattes örn en allmän förkortning av arbetstiden. Denna för -

Kungl. Maj;ts proposition nr 286.

kolfning innebar ett ingrepp i näringslivets förhållanden av en helt annan
storleksordning än semesterförslaget. De då framförda allvarliga påståendena
om de ytterst olyckliga följderna av en lagstadgad 8-timmarsdag för vårt
näringsliv hava visat sig vara ganska verklighetsfrämmande. För min del
tvivlar jag icke på att vårt samhälle, liksom vårt näringsliv, betydligt lättare
kan anpassa sig efter en förlängd semester än det kunde efter 48-timmarsveckan.

Utöver vad jag här anfört vill jag fästa uppmärksamheten på att jag, örn
ock med tvekan, i syfte att underlätta anpassningen, förordar ett par viktiga
modifikationer i de sakkunnigas förslag. Sålunda torde semesterrätten böra
begränsas till dem, som haft anställning hos samma arbetsgivare under en
period av sex månader. Vidare torde arbetsgivarna böra erhålla rätt att bestämma
tidpunkten för semestern utan att därvid, såsom i sakkunnigförslaget,
någon begränsning göres till viss period av året. Härigenom komma helt
andra möjligheter att beredas till en anpassning än enligt de sakkunnigas
förslag.

Frågan om kriminalisering eller amira tvångsåtgärder.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall i semesterlagen icke intagas några
straffbestämmelser för den, som åsidosätter vad honom enligt lagen åligger.
Någon övervakning från statligt eller kommunalt organ av lagens tillämpning
skall icke heller äga rum. Det ankommer alltså principiellt sett på den enskilde
arbetstagaren att genom vanlig civilrättslig talan gentemot arbetsgivaren
själv bevaka den rätt, som lagstiftningen tillerkänner honom. I
lagförslaget har icke intagits någon bestämmelse örn förlust av semesterlönen
för den arbetstagare, som missbrukar semesterrätten till att utföra
annat avlönat arbete.

De sakkunniga, som erinra örn att det av internationella arbetsorganisationen
godkända konvention sförslaget angående semester uttryckligen föreskriver,
att ratificerande medlemsstat till säkerställande av konventionens
tillämpning skall anordna ett system av påföljder, anföra till stöd för sitt
förslag bland annat följande:

Ett system med straffbestämmelser gentemot arbetsgivare hade i sociallagstiftningen
i vårt land kommit till användning bland annat i lagen örn
arbetstidens begränsning. I en lagstiftning angående rätt till viss tids semester
borde det emellertid ej endast vara mot arbetsgivarna, som straffbestämmelser
skulle behöva införas, utan denna åtgärd borde även vidtagas mot arbetstagarna.
Örn man nämligen under straffhot tvingade en arbetsgivare att
lämna semester av viss längd till sina arbetstagare och att utbetala avlöning
för denna tid, borde arbetsgivaren rimligen kunna kräva, att arbetstagaren
använde semestertiden till vila eller åtminstone ej till avlönat arbete på
annat håll. Som förut anförts vore ju även rekreationssynpunkten att anse
som grunden till en lagstiftning på området. Kravet på en riktig användning
av semestertiden kunde därför i lika hög grad ställas ur samhällets

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S6.

synpunkt. Man borde vid sådant förhållande rätteligen, åtminstone för den
händelse straffbestämmelser stadgades gentemot arbetsgivarna, införa straffbestämmelser
gentemot de arbetstagare, som utförde avlönat arbete under semestertiden.
Vid en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare örn
dubbel lön i stället för semester, skulle vidare båda parterna behöva straffas,
då ju det av samhället åsyftade målet, eller att arbetstagaren finge åtnjuta
vila, icke heller i dylikt fall komme att uppnås.

Ett system med straffbestämmelser krävde i och för sig noggrann övervakning.
Det förutsatte alltså en stor administrativ apparat. Det torde
emellertid ändock icke vara möjligt att garantera, att de givna bestämmelserna
alltid komme att efterföljas. Man kunde härvidlag icke gärna anställa
en jämförelse med bestämmelserna i arbetstidslagen. Där gällde det nämligen
blott att undersöka, örn vederbörande arbetsgivare sj-sselsatt sitt folk
under längre tid än som medgåves i lagen. Denna gällde för övrigt ej för
de minsta arbetsgivarna. I en lag örn semester läge förhållandena helt
annorlunda till. Det torde väl vara möjligt att kontrollera, huruvida arbetsgivarna
lämnade sina anställda semester av föreskriven längd, men beträffande
arbetstagarna torde det komma att visa sig vara omöjligt att erhålla kännedom
örn huruvida en semesterledig arbetare mot avlöning utförde arbete
kanske på en helt annan ort lin där han eljest vore bosatt. Man torde
emellertid kunna utgå från att praktiskt taget alla arbetstagare ville komma
i åtnjutande av semester. Hedan med hänsyn därtill torde det knappast vara
erforderligt att i denna lagstiftning införa straffbestämmelser vare sig mot
arbetsgivarna eller mot arbetstagarna. Det måste i varje fall betecknas såsom
ujupenbart olämpligt att i en lagstiftning införa straffbestämmelser, örn
vilka man redan på förhand kunde med tämligen stor visshet uttala, att de
icke kunde tillämpas annat än i undantagsfall. Det torde sålunda icke under
några förhållanden vara möjligt att kontrollera, att den arbetstagare, som
vid anställningens upphörande erhölle ersättning för den semesterlön han
intjänat men ännu icke hunnit uppbära, verkligen också till vila använde så
lång tid, som motsvarade semestertiden. Det kunde för övrigt anses vara
ur psykologiska synpunkter olämpligt att med straffbestämmelser tvinga en
person att avstå från avlönat arbete, då man i varje fäll icke kunde tvinga
honom att använda tiden till vila eller rekreation. Och att införa ensidiga
straffbestämmelser gentemot arbetsgivarna ville de sakkunniga av skäl som
nyss anförts ej förorda.

Att de sakkunniga bestämt måste avstyrka en bestämmelse örn förlust av
semesterlönen för den arbetstagare, som under semestern utförde annat avlönat
arbete, vore utan vidare klart med hänsyn till den uppfattning örn
semesterlönens natur att i själva verket vara uppskjuten lön, åt vilken de
sakkunniga tidigare givit uttryck.

En bidragande orsak till att de sakkunniga ansett sig böra stanna vid
att avstyrka alla åtgärder av kontrollerande eller straffande art i avseende
å lagens tillämpning vore följande. Som ett uppenbart missbruk av semesterrätten
måste det visserligen betecknas, örn en semesterledig person begagnade
sig därav till att utföra avlönat arbete inom sitt eget yrke. Den som
använde semestertiden på sådant sätt måste sägas göra sig skyldig till en
illojal handling både gentemot arbetsgivaren, som genom lagbestämmelse
tvungits att giva honom semester, och mot samhället. Han erhölle icke under
sådant förhållande genom semestern den avsedda vilan eller rekreationen.
Örn arbetet under semestertiden emellertid icke utfördes mot avlöning utan
skedde antingen för eget behov eller också för att kanske hjälpa en släkting,
erhölle den semesterlediga visserligen ingen vila, men man torde dock icke
kunna beteckna hans förfaringssätt som ett missbruk av semesterrätten och

Kungl. May.ts proposition nr 286.

i varje fall kunde man icke tänka på att bestraffa honom. Ej heller kunde
det anses som ett missbruk av semesterrätten, örn en intellektuellt arbetande
person begagnade semestertiden till kroppsarbete, och detta vare sig arbetet
utfördes mot avlöning eller ej. I åtskilliga fall erhölle han nämligen genom
ett sådant användande av semestertiden den bästa rekreation, som kunde
stå till buds, och han kunde med stärkta krafter återgå till sitt dagliga
arbete. Det visade sig sålunda, att det näppeligen ens vore möjligt att uppställa
några bestämda regler örn vad som skulle kallas för ett missbruk av
semesterrätten. Härtill bomme svårigheten eller rättare sagt omöjligheten
att kontrollera de bestämmelser, som härutinnan skulle kunna givas.

De sakkunniga förordade en bestämmelse örn att arbetsgivare, som åsidosatte
lagens bestämmelser, skulle vara pliktig att till arbetstagaren utgiva
skäligt skadestånd. För arbetstagarna själva komme detta säkerligen att visa
sig vara en fullt effektiv väg. Den torde även komma att vara tillräcklig föratt
tillgodose det samhälleliga intresset av att arbetsgivarna icke åsidosatte
lagens bestämmelser. Antalet fall, då någon arbetstagare skulle kunna
av sin arbetsgivare förmås att avstå från sin semesterrätt, komme troligen
att bliva så ringa, att man kunde bortse därifrån vid diskussion av frågan,
örn några sanktioner å lagstiftningens genomförande borde införas eller ej.
Man torde kunna utgå från att de flesta arbetstagare önskade begagna sig
av den medgivna rätten till semester. Det torde vidare vara berättigat
att antaga, att arbetstagarnas fackliga sammanslutningar komme att för sina
medlemmar framhålla nödvändigheten av att de lojalt använde sig av den
genom lagstiftningen erhållna semesterledigheten till vila och rekreation och
icke till annat avlönat arbete.

Yttrandena.

Åv de myndigheter, som yttrat sig beträffande denna fråga, anse arbetsrådet
och medicinalstyrelsen, att någon kriminalisering ej bör ske.

Sålunda anför arbetsrådet, att det med hänsyn till lagens konstruktion
vore fullt konsekvent, att dess bestämmelser icke, såsom fallet varit med
arbetstidskommitténs förslag av år 1920, kombinerades med straffsanktion.
Arbetsrådet yttrar vidare följande:

Arbetsrådet insåge jämväl tillfullo de utomordentliga svårigheter, som
skulle vara förenade med en övervakning — exempelvis från yrkesinspektionens
sida — av lagens tillämpning, i all synnerhet med den vidsträckta
omfattning densamma erhållit. Arbetsrådet kunde dock icke underlåta att
uttala vissa betänkligheter med avseende på svårigheten för de enskilda
arbetstagarna att utfå sin semesterrätt. Särskilt gällde detta de arbetstagare,
som saknade stödet av en organisation.

Medicinalstyrelsen förklarar sig till fullo inse, att straffrättsliga påföljder
icke lämpligen borde införas i en lag av denna art och att vid sådant förhållande
en riktig tillämpning av lagen måste bliva beroende av allenast
ekonomiska sanktioner.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser i motsats härtill, att avsaknaden av
kontrollerande anordningar vore en uppenbar brist i förslaget. Länsstyrelsen
yttrar, att det säkert komme att göra lagen mindre effektiv, örn man lämnade
helt åt arbetstagarna att göra semesterrätten gällande. Då det vore fråga örn
säsongarbetarna hade åtminstone bort finnas en möjlighet för understöds Bihang

till riksdagens •protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. 67o ss 6

Kungl. Majus proposition nr 286.

organet att utkräva eventuell semesterfordran, som en understödsbeliövande
arbetare av någon anledning icke kunnat själv utkräva. Aven Överståthållarämbetet
anser, att den av de sakkunniga i denna del intagna ståndpunkten,
för vilken visserligen starka skäl talade, med hänsyn till lagstiftningens
syfte att skapa rekreation icke vore fullt tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar följande:

Det kunde icke synas tillräckligt att såsom skett söka trygga lagens
effektiva genomförande allenast genom ett stadgande örn skadeståndsskyldighet
för den arbetsgivare, som icke följde lagens semesterbestämmelser. I
de viktigaste av de fall, då en påföljd av lagens överträdande skulle vara
önskvärd, nämligen då arbetsgivare och arbetstagare i samförstånd satte
semesterbestämmelserna å sido med eller utan viss kontantersättning till
arbetaren, komme det ju icke att finnas någon målsägare, som kunde göra
ett skadeståndskrav gäliande mot arbetsgivaren. Förslagets ståndpunkt därutinnan
syntes vara en konsekvens av den sida av motiveringen därför, som
läge i uppfattningen örn semesterrätten såsom löneförmån. Fasthölle man
däremot vid arbetarskyddssynpunkten, syntes det riktigare att stadga liknande
påföljder som dem, vilka gällde enligt arbetarskyddslagen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att, då syftet med lagen vore
att bereda arbetstagare behövlig vila, det syntes kunna ifrågasättas, huruvida
icke rätten till semesterersättning borde göras beroende av att detta syfte
verkligen realiserades och sålunda annat avlönat arbete ej utfördes under
semestertiden.

Beträffande organisationernas yttranden gäller, att arbetsgivarnas organisationer
uttala sig angående frågan örn kontroll å det sätt, varpå arbetstagarna
använda sin semester, medan arbetstagarnas organisationer uppehålla
sig vid frågan örn de tvångsåtgärder, vilka böra vidtagas mot de arbetsgivare,
som ej fullgöra vad dem enligt lagen åligger.

Sålunda anför svenska arbetsgivareföreningen, att det med skyldigheten för
arbetsgivarna att betala semesterlön vid sidan örn den fulla arbetslönen
borde ha följt en garanti för arbetsgivaren, att ledigheten verkligen användes
i rekreationssyfte. Föreningen yttrar vidare, att de sakkunniga tvekade
inför sådant personligt tvång, som läge i ett förbud för individen att arbeta
under vissa dagar. Ändock vore en sådan begränsning i den personliga
friheten endast en naturlig följd av lagförslaget och visade klart hela lagstiftningsingripandets
farliga beskaffenhet. Med en lag av föreslagen natur
måste enligt föreningens åsikt följa en föreskrift örn att arbetstagaren förverkade
sin rätt till semesterersättning, örn och i den mån han under ledigheten
toge annat avlönat arbete. Detta överensstämde med 1936 års semesterkonvention.
Enligt den franska lagstiftningen kunde en arbetare i
motsvarande läge bli dömd till skadestånd.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar att, örn arbetsgivaren skulle bekosta
arbetarens vila, arbetsgivaren också borde lia rätt att fordra, att semestern
utnyttjades så, att den tjänade sitt syfte. Givetvis vore det av
betydelse för arbetsgivaren, att arbetaren, då han återvände till arbetet, vore
utvilad och stärkt till kropp och själ. En kontroll däröver läte sig dock
svårligen genomföra. Denna omständighet utgjorde ett ytterligare skäl till

Kungl. Majus proposition nr 286.

avstående från den ifrågasatta lagstiftningen. Möjligheten att tillse, huruvida
semestern bomme till avsedd användning, borde nämligen vara bestämmande
för statsmakterna, när det gällde att avgöra, örn lagstiftningen skulle genomföras
på detta område eller icke.

Sveriges redareförening anför att, örn en bestämmelse örn skadestånd bomme
att inflyta i lagen, denna ovillkorligen måste kompletteras på sådant sätt, att
arbetstagare, vilken under semestern toge avlönat arbete, icke ägde rätt till
semesterlön. Föreningen yttrar härom följande:

De sakkunniga hade i sitt betänkande bestämt avstyrkt dylik bestämmelse
under motivering bland annat att man icke torde kunna bestämma, vad en
arbetstagare skulle företaga sig under sin semester. Då emell srtid de sakkunniga
samtidigt framhold, att det finge anses såsom ett synnerligen viktigt
intresse för samhället, att detta tillsåge, att envar erhölle tillräckligt lång
semestertid för rekreation och för avkoppling från det dagliga arbetet, syntes
det i hög grad inkonsekvent, att man icke också tillsåge, att vederbörande verkligen
använde sin tid på ett sätt, att detta syfte tillgodosåges. Arbetsgivarna
torde, icke minst med hänsyn till de stora utgifter de anställdas semester
innebure, hava rätt att fordra, att ledigheten verkligen användes till rekreation
och icke på så sätt, att den anställde genom arbete på annat håll skaffade sig
ytterligare ekonomiska fördelar. Åtminstone borde föreskrifter införas av innehåll
att semesterlön icke utginge till den arbetstagare, vilken under semestern
utförde annat avlönat arbete.

Sveriges köpmannaförbund anser det vara nödvändigt, att garantier skapades
för att semestern verkligen av arbetstagaren bomme att utnyttjas till rekreation.
Något generellt förbud för arbetstagare att under semestern taga annat avlönat
arbete syntes visserligen icke erforderligt. Arbetstagarna borde emellertid
under sin semester icke hava rätt förrätta arbete liknande det, från
vilket han åtnjöte ledighet. Det borde i lagen uttryckligt stadgas, att semestern
skulle användas till rekreation.

Be anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation förklara,
att en bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivare, som åsidosatte
sina förpliktelser enligt lagen, att gälda skäligt skadestånd, icke innebure
någon som helst garanti mot missbruk av lagen. Man finge nämligen förutsätta,
att en arbetstagare, särskilt örn han saknade stöd av en tillräckligt
kraftig organisation, hade svårt att avvisa ett erbjudande från arbetsgivarens
sida att utbyta semestern mot kontant ersättning. Inför möjligheten att en
arbetsgivare kunde träffa uppgörelse med arbetstagaren örn semesterförmånens
utbytande mot kontant ersättning, varvid arbetstagaren skulle bliva
mindre benägen att vidhålla sitt krav på ledighet, ville organisationerna
påyrka, att åsidosättande av lagen skulle beläggas med böter. Organisationerna
anföra härefter följande:

De sakkunnigas motivering för sitt ståndpunkttagande i detta stycke kunde
icke tillmätas avgörande betydelse. Att påföljd icke skulle kunna stadgas
gentemot arbetsgivaren allenast av den anledningen, att semesterns utnyttjande
av arbetstagaren icke kunde övervakas och eventuellt missbruk alltså
icke beivras, vore intet försvar för att man underläte att kräva ansvar, där
åsidosättandet av lagen vore lätt konstaterbart. Det förefölle för övrigt
alltför lättvindigt att belysa risken för ett icke avsett utnyttjande av se -

Departe ments chefen.

84 Kungl. Majus proposition nr 286.

mestern med en hänvisning till att en arbetstagare kunde utnyttja densamma
till förvärvsarbete. I många fall vore utförandet av kroppsarbete,
helt bortsett från örn det vore avlönat eller icke, den bästa formen för semesterledighetens
utnyttjande.

Organisationerna kunde icke underlåta att upptaga den av de sakkunniga avvisade
parallellen med arbetstidslagen. I båda fallen gällde det en lagstiftning
till arbetskraftens skydd, varigenom ett väsentligt ingrepp gjordes i arbetsgivarens
och arbetstagarens inbördes förhållande. I båda fallen gällde, att
en arbetstagare bröte mot lagstiftningens anda, örn han toge avlönat arbete
under den för rekreation avsedda, lagligen garanterade fritiden, och i intetdera
fallet vore det möjligt att övervaka, att arbetstagaren verkligen använde
fritiden för rekreation. För att garantera, att arbetsgivaren ställde sig
arbetstidslagens föreskrifter till efterrättelse hade emellertid lagstiftaren
icke tvekat varken att inrätta ett särskilt kontrollorgan eller att stadga straffpåföljd
för brott mot lagen. I den år 1937 antagna lantarbetstidslagen hade
också påföljdsbestämmelserna övertagits i oförändrat skick, och samma föresloges
för den blivande arbetstidslagen för detaljhandeln. Någon principiell
invändning mot ett stadgande örn påföljd även i semesterlagen borde sålunda
icke kunna resas.

Landsorganisationen anser däremot i likhet med de sakkunniga, att lagstiftningens
påföljdsbestämmelser böra begränsas till regler örn skadestånd.
Samma ståndpunkt intar svenska brukstjänstemannaföreningen.

Beträffande frågan huruvida några straffbestämmelser böra stadgas för
dem, som åsidosätta lagens föreskrifter, kan jag ansluta mig till vad de
sakkunniga härom anfört. Jag vill särskilt framhålla, att jag principiellt
anser, att man i så liten utsträckning som möjligt bör kriminalisera sociallagstiftningen.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att en skadeståndsbestämmelse
i och för sig måste anses vara tillräcklig för att förmå tredskande
arbetsgivare att efterkomma lagens påbud. Beträffande möjligheten att förmå
arbetstagarna att verkligen begagna den erhållna ledigheten till vila och
rekreation ställer jag mig tvivlande till nyttan av en tvingande bestämmelse
med straffpåföljd. Som de sakkunniga anfört, skulle det helt visst vara omöjligt
att kontrollera en sådan bestämmelse. Givet är, att man bör undvika
att utfärda föreskrifter, vilkas efterlevnad icke kan kontrolleras och följaktligen
icke av det allmänna garanteras.

Det måste emellertid betecknas som otillfredsställande, örn arbetstagarna
komma att använda semestern till att utföra annat avlönat arbete. Man torde
icke kunna bortse från att det iör personer i små ekonomiska förhållanden kan
bliva en frestelse att på sådant sätt förskaffa sig en extrainkomst. Såsom påpekats
särskilt av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening,
kunna arbetsgivarna, som vid skadeståndsansvar åläggas att bereda arbetstagarna
semester, också hava berättigade krav på att arbetstagarna verkligen använda
semestern till rekreation. Jag anser därför, att en bestämmelse bör införas
rörande förlust av semesterlön för den arbetstagare, som använder semesterledigheten
till att utföra avlönat arbete. Det av de sakkunniga anförda principiella
skälet mot en sådan bestämmelse bör enligt min uppfattning ej få vara
avgörande, då starka moraliska och praktiska skäl tala för densamma.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Såsom de sakkunniga yttrat, kan man dock icke alltid som missbruk beteckna
det förhållandet, att en semesterledig arbetstagare utför ett arbete. I
betänkandet anföres särskilt som exempel härå, att det måste innebära en
rekreation för en intellektuellt arbetande person, örn han under semestertiden
ägnar sig åt kroppsarbete. Som ytterligare exempel vill jag nämna det fallet, att
en arbetstagare begagnar sin semester till att utföra honom åliggande tjänstgöring
i krigsmaktens reserv. Yad man vill förhindra genom ett förbud mot avlönat
arbete under semestertiden är framför allt, att de semesterberättigade
arbetstagarna mot lön utföra arbete inom samma yrke, i vilket de eljest äro
sysselsatta. Jag förordar därför, att bestämmelsen örn förlust av rätt till semesterlön
gives den utformningen, att förlusten inträder endast då den semesterlediga
arbetstagaren utför avlönat arbete i sitt yrke.

Då det gäller att införa en bestämmelse örn förlust av rätten till semesterlön
för den, som utför avlönat arbete i sitt yrke, kunde det synas, som örn
förlusten av semesterlön, för den händelse arbetet utförts endast under någon
kortare tid av semestern, borde inskränka sig till ett belopp, som motsvarade
den tid, varunder arbetet utförts. Jag avser emellertid, att den av mig förordade
bestämmelsen örn förlust av semesterlön bör verka hindrande i fråga
örn de arbetstagare, som vilja begagna semesterledigheten för erhållande av
dubbelförtjänst. Med hänsyn härtill förordar jag, att förlusten alltid skall
avse hela semesterlönen, så snart avlönat arbete inom det egna yrket utförts
under semestertiden och alltså oavsett den tid, som arbetet tagit, och den förtjänst,
som belöper därå.

Att märka är att den förordade bestämmelsen örn förlust av semesterlön
är avsedd att tillämpas endast i det fallet, då arbetstagaren erhållit semester,
och alltså ej, örn han jämlikt 4 § 2 mom. endast erhållit semesterlön eller örn
han jämlikt 11 § i stället för semester eller semesterlön erhållit särskild ersättning.

Jag vill särskilt framhålla, att samhället icke genom en sådan bestämmelse
åtager sig att kontrollera det sätt, varpå arbetstagarna utnyttja sin
semester. Det ankommer på arbetsgivaren, örn han så finner lämpligt, att
inskrida och återfordra utgiven semesterersättning. I de fall, då semester
lönen ej utbetalats före semestern och arbetsgivaren innehåller lönen under
påstående örn missbruk från arbetstagarens sida, ankommer det på den sistnämnde
att, örn han anser arbetsgivaren hava förfarit felaktigt, inför domstol
hävda sin rätt.

Yid bifall till förslaget örn att några straffbestämmelser eller tvångsåtgärder
i övrigt icke skola föreskrivas vare sig mot den arbetsgivare, som
åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen, eller mot den arbetstagare, som
missbrukar semesterrätten, är det tydligt, att man icke kan förhindra träffandet
av överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om avstående
från semesterrätten mot viss kontant ersättning. Emellertid torde
man här kunna förlita sig på kontrollen från arbetstagarnas organisationer
och från arbetskamraterna.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Lagstiftningens omfattning.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att en lagstiftning om semester enligt sakens
natur endast kunde avse löntagare, d. v. s. sådana personer, som mot avlöning
vore anställda i annans tjänst. Självständiga företagare måste alltså
lämnas utanför lagen. För avgörandet av frågan örn vem, som skulle betraktas
som självständig företagare, finge man — liksom fallet vore i fråga
örn annan social lagstiftning — lita sig till praxis.

Vid övervägandet av frågan örn vilken omfattning lagen borde erhålla
beträffande löntagarna diskutera de sakkunniga först, huruvida under lagen
borde ingå i statens och kommunernas tjänst anställda personer. De sakkunniga
förorda i sådant hänseende, att en semesterlagstiftning skulle avse
även de statens och kommunernas befattningshavare, vilkas anställningsform
vore närmast likartad med i det privata näringslivet anställda personers.
Som skäl härför anföres, att samma intressemotsättning vid förhandlingar
örn kollektivavtal för arbetare i statens och kommunernas tjänst förelåge
som vid avtalsförhandlingar på den övriga arbetsmarknaden. Utanför lagen
skulle alltså enligt förslaget falla sådana arbetstagare i statens och kommunernas
tjänst, vilkas avlöningsförmåner reglerades genom i administrativ väg
utfärdade författningar eller särskilda bestämmelser. Då emellertid en författningsföreskrift
av sådan lydelse enligt de sakkunnigas mening icke skulle
vara lämplig, då det gällde att göra avgränsningen mellan de kommunala
tjänstemännen och de befattningshavare, som avsåges att falla under lagstiftningen,
förorda de sakkunniga, att avgränsningen mellan de olika grupperna
av befattningshavare i statens och kommunernas tjänst skulle ske i enlighet
med strafflagens bestämmelser örn vem som vore underkastad ämbetsmannaansvar.
De sakkunniga erinra om att samma avgränsning använts i lagen
den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt samt i kungörelsen
den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I betänkandet framhålles, att vissa icke-ordinarie befattningshavare i statens
tjänst och, ehuru blott undantagsvis, kommunala tjänstemän icke vore
tillförsäkrade en semester örn minst tolv arbetsdagar. I samband härmed
uttala de sakkunniga, att man torde få utgå från att både staten och kommunerna
skulle taga konsekvensen av lagstiftningen örn semester och vidtaga
sådana ändringar i gällande avlöningsreglemeuten och övriga för närvarande
tillämpade bestämmelser, att semester under tolv arbetsdagar infördes
för samtliga tjänstemän, vare sig de vore ordinarie eller ej.

Då något principiellt skäl varför de s. k. anställda skulle ställas utanför
lagen icke förelåge, förorda de sakkunniga, att lagen skulle göras tillämplig å
alla löntagare, vare sig de vore att hänföra till arbetare eller anställda.

Vissa undantag uppställas från den allmänna regeln örn lagens tillämpning.
Detta gäller främst beträffande dem, som äro anställda hos någon
närstående släkting. Vidare föreskrives, att från lagens tillämplighetsområde

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

skola undantagas sådana personer, som avlönas uteslutande genom andel i
vinsten. Därjämte stadgas, att en anställning, som är att betrakta som bisyssla,
icke berättigar till semester.

De sakkunniga hava särskilt diskuterat lämpligheten av att låta lagen
gälla beträffande vissa speciella yrkesområden. Av vad de sakkunniga härutinnan
anfört torde följande böra omnämnas.

Beträffande sjöfolket erinra de sakkunniga örn att å sjöfartskonferensen
år 1936 antagits en särskild konvention angående semester för sjömän, som
äro sysselsatta å havsgående fartyg.

Sedan 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga i anslutning
härtill utarbetat ett särskilt förslag till lag angående semester för sjöfolk,
hava semestersakkunniga genom remiss beretts tillfälle att avgiva yttrande
över detta lagförslag. I yttrandet avstyrkte semestersakkunniga, att
förslaget till lag angående semester för sjöfolk lades till grund för lagstiftning
i ämnet. Till stöd härför anförde de sakkunniga särskilt, att en
lagstiftning angående semester i vårt land med fördel syntes kunna göras
gemensam för sjömän och övriga löneanställda. I vart fall kunde så ske,
örn man accepterade de sakkunnigas förslag och gåve lagstiftningen karaktären
av en minimilagstiftning, där samma förmåner utmättes åt alla anställda.

I betänkandet anföres beträffande denna fråga följande:

Att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen antagits
angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg torde vara beroende på
att över huvud all social lagstiftning, som berörde sjöfolk, inom arbetsorganisationen
behandlades å särskilda sjöfartskonferenser. Aven i vårt land hade det
befunnits vara lämpligt att med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra
arbetstagare säregna arbetsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i
olika avseenden. Sålunda funnes en särskild lag genomförd angående sjömännens
arbetsavtal. Detta förhållande måste visserligen sägas innebära
ett starkt skäl för att även med avseende å lagstiftning angående semester
särställa sjöfolket. En lagstiftning angående semester för sjömän skulle
dock i huvudsak endast bliva en upprepning av de bestämmelser, som intoges
i den allmänna lagen örn semester. Enligt de sakkunnigas uppfattning
måste det därför anses vara lämpligt att låta sjömännen ingå under en för
alla arbetstagare gemensam lag örn semester och i denna lag intaga de särskilda
bestämmelser, som i olika avseenden kunde vara erforderliga med
hänsyn till sjöfolkets säregna arbetsförhållanden. Det torde även böra erinras
om att det till de sakkunniga givna utredningsuppdraget avsåge genomförandet
av en semesterlagstiftning för i princip samtliga arbetstagare. I
vart fall kunde de sakkunniga icke godtaga vad som från arbetsgivarhåll
anförts om att sjöfarten bleve mindre stelt bunden, för den händelse en
särlagstiftning antoges för sjömännen. Vare sig den ena eller den andra
vägen valdes för genomförandet av en lagstadgad semester för sjömännen,
måste nämligen utgångspunkten vara, att man avsåge att genomföra och för
framtiden bibehålla de regler, som för närvarande kunde anses vara lämpliga
att genomföra. Vad beträffade konkurrensen mellan sjöfarten i Sverige
och övriga länder, borde det även framhållas, att en lagstiftning om tolv
dagars semester icke kunde vara av alltför stor ekonomisk betydelse för
sjöfartsnäringen. Enligt ingånget kollektivavtal gällde nämligen redan nu

Kungl. Majus proposition nr 286.

rätt till sju dagars semester för manskapet. I övrigt kunde det särskilt
nämnas, att redareföreningen i ett ur sjöfartssynpunkt så betydelsefullt land
som Norge genom ingånget kollektivavtal förbundit sig att utgiva två veckors
semester till sjöfolket.

Vissa särbestämmelser föreslås i lagen för sjöfolkets vidkommande.

I fråga örn hemarbetarna förorda de sakkunniga, att denna arbetstagargrupp
principiellt skulle inbegripas under lagstiftningen om semester. Den
eljest åberopade orsaken till att dessa arbetare ofta undantoges vid den sociala
skyddslagstiftningen eller att det förelåge särskilda svårigheter att öva kontroll
å hemarbetarnas arbetsförhållanden behövde, anföra de sakkunniga,
icke tillmätas någon betydelse vid förevarande lagstiftning. Enligt det framlagda
förslaget skulle nämligen någon samhällelig kontroll å lagens tillämpning
icke äga rum, utan det ankomme i stället på arbetstagaren själv att
tillse, att han erhölle de förmåner, som lagen tillförsäkrade honom. Härtill
bomme, att hemarbetarna inom konfektionsindustrien redan nu i kollektivavtal
vore tillförsäkrade viss semester.

De sakkunniga framhålla emellertid vissa svårigheter, som särskilt borde
beaktas i fråga örn hemarbetarnas inordnande under en lagstiftning örn semester.
Detta gällde för det första avgörandet av frågan, örn en hemarbetare
skulle anses vara anställd hos viss arbetsgivare. De sakkunniga framhålla
härom, att kravet på minst fyra månaders anställning och aderton arbetsdagar
under varje månad medförde, att inga mer eller mindre tillfälliga
arbetsuppgifter, som någon kunde åtaga sig att i hemmet utföra för annan
person, kunde föranleda semesterrätt. Vidare hade man att taga hänsyn
till att det för hemarbetarnas del icke vore möjligt att direkt avgöra antalet
arbetade dagar. De sakkunniga föreslå, att man i stället skulle evalvera det
utförda arbetets mängd till arbetade dagar för att därefter kunna avgöra, om
arbetet utförts i sådan utsträckning, att semesterrätt intjänats av vederbörande.

Beträffande skogsarbetarna återgiva de sakkunniga vad som från arbetsgivarorganisationer
inom skogsbruket anförts örn vissa betydande svårigheter
att låta en semesterlagstiftning gälla jämväl för denna arbetstagargrupp.
Sålunda hade från arbetsgivarhåll anförts, att något ovillkorligt behov av
semester icke förelåge inom en verksamhet, som icke fortginge kontinuerligt,
och där den arbetande själv bestämde tiderna för arbetets utförande. Vidare
ägde arbetsgivaren icke heller beträffande ett arbete, som skedde under så
fria former samt vore fördelat över så stora och avsides liggande skogstrakter,
någon som helst möjlighet att kontrollera, vare sig de tider, under vilka
arbetarna vore i skogen, eller huru många personer, som arbetade inom ett
och samma ackord. Ett arbete, som gott kunde utföras på fyra månader,
kunde utan svårighet tänjas ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren hade
någon möjlighet att påverka arbetstakten. Det vore ackordsarbetarens ensak,
huru effektivt han ville arbeta. En semesterrätt för skogsarbetarna komme
att utgöra en klar löneförmån.

De sakkunniga tillstyrka för sin del, att skogsarbetarna inbegripas under

Kungl. Majus proposition nr 286. 89

den föreslagna semesterlagen. Till stöd härför anföres i betänkandet följande
:

De sakkunniga funne, att stora betänkligheter måste resas mot tanken att
utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som skogsarbetarna från de
förmåner, som den lagstadgade semestern innebure för övriga arbetstagare.
Yäl vore det sant, att åtskilliga skogsarbetare icke komme att erhålla någon
förmån genom lagen, då de kanske icke uppnådde fyra månaders sammanhängande
arbetsanställning hos samma arbetsgivare. De skogsarbetare, som
däremot hade en så lång anställningstid som fyra månader, borde inordnas
under lagen, därest detta över huvud kunde anses vara möjligt. Så vore
fallet enligt de sakkunnigas uppfattning. Det torde böra framhållas, att de
sakkunniga ansåge, att den körare, som åtoge sig att åt skogsägaren eller
avverkningsrättens innehavare avverka visst område, i allmänhet skulle betraktas
såsom arbetsgivare gentemot de huggare, som han anställde. Köraren
visste i de flesta fallen, huru mycket arbete som varje huggare utfört och
hur lång arbetstid det kunde anses motsvara. Ofta fördes även särskilda
dagsverkslistor av arbetsgivaren eller hans skogvaktare. De mot tillämpningen
av en semesterlagstiftning åt skogsarbetarna anförda svårigheterna
torde också vara överdrivna. Därest en familjemedlem utfört viss del av
arbetet och semesterrätt tillgodoräknades den huvudsaklige arbetaren även
för sådant arbete, innebure detta visserligen en liten ekonomisk förmån för
honom. För arbetsgivaren måste detta ur kostnadssynpunkt vara likgiltigt.

För jordbrukets vidkommande föreligga enligt de sakkunnigas uppfattning
inga principiella svårigheter mot ett inordnande av jordbruksarbetarna
under semesterlagen.

Yad som för detta yrkesområde skulle kunna tänkas motivera en undantagsbestämmelse
vore den ekonomiska belastning, som lagstiftningen komme
att medföra för jordbrukarna, och detta under tider, då statliga stödåtgärder
i stor utsträckning måste vidtagas för näringen. Det kunde ej heller förnekas,
att åtminstone de s. k. utearbetarna i jordbruket icke i samma utsträckning
som arbetstagare inom övriga näringsområden vore i behov av
semester för vinnande av rekreation.

De sakkunniga, som förorda, att något undantag från lagens tillämplighetsområde
icke göres för arbetstagarna vid jordbruket, anföra härom i
huvudsak följande:

Yid övervägandet av frågan örn semesterlagstiftningens utsträckande jämväl
till jordbruksarbetarna hade de sakkunniga för sin del funnit, att den
ekonomiska belastning, som lagstiftningens genomförande medförde för jordbrukarna,
icke vore av en sådan storleksordning, att densamma i och för sig
skulle kunna motivera ett så betänkligt undantag från lagens allmängiltighet,
som det skulle innebära, örn jordbruksarbetarna ställdes utanför. Det borde
särskilt ihågkommas, att jordbruket redan nu genom ingångna kollektivavtal
förbundit sig att giva sju dagars semester åt arbetarna. Att jordbruksarbetarna
skulle hava semester hade också gammal hävd i vårt land. Den
utsträckning av semestertiden, varom här vore fråga, eller från sju till tolv
dagar, kunde icke tänkas föranleda sådana ekonomiska konsekvenser för
näringen, att man därför borde avstå från densamma. Det förelåge vidare
det förhållandet, att jordbruket i det framlagda lagförslaget undantag^ från
skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang och att förlägga semestern
till de varmare månaderna på året. Inom jordbruket förekomme det vid åt -

Kungl. Majis proposition nr 286.

skilliga tillfällen under året perioder, då arbetet icke vöre så brådskande
och då alltså semester kunde givas, utan att detta behövde föranleda någon
nyanställning av arbetskraft. Detta gällde även för det minsta jordbruket.
Det borde icke heller förglömmas, att en bestämmelse i semesterlagen, varigenom
denna icke skulle göras tillämplig för jordbruksarbetarna i allmänhet
eller för vissa grupper av dem, i sin mån skulle kunna medföra ökade svårigheter
för jordbruket vid dess rekrytering i allmänhet av arbetskraft.

Enligt de sakkunnigas mening bör ej heller något principiellt undantag
i fråga örn semesterlagens tillämpning uppställas för säsongarbetarna. I
betänkandet anföres härom följande:

Beträffande säsongarbetare och övriga för kort tid anställda arbetare
kunde man visserligen icke med fog göra gällande, att de hade behov av
semester som rekreation i annat fall, än då anställningarna följde omedelbart
efter varandra, så att vederbörande faktiskt vore oavbrutet sysselsatt under
hela året. Med den allmänna synen på semesterrätten, att denna vore en
förmån, som man intjänade successivt genom anställning och arbete, vore
det dock väl förenligt, att semester tillerkändes även säsongarbetare och
övriga korttidsarbetare. Hade man väl accepterat denna uppfattning av
semesterförmånens innebörd, talade nämligen, såvitt de sakkunniga kunde
finna, inga principiella skäl för att något särskilt undantag gjordes för
säsongarbetarna eller någon särskild grupp av dem. Att dessa grupper av
arbetare folie under lagen syntes ock vara väl förenligt med den allmänna
läggningen av förslaget. Huruvida lagen i praktiken komme att medföra
någon förmån för säsongarbetarna vore direkt beroende på huru kvalifikationsvillkoret
för rätt till semester utformades och särskilt då huru lång
den anställningstid gjordes, som skulle berättiga till semester.

Herr Larson bär i sin reservation anfört, att han ansåge, att från lagens
tillämpningsområde borde undantagas de typiska säsongindustrierna. Inom
dessa yrken lämnades för närvarande ingen semester. Lönens storlek vore
där anpassad efter de säregna arbetsförhållandena och oftast bestämd med
tanke på att bereda arbetarna försörjning även under ledighetsperioderna.
Därtill komme, att inom ett sådant verksamhetsområde som t. ex. byggnadsindustrien
icke annat än undantagsvis skulle nås det rekreationssyfte,
som avsåges. I den mån semesterrätt komme att inträda, skulle den därför
i allmänhet komma att taga formen enbart av semesterlön. För ett sådant
verksamhetsområde som byggnadsindustrien skulle lagen i föreslaget skick
sålunda komma att verka förhöjande å en lön, som redan vore anpassad
uppåt i följd av arbetets intermittens.

Yttrandena.

Som ett allmänt omdöme angående den omfattning, som de
sakkunniga givit lagen, yttrar socialstyrelsen, att styrelsen icke funne
anledning till några väsentliga invändningar mot förslaget och dess motivering.

Beträffande den omfattning, lagen borde givas med avseende å
statens och kommunernas befattningshavare, anföres i yttrandena
följande.

Kungl. Majus proposition nr 286.

För sabrin g sr Ödet finner icke fog för att från lagens bestämmelser undantag^
sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, som vore underkastade
ämbetsmannaansvar, allra helst som många av de undantagna
för närvarande i flera hänseenden åtnjöte sämre semesterförmåner än enligt
lagförslaget. Beträffande statens tjänstemän kunde sålunda anföras, att
semester finge åtnjutas, endast när det kunde ske utan hinder för göromalens
behöriga gång, att semestertidens längd för vissa tjänstemän understege
tolv dagar, att för tjänstemän i regel betydligt längre anställningstid
än fyra månader för semesters erhållande fordrades, att även söndagar inräknades
i semestern samt att tjänstemän, vilka uppehälle vikariat, som
kunde fortfara flera år, och därför uppbure vikariatsersättning, icke åtnjöte
denna under semestern.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava i sitt utlåtande åberopat en inom lönenämnden
upprättad promemoria, vari beträffande lagstiftningens tillämpning
å kommunernas befattningshavare anfördes, att några bärande skäl icke
syntes föreligga för den av de sakkunniga föreslagna klyvningen av de kommunala
befattningshavarna. Lagen syntes böra vara tillämplig jämväl å de
befattningshavare i statens och kommuns tjänst, som vore underkastade
ämbetsmannaansvar. Därest den av de sakkunniga föreslagna avgränsningen
ansåges böra bibehållas, torde bestämmelserna örn densamma icke böra
givas den formulering, som funnes i lagförslaget. Förslaget vore nämligen
i denna del mycket oklart och det bomme säkerligen att i praktiken bliva
synnerligen svårt att avgöra, i vilka fall en kommunal befattningshavare
skulle anses vara underkastad lagens bestämmelser. Den definition, som
använts, kunde möjligen vara försvarbar i en lag sådan som lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt men ingalunda i en lag av den beskaffenhet,
som nu ifrågasattes, där det relativt ofta gällde att avgöra, huruvida en
arbetstagare lydde under lagen eller ej.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför under åberopande av vad
sålunda yttrats av Göteborgs stads lönenämnd, att det syntes länsstyrelsen
önskvärt, att undantag icke gjordes för arbetstagare i kommuns tjänst, som
vore underkastade ämbetsmannaansvar.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava beträffande nu förevarande avgränsning
av lagens tillämplighetsområde, under hänvisning till vad stadsjuristen i
Stockholm anfört, framhållit den föreslagna bestämmelsens svårtillämplighet,
något som med hänsyn till bestämmelserna örn semesterns förläggande
kunde bliva av betydelse för en ej ringa del av den under kommunens egen
förvaltning hörande personalen. Stadsjuristen har för sin del ansett, att
starka skäl talade mot ett användande av den föreslagna avgränsningen.
Stadsjuristen har anfört, att den av kommittén angående privatanställda
föreslagna gränslinjen bättre fyllde det i detta sammanhang svårfrånkomliga
kravet på klarhet och lätthanterlighet.

Statskontoret har i princip intet att erinra mot förslaget, att lagen skulle
ilga tillämpning å sådana arbetstagare i statens tjänst, som icke vore underkastade
ämbetsmannaansvar. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid, om icke

Kungl. Majas proposition nr 286.

föreskriften hellre borde så avfattas, att lagen skulle äga tillämpning å sådana
arbetstagare i statens tjänst, för vilka ej i gällande avlöningsreglementen
eller eljest särskilda bestämmelser om semester vore meddelade.
Ett genomförande av den föreslagna lagen måste som en konsekvens medföra,
att sådana ändringar i gällande avlöningsreglementen vidtoges, att icke
för någon befattningshavare semester komrne att understiga tolv arbetsdagar.

Hovrätten för Övre Norrland finner den föreslagna bestämmelsen vara
ägnad att väcka betänkligheter. Hovrätten anför, att tillämpningen av allmänna
strafflagens regler om vilka som vore underkastade ämbets- och
tjänstemannaansvar ofta vore förenad med svårigheter. Infördes nu den
nämnda gränsdragningen i en lag örn semester, innebure detta, att den
svåra frågan örn tjänstemannaansvarets förliandenvaro måste avgöras beträffande
praktiskt taget samtliga statliga och kommunala arbetstagare. Det
syntes vara lämpligare att låta de nya lagbestämmelserna avse sådana statens
och kommunernas befattningshavare, vilkas semesterförmåner ej vore
reglerade genom administrativa författningar eller andra särskilda bestämmelser.

Telegrafstyrelsen yttrar, att oklarhet torde råda örn huruvida vissa befattningshavargrupper,
exempelvis de kollektivavtalsavlönade telefonisterna, vore
underkastade ämbetsmannaansvar eller ej. Styrelsen yttrar vidare, att de
sakkunniga mera tycktes ha fäst sig vid förhållandena på den enskilda arbetsmarknaden
och icke beaktat särförhållandena vid statsverken. För den
händelse erforderliga undantagsbestämmelser för statliga företag icke ansåges
böra införas i semesterlagen, kunde frågan lösas på sådant sätt, att
statens arbetare undantoges från lagens tillämplighetsområde och att särskilda
föreskrifter i stället utfärdades angående semester för dem, vilka bestämmelser
givetvis i tillämpliga delar borde vara lika gynnsamma för arbetstagarna
som enligt den allmänna semesterlagen. Styrelsen erinrar örn
att ett motsvarande förfaringssätt på sin tid tillämpades i fråga örn lagen
örn arbetstidens begränsning.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför, att förslaget inneliölle vissa
bestämmelser, som saknade motsvarighet i de för statens befattningshavare
för närvarande gällande semesterföreskrifterna. Lönenämnden ville därvidlag
allenast erinra om bestämmelsernas tvingande karaktär samt örn föreskrifterna
örn legal semesterperiod, skadeståndsrätt, borträknande av söndagar
från semestertiden, rätt att utfå ersättning för intjänad, icke uttagen
semester etc. Fråga kunde då givetvis uppkomma, huruvida de föreslagna
bestämmelserna i sin helhet borde fastställas att gälla även för befattningshavare
i statens tjänst. Lönenämnden yttrar härom följande:

Aven örn de grundläggande synpunkterna på semesterfrågan kunde anses
vara desamma iör alla slags arbetstagare, oavsett örn de vore underkastade
ämbetsmannaansvar eller icke, kunde emellertid enligt lönenämndens förmenande
icke därav följa, att semesterbestämmelserna borde i alla avseenden
erhålla lika utformning för såväl statens tjänstemän som andra arbetstagare.
Yisserligen kunde det göras gällande, att staten i sin egenskap av

Kungl. Majus proposition nr 286.

arbetsgivare icke borde tillerkänna sina anställda sämre förmåner än vad
staten fordrade, att de enskilda arbetsgivarna skulle medgiva sina arbetstagare.
Mot detta kunde emellertid invändas, att även örn staten i ett avseende
skulle ge något mindre, så hade staten likväl i åtskilliga andra hänseenden
åtagit sig väsentligt större förpliktelser, än som i allmänhet påvilade
en privat arbetsgivare. Därvid torde även böra beaktas den fastare anställning,
som statstjänsten såsom sådan innebure i jämförelse med privatanställning.

Lönenämnden föreslår, att frågan örn eventuellt erforderliga bestämmelser
örn semester för statstjänstemannens vidkommande upptages till övervägande
av 1936 års lönekommitté vid den förestående omarbetningen av gällande
icke-ordinariereglementen.

Kommunikationsverkens Vönenämnd framhåller, att förevarande gränsbestämning,
som på förhandlingsrättens område principiellt hade betydelse allenast
för avgörandet, huruvida förhandlingsrätt förelåge enligt den ena eller den
andra av de båda författningarna därom, beträffande det nu förevarande förslaget
vore avgörande för frågan, huruvida semesterrätt över huvud tillkomme
vederbörande.

Lönenämnden yttrar, att vid affärsverken och framförallt vid trafikverken
stora grupper arbetstagare funnes, för vilka lagen icke syntes komma att
vara tillämplig, men vilka likväl i allmänhet icke kunde anses såsom tjänstemän
i detta begrepps vedertagna betydelse. I yttrandet anföres härom följande: Lönenämnden

syftade härvid på följande arbetstagare, nämligen vid postverket
reservpostexpeditörer, post- och brevbärare träden, kontorsvakter,
poststationsföreståndare, lant- och lådbrevbärare och vissa postförare, vid
telegrafverket reservtelegrafexpeditörer, telegrambärare och vissa andra s. k.
extra tjänstemän samt sådana växelstationsföreståndare, som avlönades av
telegrafverket, och vid statens järnvägar väg- och platsvakter samt kontorsvakter.
Sammanlagda antalet hithörande anställningshavare torde uppgå till
något över 10,000, varav likväl en stor del icke skulle vara semesterberättigade,
enär anställningen vore att betrakta såsom bisyssla. I den män dessa
anställningshavare icke helt saknade semesterrätt, vilket i stor utsträckning
vore fallet, vore deras semesterförmåner i allmänhet betydligt sämre, än det
föreliggande förslaget inrymde. Av sakkunnigbetänkandet syntes icke fullt
tydligt framgå, huruvida avsett vore, att staten även beträffande dessa anställningshavare
skulle taga konsekvenserna av en blivande semesterlagstiftning.

Lönenämnden diskuterar härefter frågan, huruvida de särskilda bestämmelserna
i sakkunnigförslaget lämpligen böra överflyttas att gälla jämväl för
statstjänstemännen, och kommer till det resultatet, att genomförandet av en
semesterlagstiftning i enlighet med föreliggande förslag icke syntes behöva
medföra ändring i gällande avlöningsbestämmelser för andra statens anställningshavare
i tjänstemannaställning än vissa icke-ordinarie befattningshavare.
Då en blivande semesterlagstiftning kunde komma att praktiskt
tillämpas i full utsträckning först under år 1940, syntes frågan örn erforderliga
ändringar i avlöningsförfattningarna lämpligen böra upptagas till
prövning av 1936 års lönekommitté.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Svenska landstingsförbundet anser det vara synnerligen vanskligt att utan
ingående utredning avgöra, vilka av ett landstings befattningshavare som
vore underkastade ämbetsmannaansvar och vilka som icke vore det. Ur
denna synpunkt hade det givetvis varit lyckligare, om man kunnat erhålla
en i praktiken mera lättillämpad indelningsgrund av de statliga och kommunala
befattningshavarna. Då det emellertid vore svårt att finna någon
sådan och den av sakkunniga föreslagna redan kommit till användning i en
annan lag, hade styrelsen ansett sig kunna godtaga densamma.

Svenska stadsförbundet konstaterar, att kommunernas tjänstemän även efter
genomförandet av det föreliggande förslaget i det övervägande antalet fall
alltjämt skulle sakna lagfäst semesterrätt. Förbundet ingår i övrigt icke på
frågan örn avgränsningen mellan kommunernas olika befattninghavare.

Drätselkammaren i Uppsala, som av stadsfullmäktige i staden bemyndigats
att å fullmäktiges vägnar avgiva yttrande över sakkunnigförslaget, uppehåller
sig vid frågan, örn reserv- och beredskapsarbetare skola äga
rätt till semester enligt den föreslagna lagen. Drätselkammaren anför härom
följande:

Det framginge icke av motiveringen, huruvida personer, som på grund
av arbetslöshet efter prövning av deras behov av hjälp beretts sysselsättning
vid kommunala reserv- eller beredskapsarbeten, vore att hänföra underlagförslagets
beteckning arbetstagare i kommunens tjänst. Skulle detta vara
fallet, bleve dylika personer berättigade till semester, sedan de varit sysselsatta
vid reserv- eller beredskapsarbeten under den i lagförslaget angivna
minimitiden, därvid deras hänvisning till det kommunala reserv- (beredskaps-)
arbetet skulle vara att likställa med att de »tillträtt anställning» hos kommunen.

Beträffande frågan örn sjöfolkets ställning till lagstiftningen anför socialstyrelsen,
att hinder icke torde möta att, såsom de sakkunniga föreslagit,
låta lagen omfatta jämväl sjöfolket. Styrelsen anför härom följande:

Socialstyrelsen hade visserligen i ett av kommerskollegium och styrelsen
gemensamt avgivet yttrande över ett förslag till lag örn semester för sjöfolk
framhållit, att frågan om semester för sjöfolk å sjögående fartyg vore av så
speciell natur, att den väl motiverade denna frågas ordnande i särskild författning.
Denna synpunkt borde dock ses från vid tillfället för yttrandet
föreliggande förutsättningar. Då nu en grund syntes hava skapats för en
generell semesterlagstiftning, kunde socialstyrelsen icke finna, att tillräckliga
skäl kunde förebringas för en fristående lagstiftning angående semester
för sjöfolk. Att styrelsen kommit till denna ståndpunkt vore beroende bland
annat på den utredning, som de sakkunniga förebragt, och på den utformning,
som de sakkunniga givit lagförslaget. Härigenom torde nämligen
huvudparten av de svårigheter, som kunde befaras vid en generell semesterlagstiftning,
innefattande jämväl sjömännen, vara övervunnen.

Kommerskollegium framhåller, att den på avtalsvägen numera åstadkomna
utsträckningen av semestertiden till sju dagar för de å fartyg anställda
onekligen bidroge att minska de betänkligheter mot en lagstiftning i frågan
utan avbidan på ratifikation från vissa andra länder av konventionen angående
semester för sjöfolk, som av ämbetsverken tidigare framförts. Beträffande
sjöfolkets ställning till lagstiftningen anför kollegium i övrigt
följande:

Kungl. Majus proposition nr 286,

Semestersakkunniga hade icke ansett erforderligt att förebringa utredning
rörande kostnaderna för sjöfartsnäringen av det föreliggande lagförslagets
realiserande. De speciella förhållanden, under vilka denna näring dreves,
kunde dock medföra, att ett inordnande av sjöfolket under en allmän semesterlagstiftning
finge jämförelsevis längre gående ekonomiska och driftstörande
verkningar än beträffande andra delar av näringslivet. En ekonomisk utredning
i förevarande hänseende skulle därför varit högeligen önskvärd i betraktande
av den utsträckning, i vilken förslaget ginge utöver nu gällande praxis. Avsaknaden
av en dylik utredning måste enligt kollegii uppfattning föranleda
tvekan örn lämpligheten av att utsträcka den allmänna semesterlagen till
sjöfartsnäringen eller att i en sådan lag för sjöfartsnäringens del gå längre
än till de förmåner i semesterhänseende, som enligt förutnämnda konvention
skulle tillförsäkras sjöfolket. Å andra sidan förefölle det kollegium, som örn
det icke gärna borde ifrågakomma, att i förevarande hänseende ställa sjöfolket
i ett sämre läge, i stort sett och på längre sikt, än som genom lagstiftning
skulle beredas arbetstagare i allmänhet.

I avgiven reservation har kommerserådet Landberg anfört, att ej minst de
praktiska konsekvenserna av lagbestämmelser i ämnet för sjöfarten vore förtjänta
av att, i varje fall innan längre gående föreskrifter än konventionens
ifrågakomme, ägnas större uppmärksamhet och närmare utredas än hittills
skett. Reservanten har vidhållit det av kommerskollegium och socialstyrelsen
gemensamt tidigare gjorda uttalandet, att frågan örn semester för sjöfolk å
sjögående fartyg vore av så speciell natur, att den väl motiverade denna
frågas ordnande i särskild författning.

Av Smålands och Blekinge handelskammare åberopas, att 1935 års förslag
om arbetsavtal uteslöte sjöfarten. I varje fall borde en lämplig ändring
av 8 § av nu föreliggande förslag ske. Handelskammaren i Göteborg erinrar,
att i de flesta semesterlagar sjöfarten vore undantagen samt att knappast
någon näring i vårt land vore så direkt beroende av konkurrens från andra
länder som sjöfarten. Handelskammaren i Karlstad finner det icke välbetänkt
att indraga rederiföretagen, som i många hänseenden intoge en särställning,
under den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges redareförening anser att, för den händelse en lagstiftning över
huvud komme till stånd angående semester, det under alla förhållanden vore
nödvändigt, att regleringen av semester för sjöfolket behandlades för sig.
Den motivering, som av de sakkunniga anförts för ett sammankopplande
av sjöfolkets semester med semesterbestämmelserna för industrien, vore
synnerligen summarisk och i övrigt på intet sätt bärande. Sålunda hade
ingen hänsyn tagits till att kommerskollegium och socialstyrelsen ansett
semesterfrågan för sjöfolket böra ordnas i särskild författning.

Föreningen anför vidare:

I sin motivering för en gemensam lagstiftning framhölle de sakkunniga,
att det förhållandet, »att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen
antagits angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg,
torde vara beroende på att över huvud all social lagstiftning, som berör sjöfolk,
inom arbetsorganisationen behandlas å särskilda sjöfartskonferenser».
Detta vore ett märkligt uttalande mot bakgrunden av de förhållanden, som
varit orsaken till denna särbehandling. Man måste gå tillbaka till år 1919
för att vinna klarhet häri. Vid den internationella konferens, som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Washington avhölls för reglerandet av arbetstiden, undantogs sjöfarten på
den grund, att förhållandena inom denna förmenades vara av så speciell
natur, att man icke ansåge det vare sig möjligt eller lämpligt att därvid
upptaga frågan till behandling. I stället liänsköts densamma till en särskild
sjöfartskonferens år 1920 med sakkunniga representanter för såväl redare
som sjöfolk. Sedermera hade s. k. sjöfartskonferenser hållits åren 1926,
1929, 1935 och 1936, därvid skilda frågor rörande sjöfolket förekommit till
behandling, bland annat nu ifrågavarande ärende. Det hade sålunda alltid
rått en överensstämmande uppfattning därom, att sjöfartsfrågorna icke borde
sammankopplas med frågor rörande industrien. Detta hade i ifrågavarande
ämne utmynnat i att tvenne olika konventioner antagits, den ena reglerande
semestern för sjöfolket och den andra för arbetarna i land. De sakkunniga
hade emellertid icke ansett detta förhållande vara av den vikt, att det borde
föranleda till ett utbrytande av sjöfarten ur lagförslaget.

Det sade sig självt, att en tudelning av den internationella regleringen
av de sociala frågorna hade sin grund i starka sakskäl, vilka ju även föranlett
till, att man i de flesta länder hade en speciell lagstiftning å sjöfartens
område. Den omständigheten, att i vårt land befunnits lämpligt att
med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra arbetstagare säregna arbetsförhållanden
genomföra särskild lagstiftning i olika avseenden, ansåge
också de sakkunniga innebära ett starkt skäl för att även med avseende å
lagstiftning angående semester särställa sjöfolket. Men ej heller detta funne
de sakkunniga utgöra anledning att avstå från en gemensam lag, enär »en
lagstiftning angående semester för sjömän skulle i huvudsak endast bliva en
upprepning av de bestämmelser, som intagas i den allmänna lagen örn semester»,
med tillägg likväl av vissa särbestämmelser.

De sakkunnigas uppfattning härutinnan vore icke riktig. En följd av
de olikartade förhållandena för sjöfolket och den i land anställde måste
med nödvändighet medföra, att i en gemensam lag infördes ett stort antal
särbestämmelser för sjöfolket. De representanter för befäl och manskap,
vilka i ärendet tillfrågats av de sakkunniga, syntes också hava förutsatt
detta. Att, såsom de sakkunniga syntes hava ansett, kunna lösa dessa
svårigheter med att på ett fåtal punkter göra undantag för sjöfarten, måste
betraktas såsom märkligt och kunde endast förklaras på så sätt, att de sakkunniga
icke ägnat denna fråga tillräcklig uppmärksamhet.

Vid en jämförelse mellan konventionen örn sjöfolks semester och lagförslaget
skulle man finna, att det senare å ett flertal viktiga punkter vore
väsentligt mera restriktivt än konventionen, något som man ur sjöfartssynpunkt
bestämt måste motsätta sig. Vid införandet av föreskrifter, som medförde
ökade utgifter för rederinäringen, vore det nämligen på grund av sjöfartens
internationella karaktär alltid angeläget, att likartade föreskrifter
komme till stånd i olika länder, så att icke ett land ur konkurrenssynpunkt
komme att bliva sämre ställt än andra länder. Örn nu den av de sakkunniga
föreslagna lagen tillämpades även å sjöfarten, skulle denna princip icke kunna
genomföras vad Sverige anginge, utan den svenska sjöfarten skulle alltid vara
sämre ställd än sjöfarten i länder, som ratificerade konventionen och antoge
en lagstiftning i överensstämmelse därmed. Föreningen tilläte sig därutinnan
i övrigt hänvisa till vad föreningen genom sin verkställande direktör
tidigare varit i tillfälle framhålla för de sakkunniga, vilket refererats å sid.
122 i betänkandet.

Sjöfolkets semester kunde icke bedömas efter samma grunder och på
samma sätt som semester för en i land anställd person. Sjömannens arbete
vore nämligen mera omväxlande. Särskilt manskapet bytte ofta fartyg.
Dessemellan ginge sjömannen längre eller kortare tid ledig i land. När

Kungl. Majus proposition nr 286.

fartyget regelbundet toges ur trafik för klassificering eller för reparation och
underhåll i övrigt, avmönstrades mestadels besättningen. Avmönstringar
till följe uppläggningar på grund av bristande sysselsättning vore även, i
synnerhet vad anginge trampfarten, en vanlig företeelse. Sjömannen hade
sålunda i många fall icke sådan sammanhängande tjänst som en arbetstagare
i land. En sjöman tillhörande manskapet uttoge också mera sällan sin semester
utan föredroge att erhålla s. k. semesterersättning. Att sjömännen
icke uttoge någon semester berodde även därpå, att de i så fall oftast skulle
gå miste örn sin anställning. Därest en sjöman å fartyg, som ginge i trafik
mellan Sverige och England och som exempelvis anlöpte svensk hamn en
gång i månaden, skulle taga semester, skulle sjömannen, som enligt kollektivavtalet
åtnjöte en veckas semester, bliva nödsakad gå arbetsledig omkring
tre veckor, försåvitt han önskade komma ombord igen å det fartyg, från
vilket han avmönstrat. Den avmönstrade nödgades sålunda mången gång
gå arbetslös under avsevärd tid, innan han erhölle någon anställning över
huvud taget. Därest lagbestämmelser örn obligatorisk semester skulle införas
utan möjlighet att kompensera densamma med viss ersättning, skulle
detta sålunda för sjöfolket medföra uppenbara nackdelar.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att hemarbetarna helt borde undantagas
från lagstiftningen, oavsett hur man behandlade annat intermittent
arbete, utav det skälet att det i fråga örn hemarbete ej kunde kontrolleras,
hur många arbetsdagar visst arbete representerade, hur dessa vore fördelade
på olika kalendermånader samt vem som utfört arbetet. Vad sålunda anförts
ägde i viss mån tillämpning jämväl å andra arbetargrupper såsom skogsarbetare,
arbetare inom sockerbetsodlingen m. fl. De sakkunniga förutsatte,
att parterna skulle kunna komma överens om storleken av ett dagsverke.
Utom att detta på grund av varierande arbetsförhållanden särskilt inom
skogsbruket stötte på tekniska svårigheter, införde man härigenom nya anledningar
till tvister mellan parterna.

Ehuru de skäl, som läge till grund för lagstiftningen, eller att staten
borde tillse, att arbetstagarna komme i åtnjutande av en årlig sammanhängande
vila av sådan längd, att deras arbetskrafter i möjligaste mån bevarades
eller återställdes, icke ägde samma giltighet beträffande skogsarbetarna
som i fråga örn andra arbetstagare, har likväl domänstyrelsen
funnit sig icke böra motsätta sig förslagets genomförande. Styrelsen framhåller
emellertid, att skogsarbetarna beträffande arbetsförhållandena i flera
hänseenden intoge en särställning. Med avseende å denna arbetargrupp
holle styrelsen före, att lagen i föreslaget skick skulle komma att förorsaka
en mångfald svårigheter i fråga örn tolkning och tillämpning.

Sveriges skogsägareförbund anser jämväl, att betydande svårigheter skulle
uppstå vid en tillämpning å skogsarbetarna av de föreslagna bestämmelserna
örn beräknandet av semesterns längd och semesterlönens storlek.

Beträffande dessa frågor hänvisar jag till vad som i det följande anföres
i kapitlet om de grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.

De principer, som varit grundläggande för de sakkunnigas förslag, äro
enligt lantbruksslyrelsens mening icke i någon högre grad giltiga för och tilllämpliga
å jordbrukets arbetsförhållanden. Sålunda torde man på
grund av jordbruksarbetets speciella natur icke kunna säga, att behovet av

ISilläng till riksdagens protokoll HISS. 1 sunil. Nr 286. 670 88 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

rekreation vore något mera framträdande för arbetstagare inom jordbruket.
Jordbruksarbetarna hade också mycket små möjligheter att genom semesterresor
av någon nämnvärd varaktighet utnyttja så pass lång semester som
tolv dagar i avsett syfte, d. v. s. för erhållande av rekreation. Lantbruksstyrelsen
ville icke förneka, att det av de sakkunniga åberopade motivet för
semesterlagens utsträckande till jordbruket eller att ett undantag för jordbruksarbetarna
i sin mån skulle medföra ökade svårigheter för jordbruket
att erhålla erforderlig arbetskraft kunde ha en viss giltighet. Dess betydelse
borde dock icke överskattas. Flykten från landet och jorden torde nämligen
vara att söka i även andra omständigheter än jordbruksarbetarnas anställningsvillkor.
Yad anginge enhetligheten i semesterlagstiftningen kunde denna
i och för sig vara bra och även behjärtansvärd, men den finge dock icke
göras till självändamål, som till varje pris skulle genomföras utan hänsyn
till reella behov och därmed förenade konsekvenser.

Det syntes lantbruksstyrelsen, som örn de sakkunniga tagit väl lätt på
frågan, vilka konsekvenser ett genomförande av den föreslagna semesterlagstiftningen
skulle få för jordbruket. Enligt styrelsens förmenande skulle
ett genomförande av detta förslag medföra icke blott mycket betydande
kostnader för jordbruket utan även stora svårigheter för driftens uppehållande.
Stora svårigheter mötte givetvis att få något mera siffermässigt belägg
för kostnaderna, enär några fasta utgångspunkter för en dylik beräkning
icke vore möjlig att erhålla. Sålunda saknades varje hållpunkt att bedöma,
i vilken utsträckning ersättare komme att påkallas för de semesterlediga.

Beträffande kostnadsökningen för jordbruket anför lantbruksstyrelsen följande: Enligt

1932 års jorclbruksräkning vore vid jordbruket varaktigt anställda
cirka 190,000 arbetstagare. Av dessa vore något över 100,000 anställda vid
brukningsdelar med en åkerareal intill 30 hektar. Av det sammanlagda antalet
arbetstagare vore cirka 60,000 av kvinnkön. Då man av dessa siffror
torde kunna draga den slutsatsen, att minst 100,000 av dessa arbetstagare
åtnjöte kost hos husbonden, skulle ersättningen för kost under semester
under antagande tillika, att kosten beräknades till en krona per dag, kunna
uppskattas till minst (100,000 X 12=) 1.2 miljoner kronor. Att märka vore,
att denna kostnad huvudsakligen komme att drabba det mindre och medelstora
jordbruket och att densamma torde få betraktas såsom en minimikostnad,
som under alla förhållanden måste räknas bliva en följd utav
semesterlagstiftningen, därest arbetsgivaren skulle utbetala kostersättning
under semestern.

Enligt det gjorda antagandet skulle ersättare för den semesterlediga arbetskraften
inkallas i full utsträckning. Därest vidare antoges, att sålunda
inkallad tillfällig arbetskraft betingade en dagpenning av i genomsnitt för
både mankön och kvinnkön fyra kronor för dag, skulle sålunda den sammanlagda
kostnaden för semesterersättare vid jordbruket utgöra (190,000 X
4 X 12=) 9.12 miljoner kronor.

Under angivna förutsättningar skulle sålunda kostnaden för jordbruket
vid ett genomförande av den föreslagna semesterlagstiftningen kunna tillhopa
uppskattas till (1,200,000 + 9,120,000=) 10.32 miljoner kronor.

Såsom semestersakkunniga antytt, kunde det emellertid antagas, att någon
nyanställning av tillfällig arbetskraft i den utsträckning, som ovan antagits,

Kungl. Majus proposition nr 286.

icke komme att äga rum. Dels komme nämligen i många fall någon arbetskraft
för detta ändamål icke att finnas tillgänglig, dels torde också särskilt
den mindre jordbrukaren föredraga att själv påtaga sig en dubbel arbetsbörda
i stället för att inkalla extra arbetskraft med därav föranledd avsevärd
kostnad. Möjligen kunde det antagas såsom sannolikt, att extra arbetshjälp
komme att inkallas i ungefär halva antalet fall. Kostnaden för jordbruket
skulle då under denna förutsättning kunna summariskt uppskattas

till I 1,200,000 + ~ =| 5.76 miljoner kronor.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att de anförda siffrorna icke gjorde anspråk
på att vara på något sätt exakta och giva något tillförlitligt resultat
i fråga örn beräkningen av semesterlagstiftningens ekonomiska konsekvenser
för jordbruket. De kunde emellertid måhända vara till någon ledning för
frågans bedömande. Styrelsen anför vidare, att de anförda siffrorna avsåge
kostnaden för hela semestern och att alltså, med hänsyn till att ett antal
fridagar sedan gammalt allmänt åtnjutits av lantbrukets arbetstagare, en
reducering av merkostnaden för semesterlagstiftningens genomförande för
jordbruket uppenbarligen komme att inträda. Styrelsen framhåller emellertid,
att det under alla förhållanden måste förutsättas, att semesterlagstiftningens
utsträckande till jordbruket komme att medföra betydande kostnader
för denna näring. Förslagets genomförande måste därför, anför styrelsen,
just nu te sig betydligt olägligt för jordbruket i betraktande av den
nyligen genomförda lantarbetstidslagen och under senare tid inträdda lönestegringar,
vilka båda omständigheter medfört högst avsevärda kostnadsökningar
för jordbruksdriften. Det vore därför rimligt, att jordbrukarna erhölle
andrum för nödig anpassning.

Olägenheter av lagstiftningen komme att uppstå även i andra avseenden
än de rent ekonomiska. Det vore naturligt, att en mindre jordbrukare, som
i allo vore sin semesterberättigade arbetares arbetskamrat och själv vore
hårt tyngd av arbete och i minst lika hög grad som arbetstagaren i behov
av semesterledighet, skulle finna en dylik lagstiftning, som pålade honom
ökat arbete och kostnader för att bereda arbetstagaren semester, under det
att han själv bleve utan sådan ledighet, vara synnerligen obillig. Det vore
därför utan tvivel att befara, att genomförandet av lagstiftningen skulle
komma att uppväcka missnöje och opposition hos landets stora bondeklass
samt hos denna alstra leda vid yrket.

Lantbruksstyrelsen yttrar, att behov av och allmänna förutsättningar för
en tvingande lagstiftning örn obligatorisk semester icke kunde anses för
jordbrukets vidkommande vara i någon mera avsevärd grad för handen.
Styrelsen ansåge därför, att det borde tagas under allvarligt övervägande,
huruvida verkligen angelägenheten av en enhetlig lagstiftning å förevarande
område för alla löntagare kunde i och för sig motivera denna lagstiftnings
utsträckande till att omfatta jämväl jordbrukets arbetare trots de kännbara
ekonomiska konsekvenser och svårigheter i övrigt, den medförde för näringen.
Enligt styrelsens förmenande vore de speciella förhållandena inom jordbruksnäringen
sådana, att fullgoda skäl kunde anses föreligga för att den -

100

Kungl. Majus proposition nr 286.

samma gåves en undantagsställning i fråga örn semesterlagstiftningen. Styrelsen
ville dock härvidlag icke gå så långt, att styrelsen ifrågasatte, att
arbetstagarna inom jordbruket helt skulle ställas utanför en eventuell semesterlagstiftning
— något som sannolikt skulle visa sig medföra i psykologiskt
hänseende ofördelaktiga verkningar för arbetsförhållandena inom
jordbruket — men styrelsen ville dock föreslå, att antalet semesterdagar i
någon mån begränsades för arbetstagarna inom jordbruket. Ökning med
någon dag utöver de sex ä sju fridagar, som nu i allmänhet torde gälla
enligt hävd eller kollektivavtal, torde möjligen kunna gå för sig, utan att
olägenheterna härav behövde bliva allt för framträdande.

Rihsförsäkrings anstalten ifrågasätter, under åberopande av att jordbruket
icke medtagits i den av internationella arbetsorganisationen godkända semesterkonventionen,
huruvida vissa grupper av jordbrukets arbetare vore i
behov av lika lång semester som industriens anställda.

Länsstyrelsen i Stochholms län anför, att det för åtskilliga arbetsområden
såsom jordbruk och skogsbruk liksom även för så kallat säsongarbete måste
anses vara i hög grad diskutabelt, huruvida behovet av skyddsåtgärder i
och för sig kunde motivera en lagstadgad semester. När de sakkunniga
likväl inbegripit sådana arbetsområden under lagen hade detta, såsom även
i något fall uttryckligen utsagts, skett under intrycket av en medveten
strävan att även i ekonomiskt avseende tillgodose svagt ställda arbetargrupper.
Hur behjärtansvärd en sådan strävan än kunde vara, måste det
dock ihågkommas, att ingrepp på förevarande område, som icke vore motiverat
av skyddshänsyn, bleve ett steg i riktning mot statlig reglering av
arbetsmarknadens löneförhållanden och sålunda komme att främja en även
av de sakkunniga såsom icke önskvärd betecknad utveckling. Med hänsyn
härtill funne länsstyrelsen starka skäl tala för att jordbruk och skogsbruk
liksom även säsongbetonade yrken tills vidare ställdes helt utanför den
föreslagna lagstiftningen. Yad de senare beträffade torde i stort sett så
komma att bliva fallet, om kvalifikationstiden, såsom länsstyrelsen föresloge,
utökades från fyra till sex månader.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att förslaget skulle komma att
medföra avsevärd ökning av jordbrukets omkostnader. Länsstyrelsen anför
härefter följande:

Det viktigaste önskemålet för hela lantarbetarnas befolkningsgrupp vore
att erhålla förbättrade bostäder. Åtgärder i detta syfte kunde icke genomföras
utan medverkan av jordbrukarna själva. Deras läge vore så ömtåligt
för närvarande, att obligatoriska pålagor genom en semesterlagstiftning kunde
göra det svårare för dem att avse medel till örn- och nybyggnad av arbetarbostäderna,
en utgift, som i och för sig i allmänhet knappast vore räntabel.
I jämförelse därmed vore en lagstadgad semesterrätt, som i verkligheten
blott föga kunde utnyttjas till egentlig rekreation, av underordnat värde.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att, alldeles oavsett att rekreationsbehovet
för jordbruksarbetarna icke kunde vara jämförligt med industriarbetarnas
behov därav, det måste anses såsom föga välbetänkt att kort efter en
i två etapper genomförd arbetstidslagstiftning, som i varje fall för det medel -

101

Kungl. Majus proposition nr 286.

stora och större jordbruket vållat stora svårigheter och en icke obetydlig ekonomisk
belastning, komma med ytterligare sociallagstiftning, som verkade i
samma riktning. Det syntes vidare, som örn man icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt frågan i vad mån lantarbetarna med nuvarande löneförmåner
ägde ekonomisk möjlighet att för sig nyttiggöra en utökad semester.
Den omständigheten kunde icke heller vara ägnad att öka den allmänna
trivseln på landsbygden och därmed tjäna detta ofta anförda syfte med en
sociallagstiftning för lantbruket, att arbetsgivarna för att deras arbetare
skulle få en fritid, för vilken de ofta icke hade någon produktiv användning,
skulle själva få påtaga sig en lika mycket drygare arbetsbörda.

Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län åsikt torde de föreslagna bestämmelserna
för jordbruket under nuvarande förhållanden innebära svåröverskådliga
konsekvenser. Då jordbrukarna, särskilt de mindre, redan nu vore i stort
behov av stödjande åtgärder från det allmännas sida, syntes tiden knappast
vara lämplig för införande av en utsträckt semestertid på jordbrukets område.
Innan ett dylikt ingripande skedde, torde åtminstone verkningarna
av den nya lantarbetstidslagen böra avvaktas.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser det vara angeläget, att verkningarna
av lantarbetstidslagen avvaktades, innan ytterligare bördor lades å den viktiga,
länge missgynnade jordbruksnäringen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap erinrar till en början, att arbetstagare
med fast anställning inom jordbruket redan i allmänhet åtnjöte förmånen
av fridagar, motsvarande en vecka. Från jordbrukets sida skulle därför
intet vara att erinra mot att rätt till nämnda antal fridagar bleve lagfäst.
Syftet att bereda en mera omfattande semesterrätt finge ävenledes i och för
sig enligt lantbrukssällskapets åsikt anses behjärtansvärt. Emellertid tedde
sig införandet av en utsträckt semestertid på grund av den nyligen införda
arbetstidsbegränsningen inom jordbruket liksom bristen på arbetskraft samt
inträdda lönestegringar inom jordbruksnäringen just nu betydligt olägligt
för jordbruket. Yäl kunde man önska jordbruksarbetarna även denna förmån,
men det vore dock rimligt, att jordbrukarna erli olle andrum för nödig
anpassning. En tvångsvis genomförd utsträckning av semestertiden nied
därmed förenade kostnader och svårigheter kunde även i sin mån motverka
andra åtgärder till främjande av jordbruksarbetarnas och deras familjers
hälsa och trevnad. Lantbrukssällskapet syftade härvid närmast på bostadsförhållandena,
som i betydande omfattning vore i behov av förbättringar.
Avhjälpandet av brister på detta område torde också mera värdesättas av
arbetarna själva. Under framhållande vidare av de stora svårigheter, som
ett genomförande av förslaget skulle medföra för småbrukarna men även för
brukarna av de medelstora bondgårdarna, vilka själva vore mycket hårt
bundna av arbetet och nu mindre än tidigare hade möjlighet att taga ledighet
för egen del, vilket stöde i samband med den fortgående tendensen att
minska arbetskraften vid lantbruket samt att öka kravet på fritid för arbetarna,
uttalar lantbrukssällskapet som sin åsikt, att vägande skäl talade för
att det beträffande arbetarna vid jordbruket och dess binäringar icke genom

102

Kungl. Majlis proposition nr 286.

tvingande lagbestämmelser genomfördes längre semestertid än sex helgfria
dagar för en tjänstetid av ett år. Därest en semestertid av tolv dagar
bomme att föreskrivas för andra yrkesområden, så torde, framhåller sällskapet
slutligen, även vid jordbruket en utökning av semestertiden efter
hand komma att äga rum, där så kunde ske, varvid emellertid kvarstode
möjligheten till en bättre anpassning inom jordbruket efter olika förhållanden.

Bland hushållningssällskapens förvaltningsutskott äro meningarna mycket
delade i fråga örn det föreliggande förslagets antaglighet och lämplighet för
jordbrukets vidkommande. Ehuru i en del fall någon preciserad ståndpunkt
till förslaget knappast kan utläsas ur de gjorda uttala uden a, synes man dock
vara berättigad anse, att ungefär halva antalet yttranden gå i tillstyrkande
riktning, medan den andra hälften yttranden äro i övervägande grad avstyrkande.
I flera fall, då semesterförslaget tillstyrkes, har detta tillstyrkande
förknippats med villkor, att jordbruket genom statliga stödåtgärder
beredes skälig kompensation för de genom förslagets genomförande ökade
kostnaderna för jordbruksdriften, att semesterförmånen begränsas till endast
fast anställda arbetare eller att kvalifikationstiden avsevärt ökas m. m.
Såsom skäl för avstyrkande har i huvudsak anförts, att behov utav rekreation
icke kunde anses föreligga för jordbrukets arbetare i samma grad som för
industriens, att förslagets genomförande skulle medföra ökade kostnader för
jordbruket i allmänhet samt att särskilt de mindre och även de medelstora
jordbrukarna därigenom skulle tillskyndas stora svårigheter.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller önskvärdheten av att jordbruket
jämte därtill hörande binäringar samt trädgårdsskötseln tills vidare skulle
bliva undantagna från lagens tillämpmingsområde. Förbundet anför att, örn
jordbruket bleve inbegripet i semesterlagen, de rådande svårigheterna att
få arbetskraften att räcka till ovillkorligen komme att ytterligare förvärras.
Det vore därför angeläget, att den anpassningsprocess, som den nya lantarbetstidslagen
nödvändiggjorde, finge slutföras, innan nya lagstiftningsåtgärder
beträffande arbetstiden vidtoges för jordbrukets del.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför följande:

Jordbrukets lönekostnader hade under de båda senaste åren höjts med
betydande belopp. Samtidigt hade övriga driftkostnader betydligt utökats.
De förnödenheter, som jordbrukarna måste köpa, hade på senare år blivit
avsevärt fördyrade. Sålunda hade priset på vissa maskiner, redskap och
material nära nog fördubblats. Med stöd av beräkningar, som gjorts förliden
höst, sammanställda med den senare utvecklingen, ansåge sig föreningen
kunna angiva, att fördyringen sedan år 1935 av samtliga driftskostnader
torde uppgå till mellan 20 och 30 procent. Härigenom och på grund
av de sistlidet år genomförda ändringarna i lantarbetstidslagen, efter vilka
jordbruket ännu ej förmått anpassa sig, hade näringen kommit att pressas
utöver gränsen för sin bärighet. Även en ringa ytterligare ekonomisk belastning
kunde under nuvarande förhållanden bli vådlig. Den föreslagna
semesterlagen komme — om den genomfördes — att innebära en sådan
ytterligare belastning, vilken dessutom ej vore att anse såsom ringa utan
tvärtom mycket stor. Med hänsyn till att jordbruksdriften för sitt bestånd
vore hänvisad till statliga stödåtgärder, torde det för övrigt böra ifrågasättas,
örn det vore med sund socialpolitik förenligt, att staten själv lade ökade

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

103

bördor på näringen. Jordbruket vore för närvarande i behov av en återhämtningsperiod,
under vilken driften kunde omorganiseras oell anpassas
till de nya förhållanden, som lantarbetstidslagen och de avsevärt höjda lönerna
framkallat. Genomförandet av den föreslagna semesterlagen skulle
betyda nya svårigheter, innan den nödvändiga återhämtningen ens hunnit
taga sin början. Örn det trots dessa omständigheter förutsattes, att jordbruksnäringen
skulle åläggas samma skyldigheter i form av semester, till
arbetstagarna som industrien, kunde detta till nöds försvaras, örn det med
fog kunde göras gällande, att jordbrukets arbetstagare hade ett större behov
av semester än eller i varje fall samma behov som arbetstagarna inom
industrien.

För jordbruksarbetarnas vidkommande lage saken emellertid — även örn
man granskade spörsmålet allenast ur synpunkten av deras behov — icke
till så. Förhållandet vore det motsatta. Till och med sakkunnigmajoriteten
anslöte sig till denna mening. Sakkunnigmajoriteten förebringade inga
andra skäl däremot, än att jordbrukets rekrytering av arbetskraft skulle möta
ökade svårigheter, örn semesterlagen ej gjordes tillämplig jämväl på lantarbetarna.
Otvivelaktigt täckte detta uttalande en allvarlig realitet men i
nuvarande prekära läge för jordbruket borde denna — örn den av sakkunnigmajoriteten
vore allvarligt menad och droges ut i sina fulla konsekvenser

— åberopas emot ett genomförande av en semesterlagstiftning som den nu
föreslagna i dess helhet. Åtgärder från statsmakternas sida att minska
spänningen mellan arbetsvillkoren inom jordbruket å ena och andra näringsområden
å andra sidan — detta syfte läge ju bakom de senare årens lagstiftning
på jordbruksnäringens område — måste ju, om de skulle bli effektiva,
förenas med en avvaktande eller i varje fall en måttfull socialpolitik
för arbetsmarknaden i övrigt. Skedde icke så, måste ju jordbruket, det ville
säga jordbrukets företagare, bli över hövan pressade och de sociala framsteg,
man berömde sig av, komma att vinnas på deras bekostnad.

Emellertid behövde omtanken örn jordbrukets arbetskraft icke med nödvändighet
leda till kravet på lagstadgad semester för jordbrukets del. Ty
den jordbrukare, som skulle möta svårigheter att få arbetare till följe en
semesterlag, som ej omfattade lantarbetarna, vore givetvis oförhindrad att

— örn så skulle visa sig erforderligt — överenskomma med sina arbetare
örn 12 dagars semester. Sakkunnigmajoritetens förslag innebure däremot, att
även den jordbrukare, som till äventyrs ej hade några svårigheter att få folk,
skulle nödgas anordna en utökad semester, vilket innebure, att han finge
tillgripa det föreslagna korrektivet mot svårigheter, som för honom tills
vidare saknade aktualitet. Häremot kunde genmälas, att utvecklingen ändock
så småningom skulle göra det nödvändigt för alla jordbrukare att med
sina arbetare överenskomma örn semester av kanske samma längd som inom
industrien. Det vore emellertid just den vägen för frågans lösning som föreningen
ville förorda. Det vore nämligen ur alla synpunkter bättre, om
semesterfrågan finge arbeta sig fram så småningom i praxis genom överenskommelser
och avtal än om den, såsom nu föreslagits, skulle lösas genom
en stel lagstiftning.

Vare sig den planerade semesterlagen gjordes tillämplig eller icke på
jordbruket, komme den dock med ali sannolikhet att väsentligt öka jordbrukets
svårigheter att erhålla och framför allt behålla nödig arbetskraft.
Under sommarhalvåret bleve industrien nödgad anordna en avsevärt utökad
semester för samtliga sina arbetare. Givetvis komme på grund därav att
uppstå stor efterfrågan på ersättare för de semestrande arbetarna. Varifrån
komme dessa ersättare då i första hand att tagas? Frågan vore ej svår att
besvara. Hittillsvarande erfarenheter gåve nämligen med all önskvärd tyd -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

lighet vid handen, att det komme att bli jordbruket, som finge släppa till
en betydande del av den extra arbetskraft, som industrien behövde för semestervikariat.
Och detta komme dessutom att ske under sommarhalvåret,
alltså under den tid, då jordbruksdriften påginge som brådast och då förlusten
av en man kunde betyda risk för en betydande minskning i skördeutbytet.
Det vore möjligt, att denna konsekvens av lagen för jordbrukets
vidkommande kunde bliva den farligaste av alla lagens konsekvenser.

Föreningen anser, att det framlagda förslaget med hänsyn till de åberopade
omständigheterna vore ägnat att ingiva jordbrukarna den allvarligaste oro.

Beträffande en viktig grupp av lantarbetare, nämligen djurskötarna, anser
föreningen, att förslaget gåre otydliga besked örn hur semestern skulle beräknas.
Föreningen anför härom följande:

Enligt riksavtalet för jordbruket erhölle en djurskötare, örn hans dagliga
arbetstid vore 8 timmar 18 minuter, 27 fridagar per år, och örn hans dagliga
arbetstid vöre 9 timmar, 52 fridagar per år. Dessa 27 respektive 52 fridagar
föranledde intet avdrag på lönen för årsavlönade arbetare; timavlönade årsanställda
djurskötare över 18 år erhölle full betalning för 7 dagar. 4 respektive
6 av dessa fridagar skulle för årsanställda djurskötare förläggas i ett
sammanhang.

De sakkunniga syntes ej närmare lia beaktat djurskötarnas förhållanden.
Det talades örn att jordbruket genom ingångna kollektivavtal förbundit sig
att giva sju dagars semester åt arbetarna och att den föreslagna lagen sålunda
medförde en utsträckning av semestertiden från 7 till 12 dagar. Anmärkningen
vöre riktig, såvitt den rörde årsanställda statavlönade utearbetare.
Beträffande djurskötarna förutsatte de sakkunniga möjligheten av att antalet
fridagar genom den föreslagna lagen kunde komma att »i någon mån utökas .
Detta senare uttryck syntes ägnat att förvilla begreppen.

Vid en daglig arbetstid i ladugården av 7 timmar 45 minuter fördelades
lantarbetstidslagens 108 timmar per tvåveckorsperiod på jämnt 14 arbetsdagar.
Någon fridag uppkomme därvid ej så långt året vore. Vid en daglig
arbetstid av 9 timmar föranledde lantarbetstidslagen 52 fridagar per år. Det
vore alldeles givet, att den djurskötare, som arbetade 7 timmar 45 minuter
per dag och alltså ej haft någon fridag, örn den föreslagna semesterlagen
genomfördes, komme att tillerkännas 12 fridagar per år. Men den djurskötare,
som arbetade 9 timmar per dag, hade redan förut 52 fridagar per
år. För honom borde den föreslagna semesterlagen sålunda ej föranleda
någon utökning av fridagarnas antal. Det kunde visserligen genmälas, att
båda de nämnda djurskötarna arbetat samma antal timmar per år och att
de av denna anledning skulle vara berättigade till att på grund av den
föreslagna semesterlagen komma i åtnjutande av samma utökning av fridagarnas
antal. Men denna invändning holle ej streck inför de sakkunnigas
egen inställning, då de hävdat, att den dagliga arbetstidens längd eller
korthet ej finge inverka på semesterdagarnas beräkning och detta t. o. m.
örn arbetstiden ej ens uppginge till en timme per dag.

Föreningen utginge därför från att de i lagförslaget stipulerade semesterdagarna
innefattades i de 27 respektive 52 fridagar per år, som avtalet föreskreve
för djurskötare, därvid dock semesterlönen — örn lagförslaget genomfördes
— finge omregleras.

Det kunde dock vara vanskligt att söka tolka en lag eller ett lagförslag,
särskilt på ett så tidigt stadium som i här förevarande fall. Föreningens
uppfattning vore, som nämnts, att de föreslagna 12 dagarnas semester måste
inräknas i de djurskötarna redan förut tillerkända 27 respektive 52 fridagarna

105

Kungl. Majus proposition nr 286.

per år. Men föreningen kunde icke bortse ifrån att det framlagda förslaget
på denna punkt vore så dunkelt formulerat, att det — ehuru sannolikheten
ej talade därför — dock kunde ifrågasättas, örn sakkunnigmajoriteten ej rent
av avsett, att de föreslagna 12 semesterdagarna helt eller delvis skulle utgå
utöver de 27 respektive 52 fridagarna. Det vore av vikt för frågans bedömande,
att omnämnda punkt i förslaget närmare klarlades.

Föreningen framhåller härefter, att föreningen, örn det skulle befinnas, att
förslaget innebure en ytterligare utökning av djurskötarnas fridagar, finge inlägga
en bestämd gensaga häremot. Hedan nu yppade sig synnerligen stora
svårigheter för jordbrukarna att anordna ledighetsvikariat. Bland icke djurskötare
— vilka ju finge inträda som ersättare — vore stämningen på många
håll rent av upprorisk med anledning av de tätt förekommande ersättartjänstgöringarna
i ladugårdarna. En utökning härav kunde tänkas leda till
högst allvarliga konsekvenser.

Beträffande frågan örn säsongarbetarna principiellt skola inbegripas
under lagstiftningen eller ej anföres i åtskilliga yttranden, att dessa arbetare
till följd av deras årligen återkommande arbetslöshetsperioder icke vore i
behov av semester till rekreation, och att semesterrätten för dem därför
endast komme att bliva ett tillskott å lönen. Härvid vore att märka, att
lönen för säsongarbetarna oftast vore bestämd under hänsynstagande till de
årliga arbetslöshetsperioderna. För den händelse något principiellt undantag
i lagen icke gjordes beträffande säsongarbetarna, yrkas, att kvalifikationstiden
borde bestämmas på sådant sätt, att dessa arbetare likväl de facto komme
att falla utanför lagen. I denna riktning uttala sig följande myndigheter,
nämligen statskontoret, rilcsförsäkrings anstalten samt länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands och Gävleborgs län.

Medicinalstyrelsen, som förordar en kvalifikationstid av sex månader, anför,
att styrelsen vore medveten örn att detta förslag skulle från lagens tillämpning
utesluta de säsongarbetare, som icke sysselsattes hos samma arbetsgivare
under så lång anställningsperiod, som nu sagts. Från de synpunkter,
som styrelsen lade på frågan, förefölle det emellertid tvivelaktigt, huruvida
en semesterrätt för dessa arbetstagare skulle komma att fylla sitt ändamål.
Styrelsen fortsätter härefter:

Varje särskild anställningsperiod skulle berättiga arbetstagaren till semesterlön
för ett så ringa antal semesterdagar, att arbetstagaren för att komma i
åtnjutande av en tillräcklig semesterperiod skulle bliva nödsakad att sammanlägga
semesterlöner från två anställningar. Under den tid, som skulle
åtgå härför, torde de uppburna semesterpenningarna i många fall konsumeras
för andra ändamål och således syftet med desamma gå till spillo.
Uppenbart vore även, att det vore i fråga örn de längre anställningarna, som
särskilt behov av semester med därav föranledd avspänning från ett långvarigt
och ofta enformigt arbete förelåge. Det vore också i fråga örn dessa
anställningar, som största utsikten funnes, att lagen skulle kunna vinna en tilllämpning,
som sammanfölle med dess syfte. Styrelsen hade sig bekant, att
vissa säsongarbetare såsom skogsarbetare och dylika väl kunde behöva det
extra bidrag, som semesterlön, om ock endast för fyra månader, kunde innebära,
men måste dock finna, att sådana arbetares eventuellt alltför ringa av -

106

Kungl. Majus proposition nr 286.

löning borde regleras på annat sätt än genom semesterlön, som dock icke
kunde komma att spela någon stor roll i sådant avseende.

Medicinalstyrelsen framhåller särskilt, att styrelsen tagit ställning till det
föreliggande spörsmålet huvudsakligen under hänsynstagande till arbetstagarens
behov av vila och rekreation.

Många handelskamrar, Sveriges industriförbund samt flera arbetsgivarorganisationer
rikta sig vidare bestämt mot att semesterrätt skall tillerkännas
säsongarbetare.

Sålunda anför Stockholms handelskammare, att den grundläggande principen
för lagstiftningen varit rekreationssynpunkten men att denna princip
emellertid frångåtts genom att kvalifikationstiden utgjorde allenast fyra månader,
varigenom lagen fått en karaktär av lönetillägg. Även örn de sakkunniga som
stöd härför anfört, att säsongarbetarna på grund av längden av den tid de
varit arbetslösa vore i behov av en ekonomisk hjälp, vore det dock att märka,
att frågan örn lönesättningen icke hörde hemma i en lagstiftning örn semester
utan borde såsom hittills regleras genom fria avtal. För att belysa de orimliga
konsekvenserna på denna punkt kunde det vara tillräckligt att omnämna en för
handelskammaren välbekant grupp nämligen handelsresandena. Det vore för
visso mycket litet tilltalande, att i de här avsedda och en mångfald andra liknande
fall skrida till irriterande och sakligt onyttiga löneförhandlingar för
åstadkommande av skäliga regleringar med hänsyn till semesterns intvingande i
anställningsförhållandet. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
erinrar också, att skyddssynpunkten fått träda tillbaka, då det gällde säsongarbetarna,
för vilka det allvarligaste bekymret vore, att de alltför lång tid
av året icke hade arbete. Smålands och Blekinge handelskammare anser, att
från lagens tillämpningsområde borde helt undantagas arbete, som bedreves
intermittent eller säsongmässigt. Handelskammaren i Göteborg förmenar, att
semesterlagstiftningen borde utformas så, att principiellt endast de, som hade
arbete hela året, tillerkändes semesterrätt. Handelskammaren finge bestämt
förorda, att åtminstone verkligt säsongarbete undantoges från en lagstiftning
i ämnet. Västergötlands och norra Hallands handelskammare erinrar, att
man hittills, örn ock med vissa undantag på grund av speciella förhållanden,
i allmänhet uppställt kravet på ett års anställning som villkor för semester
samt att då, enligt de sakkunnigas egen framställning, huvudsyftet med semestern
vore att bevara hälsa och arbetskrafter minimitiden för arbetsanställningen
ej borde sättas alltför kort. Lönens storlek för säsongarbetarna vore
avpassad efter de säregna arbetsförhållandena och oftast bestämd med tanke
på att bereda arbetarna försörjning även under ledighetsperioderna. Handelskammaren
i Karlstad framhåller, att semester för säsongarbetare icke alls
kunde försvaras med hälsoskäl. För dylika arbetare hade kompensation för
uppehållen i arbetet redan kompenserats genom ökade löner. Även handelskammaren
för örebro och Västmanlands län framhåller, att för säsongarbetarna
semesterlagen uteslutande skulle bliva en ren lönelag. Lönerna
inom skogs- och flottningsarbetet komme, erinrar Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, givetvis att i den mån arbetet påginge fyra måna -

107

Kungl. Majus proposition nr 286.

der fördyras, enligt beräkning nied fyra procent. Svårigheterna för att tilllämpa
lagen på timmerkörare och timmerhuggare måste för den i dessa
frågor initierade framstå såsom så avsevärda, att möjligheten för lagens tilllämpning
i praktiken måste ifrågasättas. De sakkunniga hade tydligen icke
tänkt sig in i de svårigheter, som skulle uppstå vid utbetalning av semesterersättning
till körare. Det kunde ju icke förutsättas, att körare skulle erhålla
semesterersättning för hela ackordsbeloppet, d. v. s. även för den arbetsprestation,
som utfördes av hans dragare. Att lämna enhetliga föreskrifter
härom syntes icke vara möjligt, då den ersättning, som borde belöpa å köraren,
avsevärt varierade. Då ju såväl huggare som körare i ganska stor utsträckning
själva kunde disponera sin tid för sina arbeten, vilka i allmänhet utfördes
på ackord, hade de ofta möjlighet att utsträcka arbetet så, att den i
lagen som minimum för semesterersättning angivna tidslängden uppnåddes.
Det vore orimligt, att genom lagstiftning direkt inbjuda till ett dylikt förfarande.
En semesterersättning för säsongarbetarna i skogarna kunde endast
hava till resultat en ökning av arbetsförtjänsten, som direkt komme att återverka
å rotnettot, d. v. s. det ekonomiska utbytet av våra skogar. Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare anför gentemot den föreslagna rätten
till semester efter fyra månaders anställning, att påståendet att en säsongarbetare
-— exempelvis en skogsarbetare eller en stuveriarbetare i övre Norrland
med stadigvarande arbete under högst sju månader av året — skulle
vara i behov av rekreation i allmänhet knappast ägde fog för sig. Örn lagförslagets
bestämmelser tillämpades på sådana fall, innebure de en löneökning
och en sådan borde icke påtvingas genom lag.

Sveriges industriförbund anför, att lagstiftningens eljest starkt understrukna
karaktär av social reform lämnats åt sitt öde, då det gällde säsongarbetarna,
och i stället framstode den endast som en rent lönepolitisk åtgärd.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller även, att man här hade helt
frångått rekreationssyftet. Det funnes icke någon som helst rimlig anledning,
att semesterersättning utöver lönen skulle komma delårsarbetarna till
del, i all synnerhet som dessa ju icke genom lagstiftningen ginge förlustiga
några arbetstillfällen. Deras lön vore ock i allmänhet avvägd med hänsyn
till förekomsten av arbetslöshetsperioder. Ej heller kunde det vara önskvärt,
att dessa arbetarkategorier för semestern förmåddes att utöver den
nödtvungna ledigheten avstå från tillgängliga arbetstillfällen.

Föreningen anför härefter följande:

Att den intermittent sysselsatta arbetskraften i synnerligen stor omfattning
hänförts under lagstiftningen kunde ej förklaras på annat sätt, än att
de sakkunniga utan hänsyn till alla logiska och sakliga skäl på denna punkt
avsett att enligt givna förhållningsorder tillgodose vissa gruppers rent ekonomiska
intressen. Såsom direkt framginge av motiven, hade avsikten varit,
att det stora flertalet hemarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare skulle
komma in under lagen. De sakkunniga tvekade därvid ej att framhålla
sådana renodlade lönesynpunkter, som att t. ex. skogsarbetarna och byggnadsarbetarna
i landsorten väl behövde en liten påökning på sin lön. Nar
man därjämte ansåge sig genom förslaget kunna undanröja brännbara anledningar
till arbetsstrider, ville föreningen framhålla, att dylika extra be -

lös

Kungl. Majus proposition nr 286.

lastningar på företagarna tvärtom måste framtvinga åtgärder från dessas
sida i syfte att på andra vägar vinna lättnad, något som i stället gåve anledning
till ökade motsättningar på arbetsmarknaden oell snarast kunde
bliva en påfrestning på arbetsfreden.

Föreningen avstyrker bestämt, att lagen, örn den komme till stånd, gjordes
tillämplig å sådana arbetargrupper, som i följd av arbetets natur regelmässigt
vore borta från arbetet någon tid av året. Föreningen förbisåge
därvid icke svårigheterna med att utskilja dylika verksamhetsgrenar. Ett
fullständigt undantagande av säsongyrkena från lagen borde grunda sig på
en särskild undersökning. De undantagna områdena kunde angivas i särskild
följ dförfattning.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller likaledes, att säsongarbetarens
lön i allmänhet vore beräknad med hänsyn till att den skulle räcka även
för de perioder av året, då han på grund av arbetsbrist åtnjöte en nödtvungen
vila. Aven örn inkomstsiffrorna, då fråga vore örn en skogsarbetare
eller en ackordsarbetare i jordbruket, vore andra än då det gällde byggnadsarbetarna
i Stockholm, vore det nämnda förhållandet i princip detsamma
för dessa arbetare. Yad en skogsarbetare behövde vore snarare ökade arbetstillfällen
än ökat antal arbetsfria dagar. Att sänka kvalifikationsgränsen
för att bereda säsongarbetaren ökad ledighet vore därför att ställa saken på
huvudet.

Sveriges skogsägare/''Örlund yttrar följande:

Kortaste anställningstid, som berättigade till semester, vore fyra månader.
Därmed komme semesterrätten att sammankopplas även med säsongmässiga
eller rent tillfälliga och lösa arbetsförhållanden av alla slag. Vid dessa spelade
vilo- och rekreationsbehovet i de allra flesta fall ingen roll för arbetstagaren,
enär han under dödsäsongen eller mellan de tillfälliga arbetsanställningarna
hade arbetsfria perioder. Rätten till semesterlön bleve här i
stället, såsom de sakkunniga själva påvisat, ett lagföreskrivet lönetillägg.
Förslagets innebörd vore beträffande säsong- och tillfällighetsarbetarna kort
och gott det, att staten föreskreve cirka fyra procents lönetillägg på alla
avtal, som för sitt genomförande krävde mer än fyra månaders arbete. Det
torde emellertid vid dylika anställningsformer och löneavtal i längden ej
kunna frånkommas, att detta statsföreskrivna lönepålägg toges i betraktande
vid ackordens bestämmande. Därigenom bleve i realiteten semestertillägget
en fiktion. För den helårsanställde bleve semesterrätten alltid en realitet,
ty den skänkte honom en viss årlig ledighet; denna förmån finge sedan hava
vilka återverkningar som helst på lönenivån. För den korttidsanställde betydde
det lagstadgade semesterlönetillägget endast, att viss del av lönen utbrötes
och gåves särskilt namn. De totala löneförmånerna torde i längden alltid
komma att regleras av starkare krafter, nämligen konjunkturläget och de
avtalsslutande parternas organisatoriskt förhandlingsmässiga slagkraft. Vid
sådant förhållande måste man beteckna förslaget örn de tillfälligt anställdas
rätt till semesterersättning i penningar såsom en fint, avsedd att låta förslaget
omspänna alla arbetargrupper samt därigenom bliva ur psykologisk
synpunkt mer tilltalande.

Då emellertid de sakkunnigas förslag i nu avhandlade del komme att
föranleda betydande praktiska tillämpningssvårigheter samt därvid säkerligen
även framkalla stridigheter mellan parterna, ansåge förbundet, att
säsongmässiga och tillfälliga arbetsanställningar icke borde inbegripas under
lagen. Denna komme icke att för berörda arbetare medföra någon reell

109

Kungl. Majus proposition nr 286.

fördel, men väl att föranleda strider. Semesterlagstiftningen borde, i den
mån den över huvud taget funnes böra genomföras, förbehållas de arbetstagargrupper,
som med dess hjälp kunde ernå behövlig vila och rekreation,
d. v. s. de arbetstagare, vilkas arbetsförhållande i samma arbetsgivares tjänst
vore kontinuerligt.

I motsats härtill anför socialstyrelsen att, ehuruväl icke rekreationssynpunkten
utan endast vad de sakkunniga åberopat örn att lagen i sin utformning
vore direkt avhängig av att semesterrätten vore en löneförmån
ägde tillämpning å säsongarbetarna, behjärtansvärda sociala synpunkter likväl
kunde anföras för medtagandet av dessa arbetstagare, vilka väl huvudsakligen
utgjordes av skogsarbetare samt byggnads- och diversearbetare. Det
måste enligt styrelsens uppfattning kännas obilligt för hithörande yrkesgrupper
att ensamma bliva uteslutna från en förmånslagstiftning, som eljest
vore avsedd att omfatta alla slag av arbetstagare. Styrelsen fortsätter härefter
:

Särskilt måste så bliva fallet med skogsarbetarna, vilka ju hörde till våra
i löne- och ekonomiskt avseende sämst ställda arbetstagare. Semester torde
nog också numera så att säga betraktas som ett visst tecken på ernådd
mera människovärdig livsstandard, vadan det jämväl ur denna synpunkt
måste kännas otillfredsställande att ej i sådant hänsende bliva likställd med
andra samhällsgrupper. Och för övrigt, även örn vederbörande arbetare ej
skulle behöva semesterförmånen så mycket för tillgodoseende av arbetsvila,
borde de dock kimna unna sig någon slags förströelse och nöje för den intjänta
semesterlönen, alltså en viss rekreation, ägnad att i någon mån lysa upp
den gråa vardagen.

Byggnadsstyrelsen gör det principiella uttalandet, att styrelsen ansåge en
skäligt avpassad och lämpligt förlagd semester för arbetstagarna inom byggnadsindustrien
vara ur olika synpunkter så välmotiverad, att bestämmelser
därom borde lagfästas. Detta gällde icke allenast de egentliga arbetarna
inom denna industri utan jämväl inom densamma anställd teknisk och förvaltningspersonal.
— Utan tvivel vore arbetet inom byggnadsindustrien för
såväl befälspersonal som arbetare att anse såsom påfrestande. Detta hade
till följd, att byggnadsarbetarna, åtminstone vissa kategorier av dessa, redan
i medelåldern icke längre bleve fullt mäktiga de arbetsprestationer, som med
den högt uppdrivna arbetstakten numera krävdes. En samhällelig vinst vore
uppenbarligen att förlänga dessa arbetares möjligheter att fylla det mått,
som uppställdes för fullgoda arbetare, och sålunda fördröja tiden för deras
avgång från det produktiva arbetet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att vissa svårigheter visserligen
torde komma att uppstå för arbetsgivarna vid semesterrättens tillämpning
inom säsongyrkena, men länsstyrelsen ansåge icke skill föreligga att av
denna anledning utesluta dessa yrkesgrupper vid en blivande lagstiftning.

Samverkande byggnadsfackförbundens centralråd yttrar, att fackförbunden
med skärpa ville framhålla det orimliga i den meningen, att byggnadsarbetaren
på grund av den påtvungna tidvisa arbetslösheten icke skulle vara
i behov av den rekreation smöjlighet, som semestern avsåge. Arbetslösheten
vore ingen rekreation utan både fysiskt och psykiskt dess fullkomliga
motsats. Byggnadsarbetarna önskade intet hellre än att lia leonti -

Ilo

Departe ments chefen.

Kungl. Majus proposition nr 286.

nuerlig arbetstillgång. Det kunde icke medgivas, att bristen härå skulle i
diskussionen om semesterrätten kunna betecknas som en förmån.

En skyddslagstiftning av innebörd att tillförsäkra arbetstagarna viss tids
semester bör enligt sakens natur givas vidast möjliga omfattning. Synnerligen
starka skäl måste anföras, för den händelse undantag från lagens tilllämpning
skall stadgas beträffande visst yrkesområde. De sakkunniga hava
för sin del ansett, att några sådana skäl av tillräcklig bärighet icke kunnat förebringas.
Lagen omfattar därför enligt deras förslag principiellt alla löntagare
med undantag — förutom för familjemedlemmar och dem som avlönas uteslutande
genom andel i vinst — endast för statens och kommunernas
tjänstemän. Något undantag har alltså icke, såsom i lagen örn arbetstidens
begränsning, stadgats för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst
mindre antal arbetstagare anställda. Ett sådant undantag har för övrigt icke
heller påyrkats från något håll. Icke heller hava de sakkunniga ansett, att
något undantag borde föreskrivas för viss grupp arbetstagare av orsak, att
lagen icke skulle vara av samma behov påkallad för dem som för övriga
arbetstagare. I enlighet härmed skulle alltså lagen gälla såväl för arbetare som
för de privatanställda.

Vad beträffar undantaget för statens och kommunernas
tjänstemän, är detta enligt min uppfattning påkallat av praktiska skäl.
Dessa tjänstemän falla i allmänhet under särskilda avlöningsreglementen
eller hava sina anställningsvillkor reglerade genom i särskild ordning utfärdade
bestämmelser. Att detta undantag göres beror på att anställningsförhållandena
för statens och kommunernas tjänstemän äro helt andra än
för övriga löntagare. Vidare hänför sig kvalifikationsperioden för dessa
tjänstemän i allmänhet till löpande kalenderår. Lagen skulle visserligen i ett
par avseenden giva dem bättre förmåner än vad de äga enligt avlöningsreglementena.
Som exempel härå må nämnas, att semester enligt lagen skulle utgå
i ett sammanhang och att rätt skulle föreligga till semesterersättning vid
anställningens upphörande. De bättre förmånerna enligt lagen torde emellertid
mer än väl uppvägas av den i allmänhet längre semestertiden för ifrågavarande
tjänstemän och övriga med anställningen följande fördelar. Undantaget
innebär givetvis icke, att statens och kommunernas tjänstemän icke
skulle fa komma i åtnjutande av semester av den längd, som lagen ger åt övriga
arbetstagare. Härvidlag måste både staten och kommunerna taga de fulla
konsekvenserna av lagstiftningens genomförande. Vad statstjänstemännen beti
äf far, lärer fragan komma att beaktas vid den förestående överarbetningen av
avlöningsreglementena för den icke-ordinarie personalen. Även i fråga örn sådana
grupper av befattningshavare vid trafikverken, som uppmärksammats av
kommunikationsverkens lönenämnd och som icke torde komma att falla under
lagen men likväl icke kunna anses såsom tjänstemän i detta begrepps vedertagna
betydelse, är det givet, att minst motsvarande semesterförmåner skola stadgas,
i den mån anställningen icke kan vara att betrakta såsom bisyssla. Att
även kommunerna, utan att någon laglig skyldighet för dem införes, komma
att i det mycket ringa antal fall, da semesterrätten för deras tjänstemän

lil

Kungl. Martts proposition nr 286.

understiger två veckor, bereda tjänstemännen semester av minst sådan längd
är tydligt med hänsyn till den ytterst välvilliga inställning gentemot lagförslaget,
som genomgående intagits av de kommunala myndigheterna.

De sakkunniga hava förordat, att avgränsningen mellan de befattningshavare
hos staten och kommunerna, som skola falla under lagen, och övriga
befattningshavare, eller alltså i allmänhet tjänstemännen, skall ske i enlighet
med strafflagens bestämmelser örn vem som är underkastad ämbetsmannaansvar.
I vissa yttranden har kritik häremot anförts. Sålunda föreslås,
bland annat, att ifrågavarande föreskrift skall så avfattas, att lagen äger tilllämpning
å sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, för vilka ej
i gällande avlöningsreglementen eller eljest särskilda bestämmelser örn
semester äro meddelade. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid sistnämnda
uttryck icke vara tillräckligt klart. I vart fall torde en avgränsning av
detta slag mellan skilda grupper av befattningshavare komma att visa sig
vara mindre lämplig för kommunernas del. Yäl är det beträffande vissa
grupper av befattningshavare ännu icke fullt klarlagt, huruvida de falla under
strafflagens bestämmelser örn tjänstemannaansvar eller ej, men med ledning
av det stora antalet rättsfall härom torde några nämnvärda svårigheter vid
tillämpningen icke behöva befaras. Jag erinrar även örn att statsmakterna
nyligen accepterat denna form för avgränsning, då det gällt lagstiftningen
örn förhandlingsrätt. Att avgränsningen, då det gäller semesterrätten,
skulle vara av väsentligt större betydelse än inom den sistnämnda
lagstiftningen kan jag icke inse. Som jag nyss anfört, kan man nämligen
utgå från att såväl staten som kommunerna komma att giva samtliga
sina tjänstemän semester av minst den varaktighet, som lagen föreskriver.
Skiljaktighet i fråga örn semesterrätten för de båda grupperna av befattningshavare
torde komma att föreligga i huvudsak endast då fråga är örn semesterersättning
i samband med anställnings upphörande. Något större antal
tvister på denna punkt torde icke vara att emotse.

Med anledning av vad av drätselkammaren i Uppsala anförts angående
semester rätten för reserv- och beredskapsarbetare
torde jag böra något beröra denna fråga. Det lär få anses vara en självklar
sak, att semesterrätt enligt lagen icke tillkommer en reservarbetare, vare sig
det arbete han utför är av statlig, statskommunal eller kommunal karaktär.
Reservarbete är nämligen en hjälpform och icke en form av anställning. Yad
beträffar beredskapsarbetarna, ligger frågan däremot annorlunda till. Dessa
arbetare äro anställda enligt den öppna marknadens vanliga regler. Lagens
föreskrifter måste anses utan vidare tillämpliga för deras del. Den omständigheten,
att beredskapsarbetarna numera hänvisas till arbetet genom
arbetslöshetskommittéerna, är icke av beskaffenhet att medföra någon ändring
i vad jag nu anfört. Denna hänvisning utgör endast en form för tillsättandet
av platserna vid beredskapsarbetet; d. v. s. man uppställer anspråk
på arbetsgivaren, att han vid utförandet av arbetet skall anställa arbetare,
som utpekats på visst sätt. Så snart någon väl blivit placerad vid ett beredskapsarbete,
är han i vanlig ordning att betrakta såsom anställd.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Sveriges redareförening har framställt yrkande örn att särskilt undantag
från lagstiftningen skulle göras för sjöfolket. Som stöd
för detta yrkande Ilar föreningen anfört, att sjöfartsnäringen icke skulle kunna
bära de genom en lagstiftning örn tolv dagars semester uppkommande kostnaderna.
Föreningen har, örn detta yrkande icke vunne bifall, i andra hand hemställt,
att en särlagstiftning skulle antagas för sjöfolket, i syfte att sjömännens
säregna arbets- och anställningsförhållanden måtte kunna vinna beaktande.
Örn vägen med en särlagstiftning valdes, skulle det också enligt föreningens
förmenande vara möjligt att taga hänsyn till konkurrensförhållandena. Lagstiftningen
borde nämligen icke utsträckas längre än vad internationella
arbetsorganisationens konventionsförslag på området innebure och endast
genomföras i den mån konventionsförslaget ratificerades av de större sjöfartsidkande
nationerna. Föreningen har vidare framställt anmärkningar i olika
hänseenden mot sakkunnigförslaget. Den viktigaste av dessa anmärkningar
torde vara den, att det för sjömännen ofta vore olämpligt att taga semester,
enär de måste avmönstra i samband med semesterns början och sedermera
icke kunde påräkna att få påmönstra omedelbart efter semesterns slut.

För sjöfartens vidkommande kunna näppeligen tänkas uppkomma andra
kostnader genom lagstiftningen än rena lönekostnader. Någon brist på
arbetskraft torde icke behöva befaras, varför någon uppläggning av fartyg
under en semesterperiod icke kan tänkas komma att ske, därest så
ej av andra omständigheter är påkallat. Enligt det för sjöfarten gällande
riksavtalet äga sjömännen numera rätt till sju dagars semester. Genom
lagen skulle alltså en ökning för deras vidkommande ske med fem dagar
örn året. Den ekonomiska belastning, som detta medför för redarna,
uppgår icke till två procent å lönekontot. En ökning av kostnaderna
av denna mycket begränsade storleksordning lär icke försätta näringen
i något trångmål. Vad den internationella konkurrensen beträffar, vill
jag i likhet med de sakkunniga erinra örn att redarna i Norge, vilket land
har en väsentligt större sjöfart än Sverige, genom kollektivavtal förbundit sig
att utgiva tolv dagars semester till sjöfolket. Då mot detta påpekande anförts,
att de norska redarna icke betungas med kostersättning under semestern,
nödgas jag konstatera, att denna i rent ekonomiskt avseende måste anses vara
en mindre betydelsefull sak, som icke skäligen kan få bliva avgörande för
frågan, örn sjöfarten skall undantagas vid semesterlagstiftningen eller icke. Jag
vill upprepa, vad jag i detta kapitel inledningsvis anfört därom, att synnerligen
starka skäl måste anföras, innan någon särskild grupp av arbetstagare sättes
i undantagsställning vid genomförandet av en lagstiftning av förevarande art.
Jag vill vidare påpeka, att kommerskollegium icke velat motsätta sig, att sjöfolket
medtages vid semesterlagstiftningen.

Beträffande frågan örn särlagstiftning för sjöfolket kan
jag ansluta mig till vad de sakkunniga härom anfört. Bestämmelserna i
en sådan särlag måste i huvudsak bliva en uppräkning av vad som
stadgas i den allmänna lagen. Erforderliga särbestämmelser för sjöfolket
hava synts mig utan svårighet kunna infogas i den allmänna lagstift -

113

Kungl. Majus proposition nr 286.

ningen. Socialstyrelsen har också numera förklarat, att med den läggning,
sakkunnigförslaget erhållit, någon erinran icke kunde göras mot att sjöfolket
inbegrepes under semesterlagen. Icke heller har kommerskollegium
framställt något yrkande örn särlagstiftning. Jag förordar därför, att sjöfolket
skall inbegripas under den allmänna lagen om semester.

Uppenbart är emellertid, att de säregna arbetsförhållandena för sjöfolket
nödvändiggöra vissa speciella bestämmelser. Yad
Sveriges redareförening anfört örn att det ofta vore olämpligt för sjömännen
att uttaga semester synes böra vinna beaktande. Enligt gällande
kollektivavtal förefinnes också möjlighet att utbyta semester mot semesterersättning.
Jag har därför ansett lämpligt att i denna punkt vidtaga en
ändring i sakkunnigförslaget och öppna möjlighet för alla arbetstagare å
fartyg att välja mellan semester och semesterersättning. Örn en sjöman
önskar erhålla semester, skall redaren alltså vara skyldig att bereda honom
denna förmån i vanlig ordning. I övriga fall skall semesterersättning utgå.
Jag har emellertid ansett lämpligt att i lagen öppna jämväl en tredje utväg.
I de fall, då överenskommelse träffas mellan parterna, skall nämligen semestern
kunna uppskjutas under ett år. Sjömannen erhåller då det påföljande
året fyra veckors semester. Även i vissa andra avseenden har jag ansett,
att hänsyn bör tagas till yrkanden, som framställts av redareföreningen. Jag
återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att hemarbetare, skogsarbetare
och andra arbetstagare, som icke utföra
arbetet under arbetsgivarens omedelbara kontroll,
böra falla under lagen. Något principiellt skäl, varför undantag för dessa
yrkesgrupper skulle göras, har icke förebragts. Jag vill emellertid framhålla,
att jag med tanke på svårigheterna vid tillämpningen av lagens bestämmelser
å vissa av dessa arbetstagargrupper, speciellt betskötarna och skogsarbetarna,
funnit mig böra förorda ändringar i sakkunnigförslaget därutinnan,
att dels kvalifikationsperioden utsträckes från fyra till sex månader, dels
rätten till semester utbytes mot en rätt till enbart semesterlön och dels bestämmelsen
om evalvering av arbetets mängd utbytes mot en föreskrift om
att rätten till semesterlön inträder vid viss intjänad lönesumma, i samband
varmed det stadgandet föreslås, att semesterlönen för de nu avsedda arbetstagarna
skall utgå med fyra procent å det intjänade beloppet. Denna metod
för beräknande av semesterlönen har kommit till användning i kollektivavtalet
för hemarbetarna inom konfektionsindustrien. Några praktiska svårigheter
vid tillämpningen av lagens bestämmelser å berörda arbetstagargrupper
torde med hänsyn till de vidtagna jämkningarna i sakkunnigförslaget icke behöva
befaras. Beträffande dessa frågor hänvisar jag vidare till vad jag i det
följande anför beträffande de grundläggande förutsättningarna för rätt till
semester.

För jordbrukets vidkommande har yrkande om undantag framställts från
riksförbundet landsbygdens folk. Starka betänkligheter mot ett utsträckande av
lagstiftningen till jordbruksarbetarna hava jämväl anförts av lant Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 286. 070 88 8

114

Kungl. Majus proposition nr 2S6.

bruks styrelsen, ehuru därvid något direkt yrkande om undantag icke framställts.
Styrelsen har däremot hemställt, att antalet semesterdagar skulle
minskas för jordbruksarbetarna. Undantag för jordbruksarbetarna har dessutom
påyrkats av svenska lantarbetsgivareföreningen.

Yad beträffar den kostnadsökning, som skulle drabba näringen vid genomförandet
av en semester örn tolv dagar, hava vissa beräkningar gjorts av lantbruksstyrelsen.
Styrelsen anser, att kostnaden för jordbruket för hela semestern
örn tolv dagar skulle kunna uppskattas till 10.3 2 miljoner kronor. Antar
man, att extra arbetshjälp under semestern kommer att av jordbrukarna inkallas
endast i ungefär halva antalet fall, beräknar styrelsen, att kostnaden
för jordbruket, fortfarande för hela semestern, skulle uppgå till 5.76 miljoner
kronor. Då emellertid kollektivavtalet för jordbruksarbetarna tillförsäkrar
dem sju dagars semester och då inom stora delar av landsbygden av ålder
är vanligt, att även icke kollektivavtalsberörda arbetare erhålla en årlig
ledighet av ungefär samma längd, varjämte ledighet för personliga angelägenheters
skötande i stor utsträckning förekommer, är det tydligt, att den
reella kostnadsökningen för jordbruket vid tolv dagars semester kommer att
väsentligen understiga de angivna siffrorna. På grund härav har jag icke
heller ansett mig böra taga hänsyn till yrkandet, att verkningarna av den nya
lantarbetstidslagen först skola avvaktas. För semesterns utsträckande till
jordbruket kunna visserligen icke hälsoskäl framföras med samma styrka som
för industri, handel och samfärdsel. Det skulle emellertid ur samhällets synpunkt
säkerligen visa sig leda till olämpliga konsekvenser, örn jordbruket
undantoges vid en lagstiftning örn semester. Ett dylikt undantag skulle
otvivelaktigt försämra jordbrukets möjligheter att konkurrera örn arbetskraften,
därest löntagargrupperna inom alla andra områden av näringslivet
erhölle semesterrätt.

Vid övervägandet av de synpunkter, som kunna tala för och mot ett inordnande
av jordbruksarbetarna i allmänhet under semesterlagen, har jag efter
samråd med chefen för jordbruksdepartementet ansett, att något undantag
för dessa arbetare icke bör föreskrivas i lagen. Icke heller har jag ansett
mig kunna tillstyrka en föreskrift örn ett färre antal semesterdagar för jordbruksarbetarna.

Yad svenska lantarbetsgivareföreningen anfört örn djurskötarna är
emellertid av beskaffenhet att böra föranleda en särbestämmelse för denna
grupp av arbetstagare. I vissa fall lär det nämligen vid semesterledighet för
dem kunna uppstå avgörande svårigheter att erhålla vikarierande arbetskraft.
Skäl synas dock icke föreligga att helt undantaga dem från lagstiftningens
tillämpningsområde. De torde emellertid, därest de icke kunna utfå ledighet,
skäligen böra erhålla en ekonomisk kompensation därför. Med hänsyn till
det sålunda anförda föreslår jag, att i lagen intages en bestämmelse örn rätt
för arbetsgivaren att, då det gäller en arbetstagare vid jordbruket, som an
vändes uteslutande till djurskötsel, utbyta semestern mot semesterersättning.
Detta innebär alltså en motsatt anordning mot vad jag nyss förordat för sjömännens
vidkommande. Svårigheterna att kunna uttaga semester ligga näm -

115

Kungl. Maj:is proposition nr 286.

ligen vid sjöfarten hos arbetstagaren, varför denne bör äga valfrihet. Yad
lantarbetsgivareföreningen anfört om att semesterdagarna syntes kunna
inräknas i djurskötarnas fridagar enligt kollektivavtalet föranleder mig att
erinra, att det torde vara självfallet, att de fridagar, som direkt framräknas
genom tillämpningen av lantarbetstidslagens bestämmelser, icke kunna anses
såsom semesterdagar, och detta evad arbetstiden ordnas på sådant sätt, att
fridagarnas antal uppgår till 27 eller 52 eller något annat tal, och evad några
av fridagarna enligt avtalet förläggas i en följd och bestämmelse angående
rätt till lön under dessa dagar gives eller ej.

I fråga om säsongarbetarnas rätt till semester hava
mot varandra stridande uppfattningar framkommit. De sakkunnigas majoritet
anser, att det med uppfattningen örn semestern som en rätt, vilken
successivt intjänas genom arbete och anställning under viss tid, är väl förenligt,
att semesterrätt föreligger även för säsongarbetare och andra under
kortare tid anställda arbetstagare. Denna uppfattning delas av socialstyrelsen
och byggnadsstyrelsen. Å andra sidan hava åtskilliga myndigheter och arbetsgivarorganisationer
anfört, att något behov av semester som rekreation icke
förelåge för säsongarbetarna och att en semesterrätt för dem därför uteslu
tande skulle komma att innebära en löneökning. Dessa myndigheter och organisationer
kräva i vart fall en förlängning av kvalifikationsperioden.

Av vad jag redan anfört följer, att jag för min del icke kan medverka till
något principiellt undantag för säsongarbetare och övriga korttidsanställda.
Jag vill emellertid framhålla att, då kvalifikationsperiodens längd av andra
skäl enligt departementsförslaget fastställts till sex månader, detta såsom
en konsekvens kommer att innebära ett tillgodoseende i viss utsträckning av
nu åsyftade önskemål.

Fråsan om kategoriklyvning.

I)e sakkunniga.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag örn
arbetsavtal utgick, såsom framgår av den tidigare lämnade översikten av
kommitténs förslag, vid fastställandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet
fiån en ujipdelning av arbetstagarna i tre grupper allt efter arten av
den befattning, som vederbörande arbetstagare innehade och det arbete han
hade att utföra. Genom denna s. k. kategoriklyvning hänfördes till en första
grupp aibetstagare i ledande ställning och innehavare av sådan befattning, som
krävde särskilda kvalifikationer och högre, genom studier eller erfarenhet
förvärvad utbildning. Till en andra grupp hänfördes arbetstagare, som hade
till uppgift att utföra kontorsarbete samt försäljnings-, förmedlings- eller
annat sådant kommersiellt arbete, ävensom arbetstagare, som hade till uppgift
att utföra arbete, som krävde genom studier förvärvad utbildning. Den
tredje gruppen skulle omfatta övriga arbetstagare eller nied andra ord sådana,
som vore att hänföra till arbetare och med dem jämställda. I fråga örn
semesterns längd föreslog kommittén, att den årliga semestern för de olika

116

Kungl. Majus proposition nr 286.

grupperna av arbetstagare skulle omfatta respektive tre, två och en vecka,
varjämte kommittén för de två första grupperna av arbetstagare föreslog viss
förlängning av semestern från och med elfte anställningsåret.

De sakkunniga avstyrka för sin del bestämt införandet i lagstiftningen av
bestämmelser, som kunna innebära en uppdelning av arbetstagarna i särskilda
grupper med olika förmåner. Till stöd härför anföres i betänkandet
bland annat följande:

Skulle man vid en lagstiftning örn semester utmäta olika förmåner åt olika
arbetstagare och därvid även följa en indelning, som gynnade personer i
ledande ställning eller över huvud dem, som icke tillhörde kroppsarbetarnas led,
finge det en karaktär av undantagslagstiftning för de i samhället bäst ställda
kategorierna, medan kroppsarbetet skulle sättas i en lägre klass. Detta gällde
även de från vissa håll framkomna förslagen att lägga avlöningens storlek
till grund för utmätandet av längden å den årliga semestern. En dylik lagstiftning
skulle enligt de sakkunnigas uppfattning sakna stöd i rättsmedvetandet
i vårt land och i övrigt innebära en nyhet bland våra sociala skyddsbestämmelser.
Resultatet av en sådan lagstiftning komme med säkerhet att
bliva, att de personer, som erhölle de mindre förmånerna, komme att anse
sig vara utsatta för en undantagslagstiftning och känna sig vara orättvist
behandlade. Man kunde förutse ständiga tvister örn den rätta placeringen av
varje yrkesgrupp med hänsyn till de fastställda förmånernas storlek. Det
kunde ej vara lämpligt att genomföra en lagstiftning av sådan karaktär, att
man redan i förväg kunde med bestämdhet förutse, att lagstiftningen komme
att skapa allmänt missnöje.

Vidare anföres i betänkandet, att anledning icke funnes att i en social
skyddslagstiftning taga hänsyn till att vissa grupper av medborgare utan samhällets
hjälp lyckats förvärva sig förmåner av en storleksordning, som överstege
vad ur sociala synpunkter måste sägas vara minimum. Det saknades
skäl att genom lagstiftning skydda sådana medborgare vid deras en gång
uppnådda förmånsställning eller att bereda andra grupper samma gynnade
ställning.

De sakkunniga framhålla emellertid, att behovet av semester otvivelaktigt
vore växlande, beroende på det slags arbete vederbörande hade, samt
anföra härefter följande:

Vissa arbetsuppgifter vore mera pressande, och det måste därför i och
för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än för andra med en
längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana synpunkter skulle det
vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär att införa en gradering
av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Härvidlag vore
det dock omöjligt att gå med på en sådan uppdelning av arbetstagarna, som föreslagits
av kommittén angående privatanställda och som anslöte sig till de för
närvarande utgående semesterförmånerna för skilda grupper av arbetstagare.
Man torde nämligen ingalunda kunna säga, att det intellektuella arbetet
exempelvis inom kontorsyrket i och för sig vore mera pressande än kroppsarbete
och att därför längre semester för denna personalgrupp skulle vara
nödvändig. Det förhölle sig tvärtom så, att åtskilliga former av kroppsarbete
utfördes under sådana förhållanden och vore så betungande, att de därmed
sysselsatta därför borde sättas i en förmånligare ställning än övriga arbetstagare,
därest man skulle genomföra en lagstiftning med semesterrätten graderad
efter behovet av vila. Som exempel å arbetstagare, vilka skulle vara

Kungl. Majus proposition nr 286.

117

i behov av en längre årlig semester än övriga arbetstagare, kunde nämnas
gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare, sjuksköterskor samt i allmänhet
arbetstagare med nattjänstgöring.

De sakkunniga hade diskuterat möjligheten av att låta utföra en vetenskapligt
lagd undersökning av olika yrkesgruppers skilda behov av semester.
Emellertid hade de sakkunniga därvid måst stanna vid den uppfattningen,
att det icke vore möjligt att genom en sådan undersökning vinna resultat,
som kunde läggas till grund för utmätning i lagtext av skilda förmåner i avseende
å semester för olika arbetstagargrupper.

Det av de sakkunniga framlagda lagförslaget innebär i enlighet härmed
en minimilagstiftning med lika förmåner åt alla arbetstagare. Man hade sålunda,
enligt vad de sakkunniga anföra, måst bortse från att somliga yrkesgrupper
kunda hava större behov av semester än vad som komme att tillerkännas
dem genom lagstiftningen. På samma sätt finge man bortse från
att genom lagstiftningen åt någon arbetstagargrupp kunde bestämmas längre
semester än som kanske ur rekreationssynpunkt vore strängt nödvändig för
just denna grupp. Självfallet vore vidare, att man i en lagstiftning måste
bortse från de individuellt skiftande behoven av semester på grund av försämrad
hälsa.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga härefter följande:

En lagstiftning med minimikaraktär och samma förmåner för alla måste
sägas vara den enda lämpliga, då fråga vore örn en social skyddslagstiftning.
Det vore nämligen här fråga örn att göra ett ingrepp i den avtalsfrihet, som
eljest principiellt tillkomme parterna på arbetsmarknaden. Ett sådant ingrepp
borde göras så litet omfattande som vore möjligt för att man ändock
skulle kunna få de synpunkter tillgodosedda, som man velat vinna genom
lagstiftningen. Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits måste
en lagstiftning på detta område utformas på sådant sätt, att man icke därigenom
främjade en utveckling fram mot att staten skulle helt bestämma
anställningsvillkoren på arbetsmarknaden och att alltså den principiella avtalsfriheten
skulle upphöra. Liksom de arbetstagare, vilka vid lagstiftningens
genomförande hade längre semester än den däri föreskrivna, icke komme att
beröras därav, komme det även i fortsättningen att stå öppet för de särskilda
grupperna av arbetstagare att genom förhandlingar med arbetsgivarna förbättra
de genom lagstiftningen tillerkända semesterförmånerna.

De sakkunniga diskutera särskilt frågan örn i lagstiftningen borde
införas en bestämmelse örn att sådan sedvänja i fråga örn semesterrätt,
som innebure bättre förmåner för arbetstagarna än vad
lagen tillerkände dem, skulle gälla framför vad lagen i övrigt
stadgade.

Härvid erinra de sakkunniga örn att arbetsdomstolens ordförande i sitt
yttrande över det av kommittén angående privatanställda framlagda betänkandet
med förslag till lag örn arbetsavtal ansett ett av en reservant förordat
förslag av samma innebörd som nyssnämnda bestämmelse icke vara
genomförbart. Arbetsdomstolens ordförande hade i nämnda yttrande anfört,
att domstolen vid prövning av talan örn längre semester än vad lagen eller
arbetsavtalet föreskreve skulle sakna allt stöd av lagen utan vara hänvisad
att följa praxis inom arbetstagarens yrke. Med hänsyn till risken att fastslå

118

Kungl. Majus proposition nr 286.

praxis skulle domstolen dock oftast bliva nödsakad att gå efter vad den själv
funne skäligt. Detta skulle i själva verket innebära, att man beträffande det
enskilda arbetsavtalet införde ett domstolsförfarande i intressetvister, något
som alla intressenter så starkt motsatte sig på kollektivavtalsområdet.

För egen del anföra de sakkunniga följande:

Ifrågavarande bestämmelse betydde i praktiken två skilda saker. För det
första skulle samhället göra ett ingrepp i den principiella avtalsfriheten på
arbetsmarknaden och bestämma, att en grupp av arbetstagare, som själv
lyckats förvärva bättre materiella förmåner genom arbetsavtalet än vad samhället
tillerkände övriga arbetstagare, skulle för all framtid vara tillerkänd samma
förmåner, oavsett konjunkturernas skiftning med därav följande ekonomiska
möjlighet eller omöjlighet för arbetsgivarna att utgiva dessa bättre förmåner
och vidare oavsett att förmånerna läge över vad som av samhället förklarats
vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagarna i gemen. Ett sådant samhällsingripande
borde få anses vara uteslutet. För det andra skulle den
önskade bestämmelsen innebära, att samhället, örn av en viss grupp arbetstagare
exempelvis 80 procent lyckats förvärva sig bättre förmåner än de i
lagen bestämda, skulle utsträcka dessa bättre förmåner till att gälla jämväl för
de återstående 20 procenten av ifrågavarande grupp arbetstagare. I båda de nu
nämnda avseendena skulle den av representanterna för de privatanställda
önskade lagbestämmelsen innebära en klar kategoriklyvning av arbetstagarna.
Det borde understrykas, att en lagstiftning av den sålunda ifrågasatta karaktären
skulle direkt strida mot den neutralitet i förhållande till parterna på
arbetsmarknaden, som svenska staten traditionellt intoge. Även örn man emellertid
icke skulle vilja acceptera de nu anförda principiella skälen, torde det
dock icke vara möjligt att underlåta att taga hänsyn till de praktiska svårigheter
vid genomförandet av en lagbestämmelse av den ifrågasatta karaktären,
vilka påpekats av arbetsdomstolens ordförande.

De sakkunniga framhålla slutligen, att man vid utmätandet av den semestertid,
som genom lagbestämmelser skulle tillerkännas alla arbetstagare, icke
kunde sträcka sig så långt som ur olika synpunkter skulle kunna vara önskvärt.
För utsträckande av semestertiden utöver den tidrymd, som ur rekreationssynpunkt
kunde anses vara oundgängligen nödvändigt, måste arbetstagarna
lita till sina egna krafter; samhället ville och kunde därvid icke inskrida
till deras hjälp.

I avgiven reservation har herr Rydberg påyrkat, att en undersökning av
behovet av semester för olika grupper av arbetstagare skulle äga rum. Han
har härom anfört, att de sakkunniga, i det att frågan örn olika semesterbehov
för olika arbetstagargrupper helt skjutits åt sidan, icke heller sökt utmäta
skyddet i ett socialt önskvärt förhållande till det avsedda skyddsbehovet.

Herr Rydberg har i likhet med de sakkunnigas majoritet avstyrkt, att en
kategoriklyvning genomföres i lagen. Han har emellertid ansett, att de privatanställdas
behov av en längre semester än den i lagen föreskrivna minimisemestern
borde tillgodoses genom att i lagen intoges en bestämmelse örn
att sådan sedvänja i fråga örn semesterrätt, som innebure bättre förmåner
för arbetstagarna än vad lagen tillerkände dem, skulle gälla framför vad
lagen i övrigt stadgade samt att vid bestämmandet av sedvänjan skulle gälla
vad med hänsyn till anställningens art och varaktighet, arbetstagarens ålder

119

Kungl. Majus proposition nr 286.

och andra sådana omständigheter vore brukligt inom arbetstagarens yrke.
Genom en dylik bestämmelse skulle förhindras, att lagens stadganden om
en miniminivå för semestern skulle kunna tagas till intäkt för en försämring
av nu utgående bättre semesterförmåner.

Yttrandena.

Ingen av de hörda myndigheterna har velat förorda bestämmelser örn
sådan skiljaktig utmätning av semesterförmånerna för olika grupper av arbetstagare,
som innefattades i det av kommittén angående privatanställda i betänkandet
med förslag till lag örn arbetsavtal framlagda förslaget örn k a tego
r i k 1 y v n i n g.

Socialstyrelsen framhåller i fråga örn kategoriklyvningen att, med den
uppläggning som förslaget till semesterlag fått, tillräckligt bärande skäl
icke torde kunna förebringas för differentiering av semesterförmånens
storlek för olika arbetstagargrupper. Medicinalstyrelsen yttrar, att förslaget
örn en enhetlig minimisemester för samtliga arbetstagare enligt styrelsens
mening så till vida innebure en fördel, att därigenom undanröjdes de tilllämpningssvårigheter,
som en kategoriklyvning skulle medföra.

Av de organisationer, som yttrat sig, är det endast föreningen Sveriges
aktiva handelsresande, som direkt påyrkat införandet i lagstiftningen av en
bestämmelse örn kategoriklyvning. Föreningen anför härom, att behovet av
vila och rekreation och därmed av semester vore olika för olika kategorier.
Semesterproblemet kunde icke lösas genom en likriktning. I ett demokratiskt
samhälle måste med nödvändighet vid utmätandet av en anställds förmåner
hänsyn tagas till hans arbetsprestation och hans behov av semester. Vidare
är att märka, att de anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation,
såsom framgår av den redogörelse för organisationernas
yttrande, som i det följande kommer att lämnas, i princip synas ansluta sig till
tanken på en kategoriklyvning, ehuru organisationerna icke för närvarande
velat framställa något yrkande i sådan riktning. I övrigt må nämnas, att
landsorganisationen med tillfredsställelse konstaterar de sakkunnigas bestämda
avvisande av principen örn en kategoriklyvning.

Frågan örn en undersökning borde verkställas till belysande a v
skilda yrkesgruppers växlande behov av semester
har berörts av länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen anför, att en på
skyddsprincipen byggande semesterlagstiftning teoretiskt borde anpassas
efter växlande behov inom olika arbetsområden och olika åldersklasser. De
svårigheter, som mötte mot varje försök att finna hållbara grunder för en
differentiering med hänsyn till behovet, vore emellertid så betydande, att
den av de sakkunniga förordade linjen med enhetlig minimisemester åtminstone
för närvarande måste anses vara den enda framkomliga vägen för
frågans lösande. De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
yrka, såsom framgår av den i det följande lämnade redogörelsen
för deras yttrande, att en undersökning av behovet av semester för
olika yrkesgrupper skall företagas.

120

Kungl. Majds proposition nr 286.

\ ad beträffar frågan om införande i lagstiftningen av en bestämmelse örn
skydd för bättre sedvänja än vad lagen i övrigt stadgar, hava
krav härå framkommit från flera organisationer. Av de hörda myndigheterna
har länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarat sig anse, att en sådan bestämmelse
borde givas i lagen. I samma riktning uttala sig stadsfullmäktige
i Malmö.

Medicinalstyrelsen yttrar, att i lagen syntes böra tydligt angivas, att den
minimisemester, som lagen stadgade, icke skulle giva anledning till minskning
av semestertiden för de arbetstagare, som nu enligt särskild överenskommelse
åtnjöte längre semester.

Socialstyrelsen förklarar sig icke kunna dela den mening, som uttalats i
herr Rydbergs reservation till förmån för införandet i lagstiftningen av bestämmelser,
avsedda att stadfästa bättre sedvänja i fråga örn semesterns längd.
Styrelsen anför härom följande:

Det torde få ankomma på ifrågavarande arbetstagare och deras organisationer
att försvara de förmåner, som de i detta avseende redan vore i besittning
av. Den här ifrågavarande lagstiftningen torde näppeligen kunna sägas
försämra deras möjligheter härtill. Snarare torde det förhållandet, att samhället
genom förevarande lagstiftning förklarat arbetstagarna i gemen vara
berättigade till en relativt omfattande semester, kunna användas såsom ett
icke oväsentligt stöd vid dessa arbetstagares strävanden att bibehålla eller
förbättra deras egna semesterförmåner.

Två av socialstyrelsens ledamöter voro i denna punkt av skiljaktig mening.
Sålunda ansåg generaldirektören Hansson, att i lagen borde stadgas, att
arbetstagare skulle äga rätt att åtnjuta semester under så lång tid, som med
hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbetstagarens
ålder och andra omständigheter vore brukligt inom arbetstagarens
yrke, dock minst under den lagstadgade minimitiden. Till stöd härför anförde
generaldirektören Hansson följande:

Den av de sakkunniga föreslagna minimisemestern av tolv dagar komme
för stora grupper av arbetstagare, vilka hittills icke alls eller endast under
några få dagar årligen åtnjutit semester, att innebära en synnerligen betydelsefull
reform. För andra arbetstagargrupper finge denna nya gren av vår sociallagstiftning
huvudsakligen ett principiellt värde, i det att den även för dem
gåve lagligt hägn åt rätten till semester. Materiellt sett erbjöde de sakkunnigas
förslag dessa arbetstagargrupper praktiskt taget ingenting. Det kunde däremot
befaras, att arbetsgivare toge den lagstadgade minimisemestern som
förevändning att försöka reducera längre gående semesterförmåner. En
sådan eventualitet borde förebyggas. Det torde också få anses vara välmotiverat,
att lagstiftningen på detta område gåve stöd åt den sedvänja i
fråga örn semestertidens längd, som kunde hava utbildats inom olika yrken
och för olika arbetstagargrupper.

T. f. byråchefen Nyström anförde följande:

Man kunde befara att, om två veckors semester fastställdes i lag för alla
arbetstagare, detta komme att av ekonomiska och psykologiska skäl verka
i återhållande riktning, när det gällde att bevara och'' framför allt när det
bleve fråga örn att förbättra semesterförmånerna för grupper av privatanställda
och dylika.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Fog lunnes därför för det av en reservant bland semestersakkunniga framställda
yrkandet, att i lagförslaget borde inskrivas en bestämmelse örn att
nuvarande sedvänja, som vore bättre än lagens bestämmelser, icke finge
försämras. Måhända skulle det vara lämpligt att i anslutning till en reservation
till det år 1935 avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal giva här ifrågavarande
bestämmelse sådan innebörd, att den av lagen föreskrivna minimisemestern
icke borde för någon grupp av arbetstagare föranleda försämring
av de semesterförmåner, som med hänsyn till anställningens art och varaktighet,
anställningsorten, arbetstagarens ålder och andra sådana omständigheter
vore brukliga inom arbetstagarens yrke.

Lie anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
anföra att, då betydande grupper av anställda efter uppnående av vissa anställnings-
eller levnadsår normalt erhölle längre semester än tolv dagar, det
borde ha varit de sakkunniga angeläget att tillse, att även dessa mindre knappt
tillmätta semesterförmåner på ett fullt effektivt sätt skyddades. Ty örn dessa
bättre förmåner kunde bevaras ograverade, ökades förutsättningarna för ett
fortsatt utbyggande av semesterledigheten för de stora arbetstagargrupperna.
På denna punkt syntes alla arbetstagare ha identiska intressen. Från denna
allmänna utgångspunkt såge organisationerna sig nödsakade att bestämt avvisa
den av de sakkunnigas majoritet hävdade uppfattningen, att en lagstiftning
innehållande bestämmelser örn olika långa semestertider för olika grupper
av arbetstagare, antingen dessa utmättes med hänsyn till hittillsvarande
praxis eller till rekreationsbehov, skulle innebära någon slags klasslagstiftning.
Över huvud syntes det orimligt, att en ur vidare sammanhang så relativt
obetydlig förmån som en eller två semesterveckor utöver de obligatoriska
skulle kunna verka klasskiljande. Lika orimligt vore påståendet, att kroppsarbetet
skulle sättas i en lägre klass genom en sådan lagstiftning. Hur
skulle det då kunna förklaras, att en lagstiftning med graderade semesterförmåner
beslutats i en hel rad av europeiska länder? Intill dess motsatsen
bevisats, ansåge sig organisationerna berättigade hävda, att den längre semestern
för de anställda berodde på ett större faktiskt behov av rekreation
hos dessa grupper i jämförelse med övriga arbetstagare.

Organisationerna framhålla ock, att det vore ägnat att väcka förvåning, att
de sakkunniga, då de medvetet avstått från att anknyta semestertidens längd
till sedvänjan, icke funnit anledning verkställa någon utredning av det faktiskt
konstaterbara behov av semester, som kunde föreligga för olika arbetstagargrupper.
De sakkunnigas majoritet hade inskränkt sig till att konstatera,
att en sådan utredning skulle möta betydande svårigheter. På denna punkt
finge organisationerna helt ansluta sig till den uppfattning, som hävdats i
herr Rydbergs reservation. Det rådde ingen tvekan örn att man vid en sådan
undersökning skulle kunna konstatera, att det för exempelvis gruvarbetare
och typografer förelåge ett obestridligt behov av längre semester än för flertalet
andra arbetargrupper. En sådan undersökning skulle säkerligen också
visa, att detta behov vore större för flertalet kontorsanställda än för de
egentliga arbetarna. En fortsatt utredning borde alltså verkställas för klarläggandet
dels av variationerna i det faktiska semesterbehovet mellan olika

Departe ments* chefen.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

arbetstagargrupper, dels ock av möjligheterna att i särskilda bestämmelser fastställa
semestervillkor, som överensstämde med rådande god sedvänja för
skilda grupper av arbetstagare. Denna utredning skulle kunna åsyfta en utbyggnad
av de av de sakkunniga nu föreslagna minimibestämmelserna. Härom
anföra organisationerna följande:

Ehuru de sakkunniga icke ansett sig kunna ingå på en sakprövning av
frågan örn en avvägning av semestervillkoren med hänsyn vare sig till gällande
praxis eller till rekreationsbehov, försäkrade de, att de vore angelägna
om att den föreslagna lagstiftningen icke skulle föranleda, att redan utgående
bättre förmåner i något avseende försämrades. Man kunde då lia väntat, att
de åtminstone skulle ha sökt att genom en generell bestämmelse skydda
gällande sedvänja, där denna vore bättre än lagen. Som bekant byggde det
lagförslag, som framlades av kommittén angående privatanställda, helt på
sedvänjan, vilken skulle gälla, därest de faktiskt utgående semesterförmånerna
vore fördelaktigare för arbetstagarna än de i lagen bestämda minima. Denna
bestämmelse hade dock endast dispositiv karaktär. Ett sådant hänsynstagande
till de anställda hade sakkunnigmajoriteten beklagligt nog icke visat.

Organisationerna anföra vidare, att nödvändigheten av att den föreslagna
lagstiftningen kompletterades med en sedvanebestämmelse på ett tillräckligt
övertygande sätt belysts av herr Rydberg i dennes reservation. Organisationerna
påyrkade också en bestämmelse av den karaktär reservanten föreslagit
och finge framhålla, att de anställda säkerligen skulle uppfatta avslag på denna
framställning som ett uttryck för bristande vilja från statsmakternas sida att
skydda även de anställdas intressen.

Slutligen yttra organisationerna att, då de icke i detta sammanhang velat
framlägga förslag till lagstiftning örn en avvägning av semesterförmånerna
med hänsyn till praxis och behov utan i stället påyrkat fortsatt utredning,
detta bland annat motiverats därmed, att de icke ville motsätta sig ett
omedelbart genomförande av den väsentliga sociala reform, som de sakkunnigas
förslag ändock innebure. Organisationernas särskilda anspråk i dessa
avseenden kunde därför icke anföras som argument för ett uppskjutande av
hela reformen. För att emellertid under tiden, intill dess den påyrkade kompletterande
lagstiftningen antoges, reformen icke skulle bliva till direkt skada
för stora grupper av anställda, vore organisationernas tillstyrkande av lagstiftningen
beroende av huruvida man vore beredd att tillmötesgå kravet på
att i lagen intoges en generell bestämmelse till skydd för sedvänjan.

Svenska lantbrulcstjänstemannaföreningen, svenska bruJcstjämtemannaföreningen
och de kvinnliga kärsammanslutningarnas centralråd hemställa, att i
lagen måtte intagas en bestämmelse, innebärande att nuvarande sedvänja, som
vore bättre än vad lagen stadgade, icke finge försämras. Landsorganisationen
yttrar härom, att landsorganisationen för sin del icke hade något att erinra
mot att, därest så funnes påkallat, i lagen infördes en bestämmelse av ifrågavarande
innebörd.

Genom vad de sakkunniga anfört till belysning av frågan örn kategoriklyvning
och den ställning, som myndigheter och organisationer i de avgivna

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

yttrandena intagit, synes tanken på en lagstiftningsvis genomförd uppdelning
av medborgarna i olika klasser med större och mindre materiella förmåner
allt efter deras ställning i samhället kunna anses avförd från dagordningen.
Jag saknar anledning att uppehålla mig vid detta spörsmål.

Självfallet är, att samma principiella betänkligheter som mot en kategoriklyvning
icke kunna göras gällande, då det är fråga örn att utmäta olika semesterförmåner
för skilda grupper av arbetstagare med hänsyn till konstaterad skill
nåd i behovet av semester. Här anmäla sig i stället sådana praktiska svaiigheter,
att problemet icke kan lösas, nied mindre man under många år i följd
verkställer ingående vetenskapliga undersökningar. Ett uppskov med en
semesterlagstiftning i avvaktan på sådana undersökningar kan icke gärna
ifrågasättas. Det låter sig måhända göra att beträffande en och annan skarpt
avgränsad yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstatera behov a\
längre semester än för andra löntagare. Beträffande det stora fleitalet yikesgrupper
komma däremot för visso meningarna att bryta sig rörande det faktiska
behovet av semester. I vart fall kan jag icke ansluta mig till vad de anställdas
centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation anfört örn att den
enligt praxis utgående längre semestern för kontorsanställda än för arbetarna
skulle betingas av ett större konstaterbart behov av semester för den förstnämnda
gruppen. Orsaken till att kontorsanställda lyckats förvärva sig en
längre semester än arbetarna är naturligtvis att söka dels i lent ekonomiska
omständigheter och dels däri, att med högre lön i allmänhet plägar följa en
förbättring av övriga materiella förmåner i arbetsavtalet. Men även bortsett
från svårigheten att kunna ena de skiljaktiga meningarna i fråga om det verkliga
behovet av semester för olika huvudgrupper av arbetstagare, måste det
rent praktiskt vara omöjligt att på ett rättvist sätt differentiera semestern för
de mångtaliga befattningar, som förekomma i verkligheten. Av dessa skäl kail
jag för min del icke biträda det av de nyssnämnda organisationerna framställda
yrkandet örn verkställandet av en undersökning rörande behovet av semester
för skilda yrkesgrupper.

Om lagen alltså upptager en och samma semestertid för alla arbetstagare,
som lyckas kvalificera sig enligt de givna reglerna, innebär detta emellertid
ingalunda någon nivellering eller likriktning i fråga örn semesterförmånen. Den
verkliga innebörden av lagens bestämmelser är endast, att statsmakterna nu
förklara, att varje arbetstagare bör ha minst två veckors semester, om han
arbetar hela året, och detta oberoende av vederbörandes ställning i samhället.
Den enda framkomliga vägen lid en social skyddslagstiftning av den förevarandes
natur torde vara att giva densamma en dylik minimikaraktär. Det
står uppenbarligen även efter genomförandet av en sådan lagstiftning
fritt för olika grupper av arbetstagare att genom överenskommelse med
motparten förvärva sig bättre förmåner än vad lagen medgiver. Efter
fastställandet av en allmän miniminivå torde det också komma att visa
sig vara möjligt att genom förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare
på ett långt smidigare sätt än som löre tänkbart i en lag till -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

goclose vissa gruppers objektivt påvisbara behov av en ökad semester i förhållande
till den fastställda miniminivån.

Vissa organisationer av tjänstemän hava uttryckt farhågor för att en lagstiftning
av den nu skisserade läggningen skulle medföra risk för en försämring
av för närvarande utgående bättre semesterförmåner än de i lagen fastslagna.
För att effektivt förhindra en sådan försämring kräves, att i lagen
intages en bestämmelse örn skydd för sedvänja, som innefattar bättre förmåner
än vad lagen föreskriver som minimum.

Det är enligt min mening självfallet, att lagstiftningen örn semester ej
bör få tagas till förevändning för ett försämrande av nu utgående semesterförmåner.
Anledning antaga att så skulle komma att ske torde knappast föreligga
annat än i ett fåtal undantagsfall. För att emellertid förebygga alla
risker i detta avseende kan det enligt min mening vara lämpligt, att skydd
föreskrives för sedvänja, som är bättre än vad lagen stadgar. Jag förordar
därför, att en föreskrift örn skydd för bättre sedvänja införes i lagen. De
principiella betänkligheter, som av de sakkunnigas majoritet anförts mot en
sådan bestämmelse, synas mig icke vara av beskaffenhet att böra förhindra
genomförandet av ett utav praktiska skäl motiverat skydd för bättre sedvänja.

Det torde visserligen icke kunna bestridas, att svårigheter kunna uppstå
för domstolarna vid tillämpningen av en bestämmelse av den nu förordade
arten. Jag anser det därför vara lämpligt, att skyddet för bättre sedvänja inskränkes
till att endast avse semesterns längd. Vidare torde vissa föreskrifter
böra givas till ledning för domstolarna vid prövningen i det särskilda fallet
av frågan, örn sedvänja föreligger. De omständigheter, som härvid särskilt
böra beaktas, torde vara anställningens art och varaktighet, anställningsorten
samt arbetstagarens ålder. I övrigt torde det icke vara vare sig lämpligt
eller möjligt att lämna några särskilda anvisningar för domstolarna vid
deras prövning av fråga örn bättre sedvänja. Om bestämmelsen emellertid utformas
på sätt nu förordats, lära de största svårigheterna för den praktiska
tillämpningen vara undanröjda.

Då skyddet för bättre sedvänja inskränkes till att avse endast semesterns
längd, skola lagens kvalifikationsbestämmelser tillämpas i de fall, då med
hänvisning till sedvänja krav framställes örn erhållande av längre semester
än den i lagen såsom minimum föreskrivna. Den enda föreskrift i lagen, som
icke kan tillämpas, är stadgandet om att en semesterdag skall erhållas per
kalendermånad, under vilken visst arbete utförts. En proportionell beräkning
får i stället komma till användning. Örn sålunda för en yrkesgrupp
konstateras en sedvänja örn aderton arbetsdagars semester, får man vid beräknandet
av semesterrätten i det särskilda fallet utgå från att en och en halv
semesterdag skall belöpa per kalendermånad. Örn det tal, som vid denna beräkning
erhålles, blir brutet, bör avrundning ske till närmaste hela tal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

125

De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.
De sakkunniga.

Som allmän förutsättning för att en arbetstagare skall erhålla rätt till
semester plägar gälla, att han oavbrutet varit anställd hos samma arbetsgivare
eller vid samma företag viss tid. Ibland erfordras härutöver, att
arbetstagaren utfört arbete hos arbetsgivaren eller vid företaget viss tid. I
praktiken är skillnaden mellan dessa två system ej så stor. Örn det endast
kräves, att arbetstagaren varit anställd viss tid, brukar arbetsgivaren ofta
äga rätt att å semestern göra avdrag för längre tids frånvaro. Uppställes
jämte kravet på viss anställningstid som villkor, att arbetstagaren utfört
arbete under viss tid, brukar denne ofta få såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna
sig tid, då hail varit frånvarande av särskilda anledningar såsom semester,
sjukdom och dylikt.

De i Sverige hittills framlagda förslagen örn lagstiftning angående semester
hava utgått från skilda system vid uppställandet av kvalifikationsbestämmelserna.
Sålunda föreslog arbetstidskommittén en bestämmelse örn att
arbetsgivare skulle vara skyldig att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpa
följande september bereda semester åt arbetare, som utan avbrott varit
anställd hos arbetsgivaren eller företaget från och nied den 16 september
nästföregående år och som sedan minst en manad användes till arbete, varå
lagen skulle äga tillämpning. De i arbetarskyddslagen år 1931 införda bestämmelserna
angående semester innebära, att arbetare, som utan avsevärt
uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren
eller företaget någon längre tid, bör under den varmare årstiden beredas
semester under angiven tid. Kommittén angående privatanställda upptog i
sitt förslag till lag örn arbetsavtal en bestämmelse örn att arbetstagare skulle
äga rätt till årlig semester, sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning
hos arbetsgivaren.

De av internationella arbetsorganisationen antagna båda förslagen till konventioner
angående semester föreskriva, att semester ärligen skall utgivas till
arbetstagare efter ett års oavbruten tjänst. I den antagna rekommendationen
angående semester uttalas dessutom, att någon skillnad i semesterrätten
icke borde uppkomma, även örn arbetet utförts hos olika arbetsgivare. I
enlighet härmed borde varje regering vidtaga effektiva åtgärder till förhindrande
av att de kostnader, som uppkomme genom tillförsäkrande av semester,
skulle falla uteslutande på elen senaste arbetsgivaren.

De sakkunniga framhålla, att det med en gången tids uppfattning om semestern
som en premie för välförhållande i arbetet vore förklarligt, att en
så lång kvalifikationstid som ett år föreskrivits. Enligt en numera allt vanligare
uppfattning intjänade man emellertid successivt rätten till semester genom anställning
och arbete. Med ett sådant betraktelsesätt vore det icke i och för sig
givet, att man vid utformandet av kvalifikationsbestämmelserna skulle bibehålla
kravet på en så lång tids anställning som ett år. Det gåves numera, utan att

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

man därmed lämnade den principiella ståndpunkten, mera spelrum för vad
som kunde anses vara lämpligt och skäligt, då man skulle fastställa de villkor,
som skulle vara fyllda för att semesterrätt skulle inträda.

Härefter anföra de sakkunniga följande:

Utformningen av den allmänna kvalifikationsbestämmelsen för rätt till
semester bleve därför beroende på vilka grupper av arbetstagare som man
önskade att lagstiftningen skulle bliva till positiv nytta för. Grunden till
att en lagstiftning angående semester nu komme till stånd vore att söka i en
önskan att bereda arbetstagarna erforderlig rekreation. Med denna utgångspunkt
vore det naturligtvis bäst förenligt, att bestämmelserna örn kvalifikationstiden
utformades så, att endast de arbetstagare, som vore sysselsatta
med lönearbete oavbrutet hela året och som därför vore i behov av rekreation,
erhölle rätt till semester. De grupper av arbetstagare, som icke arbetade
under hela året, hade nämligen icke samma behov av vila. Med hänsyn härtill
kunde en kvalifikationsbestämmelse örn ett års anställning anses vara
lämplig. Om lagstiftningen upplades efter en sådan linje, skulle semesterkomma
att tillerkännas dem, som arbetade hela året, men, väl att märka,
blott örn arbetet utfördes hos samma arbetsgivare. Även om man ville vid
lagstiftningens genomförande bortse från de talrika arbetargrupper, som regelbundet
icke innehade arbete oavbrutet under hela året, kunde det emellertid
ej gärna vara vare sig lämpligt eller rättvist att utforma lagbestämmelserna
så, att även de arbetstagare, som arbetade hela året men hos flera arbetsgivare,
skulle falla utanför lagen. De nu senast nämnda arbetargrupperna
hade uppenbarligen samma behov av semester som de arbetstagare, vilka
fortlöpande hade anställning hos samma arbetsgivare. Redan med hänsyn
härtill kunde en så lång kvalifikationsperiod som ett år icke anses vara
lämplig.

Den avgörande omständigheten, när det gällde att bestämma kvalifikationstidens
längd, vore, framhålla de sakkunniga, emellertid följande:

Örn samhället lagstiftningsvägen tillerkände semester av viss längd åt de
arbetstagare, som hade helårsanställning hos samma arbetsgivare, komme
detta, oavsett att grunden till lagstiftningen vore att söka i en rekreationssynpunkt,
att för dessa arbetstagare i praktiken verka som en löneförmån,
ehuru detta icke komme fullt tydligt till synes förrän i samband med att de
lämnade sin anställning. Det vore emellertid ej rimligt, att samhället skulle
tillerkänna de bäst ställda grupperna av arbetstagare en löneförmån, vilken
finge bekostas av arbetsgivarna, men förvägra denna förmån åt övriga mindre
väl ställda grupper av arbetstagare. Ett sådant handlingssätt skulle med
rätta kunna uppväcka allmänt missnöje. Även örn man därigenom avveke
från den principiella grunden för lagstiftningen, måste denna därför ordnas
på sådant sätt, att så stora arbetstagargrupper som möjligt komme i åtnjutande
av den lagstadgade semestern med de förmåner densamma kunde erbjuda.

De sakkunniga hava från svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
sökt inhämta upplysningar till bedömande av i vilken utsträckning
arbetstagarna årligen växla anställning. Beträffande det material, som
av nämnda organisationer ställts till förfogande, tillåter jag mig att hänvisa
till den redogörelse, som å sid. 141—143 lämnats i de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga framhålla att, även örn de från organisationerna erhållna
uppgifterna örn arbetskraftens omflyttning måste anses såsom icke helt tillförlitliga,
då de i allmänhet blott vore uppskattade, däri meddelade siffror

127

Kungl. Majus proposition nr 286.

likväl vore av intresse vid bedömandet av nu föreliggande fråga om huru
den grundläggande bestämmelsen angående rätten till semester borde utformas.
De erhållna uppgifterna bestyrkte nämligen vad som kunnat antagas,
eller att omflyttningen av arbetare vore relativt omfattande inom vissa industrier.
I själva verket bytte tydligen så många arbetare årligen anställning,
att det icke gärna vore möjligt att i förevarande hänseende underlåta att taga
hänsyn därtill. Det måste utan vidare sägas vara klart, att det ej vore
lämpligt med en kvalifikationsbestämmelse örn så lång anställning hos samma
arbetsgivare som under ett helt år för att rätt till semester skulle inträda.
Ett sådant villkor skulle nämligen utestänga ett mycket stort antal arbetare
från erhållandet av de förmåner, som lagen skulle tillerkänna de bäst ställda
arbetarna. Detta kunde icke anses vara skäligt,

I betänkandet lämnas härefter en redogörelse för systemet med
semesterkassor, varigenom alla arbetstagare erhålla proportionellt
sett samma förmåner, oavsett längden av anställningstiden. Beträffande den
närmare utformningen av ett sådant semestersystem och den omfattning, vari
detsamma kommit till användning i utlandet, tillåter jag mig att hänvisa
till betänkandet (sid. 143—145).

De sakkunniga förklara på anförda skäl, att de icke kunde förorda, att den
lagstadgade semestern ordnades genom ett system med semesterkassor, i
vilket fall staten själv måste omhändertaga skötseln av kassorna. Däremot
torde ur det allmännas synpunkt intet vara att erinra mot att parterna pa
arbetsmarknaden genom bestämmelser i kollektivavtal för särskilda yrkesområden
införde systemet med semesterkassor.

De sakkunniga förorda i stället, att man accepterar systemet med
viss tids anställning såsom grundläggande kvalifikation, för att rätt
till semester skall inträda, De framhålla, att man därvidlag icke borde föreskriva
en så sträng kvalifikationsbestämmelse som ett års anställning. En föreskrift
härom skulle nämligen bliva till förman endast för de bäst ställda arbetargrupperna.
Å andra sidan vore det icke möjligt att vid avgörandet av frågan
om kvalifikationstidens längd gå huru långt nedåt som helst. Det kunde
knappast anses vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande,
att en mycket kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren
till erhållande av semester eller i vart fall semesterersättning. Vid en lagstiftning
borde gränsen i stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt
endast inträdde, då det vore fråga om en anställning, som verkligen gjorde
skäl för namnet och som alltså ej blott vore av tillfällig karaktär. Innebörden
härav vore, att man vid en lagstiftning om semester medvetet borde bortse
från de arbetstagare, vilka hade en mycket kort anställningstid. Vid vilken
längd för anställningen gränsen för semesterrättens inträdande borde sättas
vore uppenbarligen en bedömningsfråga. De sakkunniga ville för sin del
förorda en bestämmelse örn att fyra månaders anställning skulle kunna
grundlägga rätt till semester. De sakkunniga hade även övervägt lämpligheten
av att bestämma kvalifikationstiden till sex månader. Härigenom skulle
emellertid stora grupper av arbetare, vilka arbetade hela året men hade

128

Kungl. Majlis proposition nr 286.

anställning inom olika yrken eller hos olika arbetsgivare inom samma yrke,
komma att falla utanför lagstiftningen. Stor hänsyn borde även tagas till
det förhållande, att ett betydande antal arbetare redan nu genom bestämmelser
i kollektivavtal vore tillförsäkrade semester efter en anställningstid
av fyra månader. Den genom socialstyrelsens försorg verkställda utredningen
av kollektivavtalens bestämmelser örn semester utvisade nämligen, att omkring
40,000 arbetare vore berättigade till semester efter en kvalifikationstid
örn högst fyra månader. Bestämmelserna i en lag örn semester torde icke
böra utformas på sådant sätt, att en försämring till följd av lagen komme att
drabba många arbetstagare. Även med hänsyn härtill kunde alltså en kvalifikationstid
örn fyra månader anses vara lämplig. Denna tid torde ej heller
vara för kort ur synpunkten, att det skulle vara fråga örn en verklig arbetsanställning
och ej endast örn ett tillfälligt arbetsuppdrag.

I fråga örn säsongarbetarnas inordnande under lagstiftningen uttala
de sakkunniga följande:

Bland säsongarbetarna funnes exempelvis sådana grupper som skogsarbetare,
vilka under olika delar av året utförde skilda arbetsuppgifter åt flera
arbetsgivare. Dessa arbetare torde mera än de flesta andra vara i behov av
ett ekonomiskt tillskott å lönen, så att de därigenom sattes i stånd att söka
någon tids vila och rekreation. Med hänsyn härtill borde kvalifikationstiden
bestämmas på ett sådant sätt, att exempelvis skogsarbetarna icke de facto folie
utanför lagens tillämplighetsområde. Detta skulle säkerligen bliva fallet,
därest man uppställde krav på en så lång tids anställning som sex. månader.

De sakkunniga betona, att bestämmelsen örn en kvalifikationstid av fyra
månader icke borde tolkas så, att därmed endast skulle avses kalendermånader.
En arbetstagare, som ett år anställdes den 13 januari, hade alltså grundlagt
rätt till semester, eller kanske rättare sagt semesterersättning, därest anställningen
upphörde den 23 maj.

De sakkunniga påpeka i detta sammanhang, att det givetvis icke vore möjligt
för dem att till behandling upptaga frågan i vilka fall ett anställningsförhållande
skulle anses hava upphört eller då så ej vore fallet. Detta
kunde i brist på lagstiftning örn arbetsavtal ofta vara tveksamt, exempelvis
vid permitteringar av olika längd, deltagande i arbetskonflikt, för den händelse
arbetstagaren icke omedelbart efter konfliktens slut finge ånyo börja
arbeta, eller under avtalslös tid i samband med ett kollektivavtals utlöpande.
Så länge i vårt land icke förefunnes en lagstiftning örn arbetsavtal, hade
man härvidlag uteslutande domstolarnas avgöranden i de enskilda fallen att
stödja sig på.

För att emellertid förebygga, att för rättskänslan stötande påföljder i
form av förlust av semesterrätt skulle inträda vid kortare avbrott i arbetsanställningen,
förorda de sakkunniga, att i lagen intages en bestämmelse örn
att avbrott i anställning icke må inverka på rätten till semester, såvida detta
med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.

Då en arbetsanställning enligt i praxis tillämpade regier av åtskilliga orsaker
kan fortlöpa, utan att den anställde utför något arbete för arbetsgivarens

129

Kungl. Majus proposition nr 286.

räkning, torde det vara nödvändigt, att kravet på viss tids anställning
som kvalifikation för semesterrätt kombineras med ett
krav på att arbete utförts under anställningstiden,
för att semester skall anses belöpa å densamma.

De sakkunniga förorda ett system, där rätten till semester grundlägges
genom anställning under viss tid, nämligen fyra månader, medan vid beräkningen
av semesterns längd hänsyn endast skall tagas till de kalendermånader
av anställningstiden, varunder arbetstagaren utfört arbete minst aderton
dagar. Att tiden aderton dagar eller alltså tre veckor valts, beror på att semestern
enligt de sakkunnigas uppfattning endast bör erhållas för månad,
under vilken arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete. Föreskriften
örn kalendermånad är beroende på att man velat undvika att för varje arbetstagare
räkna med en särskild, i och för sig likgiltig datum för anställningens
tillträdande.

Enligt de sakkunnigas mening bör sådan dag, varunder en arbetstagare
utfört arbete ett färre antal timmar än eljest är vanligt, i detta sammanhang
fullt ut räknas som arbetad dag, och detta även om arbetet icke tagit så lång
tid som en timme. En sådan arbetstidsförkortning kommer emellertid med
hänsyn till de föreslagna bestämmelserna örn semesterlönens beräknande, att
inverka på storleken av denna lön för alla arbetstagare, som icke äro avlönade
med tidion för vecka eller längre tid.

Därest en arbetsgivare ej direkt kan övervaka arbetstagaren vid arbetets
utförande, skall enligt förslaget en evalvering av det utförda arbetets mängd
ske till visst antal dagsverken. De sakkunniga framhålla visserligen, att denna
regel kunde medföra svårigheter inom skogsbruket, men de förmena likväl,
att ett försök borde göras med den föreslagna regeln även för skogsbrukets
vidkommande. Först» om svårigheterna skulle visa sig bliva för stora, borde
man för skogsarbetarnas del övergå till annat system. Då nämligen dessa
arbetare i allmänhet icke vore årsanställda, vore det för dem icke fråga örn
erhållandet av semesterdagar utan örn ersättning för intjänad semesterlön.
Denna ersättning kunde bestämmas till en viss procent av lönen, såframt
minst viss lön intjänats. Då den i lagen föreskrivna semestern för årsanställda
vore tolv dagar och detta dagantal utgjorde fyra procent av det
ungefärliga antalet arbetsdagar på året, eller 300, borde den nyss nämnda
procentsatsen av lönen bestämmas till fyra. Ett sådant system vore lätt att
tillämpa. De sakkunniga vore emellertid ej beredda att för närvarande tillstyrka
detsamma, då det alltför mycket bröte mot den föreslagna lagens uppläggning
i övrigt.

De sakkunniga föreslå, att vissa orsaker till bortovaro från arbete skola
privilegieras på sådant sätt, att bortovaron jämställes med arbetad tid, då
det gäller kvalificering för semester. De omständigheter, som sålunda skola
privilegieras, äro åtnjutandet av semester, oförmåga till arbete på grund av
olycksfall i arbete eller sådan yrkessjukdom, som faller under lagen den 14
juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt fullgörandet av repetitionsövning
enligt värnpliktslagen den 30 juni 1930. Däremot hava de sak Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. eto as 9

130

Kungl. Majus proposition nr 286.

kunniga icke ansett sig kunna förorda en privilegiering av den första vämpliktstiden
liksom ej heller av tid för havandeskap samt sådan sjukdom, som
ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas såsom yrkessjukdom.
Beträffande sjukdoms- och havandeskapstid förklara de sakkunniga,
att det icke gärna vore tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle
ålägga arbetsgivarna att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på
sjukdomstid, i vidare mån än arbetsgivarna kunde anses vara skyldiga att
utgiva lön under sjukdomen eller havandeskapstiden.

Att semestertid ej skulle kunna intjänas under permittering till följd av
arbetsbrist eller under annan arbetstidsförkortning, som icke avsåge minskning
av antalet arbetade timmar per dag, eller under arbetskonflikt måste,
anföra de sakkunniga, anses vara självfallet.

Det är parterna obetaget att här liksom eljest överenskomma örn bestämmelser,
som äro fördelaktigare för arbetstagaren.

I fråga örn kvalifikationstidens bestämmande tillämpas
enligt kollektivavtalen i huvudsak två system. Det ena systemet innebär, att
man allenast stadgar viss tids anställning såsom villkor för semesterrätts inträdande.
Enligt det andra systemet föreskrives likaledes viss anställningstid
som kvalifikation för semesterrätten, men detta villkor förbindes med ett krav
på att anställningen skall fortfara viss i avtalet angiven kalenderdag eller hava
varit bestående under viss tid före sådan dag.

De sakkunniga framhålla härom till en början, att det av praktiska skäl
måste anses vara otänkbart att lägga det individuella anställningsåret som
grund för semesterns intjänande. Så snart en arbetstagare varit anställd
under något år, förlorade nämligen anställningsåret fullständigt sin betydelse,
och det förefölle vara konstlat att vilja tillerkänna detsamma någon rättsverkan
i fråga örn beräknandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet.

De sakkunniga anföra vidare följande:

Härefter gällde det att avgöra frågan, om semesterrätten skulle förbindas
med anställning under minst den förut angivna tiden av fyra månader före
en i lagen, eller eventuellt av den enskilde arbetsgivaren för sitt företag bestämd
dag eller örn man skulle förbinda kvalifikationstiden med kalenderåret.
Vad först beträffade systemet med en för varje företag särskilt bestämd kvalifikationsperiod,
syntes detta icke väl lämpa sig för att införas i en lag med
tvingande bestämmelser angående semester, gällande för samtliga arbetstagare.
Enhetliga regler syntes härvidlag vara att föredraga. Vad härefter
anginge systemet med en kvalifikationsperiod örn minst fyra månader närmast
före ett i lag angivet datum, och i så fall den 1 maj, talade onekligen vissa
skäl därför. Man vunne nämligen därigenom den fördelen, att kvalifikationsperioden
så nära som möjligt anslöte sig till den för de flesta arbetstagarna
bestämda semesterperioden. För årsanställda arbetstagare skulle kvalifikationsperioden,
örn detta system accepterades, sträcka sig från och med den 1
maj föregående år till och med den 30 april det år, varunder semestern skulle
uppbäras. Örn det blott varit möjligt att bereda samtliga arbetstagare inom
alla yrken semester under de varmare månaderna, skulle de sakkunniga icke
hava tvekat att förorda, att kvalifikationsperioden bestämdes på nu nämnt sätt,

131

Kungl. Majus proposition nr 286.

även om en sådan kvalifikationsperiod nog för närvarande måste sägas stå
främmande för den allmänna uppfattningen. Det vore emellertid icke tänkbart
att inom alla yrkesområden förlägga semestern till sommarmånaderna. Från
skyldigheten att giva semester under den i lagen bestämda semesterperioden
måste undantag medgivas för arbetsgivarna inom bland annat jordbruket, sjöfarten
och säsongbetonade yrken. En del arbetstagare inom sådana områden
av arbetsmarknaden komme alltså att erhålla sin semester under vintern eller
den tidiga våren. För dem måste det vara uppenbart olämpligt med en kvalifikationsperiod
per den 1 maj.

Under sådana förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att
kalenderåret bestämmes som kvalifikationsperiod för alla arbetstagare. Detta
måste, anföra de sakkunniga, även sägas vara det naturliga i en för samtliga
löntagare gällande lag och torde överensstämma med den allmänna uppfattningen.
De sakkunnigas förslag innebure med hänsyn härtill, att semester skulle
utgå per kalenderår och att antalet semesterdagar skulle bestämmas med hän
syn till varje arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det närmast
föregående kalenderåret. Detta betydde i praktiken, att en arbetstagare,
som anställdes exempelvis den 1 oktober ett år, under påföljande kalenderår
erhölle så lång semester, som belöpte på tiden oktober—december månader.
Under det därpå följande året erhölle han, örn anställningen fortfarande vore
bestående, full semester. En arbetstagare, som icke uppnått samma rätt till
semester som övriga med honom jämställda personer inom företaget, måste
enligt de sakkunnigas mening vara skyldig att finna sig i att bliva permitterad
utan någon ersättning under de återstående semesterdagarna, för den händelse
företaget tillämpade metoden att under semestern helt nedlägga rörelsen.

I fråga örn den inverkan, som arbetsavtalets upplösning
skall ha å semester rätten, bör man enligt de sakkunnigas
uppfattning draga den fulla konsekvensen av den valda utgångspunkten, att
man successivt intjänar semester genom anställning och arbete under viss tid,
och fastslå, att arbetstagaren vid arbetsavtalets upplösning alltid skall hava
full ersättning för intjänad men ännu icke åtnjuten semester. Tidpunkten för
anställningens upphörande och anledningen härtill skall alltså icke kunna öva
inverkan, örn blott den fastställda minimitiden av fyra månader för anställningens
varaktighet uppnåtts. Semesterersättning är med andra ord enligt
sakkunnigförslaget att helt jämställa med upplupen lön.

Från tjänstemannahåll har för de sakkunniga framhållits, att arbetstagare
i samband med arbetsavtalets upphörande borde få åtnjuta den semester, som
han intjänat, och alltså ej behöva åtnöja sig med ersättning för semestern.
De sakkunniga anföra med anledning härav, att det i samband med anställningens
upphörande endast kunde bliva fråga örn en rent formell semester
utan verkligt innehåll. Det måste nämligen för arbetstagaren vara likgiltigt,
om arbetsgivaren uppsade anställningen till upphörande den 31
oktober och denna dag gåve honom kontant ersättning, motsvarande lönen
för tio semesterdagar, eller örn arbetsgivaren uppsade avtalet till den 10 november
och beredde arbetstagaren tio dagars semester från den 1 i samma

132

Kungl. Majus proposition nr 286.

månad. I båda fallen komme det att bero på arbetstagaren själv, om han ville
söka och antaga en ny befattning redan från den 1 november eller örn han
ville vila under de tio dagar, för vilka han av arbetsgivaren erhölle, i det
första fallet semesterersättning och i det andra fallet semesterlön. Den omständigheten,
att det för vissa tjänstemannakategorier kunde vara sedvänja, att
arbetsanställning tillträddes den 1 i en månad, kunde uppenbarligen icke få
föranleda till att man i en för samtliga löntagare gällande lag skulle insätta
en bestämmelse av det från tjänstemannahåll antydda slaget. Skulle en
dylik bestämmelse bliva till någon nytta ens för tjänstemännen, måste densamma
nämligen kombineras med ett förbud för arbetsgivaren att uppsäga ett
arbetsavtal till annat datum än månadsskifte. Orimligheten härav läge i
öppen dag.

De sakkunniga uttala slutligen ett önskemål örn att semesterersättningen
verkligen användes till semester. Detta vore av stor betydelse, örn icke lagen
skulle råka i vanrykte. Det vore härvidlag nödvändigt, att man kunde lita
till en kontroll från arbetarnas fackliga organisationer. Från dessa borde
därför med kraft sägas ifrån till medlemmarna, att det skulle innebära ett
missbruk av de med lagens hjälp erhållna förmånerna, därest semesterersättningen
allenast användes såsom en lönefyllnad och icke till att skaffa arbetstagarna
erforderlig vila.

I sin reservation har herr Larson anfört, att ett års fortlöpande anställning
borde fordras såsom förutsättning för semesterrätts inträde efter nyanställning.
Reservanten har framhållit bland annat att, därest det av tekniska eller
andra skäl ej ansåges vara lämpligt att från lagen helt undantaga arbete, som
bedreves intermittent eller säsongmässigt, det i allt fall torde vara erforderligt
att undvika de otillfredsställande konsekvenser, som eljest måste uppkomma,
genom att väsentligt utöka den anställningstid, som enligt lagen vore
en förutsättning för inträdet av rätt till semester.

Beträffande förslaget att arbetstagaren skall hava varit i arbetet minst
aderton dagar under kalendermånad, för att han för denna månad skall kunna
få tillgodoräkna sig semesterrätt, har reservanten anfört, att detta syntes
kunna leda till orättvisa resultat. En arbetstagare, som på grund utav arbetstidsförkortning
vore frånvarande en vecka varje månad under året, förlorade
enligt denna regel icke någon semesterförmån, medan en annan arbetare, som
på grund av arbetsbrist nödgades vara frånvarande t. ex. två veckor under
en var av tre månader eller sålunda sammanlagt endast hälften så länge som
den förre arbetaren, därigenom ginge förlustig tre semesterdagar. Lämpligare
vore därför att räkna ihop varje hel dag, frånvaron avsåge. Uppginge denna
därvid sammanlagt till fyra arbetsveckor, d. v. s. 24 dagar, borde det leda till
att en semesterdag bortfölle.

I fråga örn kvalifikationstidens förläggning har reservanten förordat en
bestämmelse, enligt vilken semesterledigheten hänfördes till anställnings- och
arbetsförhållandena under en period, som motsvarade — i stället för föregående
kalenderår — tiden 1 maj—30 april. En sådan reglering krävde dock en

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

kompletterande föreskrift örn att, då semestern förlädes före den 1 maj, semesterrätten
skulle så beräknas, som örn anställningen varat fram till angivna
datum.

Herr Rydberg bär föreslagit en kvalifikationsbestämmelse av innehåll, att
rätt till semester skall för arbetstagare under 20 år föreligga, därest han tillträtt
sin anställning hos arbetsgivaren före den 1 februari. Vidare har herr
Rydberg hemställt, att i lagen måtte intagas en bestämmelse örn att arbetstagare,
som slutade sin anställning, skulle äga rätt att i stället för semesterersättning
utbekomma semester under så många dagar, som han intjänat
genom anställningen och det utförda arbetet.

Herr Tamm har ansett en så kort anställningstid som fyra månader knappast
vara sakligt motiverad såsom allmän grund för semesterrättens inträdande,
även örn hänsyn måste tagas till vissa säsongarbetare. Han har härom
anfört följande:

Genom ett förslag i angiven riktning skulle detta komma att omfatta exempelvis
under några vintermånader tillfälligt anställda skogsarbetare i trots av
avsaknaden för deras del av något rekreationsbehov, vilket behov ju med
största visshet skulle komma att tillgodoses under arbetsfri del av året. En
dylik anordning måste ju i viss mån verka förryckande beträffande den egentliga
grunden för införandet av allmän semester och den tanke, som läge till
grund för förslaget i dess helhet. Såge man vidare på arbetstagarna inom
byggnadsindustrien och därmed jämförliga företag, torde dessa arbetstagare
redan nu praktiskt taget över hela landet erhålla en avlöning, som innefattade
och även vore avsedd att innebära en ganska rikligt tilltagen ersättning för
den mer eller mindre frivilliga ledighetsperiod, som i regel plägade förefinnas
inom dessa yrken. Så torde förhållandet även i regel vara för de flesta andra
säsongarbetargrupper. Genom en utsträckning av de föreslagna fyra månaderna
till sex skulle onekligen en icke oväsentligt bättre avvägning ur flera
synpunkter sett kunna ernås, medan samtidigt själva semesteridén komme till
sin rätt på ett mera tillfredsställande sätt. Ej heller syntes någon verkligen
påvisbar orättvisa komma att föreligga genom karantänstidens utsträckande
från fyra till sex månader.

Vidare har herr Tamm förklarat sig anse, att den föreslagna kombinationen
mellan anställningstid och arbetad tid såsom kvalifikation för semesterrätt
kunde komma att föranleda konsekvenser, vilka måste sägas vara olämpliga.
Örn exempelvis en skogsarbetare vore anställd hos samma arbetsgivare under
fyra månader men under denna tid praktiskt taget endast utförde arbete under
en månad, bleve resultatet enligt de föreslagna bestämmelserna, att han tillerkändes
ersättning, motsvarande semesterlön för en dag. I ett sådant fall
kunde man uppenbarligen icke tala om att den förmån, som bereddes honom
genom lagstiftningen, skulle giva någon rekreation i form av semester. Vad
lagen skulle giva i ett sådant fall vore allenast en viss löneökning. Den föreslagna
bestämmelsen om att semesterrätt skulle belöpa å månad, under vilken
arbete utförts minst aderton dagar, borde därför kombineras med en ytterligare
bestämmelse om att semesterrätt enligt lagen dock icke skulle inträda,
förrän arbetstagaren utfört arbete under så lång tid, att minst fyra dagars
semester intjänats. Visserligen hade man icke heller i sådant fall någon säker -

134

Kungl. Majus propositicm nr 286.

het för att arbetstagaren i samband nied arbetsavtalets upphörande använde
den erhållna semesterersättningen till vila. Han erhölle dock i detta fall lön
för så pass många dagar framåt, att han hade ekonomisk möjlighet härtill. Den
förordade bestämmelsen stöde i god överensstämmelse med vad i betänkandet
anfördes örn att det endast vore ledighet under flera på varandra följande
dagar, som kunde sägas ur fysisk och psykisk synpunkt bereda rekreation.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande gör följande allmänna uttalande rörande
kvalifikationsgrunderna:

Onekligen förelåge vissa svårigheter att finna ett lämpligt system för
semesterrätten, särskilt i vad anginge kvalifikationsgrunderna. Detta utvisades
såväl av de talrika tvister, vilka arbetsdomstolen haft att bedöma rörande
tolkningen av kollektivavtalens sinsemellan mycket olika och ofta ytterst invecklade
semesterbestämmelser, som även av det förslag till lag örn arbetsavtal,
vilket den 9 mars 1935 framlades av den s. k. kommittén angående
privatanställda. Det nu föreliggande förslaget byggde på kollektivavtalens
huvudprinciper, men i fråga örn kvalifikationsgrunderna och semesterlönens
beräkning hade de sakkunniga utarbetat ett system, som arbetsdomstolens
ordförande veterligen icke tidigare tillämpats. Detta system innebure emellertid
en fyndig lösning och vore synnerligen klart i sina huvudlinjer. Under
förutsättning att man ville välja en så jämförelsevis långt tillbaka liggande
kvalifikationsperiod som det föregående kalenderåret och att betänklighet
icke mötte mot ett så stort antal semesterdagar som tolv, syntes systemet
alltså med fördel kunna användas. Det torde dock vara förenat med den
olägenheten, att det icke smidigt kunde påbyggas genom avtal. Antalet
semesterdagar torde nämligen svårligen kunna utökas annat än med multiplar
av tolv.

Arbetsdomstolens ordförande föreslår härefter viss omredigering av bestämmelserna
i 2 och 3 §§ samt yttrar vidare:

En omständighet, som kunde vara ägnad att verka förbryllande, vore, att
kvalifikationsperioden utgjorde föregående kalenderår, medan däremot den
anställningstid, som berättigade till semester, kunde sträcka sig över båda
åren. Örn exempelvis en arbetstagare blivit anställd den 1 december det ena
året, bleve han semesterberättigad med mars månads utgång påföljande år, men
semestern detta år omfattade endast en dag avseende kvalifikationsmånaden
december. Det skulle möjligen vara till fördel, örn denna skillnad komme till
uttryck i lagtexten. Det skulle emellertid villigt medgivas, att saken icke
kunde fullt tydligt uttryckas utan besvärande långrandighet.

Socialstyrelsen biträder de sakkunnigas yttrande örn att lagstiftningen
måste ordnas på sådant sätt, att så stora arbetstagargrupper som möjligt
komme i åtnjutande av den lagstadgade semestern. Styrelsen finner de av de
sakkunniga föreslagna förutsättningarna för rätt till semester vara väl avvvägda
och ägnade att förverkliga det nyss angivna syftet. Styrelsen anför vidare,
att arbetstagargrupper, som nödgades räkna med mera utpräglad säsongarbetslöshet,
enligt det föreliggande förslaget icke komme i åtnjutande av lagstadgad
semester, enär de ofta icke finge tvärstanna hos samma arbetsgivare under
den minimitid, som erfordrades för att rätt till semester skulle uppkomma.
Detta vore fallet särskilt beträffande åtskilliga av byggnadsindustriens arbetare.
Styrelsen, som beklagade, att så bleve förhållandet, funne emellertid, i

Kungl. Majus proposition nr 286.

135

likhet med de sakkunniga, att svårigheterna vid denna detaljs ordnande
icke ginge att övervinna utan att alltför betungande anordningar infördes.
Betydande grupper av de arbetstagare, varom här vore fråga, torde
dock hava så stark ställning på arbetsmarknaden, att de kollektivavtalsvägen
kunde tillförsäkra sig semester med tillhjälp bland annat av semesterkassor
eller liknande hjälpmedel utan lagstiftningens stöd.

I övrigt hava samtliga myndigheter och organisationer, som yttrat sig angående
frågan örn kvalifikationstidens längd — med undantag dock för samverkande
byggnadsfackförbundens centralråd — ur skilda synpunkter yrkat på
en förlängning av denna tid.

Sålunda yttrar kommerskollegium, att det knappast syntes vara fallet, att
semester i allmänhet ur ren hälsosynpunkt skulle vara erforderlig redan efter
fyra månaders anställning, ehuru givetvis speciella förhållanden härvidlag
kunde spela en roll. Den av de sakkunniga förebragta utredningen visade, att
kvalifikationstidens längd inom olika yrken vore ganska växlande, men gåve
knappast tillräckliga skäl för att en så kort period som fyra månader borde
lagfästas för alla kategorier av arbetare. Kollegium funne för sin del starka
skäl tala för en förlängning av den föreslagna kvalifikationstiden. Härigenom
skulle ytterligare vissa grupper säsongarbetare undantagas från semesterlagens
bestämmelser. Det torde emellertid vara klart, att vid säsongarbete
rekreationsbehovet näppeligen kunde vara betydande. Hälsovårdssynpunkterna
bleve givetvis allt mindre relevanta, ju kortare kvalifikationstiden tilltoges.
Ett objektivt bedömande, varest gränsen borde dragas mellan säsongarbete
med olika perioder, vore knappast möjligt, vadan en skälighetsprövning
alltid måste i sista hand bliva avgörande. Med hänsyn till den ställning
till förevarande fråga, som statsmakterna ännu för ett fåtal år sedan tagit,
när det gällt statens egna tjänstemän, funne kollegium, att starkare sakliga
skäl än de av de sakkunniga anförda borde förefinnas, innan kvalifikationstiden
nedsattes till avsevärt kortare period än ett år.

Medicinalstyrelsen anser att, då semestern icke borde understiga en vecka
eller således sex arbetsdagar, rätt till semester icke borde inträda förrän efter
sex månaders anställning.

Statskontoret framhåller, att den mellan sakkunnigförslaget och gällande
bestämmelser för befattningshavare i statens tjänst föreliggande olikheten, att
rätt till semester enligt förslaget skulle inträda redan efter fyra månaders anställning,
medan för icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst krävdes
minst ett års tjänstgöring, icke vore rimlig. Enligt statskontorets mening
borde överensstämmelse i fråga örn berörda villkor för semesterrätten så vitt
möjligt åvägabringas mellan semesterbestämmelserna i avlöningsreglementena
och föreskrifterna i semesterlagen. Bland annat för att undvika, att
semesterrätt skulle tillkomma säsongarbetare, förmenar statskontoret, att
kvalifikationsbestämmelserna borde ändras.

Lantbruksstyrelsen anför, att en så kort kvalifikationstid som fyra månader
saknade varje spår av stöd i den allmänna uppfattningen eller, som man möjligen
kunde säga, i det sociala rättsmedvetandet. Den komme att inbjuda
till kringgående av lagen och motverka mera stabila arbetsförhållanden.

136 Kungl. Majus proposition nr 286.

Telegrafstyrelsen ställer sig tveksam till förevarande bestämmelse samt
anför:

På grund av telegraf- och telefonarbetenas natur måste för varje år anställas
ett betydande antal tillfälliga arbetare. Enligt lagens bestämmelser komme
dessa icke att erhålla semester utan i stället semesterersättning vid arbetets
slut. För dessa arbetare innebure lagen alltså enbart en förhöjning av avtalade
löner med cirka fyra procent. Eftersom lagens syfte i främsta rummet borde
vara att genom skälig semesterledighet bereda behövlig rekreation åt för längre
tid sysselsatta arbetstagare, men de arbetare, som haft anställning endast
under fyra månader, knappast på samma sätt som andra kunde anses vara i
behov av sådan rekreation, ville det förefalla telegrafstyrelsen, som om den
föreslagna »karenstiden» av fyra månader utan större olägenhet skulle kunna
höjas. Även i kostnadshänseende spelade denna karenstid en betydande roll,
enär exempelvis en höjning från fyra till sex månader skulle för telegrafverket
innebära en besparing av 50,000 kronor för år i kostnaderna för lagens genomförande.

Vattenfallsstyrelsen anser det böra undvikas, att semesterförmån tillerkändes
sådana säsongmässigt eller eljest helt tillfälligt anställda arbetare,
vilkas behov av rekreation kunde anses vara tillgodosett genom de för dem i
allt fall existerande arbetsfria perioderna. Styrelsen anför vidare följande:

Ur denna synpunkt vore de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
ej tillfredsställande. Såsom förutsättning för rätt till semester vore en anställningstid
av fyra månader alltför kort för eliminerande av sådana tillfälligt
anställda arbetare, som skäligen ej borde tillerkännas semester. Bestämmandet
av semesterrättens omfattning med hänsyn till arbetstagarens anställningsoch
arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår skulle även i
stor utsträckning medföra utbetalande av semesterlön utan samband med ledighet.
Semesterrättens hänförande till arbetets omfattning under varje särskild
kalendermånad för sig skulle, såsom vissa reservanter påpekat, kunna leda till
orättvisor mellan arbetstagarna inbördes och andra olämpliga konsekvenser.
Den föreslagna graderingen av semesterns längd efter utgjord arbetstid innebure
för övrigt alltför besvärliga komplikationer i praktiken.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening borde såsom förutsättning för rätt till
semester gälla, att arbetstagaren varit i arbete hos en och samma arbetsgivare
under minst åtta månader av de senast förflutna tolv månaderna, och
under följande kalenderår borde semester icke utan arbetsgivarens medgivande
få uttagas, förrän arbetstagaren varit i arbete under minst sex månader efter
semesterledighetens slut föregående år. Härvid borde i arbetstiden jämväl
inberäknas vissa ledigheter i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Härigenom skulle visserligen icke tillgodoses sådana arbetstagare, som väl
hade praktiskt taget kontinuerligt arbete, men som bytte arbetsgivare så ofta,
att de icke uppfyllde de av styrelsen föreslagna villkoren för rätt till semester.
Men det torde för de flesta vara utan vidare fullt naturligt, att arbetare med
en sådan orolig inställning icke finge åtnjuta den förmån, som läge i rätt till
semester.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att de av de sakkunniga anförda
skälen för en kvalifikationstid av allenast fyra månader icke syntes tillräckligt
vägande, särskilt som möjligheten för parterna å arbetsmarknaden att överenskomma
örn införande av semesterkassor alltjämt komme att hållas öppen.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att semesterfrågan inom byggnadsindustrien,
till åtskillnad från samma fråga inom andra industriarbetsområden, i viss

137

Kungl. Majus proposition nr 286.

mån vore särstående med hänsyn till att byggnadsindustrien vore en utpräglad
säsongindustri. Behovet av särskild semesterledighet framstode måhända
icke lika starkt inom byggnadsindustrien som beträffande industrier,
inom vilka arbetet påginge mera jämnt året om. Under åberopande bland annat
av bestämmelserna i kollektivavtalet för rörledningsarbetare uttalar byggnadsstyrelsen,
att den föreslagna minimianställningen örn fyra månader för
rätt till semesterersättning syntes vara för kort för byggnadsindustriens vidkommande.
Styrelsen ville föreslå, att minimitiden höjdes till sex månader,
vilken gräns även syntes vara satt för flertalet av de arbetstagare, vars semesterförmåner
reglerades genom frivilligt ingångna avtal.

Överståthållarämbetet finner likaledes, att en anställningstid av allenast
fyra månader vore för kort för att berättiga till lagfäst semester. Ämbetet
förordar, att en längre anställningstid borde bestämmas åtminstone till en
början, vilken tid, därest erfarenheten funnes tala därför, sedermera i samband
med en revision av lagen kunde inskränkas.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att principen örn att semester vore
en förmån, som intjänades successivt genom anställning och arbete under
viss tid, av praktiska skäl torde böra godtagas. Härav följde dock icke, att
semester eller semesterersättning borde utgå även i sådana fall, där anställningen
varit av kort varaktighet och rekreationsbehov sålunda i allmänhet
icke vore för handen. Bestämdes kvalifikationstiden för kort, innebure detta ett
åsidosättande av skyddssynpunkten, och lagstiftningens reella innebörd bleve i
många fall endast ett icke önskvärt ingripande i avlöningsförhållandena. Då
behov av rekreation i form av semester väl i allmänhet icke kunde anses vara
för handen förr än tidigast efter sex månaders anställning, borde enligt länsstyrelsens
mening kvalifikationstiden bestämmas till sex månader.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser, att från lagens tillämpningsområde
borde undantagas säsongarbetarna, framhåller, att en bestämmelse
örn fyra månaders kvalifikationstid skulle medföra ökade omkostnader särskilt
för det mindre jordbruket i länet, där lejd arbetskraft ofta anlitades
endast för kortare tider. För åtnjutande av lagstadgad semester syntes därför
böra fordras anställning under längre tid. Länsstyrelsen i Gotlands län
yttrar att, då syftet med semestern vore beredande av vila och rekreation,
rent tillfälliga arbetsanställningar icke syntes böra inbegripas under lagen.
Med hänsyn härtill borde minimianställningstiden för rätt till semester höjas
från föreslagna fyra till åtminstone sex månader. Liknande synpunkter fram
föras av länsstyrelsen i Malmöhus län, som emellertid yttrar, att anställningstiden
skäligen kunde bestämmas till ett år och att den i vart fall icke borde vara
kortare än sex månader. En kvalifikationstid av sex månader förordas vidare
av länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen yttrar härom, att det knappast
kunde begäras, att ett företag skulle bestå semester åt arbetare, som tillfälligt
intagits för kortare tid än sex månader. I en undantagsställning stöde
härvidlag de normalt ambulerande arbetarna inom vissa fack. Lagförslaget
toge ej hänsyn till dessa arbetares särskilda förhållanden, som påkallade
särskilda regler för semesterrättens beräknande. Någon form borde finnas

138

Kungl. Majus proposition nr 286.

härför, då, för så vitt rekreationssynpunkten skulle ligga till grund för semestern,
sådana arbetare ej borde vara sämre ställda än andra på den grund
att de utförde arbete hos flera arbetsgivare. Länsstyrelsen i Västmanlands
län uttalar endast, att den föreslagna kvalifikationstiden syntes vara för kort,
medan länsstyrelsen i Västernorrlands län för sin del förordar en tid av sex
månader. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke lagen
för skogsarbetarna komme att bliva endast en lag på papperet utan praktisk
betydelse. En utökning av kvalifikationstiden till minst åtta månader skulle
ställa denna grupp utanför lagens omfattning, och länsstyrelsen påyrkar en
sådan uppmjukning av bestämmelserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anför, att det ingalunda torde överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen,
att en anställningstid av fyra månader skulle berättiga till semester.
Behov av vila och rekreation, som utgjorde förutsättningen för semester,
borde icke i normala fall inträda efter så kort tids anställning. Även örn den
allmänna uppfattningen vore, att semestern intjänades successivt, måste dock
huvudsyftet med semestern fasthållas. Den naturliga kvalifikationsperioden
borde enligt länsstyrelsens förmenande vara ett år. Att säsongarbetare härigenom
bleve utestängda innebure ingen orättvisa. Den löneförhöjning, som
för sådana kategorier av arbetstagare vore semesterbestämmelsernas enda
innebörd, borde avgöras i samma ordning som andra lönefrågor.

Av landstingens förvaltningsutskott anser Södermanlands läns, att kvalifikationstiden
borde bestämmas till åtminstone sex månader. Älvsborgs läns
landstings förvaltningsutskott förordar likaledes en kvalifikationstid av sex
månader. Som skäl härför åberopar förvaltningsutskottet, att en provtjänstgörande
å sjukhusen redan efter fyra månader eljest skulle kunna påfordra
semesterersättning, även örn han skulle visa sig icke lämpligen böra bibehållas
i tjänsten. Tveksamhet i nu förevarande avseende anmäles av Skaraborgs
läns landstings förvaltningsutskott.

Sveriges industriförbund betecknar bestämmelserna örn fyra månaders
kvalifikationstid såsom otillfredsställande samt framhåller, att denna tid utgjorde
en skarp nedskärning av den tid av ett år, som eljest torde vara regel
i kollektivavtalen.

Svenska arbetsgivareföreningen anför att, för den händelse det ej skulle
anses lämpligt att undantaga vissa yrkesområden, där arbetarna icke vore
sysselsatta året runt, det likvisst vore en bjudande nödvändighet, att en nyreglering
skedde genom att kvalifikationstiden fastställdes till en betydligt
längre period än som angåves i lagförslaget. Föreningen erinrar om att ett
års anställning uppställts som förutsättning för semesterrätt såväl i 1935 års
förslag till lag örn arbetsavtal som i 1936 års semesterkonvention. Föreningen
påpekar vidare, att en längre tid än fyra månader enligt kollektivavtalen
gällde för 92 procent av de semesterberättigade arbetarna. Därvid vore att
märka, att den sålunda angivna anställningstiden förutsattes vara en inledning
till en längre tids anknytning till företaget. För avtalsenlig semesterrätt
fordrades, såframt ej annat uttryckligen angåves, att arbetaren vore kvar
i sin anställning vid början av den period, inom vilken semestern enligt av -

139

Kungl. Majda proposition nr 286.

talet skulle förläggas. Dessa förhållanden stärkte föreningen i dess uppfattning,
att kvalifikationstiden icke borde sättas till kortare tid än ett år. Denna
längre kvalificeringsperiod borde ej kunna anses obillig, särskilt som lagen
tilläte arbetstagare att tillfälligtvis bryta anställningen utan att det behövde
medföra någon försämring av semesterrätten. Dessutom vore det ju så, att
permittering eller annan bortovaro, som icke bröte själva anställningsförhållandet,
icke inverkade på anställningens förmåga att kvalificera till semesterrätt.
De fall, då arbetare bytte anställning så gott som varje år utan
att i samband med platsbytena bliva utsatta för viss tids sysslolöshet, torde
vara så få, att ingen anledning funnes att taga hänsyn till dem vid utformandet
av en semesterlagstiftning.

I ett till svenska arbetsgivareföreningen ingivet yttrande har sågverksförbundet
anfört följande:

Vilken kvalifikationsgrund man skulle välja måste i viss mån vara avhängigt
av den förmån, man avsåge att bereda. Ju förmånligare för arbetstagaren
den tillmättes respektive ju mer betungande den bleve för företagaren,
desto större krav måste man ha rätt att ställa på kvalifikationsgrunden. Örn
sålunda statsmakterna exempelvis skulle stanna vid en minimibestämmelse örn
sex dagar, vore med hänsyn till redan nu i stor omfattning gällande bestämmelser
icke mycket att invända mot förslaget i denna del. Skulle däremot en
blivande lag stipulera tolv semesterdagar, kunde man från objektiva utgångspunkter
icke komma ifrån, att även kvalifikationsgrunden måste bliva en
annan. Att härutinnan känna sig bunden av vad som tidigare under helt andra
förutsättningar varit gällande kunde icke anses sakligt grundat. En kvalifikationsgrund
av tolv månader hade här varit på sin plats.

Sveriges redareförening finner, att fyra månader vore en alltför kort tjänstetid
för att den anställde skulle komma i åtnjutande av så vidsträckta semesterförmåner,
som förslaget innefattade. En karenstid av ett år såsom i förslaget
till semesterkonvention vore det minimum, som man, i vart fall från
sjöfartens sida, måste påfordra. Föreningen anför vidare:

Sjömannen bytte arbetsgivare i större utsträckning än någon annan arbetstagare.
Det vore därför nödvändigt att på tydligt sätt i lagen fastslå, att
tjänstgöringen skulle vara knuten i avseende å befälet till en och samma
redare eller huvudredare för samma rederiföretag samt beträffande manskapet
till ett och samma fartyg, såsom fallet vore i gällande kollektivavtal. Orsaken
till att befäl och manskap härutinnan behandlats olika vore den, att befälets
anställning, särskilt vad anginge linjerederierna, vore av mera varaktig art
än manskapets, vilket senare i högre grad skiftade fartyg.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller, att den valda kvalifikationstiden
innebure en betydlig förkortning i förhållande till vad som i
allmänhet gällde för industriarbetarna. Då förslaget för banarbetarna icke
komme att medföra någon semester utan endast semesterersättning och då
någon ytterligare förhöjning av deras redan nu starkt uppskruvade lönenivå
icke vore rimlig, hemställer föreningen, att som förutsättning för semesterrättens
inträde efter nyanställning skulle fordras ett års fortlöpande anställning.

Sveriges köpmannaförbund erinrar, att det inom detaljhandeln före -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

tornine ett icke obetydligt antal säsonganställningar, varvid arbete bereddes
t. ex. gifta f. d. anställda. Dessa kunde tydligen icke på arbetsgivaren resa
anspråk om lagstadgad rekreationstid och de borde därför icke heller ha rätt
till fyra dagars lön efter fyra månaders anställning. Förbundet ville förorda,
att lagförslaget i denna punkt ändrades så, att rätt till semester inträdde
först efter ett års anställning.

I motsats till de nu nämnda myndigheterna och organisationerna anför
samverkande byggnadsfackförbundens centralråd, att det med de föreslagna
lagbestämmelserna endast bleve en mycket liten del av byggnadsarbetarna,
som kunde erhålla tolv dagars semester eller semesterersättning. Detta vore
icke tillfredsställande för den stora massan av byggnadsarbetare. Fackförbunden
ansåge, att all arbetstid borde tagas i beaktande vid beräkningen av
semesterdagarnas antal. Byggnadsarbetarnas rätt till semester kunde bäst
ordnas genom åvägabringande av semesterkassor. Genom en bestämmelse i
lagen kunde möjlighet öppnas att i särskild förordning fastställa skyldighet
för arbetsgivare att till en i enlighet med förordningen arbetande kassa
lämna de för arbetarnas semesterlön behövliga avgifterna. Fackförbunden
påyrkade, att denna fråga skulle prövas.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn att avbrott i anställningen
icke finge inverka på rätten till semester,
såvida detta med hänsyn till omständigheterna kunde anses
vara oskäligt, har på sina håll betecknats såsom allt för vag.

Sålunda anse länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäktige
i Göteborg, att ett förtydligande av bestämmelsen vore erforderligt.
Järnvägsstyrelsen uttalar, att formuleringen av ifrågavarande bestämmelse
knappast kunde anses vara lycklig och att bestämmelsen torde komma att
föranleda missförstånd. Likaledes befara länsstyrelsen i Västerbottens län
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att bestämmelsen kunde komma att
föranleda tvistigheter.

Sveriges redareförening anför följande:

Frånsett att en dylik bestämmelse helt säkert komme att giva upphov till
ett otal tvister, kunde densamma icke godtagas för sjöfartens vidkommande,
inom vilken till följe bestämmelsens ständiga tillämpning man på ett mera
precist sätt måste angiva vilka avbrott som finge inverka avbrytande på semestern
eller ej. De orsaker, för vilka sjömannen lämnade sin tjänst, vore av vitt
skilda slag, antingen det nu berodde på åtgärder från redarens eller från
den anställdes sida eller på förhållanden, över vilka ingen av dem kunde
råda. Härutinnan kunde erinras därom, att i kollektivavtalen för de ombord
anställda intagits en särskild definition angående vad som skulle avses med
»tjänstgöring i följd». Sådan tjänstgöring ansåges föreligga, även örn fartyget
varit upplagt eller vederbörande åtnjutit semester eller ledighet på
grund av sjukdom eller annan tillfällig tjänstledighet. Tid varunder fartyget
varit upplagt medräknades emellertid endast i den mån vederbörande under
denna tid utfört arbete för fartygets räkning.

Norrlands stuvar ef örbund och södra Sveriges stuvar eförbund hava i ett till
svenska arbetsgivareföreningen avgivet yttrande framhållit följande:

141

Kungl. Majus proposition nr 286.

Stuveriarbetarna vore dels ordinarie arbetare och dels extra arbetare. De
förstnämnda vore fast knutna till respektive arbetsgivare och arbetsplatser,
såtillvida att de vore namngivna och hade företrädesrätt till å den ifrågavarande
arbetsplatsen förekommande stuveriarbete. De senare däremot vöre
formellt sett och även i praktiken i stor utsträckning lösa arbetare, som tillfälligtvis
komme i fråga för stuveriarbete. De anställdes endast för ett visst
arbete, varefter deras anställning upphörde. Understundom kunde dylika
anställningar komma i tät följd, under det att det ofta bleve längre uppehåll
mellan dem. Särskilt i de större hamnarna vore rörligheten hos denna extra
arbetskraft påfallande. Där kunde det inträffa, att en arbetare utfört ett
arbete i hamnen för att sedan icke återkomma. När därtill komme, att det
icke vore allt för ovanligt, att dessa lösa arbetare använde sig av olika namn
vid olika arbetstillfällen, sade det sig självt, att det icke utan betydande
svårigheter och kostnader skulle vara möjligt för stuveriföretagen att utöva
kontroll över dem. Detta hade också ansetts omöjligt att genomföra inom
ramen för rimliga kostnader. Frågan vore nu, hur den blivande lagen kunde
komma att verka beträffande dessa arbetare. De sakkunniga hade uttalat sig
ganska svävande beträffande de tillfälliga arbetarna, men tydligt vore, att de
ansåge, att jämväl dessa arbetstagare borde i största möjliga utsträckning
inrangeras under den blivande lagen. För stuveriföretagen vore det av yttersta
vikt, att det bleve fullt klarlagt, att de nu omtalade extra arbetarna icke
komme att falla under lagens tillämplighetsområde. Det skulle nämligen
såsom nyss påpekats vara praktiskt taget omöjligt för dessa företag, särskilt
i de större hamnarna, att föra den kontroll över dem, som vore erforderlig
för ett bedömande av deras rätt till semester.

Mot bestämmelsen att semesterrätt endast skall föreligga
för månad, under vilken arbetstagaren utfört minst
aderton dagars arbete för arbetsgivarens räkning,
anföres kritik av Överståthållarämbetet. Ämbetet anser det icke påkallat, att
semesterrätt skulle inträda för en kalendermånad, under vilken arbetstagaren
utfört arbete blott aderton dagar. En person, som arbetat allenast tre veckor
under en månad, kunde ur rekreationssynpunkt icke anses hava behov av
semester. Ämbetet anför härefter följande:

Mindre väl avvägt syntes det vara, att, enligt 2 § tredje stycket i lagförslaget,
en arbetstagare med en anställningstid av fyra månader, därav han
arbetat allenast 18 dagar under en av kalendermånaderna, skulle äga rätt till
semester, medan en arbetstagare, som arbetat de 17 sista och 17 första arbetsdagarna
under den första och den andra månaden samt under den tredje och
den fjärde månaden av anställningstiden, eller alltså med två arbetsperioder
av 34 sammanhängande arbetsdagar, skulle vara i saknad av semesterrätt.

Jämväl länsstyrelsen i Stochholms län erinrar, att regeln örn aderton dagars
arbete per kalendermånad i vissa fall syntes kunna leda till mindre tillfredsställande
resultat. Länsstyrelsen anser, att bestämmelsen borde omarbetas
så, att semesterns längd bestämdes med hänsyn till sammanlagda antalet
arbetsdagar under kvalifikationsperioden.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att berörda regel kunde leda till
sådan ojämnhet i tillämpningen, att den ej, trots fördelen i fråga örn enkelheten,
kunde godtagas. I likhet med en av reservanterna inom de sakkunniga,
herr Larson, föredroge föreningen en föreskrift, enligt vilken i princip varje

142

Kungl. Majus proposition nr 286.

kalendermånad, varunder arbetaren till någon del varit anställd, skulle
kvalificera till en dags semester, men det så bestämda antalet semesterdagar
skulle reduceras med en dag för varje fullt antal av 24 arbetsdagar under
kvalifikationsmånaderna, å vilka arbetaren ej deltagit i arbetet. I avdraget
inginge ej blott bortovaro under anställningstiden utan även det antal arbetsdagar,
som under första kalendermånaden kunde infalla före anställningsdagen,
respektive eventuella arbetsdagar efter anställningens upphörande i
sista månaden. Skulle den i förslaget upptagna regeln vinna bifall, borde
dock den fordran uppställas, att varje dag skulle upptaga minst 8 timmars
arbete eller månaden 8 X 18 = 144 timmar för att kvalificera till semester.

Sveriges redareförening uttalar, att bestämmelsen örn semesterrätt för
månad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
minst aderton dagar, i och för sig syntes vara orimlig och under inga förhållanden
kunde tillämpas å sjöfarten. De ofta återkommande uppehållen i
sjömännens tjänstgöring gjorde det påkallat, att en effektiv tjänstetid å
fartyget lades till grund för semesterns beräknande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen opponerar sig mot de sakkunnigas uttalande
örn att en arbetare, som någon dag utfört arbete för arbetsgivarens
räkning under ett färre antal timmar än eljest vore vanligt, skulle kunna få
en sådan dag fullt ut räknad som en arbetad dag, och detta även örn arbetet
icke tagit så lång tid som en timme. Föreningen anför härefter följande:

En daglönare eller en torpare, som användes endast ungefär halva antalet
dagar i arbetsgivarens tjänst mot lön men som hade att under söndagarna
förrätta ett obetydligt arbete, exempelvis att rykta hästar, köra ned mjölken
till hämtningsbordet vid landsvägen eller bära in ved till hushållet, skulle
alltså kunna tack vare några få timmars arbete i månaden öka antalet arbetsdagar
till 18 och därigenom bli berättigad till semester. Det föreslagna stadgandet
vore, vad jordbruket anginge, i hög grad verklighetsfrämmande. Vid
jordbruksdriften förekomme en mängd småsysslor, vilka måste utföras under
eljest arbetsfria dagar. Det skulle vara synnerligen beklagligt och för jordbruksdriftens
uppehållande vådligt, örn man lagstiftningsvägen lade svårigheter
i vägen för en sådan tillämpning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att som regel syntes böra gälla,
att man endast skulle räkna med dagar med normal arbetstid. Dagar med förkortad
arbetstid borde medräknas allenast, då förkortningen skedde i samförstånd
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Till bestämmelsen, att arbetets mängd vid hemarbete
och i vissa andra fall skulle läggas till grund för beräkning
av antalet arbetade dagar ställer sig arbetsdomstolens
ordförande tveksam samt anför:

Man kunde nämligen förutse, att denna bestämmelse vore ägnad att väcka
ett stort antal tvister angående beräkningsgrunderna i det särskilda fallet.
Erfarenheten från arbetsdomstolen visade också, att tvister av denna typ
vore synnerligen svårlösta, beroende på att ett rättvist avvägande icke kunde
vinnas utan ingående sakkunskap både beträffande det speciella facket och
i fråga örn arbetsförhållandena å den särskilda arbetsplatsen — en sakkunskap
som domstolen naturligen icke besutte och som parterna i regel icke

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

heller utredningsvägen hade förmåga att tillföra domstolen. Arbetsdomstolens
ordförande hade emellertid icke något annat förslag till lösning att framlägga,
och såframt rätt till semester ansåges över huvud böra tillkomma
arbetstagare i de nu åsyftade fallen, torde annat icke vara att göra än att
godtaga de sakkunnigas förslag på denna punkt. Dock ifrågasattes, huruvida
icke lagtexten skulle vinna på ett förtydligande därom, att beräkningen skulle
ske med hänsyn till den mängd arbete, som i genomsnitt kunde utföras å en
normalarbetsdag av åtta timmar.

Såsom i kapitlet örn lagstiftningens omfattning redan omnämnts, förordar
svenska arbetsgivareföreningen, att hemarbetare skola undantagas från lagens
tillämpningsområde med hänsyn till svårigheten att beräkna semesterrätten.

Domänstyrelsen uttalar, att det beträffande skogsarbetarna bomme att
bliva särskilt svårt att i kvalificeringssyfte för semester fastslå, huruvida
arbetaren varit i kontinuerligt arbete hos arbetsgivaren under den föreskrivna
minimitiden av fyra månader samt örn han arbetat minst det föreskrivna
antalet av aderton dagar i månaden. Domänstyrelsen anser för sin del, att
det av de sakkunniga alternativt framkastade förslaget, att semesterersättning
för skogsarbetarna skulle bestämmas till viss procent av lönen, såframt viss
minsta lön intjänats, vore vida att föredraga framför det i lagförslaget förordade.
Domänstyrelsen anför härefter följande:

I nära anslutning till vad de sakkunniga härom anfört finge domänstyrelsen
hemställa, att semesterfrågan för skogsarbetarna löstes enligt i huvudsak följande
riktlinjer. En viss intjänad minimiförtjänst borde berättiga till semesterersättning
under förutsättning, att arbetstagaren under ett kalenderår kunde
anses ha arbetat hos samma arbetsgivare under minst 100 dagar. Till grund
för minimiförtjänstens beräknande borde läggas lönebestämmelserna i kollektiv-
eller annat avtal eller, örn sådana icke funnes, gällande timlön å orten
för likartat arbete. Örn alltså timlönen vore 70 öre, skulle minimiförtjänsten
vid åtta timmars arbetsdag för 100 dagar uppgå till 560 kronor, som alltså
skulle kvalificera för åtnjutande av semesterersättning. Denna ersättning
skulle sedan beräknas utgå med fyra procent å verkligen intjänat belopp.

Sveriges skogsägareförbund yttrar, att de av de sakkunniga förordade grunderna
för beräknande av semesterns längd och den sammanlagda semesterersättningen
icke torde vara möjliga att tillämpa inom skogsbruket på grund
av de inom detta rådande speciella förhållandena. Förbundet anför härom
följande:

Därvid måste förbundet dock göra undantag för de skogsarbetare, som
stadigvarande arbetade mot tidion. Dessa utgjorde emellertid en mycket ringa
del av totala antalet skogsarbetare. .På gods och herrgårdar i södra och
mellersta Sverige utfördes en större eller mindre del av skogsarbetet vintertid
av de fast anställda jordbruksarbetarna. Dessas semesterfråga finge lösas
på enahanda sätt som övriga fast anställda jordbruksarbetares. Förbundet
bortsåge i det följande från denna relativt obetydliga skogsarbetarkategori.

Det överväldigande flertalet skogsarbetare i Sverige hade icke fast anställning
hos arbetsgivarna. Man plägade visserligen tala örn »fasta skogsarbetare»,
men därmed avsåges endast, att till arbetarna mot arrende eller
hyra av arbetsgivaren upplåtits en jordbruks- eller bostadslägenhet, varvid
överenskommelse samtidigt träffats om att arbetaren skulle utföra viss mängd
skogsarbete. Dessa arbetsavtal, som förekomme å ett antal bruksegendomar
i Bergslagen och Värmland, stadgade icke några bestämda arbetstider eller

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

några arbetspriser, utan arbetaren disponerade helt sin arbetstid själv, och
lönevillkoren uppgjordes årligen genom kollektiva eller personliga avtal.
Beträffande möjligheten att enligt de sakkunnigas förslag på grundval av
mängden och priset å utfört skogsarbete beräkna semesterersättning skilde
sig sålunda de s. k. fasta skogsarbetarna i intet hänseende från vanliga lösarbetare.
Förbundets diskussion av semesterproblemet kunde därför ensartat
gälla alla kategorier skogsarbetare med undantag av statare eller andra fast
anställda jordbruksarbetare, från vilka i det följande bortsåges.

Mer än 90 procent av allt skogsarbete utgjordes av avverkningar och därmed
förbundna körningar. Dessa arbeten utfördes alltid mot ackordsersättning.
Av övriga skogsarbeten vore dikningar och vägarbeten de mest omfångsrika.
Även dessa skedde mot ackord; likaså stamkvistning, vissa röjnings-
och hyggesrensningsarbeten m. m. De enda skogsarbeten, som regelbundet
skedde mot tim- eller dagspenning, vore skogsodlingar. Dessa ägde
emellertid rum blott under en kort period av våren och då i allmänhet med
annan arbetskraft (minderåriga och kvinnor) än som sysselsattes med övriga
skogsarbeten.

Man vore därför berättigad säga, att de skogsarbetare, som enligt lagförslaget
skulle kunna erhålla semester, till inemot 100 procent utförde sitt
arbete på ackord.

Förbundet framhåller, att de sakkunnigas uttalande örn att dagsverkslistor
upprättades inom skogsbruket och att vid avlöningslistornas förande uppgifter
lämnades jämväl härom och icke endast örn det utförda arbetets mängd
vore felaktigt. När avlöning skedde mot ackord, kontrollerade arbetsgivaren
icke, under vilken tid ackordet fullgjorts. Förbundet fortsätter härefter:

Vid avverkningsarbeten fastställdes priset till visst antal ören per avverkat
stycketal eller kubikenhet eller kombination därav av skilda sortiment och
grovleksklasser. När ackordet delvis eller helt slutförts, avsynade och inmätte
arbetsgivaren de avverkade, eventuellt även utkörda kvantiteterna samt uträknade
på basis därav den intjänade arbetslönen. Inmätningarna skedde ofta
med mycket långa mellanrum, och arbetaren erliölle för sitt livsuppehälle
förskott i avräkning på slutlig inmätning. Vid skogsdikningar beräknades
priset per grävd löpmeter av olika svårighetsgrad. Avlöningen skedde genom
förskott, till dess hela företaget vore fullbordat och slutavsynat. Det vore i
allmänhet för arbetsgivaren av kostnadsskäl omöjligt och i övrigt även helt
obehövligt att genom ombud övervaka, huru arbetet på de många och spridda
samt ofta avlägset belägna arbetsplatserna i detalj fortskrede.

Arbetsgivaren saknade sålunda både anledning och möjlighet att kontrollera
de tider, när ackordstagare vore i skogen. Denne sistnämnde avbröte,
när det passade honom, skogsarbetet för att arbeta inom eget jordbruk eller
för att åtaga sig annat tillfälligt förvärvsarbete eller på grund av otjänlig
väderlek. Stundom arbetade, utan att arbetsgivaren därom ägde någon som
helst kännedom, fäder och söner omväxlande på ett ackord, eller ock toge
närboende i ens namn ett ackord kooperativt.

Förbundet anför sammanfattningsvis, att varje form av direkt tidskontroll
i och för semesterkvalificering vore helt omöjlig inom skogsarbetet. Härefter
anför förbundet följande:

Då återstode den andra av de sakkunniga anvisade utvägen, nämligen att
efter kända erfarenhetstal beräkna, huru stort antal arbetsdagar som finge
anses belöpa på fullgörandet av ett visst ackord. Även örn man ungefär kände
den normala dagsprestationen för skogsarbeten av skilda slag och svårighets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 286.

145

graci, så funnes icke några erkända erfarenhetstal härom, som kunde förväntas
utan vidare godkännas av parterna. Uträknandet av kvalificeringstidens
längd måste därför bliva föremål för ständiga tvister mellan parterna. En
arbetare åtoge sig exempelvis ett huggningsackord på 300 lösmeter massaved.
Han gjorde gällande, att det i skog av den svårighetsgrad, varom fråga varit,
ej gått att hugga mer än fyra kubikmeter per dag, varför han nödgats arbeta

i 75 dagar eller mer än fyra gånger aderton dagar. Han ansåge sig därför

berättigad till semester för fyra månaders arbete. Arbetsgivaren kunde

emellertid påvisa, att andra arbetare inom samma avverkningstrakt upp arbetat

sex kubikmeter per dag och alltså fullgjort ackordet på 50 dagar.
Exemplet visade, att nu ifrågavarande kvalificeringsregel, tillämpad på de
inom skogsbruket vanliga stora och tidskrävande ackordsavtalen, komme att
missgynna de dugliga och lojala arbetarna till förmån för de långsamma eller
för dem, som med kännedom örn författningsbestämmelserna förstode att på
lämpligt sätt tänja ut arbetsprestationen. En frestelse till att i semesterhvalificerande
syfte direkt avpassa arbetsprestationen förelåge under alla
omständigheter för dem, som med eget jordbruk eller tillfälligt lönearbete
kunde utfylla den arbetstid, som icke ägnades åt skogsarbetsgivaren.

Systemet komme att föranleda även andra underligheter. Två arbetare
toge var sitt identiskt lika ackord. Den ena arbetade 26 dagar i månaden samt
finge arbetet färdigt och insynat efter tre månader. Den andra arbetade
aderton dagar i månaden i skogen men övriga åtta dagar vid ett vägarbete
samt komme därigenom upp till mer än fyra månaders arbetstid i skogen.
Den förre bleve ej berättigad till semesterersättning, den senare erhölle sådan
•ersättning, trots att båda arbetat lika många dagar. Man kunde ej komma
ifrån, att systemet direkt inbjöde till osympatiska manipulationer samt under
alla förhållanden missgynnade de dugliga och premierade de oskickliga.

Lika egendomliga bleve förslagets konsekvenser i fråga örn semesterersättningens
storlek. Denna skulle enligt vad förut sagts beträffande ackordsarbeten
beräknas på det sätt, att de under kvalificeringsperioden intjänade
sammanlagda ackordssummorna dividerades med antalet arbetade dagar, varvid
den genomsnittliga dagsförtjänst framkomme, vilken skulle utgöra semesterdaglön.
Det torde näppeligen finnas någon ackordsarbetare inom skogsbruket,
som själv förde dagbok över de tider, som han arbetade i skogen.
Enligt vad förut sagts kunde ej heller arbetsgivaren kontrollera dessa tider.
När det då gällde att för en tilländalupen fyra- eller kanske sexmånadersperiod
i semestersyfte fastställa antalet arbetade dagar, torde det ligga nära
till hands, att antalet alltid uppgåves till aderton dagar per månad, varigenom
maximal semesterlön erhölles. Likaså torde det ofta kunna inträffa, att en
semesterkvalificerad arbetare finge sin semesterlön höjd genom att han vid
ackordens fullgörande tillfälligt haft hjälp av familjemedlemmar, vilka på
grund av kort arbetstid ej själva vore semesterberättigade och vilkas antal
arbetade dagar därför ej komme att ingå i det dagantal, med hjälp varav
semesterlönen uträknades.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det vara uppenbart, att arbetsgivaren
komme att möta stora svårigheter, när det gällde för honom att beräkna
semesterrätten för exempelvis skogsarbetare, vilka utan någon som
helst kontroll från arbetsgivarens sida arbetade i skogen de dagar, detta
folie sig lägligt för dem, och stannade hemma eller sysslade med arbete för
egen eller annans räkning övriga dagar. Arbetsgivaren bleve i sådant fall
helt och hållet hänvisad till arbetarens egna uppgifter, vilket ur flera synpunkter
måste anses olämpligt. Liknande vore för övrigt förhållandena vid

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 286. 670 38 1 0

146 Kungl. May.ts proposition nr 286.

den mot ackordspris utförda sockerbetskötseln. Härom anför föreningen följande: Det

vanliga fallet vore, att en arbetare, vid sidan av annat arbete för arbetsgivarens
räkning, tillsammans med hustru och barn åtoge sig skötseln av viss
areal sockerbetor. Det vore vid sådant arbete i regel omöjligt för arbetsgivaren
att kontrollera, vilka av familjens medlemmar som utfört arbete och
vilken tid detta för en var av dem dragit. I många fall torde ej heller arbetarna
kunna lämna besked härom. Därest betskötsel mot ackord ej ställdes utanför
semesterlagen, komme lagen att på detta område föranleda ett fullständigt
kaos. Arbetsgivare, arbetare och myndigheter komme alla att bli lika
oförmögna att reda upp de förvirrade förhållanden, som lagen i sådant fall
föranledde. Det vore av vikt inte minst ur synpunkten av lagrespektens bibehållande,
att en sådan utveckling undvekes.

De föreslagna bestämmelserna örn att med arbetad tid
skall jämställas tid för bortovaro från arbetet på
grund av vissa närmare specificerade orsaker hava
föranlett försäkringsrådet att uttala, att stadgandet syntes böra tolkas så, att
tiden finge räknas endast örn arbete kunnat beredas arbetstagare, därest de
angivna omständigheterna icke förelegat. Sålunda borde arbetstagaren icke
få tillgodoräkna den tid, han varit arbetsoförmögen till följd av olycksfall i
arbete, örn driften vid det företag, vid vilket han varit anställd, samtidigt
legat nere, så att arbete icke kunnat beredas honom, även örn han varit frisk.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att bestämmelsen örn likställande
av viss sjukdomstid m. m. med arbetad tid kunde leda till det otillfredsställande
resultatet, att arbetare inom intermittent fack, där arbete som
regel ej förekomme aderton dagar i månaden, genom sjukdom komme i bättre
läge till semesterrätten, än om han varit frisk. Antingen borde det angivas,
att sjukdomstiden ej kunde kvalificera till semester i vidare mån än som motsvarade
den för arbetaren normala arbetstiden, eller ock kunde den arbetsfria
tid, som kvalificerade till semester, begränsas genom angivande av visst
tidsmått.

Beträffande frågan örn vilka orsaker till bortovaro från arbetet, som böra
privilegieras, anför socialstyrelsen, att med repetitionsövning borde jämställas
landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning, som värnpliktiga
vid ungefär 35 års ålder numera vore skyldiga att fullgöra.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, örn icke ur rekreationssynpunkt
militärtjänstgöring vore mera värdefull än ett pär veckors
semester, varför det ej syntes erforderligt att tillförsäkra arbetstagare
semester under det år, han fullgjorde repetitionsmöte. Förbundet anför vidare
följande:

Därtill komme, att bestämmelsen kunde innebära en olägenhet även för
arbetstagaren. Även örn dylik tjänstgöring enligt lag ej finge föranleda uppsägning
av arbetsavtal, kunde dock den omständigheten, att en arbetssökande
hade ett eller flera repetitionsmöten framför sig, till äventyrs försvåra möjligheten
för honom att erhålla anställning. Det förefölle därför knappast välbetänkt
att utöka tiden för den beräknade frånvaron från arbetet med vissa
obligatoriska semesterdagar, vilka i och för sig icke vore av behovet påkallade.

147

Kungl. Majus proposition nr 286.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
anmärka på att de sakkunniga med hänsyn bland annat till risken för uppsägning
icke velat privilegiera vanlig sjukdomstid. Organisationerna yttra
härom följande:

Organisationerna funne denna risk betydligt överdriven och kunde icke
heller i övrigt godkänna kommitténs resonemang utan ansåge, att en bestämmelse,
vilken i detta avseende fullt ut jämställde varje sjukdom med de speciella
yrkessjukdomarna, väl vore tänkbar utan samband med en allmän lag
örn arbetsavtal. Det syntes under alla förhållanden oegentligt, att konsekvensen
av att en arbetstagare varit sjukledig viss tid under ena året skulle
bliva, att hans semesterförmåner minskades under ett följande. Ur arbetsgivarens
intressesynpunkt kunde icke heller en ändring på denna punkt bliva
av egentligt betydelse, då den endast komme att avse någon enda semesterdag
för en ringa del av arbetstagarna.

Jämväl landsorganisationen håller före, att de sakkunniga överdrivit betänkligheterna
mot en privilegiering av vanlig sjukdomstid. Landsorganisationen
anför sålunda, att billighetsskäl borde föranleda, att sjukdomstid, möjligen
med viss maximering, jämställdes med arbetad tid.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framställer anmärkning mot att sakkunnigmajoriteten
med arbetad tid jämställt åtnjutande av semester. Från
föreningens utgångspunkt, nämligen att semesterförmånen skulle grunda sig
på rekreationsbehovet och ej på principen om semestern som en intjänt förmån,
bleve den nämnda uppfattningen oförståelig. Den innebure nämligen,
att en arbetare skulle få räkna själva viloperioden som grund för nästa vila.
Synpunkten vore ägnad att väcka förvåning.

Den av herr Tamm reservationsvis framförda tanken att semester
rätt ej skulle inträda, förrän arbetstagaren intjänat
visst antal semesterdagar, har upptagits av svenska
arbetsgivareföreningen. Föreningen yttrar att, om man utginge från tolv
dagars semester vid helårsarbete, någon semesterfömån över huvud ej borde
tillkomma en arbetare, förrän denne kvalificerat sig till minst sex dagar. En
kortare ledighet borde väl enligt utgångspunkterna vara otjänlig som rekreationsmedel.
Dessutom följde praktiska olägenheter med ett flertal olika
längder på personalens semestertider. Slutligen utsöndrades genom en dylik
begränsning nedåt de mera lösligt anställda arbetarna, beträffande vilka det
många gånger vore särskilt svårt att avgöra, huruvida de under perioder av
bortovaro från arbetet vore permitterade eller helt skilda från anställningen.
Det kunde även papekas, att utländsk lagstiftning i allmänhet satte en gräns
nedåt. Föreningen hänvisade särskilt till den norska lagen.

I fråga örn de sakkunnigas förslag att förlägga kvalifikationstiden
till föregående kalenderår anför svenska
arbetsgivareföreningen, att det vore särdeles lämpligt, örn möjlighet lämnades
öppen för parterna att i kollektivavtal bestämma örn kvalifikationsårets
förläggande intill den semesterperiod, som kunde vara fastställd i avtalet.
På så sätt komme utrymmet för semesterersättning utan samband med
ledighet att minskas.

148

Kungl. Majus proposition nr 286.

I ett till svenska arbetsgivareföreningen ingivet yttrande understryker byggnadsämnes
j örbundet i anslutning till herr Larsons reservation vikten av att
rätten till semester icke hänförde sig till förhållandena under föregående
kalenderår utan till förhållandena vid tidpunkten för semesterperiodens inträde.
Förbundet anför vidare följande:

Då säsongen vid exempelvis tegelbruken i regel slutade i oktober eller
november, varefter driften icke återupptoges förrän i mars eller april månad
påföljande år, kunde i flertalet fall först sedan driften kommit i full gång under
det löpande året avgöras, huruvida samtliga arbetare, som varit anställda föregående
säsong och efter semesterns erhållande föregående år före säsongens
slut intjänat viss del av det löpande årets semester, över huvud taget komme
att sysselsättas vid företaget under löpande året. Att detta skulle medföra
stora besvärligheter vid avgörandet om och när semesterersättning skulle
tilldelas redan vid »anställningens lämnande» torde vara uppenbart.

Medicinalstyrelsen yttrar följande:

Sedan anställning pågått under så lång tid, att rätt till semester inträtt,
borde arbetsgivaren bereda arbetstagaren semester under det kalenderår, då
sådan rätt inträtt. Upphörde anställningen under nämnda kalenderår, skulle
arbetsgivaren till arbetstagaren utbetala semesterlön för de semesterdagar,
som intjänats under anställningen men som arbetstagaren icke utbekommit.
Fortginge däremot anställning nästa kalenderår, ålåge det arbetsgivaren att
under detta kalenderår bereda arbetstagaren det antal semesterdagar, som intjänats,
men ej åtnjutits under det föregående året. Försummade han detta,
skulle de uppskjutna semesterdagarnas antal utökas med 30 procent, varvid
brutet dagantal höjdes till närmast högre helt dagantal, och tilldelas arbetstagaren
under följande kalenderår. Först örn arbetstagaren ej heller under
detta år kunde erhålla de uppskjutna semesterdagarna, skulle arbetsgivaren
vara skyldig att utgiva semesterlön för desamma med den förhöjning, som
belöpte på det förhöjda antalet semesterdagar.

Medicinalstyrelsen framhåller, att semesterlagen i tillämpningen i möjligaste
mån borde tjäna sitt ur hälsovårdssynpunkt viktiga ändamål och att
den därför borde tillämpas så, att semester och icke enbart semesterlön bereddes
arbetstagarna. Styrelsen anför, att det vore viktigt, att semestern i
möjligaste mån erhölles i den anställning, vari densamma intjänades. Eljest
kunde det allt för lätt inträffa, att den semesterlön, som arbetstagaren i samband
med övergång till annan anställning erhölle, konsumerades för annat
ändamål. Med hänsyn till de många fall, då anställning varade endast ett
år, syntes det därför vara lämpligt att avstå från bestämmelsen, att semestern
skulle utgå per kalenderår, även om denna bestämmelse i fråga örn de långvariga
anställningarna vore mest ändamålsenlig.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förordar, att löpande kalenderår
skulle läggas till grund för semesterberäkningen. Utskottet anser de
olägenheter för arbetsgivaren, som förorsakades av att en befattningshavare,
som uttagit hela årssemestern, lämnade sin befattning, vara av mindre betydelse
än olägenheterna för befattningshavarna med den föreslagna beräkningsgrunden.
Därest det icke vore lämpligt att för sjukhuspersonalen fastställa
särskilda bestämmelser, borde förhållandena under tiden den 1 maj—
30 april få läggas till grund för semesterberäkningen.

Kungl. Majus proposition nr 28 ti.

149

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att det syntes föga förenligt nied
lagstiftningens huvudsyfte, att en arbetstagare, som i början av ett år eller
strax före årsskiftet anställdes hos ett företag, icke komme i åtnjutande av
semesterledighet förrän under påföljande års semesterperiod, sålunda i vissa
fall mer än IV2 år efter anställningens början. I stället för kalenderåret som
grundläggande för semesterns åtnjutande syntes därför böra bestämmas en
period, omfattande tiden den 1 juli—30 juni. Härigenom vunnes, att arbetstagaren
redan under första anställningsåret kunde komma i åtnjutande av
skälig semester. Där semestern förlädes före den 1 juli, borde semestertiden
i så fall kunna beräknas, som örn anställningen varat fram till detta datum.

I flera yttranden yrkas, att kvalifikationsperioden skall förläggas till tiden
den 1 maj—30 april. Sålunda finner landsorganisationen några hinder icke
möta för en sådan anordning, därest kompletterande föreskrifter gåves örn
att i de fall, då semestern förlädes före den 1 maj, semesterrätten skulle beräknas
som örn anställningen varat fram till denna dag. I yttrandet understrykes
vidare vikten av att kvalifikationsperioden så nära som möjligt anslutes
till den legala semesterperioden.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
framhålla, att den av de sakkunniga förordade anordningen motverkade
syftet, att semestern skulle tjäna som rekreation. Vid åtnjutandet av semester
första gången under anställningen komme nämligen arbetstagaren icke att erhålla
den ledighet, som svarade mot hela den föregående anställningstiden.
Örn man däremot bestämde kvalifikationsperioden till tiden den 1 maj—30
april, uppnådde man, att arbetstagaren första gången erhölle en mot anställningstiden
bättre svarande semester, medan semestern vid anställningens
upphörande i minskad utsträckning komme att utbytas mot kontant ersättning.
En kompletterande bestämmelse örn att, då semestern förlädes före
den 1 maj, semesterrätten skulle så beräknas, som örn anställningen varat
fram till angivna datum, vore erforderlig.

Hembiträdesföreningarnas samarbetskommitté ställer sig tveksam örn lämpligheten
av att binda kvalifikationsperioden till det föregående kalenderåret.
Kommittén anför härom följande:

Enligt statistiken bytte hembiträdena ofta anställning och örn kvalifikationstiden
bleve bunden till föregående kalenderår, skulle de sällan kunna komma
i åtnjutande av full semesterförmån. Ett hembiträde skulle nämligen för att
bli berättigad till full semester om tolv dagar ha innehaft anställning å samma
arbetsplats ett och trefjärdedels år, innan semesterförmånen intjänats. På
grund av den särställning hembiträdeskåren intoge genom sin långa arbetstid,
söndagsarbete och bundenheten i arbetet syntes det som om särskild hänsyn
borde tagas till dessa omständigheter vid semesterlagstiftningen och att man
alltså icke för hembiträdeskårens vidkommande borde binda kvalifikationstiden
vid kalenderår. Skulle emellertid icke några undantagsbestämmelser
härvidlag kunna göras i lagen, borde det dock i kommentarerna till densamma
starkt understrykas vad semestersakkunniga uttalade, nämligen att lagen
naturligtvis icke motsatte sig en fortsatt praxis beträffande semestertiden för
hembiträdeskåren i överensstämmelse med de nuvarande förhållandena.

150

Kungl. Majda proposition nr 286.

Sveriges redareförening förordar en individuell förläggning av kvalifikationsperioden
med hänsyn till varje arbetstagares anställningsdatum. Föreningen
anför, att de sakkunniga vid bestämmelsernas avvägande torde hava
tänkt på en mera stadigvarande tjänst. Förhållandena inom sjöfarten vore i
detta avseende synnerligen olikartade de inom industrien. Föreningen anför
vidare följande:

I gällande sjömanslag hade man med hänsyn till tiden reglerat fyra olika
former av anställning, varav den primära vore anställning med viss uppsägningstid,
något som även vunnit reglering i de gällande kollektivavtalen. De
övriga formerna för tjänsteavtalets varaktighet vore anställning på viss tid
eller för viss resa eller med avmönstring i viss hamn. Det vore endast beträffande
vissa linjerederier, som ständigt hade sina fartyg i trafik, där man
kunde tänka sig en mera stadigvarande tjänst och då endast beträffande
befälet. För alla övriga fartyg gällde såväl i avseende å befäl som manskap,
att anställningsavtalet måste på ett smidigt sätt anknyta sig till fartygets
sysselsättning.

Med hänsyn härtill skulle det vara mycket opraktiskt om icke helt omöjligt
att gå in för en semesterberäkning per kalenderår för sjöfolket. Det sätt, som
man hittills praktiserat, bestode däri, att envars tjänstetid med hänsyn till
beräkningen av semestern räknades från den dag han tillträdde tjänsten,
oberoende av vilken tid på året detta skedde. Örn exempelvis en sjöman
började sin tjänst den 1 juli 1937 och karenstiden för erhållande av semester
vore ett år, inträdde semesterrätten den 1 juli påföljande år o. s. v. Föreningen
hade icke bibringats den uppfattningen, att de sakkunniga haft under
tillräckligt bedömande alla detaljer i denna del av frågan, något som vore
nödvändigt för dess avgörande på ett för sjöfolket praktiskt och riktigt sätt.

Även om föreskriften i andra stycket av paragrafen därom, att antalet
semesterdagar bestämdes med hänsyn till arbetstagarens anställning och
arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår, under vissa omständigheter
vid stadigvarande tjänst kunde hava fog för sig, kunde den dock
på intet sätt tillämpas beträffande sjöfolket.

Sveriges skogsägareförbund påpekar, att sorteringen vid skiljeställena
regelbundet påginge mer än fyra månader per år. Det vore vanligt, att samma
arbetare användes år efter år. Såvitt förbundet kunnat finna, vore dessa
arbetare berättigade att under sin arbetstid ett år begära semesterdagar för
det antal månader de arbetat föregående kalenderår. Man hade anledning förvänta,
att de av flottningsarbetarna, vilkas familjer besutte egna jordbruk,
skulle föredraga att under skördetiden uttaga formlig semester framför att
vid arbetets upphörande på hösten utfå semesterersättning. Förlust av tränad
arbetskraft under det städse synnerligen brådskande sorteringsarbetet vore
en allvarlig olägenhet.

Beträffande semester rätten för i statens tjänst anställd
befattningshavare, som fallit under, semesterlagen men
sedermera befordrats till ordinarie eller extraordinarie
anställning, anför telegrafstyrelsen, att bestämmelsen örn beräkning
av semesterrätten med hänsyn till förhållandena under närmast föregående
kalenderår vid dylik befordran bomme att leda till ett orimligt resultat.
I ordinarie eller extra ordinarie anställning beräknades semestern nämligen

Kungl. Majus proposition nr 286. 151

efter förhållandena under löpande kalenderår. Styrelsen lämnar vidare följande
exempel:

Om en linjearbetare, som varit anställd i telegrafverkets tjänst minst ett
år, den 1 januari befordrades till ordinarie reparatör, måste han enligt lagens
bokstav under det därpå följande året erhålla dels semester under tolv söckendagar
eller eventuellt ett tillskott till avlöningen lika med semesterersättningen
för detta antal dagar, dels såsom ordinarie tjänsteman semester under
minst tjugo dagar.

Telegrafstyrelsen understryker, att kompletterande bestämmelser på det
ena eller andra sättet vore erforderliga.

Jämväl järnvägsstyrelsen framhåller, att det icke framginge av förslaget,
hur semester skulle beräknas för arbetstagare, som under anställning med
semesterrätt enligt lagen om semester till följd av befordran hos samma arbetsgivare
bleve berättigad till semester enligt förmånligare grunder. Örn sålunda
exempelvis en vid statens järnvägar den 1 februari anställd tillfällig arbetstagare
den 1 juli påföljande år antoges i extra ordinarie tjänst, varmed följde
femton dagars semester, uppstode frågan, huru många dagars semester han
skulle erhålla sammanlagt detta år.

Styrelsen anför vidare följande:

Enligt av styrelsen utfärdade bestämmelser skulle befattningshavare, för
"diken under löpande år genom befordran inträtt rätt till ökad semester, i regel
av det ökade antalet semesterdagar allenast erhålla så många, som stöde i
skäligt förhållande till den del av året, den ökade semesterrätten egentligen
omfattade. I förevarande exempel skulle arbetstagaren alltså erhålla åtta
dagars semester såsom extra ordinarie och elva dagars semester för föregående
år enligt lagförslaget eller alltså sammanlagt nitton dagar, men då
han genom extraordinarieanställningen varken kunde sägas lämna sin tidigare
anställning eller entledigas därifrån, vore han icke berättigad vare sig enligt
2 § eller B § till någon semester under ifrågavarande år för dess sex första
månader. Man kunde då fråga sig, om det varit de sakkunnigas mening, att
han påföljande år skulle få lägga sex semesterdagar till de femton, han då
•såsom extra ordinarie hade rätt till, och sålunda erhålla tjugoen dagar eller
möjligen sex dagar till de nitton och sålunda, samma år han bleve extra ordinarie,
erhålla tjugofem semesterdagar. Båda dessa lösningar måste anses
synnerligen otillfredsställande.

Förklaringen till det i nu anförda exempel särskilt skarpt framträdande
egendomliga resultatet, vartill en övergång från anställning med rätt till
semester enligt lagförslaget till anställning med bättre semesterförmåner
enligt vid statens järnvägar gällande bestämmelser, läge tydligen däri, att
semester enligt förslaget utginge i efterskott men att för extra ordinarie och
ordinarie tjänstemän semesterrätten inträdde omedelbart efter det vederbörande
blivit antagen i befattningen. Då emellertid —• även enligt de sakkunnigas uttalande
•— semestern huvudsakligen vore avsedd att tillgodose rekreationsbehovet,
torde någon ändring av statens järnvägars sistberörda bestämmelser
icke kunna anses motiverad. Härvid kunde ytterligare endast framhållas,
vilken påföljd en dylik omläggning skulle medföra beträffande arbetstagare,
som avginge ur tjänst med pension.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att de erforderliga kompletterande bestämmelserna
lämpligen syntes böra givas en sådan innebörd, att arbetstagare
under det år, då han hos samma arbetsgivare hvellinge från en anställning

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

till en annan nied rätt till längre semester än tolv dagar om året, finge för
samma år, med tillgodoräknande av honom enligt förslaget tillkommande
semesterdagar, åtnjuta semester under högst det antal dagar, som den nya
anställningen medförde.

Med den uppfattning av semesterns natur, varåt länsstyrelsen i Kristianstads
län givit uttryck, kan länsstyrelsen icke dela de sakkunnigas uppfattning
örn de konsekvenser, som borde dragas därur. Att semestern i och för
sig skulle vara en löneförmån, så att mistning av semester skulle
berättiga till ersättning, ansåge länsstyrelsen icke vara annat än
en ren konstruktion. Något sådant torde åtminstone aldrig hittills ha inlagts
i begreppet semester.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att de sakkunniga genom förslaget örn
semesterersättning efter en mycket kort anställningstid syntes ha gått avsevärt
utöver den rekreationssynpunkt, som utgjorde själva motiveringen till
semesterrätten. I praktiken torde ett sådant stadgande icke komma att verka
annorlunda än en i lag föreskriven löneökning, och statsmakterna skulle med
frångående av tidigare ståndpunkt härutinnan i viss mån komma att ingripa
på lönesättningen inom näringslivet, utan att någon garanti funnes för att av
arbetsgivare utbetald ersättning verkligen komme att användas för det ändamål,
som därmed avsåges.

Gentemot de sakkunnigas uttalande örn att semesterersättning vid dödsfall
skulle utgivas till den avlidnes rättsinnehavare anmärker väg- och vattenbyggnads
styr elsen, att detta skulle komma att innebära ett anmärkningsvärt avsteg
från principen, att semestern skulle bereda arbetstagaren möjlighet till rekreation.
Skulle de sakkunnigas uttalande likväl godtagas, syntes den i 9 § i förslaget
givna bestämmelsen böra kompletteras.

Jämväl järnvägsstyrelsen anmärker, att de sakkunniga med uttalandet örn
att semesterersättning vid arbetstagares dödsfall skulle utgå till dennes
dödsbodelägare helt övergivit rekreationssynpunkten och förvandlat semestern
till en renodlad avlöningsfråga. Enahanda vore förhållandet beträffandearbetstagare,
som avginge ur tjänst med pension. Styrelsen kunde för sin del
icke finna rimligt eller riktigt, att vid anställning, som avbrötes genom dödsfall
eller som upphörde genom vederbörandes pensionering, semesterersättning
skulle utgå, då en dylik ersättning måste vara att betrakta som en förmån
av uteslutande personlig art liksom semesterledigheten och avsedd att tillgodose
ett rekreationsbehov. Styrelsen anför vidare följande:

Härtill komme en annan omständighet, som gjorde, att utbetalande av
semesterersättning efter dödsfall icke kunde anses lämpligt. En dylik ersättning
skulle nämligen komma att utfalla synnerligen ojämnt, beroende på örn
vederbörande före sin död utfått sina semesterdagar eller icke. Skulle det
anses, att särskilt för de arbetares efterlevande, som icke ägde komma i åtnjutande
av familjepension, det vore skäligt att bereda dem viss ekonomisk
hjälp, borde sådan utgå i form av begravningshjälp, beräknad efter lönen för
bestämt antal arbetstimmar. I de för det övervägande antalet av statens järnvägars
arbetare gällande kollektivavtalen funnes ock intagna bestämmelser,
som berättigade de efterlevande till utbekommande av begravningshjälp.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Järnvägsstyrelsen yrkar på det bestämdaste, att i lagen måtte tydligt angivas,
att vid dödsfall under pågående anställning eller vid anställnings uppkörande
genom pensionering någon semesterersättning icke skulle utgå. Icke
heller torde en ackumulering av ersättning för eventuellt under en följd av år
outtagna semesterdagar lämpligen böra äga rum.

Göta hovrätt ifrågasätter, örn icke konsekvensen av kommitténs betraktelsesätt
dragits ut för långt genom ersättningsrätten vid dödsfall. Hovrätten
yttrar, att en sådan ersättningsrätt syntes innebära en avvikelse från den
naturliga uppfattningen örn rätten till semester.

Telegrafstyrelsen däremot yttrar att, eftersom enligt lagförslagets grundprincip
semesterrätten intjänats under den föregående anställningstiden,
konsekvensen syntes fordra, att arbetares stärbhus erhölle ett belopp, motsvarande
semesterersättningen för det antal dagar, som arbetaren ännu icke
hade satts i tillfälle att uttaga såsom semester. I så fall torde måhända sådan
förändring böra vidtagas i familjepensionsreglementet för arbetare, att familjepension
ej skulle börja utgå förrän motsvarande antal dagar efter dödsfallet.
Vid avgång med tjänstepension, varvid tidpunkten för avgången ju i förväg
vore känd, syntes motsvarande sak kunna ordnas på så sätt, att arbetstagaren
omedelbart före avgången erhölle det intjänade men ännu ej uttagna antalet
semesterdagar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att det syntes ligga i sakens
natur, att semesterrätt icke skulle kunna göras gällande samtidigt med pensionsrätt.

Arbetsrådet ifrågasätter, huruvida icke en bestämmelse borde införas, som
gjorde det möjligt att i samband med anställningsförhållandets upphörande
låta den under det löpande kalenderåret intjänade semestern utgå i form av
ledighet och icke endast i form av semesterersättning.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
yttra, att det syntes vara oegentligt, att lagtexten utformades på sådant sätt,
att semesterns utbyte mot kontant ersättning vid arbetstagarens avgång ur
tjänst direkt föreskreves. Organisationerna hänvisa härutinnan till den av
herr Rydberg avgivna reservationen samt yttra, att eftersom ingen garanti
kunde vinnas för att den kontanta semesterersättning en arbetstagare erhölle
vid anställningens upphörande verkligen användes i rekreationssyfte under en
mot semestern svarande tid, 9 § borde givas ett ändrat innehåll. Het borde
sålunda uttryckligen åvila arbetsgivaren att utgiva semester till arbetstagaren
under uppsägningstiden och att medgiva en motsvarande förlängning av denna.
Endast örn ledighet icke utan verkliga olägenheter skulle kunna beredas arbetstagaren,
vilket åtminstone i det fall arbetstagaren icke själv verkställt uppsägningen
endast i undantagsfall torde inträffa, skulle arbetsgivaren medgivas
rätt att utbyta semestern mot kontant ersättning. Jämväl svenska brulcstjänstemannaföreningen
ansluter sig till herr Rydbergs reservation i förevarande avseende.

Försäkringsrådet påpekar att, därest arbetsgivaren hade försäkring enligt
olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbetet, arbetstagaren icke om -

154

Departe ments* chefen.

Kungl. Majda proposition nr 286.

fattades av försäkringen efter det anställningen upphört men väl under
semestern.

\ id en lagstiftning örn semester kan man välja mellan två system för utformning
av de grundläggande bestämmelserna örn rätten till semester. Enligt
det ena systemet förvärvar en arbetstagare successivt denna rätt även genom
mycket kortvariga arbetsanställningar av kanske blott en veckas längd. Folden
praktiska utformningen av detta system får man anlita antingen en
central semesteranstalt eller ett flertal semesterkassor, vilka kunna vara avgransade
lokalt eller efter yrkeslinjer. Då en arbetstagare enligt detta system
skall erhålla sin semester, får han från semesterkassan mottaga alla under
året från hans olika arbetsgivare dit erlagda belopp. Enligt det andra
systemet, som icke förutsätter användning av semesterkassor, kräves för
semesterrätt en viss längre kvalifikationsperiod. Denna kan bestämmas
enligt olika grunder. Vanligast torde vara en kombination av anställning
och arbetad tid. Båda systemen hava sina fördelar och nackdelar. Inför man
ett system med semesterkassor, bliva alla arbetstagare likställda i fråga örn
minimisemestern. Oavsett anställningarnas längd erhåller nämligen var och
en semester med därå belöpande semesterersättning under så lång tid, som
exakt motsvarar det under kvalifikationstiden utförda arbetet. Såsom de
sakkunniga emellertid anfört, är detta system, i vart fall örn det anbefalles
i lag, mycket svåradministrerat. Det torde nämligen förutsätta ujjprättandet
av en central statlig semesteranstalt. Systemet nied en viss längre kvalifikationsperiod
är däremot enkelt att tillämpa. Staten behöver icke ingripa i
administrationen. Beroende på kvalifikationsperiodens längd lämnas emellertid
en större eller mindre del av arbetstagarna utan rätt till semester. Skulle
sålunda som i tidigare framlagda lagförslag och i konventionsförslagen kvalifikationsperioden
bestämmas till ett år, bomme detta att medföra, att endast
helårsanställda arbetstagare skulle kunna bliva berättigade till semester.
Sättes kvalifikationsperiodens längd till sex eller fyra månader, blir givetvis
ett större antal semesterberättigade. I vilket fall som helst komma sådana
arbetstagare, som regelbundet hava endast kortare arbetsanställningar hos
växlande arbetsgivare, att lämnas utanför genom detta system.

Jag är icke för närvarande beredd att förorda ett system med en central
semesteranstalt eller med semesterkassor. Som skäl härför får jag åberopa,
vad de sakkunniga i denna punkt anfört. Förutom samverkande byggnadsfackförbundens
centralråd har icke heller någon av de myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över betänkandet, uttalat sig för detta system. Jag förordar
i stället, att lagstiftningen utformas i enlighet med systemet med viss i
lagen fixeiad minsta kvalifikationsperiod. Skulle det emellertid under lagens
tillämpning visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens
konstruktion, torde systemet nied semesterkassor få upptagas till omprövning.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet med en kvalifikationsperiod,
hänförande sig till anställningen såsom sådan, och med en kombination av
kra\ på att arbete utförts under viss tid av kvalifikationsperioden samt nied

Kungl. Majus proposition nr 286.

155

semesterrättens beräknande med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under föregående kalenderår är enkelt i sina huvuddrag och lätt att
tillämpa. Mot huvudtankarna i systemet hava icke heller anmärkningar framställts
i yttrandena. Jag kan i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Kvalifikationsperiodens längd har av de sakkunniga föreslagits till fyra
månader. Häremot har kritik anförts i ett flertal yttranden i samband med
yrkanden om utsträckning av periodens längd till en tid varierande i olika
yttranden mellan sex månader och ett år. För min del anser jag de sakkunnigas
förslag örn fyra månader vara i och för sig väl avvägt, och jag skulle därför
trots de framställda erinringarna hava varit beredd att tillstyrka förslaget i
denna del. Det är även att märka, att socialstyrelsen ansett den föreslagna
kvalifikationsperioden vara lämplig. Emellertid föreligga vissa omständigheter,
vilka inverka på frågans bedömande och äro så betydelsefulla, att jag icke
ansett mig böra nu ifrågasätta en så kort kvalifikationsperiod som den av de
sakkunniga föreslagna.

De omständigheter, som jag syftar på, äro svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod
örn fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför
allt betskötarna och skogsarbetarna, Yad betskötseln beträffar äro, såsom
svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, förhållandena sådana,
att beting av en person tecknas i fråga om skötseln av en viss areal betor.
I arbetet deltager ofta icke blott arbetstagaren själv utan även ett flertal
familjemedlemmar. Tiden för arbetets utförande varierar, bland annat
efter väderleksförhållandena, men håller sig omkring fyra månader.
Enligt sakkunnigförslagets bestämmelser skulle mängden av det utförda
arbetet evalveras för att nian skulle få fastställt, huruvida arbetet utförts
under minst den tid, som föreskrives i förslaget. Lantarbetsgivareföreningen
har örn möjligheten att tillämpa sakkunnigförslaget å betskötseln som omdöme
uttalat, att lagen komme att medföra kaos å detta område. Inom skogsbruket
föreligga i viss mån liknande vanskligheter. Sveriges skogsägareförbund
har sålunda kraftigt betonat de betydande svårigheter, som skulle uppkomma
vid en evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar.
Förbundet har bland annat framhållit, att det ofta vore direkt beroende på
vederbörande huggares gottfinnande, huruvida arbetet komme att draga ut
på tiden, så att bestämmelsen örn fyra månaders anställning bleve uppfylld.
Vidare har förbundet framhållit, att dagsverkslistor icke fördes inom skogsbruket
och att arbetsgivarna över huvud saknade möjlighet till kontroll å
arbetet. Jämväl domänstyrelsen har understrukit de vanskligheter, som en
tillämpning av sakkunnigförslaget skulle medföra inom skogsbruket.

De gjorda anmärkningarna synas förtjäna beaktande. För att i tillfredsställande
grad undanröja svårigheterna anser jag mig böra förorda ett utsträckande
av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. \id bifall
härtill komma praktiskt taget alla betskötarna att falla utanför lagen liksom
även de flesta skogsarbetarna. Ehuruväl jag anser, att en kvalifikationsperiod
örn fyra månader skulle vara lämplig för sådana arbetstagare, som utföra sitt
arbete under arbetsgivarens kontroll, har jag likväl icke velat dela arbets -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 286.

tagarna i två grupper med skilda kvalifikationsperioder. Jag förordar därför,
att kvalifikationsperioden sex månader skall gälla för alla arbetstagare. Att
de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden
komma att falla utanför lagen är enligt min mening beklagligt men lär vara
oundvikligt, då det synes angeläget att undvika bestämmelser, som kunna förutses
giva upphov till svårlösta tvister. Jag vill emellertid betona, att förhållandena
i nu berörda avseende böra följas med uppmärksamhet. Skulle det visa sig,
å ena sidan att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som
trots förlangningen av kvalifikationsperioden bliva berättigade till semester,
väsentligen överdrivits, och å andra sidan att allt för många arbetstagare
genom den utsträckta kvalifikationsperioden komma att gå förlustiga semesterrätt,
torde en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.

Föiutom en utsträckning av kvalifikationsperioden till sex månader har jag
med hänsyn till de gjorda anmärkningarna ansett mig böra förorda en ändring
av bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetets mängd. Sådana
arbetare, som icke utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, äro med
undantag för hemarbetarna i allmänhet icke årsanställda. Det är alltså för
deras vidkommande vid tillämpningen av semesterlagen icke fråga örn semester
utan örn semesterlön. Det av de sakkunniga alternativt skisserade
systemet med en procentberäkning å lönen, såframt viss minimiinkomst
intjänats, har förordats av domänstyrelsen och synes även mig vara att föredraga
framför bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetet.

Sakkunnigförslaget har därför omarbetats på denna punkt. Enligt 3 §
första stycket andra punkten i departementsförslaget skall för nu ifrågavarande
arbetstagare icke, såsom för övriga arbetstagare, föreligga rätt till
semester utan endast rätt till semesterlön, sedan den grundläggande bestämmelsen
om sex månaders anställningstid uppfyllts. I övrigt gäller enligt
4 § 2 mom. såsom förutsättning för inträde av rätt till semesterlön, att arbetstagarens
sammanlagda löneförmåner under anställningstiden uppgå till ett
belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för sådant arbete, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.
Siffran 108 har erhållits på sådant sätt, att det antal dagars arbete, som
erfordras för att semesterrätt för viss månad skall föreligga eller aderton,
multiplicerats med antalet kvalifikationsmånader eller sex. Jag har för vinnande
av enhetliga bestämmelser ansett mig kunna förorda, att dagsförtjänsten
skall beräknas efter en arbetstid av åtta timmar, ehuru jag är medveten
örn att arbetstiden i skogsbruket i Norrland under de mörkaste månaderna
icke torde vara så lång. Semesterlönen skall för de arbetstagare, som
falla under den nu förordade bestämmelsen, beräknas till fyra procent å hela
den under kvalifikationstiden intjänade lönesumman.

Genom kvalifikationsperiodens utsträckning till sex månader och omläggningen
av bestämmelserna om semesterrättens beräknande för sådana arbetstagare,
som icke utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, torde de
befarade svårigheterna med hänsyn till betskötarnas och skogsarbetarnas särskilda
förhållanden hava blivit i stort sett undanröjda.

157

Kungl. Majis proposition nr 286.

Då kvalifikationsperioden av de sakkunniga föreslagits till fyra månader,
hava de härmed icke avsett kalendermånader, utan villkoret skulle vara uppfyllt
genom en anställning, som varade exempelvis från den 15 maj till den 15
september. Antalet semesterdagar skulle däremot beräknas per kalendermånad
Arbetsdomstolens ordförande har i sitt yttrande anmärkt, att man därigenom i
lagen införde två olika månadsbegrepp, och har förordat, att man i stället
skulle utföra kvalifikationsperioden i visst antal dagar. I enlighet härmed har
kvalifikationsperioden i departementsförslaget bestämts till 180 dagar. Jag vill
därvid särskilt framhålla, att även en bestämmelse örn en kvalifikationsperiod
av »ett halvt år» ur samma synpunkter skulle vara olämplig, enär eljest i
lagen talas om kalenderår.

Den grundläggande bestämmelsen i lagen för rätt till semester är alltså
viss tids fortlöpande anställning. Vad som skall anses falla under en anställning
eller med andra ord, när en anställning skall anses hava upphört, måste
bedömas efter vanliga arbetsavtalsrättsliga regler. Några bestämmelser härom
kunna icke givas i samband med en lagstiftning enbart örn en ur arbetsavtalet
härflytande materiell förmån. Det måste under sådana förhållanden, på sätt
de sakkunniga och jämväl arbetsdomstolens ordförande framhållit, vara lämpligt
att införa en bestämmelse örn att icke alla avbrott i anställningstiden
skola medföra ett brytande av kvalifikationsperioden. Den i sakkunnigförslaget
med hänsyn härtill intagna bestämmelsen örn att avbrott i anställningen icke
skall inverka å semesterrätten, såvida en sådan inverkan med hänsyn till
omständigheterna kan anses vara oskälig, har mötts av kritik i flera
yttranden. Man har därvid åberopat, att bestämmelsen vore för väg
och kunde föranleda tvister. Jag kan för min del icke finna, att den
anförda kritiken är berättigad. Avsikten med bestämmelsen är, att domstolen
i ett givet fall vid konstaterandet av att avbrott i anställningen
förekommit skall, örn så befinnes skäligt, kunna bestämma, att detta
avbrott icke skall inverka vid beräknandet av semesterrätten. Givet är,
att eft sådant förordnande av domstol kan lämnas endast då fråga är
örn kortare avbrott i anställningstiden på grund av särskilda omständigheter.
Att i en semesterlag närmare söka utforma, vilka omständigheter
som härvidlag skola tillåtas inverka, eller att lämna en mera ingående
motivering till bestämmelsen än som kan hämtas ur vad de sakkunniga
och arbetsdomstolens ordförande anfört torde icke vara lämpligt eller
möjligt. Jag kan icke föreställa mig, att bestämmelsen kan komma att föranleda
många tvister, och i de fall, då den kommer i tillämpning, torde man
med fullt förtroende kunna överlåta åt domstolen att träffa avgörandet.
Sveriges redareförening har förordat, att i lagen skulle intagas bestämmelser
om vad som skulle anses utgöra tjänstgöring i en följd. Sådana regler återfinnas
i de av föreningen omnämnda kollektivavtalen. Jag vill härtill anmärka,
att föreningen härmed tydligen avser rent avtalsrättsliga regler, vilka,
Som jag nyss anfört, icke hava sin plats i en lag örn semester eller i motiveringen
till en sådan lag. Till vad Norrlands stuvareförbund och södra
Sveriges stuvareförbund yttrat angående semesterrätten för extra stuvare vill
jag anföra, att det förefaller som örn någon sammanhängande arbetsanställning

158

Kungl. Majlis proposition nr 286.

i regel icke förekommer för dessa arbetare. Under sådana förhållanden kunna
de extra stuvarna givetvis icke bliva semesterberättigade och den nu diskuterade
bestämmelsen örn den inverkan, som avbrott i arbetsanställning får,
kommer för deras vidkommande att sakna betydelse.

Vad Sveriges redareförening anfört örn att man för de obefordrade sjömannens
vidkommande skulle till en anställningstid föra endast tjänstgöring
å ett och samma fartyg, kan jag omöjligen biträda. Något skäl, varför man
för sjömännens del skulle frångå bestämmelsen om anställning hos en och
samma arbetsgivare, synes mig icke föreligga,

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning
och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd. Uppenbarligen
bliva bestämmelserna örn att visst arbete skall hava utförts lättast
att i praktiken tillämpa, om de såsom i sakkunnigförslaget hänföra sig till
förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida, att
icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska arbetsgivareföreningen,
uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen förordade bestämmelsen
med sammanräknande under hela kvalifikationstiden av samtliga
dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare att tilllampa
an sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa fall
kunna drabba arbetstagaren för hårt. Örn nämligen antalet dagar, som skola
borträknas, under ett helt kalenderår endast uppgår till tjugofyra, eller alltså
i genomsnitt två per månad, synes arbetstagaren skäligen ej böra vidkännas
något avdrag å semesterrätten. Jag förordar därför sakkunnigförslaget i
denna del.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att såsom arbetad dag bör
räknas aven dag, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens
räkning endast en del av den normala arbetstiden. Sveriges lantarbetsgivareförening
har häremot anfört, att en sådan bestämmelse vore orimlig att tilllämpa
inom jordbruket, där det ofta förekomme, att en arbetstagare vissa
dagar finge uträtta endast någon smärre syssla, såsom mjölkkörning eller
dylikt. Jag kan för min del icke finna vad föreningen sålunda anfört vara
bärande. Jag vill nämligen erinra örn att en bisyssla enligt förslaget icke
berättigar till semester. Förutsättningen för tillämpningen av vad de sakkunniga
anfört är alltså, att det är fråga om en arbetstagare, som är fortlöpande
anställd hos en arbetsgivare, och att denna anställning utgör arbetstagarens
huvudsakliga sysselsättning, men att det utförda arbetet vid något
tillfälle tagit endast någon kortare tid i anspråk. Som ett praktiskt exempel
inom jordbruket kan jag välja en arbetstagare, som normalt under en kalendermånad
för arbetsgivarens räkning utför femton fulla dagsverken. För den
händelse han genom mjölkkörning eller eventuellt andra småsysslor skulle
kunna fylla ut antalet arbetade dagar till aderton, skulle semesterrätt för
sådan månad kunna inträda för honom. Jag kan icke anse detta vara olämpligt.
Har en hos en arbetsgivare anställd arbetstagare under viss dag verkligen
använts till arbete, synes det vara rimligt, att en sådan dag också får tillgodoräknas
honom för beräknande av semesterrätt.

De sakkunniga hava förordat, att frånvaro från arbete under vissa örn -

Kungl. Majus proposition nr 286.

159

ständigheter skall jämställas med arbetad tid. Jag har icke någon erinran
härutinnan att göra mot sakunnigförslaget men förordar, att som privilegierad
tid skall räknas jämväl sådan landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning,
som omnämnes i värnpliktslagen. Jag skulle vidare gärna hava
sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera jämväl
havandeskap ävensom annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda,
I likhet med de sakkunniga befarar jag emellertid, att en bestämmelse
härom skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarnas sida.
Med anledning av vad svenska lantarbetsgivareföreningen anfört om att
semestertid icke borde få räknas såsom privilegierad tid, vill jag framhålla,
att en sådan privilegiering självfallet måste ske. Eljest komme ju lagen icke
att, bortsett från det första tillfälle då en arbetstagare i en anställning åtnjuter
semester, giva honom tolv dagars utan i allmänhet endast elva dagars
semester. Försäkringsrådet och svenska arbetsgivareföreningen hava anmärkt
mot att en arbetstagare, som varit frånvarande från arbetet på grund av
olycksfall i arbetet, skulle komma i en bättre ställning än övriga hos samma
arbetsgivare anställda arbetstagare, för den händelse under hans bortovaro
permittering måst äga nini. En sådan följd av de givna bestämmelserna
bör givetvis undvikas. Jag förordar därför, att i lagen intages en bestämmelse
örn att privilegierad tid icke må medräknas, för den händelse det
är uppenbart, att arbete eljest icke kunnat beredas arbetstagaren under
sådan tid. Denna formulering av föreskriften har valts för att betona, att
arbetsgivaren måste kunna klart visa, att arbete icke kunnat beredas vederbörande,
örn hindret icke förelegat. Exempelvis en sådan omständighet som
att under hindrets fortvaro endast några få man permitterats bör alltså ej
få föranleda, att tiden för frånvaron ej skulle bliva jämställd med arbetad
tid. Den förordade särbestämmelsen synes icke böra avse semestertiden själv,
vilken alltså under alla förhållanden bör få jämställas med arbetad tid.

Förslaget om att semesterrätt över huvud icke skall inträda förrän minst
visst antal dagar intjänats, vilket förslag förordats av herr Tamm och svenska
arbetsgivareföreningen, anser jag mig icke kunna biträda. Har man väl i
lag uppställt vissa förutsättningar för inträde av semesterrätt och har en
arbetstagare uppfyllt dessa, synes skäl icke föreligga att beröva honom
semesterrätten, blott därför att han icke intjänat mera än kanske ett par
dagars semester. Jag vill även framhålla, att ett konsekvent genomförande
av den utav nämnde reservant och arbetsgivareföreningen förordade bestämmelsen
måste medföra, att en person, som vinner anställning t. ex. den 1 oktober
ett år, under påföljande år icke alls skulle kunna utfå någon semester.

I fråga örn kvalifikationstidens förläggning vill jag framhålla, att det givetvis
är lämpligt, att denna tid ligger så nära den normala semesterperioden
som möjligt. Såsom i flera yttranden anförts, vinner man därigenom mera
utrymme för semesterrätten själv och mindre för semesterersättning vid en
anställnings upphörande. Jag skulle därför ha varit benägen att tillstyrka en
förläggning av kvalifikationstiden till perioden den 1 maj—30 april. Av skäl,
som jag sedermera kommer att anföra, har emellertid i departementsförslaget
icke intagits någon bestämmelse örn en särskild semesterperiod. Under sådana

160

Kungl. Majus proposition nr 286.

förhållanden synes det icke gärna vara möjligt att i lagen lämna föreskrift örn
annan kvalifikationstid än föregående kalenderår. För att likväl bereda
möjlighet att i de fall, då så kan anses vara påkallat, förlägga kvalifikationstiden
till annan period, förordar jag, att i lagen intages en bestämmelse örn
att så skall kunna ske genom överenskommelse mellan parterna. Härigenom
torde även de från hembiträdesutredningen och hembiträdesföreningarnas
samarbetskommitté uttalade önskemålen bliva tillgodosedda. Jag vill endast
betona, att det är självfallet, att kvalifikationstiden alltid skall omfatta
tolv månader. Sveriges skogsägareförbund har uttalat farhågor för att en
arbetsgivare skulle vara skyldig att bereda en vid skiljeställe sysselsatt arbetstagare
semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena under
föregående kalenderår. Härtill kan anföras, att sådan skyldighet endast föreligger,
för den händelse arbetstagarens anställning kan anses hava fortlöpt
oavbrutet under tiden från sorteringens avslutande föregående kalenderår.
Även örn så skulle vara fallet, äger emellertid arbetsgivaren enligt departe^
mentsförslaget rätt att förlägga semestern till den period av året, som han
finner lämpligast.

Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hava påpekat, att sakkunnigförslaget
kunde medföra vissa icke avsedda konsekvenser vid befordran av en
arbetare till sådan ordinarie eller icke-ordinarie anställning, som medför
semesterrätt med hänsyn till förhållandena under löpande kalenderår. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle sålunda en sådan arbetstagare under året för
befordran och, beroende på tiden för hans befordran, även året efter det befordran
skett kunna påkalla semester under ett större antal dagar än
han skulle vara berättigad till enligt vare sig semesterlagens eller avlöningsreglementets
bestämmelser. Detta bör givetvis förhindras. Semesterrätt bör
icke kunna föreligga i större utsträckning än vad som föranledes av de för
den nya anställningen givna bestämmelserna. Särskild föreskrift härom har
intagits i departementsförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid anställningens upphörande
ersättning skall utgå för de semesterdagar, som intjänats men ännu icke av
arbetstagaren åtnjutits. Vidare bör ersättning vid anställningens upphörande
utgå för icke uppburen semesterlön för sådana arbetstagare, som icke utföra
sitt arbete under arbetsgivarens kontroll. Som motivering härför vill jag anföra,
att det måste anses vara skäligt, att en kompensation gives till de arbetstagare,
som uppfyllt lagens bestämmelser örn anställning och arbete under
viss tid och sålunda intjänat rätt till semester eller semesterlön men på grund
av anställningens upphörande icke kommit i åtnjutande härav. Jag tillstyrker
alltså bifall till sakkunnigförslaget i denna del men vill därvid förorda
en sådan jämkning, att semesterersättning icke skall utgå i de fall, då
en anställning avbrytes genom dödsfall eller pensionering. Såsom påpekats
i vissa yttranden kan det nämligen i dessa fall icke bliva tal örn att tillgodose
ett rekreationsbehov.

Vad slutligen beträffar yrkandet örn att semester och icke semesterersättning
skall lämnas vid en anställnings upphörande kan jag helt ansluta mig
till vad de sakkunniga härom anfört.

Kungl. Majlis proposition nr 286.

161

Frågan om förlängning av semestern viel högre ålder m. m.
De sakkunniga.

I det av internationella arbetsorganisationen godkända konventionsförslaget
angående semester är semestertiden för personer under 16 år bestämd till tolv
arbetsdagar, medan den för övriga personer fastställts till sex arbetsdagar. T
konventionen anföres särskilt, att semesterns varaktighet borde, på sätt som
fastställdes i den nationella lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänstetiden.

De sakkunniga framhålla, att en förlängning av semestern vid längre tjänstgöringstid
eller högre ålder väl måste sägas vara önskvärd för arbetstagare
med fasta anställningar. Man torde även kunna säga, att behovet av semester
vanligen stege med högre levnadsålder. De sakkunniga måste emellertid avstyrka,
att bestämmelser i lagen infördes angående en förlängning av semestertiden,
vare sig vid längre tjänstgöringstid eller vid högre ålder.

Till stöd härför anföres i betänkandet följande:

För den händelse en sådan bestämmelse skulle kunna göras effektiv på den
allmänna arbetsmarknaden, skulle den medföra en ytterligare kraftig ekonomisk
belastning å arbetsgivarna. Det vore emellertid troligt, att en föreskrift
örn förlängd semester vid längre tjänstgöringstid eller högre ålder skulle föranleda,
att arbetsgivarna allmänt skrede till entledigande av arbetstagarna, innan
de bleve berättigade till den förlängda semestern. Endast för en mindre del
av den äldre arbetskraften skulle yrkesskickligheten kunna tänkas motverka
den ökade kostnaden för arbetsgivaren genom en förlängning av semestern. I
varje fall skulle en bestämmelse av ifrågavarande slag ytterligare försvåra för
den äldre arbetskraften att vid arbetslöshet vinna ny anställning. Problemet
att anskaffa arbete åt de arbetslösa i de något högre åldrarna vore redan nu i
hög grad aktuellt. Med hänsyn därtill måste det sägas vara uppenbart olämpligt
att för kroppsarbetarnas del införa en bestämmelse i lagen angående förlängning
av semestern vid längre tjänstgöringstid eller högre levnadsålder.
För de anställdas vidkommande torde det väl redan nu ofta förekomma, att
semestern förlängdes med hänsyn till endera eller båda de nu nämnda faktorerna.
En tvingande bestämmelse måste dock även för de anställdas del
anses vara olämplig, då det såsom bekant redan förelåge betydande svårigheter
för en kontorist i 40—50 årsåldern att vinna en ny anställning. Alldeles
oavsett detta ville de sakkunniga emellertid icke medverka till en lagstiftning,
som skulle giva bättre förmåner åt en speciell grupp av arbetstagare. De skäl,
som anförts i kapitlet om en kategoriklyvning, gällde även, för den händelse
en uppdelning skulle ifrågasättas mellan arbetarna och de anställda med avseende
å en förlängning av den föreskrivna minimitiden för semestern. Frågan
örn en förlängning av semestern torde liksom hittills böra bliva beroende på
överenskommelser mellan parterna.

De sakkunniga hava även övervägt, huruvida en till exempelvis tre veckor
förlängd semester borde genomföras för ungdom under 18 eller 20 års ålder.
Ehuru de sakkunniga anse vissa skäl tala för en bestämmelse om förlängd
semester för ungdom, hava de likväl icke ansett sig kunna förorda en sådan
bestämmelse med hänsyn till att den skulle kunna verka försvårande vid
sökande av anställning. De sakkunniga framhålla även, att den nu föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. eio sh 11

162

Kungl. Majlis proposition nr 286.

lagstiftningen innebure en semestertid om tolv arbetsdagar för ungdomen,
vilket ansetts vara tillfredsställande i det av internationella arbetsorganisationen
godkända konventionsförslaget.

Herr Rydberg har i sin reservation påyrkat, att i lagen skulle införas bestämmelser
örn en förlängd semester för ungdom. Han har för sin del velat
utmäta semestern till fyra veckor till och med det kalenderår, varunder arbetstagaren
uppnår 17 års ålder, och till tre veckor för varje år därefter till och
med det kalenderår, varunder han uppnår 20 års ålder. Vidare har herr Rydberg
ansett fullgoda skäl tala för en förlängning av semestern till aderton dagar
från och med det år, varunder arbetstagaren fyller 40 år. Med hänsyn till att
utvecklingen på detta område ännu icke hunnit så långt, att en dylik reform
vore genomförbar, samt till de kostnader, som skulle vara förenade därmed, har
herr Rydberg likväl ansett sig icke böra framställa ett direkt förslag örn en
sådan förlängning av semestern.

Yttrandena.

Socialstyrelsen förklarar sig dela de sakkunnigas betänkligheter mot införandet
av en differentiering av minimisemesterns längd för olika åldersgrupper.
Styrelsen hade en rik erfarenhet av svårigheterna att placera arbetslösa
personer, som överskridit 45-årsåldern, och det funnes anledning att
befara, att dessa svårigheter skulle ökas, örn de lagligt bestämda semesterförmånerna
bleve större för äldre än för yngre arbetstagare.

I motsats härtill yttrar länsstyrelsen i Västerbottens län, att det måste betraktas
som en brist i förslaget, att semestertiden icke differentierats med
hänsyn till olika åldersgrupper. För arbetstagare under 20 år och över 30 år
syntes en väsentligt längre semestertid motiverad. Länsstyrelsen ansåge icke
de av de sakkunniga mot en sådan differentiering anförda skälen vara hållbara
i praktiken.

I fråga örn semestertiden för minderåriga arbetare ansluter sig medicinalstyrelsen
till vad i herr Rydbergs reservation anförts örn nödvändigheten av
en längre semestertid för de yngsta åldersklasserna. Styrelsen finner det
emellertid böra tagas under övervägande, örn icke bestämmelser härom borde
införas i skyddslagstiftningen för minderåriga arbetare tillsammans med föreskrifterna
örn minskad arbetstid för dessa arbetare. Även vattenfallsstyrelsen
anser, att för ungdom i utvecklingsåren behov förelåge av avsevärt längre
ledighet från arbetet än den av de sakkunniga föreslagna semestertiden. Styrelsen
yttrar emellertid, att det ej vore skäligt, att denna ledighet skulle betalas
av arbetsgivarna såsom semester. En sådan anordning torde även verka
försvårande för ungdomen att erhålla anställning. För tillgodoseende av
nämnda behov borde i stället i första hand krävas samverkan av de försörjningspliktiga
föräldrarna. Därest dessa saknade förmåga därtill eller örn föräldrar
saknades, folie denna angelägenhet under samhällets barnavårdande
verksamhet. Styrelsen anser därför, att en semesterlag borde äga tillämpning
endast å arbetstagare, som fyllt 18 år, och att frågan örn en reglering av den
årliga ledigheten från arbete för arbetstagare under nämnda ålder närmast:

Kungl. Maj:ts proposition nr 286. 163

hörde hemma i de uti lagen örn arbetarskydd ingående föreskrifterna rörande
minderårigas användande i arbete.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
hemställa, att semestern för minderåriga arbetstagare skall fastställas i enlighet
med herr Rydbergs förslag. Organisationerna yttra, att det syntes vara
självklart, att det vore väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens karaktär
av skyddslagstiftning, att den yngsta arbetstagarkategorien bereddes en
någorlunda tillräcklig semester. Jämväl de kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd önskar, att semestern skall förlängas för ungdomen.

Den tid, som föreslås för semestern, eller tolv dagar, är uppenbarligen
icke utmätt på sådant sätt, att den kan anses giva en tillfredsställande
längd å semestern för alla arbetstagare. Det torde emellertid böra
ankomma på parterna själva att överenskomma örn bättre semesterförmåner.
En förlängning av semestern är sålunda för visso önskvärd för arbetstagare,
som uppnått en högre levnadsålder. Likaledes kunna fullgoda skäl anföras
för att semestern skall förlängas för de arbetstagare, som varit anställda
hos samma arbetsgivare under ett flertal år. Ehuru jag alltså livligt behjärtar
de skäl, vilka för sådana arbetstagare, som nu berörts, kunna tala
till förmån för en förlängning av semestern, anser jag likväl icke, att en förlängd
semester bör föreskrivas efter längre tjänstetid eller vid högre levnadsålder.
Skälet härtill är det, som anförts såväl av de sakkunniga som
av socialstyrelsen, eller att en bestämmelse i sådan riktning skulle kunna
försvåra för arbetstagaren att bibehålla sin anställning eller vid förlust av
densamma få en ny anställning. Det är vidare tydligt, att förhållandena
härvidlag ställa sig tämligen olika, då det gäller arbetarna eller de privatanställda.
De skäl, som föranleda, att någon kategoriklyvning med avseende
å den grundläggande bestämmelsen örn semesterrätten icke influtit i lagen,
hava emellertid giltighet även då fråga är örn en förlängning av semesterrätten
för vissa grupper av arbetstagare.

Uppenbarligen tala starka skäl för att en längre semester än två veckor
skall fastställas för de arbetstagare, som vid mycket unga år komma ut i förvärvslivet.
Jag anser därför, att det bör övervägas, huruvida icke föreskrifter
örn förlängd semester för ungdomen lämpligen böra givas. Jag är emellertid
icke för närvarande beredd att närmare ingå på detta spörsmål, detta
så mycket mer som en undersökning otvivelaktigt torde vara av behovet
påkallad av frågan i vad mån en förlängning av semestern för ungdomen
skulle kunna tänkas verka hämmande på dess möjligheter att vinna
arbetsanställning. Jag avser med vad jag nu anfört, att man vid en dylik
undersökning borde jämföra avlöningsvillkoren i ett antal representativa kollektivavtal
för de yngre arbetstagarna och för de närmast äldre årgångar,
vilka vid förlängd semester för de yngsta skulle kunna tänkas bliva föredragna
av arbetsgivarna. Något skäl att, såsom vattenfallsstyrelsen ifrågasatt, från
semesterlagens omfattning över huvud utesluta ungdomen under 18 år synes
mig icke föreligga.

Departe ments chefen.

164

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

Semesterns förläggning under året.

De sakkunniga.

Huvudregeln i fråga om semesterns förläggning under året är enligt de
sakkunnigas förslag liksom enligt hittills tillämpad praxis, att arbetsgivaren
skall äga bestämma tidpunkten för semestern. Denna rätt inskränkes emellertid
genom föreskrifter örn att semestern skall utgå i ett sammanhang och förläggas
under tiden den 2 maj—30 september.

Beträffande föreskriften att semestern skall utgå i ett sammanhang framhålla
de sakkunniga, att det just vore en sammanhängande avkoppling av en
ej alltför kort varaktighet, som erfordrades för att giva en verklig rekreation.
Den föreslagna bestämmelsen borde emellertid icke på något sätt beröva
parterna möjligheten att träffa överenskommelse örn att semestern skulle
uppdelas. En uppdelning av semestern kunde ofta vara lämplig för arbetstagarna,
exempelvis örn de ville taga viss del av semestern i anspråk för
vintersport i fjällen.

Yad angår frågan örn införandet av en legal semesterperiod är, yttra de sakkunniga,
även detta spörsmål av största intresse ur arbetstagarnas synpunkt.
De sakkunniga anföra härom följande:

Den bästa möjligheten att vinna rekreation under en förhållandevis kort
semester torde bestå i att idka friluftsliv och bada under den varma årstiden.
Man kunde emellertid icke undgå att hysa starka betänkligheter, örn det
över huvud vore tekniskt möjligt att koncentrera semestern för alla arbetstagare
till sommarmånaderna. Skulle flertalet arbetstagare få semester på en
gång, bleve transportmedel, pensionat, vilohem etc. överbelastade. Redan av
denna orsak borde en alltför kort semesterperiod icke genomföras.

En annan omständighet måste emellertid härvidlag tillmätas större betydelse.
Hittills torde det inom vissa delar av storindustrien hava varit vanligt
att inställa fabrikationen under den för alla arbetare gemensamma semesterperioden.
Under denna period hade maskinerna översetts och smärre reparationer
företagits. Med den förlängda semestern bleve det för industrien ett
betydande intresse att söka ordna semestern för arbetarna på sådant sätt, att
fabrikationen icke behövde upphöra under två hela veckor utan att semestern
örn möjligt gåves alternerande. Detta förutsatte en omflyttning inom fabriken
av olika arbetare, då den i allmänhet outbildade extra personal, som måste
tagas in under semesterperioden, ej kunde placeras på poster, där yrkesutbildning
krävdes. Därest rörelsen skulle kunna hållas i gång fortlöpande, torde
med hänsyn härtill semester på en gång icke kunna givas till mer än relativt
få av de yrkesutbildade arbetarna. Industrien måste därför ha till sitt förfogande
en ganska lång tid, under vilken semester skulle kunna givas. Det
syntes med hänsyn härtill vara omöjligt att villfara de önskemål, som framkommit
från personalhåll örn en legal semesterperiod, som endast skulle omfatta
tiden från midsommar till augusti månads utgång. Någon anledning att
härvidlag göra någon skillnad mellan olika grupper av arbetstagare torde ej
heller förefinnas.

Vid övervägandet av frågan hade de sakkunniga funnit så starka skäl tala
för en bestämmelse örn viss semesterperiod, att de ansåge en bestämmelse
härom böra intagas i lagen. Denna semesterperiod kunde emellertid med

Kungl. Maj:ts proposition nr 286. 165

hänsyn till de omständigheter, som nyss anförts, icke göras alltför kort. De
sakkunniga hade sålunda icke ansett sig kunna förorda en semesterperiod, som
vore kortare än fem månader, nämligen från och med maj till och med september.
En tidrymd av denna längd torde få anses vara tillräcklig för att
industrien skulle kunna giva semester successivt till arbetarna. Då enligt ett
numera föreliggande lagförslag den 1 maj vore avsedd att göras till en allmän
ledighetsdag, torde semesterperioden ej böra löpa förrän från och med den
2 maj.

Liksom beträffande frågan örn semesterns uppdelning borde möjlighet förefinnas
till träffande av överenskommelse mellan parterna örn förläggning av
semestern till annan period av året än den i lagen föreskrivna.

De sakkunniga framhålla nödvändigheten av att beträffande särskilda yrkesområden
medgiva undantag från bestämmelserna örn viss semesterperiod och
om förbud mot uppdelning av semestern.

I fråga örn jordbruket erinras sålunda, att den brådaste tiden för
denna näring vore sommaren. Under övriga delar av året förekomme däremot
ofta perioder, då arbetsuppgifterna vore mindre brådskande. Med hänsyn
härtill kunde det icke ifrågasättas, att man för jordbrukets vidkommande skulle
föreskriva en skyldighet att utgiva semestern i ett sammanhang under den
för arbetstagarna i allmänhet fastställda semesterperioden. Det torde i regel
ej heller vara önskvärt för jordbruksarbetare att erhålla semestern i ett sammanhang.
På grund av den fortfarande relativt låga avlöningen kunde de
icke hava råd att företaga någon semesterresa och, örn en sådan resa komme
till stånd, torde den ställas exempelvis till släktingar i avsikt att stanna endast
några få dagar. Även med den nuvarande kortare semestern om sju arbetsdagar
förekomme allmänt en uppdelning. Undantaget torde böra omfatta
även jordbrukets binäringar, och detta vare sig de vore att betrakta såsom
självständiga företag eller ej. Även en sådan grupp av arbetstagare som hembiträden
i lanthushåll syntes böra inbegripas under undantaget. Denna grupp
torde böra särskilt omnämnas, då ett hembiträde icke direkt kunde sägas vara
arbetstagare vid jordbruket. Undantaget borde slutligen även gälla för den
självständiga trädgårdsskötseln.

Med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom sjöfarten föreslå de
sakkunniga likaledes undantag för detta yrkesområde från skyldigheten att
utgiva semester i ett sammanhang och under den legala semesterperioden,
och detta vare sig sjöfarten är säsongbetonad eller icke.

Därest fartyg under ett kalenderår ej anlöper svensk hamn, skall arbetsgivaren
enligt förslaget äga antingen under högst ett år uppskjuta utgivandet
av semester till de å fartyget anställda eller i stället för semester utgiva ersättning
med belopp, motsvarande vad arbetstagaren skulle hava uppburit i lön
under semestern. De sakkunniga anse sålunda ej lämpligt, att lagen öppnar
möjlighet att sammanlägga mer än två års semester.

Vidare föreslå de sakkunniga undantag för säsongbetonade företag från
skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang och under den eljest fastställda
semesterperioden. I betänkandet anföres härom:

Det torde icke gärna kunna ifrågasättas, att arbetsgivare inom säsongbetonade
industrier skulle åläggas att giva arbetstagarna semester under hög -

166

Kungl. Majlis proposition nr 286.

säsongen, då stor svårighet förelåge att bereda tillräckliga arbetsuppgifter
under andra delar av året. Att närmare angiva de särskilda yrkesområden, för
vilka med hänsyn till säsongkaraktären undantag från skyldigheten att giva
semester under den legala semesterperioden borde stadgas, kunde icke anses
vara lämpligt. Undantagsbestämmelsen torde i stället böra generellt hänföra sig
till att yrkesområdet hade säsongkaraktär och att det för arbetsgivaren vore
olämpligt att giva en sammanhängande semester under tiden maj—september.
Örn detta kunde sägas vara fallet även inom yrke, som icke vore säsongbetonat,
syntes samma undantag böra gälla. Man torde emellertid böra uppställa
tämligen stränga krav på att det för arbetsgivaren skulle vara olämpligt
att giva en sammanhängande semester under den eljest föreskrivna tiden för
att undantag härifrån skulle medgivas. Med hänsyn härtill förordade de sakkunniga,
att i lagen utsädes, att förutsättningen för undantagets tillämpning
skulle vara, att huvudregeln vore uppenbart olämplig för arbetsgivaren.
Avsikten vore alltså att snävt avgränsa undantaget.

Det torde särskilt böra framhållas, att de sakkunniga hänfört prövningen
av frågan, örn det för arbetsgivaren vore uppenbart olämpligt att utgiva
semester i ett sammanhang under den legala semesterperioden, icke till förhållandet
inom de enskilda företagen utan till yrkesområdets karaktär. Eljest
skulle arbetstagarna aldrig kunna hava säkerhet för att de skulle få ut sin
semester i ett sammanhang under de ljusare månaderna. Hade ett företag
inom annat yrkesområde än som folie under undantaget svårigheter att giva
semester under sommarmånaderna, torde i allmänhet möjlighet förefinnas
att träffa överenskommelse med arbetstagarna örn annan tid för semestern.

De sakkunniga framhålla vidare, att hinder icke förefunnes mot att giva
semester under permitteringstid, örn så vore möjligt med hänsyn till den
föreskrivna semesterperioden. Ej heller hade de sakkunniga ansett det vara
lämpligt att föreslå en bestämmelse örn förbud mot utgivande av semester
under tid, då en arbetstagare vore sjuk. Förutsättningen för ett närmare
reglerande av dessa olika frågor måste anses vara genomförandet av en arbetsavtalslagstiftning.

I sin reservation har herr Larson yttrat, att det vid en semester örn tolv
dagar vore nödvändigt, att den skulle kunna utbredas under en längre tidrymd
än de fem månader, som föreslagits av majoriteten. Någon bundenhet
till en särskild del av året torde över huvud icke böra förekomma för någon
del av näringslivet.

Herr Rydberg har för sin del ansett det icke vara lämpligt, att i fråga örn
ungdom under 20 år medgiva rätt till överenskommelse av innehåll att
semestern skulle utgå annorledes än i ett sammanhang under tiden den
2 maj—30 september.

Herr Tamm har anslutit sig till herr Larsons uppfattning om att någon
legal semesterperiod icke borde föreskrivas. Skulle emellertid ett yrkande
därom icke bifallas, torde en obetingad dispensrätt böra medgivas även för
industriföretag, vilka av ekonomiska skäl icke såge sig i stånd att under en
så lång period som två veckor — örn de också kunde så förfara under en
kortare semestertid — helt stoppa driften, utan i stället nödgades fördela
semestern under en ännu längre tid än som i allmänhet vore medgiven.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

167

Yttrandena.

Förslaget om att semestern med undantag för vissa kategorier av arbetstagare
skulle utgå under tiden den 2 maj—30 september har rönt kraftigt
motstånd bland såväl myndigheter som arbetsgivarorganisationer och andra
sammanslutningar.

Bland myndigheterna har endast socialstyrelsen uttalat sig för de sakkunnigas
förslag. Styrelsen anför sålunda, att styrelsen delade de sakkunnigas
uppfattning, att det vore önskvärt, att så många som möjligt av arbetstagarna
bereddes semester under sommarmånaderna.

Kommunalfullmäktige i Timrå och Högsjö soclcnar av Västernorrlands län
hava anfört, att månaderna maj och september med hänsyn till väderleksförhållandena
i Norrland icke lämpade sig för semester. I yttrandena tillstyrkes,
att semesterperioden bestämmes till månaderna juni, juli och augusti.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
uttala, att följden av den valda konstruktionen för undantagsklausulen blivit
väsentligt mera vittomfattande än som kunde rent sakligt motiveras. Organisationerna
anföra härom följande:

Berörd av undantagsbestämmelsen i dess av de sakkunniga föreslagna utformning
bleve sålunda hela den icke obetydliga grupp av arbetstagare i jordbruket,
som innehade kontors- eller motsvarande tjänstemannaanställning,
ehuru de sakkunnigas motivering för ett undantagande av jordbrukets arbetstagare
hänförde sig till den egentliga arbetarpersonalen. För ett stort antal
av de ovannämnda anställda gällde icke de särskilda förhållanden, som motiverat
en undantagsbestämmelse för de egentliga arbetarnas del.

Med en strikt tolkning av den allmänna undantagsbestämmelsen under d)
i samma paragraf kunde konsekvenserna bliva desamma även för de grupper
av anställda, som vore sysselsatta vid de mera säsongbetonade företagen,
ehuru även där motiveringen för undantagsbestämmelsen uteslutande eller
nästan uteslutande hänförde sig till arbetarpersonalen.

Liknande oformligheter skulle säkerligen vara påvisbara även för den
egentliga arbetarpersonalens del, i det att stora grupper av dessa skulle
komma att inrymmas under undantagsbestämmelsen, ehuru en förläggning av
semestern inom den egentliga semestertiden i deras fall ingalunda skulle vålla
arbetsgivaren någon särskild olägenhet.

Organisationerna föreslå därför, att undantagsbestämmelsen skulle utformas
så, att den avsåge arbetstagare, för vilken en förläggning av semestern till den
föreskrivna perioden av året skulle, med hänsyn till arbetets säsongbetonade
natur eller av andra omständigheter, vara för arbetsgivaren uppenbart
olämplig.

I landsorganisationens yttrande anföres, att landsorganisationen vid sin
anslutning till de sakkunnigas förslag fäste stort avseende vid lagens minimikaraktär
och möjligheten att genom avtal få till stånd modifierande regler.
Så vore fallet t. ex. med förslagets bestämmelser angående semesterperiodens
omfattning.

Ytterligare undantag från huvudregeln krävas i ett flertal yttranden.

Sålunda yttrar svenska landstingsförbundet följande:

Beträffande landstingens anstalter hade det tidigare varit regel, att personalen
erhållit sommarsemester; i vissa fall hade dock semestern på befatt -

168

Kungl. Majits proposition nr 286.

ningshavarnas egen önskan delvis förlagts till vinterhalvåret. Emellertid
hade på grund av den alltmer tilltagande bristen på kvinnlig sjukvårdspersonal
— särskilt sjuksköterskor — under senare år semestrarna måst fördelas
på en avsevärt utsträckt tidsperiod. Det bleve därför svårt att vid sjukhusen
pressa in alla semestrar under den av de sakkunniga angivna tiden.
Framhållas kunde vidare, att landstingen, i den mån rationalisering av sjukhusarbetet
och arbetstidsreglering för befattningshavarna ägt rum, i flera
fall ansett sig böra anställa en fast kår av sjuk- och semestervikarier. För
att dessa fast anställda vikarier skulle kunna rationellt utnyttjas, måste givetvis
semestrarna utsträckas under större delen av året. Under sådana förhållanden
och då ett sjukhus’ drift icke kunde inställas, för att personalen
skulle erhålla semester, syntes försiktigheten bjuda, att sjukvårdsarbete inrymdes
bland undantagen från det angivna stadgandet.

Åtskilliga landstings förvaltningsutskott hemställa likaledes, att särskilt
undantag medgives för sjukvårdspersonalen. I vissa av yttrandena hemställes
jämväl om undantag för distriktsbarnmorskor.

Svenska stadsförbundet uttalar, att det även i andra fall än det i lagen
förutsatta torde för en kommun såsom arbetsgivare vara önskvärt med annan
förläggningstid. Åtminstone i de fall, där semester av mera väsentlig utsträckning
medgåves utöver den lagstadgade, syntes arbetsgivaren kunna ha
befogade anspråk på rörelsefrihet i detta avseende.

Järnvägsstyrelsen yttrar, att de av de sakkunniga föreslagna undantagsbestämmelserna
näppeligen kunde få någon större praktisk betydelse vid
statens järnvägar, varför styrelsen på det bestämdaste yrkade, att paragrafen
gåves en sådan formulering, att den icke bleve tillämplig på statens järnvägars
personal i fråga örn semesterledighetens förläggande till en viss begränsad
tid under året. Styrelsen anför härom följande:

Ett genomförande av den i lagförslaget angivna tidsperioden för semesters
uttagande kunde givetvis komma att medföra, att icke blott den personal,
som genom lagen komme i åtnjutande av de nya semesterförmånerna, skulle
äga få semestern förlagd till viss del av året utan att detta kunde bliva
gällande för all statens järnvägars personal. Med hänsyn till dennas stora
numerär skulle berörda begränsning av semesterperioden nödvändiggöra anställning
av ett högst betydligt antal tillfällig personal med åtföljande kostnadsökning
av en storleksordning, att densamma enligt styrelsens förmenande
icke ur vare sig ekonomisk eller social synpunkt kunde anses försvarlig.
Givetvis kunde icke vid statens järnvägar, såsom möjligen inom vissa industrigrenar,
någon inskränkning i driften under viss tid ifrågakomma. Ett tilllämpande
på statens järnvägars övriga personal av lagförslagets bestämmelse
örn semesterns förläggning skulle även komma att medföra en ökad säsongarbetslöshet,
enär behovet av tillfällig personal då skulle bliva huvudsakligen
förlagt till sommarmånaderna.

Järnvägsstyrelsen yttrar emellertid, att styrelsen, även örn en undantagsbestämmelse
infördes för statens järnvägars vidkommande, likväl liksom hittills
skulle låta sig angeläget vara att i möjligaste mån tillgodose personalens
intressen i fråga örn tidpunkten för semesterns åtnjutande.

Telegrafstyrelsen framhåller, att bestämmelsen örn semestertidens förläggning
icke kunde genomföras utan betydande svårigheter för vissa arbetstagare,
särskilt telefonister. Styrelsen yttrar vidare följande:

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Att anställa särskild vikariatspersonal för den del av året, då semester
enligt lagförslaget skulle utgå, mötte betydande svårigheter, därför att det
här gällde arbetskraft, som måste ha särskild utbildning, och även örn det
skulle vara möjligt att uppbringa kvalificerad sådan arbetskraft, vilket dock
betvivlades, måste det anses olämpligt att ytterligare utöka den del av telegrafverkets
redan förut ganska stora reservpersonal, som icke kunde beredas
sysselsättning mer än för en del av året. Vidare måste det anses ganska
orimligt, örn exempelvis de kollektivavtalsavlönade telefonisterna skulle ha
ovillkorlig rätt till semester under den varma årstiden, under det att ordinarie
eller extra ordinarie telefonister och överordnade tjänstemän icke skulle ha
och ej heller varje år kunde få sådan förläggning av semestern. Telegrafstyrelsen
yrkade därför, att särskilt undantag skulle stadgas med avseende å
telegrafverkets personal.

Överståthållarämbetet anmärker, att semestertidens förläggning till tiden
2 maj—30 september knappast torde vara genomförbar för en del av den
kategori kommunalanställda, å vilka lagens föreskrifter skulle vara tillämpliga,
exempelvis brandmän, renhållningsarbetare m. fl. De krav, kommunerna
måste uppställa på tillgången av dessa arbetskrafter, torde nödvändiggöra
semesterns förläggande till en ej så starkt begränsad del av året eller måhända
under hela året.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att bland undantagen från arbetsgivarens
skyldighet att bereda arbetstagare semester i ett sammanhang och
under viss period av året borde upptagas även det fallet, att industriföretag
ur ekonomisk synpunkt icke såge sig i stånd att under en så lång period som
två veckor — om de också kunde så förfara under en kortare semestertid —
helt stoppa driften.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinra, att arbetsförhållandena inom vissa
yrkesgrenar inom den kommunala förvaltningen vore av den natur, att
semestern icke kunde förläggas till viss kortare del av kalenderåret utan måste
utsträckas över året i dess helhet. Detta gällde i särskild grad trafikpersonalen
vid spårvägarna. Den allmänna undantagsbestämmelsen borde med hänsyn
därtill icke anknytas till arbetets säsongbetonade natur utan i stället avse
arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde än tidigare undantagits, där
en förläggning av semestern till den föreskrivna perioden vore för arbetsgivaren
uppenbart olämplig.

Svenska bankföreningen anför, att det med bankverksamheten följde en
viss anhopning av arbete vid särskilda tillfällen under kalenderåret, framför
allt vid årsskiftet men även ganska framträdande vid halvårsskiftet. Sådana
omständigheter måste tagas i betraktande vid semesterplanernas uppgöiande.
Arbets- och personalförhållandena inom en bank eller avdelning av en bank
kunde även stundom vara sådana, att förläggandet av all semesterledighet till
sommarmånaderna skulle åstadkomma avsevärd olägenhet. Vintermånaderna
måste jämväl anlitas. Ibland uppdelades en semester på vintern och sommaren.
I andra fall erhölles hela semestern under vintern och medgåves i
gengäld några dagars ökning av densamma. Att det vore de sakkunnigas avsikt,
att omständigheter sådana som de antydda borde kunna giva anledning
till skäliga jämkningar, torde få antagas, men föreningen ansåge sig dock

170

Kungl. Majus proposition nr 286.

böra förorda, att för ändamålet de här avsedda bestämmelserna i den före
slagna lagen bleve något uppmjukade.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening hänvisar till att järnvägarna
icke vore i stånd att vare sig inställa eller ens inskränka trafiken under de
föreslagna semestermånaderna utan i stället i allmänhet av trafikens art och
intensitet tvingades att under dessa månader insätta flera tåglägenheter än
eljest. Den av de sakkunniga anförda motiveringen för undantaget beträffande
sjöfarten hade giltighet även för de enskilda järnvägarnas vidkommande,
varför samma undantagsställning syntes påkallad även inom detta företagarområde.

I åtskilliga yttranden yrkas, att bestämmelserna örn viss semesterperiod
helt skola utgå ur lagen.

Kommerskollegium, som finner det vara önskvärt, att semestern utgår i
ett sammanhang, yttrar beträffande semesterperioden, att en begränsning av
denna till fem månader av kalenderåret i åtskilliga fall skulle förorsaka svårigheter.
Kollegium hade då närmast i tankarna de näringsföretag, som utan att
direkt arbeta säsongvis dock vore mer eller mindre säsongbetonade i sin
verksamhet. Till undvikande av att företag tvingades inställa eller inskränka
sin verksamhet under den tid produktionsförhållandena vore gynnsammast
— till nackdel för både arbetsgivare och arbetstagare — ville kollegium föreslå,
att stadgande örn att semester skulle utgå under viss del av året ej måtte
intagas i lagen. Frånvaron av dylik föreskrift vore givetvis icke hinder för
att genom kollektivavtal eller på annat sätt semesterperioden fixerades till
viss del av året för sådana näringsgrenar och företag, där så utan olägenhet
kunde ske.

Vattenfallsstyrelsen anser, att någon tvingande bestämmelse örn semesterns
förläggning till viss del av året icke borde införas i lagen. Styrelsen
anser icke heller, att semestern, örn dennas längd bestämdes till tolv söckendagar,
ovillkorligen skulle behöva uttagas i ett sammanhang, utan semestern
borde vid behov kunna delas på två perioder. Styrelsen yttrar vidare följande:

De sakkunniga hade visserligen under punkt d) föreslagit en undantagsbestämmelse,
men denna hade en så oklar innebörd, att det syntes ovisst,
huruvida därpå kunde grundas dispens från huvudregeln i alla de fall, då
verkligt behov därav förelåge. Såsom exempel på svårigheterna att vid
statens vattenfallsverk sammantränga alla arbetarsemestrar inom den angivna
tidsperioden kunde anföras följande.

Vid kraftstationernas kontinuerligt pågående drift tjänstgjorde, förutom
såsom tjänstemän anställda mästare och maskinister, jämväl — ehuru till
mindre del — arbetare, vilka underginge utbildning till maskinisttjänst.
Semestrarna för personalen måste, särskilt vid de större kraftstationerna,
spridas ut över en väsentligt större tidslängd än tiden 2 maj—30 september,
detta för undvikande av övertalig personal under semesterfri tid. Beträffande
tjänstemännen förelåge intet hinder att ordna tjänsten på detta sätt.
Det borde då icke heller gärna ifrågakomma att bereda de såsom rekryteringspersonal
fungerande arbetarna förmånligare förläggning av semestern än de
utbildade maskinisterna. På analogt sätt förhölle det sig vid kanalstationerna.

V id driften av ångkraftstationen i Västerås användes i relativt stor omfattning
arbetare såsom eldare, för transport av bränsle m. m. Vid forcering av

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

ångkraftstationens drift på grund av vattenbrist måste ali tillgänglig personal
kunna tagas i anspråk för driftarbete, även örn vattenbristen skulle inträffa
under tiden 2 maj—30 september.

Vid statens vattenfallsverks byggnadsarbeten förekomme sådana detaljarbeten,
som krävde specialutbildade arbetare, vilka svårligen kunde ersättas
vid semestrar, och vilka arbeten måste utföras vid de tider, som dikterades
av kravet på liela det ifrågavarande byggnadsföretagets rationella bedrivande
enligt viss plan. Vissa slag av arbeten t. ex. betonggjutning, kunde dessutom
ej lämpligen utföras vid kyla; vid norrländska kraftstationsbyggnader,
som hädanefter bleve de allmännast förekommande för att tillgodose landets
fortsatta energibehov, kunde den effektiva betonggjutningssäsongen utomhus
beräknas till sex månader eller i allmänhet tiden 15 april 15 oktober. För
kontinuerliga arbeten, såsom tunnelsprängning, bleve genom semestern
tidsförlängningen för arbetet två av 50 effektiva arbetsveckor per år,
d. v. s. fyra procent, varav två procent redan vid nu tillämpad semester,
ökningen i byggnadstiden bleve sålunda två procent. För betongarbetare,
där semestern nu plägade förläggas före eller efter den brådaste säsongen,
uppstode ingen dylik tidsförlängning genom nu gällande semesterbestämmelse.
Örn den lagstadgade 2-veckorssemestern skulle inläggas under sommarmånaderna,
bleve för betongarbetare tidsförlängningen två av 25 effektiva
arbetsveckor, d. v. s. icke mindre än åtta procent i jämförelse med nu.
Tidsförlängningen genom olämplig förläggning av semestern för ett säsongarbete
såsom betonggjutning vore sålunda fyra gånger större än för övriga
arbeten.

För tjänstemännen, d. v. s. för ingenjörer, schaktmästare och kontorspersonal
tillämpades semesterbestämmelser, som innebure, att semester finge uttagas
under tid, som för arbetets fortgång vore lämplig och möjlig, vilket ofta medförde,
att tjänstemännen finge förlägga semestern till vintern och därvid särskilt
i samband med helger under sådan del av året, då arbetssäsongen vore
mindre utpräglad. Arbetarepersonalen skulle enligt förslaget utfå sin semester
sommartid, varvid man för att i möjligaste mån söka förebygga förseningar
i arbetet borde tillse, att befälet vore i full tjänstgöring för att kontrollera
utförandet av bland annat betonggjutningar, för vilkas utförande man
då nödgades använda mindre vana arbetare.

Byggandet av såväl kraftstationer som vattenreglerings- och distributionsanläggningar
kunde ofta behöva forceras fram till viss tidpunkt för tillgodoseende
av ökade kraftbehov och fullgörande av kontrakterade kraftleveranser.
Försening av dylika anläggningars färdigställande kunde således hava betydande
ekonomiska konsekvenser.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att arbetstillgången under månaderna
maj—september för många yrkesgrupper, såsom jordbruksarbetare,
byggnadsarbetare och grovarbetare, redan förut vore större än under andra
tider av året, varav följde, att det oftast torde bliva omöjligt att i en hel del
företag anskaffa erforderligt ersättningsmanskap under semestertiden och till
följd därav bliva nödvändigt att där inställa driften, givetvis med stora ekonomiska
förluster.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att föreskriften örn semesterns förläggning
i ett sammanhang under viss del av året särskilt för industrien torde
komma att bliva besvärande. 1 många fall syntes följden kunna bliva, att
driften måste inställas under hela semesterperioden. En ändring härutinnan,
innebärande rätt för arbetsgivaren att dela semestern i två perioder, förlagda
till lämplig tid under året, förordades därför.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla först, att semesterns förläggning
till viss tid av året, med hänsyn till svårigheten att erhålla lämpliga vikarier,
vore med avseende å viss personal omöjlig att genomföra, särskilt i fråga örn
stadens sjukhus. Stadsfullmäktige yttra vidare, att tiden för semesterns förläggande
för stadens arbetare hittills utan olägenhet för någon part helt varit
beroende på överenskommelse mellan staden och de hos staden anställda.
Denna anordning syntes vara att föredraga framför att i lagen inskriva en
viss del av året för semesterns uttagande.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att förslaget örn semesterns förläggande
som regel till de fem sommarmånaderna med all säkerhet komme
att ytterligare stärka arbetarparten i dess motstånd mot att semestern helt
eller delvis spredes ut på en större del av året. Det torde för den året runt
verksamma industrien vara en omöjlighet att hålla uppe full produktion, örn
tolv dagars semester måste utgå för flertalet arbetare under de fem sommarmånaderna.
Även de verksamheter, som nu kunde drivas under sex dagars
semester, måste antagligen i stor omfattning bli nödgade att vid en utvidgning
av semestern till tolv dagar nedlägga sin verksamhet under hela semestern
i följd av brist på arbetskraft.

Arbetsgivareföreningen yttrar vidare, att det skulle innebära en väsentlig
lättnad, örn föreskrifterna rörande begränsningen i förläggningstiden samt
örn tvånget att förlägga ledigheten i ett sammanhang utginge ur lagförslaget.
Föreningen anför härefter följande:

Örn industrien i förslaget lämnades full frihet att utsprida semestern över
hela året, kunde förmodligen en stor del av den eljest nödvändiga produktionsminskningen
undvikas. Vad detta skulle innebära i fråga örn ekonomisk
organisation och minskad produktionsfördyring vore uppenbart. Till en
början komme man ifrån den del av kostnadsfördyringen, som belöpte sig på
de^ fasta omkostnaderna, men framför allt undvekes produktionsminskningen.
Då man kunde utgå ifrån, att producenterna omedelbart skulle söka att med
tillgängliga resurser kompensera denna minskning, för den händelse lagförslaget
skulle gå igenom i oförändrat skick, bleve följden, att alla upptänkliga
rationaliseringsuppslag sattes i verket. Det bleve den enda utvägen, då under
flera månader örn året tillräcklig manuell arbetskraft icke stöde till förfogande
för uppnåendet av den önskade produktionsvolymen. Förslaget skulle
därigenom framdriva just sådan hastig och mindre övertänkt rationalisering,
som man i andra sammanhang sökte att förhindra. Vad dessa åtgärder
kunde komma att kosta undandroge sig föreningens bedömande, men det
torde icke röra sig om små belopp. Åtgärderna komme givetvis att sätta
sina spår på arbetsmarknaden. Vidtagna maskinella utbyggnader som ersättning
för den manuella arbetskraften utnyttjades icke blott under sommarmånaderna
utan året runt. Följden bleve en kraftig och plötslig nedgång i
arbetstillfällena för arbetarna. Den ledighet, som man genom förslaget ville
tilltvinga sig under sommarmånaderna, kunde bli mindre önskvärd, påtvungen
arbetslöshet under årets återstående månader.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att bestämmelsen om att semestern
skulle utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—30 september utgjorde
en olägenhet för detaljhandeln. Under nämnda tid infölle säsong för åtskilliga
branscher. Arbetsgivaren borde tillerkännas rätt att bestämma, under

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

vilken tid på året semestern skulle utgå. Likaledes ville förbundet förorda,
att semestern skulle kunna uppdelas i två perioder.

Kooperativa förbundet anför följande:

I fråga om semesterns förläggning hade rörelsen kunnat ordnas så, att
semesterledigheten utgått under den tid de sakkunniga föreslagit. Svårigheter
med semesterns förläggning under sommartiden uppstode i butikerna
endast på turistorter, och det vore uppenbart, att dessa svårigheter komma
att växa i och med att en större del av befolkningen bereddes möjlighet till
resor och uppehåll på sådana orter. Då de sakkunniga i sitt förslag tagit hänsyn
till säsongbetonade verksamhetsgrenar och då den genom den ökade
turistfrekvensen framkallade belastningen på bland annat distributionsföretagen
i turistområdena vore av en typisk säsongkaraktär, syntes förslaget på
denna punkt ha tillgodosett di stributionsf öre tagens önskemål.

Det vore emellertid sannolikt, att genomförandet av den föreslagna tolvdagarssemestern
inom alla grenar av näringslivet icke vore möjlig utan
ganska vittgående tekniska och organisatoriska omläggningar och därmed
förbundna svårigheter. För övrigt skulle stora påfrestningar av olika art
komma att uppstå, därest industrien mera allmänt förläde semestern till en
gemensam tidsperiod. Olägenheterna av en sådan gemensam semestertid för
en stor del av landets befolkning torde komma att drabba även dem, som
genom semestern bereddes ledighet.

Förbundet yttrar härefter, att det med hänsyn till det anförda och under
antagande av att man genom att icke fastställa en begränsad legal semesterperiod
skulle dels lättare övervinna övergångstidens anpassningssvårigheter
och dels motverka tendensen att förlägga semestern till i stort sett samma
tidpunkt torde vara välbetänkt, att den av de sakkunniga föreslagna begränsningen
i semesterns förläggning till bestämd tid av året åtminstone icke på
detta stadium genomfördes.

Sveriges skogsägareförbund befarar, att bestämmelsen om en viss semesterperiod
kunde medföra brist å arbetskraft för skogsbrukets sommararbeten.
Förbundet anför härefter följande:

Beredandet av tolv dagars semester åt alla arbetstagare måste med nödvändighet
kräva tillgång till vikarierande arbetskraft av betydande numerär
att sätta in under den ordinarie arbetskraftens ledighet. För skogsbrukets
vidkommande behövde man måhända ej räkna med, att de nya semesterbestämmelserna
härutinnan skulle komma att vålla allt för stora svårigheter,
enär huvudparten av skogsarbetet skedde under vinterhalvåret, då industriens
arbetare enligt förslaget ej skulle ha någon semester. Skogsbrukets sommararbeten
komme dock säkert att röna starkt inflytande, enär redan nu brist
på arbetskraft rådde inom jordbruk och skogsbruk under sommaren. När
industrien sommartid komme att behöva tiotusentals semestervikarier över
hela landet, torde man ha att emotse, att främst jordbruket bleve utblotta!
på den extra arbetskraft, som det under den bråda säsongen hade så stort
behov av. Att allt skogsarbete då finge läggas ned, torde få anses som säkert.
Det torde ej kunna undgås, att en hel del sommararbeten i skogsvårdssyfte
härigenom måste komma till utförande i mindre omfattning än nu.

Att bestämmelserna om den legala semesterperioden äro olämpliga anse
även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborg och Bohus
samt Västernorrlands län ävensom svenska försäkringsbolags riksförbund.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser jämväl, att någon föreskrift
örn att semestern alltid skulle utgå i ett sammanhang icke vore behövlig.

Beträffande sistnämnda spörsmål anför byggnadsstyrelsen följande:

För byggnadsindustriens vidkommande inf olle den för arbetenas utförande
gynnsammaste arbetstiden under perioden april—september och sammanfolle
sålunda med den del av året, då en semesterledighet ur arbetarnas synpunkt
bäst kunde utnyttjas. Semesterfrågans ideella lösning mötte sålunda
vissa hinder med hänsyn till nämnda båda motsatta intressen. Visserligen
mäste fördelen av en sammanhängande semester starkt betonas, men samtidigt
måste man taga viss hänsyn till krav på den för byggnadsarbetena
gynnsamma årstidens ändamålsenliga utnyttjande. En uppdelning av semestern
sålunda, att exempelvis alla arbeten vid ett byggnadsföretag inställdes
under midsommarveckan och att resten av ledigheten senare uttoges på
lämplig tid under arbetenas fortgång efter överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare, vore måhända en tänkbar lösning.

I en till socialdepartementet ingiven promemoria har chefen för statens
järnvägars resebyrå anfört bland annat följande:

Bet syntes vara nödvändigt att i lagen örn semester föreskriva att, vare
sig semestern vid ett företag gåves successivt eller ordnades så, att företaget
stängdes under en gemensam semestertid, en plan uppgjordes företagen
emellan, så att ungefär lika stor del av de semesterberättigade bereddes
ledighet samtidigt. Bå antalet semesterperioder under tiden den 2 maj—30
september kunde sättas till omkring elva, skulle alltså omkring en elftedel
av arbetstagarna kunna erhålla ledighet samtidigt. En dylik planmässighet
i semestertidens fördelande vore nödvändig med hänsyn till att redan nu
trafikföretag, pensionat och hotell vore så kraftigt belastade under sommaren,
att en större ökning i och för sig kunde vålla svårigheter och än värre örn
ökningen av semesterfirande skulle avsevärt koncentreras till en viss tidpunkt.
Lagen syntes icke hava fått en sådan utformning, att arbetstagarna
tillförsäkrades största möjliga praktiska glädje av den nyförvärvade ledigheten.
Resor med olika transportmedel och fotvandringar torde vara det
effektivaste sättet att komma ifrån den vanliga miljön, men därtill fordrades
transport- och inkvarteringsmöjligheter.

En annan fråga, som syntes böra beaktas i större utsträckning än vad
som skett i betänkandet, vore frågan örn vintersemester. Bet syntes önskligt,
att lagen förtydligades så, att det klart framginge, att en uppdelning av semestern
med sex dagar på vintern och sex på sommaren kunde erhållas, örn
arbetstagaren sa önskade och hinder icke mötte från arbetsgivarens sida.

Ben av de sakkunniga omnämnda fragan örn förbud mot utgivande av
semester under sådan tid, då arbetstagaren till följd av sjukdom eller annan
omständighet vore oförmögen till arbete, behandlas av socialstyrelsen, som
yttrar, att det i avvaktan på genomförandet av en arbetsavtalslagstiftning borde
förbjudas, att semester förlädes till tid, då arbetstagare vore sjuk på grund
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom eller då arbetstagare vore förhindrad
att utföra arbete på grund av havandeskap eller repetitionsövning ävensom
landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning. Bet torde nämligen
icke rimligen böra krävas av en arbetstagare, att han skulle godtaga en semester,
som förlädes till en dylik tid.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
anse det vara ur både praktisk och principiell synpunkt betänkligt, att de

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

sakkunniga icke föreslagit någon inskränkning i arbetsgivarens rätt att utgiva
semester till en arbetstagare under den tid, denne vore sjukledig. Organisationerna
yttra härom bland annat följande:

De sakkunnigas inställning på denna punkt vore helt oförenlig med den
i övrigt i betänkandet hävdade uppfattningen, att samhällets intresse av att
arbetskraften behölles i god vigor måste gå före arbetsgivarpartens privatekonomiska
intresse. Denna uppenbara lucka i lagen inb jode direkt den
mindre nogräknade arbetsgivaren att med begagnande av den kortaste i lagen
tillåtna varseltiden av en vecka låta semestern börja löpa, så snart arbetstagaren
varit sjuk en vecka. Även här riskerade man att nedbryta en redan
utbildad gynnsam sedvänja. Organisationerna såge sig för den skull nödsakade
yrka, att det i lagtexten infördes en bestämmelse, vilken utsade, att
arbetsgivaren icke ägde rätt att fastställa tiden för semestern så, att den
helt eller delvis sammanfölle med den tid, under vilken arbetstagaren på
grund av sjukdom vore oförmögen till arbete. Möjligen kunde den inskränkningen
försvaras, att semestern, för den händelse arbetstagaren, då han drabbades
av sjukdom, redan börjat åtnjuta semesterledighet, skulle löpa oberoende
av sjukdomen. Däremot syntes det icke befogat att göra någon inskränkning
för det fall, att arbetsgivaren på förhand fastställt tiden för vederbörande
arbetstagares semester, men denne drabbades av sjukdom,
innan semestern skulle ha utgått, och sjukdomen fortfore under den preliminärt
bestämda semestertiden. I sådant fall borde semestern kunna åtnjutas
vid senare tidpunkt.

Även landsorganisationen betecknar det såsom betänkligt, därest lagstiftningen
skulle medgiva arbetsgivaren att förlägga semestern till tid, då arbetstagaren
på grund av sjukdom vore förhindrad tillgodogöra sig densamma.

Man torde tyvärr icke kunna bortse från möjligheten av dylika inhumana
förfoganden. Landsorganisationen ville för sin del förorda, att uttryckligt förbud
infördes i lagen mot semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren
på grund av styrkt sjukdom icke vore i arbete. Sjukdom, som inträffat först
efter det semestern påbörjats, torde väl däremot icke kunna föranleda en
framflyttning av semestern.

Departementschefen.

Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet
erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till de klimatiska
förhållandena i vårt land är det nämligen endast under denna tid, som
semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas till verklig rekreation.
Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner
och näringslivets intressen icke är möjligt att bereda semester under
sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga hava även förordat åtskilliga
undantag från den av dem föreslagna huvudregeln, att semestern
skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september. Av vad som anföres
i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag måste högst avsevärt
utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen om en jämförelsevis
kort period, till vilken semestern skall förläggas. Att på ett lämpligt
och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden, som skulle undantagas från
huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket svårt. Man måste emellertid erkänna,
att det även för arbetsgivarna inom sådan del av näringslivet, för

176

Kungl. Majlis proposition nr 286.

vilken något speciellt undantag icke påyrkats, komme att uppstå betydande
svårigheter att inpassa semestern för samtliga arbetstagare under en period
av fem månader. Dessa svårigheter skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet
hos industrien att i allmänhet utgiva semester på en gång till samtliga vid
ett företag anställda arbetstagare. Med hänsyn till den därav föranledda produktionsminskningen
kan ett sådant system icke anses vara önskvärt. Jag
har därför efter övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna
ansett det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse
örn viss semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan om semesterns
förläggning under året upptages till förhandlingar mellan parterna och
att därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.

Jag har redan tidigare uttalat min anslutning till vad de sakkunniga yttrat
örn att den bästa rekreationen nås genom en sammanhängande ledighet av ej
allt för kort varaktighet. Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen örn
att semestern skall utgivas i ett sammanhang synes därför enligt min mening
vara välbetänkt. Några allvarliga anmärkningar mot denna bestämmelse hava
icke heller anförts i yttrandena. Särskilt må framhållas, att möjlighet till
undantag från bestämmelsen finnes, därest överenskommelse kan träffas
mellan parterna. Endast för arbetstagare vid jordbruket och dess binäringar
samt inom trädgårdsskötseln ävensom för hembiträden i lanthushåll har jag
ansett det nödvändigt att införa uttryckligt undantag i lagen.

Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen anfört örn lämpligheten för byggnadsarbetarna
att erhålla åtminstone halva semestern under sommaren, vill
jag erinra örn att byggnadsarbetarna i allmänhet icke äro årsanställda, varför
den rätt, som de kunna förvärva genom lagen, i de flesta fall torde komma att
inskränkas till semesterersättning. För de byggnadsarbetare, som äro årsanställda,
äger arbetsgivaren enligt förslaget rätt att förlägga semestern till
vilken del av året, som han finner gott. Det torde få ankomma på parterna att
genom förhandlingar överenskomma örn huruvida viss del av semestern i
dylika fall skall utgå under sommaren.

I anledning av vad som anförts från statens järnvägars resebyrå vill jag
uttala, att det visserligen icke torde vara möjligt att i en lag örn semester
meddela bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivarna att överenskomma sins
emellan örn viss fördelning av semestertiden. Men det skulle otvivelaktigt
vara till praktiskt gagn, örn åtminstone de större företagen vidtoge åtgärder
till förekommande av att semester för de hos dem anställda i allt för stor utsträckning
koncentrerades till viss tidpunkt, exempelvis till midsommarveckan.
För att förhindra en tendens i riktning mot semesterns förläggande
till de större helgerna förordar jag, såsom framgår av vad jag i ett annat
sammanhang kommer att anföra, att helgdagar och sedvanliga fridagar icke
skola inräknas i semestern. Vad beträffar frågan örn vintersemester, framgår
det av lagens bestämmelser, att semestern kan uppdelas på flera perioder, så
snart överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Det måste betecknas såsom uppenbart olämpligt för en arbetstagare, örn

177

Kungl. Majus proposition nr 286.

semestern för honom förlägges till sådan tid, att han av någon omständighet är
oförmögen att använda densamma till vila. Det torde därför få anses vara
skäligt, att arbetsgivarens rätt att förlägga semestern till dylik tid i någon
mån beskäres. Lämpligast synes härvid vara att acceptera samma grunder
som då det gäller att för beräkning av semesterrätt med arbetad tid jämställa
viss annan tid. Härutöver synes förbud böra meddelas mot förläggandet av
semester till tid, då arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig
från förvärvsarbete. Jag har däremot icke funnit mig kunna förorda den av
de anställdas centralorganisation och landsorganisationen föreslagna bestämmelsen
örn förbud mot utgivande av semester under sådan sjukdomstid, som
icke genom den nu nämnda bestämmelsen blivit undantagen. Anledningen
härtill är, att jag ansett mig kunna utgå från att det vid sådana företag, där
samtliga arbetstagare erhålla semester på en gång, ofta vore olämpligt för
arbetsgivaren att bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av
semester till övriga arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle. Jag befarar
därför, att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren
är sjuk, kan göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren
än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt.

Semesterlönens beräknande.

De sakkunniga.

I fråga örn sättet för semesterlönens beräknande anföra de sakkunniga, att
någon tvekan icke syntes kunna råda i de fall, då till arbetstagaren utginge
tidion, som beräknades per vecka eller längre tidsenhet. I dessa fall skulle
samma lön utgå under semestertiden som under tid, då arbete utfördes. För
de arbetstagare, som ej äro avlönade med sådan tidion som nu nämnts, förorda
de sakkunniga en bestämmelse örn att semesterlönen skall för varje
semesterdag utgå med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga
inkomst per dag, under vilken arbete utförts under kvalifikationsperioden.
Enligt det förordade systemet kommer alltså semesterlönen att bestämmas
individuellt med hänsyn till längden av den tid, varunder arbete utförts, och
storleken av den uppnådda arbetsinkomsten.

De sakkunniga anföra härom följande:

Då det gällde att avgöra, efter vilka grunder som semesterlönen skulle
fastställas, måste man konstatera, att det härutinnan icke funnes något allmänt
accepterat system i kollektivavtalen. Olika metoder hade kommit till användning.
Den huvudsakliga skillnaden mellan de olika systemen läge i frågan,
örn den verkliga arbetsinkomsten under kvalifikationstiden skulle få öva
inverkan å semesterlönens storlek eller om denna skulle bestämmas lika för
alla i övrigt jämställda arbetstagare och alltså utgå med en fixerad timlön,
beräknad för ett angivet antal timmar och därför oberoende av örn den
enskilda arbetstagaren under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt
längre eller kortare tid än detta timantal. Vartdera av dessa system hade i
vissa avseenden fördelar, i andra åter nackdelar.

Den främsta orsaken till att de sakkunniga förordade ett system med individuell
beräkning av semesterlönen vore, att detta system stöde i bästa överens Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Hr 286. C70 88 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

stämmelse med den grundläggande synen på begreppet semester, eller alltså
att en arbetstagare successivt intjänade rätten till semester genom anställning
och arbete. I enlighet med denna grundsyn å semesterförmånen kunde
de sakkunniga icke heller godkänna det ofta anförda argumentet, att en på
grund av ackordsbetalning högt uppdriven arbetsintensitet ej skulle få avspegla
sig i semesterlönen. Att behovet av viss lön under semestertiden skulle
vara lika för alla arbetstagare och att med hänsyn därtill olika ackordsförtjänst
ej borde få öva inverkan vore ett argument, som icke torde kunna tillmätas
principiell betydelse.

De övriga skäl, som talade för den av de sakkunniga förordade metoden
för semesterlönens beräknande, vore följande.

I åtskilliga kollektivavtal funnes icke fastslagen någon timlön, utan arbetet
avlönades uteslutande efter vissa angivna ackordssatser. För de arbetare,
beträffande vilka sådana kollektivavtal vore gällande, kunde man i varje fall
icke undgå att bestämma semesterlönen med hänsyn till den uppnådda
ackordsförtjänsten. Den omständigheten, att viss timlön icke fastställts i
ett kollektivavtal, borde emellertid icke utgöra tillräcklig grund för att de av
sådant kollektivavtal berörda arbetarna skulle bliva väsentligt bättre ställda
än övriga arbetare, för vilka en timlön blivit bestämd.

I åtskilliga kollektivavtal hade inskrivits en bestämmelse örn viss timlön,
utan att denna timlön på något sätt övade inverkan å arbetarnas avlöning.
Även i de fall, då de av ett sådant avtal berörda arbetarna arbetade mot timlön,
erhölle de högre betalning än vad som skulle ha blivit fallet, örn den
angivna minimitimlönen kommit till användning. Därest man nu vid en
semesterlagstiftning skulle anknyta beräkningen av semesterlönen till en
sådan rent nominell timlön, komme detta att för arbetarna innebära, att en
förut såsom relativt betydelselös ansedd bestämmelse i kollektivavtalet skulle
bliva av den allra största betydelse. Det torde vara givet, att krav på borttagande
eller i vart fall en väsentlig förhöjning av en sådan nominell timlön
komme att framställas vid blivande avtalsförhandlingar.

Därest man valde systemet med en beräkning av semesterlönen efter timlön,
torde det vara nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse örn att
semesterlönen skulle beräknas för ett visst antal timmar per semesterdag,
vilket timtal i enlighet med nuvarande arbetstidslagstiftning självfallet borde
bestämmas till åtta. Anledningen till att visst timtal måste fixeras vore, att
utgångspunkten för detta system för semesterlönens beräknande vore den,
att något individuellt bestämmande av lönen icke skulle ske, utan att alla av
avtalet berörda skulle erhålla samma lön för varje semesterdag, till vilken
de vore berättigade. Man kunde då icke taga hänsyn till att viss enskild
arbetare under kvalifikationsperioden arbetat längre eller kortare tid än åtta
timmar i genomsnitt per dag. Ej heller syntes man vid en allmängiltig lagstiftning,
i vilken accepterats systemet med timlönsberäkning, böra införa
särskilda undantagsbestämmelser, för den händelse viss grupp av arbetare
eller rent av samtliga av ett kollektivavtal berörda arbetare under kvalifikationsperioden
genomsnittligt arbetat kortare eller längre tid än åtta timmar
per dag. Förhållandet vore emellertid det, att arbetstiden inom vissa yrkesområden
fortfarande normalt överskrede åtta timmar per dag. Så vore fallet
exempelvis inom jordbruket och restaurangnäringen. Å andra sidan vore det
icke ovanligt, att den dagliga arbetstiden under en depression förminskades
för vissa grupper av arbetare. En bestämmelse örn beräkning av semesterlönen
enligt viss timlön och med utgående från lön för åtta timmar per
semesterdag komme alltså att medföra det resultatet, att sådana arbetstagare,
som under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt längre tid än åtta
timmar per dag, komme att lida en förlust, medan däremot motsvarande vinst

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

ägde rum för arbetstagare, som under kvalifikationsperioden arbetat kortare
tid per dag än åtta timmar. Då enligt de sakkunnigas förslag den genomsnittliga
inkomsten per dag under kvalifikationsperioden skulle läggas till
grund vid beräknandet av semesterlönen, komme för varje enskild arbetstagare
både övertidsarbete och inskränkning av den dagliga arbetstiden att
få öva inverkan, vilket måste sägas giva ett rättvist resultat. Yad beträffade
den vanligaste formen för arbetsinskränkning, eller permittering under vissa
dagar, komme denna icke att öva inverkan å semesterlönens storlek, vare sig
man valde det ena eller det andra systemet. Permitteringen inverkade i
stället på sådant sätt, att antalet semesterdagar förminskades i de fall, då
arbete icke utfördes minst aderton dagar i månaden.

Då den förordade metoden för semesterlönens bestämmande stöde i god
överensstämmelse med den valda utgångspunkten för en lagstiftning på området
och då även i övrigt starka skäl talade för densamma, borde ej heller
den omständigheten få inverka, att beräkningsmetoden kunde komma att medföra
en kostnadsökning för arbetsgivarna. Det måste sägas innebära en mycket
stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kunde givas en enhetlig
regel, som kunde tillämpas för alla arbetstagare. Något allmänt accepterat
system funnes, som förut anförts, ej heller i de nu gällande kollektivavtalen,
varför man härvidlag icke behövde känna sig bunden av hittillsvarande praxis.

De sakkunniga föreslå vidare, att en arbetstagare skall vara berättigad att
uppbära skälig ersättning för kost, som han eljest åtnjuter hos arbetsgivaren.
Däremot anse de sakkunniga icke, att ersättning under semestern skall utgå
för bostadsförmån. Anledningen härtill vore, anföra de sakkunniga, att
möjlighet i allmänhet förefunnes för arbetstagaren att även under semestern
bebo den till honom upplåtna bostaden samt att arbetsgivaren hade samma
utgifter för bostaden under arbetstagarens semester som under övriga delar
av året. Vidare yttra de sakkunniga att, örn viss del av lönen eller visst
belopp vore avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader, arbetstagaren
icke borde äga under semestertiden uppbära sådan del av lönen. Vad här
avsåges vore särskilt felräkningspengar, ersättning för slitning av kläder och
verktyg, resebidrag etc. Däremot kunde ett särskilt hyresbidrag icke anses
såsom ersättning för särskilda kostnader, utan sådant bidrag borde utgå
jämväl under semestern.

De sakkunniga finna det icke vara lämpligt, att i lagen intages en bestämmelse
angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att semesterlönen i arbetsgivarens
konkurs borde utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden. Då
semesterlönen vore att betrakta som en till viss tid uppskjuten del av den
vanliga lönen, torde emellertid någon lagändring härför icke erfordras. Ej
heller torde någon lagändring vara erforderlig för att samma förmånsrätt
skulle åtnjutas för ersättning, som jämlikt 8 och 9 §§ i semesterlagen skulle
i vissa fall utgå i stället för semesterlön.

Herr Larson har i sin reservation föreslagit, att bestämmelserna örn
semesterlönens beräknande skola utformas på följande sätt:

Arbetstagare, för vilken lön finnes beräknad efter tid, äger uppbära sådan lön
i den mån den belöper sig på semestern. För övriga arbetstagare skall lönen för
varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

inkomst per dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader
av närmast föregående kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Som motivering härtill har herr Larson anfört följande:

I det stora flertalet kollektivavtal, som gällde kroppsarbetare, räknades
semesterlönen efter den för vederbörande arbetare gällande tidlönen, oavsett
i vilken omfattning ackordsarbete hade förekommit. Detta vore en fullt naturlig
beräkningsgrund, då ju det av ackordsarbetet föranledda överskottet utginge
såsom ersättning för den särskilda kraftprestation, som ådagalades vid
arbete på ackord. Att sådant överskott även skulle komma med i beräkningen
av semesterlönens storlek vore icke motiverat. Därtill komme, att inom vissa
yrken, där arbetskraften vore särskilt rörlig och arbetet utfördes med tillämpning
av långvariga gemensamhetsackord, såsom inom byggnadsindustrien, det
i mångå fall — då avgång skedde före ackordsarbetets slutförande — bleve i
praktiken ogenomförbart att vid tidpunkten för avgången kunna beräkna
semesterlönen efter genomsnittsförtjänsten. Även en tilläggsbetalning i efterhand
mötte naturligen på praktiska olägenheter.

Herr Tamm, som förklarat sig dela herr Larsons ståndpunkt i fråga örn
semesterlönens beräknande, har för sin del föreslagit följande lydelse av 7 §
i lagförslaget:

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, äge uppbära den å semesterdagarna
belöpande lönen. Är lönen beräknad per timme, skall för varje semesterdag lön
utgå för åtta timmar.

Är för arbetstagare, vars lön beräknas efter annan grund än tid, i kollektivavtal
eller eljest fastställd viss tidion, skall denna lön utgå under semestern, därvid vad
i andra stycket säges, skall gälla. Finnes särskild tidion icke bestämd, skall lönen
för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga
inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader,
för vilka semesterrätt föreligger.

Herr Tamm har särskilt framhållit, att kommittémajoritetens förslag, som
förutsatte en individuellt uträknad semesterersättning, vid tillämpningen
kunde leda till uppenbar orättvisa. I främsta rummet har herr Tamm dock
betonat den starkt ökade ekonomiska belastning, som ett genomförande av
majoritetsförslaget skulle medföra.

Yttrandena.

I yttrandena hava olika uppfattningar framkommit, speciellt rörande
frågan örn ackordsf ört jönsten skall få öva inverkan å semesterlönens storlek
eller örn denna lön i alla de fall, då så är möjligt, skall beräknas efter fastställd
tidion. Innan jag lämnar en redogörelse för innehållet i de yttranden,
som tagit ståndpunkt i denna fråga, vill jag emellertid redogöra för de
yttranden, i vilka frågan om semesterlönens beräknande
berörts, utan att likväl något förord lämnats
för den ena eller andra metoden.

Arbetsdomstolens ordförande yttrar, att man med det av de sakkunniga
föreslagna kvalifikationssystemet kunnat vinna även den stora fördelen, att
semesterlönen kunnat ställas i omedelbar relation till det arbete, som utförts
under kvalifikationsperioden. Därmed löstes automatiskt ett av de svåraste

181

Kungl. Majus proposition nr 286.

semesterproblemen, nämligen frågan örn inverkan på semesterlönen av att
förkortad arbetstid tillämpats under kvalifikationsperioden. I yttrandet
anföres vidare följande:

Förutsättning för att de sakkunnigas system skulle kunna tillämpas vore
emellertid en individuell uträkning av genomsnittslönen för varje arbetstagare,
som under kvalifikationsperioden avlönats med timlön eller ackordslön.
Arbetsdomstolens ordförande hade icke någon bestämd uppfattning, i
vad mån en dylik individuell uträkning vore möjlig att genomföra, men han
föreställde sig, att den åtminstone inom vissa fack, särskilt de säsongbetonade
yrkena, skulle vara förenad med ganska stora vanskligheter.

Man måste också räkna med att semesterlönen enligt förslaget åtminstone
i vissa fall kunde komma att bliva icke oväsentligt lägre än som för närvarande
utginge på grund av kollektivavtal. Enligt många kollektivavtal
funnes icke någon annan kvalifikation för semester än viss tids anställning,
och semesterlönen utginge med exempelvis minimilön eller individuallön,
oavsett den mängd av arbete som utförts under kvalifikationsperioden. Dylika
semesterbestämmelser vore dock knappast i och för sig skäliga, och att förslagets
regler kunde medföra en lägre semesterlön i dylika fall förefölle i och
för sig rimligt.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller vidare, att det knappast kunde
anses följdriktigt att å ena sidan vid beräkningen av antalet semesterdagar med
arbetad tid jämställa tid av frånvaro från arbetet på grund av olycksfall eller
visst slags sjukdom ävensom tid för fullgörande av värnplikt men å andra
sidan icke låta den inkomst, som skulle hava fallit på sådan tid, örn vederbörande
varit i arbete, inverka på semesterlönens storlek. Yad anginge
semestertid såsom jämställd med arbetad tid, borde semesterlönen under alla
förhållanden sammanräknas med den intjänade arbetslönen och således inverka
på storleken av semesterlönen för nästa år.

Arbetsdomstolens ordförande anför härefter följande:

Örn det sålunda kunde ifrågasättas, huruvida icke förslaget i visst hänseende
medförde för låg semesterlön, kunde det däremot möjligen göras
gällande, att semesterlönen i annat hänseende beräknats för högt, då de sakkunniga
tydligen — i motsats mot vad som för närvarande allmänt tillämpades
— utgått från att hänsyn också skulle tagas till egentlig övertidsersättning.
Örn man då skulle vilja göra gällande, att den högre beräkningsgrunden i det
senare avseendet kompenserade den lägre beräkningsgrunden i det förra, vore
däremot att invända, att denna kompensation, som under alla omständigheter
vore godtycklig, endast gällde för företaget såsom helhet men däremot icke
hade någon betydelse för de särskilda arbetstagarna. Det berodde ju tydligen
på en ren tillfällighet, huruvida den, som en längre tid varit frånvarande
från arbetet exempelvis på grund av olycksfall, under den arbetade tiden av
året haft övertidsarbete, som i semesterlönshänseende kunde kompensera
honom för vad han miste på grund av sin frånvaro.

Arbetsrådet anför, att bestämmelserna örn semesterlönens beräknande
knappast syntes vara fullt konsekvent genomförda. Arbetstagare, som vore
avlönad med tidion, beräknad per vecka eller längre tid, ägde uppbära den å
semestern belöpande lönen. För övriga arbetstagare skulle lönen däremot
beräknas på den genomsnittliga inkomsten under kvalifikationsperioden.
Utfört övertidsarbete komme sålunda icke att inverka förhöjande på semester -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

lönen i det förra fallet men väl i det senare. — Enligt 2 § skulle vid bedömandet
av arbetstagares rätt till semester såsom arbetad tid räknas även
tiden för semester, repetitionsövning och arbetsoförmåga på grund av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom. Det syntes i någon mån oklart, huru inkomsten
i nu angivna fall skulle beräknas, exempelvis för arbetare, som under
hela kvalifikationsperioden varit oförmögen till arbete. — Beräkningen av
den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjöte drickspengar,
t. ex. serveringspersonal och droskchaufförer, syntes i många fall kunna medföra
avsevärda svårigheter. En viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestämmande
skulle möjligen vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan.

Telegrafstyrelsen anmärker, att övertidsersättning komme att inräknas i
semesterlönen för en arbetstagare, som vore avlönad med tim- eller daglön,
men däremot icke för arbetstagare, som avlönades med månads- eller veckolön.
Styrelsen anför härtill att, eftersom det berättigade i att inräkna övertidsersättning
vid bestämmandet av semesteravlöningen förefölle ganska
tvivelaktigt, styrelsen ville föreslå, att övertidsersättning icke skulle medräknas
vid beräknandet av semesterlönen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att en följd av de givna bestämmelserna
kunde bliva, att en arbetstagare, som under en del av året
åtnjutit tidion men under andra tider lön i annan form, exempelvis ackordslön
eller övertidslön, under semesterdagarna finge åtnjuta högre avlöning
såsom arbetsfri än de dagar, han arbetat mot tidion.

Sveriges skogsägareförbund påpekar, att inom skogsbruket i ackorden för
en körare inginge även ersättning för hållandet av häst. Förbundet yttrar
härom, att någon slags uppdelning måste ske av körarackorden, då körarens
semesterlön väl icke skulle beräknas även på grundval av ersättningen för
hästens arbete. På denna punkt kunde man förvänta tvistigheter.

De myndigheter och organisationer, av vilkas yttranden direkt framgår,
att de anse, att ackordsförtjänsten bör få öva inverkan
vid beräknandet av semesterlönens storlek, äro socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i Göteborg,
landsorganisationen och föreningen Sveriges aktiva handelsresande.

Socialstyrelsen anför sålunda, att styrelsen icke hade något att erinra mot
de sakkunnigas förslag till regler för semesterlönens beräknande.

Stadsfullmäktige i Göteborg yttra, att jämväl arbetstagare, som vore avlönad
med tidion, beräknad per vecka eller längre tidsenhet, borde berättigas
att vid semesterlönens beräknande i inkomsten inräkna eventuellt förekommande
ackords- och övertidsersättning m. m. I detta yttrande har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län instämt.

Landsorganisationen förklarar sig icke ha något att erinra mot förslagets
reglering av frågan örn semesterlön samt anför vidare, att förslaget i denna
del utgjorde en klar och konsekvent tillämpning av den för lagstiftningen
grundläggande principen örn semesterlönens karaktär av successivt intjänad
löneförmån.

183

Kungl. Majds proposition nr 286.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anför, att föreningen med särskild
tillfredsställelse noterade, att semesterlönen skulle beräknas efter genomsnittsinkomsten
under kvalifikationstiden. Speciellt för provisionsresande
vore detta av vital betydelse.

Förord för principen örn att semesterlönen skulle
beräknas efter timlön har lämnats av de i det följande nämnda
myndigheterna och organisationerna.

Kommerskollegium framhåller, att förslaget avveke från hittills tillämpad
praxis, i det att ackordsförtjänster i regel icke ansetts böra vara normerande
för semesterlönen — åtminstone icke ensamt normerande — utan i stället den
fastställda tidlönen eller liknande beräkningsgrund. I själva verket utginge,
♦såvitt av betänkandet kunde inhämtas, enligt gällande kollektivavtal semesterlön
jämlikt av de sakkunniga föreslagna grunder icke på något håll. I en del
fall hade semesterlönen avtalsvägen fastställts till vissa bestämda belopp.
Att ackordsförtjänsten toges till underlag vid semesterlönens bestämmande
innebure normalt en förhöjning mot örn annan beräkningsgrund användes.
De bördor, som skulle påläggas arbetsgivarna genom semestertidens förlängning,
bleve därigenom ytterligare ökade. De skäl, som föranlett de sakkunnigas
ståndpunktstagande i denna fråga, syntes enligt kollegii mening ej
vara i allo bärande. Endast i de fall, då semesterlöneberäkning efter tidion
av någon orsak ej kunde förekomma, torde enligt kollegii mening ackordslönen
böra läggas till grund.

Vattenjallsstyrelsen anser att — med hänsyn till att för det stora flertalet
semesterlönen beräknades efter den för vederbörande arbetare gällande tidlönen,
oavsett i vilken omfattning ackordsarbete förekommit — i lagen icke
borde stadgas en för arbetstagaren förmånligare beräkning av semesterlönen,
detta främst med hänsyn till den ökade ekonomiska belastning av näringslivet,
som ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del skulle innebära.
Styrelsen anför härefter följande:

Enligt det av de sakunniga föreslagna beräkningssättet skulle till och med
övertidsarbeten och helt tillfälliga ackordsarbeten inverka på semesterlönens
storlek, vilket måste betecknas såsom föga motiverat. Det kunde, ej heller
vara rimligt, att även byggnadsföretag, vilka vore av mer eller mindre tillfällig
och brådskande natur, skulle betungas med det ökade administrativa
arbete, som krävdes för den omständliga beräkningen av semesterlönerna i enlighet
med de sakkunnigas förslag.

Förutom ökat arbete torde det också komma att uppstå många anledningar
till tvister örn semesterersättnings storlek, om, såsom de sakkunniga föreslagit,
ackordsarbete jämväl skulle läggas till grund för semesterersättningen.
Vid de flesta byggnadsarbeten vore nämligen ackordslönens uträkning beroende
av arbetets art, arbetslagens sammansättning, använda arbetsmateriel
och dylikt. I vissa fall användes individuella ackord, för andra tillämpades
gemensamhetsackord för hela arbetslag eller grupper av arbetslag, vilka sysselsattes
med olika delar av t. ex. ett tunnelarbete, där vissa arbetslag utförde borrning,
laddning, sprängning, andra lastning och slutligen ytterligare andra transport
och tippning. I många fall utginge premieackord, förmanspengar och andra
särskilda förmåner. Från ackordsöverskottet skulle å andra sidan i de flesta fall
avgå vissa reversal, såsom för förbrukade sprängämnen och annan materiel samt

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

för verktygsslitning m. m. För semesterlönens uträknande skulle den sålunda
uträknade nettoavlöningen divideras med antalet utgjorda arbetsdagar
under året, varvid oklarhet rådde, örn därvid skulle medtagas alla dagar,
under vilka arbete överhuvudtaget utförts, eller örn respektive arbetares
totala årsarbetstid i timmar skulle divideras med åtta. Det vore därför uppenbart,
att en lagbestämmelse örn semesteravlöningens utgående jämväl efter
ackordsförtjänst under senaste året eller annan ganska lång tid komme att
föra med sig tidsödande och därför kostsamma räkneoperationer med så många
obestämda faktorer, att den med visshet komme att medföra tvister mellan
arbetsgivare och arbetstagare, vilka tvistigheter skulle bortfalla, örn den normala
tidlönen lades till grund.

Vattenfallsstyrelsen anser således, att såväl för arbetstagare, vilken vore
avlönad med tidion, som för arbetstagare, vars lön helt eller delvis utginge
efter annan grund än tid men för vilken i kollektivavtal eller eljest funnes
fastställd viss tidion, semesterlönen skulle utgå med den å semesterdagarna
belöpande normala lönen. Med normal lön per semesterdag borde härvid
förstås en dagavlöning beräknad efter den för arbetstagaren gällande tidlönen
och den för vederbörande semesterdag enligt kollektivavtalet eller
eljest fastställda ordinarie arbetstiden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att semesterreformen genom den
av de sakkunniga förordade bestämmelsen för beräknandet av semesterlönen
komme att medföra en betydande stegring av arbetskostnaderna med därav
följande konsekvenser, varjämte en dylik bestämmelse i den praktiska tilllämpningen
i många fall torde komma att medföra komplikationer. Styrelsen
anför vidare följande:

Därest behovsprincipen tillämpades i detta sammanhang, syntes för övrigt
den arbetstagare, som åtnjutit hög ackordsförtjänst och måhända övertidsersättning
i större omfattning, ej behöva högre semesterlön än den arbetstagare,
som åtnjutit låg ackordsförtjänst eller vars arbetslön i huvudsak utgått
enligt gällande timlön. De sakkunnigas förslag till beräkningsgrund
måste med nödvändighet medföra en ojämnhet i semesterlönens storlek, som
ej kunde anses förenlig med likställigheten i övrigt mellan arbetstagarna.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening vore det därför riktigare
och rimligare, att semesterlönen beräknades efter gällande timlön vid tiden
för semestern såsom hittills i allmänhet varit vanligt.

Byggnadsstyrelsen yttrar, att förhållandet inom byggnadsbranschen mellan
daglöns- och timlönsarbete vore synnerligen växlande. Vid styrelsens arbeten
under egen regi åren 1930—1936 hade överskottsbetalningen utöver daglönen
vid ackordsarbeten i genomsnitt belöpt sig till 86.5 procent av timlönen. I
speciella fall, såsom för murare och träarbetare i Stockholm, hade genomsnittliga
ackordsöverskotten åren 1934—1936 uppgått till respektive 152.3 och
130.6 procent av timlönen, motsvarande en bruttotimförtjänst av 3 kronor
78 öre och 3 kronor 46 öre per arbetad ackordstimme. Styrelsen anför härefter
följande:

Emellertid vore, såsom tidigare anförts, förhållandet icke det, att uteslutande
ackordsarbete utförts under hela arbetsår, utan arbetet hade växlat
mellan dagtids- och ackordsarbete. Under år 1935 hade arbetsförtjänsten för
murare och träarbetare vid styrelsens byggnadsföretag i Stockholm utgjort i

185

Kungl. Majlis proposition nr 286.

genomsnitt per timme 2 kronor 82 öre, respektive 2 kronor 24 öre. Enligt
dessa inkomstsiffror skulle sålunda för tolv dagars semesterledighet varje
mureri- och träarbetare vid byggnadsföretag av liknande beskaffenhet i Stockholm
uppbära (för 12 X 8 = 96 arbetstimmar) en semesterersättning av respektive
omkring 270 och 215 kronor, motsvarande 22 kronor 50 öre respektive
18 kronor per dag. Endast på dagtid arbetande murare eller träarbetare skulle
däremot för samma tid i Stockholm erhålla 144 kronor, motsvarande endast
12 kronor per dag.

Inkomsterna vore sålunda synnerligen växlande för de olika arbetarna
och under olika tider och en semesterersättning, beräknad med hänsynstagande
till intjänade ackordsöverskott, skulle följaktligen för de olika
arbetarnas vidkommande medföra synnerligen ojämna resultat, enär den ene
arbetaren finge nöja sig med allenast timtidsbetalning, under'' det att den
andre ägde åtnjuta väsentligt högre ersättningar, beroende på att han fått
tillfälle till stora ackordsöverskott.

Med hänsyn till det anförda föreslår byggnadsstyrelsen, att semesterersättning
för arbeten inom byggnadsindustrien skulle utgå enligt gällande
timlön.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar jämväl, att semesterersättningen
enligt lagförslagets bestämmelser komme att utgå synnerligen ojämnt, till
och med för arbetarna vid ett och samma företag. Fråga vore, örn icke
arbetarna själva komme att känna detta som en orättvisa. En revision i den
riktningen, att ackordsarbetarna ej för semestertiden, då de icke arbetade,
utfinge fullt ackord syntes både rimlig och ägnad att skapa större jämnhet
samt torde även komma att underlätta semesterlagens genomförande genom
den snävare begränsning av kostnaderna ett sådant system skulle medföra.
Enahanda synpunkter anföras även av länsstyrelserna i Västmanlands, Vöster -norrlands och Norrbottens län.

Stadsfullmäktige i Stockholm anföra, att förslagets bestämmelser angående
beräkning av semesterlönen kunde befaras medföra ojämnhet i semesterlönen
för olika arbetare av sådan storleksordning, att den icke kunde anses förenlig
med hänsynen till principiell likställighet mellan de anställda i fråga
örn beräkningsgrunden. Förslaget beredde vidare i vissa fall svårighet och
ej ringa merkostnad vid beräkningen av semesterlönen. Stadsfullmäktige
förordade därför, att semesteravlöningen skulle ansluta sig till den normala
tidlönen under löpande år. Denna anordning, som sedan länge varit genomförd
med avseende på stadens arbetare, hade icke visat sig förenad med någon
olägenhet eller varit föremål för kritik.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller gentemot de sakkunnigas motivering
för förslaget örn beräkning av semesterlönen efter den genomsnittliga
dagsinkomsten under kvalifikationsperioden, att inom de stora områden, där
semesterlönen för närvarande baserades på tidion, ingen oenighet rådde mellan
parterna rörande lämpligheten och skäligheten av ett dylikt beräkningssätt.
Vid sådant förhållande och då denna beräkningsmetod vore av ålder gällande
för huvuddelen av industrien, funnes ingen anledning att i förslaget utdryga
de med detsamma förenade, redan förut orimliga kostnaderna genom att föreskriva,
att semesterlönen nödvändigtvis måste motsvara den genomsnittliga
förtjänsten.

186

Kungl. Majus proposition nr 286.

Föreningen fortsätter härefter:

Denna beräkningsmetod komme att särskilt drabba vissa yrkesområden,
såsom byggnadsindustrierna m. fl. andra, där ackordsöverskottet vore mycket
betydande. För husbyggnadsindustriens del motsvarade enbart den kostnadsökning,
som föranleddes av semesterlönens anpassande efter genomsnittsförtjänsten,
cirka två procent på lönen. På arbetarhåll ansåges de arbetare,
vilka hade tillgång till ackordsarbete, särskilt gynnade, och vid avtalsförhandlingar
vore det därför numera vanligt, att krav restes på lönekompensation
till de icke ackordsarbetande. Lagförslaget skärpte den ojämnhet man
från arbetarhåll sålunda strävade att utjämna, och konsekvenserna härav,
när det gällde exempelvis byggnadsindustriens redan nu mycket gynnsamt
ställda ackordsarbetare, bleve särskilt anmärkningsvärda i ljuset av offentliga
förklaringar, att det numera gällde att tillgodose de på arbetsmarknaden
mindre gynnsamt ställda gruppernas intressen.

Som från flera håll anförts, medförde beräkningsregeln i 7 § även en
väsentligt ökad arbetsbörda inom företagens förvaltningsapparat. Nödvändigheten
att beräkna den genomsnittliga dagsinkomsten för de kalendermånader,
under vilka arbetaren arbetat minst aderton dagar, krävde en månadsstatistik
i fråga örn lönerna. Detta innebure ökade och förändrade anspråk
på kontorsarbetet, varav följde ytterligare kostnadsfördyring. Nämnas kunde
särskilt det förhållandet, att inom t. ex. byggnadsindustrien gemensamhetsackord
tillämpades, som kunde taga i anspråk betydligt mer än en månad.
Ackordsöverskottet kunde beräknas och utbetalas, först sedan arbetet slutförts
och detsamma uppmätts och uträknats. För arbetare, som avginge från
dylikt ackord, innebure lagförslaget, att semesterlönen många gånger icke
kunde utbetalas, förrän långt efter sedan arbetaren slutat sin tjänst.

Även inom andra näringsområden mötte praktiska svårigheter att tillämpa
den föreslagna regeln för semesterförtjänstens beräkning. Inom exempelvis
stuverifacket, där arbetet i alldeles övervägande grad utfördes på ackord,
innefattade ackordspriserna icke endast ersättning för den utförda arbetsprestationen
utan jämväl ersättning för passning och delvis annan väntetid,
transporttid till och från fartyg, merkostnad och slitning av kläder vid beröring
med frätande varuslag m. m. Andra arbetargrupper, exempelvis utkörare
inom bryggeri- och mineralvattenbranscherna, avlönades helt eller
delvis med provision, som innefattade ersättning för kostnader för exempelvis
krossglas eller avlöning av biträden vid utkörningen, vilka kostnader
arbetsgivaren icke hade möjlighet att konstatera eller kontrollera.

Arbetsgivareföreningen förklarar sig icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning,
att semesterlönen såsom en intjänad förmån under alla omständigheter
borde utgå i proportion till den inarbetade förtjänsten, samt yttrar
vidare:

En sådan regel kunde vara försvarlig, om man avdelade en del av den
intjänta lönen för att utbetalas vid semesterledigheten. Ansåge man emellertid,
att arbetsgivaren, sedan lönen en gång bestämts, därefter skulle tvingas
att utöver lönen bestrida arbetstagarens uppehälle under semestern, funnes
ingen anledning att för detta ändamål utmäta ersättningen efter skilda
grunder för olika arbetare, allt efter som dessa i vanliga fall arbetade på
ackord eller icke.

Det vore sant, att praxis icke utvisade någon enhetlighet i fråga örn dessa
normer. Man följde normallön, minimilön eller individuallön och i några
fall den verkliga eller på visst sätt uppskattade förtjänsten. Ibland toges
hänsyn till mera stadigvarande arbetstidsförkortning m. m. Med beaktande
av de i praktiken redan nu skiftande förhållandena, som tydligen vore be -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

tingade av de olika verksamhetsgrenarnas egenart, vöre det enligt föreningens
mening lämpligast att i en semesterlag lämna öppet för parterna att genom
kollektivavtal överenskomma örn sättet för semesterlönens beräknande. Detta
vore också nödvändigt i de fall, då det gällde att bestämma, hur stor del
av lönen, som skulle anses utgöra ersättning för vissa med arbetet förenade
kostnader för arbetaren, och då lönen helt eller delvis utginge i form av
provision eller in natura.

Sveriges industriförbund betecknar förslaget, att semesterlönen skulle
motsvara inkomsten, såsom en nyhet och en ökad belastning i jämförelse
med nu i allmänhet tillämpad praxis i de fall, där fråga vore örn ackordsavlönade
arbetare.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att en semesterersättning, som
skulle beräknas efter arbetsförtjänsten under olika tidsperioder och ställas
i beroende av sådana omständigheter som utförda särskilda kraftprestationer,
inträffad sjukdom, permittering och dylikt under kvalifikationsperioden,
kunde leda till olyckliga resultat för såväl arbetsgivare som arbetare. Därtill
komme, att beräkningsgrunden i många fall skulle bli praktiskt omöjlig
att använda, framför allt när det gällde skogsbruket men också i fråga örn
exempelvis sockerbetsskötseln och andra verksamhetsgrenar, inom vilka
ackordsbetalning förekomme. Föreningen anslöte sig i denna del helt till
den mening, som framförts i herrar Larsons och Tamms reservationer.

Svenska försäkringsbolags riksförbund yttrar, att den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen för semesterlönens beräknande, som bleve tillämplig
å försäkringsbolagens talrika kår av anställda ackvisitörer, enbart eller delvis
provisionsavlönade, innebure en påtaglig nyhet gentemot rådande praxis.
Förbundet anför vidare följande:

På många håll torde denna bestämmelse endast komma att för ackyisitören
innebära en oberäknelig löneökning, som ej vöre motiverad av önskvärdheten
att bereda honom erforderlig rekreation. Ackvisitionsarbetet vöre av säsongbetonad
karaktär samt därjämte av så skiftande och personlig art, att det i
regel icke innebure någon svårighet för ackvisitören att utan nämnvärd inkomstminskning
taga sig erforderlig ledighet å tid, som för honom kunde
befinnas lämplig. Det tedde sig därför oegentligt, att för såaana lall vid
beräknande av semesterlön hänsyn skulle behöva tagas jämväl till piovisionsinkomst.

I fråga om bestämmelsen angående ersättning under semestern
för kost, som åtnjötes under den tid arbete
utfördes, yttrar socialstyrelsen, att det kunde tänkas många fall, då arbetstagaren
bodde i orten men icke önskade under semestern begagna sig av den
kost, som han kunde få åtnjuta hos arbetsgivaren, t. ex. då han hade sitt föräldrahem
på arbetsorten. Även i dylikt fall borde ersättning för kosten utgå.
En annan formulering av här ifrågavarande bestämmelse, som gåve möjlighet
till ersättning för kosten jämväl för den, som bodde i orten, ansåge därför
socialstyrelsen önskvärd.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förutsätter, att förmånen av fri
lunch, som inom försäkringsbolagen tillämpades i större eller mindre utsträckning,
icke skulle komma i betraktande, då semesterlönen beiäknades.

188

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Som stöd för sin uppfattning härutinnan anför förbundet, att det med uttrycket
»i arbetsgivarens kost» torde böra förstås, att arbetstagaren i arbetsgivarens
hushåll intoge sina dagliga måltider.

Sveriges redareförening anför, att nian vid bedömandet av kostersättningens
storlek för sjömännen borde iakttaga nödig försiktighet. I princip torde den
uppfattningen hava fog för sig, att redaren icke borde vidkännas större utgifter
för sjömannen under semestern än då denne vore i tjänst. — Enligt
vad som framgår av en av föreningen vid dess yttrande fogad avskrift av
föreningens yttrande till kommerskollegium med anledning av det utav 1936
års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga upprättade förslaget till bland
annat lag angående semester för sjöfolk, har föreningen framhållit det oriktiga
däri, att kostersättning jämväl skulle utgå i de fall semestern utbyttes
mot kontant ersättning. Föreningen har i samband därmed yttrat, att redaren
i sådant fall skulle nödgas utgiva dubbel ersättning för kost.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att det syntes ovisst, huruvida den
föreslagna bestämmelsen angående beräkning av arbetstagarens genomsnittliga
inkomst med den åt densamma givna avfattningen lomme att, såsom
avsett vore, givas den tolkning, att förmånen av bostad, som arbetsgivare
tillliandahölle arbetstagare, ej skulle medtagas i underlaget för semesterlönen.
Länsstyrelsen ansåge lämpligt, att i lagen uttryckligt angåves, att
förmånen av bostad icke skulle räknas som inkomst i förevarande avseende.
Liknande uttalande har även gjorts av länsstyrelsen i Hallands län.

Enligt min mening böra arbetstagarna under semestern uppbära sin vanliga
avlöning, d. v. s. de böra icke under denna tid få vidkännas någon minskning
i sina inkomster. Därest denna princip icke tillämpades, skulle semestern
icke innebära ledighet nied bibehållen lön. Jag vill även påpeka, att en
arbetstagare för att kunna på lämpligaste sätt för rekreation tillgodogöra sig
sin semester måste vidkännas vissa icke obetydliga kostnader. Detta lärer
bliva fallet, även efter det åtgärder kunna hava vidtagits från det allmännas
sida i form av minskning av resekostnader och dylikt. I själva verket är det
så, att den som arbetat intensivast under den förflutna tiden bäst behöver
komma ifrån den dagliga miljön under semestern och därför också åsamkas
de största kostnaderna.

Redan med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att den av arbetstagaren
intjänade ackordsförtjänsten under kvalifikationstiden bör få öva
inflytande vid beräknandet av semesterlönens storlek. För arbetstagare, som
utföra sitt arbete mot ackord, är det i de flesta fall en normal företeelse,
att inkomsten är väsentligt högre än vad som skulle hava blivit fallet, därest
de arbetat mot timlön. Härtill kommer, såsom även de sakkunniga påpekat,
att i vissa viktiga kollektivavtal fastställts en timlön, utan att därmed avsetts,
att denna timlön i allmänhet skulle användas som basis för avlöning
till de arbetstagare, som arbeta mot timlön. Ender sådana omständigheter
kan det icke heller anses skäligt, att semesterlönen skall bestämmas med
hänsyn till en timlön av dylik art.

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Det mot sakkunnigförslaget i denna del anförda skälet, att det ej skulle
vara lämpligt, att arbetskamrater under semestern skulle åtnjuta olika hög
lön, kan jag icke tillmäta någon betydelse. Detta förhållande kan nämligen
på intet sätt anses vara märkligare än att arbetskamraterna under den tid
de utföra samma slags arbete uppbära olika hög lön. Så vitt jag kan finna,
måste alla arbetare erkänna systemet med en beräkning av semesterlönen
efter ackordsinkomsten såsom rättvist. Mot att en arbetstagare, som omväxlande
arbetar mot timlön och mot ackord, skulle, enligt vad länsstyrelsen
i Kristianstads län påpekat, under semestern uppbära högre lön än under de
tider, han arbetat mot timlön, synes mig någon befogad erinran icke kunna
göras. I vart fall uppbär ju en sådan arbetstagare under semestern lägre lön
än under tid, då han arbetat mot ackordslön.

Till de nu anförda skälen för sakkunnigförslagets bestämmelser kommer
den mycket stora fördel, som särskilt understrukits av arbetsdomstolens ordförande,
att med det förordade systemet utan svårigheter eller orättvisor
löses den eljest synnerligen besvärliga frågan örn vilken inverkan en förkortad
arbetstid per dag skall få på semesterlönens storlek. Att därigenom
i vissa fall, såsom arbetsdomstolens ordförande jämväl framhållit, en minskning
av semesterlönens storlek kan uppstå, faller av sig självt.

Yad beträffar frågan örn övertidsersättningens inverkan å semesterlönens
storlek kan jag ej ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Övertidsarbete torde
i regel vara en tillfällig företeelse och falla så ojämt på olika löntagare, att
det icke kan anses vara skäligt, att ersättningen därför medräknas vid beräknandet
av semesterlönen. Med hänsyn härtill har jag, i anslutning till vad
telegrafstyrelsen anfört, funnit mig böra förorda, att övertidsarbete över
huvud icke må tagas i betraktande vid beräknandet av semesterlönen.

Yad arbetsdomstolens ordförande och arbetsrådet anfört örn den inverkan,
som med arbetad tid jämställd annan tid bör hava vid bestämmandet av
semesterlönen, föranleder mig att förorda en bestämmelse örn att hänsyn
vid beräkning av semesterlönens storlek skall tagas, beträffande frånvaro på
grund av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande
frånvaro på grund av övriga orsaker, som enligt de givna bestämmelserna
föranleda, att bortovaro skall jämställas med arbetad tid, till den lön, som
arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning.

I anledning av vad Sveriges skogsägareförbund yttrat angående beräknandet
av semesterlönen för en körare vill jag framhålla, att därvid självfallet
hänsyn icke skall tagas till större del av det av köraren intjänade beloppet,
än som kan anses belöpa på dennes eget arbete. Det torde vara lämpligt, att
parterna i förväg träffa överenskommelse härom. Motsvarande förfarande får
äga rum i andra likartade fall. Detta följer direkt av bestämmelsen, att hänsyn
vid beräkning av semesterlönen icke skall tagas till löneförmån, som är
avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Jag vill särskilt påpeka, att semesterlönen för en arbetstagare, som tidi -

190

Kungl. Maj.is proposition nr'' 286.

gare arbetat mot ackord eller timlön men sedermera befordrats till sådan
anställning, varmed följer månadslön, redan under den första efter befordran
utgående semestern skall bestämmas med hänsyn till månadslönens storlek.
Någon särskild bestämmelse härom torde icke erfordras, då detta förhållande
synes klart framgå av föreskriften, att arbetstagare, som »är» avlönad med
tidion, beräknad per vecka eller längre tidsenhet, skall uppbära den å semestern
belöpande lönen.

Arbetsrådet har ansett, att en viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestämmande
skulle vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan örn
beräkningen av den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjuta
drickspengar. Jag utgår från att arbetsrådet härmed icke avsett en sådan
avtalsfrihet, som skulle kunna medföra en förändring av grunderna för
semesterlönens beräknande. En sådan ordning skulle jag nämligen icke
kunna förorda, då semesterlönens storlek därigenom helt bleve beroende av
styrkeförhållandet mellan parterna. Däremot är det givet att, örn i ett visst
fall svårigheter föreligga att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna,
parterna äga överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall anses
hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen lämpligt,
att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande träffas
mellan parterna.

Det har från flera håll anförts, att betydande administrativa svårigheter
genom bifall till sakkunnigförslaget skulle uppstå, särskilt inom byggnädsbranschen.
Dessa svårigheter skulle närmast härröra av att några individuella
avlöningslistor i allmänhet icke fördes för samtliga arbeten, utan att gemensamma
ackord funnes. De sålunda befarade svårigheterna torde säkerligen
icke vara av den storleksordning, att därav skulle behöva föranledas någon
särskild undantagsbestämmelse. Det administrativa merbesvär, som uppstår
genom en redovisning av intjänad avlöning per arbetstagare, är med säkerhet
överkomligt. Arbetarna torde sålunda gärna stå till tjänst med uppgifter örn
fördelning av gemensamma ackord. Att någon arbetstagare efter anställningens
upphörande kan få vänta viss tid, innan semesterersättningen fullständigt
uträknats, torde icke heller kunna sägas innebära någon mera avsevärd
olägenhet.

Då, såvitt jag kan finna, alla såväl logiska som praktiska skäl tala för ett
system med beräknandet av semesterlönens storlek med hänsyn tagen även
till ackordsinkomst, kan jag ej tillmäta någon avgörande betydelse åt vad
som från olika håll anförts örn den kostnadsökning, som ett dylikt system
skulle medföra för arbetsgivarna, och örn att systemet hittills icke kommit till
allmännare användning.

Ingen erinran har i yttrandena anförts mot förslaget, att ersättning för
kost skall utgå under semestern. Att arbetstagaren skall erhålla sådan ersättning
är också en given sak, då kosten ofta utgör en väsentlig del av lönen.
För egen del kan jag godtaga den av de sakkunniga föreslagna formuleringen
av beräkningsgrunden.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Yad Sveriges redareförening anfört om att ersättning för kost icke bör utgå
i det fall, då arbetstagare i stället för semester erhåller semesterersättning,
överensstämmer med min uppfattning. Ersättning för kost bör nämligen utgå
blott i de fall, då kosten ej åtnjutes.

Socialstyrelsen har förordat sådan jämkning av bestämmelsen örn kostersättning,
att därav klart framginge, att en arbetstagare, som under semestern
ej avflyttade från orten men likväl ej åtnjöte kost, skulle äga uppbära kostersättning.
En sådan jämkning av bestämmelsen anser även jag vara lämplig.
Med hänsyn till förhållandena inom jordbruket, där det ofta torde förekomma,
att en arbetstagare under semestern avstår från kosten endast under
vissa mål, synes bestämmelsen böra utformas så, att ersättning för kost utgår
endast i de fall, då arbetstagaren under semestern icke till någon del uttager
förmånen av fri kost.

I likhet med svenska försäkringsbolags riksförbund anser jag, att en i bank
eller försäkringsbolag anställd arbetstagare, som äger åtnjuta förmånen av fri
lunch, ej kan sägas vara i arbetsgivarens kost. Med hänsyn härtill bör någon
ersättning för lunchens värde icke utgå under semestertiden.

Då jag förordar den ändringen av sakkunnigförslaget, att varken söndagar,
helgdagar eller sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern, torde
bestämmelserna örn kostersättning böra modifieras så, att sådan ersättning
skall utgå icke blott, såsom de sakkunniga förordat, för söndag utan även
för helgdag eller sedvanlig fridag, som infaller under semestern.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att ersättning för bostadsförmån icke
bör utgå under semestern. I anledning av vad som anförts av länsstyrelserna
i Malmöhus och Hallands län har jag vidtagit en sådan jämkning i författningstexten,
att detta klart kommer till uttryck.

Vidare anser jag, liksom de sakkunniga, att semesterlön och ersättning
enligt semesterlagen för sådan lön bör i arbetsgivarens konkurs utgå med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden. Någon särskild lagändring torde
icke vara erforderlig för vinnandet av detta syfte.

Frågan om särskild preskriptionstid.

De sakkunniga.

Kommittén angående privatanställda föreslog, att i lagen örn arbetsavtal
skulle intagas en bestämmelse örn att arbetsgivare eller arbetstagare, som
ville framställa fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet, skulle anhängiggöra
sin talan inom två år från det anställningen upphörde. Underlätes
detta, vore han sin talan förlustig.

De sakkunniga anföra, att talan örn utbekommande av skadestånd givetvis
kunde föras även efter arbetsavtalets upphörande. Detta torde kunna ske,
även örn arbetstagaren, så länge arbetsavtalet varade, utan invändning avstått
från honom enligt lagen tillkommande förmån. Enligt gällande rätt

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

vore fordran, som grundade sig å arbetsavtal, ej underkastad annan begränsning
med avseende å tiden, varunder fordringen kunde göras gällande, än
den, som följde av de allmänna bestämmelserna örn tioårig preskription.
Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att införa en särskild preskriptionstid
i fråga örn en ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, huruvida icke i semesterlagen
borde upptagas en bestämmelse örn en kortare preskriptionstid. I yttrandet
anföres härom följande:

När en överenskommelse örn avstående från semesterrätt eller örn sämre
semesterförmåner vore ogiltig redan från början, kunde arbetstagaren fordra
retroaktiv ersättning för den semester, varom han gått miste. Detsamma
gällde naturligen, örn arbetsgivaren utan särskild överenskommelse underlåtit
att giva semester. Huruvida rätten till semesterersättning skulle betraktas
såsom en fordran på utfående av ogulden lön eller såsom ett skadeståndsanspråk
vore i detta sammanhang utan betydelse. För anställande av
talan om semesterersättning gällde icke någon annan preskriptionstid än
den vanliga tioåriga (jfr betänkandet sid. 116), och ersättning kunde sålunda
retroaktivt utkrävas för en tidrymd av intill tio år. Samma förhållande gällde,
när arbetstagare icke utfått vad honom enligt kollektivavtal rätteligen tillkomme.
För egen del hade arbetsdomstolens ordförande i många fall, som förekommit
vid arbetsdomstolen, känt sig illa berörd av att retroaktiv ersättning
kunde på detta sätt utkrävas för så lång tid, oaktat arbetstagaren icke någon
gång protesterat utan tvärtom invaggat arbetsgivaren i säkerhet. Frågan hade
förnämligast betydelse för de små förhållandena, där arbetsgivaren sysselsatte
en eller ett par arbetare. Många gånger vore arbetsgivaren då socialt
sett tämligen jämställd med arbetstagaren och arbetade sida vid sida med
denne såsom kamrat. Örn de då hade en uttrycklig eller underförstådd överenskommelse
sig emellan angående vissa avvikelser från den i kollektivavtal
fastställda regleringen, tillämpades denna överenskommelse år från år, så
länge de stöde på god fot med varandra. Men uppkomme en brytning, som
rubbade det personliga förhållandet, begagnade också arbetstagaren i regel
tillfället att göra gällande sin formella rätt till ersättning för vad han utfått
för litet. Arbetsdomstolens ordförande hade därför sedan länge känt det som
en stor brist i kollektivavtalslagstiftningen, att icke en kortare preskriptionstid
stadgats, exempelvis två eller tre år, räknat från fordringens uppkomst
En sådan kortare preskriptionstid för särskilda förhållanden vore synnerligen
vanlig i modern lagstiftning, både här i landet och utomlands. För svensk
lagstiftnings del kunde exempelvis hänvisas till de nya lagarna på familj eoch
arvsrättens område.

Arbetsdomstolens ordförande yttrar vidare, att en preskriptionsbestämmelse
naturligen borde avse alla anspråk, oavsett örn de juridiskt-tekniskt kunde
hänföras till lönef or dringar eller skadeståndsanspråk. Han anser även, att
en motsvarande iindring borde göras i lagen örn kollektivavtal.

Socialstyrelsen framhåller, att det, i likhet med vad som brukade ske med
tvister örn kollektivavtals innebörd och tillämpning, måste anses såsom önskvärt,
att arbetstagares och arbetsgivares mellanhavanden, när det gällde rätt
till semester, kunde lösas utan alltför stor tidsutdräkt. Bland annat måste

193

Kungl. Majus proposition nr 286.

i detta sammanhang beaktas de stora svårigheter, som kunde uppstå, då
det gällde att efter en mera avsevärd tidrymds förlopp fastställa grunderna
för rätten till semester eller semesterlön. I avvaktan på en lagstiftning örn
arbetsavtal borde lämpligen provisoriskt i lagen örn semester föreskrivas en
förslagsvis tvåårig preskription, då fråga vore örn en fordran, som avsåge
semester, semesterersättning eller semesterlön. Helst borde denna preskriptionstid
räknas från den tidpunkt, då fordran uppkommit.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att vad de sakkunniga åberopat till
stöd för avstyrkandet av en särskild preskriptionsbestämmelse icke vore
bärande. Föreningen påpekar, att den tioåriga preskriptionstiden för övriga
ur arbetsavtalet härflytande materiella förmåner hänförde sig till frivilligt
åtagna förpliktelser, medan det enligt semesterlagen gällde tvingande påföljder.
Det torde ej heller mellan parterna på arbetsmarknaden råda annat
än enighet örn värdet av att tvister begränsades till tiden.

Uppenbarligen är det önskvärt, att arbetsgivares och arbetstagares mellanhavanden
lösas utan allt för lång tidsutdräkt. Det måste anses vara
olämpligt, att tvistefrågor, som hänföra sig till länge sedan förfluten tid,
föras inför domstol. Man kan även peka på de bevisningssvårigheter, som därigenom
föranledas. Ur dessa synpunkter är en relativt kort preskriptionstid
starkt motiverad.

Såsom de sakkunniga påpekat, är en fordran, som grundar sig å arbetsavtal,
enligt gällande rätt ej underkastad annan begränsning med avseende
å tiden, varunder fordran kan göras gällande, än som följer av bestämmelserna
örn tioårig preskription. Med hänsyn härtill är det naturligt, att
tveksamhet kan råda, örn man lämpligen bör stadga en särskild preskriptionstid
för en viss ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån. Det torde
nämligen i detta sammanhang icke vara lämpligt att till diskussion upptaga
frågan örn en kortare preskriptionstid för alla fordringar, som kunna härröra
ur arbetsavtal. Någon skillnad härvidlag torde icke böra göras mellan kollektivavtal
och enskilt arbetsavtal. Yad svenska arbetsgivareföreningen anfört
örn skillnaden mellan frivilligt åtagna förbindelser och vad någon enligt
lagbestämmelse förbundits att utgiva förtjänar emellertid beaktande. Då
även arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen funnit sig kunna förorda
en särskild preskriptionstid för fordran, som hänför sig till semesterlagens
bestämmelser, vill jag icke motsätta mig detta önskemål utan tillstyrker,
att bestämmelser örn en kortare preskriptionstid intagas i lagen.

Då det gäller införandet av en särskild preskriptionstid för fordringar,
som härleda sig ur ett arbetsavtal, kan man välja mellan två olika system. Enligt
det ena börjar preskriptionstiden löpa vid tiden för fordrans uppkomst.
Enligt det andra systemet åter, vilket förordats av kommittén angående
privatanställda i förslaget till lag örn arbetsavtal, räknas utgångspunkten för
preskriptionstiden från tiden för anställningens upphörande. Vissa skäl tala
för en lösning av frågan efter det sistnämnda systemet. Det kan nämligen
befaras, att en arbetsgivare, medan arbetsavtalet varar, under hot örn upp Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. 670 8 8 1 3

Departe ments chefen.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

sägning kan förmå arbetstagaren att avstå från den rätt, som lagen tillerkänner
honom. Örn man låter tiden för uppkomsten av en fordran bilda utgångspunkten
för preskriptionstiden, kan på detta sätt arbetstagaren definitivt gå
förlustig sin fordran. Vid anställningens upphörande, då alltså någon påtryckning
icke längre kan ske från arbetsgivarens sida, äger arbetstagaren
nämligen möjlighet att föra talan endast så långt tillbaka i tiden, som
preskriptionstiden medgiver. A andra sidan måste det sägas, att en preskriptionstid,
som börjar löpa först vid avtalets upphörande, icke blir särskilt effektiv.
Vid tvist mellan parterna kan man ju nämligen då gå hela tio år tillbaka
i tiden. En sådan preskriptionsbestämmelse innebär alltså ej någon lättnad
för domstolarna eller motparten. Jag anser därför i likhet med arbetsdomstolens
ordförande och socialstyrelsen, att utgångspunkten för preskriptionstiden
bör sättas i förhållande till tiden för fordrans uppkomst,

Det torde emellertid ej vara lämpligt att i lagen utforma preskriptionsbestämmelsen
så, att tiden börjar löpa från uppkomsten av en fordran enligt
lagen. En sådan bestämmelse skulle kunna föranleda tveksamhet med hänsyn
till det i lagen föreskrivna sättet för semesterrättens beräknande. Semesterrätten
kan nämligen sägas uppkomma under det år, då den intjänas,
ehuru fordran mot arbetsgivaren icke förfaller, förrän då arbetstagaren äger
åtnjuta semestern.

Någon bestämmelse örn viss period av året, under vilken semester enligt
lagen skall utgå, har icke intagits i departementsförslaget. Arbetstagaren
kan därför ej förrän mot slutet av året avgöra, huruvida han har något krav
mot arbetsgivaren för åsidosättande av lagens bestämmelser. Jag förutsätter
givetvis härvid, att inga särskilda bestämmelser örn viss semesterperiod
intagits i avtalet. Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna synes
det vara lämpligast att bestämma, att preskriptionstiden börjar löpa först
vid utgången av det år, varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta semestern.
Med hänsyn till de i 10 § av departementsförslaget intagna särskilda
bestämmelserna för sjömän kan preskriptionstiden, för den händelse
överenskommelse träffats mellan parterna örn uppskjutande av semestern
till nästkommande år, icke anses börja löpa förrän med utgången av sistberörda
år.

Preskriptionstidens längd synes böra bestämmas till två år.

Självfallet är att arbetsgivare, som med åberopande av stadgandet i 12 §
vill återkräva utgiven semesterlön, är underkastad preskripfionsbestämmelsen.

Behandlingen av inål angående semester.

De sakkunniga.

Kommittén angående privatanställda framhöll i sitt betänkande, att det
enligt gällande rätt i processuellt hänseende rådde en olikhet mellan den,
rättsliga prövningen av ett arbetsavtal, allt efter som detta vore ett enskilt
arbetsavtal eller vore reglerat av ett kollektivavtal. Detta innebure, att för
närvarande varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen av ett enskilt

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

arbetsavtal hade att prövas av de allmänna domstolarna enligt vanlig instansordning,
medan däremot ett av kollektivavtal normerat arbetsavtal kunde
komma att prövas av den såsom ensam instans anordnade arbetsdomstolen.
Detta innebure givetvis en oegentlighet därutinnan, att alldeles samma rättsfråga
— t. ex. örn rätt till viss uppsägningstid eller till semester — kunde
bliva föremål för prövning i det ena fallet av de allmänna domstolarna och
i det andra av arbetsdomstolen. Denna risk för olika tillämpning i frågor,
som enligt sin natur krävde enhetligt avgörande, kunde bliva mera framträdande
i den fortsatta rättsutvecklingen. Kommittén, som ej haft till uppgift
att utarbeta förslag rörande den rättsliga formen för prövning av tvister
rörande arbetsavtal, måste inskränka sig till att bestämt förorda en utredning
i syfte att en dylik dualism måtte bringas till upphörande.

I avgivet utlåtande över kommitténs betänkande behandlade arbetsdomstolens
ordförande ingående denna fråga. Utlåtandet finnes i hithörande delar
avtryckt å sid. 186—189 i semestersakkunnigas betänkande. Jag tillåter mig
att beträffande utlåtandets innehåll hänvisa till betänkandet.

De sakkunniga uttala till en början, att frågan örn den rättsliga behandlingen
av mål, som berörde arbetsavtalet, vore av mycket vittutseende art och
icke torde kunna lösas helt tillfredsställande annat än genom en radikal förändring
av den nuvarande kompetensen på förevarande område mellan de
allmänna domstolarna och arbetsdomstolen.

Härefter anföra de sakkunniga följande:

Örn en lag med tvingande bestämmelser angående rätt till semester, för
praktiskt taget samtliga grupper av arbetstagare genomfördes, vore det givet,
att bestämmelserna i lagen måste hållas så generella, att de kunde tillämpas
inom alla olika yrkesområden. Det vore med hänsyn härtill klart, att det inom
flera yrkesområden kunde komma att visa sig vara behövligt att i kollektivavtal
stadga kompletterande bestämmelser till lagen eller bestämmelser, som
i någon mån skilde sig från vad som föreskreves i lagen; i sistnämnda fall vore
detta dock möjligt endast för den händelse ändringarna icke medförde sämre
rätt för arbetstagarna. På sina håll torde det ej komma att erfordras några
kompletterande bestämmelser, utan man torde komma att åtnöjas med att
i kollektivavtalet allenast göra en hänvisning till vad som föreskreves i lagen
örn semester. Av det anförda framginge, att lagen och kollektivavtalen på detta
område komme att supplera varandra. Uppstode en tvist angående rätten till
semester, kunde man rent sakligt sett icke skilja på tvister, som hänförde sig
till kollektivavtalets bestämmelser, och tvister, som uppkomme angående tolkningen
av lagen. Då jämlikt den för arbetsdomstolen gällande lagstiftningen
denna domstol hade att bedöma tvister mellan kollektivavtalsbundna parter,
måste samma domstol jämväl komma att få upptaga mål angående tolkningen
av lagen örn semester. Detta bleve förhållandet jämväl i de fall, då
ett kollektivavtal icke innehölle annan bestämmelse örn semester än en direkt
hänvisning till vad lagen stadgade. Pör den händelse man liksom hittills
skulle låta mål angående icke kollektivavtalsbundna arbetstagares rätt till
semester upptagas av allmän domstol, bleve följden den, att samma lag komme
att tolkas av skilda system av domstolar, nämligen dels av de allmänna domstolarna
och dels av arbetsdomstolen. En sådan anordning vore av självklara
skäl icke önskvärd. Den medförde nämligen alltid risk för att en skiljaktig
praxis beträffande tolkningen av lagen kunde uppkomma.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Efter att hava diskuterat möjligheten att undvika en uppdelning av kompetensen
mellan skilda domstolar uttala de sakkunniga sig för en lösning av
denna fråga i sådan riktning, att man på det ena eller andra sättet till arbetsdomstolen
skulle sammanföra alla mål, som härledde sig ur arbetsavtal.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga härefter följande:

Förhållandet vore alltså det, att mål örn semester beträffande arbetstagare,
vilkas arbetsavtal reglerades av kollektivavtal, även efter genomförandet av
en lagstiftning angående semester måste upptagas av arbetsdomstolen, att mål
örn semester beträffande övriga arbetstagare icke kunde avgöras av arbetsdomstolen,
utan att samtliga mål örn arbetsavtal jämväl överflyttades till denna
domstol, samt att detta sista spörsmål vore av så vittutseende art, att det nödvändigtvis
krävdes en särskild utredning av därför lämpade sakkunniga, innan
slutlig ståndpunkt i frågan kunde tagas. En sådan utredning kunde beräknas
taga Tång tid i anspråk. Det gällde vid sådant förhållande att avgöra, örn
olägenheterna av att en lag örn semester komme att tolkas såväl av de allmänna
domstolarna som av arbetsdomstolen vore så stora, att man därför
måste avstå från att genomföra en av sociala skäl såsom nödvändig ansedd
lag örn semester i avvaktan på en lösning av spörsmålet om hänförande till
arbetsdomstolen av samtliga mål angående arbetsavtal. De sakkunniga kunde
för sin del icke anse detta vara fallet.

De sakkunniga förorda, att sådana åtgärder skola vidtagas, som kunna förminska
olägenheterna av en uppdelning av lagens tillämpning mellan skilda
system av domstolar. Emellertid anse sig de sakkunniga icke böra förorda
en skyldighet för de allmänna domstolarna att inhämta arbetsdomstolens yttrande
i mål angående semester. Detta skulle nämligen lätt kunna leda till att
arbetsdomstolen i själva verket bleve den avgörande instansen i alla mål
angående semester, trots det att processen komme att föras inför de allmänna
domstolarna. De sakkunniga understryka dock betydelsen av att kontakt av
de allmänna domstolarna söktes med arbetsdomstolen i sådana fall, då mål
av principiell art angående semesterlagens tillämpning förelåge. Skedde detta,
torde några större olägenheter av uppdelningen mellan skilda domstolssystem
av mål angående semester ej behöva befaras.

Vid övervägande av frågan ur de synpunkter, som nu anförts, funne sig de
sakkunniga kunna förorda en bestämmelse örn att mål, som avsåge tillämpningen
av semesterlagen, skulle upptagas och avgöras av allmän domstol, därvid
emellertid det undantaget skulle göras, att mål beträffande arbetstagare,
vilkas arbetsavtal reglerades av kollektivavtal, skulle anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Herrar Larson och- Tamm hava i sina reservationer förklarat sig anse, att
föreskrifter rörande forum vore överflödiga i lagen. Frågan huruvida ett mål
rörande semester skulle föras till allmän domstol eller arbetsdomstolen bleve,
anföra reservanterna, enligt gällande forumregel beroende av huruvida grunden
för talan hänförde sig till lagen eller särskilda i kollektivavtal intagna semesterbestämmelser.

Herr Rydberg har för sin del föreslagit, att sådana lagändringar omedelbart
mätte genomföras, att arbetsdomstolen gjordes till överinstans över de allmänna
underrätterna i mål angående semester.

Kungl. Majus proposition nr 286.

197

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande tillstyrker den av de sakkunniga förordade
forumbestämmelsen samt anför härom följande:

På sid. 189 i betänkandet hade de sakkunniga i sin motivering för det föreslagna
stadgandet uttalat, att arbetsdomstolen jämlikt den för domstolen
gällande lagstiftningen hade att bedöma tvister mellan kollektivavtalsbundna
parter. Denna korta sammanfattning av behörighetsreglerna i 11 § lagen örn
arbetsdomstol vore icke fullt riktig. I tvister mellan kollektivavtalsbundna
parter kunde nämligen arbetsdomstolen icke anses behörig i vidare mån än
kollektivavtalet reglerade det rättsförhållande, varom tvisten rörde sig. I en
av arbetsdomstolen meddelad dom, nr 78/1930, hade principen uttryckts på
det sättet, att arbetsdomstolens behörighet berodde på huruvida den rättighet,
som gjordes gällande, kunde anses härflyta ur kollektivavtalet eller ur det
enskilda arbetsavtalet. Visserligen kunde alla rättigheter i ett arbetsförhållande
sägas härflyta ur det enskilda arbetsavtalet, men i den mån det
enskilda arbetsavtalet vore reglerat genom kollektivavtal, kunde man också
tala örn att en rättighet härflöte ur kollektivavtalet. Innefattade kollektivavtalet
icke en fullständig reglering av arbetsgivares och arbetstagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter utan vissa förhållanden hade lämnats öppna
att bedömas efter annan lag än kollektivavtalslagen eller efter allmänna rättsgrundsatser,
kunde arbetsdomstolens behörighet icke anses sträcka sig till
dessa områden. En annan sak vore, att arbetsdomstolen i många fall kunde
nödgas att i sin motivering gå in på dylika utanför kollektivavtalsförhållandet
liggande rättsfrågor för att kunna komma fram till ett domslut rörande kollektivavtalets
verkan i ett visst hänseende. Den angivna begränsningen i arbetsdomstolens
behörighet hade hittills ytterst sällan varit av praktisk betydelse,
enär kollektivavtalen trots sin ofta stora bristfällighet i fråga örn avfattningen
dock i regel vore så fullständiga, att de täckte alla spörsmål örn arbetsavtalets
reglering. De frågor, som uppkommit rörande behörighetens begränsning
i angivna hänseende, hade merendels hänfört sig just till sådana fall,
då arbetsavtalet i något hänseende varit reglerat genom lagstiftning (sjömanslagen,
sjöarbetstidslagen). Men då spörsmålet någon gång varit aktuellt, hade
begränsningen åtminstone för arbetsdomstolens ordförande framstått såsom
ett opraktiskt tvång, och han hade då beklagat, att icke arbetsdomstolens
behörighet i stället bestämts på det av de sakkunniga angivna sättet, nämligen
så att arbetsdomstolen hade att döma i tvister rörande arbetsavtal
mellan kollektivavtalsbundna parter.

Örn den nu föreslagna lagstiftningen skulle genomföras utan den i 11 §
upptagna forumregeln, skulle frågan örn arbetsdomstolens behörighet få
en helt annan betydelse än tidigare, beroende på att arbetsavtalet för
så gott som alla arbetstagare i landet bleve i ett visst hänseende reglerat
genom lag och att kollektivavtalens fullständighet i detta särskilda
hänseende därefter kunde förväntas bliva högst växlande. För bedömande
av den föreslagna bestämmelsens lämplighet torde det därför vara nödvändigt
att först undersöka, i vilken omfattning arbetsdomstolen enligt behörighetsreglerna
i lagen örn arbetsdomstol skulle bliva kompetent i frågor rörande
semester. För en sådan undersökning vore det emellertid erforderligt att
först försöka klargöra, huru kollektivavtalen kunde tänkas komma att behandla
semesterfrågorna efter den nu ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande.
Man kunde då särskilja sex typfall:

1) Kollektivavtalet innehöllo en av lagen alldeles oberoende reglering av
semesterrätten.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

2) Kollektivavtalet återgåve i sin text lagens regler i huvudsak oförändrade.

3) Kollektivavtalet reglerade semesterrätten genom en kombination av
särskilda regler och vissa lagens stadgande!!, vilka senare återgåves i texten.

4) Kollektivavtalet reglerade semesterrätten genom vissa särskilda regler
och hänvisade i övrigt till lagens stadganden.

5) Kollektivavtalet angåve endast, att i fråga örn semester skulle tillämpas
vad i lagen stadgades.

6) Kollektivavtalet berörde icke semesterrätten och underförstode sålunda,
att lagen skulle gälla i denna del.

Vad anginge fallet 1) vore arbetsdomstolen naturligen kompetent, och domstolen
finge aldrig tillfälle att ingå på en prövning av lagen. I fallet 2) måste
semesterrätten anses grundad på kollektivavtalet och icke på lagen. Arbetsdomstolen
bleve därför kompetent. När arbetsdomstolen vore kompetent i
fallen 1) och 2), måste den vara det även i fallet 3), som ju innefattade en
kombination av de båda föregående. Beträffande fallet 4) torde det vara
klart, att man icke rimligen kunde dela på frågorna och tillerkänna allmän
domstol kompetens i de delar, däruti avtalet hänvisade till lagen, och arbetsdomstolens
behörighet beträffande de självständiga föreskrifterna. Lagens
och avtalets regler kompletterade varandra, och regleringen vore att betrakta
såsom en odelbar enhet. Semesterrätten måste således även i detta fall anses
vara grundad på avtalet, och arbetsdomstolen vore därför att anse såsom uteslutande
behörig. Detta överensstämde också med vad som antagits i några
fall, där kollektivavtal i vissa delar hänvisat till sjömanslagen eller sjöarbetstidslagen.
Jfr arbetsdomstolens förutnämnda dom nr 78/1930 och Nytt juridiskt
arkiv årg. 1934 sid. 156. Yad anginge fallet 5) ansåge arbetsdomstolens
ordförande frågan, örn arbetsdomstolen eller allmän domstol vore behörig,
vara ytterst tveksam, och han ville icke i detta sammanhang uttala någon bestämd
mening därom. I fallet 6) slutligen torde arbetsdomstolen icke vara
behörig.

Av den sålunda lämnade redogörelsen framginge, att arbetsdomstolen
redan på grund av behörighetsreglerna i lagen örn arbetsdomstol skulle hava
att i en mängd fall bedöma semesterfrågor enligt den föreslagna lagens stadganden.
Eftersom fallen 3) och 4) från praktisk synpunkt torde vara de viktigaste,
kunde man till och med våga påstå, att tvister om semester, vilka
vore att bedöma efter lagen, skulle komma att falla under arbetsdomstolen
i det ojämförligt största antalet fall, där parterna vore kollektivavtalsbundna.

Den i förevarande paragraf upptagna regeln skure nu igenom hela detta
frågekomplex genom att göra arbetsdomstolen behörig, så snart arbetstagarens
enskilda arbetsavtal i något hänseende vore reglerat av kollektivavtal.
Det praktiska resultatet av regeln vore, att arbetsdomstolens behörighet sattes
utom diskussion respektive fastsloges i fallen 2)—6), man kunde sedan ifrågasätta
huruvida regeln i princip avsåge alla dessa fall — i vilken händelse den
alltså innebure en partiell doublure till behörighetsreglerna i arbetsdomstolslagen
— eller blott gällde för de fall, då kompetens för arbetsdomstolen icke
inträtt redan på grund av nämnda behörighetsregler.

Arbetsdomstolens ordförande ville med stor bestämdhet tillstyrka förslaget
i denna del. Det skulle i och för sig vara ytterst otillfredsställande,
örn allmän domstols respektive arbetsdomstolens behörighet i semesterfrågor
bleve beroende på den tillfälliga omständigheten på vad sätt kontrahenterna
vid upprättandet av ett kollektivavtal formellt givit uttryck åt en viss tanke.
Exempelvis skulle i de ovannämnda fallen 2), 5) och 6) det sakliga resultatet
bliva detsamma, men behörighetsfrågan skulle lösas på alldeles motsatt sätt,
beroende på det tillfälliga uttryckssättet. Det viktigaste skälet vore emellertid
ett annat. Därest man — på sätt även arbetsdomstolens ordförande holle

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

före — nödgades böja sig för nödvändigheten av en dualism i processuellt
hänseende och sålunda läte samma slags frågor angående semesterlagens innebörd
avgöras än av allmän domstol och än av arbetsdomstolen, vore det dock
av vikt, att man i övrigt uppdroge så fasta gränser som möjligt i fråga om
behörigheten för dessa olika domstolar. Semesterfrågorna vore ju emellertid
endast en detalj i det större rättsliga samband, som konstituerades av
arbetsavtalet, och erfarenheten visade, att tvister på grund av arbetsavtal
mycket ofta uppkomme i ett flertal avseenden. Sålunda vore exempelvis
semesterfrågor många gånger kombinerade med tvister örn vederbörande
arbetares rätta placering i lönehänseende eller andra lönefrågor. Det skulle
ju tydligen vara meningslöst, att en arbetstagare skulle vara skyldig att för
semesterfrågan vända sig till allmän domstol men att samtidigt nödgas draga
den andra tvistefrågan under arbetsdomstolen. Det måste med andra ord
sörjas för att alla tvister, som rörde en viss arbetstagare, kunde upptagas vid
en och samma domstol. Detta syfte vunnes med den av de sakkunniga föreslagna
regeln.

Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, huruvida icke möjligen den föreslagna
regeln borde kompletteras med ett stadgande örn att 13 § lagen örn
arbetsdomstol skulle vara tillämplig också i semestertvister, där arbetsdomstolen
vore behörig på grund av den föreslagna forumregeln men icke enligt
11 § lagen örn arbetsdomstol. Arbetsdomstolens ordförande anför härom följande: Rättegången

vid arbetsdomstolen finge i hög grad sin karaktär av den i
13 § lagen örn arbetsdomstol upptagna bestämmelsen, att kärandetalan i
första hand skulle utföras av förening, som slutit kollektivavtal, och att dylik
förening finge utföra svarandetalan för sina medlemmar. Denna regel gällde
emellertid endast, när fråga vore örn mål rörande kollektivavtal, d. v. s. när
behörighetsreglerna i 11 § lagen örn arbetsdomstol vore tillämpliga. Örn
arbetsdomstolens behörighetsområde vidgades genom den nu föreslagna
forumregeln i lagen örn semester, bomme alltså bestämmelsen i 13 § av domstolslagen
icke att gälla för detta vidgade behörighetsområde. Det vore emellertid
önskvärt att detta vore händelsen. I allmänhet kunde man nämligen
vänta bättre utredning, när organisationerna uppträdde än när de enskilda
medlemmarna själva utförde sin talan. Vidare vore organisationernas talerätt
av betydelse för medlemmarna ur ekonomisk synpunkt. Att 13 § icke
gällde i de åsyftade fallen skulle också lätt förbises, vilket kunde medföra
onödigt besvär och uppskov. Slutligen och icke minst viktigt vore, att arbetsdomstolen
skulle för bedömande av frågan örn 13 § vore tillämplig nödgas
ibland ingå i prövning av den då merendels mycket svåra frågan, huruvida
arbetsdomstolen vore behörig redan enligt 11 §, en prövning som med den
föreslagna forumregeln eljest icke vore behövlig. Det borde dock i detta
sammanhang erinras, att 13 § icke vore tillämplig i tvister, som upptoges vid
arbetsdomstolen på grund av bestämmelserna i 1936 års lag örn föreningsoch
förhandlingsrätt, vilket dock åtminstone för vissa fall framstode såsom
en brist i nämnda lag.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att en sådan bestämmelse, som
den sålunda förordade, medförde den i och för sig mindre tilltalande konsekvensen,
att på svarandesidan en organisation, som slutit det för forumregelns
tillämpning avgörande kollektivavtalet, också måste instämmas, samt
fortsätter härefter:

200

Kungl. Maj Hs proposition nr 286.

Kvar stöde emellertid det faktum att, vare sig förslagets forumregel upptoges
eller forumfrågan lämnades att avgöras enligt arbetsdomstolslagens behörighetsregler,
frågorna örn semesterlagens tolkning och tillämpning kom me
att bedömas än av arbetsdomstolen och än av allmän domstol utan en gemensam
överinstans, som garanterade enhetlig rättstillämpning. Utan några som
helst tvivel vore detta ytterst beklagligt, och förhållandet torde hava jämförelsevis
få motsvarigheter i modern rätt. Det vore visserligen sant, att liknande
svårighet kunde uppstå även nu, i det att arbetsdomstolen kunde
nödgas ingå på bedömande av samma slags rättsfrågor, som vanligen
prövades av de allmänna domstolarna. Men detta hände i ganska sällsynta
undantagsfall. Här däremot bleve dualismen satt i system och bomme att
gälla rättsförhållanden av den största aktualitet för 100,000-tals medborgare.
Ett undanröjande av denna dualism skulle emellertid kräva mycket ingripande
åtgärder. En utväg vore att frånkänna arbetsdomstolen kompetens i alla
sådana fall, där fråga kunde bliva örn tillämpning av lagen, antingen direkt
eller indirekt (d. v. s. genom tillämpning av avtalsbestämmelser, som återgåve
lagens stadgandenj och i stället lägga alla sådana fall under allmän
domstol. Ett sådant ingripande skulle av de förut uppräknade sex typfallen
avse fallen 2)—4) ävensom fallet 5), i den mån arbetsdomstolen kunde enligt
de allmänna behörighetsreglerna anses äga kompetens även där. Vid en sådan
lagstiftningsåtgärd skulle det alltså vara nödvändigt att frånkänna arbetsdomstolen
behörighet att döma i tvister även örn rena kollektivavtalsbestämmelser.
Och genom åtgärden skulle man skapa dualism i ett annat hänseende,
i det att tvister rörande samma arbetstagares rättsförhållanden då i stället
skulle komma att falla under olika slag av domstolar — något som arbetsdomstolens
ordförande enligt sin föregående framställning ansett det vara
angeläget att undvika. En annan utväg skulle vara att gå den motsatta vägen
och under arbetsdomstolen lägga alla tvister på grund av semesterlagen. Men
då skulle alldeles samma dualism som nyss angivits uppstå i den andra riktningen.
Och så snart det över huvud bleve fråga örn att från allmän domstol
till arbetsdomstolen överflytta tvister, som gällde icke kollektivavtalsbundna
parter, kunde man icke komma förbi den mångfald av svåra processuella problem,
som arbetsdomstolens ordförande försökt att skissera i sitt utlåtande
över förslaget till lag örn arbetsavtal. Men bleve man nödsakad att upptaga
dessa problem, borde man uppenbarligen gå till botten med frågorna och
taga under övervägande, huruvida icke alla tvister rörande arbetsavtal kunde
i en eller annan form läggas under arbetsdomstolen. Det vore emellertid
tydligt, att de problem, som här mötte, vore av den storleksordning, att frågan
örn en separat lag angående semester måste komma att vila under lång tid,
medan den processuella utredningen påginge. Med hänsyn till detta läge
vore arbetsdomstolens ordförande benägen att även på denna punkt instämma
med de sakkunniga och att sålunda bortse från vådorna av tvisternas uppdelning
på olika slag av domstolar.

Örn man icke kunde undgå denna konsekvens av den föreslagna lagstiftningen,
vore det dock naturligen synnerligen önskvärt, att arbetsdomstolen
och de allmänna domstolarna inbördes holle kontakt med varandra för att vinna
kännedom om rättspraxis å ömse sidor, även örn man naturligen icke kunde
binda den ena domstolen att följa samma princip som den andra. De sakkunniga
hade också uttalat sig för att en dylik kontakt borde skapas genom administrativa
regler, och till denna mening ville arbetsdomstolens ordförande
ansluta sig. Med hänsyn till det stora antalet underrätter syntes det dock
vara uteslutet att ålägga arbetsdomstolen att taga kännedom örn dessas rättspraxis.
De åsyftade administrativa föreskrifterna torde därför lämpligen böra
innehålla, dels att de allmänna domstolarna — underrätter lika väl som över -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

rätter — skulle vid uppkommen fråga örn tillämpningen av lagen örn semester
hos arbetsdomstolen efterfråga, huruvida något analogt fall behandlats av
denna domstol, och dels att hovrätterna respektive nedre justitierevisionen
skulle till arbetsdomstolen översända avskrifter av hovrätternas respektive
högsta domstolens domar i de mål rörande tillämpningen av lagen örn semester,
som komme under dessa domstolars bedömande.

Från hovrätternas sida har någon erinran icke gjorts mot de sakkunnigas
förslag i fråga örn domstolskompetensen. Göta hovrätt hemställer emellertid,
att frågan örn överförandet till arbetsdomstolen, eventuellt särskilt system
av specialdomstolar, av alla tvister avseende tillämpningen av arbetsavtal
måtte göras till föremål för särskild utredning. Hovrätten för övre Norrland
uttalar härom, att det måhända vid närmare undersökning skulle visa sig
lämpligt, att samtliga arbetstvister underkastades enhetlig processuell behandling.

Socialstyrelsen yttrar, att styrelsen vore ense med de sakkunniga däri, att
stora svårigheter mötte för ordnandet av denna angelägenhet på ett annat sätt
än det av de sakkunniga föreslagna, men styrelsen funne dock nyss omnämnda
dualism vara mycket allvarlig. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen
borde därför betraktas endast såsom ett provisorium, intill dess frågan örn
handläggning av mål om tillämpning av semesterlagen i likhet med arbetsavtal
blivit utredd. Socialstyrelsen ville livligt rekommendera, att en dylik
utredning företoges. Förutsättningen för att man skulle kunna nå önskade
resultat av en dylik utredning vore emellertid, att en lagstiftning örn arbetsavtal
komme till stånd.

Av de hörda organisationerna uttalar landsorganisationen önskvärdheten
av att alla tvister örn semester, oavsett örn arbetsavtalet vore reglerat genom
kollektivavtal eller icke, slutgiltigt avgjordes av arbetsdomstolen, i det att
talan mot de allmänna underrätternas utslag i semestertvister i icke kollektivavtalsreglerade
arbetsförhållanden fullföljdes hos denna domstol. Landsorganisationen
kunde icke finna det oundgängligt, att en sådan anordning
gjordes beroende av att arbetsdomstolens behörighet utsträcktes att omfatta
alla mål örn arbetsavtal.

Svenska arbetsgivareföreningen förordar, att samtliga mål enligt semesterlagen
hänföras till arbetsdomstolen. Föreningen anför härom följande:

För föreningen vore frågeställningen den, huruvida mål enligt lagen örn
semester kunde tänkas komma att bli så talrika, att de nödvändiggjorde en
omorganisation av arbetsdomstolen. Här bortsåge föreningen ifrån, att det
måhända vore erforderligt med en något mera mångsidig representation i
domstolen. Föreningen holle därvid före, att en utvidgning av arbetsdomstolens
behörighet till att omfatta nämnda mål icke skulle behöva medföra
en mera ingripande omorganisation av domstolen. Föreningen ansåge även,
att i lagen reglerade frågor vore särdeles litet lämpade att överlämnas till de
allmänna domstolarnas avgörande. Det vore endast arbetsdomstolen, som
hade en för ifrågavarande måls rätta bedömande erforderlig sakkunskap. Det
vore ej tillrådligt att låta landets olika domstolar gå in i bedömande av t. ex.
huruvida avbrott i anställningen enligt 2 § andra stycket i förslaget vore av
sådan natur, att det borde inverka på rätten till semester. Ehuru med tvekan
ville föreningen därför förorda, att samtliga mål, där käromålet grundade sig

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

på lagen, avdömdes av arbetsdomstolen. På så sätt fullföljde man den tanke,
som väcktes i samband med lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, nämligen
att de arbetsrättsliga speciallagarna skulle hänföras till arbetsdomstolen.
Denna successiva utvidgning av arbetsdomstolens verksamhetsfält
kunde måhända ock vara en lämplig förberedelse till prövningen av den stora
frågan örn domstolens ombildande till ett enhetligt forum för den svenska
arbetsrätten.

Arbetsgivareföreningen påpekar vidare, att det kunde finnas kollektivavtal
med mycket begränsat innehåll, exempelvis avseende endast vissa ackordspriser,
varför den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen komme att
för vissa fall bliva tämligen egendomlig. Ansåges det olämpligt, att mål, som
rörde ej kollektivavtalsbundna parter, fördes till arbetsdomstolen, syntes herr
Larsons reservationsvis framförda förslag vara att föredraga framför majoritetens.
Enligt reservationen skulle i lagen ej ingå några rättegångsbestämmelser
och frågan örn semestermåls hänförande till allmän domstol eller
arbetsdomstol vara beroende av örn käranden till grund för kravet åberopade
lagen eller eventuella bestämmelser i förefintliga kollektivavtal. Samma situation
kunde tänkas uppkomma redan med nu gällande lagar. Som exempel
kunde anföras det fall, då sjöfolkets arbete reglerades av såväl sjömanslagen
som kollektivavtal.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
synas vilja förorda, att alla mål angående semester omedelbart förläggas till
arbetsdomstolen, oavsett att övriga mål, som hänföra sig till det enskilda
arbetsavtalet, skola handläggas vid de allmänna domstolarna. Organisationerna
anföra sålunda, att det visserligen vållade vissa olägenheter, att icke
alla mål angående arbetsavtal behandlades inför samma forum, men att dessa
olägenheter syntes mindre än de, som uppkomme genom det av de sakkunniga
föreslagna arrangemanget. Arbetsdomstolen hade tillskapats för att åstadkomma
en både snabb och enhetlig bedömning av mål angående kollektivavtal.
Samma processförfarande vore givetvis i hög grad önskvärt och motiverat
vid mål i anledning av den nu föreslagna lagen. Även svenska brukstjänstemannaföreningen
föreslår, att samtliga mål angående semester skola
handläggas vid arbetsdomstolen.

Sveriges redareförening däremot uttalar, att föreningen icke kunde finna
bestämmelserna örn att arbetsdomstolen skulle utgöra forum för mål rörande
semester åt alla arbetstagare, vilkas anställningsvillkor reglerades genom
kollektivavtal, vara på något sätt motiverade. Föreningen anför vidare härom:

Endast för det fall att kollektivavtalet innehölle bestämmelser örn semester
och alltså målet enligt lagen örn arbetsdomstol måste komma under denna
domstols prövning, ansåge föreningen, att arbetsdomstolen borde vara forum
i semestermål. Ett enhetligt forum, vilket emellertid icke förutsattes i förslaget,
vore givetvis att föredraga. Men då dualismen vore avsedd att kvarstå,
syntes fog icke förefinnas för en ändring i de förhållanden härutinnan, som
nu vore gällande.

Slutligen torde här böra nämnas, att riksförsäkringsanstalten anser
det vara önskvärt, att ett centralt organ finge yttra sig till domstolarna vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 286. 203

tillämpningen av semesterlagens bestämmelser. Som motivering härtill anför
anstalten följande:

Frågorna örn vem sorn skulle anses som arbetsgivare (respektive självständig
företagare) och arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen vore ofta
av synnerligen svårlöst beskaffenhet. De vaga bestämmelserna i ämnet medgåve
vittgående skiljaktigheter i tolkningen av desamma. Skulle hithörande
bestämmelser i semesterlagen bliva föremål för de allmänna domstolarnas
bedömande, kunde någon som helst enhetlighet i tillämpningen ej förväntas.

Riks försäkrings anstalten yttrar vidare, att det skulle kunna ifrågasättas
att gå ett steg längre och låta parterna, även utom rättegång, gemensamt
begära utlåtande av det centrala organet rörande viss fråga enligt semesterlagen.
Härigenom skulle dyrbara och tidsödande rättstvister i dessa ofta
obetydliga frågor kunna undvikas.

Av skäl, som anförts av de sakkunniga samt arbetsdomstolens ordförande,
är det icke möjligt att utan ett omfattande utredningsarbete ernå
enhetlighet i domstolsbehandlingen av mål angående tillämpningen av semesterlagen.
Detta kan emellertid enligt min uppfattning icke få föranleda,
att lagstiftningen angående semester ställes på framtiden. Den lösning av
frågan örn domstolskompetensen, som föreslagits av de sakkunniga samt tillstyrkts
av arbetsdomstolens ordförande och rikets hovrätter, synes mig
kunna godtagas trots de därmed förenade olägenheterna. Jag tillstyrker
alltså, att i semesterlagen intages en bestämmelse örn behörighet för arbetsdomstolen
i alla mål angående tillämpningen av lagen, då det gäller arbetstagare,
vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, medan övriga mål enligt
lagen skola anhängiggöras vid allmän domstol. Att arbetsdomstolens behörighet,
på sätt domstolens ordförande närmare utvecklat, därigenom något
utökas i förhållande till vad som för närvarande gäller torde icke medföra
någon olägenhet. Tvärtom vinnes därigenom, att åtskilliga eljest svårlösta
tvister örn kompetensen undvikas.

Självfallet är, att sådana åtgärder böra vidtagas, som kunna bidraga till
att säkerställa en enhetlig tillämpning av semesterlagens bestämmelser. Mot
den av de sakkunniga och arbetsdomstolens ordförande föreslagna anordningen
med administrativa föreskrifter i syfte att vinna kontakt mellan de
allmänna domstolarna och arbetsdomstolen synes i princip icke vara något
att erinra. Vid överläggningar i frågan har chefen för justitiedepartementet
förklarat sig dela denna uppfattning.

Arbetsdomstolens ordförande har ifrågasatt, huruvida icke de i 13 § lagen
örn arbetsdomstol intagna bestämmelserna — vilka innebära, bland annat,
att kärandetalan i första hand skall väckas och utföras av förening, som
slutit kollektivavtal, att, örn talan skall föras mot medlem eller förutvarande
medlem i sådan förening, föreningen även skall instämmas samt
att dylik förening må utföra svarandetalan för medlem, där denne ej själv
utför sin talan — borde föreskrivas att gälla även i semestertvister, där
arbetsdomstolen vore behörig på grund av den föreslagna forumregeln men
icke enligt 11 § lagen örn arbetsdomstol. Då genom införandet av en sådan

Departe ments chefen.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

bestämmelse i semesterlagen enhetlighet vinnes i fråga örn handläggningen
vid arbetsdomstolen av samtliga mål angående semester, tillstyrker jag, att
en bestämmelse av ifrågavarande innebörd lämnas i semesterlagen. Den av
arbetsdomstolens ordförande omnämnda konsekvensen, att på svarandesidan
en organisation, som slutit det för forumregelns tillämpning avgörande kollektivavtalet,
också måste instämmas, synes mig icke vara av beskaffenhet att böra
förhindra genomförandet av en i övrigt lämplig processuell föreskrift.

Jag vill särskilt framhålla, att jag för närvarande icke är beredd att taga
ståndpunkt till frågan, örn samtliga mål rörande enskilda arbetsavtal böra
överföras till arbetsdomstolen.

Den av riksförsäkringsanstalten förordade anordningen med ett centralt
organ, som — i likhet med arbetsrådet beträffande vissa frågor i lagstiftningen
örn arbetstidens begränsning — skulle hava avgörandet i frågor örn
vem som skall anses såsom arbetsgivare och arbetstagare, kan jag icke anse
vara lämplig. Såsom jag närmare kommer att utveckla i annat sammanhang,
är det nämligen icke möjligt att för semesterlagens vidkommande acceptera
den tolkning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, som tillämpas enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Enligt semesterlagen måste den,
som ingått ett arbetsavtal, anses såsom arbetsgivare respektive arbetstagare.
Avgörandet härav måste vid tvist självfallet tillkomma domstolarna. Vid sådant
förhållande synes det ej heller lämpligt att giva bestämn^lser örn ett centralt
organ, som utom rättegång skulle uttala sig angående dylika frågor. Några
andra frågor enligt semesterlagen, som skulle motivera inrättandet av ett
centralt organ i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag, synas mig
icke föreligga.

Frågan om ratifikation av förslagen till konventioner
angående semester.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava för sin del icke närmare ingått på frågan, örn de av
internationella arbetsorganisationen godkända bägge förslagen till konventioner
angående semester borde ratificeras av Sverige. Vid behandlingen av
de särskilda punkterna i sitt förslag hava de sakkunniga emellertid redogjort
för den ställning, som konventionsförslagen intoge, samt anfört de skäl,
som i varje särskilt fall föranledde skiljaktig bestämmelse i förhållande till
konventionerna.

Yttrandena.

På därom gjord anmodan har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet i sitt yttrande särskilt ingått på frågan, örn de av internationella
arbetsorganisationen antagna båda konventionsförslagen rörande
semester kunde med hänsyn till sakkunnigförslagets utformning ratificeras
av Sverige. Delegationen har därvid, följande sakkunnigförslagets paragraf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

205

ordning, lämnat en översikt över de fall, där lagförslaget icke motsvarade
de krav till arbetstagarnas fördel, vilka uppställdes i den ena eller den
andra av konventionerna. I yttrandet anföres härom följande:

1 §•

Lagförslagets tillämpning vore, i olikhet med semesterkonventionernas, i
avseende å arbetstagare i statens eller kommuns tjänst begränsad till sådana,
som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar. Art. 1: 3 b) i den
allmänna konventionen möjliggjorde visserligen undantag för offentliga befattningshavare
med minst lika lång semester, som konventionen föreskreve,
men för dylika befattningshavare, som hade kortare eller ingen på annat
sätt tillförsäkrad semester, ställde sig lagförslaget oförmånligare än konventionen.

Undantaget a) i lagförslaget beredde något större frihet för arbetsgivaren
än vad undantagsbestämmelsen i art. 1:3 a) av den allmänna konventionen
kunde möjliggöra eller art. 1: 3 b) av sjömanskonventionen medgåve.

Undantaget b) i lagförslaget hade motsvarighet i sjömanskonventionens
art. 1: 3 c) men ej i den allmänna konventionen. Enligt svensk rättsuppfattning
torde en dylik arbetstagare i vissa fall vara att anse såsom arbetare,
i andra icke.

2 §■

Lagförslagets undantag för bisysslor saknade motsvarighet i den allmänna
semesterkonventionen. Att så även vore förhållandet beträffande sjömanskonventionen
syntes sakna betydelse, då några bisysslor i här åsyftad bemärkelse
knappast torde förekomma ombord å fartyg.

Beträffande andra stycket, örn avbrott i anställningen, kunde anmärkas,
att lagförslagets sätt att göra avbrottets inverkan på semesterrätten beroende
på ett tämligen godtyckligt bedömande av avbrottets skälighet icke överensstämde
med art. 2: 2 b) i sjömanskonventionen, vilken bestämmelse närmare
fixerade förutsättningarna för ett avbrotts bristande inverkan.

Den i tredje stycket angivna förutsättningen av aderton arbetsdagar för
att respektive kalendermånad skulle vara kvalificerande för semesterrätt
hade ej motsvarighet i semesterkonventionerna och skulle möjligen vid en
följd av månader med inskränkt arbetstid kunna försätta en arbetstagare i
sämre ställning i fråga örn semester, än vad tillämpning av den ena eller
andra konventionen skulle göra.

3 §•

I lagförslaget gjordes semesterns längd beroende av arbetstagarens anställnings-
och arbetsförhållanden under det nästföregående kalenderåret,
under det konventionerna, så snart semesterrätt förvärvats, tillerkände arbetstagaren
semester av minsta varaktighet. Undantagsvis skulle lagförslagets
anordning — då arbetstiden varit särskilt kort under ett flertal kalendermånader
under det nästföregående året — kunna resultera i kortare
semester än vad konventionerna tillförsäkrade.

4§.

Någon rätt för arbetsgivaren att, såsom lagförslaget stadgade, bestämma
tiden för semesterns förläggning funnes ej angiven i konventionerna — i
den allmänna semesterkonventionen sades arbetstagaren »uttaga semester».

Möjligheten till semesterns uppdelning vore i lagförslaget i allmänhet gjord
beroende av överenskommelse mellan parterna, men i avseende å vissa kate -

206

Kungl. Majlis proposition nr 286.

gomer av arbetstagare vore kravet på semesterns kontinuitet helt uppgiven.
I konventionerna vore rätten till dylik uppdelning närmare reglerad, i den
allmänna konventionen i art. 2: 4 och i sjömanskonventionen i art. 2: 4 a).

6§-

Enligt lagförslaget skulle i semestern inräknas andra helgdagar än söndagar
ävensom sedvanliga fridagar. Art. 2: 3 a) i båda konventionerna föreskreve,
att i semestern ej skulle inräknas offentliga fridagar eller fridagar
på grund av _ sedvänja. Lagförslaget nämnde intet örn rätt att frånräkna
sjukdag, som infölle under semestern, men i båda konventionerna, art. 2: 3 b),
angåves, att i semestern ej skulle inräknas avbrott i arbetet på grund av
sjukdom.

1 §''

Den i lagförslaget eventuellt påbjudna beräkningen av semesterlönen efter
arbetstagarens genomsnittliga arbetsinkomst under viss del av det nästföregående
året motsvarade visserligen icke konventionernas regler, i art. 3
resp. art. 4, att nämnda lön skulle utgå enligt grunderna för den vanliga
avlöningen eller beträffande den förra konventionen efter beräkningsgrund
i kollektivavtal, men huruvida det ena eller andra beräkningssättet
vore att anse såsom förmånligare för arbetstagarna läte sig givetvis ej
allmängiltigt avgöra.

Slutligen torde i detta sammanhang böra nämnas, att den allmänna semesterkonventionen,
art. 2: 5, föreskreve, att semesterns varaktighet borde
på sätt, som fastställdes i den nationella lagstiftningen, förlängas i förhållande
till tjänstetiden —- ett stadgande, vartill lagförslaget saknade motsvarighet.
Anmärkas kunde emellertid, att med den i lagförslaget upptagna
semestertiden, eller väl i regel tolv dagar vid stadigvarande anställning,
behovet av successiv förlängning av semestertiden givetvis vore mindre
framträdande. Vidare saknades i lagförslaget motsvarigheter till konventionernas
bestämmelser, i art. 4 och 8 respektive art. 5 och 9, att överenskommelser
örn avstående från rätten till semester eller från dess uttagande
skulle vara ogiltiga samt att ratificerande medlemsstater skulle säkerställa
konventionernas tillämpning genom ett system av straffpåföljder.

Delegationen yttrar sammanfattningsvis, att de sakkunnigas lagförslag
i ett flertal avseenden avveke från semesterkonventionerna på sådant sätt,
att dess tillämpning i åsyftade avseenden skulle eller kunde komma att visa
sig oförmånligare för arbetstagarna än konventionernas. Å andra sidan
erbjöde vissa av lagförslagets bestämmelser väsentligt större förmåner för
arbetstagarsidan än vad konventionerna gjorde. Granskade man närmare
de fall av bristande överensstämmelse, som möjligen skulle kunna giva anledning
till klagomål från arbetstagarhåll, kunde man ej gärna undgå att finna,
att den bristande överensstämmelsen i flertalet fall praktiskt taget vore av
ganska liten betydelse. Någon avsevärd betydelse torde endast kunna tillmätas
tre fall, nämligen inräknande enligt lagförslaget men icke enligt konventionerna
i semestern av helg- och offentliga fridagar samt sjukdagar, lagförslagets
saknad av motsvarighet till den allmänna konventionens bestämmelse
örn förlängning av semesterns varaktighet i förhållande till tjänstetiden
samt saknaden av bestämmelser örn straffansvar. Med hänsyn till
den föreliggande ratifikationsfrågans principiellt betydelsefulla innebörd hade
delegationen ansett sig böra under hand inom utrikesdepartementet höra

207

Kungl. Majlis proposition nr 286.

sig för rörande möjligheten och lämpligheten av de båda semesterkonventionernas
ratificering för Sveriges del. Härvid hade delegationen erfarit,
att man ansåge det vara mycket tveksamt, örn vårt land, för det fall förslaget
till lag om semester oförändrat upphöjdes till lag, kunde biträda
ifrågavarande konventioner.

I betraktande av den bristande överensstämmelsen mellan lagförslaget
och de båda semesterkonventionerna har delegationen ansett sig icke kunna
förorda anslutning från Sveriges sida till konventionerna.

Genom en lagstiftning i enlighet med departementsförslaget tillerkännas
arbetstagarna väsentligt bättre förmåner än vad som stadgas i de av internationella
arbetsorganisationen godkända konventionsförslagen angående semester.
I vissa betydelsefulla avseenden avviker emellertid departementsförslaget
från konventionernas föreskrifter. Den viktigaste avvikelsen torde
vara, att något straffansvar icke föreslås. Delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet har utöver denna avvikelse särskilt pekat
på att helgdagar och sedvanliga fridagar enligt sakkunnigförslaget skulle
inräknas i semestern, medan däremot konventionsförslagen angiva, att så ej
skall vara fallet. I detta avseende ansluter sig emellertid departementsförslaget
till konventionerna. Vidare har delegationen framhållit såsom en
avvikelse från konventionerna, att någon förlängning av semestern vid längre
anställningstid icke föreskrivits i sakkunnigförslaget. Denna omständighet
torde emellertid icke behöva tillmätas någon betydelse vid avgörandet av
frågan örn ratificering av konventionerna, enär bestämmelsen örn förlängning
av semestern icke är tvingande enligt konventionerna och semestertiden
enligt föreliggande lagförslag är längre än vad som stadgas i konventionerna.
Utöver sakkunnigförslagets avvikelser från konventionerna har i departementsförslaget
tillkommit, att semestern för sjömän regelmässigt skall kunna
utbytas mot semesterersättning, vilket enligt konventionen icke medgives
annat än i undantagsfall.

Avvikelserna enligt departementsförslaget från vad som föreskrives i konventionerna
synas vara så väsentliga, att jag i likhet med delegationen
anser, att någon ratificering från Sveriges sida av konventionerna icke
kan ske.

Specialmotivering.

Förslaget till lag om semester.

Svenska brukstjänstemannaföreningen yttrar, att kvarvarande personal
under semesterperioden i vanliga fall finge utföra både eget och de ledigas
arbete. Arbetstiden och arbetsbördan ökades ofta under semesterperioden
så mycket över det normala och skäliga, att den rekreation, som semestern
skulle giva, helt äventyrades. Med ytterst måttliga kostnader skulle dylika
olägenheter på de flesta arbetsplatser kunna väsentligt begränsas. Föreningen
hemställde därför, att i lagen måtte intagas en bestämmelse örn att arbetet

Departe ments chefen.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

under semesterperioden skulle så fördelas, att arbetstagarna icke oskäligt
ålades utföra arbete, som förlängde den normala arbetstiden.

Beträffande denna fråga anför svenska journalistföreningen följande:

I ett avseende torde även ur journalisternas synpunkt en randanteckning
böra göras till det föreliggande förslaget. Inom yrken, som icke hade lagligt
reglerad arbetstid, förekomme det redan nu, att semestern finge betalas med
ett övertidsarbete, för vilket ingen särskild ersättning lämnades men som i
högre eller mindre grad reducerade nyttan av semestern. Inom det journalistiska
arbetet vore av olika skäl dylikt visserligen endast möjligt i begränsad
omfattning. Men svenska journalistföreningen hade erfarenhet av
att för vissa grupper inom yrket rätten till semester kombinerats med krav
på förrådsarbete eller på övertagande av kamraters arbetsuppgifter på ett
sätt, som till följd av den onormalt ökade arbetstiden förringat värdet av
semesterledigheten. En närmare diskussion av dessa förhållanden hörde
möjligen mera hemma i annat sammanhang, men de torde icke heller här
böra lämnas alldeles oanmärkta.

Såsom svenska journalistföreningen anför, är det icke möjligt att i samband
med genomförandet av en lagstiftning örn semester närmare ingå på
frågan örn reglering av arbetstiden och eventuellt förbud mot övertidsarbete
under den av ett företag tillämpade semesterperioden.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget.

Beträffande frågan örn lagens omfattning har redogörelse tidigare lämnats.

De sakkunniga.

Den i sakkunnigförslaget intagna definitiönen angående vem
som skall betraktas såsom arbetsgivare och vem som
skall anses vara arbetstagare har hämtats ur lagen den 17 juni
1916 örn försäkring för olycksfall i arbete. Härvid har dock ordet arbetstagare
använts i stället för ordet arbetare. Vidare har i förhållande till olycksfallsförsäkringslagen
gjorts den förändringen, att praktikanter, lärlingar och
elever, som utan avlöning utföra arbete för annans räkning, icke skola falla
under lagen örn semester.

Beträffande tolkningen i ett specialfall av de givna bestämmelserna anföra
de sakkunniga:

Vid avgörandet av frågan om någon i förhållande till en uppdragsgivare
vöre att betrakta såsom självständig företagare eller såsom arbetstagare, hade
försäkringsrådet bland annat tagit hänsyn till uppdragstagarens ekonomiska
och sociala ställning. Örn han i huvudsak vore jämställd med en arbetare
men ändock hade anställt andra arbetare, hade försäkringsrådet ansett honom
ur försäkringssynpunkt vara en osjälvständig mellanman, och detta även örn
han gentemot arbetarna civilrättsligt sett vore den allena berättigade eller
förpliktade. Försäkringsrådet hade härvidlag följt ett uttalande i frågan från
särskilda utskottet vid 1916 års riksdag.

Avgörandet av denna fråga hade stor betydelse inom skogsbruket. Det
vore speciellt i Norrland och mellan-Svenge vanligt, att en bonde eller
arrendator åtoge sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denne person,

209

Kungl. Majus proposition nr 286.

vanligen kallad kolaren, anställde i sin tur skogsarbetare såsom huggare,
varjämte han själv deltoge i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet
hade vid avgörande av frågor enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarat, att
körare icke vore att betrakta såsom självständig företagare. Detta innebure
alltså, att virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt ansåges vara
arbetsgivare gentemot huggarna.

De sakkunniga meddela vidare, att från arbetsgivarhåll uppställts som en
nödvändig förutsättning för genomförandet av en lagstiftning örn semester
inom skogsbruket, att köraren skulle betraktas såsom arbetsgivare i förhållande
till huggarna. Det vore nämligen för skogsägarna bokföringsmässigt
omöjligt att kontrollera alla de arbetare, som från tid till annan vore anställda
hos körarna.

De sakkunniga anföra för sin del, att det icke vore möjligt att beträffande
förevarande spörsmål anställa jämförelser mellan en lagstiftning angående
viss i arbetsavtalet ingående materiell förmån och en försäkringslagstiftning.
Vid en lagstiftning örn semester borde den anses vara arbetsgivare, som enligt
allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det
kunde icke vara rimligt, att ett skogsbolag skulle betala semesterlönen
till huggarna, örn köraren i övrigt svarade för avlöningen. Den omständigheten,
att köraren själv deltoge i arbetet, måste härvidlag sakna betydelse.

Beträffande utformningen i lagtext av bestämmelsen örn vem som skall
anses såsom arbetsgivare och vem som skall anses såsom arbetstagare anföra
de sakkunniga följande:

Den av de sakkunniga avsedda lösningen av frågan, örn en körare skulle
anses såsom en självständig företagare eller ej, anslöte sig till vad som rent
språkligt framginge av den från olycksfallsförsäkringslagen hämtade ordalydelsen.
Visserligen bomme vid sådant förhållande samma bestämmelse att
tolkas på olika sätt i två skilda lagar. Detta måste givetvis anses vara olämpligt.
Det torde emellertid icke vara möjligt att på annat sätt klarare uttrycka
vad de sakkunniga avsåge än genom användande av den i olycksfallsförsäkringslagen
förekommande ordalydelsen. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga
funnit sig böra vid definitionen av begreppen arbetstagare och arbetsgivare
använda Het i olycksfallsförsäkringslagen intagna stadgandet; dock
under betonande av att detta borde tolkas på sätt nu angivits.

I fråga örn undantaget för arbetstagare, som är anställd
hos viss närstående släkting, anföra de sakkunniga, att de icke
ansåge det vara lämpligt, att bestämmelsen gjordes så allmän som i arbetstidslagen.
Där föreskreves nämligen, att såsom arbetare ej skulle räknas medlem
av arbetsgivarens familj. De sakkunniga ansåge det i stället vara lämpligt,
att man i lagtexten uppräknade de släktingar, beträffande vilka avsikten vore,
att undantaget skulle gälla. I sådant hänseende torde den i förordningen den
15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor använda definitionen örn vem
som skulle anses såsom familjeförsörjare utgöra en lämplig begränsning av
dem, som skulle undantagas från förevarande lagstiftning. Formuleringen
av undantaget gåve vid handen, att lagen skulle äga tillämpning å den, som
vore anställd hos syskon, farfader eller morfader. Undantaget vore alltså
ganska snävt avgränsat.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286.

670 88 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Beträffande undantaget för personer, som avlönas uteslutande
genom andel i vinsten, yttra de sakkunniga följande:

Då undantaget gjorts tillämpligt allenast å dem, som »uteslutande»
avlönades genom andel av vinsten, komme de personer, som förutom en fastställd
lön ägde rätt till tantiem, att falla under lagen. För vissa handelsresande
torde sådana avlöningsbestämmelser gälla, att de icke ägde rätt till
någon fast lön utan att de avlönades endast genom provision. Denna provision
beräknades emellertid å omsättningen och icke å vinsten, varför lagen komme
att bliva tillämplig även å sådana arbetstagare.

Yttrandena.

Beträffande frågan örn vem som skall anses vara arbetsgivare
och vem som skall betraktas som arbetstagare
anföres i yttrandena följande.

Försäkringsrådet framhåller, att de sakkunniga, ehuru definitionerna å begreppen
arbetstagare och arbetsgivare vore hämtade från olycksfallsförsäkringslagen,
föresloge en annan tolkning, då semesterlagen skulle tillämpas,
än den definitionerna vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen erhållit.
Enligt rådets förmenande vore det synnerligen olyckligt att i en ny lag införa
från gällande lag hämtade bestämmelser och ändå från början vara klart medveten
örn att dessa bestämmelser skulle äga annan innebörd än i den lag,
varur de hämtats. Därest begreppen arbetstagare och arbetsgivare i semesterlagen
skulle hava den innebörd, de sakkunniga förordat, borde därför de föreslagna
definitionerna helt utgå eller möjligen ersättas med andra. I detta
hänseende kunde påpekas, att lagen örn kollektivavtal icke inneliölle någon
definition på arbetstagare och arbetsgivare.

Försäkringsrådet anför vidare följande:

Försäkringsrådet delade icke den i betänkandet uttalade åsikten, att den
uppfattning örn arbetstagar- och arbetsgivarbegreppen, som de sakkunniga
hade i fråga örn förhållandena inom skogsbruket, anslöte sig till vad rent
språkligt framginge av ordalydelsen i olycksfallsförsäkringslagen. Dessutom
kunde rådet icke finna, att med den utformning de sakkunniga i förslaget givit
semestern — en löneförmån, som successivt intjänades och ofta endast utgjorde
ett kontant belopp — det vid tillämpningen av semesterlagen skulle
möta allt för stora hinder att anse huggare och körare såsom arbetstagare i
förhållande till skogsbolaget. De sakkunniga läte ju semesterlagen omfatta
hemarbetare, beträffande vilka ofta motsvarande svårigheter med hänsyn till
kontroll och bedömande av semesterrätten i övrigt torde uppkomma, som då
det gällde skogsarbetarna. Rådet ville erinra örn att de sakkunnigas tolkning
komme att medföra avvikelse från olycksfallsförsäkringslagen icke endast
beträffande skogsarbete utan även vid dikningsarbete, byggnadsarbete m. m.,
där ofta personer i kroppsarbetares sociala och ekonomiska ställning åtoge sig
ett mindre arbete mot en summa i ett för allt (på entreprenad) och använde
medhjälpare vid arbetets utförande.

Riksförsäkringsanstalten erinrar likaledes örn att vid tillämpningen av 2 §
olycksfallsförsäkringslagen även i ett stort antal andra fall än det av de sakkunniga
angivna förekomme, att annan person än den, som ingått arbetsavtalet
med en arbetstagare, betraktades såsom arbetsgivare. Så skedde —
för att blott nämna några exempel — under vissa förhållanden vid byggnads -

Kungl. Majus proposition nr 286. 211

arbete, vägarbete, åkeriarbete, sågningsarbete med transportabel såg, skorstensf
ejarverksamhet och restaurangrörelse.

Riksförsäkringsanstalten yttrar vidare, att de sakkunniga uppenbarligen
åsyftade, att begreppen arbetsgivare, självständig företagare och arbetstagare
i semesterlagen skulle i väsentliga hänseenden tolkas på annat sätt än som
beträffande motsvarande begrepp skett enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Det stöde också klart för riksförsäkringsanstalten, att olycksfallsförsäkringslagens
praxis icke utan vidare'' kunde tillämpas vid en lagstiftning rörande
semester. Yid sådant förhållande kunde det emellertid enligt anstaltens
mening icke vara försvarligt att använda olycksfallsförsäkringslagens formulering
å ifrågavarande definitioner, i varje fall icke utan att samtliga åsyftade
undantagsfall angåves i lagtexten.

Arbetsrådet framhåller, att de sakkunniga icke närmare redogjort för innebörden
av angivna praxis. Enligt arbetsrådets mening skulle det vara av betydelse
för undvikande av missförstånd, örn i samband med lagförslagets fortsatta
behandling i en eller annan form erinrades örn vissa betydelsefulla
moment i berörda praxis, bland annat att naturaförmåner och drickspengar
ansåges utgöra avlöning.

Beträffande definitionen å vad som skall förstås med arbetsgivare utgår
telegrafstyrelsen från att telegrafverket icke vore att betrakta såsom arbetsgivare
till de vid växelstation med kontraktsanställd föreståndare av denne
anställda biträdena, utan att dessa hade att göra sin semesterrätt gällande
gentemot vederbörande föreståndare, och ej heller såsom arbetsgivare till
den kontraktsanställde växelstationsföreståndaren, vilken måste betraktas såsom
självständig företagare. Den omständigheten, att telegrafverket redan
hade beviljat dessa föreståndare, i den mån de avlönades av telegrafverket
och ej av abonnenterna, viss förhöjning av det fasta arvodet för att möjliggöra
rekreationsledighet för de vid växelstationen tjänstgörande, torde icke
kunna medföra någon förändring härutinnan.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller nödvändigheten av att gränsen
mellan kategorierna arbetsgivare och arbetstagare uppdroges efter allmänna
civilrättsliga rättsgrunder. Föreningen understryker att, såsom särskilt framginge
av förarbetena till lagen örn kommission, handelsagentur och handelsresande,
vissa provisionsresande mycket väl kunde vara självständiga företagare.
De sakkunnigas riktiga uppfattning om körarnas inom skogsbruket
ställning som arbetsgivare gentemot de av dem anlitade huggarna borde äga
tillämpning även å t. ex. de utkörare, som arbetade inom bryggeriindustrien.
Dessa borde gentemot de av dem anställda biträdena ansvara för de skyldigheter,
som en semesterlag kunde komma att lägga på arbetsgivaren.

Sveriges skogsägareförbund bestyrker riktigheten av de sakkunnigas uttalande
örn att inom skogsbruket köraren och icke skogsbolaget måste anses
vara arbetsgivare i förhållande till huggarna. Förbundet framhåller särskilt,
att ersättningen för ett olycksfall i arbete objektivt kunde beräknas genom
att tidpunkten för detsamma alltid ginge att fastställa samt genom att
skadans art och varaktighet sedan fastställdes vid läkarundersökningar.

212

Kungl. Majus proposition nr 286. •

Förbundet anför vidare följande:

Beträffande kvalificeringen för semester och beräknandet av semesterlönens
storlek funnes icke någon som helst motsvarande möjlighet för skogsägaren
att beräkna eller kontrollera de för nämnda förmån grundläggande
faktorerna. Skogsägaren kände endast det till köraren utbetalade totala
ackordet samt möjligen även huru detta fördelade sig på huggning och körning.
Men antalet arbetare, som deltoge i de olika arbetena, kände han icke;
ej heller huru länge var och en av dem arbetat samt vad var och en intjänat.
Vare sig skogsägaren själv eller det allmänna kunde häröver utöva någon
som helst kontroll. Det torde, såsom de sakkunniga själva framhållit, icke
vara möjligt att rättsligt ålägga en person ekonomiska förpliktelser gentemot
en annan person enbart på grundval av den senares egna godtyckliga och helt
okontrollerbara uppgifter.

Förbundet ville därför särskilt understryka, att det under alla omständigheter
vore otänkbart att pålägga skogsägaren semesterförpliktelser gentemot
en ackordstagares medhjälpare.

I fråga örn undantaget för vissa närstående släktingar
anför försäkringsrådet, att det av den föreslagna bestämmelsen icke framginge,
huruvida undantaget omfattade det fall, att arbete utfördes åt anhörig
jämte annan person (eller andra personer) gemensamt. Lagtexten syntes
därför böra förtydligas.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att det föreslagna undantaget
för den, som vore anställd hos viss närstående släkting, vore betydligt mycket
mindre omfattande än motsvarande bestämmelse i lantarbetstidslagen. Anledningen
härtill syntes vara inhöljd i dunkel. Båda lagarna tjänade samma
syfte, nämligen att tillförsäkra arbetstagarna nödig vila. Det förefölle då
oförklarligt, varför ej familjebandet, när det gällde semester, skulle anses
utgöra ett lika förträffligt korrektiv mot missbruk, som när fråga vore örn
veckoarbetstidens längd. Särskilt betänkligt syntes det föreningen vara, att
undantaget ej ens omfattade alla anförvanter i rätt upp- och nedstigande led.
Tydligt vore, att de sakkunniga vid utformandet av denna bestämmelse icke
alls beaktat de patriarkaliska förhållanden, som ännu vore rådande vid jordbruket,
särskilt då vid det egentliga bondejordbruket.

Beträffande undantaget för de personer, som avlönas uteslutande
genom andel i vinsten, yttrar riksförsäkringsanstalten,
att enligt olycksfallsförsäkringslagens praxis handelsresande och andra
agenter, som avlönades uteslutande genom provision, ansåges såsom arbetare
endast för såvitt de på grund av avtalets bestämmelser vore förhindrade att
vid sidan av sin ifrågavarande agentur bedriva annan verksamhet av väsentlig
omfattning. Den omständigheten, att en person vore delägare i en rörelse,
uteslöte icke, att han kunde betraktas såsom arbetare. Sålunda vore delägare
i handelsbolag, vilka utförde arbete för bolagets räkning, enligt olycksfallsförsäkringslagen
i allmänhet att betrakta såsom arbetare i förhållande till
bolaget såsom arbetsgivare. Beträffande delägare i enkelt bolag, vilka utförde
arbete i den av bolaget bedrivna rörelsen, vore dessa i regel att anse såsom
arbetare, för såvitt de åtnjöte bestämd avlöning, såsom veckolön, månadslön
o. s. v. För envar dylik delägare vore de övriga delägarna att anse såsom
arbetsgivare.

213

Kungl. Majus proposition nr 286.

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke vara möjligt att för semesterlagens
vidkommande utgå från den tolkning av arbetgivar- och
ar betstaga r beg reppen, som enligt numera stadgad praxis tillämpas
beträffande lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. För semesterlagens
vidkommande måste frågan örn vem som i det särskilda fallet skall betraktas
som arbetsgivare respektive arbetstagare bedömas med hänsyn till vem som
slutit arbetsavtalet.

Det måste emellertid, såsom försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
yttrat, anses vara olämpligt att i semesterlagen intaga en definition å arbetsgivar-
och arbetstagarbegreppen, som sammanfaller med den i olycksfallsförsäkringslagen
använda, ehuru man avser, att tolkningen av bestämmelsen i
väsentlig grad skall skilja sig från den för olycksfallsförsäkringslagen tillämpade.
Det synes dock ej vara nödvändigt att över huvud i semesterlagen
lämna en definition å begreppen arbetsgivare och arbetstagare, då avsikten
är, att rent avtalsrättsliga regler skola vara avgörande. Jag vill även framhålla,
att några andra allmänt avtalsrättsliga regler icke intagits i semesterlagen.
Ej heller har i lagen örn kollektivavtal intagits någon definition å begreppen
arbetsgivare och arbetstagare.

En följd av slopandet av den av de sakkunniga föreslagna definitionen å
arbetstagare blir, att semester enligt lagen tillkommer jämväl praktikanter
och lärlingar, som utan avlöning utföra arbete åt en arbetsgivare. Då de emellertid
icke kunna utfå någon lön under semestern, kan deras semesterrätt icke
medföra någon belastning för arbetsgivaren. Det måste i övrigt anses vara
skäligt, att viss tids ledighet beredes dessa arbetstagare.

Med hänsyn till vad svenska lantarbetsgivareföreningen yttrat örn det av
de sakkunniga föreslagna undantaget för sådana arbetstagare,
som är o anställda hos viss närstående släkting, förordar
jag, att bestämmelsen utbytes mot en generell föreskrift örn att lagen
icke skall äga tillämpning å den, som är medlem av arbetsgivarens familj.
dag har därvid beaktat, att denna formulering av bestämmelsen återfinnes
både i den allmänna lagen örn arbetstidens begränsning och i lantarbetstidslagen.

Försäkringsrådet har anfört, att det av den föreslagna lydelsen av undantagsbestämmelsen
för den, som arbetade åt vissa anhöriga, icke framginge,
huruvida undantaget omfattade det fall, att arbete utfördes åt anhörig jämte
annan eller andra personer gemensamt. Jag vill härtill framhålla att, örn en
arbetstagare är anställd hos flera arbetsgivare gemensamt, varibland blott en
utgöres av familjemedlem, det för undantagets tillkomst avgörande skälet icke
kan anses vara gällande. Med hänsyn härtill synes en sådan arbetstagare böra
äga rätt till semester. Någon särskild bestämmelse härom torde icke vara
erforderlig. En dylik bestämmelse meddelas ej heller i arbetarskyddslagen
eller lagen örn arbetstidens begränsning.

Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten yttrat om att handelsresande
och andra agenter, som avlönades uteslutande genom provision, enligt olycksfallsförsäkringslagen
ansåges som arbetare endast för den händelse de vore

Departe ments chefen.

214

Kungl. Majus proposition nr 286.

förhindrade att vid sidan av agenturen bedriva annan verksamhet av väsentlig
omfattning, vill jag framhålla, att handelsresande komma att falla under
semesterlagen, så snart de kunna anses såsom anställda i huvudmannens
tjänst. Undantag för dessa personer äger enligt lagen rum,
endast såvida de avlönas uteslutande genom andel i
vinsten eller om deras arbete för arbetsgivarens räkning kan betraktas endast
såsom en bisyssla. Den av riksförsäkringsanstalten angivna tolkningen
av begreppet arbetstagare för delägare i handelsbolag och enkla bolag synes
vara tillämplig jämväl för semesterlagens vidkommande.

I övrigt vill jag beträffande förevarande paragraf endast nämna, att en
redaktionell jämkning vidtagits i fråga örn utformningen av undantaget för
vissa arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, i det att orden landsting
och annan menighet tillagts. Ordet kommun torde nämligen i allmänhet icke
användas å sekundärkommuner av olika slag.

2 §■

Någon motsvarighet till förevarande paragraf finnes icke i sakkunnigförslaget.

Beträffande frågan örn skydd för bättre sedvänja har redogörelse tidigare
lämnats.

l>e sakkunniga.

I fråga örn de principer, efter vilka en lagstiftning örn semester
bör läggas, uttala de sakkunniga, att en lagstiftning av den dispositiva typ,
som föreslagits av kommittén angående privatanställda i dess betänkande med
förslag till lag örn arbetsavtal, icke kunde anses vara tillfredsställande. Det
hade sålunda i flera av de över sistnämnda lagförslag avgivna yttrandena,
bland annat av socialstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande, påpekats,
att åtskilliga svårigheter skulle uppkomma vid en dylik lagstiftning genom
förhållandet mellan lagens bestämmelser och ingångna kollektivavtal. Det
skulle ju även efter genomförandet av en sådan lag vara beroende på parternas
styrka vid träffande av kollektivavtal, vilken nivå beträffande exempelvis
semesterns längd som bleve gällande. De sakkunniga förklara sig
anse, att för ernående av ett tillfredsställande resultat genom en lagstiftning
örn semesterrätt ingen annan väg vore möjlig att beträda än att införa tvingande
bestämmelser, som skulle gälla för alla arbetstagare utan något sådant
principiellt undantag, som föreslagits i det nyss berörda betänkandet. En
lagstiftning av tvingande karaktär måste enligt de sakkunnigas mening även
sägas vara det logiskt rätta. Örn man nämligen vore på det klara med att
behovet av semester för arbetstagarna vore så starkt, att samhället skulle
medverka till att semester av tillräcklig längd ernåddes, kunde det ej vara
rätt, att vissa grupper av arbetstagare alltfort måste lita på sina egna krafter
för att nå den nivå, som samhället förklarade sig anse vara skälig och vartill
samhället förhjälpte andra arbetstagare. De sakkunniga föreslå vidare,
att lagen erhåller minimikaraktär med samma förmåner åt alla arbetstagare.

Kungl. Majus •proposition nr 286.

215

Yttrandena.

Beträffande minimikaraktären i lagstiftningen anför arbetsdomstolens ordförande
följande:

Den föreslagna lagen hade avsetts vara tvingande men av minimityp, så
att arbetstagare genom avtal kunde tillerkännas bättre förmåner i avseende
å semesterrätten. Detta hade icke uttalats i lagtext, utan de sakkunniga hade
tydligen utgått från att förhållandet tillräckligt tydligt framginge av omständigheterna.
Av den tvingande naturen följde, att överenskommelser, varigenom
arbetstagare frånsade sig semesterrätt eller åtnöjde sig med sämre förmåner
än lagen upptoge, skulle vara ogiltiga. Lagen komme att gälla för praktiskt
sett alla arbetsgivare och arbetstagare, även i de minsta förhållanden. I
motsats till vad de sakkunniga uttalat å sid. 115 måste ordföranden på grund
av erfarenheterna från arbetsdomstolen med bestämdhet hävda, att arbetsgivare
och arbetstagare — särskilt utanför kollektivavtalsreglerade förhållanden
och naturligen främst i början av lagens giltighetstid —• i ett mycket
stort antal fall komme att, ofta av rent oförstånd, försöka sätta lagen å sido
genom privata överenskommelser, vilka alltså icke hade rättslig verkan. Med
hänsyn härtill vore det önskvärt, att lagen själv i detta avseende uttalade
sig med största möjliga klarhet. I lagen borde därför upptagas uttrycklig bestämmelse
örn lagens tvingande natur och örn verkan av överenskommelser,
vilka innefattade avstående från semesterrätt eller gåve sämre semesterförmåner
än lagen (jfr 3 § lagen örn kollektivavtal och 3 § första stycket lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt).

I fråga örn vad som i ett avtal skall räknas såsom bättre eller sämre förmåner
än vad lagen stadgar yttrar arbetsdomstolens ordförande följande:

Semesterrätten hänförde sig till ett flertal olika faktorer, såsom minimianställningstid,
kvalifikationsgrunder av olika slag, antal semesterdagar,
semesterlönens storlek etc. Skulle nu dessa faktorer var för sig vara förmånligare
i ett avtal än enligt lagen för att avtalet skulle gälla? Eller skulle
man vid bedömandet av vad som vore förmånligast avväga dessa faktorers
större eller mindre betydelse inbördes?

Innebörden i det första alternativet skulle belysas med ett exempel. Enligt
ett kollektivavtal ägde arbetstagarna rätt till 10 semesterdagar. Lagen tillerkände
dem däremot 12. Avtalets bestämmelser gåve emellertid så mycket
högre semesterlön per dag än lagen, att arbetstagarna erhölle sammanlagt
högre semesterlön för 10 dagar enligt avtalet än för 12 dagar enligt lagen.
Såvitt arbetsdomstolens ordförande kunde förstå vore det till en början omöjligt,
att i detta fall lösa problemet vare sig på det sättet, att arbetstagarna skulle
åtnjuta 12 semesterdagar enligt lagen men avtalets semesterlön per dag för
alla 12 dagarna, eller på det sättet att semesterdagarna skulle utgöra 12 och
att lönen skulle utgå efter avtalet för 10 dagar. I båda fallen skulle nämligen
en ändring äga rum i avtalet, eftersom semesterlönens storlek kunde
vara avvägd med hänsyn till semesterdagarnas antal eller tvärtom. Det vore
alltså tydligt, att antingen lagen eller avtalet skulle följas i alla avseenden.
Men vore det lagförslagets mening, att i exemplet lagen skulle gälla, därför
att den i ett avseende vore förmånligare än avtalet? Och i fall detta varit
meningen kunde man fråga, huruvida samma princip skulle tillämpas också
om avtalet vore förmånligare icke blott i fråga örn semesterlön utan även beträffande
minimianställningstid och kvalifikationsgrunder?

Det förefölle i och för sig naturligare att välja det andra alternativet och
bedöma vad som vore förmånligast efter en allmän avvägning. Men en sådan
innefattade icke någon egentlig rättslig prövning, eftersom omdömet i högsta
grad bleve beroende på personlig smak. I nyssnämnda exempel kunde för
elen ene arbetstagaren semesterns längd vara avgörande och semesterlönens

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

storlek av underordnad betydelse; för den andre arbetstagaren kunde förhållandet
vara det motsatta.

Spörsmålet komplicerades ytterligare därav, att olika arbetstagare vid
samma företag enligt lagförslaget och eventuellt också efter avtalet kunde
åtnjuta vitt skilda förmåner i fråga örn både antalet semesterdagar och
semesterlönens storlek, alltefter anställningstid och intjänad lön under kvalifikationsperioden.
Det kunde sålunda lätt hända, att även efter det första
alternativet, som möjliggjorde ett mera formellt bedömande, avtalet vore förmånligare
för den ene men lagen för den andre.

Arbetsdomstolens ordförande anser det med hänsyn till dessa svårigheter
vara synnerligen önskvärt, att lagen själv gåve någon ledning för huru det
uppkastade problemet borde bedömas av domstolarna.

Arbetsrådet ifrågasätter, huruvida icke lagens tvingande natur borde
komma till uttryck i lagtexten, särskilt med hänsyn till de sakkunnigas starka
betonande av semesterns jämställdhet med en intjänad löneförmån.

Landsorganisationen ifrågasätter, huruvida icke i lagen borde intagas en
uttrycklig bestämmelse örn minimikaraktären till motverkande av den uppfattningen,
att lagen vore en normallagstiftning och på denna grund kunde
tagas till intäkt för en reducering av längre gående semesterförmåner.

Svensea arbetsgivareföreningen gör gällande, att i en lag som den föreslagna
större utrymme över huvud borde lämnas för en anpassning genom
kollektiva regleringar. Detta gällde icke bara semesterlönens beräknande
utan även andra i förslaget reglerade frågor. Kollektiv reglering borde kunna
gälla framför lagens bestämmelser, enär i formen för sådant avtals ingående
läge tillräcklig garanti för ett tillbörligt hänsynstagande till de intressen,
som lagförslaget avsåge att tillgodose. Den norska semesterlagstiftningen
exempelvis tilläte, att till fri reglering i kollektivavtal upptoges de olika
med semestern sammanhängande frågorna, med det undantag att semesterns
längd ej finge sättas under det lagstadgade minimum. Ehuru även lagbestämmelser
av dispositiv natur i längden bleve avgörande för förhållandena
i praktiken, gåves genom denna mjukare form för lagstiftningen en möjlighet
till en smidigare anpassning och modifiering under en kortare övergångsperiod.
Föreningen kunde icke finna, att den juridiska avgränsningen
av lagens och kollektivavtalens räckvidd bleve alltför svår att fastställa, som
man i annat sammanhang velat göra gällande.

Departe- I fråga örn den allmänna läggningen av lagstiftningen kan jag instämma
chefen". i vad de sakkunniga anfört. En semesterlagstiftning bör sålunda, såsom jag
hade tillfälle att utveckla i direktiven för de sakkunnigas arbete, uppbyggas
såsom en skyddslagstiftning med tvingande bestämmelser av minimikaraktär.
Gentemot vad svenska arbetsgivareföreningen anfört örn de stora fördelarna
hos en dispositiv lagstiftning vill jag framhålla, att den gångna tidens utveckling
tillräckligt visat, att träffandet av kollektivavtal ingalunda inneburit en
tillräcklig garanti för ett tillbörligt hänsynstagande till de intressen, som lagförslaget
avser att tillgodose. För att kunna med en gång höja arbetarna till
en väsentligt högre nivå med avseende å semesterförmånen, torde någon
annan väg icke vara möjlig att beträda än den, som innefattas i en tvingande

217

Kungl. Majits proposition nr 286.

lagstiftning. Att lagstiftningen gives minimikaraktär innebär, att den icke på
något sätt riktar sig mot redan nu utgående bättre semesterförmåner eller
förhindrar någon arbetstagargrupp att i fortsättningen förvärva sig sådana
bättre förmåner. Däremot innebär minimikaraktären, att en överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare om sämre förmåner än vad lagen stadgar
skall vara ogiltig. De sakkunniga hava icke ansett erforderligt att låta denna
lagstiftningens karaktär komma till ett direkt uttryck i lagen. Med hänsyn
till vad bland annat arbetsdomstolens ordförande anfört, förordar jag emellertid,
att så skall ske. Innebörden av den av mig härutinnan förordade bestämmelsen
är att, örn ett avtal ingås, som innebär delvis bättre och delvis sämre
förmåner än lagen, de bättre förmånerna skola gälla, medan däremot i stället
för de i avtalet föreskrivna sämre förmånerna skall gälla vad lagen stadgar.
Man bör alltså icke, såsom arbetsdomstolens ordförande förordar, göra en
allmän avvägning av samtliga i avtalet stadgade förmåner med avseende å
semesterrätten. En sådan avvägning måste sägas vara utomordentligt svår att
utföra. Den av mig förordade bestämmelsen är däremot lätt att tillämpa. Av
densamma följer, att avtal örn bättre semesterförmåner än vad lagen stadgar
skall lända till efterrättelse, oaktat den bättre semesterförmånen icke kan
anses utgöra sedvänja.

3 §■

De i denna paragraf intagna bestämmelserna motsvaras av vissa stadganden
i sakkunnigförslagets 2 och 3 §§.

Beträffande bestämmelserna om viss tids anställning som villkor för rätt
till semester eller semesterlön och örn att avbrott i anställningen under vissa
förhållanden icke skall öva inverkan hänvisas till den vid behandlingen av de
grundläggande förutsättningarna för rätt till semester lämnade redogörelsen.

De sakkunniga.

I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att bisyssla
icke berättigade till semester, anföres i betänkandet, att det icke torde vara
vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtexten närmare angiva, vad som skulle
vara att anse såsom bisyssla. Denna sak finge i stället avgöras från fall till
fall.

Bestämmelsen örn att överlåtelse av företag eller fartyg
icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester
överensstämmer med vad som föreskrives i de av internationella arbetsorganisationen
godkända konventionerna. De sakkunniga yttra, att starka skäl talade
för en sådan bestämmelse. Det borde emellertid observeras, att arbetsdomstolen
vid avsaknad av motsvarande föreskrift i kollektivavtalen i allmänhet
ansett, att en ny innehavare av ett företag icke varit skyldig att till arbetarna
utgiva semester, belöpande å tid före övertagandet av företaget.

Yttrandena.

I yttrandena anföres beträffande bestämmelsen att bisyssla icke berättigar
till semester följande.

218

Kungl. Majus proposition nr 286.

Socialstyrelsen framhåller, att det icke kunde undvikas, att vissa svårigheter
uppkomme, då begreppet bisyssla icke funnes fastställt i lagstiftningen. Styrelsen
fortsätter härefter:

För mången arbetsgivare och arbetstagare torde det nämligen vara oklart,
huruvida vederbörandes anställning vore att i lagens mening betrakta såsom
bisyssla eller icke. Ofta kunde det särskilt för arbetsgivaren bliva svårt att
på ett tillfredsställande sätt utreda hithörande förhållanden för arbetstagaren
för att därmed skapa grundval för ett avgörande på denna punkt. Såsom exempel
ville styrelsen anföra, att skogsarbete mången gång, då det bedreves av
en småbrukare Aud sidan örn hans jordbruk, betraktades såsom bisyssla, åtminstone
i den mening som vanligt språkbruk inlade i detta ord. Det torde
dock vara de sakkunnigas mening, att dylikt skogsarbete såsom regel icke
skulle betraktas såsom bisyssla.

Generalpoststyrelsen anför följande:

Frågan om innebörden av begreppet »bisyssla» skulle enligt generalpost
styrelsens uppfattning komma att giva anledning till meningsskiljaktigheter,
särskilt beträffande sådana arbetstagare, vilkas dagliga arbetstid regelmässigt
mera avsevärt understege hel arbetsdag. Från tillämpningen av kungörelsen
den 7 december 1934, nr 585, med föreskrifter angående pensionering av viss
arbetarpersonal i statens tjänst hade generalpoststyrelsen erfarenhet av, att
redan det där använda, betydligt fylligare uttrycket »huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla» mången gång vore vanskligt att tolka och mgåve vederbörande
arbetare en känsla av att det vaga uttryckssättet lämnade rum för
godtycke. Generalpoststyrelsen vore emellertid icke blind för att uppdragande
av alltför snäva gränser för semesterrätten kunde komma att medföra
\ranskligheter och kanske till och med konsekvenser i icke önskvärd riktning.

Generalpoststyrelsen ifrågasätter, om icke vid bedömandet av vad som
skulle betraktas såsom bisyssla kunde användas samma måttstock som exempelvis
för i arbetstagares hem utfört arbete, nämligen det utförda arbetets
mängd. I sådant fall skulle en arbetstagare bliva berättigad till semester, endast
under förutsättning att arbetsmängden motsvarade arbete under aderton
arbetsdagar av en kalendermånad. Ett förtydligande i sådan riktning borde
måhända närmare övervägas.

Kommunilcationsverkens lönenämnd yttrar, att det torde ligga i sakens
natur, att den dagliga arbetstidens längd borde tillmätas icke oväsentlig betydelse
vid avgörandet örn vad som skulle vara att anse såsom bisyssla.

Väg- och vattenhyggnads styr elsen anför, att några bestämda regler självfallet
icke kunde angivas för bedömandet av frågan, när anställningen skulle
betraktas som bisyssla. Till förebyggande av tvistigheter hade det därför
varit önskvärt, att de sakkunniga genom exemplifiering något belyst spörsmålet.
Inom styrelsens verksamhetsområde komme denna fråga att framträda
vid de ofta förekommande fall, då mindre jordbrukare arbetade vid vägbyggnader
eller vägunderhåll.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det hava varit önskvärt, att begreppet
bisyssla blivit närmare behandlat i motiven. Utan särskilt angivna kännetecken
på detta begrepp torde det många gånger vara svårt att avgöra, örn visst
arbete vore bisyssla eller ej.

219

Kungl. Majds proposition nr 286.

Svenska sparbanksföreningen anför följande:

Beträffande de talrika mindre sparbankerna vore de villkor, under vilka
dessas personal arbetade, synnerligen skiftande. De mindre sparbankerna
hölles vanligen tillgängliga för allmänheten blott vissa dagar i veckan från
en till fyra dagar med en expeditionstid, som för olika sparbanker varierade
från en till fyra timmar örn dagen. Även örn det för sparbankens skötsel erforderliga
arbetet givetvis ej sällan måste taga längre tid i anspråk än som ansetts
tillräckligt för allmänhetens direkta betjänande, kunde det dock enligt styrelsens
mening ifrågasättas, örn anställda, som t. ex. normalt hade sysselsättning
fyra dagar i veckan med en daglig tjänstgöring av två timmar, skulle
genom föreskrifter av tvingande natur tillerkännas rätt till semester. Rekrea
tionssynpunkten, som enligt förslaget vore grunden till samhällets inskridande
genom tvingande lagbud, syntes styrelsen nämligen här icke motivera
ett sådant inskridande.

Måhända hade det icke varit de sakkunnigas mening, att en anställning av
ifrågavarande art skulle medföra semesterrätt utan att den borde betraktas
som bisyssla, även örn den anställde icke hade annan inkomstbringande sysselsättning.
Det hade emellertid varit önskligt, örn i förslaget närmare angivits,
när en anställning skulle betraktas som bisyssla. De sakkunniga uttalade endast,
att denna fråga borde prövas från fall till fall. För särskilt de små sparbankernas
vidkommande torde förekomma så många besvärliga gränsfall, att
det vore i hög grad önskligt, att örn icke i lagtexten så dock i propositionen
bestämdare direktiv lämnades i den riktning, att till bisyssla hänfördes all
anställning, som lämnade den anställde frihet att idka annan förvärvsverksamhet
i sådan utsträckning, att, örn han begagnade sig av sina möjligheter,
denna hans övriga verksamhet kunde anses som huvudsysselsättning. Den
omständigheten, att en person icke skaffade sig annan sysselsättning, borde
icke vara avgörande för frågan, huruvida hans anställning vore att betrakta
som bisyssla eller huvudtjänst. Måhända vore farhågorna för att med det
föreliggande förslaget svårigheter skulle uppstå vid dess tillämpning överdrivna,
men det syntes dock som örn ett försök borde göras att utforma klarare
linjer.

Svenska försäkringsbolags riksförbund yttrar att, då någon anvisning icke
lämnats om vad som skulle anses såsom bisyssla, svårighet kunde tänkas uppkomma
vid bestämmandet härav. Skulle t. ex. en städerskas anställning, som
avsåge tre timmars arbete per dag, anses vara bisyssla? Förelåge i detta avseende
någon skillnad, om hon arbetade för endast en arbetsgivare eller örn
hon hade två eller tre liknande anställningar? Eller skulle hon i sistnämnda
fallet anses som egen företagare?

I fråga örn bestämmelsen, att överlåtelse av företag eller
fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester, yttrar
arbetsdomstolens ordförande följande:

Bestämmelsen i 3 § att överlåtelse av företag eller fartyg icke finge inverka
på arbetstagarens rätt till semester vore till sin innebörd icke fullt klar. I
och för sig kunde det visserligen synas vara en fullt skälig regel, alf arbetstagaren
icke skulle gå förlustig sin redan intjänta rätt till semester därigenom,
att företaget överlätes på annan ägare. Ofta. vore ju dessutom den nye ägaren
i själva verket identisk med den förutvarande, ehuru han rättsligt sett vöre en
annan, exempelvis när cn enskild persons rörelse ombildades till aktiebolag
med bibehållande av huvuddelen av aktierna på samma hand. I andra fall
kunde dock överlåtelsen framstå såsom en jämförelsevis underordnad eller

Departe ments chefen.

220 Kungl. Majus proposition nr 286.

lent av tillfällig faktor vid sidan av den nybildning och omvandling av företaget,
som bomme till stånd genom den nye ägaren, exempelvis när ett företag)
sorn gått dåligt, med tillgångar och skulder i rekonstruktionsändamål
överlätes på annan innehavare, som skapade ett nytt ekonomiskt underlag för
fortsatt rörelse. Enligt lagtexten bleve emellertid även här överlåtelsen avgörande
för semesterrättens bevarande, ehuru fallet ekonomiskt sett läge
mycket närmare det fall, att det gamla företaget trädde i likvidation och ett
nytt företag allenast tillhandlade sig de för den fortsatta rörelsen användbara
tillgångarna. I sistnämnda fall förelåge ju uppenbarligen icke någon överlåtelse
av rörelsen, och semesterrätten torde då icke vara bevarad. I detta
sammanhang borde uppmärksammas betydelsen av att arbetarna uppsades vid
äganderättens övergång och återanställdes av den nye ägaren, ett fall som
knappast kunde anses inbegripet under 2 § andra stycket.

Svenska arbetsgivareföreningen anför angående denna fråga följande:

En sådan bestämmelse kunde synas tämligen rättvis och billig, men måste
dock ur vidare synpunkt anses otillfredsställande, då föreskriften utgjorde
ett avsteg fran fundamentala civilrättsliga principer. Då en ny arbetsgivare
tillträdde, uppstode ett helt nytt rättsförhållande, som rent rättsligt måste
betraktas på samma sätt som det fall, att arbetstagaren toge anställning hos
annan arbetsgivare. En regel, varigenom semesterrätten hänförde sig till
arbetsplatsen som sådan, komme ock att till sina verkningar bli egendomlig,
då semesterrätten enligt arbetsavtalet ginge utöver den legala. Det komme
sannolikt att göras gällande, att regeln ifråga skulle tillämpas även på förhållanden
utanför lagen. Ville man tillgodose en arbetstagares intressen i förevarande
sammanhang, vare det därför enligt föreningens mening bättre att
pålägga en öyerlåtare skyldighet att vid äventyr av skadeståndsansvar vid
överlåtelsen tillse, att arbetstagarens semesterrätt enligt lagen ej försämrades.

I likhet nied de sakkunniga anser jag, att en sysselsättning, som kan betecknas
som bisyssla, ej bör berättiga till semester. Uttrycket bisysslakan
emellertid, såsom framgår av vad som anförts i yttrandena, giva anledning
till tveksamhet vid tolkningen. Man synes därför böra giva företräde åt
uttrycket »huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla», vilket, på sätt generalpoststyrelsen
påpekat, kommit till användning i kungörelsen den 7 december
1934 med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst.

Man torde icke behöva befara, att några svårigheter skola uppstå vid tilllämpningen
av den av mig förordade bestämmelsen. Jag vill erinra örn att
villkoret om 180 dagars anställning alltid skall vara fyllt, innan semesterrätt
över huvud kan uppkomma. Vidare föreligger icke semesterrätt för
någon månad, örn ej aderton dagars arbete utförts under densamma. I anledning
av vad generalpoststyrelsen och svenska sparbanksföreningen yttrat,
vill jag emellertid framhålla, att bestämmelsen örn att ett arbete skall utgöra
vederbörandes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla enligt min uppfattning
icke bör tolkas så strängt, att krav uppställes på full arbetstid per
dag, eller alltså att den sammanlagda arbetstiden under en kalendermånad
skall motsvara minst aderton hela dagars arbete. Upprätthållandet av kravet
på att arbetet skall utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning
synes vara tillräckligt. Jag vill påpeka, att den, som hos samma arbetsgivare

221

Kungl. Majds proposition nr 286.

har en daglig arbetstid av några timmar men i övrigt icke utför lönearbete,
även behöver få tillfälle att årligen komma bort från den dagliga miljön under
någon tid. Har en person däremot flera sysselsättningar, av vilka ingen kan
betecknas som den huvudsakliga, kan han icke förvärva rätt till semester enligt
lagen, huru önskvärt detta än i och för sig vore.

Vid övergång av äganderätten till ett företag bör de
anställdas rätt i möjligaste mån skyddas. Hetta är, då det gäller semesterrätten,
väl icke möjligt i de fall, då ett företag går i likvidation och ett nybildat
företag icke direkt övertager rörelsen utan endast förvärvar de för
rörelsen erforderliga tillgångarna. I sådant fall föreligger rättsligt sett icke
samma rörelse. Yid överlåtelse däremot av ett företag såsom sådant är det
möjligt att skydda de anställdas rätt genom en bestämmelse av den art, som
de sakkunniga föreslagit. En sådan bestämmelse bör därför enligt min mening
lagfästas. Samma skydd bör givas de å ett fartyg anställda arbetstagarna vid
överlåtelse av fartyget. Den omständigheten, att arbetstagarna kunna ent
ledigas vid överlåtelsen av ett företag eller fartyg och omedelbart nyanställas
av den nye ägaren, bör icke få inverka på semesterrätten. Någon särskild bestämmelse
härom synes emellertid icke vara erforderlig, då det åsyftade resultatet
måste vinnas redan genom den nu förordade bestämmelsen örn att överlåtelse
av företag eller fartyg icke må inverka på semesterrätten jämförd med
bestämmelsen örn att avbrott i anställningen icke må inverka på arbetstagarens
rätt till semester eller semesterlön, såframt det med hänsyn till omständigheterna
skulle vara oskäligt.

Den av svenska arbetsgivareföreningen förordade vägen med ett åläggande
av skyldighet för den, som överlåter ett företag eller fartyg, att tillse, att
arbetstagarens semesterrätt icke försämras genom överlåtelsen, synes mig
icke vara lämplig att beträda, framför allt därför att den som överlåter ett
företag ofta saknar tillgångar och måhända därför kan förmås att underlåta
att kräva, att i kontraktet örn överlåtelsen intages en bestämmelse örn skydd
för arbetstagarnas semesterrätt.

Självfallet är, att den nu berörda bestämmelsen liksom övriga i lagen intagna
föreskrifter icke är tillämplig å den del av utfäst semestertid, som överskrider
den tid, som skall utgå enligt lagen.

4 §■

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av vissa bestämmelser i 2, 3
och 6 §§ i sakkunnigförslaget. Vid behandlingen av de grundläggande förutsättningarna
för rätt till semester har en redogörelse lämnats för de i paragrafen
intagna bestämmelserna med undantag för föreskriften, att söndagar, helgdagar
eller sedvanliga fridagar icke skola inräknas i semestern.

I)e sakkunniga.

Beträffande sistnämnda fråga föreslå de sakkunniga, att i semestern icke
skulle inräknas söndagar men däremot andra helgdagar eller sedvanliga fridagar,
då dessa infölle under semestern. Till motivering för denna bestämmelse
anföra de sakkunniga följande:

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

En lagstiftning om tolv dagars semester tomine otvivelaktigt att innebära
en icke obetydligt ökad ekonomisk belastning för näringslivet. Detta gällde
särskilt beträffande sådana företag, som av skilda anledningar icke ansåge
sig kunna giva semester successivt utan i stället helt upphörde med tillverkningen
under semestertiden. För dylika företag minskades antalet effektiva
arbetsdagar under året. Därmed följde större svårigheter att pressa de allmänna
omkostnaderna och att deltaga i konkurrensen på världsmarknaden.
Inom exempelvis sågverksindustrien och cellulosaindustrien funnes kartellavtal
med utländska producenter, i vilka årskvoten beräknades med hänsyn
till den årliga kapaciteten. I sådana fall spelade antalet effektiva arbetsdagar
per år en mycket stor roll. Därest åtgärder kunde vidtagas, som skulle kunna
underlätta för industrien att genomföra den allmänna semestern örn tolv
dagar, borde detta ske.

Att helgdagar och andra fridagar inräknades bland semesterdagarna bleve
till fördel för arbetsgivarna därigenom, att de icke förlorade så många effektiva
arbetsdagar. Bestämmelsen vore likaledes till fördel för alla arbetstagare,
som avlönades per timme eller dag eller arbetade mot ackordslön.
Dessa arbetstagare erhölle nämligen avlöning för en helgdag, som infölle
under semestertiden, vilket eljest icke varit fallet. Den föreslagna bestämmelsen
kunde däremot sägas vara till nackdel för dem, som vore avlönade
med vecko- eller månadslön, då dessa personer därigenom förlorade en eljest
arbetsfri dag. Denna omständighet torde dock icke kunna tillmätas avgörande
betydelse med hänsyn till de stora fördelar, som den föreslagna bestämmelsen
i övrigt medförde. Det borde för övrigt observeras, att en arbetstagare ändock
aldrig kunde erhålla kortare ledighet än fjorton dagar, vilket vore vad
lagstiftningen fastställde såsom minimum. Vidare torde förhållandet inom
tjänstemannagruppen för närvarande ofta vara, att extra helgdagar inräknades
i semestern, då de infölle under densamma.

De sakkunniga meddela vidare i detta sammanhang, att representanter för
vissa arbetsgivarorganisationer vid överläggningar med de sakkunniga angående
tillämpningen av den föreslagna semesterlagstiftningen inom olika
näringsområden som ett önskemål uttalat, att vissa av de nuvarande helg•dagarna
borde avskaffas. De helgdagar, som man därvid främst haft i åtanke,
vöre trettondagen, Marie bebådelsedag, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag
och annandag pingst. Det hade anförts, att en dylik reform i viss utsträckning
skulle kompensera industrien för den ökade belastning, som den
lagstadgade semestern örn tolv arbetsdagar komme att innebära. De sakkunniga
ville för egen del framhålla, att en lagstiftning örn avskaffande av
vissa helgdagar naturligtvis förutsatte en särskild utredning, varvid hänsyn
måste tagas till faktorer av religiös och psykologisk natur.

I sin reservation har herr Larson förordat, att en utredning örn avskaffande
av vissa helgdagar med det snaraste måtte komma till stånd. Till stöd
för detta yrkande har reservanten anfört, att de till avskaffande ifrågasatta
helgdagarna utan tvivel numera icke hade samma kyrkliga betydelse som
tidigare. Man torde utan att behöva åsidosätta det religiösa intresset kunna
fira det kyrkliga minne, som vore förbundet med dem, å intilliggande söndag.
Helgdagarna vore också alla förlagda till det första halvåret, då det
även efter en indragning i enlighet med de sakkunnigas yttrande skulle kvarstå
flera helgdagar. För skolbarn skulle man vid en indragning av helgdagar
kunna erhålla ett sammanhängande sportlov av motsvarande antal dagar.

Kungl. Mäj-.ts proposition nr 286.

223

Herr Rydberg har anfört, att han vore övertygad om att det funnes en
allmän folkmening bakom kravet att bibehålla de nuvarande helgdagarna,
varför han för sin del föresloge, att någon åtgärd i denna fråga icke måtte
vidtagas. Vidare har denne reservant ifrågasatt, huruvida icke sakkunnigförslaget
borde ändras så till vida, att helgdagar icke skulle räknas såsom
semesterdagar.

Herr Tamm har för sin del uttalat, att frågan örn indragning av vissa
helgdagar i främsta rummet måste betraktas som en kyrklig angelägenhet,
vilken ej borde bedömas ur enbart krassa materialistiska synpunkter.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att någon anledning att frånräkna
söndagar, som folie inom semestertiden, icke förefunnes, därest man
utginge från att semestern vore en rekreationsledighet med bibehållen lön.
För statens tjänstemän torde ett sådant frånräknande icke medgivas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att det förefölle mindre lämpligt,
att arbetstagare, som icke vore avlönad med tidion, beräknad per vecka eller
längre tidsenhet, skulle erhålla lön för i semestern ingående helgdagar och
sedvanliga fridagar.

Svenska brukstjänstemannaföreningen anför, att sakkunnigförslaget innebure
en icke tillräckligt motiverad försämring av nu sedvanliga villkor, varför
föreningen hemställde, att endast arbetsdagar skulle inräknas i semestern
och sålunda icke söndagar, helgdagar eller sedvanliga fridagar, som infölle
under semestern.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att bestämmelsen örn inräknandet
i semestern av helg- och fridagar innebure en viss ekonomisk lättnad.
Detta gällde särskilt för sådana exportindustrier, vilkas produktion på grund
av internationella överenskommelser vore beroende av produktionskapaciteten
och sålunda även antalet driftsdagar per år. Föreningen ville beträffande
denna bestämmelse dock anmärka, att den kunde giva upphov till tveksamhet
i fråga örn tolkningen av ordet fridag. Detta begrepp toges i kollektivavtalen
i två bemärkelser. Inom industrien menades med fridag vanligen de enstaka
dagar under året, vilka till följd av sin särskilda karaktär hade ansetts böra
vara helt eller delvis arbetsfria, såsom 1 maj och vissa helgdagsaftnar. Att
förslaget i 6 § omfattade sådana fridagar vore uppenbart. Dessutom förelä
rimmö emellertid även, att begreppet fridag tillämpades på sådana vanligen
veckovis återkommande ledighetsdagar, som arbetarna tilldelades, då arbetets
natur icke tilläte regelbunden söndagsledighet. Vid kontinuerlig drift, där
arbetet måste ordnas med s. k. hoppande skift, och även t. ex. inom jordbruket
kunde det förekomma, att sådana fridagar förlädes i en följd. Ehuru
tveksamhet kunde råda på denna punkt, syntes dylika fridagar, åtminstone
där de förekomme inom industrien, ej vara avsedda med uttrycket »sedvanliga
fridagar» i 6 §. Ett särskilt uttalande i motiven på denna punkt torde dock
vara erforderligt. Örn härovan avsedda regelbundna fridagar enligt förslaget

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

skulle utgå vid sidan av semesterledigheten — något som föreningen holle
för troligt — hade man bort angiva, att vad i 6 § vore sagt örn söndag skulle
gälla även sådana fridagar. Då därvid naturligen ej både fridagen och söndagen
i samma vecka skulle läggas till semestern, tarvades i denna detalj
möjligen en omredigering av 6 §.

Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund,
Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges trafikbilägares riksförbund
fästa uppmärksamheten på att arbete, särskilt inom drosk- och omnibusfacken,
regelmässigt bedreves även å söndagar, medan arbetarna i stället
bereddes fridagar å andra dagar. Organisationerna anföra, att även söndagar
i dylika fall borde inräknas i semestern.

Omnibusägarnas arbetsgivareförbund anför beträffande denna fråga följande: Beträffande

6 § syntes ett undantag eller förtydligande påkallat med hänsyn
till fack, inom vilka i likhet med omnibusfacket driften påginge även
under söndagar. Med hänsyn till detta förhållande bereddes arbetarna vanligen
på grund av föreskrift i kollektivavtal fridagar å andra dagar. Då
sådana fridagar väl näppeligen kunde hänföras till i ifrågavarande paragraf
omförmälda »sedvanliga fridagar» och dessutom i kollektivavtalen vanligen
föreskreves, att under semestern infallande fridagar skulle tilläggas densamma,
syntes den tolkningen av paragrafen kunna befaras, att här avsedda arbetare
skulle anses berättigade att utöver det antal semesterdagar, som kunde bliva
genom lagstiftning fastställt, erhålla ledighet å såväl söndagar som avtalsenliga
fridagar, vilka infölle under semestern, något som dock tydligen icke
kunde vara avsett.

Beträffande frågan örn avskaffande av vissa helgdagar
amf öres följande.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker den av herr Larson i hans
reservation påpekade önskvärdheten av att en lagstiftning rörande semestern
samtidigt ledde till åtgärder för indragande av vissa helgdagar. Föreningen
anför vidare, att lagförslaget ju utginge från att behovet gällde en ledighet,
som vore sammanhängande. Skulle man nu genomföra en lag med mer än
sex dagars semester, vore det nödvändigt att åtminstone i viss mån neutralisera
de farliga verkningarna därav genom indragande av ett flertal enstaka
helgdagar. Utredning därom borde igångsättas med det snaraste.

Stockholms handelskammare ansluter sig till kravet på en snabb utredning
av denna fråga under framhållande, att Sverige vore ett av de länder,
som hade det största antalet helgdagar, samt att även arbetstagarna hade ett
ekonomiskt intresse av en ökning av antalet arbetsdagar, för vilka lön åtnjötes.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare erinrar örn den tidigare
vid flera tillfällen av näringslivet förordade kalenderreformen. Även
örn genom en sådan reform de s. k. lätthelgdagarna icke borttoges, kunde
genom dessa helgdagars placering i anslutning till söndag en betydlig lättnad
beredas den kontinuerligt arbetande industrien samtidigt som vilosynpunkten
bättre tillgodosåges.

Kungl. Majus proposition nr 286.

225

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att en utökning av
semestern från nio till tolv dagar ej borde ifrågakomma utom möjligen i den
mån en motsvarande indragning av helgdagar, företrädesvis trettondagen,
Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag, samtidigt skedde.

Handelskammaren i Göteborg erinrar, att antalet arbetsdagar under året
torde vara mindre i Sverige än i de flesta andra länder till följd av de många
helgdagar och s. k. bank holidays, som funnes hos oss.

Socialstyrelsen anser, att man icke borde i oträngt mål rubba på den
tradition, som vore förbunden med dessa helgdagar. De skänkte nämligen
i sin mån ett välbehövligt tillskott till de få tillfällen, som eljest stöde hantverkare
och innehavare av mindre företag till buds för åtnjutande av vila
■och rekreation. I Sverige vore dessa samhällsmedlemmar relativt talrika,
och deras förhållanden borde samhället icke försämra genom en åtgärd av här
ifrågasatt slag.

Landsorganisationen uttalar, att ett tillmötesgående av de anförda önskemålen
örn avskaffande av vissa helgdagar skulle innebära en klar förfuskning
av hela semesterreformen och givetvis icke kunde ifrågasättas.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
anföra i denna fråga följande:

Bland de anställda hade den omständigheten, att man inom de sakkunnigas
krets över huvud diskuterat en sådan kompensation väckt den största överraskning.
Framläggandet av formligt förslag i frågan hade väl även legat
utanför de givna direktiven. Det vore organisationernas bestämda uppfattning,
att ett förslag sådant som antytts av de sakkunniga skulle mötas av ett
kompakt motstånd från det överväldigande flertalet av vårt lands befolkning.
För de anställdas speciella del skulle en indragning av dessa extra helgdagar
som kompensation för en lagstiftning örn tolv arbetsdagars semester
medföra en direkt försämring av nu utgående semesterförmåner. Möjligheten
ntt få eventuellt indragna helgdagar kompenserade genom ökat antal semesterdagar
måste bjuda betydande svårigheter för kårer, för vilka semesterförmånerna
icke normalt garanterats av avtal utan funnit sitt stöd i en väl
bevarad sedvänja. Det vore också att märka, att helgdagarna hade ett betydligt
större värde för de anställda, vilka normalt uppbure månadslön, än
för arbetarna. För de anställda hade nämligen aldrig helgdagarna medfört
något löneavdrag. Organisationerna avstyrkte för den skull bestämt en utredning
i frågan. Det måste betraktas som ett märkligt resultat av vår första
.stora semesterreform, örn den föranledde en beskärning av antalet helgdagar.

Jag har tidigare tillkännagivit min uppfattning, att den i lagen bestämda
ledigheten bör räcka i två veckor. Den till tolv dagar föreslagna längden å
:semestern är avpassad med hänsyn till att söndagarna icke inräknas i densamma.
Därest söndagarna skulle anses utgöra semesterdagar såsom för statstjänstemännen,
finge man i stället öka antalet semesterdagar.

I och för sig måste den av de sakkunniga förordade regeln, att helgdagar
och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern, anses vara välgrundad.
Arbetstagarna erhålla nämligen ändock alltid minst två veckors ledighet,
vilket är ändamålet med lagstiftningen. Bestämmelsen är även fördelaktig
för industrien, som därigenom kan erhålla något flera arbetsdagar örn året.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. 670 88 1 5

Departe ments chefen.

226

Kungl. Majus proposition nr 286.

Då jag likväl icke anser mig böra förorda de sakkunnigas förslag, är det
beroende på att jag vill undvika bestämmelser, som kunna föranleda, att
semestern för flertalet arbetstagare komme att koncentreras kring de stora
högtiderna eller till midsommarveckan. En anhopning av semestern till samma
tidrymd för flertalet arbetstagare måste nämligen ur skilda synpunkter anses
vara olycklig. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra tillstyrka en bestämmelse
örn att helgdagar och sedvanliga fridagar i likhet med söndagar
icke skola inräknas i semestern.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden beträffande frågan om
vad som skall förstås med begreppet sedvanlig fridag vill jag uttala, att
därmed avses sådan dag, som för ett flertal arbetstagare icke är arbetsdag,
ehuru dagen ej är sön- eller helgdag. Såsom exempel å en sedvanlig fridag
vill jag nämna midsommarafton. Däremot kan såsom sådan fridag ej betecknas
en fridag, som i det enskilda fallet gives till en arbetstagare i stället
för söndagsledighet. Någon särskild bestämmelse örn att söndagar skola ingå
i semestern inom sådana yrkesområden, där arbete regelbundet utföres å
denna dag, torde ej vara erforderlig. Svårighet kan icke föreligga att med
utbyte av den för vederbörande arbetstagare tillämpade fridagen mot söndagen
beräkna semesterns längd.

I anledning av diskussionen örn borttagande av vissa helgdagar vill jag
framhålla, att denna fråga för sin lösning kräver en längre tids utredning med
hänsynstagande till skilda faktorer. Jag vill även erinra örn att ett borttagande
av helgdagar kräver medverkan av kyrkomötet. Skäl torde icke förefinnas
att låta en lagstiftning örn semester avvakta lösandet av den nu berörda
frågan.

5 §■

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget,
må hänvisas till vad som anförts i fråga örn de grundläggande förutsättningarna
för rätt till semester.

6 §■

Denna paragraf motsvaras av 4 § i de sakkunnigas förslag. Redogörelse
för bestämmelsernas innehåll har lämnats i samband med övervägandet av
frågan örn semesterns förläggning under året utom beträffande föreskriften
örn att semestern för arbetstagare å fartyg skall utgå i svensk hamn.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslogo i detta avseende en bestämmelse örn att semester
för å fartyg anställd arbetstagare, såframt icke annat överenskommes mellan
parterna eller föranleddes av de givna bestämmelserna örn utbyte av semester
mot semesterersättning, skulle utgå i någon av följande svenska hamnar,
nämligen den hamn där fartyget hade sin hemort, den hamn i vilken arbets -

Kungl. Majus proposition nr 286. 227

tagaren anställts eller den hamn där fartygets resa slutade. Motsvarande
föreskrift återfinnes i konventionen angående semester för sjömän.

Yttrandena.

Sveriges redareförening anför, att föreningen förutsatte att, därest fartyg
icke anlöpte någon av de i paragrafen nämnda hamnarna, redaren icke skulle
vara skyldig att bekosta vederbörandes resa från avmönstringsorten till
någon av berörda hamnar.

Man torde vara berättigad att utgå från att överenskommelse alltid
kommer att träffas mellan sjömännen och befälhavaren å fartyget såsom
representant för arbetsgivaren örn den hamn, i vilken semestern skall utgå.
Vad som synes erforderligt att fastslå i lagen är endast, att semester icke utan
arbetstagarens medgivande må givas annat än i svensk hamn. Däremot anser
jag det icke vara lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse örn i vilken svensk
hamn som semester skall utgå. Förhållandena torde härvidlag vara skiftande
inom olika slags farter. Därtill kommer, att tvist skulle kunna tänkas uppstå
örn resekostnader, därest den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen intoges
i lagen.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslogo för sin del en bestämmelse örn att arbetsgivaren
senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta
arbetstagaren örn tiden för semestern.

Yttrandena.

Från flera håll påyrkas, att underrättelse örn semesterns förläggning skall
lämnas längre tid i förväg än en vecka.

Sålunda anför arbetsdomstolens ordförande, att det vore synnerligen önskvärt,
att arbetstagaren hade längre tid än en vecka att bereda sig för semestern.
Örn lagen genomfördes, kunde ofantlig trängsel på billiga viloställen och på
kommunikationsmedel förutsättas uppkomma, och en tid av endast en vecka
för planerandet av hur semestern borde utnyttjas syntes vara otillfredsställande.

Landsorganisationen föreslår för sin del, att underrättelsetiden fixeras till
minst fjorton dagar, samt uttalar, att någon olägenhet för arbetsgivaren av en
sådan utsträckning av tiden icke torde behöva befaras.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation
anföra, att den föreslagna bestämmelsen med all säkerhet komme att verka
nedbrytande på nu rådande fördelaktigare sedvänja. Organisationerna föresloge
för den skull en bestämmelse om att arbetsgivaren skulle i god tid och
senast fjorton dagar före semesterns början underrätta om tidpunkten för
semestern.

Departe ments chefen.

228

Kungl. Majus proposition nr 286.

Svenska brukstjänsteman^!öreningen yttrar, att underrättelse om tiden
för semestern regelmässigt plägade lämnas minst en månad före dess början.
Endast då särskilda och oförutsedda förhållanden påkallade det, tillämpades
kortare underrättelsetid. För ett effektivt utnyttjande av semestern fordrades
längsta möjliga underrättelsetid. Föreningen förordar därför en bestämmelse
örn att arbetsgivare senast en månad före semesterns början skulle på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; örn synnerliga skäl därtill
föranledde, finge dock underrättelse lämnas senast fjorton dagar före
semesterns början.

Sveriges redareförening anför, att bestämmelsen örn att arbetsgivaren skulle
vara skyldig att senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt underrätta
arbetstagaren örn tiden för semestern, skulle för en redare eller för
dennes ställföreträdare ombord, nämligen befälhavaren, icke allenast medföra
olägenheter utan även i många fall vara praktiskt omöjligt att genomföra.
Detta gällde särskilt för trampfartygen, vilka dirigerades efter tillgången på
last.

Även kommerskollegium finner en undantagsbestämmelse för sjöfartens
del i detta hänseende oundgänglig. Kollegium anför, att det för sjöfarten i
många fall, särskilt för trampfarten, torde vara praktiskt omöjligt att iakttaga
ifrågavarande bestämmelse. Kollegium erinrar örn att i det av 1936 års
sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetade förslaget till lag örn
semester för sjöfolk intagits föreskrift allenast därom att, då rätt till
semester inträtt, densamma skulle efter överenskommelse lämnas vid det
första tillfälle, som tjänsteförhållandena gjorde möjligt.

Departementschefen,

Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen örn att underrättelse
rörande tiden för semestern skall lämnas senast en vecka före semesterns
början synes mig lämna en väl kort tid för arbetstagarna till förberedelse för
semestern. Jag föreslår därför, att tiden utsträckes till fjorton dagar.

På de av kommerskollegium och Sveriges redareförening anförda skälen
torde ett särskilt undantag från skyldigheten att inom den angivna tiden
underrätta arbetstagarna örn dagen för semesterns början böra stadgas för
sjöfartens vidkommande. Jag erinrar i detta sammanhang örn att en förutsättning
för att semester skall utgå till sjöman enligt departementsförslaget är,
att han gjort skriftlig ansökan örn semester.

8 §■

Redogörelse för innehållet i denna paragraf, som motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget,
har lämnats, då frågan om semesterlönens beräknande behandlats.

5 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Beträffande innehållet
i paragrafen hänvisas till vad som anförts i samband med avhandlandet
av spörsmålet örn lagstiftningens omfattning.

229

Kungl. Majds proposition nr 286.

10 §.

I sakkunnigförslaget motsvaras denna paragraf av 8 §. I fråga om de i
paragrafen intagna bestämmelserna må hänvisas till den i kapitlet örn lagstiftningens
omfattning lämnade redogörelsen. Därutöver torde, beträffande
föreskriften örn att sjöman, som önskar erhålla semester, skall göra skriftlig
ansökan härom, böra anföras följande.

Någon bestämmelse av den nu nämnda innebörden finnes icke i sakkunnigförslaget.

Sveriges redareförening framhåller betydelsen av att i en lag, varom nu
vore fråga, intoges en bestämmelse därom, att sjöfolket skulle vara skyldigt
att i en eller annan form göra hemställan örn semester, detta icke minst med
hänsyn till den i lagen stadgade skadeståndsskyldigheten för arbetsgivaren
(redaren) för det fall en arbetstagare icke erhölle de i lagen föreskrivna
semesterförmånerna. Föreningen anför vidare följande:

I företag, där arbetsgivaren icke stöde i personlig kontakt med arbetarna,
vilket särskilt vore fallet inom sjöfarten, läge det nära till hands, att sjömannen
på grund av förbiseende icke bleve erbjuden semester. I dylika fall
skulle sålunda skadeståndsskyldighet föreligga för arbetsgivaren. För undvikande
härav vore det, såsom nämnts, nödvändigt, att åtminstone när det
gällde sjöfolket en bestämmelse infördes därom, att varje arbetstagare skulle
göra framställning örn semester. I samtliga de kollektivavtal, som gällde mellan
föreningen och de ombordanställdas organisationer, funnes föreskrifter av
innehåll, att ansökan örn semester skulle ske skriftligen.

Departementschefen.

I samband med att valfrihet mellan semester och semesterersättning lämnas
åt arbetstagare å fartyg torde det vara lämpligt att, på sätt som yrkats av
Sveriges redareförening, införa en bestämmelse örn att arbetstagare å fartyg,
som önskar erhålla semester, skall göra skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren.
Med den ställning, som befälhavare å fartyg intager såsom representant
för redaren gentemot de anställda, är det givet, att ansökan örn
semester skall kunna tillställas befälhavaren och därmed anses hava kommit
arbetsgivaren tillhanda.

11 §■

Redogörelse för innehållet i denna paragraf, som motsvarar 9 § i sakkunnigförslaget,
har lämnats vid behandlingen av de grundläggande förutsättningarna
för rätt till semester.

12 §.

Någon motsvarighet till förevarande paragraf finnes icke i sakkunnigförslaget.
Beträffande innehållet i paragrafen får jag hänvisa till vad därom anförts
vid behandlingen av frågan om kriminalisering eller andra tvångsåtgärder.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget, vari endast stadgats,
att arbetsgivare, som åsidosatte vad honom enligt lagen ålåge, skulle vara
pliktig gälda skäligt skadestånd.

Såsom tidigare omnämnts, upptager förslaget icke några straffbestämmelser
eller föreskrifter örn kontroll från något statligt organs sida. Det ankommer
i stället principiellt på arbetstagarna själva att föra talan inför domstol, för
den händelse de icke erhålla de förmåner, som föreskrivas i lagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslå i förevarande hänseende en allmän föreskrift angående
skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter vad honom
enligt lagen åligger. De sakkunniga uttala, att de övervägt lämpligheten av
att lämna en särskild bestämmelse örn att skadeståndet skulle utgå med ett
belopp, motsvarande femtio procents förhöjning av semesterlönen, för den
händelse en arbetsgivare icke utgåve semester till arbetstagarna. Det hade
emellertid synts de sakkunniga vara lämpligast, att domstolen fritt skulle äga
bedöma storleken av skadeståndet och att alltså i lagen allenast skulle inskrivas
en allmän bestämmelse örn skadeståndsskyldighet vid åsidosättande
av lagens bestämmelser.

Herrar Larson och Tamm hava i sina reservationer yttrat, att de ansåge
det vara överflödigt att intaga en påföljdsbestämmelse i lagen. Även utan
särskild sådan bestämmelse torde det enligt allmänna skadeståndsregler kunna
utdömas ersättning till arbetstagare, som förvägrats sin lagliga semester.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande anför följande beträffande den föreslagna
bestämmelsen örn skadeståndsskyldighet:

Det vore tydligt, att arbetsgivare, som underläte att lämna semester eller
lämnade semester i mindre utsträckning än lagen stadgade, bleve skyldig att
utgiva semesterlön (semesterersättning) för den semester arbetstagaren gått
förlustig. Då lagförslaget vore byggt på principen, att semester vore en löneförmån,
som successivt intjänades, kunde det med fog göras gällande, att
denna rätt till semesterersättning icke skulle betraktas såsom ett skadeståndsanspråk
utan som en fordran på ogulden lön. Såsom jämförelse kunde nämnas,
att arbetsdomstolen tämligen strängt upprätthållit den distinktionen att, örn
en arbetare erhållit lägre lön än kollektivavtalet stadgade, hans rätt att utfå
vad som bruste vore en lönefordran och icke ett skadeståndsanspråk. Skillnaden
hade sin förnämsta betydelse däri, att skadestånd kunde jämkas enligt
8 § tredje stycket kollektivavtalslagen, vilket däremot icke vore möjligt med en
lönefordran. Emellertid vore en skyldighet att gälda skadestånd för åsidosättande
av semesterlagen jämväl påkallad såsom sanktion, exempelvis i fråga
om stadgandena i 4 och 5 §§. Skadeståndet bleve likväl då icke en ersättning
för ekonomisk förlust utan för personligt obehag, d. v. s. skadeståndet komme
att avse ideell skada. De sakkunniga hade också varit inne på tanken att giva
rätt till ersättning för ideell skada jämväl vid sidan av ersättning för den
ekonomiska förlust, som ledes genom att semester icke fått åtnjutas eller
åtnjutas i mindre mån än lagen stadgade. Däremot hade arbetsdomstolens
ordförande för sin del icke något att invända.

231

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

Arbetsdomstolens ordförande yttrar vidare att, om sålunda skadeståndsrätten
väsentligen bomme att avse ideell skada, skadeståndsbestämmelsen
syntes böra omarbetas till närmare överensstämmelse med de stadganden örn
rätt till ersättning för ideell skada, som återfunnes exempelvis i kollektivavtalslagen
och lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsrådet anför, att skadeståndsbestämmelsen, därest den skulle bibehållas,
syntes böra förtydligas. Det vore nämligen att märka, att den arbetstagare,
som efter process tilldömdes semester eller semesterersättning, sedermera
i regel icke längre torde kunna anses hava lidit någon ekonomisk skada
och att möjlighet i dylika fall näppeligen torde föreligga för domstolarna att
utan uttrycklig lagbestämmelse utdöma ett ideellt skadestånd.

Även landsorganisationen anser, att i lagen borde angivas, att under skadestånd
skulle utom ersättning för liden ekonomisk skada inbegripas ersättning
jämväl för annat men, som arbetstagaren kunde hava tillfogats genom att han
undandragits semester.

Svenska brukstjänstemannaföreningen instämmer i förslaget, att överträdelser
av lagens bestämmelser skulle beivras genom skadestånds utkrävande.
Föreningen anför härom bland annat följande:

Vöre semestervillkoren bestämda i kollektivavtal, hade den kollektivavtalsslutande
arbetstagarorganisationen givetvis skadeståndsrätt, örn avtalets bestämmelser
åsidosattes. Skadeståndsrätten berodde dock i detta fall icke på
semesterlagen utan på kollektivavtalslagen. Den verkliga innebörden av lagen
vore därför blott, att en avtalsslutande organisation icke kunde »tvingas» sluta
avtal med sämre bestämmelser än lagens.

En arbetsgivare, som av något skäl åsidosatte lagens bestämmelser, kunde
ostraffat göra det under två förutsättningar: antingen hade vederbörande
arbetstagare uttryckligen avstått från sin »rätt» enligt lagen eller också kunde
arbetsgivaren räkna med, att arbetstagaren på grund av sin beroendeställning
icke vågade anhängiggöra talan med yrkanden örn skadestånd. Det första
alternativet inträdde i varje fall, där en arbetsgivare med hot örn repressalier
•—- uppsägning etc. — kunde tilltvinga sig ett medgivande. Det senare alternativet
torde inträda i alla fall, där icke vederbörande arbetstagare hade möjlighet
skaffa sig annan anställning. Den arbetsgivare, som icke ville ge sina
anställda minst tolv dagars semester, tvekade med visshet icke heller att
avskeda den arbetstagare, som stämde honom till domstol.

Föreningen ansåge, att lagen i den utformning de sakkunniga givit den
gåve skydd endast för i kollektivavtal bestämda semestervillkor, där sådant
skydd på grund av annan lagstiftning i och för sig icke behövdes, men gåve
rum för allsköns godtycklighet i övriga fall. Då detta icke kunde överensstämma
med lagens syfte att vara »bindande», så att bestämmelserna icke
ostraffat finge åsidosättas, förmenade föreningen, att lagstiftningen borde
kompletteras.

Som förut anförts funnes garantier, att lagens bestämmelser bleve respekterade
endast när en organisation finge medverka därtill. I själva verket vore
lagens bestämmelser av samma natur som innehållet i ett kollektivavtal: de
avsåge att gälla alla arbetstagare. De skäl, som arbetsdomstolen anfört för
att ett kollektivavtal kunde åberopas även för arbetstagare, som icke vore
medlemmar i den avtalsslutande organisationen, gällde även vid tillämpningen
av lagens bestämmelser. Ingen orätt skedde därför enligt föreningens
mening för den händelse arbetstagarorganisationerna finge samma befogenhet
med avseende på tillämpningen av lagen som av ett kollektivavtal.

Departe ments chefen.

232 Kungl. Majlis proposition nr 286.

Föreningen hemställer, att i lagen måtte intagas en bestämmelse örn att
arbetstagarorganisation bleve skadeståndsberättigad, örn lagens bestämmelse
beträffande en medlem åsidosattes även örn det skedde med dennes
medgivande. Föreningen anser alltså, att såväl organisationen som arbetstagaren
borde vara skadeståndsberättigade.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att det vore ganska ovisst, vad som
kunde anses såsom skäligt skadestånd, särskilt i det fall då arbetaren genom
att kvarstå i arbetet utan avbrott ej åtnjöte lägre inkomst än vad han skulle
haft, för den händelse han uppburit semesterlön. Föreningen anför vidare
följande:

Det torde vara tämligen svårt att i penningar uppskatta värdet av den
skada, som en arbetstagare tede därigenom, att han icke beretts tillfälle till
rekreation under några dagar. Såsom motiven vore avfattade, svävade man
vidare i tvivelsmål örn i vad mån parterna kunde träffa överenskommelse örn
skadeståndets storlek eller örn helt avstående från skadestånd. Förutom bestämmelserna
i 4 § vore lagens föreskrifter genomgående tvingande. De sakkunniga
syntes ock utgå ifrån, att arbetstagare under arbetsavtalets bestånd
icke skulle anses genom underlåtenhet att utkräva semester ha betagit sig
rätten att sedermera utfå skadestånd, åtminstone för det fall att han icke
uttryckligen avstått från semesterförmånen. Man finge däremot ingen klarhet
örn hur förhållandet gestaltade sig, sedan arbetsavtalet utlupit.

Sveriges redareförening yttrar, att bestämmelsen örn skyldighet för arbetsgivare
att gälda skadestånd, för den händelse han åsidosatte vad som enligt
semesterlagen ålåge honom, måste anses i hög grad obillig. Skulle en bestämmelse
örn skadestånd ändock komma att inflyta i lagen, måste denna
ovillkorligen kompletteras på så sätt, att arbetstagare, vilken under semester
toge avlönat arbete, icke ägde rätt till semesterlön.

Då skadeståndsskyldigheten, såsom arbetsdomstolens ordförande anfört
och de sakkunniga även synas hava ansett, jämväl bör avse den semesterberättigades
intresse av att erhålla semester och sådana omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse, har jag låtit omarbeta skadeståndsklausulen
så, att det klart framgår, att ideellt skadestånd skall kunna utdömas.
De föreslagna bestämmelserna ansluta sig nära till vad som finnes stadgat i
lagen örn kollektivavtal. I enlighet med arbetsdomstolens praxis vid tillämpningen
av sagda lag bör krav på semesterlön eller ersättning därför enligt
semesterlagen betraktas såsom en lönefordran och ej såsom ett skadeståndsanspråk.

I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen anfört vill jag framhålla,
att i departementsförslaget intagits en bestämmelse örn att överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare, som innefattar avstående från
rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren
än vad i lagen stadgas, skall vara ogiltig, så vida icke annat i lagen angives.
Vidare vill jag i anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
redareförening anfört erinra örn att bestämmelse införts i lagen rörande förlust
av rätt till semesterlön för den arbetstagare, som under semestern utför
avlönat arbete inom sitt yrke.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Svenska brukstjänstemannaföreningen bar hemställt, att i lagen skulle
intagas en bestämmelse örn att en arbetstagarorganisation skulle bliva skadeståndsberättigad,
örn lagens bestämmelse beträffande en medlem åsidosattes
och detta även om åsidosättandet skett med medlemmens medgivande. Jag
vill i anledning härav framhålla, att i semesterlagen intagits en föreskrift örn
att vad i 13 § i lagen örn arbetsdomstol stadgas skall gälla i fråga örn anhängiggörande
och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt semesterlagen.
Då en arbetstagarorganisation med hänsyn till denna bestämmelse äger rätt
att tala å medlemmens vägnar, är det utan särskild bestämmelse därom givet,
att föreningen även kan bliva skadeståndsberättigad. Förhållandet kommer
alltså helt att motsvara, vad som tillämpas beträffande lagen örn kollektivavtal.
Att skadestånd skall kunna utgå till förening, örn lagens bestämmelser
åsidosatts med medlemmens medgivande, torde följa därav, att överenskommelse,
som innebär sämre förmåner för arbetstagare än vad lagen stadgar,
är ogiltig.

11 §■

Jämväl denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Den
föreslagna bestämmelsen motsvarar, vad som gäller enligt 24 § första punkten
lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

I nämnda paragraf stadgas vidare att, örn talan, sedan skadeståndsskyldighet
ålagts någon, av den skadelidande föres mot annan, denne, i den mån det
finnes skäligt, må förpliktas att gemensamt med den förre, en för båda och
båda för en, gälda skadestånd. En dylik bestämmelse synes emellertid icke
vara av behovet påkallad att införa i lagen örn semester med hänsyn till att
i denna lag intagits en föreskrift örn att vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol
stadgas skall gälla i fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen
av talan jämlikt semesterlagen, vid vilket förhållande alla de, som
kunna tänkas bliva ålagda skadeståndsskyldighet, komma att vid samma tillfälle
svara inför arbetsdomstolen.

15 §■

Paragrafen saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Beträffande innehållet
i paragrafen hänvisas till vad som anförts angående frågan om särskild
preskriptionstid.

16 §.

Denna paragraf motsvaras av 11 § i sakkunnigförslaget. Redogörelse för
innehållet i paragrafen har lämnats i samband med frågan örn behandlingen
av mål angående semester.

ytterligare torde böra nämnas, att telegrafstyrelsen föreslagit, att de givna
bestämmelserna örn domstolskompetensen måtte kompletteras med en föreskrift
örn att, när i kollektivavtal vore föreskrivet, att tvist örn avtalets tillämpning
skulle hänskjutas till skiljenämnd, även mål, som avsåge tillämpningen
av semesterlagen, borde avgöras genom skiljedom.

Departe ments chefen.

234 Kungl. May.ts proposition nr 286.

I anledning av vad telegrafstyrelsen sålunda anfört vill jag endast nämna,
att det även utan särskild bestämmelse därom torde vara givet, att en i arbetsavtalet
intagen skiljedomsklausul skall gälla i vanlig ordning,

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

De sakkunniga uttala, att det med hänsyn till arbetarnas intresse av att
erhålla en förlängd semester vore angeläget, att lagstiftningen trädde i kraft
snarast möjligt. Ridare anföra de, att det icke kunde anses vara nödvändigt
att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet till ett årsskifte; vid varje tidpunkt
funnes nämligen löpande kollektivavtal, vilkas bestämmelser angående
semester komme att åsidosättas genom lagen, i den mån de innebure sämre
förmåner för arbetstagarna än vad i lagen föreskreves.

I fråga örn beräknandet av semesterrätt efter lagens ikraftträdande anföra
de sakkunniga följande:

Det vore icke tänkbart, att semesterrätt kunde börja beräknas enligt lagen
förrän från och med tidpunkten för ikraftträdandet. Det motsatta förhållandet
skulle innebära, att man gåve lagen tillbaka verkande kraft. Örn lagen
bestämdes att träda i kraft exempelvis den 1 juli 1938, kunde arbetstagarna
under år 1939 erhålla högst sex dagars semester med stöd av lagens bestämmelser.
Först under år 1940 skulle i dylikt fall arbetarna komma i åtnjutande
av tolv dagars semester. Vad nu anförts innebure, att industrien, även örn
man bestämde tidpunkten för lagens ikraftträdande till den tidigast tänkbara,
komme att erhålla en övergångstid, så att den i förhållande till nuvarande
praxis i allmänhet fördubblade semestern icke behövde utgivas
förrän med ett pär års varsel. En sådan övergångstid måste även anses°vara
lämplig, enär industrien givetvis behövde auss tid för att kunna anpassa sig
efter de genom lagen förändrade förhållandena. Några särskilda övergångsbestämmelser
härutöver syntes icke vara erforderliga.

Herr Tamm hemställer i sin reservation, att särskilda ÖArergångsbestämmelser
måtte utfärdas, så att den allmänna ökningen av semesterdagarnas
antal från sex till tolv komme att genomföras successiA''t under loppet av sex
eller eventuellt tre år. Reservanten anför härom följande:

I avseende å övergångsbestämmelserna ville reservanten framhålla att,
därest ett statligt ingripande av så djupgående ekonomisk art och berörande
praktiskt taget hela det enskilda näringslivet, som här blivit ifrågasatt, ansåges
böra företagas, kravet på en auss försiktighet vid övergången och i fråga
örn lagens ikraftträdande syntes Amra sakligt Ami motiverat. Genom en så
betydande ökning aAr semestertiden, som föreslagits, Aud jämförelse med Arnd
nu i allmänhet gällde, eller till tolv arbetsdagar, måste ett stort antal företag
uppenbarligen komma att beredas betydande svårigheter aAr både ekonomisk
och teknisk art. Klokheten och hänsyn till näringslivet syntes därför mana till
ett successivt tillämpande av den längre semesterrätten. Örn ökningen utöver
sex dagar, ATilken semestertid på alla områden omedelbart syntes kunna genomföras,
skedde med exempelvis en dag per år under sex år eller möjligen med
två dagar under tre år, skulle detta förvisso för många innebära en betydande
lättnad och även i viss man avtrubba det missnöje, som kunde förväntas uppstå
med det föreslagna statsingripandet på detta område. Vad arbetstagarna
beträffade syntes ett dylikt förfarande böra kunna mottagas med förståelse

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

med hänsyn till den bland dem alltmera vidgade insikten örn de ekonomiska
problemen. Då den längre semestertiden i alla händelser genom lagens antagande
skulle bliva definitivt säkerställd, torde för övrigt dess genomförande
successivt under ett fåtal år innebära en därunder årligen ökad förmån, ett
ur psykologisk synpunkt icke alldeles oviktigt moment.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande anför, att det under alla förhållanden syntes
nödvändigt, att avtal, som upprättats före lagens ikraftträdande, icke finge
rubbas genom lagen. Härför talade också det skälet, att ett sådant ingrepp
i redan slutna avtal torde strida mot vanliga och hittills alltid tillämpade
rättsgrundsatser. Åtminstone gällde detta omdöme, när såsom i detta fall
lagstiftningen byggde på privaträttslig grund — i det den innefattade en
tvångsreglering av arbetsavtalet — och icke såsom exempelvis arbetstidslagen
vore konstruerad på grundval av ett övervakande från det allmännas
sida. Såsom jämförelse kunde framhållas, att kollektivavtalslagen enligt uttalanden
i motiven icke gällde avtal slutna före lagens ikraftträdande. Örn
sålunda redan slutna avtal lämnades orubbade, torde en övergångsbestämmelse
erfordras, som gåve arbetstagare möjlighet att, när avtalet sedermera
upphörde, erhålla semesterförmåner efter lagens regler med kvalifikation
räknad tillbaka från lagens ikraftträdande.

Vattenfallsstyrelsen yttrar, att en eventuell semesterlag, för att förebygga
att genomförandet allt för starkt finge karaktären av ett statsmakternas ingripande
i lönesättningen på näringslivets område, borde träda i tillämpning
först efter utlöpandet av nu gällande avtalstid, så att övriga lönevillkor kunde
avpassas efter den genom lag bundna semesterbestämmelsen. Emellertid
borde icke blott ikraftträdandet fastställas till en tidpunkt, då alla nu
slutna avtal utlöpt, utan helst borde även en övergångstid på förslagsvis sex
år med successivt utökad semester föreskrivas, så att näringslivet finge tid
till anpassning under de år, som stundade och som säkerligen komme att
präglas av andra konjunkturförhållanden än de nuvarande. Enahanda synpunkter
framföras av Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar, att det syntes erforderligt att
för en eventuell lagstiftning stadga en avsevärd övergångstid. Det kunde
nämligen icke vara rimligt att -— kort efter omfattande avtalsföihandlingai,
vid vilka kravet på ökad semester varit under behandling men skjutits åt
sidan till förmån för löneförhöjningar, och vid vilka sådana lönehöjningar
vid avvägning av procent och delar av procent å tidigare löner piessats fram
så långt arbetsgivarna med känslan av ansvar för företagen ansett sig kunna
gå — under avtalstiden genomföra en lagstiftning, som i ekonomiskt hänseende
motsvarade en lönehöjning av ytterligare någon eller några procent.

Länsstyrelsen i Hallands län finner den av reservanten herr Tamm förordade
vägen med en successiv utökning av semestertiden vara värd allt beaktande.
Länsstyrelsen uttalar, att en successiv utökning av den lagstadgade
semestern skulle för näringslivet liksom för de statliga, kommunala och enskilda
institutioner, som berördes av lagen, möjliggöra en så småningom

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

skeende anpassning till de nya förhållandena; tillfälle komme att givas att
iakttaga lagens verkningar i olika avseenden, såsom i fråga om möjligheten
att undvika driftsavbrott, de mindre välställda näringarnas befarade avfolkning
och semestervikariernas sysselsättande under vintermånaderna; bättre
klarhet kunde vinnas örn tillräckligheten av den föreslagna semesterperioden
(2 maj 30 september) inom olika arbetsområden och differentieringar i
fråga örn lagens giltighet, vilka erfarenheten kunde komma att visa vara påkallade,
skulle kunna genomföras. Förglömmas borde ej heller, att lagens
tillämpning i vissa fall, såsom inom jordbruket och beträffande byggnadsoch
vissa transportarbetare, måste närmare regleras i kollektivavtalen, vilket
givetvis lättare skedde, örn något rådrum gåves.

En successiv utökning av semestertiden förordas vidare av kommerskollegium
samt läns styreis erna i Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Skaraborgs, Jämtlands och Västernorrlands län.

Kollektivavtalens giltighetstid.

I avsikt att belysa frågan, örn lagen örn semester borde vinna, tillämpning
även å de arbetstagare, för vilka arbetsavtal äro gällande vid tiden för lagens
ikraftträdande, har inom socialstyrelsen utarbetats följande promemoria
rörande kollektivavtalens giltighetstid:

»P. M.

Av de i mars 1938 gällande kollektivavtalen äro endast några få, här nedan
uppräknade, träffade för tid, som sträcker sig till eller utöver den 1 juli 1940.

Huvudavtalet mellan Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska
typografförbundet. Gällande tiden 1 december 1937—30 juni 1946 och avseende
3,100 arbetare. Huvudavtalet innefattar bestämmelse örn semester i
tre veckor för den, som fyllt 23 år och varit 4 år i yrket, i två veckor för den
som fyllt 18 år samt i en vecka för den, som ej fyllt 18 år.

Avtal mellan tidningar i Göteborg och Svenska transportarbetareförbundet
(för tidningsbud). Gällande tiden 1 juli 1937—30 september 1940 och avseende
174 arbetare.

Avtal mellan tidningar i Göteborg och Svenska transportarbetarförbundet
(för tidningsbud). Gällande tiden 1 januari 1938—31 december 1940 och avseende
850 arbetare.

Avtal mellan \ atte i Hal 1 ss ty reise n och Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
för byggnadsarbeten i Porjus och Suorva. Gällande tiden
1 januari 1937—31 december 1940 och avseende 177 arbetare.

Avtal mellan Vattenfallsstyrelsen och Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
för byggnadsarbeten vid Stadsforsens kraftstation. Gällande
tiden 24 juli 1930—30 september 1940 och avseende 248 arbetare.

Avtal mellan vissa kolimportörer i Hälsingborg och Svenska handelsarbetareförbundet.
Gällande tiden 3 september 1937—30 juni 1940 och avseende
20 arbetare.

Avtal mellan två fröhandelsföretag i Hälsingborg och Svenska handelsarbetareförbundet.
Gällande tiden 1 oktober 1937—1 oktober 1940 och avseende
5 arbetare.

I ovanstående förteckning ha ej medtagits sådana avtal rörande allmänna
bestämmelser, vilka icke innefatta stadganden örn semester (t. ex. skogsavtalet
för Värmland och Västra Bergslagen, gällande till 1 oktober 1940).

237

Kungl. Majus proposition nr 286.

Anmärkas må, att vissa avtal, som träffats vid tiden omkring senaste årsskiftet,
innehålla avtalsbestämmelse eller protokollsanteckning därom, att
om under avtalstiden lag örn semester skulle träda i kraft, skall avtalets
stadgande rörande semester upphävas och lagens bestämmelser i stället gälla.
Så är förhållandet bland annat beträffande följande riksavtal, nämligen for
järnbruken, för de till Järnbruksförbundet anslutna gruvorna, for pappersmasse-
och pappersbruksindustrierna, för byggnadsämnesindustrien, för
chokladindustrien, för verkstadsindustrien.»

I likhet med de sakkunniga anser jag, att semesterrätt enligt lagen icke bör
kunna intjänas förrän efter lagens ikraftträdande. På de av de sakkunniga
anförda skälen förordar jag, att ikraftträdandet bestämmes till den 1 juli
1938. Vid bifall härtill komma arbetstagarna under 1939 att med stöd av
lagen bliva berättigade till högst sex dagars semester. Först under år 1940
kommer full semester örn tolv dagar att kunna utgå enligt lagen.

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredningen av gällande kollektivavtals
giltighetstid är visshet vunnen örn att endast ett mycket ringa antal
kollektivavtal gälla till den normala semesterperioden år 1940, under vilket
år full semester örn tolv dagar först kan utgå enligt lagen. I det betydelsefullaste
av de kollektivavtal, som hava så lång löptid, är för övrigt en semester
örn tre veckor stadgad. Vidare är att märka, att vid träffandet under den
senaste tiden av alla de betydelsefullaste riksavtalen hänsyn tagits till att
en lagstiftning örn semester kunde förväntas inom den närmaste framtiden.
I avtalen har sålunda intagits en bestämmelse, att en blivande lag örn semester
skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser örn semester.

Under sådana omständigheter borde visserligen några allvarligare betänkligheter
icke behöva hysas mot att semesterlagen bestämdes att avse jämväl
alla arbetstagare, för vilka löpande arbetsavtal vore gällande vid lagens
ikraftträdande. Då det emellertid, såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat,
torde överensstämma med rådande rättsuppfattning, att vid lagens
ikraftträdande gällande avtal icke rubbas genom lagens bestämmelser, har
jag ansett mig böra införa en särskild föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.
Ett sådant stadgande torde dock böra avse endast tidsbegränsade
avtal. Utan att särskild föreskrift därom lämnas torde det vara klart, att
lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett avtal bestämda tiden
gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning ej skett prolongeras
på viss tid. Vidare är det givet, att semesterrätt enligt lagens bestämmelser
skall kunna intjänas redan under avtalets giltighetstid. Med hänsyn till den
förordade formuleringen av förevarande övergångsbestämmelse torde någon
särskild föreskrift härom icke vara erforderlig. Den i vissa riksavtal intagna
föreskriften, att en blivande lag skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser
om semester, kan icke anses bliva rubbad genom den förordade övergångsbestämmelsen,
då parterna genom berörda föreskrift måste sägas hava slutit
avtal örn att lagen skall gälla för dem.

Från åtskilliga håll har påyrkats, att en särskild övergångstid måtte fastställas.
Yrkandena gå i allmänhet ut på att semestertiden nu borde bestämmas
till sex dagar per år för att sedermera successivt utökas med en eller möjligen

Departe ments chefen.

238

Kungl. Majus proposition nr 286.

två dagar om året, intill dess tolvdagarsgränsen nåtts. Jag anser icke en sådan
särskild övergångstid vara erforderlig. Jag vill härvid särskilt peka på det
förhållandet, att drygt två år komma att förflyta, innan arbetsgivarna behöva
bereda arbetstagarna en semester örn tolv dagar och att alltså förberedelsetiden
för en anpassning efter en förlängd semester är betydligt längre än
samma förberedelsetid vid genomförandet av lagen örn arbetstidens begränsning.
Härtill kommer, att det sedan minst ett år tillbaka varit känt, att en
lagstiftning örn semester planerades och att semestertiden därvid troligen
komme att bestämmas till tolv dagar. Vidare vill jag påpeka, att de i departementsföi
slaget vidtagna ändringarna i förhållande till sakkunnigförslaget
torde medföra, att behovet av en särskild övergångstid minskats.

De sakkunniga hava framlagt förslag om en särskild lag angående ändring
i arbetarskyddslagen, varigenom den i 5 § m) intagna bestämmelsen örn
semester skulle upphävas. Jag förordar, att upphävandet av ifrågavarande
bestämmelse i stället sker genom en särskild föreskrift, som intages i övergångsbestämmelserna
till lagen örn semester.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen.

Ändringarna i sjömanslagen, som i sak helt överensstämma med de sakkunnigas
förslag och varemot ingen erinran framställts i yttrandena, innebära
dels att en hänvisning gives till semesterlagen och dels att ett exemplar av
semesterlagen skall finnas tillgängligt å fartyg.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom
socialdepartementet upprättade förslag till
lag örn semester samt

lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270),
av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:
Anders Lundstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

239

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i enskild tjänst ävensom å
sådana arbetstagare i statens, landstings, kommuns eller annan menighets
tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Från lagens tillämpning undantagas dock följande arbetstagare, nämligen
den som är medlem av arbetsgivarens familj samt den som avlönas uteslutande
genom andel i vinst.

2§-

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i denna
lag, skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen,
lända till efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för
arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med
mindre annat i lagen angives.

3 §•

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundraåttio
dagar, äger rätt till semester enligt vad i 4 § 1 mom. stadgas. Utför arbetstagaren
arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej
kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är
arbetstagaren endast berättigad till semesterlön enligt vad i 4 § 2 mom. sägs.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
till semester eller semesterlön. Ej heller må avbrott i anställningen utöva
sådan inverkan, såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara
oskäligt.

Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla, berättigar icke till semester eller semesterlön.

4 §•

1 morn. Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvali -

240

Kungl. Majus proposition nr 286.

fikationstid); dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid,
såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst aderton dagar.
Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall
i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, eller fullgjort i ,värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning,
landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Dag,
under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär
tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas honom å sådan dag.

1 semestern inräknas icke söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar.

2 mom. För arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande, utgår semesterlön endast örn sammanlagda löneförmånerna
under den kvalifikationstid, som i 1 mom. första stycket omför -mäles, uppgå till ett belopp, minst motsvarande etthundraåtta gånger den
genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för sådant arbete under en arbetstid
av åtta timmar.

5 §•

övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som
medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbetstagaren
enligt 4 § 1 mom. tillkommande semesterdagar, utgå med högst det
antal dagar, vartill han i den nya anställningen är berättigad för helt år.

6 §•

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då
arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är
oförmögen till arbete av anledning, som i 4 § 1 mom. andra stycket sägs,
eller fullgör sådan militär tjänstgöring, varom i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

7 §•

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock att vad sålunda
stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

241

Kungl. Majits proposition nr 286.

8 §•

1 mom. Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, åge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan
arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande
hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens
räkning utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för
vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som
utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § 1 mom.
andra stycket, skall vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas,
beträffande frånvaro på grund av semester till den för semestertiden uppburna
lönen samt beträffande frånvaro på grund av övriga orsaker till den
lön, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest
han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

2 mom. För arbetstagare, som avses i 4 § 2 morn., utgör semesterlönen
fyra procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under den senast förflutna kvalifikationstiden.

3 mom. Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men under semestern
icke till någon del uttager denna förmån, åge rätt till skälig ersättning för
kosten. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag, helgdag och sedvanlig
fridag, som infaller under semestern.

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

9 §•

10 §.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under
semestern; dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse
därom träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

11 §•

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller semesterlön, skall
erhålla ersättning därför enligt de i 8 § stadgade grunderna. Vid beräkning
av ersättningens storlek skall hänsyn jämväl tagas, beträffande ersättningen
för semester till de kalendermånader av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt
föreligger, och till den inkomst, som därunder åtnjutits, samt beträffande

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. C7° 38 1*1

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

ersättningen för semesterlön till den inkomst, som åtnjutits under det löpande
kalenderåret.

Vad sålunda stadgats skall icke gälla, då anställning avbrytes genom dödsfall
eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.

12 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom
sitt yrke, miste rätten till lön under semestern.

13 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gälde därav
uppkommen skada.

14 §.

klagges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

15 §.

16 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mal beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas.

Genom denna lag upphäves 5 § m) lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

243

Förslag

till

Lag

om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

(nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

Örn arbetstiden å fartyg och örn semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg---tåla uppskov.

Envar av---och helgdagar.

90 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Dc sakkunnigas förslag.

Förslag:

till

Lag om semester.

Bilaga B.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i enskild tjänst ävensom å
sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som icke äro underkastade
ämbetsmannaansvar.

Med arbetstagare förstås i denna lag envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens
räkning sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem står
någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande.

Från lagens tillämpning undantagas dock följande arbetstagare, nämligen

a) den som är anställd hos make, föräldrar eller adoptant, barn eller
adoptivbarn; samt

b) den som avlönas uteslutande genom andel i vinsten.

2§.

Arbetstagare åge, sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt
anställning hos arbetsgivare, rätt till semester med en dag för varje månad
anställningen varat. Ar anställning att betrakta som bisyssla, berättigar densamma
icke till semester.

Avbrott i anställningen må icke inverka på rätten till semester, såvida
detta med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete minst aderton dagar.
Utföres arbetet i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,
skall vid beräkning av antalet arbetade dagar till grund läggas det
utförda arbetets mängd.

Vid tillämpning av bestämmelserna i tredje stycket skall såsom tid, varunder
arbetstagaren varit i arbete, jämväl räknas tid, varunder han åtnjutit
semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet
eller sådan yrkessjukdom, som omfattas av lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen den 30
juni 1936 föreskriven repetitionsövning.

3 §•

Semester utgår per kalenderår.

Antalet semesterdagar bestämmes med hänsyn till arbetstagarens anställnings-
och arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
till semester.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

245

4§-

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30
september, såframt icke överenskommelse örn annan ordning träffats med
arbetstagaren.

Yad sålunda föreskrivits i fråga örn semesterns förläggning i ett sammanhang
och under viss period av året skall icke gälla beträffande

a) arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt trädgårdsskötseln
;

bl hembiträde i lanthushåll;

c) å fartyg anställd arbetstagare; samt

d) arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning
av semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn till arbetets
säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för arbetsgivaren
uppenbart olämplig.

Semester för å fartyg anställd arbetstagare skall, såframt icke annat överenskommes
mellan parterna eller föranledes av bestämmelserna i 8 §, utgå
i någon av följande svenska hamnar, nämligen

a) den hamn där fartyget har sin hemort;

b) den hamn i vilken arbetstagaren anställts; eller

c) den hamn där fartygets resa slutar.

ö §•

Arbetsgivaren skall senast en vecka före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern.

6§-

I semestern inräknas icke söndagar men däremot andra helgdagar eller
sedvanliga fridagar, då dessa infalla under semestern.

7 §■

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad per vecka eller längre
tidsenhet, äge uppbära den å semestern belöpande lönen. För övriga arbetstagare
skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens
räkning utförts under de månader av närmast föregående kalenderår, för
vilka semesterrätt föreligger.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men tillbringar semestern å
annan ort, äge rätt till skälig ersättning för kosten. Ersättning för kost
utgår jämväl för söndag, som infaller under semestern.

Vid beräknande av semesterlönen skall hänsyn icke tagas till lön, som
är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

8 §•

Därest fartyg under ett kalenderår icke anlöper svensk hamn, må arbetsgivaren
antingen under högst ett år uppskjuta utgivandet av semester till de
å fartyget anställda eller i stället för semester utgiva ersättning med belopp,
motsvarande vad arbetstagaren skulle hava uppburit i lön under semestern.

246

Kungl. Majda proposition nr 286.

9 §•

Arbetstagare, soia lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
lian åtnjutit honom enligt 2 § tillkommande semester, skall för varje semesterdag,
vartill han är berättigad, erhålla ersättning enligt de i 7 § stadgade
grunderna, därvid hänsyn jämväl skall tagas till inkomsten under de månader
av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

1° §.

Åsidosätter arbetsgivare vad honom enligt denna lag åligger, vare han
pliktig gälda skäligt skadestånd.

11 §•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Denna lag träder i kraft den , från vilken dag semesterrätt

enligt 2 § kan förvärvas.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 5 § m) lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd,
sådant detta lagrum lyder enligt lag den 12 juni 1931 (nr 288), skall upphöra
att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
skola erhålla följande ändrade lydelse:

Kungl. Majus proposition nr 286.

247

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg,---tåla uppskov.

Envar av — — — och helgdagar.

.90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen den
örn semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han
skyldighet, som nu sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Bilaga C.

1. Förslag till konvention (nr 52) angående semester.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag rörande semester, vilken fråga utgör
den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention
angående semester, 1936»:

Artikel 1.

1. _ Denna konvention äger tillämpning å alla personer, som sysselsättas
i följande företag eller anläggningar, vare sig dessa äro offentliga eller
enskilda:

a) företag, i vilka föremål tillverkas, förändras, rengöras, repareras,
utsmyckas, färdigställas, beredas till försäljning, förstöras eller rivas
eller i vilka råämnen omgestaltas, härunder inbegripna företag för skeppsbyggeri
samt företag för framställning, transformering eller överföring
av elektricitet eller drivkraft av vad slag som helst;

b) företag, som uteslutande eller förnämligast ägna sig åt uppförande,
återuppförande, underhåll, reparerande, förändrande eller rivning av:
husbyggnader, järnvägar, spårvägar, flyghamnar, hamnar, dockor, vågbrytare,
anläggningar till skydd mot vattendrag eller havet, kanaler, anläggningar
för inre eller yttre sjöfart eller luftfart, vägar, tunnlar, broar,
viadukter, kloaker, avlopp, brunnar, anläggningar för bevattning eller
torrläggning, anläggningar för fjärrförbindelse, anläggningar för produktion
eller distribution av elektricitet eller gas, rörledningar, anläggningar
för distribution av vatten ävensom företag, som ägna sig åt liknande
arbeten eller åt förberedelse- eller grundläggningsarbete för något av
ovan angivna byggnadsverk;

c) företag för transport av personer eller gods på vägar, spår, inre
vattenvägar eller genom luften, härunder inbegripet handhavande av
gods i dockor, på kajer eller lastbryggor, i packhus eller flyghamnar;

d) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av ämnen
ur jorden;

e) handelsföretag, härunder inbegripna post-och fjärrförbindelsetjänst;

f) företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen sysselsättes
med byråarbete;

g) tidningsföretag;

h) företag för behandling eller vård av sjuka, vanföra, fattiga eller
sinnessjuka;

i) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag,
vari förtäring tillhandahålles;

j) teatrar och nöjesföretag;

k) företag av blandad kommersiell och industriell karaktär, vilka icke
fullständigt motsvara någon av de förut angivna kategorierna.

2. I varje land skall vederbörande myndighet, efter samråd med de förnämsta
befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, som saken kan

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

angå, uppdraga gränsen mellan ovan angivna företag oell anläggningar samt
sådana, som falla utom denna konventions tillämpningsområde.

3, 1 varje land må vederbörande myndighet från tillämpningen av denna

konvention undantaga: .

a) personer, som äro sysselsatta i företag eller anläggningar, varl

endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj;

b) personer, som äro sysselsatta i offentliga förvaltningar, vilkas tjänstgöringsvillkor
berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet,
som föreskrives i denna konvention.

Artikel 2.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, är efter
ett års oavbruten tjänst berättigad till en årlig, betald ledighet (semester),
omfattande minst sex arbetsdagar.

2. Personer under sexton år, lärlingar därunder inbegripna, äga efter ett
års oavbruten tjänst rätt till årlig semester, omfattande minst tolv arbetsdagar.

3. I semestern skola icke inräknas;

a) offentliga fridagar eller fridagar på grund av sedvänja;

b) avbrott i arbetet på grund av sjukdom.

4. Den nationella lagstiftningen må under särskilda omständigheter medgiva
semesterns uppdelning men endast beträffande sådan del av semestern,
som överskrider den i denna artikel föreskrivna minimivaraktigheten..

5. Semesterns varaktighet bör på sätt, som fastställes i den nationella
lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänstetiden.

Artikel 3.

Varje person, som uttager semester med stöd av artikel 2 i denna konvention,
skall för hela semestertiden uppbära: .

a) antingen sin vanliga avlöning, beräknad på sätt den nationella lagstiftningen
stadgar, jämte kontant ersättning för löneförmåner in natura;

b) eller en genom kollektivavtal fastställd avlöning.

Artikel 4.

Varje överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från
uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 5.

Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att person som åtager sig
betalt arbete under sin semester, skall kvinna berövas sin avlöning för hela
semestertiden.

Artikel 6.

Varje person, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, entledigats
på grund av en omständighet, vilken är att tillskriva arbetsgivaren,
skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande semesterdag
tillhandahållas det i artikel 3 stadgade lönebelopp.

Artikel 7.

För att underlätta tillämpningen av denna konvention bör varje arbetsgivare
på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare anteckna:
. .

a) dagen, då de hos honom anställda trätt i tjänst samt varaktigheten

av den semester, vartill var och en av dem är berättigad;

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

b) de dagar, under vilka vars och ens semester uttagits;

c) den avlöning var och en uppburit för sin semestertid.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall till säkerställande
av dess tillämpning anordna ett system av påföljder.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall rubba en lag, dom, sedvänja eller överenskommelse
mellan arbetsgivare. och arbetare, vilken tillförsäkrar förmånligare
villkor än dem, som föreskrivas i konventionen.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Sa snart ratifikationerna för tva medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit fran den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 14.

utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalsekreteraren
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes ''anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 13 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

2. Rekommendation (nr 47) angående semester.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående semester, vilken fråga utgör
andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra
trettiosex efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation
angående semester, 1936»:

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention, vilken tillförsäkrar arbetstagarna
årlig semester,

som anser, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna tillfälle
till vila, rekreation och utveckling av deras anlag,

som anser, att det antagna konventionsförslaget angiver de minimikrav,
som varje semestersystem måste motsvara, och

som anser det vara önskvärt att mer i detalj behandla sätten för systemets
tillämpning.

hemställer till varje medlemsstat att beakta efterföljande regler:

1. (1) Den för uppkomsten av rätt till semester fordrade oavbrutna utövningen
av tjänsten bör icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom
eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga
rättigheter, förändringen i ledningen av det företag, vari arbetstagaren
är anställd, eller tidvis återkommande ofrivillig arbetslöshet, som icke överskrider
viss angiven begränsning, allt för såvitt arbetstagaren återgår till
sin tjänst.

(2) Beträffande anställning, där arbetet icke fortgår regelbundet hela
året, bör villkoret örn oavbruten tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort
arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd.

(3) Semester bör vara intjänad efter ett års arbete vare sig hos samma
eller flera arbetsgivare. Yarje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till
förebyggande, att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba
enbart elen senaste arbetsgivaren.

2. Ehuru det kan vara lämpligt att i undantagsfall medgiva uppdelning
eller överförande till ett följande år av semester, bör det tillses, att sadant

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

medgivande icke motverkar semesterns ändamål att möjliggöra för organismen
att återhämta under årets lopp förlorade kropps- och själskrafter. I
andra fall bör uppdelningen, utom under helt exceptionella förhållanden,
begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må understiga den föreskrivna
minimitiden.

3. Det är önskvärt, att semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden
börjar så tidigt som möjligt och inträder med regelbundna mellantider,
så att ett visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv
arbetsdagar efter sju års tjänst.

4. Det rättvisaste sättet för beräkning av lönen åt arbetstagare, som helt
eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, består i att beräkna
den genomsnittliga arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd,
varigenom variationerna i avlöningen utjämnas.

5- .Dst är önskvärt, att medlemsstaterna måtte taga under övervägande,
örn ej, till underlättande under en period av fysisk utveckling av övergången
från skollivet till det industriella livet, ett förmånligare system borde införas
för unga personer och lärlingar under aderton år.

3. Förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för sjömän.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 6 oktober 1936 till sitt tjugoförsta sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag angående semester för sjömän, vilken
fråga utgör femte punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt bestämt, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i oktober år ett tusen nio hundra
trettiosex efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Semestersjöfarts-)
konventionen, 1936»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å befälhavare, annat befäl och
manskap samt. radiotelegrafister i tjänst hos bolag för radiotelegrafi å sjögående
fartyg i allmän eller enskild ägo, vilka äro registrerade inom territorier,
för vilka denna konvention gäller, samt nyttjade i handelssjöfart för
transport av last eller passagerare.

2. Den nationella lagstiftningen skall bestämma, när ett fartyg med hänsyn
till tillämpningen av denna konvention skall anses såsom sjögående.

3. Konventionen äger icke tillämpning å:

a) personer anställda å fartyg, som nyttjas till fiske, valfångst eller
liknande ändamål eller till därmed omedelbart förbunden verksamhet;

b) personer anställda å fartyg, vilkas besättning uteslutande består av
medlemmar av redarens familj, sådant detta begrepp bestämts av den
nationella lagstiftningen;

c) personer, som icke äro avlönade för sin tjänst eller endast uppbära
nominell lön eller avlönas uteslutande med andel i vinsten;

d) .personer, som arbeta uteslutande eller huvudsakligen för egen
räkning;

253

Kungl. May.ts proposition nr 286.

e) personer anställda å träfartyg med primitivt byggnadssätt, såsom
»dhows» och »junks»;

f) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord och
vilka icke äro anställda vare sig hos redaren eller befälhavaren;

g) stuveriarbetare, som åtfölja fartyget.

Artikel 2.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, skall efter
ett års sammanhängande tjänst hos samma företag vara berättigad till årlig
semester, vars varaktighet skall vara:

a) för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister minst tolv arbetsdagar; b)

för andra medlemmar av besättningen minst nio arbetsdagar.

2. Vid bestämmande av tidpunkten för uppkomsten av rätt till semester
skall följande beaktas:

a) tjänst, som förrättas utan att grunda sig på avtalet örn anställning
ombord skall inräknas i den sammanhängande tjänstetiden;

b) korta avbrott i tjänsten, vilka icke äro att tillskriva något den anställdes
förhållande eller fel och sammanlagt icke översiga sex veckor,
skola icke anses bryta sammanhanget av de tjänsteperioder, som föregå
eller följa på nämnda uppehåll;

c) tjänstens sammanhang skall icke anses brutet genom förändring av
företagsledningen eller äganderätten beträffande det eller de fartyg, där
den anställde tjänstgjort.

3. I semestern må icke inräknas:

a) offentligt påbjudna eller sedvanliga helg- eller fridagar;

b) avbrott i tjänsten på grund av sjukdom;

c) fritid, vilken beviljats såsom ersättning för arbete till sjöss å dag
för veckoledigheten eller å helg- eller fridag.

4. Genom den nationella lagstiftningen eller kollektivavtal må bestämmas
de särskilda omständigheter, under vilka, i enlighet med vad därvid föreskrivits,

a) den i konventionen stadgade semestern ma kunna uppdelas eller
sammanläggas med en senare semesterperiod;

b) semestern i undantagsfall må, då tjänsten så kräver, ersättas med
kontant betalning utgående med minst samma belopp som den ersättning
varom stadgas i artikel 4.

Artikel 3.

1. Den årliga semestern skall beviljas inom det territorium, där fartyget
är registrerat, och i någon av följande hamnar:

a) den hamn, som är fartygets hemort;

b) den hamn, i vilken den till semester berättigade blivit anställd,
eller

c) den hamn, där fartygets resa slutar.

2. Efter överenskommelse må dock semester kunna givas i annan hamn.

3. Då rätt till semester inträtt, skall denna, efter överenskommelse, beviljas
så snart tjänsten skäligen det medgiver.

Artikel 4.

1. Yar och en, som enligt artikel 2 av denna konvention'' erhåller semester,
skall för hela den tid, semestern varar, uppbära sin vanliga avlöning.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

2. Avlöning, som utgår enligt 1 morn., skall innefatta skälig ersättning
för kosthåll, beräknad på sätt, som bestämmes av den nationella lagstiftningen
eller genom kollektivavtal.

Artikel 5.

Överenskommelse örn uppgivande av rätt till semester eller örn avstående
från dess utnyttjande skall vara utan verkan.

Artikel 6.

Av den nationella lagstiftningen må föreskrivas, att person, som åtager
sig betalt arbete under sin semester, skall gå förlustig rätten till ersättning
under semestern.

Artikel 7.

Person som lämnar tjänsten eller entledigas, innan lian uttagit honom
tillkommande semester, skall för varje semesterdag till vilken han enligt
denna konvention är berättigad, uppbära ersättning enligt artikel 4.

Artikel 8.

Varje medlemsstat som ratificerar denna konvention, skall, för att underlätta
dess effektiva tillämpning, föreskriva skyldighet för arbetsgivarna att
föra anteckningar rörande semester för de anställda.

Artikel 9.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, bör genom ett
system av straffpåföljder säkerställa dess tillämpning.

Artikel 10.

Intet i denna konvention skall verka ändring i någon lag, dom, sedvänja
eller avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare
villkor än dem som stadgas i denna konvention.

Artikel 11.

1. Beträffande, sådana territorier, som avses i artikel 35 i internationella
arbetsorganisationens konstitution, skall varje medlemsstat, som ratificerar
denna konvention, till sin ratifikation foga en förklaring med uppgift
örn

a) de territorier, å vilka den åtager sig att utan inskränkning tillämpa
bestämmelserna i denna konvention;

b) de territorier, å vilka den åtager sig att tillämpa bestämmelserna i
denna konvention med vissa inskränkningar, tillika med upplysning örn
innebörden av dessa inskränkningar;

c) de territorier, å vilka denna konvention icke är tillämplig och
skälen härför;

d) de territorier, beträffande vilka den förbehåller sig att framdeles
fatta beslut.

2. Åtaganden, som avses i punkt a) och b) i mom. 1 av denna artikel
skola anses utgöra en integrerande del av ratifikationen och hava samma
verkan.

3. Medlemsstat må genom senare förklaring helt eller delvis avstå från förbehåll,
som gjorts i dess ursprungliga förklaring enligt punkt b), c) eller d)
i mom. 1 av denna artikel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

255

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft sex månader efter det nationernas förbunds generalsekreterare
registrerat ratifikationer för fem medlemmar av organisationen,
vilka var för sig hava en handelsflotta med en sammanlagd dräktighet av
minst 1 miljon ton.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem sex månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14.

Så snart ratifikationer för fem sådana medlemmar, som nämnas i 2 mom.
av artikel 13 blivit registrerade, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 15.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år
efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett
år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden
för en ny period av tio år och kan därefter, med beaktande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 16.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga i övervägande,
huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning uppföra
frågan örn dess revision, helt eller delvis.

Artikel 17.

1. Ifall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 18.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

257

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
den 20 april 1038.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 29 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 12 mars 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om semester; samt

2) lag om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen i socialstyrelsen Ernst Bexelius.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om semester.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Att arbetstagare av skilda slag må komma i åtnjutande av skälig semester
utgör förvisso ett allmänt erkänt önskemål, vars förverkligande framstår såsom
en angelägenhet av stor vikt. Syftet med det remitterade förslaget röner
därför i och för sig ingalunda någon gensaga. Med hänsyn till de oförnekliga
svårigheter, vilka vid ett närmare inträngande i ämnet snart nog befinnas vara
förbundna med frågans lösning efter större måttstock, är dock naturligt, att
mycken tvekan röjes inför en så omfattande och till sina verkningar betydelsefull
lagstiftningsåtgärd som den här föreslagna. Sålunda göres från många
håll gällande, att utvecklingen bör, såsom hittills i huvudsak skett, vara överlämnad
åt avtalsfriheten utan ingripande av en tvångslagstiftning. Vidare
framhålles att, där en normeling i lag anses oundgänglig, den bör strängt fasthålla
vid semesterns ändamål att tjäna till återställande av krafter, som ansträngas
i arbetet, samt att lagstiftningen därför bör genomföras under
anpassning efter olikartade behov och utan att beträda det område, som
måste vara de sociala lönestriderna förbehållet. Allvarliga invändningar och
farhågor hava ock grundats därå, att ur allmänt ekonomisk synpunkt förslagets
godkännande har konsekvenser, vilka, även örn de endast styckevis kunnat

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. «70 88 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

någorlunda klarläggas, dock med visshet måste beräknas äga högst betydande
mått.

Vid lagförslagets bedömande träder i förgrunden spörsmålet örn semestertidens
utsträckning. I bestämmelsen örn ett allmänt och ovillkorligt minimum
av tolv dagar eller i verkligheten två veckor ligger förslagets kärnpunkt, efter
vilken är lämpat vad förslaget i övrigt innehåller rörande semesterförmåner.
Lagrådet lämnar öppet huruvida förslaget härutinnan får anses ha träffat det
rätta. För att fullt behärska de olika sidorna av detta ämne kräves i flera avseenden
en särskild sakkunskap, och ytterst blir avgörandet en lämplighetsfråga.
Emellertid bör erkännas att, därest efter allsidig prövning en semestertid
av nämnda längd anses böra godkännas, målet svårligen torde uppnås
annorledes än genom en lagstiftning av väsentligen den typ förslaget företer.
I huvudsak gäller samma omdöme åtskilliga andra förslagets bestämmelser,
av vilka en av de mest betydelsefulla avser den s. k. kvalifikationstiden. Ej
heller lärer kunna bestridas, att en lagstiftning av förslagets räckvidd måste,
för att den icke beträffande stora grupper av arbetstagare skall lämna viktiga
och oundvikligt framträdande spörsmål olösta, upptaga även åtskilliga bestämmelser
rörande avlöningsförmåner under semestertiden. Emot det sätt,
varpå detta skett i förslaget, synes, örn dess utgångspunkter beaktas, icke
kunna riktas någon mera vägande erinran.

Den vid detta lagstiftningsärendes behandling avgörande frågan lärer gälla
huruvida den av förslaget anvisade lösningen ligger inom gränserna för det
ekonomiskt möjliga eller tillrådliga. I detta ämne har lagrådet ansett sig
icke kunna eller böra uttala något omdöme.

2 §■

Lagrådet:

För lagens tillämplighet i fråga om arbetstagare i statens eller i kommuns
tjänst kommer enligt förevarande paragraf att vara avgörande, huruvida
dylika arbetstagare äro underkastade »ämbetsmannaansvar». Såsom förebild
har här tjänat lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt,
vilken använder sig av samma gränsdragning. Vid lagrådets granskning
av det förslag, som låg till grund för denna lag, framhölls av tre ledamöter
(jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1937 sid. 161), att ett dylikt lagstadgande,
vilket icke kan hänvisa till en alltigenom klarlagd reglering av ifrågavarande
arbetstagares ställning i straffrättsligt avseende, knappast erbjöde
den ledning, som vore önskvärd, och ej heller kunde anses utesluta vissa
olägenheter med hänsyn till enhetlig rättstillämpning. Yad sålunda anmärktes
synes i än högre grad äga berättigande, när en liknande bestämmelse
möter i här föreliggande lagförslag. Enligt föreningsrättslagen skola
samtliga där avsedda tvister handläggas och slutgiltigt avgöras av arbetsdomstolen,
under det att mål rörande tillämpning av semesterlagen i vissa
fall gå till arbetsdomstolen, i andra till allmän domstol. Motsatta tolkningar
kunna då förekomma ej blott rörande tjänsteställningen i och för sig utan
även i vad den får direkt betydelse för rättstvister av helt likartad beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

259

över huvud har stadgandet i semesterlagen en större räckvidd än i föreningsrättslagen.
Möjligen har egenskapen att vara »ämbetsman» i straffrättslig
bemärkelse kunnat i viss mån utgöra ett användbart kriterium vid angivandet
av gränserna för förenings- och förhandlingsrätten, men en därå grundad bestämning
blir i en allmän lagstiftning örn semester obestridligen ganska
konstlad. Att den även ur andra, rent praktiska synpunkter icke är oangriplig,
har under utredningen påvisats från flera håll, bland annat, såvitt kommunerna
angår, i beaktansvärda uttalanden från rikets båda största städer.
Det i förslaget begagnade sättet för här ifrågavarande arbetstagares uppdelning
i skilda grupper synes fördenskull böra örn möjligt undvikas.

Förslag har framställts att beträffande stat och kommun låta lagens
tillämplighet bestämmas på det sätt, att undantagna bleve de arbetstagare,
för vilka eljest gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Såvitt kommunerna
angår, kan en lagregel av dylikt innehåll dock icke tillstyrkas, då
därmed skulle — i varje fall efter orden — lämnas dem ett icke avsett medgivande
att i obestämd utsträckning även till nackdel för arbetstagarna avvika
från semesterlagens stadganden. Någon betänklighet av dylikt slag kan
tydligen ej möta att i fråga örn staten låta undantagsbestämmelsen erhålla
den angivna innebörden. Fastmera synes riktigt, att de i förvaltningsrättslig
ordning utfärdade semesterbestämmelserna för statsanställda hållas skilda
från de privaträttsliga reglerna i semesterlagen, något som icke i allo torde
bli fallet örn skiljelinjen dragés på sätt som skett i förslaget.

Enighet synes råda därom, att i den mån kommunala arbetstagare icke
redan nu åtnjuta de förmåner, som innefattas i den föreslagna semesterlagen,
de efter dess genomförande måste erhålla likställighet med dem, å vilka lagen
skall äga tillämpning. Det torde då ligga närmast att låta lagen även i formen
få gälla beträffande samtliga kommunala arbetstagare. Av den i ärendet föreliggande
utredningen kan icke slutas, att en sådan förenkling skulle vara
förenad med några praktiska svårigheter.

I enlighet med vad nu anförts synes åt lagens inledande stadgande kunna
givas ungefär den avfattning, att lagen äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för
vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. I anslutning härtill skulle
den sats, som i förslaget utgör andra stycket, kunna lyda så, att undantagen
är ock arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas
uteslutande genom andel i vinst.

2 §■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Semesterlagens bestämmelser bliva, där annat ej uttryckligen anges, av
tvingande natur och komma följaktligen att bryta avtal eller sedvänja, som
innebär inskränkning i de arbetstagaren genom lagen tillförsäkrade förmånerna.
Denna lagens karaktär framgår av bestämmelsernas avfattning och
har till yttermera visso understrukits genom ett särskilt stadgande i förevarande
paragrafs senare stycke. Att å andra sidan lagen icke berör sådan

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

längre gående rätt eller förmån, som enligt avtal eller — i saknad av bestämmelse
i avtal — på grund av sedvänja må tillkomma en arbetstagare, är ett i
sig självt så naturligt förhållande att däråt icke behövt givas formligt uttryck
i lagtexten.

I första stycket av 2 § lämnas en regel, vilken i ett särskilt avseende åt
sedvänja vill förläna en vidsträcktare verkan än som följer av allmänna
rättsgrundsatser. Enligt detta stadgande skall nämligen, när arbetstagarna inom
viss yrkesgrupp i allmänhet åtnjuta längre semestertid än den efter lagen
obligatoriska, samma förmån bliva, oberoende av avtal som annat innehåller,
gällande för samtliga arbetstagare inom gruppen.

Inom privaträtten har sedvänjan betydelse däri, att den kan bliva normerande
för ett rättsförhållande, vilket icke fått sin bestämning genom lagens
regler eller kontrahenternas i avtalet uttryckta vilja. Har i ett tjänste- eller
arbetsavtal bestämmelse icke blivit träffad örn semestertiden, skulle därför
med tillämpning av denna allmänt gällande grund för bedömandet tiden kunna
komma att fastställas till den i orten för arbetstagare i likartad anställning
brukliga. Men örn avtalet inneburit, att semesterns tidslängd skall vara
exempelvis tre veckor, skulle häremot icke kunna åberopas, att fyra veckor
ostridigt utgjorde den i liknande fall vanliga tiden. Och efter tillkomsten av
en lag, som härutinnan genomför en normeling i och med fastställandet av en
minimitid, skulle otvivelaktigt denna tid anses gälla, där ej av avtalet eller
omständigheterna i övrigt tydligt framginge att en längre tid varit åsyftad.
Den nuvarande uppfattningen av sedvänjan såsom rättsbildande faktor har
alltså föga gemensamt med en lagregel, vilken fastslår att vad som är avtalat
i de flesta fallen skall emot avtal lända till efterrättelse även i de övriga
fallen, och näppeligen kan förslagets innebörd anses vara på träffande sätt
kännetecknad såsom »skydd för bättre sedvänja».

Hur långt den praktiska verkan av en dylik regel kommer att sträcka sig,
kan naturligtvis icke med säkerhet bedömas. Sannolikt kan den icke bliva
särdeles betydande. För att ett avtal, som är i och för sig fullt lagenligt, skall
kunna sättas ur kraft lärer böra antagas, att beträffande en någorlunda omfattande
yrkesgrupp av ensartad karaktär kan påvisas en fast utbildad, allmänt
gängse uppfattning i fråga örn semestertidens regelmässiga utsträckning. Med
hänsyn till de många olika omständigheter, vilka enligt sakens natur och den
föreslagna lagtextens uttryckliga anvisning måste komma i betraktande såsom
tolkningsgrunder vid stadgandets tillämpning, torde dessa förutsättningar
endast mera sällan komma att vara för handen. Även örn utsikterna för bifall
till en talan angående längre semester än den avtalade således ofta måste vara
små, torde bestämmelsen dock lätteligen ge anledning till tvister och även
eljest vara ägnad att på detta rättsområde införa en icke ringa oklarhet.
Under det att en sedvänja i den vanliga meningen är föränderlig efter växlande
tider och förhållanden, leder den här föreslagna regeln till att en
semestertid, som en gång funnits äga stödet av sedvänja, blir allt framgent
gällande såsom vore den lagfäst. Mindre riktigt synes vara att, sedan lagen

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

fastställt en minimitid, söka på dylikt sätt inskränka den eljest medgivna
avtalsfriheten, vilken, denna bestämmelse förutan, torde i hög grad påverkas
av den vid olika tidpunkter rådande uppfattningen om vad för särskilda yrkesgrupper
skall anses utgöra skälig semestertid.

Under hänvisning i övrigt till de skäl, vilka under utredningen anförts till
stöd för den här uttalade uppfattningen, anse vi oss böra avstyrka, att i lagen
får ingå ett stadgande i enlighet med första stycket.

Justitierådet Sandström:

En sådan bestämmelse som den i första stycket av förevarande paragraf
föreslagna, avseende att låta inom viss yrkesgrupp allmänt gällande villkor
för arbetsavtalet med kraft av lag vara reglerande för hela yrkesgruppen,
måste erbjuda synnerligen stora svårigheter vid tillämpningen, och detta även
örn bestämmelsen, såsom här är fallet, är inskränkt till att gälla endast
semesterns längd. I praktiken lärer knappast på någon enda punkt tvekan
utebliva angående de avgörande omständigheterna, då det gäller att fastställa
huruvida inom en viss yrkesgrupp föreligger en sedvänja i fråga örn semesterns
längd, och örn den skall vara bestämmande för en viss eller vissa arbetstagare.
Det skall sålunda säkerligen i fråga örn flertalet kontorsbefattningar — sådana
torde i främsta rummet komma i betraktande — visa sig svårt nog redan att
på ett nöjaktigt sätt begränsa omfattningen av en yrkesgrupp med vilken en
jämförelse bör äga rum. I fråga örn de kontorsanställda torde uppdelningen
i yrkesgrupper icke följa samma jämförelsevis enkla linjer som i fråga örn
kroppsarbetarna, och med hänsyn till de oändligt skiftande förhållanden som
kunna förekomma i olika företag eller grupper av företag och de olika synpunkter
som kunna läggas på frågan lära ofta naturliga gränser saknas, därest
man ej vill likställa alla befattningshavare av visst slag vid vilka företag det
än må vara. Därest man lyckats avgränsa en viss yrkesgrupp, lärer det åter
visa sig att en semester av viss varaktighet vid olika företag på en ort — även
ortsgrupperingen kan vara förenad med svårigheter — gjorts beroende av så
växlande villkor i fråga örn anställningstid, levnadsålder och andra omständigheter
att frågan huruvida det existerar en sedvänja, åt vilken kan givas ett
bestämt rättsligt innehåll, likaledes måste bliva ytterst vansklig att bedöma
(jfr sakkunnigbetänkandet sid. 80—90). Detsamma måste bliva fallet med
frågan huruvida, där på en viss ort så är fallet, denna sedvänja absolut eller
relativt har en sådan utbredning att den bör bliva reglerande för yrkesgruppen.
Den osäkerhet som sålunda måste råda i fråga örn bedömandet av processmaterialet
skall visserligen, såsom lagrådets övriga ledamöter påpekat, sannolikt
medföra att stadgandet icke kommer att vinna någon större praktisk tillämpning,
men det kan icke undgå att på ifrågavarande rättsområde införa en hög
grad av ovisshet och oklarhet. Detta måste anses så mycket mera betänkligt
som förslaget utgår från en dubbel domstolskompetens och det ingalunda kan
anses uteslutet att stadgandet skall giva upphov till talrika rättegångar. Ur
praktiska synpunkter måste sålunda starka skäl anses tala mot upptagandet
i lagen av förevarande bestämmelse.

262

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

Från principiell ståndpunkt återigen är att beakta att bestämmelsen står i
strid med förslagets grundläggande tanke att med förkastande av den s. k.
kategoriklyvningen låta lagstiftningen utgöra en skyddslagstiftning som fastställer
en för alla kategorier av arbetstagare gällande minimisemester.
Föredragande departementschefen betonar i remissyttrandet att den i förslaget
för alla kvalificerade arbetstagare stadgade lika semestertiden icke innebär
någon nivellering eller likriktning i fråga om semesterförmånen. Med förslagets
utgångspunkter kan det med skäl ifrågasättas örn större anledning
föreligger att införa en sådan nivellering och likriktning i det fall varom här
är fråga och därigenom förhindra att inom den av den allmänna regeln givna
ramen hänsyn tages exempelvis till olikheter i arbetsförhållanden och
ekonomiska omständigheter. Det är också att befara att förevarande bestämmelse
kommer att försvåra förverkligandet av önskemålet att genom frivilliga
överenskommelser uppnå en utbyggnad av semesterrätten på den fastställda
minimisemesterns grund. Då följden av en utökning av semestern kan
bliva ett fastlåsande av semestertiden vid en en gång uppnådd tidslängd oavsett
vilka omständigheter som sedan må kunna inträffa, skall arbetsgivaren eller
hans organisation säkerligen i det längsta ställa sig avvisande mot utökningen.

Såsom enda skäl för bestämmelsen har anförts att man velat effektivt förhindra
att den föreslagna lagstiftningen, såsom på tjänstemannahåll befarats,
skulle medföra en försämring av för närvarande utgående bättre semesterförmaner
än de i lagen fastslagna. Förutom att bestämmelsen i sina verkningar
går betydligt längre än det angivna syftemålet, kan anmärkas att det skydd
den avser att giva för bättre utgående semesterförmåner är icke blott
föga behövligt — i remissyttrandet räknas säkerligen med rätta med att försämring
av utgående semesterförmåner torde komma i fråga endast i ett fåtal
undantagsfall — utan även allt annat än effektivt. Skydd gives endast i de
efter vad förut anförts sannolikt föga talrika fall då en sedvänja kan konstateras,
och man torde snarast kunna utgå från att de fåtaliga fall då arbetsgivaren
skall försöka minska semestern icke skola vara att finna i de kategorier
där en sedvänja råder. Den fördel som i angivna hänseende står att
vinna torde därför vara -— örn någon — så obetydlig, att det icke kan anses
försvarligt att för dess skull i lagstiftningen införa en i sig själv osedvanlig
bestämmelse, som ur praktiska och principiella synpunkter på sätt angivits
måste väcka allvarliga betänkligheter.

Med stöd av det anförda hemställer jag att stadgandet i första stycket av
förevarande paragraf måtte utgå.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf har uttryckligen angivits att, örn
annat ej stadgas, förslagets föreskrifter örn semester såsom minimibestämmelser
äro av tvingande natur. Stadgandet, som ej har direkt motsvarighet
i de sakkunnigas förslag, innefattar tillika reglering av ett spörsmål, som av
arbetsdomstolens ordförande närmare berörts i det av honom över nyssnämnda

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

förslag avgivna yttrandet, nämligen vad som skall gälla i det fall att semesteravtalet
innehåller bestämmelser, som för arbetstagaren i vissa hänseenden äro
sämre och i andra avseenden förmånligare än vad i lagen stadgas. I nämnda
yttrande har uttalats, att endast två alternativ därvid syntes kunna ifrågakomma.
Enligt det ena borde en allmän avvägning göras av avtalets bestämmelser
om semester samt därefter bedömas, huruvida bestämmelserna, sedda
såsom ett helt, för arbetstagaren medföra bättre eller sämre förmåner än denne
skulle åtnjuta, därest i stället för avtalet lagens bestämmelser vunne tillämpning.
I förra fallet borde avtalet och i senare fallet lagen lända till efterrättelse.
Enligt det andra alternativet åter borde avtalet frånkännas all verkan
och således lagens bestämmelser i allo gälla.

I förslaget har med avseende å detta spörsmål intetdera av nämnda alternativ
funnits böra följas. I stället har stadgats, att därest emellan arbetsgivare
och arbetstagare träffats avtal, som i något avseende innefattade mindre
förmåner för arbetstagaren än i lagen stadgades, avtalet i sådan del skall vara
o gilh. Detta innebär alltså, att i fall varom nu är fråga avtalet skall bestå
såvitt angår de semesterförmåner, vilka för arbetstagaren äro bättre än lagen
stadgar, men vara ogiltigt i fråga om bestämmelser, som för honom äro sämre,
därvid i stället för de senare lagens bestämmelser skola gälla.

En lagregel av dylikt innehåll synes dock enligt lagrådets mening näppeligen
kunna godtagas. De i avtalet örn semester ingående särskilda bestämmelserna
måste nämligen anses stå i sådant beroende av varandra och utgöra
så integrerande delar av avtalet i dess helhet, att det svårligen låter sig göra
att, utan våld å allmänt gällande rättsgrundsatser, till förmån för den ena
och motsvarande skada för den andra av de kontraherande parterna utbryta
vissa bestämmelser ur avtalet och låta detta i övrigt bestå.

I likhet med arbetsdomstolens ordförande anser lagrådet annan lösning av
frågan ej böra ske än enligt ettdera av de ovan angivna alternativen. Av dessa
vill lagrådet tillstyrka det senare alternativet, eller alltså att avtalet i dess
helhet skall vara ogiltigt, varav då följer att i stället för avtalet lagens
bestämmelser i allo skola vinna tillämpning. Lagrådet hemställer, att stadgandet
ändras i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

5 §.

Lagrådet:

Speciella regler angående semesterlön för arbetstagare, som utför arbetet
i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, förekomma i förslaget på
tre olika ställen (3 §, 4 § 2 mom. och 8 § 2 morn.). Dessa bestämmelser synas
med fördel kunna sammanföras under en gemensam paragraf, vilken lämpligen
kan erhålla plats mellan 8 och 9 §§ i förslaget.

I det av de sakkunniga avgivna förslaget hade stadgandet i tredje stycket
av förevarande paragraf sin motsvarighet i en bestämmelse, att anställning,
sorn vore att betrakta såsom bisyssla, icke berättigade till semester. I motiven

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 286

uttalades, att det icke torde vara vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtexten
närmare angiva vad som skulle anses såsom bisyssla, utan att detta finge bero
på avgörande från fall till fall. Sedan i yttranden över nämnda förslag anmärkts,
att det utan närmare precisering eller uttalande i motiven i åtskilliga
fall kunde uppstå tveksamhet, huruvida en anställning skulle anses såsom
bisyssla eller ej, har i det remitterade förslaget bestämmelsen utbytts mot
uttrycket »anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla». Genom denna formulering torde dock bestämmelsen
hava i viss mån erhållit annan innebörd än som avsågs i sakkunnigförslaget.
Detta torde nämligen böra så förstås, att det avgörande skulle vara,
huruvida det med anställningen förenade arbetet i och för sig med hänsyn till
arbetets beskaffenhet och omfattning vore att betrakta såsom bisyssla, och således
ej huruvida arbetstagaren samtidigt med anställningen hade annan
sysselsättning, i förhållande till vilken den förra anställningen vore att anse
såsom bisyssla. Enligt lagförslaget åter är meningen att även en anställning,
som enligt förenämnda betraktelsesätt skulle anses såsom bisyssla, skall kunna
berättiga till semester. Förutsättningen skall endast vara, att anställningen
är att anse såsom arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning. Föredragande
departementschefen har sålunda i frågan framhållit, att den, som hos samma
arbetsgivare hade en daglig arbetstid av några timmar men i övrigt icke utförde
lönearbete, även behövde få tillfälle att årligen komma bort från den
dagliga miljön under någon tid. Vidare har uttalats, att örn däremot en person
hade flera sysselsättningar, av vilka ingen kunde betecknas som den huvudsakliga,
han icke kunde förvärva rätt till semester, huru önskvärt detta än i
och för sig vore.

Mot den från sakkunnigförslaget avvikande ståndpunkt, som lagförslaget
sålunda i nämnda fråga intager, synes främst kunna erinras, att huvudsyftet
med förslagets semesterbestämmelser är att tillgodose en arbetstagares behov
av vila och rekreation, men att för den, som endast utför arbete under några
få av dagens timmar, svårligen kan sägas föreligga något behov av extra vilotid.
Till jämförelse må hänvisas till den arbetsprestation, som enligt 4 §
2 mom. kräves för att arbetstagare med anställning, som där sägs, skall komma
i åtnjutande av semesterlön. Det mindre följdriktiga i lagförslagets ståndpunkt
framträder än mer, örn man tar i betraktande, att arbetstagaren skall
tillgodonjuta semester så länge han har sysselsättning hos blott en arbetsgivare,
men att all semesterrätt skall upphöra i händelse han jämväl erhåller
likvärdigt arbete å annat håll, oaktat måhända då ett verkligt behov av semester
inträder. Och med avseende å en arbetsgivare, som anställt en person i
arbete av den omfattning varom är fråga, måste det även anses såsom ett
oegentligt förhållande att frågan örn skyldigheten för honom att giva semester
skall vara beroende av, huruvida arbetstagaren samtidigt förskaffar sig annat
arbete eller ej.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att ifrågavarande stadgande
utbytes mot en bestämmelse i överensstämmelse med vad sakkunnigförslaget
innehåller. Ett förtydligande av bestämmelsens innebörd synes kunna ske där -

265

Kungl. Majlis proposition nr 286.

igenom att åt densamma gives den avfattning, att anställning, som med hänsyn
till det därmed förenade arbetets beskaffenhet är att betrakta såsom bisyssla,
icke berättigar till semester.

6 §■

Justitierådet Afzelius och regeringsrådet Aschan:

Då denna lagstiftning sannolikt kommer att vid åtskilliga företag nödvändiggöra
införandet av gemensam semestertid, varunder arbetet helt nedlägges,
synes angeläget att i lagen icke upptagas sådana bestämmelser, vilka äro ägnade
att förhindra eller försvåra en dylik anordning. Företrädesvis komma härvid
i betraktande de mindre företagen. Stadgandet i tredje stycket av förevarande
paragraf torde från denna synpunkt kunna för arbetsgivaren medföra större
olägenhet än som uppväges av fördel för det jämförelsevis begränsade antal
arbetstagare varå stadgandet kan erhålla tillämpning. Det vill ock synas som
skulle lagens verkningar i allmänhet kunna avvaktas, innan på denna punkt
träffas ett avgörande, vilket måhända skall visa sig hava gått i en mindre
lämplig riktning.

Av dessa skäl hemställa vi, att tredje stycket får utgå.

Justitie}''Aden Forsberg och Sandström:

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf utgår från den helt
säkert riktiga tanken att semestern icke kan vederbörligen fylla sin uppgift
att utgöra rekreation och återhämtning, därest den måste uttagas under omständigheter
som för arbetstagaren verka i samma riktning som en längre
tids fortlöpande arbete och oberoende av arbetet kräva rekreation och återhämtning.
Ur denna synpunkt kan det emellertid ej vara berättigat att hindra
arbetsgivaren att förlägga semestern till militär tjänstgöring som i 4 § 1 mom.
andra stycket sägs. Sådan tjänstgöring torde med avseende å krafternas återställande
i regel icke vara underlägsen en semesterledighet, och med hänsyn till
de förmåner arbetstagaren åtnjuter för sådan tjänstgöring i fråga om anställningens
bestånd och beräkning av semester synes det naturligt att han får underkasta
sig att under tiden för tjänstgöringen uttaga semester, örn arbetsgivaren
så påfordrar. Å andra sidan kan sättas i fråga huruvida icke ifrågavarande föreskrift
bör utsträckas att avse jämväl vanlig sjukdom, därvid givetvis hänsyn
kan tagas endast till sjukdom som föreligger då semestertiden fastställes.
Till stöd för förslagets ståndpunkt har föredragande departementschefen
anfört att han utginge från att vid sådana företag, där samtliga arbetstagare
erhålla semester på en gång, det ofta vore olämpligt för arbetsgivaren att
bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga
arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle och att han därför befarade
att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren
är sjuk, kunde göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren
än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt. Häremot kan emellertid
erinras att från det ifrågasatta förbudet kan göras undantag för det fall att
arbetsgivaren, för att bereda arbetstagarna semester, för en tid helt eller
delvis inställer en av honom bedriven rörelse och arbetstagaren normalt

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

under sådan driftinställelse skulle lia åtnjutit semester. Med detta torde böra
likställas sådant fall då semestern skall utgå enligt en på förhand uppgjord
plan, vilket mången gång torde innebära att särskilda åtgärder vidtagits för
arbetets upprätthållande under semesterperioden. Undantag för dessa fall
synes, oavsett den ifrågasatta utsträckningen av stadgandets räckvidd, påkallat
även då arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från
arbete eller är oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller
yrkessjukdom. Örn arbetsgivaren för att bereda arbetstagarna semester väljer
utvägen att helt eller delvis inställa rörelsen eller örn han kungjort en plan
för semesterns förläggning, torde hans intresse i det förra fallet att fullständigt
få likvidera samtliga semesteranspråk, som hänföra sig till den inställda
rörelsen, och i det senare fallet att semesterplanen följes, böra gå före
den enskilde arbetstagarens eventuellt motsatta intresse.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi att ifrågavarande stadgande
omarbetas i överensstämmelse med vad som antytts.

r 10 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall — bortsett från avtal om uppskov med
semester — arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning, där ej
arbetstagaren gjort skriftlig ansökan örn semester. Emellertid kan det tänkas
att arbetstagaren gör sin ansökan så nära årets slut, att det i visst fall skulle
vara omöjligt eller förbundet med oskäliga svårigheter att bereda honom
semester. Jämväl i sådant fall synes arbetsgivaren böra kunna i stället för
semester låta utgå ersättning. Även örn domstolarna med ledning av allmänna
rättsgrundsatser kunna komma till sådant resultat, synes dock lagtexten
lämpligen böra innehålla en antydan i denna riktning, exempelvis på
det sätt att såsom förutsättning för arbetsgivarens rätt att i stället för semester
utgiva ersättning anges att ansökan örn semester icke gjorts inom skälig tid.

13 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf lämnas icke någon särskild föreskrift örn vem som
skall äga rätt till skadestånd då arbetsgivare åsidosätter sina förpliktelser
enligt lagen. Tydligen är alltid arbetstagaren skadeståndsberättigad, men därjämte
kan, då semesterrätten får anses grundad på kollektivavtal, den arbetstagarorganisation
som slutit avtalet äga anspråk på skadestånd.

Föredragande departementschefen synes, av hans yttrande till remissprotokollet
att döma, utgå från att, när arbetsavtalet i någon del regleras av kollektivavtal,
arbetstagarsammanslutningen alltid, oberoende av huruvida semesterrätten
grundar sig å sistnämnda slags avtal, skall vara skadeståndsberättigad.
För denna uppfattning skulle ligga ett stöd däri, att i angivna fall
arbetsdomstolen enligt 16 § skall vara behörig att upptaga skadeståndsmålet
samt att enligt andra stycket i samma paragraf skall i fråga örn anhängiggörande
och utförande av talan vid arbetsdomstolen lända till efterrättelse

267

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

13 § i lagell om arbetsdomstol. Sistnämnda stadgande i förslaget föranleder
emellertid i förevarande avseende icke till annat än att sammanslutningen
skall äga föra talan för arbetstagaren, och denna processuella anordning kan
icke utöva något inflytande på de materiellträttsliga förhallandena. Såvida
särskilt stadgande icke införes i lagen, kan denna följaktligen icke erhålla sådan
tolkning som förutsatts. Tillräckliga skäl synas dock icke kunna åberopas
för att i detta avseende införa en annan ordning än den som enligt allmänna
rättsregler kommer att gälla, och enligt lagrådets mening är därför i
nu berörda avseende ändring i den föreslagna lagtexten icke påkallad.

I ett annat hänseende synes däremot en jämkning önskvärd. Enligt föredragande
departementschefens yttrande till remissprotokollet bör, i enlighet
med arbetsdomstolens praxis i likartade frågor vid tillämpningen av lagen örn
kollektivavtal, varje krav på lön enligt semesterlagen eller ersättning därför
betraktas såsom en lönefordran och ej såsom ett skadeståndsanspråk, bå
som första stycket i förevarande paragraf avfattats kan emellertid lätt den
föreställningen uppstå, att stadgandet avser allt vad arbetsgivaren har att vid
åsidosättande av sina förpliktelser enligt lagen utgiva, således jämväl dylik
lönefordran, och att därför också denna skall anses utgöra skadestånd. Eör
att förebygga sådan missuppfattning synes stadgandet lämpligen kunna formuleras
t. ex. så, att om arbetsgivaren åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen,
han må dömas att, förutom lön vartill arbetstagaren på grund av lagen kan
vara berättigad, utgiva ersättning för uppkommen skada.

16 §.

Lagrådet:

För att antyda att i många —- måhända det stora flertalet — av de mal,
som enligt förevarande paragraf skola upptagas av arbetsdomstolen, 13 § lagen
örn arbetsdomstol skall tillämpas oberoende av stadgandet i andra stycket
torde till detta böra fogas ett tillägg av t. ex. följande lydelse: »ändock att
målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs».

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt sista stycket i övergångsbestämmelserna skall 5 § m) lagen den
29 juni 1912 örn arbetarskydd upphöra att gälla från och med den 1 juli 1938.
Då emellertid den nya lagstiftningen icke medför någon rätt till semester
under år 1938, lärer nämnda lagrum böra äga giltighet intill 1938 års utgång.

Förslaget till lag om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922.

Lagrådet lämnade detta förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Seino erin.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
ä Stockholms slott den 22 april 1938.

Närvarande :

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Eorslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för övriga departement lagrådets den 20 april 1938
avgivna utlåtande över de den 12 mars 1938 till lagrådet remitterade förslagen
till lag om semester och lag om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den
15 juni 1922 (nr 270).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför departementschefen angående
förslaget till lag örn semester:

Beträffande bestämmelserna i 1 § har lagrådet framfört erinran mot att
avgränsningen av de befattningshavare i statens och kommunernas tjänst, som
skulle falla under lagen, skett i enlighet med bestämmelserna örn vem som
ar underkastad ämbetsmannaansvar. Lagrådet förordar, att lagen skall göras
gällande å kommunernas samtliga arbetstagare samt att tillämpligheten beträffande
statens arbetstagare bestämmes på det sätt, att undantagna bliva de
arbetstagare, för vilka eljest gälla särskilda föreskrifter rörande semester.

Vad lagiådet sålunda förordat har jag ansett mig böra godtaga, varför 1 §
omformulerats i enlighet med lagrådets hemställan.

Vid 2 § hava lagrådets samtliga ledamöter avstyrkt, att i lagen skulle intagas
bestämmelser angående skydd för bättre sedvänja i fråga örn semesterns
längd än vad i lagen eljest föreskrives. Tre av lagrådets ledamöter
hava därvid anfört, att sedvänja inom privaträtten hade en annan betydelse
än i nu förevarande stadgande. Dessa ledamöter anse väl, att den
praktiska verkan av den föreslagna regeln icke komme att bliva särdeles betydande,
men framhålla, att bestämmelsen lätteligen kunde giva anledning
till tvister och även eljest vara ägnad att på detta rättsområde införa en icke
ringa oklarhet. Den fjärde lagrådsledamoten har starkare betonat vissa praktiska
och principiella skäl, som enligt hans uppfattning talade mot lagfästandet
av en dylik bestämmelse.

Såsom jag redan anfört i remissprotokollet, böra de principiella skäl, som
kunna tala mot lagfästandet av en regel örn skydd för bättre sedvänja, icke få
förhindra genomförandet av ett utav praktiska skäl motiverat skydd för bättre
semesterförmåner. Vad beträffar de praktiska svårigheter, som kunna uppkomma
vid lagfästandet av ifrågavarande bestämmelse, är det givet, att dessa
icke få förbises. För den händelse man hade anledning att antaga, att ett

269

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

större antal rättstvister skulle uppkomma till följd av en bestämmelse örn
skydd för bättre sedvänja, borde även enligt min mening en föreskrift i sådan
riktning icke genomföras. I likhet med tre av lagrådets ledamöter är jag emellertid
av den uppfattningen, att de angivna förutsättningarna för lagstadgandets
tillämpning endast mera sällan komma att vara för handen. Vid
sådant förhållande torde man icke behöva befara, att stadgandet skall giva
upphov till mera omfattande tvister. Jag har därför icke ansett mig böra
vidtaga någon ändring i anledning av vad lagrådets ledamöter i denna fråga
anfört.

Lagrådet har förordat, att bestämmelsen i 2 § andra stycket måtte utbytas
mot en föreskrift örn att ett avtal, som innefattar delvis bättre och delvis
sämre förmåner för arbetstagaren än vad lagen stadgar, skulle frånkännas all
verkan och lagens bestämmelser i allo gälla.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda förordat skulle samtliga bestämmelser
angående semester i ett avtal bliva ogiltiga, så snart avtalet i någon detalj
gåve sämre förmåner än vad lagen stadgade. En arbetstagare skulle under
sådant förhållande kunna gå miste örn en väsentligt längre semestertid än
vad som tillerkännes honom i lagen, endast därför att avtalet i en annan,
mindre väsentlig punkt icke vore lika förmånligt som lagens stadgande. Jag
vill framhålla, att — därest en bestämmelse i enlighet med vad som förordats

1 det remitterade förslaget kommer att inflyta i lagen — parterna på arbetsmarknaden
komma att träffa avtal med full vetskap örn att sådana bestämmelser
i avtalet, som äro sämre än vad lagen medgiver, bliva ogiltiga, medan
åter bättre förmåner i avtalet komma att äga giltighet. Detta förhållande
kommer med säkerhet att medföra, att avtalen efter lagens genomförande icke
komma att upptaga några bestämmelser, som innebära sämre förmåner än
lagens. Några olägenheter av en bestämmelse i enlighet med den i remissprotokollet
förordade behöva sålunda icke befaras. Då denna regel också
måste sägas giva ett rättvisare resultat än den av lagrådet förordade, har jag
icke heller på denna punkt ansett mig böra vidtaga någon ändring i det remitterade
förslaget.

I enlighet med lagrådets hemställan hava de i 3 §, 4 § 2 mom. och 8 §

2 mom. intagna bestämmelserna angående rätt till semesterlön för arbetstagare,
som utföra arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,
sammanförts i en gemensam paragraf, vilken erhållit sin plats mellan
8 och 9 §§. De i 3 § andra och tredje styckena samt 8 § 3 mom. givna bestämmelserna
böra i förekommande fall äga motsvarande tillämpning å nu
förevarande arbetstagare. Särskild bestämmelse härom har införts i den nya
paragrafen. 11 § i remissförslaget har undergått erforderlig jämkning.

Med anledning av att en ny paragraf införts i lagen hava därefter följande
paragrafer erhållit ändrad numrering.

Lagrådet har vid 3 § vidare hemställt, att departementsförslagets föreskrift
örn att anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla, icke berättigar till semester måtte utbytas

270

Kungl. Majus proposition nr 286.

mot en bestämmelse av i sak samma innebörd som det av de sakkunniga förordade
stadgandet, att bisyssla icke berättigar till semester.

Yad lagrådet sålunda förordat kan jag icke tillstyrka. Såsom jag redan
utvecklat i remissprotokollet, anser jag nämligen, att en arbetstagare, som,
låt vara endast en kortare tid varje dag, utför arbete för arbetsgivarens räkning,
bör vara berättigad till semester, för den händelse detta arbete utgör
arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning.

Två av lagrådets ledamöter hava vid 6 § förordat, att stadgandet i tredje
stycket örn förbud mot förläggande av semester under viss tid skall utgå. Lagrådets
två övriga ledamöter hava däremot förordat en omläggning av ifrågavarande
bestämmelse i så måtto, att förbud icke borde givas mot förläggning
av semestern till militärtjänstgöring, varjämte dessa ledamöter ifrågasatt,
huruvida icke föreskriften borde utsträckas att avse jämväl vanlig sjukdom.
Dessa ledamöter hava emellertid ansett, att ett generellt undantag från bestämmelsen
borde föreskrivas för de fall, då arbetsgivaren antingen under
semestern helt eller delvis inställer rörelsen eller i förväg kungjort en plan
för semesterns förläggning.

Med hänsyn till de skäl, som anförts i remissprotokollet, anser jag fortfarande,
att i lagen böra intagas bestämmelser angående förbud mot utgivande
av semester under viss för arbetstagaren särskilt ofördelaktig tid. Jag
har icke av vad lagrådets ledamöter anfört blivit övertygad om att de förordade
bestämmelserna böra jämkas. Särskilt vill jag därvid framhålla, att man torde
böra undvika bestämmelser, som kunna föranleda arbetsgivarna att utgiva
semester på en gång till samtliga vid företaget anställda arbetstagare.

Vid 10 § har lagrådet anfört, att en bestämmelse i paragrafen syntes böra
införas örn att en förutsättning för arbetsgivarens rätt att i stället för semester
till sjöman utgiva ersättning borde vara, att ansökan om semester icke gjorts
inom skälig tid före årets utgång.

En bestämmelse av denna innebörd kan enligt min uppfattning giva anledning
till tvister vid tillämpningen inom olika farter. Man torde även med
skäl kunna förvänta, att förevarande fråga kommer att regleras i avtalen
mellan paiterna. Särskild föreskrift i enlighet med vad lagrådet antytt synes
därför varken vara lämplig eller erforderlig.

Lagrådet har vid 13 § anfört, att en arbetstagarorganisation icke enbart
på grund av den i lagen givna bestämmelsen örn att 13 § i lagen om arbetsdomstol
skall tillämpas kan bliva skadeståndsberättigad. Jag vill härtill endast
anföra att, därest den av lagrådet intagna ståndpunkten är riktig, rätt
till skadestånd för en arbetstagarorganisation i vart fall kan uppkomma vid
en lämplig formulering av bestämmelserna i kollektivavtalet.

I enlighet med lagrådets hemställan hava vissa jämkningar vidtagits i
formuleringarna av 13 § första stycket, 16 § andra stycket och övergångsbestämmelserna.

Föredraganden hemställer härefter, under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan hinder av

271

Kungl. Majlis proposition nr 286.

att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tiden gått till ända, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till
antagande förslag till lag orri semester och lag örn ändring av
56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270),

dels ock inhämta riksdagens yttrande över förslagen till konventioner
angående semester (nr 52) och angående årlig semester
för sjömän (nr 54) samt över rekommendationen angående
semester (nr 47).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan, förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

272

Kungl. Majda proposition nr 286.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionm .................................................................... 1

Förslag till lag om semester................................................ 2

Förslag till lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni
1922 (nr 270).............................................................. 6

Utdrag av statsrådsprotokollet dm 12 mars 1938 ................................ 7

Historik ...................................................................... 7

Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal sid. 7.
Arbetstidskommitténs förslag till lag om arbetarsemester sid. 8.

1930 års riksdag sid. 9.

Bestämmelser angående semester i arbetarskyddslagen sid. 9.

1932—1937 års riksdagar sid. 10.

Förslag till lag örn arbetsavtal sid. 10.

Förslag till konvention angående semester sid. 13.

Förslag till konvention angående semester för sjömän sid. 16.

Utländsk lagstiftning........................................................ 18

Danmark sid. 18.

1936 års semestersakkunniga................................................ 20

De sakkunnigas direktiv sid. 20.

De sakkunnigas förslag sid. 22.

Yttranden över de sakkunnigas förslag sid. 24.

Departementsförslaget........................................................ 26

Frågan örn lagstiftning angående semester och örn semesterns längd.. 26

De sakkunniga sid. 26.

Yttrandena sid. 32.

I princip tillstyrkande yttranden sid. 32. — Yttranden utan bestämt ståndpunktstagande
sid. 44. — Avstyrkande yttranden sid. 45.

Departementschefen sid. 73.

Frågan örn kriminalisering eller andra tvångsåtgärder ................ 79

De sakkunniga sid. 79.

Yttrandena sid. 81.

Departementschefen sid. 84.

Lagstiftningens omfattning .............................................. 86

De sakkunniga sid. 86.

Yttrandena sid. 90.

Departementschefen sid. 110.

Frågan om kategoriklyvning.............................................. 115

De sakkunniga sid. 115.

Yttrandena sid. 119.

Departementschefen sid. 122.

Kungl. Majus proposition nr 286.

273

Sid.

De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester ............ 125

De sakkunniga sid. 125.

Yttrandena sid. 134.

Departementschefen sid. 154.

Frågan om förlängning av semestern vid högre ålder m. m........... 161

De sakkunniga sid. 161.

Yttrandena sid. 162.

Departementschefen sid. 163.

Semesterns förläggning under året ...................................... 164

De sakkunniga sid. 164.

Yttrandena sid. 167.

Departementschefen sid. 175.

Semesterlönens beräknande .............................................. 177

De sakkunniga sid. 177.

Yttrandena sid. 180.

Departementschefen sid. 188.

Frågan örn särskild preskriptionstid .................................... 191

De sakkunniga sid. 191.

Yttrandena sid. 192.

Departementschefen sid. 193.

Behandlingen av mål angående semester................................ 194

De sakkunniga sid. 194.

Yttrandena sid. 197.

Departementschefen sid. 203.

Frågan örn ratifikation av förslagen till konventioner angående semester
.................................................................. 204

De sakkunniga sid. 204.

Yttrandena sid. 204.

Departementschefen sid. 207.

Specialmotivering ........................................................ 207

Förslaget till lag om semester ........................................ 207

Departementschefen sid. 208.

1 § .................................................................. 208

De sakkunniga sid. 208.

Yttrandena sid. 210.

Departementschefen sid. 213.

2 § .................................................................. 214

De sakkunniga sid. 214.

Yttrandena sid. 215.

Departementschefen sid. 216.

3 § .................................................................. 217

De sakkunniga sid. 217.

Yttrandena sid. 217.

Departementschefen sid. 220.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286. isto b 8 18

274

Kungl. Majus proposition nr 286.

Sid.

221

4 § ..........................

De sakkunniga sid. 221.

Yttrandena sid. 223.

Departementschefen sid. 225.

5 § .................................................................. 226

6 § .................................................................. 226

De sakkunniga sid. 226.

Yttrandena sid. 227.

Departementschefen sid. 227.

7 § .................................................................. 227

De sakkunniga sid. 227.

Yttrandena sid. 227.

Departementschefen sid. 228.

8 § .................................................................. 228

9 § .................................................................. 228

10 § .................................................................. 229

Departementschefen sid. 229.

11 § .................................................................. 229

12 § .................................................................. 229

13 § .................................................................. 230

De sakkunniga sid. 230.

Yttrandena sid. 230.

Departementschefen sid. 232.

14 § .................................................................. 233

15 § .................................................................. 233

16 § .................................................................. 233

Departementschefen sid. 234.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser ........................ 234

De sakkunniga sid. 234.

Yttrandena sid. 235.

Kollektivavtalens giltighetstid sid. 236.

Departementschefen sid. 237.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen.. 238

Departementschefens hemställan ........................................ 238

Bilaga A...................................................................... 239

Förslag till lag örn semester ............................................ 239

Förslag till lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni
1922 (nr 270)............................. 243

Bilaga B.

De sakkunnigas förslag .................................................. 244

Förslag till lag om semester ............................................ 244

Kungl. Majus proposition nr 286. 275

Sid.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 29 juni 1912

(nr 206) om arbetarskydd ............................................ 246

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen den
15 juni 1922 (nr 270).................................................. 246

Bilaga C.

1. Förslag till konvention (nr 52) angående semester .................. 248

2. Rekommendation (nr 47) angående semester ........................ 251

3. Förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för sjömän 252

Utdrag av lagrådsprotokollet den 20 april 1938.................................. 257

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 april 1938 ................................ 268