Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1961 (Proposition 1961:114)

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1961

Nr 114

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om brännoljeskatt; given Stockholms slott den
10 februari 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om brännoljeskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av beskattningen av motorbrännolja.
För närvarande erlägges skatten efter deklaration av ägarna av dieseldrivna
motorfordon. Beskattningsförfarandet ändras enligt förslaget så att
skatt som regel skall utgå redan vid oljebolagens försäljning av motorbrännolja
till bensinstationer eller direkt till motorfordonsägare. Endast för de
s. k. blandade förbrukarna, d. v. s. de som använder motorbrännolja både för
drift av motorfordon och för annat ändamål, t. ex. drift av traktor, bibehålies
det nuvarande deklarationsförfarandet.

I samband med omläggningen utformas beskattningen i anslutning till de
principer, som varit vägledande vid senare års lagstiftning på punktskatteområdet,
bl. a. genom anknytning till förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning.

Omläggningen innebär en betydande förenkling av beskattningsförfarandet.
De skattskyldiga kommer sålunda att minska i antal från ca 25 000 till
drygt 3 000 och i huvudsak utgöras av — förutom oljebolagen — endast
de blandade förbrukarna. För det stora flertalet ägare av dieseldrivna fordon
kommer alltså skatteredovisningen i fortsättningen icke att innebära några
egentliga problem.

Fordonsägarnas skyldigheter inskränkes i stort sett till att bevara verifikationerna
på inköpt brännolja under två års tid ävensom att på anfordran
av kontrollstyrelsen tillhandahålla verifikationerna samt lämna upp 1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1961

gift om brännoljeförbrukning och körd våglängd. Förbud stadgas för den
som icke äger särskild rätt därtill att använda obeskattad brännolja för drift
av motorfordon.

Förslaget möjliggör, trots lättnaderna för fordonsägarna, en tillfredsställande
skattekontroll.

Skatten på motorbrännolja utgör för närvarande 30 öre per liter. Den föreslås
i fortsättningen bli 27 öre per liter. I samband därmed slopas för normala
fall rätten till skattefria avdrag — för brännolja som använts för annat
ändamål än fordonets framförande — för den som köper oljan i beskattat
skick. Detta innebär att skattebelastningen genomsnittligt blir något lägre
än för närvarande. För de blandade förbrukarna avses dock skatten fortfarande
vara 30 öre, och rätten till skattefria avdrag bibehålies.

Omläggningen av beskattningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1962. Den beräknas icke nämnvärt påverka statsverkets intäkter av brännoljeskatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1961

Förslag

till

förordning om brännoljeskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till staten skall i enlighet med bestämmelserna i denna förordning erläggas
särskild skatt (brännoljeskatt) för sådan till tulltaxenummer 27.10 B
hänförlig vara, som är ägnad att användas till motordrift och som icke är
skattepliktig enligt förordningen om bensinskatt. Vara, som nu sägs, benämnes
i det följande brännolja.

Skatt skall icke utgå för brännolja, som uppenbart är avsedd att förbrukas
för annat ändamål än drift av motor i motorfordon.

Med obeskattad brännolja avses i förordningen brännolja, för vilken
skattskyldighet icke inträtt innan den förvärvats.

Begreppet motorfordon har i denna förordning samma innebörd som i
vägtrafikförordningen.

2 §•

I fråga om skatt som skall utgå annorledes än vid införsel till riket är
kontrollstyrelsen beskattningsmyndighet. Därvid skall vad i förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är stadgat äga tillämpning.

Där skatt skall utgå vid införsel är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda förordning skola gälla jämväl
beträffande införsel.

3 §•

Den som inom riket tillverkar brännolja är, i den mån kontrollstyrelsen
icke annat medgiver, skyldig att vara registrerad hos kontrollstyrelsen (registrerad
tillverkare) samt att för sådant ändamål göra anmälan till styrelsen.

Den som, utan att tillverka brännolja, från depå försäljer brännolja i större
omfattning må efter ansökan registreras hos kontrollstyrelsen (registrerad
leverantör). Om särskilda skäl därtill äro, må jämväl annan försäljare av
brännolja registreras såsom leverantör.

Den som förbrukar brännolja för såväl drift av motor i motorfordon som
annat ändamål må efter ansökan registreras hos kontrollstyrelsen (registrerad
förbrukare).

Om verkställd registrering skall kontrollstyrelsen utfärda bevis.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan eller
ansökan, skall kontrollstyrelsen underrättas härom.

4 §•

Skattskyldighet föreligger, förutom i fall som i andra stycket c) sägs,
endast för den som är registrerad enligt 3 §.

Skattskyldigheten inträder

a) för registrerad tillverkare och registrerad leverantör då brännolja av
honom levereras till köpare, som icke är registrerad enligt 3 §, eller tages i

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1961

anspråk för annat ändamål än försäljning eller ock, vid avregistrering ingår
i hans lager; ° °

b) för registrerad förbrukare då obeskattad brännolja påfylles bränsletank
i motorfordon, vartill han är ägare, eller av honom överlåtes till den
som icke är registrerad enligt 3 § eller ock, vid avregistrering, ingår i hans
lager; samt

c) för den som icke är registrerad enligt 3 § då brännolja för hans räkning
införes till riket och då obeskattad brännolja påfylles bränsletank till
motorfordon, vartill han är ägare.

Med ägare av motorfordon avses i denna förordning den som är eller bör
vara antecknad i automobilregister såsom ägare av sådant fordon ävensom
agare av motorfordon, som brukas enligt interimslicens eller saluvagnslicens.

5 §•

Skatten utgår med trettio öre för liter, dock att skatt, som erlägges av
tillverkare eller registrerad leverantör eller vid införsel, skall utgöra allenast
tjugusju öre för liter.

Skatten beräknas efter varans fakturerade volym. Kan skatten icke beräknas
på sådant sätt eller sker fakturering annorledes än enligt vedertagna
grunder, äger beskattningsmyndigheten fastställa grunder för beräkning av
volymen. °

6 §-

Deklaration till. kontrollstyrelsen skall, där ej styrelsen annat föreskriver,
avlämnas för varje kalenderkvartal, varunder skattskyldighet inträtt.

Deklaration skall insändas inom en månad efter varje beskattningsperiods
utgång. Kontrollstyrelsen äger medgiva, att deklaration må insändas senare
an nu sagts, dock inom tre månader efter utgången av den beskattningsperiod
deklarationen avser.

Har skattskyldighet inträtt enligt 4 § andra stycket c) och är kontrollstyrelsen
beskattningsmyndighet, äger styrelsen utan hinder av vad i denna
paragraf sägs föreskriva särskild tid för deklarationens insändande.

7 §•

Registrerad tillverkare och registrerad leverantör må i deklaration göra
avdrag för brännolja, som

a) förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse och för
vilken skattskyldighet tidigare inträtt,

b) åter tagits i samband med återgång av köp,

c) av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller till
svensk frihamn,

d) försålts till den som enligt 8 § punkten 1, 2 eller 3 tulltaxeförordningen
ager åtnjuta tullfrihet för varor som införas till riket.

På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad
mån avdrag jämväl må göras för

a) brännolja, som den skattskyldige återtagit annorledes än i samband
med återgång av köp,

b) brännolja, vars försäljning förorsakat den skattskyldige förlust på
grund av bristande betalning från köparen.

8 §•

Registrerad förbrukare må efter särskild prövning av kontrollstyrelsen
erhålla avdrag för brännolja

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1961

a) för vilken skattskyldighet inträtt före eller vid förvärvet,

b) som använts för drift av tippnings- eller lastningsanordningar eller
eljest för annat ändamål än fordonets framförande.

9 §.

Nyttjas motor i motorfordon, som drives med brännolja, i mera avsevärd
omfattning för drift av tippnings- eller lastningsanordningar eller eljest
för annat ändamål än fordonets framförande och är fordonets ägare icke
registrerad förbrukare, äger han, om och i den mån kontrollstyrelsen prövar
skäligt, åtnjuta restitution för skatt på brännolja, som förbrukats för
annat ändamål än fordonets framförande.

Restitution må ock, om och i den mån kontrollstyrelsen prövar skäligt, åtnjutas,
därest brännolja, för vilken skattskyldighet inträtt före eller vid förvärvet,
använts för annat ändamål än drift av motor i motorfordon och förbrukaren
icke är registrerad enligt 3 §.

Restitutionsbelopp, som avses i denna paragraf, utbetalas av kontrollstyrelsen
efter ansökan halvårsvis i efterskott. Närmare föreskrifter om restitution
varom nu är fråga meddelas av kontrollstyrelsen.

10 §.

Den som icke är registrerad enligt 3 § må ej utan särskilt medgivande
av kontrollstyrelsen förbruka obeskattad brännolja för drift av motor i
motorfordon.

11 §•

Ägare av brännoljedrivet motorfordon är skyldig att anskaffa verifikationer
på sina förvärv av brännolja. Verifikationerna skola bevaras under
två år efter utgången av det år de avse.

12 §.

Kungl. Maj :t må förordna, att ägare av brännoljedrivet motorfordon
skall vara pliktig att i den omfattning kontrollstyrelsen föreskriver på
motorfordonet på egen bekostnad enligt styrelsens anvisningar låta installera
särskilt mätinstrument för att underlätta skattekontrollen.

13 §.

Skattskyldig är pliktig att i andra avseenden än i 11 och 12 §§ omförmälas
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande redovisning och
särskilda kontrollanordningar som kontrollstyrelsen finner erforderliga
för skattekontrollens utövande.

14 §.

Vad i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
och i 13 § denna förordning stadgas med avseende på kontroll hos skattskyldig
skall, ändå att skattskyldighet ej föreligger, äga motsvarande tilllämpning
i fråga om

a) ägare av brännoljedrivet motorfordon,

b) den som tillverkar, bearbetar, försäljer, distribuerar eller eljest innehar
brännolja,

c) den som idkar handel med vara, vilken användes vid framställning
eller distribution av brännolja,

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1961

d) den som i större omfattning avsänder eller låter avsända gods med
brännoljedrivet motorfordon eller förestår verksamhet för samordning av
yrkesmässig lastbilstrafik.

För kontroll som i första stycket sägs skall ägare av brännoljedrivet motorfordon
på anfordran av kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman lämna
uppgift om brännoljeförbrukning och körd våglängd.

15 §•

Skatt, som skall utgå vid införsel till riket, erlägges i den ordning som
är föreskriven beträffande tull. Även i övrigt skall vad i gällande författningar
stadgas i fråga om tull i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande
sådan skatt.

Brännolja skall med avseende å rätten till uppläggning å tullager likställas
med till riket inkommande tullbelagd vara i allmänhet.

16 §.

Har någon i strid med 10 § förbrukat obeskattad brännolja för drift av
motor i motorfordon dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Den som förskyllt fängelse må, efter omständigheterna, dömas att gälda
straffskatt med högst tre gånger den skatt som belöper på den förbrukade
brännoljan.

Brott, som i första stycket sägs, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan
av kontrollstyrelsen. Finnes förseelsen ursäktlig eller eljest ringa,
skall ej till straff dömas.

17 §.

Den som icke behörigen iakttager vad honom åligger enligt It § eller på
grund av föreskrifter som meddelats med stöd av förordnande enligt 12 §
dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

18 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

19 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962. Förordningens
bestämmelser skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende
på åtgärder som erfordras för tillämpningen därefter.

2. Genom den nya förordningen upphäves förordningen den 21 maj 1954
(nr 260) om brännoljeskatt. Sistnämnda förordning skall dock alltjämt äga
tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före den
1 januari 1962.

3. Den som vid den nya förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet
som avses i 3 § första stycket skall, i den mån kontrollstyrelsen icke
annat beslutar, utan anmälan registreras hos kontrollstyrelsen från och
med den 1 januari 1962.

4. Den som icke registreras enligt 3 § från och med ikraftträdandet av
den nya förordningen skall erlägga lagerskatt för den myckenhet skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961

pliktig brännolja han då innehar med tjugusju öre för liter, dock icke
om myckenheten understiger 400 liter.

Den som är skyldig erlägga lagerskatt skall senast den 31 mars 1962
till kontrollstyrelsen avlämna deklaration rörande sitt innehav av brännolja,
varvid tillika skall angivas den plats, där brännoljan förvarades. Samtidigt
med deklarationens avlämnande skall erläggas enligt deklarationen
upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto. I övrigt
skall med avseende på nu nämnd deklaration i tillämpliga delar gälla vad i
den nya förordningen stadgas rörande deklaration i allmänhet.

5. Det i 10 § stadgade förbudet skall icke gälla brännolja som innehades
vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande.

6. I fråga om beskattningsperioder, som gå till ända under åren 1962 och
1963, skall den i 19 § första stycket förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning angivna tidsfristen utgöra två år.

7. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri
eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya förordningen,
skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr llt år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 februari
1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad utformning
av beskattningen av motorbrännolja samt anför därvid följande.

I. Inledning

Enligt förordningen den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt erlägges
skatt för brännolja, som förbrukats för drift av motorfordon. Skattskyldigheten
åvilar i princip den som är registrerad såsom ägare till brännoljedrivet
fordon. Denne skall senast 15 dagar efter varje kalenderkvartal
avge deklaration till kontrollstyrelsen angående den myckenhet brännolja,
som förbrukats såsom drivmedel till hans motorfordon under kvartalet och
samtidigt erlägga skatten till kontrollstyrelsen. Skatten utgår med 30 öre för
liter. Antalet skattskyldiga utgör omkring 25 000 och skatteintäkterna uppgår
till omkring 140 milj. kronor om året.

Brännoljeskatten infördes år 1935. Den är närmast att se som ett komplement
till bensinskatten, och intäkterna av brännoljeskatten går också till
vägväsendet. Anmärkningar mot systemet för beskattningen av brännolja
har framförts i olika sammanhang. Tillkomsten av den nu gällande skatteförordningen
av år 1954 innebar därvidlag avsevärda förbättringar, framför
allt i fråga om skattekontrollen. Vissa olägenheter har emellertid kvarstått,
och dessa har icke minst genom den effektivare kontrollen kommit att framstå
med ökad skärpa.

För de skattskyldigas del har det sålunda ansetts vara en nackdel att skatten
icke på samma sätt som bensinskatten kan erläggas i samband med
inköpet av brännolja. Skattekontrollen är synnerligen krävande. De skattskyldiga
åligger i allmänhet att föra en körjournal, där fortlöpande noteringar
skall göras om påfyllningar av brännolja och körda våglängder. I stor
omfattning föres emellertid icke dessa journaler eller är införda uppgifter
felaktiga. Noteringar eller kvitton om inköp av brännolja saknas ofta, varför
inköpsuppgifterna måste inhämtas från oljebolagen. De skattskyldiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1961

äger göra avdrag i deklaration för den kvantitet olja som visserligen påfyllts
fordonets bränsletank men som kan beräknas ha åtgått för drift av kranar
å fordonet, tippanordningar och i övrigt för ändamål, som icke har direkt
samband med fordonets framförande. Att skatt sålunda endast skall erläggas
för olja, som förbrukas för fordonets framförande, har i avsevärd grad
komplicerat kontrollarbetet. Även det centrala kontrollarbetet är ganska
arbetskrävande. Hit hör ny- och avregistreringar av skattskyldiga, noteringar
om förändringar i bilbeståndet, mottagande, kontrollräkning och bokföring
av deklarationer, bokföring av inbetalningar och åtgärder mot försumliga
skattskyldiga.

Det har tidigare icke ansetts praktiskt möjligt att beskatta brännolja på
samma sätt som bensin d. v. s. redan vid inköpet, då användning av brännolja
eller likställd petroleumprodukt för andra ändamål än motorfordonsdrift,
främst som eldningsolja, är helt dominerande.

Med anledning av de erinringar mot brännoljebeskattningens anordnande,
som framkommit, lät jag inom finansdepartementets rättsavdelning utreda
förutsättningarna för en ändrad utformning av beskattningen. Utredningen,
som verkställdes av byråchefen i kontrollstyrelsen E. Thulin, framlades i en
i januari 1959 upprättad promemoria med förslag till omläggning av brännoljebeskattningen
(promemoria A). I promemorian upptogs tre olika huvudalternativ
till ändrad lagstiftning.

I promemorian behandlades som alternativ 1 den utvägen att låta bensinstationernas
innehavare redovisa skatt för försäljning av olja som uppenbarligen
är avsedd för motordrift och låta det gällande deklarationsförfarandet
kvarstå som ett komplement. Med denna utgångspunkt skulle skattskyldighet
föreligga dels för innehavare av bensinstation till den del försäljning
sker av brännolja med skatt dels för ägare av motorfordon till den
del fordonen framdrives med icke skattebelagd olja. Det senare kunde bli
aktuellt för konsumenter med blandad förbrukning, exempelvis jordbrukare
med farmaggregat för tankning av såväl motorfordon som traktorer.

Skatten kunde vidare uttagas på liknande sätt som fordonsskatten. I promemorian
utvecklades denna möjlighet såsom alternativ 2. Fordonsskatten
skulle enligt detta alternativ för brännoljedrivna fordon inom varje viktklass
höjas med belopp som ungefärligen svarade mot den genomsnittliga brännoljeskatt,
som nu erlägges för fordon i samma viktklass.

Slutligen kunde skatten liksom nu göras beroende av fordonets användning.
Skatten kunde därvid sättas i relation till brännoljeförbrukningen -—
alternativ 3 A — eller till körd våglängd — alternativ 3 B. Alternativ 3 A
svarade i huvudsak mot nuvarande skattesystem. Endast vissa mindre omläggningar
i avsikt att underlätta kontrollarbetet ifrågasattes.

1 promemorian förordades alternativ 2.

över promemorian avgavs efter remiss yttranden av riksräkenskapsverket,
general tullstyrelsen, kontrollstyrelsen, kommerskollegium, generalpoststyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1961

sen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut,
statens biltrafiknämnd, 1953 års trafikutredning samt överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser ävensom Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska omnibusägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen,
Svenska petroleum institutet och Sveriges automobilindustriförening. Yttranden
inkom vidare från Svenska vägföreningen, Svenska droskbilägareförbundet,
Skogsbrukets motortransportkommitté, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges möbeltransportörers förbund och Åkeriföretagarnas
centralförening i Stockholm.

Behovet av en omläggning av brännoljebeskattningen underströks starkt
i flertalet remissyttranden. Härvid framfördes anmärkningar mot det nuvarande
systemet beträffande såväl deklarationsförfarandet och skattekontrollen
som uppbörden och därmed sammanhängande frågor.

I fråga om de i promemorian framlagda förslagen till omläggning av
brännoljebeskattningen var meningarna delade. I inemot hälften av de avgivna
yttrandena tillstyrktes sålunda alternativ 2 under det att alternativen
1, 3 A och 3 B erhöll förord i vardera ett fåtal yttranden. I flera yttranden
förordades ytterligare utredning.

Med hänsyn till vad som framkom vid remissbehandlingen ansåg jag det
lämpligt att ytterligare utreda frågan före ett slutligt ställningstagande.

I en i januari 1960 inom finansdepartementets rättsavdelning upprättad
promemoria (promemoria B) framlade byråchefen Thulin förslag till en modifierad
omläggning av brännoljebeskattningen i viss anslutning till alternativ
1. över denna promemoria har yttranden avgivits av kontrollstyrelsen,
riksräkenskapsverket, statens biltrafiknämnd, 1953 års trafikutredning,
Svenska omnibusägareförbundet, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska
lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Svenska petroleum
institutet och Åkeriföretagarnas centralförening i Stockholm.

I yttrandena över promemoria B har flertalet remissinstanser förordat en
omläggning av beskattningen i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag,
som framlagts i promemorian. Meningarna har emellertid brutit sig
i fråga om den närmare utformningen. Några kritiska röster har även höjts
mot förslaget överhuvudtaget.

Härjämte har vissa ytterligare skrifter i saken överlämnats till finansdepartementet,
bl. a. från Stockholms lejdåkareförening.

Jag anhåller nu att få upptaga förevarande fråga till behandling och avser
därvid att till en början lämna en redogörelse för tillkomsten av gällande
bestämmelser på området och den närmare utformningen av dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1961

II. Historik

Enligt beslut av 1935 års riksdag infördes skatt på brännolja och annan
flytande, till bensin icke hänförlig petroleumprodukt, som förbrukas för
drift av motorfordon. Tidigare hade väsentligen endast bensin kommit till
användning för motordrift, varför en beskattning inte hade blivit aktuell
för dessa andra petroleumprodukter. Författningsbestämmelserna meddelades
i förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor. Beskattningen grundades på deklarationer
angående förbrukningen, som de skattskyldiga fordonsägarna avlämnade
halvårsvis till länsstyrelserna. Även uppbörden handhades av länsstyrelserna.

I det av 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
avgivna betänkandet (SOU 1953: 34) uttalades angående brännoljebeskattningen,
att den dåvarande beskattningsformen kunde betecknas såsom
ur skatteteknisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Kontroll av
att samtliga skattskyldiga fullgjorde sin deklarationsplikt samt att de i
deklarationerna lämnade förbrukningsuppgifterna överensstämde med de
verkliga förhållandena hade icke kunnat ske i erforderlig omfattning. Såvitt
då utförda beräkningar och stickprovsundersökningar utvisat, hade betydande
skattebelopp kommit att undandragas statsverket.

I utredningens betänkande behandlades olika möjligheter till en omläggning
av beskattningen. Att anordna brännoljebeskattningen efter mönster
av bensinbeskattningen ansågs av praktiska skäl icke kunna komma i fråga.
En effektivisering av brännoljebeskattningen under bibehållande av den dåvarande
beskattningsformen mötte å sin sida stora svårigheter, då kontrollmöjligheterna
var begränsade. Kontroll av verkställda körningar medelst
plomberade vägmätare behandlades även men avvisades såsom varande en
opraktisk lösning, främst med hänsyn till att kontrollavläsningen fordrade
en vidlyftig administrationsapparat. Att helt eller delvis i fordonsskatten
inkludera det skattebelopp, som bort inflyta i brännoljeskatt skulle medföra
såväl fördelar som nackdelar. På denna punkt anfördes i betänkandet.

Möjligheterna till skattefusk elimineras givetvis i samma mån som brännoljeskatten
inkluderas i fordonsskatten. Å andra sidan ger ett dylikt system
minskad möjlighet att anpassa kostnadsansvaret efter de individuella
körlängderna. Kostnaderna för anskaffning av brännoljedriven bil äro emellertid
i jämförelse med anskaffningskostnaderna för bensindriven bil av
motsvarande storlek så höga, att inköpet av brännoljedriven bil eller omändring
av bensindriven bil till brännoljedrift måste anses indicera en rationell
exploatering av bilen. Vissa av beskattningsmyndighet utförda räntabilitetsundersökningar,
som varit tillgängliga för utredningen, visa att
en brännoljedriven lastbil i yrkesmässig trafik i medeltal bör utnyttjas for
körning minst 3 800 mil per år för att bilanskaffningen skall kunna betraktas
såsom fullt räntabel. Detta resultat överensstämmer i stort med
uppgifter i förevarande hänseende, som erhållits från olika trafikföretagare.
Det synes därför som om de nyss berörda olägenheterna av minskad va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1961

riationsmöjlighet i fråga om kostnadsansvaret uppvägas av de beskattningsmässiga
fördelar, som uppstå genom att till viss del låta brännoljeskatten
ingå i fordonsskatten.

Utredningen stannade vid att föreslå, att brännoljeskatten skulle inkluderas
i fordonsskatten till helt övervägande delen för fordon, vilkas beräknade
genomsnittliga körlängder uppgick till högst 3 500 mil per år
samt till den del brännoljeskatten avsåg en årlig körlängd av omkring
3 500 mil för övriga fordon. För återstående delen av förbrukningen skulle
brännoljeskatt erläggas efter förbrukningen.

Frågan om omläggning av brännoljebeskattningen förelädes 1954 års
riksdag (prop. 112) i samband med att fordonsbeskattningen i sin helhet omprövades.
Departementschefen ansåg sig icke kunna förorda det av utredningen
framlagda förslaget om inarbetande helt eller delvis av brännoljeskatten
i fordonsskatten utan fann, att man — åtminstone tillsvidare — var hänvisad
att behålla systemet med skattens fastställande efter deklaration av den
skattskyldige. För att råda bot på de allvarliga brister, som vidlådde det dåvarande
systemet, ansågs det emellertid nödvändigt att avsevärt skärpa
deklarationskontrollen och att i samband härmed överföra kontrollen från
länsstyrelserna till kontrollstyrelsen. Departementschefens förslag i fråga
om brännoljebeskattningens omläggning lämnades utan erinran av riksdagen
och de nya bestämmelserna utfärdades i den nu gällande förordningen
den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt.

III. Gällande bestämmelser m. m.

Den nuvarande lagstiftningen innebär i huvudsak följande.

Skatt skall erläggas för brännolja som användes för drift av motorfordon.
Med brännolja förstås flytande petroleumprodukt, för vilken icke utgår
skatt enligt förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit.
Skatt utgår sålunda i första hand för dieselolja och motorfotogen men
däremot icke för exempelvis bensol — som icke är petroleumprodukt -—
eller för gasformiga bränslen. Beskattningen utgör ett komplement till bensinbeskattningen,
och skatteintäkterna kommer sålunda vägväsendet till
godo.

Skattskyldigheten åvilar den som är registrerad såsom ägare till brännoljedrivet
fordon eller som är ägare till oregistrerat fordon, vilket brukas
enligt interimslicens eller saluvagnslicens.

Skatten utgår för närvarande med 30 öre för liter. Under tiden från 1
januari 1955, då förordningen trädde i kraft, fram till utgången av juni
1957 utgick skatten med 32 öre för liter. Skattesänkningen från 1 juli 1957
var av formell karaktär, då det från sagda dag för alla motor- och pannbrännoljor
infördes energiskatt med omkring 2 öre räknat per liter.

Skattekontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda
tjänstemän, tillhörande styrelsens lokalförvaltning.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1961

Ägare av registrerat fordon, som avser att använda brännolja för fordonets
drift, åligger att göra anmälan härom till kontrollstyrelsen.

Skattskyldig skall senast inom 15 dagar efter varje kalenderkvartal avge
deklaration till kontrollstyrelsen angående den myckenhet brännolja, som
under kvartalet använts såsom drivmedel för fordonet. Till grund för deklarationens
uppgifter skall i allmänhet ligga en körjournal, där fortlöpande
noteringar skall göras om påfyllningar av brännolja och körda våglängder.
Såsom redan tidigare nämnts äger skattskyldig göra avdrag i deklarationen
för den kvantitet olja, som visserligen påfyllts fordonets bränsletank men
som kan beräknas ha åtgått för drift av kranar på fordonet, tippningsanordningar
och i övrigt för ändamål, som icke har direkt samband med fordonets
framförande. Skattskyldig skall, samtidigt som deklarationen avlämnas,
erlägga enligt deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto.

Antalet skattskyldiga utgör för närvarande ca 25 000. Den årliga ökningen
i antalet — beroende på ansvällningen av fordonsparken i allmänhet
och övergång från bensindrift till brännoljedrift — uppgår till omkring
2 500. Antalet brännoljedrivna fordon utgör för närvarande ca 50 000 och
ökar med omkring 5 000 om året. Skatteintäkterna kan för innevarande
budgetår beräknas till 140 milj. kronor. Intäktsökningen per år kan uppskattas
till 10 milj. kronor.

1952 års kommitté för indirekta skatter uttalade i sitt betänkande angående
den statliga indirekta beskattningen (SOU 1957:13), att brännoljeskatten
var av den karaktären att den borde kvarstå såsom en fristående
skatt, oavsett om en allmän indirekt skatt infördes eller nuvarande skatter
bibehölls i oförändrad utsträckning. Kommittén framhöll dock, att det syntes
angeläget att helt slopa de skattefria avdragen. För belysning av de nuvarande
problemen på denna punkt nämnde kommittén följande rörande
kontrollstyrelsens praxis.

Som exempel på olika slag av brännoljeförbrukning, som kontrollstyrelsen
sålunda fann vara skattefri, må nämnas förbrukning för drift av
tippanordningar, pumpanordningar å tankbilar, aggregat å sopbilar, vidare
för drift av kompressor för utblåsning av lös cement och av roterande behållare,
s. k. tombola för transport av flytande betong. Däremot ansågs
förbrukning av brännolja för uppvärmning av motorfordon, därvid fordonsmotorn
måste vara igång, exempelvis då värmeaggregat inkopplats i
kylsystemet, vara skattepliktig, även om uppvärmningen skedde under det
fordonet var stillastående.

I fråga om de aktuella tillämpningssvårigheterna lämnade kommittén
följande redogörelse.

De avdrag som gjorts i de skattskyldigas till kontrollstyrelsen insända
deklarationer, kan inte med fördel prövas inom verket utan detta sker vid
kontrollbesök hos de skattskyldiga. För kontrolltjänstemännen gäller det
då att söka bedöma skäligheten i den skattefria förbrukning, som avräknats
från den kvantitet brännolja som påfyllts fordons drivmedelstank.

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1961

Vid bedömning av ett deklarationsavdrag är det många faktorer, som man
måste taga hänsyn till, såsom körsträckor, lastningstid och övriga lastningsförhållanden,
vägarnas beskaffenhet, årstid samt effekt hos lastningsanordning
och fordonsmotor.

Kontrolltjänstemännen samlade visst material för utarbetande av normer
till ledning vid bedömande av skäligheten av i deklaration uppgiven
skattefri förbrukning. Det var dock mycket svårt att få fram rimliga normtal
för den skattefria oljeförbrukningen. Beräkningarna kunde ej bli annat
än ungefärliga. Sålunda visade det sig vid verkställda undersökningar,
exempelvis rörande virkestransporter, att variationerna i kvantiteterna för
lastning förbrukad brännolja var synnerligen stora. Den fastställda förbrukningen
för detta ändamål låg inom så vida gränser som 1,7—6 liter för lass,
där lågförbrukningen representerade särskilt gynnsamma såväl lastnings-,
terräng- som väderleksförhållanden och högförbrukningen motsatsen.

Kommittén förordade, att bestämmelserna i förordningen gavs sådan
formulering att all brännolja, som förbrukas för motorfordon, oberoende
av användningen blev skattepliktig. Kommittén erinrade i detta sammanhang,
att exempelvis skatten på bensin uttogs utan att motsvarande undantag
gjordes.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes ändringsförslaget av kontrollstyrelsen,
under det att det avstyrktes av Svenska petroleum institutet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges automobilindustriförening, Svenska omnibusägareförbundet
och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Förslaget föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd.

En redogörelse för beskattningen av motorbrännolja i Danmark och
Norge torde såsom Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

IV. Promemoria A

I promemorian lämnades till en början en ingående redogörelse för erfarenheterna
av det nuvarande beskattningssystemet i fråga om motorbrännolja.
Därvid beskrevs utförligt de av mig inledningsvis antydda
olägenheterna med systemet. I promemorian framhölls sålunda hurusom
det för de skattskyldigas del ansetts vara en nackdel, att skatten icke kunde
erläggas i samband med inköpet av brännolja på samma sätt som gäller i
fråga om bensinskatten. Promemorian fortsatte.

Visserligen får de skattskyldiga en direkt ekonomisk förmån genom att
skatten erlägges i efterskott, men om de har en mindre god ekonomi eller
svåra konkurrensförhållanden frestas de att icke avsätta skatten successivt
utan tillfredsställa andra fordringsägare i första hand eller att utföra
körslor till underpris, i vilka skatten icke inkalkylerats. Deklarations- och
redovisningstvånget i övrigt finner de skattskyldiga vidare betungande.
I vissa fall måste det också erbjuda direkta svårigheter för den skattskyldige
att tillfredsställande fullgöra sin redovisningsplilct, exempelvis
när han måste förlita sig på att anställda chaufförer i föreskrivna körjournaler
vederbörligen inför uppgifter om verkställda tankningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1961

För kontrollstyrelsens del är svårigheterna med brännoljebeskattningen
sådana, anfördes i promemorian, att beskattningsproblemen står i särklass,
om jämförelse göres med annan indirekt beskattning. Härmed fick
icke förstås, fortsatte promemorian, att det skulle kunna anses önskvärt
att återgå till den gamla ordningen, efter vilken skatten uppbars och kontrollerades
av länsstyrelserna. Vad som numera framkommit hade visat,
att en centraliserad och fortlöpande skattekontroll var nödvändig för att
förebygga skatteundandraganden och därmed följande konkurrensrubbningar
mellan lojala och illojala skattskyldiga. I promemorian uttalades
vidare.

Det stora antalet skattskyldiga och vissa skattskyldigas ovilja eller oförmåga
att riktigt redovisa skatten har lett till att skattekontrollen blivit synnerligen
krävande både kvalitativt och kvantitativt. Med nuvarande arbetsstyrka
kan de skattskyldiga besökas vart tredje eller vart fjärde år. Uppgifter
om inköpen av brännolja saknas ofta, varför de måste inhämtas
från oljebolagen. Detta är emellertid ofta endast möjligt vid kreditköp. Sker
köpen kontant, saknas verifikationer, vilket omöjliggör kontroll denna väg.
övergång till kontantköp sker i allt större utsträckning, vilket kan bero
på skattekontrollen. Den skattepliktiga oljeförbrukningen får då beräknas
med ledning av antalet körda mil. Ofta har dock körlängdmätaren helt
eller delvis — måhända avsiktligt — varit ur funktion och föreskrivna anteckningar
om mätarställningen icke gjorts. Möjligheter finns också att
manipulera med mätaren. Beräkningar måste i dylika fall göras exempelvis
med ledning av inhämtade uppgifter om verkställda körslor, t. ex. regelbundna
mjölktransporter och bussturer efter fastställda tidtabeller. Vid
dessa beräkningar efter antalet körda mil föreligger alltid osäkerhet i
fråga om milförbrukningen, som beror icke blott på motoreffekten och
motorns och fordonets skick, ålder och typ utan även exempelvis på lasten,
väglaget och terrängförhållanden.

Många fordon är försedda med särskilda anordningar för på- eller avlastning,
såsom kranar och tippanordningar eller eljest särskilda aggregat
för andra ändamål än sådana som har direkt samband med fordonets
framförande, t. ex. roterande s. k. tombola för att betongmassa skall
kunna hållas i rörelse under transport och aggregat för målning eller söndertuggning
av sopor. Dessa och liknande aggregat drives regelmässigt av
fordonets motor, men, då därvid förbrukad brännolja icke nyttjas för fordonets
framdrivande, skall brännoljeskatt icke utgå. De skattskyldiga äger
på grund härav i deklaration göra avdrag för den kvantitet olja, som visserligen
påfyllts fordonets bränsletank men som kan beräknas ha åtgått
för dessa s. k. skattefria ändamål. Att skatt sålunda endast skall erläggas
för den olja, som förbrukas för fordonets framförande, komplicerar kontrollarbetet
avsevärt. Beräkningar av den olja, som åtgått för lastning och
tippning etc., måste alltid bli vanskliga. Detsamma gäller beräkningar av
olja, som förbrukas för andra ändamål än för drift av fordonets motor,
t. ex. uppvärmning, sköljning av motorer eller tvättning av bilar och garage.
Även svinnberäkningar blir ofta aktuella, t. ex. spill vid tankning ur egen
tank.

Icke blott ur kontrolltekniska synpunkter erbjuder brännoljebeskattningen
svårigheter i sin nuvarande utformning. Även det centrala arbetet
är ganska arbetskrävande. Hit hör ny- och avregistreringar av skattskyldiga,
noteringar om förändringar i bilbeståndet, mottagande, kontrollräk -

Kungi. Maj:ts proposition nr it i år i96i

ning och bokföring av deklarationer, bokföring av inbetalningar och åtgärder
mot försumliga skattskyldiga, vare sig det gäller underlåtenhet att
deklarera eller betala förfallen skatt, ävensom olika laga åtgärder såsom
utmätningar och åtal. Denna verksamhet rationaliseras, alltefter erfarenheter
vinnes, men genom att de skattskyldiga till en ganska betydande del
har dålig likviditet, kan en längre gående mekanisering av styrelsens åtgärder
icke vidtagas, utan en viss del av klientelet måste följas upp individuellt.

Utestående fordringar uppgick till omkring 10 miljoner kronor, fortsatte
promemorian. Beloppets storlek berodde väsentligen på det stora antalet efterdebiteringar
(falska eller vårdslösa deklarationer) och på den svaga likviditeten
hos de skattskyldiga. Genom att de skattskyldiga kunde besökas
blott vart tredje eller vart fjärde år, blev det naturligen ganska stora belopp
som hann löpa upp, och möjligheten att indriva hela skattebeloppet kunde
under dessa förhållanden bli ganska begränsade. Ofta stod kontrollstyrelsen
här inför valet att försätta den skattskyldige i konkurs eller att taga risker
för statsverket genom att medge betalningsanstånd, uttalades det avslutningsvis
i promemorians redogörelse för erfarenheterna av det nuvarande
beskattningssystemet.

I promemoria A framlades som förut nämnts tre huvudalternativ,
varav alternativ 2 förordades. Innebörden av de olika alternativen var följande.

Alternativ 1. Skattskyldigheten lägges i första hand på detalj leverantören
av brännolja, och denne redovisar och inlevererar skatten till kontrollstyrelsen;
undantagsvis erlägges skatten av förbrukaren, nämligen i vissa fall
om han har både skattefri och skattepliktig förbrukning.

Alternativ 2. Brännoljeskatten uttages såsom en förhöjd fordonsskatt, och
skattesatsen för olika fordon och viktklasser anpassas efter nuvarande genomsnittliga
skattebelastning.

Alternativ 3. Det gällande beskattningssystemet tillämpas även i fortsättningen;
endast viss omläggning av kontrollen ifrågasättes, därvid olika åtgärder
kan komma i fråga allteftersom skatten i fortsättningen skall beräknas
efter oljeförbrukningen såsom nu (alternativ 3 a) eller efter körlängd
(alternativ 3 b).

Det framhölls i promemorian att alternativen 1 och 3 från rättvisesynpunkter
kunde förefalla vara att föredraga, då beskattningen anpassades
efter fordonens nyttjande i varje enskilt fall. Ett system med brännoljeskatten
helt eller delvis inkluderad i fordonsskatten (alternativ 2) gav — såsom
redan framhållits av 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonslrafiken
— minskad möjlighet att anpassa kostnadsansvaret efter de
individuella körlängderna. Enligt nämnda utredning var kostnaderna för
anskaffning av brännoljedriven bil i jämförelse med anskaffningskostnaderna
för bensindriven bil av motsvarande storlek så höga, att en brännoljedriven
lastbil i yrkesmässig trafik måste utnyttjas för körning minst 3 800 mil
för alt bilanskaffningen skall kunna betraktas såsom fullt räntabel. Även
om dessa utredningens synpunkter icke var helt tillämpliga exempelvis på
vissa specialfordon, var det likväl, anfördes det vidare i promemorian, gans -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1961

ka naturligt att med dessa synpunkter för ögonen tillämpa en skatt, som
var anpassad efter ett visst minimum i fråga om körlängd. Den som avsåg
att inköpa ett nytt fordon skulle genom en sådan utformning av skatten
självfallet få överväga om ett inköp av den dyrare men driftbilligare brännoljedrivna
bilen var kostnadsmässigt betingad.

I promemorian uttalades fortsättningsvis alt en tillämpning av alternativ
I eller 3 fordrade en ganska betydande organisation för redovisning, uppbörd
och kontroll. Denna skulle till större delen bortfalla enligt alternativ 2.
Medan de övriga alternativen skulle innebära åtskilligt arbete för de skattskyldiga
och även i övrigt kunna vara besvärliga för dessa att tillämpa, var
alternativ 2 för dem synnerligen enkelt.

Trots enkelheten för såväl myndigheter som enskilda kunde man vid alternativ
2 räkna med mindre undandragande av skatt än vid något annat
tänkbart alternativ. I själva verket torde man — enligt promemorian — vara
berättigad antaga, att skatten skulle komma att inlevereras praktiskt taget
fullständigt.

Överhuvudtaget kunde det konstateras, fortsatte promemorian, att alternativ
2 var det enda, varigenom de nuvarande olägenheterna av brännoljebeskattningen
någorlunda fullständigt kunde elimineras. Med hänsyn till
den allvarliga karaktären hos dessa olägenheter syntes intresset av att erhålla
»millimeterrättvisa» böra vika.

Med hänsyn till de fördelar, som alternativ 2 sålunda skulle erbjuda,
förordades detta i promemorian. Vid en övergång till ett sådant system torde
man visserligen under de närmaste åren efter omläggningen få räkna med ett
mindre skattebortfall. Detta syntes dock icke vara av beskaffenhet att påverka
inkomstberäkningen. Bortsett härifrån hade samtliga alternativ utarbetats
med sikte på att statsverkets inkomster i stort sett skulle bli oförändrade.

I promemorian framhölls, att det vid bedömningen av olika möjligheter
till en omläggning av brännoljebeskattningen framstått som naturligt att
också undersöka, om det lät sig göra att beskatta brännoljan på samma sätt
som bensinen, d. v. s. redan vid inköpet. Detta syntes icke utan vidare vara
möjligt, uttalades i promemorian, då brännolja eller med brännolja ur användningssynpunkt
jämställd olja användes eller kunde användas för uppvärmningsändamål,
för drift av stationära motorer eller eljest av andra
motorer än sådana för motorfordonsdrift och slutligen även för belysningsändamål.
Brännoljan kom också till användning för en mångfald specialändamål,
såsom träimpregnering, dammbindning och rengöring. — Denna
användning av brännolja för andra ändamål än motordrift hade varit och
var fortfarande den helt dominerande. Av totalt omkring 4,2 milj. in3 lättare
oljor nyttjades sålunda endast drygt 0,3 milj. m3 per år för drift av motorfordon.
1 2 — I promemorian anfördes vidare.

Utredning har verkställts, huruvida det skulle vara möjligt att särskilja
olja avsedd för drift av motorfordon och olja avsedd för andra ändamål ge 1

Numera i runda tal 5,0 respektive 0,5 milj. m3.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 114

Kuncjl. Maj.ts proposition nr lli år 1961

nom att försätta den senare oljan med spårfärg. För all ofärgad olja skulle
då skatt kunna uttagas hos tillverkaren eller importören, och den ofärgade
oljan skulle bli en från annan olja artskild vara, som exklusivt nyttjades
såsom motorbränsle. Skulle motorfordon befinnas ha olja försedd med spårfärg
i bränsletanken, måste tanken helt eller delvis ha fyllts med obeskattad
olja. Skatteförseelse föreligger alltså, varför vederbörande fordonsägare skulle
kunna åtalas och förpliktas erlägga undanhållen skatt. Nackdelarna med
detta system är emellertid att handeln tvingas nyttja olika cisterner för
skattepliktig och för skattefri olja. Komplikationer uppstår också genom
att olja i vissa fall av samme konsument förbrukas för såväl skattepliktiga
som skattefria ändamål, t. ex. förutom för motorfordonsdrift för traktordrift
eller uppvärmning. Det kan vidare anmärkas, att det ur kontrollsynpunkt är
erforderligt, att bränsletankens innehåll undersökes vid de rutinmässiga flygande
inspektionerna.

Svenska petroleum institutet har i anledning av förfrågan från kontrollstyrelsens
sida om möjligheterna att låta saluföra färgad olja hemställt om
de olika oljebolagens synpunkter på frågan. Samtliga bolag, som avgivit
yttranden i ärendet, har avstyrkt en färgning för att särskilja beskattad och
obeskattad olja. Sammanfattningsvis har de anfört, att även om det vore
tekniskt möjligt att genom färgning eller på annat sätt dela upp olja i olika
varuslag — skattefritt och skattepliktigt — så är det icke ekonomiskt försvarbart
ur lagrings- och distributionssynpunkt att behöva lagra dem i olika
cisterner, då detta skulle förutsätta en utbyggnad av nuvarande lagringsanordningar
såväl vid importanläggningar och depåer som hos återförsäljare
och konsumenter —• t. ex. lantbrukare — som har behov av både
skattebelagd och skattefri olja.

En skattebeläggning av brännoljan hos säljaren genom att medelst färgning
eller på annat sätt göra den för motorfordon avsedda oljan till en särskild
vara torde sålunda icke vara möjlig, uttalades det i promemorian.

V. Yttrandena över promemoria A

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen underströks i
flertalet yttranden behovet av en omläggning av brännoljebeskattningen. I
åtskilliga yttranden förordades dock ytterligare utredning. Av alternativen
tillstyrktes alternativ 2 i inemot hälften av yttrandena. Övriga alternativ
förordades endast i ett fåtal yttranden var.

Alternativ 1 tillstyrktes av länsstyrelsen i Södermanlands län och av
Svenska droskbilägareförbundet. Länsstyrelsen framhöll, att det torde framstå
som en fördel att brännoljeskatten anknöts så nära som möjligt till förbrukningen
av brännoljan. Man skulle exempelvis kunna förutsätta, att en
lastbilsägare under de tider, då han hade stort behov av motorbränsle, hade
bättre ekonomiska resurser att kunna betala skatt på sådant bränsle än eu
lång tid efter förbrukningen, då kanske tillgången på körslor var mindre
och hans ekonomiska situation därigenom försämrats. Icke minst från statsverkets
synpunkt måste det vara till fördel, om skatten kunde erläggas omedelbart
vid inköpet, eftersom man då icke behövde räkna med några reslantier
å brännoljeskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1961

Med hänsyn bl. a. härtill förordade länsstyrelsen i princip, att ett sådant
system för brännoljebeskattningen tillämpades, att skatten kunde uttagas i
förhållande till den reella förbrukningen och erläggas i samband med inköpet
(såsom ett slags skatt vid källan). Som alternativ 1 närmast motsvarade
länsstyrelsens nu angivna principiella inställning, hade länsstyrelsen ansett
detta alternativ i vart fall böra i första hand prövas, innan något av
de övriga förslagen kom i fråga för tillämpning. Arbetet med redovisningen
och inbetalningen av skatten till kontrollstyrelsen skulle enligt detta alternativ
komma att företrädesvis ligga på de hos kontrollstyrelsen registrerade
oljeleverantörerna. I den mån alternativ 1 beträffande konsumenterna med
blandad förbrukning skulle visa sig inrymma möjligheter till skatteundandraganden,
vilket befarats, torde detta enligt länsstyrelsens mening kunna
effektivt förebyggas genom en föreskrift, varigenom kontrollstyrelsen, där
den så funne erforderligt, ägde påfordra, att å vederbörande brännoljekonsuments
motorfordon skulle inmonteras en sådan tillförlitlig extra körlängdmätare
eller eventuellt en sådan genomströmningsmätare, varom talades
i promemorian.

I ett stort antal yttranden framhölls det, att det i promemorian förordade
alternativ 2 ur administrativa och skattetekniska synpunkter var att
föredraga. De med alternativet förenade olägenheterna, framför allt den bristande
anpassningen i det enskilda fallet efter den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen,
underströks emellertid.

I de yttranden, i vilka alternativ 2 avstyrktes, framfördes mot beskattningens
utformning enligt detta alternativ i huvudsak, att skatten skulle drabba
ojämnt och icke efter kostnadsansvarigheten, att skattesatserna var felaktigt
avvägda och att hänsyn icke tagits till beskattningen av specialfordon och
släpvagnar. För bussar i allmänhet men särskilt bussar, som går i trafik i
glesbygder, skulle förslaget leda till en orimligt hård skattebelastning. Även
omläggningens inverkan på bilindustrierna och oljebolagens verksamhet åberopades
mot alternativ 2.

Alternativ 3 A förordades ehuru delvis med väsentliga modifikationer
av länsstyrelsen i Stockholms län.

En omläggning av beskattningen enligt alternativ 3 B förordades
av överståthållarämbetet, riksräkenskapsverket, statens väginstitut samt Sveriges
hantverks- och industriorganisation.

Överståthållarämbetet ansåg att en jämförelse mellan de olika alternativen
utföll till fördel för alternativ 3 B. Ämbetet anförde.

Schabloniseringen i detta system kan icke anses driven längre än vad som
är tolerabelt. Kontrollapparaten bör kunna ges en begränsad omfattning
utan att indrivningseffekten förfuskas; de uppslag i tekniskt hänseende
som i detta avseende framkastas i promemorian böra såvitt möjligt utnyttjasFör
de enskilda — såväl leverantörer som förbrukare -— bör slutligen systemet
innebära eu väsentlig lättnad i jämförelse med de båda övriga alternativen.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 l''i ur 1961

I flera yttranden förordades, som tidigare nämnts, ytterligare utred
n i n g.

Kommerskollegium uttalade att verkningarna av alternativ 2 beträffande
valet mellan bensin- och brännoljedrift borde närmare klarläggas. Kollegiet
ansåg emellertid att systemet hade så stora fördelar framför övriga alternativ,
att undersökningen borde inriktas på möjligheterna att modifiera alternativ
2 med bibehållande av de allmänna riktlinjerna för detta.

Järnvägsstyrelsen framhöll, att inga åtgärder borde vidtagas, som kunde
förväntas få trafikpolitiska konsekvenser, och ansåg att frågan om sådana
ändringar av brännoljebeskattningen måste bedömas i sammanhang med
det allmänna trafikpolitiska avvägningsproblem, som utreddes av 1953 års
trafikutredning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underströk fördelarna med brännoljetiHägg
enligt alternativ 2 men ansåg att verkningarna av reformen borde
utredas innan beslutet meddelades. En nödvändig förutsättning för reformens
genomförande var enligt styrelsens uppfattning att utförliga och entydiga
bestämmelser utfärdades om tjänsteviktens beräkning eller att beskattningen
grundades på annan faktor, exempelvis fordonets totalvikt, vilken
fråga utreddes av 1953 års trafikutredning.

1953 års trafikutredning ansåg en effektivisering av skattekontrollen erforderlig
men förordade att mera genomgripande omläggningsförslag borde
anstå i avvaktan på utredningens förslag. Utredningen anförde.

Vid angivna förhållanden synes i dagens läge eu effektivisering av skattekontrollen
endast böra övervägas i den form, som angives under alternativ
3 A i promemorian. Möjligen kan en kombination med alternativ 1 tänkas,
j...så ,m.ål.to att beskattad dieselolja mot kvitto på begäran tillhandahålles vid
försäljningsställena och att den skattskyldige vid skattedebiteringen medgives
avdrag för de skattebelopp, som han genom kvitton visar sig ha vid
inköp av beskattad olja redan inlevererat. Härigenom skulle eu lättnad i
kvartalsskatterna uppkomma. Mera genomgripande omläggningsförslag och
i varje fall trafikpolitiskt verkande dylika torde däremot nu böra anstå och
i stället övervägas i samband med den revision av vägtrafikbeskattningen
som uppdragits åt trafikutredningen.

Sveiigcs lantbruksförbund föreslog, att det nuvarande beskattningssystemet
skulle bibehållas till dess ökad kännedom och erfarenhet vunnits om
hur de olika alternativen kom att fungera i praktiken. Vid detta fortsatta
utredningsarbete borde enligt förbundets uppfattning också övervägas, huruvida
icke en kombination av alternativen 2 och 3 ii kunde antagas ge den
bästa lösningen.

Svenska lokaltrafikföreningen framhöll, afl många skäl talade för att en
genomgripande omläggning av nuvarande brännoljebeskattning ej borde
ske, förrän riktlinjer för den framtida trafikpolitiken fastställts. Föreningen
hade i andra sammanhang tidigare efterlyst en klarare trafikpolitisk målsättning,
vilken i dagens läge med den stora pågående omvälvningen av
transportapparaten var ännu mer nödvändig.

Sveriges automobilindustriförening ansåg det förtjäna övervägas att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr ilb år i961

skatta all försäljning av dieselolja, varefter den som använde sådan olja för
andra ändamål än bildrift medgavs restitution enligt särskilda regler. Erfarenheter
från andra länder rörande systemets tillämpning borde enligt föreningens
mening inhämtas.

VI. Promemoria B

I promemorian uttalades till en början att — såsom redan framhållits i
promemoria A och de däröver avgivna yttrandena — det gällande systemet
för brännoljeskattens uttagande icke var tillfredsställande. En omläggning
av beskattningen måste sålunda anses påkallad. I fråga om
sättet för beskattningsomläggningen hade meningarna emellertid gått starkt
isär. Av de i promemoria A redovisade alternativen hade endast alternativ
2 tillstyrkts mera allmänt. Mot alternativets genomförande hade emellertid
framställts sådana sakligt befogade erinringar, att alternativet icke utan betydande
överarbetning kunde anses godtagbart. En modifiering av alternativet
i syfte att eliminera dess mera betydande olägenheter, exempelvis
ojämnheterna i verkningarna, skulle emellertid leda till alt alternativets
markanta fördelar — enkelheten i uppbörd och kontroll — förfelades.

I promemoria B erinrades härefter om att i den tidigare promemorian
framhållits hurusom det för de skattskyldigas del ansetts vara en nackdel,
att skatten icke kunde erläggas i samband med inköpet på samma sätt som
i fråga om bensinskatten. En övergång till ett sådant system skulle erbjuda
så stora fördelar för såväl konsumenten, vilken icke vidare skulle vara
skattskyldig, som för beskattningsmyndigheten — färre skattskyldiga och
säkrare uppbörd — att en omläggning i sådan riktning måste anses motiverad.
Promemoria B fortsatte.

I princip har frågan om en beskattning lagd i säljarledet behandlats såsom
alternativ 1. Enligt detta skulle skattskyldigheten åvila detaljleverantören
av brännolja eller — vid blandad förbrukning — konsumenten. Med
blandad förbrukning avses fall då konsumenten använder brännolja exempelvis
för drift av såväl motorfordon som traktor eller inolorredskap. Från
detaljleverantören skulle följaktligen i allmänhet levereras beskattad olja,
men om kunden var registrerad som skattskyldig hos kontrollstyrelsen skulle
oljan levereras i obeskattat skick. Till den del brännoljan i det senare fallet
användes för framdrivande av motorfordon skulle skatten erläggas direkt
till kontrollstyrelsen av konsumenten. Brännolja skulle även få levereras
skattefritt, där den direkt påfylldes fastighets bränsletank eller om
den eljest levererades till köpare som avgav försäkran, att oljan icke var
avsedd för drift av motorfordon. Antalet skattskyldiga enligt detta alternativ
uppskattades till omkring .3 000 leverantörer (depåer, magasin och bensinstationer)
och B 000 primärt skattskyldiga konsumenter (framför allt
jordbrukare med blandad skattefri och skattepliktig förbrukning). I

I promemoria A hade påpekats, alt alternativ 1 hade vissa nackdelar, i
första band genom all det inrymde möjligheter till skatteundandraganden.
Så skulle t. ex. fastighetsägare kunna fylla bränsletanken till sitt motorfor -

22 Kungl. Maj:ls proposition nr 11b år 1961

don från fastighetens bränsletank och konsument med blandad förbrukning
— som icke låtit registrera sig — i strid med avgiven försäkran nyttja
inköpt bränsle för drift av motorfordon. Det betungande arbetet med redovisningen
och inbetalningen av skatten skulle också komma att läggas på
ett ganska stort antal innehavare av bensinstationer och liknande detaljleverantörer.

Det ifrågavarande alternativet torde det oaktat — framhölls det i promemoria
B — kunna tjäna som utgångspunkt för en omläggning av hrännoljebeskattningen.
Det syntes nämligen möjligt att genom vissa jämkningar
väsentligen beakta de mot alternativet framförda erinringarna. Härvid skulle
på lämpligt sätt åtskillnad kunna göras på de i skattetekniskt hänseende
skilda slagen av brännoljor.

Den beskattade varan skulle kunna benämnas »skattediesel». Termen anknöt
till gängse terminologi, så till vida som motorbrännolja i regel benämnes
diesel eller dieselolja. För skattediesel skulle skatten uttagas och redovisas
till kontroll styrelsen av oljebolagen i samma ordning som i fråga om
bensin. Skattediesel skulle således beläggas med skatt redan vid leveransen
till bensinstation eller till förbrukare, som erhåller leverans direkt från
depa. Antalet skattskyldiga för skattediesel skulle härigenom endast bli ett
10-tal. I promemoria B anfördes härefter.

Anordningen möjliggöres genom alt leveranser av dieseloljor i fat eller
för påfyllning i köpares tankanläggning liksom av eldningsoljor nästan undantagslöst
sker direkt från depå eller från återförsäljare av eldningsoljor
under det att tankning av motorfordon med dieselolja sker på bensinstationerna.
För försäljning av annan dieselolja än skattediesel skulle vederbörande
oljebolag endast redovisa den redan utgående energiskatten enligt
den lägre skattesatsen. I den mån olja varom nu är fråga — liksom fotogen
eller eldningsolja — skulle komma till användning för påfyllning i motorfordon,
skulle b rännoljeskattef örordningen även "i for sättningen äga tilllämpning.
Å leveransfaktura eller försäljningsnota avseende lågbeskattad
olja från såväl oljebolag som återförsäljare bör angivas, att oljan icke må
användas för påfyllning av tank till motorfordon, såvida icke köparen, på
sätt i brännoljeskatteförordningen stadgas, erlägger skatt till kontrollstyrelsen
i anslutning till förbrukningen. Dvlik försäljning av lågbeskattad
dieselolja kan förekomma för förbrukning i traktorer^ motorredskap, stationära
anläggningar och fartyg, i vilka fall brännoljeskatt nu icke utgår.

Med hänsyn härtill borde å bensinstationernas pumpanläggningar endast
tillhandahållas skattediesel, såvida ej kontrollstyrelsen medgav annat. Dylikt
medgivande borde kunna lämnas exempelvis beträffande pumpanläggningar,
vid vilka länkning sker av dieseldrivna båtar.

Beskattningen förordades vidare utvidgad till att även avse vid normalt
tryck och temperatur gasformiga bränslen, såsom gasol. Promemoria B anförde
på denna punkt.

De gasformiga petroleumbränslena har under senare tid utomlands i
okad omfattning kommit till användning såsom motorbränsle. Anledning torde
salunda föreligga att redan i detta sammanhang beakta utvecklingen och

Kanyl. Maj:ts proposition nr 11 ''f år 1961

belägga dessa gasformiga bränslen med skatt, då i annat fall skattefriheten
skulle kunna leda till ojämnheter i konkurrensförhållandena.

Skatteredovisningen och skattekontrollen borde såsom redan antytts
fortsatte promemoria B — bibehållas oförändrad i fråga om lågbeskattad
(dvs. energi- men ej brännoljebeskattad) diesel, eldningsoljor och andra för
drift av motorfordon lämpade petroleumprodukter såsom fotogen och lacknafta
samt även vid normalt tryck och temperatur gasformiga bränslen. Den
som önskade använda dessa lågbeskattade bränslen för drift av motorfordon
borde alltså liksom hittills anmäla sig till kontrollstyrelsen för registrering
såsom skattskyldig och sedermera kvartalsvis redovisa sin förbrukning
till styrelsen och i samband därmed erlägga upplupen skatt. Dessa skattskyldiga
skulle årligen, i samband med att de tillställdes deklarationsblanketter
in. in., erhålla ett särskilt kort för varje bil, å vilket angavs att den skattskyldige
var registrerad hos kontrollstyrelsen och att han följaktligen var
berättigad nyttja lågbeskattad brännolja för fordonets drift. Kortet skulle
medfölja bilen och t. ex. företes för polisen vid flygande inspektion. I promemoria
B anfördes vidare.

Kontrollmöjligheterna torde i dessa fall i princip icke kunna anses sämre
än för närvarande. Användning av lågbeskattad diesel för drift av motorfordon
torde i allmänhet bli aktuell endast vid fall av blandad förbrukning.
Brännoljan levereras i dessa fall till förbrukaren direkt från
oljedepå. Genom oljebolagens leveransuppgifter kan kontrollstyrelsen, på
sätt redan tillämpas, erhålla uppgifter om köparens namn och de levererade
kvantiteterna. Anmärkas kan, att de skattskyldiga, liksom nu är fallet, kan
använda tunna eldningsoljor för drift av dieselmotorer. Eldningsoljorna har
emellertid sådan sammansättning att de på längre sikt skadar motorerna.
Användningen av dessa oljor till motorbränsle är därför oekonomisk och någon
större risk för skatteundandragande på denna väg torde knappast föreligga.

Beträffande nu nämnda fall skulle någon ändring i nu gällande skattesystem
sålunda icke erfordras. Dock bör 1959 års förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning göras tillämplig.

För den händelse icke registrerad fordonsägare tillfälligtvis skulle nyttja
annat bränsle än skattediesel för motordrift — t. ex. i en bristsituation — -skulle särskild deklaration över förbrukningen inom viss kortare tid lämnas
till kontrollstyrelsen och upplupen skatt samtidigt erläggas.

För den stora grupp fordonsägare som framdeles uteslutande skulle tanka
skattediesel vid bensinstationerna föreligger icke, uttalades det vidare i
promemoria B, anledning att bibehålla någon generell kontroll. Dock borde
— för att möjliggöra kontroll i tveksamma fall — förbrukare av skattediesel
i skatteförfattningen åläggas att dels förvara inköpsnotorna viss lid förslagsvis
två år vid risk att skatt helt eller delvis ånyo kunde uttagas för inköpta
kvantiteter, dels på anfordran för tjänsteman från styrelsen förete
inköpsnolor och handlingar så att körlängderna för det dieseldrivna fordonet
direkt eller indirekt kunde beräknas. Dessa notor borde innehålla uppgift
om datum för tankningen eller leveransen, bilnummer eller köparens

Kung/. Maj. is proposition nr 114 ur 1961

namn och adress, mätarställning vid tankning och litertalet påfylld olja.
Samma slag av notor borde utfärdas vid kontant- dch kreditförsäljning. I
förra fallet kvitterades notan, i det senare skulle den skattskyldige särskilt
samla även kvittona. I promemoria B anfördes härefter.

Då kontrollsvårigheterna är relativt stora vid blandad förbrukning, bör
kontrollstyrelsen med stöd av 7 § brännoljeskatteförordningen bemyndigas
föreskriva att å motorfordon, som tankas med obeskattad brännolja, skal!
vara installerad en i fråga om utförande och montering av styrelsen godkänd
väglängdmätare eller oljeförbrukningsmätare. Om fordonsägare med
hänsyn till mätarkostnaden — omkring 100—500 kronor — eller "eljest vill
erlägga skatten i samma ordning som andra fordonsägare står denna möjlighet
givetvis öppen för honom. Dessa fordonsägare bör i större omfattning
än de som nyttjar enbart skattediesel erhålla kontrollbesök med hänsyn til!
de stora möjligheterna i dessa fall att till viss del bruka lågbeskaltad olja
för drift av motorfordon.

Oljebolagen borde kvartalsvis i särskilda deklarationer till kontrollstyrelsen
redovisa sin försäljning av skattediesel. Med beaktande av den långa
kredit, som oljebolagen tvingades ge sina återförsäljare, syntes skatten lämpligen
icke böra inbetalas till kontrollstyrelsen av oljebolagen oftare än kvartalsvis
och därvid lämpligen inom en månad efter utgången av det kvartal
som deklarationen avsåg eller inom samma tid inom vilken skatten erlägges
av de skattskyldiga enligt energiskatteförordningen. Promemoria B fortsatte.

Någon ändring i skatteinflödet skulle i stort sett icke föranledas av omläggningen,
då skatten enligt brännoljeskatteförordningen erlägges inom 15
dagar efter utgången av det kvartal, under vilket oljan förbrukats av den
skattskyldige. Liksom enligt gällande bestämmelser bör kontrollstyrelsen
emellertid med vissa begränsningar kunna bestämma, att deklarationen skal!
omfatta annan tid än kalenderkvartal och att deklaration skall avlämnas vid
annan tidpunkt än som här angivits. Redovisningen och uppbörden av skatten
på skattediesel synes sålunda böra regleras av energiskatteförordningen.

Avslutningsvis anmärktes i promemoria B rörande omläggningen som sådan
att, om det framlagda förslaget genomfördes, skatten i allt väsentligt
torde komma alt inflyta via oljebolagen. All tankning från bensinstation
skulle komma att ske med fullt beskattad dieselolja. För dem, som hade
praktisk möjlighet att välja mellan att använda fullt beskattad olja och att
köpa lågbeskattad sådan med efterföljande skatteredovisning, torde det ställa
sig fördelaktigt att förvärva den fullt beskattade varan. De nuvarande olägenheterna
med skattebetalning i efterhand skulle bortfalla, liksom besväret
med skatteredovisningen. Beskattningen enligt brännoljeskatteförordningen
torde således bli av kompletterande art.

För det allmänna skulle en sådan ordning innebära uppenbara fördelar.
Skatten torde komma att inflyta bättre, och kontrollapparaten kunde på
längre sikt minskas något. Fn förhållandevis ingående kontroll, främst av
fordonsägare med blandad förbrukning, torde dock även i fortsättningen bli
oundviklig.

Beträffande frågan om skattefria avdr a g anfördes i promemoria
B följande.

Kiingl. Maj:ts proposition nr lli år 1961

Enligt det i det föregående framlagda förslaget skulle skatten i allmänhet
uttagas hos leverantören. Systemet bör då icke kompliceras med en kontroll
av användning för tippning och andra dylika ändamål. Detta skulle leda till
att förbrukarna skulle ha att föra noggranna noteringar om användningen
och till att skattemyndigheten skulle kontrollera användningen och restituera
skatt. Det torde utan överdrift kunna fastslås, att ett bibehållande av de
skattefria avdragen är oförenligt med det här föreslagna modifierade systemet
för brännoljebeskattningen. Starka skäl måste således anses tala för att
skattefriheten i här avsedda fall i princip avvecklas. Skatt uttages också pa
bensin utan att motsvarande avdrag göres.

I samband med ikraftträdandet måste de hos detaljleverantörerna inneliggande
lagren av brännolja engångsbeskattas, framhölls det slutligen i
promemoria B.

Vid promemoria B fogade författningsförslag torde såsom Bihang
få fogas till statsrådsprotokollet.

VII. Remissyttrandena över promemoria B

Flertalet remissinstanser förordar, som förut nämnts, eu omläggning av
beskattningen i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som framlagts
i promemoria B. Meningarna bryter sig emellertid i fråga om den närmare
utformningen. I enstaka yttranden anföres kritik mot förslaget överhuvudtaget.

Kontrollshjrelsen tillstyrker förslaget och erinrar om att styrelsen
redan i sitt yttrande över promemoria A framhöll, att en omläggning av
beskattningen var påkallad. Styrelsen fortsätter.

Antalet skattskyldiga, som vid årsskiftet 1958/59 utgjorde omkring
20 000, uppgår f. n. till närmare 22 000. Det finns anledning antaga, att ökningen
kommer att fortsätta. Därmed kommer med det antal kontroll tjänstemän
som nu står till förfogande den i nämnda yttrande poängterade svårigheten
att medhinna kontrollbesök i önskvärd omfattning att öka. Da de med
den nuvarande beskattningsformen förenade olägenheterna under det senaste
året ytterligare accentuerats, anser kontrollstyrelsen en omläggning a\
beskattningen än mera påkallad.

I sitt yttrande förordar styrelsen olika jämkningar i del remitterade förslaget,
varigenom skattekontrollen skulle förbättras.

Bi k s räkenskaps verket pekar på att den för dritt av motorfordon använda
brännoljan enligt förslaget till övervägande delen kommer att beläggas med
skatt redan vid oljebolagens leverans till bensinstationer eller direkt till vissa
förbrukare. Fördelarna härav synes enligt riksräkenskapsverkets mening
vara så betydande, att en omläggning bör försöksvis genomföl as.

1953 års trafikutredning anser, att förslaget i den utformning det fått innebär
stora möjligheter för mindre nogräknade förbrukare att undandraga
sig skattebetalning. Om förslaget kompletteras med nuvarande deklarationsoch
kontrollsystem kan det enligt utredningens mening genomföias, ehuru
utredningen ställer sig något tveksam huruvida de eventuella fördelarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1061

rättfärdigar den betydande oinläggning av förhållandena inom oljehandelshranschen,
som förslaget innebär.

Svenska omnibusägareförbnndet framhåller att förslaget ur konsumentsynpunkt
har icke oväsentliga fördelar framför nu tillämpat förfarande och
att det för en stor del av bussföretagen skulle betyda minskat administrativt
besvär. Förbundet har därför ingenting att erinra mot förslagets principiella
uppläggning. Huruvida ett genomförande av förslaget skulle komma att i
avgörande grad förbättra möjligheterna till effektiv kontroll synes emellertid
enligt förbundets mening vara något tveksamt.

Svenska droskbilägareförbundet uttalar, att — även om
heter ur kontrollsynpunkt kan anföras mot förslaget — förbundet ändock
vill tillstyrka att det genomföres, enär det skulle medföra påtagliga fördelar
för förbundets medlemmar. Det synes emellertid enligt förbundet angeläget,
att alla åtgärder vidtages för att förhindra skatteundandraganden.

Statens biltrafiknämnd kan icke förorda förslaget. Nämnden befarar
i första hand att just de brännoljeförbrukare, beträffande vilka man för närvarande
har de största besvärligheterna i fråga om debitering och uppbörd,
kommer att frestas att undandraga sig beskattningen genom att — utan att
anmäla sig som blandade förbrukare — endast till viss del köpa skattediesel
och i övrigt täcka sitt behov av brännolja genom att köpa lågbeskattad olja.

Även Svenska lasttrafikbilägareförbundet avstyrker —- under hänvisning
till de med förslaget förenade olägenheterna, framför allt kontrollproblemen
och bortfallet av de skattefria avdragen - - att förslaget lägges till grund för
en omläggning av beskattningen. Förbundet vidhåller i stället sin i yttrandet
över promemoria A uttalade mening att beskattningssystemet bör anslutas
till alternativet 2 (höjning av fordonsskatten med bestämda mot
brännoljeskatten svarande belopp).

Svenska petroleum institutet framlägger — utan att taga ställning
för eller mot en omläggning — vissa förslag till jämkningar av förslaget
i promemoria B. I

I remissyttrandena framföres nära nog genomgående önskemål om en
skärpning av skattekontrollen jämfört med vad i departementspromemorian
förordats. Särskilt ingående har naturligt nog härmed
sammanhängande problem behandlats i kontrollstyrelsens yttrande. Styrelsen
anför sålunda i huvudsak följande.

För att motverka risken för skatteundandraganden föreslår styrelsen att
köpare av lågbeskattad olja skall avlämna en på tro och heder avgiven försäkran
att inköpt olja skall användas allenast för skattefritt ändamål. För
att kunna erhålla en tillfredsställande kontroll vid tillämpningen av det
t o re slagna kontrollsystemet anser styrelsen det angeläget, att skattediesel
hos återförsäljare får tillhandahållas endast från pumpanläggning. Kontrollen
anser kontrollstyrelsen knappast kunna utsträckas till att omfatta de
stora kategorierna köpare av lågbeskattad olja, utan den bör enligt styrelsens
uppfattning inriktas på ägarna av dieseldrivna motorfordon överhuvudtaget.

Kungl. Maj:is proposition nr 1H år 1961

Beträffande det ifrågasatta bemyndigandet för kontrollstyrelsen att föreskriva
installation av våglängd- eller oljeförbrukningsmätare vill styrelsen
framhålla, att bemyndigandet bör avse föreskrift om installation av mätinstrument
i samtliga dieseldrivna motorfordon men att föreskriften ti s vidare
bör begränsas att gälla installation i nya fordon samt fall dar vederbörande
grovt åsidosatt givna bestämmelser eller föreskrifter. Med hansyn till
väglängdmätares prisbillighet jämfört med oljeförbrukningsmätare, bor enligt
kontroll styrelsens uppfattning endast det förra slaget av matare komma
i fråga. Genom väglängdmätaren kan för fordonet förbrukade kvantiteter beräknas
och jämföras med å inköpsnotor lämnade uppgifter.

Till underlättande av kontrollen anser kontrollstyrelsen det vara lämpligt
alt i fordonet finns ett särskilt block med blanketter till inköpsnotor,
a^m vid oljepåfyllning ifylles i två exemplar. Ena exemplaret behåller saljaren,
och det andra får sitta kvar i stammen. De i stammen kvarsittande exemplaren
bildar tillsammans eu kör journal, utvisande branslepatyllningar
och körda vägsträckor. Därest lågbeskattad olja tillfälligt påfylles, utskrives
nota med särskild anteckning härom och användes vid tillfällig deklaration
till styrelsen.

Riksräkenskapsvcrkct har uppmärksammat den föreslagna bestämmelsen
att förbrukare av skattediesel skall vara skyldig att på anfordran uppvisa inköpshandlingar
vid risk av skyldighet att ånyo erlägga skatt för inköpt oljekvantitet.
Enligt verkets mening bör en dylik bestämmelse tillämpas med försiktighet
och främst komma till användning i fråga om sådan ägare till
brännoljedrivet motorfordon som jämväl är förbrukare av brännolja för annat
ändamål än drift av motorfordon.

1953 års trafikutredning framhåller att det föreslagna uppbördssystemet
endast kan bli effektivt, om nuvarande deklarationsförfarande jämte kontrollsystem
bibehålies samt den skattskyldige medgives avdrag för de skattebelopp,
som han medelst inköpsnotor visar sig ha betalt direkt till detaljleverantören
av skattediesel.

Svenska oninibusägureförbundet förutsätter att möjlighet beredes föielagarc,
som av praktiska skäl har sina inköp kontrollerade i andra former
in via inköpsnotor att, efter överenskommelse i varje särskilt fall med kontrollstyrelsen,
få dessa andra kontrollformer godkända därest de kan befin -

nas tillräckliga för ändamålet.

Sveriges lantbruks förbund föreslår att det i blivande bestämmelser i ämnet
klart utsäges, att blandad förbrukare äger rätt att från pumpanläggning erhålla
olja i obeskattat skick, om kunden är registrerad som skattskyldig
hos kontrollstyrclsen.

Svenska petroleum institutet understryker att motorbrännolja i stor omfattning
levereras direkt till förbrukaren i tankbil eller fat. Det torde enligt
petroleuminstitutets uppfattning ej tillräckligt ha beaktats att förslaget
skulle kunna leda till ytterligare övergång till sådan tankning, d. v. s. till en
snedvridning av den naturliga distributionsformen över bensinstationer. Institutet
framhåller också, att det ej synes föreligga någon möjlighet att
effektivt kontrollera att uppgift lämnas till kontrollstyrelsen beträffande de
fall då någon som använder skattediesel tillfälligt skiftar och nyttjar annan
motorbrännolja.

Kuncjl. Maj. ts proposition nr 111 år 1061

I ett antal yttranden avslyrkes det i departementspromemorian framlagda
förslaget till beskattning av g a s o 1. Det framhålles sålunda, att ett försvinnande
litet antal bilar för närvarande drives med gasformiga bränslen men
att det bland annat av nationalekonomiska skäl är av stor betydelse att fortsatta
experiment med dylika bränslen kan fortgå. Det skulle därför vara

mindre välbetänkt att nu omöjliggöra en praktisk användning av gasformiga
bränslen.

Frågan om skattedestinationen, d. v. s. användningen av de inflytande
skattemedlen, upptages i några yttranden. Det understrykes att de
skattemedel, som inflyter från bilismen, skall användas till byggnad och
underhåll av vägar och därmed sammanhängande utgifter. Med dessa utta1
anden har några remissinstanser vänt sig mot att brännoljan nu upptages i
förteckningen över de bränslen, för vilka energiskatt skall erläggas. Energiskatten
var, framhåller Sveriges lantbruks förbund, avsedd att bl. a. finansiera
upprustningen av kraftförsörjningen samt beredskapslagringen av
bränslen och var till skillnad mot den ordinarie brännoljebeskattningen att
betiakta som tillfällig. En sammanslagning av de båda skatteformerna skulle
därför icke vara lämplig. I andra yttranden framhålles mera allmänt, att de
för skattediesel inlevererade beloppen icke bör sammanblandas med energiskattemedel.

I yttrandena bär vidare ganska allmänt påpekats att ett avskaffande av
de skattefria avdragen skulle innebära en betydande skattehöjning
i fråga om åtskilliga lastbilar med tippningsanordningar, pumpar eller andra
arbetsmaskiner, som drives av bilmotorn. Statens biltrafiknämnd anför beträffande
förslaget på denna punkt.

, Delt-‘a..!''f1''"1^ iimebär att skattskyldigheten utsträckes till ett område, som
de„n hittdls icke omfattat. Även om det kan antagas, att den härigenom uppstående
ökningen i total skatteintäkt icke blir särdeles stor i förhållande till
vad som nu inflyter, kan skattskyldighetens utvidgning i det enskilda fallet
ta betydande verkningar. Enligt vad nämnden inhämtat förekommer att avdrag
pa cirka 15 % —- i vissa fall ända upp till 25 % — av oljeförbrukningen
godtagits. Detta är förhållandet i fråga om bilar försedda med tipp och
astkran och med korta transportavstånd, alltså vid transporter där lastning
och lossning ingå i verksamheten i särskilt stor omfattning. Om skattskyldigheten
utsträckes till att omfatta även nu nämnt slag av oljeförbrukning,
maste följden befaras bli en fördyring särskilt av de korta transporterna
inom jordbruk, skogsbruk och byggnadsverksamhet. Därjämte måste antagas
att lonsamhetsgransen för hjälpmedel anbragta å bilen förskjutes, så
att i stallet fristående hjälpmedel i ökad omfattning komma till användning
och salunda antalet blandade förbrukare stiger. I promemorian anföres
visserligen att skatt a bensin uttages utan att motsvarande avdrag göres. Det
ar dock ait marka, att de bensindrivna bilarna i allmänhet äro mindre än de
oljedrivna i foljd varav hjälpmedel för lastning och lossning på sådana
bilar ha mindre betydelse än vid oljedrift. b 1

Brännoljebeskattningen erlägges enligt gällande bestämmelser kvartalsvis
i efterskott. Enligt förslaget skulle de skattskyldiga efter omläggningen
i icgel erlägga skatten för brännolja i samband med att den inköpes. På
grund härav kommer de under första kvartalet efter omläggningen alt erläg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1961

«a såväl skatt retroaktivt för det föregående kvartalet som löpande skatt. I
vissa yttranden ifrågasattes om icke förhållandet borde regleras genom att
staten avstår från detta »dubbla skatteuttag». Svenska lasttrafikbilägareförbundet
framhåller emellertid, att det är tvivelaktigt om en sådan åtgärd av
rättvisa kan vidtagas utan att resultatet av en blivande utredning i ämnet
föregripes.

VIII. Departementschefen

För brännolja, som användes till drift av motorfordon, utgår särskild
skatt, brännoljeskatt. Denna skatt utgör för de brännoljedrivna motorfordonen
en motsvarighet till bensinskatten och kommer liksom denna skatt
vägväsendet till godo. Härjämte utgår på brännolja — liksom på bensin
— allmän energiskatt, vilken tillföres driftbudgeten i vanlig ordning. Brännoljeskatten
är 30 öre per liter. Nämnas bör också att annan brännolja än
motorbrännolja, t. ex. eldningsolja, är energibeskattad, men brännoljeskatt
utgår icke på sådan olja.

I fråga om beskattningsförfarandet skiljer sig brännoljeskatten från bensinskatten.
Den senare utgår — liksom flertalet punktskatter — redan på
försäljningsstadiet; konsumenten inköper med andra ord varan i beskattat
skick. Motorbrännoljan beskattas däremot först i anslutning till förbrukningen
och inköpes alltså skattefritt. Motorfordonsägarna har därefter
att deklarera sin förbrukning av motorbrännolja och erlägga därpå belöpande
brännoljeskatt.

Det sålunda gällande systemet för beskattning av motorbrännolja har i
skilda sammanhang blivit föremål för erinringar. För fordonsägarna har
det framstått som en nackdel att behöva själva ombesörja skatteredovisningen
och icke på samma sätt som vid bensinbeskattningen kunna köpa
brännolja i beskattat skick. En särskild svårighet har härvid för många
fordonsägare varit att behöva hålla medel tillgängliga för att betala skatten
i efterhand vid deklarationens avgivande. Även skattekontrollen har •— till
följd av det stora, ständigt ökande antalet skattskyldiga, f. n. omkring
25 000 — blivit synnerligen krävande. Att man icke tidigare ändrat beskattningssystemet
beror av huvudsakligen två orsaker. För det första utgör användningen
av brännolja till motordrift en jämförelsevis liten del, ca 10
procent, av den totala förbrukningen av brännolja, och en beskattning på
försäljningsstadiet har ansetts innebära praktiska problem när det gäller
att särskilja den för motordrift avsedda oljan från andra brännoljor. Även
eldningsoljor kan nämligen i viss utsträckning användas i brännolj edrivna
motorfordon. Motsvarande problem uppkommer för det andra vid försäljning
av brännolja till s. k. blandade förbrukare, d. v. s. de som använder motorbrännolja
såväl till motorfordon som för icke skattepliktigt ändamål,
t. ex. drift av traktorer. Vid leverans av motorbrännolja till sådana förbrukare
— vilket regelmässigt sker genom påfyllning av s. k. farmaggregat -—

Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1961

kan det överhuvudtaget icke med tillräcklig säkerhet bedömas i vilken utsträckning
oljan kommer att användas för det ena eller andra ändamålet.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har frågan om eu ändrad
utformning av brännoljebeskattningen utretts inom finansdepartementet
av en särskilt tillkallad utredningsman. I en år 1959 avgiven promemoria
framlades tre huvudalternativ till omläggning av beskattningen, varav två
alternativ innefattade mer eller mindre långtgående modifikationer av det
nuvarande beskattningssystemet. Det tredje alternativet — som förordades
av utredningsmannen — innebar att brännoljeskatten skulle ersättas
med en efter vissa normer beräknad förhöjning av den vanliga fordonsskatten.
Med hänsyn till vad som framkom vid remissbehandlingen ansågs
frågan emellertid böra utredas ytterligare. I en ny promemoria — avgiven
år 1960 — föreslog utredningsmannen en utformning av brännoljeskatten,
som innebar att skatten i huvudsak skulle kunna uttagas redan på försälj
ningsstadiet. Flertalet remissinstanser anslöt sig i princip till detta
förslag, även om meningarna bröt sig i fråga om den närmare utformningen.
Innan jag vidare ingår på förslaget, som i vissa hänseenden överarbetats
inom finansdepartementet, vill jag anlägga några allmänna synpunkter
på den föreliggande frågan.

Systemet att beskatta motorbrännolja på grundval av deklarationer från
förbrukarna tillkom redan vid skattens införande år 1935, alltså på en tid
då den brännoljedrivna motorfordonsparken var jämförelsevis liten. Den
under senare år allt snabbare fortgående ökningen av antalet brännoljedrivna
motorfordon och därmed av de skattskyldigas antal har — såsom
framgår av det föreliggande utredningsmaterialet — medfört att beskattningssystemet
icke längre kan anses fylla de krav på rationell utformning
och möjlighet till effektiv skattekontroll som måste ställas. Vissa fördelar
från kontrollsynpunkt vanns visserligen genom tillkomsten av den nuvarande
skatteförordningen av år 1954, då kontrollstyrelsen blev beskattningsmyndighet.
Antalet skattskyldiga har emellertid numera nått en sådan höjd
att det hotar att spränga ramen för vad som är möjligt att kontrolltekniskt
bemästra vid en skatt av förevarande slag. Till belysning härav kan nämnas
att de skattskyldiga till brännoljeskatt — som tidigare nämnts ca
25 000 — är mer än dubbelt så många som det sammanlagda antalet skattskyldiga
i fråga om samtliga andra skatter, där kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet.
Ökningstakten är såväl absolut som relativt sett störst
när det gäller brännoljeskatten. Kostnaderna för skattens administration
liksom de utestående skatterestantierna är också större i förhållande till
skatteintäkterna än för andra liknande skatter. Härtill kommer att beskattningssystemet
för den enskilde fordonsägaren — vid jämförelse med
andra indirekta skatter av motsvarande slag -— framstår som onödigt betungande,
bl. a. genom skyldigheten att själv deklarera och inbetala skatten
samt genom den redovisningsplikt i övrigt som fordras för skattekontrollen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 ''t år 1961

Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att finna en mera ändamålsenlig
form för brännoljeskattens uttagande. Såsom framgått av de
föreliggande utredningspromemoriorna och yttrandena över dessa synes tre
i och för sig framkomliga vägar stå till huds. En av dessa utgör det i den
första promemorian förordade alternativet att ersätta brännoljeskatten med
en helt annan beskattningsform, nämligen en förhöjd fordonsskatt. Eu annan
lösning är att det nuvarande systemet med beskattning efter deklaration
av fordonsägarna bibehålies men att skatten anknytes, icke till förbrukningen
av brännolja utan till körlängden. Det tredje alternativet slutligen
består i att man — såsom föreslagits i den andra utredningspromemorian
— så långt det är möjligt övergår till systemet för bensinbeskattningen
men i övrigt bibehåller det för brännoljeskatten nu gällande förfarandet.

Vad som framkommit vid remissbehandlingen har enligt min mening
givit vid handen, att de båda första nu nämnda alternativen icke innebär
någon tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan. Systemet med
en förhöjd fordonsskatt för brännoljedrivna motorfordon är visserligen
enkelt till sin utformning samt lätt att administrera och kontrollera. Fordonsskattens
schablonmässiga konstruktion med beskattningen i huvudsak
anknuten till fordonsslag och viktklasser — medför emellertid att man
inte inom denna beskattnings ram kan taga hänsyn till de betydande individuella
variationerna i brännoljeförbrukning för olika fordon. En övergång
till systemet med förhöjd fordonsskatt skulle därför innebära så stora förändringar
i fråga om skattebelastningen för enskilda brännolj edrivna motorfordon
att jag icke •— då frågan om den framtida utformningen och avvägningen
av vägtrafikbeskattningen för närvarande prövas av 1953 års
trafikutredning — nu anser mig kunna föreslå en sådan lösning. Icke heller
alternativet att, med bibehållande av fordonsägarna såsom skattskyldiga,
göra brännoljebeskattningen avhängig av körlängd i stället för brännoljeförbrukningen
kan av mig förordas. Förutom alt det icke medför någon
minskning av det stora antalet skattskyldiga, synes det även i övrigt
icke innebära några egentliga fördelar från förenklingssynpunkt eller med
hänsyn till skattekontrollen. Härtill kommer att även detta system kan
åstadkomma vissa i och för sig icke påkallade förskjutningar av skattebelastningen
fordonen emellan.

Vad härefter beträffar den av utredningsmannen slutligt förordade lösningen
med eu partiell övergång till systemet för bensinbeskattningen anser
jag i likhet med utredningsmannen, att det i och för sig vore önskvärt om
eu fullständig omläggning till nämnda system kunde ske. Den verkställda
utredningen får emellertid anses ha givit vid handen, att en sådan omläggning
— i vart fall tills vidare — icke är praktiskt genomförbar. Målsättningen
synes därför för närvarande böra vara att med utgångspunkt från det nuvarande
beskattningssystemet åvägabringa en utformning av brännoljeskatten,
som möjliggör att det stora flertalet ägare av brännoljedrivna motorfordon
kan inköpa motorbrännolja i beskattat skick och därmed avlastas

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

skyldigheten att själva deklarera och redovisa skatten. Såsom framgår av
utredningen och närmare kommer att belysas i det följande synes en ändring
av beskattningen i enlighet med det nu sagda möjlig att genomföra i
praktiken samt ägnad att i stort sett tillgodose önskemålen om enkelhet
och kontrollsäkerhet.

I och för det vidare ställningstagandet till frågan, i vilken utsträckning en
omläggning av brännoljebeskattningen kan ske, synes böra erinras om den
nu gällande avgränsningen av det skattepliktiga området. Skatt utgår sålunda
på brännolja, som användes för drift av motorfordon, men icke på
brännolja som användes i andra motordrivna fordon, t. ex. traktorer, eller
fartyg. I fråga om motorfordon är skatteplikten vidare begränsad till vad
som åtgått för fordonets framförande; från de kvantiteter som påfyllts fordonets
bränsletank får ägaren i skattedeklarationen göra avdrag för vad som
använts till drift av tippnings- eller lastningsanordningar etc. Brännoljeskatt
utgår slutligen icke heller på oljor som förbrukas för helt andra ändamål
än nu sagts, främst eldningsoljorna.

Utredningsmannens förslag innebär i sina huvuddrag, att brännoljan skulle
från skattesynpunkt uppdelas i två grupper. Den ena gruppen — som i skatteförfatlningen
kunde benämnas »skattediesel» — skulle beskattas redan
vid leveransen från oljebolagen och alltså av förbrukarna inköpas i beskattat
skick, medan den andra gruppen fortfarande skulle levereras obeskattad
och förbrukarna ha att vid användning för skattepliktigt ändamål deklarera
och redovisa skatt i hittillsvarande ordning. Till skattediesel skulle i princip
hänföras all brännolja som levererades till bensinstationer eller direkt
till ägare av brännoljedrivna fordon. De s. k. blandade förbrukarna skulle
ha möjlighet att registrera sig hos kontrollstyrelsen och därigenom få rätt
att köpa obeskattad brännolja hos oljebolagen och själva erlägga skatten
liksom hittills. Genom att det stora flertalet ägare av brännoljedrivna motorfordon
tankar sina fordon vid bensinstationerna, där i princip endast
skattediesel skulle tillhandahållas, skulle besväret med skatteredovisningen
avlyftas från den allt övervägande delen av de nu skattskyldiga, så mycket
mera som ännu flera fordonsägare i detta läge kunde finna med sin fördel
förenat att inköpa skattediesel. Skattekontrollen skulle vidare förenklas och
bli mera effektiv med hänsyn till det ringa antalet skattskyldiga — oljebolagen
utgör endast ett 10-tal — och oljebolagens erkänt goda redovisningssystem.
Utredningsmannens förslag innehåller slutligen vissa särskilda föreskrifter,
avsedda att förhindra alt obeskattad olja, t. ex. eldningsolja, användes
för skattepliktigt ändamål.

En utformning av brännoljebeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmannens förslag — vilket i princip tillstyrkts av flertalet
remissinstanser — utgör även enligt min mening en tillfredsställande
lösning av den föreliggande frågan. Riktpunkten bör därvid vara att all
brännolja, som är ägnad att användas till motordrift, skall beskattas redan
vid leveransen från oljebolagen. Undantag härifrån bör endast gälla bränn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1961

olja, som uppenbart är avsedd att förbrukas för annat ändamål än diift
av motor i motorfordon, eller som levereras till dem, som av kontrollstyrelsen
registrerats, främst de blandade förbrukarna. Med denna avgiänsning
kommer att från beskattningen i första hand undantagas oljebolagens leveranser
av oljor för eldningsändamål och till fartyg. Givetvis måste därvid
noga tillses att kravet på uppenbarhet är fyllt. I regel torde detta emellertid
inte innebära några problem. Leveranser varom nu är fråga sker i allmänhet
genom direkt påfyllning från leverantörens tankbil i fastighetens eller fartygets
bränsletank. Levereras oljan däremot på fat och är det inte fiåga
om t. ex. en lantbrukare som har brännoljedriven traktor men inte brännoljedrivet
motorfordon — eller är omständigheterna eljest sådana att leverantören
icke med säkerhet kan bedöma att oljan ej kommer att användas
i motorfordon, bör skatt uttagas om köparen icke är registrerad. Skulle
anledning föreligga därtill, kan vederbörande i förekommande fall hänvisas
att söka registrering. I den män ytterligare vägledning skulle visa sig
erforderlig för tillämpningen av uppenbarhetskravet torde få hänvisas till
motsvarande föreskrifter i fråga om den allmänna varuskatten. Såvitt erfarenheterna
av varuskatten ger vid handen har nämnda föreskrifter där
visat sig ändamålsenliga.

I kontrollstyrelsens yttrande har ifrågasatts att köpare av obeskattad
brännolja skulle avlämna en på tro och heder avgiven försäkran att oljan
kommer att användas endast för skattefritt ändamål. Med hänsyn till de kiav
i fråga om uppenbarhet som enligt vad nyss sagts bör ställas vid försäljning
av obeskattad olja till icke registrerad anser jag icke anledning föreligga att
införa någon bestämmelse om sådan försäkran, som för övrigt ej skulle gälla
registrerad förbrukare. Bestämmelser av dylik innebörd har icke heller meddelats
i fråga om den allmänna varuskatten och skulle dessutom vara ägnade
att komplicera beskattningsförfarandet utan motsvarande fördelar i
fråga om skattekontrollens effektivitet.

Den nu angivna begränsningen av det skattepliktiga området tillgodoser
två väsentliga önskemål i fråga om beskattningens utformning. Å ena sidan
undantages eldningsoljor och liknande från beskattningen. Å andra sidan
öppnas möjlighet för fordonsägarna att på bensinstationerna inköpa motorbrännolja
i beskattat skick och därmed slippa den nuvarande skatteredovisningen
i efterhand. Antalet skattskyldiga torde härigenom komma
att reduceras från för närvarande omkring 25 000 till 3 000 ä 4 000. Det
enklare beskattningssystemet och det lägre antalet skattskyldiga möjliggör
också en enklare men samtidigt effektiv skattekontroll.

Jag förordar därför en omläggning av brännoljebeskattningen i enlighet
med nu angivna riktlinjer.

Beträffande den närmare utformningen avser jag alt hänföra mig till ett
inom finansdepartementet upprättat förslag till ny förordning om brännoljeskatt.
Utredningsmannen föreslog visserligen alt beskattningen av den brännolja,
som skulle tillhandahållas i beskattat skick (skattediesel), skulle reg :i

Ililumtj till rikxdaijcns protokoll 11)61. I samt. .Vr 111

Kungl. Maj ds proposition nr lli år 1961

leras av förordningen om allmän energiskatt, medan den nuvarande brännoljeskatteförordningen
skulle — efter erforderliga ändringar — avse endast
den brännolja, som alltjämt skulle beskattas efter deklaration av förbrukarna.
Enligt min mening bör emellertid liksom hittills beskattningen i
sin helhet regleras av brännoljeskatteförordningen. Den här förordade ändringen
av beskattningens utformning är emellertid författningsmässigt av
så genomgripande natur, att en ny förordning om brännoljeskatt är påkallad.

1 §•

I 1 § av den föreslagna nya förordningen angives den närmare avgränsningen
av det skattepliktiga området. Till brännolja i förordningens mening
hänföres endast sådan vara som är ägnad att användas till motordrift och
som icke utgör bensin enligt förordningen om bensinskatt. Genom anknytning
till tulltaxenummer 27.10 B begränsas varuområdet vidare till oljor
(andra än smörjfetter), erhållna ur råpetroleum eller rå skifferolja, härunder
inbegripet till annat tulltaxenummer ej hänförliga produkter som innehåller
minst 70 viktprocent sådana oljor som karakteriserande beståndsdel.

Utredningsmannen har ifrågasatt att utvidga beskattningen till de gasformiga
petroleumbränslena, d. v. s. främst gasol. Med hänsyn till vad som i
iemissyttrandena anförts mot att nu införa en sådan beskattning anser jag
mig icke för närvarande ha anledning förorda utredningsmannens förslag
på denna punkt.

I 1 § upptages vidare det tidigare behandlade stadgandet att skatt icke
skall utgå för brännolja, som uppenbart är avsedd att förbrukas för annat
ändamål än drift av motor i motorfordon.

Vidare utsäges i paragrafen att med obeskattad brännolja avses i förordningen
brännolja, för vilken brännoljeskatt icke erlagts, innan den förvärvats.
Denna definition föranledes av att brännoljorna också är föremål för
energibeskattning. Jag anser däremot icke påkallat att i förordningen om
brännoljeskatt införa skattediesel eller annan beteckning på den brännolja
för vilken brännoljeskatt erlagts före förvärvet. 2 3

2 §•

Genom paragrafen göres förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
på sedvanligt sätt tillämplig i fråga om brännoljebeskattningen.

3 §•

I 3 § har intagits bestämmelser om registrering av de skattskyldiga hos
kontrollstyrelsen. Enligt dessa bestämmelser skall tillverkarna av brännolja
i princip vara skyldiga att registrera sig. I övrigt äger kontrollstyrelsen efter
ansökan pröva om registrering skall ske. Förutom tillverkarna avses endast
två kategorier skola kunna registreras, nämligen dels de som från depå försäljer
brännolja i större omfattning, d. v. s. oljebolagen, och dels de blandade

Kungl. Maj.ts proposition nr It i år 1961

förbrukarna. Bensinstationer och liknande tankningsanläggningar skall sålunda,
som tidigare nämnts, vara oregistrerade och alltså endast kunna förvärva
och tillhandahålla beskattad brännolja. I vissa fall kan emellertid speciella
skäl göra det påkallat att den som äger rätt till skattefria inköp får anlita
bensinstation för ändamålet, t. ex. med hänsyn till avstandet till annan
leverantör. Föreskrift har därför upptagits i paragrafen att även den, som
säljer brännolja annat än från depa, skall kunna registreras om särskilda
skäl föreligger.

Registreringen av förbrukare avser som nämnts de blandade förbrukarna,
som alltså använder brännolja för såväl skattepliktigt som skattefritt ändamål.
Förutsättning för registrering är att vederbörande innehar brännoljedrivet
motorfordon och därjämte begagnar brännolja även i övrigt. Icke alla
sådana blandade förbrukare bör emellertid ifrågakomma till registrering.
Någon anledning synes sålunda icke föreligga att registrera exempelvis den
som använder brännolja — förutom till sin bil — enbart för eldningsändamål
och hos vilken eldningsoljan av leverantören direkt påfylles fastighetens
bränsletank. Med blandade förbrukare avses i första hand de som,
vid sidan av bildrift, begagnar brännolja till traktorer eller andra jordbruksmaskiner
eller till båtar och till vilka leveransen sker på fat eller genom påfyllning
av farmaggregat och liknande behållare. I dessa fall kan det nämligen
först i efterhand avgöras hur stor del av de inköpta kvantiteterna som
åtgått för skattepliktigt respektive skattefritt ändamål. Registreringen av nu
nämnda förbrukare innebär, att det nuvarande beskattningsförfarandet bibehålies
för deras vidkommande.

Det har ifrågasatts att kontrollstyrelsen, när det är påkallat till förekommande
av missbruk, skulle äga att utan ansökan registrera en blandad förbrukare.
Med det av mig förordade beskattningssystemet synes anledning
härtill icke föreligga. Den som icke är registrerad skall ju, som tidigare
nämnts, icke äga inköpa brännolja skattefritt i vidare mån än det är uppenbart
att oljan är avsedd att förbrukas för skattefritt ändamål.

Av kontrollstyrelsens befogenhet att pröva om leverantör eller förbrukare,
som ansökt därom, skall registreras följer också att styrelsen äger, då anledning
därtill föreligger, avregistrera vederbörande. Särskild föreskrift i
sistnämnda hänseende synes icke erforderlig. 4

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka som är skattskyldiga
och om tiden för skattskyldighetens inträde. Skattskyldiga är i princip endast
de som registrerats, och skattskyldigheten inträder som regel för tillverkare
och leverantörer vid försäljning till icke registrerade samt för förbrukare
vid förbrukningen.

I vissa fall inträder skattskyldighet även för den som icke registrerats.
Så blir i första hand förhållandet då han själv importerar brännolja och del
icke är uppenbart alt oljan skall användas för skattefritt ändamål.

Icke registrerad skall vidare, såsom jag kommer att närmare beröra i det

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 i år 1961

t oljande, kunna få särskilt medgivande av kontrollstyrelsen att förbruka
obeskattad brännolja i motorfordon. I dessa fall inträder skattskyldighet
vid förbrukningen. Samma blir förhållandet om den icke registrerade använder
obeskattad brännolja utan erforderligt medgivande. I sistnämnda
fall kan emellertid även straffansvar och straffskatt ifrågakomma. Jag återkommer
härtill i det följande.

5 §■

I förevarande paragraf angives brännoljeskattens belopp. För närvarande
är skattesatsen 30 öre per liter. Som tidigare nämnts äger de skattskyldiga
med nuvarande beskattningssystem göra avdrag i skattedeklarationen bl. a.
för brännolja som påfyllts fordonets bränsletank men som förbrukats för
annat ändamal än fordonets framförande, t. ex. för drift av tippnings- och
lastningsanordningar etc. Med den föreslagna utformningen av beskattningen,
där det stora flertalet fordonsägare kommer att inköpa brännoljan
i beskattat skick, föreligger icke möjlighet till något sådant avdragsförfarande.
Icke heller synes det vara ändamålsenligt att genomgående införa
något slags restitutionsförfarande. Syftet med den nuvarande avdragsrätten
torde i stället lämpligast kunna tillgodoses genom en lägre skattesats
på den brännolja, som försäljes i beskattat skick. Enligt vad jag inhämtat
från kontrollstyrelsen ligger de ifrågavarande skattefria avdragen, om än
avsevärt varierande, genomsnittligt mellan 10 och 15 procent men uppgår
— utslagna på samtliga brännoljedrivna motorfordon — endast till ca 5
procent av brännoljeförbrukningen. Ett bestämmande av skattesatsen till
27 öre per liter för olja, som i fortsättningen säljes i beskattat skick, synes
utgöra en lämplig avvägning med hänsyn till de nuvarande skattefria avdragen.
För flertalet fordonsägare innebär denna skattesats en lägre skattebelastning
än för närvarande. Den utgör därmed ett incitament att köpa
oljan i beskattat skick. Avskaffandet av de skattefria avdragen är även ägnat
att medföra en betydande avlastning i fråga om det centrala kontrollarbetet.
Jag anser mig därför kunna förorda sistnämnda skattesats för brännolja
som tillhandahålles beskattad. I övriga fall bör skattesatsen liksom hittills
utgöra 30 öre per liter.

I fråga om de motorfordon, där brännolja i förhållandevis stor utsträckning
förbrukas för annat ändamål än fordonets framförande, bör möjlighet
finnas till ett restitutionsförfarande. Bestämmelser härom har upptagits
i 9 §.

6 §.

Denna paragraf innehåller de föreskrifter som — i anslutning till bestämmelserna
i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
— erfordras i skatteförfattningen rörande beskattningsperioder och tider
för deklarations avgivande. Bestämmelserna är utformade på samma sätt
som i andra moderna punktskatteförfattningar. För de fall, där obeskattad
brännolja — med eller utan erforderligt medgivande av kontrollstyrelsen —

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1961

använts av icke registrerad, har stadgande upptagits att kontrollstyrelsen
skall kunna föreskriva särskild tid för deklarationens avgivande.

Utformningen av deklarationsformulär och vad som skall redovisas i deklaration
bestämmes av kontrollstyrelsen med stöd av förfarandeförordningen.

7 §•

Här angives de avdrag, som registrerad tillverkare och registrerad leverantör
får göra i sina deklarationer. Dessa avdrag, som icke är att förväxla
med de tidigare nämnda skattefria avdragen, överensstämmer i tillämpliga
delar med motsvarande avdrag i modernare punktskatteförfattningar.

8 §•

Denna paragraf upptager de avdrag som kan få åtnjutas av registrerad
förbrukare. De avser dels tidigare beskattad brännolja och dels de förut
nämnda skattefria avdragen för tippningsanordningar m. m. I båda fallen
skall avdragen medges först efter särskild prövning av kontrollstyrelsen.

9 §•

Förevarande paragraf innehåller de tidigare berörda bestämmelserna angående
skatterestitution till icke registrerad förbrukare vid förhållandevis
stor användning av beskattad brännolja för skattefritt ändamål. Enligt min
mening bör som en riktpunkt för erhållande av restitution gälla att den
skattefria förbrukningen ligger över 15 procent av fordonets totalförbrukning.
Restitutionen bör avse den överskjutande delen av den skattefria förbrukningen.

Därjämte synes eu möjlighet höra öppnas för icke registrerad förbrukare,
som använt brännolja för annat ändamål än drift av motor i motorfordon
men undantagsvis icke kunnat förvärva oljan obeskattad, att erhålla restitution
av skatten.

10—18 §§.

Del nu föreslagna systemet för brännoljebeskattningen erfordrar liksom
det hittillsvarande en betryggande skattekontroll. Genom den enklare utformningen
av det nya systemet och det minskade antalet skattskyldiga
synes kontrollen kunna bli väl så effektiv som nu och göras mera rationell.
Därvid får i första hand tillses alt obeskattad brännolja icke användes för
skattepliktigt ändamål av annan än den som äger rätt därtill, d. v. s. är registrerad
eller erhållit kontrollstyrelsens särskilda medgivande. Men vidare
måste kontrollen inriktas på att de registrerade skattskyldiga — tillverkare,
leverantörer och förbrukare i sina deklarationer lämnar riktiga
uppgifter om försäljning respektive förbrukning av brännolja.

Mot denna bakgrund har stadgandena i förevarande paragrafer utformats.
I 10 § upptages sålunda det tidigare nämnda förbudet för icke registrerad
alt utan kontrollstyrelsens särskilda medgivande förbruka obeskattad
olja för drift av motor i motorfordon. Stadgandet kompletteras av ansvarsbestämmelser
i 16 §, enligt vilka straff för överträdelse av förbudet

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 ''i år 19fit

är dagsböter eller fängelse upp till ett år. Den som förskyllt fängelse skall
vidare kunna dömas att betala straffskatt med intill tre gånger den vanliga
skatten, i förevarande fall 30 öre per liter. Härjämte har envar som obehörigen
använder obeskattad brännolja för skattepliktigt ändamål att för
den förbrukade kvantiteten erlägga skatt såsom om han varit registrerad
förbrukare men utan möjlighet att liksom denne få åtnjuta skattefria avdrag.
För att emellertid ej mera bagatellartade fall skall bli föremål för
lagföring och dom har i 16 § stadgats att åtal får ske endast efter anmälan
av kontrollstyrelsen och att ursäktlig eller eljest ringa förseelse ej skall föranleda
straff. I sammanhanget må tilläggas att särskilt medgivande av kontrollstyrelsen
till användande av obeskattad brännolja för skattepliktigt ändamål
enligt min mening bör ifrågakoinma endast vid mera tillfällig förbrukning,
t. ex. i en bristsituation, då beskattad olja icke står till buds och
anledning till registrering i och för sig icke föreligger.

I sammanhanget bör framhållas, att det från skattekontrollsynpunkt kan
vara ändamålsenligt, om oljebolagens följesedlar och fakturor på beskattad
respektive obeskattad olja lätt kan skiljas från varandra, t. ex. genom olika
färg på papperet. Det synes vidare vara lämpligt, om dessa handlingar i
fråga om obeskattad olja upptog en erinran om förbudet att använda sådan
olja i motorfordon och om påföljderna för överträdelse härav, liksom om
de obestridliga vådorna av att använda eldningsoljor i motorer med hänsyn
till risken för koksbildning och lcorrosionsskador. Enligt vad jag inhämtat
avser Svenska petroleum institutet att i broschyrform bringa dessa förhållanden
till fordonsägarnas kännedom.

Genom den föreslagna omläggningen kommer brännoljebeskattningen för
det stora flertalet ägare av brännoljedrivna motorfordon att fungera på samma
sätt som bensinbeskattningen. Det bör emellertid beaktas att obeskattad
motorbrännolja i icke oväsentlig utsträckning alltjämt kommer att finnas i
marknaden, bl. a. hos registrerade förbrukare. Från synpunkten av en rättvis
beskattning och för att ej rubba rådande konkurrensförhållanden är det
angeläget motverka att dylik obeskattad olja användes av den som ej äger
rätt därtill. Som redan nämnts har sådan obehörig användning förbjudits
vid straffansvar. Tilläggas må att den, som i nu avsett fall tillhandahåller
obeskattad brännolja, kan straffas för medverkan.

Den kontroll av de icke registrerade förbrukarna, som med hänsyn till
vad nyss sagts inte torde kunna undvaras, hör i görlig mån begränsas. En
lämplig avvägning synes vara att stadga skyldighet för fordonsägarna att på
anfordran lämna uppgift om brännoljeförbrukning och körd väglängd. Härjämte
bör föreskrivas att fordonsägarna skall behålla sina verifikationer på
inköpt brännolja under viss tid. Jag vill erinra om att det övervägande antalet
fordonsägare i sin egenskap av näringsidkare redan torde ha ett motsvarande
åliggande enligt taxeringsförordningen. I fråga om brännoljebeskattningen
synes tiden för verifikationernas bevarande kunna, såsom utredningsmannen
föreslagit, inskränkas till två år, det löpande oräknat. Nu be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1961 39

rörda föreskrifter har upptagits i 11 g och 14 § andra stycket i skatteförfattningen.

Kontrollen av de icke registrerade förbrukarna, genom infordrande av
uppgifter eller vid besök, synes kunna ske stiekprovsvis, där ej särskilda
skäl annat påkallar. Under en första tid efter omläggningen kan dock anledning
föreligga till en något mera omfattande kontroll av nu ifrågavarande
fordonsägare. I fråga om de registrerade förbrukarna bör kontrollverksamheten
även i fortsättningen bedrivas efter hittillsvarande principer. Besök
hos den skattskyldige bör därvid vara regel. Motsvarande bör gälla beträffande
registrerade leverantörer och tillverkare.

I 12 § har upptagits den redan i gällande skatteförordning införda, men
ännu icke tillämpade bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj :t att förordna,
att ägare av brännoljedrivet motorfordon skall vara pliktig att låta installera
särskilt mätinstrument på fordonet för att underlätta skattekontrollen. I anslutning
härtill vill jag uttala att, om anledning finnes till sådant förordnande,
det icke bör avse redan i bruk tagna fordon.

Med stöd av förfarandeförordningen har i 13 § stadgats, att skattskyldig,
V andra avseenden än som sägs ill och 12 §§, skall vara pliktig att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter rörande redovisning och särskilda kontrollanordningar
som kontrollstyrelsen finner erforderliga för skattekontrollens
utövande. Sådana föreskrifter skall, till den del de avser kontroll hos skattskyldig,
liksom förfarandeförordningens bestämmelser härom, gälla även
vissa grupper av icke skattskyldiga. Stadgande härom har upptagits i 14 §
av skatteförordningen. I huvudsak blir det här fråga om ägare av brännoljedrivna
fordon, försäljare och distributörer av brännolja samt de som i
större omfattning anlitar brännoljedrivna fordon för godstransporter.

Föreskrifterna i 11—14 §§ kompletteras till viss del av straffbestämmelser
i 17 §. I övrigt kan förfarandeförordningens vitesbestämmelser bli tilllämpliga.

Ikraftträdandebestämmelserna

Den nya förordningen om brännoljeskatt bör — med hänsyn till det förberedelsearbete
som erfordras hos kontrollstyrelsen — träda i kraft den 1
januari 1962.

Vid ikraftträdandet bör skyldighet all erlägga lagerskatt inträda för dem
som icke registreras. Av praktiska skäl bör skattskyldigheten icke gälla myckenheter
under 400 liter.

För att göra det möjligt alt avarbeta föreliggande betydande arbetsbalans
i fråga om skattekontrollen enligt den hittillsvarande förordningen bör
under 1962 och 1963 tidsfristen för slutlig skattepåföring utsträckas från ett
till två år.

Med anledning av vad i några remissyttranden anförts om att icke registrerade
fordonsägare har att under första kvartalet efter omläggningen beiala
såväl skatt för det föregående kvartalet som »löpande skatt» vill jag fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11b år 1961

hålla att nämnda situation i sak ej skiljer sig från vad som redan nu gäller
för det fall att fordonsägaren övergår från brännoljedrivet fordon till bensindrivet.
Om det i undantagsfall skulle vara motiverat, kan emellertid kontrollstyrelsen
utnyttja sin befogenhet enligt förfarandeförordningen att medge
anstånd med den tidigare skattens erläggande.

Utöver det förut sagda torde bestämmelserna i den nya förordningen och
dess ikraftträdandebestämmelser icke erfordra närmare kommentarer.

Sammanfattningsvis kan sägas att de föreslagna ändringarna av brännoljeskattens
utformning innebär en betydande förenkling av beskattningsförfarandet.
De skattskyldiga kommer sålunda att minska i antal från ca
25 000 till 3 000 å 4 000 och i huvudsak utgöras av — förutom oljebolagen —
endast de blandade förbrukarna. För det stora flertalet ägare av brännoljedrivna
fordon kommer skatteredovisningen i fortsättningen icke att innebära
några egentliga problem.

Det föreslagna beskattningsförfarandet och det minskade antalet skattskyldiga
möjliggör en tillfredsställande skattekontroll samtidigt som kontrollen
kan rationaliseras. På längre sikt bör det också vara möjligt att nedbringa
antalet kontrolltjänstemän. Med hänsyn till föreliggande betydande
arbetsbalans och för att säkra effektiviteten i skattekontrollen vid omläggningen
av beskattningssystemet, torde man emellertid icke kunna räkna med
några personalbesparingar under de närmaste åren.

Vad slutligen angår storleken av skatteintäkterna synes dessa icke i någon
väsentlig mån påverkas av omläggningens genomförande bortsett från eventuella
bokföringsmässiga förskjutningar, som kan föranledas av det nya systemet
för beskattningsförfarandet.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av vad sålunda anförts, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå
riksdagen afl antaga det inom finansdepartementet upprättade förslaget till
förordning om brcinnoljeskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet :
Ragnar Sohlman

Kungl. Maj:ts proposition nr llt år 1961

Bilagn

Beskattningen av motorbrännolja i Danmark och Norge

Danmark

I Danmark infördes bensinskatt år 1927, samtidigt som den årliga l>eskattningen
av motorfordon omlades från en skatt efter hästkraft till en
skatt efter fordonsvikt. Bensinskatten fastställdes till 7 öre för liter och
viktskatten för bl. a. brännoljedrivna fordon till det dubbla av viktskatten
för bensindrivna fordon. Bensinskatten bär under årens lopp höjts i flera
etapper utan att viktskatten för de brännolj edrivna fordonen justerats.
Först våren 1955, då bensinskatten höjdes till sin nuvarande nivå, 56 öre
för liter, genomfördes en höjning av beskattningen av brännolj edrivna fordon.
Skatten för dessa fordon är nu sammanlagt 3 1/2 gånger den vanliga
viktskatten utom för taxibilar, där skatten är 10 gånger den vanliga skatten.

Skattens verkningar belyses av följande exempel.

A. Taxibil, vikt 1 000 kg

1) bensindriven:

2) brännoljedriven:

B. Annan personbil, vikt 1 000 kg
1) bensindriven:

2) brännolj edriven:

C. Lastbil, vikt 3 000 kg

1) bensindriven:

2) brännolj edriven:

viklskatt viktskatt	200	dkr	100	dkr
förhöjn. av d:o C400 %)	800	»	1 000	dkr
viktskatt tilläggsviktskatt	100	dkr	150	dkr
(50 %)	50
viktskatt	200	dkr
förhöjn. av d:o (75 %) tilläggsviktskatt	150	>	525	dkr
(50 %)	175	»
viktskatt viktskatt	1 500	dkr	750	dkr
förhöjn. av d:o (75 %)	1 125	»	2 625	dkr

I Danmark har man övervägt en omläggning av beskattningen av de
brännolj edrivna fordonen. Man har emellertid ansett, att det icke är möjligt
att särbeskatta brännoljan till motorfordon såsom sådan, då samma
olja i långt större omfattning användes för andra ändamål. På grund härav
har det gällande systemet med viktskatter blivit bestående.

Norge

I Norge har de brännolj edrivna motorfordonen tidigare beskattats genom
en avgift, som var beroende av fordonets vikt och art. Enligt loven om raotorvogner
den 20 februari 1926 uttogs från början för flertalet fordon en
årlig avgift av 6 kronor per 100 kg av fordonets vikt. Skatten sattes ned år
1931 samtidigt som det infördes en bensinskatt med 3 öre för liter. Då viktskatten
var förenad med administrativa olägenheter upphävdes den för bensindrivna
fordon från den 1 juli 1932, samtidigt som eu redan tidigare be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1961

stående skatt å gummiringar höjdes till 3 kronor för kg och bensinskatten
höjdes till 8 öre för liter. Viktskattesatserna för de icke bensindrivna fördonen
har sedermera höjts i takt med bensinskatten.

Från budgetåret 1959/60 har -— med vissa övergångsanordningar — beskattningen
på brännolj edrivna fordon omlagts till en beskattning efter
våglängd. Dessa fordon skall vara försedda med väglängdmätare som godkänts
av vederbörande myndighet. Myndigheten äger också meddela föreskrifter
om montering, plombering och reparationer av väglängdmätaren.
Motorfordonets ägare (eller brukare) skall månadsvis avläsa mätaren och
notera ställningen i särskild kör journal. Vid lcvartalsskiftena skall fordonet
uppvisas för polis- eller vägmyndighet för kontroll och avläsning av
vaglångdmätaren. Uppgift om kvartalsavläsningen sändes till beskattningsmyndigheten,
som beräknar skatten på grundval av kvartalsuppgiftema.
Myndigheten skickar ut inbetalningskort på skatten, som skall erläggas
inom 4 veckor efter det inbetalningskorten utsänts.

Skattens storlek (öre per kilometer) är beroende av fordonets totalvikt och
fordonsslag på sätt framgår av nedanstående sammandrag av den norska
skattetabellen.

Totalvikt	Motorvogner motorbrensel	som ikke bruker avgiftspliktig
Rutevogner (person og gods)	Leievogner og drosjer	Vogner som ikke nyttes i yrkestransport
0— 2 000 ........	3	5	6
2 001— 3 000 ........	4	5	8
3 001— 4000 ........	5	6	9
6 001— 7 000 ........	7	10	14
7 001— 8 000 ........	7	11	16
10 001—11000 ........	12	17	23
13 001 og over	23	30	35

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1961

Biliang

Vid promemoria B fogat förslag
till

förordning angående ändring i vissa delar av förordnmgen den 21 maj
1954 (nr 260) om brännoljeskatt

Härigenom förordnas, att 6, 13, 15—19, 21, 23 och 24 §§ förordningen
den 21 maj 1954 om brännoljeskatt skola upphöra att gälla samt att 1 §,
2 § 1 inom., 4, 5, 8—10, 12 och 14 §§ samma förordning skola erhålla andrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Ägare av motorfordon, vilket drives med brännolja, är skyldig att i den
omfattning nedan stadgas till staten erlägga brännoljeskatt. Skattskyldighet
föreligger för brännolja, som pafylles fordonets bränsletank för drift av fördonets
motor och i förekommande fall av annan i fordonet nyttjad motor.

Med ägare av motorfordon avses i denna förordning den som är eller bör
vara registrerad såsom ägare av fordonet.

Angående beskattning i vissa fall av för drift av motorfordon agnad dieselolja
(skattediesel) är särskilt stadgat.

Vad nu--— eller saluvagnslicens.

2 §•

1 mom. Med brännolja förstås i denna förordning till bensin eller skattediesel
icke hänförlig flytande eller gasformig petroleumprodukt, som användes
för drift av motor i motorfordon.

4 §•

Vad i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning ar
stadgat skall äga tillämpning på brännoljeskatt.

5 §•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet med avseende å brännoljeskatten.

8 §•

Skattskyldig är —--erforderlig kontroll.

9 §•

Den som---tillhörande handlingar.

Jämväl den —--stycket sägs.

Där ägare av registrerat motorfordon för dess drivande anvander skattediesel,
åligger det honom att på anfordran av kontrollstyrelsen eller kontTolltjänsteman
uppvisa handlingar avseende inköp av skattediesel under de
senast förflutna två kalenderåren och det löpande kalenderåret.

10 §.

Där ägare av registrerat motorfordon avser att använda brännolja till
fordonet, åligger det honom att innan så sker göra anmälan härom till kontvollstyrelsen
med angivande av fullständigt namn och postadress, motor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1961

fordonets registreringsnummer, märke och årsmodell samt den tidpunkt
från vilken brännolja skall användas som drivmedel.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan enligt
första stycket, skall den anmälningsskyldige senast inom åtta dagar därefter
underrätta kontrollstyrelsen härom.

Har för drift av motorfordon tillfälligt använts brännolja, skall uppgift
härom så snart ske kan av ägaren lämnas till kontrollstyrelsen. I uppgiften
skall därvid angivas den tid under vilken brännolja använts och ytterligare
kan komma att användas.

12 §.

Deklaration skall insändas till kontrollstyrelsen senast inom 15 dagar efter
varje kalender kvartal och innehålla uppgift angående den myckenhet
brännolja som under kvartalet för drift som i 1 § sägs påfyllts fordonets
bränsletank.

Kontrollstyrelsen äger, ----deklarationsperiodens utgång.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas skall deklaration angående
den myckenhet brännolja som tillfälligt använts för drift av motorfordon
insändas till kontroll styrelsen så snart ske kan.

Ägare av brännoljedrivet fordon äger i deklaration göra avdrag för brännolja
som han visar sig hava inköpt såsom skattediesel.

14 §.

I deklaration skola upptagas följande uppgifter, nämligen

1. den skattskyldiges namn, hemvist och postadress;

2. registreringsnumret för varje motorfordon;

3; myckenheten under deklarationsperioden förbrukad brännolja och den
härå belöpande skatten; samt

4. den körsträcka, som med varje fordon tillrvggalagts under deklarationsperioden.

Där kontrollstyrelsen så förordnar, må uppgift som i första stycket 2. och
4. avses lämnas i handling, som fogas till deklaration, eller eljest på sätt
som styrelsen föreskriver.

Har kontrollstyrelsen---må föreskriva.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961 men skall icke äga
tillämpning å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas til i''
kontrollstyrelsen före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1961

Vid promemoria B fogat förslag
till

förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)

om allmän energiskatt

Härigenom förordnas, att den vid förordningen den 31 inaj 1957 om allmän
energiskatt fogade förteckningen över vissa bränslen, för vilka allmän
energiskatt skall erläggas1, skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår
av härvid fogade bilaga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961. I samband med ikraftträdandet
skall iakttagas följande.

För skattediesel och med sådan olja i försäljningshänseende jämställd
olja, som ''sid förordningens ikraftträdande finnes i lager, skall erläggas
lagerskatt med 30 öre för liter.

Skyldighet att erlägga lagerskatt åligger den som vid den i första stycket
angivna tidpunkten innehar skattepliktig olja till en myckenhet, överstigande
1 000 liter.

Skyldighet att erlägga lagerskatt åvilar icke staten, ej heller den som enligt
6 § förordningen om allmän energiskatt registrerats såsom producent,
återförsäljare eller förbrukare av för förbrukning såsom skattediesel ägnad
brännolja.

Envar enligt dessa stadganden skattskyldig skall senast den 15 februari
1961 på heder och samvete till kontrollstyrelsen avgiva deklaration rörande
den myckenhet skattepliktig olja, han vid den i första stycket angivna tidpunkten
innehade, varvid tillika skall angivas den plats, där bränslena då
förvarades. Skattskyldig skall samtidigt med deklarationens avlämnande
erlägga enligt deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto. Vad i 18 och 34 §§ förordningen om allmän energiskatt
stadgas skall i tillämpliga delar gälla den nu ifrågavarande lagerbeskattningen.

Kungl. Maj :t äger utfärda erforderliga föreskrifter för tillämpning av vad
ovan stadgats.

Senaste lydelse av förteckningen se 1958: 32.

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1961

Förteckning

över

vissa bränslen, för vilka allmän energiskatt skall erläggas,

i gällande tulltaxa hänförliga till nedanstående tulltaxenunnner

Tulltaxenr

Bränsle

Skattesats

ur 27.10

Motorbrännoljor: skattediesel ..................

32 öre för liter

Andra motorbrännoljor,

eldningsoljor och bunkeroljor — — — — — —

Anm. Till skattediesel hänföras, där ej kontrollstyrelsen
annorlunda föreskriver, för drift av motorfordon ägnade mo-torbrännoljor, som av skattskyldig försäljas till bensinstation
eller därmed jämställd återförsäljare av motorbränslen eller
som eljest betecknas som skattediesel av den skattskyldige
vid leverans till icke registrerad köpare eller vid ianspråkta-gande för annat ändamål än försäljning.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610147