Kungl. Maj.ts proposition nr t9 år 1969 (Proposition 1969:49)

Kungl. Maj.ts proposition nr t9 år 1969

Nr 49

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran; given Stockholms
slott den It mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Krister Wickman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett utvecklingsarbete rörande utvinning av
uran ur de mellansvenska skiffrarna genomförs vid Aktiebolaget Atomenergis
uranverk i Ranstad. Förslaget innebär att arbetet inriktas på sådana förbättringar
av uranutvinningsprocessen som kan sänka kostnaderna för en
eventuell framtida produktion i stor skala. Utvecklingsarbetet föreslås bedrivas
under en period av tre år och till en bruttokostnad av 25 milj. kr.
Medelsbehovet beräknas för budgetåret 1969/70 till 10 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 49

Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1969

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
14 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran och anför.

Inledning

Under 1950-talet bedrev Aktiebolaget Atomenergi en viss försöksverksamhet
med uranutvinning ur de mellansvenska skiffrarna. Vid 1958 års riksdag
beslöts (prop. 1958: 1 bil. 12 s. 93, SU 10, rskr 10) att bolaget skulle uppföra
ett uranverk i industriell skala. Verket förlädes till Ranstad vid Billingen
och dimensionerades för en produktion av 120 ton om året med
möjlighet att bygga ut kapaciteten. De totala anläggningskostnaderna beräknades
till 115 milj. kr. Redan då beslutet om Ranstadsverket fattades
stod det klart att verksamheten inte skulle kunna täcka kapitalkostnaderna.
Under byggnadstiden försämrades de ekonomiska förutsättningarna för projektet
ytterligare genom att världsmarknadspriset på uran successivt sjönk.
De energipolitiska motiven för en inhemsk uranproduktion ansågs emellertid
med dåvarande osäkra importmöjligheter så starka att projektet fullföljdes.

Arbetena på Ranstadsverket slutfördes sommaren 1965. Kostnaderna för
det färdiga verket uppgick till ca 145 milj. kr., motsvarande den ursprungliga
kalkylen med justering för indexförändringar. Sedan våren 1966 drivs
verket med tre sjundedelar av full kapacitet. Antalet anställda uppgår till
ca 140. Medel för att täcka underskottet av driften och kostnaderna för visst
utvecklingsarbete har sedan budgetåret 1966/67 anvisats under förslagsanslaget
Drift av Ranstadsverket m. m., som för innevarande budgetår tagits
upp med 11 milj. kr. (prop. 1968: 69, SU 104, rskr 256). Detta belopp har

Kungl. Maj.ts proposition nr 4,9 år 1969 3

beräknats brutto. Kostnaderna för verksamheten efter avdrag för värdet av
producerat uran beräknas uppgå till ca 7 milj. kr.

Atomenergi lämnade i augusti 1966 en redogörelse för provdriften och
för möjligheterna att förbättra ekonomin genom att tillverka andra produkter
än uran. För att närmare undersöka sistnämnda fråga tillkallade
chefen för handelsdepartementet i januari 1967 en särskild sakkunnig.
Den sakkunnige överlämnade i november 1967 betänkandet Ranstadsutredningen
(Stencil Fi 1967: 14). Av utredningen framgick att det torde saknas
möjligheter att genom en ändrad produktionsinriktning förbättra Ranstadsverkets
ekonomi. Den sakkunnige ansåg en fortsatt drift av det nuvarande
verket motiverad endast i den mån man önskar skapa underlag för en framtida
produktion av uran i stor skala. Den sakkunniges slutsats var att ställningstagandet
till Ranstadsfrågan är beroende av de motiv som kan finnas
för att till någon väsentlig del basera den framtida svenska uranförsörjningen
på inhemsk produktion.

Vid anmälan av frågan i prop. 1968: 69 angående anslag till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering förklarade jag att jag
avsåg att efter samråd med berörda myndigheter och företag lägga fram förslag
för Kungl. Maj :t om åtgärder som bör ingå som led i en långsiktig uranpolitik,
innefattande bl. a. ett ställningstagande till den framtida verksamheten
i Ranstad. I syfte att ge underlag härför uppdrogs åt Atomenergi att
utföra en utredning av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för
eu framtida industriell exploatering i stor skala av Billingenfyndigheten.
Bolaget redovisade i oktober 1968 utredningens resultat i rapporten Uran ur
svensk skiffer. En kompletterande rapport överlämnades i december 1968.

Vid den fortsatta beredningen av frågan inom industridepartementet har
upprättats en promemoria angående den svenska uranpolitiken (Stencil I
1969: 2). Såväl denna promemoria som nyssnämnda av Atomenergi avlämnade
rapporter har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av statens
vattenfallsverk, Sveriges geologiska undersökning, styrelsen för teknisk
utveckling, kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, delegationen för atomenergifrågor,
1964 års geologiutredning, energikommittén, Ingeniörsvetenskapsakademien
(IVA), Sveriges industriförbund, Svenska kraftverksföreningen, Svenska
gruvföreningen, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO)
samt Aktiebolaget Atomenergi.

I statsverkspropositionen (bil. 15 s. 74) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till drift av Ranstadsverket
m. in. för budgetåret 1969/70 beräkna ett anslag av 1 000 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1969

Den svenska försörjningen med atombränsle

Centrala driftledningen (CDL) offentliggjorde i december 1967 en utredning
om elförsörjningen under 1970-talet. Enligt utredningen beräknades
den installerade atomkraften i vårt land komma att öka från 500 MWe1 år
1970 till 6 300 MWe år 1980 och till 14 300 MWe år 1985. Preliminära nya
prognoser från kraftindustrin tyder emellertid på att utbyggnaden av atomkraft
kommer att gå snabbare än vad CDL-studien förutsåg, till väsentlig
del beroende på en ändrad bedömning av möjligheterna att uppföra kraftverk
för kombinerad produktion av elkraft och fjärrvärme i några större
städer. Enligt dessa prognoser beräknas den installerade reaktoreffekten
uppgå till 3 900 MWe år 1975 och ca 9 000 MWe år 1980. Denna effekt väntas
komma att svara för närmare hälften av elenergiproduktionen vid nämnda
tidpunkt. År 1985 väntas den installerade effekten uppgå till ca 18 000
MWe.

Utbyggnaden av atomkraften kommer att medföra en starkt växande
efterfrågan på uran. I följande tabell har behovet av naturligt uran såväl för
första bränslesatsen till nyinstallerade reaktorer som för ersättningsbränsle
uppskattats utifrån antagandet att den framtida utbyggnaden i vårt land
sker med enbart lättvattenreaktorer. Om kommersiella tungvattenreaktorer

eller andra reaktortyper med låg uranförbrukning införs i	det svenska ut-
byggnadsprogrammet under perioden kommer	uranbehovet att bli mindre
än vad som anges här.
År		Årligt behov		Ackumulerat behov
	(ton uran)		(ton uran)
	Ersättning	Nyinstallation	Totalt	Totalt
1970.........	....... 50	_	50	400
1975.........	....... 600	400	1 000	5 000
1980.........	....... 1 000	800	1 800	12 000
1985.........	....... 1 800	1 400	3 200	26 000

Även för övriga delar av den s. k. bränslecykeln för atomreaktorer kommer
efterfrågan att växa snabbt. I följande tabell redovisas den ungefärliga
storleken av bränslecykelns olika delmarknader i Sverige.

	1975	1980	1985
	milj. kr.	milj. kr.	milj. kr.
Naturligt uran ................	100	200	350
Anrikning ....................	100	200	300
Bränsleelementtillverkning......	100	200	350
Upparbetning av utbränt bränsle	5	30	60

Den ackumulerade kostnaden för naturligt uran till det svenska atomkraftprogrammet
fram till år 1985 beräknas uppgå till ca 3 000 milj. kr. vid

1 MWe = megawatt (1 milj. watt) elektrisk effekt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1969

ett pris av $ 8 per pund (lb)1. Eftersom behovet antas avse bränsle för lätlvattenreaktorer
tillkommer kostnaden för anrikning. Denna kostnad motsvarar
ungefärligen råvarukostnaden. Anrikningen är med nu tillämpade
metoder en invecklad och kapitalkrävande process, som kan utföras endast
av de stormakter som uppfört s. k. diffusionsanläggningar i huvudsakligen
militärt syfte. Vissa andra processer i bränslecykeln för atomreaktorer kan
emellertid utföras i vårt land, t. ex. tillverkning av bränsleelement av såväl
anrikat som naturligt uran. Genom att delta i det gemensamma europeiska
projektet Eurochemic tillförs Sverige också värdefulla erfarenheter beträffande
utvinning ur använda bränsleelement av plutonium, som väntas få
stor betydelse som bränsle såväl för nuvarande reaktortyper som för s. k.
snabba reaktorer.

Den internationella handeln med uran är föremål för olika restriktioner,
särskilt beträffande anrikat uran och plutonium. Den övervägande delen av
denna handel sker inom ramen för bilaterala regeringsavtal angående samarbete
beträffande atomkraftens fredliga användande. Sverige har träffat
sådana avtal med Förenta staterna, Storbritannien, Canada, Schweiz och
Finland. Förhandlingar om ett liknande avtal med Sovjetunionen pågår.
Dessa avtal gäller såväl utbyte av tekniska erfarenheter m. m. som leveranser
av material och utrustning för nukleärt bruk. För att skapa garantier
för att sådana leveranser utnyttjas endast för fredligt bruk innehåller avtalen
bestämmelser om rätt för leverantörländerna att kontrollera leveransernas
användning. Samarbetsavtalen har karaktären av ramavtal, som gör
det möjligt för företag att ingå kommersiella överenskommelser om att köpa
och sälja utrustning för atomenergiändamål, uran, bränsleelement etc.
Transaktioner inom avtalens ram förutsätter emellertid respektive regerings
allmänna eller särskilda bemyndigande.

Vårt uranbehov tillgodoses f. n. huvudsakligen genom import från Förenta
staterna, som har en stor produktion av naturligt uran och dessutom
intar en helt dominerande ställning i fråga om anrikningskapacitet. I det
bilaterala avtalet mellan Förenta staterna och Sverige av den 28 juli 1966
har den amerikanska atomenergikommissionen förbundit sig att fram till år
1996 med anrikat uran försörja de reaktorer som vid tidpunkten för avtalets
undertecknande planerades uppföras i Sverige t. o. m. mitten av 1970-talet.
Avtalet innebär att försörjningen i fråga om såväl anrikningstjänster som
naturligt uran för reaktorer med en sammanlagd effekt av 2 600 MWe är garanterad
under större delen av dessa reaktorers livstid. Till följd av den
snabbare atomkraftutbyggnad som nu förutses i vårt land kommer emellertid
den i avtalet garanterade optionen på anrikat uran att täcka en betydligt
mindre andel av det svenska behovet än vad som kunde förutses år 1966.
Förhandlingar har därför inletts med Förenta staterna om att utvidga avta -

1 Uranpriset anges vanligen i dollar per pund uranoxid. $ 8 per lb motsvarar 108 kr per kg uran.

Kmigl. Maj:ts proposition nr 49 år 1969

let till att omfatta även försörjning av de reaktorer som enligt nu föreliggande
planer beräknas komma i drift fram t. o. m. år 1979.

Det bilaterala avtalet med Storbritannien av den 14 februari 1964 möjliggör
leveranser av anrikat uran till svenska kraftreaktorer. Storbritanniens
anrikningskapacitet är dock begränsad och landet förfogar inte över
några inhemska uranfillgångar. I avtalet finns inte några åtaganden beträffande
leveranser av naturligt uran.

Canada erbjuder i det bilaterala avtalet av den 11 september 1962 leveranser
av naturligt uran. Landet har vid sidan av Förenta staterna de största
kända urantillgångarna och kan väntas bli marknadsledande som uranleverantör
under det närmaste årtiondet.

Sovjetunionen har erbjudit sig att ställa anrikningstjänster till förfogande
för andra länder. Erbjudandet omfattar emellertid inte leveranser av naturligt
uran.

Sverige har i Närke (Kvarntorp) och Västergötland (Billingen) mycket
stora tillgångar av låghaltig uranskiffer. Skiffern i Billingen beräknas innehålla
en urankvantitet av ca 1 milj. ton, varav 270 000 ton enligt internationella
definitioner har betecknats som kända reserver i prisklassen $ 10—
15 per lb. De mellansvenska skiffrarna utgör världens största kända samlade
uranreserv i denna och lägre kostnadsklasser.

Den nuvarande svenska uranproduktionen begränsas till vad som kommer
fram i samband med provdriften vid uranverket i Ranstad, dvs. ca 45
ton om året. Verket beräknas vid fullt utnyttjande kunna framställa ca 135
ton uran om året. De rörliga kostnaderna skulle då bli ca $ 11 per lb och
den totala kostnaden inklusive kapitalkostnader ca $ 21 per lb.

Atomenergis utredning

I rapporten Uran ur svensk skiffer anför Atomenergi — som en bakgrund
till frågan om en utbyggnad av den inhemska produktionen — vissa
synpunkter på den långsiktiga prisutvecklingen. Det framhålls att jordens
sannolika uranförråd i och för sig anses kunna möta förutsedda behov under
lång tid. Frågan är emellertid om uranindustrin kommer att kunna möta
korttidsvariationer i efterfrågan och speciellt den snabba ökningen under
senare delen av 1970-talet. Under 1980-talet kan det bli en nödvändighet att
utnyttja gradvis fattigare malmer med sannolikt någon ökning av kostnader
och priser som följd. Bedömningen är att priset för långsiktigt kontrakterat
uran under 1970-talets slut ökar till $ 8—10 per lb samt därefter ökar
ytterligare under 1980-talet. Den obalans som förutses mellan tillgång och
efterfrågan under senare hälften av 1970-talet kan emellertid medföra väsentligt
skilda priser på den långa respektive korta uranmarknaden.

Atomenergi redovisar därefter olika alternativ beträffande en utbyggd
uranutvinning vid Billingen. En utbyggnad av Ranstadsverket till en kapa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1969

cilet av 550 ton uran om året, vilket kan resultera i produktion tidigast år
1975, skulle medföra en produktionskostnad av omkring $ 14 per Ib. Härvid
skulle samma teknik som i nuvarande Ranstadsverket användas. Kostnadsminskningen
vid jämförelse med nuvarande framställningskostnad
hänför sig helt till inverkan av den större produktionen. Atomenergi avråder
från ett sådant alternativ mot bakgrund av den angivna marknadsbilden.

För utbyggnadsalternativ som syftar till produktion fr. o. m. 1980-talets
början redovisas betydligt gynnsammare ekonomiska förutsättningar genom
att många potentiella möjligheter till tekniska förbättringar kan införas.
För några sådana alternativ kan produktionskostnaden vid gynnsamt utfall
komma att understiga $ 10 per lb. Härvid har dock inte inräknats utvecklingskostnader
och kostnad för räntor under byggnadstiden, vilka sammanlagt
kan beräknas medföra en merkostnad av $ 1—2 per lb.

Investeringarna för ett uranverk med en kapacitet av 600 ton uran om
året beräknas till ca 350 milj. kr. Vid en kapacitet av 1 200 ton uran om
året anges investeringarna till ca 670 milj. kr. Ett verk för 600 ton uran om
året fordrar en projekterings- och byggnadstid av drygt sju år. Den tid som
utvecklingsarbete och förprojekt kräver anges till fyra år och kostnaderna
beräknas till 40 milj. kr. Därav avser ca 18 milj. kr. kostnaden för driftorganisationen
i Ranstad under utvecklingsarbetet efter avdrag för beräknade
intäkter från försäljning av det uran som produceras i samband därmed.
Möjligheterna att uppnå den angivna prisnivån är beroende av utvecklingsinsatserna.
En huvudförutsättning är drift av det nuvarande Ranstadsverket
under en beräknad tid av tre år.

Atomenergi rekommenderar att ett drift- och försöksprogram kring det
nuvarande Ranstadsverket utförs. Delvis parallellt härmed och med avslutning
senast år 1973 bör ett detaljerat förprojekt genomföras, som kan ge
beslutsunderlag för utbyggnad av ett verk med 600—1 200 tons kapacitet.
Om en sådan investering därefter beslutas år 1974 kan verket vara i drift
tidigast år 1981.

Departementspromemorian

I departementspromemorian redovisas vissa allmänna överväganden som
underlag för ett ställningstagande till Ranstadsverkets framtid. Därvid framhålls
bl. a. att den atomkraftutbyggnad som nu är planerad i vårt land åtminstone
till en början väntas komma att ske uteslutande med lättvattenreaktorer,
som drivs med anrikat uran. Till följd därav är det åtminstone
f. n. inte möjligt att realisera en försörjningspolitik som syftar till ett fullständigt
oberoende. Utbyggnaden med lättvattenreaktorer medför att exempelvis
beredskapsproblematiken knyts till det anrikade uranet. Försörjningen
med naturligt uran måste beaktas i samband med andra nödvändiga led
i bränslecykeln.

Vid val mellan import och inhemsk produktion av uran måste resursan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1969

språken tillmätas stor betydelse. En utbyggnad av Ranstadsverket till en
flerfaldig kapacitet kräver mycket stora investeringar. Verket skulle efter en
eventuell utbyggnad vara en av de största gruvindustrierna i Sverige. Förutsättningarna
för att en så stor investering skall göras måste vara antingen
att den i sig själv är ekonomiskt lönsam eller att den har så avgörande betydelse
för landets energiförsörjning att den är motiverad från andra än
rent ekonomiska synpunkter.

De handlingsalternativ som bedöms som realistiska med avseende på Ranstadsverket
medför i huvudsak konsekvenser för uranförsörjningen under
1980-talet och framåt men påverkar inte i nämnvärd grad uranförsörjningsproblemet
under 1970-talet. Alternativet utbyggnad med sikte på produktion
fr. o. m. år 1975 måste nämligen avskrivas på de grunder som anges i
Atomenergis utredning. En marknadsbedömning fram till omkring år 1980
visar att det åtminstone intill denna tidpunkt torde vara möjligt att förvärva
uran i tillräckliga kvantiteter och till kostnader som är lägre än vad
som kan uppnås vid inhemsk produktion vid ett utbyggt Ranstadsverk.

Mot bakgrund av vad som nu är känt om priser och leveransmöjligheter
vid 1980-talets ingång finns det inte heller tillräckliga skäl att besluta om
ett utvecklingsarbete, som syftar till att redan år 1973 ge ett fullständigt
beslutsunderlag för en eventuell utbyggnad. Marknads- och prisutvecklingen
under 1980-talet är emellertid mycket osäker, och tendenserna bör noga
följas. Möjligheten till priser över $ 10 per lb kan inte uteslutas. Utnyttjandet
av skiffrarna som bas för en inhemsk uranutvinning i stor skala kan
därför komma att på nytt aktualiseras och frågan om att ta fram ett fullständigt
underlag för ett investeringsbeslut behöva omprövas. Det är då
angeläget att sådan kunskap om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
föreligger att underlaget kan tas fram utan alltför stor tidsutdräkt.

Verksamheten i Ranstad bör således närmast inriktas på att de erfarenheter
som vunnits under provdriftskedet kompletteras med ett projektinriktat
utvecklingsarbete. Detta bör syfta till att verifiera de mest betydelsefulla
av de möjligheter till kostnadssänkningar genom tekniska förbättringar
av processen som redovisas i Atomenergis utredning. Med en sådan mera
begränsad målsättning bör utvecklingsarbetet kunna genomföras till en totalkostnad
av ca 20 milj. kr. inklusive nettokostnad för drift.

Sedan det utvecklingsarbete som oundgängligen förutsätter tillgång till
ett verk i drift genomförts bör driftsorganisationen med hänsyn till de höga
nettokostnaderna successivt avvecklas. I samband med avvecklingen av driften
bör övervägas vilka delar av verket som bör bevaras med hänsyn till
möjligheterna att utnyttja dem vid en eventuell utbyggnad i stor skala. Härvid
bör hänsyn även tas till möjligheterna att utnyttja anläggningen för
alternativ verksamhet på platsen. Kostnaderna för att hålla de här berörda
delarna av verket intakta uppskattas till 1—2 milj. kr. om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1969

Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar allmänt den för Atomenergis utredning och
departementspromemorian gemensamma uppfattningen om betydelsen ur
energiförsörjningssynpunkt av fortsatta ansträngningar för att nyttiggöra
de svenska urantillgångarna. Sveriges industriförbund anser dock att underlaget
är otillräckligt för ett ställningstagande till den svenska uranpolitikens
utformning och att frågan bör utredas ytterligare med beaktande av bl. a.
förutsättningarna för import och lagring av uran.

I fråga om marknadsutvecklingen för uran och därmed även den sannolika
tidpunkten för Billingenfyndighetens exploatering ansluter sig kraftindustrin
i huvudsak till departementspromemorians bedömning. Statens
vattenfallsverk anför sålunda att avslut för uranleveranser under hela 1970-talet f. n. kan göras till priser lägre än $ 8 per Ib räknat i dagens penningvärde
samt att indikationer finns att denna prisnivå inte kommer att överskridas
före år 1980. Enligt vattenfallsverkets uppfattning skulle de svenska
urantillgångarna i Billingen kunna bli ekonomiska att utnyttja någon gång
vid mitten av 1980-talet. En liknande marknadsbild redovisas av Svenska
kraftverks för eningen.

Delegationen för atomenergifrågor framhåller att Billingenfyndigheten
och förberedelserna för dess exploatering har ett betydande värde som försäkring
mot framtida långvariga höjningar av prisnivån. Mot bakgrund av
att kraftproduktionspriserna är relativt okänsliga för ändringar i uranpriset
anser dock delegationen rimligt att acceptera en förlängning med några år
av den sjuårsperiod som enligt Atomenergis förslag erfordras för att få till
stånd en utbyggd produktion i Ranstad.

Styrelsen för teknisk utveckling anser emellertid möjligheterna osäkra
att långsiktigt basera den svenska uranförsörjningen på import och understryker
vikten av att behovet snarast möjligt säkerställs genom inhemsk
produktion. Aktiebolaget Atomenergi anser att departementspromemorians
förslag inte svarar mot kravet på en långsiktig, bärkraftig uranförsörjningspolitik
med hänsyn till den osäkerhet om den framtida uranmarknaden som
nu råder och den långa tid som åtgår efter ett beslut om kapacitetsutbyggnad
till dess en ny anläggning står färdig. Enligt bolagets mening bör man
överväga att teckna långtidskontrakt även för eu del av det uranbehov som
förutses under första hälften av 1980-talet. Vid gynnsamma priser bör lagringsköp
också övervägas, vilket kan kombineras med långtidskontrakt.
Även delegationen för atomenergifrågor anser att möjligheterna bör undersökas
att redan nu teckna långtidskontrakt som sträcker sig längre än till år
1980. Sådana kontrakt bör enligt delegationen successivt förlängas så att de
täcker hela den period som krävs för att förbereda en svensk uranproduktion.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 49 år 1969

Så gott som alla remissinstanser som tagit ställning till frågan om det fortsatta
utvecklingsarbetet vid Ranstadsverket ansluter sig till departementspromemorians
förslag om ett begränsat utvecklingsprogram i förening med
en successiv avveckling av produktionen. Som en förutsättning anges därvid
alt en meningsfull insats kan rymmas inom den angivna nettokostnadsramen
av 20 milj. kr.

Underlag för bedömning av denna fråga lämnas i Atomenergis yttrande.
Bolaget — som i och för sig vidhåller sitt förslag om att nu ta fram ett fullständigt
beslutsunderlag — anser det möjligt att utföra ett meningsfullt utvecklingsarbete
inom departementspromemorians kostnadsram. Bolaget
framhåller dock att det material som kan tas fram inom denna ram blir
osäkrare i jämförelse med ett fullständigt förprojekt samt att vissa undersökningar
måste uteslutas, t. ex. en gruvteknisk utredning och vissa utredningar
över miljöaspekter. Det utvecklingsprogram som utarbetats av bolaget
inom den angivna ramen innebär att uranproduktionen minskar från
tre sjundedelar till en sjundedel och mindre av nuvarande kapacitet. Vidare
minskar antalet i projektet sysselsatta personer från ca 140 till 110 efter
sommaren 1969. Under den treårsperiod som programmet omfattar sysselsätts
därefter 100—110 anställda. — I en teknisk bilaga angående utvecklingsprogrammet
redovisar bolaget två alternativ som båda kan inrymmas
inom en kostnadsram av 20 milj. kr. netto eller 25 milj. kr. brutto. Bolaget
förordar ett alternativ som innebär en sjundedels drift under det första året
och en verksamhet med lägre produktion under de följande två åren. Bruttokostnaderna
för detta alternativ fördelas med 16,9 milj. kr. på drift in. in.
och 8,1 milj. kr. på utvecklingsarbete.

Endast styrelsen för teknisk utveckling förordar att utvecklingsarbete
och förprojektering enligt Atomenergis ursprungliga förslag redan nu sätts
igång. IVA redovisar däremot tveksamhet i fråga om värdet av att över huvud
bedriva ett utvecklingsarbete kring uranutvinningsprocessen i Ranstad.
Akademien anser att man med hänsyn till osäkerheten beträffande den
framtida tekniken tills vidare bör hålla olika utvecklingslinjer öppna och
att därför en mera grundläggande förutsättningslös forskning avseende
uranutvinning ur svenska råvarutillgångar bör bedrivas.

Flera remissinstanser berör frågan om inriktningen av verksamheten i
Ranstad efter utvecklingsprogrammets slutförande. Det konstateras allmänt
att förutsättningar för att driva nuvarande verk enbart för uranproduktion
inte föreligger. Delegationen för atomenergifrågor förordar att utvecklingsprogrammet
genomförs och driften avvecklas men framhåller samtidigt att
den internationella utvecklingen under mellantiden bör följas. Delegationen
betonar att prisutvecklingen under 1980-talet beror av utfallet av den prospektering
som nu bedrivs runt om i världen. Om utfallet blir negativt kan
det bli nödvändigt att redan i början på 1970-talet ta upp frågan om utnyttjandet
av de svenska urantillgångarna till förnyad prövning. Om däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr b 9 år 1969

den internationella prospekteringen skulle ge ett mycket positivt resultat
bör det enligt delegationen övervägas huruvida det finns anledning att efter
nedläggningen av driften i Ranstad hålla delar av verket i stånd. Atomenergi
framhåller med ungefär samma motivering som delegationen att ett beslut
om den fortsatta verksamhetens karaktär bör anstå till slutet av den förutsedda
treårsperioden och fattas mot bakgrund av då kända förhållanden.
LO understryker att utvecklingsprogrammet ger tidsfrist och handlingsfrihet
att under den närmaste treårsperioden avgöra om driften helt skall läggas
ned eller om arbetet skall inriktas på planering av en utbyggnad. Överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap förutsätter att frågan om inhemsk
uranproduktion prövas så snart de ekonomiska förutsättningarna är
för handen. Samma bör enligt överstyrelsen gälla för det fall att villkoren
för uranköp från utlandet dessförinnan skulle ändras i en för Sverige ofördelaktig
riktning.

LO framhåller att inskränkningen i driftsorganisationen bör genomföras
på ett sådant sätt att de som måste friställas får en annan sysselsättning
säkrad innan friställningen sker. TCO framhåller att hänsyn måste tas till
arbetsmarknadssituationen vid uppläggningen av utvecklingsarbetet. TCO
utgår vidare från att den personal som under utvecklingsarbetets gång förvärvat
speciella erfarenheter och som skulle behövas vid en framtida utbyggnad
kan få kvarstå i Atomenergis tjänst. Samma synpunkt framförs av
SACO.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att Ranstad ligger ganska nära
Skövde, där det finns goda möjligheter till omskolning och i dagsläget även
till placering i annan tung industri av utbildad arbetskraft. Länsstyrelsen
anser det dock nödvändigt att staten vidtar åtgärder för att eliminera de
negativa verkningarna av en eventuell nedläggning av driften vid Ranstadsverket
för de anställda och för Falköpings kommunblock, där en del av de
anställda bor. I första hand bör övervägas att få till stånd annan verksamhet
i anslutning till Ranstadsanläggningen. Länsstyrelsen föreslår att en utredning
i frågan sätts igång omedelbart.

Frågan om uranprospektering berörs av så gott som alla remissinstanser,
som genomgående anser ökade insatser önskvärda. Sveriges geologiska undersökning
och 196b års geologiutredning anför att en svensk uranprospektering
i stor skala är väl motiverad på geologiska grunder och måste bedömas
som angelägen ur samhällssynpunkt.

Några remissinstanser berör frågan om beredskapslagring av atombränsle.
Delegationen för atomenergifrågor och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
anser det angeläget att snarast skapa klarhet om hur en lagringsskyldighet
bör konstrueras och vilken grad av uthållighet som bör eftersträvas.
Krav på en beredskapspolitik framförs även av Sveriges industriförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr i9 år 1969

Departementschefen

Sverige äger i de mellansvenska skiffrarna mycket stora tillgångar av
uran. Förberedelser för att utnyttja dessa tillgångar har utgjort ett viktigt
led i den svenska atomenergiverksamheten. Arbetet har bedrivits huvudsakligen
i anslutning till fyndigheterna vid Billingen, där Aktiebolaget
Atomenergi under åren 1958—1965 uppförde Ranstadsverket. Under de därpå
följande åren har verket drivits i begränsad omfattning. Trots de svårigheter
som betingats av skiffrarnas mycket låga uranhalt har det tekniska
resultatet av provdriften varit gott. Kostnaderna för det producerade uranet
ligger emellertid även vid full drift väsentligt högre än nuvarande världsmarknadspris.

Under tidigare skeden av det svenska atomenergiprogrammet ansågs det
angeläget att i viss utsträckning kunna basera utbyggnaden av atomkraften
på inhemskt naturligt uran. Motiven härför försvagades emellertid vid mitten
av 1960-talet på grund av att det svenska utbyggnadsprogrammet inriktades
på lättvattenreaktorer, som under alla förhållanden skapar beroende
av anrikat uran. Samtidigt förbättrades importmöjligheterna, vilket tog sig
uttryck främst i 1966 års atomsamarbetsavtal med Amerikas förenta stater.

Frågan om den fortsatta verksamheten i Ranstad aktualiserades härigenom.
Vid amnälan i prop. 1967: 1 (bil. 12, s. 100) av anslaget till atomenergiverksamhet
för budgetåret 1967/68 framhöll chefen för handelsdepartementet
att de för framtiden värdefulla erfarenheter av uranutvinning ur
skiffer som Ranstadsprojektet gett inte utgjorde ett tillräckligt motiv för
att upprätthålla en förlustbringande produktion. För att undersöka möjligheterna
att förbättra Ranstadsverkets ekonomi genom annan eller kompletterande
produktion baserad på skiffer tillkallades i början av år 1967
en särskild utredningsman. Resultatet, som redovisades i Ranstadsutredningen,
blev negativt såvitt gäller en från uranframställning skild verksamhet.
Utredningsmannen framhöll emellertid — mot bakgrund av en
hårdnande internationell marknad för uran — Ranstadsverkets betydelse
som underlag för en framtida uranproduktion i stor skala och föreslog en
analys av de inhemska urantillgångarnas betydelse för vår uranförsörjning
på lång sikt. I syfte att möjliggöra en allsidig prövning av frågan beslöt
statsmakterna våren 1968 att uppskjuta det slutliga ställningstagandet till
Ranstadsverkets framtid (prop. 1968: 69, SU 104, rskr 256). Atomenergi
fick därefter i uppdrag att skyndsamt utföra den erforderliga utredningen
rörande de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en framtida industriell
exploatering i stor skala av Billingenfyndigheten.

Den utredning angående uran ur svensk skiffer som Atomenergi nu redovisat
anger möjligheter till betydande tekniska förbättringar vid de utbygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1969

nadsalternativ som siktar på produktion vid början av 1980-talet. Ett verk
med fyra eller åtta gånger så stor kapacitet som det nuvarande Ranstadsverket
skulle medge produktionskostnader som förmodas vara i nivå med
1980-talets internationella marknadspriser. I syfte att få fram ett fullständigt
tekniskt och ekonomiskt beslutsunderlag för ett sådant projekt föreslår
bolaget ett treårigt drift- och försöksprogram vid det nuvarande verket
för en kostnad av ca 40 milj. kr., inklusive kostnader för ett detaljerat förprojekt.
Detta program skulle vara avslutat senast år 1973, då man väntas
ha en klarare bild av den internationella situationen i fråga om prospekteringsverksamhet,
utbyggnad av atomkraft samt prisutveckling för uran.
Eftersom ett investeringsbeslut år 1974 kan leda till produktion tidigast år
1981 förutsätter bolaget att försörjningen med naturligt uran för tiden fram
till år 1980 säkras genom långtidskontrakt.

Departementspromemorians förslag i fråga om Ranstad syftar i likhet
med Atomenergis till att på grundval av erfarenheterna från Ranstad bevara
handlingsfriheten för ett eventuellt senare beslut om produktion i stor skala.
Promemorian utgår emellertid från en i förhållande till Atomenergis utredning
mera optimistisk bedömning av möjligheterna att även under 1980-talets början täcka vårt uranbehov genom import. Som en konsekvens härav
anses det inte behövligt att nu ta fram ett fullständigt underlag för ett investeringsbeslut.
Enligt promemorian bör i stället ett projektinriktat utredningsarbete
genomföras. Insatserna bör koncentreras till sådana förbättringar
av uranutvinningsprocessen som förutsätter ett verk i drift. Allteftersom
dessa undersökningar slutförs bör driftorganisationen avvecklas. Kostnaderna
för ett sådant mera begränsat program — som inte omfattar ett
fullständigt förprojekt — förutsätts uppgå till ca 20 milj. kr., vartill kommer
underhållskostnader av 1—2 milj. kr. om året för att bevara vissa anläggningsdelar
sedan driften lagts ned. I promemorian framhålls att marknads-
och prisutvecklingen under 1980-talet är mycket osäker och att frågan
om exploatering av de svenska uranskiffrarna därför på nytt kan aktualiseras.

Remissinstanserna har med få undantag ställt sig positiva till ett utvecklingsprogram
i'' syfte att förbereda en framtida exploatering av uranskiffer -tillgångarna. I flertalet yttranden — bl. a. från den statliga och enskilda
kraftindustrin samt delegationen för atomenergifrågor — förordas det mera
begränsade program som föreslås i departementspromemorian. Atomenergi
anser att promemorian inte i tillräcklig grad beaktat behovet av långsiktig
trygghet i försörjningen. Även om fortsatt arbete med uranskiffrarna inom
en kostnadsram av 20 milj. kr. inte ger ett fullständigt underlag för ett eventuellt
beslut om utbyggnad av Ranstadsverket anser dock bolaget möjligt att
inom denna ram bedriva ett meningsfullt utvecklingsarbete. Uranproduktionen
skulle vid ett sådant begränsat program minska från nuvarande tre
sjundedelar till en sjundedel eller mindre av verkets kapacitet. Antalet sys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.9 år 1969

seisatta i projektet skulle reduceras från ca 140 till ca 100 under den treårsperiod
som behövs för att genomföra programmet.

Jag delar den bedömning av marknadsutvecklingen för uran som redovisas
i departementspromemorian och som biträds av flertalet remissinstanser.
Jag utgår således från att försörjningen med naturligt uran till det
svenska atomkraftprogrammet tills vidare bör ske genom import. Formella
förutsättningar för en sådan import föreligger genom de bilaterala regeringsavtal
som Sverige träffat med bl. a. Förenta staterna, Storbritannien
och Canada. Förhandlingar har inletts om en utvidgning av avtalet med
Förenta staterna med hänsyn till det växande svenska utbyggnadsprogrammet.
Även med andra länder pågår förhandlingar. Det finns goda utsikter
att vårt land härigenom kan nppnå ett vidgat underlag för försörjningen i
fråga om såväl naturligt uran som anrikningstjänster.

Även om sålunda den svenska atomkraftutbyggnaden tills vidare synes
kunna baseras på import anser jag att produktion av uran ur Billingenskiffer
bör betraktas som ett reellt försörjningsalternativ för framtiden. Jag vill
här hähvisa till vad som från olika håll anförts om den stora osäkerheten
beträffande den långsiktiga marknadsutvecklingen för uran. Enligt min mening
föreligger emellertid inte tillräckliga skäl att nu påbörja ett utvecklings-
och förprojekteringsarbete som syftar till att redan år 1973 ge ett fullständigt
underlag för ett beslut om utbyggnad av ett stort uranverk. Jag förordar
därför att det mera begränsade utvecklingsprogram som föreslås i departementspromemorian
genomförs.

Ett sådant program inom en nettokostnadsram av 20 milj. kr. synes kunna
medge en tillfredsställande handlingsberedskap i fråga om att ta upp en
produktion i stor skala. Jag vill även framhålla att det föreslagna programmet
innebär att personalstyrkan vid verket kan minskas i etapper. Härigenom
är det möjligt för Atomenergi att i samråd med berörda myndigheter i
god tid förbereda erforderliga omplaceringar och även undersöka förutsättningarna
för alternativ verksamhet i Ranstad.

Jag utgår från att nranproduktionen efter tre års utvecklingsarbete avvecklas
helt. Jag finner det emellertid inte möjligt att nu ta närmare ställning
till frågan om verksamhetens karaktär i övrigt efter periodens slut.
Marknadsbilden för uran kan nämligen under perioden förändras så att det
finns skäl att överväga antingen att fullfölja utvecklingsarbetet eller att lägga
ned verksamheten totalt. Jag vill här i likhet med delegationen för atomenergifrågor
särskilt peka på betydelsen av att följa utfallet av de närmaste
årens internationella prospektering. Ställningstagandet till de angivna frågorna
om Ranstadsverkets framtid bör alltså baseras på de förutsättningar
som råder mot slutet av utvecklingsperioden.

Flera remissinstanser har i sina yttranden berört även andra frågor rörande
vår framtida uranförsörjning, bl. a. ökade insatser för prospektering och
behovet av bestämmelser rörande beredskapslagring av uran. Jag avser att

Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1969

ta upp dessa frågor sedan vissa utredningar — främst 1964 års geologiutredning
och energikommittén — slutfört sitt arbete och resultatet av pågående
förhandlingar kan redovisas. I sammanhanget vill jag erinra om att det aktuella
utredningsarbetet rörande nordiskt ekonomiskt samarbete omfattar
även ett närmare samarbete på atomenergiområdet. Det har nyligen överenskommits
att därvid uppmärksamma bl. a. frågan om uranproduktion,
inklusive uranprospektering.

Det nuvarande anslaget till drift av Ranstadsverket är beräknat brutto
utan hänsyn till värdet av producerat uran. Detta uran lagras tills vidare av
Atomenergi. Bruttokostnaderna för att genomföra det föreslagna utvecklingsprogrammet
beräknas till 25 milj. kr. i 1969/70 års pris- och löneläge,
vilket motsvarar en nettokostnad av ca 20 milj. kr. Bruttokostnadsramen bör
fördelas på de tre budgetåren 1969/70—1971/72. På grundval av uppgifter
från Atomenergi beräknar jag medelsbehovet för budgetåret 1969/70 till
10,0 milj. kr. Med hänsyn till att verksamheten i Ranstad vid godtagande av
vad jag förordat i det föregående fr. o. m. nästa budgetår kommer att få eu
ändrad inriktning bör anslaget benämnas Utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran. Anslaget bör anvisas som reservationsanslag. Inkomster från
eventuell försäljning av uran bör av Atomenergi levereras in till statsverket
för att redovisas på riksstatens inkomstsida under Övriga diverse inkomster.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, alt Kungl.

Maj :t föreslår riksdagen att

1. godkänna genomförandet av ett utvecklingsprogram
rörande utvinning av uran enligt de riktlinjer jag angett,

2. till Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran för
budgetåret 1969/70 under trettonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTft. STHLM 1969 690167