Kungl. Majas proposition nr 220 (Proposition 1946:220)

Kungl. Majas proposition nr 220.

Nr 220.

Kungl. Majas proposition till riksdagen med förslag till lag om
folkpensionering, m. m.; given Stockholms slott den 5
april 194-6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om folkpensionering,

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering, samt

lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven inom riket, är berättigad till
folkpension i enlighet med vad i denna lag sägs.

2 §•

Ärenden angående folkpension handläggas av en för hela riket gemensam
myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder
i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad
i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn folkpension.

3 §•

1 mom. Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som
fyllt sextiosju år.

2 mom. För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form av
invalidpension till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet,
vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant
arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning
att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig.

Den som är blind skall städse anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som i första stycket sagts. Såsom blind anses den som
saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är
så nedsatt, att han saknar ledsyn.

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i 2 mom.
sägs varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den, utan att anses varaktig,
antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå
folkpension i form av sjukbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

4 mom. Änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiofem år och varit
gift med honom minst fem år, äger, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension,
rätt till folkpension i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap,
upphör rätten till änkepension.

4 §•

1 mom. Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän
ålderspension. Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär i 8 §
omförmält hustrutillägg, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad
1 000 kronor.

2 mom. Till envar som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag
utgår grundpension med 200 kronor om året.

Jämte grundpension utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, tilläggspension
med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor
örn året till ogift pensionsberättigad.

3 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 600
kronor om året.

5 §•

Å vissa orter förhöjes folkpension med bostadstillägg på sätt nedan sågs.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant
sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,
däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer.
Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande
belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100
kronor i bostadskostnadsgrupp II, 200 kronor i grupp III, 300 kronor i
grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp
II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i grupp V.

Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till någon av grupperna
II—V fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående
åren varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre
nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag härifrån.

6§.

Där kommun så beslutat, skall till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med grunder
som kommunen har att bestämma. Sådant tillägg skall anses såsom folkpension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

7 §•

Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med fem tiondelar
av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för
gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad 400
kronor. Minskning skall, där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension som
bostadstillägg föreligger, ske proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen
och bostadstillägget.

8 §•

Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår
hustrutillägg, därest hustrun fyllt sextio år och makarna varit gifta minst
fem år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående
till samma belopp som hustrun skulle hava erhållit i form av sådana
förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension. Är mannen berättigad
till ålderspension, utgår hustrutillägg endast om det överstiger 200
kronor.

När särskilda skäl därtill föranleda, må till pensionsberättigad som åtnjuter
ålderspension utgå hustrutillägg, oaktat hustrun ej fyllt sextio år.

9§.

För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som ej
heller uppbär hustrutillägg, skola tilläggspension och bostadstillägg höjas,
tilläggspensionen med en tredjedel och bostadstillägget med hälften.

10 §.

Har gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, före sextio
års ålder blivit helt oförmögen till arbete, må, där särskilda skäl därtill
föranleda, utan hinder av vad i 7 § är stadgat tilläggspension och bostadstillägg
tillerkännas honom med tillsammans högst 400 kronor om året. Sådan
förmån må utgå även om folkpension sedermera tillerkännes den pensionsberättigades
make, dock endast i den mån makarnas sammanlagda
pensionsförmåner icke därigenom komma att överstiga beloppet av den tidigare
utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den som uppbär blindtillägg enligt 11 §.

11 §•

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts
och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor om året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning
är skolpliktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

12 §.

Uppgår folkpension ej till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste
hela krontal. Änkepension, som efter avrundning som nu sagts understiger
60 kronor, skall ej utgå.

13 §.

Vid tillämpningen av denna lag må, där särskilda skäl föreligga, gift pensionsberättigad
anses såsom ogift så ock ogift pensionsberättigad, vilken
sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande
förhållanden, anses såsom gift med denne.

14 §.

1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad,
som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtilllägg
och ej heller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag
må vara föranledd att utgiva.

2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall
uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med
10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor.

3 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet
beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet.

15 §.

1 mom. Befinnes arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension
eller sjukbidrag icke längre vara så nedsatt som i 3 § 2 eller 3 mom. sagts,
skall hans folkpension indragas.

Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller
yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, må med hänsyn till föreliggande omständigheter
förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå eller skall
utgå med nedsatt belopp. Har han nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av pensionen, må denne medgivas rätt att under samma tid
uppbära pensionen eller del därav.

2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension, änkepension eller
bostadstillägg årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till sådan förmån
ej längre tillkommer honom, indrages förmånen. Sker eljest mera avsevärd
ändring i den inkomst, efter vilken förmånen blivit bestämd, må pensionen
i enlighet därmed ökas eller minskas.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

Mantalsskrives någon som åtnjuter bostadstillägg å ort i annan bostadskostnadsgrupp
eller överföres den ort där han är mantalsskriven till annan
sådan grupp, skall bostadstillägget jämkas eller bortfalla enligt reglerna för
den senare gruppen, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt
i särskilt fall medgiva undantag härifrån. Efter mantalsskrivning å
ort i bostadskostnadsgrupp med högre nummer må dock höjning av pensionen
ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 5 § sista
stycket stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare
eller mantalsskriven i riket, skall pensionen indragas, såvida icke detta
med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt.

3 mom. Den som åtnjuter tilläggspension, änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg är pliktig att, om hans eller hans makes ekonomiska
förhållanden väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela
detta till pensionsstyrelsen eller pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet
åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna
ort räknas till lägre bostadskostnadsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort,
så ock om han ingår äktenskap eller örn hans äktenskap upplöses genom
makens död eller annorledes. Åtnjuter någon invalidpension eller sjukbidrag,
vare han pliktig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats,
göra anmälan som nu sagts.

I detta mom. stadgad anmälningsskyldighet åvilar beträffande omyndig
pensionsberättigad förmyndaren. Uppbäres pensionen av annan än den pensionsberättigade
eller dennes förmyndare, är jämväl sådan person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad som beträffande sin eller sin makes inkomst eller
egendom eller ekonomiska förhållanden i övrigt åberopat oriktig uppgift av
beskaffenhet att kunna påverka rätten till pension, ehuru skäligen kunnat
fordras av honom att uppgiften varit riktig, skall ansökning örn tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg eller särskilt bostadstillägg avslås och
redan beviljad sådan förmån indragas; dock att, där ej annat finnes påkallat,
viss tid skall bestämmas under vilken rätten därtill skall vara förverkad.
I samband med sådant beslut äger pensionsstyrelsen ock bestämma
huruvida rätten att erhålla förmånen efter den angivna tidens utgång skall
vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt skall, där skäl därtill prövas föreligga, gälla jämväl för
pensionsberättigad, som utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt
vederlag avhänt sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen
avsevärt inverkar vid beräkning av tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg eller särskilt bostadstillägg, ehuru han bort förutse att avhän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

delsen skulle föranleda behov av sådan pensionsförmån eller av högre sådan.
I fall som nu sagts må ock vid fastställandet av den pensionsberättigades
årsinkomst så anses som om han fortfarande, helt eller delvis, vöre
i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom enligt 15 § 3 mom. åvilande skyldigheten
att meddela upplysning örn förändrade förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till eller beloppet av folkpensionen och icke kan
anses ursäktlig, ansökning om tilläggspension, änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg avslås och redan beviljad sådan förmån indragas
så som i första stycket stadgats.

Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före
ansökning om folkpension varit hemfallen åt alkoholmissbruk, skall, där
icke särskilda omständigheter till annat föranleda, ansökningen avslås, sökanden
obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till pension ånyo prövad.
Förfaller den som fått folkpension sig tillerkänd till alkoholmissbruk, må
pensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.

Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller
yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna
medel, och anses utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga
att nedsättningen av arbetsförmågan blir varaktig eller häva redan
inträdd sådan nedsättning, må folkpension helt eller delvis tills vidare förvägras
honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna
påföljd.

17 §•

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad
intagen å anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må folkpension
ej utgå med högre belopp än som motsvarar 200 kronor om året.

Föreligger omständighet, som i första stycket sagts, beträffande del av
kalendermånad, skall pensionen utan hinder därav utgå oavkortad för den
månaden.

I fall som i denna paragraf avses må pensionsstyrelsen medgiva nära
anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades
folkpension, rätt att uppbära denna eller del därav.

18 §.

1 mom. Det pensionsbelopp, som efter bifall till ansökning örn folkpension
eller jämkning av sådan pension eller efter upphävande av förordnande
örn indragning eller minskning varom förmäles i 38 § tredje stycket först förfaller
till betalning, skall, där den pensionsberättigade under den tid å vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

pensionsbeloppet belöper i väsentlig män erhållit sin försörjning av allmänna
medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet
som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för
den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns försörjning
uppbäras av myndigheten. Föranleda eljest särskilda skäl till att pensionsbelopp
som nu sagts bör helt eller till viss del uppbäras av annan än
den pensionsberättigade, äger pensionsstyrelsen förordna därom.

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället
uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare
fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad; dock skall fattigvårdssamhället
vara skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den
pensionsberättigade 16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor
eller, där den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle
haft kostnader för vård av pensionsberättigad under sådana
omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom.
i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården.

Vad här ovan sagts om fattigvårdssamhälles rätt att uppbära pension skall
äga motsvarande tillämpning å kommun, såvitt angår pensionsberättigad,
som jämlikt barnavårdslagen den 6 juni 1924 omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Om finansieringen av folkpensionerna.

19 §.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall för varje år
pensionsavgift erläggas av envar svensk medborgare, dock ej för år före det,
under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt
sextiosex år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift
erlägges ej heller av person, som vid den tidpunkt avgiften förfaller
till betalning åtnjuter folkpension. Dödsfall eller förlust av svenskt
medborgarskap före den dag avgiftsbelopp förfaller till betalning medför
befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas,
utgör en procent av hans enligt förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för året taxerade belopp eller, om den avgiftspliktige
är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade belopp. Lägsta avgift
vare dock sex kronor och högsta avgift 100 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd
till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast
lägre hela krontal.

20 §.

Äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid
under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.

21 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden.
Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande
regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens
placering och fondens förvaltning i övrigt.

22 §.

Örn debitering och uppbörd av pensionsavgifter stadgas i uppbördsförordningen.

23 §.

Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av kommunerna efter följande
grunder.

Varje kommun bidrager för pensionsberättigad, som efter prövning av
dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension, änkepension eller
bostadstillägg, med 20 procent av kostnaden för tilläggspension eller änkepension,
bostadstillägg oräknat, samt i bostadskostnadsgrupp II med 30
procent, i grupp III med 40 procent, i grupp IV med 50 procent och i grupp V
med 60 procent av kostnaden för bostadstillägg; dock att, där tilläggspension,
änkepension eller bostadstillägg efter ansökning ökats, den kommun,
vars pensionsnämnd prövat ansökningen, och, där ökning av sådan förmån
skett utan ansökning, den kommun varest den pensionsberättigade vid ökningen
var mantalsskriven, skall vidkännas den härav föranledda ökningen
av den på kommun belöpande andelen av kostnaderna för förmånen. Är
pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner
emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till den pensionsberättigades
mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då förmånen eller
ökningen söktes. Minskas pensionsförmån, till vilken två eller flera kommuner
lämna bidrag, skall den kommuns andel i första hand minskas, som
senast blivit skyldig bidraga till kostnaden för förmånen.

Särskilt bostadstillägg skall i sin helhet bekostas av den kommun, vars
pensionsnämnd beviljat tillägget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och
sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen.

Om pensionsnämndcr.

24 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör
egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden
så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.
Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden
prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt.
Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande
eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i
stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att
detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

Fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även
väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras
på sätt här ovan är sagt.

25 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av
en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av
Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande
dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid,
som återstår, utse annan person.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas
varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän
rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt
pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet
av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för
vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.
Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda
tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra
under den tid, som för den avgångne återstått.

Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall
minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande
kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter
jämte suppleanter varje kommun har att välja.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse om den
valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Har beslut, på sätt i 24 § sägs, fattats om ändring i bestående indelning
av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter
i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres,
anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande
av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt
val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas.

26 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant
i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen
boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna
fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller
tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den,
som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot
i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga
om ordförande av Konungens befallningshavande och i fråga om ledamot
av vederbörande valkorporation godkännes.

27 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad
inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension
förfara på sätt i 34 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse
bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder
av Konungen meddelas.

28 §.

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse
av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal
och vikt finner det nödigt, dock minst en gång i månaden, om på nämndens
prövning beroende ärende finnes. Sammanträdet skall av ordföranden, i
samråd med det av pensions-styrelsen jämlikt 32 § förordnade ombudet, utsättas
till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara.
Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden minst en vecka förut
kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens
kännedom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Suppleanten för ordföranden äger, om han icke är ledamot i nämnden,
likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna,
men ej i besluten.

29 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom
sammanslagning jämlikt 24 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden
ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en
ledamot från denna kommun är tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa
sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen
underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant
skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av
pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,
ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter
att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller
hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor;
skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt
24 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller
hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts
av ledamot eller hans suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken
han är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första
stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller
suppleant dubbelt. Om uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens
befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i
vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.

30 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan
nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras,
där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av
särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock
skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.

Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden
biträder.

31 §.

Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden
må av Konungen meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det
ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort
ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut
fattats, och anses härigenom meddelande om besluten hava skett den dag
anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa
varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse
i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal
nämnd, som utsetts till ordförande.

32 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat
ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden
och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen
meddelade.

Om pensionsansökning m. m.

33 §.

Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande
i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av
sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen överensstämmande. För omyndig sökande
skall förklaringen avgivas av förmyndaren. Är sökande, som är myndig,
ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna
intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna
personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där
hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.
Avser ansökningen invalidpension, sjukbidrag eller blindtillägg, skall
sökanden, där ej särskilda skäl till annat föranleda, undergå läkarundersökning
enligt de närmare bestämmelser pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående ansökning om pension stadgats gäller även angående ansökning
örn ökning av pension, dock erfordras därvid läkarundersökning
som i tredje stycket sägs allenast, där sådant av pensionsstyrelsen eller pensionsnämnden
påfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast allmän ålderspension och föreligga ej
skäl för tillämpning av 13 § eller 16 § fjärde stycket, skall pensionsnämndens
ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar
till pensionsstyrelsen. Föreligga skäl som nyss sagts skall pensionsnämnden
besluta i ärendet.

Söker någon allmän ålderspension jämte bostadstillägg, skall pensionsnämnden
pröva i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar
samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa
sökandens årsinkomst enligt 14 § och besluta, huruvida sökanden har rätt
till bostadstillägg. Har därvid uppkommit fråga om undantag varom i 5 §
tredje stycket förmälts eller örn tillämpning av 13 § eller 16 § fjärde
stycket, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 16 §
första, andra eller tredje stycket ansökning i vad gäller bostadstillägg, skall
pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet
icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning om bostadstillägg efter
viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.

Söker någon eljest folkpension, skall pensionsnämnden på samma sätt
pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pensionen,
ävensom, där så erfordras, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra
stycket avses.

Avser pensionsansökning särskilt bostadstillägg, skall pensionsnämnden
även, under iakttagande av de grunder för utgivande av sådant tillägg som
fastställts av kommunen, besluta med vilket belopp och för vilken tid dylikt
tillägg skall utgå.

I fall, som i första stycket andra punkten samt i andra, tredje och fjärde
styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt efter besvärstidens
utgång insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet
till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller
även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning
eller indragning av pension av orsak, som angivits i 15 § 1 mom. första
stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 16 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven.
Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning
eller indragning av pension, skall nämnden, örn så ske kan, lämna pensionstagaren
eller, örn han är omyndig, hans förmyndare tillfälle att yttra sig.

35 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av
kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom
besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de
äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens
beslut anföra besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande
att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

36 §.

Finner pensionsstyrelsen i fall, där ansökning icke skolat föranleda beslut
av pensionsnämnd, sökanden vara berättigad till allmän ålderspension, skall
styrelsen besluta om pensionens utbetalande.

Finner pensionsstyrelsen eljest i ärende rörande ansökning örn folkpension,
att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa
beslutet ävensom, där sökanden befunnits berättigad till annan pensionsförmån
än särskilt bostadstillägg, bestämma beloppet av pensionsförmånen
samt, där fråga är örn sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget
längst må utgå.

Om pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att
sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt eller av läkare, äger
styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under
högst 30 dagar för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt, som styrelsen
anvisar, eller underkastar sig undersökning av läkare som av styrelsen bestämmes.
Avser ansökningen blindtillägg, må styrelsen ock förordna, att
sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,
såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad. Sökandens
kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas
av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning om folkpension att
pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på
grund av anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad
prövning; dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet
av den bostadskostnadsgrupp enligt vilken sökandens pension skall beräknas
eller av sökandens årsinkomst enligt 14 § samt detta fel uppkommit allenast
genom felräkning, misskrivning eller annan dylik uppenbar oriktighet,
pensionsstyrelsen må utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

Skall i anledning av inträffad förändring med avseende å pensionsberättigads
ålder eller civilstånd hans folkpension beräknas på annat sätt än före
förändringen, må pensionsstyrelsen även utan ansökning eller föregående
prövning av pensionsnämnd verkställa erforderlig jämkning av pensionen.

Där pensionsstyrelsen finner skäl därtill föreligga, äger styrelsen besluta,
att, intill dess styrelsen slutligen avgjort på styrelsens prövning beroende
eller till pensionsnämnd återförvisat pensionsärende, pension skall utgå
enligt av styrelsen fastställda grunder och på de villkor i övrigt som styrelsen
bestämmer.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf
stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden
rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

37 §.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej
föras av enskild sakägare. Justi ti ekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande
kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud
må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär,
vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.

38 §.

Folkpension utgår, i den mån ej annat följer av beslut som meddelats
jämlikt 34 § fjärde stycket, från och med den månad, varunder rätt till pension
inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses
hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder
pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats eller den eljest
skall upphöra att utgå. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre
månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten
visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning av
pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör indragas eller minskas,
äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats,
förordna att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas eller ock att den tillsvidare
skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda.

Vid utbetalning av pensionsbelopp, avseende längre tid än en månad, må
avdragas vad den pensionsberättigade eller hans make på grund av ändrad
beräkning av pensionen eller eljest uppburit för mycket i pension.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av
Konungen.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången
av- året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning,
skall beloppet vara förverkat.

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt 15 § 3 mom. åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes
förorsakat att folkpension till honom eller hans make utgått eller utgått
med för högt belopp eller har folkpension uppburits av någon som ej ägt
rätt därtill och har han skäligen bort inse detta, vare han pliktig återbetala
vad för mycket utbetalats, där ej pensionsstyrelsen i särskilt fall finner anledning
att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Särskilda bestämmelser.

40 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej
tagas i mät för gäld.

41 §.

Arbetsgivare, bankaktiebolag, sparbanker, andra penningförvaltande inrättningar
och försäkringsanstalter ävensom taxeringsmyndigheterna äro
pliktiga att i särskilda fall efter anmaning lämna pensionsstyrelsen, dess
ortsombud eller ordförande i pensionsnämnd uppgift för namngiven person
rörande förhållande, som är av betydelse för dennes rätt till folkpension.

42 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om
tillämpning av denna lag å dess här i riket bosatta medborgare.

43 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Örn ikraftträdandet av denna lag gäller vad därom är särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. Nr 220.

Kungl. Metias proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om folkpensionering skall träda i kraft den 1 januari
1948, från och med vilken dag lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om
folkpensionering jämte vad i övrigt finnes stadgat örn folkpensioner, utjämningspensioner,
invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar
skall upphöra att gälla, i den mån ej annat följer av vad
nedan sägs.

2 §•

Med avseende å tillämpningen av lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering
skall för tiden intill den 1 januari 1948 gälla, att vid beräkning av
grundpension hänsyn icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt
nämnda lag påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men redovisas
till vederbörande länsstyrelse efter 1946 års utgång. Pensionsavgifter
skola icke påföras för år 1947. Under sistnämnda år skola pensionsavgifter
för år 1948, beräknade enligt den nya lagens bestämmelser, erläggas
preliminärt enligt vad i uppbördsförordningen är stadgat.

3 §•

Där jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt
4 § lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller
grundpension till någon skulle hava utgått med högre belopp än som tillkommer
honom i grundpension jämlikt bestämmelserna i nya lagen, skall
grundpensionen utgå med det högre beloppet. Göres sannolikt att avgifter
varom nu nämnts erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad
till folkpension, skall efter pensionsstyrelsens prövning folkpension beviljas
honom med lägst vad som svarar mot pension på grund av de avgifter,
vilka kunna antagas hava erlagts.

Kungl. Majus proposition nr 220.

4 §•

Folkpension, utjämningspension, invalidunderstöd eller utjämningsunderstöd,
som vid nya lagens ikraftträdande åtnjutes av den som är berättigad
till folkpension enligt nya lagen, skall för tiden därefter utan särskild ansökning
övergå till folkpension jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Blindhetsersättning som utgår vid nya lagens ikraftträdande skall för tiden
därefter utan särskild ansökning ersättas med folkpension.

Beträffande annan vid nämnda tidpunkt utgående avgifts- eller grundpension
än ovan sägs skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

5 §•

Det åligger pensionsstyrelsen att före den 1 januari 1948 omräkna utgående
pensioner, understöd och ersättningar, som i 4 § första och andra
styckena avses. Vid omräkningen skall bostadstillägg beräknas enligt bestämmelserna
för den bostadskostnadsgrupp, till vilken den ort hänföres
i vilken den pensionsberättigade enligt vederbörande mantalsskrivningsförrättares
beslut är upptagen i mantalslängd för år 1947. Blir den pensionsberättigade
för år 1948 mantalsskriven i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp
med lägre nummer, skall dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill.

Vid omräkningen skola jämväl i övrigt bestämmelserna i den nya lagen
tillämpas. I den mån omräkningen ej kan ske med ledning av hos pensionsstyrelsen
tillgängliga handlingar skall den pensionsberättigade efter anmaning
lämna uppgift rörande sina ekonomiska förhållanden. Angående sådan
uppgift samt påföljd av oriktiga upplysningar i densamma skall i tillämpliga
delar gälla vad om ansökning om folkpension i den nya lagen stadgas.
Underlåter den pensionsberättigade att lämna uppgift som nu sagts, må
tilläggspension och bostadstillägg tills vidare förvägras honom.

6 §■

Angående kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna för genom omräkning
fastställd folkpension skall gälla vad i nya lagen stadgas. Därvid skall
så anses, som hade efter omräkningen utgående pension beviljats av pensionsnämnden
i den kommun, i vilken den pensionsberättigade var mantalsskriven
vid 1947 års utgång.

7 §•

I den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämnderna
under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jämlikt
äldre lag som jämlikt bestämmelserna i nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

8 §•

Den i 12 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering angivna folkpensioneringsfonden
skall uppgå i den i 21 § nya lagen omförmälda fonden.

9 §■

Vad vid utgången av år 1947 finnes jämlikt lagen den 28 juni 1935 örn
folkpensionering anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder
och ombud för pensionsstyrelsen skall så anses, som hade det blivit anordnat
enligt nya lagen.

10 §.

Vad i lag eller särskild författning är föreskrivet örn folkpensioner, utjämningspensioner,
invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar
ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen
eller till folkpensioneringen skall efter 1947 års utgång i tillämpliga delar
gälla folkpensioner och avgifter jämlikt den nya lagen.

11 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av den nya lagen om folkpensionering, meddelas av Konungen
eller efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

lill

Lag

om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare under de förutsättningar
och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos pensionsstyrelsen
försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas
av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen
den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas av pensionsstyrelsen.
Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning ävensom
grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av pensionsstyrelsens
verksamhet enligt denna lag förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. Den i 35 § lagen den 28 juni
1935 örn folkpensionering angivna fonden skall uppgå i den i denna lag
omförmälda fonden. Sistnämnda fond skall tills vidare, i den mån Konungen
ej stadgat undantag, förvaltas på samma sätt som folkpensioneringsfonden.
Beträffande rätt till pension på grund av avgifter erlagda enligt 34 § lagen
den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring eller 35 § lagen den 28 juni
1935 örn folkpensionering skola fortfarande äldre bestämmelser gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ng lagstiftning
örn folkpensionering samt anför därvid följande.

Den 29 november 1945 avlämnade socialvårdskommittén — som i enlighet
med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 tillsatts för att verkställa
en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda
förslag —• betänkande med förslag till ny lagstiftning örn folkpensionering
(SOU 1945: 46)} över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Ärendet har därefter
varit föremål för ytterligare överväganden inom socialdepartementet
och jag anhåller nu att få anmäla detsamma.

Inledning.

Genom lag den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den 1 januari 1914, infördes
i Sverige allmän pensionsförsäkring. Försäkringen var obligatorisk
och omfattade i princip hela befolkningen. Till sitt system var försäkringen
sammansatt av å ena sidan en på årliga avgifter uppbyggd livränteförsäkring
med efter försäkringstekniska grunder individuellt utgående pensioner
samt å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet,
grundad på behovsprincipen. Skyldighet att erlägga pensionsavgift ålåg i

1 Vid betänkandets färdigställande har socialvårdskommittén utgjorts av f. d. landshövdingen
Bernh. Eriksson, ordförande, byråchefen Ernst Bexelius, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lasarettsysslomannen A. Hagård, fru Olivia Nordgren, hemmansägaren
Martin Skoglund och lantbrukaren Otto Wallén, redaktören Lennart Hartmann, generaldirektören
Karl J. Höjer, direktören Emil Olsson och fattigvårdsdirektören Otto Wangson.
Såsom kommitténs sekreterare har tjänstgjort byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf Broberg.
Kostnadsberäkningarna ha verkställts av byråchefen i pensionsstyrelsen Josef Östlind.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

princip envar från och med 16 till och med 66 års ålder. Genom erläggandet
av avgifter förvärvades rätt till avgiftspension att utgå från inträdet av varaktig
oförmåga till arbete (invaliditet) och senast från fyllda 67 år även om
invaliditet då icke ännu var för handen. Pensionsavgifterna ingingo till en
fond, pensionsförsäkringsfonden, från vilken avgiftspensionema bekostades
enligt ett från den privata livränteförsäkringen hämtat system, det s. k. premiereservsystemet.
Detta system var anordnat på sådant sätt, att var och en
i största möjliga utsträckning tillfördes individuell valuta för de avgifter han
inbetalat. I enlighet härmed voro avgiftspensionema fastställda att utgå med
vissa procent av erlagda avgiftsbelopp och de voro olika för män och kvinnor.
Systemet medförde, att endast de som tillhört försäkringen under hela
den avgiftspliktiga åldern eller i 51 år kunde erhålla de högsta avgiftspensioner,
som pensionsförsäkringen i och för sig medgav. Ännu i början av 1930-talet var medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner endast 31 å 32 kronor
örn året för män och 11 å 12 kronor örn året för kvinnor.

Såsom nyss nämnts var emellertid den obligatoriska livränteförsäkringen
kompletterad med en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet,
uppbyggd enligt behovsprincipen. Utöver avgiftspensionen utgick sålunda
av allmänna medel pensionstillägg till pensionstagare vars årsinkomst understeg
visst i lagen angivet belopp. Den som efter fyllda 15 år blivit invalid,
men för vilken pensionsavgifter icke erlagts, ävensom den som vid nämnda
ålder redan var invalid ägde erhålla understöd enligt samma regler som
gällde i fråga örn pensionstillägg. Pensionstilläggens maximibelopp utgjorde
ursprungligen för man 150 och för kvinna 140 kronor. Efter beslut av 1921
års riksdag höjdes pensionstillägget för personer som blivit invalider efter
1922 års ingång till högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna.
Pensionstagare, som hade att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,
blev därjämte berättigad till särskilt pensionstillägg för dylikt barn.

Avgiftspensionema enligt 1913 års lag bekostades, såsom tidigare framhållits,
av pensionsförsäkringsfonden. Kostnaderna för pensionstillägg, understöd
och barntillägg bestredos till tre fjärdedelar av staten. Beträffande
i landsting ej deltagande städer bekostades återstående fjärdedel av staden,
under det att i fråga om övriga kommuner fjärdedelen delades lika mellan
vederbörande landsting och primärkommun.

1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring ersattes år 1935 av en ny lagstiftning
örn folkpensionering. Denna innebar en principiell förändring av
folkpensioneringens uppbyggnad. Premiereservsystemet övergavs och i dess
ställe infördes ett system med begränsad fondering av de pensionsavgifter som
även enligt den nya lagen skulle utgå. Pensionsförsäkringsfonden bibehölls
sålunda och avsikten var att fonden, vars namn nu ändrades till folkpcnsioneringsfonden,
skulle tillåtas växa lill dess den uppbringats till en miljard
kronor, vilket beräknades komma att ske år 1953. Avsikten med denna fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

satta men begränsade fondbildning var närmast, att man därigenom ville
erhålla ett stöd för de grundpensioner, vilka skulle träda i stället för de äldre
avgiftspensionerna och liksom dessa utgå utan behovsprövning. Grundpensionernas
storlek blev emellertid nu icke längre försäkringstekniskt beroende
av de erlagda avgifterna. Sambandet med avgifterna bibehölls endast såtillvida,
att grundpension skulle utgå till envar pensionsberättigad med — utöver
ett fast belopp å 70 kronor — en tiondel av de erlagda avgifterna.
Att helt slopa sambandet mellan avgifter och pensioner ansågs icke lämpligt,
då man höll före att folkpensionen skulle komma att få ren understödskaraktär,
om den i sin helhet vore underkastad behovsprövning och icke i
någon mån betingad av någon motprestation i form av avgiftsbetalning från
pensionstagarens sida. Den fortsatta fonderingen avbröts 1939 och har sedan
ej återupptagits. Folkpensioneringsfonden utgör sedan sistnämnda år 787
miljoner kronor.

I huvudsaklig överensstämmelse med den äldre lagstiftningen kombinerades
i 1935 års lagstiftning örn folkpensionering rätten till grundpension med
efter behovsprövning utgående tilläggspensioner. För personer som ej voro
berättigade till grundpension infördes invalidunderstöd, utgående efter enahanda
grunder som gällde för tilläggspensioner. Bestämmelser härom infördes
i en särskild förordning om invalidunderstöd.

Tilläggspensionens maximibelopp fastställdes i 1935 års lag om folkpensionering
till 250 kronor om året. Ett i propositionen framlagt förslag till dyrortsgradering
av tilläggspensionerna vann icke riksdagens bifall. År 1937
genomfördes emellertid dyrortsgraderingen.

I samband med sistnämnda lagändring genomfördes lagstiftning örn kommunala
pensionstillskott, varigenom fattigvårdssamhälle berättigades att till
pensionstagare som befanns vara i behov av fattigvård utbetala understöd,
som ej hade fattigvårds karaktär. Samtidigt härmed genomfördes 1937 års
lagstiftning örn barnbidrag, vilka senare trädde i stället för den äldre lagstiftningens
barntillägg. Redan tidigare (1934) hade bestämmelser införts om
rätt till blindhetsersättning, som i viss mån kompletterar reglerna om folkpension.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1935 års lag om folkpensionering gäller
den äldre lagstiftningen alltjämt i fråga örn grundpensionen till dem som
blivit pensionsberättigade före år 1937. I gengäld ha dylika pensionstagare
berättigats till högre tilläggspension i syfte att åstadkomma en utjämning av
de utgående pensionsförmånerna. Antalet av dem, som åtnjuta pension enligt
dessa övergångsbestämmelser, är alltjämt betydande. Vid 1944 års utgång
åtnjöto sålunda sammanlagt 398 648 pensionstagare pension enligt övergångsbestämmelserna,
men endast 261 454 enligt folkpensioneringslagens
huvudbestämmelser.

Under krigsåren ha till följd av levnadskostnadsstegringen folkpensionsförmånerna
avsevärt utökats. Sålunda ha dyrtidstillägg å tilläggspension

Kungl. Majlis proposition nr 220.

m. m. utgått sedan år 1941, varjämte år 1944 genomförts lagstiftning om provisoriska
förstärkningar av tilläggspensionerna. I anslutning därtill lia införts
regler örn särskilda utjämningspensioner för vissa pensionstagare.

Kostnaderna för folkpensioneringen äro enligt 1935 års lagstiftning fördelade
mellan staten och kommunerna. Grundpensionerna, vilka för närvarande
uppgå till i genomsnitt 75 kronor för dem som uppbära tilläggspension
och 90 kronor för dem som uppbära enbart grundpension, utgå helt av
statsmedel, medan i övrigt kommunerna bidraga till pensionskostnaderna.
Kommunbidragens storlek ha emellertid i förhållande till den äldre lagstiftningen
jämkats något och äro numera beroende jämväl av dyrortsgraderingen.
Även till kostnaderna för dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar
äro kommunerna bidragsskyldiga.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för huvuddragen av den nuvarande
folkpensioneringen. Bestämmelser härom återfinnas, såsom delvis
framgår av det redan sagda, förutom i lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om
folkpensionering, i förordningen samma dag (nr 435) om invalidunderstöd,
lagen den 1 december 1944 (nr 751) om provisoriska förstärkningar av tillläggspensioner
och invalidunderstöd och i lagen den 1 juni 1945 (nr 233)
örn provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. De med
folkpensioneringen sammanhängande bestämmelserna örn barnbidrag och
örn blindhetsersättning äro meddelade i lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn
barnbidrag och förordningen den 20 april 1934 (nr 105) om blindhetsersättning.
Gällande bestämmelser angående dyrtidstillägg återfinnas i lagen den
1 juni 1945 (nr 235) om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag samt i förordningen den 1 juni 1945
(nr 241) om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar.
Till de grundläggande bestämmelserna örn folkpensioneringen bör även räknas
lagen den 18 juni 1937 (nr 384) örn kommunala pensionstillskott m. m.
Utöver nu nämnda författningar finnas angående folkpensioneringen åtskilliga
tillämpnings- och andra föreskrifter.

Huvuddragen av den nuvarande folkpensioneringen.

Enligt 1935 års lag om folkpensionering skall i princip envar svensk medborgare
erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av
allmänna medel erhålla folkpension. Rätt till folkpension inträder vid varaktig
oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig
arbetsoförmåga då ännu icke föreligger. Varaktig arbetsoförmåga skall anses
vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom
sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. ! praxis anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dylik invaliditet föreligga, då arbetsoförmågan är nedsatt till ungefär en
tredjedel av den normala eller då pensionssökanden, med skälig hänsyn tagen
till hans yrkesfärdighet och tidigare utbildning, icke kan anses vara i stånd
att förtjäna mer än en tredjedel av vad kroppsligen och andligen friska personer
i samma yrke och med liknande utbildning på samma trakt bruka förtjäna.
Kravet på arbetsoförmågans varaktighet anses icke innebära, att invaliditeten
skall vara för all framtid bestående. Ä andra sidan anses invaliditet
ej föreligga i sådana fall, då oförmågan till arbete uppenbarligen är övergående.

Pensionsavgift erlägges för tiden från och med det 18 :e till och med det
65 :e levnadsåret, dock endast för år då vederbörande är i riket mantalsskriven.
Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som åtnjuter folkpension,
invalidunderstöd eller blindhetsersättning eller är omhändertagen av
allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Pensionsavgiften utgör 6
kronor örn året eller, örn den avgiftspliktige enligt förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande
600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift
med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas
och skall vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det
sammanlagda beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor. Makar svara för
varandras avgifter för tid, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.

Såsom inledningsvis omnämnts utgår folkpension i form av dels grundpension
och dels tilläggspension. Grundpension utgår, för år räknat, med
dels ett fast belopp om 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter
växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Om den
pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet med
10 kronor för varje avgift som felas i nämnda antal. Har han ej erlagt alla
honom påförda avgifter, minskas likaledes det fasta beloppet efter vissa regler.
Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen -

med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad
den må överstiga 200 kronor. För årsinkomstens beräkning äro särskilda
föreskrifter meddelade. Vissa slag av inkomster skola ej alls medräknas och
andra äro på det sätt privilegierade att de intill visst belopp, olika för olika
ortsgrupper, icke tagas i betraktande. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten
för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda
årsinkomst.

i ortsgrupp 1

250 kronor

350

450

» » 2

» »3

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Indelningen i ortsgrupper verkställes av socialstyrelsen och gäller för en
tid av tio år i sänder. Med hänsyn till de svårigheter som kunde möta att från
början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering bestämdes emellertid
vid införandet av dyrortsgraderingen av folkpensionerna, att den första indelningen
i ortsgrupper skulle gälla endast för tre år. Den indelning som
sålunda verkställdes har därefter upprepade gånger erhållit förlängd giltighet
och gäller nu, enligt lag den 11 maj 1944 (nr 236), till och med 1946
års utgång. Beträffande dyrortsgrupperingen må vidare nämnas, att i fråga
örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, Konungen på därom av
vederbörande kommun gjord framställning äger förordna, att tilläggspension
till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom visst intill gränsen
liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda orterna tillhöra
ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest de tillhöra
ortsgrupp 1 och 3.

De nu återgivna bestämmelserna om folkpensions belopp gälla, såsom tidigare
nämnts, endast den, som erlagt åtminstone någon avgift enligt 1935 års
lag örn folkpensionering. Den som ej blivit påförd någon sådan avgift är
emellertid enligt förordningen om invalidunderstöd berättigad till invalidunderstöd,
såframt han vid fyllda sexton år är eller efter nämnda ålder blir
varaktigt oförmögen till arbete. När särskilda skäl föreligga kan rätt till
invalidunderstöd tillerkännas även den som fått någon eller några pensionsavgifter
enligt 1935 års lag sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.
I fråga om invalidunderstödets storlek och förutsättningarna för dess
utgivande gälla samma regler som för tilläggspension.

Beträffande den som redan före ikraftträdandet av 1935 års lag om folkpensionering
fått pension enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring
för sig fastställd, gälla, såsom i det föregående antytts, enligt övergångsbestämmelserna
till folkpensioneringslagen särskilda regler. Sålunda utgår
alltjämt avgiftspension enligt de äldre reglerna. Då avgiftspensionerna regelmässigt
avsevärt understiga grundpensionerna enligt 1935 års lag, har för
dessa äldre pensionärer högsta tilläggspensionen i stället fastställts till belopp
som i varje ortsgrupp med 50 kronor överstiger det enligt lagens huvudbestämmelser
föreskrivna. Enligt övergångsbestämmelserna till 1935 års lag
gäller vidare, att pensionsavgifter, erlagda enligt 1913 års lag, berättiga till
avgiftspension enligt samma lag eller — örn avgift erlagts även enligt 1935
års lag — till förhöjning av grundpension enligt 1935 års lag med det belopp,
varmed pension på grund av de enligt 1913 års lag erlagda pensionsavgifterna
skulle ha överstigit grundpensionen.

För närvarande äro folkpensionerna och invalidunderstöden förenade med
dels dgrtidstillägg och dels provisoriska förstärkningar. Under budgetåret
1945/46 utbetalas dyrtidstillägg i juli och november 1945 samt i januari, mars
och maj 194(5. Varje gång utbetalas i dyrtidstillägg ett månadsbelopp av folkpensionen
eller invalidunderstödet, i juli 1945 och maj 1946 dock lägst 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

kronor. T ör nämnda budgetår utbetalas vidare provisoriska pensionsförstärkningar
med dels i december 1945 ett belopp, utgörande för ogift person ävensom
för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension,
invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd, 100
kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor samt dels
i september 1945 ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets
belopp för en månad.

Beträffande såväl dyriidstillägg som provisoriska förstärkningar gäller att
de endast utgå till dem, som åtnjuta folkpension, vari ingår tilläggspension
eller invalidunderstöd.

I syfte att undvika den olägenhet, som uppkommit genom sättet för dyrtidstilläggens
och de provisoriska pensionsförstärkningarnas utformning,
nämligen att en person som har tilläggspension eller invalidunderstöd kan
tillsammans med egna inkomster ernå en sammanlagd inkomst, vilken är
större än den inkomst, som den har att leva av, som på grund av inkomstens
storlek är utesluten från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd, ha införts
regler om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd.
Enligt lagstiftningen härom, som trätt i kraft den 1 juli 1945, gäller, att, där
någon dr utesluten från rätt till i folkpension ingående tilläggspension eller
till invalidunderstöd allenast på grund av storleken av sin inkomst, han
äger uppbära särskilt pensionsbelopp (utjämningspension), utöver honom
tillkommande folkpension, eller särskilt invalidunderstödsbelopp (utjämningsunderstöd)
. De sagda förmånerna utgå för år räknat med följande belopp,
nämligen a) för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år
och ej för egen del åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd, utjämningspension
eller utjämningsunderstöd, 170 kronor samt för annan 120 kronor, i
båda fallen med avdrag av det belopp, varmed vederbörandes årsinkomst må
överstiga den lägsta årsinkomst, som skulle hava uteslutit honom från rätt
till tilläggspension eller invalidunderstöd; samt b) för den, som enligt a)
är berättigad till utjämningspension, ytterligare ett belopp motsvarande en
tredjedel av honom tillkommande folkpension.

I det föregående har omnämnts, att fattigvårdssamhälle jämlikt lagen om
kommunala pensionstillskott äger ställa medel till förfogande för utgivande
av understöd, vilka ej äro att betrakta såsom fattigvård. Dylika kommunala
pensionstillskott kunna av fattigvårdsstyrelsen tillerkännas personer, som
äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i
fråga örn fattigvård och vilka uppbära folkpension, invalidunderstöd eller
blindhetsersättning eller ändock finnas vara i behov av fattigvård. Liknande
tillskott må utgivas till bland annat barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård,
oaktat för dem utgå barnbidrag. Vidare kunna i stället för fattigvård
utgivas kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med
pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande
av arbetsoförmåga. I övrigt äger fattigvårdssamhället självt bestämma de

Kungl. Majda proposition nr 220.

grunder, som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen för beviljande av tillskott
eller bidrag. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på fattigvårdsstyrelsen
att bevilja tillskott och bidrag, i den mån styrelsen prövar nödvändigt.

Anknytning till folkpensioneringen äga jämväl bestämmelserna örn blindhetsersättning.
Sådan ersättning, som utgör 500 kronor om året, utgår till
den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Från rätten till blindhetsersättning
äro vissa kategorier undantagna. Sålunda utgår icke blindhetsersättning
till den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska
ställning är sådan, att blindhetsersättning rimligen icke bör utgå till honom
eller till den som blivit blind efter fyllda 60 år. Även å blindhetsersättning
utgår dyrtids tillägg, vilket för budgetåret 1945/46 är fastställt till 208 kronor,
samt provisorisk förstärkning, uppgående till 108 kronor för år.

Enligt 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring vörö pensionstilläggen
förenade med barntillägg. Dessa barntillägg äga icke någon motsvarighet i
folkpensioneringslagen utan äro ersatta med barnbidrag enligt lagen om
barnbidrag. Barnbidrag enligt sistnämnda lag utgår till uppehälle och uppfostran
åt barn, vars föräldrar, adoptivföräldrar, fader, adoptant eller adoptants
make avlidit eller vars fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants
make är arbetsoförmögen. Såsom arbetsoförmögen skall anses den, som
på grund av varaktig oförmåga till arbete är berättigad till folkpension enligt
folkpensioneringslagen. Barnbidrag utgår icke för längre tid än till och med
den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnbidragen äro dyrortsgraderade
och, då det gäller barn till foikpensionärer och änkor, i fråga om sin
storlek även beroende av antalet barn. Barnbidragen reduceras, därest den
arbetsoförmögnes årsinkomst överstiger visst belopp samt därest barnet
självt har inkomst, som ej härrör från dess eget arbete. I övrigt överensstämma
bestämmelserna i lagen om barnbidrag i många avseenden med bestämmelserna
i folkpensioneringslagen. I likhet med folkpensionerna äro
barnbidragen förenade med rätt till dyrtidstillägg.

Hela antalet folkpensionärer uppgick enligt av socialvårdskommittén
lämnade uppgifter vid 1944 års utgång till 660 102 personer, därav
299 767 män och 360 335 kvinnor. Av dessa voro sammanlagt 143 279 under
67 år (invalidpensionstagare), medan 516 823 fyllt 67 år (ålderspensionstagarej.
Enbart avgifts- eller grundpension utgick till 10 855 invalidpensionstagare
och 190 717 ålderspensionstagare. De övriga eller 132 424 invalidpensionstagare
och 326 106 ålderspensionstagare åtnjöto tilläggspension, respektive
invalidunderstöd. Antalet pensionstagare med pension enligt övergångsbestämmelserna
till 1935 års lag var, såsom förut nämnts, 398 648 och antalet
pensionstagare med pension enligt lagens huvudbestämmelser uppgick
således till 261 454. Beträffande de nu återgivna siffrorna är att märka, att
pensioner i ganska stor utsträckning utgå retroaktivt, varför hela antalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

pensionsberättigade vid 1944 års utgång torde ha varit något större än siffrorna
giva vid handen.

Rörande de nuvarande pensionsförmånernas storlek har
socialvårdskommittén i fråga om pensionstagare med högsta möjliga tilläggspension
upplyst, att dessa under budgetåret 1944/45 i genomsnitt uppburo
följande belopp i form av grundpension, dyrtidstillägg och provisoriska
förstärkningar.

		Två makar,	Häri ingående grundpension
	Ogift	som båda ha folkpension	(avgiftspension) kr.
	kr.	kr.	Ogift	Två makar
Enligt övergångsbestämmelserna:
Ortsgrupp 1 ................	589	1 078	14	28
* 2 .....	722	1 344	14	28
» 3 ..................	871	1 642	14	28
Enligt huvudbestämmelserna: Tilläggspensionärer:
Ortsgrupp 1 ................	605	1 110	76	152
» 2 ................	733	1 366	72	144
» 3 ................	879	1 657	69	138
Invalidunderstödstagare:
Ortsgrupp 1 .............	503	(906)	—	—
» 2 ................	637	(1 174)	—	—
* 3 ................	775	(1 450)	—	—

Totalkostnaderna för folkpensionerna (däri ej inberäknat
blindhetsersättningar, barntillägg och barnbidrag) uppgingo för budgetåret
1944/45 till 304 295 000 kronor, till vilket belopp kommuner och
landsting bidrogo med 53 190 000 kronor. Då under budgetåret inflöto pensionsavgifter
med 63 518 295 kronor och räntor å folkpensioneringsfonden
uppgingo till 29 590 661 kronor, uppgingo statsverkets nettoutgifter för budgetåret
till omkring 158 miljoner kronor. Blindhetsersättningarna, vilka helt
bekostas av statsverket, uppgingo för samma budgetår till omkring 2V2 miljoner
kronor.

För budgetåret 1945/46 torde kostnaderna för folkpensioneringen icke
komma att nämnvärt avvika från föregående budgetårs siffra. I årets statsverlcsproposition
(femte huvudtiteln, punkt 52) har jag emellertid uttalat mig
för att under budgetåret 1946/47 provisoriska förstärkningar skola utgå med
dubbla beloppet mot för närvai-ande. I händelse av bifall till detta förslag,
varom särskild proposition torde böra avlåtas till riksdagen, komma totalkostnaderna
för folkpensioneringen att under nämnda budgetår stiga med 54
å 55 miljoner kronor till närmare 360 miljoner kronor, därav på kommunernas
och landstingens del kommer att falla omkring 65 miljoner kronor.

I samband med denna kortfattade översikt över den nuvarande folkpensioneringen
torde slutligen böra nämnas, att alltsedan folkpensioneringens

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

tillkomst vid sidan av den allmänna pensioneringen funnits en av pensionsstyrelsen
omhänderhavd, på frivilliga avgifter grundad pensionsförsäkring.
Denna verksamhet har särskilt under senare tid erhållit en betydande omfattning.

Översikt över socialvårdskommitténs förslag.

Rörande behovet av en reform av den nuvarande folkpensioneringen
har socialvårdskommittén anfört följande.

Mot den nuvarande folkpensioneringen ha särskilt under de senaste åren
riktats allvarliga anmärkningar såväl inom riksdagen som i den allmänna
diskussionen.

Den viktigaste anmärkningen har avsett pensionsförmånernas otillräcklighet.
Man har gjort gällande, att pensionerna borde vara av sådan storlek att
folkpensionärerna skulle med hjälp av desamma kunna erhålla en skälig försörjning
utan att behöva anlita fattigvård eller annan offentlig eller enskild
hjälpverksamhet. Ä vissa orter lämnas visserligen kommunala pensionstillskott
i betydande omfattning och av relativt tillfredsställande storlek, men i
det stora flertalet kommuner förekomma icke kommunala pensionstillskott
och i de kommuner, där de förekomma, äro de ofta förknippade med sådana
villkor att en stor del av pensionärerna icke kunna komma i åtnjutande av
desamma. Av avgörande betydelse är att de kommunala tillskotten utdelas
efter individuell behovsprövning och sålunda icke ha pensions fixerade karaktär
utan äro ett slag av offentlig hjälpverksamhet.

De under senaste åren beslutade tilläggen till folkpensionerna, dyrtidstilllägg
och provisoriska pensionsförstärkningar, ha jämte den förbättrade arbetstillgången
för icke fullgod arbetskraft dock enligt vad de av kommittén
verkställda utredningarna utvisa lett till, att folkpensionärerna trots den rådande
dyrtiden icke behövt i större utsträckning än före kriget anlita fattigvården.
Såvitt kan bedömas av den av kommittén verkställda bostadsundersökningen
torde sålunda under år 1943 av de tilläggspensionärer, som ej voro
intagna å anstalt, 13,6 procent ha åtnjutit hemunderstöd från fattigvården,
varjämte 3,8 procent av dem åtnjutit kommunala pensionstillskott. Detta
skulle innebära, att bland samtliga tilläggspensionärer 53 500 erhöllo fattigvårdsunderstöd
och 15 200 kommunala pensionstillskott. Siffrorna torde, såsom
framgår vid jämförelser med fattigvårdsstatistiken, vara något för låga,
beroende därpå, att pensionärer, som endast erhållit mindre tillfälliga understöd
till inköp av bränsle eller dylikt, ej redovisats såsom understödstagare
vid bostadsundersökningen. Av en förut omlörmäld tablå framgår att hemunderstöd
förekomma i långt större utsträckning i tätorterna än å den
rena landsbygden. I Göteborg åtnjöto sålunda år 1943 icke mindre än 39,8
procent av tilläggspensionärerna hemunderstöd under det att motsvarande
siffra för landsbygdens A-kommuner var 6,5 procent.

De nyss angivna ej särskilt höga siffrorna torde dock icke få tillmätas allt
för stor betydelse, då det gäller att belysa behövligheten av större folkpensioner.
Frågan om folkpensionernas storlek torde nämligen numera icke
allenast vara en fråga örn att lämna de gamla och arbetsoförmögna livets
oundgängliga nödtorft utan i kanske högre grad en fråga örn den levnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

standard, å vilken dessa personer skola kunna leva. Den av kommittén verkställda
bostadsutredningen utvisar enligt kommitténs mening, att folkpensionärernas
bostadsstandard mångenstädes är mycket låg. De låga folkpensionerna
leda också i många fall till att föräldrar måste för att kunna
erhålla en dräglig försörjning bo hos sina barn eller att barnen innebo hos
föräldrarna. Ofta torde detta varken vara tillfredsställande för föräldrarna
eller för barnen, varjämte förhållandet kan antagas i viss mån verka hindrande
å barnens familjebildning. Enligt kommitténs mening föreligger icke
någon tvekan om nödvändigheten av att folkpensionerna förbättras. Målet
bör härvidlag vara att åldringarna även under tider, då de icke kunna på
sätt nu sker utnyttja sin arbetskraft, skola kunna erhålla en med hänsyn till
den allmänna levnadsstandarden i samhället skälig försörjning utan att
annat än i undantagsfall behöva anlita fattigvården eller den understödsform,
som enligt kommitténs mening bör träda i stället för densamma. En
omläggning av folkpensioneringen i sådan riktning står även i god överensstämmelse
med socialvårdskommitténs riktlinjer för socialvårdens utformning,
vilka syfta till att en behövande samhällsmedlem i regel skall kunna
erhålla erforderlig hjälp genom en enda hjälpform.

Socialvårdskommittén föreslår i enlighet med det anförda betydande höjningar
av de nuvarande pensionsförmånerna. Därjämte föreslås vissa kompletteringar
av den nuvarande pensioneringen. En närmare redogörelse för
förslagets innebörd i dessa hänseenden skall lämnas i det följande. Dessförinnan
skola beröras vissa principiella frågor rörande folkpensioneringens
uppbyggnad.

I systematiskt avseende bygger socialvårdskommitténs förslag
till en reformerad folkpensionering i stort sett på 1935 års lag örn folkpensionering.
Enligt förslaget skola alltjämt pensionsavgifter erläggas under den
arbetsföra åldern och rätten till folkpension omfatta såväl invaliditets- som
ålderdomspension. Förslaget skiljer sig emellertid från den nuvarande lagen
om folkpensionering därutinnan, att erläggandet av pensionsavgifter icke
skall utgöra förutsättning för pensionsrätten. Pensionsavgifterna skola sålunda
endast anses såsom ekonomiska bidrag till pensioneringen och någon
individuell bokföring av desamma blir icke längre erforderlig. Pensionsavgifterna
föreslås dock alltjämt skola redovisas till folkpensioneringsfonden
och över denna tillföras statsregleringen. Såsom skäl härför har kommittén
anfört, att fondens förvaltningskostnader vore relativt sett synnerligen obetydliga
samt att de fondmedel, som uppkomme inom pensionsstyrelsens frivilliga
försäkring, lämpligen borde förvaltas hos styrelsen, varför folkpensioneringsfonden
syntes böra bibehållas såsom en av pensionsstyrelsen förvaltad
fond. Härför talade även den omständigheten, att fonden till betydande
del motsvarades av förpliktelser på grund av erlagda pensionsavgifter.

Kommittén har till ingående diskussion upptagit frågan huruvida, såsom
för närvarande är fallet, invaliditetsförsäkringen bör vara
sammanförd med ålderspensioneringen. Härutinnan har

Kungl. Maj :ts proposition nr 220.

kommittén erinrat, att majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté
föreslog alt invaliditetsförsäkringen skulle överföras till en därför mera
lämpad gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen, varigenom
folkpensioneringen kunde inskränkas till enbart ålderdomspensionering,
samt att detta förslag väckt mycken förståelse, ehuru statsmakternas beslut
gått i annan riktning. Med hänsyn till de överväganden som sålunda förekommit
i samband med tillkomsten av 1935 års lag om folkpensionering och
till kommitténs i april 1944 framlagda förslag till lag örn allmän sjukförsäkring
hade det för kommittén varit naturligt att utgå från att invaliditetsförsäkringen
borde anknytas till sjukförsäkringen. Under utredningsarbetets
gång hade emellertid allt större tveksamhet yppat sig huruvida detta vöre
den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål. Härom har kommittén
anfört, att i fråga om utformningen av förmånerna rådde en principiell skillnad
mellan det nuvarande systemet för invalidpensioneringen och den av
kommittén föreslagna sjukförsäkringen. Kommittén har vidare anfört
följande.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgår ifrån, att sjukpenningen
skall ersätta genom sjukdom förlorad arbetsinkomst, så att den sjukes
levnadsstandard och ekonomi i minsta möjliga mån skall påverkas av
sjukdomen. Folkpensioneringslagen åter bygger på den principen, att pensionärerna
skola erhålla en pension, som för dem möjliggör en dräglig försörjning.
Enligt kommitténs mening är den princip, som tillämpas i sjukförsäkringsförslaget
avgjort att föredraga framför försörjningsprincipen, då fråga
är örn att täcka mera tillfälliga behov. Är däremot fråga örn mera varaktiga
förhållanden, är den i folkpensioneringslagen tillämpade principen, försörjningsprincipen,
att föredraga. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en person
för all framtid skall väsentligen med hjälp av allmänna medel erhålla
en försörjning, som är bättre än andras, därför att han vid en viss tidpunkt
råkat lia större arbetsinkomst. En person, som blir varaktigt ur stånd att försörja
sig, bör med andra ord vara pliktig att inrätta sin livsföring efter de
förändrade förhållandena. Dessa synpunkter taga sig också uttryck i olika
principer för finansieringen av de kontanta förmånerna inom sjukförsäkringen
respektive folkpensioneringen. Den bättre försörjning, som vissa personer
få enligt sjukförsäkringsförslaget än andra, bekostas väsentligen av
dem själva, under det att förmånerna enligt folkpensioneringslagen väsentligen
bekostas av det allmänna.

Härutöver har kommittén i nu ifrågavarande hänseende anfört följande.

Redan den omständigheten, att man inom sjukförsäkringen i princip måste
fordra total arbetsoförmåga för utgivande av hel sjukpenning under det att
man inom invaliditetsförsäkringen icke synes böra uppställa så stränga fordringar,
bereder stora svårigheter, då det gäller att sammanföra de båda försäkringsgrenarna.
Den nämnda omständigheten leder till, att rätten till invalidpension
enligt nuvarande regler icke sällan inträder vid en tidigare tidpunkt,
än den då rätt till sjukpenning inträder. En övergång till det av 1928
års pensionsförsäkringskommitté förordade systemet kan sålunda antagas
medföra, att en del personer, vilka äro berättigade till invalidpension enligt
nuvarande bestämmelser, icke skulle bli det enligt den nya lagstiftningen.

Kilning till riksdagens protokoll 1940. I sand. Nr 220. ,''S

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Härtill kommer att enligt social vårdskommi t tens förslag av landets vuxna
befolkning allenast omkring 33/4 miljoner skulle bli sjukpenningförsäkrade,
under det att denna befolknings hela antal, bortsett från deni som uppnått
67 års ålder och därför äro berättigade till ålderspension, uppgå till omkring
^ .. m^J°ner. Av de mera än 3/é miljon vuxna personer, som sålunda utestängas
fran sjukpenningförsäkringen, måste en betydande del antagas vara
sådana, som förr eller senare bli i behov av invalidpension.

Kommittén har i detta sammanhang upplyst, att enligt en av kommittén
verkställd utredning allenast omkring 55 procent av de som under år 1943
erhållit invalidpension, skulle lia varit berättigade till invalidhjälp örn denna
utgjoris av en fortsatt sjukpenning. På grund härav och då enligt verkställda
undersökningar invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen numera fungerade
i stort sett tillfredsställande, varjämte möjligheter funnes att ytterligare
förbättra densamma, ansåge kommittén, att man icke utan tungt vägande
skäl borde frångå det nuvarande sättet för invalidpensioneringens anordnande,
särskilt som detta i olika avseenden medförde betydande fördelar.
Pensionsåldern kunde sålunda utan för stora olägenheter fastställas relativt
högt, om ålderspensioneringen vöre sammanfogad med invalidpensionenngen,
något som eljest icke vöre möjligt. Vidare kunde den elasticitet, som
förefunnes inom den nuvarande folkpensioneringen, i det att hänsyn kunde
tagas till förvärvsmöjligheterna vid varje tidpunkt för den ej fullgoda arbetskraften
och till förhållandena inom olika orter och förvärvsförhållanden.
svårligen vinnas vid en invaliditetsförsäkring, som med nödvändighet så gott
som uteslutande måste bygga på ett rent medicinskt bedömande.

Enligt vad kommittén vidare anfört medför det nuvarande systemet större
möjligheter att utnyttja den restarbetskraft, som förefinnes hos dem som icke
ha full försörjningsförmåga, varjämte den nuvarande invalidpensioneringen
möjliggör pensionering av personer, vilka periodvis äro friska och periodvis
äro sjuka, vilken möjlighet icke skulle föreligga, därest invalidhjälpen konstruerades
på samma sätt som en sjukpenning. Kommittén har icke funnit
några vägande skäl att utbryta invalidpensioneringen från folkpensioneringen
föreligga.

Aven i fråga om pensionsåldern har kommittén funnit anledning
icke föreligga att föreslå någon avvikelse från vad för närvarande gäller.
Kommittén har härom anfört följande.

Det torde enligt kommitténs mening icke kunna förnekas, att en pensionsålder
av 67 år ligger ganska högt åtminstone beträffande vissa befolkningskategorier.
I vissa andra länder är den dock högre, såsom t. ex. i Norge där
den är fastställd till 70 år. I Danmark är pensionsåldern 60 år och i Storbritannien
är den 65 år för män och 60 år för kvinnor såvitt angår dem, som
omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, samt 70 år för övriga personer.
Enligt det i Storbritannien nyligen framlagda förslaget till socialreform
utgå ålderspensioner endast till dem, som upphört med förvärvsarbete.
dock tidigast vid 65 år för män och 60 år för kvinnor. Vid jämfö -

Kungl. Majlis proposition nr 220.

reiser med vissa andra länder bör emellertid hållas i minnet att medellivslängden
är ovanligt hög i Sverige, vilket leder till att pensionskostnaderna bli
stora, samt alt antagas kan att arbetsförmågan bland befolkningen i vårt
land bibehålies till högre ålder än i många andra länder. Man kan sålunda
icke utan vidare göra jämförelser med förhållandena i utlandet.

Kommittén har undersökt möjligheterna att sänka pensionsåldern dels
generellt och dels för vissa grupper. Det har därvid visat sig, att en generell
sänkning av pensionsåldern till 65 år för både män och kvinnor skulle öka
folkpensioneringens utgifter med omkring 10 procent, under det att en sänkning
till 65 år för männen och 60 år för kvinnorna skulle medföra en ökning
med omkring 25 procent i förhållande till kostnaderna vid den nuvarande
pensionsåldern. Bibeliålles pensionsåldern för män vid 67 år men sänkes den
för kvinnor till 62 år ökas kostnaderna med närmare 14 procent. Den befolkningsutveckling,
som är att förvänta under de närmaste årtiondena, är
av sådan art att den vid övervägandena om pensionsåldern bör tillmätas
största vikt, därvid även bör beaktas nödvändigheten av att åldringarnas
arbetskraft utnyttjas i största möjliga omfattning.

Rörande befolkningsutvecklingen har på kommitténs uppdrag professor
Sten Wahlund verkställt en utredning, vilken såsom bilaga fogats vid kommitténs
betänkande. Av utredningen framgår, att medan år 1942 antalet personer
som uppnått 67 års ålder uppgick till omkring 520 000, motsvarande
siffra för år 1947 kan beräknas till omkring 560 000. Den kommer därefter
att successivt stiga och beräknas av Wahlund komma att uppgå till år 1950
590 000, år 1960 690 000, år 1970 800 000 och år 1980 920 000. Samtidigt
tenderar befolkningen i den arbetsföra åldern att stagnera. Enligt Wahlunds
beräkningar skulle rikets totala folkmängd, som år 1942 uppgick till
omkring 6,5 miljoner invånare, komma att utgöra år 1947 6,7 miljoner, år
1950 6,9 miljoner, år 1960 7,2 miljoner, år 1970 7,4 miljoner och år 1980
7,6 miljoner invånare.

Kommittén har funnit dessa siffror med full tydlighet utvisa nödvändigheten
av att iakttaga den allra största varsamhet vid pensionsålderns bestämmande,
om det överhuvudtaget skall bli möjligt att i framtiden utgiva tillräckliga
pensioner till dem, som bäst behöva sådana. Kostnaderna per 1 000
kronors pension lcomme sålunda att vid bibehållande av den nuvarande pensionsåldern
stiga från 195,9 kronor per aktiv medborgare (fr. o. m. 16 t. o. m.
66 års ålder) år 1950 till 242,3 kronor år 1970 och 268,0 kronor år 1980.
Sänktes pensionsåldern för både män och kvinnor till 65 år bleve motsvarande
kostnader 219,5, 273,5 och 300,8 kronor. Bibehölles männens pensionsålder
vid 67 år men sänktes kvinnornas till 62 år bleve motsvarande siffror

229.4, 285,6 och 311,0 kronor. Fastställdes pensionsåldern till 65 år för män
och 60 år för kvinnor kunde samma kostnader beräknas till respektive

259.5, 326,0 och 352,8 kronor. Kommittén har, med hänsyn härtill och till
nödvändigheten av att åldringarnas arbetskraft i möjlig mån utnyttjas,
ansett en generell sänkning av pensionsåldern helt utesluten.

På anförda skäl har kommittén vidare avvisat tanken att införa en lägre

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

pensionsålder för sådana anställda, vilka måste lämna sin anställning redan
vid 60 å 65 års ålder på grund av de stora fordringar å kroppskrafter och
uthållighet som arbetet inom yrket ställde, samt hänvisat till möjligheterna
att på frivillighetens väg ordna dessa anställdas pensionsförmåga för tiden
mellan den faktiska pensionsåldern och den tidpunkt, då rätt till ålderspension
från folkpensioneringen inträdde, ävensom till sambandet mellan invaliditets-
och ålderdomsförsäkringen.

Med avseende å pensionsförmånernas storlek har socialvårdskommittén
erinrat, att medan vår nuvarande folkpensionering i huvudsak
vore ordnad individuellt, så att pensionsförmånerna i princip beräknades
oberoende av vederbörandes civilstånd, praktiskt taget överallt i utlandet
folkpensioneringen vore ordnad som en familjeförsäkring, d. v. s. så att de
ogifta erhölle större pensioner relativt sett än de gifta. Kommittén har vidare
anfört, att det vöre en allmän erfarenhet från den svenska folkpensioneringen,
att två makar, som båda hade folkpension, i regel hade avsevärt lättare
att reda sig på sina pensioner än en ensamstående pensionär hade. Den
av kommittén verkställda statistiska utredningen angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden m. m. utvisade, att de ensamstående pensionärernas
hyres- och bränslekostnader vore i det närmaste lika stora som för äkta makar.
Även den utredning angående folkpensionärernas levnadskostnader som
socialstyrelsen verkställt i slutet av år 1943 utvisade, att de gifta pensionärernas
levnadskostnader vore icke obetydligt lägre än de ogiftas per individ
räknat. På grund härav har kommittén utgått från att äkta makar skulle
relativt sett erhålla lägre folkpension än ensamboende pensionär.

Rörande frågan huru höga pensionsbeloppen böra vara för att nå det av
kommittén för reformen uppställda målet att frigöra pensionstagarna från
beroendet av understöd från fattigvården eller annan hjälpverksamhet har
kommittén förklarat, att även örn kommitténs undersökningar lämnat vissa
vägledande upplysningar i fråga örn den standard, på vilken folkpensionärerna
existera, dessa uppgifter dock icke lämnade några preciserade hållpunkter.
Ej heller kunde man finna sådana på näringsfysiologiska eller
dylika grunder. Fixerandet av den minimistandard, som genom folkpensioneringen
borde tillförsäkras invalider och åldringar, måste därför i väsentlig
grad bli en bedömningsfråga. Med hänsyn till att den standard som för närvarande
tillkomme personer, vilka vore beroende av det allmänna, åtminstone
i vissa delar av landet torde få anses vara alltför knappt utmätt, vore
det angeläget, att man vid bestämmande av pensionsbeloppen komme till
belopp, vilka erbjöde en avsevärd förbättring i förhållande till de nu utgående
högsta beloppen.

Kommittén har från dessa synpunkter funnit, att den totala folkpensionen
lämpligen kunde bestämmas till för en ogift person 1 000 kronor örn
året och för äkta makar tillsammans 1 600 kronor om året.

Kuntjl. Majlis proposition nr 220.

:st

Den nuvarande dy loits g raderingen av folkpensionerna har kommittén
funnit böra slopas och ersättas av särskilda bostadstillägg
i de dyrare bostadsorterna, avsedda att täcka merkostnaderna för bostad
och bränsle å dessa orter. Till motivering för förslaget i denna del har kommittén
anfört följande.

Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande
(SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga örn
levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigbeter hänföra
sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande
har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn,
som inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglementet.
Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden
i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det
lägre inkomstlaget spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte
utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna
för hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre sorn
övriga utgifter. Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga
om levnadskostnaderna i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen
hänföra sig till bostads- och bränsleposterna. Detta antagande bestyrkes
av den bostadsutredning som socialvårdskommittén verkställt.

Angående resultatet av denna undersökning har kommittén anfört följande.

Av utredningen framgår tydligt att pensionärerna i ganska obetydlig utsträckning
förhyra bostad å de billigare orterna, under det att detta är mycket
vanligt å de dyrare orterna. Å de billigare orterna äga pensionärerna i
stället i stor utsträckning de fastigheter, å vilka de bo, under det att detta
är ganska sällsynt å de dyraste orterna. Kostnadsfritt upplåten bostad förekommer
också i ojämförligt flera fall å de billigare orterna än å de dyrare.
Tydligt är sålunda att hyresfaktorn måste tillmätas en betydligt större vikt
å dyrorterna än å de billigare orterna. Man måste med andra ord förutsätta,
att orlstilläggen skola vara så avpassade, att de kunna å dyrorterna
täcka kostnaderna för förhyrning av bostaden. För landsbygdens vidkommande
åter betyder det belopp man anser erforderligt för bostad och bränsle
i väsentlig mån alt värdet av egen eller kostnadsfritt upplåten bostad vid
inkomstberäkningarna bör upptagas till delta belopp. Även relativt låga
bostadstillägg torde å landsbygden möjliggöra för pensionärerna att göra
rätt för sig. då de innebo bos anhöriga, under det att detta icke i samma
mån blir fallet i storstäderna.

Del bör i detta sammanhang bemärkas, att ungefär lika stor andel av pensionärerna
innebo hos andra i storstäderna sorn å landsbygden. Detta förhållande
torde förklaras därigenom, att pensionärerna i storstäderna i betydande
omfattning icke haft råd att förhyra egen bostad. A landsbygden
däremot torde förklaringen till att så många innebo hos andra kunna sökas
däri, alt bostadsutrymmena icke sällan äro ganska stora å vissa jordbruksfastigheter
samt uti det ännu på sina håll förekommande undantagssystemet.
De sämre bekvämligheterna i landsbygdens bostäder och dessas ganska
ofta ensliga belägenhet torde också vara omständigheter, som kunna föranleda
till inneboende hos andra.

I fråga örn kostnaderna för de förhyrda bostäderna föreligga enligt kommitténs
undersökning mycket betydande variationer. Genomsnittskostnaden

.38

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

för av pensionär förhyrd lägenhet varierar sålunda mellan 125 kronor i
landsbygdens A-kommuner och 727 kronor i Stockholm. För de tre dyrortsgrupperna
vörö genomsnittssiffrorna 175, 381 och 632 kronor. Genomsnittskostnaden
för hela riket är 367 kronor. Även inom resp. dyrortsgrupper äro
variationerna betydande.

Bostadskostnaderna för pensionärer med egen fastighet varierade också
betydligt eller från 72 kronor i landsbygdens A-kommuner till 570 kronor i
Stockholms stad. Inom de olika dyrortsgrupperna vörö kostnaderna resp.
101, 238 och 447 kronor. Genomsnittskostnaderna för hela riket voro 148
kronor. Kommittén har emellertid i sin statistiska utredning framhållit, att
kostnaderna för de egna fastigheterna i vissa fall torde ha blivit för lågt
angivna i de av kommittén inhämtade uppgifterna, enär man ofta förbisett
underhållskostnaderna för fastigheterna. Även i fråga om utgifterna för
bostad i egen fastighet förekomma stora variationer inom resp. dyrortsgrupper.

Vid bedömandet av de ovan angivna hyreskostnadssiffrorna måste beaktas,
att dessa avse även lägenheter med centralvärme beträffande vilka uppvärmningskostnaden
ingår i hyran. Lägenheterna med centraluppvärmning förekomma
relativt sett i större omfattning i dyrorterna än å billigaste ort. I
ortsgrupp 1 betingade för ensamboende pensionärer bostäder bestående av
ett rum eller ett kök eller ett rum med kokvrå utan värme 107 kronor och
med värme 151 kronor. Motsvarande siffror för andra ortsgruppen vörö
199 och 287 kronor och för tredje ortsgruppen 343 och 466 kronor. Lägenheter
örn ett rum och kök, två rum eller två rum med kokvrå betingade utan
värme för ensamboende pensionär 150 kronor i första, 292 kronor i andra
och 472 kronor i tredje ortsgruppen under det att sådana lägenheter med
värme kostade resp. 223, 496 och 822 kronor. För två makar ligga kostnaderna
i regel något högre än för en ensamboende.

Kommittén har anmärkt, att mot de siffror som framkommit vid kommitténs
undersökning kunde riktas den anmärkningen, att de icke återspeglade
det verkliga behovet utan endast vore ett uttryck för det faktiska
förhållandet, eller med andra ord att siffrorna angåve kostnaderna för de
bostäder pensionärerna faktiskt hade, men icke kostnaderna för sådana bostäder
som de skäligen borde kunna ha tillgång till. Enligt 1939 års hyresräkning
vore emellertid förhållandet mellan hyreskostnaderna å olika orter
ungefär detsamma som enligt kommitténs utredning, ehuru hyresbeloppen
i stort sett voro något lägre enligt kommitténs utredning än enligt hyresräkningen.

På grund av det anförda har kommittén funnit tydligt, att en pensionär
behövde större belopp för sin försörjning om han bodde i en storstad än örn
han bodde på landsbygden. Det förhållandet alt bostäderna i städerna i
avsevärt större utsträckning vore försedda med sådana bekvämligheter som
vatten, avlopp och avträde inomhus kunde icke i och för sig rubba detta
faktum. Däremot kunde det motivera, att de tillägg till pensionerna som
vore behövliga i de dyrare bostadsorterna delvis finansierades av vederbörande
kommun.

Kungl. Majlis proposition nr 220. 39

Rörande bostadstilläggens utformning har kommittén anfört
följande.

Inom kommittén ha övervägts åtskilliga olika alternativ för bostadstilläggens
utformning. Man kan sålunda tänka sig, att tillägg beviljas efter
individuel! prövning under hänsynstagande till de faktiska bostadskostnaderna
och pensionärens möjligheter att ordna sin bostadsfråga. Denna lösning
synes kommittén emellertid vara mycket litet tillfredsställande. De pensionsbeviljande
myndigheterna skulle enligt densamma bli nödsakade att
taga ställning till sådana frågor, som huruvida sökandens bostad vore av
onödigt hög kvalitet, örn den vore för stor, örn sökanden kunde vara bosatt
inom en annan del av kommunen, där bostäderna vore billigare, örn någon
annan bostad funnes att tillgå i den öppna marknaden, om sökanden hade
möjlighet att få plats å något pensionärshem eller i någon stiftelse, hur stor
sökandens andel i bostadskostnaden kunde anses vara, när han sammanbodde
med andra personer, hur stor del av en eventuell helinackorderingskostnad,
som belöpte på bostaden o. s. v. Eftersom icke någonstädes finnas
bostäder av lämplig beskaffenhet och med samma prisläge för alla pensionärer,
skulle vid en sådan anordning en del pensionärer, som bodde i dåliga
bostäder, icke få mera kontanta medel att röra sig med än andra, som bodde
i avsevärt bättre och bekvämare bostäder. Anordningen skulle säkerligen
också leda till, att pensionärerna skulle göra vad de kunde för att skaffa
sig bättre och sålunda dyrare bostäder, varigenom kostnaderna successivt
skulle stiga. Ur pensionärernas synpunkt skulle anordningen medföra den
nackdelen, alt de icke skulle lia någon viss kostnadsram, inom vilken de
kunde ordna sin livsföring, utan de skulle de facto vara underkastade en
behovsprövning, som säkerligen mångenstädes komme att bli av sådan
natur, att skillnaden mellan folkpension och fattigvård icke bleve den man
kan önska.

Ett andra alternativ till frågans lösning är, att man har lika stora och relativt
låga bostadstillägg inom hela riket, vilka kunna antagas i flertalet fall
vara tillräckliga för dem, som bo å billigaste ort eller själva äga bostadsfastighet
eller äro inackorderade hos anhöriga eller äro intagna å anstalter.
Beträffande dem, som måste förhyra bostäder för högre belopp eller vilkas
nödvändiga utgifter för egen fastighet bevisligen äro högre än det allmänna
bostadsbidraget, skulle vissa förhöjningar utgå efter individuell prövning,
därvid man emellertid icke skulle taga hänsyn till sökandens ekonomiska
ställning i allmänhet utan endast till hans bostadsutgifter. Vid en sådan lösning
likaväl som vid en lösning enligt det första alternativet bleve det säkerligen
nödvändigt att införa vissa maximibelopp för de särskilda tilläggens
storlek, vilka maximibelopp måste dyrortsgraderas. Det andra alternativet
är uppenbarligen mera tillfredsställande än det första men .skulle leda till,
att inom dyrorterna praktiskt taget alla pensionärer, som icke vore intagna
å anstalt eller bodde hos anhöriga, skulle bli underkastade en individuell
prövning, vilket däremot icke bleve fallet å landsbygden. I fråga om dyrorterna
bomme sålunda vid detta system att uppkomma samma svårigheter
som enligt det första alternativet. För folkpensionärerna i dyrorterna skulle
detta säkerligen synas som en orättvisa, och för pensionsmyndigheterna därstädes
bleve anordningen synnerligen betungande.

Ett tredje alternativ är, att generella tillägg införas, vilka äro graderade
efter bostadskostnaderna å de olika orterna på ett sådant sätt att det blir
möjligt för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin

Kanyl. Maj.ts proposition nr 220.

bostadsfråga. Däremot kunna vid en sådan anordning bostadstilläggen icke
göras så höga. att även de pensionärer, som förhyra bostäder för väsentligt
högre hyror än genomsnittet, få sina bostadskostnader täckta. Det kan icke
heller anses vara vare sig behövligt eller önskvärt, att folkpensioneringen
betalar topphyror, enär i sådant fall pensionärerna komma att konkurrera
om de mera centralt belägna bostäderna, vilka i första hand synas böra
förbehållas dem, vilka på grund av sitt arbete lia behov av att bo centralt.
Detta alternativ innebär framför det andra alternativet den fördelen, att de
flesta pensionärer även å dvrorterna skulle kunna utan individuell prövning
ordna sin bostadsfråga. Det erbjuder också större möjligheter för pensionärerna
att, därest de så önska, skaffa sig inackordering hos släkt eller andra
även å dyrorterna. Alternativet lider emellertid, liksom även fallet i viss mån
måste bli enligt första och andra alternativen, av den nackdelen att det
inom alla ortsgrupper kommer att finnas ett visst antal pensionärer, vilka
av en eller annan anledning icke kunna förskaffa sig tillfredsställande bostad
inom den ekonomiska ram, som folkpensionen och de egna tillgångarna
erbjuda. Dessa folkpensionärer komma att även i fortsättningen bli
hänvisade till alt söka ett supplerande understöd i form av fattigvård eller
kommunalt pensionstillskott.

Kommitténs förslag bygger på del tredje alternativet, därvid emellertid
bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort inarbetats i tilläggspensionen.
Bostadstilläggen komma sålunda att avse merutgifterna för bostad och
bränsle i de ur bostadskost nadssvnpunkt dyrare orterna.

1 fråga örn bostadskostnadsgrupperingen har kommittén
anfört följande.

Kommittén har funnit att ett system med allenast tre ortsgrupper icke är
tillfyllest, enär skillnaden i bostadstilläggens storlek vid ett sådant system
måste bli alltför stor, örn bostadstilläggen skola göras något så när effektiva.
Det må anmärkas, att det redan nu befunnits nödvändigt att för vissa gränsorter
tillämpa särskilda bestämmelser i fråga örn pensionernas storlek, varigenom
antalet ortsgrupper för närvarande i viss mån är fem. A andra sidan
bör det uppenbarligen ur administrativ synpunkt undvikas, att antalet grupper
blir alltför stort. Kommittén föreslår därför, att de olika orterna inom
landet med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna skola indelas i fem
bostadskostnadsgrupper. Det bör bemärkas, att denna ortsgruppering kommer
att skilja sig från annan ortsgruppering i två avseenden, nämligen dels
i det avseendet att den allenast avser bostad och bränsle och icke övriga levnadskostnader
och dels i det avseendet att den i huvudsak skall taga sikte
på bostäder av det slag som gemenligen bebos av folkpensionärer. Även
1943 års dyrortskommitté har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU
1945: 32) föreslagit ett system med fem ortsgrupper. Socialvårdskommittén
har undersökt huruvida det skulle låta sig göra att begagna den sålunda
föreslagna dyrortsindelningen även för folkpensioneringens del. Med hänsyn
till vad ovan anförts örn beskaffenheten av en för folkpensioneringen
lämplig ortsgradering och lill att skatteposten, som i en allmän dvrortsgradering
är av stor betydelse, är mindre betydelsefull för folkpensionärerna,
har detta icke låtit sig göra.

Kommittén har avsett, att allenast Stockholm skall hänföras till femte
ortsgruppen. Till fjärde ortsgruppen torde i huvudsak komma att hänföras

Kunell. Maj:ts proposition nr 220.

Göteborg och vissa av Stockholms förorter, till tredje ortsgruppen Malmö
och flertalet andra större och medelstora städer och samhällen. Till andra
ortsgruppen skulle hänföras återstående städer och samhällen ävensom förorter
till vissa städer och ett ganska stort antal landskommuner. Till första
ortsgruppen skulle sålunda komma att hänföras i huvudsak endast den rena
landsbygden. Vad nu sagts avser uppenbarligen endast att angiva vissa konsekvenser
av den föreslagna ortsindelningen och icke att i fråga örn detaljerna
föregripa en blivande på statistiskt underlag grundad ortsgruppering.
Enligt förslaget skall förevarande ortsgruppering verkställas av socialstyrelsen
samt revideras vart tionde år.

Kommittén föreslår att bostadstilläggen för ogift pensionär i de fyra
högsta ortsgrupperna skola bestämmas till respektive 150, 300, 450 och 000
kronor samt för gift pensionär till respektive 100, 200, 300 och 400 kronor
(för makar som båda ha tilläggspension alltså sammanlagt 200, 400. 000
och 800 kronor).

Fördelar man de föreslagna pensionsbeloppen å dels det belopp, vartill
kostnaden för bostad och bränsle kan antagas uppgå, och dels det belopp,
som återstår för övriga levnadskostnader, erhåller man, under förutsättning
att övriga levnadskostnader beräknas till samma belopp i alla bostadskostnadsgrupper,
enligt kommittén följande siffror:

Bostad sk ostnadsgrupp

	I	II	III	IV	V
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Ensamstående:
Bostad och bränsle ................	200	350	500	650	800
Övriga levnadskostnader............	800	800	800	800	800
Summa	1 000	1 150	1 300	1 550	1 000
Makar:
Bostad och bränsle ................	250	450	050	850	1 050
Övriga levnadsomkostnader ........	1 350	1 350	1 350	1 350	1 350
Summa	1 000	i noo	2 000	2 200	2 500

Någon index reglering av folkpensionerna har icke föreslagits av
socialvårdskommittén, som i detta hänseende anfört följande.

I Danmark äro folkpensionerna förenade med rörliga tillägg. Kommittén
har emellertid icke föreslagit sådana tillägg, enär dessa medföra ett mycket
betydande merarbete i fråga om pensionernas uträkning och utbetalning,
örn de skola anslutas till växlingarna i penningvärdet. Det synes icke heller
nödvändigt att ändra folkpensionernas storlek vid mindre betydande växlingar
i prisnivån. Av socialstyrelsens förut berörda undersökning framgår
sålunda att folkpensionärernas levnadskostnader synas vara underkastade
mindre variationer än levnadskostnaderna för hela folket. Därtill kommer
den omständigheten, att örn levnadskostnaderna komma att sjunka kort tid
efter det att folkpensioneringsreformen genomförts, även pensionsbeloppen
skulle komma att sänkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Skulle en sådan höjning av folkpensionärernas levnadskostnader inträda,
att statsmakterna finna behov föreligga av procentuella dyrtidstillägg böra
sådana införas genom särskilt beslut. Anordningen med för hela riket lika
tilläggspensioner förenade med bostadstillägg underlättar i hög grad möjligheten
att införa rättvist avvägda dyrtidstillägg, i det att olika procentsatser
kunna tillämpas med avseende å tilläggspensionerna och å bostadstilläggen.

Spörsmålet i vad män folkpensionerna skola vara beroende av i nkomstprövning
har utförligt diskuterats av socialvårdskommittén,
som till övervägande upptagit jämväl frågan om pensionsförmånernas beroende
av erlagda pensionsavgifter. I detta hänseende har kommittén påpekat,
att därest folkpensioneringen helt eller till mera avsevärd del skulle grundas
på avgiftsbetalning, pensionsavgifterna uppenbarligen måste bli av en helt
annan storleksordning än de nuvarande avgifterna. På anförda skäl har
kommittén funnit en sådan lösning icke böra ifrågakomma utan folkpensioneringen
såsom hittills böra i huvudsak finansieras med skattemedel.
Emellertid har kommittén funnit vissa skäl kunna åberopas för att pensionsrätt
i viss omfattning skall tillkomma alla avgiftsbetalare och har härutinnan
anfört följande.

Den stora del av svenska folket, som erlagt pensionsavgifter enligt 1913
års lag om allmän pensionsförsäkring, torde sålunda ha en ovillkorlig rätt
att få tillförsäkrad valuta för de erlagda avgifterna. Även örn motsvarande
rätt icke kan anses föreligga på grund av avgifter erlagda enligt den nuvarande
lagen om folkpensionering har dock gemene man bibragts den uppfattningen,
att erläggande av pensionsavgifter medför rätt under alla förhållanden
till åtminstone ett visst mindre pensionsbelopp. Ett borttagande av
grundpensionerna skulle på grund av de sagda omständigheterna framtvinga
övergångsbestämmelser, vilka skulle vara ur administrativ synpunkt betungande
och sträcka sig mycket långt fram i tiden. Ur psykologisk synpunkt
torde det också vara värdefullt, att alla människor, även de mest välsituerade,
äga uppbära folkpension. Skulle man framdeles finna sig kunna övergå
till en pensionering grundad å större pensionsavgifter, finnes en grund
att bygga på, örn man inom folkpensioneringen bibehåller systemet med
vissa grundpensioner, till vilka alla ha rätt. — Vid det nu förda resonemanget
huruvida grundpensioner böra utgå eller icke har kommittén i viss
mån utgått ifrån att liksom nu är fallet större delen av den folkpension,
som är erforderlig för uppehället, skall utgöras av en »tilläggspension!» utgående
efter inkomstprövning. Emellertid har kommittén även uppgjort förslag
till en lösning, som i princip innebär att hela ålderspensionen (frånsett
bostadstillägg) utgår utan inkomstprövning eller med andra ord att alla medborgare
vid viss ålder, oberoende av inkomst och förmögenhet, bli berättigade
till lika stor folkpension. Vid en sådan lösning av folkpensioneringsfrågan
saknar uppenbarligen diskussionen örn grundpensionernas vara eller
icke vara allt intresse.

I fråga om inkomstprövningen har kommittén uttalat, att det kunde synas
naturligast att de förmåner som finansierades med allmänna medel endast
utginge till personer som hade direkt behov av dem. Mot de nuvarande reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220

lema arn de egna inkomsternas inverkan å folkpensionernas storlek — de
s. k. avdragsreglerna — hade emellertid vid upprepade tillfällen framställts
anmärkningar i olika avseenden. De viktigaste av dessa ginge ut på alt genom
reglerna de enskilda medborgarnas vilja att själva sörja för sin ålderdom,
t. ex. genom hopsamlande av sparmedel eller ordnande av pensionsförsäkring,
förminskades samt att pensionstagarna genom reglerna förhindrades
att utnyttja sin arbetskraft. Vidare hade gjorts gällande, att dessa regler
ledde till att arbetsgivarna bleve mindre intresserade av att på ett effektivt
sätt sörja för sina anställda.

I anslutning till det sagda har kommittén för egen del anfört följande.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt att sparsamheten befrämjas
och att medborgarna känna sig ansvariga för sin egen försörjning jämväl
sedan de uppnått sådan ålder, att de måste upphöra med sitt arbete. Ur
såväl den enskildes sorn det allmännas synpunkt är det också av stor betydelse
att folkpensionärernas liksom även andra partiellt arbetsföras arbetskraft
i möjlig mån kommer till användning. Den förstnämnda omständigheten
berör huvudsakligen ålderspensioneringen under det att den sistnämnda
är av betydelse för såväl ålders- som invalidpensioneringen. Folkpensioneringens
utformning är av betydelse för arbetsgivarnas möjligheter att pensionera
sina anställda i fråga örn såväl ålderspensioneringen som invalidpensioneringen,
därvid dock ålderspensioneringens utformning är av största
betydelse.

Av vad nu sagts framgår att skälen för alt icke göra folkpensionerna
beroende av inkomstprövning äro flera och i viss mån starkare i fråga om
ålderspensioneringen än i fråga örn invalidpensioneringen. Härtill kommer
att förutsättningen för att invaliditet skall anses föreligga innan rätten till
ålderspension inträder är den, att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt.
Tillvaron av en hög arbetsinkomst innebär i sig själv ett indicium för att
invalidpension ej bör utgå. Vid invaliditetsprövningen måste sålunda ofta
den pensionssökandes förvärvsmöjligheter beaktas. Otvivelaktigt underlättas
denna prövning, om möjlighet förefinnes att göra pensionens storlek beroende
av arbetsinkomsten, så att alternativet icke måste vara avslag eller full
pension. Denna synpunkt gäller också, då arbetsförmågan successivt återvänder.
Skulle hela pensionen indragas på en gång då arbetsförmågan nått
en viss gräns, bomme resultatet måhända att bli motsatsen till det önskade,
nämligen det att pensionstagaren ej vågade utnyttja sin arbetskraft. Även
icke inkomstprövade invalidpensioner kunna sålunda verka konserverande
å arbetsoförmåga. Det kan slutligen antagas att örn förhållandevis hög invalidpension
utgåves utan inkomstprövning, sådan pension skulle i långt .större
utsträckning än eljest sökas av personer, vilkas invaliditet är tveksam och
vilka måhända på grund av sin ekonomiska ställning ej äro i oundgängligt
behov av folkpension. På grund av vad nu sagts har kommittén ansett det
icke vara tillrådligt att till förtidsinvaliderna utan inkomstprövning utgiva
större del av folkpensionen än den relativt blygsamma grundpension, vilken
kommittén såsom tidigare angivits funnit böra utgå. Det föreliggande förslaget
innebär sålunda alt folkpensionen lill deni, sorn icke fyllt 67 år, skall
vara inkomstprövad utom såvitt angår en viss icke särskilt stor grundpension.

Kungl. Maj: t a proposition nr 220.

Vad angår ålderspensionerna föreligga såsom ovan angivits starka skäl för
att folkpensionerna skola utgå utan hänsyn till arbets- och andra inkomster.
Därest så kunde ske skulle folkpensionen —- förutom att i sig själv utgöra en
relativt dräglig försörjning — vara en plattform å vilken den enskilde medborgaren
efter förmåga kunde bygga vidare, då det gällde ålderdomsförsörjningen,
och vilken av arbetsgivarna kunde påbyggas med pensioner av
önskvärd storlek åt de anställda. Emellertid medför en sådan lösning, såsom
framgår av kostnadsberäkningarna, ganska avsevärt högre utgifter än en
lösning som innebär bibehållande av inkomstprövning jämväl för åldringarna.
Uppenbarligen kan man också — även om man häremot invänder,
att de välsituerade genom sina skatter få mer än till fullo betala de pensioner
som skulle tillkomma dem örn inkomstprövningen slopas — göra gällande
att merkostnaden kan begagnas för att tillgodose mera trängande
behov, om det överhuvud låter sig ur statsfinansiell .synpunkt göra att åstadkomma
de erforderliga medlen. I fråga om valet av olika alternativ i förevarande
avseende må påpekas, att alternativen ur kostnadssynpunkt alltmer
närma sig varandra ju liberalare avdragsreglerna göras i alternativet med
inkomstprövning.

Kommittén har i fråga örn ålderspensionerna framlagt tre olika alternativ.
Enligt ett av dessa, alternativ /, skall ålderspension vara i lika mån beroende
av den pensionsberättigades inkomster sorn invalidpension. Detta alternativ
är sålunda utformat på samma sätt som den nu gällande lagstiftningen. Det
andra alternativet, alternativ II, skiljer sig från alternativ I därigenom att
grundpensionen till åldringarna avsevärt höjts och tilläggspensionen minskats
i motsvarande mån. Alternativ lil slutligen innebär att grundpensionen och
tilläggspensionen för åldringarna sainmanslagits till en utan inkomstprövning
utgående allmän ålderspension. Även enligt alternativ III kommer emellertid
inkomstprövning för åldringarna att lorefinnas, nämligen i fråga örn
bostadstilläggen. Kommittén har nämligen ansett det riktigast att den icke
inkomstprövade delen av folkpensionen göres lika stor i hela riket och att
bostadstilläggen böra begränsas till dem som lia behov av desamma.

De maximala pensionsförmånernas storlek enligt de olika alternativen
framgå av följande uppställning.

Enligt samtliga alternativen beräknas invalidpension på följande sätt:

Bostadskostnadsgrupp:

T II III IV V

Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Ogift pensionstagare.

Grundpension..................... 200 200 200 200 200

Tilläggspension................... 800 800 800 800 800

Bostadstillägg ..................... — 150 300 450 600

Summa: 1 000 1 150 1 300 1 450 1 600

	Kungl. Maj.ts proposition	nr 220.			45
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.
Grundpension . . . .	................. 400	400	400	400	400
Tilläggspension . .	................. 1 200	1 200	1 200	1 200	1 200
Bostadstillägg . . . .	.................. —	200	400	600	800
	Summa: 1 600	1 800	2 000	2 200	2 400

Enligt alternativ I beräknas ålderspension på samma sätt som angivits för
invalidpensioner.

Enligt alternativ II beräknas ålderspension på följande sätt:

Bostadskostnadsgrupp:

	I	II	III	IV	V
	Kr.	Kr.	Kr.	l<r.	Kr.
Ogift pensionstagare.
Grundpension.........	............ 600	600	600	600	600
Tilläggspension .......	............ 400	400	400	400	400
Bostadstillägg.........	............	150	300	450	600
	Summa: 1 000	1 150	1 300	1 450	1 600
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.
Grundpension.........	............ 1 200	1 200	1 200	1 200	1 200
Tilläggspension .......	............ 400	400	400	400	400
Bostadstillägg.........	............ —	200	400	600	800
	Summa: 1 600	1 800	2 000	2 200	2 400

Enligt alternativ III	beräknas ålderspension på följande sätt:
	i	Bostadskostnadsgrupp: II p, VJ III IV	V
	Kr.	Kr. Kr. Kr.	Kr.
Ogift pensionstagare. Allmän ålderspension .....	.......... 1 000	1 000 1 000 1 000	1 000
Bostadstillägg............	.......... —	150 300 450	600

Summa: 1 000 1 150

1 300

1 450

1 600

Kr. Kr.

Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Allmän ålderspension .............. 1 600 1 (500

Bostadstillägg ..................... — 200

1 600

400

1 600
600

1 600

800

Summa: 1 000 1800 2 000 2 200 2 400

Kanyl. Maj:ts proposition nr 220.

Med hänsyn till de nackdelar, som äro förenade med relativt stora och av
inkomstprövning beroende ålderspensioner, har kommittén funnit sig icke
kunna förorda utformning av ålderspensionerna enligt alternativ I. Valet
borde stå mellan alternativen II och III. Av kommitténs ledamöter ha ordföranden
herr Eriksson, herrar Bexelius, Hartmann och Wangson samt fru
Nordgren funnit ålderspensionerna böra beräknas enligt alternativ II, under
det att övriga ledamöter, nämligen herrar Hagård, Höjer, Olsson, Skoglund
och Wallén uttalat sig för alternativ lil.

I fråga örn de skäl som kunna anföras för de olika alternativen har enligt
kommittén till förmån för alternativ II anförts bland annat följande.

Så länge folkpensionerna äro så begränsade som även enligt förevarande
förslag blir fallet kan det knappast anses lämpligt att utgiva lika stora pensioner
till personer, vilka icke för sitt uppehälle äro i väsentlig mån beroende
av pensionerna, som till dem beträffande vilka detta är förhållandet. Pensionsförmånerna
höra med andra ord rimligen vara högre till dem, som i huvudsak
allenast lia sin folkpension att leva av, än till dem, som därutöver
åtnjuta kanske betydande egna inkomster. Därför att man vill förbättra folkpensionerna
för personer, som verkligen behöva dem, är det icke en given
konsekvens att man tillerkänner de övriga medborgarna lika stora pensioner.
De befolkningsgrupper som i inkomsthänseende ligga mellan dem, som sakna
egna inkomster, och dem, som ha betydande sådana, tillgodoses i skälig
man även enligt förevarande alternativ. Jämväl enligt detta alternativ bliva
möjligheterna att finna användning för åldringarnas arbetskraft samt för
arbetsgivarna att ordna pensioneringen för sina anställda tillfredsställande
och avsevärt större än för närvarande. Alternativet ansluter sig närmare än
alternativ III till den nu gällande lagstiftningen, varför anpassningen efter
de nya bestämmelserna av t. ex. nu utgående tjänstepensioner och liknande
förmåner bör bli lättare enligt detta alternativ än enligt alternativ lil. Icke
heller enligt alternativ 111 undgår man inkomstprövning beträffande åldringarna
saväl bostads- som hustrutilläggen bli sålunda beroende av inkomstprövning.
Den stora gruppen invalidpensionärer, liksom även änkepensionärerna,
bli därjämte underkastade inkomstprövning enligt såväl alternativ
II som alternativ III. Att nian enligt alternativ lil slipper inkomstprövning
beträffande en stor grupp pensionärer blir därför relativt sett av mindre
betydelse. De personer, som under hela sin avgiftspliktiga tid erlagt högsta
pensionsavgift erhålla enligt alternativ II så gott som exakt den valuta i form
av grundpension, som enligt 1''örsäkringstekniska grunder bör tillkomma dem,
vartör grundpensionens storlek väl korresponderar med den föreslagna
högsta pensionsavgiften. Slutligen bör icke förglömmas att alternativ lil ur
statsfinansiell synpunkt är avsevärt mera betungande än alternativ II.

Rörande alternativ III har kommittén yttrat följande.

l ill förmån för alternativ III har i första band påpekats att enligt detta
alternativ all inkomstprövning utom för erhållande av hustrutillägg blir obehövlig
beträffande åldringarna i den lägsta bostadskostnadsgruppen. I denna
bostadskostnadsgrupp, som i stort sett omfattar den rena landsbygden, är
inkomstprövning av naturliga skäl förenad med särskilda svårigheter. Även
i de övriga bostadskostnadsgrupperna kommer för åldringarna huvudparten
av folkpensionen att utgå utan inkomstprövning. Detta kan antagas leda till
att också en del till mindre bostadstillägg berättigade personer endast söka

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

den allmänna ålderspensionen. Därjämte bli jämväl i dessa bostadskostnadsgrupper
möjligheterna att begagna folkpensionen såsom grundval för en god
ålderdomsförsörjning med hjälp av pensioner från arbetsgivare, livräntor,
sparkapital eller eget arbete större enligt detta alternativ än enligt något av
de andra alternativen. Folkpensioneringen förhindrar med andra ord icke i
större mån sparsamhet och förtänksamhet samt användning av åldringarnas
arbetskraft, därest den utformas enligt alternativ lil. Ur moralisk synpunkt
är det av stor betydelse att folkpensioneringen icke utformas så att frestelse
uppstår att genom överförande av tillgångar på annan eller undandöljande
av tillgångar eller inkomster förskaffa sig större pension än som rätteligen
bör utgå. I detta avseende är alternativ lil mera tillfredsställande än de övriga
alternativen. Den omständigheten att även ett mindre antal personer med
mera betydande egna inkomster enligt detta alternativ kunna erhålla lika
stor ålderspension som övriga medborgare kommer att tydligt markera att
folkpension icke har understöds utan pensions karaktär, något som är mycket
önskvärt. Det kan även anses skäligt att de, som genom beskattningen i särskilt
hög grad haft och ha att bidraga till folkpensioneringens finansiering,
få åtnjuta i huvudsak samma förmåner som övriga medborgare. Den beräknade
kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III är visserligen icke
obetydlig men reduceras genom de större besparingar å pensioner till i allmän
tjänst anställda personer och dessas familjemedlemmar, som bli möjliga
enligt detta alternativ, samt därigenom att till det allmänna i form av
skatter återinflyter en betydande del av kostnadsskillnaden mellan alternativen.
Att administrationskostnaderna måste bli lägre enligt alternativ lil
än enligt alternativ II torde med tydlighet framgå därav, att enligt förstnämnda
alternativ allenast omkring en tredjedel av folkpensionerna till åldringarna
blir beroende av inkomstprövning under det att enligt alternativ II
motsvarande andel blir omkring tre fjärdedelar. Vad som anförts utgör
sannolika skäl för att alternativ lil på lång sikt blir samhällsekonomiskt fördelaktigare
än alternativ II.

Vad angår a v dragsregler na i övrigt bär kommittén föreslagit att
den s. k. avdragsfria inkomsten, sorn för närvarande utgör 200 kronor, skall
höjas till 400 kronor för ogift och 600 kronor för två makar. Kommittén har
i fråga örn avdragsreglerna ytterligare anfört följande.

Avdragsfaktorn i fråga örn inkomst överstigande den avdragsfria är enligt
folkpensioneringslagens nuvarande lydelse 5/io. Med hänsyn till utformningen
av dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar är avdragsfaktorn
emellertid i verkligheten 2/3—3/4. Ur synpunkten att uppmuntra till sparsamhet
och arbetsvilja bör avdragsfaktorn uppenbarligen vara låg under det att
den, därest man genom densamma önskar utestänga personer med sådan
inkomst att de ej för sin försörjning lia behov av tilläggspension, bör vara
hög. Det låter sig uppenbarligen göra att, såsom skett i Danmark, vid en viss
inkomstgräns minska pensionen med hela inkomsten. 1 dylikt fall har pensionstagaren
ingen som helst förmån av de inkomstbelopp som ligga ovanför
inkomstgränsen (såvida de ej äro sä stora alt de helt utesluta från pensionsräIt).
Kommittén har därför icke velat beträda denna väg. Kommitténs förslag
innebär att inkomster utöver den avdragsfria intill 400 kronor för ogift
och .400 kronor för annan medföra avdrag med ''’/10 av inkomstens belopp
varemot överskjutande inkomst, då fråga är örn invalidpension eller ålderspension
som utgår jämlikt alternativ I, medför avdrag med 8/io av inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

beloppet. Då fråga är om ålderspension jämlikt alternativen II och lil samt
änkepension ilar det emellertid visat sig möjligt att bibehålla avdragsfaktorn
5/io utan inskränkning.

De inkomstgränser vid vilka rätt till de inkomstprövade pensionsförmånerna
upphör komma enligt kommitténs förslag att uppgå till följande
belopp:

Invalidpension och enligt alternativ I utgående ålderspension.

		Bostadskostnadsgrupp:
	I	II	lil	IV	V
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Ej gift pensionstagare	........ 1 550	1 737:50	1 925	2112:50	2 300
Gift pensionstagare;
makarna tillsammans	....... 2 325	2 575	2 825	3 075	3 325
Ålderspension enligt alternativ	II.
Ej gift pensionstagare . .	........ 1 200	1 500	1 800	2 100	2 400
Gift pensionstagare;
makarna tillsammans	........ 1 400	1 800	2 200	2 600	3 000
Ålderspension enligt alternativ	III.
Ej gift pensionstagare . .	........ —	700	1 000	1 300	1 600
Gift pensionstagare;
makarna tillsammans	....... —	1 000	1 400	1 800	2 200
I anslutning till denna	uppställning har kommittén anfört	följande.

De angivna inkomstgränserna äro enligt kommitténs mening i många fall
i högsta laget, vilket visar nödvändigheten av ganska stränga avdragsregler,
då pensionerna bli av den höjd, som föreslagits. Skulle avdragsreglerna uppmjukas
ytterligare bleve det knappast någon mening med inkomstprövningen
såvitt angår åldringarna. Även om de angivna inkomstgränserna kunna giva
vid handen, att vissa personer bli berättigade till pensionsförmåner, varav
de måhända icke kunna anses vara i behov, medför detta emellertid i sig
självt icke så stora ekonomiska konsekvenser, som man kunde antaga, enär
pensionsbeloppen som tillkomma de personer, vilkas inkomster ligga i närheten
av den högsta gränsen, bli ganska obetydliga.

Vid bedömandet av försörjningsläget för dem, som åtnjuta just den egna
inkomst, som utesluter från rätt till inkomstprövad folkpension, bör till den
egna inkomsten läggas beloppet av honom tillkommande grundpension eller
allmän ålderspension. Göres en sådan summering, visar det sig, att en ogift
ålderspensionstagare i femte bostadskostnadsgruppen, vilkens egna inkomster
uppgå till gränsbeloppen och ej äro privilegierade, för sin försörjning sammanlagt
har till förfogande enligt alternativ I 2 500 kronor, enligt alternativ
II 3 000 kronor och enligt alternativ III 2 600 kronor. För makar, bosatta i
nämnda bostadskostnadsgrupp, bli motsvarande belopp 3 725 kronor, 4 200
kronor och 3 800 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

45)

I det föregående har angivits att enligt 1935 års lag om folkpensionering
vissa inkomster äro på det sätt privilegierade att hänsyn till desamma
icke skall tagas vid inkomstprövningen. Såsom inkomst räknas således
ej pension eller understöd som utgår på grund av gåva, testamente eller
försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med
olycksfall i arbetet, pa grund av egen eller anhörigs förutvarande arbelsanställning,
i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1
300 kronor, i ortsgrupp 2 350 kronor och i ortsgrupp 3 400 kronor. Socialvårdskommittén
har beträffande dessa regler anfört följande.

Denna s. k. privilegierade inkomst beräknas i fråga örn äkta makar särskilt
lör vardera maken. Emellertid kan enligt praxis en arbetsgivare, genom
att giva tillkänna sin vilja att i anledning av mannens förutvarande arbetsanställning
visst belopp skall sorn pension eller understöd tillkomma hustrun,
åstadkomma att privilegiering sker jämväl för henne. Huru stor privilegiei
ingen blir kan salunda i vissa tall bero pa en arbetsgivares större eller mindre
välvilja eller kunskap örn tillämpningen av gällande bestämmelser.

Aven i vissa andra avseenden ha anmärkningar riktats mot privilegierings
bestämmelsen. Man har sålunda påpekat att pension från arbetsgivare kommer
i gynnsammare läge än livränta, som utgår på grund av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, trots att olycksfallet kanske medför att arbetsgivarpension
ej beviljas. För många kan det synas egendomligt att, örn någon
köper en livränta för sitt sparkapital, livräntan privilegieras under del att i
annat tall kapitalinnebavet bestraffas genom en kraftig skärpningsregel. brav
lia slutligen framställts att arbetsinkomst borde privilegieras i viss utsträckning.

De nämnda anmärkningarna aktualisera frågan, örn det verkligen föreligger
skäl att skilja på privilegierade och andra inkomster, d. v. s. örn icke
det riktiga vore att höja »den avdragsfria inkomsten» kraftigt och slopa
privilegieringsbestämmelsen.

Kommittén bar emellertid kommit till den slutsatsen, att den nuvarande
privilegieringen av vissa inkomster har starka skäl för sig, och har härom
anfört följande.

Den stimulerar arbetsgivare och andra att genom pensionering eller understöd
sörja tor anställda eller deras anhöriga i viss utsträckning. Vad angår
privilegieringen av inköpta livräntor är densamma i viss mån .skenbar i det
att livräntebeloppen ofta bli avsevärt högre än vad avkastningen å det kapital
livräntan kostat i inköp skulle lia varit tillsammans med föreskriven höjning
av avkastningen. Att privilegiera förmåner på grund av i lag föreskriven försäkring
synes icke tillrådligt, särskilt örn obligatorisk sjuk- och arbetslöshetsförsäkring
införes. Att privilegiera arbetsinkomst bereder betydande svårigheter,
särskilt som det otta är svårt att avgöra vad som är arbetsinkomst.
Sålunda är det i regel nästan ogörligt att i fråga örn ägare av jordbruksfastighet
avgöra vad som är fastighetsavkastning och vad som är ägarens egen
arbetsinkomst.

Kommittén föreslår därför att inkomstprivilegieringen skall avse samma
slag av inkomster som för närvarande. Emellertid föreslås sådan förändring
av bestämmelsens utformning, alf för makar privilegiering räknas gemen Bihnng

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. A’r 220. .]

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

samt, d. v. s. att oavsett vilkendera maken som uppbär inkomsten hälften
räknas såsom privilegieringsbar inkomst för vardera av dem, samt att dyrortsgraderingen
av beloppen upphäves och beloppen liksom pensionsförmånerna
göras beroende av civilståndet. Privilegieringsbeloppet löreslås till 400
kronor för ogift och 600 kronor för makar gemensamt (300 kronor för vardera)
.

Socialvårdskommitténs förslag innefattar, utöver vad som framgår av det
anförda, även andra ändringar i den nuvarande folkpensioneringen. De nuvarande
blindhetsersättningarna har kommittén föreslagit skola ersättas av
särskilda blindtillägg. Detta har möjliggjorts därigenom att enligt förslaget
den som är blind städse skall anses lida av sådan nedsättning av arbetsförmågan,
som berättigar till invalidpension. Blindtilläggets belopp skall
enligt förslaget utgöra 700 kronor örn året. För sådana fall, då höggradig
nedsättning av arbetsförmågan föreligger men denna icke kan anses så varaktig
att rätt till invalidpension inträder, föreslår kommittén en ny form av
folkpension, benämnd sjukbidrag. Härom har kommittén anfört bland
annat följande.

Uppenbarligen kan det ibland förhålla sig så att, därest en person söker
folkpension i början av ett sjukdomstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga
kan bedömas bli så långvarig, att han bör äga rätt till invalidpension,
under det att bedömandet skulle bli ett annat, därest han väntat två
år, d. v. s. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända, med att
söka pension. I sistnämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga
eller nedsatt arbetsförmåga bedömes till allenast ett år eller ännu kortare
tid. Den omständigheten, att vederbörande väntar med att söka folkpension
till dess sjukhjälpstiden gått till ända, bör dock icke försätta honom
i ett sämre läge, än han skulle ha varit, därest han tidigare sökt folkpension.

1 dylika fall skulle det dock enligt kommitténs mening vara föga lämpligt
att bevilja invalidpension, enär den pensionsberättigade därigenom lätteligen
skulle bibringas den uppfattningen att han vore varaktigt arbetsoförmögen,
varigenom hans återgång till förvärvsarbete av psykologiska skäl skulle försvåras.
Kommittén föreslår därför att i dylika fall skall kunna utgå en tidsbegränsad
pension, benämnd sjukbidrag. Sjukbidrag bör även kunna utgå
i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kan antagas bli
relativt långvarig men där den ej kan anses såsom varaktig eller det är ovisst
huruvida den är sådan. Emellertid böra tämligen stränga fordringar uppställas
i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för
utgivande av sjukbidrag. Det kan nämligen icke vara lämpligt att för utgivande
av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående
prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag
beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett pär år, skulle
folkpensioneringen vidare komma att i viss mån tjänstgöra såsom en sjukförsäkring
vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför
skulle föreligga, om folkpension kunde utgå redan från början av tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunna anses såsom varaktiga. I dylika
fall bereder det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge arbetsförmågans
nedsättning kan antagas komma att bestå, förrän densamma varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 22U.

beståndande viss tid. Kommittén har därför såsom villkor för rätt till sjukbidrag
uppställt dels att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansökningstillfället
varit oavbrutet bestående minst ett år samt dels att nedsättningen
utan att kunna anses varaktig dock kan antagas komma att bestå ytterligare
avsevärd tid. Rörande tolkningen av uttrycket »avsevärd tid» må nämnas
att kommittén förutsatt att rätt till sjukbidrag allenast skall föreligga, där
nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas bestå minst två år, av vilken
tid ett år eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället —
örn vederbörande under den tiden varit fyllda 16 år eller ej bör ej tillmätas
betydelse. Dessa villkor kunna i undantagsfall leda till att en lucka uppkommer
mellan hjälpen från sjukförsäkringen och hjälpen från folkpensioneringen.
Detta förhållande torde i praktiken knappast bli av betydelse, särskilt
som sjukförsäkringen i princip fordrar total arbetsoförmåga under det att
för rätt till sjukbidrag allenast erfordras med två tredjedelar nedsatt arbetsförmåga.
Sådan nedsättning av arbetsförmågan torde ofta föreligga viss tid
efter en sjukdom, som under två års tid föranlett hel arbetsoförmåga. De
fall där en lucka likväl kan uppkomma mellan hjälpen från de båda socialförsäkringsgrenarna
böra givetvis uppmärksammas vid utformningen av ny
lagstiftning angående socialhjälp (fattigvård).

I fråga örn sjukbidragets storlek skola gälla samma regler som för invalidpension.

Kommittén har vidare föreslagit införande i vissa fall av hustrutill1
ä g g till gift pensionstagare. Syftet härmed har angivits vara att undanröja
den olägenheten, att då allenast den ene av två makar tillerkänts folkpension
makarna ofta bleve hänvisade att båda försörja sig på en folkpension
som vore avsedd för den ena. Kommittén har anfört, att detta missförhållande
framträtt särskilt starkt, då den icke pensionsberättigade maken
— i regel hustrun —- på grund av relativt hög ålder icke kunde ägna sig åt
förvärvsarbete av betydelse utom hemmet, samt anmärkt, att detta i viss
mån beaktats vid utformningen av de provisoriska förstärkningarna av de
nuvarande folkpensionerna, i det att det fixa förstärkningsbeloppet vore högre
för gift tilläggspensionär, vars make fyllt 60 år och ej själv är pensionsberättigad
än för annan gift tilläggspensionär. Enligt kommitténs mening borde
ett hustrutillägg av förevarande slag utformas på sådant sätt, att mannens
pension, hustrutillägget inberäknat, bleve något lägre än den sammanlagda
pension som skulle ha tillkommit makarna örn jämväl hustrun varit pensionsberättigad.
Då hustrun vore arbetsför, syntes det böra vara möjligt för
makarna att reda sig med något mindre folkpension än om båda vore arbetsoförmögna.
Förslaget innebär i enlighet härmed, att hustrutillägget skall motsvara
det belopp i tilläggspension och bostadstillägg, vartill hustrun skulle
ha varit berättigad, därest hon ägt rätt till invalidpension. Hustrutillägget
kommer sålunda alltid att med grundpensionens belopp, 200 kronor, understiga
beloppet av den invalidpension som eventuellt skulle lia tillkommit
hustrun. Makarnas sammanlagda pensionsförmåner komma sålunda att öka
med 200 kronor, då jämväl hustrun blir pensionsberättigad, under förutsättning
att deras ekonomiska ställning är oförändrad. Hustrutilläggets maximi -

Kunell. Maj:ts proposition nr 220.

belopp blir enligt den angivna regeln 600 kronor jämte i förekommande fall
bostadstillägg såsom för gift pensionsberättigad.

Såsom villkor för att hustrutillägg skall kunna utgå skall enligt förslaget
gälla, att makarna varit gifta minst tio år.

Enligt förslaget skall vidare utgå änkepensio n till änka, som vid
mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom minst tio år. Till
motivering för vad sålunda föreslagits har kommittén anfört bland annat
följande.

Sedan gammalt har änkornas lott ansetts särskilt svår. I våra dagar torde,
sedan förvärvsmöjligheterna för kvinnorna blivit större, förhållandena för
iinkorna i många fall te sig ljusare än fordom. Emellertid intaga fortfarande
dels änkor, som ha att vårda minderåriga barn, samt dels änkor, vilka —
utan att vid änkeblivandet eller kortare tid dessförinnan ha ägnat sig åt förvärvsarbete
— blivit änkor vid relativt hög ålder, en framträdande plats
bland de kategorier, som behöva samhällets hjälp. Man kan vad angår de
sistnämnda änkorna icke göra gällande att deras ställning är ungefärligen
densamma som ogifta kvinnors i motsvarande ålder, enär änkorna oftast genom
äktenskapet kommit att stå vid sidan av förvärvslivet och därför ha
särskilt svårt att vid högre ålder erhålla sin bärgning genom arbete. Då det
gäller änkor, som lia minderåriga barn i sin vård, sammanhänger hjälpbehovet
nära med barnens antal och ålder. Hjälpen till dessa änkor måste därför
utformas i intim anslutning till bambidragslagstiftningen.---Kom mittén

har därför varit nödsakad att i förevarande avseende inskränka sitt
förslag att avse hjälp till kvinnor, vilka vid relativt hög ålder bli änkor.
Det är också dessa änkors försörjningsförhållanden, som närmast .sammanhänga
med folkpensioneringen i övrigt.

Rörande åldersgränsen för rätten till änkepension har kommittén anfört,
att en icke förut förvärvsarbetande kvinna, som uppnått 55 års ålder, i regel
torde lia svårt att helt försörja sig genom arbete, även örn hennes kroppskrafter
och själsförmögenheter vore utan anmärkning. Kommittén har förklarat
sig ha övervägt att till förhindrande av att för stor skillnad i försörjningshänseende
skulle uppkomma mellan änkor, som vid mannens frånfälle
nyss fyllt 55 år, och änkor, sorn vid nämnda tidpunkt icke fullt uppnått
sagda ålder, bestämmelserna om änkepensioneringen skulle utformas så att
två tredjedelar av normal änkepension skulle utgå till kvinna, som vid mannens
frånfälle fyllt 54 men ej 55 år, och en tredjedel av normal änkepension
lill kvinna, som vid mannens frånfälle fyllt 53 men ej 54 år. Med hänsyn
till önskvärdheten av att lagstiftningen ej bleve för komplicerad och till att
änkepensionerna vid en sådan anordning relativt ofta bleve för små för att
vara effektiva har förslaget utformats utan någon dylik utjämningsanordning.

Beträffande villkoren för rätt till änkepension har kommittén vidare anfört.

Änkepension bör icke utgå till en kvinna som varit gift endast kort tid
med sin man. En sådan änka bör nämligen icke anses ha nämnvärt sämre
möjligheter att försörja sig än andra kvinnor i samma ålder och med mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 53

.svarande kroppskrafter och färdigheter. Man kan med andra ord icke presumera
att en änka har svårare än andra kvinnor i samina ålder att erhålla
förvärvsarbete, såvida hon icke varit gift en relativt lång tid. Kommittén
föreslår därför att änkepension endast skall kunna utgå om äktenskapet varat
minst tio år. Givetvis kan invändas, att en kvinna sorn varit gift mer än
tio år under den tiden ingalunda lämnat förvärvslivet utan kanske haft heltidsanställning
utom hemmet. Otvivelaktigt komma sådana förhållanden
föreligga relativt otta. Kommittén har likväl funnit det onödigt att nppställa
krav på att kvinnan under viss tid av äktenskapet avhållit sig från
krav som säkerligen skulle medföra stora tillämpningssvårigheter
— enär den föreslagna änkepensionen liksom tilläggspensionen
skall vara beroende av inkomstprövning. Vid denna prövning kunna och böra
pensionsmyndigheterna taga hänsyn till den utsträckning i vilken änkan
utfört förvärvsarbete under äktenskapets bestånd samt till de faktiska inkomster
hon uppbär på grund av arbetsanställning. Genom fordringen å viss
längre tids äktenskap elimineras även möjligheten av att äktenskap ingås i
syfte att tillförsäkra hustrun änkepension.

I händelse änka ingår äktenskap bör änkepensionen upphöra att utgå.
Kommitténs förslag innebär vidare, att rätten till änkepensionen upphör, "då
änkan erhåller invalidpension eller sjukbidrag eller uppnår 67 års ålder.

I fråga om änkepensionens belopp har kommittén presumera^ alf en änkepensionsbeiättigad
änka skall kunna själv bidraga till sin försörjning med
minst så stort belopp som motsvarar den avdragsfria inkomsten eller 400
kronor örn året. I överensstämmelse härmed har änkepensionen föreslagits
till 600 kronor. Pensionen skall enligt förslaget vara förenad med lika stort
bostadstillägg, som skall tillkomma gift pensionstagare, d. v. s. i bosladskostnadsgrupperna
II—V 100, 200, 300 respektive 400 kronor. Högsta änkepensionen
inklusive bostadstillägg blir salunda i de olika bostadskostnadsgrupperna
600, 700, 800, 900 respektive 1 000 kronor. De föreslagna maximibeloppen
äro lika stora som maximibeloppen av det hustrutillägg, vilket tillkommer
gitt man vilkens hustru fyllt 60 år och ej själv'' är pensionsberättigad.

börslaget innefattar icke bestämmelser om barnbidrag eller barntillägg.
Revision av den nuvarande lagstiftningen på detta område skall upptagas
av kommittén, när befolkningsutredningen avslutat sin utredning örn allmänna
barnbidrag. I frågan örn folkpensioneringens administrativa liandhavande
bär det icke heller varit kommittén möjligt alt i detta sammanhang
framlägga förslag. 1 detta avseende är det kommitténs avsikt att framlägga
säl skilt betänkande, sedan vissa pågående utredningar örn en annan ordning
for folkpensionernas utbetalande avslutats och klarhet vunnits rörande den
närmare beskaffenheten av en blivande obligatorisk sjukförsäkring. I avbidan
pa lösandet av sjuktörsäkringsfrågan och en blivande reformering av
fattigvårdslagstiftningen lia vissa bestämmelser i förslaget erhållit provisorisk
natur. I förslaget lia salunda i så gott sorn oförändrat skick upptagits nu
gällande folkpensioneringslags bestämmelser angående folkpensioneringens
administrativa handha vande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1948
och bliva tillämplig jämväl å de nuvarande folkpensionärerna ävensom å
personer som enligt äldre bestämmelser äro utestängda fran rätt till folkpension
men enligt förslaget skulle ha sådan rätt.

Kostnaderna för det av socialvårdskommittén framlagda förslaget
ha av kommittén beräknats vid tiden för reformens genomförande komma
att uppgå till

enligt alternativ I ............ 725,54 miljoner kronor

» > II 778,46 »

» » III 831,25

Av dessa kostnader belöpa sig 14 miljoner kronor a änkepensionerna och
12 å 14 miljoner kronor å hustrutilläggen. Kostnaderna för invalidpensioneringen
uppgå enligt alla tre alternativen till omkring 245 miljoner kronor,
medan kostnaderna för åldringarna utgöra omkring 455 miljoner kronor
enligt alternativ I, omkring 507 miljoner kronor enligt alternativ II och
omkring 560 miljoner kronor enligt alternativ III.

Till grund för sina kostnadsberäkningar har kommittén lagt den i det
föregående omnämnda, av professor Sten Wahlund verkställda utredningen
angående den sannolika framtida befolkningsutvecklingen. Med
utgångspunkt från sålunda erhållna folkmängdssiffror har kommittén beräknat
dels det sannolika antalet förtidsinvalider vid olika tidpunkter och
dels åldringarnas antal. Vid beräkningen av det sannolika antalet förtidsinvalider
har kommittén grundat sina kalkyler på en undersökning rörande
hur stor del av alla män, respektive kvinnor av olika åldrar och civilstånd,
som uppbära invalidpension eller understöd enligt nu gällande regler. Till
utgångspunkt har därvid tagits de uppgifter i ifrågavarande hänseende som
kunnat hämtas ur 1940 års folkräkning, avseende förhållandena vid nämnda
års utgång. Alla vid denna tidpunkt pensionerade eller understödda invalider
ha av kommittén fördelats efter kön och ålder, varefter med ledning a\
särskilda stickprovsundersökningar en fördelning skett även med avseende a
civilstånd. Kommittén har därefter för varje åldersgrupp uträknat det procentuella
antalet förtidsinvalider för såväl ogifta som gifta, därvid kommittén
emellertid beträffande de gifta invaliderna nödgats göra vissa antaganden
örn lägre invalidfrekvens än för de ogifta, vilka antaganden enligt vad
kommittén anfört helt naturligt göra beräkningarna behäftade med en icke
obetydlig felmarginal. De på detta sätt erhallna invalidfrekvenstalen har
kommittén slutligen använt för att på grundval av den av Wahlund beräknade
framtida folkmängden uträkna totala antalet invalider i åldrarna 16
—67 år. Beträffande åldringarna har kommittén däremot kunnat bygga direkt
på Wadlunds beräkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Resultatet av de verkställda beräkningarna angående antalet förtidsinvalider
och åldringar vid 1947 års utgång framgår av följande.

Antal förtidsinvalider och åldringar vid 1947 års utgång.

Kön och civilstånd	Förtids- invalider	Åldringar	Summa
Män:
Gifta............................	54 906	140 510	195 416
Ej gifta..........................	53 086	119 033	172 120
Summa	107 993	259 553	367 53G
Kvinnor:
Gifta....................	59 167	95 360	154 526
Ej gifta....................................	84 574	206 838	291 412
Summa	143 750	302 198	445 933
Båda könen:
Gifta...........................	114 072	235 870	349 942
Ej gifta...........................	137 661	325 871	463 532
Summa	231 733	5G1 751	813 474

Kommittén har beträffande antalet förtidsinvalider anmärkt, att örn man
räknat med lika hög invaliditet för gifta som för ogifta skulle man erhållit
minst 61 150 fler pensionsberättigade förtidsinvalider, medan åter en beräkning
med utgångspunkt från samma invaliditet för ogifta som den av
kommittén för de gifta konstaterade skulle givit till resultat ett lika mycket
mindre antal förtidsinvalider.

Kommittén har järnvä! lämnat en redogörelse för det beräknade antalet
pensionstagare vid utgången av år 1950 och vart femte år därefter till och
med år 1985. Redogörelsen visar, att vid 1950 års utgång antalet pensionsberättigade
skulle komma att utgöra 845 313, motsvarande en ökning från
1947 års utgång med i det närmaste fyra procent. Enligt redogörelsen skulle
vidare antalet pensionsberättigade komma att uppgå till vid 1960 års utgång
967 716, vid 1970 års utgång 1 098 178 och vid 1980 års utgång 1 204 560.

För fördelningen av det beräknade totalantalet pensionstagare på olika
bostadskostnadsgr upper har kommittén verkställt en preliminär
fördelning av alla rikets kommuner på bostadskostnadsgrupper med utgångspunkt
från 1939 års bostadsräkning. Enligt särskilda beräkningsgrunder har
det totala antalet pensionstagare därefter fördelats på de ifrågasatta bostadskostnadsgrupperna.
Resultatet av dessa beräkningar framgår av följande
uppställning, avseende 1947 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

		Antal		I procent av hela
Bostadskostnadsgrupp	förtidsinva- lider	åldringar	Summa	antalet pensions-tagare
i ......................	109 345	281 398	390 743	48,03
ii ......................	50 315	114 057	164 372	20,21
lii ......................	45 399	91 065	136 464	16,78
IV ......................	16 324	27 705	44 029	5,41
V ......................	30 350	47 516	77 866	9,57
Summa	251 733	561 741	813 474	100,00

Sedan kommittén härefter jämväl verkställt erforderliga beräkningar till
ledning för uträknandet av hustrutillägg och änkepensioner m. m., har kommittén
beräknat totalkostnaderna för den föreslagna reformen, örn
pensionsförmånerna skulle utgå utan någon inkomstprövning, till 929,91 miljoner
kronor, därav för förtidsinvaliderna 301,10 miljoner kronor och för
åldringarna 612,95 miljoner kronor. I de angivna siffrorna ingå bostadstillägg
med tillhopa 126,74 miljoner kronor, därav å förtidsinvaliderna belöpa 46.35
miljoner kronor och å åldringarna 77,59 miljoner kronor.

Den besparing som i de olika alternativen vinnes genom den föreslagna inkoms
Iprövningen har kommittén, på grunder, för vilka närmare redogörelse
lämnas i betänkandet, beräknat för förtidsinvaliderna till 56,74 miljoner kronor
enligt samtliga tre alternativ samt för åldringarna till 146,07 miljoner
kronor i alternativ I, 93,15 miljoner kronor i alternativ II och 40,36 miljoner
kronor i alternativ lil. Härvid lia de besparingar å hustrutilläggen, som uppkomma
genom inkomstprövningen medräknats. I fråga örn änkepensionerna,
vilka utan inkomstprövning beräknas kosta 15,56 miljoner kronor, utgör besparingen
genom inkomstprövning 1,56 miljoner kronor.

Den sammanlagda årliga kostnaden per den 1 januari 1948 redovisas av
kommittén på följande sätt:

Årlig kostnad per den 1 januari 194 8 för föreslagna folkpensioner, i miljoner kronor.

Förmån	Kostnad för för- tidsinva- lider Alt. I—III	Kostnad för åldringar enligt	Kostnad i för änke- j pensioner Alt. I—lil
Alt. I	Alt. II	Alt. lil
Grundpension eller allmän ålderspension	50,35	112,34	337,04	516,53
Tilläggspension ....................	157,38	304,00	135,33	12,83	11,48
Bostadstillägg......................	35,15	50,02	46,91	42,71	2,52
Blindtillägg........................	1,78	0,52	0,52	0,52	—
Summa	244,66	466,88	519,80	572,59	14,00
Besparing genom avdrag för inkomst....	56,74	146,07	93,15	40,36	1,56
Därav på bostadstillägg..............	11,20	27,57	30,68	34,88	0,28

I de angivna siffrorna ingå ej kostnaderna för sjukbidrag och vissa pensionsförhöjningar
som i särskilda fall skola kunna utgå efter skälighetspröv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

ning. Dessa kostnader torde dock enligt vad kommittén anfört ej medföra
några mera betydande kostnadsökningar.

Rörande finansieringen av folkpensioneringen efter den föreslagna
reformen har kommittén, såsom tidigare antytts, funnit att folkpensioneringen
såsom hittills måste i huvudsak finansieras genom skattemedel,
enär en folkpensionering som helt eller till mera avsevärd del skulle grundas
på avgiftsbetalning komme att leda till allt för höga pensionsavgifter. Kommittén
har emellertid funnit skäl tala för alt särskilda pensionsavgifter alltjämt
skola uttagas och har därom anfört att även örn pensionsavgifterna
närmast bleve att betrakta såsom en specialskatt det ur psykologisk synpunkt
vore riktigt att varje medborgare i arbetsför ålder åtminstone i någon mån
bidroge till sin egen försörjning vid ålderdom och invaliditet. Avgifterna vore
sålunda huvudsakligen avsedda att betona folkpensioneringens karaktär av
socialförsäkring och medborgarnas rätt till folkpension. Rätten att erhålla
vissa förmåner utan behovsprövning bleve också mera markerad genom atl
var och en bidroge till förmånernas finansiering. Från statsfinansiell synpunkt
kunde heller icke bortses från de avsevärda belopp, som även med
nuvarande grunder för avgifternas beräkning inflöte lill statskassan.

Beträffande pensionsavgifternas storlek har kommittén anfört,
att vid bestämmandet härav hänsyn måste tagas till samtliga avgifter
för socialförsäkringsändamål. I utlandet holle sig dessa avgifter för de befolkningsgrupper
som omfattades av försäkringen i allmänhet inom 5 ä
8 procent av arbetsinkomsten. Med erinran, att kommittén räknat med atl
i inkomstläget 2 ä 3 000 kronor avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkring
komme att uppgå till 4 ä 5 procent av arbetsinkomsten, har kommittén
funnit den nuvarande pensionsavgiften örn en procent icke böra överskridas,
för så vitt avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna bleve av den
storlek nyss nämnts. I fråga om avgiltsberäkningen har kommittén dock
föreslagit vissa ändringar samt därom anfört.

Vid ett system, där pensionsförmånerna stå i relation till de erlagda avgifterna,
kan det vara påkallat att låta avgifterna bli högre för två makar än
lör en ogift person i samma inkomstläge, enär eljest de gifta medborgarna
genomgående skulle få lägre pensionsförmåner än de ogifta. Sätter man
däremot icke pensionsförmånernas storlek i relation till de erlagda avgifterna,
synes det icke rimligt, att en ogift person skall lia lägre pensionsavgift
än två makar med samma taxerade inkomst. Kommittén har därför föreslagit,
att ogifta personer i princip skola betala en pensionsavgift av 1 procent
av den laxerade inkomsten, under det att var och en av makar skola ha att i
pensionsavgift erlägga Ya procent av den gemensamma taxerade inkomsten.

I enlighet med den nyss angivna principen har den lägsta avgiften för ogift
bibehållits vid sex kronor under det atl den för makar gemensamt skall
uppgå till samma belopp, vilket innebär atl den lägsta avgiften för varje
make sänkes från sex till tre kronor.

Den högsta pensionsavgiften är för närvarande 20 kronor för ogift och

Kungl. Maj.ts proposition nr 2W.

40 kronor för makar. Med hänsyn till det förändrade penningvärdet synes en
höjning av avgiftsmaximum motiverad. En sådan höjning är även motiverad
av de ökade pensionsförmånerna. Då det gäller de något högre inkomstlägena
synes det icke, särskilt med hänsyn till beskattningens utformning,
nödvändigt att vid en lika taxerad inkomst makars sammanlagda avgifter
bli av samma storlek som en ogift persons. I de fall där båda makarna ha
betydande inkomster synes det särskilt motiverat att låta båda erlägga
maximia vgiften. Kommittén föreslår sålunda att avgiftsmaximum för varje
avgiftspliktig skall utgöra 50 kronor. Detta belopp skall erläggas av ogift
med taxerad inkomst uppgående till 5 000 kronog eller mera och av gift, då
makarnas sammanlagda taxerade inkomst uppgår till 10 000 kronor eller
mera. Vid sistnämnda inkomstläge ha sålunda två makar, örn de båda äro
avgiftspliktiga, att erlägga 100 kronor.

Kommittén har vidare anfört att, därest avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen
skulle fastställas till väsentligt högre belopp än vad kommittén
föreslagit, det borde kunna övervägas en fördubbling av de föreslagna pensionsavgifterna.
En sådan förhöjning har synts kommittén vara särskilt försvarbar,
om ålderspensioneringen utformades enligt alternativ lil.

Enligt kommitténs beräkningar kan med nuvarande penningvärde och
inkomstförhållanden antagas, att med de föreslagna grunderna för pensionsavgifternas
beräknande summan av inflytande pensionsavgifter komme att
uppgå till 70 å 75 miljoner kronor eller 5 å 10 miljoner kronor mera än för
närvarande.

Såsom tidigare nämnts har kommittén utgått från att de inflytande pensionsavgifterna
liksom för närvarande skola redovisas till folkpensioneringsfonden
och över denna tillföras statsregleringen. Inkomsterna
av fonden, vilken för närvarande uppgår till 787 miljoner kronor, har kommittén
med hänsyn till ränteläget funnit böra beräknas till omkring 27 miljoner
kronor vid den nya lagens ikraftträdande. Kommittén har på grund
härav räknat med att pensionsavgifterna och avkastningen av folkpensioneringsfonden,
vilka båda poster i riksstatens inkomstsida borde avräknas vid
angivande av statens nettoutgifter för folkpensioneringen, tillsammans kunde
uppskattas till i runt tal 100 miljoner kronor vid tiden för reformens genomförande.

Liksom för närvarande skola vidare enligt förslaget kommunbidrag
utgå till kostnaderna för folkpensioneringen. Enligt gällande bestämmelser i
detta hänseende skola kommunerna bidraga till kostnaden för utgående lillläggspensioner
med viss andel, som utgör för orter, tillhörande ortsgrupp 1
en åttondel, för orter, tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel, och för orter, tillhörande
ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i städerna Stockholm och Göteborg
kommunandelen utgör tre tiondelar. I fråga om tilläggspension, som
helt eller delvis grundar sig på fastställelse av pensionstillägg före 1937 års
ingång, gäller vidare, att jämte kommunen landstinget skall bidraga med en

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sextondel av kostnaden för tilläggspensioner och att stad, som ej deltager i
landsting, skall utöver vad som framgår av det nyss sagda bidraga med en
sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Motsvarande regler gälla beträffande
invalidunderstöd och utjämningspensioner, medan däremot blindhetsersättningar
helt bekostas av staten. Till kostnaderna för dyrtidstillägg
å och provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd
bidraga kommunerna med vissa procentsatser, beräknade så att kommunbidragen
motsvara kommunandelarna i tilläggspensionerna. De sammanlagda
kommunbidragen uppgå för närvarande för ogift högst till följande
belopp, nämligen 71 kronor i ortsgrupp 1, 141 kronor i ortsgrupp 2, 212
kronor i ortsgrupp 3 och 255 kronor i Stockholm och Göteborg. För äkta
makar uppgå motsvarande belopp till respektive 130, 261, 400 och 480
kronor.

Socialvårdskommittén har beträffande kommunbidragen anfört att dessa
vore huvudsakligen avsedda att inom pensionsnämndema framtvinga en
noggrann prövning av pensionsansökningarna. Erfarenheten utvisade, att understöd
ofta utbetalades mera rundhänt, då den egna kommunen icke åsamkades
någon direkt utgift, än då detta vore fallet. Därest en pensionssökande
måste beviljas fattigvård, örn han icke kunde erhålla folkpension, vore det
uppenbart, att pensionsnämnden kunde påverkas härav vid sin prövning av
vederbörandes pensionsansökning. Ur ifrågavarande synpunkt vore det uppenbarligen
mest önskvärt, att kommunerna finge bidraga till folkpensionerna,
i den mån pensionerna vore beroende av den kommunala prövningen,
enligt samma grunder som till socialhjälpen (fattigvården). Detta läte sig dock
icke göra, emedan i så fall alltför stora kostnadsökningar skulle uppkomma
för kommunerna. Ur principiell synpunkt kunde också göras gällande,
att åldringarnas och invalidernas försörjning vore en hela folkets
angelägenhet, varför den i första hand borde bestridas genom statsmedel.

Kommittén har icke ansett skäl föreligga att ålägga kommunerna bidragsskyldighet
i fråga örn de av kommittén föreslagna grundpensionerna. Beträffande
åter tilläggspensioner och änkepensioner har kommittén ansett
kommunandelen helst icke böra understiga en fjärdedel eller en femtedel av
kostnaden om kommunandelen skulle fylla sin funktion att framtvinga en
effektivare prövning. Vad angår bostadstilläggen skola enligt kommitténs
förslag dessa i större utsträckning än tilläggs- eller änkepension anses som en
kommunal angelägenhet, varför kommunerna borde bestrida en ganska avsevärd
del av merkostnaderna därför. Fastställdes en enhetlig kommunandel
för bostadstilläggen, komme kommunbidragen i vissa mindre och medelstora
orter att bli alltför stora i förhållande till de för närvarande utgående bidragen.
Kommittén har därför föreslagit en skala, enligt vilken kommunbidragets
procentsats stiger med bostadskostnadsgruppens nummer.

På grundval av de anförda synpunkterna och med beaktande av önskvärdheten
att icke belasta kommunerna för hårt har kommittén föreslagit,

Kungl. Maj :ts proposition nr 220.

att kommunbidragen till tilläggs- och änkepensioner skola fastställas till 10
procent enligt alternativ I, 15 procent enligt alternativ II och 20 procent
enligt alternativ III. Kommunbidraget till bostadstilläggen föreslås skola utgöra
i bostadskostnadsgrupp II 30 procent, i bostadskostnadsgrupp III 40
procent, i bostadskostnadsgrupp IV 50 procent och i bostadskostnadsgrupp V
60 procent.

Totalbeloppen av kommunbidragen efter nu angivna grunder har kommittén
beräknat till 88,09 miljoner för alternativ I, 85,08 miljoner kronor för
alternativ II och 74,07 miljoner kronor för alternativ III, därvid kostnaderna
fördela sig å de olika bostadskostnadsgrupperna enligt följande tablå.

Kommunbidrag i miljoner kronor.

Bostadskostnadsgrupp	Alternativ I	Alternativ II	Alternativ III
I........................	23,98	21,93	16,55
ii........................	14,42	13,90	11,59
in........................	18,30	18,01	16,08
IV........................	8,85	8,51	8,25
V........................	22,54	22,73	21,60
Summa	88,09	83,08	74,07

Till jämförelse har kommittén anfört, att de år 1945 debiterade kommunandelarna,
fördelade å de av kommittén föreslagna bostadskostnadsgrupperna
I—V utgjorde respektive 18,51, 7,83, 6,87, 4,66 och 7,31 miljoner kronor
eller tillhopa 45,18 miljoner kronor, vartill komme debiterade landstingsandelar
och däremot svarande andelar för städer, som ej deltaga i landsting, nied
inalles 8,01 miljoner kronor. I jämförelse med summan av dessa belopp, 53,19
miljoner kronor, utvisade förslaget alltså en betydande ökning, som bleve
mycket olika för olika kommuner. För Stockholms stad, som år 1945 inklusive
landstingsandel debiterats 7,92 miljoner kronor, utgjorde ökningen enligt
alternativ I 14,62 miljoner kronor, enligt alternativ II 14,81 miljoner kronor
och enligt alternativ III 13,68 miljoner kronor.

Beträffande konsekvenserna för kommunerna av den föreslagna reformen
har kommittén påpekat, att kommunerna kunde påräkna betydande minskningar
i falligvårdskostnaderna bl. a. därigenom att kommunerna kunde i
betydligt större utsträckning än hittills få sina utgifter för å ålderdomshem
m. fl. vårdanstalter intagna pensionstagare täckta. Beträffande vård på sjukhus
komme dock besparingen landstingen till godo. En av kommittén gjord
uppskattning av kommunernas och landstingens ökade inkomster för här
avsedda pensionstagare hade givit till resultat ett belopp av omkring 16 miljoner
kronor. Därjämte syntes man kunna räkna med en besparing för kommunerna
av åtminstone 20 miljoner kronor därigenom att behov att utgiva
hemunderstöd till pensionstagare bortfölle.

Kungl. Majlis proposition nr 220. 61

En sammanställning av totalkostnaderna för reformen har kommittén
gjort i följande tablå.

	Alternativ I miljoner kr.	Alternativ II miljoner kr.	Alternativ III miljoner kr.
Grundpensioner lill åldringar..................	112,3	337,0
» » övriga......................	50,4	50,4	50,4
Allmän ålderspension .......................	—	—	516,5
Blindtillägg..................	2,3	2,3	2,3
Summa ej inkomstprövade förmåner	165,0	389,7	569,2
Tilläggspensioner till åldringar................	304,0	135,3	12,8
» » övriga ..................	157,1	157,4	157,4
Bostadstillägg till åldringar ................	50,0	40,9	42,7
» » övriga.....................	35,2	35,2	35,2
Änkepensioner ....................	14,0	14,0	14,0
Summa inkomstprövade förmåner	560,6	388,8	262,1
Totalutgifter	723,0	778,5	831,3
Pensionsavgifter och fondränta................	100,0	100,0	100,0
Kommunbidrag............................	88,1	85,1	74,1
Summa »inkomster»	188,1	185,1	174,1
Statens nettokostnader	537,5	593,4	C57,2

I anslutning till tablån har kommittén anfört följande.

Såsom framgår av tablån är skillnaden i totalkostnad mellan det andra och
det första alternativet 52,9 miljoner kronor samt mellan det tredje och det
andra alternativet 52,8 miljoner kronor. Mellan tredje och första alternativen
är den totala kostnadsskillnaden 105,7 miljoner kronor. Statens utgifter enligt
de olika alternativen bero i viss mån på utformningen av kommunbidragen.
I detta avseende kunna uppenbarligen jämkningar i vad kommittén föreslagit
lätteligen vidtagas, örn så anses önskvärt. Vid jämförelsen mellan de
olika alternativen torde man därför böra hålla sig till siffrorna för totalutgifterna.

Redan storleken av de pensioner, som komma att utges av det allmänna,
kommer sannolikt att leda till att många medborgare söka ordna sina ekonomiska
förhållanden så att de ej lägga hinder i vägen för erhållandet av dessa
pensioner. Detta i sin tur leder till att de ovan angivna skillnadsbeloppen successivt
minska därigenom att kostnaderna enligt de billigare alternativen bli
högre än heräknat.

En annan omständighet, som i betydande mån kan komma alt verka reducerande
på merkostnaderna för alternativen II och III är den att grundpensionen
för åldringar (den allmänna ålderspensionen) enligt dessa alternativ
nått en sådan höjd att hänsyn lill densamma framdeles torde komma att
tagas vid bestämmandet av ålderspensioner även till stats- och kommunalanställda.
Enligt kommitténs mening är det, därest statsmakterna stanna för
någotdera av dessa båda alternativ, angeläget att en särskild utredning verkställes
rörande folkpensioneringens inverkan på ålderspensionerna till de
befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna helt eller till väsentlig del
bestridas av allmänna medel.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

Eftersom merkostnaderna för alternativen II och III föranledas av att
medborgare, som jämlikt alternativ I äro uteslutna från rätten till tilläggspension
eller allenast äro berättigade till ringa sådan pension, erhålla högre
folkpension än enligt alternativ I, kommer en betydande del av dessa merkostnader
att återflyta till det allmänna i form av direkta och indirekta
skatter. Enligt verkställda beräkningar torde med nuvarande beskattningsbestämmelser
i direkta skatter till stat och kommuner återgå 20 å 25 procent
av merkostnaderna. Härav torde ungefär hälften falla på staten och hälften
på kommunerna. Huru mycket som återgår till staten genom den indirekta
beskattningen torde icke med någon större grad av säkerhet kunna beräknas
utan en specialundersökning. Någon sådan har icke verkställts av kommittén.

Även örn hänsyn tages till de ovan angivna faktorerna är det uppenbart, att
vissa ganska betydande merkostnader uppkomma enligt alternativen II och
lil vid jämförelse med alternativ I samt enligt alternativ lil vid jämförelse
med alternativ II. Vid avgörandet av vilket alternativ som bör komma till
utförande — om det över huvud taget är möjligt ur statsfinansiell synpunkt
att antaga något av de dyrare alternativen — blir frågeställningen tydligen
den huruvida de fördelar med hänsyn till sparvilja och strävanden att på
annat sätt ordna för medborgarnas ålderdom samt de administrativa fördelar,
som särskilt alternativ III medför, äro så stora att de anses uppväga
merkostnaderna. En viss hänsyn torde härvid även tagas till de ur moralisk
synpunkt mindre tilltalande konsekvenser som inkomstprövningen redan
med de nuvarande pensionsbeloppen visat sig medföra, därigenom att de pensionsberättigade
söka undandölja inkomster och tillgångar i syfte att få
högre pension. För de pensionsberättigade måste det uppenbarligen te sig tilltalande
att ålderspensionen utgår utan granskning av ekonomiska och personliga
förhållanden samt att ändringar till det bättre i fråga om inkomstförhållandena
ej leda till sänkning av folkpensionen.

Kommittén har slutligen betonat, att totalkostnaderna på grund av det
successivt stigande antalet åldringar och inflyttningar till dyrorterna komme
att under de närmaste åren efter reformens genomförande öka med i genomsnitt
1J/2 procent årligen, varjämte kommittén erinrat om att antalet pensionsberättigade
mellan åren 1950 och 1970 beräknats komma att stiga med
omkring 30 procent. Med hänsyn till ovissheten om inkomstutvecklingen och
befolkningsinflyttningen bleve emellertid siffror avseende förhållanden ett
eller flera tiotal år framåt i tiden ganska ovissa. Säkrast kunde kostnadsstegringarna
beräknas enligt alternativ III, enligt vilket utgifterna vore minst beroende
av inkomstförhållandena.

Kommitténs betänkande är icke enhälligt. Såsom redan tidigare nämnts ha
fem av kommitténs ledamöter uttalat sig för alternativ II, medan alternativ
III förordats av övriga fem ledamöter, däribland herrar Hagård och Skoglund.
I särskilt yttrande hava sistnämnda båda ledamöter anfört, att deras
ståndpunktstagande skett under förutsättning att det statsfinansiellt komme
att bli möjligt att genomföra en reform sådan som den föreslagna. Därjämte
måste enligt deras mening tidpunkten för genomförandet av en folkpensioneringsreform
bliva beroende av såväl det statsfinansiella läget som av kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

junkturförhållandena. Nämnda ledamöter lia därför funnit det ofrånkomligt
att hela den statsfinansiella frågan gjordes till föremål för en grundlig
utredning innan frågan om en pensionsreform förelädes riksdagen. Därutöver
hava nämnda ledamöter anfört följande.

Vad angår utformningen av deli föreslagna lagstiftningen vilja vi framhålla,
att enligt vår mening spännvidden är förhållandevis stor mellan de
totala pensionsförmånerna i högsta och lägsta bostadskostnadsgrupp. Förslaget
bygger i detta avseende i stort sett på de speciella förhållanden, som
enligt av kommittén verkställd utredning i nuvarande stund råda i fråga om
folkpensionäremas bostadskostnader. Vi utgå ifrån att de numera ganska
snabba förändringarna av bostadskostnaderna och bostadsstandarden på alla
orter redan inom de närmaste åren komma att leda till en avsevärd utjämning
av bostadskostnaderna även för folkpensionärsgruppen. Då vi därför
blott kunna betrakta de nu föreslagna differenserna i bostadskostnaderna
såsom ett i nuvarande läge ofrånkomligt men samtidigt starkt tidsbetonat
förhållande, ha vi godtagit dem såsom en nu nödvändig men blott kortvarig
övergångsform. Att vi icke velat motsätta oss dessa tillägg har dessutom
berott på att kommunerna till stor del själva få bära kostnaderna för dem.
Som ytterligare en förutsättning för att vi kunnat förorda förslaget påyrka
vi, att en omprövning av frågan såväl om bostadskostnaderna å olika orter
som bostadstilläggens storlek och konstruktion företages så fort lämpligen
kan ske så att nya, efter utvecklingen avpassade bestämmelser i detta avseende
kunna tillämpas efter viss kortare, i förväg bestämd tid.

Beträffande frågan om indelningen i bostadskostnadsgrupper har fru
Nordgren med instämmande av nyssnämnda ledamöter ävensom av herr
Wallén ansett att indelningen borde gälla för fem år i sänder.

1 viss motsättning till herrar Hagård och Skoglund har herr Wangson anfört,
att även örn de föreslagna pensionsbeloppen i det stora flertalet fall
torde vara tillräckliga, förhållandet måste bli ett annat i städerna och särskilt
i de stora städerna där dels antalet personer med liyresfri bostad vöre
jämförelsevis litet och dels bostadshyrorna i allmänhet voro relativt höga.
I anslutning härtill har han anfört följande.

Kommittén har beaktat detta förhållande genom införande av generella
bostadstillägg. I den mån pensionärerna å åsyftade orter bo hyresfritt eller
mot jämförelsevis låga hyror eller lia privilegierade eller eljest avdragsfria
inkomster bör det sammanlagda pensionsbeloppet även för dem vara tillräckligt.
Så är uppenbart inte fallet, örn hyreskostnaden överskrider ett beräknat
maximum och tillskott från annat båll saknas. Detta torde komma att inträffa
i vart fall i den högsta bostadskostnadsgruppen, dock inte i sådan utsträckning,
att det motiverar en generell förhöjning av de föreslagna bostadstilläggen.
En kompletterande hjälpanordning för pensionärer i sagda bostadskostnadsgrupp
där hyran är särskilt hög och andra tillgångar saknas är
dock erforderlig. Denna kunde lämpligen konstrueras såsom ett kommunalt
bostadstillägg. Till skillnad från de kommunala pensionstillskotten borde det
kommunala bostadstillägget kunna beviljas av pensionsnämnden, varigenom
pensionären slipper att vända sig till två olika kommunala organ för att erhålla
behövlig hjälp. Det bör ej heller grunda sig på en individuell behovs -

Kungl. Majlis proposition nr 220.

<54

prövning i egentlig mening utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek.
Där detta överstiger ett visst beräknat maximibelopp skulle kompletterande
kommunalt bostadstillägg beviljas med det belopp den faktiska hyreskostnaden
överstiger maximibeloppet under förutsättning att hyreskostnaden befinnes
skälig. Som skälig hyreskostnad bör godkännas den i öppna marknaden
gängse hyreskostnaden för sådan bostad som enligt grunderna för beviljande
av statsbidrag till inrättande av pensionärshem bör tillkomma pensionär,
d. v. s. för en ensam person ett rum med kokvrå och för två personer ett
större rum och kök, allt med centralvärme och andra bekvämligheter. Finnes
bostad ledig å pensionärshem bör den, som söker kommunalt bostadstillägg,
kunna anvisas sådan bostad, därest hyresskillnaden är väsentlig och ej heller
synnerliga skäl tala mot en flyttning.

Kommunalt bostadstillägg bör beviljas för viss tid. förslagsvis ett år i
sänder.

Till de kommunala bostadstilläggen bör utgå statsbidrag efter liknande
grunder som till de statliga bostadstilläggen, möjligen med något lägre procentuell
andel.

Jämväl beträffande änkepension har inom kommittén uttalats delade meningar.
Herrar Hartmann, Höjer och Wallén lia uttalat sig för att änkepension
skall kunna med reducerat belopp utgå jämväl till kvinnor, vilka bli
änkor vid 53 eller 54 års ålder. I dylika fall borde enligt dessa ledamöters
mening änkepension lämpligen utgå med en tredjedel respektive två tredjedelar
av den änkepension, som eljest skulle lia utgått.

Herr Hartmann har med instämmande av herr Wallén och fru Nordgren
funnit spörsmålet om ett bestående realvärde för pensionerna icke nu låta
sig upptagas till lösning. Däremot har han ansett att en indexreglering läge i
linje med den föreslagna lagstiftningens syfte, varför statsmakterna i samband
med reformen borde uttala sig för en närmare undersökning av detta
problem så snart stabilare ekonomiska förhållanden inträtt.

1 fråga örn kommunbidragen lia herrar Bexelius, Hartmann och Wangson
anfört, att enligt deras uppfattning en alltför stor del av kostnaderna för
bostadstillägg lagts på kommunerna. Med hänsyn till kommunernas nuvarande
kostnader för tilläggspensionerna lia dessa ledamöter föreslagit, att de
av kommittén föreslagna procenttalen genomgående sänktes med tio.

Vad slutligen angår pensionsavgifterna ha herrar Hartman och Höjer ansett
dessa böra betraktas såsom bidrag till kostnaderna för socialförsäkringen
i dess helhet och alltså utgå såsom allmänna socialförsäkringsavgifter. Härigenom
vunnes den fördelen, att socialförsäkringen komme att framstå såsom
delvis bekostad genom avgifter av de försäkrade själva och därigenom till
alla sina delar göra skäl för namnet socialförsäkring. Anledning saknades
att låta dessa avgifter ingå till en särskild fond. Den nuvarande folkpensioneringsfonden
borde under benämningen socialförsäkringsfonden tjänstgöra
som regleringsfond för socialförsäkringsutgiftema. Bestämmelserna örn allmänna
socialförsäkringsavgifter borde sammanföras i en särskild lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Yttranden över förslagets huvudgrunder.

över socialvårdskommitténs betänkande ha genom remiss yttranden infordrats
från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
riksräkenskapsverket, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen,
statskontoret, statens pensionsanstalt, generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska
sjukkasseförbundet, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska personal-pensionskassan,
Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges
folkpensionärers riksförbund, de blindas förening, de lungsjukas riksförbund,
svenska vanföreanstalternas centralkommitté, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening.

Samtliga nämnda myndigheter och sammanslutningar ha inkommit med
yttrande i ärendet. Pensionsstyrelsen har därvid bifogat yttranden från styrelsens
överläkare, 29 pensionsombud, 113 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande
samt ett antal pensionsnämndsordförande och -ledamöter
i Stockholm. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från ett antal
kommuner i varje län, sammanlagt 267 kommuner av vilka 64 städer. Vid
överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtande av Stockholms stadsfullmäktige
jämte åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm.

I de inkomna yttrandena vitsordas undantagslöst behovet av förbättrade
pensionsförmåner och flertalet remissinstanser ha uttalat
sitt gillande av vad socialvårdskommittén anfört därom, att målet för
folkpensioneringen bör vara, alt åldringar och invalider skola genom densamma
kunna erhålla en med hänsyn till den allmänna levnadsstandarden
i samhället skälig försörjning utan att annat än i undantagsfall behöva anlita
fattigvården eller den sociala hjälpform som kan komma att träda i
stället för fattigvården. De av socialvårdskommittén föreslagna huvudgrunderna
för reformen lia jämväl i övrigt i allt väsentligt tillstyrkts i remissyttrandena.

Emellertid lia i åtskilliga yttranden anförts betänkligheter ur
statsfi nansien .synpunkt mot ett genomförande av förslaget samt
framställts önskemål örn upprättandet av en generalplan för reformarbetet
på socialvårdens område i syfte att möjliggöra en bättre överblick över de
aktuella reformkraven och en avvägning av dessas olika angelägenhetsgrad.

Socialstyrelsen har härom anfört:

milling till riksdagens protokoll t HUS. I sami. Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Socialvårdens utveckling på skilda områden har medfört oerhört stegrade
krav på samhällets ekonomiska resurser. Vår moderna socialvård begränsar
sig icke till att söka giva en nödtorftig hjälp vid trängande behov,
utan den ställer sig det målet, att en människovärdig levnadsstandard skall
tillförsäkras alla svenska medborgare i sådana lägen, där de vanliga försörjningsmöjligheterna
kunna behöva kompletteras: vid ålderdom, invaliditet,
sjukdom, moderskap, arbetslöshet o. s. v. Betydande belopp krävas
för dylika ändamål. Det föreliggande förslaget om folkpensioneringens utbyggnad
bär i sin mån vittne härom. Sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen,
utbyggnaden av såväl sinnessjukvård som kroppssjukvård, allmänna
barnbidrag samt en avsevärt förbättrad och utökad mödrahjälp äro
dessutom aktuella. Det bör i detta sammanhang också erinras om de ökade
utgifter för skolväsendet, som kunna förväntas bli erforderliga. En viss inbördes
avvägning av de skilda sociala behoven blir ofrånkomlig. Det svenska
samhället kan emellertid anses ha råd att genomföra betydande sociala
reformer av nämnda slag, om blott de åtgärder, som komma i fråga, planläggas
med tillbörlig omsorg, så att de bli så vitt möjligt effektiva i förhållande
till de nedlagda kostnaderna, samt åtgärderna icke genomföras i
snabbare takt än samhällets finansiella resurser medgiva. Det hade givetvis
varit önskvärt, att en verklig plan hade förelegat för det sociala reformarbetet,
baserad på en allmän översyn och en inbördes avvägning av de
olika reformbehoven med hänsyn till deras angelägenhetsgrad och de finansiella
möjligheterna att realisera dem.

Statskontoret anser självfallet, att en reform av så kostnadskrävande natur
som den förevarande icke genomföres, innan de allmänt ekonomiska
och statsfinansiella betingelserna härför blivit tillfyllestgörande klarlagda.
Under erinran att statskontoret i utlåtande över ett av 1941 års befolkningsutredning
framlagt betänkande örn förlossningsvården funnit sig böra
understryka angelägenheten av att en generalplan snarast upprättades över
samtliga de sociala välfärdsanordningar, som vore avsedda att genomföras
under den närmaste framtiden, har ämbetsverket anfört, att utan tillgång
till en dylik, med nödiga kostnadsberäkningar försedd plan möjlighet saknades
att bedöma kostnadernas lämpliga avvägning mellan olika ändamål
eller totalsumman av statens framtida ekonomiska åtaganden. Det nu föreliggande
förslaget till en reformerad folkpensionering och den med detsamma
intimt sammanhängande frågan om den allmänna sjukförsäkringens
utformning framhävde i särskild grad behovet av en sådan plan. I nuvarande
läge måste statskontoret avstå från att söka bedöma den ekonomiska
sidan av folkpensioneringsförslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen har i förevarande avseende anfört följande.

Det är enligt föreningens mening ofrånkomligt, att statsmakterna åstadkomma
en samlad översikt över verkningarna i statsfinansiellt hänseende
av hela det nu aktuella sociala reformprogrammet. Enligt föreningens uppfattning
är det statsfinansiella läget i vårt land så ansträngt, att man måste
noga överväga, innan nya och synnerligen kostnadskrävande reformförslag
på det socialpolitiska området genomföras. Eljest kan man befara, att re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sultatet blir en penningförsämring, som gör reformerna illusoriska. Föreningen
anser det rimligt, att allteftersom den reala nationalinkomsten ökas,
en successiv förbättring vidtages av den sociala standarden. Denna standardhöjning
bör emellertid genomföras under ett noggrant aktgivande på
angelägenhetsgraden av de olika behov, som anses böra tillgodoses.

Bland de socialpolitiska åtgärder, som måste anses särskilt angelägna,
intager enligt föreningens uppfattning frågan örn en förbättrad ålderdomsförsörjning
en framskjuten plats. I den mån en sådan kan genomföras utan
åsidosättande av andra än viktigare intressen och utan skada för våra statsfinanser,
vill föreningen därför giva sin anslutning därtill.

Överståthållarämbetet har uttalat, att det av kommittén framlagda förslaget
icke kunde sägas sträcka sig utöver vad kommittén angivit såsom
syftemål för pensioneringen. Det syntes emellertid ämbetet givet, att vid
bestämmandet av pensionsförmånernas storlek statsfinansiella hänsyn
måste göra sig gällande samt att därvid särskilt måste beaktas angelägenheten
av att statsmakterna icke bunde sig för en skattenivå, som ur allmänna
synpunkter kunde verka hinderlig för det ekonomiska framåtskridandet.
Ämbetet, som saknade möjlighet att hysa någon bestämd mening
i dessa frågor, ville emellertid framhålla angelägenheten av att olika aktuella
kostnadskrävande reformer icke upptoges till separat behandling
utan med hänsyn till sina konsekvenser i utgiftshänseende behandlades i
ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att den statsfinansiella frågan
borde göras till föremål för en grundlig utredning, innan frågan om en pensionsreform
förelädes riksdagen. Ett alltför snabbt genomförande av de
föreliggande förslagen till sociala reformer, folkpensionsförslaget inberäknat,
kunde — huru önskvärda de än i och för sig måtte vara — medföra en
ytterligare försämring av penningvärdet. Skulle en sådan inträda, bleve
följden lätt, att den önskvärda förbättringen i folkpensionerna ginge till
spillo, vilket vore att djupt beklaga. Därest risk för en dylik inflatorisk utveckling
skulle föreligga eller bakslag vid sämre konjunkturer kunna befaras
för den händelse de många nu föreliggande sociala reformprojekten
skulle realiseras i den takt, som nu planerades, måste denna minskas. Vårt
folk kunde emellertid även inför en dylik situation trösta sig med att dess
allmänna sociala standard trots sina brister läge betydligt över så gott som
alla andra folks.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har yttrat följande.

Bedömandet av det föreliggande förslaget försvåras av att översikten över
det pågående sociala reformarbetet i dess helhet saknas. En hel del betydelsefulla
förslag till reformer på det sociala området hava under den senare
tiden framlagts. Givetvis ser förbundet med tillfredsställelse vidtagandet
av alla de åtgärder, vilka syfta till att skapa bättre förhållanden för de
folklager och medborgarkategorier, vilka äro i behov av stöd och skydd
från det allmännas sida. Emellertid är det icke möjligt att betrakta varje
reform fristående. Den ena reformen har verkningar på andra områden än

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

det, som den närmast avser. Viktiga detaljer, ja även de grundläggande
principerna, i ett socialt lagkomplex påverkas av det sätt, varpå verksamheten
inom en annan socialvårdsgren utformas.

En särskild svårighet vid ställningstagandet till det nu framlagda och
mycket kostnadskrävande reformförslaget ligger givetvis däri, att förbundet
icke kan bedöma, örn detsamma ur ekonomisk synpunkt är i sin helhet
genomförbart. Därest alla de olika redan framlagda eller planerade reformerna
på det sociala området äro möjliga att förverkliga, skulle det ur
förbundets synpunkt givetvis vara enbart glädjande. Det skulle dock kunna
tänkas, att samtliga reformförslag av ekonomiska skäl icke gå att på en
gång genomföra utan att en avvägning måste ske emellan vad som är mest
angeläget och vad som möjligen kan anstå. Någon dylik avvägning har i
föreliggande yttrande icke kunnat ske mellan förslagets viktigare delar inbördes,
än mindre mellan förslaget i dess förhållande till andra reformförslag
på det sociala området.

Synpunkter av likartad beskaffenhet som de nu återgivna ha framförts
av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län, varjämte länsstyrelserna
i örebro, Västernorrlands och Jämtlands län utan att närmare
ingå på hithörande frågor gjort sitt tillstyrkande av förslaget beroende av
det statsfinansiella läget. Dylika reservationer ha gjorts även av åtskilliga
kommuner, ofta i samband med ställningstagandet till de olika av kommittén
framlagda alternativen till ålderspensioneringens ordnande.

Kommitténs förslag att invaliditetspensioneringen fortfarande
bör vara anknuten till ålderspensioneringen och sålunda
utgöra en del av folkpensioneringen förordas i så gott som alla yttranden,
däri detta spörsmål berörts.

Pensionsstyrelsen har i denna fråga anfört, att invaliditetsbedömningen
icke endast ginge ut på att avgöra örn pensionssökanden rent medicinskt
vöre invalid eller ej. Redan detta spörsmål erbjöde i många fall betydande
svårigheter. Ännu svårare att bedöma vore emellertid de fall, då den sökande
med beaktande av enbart medicinska synpunkter icke kunde betraktas
som invalid men med hänsyn till samtliga övriga omständigheter
ändock skäligen borde anses berättigad till förtidspension enligt folkpensioneringslagen.
Dessa omständigheter utgjorde enligt styrelsens mening ett
avgörande skäl för invaliditetsprövningens fortsatta omhänderhavande av
central myndighet efter i stort sett de principer som hittills tillämpats. Styrelsen
instämde alltså i kommitténs uttalande, att invalidpensioneringen icke
borde utbrytas ur folkpensioneringen.

Medicinalstyrelsen har ansett, att även om vissa skäl obestridligen talade
för att invaliditetsförsäkringen borde avskiljas från folkpensioneringen och
i stället sammanföras med sjukförsäkringen, styrelsen likväl kunde ansluta
sig till kommitténs förslag att tills vidare i princip bibehålla den nuvarande
ordningen för invaliditetsförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Riksförsäkringsanstalten har erinrat, att särskilda åtgärder måste vidtagas
till förmån för vissa invalider, därest ett överförande av invalidpensioneringen
till den föreslagna sjukförsäkringen komme till stånd, och har
vidare anfört följande.

Handläggningen av ärenden rörande ersättning vid invaliditet ställer stora
krav på det organ, som skall handhava densamma. Ifrågavarande ärenden
äro ofta till sin natur synnerligen svårbedömda, i det de erfordra vidsträckta
kunskaper bland annat om olika sjukdomars och skadors inverkan
på arbetsförmågan. Dessa kunskaper kunna enligt vad erfarenheten utvisat
endast förvärvas genom långvarigt sysslande med hithörande spörsmål.
Såsom framgår av socialvårdskommitténs betänkande har det nuvarande
systemet för prövning av ärenden rörande invalidpension icke fungerat utan
anmärkningar. Iakttagelser riksförsäkringsanstalten i åtskilliga fall kunnat
göra vid handläggningen av ärenden rörande ersättning till personer, som
åtnjuta folkpension och som skadats till följd av olycksfall i arbete, synas
bestyrka att kritiken i förevarande avseende i samband med handläggningen
av förstnämnda ärenden icke varit utan grund. Ehuru, enligt vad
som framgår av de sakkunnigas betänkande, viss förbättring i fråga örn
invaliditetsprövningens effektivitet torde ha inträtt på senare tid, synes —
icke minst i betraktande av nu ifrågavarande ärendens stora ekonomiska
räckvidd — ytterligare sådan förbättring alltjämt vara av behovet påkallad.
Riksförsäkringsanstalten, som utgår från att detta behov kommer att beaktas
vid den kommande utredningen rörande folkpensioneringens organisation,
kan icke finna anledning antaga att handläggningen av nu nämnda
ärenden skulle förbättras, om den anförtroddes åt sjukförsäkringens organ.
Det måste anses tvivelaktigt, örn dessa organ i allmänhet skulle kunna förvärva
den på erfarenhet grundade särskilda sakkunskap beträffande dessa
ärenden, vilken enligt vad ovan framhållits är en ofrånkomlig förutsättning
för en tillfredsställande handläggning av desamma. Icke heller lärer det
vara möjligt att förse dessa lokala organ med erforderlig medicinsk sakkunskap.
Härtill kommer, att här ifrågavarande ärenden icke utan att enhetligheten
i lagtillämpningen äventyras kunna fördelas på ett större antal
organ. Med hänsyn i huvudsak till vad nu anförts har riksförsäkringsanstalten
i likhet med kommittén kommit till den uppfattningen, att invalidpensioneringen
alltjämt bör vara knuten till folkpensioneringen.

Även statskontoret har funnit de av socialvårdskommittén anförda skälen
för att invaliditetsförsäkringen fortfarande bör vara sammanförd med ålderspensioneringen
övertygande. Svenska sjukkasseförbundet, som ingående
behandlat förevarande spörsmål, har likaledes funnit det nuvarande systemet
för invalidpensioneringens anordnande böra bibehållas, därvid förbundet
i huvudsak anfört samma skäl sorn socialvårdskommittén.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har däremot intagit en motsatt
ståndpunkt samt ansett, att frågan örn invaliditetspensioneringens anknytning
lill sjukförsäkringen borde hava upptagits till förnyad allsidig utredning,
vilket icke sken i socialvårdskommitténs betänkande. Förbundet har
härom anfört följande.

Frågan bär visserligen där diskuterats och en specialundersökning har
verkst;ilits, i vad mån nytillkomna invalider skulle hava varit berättigade

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till sjukpenning före den från folkpensioneringen utgående invalidpensionen,
en undersökning, som enligt kommittén utvisat, att allenast omkring 55 procent
av hela antalet nytillkomna invalidpensionstagare skulle hava varit
berättigade till invalidhjälp, örn denna utgjorts av fortsatt sjukpenning.
Kommitténs överväganden i denna fråga hava emellertid baserats uteslutande
på den uppbyggnad av invaliditetsförsäkringen, som med utgångspunkt
från då föreliggande förhållanden föreslogs av majoriteten inom 1928
års pensionsförsäkringskommitté. Några självständiga undersökningar örn
möjligheterna att till en obligatorisk sjukförsäkring knyta en allmän invaliditetsförsäkring
och vilka anordningar, som för sådant ändamål skulle
behöva träffas, ha icke verkställts av kommittén. Den har i stället, sedan
den med stöd av den ovan nämnda undersökningen avvisat tanken på en
samordnad sjuk- och invaliditetsförsäkring, sökt att inom folkpensioneringens
ram tillskapa anordningar för att undvika uppkomsten av luckor
mellan den ena och andra försäkringsgrenen. Detta har resulterat i förslaget
örn införande i folkpensioneringen av en understödsform, som benämnes
sjukbidrag och som närmast hör hemma på sjukförsäkringens område,
en anordning som dock givits begränsad räckvidd för att förebygga
att folkpensioneringen i viss mån kunde komma att tjänstgöra såsom en
sjukförsäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Riksförbundet
vill förorda, att här berörda fråga göres till föremål för förnyat och allvarligt
övervägande.

I fråga örn de föreslagna sjukbidragen har jämväl statskontoret intagit
en avvisande hållning, medan däremot övriga remissyttranden, vari denna
fråga berörts, gå i tillstyrkande riktning. För dessa yttranden skall redogörelse
lämnas i ett senare sammanhang.

De flesta remissinstanser, som yttrat sig i fråga om pensionsåldern
ha funnit de skäl socialvårdskommittén anfört för den nuvarande pensionsålderns
bibehållande vara övertygande, önskemål om pensionsålderns sänkning
till 65 år ha framställts i några yttranden från kommuner samt i det
yttrande som avgivits av Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Å andra sidan har i ett par yttranden ifrågasatts en höjning av pensionsåldern.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda menat, att i betraktande
av den befolkningsutveckling, som vore att vänta under den närmaste framtiden,
en sänkning av pensionsåldern icke kunde anses tillrådlig; tvärtom
kunde det bli nödvändigt att gå den motsatta vägen. I och med att invaliditetsförsäkringen
erhölle en starkare ställning i socialförsäkringssystemet
torde betänkligheterna ur social synpunkt mot en sådan utveckling bliva
allt mindre. Försäkringsinspektionen har i denna fråga anfört följande.

I sin diskussion rörande pensionsåldern framhåller kommittén dels att
medellivslängden är ovanligt hög i Sverige, vilket föranleder stora pensionskostnader,
dels att det kan antagas, att arbetsförmågan bland Sveriges befolkning
bibehålies till högre ålder än i många andra länder. Av dessa omständigheter
manar den förstnämnda till stor varsamhet vid utmätandet av
pensionsförmånernas storlek, medan den sistnämnda, vilken givetvis är avhängig
av samma orsakskomplex som den förra och därför knappast kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

rubriceras som blott ett antagande, synes berättiga ett ifrågasättande av en
högre pensionsålder än den för närvarande lagstadgade. Vid sådant övervägande
bör i första hand ihågkommas, att folkpensioneringen omfattar
invalidpensionering. Vidare är det i sammanhanget att märka, att kommitténs
förslag innebär viss änkepension, utgående till pensionsåldern, samt höjning
av pensionsberättigad mans pension, då hustrun ej är pensionsberättigad
men uppnått minst 60 års ålder. Där jämte kommer det av inspektionen
förordade alternativ III med sannolikhet att stimulera arbetsgivares av nu
gällande bestämmelser hämmade intresse att på frivillighetens väg ordna
sina anställdas pensionsfråga, på grund varav man torde kunna påräkna
större benägenhet från deras sida att ombesörja viss pensionering fram till
den lagstadgade pensionsåldern, då så med hänsyn till visst yrkes större
krav på kroppskrafter kan vara erforderligt.

Som ovan nämnts, omfatta de av kommittén utförda kostnadsberäkningarna
endast lägre pensionsåldrar än 67 år. Vad en höjning av denna pensionsålder
skulle betyda ur kostnadssynpunkt kan man dock få en uppfattning
örn genom studium av de i betänkandet i kapitlet Kostnadsberäkningar
anförda uppgifterna. Där angives biand annat kostnaden vart femte år under
perioden 1950—1985 per aktiv över 16 år för 1 000 kronors ålders- och invalidpension
vid olika pensionsåldrar. Av ifrågavarande uppgifter framgår,
att om pensionsåldern för såväl män som kvinnor sänkes från 67 till 65 år,
ökas nämnda kostnad med 12 å 13 procent. På grund härav torde det vara
berättigat att antaga, att en höjning av pensionsåldern från 67 till exempelvis
70 år skulle medföra en avsevärd minskning av kostnaderna.

I fråga om folkpensioneringens anordnande såsom en familjepensionering
ha några principiella erinringar icke framställts i yttrandena.
Medicinalstyrelsen har i denna del anfört:

De skäl, som kommittén anfört för att nu även i vårt land giva folkpensioneringen
en sådan utformning, att ogifta erhålla något större pensioner
relativt sett än de gifta, d. v. s. att pensioneringen blir ordnad som en
familjepensionering, synas bärande. Givetvis hade det varit önskvärt att i
detta sammanhang även få löst frågan om barnbidrag eller barntillägg, men
då detta spörsmål ännu ej är slutgiltigt utrett, synes detta likväl icke böra
hindra ställningstagande till föreliggande förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat, att i och med en reform, som
medförde större pensioner relativt sett för ogifta än för gifta, en uppenbar
orättvisa bringades ur världen. Även länsstyrelsen i Kronobergs län har uttryckligen
tillstyrkt förslaget i denna del.

Beträffande förhållandet mellan pensionsförmånernas storlek för ogift och
för äkta makar ha svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa påyrkat viss ändring i förslaget. Svenska personalpensionskassan
yttrar i denna fråga, att den av kommittén föreslagna relationen
1,5 å l,fi mellan äkta makars och ogiftas pensionsförmåner grundats
bland annat på de faktiska levnadskostnader som framräknats av kommittén.
Genomförandet av den föreslagna ordningen torde emellertid, även
örn hänsyn foges till möjligheten av lägre levnadskostnader för makar än

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

för ogifta, innebära en lägre levnadsstandard för makarna. Tillämpades systemet
med familjepensionering, borde därför den av kommittén föreslagna
relationen mellan makars och ogiftas pensionsförmåner höjas, förslagsvis
till 1,75. Till stöd härför kunde ytterligare åberopas förhållandena i andra
länder samt olämpligheten av att göra ett alltför kraftigt avsteg från nuvarande
lag. Även Sveriges kommunalanställdas pensionskassa har funnit relationstalet
1,75 vara önskvärt.

Pensionsförmånernas storlek har i övrigt huvudsakligen berörts
i samband med uttalanden om bostadstilläggens storlek och utformning.
Rörande de föreslagna pensionernas storlek har pensionsstgrelsen uttalat,
att de föreslagna beloppen i stort sett vore väl avvägda. De pensionsnämnder
och pensionsombud, som yttrat sig till styrelsen, ha genomgående
varit av enahanda åsikt. En pensionsnämnd i Stockholm har dock ansett bostadstilläggen
för låga. I en del yttranden från nämnder och ombud göres
gällande, att de föreslagna förmånerna äro för stora eller i största laget. En
pensionsnämndsordförande har härom anfört, att pensionstagama åtminstone
inom ifrågavarande pensionsdistrikt för närvarande hade en levnadsstandard
som ungefärligen vore jämställd med övriga medborgares. Pensionsstyrelsens
ombud för Skellefteåområdet har förklarat, att en del pensionstagare
funne de nu utgående pensionerna relativt nöjaktiga. Särskilt gällde
detta äldre personer på landsbygden, som överlämnat sitt hemman till barn
och på grund av arbete eller undantag ansåges ha rätt till rum och mat.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län ha uttryckligen gillat de
föreslagna beloppen. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län lia
ansett de föreslagna beloppen tillfredsställande under förutsättning dock att
nu rådande levnadskostnader icke komme att mera nämnvärt stegras. Svenska
arbetsgivareföreningen och tjänstemännens centralorganisation ha yttrat,
att de föreslagna pensionerna syntes vara tillräckliga.

Socialstyrelsen har däremot anfört, att på de dyrare orterna pensionärernas
försörjning alltjämt torde bli otillräcklig i sådana fall, där egna resurser
saknades. Jämväl Sveriges folkpensionärers riksorganisation har funnit de
föreslagna beloppen otillräckliga och ansett, att utöver de av kommittén föreslagna
beloppen borde utgå bostadsbidrag, som helt täckte skäliga bostadsoch
bränslekostnader.

Länsstyrelsen i Blekinge län åter har anfört, att, därest pensionsförmånerna
rent principiellt skola, såvitt möjligt, fullt motsvara kostnaden för pensionstagarnas
uppehälle med hänsyn tagen till enligt nutida uppfattning
skälig levnadsstandard, det vore av vikt, att pensionsförmånerna därvid bleve
väl avvägda i jämförelse med de inkomster, som åtnjutas bland andra medborgargrupper.
Erforderligt material för bedömandet härav syntes emellertid
icke föreligga i remitterade betänkandet eller eljest i erforderlig mån i
tillgänglig officiell statistik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår sänkning av maximipensionema
med följande motivering.

I fråga örn maximipensionens storlek är det givetvis vanskligt att fixera
beloppen i det ovissa läge, som nu råder med avseende å en blivande levnadskostnadsnivå.
Beträffande de i betänkandet upptagna beloppen, 1 000 kronor
för ogift och 1 600 kronor för makar, skulle måhända en mindre sänkning
kunna övervägas. Skäl härtill skulle i första hand kunna anses föreligga,
därest hänsyn tages allenast till de folkpensionärer, sorn äro bosatta inom
bostadskostnadsgrupp I, det vill säga i huvudsak å den rena landsbygden.
Det vill synas, som örn dessa pensionärers oundgängliga kostnader för uppehället
för närvarande ofta icke behövde uppgå fullt till i betänkandet föreslagna
belopp. Däremot torde sannolikt motsvarande kostnader inom övriga
bostadskostnadsgrupper, med hänsyn tagen jämväl till inom dessa grupper
utgående bostadskostnadstillägg, merendels närmare överensstämma med förslagets
belopp. Örn en sänkning av maximipensionen komme till stånd borde
därför — med bibehållande av principen örn lika pensioner (grundpension
och tilläggspension) över hela landet — en höjning i motsvarande mån av
bostadskostnadstilläggen inom dessa grupper övervägas. Oberoende av vad
nu anförts synes ett skäl för övervägande av en viss nedsättning i den föreslagna
maximipensionen ligga i det förhållandet, att de av kommittén föreslagna
beloppen äro baserade på nu rådande penningvärde och levnadskostnader.
Då det får anses möjligt, att dessa kostnader inom de närmaste åren
komma att minskas, måhända beträffande flertalet däri ingående utgiftsposter,
är det icke uteslutet, att de nu föreslagna beloppen kunna komma
att så småningom överlag visa sig väl höga. Det skulle troligen möta stark
opposition från folkpensionärernas sida, därest dessa belopp vid en framtida
tidpunkt skulle bliva föremål för reducering. Länsstyrelsen vill därför
ifrågasätta, örn icke en sänkning av maximibeloppen även på denna grund
bör göras till föremål för ytterligare prövning. För att säkerställa full täckning
för folkpensionärernas efter nuvarande penningvärde beräknade oundgängliga
levnadskostnader borde under sistnämnda förutsättning, utöver
maximibeloppet, utgå ett i särskild ordning indexreglerat tillägg. Härigenom
skulle beredas möjlighet till en smidigare anpassning av pensionernas storlek
i förhållande till en icke osannolik framtida nedgång i prisnivån för en folkpensionärs
oundgängliga förnödenheter.

Frågan huruvida folkpensionerna böra vara föremål för indexreglering
har berörts jämväl i de yttranden som avgivits av landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt av några kommuner.

Landsorganisationen anför i denna fråga.

Några av kommitténs ledamöter lia ifrågasatt en reglering av pensionerna
i anslutning till eli elter pensionärernas speciella levnadsförhållanden anpassat
index. Örn landsorganisationen trots stora sympatier för tanken på
en garanterad dyrtidskompensation till landets folkpensionärer inte vill ge
sin anslutning till detta förslag, så sker det därför, att en penningvärdeförsämring
i vissa lägen kan vara ett uttryck för en objektiv försämring av
försörjningsläget, t. ex. till följd av handelsavspärrning. Det förefaller inte
rimligt ali generellt .ställa folkpensionärerna i särklass framför exempelvis
lågt avlönade arbetargrupper, barnrika familjer o. s. v. Däremot framstår

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

det som ett önskemål, att statsmakternas prövning av frågan om eventuella
dyrtidstillägg till folkpensionerna i ett givet läge inte fördröjes till följd av
brist på statistiska underlag. Landsorganisationen vill därför framhålla önskvärdheten
av att löpande levnadskostnadsberäkningar komma till stånd speciellt
för pensionärer, en tanke, som för övrigt på sin tid framfördes av de
år 1942 tillsatta levnadskostnadsindexsakkunniga. Dylika beräkningar torde
ha sitt värde även örn pensionsförmånerna inte bli formellt indexreglerade.

Tjänstemännens centralorganisation har ansett vissa skäl tala för att man
redan nu, då de nya pensionsbeloppen fastställas, inför bestämmelser om
rätt till dyrtidstillägg i händelse av levnadskostnadernas stegring samt att
det i varje fall vöre angeläget, att fortlöpande undersökningar av folkpensionärernas
levnadskostnader verkställdes vart tredje eller vart femte år.

Svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet instämmer i vad herr Hartmann
m. fl. i särskilt yttrande till kommittébetänkandet anfört med följande
motivering:

Därest penningvärdet skulle komma att i framtiden mera avsevärt försämras,
medför detta att åtskilliga folkpensionärer icke komma att kunna
leva på sina pensioner. Till dess beslut kan fattas om höjning av pensionerna,
måste då supplerande hjälp från samhället i form av fattigvård (socialhjälp)
utgå. Om höjning av pensionerna därefter sker, torde, som erfarenheten
visat, starkt motstånd komma att resas mot en mot höjningen svarande
minskning eller indragning av fattigvården. Härigenom kunde man
emellertid lätt komma att återgå till den otillfredsställande anordningen, att
ett stort antal av folkpensionärema skulle komma att få hjälp jämväl från
fattigvården.

De kommuner som yttrat sig i frågan ha utan närmare motivering yrkat
eller ifrågasatt att pensionsbeloppen indexregleras.

Frågan om dyrortsgraderingen samt bostadstilläggens
storlek och utformning har näst valet mellan de olika alternativen
för ålderspensioneringen och kommunbidragens storlek ägnats störst
uppmärksamhet i remissyttrandena.

Bibehållandet av en egentlig dvrortsgradering har påyrkats av styrelsen
för svenska stadsförbundet. Till stöd härför har styrelsen anfört följande.

Förslaget i denna del grundas på förutsättningen att levnadskostnaderna
för folkpensionärerna icke för närvarande förete några nämnvärda olikheter
inom skilda orter utom beträffande bostad (inkl. bränslekostnader). Även örn
denna förutsättning nu är för handen, torde det icke kunna anses självfallet,
att samma situation blir bestående för framtiden. Det bör ihågkommas,
att denna situation är resultatet av den senaste tidens säregna förhållanden,
då bland annat knapphet på livsmedel och därav betingade regleringsåtgärder
beträffande både fördelningen av och prissättningen på livsmedlen
verkat utjämnande i fråga örn en väsentlig del av levnadskostnaderna.
I samma mån som dessa krisförhållanden försvinna, torde man ha
skäl att räkna med en återgång till mera utpräglade skillnader olika orter
emellan även beträffande andra levnadskostnader än bostadskostnaderna.
Styrelsen har visserligen icke fördenskull något att erinra mot att dyrortsgra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

(leringen utformas med särskilda tillägg och att dessas storlek i nuvarande
läge faktiskt bestämmes enbart av skillnaden i bostadskostnaderna. Men det
kan enligt styrelsens mening icke vara ändamålsenligt att vid utformandet
av reglerna om dessa tillägg avskära möjligheten att utnyttja dem för en
sådan gradering även efter andra levnadskostnader, som framdeles kan visa
sig behövlig. Örn man vill fasthålla vid att folkpensioneringens förmåner
skola såvitt möjligt bereda pensionärerna skälig försörjning, måste man
givetvis vara beredd på att framdeles genomföra jämkningar i en eller annan
form beträffande dessa förmåner vid eventuellt inträdande förändringar i
dyrortshänseende. Kommittén har räknat med sådana förändringar för bostadskostnadernas
vidkommande och fördenskull förutsatt, att särskilda beslut
framdeles kunna behöva fattas örn införande av procentuella dyrtidslillägg
på folkpensionerna. I detta sammanhang har framhållits, att anordningen
med för hela riket lika tilläggspensioner förenade med bostadstillägg
bomme att i hög grad underlätta möjligheten att införa rättvist avvägda dyrtidstillägg.
Men enligt styrelsens mening har man ej mindre anledning att
konstruera reglerna om de dyrortsgraderade tilläggen så, att de underlätta
möjligheten att anpassa dessa förmåner efter ett läge med behov av dyrortsgradering
även i andra hänseenden än beträffande bostadskostnaderna.
Härvid åsyftas givetvis även, att tilläggen böra ha en allmän benämning,
förslagsvis helt enkelt dvrortstillägg. En sådan benämning bör rimligtvis
icke ge anledning till några betänkligheter, även om det faktiska läget i dyrortshänseende
tillsvidare medför, att blott skillnader i bostadskostnaderna
komma att influera på bestämmandet av tilläggens storlek.

Stockholms stads kammarkontor och drätselnämnden i Stockholm, vars
yttrande stadsfullmäktige åberopat, ha ansett att om skäliga anspråk på
social rättvisa skulle tillgodoses, pensionerna med nödvändighet måste dyrortsgraderas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att tiden icke vore inne för
ett slopande av dvrortsgraderingen. Så länge både det statliga och det avtalsreglerade
lönesystemet byggde på dyrortsgradering, syntes anledning saknas
att övergiva graderingen av folkpensionerna, särskilt som folkpensionärema
i regel hade begränsade medel till sitt förfogande till bestridande av levnadskostnaderna.
Därest dyrortsgraderingen, på sätt kommittén föreslagit, begränsades
till bostadstilläggen, bomme folkpensionärerna i de norrländska
länen alt bliva missgynnade. Det förhölle sig nämligen otvivelaktigt så, att
folkpensionärernas omkostnader för nödvändiga konsumtionsnyttigheter
vore högre i dessa län än i södra och mellersta Sverige. Vid ett bifall till
kommitténs förslag i fråga örn dyrortsgraderingen borde därför ett särskilt
pensionstillägg införas för de norrländska länen.

En ledamot av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, fattigvårdsdireklören
G. Nyman, har likaledes ansett, att den utjämning av kostnaderna
för det egentliga livsuppehället, som otvivelaktigt ägt rum under senare år,
icke torde vara så stor, att icke en skillnad mellan landsbygd och stad funnes,
sorn måste beaktas. Härpå tydde bland annat fattigvårdsunderstödets
storlek i Stockholm och Göteborg för ifrågavarande ändamål. Ansåge man

Kungl. Majlis proposition nr 220.

det önskvärt, att grundpensionen jämte eventuell tilläggspension utginge med
ett för hela landet lika belopp, borde den faktiska skillnaden i levnadskostnaderna
beaktas genom att bostadstillägget för nämnda städers del sattes
något högre än vad i betänkandet föreslagits.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Västmanlands lån förklarat sig instämma
i kommitténs förslag om bostadstillägg efter särskild ortsgruppering samt
därvid anfört.

Mot dem, som peka på, afl det även finnes andra kostnader som variera
kanske rätt så mycket olika orter emellan, måste framhållas, dels att verklig
millimeterrättvisa aldrig står att uppnå, icke minst med hänsyn till de oproportionerligt
höga administrationskostnader, som det härför erforderliga
vägandet och mätandet skulle medföra, dels att skillnaderna i bostadskostnader
äro väsentliga och även förhållandevis lätta att påvisa.

Att de föreslagna bostadstilläggen äro otillräckliga för storstädernas pensionärer
har hävdats även i andra yttranden än de i det föregående anmärkta.
Socialstyrelsen har .sålunda anfört.

Det synes vara ett berättigat krav, att, då en pensionsreform nu genomföres
i syfte att förmånerna skola förslå till en nödtorftig försörjning, man
icke för vissa grupper av pensionärer stannar ett litet stycke under det belopp,
som enligt hittillsvarande erfarenhet är nödvändigt för att tillgodose
en dylik försörjning. Med hänsyn härtill synes det vara erforderligt att taga
större hänsyn till dyrorternas förhållanden än som skett i det föreliggande
förslaget.----Särskilt under nu rådande förhållanden på bostadsmark naden

torde det vara uppenbart, att det i åtskilliga fall är omöjligt att i den
fria marknaden anskaffa bostad av godtagbar standard för det belopp, som
i förslaget beräknats för detta ändamål. Framför allt gäller detta Stockholm
och andra större städer. En av socialvårdskommitténs ledamöter, fattigvårdsdirektören
Wangson, har i ett särskilt yttrande uppmärksammat detta och
föreslagit en kompletterande lijälpanordning i form av ett kommunalt bostadstillägg.
Detta tillägg skulle icke behöva grunda sig på en individuell behovsprövning
i egentlig mening på samma sätt som nu i vissa fall utgående
kommunala pensionstillskott utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek,
och det borde enligt förslagsställarens mening kunna beviljas av pensionsnämnd
till skillnad från de kommunala pensionstillskotten, som utgivas av
fattigvårdsstyrelsen. Socialstyrelsen finner detta förslag beaktansvärt med
hänsyn till de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden. Med en sådan
anordning som den här ifrågasatta skulle dessa pensionärer kunna frigöras
från beroendet av fattigvårdsunderstöd. Förslaget synes böra tagas under
omprövning även för andra kommuners vidkommande än Stockholm, i avvaktan
på att bostadspolitiska åtgärder kunna komma att göra en dylik hjälpanordning
överflödig. I vilken mån något statsbidrag här bör ifrågasättas,
såsom förslagsställaren antyder, torde få bero på hur ansvaret för bostadspolitikens
utformning kommer att läggas. Frågan sammanhänger även med
spörsmålet örn kommunbidragens utformning, vartill styrelsen återkommer
i det följande.

Överståthållarämbetet har förklarat, att bostadstilläggen i högsta bostadskostnadsgruppen
icke avvägts med hänsyn till den utomordentligt höga hy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

resnivån i huvudstaden. Det syntes böra övervägas, huruvida icke bostadstilläggen
i de mest markerade dyrorterna borde höjas utöver vad kommittén
föreslagit. Däremot kunde ämbetet icke tillråda, att bidragssystemet komplicerades
genom att pensioneringen utbyggdes med ett särskilt kommunalt
bostadstillägg, som skulle utgå i de fall, då den faktiska hyreskostnaden överstege
det vanliga bostadstillägget. Det förhållandet att en betydande spännvidd
förelåge mellan hyrorna i äldre och nyare hus och att alltså bostadstillägget,
vilket finge anses vara ett uttryck för den genomsnittliga hyresnivån,
icke försloge för bestridandet av hyreskostnaden för lägenheter med
högre hyra än genomsnittligt, vore icke något för orterna i högsta bostadskostnadsgruppen
specifikt. Förslaget örn ett dylikt kommunalt bostadstillägg
borde därför följdriktigt leda till att bostadstillägget i samtliga bostadskostnadsgrupper
bestämdes efter den faktiska hyran. Att på dylikt sätt låta folkpensionen
bestämmas efter de faktiska utgifterna måste leda till en benägenhet
hos pensionärerna att, vare sig nödtvång därtill förelåge eller ej, förbättra
sin bostadsstandard och tedde sig därför ur ekonomisk synpunkt
alltför äventyrligt.

Kommunala myndigheter i Stockholm ha jämväl ansett att kommittén icke
tillräckligt beaktat den höga hyresnivån i huvudstaden. Styrelsen för pensionsnämndernas
i Stockholm upplysnings- och registerbyrå har sålunda uttalat
att den, som något kände huvudstadens hyresförhållanden, allt för väl
visste att det endast i undantagsfall förekomme så låga bostadshyror som
de av kommittén angivna och att, då de förekomme, de hänförde sig till ur
hygienisk synpunkt mindervärdiga och ofta av hälsovårdsmyndigheterna
utdömda bostäder. De föreslagna bostadstilläggen vore alltså för låga för
Stockholms vidkommande och styrelsen instämde i den av herr Wangson
avgivna reservationen till kommittébetänkandet. Fattigvårdsnämnden i Stockholm
har åberopat ett yttrande av tj. f. fattigvårdsdirektören, däri anförts
bland annat följande.

Vid en stickprovsundersökning, som verkställts inom fattigvårdsnämnden,
har det kunnat konstateras, att det föreliggande försörjningsbehovet för en
pensionär med en normal hyra vid en godtagbar bostadsstandard håller sig
omkring 155 kronor i månaden eller 1 860 kronor örn året. Nu berörda belopp
avser den av fattigvårdsnämnden uppskattade medelunderstödsstandarden
för pensionärer. Utöver de bidrag, sorn uträknas med ledning av
denna standard, bruka socialbyråerna ofta lämna kompletterande naturaunderstöd
i form av kläder, .skodon och sängkläder samt potatis och lingon
ävensom tandvård, glasögon och sjukpersedlar. Den angivna standarden kan
alltså knappast anses representativ för annat än det fortlöpande livsuppehället.
Värdet av nu berörda natura understöd torde kunna uppskattas till i
medeltal ‘Ulf) kronor örn året. Det genomsnittligt föreliggande behovet synes
sålunda kunna uppskattas till i runt tal 2 200 kronor. Högsta folkpensionbeloppet
för ensamstående kommer emellertid enligt förslaget endast att
uppgå till 1 600 kronor per år. Vid jämförelser mellan å ena sidan understödsstandarden
här i .staden och å andra sidan del föreslagna pensionsbe -

Kany!. Majas proposition nr 220.

loppet bör även uppmärksammas, att å pensionen kommer skatt att debiteras
under det att understöd från kommunen inte beskattas.

Då ett stort antal pensionärer, som också framgått av en på sin tid verkställd
social bostadsutredning, bo i undermåliga bostäder med låga hyreskostnader
eller i pensionärshem och församlingshem, kommer deras medelsbehov
inte att uppgå till det ovan angivna genomsnittliga behovet. Då det
ur hygieniska och sociala synpunkter inte är försvarligt att medverka till
bibehållandet av en låg bostadsstandard för pensionärer och då antalet bostäder
i pensionärshem eller församlingshem är så litet, att det ej påverkar
huvudparten av pensionärernas bostadskostnader, kan hänsyn i detta sammanhang
ej tas till att ifrågavarande pensionärer för närvarande kunna
leva på ett lägre belopp än det ovan angivna.

Det kan sålunda konstateras, att spänningen är allt för stor mellan å ena
sidan fattigvårdens understödsstandard här i staden och å andra sidan de
föreslagna pensionsbeloppen. Därest åtgärder inte vidtas för tillgodoseende
av det sålunda föreliggande ytterligare behovet av ekonomiskt stöd, kommer
huvudparten av folkpensionärerna att alltjämt nödgas vända sig till
fattigvården för erhållande av kompletterande försörjning. Denna komplettering
kan visserligen utgå i form av kommunalt pensionstillskott, men då
de gamlas försörjning bör tillgodoses genom generella bidrag, synes formen
med kompletterande kommunala pensionstillskott med individuell behovsprövning
mindre tilltalande. Jag får därför tillstyrka införandet av de föreslagna
kommunala bostadstilläggen. Därest så sker, men också endast under
denna förutsättning, synes det sedan länge kända kravet på en effektiv folkpensionering
i huvudsak kunna anses tillgodosett i Stockholm.

1 ifrågavarande yttrande har vidare uttalats, att av de omkring 8 000
folkpensionärer i Stockholm, som nu åtnjuta kompletterande fattigvård
eller kommunalt pensionstillskott, flertalet eller omkring 6 000 även efter
förslagets genomförande skulle bli beroende av understöd från fattigvården.
I anslutning härtill har fattigvårdsnämnden för egen del anfört följande.

Det är inte för mycket sagt, att en dylik effekt av en pensionsreform, vars
ledande princip enligt förslaget skulle vara att lämna pensionsförmåner så
beskaffade att hjälp från det allmänna i annan ordning endast skulle vara
behövlig i undantagsfall, med visshet komme att hos huvudstadens gamla
framkalla känslor av besvikelse. Det synes ofrånkomligt, att särskilda anordningar
vidtagas för att jämväl i storstäderna trygga de gamlas rätt till
en effektiv ålderdomsförsörjning i samma former som fastställts för de
gamla i andra delar av landet. Därest en generell förhöjning av pensionsbeloppen
på grund av statsfinansiella skäl skulle vara utesluten, får fattigvårdsnämnden
såsom en lämplig utväg förorda den av herr Wangson reservationsvis
föreslagna anordningen med kommunala bostadstillägg, som beviljas
av pensionsmyndigheten i samband med beviljande av folkpensionen
och utan annan prövning än ett konstaterande att den faktiska hyreskostnaden
— ehuru skälig -— överstiger det riktbelopp, som kan vara fastställt
såsom överkomligt för en pensionär utan andra tillgångar än folkpensionen.
Såsom ett lämpligt sådant riktbelopp vill nämnden för sin del rekommendera
de nuvarande i kungörelsen angående statsbidrag till inrättande av
pensionärshem fastställda maximihyrorna. I motsats till kommittén anser
nämnden, att dessa belopp fortfarande bör bibehållas vid sin nuvarande

Kungl. M<ij:ts proposition nr 220.

storlek. Nämnden vill också framhålla, att den i reservationen skisserade
anordningen med kommunala bostadstillägg torde kunna bli av verkligt
värde inte bara i storstäderna, där den synes ofrånkomlig som komplement
till kommittéförslaget, utan också för övriga tätorter och även för den rena
landsbygden i de fall, där den faktiska hyreskostnaden överstiger den för
bostad i pensionärshem där fastställda. Med en sådan utsträckning av den
föreslagna anordningen skulle garanti skapas för att ingen pensionär på
grund av oundvikligt höga hyreskostnader tvingas att söka understöd genom
andra samhälleliga hjälporgan.

Drätselnämnden i Stockholm och sedermera stadsfullmäktige därstädes
ha, såsom tidigare anförts, i stället uttalat sig för en dyrortsgradering av
pensionerna för att åstadkomma en reell likhet mellan pensionerna på olika
orter.

Med avseende å förhållandena i Göteborg har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anmärkt, att maximiunderstöden från fattigvården i Göteborg
betydligt överstege den av kommittén föreslagna maximipensionen i
bostadskostnadsgrupp IV, dit Göteborg torde komma att hänföras. I anslutning
härtill har länsstyrelsen anfört, att kommunernas fördelning å bostadskostnadsgrupper
borde verkställas med beaktande av de särskilda förhållanden
som förelåge i de största städerna och deras närmaste omgivningar.

Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet har mera allmänt uttalat,
att förslaget ej kunde beräknas bliva fullt effektivt i de största städerna.

I detta sammanhang må vidare erinras, att länsstyrelsen i Värmlands
län, på sätt framgår av länsstyrelsens i det föregående återgivna uttalanden,
ansett en sänkning av själva pensionen motiverad, medan däremot bostadstilläggen
borde höjas. Länsstyrelsen i Västerbottens län har i nu förevarande
hänseende uttalat, att bostadstilläggen borde ha bättre anpassats efter vars
och ens bostadsförhållanden och att vid bostadstilläggets bestämmande hänsyn
borde tagas till de faktiska bostadskostnaderna. Enahanda ståndpunkt
omfattas av Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

I åtskilliga yttranden hävdas emellertid, att spännvidden mellan de totala
pensionsförmånerna å olika orter gjorts för stor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda ansett spännvidden mellan
bostadskostnadsgrupperna böra göras mindre än vad socialvårdskommittén
föreslagit. Det vore uppenbarligen icke lämpligt, att dyrortskompensationen
vore 100-procentig, enär därigenom pensionärerna animerades att flytta
till de dyrare orterna och där öka trängseln på bostadsmarknaden. Obestridligt
vöre, att den nuvarande dyrortsgraderingen av folkpensionerna verkat
i denna riktning. Dessutom uppkomme alltid ojämnheter i gränserna mellan
de olika områdena, vilka ojämnheter verkade mera irriterande, ju större
skillnaden vore i utgående pensionsbelopp å ömse sidor örn gränsen. Även
länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att bostadstilläggen icke borde
göras så stora, att de bidroge till en icke önskvärd inflyttning av folkpen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sionärer från landsbygden till städerna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser,
att förslaget till dvrortsgraderingsfrågans lösning genom införande av generella
bostadstillägg kunde tillstyrkas endast under förutsättning att spännvidden
mellan bostadskostnadsgrupperna minskades i enlighet med vad
sorn härutinnan reservationsvis inom kommittén föreslagits. Riksförbundet
landsbygdens folk bär ansett sig med stöd av vissa siffror, hämtade från
socialvårdskommitténs bostadsutredning, hava funnit att bostadstilläggen
för de högre bostadskostnadsgrupperna blivit uppenbart för högt beräknade
i förhållande till den lägsta. Sålunda borde bostadstillägget för makar nedsättas
med åtminstone 235 kronor för högsta ortsgruppen eller till 5(55
kronor i stället för enligt förslaget 800 kronor. För ensamstående pensionärer
borde spännvidden minskas på motsvarande sätt.

Vidare ha en del kommuner, huvudsakligen landskommuner, ansett skillnaden
mellan de totala pensionsförmånerna i de dyrare bostadsorterna och
å landsbygden vara väl stor. En kommun (Bro och Låssa, Uppsala län)
framhåller, att bostäderna å billigaste ort i många fall äro av sådan beskaffenhet
att de icke borde tillåtas som bostäder »ens åt pensionärer». En
annan kommun (Brastad, Göteborgs och Bohus län) anser att de föreslagna
bostadstilläggen motsvara de kostnader, som pensionärerna faktiskt ha för
sina bostäder, men framhåller att denna skillnad till väsentlig del motsvarades
av bostädernas större bekvämligheter och högre standard å dyrorterna.
Ett par landskommuner anse, att bostadstillägg överhuvud ej böra utgå,
under det några anse, att, om bostadstillägg skola utgå, kommunerna
helt eller till större del än som föreslagits av socialvårdskommittén böra
betala kostnaden för tillägget. Några kommuner anse, att bostadstillägg böra
utgå även i lägsta bostadskostnadsgruppen eller att bostadstillägg böra utgå
efter ren behovsprövning eller enligt grunder som av kommunen själv beslutas.
Å andra sidan anse en del städer, men även några landskommuner,
att bostadstilläggen äro för låga. I vissa yttranden (Nässjö, Karlskrona och
Jukkasjärvi) förordas sålunda, att kommunala bostadstillägg införas i huvudsaklig
överensstämmelse med den av herr Wangson avgivna reservationen
till kommittébetänkandet.

Beträffande dyrortsgraderingsfrågan har slutligen länsstyrelsen i Malmöhus
län anfört följande.

Genom att utöka ålderspensionerna med särskilda bostadsbidrag kommer
en viss dyrortsgruppering att kvarstå. Dyrortsgrupperingens nackdelar följa
även med kommitténs förslag. Enär det ytterst beror på vad vederbörande
får ut av sina pengar, kan en verklig rättvisa icke åstadkommas genom
dessa bostadsbidrag. Härför torde erfordras en bostadspolitik, som för hela
landet skapar en något så när jämförlig bostadsstandard. I och med en
dylik utjämning borde örn icke ett borttagande så åtminstone en minskning
av antalet bostadskostnadsgrupper kunna åstadkommas.

Socialstyrelsen har likaledes funnit uppmärksamhet böra ägnas folkpensionärernas
bostadsfråga och har härom anfört följande.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

En i egentlig mening effektiv folkpensionering förutsätter, att lämpliga
bostäder ävensom behövlig sjukvård m. m. stå pensionärerna till buds, så
att de icke endast få en pekuniär förmån utan också få möjlighet att erhålla
reell valuta för pengarna. Socialstyrelsen finner det särskilt angeläget, att
bostads- och vårdmöjligheter för folkpensionärer och invalider avsevärt utökas.
Sålunda böra icke blott pensionärshem och ålderdomshem av modern
typ tillskapas utan även vårdmöjligheter för kroniskt kroppssjuka samt
nerv- och sinnessjuka i erforderlig utsträckning anordnas genom särskilda
vårdhem. Styrelsen anser vidare, att behov föreligger av pensionatsliknande
vårdhem av en typ, som ligger mellan pensionärshemmens och ålderdomshemmens
typer. Lämpligt är att hela denna fråga snarast utredes.

Socialvårdskommitténs majoritet har föreslagit, att landets indelning
i bostadskostnadsgrupper skulle ske vart tionde år, medan minoriteten
ansett indelningen böra ske för fem år i sänder. I ett stort antal
yttranden har denna minoritetens ståndpunkt förordats. Socialstyrelsen har
sålunda förklarat att behov förelåge av med icke alltför långa mellanrum
återkommande periodiska modifikationer av ortsgrupperingen. En tioårsperiod
kunde komma att bli alltför lång i vissa fall, såsom där förhållandena
på en ort ändrats genom en snabb industrialisering. Det syntes vara
lämpligast, att ifrågavarande ortsgruppering reviderades i samband med
den dyrortsgruppering som framdeles, liksom hittills, torde komma att med
omkring fem års mellanrum verkställas till ledning för lönernas fastställande
(lönegrupperingen). Det statistiska material, som erhölles vid denna
gruppering, innehölle alla erforderliga uppgifter i fråga örn bostads- och
bränslepriser för pensionsgrupperingen. Styrelsen har i detta sammanhang
anmärkt, att vid en omprövning av förutsättningarna för sistnämnda gruppering
det kunde visa sig erforderligt att jämväl revidera bostadstilläggens
belopp.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs
och Norrbottens län lia likaledes anslutit sig till den vid kommittébetänkandet
fogade reservationen i detta avseende. Länsstyrelsen i Hallands
län har särskilt understrukit, att den fortgående förbättringen av bostadsbeståndet
på landsbygden i förening med en redan påvisbar utjämning av
de tidigare starkt varierande byggnadskostnaderna inom olika delar av landet
vore ett tillräckligt skäl för en omvärdering av bostadskostnaderna redan
efter en så kort tidrymd som fem år. Liknande synpunkter ha anförts av
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Även flera kommuner lia, liksom
landskommunernas förbund, ansett, att indelningen i bostadskostnadsgrupper
borde ske vart femte år i stället för vart tionde år.

I så gott som alla de inkomna yttrandena har berörts frågan i vad mån
folkpensionens .storlek skall vara beroende av inkomstprövni n g.
Härvid har till diskussion upptagits de tre olika alternativ för ålderspensionens
beräkning som framlagts av socialvårdskommiltén.

mimny till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Nr 220. f>

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

För alternativ I ha allenast uttalat sig två landskommuner samt tre av
pensionsstyrelsens ortsombud. Frågeställningen bär sålunda i allmänhet varit
huruvida alternativ II eller alternativ III bör äga företräde. I flera yttranden,
däri alternativ lil förordats, har angivits att, därest av statsfinansiella
skäl detta alternativ ej kunde komma ifråga, alternativ II i stället borde
komma till utförande. Ä andra sidan ha i vissa yttranden, i vilka alternativ II
förordats, uttalats att alternativ III ur principiell synpunkt vore att föredraga
men att alternativ II likväl förordades av ekonomiska skäl. Ibland har
angivits att, därest det läte sig göra att uppnå den kostnadsram som alternativ
III förutsatte, man hellre borde begagna kostnadsskillnaden mellan alternativen
till att förbättra förmånerna för dem, som saknade egna inkomster.

Pensionsstyrelsen har angående valet mellan alternativen II och III anfört
följande.

I anslutning till kommitténs framställning vill styrelsen framhålla, att enligt
styrelsens mening övervägande skäl tala för icke inkomstprövade allmänna
ålderspensioner av i huvudsak den storlek och enligt de principer i
övrigt som innefattas i alternativ III. Härvid har styrelsen särskilt haft för
ögonen, att en dylik folkpension skulle utgöra en effektiv grund, på vilken
medborgarnas ålderdomsförsörjning skulle kunna byggas upp, med möjligheter
till påbyggnad av vederbörande själv eller arbetsgivare m. fl. utan
pensionens reducering. En privat pensionering av anställda i större omfattning
torde förutsätta en betydande fondbildning. Det torde ligga i sakens
natur, att fondbildningen skulle kunna väsentligt inskränkas, om i ålderspensionen
alltid inginge så stort belopp som enligt alternativ III. Det är av
vikt att pensionen kommer medborgarna till handa så fort som möjligt sedan
pensionen sökts. Såvitt angår ålderspension skulle möjligheterna härför bäst
tillgodoses vid genomförande av alternativ III. Genom detta alternativ skulle
därjämte vinnas en betydande förenkling i administrationen och en väsentlig
lättnad för stora delar av befolkningen i uppgiftsskyldigheten vid sökande
av ålderspension. Då styrelsen sålunda tillstyrker införandet av allmänna
ålderspensioner på sätt föreslagits i alternativ lil, sker detta under den förutsättningen,
att de därmed förenade kostnaderna befinnas överkomliga. Vidare
är det enligt styrelsens mening nödvändigt, att ett beslut på denna linje
föregås av en noggrann undersökning i vad mån ingripanden på andra samhälleliga
områden böra komma till stånd för att åstadkomma en samordning
i ekonomiskt avseende med utgångspunkt från de nya folkpensionsförmånerna.
Särskilt angeläget är enligt styrelsens mening att allmän och enskild
pensionering av anställda på ett tillfredsställande sätt samordnas med den
allmänna ålderspensionen.

Av de pensionsnämnder, som yttrat sig, ha 2 förordat alternativ I, 31 alternativ
II och 71 alternativ III, medan 9 nämnder icke tagit ställning till frågan.

Socialstyrelsen, som förordat alternativ III, anför till stöd härför bland
annat.

Uppenbarligen är det mycket betydelsefullt, att inkomstprövningen vid
alternativ III helt och hållet skulle bortfalla för den lägsta bostadskostnadsgruppen,
som i stort sett komme att omfatta den rena landsbygden. De
gamlas möjligheter att skaffa sig inkomster bli där ofta relativt goda; å andra

Kungl. Majlis proposition nr 220.

sidan försvåras där också en inkomstprövning för vederbörande pensionsnämnder.
En med inkomstprövning förenad folkpensionering kan sålunda,
i den mån den icke leder till att de pensionsberättigade försumma att utnyttja
möjligheterna att få extra inkomster, i stället fresta dem till att undandölja
sådana extra inkomster. Det är en stor vinst, att dylika olägenheter
enligt alternativ III skulle undgås för en så avsevärd del av befolkningen,
som det här är fråga om. Pensionsstyrelsens erfarenhet — vilken i väsentlig
mån torde lia utnyttjats i betänkandet — torde bära vittnesbörd örn betydelsen
av en sådan omständighet. Det är vidare beaktansvärt, att huvudparten
av folkpensionen enligt ifrågavarande alternativ III skulle utgå utan inkomstprövning
även i de övriga kostnadsgrupperna, eftersom bostadstilläggen i
alla grupperna bomme att utgöra den mindre delen av pensionen. I de andra
och tredje kostnadsgrupperna bleve bostadstilläggen i själva verket av så
relativt liten betydelse, att, som det anmärkes i betänkandet, det kan antagas,
att en del personer här bomme att åtnöja sig med den allmänna ålderspensionen,
som icke behövde inkomstprövas, och avstå från att söka bostadstilläggen
för att sålunda undgå den med dessa förknippade inkomstprövningen.
Den på många håll förefintliga starka obenägenheten att underkasta
sig en inkomstprövnings oundvikligen mer eller mindre inkvisitoriska
förfarande torde till fullo motivera ett sådant antagande. Inkomstprövningen
skulle på så sätt få en ytterligare begränsad omfattning i enlighet
med detta alternativ. I betänkandet beräknas, efter vad det synes på goda
grunder, att i det hela endast omkring en tredjedel av åldringarnas pensioner
här skulle bli beroende av inkomstprövning. Sannolikt skulle därför
också folkpensionen, om nämnda alternativ genomfördes, i avsevärt ökad
mån komma att utbyggas genom arbetsinkomster eller inkomster från besparingar
eller särskilda pensionsanordningar, eftersom sådana inkomster i
så avsevärt mycket mindre omfattning än vid det andra alternativet skulle
behöva bli föremål för redovisning och föranleda minskning av pensionsbeloppen.
----Jämte de statsfinansiella synpunkterna böra emellertid

de nationalekonomiska tagas i betraktande. En folkpensionering, som är så
utformad, att den i särskild grad befrämjar sparsamhet och arbetsvilja hos
pensionärerna, tillför samhället betydande värden. Vikten av att de gamlas
arbetsförmåga utnyttjas till sitt fulla värde torde knappast kunna överdrivas.
Man står bär i verkligheten inför ett praktiskt problem av en betydande
räckvidd. En efter hand förstärkt representation av de högre åldrarna inom
vår befolkning kommer att göra det alltmera nödvändigt, att äldre personer
med någon arbetsförmåga uppmuntras att söka använda denna i förvärvsarbete,
låt vara av mindre krävande slag. Enligt vissa beräkningar kommer
antalet svenskar, som fyllt 65 år, att växa från omkring 610 000 personer
år 1940 till omkring 820 000 personer år 1960, under det att antalet personer
i åldrarna 20—65 år blir ungefär oförändrat. Inför en sådan utveckling blir
del uppenbart, att de högre åldrarnas insats får en stegrad betydelse. Det
härmed berörda spörsmålet bär redan uppmärksammats i den offentliga
diskussionen i samband med de partiellt arbetsföras problem, som för närvarande
är under särskild utredning. Det blir ur dessa synpunkter desto mera
angeläget, att folkpensioneringen lägges så, att den i möjligaste nian stimulerar
de gamla att utnyttja sin arbetsförmåga. Det kan slutligen också ifrågasättas,
örn icke det samlade ekonomiska värdet av åldringarnas utnyttjade
arbetskraft skulle uppgå till ett belopp, sorn avsevärt överstege den beräknade
kostnadsskillnaden mellan alternativ II och alternativ lil.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Liknande tankegångar återkomma i åtskilliga yttranden. Alternativ lil förordas
sålunda på dessa och andra skäl av medicinalstyrelsen, riksförsäkring
sanstalten, försäkring sinspektionen, statskontoret (reservation av generaldirektören
till förmån för alternativ II), statens pensionsanstalt och riksr
åke nskap sverket. Av de i för säkring sr ådets beslut deltagande ledamöterna
lia 5 förordat alternativ II och 5 alternativ III.

Överståthållarämbetet förordar alternativ II samt motiverar härvid sin
ståndpunkt sålunda.

Då merutgifterna för alternativ III i jämförelse nied alternativ II äro av
den storleksordning, att de kunna förutsättas i en eller annan form ha återverkningar
i skattehänseende, synes det lämpligare, att möjligheterna att
undvika dylika återverkningar utnyttjas i stället för att folkpensionsbelopp
utdelas till personer, som från folkpensionslagens synpunkt icke äro i behov
av desamma och vilkas ekonomiska status i många tall knappast påverkas
av att de erhålla pensionsbeloppen.

Av länsstyrelserna lia 18 (Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län) förordat alternativ III, 4
(Stockholms, Blekinge, Hallands och Norrbottens län) alternativ II under
det att 2 (Uppsala och Västernorrlands län) icke tagit ståndpunkt till vilket
av de båda alternativen som vore att föredraga. Vissa länsstyrelser ha angivit,
att ståndpunktstagandet skett med tvekan.

Av de hörda kommunerna (267 stycken) ha ungefär 70 procent förordat
alternativ III och 25 procent alternativ II, under det att återstående 5 procent
antingen förordat alternativ I (endast 2 kommuner) eller underlåtit att
taga ställning till frågan. Proportionerna äro så gott som exakt desamma för
städer och landsbygd. De största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö.
Norrköping, Hälsingborg och Örebro) ha alla uttalat sig för alternativ III.

De kommuner, som förordat alternativ II, ha i allmänhet, i de fall skäl
för ståndpunkten anförts, antingen åberopat kostnadsskillnaden eller ansett
att merkostnaden kunde begagnas till höjning av maximipensionema. De
till förmån för alternativ III lämnade argumenten anknyta i allmänhet till
vad i kommittébetänkandet anförts men i vissa yttranden utvecklas olika
synpunkter närmare. Exempelvis har beträffande behovsprövningen en
landsbygdskommun (Säby, Jönköpings län) anfört följande.

Erfarenheten har givit vid handen att behovsprövningen, särskilt då det gällt
ålderdomspensioneringen, varit mycket svår att komma tillrätta med. Detta
gäller i särskilt hög grad landsbygdsförhållanden. Ofta är det t. ex. så att
ett par makar i pensionsåldern överlåtit sitt lantbruk på en son. Så länge
krafter finnas hjälpa de gamla till i såväl jordbruk som hushåll. Hur skall
detta arbete värdesättas och vad vet man om hälsotillståndets utveckling
under närmaste framtid? Det kan icke undvikas att behovsprövningen beträffande
åldringarna tillämpas något olikartat i skilda pensionsdistrikt.

Kungl. Majas proposition nr 220.

Under första tiden efter folkpensioneringens ikraftträdande var behovsprövningen
betydligt benhårdare än nu. Då praxis sålunda utvecklat sig i mindre
sträng riktning, är steget till behovsprövningens slopande i ett stort antal
fall icke långt. Givetvis tillkommer härigenom ett flertal pensionsberättigade,
men det blir i allt fall större likhet inför lagen. Frestelsen att avhända sig
eller på annat sätt undanhålla kapital bortfaller, varjämte sparsamhet uppmuntras
i stället för att såsom nu verka nedsättande på pensionsbeloppen.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att föreningen i huvudsak
anslöte sig till de uttalanden, som inom kommittén gjorts till förmån för
alternativ III. Föreningen har vidare anfört följande.

Föreningen vill särskilt understryka betydelsen av att de personer i högre
ålder, som hava förmåga och vilja att ställa sin arbetskraft till folkhushållets
förfogande, icke av denna anledning skola lida avsevärd inskränkning
i sin folkpension. Befolkningsutvecklingen gör det nödvändigt, att så stor
del av de äldre årsklasserna som möjligt insättas i produktivt arbete. Det är
ju ytterst den ökade produktiva insatsen av samhällets medborgare, som utgör
förutsättningen för den standardförbättring, som ökade pensioner innebär.
Föreningen vill även understryka de i betänkandet framförda synpunkterna
rörande önskvärdheten av att personer, som samlat ett visst sparkapital,
icke därigenom skola få sina folkpensioner minskade. Det synes
föreningen vara ett enkelt utslag av rättvisa, att de personer med högre inkomster,
som med sina skatter väsentligen komma att få finansiera folkpensioneringen,
också få åtnjuta dess fördelar.

Särskilt måste i detta sammanhang framhållas, vilken utomordentlig betydelse
frågan örn behovsprövningens bibehållande eller slopande har för
frågan örn det rationella ordnandet av pensioneringen av tjänstemän i privat
tjänst (den s. k. tjänstepensionsförsäkringen). Utgår man ifrån, såsom nu i
varierande utsträckning föreslås i de olika alternativen, att inkomst utöver
vissa angivna gränser skall sänka den behovsprövade delen av folkpensionen
med 50 procent, minskas därigenom automatiskt det reella värdet av
den särskilda inkomsten med samma belopp. Personer, som förvärva ålderspensionering
enligt försäkringstekniska grunder, måste därför vid övervägande
av örn pensionsförsäkring skall tecknas eller ej, utgå ifrån att pensionsbelopp,
liggande över privilegierade belopp, förvärvas till en kostnad,
som är dubbelt så hög som den enligt försäkringstekniska grunder uträknade.
Denna synpunkt är av särskild betydelse vid bedömandet av frågor örn
tjänstepensionsförsäkring. Sådan försäkring tecknas som bekant av företagarna
inom det privata näringslivet i stor utsträckning i svenska personalpensionskassan
(SPP), därvid arbetsgivare och tjänstemän erlägga i princip
hälften var av premierna, dock med viss begränsning för tjänstemännens
del. Vid tjänstepensionsavtal brukar man räkna med alt egenpensionen skall
utgöra 60 % av den pensionsförsäkrade årslönen. Enligt exempelvis alternativ
II komma för äkta makar tilläggspensionen och bostadstillägget tillsammans
att i bostadsgrupp V uppgå till maximalt 1 200 kronor per år, vilket
belopp sålunda skall utgå först efter behovsprövning såsom tillägg till en
grundpension å 1 200 kronor. Vid de föreslagna avdragsreglerna kommer
i detta fall i realiteten avdrag alt ske med 50 % å pensionsinkomsterna från
tjänstepensionsförsäkringen till den del de ligga mellan 1 200 och 3 600 kronor.
Nämnda belopp motsvara en pensionsförsäkrad inkomst på mellan 2 000
och 6 000 kronor per år. Det är självklart, att reduceringsregler av här an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

given art förr eller senare komma att medföra, att frågan om privat pensionering
av löntagare med lägre och medelstora inkomster upptages till
förnyat övervägande. Den blir för båda parterna alldeles för dyr i förhållande
till de förmåner, som erbjudas den försäkrade. Tidigare har beträffande
tjänstepensionsförsäkringen dylika överväganden trätt i bakgrunden
på grund av att folkpensionerna varit otillräckliga för försörjningen, men
tydligt är, att de skulle komma att framträda med stor styrka, örn pensionsbeloppen
definitivt höjas, såsom här föreslås, och behovsprövningen samtidigt
skulle till väsentlig del bibehållas. Det skulle enligt föreningens mening
vara synnerligen olyckligt, om folkpensioneringslagen skulle utformas
så, att tjänstepensionsförsäkringar för löntagare i de lönelägen, som här
avses, skulle komma att försvinna eller ändras till sitt syfte, så att den blott
skulle komma att täcka de avdragsfria beloppen. Detta skulle innebära en
standardsänkning av icke önskvärd art.

Enligt föreningens uppfattning borde man därför i folkpensioneringslagstiftningen
principiellt söka helt slopa behovsprövningen i fråga örn ålderspensioneringen.
Det alternativ, som närmast motsvarar detta önskemål, är
alternativ III, vilket föreningen sålunda föredrager. Även enligt detta alternativ
skall en viss behovsprövning dock förekomma, nämligen beträffande bostadstillägget.
Denna begränsade behovsprövning torde av finansiella skäl
för överskådlig framtid bliva ofrånkomlig. Man kan emellertid ifrågasätta,
örn icke åt pensionsinkomster borde i detta avseende beredas en mera gynnad
ställning. Föreningen anser sig för sin del icke kunna närmare ingå på
denna fråga, som är av försäkringsteknisk natur.

Landsorganisationen i Sverige förordar ävenledes alternativ III och anför
i frågan följande:

Landsorganisationen finner för sin del de skäl som förebragts för det
tredje alternativet, sålunda för en allmän ålderspension utan inkomstprövning,
mycket vägande. Det är visserligen otvivelaktigt riktigt, att härigenom
även ett antal personer skulle komma i åtnjutande av pensionsförmånerna
utan att vara i behov härav. Mot denna omständighet bör vägas det förhållandet
att inkomstprövning skulle beröva folkpensionen dess karaktär av
medborgerlig rättighet och i stor utsträckning, liksom hittills, nödvändiggöra
kompletterande hjälpåtgärder i form av understöd. Inte nog med att det
andra alternativet sålunda skulle innebära att steget från understöd till pensionsrätt
inte tas fullt ut skulle det även medföra vissa mindre önskvärda
konsekvenser ur samhällsekonomisk synpunkt. Under de kommande årtiondena
har man att räkna med en kraftig förskjutning i befolkningens åldersstruktur,
vars mest framträdande drag kommer att bli ökningen av de
äldre åldersklasserna. Enligt i socialvårdskommitténs betänkande återgivna
beräkningar kommer antalet folkpensionärer i landet under tiden 1950—
1970 att öka med inte mindre än 30 %, samtidigt som den arbetsföra befolkningen
kan väntas stagnera. Allting tyder på att vi gå emot en tid präglad
av permanent knapphet på arbetskraft. Det förefaller därför riktigast att
välja en pensionsform, som inte utgör ett hinder för ett tillvaratagande av
de gamlas arbetskraft, vars betydelse undan för undan kommer att bli större
för samhället som helhet. Även med hänsyn till sin effekt på det enskilda
försäkringssparande! och arbetsgivarnas villighet att medverka till sina anställdas
och arbetares pensionering synes alternativ III vara att föredraga.
Avgörande för en avvägning mellan de bägge pensionsalternativen måste gi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

vetvis bli till vilket pris man vinner de här angivna fördelarna. Enligt kommitténs
kalkyler uppgår skillnaden mellan statens kostnader för det tredje
och det andra alternativet till 52,8 milj. kr. Beloppet är avsevärt, i synnerhet
i ett läge där ett flertal angelägna socialpolitiska kostnadsposter måste inpassas
i budgetramen, som i sista hand begränsas av den samhälleliga produktionsförmågan.
Det bör dock kraftigt understrykas, att beloppet inte anger
den faktiska merkostnaden. Enbart i direkta skatter kommer 20 å 25 %
av skillnaden mellan alternativen II och III att återgå till stat och kommuner.
Ett flertal andra omständigheter, vilkas storlek dock inte har angivits
och vilka delvis undandraga sig varje exakt beräkning, kunna väntas
få samma effekt. En successiv anpassning av de enskildas ekonomiska dispositioner
till pensionernas utformning, ändringar i gällande statliga och
kommunala pensionsförhållanden, återgång av indirekt skatt till staten,
ökade skatteintäkter till följd av ökat förvärvsarbete och lägre administrationskostnader
äro de viktigaste av de faktorer, som torde göra den angivna
kostnadsskillnaden mellan de bägge alternativen tämligen fiktiv. Landsorganisationen
finner för eget vidkommande till fullo klarlagt, att merkostnaderna
enligt alternativet III inte ens i ogynnsammaste fall kunna vara av
den storleksordningen att de motväga alternativets förtjänster i sakligt och
psykologiskt hänseende men vill uttala, att avvägningen mellan de båda alternativen
skulle väsentligen underlättas, ifall speciella utredningar kunde
leda till en konkretare uppfattning av de anförda faktorernas verkningar.

Tjänstemännens centralorganisation har funnit alternativ III böra genomföras
samt framhållit bland annat betydelsen av folkpensioneringens utformning
för den privata tjänstemannapensionsverksamhetens utveckling. Organisationen
anför härom:

Det bör här framhållas, att denna tjänstepensionering redan nu är av en
ganska stor omfattning. Den löntagargrupp det här är fråga örn utgöres i
första hand av i privat och kommunal tjänst anställda. Enligt 1940 års folkräkning
kan denna grupp ungefärligen uppskattas till 400 000. För närvarande
torde inom detta område pensionsfrågan ha reglerats för mellan
150 000—200 000, i vilka siffror emellertid även ingå vissa grupper av kroppsarbetare.
Enbart inom SPP äro över 70 000 tjänstemän försäkrade. Frågan
gäller emellertid icke enbart de grupper, för vilka en tjänstepensionering införts,
utan den har även den största aktualitet för de anställda, för vilka
pensionsfrågan ännu icke — av en eller annan orsak — kunnat lösas. I
många fall väntar man här på ett klarläggande av folkpensioneringens framtida
utveckling. Ett genomförande av alternativ II skulle betyda att den nuvarande
tjänstepensioneringen finge radikalt omändras för de grupper, där
den redan är genomförd. Tjänstepensioneringens fortsatta utveckling skulle
vidare i stor utsträckning omöjliggöras eller i varje fall försvåras för vissa
inkomstkategorier.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårds}örhundet förordar alternativ
III (en ledamot av styrelsen har dock uttalat sig för alternativ II). Även
styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet
förorda alternativ III.

Riksförbundet landsbygdens folk, som likaledes förordat alternativ III,
anför i frågan bland annat följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Ur speciell jordbrukarsynpunkt ter sig alternativ lil lyckligast, emedan
inom jordbruket särskilda svårigheter äro förenade med inkomst- och förmögenhetsprövningen.
De förmögenhetsprövningar, som hittills skett har
medfört stor irritation och ofta lett till uppenbara orättvisor mot jordbruksbefolkningen.
På grund av jordbruksnäringens natur måste nämligen alltid
inom jordbruket finnas ett visst i egendomarna insatt grundkapital. Detta
förhållande medför ofta att jordbrukarna bli utestängda från pensionsförmånerna.
Överlämna de gårdarna med grundkapitalet till sina barn, anses
detta brottsligt och de utestängas även då från pension.

Malmöhus läns småbrukar förbund har hemställt, att alternativ lil komme
till genomförande, även örn andra mindre behövliga och mindre behjärtansvärda
reformer till följd därav måste ställas på framtiden.

Svenska sjukkasseförbundet anser en ålderspensionering utan inkomstprövning
vara att föredraga och hänvisar till vad i betänkandet anförts till
förmån för alternativ III samt fortsätter:

Örn förbundet ändock icke vill framföra ett bestämt yrkande på att ålderspensioneringen
löses enligt ifrågavarande alternativa förslag, beror detta på,
att förbundet icke anser sig kunna avvisa såsom oberättigad en anmärkning,
gående ut på, att de merkostnader, som en lösning enligt förslaget i fråga
skulle draga i jämförelse med en lösning, som innebär bibehållande av inkomstprövning
jämväl för åldringarna, borde — åtminstone så länge folkpensionerna
äro så begränsade som även enligt kommitténs förslag blir fallet
— begagnas för att förbättra pensionerna för dem, som bäst behöva dem.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det uppenbart, att det skulle
vara önskvärt, om den allmänna folkpensioneringen ordnades efter sådana
principer att den statliga pensionen kunde utgöra en grund för utbyggnad
tjänstepensioneringsvägen eller genom privat pensionsförsäkring. Av de av
socialvårdskommittén utarbetade alternativa förslagen vore givetvis det med
alternativ III betecknade det ur nu berörda synpunkt lämpligaste. Även
svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
och konsumentkooperationens pensionskassa ha med liknande motivering
förordat alternativ III. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
anser alternativ III medföra den största förbättringen i det avseendet,
att ålderspensionen icke torde i större omfattning komma att medföra menlig
inverkan å olycksfallsskadads intresse att skaffa sig arbetsinkomst.

Styrelsen för Sveriges folkpensionärers riksorganisation har förklarat sig i
stort sett kunna ge sin anslutning till de synpunkter som framkommit vid
utformningen av alternativ III. De lokala pensionärsföreningar, som vore
anslutna till förbundet, hade till 90 procent uttalat sig för detta alternativ
såsom det mest tilltalande, enär pensionärerna härigenom besparades en
många gånger tidsödande och administrativt kostbar behovsprövning.

Folkpensionärernas förening i Norrköping och svenska vanföre anstalt ernås
centralkommitté ha ävenledes förordat alternativ III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I några av yttrandena har berörts möjligheten av att helt slopa inkomstprövningen
beträffande ålderspensioneringen, och att sålunda låta även bostadstilläggen
utgå utan inkomstprövning. En dylik lösning har särskilt förordats
av Stockholms stad, svenska stadsförbundet och en skiljaktig ledamot
av försäkringsinspektionen, byråchefen Prawitz.

Stockholms stads drätselnämnd, vars yttrande i huvudsak blivit av stadsfullmäktige
åberopat, har sålunda anfört, att först genom en dylik åtgärd
uppnåddes syftet att för alla medborgare lämna en ålderspension utan understödskaraktär.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har förordat alternativ
III under åberopande av önskvärdheten att frigöra ålderspensionerna från
den med behovsprövning alltid följande karaktären av understöd och att
såvitt möjligt icke genom pensionsförmånerna motverka ett utnyttjande av
åldringarnas kvarstående arbetskraft, i anslutning vartill styrelsen anfört:

Ur nu angivna synpunkter vill styrelsen t. o. m. gå längre än alternativ III
innebär och uttala sig för ett slopande av behovsprövningen även för bostadstilläggen
till ålderspensionerna. Kommittén synes icke ha angivit något bärande
skäl för en särställning för dessa tillägg härutinnan, och i de orter,
där sådana tillägg skola utgå, måste bibehållandet av behovsprövning för
deras vidkommande i mycket hög grad reducera fördelarna av att denna
prövning slopas för förmånerna i övrigt.

Även i andra yttranden än de nu nämnda har diskuterats möjligheten att
slopa inkomstprövningen beträffande bostadstilläggen. Sålunda har tjänstemännens
centralorganisation uttalat, att organisationen med största tillfredsställelse
skulle se att inkomstprövningen avskaffades i större utsträckning än
som föreslagits i alternativ III. Ett borttagande av inkomstprövningen beträffande
bostadstilläggen bomme emellertid att medföra en ökning av statsutgifterna
med cirka 35 miljoner kronor. Vidare kunde det förhållandet, att
dessa tillägg i ganska stor utsträckning beräknades bliva bekostade av kommunerna
kanske tala mot ett slopande av inkomstprövningen. Organisationen
ville för närvarande icke hemställa om någon ändring i detta avseende
men ansåge frågan örn slopandet av inkomstprövningen för bostadstillägg böra
övervägas så snart de ekonomiska förhållandena medgåve detta. Konsumentkooperationens
pensionskassa har anfört att det ur den enskilda tjänstepensioneringens
synpunkt vore angeläget att inkomstprövningen finge så litet
utrymme som möjligt.

I samband med diskussionen av frågan vilket alternativ för ålderspensioneringens
utformning som bör komma till genomförande ha, såsom framgår av
vad redan anförts, i utlåtandena gjorts vissa principuttalanden angående a vdragsreglerna
vid inkomstprövningen av pensionsförmånerna. I denna
fråga ha därutöver gjorts en del ytterligare uttalanden. Socialstyrelsen har
sålunda förklarat, att styrelsen övervägt ett förslag örn vissa ändringar av
avdragsreglerna, i första hand innebärande en väsentlig sänkning av av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dragsfaktorn. De nuvarande bestämmelserna örn avdragsfri och privilegierad
inkomst skulle då i stället kunna bli obehövliga. Härmed skulle den gynnsamma
effekt med avseende å enskilda anordningar, som avses med alternativ
III, förstärkas. Styrelsen har emellertid endast velat omnämna detta förslag
och ansett sig icke kunna avgiva något förord för detsamma, då en ingående
sakkunnig prövning skulle krävas för att bedöma de ifrågasatta ändringarnas
konsekvenser i olika hänseenden. En ledamot av socialstyrelsen,
t. f. byråchefen Alexanderson, har emellertid i ett utförligt yttrande hemställt,
att avdragsfaktom i fråga om ålderspensionerna sänktes till en fjärdedel,
samtidigt som till uppvägande av de härav föranledda kostnaderna reglerna
om såväl den avdragsfria som den privilegierade inkomsten helt avskaffades
eller åtminstone reducerades till en obetydlighet.

En sänkning av avdragsfaktom till en fjärdedel förordas jämväl av
svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa.
Den sålunda ifrågasatta ändringen skulle enligt svenska personal-pensionskassan
för år 1948 leda till en kostnadsökning beträffande ålderspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg av närmare 10 miljoner kronor vid
alternativ III och 25 å 30 miljoner kronor vid alternativ II. För invalidpensioneringen
kunde kostnadsökningen uppskattas till 25 å 30 miljoner kronor.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa har i fråga om avdragsfaktorn
ytterligare anfört, att en enhetlig sådan faktor borde väljas. Att, såsom
socialvårdskommittén föreslagit, välja en särregel för invalidpensioneringen,
då inkomsten överstege den dubbla avdragsfria inkomsten innebure ett avsteg
från den önskvärda enkelheten i folkpensioneringens uppbyggnad. Den
för detta fall föreslagna avdragsfaktom 8/io vore därjämte så hög, att den
skulle komma att utöva ett ogynnsamt inflytande på de arbetsoförmögnas
vilja att på nytt inträda i förvärvsarbetet. Även tjänstemännens centralorganisation
har ansett, att avdragsfaktom borde genomgående utgöra 5/io.
Samma åsikt har uttalats av de blindas förening och de lungsjukas riksförbund.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har i denna del anfört,
att även om ett hänsynstagande till inkomstmöjligheterna måste anses
berättigat vid bestämmande av invalidpensionen, en uppmjukning av avdragsreglerna
borde ske, då det gällde inkomst av eget arbete.

A andra sidan har länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört, att åtminstone
i länets landsbygdskommuner de föreslagna pensionsförmånerna kunde
komma att jämte egna inkomster uppgå till så högt belopp, att motsvarande
inkomst för de arbetsföra åldrarna genomsnittligt måste förslå att försörja
en familj örn man, hustm och flera barn. För den arbetsföra delen av befolkningen
kunde det då te sig stötande, att en del åldringar av skattemedel
erhölle så stora förmåner att de bereddes väsentligt högre levnadskostnader
än befolkningen i övrigt. Länsstyrelsen ville understryka, att de av kommittén
föreslagna inkomstgränserna för de inkomstprövade pensionsförmånerna
vore i högsta laget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Rörande den avdragsfria inkomstens belopp har länsstyrelsen i Kronobergs
län uttalat att den föreslagna höjningen vöre ägnad att i ej ringa grad
minska olägenheterna med inkomstprövning. En ytterligare höjning av den
avdragsfria inkomstens belopp förordas av vissa av pensionsstyrelsen hörda
pensionsombud och pensionsnämnder samt av några kommuner.

I fråga om reglerna angående s. k. privilegierad inkomst har
landsorganisationen i Sverige anfört följande.

I kommittébetänkaudet diskuteras frågan, huruvida de nuvarande reglerna
för s. k. privilegierad inkomst skola bibehållas eller ej. Kommittén har stannat
för det förra alternativet med motivering, att en dylik bestämmelse skulle
stimulera arbetsgivare att genom pensionering sörja för sina anställda. Bortsett
ifrån att privilegieringsbeloppen — 400 kronor för ogift och 600 kronor
för makar — inte äro tillräckligt stora för att få någon nämnvärd effekt
förefalla skälen för att ge inkomster från pension, gåva eller testamente en
särställning framför arbetsinkomster inte övertygande. Landsorganisationen
anser att pensionärernas arbetsinkomster i detta hänseende böra jämställas
med före pensionsåldern verkställt sparande och föreslår att privilegieringsbestämmelserna
slopas. I stället bör den avdragsfria inkomsten höjas till den
gräns där merkostnaderna härför balansera den genom privilegieringsbestämmelsernas
slopande uppkomna vinsten för statsverket.

Svenska arbetsgivareföreningen har för sin del i frågan rörande arbetarpensionerna
anfört följande.

Pensioneringen av arbetare genom frivilliga åtgärder av arbetsgivarna har
i viss omfattning genomförts och det har ifrågasatts, att pensionering av
arbetare från företagens sida skulle genom åtgärder av arbetsmarknadsparterna
göras mera allmän än den för närvarande är. Från fackföreningsrörelsens
ledning har emellertid i detta sammanhang med styrka gjorts gällande,
att det icke vöre rationellt att ordna ålderdomsförsäkringen för arbetarna
på detta sätt. Det har framhållits, att en sådan pensionering icke skulle tillfredsställa
skäliga krav på likformighet olika arbetargrupper emellan. En
orättvisa skulle nämligen uppstå därigenom att arbetare, som vore anställda
hos företag med god ekonomi, kunde få relativt höga pensioner, medan
andra arbetare, exempelvis lantarbetare och arbetare anställda hos småföretag,
icke skulle få några pensioner alls. Arbetarnas pensionsfråga borde
därför lösas icke genom pensionering från företagens sida utan genom en
sådan höjning av folkpensionerna, att dessa räckte till full försörjning. Genom
den nu ifrågavarande reformen skulle detta program komma att genomföras.
Enligt föreningens mening kommer efter en sådan reform anledning
att saknas att, såsom för närvarande sker, bygga på arbetarnas folkpensioner
genom pensioner från företagens sida. Genom att avstå härifrån undandrager
sig näringslivet icke kostnaderna för sina arbetares pensionering.
Företagen få ju tvärtom genom skatterna till betydande del bekosta folkpensioneringen.

Rörande privilegieringsbestämmelserna har vidare länsstyrelsen i Kopparbergs
län anfört, att därest alternativ III genomfördes, dessa bestämmelser
icke finge någon betydelse för ålderspensionerna, vid vilket förhållande de
syntes kunna avskaffas även beträffande invalid- och änkepensionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att den art av inkomst, som i
första hand borde privilegieras, vore arbetsinkomst. Då detta skulle medföra
betydande svårigheter i tillämpningen, ansåge sig länsstyrelsen dock
icke kunna påyrka ändring i förslaget härvidlag. Yrkande att livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall borde privilegieras har framställts av
riksförsäkringsanstalten.

Överståthållarämbetet har ansett anledning saknas att slopa den nuvarande
dyrortsgraderingen beträffande privilegierad inkomst, då detta medförde,
att en person som vore bosatt å ort med billigare levnadskostnader
finge, utan att det inverkade på pensionen, tillgodonjuta större reell inkomst
av privilegierad natur än en å dyrort bosatt folkpensionär. Enahanda åsikt
har — jämväl med avseende å den avdragsfria inkomsten — uttalats av
fattigvårdsdirektören G. Nyman i ett vid svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
utlåtande fogat särskilt yttrande.

I de yttranden, som avgivits av svenska personal-pensionskassan och Sveriges
kommunalanställdas pensionskassa har vidare till utförlig behandling
upptagits privilegieringsbestämmelsernas verkningar med avseende å förhållandet
mellan inkomst av pension och inkomst av kapital samt på grund
därav förordats antingen en betydande höjning av privilegieringsbeloppen
eller privilegieringens ersättande med särskilda regler örn kapitalisering av
pensioner och livräntor och beräkning av avkastningen å sålunda kapitaliserat
belopp.

Kommitténs förslag, att de nuvarande blindhetsersättningarna skola ersättas
av blindtillägg till folkpensionerna har i princip icke mött
någon erinran i yttrandena.

Kommitténs förslag om hustrutillägg och änkepensioner har
uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs samt
Göteborgs och Bohus län. I andra yttranden föreslås vissa modifikationer i
de föreslagna bestämmelserna. Beträffande åldersgränsen för änkepensionen
har sålunda socialstyrelsen yttrat att gränsdragningen vid 55 år i vissa
fall kunde vara för sträng. Statens pensionsanstalt samt länsstyrelserna i
Malmöhus, Älvsborgs och Värmlands lån ävensom Stockholms stadsfullmäktige
och flera andra kommuner samt några pensionsnåmnder ha i detta hänseende
förordat den särskilda mening, som inom kommittén omfattats av
ledamöterna Hartmann, Höjer och Wallén. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har däremot ansett åldersgränsen böra höjas till 60 år med hänsyn till
rådande brist på kvinnlig arbetskraft, särskilt i hemmen. Samma uppfattning
har uttalats av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som
vidare anfört, att de flesta änkor besutte en erfarenhet och kunnighet i husligt
arbete, som samhället, sådana förhållandena nu vore, syntes ha anledning
tillvarataga. Skulle änkor under 60 år anses böra beredas samhällets
hjälp borde detta ske i form av ett lämpligt engångsbelopp vid makens frånfälle,
då den största ekonomiska påfrestningen förelåge. Några av pensions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

styrelsens ortsombud ha likaledes förordat en högre åldersgräns för rätten
till änkepension, medan andra förordat en lägre åldersgräns. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har föreslagit att även änka, som vid mannens frånfälle
ej fyllt 55 år, skall efter fyllda 55 år kunna tillerkännas änkepension.

Under åberopande av bland annat den rådande bristen på kvinnlig arbetskraft
har Sveriges kommunalanställdas pensionskassa helt avstyrkt förslaget
om såväl änkepensioner som hustrutillägg och ansett frågan härom böra
anstå. Även svenska personal-pensionskassan har funnit förslaget i denna del
böra bliva föremål för en grundlig översyn. Länsstyrelsen i Värmlands län
har yttrat, att så goda garantier som möjligt borde skapas för änkans återförande
till det produktiva förvärvsarbetet, varför största möjliga varsamhet
borde iakttagas vid inkomstprövningen. I detta sammanhang har länsstyrelsen
ifrågasatt, om ej den inkomstprövande myndigheten lämpligen
borde från fall till fall söka samverkan med vederbörande arbetsförmedling.
Samma synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Landsorganisationen i Sverige har däremot ansett änkepensionerna böra
utgå utan inkomstprövning, då samhället därigenom med obetydliga merkostnader
skulle kunna tillförsäkra dessa kvinnor, som i det övervägande
antalet fall hade svårt att inordna sig i förvärvslivet, en skälig försörjning
under övergångstiden mellan änkeblivandet och pensionsålderns uppnående.
Även tjänstemännens centralorganisation har föreslagit slopande av inkomstprövningen
beträffande änkepensionerna, då härför kunde åberopas samma
skäl som för slopandet av inkomstprövning i fråga om ålderspensionerna.
Enahanda yrkanden ha gjorts jämväl av konsumentkooperationens pensionskassa,
som ansett att ett bibehållande av inkomstprövningen komme att
få ett menligt inflytande på enskilda strävanden att säkerställa pensioner
till änkor.

Det av socialvårdskommittén uppställda kravet, att äktenskapet skall ha
varat minst 10 år för att rätten till änkepension eller hustrutillägg skall inträda,
bär ansetts för strängt av pensionsstyrelsen, som förordat en förkortning
av denna tid till 5 år samt därjämte ansett kravet på viss tids äktenskap
böra bortfalla för änka, som gift om sig. Socialstyrelsen har med avseende
å dylika fall funnit modifikationer i den föreslagna regeln böra
kunna medgivas. Även statens pensionsanstalt och länsstyrelsen i Värmlands
län ha ansett uppmjukningar av förslaget i denna del böra övervägas.

Beträffande sjukbidragen lia flertalet remissinstanser, som upptagit
denna fråga till bedömande, tillstyrkt vad kommittén härutinnan föreslagit.
Pensionsstyrelsen har sålunda anfört, att möjligheten att bevilja sjukbidrag
otvivelaktigt komme att underlätta lämnandet av hjälp åt sådana
personer, beträffande vilka det med nu gällande lagstiftning icke vore möjligt
eller i varje fall förenat med stora svårigheter att bevilja pension. Styrelsens
överläkare, docenten Gunnar Kahlmeter, har gjort ett liknande ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

talande. Jämväl riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och svenska
sjukkasseförbundet lia tillstyrkt förslaget om införande av sjukbidrag, därvid
medicinalstyrelsen dock påpekat, att i det enskilda fallet betydande svårigheter
kunde föreligga att fastställa den tid, nedsättningen i arbetsförmåga
kunde komma att bestå eller att avgöra graden av sådan nedsättning. Styrelsen
har med anledning härav, i likhet med pensionsstyrelsen, understrukit
nödvändigheten av att pensionsstyrelsen erhölle erforderlig personalförstärkning
för invaliditetsprövningen.

Förslaget om införande av sjukbidrag har däremot avstyrkts av statskontoret,
som i denna del yttrat, att det av såväl principiella som praktiska
skäl vore nödvändigt att hålla en klar skiljelinje mellan livsvariga pensioner
och tidsbegränsade sjukersättningar. Statskontoret har vidare anfört följande.

Såvitt statskontoret kan finna, vore det föga tillfredsställande, därest det
skulle bliva beroende på i viss mån slumpartat verkande faktorer örn en
långvarigt sjuk skulle komma i åtnjutande av sjukpenning från sjukkassan
under två år eller redan efter ett år skulle få sjukpenningen utbytt mot ett
efter helt andra grunder beräknat sjukbidrag, utbetalat genom pensionsstyrelsens
försorg. Och olöst är frågan, huru förfaras skall med en person,
som efter att lia blivit utförsäkrad från sjukkassan alltjämt är under viss
tid arbetsoförmögen men dock icke uppfyller villkoren för erhållande av
sjukbidrag. Denne skulle — om andra resurser saknades — vara för sitt
uppehälle hänvisad till fattigvården. Statskontoret vill för sin del föreslå,
att luckan mellan sjukförsäkring och invalidpension fylles genom en på
lämpligt sätt utvidgad sjukförsäkring men icke genom en ytterligare administrativ
belastning på folkpensioneringen. För ernående av en skärpt kontroll
över prövningen av arbetsförmågans nedsättning och varaktigheten
därav, bör prövningen av sjukdomsfall, omfattande längre tid än förslagsvis
högst två år, kunna uppdragas åt vederbörande centralsjukkassa, varjämte
sjukpenningen efter samma tid bör generellt nedsättas i nivå med det av
kommittén föreslagna sjukbidraget.

I det föregående har redogörelse lämnats för vissa mera allmänna uttalanden
rörande finansieringen av reformen. Beträffande spörsmålet
huruvida pensionsavgifter alltjämt böra uttagas och frågan
örn pensionsavgifternas storlek ha olika åsikter kommit till uttryck i
yttrandena.

Försäkringsinspektionen samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och
Värmlands län ävensom några av pensionsstyrelsens ortsombud ha föreslagit
att pensionsavgifterna slopas. Sistnämnda länsstyrelse har till stöd härför
anfört följande.

De psykologiska skäl, vilka anförts som grund för bibehållandet av särskilda
avgifter, anser länsstyrelsen icke tillräckligt bärande. Då grundpensionerna
komma att till samtliga åldringar utgå med samma belopp, vilka
överstiga den försäkringstekniskt beräknade valutan för dessa avgifter, torde
de avgiftspliktiga icke komma att fästa större avseende vid, huruvida de
genom särskilda avgifter i större eller mindre utsträckning bidragit till sin
egen pensionering. Pensionsrätten torde snarare komma att betraktas såsom
en skyldig motprestation från det allmännas sida för det produktiva arbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

som den pensionsberättigade före uppnådd pensionsålder utfört i samhället.
Pensionsavgifterna komma dessutom såsom hittills att draga en hel del kostnader
i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning, icke minst i sistnämnda
avseende, enär de avgiftspliktigas inställning till fördelen av avgifternas
inbetalning i och med det framlagda förslaget sannolikt kommer att
bliva en helt annan än den för närvarande rådande. I de fall där vederbörande
har taxerad inkomst och är påförd beskattningsbart belopp torde
skatterna och därmed även avgifterna komma att i flertalet fall utan svårigheter
inflyta efter den så kallade källbeskattningens genomförande. Vid
motsatt förhållande, särskilt i sådana fall där påföring av minimiavgift sker,
torde såväl restförda som avkortade avgiftsposter, vilka för närvarande äro
många, komma att ytterligare stiga i antal. Arbetet med restindrivningen
kommer med anledning härav troligen att ökas.

Försäkringsinspektionen har uttalat, att utkrävandet av inkomstgraderade
avgifter i socialförsäkringen syntes befogat endast under förutsättning att
förmånerna sattes i relation till de erlagda avgifterna. För skattebetalare
innebure en inkomstgraderad socialförsäkringsavgift utan motsvarande gradering
av förmånerna endast att en del av skatten uttaxerades efter särskild
skala.

Jämväl statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett det mest rationellt
att slopa pensionsavgifterna. Statskontoret har dock på i huvudsak
samma skäl som kommittén icke velat motsätta sig ett bibehållande av avgiftsplikten
men föreslagit, att benämningen »pensionsavgift» ersattes av den
mera adekvata beteckningen »bidrag till folkpensioneringen». Ej heller riksräkenskapsverket
synes vilja motsätta sig att pensionsavgifterna bibehållas.
Därest pensionsavgifterna avskaffades, borde enligt ämbetsverkets mening
det belopp pensionsavgifterna nu inbringade uttagas genom en jämkning
av skalan för inkomst- och förmögenhetsskatten för de lägre inkomsttagarna,
varigenom den psykologiska effekten av en särskild avgiftsbetalning
skulle bibehållas.

De övriga remissinstanser, som yttrat sig i avgiftsfrågan, ha i allmänhet
antingen direkt tillstyrkt, att avgifter skola uttagas, eller utgått från att
detta skulle bli fallet och sålunda inskränkt sig till att behandla frågan om
avgifternas storlek och utformning. Pensionsstyreisen, som uttryckligen tillstyrkt
ett bibehållande av avgifterna, har till stöd därför anfört, att dessa
utgjorde en betydande inkomstkälla för staten samt att en icke ringa del
av influtna avgifter torde härröra från personer, som av orsaker varpå styrelsen
ej närmare kunnat ingå, icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och från vilka därför bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
icke kunde erhållas genom höjd direkt beskattning. Uttryckliga
instämmanden i kommitténs förslag att bibehålla pensionsavgifterna föreligga
vidare från bland annat länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt
landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Det i en reservation till socialvårdskommitténs betänkande väckta förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

get om pensionsavgifternas ersättande av en allmän socialförsäkringsavgift
har i yttrandena berörts endast av socialstyrelsen, som ansett befogat att ett
försök gjordes att realisera denna tanke, samt av Överståthållarämbetet, som
funnit mycket tala för förslaget. Därjämte ha stadsfullmäktige i Västervik,
några av pensionsstyrelsen hörda ortsombud och pensionsnämncler anslutit
sig till nämnda förslag.

Rörande pensionsavgifternas storlek och beräkning har riksräkenskapsverket
ansett, att när avgifterna helt förlorade sin karaktär av pensionsförsäkringsavgifter,
deras storlek borde sättas i relation till skatteförmågan,
varför avgifterna borde bestämmas med ledning av det beskattningsbara beloppets
storlek. Härigenom skulle jämväl uppbördsförfarandet kunna förenklas.
Socialstyrelsen har anfört enahanda synpunkter samt ytterligare
framhållit, att genom en dylik beräkningsmetod en familjeförsörjare kunde
beredas en viss lättnad just under de år då försörjningsbördan vore tyngst.
Den sänkning av de sammanlagda avgiftsbeloppen, som uppkomme genom
den ifrågasatta jämkningen, kunde uppvägas genom en sådan höjning av
debiteringsprocenten, att samma totala avgiftssumma erhölles. Styrelsen har
vidare förklarat, att en fördubbling av de av kommittén föreslagna avgifterna
borde allvarligt övervägas, särskilt om ålderspensioneringen utformades
enligt alternativ III. Statskontoret har likaledes med hänsyn till den betydande
förbättringen av pensionsförmånerna förordat en fördubbling av
de föreslagna avgifterna och länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat,
att pensionsavgifterna borde höjas till åtminstone två procent av det taxerade
beloppet, varigenom ytterligare framhävdes, att envar inkomsttagare
bidroge till sin egen pensionering.

Beträffande avgifternas maximibelopp har socialstyrelsen förklarat, att
olikheten i avgiftsmaximum för två makar och en ogift vore en ny form av
det missförhållande inom beskattningen, som plägade kallas straffbeskattning
av äktenskapet, varför avgiftsmaximum för ensamstående person
borde höjas till 100 kronor. Enahanda jämkning har ifrågasatts av länsstyrelserna
i Kalmar och Hallands län. Landsorganisationen i Sverige har i
detta hänseende ansett maximigränsen för den inkomst, på vilken pensionsavgift
uttages — enligt kommittéförslaget 5 000 kronor för ogift och
10 000 kronor för makar — böra höjas så långt, att de erlagda avgifterna
för gränsinkomsten försäkringstekniskt motsvarade pensionsförmånerna
enligt alternativ III, vars genomförande förordats av landsorganisationen.
Härigenom skulle vinnas att de större inkomsttagarna, för vilka behovet av
en skälig pension av föreslagen storlek kunde väntas vara långt mindre,
finge själva helt eller till största delen bekosta sin folkpension. Betänkligheterna
mot en till alla utan inkomstprövning utgående grundpension skulle
vid ett dylikt tillvägagångssätt bli mindre. Med den föreslagna ändringen
skulle också skillnaden mellan kostnaderna för alternativen II och III minskas.
Konsumentkooperationens pensionskassa har på liknande skäl föreslå -

Kungl. Majus proposition nr 220.

git ett avgiftsmaximum å 100 kronor, medan länsstyrelsen i Uppsala län
ävensom riksförsäkringsanstalten i likhet med landsorganisationen ansett
pensionsavgifterna böra bestämmas till belopp som mera motsvarade försäkringsmässiga
grunder. Avgiftsmaximum har av länsstyrelsen i Gävleborgs
län föreslagits till 80 kronor och av länsstyrelsen i Västerbottens län
till Ib kronor. Även några kommuner ha uttalat sig för en höjning av
maximiavgiften. Däremot har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett
maximiavgiften för äkta makar tillsammans icke böra sättas högre än till
50 eller högst 70 kronor och svenska försäkringsbolags riksförbund ansett
anledning saknas att överhuvud ändra på de nuvarande bestämmelserna.

Pensionsstyrelsen har funnit anledning saknas att sänka den nuvarande
minimiavgiften å 6 kronor, i enlighet varmed lägsta avgiften för ogift person
borde fastställas till 12 kronor. Den av kommittén för lägre inkomstlägen
godtagna principen att äkta makar tillhopa i princip icke skulle erlägga
högre pensionsavgifter än en ogift person med samma taxerade inkomst
hade kommittén frångått, då det gällde högre inkomstlägen, men skäl
härtill syntes ej föreligga. Statskontoret har ansett någon sänkning av den
nuvarande minimiavgiften å 6 kronor för varje person icke böra ifrågakomma
och Överståthållarämbetet har förklarat, att penningvärdets fall och
den föreslagna höjningen av pensionernas belopp borde leda till att lägsta
pensionsavgiften för såväl makar gemensamt som för ogifta bestämdes till
12 kronor. En kommun (Frösö, Jämtlands län) har ansett, att envar av äkta
makar borde betala avgift i förhållande till sin egen inkomst och därvid
jämställas med ogift avgiftsbetalare.

Frågan örn folkpensioneringsfondens bibehållande har
upptagits till diskussion av riksräkenskapsverket, som ansett de av kommittén
anförda skälen för fondens bibehållande icke kunna tillmätas avgörande
betydelse. Ej heller har riksräkenskapsverket funnit fondens bibehållande
erforderlig av det till stöd därför i tidigare sammanhang åberopade skälet
att en ändrad medelsplacering skulle inskränka möjligheterna att tillgodose
allmännyttiga, pensionsförsäkringens syfte närstående ändamål. Av fondmedlen
vöre nämligen endast en obetydlig andel placerade i sådan ordning.

Ett av de spörsmål, som i remissyttrandena ägnats den största uppmärksamheten,
är frågan om kommunbidragens storlek och utfor nili
ing. Yrkanden ha framkommit såväl om kommunbidragens slopande
som därom att kommunerna själva skulle helt svara för bostadstilläggen.
Även eljest har ifrågasatts en höjning eller sänkning av kommunbidragen.
I en del yttranden har förordats en utjämning av bidragsprocenten mellan
kommunerna i olika bostadskostnadsgrupper.

Uttryckliga tillstyrkanden av den av kommittén förordade lösningen av
frågan örn kommunbidragen föreligga från länsstyrelserna i Östergötlands

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 220. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

och Hallands län, därvid förstnämnda länsstyrelse framhållit den lättnad i
fattigvårdstungan som de föreslagna pensionsförmånerna komme att medföra
och sistnämnda länsstyrelse bedömt kommunbidragens funktion att utgöra
ett korrektiv mot en alltför mild inkomst- och invaliditetsprövning från
pensionsnämndernas sida. Aven styrelsen för svenska landstingsförbundet
har ultalat sin anslutning till kommitténs förslag i denna del.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har med skärpa kritiserat socialvårdskommitténs
betänkande på denna punkt och ansett frågan om kommunbidragens
avvägning kräva ytterligare utredning. I yttrandet har anförts,
att de procentsatser för kommunbidragen till icke ortsgraderade förmåner,
som föreslagits av kommittén, syntes ha bestämts genom någon
slags uppskattning av den belastning på kommunerna — eller rättare på
vissa kommuner — som borde kunna ifrågakomma. — Någon antydan om
de normer man följt vid uppskattningen hade kommittén icke givit. Vad
anginge kommunbidragen till bostadstilläggen hade kommittén utan vidare
konstaterat, att dessa tillägg i större utsträckning än övriga förmåner skulle
anses såsom en kommunal angelägenhet och på grund därav föreslagit större
kommunbidrag till dessa tillägg icke blott absolut utan även relativt. Dyrortsgraderingen
hade visserligen redan enligt nuvarande regler om kommunbidrag
en liknande verkan, men riktigheten härav kunde dragas i tvivelsmål.
Kommitténs förslag beträffande kommunbidragen måste i enlighet
med det anförda betraktas såsom godtyckligt. Det vöre en rimlig begäran
att man sökte ingående klargöra vad kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun på detta område hittills inneburit och antingen anpassade kostnadsfördelningen
efter reformen därefter eller ock grundligt påvisade skälen
för föreslagna ändringar och verkningarna därav. Av kommitténs kostnadsberäkningar
kunde man möjligen komma till den slutsatsen, att kommitténs
förslag beträffande kommunbidragen skulle betyda en totalkostnad för
kommunerna över lag som kunde anses befogad. Men samtidigt pekade de
av kommittén redovisade siffrorna på en våldsam förskjutning i fråga om
kostnadsfördelningen mellan kommunerna inbördes.

Stadsfullmäktige i Örebro lia gjort liknande uttalanden.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i fråga om kommunbidragen
anfört följande.

Örn man medger, att folkpensioneringen är att betrakta som en i princip
statlig angelägenhet, kan det icke vara hållbart att låta kommunbidragen till
folkpensioneringen vålla så olika kommunal skattebelastning som hittills
varit förhållandet. Enligt kommunalskatteberedningen motsvarade kommunbidraget
för folkpensioneringen år 1939 i vissa kommuner icke högre utdebitering
än 6 öre per skattekrona, under det att kostnaden i vissa andra
kommuner var icke mindre än 100 gånger så hög. Till följd av att skatteunderlaget
i det övervägande antalet kommuner betydligt höjts under de
senaste åren, torde dessa differenser just nu icke vara fullt så stora. Socialvårdskommitténs
förslag innebära dock en betydande höjning av kommun -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 220.

bidragen, och sedan dessa höjningar genomförts kan man vänta sig, att
skattebelastningen blir mycket ojämn. Särskilt höga utdebiteringar för
ändamålet torde bli erforderliga i vissa avindustrialiserade landskommuner,
där ålderssammansättningen är sådan, att antalet folkpensionärer blir högt,
samtidigt som skatteunderlaget är lågt.

Socialvårdskommittén anser, att det icke låter sig göra att genom en gradering
av kommunbidragen efter skatteunderlaget på en omväg reducera
kommunbidragen i vissa orter. Kommunbidragens huvudsakliga uppgift
skulle vara att från pensionsnämndernas sida framtvinga en noggrann prövning
av pensionsansökningarna. Det har i vår kommunalrätt utan vidare
gjorts till ett axiom att en samfällighet icke kan besluta vad en annan samfällighet
skall betala. Även om det kan vara nödvändigt att i allmänhet anlägga
ett sådant betraktelsesätt, när det gäller finansieringen av statsuppgifter,
som utföras av kommunerna med statsbidrag, har socialvårdskommittén
enligt styrelsens mening i detta speciella fall betydligt överdrivit betydelsen
av kommunbidragen. Så långt styrelsen har sig bekant har det i
fråga om pensionsnämndernas handläggning av pensionsärenden icke förekommit
särskild anledning till anmärkning. Om fall av missbruk förekommit,
torde det röra sig om undantagsföreteelser; i den föreliggande utredningen
liksom tidigare rör man sig i detta avseende enbart med allmänna
talesätt.

Att missbruk icke förekommer eller i varje fall äro sällsynta torde bero på
den effektiva kontroll, som utövas över pensionsnämndernas beslutsförfarande,
i första hand av pensionsstyrelsens ombud och i andra hand av pensionsstyrelsen.
Pensionsnämnderna torde i själva verket vara att betrakta
i huvudsak såsom utredande organ. — Den av kommittén mer eller mindre
direkt uttryckta förmodan, att en obehörig övervältring av kostnader kan
äga rum från fattigvården till folkpensioneringen, håller i varje fall icke
streck beträffande de hårt skattetyngda kommunerna, vilka i allmänhet
ha ett lågt skatteunderlag per invånare och därför borde komma i åtnjutande
av lindring i kommunbidraget. Det bör nämligen hållas i åtanke, att
fattigvårdsutgifterna men däremot icke kommunbidragen till folkpensioneringen
räknas till de i fråga örn skatteutjämningsunderstöd prioriterade utgifterna.
För en hårt skattetyngd kommun kan det därför t. o. m. vara
ekonomiskt förmånligare, om hjälpen utgår i form av fattigvård än i form
av folkpension. Konsekvensen av den här utvecklade tankegången skulle
egentligen bli, att kommunbidragen helt kunde slopas. Styrelsen förstår
dock, att ett förslag örn helt slopande av kommunbidragen knappast skulle
tagas på allvar och underlåter därför att framställa det. Men det skulle enligt
styrelsens mening vara beklagligt, örn man nu konstruerade kommunbidragen
på sådant sätt, att den skatteutjänmande effekten utebleve. Skola
kommunerna på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra dem redan ålagda
uppgifter och dessutom åläggas nya, kan icke skatteutjämningsproblemet
undan för undan skjutas åt sidan. I enlighet med kommunalskatteberedningens
förslag måste enligt styrelsens mening de olika specialstatsbidragen
i möjligaste mån graderas med hänsyn tagen till kommunernas ekonomiska
bärkraft; det kommer liven sedan en sådan gradering genomförts över hela
linjen att kvarstå en betydande ojämnhet, som måste utjämnas genom särskilda
skatteutjämningsbidrag.

Av enahanda skäl som de sist återgivna har länsstyrelsen i Västernorrlands
län förklarat, att vid kommunbidragens bestämmande hänsyn borde tagas

100

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

till skattetrycket samt att i sådana fall, där befolkningens åldersfördelning
vore särskilt oförmånlig, kommun efter utredning borde kunna erhålla lindring
i bidragsskyldigheten.

Överståthållarämbetet har i förevarande avseende anfört följande.

Åtskilligt talar för att folkpensionärer, som äro bosatta å orter med lägre
levnadsomkostnader, hädanefter få mindre svårigheter att reda sig på sina
pensioner, än de, som bo i dyrorter. Denna senare grupp pensionärer måste
sålunda i större utsträckning än pensionärerna i den förra gruppen beredas
ekonomisk hjälp av kommunala medel. Den lättnad i fattigvårdstungan,
som pensionsreformens genomförande kommer att medföra, kan följaktligen
väntas bliva avgjort mera framträdande i kommuner med lägre levnadskostnader.
Det må vidare påpekas, att den omständigheten, att bostadskostnaderna
äro högre å en viss ort, icke behöver betyda att ortens ekonomiska bärkraft
är så stor, att en högre procentuell kommunandel blir motiverad. Redan
den omständigheten, att bostadstilläggen skola utgå med lägre belopp inom
kommuner med låga levnadskostnader, medför ju, att för sådana kommuner
utgivandet av bidraget till bostadstillägg blir mindre ekonomiskt pressande.
Det förhåller sig ej heller så, att de högre bostadstilläggen i dyrorter
medföra någon sådan förbättring i de där bosatta pensionärernas ställning
i jämförelse med andra pensionärer, som skulle kunna motivera, att dyrortskommunerna
bidroge till kostnaderna efter högre procentsats. Då motivet
för kommunandelen huvudsakligen är att effektivisera den lokala prövningen,
torde icke utan tvingande skäl högre bidrag än som betingas därav
böra uttagas enligt ett system, som i och för sig ej är ägnat att åstadkomma
rättvisa kommunerna emellan. Överståthållarämbetet vill icke göra gällande,
att nu anförda synpunkter äro de enda, som kunna eller böra anläggas på
förevarande fråga. Men ämbetet ifrågasätter, huruvida icke till mera ingående
prövning än som framgår av kommittébetänkandet bör upptagas spörsmålet
örn differentiering av bidragen till bostadstillägg över huvud böra äga rum.
Skulle därvid befinnas möjligt eller lämpligt att helt frångå differentiering,
vilket Överståthållarämbetet för sin del helst skulle se, synes det i varje fall
motiverat att såväl över lag sänka den procentsats, med vilken kommunerna
skola bidraga, som minska spännvidden i den härutinnan av kommittén föreslagna
skalan.

Ett slopande av kommunbidragen har direkt påyrkats av drätselkammaren
i Norrköping, som å stadens vägnar anfört, att folkpensioneringen borde betraktas
som en rent statlig angelägenhet. Argumentet att kommunbidragen
medförde tillbörlig noggrannhet vid prövningen saknade avgörande betydelse,
särskilt örn alternativ III genomfördes, och påståendet att bostadstilläggen
vore att anse såsom en kommunal angelägenhet motsades av kommitténs
egen motivering för tilläggen. Västerås stad har hävdat, att kommunbidrag
till bostadstilläggen icke vore motiverade.

Ändrade grunder för kommunbidragens beräkning har ifrågasatts även av
socialstyrelsen, som ansett, att förslaget komme att medföra en alltför hög
belastning i sådana dyra kommuner, vilkas ekonomiska resurser vore ansträngda.
I ökad grad syntes detta kunna bli fallet, om man införde särskilda
kommunala bostadstillägg på sådana orter, och det syntes böra över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

101

vägas, om icke skalan för kommunbidragen kunde avvägas på ett med hänsyn
till sådana omständigheter mera tillfredsställande sätt. Ur synpunkten
av rättvisa mellan kommunerna har styrelsen vidare ifrågasatt, om icke kommunbidrag
borde utgå även i lägsta bostadskostnadsgruppen med viss procent
av det belopp, vartill enligt kommittén kostnaderna för bostad och
bränsle i nämnda ortsgrupp kunde skattas, eller 200 kronor för ensamstående
och 250 kronor för äkta makar. För övriga grupper borde bidraget då
utgå efter viss procent av nämnda belopp, ökat med bostadstillägget.

Stockholms stadsfullmäktige ha särskilt understrukit, att den ökning av
kommunbidragen till folkpensioneringen, som kommittén förordat, icke vore
tillräckligt motiverad. Stadens drätselnämnd, till vars uttalanden stadsfullmäktige
i allt väsentligt anslutit sig, har förklarat, att den utvidgade medverkan
från de ekonomiskt bärkraftigare kommunernas sida, som socialvårdskommittén
föreslagit, ingåve starka betänkligheter samt därvid anfört
följande.

För den omfördelning av inkomsterna inom samhället, som det här gäller
att genomföra, är den proportionella kommunalbeskattningen icke en rättvis
beskattningsform. Drätselnämnden får vidare erinra, att ett huvudsakligt skäl
för att göra kommunerna delaktiga i kostnaderna för folkpensioneringen varit
att härigenom garantera återhållsamhet vid beviljandet av pensionsansökningarna.
Örn nu, såsom drätselnämnden föreslår, inkomstprövningen slopas,
bortfaller ett väsentligt motiv för den kommunala bidragsplikten, och
dennas fortsatta berättigande skulle kunna ifrågasättas. Skulle det av statsfinansiella
skäl anses uteslutet att tillmötesgå ett sådant önskemål, torde bidragen
böra utgå med högst 20 procent på bostadstillägget.

Stockholms stads kammarkontor har i fråga örn de ekonomiska verkningarna
för Stockholm förklarat att enligt vilketdera som helst av de i betänkandet
framlagda alternativen skulle stadens kostnader för folkpensioneringen
till år 1950 med frånräknande av såväl besparingar på stadens fattigvårds-
och sjukvårdskostnader som uppkommande inkomstökningar stiga
till minst det dubbla i jämförelse med kostnaderna enligt nu gällande folkpensioneringslag.
Härvid borde bemärkas, att för de verkligt behövande pensionärerna
i Stockholm några förbättrade förmåner i stort sett icke skulle
följa av förslagets realiserande. Mot en så väsentligt ökad kostnadsbörda, som
för de mest behövande icke skulle innebära annat än ett utbytande av en
socialvårdsform mot en annan, syntes staden hava anledning att inlägga en
bestämd protest, överhuvudtaget syntes det föga tilltalande att från den
progressiva statsskatten föra över utgifter, som ankomma på staten att bestrida,
till det kommunala skatteunderlaget, där skatten uttages efter proportionella
grunder, varigenom den mindre inkomsttagaren, relativt sett, finge
bära lika stor andel av kostnaderna som den i inkomsthänseende bättre
lottade.

Enligt kammarkontorets mening borde man ha kunnat förvänta, att socialvårdskommittén
sökt finna någon bärande grundsats, efter vilken kom -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

munbidragen skulle bestämmas, och icke nöjt sig med att föreslå en kostnadsfördelning
efter så pass godtyckliga grunder som skott. I avsaknad av
principiell grund för denna fördelning syntes man hava anledning att från
stadens sida bestämt påyrka, att dess deltagande i kostnaderna begränsas till
högst den av vissa reservanter inom kommittén föreslagna.

Till nämnda reservation har även länsstyrelsen i Gävleborgs lån ävensom
ett stort antal kommuner — däribland Göteborgs stad —- och åtskilliga av
pensionsstyrelsen hörda pensionsnämnder anslutit sig. En sänkning av kommunbidragen
förordas jämväl av en del andra kommuner och pensionsnämnder.

Statskontoret anser däremot en höjning av kommunernas andel i bostadstilläggen
med i genomsnitt 10 procent böra övervägas. Samtidigt borde prövningen
och fastställande av bostadstillägget helt överlåtas på pensionsnämndema
i syfte att förenkla och förbilliga den centrala administrationen. Ett
likartat förslag har framlagts av Sollentuna kommun, som framfört tanken
att den egentliga ålderspensionen — till belopp reducerat med vad som motsvarade
bostadskostnaderna i bostadskostnadsgrupp I — skulle utgå av statsmedel,
medan kommunerna skulle ha att utbetala bostadstilläggen, för vilka
kommunerna sedan skulle äga uppbära statsbidrag i viss ordning. En fördel
av detta system skulle vara att likformighet i hela pensionssystemet uppnåddes.
De kommunala organ, som handhade bostadstilläggen skulle därjämte
på ett helt annat sätt kunna taga del i den sociala bostadspolitiken.

En höjning av kommunernas bidrag till tilläggs- och änkepensionerna till
25 procent föreslås av pensionsstyrelsen, för den händelse alternativ III skulle
komma till genomförande. Kommunernas kostnader bleve därigenom i stort
sett icke högre än enligt alternativ II. Styrelsen har vidare framfört vissa synpunkter
angående detaljutformningen av bestämmelserna örn kommunbidragen.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat, att bostadstilläggen borde
helt bekostas av vederbörande kommuner, eftersom de skillnader som funnes
beträffande bostadskostnaderna i huvudsak berodde på att tätorterna genom
större inkomster och tillgångar kunnat bereda sina invånare bättre standard
och större förmåner än den fattigare landsbygden kunnat bereda sina
invånare. Skulle bostadstilläggen helt eller delvis bestridas med statsskattemedel,
finge den i bostadshänseende sämre ställda och fattigare landsbygden
bidraga till att betala icke blott det i det egentliga pensionsbeloppet ingående,
för alla lika allmänna bostadstillägget, varom intet vore att säga, utan även
de i bostadshänseende bättre ställda och rikare tätorternas högre bostadskostnader.
Flera pensionsnämnder, vilka hörts av pensionsstyrelsen, ha uttalat
samma åsikt.

Socialvårdskommitténs i samband med bostadsfrågan gjorda uttalanden
rörande de förhöjda folkpensionernas inverkan på tjänstepensioner
m. m. ha berörts i åtskilliga yttranden. Pensionsstyrelsen har an -

Kungl. Majas proposition nr 220.

103

sett det nödvändigt att, om alternativ lil skulle genomföras, ett beslut härom
borde föregås av en noggrann undersökning i vad mån ingripanden på andra
samhälleliga områden borde komma till stånd för att åstadkomma en samordning
i ekonomiskt avseende med de nya folkpensionsförmånerna. Särskilt
angeläget vore att allmän och enskild pensionering av anställda på ett tillfredsställande
sätt samordnades med den allmänna ålderspensionen. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har framhållit, att örn en ytterligare utredning
rörande möjligheterna att göra besparingar å tjänstepensioner för statsoch
kommunalanställda icke kunde slutföras innan beslut fattades örn folkpensionsreformen,
denna fråga dock måste beaktas vid beslutets fattande.
Därest nuvarande kommunalanställda, som tillförsäkrats tjänstepension, förbehållslöst
tillerkändes de förmåner som den föreslagna lagstiftningen skulle
innebära, torde kommunerna bliva urståndsätta att beträffande deras tjänstepensioner
göra sådana besparingar som åsyftats. Utredningen härom borde
därför verkställas åtminstone i sådan ordning att erforderliga förbehåll i berörda
hänseende kunde göras i samband med beslut om folkpensionsförmånerna.
Även socialstyrelsen har funnit den av kommittén ifrågasatta utredningen
böra sättas i gång utan dröjsmål, varjämte styrelsen anfört följande.

Att indraga eller nedsätta tidigare medgivna pensionsförmåner är över
huvud taget en åtgärd, som naturligt nog icke gärna vidtages, oavsett i vilken
mån en dylik åtgärd skulle medgivas av vederbörande författningar. En sådan
åtgärd skulle kunna te sig rimlig endast om den komme till stånd i ett
direkt samband med en folkpensioneringsreform, ty det skulle då bli tydligt,
att den förmån, som här folie bort, uppvägdes av en förmån, som tillkomme
genom reformen. Emellertid må det å andra sidan anmärkas, att socialvårdskommittén
har fäst en viss vikt vid att de föreslagna grundpensionerna (enligt
alternativ II) försäkringstekniskt ungefärligen svara mot de föreslagna
maximiavgifterna, erlagda under hela den avgiftspliktiga åldern. Då härtill
kommer, att de ifrågavarande pensionsberättigade tjänstemännen i stor utsträckning
torde komma att erlägga maximiavgift åtminstone under en lång
följd av år, är det uppenbart, att en minskning av pensionsförmånerna i vart
fall kominer alt bli tämligen svår att genomföra.

Statskontoret har i nu ifrågavarande avseende anfört följande.

Givetvis måste icke inkomstprövade folkpensioner av denna storleksordning
öva inflytande vid det framtida bestämmandet av ålderspensioner på
grund av arbete eller tjänst. Kommittén bar även framhållit angelägenheten
av att en särskild utredning verkställes rörande folkpensioneringens inverkan
på ålderspensionerna till de befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna
helt eller till väsentlig del bestridas av allmänna medel. Härvidlag är särskilt
att beakta, hurusom ordinarie statstjänsteman icke är skyldig underkasta sig
ändring av tjänstepensionsunderlag. Principen örn pensionens s. k. oantastbarhet
lägger också hinder i vägen för att utan vidare företaga reduktioner
av redan beviljade tjänstepensioner. Olika utvägar måste fördenskull i samband
med den förordade utredningen prövas i syfte att undvika clt opåkallad
gynnande av vissa löne- och pensionstagarkategoricr. Eventuellt lår därvid

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

såsom villkor för åtnjutande av folkpension enligt föreslagna grunder böra
uppställas skyldighet att underkasta sig viss närmare angiven reduktion av
tillförsäkrad eller redan beviljad tjänstepension, eller ock torde folkpensionen
kunna för här avsedda pensionstagare övergångsvis nedsättas på sådant
sätt, att de sammanlagda pensionsförmånerna bringas i överensstämmelse
med vad som kommer att utgå enligt reviderade och efter de nya folkpensionerna
anpassade pensionsbestämmelser.

Statens pensionsanstalt har förklarat, att vid ett hänsynstagande till folkpensioneringen
ej oväsentliga besparingar inom det statliga pensionsväsendet
kunde komma att uppstå. Enbart statens pensionsanstalt hade för närvarande
drygt 8 000 pensionstagare som uppnått 67 års ålder. Anstalten funne i
likhet med socialvårdskommittén skäl föreligga att, örn alternativ II eller alternativ
III antoges, överväga ett dylikt hänsynstagande i samband med förestående
revision av den genom statens försorg anordnade pensioneringen av
anställda. Med hänsyn till den allmänna bidragsplikten till folkpensioneringen
borde de statliga löntagarpensionerna dock ej minskas med hela beloppet
av folkpensionen.

Ur sistnämnda synpunkt har länsstyrelsen i Uppsala lån anfört, att om
tjänstepensionerna skulle minskas med belopp motsvarande folkpensionernas
grundbelopp de tjänstepensionsberättigade finge bidraga till folkpensioneringen
utan att själva bliva delaktiga därav. Att minska tjänstepensionen
med en del av grundpensionen eller allmänna ålderspensionen vore ur rättvisesynpunkt
icke stort bättre. Ville man så ordna tjänstemännens pensionsförhållanden,
att de skulle erhålla folkpension och en med hänsyn därtill avkortad
tjänstepension och familjepension, syntes detta icke böra ske utan att
lön, tjänstepension och familjepension samt avdrag för tjänstepension och
familjepension reglerades i enlighet härmed i samband med befattningshavares
tillträde av med pensionsrätt förenad tjänst. Därest viss del av tjänstepension,
som börjat utgå före 67 års ålder, skulle, sedan pensionären fyllt
67 år, kallas folkpension och utbetalas i annan ordning än tjänstepensionen
syntes detta också leda till onödiga administrationskostnader. Likartade synpunkter
ha anförts av länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län har förklarat, att örn avsikten vore att i anledning av folkpensionsreformen
beskära den pension, som i allmän tjänst anställda på grund av
inbetalda avgifter vore berättigade utbekomma och vilken pension utgjorde
av dem intjänt lön, länsstyrelsen måste inlägga en bestämd gensaga mot en
åtgärd i dylik riktning. Även styrelsen för svenska landstingsförbundet har
ställt sig tveksam till tanken att minska pensionerna till de i allmän tjänst
anställda och deras familjemedlemmar samt ansett att detta kunde ske endast
i samband med en lönereglering, där befattningshavarna hade att välja mellan
den gamla och den nya löne- och pensionsstaten.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, som tillstyrkt en utredning i
enlighet med kommitténs uttalanden, har ansett denna utredning böra vidgas

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

105

till att omfatta jämväl folkpensionernas inverkan på tjänstepensioner till
efterlevande make ävensom inverkan av övriga socialförmåner (ersättningar
på grund av den allmänna sjukförsäkringen, allmänna barnbidrag m. m.).
Härvid borde beaktas förhållandena för såväl kommande anställda som nuvarande
anställda och pensionstagare. Kassan har vidare ansett önskvärt,
att möjlighet öppnades för utgivande av folkpension i form av ålderspension
vid tidigare ålder än 67 år i sådana fall då tjänstepension utgår, varigenom
tjänstepensioneringens anpassning till folkpensioneringen skulle förenklas
och folkpensioneringens organ befrias från invaliditetsprövning av en
stor del av dem som tjänstepensioneras vid lägre ålder.

I fråga om folkpensioneringens förhållande till stats- och kommunalanställdas
pensioner må vidare omnämnas, att Stockholms stads kammarkontor yttrat,
att därest alternativ III genomfördes, en modifikation därav kunde ifrågakomma
på sådant sätt, att från rätt till folkpension uteslötes i statlig eller
kommunal tjänst anställda, som vöre tillförsäkrade en tjänstepension av den
storlek, att den motsvarade ett skäligt livsuppehälle, förslagsvis motsvarande
högsta folkpensionens dubbla belopp. Det syntes knappast sannolikt, att en
bestämmelse med detta innehåll skulle nämnvärt påverka individens sparsamhetsvilja
eller eljest medföra menliga följder.

Med hänsyn till pensioneringen av i enskild tjänst anställda har svenska
försäkringsbolags riksförbund tillstyrkt alternativ III såsom bäst ägnat att
utgöra en grund för utbyggnad tjänstepensionsvägen eller genom privat pensionsförsäkring,
men funnit, att icke heller detta alternativ tillräckligt beaktat
önskvärdheten av att folkpensioneringen uppbyggdes på sådant sätt, att
en effektiv samordning med andra pensioneringsformer bleve möjlig. Det
hade funnits större möjligheter att nå ett tillfredsställande resultat i detta
hänseende, om man inriktat sig på att samtidigt träffa de lämpligaste anordningarna
såväl beträffande folkpensionen som med avseende å statlig och
privat tjänstepensionering än örn man, på sätt socialvårdskommittén tänkt
sig, först fastslår reglerna för folkpensionen och sedan söker anpassa de olika
tjänstepensionsordningarna efter dessa regler. Svenska personal-pensionskassan
har för sin del ansett, att den ändring av nuvarande tjänstepensionsplaner
beträffande löntagare i enskild tjänst, som aktualiserades av folkpensionernas
höjande, lämpligen borde bliva föremål för förhandlingar mellan
arbetsgivarnas och de anställdas organisationer.

Frågan i vilken utsträckning de förhöjda pensionsförmånerna komma att
återbära s till det allmänna i form av skatter har i allmänhet
icke berörts i yttrandena. Länsstgrelsen i Västerbottens län har dock i samband
med sitt förordande av alternativ lil påpekat, att en välsituerad pensionstagare
finge återbära en avsevärd del av folkpensionen i form av skatt,
varför hans nettoinkomst av pensionen betydligt reducerades. I andra yttranden
ha yrkanden framkommit örn frihet från skatt för folkpensionärer

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

utan egna inkomster. Socialstyrelsen har i detta hänseende framhållit, att de
föreslagna pensionsbeloppen i åtskilliga fall bleve otillräckliga för att bevara
den levnadsstandard, en pensionstagare för närvarande med stöd av bidrag
från fattigvården uppnått och att i andra fall förmånerna endast komme att
motsvara eller obetydligt överstiga existensminimum. Med hänsyn härtill
borde det tagas under allvarligt övervägande örn icke beskattningsreglerna
borde så ändras, att pensionsförmånerna för sådana pensionstagare, som ej
uppbure andra inkomster, bleve skattefria. Utvägen att höja skatteavdragen
till sådan storlek, att pensionsförmånerna ej komme att beskattas syntes vara
värd att undersökas, åtminstone vad de statliga skatterna beträffade. Likartade
uttalanden ha gjorts av flera kommuner ävensom Borås folkpensionärsförening,
varemot länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat sig för en effektivare
taxering av pensionerna än för närvarande.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Den allmänna pensionsförsäkring, som 1913 genomfördes i vårt land och
som syftade till att bereda medborgarna trygghet mot nöd på ålderns
dagar eller vid dessförinnan inträdande oförmåga till arbete, var icke så
uppbyggd att detta mål nåddes. Pensionsbeloppen ökades i början av 1920-talet men knappast mer än penningvärdet fallit. De blevo därför alltjämt
icke tillräckliga ens för en nödtorftig försörjning annat än i undantagsfall,
och ett stort antal av dem, som uppburo folkpension, voro nödsakade att
även anlita fattigvården.

En ändring till det bättre i detta hänseende avsåg nian att åstadkomma
genom de folkpensionsreformer, som genomfördes i mitten av 1930-talet.
Genom höjning av pensionsbeloppen år 1935 och genom införandet år 1937
av dyrortsgradering sökte man vinna att folkpensionärerna skulle kunna i
huvudsak försörja sig utan bistånd från annat håll. Det stod emellertid redan
från början klart, att detta syfte icke fullt ut förverkligades genom reformerna.
Det åter fallande penningvärdet hotade att ytterligare försämra
värdet av pensionsförmånerna. Genom särskilda åtgärder under krigsåren
ha därför provisoriska anordningar måst vidtagas för en förbättring av
folkpensionärernas försörjningsläge. Sedan 1941 ha sålunda dyrtidstillägg
utgått till folkpensionärerna. Medvetandet om att pensionsförmånerna även
trots dyrtidstilläggen voro otillräckliga har föranlett införandet av särskilda
provisoriska förstärkningar av pensionsbeloppen. För nästkommande
budgetår har jag funnit det påkallat att föreslå ytterligare dylika förstärkningar.

Trots dessa bemödanden från statsmakternas sida att förbättra folkpensionärernas
levnadsbetingelser förhåller det sig alltjämt så, att den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

107

icke har annat än sin folkpension att försörja sig på ofta icke kan utan
ytterligare tillskott från det allmänna upprätthålla en skälig levnadsstandard.
Enligt socialvårdskommitténs undersökningar åtnjöto under år 1943
13,6 procent av de tilläggspensionärer, som ej voro intagna å anstalt,
hemunderstöd från fattigvården, varjämte 3,8 procent av dem uppburo
kommunala pensionstillskott. För tätorternas del var antalet understödda
förhållandevis än större. Åtskilliga tiotusental folkpensionärer äro följaktligen
för sitt livsuppehälle beroende av att deras folkpensioner kompletteras
med understöd i annan form.

Redan dessa omständigheter göra det angeläget att reformera vår nuvarande
folkpensionering för att nå det uppställda målet att pensionsförmånerna
skola vara av sådan storlek att folkpensionärerna icke behöva
falla fattigvården till last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men
syftet med en folkpensionering bör gå längre. Jag kan till fullo instämma
i socialvårdskommitténs uttalande, att man i våra dagar icke kan nöja
sig med att endast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga
nödtorft. Omsorgen om dem bör fastmera inriktas på att bereda dem
en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, varpå medborgare
med låga inkomster i gemen leva. Det stora flertalet medborgare har
på grund av kontinuerligt ökad avkastning av produktionen ernått en betydande
förbättring av sina levnadsvillkor. Ålderspensionärerna, som i allmänhet
under ett verksamt liv deltagit i det produktiva arbetet, ha jämväl
berättigade anspråk på en standardhöjning även om det icke är möjligt att
härvidlag bereda dem samma ställning som övriga medborgare.

Den reform av folkpensioneringen till vilken socialvårdskommittén framlagt
förslag innebär ändringar av betydande räckvidd i jämförelse med
gällande lagstiftning. Kommittén har själv med rätta uttalat att förslaget i
materiellt avseende är så vittgående, att det kan sägas taga sikte på en helt
ny ordning för försörjningen av de medborgare, som äro berättigade till
folkpension. I allt väsentligt måste kommitténs förslag anses ha på ett lyckligt
sätt löst föreliggande problem, och jag kan, såsom av det följande skall
framgå, i det stora hela acceptera de resultat vartill kommittén kommit.
Jag utgår därvid från att det är ekonomiskt möjligt att genomföra en folkpensionsreform
av den omfattning, varom här är fråga, utan att fördenskull
andra önskvärda reformer behöva undanskjutas. En översikt över planerade
socialreformer skall jag lämna i det följande. Vad angår finansieringsfrågorna
kommer chefen för finansdepartementet att avgiva en redogörelse
i annat sammanhang.

Folkpensioneringens systematiska uppbyggnad.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att pensionsförmånernas belopp
skola vara oberoende av storleken av de avgifter till folkpensioneringen som
den pensionsberättigade erlägger. De pensionsavgifter, som även enligt för -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

slaget skola utgå, anses endast såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Enligt förslaget erfordras följaktligen icke vidare någon individuell
bokföring av erlagda pensionsavgifter. Den i 1913 års lag om allmän
pensionsförsäkring dominerande och i 1935 års lag örn folkpensionering delvis
bibehållna försäkringstekniska synpunkten kommer sålunda enligt förslaget
att i väsentlig mån övergivas.

Dessa kommitténs utgångspunkter kan jag godtaga. För att icke de, för
vilka pensioneringen är mest av behovet påkallad, skola få för små pensioner
har man redan enligt den gällande lagen låtit endast en mindre del av
pensionen vara till storleken beroende av de erlagda avgifterna. Ett sådant
system kräver emellertid en stor administrativ apparat utan motsvarande
nytta. Jag är därför ense med kommittén örn att pensionens belopp bör vara
oberoende av storleken av de avgifter vederbörande erlagt. Detta utesluter
givetvis icke att, därest särskilda pensionsavgifter alltjämt skola utgå —
jag återkommer till detta spörsmål i det följande —, vid bestämmandet av
deras storlek viss hänsyn tages till förmånernas värde.

Invaliditetspensionering och ålderspensionering.

Alltsedan folkpensionering infördes i vårt land har den omfattat icke
blott en allmän ålderspensionering utan även en invaliditetspensionering.
Betydelsen härav framgår av att för närvarande antalet invalidpensionärer
utgör bortåt en fjärdedel av hela antalet folkpensionärer. Tages hänsyn allenast
till tilläggspensionärerna, utgöra invaliderna närmare en tredjedel av
hela antalet.

Socialvårdskommittén har till ingående övervägande upptagit frågan
huruvida invaliditetspensioneringen alltjämt bör vara anknuten till ålderspensioneringen.
Utgångspunkten för dessa överväganden har varit, att
majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté, vars arbete ledde
till antagandet av 1935 års folkpensionslag, föreslog att invalidpensioneringen
skulle överflyttas till en annan gren av socialförsäkringen, nämligen
sjukförsäkringen. Vid den tidpunkt, då detta förslag förelåg till prövning,
var emellertid sjukförsäkringen icke så utbyggd, att en allmän invaliditetsförsäkring
lämpligen kunde anknytas till densamma. Situationen blir givetvis
en annan efter genomförandet av en allmän sjukförsäkring. Socialvårdskommittén
har emellertid på anförda skäl funnit det vara mera effektivt
att bibehålla sambandet mellan invalidpensioneringen och ålderspensioneringen
än att anknyta den förra till sjukförsäkringen. I likhet med det
övervägande flertalet av de remissinstanser som yttrat sig på denna punkt
har jag funnit de av kommittén anförda skälen övertygande.

Pensionsåldern.

Bibehålies anknytningen av invalidpensioneringen till ålderspensioneringen,
kan man hålla pensionsåldern relativt hög utan att fördenskull pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

109

sioneringens effektivitet nämnvärt minskas. Socialvårdskommittén har föreslagit,
att pensionsåldern bibehålies vid den nuvarande åldersgränsen 67 år.
Utan tvivel vore det önskvärt, att en sänkning av denna åldersgräns, generellt
eller för vissa kategorier, kunde genomföras. Av kommitténs utredningar
framgår, att en allmän sänkning av pensionsåldern blir mycket kostsam.
Hänsyn måste också tagas till det förhållandet, att såsom en följd av
befolkningsutvecklingen antalet åldringar kommer att stiga mycket snabbt
under de närmaste årtiondena, medan befolkningen i den arbetsföra åldern
tenderar att stagnera. Av statsfinansiella skäl synes det därför knappast
lämpligt att för närvarande sänka pensionsåldern. Icke heller kan jag tillstyrka
att, såsom måhända i och för sig vore motiverat, en lägre pensionsålder
fastställes för kvinnor än för män. Därest man, på sätt kommittén
föreslagit, inför särskilda hustrutillägg och änkepensioner, tillgodoses emellertid
inom folkpensioneringens ram de kategorier av kvinnor, beträffande
vilka den höga pensionsåldern varit särskilt otillfredsställande. Kommittén
har till övervägande upptagit jämväl frågan om fastställande av en
lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken. Svårigheterna att genomföra
en dylik differentiering äro dock så stora, att tanken därpå måste
avvisas. I många av de fall det här gäller torde för övrigt invalidpensionering
kunna komma i fråga för tiden till dess ålderspension kan erhållas.

Olika pensioner för ensamstående och gifta.

Vår nuvarande folkpensionering kan sägas vara individuellt ordnad såtillvida,
att pensionsförmånernas storlek i huvudsak är oberoende av örn
den pensionsberättigade är gift eller icke. Två äkta makar, vilka båda äro
pensionsberättigade, erhålla sålunda i stort sett dubbelt så stor pension som
en ogift.

Socialvårdskommittén har däremot föreslagit, att en ensamstående pensionär
skall erhålla större pension än envar av äkta makar, vilka båda
äro pensionsberättigade. Det torde vara en allmän erfarenhet att levnadskostnaderna
för två makar merendels icke uppgå till dubbla beloppet av
levnadskostnaderna för en ogift. De av kommittén verkställda undersökningarna
angående folkpensionärernas levnadsförhållanden bestyrka detta.
I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha icke heller rests
några invändningar mot förslaget i denna del; i vissa yttranden har uttalats
livlig tillfredsställelse över den ståndpunkt kommittén intagit. Jag ansluter
mig också till denna. Den princip det här gäller har för övrigt redan
i viss mån vunnit beaktande. De nuvarande provisoriska förbättringarna av
tilläggspensionerna utgå sålunda i det väsentliga regelmässigt med högre
belopp till ogifta personer än till gifta.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke förhållandet mellan de
av kommittén föreslagna pensionsbeloppen för äkta makar och för ogifta

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

borde ändras så, att de gifta erhölle något högre pensioner i jämförelse med
de ogifta än enligt förslaget. Den av kommittén angivna relationen i detta
hänseende synes mig emellertid väl avvägd, varför jag saknar anledning att
på denna punkt frångå förslaget.

Pensionsförmånernas storlek. Frågan om dyrortsgradering.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att den egentliga pensionen skall utgå
med ett över hela landet lika belopp, utgörande 1 000 kronor för ensamstående
pensionär och 1 600 kronor för äkta makar, vilka båda äro pensionsberättigade.
Härutöver skola enligt förslaget i orter med högre bostadskostnader
— bränslekostnader däri inräknade — utgå särskilda bostadstillägg.
De maximala pensionsbeloppen komma härigenom att å dyraste ort
uppgå till 1 600 kronor för ensamstående och 2 400 kronor för makar.

Vid bedömande av de sålunda föreslagna beloppens skälighet är att beakta
att några mera ingående undersökningar icke föreligga angående den
levnadsstandard pensionärerna böra åtnjuta. Uppenbarligen är det också
förenat med stora vanskligheter att försöka finna säkra grunder efter vilka
en dylik standard skall beräknas. I detta hänseende måste man i huvudsak
röra sig med antaganden på grundval av allmän erfarenhet om den inkomstnivå,
på vilken medborgarna kunna försörja sig och de sina. Nyligen publicerade,
på taxeringsmyndigheternas material grundade siffror rörande inkomstfördelningen
år 1944 utvisa, att av landets omkring 3 miljoner inkomsttagare,
äkta makar härvid räknade gemensamt, vilka nämnda år taxerats
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 procent eller drygt
250 000 hade en inkomst, uppgående till mellan 600 och 1 000 kronor, och
12,4 procent eller bortåt 375 000 hade en inkomst som låg mellan 1 000 och
1 500 kronor. Dessa inkomster förefalla mycket låga om de ställas i relation
till vad man vet örn befolkningens levnadsförhållanden. I ett relativt
stort antal fall måste inkomstuppgifterna, som grunda sig på allmänhetens
deklarationer, antagas icke riktigt återgiva det faktiska inkomstläget. I den
mån ifrågavarande låga inkomster verkligen förekomma torde det i stor utsträckning
röra sig om utfyllnadsinkomster som ingå i en familjeinkomst.
Dessa smärre inkomster kunna åtnjutas av bud och lärlingar som leva tillsammans
med föräldrar, av deltidsanställda i allmänhet samt av hembiträden,
hemmadöttrar och hemmasöner, i vilkas lön lågt taxerade naturaförmåner
utgöra den väsentligare delen. Endast mera sällan torde inkomsttagaren
vara hänvisad till att leva enbart på en penninginkomst understigande
1 500 kronor, i varje fall om det gäller familjer. I den mån det
gäller familjer med barn torde fattigvården ofta nödgas lämna regelbundna
bidrag. Oavsett i vad mån de angivna statistiksiffrorna riktigt
återspegla inkomstförhållandena, få de emellertid anses tyda på att de
av socialvårdskommittén föreslagna pensionsbeloppen åtminstone på de billigaste
orterna lämna möjlighet till upprätthållandet av en om ock låg, så

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lil

dock icke ovanlig levnadsstandard. För min del kan jag fördenskull acceptera
socialvårdskommitténs utgångspunkt, att pensionsbeloppen på de i levnadskostnadshänseende
billigaste orterna skola utgå med 1 000 kronor för
en ensamstående pensionär och 1 600 kronor till två äkta makar vilka båda
äro pensionsberättigade, helst som jämte pensionerna lagstadgade barnbidrag
utgå i de fall, då pensionärerna lia barn att försörja. Jag finner mig
kunna göra detta också med hänsyn därtill, att pensionärernas behov genomsnittligt
kunna antagas vara något mindre än den arbetsföra befolkningens;
ålderspensionärerna ha i allmänhet endast sig själva att försörja.

Örn de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 600 kronor kunna antagas
på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,
visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på andra
håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader i levnadskostnadernas
höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom i
några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas
storlek efter förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma
en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av landet, måste pensionsförmånernas
storlek graderas. Socialvårdskommittén har för sin del
funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande till
kostnaderna för bostad och bränsle. Det kan ifrågasättas örn tiden verkligen
är inne att helt slopa den nuvarande dyrortsgraderingen, som tager
hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna
torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna gjort sig
gällande. Det synes föga sannolikt att, såsom från något håll anmärkts, de
alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle komma att ånyo
skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden. Med hänsyn till
det anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs förslag i
denna del. I vissa yttranden har i nu förevarande avseende lagts viss vikt
vid den ojämna skattebördan kommunerna emellan. Åtgärder för att undanröja
dessa ojämnheter torde emellertid böra ske genom ett skatteutjämningsförfarande
snarare än genom en dyrortsgradering av folkpensionerna.

Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper
och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen
synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig
till kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I
likhet med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal
remissinstanser anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart
lemle år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt
min mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke
nödvändigt att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostadskostnadsgrupper
angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl.
Maj:! att eller vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny
kommunindelning i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riks -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dag, torde därav betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra
ankomma på Kungl. Maj:ts förordnande i samband med beslutet om indelningsändring.

Vid indelningen i bostadskostnadsgrupper kan det självfallet visa sig lämpligt
att hänföra skilda delar av en och samma kommun till olika bostadskostnadsgrupper.
Ett dylikt förfarande kan vara motiverat exempelvis om
det inom en kommun finnes en markerad tätortsbebyggelse, där bostadsoch
hyresförhållandena äro annorlunda än inom kommunen i övrigt. Jag
förutsätter att socialstyrelsen vid bostadskostnadsgrupperingen tager hänsyn
till dylika omständigheter.

Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnadsgrupperna
synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.
Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra
särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för utgivande
av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen,
bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara
en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga
med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov
att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. Förhållandena
kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären
behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bostadskostnader.
Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses
genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bostadstillägget
är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna
jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda
kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas
av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantalsskriven
inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostadstillägg.

Detta särskilda bostadstillägg torde böra erhålla en i viss mån annan
karaktär än de nuvarande kommunala pensionstillskotten. Det bör sålunda
enligt min mening beviljas och utbetalas i samma ordning som folkpensionen
i övrigt. Storleken av tillägget bör vara beroende av såväl den
faktiska bostadskostnaden som av pensionstagarens egna resurser i form av
inkomster och tillgångar. Tillägget förutsättes med andra ord utgå efter
inkomstprövning samt prövning av bostadens skäliga storlek och standard
i övrigt. Härvid bör dock förhandenvaron av en mindre förmögenhet i
och för sig icke utgöra hinder för tilläggets utgivande. Eftersom tillägget
föreslås skola i sin helhet bekostas av vederbörande kommun bör enligt min
mening utan risk kunna anförtros åt kommunerna icke blott att bestämma
huruvida tillägg av förevarande slag skola utgivas utan också grunderna
för tilläggens beräkning. Eftersom tilläggen skola ha karaktär av folkpension
böra de dock endast utgivas vid behov av mera stadigvarande natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

113

Inkomstprövningen.

Alltifrån folkpensioneringens införande lia de utgående pensionsbeloppens
storlek varit starkt beroende av den pensionsberättigades egna inkomster.
De avgifts- eller grundpensioner, som utgått oberoende av inkomstprövning,
ha varit så obetydliga, att de saknat nämnvärd betydelse
ur försörjningssynpunkt.

Socialvårdskommitténs förslag bibehåller denna anordning fullt ut, såvitt
angår invalidpensionerna. Mot denna ståndpunkt synes mig några erinringar
icke kunna göras. Frågan huruvida invalidpension överhuvud skall
utgå är nämligen beroende av om den pensionssökandes arbetsförmåga är
så nedsatt, att han saknar möjlighet att genom eget arbete försörja sig. Har
han avsevärda egna inkomster, minskas i hög grad presumtionen för att
denna förutsättning för rätt till invalidpension föreligger. Någon erinran mot
kommittéförslaget har icke heller gjorts på denna punkt, och jag ansluter
mig i princip till detsamma. Vad kommittén anfört till stöd för att ett mindre
belopp — 200 kronor — skall utgå såsom grundpension utan inkomstprövning
kan av mig godtagas.

Beträffande ålderspensionerna ligger frågan om inkomstprövningen annorlunda
till än i fråga om invalidpensioneringen. Ålderspensionerna böra
i princip anses lia intjänats av pensionären under hans arbetsföra period.
Även bortsett från denna mera principiella synpunkt tala starka skäl för
att rätten till ålderspension icke skall vara förenad med någon inkomsteller
behovsprövning. Vi stå i vårt land såsom tidigare nämnts inför en
befolkningsutveckling, som medför att antalet åldringar i befolkningen
snabbt växer, medan däremot antalet medborgare i den arbetsföra åldern
tenderar att stagnera. Det är vid sådant förhållande ett synnerligen viktigt
samhällsintresse, att ålderspensioneringen utformas så, att åldringarnas villighet
alt i görlig mån utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga icke motverkas.
En ålderspensionering, som är så anordnad att storleken av de utgående
pensionsförmånerna kraftigt reduceras, om pensionären genom eget
arbete själv skaffar sig inkomster vid sidan av pensionen, fyller icke detta
krav. Reduktionen av pensionen med hänsyn lill egna inkomster medför vidare,
att det för den enskilde ter sig mindre angeläget att genom eget sparande
själv bidraga till sin åldersförsörjning. Örn exempelvis en egnahemsinnehavare
genom sina uppoffringar lyckats göra sig skuldfri, borde icke
hans bostadsförmån uppskattas till ett belopp, varigenom hans folkpension
bleve reducerad. Villigheten hos arbetsgivare att ordna enskild pensionering
av anställda och arbetare måste vidare i väsentlig grad påverkas av regler
sorn medföra att den anställde därigenom går miste örn en betydande del
av den folkpension, vartill han eljest skulle ha ägt rätt. Inkomstprövningen
kräver ytterligare en ganska omfattande administrativ apparat.

Slutligen lärer det icke kunna förnekas att vissa synpunkter av mera
känslomässig natur tala för att inkomstprövningen i den mån så är möjligt

Bihang till riksdagens protokoll 194(1. I sami. Nr 220. X

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

begränsas. För den enskilde mäste det alltid kännas mindre tilltalande att
behöva underkasta sig en ingående granskning av sina personliga förhållanden.
Olika principer för uppskattningen av den pensionsberättigades inkomster
kunna också göra att inkomstprövningen verkar ojämnt och därigenom
skapar missnöje och olust.

Socialvårdskommittén har framlagt tre olika alternativ till ålderspensioneringens
uppbyggnad. Enligt alternativ I bibehålies inkomstprövningen
för åldringarna i samma utsträckning som för invaliderna, enligt alternativ

II undantages en avsevärt större del av pensionen — 600 kronor för ogift
och 1 200 kronor för makar — från inkomstprövning och enligt alternativ

III skall den allmänna ålderspensionen — 1 000 kronor för ogift och 1 600
kronor för makar — utgå utan inkomstprövning, medan sådan bibehålies
i fråga örn bostadstilläggen. Vad i det föregående anförts talar närmast
för att man borde gå ett steg längre än alternativ III och slopa all behovs-
oell inkomstprövning i fråga om ålderspensionerna. Yrkanden i
denna riktning lia också framkommit i vissa yttranden. Hänsyn måste
emellertid även tagas till de statsfinansiella konsekvenserna av den ståndpunkt
man väljer. Kostnaderna för de av socialvårdskommittén framlagda
alternativens genomförande lia av kommittén beräknats till i runt tal 725
miljoner kronor för alternativ I, 778 miljoner kronor för alternativ II och
831 miljoner kronor för alternativ III. Kostnadsskillnaden mellan de olika
alternativen beror på verkningarna av inkomstprövningen. Skulle jämväl
bostadstilläggen utgå utan behovsprövning, komme detta att medföra en
kostnadsökning i förhållande till alternativ III med omkring 35 miljoner
kronor. Då kostnaderna för reformen dessutom komma att efter hand
stiga ganska avsevärt på grund av ökningen av antalet åldringar, finner
jag att en dylik, av inkomstprövning helt oberoende ålderspensionering
icke nu kan ifrågakomma.

Såsom framgår av det anförda anser jag däremot starka skäl tala för alt
ålderspensionerna utformas enligt alternativ III. Av de avgivna remissyttrandena
framgår, att den övervägande delen av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna tillstyrkt detta alternativ. De skäl som i yttrandena
åberopats till förmån för alternativ III äro i huvudsak desamma som
i det föregående anförts till stöd för en ålderdomspensionering utan varje
inkomstprövning. Till förmån för alternativ II lia i yttrandena i allmänhet
icke åberopats andra synpunkter än den statsfinansiella. Av de ledamöter
inom socialvårdskommittén, som uttalat sig för detta alternativ, har anförts
att pensionsförmånerna rimligen borde vara högre för dem, som i
huvudsak allenast ha sin folkpension att leva av, än för dem, som därutöver
åtnjuta kanske betydande egna inkomster. I den offentliga diskussion,
vartill socialvårdskommitténs betänkande givit anledning, har vidare
uttalats att, om det finansiellt vore möjligt att genomföra alternativ III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

115

den merkostnad detta alternativ innebure i förhållande till alternativ II
borde användas för att förbättra pensionerna för de sämst ställda. Vidare
har framhållits att alternativ lil bibehölle inkomstprövningen icke blott
för alla invalidpensionärer utan jämväl för sådana ålderspensionärer, som
vore bosatta å ort där bostadstillägg utginge, varför det relativt sett vore av
mindre betydelse att inkomstprövningen slopades beträffande vissa pensionärer.

Enligt de i det föregående återgivna, av socialvårdskommittén gjorda beräkningarna
skulle kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III vid reformens
genomförande uppgå till omkring 53 miljoner kronor; i fråga örn statsutgifterna
.skulle skillnaden utgöra cirka 64 miljoner kronor. En del av
denna kostnadsökning kommer emellertid att återbäras till det allmänna
i form av skatter. De fördelar som ett genomförande av alternativ III indirekt
kommer alt medföra i form av ökad arbetsvillighet hos ålderspensionärerna
och ett vidsträcktare sparande kunna uppenbarligen icke angivas
i siffror. Det synes dock icke osannolikt att, såsom i vissa yttranden uttalats,
alternativ III på lång sikt kommer alt ur samhällsekonomisk synpunkt
verka gynnsammare än alternativ II. Ett genomförande av alternativ II
skulle, synes det mig, icke lämpligen kunnat ifrågakomma utan modifikationer
i syfte alt bättre tillgodose de synpunkter som anförts rörande de
gamlas arbetsvillighet. Gränserna för den avdragsfria inkomsten borde sålunda
enligt min mening vid ett genomförande av alternativ II höjas. En
höjning av den avdragsfria inkomsten från de av kommittén föreslagna beloppen
400 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar till exempelvis
600 kronor för ogift och 900 kronor för äkta makar beräknas medföra en
kostnadsökning vid alternativ II av icke mindre än 36 miljoner kronor. Skillnaden
i kostnader för de båda alternativen skulle alltså komma att väsentligen
reduceras.

Vad slutligen angår invändningen att inkomstprövningen icke helt bortfaller
enligt alternativ III, synes det mig komma att medföra en betydande
lättnad, alt ali inkomstprövning blir överflödig beträffande ålderspensionärerna
på den egentliga landsbygden. För dessas del är inkomstprövningen
ofta särskilt vansklig, eftersom naturaförmåner där förekomma i stor utsträckning.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra tillstyrka, att ålderspensionerna
utformas enligt alternativ lil i kommittéförslaget. Emellertid
vill jag förutskicka att jag i del följande kommer alt förorda en sådan höjning
av maximibeloppen för pensionsavgifterna ali en person med stora
inkomster kommer att genom sin avgiftsbetalning i huvudsak själv bekosta
sin allmänna ålderspension, .lag vill här ytterligare anmärka, att totalkostnaderna
för reformens genomförande synas mig lia beräknats i överkant
av kommittén på sätt jag senare skall angiva.

lif»

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Avdragsregler. Privilegiering av vissa inkomstslag.

Sammanhängande med frågan om pensionsförmånernas beroende av den
pensionsberättigades inkomst är frågan örn utformningen av de avdragsregler
som skola gälla för inkomstprövningen. För närvarande avdrages från
tilläggspensionen ett belopp motsvarande viss del av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga 200 eller, för makar, 400 kronor, den
s. k. avdragsfria inkomsten. Vidare gäller att vissa slag av inkomster —
bl. a. pension och understöd, som grundas på egen eller anhörigs förutvarande
arbetsanställning — äro på det sätt privilegierade att de intill visst
belopp, olika för olika ortsgrupper, icke tagas i betraktande vid beräkning
av årsinkomsten.

Socialvårdskommittén har föreslagit en höjning av den avdragsfria inkomstens
belopp till 400 kronor för ogift pensionsberättigad och 600 kronor
för äkta makar. Även enligt min mening är en sådan höjning påkallad.

I fråga om beloppet av s. k. privilegierad inkomst, som för närvarande
uppgår till 300 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 400 kronor
i ortsgrupp 3, föreslår kommittén att privilegieringsbeloppen för landet
i dess helhet skola fastställas till 400 kronor för ogift och 600 kronor för
äkta makar gemensamt. I några yttranden har yrkats att inkomstprivilegieringen
helt slopas och den avdragsfria inkomsten i stället i motsvarande
mån höjes. A andra sidan har från några håll ifrågasatts att privilegiering
borde ifrågakomma jämväl för arbetsinkomst och för vissa olycksfallslivräntor.
Vidare lia jämförelser gjorts mellan behandlingen av förmögenhetsavkastning,
å ena, och de privilegierade livräntorna, å andra sidan, därvid
påyrkats att privilegieringsbeloppen skulle avsevärt höjas beträffande enskilda
pensioner eller att privilegieringen av livräntor och pensioner skulle
ersättas nied särskilda regler angående inkomstuppskattningen.

Vad sålunda anförts i yttrandena synes ge vid handen att den nuvarande
anordningen nied privilegiering av vissa inkomster icke är tillfredsställande.
Det avgörande skälet för införandet av privilegieringsbestämmelserna har
varit att nian därigenom velat stimulera arbetsgivare att sörja för sina anställdas
pensionering. Detta skäl vägde synnerligen tungt, då nu gällande
folkpensionslag beslutades åren 1935 och 1937. Folkpensionen började nämligen
reduceras redan örn den egna inkomsten översteg 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar. I och nied att den allmänna
ålderspensionen göres helt oberoende av den egna inkomsten bortfaller det
huvudsakliga motivet för anordningen med privilegierade inkomster. I betraktande
av vad jag tidigare anfört örn önskvärdheten att i görligaste mån
utnyttja åldringarnas arbetskraft, kan jag icke heller undgå att finna det
i viss mån stötande att vissa inkomster skola vara privilegierade, medan
däremot egen arbetsinkomst icke privilegieras. Det kan också anmärkas, att
privilegieringen ofta gynnar de i ekonomiskt avseende bäst ställda folkpen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 117

sionärerna. Jag vill fördenskull förorda, att privilegieringsbestämmelserna
helt slopas.

Ett slopande av privilegieringsreglerna synes icke med nödvändighet kräva
alt den avdragsfria inkomsten höjes i motsvarande mån. Såsom jag nyss anfört
tillstyrker jag kommitténs förslag om en höjning av den avdragsfria
inkomsten i förhållande till vad för närvarande gäller. Vidare är att märka,
att genomförandet av alternativ III överhuvud medför en avsevärd förbättring
i pensionsförmånernas storlek. Kostnaderna för privilegieringen av vissa
inkomster kunna enligt kommitténs beräkningar uppskattas till omkring 5
miljoner kronor örn året. En höjning av den avdragsfria inkomsten med så
pass blygsamma belopp som 100 kronor för ogift och 150 kronor för äkta
makar skulle däremot föranleda en kostnad av cirka 12 miljoner kronor örn
året. Skulle åter den avdragsfria inkomsten höjas med enbart det belopp,
som besparas genom privilegieringens borttagande, komme denna höjning
för den enskilde pensionären icke att uppgå till mera än omkring 40 kronor.
Anledning synes vid nu angivna förhållanden icke föreligga att i anledning
av privilegieringsbestämmelsernas borttagande höja de av kommittén föreslagna
beloppen för den avdragsfria inkomsten.

Vad härefter angår den s. k. avdragsfaktorn eller den andel av den egna
inkomsten, varmed pensionen reduceras därest inkomsten överstiger den avdragsfria
inkomsten, har från flera håll påyrkats, att denna genomgående
skulle sänkas. Jag anser emellertid en dylik generell sänkning icke lämplig.
Däremot vill jag förorda, att den av kommittén beträffande invalidpensioneringen
föreslagna avdragsfaktorn 8/,io för inkomster, som överstiga dubbla
avdragsfria inkomsten, icke införes i lagen utan att även därvidlag avdragsfaktorn
6/io användes. Den angivna högre avdragsfaktorn står nämligen
knappast i överensstämmelse med strävandena att uppbygga folkpensioneringen
så att den icke motverkar pensionstagarens intresse av att genom
eget arbete eller sparsamhet skaffa sig inkomster.

Husl ruin lägg oell änkepensioner.

Socialvårdskommitténs förslag innebär att folkpensionen till den, vilkens
hustru fyin 60 år och ej själv är pensionsberättigad, förhöjes genom luistrutillägg.
Mot de synpunkter, som ligga till grund för kommittéförslaget på
denna punkt, kunna enligt min mening vägande invändningar knappast
göras. Det synes icke rimligt att två åldriga makar skola vara hänvisade
alt leva på en pension, som är beräknad för mannen ensam. Även örn
hustrun icke är så arbetsoförmögen, att hon är berättigad till invalidpension,
torde hennes arbetsförmåga dock ofta vara avsevärt nedsatt. Omvänt
gäller alt örn hustrun genom förvärvsarbete förmår bidraga lill makarnas
försörjning, hennes årsinkomst kommer att verka minskande på hustrutillägget
och i mångå fall även på mannens pension. Med hänsyn till vad
sålunda anförts linner jag kommitténs förslag i denna del vara i princip

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

välgrundat. Det föreslagna villkoret att hustrun skall lia fyin 60 år kan
emellertid i vissa fall leda till otillfredsställande resultat. För min del vill
jag därför förorda en sådan komplettering av kommittéförslaget att möjlighet
öppnas att, där särskilda omständigheter föreligga, bevilja hustrutillägg
även örn hustrun ej fyllt 60 år. Jag tänker härvid närmast på sådana
fall, då hustrun till en ålderspensionär utan att vara invalid har nedsatt
arbetsförmåga eller där hennes tid och krafter måste, exempelvis på grund
av mannens sjuklighet eller därmed jämförlig orsak, helt ägnas åt mannens
och hemmets skötsel. Den av mig sålunda föreslagna utvidgningen av rätten
till hustrutillägg synes dock böra begränsas till den som uppbär ålderspension.

I enlighet med vad kommittén föreslagit synes hustrutillägget lämpligen
böra bestämmas till sådant belopp, att mannens pension jämte hustrutillägget
uppgår till något lägre belopp än vad makarna gemensamt skulle ägt
uppbära, därest jämväl hustrun varit pensionsberättigad. Kommittén har
ansett denna skillnad böra utgöra 200 kronor, och häremot har jag ej funnit
anledning till erinran.

Enligt kommittéförslaget erfordras för att rätt till hustrutillägg skall föreligga
att makarna varit gifta minst 10 år. Detta förslag grundar sig dels
på en önskan att förhindra att äktenskap ingås i syfte att erhålla högre pension
än eljest och dels på den principiella inställningen, att tillägget ej bör
utgå med mindre hustrun kan antagas lia varit borta från förvärvsarbete
viss längre tid. Enligt min mening är det ur båda dessa synpunkter tillräckligt
att kräva att makarna skola ha varit gifta minst fem år.

Nära samband med hustrutillägget har den föreslagna änkepensioneringen.
Även detta förslag finner jag i stort sett välgrundat. Införandet aven
allmän änkepensionering synes mig vara en social reform av stor!
värde, även örn pensioneringen i detta sammanhang är relativt begränsad
till sin räckvidd. Med avseende å den ålder, vid vilken rätt till änkepension
skall inträda, lia i remissyttrandena skilda åsikter kommit till uttryck.
I denna avvägningsfråga synas mig skäl icke föreligga att frångå
kommittéförslaget. Jag är icke heller beredd att tillstyrka den av vissa reservanter
inom kommittén framförda tanken, att kvinna som blivit änka
vid 53 eller 54 års ålder, skulle erhålla en reducerad änkepension. Vad
slutligen angår kravet å viss tids äktenskap för att rätt till änkepension
skall inträda torde, liksom i fråga örn hustrutillägget, fem års äktenskap
vara tillfyllest. Att såsom i vissa yttranden påyrkats i detta hänseende införa
särskilda bestämmelser för kvinnor som gift örn sig och blivit änkor i
sitt andra äktenskap torde icke vara av behovet påkallat.

Några remissinstanser lia ansett att änkepensionerna böra utgå utan inkomstprövning.
Många änkor, som uppnått 55 års ålder, torde emellertid
alltjämt äga full arbetsförmåga, och det skulle vara föga tilltalande örn
exempelvis en änka, med heltidsanställning och full lön, vid sidan därav

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

119

skulle erhålla änkepension av allmänna medel. Ej heller synes det rimligt
att änkor, som åtnjuta tillfyllestgörande änkepension från mannens arbetsgivare
eller mera betydande avkastning av förmögenhet, erhålla änkepension
av allmänna medel. Starka skill tala sålunda enligt min mening för inkomstprövning
av änkepensionerna i enlighet med kommitténs förslag, varför jag
ansluter mig till detsamma.

Blindtillägg. Sjukbidrag.

Socialvårdskommitténs förslag att de nuvarande blindhetsersättningarna
skola ersättas med blindtillägg inom folkpensioneringens ram har icke mött
någon erinran i yttrandena och för egen del finner jag detta förslag lämpligt.
En konsekvens av detsamma är den av kommittén föreslagna regeln
att den som är blind städse skall anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan, som är en förutsättning för erhållande av invalidpension.
Förslaget medför vidare den konsekvensen, alt vissa för närvarande
gällande särskilda regler örn rätt att åtnjuta blindhetsersättning upphöra
att äga tillämpning. Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs
betänkande förklarat sig icke lia något att erinra häremot,
då föreskrifterna i fråga tillämpats i mycket ringa utsträckning. I styrelsens
yttrande har vidare påpekats, att styrelsen stundom beviljat blindhetsersättning
även då blindheten icke kunnat antagas bliva så varaktig,
som enligt socialvårdskommitténs förslag förutsättes för rätten till invalidpension
eller sjukbidrag. Då antalet sådana fall varit mycket litet, har styrelsen
dock icke funnit större betänkligheter föreligga mot förslagets genomförande,
särskilt då ett genomförande av obligatorisk sjukförsäkring
skulle medföra att i allmänhet rätt till sjukhjälp komme att föreligga i
ifrågavarande fall. Styrelsen har vidare förklarat sin avsikt vara att icke
indraga till blindtillägg omvandlad blindhetsersättning enbart på grundval
av den nya folkpensioneringslagens varaktighetsbestämmelser. Vad styrelsen
sålunda anfört har vunnit mitt gillande.

Förslaget örn införande av sjukbidrag innebär att en särskild form av
pension införes för sådana fall, då höggradig nedsättning av arbetsförmågan
förelegat ett år och kan antagas bli bestående under ytterligare avsevärd tid
utan att dock nedsättningen anses varaktig. Detta förslag utgör en nyhet,
som synes vara välmotiverad, .lag kan i allt väsentligt instämma i de
synpunkter kommittén i detta avseende anfört. Av remissinstanserna har endast
statskontoret ställt sig avvisande till förslaget i denna del, under förmenande
att en klar skiljelinje borde upprätthållas mellan livsvariga pensioner
och tidsbegränsade sjukersättningar. Såsom socialvårdskommittén
framhållit torde emellertid sjukhjälpen från sjukförsäkringen i princip böra
begränsas till fall med total arbetsoförmåga, medan åter i invalidpensioneringen
kravet på nedsättningen av arbetsförmågan icke synes böra fattas
lika strängt. Vid sådant förhållande liirer den av kommittén valda vägen

120

Kungl. Majas proposition nr 220.

vara alt förorda framför ett utbyggande av sjukförsäkringen för att möjliggöra
hjälp i fall av bär förevarande art. Vad angår utformningen av förutsättningarna
för sjukbidraget kan man möjligen hysa någon tvekan om det
berättigade i kommittéförslagets fordran på att nedsättningen i arbetsförmågan
skall ha varit bestående ett helt år innan rätt till sjukbidrag inträder.
1 avbidan å verkningarna av de ifrågavarande bestämmelserna har jag dock
funnit mig böra följa kommittéförslaget i denna del.

I detta sammanhang torde frågan örn sambandet mellan folkpensioneringen
och sjukförsäkringen i övrigt böra beröras. Socialvårdskommittén
har i detta hänseende uttalat, att tilläggspensionärernas försörjning borde
ordnas genom folkpensioneringen och icke genom sjukförsäkringen. I yttrandena
har denna fråga närmare berörts endast av svenska sjukkasseförbundet,
som med utförlig motivering anslutit sig till kommitténs ståndpunkt,
att en folkpensionsberättigad främst bör hjälpas genom folkpensioneringen
och att sålunda i förekommande fall hjälpen från sjukförsäkringen beskäres.
För egen del hyser jag samma åsikt. I det förslag till lag örn allmän
sjukförsäkring, som är avsett att föreläggas årets riksdag, lia jämväl införts
bestämmelser örn viss begränsning av rätten lill sjukpenning för den
som uppbär folkpension.

Pensionsavgifter.

I del föregående har jag uttalat min anslutning till kommitténs ståndpunkt
att folkpensionsförmånerna i princip skola utgå utan hänsynstagande
till de avgifter som den pensionsberättigade må komma att erlägga. Med
denna ståndpunkt kan det givetvis diskuteras huruvida pensionsavgifter
alltjämt böra utgå. I flera yttranden har uttalats, att pensionsavgifterna
borde slopas och medborgarnas bidrag till folkpensioneringen helt uttagas
skattevägen. För min del hyser jag dock i likhet med kommittén den uppfattningen,
att det av psykologiska skäl kan vara av värde att envar medborgare
under sin arbetsföra ålder får erlägga en särskild pensionsavgift.
Bland annat har detta betydelse för den icke obetydliga kategori av medborgare,
sorn icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men
likväl böra kunna bidraga till folkpensioneringen. Jag ansluter mig fördenskull
till kommitténs förslag att pensionsavgifter alltjämt skola uttagas.

Inom socialvårdskommittén lia vissa skiljaktiga ledamöter uttalat sig för
att pensionsavgifterna borde uppgå i allmänna socialförsäkringsavgifter, avsedda
att utgöra bidrag till socialförsäkringen i dess helhet. Innan de olika
nu föreliggande och väntade förslagen på socialförsäkringens område erhållit
sin slutgiltiga utformning, saknas emellertid anledning alt taga slutgiltig
ståndpunkt till denna fråga. Jag har icke heller funnit skäl att, såsom statskontoret
ansett lämpligt, utbyta beteckningen pensionsavgift mot benämningen
»bidrag lill folkpensioneringen».

1 fråga örn pensionsavgifternas storlek har kommittén i stort sett bille -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

121

hållit deli nuvarande skalan. Minimiavgiften för äkta makar Ilar dock sänkts
till halva dess nuvarande belopp och maximiavgiften har avsevärt höjts.
Kommittén har anfört att, om avgifterna till sjukförsäkringen bleve lägre än
vad kommittén i sitt betänkande därom förutsatt, en fördubbling av de föreslagna
pensionsavgifterna kunde tänkas. Yrkande härom har ock framförts i
vissa yttranden. Jag är emellertid — även örn sjukförsäkringsavgifterna i
det förslag till allmän sjukförsäkring som torde komma att föreläggas riksdagen
bliva väsentligt lägre än vad kommittén föreslagit — icke beredd att
tillmötesgå dessa yrkanden. I enlighet med vad som anförts i åtskilliga
yttranden torde emellertid med hänsyn till den väsentliga ökningen av de
utan inkomstprövning utgående pensionsförmånerna avgifternas maximibelopp
böra höjas, förslagsvis till 100 kronor för ogift person och 200 kronor
för äkta makar. Dessa maximibelopp avse att ge försäkringsmässig täckning
för pensionen åt dem, vilkas egna inkomster äro så höga, att behov i
och för sig av folkpension icke kan antagas komma att föreligga. Den matematiskt
riktiga avgiften för den allmänna ålderspensionen har beräknats till
cirka 80 kronor per år under hela den avgiftspliktiga perioden. Då emellertid
endast i ett fåtal fall en person torde befinna sig i ett inkomstläge av
10 000 respektive 20 000 kronor ända från sitt adertonde till sitt sextiosjunde
år, synes en något högre maximiavgift än 80 respektive 160 kronor
motiverad. Försäkringen avser för övrigt även att täcka vissa risker, däribland
risken för invaliditet.

De nuvarande minimiavgifterna synas mig böra bibehållas, då de utgått
under en lång följd av år utan att, såvitt känt, behov att ändra dem kunnat
konstateras. Socialvårdskommitténs förslag att sänka minimiavgiften
för äkta makar till hälften torde ha förestavats av en önskan att åstadkomma
likformighet över hela skalan. Såvitt angår minimiavgiften synes
mig emellertid detta önskemål icke ha större betydelse.

Såsom av det föregående framgår har jag i enlighet med kommittéförslaget
ansett pensionsavgifterna böra såsom hittills beräknas på den taxerade
inkomsten. Med hänsyn till gällande regler för bestämmande av den
beskattningsbara inkomsten skulle, örn nämnda inkomst bleve normerande
för avgiften, åtskilliga personer, som väl äro i stånd att betala högre avgift
än minimiavgiften, slippa undan med denna. Skulle avgifterna sättas i relation
till den beskattningsbara inkomsten, komme för övrigt detta att i
väsentlig mån rubba den finansiella planen för folkpensioneringen.

1''hiligl kommittéförslaget skola pensionsavgifterna alltjämt redovisas lill
folkpensioneringsfonden. Då sambandet mellan avgifterna och pensionsförmånerna
helt slopas, kunna skäl tala för att folkpensioneringsfonden icke
längre bibehålies såsom en under särskild förvaltning stående fond. Jag
är dock icke nu beredd alt föreslå ändring härvidlag. Såsom socialvårdskoinmillén
anfört motsvaras fonden lill betydande del av förpliktelser på
grund av fullgjord avgiftsbetalning och någon kostnadsbesparing av bety -

122

Kully!. Maj.ts proposition nr 220.

delse synes icke för närvarande stå att vinna genom fondens sammanförande
med andra statliga fonder till gemensam förvaltning.

Kommunbidragen.

Till kostnaderna för den nuvarande folkpensioneringen bidraga kommunerna
och i viss mån landstingen i icke obetydlig omfattning. Kommittén
har förutsatt att jämväl i fortsättningen viss bidragsskyldighet skall åvila
kommunerna och i huvudsak motiverat detta därmed att en dylik bidragsskyldighet
vore önskvärd för att inom pensionsnämnderna framtvinga en
noggrann och effektiv prövning av de omständigheter, som kunna inverka
på pensionsförmånernas storlek. Även örn kommittén måhända något överdrivit
betydelsen av denna synpunkt, torde anledning saknas att frångå hittills
rådande ordning, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna komma
att från kommunerna avlasta en del av fattigvårdskostnaderna, vilka nu i
sin helhet måste bäras av kommunerna.

I fråga örn kommunbidragens storlek och utformning har socialvårdskommittén
utgått från att kommunbidrag icke skola utgå för grundpension
och allmän ålderspension. Denna uppfattning, som överensstämmer med
nu gällande regler, kan jag dela. Såvitt angår pensionsförmånerna i övrigt
har kommittén föreslagit att kommunerna skola bidraga till tilläggspensioner
åt invalider och änkepensioner med 20 procent, medan i fråga örn
bostadstilläggen kommunbidragen föreslagits skola utgå efter en särskild
skala, så att i högre bostadskostnadsgrupper kommunbidraget blir högre
än i lägre. De sålunda föreslagna reglerna lia i en del yttranden ansetts
icke tillfredsställande. Pensionsstyrelsen har ansett en höjning av bidragen
till tilläggs- och änkepensioner motiverad. Från landsbygdshåll har påyrkats
att bostadstilläggen borde helt bekostas av vederbörande kommun,
så att landsbygdsbefolkningen sluppe att skattevägen bidraga till den högre
bostadsstandard som vore rådande å tätorterna. Ä andra sidan har i åtskilliga
yttranden en sänkning av kommunbidragen till bostadstilläggen
ansetts påkallad.

Vid övervägande av de olika synpunkter som i detta sammanhang framkommit
har jag funnit kommitténs förslag vara väl avvägt. Hur stor
kommunandelen i tilläggs- och änkepensioner skall vara är en skälighetsfråga
och kommitténs ståndpunkt härutinnan synes mig böra godtagas.
Vad angår kommunbidragen till bostadstilläggen innebär kommitténs förslag
en gradering av i princip samma art som den i den nuvarande folkpensioneringen
förekommande. Denna gradering tillkom i samband med
dyrortsgraderingen av pensionsförmånerna och motiverades då med att
genom dyrortsgraderingens införande en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna
syntes kunna påräknas för kommunerna i de högre dyrortsgrupperna.
Enahanda skäl föreligga för alt nu bibehålla en liknande gradering.
Att lägga hela kostnaden för bostadstilläggen på kommunerna synes

Kungl. Majlis proposition nr 220. 123

mig icke rådligt. De av kommittén föreslagna procentsatserna finner jag
mig kunna godtaga.

Enligt socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar skulle kommunbidragen,
om alternativ lil genomfördes, för år 1948 komma att uppgå till omkring
74 miljoner kronor, medan de enligt nu gällande regler för nästkommande
budgetår torde kunna beräknas till omkring 55 miljoner kronor, vartill
komma bidrag från landstingen med 9 å 10 miljoner kronor. Ökningen
faller till väsentlig del på kommunerna i de högre bostadskostnadsgrupperna.
Då fatligvårdsunderstöd i dessa kommuner torde utgå till folkpensionärerna
i större utsträckning än å andra orter, synes icke med fog kunna
göras gällande, att ökningen av kommunbidragen kommer att belasta dessa
kommuner alltför hårt. Såsom jag senare vill visa torde vidare kommitténs
kostnadsberäkningar såtillvida innebära en avsevärd säkerhetsmarginal,
som kommittén beräknat antalet invalidpensionärer mycket högt i förhållande
till det nuvarande antalet. En icke obetydlig minskning av totalkostnaderna
för reformen torde fördenskull kunna vara att påräkna, och
denna minskning kommer i väsentlig utsträckning att inverka på kommunbidragens
storlek, eftersom av de totala kommunbidragen i det närmaste
två tredjedelar belöpa på invalidpensioneringen.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att jag i det föregående förordat
att del särskilda bostadstillägget i sin helhet skall bekostas av vederbörande
kommun.

Socialvårdskommittén har avvisat tanken ali vid bestämmande av kommunbidragens
storlek taga hänsyn till kommunernas skattekraft eller till
utdebiteringen inom kommunerna för folkpensioneringen. Denna ståndpunkt
finner jag böra godtagas. I den mån genom reformen en betydande del av
kommunernas fattigvårdsutgifter kommer att överföras till utgifter för bidrag
till folkpensioneringen synas emellertid, såsom jag redan tidigare påpekat,
skäl kunna anföras för att i skatteutjämningsavseende hänsyn bör
tagas till kommunens utgifter för sistberörda ändamål. Detta spörsmål torde
emellertid icke kunna slutgiltigt lösas i här förevarande sammanhang.

Inverkan på tjänstepensioner m. m.

Såväl i socialvårdskommitténs betänkande som i de avgivna yttrandena
har stor uppmärksamhet ägnats frågan i vad mån de föreslagna höjningarna
av pensionsförmånerna skola inverka på tjänstepensioner till statsoch
kommunalanställda. Otvivelaktigt är detta spörsmål förtjänt av övervägande.
Principen örn utfästa pensioners oantastlighet synes emellertid
rimligen böra medföra, att redan utfästa pensionsförmåner icke rubbas på
den grund alt folkpensionerna höjas. Den omständigheten att de statsanställda
genom sina pensionsavgifter endast lill en del bekosta sin egen
pensionering kan icke föranleda någon ändring härutinnan. Det är nämligen
givet, att mellan pensionsförmåner och löner finnes elt samband, som

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

icke kan ulan vidare brytas. Däremot lärer det vara självfallet att hänsyn
till de förhöjda folkpensionerna kan tagas vid utmätande av sådana förmåner
som kristillägg. Även vid blivande omregleringar av löne- och pensionssystemet
kan hänsyn komma att tagas till de förhöjda folkpensionsförmånerna.
Hur detta skall ske torde böra bli föremål för närmare övervägande
i ett annat sammanhang.

Reformens genomförande.

Vid de tidigare folkpensionsreformerna lia endast de efter reformens
ikraftträdande nytillkommande pensionstagarna fått i full utsträckning
tillgodonjuta förbättringarna. För de övriga pensionstagarna ha särskilda
övergångsbestämmelser gällt. Så är för närvarande fallet med mer än
hälften av folkpensionärerna.

Socialvårdskommittén har för sin del funnit rättvisan fordra, att de nuvarande
folkpensionärerna erhålla samma förmåner som de medborgare,
vilka erhålla pension efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Även
personer, som enligt äldre bestämmelser äro utestängda från rätt lill folkpension,
skola enligt förslaget lia sådan rätt. Med den principiella inställning
till rätten till folkpension, åt vilken jag i det föregående givit uttryck,
är denna ståndpunkt för mig den naturliga. Jag delar sålunda helt socialvårdskommitténs
uppfattning att övergångsbestämmelser i princip ej böra
förekomma i fråga om pensionsförmånernas storlek. Såsom kommittén föreslagit,
böra dock personer, vilka på grund av avgiftsbetalning enligt äldre
lag förvärvat rätt att i händelse av invaliditet erhålla högre grundpension
än enligt förslaget skall utgå, bibehållas vid denna rätt.

Det är givetvis ett önskemål att den nu föreslagna reformen genomföres
så snart sig göra låter. Vissa svårigheter av administrativ och teknisk natur
nödvändiggöra emellertid en relativt lång övergångstid. Den föreslagna lagstiftningen
förutsätter sålunda en ny ortsgruppering, vilken icke torde kunna
föreligga färdig förrän i början av år 1947, och den omräkning av de nu
utgående pensionerna, som därefter måste företagas med hänsyn till de
ändrade beräkningsgrunderna, måste draga en betydande tid redan på
grund därav att antalet pensionstagare uppgår till bortåt 700 000. I samband
med reformen synes vidare en omläggning av det nuvarande utbetalningssystemet,
vilket är behäftat med allvarliga brister, böra övervägas.
I detta hänseende pågår utredning inom socialvårdskommittén. Med hänsyn
till det anförda torde det icke vara möjligt att förkorta den av socialvårdskommittén
beräknade förberedelsetiden om ungefär F/2 år. Jag föreslår
därför i likhet med kommittén att reformen får träda i kraft den 1
januari 1948.

Beträffande den i det föregående omnämnda omräkningen av nu utgående
folkpensioner har socialvårdskommittén gjort vissa uttalanden. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

125

är ense med kommittén örn att omräkningen, med tillämpning av de nya
bestämmelserna, i regel bör ske med ledning av de uppgifter, som finnas
tillgängliga hos pensionsstyrelsen.

Enligt kommittéförslaget skola pensionsavgifterna för åren 1946 och
1947 ävensom avgifter för tidigare år, vilka icke redovisats såsom erlagda
före 1947 års ingång, icke tagas i betraktande vid beräknandet av folkpension
enligt gällande lag. Avgifterna för 1947 skola vidare påföras enligt
de nya bestämmelserna.

Vad sålunda föreslagits kan jag i princip biträda. Detta medför att den
individuella avgiftspåföringen hos pensionsstyrelsen kan i stort sett upphöra
redan före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Härigenom frigöras
personal och lokalutrymmen för uppgifter som sammanhänga med den
nya lagstiftningens genomförande. Emellertid böra med hänsyn till det nya
uppbördsförfarandet pensionsavgifter icke erläggas för år 1947, d. v. s. på
grund av 1946 års inkomster. Under år 1947 skola i stället preliminärt erläggas
1948 års avgifter. Genom alt dessa beräknas enligt de nya bestämmelserna
torde till statskassan komma alt inflyta 10 å 15 miljoner kronor
mera än eljest.

Kostnaderna för reformen.

Av den lämnade redogörelsen för socialvårdskommitténs betänkande
framgår, att kommittén verkställt ingående kostnadsberäkningar angående
reformen. En oviss faktor är dock den verkan inkomstprövningen kan
komma att utöva. Kommittén bar i detta hänseende grundat sina beräkningar
på inkomstnivån under år 1935, förhöjd med 30 procent. Det synes
icke osannolikt att på denna punkt en ganska betydande marginal föreligger
i kostnadsberäkningen. Med hänsyn till de ovissa utgångspunkterna
torde man emellertid böra utgå från kommitténs beräkningar härutinnan.
Jag har i det föregående förordat den ändringen i kommittéförslaget att reglerna
örn privilegierad inkomst slopas, samt därvid tillika omnämnt, att
kostnadsbesparingen i anledning härav kunde beräknas till omkring 5 miljoner
kronor. Om hänsyn tages härtill skulle man alltså, örn ålderspensionerna
utformas i enlighet med alternativ lil och kommitténs kostnadsberäkningar
i övrigt godtagas, kunna räkna med att kostnaderna för ålderspensioneringen
vid reformens genomförande komma att uppgå till omkring
567 miljoner kronor örn året. Såsom kommittén erinrat komma kostnaderna
all successivt stiga under de närmaste åren efter reformen med i
genomsnitt U/a procent årligen.

Vad angår invalidpensioneringen har kommittén beräknat, att antalet
förtidsinvalider vid 1947 års utgång skulle komma att utgöra omkring
251 700. Vid 1944 års utgång var antalet invalidpensionärer omkring
143 000, vilken siffra emellertid med hänsyn till under år 1945 beviljade
retroaktivt utgående pensioner torde böra höjas till omkring 150 000. Det

126

Kungl. ,\luj:ts proposition nr 220.

synes mig knappast sannolikt, att detta antal skulle komma att stiga i en
så betydande omfattning som kommittén beräknat. Befolkningsutvecklingen
motiverar uppenbarligen icke ett antagande om en mera avsevärd ökning
av invalidernas antal. Icke heller synes mig hänsyn behöva tagas till en
befarad konjunkturförsämring som skulle medföra att antalet sökta och
beviljade invalidpensioner stege. Å andra sidan bör uppmärksammas att en
lösning av de partiellt arbetsföras problem — utredning därom pågår som
bekant — kan leda till att åt många invalider beredes en arbetsinkomst som
kommer deras behov av pension att minska eller helt bortfalla. Att märka
är vidare, att ett stort antal av invalidpensionärerna för närvarande utgöres
av gifta kvinnor, vilka icke uppnått 67 års ålder. Införas de föreslagna
hustrutilläggen, torde man kunna räkna med en viss nedgång av antalet
dylika gifta kvinnor, vilka söka invalidpension. Med beaktande av dessa
omständigheter har jag ansett, att antalet invalider vid ingången av år 1948
bör kunna beräknas avsevärt lägre än i kommittéförslaget. En siffra av
200 000 invalidpensionärer synes mig vara tilltagen med fullt betryggande
säkerhetsmarginal. Kostnadsminskningen i anledning härav kan icke antagas
fullt motsvara nedsättningen av det beräknade antalet invalidpensionärer.
Enligt kommittéförslaget skulle kostnaderna för invalidpensionerna — frånsett
blindtillägg, vilka kommittén antagit komma att draga en kostnad av
något över 2 miljoner kronor om året för både invalider och åldringar —
komma att uppgå till omkring 243 miljoner kronor örn året. För min del vill
jag på grund av det anförda och med hänsynstagande jämväl till den kostnadsökning,
som följer av att avdragsfaktorn genomgående bestämmes till
°/io, antaga, att kostnaden för invalidpensioneringen, däri inberäknat sjukbidragen
och blindtilläggen, icke kommer att överstiga 200 miljoner kronor.

Änkepensionerna komma enligt kommitténs beräkningar att draga en
kostnad av 14 miljoner kronor örn året. I denna del har jag intet att erinra
mot beräkningarna.

Totalkostnaderna för reformens genomförande skulle i enlighet med det
anförda komma att uppgå till (567 200 + 14) 781 miljoner kronor örn

året.

Statens nettokostnader för folkpensioneringen bli emellertid beroende
jämväl av de belopp, som inflyta i pensionsavgifter och kommunbidrag,
ävensom av avkastningen av folkpensionsfonden. Vid de av mig förordade
grunderna för pensionsavgifternas bestämmande kunna dylika avgifter beräknas
inflyta med omkring 85 miljoner kronor örn året. Kommunbidragens
storlek bär kommittén beräknat till omkring 74 miljoner kronor om året.
Jag har icke föreslagit några förändrade grunder för kommunbidragens
beräkning, men deras belopp kommer givetvis att sjunka, därest antalet
invalider nedräknas i enlighet med vad jag tidigare anfört. Denna sänkning
uppskattar jag till 7 miljoner kronor, varför kommunbidragens storlek
sålunda torde kunna beräknas till 67 miljoner kronor. Antages avkastningen

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

127

av folkpensionsfonden komma ali uppgå till det i arets statsverksproposition
för nästa budgetår angivna beloppet, 29 miljoner kronor, skulle alltså
vid beräkning av statsverkets nettokostnader för folkpensioneringen från
totalkostnaderna för denna böra avräknas (85 -f- 67 + 29) 181 miljoner
kronor örn året. Statsverkets nettokostnad torde följaktligen kunna beräknas
till (781 — 181) 600 miljoner kronor örn året. I förhållande till de
beräknade nettoutgifterna för folkpensioneringen under budgetåret 1946/47
innebär den nämnda siffran en kostnadsökning för statsverket av omkring
395 miljoner kronor.

Det föreliggande förslaget till en ny folkpensionering medför sålunda
avsevärt ökade statsutgifter. Förslaget måste med hänsyn härtill självfallet
ses i belysning av andra redan framlagda eller planerade reformförslag
av kostnadskrävande natur. Jag kan i detta sammanhang icke
lämna någon redogörelse för andra dylika förslag än sådana av socialpolitisk
innebörd. I sistnämnda avseende vill jag erinra om att ett intensivt
utredningsarbete för närvarande pågår i syfte att förbättra och fullständiga
samhällets omsorger för att bereda den enskilde medborgaren drägliga
levnadsvillkor icke endast vid ålderdom och invaliditet utan även för det
fall att hans arbetsinkomst minskas eller bortfaller i följd av sjukdom,
arbetslöshet eller eljest utan hans eget vållande. Åtgärder av befolkningspolitisk
och därmed närbesläktad natur ifrågasättas i syfte att för barnfamiljerna
minska den ökade försörjningsbörda, som barnen medföra. Såsom ett led
i dessa åtgärder ingår också en .socialt inriktad bostadspolitik, som dock
även har en mera allmän målsättning. Färdiga reformförslag föreligga
ännu icke på alla punkter, men i stort sett kan den framtida strukturen
av socialpolitiken skönjas.

Det förberedande utredningsarbetet har i huvudsak anförtrotts åt tre
särskilda kommittéer, socialvårdskommittén, befolkningsutredningen och
bostadssociala utredningen. Socialvårdskommittén har redan framlagt —
förutom förslaget till en reformerad folkpensionering — förslag till allmän
sjukförsäkring och till moderskapsbidrag. Sjukförsäkringsförslaget torde,
såsom tidigare nämnts, komma att föreläggas årets riksdag. Från socialvårdskommittén
äro vidare att vänta förslag till allmän arbetslöshetsförsäkring
och till revision av försäkringen för olycksfall i arbete. Därjämte
kommer kommittén alt framlägga en del mindre omfattande förslag, avseende
revision av lagstiftningen örn barnbidrag lill änkors oell invaliders
barn samt bidrag till änkor nied minderåriga barn och till begravningshjälp.
Slutligen är från kommittén att vänta förslag till den allmänna,
övriga hjälpformer kompletterande socialhjälpen, som skall ersätta den
nuvarande fattigvården.

Av befolkningsutredningens förslag har del som avser fria skolmåltider
redan föranlett proposition — på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet
— till årets riksdag. I övrigt märkes att befolkningsutred -

128

Kungl. Mctj:ts proposition nr 220.

ningen avlämnat betänkande!! med förslag till allmänna barnbidrag saint
beklädnads- och skorabatter för barn, till ordnande av förlossningsvården
samt till åtgärder för beredande av vila och rekreation åt husmödrar och
barn. I första delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande, innefattande
allmänna riktlinjer för den framtida socialpolitiken samt förslag till
låne- och bidragsformer, föreslås en vidsträckt statlig långivning för bostadsbyggande
och bostadsförsörjning ävensom betydande hyresrabatter till barnfamiljer.

Det är i nuvarande stund icke möjligt att angiva annat än ungefärliga
siffror för de utgifter för statsverket ett genomförande av hela detta reformprogram
skulle komma att medföra.

Av de av socialvårdskommittén framlagda förslagen torde,
såsom nämnts, förslaget om allmän sjukförsäkring komma att framläggas
vid årets riksdag. Till detta förslag anknyta sig frågorna om fri sjukhusvård
samt örn tillhandahållande av läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt
pris. Statens årliga kostnader för den allmänna sjukförsäkringen beräknas
till 170 miljoner kronor, vilket, då statens kostnader för sjukförsäkring för
budgetåret 1946/47 beräknas till cirka 47 miljoner kronor, motsvarar en
kostnadsökning av omkring 123 miljoner kronor. För de båda övriga reformerna,
avseende sjukhusvården och läkemedlen, utgör kostnadsökningen 54
respektive 18 miljoner kronor om året. Statens årskostnader för moderskapshidrag
lia av socialvårdskommittén beräknats till 54 miljoner kronor, innebärande
en kostnadsökning av 34 miljoner kronor. Vad angår övriga reformförslag
som äro att förvänta från socialvårdskommittén är det ännu svårt
att beräkna statens kostnader för deras genomförande. Mycket preliminärt
kunna de antagas komma att medföra en sammanlagd årlig kostnadsökning
för statsverket av några 10-tal miljoner kronor. Jag utgår därvid ifrån att
kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen till icke oväsentlig grad komma
att täckas av arbetsgivarna samt att nämnda kostnader, i den mån de skola
falla å statsverket, komma att uppvägas av minskade utgifter för arbelsmarknadsreglerande
åtgärder. I sin helhet synes alltså den kostnadsökning
för staten som skulle bli en följd av genomförandet av socialvårdskommitténs
förslag, däri inberäknat folkpensioneringen, kunna uppskattas
till (395 + 123 + 54 + 18 + 34 + 30) 654 eller i runt tal 650 miljoner
kronor örn året.

I fråga örn de av befolkningsutredningen framlagda förslagen
må erinras om att de fria skolmåltiderna vid full utbyggnad komma att
medföra en årlig kostnad för statsverket av bortåt 60 miljoner kronor; till
jämförelse kan nämnas att för budgetåret 1946/47 äskats ett belopp av 3,5
miljoner kronor för anordnandet av dylika måltider. De allmänna barnbidragen
beräknas, därest de skola utgå för alla barn, draga en årlig nettokostnad
av 200 miljoner kronor. Statens årliga utgifter för beklädnadsocli
skorabatter kunna beräknas till omkring 23 miljoner kronor och netto -

Kungl. Majus proposition nr 220.

121)

kostnadsökningen för övriga reformer som föreslagits av befolkningsutredningen
till cirka 30 miljoner kronor. 1 runt tal kan sålunda kostnadsökningen
i denna del beräknas lill 300 miljoner kronor örn året.

Av b o s t a d s s o c i a 1 a utredningen föreslagna familjebostadsbidrag
beräknas vid fullt genomförande draga en årskostnad av 120 miljoner
kronor. Sannolikt komma enligt utredningen till en början att erfordras
endast 35 miljoner kronor örn året, vilket belopp antages komma att
stiga med omkring 10 miljoner kronor årligen. För närvarande är i riksstaten
upptaget ett belopp av 8,5 miljoner kronor för ändamålet. Medelsbehovet
för bidrag till ny-, ersättnings- och ombyggnad på landsbygden beräknas
för första tiden till 50 miljoner kronor, vilket belopp beräknas successivt
växa till drygt 100 miljoner kronor om året. Enär för ändamålet
provisoriskt i statsverkspropositionen upptagits 20 miljoner kronor, kan
kostnadsökningen till en början beräknas till 30 miljoner kronor. Kostnadsökningarna
för vissa av utredningen föreslagna bidragsformer torde till en
början begränsas till 2 å 3 miljoner kronor. De av bostadssociala utredningen
föreslagna åtgärderna kunna sålunda vid full utbyggnad beräknas
medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 miljoner kronor. De första
åren skulle dock kostnadsökningen begränsas till cirka 60 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis kan kostnadsökningen för staten i anledning av de
socialreformer som i det föregående omnämnts vid full utbyggnad
uppskattas till (650 + 300+ 200) 1 150 miljoner kronor örn året. Av olika
anledningar måste man räkna med att dessa reformer, i den mån de vinna
statsmakternas gillande, icke kunna träda i tillämpning omedelbart annat
än till en del. Jag kommer sålunda att, på närmare angivna skäl, föreslå
att sjukförsäkringsreformen icke träder i tillämpning förrän under år
1950. Vidare har, såsom i det föregående antytts, vissa reformer, exempelvis
anordningarna med fria skolmåltider och familjebostadsbidrag, avsetts
skola träda i tillämpning successivt. Av det anförda följer att kostnadsökningen
för statsverket i anledning av förevarande socialreformer under de
närmaste åren kommer att uppgå till ett betydligt lägre belopp än det nyss
angivna. För edvart av budgetåren 1947/48—1950/51 skulle kunna överslagsvis
beräknas att kostnadsökningen för staten under de förut angivna förutsättningarna
komme att utgöra respektive 350, 750, 850 och 1 050 miljoner
kronor om året.

Förslagets detaljutformning.

Förslaget tili lag om folkpensionering.

Socialvårdskommitténs förslag tilt ny lag örn folkpensionering avser att
ersätta nu gällande lag örn folkpensionering samt till denna anknutna författningar.
Såvitt angår folkpensioneringens administrativa handhavande
innebär förslaget emellertid endast obetydliga jämkningar av gällande rätt,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. I sand Nr 220. 9

130

Kungl. Majus proposition nr 220.

då kommittén tiar för avsikt att framlägga särskilt förslag härutinnan, sedan
vissa pågående utredningar om annan ordning för folkpensionernas utbetalande
avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffenheten
av den blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Kommitténs författningsförslag
är följaktligen i detta hänseende endast alt betrakta såsom ett
provisorium. Kommittén har vidare, såsom tidigare nämnts, i förevarande
sammanhang icke behandlat frågan örn revision av lagstiftningen örn barnbidrag.
Härutinnan har kommittén nu upptagit särskild utredning, sedan
befolkningsutredningen framlagt förslag om allmänna barnbidrag. Förslag
till erforderliga följdförfattningar till den nya lagstiftningen örn folkpensionering
lia icke heller utarbetats av kommittén med hänsyn därtill att förslaget
avsetls skola träda i kraft först den 1 januari 1948.

Såsom jag tidigare framhållit, har jag funnit det icke vara möjligt ali
genomföra den föreslagna reformen av folkpensioneringen tidigare än
omkring IV2 år efter det beslut därom fattats. Denna långa övergångstid
gör, att beslut om reformen bör fattas så snart som möjligt. För min del
finner jag därför i likhet med kommittén att hinder icke bör möta alt nu
antaga en på de nya principerna grundad lagstiftning oavsett att densamma
måste betraktas såsom provisorisk i fråga om folkpensioneringens administrativa
handhavande och förslag till erforderliga följdförfattningar ännu
ej föreligga.

Socialvårdskommitténs förslag till lag örn folkpensionering och till lag örn
införande av denna lag lia inom socialdepartementet undergått överarbetning.
I departementsförslaget har, såsom jag tidigare omnämnt, ansetts böra
vidtagas vissa ändringar av materiell natur. Därutöver avviker detsamma
från socialvårdskommitténs förslag såtillvida, att bestämmelserna om pensionsstyrelsens
på frivilliga avgifter grundade försäkring såsom ej tillhörande
folkpensioneringen i egentlig mening ulbrutits lill en särskild lag. I
övrigt skiljer sig departementsförslaget i huvudsak endast i redaktionellt
avseende från kommittéförslaget. Vissa detaljer i förslaget beröras närmare
i det följande. I övrigt hänvisas beträffande motiveringen för förslaget till
kommittébetänkandet.1

1 §•

Rätten till folkpension synes i princip böra begränsas till svensk medborgare,
som är mantalsskriven inom riket. Enligt gällande lag skall folkpension
till den som befinnes icke längre vara svensk medborgare indragas,
såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Detsamma
gäller beträffande tilläggspension, örn någon som åtnjuter sådan
pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven. Emellertid kan på
grund av avgiftsbetalning jämlikt 1913 års lag rätt att erhålla eller behålla
avgiftspension föreligga för personer som ej äro mantalsskrivna i riket.

1 Till belysande av de föreslagna folkpensionernas storlek i de olika bostadskostnadsgrupperna
vid skilda inkomstlagen lia tabeller däröver såsom bilaga fogats vid detta protokoll
(Tab. 1—5.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

131

I fråga om pensionsberättigad, som upphör atl vara svensk medborgare
eller att vara mantalsskriven här i riket, kunna stundom billighetsskäl tala
för att redan beviljad pension icke indrages. Bestämmelser för detta fall
återfinnas i 15 § 2 mom. Genom särskilda övergångsbestämmelser torde
vidare böra förhindras, alt förutvarande svenska medborgare eller utomlands
bosatta svenskar gå miste örn dem nu tillkommande pensionsrätt.

Socialvårdskommittén har föreslagit att, förutom till den som är mantalsskriven
inom riket, pension skall kunna utgå till den som bör vara mantalsskriven
inom riket. Det synes mig dock vara ett rimligt krav, att den
som icke fullgjort vad på honom ankommer i fråga örn mantalsskrivning
får vänta med erhållande av folkpension till dess han fullgjort denna skyldighet.

2 §•

Denna paragraf är lika lydande med 3 § i gällande lag om folkpensionering.

3 §•

I denna paragraf regleras de allmänna förutsättningarna för rätten att
erhålla folkpension. Vad angår invalidpension eller sjukbidrag har, i överensstämmelse
med socialvårdskommitténs förslag, benämningen arbetsoförmåga
utbytts mot termen höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Någon
saklig ändring i förhållande till den praxis som hittills tillämpats i detta
hänseende är icke åsyftad därmed. Av de i gällande lag uppräknade invaliditetsorsakerna
har ålderdom icke ansetts behöva medtagas. Sinnesslöhet,
som för närvarande torde anses ingå under begreppet »lyte», har såsom en
praktiskt betydelsefull orsak till invaliditet i departementsförslaget ansetts
böra nämnas särskilt vid sidan av vanförhet.

Förutsättningarna för erhållande av sjukbidrag lia upptagits i enlighet
med socialvårdskommitténs förslag. Kommittén har rörande tolkningen av
kravet på att nedsättningen av arbetsförmågan skall kunna antagas bliva
bestående ytterligare avsevärd tid förklarat sig lia förutsatt, att rätt till sjukbidrag
skulle föreligga allenast när nedsättningen av arbetsförmågan kunde
antagas bestå minst två år, av vilken tid ett år eller möjligen något mera
finge avse tid före ansökningstillfället. De angivna villkoren kunna i vissa
fall leda till att en lucka uppkommer mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen.
Jag har dock, såsom tidigare nämnts, funnit mig böra i
avbidan på erfarenheterna godtaga kommittéförslaget på förevarande punkt.

Förutsättningarna för rätt till änkepension lia, såsom av det föregående
framgår, såtillvida uppmjukats, att endast fem års äktenskap kräves.

4 §•

1 enlighet med de principer, varpå förslaget bygger, föreskrives här, ali
allmän ålderspension skall utgå till gift pensionsberättigad, vars make järn -

132

Kungl. M«j:ts proposition nr 220.

väl åtnjuter folkpension eller sorn är berättigad till hustrutillägg, med 800
kronor om året och till annan pensionsberättigad med 1 000 kronor om året.
Att jämväl pensionsberättigad, som åtnjuter hustrutillägg, tillerkänts endast
det lägre beloppet sammanhänger därmed att hustrutillägget, varom
bestämmelser återfinnas i 8 §, utformats så att det skall motsvara vad
hustrun skulle hava ägt åtnjuta örn hon ägt rätt till invalidpension, dock
med undantag av grundpension å 200 kronor. För att en gift pensionsberättigad,
som äger rätt till hustrutillägg, icke skall bliva sämre ställd än om
han icke ägt rätt därtill, har i sistnämnda paragraf vidare föreskrivits, att
hustrutillägg skall utgå endast om det överstiger 200 kronor. Skulle hustrutillägget
uppgå till lägre belopp, bortfaller det alltså och mannen blir i stället
berättigad till samma ålderspension som en ogift pensionstagare.

Invalidpension eller sjukbidrag uppdelas enligt förslaget i en icke inkomstprövad
grundpension, som alltid skall utgöra 200 kronor, samt en inkomstprövad
tilläggspension, vars belopp utgör för gift pensionsberättigad 600
kronor om året och för ogift pensionsberättigad 800 kronor örn året. Här
göres sålunda icke skillnad mellan gift pensionsberättigad, vars make uppbär
folkpension eller som uppbär hustrutillägg, och annan gift pensionsberättigad.
Anledningen härtill är att, om den sistnämnde skulle tillerkännas
samma tilläggspension som en ogift, han i vissa inkomstlägen skulle få högre
pension än som skulle ha utgått, därest han varit berättigad lill hustrutillägg.
Till förhindrande av att gift pensionsberättigad, vars make ej är pensionsberättigad,
erhåller lägre pension än ogift lia emellertid i 9 § föreslagits
vissa regler örn förhöjning av den giftes pension.

5 §•

Denna paragraf upptager reglerna örn bostadstillägg och anknyter i fråga
örn utformningen till 6 § 2 morn. i nuvarande lag om folkpensionering.

Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs förslag,
med vilket departementsförslaget i sak överensstämmer, framhållit, att de nu
gällande och i förslaget bibehållna reglerna om pensionsförmånernas beroende
av mantalsskrivningsorten medförde mindre önskvärda resultat Exempelvis
komme i de icke sällsynta fall, då en på sinnessjukhus intagen pensionsberättigad
försöksutskrivits till annan ort än sin hemort, pensionen att
utgå enligt den bostadskostnadsgrupp hemorten tillhörde, oaktat den pensionsberätligade
måhända stadigvarande vistades å ort i lägre bostadskostnadsgrupp.
Styrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt, om icke styrelsen
borde beredas möjlighet att till förekommande av uppenbara missförhållanden
hänföra pensionstagare, som stadigvarande vistas å ort, tillhörande lägre
bostadskostnadsgrupp än mantalsskrivningsorten, till den lägre bostadskostnadsgruppen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län och drätselkammaren i Kalmar
lia vid förevarande stadgande ifrågasatt, örn icke villkoret om tre års

Kungl. Maj:t.i proposition nr 220.

13.5

mantalsskrivning såsom villkor för tillhörighet till högre bostadskoslnadsgrupp
kunde slopas eller minskas.

Vad sålunda anmärkts har icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring
i förslaget. De i yttrandena återgivna synpunkterna torde böra bliva
föremål för närmare övervägande i samband med frågan örn ändrad ordning
för pensionernas utbetalande. Genomföres en centralisering på denna
punkt, synes spörsmålet örn ändring av pensionens belopp i anledning av
den pensionsberättigades vistelse å annan ort än mantalsskrivningsorten bliva
aktualiserat av att ändring i utbetalningsorten måste ske. Jag förutsätter att
socialvårdskommittén vid sitt fortsatta arbete beaktar detta .spörsmål.

6 §•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs förslag,
upptager de av mig i det föregående omnämnda föreskrifterna örn
särskilt kommunalt bostadstillägg till vissa pensionstagare. Tillägget skall,
i enlighet med vad jag tidigare anfört, utgå såsom en folkpensionsförmån.
Någon prövning av storleken av det av det av pensionsnämnden beslutade
tilläggsbeloppet inom pensionsstvrelsen skall givetvis icke förekomma.

7 §•

I denna paragraf upptagas de s. k. avdragsreglerna, för vilkas huvudsakliga
innehåll tidigare redogjorts. Föreskriften att minskning skall ske
proportionellt å tilläggs- eller änkepension och bostadstillägg sammanhänger
med att kommunbidragen utgå efter olika procentsatser.

8 §•

För de här upptagna bestämmelserna om hustrutillägg har i allt väsentligt
redogjorts tidigare.

9 §•

Såsom vid 4 § nämnts föranleda reglerna örn pensionens bestämmande
till olika belopp för gifta och för ogifta, att i vissa fall den till gift pensionsberättigad
utgående pensionen bör förhöjas till undvikande av att den
blir lägre än örn den pensionsberättigade varit ogift. Förevarande paragraf
upptager bestämmelser härom i enlighet med vad socialvårdskommittén
föreslagit. Bestämmelserna medföra, att de maxi m a 1 a pensionsbeloppen
bliva lika för gift och ogift. Har den pensionsberättigade
egna inkomster, som påverka tilläggs- eller änkepensionens och bostadstilläggets
belopp, komma jämväl de här föreslagna tilläggen att reduceras,
eftersom de utgå med viss andel av tilläggs- eller änkepensionen och bostadstillägget.
I här förevarande fall kommer alltså till synes avdragsfaktorn
att bliva högre för den gifte än för den ogifte. Det är emellertid
att märka, att för den gifte endast hälften av hans — och i förekommande
fall hans makes — inkomst tages i betraktande vid avdragets beräknande.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Om en gift pensionsberättigad tiar viss inkomst, medan hans make ej har
någon inkomst, kommer lian i själva verket att erhålla högre pension än
den ogifte, som har lika hög inkomst.

10 §.

Socialvårdskommittén har avvisat tanken att införa någon form av generella
hjälplöshetstillägg till folkpensionerna för pensionstagare, vilka lida
av särskilt svårartad invaliditet. Kommittén har härvid bland annat anfört,
att svårigheter mötte att på ett tillfredsställande sätt begränsa förutsättningarna
för rätten att erhålla sådant tillägg samt att den komplicerade
frågan om särskilt understöd till hjälplösa folkpensionärer, som vistas
i sina hem. icke torde kunna lösas efter generella linjer. Spörsmålet komme
att närmare övervägas av kommittén i samband med utarbetande av den
nya socialhjälpslag, som avses skola ersätta fattigvårdslagen.

För ett särskilt fall har emellertid socialvårdskommittén föreslagit ett
tillägg av i huvudsak hjälplöshetstilläggs karaktär. Enligt kommitténs
motivering till det sålunda föreslagna stadgandet avser detsamma huvudsakligen
det fall, då en arbetsförmögen mans hustru vid relativt ung ålder
drabbas av sådan sjukdom att därigenom uppkommer en svår belastning
på makarnas ekonomi, och det borde komma lill användning huvudsakligen
i de fall då den pensionsberättigade på grund av sitt fysiska eller
psykiska tillstånd vore att anse såsom själv i behov av tillsyn och hjälp.

I över kommitténs betänkande avgivna yttranden ha svenska vanföreanstalternas
centralkommitté och riksorganisationen de vanföras vål framställt
yrkanden örn införande av generella hjälplöshetstillägg.

Jag har emellertid i allt väsentligt funnit mig kunna godtaga vad kommittén
anfört i här förevarande avseenden. Bestämmelser angående det
av kommittén föreslagna tillägget återfinnas i här ifrågavarande paragraf,
som endast i redaktionellt avseende skiljer sig från kommittéförslaget. 11

11 §•

Här upptagna regler örn blindtillägg överensstämma i sak med socialvårdskommitténs
förslag. Rörande förutsättningarna för åtnjutande av
blindtillägg har de blindas förening i sitt yttrande över kommittéförslaget
anfört, alt var och en som genomgått fullständig kurs vid blindskola borde
anses såsom blind. Detta skulle innebära, att blindtillägg skulle tillkomma
jämväl vissa svagsynta. Tillräcklig anledning till en dylik utvidgning av
de nuvarande bestämmelsernas räckvidd har icke synts mig föreligga.

12 §.

För de här föreslagna bestämmelserna att folkpension skall avrundas
till närmaste hela krontal och att änkepension som ej uppgår till 60 kronor
— motsvarande 5 kronor i månaden — ej skall utgå torde någon .särskild
motivering ej erfordras.

Kultti. Maj:ts proposition nr 220.

135

13 §.

Då pensionsförmånernas storlek göres beroende av den pensionsberätligades
civilstånd, yppar sig ett behov av att i särskilda fall kunna göra
undantag från de vanliga reglerna. Enligt 7 § sista stycket gällande lag
örn folkpensionering må pensionsstyrelsen i särskilda fall med avsteg från
eljest gällande regler om beräkning av gift pensionsberättigads årsinkomst
förordna, att beräkningen tillsvidare skall ske såsom för ogift person. I
enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit synes denna regel böra
utsträckas att gälla tillämpningen av den nya lagstiftningen överhuvud.
Socialvårdskommittén har utgått från att i de fall, där den ena av två
makar är för avsevärd tid intagen på anstalt, makarna skola, efter prövning,
kunna betraktas såsom icke gifta. Det motsvarande synes böra
gälla också örn två makar på grund av söndring leva åtskilda och överhuvud
taget, där ett samboendeförhållande mellan makarna icke existerar.

I paragrafen har vidare på förslag av socialvårdskommittén upptagits
föreskrift, att ogift pensionsberättigad, som sedan avsevärd tid sammanlever
under äktenskapsliknande förhållanden med annan, skall anses som
örn han vore gift med denne. Kommittén har till motivering för det sålunda
föreslagna stadgandet anfört, att det skulle vara synnerligen stötande
för rättsmedvetandet örn personer, vilka sedan en följd av år sammanbott
såsom makar utan att vara vigda, skulle få avsevärt högre pension
än om de varit gifta. Emellertid har kommittén betonat att bestämmelsens
tillämpning vore en grannlaga uppgift och rekommenderat försiktighet
vid dess tillämpning.

Det föreslagna stadgandet har uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen i
Norrbottens län, medan däremot länsstyrelsen i Södermanlands län ansett
prövningens natur vara så grannlaga, att bestämmelsen borde utgå. Pensionsstyrelsen
har förklarat, att bestämmelsen komme att medföra stora
svårigheter i tillämpningen samt erinrat, att densamma hade betydelse för
frågor sådana som fastställande av årsinkomst, anmälningsskyldighet i
vissa fall, påföljd av felaktiga uppgifter m. m. och hustrutillägg. Vid omräkningen
av nu utgående pensioner i anledning av den nya lagstiftningens
genomförande vore det ej möjligt att taga hänsyn till densamma annat än
i mycket sällsynta undantagsfall.

Vad sålunda anförts har icke föranlett mig att frångå kommitléförslagel.
En bestämmelse av förevarande art torde knappast kunna undvaras, örn
icke direkt stötande konsekvenser av den föreslagna beräkningen av pensionsförmånernas
storlek skola uppstå. Jag vill endast erinra därom, att
örn bestämmelsen ej införes, två pensionsberättigade makar skulle kunna
genom en arrangerad äktenskapsskillnad bereda sig avsevärt högre pension
än tidigare. Såsom förutsättning för bestämmelsens tillämpning bör
emellertid föreskrivas, ali särskilda skäl skola föreligga.

136

Kungl. Metias proposition nr 220.

14 §.

Denna paragraf, som i kommittéförslaget har sin motsvarighet i 6 §,
upptager regler örn beräkningen av årsinkomst. I den nuvarande folkpensioneringslagen
återfinnas motsvarande bestämmelser i 7 §.

Socialvårdskommittén har i olika sammanhang uttalat, att den nuvarande
inkomstprövningen vore alltför välvillig mot pensionärerna, och uttalat
att, sedan pensionsbeloppen anpassats efter det nuvarande penningvärdet,
inga reella skäl funnes för eftergifter, vilka gagnade vissa kategorier
av pensionstagare. Inkomsterna borde därför beräknas till sitt verkliga
belopp eller värde, därvid andra naturaförmåner än bostad borde uppskattas
till belopp, som fastställdes av Kungl. Majit i anslutning till för
hela riket gällande medelpriser. Värdet av fri bostad och bränsle har kommittén
funnit böra fastslås i lagtexten. Om någon åtnjöte bostadsförmån —
eller annan förmån —- till underpris, borde vidare skillnaden mellan det
verkliga värdet och det betingade priset upptagas såsom inkomst. Därest
icke så skedde skulle enligt kommitténs mening föreskrifterna om värdering
av fria förmåner kunna delvis sättas ur kraft därigenom att en låg
ersättning betingades.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, att hyrorna
i pensionärshemmen borde höjas till de belopp, vartill enligt kommitténs
förslag fri bostad lägst skulle värderas. Skulle de nuvarande låga hyrorna
i sådana hem bibehållas, borde skillnaden mellan det värde som i lagen
fastställts för fri bostad och den betingade hyran räknas såsom inkomst;
i annat fall komme de pensionärer, som intagits å pensionärshem, att
åtnjuta en betydande förmån på det allmännas bekostnad vid sidan av
folkpensionen.

Statskontoret har i anledning av kommitténs uttalande att hyrorna i pensionärshemmen
borde höjas uttalat, att därigenom kommunerna komme att
erhålla större inkomst från pensionärshemmen, varigenom kostnadskalkylerna
för hemmens uppförande och drift bleve andra och väsentligt gynnsammare
än dem man ursprungligen haft att räkna med. Denna opåräknade
vinst för kommunerna påkallade ett övervägande av frågan örn och i
vilken utsträckning pensionärshemmen i fortsättningen borde subventioneras
av statsmedel. 1

1 anledning av kommitténs sålunda gjorda uttalanden örn förfarandet vid
inkomstuppskattningen vill jag framhålla, att pensionstagarnas inkomster
självfallet skola uppskattas till deras verkliga värde. Ett annat förfaringssätt
skulle strida mot lagens avfattning och innebörd. Olika meningar kunna
givetvis råda rörande uppskattningen i det enskilda fallet. Kommitténs uttalanden
böra emellertid icke få tagas till intäkt för en alltför rigorös uppskattning.
Vad .särskilt angår uppskattningen av andra naturaförmåner än

Kungl. Majus proposition nr 220.

137

bostad synes det vara en given konsekvens av den allmänna dyrortsgraderingens
slopande, att värdet av dylika förmåner fastställes till enhetliga belopp
för riket i dess helhet. Härvid torde dock enligt min mening en viss
försiktighet böra iakttagas och man torde snarast böra hålla sig något under
medelpriserna för landet i dess helhet. Jag vill erinra, att naturaförmånerna
lia sin väsentliga betydelse på landsbygden, där priserna på åtminstone
vissa produkter torde vara lägre än i tätorterna.

Kommitténs uppfattning att värdet av fri bostad skall fixeras i lagen kan
jag icke dela. Det synes mig lämpligare att, såsom hittills varit fallet,
Kungl. Maj:t får meddela erforderliga föreskrifter om fastställandet av det
belopp, som skall anses motsvara värdet av fri bostad. Behörig hänsyn måste
tagas bland annat till den genomsnittliga standarden av de bostäder, som i
de olika bostadskostnadsgrupperna stå pensionärerna till buds. De värden
som komma att fastställas torde endast böra avse en bostad, som med hänsyn
till ortens förhållanden kan anses tillfredsställande i fråga örn storlek
och beskaffenhet. Avviker bostaden i dessa hänseenden från vad som kan
anses skäligt bör vid uppskattningen hänsyn tagas därtill.

De hyror som högst må uttagas i pensionärshemmen äro fastställda på
grundval av nu gällande dyrortsgradering av pensionerna. Pensionssystemets
förändrade uppbyggnad medför sålunda, att bestämmelserna under
alla förhållanden måste bli föremål för översyn. Frågan om hyressättningen
i pensionärshemmen har dock sådant samband med den allmänna
bostadspolitiken, att den icke synes böra slutgiltigt lösas i detta sammanhang.
Man torde kunna utgå från att under överskådlig tid hyrorna i pensionärshemmen
komma att understiga hyrorna i den öppna hyresmarknaden
för bostäder av motsvarande standard. Pensionärer, som kunnat beredas
bostad å pensionärshem, skulle härigenom komma i viss mån i ett förmånligare
läge än andra pensionärer. .lag delar därför socialvårdskommitténs
uppfattning att skillnaden mellan hyran å pensionärshem och hyran i den
öppna hyresmarknaden för en motsvarande bostad — om denna skillnad
är av en mera avsevärd storlek — bör upptagas såsom inkomst. Detta förfaringssätt
överensstämmer nied de allmänna grunderna för inkomstuppskattningen;
något särskilt stadgande därom behöver alltså icke inflyta i
lagtexten.

Rörande inkomstberäkningen i övrigt har socialvårdskommittén föreslagit,
bland annat, att i motsats till annan folkpensionsförmån blindtillägg skall,
liksom de nuvarande blindhetsersättningarna, räknas såsom inkomst. Socialstyrelsen
har ifrågasatt, huruvida icke denna regel borde jämkas, då blindtillägget
åtminstone till en del torde motsvara ökade utgifter, som de blinda
på grund av sitt lyte måste vidkännas. Örn blindtillägget hänfördes till privilegierad
inkomst, .skulle även åtgärderna för att i största möjliga utsträckning
få ut de blinda i förvärvslivet underlättas. Även de blindas förening
bär påyrkat ändring av förslaget i denna del.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Då blindtillägget bestämmes till 700 kronor och den avdragsfria inkomsten
samtidigt höjes från 200 till 400 kronor, kommer liksom för närvarande av
blindtilläggets belopp 300 kronor att påverka eventuellt utgående inkomstprövade
pensionsförmåner. Då de förbättrade förmånerna i övrigt komma
även de blinda till del, synes mig anledning icke föreligga att frångå kommittéförslaget
på denna punkt.

Enligt kommittéförslaget skall inkomst av fast egendom och byggnad å
ofri grund lägst upptagas till det inkomstbelopp, som skulle kunna ernås,
därest beloppet av egendomens värde efter avdrag av gäld varit placerat i
räntebärande värdehandling. Såsom någons förmögenhet skall enligt förslaget
anses summan av honom tillhörigt kapital och saluvärdet av andra
tillgångar av större värde, såsom fast egendom och större husdjur, sedan
från summan avdragits förefintlig gäld. Bestämmelser i dessa hänseenden
torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

I lagen synes däremot alltjämt böra upptagas en motsvarighet till nuvarande
regler om skärpning i vissa fall av inkomst av förmögenhet. För närvarande
gäller i detta hänseende, att vid uppskattningen av fastighets och
kapitals avkastning denna skall höjas med 4 procent av det belopp, varmed
sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000
kronor, och med ytterligare (5 procent av det belopp, varmed samma värde
må överstiga 10 000 kronor. Beträffande den som är gift skall värdet av
fastighet eller kapital beräknas utgöra hälften av sammanlagda värdet och
hans och hans makes fastighetsinnehav eller kapital.

Kommittén har i detta hänseende föreslagit att skärpningen skall inträda
först vid en förmögenhet å 10 000 kronor för ogift pensionsberättigad och
15 000 kronor för äkta makar, men i gengäld omedelbart utgå med tio procent.
I enstaka yttranden av kommuner har påyrkats att den gräns vid vilken
skärpningen inträder borde höjas. Kommitténs förslag synes mig emellertid
vara väl avvägt på denna punkt och jag tillstyrker detsamma. I likhet
med kommittén anser jag anledning saknas att — på sätt nu i praxis sker i
viss omfattning — tillåta någon avrundning nedåt av förmögenhetens värde
med hänsyn till väntad kapitalförbrukning under den närmaste tiden.

15 §.

Denna paragraf, sorn i allt väsentligt överensstämmer med kommittéförslaget,
upptager med smärre modifikationer, i huvudsak föranledda av de
ändrade grunderna för pensionernas beräkning, bestämmelser av samma
innehåll som 8 § gällande lag om folkpensionering.

16 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i såväl gällande lag om folkpensionering
som i kommittéförslaget, upptager de s. k. värdighetsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

139

Socialvårdskommittén har funnil del icke vare sig lämpligi eller möjligt
att undvara bestämmelser av detta slag. Rörande de nuvarande värdighetsbestämmelserna
Ilar kommittén erinrat, att de endast avsåge tilläggspension
och invalidunderstöd, men att med den höjning av de icke inkomstprövade
pensionsförmånerna, som föreslagits av kommittén, det vore tveksamt huruvida
icke bestämmelserna borde utvidgas att omfatta jämväl grundpensionen.
Kommittén har emellertid icke funnit en sådan anordning nödvändig
utom såvitt angår den påföljd, vilken bör inträda för den som är eller varit
hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört eller för förargelseväckande
levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig.
I dylika fall ansåge kommittén att icke heller grundpension (allmän ålderspension)
borde utgå och kommitténs förslag har utformats i enlighet därmed.

Pensionsstyrelsen har emellertid ifrågasatt, huruvida de sist nämnda värdighetsbestämmelserna
borde bibehållas. Åtskilliga fall, där pension bort
indragas eller vägras, enär den pensionsberättigade varit hemfallen eller
hemfallit åt dryckenskap, hade med säkerhet ej kommit till pensionsmvndigheternas
kännedom och i de flesta fall, där bestämmelsen tillämpats,
torde detta lia medfört att försörjningen av den pensionsberättigade övervältrats
på anhöriga eller på fattigvården. Påföljd i anledning av förargelseväckande
levnadssätt tillämpades ytterst sällan och påföljd på grund av att
den pensionsberättigade uppenbarligen ej efter förmåga sökt ärligen försörja
sig tillämpades praktiskt taget icke alls, enär förmåga att försörja sig
som regel saknades. Styrelsen har på grund av det anförda ifrågasatt, örn
man överhuvud taget borde lia bestämmelser som diskvalificerade från rätt
till pension på grund av alkoholmissbruk eller andra fall av förargelseväckande
levnadssätt. Förutsättningen för bestämmelsernas borttagande vore
dock att del i annan ordning ginge att förhindra alt pensionen missbrukades.
Enligt styrelsens mening bleve detta möjligt, därest styrelsen, då synnerliga
skäl förelåge, ägde besluta örn utbetalning av folkpensionen till annan
än den pensionsberättigade. Styrelsens ståndpunktstagande i denna del
finge ses i samband med att enligt förslaget ansökning om allmän ålderspension
icke skulle prövas av pensionsnänmd, örn det icke kunde antagas
föreligga skäl för tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser. Det
bomme sålunda att åligga ordföranden i pensionsnämnden att ensam bedöma
åtskilliga faktiska omständigheter, örn vilka han mången gång måste
sakna kännedom.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har i denna del anfört, alt
den medicinska forskningen mer och mer syntes komma till insikt örn att
alkoholmissbruk kan vara orsakat av drifter eller begär, som personen icke
kan behärska. Samhällets åtgärder borde i sådana fall, liksom då det gällde
andra sjuka, vara hjälp och vård. En indragning av pensionen betydde ofta
alt samhället på annat sätt måste bekosta vederbörandes vård, och indragningen
ginge ofta lil över familjen. Även örn förbundet för närvarande icke

140

Kungl. Majda pr a panit ion nr 220.

ville föreslå någon ändring av den ifrågavarande bestämmelsen, ville förbundet
framhålla att den borde användas med stor försiktighet.

Även enstaka kommuner lia framhållit att bestämmelsen örn indragning
av pension på grund av alkoholmissbruk borde utgå, enär den ledde till att
fattigvården finge bekosta uppehället för personer som vore hemfallna åt
alkoholmissbruk.

Då det onekligen måste anses stötande, alt folkpension utgår lill en person,
som kan förväntas komma att i stor utsträckning förslösa den på alkoholhaltiga
drycker, synas bestämmelser örn indragning av pensionen på
grund av alkoholmissbruk tills vidare böra bibehållas. För tolkningen av
begreppet hemfallen åt alkoholmissbruk bör tillämpningen av alkoholistlagen
vara vägledande. Kommitténs åsikt att bestämmelserna böra utsträckas
att avse jämväl grundpension, respektive allmän ålderspension,
kan jag därvid godtaga, då bestämmelserna, såvitt angår ålderspensionen,
eljest skulle bliva praktiskt bestydelselösa. Pensionsstyrelsens
förslag att ersätta reglerna örn indragning av pensionen med föreskrifter
örn utbetalning av densamma till annan än den pensionsberättigade
finner jag innebära ett uppslag som synes värt ett närmare övervägande. Då
spörsmålet om folkpensioneringens organisatoriska handhavande skall ytterligare
utredas av kommittén, torde anledning finnas att återkomma till här
förevarande fråga. Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört har jag ansett
påföljdsbestämmelserna för förargelseväckande levnadssätt och underlåtenhet
att efter förmåga söka försörja sig kunna utgå ur lagtexten.

Föi''evarande paragraf ansluter sig i övrigt i huvudsak till vad kommittén
föreslagit härvidlag. Bestämmelsen att i stället för indragning av pensionen
såsom påföljd av avhändelse av egendom eller inkomst vid fastställandet av
årsinkomsten skall så anses som örn den pensionssökande alltjämt vore i
besittning av egendomen eller inkomsten har pensionsstyrelsen ansett obehövlig.
Det synes emellertid tilltalande att en indragning av pensionen såsom
bestraffningsåtgärd ej skall vara en ovillkorlig påföljd. Ifrågasättas
kunde att, såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkat, uppmjuka även
bestämmelserna om påföljd av oriktiga uppgifter. Jämväl i denna del har jag
emellertid ansett att kommittéförslaget tills vidare hör följas.

17 §.

I denna paragraf ha i huvudsaklig överensstämmelse med vad socialvårdskommittén
föreslagit upptagits regler, motsvarande dem som finnas i 10 §
nu gällande lag. Departementsförslaget innehåller dock i motsats till kommittéförslaget
inga bestämmelser örn rätten till folkpension vid vistelse å allmän
sjukvårdsanstalt. Frågan i vad mån folkpension skall utgå med reducerat
belopp i dylikt fall har ansetts böra anstå i avbidan å ståndpunkts -

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘iW.

141

tagande till föreliggande förslag om statens övertagande av kostnaderna för
vård å allmän sal vid sjukhus.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i gällande lag örn folkpensionering och
överensstämmer med socialvårdskommitténs förslag utom därutinnan att, i
enlighet med hemställan av pensionsstyrelsen, rätten för kommun att uppbära
retroaktivt utgående pensionsbelopp utvidgats att omfatta jämväl fall,
då pension under viss tid endast indragits till en del. Av styrelsen tillika framfört
yrkande, att styrelsen i vidare mån än socialvårdskommittén föreslagit
skulle tillerkännas rätt att utbetala pension till annan än pensionstagaren
själv synes böra bliva föremål för prövning i samband med det förslag till
ändrade utbetalningsregler, som socialvårdskommittén håller på att utarbeta.
Det må för övrigt anmärkas, att tjänst förrättande fattigvårdsdirektören
i Stockholm i sitt yttrande tagit bestämt avstånd från den av pensionsstyrelsen
sålunda framförda tanken, då dennas realiserande skulle innebära
ett speciellt slag av förmynderskap över folkpensionärerna, vilket i viss mån
skulle beröva folkpensionen dess karaktär av pension.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har rörande på fattigvårdsanstalt
omhändertagna pensionärer anfört alt, då folkpensionerna bleve så
stora att de å kommunala ålderdomshem och vårdanstalter intagna i regel
kunde betala för sin vård, de icke borde intaga annan ställning än andra
personer som inackorderat sig å ålderdomshemmen. De borde sålunda själva
få taga hand om sina pensioner för att därmed erlägga fastställd avgift, såframt
de icke vore oförmögna att handha penningmedel, i vilket fall förmyndare
borde tillsättas.

Sistnämnda spörsmål torde komma att uppmärksammas av socialvårdskommittén
vid dess fortsatta arbete.

19 §.

Angående det huvudsakliga innehållet i denna paragraf, som i gällande
folkpensionslag motsvaras av 4 §, hänvisas till vad tidigare anförts. Socialvårdskommittén
har ifrågasatt, om icke det undantag från avgiftsplikten,
sorn nu gäller beträffande personer, vilka äro omhändertagna av allmänna
fattigvården för varaktig försörjning, kunde utgå, då det stora flertalet av
dessa personer komme att åtnjuta folkpension och sålunda på den grund vara
undantagna från avgiftsplikt. Då någon påföljd av försummad avgiftsbetalning
icke förekommer, synes villkoret i fråga kunna slopas utan olägenhet.
Det bär därför ej upptagits i departeinentsförslaget.

20 och 21 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 5 och 12 §§ i gällande lag örn folkpensionering,
överensstämma med kommittéförslaget.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

22 §,

Denna bestämmelse torde ej larva någon motivering. Frågan om ändringar
i uppbördsförordningen i anledning av den nya lagstiftningens genomförande
torde få anmälas i annan ordning.

23 §.

Bestämmelser örn kommunbidragen återfinnas för närvarande i 13 § folkpensioneringslagen.
Förevarande paragraf ansluter sig till den gällande lagen
och överensstämmer med vad kommittén föreslagit utom såtillvida, att
— i anslutning till en anmärkning av pensionsstyrelsen — reglerna örn kommunbidragets
beräkning vid ökning eller minskning av pensionen anknutits
till de särskilda inkomstprövade förmånerna i stället för till pensionens totalbelopp.
Genom denna anordning torde större rättvisa kommunerna emellan
vinnas. Om exempelvis en invalidpensionstagare, som åtnjuter bostadstillägg,
flyttar till ort i lägre bostadskostnadsgrupp, och hans tidigare inkomster samtidigt
minskas, kan det inträffa, att totalbeloppet av den honom tillkommande
folkpensionen ej minskas i anledning av flyttningen. Av pensionen utgör
emellertid en större del än tidigare tilläggspension, medan bostadstillägget
sjunkit i motsvarande mån, därest det ej helt bortfallit. Då kommunbidragen
utgå med olika procentsatser å tilläggspension och å bostadstillägg, torde
den föreslagna ändringen av kommittéförslaget vara önskvärd.

24—32 §§.

Dessa paragrafer äro nied undantag av 28 § ordagrant hämtade från den
nuvarande folkpensioneringslagen (19—27 §§). Erforderliga ändringar i
dessa paragrafer komma att föreslås av socialvårdskommittén i det betänkande
kommittén har för avsikt att avgiva rörande folkpensioneringens organisatoriska
handhavande. För min del har jag redan i detta sammanhang
velat markera min ståndpunkt till ett detaljspörsmål. I 28 § föreslår jag nämligen,
att pensionsnämnd skall vara skyldig att sammanträda minst en gång i
månaden, såframt på nämndens prövning beroende ärende finnes.

33—37 §§.

Även dessa paragrafer överensstämma i allt väsentligt eller helt och hållet
med gällande rätt (28—32 §§ folkpensioneringslagen) och med motsvarande
bestämmelser i kommitténs förslag. I 33 § har jag dock ansett lämpligen böra
föreskrivas, att ansökning örn folkpension alltid och sålunda även örn den
avser endast allmän ålderspension, skall åtföljas av en av sökanden avgiven
förklaring att i ansökningen lämnade upplysningar äro med sanningen överensstämmande.
Det torde nämligen bliva nödvändigt att även i ansökning
om ålderspension inrymma uppgift till ledning för frågan huruvida sökandens
pension skall utgå enligt bestämmelserna för gift eller för ogift person.

Kungl. Muj:ts proposition nr 220.

143

Kommitténs förslag ali sådan förklaring suni nu nämnts skall avgivas även
av sökandens make kan jag ej biträda.

Rörande bestämmelsen i 34 § att ansökning om allmän alderpension
skall ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen om skäl för tillämpning
av 16 § fjärde stycket ej föreligger har pensionsstyrelsen anmärkt, att det
borde åligga pensionsnämnds ordförande att vid prövning av dylik fråga
verkställa noggrann utredning samt att härvid samarbeta med nykterhetsnämnden.
I detta uttalande vill jag instämma. Det synes böra övervägas
att i administrativ ordning stadga skyldighet för nykterhetsnämnd att till
pensionsnämndens ordförande göra anmälan örn fall av alkoholism hos
person som fyllt eller i en nära framtid fyller 67 år. Har sådan anmälan
inkommit, bör ansökan örn allmän ålderspension alltid underställas pensionsnämnden.

Kommitténs förslag angående föreskrifterna örn återförvisning av ärende
till pensionsnämnd — 36 § i departementsförslaget — har föranlett pensionsstyrelsen
att framställa önskemål örn att styrelsen, för underlättande
av ärendenas handläggning och undvikande av tidsutdräkt, skulle erhålla
vidgade möjligheter afl utan större omgång tillrättalägga ett oriktigt
nämndsbeslut. Återförvisning syntes ej böra ske, örn avvikelse från beslutet
berodde på felräkning, misskrivning eller annan uppenbar oriktighet. Det
borde i dylika fall vara tillräckligt att. örn yttrande från vederbörande
kunde lia betydelse, sådant inhämtades. Vad pensionsstyrelsen sålunda
anfört synes böra godtagas, därvid dock en redaktionell komplettering av
pensionsstyrelsens förslag bör vidtagas.

De i nuvarande lag förekommande föreskrifterna örn pensionsstyrelsens
sammansättning vid prövning av fråga örn återförvisning och handläggning
av besvärsmål torde kunna utgå ur lagen.

De i 37 § upptagna, från gällande lag hämtade bestämmelserna äro enligt
min mening icke helt tillfredsställande. Fråga örn ändring därav torde
emellertid böra anstå i avbidan på socialvårdskommitténs förslag till nya
bestämmelser angående folkpensioneringens organisatoriska handhavande.

38 §.

Denna paragraf överensstämmer — i likhet med kommittéförslagets
31 § —- så gott som helt med 33 § i gällande lag. Kommittéförslaget upplager
dock vissa regler angående pensionens utbetalning, vilka jag med
hänsyn till kommitténs pågående arbete angående förändrad ordning för
utbetalningen icke nu funnit anledning upptaga. Departementsförslaget innehåller
vidare — i fjärde stycket — särskilda föreskrifter örn rätt för pensionsstyrelsen
att förordna örn avräkning i samband med utbetalning av
s. k. retroaktivbelopp. Det föreslagna stadgandet har införts på förslag av
pensionsstyrelsen, som påpekat all, med kommitténs förslag örn hustrutillägg,
förhöjning av pensionen för gift pensionsberättigad, som ej äger

144

Kungl. Majus proposition nr 220.

rätt till hustrutillägg och vars make ej är peusionsberättigad, samt örn
änkepension, det vid fastställande av folkpension för andra maken eller av
invalidpension eller sjukbidrag för änka ofta bomme att uppstå fråga om
avräkning i anledning av förmåner, som redan utgått till den make, som
först tillerkänts pension, eller till änkan.

39 §.

Denna paragraf, som ersätter 34 § i gällande folkpensioneringslag och
i kommittéförslaget motsvaras av 32 §, upptager återkravsregler för vissa
fall, då pension utgått med högre belopp än som vederbort. Kommittén har
funnit önskvärt, att återbetalningsskyldigheten regleras i lagen mera ingående
än vad för närvarande är fallet, och har föreslagit avsevärt vidsträcktare
återbetalningsskyldigliet. Därvid har kommittén ifrågasatt en
lagstadgad återbetalningsskyldighet även för annan än den pensionsberättigade
eller dennes make. Pensionsstyrelsen har funnit även de av kommittén
föreslagna reglerna otillräckliga och ansett paragrafen böra givas
en ytterligare vidgad avfattning. Försäkringsrådet åter har anmärkt, att
kommittén icke angivit huruvida dess förslag avsåge att giva uttryck åt
nu gällande allmänna rättsregler på området eller om kommittén i något
avseende velat införa häremot stridande bestämmelser. Enligt försäkringsrådets
mening borde avvikelse från dessa allmänna rättsregler ej äga rum
med mindre särskilda skäl därtill angåves.

För min del hyser jag den uppfattningen, att återkravsreglerna väl kunna
erfordra någon utvidgning, men att man härvid bör gå fram med försiktighet.
Det synes mig tillräckligt om återbetalningsskyldighet stadgas för
det fall att den pensionsberättigade genom oriktiga uppgifter eller genom
underlåtenhet alt fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet om förändrade
förhållanden eller annorledes förorsakat att folkpension till honom
eller hans make utgår eller utgått med för högt belopp eller örn folkpension
uppburits av någon som ej ägt rätt därtill och denne skäligen bort
inse detta. Bland annat med hänsyn till den föreslagna återbetalningsskyldigheten
vid underlåtenhet att göra anmälan om förhållanden, som påverka
beräkningen av pensionens belopp, bör pensionsstyrelsen äga rätt
alt helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

40 §.

Denna paragraf är hämtad från gällande lag.

41 §.

Denna paragraf, som är helt ny, är hämtad från kommittéförslaget, från
vilket den dock avviker såtillvida, att jämväl pensionsstyrelsens ortsombud
ansetts böra äga rätt att infordra uppgifter av den art som här avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

145

42 och 43 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 37 och 38 §§ i nu gällande lag;
dock att något villkor om ömsesidighet för att Kungl. Majit skall äga förordna
om lagens tillämpning å främmande makts medborgare icke torde
vara erforderligt.

Förslaget till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering.

1 §•

I det föregående har anförts, att den nya lagen torde böra träda i kraft
den 1 januari 1948 samt att den bör helt ersätta nu gällande lag om folkpensionering
och därtill sig anslutande författningar. Den nya lagstiftningen
föranleder behov av ändringar i en mängd författningar. Frågan
om dylika ändringars vidtagande torde emellertid få anmälas senare.

2 §•

Då enligt den nya lagen något individuellt bokförande av erlagda avgifter
icke längre blir erforderligt, synes anledning saknas att fortsätta
den nuvarande bokföringen i ifrågavarande hänseende med avseende å avgifter
som påföras under år 1946 eller eljest inflyta efter 1946 års utgång.
Detta medför som en konsekvens att hänsyn till dylika avgifter icke kan
tagas vid bestämmande av grundpension enligt den gällande lagen. Då
grundpensionernas belopp enligt 1935 års lagstiftning icke kan anses ovillkorligen
tillförsäkrat de avgiftspliktiga, synes mig något hinder icke föreligga
att på detta sätt jämka lagstiftningen för tiden till dess den nya lagen
träder i kraft.

3 §•

I enlighet med socialvårdskommitténs förslag torde personer som på
grund av avgiftsbetalning enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring
förvärvat rätt till högre icke inkomstprövad pensionsförmån än nya
lagen medgiver, böra bibehållas vid rätten till det högre beloppet. Det torde
här röra sig endast örn ett eller annat hundratal personer. Skulle någon som
erlagt sådana avgifter icke vara pensionsberättigad enligt nya lagen, torde
pensionsstyrelsen böra äga bemyndigande att bevilja pension med skäligt
belopp. Dylikt belopp bör givetvis icke understiga beloppet av den pension,
vartill han på grund av sina avgiftsbetalningar kan antagas ha varit berättigad
enligt äldre lag.

Andra stycket av denna paragraf upptager föreskrift att folkpensioner,
utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd, vilka
utgå vid 1947 års utgång, därefter skola utgå såsom folkpension enligt den
nya lagen till sådana personer, som enligt denna äro pensionsberättigade.
Beträffande övriga vid nämnda tidpunkt pensionsberättigade skola där Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 220. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

emot enligt sista stycket äldre regler fortfarande gälla. Förutvarande svenska
medborgare, vilka tidigare erlagt pensionsavgifter, skola alltså på grund av
detta stadgande bibehållas vid sin rätt till redan beviljad grund- eller avgiftspension.

4 §•

Beträffande omräkningsförfarandet i fråga om nu utgående pensioner
hänvisas i huvudsak till betänkandet. Här förevarande paragraf överensstämmer,
bortsett från mindre jämkningar, med vad kommittén föreslagit.

5 §•

I fråga örn kommunbidragens beräkning i samband med omräkningsförfarandet
beträffande nu utgående pensioner har socialvårdskommittén
föreslagit, att av omräkningen föranledd ökning av kommunbidrag
skall bäras av den kommun i vilken pensionstagaren är mantalsskriven
den 1 januari 1947. Pensionsstyrelsen har i anledning av vad sålunda föreslagits
ifrågasatt örn icke ett mera schematiskt förfaringssätt kunde komma
till användning. För varje kommun uppstode nämligen, om den som utgångspunkt
belastades med hela kommunbidragskostnaden för de omräknade
folkpensionerna, ett saldo mellan dels de kommunbidrag den enligt
förut gällande lagstiftning borde tillgodoräknas från andra kommuner och
dels de bidrag som den i sin ordning hade att utgiva till andra kommuner.
Dessa saldon borde en gång för alla fastställas och sedan avvecklas efter
en på förhand fastställd skala.

Vad pensionsstyrelsen sålunda anfört har föranlett mig att i departementsförslaget
föreslå, att kommunbidragen till de omräknade pensionerna
skola i sin helhet bestridas av den kommun, i vilken den pensionsberättigade
var mantalsskriven vid 1947 års utgång. Med hänsyn därtill att kommunbidragen
skola utgå efter helt andra grunder än för närvarande synes
mig detta förfaringssätt icke böra möta några betänkligheter.

6—10 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer torde någon särskild motivering
icke erfordras.

Förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Såsom tidigare anförts har jag ansett önskvärt, att bestämmelserna örn
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring utbrytas ur lagen om folkpensionering
och upptagas i särskild lag. Dennas innehåll torde kunna hämtas
från 35 § gällande lag örn folkpensionering. Vissa övergångsbestämmelser
av rent formell natur torde böra meddelas.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
förslagen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

147

1) lag om folkpensionering;

2) lag angående införande av nga lagen om folkpensionering; samt

3) lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring;

torde de under 2) och 3) omnämnda förslagen böra bliva föremål för lagrådets
granskning, innan de genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande. Det under 2) omnämnda förslaget angår upphävande av och
genomförandet under en övergångstid av vissa modifikationer i den nu
gällande lagstiftningen om folkpensionering, som tillkommit i den i § 87
regeringsformen stadgade ordning. Förslaget till lag om folkpensionering
torde emellertid, med den förändrade uppbyggnad av folkpensioneringen
som nu föreslås, icke vara att anse såsom förslag till sådan allmän civillag
som avses i nämnda grundlagsstadgande. Däremot torde detta få anses
vara fallet med förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring,
som avhandlar grunderna för ett rättsförhållande mellan staten, å ena
sidan, samt dem, som hos pensionsstyrelsen teckna frivillig försäkring för
erhållande av pension, å andra sidan.

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över de under 2) och 3) omförmälda lagförslagen
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokonet.
; , rf :§j

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Hans Bergström.

1 Av bilagan har här medtagits endast det under * i 2) omförmälda lagförslaget, då bilagan

i övrigt, fransett smärre formella jämkningar, är lika lydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna nya lagen om folkpensionering skall träda i kraft den
1 januari 1948, från och med vilken dag äldre bestämmelser örn folkpensioner,
utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd
samt blindhetsersättningar skola upphöra att gälla, i den mån ej annat följer
av vad nedan sägs.

2 §•

Med avseende å tillämpningen av lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
skall för tiden intill den 1 januari 1948 gälla, att vid beräkning av
grundpension hänsyn icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt nämnda
lag påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men redovisas till
vederbörande länsstyrelse efter 1946 års utgång. Pensionsavgifter skola icke
påföras för år 1947. Under sistnämnda år skola pensionsavgifter för år 1948,
beräknade enligt den nya lagens bestämmelser, erläggas preliminärt. 3 4

3 §•

Där jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt

4 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller
grundpension till någon skulle hava utgått med högre belopp än som tillkommer
honom i grundpension jämlikt bestämmelserna i nya lagen, skall
grundpensionen utgå med det högre beloppet. Skulle avgifter som nu
nämnts hava erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad till
folkpension, äger pensionsstyrelsen bevilja honom folkpension med skäligt
belopp.

Folkpensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd,
vilka vid 1947 års utgång utgå till personer som äro berättigade
till folkpension enligt nya lagen, skola för tiden därefter utan särskild ansökan
utgå såsom folkpension jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Blindhetsersättningar som utgå vid 1947 års utgång skola för tiden därefter
utan särskild ansökan ersättas med folkpension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

149

Beträffande andra vid nämnda tidpunkt utgående avgifts- eller grundpensioner
än ovan sägs skola fortfarande äldre bestämmelser gälla.

4§.

Det åligger pensionsstyrelsen att före den 1 januari 1948 omräkna utgående
pensioner, understöd och ersättningar, som i 3 § avses. Vid omräkningen
skall bostadstillägg beräknas enligt bestämmelserna för den bostadskostnadsgrupp,
till vilken den ort hänföres i vilken den pensionsberättigade
enligt vederbörande mantalsskrivningsförrättares beslut är upptagen i mantalslängd
för år 1947. Blir den pensionsberättigade för år 1948 mantalsskriven
i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer, skall
dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill.

Vid omräkningen skola jämväl i övrigt bestämmelserna i den nya lagen
tillämpas. I den mån omräkningen ej kan ske med ledning av hos pensionsstyrelsen
tillgängliga handlingar, skall den pensionsberättigade efter
anmaning avgiva uppgift enligt fastställt formulär rörande sina ekonomiska
förhållanden. Angående sättet för avgivande av sådan uppgift samt påföljd
av oriktiga eller ofullständiga upplysningar i densamma skall i tillämpliga
delar gälla vad örn ansökan om folkpension i den nya lagen stadgas. Underlåter
den pensionsberättigade att avgiva uppgift som nu sagts, må tilläggspension
och bostadstillägg tills vidare förvägras honom.

5 §•

Angående kommunernas bidragsskvldighet till kostnaderna för genom omräkningen
fastställda folkpensioner skall gälla vad i nya lagen stadgas, därvid
skall så anses som om den efter omräkningen utgående pensionen beviljats
av pensionsnämnden i den kommun, i vilken den pensionsberättigade
var mantalsskriven vid 1947 års utgång.

6 §•

1 den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämnderna
under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jämlikt
äldre lag som jämlikt bestämmelserna i nya lagen.

7 §•

Den i 12 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering omnämnda folkpensioneringsfonden
skall uppgå i den i 21 § nya lagen omförmälda fonden.

8§-

Vad vid utgången av år 1947 finnes jämlikt lagen den 28 juni 1935 om
folkpensionering anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder
och ombud för pensionsstyrelsen skall så anses, som hade det blivit
anordnat enligt nya lagen.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

9§.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet om folkpensioner,
utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar
ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen
eller till folkpensioneringen skall efter 1947 års utgång i tillämpliga delar
gälla folkpension och avgifter jämlikt den nya lagen.

10 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av den nya lagen om folkpensionering, meddelas av Konungen eller
efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 151

Tab. 1. Folkpensionens storlek i olika inkomstlagen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp I.

	Ogift pensionstagare	Gift pensionstagare, andre maken ej pensionsberättigad	Makar, båda pensions-berättigade
Årsinkomst (för gifta makarnas gemensamma inkomst)	Invalid-	Ålders-	Utan hus	trutillägg	Med hu	»trutillägg	Båda	Den ene invalid-, den andre	Båda
pension	pension	Invalid- pension	Ålders- pension	Invalid- pension	Ålders- pension	invalid- pension	ålders- pension	ålders- pension
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10
400 och lägre....	1 000	1 000	1 000	1 000	1 400	1 400	1 600	1 600	1 600
500.............	950	1 000	1 000	1 000	1 400	1 400	1 600	1 600	1 600
600.............	900	1 000	1 000	1 000	1 400	1 400	1 600	1 600	1 600
700.............	850	1 000	967	1 000	1 350	1 375	1 550	1 575	1 600
800.............	800	1 000	933	1 000	1 300	1 350	1 500	1 550	1 600
900.............	750	1 000	900	1 000	1 250	1 325	1 450	1 525	1 600
1 000.............	700	1 000	867	1 000	1 200	1 300	1 400	1 500	1 600
1 100.............	650	1 000	833	1 000	1 150	1 275	1 350	1 475	1 600
1 200.............	600	1 000	800	1 000	1 100	1 250	1 300	1 450	1 600
1 400.............	500	1 000	733	1 000	1 000	1 200	1 200	1 400	1 600
1 600.............	400	1 000	667	1 000	900	1 150	1 100	1 350	1 600
1 800.............	300	1 000	600	1 000	800	1 100	1 000	1 300	1 600
2 000.............	200	1 000	533	1 000	700	1 050	900	1 250	1 600
2 200.............	200	1 000	467	1 000	600	1 000	800	1 200	1 600
2 400.............	200	1 000	400	1 000	500	1 000	700	1 150	1 600
2 600.............	200	1 000	333	1 000	400	1 000	600	1 100	1 600
2 800.............	200	1 000	267	1 000	300	1 000	500	1 050	1 600
3 000 och högre... .	200	1 000	200	1 000	200	1 000	400	1 000	1 600
Årsinkomst (för gifta makarnas gemen-samma) vid vilken inkomstprövad pensionsförmån upphör att utgå
(inkomstgräns)____	2 000	—	3 000	—	3 000	2 200	3 000	3 000	—
Summan av egen in-komst och folk-pension vid in-
komstgränsen. . . .	2 200	—	3 200	—	3 200	3 200	3 400	4 000	—

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Tab. 2. Folkpensionens storlek i olika inkomstlfigen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp II.

	Ogift pensionstagare
Årsinkomst (för gifta makarnas
gemensamma inkomst)	Invalid- pension	Ålders- pension
kr.	kr.	kr.
I	2	3
400 och lägre....	1 150	1 150
500.............	1 100	1 100
600.............	1 050	1 050
700.............	1 000	1 000
800.............	950	1 000
900.............	900	1 000
1 000.............	850	1 000
1 100.............	800	1 000
1 200.............	750	1 000
1 400.............	650	1 000
1 600.............	550	1 000
1 800.............	450	1 000
2 000.............	350	1 000
2 200.............	250	1 000
2 400.............	200	1 000
2 600.............	200	1 000
2 800.............	200	1 000
3 000.............	200	1 000
3 200.............	200	1 000
3 400 och högre....	200	1 000
Årsinkomst (för gifta makarnas gemen-samma) vid vilken inkomstprövad pensionsförmån upphör att utgå
(inkomstgräns)____	2 300	700
Summan av egen in-komst och folk-i pension vid in-
j komstgränsen....	2 500	1 700

Gift pensionstagare, andre maken
ej pensionsberättigad

Utan hustrutillägg

Invalid-	Ålders-
pension	pension
kr.	kr.
4	5
1 150	1 150
1 150	1 150
1 150	1 150
1 116	1 113
1 082	1 075
1 048	1 038
1 014	1 000
980	1 000
946	1 000
879	1 000
811	1 000
743	1 000
675	1 000
607	1 000
539	1 000
471	1 000
404	1 000
336	1 000
268	1 000
200	1 000

Med hustrutiilägg

Invalid-	Ålders-
pension	pension
kr.	kr.
6	7
1 600	1 600
1 600	1 600
1 600	1 600
1 550	1 550
1 500	1 500
1 450	1 450
1 400	1 400
1 350	1 375
1 300	1 350
1 200	1 300
1 100	1 250
1 000	1 200
900	1 150
800	1 100
700	1 050
600	1 000
500	1 000
400	1 000
300	1 000
200	1 000

3 400

3 600

1 000

2 000

3 400

3 600

2 600

3 600

Makar, båda pensionsberättigade -

Båda

invalid pension kr.

Den ene
invalid-,
den andre
ålderspension

kr.

Båda

ålders pension kr.

1 800
1 800
1 800
1 750
1 700
1 650
1 600
1 550
1 500
1 400
1 300
1 200
1 100
1 000
900
800
700
600
500
400

1 800
1 800
1 800
1 750
1 700
1 650
1 600
1 575
1 550
1 500
1 450
1 400
1 350
1 300
1 250
1 200
1 150
1 100
1 050
1 000

1 800
1 800
1 800
1 750
1 700
1 650
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600
1 600

3 400	3 400	1 000
3 800	4 400	2 600

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 153

Tab. 3. Folkpensionens storlek i olika inkomstlfigen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp III.

	Ogift pensionstagare	Gift pensionstagare, andre maken ej pensionsberättigad	Makar, båda pensions-berättigade
Årsinkomst (för gifta makarnas	Invalid-	Ålders-	Utan hustrutillägg	Med hustrutillägg	Båda	Den ene invalid-, den andre ålders-pension kr.	Båda
gemensamma inkomst) kr.	pension kr.	pension kr.	Invalid- pension kr.	Ålders- pension kr.	Invalid- pension kr.	Ålders- pension kr.	invalid- pension kr.	ålders- pension kr.
i	2	3	4	5	6	7	8	9	10
400 och lägre....	1 300	1 300	1 300	1 300	1 800	1 800	2 000	2 000	2 000
500.............	1 250	1 250	1 300	1 300	1 800	1 800	2 000	2 000	2 000
600.............	1 200	1 200	1 300	1 300	1 800	1 800	2 000	2 000	2 000
700.............	1 150	1 150	1 266	1 263	1 750	1 750	1 950	1 950	1 950
800.............	1 100	1 100	1 231	1 225	1 700	1 700	1 900	1 900	1 900
900.............	1 050	1 050	1 197	1 188	1 650	1 650	1 850	1 850	1 850
1 000.............	1 000	1 000	1 163	1 150	1 600	1 600	1 800	1 800	1 800
1 100.............	950	1 000	1 128	1 113	1 550	1 550	1 750	1 750	1 750
1 200.............	900	1 000	1 094	1 075	1 500	1 500	1 700	1 700	1 700
1 400.............	800	1 000	1 025	1 000	1 400	1 400	1 600	1 600	1 600
1 600.............	700	1 000	956	1 000	1 300	1 350	1 500	1 550	1 600
1 800.............	600	1 000	888	1 000	1 200	1 300	1 400	1 500	1 600
2 000.............	500	1 000	819	1 000	1 100	1 250	1 300	1 450	1 600
2 200.............	400	1 000	750	1 000	1 000	1 200	1 200	1 400	1 600
2 400.............	300	1 000	681	1 000	900	1 150	1 100	1 350	1 600
2 600.............	200	1 000	613	1 000	800	1 100	1 000	1 300	1 600
2 800.............	200	1 000	544	1 000	700	1 050	900	1 250	1 600
3 000.............	200	1 000	475	1 000	600	1 000	800	1 200	1 600
3 200.............	200	1 000	406	1 000	500	1 000	700	1 150	1 600
3 400.............	200	1 000	338	1 000	400	1 000	600	1 100	1 600
3 600.............	200	1 000	269	1 000	300	1 000	500	1 050	1 600
3 800 och högre... .	200	1 000	200	1 000	200	1 000	400	1 000	1 600
Årsinkomst (för gifta makarnas gemen-samma) vid vilken inkomstprövad pensionsförmån upphör att utgå									1 400
(inkomstgräns)----	2 600	1 000	3 800	1 400	3 800	3 000	3 800	3 800
Summan av egen in-komst och folk-pension vid in-								4 800	3 000
komstgränsen. . . .	2 800	2 000	4 000	2 400	4 000	4 000	4 200

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Tab. 4. Folkpensionens storlek 1 olika inkomstlägen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp IV.

Årsinkomst (för gifta makarnas gemensamma inkomst kr. 1	Ogift pensionstagare	Gift pensionstagare, andre maken ej pensionsberättigad	Makar, båda pensions-berättigade
Invalid-	Ålders-	Utan hustrutillägg	Med hustrutillägg	Båda	Den ene invalid-,	Båda
pension kr. 2	pension kr. 3	Invalid- pension kr. 4	Ålders- pension kr. 5	Invalid- pension kr. 6	Ålders- pension kr. 7	invalid- pension kr. 1 8	den andre ålders-pension kr. 9	ålders- pension kr. 10
400 och lägre. ...	1 450	1 450	1 450	1 450	2 000	2 000	2 200	2 200	2 200
500.............	1 400	1 400	1 450	1 450	2 000	2 000	2 200	2 200	2 200
600.............	1 350	1 350	1 450	1 450	2 000	2 000	2 200	2 200	2 200
700.............	1 300	1 300	1 415	1 413	1 950	1 950	2 150	2 150	2 150
800.............	1 250	1 250	1 381	1 375	1 900	1 900	2 100	2 100	2 100
900.............	1 200	1 200	1 346	1 338	1 850	1 850	2 050	2 050	2 050
1 000.............	1 150	1 150	1 311	1 300	1 800	1 800	2 000	2 000	2 000
1 100.............	1 100	1 100	1 276	1 263	1 750	1 750	1 950	1 950	1 950
1 200.............	1 050	1 050	1 242	1 225	1 700	1 700	1 900	1 900	1 900
1 400.............	950	1 000	1 172	1 150	1 600	1 600	1 800	1 800	1 800
1 600.............	850	1 000	1 103	1 075	1 500	1 500	1 700	1 700	1 700
1 800.............	750	1 000	1 033	1 000	1 400	1 400	1 600	1 600	1 600
2 000.............	650	1 000	964	1 000	1 300	1 350	1 500	1 550	1 600
2 200.............	550	1 000	894	1 000	1 200	1 300	1 400	1 500	1 600
2 400.............	450	1 000	825	1 000	1 100	1 250	1 300	1 450	1 600
2 600.............	350	1 000	756	1 000	1 000	1 200	1 200	1 400	1 600
2 800.............	250	1 000	686	1 000	900	1 150	1 100	1 350	1 600
3 000.............	200	1 000	617	1 000	800	1 100	1 000	1 300	1 600
3 200.............	200	1 000	547	1 000	700	1 050	900	1 250	1 600
3 400.............	200	1 000	478	1 000	600	1 000	800	1 200	1 600
3 600.............	200	1 000	408	1 000	500	1 000	700	1 150	1 600
3 800.............	200	1 000	339	1 000	400	1 000	600	1 100	1 600
4 000.............	200	1 000	269	1 000	300	1 000	500	1 050	1 600
4 200 och högre... .	200	1 000	200	1 000	200	1 000	400	1 000	1 600
Årsinkomst (för gifta makarnas gemen-samma) vid vilken inkomstprövad pensionsförmån upphör att utgå
(inkomstgräns)____	2 900	1 300	4 200	1 800	4 200	3 400	4 200	4 200	1 800
Summan av egen in-
komst och folk-
pension vidin-
komstgränsen. . . .	3 100	2 300 \|	4 400	2 800	4 400	4 400	4 600	5 200	3 400

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 155

Tab. 5. Folkpensionens storlek i olika inkomstlagen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp V.

	Ogift pensionstagare	Gift pensionstagare, andre maken ej pensionsberättigad	Makar, båda pensions-berättigade
Årsinkomst (för gifta makarnas			Utan hustrutillägg	Med hustrutillägg	Båda	Den ene invalid-,	Båda
gemensamma inkomst)	pension	pension	Invalid-	Ålders-	Invalid-	Ålders-	invalid-	den andre	ålder-
kr.	kr.	kr.	pension kr.	pension kr.	pension kr.	pension kr.	pension kr.	pension kr.	pension kr.
i	2	3	4	5	6	7	8	9	10
400 och lägre....	1 600	1 600	1 600	1 600	2 200	2 200	2 400	2 400	2 400
500.............	1 550	1 550	1 600	1 600	2 200	2 200	2 400	2 400	2 400
600.............	1 500	1 500	1 600	1 600	2 200	2 200	2 400	2 400	2 400
700.............	1 450	1 450	1 565	1 563	2 150	2 150	2 350	2 350	2 350
800.............	1 400	1 400	1 530	1 525	2 100	2 100	2 300	2 300	2 300
900.............	1 350	1 350	1 495	1 488	2 050	2 050	2 250	2 250	2 250
1 000.............	1 300	1 300	1 460	1 450	2 000	2 000	2 200	2 200	2 200
1 100.............	1 250	1 250	1 425	1 413	1 950	1 950	2 150	2 150	2 150
1 200.............	1 200	1 200	1 390	1 375	1 900	1 900	2 100	2 100	2 100
1 400.............	1 100	1 100	1 320	1 300	1 800	1 800	2 000	2 000	2 000
1 600.............	1 000	1 000	1 250	1 225	1 700	1 700	1 900	1 900	1 900
1 800.............	900	1 000	1 180	1 150	1 600	1 600	1 800	1 800	1 800
2 000.............	800	1 000	1 110	1 075	1 500	1 500	1 700	1 700	1 700
2 200.............	700	1 000	1 040	1 000	1 400	1 400	1 600	1 600	1 600
2 400.............	600	1 000	970	1 000	1 300	1 350	1 500	1 550	1 600
2 600.............	500	1 000	900	1 000	1 200	1 300	1 400	1 500	1 600
2 800.............	400	1 000	830	1 000	1 100	1 250	1 300	1 450	1 600
3 000.............	300	1 000	760	1 000	1 000	1 200	1 200	1 400	1 600
3 200.............	200	1 000	690	1 000	900	1 150	1 100	1 350	1 600
3 400.............	200	1 000	620	1 000	800	1 100	1 000	1 300	1 600
3 600.............	200	1 000	550	1 000	700	1 050	900	1 250	1 600
3 800.............	200	1 000	480	1 000	600	1 000	800	1 200	1 600
4 000.............	200	1 000	410	1 000	500	1 000	700	1 150	1 600
4 200.............	200	1 000	340	1 000	400	1 000	600	1 100	1 600
4 400.............	200	1 000	270	1 000	300	1 000	500	1 050	1 600
4 600 och högre... .	200	1 000	200	1 000	200	1 000	400	1 000	1 600
Årsinkomst (för gifta makarnas gemen-samma) vid vilken inkomstprövad pensionsförmån upphör att utgå								4 600	2 200
(inkomstgräns)____	3 200	1 600	4 600	2 200	4 600	3 800	4 600
Summan av egen in-komst och folk-pension vid in-								5 600	3 800
komst gränsen....	3 400	2 600	4 800	3 200	4 800	4 800	5 000

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april
194-6.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.

Enligt lagrådet den 4 april 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
29 mars 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag angående införande av nya lagen om folkpensionering
samt lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren
L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

I 3 § första stycket förslaget till lag angående införande av nya lagen örn
folkpensionering meddelas vissa bestämmelser i fråga om personer, som på
grund av avgiftsbetalning enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring
förvärvat rätt till högre icke inkomstprövad pensionsförmån än som följer
av nya lagen. I anslutning härtill föreslås stadgande, att örn sådana avgifter
erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad till folkpension,
pensionsstyrelsen äger bevilja honom folkpension med skäligt belopp. I motiveringen
har framhållits, att beviljat belopp icke bör understiga beloppet
av den pension, vartill den avgiftsbetalande på grund av erlagda avgifter
blivit berättigad. Vad sålunda avsetts synes böra komma till uttryck i lagtexten.
Åt stadgandet kan lämpligen givas det innehållet, att om det göres
sannolikt att avgifter, varom här är fråga, erlagts av någon, som enligt nya
lagen ej är berättigad till folkpension, sådan pension skall efter pensionsstyrelsens
prövning beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension
på grund av de avgifter, vilka kunna antagas ha erlagts.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslaget skulle vinna i överskådlighet, därest de i 3 § givna reglerna uppdelades
så, att under nämnda paragraf upptages endast innehållet i paragrafens
första stycke samt övriga stycken sammanföras till en särskild paragraf
med närmast följande ordningsnummer. Beaktas vad nu anförts, erfordras,
förutom omnumrering av efterföljande paragrafer, viss jämkning
av 4 §.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 april
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Erlander, Danielsson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över de till lagrådet den 29 mars 1946 remitterade förslagen till

1) lag angående införande av nya lagen om folkpensionering; samt

2) lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

Med anledning av lagrådets erinringar mot förslaget till lag angående införande
av nya lagen om folkpensionering, vilka erinringar äro av huvudsakligen
formell natur, ha jämkningar av den innebörd lagrådet förordat
vidtagits i nämnda förslag. Därutöver ha vissa smärre, rent formella jämkningar
vidtagits i de båda lagförslagen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det i statsrådsprotokollet
för den 29 mars 1946 omförmälda förslaget till lag örn folkpensionering
ävensom förenämnda förslag till lag angående införande av nya
lagen om folkpensionering samt till lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring
måtte — sistnämnda båda lagförslag jämlikt § 87 regeringsformen —
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Förslag till lag om folkpensionering .............................. 2

Förslag till lag angående införande av nya lagen om folkpensionering. . 18

Förslag till lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring................ 21

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 mars 1946 .................. 22

Inledning .................................................... 22

Huvuddragen av den nuvarande folkpensioneringen.................. 25

översikt över socialvårdskommitténs förslag........................ 31

Yttranden över förslagets huvudgrunder .......................... 65

Departementschefen ............................................ 106

Allmänna synpunkter1..................................(31,65) 106

Folkpensioneringens systematiska uppbyggnad..............(32, 94) 107

Invaliditetspensionering och ålderspensionering ............(32, 68) 108

Pensionsåldern........................................(34, 70) 108

Olika pensioner för ensamstående och gifta................(36, 71) 109

Pensionsförmånernas storlek. Frågan örn dyrortsgradering .... (36, 72) 110

Inkomstprövningen ....................................(42, 81) 113

Avdragsregler, privilegiering av vissa inkomstslag ..........(47, 89) 116

Hustrutillägg och änkepensioner..........................(51, 92) 117

Blindtillägg. Sjukbidrag ................................(50, 92) 119

Pensionsavgifter ......................................(57, 94) 120

Kommunbidragen......................................(58, 97) 122

Inverkan på tjänstepensioner m. m.....................(61, 102) 123

Reformens genomförande..............................(54, — ) 124

Kostnaderna för reformen ..............................(54, 65) 125

Förslagets detaljutformning...................................... 129

Förslaget till lag örn folkpensionering .......................... 129

Förslaget till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering 145

Förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring ............ 146

Bilaga och tabeller .......................................... 148

Utdrag av lagrådets protokoll iör den 5 april 1946 .................... 156

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 5 april 1946 .................... 158

Råttelse:

Sid. 58 råd 15 står »högre», skall vara »lägre».

1 Siffrorna inom parentes angiva de sidor, å vilka redogörelse lämnats för innehållet 1
socialvårdskommitténs förslag, resp. de avgivna yttrandena däröver.