Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 4 (Proposition 1918:4)

Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 4.

Nr 4.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av
vissa mål och ärenden m. m.; given Stockholms slott
den 18 januari 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa
mål och ärenden,

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting,

3) lag om ändrad lydelse .av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj
1880 samt

4) lag om kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 4 höft. (Nr 4.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Förslag en Lagom

häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och ärenden.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller stridande mot
nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §*

Vid handläggning av mål eller ärende, som här nedan sägs, vare
häradsrätt domför, ändå att ej flera än tre av nämnden äro i rätten närvarande.
Dessa mål och ärenden äro:

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning
ej är belagd med svårare straff än böter, dock ej mål däri enskild målsägande
finnes;

2. växelmål samt mål angående återgångsfordran på grund av check;

3. andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd’
dar grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt
angivits i stämningen eller i bilagd räkning, med iakttagande
dock av vad här nedan i 2 § stadgas;

4. mål angående gäldenär försättande i konkurs samt angående
boskillnad;

5 ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, med
undantag dock av ärenden angående tillsättande eller entledigande av
förmyndare eller av god man för frånvarande delägare i dödsbo;

6. andra ärenden, som genom ansökning eller annorledes komma
under behandling av rätten, med undantag av ansökningar om omyndighets-
eller myndighetsförklaring och om rättens samtycke till försäljmng,
skifte eller inteckning av omyndigs eller frånvarande dödsbodelägares
fasta egendom.

Kungl. Mnj.ts nåd. proposition Nr 4.

2 §•

Mål, varom i 1 § 3 förmärs, må allenast vid det rättegångstillfälle,
vartill det blivit instämt, handläggas med färre än sju nämndemän. Ej
må vid sådan handläggning vittnesförhör i målet äga rum, ej heller, där
någondera parten begär uppskov, dom i målet meddelas, utan sa äi- att
häradsrätten finner kärandens talan icke kunna upptagas till provning.

3 §•

1 tingslag, där Konungen med hänsyn till ortsförhållandena sa
prövar nödigt, skall häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen
hålla sammanträden, till det antal och å de tider Konungen bestämmer,
för handläggning allenast av mål och ärenden, som omförmälas i 1 §■
Sådant sammanträde benämnes här nedan sammanträde med tremansnämnd.

Ärende, som skall antecknas i lagfarts-, intecknings- eller tomträttsprotokollet,
äger rätten, utan hinder av vad som finnes stadgat
därom att sådant ärende endast må upptagas å lagtima ting, upptaga
jämväl å sammanträde med tremansnämnd, som hålles mellan de lagtima
tingen:

4 §•

Till sammanträde med tremansnämnd må stämning,, där den ej
gives enligt 11 kap. 31 § rättegångsbalken, icke utfärdas i andra mål
än sådana, som omförmälas i 1 §. Har det ändock skett, varde målet,
såvida någondera parten tillstädeskommer, utan vidare handläggning
uppskjutet till allmänt tingssammanträde, och skall i sådan händelse vid
tillämpning av vad i 16 kap. 1, 2 och 6 §§ rättegångsbalken finnes
stadgat angående tiden för framställande av vissa invändningar i rättegången
sammanträdet med tremansnämnd ej komma i betraktande.

Med allmänt tingssammanträde åsyftas i denna lag jämväl de
allmänna rättegångsdagarna under ett lagtima ting i tingslag, där ting
ej hållas enligt förordningen den 17 maj 1872.

5 §•

Mål eller ärende, som i 1 § 1, 2, 4, 5 eller 6 sägs, må från
sammanträde med tremansnämnd uppskjutas till annat sadant sammanträde
eller ock till allmänt tingssammanträde, efter ty rätten finner
lämpligt. Dylikt mål eller ärende må ock från allmänt tingssammanträde
uppskjutas till sammanträde med tremansnämnd.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

I. fall, som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken, skall å
part, vilken icke inställer sig å sammanträde med tremansnämnd innan
detta är avslutat, tillämpas vad i nämnda §§ stadgas om påföljd av
parts uteblivande från ting.

6 §.

När mål blivit å sammanträde med tremansnämnd till slut fört,
skall, där hinder ej möter på grund av stadgaudena i 2 §, dom avkunnas
innan sammanträdet ändas. Kan i något fall domen ej dessförinnan
författas, skall den avkunnas inom fyra veckor därefter eller
där allmänt tingssammanträde, sammanträde Ved tremansnämnd eller
särskilt sammanträde för tings avslutande ej hålles under den tid, å
första sammanträde som därefter infaller; ocl/böra de nämndemän, som
deltagit i handläggningen å det sammanträde då målet slutfördes, jämväl
deltaga i dess avgörande, där de ej äro hindrade av laga förfall. Varder
i mål, som avses i 1 § 3, dom ej avkunnad innan sammanträdet ändas,
äger rätten ej avdöma målet med färre än sju i nämnden.

Då dom ej genast avkunnas, bör vid målets handläggning tillkännagivas,
när sådant skall ske.

7 §■

\ arje år skall häradshövdingen före hösttingets avslutande efter
samråd med nämnden fördela nämndemännens tjänstgöringsskyldighet
vid sammanträden med tremansnämnd under det nästföljande året. ^

I domsaga, som består av mera än ett tingslag, må till tjänstgöring
i nämnden å sammanträde med tremansnämnd inkallas jämväl
nämndeman från annat tingslag inom domsagan.

8 §•

Sammanträden med tremansnämnd må efter Konungens förordnande
hållas även å annan ort än tingsstället.

Varder sådant förordnande meddelat, ankommer ock på Konungen
att bestämma, dels huruvida samtliga de i 1 § omförmälda mål och
äienden eller allenast ärenden, som avses i 1 § 5, må upptagas å dessa
sammanträden, dels huruvida utgifterna för sammanträdeslokalen och
övriga därmed sammanhängande kostnader skola gäldas av den kommun,
i vilken sammanträdena hållas, eller av hela tingslaget samt, där flera
tingslag skola deltaga i kostnaderna, efter vilka grunder dessa skola fördelas
mellan tingslagen.

Kunf/l. Maj.ts nåd. proposition Nr 4. 5

9 §•

Över mål och ärenden, varom i 1 § 1, 2, 3, 4 och 6 förmärs,
skall där de handläggas å sammanträde med''tremansnamnd, särskild
dombok föras, och gälle i övrigt om den dombok vad om den allmänna

domboken finnes stadgat. , ,Äll ii

1 tingslag, där sammanträden med tremansnamnd hallas me <
de lagtima tingen, skola de vid dessa sammanträden förda protokoll,
varom stadgas i förordningen den 16 juni 1875 angående sars i a
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vid äventyr
som i 2 8 av nämnda förordning sägs, insändas till hovrätten samtidig,
med protokollen för nästföljande lagtima ting. För nämnda sammanträden
skall utdrag av rättens saköreslängd avlamnas till kronotogden
senast första rättegångsdagen av påföljande lagtima ting.

10 §.

Angående reseersättning till domare och nämnd för hållande av
sammanträde med tremansnämnd förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 17 maj 187
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om haradstm
skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Prövar Konungen med hänsyn till särskilda förhållanden, att något
av de tingslag, som här förut blivit omförmälda, må undantagas från

aq to

6 Kungl. Majits nåd. proposition Nr 4.

tillämpningen av ovan meddelade stadganden, eller att i sådant tingslag
allmänna sammanträden må hållas till större antal och å andra dagar
än ovan sagts, gånge som särskilt förordnat varder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880.

Härigenom förordnas, att o § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

1. Vexelmål instämmes till domstolen i den ort, där svaranden
bor eller anträffas, dock att, där svaranden bor eller anträffas på landet
eller i stad, där rådstuvurätt ej finnes, det står käranden fritt att i
stället instämma honom till närmaste rådstuvurätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

F ö r s 1 a g

till

Lag

om kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.

Med upphävande av 2 kap. 2 § rättegångsbalken, bestämmelserna
i kungl. skrivelsen den 12 augusti 1760 samt iörorduingen den 21 mars
1884 angående kungörande av tiden lör allmänna tingssammanträden i
vissa domsagor samt för avslutande av ting, förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år
meddela såväl hovrätten som Konungens befallningshavande uppgift, avseende
det nästföljande året, dels om dagen för början av varje allmänt
tingssammanträde i tingslag, där ting hållas enligt förordningen den
17 maj 1872, samt, vad angår annat tingslag, om dagen för varje lagtima
tings början, dels ock, där Konungen, enligt vad därom är särskilt
stadgat, förordnat att sammanträden med tremansnämnd skola hållas i
visst tingslag, om tid och ort för dessa sammanträden.

2 §.

Varder tings avslutande utsatt till särskild dag, skall genom häradshövdingens
försorg tiden för avslutandet senast andra söndagen förut
kungöras i tingslagets kyrkor. Häradshövdingen åligger ock att minst
fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till hovrätten
och Konungens befallningshavande.

3 §•

Med iakttagande av de i 1 och 2 §§ stadgade tider för avsändande
av där omförmälda uppgifter har häradshövdingen jämväl att föranstalta

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

därom, att nämnda uppgifter varda anslagna å rättens dörr ävensom
kungjorda i en'' eller flera tidningar inom orten. För kungörelsekostnaden
njute häradshövdingen ersättning av allmänna medel.

4 §•

Konungens befallningshavande åligger att låta de uppgifter, som
här ovan omförmälas, införas såväl i allmänna tidningarna som i länskungörelserna.

Kungörelse angående uppgifterna enligt 1 § skall beträffande
samtliga domsagor i länet införas i allmänna tidningarna den 1 december
varje år eller, om söndag då infaller, påföljande dag samt i länskungörelserna
under november månad, och bör kungörelsen beträffande
varje tingslag första söndagen i december månad uppläsas i tingslagets
kyrkor. Uppgifterna enligt 2 § skola införas i allmänna tidningarna
och länskungörelserna ofördröjligen efter det de inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1918.''

Kung!. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den <1 mars 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde riksdagens
skrivelse den 19 maj 1915 i anledning av väckt motion med
förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
m. m.

Härefter anförde departementschefen:

Den genom 1872 års författning införda nya tingsordningen torde
i stort sett alltjämt på ett tillfredsställande sätt tillgodose kravet på
snabbhet i rättsskipningen, vad angår rena lantdomsagor, bestående
av ett enda tingslag. Det i städerna förefintliga behovet av större
snabbhet har hittills i allmänhet tillgodosetts genom städernas särskilda
jurisdiktion. För de mindre städernas del har emellertid denna särskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 2

Motionen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

jurisdiktion länge ansetts föga tillfredsställande, ock det kar för den
skull på senare tider blivit regel att vid beviljande av stadsrättigketer
den nyvordna staden förklarats fortfarande skola lyda under landsrätt.
Till de städer av äldre typ, vilka sedan gammalt lytt under landsrätt
— Borgkolm ock Haparanda — kava sålunda under senare år kommit:
Tidakolm (stadsrättigketer beviljade 15 oktober 1909), Huskvarna (28
oktober 1910), Arvika (18 november 1910), Eslöv (16 december 1910),
Trollhättan (29 september 1911), Djursholm (13 juni 1913), Nässjö (31
oktober 1913), Hässleholm (19 december 1913), Katrineholm (19 december
1916) ock Sollefteå (30 december 1916). De närmare skälen till att egen
jurisdiktion ej beviljats dessa städer framgå av lagutskottets i riksdagsskrivelsen
åberopade utlåtande (1915 nr 29), i vilket utskottet icke
blott anslutit sig till den allmänna uppfattningen, att upphov ej bör
givas åt nya rådhusrätter, utan jämväl uttalat den meningen, att åtgärder
böra vidtagas till befordrande därav, att mindre städer med
egen jurisdiktion successivt avstå härifrån.

Nu lär det emellertid, såsom ock framhölls i den till grund för
riksdagsskrivelsen liggande motionen, ej kunna bestridas, att för städer
med livligare samfärdsel, vilka lyda under landsrätt, de med gällande
tingsordning sammanhängande olägenheterna kunna vara nog så betydande.
Högsta antalet tingssammanträden, som lagligen får hållas
i något tingslag, är tio allmänna sammanträden om året och två
sammanträden för tingens avslutande. Detta ringa antal rättegångstillfällen
innebär en särskilt kännbar olägenhet i fråga om lagfartsoch
inteckningsärenden samt ordningsmål, vilka mål och ärenden ofta
kunna vara av brådskande natur. Härtill kommer, att växelmål icke
få upptagas vid häradsrätt utan allenast vid stadsdomstol. I

I motionen föreslogs för undanröjande av ovan berörda olägenheter
dels, med utgångspunkt från lagberedningens i dess »förslag till
jordabalk II» (1908) framlagda utkast till lag om inskrivningsting,
inrättandet av särskilda sammanträden för handläggning av vissa slag
av mål och ärenden, å vilka häradsrätten skulle vara domför med ett
mindre antal nämndemän än eljest — motionären föreslog två nämndemän
—, dels ock borttagandet av bestämmelsen om tio allmänna tingssammanträden
om året såsom det högsta antal, som över huvud kan
förekomma i ett tingslag, varjämte för möjliggörande av växelmåls
handläggning vid landsrättsstads forum föreslogs sådan ändring i förordningen
om nya växellagens införande, att kärande i växelmål skulle
äga valfrihet mellan nämnda forum och närmaste rådhusrätt.

Ku/ngl. Majds nåd. proposition Nr 4.

Lagutskottet förklarade sig dela motionärens uppfattning om önskvärdheten
av att en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning bereddes
sådana städer under landsrätt, som därav vore i behov. De för
detta ändamål nödiga lagändringar borde enligt utskottets mening
så avfattas, att den åsyftade snabbare rättsskipningen i underrätten
icke uteslutande förbehölles de domsagor, med vilka städer vore pä
angivet sätt förenade, utan kunde införas över allt i landet, där efter
särskild prövning behov därav ansåges föreligga. Till spörsmål, som
krävde närmare övervägande, hörde frågan, huruvida vid de ifrågasatta
särskilda sammanträdena borde till handläggning upptagas utom inskrivningsärenden
jämväl vissa slag av andra ärenden samt tilläventyrs
vissa mål av mindre betydenhet såsom polismål in. fl. Med denna fråga
sammanhängde ock spörsmålet om det antal nämndemän, som borde
vara i rätten tillstädes för att rätten skulle vara domför, samt ordnandet
på lämpligt sätt av nämndemännens tjänstgöringsskyldighet vid dessa
sammanträden.

På förslag av lagutskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande
bl. a., huruvida genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens
hållande och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen
å landet kunde göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande,
med särskild hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning.

I anledning av riksdagens skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet
tre lagutkast, i huvudsak byggande på de i motionen förordade
principerna, nämligen utkast till lag om särskilda sammanträden
i häradsrätt för handläggning av vissa mål och ärenden, utkast till lag
om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting samt utkast
till lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen om nya växellagens införande
in. m. den 7 maj 1880 1 I förstnämnda lagutkast stadgades,
att häradsrätten å de särskilda sammanträdena skulle vara domför med
allenast tre nämndemän, och skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att
avgöra, i vilka domsagor behov av sådana sammanträden förelåge. Å
dessa sammanträden skulle till handläggning förekomma vissa mindre
brottmål — mål, däri allmän åklagare förde talan om ansvar för brott, 1

Lagutskottet.

Riksdagens

skrivelse.

Inom justitiedepartementet

utarbetade
lagutkast.

1 Se de vid detta protokoll fogade bilagorna A—C.

Utlåtanden
från domstolar
och stadsstyrelser.

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 4.

varå strängare straff än böter ej kunde följa —, växelmål samt lagfarts-,
intecknings- och andra småprotokollsärenden ävensom, med närmare
begränsad handläggning, vissa kravmål.

I anledning av nådiga remisser den 11 juni 1915 hava utlåtanden
över riksdagens skrivelse jämte de inom justitiedepartementet
utarbetade lagutkasten avgivits av häradshövdingar, mindre rådhusrätter,
stadsstyrelser i städer under landsrätt samt rikets hovrätter.

Åtskilliga häradshövdingar hava i sina utlåtanden huvudsakligen inskränkt
sig till det uttalande, att antingen i deras domsagor eller över huvud behov ej förelåge
av snabbare rättsskipning än för närvarande. Andra hava emot den föreslagna
lagstiftningen anfört, att den föregrepe en blivande rättegångsreform; att det vore
oegentligt att hava olika häradsrättstyper för alldeles likartade mål, något som
skulle bliva en följd därav, att de mål, som kunde förekomma å ett särskilt sammanträde,
enligt utkastet också skulle kunna vinna handläggning å ett vanligt tingssammanträde;
att kompetensstridigheter, förväxlingar och misstag skulle kunna uppstå
till följd av häradsrättens skiftande behörighet å de olika sammanträdena; att
den föreslagna lagstiftningen skulle medföra en oskälig ökning av häradshövdingarnas
arbetsbörda till följd av arbetstidens splittring och jämväl göra nämndemansuppdraget
mindre lockande: att det bl. a. skulle bliva nödvändigt att till men för arbetets
jämna gång forcera uppsättningen av de allmänna tingssammanträdenas lagfarts- och
inteckningsprotokoll, för att dessa skulle kunna bliva färdiga till de särskilda sammanträdena;
att tiden mellan vårtingets avslutande och hösttingets början ofta vore
upptagen av syner, ägodelningsrättssammanträden och andra extra förrättningar och
därför ej borde splittras genom några nya extra sammanträden o. s. v.

Många häradshövdingar hava uttalat sig för den föreslagna lagstiftningen,
flera av dem dock under framhållande, att dess genomförande förutsatte en lösning
av frågan om domarbiträdenas statsanställning. Från några håll har framhållits, att
den föreslagna anordningen öppnade möjlighet till en rationell arbetsfördelning mellan
häradshövdingarna och deras tingsmyndiga biträden. Sålunda anför häradshövdingen
i Södertörns domsaga efter en redogörelse för de principer, enligt vilka han skulle önska
mål och ärenden fördelade mellan de allmänna tingssammanträdena med fulltalig
nämnd och ifrågavarande särskilda sammanträden:

»Befrias de allmänna sammanträdena från, om icke hela, så åtminstone större
delen av den nu tyngande barlasten av bagatellmål och småprotokollsärenden - att
helt förbjuda handläggning av dylika mål och ärenden å allmänt sammanträde lärer
måhända icke låta sig gorå — kan det i domsagorna nu rådande, ur många synpunkter
förkastliga vikariatssystemet beträffande dessa sammanträden i hög grad
inskränkas, ja, måhända i många domsagor helt försvinna. De unga jurister, som
för sin utbildning och för erhållande av meriter tjänstgöra hos häradshövding, böra
endast anförtros hållande av de särskilda sammanträdena. Först sedan de tjänstgjort
en längre tid i hovrätt såsom fiskaler och adjungerade ledamöter, böra de anförtros
hållande av allmänna sammanträden.»

Allmänt har såsom en nödvändig förutsättning för lagstiftningens genomförande
framställts kravet på ersättning till domare och nämnd för av de särskilda
sammanträdena föranledda resekostnader.

Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 4. 13

Flera häradshövdingar anse, att det skulle varit bättre att låta domaren
ensam handlägga de mål och ärenden, vilka hänvisats till sammanträdena med tremansnämnd,
detta framför allt vad angår lagfarts- och inteckningsärenden. Andra
skulle föredragit en ökning av antalet allmänna tingssammanträden. Någon av de
sistnämnda ifrågasätter till lättande av nämndens tjänstgöringsskyldighet eu allmän
nedsättning av det domföra antalet nämndemän i häradsrätt till fem.

De rådhusrätter, som uttalat sig, hava i allmänhet icke haft något att erinra
mot lagutkasten. Deras utlåtanden hava emellertid huvudsakligen rört sig om frågan
angående lämpligheten av vederbörande städers förenande i judiciellt hänseende med
angränsande landsbygd.

Samtliga stadsstyrelser i städer under landsrätt, från vilka utlåtanden föreligga,
hava tillstyrkt lagstiftning i föreslagen riktning.

Hovrätterna hava i sina utlåtanden i huvudsak tillstyrkt grundprinciperna
i lagutkasten. Svea hovrätt anför sålunda:

»Närmaste syftet med den föreslagna lagstiftningsåtgärden är, såsom under
ärendets föregående behandling angivits, att undanröja den olägenhet i fråga om
rättsskipningens snabbhet, som för mindre städer skulle uppkomma genom deras förläggande
under landsrätt, samt för tätare bebyggda samhällen å landsbygden underlätta
övergången till stad utan förändring av jurisdiktion. För detta i och för sig
berättigade syfte synes den föreslagna anordningen vara lämplig, likasom den jämväl
i övrigt torde kunna bliva till ny tta. Visserligen synes kunna anmärkas, att formationen
av häradsrätt med endast tre ledamöter i nämnden knappast äger inre berättigande
utöver området för inskrivningsväsendet: men då i det hela de här avsedda
målen måste anses vara av synnerligt enkel beskaffenhet och anordningen är
avsedd att bliva endast provisorisk, tillmäter icke hovrätten denna anmärkning avgörande
vikt. Av större praktisk betydelse är den i vissa av de nu inkomna yttrandena
framhållna omständigheten, att den föreslagna anordningen skulle väsentligt
öka häradshövdingarnas arbete samt för dem och för nämndens ledamöter vålla icke
obetydliga kostnader. Då det emellertid lämnats beroende av Eders Kungl. Maj:ts
prövning och beslut, i vilka särskilda fäll denna anordning skall komma till användning,
måste det förutsättas, att detta icke sker, med mindre sådant är förenligt
med behörig hänsyn till häradshövdingarnas arbetsbörda samt skälig ersättning lämnas
dem och nämndemännen för därigenom uppkommande kostnader.»

Mot lagutkasten om ändrad lydelse av 10 § i tingsförordningen samt om
ändrad lydelse av växellagens promulgationsförordning hade hovrätten intet att erinra.

Göta hovrätt anför:

»Det är uppenbart, att för orter med mera sammanträngd befolkning, särskilt
för städer under landsrätt och stadsliknande samhällen, för närvarande förefinnas så
störa olägenheter av långsam och ofta svårtillgänglig rättsskipning, att med dessas
avhjälpande icke bör få helt och hållet anstå, till dess ny rättegångsordning för
riket kan varda genomförd, samt att åtgärd för avhjälpande av det mest trängande
behovet av snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning därför bör snarast möjligt
vidtagas. I detta avseende anser hovrätten förhållandena icke medgiva annan lämplig
åtgärd än anordnande, i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu föreslagits, av

Föreningen
Sveriges
vt ads domare.

14 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 4.

särskilda sammanträden i häradsrätt med domstolens kompetens inskränkt till vissa

mål och ärenden.» .

Icke heller Göta hovrätt hade något att erinra mot förslagen om ändring i
tingsförordningen och växellagens pronmlgationsförordning. —- En av hovrättens
ledamöter var skiljaktig, i det han bl. a. ansåg någon minskning i den domföra
nämndens antal ej höra ifrågakomma.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

»Den jämväl enligt hovrättens förmenande angelägna uppgiften att göra rättsskipningen
å landet snabbare och lättare tillgänglig, särskilt å orter med mera sammanträngd
befolkning, finner hovrätten böra lösas genom införandet under eller mellan
tingen av särskilda sammanträden, i enlighet med vad som föreslagits i törst omförmälda
lagutkastet, i all synnerhet som införandet av sådana sammanträden tillika
skulle bereda möjlighet till lämpligt ordnande av rättsskipningen för de mindre
städer, som vilja avstå från egen jurisdiktion och läggas under landsrätt.» — Däremot
fann sig hovrätten icke kunna tillstyrka den i utkastet till lag om ändrad
lydelse av 10 § i tingsförordningen föreslagna ändringen, enligt vilken Kungl. Maj:t
skulle äga att med hänsyn till särskilda förhållanden i visst tingslag förordna om
hållandet av mer än tio allmänna tingssammanträden om året. Andringen förutsatte
givetvis, att ett behov funnes av att kunna öka de allmänna sammanträdena utöver
deras bestämda maximiantal eller tio årligen i varje tingslag. Hovrätten förmenade
emellertid, att sådant behov icke förefunnes, utan torde enligt hovrättens uppfattning
det behov av ökade sammanträden under tingen, som i vissa tingslag väl kunde
göra sig gällande, kunna tillgodoses genom införande av särskilda sammanträden
mellan de allmänna.

Sedan föreningen Sveriges stadsdomare lämnats tillfälle att yttra
sig över riksdagens skrivelse, har föreningens styrelse rörande nu ifrågavarande
spörsmål avgivit det yttrande, att då behov av snabbare rättsskipning
förelåge och ej kunde med nuvarande lagstiftning avhjälpas,
åtgärder för snar förbättring av dessa förhållanden borde vidtagas, och
att det i lagutkastet givna förslag till bestämmelser i sådant syfte i
huvudsakliga delar vore av beskaffenhet att kunna förordas.

För detta uttalande röstade sex av styrelsens ledamöter. En av dessa lämnade
till styrelsens protokoll med flera instämmanden en närmare motivering till
det avgivna utlåtandet.

Efter att hava betonat det trängande behovet av de ifrågasatta åtgärderna
för påskyndande av rättsskipningen i domsagor, som jämväl omfattade städer,
köpingar, municipalsamhällen eller andra orter med mera sammanträngd befolkning,
samt att med sådana åtgärder ej borde anstå i avbidan på en blivande rättegångsreform,
vilken genom deras genomförande ej kunde anses på något sätt prejudicerad,
uppehöll sig denne ledamot vid det erkända missförhållandet, att vid våra häradsrätter
ett betydande antal mål och ärenden handläggas och avgöras av unga e. o. notarier,
vilka på detta sätt skola samla erfarenhet och tjänstemeriter för sm blivande verksamhet.
För att minska olägenheterna av detta system, vilket först i sammanhang

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 4.

med en allmän rättegångsreform kunde helt och hållet ändras, borde de viktigare
och svårare målen förbehållas den mera erfarne ordinarie häradshövdingen, medan
de lättare och mindre viktiga lämpligen kunde överlåtas å de unga biträdena.
Genom förevarande förslag, som avsäge att å dessa särskilda sammanträden sammanföra
vissa slag av mål, vilka med ett gemensamt namn kunde betecknas såsom
bagatellmål, kunde en dylik rationell arbetsfördelning mellan häradshövdingen och
hans tingsmyndiga biträden äga rum, så att de senare vid sina första försök pa
domarebanan finge inrikta sig på dessa enklare mål. Att detta vore en avsevärd
fördel för rättsskipningen i allmänhet, och att detta även ur utbildningssynpunkt
vore vida riktigare än att låta de unga juristerna genast börja även med mål av
den allra viktigaste beskaffenhet syntes vara alldeles klart. Genom att sålunda till
ett tingsmyndigt biträde, i den mån ledighet för den ordinarie domaren kunde behövas,
överlämna dessa bagatellmål torde det kanske även bliva möjligt att åtminstone
i de flesta fall fastslå den synnerligen viktiga principen, att den ordinarie
häradshövdingen borde fungera såsom ordförande vid alla allmänna sammanträden,
så vida han icke på grund av sjukdom eller annat verkligt förfall vore därifrån
hindrad, då hovrätten borde förordna en äldre verkligt kompetent jurist till ordförande
i häradshövdingens ställe.

Tre ledamöter av styrelsen voro skiljaktiga från styrelsens beslut samt yttrade:
»Visserligen kan ej jävas att ett behov föreligger av snabbare rättsskipning
i städer under landsrätt och i andra orter med mera sammanträngd befolkning.
Att dock råda bot för detta behov genom en ändring i vår nuvarande rättegångsordning
i de delar, där antagligen mycket skilda meningar komma att yppa sig,
synes innebära en fara för att, då det förslag till rättegångsordningen i dess helhet,
varå arbete pågår, bliver färdigt, vederbörande vid slutlig prövning av detsamma
komma att vara i principiellt hänseende bundna genom det beslut, som fattats med
antagande av föreliggande lagutkast. Ty detta sammanhänger synbarligen och enkannerligen
med uppgivna blivande, bärande grundprinciper för domstolsorganisationen,
nämligen likställighet mellan stad och land, samt visserligen bibehållande
av nuvarande lekmannainstitution — nämndemännen — men med borteliminerande
av nämndens traditionella betydelse genom nedsättande av antalet tjänstgörande
nämndemän till tre, och samtidigt med därav följande inskränkning av
den lagkunnige domarens övervägande inflytande på domen. Genom antagande av
lagutkastet är i själva verket även dess principer fastslagna, innan för hela den
stora reformbyggnaden något är avgjort; och i det preliminära, såsom provisoriskt
betecknade förslaget ligger alltså något mera djupgående, än vad förslagsställaren
vill medgiva eller mången måhända tänkt sig.- Kanske principen är god, kanske
den icke är det, men genom förslagets antagande kan den anses fastslagen.»

Från Sveriges advokatsamfund, som jämväl satts i tillfälle att
yttra sig i ärendet, hava överlämnats protokoll, hållna vid sammanträden
i samfundets Stockholms- och Göteborgsavdelningar för ärendets
behandling.

Stockholmsavdelningen beslöt för sin del uttala, att avdelningen ej vore övertygad
om behövligheten av den ifrågasatta nya lagstiftningen och hyste tvivelsmål
om dess lämplighet, varjämte avdelningen uttalade sin anslutning till önskemålet,

Sverige8
advokatsamfund.

F. d. justiticrddet
Joh.
Helin er.

16 Kungl. Maj ds nåd. proposition JSr 4.

att handläggningen av småprotokollsärendena överflyttades från rätten till domaren
ensam. Mot avdelningens beslut reserverade sig en ledamot, som ansåg, att lagutkastet
vore ett lyckligt uppslag till en välbehövlig reform av häradsrätterna i
riktning mot en minskning av antalet nämndemän, vilken reform för de orter, för
vilka den vore avsedd, skulle bliva till stort gagn. Att flytta handläggningen av
lagfarts- och inteckningsärenden från häradsrätten till domaren vore ett önskemål,
som borde förverkligas först i samband med de nya fastighetsböckernas införande.

Vid överläggningen i Göteborgsavdelningen uttalade sig samtliga talare för
förslagets genomförande med framhållande av vissa önskemål beträffande detaljbestämmelser.

Sedan ovan refererade yttranden inkommit, har utlåtande i ärendet
infordrats från f. d. justitierådet Joh. Hellner såsom förordnad att verkställa
en förberedande utredning angående en rättegångsreform. I det
med anledning härav avgivna utlåtandet anför justitierådet Hellner efter
en redogörelse för huvudprinciperna i lagutkasten bl. a. följande:

»Det är utan vidare klart, att av dessa spörsmål endast frågan om minskningen
av antalet nämndemän kan vara av någon större principiell betydelse för en
blivande rättegångsreform. Med den starka begränsningen av de mål och ärenden,
som _ bortsett från de i 1 § 3 omförmälda målen, varom mera nedan — skulle
få handläggas av en häradsrätt med blott tre nämndemän, synes emellertid en lagstiftning
i föreslagen riktning lika litet kunna prejudicera ett framtida avgörande
beträffande nämndemännens antal i häradsrätterna som lagberedningens förslag om
inskrivningsting (i dess förslag till jordabalk II) i detta avseende innebar någon
fara. Snarast synes det antagligt, att flertalet av de mål och ärenden, som här
äro i fråga, framdeles kunna komma att överlåtas å domaren ensam utan biträde av
några nämndemän. Även detta spörsmål hålles alltså enligt lagutkastet öppet till
framtida övervägande.

Konungens befogenhet att i olika domsagor lämpa tingssammanträdenas antal
efter ortens behov är en redan nu gällande princip, som säkerligen även för framtiden
måste komma att bibehållas, och valfriheten i fråga om växelforum saknar
icke förebilder i gällande lag.

Kan den föreslagna lagstiftningen alltså i nu berörda avseenden icke anses
gå rättgångsreformen i förväg utan bygger den i stället helt på det beståendes
grund, så står den å andra sidan icke i strid med de utvecklingslinjer jag tänkt mig.
Alldeles otvivelaktigt måste häradsrätternas sammanträden, sedan dessa domstolar
gjorts permanenta, bliva långt talrikare än för närvarande är fallet, därvid särskilt
tillfällena till inskrivningsärendens och polismåls handläggning måste komma att
väsentligen ökas.

Vidare får man antaga, att den föreslagna lagstiftningen i samband med
reformer på den kommunala förvaltningens område skall vara ägnad att minska
småstädernas betänkligheter mot att avstå från sin särskilda, av en enhällig mening
— till vilken jämväl riksdagen genom sin skrivelse anslutit sig — utdömda jurisdiktion.
Detta måste vara till gagn för varje rättegångsreform, oavsett huru alla
de tvistiga spörsmålen rörande domstolarnas organisation komma att lösas.»

Kung!,. Mnj:ts nåd. proposition Nr 4.

Med riksdagen är jag ense derutinnan, att ett verkligt behov
föreligger av snabbare rättsskipning i underrätterna ä landet, särskilt
vad angår tingslag, som omfatta städer under landsrätt eller andra
större orter med mera sammanträngd befolkning, liksom jag anser åtgärder
till befordrande av större snabbhet i häradsrätternas rättsskipning
i förbindelse med lämpliga åtgärder på det administrativa området i
allmänhet utgöra eu förutsättning för att nuvarande magistrat^städer
skola kunna finna med sin fördel förenligt att avstå från sin särskilda
jurisdiktion. Av de olika utvägar, som föreslagits till befordrande av
större snabbhet i rättsskipningen — 1) ökning av antalet allmänna
sammanträden med fulltalig nämnd, 2) inrättande av särskilda sammanträden
med ett mindre antal nämndemän för handläggning av på samma
gång enklare och mera brådskande mål och ärenden, 3) överflyttande på
häradshövdingen ensam av vissa mål och ärenden — anser jag den första
utvägen endast i undantagsfall böra ifrågakomma, särskilt med hänsyn
till nödvändigheten att i största möjliga utsträckning spara de oavlönade
nämndemännens medverkan till sådana mål och ärenden, där
denna har sin största betydelse, så att icke nämndemansuppdraget blir
så betungande, att de dugligaste krafterna ej längre vilja ställa sig till
förfogande. Att. såsom från något håll ifrågasatts, genomgående minska antalet
nämndemän å de allmänna sammanträdena, t. ex. på det sätt, att
häradsrätt städse skulle vara domför med fem nämndemän, skulle enligt
min mening innebära ett föregripande av rättegångsreformen. Denna
anmärkning anser jag däremot på de av justitierådet Hellner anförda
skäl ej med fog kunna riktas mot förslaget om särskilda sammanträden
med blott tre nämndemän, såvida dessa sammanträdens behörighet i
lagen skarpt begränsas till sådana mål och ärenden, i vilka behov av
fulltalig nämnd ej föreligger.

I likhet med åtskilliga av dem, som yttrat sig i ärendet, skulle
jag snarare varit benägen att — med anlitande av den tredje av ovan
angivna utvägar — gå ännu ett steg längre i sparandet av nämndens
arbetskraft, då särskilt inskrivningsväsendet kunde synas väl lämpa sig
att överlämnas åt domaren ensam utan biträde av nämndemän. Emellertid
har riksdagen för icke så länge sedan avvisat i sådan riktning
framställt förslag, vartill kommer, att betydligt flera mål och ärenden
synas kunna förläggas till en domstol bestående av domaren och tre
nämndemän än överlämnas till handläggning av domaren allena. En
nedsättning av nämndens antal beträffande dessa mål och ärenden
innebär ock en väsentligt mindre rubbning i gällande rättegångsordBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 4 käft. (Nr 4.) 3

Departements*
chefen.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

ning, vilken .redan känner flera fall, då domaren fungerar med allenast
ett fåtal bisittare (synerätt-, ägodelningsrätt).

Begränsar man nu användningen av den nya häradsrättstypen med
tre nämndemän till sådana mål och ärenden, där större antal nämndemän
ej kan anses påkallat av sakens natur, så skulle emellertid mot
denna domstolstyp kunna invändas, att densamma innebär en maktförskjutning
inom domstolen till favör för lekmannabisittarna, vilka
skulle kunna tänkas komma att i långt flera fall, än som hittills på
grund av det större antalet varit möjligt, överrösta den lagfarne
ordföranden. Utom det att, såvitt jag har mig bekant, dylika farhågor
ej visat sig befogade beträffande de domstolar, som för närvarande
äro sammansatta med lagfaren ordförande och ett fåtal lekmän,
torde nämnda invändning kunna bemötas med en hänvisning till
de korrektiv, som ligga dels i straffhotet för tjänstefel dels ock i
möjligheten till klagan i högre rätt. Ur förevarande synpunkt håller
jag emellertid före, att å ifrågavarande särskilda sammanträden tre
nämndemän äro att föredraga framför två, vilket sistnämnda antal
föreslagits ej blott i den till grund för riksdagsskrivelsen liggande
motionen utan jämväl i några i ärendet avgivna utlåtanden.

Om jag således finner övervägande skäl tala för inrättandet av
tingssammanträden med tremansnämnd, så möter dock förslagets genomförande
på det i lagutkastet angivna sättet vissa betänkligheter, även sådana
av principiell natur. Otvivelaktigt hade det varit mest tilltalande, om
man kunnat verkställa en sådan fördelning av de vid häradsrätt förekommande
mål och ärenden, att vissa städse skolat handläggas med
minst sju i nämnden, andra med tremansnämnd. Detta torde emellertid
icke låta sig göra. I alla händelser finner jag den anmärkning
mot det remitterade lagutkastet befogad, att enligt detsamma alldeles
likartade mål vid olika tillfällen skulle kräva helt olika sammansättning
hos domstolen. Det kan ju med fog sägas, att om det vid ett
särskilt sammanträde är tillräckligt med tre nämndemän för avgörande
av t. ex. ett lagfartsärende, det blir oförklarligt, varför vid ett allmänt
tingssammanträde minst sju nämndemän skola deltaga i ett dylikt beslut.
Denna anmärkning torde emellertid vinna tillbörligt beaktande, om
bestämmelsen angående rättens domförhet ej knytes till de särskilda
sammanträdena utan till uppräkningen av de olika slagen mål och
ärenden, som må å dem förekomma, så att, vare sig dessa mål och
ärenden förekomma å allmänt eller särskilt sammanträde, rätten är
domför med tre nämndemän. Om sedan å ett allmänt sammanträde
faktiskt flera än tre deltaga i sådant måls eller ärendes handläggning,

I1.)

Kungl. Maj.in nåd. proposition Nr 4.

innebär detta icke någon större anomali, än när för närvarande derå
än minimiantalet sju sitta i nämnden.

Till förebyggande av förväxlingar och misstag till följd av häradsrättens
skiftande behörighet å de olika sammanträdena hava i lagförslagets
4 § föreslagits bestämmelser, som innebära skyldighet för stämningsgivare
att vägra stämning till sammanträde med tremansnämnd
i mål, som ej enligt 1 § få där förekomma. Redan enligt lagutkastet
voro kompetenstvister i egentlig mening uteslutna, i det att mål, som
obehörigen instämts till särskilt sammanträde, ej skulle av häradsrätten
avvisas utan uppskjutas till ett allmänt sammanträde.

Rent praktiska olägenheter av tätare tingssamm anträden ligga
däri, att de kunna komma att avsevärt splittra häradshövdingens
arbetstid, särskilt om de skola hållas ä annan ort, än där häradshövdingen
bor. I många fall skulle de säkerligen icke kunna införas, om
man ej utginge ifrån att de nytillkommande sammanträdena skulle
kunna överlåtas å tingsmyndigt biträde i domsagan, medan häradshövdingen
själv hölle de allmänna sammanträdena. I själva verket torde
också, såsom från åtskilliga håll påpekats, den föreslagna lagstiftningens
praktiska genomförande i många fall förutsätta en lösning av domarbiträdesfrågan.
Å andra sidan skulle, såsom jämväl från olika håll
påpekats, en lagstiftning i föreslagen riktning just möjliggöra eu rationell
arbetsfördelning mellan den ordinarie häradshövdingen och de för
domsagornas skötsel erforderliga rättsbildade biträdena. Denna synpunkt
förefaller mig så viktig, att den väl tåler att ställas vid sidan om
de hänsyn, som föranlett den nu föreliggande riksdagsskrivelsen, åtminstone
så till vida, att vid bestämmandet av de mål och ärenden, som
skola få förekomma å sammanträden med tremansnämnd, inga andra
böra dit förläggas än sådana, som kunna anförtros åt en ung vikarie.
Härigenom skulle det ock bliva möjligt att på ett effektivt sätt tillmötesgå
riksdagens i skrivelse den 25 maj 1906 uttalade önskemål om
skärpning av de verkliga domarvikariernas kompetens.

Mot förslaget att lägga i Kungl. Maj:ts hand att i särskilda fall
jämväl öka antalet allmänna tingssammanträden har, såsom ovan
anförts, en av hovrätterna anmärkt, att behov av en sådan ökning ej
skulle förefinnas, därest särskilda sammanträden bleve införda i enlighet
med lagutkastet. Själv har jag redan framhållit, att denna utväg till
påskyndande av rättsskipningen i allmänhet skulle bliva allt för betungande
för nämnden samt kunna inverka menligt på dess sammansättning.
För rena undantagsfall torde emellertid även denna utväg böra
hållas öppen. Särskilt skulle den kunna komma till användning i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4. \

sådana fall, då flera tingslag sammanslagits till ett utan minskning av
de valda nämndemännens antal.

Yad slutligen angår förslaget om införande av viss valfrihet för
käranden i fråga om växelforum, har häremot huvudsakligen invänts,
dels att växelmål härigenom skulle kunna komma att erhålla en mindre
snabb handläggning än för närvarande, dels att sportelinkomster skulle
komma att frångå expeditionshavande i rådhusrätterna. Beträffande
förstnämnda invändning må erinras därom, att det ju är käranden,
som har det särskilda intresset av snabb handläggning av växelmål.
Han torde därför icke välja häradsrätt, om det ej är med hans fördel
förenligt. Yad åter angår sportelsynpunkten, får den naturligtvis icke
stå i vägen för nödiga lagändringar utan kan endast föranleda jämkningar
vid de löneregleringar, som kunna visa sig behövliga. Emellertid
torde någon väsentlig överflyttning av växelmål från rådhusrätter,
som hittills haft sådana mot gäldenärer, bosatta å kringliggande landsbygd,
ej vara att befara. Sin väsentliga betydelse skulle lagändringen
erhålla för sådana fall, då städer av någon betydenhet avstode från
egen rådhusrätt för att tillsammans med kringliggande landsbygd lyda
under en häradsrätt med tingsställe på platsen och sammanträden
kanske var eller varannan vecka. Här skulle det förefalla i alldeles
särskilt hög grad meningslöst, om stadens domstol ej längre skulle
vara kompetent att handlägga de vanligaste av de tvistemål, som
ifrågakomma.

Jag övergår härefter till lagutkastens detalj bestämmelser, i vilka
vissa jämkningar funnits böra göras med anledning av anmärkningar,
framställda i de avgivna utlåtandena. Till eu början har titeln å det
första lagutkastet ändrats i det lagförslag, jag går att framlägga, med
anledning därav att den grundläggande bestämmelsen om rättens domförhet
enligt förslaget skall avse vissa mål och ärenden, oberoende
av om de förekomma till handläggning å allmänt tingssammanträde
eller å de föreslagna nya sammanträdena med blott tre nämndemän.
Vidare må det redan nu anmärkas, att den i många av de avgivna
utlåtandena kritiserade benämningen »särskilda sammanträden» i lagförslaget
utbytts mot en benämning, som angiver det för dessa sammanträden
mest karaktäristiska: »sammanträden med tremansnämnd.»

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Kr /. 21

Förslaget till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning
av vissa mål och ärenden.

1 §• .

Medan utkastet i sin 1 § innehöll bestämmelser om de mål och
ärenden, som skulle få förekomma å de »särskilda sammanträdena»,
samt i 8 ^ föreskriften, att rätten å sådant sammanträde skulle vara
domför, ändå att ej mer än tre av nämnden vore i rätten närvarande,
lämnas i förslagets 1 § motsvarande stadgande angående rättens domförhet
vid handläggning av där uppräknade mål och ärenden utan
hänsyn därtill, om dessa -förekomma å allmänt eller särskilt sammanträde.
Skälet härtill — att man icke bör vid olika tillfällen kräva
olika sammansättning hos rätten vid behandling av alldeles likartade
mål och ärenden -— har redan i det föregående berörts. Sin största
betydelse får emellertid uppräkningen av de ifrågavarande målen och
ärendena med hänsyn till den i förslagets 3 § upptagna bestämmelsen,
att särskilda sammanträden med tremansnämnd skola kunna avhållas
för handläggning av desamma. Lämpligheten av den i 1 § gjorda
begränsningen av ifrågavarande mål och ärenden måste därför prövas
icke blott ur den synpunkten, huruvida vid deras handläggning lekmannaelementet
i domstolen kan anses tillräckligt företrätt med blott tre
nämndemän, utan jämväl med hänsyn därtill att de skola förekomma
till handläggning å de särskilda sammanträdena. I sistnämnda avseende
bör särskilt beaktas, att man, enligt vad ovan antytts, måste såsom
eu provisorisk anordning i avbidan på den blivande råttegångsreformen
utgå från att sammanträdena med tremansnämnd i stor utsträckning
kunna komma att hållas av unga domarevikarier.

Dessa olika synpunkter leda till att begränsningen av de ifrågavarande
målen och ärendena bör så göras, att bland dem upptagas
dels sådana, som tarva skyndsam behandling, såvida det ej anses nödvändigt,
att de vinna handläggning av fulltalig nämnd eller ordinarie
domare, dels ock sådana, som på grund av sin enklare beskaffenhet
lämpligen kunna, för lättande av domarens arbetsbörda å de allmänna
tingssammanträdena, förläggas till sammanträden med tremansnämnd.

De brottmål, som det skulle ligga närmast till hands att förlägga
till sammanträden med tremansnämnd, äro de så kallade polismålen,
d. v. s. sådana mål, som i städer med särskild polisdomstol eller poliskammare
med domsrätt upptagas av denna. Dessa mål kunna em eller -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

tid ej betecknas genom en kort definition, och en sådan uppräkning
som den, vilken plägar förekomma i reglementen för polisdomstolar
och poliskammare med domsrätt, skulle såsom alltför detaljerad icke vara
tilltalande. De viktigaste grupperna bland polismålen skulle man emellertid
nå genom den i lagutkastet föreslagna begränsningen av brottmålen
till sådana, däri allmän* åklagare för talan om ansvar för brott,
som i lag eller författning ej är belagt med svårare straff än böter.
För att tydligt utmärka, att jämväl förseelser mot administrativa
författningar åsyftas, torde ordet »brott» lämpligen kunna utbytas
mot »förseelse» (1 § 1).

Bland civila mål och ärenden utgjorde de i punkt 4 av lagutkastets
1 $ upptagna s. k. småprotokollsärendena den viktigaste
gruppen. Det är framför allt med hänsyn till de fåtaliga tillfällena
att få lagfarts- och inteckningsansökningar handlagda, som man inom
några av de orter, vilka under senare åren förvärvat stadsrättigheter,
knotat över den långsamma rättsskipningen i städer under landsrätt.
Mot den föreslagna bestämmelsen har särskilt anmärkts, att förmynderskapsärenden
icke böra handläggas med så fåtalig nämnd, då vid behandlingen
av dylika ärenden häradsrättens behov av personkännedom
icke kan anses tillräckligt tillgodosett med blott tre nämndemän.
Nämnda ärenden böra ock enligt min mening undantagas från handläggning
å nu ifrågavarande sammanträden (1 § 5).

Däremot har det från åtskilliga håll framhållits, att vissa andra
slag av ärenden borde kunna få där upptagas. Såsom exempel hava
anförts vittnesförhör för dödsfalls skull eller på grund av annan domstols
förordnande, ansökningar om godkännande av försäljning eller inteckning
av omyndigs fasta egendom in. fl. Sistnämnda ärenden synas
mig av samma skål, som nyss anförts beträffande förmynderskapsärendena,
ej böra handläggas annat än vid tillfällen, då nämnden är fulltalig.
Detsamma gäller ärenden angående omyndighets- eller myndighetsförklaring.
Alla övriga ärenden av beskaffenhet att böra i domboken
upptagas synas däremot utan olägenhet kunna handläggas å sammanträden
med tremansnämnd. Ifrågavarande ärenden hava betecknats på
samma sätt som i rättegångsbalken 25 kap. 2 §; att härunder icke
falla några tvistemål, låt vara att för deras anhängiggörande ej fordras
stämning, säger sig självt (1 § 6).

Från flera håll har påpekats, att mål angående gäldenär försättande
i konkurs borde få förekomma å sammanträden av ifrågavarande
slag. Då dessa mål ofta äro mycket brådskande och fulltalig
nämnd vid deras handläggning icke kan vara av större betydelse, hava

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 4. 23

de också upptagits bland de i förslagets 1 5? uppräknade mål och
ärenden. Med dessa hava likställts mål om boskillnad (1 $ 4).

1 fråga om tvistemål i övrigt synas växel- och checkmål — därest
häradsrätt göres behörig för dem — utan tvekan kunna och böra förläggas
till sammanträden med tremansnämnd (1 § 2). Att eljest bland
tvistemålen göra något urval med hänsyn till målens beskaffenhet möter
störa svårigheter. Däremot har det ifrågasatts, att utan avseende ä
målets beskaffenhet å sådant sammanträde skulle kunna förekomma
handläggning, som allenast bestode i upptagande av partsanföranden,
helst när dessa vore skriftligen avfattade, eller ingivande av utlåtande
av sakkunnig, protokoll över vittnesförhör vid annan domstol eller
andra skriftliga handlingar. Från annat håll har föreslagits, att eu
sådan uppdelning av målens handläggning skulle föreskrivas, att endast
förberedelsen — d. v. s. huvudsakligen yrkanden, bestridanden och
erkännanden samt påståenden och förklaringar om s. k. rättsgrundande,
rättsupphävande och rättshindrande fakta — finge förekomma
på de särskilda sammanträdena.

Den sålunda föreslagna förberedande behandlingen av tvistemålen
står i nära överensstämmelse med proceduren enligt de modernaste isländska
processlagar (jfr t. ex. den österrikiska »Erste Tagsatzung» och
§ 303 i den norska Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal). I en av
justitierådet Hellner publicerad uppsats »Domstolsorganisationen och
rättegången i tvistemål i första instans, några grundlinjer för en reform»
finnes också den mening uttalad, att parternas''första inställelse i målet
i regel bör ägnas åt sakens förberedande till huvudförhandlingen. I
fortsättningen heter det:

»Vid första inställelsen skulle därför svaranden hava att yttra sig angående
såväl kärandens yrkanden som, i händelse dessa ej medgivas, kärandens faktiska
framställning punkt för punkt, så att det blir klart, i vad mån kärandens uppgifter
erkännas eller bestridas. Har svaranden någon sakinvändning att framföra, bör han
vid första inställelsen angiva de faktiska omständigheter, varpå han grundar invändningen,
ävensom angiva de bevis för varje särskild punkt, som han vill åberopa.
Käranden har sedan att i sin tur yttra sig angående svarandens invändningar och
sakuppgifter. . . •

Nu kan det naturligtvis hända, att genom denna konfrontation mellan parterna
käranden får anledning att återkalla eller inskränka sitt yrkande, eller att
svaranden helt eller delvis medgiver ett yrkande. Det kan också hända, att situationen
blir sådan, att ett förlikningéförsök med framgång kan göras. Blir på detta
sätt tvisten genom medgivanden eller förlikning mogen för avgörande, bör dom
omedelbart givas. Det kan också hända, att någondera parten förfallolöst utebliver
vid första inställelsen och att därigenom saken blir mogen för avgörande genom
tredskodom.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Ändamålet med första inställelsen är sålunda dels att sovra ut sådana mål,
som kunna avgöras genom dom på grund av återkallande, medgivande eller förlikning
eller genom tredskodom, dels ock att i de mål, i vilka en rättstvist verkligen
föreligger och som alltså böra gå till fortsatt handläggning, domstolen skall
före huvudförhandlingen erhålla kännedom om parternas ståndpunkter åtminstone i
huvudsak.»

Att under nu bestående rättegångsordning allmänt införa en dylik
»första inställelse» i tvistemål vid häradsrätt möter emellertid vissa betänkligheter.
Med den hos parterna i uppenbar strid mot gällande
lag — »käranden skall, evar rättegången börjas, alla dess skäl och
bevis genast framte, och svaranden sammaledes» — allmänt härskande
uppfattningen, att skälen ocli bevisen först böra framläggas i deu mån
en skicklig taktik för processens vinnande det kräver, och med den
inom domstolarna mycket utbredda obenägenheten för en effektiv processledning
skulle en bestämmelse om tvistemålens förberedande å sammanträden
med tremansnämnd säkerligen i allmänhet bliva en död bokstav,
så länge den ej förbundes med ingående stadganden rörande
stämningens innehåll och processuella påföljder av försummelse att
i rätt tid framlägga alla angrepps- och försvarsmedel eller angiva tillgängliga
bevismedel, över huvud med rationella åtgärder i övrigt för
rättegångens koncentrerande. Justitierådet Hellner har också i sitt
i ärendet avgivna utlåtande uttalat vissa betänkligheter redan mot den
modifierade form, i vilken tanken på en förberedande behandling framträdde
i lagutkastet. Han yttrar härom bland annat:

»Enligt de föreslagna stadgandena i 1 § 3 och 2 § skola mål angående penningfordran,
som ej avser skadestånd, kunna bliva föremål för viss handläggning å ifrågavarande
sammanträden. Det vill synas, som om denna tanke hämtats från vissa
främmande processlagar, i vilka eu förberedande handläggning av tvistemålen anordnats
med syfte bland annat att avskilja de mål, i vilka en egentlig rättstvist ej
är för handen. I och för sig är detta syftemål helt visst synnerligen beaktansvärt.
Det kan emellertid ej nekas, att idéns tillämpning ej rätt passar in i nu gällande
rättegångsordning. I förslaget begränsas användningen till mål angående penningfordran
som ej avser skadestånd, och anledningen härtill är uppenbarligen den, att
endast i dylika mål ett avgörande genom tredskodom i egentlig mening kan äga
rum. För min del kan jag ej undertrycka en viss tvekan angående lämpligheten
att på detta sätt giva vissa mål en mera privilegierad ställning än andra.

En annan anledning till tvekan sammanhänger med spörsmålet, huru med
målet skall förfaras, om det ej blir avgjort geftom tredskodom eller dom på grund
av förlikning eller medgivande å svarandens sida. I förslaget säges visserligen, att
i så fall uppskov skall äga rum, men det är ej fullt klart, om vidare förhandling
samt upptagande av bevisning skulle vara tillåten vid sammanträdet i fråga. Är
detta avsett, kan man anmärka det principiellt oriktiga däri, att utredningen i målet

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 4. -i>

sker inför eu domstol, som är annorlunda sammansatt än den som skall döma i
målet. Man frågar nämligen, huru de nämndemän, som ej närvarit vid första sammanträdet,
.skola få kännedom om vad därvid passerat. Nu kan man visserligen
siiga, att det långt ifrån är sällsynt, att nämndemän deltaga i avgörandet av mål,
utan att vare sig genom närvaro vid alla förliandlingstillfällen eller genom studium
av protokollen hava erhållit fullständig kännedom om förhandling och bevisning i
målet, men det förefaller mig betänkligt att genom uttrycklig lagstiftning giva
sanktion åt eu dylik oegentlighet. Är det åter meningen att, i händelse av käromålets
bestridande, all ytterligare handläggning skall anstå, till dess målet förekommer
inför domstol med fulltalig nämnd, så kan det anmärkas, att man förpliktat
svaranden till en inställelse, som från nuvarande rättegångs synpunkt måste anses
vara utan egentligt gagn och sålunda vållat honom onödiga kostnader.»

Såsom vid 2 § skall närmare utvecklas, kar jag genom dill'' föreslagna
bestämmelser sökt undgå de sålunda påtalade, med lagutkastets
ståndpunkt förenade olägenheterna. Det oaktat har jag emellertid
funnit stora betänkligheter möta mot att låta alla tvistemål, även de
mest invecklade, förekomma till förberedande handläggning å sammanträden
med tremansnämnd, då man, såsom redan antytts, måste räkna
med att dessa sammanträden ofta komma att hållas av unga vikarier,
som ej kunna anses mogna att i mera invecklade .mål utföra den processledande
verksamhet, som är en nödvändig förutsättning för att med
förberedelsen skall uppnås det åsyftade resultatet.

Mot det sätt, varpå lagutkastet begränsade de tvistemål (andra
än växelmål), som skulle få instämmas till sammanträde med tremansnämnd,
anmärkte Svea hovrätt i sitt utlåtande, att det använda uttrycket
»andra mål angående penningfordran, som icke avser skadestånd»
vore alltför obestämt och omfattande, samt att det syntes angeläget
att så beteckna här avsedda mål, att därunder folie endast sådana,
om vilka kunde antagas, att åtminstone i regel häradsrätten vore
kompetent att vid det särskilda sammanträdet också avdöma dem.

Då nu sammanträden med tremansnämnd framför allt synas lämpa
sig för avdömande av sådana mål, i vilka förutsättningarna för tredskodoms
meddelande föreligga, har, i anslutning till nämnda anmärkning
av Svea hovrätt, åt förslagets 1 § 3 givits en avfattning, som nära
överensstämmer med ordalagen i 12 kap. 3 § rättegångsbalken i fråga
om bestämmandet av de mål, i vilka tredskodom kan givas på bifall
till kärandens talan, ändå att bevisning ej blivit förebragt.

2 §.

Har ett mål av den beskaffenhet, som i 1 § 3 sägs, instämts till
sammanträde med tremansnämnd eller eljest till eu rättegångsdag, då
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 4 käft. (Nr 4.) 4

26 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

allenast tre nämndemän sitta i rätten, och föreligga ej förutsättningarna
för tredskodoms meddelande, uppstår frågan, vilken handläggning som
bör kunna komma detsamma till del å sammanträdet. Medger svaranden
kärandens talan eller äro endast rättegångskostnaderna tvistiga,
synes hinder ej böra uppställas för målets avgörande å sammanträdet.
År målet eljest av den enkla beskaffenhet, att parterna kunna enas
om dess hänskjutande till rättens omedelbara avgörande, torde det böra
göras beroende på rättens medgivande i varje särskilt fall, om målet
skall kunna avdömas å sammanträdet i fråga. De invändningar, som
enligt lag skola framställas vid första rättegångstillfälle, då svaranden
är tillstädes, t. ex. om obehörigt forum eller stämnings ogiltighet, böra
givetvis göras även å detta sammanträde samt av rätten med beslut
avhjälpas. Vidare bör rätten även på grund av andra invändningar å
dylikt sammanträde kunna avvisa ett mål utan prövning, t. ex. på
grund av litispendens. Att rätten å sammanträde med tremansnämnd
bör kunna fastställa en mellan parterna träffad förlikning samt avskriva
ett mål eller förklara detsamma vilande synes vara självklart.

I hittills berörda frågor står lagförslaget på i huvudsak samma
ståndpunkt som lagutkastet, i vilket dock vissa jämkningar gjorts på
grund av framställda anmärkningar. För alla övriga fall föreskrev
lagutkastet, att målet skulle utsättas till förnyad handläggning å ting
eller allmänt sammanträde, men stadgade utkastet icke något uttryckligt
hinder för parterna att före uppskovsbeslutet i målet förebringa utredning
av vad slag som helst, alltså även vittnesbevisning. En sådan
ordning kunde knappast betecknas såsom fullt rationell. Svea hovrätt anmärkte,
att det icke torde vara åsyftat att vid dessa sammanträden,
där i häradsrätten endast sutte tre nämndemän, en vidlyftig bevisning
skulle upptagas för att sedan föreläggas den dömande rätten vid ett
allmänt sammanträde. De av justitierådet Hellner i liknande avseende
framställda anmärkningar hava redan refererats vid 1 §.

Med beaktande av de sålunda gjorda anmärkningarna har jag i
lagförslaget sökt gå en medelväg mellan att tillåta fullständig handläggning
av ett mål, som rätten med dåvarande sammansättning ej är ''
behörig att avdöma, och att helt och hållet förbjuda upptagande till
protokollet av någon som helst ytterligare utredning i målet. Genom
förbudet i första stycket av lagförslagets 2 § mot vittnesförhörs hållande
i ifrågavarande fordringsmål vid rättegångstillfälle, då tre men ej sju i
nämnden äro, har intresset av omedelbarhet i upptagandet av den muntliga
bevisningen tillgodosetts, medan å andra sidan genom föreskrifterna i
paragrafens andra stycke angående protokolleringen av partsanförandena

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 4. 27

sörjts för att rättegångstillfället dock ej skall behöva bliva utan gagn
för målets utredning. Genom sistnämnda föreskrifter bär det gjorts till
en ämbetsplikt för ordföranden att redan vid ifrågavarande tillfälle
söka få parternas ställning till tvistens föremål sä noggrant uppklarad
som möjligt. Vid den ansats till en »första inställelse» efter modernt
mönster, som på detta sätt skulle pa ett mycket begränsat område
införas i svensk rätt, kunna naturligtvis icke samma förhoppningar
knytas som vid ett liknande institut i en moderniserad rättegångsordning.
Detta hindrar emellertid icke, att inskrivandet i lagen, att
båda parternas yrkanden, bestridanden och medgivanden ävensom deras
påståenden och förklaringar rörande saksammanhanget höra i detta
särskilda fall noggrant protokollföras redan vid första rättegångstillfiillet,
kan komma att i sina verkningar visa sig utgöra ett värdefullt komplement
till gällande lags föreskrift om skyldighet för part att vid
rättegångens början genast framte alla skäl och bevis.

Att rätten å sammanträde med tremansnämnd äger meddela alla
de beslut under rättegången, vilka kunna föranledas av den handläggning,
som där må äga rum — t. ex. beslut om kvarstad eller skingringsförbud
eller medgivande av vittnesförhör vid annan domstol —
har ansetts ej behöva uttryckligen stadgas.

3 §■

Stadgandena i 1 § om häradsrätts domförhet torde, såsom redan
antytts, komma att erhålla sin huvudsakliga betydelse i sådana fall,
då särskilda sammanträden med tremansnämnd anordnats. Såsom
i lagutskottets utlåtande framhölls, böra ifrågavarande sammanträden
kunna hållas ej blott under de lagtima tingen (d. v. s.
under tiden från ett lagtima tings början intill dagen för dess avslutande)
utan jämväl mellan tingen, t. ex. i domsagor med nya tingsordningen
under den rätt avsevärda tiden mellan vårtingets avslutande
och hösttingets början.

Liksom genomförandet, av den nya tingsordningen enligt 1872
års författning varit helt beroende på Kungl. Maj:t, som utan ledning
av några föreskrifter i lag haft att bestämma över antalet tingslag i
en domsaga, och som jämväl när en domsaga bestått av ett eller två
tingslag med hänsyn till särskilda förhållanden ägt förordna, att sådant
tingslag skulle undantagas från tillämpningen av de i författningen
meddelade stadgandena eller att i vissa tingslag skulle hållas allmänna
sammanträden till större antal och å andra dagar än som i allmänhet

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

enligt samma författning skulle gälla, så lägges (let enligt det nu
framlagda förslaget jämväl i Kungl. Maj:ts hand att efter förhållandena
å varje särskild ort förordna, huruvida sammanträden med tremansnämnd
skola hållas eller icke, samt, där de skola hållas, att bestämma
antal och tider för dem. Endast på detta sätt kan en naturlig utveckling
efter varje orts behov komma till stånd. Då beträffande varje
särskild domsaga, där fråga uppstår om inrättande av sammanträden med
tremansnämnd, Kungl. Maj:ts beslut givetvis kommer att föregås av
en allsidig utredning, varunder vederbörande tingslag, häradshövding,
häradsrätt, Kungl. Maj:ts befa 11 ningsbavande och hovrätt komma att höras
i ärendet, torde icke någon risk föreligga, att sammanträden med tremansnämnd
komma att införas i vidsträcktare omfattning än som kan ske
utan häradshövdingens eller nämndens oskäliga betungande. Någon maximigräns
för antalet sammanträden med tremansnämnd har därför icke
ansetts behövlig. I allmänhet torde sådana sammanträden väl ej komma
att hållas till större antal än de allmänna tingssammanträdena, men
lärer det ej föreligga något skäl att genom lagbestämmelse hindra, att
de i särskilda fall hållas oftare. Omöjligt är icke, att även i de största
domsagor, under förutsättning av biträdesfrågans lösning, den bästa
arbetsfördelning skulle komma att uppnås genom sammanträden med
tremansnämnd varje vecka.

Medan den allmänna regeln i 1 § om rättens domförhet ej utesluter
närvaro i nämnden av flera än tre ledamöter vid handläggningav
där omförmälda mål och ärenden, har i 3 § föreslagits den bestämmelse,
att vid (särskilt) sammanträde med tremansnämnd ej flera än
tre av nämnden må deltaga i rättens beslut. När så få nämndemän
skola deltaga i avgörandet av ett mål, skulle det kunna tänkas, att
deras uppfattning vore på förhand kiyid och ginge i strid med ordförandens.
I ett sådant fall skulle målets utgång kunna ändras därigenom,
att en nämndeman av samma mening som ordföranden tillkomme
vid beslutets fattande. Då det är av vikt, att möjligheten till
dylika ingrepp i nämndens sammansättning för åstadkommande av ett
visst domsresultat blir utesluten, har nyssnämnda bestämmelse upptagits
i förslaget.

I lagutkastets 7 § stadgades, att i avseende å mål och ärenden,
som finge handläggas å särskilt sammanträde, vad om allmänt tingssammanträdes
likställighet i vissa fall med häradsting vore stadgat
skulle äga tillämpning beträffande särskilt sammanträde.

Om det sålunda föreslagna stadgandet yttrade hovrätten över
Skåne och Blekinge i sitt utlåtande:

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4. 29

»Ett sådant stadgande innebär att åtgärder, som eljest skolat efter utgången
av viss tid företagas å nästa allmänna sammanträde, i stället skola vidtagas å nästa
särskilda sammanträde, då sådant efter utgången av nämnda tid inträffar tidigare
än allmänt sammanträde. Härigenom komma visserligen nu förelintliga tidsfrister
att i vissa fäll förkortas, men torde detta icke innebära någon större olägenhet.
Däremot kan det törhända befaras att den omständigheten, att de särskilda sammanträdena,
i likhet med slutsammanträdena för tingen, hava inskränktare befogenheter
än de allmänna sammanträdena och i motsats till dessa betecknas såsom särskilda
sammanträden, lätt nog kan bibringa allmänheten den uppfattningen att det ej är
fråga om verkliga tingssammanträden och därigenom leda till försummande av föreskrivna
tidsfrister. Nämnda missuppfattning torde vara att befara framförallt i det
fall då särskilt sammanträde hålles å annan ort än det vanliga tingsstället, vilket i
9 § av lagutkastet föreslagits skola få äga rum.»

Den farhåga hovrätten sålunda uttalat för att den föreslagna
likställigheten mellan allmänna tingssammanträden och sammanträden
med tremansnämnd skulle kunna leda till försummande av fatalietider
synes mig icke sakna fog. Någon dylik bestämmelse har därför icke
upptagits i det av mig nu framlagda förslaget.

4 §.

I lagutkastets 3 § meddelades bestämmelser för det fall, att
mål, som ej finge handläggas å sammanträde med tremansnämnd, dock
blivit dit instämt. För att så mycket som möjligt minska antalet
dylika fall, innehåller förslagets 4 § ett stadgande, som innebär, att
stämning till dylikt sammanträde skall vägras, när den begäres i mål,
som ej må där förekomma.

Har sådant mål ändå råkat bliva instämt till sammanträde av
ifrågavarande slag, synes målet böra utan vidare handläggning uppskjutas
till behörigt sammanträde. De undantag från denna regel, som
enligt lagutkastet uppställdes, torde ej vara av någon praktisk betydelse.
Däremot lärer det vara erforderligt att meddela föreskrifter, som lösa
frågan, vid vilket rättegångstillfälle sådana invändningar skola framställas
som de, vilka omtalas i rättegångsbalken 16 kap. 1, 2 och 6 §§.
Att om icke någondera parten kommer tillstädes målet bör avskrivas
torde ej behöva uttryckligen angivas.

Med uttrycket »allmänna tingssammanträden» åsyftas i denna och
följande paragrafer ej blott häradsrätts allmänna sammanträden i domsagor
med den nya tingsordningen utan jämväl de allmänna rättegångsdagarna
under de lagtima tingen i domsagor, där gamla tingsordningen
tillämpas.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

5 §•

Av stadgandena i 2 § framgår, att sådana mål, som omförmäla»
i 1 § 3, val få instämmas till sammanträde med tremansnämnd, men
ej uppskjutas till annat sådant sammanträde. Sådana mål böra därför
ej heller kunna uppskjutas från allmänt tingssammanträde till sammanträde
med tremansnämnd. Samtliga övriga i 1 § upptagna mål
är häradsrätt lika behörig att handlägga å båda slagen av sammanträden,
I alla dessa fall äger alltså häradsrätten efter omständigheterna,
när laga skäl till uppskov föreligger, uppskjuta målet eller
ärendet till sammanträde av vilketdera slaget som helst, oberoende av
arten av det sammanträde, varå det sist handlagts. Till undvikande
av varje osäkerhet i denna punkt har stadgande härom meddelats i
förslagets 5 §, motsvarande utkastets 4 §.

I utkastets 5 § meddelades bestämmelser rörande klagan däröver
att häradsrätt i strid mot de givna stadgandena företagit visst mål till
handläggning å särskilt sammanträde. Då för närvarande ej finnas
motsvarande stadganden för det fall, att häradsrätt handlägger mål med
mindre än lagstadgat antal nämndemän, och de båda fallen uppenbarligen
böra behandlas lika, har utkastets 5 § ej i förslaget upptagits.

6 §.

I anledning av bestämmelsen i utkastets 6 §, att när mål blivit å
särskilt sammanträde till slut fört, dom skulle, där hinder ej mötte på
grund av stadgandena i 2 §, avkunnas innan sammanträdet ändades, har
Svea hovrätt hemställt, huruvida icke, då även med den i 1 § givna begränsningen
av målen fall av alldeles icke enkel beskaffenhet kunde förekomma
å ifrågavarande sammanträden och ett närmare övervägande
därför vara påkallat, föreskriften om doms avkunnande borde göras
mindre kategorisk. Hovrätten över Skåne och Blekinge har gjort en
liknande hemställan samt föreslagit, att uppskov med doms avkunnande
skulle få äga rum på samma skäl, som gälla för dom i brottmål rörande
minderårig.

I sistnämnda hänseende är stadgat, att dom skall avsägas samma
dag eller senast nästa dag, »där ej i målets vidlyftighet eller eljest
hinder därför möter». Enligt 7 § i 1872 års tingsförordning gäller
för alla mål, att dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, »om
den dessförinnan författas kan».

:si

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 4.

Nu torde det vara mycket sällsynt, att dom anses kunna författas
å samma sammanträde, å vilket målet blivit slutfört, annat än i mål av
allra enklaste beskaffenhet. Det har t. o. in. förekommit exempel på att
med tredskodoms meddelande fått anstå till påföljande sammanträde, och
det är ingalunda ovanligt, att doms författande i erkända kravmål anses
kräva betänketid till nästa ting. Denna i uppenbar strid med lagens
mening stående praxis har, förutom större långsamhet i rättsskipningen,
även den olägenhet med sig, att i större mål, vilka kräva handläggning
vid ett flertal sammanträden, domaren mycket sällan torde anse
det kunna ifrågakomma, att lian till en dylik handläggning skulle
behöva sätta sig så grundligt in i målet eller bilda sig en så bestämd
uppfattning rörande förekommande rättsfrågors lösning, att dom skulle
kunna meddelas omedelbart efter handläggningens slut, vilket återigen
har till följd dels att han icke är lika skickad att utöva den honom
tillkommande processledningen, som om han bättre behärskat målet,
dels ock att nämndens betydelse i hög grad minskas, då det för lekmannaelementets
fulla tillgodogörande i allmänhet måste anses vara ett
oeftergivligt krav, att överläggningen till dom följer omedelbart på
förhandlingen i målet.

Otvivelaktigt måste det bliva en viktig uppgift för rättegångsreformen
att såsom allmän regel genomföra domens avkunnande omedelbart
efter förhandlingens avslutande. Emellertid kan säkerligen något
åtgöras i förevarande hänseende redan under bestående rättegångsordning.
Erfarenheter från Finland, där rättsskipningen i mycket har
att räkna med samma förutsättningar som hos oss, men där domens
avkunnande vid det sammanträde, å vilket målet slutbehandlats, lär
vara regel, torde visa, att nuvarande rättegångsordning ej behöver
lägga absolut hinder i vägen för en mera tillfredsställande ordning.
Till denna fråga skall jag, vad allmänna tingssammanträden angår,
återkomma vid förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer i 1872
års förordning.

I fråga om sammanträden med tremansnämnd kunde det synas
mera tveksamt än eljest, om ett omedelbart avkunnande av domen
bör framtvingas, då dessa sammanträden ofta kunna komma att hållas
av unga biträden. Med hänsyn dels härtill dels ock till de förut
refererade, av Svea hovrätt anförda skälen ''torde föreskriften ock böra
göras mindre kategorisk än förhållandet var i lagutkastet. Genom den
av mig nu föreslagna ordalydelsen, enligt vilken anstånd med doms
avkunnande kan äga rum, därest i något fall domen ej kan författas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

innan sammanträdet ändas, torde tillräckligt tydligt hava utmärkts, att
dylikt uppskov må ske allenast i undantagsfall.

Justitierådet Hellner hemställde i sitt utlåtande, huruvida, därest
stadgandet i 6 § om doms omedelbara avkunnande funnes icke kunna
undantagslöst upprätthållas, det icke borde föreskrivas, att de nämndemän,
som deltagit i handläggningen, där de ej vore hindrade av laga
förfall, jämväl skulle deltaga i målets avgörande. En dylik föreskrift
har nu i förslaget upptagits. Jämte det att densamma är fullt motiverad
av önskan att undvika växlingar i nämndens sammansättning
vid handläggning av ett och samma mål, borde densamma ock i någon
mån vara ägnad att befordra målens omedelbara avdömande i enlighet
med huvudregeln på grund av de olägenheter för nämnden, som ett
uppskov sålunda skulle kunna medföra. Uteblir nämndeman utan laga
förfall vid tillfälle, då dom i sådant mål skall avkunnas, bör detta
visserligen ej föranleda ytterligare uppskov med avkunnandet; men
måste givetvis sådan försummelse från nämndemannens sida för honom
medföra ansvar för tjänstefel.

, 7 §•

Någon närmare reglering i lag av nämndemännens tjänstgöringsskyldighet
å sammanträden med tremansnämnd har jag ej ansett erforderlig
utöver den föreslagna bestämmelsen, att häradshövdingen har att
efter samråd med nämnden fördela densamma för ett år i sänder.

Föreskriften att till tjänstgöring i nämnden jämväl må inkallas
nämndeman från annat tingslag inom domsagan är hämtad ur lagberedningens
förut omnämnda förslag till lag om inskrivningsting.
Fn liknande bestämmelse gäller för särskilt fall enligt kungl. förordningen
den 20 november 1845 angående gemensamma rannsakningshäkten
och tingsställen för särskilda härad. Med den föreslagna
begränsningen av de mål och ärenden, som skola få förekomma å
sammanträde med tremansnämnd, synes mig icke någon betänklighet
möta mot ifrågavarande anordning, genom vilken man fastmera synes
på ett praktiskt sätt kunna undvika att i onödan betunga ledamöter
av nämnden med långa resor för uppgifter, vilka närmare boende
nämndemän inom domsagan lika bra kunna fylla. Givetvis bör samtycke
från nämndeman, som ej tillhör tingslaget, inhämtas, innan lian
inkallas till tjänstgöring av nu ifrågavarande slag.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 4.

8 §■

Jämväl stadgandet, att sammanträde med tremansnämnd efter
Kungl. Maj:ts förordnande må hållas å annan ort än tingsstället, är
hämtat från lagberedningens nyssnämnda förslag. Mot ifrågavarande
stadgande, som i lagutkastet fanns upptaget i dess 9 §, anmärkte hovrätten
över Skåne och Blekinge — med reservation av t. f. presidenten,
vilken lämnade stadgandet utan anmärkning — följande:

»En sådan anordning skulle givetvis vara till stor fördel för sådana landsrättsstäder
eller andra mer befolkade orter, som ej hava eller kunna få tingsställe
å platsen. I sakens natur ligger emellertid att de orter, det här kan bliva fråga
om, äro sådana som ej ligga så nära det vanliga tingsstället. I friherre Palmstiernas
motion, som givit anledning till riksdagens skrivelse, har också såsom exempel på
en sådan ort nämnts Nässjö, som ligger 43 kilometer från Jönköping, där tingslagets
vanliga tingsställe är beläget. Ett stadgande som det föreslagna, genomfört i Nässjö,
skulle medföra, att personer bosatta i närheten av det vanliga tingsstället skulle
kunna stämmas till det långt därifrån belägna tingsstället i Nässjö. Det kan ifrågasättas
om ej en sådan ordning, som skulle gynna kärandena på svarandenas bekostnad,
står i strid mot den tanke, som ligger till grund för den allmänna regeln att svaranden
skall stämmas till den rätt, därunder han har sitt bo och hemvist. Hade å
särskilt sammanträde endast fått upptagas inskrivningsärenden, såsom lagberedningen
föreslagit beträffande inskrivningsting, hade intet varit att anmärka mot det ifrågavarande
stadgandet. Lämpligare torde vara att en sådant ort bildar eget tingslag.»

Även om beträffande en sådan ort som Nässjö den anordning, att
staden — efter mönster av det sätt, varpå tingsförhållandena äro ordnade i
den med Frosta härad förenade staden Eslöv — finge bilda eget tingslag
med fullt antal allmänna tingssammanträden, vore att föredraga framför
att dit förlädes för hela domsagan gemensamma sammanträden med tremansnämnd,
så skulle dock den föreslagna möjligheten att hålla sådana
sammanträden å annan plats än det vanliga tingsstället äga sin betydelse
för sådana fall, då i en vidsträckt domsaga med flera tingslag
dylika sammanträden ansåges böra hållas t. ex. å den ort, där domaren
har sitt kansli, eller å det tingsställe, som ligger närmast domarens
boningsort, samt å en och samma dag för alla tingslagen. För dylika
domsagor skulle den föreslagna lagstiftningen bliva utan väsentlig betydelse,
om nu ifrågavarande bestämmelse ej upptoges i densamma.
Exempel på tingslag med mera än ett tingsställe föreligger för övrigt
redan nu, i det att i Jukkasjärvi lappmarks tingslag sedan 1904 hållas
tingssammanträden omväxlande i Kiruna och Vittangi, låt vara att
denna anordning är förestavad av andra motiv än den nu föreslagna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 4 höft. (Nr 4.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Det har framhållits, att när stad, köping eller större municipalsamhälle
erhåller förmånen, att särskilda sammanträden med korta
mellanrum där hållas, det bör åligga ifrågavarande kommun att tillhandahålla
lämplig, för ändamålet möblerad lokal med värme, ljus och
erforderlig uppassning. Någon allmän bestämmelse i dylik riktning
torde ej vara lämplig, utan synes det böra bli beroende på Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huru de nämnda kostnaderna
skola gäldas. Skall, såsom nyss antytts, gemensam tingslokal användas
för samtliga tingslag i en domsaga, synes kostnaden böra fördelas på
de olika tingslagen efter skälig grund, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Med hänsyn till häradsrättens säregna sammansättning å tingssammanträden
med tremansnämnd synes det naturligt, att över de till
domboken hörande mål och ärenden, som förekomma vid dessa sammanträden,
särskild dombok föres, skild från den allmänna domboken och
försedd med egen fortlöpande nummerföljd under varje ting. En sådan
ordning ter sig också mest praktisk med hänsyn därtill, att uppsättningen
av de båda domböckerna ofta torde komma att äga rum samtidigt
och utföras av olika personer. Någon väsentlig olägenhet torde
ej uppstå därav, att vissa mål på detta sätt kanna komma att införas
än i den särskilda, än i den allmänna domboken.

Vad småprotokollsärenden angår, torde däremot tillräckliga skäl
saknas att upptaga dem i olika protokoll, allt efter som de handlagts
vid sammanträden av ena eller andra slaget. Särskilda protokoll måste
här allenast föras, när sammanträden med tremansnämnd hållas mellan
de lagtima tingen. Angående insändandet till hovrätt av protokollsrenovationen
för dessa sammanträden har erfordrats en särskild bestämmelse,
som intagits i andra stycket av 9 § tillsammans med en
föreskrift om tiden för avlämnande till kronofogden av utdrag av rättens
saköreslängd för samma tillfällen.

I åtskilliga över lagutkastet avgivna utlåtanden har framhållits
det tillbörliga däruti, att skälig ersättning lämnades häradshövdingarna
och nämndemännen för de extra kostnader, som komme att tillskyndas
dem genom införande av ifrågavarande nya sammanträden. Då detta
krav synes fullt befogat, men rätta platsen för meddelande av närmare

9 §•

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 4.

bestämmelser härom torde vara resereglemente^ liar i 10 § allenast
föreslagits en hänvisning till vad sålunda bör komma att särskilt stadgas.

Den i lagutkastets 10 § intagna bestämmelsen om kungörande
av tid och ort för de särskilda sammanträdena har ej upptagits i förslaget,
då i stället utkast till allmänna bestämmelser angående kungörande
av tiden för tings början och avslutande in. m. utarbetats.
Över detta utkast hava emellertid infordrade underdåniga utlåtanden
ännu ej avgivits, varför lagförslag härutinnan ej kan av mig nu framläggas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 och 10 §§ i förordningen den
17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser

om häradsting.

7 §•

Vid 6 § i lagförslaget om häradsrätts sammansättning vid handläggning
av vissa mål och ärenden har jag framhållit betydelsen därav
att dom såvitt möjligt avkunnas omedelbart efter det att förhandlingen
i målet avslutats. Bland annat hänsyn till den omständigheten, att
sammanträden med tremansnämnd kunna antagas komma att i stor
utsträckning hållas av unga biträden, gjorde emellertid, att lagutkastets
stränga regel om doms omedelbara avkunnande å dylika sammanträden
ansågs ej kunna undantagslöst upprätthållas. Efter den modifierade
avfattning, nyssnämnda paragraf erhållit i lagförslaget, synes anledning
icke förefinnas till uppställande av någon skillnad mellan de krav,
som i berörda avseende böra ställas på ordförandena å de allmänna
tingssammanträdena och å sammanträdena med tremansnämnd, och
föreslår jag för den skull, att 7 § i 1872 års tingsförordning ändras
till närmare överensstämmelse med 6 § i förutnämnda lagförslag. Enligt
den föreslagna ordalydelsen skulle häradsrätten allenast i undantagsfall
äga rätt att låta med doms avkunnande i ett slutbehandlat
mål anstå till senare rättegångstillfälle.

Den sålunda föreslagna lagändringen torde medföra vissa konsekvenser
med avseende ä arbetssättet vid häradsrätterna. Dels måste
uppenbarligen kraven på kompetens hos de personer, som vid förhinder
för häradshövdingarna att själva hålla de allmänna tingssammanträdena
skola förordnas till deras vikarier, väsentligen skärpas — utredning om åtgärder
i sådant syfte pågår inom justitiedepartementet —, dels blir det

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 4.

nödvändigt att icke till en och samma rättegångsdag utsätta flera mål
än att tid återstår för överläggning till dom i de slutbehandlade målen.
De svårigheter, som äro förenade härmed, liksom ock de olägenheter,
som uppstå till följd därav, att expedition i de slutbehandlade målen
måste tillhandahållas tidigare än om med domens avkunnande fått anstå,
• torde emellertid mer än uppvägas av de väsentliga fördelar, som äro
förenade med ett principiellt upprätthållande av kravet på doms avkunnande
omedelbart efter handläggningens slut.

Efter denna skärpning av huvudregeln rörande doms omedelbara
avkunnande har jag ansett hittillsvarande undantagsbestämmelse därom,
att i vidlyftiga mål med domens avsägande kan få anstå längre än
till nästa allmänna tingssammanträde, böra undergå sådan ändring,
att dylikt längre anstånd ej må medgivas under annan förutsättning,
än att målet är av synnerligen vidlyftig beskaffenhet.

10 §.

I denna paragraf har i enlighet med yrkande i den motion, som
låg till grund för riksdagsskrivelsen, den nuvarande bestämmelsen om
ett maximiantal av tio allmänna tingssammanträden om året borttagits.

Mot detta förslag har, som nämnt, hovrätten över Skåne och
Blekinge — dock med skiljaktig, tillstyrkande mening uttalad av t. f.
presidenten — anfört, att behov av en sådan ändring ej skulle föreligga.

Givetvis kan och bör, såsom nämnda hovrätt anfört, behovet
av ökade sammanträden såsom regel tillgodoses genom införandet av
sammanträden med tremansnämnd. I vissa undantagsfall skulle det
dock kunna visa sig vara mera praktiskt att öka antalet allmänna
tingssammanträden. Exempel gives redan nu därpå att, i enlighet med
vad gällande tingsförordning medger, i vartdera av en domsagas två
tingslag förekomma 10 allmänna sammanträden om året. Häradshövdingen
i en sådan domsaga har alltså redan nu att hålla tjugo allmänna
tingssammanträden om året, ett var fjortonde dag under tingen.
Om för någotdera av dessa tingslag behov skulle anses föreligga av
att erhålla t. ex. lagfarts- och inteckningsärenden handlagda oftare än
var fjärde vecka, torde måhända ej skäligen kunna ifrågasättas, att
denne häradshövding utöver allmänna sammanträden varannan vecka
jämväl skulle hålla sammanträden med tremansnämnd i det ena tingslaget.
Här skulle det kunna tänkas vara mera praktiskt att sammanslå
de båda tingslagen till ett med bibehållande av det gamla antalet

Kungt. Muj:U nåd■ proposition AV 4. 37

nämndemän och med sammanlagt tjugo allmänna sammanträden om aret,
tilläventyrs alternerande pa de båda förutvarande tingsställena.

Om det sålunda kan uppvisas fall, då det kunde finnas önskvärt
att flera allmänna tingssammanträden än tio årligen kunna hållas i ett
tingslag, torde därmed eu lagändring, som öppnar möjlighet för Kungl.
Maj:t att lämpa tingsordningen efter de lokala behoven även för dylika
undantagsfall, vara tillräckligt motiverad, då något missbruk av bestämmelsen
i fråga näppeligen kan befaras.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen om den nya
växellagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall

den 7 maj 1880.

De skäl, som legat till grund för den föreslagna ändringen i
promulgationsförordningen till växellagen, varigenom beträffande växelgäldenär,
som bor eller anträffas på landet eller i stad under landsrätt,
åt käranden inrymts valfrihet mellan vederbörande häradsrätt och rådhusrätten
i närmaste stad, hava redan inledningsvis av mig berörts.

Genom hänvisningen i 15 § checklagen till vad om rättegången
i växelmål är stadgat komma enahanda bestämmelser att gälla jämväl
mål angående återgångsfordran på grund av check.

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag av
den lydelse, bilagorna D—F vid detta protokoll utvisa, och hemställde,
att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande
över förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Bil. A. *)

Utkast

till

LAG

om särskilda sammanträden i häradsrätt för handläggning
av vissa mål och ärenden.

Med ändring av vad lag eller förordning innehåller stridande mot
nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

I tingslag, där Konungen med hänsyn till förhållandena så prövar
nödigt, skall häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen hålla
särskilda sammanträden till det antal Konungen bestämmer; och må å
sådant sammanträde mål och ärenden av följande slag handläggas:

1. mål, däri allmän åklagare 1''ör talan om ansvar för brott, vara
strängare straff än böter ej kan följa;

2. växelmål samt mål angående återgångsfordran på grund
av check;

3. andra mål angående penningfordran, som icke avser skadestånd,
under iakttagande dock av vad här nedan i 2 § stadgas;

4. ärenden, som omförmälas i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden.

2 §•

Dom i mål, varom i 1 § 3 förmäles, må ej meddelas å särskilt
sammanträde, utan så är att fall, som i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
avses, är för handen, eller svaranden medgiver kravet, eller häradsrätten
finner målet böra avvisas på den grund, att rätten är obehörig

'') Bilagorna A—C återgiva de inom justitiedepartementet år 1915 i anledning av riksdagens
skrivelse utarbetade lagutkasten.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4. 39

eller stämningen ogin. Förlikas parterna i mål av ifrågavarande slag,
må å särskilt sammanträde förlikningen av rätten fastställas.

I annat fall än nu är sagt skall sådant mål, där det ej av
rätten avskrives, utsättas till förnyad handläggning å ting eller allmänt
sammanträde.

3 §■

Har mål, som ej enligt 1 § må handläggas å särskilt sammanträde,
blivit till sådant sammanträde instämt, äge häradsrätten dock
meddela slutligt yttrande i målet, där det tinnes böra avvisas på den
grund att rätten är obehörig eller stämningen ogill, eller där ingången
förlikning kan av rätten fastställas. Eljest varde målet, såframt det icke
avskrives, utan vidare handläggning uppskjutet till ting eller allmänt
sammanträde.

4 §•

Där i andra fall än de i 2 och 3 §§ angivna uppskov i mål eller
ärende, som handlagts å särskilt sammanträde, lagligen må äga rum,
varde uppskov beviljat till ting eller allmänt sammanträde eller ock till
annat särskilt sammanträde, efter ty rätten finner lämpligt. Mål eller
ärende, som i 1 § 1, 2 eller 4 sägs, må ock från ting eller allmänt
sammanträde uppskjutas till särskilt sammanträde.

5 §•

Klagan däröver att häradsrätt i strid mot här ovan givna stadganden
företagit visst mål till handläggning å särskilt sammanträde
må ej föras i annat fall, än då dom i målet meddelats å dylikt sammanträde.
I ty fall varde domen av högre rätt undanröjd och målet till
häradsrätten återförvisat.

6 §.

När mål blivit å särskilt sammanträde till slut fört, skall, där
hinder ej möter på grund av stadgandena i 2 §, dom avkunnas, innan
sammanträdet ändas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

7 §•

I avseende å mål och ärenden, som i 1 § omförmälas, skall vad
om allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradstingär
stadgat äga tillämpning beträffande särskilt sammanträde.

8 §•

A särskilt sammanträde vare rätten domför, ändå att ej mer än
tre av nämnden äro i rätten närvarande. I domsaga, som består av
mera än ett tingslag, må till tjänstgöring i nämnden inkallas jämväl
nämndeman från annat tingslag inom domsagan.

9 §■

Särskilt sammanträde må efter Konungens förordnande hållas även
å annan ort än tingsstället.

10 §.

Om tid och ort för särskilt sammanträdes hållande skall kungörelse
utfärdas på sätt om kungörande av häradsting är stadgat.

11 §•

I tingslag, där särskilda sammanträden hållas mellan de lagtima
tingen, skola de vid dessa sammanträden förda protokoll, om vilkas insändande
till hovrätt är särskilt stadgat, fogas vid protokollen för nästföljande
lagtima ting, när de till hovrätten insändas. För nämnda
sammanträden skall utdrag av rättens saköreslängd avlämnas till kronofogden
vid påföljaude tings slut eller, där ting hållas enligt förordningen
den 17 maj 1872, före slutet av första allmänna sammanträdet undertinget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

Bil. B.

Utkast

till

LAG

om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Prövar Konungen, att, med hänsyn till särskilda förhållanden,
något av de tingslag, som här förut blivit omförmälda, må undantagas
från tillämpningen av ovan meddelade stadganden, eller att i sådant
tingslag allmänna sammanträden må hållas till större antal och å andra
dagar än ovan sagts, gånge som särskilt förordnat varder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 4 käft. (Nr 4.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Bil. C.

Utkast

till

LAG

om ändrad lydelse av 5 § i förordningen om nya växellagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880.

Härigenom förordnas, att 5 § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1. Växelmål instämmes till domstolen i den ort, där svaranden
bor eller anträffas, dock att, där svaranden bor eller anträffas på landet
eller i stad, där rådstuvurätt ej finnes, det står käranden fritt att i
stället instämma honom till rådstuvurätten i närmaste stad därintill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

Bil. D.

Förslag

till

LAG

om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och ärenden.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller stridande mot
nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Vid handläggning av mål eller ärende, som här nedan sägs, vare
häradsrätt domför, ändå att ej flera än tre av nämnden äro i rätten
närvarande. Dessa mål och ärenden äro:

1. mål, vari allmän åklagare för talan om ansvar för förseelse, som
i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter;

2. växelmål samt mål angående återgångsfordran på grund av
check;

3. andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd,
där grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt
angivits i stämningen eller i bilagd räkning, med iakttagande
dock av vad här nedan i 2 § stadgas;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs samt angående
boskillnad;

5. ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, med
undantag dock av ärenden angående tillsättande eller entledigande av
förmyndare eller av god man för frånvarande delägare i dödsbo;

6. andra ärenden, som genom ansökning eller annorledes komma
under behandling av rätten, med undantag av ansökningar om omyndighetseller
myndighetsförklaring och om rättens samtycke till försäljning,
skifte eller inteckning av omyndigs eller frånvarande dödsbodelägares
fasta egendom.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

2 §•

När mål, varom i 1 § 3 förmäles, förekommer till handläggning
vid häradsrätt, då tre men ej sju äro i nämnden, må vittnesförhör i målet
ej äga^ rum. Ej heller må vid sådant tillfälle dom i målet meddelas,
utan så är att fall, som i 12 kap. 2 eller 3 § rättegångsbalken avses,
är för handen, eller svaranden medgiver kärandens talan beträffande
huvudsaken, eller häradsrätten finner kärandens talan icke kunna upptagas
till prövning, eller båda parterna begära, att dom skall avkunnas å
sammanträdet, och rätten finner att det kan ske. Förlikas parterna, må
förlikningen vid tillfälle, som nu är sagt, av rätten fastställas.

I annat fall än i första stycket sägs skall mål, som där avses,
såframt det ej av rätten avskrives eller förklaras vilande, utsättas att
åter förekomma å sammanträde, då minst sju av nämnden äro tillstädes,
sedan parternas yrkanden, bestridanden och medgivanden ävensom deras
påståenden och förklaringar rörande saksammanhanget i domboken noggrant
antecknats.

3 §.

I tingslag, där Konungen med hänsyn till ortsförhållandena så
prövar nödigt, skall häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen
hålla sammanträden med tremansnämnd, till det antal och å de tider
Konungen bestämmer, för handläggning av mål och ärenden, som i 1 §
omförmälas. Vid sådant sammanträde må ej flera än tre av nämnden
deltaga i rättens beslut.

4 §•

Till sammanträde med tremansnämnd må stämning ej utfärdas i
andra mål än sådana, som i 1 § omförmälas. Har det ändock skett,
varde jnålet, såvida någondera parten tillstädeskommer, utan vidare handläggning
uppskjutet till allmänt tingssammanträde, och skall i sådan
händelse vid tillämpning av vad i 16 kap. 1, 2 och 6 §§ rättegångsbalken
finnes stadgat angående tiden för framställande av vissa invändningar
i rättegången sammanträdet med tremansnämnd ej komma i
betraktande.

5 §.

Där, i andra fall än de i 2 och 4 §§ angivna, uppskov i mål eller
ärende, som handlagts å sammanträde med tremansnämnd, lagligen må
äga rum, varde uppskov beviljat till annat sammanträde med tremans -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

nämnd eller ock till allmänt tingssammanträde, efter ty rätten finner
lämpligt. Mål eller ärende, som i 1 § 1, 2, 4, 5 eller 6 sägs, må ock
från allmänt tingssammanträde uppskjutas till sammanträde med tremansnämnd.

6 §•

När mål blivit å sammanträde med tremansnämnd till slut fört,
skall, där hinder ej möter på grund av stadgandena i 2 §, dom avkunnas
innan sammanträdet ändas. Kan i något fall domen ej dessförinnan
författas, skall den avkunnas senast inom fyra veckor därefter eller, där
allmänt tingssammanträde, sammanträde med tremansnämnd eller särskilt
sammanträde för tings avslutande ej under den tid hålles, å första sammanträde,
som därefter infaller; och skola de nämndemän, som deltagit
i handläggningen å det sammanträde då målet slutfördes, jämväl deltaga
i dess avgörande, där de ej äro hindrade av laga förfall.

7 §■

Varje år skall häradshövdingen å sista allmänna sammanträdet
under hösttinget eller ock å det särskilda sammanträdet för hösttingets
avslutande efter samråd med nämnden fördela nämndemännens tjänstgöringsskyldighet
vid sammanträden med tremansnämnd under det nästföljande
året.

I domsaga, som består av mera än ett tingslag, må till tjänstgöring
i nämnden å sammanträde med tremansnämnd inkallas jämväl
nämndeman från annat tingslag inom domsagan.

8 §•

Sammanträden med tremansnämnd må efter Konungens förordnande
hållas även å annan ort än tingsstället.

Huruvida i sådant fall utgifterna för sammanträdeslokalen och
övriga därmed sammanhängande kostnader skola gäldas av den kommun,
i vilken sammanträdena hållas, eller av hela tingslaget samt, där flera
tingslag skola deltaga i kostnaderna, efter vilka grunder dessa skola
fördelas mellan tingslagen, därom förordnar ock Konungen.

9 §‘

Över mål och ärenden, varom i 1 § 1, 2, 3, 4 och 6 förmäles,
skall, där de handläggas å sammanträde med tremansnämnd, särskild
dombok föras, och gälle i övrigt om den dombok vad om den allmänna
domboken finnes stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

I tingslag-, där sammanträden med tremansnämnd hållas mellan de
lagtima tingen, skola de vid dessa sammanträden förda protokoll, varom
stadgas i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vid äventyr, som
i 2 § i nämnda förordning sägs, insändas till hovrätten samtidigt med
protokollen för nästföljande lagtima ting. För nämnda sammanträden
skall utdrag av rättens saköreslängd avlämnas till kronofogden senast
första rättegångsdagen av påföljande allmänna ting eller tingssammanträde.

10 §.

Angående reseersättning till domare och nämnd för hållande av
sammanträde med tremansnämnd förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kmujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Bil. E.

F ö r s 1 a s

till

LAG

om ändrad lydelse av 7 och 10 §§ i förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
skola erhålla följande ändrade lydelse:

7 §-

När mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom
avkunnas innan sammanträdet ändas. Kan i något fall dom ej dessförinnan
författas, skall den avkunnas å nästa allmänna sammanträde
under tinget. Har mål, som blivit till slut fört å sista allmänna sammanträdet,
ej kunnat då avgöras, må med doms avkunnande och tingets
avslutande anstå till särskilt sammanträde, vilket dock ej må hållas senare
än den 20 juli för vårtinget och december månads slut för hösttinget. År
mål av den synnerliga vidlyftighet, att det ej kan, på sätt här blivit
stadgat, avdömas å nästa allmänna sammanträde under tinget, må med
domens avsägande anstå till annat allmänt sammanträde under tinget
eller, om så erfordras, till tingets slut. Då dom ej genast avkunnas,
bör vid målets handläggning tillkännagivas, när sådant skall ske.

Vad nu är sagt om anstånd med doms avkunnande avser icke
mål angående häktad.

10 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Majts nåd. proposition Nr 4.

Bil. F.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880.

Härigenom förordnas, att 5 § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet, hullet i Kungl, Maj:ts lagråd fredagen
den 27 april 1917.

Närvarande:

Jnstitieråden Gullstrand,
von Setii.

Wedberg,

Regeringsrådet PlaNTING-GyllenbåGA .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet deu
6 mars 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning
av vissa mål och ärenden, till lag om ändrad lydelse av 7 och
10 §§ i förordningen dm 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av
gällande bestämmelser om häradsting och till lag om ändrad lydelse av
5 § 1 i förordningen om nya växellagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall den 7 maj 1880.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren Karl Schlyter.

1 anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter:

Förslaget till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning
av vissa mål och ärenden.

1 §•

Lagrådet:

De brottmål, som enligt förevarande paragraf kunna handläggas
med allenast tre nämndemän, angivas såsom mål, vari allmän åklagare
för talan om ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd
med svårare straff än böter. Övriga mål, som enligt paragrafen kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt, 4 käft. (Nr 4.) 7

50 Kimgl. Maj ds nåd. proposition Nr 4.

handläggas vid häradsrätt, ändå att ej flera än tre nämndemän äro
närvarande, angivas däremot genom ett omnämnande av vad målet
angår. Då det är uppenbart att förstnämnda ordalag ej avse varje mål,
däri förekommer allmän åklagares yrkande om ansvar för sådan lindrig
förseelse, som nämnts, och meningen ej heller lärer hava varit att för
de i paragrafen omnämnda brottmålen å ena sidan och civilmålen å den
andra antyda skilda grunder för avgörande av frågan, om ett i det
särskilda målet framställt yrkande utöver det, som karakteriserar målet,
jämväl'' kan vinna handläggning av häradsrätt med den sammansättning,
som här avses, synas dessa ordalag böra jämkas till överensstämmelse
med de i fråga om de civila målen använda. Jämväl efter eu sådan
jämkning kvarstår emellertid såsom föremål för tvekan, huru skall förfaras,
då enskild målsägare i målet framställt yrkande om skadestånd.
Då det vore synnerligen olämpligt, att häradsrätten i det särskilda fallet
upptoge ansvarstalan men visade från sig skadeståndstalan, synas
allenast två utvägar erbjuda sig, nämligen antingen att från tillämpningen
utesluta sådana brottmål, i vilka enskild målsägare finnes — måhända
det ändamålsenligare — eller ock att tillåta prövning av brottmålet i
hela dess vidd. Vilkendera utvägen väljes, torde förtydligande böra ske.

Häradsrättens behörighet att med tremansnämnd handlägga vissa
mål gäller naturligen även sådana frågor, som avses i 16 kap. 10 §
rättegångsbalken, och de yrkanden från svarandens sida, som föranledas
av åtalet eller käromålet, såvitt de kunna väckas utan stämning. Tveksamt
kan däremot vara, huruvida svarandens genstämningstalan städse
må prövas med allenast tre i nämnden. Övervägande skäl synas tala
för att tillåta en sådan provning. Att häradsrätten sålunda skulle till
följd av genstämning kunna få med det lägre antalet nämndemän handlägga
mål av annan karaktär än de, som i 1 § angivas, torde icke
kunna väcka betänklighet, då genstämning knappast lärer förekomma i
andra mål än sådana, varom förmäles i 1 § 3, och i dessa mål handläggning
med tremansnämnd är, jämlikt 2 §, inskränkt till första rättegångst
illfället. Finge åter i sistnämnda mål en genstämningstalan medföra
att^ målet icke kunde handläggas med tremansnämnd, vore en
enkel utväg öppnad för svaranden att förhala rättegången. Ett stadgande
om häradsrättens behörighet att handlägga genstämningstalan
synes till förebyggande av ovisshet icke böra saknas.

Justitierådet von Seth:

Från regeln, att småprotokollsärenden skola få handläggas av
häradsrätt med allenast tre i nämnden, gör förslaget undantag i avseeende

Kunyl. Muj;ts nåd. proposition Nr 4.

å ärenden angående tillsättande eller entledigande av förmyndare eller
av god man för frånvarande delägare i dödsbo. Undantaget har loranletts
av anmärkningar, som gjorts mot det första utkastet. Det kan
emellertid i varje fall ifrågasättas, om icke undantaget gjorts allt för
allmänt. Under de förhållanden, som avses i 11 § av lagen den 18
april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs
egendom, vilken lag enligt lag av den 18 maj 1890 skall tillämpas
även å god man, som förvaltar frånvarandes lott i dödsbo, är i regel
stor skyndsamhet av synnerlig betydelse, och det skulle säkerligen i
många fall komma att verka stötande, om icke häradsrätten, fastän
endast samlad till sammanträde med tremansnämnd, skulle få ingripa.
Om ifrågavarande undantag från huvudregeln överhuvudtaget skall bibehållas,
synes det därför i varje händelse böra. begränsas till att gälla
allenast i andra fall, än som avses i 11 § av 1884 års lag. Därigenom
bleve även alldeles klart, vad som dock torde kunna slutas redan av
förslagets avfattning, nämligen att å sammanträde med tremansnämnd
kan meddelas förordnande, som avses i 12 § nyssnämnda lag.

2 §•

Lagrådet:

Förslaget är, i motsats till lagutkastet, byggt på den grundsats
att de i 1 § angivna mål och ärenden kunna handläggas med tremansnämnd,
d. v. s. med färre än sju nämndemän, evad de förekomma
å sammanträde, som är avsett allenast för handläggning av
dylika mål och ärenden, eller eljest. Att å ting eller allmänt sammanträde
anordna särskild rättegångsdag med blott tremansnämnd torde väl,
i saknad av uttrycklig föreskrift, icke få anses medgivet; den rättssökande
allmänheten lärer kunna fordra att häradsrätten å varje rättegångsdag
under ting eller allmänt sammanträde är behörig handlägga
exempelvis sådana ärenden, som undantagas i 1 § 6. Men å sådan rättegångsdag
skall, i olikhet mot vad i 3 § är stadgat beträffande sammanträde
med tremansnämnd, antalet nämndemän kunna växla allt efter
målens och ärendenas beskaffenhet, från sju och däröver till lägre än
sju, minst tre.

Avfattningen av nu förevarande paragraf synes icke vara i allo
lämpad efter den omarbetning, lagutkastet sålunda undergått. Det talas
i första stycket om doms avkunnande »å sammanträdet», medan frågan
i själva verket gäller, om dom må givas med färre än sju nämndemän.
T andra stycket åter föreskrives att mål skall uppskjutas till »samman -

52 Kungl. Majds nåd. proposition Nr 4.

träde, då minst sju av nämnden äro tillstädes)). Detta återgiver icke
fullt meningen, som är att målets förnyade handläggning skall ske med
minst sju nämndemän. Vad förslaget velat utmärka med nyssnämnda
uppskovsregel skulle för övrigt klarare komma till uttryck genom ett
stadgande att handläggning med tremansnämnd må äga rum allenast
å det rättegångstillfälle, därtill målet blivit instämt — varmed, om man
så vill, kunde likställas rättegångstillfälle, till vilket målet uppskjutits
jämlikt 11 kap. 32 § andra stycket rättegångsbalken.

Enligt förslaget skall dom i målet blott i vissa undantagsfall kunna
givas med tremansnämnd. Det kan ifrågasättas, om denna begränsning
i den med lägre antal nämndemän sammansatta domstolens kompetens
är välgrundad. Genom stadgandet att vittnesförhör ej må äga rum vid
handläggning med tremansnämnd torde kravmål av mera vidlyftig eller
invecklad beskaffenhet redan vara utsöndrade. Särskilt synes det mindre
lämpligt att såsom skett göra domstolens kompetens beroende av att
båda parterna begära doms avkunnande vid handläggningen med tremansnämnd.
År målet å båda parternas sida fört till slut, lärer det
icke böra ankomma på dem, huruvida med domens avkunnande skall
anstå eller ej. Det avgörande härvid synes böra vara icke huruvida
båda parl erna begära dom, utan om någondera begär uppskov. Och ej
heller sådan begäran bör få hindra målets avdömande, där rätten finner
käromålet icke kunna upptagas till prövning. Andra och tredje punkterna
i första stycket torde sålunda böra ersättas med ett stadgande av
innehåll allenast att, där någondera parten begär uppskov, dom ej må
meddelas vid handläggning med tremansnämnd utan så är att rätten finner
käromålet icke kunna upptagas till prövning.

Mot föreskriften i andra stycket, att parternas yrkanden, bestridanden
och medgivanden ävensom deras påståenden och förklaringar
rörande saksammanhanget skola i domboken noggrant antecknas, synes
i och för sig intet vara att erinra. Den förpliktar ej domaren till annat
än vad hans processledande ställning, rätt förstådd, redan nu ålägger
honom. Emellertid synes det på grund av förpliktelsens allmängiltiga
natur mindre lämpligt att lagfästa den allenast för det inskränkta område,
som här är i fråga. Ett särskiljande av det stridiga från det
ostridiga redan vid processens början är tillbörligt i varje tvistemål eller
brottmål, ej blott i de kravmål, varom förevarande paragraf handlar, och
naturligtvis för rådstuvurätt och häradsrätt med fulltalig nämnd ej mindre
än för häradsrätt med tremansnämnd. Att föreskriften utgår synes dessutom
önskligt även av det skäl att den lätteligen kan ingiva den föreställning
att handläggningen i ett mål, som uppskjutes, ej må sträcka

r.3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr -i.

sig utöver vad föreskriften innebär, med andra ord att all bevisföring,
ej blott bevisning med vittnen, skulle vara utesluten.

Det skall icke förnekas att ett inskärpande av domarens åligganden
i nyss berörda avseende må anses erforderligt. Men den form, som
härför, i avbidan på vårt rättegångsväsens ombildning, erbjuder sig
såsom den lämpligaste, synes vara cirkulärskrivelser till vederbörande
domstolar.

3 §•

Lagrådet:

Föreskriften att vid sammanträde, varom i denna paragraf är fråga,
ej flera än tre av nämnden må deltaga i rättens beslut avser, enligt
vad departementschefen yttrat, att utesluta möjligheten av ingrepp i
nämndens sammansättning för åstadkommande av ett visst domsresultat.
Den av gammalt förefintliga möjligheten att nämndemännens antal växlar
från sju till tolv har dock veterligen aldrig begagnats vare sig från
nämndens eller ordförandens sida för att leda domstolens beslut i viss
riktning. Att nu nämndemännens antal skall kunna nedgå under sju
lärer icke utgöra anledning till ökade farhågor för att antalet skall av
obehöriga grunder tillfälligtvis ökas eller minskas. Och till förebyggande
av att nämndens arbetskrafter onödigtvis tagas i anspråk torde
föreskriften vara fullständigt överflödig. Det hemställes förty att sista
punkten i förevarande paragraf måtte utgå. Att sammanträde för handläggning
av allenast sådana mål eller ärenden, varom förmäles i 1 §,
benämnes sammanträde med tremansnämnd kan naturligtvis ändock vara
lämpligt.

Skulle vad sålunda blivit hemställt ej vinna gillande, torde det
föreskrivna maximiantalet nämndemän böra få gälla hela tjänstgöringen
i nämnden, ej blott deltagandet i själva besluten.

Justitieråden Gullstrand och lVedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Åven

å de i förevarande paragraf avsedda sammanträden, som förekomma
emellan de lagtima tingen, torde, därest beräknad nytta av dessa
sammanträden skall kunna erhållas, böra föras lagfarts-, inteckningsoch
tomträttsprotokoll. Med hänsyn till bestämmelsen i 20 § lagfartsförordningen
och däremot svarande föreskrifter i andra författningar
erfordras uttryckligt stadgande härutinnan. Likaså torde det vara av
nöden att beträffande tillämpningen av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångs -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

balken meddela föreskrift, motsvarande andra punkten i 6 § av förordningen
den 17 maj 1872.

Justitierådet von Setlr.

Enligt stadgandet i 1 § under 5 skulle även s. k. småprotokollsärenden
med visst undantag få handläggas med allenast tre i nämnden,
och av förarbetena till förslaget framgår, att just hänsynen till behovet
av tätare handläggning'' av dylika ärenden är eu av huvudanledningarna
till förslaget.

Lagfartsärende får emellertid enligt 20 § av förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom av häradsrätt
handläggas endast på lagtima ting; och detta stadgande har ifråga om
domsagor, där ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872, tolkats
så, att lagfartsärende endast får förekomma å allmänt sammanträde
under ting eller å särskilt sammanträde för fings avslutande. Detsamma
gäller i huvudsak även om inteckningsärende på grund av stadgandet
i 63 § av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom. Åven om man i tolkningsväg skulle kunna komma därhän
att med nyssnämnda sammanträden likställa sådana särskilda sammanträden
med tremansnämnd, som enligt förslaget skulle kunna avhållas
mellan de allmänna sammanträdena under tingen, — allvarliga betänkligheter
resa sig dock häremot, särskilt med hänsyn till vissa i gällande
författningar förekommande bestämmelser av preklusivt innehåll, ifråga
om vilka en motsvarande tolkning enligt mitt förmenande måste anses
utesluten — lärer det icke finnas någon möjlighet att på samma väg
komma därhän, att ärenden av ifrågavarande slag skulle få upptagas
även å sammanträde med tremansnämnd, som infaller under mellantiden
mellan två lagtima ting.

Härmed sammanhänger även frågan, vilken ställning ett sammanträde
med tremansnämnd, särskilt om det infaller mellan de lagtima
tingen, skall komma att intaga i det fall, som avses i 20 § andra stycket
av inteckningsförordningen och i det mot nämnda lagrum svarande
stadgandet i 9 § 2 mom. andra stycket av lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Skola lagfarts- och inteckningsärenden
i allmänhet få förekomma å sammanträden med tremansnämnd,
synes icke finnas anledning att hindra intecknings förnyelse med slutgiltig
verkan å dylikt sammanträde.

Vidare lärer det vara nödvändigt att uttryckligen taga ståndpunkt
till spörsmålet, vilken betydelse inträffandet av ett sammanträde med
tremansnämnd överhuvudtaget har i det fall, som avses i 82 § utsöknings -

Kuwjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4. 55

lagen. Det må erinras, att i praxis oj ens sådant särskilt sammanträde
för tings avslutande, som omförmäles i 7 § av 1872 års förordning,
ansetts såsom sådan allmän rättegångsdag för lngfartsärenden, som avses
i förstnämnda lagrum. Att en oklarhet i detta hänseende ifråga om
sammanträdena med tremansnämnd kan vålla förvecklingar, är uppenbart.

Slutligen synes det anmärkningsvärt, att förslaget icke, åtminstone
ifråga om lagfarts- och inteckningsärenden, innehåller något uttalande
om den betydelse de särskilda sammanträdena med tremansnämnd skola
intaga i de hänseenden, som beröras i lagen den 27 juni 1896 angående
allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting.
Man är dock här inne på så viktiga spörsmål som t. ex. det, inom
vilken tid inteckning bör sökas för ogulden köpeskilling, för att den
särskilda förmånsrätt lagen medgiver för sådan fordran skall bliva
förvarad.

Det ursprungliga utkast till lag i ämnet, som finnes vidfogat det
till lagrådet överlämnade utdraget av statsrådsprotokollet, innehöll i sin
7 § ett .stadgande, att i avseende å mål och ärenden, som omförmäldes
i utkastets 1 § — däribland även nu ifrågavarande ärenden — vad om
allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting vore
stadgat skulle äga tillämpning beträffande sammanträde med tremansnämnd.
Aven om man nödgas medgiva, att ett likställande i den grad
utkastet avsåg av sammanträdeu med tremansnämnd med allmänna tingssammanträden
kan giva anledning till betänkligheter, särskilt med hänsyn
till de stora avstånden i vissa landsändar och till nödvändigheten att,
om ändamålet med inrättandet av sammanträden med tremansnämnd
skall kunna helt vinnas, medgiva hållandet av dylika sammanträden
även å annan ort än tingsstället, torde det å andra sidan vara obestridligt,
att i de av mig härförut först berörda två hänseendena, nämligen
ifråga om befogenhet för häradsrätt att å sammanträde med tremansnämnd
handlägga lagfarts- och inteckningsärenden i allmänhet och med
slutgiltig verkan förnya inteckning, dessa sammanträdens likställande,
oavsett om de hållas under eller mellan de lagtima tingen, med de allmänna
tingssammanträdena komrne att medföra uteslutande fördelar.
Detsamma lärer gälla i alla sådana fall, då enligt särskilt stadgande
någon med inskrivningsväsendet sammanhängande åtgärd skall företagas
å viss tid utan att för underlåtenhet därav särskild påföljd är stadgad.
Såsom exempel på dylika stadganden kunna nämnas de, som meddelas
i 23, 24, 38 och 45 §§ i gällande inteckningsförordning samt i 12
och 18 §§ av lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och
vattenfallsrätt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Ifråga om behovet av ett stadgande motsvarande det i 6 § andra
punkten av förordningen den 17 maj 1872 är jag ense med lagrådets
övriga ledamöter.

4 §•

Lagrådet:

Om, på sätt vid 1 § ifrågasatts, genstämningstalan bör få handläggas
enligt samma regler som huvud kär omålet, torde första punkten
av förevarande paragraf böra undergå någon jämkning till utmärkande
av att genstämning, varom förmäles i 11 kap. 31 § rättegångsbalken,
städse må givas till sammanträde med tremansnämnd.

Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Under »allmänt tingssammanträde» inbegripes i förslaget även allmän
rättegångsdag under lagtima ting i domsagor, där gamla tingsordningen
tillämpas. Denna terminologi erbjuder onekligen vissa fördelar.
Då den emellertid avviker från den eljest brukliga, synes önskligt att
den vidsträcktare betydelse, vari det ifrågavarande uttrycket sålunda
tages, blir i lagen angiven.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i andra punkten, att målet, såvida någondera parten
tillstädeskommer, utan vidare handläggning skall uppskjutas till allmänt
tingssammanträde, bygger synbarligen på den uppfattningen, att, om icke
någondera parten kommer tillstädes, målet alltid skall avskrivas. Att
denna sats i varje fall icke kan betraktas som en undantagslöst gällande
regel, framgår emellertid av bestämmelserna i 12 kap. 2 § rättegångsbalken.
Riktigare vore att stadga skyldighet för häradsrätten att
uppskjuta målet till allmänt tingssammanträde, så snart icke omständigheterna
giva anledning till antagande att detsamma icke å någondera
sidan fnllföljes.

För övrigt synes det mig kunna ifrågasättas, om det verkligen är
lämpligt att, på sätt stadgandet i denna paragraf innebär, en svarande skall
kunna vid ansvar av böter tvingas att inställa sig vid ett sammanträde,
där ingen som helst handläggning kan ifrågakomma. Någon anledning
att förbjuda handläggning åtminstone i den begränsade omfattning, att
parternas yrkanden, bestridanden och medgivanden ävensom deras påståenden
och förklaringar rörande saksammanhanget upptagas och antecknas
i domboken, synes mig icke förefinnas.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 4.

5 §■

Lagrådet:

Denna paragraf torde böra undergå någon omarbetning, så att dess
forsta punkt uttryckligen kommer att handla blott om mål eller ärende,
som i 1 § 1, 2, 4, 5 eller 6 sägs, och angiva allenast den valrätt mellan
uppskov till sammanträde med tremansnämnd och till annat rättegångstillfälle,
vilken i dylikt mål eller ärende skall tillkomma häradsrätten.

6 §•

Lagrådet:

Därest 2 § omredigeras i enlighet med vad därom blivit anmärkt,
torde i andra punkten av förevarande paragraf lämpligen böra intagas
ett förbehåll om att mål, som avses i 1 § 3, ej må avdömas med färre
än sju i nämnden.

Vidare torde paragrafen böra fullständigas med en föreskrift, motsvarande
den i 7 § av 1872 års förordning intagna bestämmelsen att,
då dom ej genast avkunnas, vid målets handläggning bör tillkännagivas,
när sådant skall ske.

8 §•

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: I

vidsträckta domsagor med flera tingslag, t. ex. Torneå domsaga,
skulle hållandet av sammanträden med tremansnämnd säkerligen bliva
alltför hinder]igt för domarens arbete, såvida icke de finge äga rum å
eller i närheten av den ort, där han är bosatt. Å andra sidan kunde
det i sådana domsagor med stora avstånd bliva oskäligt betungande för
den, som instämts till häradsrätten, att nödgas utföra sin svarandetalan
annorstädes än å det vanliga tingsstället. Med hänsyn härtill och då
sammanträdena med tremansnämnd ju hava sin kanske väsentligaste
betydelse som inskrivningsting, vore det tvivelsutan ej sällan lämpligt,
om å dessa sammanträden, när de anordnas å annan ort än det vanliga
tingsstället, finge handläggas blott sådana ärenden som avses i 1 § 5.
Att sålunda inskränka häradsrättens kompetens torde emellertid icke med
förslagets nuvarande avfattning tillkomma Konungen. Ett stadgande,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 4 höft. (Nr 4.) 8

Kunfjl. Majds nåd. proposition Nr 4.

som ger Konungen befogenhet härtill för det fall, att sammanträdena
skola hållas annorstädes än å tingsstället, synes alltså böra meddelas.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i första stycket, att sammanträden med tremansnämnd
efter Konungens förordnande må hållas även å annan ort än tingsstället,
har, såsom av motiven framgår, framförallt till syfte att för tingslag,
där behov yppats av tätare handläggning av inskrivningsärenden, under
lätta hållandet av dylika sammanträden. Det har emellertid även ett
annat mera begränsat ändamål, nämligen att för vissa mindre städer
göra förläggandet under landsrätt mera tilltalande genom att i största
möjliga utsträckning tillförsäkra dem ett vederlag för den uppoffring de
otvivelaktigt göra genom att avstå från den möjlighet till snabbare
rättsskipning i allmänhet en egen rådstuvurätt bereder.

Såsom av utredningen framgår, kan det emellertid, då införandet
av sammanträden med tremansnämnd huvudsakligen föranledes av behovet
i någon till tingslaget hörande stad och nämnda sammanträden
fördenskull förläggas till denna, ofta uppstå olägenheter för tingslagets
befolkning i övrigt, därigenom att de rättssökande nödgas för sina rättsärendens
skötande inställa sig i staden i stället för å det vanliga tingsstället
eller annan för dem mera välbelägen ort.

Det kan ifrågasättas, om ej åtgärder borde vidtagas för att hindra
uppkomsten av dylika olägenheter. 1 motiven häntydes på möjligheten
av en sådan anordning, att dylika städer avskiljas såsom särskilda tingslag.
Det är emellertid ovisst, om en sådan anordning alltid med fördel
låter sig genomföras. Finnas i domsagan redan mer än ett tingslag
eller finnas där mer än eu stad under landsrätt, kan ett tillskapande av
ytterligare tingslag lätteligen vålla svårigheter att i alla tingslagen inrätta
tillräckligt många tingssammanträden.

I vissa fall synes rättsskipningen kunna bättre tillgodoses genom
anordnande av sammanträden med tremansnämnd särskilt för varje inom
domsagan belägen städ under landsrätt utan att i övrigt för dess del
bryta sambandet med rättsskipningen i övrigt inom domsagan. Detta
torde ganska lätt kunna ske genom införande i förevarande paragraf av
ett stadgande, som lämnade Konungen tillfälle att förordna icke blott
om hållande av sammanträden med tremansnämnd å annan ort än tingsstället
utan även däronf att å sådant sammanträde häradsrätten finge
upptaga allenast mål och ärenden från den kommun, som utgöres av
staden eller till vilken denna hör, och efter omständigheterna även från
en eller annan angränsande kommun. På Konungen borde då även

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

ankomma att meddela de närmare bestämmelser, som kunde erfordras
för att avgöra, när ett mål skall anses vara från den eller de kommuner,
för vilka sammanträdena med tremansnämnd skola hållas.

9 §•

Lagrådet:

Då i andra stycket fråga är allenast om sammanträden mellan de
lagtima tingen, ej sådana som hållas under tingen, är, beträffande avlämnande
av utdrag ur saköreslängd, tillfyllest stadga att sådant avlämnande
skall ske senast första rättegångsdagen av påföljande lagtima
ting.

rörslaget till lag om ändrad lydelse av 7 och 10 §§ i förordningen den 17

maj 1872 angående ändring i vissa fäll av gällande bestämmelser

om häradsting.

7 §•

Lagrådet:

Enligt första punkten av denna paragraf i dess nuvarande lydelse
skall, när mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, dom avkunnas
innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan. Beträffande
sammanträde med tremansnämnd åter är föreslaget att dom i mål,
som slutförts å dylikt sammanträde, skall avkunnas innan sammanträdet
ändas och att anstånd må äga rum allenast om i något fall domen ej
kan dessförinnan författas. Ändringen av första punkten i förevarande
paragraf avser att bringa dess med hänsyn till allmänt sammanträde
givna regler i överensstämmelse med vad sålunda är föreslaget i fråga
om sammanträde med tremansnämnd.

Mellan de båda slagen av sammanträden synes dock föreligga en
ganska avsevärd olikhet, som gör det betänkligt att i fråga om de å
allmänt sammanträde slutförda målen ställa samma stränga krav å domstolen
som beträffande målen å sammanträde med tremansnämnd. Avdömandet
av sistnämnda mål lärer endast undantagsvis erbjuda någon
svårighet; så brottmålen som tvistemålen kunna, med hänsyn till bestämmelserna
om häradsrättens kompetens å sammanträde med tremansnämnd,
antagas i regeln bliva rena bagatellmål. Å allmänt sammanträde
däremot kunna hopa sig mål av vidlyftig och invecklad beskaffenhet.
Fordrar man av ordföranden att domar i de å dylikt sammanträde
slutförda målen skola så gott som undantagslöst vara författade före

Kungl. Maj.-ts nåd. proposition Nr 4.

sammanträdets slut, komme detta otvivelaktigt att medföra ett för nämnden
samt parter och Övriga" rättssökande i hög grad ovälkommet förlängande
av sammanträdet, vidare att göra domarens arbete väsentligt
tyngre och slutligen, vilket är det mest betänkliga, att menligt inverka
på domens innehåll. Vid sammanträdet äro omständigheterna, såsom
förhållandena nu äro ordnade, ej gynnsamma för ett allsidigt övervägande
i lugn och ro, och det ofta nödvändiga studerandet av författningar
och litteratur måste där kanske alldeles utebliva. Invänder man
häremot att domaren bör redan före sammanträdet hava så satt sig in
i målet med alla dess svårigheter, att han efter handläggningens avslutande
är beredd att omedelbart giva dom, så ställer man större fordringar
å domaren än som med nuvarande förhållanden kunna förväntas
bliva uppfyllda. Man bortser också från de talrika fall, i vilka svårigheterna
vid ett måls avgörande bero på vad som förekommit vid sista
rättegångstillfället, vilket stundom är det enda då verklig handläggning
av målet ägt rum, och beaktar ej heller de fall, då målet slutbehandlas
redan vid första rättegångstillfället och den kännedom om målet, domaren
på förhand kan äga, inskränker sig till vad som inhämtats av en ofta
bristfällig stämning. De åtgärder för vinnande av ökad kompetens hos
häradshövdingarnas vikarier, som departementschefen ställt i utsikt,
torde icke ensamma skapa förutsättningarna för att lagändringen skall
kunna med framgång genomföras.

Genom den ifrågasatta lagändringen skulle dessutom i det avseende,
som därav beröres, uppstå eu av förhållandena icke betingad skillnad
i fråga om domarens plikter emellan de domsagor, på vilka 1872
års förordning äger tillämpning, och de övriga, en skillnad, som ur flera
synpunkter skulle komma att verka menligt.

Det hemställes alltså att första punkten i paragrafens nuvarande
lydelse bibehålies oförändrad. Sker så, torde förslaget även i vad det
avser, att allenast i synnerligen vidlyftiga mål anstånd med domens avsägande
må äga rum till annat än nästa allmänna sammanträde, kunna
få förfalla.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott torsdagen den 10 januari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner-,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anförde:

I ett av de utlåtanden, som år 1915 avgåvos över det inom justitiedepartementet
utarbetade utkastet till lag om särskilda sammanträden i
häradsrätt för handläggning av vissa mål och ärenden, uttalades önskvärdheten
av att tiden för dessa sammanträden bleve utsatt i så god tid,
att uppgift om dem kunde inflyta i de årligen utkommande lageditionerna.

För närvarande är tiden för de allmänna tingssammanträdena i domsagor,
där ting hållas enligt 1872 års förordning, på förhand känd för
hela- året, medan i domsagor, där gamla tingsordningen gäller, tiden
för tingens början ej behöver bestämmas förrän tio veckor dessförinnan.
Då även beträffande dessa ting tiden för deras början utan olägenhet
synes kunna fastslås på en gång för helt kalenderår, torde, därest bestämmelser
meddelas om kungörande av tiden för sammanträden med

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

tremansnämnd, i sammanhang därmed enhetliga föreskrifter böra utfärdas
om kungörande av alla slags ting och tingssammanträden, för vilka
tiden på förhand kan beräknas.

Nu gällande stadganden i hithörande frågor återfinnas i rättegångsbalken
2 kap. 2 §, kung!, skrivelsen den 12 augusti.och Svea hovräits
cirkulär den 6 december 1760 samt förordningen den 21 mars 1884, sådan
denna tyder efter den ändring dess 2 § undergått genom lagen den
29 juni 1900. Vid utfärdande av nya bestämmelser i ämnet synes anledning
saknas att bibehålla den nuvarande ordning, enligt vilken vissa
terminers införande i allmänna tidningarna skall ombesörjas av hovrätterna,
medan dylikt införande i andra fall åligger Konungens befallningshavaude.
Sistnämnda myndighet synes vpra den lämpligaste
att ombesörja ifrågavarande kungörelser. Till allmänhetens bekvämlighet
torde böra föreskrivas, att kungörandet i allmänna tidningarna
av de tingsterminer,. som kunna bestämmas på en gång för helt år,
skall ske å viss dag, exempelvis den 1 december. Ålägges det häradshövdingarna
att en månad tidigare insända sina uppgifter angående tingsterminerna
till befallningshavandena, skulle dessa erhålla tillräckligt god
tid för att, innan desamma skola publiceras, tillse att samtliga uppgifter
inkommit.

Under förutsättning att uppgifterna rörande tingsterminerna jämväl
komma att införas i länskungörelserna, synas häradshövdingarna
kunna befrias från skyldigheten att ombesörja deras kungörande i tingslagets
kyrkor och denna skyldighet i stället åläggas Konungens befallningshavande.
Emellertid måste dylik skyldighet för häradshövdingarna
bibehållas beträffande uppgifterna angående slutsammanträdena, då tiden
skulle kunna bliva för kort för Konungens befallningshavande för att
med begagnande av länskungörelserna hinna draga försorg om deras
uppläsande i kyrkorna. Då dessa uppgifter under alla förhållanden jämväl
torde böra intagas i länskungörelserna, kunna häradshövdingarna såsom
regel fullgöra sin berörda skyldighet genom att i tillräckligt god tid
insända ifrågavarande uppgifter till Konungens befallningshavande med
anhållan, att i länskungörelserna måtte angivas, att uppläsning i kyrkorna
å föreskriven dag skall äga rum.

Över ett inom justitiedepartementet i enlighet med nu anförda
grunder utarbetat utkast till lag om kungörande av tiden för tings början
och avslutande m. m. hava under förlidet år underdåniga utlåtanden avgivits
av häradshövdingar, rikets hovrätter, Konungens befallningshavände
i länen samt Sveriges advokatsamfunds styrelse. I flertalet av
de avgivna utlåtandena har utkastet lämnats utan anmärkning. I anledning
av en erinran från Svea hovrätt synes utöver redan berörda

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

stadgan den i ett blivande lagförslag böra införas bestämmelse därom,
att uppgifterna angående tingsterminerna jämväl skola anslås å rättens
dörr. Härutöver torde såsom den mest verksamma formen för ifrågavarande
uppgifters kungörande böra stadgas, att de skola införas i en
eller flera tidningar inom orten. Kostnaden härför bör givetvis stanna
å statsverket.

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar och hemställde, att för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över
förslaget måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
C. G. Bruno.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 4.

Bil.

Förslag

till

Lag

om kungörande av tiden för tings början och avslntande m. m.

Med upphävande av 2 kapr 2 § rättegångsbalken, bestämmelserna
i nådiga skrivelsen -den 12 augusti 1760 samt förordningen den 21 mars
1884 angående kungörande av tiden för allmänna tingssammanträden i
vissa domsagor samt för avslutande av ting, förordnas som följer:

''I §•

2 §.-

• 3 §.

Inom de i 1 och 2 §§ stadgade tider för avsändande av där omförmälda
uppgifter har häradshövdingen jämväl att föranstalta därom, att
nämnda uppgifter varda anslagna å rättens dörr ävensom kungjorda i

Kung!. Maj:ts nåd. proposition AV 4. 65

eu eller Hera tidningar inom orten. För kungörelsekostnaden njute
häradshövdingen ersättning av allmänna medel.

Konungens bofallningshavande åligger att låta de uppgifter, som
här ovan omförmälas, införas såväl i allmänna tidningarna som i läuskungörelserna.

Kungörelse angående uppgifterna enligt 1 § skall beträffande samtliga
domsagor i länet införas i allmänna tidningarna den 1 december
varje år, eller, om söndag då infaller, påföljande dag, samt i länskungörelserna
under november månad, och bör kungörelsen beträffande
varje tingslag första söndagen i december månad uppläsas i tingslagets
kyrkor. Uppgifterna enligt 2 § skola införas i allmänna tidningarna
och länskungörelserna ofördröjligen efter det de inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 4 höft. (Nr 4.)

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd fredagen
den 18 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråden GULLSTRAND,

VON Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-GyllenbÅga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 januari 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om kungörande av tiden för tings början
och avslutande m. m.

Förslaget, som tinnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Karl Schlyter.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 1.

li 7

Utdrag ur protokollet över justitiedepartenientsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen- den 18 januari 1918.

Närvarand e:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde, att
sedan Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets utlåtande dels den 6 mars
1917 över upprättade förslag till lag om häradsrätts sammansättning
vid handläggning av vissa mål och ärenden, till lag om ändrad lydelse
av 7 och 10 §§ i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i
vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting samt till lag om
ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880, dels ock den
10 januari 1918 över upprättat förslag till lag om kungörande av tiden
för tings början och avslutande m. m., lagrådet den 27 april 1917 samt
denna dag avgivit de infordrade utlåtandena.

Efter att hava redogjort för innehållet i berörda lagförslag och
lagrådets över desamma avgivna utlåtanden anförde departementschefen:

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 4.

Lagrådet har icke haft något att erinra mot grundprinciperna för
de framlagda lagförslagen. Dessa överensstämma med grunderna för
den riksdagsskrivelse, som föranlett lagförslagens utarbetande. För egen
del biträder jag, som icke tidigare haft att deltaga i handläggningen
av de lagförslag, Aiaröver lagrådets utlåtande avgivits den 27 april 1917,
till fullo de synpunkter, som legat till grund för riksdagsskrivelsen och
lagförslagen. Önskemålen om snabbare rättsskipning i häradsrätterna
och en lämplig arbetsfördelning mellan den ordinarie domaren och de
vid häradsrätterna tjänstgörande tingsmyndiga biträdena synas mig på
ett lyckligt sätt hava tillgodosetts i lagförslagen under bevarande och
stärkande av lekmaunaelementets inflytande genom avpassande av nämndemännens
antal efter målens och ärendenas beskaffenhet. På grundvalen
av ifrågavarande lagförslag är ock lör närvarande inom justitiedepartementet
under utarbetande ett förslag till stadga angående domsagornas
förvaltning, som avser att reglera arbetsförhållandena å domsagokanslierna
under tillgodoseende av de i riksdagens skrivelse den 13 april 1910
uttalade. önskemålen om inskränkning i de ordinarie häradshövdingarnas
tjänstledighet och skärpning av vikariernas kompetens, d ill detta förslag
ber jag att framdeles få återkomma.

De av lagrådet eller ett flertal av dess ledamöter mot vissa detaljer
i lagförslagen framställda anmärkningarna hava samtliga beaktats i de
reviderade förslag jag rtu går att framlägga.

1 1 § av förslaget till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning
av vissa mål och ärenden har i definitionen av de brottmål,
som må upptagas av häradsrätt med blott tre i nämnden, gjorts det av
lagrådet förordade förtydligandet, att mål, däri enskild målsägande
finnes, ej må förekomma till handläggning vid sådant tillfälle. Att
svarandes genstämningstalan i mål av i 1 § angiven beskaffenhet jämväl
må upptagas av häradsrätt med nyss nämnda sammansättning bär utmärkts
genom den i första punkten av 4 § gjorda jämkningen.

Genom de av lagrådet föreslagna ändringarna i 2 § har en
avsevärd förenkling av däri intagna stadganden åstadkommits utan
väsentlig rubbning av paragrafens tidigare innehåll. På lagrådets hemställan
bär föreskriften, att parternas yrkanden, bestridanden och medgivanden
ävensom deras påståenden och förklaringar rörande saksammanhanget
skulle å sammanträde med tremansnämnd i domboken noggrant
antecknas, uteslutits, och torde jag framdeles få återkomma till frågan
om inskärpande av domarens åligganden i nu berörda avseende på annat
sätt än genom deras upptagande i den nu föreslagna lagen.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 4. 69

I anledning av den av lagrådets flesta ledamöter vid 3 § gjorda
erinran om behövligheten av ett uttryckligt stadgande därom, att lagfarts-,
intecknings- och tomträttsprotokoll skola föras vid sammanträden
med tremansnämnd mellan de lagtima tingen, har föreslagits tillägg av
ett andra stycke i 3 § av innehåll, att ärenden av antytt slag jämväl
må upptagas å dylika sammanträden utan hinder av stadgandena i 20 §
lagfartsförordningen och däremot svarande föreskrifter i andra författningar.

Den av lagrådet vid 3 § förordade uttryckliga föreskriften om
tillämpligheten av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken på sammanträden
med tremansnämnd har införtä såsom ett andra stycke i 5 §.
Övriga i förevarande lagförslag gjorda jämkningar finna sin motivering
i de av lagrådet vid vederbörande paragrafer framställda erinringar.

I 7 § av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 7 och 10 §§ i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting föreslogos vissa
skärpningar i fråga om domstolens skyldighet att i slutbehandlade mål
avkunna dom innan sammanträdet ändas. Då jag är av den meningen,
att uppskov med doms avkunnande i praxis förekommer i långt större
utsträckning än som med nu gällande lagbestämmelser synes vara förenligt
och att det skulle lända rättsskipningen till synnerlig båtnad,
om dylikt uppskov begränsades till det i lagen förutsatta fallet, att
domen icke »kan författas» före sammanträdets slut, synes mig på
ifrågavarande område en hel del vara att vinna utan lagändring, allenast
genom åtgärder, åsyftande att ändra praxis till överensstämmelse med
gällande lag. Med hänsyn härtill och på de av lagrådet mot den föreslagna
lagändringen anförda skälen torde med denna för närvarande
lämpligen kunna anstå.

I övriga lagförslag hava endast gjorts oväsentliga redaktionella
jämkningar.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna
yttrandet avfattade förslag till

1) lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa
mål och ärenden,

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting,

3) lag om ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 maj
1880 samt

4) lag om kungörande av tiden för tings början och avslutande m. in.,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 4 höft. (Nr 4.) 10

Kungl. Maj;ts nåd. proposition Nr 4.

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga ledamöter
instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla,
och skulle proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1918.