Kungl. Maj.ts proposition nr lOt år 1962 (Proposition 1962:101)

Kungl. Maj.ts proposition nr lOt år 1962

Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag angående
grunder för avlöning och andra ersättningar åt civilförsvars
pliktiga m. m.; given Stockholms slott den 19
januari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med av
chefen för inrikesdepartementet förordade grunder utfärda bestämmelser
angående avlöning och andra ersättningar åt civilförsvarspliktiga m. m.;
och

2. antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordningen).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av den omorganisation av civilförsvaret, som beslutats
under senare år, föreslås i propositionen nya grunder för avlöning åt civilförsvarspliktiga.
Bestämmelserna är i första hand avsedda att tillämpas
under fredsförhållanden. Vidare föreslås att familjebidrag skall kunna utgå
till vissa civilförsvarspliktiga. Förmånerna förordas i princip skola utgå
enligt samma regler som för värnpliktiga vid tjänstgöring inom krigsmakten.
I viss mån gynnsammare föreskrifter föreslås gälla för civilförsvarspliktiga
över värnpliktsåldern, vilka anses böra erhålla en civilförsvarspenning
som i stort sett anpassas till vederbörandes inkomstläge. Män och kvinnor
jämställes med avseende å ekonomiska förmåner. I överensstämmelse med
reglerna inom försvaret föreslås skyldigheten att utgiva familjebidrag åt
civilförsvarspliktiga med undantag av verkskyddspersonal skola åvila kommunerna.
Statsbidrag förutsättes skola utgå till kommunernas kostnader
härför enligt samma grunder som beträffande värnpliktigas familjebidrag. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 29 mars 1946 (nr 99) om familjebidrag åt
värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordningen)

Härigenom förordnas, dels att rubriken till förordningen den 29 mars
1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordningen)1
skall lyda på sätt nedan angives, dels att i samma förordning skall efter 1 §
införas en ny paragraf, benämnd 1 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock
att 1, 27, 29, 35 och 40 §§ nämnda förordning skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

F amilj ebidragsförordning

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Bestämmelserna i denna
förordning skola, i den omfattning
och under de villkor, som i förordningen
sägs, äga tillämpning beträffande
värnpliktiga, som enligt
värnpliktslagen inkallas till tjänstgöring.

Med värnpliktig---

2 mom. Vad i -

1 in o in. Bestämmelserna i denna
förordning skola, i den omfattning
och under de villkor, som i förordningen
sägs, äga tillämpning beträffande
värnpliktiga, som enligt värnpliktslagen
inkallas till tjänstgöring,
ävensom beträffande civilförsvarspliktiga,
som inkallas till tjänstgöring
enligt 12 § civilförsvarslagen, i
den mån de fullgöra tjänstgöring
före det kalenderår, under vilket de
fylla fyrtioåtta år, och tjänstgöringen
jämlikt 20 § civilförsvarslagen ej
skall anses fullgjord i kommunal anställning.

— gällande grunder.

Med civilförsvars pliktig avses den
som avlönas enligt för civilförsvarspliktiga
gällande grunder.

28 § 1 mom. värnpliktslagen. 1

1 Senaste lydelse av förordningen i dess helhet, se SFS 1960:152.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

(Nuvarande lydelse)

3 in o m. Konungen äger föreskriva,
att bestämmelserna i denna förordning
skola, med de inskränkningar
som finnas påkallade, äga tilllämpning
å värnpliktiga jämväl i
andra fall än i 1 mom. avses ävensom
å krigsfrivilliga och annan personal,
som tjänstgör vid krigsmakten.

Konungen må jämväl förordna, att
medlemmar av frivillig försvarsorganisation,
däri inbegripet hemvärnet,
under tid, då de enligt i kommandoväg
meddelade bestämmelser deltaga
i utbildningskurs eller övning, skola,
i den omfattning och under de villkor
Konungen föreskriver, äga åtnjuta
familjebidrag.

A mom. Vid krig 1

(Föreslagen lydelse)

3 m o in. Konungen äger föreskriva,
att bestämmelserna i denna förordning
skola, med de inskränkningar
som finnas påkallade, äga
tillämpning å värnpliktiga och civilförsvarspliktiga
jämväl i andra fall
än i 1 mom. avses ävensom å krigsfrivilliga
och annan personal, som
tjänstgör vid krigsmakten eller i
civilförsvaret.

Konungen må jämväl förordna, att
medlemmar av frivillig försvarsorganisation,
däri inbegripet hemvärnet,
eller med civilförsvaret samverkande
frivillig organisation under tid, då de
enligt i kommandoväg eller, såvitt
rör civilförsvaret, av Konungen eljest
meddelade bestämmelser deltaga i
utbildningskurs eller övning, skola,
i den omfattning och under de villkor
Konungen föreskriver, äga åtnjuta
familjebidrag,
tillämpning.

aga

1 a §.

Vad i följande paragrafer med undantag
av 20 § stadgas om värnpliktig
skall gälla jämväl civilförsvarspliktig,
å vilken förordningen är
tillämplig enligt 1 §.

Vid tillämpning av förordningen
inom civilförsvaret skall iakttagas
att familjebidrag må utgå allenast
under förutsättning att tjänstgöring
fullgjorts minst sex dagar i följd,
att vad i förordningen sägs om
värnpliktigs hustru, hustrus barn och
adoptivbarn samt frånskilda hustru
skall gälla civilförsvarspliktigs make,
makes barn och adoptivbarn samt
frånskilda make,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att vad som stadgas om värnpliktigs
första tjänstgöring (tjänstgöring
i en följd) skall, beträffande civilförsvarspliktig
som icke är i civilförsvaret
inskriven värnpliktig, avse
civilförsvarstjånstgöring som fullgöres
tidigare ån under det kalenderår,
under vilket han uppnår tjugutre
års ålder,

samt att tjänstgöring jämlikt 21 §

1 mom. värnpliktslagen skall motsvaras
av tjänstgöring jämlikt 12 §

2 mom. och 3 mom. första stycket
civilförsvarslagen.

27 §.

Skyldigheten att utgiva familjebidrag
och hemortslön åligger kommun,
varest den värnpliktige å inryckningsdagen
var bosatt under sådana
förhållanden, att han, om mantalsskrivning
då skolat förrättas,
ägt där mantalsskrivas. Var den
värnpliktige nämnda dag bosatt utom
riket, ankommer betalningsskyldigheten
på Stockholms stad.

Om den

Skyldighet att pröva ansökan om
familjebidrag samt att, utom såvitt
rör familjebidrag till verkskyddspersonal,
utgiva familjebidrag och hemortslön
åligger den kommun, varest
den värnpliktige å inryckningsdagen
var bosatt under sådana förhållanden,
att han, om mantalsskrivning
då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas.
Var den värnpliktige
nämnda dag bosatt utom riket, ankommer
betalningsskyldigheten på
Stockholms stad.

--åtnjuter familjebidrag.

Familjebidrag till verkskyddspersonal
skall utgivas av den civilförsvars
pliktiges arbetsgivare.

29 §.

Kommun, som------av staten.

Då särskilda------stycket sägs.

Har familjebidrag på grund av Har familjebidrag på grund av
felaktigt förfarande från militär felaktigt förfarande från militär
myndighet rörande åtgärd, som jäm- myndighet eller civilförsvarsmyndiglikt
meddelade föreskrifter ålegat het rörande åtgärd, som jämlikt med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

militärmyndigheten, utgått med för
högt belopp eller för längre tid än
som rätteligen skolat ske och hade
familjebidragsnämnden icke skäligen
bort inse att sådan felaktighet förekommit,
äger kommun, som utgivit
ersättningen, på villkor som Konungen
äger fastställa efter ansökan
hos tillsynsmyndigheten av statsmedel
erhålla åter det för mycket
utgivna beloppet.

Talan mot beslut i ärende, som
avses i denna förordning, må fullföljas
av värnpliktig, vars rätt beslutet
rörer, samt ifråga om familjebidrag
jämväl av den, för vilken
familjebidrag kan utgå. För barn må
harnavårdsman fullfölja talan.

Talan mot länsstyrelses

delade föreskrifter ålegat militäreller
civilförsvarsmyndigheten, utgått
med för högt belopp eller för
längre tid än som rätteligen skolat
ske och hade familjebidragsnämnden
icke skäligen bort inse att sådan
felaktighet förekommit, äger kommun,
som utgivit ersättningen, på
villkor som Konungen äger fastställa
efter ansökan hos tillsynsmyndigheten
av statsmedel erhålla åter det
för mycket utgivna beloppet.

§•

Talan mot beslut i ärende, som
avses i denna förordning, må fullföljas
av värnpliktig, vars rätt beslutet
rörer, samt i fråga om familjebidrag
jämväl av den, för vilken
familjebidrag kan utgå, ävensom av
arbetsgivare, som enligt 27 § tredje
stycket år skyldig utgiva bidraget.
För barn må barnavårdsman fullfölja
talan.

--beslutet rörer.

1 m o m. Därest mera omfattande
inkallelser till krigstjänstgöring kunna
förväntas, äger Konungen förordna
om vidtagande av erforderliga
åtgärder till undvikande av tidsutdräkt
med familjebidragens utbetalande.

2 m o m. Om vid mera omfattande
inkallelser till krigstjänstgöring fara
uppstår för dröjsmål med utbetalande
av familjebidrag, må tillsynsmyndigheten
meddela familj ebidragsnämnd
tillstånd att i enlighet med
de närmare föreskrifter, tillsynsmyn -

1 m o m. Därest mera omfattande
inkallelser till krigstjänstgöring eller
civilförsvarstjänstgöring kunna förväntas,
äger Konungen förordna om
vidtagande av erforderliga åtgärder
till undvikande av tidsutdräkt med
familjebidragens utbetalande.

2 in o in. Om vid mera omfattande
inkallelser till krigstjänstgöring
eller civilförsvarst jänstgöring fara
uppstår för dröjsmål med utbetalande
av familjebidrag, må tillsynsmyndigheten
meddela familjebidragsnämnd
tillstånd att i enlighet med de

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

(Nuvarande lydelse)
digheten må lämna, för familjemedlem,
som i 3 § a) sägs, utbetala provisoriskt
bestämd familj epenning.
Tillståndet må avse en tid av högst
en månad. Sålunda utbetalat belopp
skall avräknas å slutligt fastställt
familjebidrag, i den mån detta senare
belöper å tid, för vilken provisoriskt
bestämd familj epenning utgått.

(Föreslagen lydelse)
närmare föreskrifter, tillsynsmyndigheten
må lämna, för familjemedlem,
som i 3 § a) sägs, utbetala provisoriskt
bestämd familj epenning.
Tillståndet må avse en tid av högst
en månad. Sålunda utbetalat belopp
skall avräknas å slutligt fastställt
familjebidrag, i den mån detta senare
belöper å tid, för vilken provisoriskt
bestämd familjepenning utgått.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:i
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-,
finans- och civildepartementen anmäler chefen for inrikesdepartementet,
statsrådet Johansson, fråga om avlöningsförmåner för cimlforsvarspliktiga
m. m. och anför därvid följande.

Inledning

I skrivelse den 14 november 1959 upptog civilförsvarsstyrelsen frågan om
översyn av gällande bestämmelser angående ersättning till civilforsvarspliktiga
vid tjänstgöring i civilförsvaret m. m. Styrelsen erinrade, att enligt
beslut av statsmakterna under senare år civilförsvarets organisation i viktiga
hänseenden skall ändras. Bl. a. blir civilförsvarsområdena färre till
antalet och således vart för sig större. Huvuddelen av det lokala allmänna
civilförsvaret grupperas i orternas ytterområden eller ännu längre bort
och personalen kaserneras för att snabbt kunna rycka ut. Som förstärkning
eller strategisk reserv till det lokala civilförsvaret upprättas regionala
enheter. De viktigaste regionala enheterna, undsättningskårerna, kommer
att rekryteras med huvudsakligen värnpliktig personal och under beredskap
hållas mobiliserade allt efter de krav, som beredskapen ställer. Såväl det
lokala som det regionala civilförsvaret tillföres från krigsmakten reservofficerare
och värnpliktiga underofficerare. Slutligen har den maximala utbildningstiden
under fred ökats.

Styrelsen framhöll, att de angivna förutsättningarna för den nya civilförsvarsorganisationens
verksamhet vore helt andra an de som gällde vid
tiden för antagandet av huvuddelen av nuvarande ersättningsbestämmelser,

och anförde härom bl. a.

Avlöningsreglementet för personal i det allmänna civilförsvaret innehåller
gemensamma bestämmelser för såväl fred som beredskap. Redan han hgger
en svaghet, enär freds- och krigsverksamheten uppvisar avsevarda olikheter.
Men reglementet är därjämte starkt föråldrat. Avlöning skall bl. a. utgå
dels för vissa administrativa uppgifter och dels i samband med utbildnings -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

verksamhet. De administrativa sysslorna skall emellertid ej längre fullgöras
av inskriven personal. Utbildningsverksamheten, som tidigare i huvudsak
avsåg lokal timundervisning, blir i ökad grad central eller regional
dagundervisning. Avlöningsbestämmelserna för tjänstgöring i övrigt bygger
i princip på den förutsättningen, att civilförsvarets personal icke skall vara
kasernerad. Så måste emellertid i stor utsträckning bli fallet. Genom kasernering
uppkommer helt andra krav på bidrag av skilda slag såsom familjebidrag,
hyresbidrag och ersättning för förslitning av egna persedlar. Reglementet
saknar helt regler för avlöning, pension m. m. åt det befäl, som skall
overtoras från krigsmakten till civilförsvaret.

Gällande bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning samt
ersättning i vissa fall för mistad arbetsinkomst kan i huvudsak godtagas för
darmed avsedd utbildning utom i vad avser ersättning för mistad arbetsinkomst.
I sistnämnda hänseende har styrelsen gjort särskild framställning.
Bestämmelserna är emellertid ej avpassade för den centrala utbildningen
av värnpliktig personal i undsättningskårerna. Nya regler erfordras
harfor.

Slutligen har penningvärdesförsämringen skapat en förändrad situation.

Av det anförda ansåg styrelsen framgå, att en översyn av gällande ekonomiska
bestämmelser vore nödvändig.

I anledning av civilförsvarsstyrelsens framställning uppdrog Kungl. Maj:t
genom beslut den 30 december 1959 åt 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
att verkställa dels översyn av gällande bestämmelser om avlöning och
andra ersättningar till civilförsvarspliktiga vid tjänstgöring i civilförsvaret,
dels ock utredning beträffande de ekonomiska förmåner, som skall utgå till
reservofficerare och värnpliktiga vid tjänstgöring i civilförsvaret.

1954 års värnpliktsavlöningsutredningi har med skrivelse den 29 december
1960 överlämnat ett betänkande med förslag rörande avlöningsförmåner
m. m. för civilförsvarspliktiga (stencilerat).

Förslagen bygger på principerna, att reservofficerare, som tillföres civilförsvaret,
skall beredas enahanda förmåner som skulle ha tillkommit dem
vid fortsatt anställning inom krigsmakten, att värnpliktiga, som tillföres
civilförsvaret, vid civilförsvarstjänstgöring, som fullgöres i stället för värnpliktstjänstgöring
och i motsvarande omfattning, skall ha samma förmåner
som vid värnpliktstjänstgöring, samt att för övriga civilförsvarspliktiga förmånerna
skall anslutas till de värnpliktigas. Vidare anses kvinnor och män
bora vara likställda i fråga om ersättning. De förordade bestämmelserna
avser närmast fredsförhållanden.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen,
chefen för försvarsstaben, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen,
statskontoret, statens lönenämnd, överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län — de två sistnämnda gemensamt —, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

stabln ^U?tlehiT ditioasdiefen (civildepartementet G. Söderberg, byråchefen vid försvarstaben
U. S. Rosenblad, talmannen G. V. Sundelin och riksdagsmannen M. G. Gustafsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund — de två sistnämnda gemensamt —,
landsorganisationen i Sverige, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, statstjänstemännens riksförbund, svenska arméns
och flygvapnets reservofficersförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
högerns ungdomsförbund och svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Remissinstanserna tillstyrker i det väsentliga utredningens förslag. I ett
stort antal yttranden förordas dock jämkningar i vad avser förmåner för
sådana civilförsvarspliktiga, som icke är till civilförsvaret överförda reservofficerare
eller värnpliktiga.

Efter det att betänkandet avgavs har Kungl. Maj :t — med stöd av riksdagens
beslut i anledning av Kungl. Maj :ts proposition den 13 mars 1959
(nr 114) angående ny organisation för civilförsvaret m. m. — utfärdat
kungörelse om befälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation (SFS
1961:491). Enligt kungörelsen må den som antagits till reservofficer vid
armén efter ansökan anställas i civilförsvaret för tjänstgöring i befälsbefattning
inom det allmänna civilförsvarets krigsorganisation. Den som antagits
såsom befälsanställd är under anställningstiden befriad från fullgörande
av civilförsvarsplikt. I kungörelsen meddelas bestämmelser om avlöningsförmåner
till ifrågavarande befälsanställda, vilka bestämmelser skall
tillämpas i den mån icke särskilda för beredskapstillstånd eller krig avsedda
föreskrifter äger tillämpning.

Samtidigt med avgivande av förevarande betänkande överlämnade 1954
års värnpliktsavlöningsutredning till chefen för försvarsdepartementet ett
betänkande med förslag rörande förmåner för värnpliktiga m. fl. under frivillig
tjänstgöring, in. in.

Förslagen, som är av intresse även för civilförsvaret, innebär bl. a., att
manlig och kvinnlig personal, som tjänstgör frivilligt, skall jämställas
ifråga om rätt till avlöning och andra förmåner. Ersättningsreglerna skall
härvid i större utsträckning än nu anknytas till de för värnpliktiga gällande
grunderna. Vidare förordas utvidgad skattefrihet för förmånerna till
värnpliktiga och annan personal. Slutligen föreslås omläggning av familjebidraget
till rörelseidkare.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om förmånerna till den inom civilförsvaret
tjänstgörande personalen till närmare behandling. Då de befälsanställdas
förhållanden redan reglerats, förbigår jag vad utredningen föreslagit
härom.

Gällande bestämmelser

Ifrågavarande bestämmelser återfinnes huvudsakligen i avlöningsregleinentct
för personal i del allmänna civilförsvaret den 15 juli 1944 (nr 546;

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

ändr. 1948: 44) och kungörelsen den 14 september 1944 (nr 658) om grunder
för ersättning för civilförsvarstjänstgöring i verkskydd. Vidare har
Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen meddelat kompletterande föreskrifter.
Efter det att 1954 års värnpliktsavlöningsutredning avgav nu förevarande
betänkande har Kungl. Maj :t utfärdat provisoriska bestämmelser angående
avlöning ni. m. åt värnpliktiga i civilförsvarets undsättningskårer. Rörande
ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret
gäller en förordning den 14 maj 1954 (nr 249).

Avlön ingsreglementet för personal i det allmänna
civilförsvaret innehåller i stort sett följande.

Civilförsvarspliktig, som under minst tre dagar i följd fullgör tjänstgöring
i det allmänna civilförsvaret, omfattande i genomsnitt minst åtta timmar
varje söckendag, äger uppbära daglön. Om tjänstgöringen är särskilt
ansträngande eller förlagd mer än tio kilometer från bostaden, kan daglön
utgå även om det genomsnittliga antalet arbetstimmar för dag icke uppgår
till åtta. Daglönen utgår med hänsyn till den indelning i ortsgrupper,
som enligt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering var gällande
vid utgången av år 1947, och utgör i ortsgrupp I sex kronor, i ortsgrupp
II sju kronor och i ortsgrupp III åtta kronor med tillägg av en krona
65 öre för familjemedlem, som fyllt 16 år, och en krona 20 öre för annan
familjemedlem. Tillhör den kommun, inom vilken tjänstgöringen sker, annan
ortsgrupp än den kommun, där den tjänstgörande har sitt hemvist,
skall den högre ortsgruppen tillämpas. För person, som innehar befanställning
eller särskild kompetens för viss civilförsvarstjänst, kan daglönen
höjas med högst fyrtio procent. Har tjänstgöringen viss avlöningsperiod
varit förlagd å sådan tid och varit av den beskaffenhet, att den tjänstgörande
under minst halva antalet tjänstgöringsdagar skäligen bör ha kunnat
fullgöra sitt ordinarie arbete, skall daglönen för nämnda dagar reduceras
till halva beloppet. Full daglön uppbäres för begynnelse- och slutdagar,
därest tjänstgöringen dessa dagar uppgått till minst hälften av den
eljest brukliga tjänstgöringstiden för dag; eljest utgår halv daglön.

Som familjemedlemmar till den, som fullgör civilförsvarstjänstgöring,
räknas -— under vissa i reglementet särskilt angivna förutsättningar — dels
make, barn, adoptivbarn samt frånskild make, dels föräldrar, adoptant,
makes barn och makes adoptivbarn, dels ock husföreståndarinna.

Därest person till följd av civilförsvarstjänstgöring, som berättigar till
daglön, under en avlöningsperiod gått miste om inkomst till belopp överstigande
daglönen, utgår ersättning för inkomstminskning med belopp, vartill
civilförsvarschefen finner minskningen ha uppgått, dock med högst
hälften av daglönen.

I vissa fall kan även bostadsbidrag utgå. Skäligt bostadsbidrag kan sålunda
av länsstyrelsen efter ansökan tillerkännas den som på grund av
längre tids civilförsvarstjänstgöring lider sådan minskning i sina inkomster,
att han icke förmår bestrida utgifterna för sin hostad. Bidraget må icke
överstiga bostadens hyresvärde, däri inbegripet kostnad för bostadens uppvärmning.

Vid tjänstgöring, som omfattar kortare tid än tre dagar i följd eller eljest
icke berättigar till daglön, utgår timlön. Denna utgör en tiondel av daglönen
i motsvarande befattning för icke familjeförsörjare. Timlön utgår

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

dock för högst tolv timmars tjänstgöringstid under samma dygn och blott
för tjänstgöring, som omfattar minst två timmar av ett dygn. För tjänstgöring,
som avser egen utbildning eller övning, utgår timlön allenast i den
mån sådan tjänstgöring under ett kalenderår uppgår till mer än sextio
timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänstgöring går miste om
arbetsinkomst till motsvarande belopp.

I tjänstgöringstid inräknas tid för färd till eller från tjänstgöringsplatsen.

Här avsedd civilförsvarspliktig är berättigad till fria resor och, då på
grund av tjänstgöringens beskaffenhet egen bostad icke kan begagnas, fri
inkvartering. För dagavlönad, som in natura erhåller full förplägnad, minskas
daglönen med två kronor.

För person under aderton år äger civilförsvarschefen bestämma lägre dageller
timlön samt lägre avdrag för förplägnad in natura.

För sådan personal i befälsställning, vars tjänstgöring icke kan hänföras
till vissa dagar eller timmar, äger Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.
Maj :t förordnar fastställa arvoden, beräknade för år eller månad.

Lön, ersättning för mistad inkomst och bostadsbidrag utbetalas i efterskott
för avlönings perioder, vilka, där ej civilförsvarsstyrelsen annorlunda
förordnar, skall omfatta den 1—15 och den 16—den sista i varje månad.

Den, som tagits i anspråk för civilförsvarstjänstgöring tills vidare, äger
vid tjänstledighet på grund av olycksfall i tjänsten så ock för i tjänsten
ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom under två månader
åtnjuta full lön samt i förekommande fall ersättning för mistad inkomst
och bostadsbidrag. Under tjänstledighet för annan sjukdom må under samma
tid utgå belopp motsvarande tre fjärdedelar av nyssnämnda förmåner. Nu
ifrågavarande personal må av civilförsvarschefen beviljas permission med
bibehållna avlöningsförmåner högst en dag för varje månads fullgjord
tjänstgöring.

över civilförsvarschefens beslut i ärende, som avses i reglementet, kan
besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslut, som meddelats av länsstyrelse, må
överklagas hos kammarrätten. Kammarrättens beslut får icke överklagas.

Reglementet gäller oberoende av om civilförsvarsberedskap anbefallts
eller ej. Det är icke tillämpligt bl. a. i det fall att civilförsvarspliktig skall
anses fullgöra civilförsvarstjänstgöringen i kommunal anställning. För avlöning
och annan ersättning vid dylik tjänstgöring åligger det kommunen
att svara.

Enligt 1944 års civilförsvarslag var arbetsgivare skyldig att till de i hans
tjänst anställda utgiva ersättning vid tjänstgöring i verkskydd
enligt grunder, som fastställdes av Konungen. Föreskrift av motsvarande
innehåll har upptagits även i 1960 års civilförsvarslag. Den förut
nämnda kungörelsen den 14 september 1944 anger i huvudsak följande
grunder för ersättningen.

För tjänstgöring under tid, då vederbörande eljest skulle varit sysselsatt
med annat arbete åt arbetsgivaren, utgår ersättning med belopp motsvarande
den inkomst den tjänstgörande skulle åtnjutit i nämnda arbete. Samma
regel skall gälla, om den tjänstgörande måste inskränka sin arbetstid på
grund av behov av vila eller av annan anledning, som sammanhänger med
tjänstgöringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

För annan tjänstgöring än nu sagts utgives — på grundval av den tidigare
nämnda indelningen i ortsgrupper — timlön med 60 öre i ortsgrupp I,
70 öre i ortsgrupp II och 80 öre i ortsgrupp III. Ersättning utgår ej, om
tjänstgöringen icke omfattar minst två timmar per dygn. Därest tjänstgöringen
avser egen utbildning eller övning, utbetalas ersättning blott i den
mån sådan tjänstgöring under ett kalenderår uppgår till mer än 60 timmar.

Genom beslut den 26 maj 1950 (med däri senare vidtagna ändringar)
har Kungl. Maj :t meddelat föreskrifter om bl. a. ersättning för
in istad arbetsinkomst vid deltagande i centralt anordnad
kurs inom civilförsvaret. Med centralt anordnad
kurs förstås härvid kurs, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelse
eller på dessa myndigheters föranstaltande. Deltagare i sådan kurs
är berättigad till ersättning för mistad arbetsinkomst. I de fall, då kursdeltagare
äger uppbära lön enligt det för personal i det allmänna civilförsvaret
gällande avlöningsreglementet, må ersättning utgå allenast om och
i den mån inkomstminskningen överstiger den lön, som tillkommer honom
för ifrågavarande tid. Ersättning må i intet fall utgå med högre belopp än
efter 40 000 kronor för år. Från ersättning enligt dessa regler uteslutes civilförsvarschef
och ställföreträdare för dylik samt statsavlönad befattningshavare
vid polisväsendet, som är befattningshavare inom allmänna civilförsvarets
ordningstjänst eller distriktschef, civilförsvarsfogde (numera
civilförsvarsombud) eller ersättare för dem. Ej heller utgives ersättning i
fall där deltagande jämlikt civilförsvarslagen skall anses ske i kommunal
anställning.

I vad avser resekostnads- och trakta men t s ersättning
gäller enligt samma beslut bl. a. följande.

Civilförsvarschef och ställföreträdare för civilförsvarschef, som icke är
landsfiskal eller landsfiskalsassistent, skall vid resa för på honom såsom
civilförsvarschef eller ställföreträdare för civilförsvarschef ankommande
åtgärd eller för deltagande i central kurs åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet, varvid han — där ej annorlunda
stadgas — skall hänföras till rese- och traktamentsklassen B.

Annan befattningshavare vid allmänna civilförsvaret än civilförsvarschef
eller ställföreträdare för civilförsvarschef skall, såframt han icke är landsfiskal
eller landsfiskalsassistent, vid resa för deltagande i utbildningskurs
vid statens civilförsvarsskola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet, varvid han skall hänföras till reseoch
traktamentsklassen B. Därest kost tillhandahålles genom kursledningens
försorg, skall i stället för sistberörda dagtraktamente, utöver vad vederbörande
har att erlägga för kosten, utgå ett särskilt traktamente med fem
kronor för dag.

Jämväl vid resa för deltagande i annan central kurs skall sådan innehavare
av eller ersättare å befattning i det allmänna civilförsvaret, som i
föregående stycke avses, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet, varvid han skall hänföras till rese- och
traktamentsklassen C. Därest kost tillhandahålles genom kursledningens

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1902

försorg, skall i stället för sedvanligt dagtraktamente, utöver vad vederbörande
har att erlägga för kosten, utgå ett särskilt traktamente med fyra
kronor 50 öre för dag.

Slutligen äger civilförsvarspliktig kvinna, som avses i 3 § 1948 års utbildningskungörelse
(numera 5 § 1960 års utbildningskungörelse), vid deltagande
i lokal kurs, därest vederbörande har att från bostaden till utbildningsplatsen
färdas mer än en kilometer, åtnjuta ersättning för av resan
föranledd kostnad, beräknad efter billigaste lämpliga färdsätt.

För landsfiskaler och landsfiskalsassistenter tillämpas bestämmelser i
ett Kungl. Maj :ts brev den 17 juni 1943, enligt vilket deltagande i kurser
och övningar, krigsspel och studiebesök skall betraktas såsom tjänstgöring
samt resor för sådant ändamål såsom resor för tjänsteförrättning.

Föreskrifter om traktamente i fall då kost tillhandahålles vid utbildningskurs
har meddelats även för vissa andra fall än de förut nämnda.

Enligt beslut den 21 maj 1954 (med däri senare vidtagen ändring) gäller,
att hushållsarbetande kvinna vid deltagande i central
utbildningskurs må, därest hon icke erhåller ersättning för
mistad arbetsinkomst, åtnjuta ersättning för kostnader i
anledning av deltagandet med tjugo kronor för dag. Om kursdeltagaren
uppbär lön enligt det för personal i det allmänna civilförsvaret
gällande avlöningsreglementet, skall ersättningen minskas med lönebeloppet.

I brev den 3 juni 1960 har Kungl. Maj:t meddelat följande bestämmelser
beträffande arvode m. m. till civilförsvarschefer.

Arvode till civilförsvarschef må fr. o. m. den 1 juli 1960 tills vidare utgå
med beloppet för den arvodesgrupp civilförsvarsområdet tillhör enligt följande
indelning, nämligen för arvodesgrupp 1 1 320 kronor, arvodesgrupp 2
1 875 kronor och arvodesgrupp 3 2 700 kronor för år.

Till civilförsvarschefen i Malmö civilförsvarsområde skall tills vidare utgå
ett årligt arvode av 3 450 kronor.

Det ankommer på civilförsvarsstyrelsen att bestämma till vilken arvodesgrupp
civilförsvarsområde skall hänföras. Därest civilförsvarsstyrelsen med
hänsyn till ändrade förhållanden beslutar överflyttning av visst civilförsvarsområde
från en arvodesgrupp till annan sådan grupp, är civilförsvarschefen
skyldig vidkännas den minskning av arvodet, som kan föranledas
härav.

Vid tjänstledighet för civilförsvarschef äger länsstyrelse bestamma, att
till honom utgående arvode skall avstås och att det i stället skall tillfalla
den, som uppehåller befattningen. Vid semester för civilförsvarschef skall
vikarie icke förordnas.

Till civilförsvarsdirektör, som förordnas att vara civilförsvarschef, skall
arvode icke utgå.

Genom beslut den 16 juni 1961 har Kungl. Maj :t föreskrivit, att värnpliktiga,
vilka på grund av civilförsvarsplikt tjänstgör i civilförsvarets
undsättningskåre r, skall tills vidare under tjänstgöring för utbildning
och övning i civilförsvaret erhålla avlöning och övriga förmåner enligt

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 eu• 1962

för värnpliktiga gällande grunder. Under sådan tjänstgöring skall även gälla
vad i familjebidragsförordningen och familjebidragskungörelsen stadgas
om familjebidrag åt värnpliktiga m. in. Vidare har föreskrivits, att vid
tillämpning av bestämmelserna i 28 § I, punkt 3 a) statens allmänna avloningsreglemente
och motsvarande stadganden i andra statliga avlöningsföreskrifter
angående löneförmåner vid tjänstledighet skall med värnpliktstjänstgöring
jämställas tjänstgöring som värnpliktig, vilken beviljats krigsuppskov
för tjänstgöring i civilförsvarets undsättningskårer, fullgör i
civilförsvaret.

Slutligen må nämnas, att enligt den förut angivna förordningen om e rsättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under
tjänstgöring i civilförsvaret, ersättning av statsmedel utgår till
den, som vid tjänstgöring i civilförsvaret å tid då riket icke befinner sig i krig
drabbas av skada till följd av olycksfall eller inverkan, som avses i 6 § yrkesskadeförsäkringslagen.
I regel är ersättningsbeloppet detsamma som
skulle ha utgivits jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen, såframt skadan omfattats
av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår dock
ej i anledning av skada, för vilken den skadade är obligatoriskt försäkrad
enligt nämnda lag. Under begreppet tjänstgöring inbegripes enligt förordningen
utbildning och övning samt inställelse för inskrivning i civilförsvaret.
Till olycksfall hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från platsen
för tjänstgöringen, såframt färden föranledes av och står i nära samband
med tjänstgöringen.

1954 års vämpliktsavlöningsutrednings förslag
Principuttalanden

Utredningen framhåller, att de nu framlagda förslagen närmast avser
tredsförhållanden. För bedömning av frågan om de civilförsvarspliktigas
och deras anhörigas försörjning under vissa krigs- och beredskapsförhållanden
erfordras kännedom om de hjälpåtgärder, som kommer att
vidtagas genom den allmänna socialtjänstens försorg. Spörsmålet härom
utredes för närvarande av särskilda sakkunniga. Enligt utredningens uppfattning
bör dock de för fred avsedda bestämmelserna kunna tillämpas även
under vissa krigs- och beredskapsförhållanden. Utredningen har för avsikt
att återkomma med förslag till särskilda föreskrifter för förhållanden under
krig och beredskap som kräver dylika, så snart nödvändiga uppgifter
erhållits rörande den allmänna socialtjänsten.

Beträffande värnpliktiga, som skall tjänstgöra inom
civilförsvaret, erinrar utredningen om att 1959 års riksdag fattat
beslut angående ny organisation för civilförsvaret. Utredningen anför härom
i huvudsak.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1062

Enligt beslutet skall värnpliktiga i viss omfattning inskrivas i civilförsvaret
och med uppskov från värnpliktstjänstgöringen tjänstgöra i civilförsvaret
i samma utsträckning som enligt värnpliktslagen skolat åligga
dem vid krigsmakten. Bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet i angiven
omfattning har intagits i civilförsvarslagen. För inskrivning i det lokala
allmänna civilförsvaret skall omkring 20 000 värnpliktiga i olika åldrar
erhålla uppskov. Undsättningskårerna skall tillföras 9 500 värnpliktiga,
överföringen har ansetts om möjligt böra ske vid sådan tidpunkt, att två
repetitionsövningar kvarstår, och senast vid 35 års ålder. För tillgodoseende
av befälsbehovet skall till civilförsvaret överföras 700 å 800 värnpliktiga
i 35-årsåldern, vilka genomgått underofficersutbildning. De skall tjänstgöra
till ungefär lika antal inom undsättningskårerna och det lokala civilförsvaret.
överföringen av underofficersutbildade värnpliktiga avses skola
ske successivt för att efter en 10-årsperiod ha uppnått nyssnämnda omfattning.

Utredningen uttalar, att det förefaller ställt utom all diskussion att sålunda
överförda värnpliktiga vid civilförsvarstjänstgöring som de enligt
det sagda fullgör i stället för värnpliktstjänstgöring och i motsvarande
omfattning — i princip skall ha samma förmåner som vid sistnämnda slag
av tjänstgöring. Vissa avvikelser från krigsmaktens bestämmelser blir dock
erforderliga med hänsyn till civilförsvarstjänstgöringens särskilda förhållanden.

Vad beträffar övrig civilförsvarspliktig personal framhåller
utredningen, att huvuddelen av de omkring 210 000 personer, som
är avsedda att inskrivas i det lokala allmänna civilförsvaret, utgöres av
kvinnor och av män, som utträtt ur värnpliktsåldern. Även män, som ännu
icke uppnått värnpliktsåldern, kan ifrågakomina för inskrivning. De inskrivna
civilförsvarspliktiga är enligt civilförsvarslagen skyldiga att under
tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, tjänstgöra för utbildning högst
30 dagar; för den som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller i annan
befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, kan tiden utsträckas
till högst 60 dagar. Vidare föreligger skyldighet att deltaga i övning
högst 60 timmar under varje följd av tre kalenderår. Civilförsvarspliktig,
vilken icke är inskriven, är skyldig att deltaga i övning i samma omfattning
som inskriven.

Utredningen instämmer i civilförsvarsstyrelsens uttalanden om att avlöningsbestämmelserna
för här berörd personal icke är ändamålsenliga.
Den yttrar härom bl. a.

Den nya organisationen av civilförsvaret med dess i ökad grad på civilförsvarsplikt
grundade utbildning kräver otvetydiga och rättvist avvägda
avlöningsbestämmelser. Det nuvarande systemet med olika bestämmelser
för olika sorters tjänstgöring samt med skönsmässigt bestämmande av daglönens
och andra ersättningars storlek fyller på intet sätt dessa krav.

Den möjlighet, som nu förefinnes, att under vissa former av tjänstgöring
erhålla ersättning för rnistad arbetsinkomst, synes utredningen icke vara
förenlig med civilförsvarspliktens idé. Såsom motiv för denna förmån har

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

anförts, att den är nödvändig för att tillförsäkra civilförsvaret lämplig personal
för betydelsefulla befattningar. Självfallet bör inom totalförsvaret i
dess helhet eftersträvas lämpligast möjliga besättning av alla befattningar.
Någon särskild anledning att just för civilförsvarets del avlöningsvägen söka
åstadkomma den önskvärda rekryteringen föreligger enligt utredningens
uppfattning icke. Enligt uttalanden i samband med civilförsvarspliktens
införande år 1944 är denna plikt att uppfatta som ett komplement till den
allmänna värnplikten. En lämpligt avvägd civilförsvarsplikt borde — jämsides
med en under hänsynstagande till psykologiska faktorer arbetande
uPPlysningsverksamhet — kunna få tjänstgöringen i civilförsvaret att i det
allmänna föreställningssättet framstå såsom en med värnplikten jämförbar
allmän medborgarplikt. De positiva värden, som därigenom skulle
kunna vinnas åt civilförsvaret, ansågs ligga i öppen dag.

Utredningen säger sig — med beaktande av bl. a. det anförda — ha kommit
till den bestämda uppfattningen, att förmånerna till de civil för svarspliktiga,
om vilka nu är fråga, så nära som möjligt bör anslutas till de värnpliktigas
förmåner. I denna uppfattning styrkes utredningen även av det
förhållandet, att såväl inom det lokala allmänna civilförsvaret som inom
undsättningskårerna dessa civilförsvarspliktiga och värnpliktiga kommer
att tjänstgöra sida vid sida i likvärdiga befattningar, där ersättning efter
olika grunder icke är försvarbar och där ersättningen åt de värnpliktiga
enligt vad förut anförts icke kan tänkas utgå enligt andra bestämmelser än
vid vanlig värnpliktstjänstgöring. Såvitt utredningen kunnat finna, föreligger
allmänt sett icke någon sådan skillnad mellan värnpliktstjänstgöring
och tjänstgöring i civilförsvaret, varken i fråga om ansvar, kunnighet eller
risker, som kan motivera en olika avvägning av utgående förmåner. Icke
heller utgör enligt utredningens mening de omständigheterna, att civilförsvarstj
änstgöringen utkräves endast av en mindre del av de civilförsvarspliktiga
medan huvuddelen av de värnpliktiga uttages till tjänstgöring eller
att de ianspråktagna civilförsvarspliktiga ofta tillhör äldre årgångar än de
värnpliktiga, tillräckliga skäl för att tillämpa olika ersättningsgrunder. Utredningen
erinrar, att ett icke obetydligt antal män i värnpliktsåldern befrias
från värnpliktstjänstgöringens fullgörande, att värnpliktiga vid fullgörande
av repetitionsövning ofta befinner sig i omständigheter, som är
fullt jämförbara med civilförsvarspliktigas i ofta obetydligt högre ålder,
samt att de civilförsvarspliktiga kvinnorna till övervägande del befinner
sig i de åldrar, där männen är värnpliktiga.

Vad de civilförsvarspliktiga kvinnorna beträffar har utredningen
icke funnit anledning att för dem föreslå andra grunder för ekonomisk
ersättning än för männen. Då båda könen tas i anspråk på grund
av samma lagbestämmelser och för samma slag av tjänstgöring, bör de enligt
utredningens mening också vara likställda i avlöningshänseende.

Från principen, att nu berörda civilförsvarspliktiga bör erhålla avlöning
och övriga förmåner i lildiet med värnpliktiga, bör dock enligt utredningens
mening vissa avsteg göras. Ett sådant avsteg följer redan av bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1062

i 20 § civilförsvarslagen, att civilförsvarstjänstgöring, som kommunalt
anställd i civilförsvaret inskriven personal fullgör under
civilförsvarsberedskap, skall anses fullgjord i den kommunala anställningen,
om arbetsuppgifterna är av samma eller liknande slag. Denna bestämmelse
skall, därest Konungen så förordnar, gälla även vid tjänstgöring
för utbildning eller övning under tid, då civilförsvarsberedskap ej råder.
Enligt 40 § 1 mom. g) civilförsvarslagen åligger det kommun att svara för
avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänstgöring i civilförsvaret
enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställning. Personal, som
här avses, skall följaktligen vara undantagen från de för civilförsvarsplikliga
i allmänhet gällande avlöningsbestämmelserna. För kommunalanställda
i övrigt torde enligt utredningens mening sistnämnda bestämmelser utan
inskränkning böra tillämpas.

Utredningen upptager i detta sammanhang frågan om statstjänstemans
förmåner under tjänstgöring i civilförsvaret. Utredningen
uttalar, att, såvitt den kan finna, torde det särskilt under tid då
civilförsvarsberedskap råder i viss utsträckning kunna förekomma, att statliga
anställningshavare, som inskrivits i civilförsvaret, ålägges civilförsvarstjänstgöring,
där arbetsuppgifterna är av samma eller liknande slag
som de, vilka åvilar vederbörande i den statliga anställningen. Detta torde

1 första hand kunna bli fallet för personal inom civilförsvarsorganisationen
samt polisväsendet. I den mån därvid fråga är om att inom civilförsvarets
ram fullgöra uppgifter, som åligger vederbörande i den statliga anställningen,
torde — även om vederbörande är inskriven i civilförsvaret — något
ianspråktagande med åberopande av civilförsvarsplikt icke böra äga rum
utan tjänstgöringen böra betecknas som ett utövande av innehavd tjänst.
Några särskilda bestämmelser härom synes icke erforderliga. Vad angår
statsanställdas tjänstgöring i övrigt inom civilförsvaret anser utredningen,
att gällande avlöningsbestämmelser bör ändras. I 28 § statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar) och motsvarande stadganden i andra statliga
avlöningsförfattningar föreskrives bl. a., att tjänsteman tillhörande avdragsgrupp
3 vid värnpliktstjänstgöring, som fullgöres det år den värnpliktige
fyller 23 år eller därefter och då krigsavlöningsbestämmelser icke är tilllämpliga
på tjänstemannen, skall erhålla lön med B-avdrag.1 2 Med hänsyn
till vad tidigare sagts om civilförsvarstjänstgöringens jämställdhet med
värnpliktstjänstgöring samt likställighet mellan manlig och kvinnlig civilförsvarspliktig
anser utredningen att i berörda avlöningsförfattningar bör
införas en föreskrift, att tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 även vid
civilförsvarstjänstgöring, som fullgöres det år den civilförsvarspliktige
fyller 23 år eller därefter och då särskilda för krig eller beredskap utfärdade
bestämmelser icke gäller, skall erhålla lön med B-avdrag.

Utredningen behandlar vidare förmånerna för verkskyddsperso 1

Stadgandet sedermera ändrat (SFS 1961: 218).

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 1062. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

nal. Utredningen erinrar om att enligt 47 § civilförsvarslagen ägare av
anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat, är
pliktig att enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar, bestrida kostnader
för utbildning av verkskyddspersonal. Ytterligare stadgas, att den som
driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd
finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet till de i
hans tjänst anställda enligt de grunder Konungen bestämmer. Utredningen
bringar vidare i erinran vissa uttalanden av föredragande departementschefen
i propositionen 1959: 114. Sålunda anförde denne, att verkskyddet
alltjämt hade en betydelsefull uppgift att fylla. I förhållande till vad tidigare
gällt skulle emellertid organisationen skäras ned. Departementschefen
framhöll härjämte, att flertalet verkskyddsuppgifter —- åtminstone vid
de större industrierna och anläggningarna — hade sin motsvarighet under
fullt fredsmässiga förhållanden. Viss utbildning av verkskyddets personal
ansågs dock behövlig. Denna skulle i stort sett följa samma principer som
utbildningen inom det allmänna civilförsvaret, d. v. s. all befälspersonal
ävensom sådant manskap, som måste besitta speciella kunskaper och färdigheter,
skulle erhålla utbildning. Civilförsvarets utbildningsorganisation
borde med hänsyn till likformigheten i verkskyddets och det allmänna civilförsvarets
utbildning påtaga sig utbildningen av verkskyddens personal.
Då kostnaderna skulle bäras av de enskilda företagen, borde likväl hinder
ej föreligga för företagen att själva ordna utbildningen med anlitande av
de enskilda organisationer, som kunde vara beredda åtaga sig uppgiften.
Det förutsattes härvid, att kontroll i förening med rådgivning i verkskyddsfrågor
skulle verkställas från civilförsvarsmyndigheternas sida. Slutligen
erinras, att för verkskyddsutbildning genom ägarens försorg erfordras tillstånd
av länsstyrelse.

Utredningen framhåller, att verkskyddets organisation ännu icke slutgiltigt
utformats. Enligt vad utredningen inhämtat arbetar man emellertid
inom civilförsvarsstyrelsen på ett förslag, enligt vilket organisationen skall
göras så lika det allmänna civilförsvaret med dess skilda enheter som möjligt.
Bl. a. på grund av att de industrier, där verkskydd upprättas, är av så
olika storlek och inriktning, har man dock ej för avsikt att fastlåsa någon
bestämd organisation utan tänker nöja sig med att framlägga vissa normer
härför. Beträffande utbildningen av personalen väntas verkskyddscheferna
■— industriledare, större företagare etc. — endast behöva en kortare utbildning
under en två dagars konferens vart tredje år på befälsskolan i Rosersberg.
De s. k. verkskyddsledarna skulle däremot få utbildning under längre
tid, tjugu å trettio dagar, vid de regionala skolorna (fältskolorna). För räddningsledare,
brandledare m. fl. räknar man med utbildning ett tiotal dagar
vid sistnämnda skolor. Gruppchefer väntas bli utbildade vid kurser under
omkring tretton dagar på fältskola. Manskapet skulle troligen komma att
följa bl. a. det allmänna civilförsvarets lokala utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Av det anförda anser utredningen framgå, att utbildningen av verkskyddspersonal
efter omorganisationen av civilförsvaret mer än tidigare
kommer att anpassas efter den utbildning, som avses för de i det allmänna
civilförsvaret tjänstgöringsskyldiga. Vidare framhålles, att tjänstgöringen
i såväl det allmänna civilförsvaret som verkskyddet fullgöres på grund av
civilförsvarsplikt. Att meddela olika ersättningsbestämmelser i dessa fall
kan utredningen ej finna motiverat. Utredningen föreslår därför, att under
angivna förhållanden för verkskvddspersonalen skall gälla samma avlöningsbestämmelser
som för civilförsvarspliktiga i det allmänna civilförsvaret.

I de fall åter, där företagen själva eller av företag anlitat enskilt serviceorgan
anordnar civilförsvarsutbildning, kommer tjänstgöringen enligt utredningens
uppfattning icke att ske under liknande förhållanden som i det
allmänna civilförsvaret. Det enda praktiskt genomförbara förfarandet torde
då vara, att de civilförsvarspliktiga, i viss anslutning till vad för närvarande
gäller, av arbetsgivaren hålles skadeslösa och alltså får behålla sin avlöning
samt ersättes för extra kostnader för resor och dylikt. Detsamma
bör gälla vid tjänstgöring för övning, då civil försvarsberedskap icke råder,
ävensom vid sådan tjänstgöring under civilförsvarsberedskap då icke särskilda
för krig eller beredskap avsedda bestämmelser skall tillämpas. Angivna
slag av tjänstgöring torde nämligen, framhåller utredningen, regelmässigt
komma att fullgöras i direkt anslutning till vederbörandes arbete
och på eller i omedelbar närhet av arbetsplatsen.

Utredningen berör ytterligare spörsmålet huruvida ersättningsbestämmelserna
bör utformas annorlunda vid
kortare tjänstgöringsperioder än vad i det föregående förordats.
Härvid erinras, alt vid krigsmakten inkallelse av värnpliktiga till kortare
tid än en dag icke förekommer och inkallelse för en enstaka dag endast sker
undantagsvis. På grund av i förväg icke beräknad hemförlovning uppkommer
dock då och då mycket korta tjänstgöringsperioder. De civilförsvarspliktiga,
som icke är värnpliktiga, torde däremot under tid då civilförsvarsberedskap
icke råder i stor utsträckning komma att inkallas för endast ett
fåtal dagar och även för enstaka dag eller del av dag. I fråga om övning torde
tjänstgöring under del av dag bli det vanligaste. För deldagstjänstgöring
går de för värnpliktiga gällande bestämmelserna icke att utan vidare tilllämpa.
Då sålunda särskilda föreskrifter för denna form av civilförsvarstjänstgöring
är nödvändiga, har utredningen övervägt huruvida icke schablonmässiga
ersättningsbestämmelser borde tillämpas även vid civilförsvar
stjänstgöring av en eller ett fåtal dagars varaktighet. Med beaktande
bl. a. av de goda erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av värnpliktsavlönings-
och familjebidragsbestämmelserna på korta perioder av värnpliktstjänstgöring
har dock utredningen kommit till den slutsatsen, att för
värnpliktiga gällande ersättningsbestämmelser bör i sin helhet tillämpas

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

för varje dag, varav minst 7 timmar i följd tagits i anspråk för civilförsvarstjänstgöring.
För dag, varunder tjänstgöringen icke pågått 7 timmar i följd,
torde penningbidrag, premie eller familjebidrag icke böra utgå men för
värnpliktiga i övrigt fastställda ersättningsbestämmelser i tillämpliga delar
böra gälla.

Slutligen framhåller utredningen, att en övergång för civilförsvarspliktiga
i allmänhet från nuvarande avlöningssystem till förmåner i likhet med
de värnpliktigas medför icke obetydliga k''o stnadsbesparingar. Med
utgångspunkt i uppgifter, som lämnats av civilförsvarsstyrelsen i dess anslagsäskanden
för budgetåret 1961/62, har utredningen verkställt vissa kalkyler,
som utvisar, att kostnaderna under nämnda budgetår enbart för ersättningar
till civilförsvarspersonal vid utbildning vid civilförsvarets centrala
och regionala skolor skulle nedgå med omkring 1,5 milj. kronor.

Avvikelser från bestämmelserna om ersättning till värnpliktiga m. m.

Utredningen lämnar i detta avsnitt en översikt av föreskrifterna beträffande
de värnpliktigas förmåner och framlägger i anslutning därtill
vissa förslag i fråga om de civilförsvarspliktigas ersättningar.

De grundläggande bestämmelserna rörande de värnpliktigas ekonomiska
förmåner återfinnes i värnpliktsavlöningskungörelsen den 12 september
1958 (nr 485; ändr. 1959: 145 och 1960: 356), i det följande betecknad VAK,
samt i familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99; omtryckt
1960: 152), i det följande betecknad FF. Föreskrifter om tillämpningen av
FF har meddelats i familjebidragskungörelsen den 29 mars 1946 (nr 101;
omtryckt 1960: 153).

I 3—11 §§ VAK har bestämmelser meddelats om fria r e s or m. m.
Värnpliktig erhåller fria resor vid inskrivning, in- och utryckning och
tjänstledighet, om kortaste färdvägen överstiger 20 kilometer. Antalet fria
resor vid tjänstledighet är begränsat, varvid olika regler gäller för första
tjänstgöring, fortsatt tjänstgöring och annan tjänstgöring. Utredningen
anser, att i allt väsentligt samma regler bör gälla för civilförsvarspliktiga.

Förmåner vid tjänstledighet bör dock knappast tillkomma civilförsvarspliktiga
under tid då civilförsvarsberedskap ej råder (med hänsyn till
tjänstgöringsomgångarnas kortvarighet) och bör under civilförsvarsberedskap
— under sådana förhållanden att särskilda krigsavlöningsföreskrifter
icke skall träda i tillämpning — avse endast en resa för varje hel tjänstgöringsperiod
om tre månader.

För värnpliktiga är stadgat, att den, som innehar officers eller underofficers
tjänstegrad, får begagna 1 klass å tåg och fartyg. Detsamma bör
enligt utredningen gälla motsvarande kategorier civilförsvarspliktiga.

Enligt VAK må flygplan anlitas när särskilda förhållanden föranleder
därtill. Bestämmelser härom utfärdas av försvarets civilförvaltning efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

samråd med överbefälhavaren. Utredningen föreslår för civilförsvarets del,
att utfärdande av bestämmelser om rätt att, då särskilda förhållanden
föranleder därtill, anlita flygplan skall ankomma på civilförsvarsstyrelsen.

Utredningen anför slutligen, att frågan, huruvida någon motsvarighet till
de värnpliktigas militärbiljetter eller order gällande såsom färdhandlingar
skall finnas för civilförsvarspliktiga, icke synes ha varit föremål för över -

vägande.

Enligt 12 § 1 inom. VAK erhåller värnpliktig under tjänstgöring penningbidrag
med följande belopp för dag

Menig, som icke tillgodoräknats tjänstgöringstid om

sammanlagt 304 dagar ......................

Annan menig, vicekorpral, 2. klass sjöman

Korpral ......................................

Furir ......................................

överfurir, rustmästare ........................

Sergeant ....................................

Fänrik, fanjunkare ..........................

Löjtnant, förvaltare ..........................

Kapten och högre ............................

Kronor

2: 75
3: 75
4: 75
5: 50
6: —
6: 75
8: 25
10: —
12: —

Utredningen anför om penningbidragen bl. a. följande.

Penningbidrag utgår till värnpliktiga med 9 olika belopp, beroende på
vederbörandes tjänstegrad. Enligt utredningens mening bör de civilförsvarspliktiga
erhålla penningbidrag med motsvarande belopp, varvid de befattningar
inom civilförsvaret, som kan innehas av civilförsvarspliktiga, bor
indelas i 8 grupper efter arbetsuppgifternas betydenhet samt så att varje
grupp får sin motsvarighet i en av de 8 högsta grupper, i vilka de värnpliktigas
tjänstegrader indelats. Primärmaterial, som ställts till utredningens
förfogande, ger vid handen, att en dylik gruppering bör kunna ske
Enligt utredningens uppfattning bör de civilförsvarspliktiga, vilka uppnatt
den för män gällande åldern för värnpliktens inträde (det kalenderår under
vilket vederbörande fyller 18 år) och som icke är värnpliktiga, i förmånshänseende
skäligen jämställas med sådana värnpliktiga, som fullgör tjänstgöring
under längre tid än värnpliktiga i allmänhet. Huvuddelen av de värnpliktiga
fullgör en första tjänstgöring om 304 dagar, varefter de kommer
upp i den näst lägsta bidragsgruppen. Med hänsyn härtill bör de här avsedda
civilförsvarspliktiga hänföras lägst till civilförsvarets näst lagsta
penningbidragsgrupp. Till den lägsta gruppen bör höra endast med meniga
jämställda civilförsvarspliktiga, som erhållit uppskov med värnpliktstjänstgöring
för tjänstgöring i civilförsvaret och som icke fullgjort varnphktsoch
civilförsvarstjänstgöring under sammanlagt 304 dagar, samt civilforsvarspliktiga,
som icke uppnått eller under kalenderåret uppnår 18 års
ålder.

Enligt 12 § 2 mom. VAK må förhöjning av penningbidraget utöver 2 kronor
75 öre för dag beträffande vapenfri värnpliktig icke ske förrän han
tillgodoräknats tjänstgöringstid om sammanlagt 404 dagar. Någon motsvarande
bestämmelse bör enligt utredningens mening icke gälla civilförsvars -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

pliktig, som på grund av samvetsbetänkligheter befriats från skyldighet
att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten, enär sådan civilförsvarspliktig
ju likväl fullgör sin civilförsvarsplikt på samma sätt som andra
civilförsvarspliktiga, vilka tilldelats annan tjänst än ordnings- eller bevakningstjänst.

I 12 § 3 mom. VAK meddelade bestämmelser om penningbidrag under
in- och utryckningsdagar m. m. anser utredningen böra tillämpas även
beträffande civilförsvaret.

Enligt 13 § VAK må värnpliktig, som undergår arreststraff eller frihetsstiaff,
är anhållen eller häktad eller hållit sig undan, icke uppbära penningbidrag
för sådan tid. Utredningen anser bestämmelserna i tillämpliga
delar böra gälla även penningbidrag åt civilförsvarspliktig.

Utredningen föreslår, att civilförsvarspliktigs penningbidrag skall få tas
i anspråk för kvittning mot fordran, som kronan må äga på grund av förhållande
i samband med tjänstgöringen, i samma utsträckning som värnpliktigs
penningbidrag enligt 15 § VAK.

Jämlikt 16 § VAK åtnjuter värnpliktig för vissa slag av tjänstgöring
särskilda tillägg och ersättningar. Av dessa synes, enligt
vad utredningen anför, för de civilförsvarspliktigas del endast kunna ifrågakomma
ersättning vid flygtjänstgöring. Sådan ersättning bör utgå enligt
samma grunder som för värnpliktiga.

Enligt avlöningsreglementet för personal i det allmänna civilförsvaret
äger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar att för sådan
personal i befälsställning, vars tjänstgöring icke kan hänföras till
vissa dagar eller timmar, fastställa arvoden, beräknade för år
eller månad. Utredningen uttalar, att det torde vara med stöd av nämnda
stadgande, som bestämmelserna den 3 juni 1960 beträffande arvode
m. m. till civilförsvarschefer utfärdats. Ett motsvarande stadgande synes
erforderligt även framgent. Den som i sådan ordning tillerkänts arvode bör
icke för tjänstgöring, för vilken arvodet är avsett att utgöra gottgörelse,
härutöver erhålla ersättning enligt för civilförsvarspliktiga eljest gällande
bestämmelser.

I 17 § VAK meddelas bestämmelser rörande förplägnad, inkvartering
och sjukvård i vissa fall (i samband med inskrivning,
inställelse till tjänstgöring för tidigt eller på fel plats och kvarstannande
efter tjänstgöringens slut). Utredningen yttrar, att motsvarande bestämmelser
bör utfärdas för civilförsvarspliktiga om och i den mån så är erforderligt,
något som utredningen funnit sig svårligen kunna bedöma.

Värnpliktiga äger enligt 18 och 19 §§ VAK under tjänstgöring
åtnjuta fri förplägnad och inkvartering eller i vissa
fall kontant ersättning härför. Om reglerna för de civilförsvarspliktiga
i dessa hänseenden anför utredningen i huvudsak.

Civilförsvarspliktiga äger enligt gällande bestämmelser erhålla fri inkvar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

tering, då vederbörande på grund av tjänstgöringens beskaffenhet icke kan
begagna egen bostad. Fri förplägnad tillhandahålles de civilförsvarspliktiga
under vissa förhållanden men föranleder då minskning av daglönen eller
av eljest utgående traktamenten. Såsom civilförsvarsstyrelsen framhållit,
kommer med den nya civilförsvarsorganisationens genomförande kasernering
av civilförsvarspliktiga att ske i stor utsträckning. Detta förhållande
och den omständigheten att penningbidraget icke är avsett att tacka nagra
kostnader för mat eller husrum bör enligt utredningens uppfattning medföra,
att de civilförsvarspliktiga i likhet med de värnpliktiga under tjänstgöring
i princip skall erhålla fri inkvartering och förplägnad. För att undvika
svårtillämpade regler om kontant ersättning i stället för nämnda förmåner
bör, i de fall inkvartering eller förplägnad icke kan ordnas av
civilförsvarets myndigheter, dessa själva ombesörja att mat och husrum
tillhandahålles vederbörande på annat sätt samt betala härför direkt till
leverantören. Den, som kan begagna sin egen bostad som nattkvarter, bör
icke erhålla ersättning härför och den, som medges själv ombesörja sm
förplägnad, bör endast ersättas om och i den mån en besparing därvid uppkommit
för civilförsvaret eller medgivandet erhållits på grund av sjukdom.

Jämlikt 20 § VAK äger värnpliktig under tjänstgöring erhålla samtliga
i den värnpliktiges personliga utrustning ingående
persedlar såsom lån samt må enligt bestämmelser, som fastställes
av försvarets civilförvaltning, erhålla ersättning för begagnande
av egna beklädnadspersedlar. Utredningen erinrar, att de
civilförsvarspliktiga endast i begränsad omfattning avses skola erhålla personlig
utrustning genom civilförsvarets försorg. I den mån så sker, bör utrustningen
tillhandahållas såsom lån. Härutöver bör de civilförsvarspliktiga
erhålla ersättning för begagnande av egna persedlar. Ersättningsbeloppen
bör fastställas av civilförsvarsstyrelsen i överensstämmelse med inom
försvaret tillämpade ersättningsgrunder.

Om värnpliktigs rätt till sjukvård under tjänstgöring stadgas
i 21_24 §§ VAK. I princip innebär bestämmelserna, att den värnplik tige

har rätt till fri sjukvård, som i första hand beredes honom inom det
militära sjukvårdsväsendet. Utredningen framhåller, att civilförsvaret saknar
en organisation, motsvarande detta sjukvårdsväsende, men att vissa
sjukvårdande organ och viss sjukvårdskunnig personal dock ingår i den
nya civilförsvarsorganisationen. Enligt utredningens mening bör de civilförsvarspliktiga
fritt tillhandahållas den sjukvård som kan ges dem inom
civilförsvaret men i övrigt vara hänvisade till de förmåner som tillkommer
medborgarna i gemen.

Utredningen förutsätter, att nuvarande regler om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
fortfarande skall gälla.

Beträffande begravningshjälp m. in. finner utredningen, att för
civilförsvarspliktiga bör gälla motsvarande bestämmelser som för värnpliktiga
enligt 25 § VAK.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Till värnpliktig kan enligt 27—30 a §§ VAK utgå utbildningprem
i e och tjänstgöringspremie. Utbildningspremie tillkommer endast
värnpliktig, som med godkännande vitsord genomgått vissa slag av
utbildning. Tjänstgöringspremie utgives i princip till alla värnpliktiga med
längre tjänstgöringstid än värnpliktiga i allmänhet. Tjänstgöringspremie
utgår icke när den värnpliktige berättigats till utbildningspremie för utbildning
under samma tjänstgöring.

Utredningen anser det befogat, att de civilförsvarspliktiga, som under
kalenderåret uppnår minst 18 års ålder och icke är värnpliktiga, för tjänstgöring
under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, erhåller tjänstgöringspremier
även om sådan tjänstgöring icke är direkt jämförbar med en
värnpliktigs förlängda första tjänstgöring. Tjänstgöringspremie till värnpliktig
utgår i allmänhet med 100 kronor för varje hel premieberättigande
tjänstgöringsperiod om 20 dagar. Med hänsyn till den varierande längden
av de civilforsvarspliktigas tjänstgöringsperioder bör premien för de civilförsvarspliktigas
del fastställas till 5 kronor för tjänstgöringsdag. Någon
anledning att härutöver tillerkänna de civilförsvarspliktiga ersättning motsvarande
de värnpliktigas utbildningspremier anser utredningen icke föreligga-
I enlighet med vad utredningen i det föregående föreslagit bör premie
icke utgå för dag, varav icke minst 7 timmar i följd tagits i anspråk för
tjänstgöring.

Enligt 1 § 1 mom. FF skall familj ebidragsförordningen
tillämpas beträffande värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring enligt
värnpliktslagen. Med värnpliktig avses härvid den som avlönas jämlikt för
värnpliktiga stadgade grunder. Utredningen förordar, att motsvarande
bestämmelser för civilförsvarspliktiga skall gälla sådana civilförsvarspliktiga,
som inkallas till tjänstgöring enligt civilförsvarslagen och som avlönas
enligt för värnpliktiga gällande grunder.

I 1 § 2 mom. FF regleras under vilka förhållanden förordningens bestämmelser
om hemortslön skall tillämpas. I kungörelse den 29 mars 1946
(nr 100) om ikraftträdande av FF stadgas, att dess bestämmelser om heinortslon
trader i kraft å tidpunkt, varom framdeles förordnas. Något sådant
förordnande har inte meddelats. Utredningen anser, att bestämmelser om
hemortslon för civilförsvarspliktiga icke bör utfärdas i anslutning till nu
föreslagna föreskrifter om avlöning och familjebidrag. Utredningen avser
att framdeles, vid avgivande av förslag rörande förmåner till civilförsvarspliktiga
under vissa av beredskap eller krig föranledda förhållanden, återkomma
till frågan om hemortslön åt civilförsvarspliktiga.

Kungl. Maj :t äger enligt 1 § 3 mom. FF föreskriva, att bestämmelserna i
förordningen helt eller delvis skall äga tillämpning på värnpliktiga även i
andra fall än förut nämnts ävensom på krigsfrivilliga och annan personal,
som tjänstgör vid krigsmakten. Kungl. Maj:t äger jämväl förordna, att med -

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

lemmar av frivillig försvarsorganisation skall äga åtnjuta familjebidrag vid
deltagande, enligt i kommandoväg meddelade föreskrifter, i utbildningskurs
eller övning. Då den nya civilförsvarsorganisationen inrymmer möjligheter
såväl till frivillig tjänstgöring vid civilförsvaret av civilförsvarspliktiga
och andra som till deltagande i utbildningskurser och övningar på
civilförsvarets område anordnade av frivilliga försvarsorganisationer, anser
utredningen, att bestämmelser motsvarande de nyssnämnda bör intagas i
civilförsvarets föreskrifter rörande familjebidrag. Utredningen har, med
hänsyn till att bestämmelser om frivillig tjänstgöring som här avses ännu
icke utfärdats, icke ansett sig böra gå närmare in på frågan om förmånerna
vid sådan tjänstgöring. Bestämmelserna synes emellertid utredningen böra
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter för
försvaret. Utredningen har i ett den 29 december 1960 till chefen för försvarsdepartementet
avgivet betänkande framlagt förslag till vissa ändringar
av försvarets föreskrifter i ämnet.

Vid krig eller eljest under särskilda förhållanden äger Kungl. Maj :t enligt
1 § 4 mom. FF föreskriva, att visst stadgande i förordningen tills vidare
icke skall äga tillämpning. Beträffande civilförsvarets familj ebidragsföreskrifter
finner utredningen — i enlighet med tidigare uttalad uppfattning
— böra stadgas, att de skall tillämpas i den mån icke särskilda för beredskapstillstånd
eller krig avsedda föreskrifter i stället skall äga tillämpning.

I överensstämmelse med vad som föreskrives i 2 § FF förordar utredningen,
att familjebidrag till civilförsvarspliktiga skall utgå i
den mån behov därav prövas föreligga, kontant eller in
natura, i form av familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag
och begravningsbidrag, dock för person som åtnjuter utrymningshjälp endast
såsom bostadsbidrag. Enligt vad tidigare anförts bör familjebidrag icke
utgå för dag, varav icke minst 7 timmar i följd tagits i anspråk för tjänstgöring.

I 3 § FF anges vilka personer, som skall anses som familj emedlemm
a r. Därvid nämnes bl. a. den värnpliktiges hustru, hans hustrus barn
och adoptivbarn samt hans frånskilda hustru. Såsom framgår av förut
lämnad redogörelse anser utredningen, att kvinnlig civilförsvarspliktig i
allt bör likställas med manlig civilförsvarspliktig. Vid angivande av civilförsvarspliktigs
familjemedlemmar bör därför de nyss uppräknade ersättas
med make, makes barn och adoptivbarn samt frånskild make. I övrigt
bör samma bestämmelser gälla som i FF.

De i FF avsedda ärendena skall enligt 4 § å kommunernas vägnar handläggas
av familj ebidragsnämnder. Kungl. Maj :t utser viss myndighet
att vara tillsynsmyndighet. Som sådan myndighet har för
tiden fr. o. in. den 1 april 1961 försvarets civilförvaltning förordnats. Enligt
utredningens uppfattning bör familjebidragsnämnderna även handlägga
motsvarande ärenden rörande civilförsvarspliktiga. Någon större ökning

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

av nämndernas arbetsbörda anses icke föranledas härav. Det sammanlagda
antalet familjebidragsärenden för år beräknas för de civilförsvarspliktigas
del till omkring 5 000 mot ungefär 75 000 för de värnpliktiga. Tillsynsmyndighet
även över tillämpningen av civilförsvarets familj ebidragsbestämmelser
bör i enhetlighetens intresse vara försvarets civilförvaltning.

Utredningen föreslår, att vad i 5—19 §§ FF stadgas rörande de olika
formerna av familjebidrag skall äga motsvarande tillämpning
då det gäller civilförsvarspliktiga. Härvid bör dock beaktas, att manliga
och kvinnliga civilförsvarspliktiga skall vara jämställda.

Enligt FF fordras i vissa fall tillsynsmyndighetens medgivande för att
bidrag eller bidrag av viss storlek skall få utgå i fråga om värnpliktig, som
fullgör första tjänstgöring. Utredningen förordar, att vad som sålunda stadgas
om värnpliktig, som fullgör första tjänstgöring, inom civilförsvaret
skall gälla dels värnpliktig, som inslcrivits i civilförsvaret men icke fullgjort
tjänstgöring motsvarande nämnda första tjänstgöring, och dels civilförsvarspliktig,
som icke uppnått eller under kalenderåret uppnår 18 års
ålder.

FF medger, att familj epenning i vissa fall kan utbetalas för längre tid
än tjänstgöringen. Detta skall dock i regel icke gälla när tjänstgöring fullgöres
jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen. Utredningen anför, att med
tjänstgöring jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen bör likställas tjänstgöring
jämlikt 12 § 2 mom. och 3 mom. första stycket civilförsvarslagen.

I fråga om 14 och 15 §§ FF — angående näringsbidrag — har utredningen
i förut nämnda, till chefen för försvarsdepartementet avlämnade betänkande
föreslagit genomgripande förändringar. De sålunda föreslagna nya reglerna
bör gälla även de civilförsvarspliktiga.

De i 21 och 22 §§ FF intagna bestämmelserna om skyldighet att
taga arbete in. m. bör enligt utredningens uppfattning gälla också
civilförsvarspliktigs familjemedlemmar.

I 27—31 §§ FF meddelas föreskrifter om familjebidragens bestridande
m. in. Skyldighet att utgiva familjebidrag åvilar vederbörande
kommun. Till kostnaderna utgår statsbidrag och förskott härå kan utbetalas
av statsverket. Utredningen föreslår, att ifrågavarande bestämmelser
erhåller motsvarande tillämpning på civilförsvarets område.

Kostnaderna för familjebidrag till verkskyddspersonal skall enligt 47 §
civilförsvarslagen slutligt stanna på arbetsgivaren. Utredningen anser bidragen
även i detta fall böra utgivas av vederbörande kommun och förskotteras
av statsverket.

De i FF intagna bestämmelserna om besvär m. m. (32—35 §§) och
de särskilda bestämmelserna (36—41 §§) föreslås likaledes bli
tillämpade inom civilförsvaret. I

I familjebidragskungörelsen har såsom nämnts intagits be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

stämmelser angående tillämpningen av FF. Utredningen framhåller, att
motsvarande bestämmelser erfordras inom civilförsvaret. Sålunda behövs
bl. a. föreskrifter om rapportering från civilförsvarsmyndigheterna till familj
ebidragsnämnderna av uppgifter av betydelse för nämndernas verksamhet.
Vid utformandet av regler om ansökning rörande familjebidrag
och angående s. k. normerad behovsprövning av familjebidragen bör den
av utredningen förordade jämställdheten mellan manliga och kvinnliga
civilförsvarspliktiga genomföras. Vidare bör beaktas de förslag till ändringar
i familjebidragskungörelsens bestämmelser, som utredningen framlagt
i sitt till chefen för försvarsdepartementet avgivna betänkande.

Utredningen erinrar, att den i nyssnämnda betänkande även föreslagit,
att familj ebidrag (med undantag av näringsbidrag) för värnpliktiga
— i likhet med bl. a. penningbidrag och premier —- skall vara
skattefria. Samma regler bör på detta område gälla för värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga.

Remissyttrandena

Principuttalanden

Utredningens begränsning av de nu framlagda förslagen till att närmast
gälla endast fredsförhållanden har icke föranlett erinran.

Förslagens utgångspunkt, att de ekonomiska förmånerna
för de civilförsvarspliktiga i största möjliga utsträckning
bör överensstämma med de värnpliktigas förmåner
vid tjänstgöring i krigsmakten, har godtagits eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser såvitt avser värnpliktiga, vilka
överförs till civilförsvaret.

Ifråga om övriga civilförsvarspliktiga har utredningens
ståndpunkt accepterats av en del av remissinstanserna. Ett betydande antal
förordar emellertid, att förmånerna görs gynnsammare än för värnpliktiga.
Uppfattningen, att inom denna kategori kvinnor och män bör
vara likställda i ekonomiskt avseende, har icke framkallat någon gensaga.

Yttranden, som tillstyrker jämställdhet mellan värnpliktiga och övriga
civilförsvarspliktiga, har avgivits av chefen för försvarsstaben, försvarets
civilförvaltning, överståtliållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och
svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Härvid ifrågasätter försvarets civilförvaltning, huruvida icke överensstämmelsen
i vissa avseenden bör kunna göras ännu mer långtgående än
vad utredningen föreslagit. Civilförvaltningen har härutinnan i åtanke
penningbidragets storlek, rätten till fria resor vid tjänstledighet, fri sjukvård,
premier samt ersättningar för inkvartering och förplägnad. Å andra
sidan hyser ämbetsverket viss tvekan att tillerkänna de civilförsvarspliktiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

fullt ut samma rätt till familjebidrag som värnpliktiga, tjänstgörande enligt
värnpliktslagen.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län pekar på vissa
svårigheter vid förslagets genomförande. Dessa myndigheter anför sålunda,
att civilförsvarsplikten icke tillnärmelsevis kunnat så förankras i folkmedvetandet
som värnpliktstanken. Vad som återstår av tänkesättet, att
civilförsvaret är en kvarleva från »kristiden», måste bringas att försvinna;
eljest torde psykologiska skadeverkningar av besvärande slag uppstå särskilt
ifråga om de viktiga grupper civilförsvarspliktiga, som på grund av
längre utbildningstid skulle få vidkännas de största ekonomiska uppoffringarna,
d. v. s. högre befäl och specialister av olika slag. Därest ersättning
för förlorad arbetsinkomst icke längre skall förekomma, fordras en
omfattande och ingående upplysningsverksamhet för att hos allmänheten
befästa tanken, att civilförsvarstjänst i alla hänseenden måste såsom en
allmän medborgarplikt jämställas med värnplikten.

Även yttrandet av svenska landsbygdens ungdomsförbund röjer en viss
tvekan. Förbundet framhåller, att ett genomförande av utredningens förslag
i många fall skulle kunna medföra ett avsevärt sämre ekonomiskt
utbyte för den berörda personalen. Man torde därför kunna ifrågasätta,
om det blir möjligt att till civilförsvaret knyta personer med för arbetsuppgifterna
erforderliga kvalifikationer. Värnpliktstjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring
kan enligt förbundets mening icke helt jämföras. Förbundet
anser skäligt, att de frivilligt tjänstgörande ersättes efter samma
normer som övrig personal.

Socialstyrelsen, statskontoret och statens lönenämnd har icke framfört
någon erinran mot de av utredningen angivna principerna.

Jämkningar förordas däremot av civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, statstjänstemannens
riksförbund och högerns ungdomsförbund. En del av dessa
remissinstanser accepterar, att ersättningssystemet formellt uppbygges enligt
reglerna för de värnpliktigas avlöning, ehuru de anser förmånernas
storlek böra avvägas på annat sätt. Länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län finner sig kunna biträda utredningens
uppfattning såvitt avser beredskaps- och krigsförhållanden.

Vad angår de synpunkter, som anföres av de kritiskt inställda remissinstanserna,
har bl. a. civilförsvarsstyrelsen utförligt motiverat sin ståndpunkt.
Styrelsen erinrar, att de utbildningsskyldiga inom det lokala allmänna
civilförsvaret och verkskyddet uppdelats i sex utbildningskategorier,
betecknade A—F. Grupp A omfattar högre befäl med särskilda ledningsuppgifter
vid civilförsvarets krigsorganisering (underofficersutbildade
värnpliktiga som överförts till civilförsvaret). Utbildningstiden för denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

kategori är liögst 80 dagar. Utbildningstiderna för kategorierna B F är
högst 60 dagar, 30 dagar, 15 dagar, 60 timmar respektive 35 timmar. Inom
kategorierna B—F kommer årligen att utbildas 110, 650, 4 290, 8 900
respektive 4 600 civilförsvarspliktiga. Personal tillhörande kategorierna E
och F skall företrädesvis utbildas vid deltidskurs. Av olika skäl, såsom när
de som skall utbildas bor långt ifrån utbildningsplatsen, kan det dock bli
nödvändigt att ordna sådan utbildning i form av heltidskurs (internatkurs).

Styrelsen framför vidare bl. a. följande synpunkter.

Övergången till det av utredningen föreslagna avlöningssystemet kommer
för civilförsvarspersonal, som icke utgöres av reservofficerare och värnpliktiga,
att medföra avsevärt försämrade avlöningsförmåner. Det är emellertid
angeläget, alt de civilförsvarspliktiga i avlöningshänseende känner
sig rättvist behandlade. Härigenom skapas — och detta är av utomordentlig
betydelse för civilförsvaret — en positiv attityd hos de civilförsvarspliktiga
till den utbildning, de inkallas att genomgå. En minskning av personalens
avlöningsförmåner på sätt utredningen föreslagit måste härvidlag
medföra vissa vådor. Skall styrelsen kunna godta utredningens förslag,
måste därför inom ramen för värnpliktsavlöningssystemet skapas möjlighet
att åt ifrågavarande civilförsvarspliktiga utge sådana i förhållande
till de värnpliktiga — rättvist avvägda ersättningar att den positiva attityden
kan bibehållas.

De av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna synes otillräckliga
främst i fråga om befälet. Värnpliktiga, som fullgjort 304 dagars första
tjänstgöring, erhåller inom krigsmakten vid utbildning till bciäl premier,
som utgör vid underbefälsutbildning (20 dagar) 200 kronor (= 10 kronoi
per dag), vid underofficersutbildning (146 dagar) 1 200 kronor (— 8 kronor
21 öre per dag) och vid frivillig officersutbildning (180 dagar) 2 400 kronor
(= 13 kronor 33 öre per dagj. Om man jämställer de civilförsvarspliktiga
med värnpliktiga, som fullgjort 304 dagars första tjänstgöring, bör den
utbildning, som de civilförsvarspliktiga undergår, icke avlönas sämre än
utbildning under sådan förlängd värnpliktstjänstgöring. Skäligheten härav
understryks av att huvuddelen av de civilförsvarspliktiga, som åläggs tjänstgöring
för utbildning inom civilförsvaret, är män i 47-årsåldern. Dessa har
i allmänhet redan fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet enligt värnpliktslagen.

Styrelsen anser det sålunda rimligt, att de, som underkastar sig utbildning''inom
civilförsvaret, kommer i åtnjutande av utbildningspremier. Med
hänsyn till alt civilförsvarspliktiga, som utbildas till underbefäl (kategori
D), är avsevärt äldre än motsvarande personal vid krigsmakten bör utbildningspremien
för dem vara större än vid krigsmakten. Vad angår det
civilförsvarspliktiga befälet inom kategorierna B och C rör det sig om
kvalificerade befattningshavare i samhällets tjänst, vilka under den relativt
långa utbildningstiden rycks ur sin civila gärning för alt utbildas
till innehavare av chefsbefattningarna inom civilförsvarsorganisationen.
Civilförsvaret ställer stora krav på denna personal och anser därför skäligt,
att den erhåller en mot kraven svarande avlöning. Skall en positiv attityd
kunna skapas hos detta fåtal befattningshavare, är det nödvändigt att
deras sammanräknade avlöningsförmåner under utbildningstiden blir så
stora, alt de i någon mån kompenserar under denna tid uppkommande
inkomstbortfall. De bör därför erhålla eu ytterligare förhöjd utbildningspreinic.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10i år 1062

En utförlig motivering har lämnats även av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands
län. Denna myndighet riktar uppmärksamheten på den grupp i det lokala
allmänna civilförsvaret inskrivna, som utgöres av kvinnor samt män,
vilka icke är i värnpliktsåldern. Länsstyrelsen anför bl. a.

Skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring åvilar alla män i värnpliktsåldern
och befriade därifrån kan i princip endast bli de, som på
grund av sjukdom eller lyte ej kan fullgöra dylik tjänstgöring. Civilförsvarsplikten
däremot berör såväl män som kvinnor under en längre tidsperiod,
16 65 år. Av den nu ifrågavarande delen av de civilförsvarsplik tiga

blir under fredstid allenast en mindre del tagen i anspråk för civilförsvarstjänst.
Detta innebär en olikformighet, som är av viss betydelse
för ställningstagandet i nu förevarande fråga. I synnerhet om man därvid
tar hänsyn till att värnpliktstjänstgöringen fullgöres av de värnpliktiga huvudsakligen
vid unga år under det att huvuddelen av de i civilförsvaret inskrivna
mera regelmässigt kommer att kallas till tjänstgöring efter uppnådda
47 år eller i den ålder, då följderna av en bortovaro från deras egentliga
näringsfång kan medföra på många sätt kännbara ekonomiska och
även andra konsekvenser.

Att civilförsyarspliktiga och värnpliktiga skulle komma att tjänstgöra
sida vid sida i likvärdiga befattningar men med olika ersättning finner
länsstyrelsen icke utgöra något bärande skäl för övergång till helt och
hållet värnpliktsavlöning. Värnpliktstjänstgöringen synes därvid kunna
betraktas såsom fullgjord i civilförsvarstjänst.

Den mera kvalificerade personalen inom civilförsvaret måste merendels
uttagas genom handplockning för att erhålla de för vederbörande befattningar
mest lämpade personerna. Därvid får man ej bortse från den
i civilförsvarslagen stadfästa bestämmelsen, att personalbehovet skall såvitt
möjligt fyllas med dem, som frivilligt anmäler sig till uttagning. Härvidlag
är det naturligtvis önskvärt, att det i görligaste mån undvikes att
genom för snävt utformade ersättningsbestämmelser avskräcka vederbörande
att ta tjänst inom civilförsvaret. Därest ej nöjaktig ersättning vid
tjänstgöring kan erbjudas dem, måste fara föreligga för att de, som
står i tur att utträda ur värnplikten, väljer annan form av beredskapstjänstgöring,
som under fred är förenad med mindre tidskrävande eller
kanske mera lockande arbete och där vederbörande under fred undgår
inkomstbortfall.

Vidare kan påvisas vissa direkta oformligheter, som skulle uppstå, därest
nu förevarande kategori civilförsvarspliktiga ej beredes någon ersättning
för inkomstbortfall. Enligt utredningens förslag är det meningen att i 28 §
statens allmänna avlöningsreglemente införa en bestämmelse om att vissa
tjänstemän även vid civilförsvarstjänstgöring under vissa villkor skall
kunna erhålla lön med B-avdrag. Vidare skall en kommunalt anställd, i
civilförsvaret inskriven befattningshavares tjänstgöring i civilförsvaret enligt
civilförsvarslagen anses vara fullgjord i den kommunala anställningen.
Härvidlag synes enligt utredningen kommun även under tid, då civilförsvarsberedskap
ej råder, skola svara för avlöning och annan ersättning under
civilförsvarstjänstgöringen. Slutligen skall enligt utredningen verkskyddspersonal
i vissa fall av vederbörande arbetsgivare hållas skadeslös och
alltså få behålla sin avlöning under tid, då den tages i anspråk för utbildning
eller övning. I samtliga nu relaterade fall kommer alltså den civilför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år W62

svarspliktige att helt eller delvis undgå den förlust av arbetsinkomst, som
eljest skulle bliva en följd av inkallelsen till tjänstgöring.

Landsorganisationen påpekar bl. a., att inkallelser enligt värnpliktslagen
i fredstid icke förekommer för män över 35 års ålder, då den tredje repetitionstjänstgöringen
fullgjorts. Landsorganisationen kan icke ansluta sig
till uppfattningen, att kvinnors tjänstgöring i civilförsvaret är att anse
som en form av kvinnlig värnpliktstjänstgöring.

Synpunkter liknande de nu anförda framföres även i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar därjämte, att 1953 ars civilförsvarsutredning
i sitt huvudbetänkande vid beräkningar rörande civilförsvarets
kostnader utgått från att ersättning för inkomstbortfall under utbildning
alltjämt skulle utgå, och att utbildningsutredningen beträffande utbildningskostnaderna
hänvisat till nämnda betänkande.

De ifrågavarande remissinstansernas överväganden utmynnar i stort
sett i följande förslag. Civilförsvarsstyrelsen förordar, att till civilförsvarspliktiga
inom utbildningskategorierna B—D skall — förutom förmåner enligt
värnpliktsavlöningskungörelsen — utgå tjänstgöringspremie med 5 kronor
för dag samt utbildningspremier med 30 kronor per dag för kategorierna B
och C och 15 kronor per dag för kategori D. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anser, att för värnpliktsavgångna män med fullgjord värnplikt
penningbidraget bör ökas eller ersättning i viss utsträckning medges för
förlorad arbetsinkomst. Detsamma bör enligt länsstyrelsen gälla värnpliktiga
med uppskov under beredskap och krig för tjänstgöring i bevakningstjänsten
så länge utbildningen icke sker inom tidsramen för värnpliktstjänstgöringen.
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör civilförsvarspliktiga,
som icke är reservofficerare eller värnpliktiga, uppbära penningbidrag och
premier av sådan storlek, att avsevärda ekonomiska förluster icke asamkas
dem genom civilförsvarstjänstgöringen och så att viss kompensation erhålles
för de uppoffringar i övrigt som tjänstgöringen innebär. Landsorganisationen
har uppfattningen, att för män i åldern 45 år och högre bör utgå utbildningspremier
så avpassade, att den sammanlagda ersättningen i stort
sett kompenserar inkomstbortfallet. Detta bör gälla också kvinnor. För hushållsarbetande
kvinnor bör även de nu gällande bestämmelserna om ersättning
för kostnader i anledning av deltagande i utbildningskurs tillämpas.
För befäl bör likaledes utbildningspremier utgå.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit det vara av största vikt,
att personer, som i fred utbildas vid statens civilförsvarsskolas A-avdelning
eller dess fältskolor och som icke är reservofficerare, alltjämt kan beredas
ersättning för mistad arbetsinkomst. Enligt länsstyrelsen i Gotlands län
bör ersättning för inkomstbortfall utgå till personal, som icke är stats- eller
kommunalanställd.

Tjänstemännens centralorganisation och statstjänstemännens riksförbund
förordar bibehållande av nuvarande bestämmelser om ersättning för mistad

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 101 år 1962

arbetsinkomst för civilförsvarspliktiga män och kvinnor över värnpliktsåldern
(resp. över 46 år).

Fortsatt tillämpning å den civila delen av civilförsvarets personal (män
över värnpliktsåldern och kvinnor) av väsentligen samma föreskrifter
som nu gäller (daglön, ersättning för mistad arbetsinkomst) tillstyrkes av
länsstyrelserna i Uppsala, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län
samt Sveriges akademikers centralorganisation. Den sistnämnda organisationen
uttalar därjämte, att maximeringsbestämmelserna för inkomstbortfall
bör ändras för att skälig ersättning skall kunna utgå. Även högerns
ungdomsförbund föreslår ett liknande system. Företagare bör i likhet med
anställda erhalla ersättning för förlorad inkomst. Ifråga om kvinnor förordas
fredslön enligt samma grunder som för krigsmaktens A-personal;
yrkesverksam kvinna skulle dock få ersättning för förlorad arbetsinkomst
och husmoder med hemmavarande barn under 16 år kunna erhålla ett belopp
per dag för hemhjälpskostnad. Bestämmelserna för underåriga anses
böra anknytas till dem som tillämpas för underåriga krigsfrivilliga.

Utredningens förslag i vad avser principerna för avlöning av kommunalanställd
personal vid civilförsvarstjänstgöring har godtagits
av svenska stadsförbundet. Förbundet konstaterar emellertid, att
kommunerna får ökade kostnader genom att kommunalanställd personal i
särskilt stor utsträckning skall tagas i anspråk för civilförsvarsändamål.
Vidare stiger den kommunala andelen av familjebidragskostnaderna, enär
kretsen av familj ebidragsberättigade föreslås utvidgad. Förbundet förutsätter,
att kommunerna beredes ersättning i varje fall för
ökade lönekostnader när kommunalanställda inkallas till tjänstgöring utanför
hemorten. Svenska landskommunernas förbund framställer ingen erinran
mot utredningens förslag.

I anledning av vad utredningen anfört angående löneförhållanden
m. m. för statstjänstemän vid civilförsvarstjänstgör
i n g framhåller överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län,
att för personal vid ämbetets och länsstyrelsernas civilförsvarssektioner
arbetsuppgifterna under beredskap och krig alltid innebär utövande av
innehavd statlig tjänst.

Utredningens förslag rörande verkskyddspersonalen har lämnats
utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från åtskilliga håll göres
dock invändningar.

Sålunda framhåller statskontoret, att det varit svårt att inom de statliga
ämbetsverken finna lämplig personal, som varit villig att ställa sig till
förfogande för tjänstgöring inom verkskyddet. Rekryteringssvårigheterna
torde komma att göra sig än starkare gällande, därest den uttagna personalen
skulle ha att räkna med minskad avlöning från sin arbetsgivare
under utbildningen. I varje fall synes det sätt, varpå utbildningen ordnas,
ej böra medföra olika ersättningsgrunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län har också åsikten,
att olika normer ej bör gälla med hänsyn till sättet för utbildningens
ordnande. Yttrandena ger vidare vid handen, att man anser det olämpligt,
att civilförsvarsplilctiga tillhörande verkskyddet ges en särställning i förhållande
till dem i det allmänna civilförsvaret.

Att ersättningsreglerna bör vara lika för verkskyddspersonal och övriga
civilförsvarspliktiga hävdas jämväl av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens
län samt landsorganisationen. Härvid framhåller överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Stockholms län bl. a., att med den föreslagna ordningen
den ekonomiska faktorn skulle få stor betydelse i fråga om valet av plats
och tid för utbildningen. Denna bör dock planeras främst med hänsyn till
vad som ur effektivitetssynpunkt är lämpligast. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anför, att beträffande det civilförsvarspliktiga manskapet
någon väsentlig kvalitativ skillnad icke föreligger mellan utbildning anordnad
av civilförsvarsmyndighet och utbildning genom enskilt företag, vars
utbildningsverksamhet granskas av länsstyrelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län uttalar, att det bör vara vederbörande företags ensak om det vill
utgiva gottgörelse utöver lagstadgad minimiersättning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har ingen
erinran mot förslaget, att arbetsgivare skall svara för avlöning och extra
kostnader för resor och dylikt när anställd deltager i utbildning, som anordnas
av företaget, eller i övning eller ock fullgör tjänstgöring under
civilförsvarsberedskap. I fråga om utbildning av verkskyddspersonal inom
civilförsvarets utbildningsorganisation säger sig föreningen och förbundet
vara tveksamma om lämpligheten av att offentlig myndighet (familjebidragsnämnd)
fastställer kostnader, som slutligt skall stanna på annan
än statsverket. I varje fall måste arbetsgivare ha rätt att överklaga sådant
beslut. Vidare framhålles, att utredningens förslag synes innebära, att
verkskyddspliktig arbetsgivare själv skall tillämpa värnpliktsavlöningskungörelsen
och eventuellt andra för värnpliktiga gällande bestämmelser.
Delta skulle medföra svårigheter och administrativa olägenheter. Föreningen
och förbundet anser uteslutet, att arbetsgivarna skulle åläggas utföra sådana
uppgifter. Svårigheter skulle för övrigt också uppstå, om civilförsvarsmyndigheterna
av arbetsgivarna skall utkräva ersättning för t. ex. förplägnad,
logi och sjukvård för verkskyddspersonal. En omprövning av hithörande
frågor kan därför vara motiverad. Såsom alternativa lösningar nämnes,
att arbetsgivares skyldighet att stå för verkskyddets kostnader i nu aktuellt
avseende avskaffas, eller att all ersättning vid utbildning av verkskyddspcrsonal
inom det allmänna civilförsvaret beräknas och utbetalas av civilförsvarsmyndigheterna,
vilka därefter skulle avkräva arbetsgivarna en
schematiskt beräknad avgift för kostnaderna, eller ock alt man tillskapar
enklare ersättningsprinciper.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Vad angår d e ekonomiska förmånernas samband med
tjänstgöringstidens längd är högerns ungdomsförbund ense
med utredningen om att ersättning bör utgå endast vid utbildning, som,
jämte eventuella resor, omfattar minst 7 timmar per dag.

Krav på uppmjukning av den angivna regeln har framförts av civilförsvarsstyrelsen,
statens lönenämnd och länsstyrelsen i Malmöhus län. En
skärpning av regeln för vissa fall förordas av försvarets civilförvaltning.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att det emellanåt är behövligt, att utbildningskurser
börjas och avslutas med halva tjänstgöringsdagar. Styrelsen
föreslår därför, att vid sammanhängande kurser full ersättning skall
utgå för första och sista dagen även om tjänstgöringen icke uppgår till 7
timmar.

Statens lönenämnd synes anse, att penningbidrag, premie och familjebidrag
bör utgå även för dag, då tjänstgöring icke pågått 7 timmar i följd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande.

Enligt 6 § i gällande utbildningskungörelse kan det ifrågakomma, att viss
utbildning genomföres både som heldags- och deltidsutbildning. Ersättningsfrågan
blir sålunda beroende av hur de särskilda kurserna utformas.
Även deltagande i en deltidskurs kan exempelvis för en skiftarbetande
innebära, att vederbörande lider ekonomisk förlust. Det icke oväsentliga
antal skiftarbetande, som i utpräglade industriorter är inskrivna i civilförsvaret,
kommer att till förfång för bl. a. utbildningsmottagligheten anse
sig utsatta för orättvisa i förhållande till dem, som har normal arbetstid
eller genom särskilda bestämmelser hålles skadeslösa enligt utredningens
förslag, exempelvis kommunala befattningshavare samt deltagare i av verkskydden
själva anordnad utbildning. Det synes därför rimligt, att penningbidrag
och tjänstgöringspremie får utgå för all civilförsvarstjänstgöring,
alltså även sådan som innefattar mindre än 7 timmar i följd.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter, huruvida vid kortare tjänstgöring
än 7 timmar i följd bör — såsom utredningen föreslagit — utgå ersättning
för begagnande av egna klädespersedlar, för sjukvård eller för
förplägnad i det fall vederbörande medges att själv sörja för densamma.
Ämbetsverket vill även till närmare övervägande framställa frågan, huruvida
civilförsvarspliktig, som icke är inskriven i civilförsvaret, bör under
övning (utbildning) jämlikt 12 § 2 mom. sista stycket civilförsvarslagen
komma i åtnjutande av andra förmåner än fri förplägnad samt, i förekommande
fall, fri förläggning och fria resor, även därest övningen (motsvarande)
i fråga tager i anspråk hel dag eller flera dagar i följd. Slutligen
finner ämbetsverket, att för rätt till familjebidrag — som anses böra tillkomma
endast inskrivna — bör krävas en minimitjänstgöring å 8 dagar. Ämbetsverkets
motivering för sistnämnda förslag skall redovisas i samband
med redogörelsen över myndigheternas yttranden om detaljbestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

Uttalanden om detaljbestämmelser

Av högerns ungdomsförbund har gjorts ett allmänt uttalande, att bestämmelserna
om avlöning till värnpliktiga inom civilförsvaret såväl
vapenföra som vapenfria — helt bör ansluta sig till de för krigsmakten
gällande.

I övrigt har skiftande åsikter framkommit rörande de olika ersättningsförmånerna.

Med avseende å rätten till fria resor erinrar länsstgrelsen i Malmöhus
län, att enligt värnpliktsavlöningskungörelsen sådan rätt förekommer endast
då kortaste färdvägen överstiger 20 kilometer. Länsstyrelsen vill utvidga
motsvarande rätt för de civilförsvarspliktiga och anför bl. a.

Den angivna normen torde ha avvägts med tanke på kasernerad personal,
d. v. s. heldagsutbildning. Resefrekvensen för civilförsvarspliktiga är betydligt
högre vid deltidsutbildning än vid heldagsutbildning. Huvuddelen av
dem, som skall undergå utbildning, kommer även i fortsättningen att
undergå deltidsutbildning. Resor vid deltidsutbildning kan med den angivna
avståndsbegränsningen väntas åsamka den civilförsvarspliktige relativt
stora kostnader. (Exempel: resväg 2 mil; jvg 2 kl. T. o. R. kr. 3: 80;
civilförsvarspolis 60 timmars utbildning vid deltidskurs med i genomsnitt
3 timmar per utbildningspass; resekostnader totalt 76: — kronor). Det synes
icke böra ifrågakomma, att den civilförsvarspliktige själv skall bestrida
sådana resekostnader. Ersättning för resor bör utgå inom avsevärt mindre
räjong till elever vid deltidsutbildning. För att underlätta granskningsarbetet
inom den till länsstyrelserna centraliserade administrationen för utbildningen
måste bestämmelserna göras schablonartade.

Försvarets civilförvaltning kan icke dela utredningens uppfattning, att
rätten till fria resor ej skall gälla vid tjänstledighet under tid, då civilförsvarsberedskap
icke råder. Civilförvaltningen anser det skäligt, att civilförsvarspliktiga,
som fullgör längre sammanhängande tjänstgöring, erhåller
fria resor och traktamenten i lika mån som de värnpliktiga, vilka tjänstgör
enligt värnpliktslagen. Det förhållandet, att de civilförsvarspliktiga genom
en mer genomförd lokal rekrytering endast i mindre omfattning kan beräknas
komma i åtnjutande av sagda förmåner, bör icke föranleda, att de betages
den principiella rätten härtill.

Länsstgrelsen i Gotlands län önskar, att civilförsvarspliktiga på Gotland,
vilka deltager i utbildning på fastlandet, alltid skall vara berättigade att anlita
flygplan. Om sådan generell rätt ej medgives, bör länsstyrelsen få pröva
frågan från fall till fall.

Enligt statskontoret bör bestämmelser om förutsättningarna för flygplansresor
meddelas av Kungl. Maj :t.

Länsstgrelscrna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län ifrågasätter,
om icke civilförsvarspliktiga bör kunna erhålla färdbiljett på samma sätt
som värnpliktiga och utnyttja order som färdhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1962

Vad beträffar penningbidragen förklarar överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms lön, att de intet har att erinra mot utredningens
förslag till gruppindelning av civilförsvarspersonalen och avlöning
efter arbetsuppgifternas betydenhet.

Statens lönenämnd anser, att till civilförsvarets lägsta lönegrupp bör hänföras
alla meniga civilförsvarspliktiga, som icke tillgodoräknats värnpliktsoch
civilförsvarstjänstgöring för sammanlagt 304 dagar. Statskontoret
yttrar beträffande de kategorier civilförsvarspliktiga, som utgöres av kvinnor
över 18 år, från värnplikt frikallade män och män över värnpliktsåldern,
att ämbetsverket icke kan finna tillräckliga skäl föreligga för att dessa civilförsvarspliktiga
i vart fall de båda förstnämnda kategorierna — skulle
erhålla bättre avlöningsförmåner än värnpliktiga som fullgjort mindre än
304 dagars tjänstgöring.

Chefen för försvarsstaben finner icke klart framgå i vilken grupp kvinnor
över 18 år, vilka icke fullgjort 304 dagars tjänstgöring, skall placeras.
De bör enligt huvudprincipen vara likställda med män.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör för meniga endast finnas
en bidragsgrupp. Länsstyrelsen motiverar detta med att under beredskap
och krig civilförsvarsmyndigheternas resurser måhända icke blir tillräckliga
för att göra de beräkningar av antalet tjänstgöringsdagar, som förutsättes
för fördelning av denna personal på två grupper.

Civilförsvarsstyrelsen föreslår, att en högsta lönegrupp — med bidragsbeloppet
14 kronor 50 öre per dag — inrättas för befattningshavare som kan
jämställas med major eller högre. Inom krigsmakten förekommer, såvitt
styrelsen har sig bekant, ytterst sällan att värnpliktigt befäl uppnår majors
eller högre befattning. Däremot kommer regelmässigt att finnas befäl med
sådan ställning inom civilförsvaret.

Försvarets civilförvaltning anser, att bland bidragsgrupperna för civilförsvarets
personal bör ingå också den lägsta gruppen för värnpliktiga i
krigsmakten.

Angående tiden för uppflyttning i penningbidragsklass av civilförsvarspliktiga,
som på grund av samvetsbetänkligheter befriats från ordningsoch
bevakningstjänst, yttrar chefen för försvarsstaben att han icke kan biträda
utredningens förslag utan en närmare utredning om de vapenfria
värnpliktigas tjänstgöring över huvud inom totalförsvaret.

Om penningbidragens storlek anför Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
att det finnes starka skäl för en allmän höjning av dagersättningen
till värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.

Ett uppskov med prövningen rörande penningbidragens storlek och deras
fördelning i grupper förordas av statskontoret, som härvid hänvisar
till att beslut ännu icke föreligger beträffande vilka befattningar, som skall
finnas inom civilförsvaret, och vilka arbetsuppgifter som skall vara förenade
med dessa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

Angående inkvartering och Ro r p 1 ä g n a d yttrar försvarets civilförvaltning
bl. a.

Civilförvaltningen delar utredningens uppfattning angående lämpligheten
av att de civilförsvarspliktiga om möjligt skall åtnjuta inkvartering och
förplägnad in natura. Däremot ifrågasätter ämbetsverket skäligheten av att
civilförsvarspliktiga, som begagnar sin egen bostad såsom nattkvarter, icke
skall erhålla någon ersättning härför. Ämbetsverket föreslår, att härvidlag
bestämmelser, motsvarande dem i Kungl. Maj :ts brev 30 september 1960
angående inkvarterings- och reseersättning m. in. åt värnpliktiga, utfärdas
för ifrågavarande personal.

Utredningen har i förenklingssyfte föreslagit, att civilförsvarspliktig, som
medgivits själv ombesörja sin förplägnad, skall ha rätt att erhålla ersättning
endast därest och i den mån en besparing därvid uppkommit för civilförsvaret
eller medgivandet erhållits på grund av sjukdom. Ämbetsverket
ifrågasätter, huruvida en sådan anordning kan anses bidraga till en förenkling
av handläggningen av hithörande ärenden. Enligt civilförvaltningens mening
bör övervägas, huruvida icke även i detta hänseende en tillämpning av
de för värnpliktiga gällande bestämmelserna skulle vara att föredraga i
förenklande syfte och med hänsyn till önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga
bestämmelser.

Enligt statskontoret bör föreskrifter utfärdas, som anger under vilka förutsättningar
utspisning och logi må ordnas på annat sätt än genom civilförsvarsmyndighets
försorg.

Frågan om ersättning till de civilförsvarspliktiga för begagnande av
egna klädespersedlar beröres av statskontoret, som finner tveksamt
om sådan ersättning över huvud bör utgå vid civilförsvarstjänstgöring
med dess relativt korta tjänstgöringsperioder. I vart fall bör såsom förutsättning
gälla, att tjänstgöringen icke omfattar blott ett fåtal dagar.

Rörande sjukvårdsförmånerna yttrar länsstyrelsen i Malmöhus
län, att bestämmelserna bör utformas så, att rätt till fri sjukvård förefinns
vid all heldagsutbildning, oavsett om civilförsvaret har egna sjukvårdsorgan
eller ej. Enligt överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län bör civilförsvarspliktiga i detta hänseende vara likställda med värnpliktiga.

Samma principiella uppfattning företrädes av försvarets civilförvaltning.
Denna myndighet framhåller, att med utredningens system rättvisligen
borde följa, att den civilförsvarspliktige bleve berättigad till dels kompensation
för den på tiden för tjänstgöringen belöpande delen av den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften, dels ersättning för mellanskillnaden mellan
havda kostnader för sjukvård och den av sjukkassan betalade andelen av
dylika kostnader. Såsom en enklare metod föreslår emellertid civilförvaltningen,
att de civilförsvarspliktiga — i den mån fri sjukvård icke kan beredas
dem inom civilförsvaret — medgives att på civilförsvarets bekostnad
åtnjuta vård inom den allmänna sjukvården. Ämbetsverket uttalar vidare,
att de civilförsvarspliktiga måhända även i viss utsträckning skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

på civilförsvarets bekostnad kunna komma i åtnjutande av sjukvård vid
förbandens sjukvårdsinrättningar. Frågan härom måste emellertid göras
till föremål för närmare överväganden.

Spörsmålet om ersättning för kroppsskada, ådragen under
civilförsvarstjänst, beröres av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
som ifrågasätter, om det inte vore i hög grad motiverat att också härvid
jämställa dem som tjänstgör inom det militära och inom det civila försvaret.

Vad beträffar förmånen av premier har utredningens förslag, att
utbildningspremier icke skulle utgå till civilförsvarspliktiga, kritiserats av
vissa remissinstanser. Sålunda anför chefen för försvarsstaben, att han icke
kan finna principiella skäl att i detta hänseende skillnad i bestämmelserna
skall föreligga, om tjänstgöringsförhållanden och utbildning är jämförbara
för civilförsvarspliktiga och värnpliktiga. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län ifrågasätter också riktigheten av att principiell
likställighet med (befälsutbildade) värnpliktiga icke skulle genomföras i
detta fall. Vidare anföres, att viss utbildningspremie till civilförsvarspliktig,
som med godkända vitsord genomgått befäls- eller specialistutbildning
för utbildningskategorierna A—D, säkerligen skulle få en stimulerande
effekt samt bidraga till bättre utbildningsresultat och större villighet att
fullgöra de mera krävande civilförsvarsuppgifter, för vilka dessa kategorier
avses.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har, enligt vad tidigare anförts, den åsikten
att storleken av penningbidrag och premier bör bestämmas så, att avsevärda
förluster icke uppkommer för de civilförsvarspliktiga genom civilförsvarstjänstgöringen.
Länsstyrelsen framhåller, att betydande ekonomiska förluster
torde åsamkas huvuddelen av de till befäl uttagna civilförsvarspliktiga,
därest endast av utredningen föreslagna förmåner blir gällande. Med
hänsyn härtill men även rent principiellt anser länsstyrelsen, att systemet
med utbildningspremier bör tillämpas likaväl för befälsutbildning i civilförsvaret
som för dylik i värnpliktstjänstgöring. På grund härav föreslås,
att vid genomgången befälskurs med godkända vitsord skall utgå utbildningspremie
i stället för tjänstgöringspremie.

Såsom även omförmälts tidigare förordar civilförsvarsstyrelsen, att utbildningspremier
skall tillkomma civilförsvarspliktiga inom utbildningskategori
D med 15 kronor samt inom utbildningskategorierna B och C med
30 kronor per dag. Införandet av utbildningspremier tillstyrkes jämväl av
landsorganisationen.

Med avseende å tjänstgöringspremierna föreligger vidare uttalanden av
civilförsvarsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, statens lönenämnd och
statskontoret.

Civilförsvarsstyrelsen är ense med utredningen om att det är skäligt, att
tjänstgöringspremie utgår. Premie bör tillkomma personal tillhörande ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962 39

bildningskategorierna B—F och bestämmas till ett belopp av 5 kronor per
dag Försvarets

civilförvaltning anför, att det synes skäligt, att alla kvinnliga
och vissa manliga civilförsvarspliktiga skall komma i åtnjutande av tjänstgöringspremier.
Därvid bör beträffande sistnämnda kategori i likhet med
vad som gäller enligt värnpliktsavlöningskungörelsen föreskrivas, att förutsättning
för rätt till premie skall vara, att vederbörande såsom värnpliktig
och civilförsvarspliktig fullgjort tjänstgöring om sammanlagt 394 dagar.
För varje dags tjänstgöring därutöver bör den manlige civilförsvarspliktige
gottslcrivas premie med samma belopp som kvinnlig personal, d. v. s. fem
kronor.

Statens lönenämnd avstyrker, att civilförsvarspliktig, som under kalenderåret
uppnår minst 18 års ålder och icke är värnpliktig, erhåller tjänstgöringspremie.

Statskontoret finner tveksamt, om systemet med tjänstgöringspremier
bör införas inom civilförsvaret. Ämbetsverket åberopar som skäl att såsom
utredningen framhållit — tjänstgöringen inom civilförsvaret i nu
aktuella hänseenden icke torde vara direkt jämförbar med tjänstgöring
inom det militära försvaret. Därest sådana premier likväl skulle anses böra
utgå, synes kunna övervägas att bestämma ersättningen till lägre belopp än
det föreslagna. Tjänstgöringspremier till värnpliktiga utgår nämligen under
den förutsättningen, att vederbörande fullgjort tjänstgöring minst 20
dagar i följd. Vid avbrott i militärtjänstgöringen kommer således premierna
att helt bortfalla.

De av utredningen föreslagna materiella bestämmelserna rörande familjebidrag
till civilförsvarspliktiga har väsentligen godtagits av försvarets
civilförvaltning. Ämbetsverket anser sig dock böra uppställa två förutsättningar
för godtagandet.

Den första förutsättningen är, att det skapas ett smidigt och säkert rapporteringssystem
mellan civilförsvarsmyndigheterna och familj ebidragsnämnderna.
Ämbetsverket erinrar, att enligt 42 § civilförsvarskungörelsen
länsstyrelserna skall föra register över inskriven personal, och att föi var
och en av de inskrivna skall präglas registreringsplåtar upptagande erforderliga
uppgifter. Det synes därför ändamålsenligt, att länsstyrelserna fungerar
såsom rapporteringsmyndigheter och ålägges att fullgöra motsvarande
uppgifter som de militära truppregistreringsmyndigheterna.

Av det anförda följer, att enligt civilförvaltningens mening rätt till familjebidrag
endast skall gälla personal, som är inskriven i civilförsvaret. I fråga
om all övrig civilförsvarspliktig personal avstyrker civilförvaltningen bestämt
utredningens förslag.

Den andra förutsättningen för ett godtagande avser den tjänstgöringstid,
som bör berättiga till familjebidrag. Enligt civilförvaltningens uppfattning
bör den av utredningen föreslagna minimitiden om en dags tjänstgöiing

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

avsevärt höjas. Civilförvaltningen förordar, att tiden fastställes till 8 dagar
inklusive nödvändiga in- och utryckningsdagar.

Om motiven för detta ställningstagande anföres bl. a.

Med den speciella behovsprövning, som karakteriserar familj ebidragssystemet,
kan man icke belasta detta system med korttidstjänstgörande
civilförsvarspliktiga. Man torde kunna påstå, att denna behovsprövning, i
vart fall när densamma icke är s. k. normerad, generellt sett leder till att
det icke uppkommer nagot utrymme för familjebidrag vid tjänstgöringar
om en längd av endast en eller ett par dagar. Om möjlighet skapas till
familjebidrag vid korttidstjänstgöringar inom civilförsvaret, uppkommer
svårigheter att administrativt bemästra med bidragens fastställande och utgivande
sammanhörande problem. De familjebidrag, som till äventyrs skulle
kunna utgivas, kommer icke att stå i rimlig proportion till totalkostnaderna
för det administrativa arbetet. I detta arbete ingår den tidigare omnämnda
rapporteringen mellan länsstyrelserna och familjebidragsnämnderna, kontrollen
av de uppgifter av skilda slag, som den civilförsvarspliktige familjebidragssökanden
lämnar i sin ansökan, m. m. Vidare torde man på goda
grunder få antaga, att många ansökningar med hänsyn till behovsprövningsreglerna
kommer att av familjebidragsnämnderna lämnas utan bifall. Detta
medför, att besvär över beslut angående vägrat familjebidrag i åtskilliga fall
kommer att anföras, vilket i sin tur föranleder ytterligare kontroller, yttranden
o. d. Civilförvaltningen delar därför icke utredningens uppfattning,
att ett genomförande av dess förslag icke kommer att medföra någon större
ökning av familjebidragsnämndernas arbetsbörda. Såväl familjebidragsnämnderna
som länsstyrelserna torde få icke oväsentligt ökat arbete med ty
åtföljande kostnader.

Inom civilförsvaret synes huvudsakligen korta tjänstgöringsperioder med
e.n..vara?i^^^le^ av n^Son eller några dagar skola ifrågkomma. Inom det militära
försvaret förekommer egentligen icke inkallelser för endast någon
dags tjänstgöring. Endast pa grund av i förväg icke beräknad hemförlovning
nppkommer — som utredningen också framhåller — ibland korta
tjänstgöringstider för en och annan värnpliktig. Härvid blir dock som regel
fråga om familjebidrag enligt s. k. normerad behovsprövning. De inom det
militära försvaret förekommande korta tjänstgöringsperioderna är vidare
rena undantagsfall och av mycket ringa omfattning i förhållande till det
totala antalet tjänstgörande värnpliktiga. Inom civilförsvaret torde förhållandet
bliva omvänt.

När det gäller de till civilförsvaret överförda värnpliktiga kan emellertid
enligt civilförvaltningen en annan uppfattning göras gällande. Dessa civilföi
svarspliktiga bör, såsom utredningen framhållit, ha samma förmåner,
som om tjänstgöringen vore vanlig värnpliktstjänstgöring. Då det icke kan
anses uteslutet, att de värnpliktiga kan komma att tjänstgöra kortare perioder
än 8 dagar, kan för dem undantag från kravet på minimitid måhända
böra göras.

Civilförvaltningen ansluter sig helt till utredningens principiella uppfattning,
att kvinnlig civilförsvarspliktig i allt bör likställas med manlig
sådan. En tillämpning av familjebidragsbestäinmelserna jämväl på kvinnlig
personal kan, enligt vad ämbetsverket anför, komma att medföra viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

ökning av arbetsbelastningen för bl. a. familjebidragsnämnderna. Emellertid
torde denna ökning bli relativt begränsad. Tjänstgöringen för ifrågavarande
personal torde nämligen till väsentlig del komma att utgöras av
korttidstjänstgöring. Vidare torde inkomstförhållandena inom de civilförsvarspliktiga
kvinnornas familjer vara sådana, att förutsättningar för familjebidrag
i icke ringa utsträckning kommer att saknas. Civilförvaltningen
uttalar vidare, att, även om civilförvaltningen med hänsyn till det sagda
icke vill motsätta sig en utvidgning av familjemedlemsbegreppet på föreslaget
sätt, ämbetsverket likväl anser sig icke kunna underlåta att uttrycka
vissa farhågor för att icke önskvärda konsekvenser i administrativt hänseende
kan uppkomma. Civilförvaltningen förutsätter, att i det föregående
rekommenderad begränsning i rätten till familjebidrag (minst åtta dagars
tjänstgöring i följd) införes även beträffande den kvinnliga personalen.

Civilförvaltningen framhåller slutligen, att förvaltningen såsom tillsynsmyndighet
enligt familj ebidragsförordningen till sitt förfogande har ett anslag
för särskild hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras
familjer. Ett liknande anslag till förmån för de civilförsvarspliktiga skulle
kunna bli ett smidigt hjälpmedel och ett enkelt och gott komplement till bestämmelserna
om personalens ekonomiska förmåner.

Även statskontoret har upptagit frågan om eventuell begränsning av rätten
till familjebidrag. Ämbetsverket anför, att behovet av bidrag i förevarande
fall med hänsyn till de korta perioder — eventuellt några få dagar
som tjänstgöringen kan omfatta icke synes göra sig gällande med samma
styrka som vid värnpliktstjänstgöring. Det kan därför övervägas att föreskriva
krav på tjänstgöring ett visst minsta dagantal.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser starka skäl tala för
en allmän höjning av familjepenningen för värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.

Utredningens förslag om skyldighet för kommunerna att
utgiva familjebidrag har icke föranlett invändning.

Vad angår de formella bestämmelserna i samband med familj ebidragsgivningen
delar försvarets civilförvaltning och svenska stadsförbundet utredningens
åsikt, att familj ebidragsnämnderna bör handlägga
hithörande ärenden både beträffande värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.
Däremot finner länsstyrelserna i Västcrnorrlands och Norrbottens län, att
— därest ifrågavarande göromål över huvud bör ankomma på kommunerna
— desamma bör anförtros åt civilförsvarsnämnderna. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län hänvisar till att enligt 41 § civilförsvarslagen civilförsvarsnämnderna
har att handhava kommunernas uppgifter med avseende
å civilförsvaret.

Statskontoret finner den förutsatta ordningen för utgivande
av familjebidrag, som slutligt skall belasta arbetsgivare
inom ver k skyddet — utbetalning genom kommun, för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

skottering av statsverket, slutlig utbetalning av arbetsgivaren — alltför omständlig.
Ett enklare system bör eftersträvas, varvid särskilt bör undersökas
om statlig förskottering är behövlig.

Såsom framgår av redogörelsen under föregående avsnitt har svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ifrågasatt lämpligheten
av att familjebidragsnämnd fastställer ersättningar, som arbetsgivare
skall betala, samt föreslagit besvärsrätt för arbetsgivare.

Chefen för försvarsstaben tillstyrker, att försvarets civilförvaltning blir
tillsynsmyndighet ifråga om civilförsvarets familjebidragsbestämmelser.
Han anser även ändamålsenligt, att avlöningsfrågor inom
civilförsvaret handlägges av nämnda ämbetsverk.
Jämväl försvarets civilförvaltning förordar — i enhetlighetens intresse —
att uppdraget såsom tillsynsmyndighet lämnas åt civilförvaltningen. Det
framhålles dock, att härav kan komma att påkallas viss personalförstärkning.
Ämbetsverket föreslår, att civilförsvarsstyrelsen vid utfärdande
av tillämpningsföreskrifter rörande avlöningsförmåner till civilförsvarspliktiga
skall samråda med civilförvaltningen.

Chefen för försvarsstaben anser, att administrationskostnaderna
för avlöning och familjebidrag till civilförsvarspersonalen bör bestridas
av medel från elfte huvudtiteln. Enligt försvarets civilförvaltning
bör medel under nämnda huvudtitel anlitas för bestridande av kostnaderna
för familjebidrag åt civilförsvarspliktiga. För att familjebidragskostnader
för värnpliktiga och civilförsvarspliktiga skall kunna fördelas
mellan fjärde och elfte huvudtitlarna måste familjebidragsnämnderna
åläggas att föra vissa anteckningar.

Departementschefen

Gällande bestämmelser om avlöning och andra ersättningar till civilförsvarspersonal
återfinns väsentligen i 1944 års avlöningsreglemente för personal
i det allmänna civilförsvaret och 1944 års kungörelse om grunder
för ersättning för civilförsvarstjänstgöring i verkskydd. Kungl. Maj :t
har sedermera i annan ordning vid skilda tillfällen meddelat ytterligare
föreskrifter. Enligt avlöningsreglementet utgår bl. a. daglön och timlön.
Beloppen av dessa förmåner har icke ändrats efter reglementets tillkomst.
Bostadsbidrag kan enligt reglementet beviljas efter skälighetsprövning.
Gottgörelse utgår vidare för inkomstminskning, som överstiger daglönen,
dock med högst hälften av daglönens belopp. I senare utfärdade föreskrifter
har beträffande deltagare i central utbildningskurs införts en annan
regel om gottgörelse för mistad inkomst. Enligt denna är gottgörelsen endast
såtillvida maximerad, att den icke må utgå med högre belopp än efter
40 000 kronor om året. I sin helhet kännetecknas ersättningssystemet, med
efter hand tillkommet innehåll, av en viss oenhetlighet. Bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

lämnar även ett betydande utrymme åt skönsmässiga bedömanden, vilket
åstadkommer osäkerhet vid tillämpningen. Till vissa delar passar systemet
icke väl tillsammans med den organisation av civilförsvaret och de
tjänstgöringsförhållanden för civilförsvarspersonalen, som statsmakterna
beslutat under senare år.

I den nya organisationen för det lokala allmänna civilförsvaret skall i
huvudsak icke inskrivas annan personal än sådan, vars utbildning måste
ske i fredstid. Organisationen skall bl. a. tillföras ett ökat antal värnpliktiga
med uppskov. Totalt beräknas den i det lokala allmänna civilförsvaret
inskrivna personalen skola uppgå till cirka 210 000 personer, varav ungefär
20 000 värnpliktiga med uppskov, 150 000 andra män och 40 000 kvinnor.
Till förstärkning av det lokala allmänna civilförsvaret skall regionala
undsättningskårer inrättas. Dessa avses skola omfatta omkring 10 000
man, så gott som uteslutande värnpliktiga med uppskov. Som befäl skall
placeras bl. a. underofficersutbildade värnpliktiga.

Civilförsvarspliktigs tjänstgöring under tid då civilförsvarsberedskap
ej råder skall liksom tidigare endast avse utbildning och övning. Tiden
härför bestämmes emellertid på annat sätt än förut. Enligt 1944 års civilförsvarslag
var inskriven civilförsvarspliktig skyldig att tjänstgöra högst
60 och annan civilförsvarspliktig högst 30 timmar per kalenderår. Nu gäller,
att inskriven civilförsvarspliktig må tagas i anspråk för utbildning
under högst 30 eller, om han krigsplacerats i högre befälsbefattning eller i
annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, högst
60 dagar, räknat för hela den tid civilförsvarsplikten varar. Envar civilförsvarspliktig
är skyldig att under varje följd av 3 kalenderår deltaga
högst 60 timmar i övning; en del av denna tid må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
användas för utbildning. I civilförsvaret inskriven ■värnpliktig
må åläggas att deltaga i utbildning och övning under den längre tid,
som han efter inskrivningen kunnat åläggas att för motsvarande ändamål
tjänstgöra vid krigsmakten. 1960 års utbildningskungörelse upptager sex
utbildningskategorier med en utbildningstid inom den högsta kategorien
å högst 80 dagar och inom den lägsta kategorien högst 35 timmar.

De nu antydda ändringarna i civilförsvarets organisation och verksamhet
innebär bl. a., att utbildningen i ökad utsträckning kommer att försiggå
vid kurser med heldagsundervisning under en längre sammanhängande
följd av dagar. Sådan utbildning — vid vilken förläggning å civilförsvarsskolorna
i stor omfattning måste ske — kommer företrädesvis att avse
befäl spersonalen. Kraven på ett tillfredsställande ekonomiskt stöd åt de
tjänstgörande och deras familjer kommer härvid att göra sig gällande med
större styrka än tidigare. Vidare framstår som önsk\äit, att ersättnings
systemet, för att kunna tillgodose mera skiftande behov, ytterligare differentieras.
De nuvarande reglerna om ersättning åt civilförsvarspersonal
lämpar sig icke för värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret. Förmå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

nerna för dem måste rimligen avvägas med hänsyn till vad som skolat utgå
vid fortsatt tjänstgöring inom krigsmakten. En omarbetning av ersättningsbestämmelserna
för civilförsvaret är följaktligen nödvändig.

Utredningens nu framlagda förslag är på det sätt begränsat, att det närmast
åsyftar fredsförhållanden. I överensstämmelse härmed utgår
de förslag, som i det följande överväges, från att de nya reglerna icke skall
gälla i den mån särskilda för beredskapstillstånd eller krig avsedda bestämmelser
skall tillämpas.

Beträffande de nya reglernas utformning är jag helt ense
med utredningen — vars förslag härutinnan godtagits av alla remissinstanser
— att till värnpliktiga med uppskov, vilka tillförts
civilförsvaret och där tjänstgör i stället för och regelmässigt i samma omfattning
som skulle ha skett vid krigsmakten, i princip bör utgå samma
ekonomiska förmåner, som skulle ha tillkommit dem vid värnpliktstjänstgöring.
Särskilda förhållanden inom civilförsvaret kan dock böra föranleda
jämkningar i förhållande till de militära ersättningsreglerna.

Jag delar vidare utredningens och remissinstansernas uppfattning, att
män och kvinnor vid tjänstgöring inom civilförsvaret bör likställas
i ekonomiskt hänseende.

Vad angår de ekonomiska förmåner, vilka skall gälla för civil försvarspliktiga
som icke är värnpliktiga med uppskov,
synes det naturligt att också för deras del anknyta till de militära bestämmelserna.
Man får därigenom ett enhetligt och redan utprövat ersättningssystem
för samtliga kategorier civilförsvarspliktiga. Den praktiska nyttan
härav vid ersättningsbestämmelsernas tillämpning är påtaglig. Även ur
allmän rättvisesynpunkt är det starkt motiverat, att, i den mån förhållandena
i övrigt är jämförbara, likvärdig tjänstgöring berättigar till lika lön.
Jag vill därför såsom huvudprincip också beträffande ifrågavarande
civilförsvarspliktiga föreslå, att förmånerna bestämmes på
samma sätt som för de civilförsvaret tillförda värnpliktiga.

Emellertid föreligger skäl för vissa jämkningar i förmånerna för den
civilförsvarspersonal, som icke är överförda värnpliktiga. I det militära
ersättningssystemet ingår icke förmånen av gottgörelse för mistad inkomst.
Vad som nu är stadgat om sådan gottgörelse till deltagare i central utbildningskurs
vid civilförsvaret skulle alltså upphöra att gälla, om de militära
bestämmelserna tillämpades i oförändrat skick. Då de inskrivna civilförsvarspliktiga,
särskilt sådana i befälsbefattningar, i stor utsträckning fullgör
sin tjänstgöring vid en ålder då de nått ett relativt högt inkomstläge,
skulle i åtskilliga fall uppkomma en avsevärd försämring av förmånerna
i jämförelse med nu rådande förhållanden, samtidigt som tjänstgöringstiden
blivit längre. Det kan befaras, att man under sådana omständigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

icke skulle kunna hos de civilförsvarspliktiga upprätthålla den positiva
attityd till civilförsvaret, vilken fordras för ett gott utbildningsresultat. Det
är även tänkbart, att personer, som närmar sig utträdet ur värnpliktsåldern,
söker sig till beredskapsuppgifter av annat slag, vilka icke rubbar
deras ekonomiska villkor.

Framhållas må vidare, att det redan på grund av civilförsvarslagens bestämmelser
finns en grupp civilförsvarspersonal, som under vissa betingelser
får behålla sin vanliga civila lön, nämligen kommunalanställda vid
tjänstgöring som avses i 20 § civilförsvarslagen. Civilförsvarstjänstgöring
är ej heller i övrigt enligt gällande lagstiftning helt jämställd med värnpliktstjänstgöring.
Bl. a. skall vid inskrivning såvitt möjligt tillses, att
personalbehovet fylles med dem som frivilligt anmäler sig till uttagning,
såframt ej fråga är om personer, vilka på grund av kommunal anställning
eller annan särskild orsak bör uttagas i första hand. Vidare är det
endast en mindre del av samtliga civilförsvarspliktiga som tages i anspråk
genom inskrivning, medan värnplikt fullgöres av flertalet män i värnpliktsåldern.
Slutligen är tjänstgöringen i fred starkt differentierad till
sin längd och icke såsom vid värnplikt i princip densamma för alla tjänstgöringsskyldiga.

I de flesta remissyttrandena förordas också jämkningar i utredningens
förslag i fråga om de bär berörda civilförsvarspliktiga. En del remissinstanser
tillstyrker, att lönesystemet formellt uppbygges på samma sätt som
det militära, men föreslår att beloppen av vissa förmåner höjes. Hit hör
bl. a. civilförsvarsstyrelsen, som anser, att utbildningspremier bör tillkomma
de civilförsvarspliktiga och utgå med belopp, som är avsevärt högre än
de värnpliktigas utbildningspremier. Landsorganisationen förordar, att den
föreslagna ersättningen kompletteras med utbildningspremier av sådan
storlek, att den sammanlagda ersättningen i stort sett kompenserar inkomstbortfallet.
Andra remissinstanser har den åsikten, att nuvarande
bestämmelser om ersättning för mistad inkomst i princip bör behållas.
Denna åsikt företrädes bl. a. av tjänstemännens centralorganisation och
statstjänstemännens riksförbund i fråga om civilförsvarspliktiga över värnpliktsåldern.

Jag har för min del kommit till uppfattningen, att en ersättningsregel bör
införas, vilken på något sätt anknyter till de civilförsvarspliktigas inkomst.
Möjlighet att erhålla på sådant sätt bestämd ersättning bör emellertid enligt
min mening icke generellt tillkomma ifrågavarande civilförsvarspliktiga, utan
ersättning bör utgå först från och med det kalenderår då vederbörande fyller
48 år, d. v. s. från och med det år då värnplikten för män upphör. Man får
härigenom en naturlig uppdelning av de civilförsvarspliktiga i två grupper,
nämligen personal i eller under värnpliktsåldern och personal över
denna ålder. För den förstnämnda gruppen skulle —- med de mindre modifikationer,
som må påkallas av civilförsvarstj änstgöringens art —- värn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

pliktsavlöningsbestämmelserna tillämpas i sin helhet; för den senare gruppen
skulle en delvis förmånligare regel gälla. Den bättre ställningen för
den senare gruppen framstår ur tjänstgöringssynpunkt som motiverad med
hänsyn till att männen i densamma regelmässigt fullgjort hel värnpliktstjänstgöring,
i vissa fall även underbefäls- eller underofficersutbildning.
I betraktande av syftet med den förutsatta regeln bör den dock tillämpas
beträffande alla män i angiven ålder oberoende av deras värnpliktsförhållanden.
Samma regel för rätt till ersättning bör gälla för kvinnor i åldern
48 år och däröver.

Vid bedömandet av verkningarna av föreslagen ordning bör beaktas, att
de allra flesta civilförsvarspliktiga män, som icke är värnpliktiga med uppskov,
inskrives i civilförsvaret först i samband med utträdet ur värnpliktsåldern.
Vad kvinnorna beträffar tages dessa visserligen i allmänhet i anspråk
inom civilförsvaret vid lägre ålder. Kvinnorna tillhör emellertid endast
undantagsvis utbildningskategorierna med de längsta utbildningstiderna.
Vidare blir kvinnorna enligt den nya ordningen berättigade till familjebidrag
vid tjänstgöring före det kalenderår, under vilket de uppnår
48 års ålder. Jag vill dessutom framhålla, att enligt gällande föreskrifter
av civilförsvarsstyrelsen kvinna, som har vårdnaden om barn under 16 år,
icke skall inskrivas i civilförsvaret om hon inte lämnar medgivande därtill.

För att vinna en enkel lösning, vilken anknyter till de civilförsvarspliktigas
inkomstförhållanden, synes mig lämpligt att bestämma en ersättning
per dag, som utgör viss procentsats av den civilförsvarspliktiges årsinkomst,
samt utnyttja tillgängliga uppgifter hos myndigheterna rörande de enskildas
inkomster. Det är avsett att för innevarande års riksdag skall framläggas
proposition med förslag till lag om allmän försäkring. Den allmänna försäkringen
skall omfatta svenska medborgare och utlänningar, som är mantalsskrivna
i riket. Den allmänna försäkringen är avsedd att innefatta bl. a.
sjukförsäkring. Det synes mig naturligt, att man vid utformningen av en
regel för ersättning vid civilförsvarstjänstgöring på grundval av civilförsvarspliktigs
inkomst använder den nya lagens indelning i sjukpenningklasser
för att fastställa vederbörandes inkomst. Den högsta av dessa klasser
avser en inkomst av förvärvsarbete å 21 000 kronor eller mera. Jag
förutsätter att ifrågavarande ersättning skall vara skattefri och vill erinra
om att förslag angående skattefrihet för vissa förmåner till värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga i annat sammanhang framläggs för årets riksdag.

I enlighet med det anförda föreslår jag, att civilförsvarspliktiga över värnpliktsåldern
skall äga uppbära civilförsvar spenning med ett
belopp per dag, som utgör 0,2 % av den högsta inkomsten i den sjukpenningklass,
vari vederbörande är placerad, dock högst å en årsinkomst av
21 000 kronor. För sjukförsäkrad, som inte är placerad i sjukpenningklass,
torde civilförsvarspenningen böra beräknas efter högsta årsinkomsten
i sjukpenningklassen 2. Beloppen torde böra avrundas uppåt till närmast

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

hela krontal. Förvärvsarbetande, som inte är ansluten till den allmänna
sjukförsäkringen, bör på annat godtagbart sätt styrka sin årsinkomst av
förvärvsarbete. I övrigt bör ersättningen i sådant fall beräknas efter
samma grunder som för sjukförsäkrade.

I det följande kommer jag att förorda, att de civilförsvarspliktiga skall
äga uppbära bl. a. penningbidrag, utbildningspremie, tjänstgöringspremie
och familjebidrag. Den som åtnjuter förmånen av civilförsvarspenning bör
enligt min mening vara berättigad till utbildningspremie men ej till penningbidrag,
tjänstgöringspremie och familjebidrag.

Det nu framlagda förslaget innebär, att civilförsvarspliktig, som förlorar
hela sin normala inkomst av förvärvsarbete — inkomst av tjänst eller annat
förvärvsarbete —- genom civilförsvarspenningen i allmänhet erhaller full
kompensation om inkomstbortfallet icke överstiger ett belopp motsvarande
ca 23 000 kronor om året. För den som utöver civilförsvarspenning åtnjuter
utbildningspremie blir motsvarande inkomstläge ca 35 000 kronor.

Civilförsvarspenning bör icke understiga vad som sammanlagt utgår i
penningbidrag och tjänstgöringspremie till personal under 48 år med motsvarande
tjänsteställning och tjänstgöringstid.

Med hänsyn till bestämmelserna i 20 § civilförsvarslagen bör k o m m unalanställd,
vilkens civilförsvarstjänstgöring skall anses fullgjord i
den kommunala anställningen, icke uppbära civilförsvarspenning, penningbidrag
eller tjänstgöringspremie och ej heller kunna erhålla familjebidrag.

I 47 § civilförsvarslagen stadgas, att den som driver verksamhet, för
vilken verkskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring
i verkskyddet till de i hans tjänst anställda enligt grunder, som
Kungl. Maj:t bestämmer. Utredningen har föreslagit, att de anställda vid
utbildning, som anordnas av företaget eller av detta anlitat serviceorgan,
skall få behålla sin lön samt erhålla ersättning för resor och andra kostnader.
Personalen skulle alltså i detta fall undantagas från de allmänna
ersättningsreglerna för civilförsvarspliktiga. Motsvarande anses böra gälla
när personalen deltager i övning under tid, då civilförsvarsberedskap ej
råder, och i tjänstgöring under beredskap då icke särskilda för krig eller
beredskap avsedda bestämmelser skall tillämpas. Vid utbildning anordnad
av civilförsvarsmyndighet bör däremot enligt utredningens mening de allmänna
ersättningsreglerna följas. I åtskilliga remissyttranden har gjorts
gällande, att ersättningsgrunderna bör vara desamma för all verkskyddspersonal
samt för verkskyddspersonal och personal inom det allmänna
civilförsvaret. För egen del förordar jag, att vid utbildning, som anordnas
av arbetsgivare, denne skall vara skyldig att utgiva ersättning, som i princip
icke må understiga vad som inom det allmänna civilförsvaret utgår till
motsvarande personal vid motsvarande tjänstgöring.

I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri -

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

förbund anfört tillstyrker jag, att arbetsgivare får besvärsrätt i fråga om
myndighets beslut angående familjebidrag till verkskyddspersonal.

Vad angår kostnaderna för utbildningen av verkskyddspersonal genom
civilförsvarsmyndighets försorg får jag hänvisa till vad jag härutinnan anfört
i propositionen 1959: 114. Något avsteg i förhållande till vad jag därvid
förordade anser jag icke nu böra övervägas.

Enligt 2 8 § S a a r och motsvarande stadganden i andra av Kungl. Maj :t
utfärdade avlöningsbestämmelser äger tjänsteman, tillhörande avdragsgrupp
3, åtnjuta lön med B-avdrag vid tjänstledighet för repetitionsövning
enligt 27 § värnpliktslagen ävensom vid tjänstledighet för annan värnpliktstjänstgöring,
som fullgöres det år den värnpliktige fyller 23 år eller
därefter. Enligt sagda avlöningsbestämmelser gäller vidare att tjänsteman,
tillhörande avdragsgrupp 3, vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring,
vilken åligger anställningshavare i reserven, äger åtnjuta lön med
B-avdrag. Här angivna föreskrifter gäller icke då tjänsteman åtnjuter avlöningsförmåner
enligt krigsavlöningsbestämmelser.

Såsom förutsatts av utredningen bör motsvarande föreskrifter med angivna
begränsning införas i fråga om civilförsvarstjänstgöring, som på
grund av civilförsvarsplikt fullgöres det år tjänstemannen fyller 23 år eller
därefter, ävensom i fråga om tjänstgöring såsom befälsanställd i civilförsvaret.
Därest vederbörande under tjänstgöring i civilförsvaret erhåller
civilförsvarspenning, bör emellertid helt avdrag göras å lönen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t, på grund av det
oundgängliga behovet av avlöningsföreskrifter för personal i civilförsvarets
undsättningskårer och för befälsanställda i civilförsvaret, föreskrivit
dels genom förenämnda beslut den 16 juni 1961 att tjänstgöring, som värnpliktig,
vilken beviljats krigsuppskov för tjänstgöring i civilförsvarets undsättningskårer,
fullgör i civilförsvaret, skall vid tillämpning av nyssnämnda
stadganden i statliga avlöningsförfattningar vara jämställd med värnpliktstjänstgöring,
dels ock genom beslut den 29 september 1961, att tjänsteman
med avlöning enligt av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser
vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring i egenskap av befälsanställd
i civilförsvaret skall åtnjuta samma avlöningsförmåner som
enligt angivna bestämmelser tillkommer tjänsteman vid tjänstledighet för
fullgörande av tjänstgöring, vilken åligger anställningshavare i reserven.
Dessa avlöningsföreskrifter har meddelats i avvaktan på ställningstagande
till ändringar i avlöningsförfattningarna och erfordras ej längre efter genomförande
av sådana ändringar.

Frågan om vidtagande av avsedda ändringar i de statliga avlöningsförfattningarna
kommer att anmälas av chefen för civildepartementet i annat
sammanhang.

Vad härefter angår de olika slagen av förmåner torde vid färd till och
från tjänstgöring m. m. fria resor och traktamenten böra till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

komma de civilförsvarspliktiga enligt de för värnpliktiga utfärdade bestämmelserna
i tillämpliga delar. I den mån under de förhållanden, för vilka de
nya bestämmelserna är avsedda, tjänstledighet från civilförsvarstjänstgöring
förekommer, torde de tjänstlediga böra ha rätt till fria resor i anledning
av ledighet under samma förutsättningar som värnpliktiga vid tjänstgöring
inom krigsmakten. Bestämmelserna torde härvid böra anknytas till vad i
värnpliktsavlöningskungörelsen föreskrives rörande tjänstledighet under annan
tid än första tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring. Enligt civilförsvarets
nuvarande bestämmelser utgår ersättning för resekostnad oberoende
av om färdvägen är kortare eller längre. Någon försämring av denna
förmån genom införande av fordran på viss minsta färdlängd synes icke
böra ske vid övergång till nytt avlöningssystem. Det må framhållas, att
resefrekvensen vid civilförsvarsutbildningen är ganska stor. Detta gäller
särskilt den lokala utbildningen, vilken ofta fullgöres i ett flertal pass och
därigenom kan åsamka deltagare en ej obetydlig total resekostnad, vilken
icke rimligen bör bäras av den civilförsvarspliktige. Den nuvarande regeln
torde även i fortsättningen böra ha generell giltighet och alltså tillämpas
jämväl vid resor till kurser om en eller flera heldagar. Den militära ersättningsregeln
skulle alltså i detta hänseende frångås. Värnpliktsavlöningskungörelsen
innehåller, att flygplan må användas då särskilda förhållanden
föranleder detta och enligt bestämmelser, som försvarets civilförvaltning
efter samråd med överbefälhavaren äger utfärda. För civilförsvarets vidkommande
torde motsvarande bestämmelser böra utfärdas av Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Slutligen må i fråga om reseförmånerna
övervägas att ge värnpliktsavlöningskungörelsens föreskrifter
om inställelse- och tjänstgöringsorders användning såsom färdhandlingar
motsvarande tillämpning inom civilförsvaret. Det hör även prövas,
huruvida en mot systemet med militär tjänstebiljett svarande ordning
lämpligen kan införas inom civilförsvaret.

Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen äger de värnpliktiga under tjänstgöring
erhålla penningbidrag. De indelas därvid allt efter tjänsteställning
och tjänstgöringstid i nio grupper, den lägsta avsedd för meniga
som icke tillgodoräknats tjänstgöringstid om 304 dagar samt den högsta
för kaptener och högre. Detta penningbidragssystem bör göras tillämpligt
även inom civilförsvaret. Anledning att, såsom av en remissmyndighet
föreslagits, bygga ut systemet med en tionde högsta bidragsgrupp
föreligger icke enligt min mening. Jag anser vidare att, i enlighet med grunderna
för det militära systemet, den lägsta bidragsgruppen vid civilförsvaret
i princip bör omfatta alla meniga civilförsvarspliktiga — män och kvinnor
— vilka icke kan tillgodoräkna sig värnplikts- och civilförsvarstjänstgöring
överstigande 304 dagar. Vapenfri värnpliktig, som placerats för
tjänstgöring inom civilförsvaret, bör vid sådan tjänstgöring icke bli bättre
ställd i tillgodoräkningshänseende än om han fortsatt sin utbildning inom
4 — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

krigsmakten. Han bör alltså uppflyttas till den näst lägsta bidragsklassen
i civilförsvaret först efter 404 dagars tjänstgöring. Med avseende å övriga
civilförsvarspliktiga finns icke anledning att genomföra en skillnad motsvarande
den mellan vapenfria och icke vapenfria värnpliktiga. Civilförsvarslagen
innehåller visserligen ett stadgande, att civilförsvarspliktig, som
hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot att bära vapen, icke må åläggas
tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten. Enär civilförsvarsmyndigheterna
genomgående söker att tillmötesgå de civilförsvarspliktigas
önskemål om placering i tjänstegren, har emellertid detta stadgande i praktiken
icke någon större aktualitet, och det skulle innebära en påtaglig orättvisa
att bland dem, som icke har ordnings- och bevakningsuppgifter, ge en
sämre ställning i ekonomiskt hänseende åt sådana som eventuellt befriats
från dylika uppgifter med stöd av nämnda stadgande.

I övrigt torde personalens fördelning på bidragsgrupper böra ske i anslutning
till värnpliktsavlöningskungörelsens gruppering med beaktande av de
civilförsvarspliktigas tjänsteställning och utbildning. Huruvida alla nio
bidragsgrupperna kan behöva utnyttjas är inte möjligt att nu avgöra liksom
inte heller hur befattningarna i detalj skall inplaceras. Fördelningen
torde böra ankomma på Kungl. Maj :t.

Såsom jag förut anfört anser jag, att penningbidrag icke bör utgå till
civilförsvarspliktig, som uppbär civilförsvarspenning.

I 16 § värnpliktsavlöningskungörelsen föreskrives, att värnpliktig bl. a.
vid flygtjänstgöring må utöver penningbidrag åtnjuta ersättning
enligt vad därom särskilt stadgas. Särskilda bestämmelser i ämnet har utfärdats
av Kungl. Maj:t. Vid framläggande av propositionen 1959: 114 uttalade
jag, att det icke råder någon tvekan om värdet av att kunna utnyttja
helikoptrar och flygplan i civilförsvarets tjänst; hur organisationen härför
borde utformas ansåg jag dock böra ytterligare övervägas. Det kan sålunda
bli aktuellt, att civilförsvarspliktiga tages i anspråk för flygtjänstgöring,
varvid i princip ersättningsbestämmelserna inom krigsmakten torde böra
tillämpas.

Avlöningsreglementet för personal i det allmänna civilförsvaret innehåller,
att Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger fastställa
arvoden beräknade för år eller månad för sådan personal
i befälsställning, vars tjänstgöring icke kan hänföras till vissa dagar
eller timmar. I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser
om arvoden till civilförsvarschefer. Såsom utredningen uttalat
förefinnes även i framtiden behov av ett dylikt bemyndigande. Det torde
få framhållas, att civilförsvarschefs — och distriktschefs — skyldighet att
tjänstgöra för utbildning och övning samt följa civilförsvarsförberedelser
grundar sig på uppdraget att inneha befattningen och icke på civilförsvarsplikt.

Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen må värnpliktig erhålla fri f ö rplägnad
och inkvartering i samband med inskrivning och vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

vissa andra tillfällen. Civilförsvarsmyndighet torde böra äga befogenhet att
i den mån så erfordras bereda civilförsvarspliktiga dylika förmåner i motsvarande
situationer.

Under tjänstgöring äger värnpliktig erhålla fri förplägnad och inkvartering.
Utredningen har föreslagit samma regel för de civilförsvarspliktiga
med vissa modifikationer. Jag anser, att i enhetlighetens intresse de militära
bestämmelserna bör efterföljas i sin helhet i den mån icke särskilda förhållanden
inom civilförsvaret motiverar avvikelse.

Värnpliktig erhåller under tjänstgöring såsom lån samtliga i den värnpliktiges
personliga utrustning ingående persedlar. Om värnpliktig
medgives begagna egna persedlar, erhåller han ersättning härför. Inom
civilförsvaret tillhandahålles de tjänstgörande överdragskläder och andra
persedlar i den mån så bedömes erforderligt. Detsamma torde böra ske
även i fortsättningen. Författningsbestämmelser, som tillförsäkrar de civilförsvarspliktiga
preciserade rättigheter härutinnan, synes kunna undvaras.
Civilförsvarspliktig, som icke vill använda tillhandahållna persedlar, torde
icke böra få ersättning för begagnandet av egna.

Ej heller i andra fall torde — med hänsyn till utbildningsperiodernas relativa
kortvarighet och övriga förhållanden — någon ersättning böra tillerkännas
civilförsvarspliktiga för bruk av egna kläder m. m.

Vad angår de tjänstgörandes sjukvårdsförmåner är, såsom utredningen
framhållit, förutsättningarna härutinnan olika vid krigsmakten
och vid civilförsvaret, i det att civilförsvaret i stor sett saknar en egen sjukvårdsorganisation.
Även tjänstgöringsförhållandena skiljer sig från varandra.
Genom den allmänna sjukförsäkringen är alla medborgare garanterade
fri sjukhusvård jämte ersättning för större delen av förekommande läkarvårdskostnader
m. m. Jag har icke kunnat finna tillräckliga skäl för att
sjukdom, som yppar sig under civilförsvarstjänstgöring, generellt bör berättiga
till bättre ersättning än då vårdbehov eljest uppkommer. Å andra
sidan torde beträffande de värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret,
förmånerna vid sjukdom böra väsentligen behållas vid den militära nivån.
Med de värnpliktiga torde böra jämställas övriga civilförsvarspliktiga -män och kvinnor — som befinner sig under den ålder då värnplikt upphör. I
den mån vård å sjukvårdsinrättningar inom civilförsvaret eller krigsmakten
icke kan beredas, torde den enklaste lösningen av ersättningsfrågan för dessa
fall vara, att civilförsvaret lämnar de civilförsvarspliktiga gottgörelse för
skäliga sjukvårdskostnader i den mån dessa icke täcks av den allmänna
sjukförsäkringen. Med hänsyn till de förmåner, som jag föreslagit för de
äldre civilförsvarspliktiga, torde dessa icke böra erhålla särskild gottgörelse
för sjukvårdskostnader.

Vad för värnpliktiga är stadgat om begravningshjälp m. in.
torde böra få motsvarande tillämpning inom civilförsvaret.

Utredningen har icke ingått på någon närmare prövning av bestämmel4*—Bihang
till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

serna i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utan har förutsatt,
att förordningen fortfarande skall gälla i oförändrat skick. Det har i ett remissyttrande
ifragasatts, huruvida icke även bestämmelserna om ersättning
i anledning av kroppsskada borde göras lika för krigsmakten och civilförsvaret.
I avsaknad av utredning i ämnet är jag icke beredd att nu pröva innehållet
i nämnda författningsbestämmelser.

Olika meningar råder om i vad mån civilförsvarspliktiga bör få uppbära
premier. Till värnpliktiga utgår vid tjänstgöring inom krigsmakten dels
utbildningspremier, avsedda för dem som med godkännande vitsord genomgått
viss utbildning (till underbefäl, underofficer, officer m. m.), och
dels tjänstgöringspremier för tjänstgöring som är längre än den vanliga
värnpliktstjänstgöringen (394 dagar). Utredningen föreslår, att civilförsvarspliktig
skall berättigas till tjänstgörings- men ej till utbildningspremie.
Tjänstgöringspremie skulle utgå med ett belopp av 5 kronor för dag. Av remissinstanserna
avstyrker lönenämnden förslaget om tjänstgöringspremie.
Statskontoret finner tveksamt, om sådan premie bör införas inom civilförsvaret.
Däremot tillstyrker civilförsvarsstyrelsen och försvarets civilförvaltning,
att tjänstgöringspremie utgår, men förordar andra grunder härför
än utredningen. Flera remissmyndigheter uttalar sig för att utbildningspremier
skall ingå i förmånssystemet.

Med hänsyn till att civilförsvarspliktiga och värnpliktiga i princip bör
vara likställda i avseende å ersättningsförmåner finner jag, att tjänstgöringspremie
bör kunna tilldelas civilförsvarspliktig. Som jag tidigare framhållit
bör tjänstgöringspremie dock icke utgå till civilförsvarspliktiga över värnpliktsåldern.
För beviljande av tjänstgöringspremie torde böra upprätthållas
krav på att den civilförsvarspliktige tjänstgjort vid krigsmakten och
civilförsvaret sammanlagt mer än 394 dagar. Tid, för vilken tjänstgöringspremie
må ha uppburits vid krigsmakten, bör härvid avräknas. De värnpliktigas
tjänstgöringspremie uppgår till 100 kronor för varje hel premieberättigande
tjänstgöringsperiod om 20 dagar. Beloppet synes för de civilförsvarspliktigas
vidkommande böra fastställas till 5 kronor för dag.

Av skäl som jag nyss anfört anser jag att även utbildningspremie bör
kunna tillkomma civilförsvarspliktiga. Sådan premie bör tilldelas den, som
med godkännande vitsord genomgått befäls- eller specialistutbildning avsedd
för någon av utbildningskategorierna A—D. Med hänsyn till utbildningspremiens
syfte att utgöra ersättning för utbildning av viss kvalitet bör
denna förmån kunna tillkomma alla civilförsvarspliktiga inom de angivna
utbildningskategorierna och oberoende av om utbildningspremie uppburits
i militär tjänstgöring. Också kommunalanställd, vilkens civilförsvarstjänstgöring
skall anses fullgjord i den kommunala anställningen, bör kunna tillerkännas
utbildningspremie. På sätt som gäller inom krigsmakten bör
tjänstgöringspremie uteslutas, när utbildningspremie utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

Utbildningspremierna vid krigsmakten är bestämda till vissa engångsbelopp,
olika för olika slag av utbildning. Med beaktande av storleken av
dessa belopp och den avsedda utbildningens längd föreslår jag, att för de
civilförsvarspliktiga utbildningspremien, vilken för dem bör anges såsom
ett enhetligt dagsbelopp, fastställes till 10 kronor om dagen.

Vad angår familjebidragen anser jag, att kretsen av de p e r s oner
till vilka familjebidrag bör utgå — i överensstämmelse
med familjebidragsförordningens föreskrifter — bör bestämmas så, att
bidrag i princip skall tillkomma den som inkallas till tjänstgöring med stöd
av 12 § civilförsvarslagen och som avlönas enligt de allmänna bestämmelserna
för civilförsvarspliktiga. Av den föreslagna jämställdheten mellan
kvinnor och män följer, att även kvinnlig personal härigenom blir berättigad
till familjebidrag. De nya bestämmelserna bör därför såvitt här är ifråga
såsom familjemedlemmar ange make, makes barn och adoptivbarn samt
frånskild make. I övrigt bör den i familjebidragsförordningen gjorda uppräkningen
av familjemedlemmar tillämpas. Enär den av mig i det föregående
föreslagna civilförsvarspenningen för civilförsvarspliktiga över vämpliktsåldern
är anpassad efter inkomstläget, uppkommer icke behov av familjebidrag
för dessa civilförsvarspliktiga. Familjebidrag bör kunna utgivas vare
sig vederbörande är inskriven i civilförsvaret eller icke.

Försvarets civilförvaltning har föreslagit, att för beviljande av
familjebidrag skall förutsättas tjänstgöring visst
antal dagar. Jag delar uppfattningen, att man icke bör belasta familjebidragssystemet
med ansökningar från korttidstjänstgörande civilförsvarspliktiga.
Familjebidragsgivningen skiljer sig från övrig bidragsgivning, som
här varit ifråga, därigenom att den är behovsprövad. Den föranleder därför
ett omfattande arbete. I vanliga fall torde ej heller verkligt behov av
familjebidrag uppkomma under en tjänstgöring om endast ett fåtal dagar.
Den av försvarets civilförvaltning föreslagna väntetiden av åtta dagar förefaller
mig dock väl lång. Inom civilförsvaret torde utbildningskurser om en
vecka (6 vardagar) komma att anordnas i viss utsträckning. Sammanhängande
heldagskurser av kortare tidslängd än 6 dagar torde bli mera
sällsynta. Jag anser, att deltagare i veckokurser icke bör avskäras från
möjlighet att erhålla familjebidrag. På grund härav föreslår jag, att såsom
förutsättning för att familjebidrag skall utgå föreskrives, att tjänstgöring
fullgjorts minst 6 dagar i följd, inklusive nödiga in- och utryckningsdagar.
Detta villkor bör gälla för samtliga civilförsvarspliktiga, sålunda även för
överförda värnpliktiga med uppskov, vilka tillförts civilförsvaret.

För värnpliktiga stadgade grunder rörande beräkning av familjebidragens
belopp bör i princip gälla även familjebidragen till
civilförsvarspliktiga.

De värnpliktigas familjebidragsförmåner är i vissa fall beroende av om

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

tjänstgöringen fullgöres enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen eller på annan
grund. Såsom utredningen anfört bör med värnpliktstjänstgöring enligt
nämnda författningsrum likställas civilförsvarstjänstgöring jämlikt 12 §
2 mom. och 3 mom. första stycket civilförsvarslagen. Av betydelse för de
värnpliktigas familjebidrag är även i vissa fall, om tjänstgöringen är första
tjänstgöring — då inhämtande av tillsynsmyndighetens medgivande kan
vara behövligt — eller om tjänstgöringen är av annat slag. Denna regel synes
icke i en adekvat forin kunna överföras till civilförsvarets område för
tillämpning å sådana civilförsvarspliktiga, som icke är överförda värnpliktiga.
Med regelns syfte synes förenligt, att man i stället i dessa fall direkt
anknyter till den civilförsvarspliktiges ålder. Jag föreslår, att medgivande
i föreskrivna fall skall inhämtas när den civilförsvarspliktige under kalenderåret
icke uppnår 23 års ålder eller mera.

Enligt familjebidragsförordningen må Kungl. Maj:t såsom villkor för erhållande
av familjebidrag stadga skyldighet för familjemedlem
att hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig
sasom arbetssökande samt antaga lämpligt arbete, som erbjudes.
Motsvarande torde böra gälla i fråga om civilförförsvarspliktigas rätt
till familjebidrag.

Såsom jag tidigare uttalat bör arbetsgivare få besvärsrätt ifråga
om myndighets beslut angående familjebidrag till verkskyddspersonal.

För fall av mera omfattande inkallelser till krigstjänstgöring
äger Kungl. Maj :t förordna om vidtagande av erforderliga åtgärder till
undvikande av tidsutdräkt med familjebidragens utbetalande. Tillsynsmyndigheten
äger medgiva, att provisoriskt bestämd familjepenning må utbetalas.
Då liknande situationer är tänkbara inom civilförsvaret även under de
förhallanden, för vilka de föreslagna familjebidragsbestämmelserna skall
gälla, synes motsvarande bemyndiganden — avseende mera omfattande inkallelser
till civilförsvarstjänstgöring —- böra omfattas av nämnda bestämmelser.

Jämlikt familjebidragsförordningen åligger kommun skyldighet
att utgiva familjebidrag. Enligt huvudregeln åvilar skyldigheten
den kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt
under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas,
ägt där mantalsskrivas. Var den värnpliktige bosatt utom riket, ankommer
betalningsskyldigheten på Stockholms stad. Vid flyttning kan
skyldigheten övergå å annan kommun. För kostnaderna äger kommun åtnjuta
statsbidrag, varå förskott kan erhållas. Statsbidragsbestämmelserna
innebär i korthet, att bidrag utgår för hela kostnaden för familjepenning
till medlem av den trängre familjekretsen och för begravningsbidrag
samt med 88 procent av kostnaden för familjepenning i annat än angivna
fall, för bostadsbidrag, näringsbidrag och sjukbidrag; vad Stockholms stad
utgiver för utom riket bosatt värnpliktig återgäldas helt av staten. I förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

ningen avsedda ärenden handlägges å kommunens vägnar av en f a m i 1 j ebidragsnämnd.

Enligt utredningens förslag skall kommun bestrida kostnaderna jämväl
för familjebidrag till civilförsvarspliktig och skall kommunal myndighet
avgöra ärendena. Dessa förslag har godtagits eller lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen. Även jag tillstyrker deras genomförande. Jag vill erinra,
att de väsentliga skälen för att kommunerna ålagts ekonomiskt ansvar
för familjebidragen till värnpliktiga varit, att kommunerna genom familjebidragen
befrias från vissa sociala utgifter och att bestämmanderätten ifråga
om familjebidragen och deras belopp lagts hos kommunerna. Någon annan
ordning för prövning av familjebidrag till civilförsvarspliktig än genom
kommunal myndighet torde icke kunna ifrågakomma. Även i övrigt äger
vad som anförts för kommunernas ansvar beträffande värnpliktigas familjebidrag
i lika mån giltighet när det gäller motsvarande förmåner för civilförsvarspliktiga.

Prövningen rörande familjebidrag till civilförsvarspliktiga bör ankomma
på samma kommunala myndighet som prövar bidragen till de värnpliktiga,
d. v. s. familjebidragsnämnden.

Jag godtager vidare utredningens förslag, att statsbidrag skall utgå till
kommunernas utgifter för familjebidrag till civilförsvarspliktiga enligt
samma grunder som stadgas för familjebidrag till värnpliktiga.

Kostnaden för familjebidrag till verkskyddspersonal
skall slutgiltigt stanna på arbetsgivaren. Utbetalning av bidrag till de bidragsberättigade
torde utan olägenhet kunna ske direkt från arbetsgivaren
efter erhållet besked från familj ebidragsnämnden angående storleken av
vad som skall utgivas. Härigenom inbesparas arbete för kommunerna med
utbetalning och räkenskapsföring, och förskottsförfarande undgås.

Vad i familjebidragsförordningen är stadgat om att Konungen förordnar
tillsynsmyndighet bör gälla också beträffande familjebidragen
till civilförsvarspliktiga.

De kommunala myndigheter, som skall handha familjebidragsgivningen,
behöver vissa uppgifter från civilförsvarsmyndigheterna. Ett remisseller
rapporteringssystem måste därför ordnas beträffande
såväl de inskrivna som i förekommande fall de icke inskrivna civilförsvarspliktiga
jämte annan personal, soin må vara berättigad till familjebidrag.

Förslag har framförts, att sådana administrationskostnader
för familjebidragsgivningen, vilka hänför sig till civilförsvarspliktiga, skulle
bestridas av medel under elfte huvudtiteln. Jag förordar emellertid, att
ifrågavarande kostnader i sin helhet bestrides från vederbörliga anslag
under fjärde huvudtiteln.

Utredningen har upptagit frågan om vilka förutsättningar med
avseende å tjänstgöringstidens längd, som bör gälla för

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1962

rätt till ersättning. Utredningen har kommit till slutsatsen, att de för värnpliktiga
stadgade ersättningsgrunderna bör inom civilförsvaret i princip tilllämpas
i sin helhet för varje dag, varav minst 7 timmar i följd tages i anspråk
för tjänstgöring. Vid kortare tjänstgöring anses endast vissa förmåner
böra utgå. Även jag finner lämpligt, att såvitt angår tjänstgöring för utbildning
fulla förmåner i princip må utgå endast för heldagstjänstgöring.
Heldagstjänstgöring bör i regel omfatta minst 7 timmar. Erforderliga in°ch
utryckningsdagar i samband med heldagsutbildning torde dock alltid
böra räknas som heldagar, även om tjänstgöringstiden skulle understiga
den nyssnämnda. Det bör vidare vara möjligt att utgiva ersättning till
exempelvis skiftarbetare, som på grund av deltagande i kvällskurser lider
inkomstminskning, eller till rörelseidkare, vilkas näringsutövning äger
rum utom ordinarie arbetstid. Frågan om viss minimitid för rätt till familjebidrag
har jag berört i det föregående.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts angående ersättning
under övning vill jag framhålla, att övningstiderna inom civilförsvaret
i regel ej överstiger mer än en eller annan dag och att övningarna
ofta berör ett större antal personer. Något egentligt behov av ersättning
vid tjänstgöring av sådan kort varaktighet torde i allmänhet inte förefinnas.
Däremot skulle ett betydande administrativt arbete uppkomma, om
kontant ersättning skulle utgivas till deltagare i övningar. Jag anser därför,
att penningbidrag, familjebidrag och premier i regel icke bör utgå vid
övningar.

Rörande omfattningen av de förmåner, som bör utgå vid
tjänstgöring under kortare tid än 7 timmar i följd,
råder olika meningar bland dem, som yttrat sig. Med hänsyn till önskvärdheten
av att ej tynga förvaltningsarbetet och då behov av bidrag under deldagstjänstgöring
i allmänhet icke torde göra sig gällande med större styrka,
anser jag förmånerna böra starkt begränsas. Enligt avlöningsreglementet
för personal i det allmänna civilförsvaret utgives vid deldagstjänstgöring
ersättning för resor och — under vissa förutsättningar — timlön. För egen
del anser jag, att förmånen av fria resor bör behållas. Därutöver bör enligt
min mening i allmänhet icke föreligga rätt till ersättning av något slag vare
sig kontant eller in natura. Civilförsvarsmyndighet bör dock givetvis vara
oförhindrad bl. a. att, i den mån så finnes behövligt och medel härför är
anslagna, anordna utspisning m. m.

Jämlikt 1 § 3 mom. familjebidragsförordningen äger Kungl. Maj :t föreskriva,
att bestämmelserna i förordningen, med de inskränkningar som
må finnas påkallade, skall tillämpas å krigsfrivilliga och annan
personal, som tjänstgör vid krigsmakten, samt å medlemmar av frivillig
organisation, däri inbegripet hemvärnet, under tid då de deltar i utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

ningskurs eller övning. I Kungl. brev den 3 juni 1960 om viss frivillig
tjänstgöring och utbildning vid försvaret m. m. har meddelats bestämmelser
om ersättning till sådana personalkategorier. 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
har i sitt betänkande den 29 december 1960 rörande
förmåner för värnpliktiga m. fl. under frivillig tjänstgöring m. m. föreslagit
vissa ändringar i bestämmelser, som meddelats rörande frivilliga m. fl. vid
krigsmakten. Förslag i ämnet har framlagts för riksdagen i årets statsverksproposition
(bil. 6 p. 62). I den mån behov uppstår av regler rörande
ersättning vid frivillig tjänstgöring m. m. vid civilförsvaret bör de bestämmelser,
som gäller inom krigsmakten, bli vägledande.

Av svenska stadsförbundet framfört förslag om statsbidrag till
kommuns kostnad för avlönande av kommunalanställd
vid civilförsvarstjänstgöring i vissa fall finner jag mig icke böra
biträda.

Någon exakt beräkning av kostnaderna för de av mig framlagda
förslagen torde icke nu kunna utföras, bl. a. därför att inplacering
i penningbidragsklasser icke skett. I sin helhet torde kostnaderna
för det nya lönesystemet, såvitt nu kan bedömas, komma att bli av samma
storleksordning eller lägre än kostnaderna vid en fortsatt tillämpning av
gällande bestämmelser.

De grundläggande föreskrifterna om familjebidrag till civilförsvarspliktiga
torde böra inarbetas i familjebidragsförordningen. I enlighet med vad
nu angivits har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen.

Beträffande övriga ersättningar åt civilförsvarspliktiga torde av riksdagen
böra inhämtas bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade grunder.

Med hänsyn till att vissa av de förordade förmånerna för civilförsvarspliktiga
skulle anknyta till den föreslagna lagen om allmän försäkring,
vilken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1963, torde även här ifrågavarande
bestämmelser i sin helhet böra bli gällande först fr. o. m.
nämnda dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
ville genom proposition föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med förut angivna grunder utfärda bestämmelser
angående avlöning och andra ersättningar åt civilförsvarspliktiga
m. m.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1962

dels ock antaga det inom inrikesdepartementet utarbetade
förslaget till förordning om ändring i förordningen den 29
mars 1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m.
( familjebidragsförordningen).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Stenfors

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
800689