Kungl. Maj.ts proposition nr it) (Proposition 1948:40)

Kungl. Maj.ts proposition nr it).

Nr 40.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; given
Stockholms slott den 23 januari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

GUSTAF.

Eije Mossberg. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 40.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 4G0) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, dels att 20 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar skall upphöra att gälla, dels ock
att 5, 8, 14, 19, 21 och 25 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

5 §. 5 §•

Kostnadsfri undersökning----och behandling.

I stad-------medgiva befrielse.

På begäran------finnes villig.

Föreligger för — — — ifrågavarande verksamhet.

Har, enligt —--nödiga föreskrifter.

Föreståndare för-----

Skall vid poliklinik, som avses i
andra stycket, förordnas läkare, till
vilken arvode utgår av statsmedel,
skall kungörelse därom av hälsovårdsnämnden
införas i allmänna
tidningarna med tillkännagivande,
att ansökning till befattningen skall
ingivas före klockan tolv å tjugonde
dagen efter den, då kungörelsen infördes
i allmänna tidningarna. I
Stockholm och Göteborg utses sådan
läkare av staden. I övriga städer
skall ansökning ställas till medicinalstyrelsen
men ingivas till hälsovårdsnämnden,
som har att på förslag
till befattningen uppsätta tre
behöriga sökande med förord för en 1

- nyss sagts.

Skall vid poliklinik, som avses i
andra stycket, förordnas läkare, till
vilken arvode utgår av statsmedel,
skall kungörelse därom av hälsovårdsnämnden
införas i allmänna
tidningarna med tillkännagivande,
att ansökning till befattningen skall
ingivas senast å tjugonde dagen efter
den, då kungörelsen infördes i allmänna
tidningarna. I Stockholm,
Göteborg och Malmö så ock i annan
stad, beträffande vilken Konungen
förordnat därom, utses sådan läkare
av staden. I övriga städer skall ansökning
ställas till medicinalstyrelsen
men ingivas till hälsovårdsnämnden,
som har att på förslag till be -

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1942: 359.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

av dem. Medicinalstyrelsen utser fattningen uppsätta tre behöriga södärefter
en av de sålunda föreslagna, kande med förord för en av dem.

Medicinalstyrelsen utser därefter en
av de sålunda föreslagna.

8 §• 8 §.

Iakttager läkare---könssjukdoms spridning.

Från vad sålunda är stadgat, skall
dock undantag göras i det fall, att
läkaren finner den sjukes hälsotill -

Från vad sålunda är stadgat, skall
dock undantag göras i det fall, att
läkaren finner den sjukes hälsotillstånd
eller andra förhållanden oundgängligen
kräva, att sjukdomens beskaffenhet
tillsvidare icke för honom
yppas, eller för den händelse
den sjuke är barn under femton år.
1 sistnämnda fall har läkaren att i
stället underrätta barnets målsman
eller annan, som har barnet i sin
vård, om sjukdomens art och smittfarlighet,
så ock om vad som bör
iakttagas till förekommande av smittans
spridning.

stånd eller andra förhållanden oundgängligen
kräva, att sjukdomens beskaffenhet
tillsvidare icke för honom
yppas, eller för den händelse
den sjuke är barn under femton år.

Har den sjuke ej fyllt sexton år,
skall läkaren underrätta hans
målsman eller annan, som har den
sjuke i sin vård, om sjukdomens art
och smittfarlighet, så ock om vad
som bör iakttagas till förekommande
av smittans spridning.

Formulär till---av medicinalstyrelsen.

14 §. 14 §.

Har till — -— -----förete intyg.

Närmare föreskrifter---— undersökning utfärdas.

Har genom intyg som ovan sägs

19 §.

Anmaning, varom i 14, 15 och
16 §§ sägs, skall meddelas skriftligt
och innehålla erinran om den påföljd,
som för underlåtenhet att

sasom smittkälla anmäld person
styrkt sig vara fri från smitta eller
finner sundhetsinspektören eljest
förnyad efterforskning av smittkälla
lämpligen böra ske, skall sundhetsinspektören
anmana den läkare som
senast behandlat den sjuke att verkställa
sådan efterforskning.

19 §.

Anmaning, varom i 14 § första
stycket, 15 och 16 §§ sägs, skall
meddelas skriftligt och innehålla erinran
om den påföljd, som för un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ställa sig densamma till efterrättelse derlåtenhet att ställa sig densamma
i 21 § angives. till efterrättelse i 21 § angives.

Avser anmaningen — —• — sin vård.

21 §.

Underlåter någon att efterkomma
av sundhetsinspektör meddelad anmaning,
som i 14, 15 eller 16 §
omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören
hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten,
som äger att
förordna om läkarundersökning eller
om könssjuk persons intagande
å allmänt sjukhus.

Anses hälsovårdsmyndighetens —

25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som avses i
denna lag, må ej av någon, som på
grund av sin tjänstebefattning eller
sitt uppdrag erhållit kunskap därom,
yppas för obehöriga. Protokoll
och handlingar i sådant ärende skola
så förvaras, att de icke kunna av
obehöriga åtkommas. I fall, då någon
blivit ställd under åtal för brott,
varom i 14 kap. 21 § strafflagen förmäles,
äga domstolen och åklagaren
att, på begäran, undfå besked, huru
den föranstaltade läkarundersökningen
utfallit.

År på grund av anmälan, som enligt
denna lag till sundhetsinspektören
inkommit, skälig anledning antaga
att gärning, varom i 18 kap.
11 § strafflagen sägs, blivit övad,
åligger det sundhetsinspektören att,

21 §.

Underlåter någon att efterkomma
av sundhetsinspektör meddelad anmaning,
som i 14 § första stycket,
15 eller 16 § omförmäles, varde
ärendet av sundhetsinspektören hänskjutet
till hälsovårdsmyndigheten,
som äger att förordna om läkarundersökning
eller om könssjuk persons
intagande å allmänt sjukhus.
— — ordning beslutat.

25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som avses i
denna lag, må ej av någon, som på
grund av sin tjänstebefattning eller
sitt uppdrag erhållit kunskap därom,
yppas för obehöriga. Protokoll
och handlingar i sådant ärende skola
så förvaras, att de icke kunna av
obehöriga åtkommas. I fall, då någon
vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott som
omförmäles i 14 kap. 21 § strafflagen,
äger åklagaren att, på begäran,
undfå besked, huru den föranstaltade
läkarundersökningen utfallit.
Har åtal väckts, må besked som
nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som en -

Kungl. Maj.ts proposition nr iO.

(Gällande lydelse:)
utan hinder av vad i första stycket
är sagt, om förhållandet göra anmälan
till vederbörande åklagare.

(Föreslagen lydelse:)
ligt denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga,
att gärning som omförmäles i Ii kap.
21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,
då särskilda skäl
äro därtill, anmäla förhållandet till
vederbörande åklagare. Finnes skälig
anledning antaga, att gärning
varom i 18 kap. 11 § strafflagen sågs
blivit övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan därom
till åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 december 19i7.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
fråga om vissa ändringar i könssjuklagen m. m. samt anför.

Inledning.

År 1918 genomfördes i vårt land en lagstiftning med syfte att bekämpa
könssjukdomarna dels genom sjukvårdande åtgärder och dels genom sanitära
eller straffrättsliga tvångsåtgärder mot personer, som överföra könssjukdom
å annan eller utsätta annan för fara att bli smittad därav. Bestämmelser
om åtgärder av sanitär natur återfinnas i lagen den 20 juni
1918 (nr 460; ändr. nr 266/1922, 359/1942, 794/1943, 419/1944 och 874/1946)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar — könssjuklagen —
medan de straffrättsliga reglerna i huvudsak äro upptagna i 14 kap. 21 §
strafflagen.

Enligt könssjuklagen är varje könssjuk skyldig att vända sig till läkare
och att rätta sig efter föreskrift, som läkaren meddelar om sjukdomens behandling
eller till förekommande av smittans spridning. Läkaren skall
söka utröna vem som smittat den sjuke (smittkällan) och är skyldig
att till vissa tjänsteläkare, kallade sundhetsinspektörer, anmäla den som
blivit angiven såsom smittkälla; mot denne kunna sedan olika sanitära åtgärder
vidtagas. Den sjukes namn skall däremot icke anmälas för sundhetsinspektören
annat än om han vansköter sin sjukdom och ej följer
läkarens föreskrifter. En genomgående grundsats i lagen är nämligen att
könssjuk, som vänder sig till läkare, icke därigenom skall behöva riskera
att få sitt namn utlämnat. I enlighet härmed äro — oaktat överförande av
könssjukdom är belagt med straff (14 kap. 21 § strafflagen) — sundhetsinspektören
och andra, som taga befattning med könssjuka, av tystnadsplikt
förhindrade att meddela polismyndigheten, om de under sin tjänsteutövning
få kännedom om sådant brott.

I syfte att på lagstiftningens område effektivisera kampen mot könssjukdomarna
har medicinalstyrelsen i skrivelse den 28 december 1946 hem -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ställt om vissa ändringar i könssjuklagen ävensom i lösdrivarlagen och
barnavårdslagen. Förslaget avser främst att åstadkomma ökade möjligheter
dels att utröna smittkälla, dels att beivra brott mot 14 kap. 21 §
strafflagen och dels att bringa för lösdriveri anhållna och minderåriga, som
lida av könssjukdom, till läkarundersökning. I förstnämnda hänseende
förordas en bestämmelse att sundhetsinspektör, som finner att en såsom
smittkälla anmäld person styrkt sig vara fri från smitta, skall anmana
vederbörande läkare att efterforska annan smittkälla. För att sundhetsinspektören
själv skall kunna göra efterforskningar föreslås att han utan
hinder av lagens sekretessbestämmelser skall kunna få uppgift om den sjukes
namn och adress. Jämväl i övrigt innebär förslaget en uppmjukning
av reglerna om tystnadsplikt. Sålunda förordas, att läkare skall vara skyldig
att anmäla könssjuk för sundhetsinspektören icke blott då den sjuke
tredskas utan även då han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet utsätter
annan för fara att bli smittad. Sundhetsinspektören föreslås i sin tur bli
pliktig att göra anmälan till vederbörande åklagare vid misstanke om brott
mot 14 kap. 21 § strafflagen.

Över medicinalstyrelsens framställning ha ett flertal myndigheter samt
svenska läkaresällskapet yttrat sig. Förslaget har tillstyrkts av de flesta
remissinstanserna. I några yttranden har emellertid förordats ytterligare
skärpning av lagens bestämmelser om sanitära tvångsåtgärder, och vissa
erinringar ha också framställts mot den föreslagna uppmjukningen av
sekretessreglerna.

Inom inrikesdepartementet har på grundval av medicinalstyrelsens framställning
utarbetats förslag till ändring i könssjuklagen. Med hänsyn till
vad som framkommit vid remissbehandlingen ha vissa jämkningar ansetts
böra ske i medicinalstyrelsens förslag. I departementsförslaget ha sålunda
icke upptagits några bestämmelser om ökad skyldighet för läkare
att till sundhetsinspektör uppgiva den sjukes namn. Någon ovillkorlig skyldighet
för sundhetsinspektör att göra åtalsanmälan vid misstanke om brott
mot 14 kap. 21 § strafflagen har ej heller synts påkallad. Däremot har det
ansetts vara på sin plats att sundhetsinspektören får befogenhet att i förekommande
fall göra sådan anmälan. Departementsförslaget innefattar
jämväl några mindre jämkningar i könssjuklagen, vilka icke äga direkt
samband med medicinalstyrelsens förevarande framställning. Skäl ha icke
ansetts föreligga att i detta sammanhang ändra lösdrivarlagen eller barnavård
slagen.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.

Gällande författningsbestämmelser.

Såsom redan inledningsvis berörts innehåller könssjuklagen bestämmelser
om sanitära åtgärder av tvångsnalur mot utbredning av könssjukdo -

Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

marna. De myndigheter, som ha att taga befattning med dessa åtgärder,
äro hälsovårdsmyndighet och sundhetsinspektör. Med hälsovårdsmyndighet
avses i lagen (2 § 4 st.) i stad, som ej tillhör förste provinsialläkares
verksamhetsområde, hälsovårdsnämnden och å annan ort länsstyrelsen
i länet. Sundhetsinspektör är i nämnda städer förste
stadsläkaren eller särskild av hälsovårdsnämnden utsedd läkare. Eljest är
förste provinsialläkaren i länet sundhetsinspektör.

Enligt 3 § könssjuklagen är var och en som är angripen av könssjukdom
pliktig att underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig
till efterrättelse föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens
behandling eller till förekommande av smittans spridning. Underlåtenhet
att underkasta sig läkarbehandling är dock icke i och för sig straffbelagd.
Uppsöker könssjuk ej frivilligt läkare, blir han icke föremål för åtgärder
annat än om han angives som smittkälla enligt 11 § könssjuklagen eller
anmäles enligt 12 § i anledning av att han befunnits misstänkt för vissa
brottsliga gärningar. Tre grupper av könssjuka komma att underkastas
sanitära åtgärder enligt denna sammanställning.

1) Könssjuka som frivilligt uppsöka läkare eller hos vilka eljest vid
läkarbesök könssjukdom upptäckes. I fråga om denna kategori skall läkaren
vidtaga följande åtgärder:

a) Den sjuke skall upplysas om sjukdomens art och smittfärlighet, varjämte
till honom skall överlämnas föreskrift om vad han har att iakttaga
angående sjukdomens behandling och till förekommande av smittans spridning
(8 § 1 st.). Finner läkaren att den sjukes hälsotillstånd eller andra
förhållanden oundgängligen kräva att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare
ej yppas för honom eller är den sjuke under 15 år, skall dock undantag
göras från vad sålunda är stadgat. I sistnämnda fall skall i stället barnets
målsman eller vårdnadshavare underrättas (8 § 2 st.). Underlåter
den sjuke att ställa sig de givna föreskrifterna till efterrättelse eller avbryter
han behandlingen hos läkaren utan att för denne styrka att behandlingen
övertagits av annan läkare, är läkaren pliktig att göra skriftlig
anmälan därom till sundhetsinspektören (9 §). I anmälan måste den sjukes
namn utsättas. Sundhetsinspektören skall även underrättas, om det blir
känt för läkaren att den sjuke ämnar ingå äktenskap utan Kungl. Maj:ts
tillstånd (10 §). Sistnämnda underrättelse, som jämväl upptager den sjukes
namn, skall av sundhetsinspektören vidarebefordras till vederbörande pastor
(17 §).

b) Där sjukdomen icke förut blivit iakttagen av annan läkare, skall
läkaren av den sjuke söka utröna av vem och under vilka omständigheter
smittan blivit överförd (11 §).

c) Läkaren skall vidare skriftligen anmäla sjukdomsfallet till sundhetsinspektören
senast innan nästa dags utgång. Härvid får ej den sjukes

Kungi. Maj. ts proposition nr M.

namn utan endast hans kön, ålder och boningsort utsättas men däremot
namn, bostad och adress för den som angivits såsom smittkälla (11 §).

2) Personer, som enligt 11 § hos sundhetsinspektören anmälts såsom
smittkällor, då anmälan finnes grundad på sannolika skäl.

3) Personer, som vid förundersökning enligt 23 kap. nya rättegångsbalken
finnas skäligen misstänkta för brott, som avses i 14 kap. 21 §, 15
kap. 12, 13, 15 eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § strafflagen,
eller för straffbelagt försök till sådant brott eller för gärning, som i 18
kap. 13 § strafflagen sägs och som innebär uppfordran eller inbjudan till
otukt. Anmälan om förhållandet skall av åklagaren tillställas sundhetsinspektören
eller, om den misstänkte är häktad, den vid häktet anställde
eller anlitade läkaren. Anhängiggöres talan av enskild part åligger anmälningsskyldigheten
domstolen. (12 § enligt detta lagrums lydelse jämlikt
lag den 20 december 1946 [nr 874], som träder i kraft den 1 januari 1948.
Intill denna dag förutsättes för anmälningsskyldighet enligt 12 §, att den
misstänkte ställts under åtal.)

Beträffande de sålunda enligt 11 eller 12 § anmälda personerna (grupperna
2 och 3) gäller det att konstatera, om de äro könssjuka. Sundhetsinspektören
skall därför tillställa den anmälde anmaning att inom utsatt
kort tid låta undersöka sig hos läkare till utrönande härav och att förete
intyg därom (14 §). Efterkommer han ej anmaningen, skall hälsovårdsmyndigheten
underrättas och denna myndighet äger att förordna om undersökning.
I brådskande fall får sådant förordnande meddelas av sundhetsinspektören
(21 §). Handräckning kan erhållas av polismyndighet (22 §).

Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 9 § att könssjuk
person tredskas eller har vid undersökning enligt 14 § konstaterats, att
anmäld person är behäftad med könssjukdom, skall sundhetsinspektören
tillställa den sjuke anmaning att inom utsatt kort tid inställa sig hos
läkare för sjukbehandling eller, om den sjuke icke utan synnerlig fara för
smittans spridande kan vårdas utom sjukhus, låta intaga sig för vård på
allmänt sjukhus samt att till sundhetsinspektören förete intyg om inställelsen
hos läkaren resp. intagandet (15, 16 §§). Det åligger sundhetsinspektören
att, då den sjuke enligt till sundhetsinspektören inkommet intyg
tagits under behandling av läkare, ofördröjligen underrätta denne om
anmaningen och anledningen till densamma (20 §).

Underlåter den sjuke att efterkomma anmaning från sundhetsinspektör
eller har enligt 9 § anmäld person visat uppenbar tredska, skall hälsovårdsmyndigheten
underrättas; denna myndighet äger då förordna om intagande
på sjukhus. I brådskande fall kan sådant förordnande meddelas av sundhetsinspektören
(21 §). Även i detta fall äro sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet
berättigade att erhålla handräckning av polismyndighet
(22 §).

Där jämlikt 9, 10 eller 11 § könssjuklagen skyldighet alt hos sundhets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

inspektören göra anmälan rätteligen skulle åligga honom själv -— den
sjuke har t. ex. vid sitt första läkarbesök gått till sundhetsinspektören personligen
—- har han att förfara som om anmälan kommit in till honom
(18 §).

De läkare, som. handlägga ärenden enligt könssjuklagen, äro härvid
bundna av sin i allmänna läkarinstruktionen ålagda tystnadsplikt. Härutinnan
stadgas i 60 § nämnda instruktion, att läkare ej må i oträngt mål
yppa vad i denna hans egenskap blivit meddelat honom i förtroende, ej
heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom
eller dess uppkomst. Denna läkarens plikt medför dock icke någon inskränkning
i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande
eller intyg samt att därvid förfara enligt gällande författningar och
instruktioner. I 25 § första stycket könssjuklagen stadgas härutöver, att vad
hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör eller å allmänt sjukhus
eller poliklinik förekommit i ärende, som avses i lagen, icke får av någon,
som på grund av sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap
därom, yppas för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola
förvaras så att de icke kunna åtkommas av obehöriga. I fall, då någon
blivit ställd under åtal för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen, äga dock
domstolen och åklagaren att på begäran få besked, hur läkarundersökningen
utfallit. Enligt 25 § andra stycket könssjuklagen åligger det vidare
sundhetsinspektören att göra anmälan till vederbörande åklagare om på
grund av anmälan, som jämlikt könssjuklagen inkommit till sundhetsinspektören,
anledning finnes till antagande, att gärning varom i 18 kap. 11 §
strafflagen sägs (koppleri) blivit övad.

Enligt 14 kap. 21 § strafflagen inträder ansvar, där någon, som lider av
könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom
könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge,
utsätter annan för fara att bli smittad. Om någon på annat sätt,
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utsätter annan för fara att bli
smittad, ådrager han sig också ansvar enligt paragrafen. Förhöjt straff må
ådömas om sjukdomen blivit överförd. Brott mot 14 kap. 21 § strafflagen
hör under allmänt åtal med undantag för det fall, att det förövats mot
make, då gärningen får åtalas endast efter angivelse.

Medicinalstyrelsens förslag.

I medicinalstyrelsens skrivelse den 28 december 1946 framhålles rörande
behovet av skärpt lagstiftning på detta område, att i
vårt land liksom i de flesta övriga länder könssjukdomarna under senare
år starkt ökat. Särskilt gällde detta den allvarligaste bland dem, syfilis.
Medicinalstyrelsen fortsätter:

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 0.

Visserligen har antalet fall av könssjukdomar, efter att under år 1944
ha nått en kulmen, därefter något minskat. Men trots alla åtgärder, som
vidtagits för att hindra såväl könssjukdomarnas införande till som utbredning
i riket, är den minskning, som kunnat ernås, jämförelsevis ringa.
Bland de vidtagna åtgärderna må här nämnas undersökningar av sjömän,
som efter långvarig tjänstgöring utom svenska farvatten återvänt till hemlandet,
samt intensifierad upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomar.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att en vidgad tillgång
till diagnostiska möjligheter åvägabragts. På senaste tid har risken för
införande av smitta av könssjukdomar oroväckande ökats till följd av den
allt livligare trafiken med utlandet.

Myndigheternas åtgärder för att hindra utbredning av könssjukdomar
få emellertid i många fall icke avsedd effekt. Könssjukdomarna ha särskilt
stor utbredning bland sådana asociala personer, som genom sitt levnadssätt
och sina förhållanden i övrigt i regel icke självmant ställa sig till
efterrättelse för bekämpande av könssjukdomar givna föreskrifter. Genom
att undandraga sig efterlevnaden av sådana föreskrifter beröva dessa individer
icke blott sig själva tillgång till sakkunnig behandling av läkare utan
också andra människor det skydd, de samhälleliga åtgärderna mot könssjukdomarna
avse att åstadkomma. Sedan länge ha läkarna varit medvetna
om behovet av vidgade möjligheter att inskrida mot asociala individer,
som med full vetskap om att de lida av könssjukdom i smittsamt
skede utsätta andra för faran att bliva smittade.

Bland de åtgärder, som av medicinalstyrelsen förordas i syfte att nedbringa
antalet könssjukdomar, ingå såsom redan nämnts vidgade möjligheter
för sundhetsinspektör att utröna smittkälla.
Härom anför medicinalstyrelsen:

Det är ett från många håll omvittnat faktum att personer, som söka
läkare för smittsam könssjukdom, endast i ett mindre antal fall lämna
uppgift om smittkällan. Detta kan bero på att den sjuke ej förmår eller
vägrar lämna sådan uppgift eller på bristande tid hos vederbörande läkare.
Den sjuke kan därför ej i tillräcklig utsträckning utfrågas om den epidemiologiska
anamnesen (sjukdomens förhistoria). Den smittkälla, som den
sjuke uppger, kan vara en person, som senare vid undersökning befinnes
vara frisk. I så fall är det av betydelse att den epidemiologiska utredningen
genast återupptages och patienten ånyo utfrågas om smittmöjligheterna.

Det sist anförda är av särskild betydelse, när det gäller syfilis. Under
år 1945 anmäldes i Sverige cirka 1 350 nya fall härav. Det antal smittkällor,
som genom dessa anmälningar kunde fås till undersökning, utgjorde
endast 400—500. De övriga smittkällorna förblevo okända. Även
om mången gång eu smittkälla ger upphov till flera fall torde likväl ett
stort antal personer, ehuru de överfört smitta till annan, alltjämt vara
okunniga om sin syfilitiska infektion.

Efterforskandet av smittkällor är en sak av yttersta vikt. Bland de åtgärder,
som kunna effektivisera detta efterforskande, äro främst att märka
beredande av bättre arbetsmöjligheter åt här avsedda läkare samt utbyggande
av den införda kuratorsverksamheten vid poliklinikerna för könssjuka.
Dessutom torde det i många fall vara värdefullt om sundhetsinspektören
i fall, där den uppgivna smittkällan företett intyg om sniittfrihet,

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

kunde med hjälp av vederbörande läkare eller poliklinik få till stånd en
ny utfrågning av den sjuke för att erhålla uppgift om eventuell annan
smittkälla.

Ger sådan hänvändelse till vederbörande läkare icke önskat resultat, bör
sundhetsinspektören erhålla rätt att till sig kalla den sjuke för noggrannare
epidemiologisk utredning. En sådan åtgärd kan väntas framför allt
komma till användning i de större städerna, medan däremot i mindre
städer och å landsbygden tillräcklig effekt i regel torde kunna ernås genom
ökad kontakt mellan sundhetsinspektör och respektive läkare.

I anslutning till det anförda föreslår medicinalstyrelsen, att i 14 § könssjuklagen
införes ett nytt stycke av följande lydelse:

Finner sundhetsinspektör att som smittkälla anmäld person styrkt smittfrihet
och att därför annan smittkälla bör efterforskas, tillställe sundhetsinspektören
vederbörande läkare anmaning härom. Där så prövas erforderligt,
äger sundhetsinspektör av den behandlande läkaren erhålla uppgift
om den sjukes namn och adress.

Här må anmärkas, att den behandlande läkaren sålunda enligt förslaget
skulle äga att — utan hinder av föreskriften i 11 § könssjuklagen att den
sjukes namn ej må utsättas i anmälan till sundhetsinspektör — i förevarande
fall lämna uppgift därom.

Beträffande frågan om ökade möjligheter att beivra brott
mot 14 kap. 21 § strafflagen framhåller medicinalstyrelsen, att
de nuvarande bestämmelserna äro otillräckliga för att förebygga faran för
smitta med könssjukdom. Styrelsen anför vidare:

De asociala individerna veta — ehuru de ofta äro underkunniga om gällande
bestämmelser -—- alltför väl att de löpa ringa risk att straffas vid
överträdandet av desamma. Den förfördelade anhängiggör nämligen nästan
aldrig själv talan om ansvar för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen. Förutsättning
för att allmän åklagare skall kunna anställa åtal är, att han får
kännedom om det begångna brottet. På grund av känsloskäl eller diskretionära
hänsyn vill dock den förfördelade ofta ej bringa saken till åklagarens
kännedom. Åtal komma därför relativt sällan till utförande.

Läkare verksamma inom den venereologiska specialiteten komma däremot
ofta i förbindelse med eller få ofta kännedom om personer, som med
full vetskap om sin infektion utsätta andra för smittrisk och ej sällan
även överföra könssjukdom. Läkarna anse sig emellertid på grund av bestämmelserna
om läkares tystnadsplikt i 60 § allmänna läkarinstruktionen
och 25 § könssjuklagen förhindrade att anmäla dylika brott till allmän
åklagare, och de torde i regel förmena, att det icke är läkarens sak att
uppträda som angivare.

Understundom inträffar det, att en sundhetsinspektör genom de för
honom tillgängliga handlingarna får kännedom om att person, lidande av
könssjukdom i smittsamt skede, överfört densamma till annan person eller
på annat sätt brutit mot stadgandena i 14 kap. 21 § strafflagen. Sundhetsinspektör
lär emellertid i regel icke anse sig kunna bringa till allmän
åklagares kännedom sin vetskap om dylika förhållanden. Härvid må erin -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 40.

ras, att enligt 25 § i könssjuklagen domstol och allmän åklagare endast i
de fall, då någon blivit ställd under åtal för brott, varom här är fråga, äga
att på begäran undfå besked, huru föranstaltad undersökning utfallit.
— — -—

En beskärning av läkarens tystnadsplikt rörande patienter lidande av
könssjukdom måste emellertid ske med försiktighet. Eljest kan man befara,
att person, som blivit smittad med könssjukdom, drager sig för att
anlita läkare eller i allt fall för att uppge smittkällor. Risken för en person,
som söker läkare för könssjukdom i smittsamt skede, att bli inkallad som
vittne med därmed förenade eventuella personliga obehag kan vidare menligt
inverka på den sjukes villighet att uppge korrekt namn och adress på
smittkällan. Detta skulle medföra en avsevärd nackdel, då efterforskandet
och oskadliggörandet av smittkällor är ett av våra viktigaste vapen i kampen
mot könssjukdomarna. Här berörda farhågor torde dock ej behöva tillmätas
alltför stor vikt. Vidare står det väl i överensstämmelse med den
allmänna rättskänslans krav att förutsättningar tillskapas för att sådana
asociala individer, som hänsynslöst och ined full vetskap om att de lida
av smittsam könssjukdom utsätta andra för smittrisk, på laglig väg kunna
tillrättaföras. Ett effektivt bekämpande av könssjukdomarna måste även
anses vara så viktigt, att de enskilda intressena få stå tillbaka. Det synes
därför medicinalstyrelsen motiverat, att en viss uppmjukning av sekretessbestämmelserna
rörande könssjukdomarna sker i syfte att få bättre möjligheter
att beivra brott mot 14 kap. 21 § strafflagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår medicinalstyrelsen, att
i 9 § könssjuklagen införes en bestämmelse av innebörd, att en läkare, som
iakttagit fall av könssjukdom, förpliktas göra skriftlig anmälan härom till
sundhetsinspektören icke blott då den sjuke underlåter att följa givna föreskrifter
eller avbryter behandlingen utan även då läkaren finner, att den
sjuke uppsåtligen eller av grov vårdslöshet utsätter annan för fara att bli
smittad. I samband härmed förordar medicinalstyrelsen vidare, att den
sundhetsinspektören i 25 § andra stycket könssjuklagen åvilande skyldigheten
att utan hinder av sekretessbestämmelsen i första stycket av samma
paragraf göra anmälan till vederbörande åklagare vid misstanke om brott
mot 18 kap. It § strafflagen, utvidgas till att avse jämväl 14 kap. 21 §
samma lag.

Vad härefter angår frågan om läkarundersökning vid misstanke
o m könssjukdom hos personer, som anhållits för
lösdriveri, och hos underårig a, som stå under barnavårdsnämndens
tillsyn, anser medicinalstyrelsen det vara av
största vikt, att bestämmelser härom komma till stånd. 1 de fall, då
undersökning av lösdrivare icke kunde genomföras utan tvångsåtgärder,
borde för könssjukdomarnas effektiva bekämpande finnas möjlighet för
polismyndighet att få vederbörande underkastad läkarundersökning. Medicinalstyrelsen
framhåller vidare, att barnavårdsnämnd torde In» samma
önskemål, då anledning förelågc att antaga alt under dess inseende stående

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ungdom vore behäftad med könssjukdom. Även här syntes höra föreskrivas
speciellt förfaringssätt för ernående av läkarundersökning. För att anknyta
dessa undersökningsåtgärder till föreskrifterna i könssjuklagen syntes
det styrelsen lämpligt att de förmedlades av sundhetsinspektör på
samma sätt som vid fall av anmäld smittkälla.

Medicinalstyrelsen föreslår därför att till 2 § lösdrivarlagen — vilken
paragraf innehåller bestämmelser om förfaringssättet då någon beträdes
med lösdriveri — fogas ett nytt femte moment av följande innehåll:

Kan på grund av uppgifter, som lämnats vid förhör enligt denna lags
bestämmelser, eller på grund av andra inträffade omständigheter med skäl
antagas, att den förhörde är angripen av könssjukdom i smittsamt skede,
skall skriftlig anmälan därom ofördröjligen av polismyndigheten göras hos
sundhetsinspektören i orten.

Beträffande barnavårdslagen förordar medicinalstyrelsen, att i 18 § införes
ett nytt stycke av denna lydelse:

Förekommer anledning antaga att person i åldern under tjuguett år lider
av könssjukdom i smittsamt skede utan att veterligen vara under läkarbehandling,
skall barnavårdsnämnd göra anmälan därom till sundhetsinspektören
i orten.

I samband härmed föreslår styrelsen slutligen tillägg till 14 § könssjuklagen
av innebörd, att då anmälan enligt 2 § 5 mom. lösdrivarlagen eller
18 § barnavårdslagen inkommit till sundhetsinspektören, denne skall tillställa
den anmälde anmaning att låta undersöka sig av läkare samt förete
intyg över undersökningen.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag.

Över medicinalstyrelsens framställning ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
polismästarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro samt svenska
läkaresällskapet. Överståthållarämbetet har hört förste stadsläkaren i Stockholm,
som i sin tur hört sundhetsinspektören i staden. Länsstyrelserna ha
hört förste provinsialläkaren i länet, och vissa länsstyrelser ha därjämte
infordrat yttrande från landsfogden. I ärendet ha vidare hörts bl. a. kriminalpolisintendenterna
i Stockholm och Göteborg, förste stadsläkaren i öi*ebro
samt föreståndaren för könspolikliniken i Uppsala. De på detta sätt
framkomna uttalandena ha redovisats i samband med remissyttrandena. I

I den mån i remissyttrandena framkommit några allmänna synpunkte
r på det föreliggande problemet vitsordas genomgående behovet
av ytterligare åtgärder på lagstiftningens område mot könssjukdomarna,
och medicinalstyrelsens förslag hälsas med tillfredsställelse och anses välbetänkt.
Enligt vad socialstyrelsen anför, har således medicinalstyrelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

i sin framställning kunnat anvisa åtgärder, som synas ägnade att dels i
någon mån förbättra skyddet mot asociala element och dels i ökad omfattning
bringa sjukdomsfall under läkarbehandling.

I ett par remissvar har emellertid uttalats viss tveksamhet om behovet
och värdet av de ifrågasatta lagändringarna. Sålunda uttalar länsstyrelsen
i Malmöhus län, att könssjuklagens nuvarande bestämmelser i stort sett
äro tillfredsställande. Orsaken till den bristande effektivitet, som otvivelaktigt
vidlådde samhällets åtgärder på ifrågavarande område, vore enligt
länsstyrelsens mening att söka mindre i bristen hos lagstiftningen än i det
sätt, varpå denna tillämpades. Det måste nog sägas att läkarna, på vilka
ansvaret för vad som åtgjordes eller underlätes i fråga om könssjukdomarnas
bekämpande främst vilade, icke alltid hade den rätta förståelsen för
vikten av att de uppgifter, som lagen pålagt dem, konsekvent och målmedvetet
utfördes. Förutsättningen för att könssjukdomarna skulle kunna bekämpas
på ett effektivare sätt än för närvarande vore fallet, vore att läkarna
på ett noggrant och omsorgsfullt sätt fullgjorde den uppgiftsskyldighet i
fråga om smittkälla, som enligt könssjuklagen åvilade dem. Det ålåge
sundhetsinspektören att hålla hand över att läkarna fullgjorde sin anmälningsskyldighet,
och det vore av största vikt, att sundhetsinspektören i fall
av tredska utan onödigt dröjsmål fullföljde ärendet. Ehuru enligt länsstyrelsens
mening gällande lagstiftning, rätt tillämpad, således inrymde möjlighet
att bekämpa de smittsamma könssjukdomarna på ett mera effektivt
sätt än för närvarande ägde rum, ansåge dock länsstyrelsen, att det otvivelaktigt
förelåge behov av vissa ändringar i och tillägg till gällande bestämmelser.

Landsfogden i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke den under
senare år konstaterade ökningen av könssjukdomar vore en tillfällig företeelse,
som haft sin grund i en av beredskapstiden föranledd större lösaktighet
samt i den under samma tid rådande invasionen av flyktingar och
andra utlänningar. Då nu gällande bestämmelser före år 1939 visat sig
vara ett verksamt medel för att hindra spridningen av könssjukdomar,
frågade man sig vidare, huruvida någon ändring av bestämmelserna vore
erforderlig sedan den militära beredskapen upphört och den mera okontrollerade
invasionen av främlingar avstannat.

Läkaresällskapet — som i huvudsak tillstyrker de föreslagna lagändringarna
— anför:

Då det är sällskapets uppfattning, att den svenska lagstiftningen på detta
område under de snart gångna trettio åren, under vilka densamma ägt tilllämpning,
väl fyllt sitt ändamål — ett förhållande, som vid upprepade tillfällen
även vitsordats i utländsk press och litteratur, — synes det sällskapet
angeläget, alt ändringar och tillägg i fråga om berörda lagstiftning
göras med stor varsamhet. Kampen mot könssjukdomarna bygger i väsentliga
delar på förtroende mellan patienten och läkaren, i vissa, mindre
väsentliga delar på tvång. En förskjutning i lagstiftningen av de föreskrivna

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

åtgärderna till förmån för tvånget innebär enligt sällskapets mening avgjorda
nackdelar.

Medicinalstyrelsens förslag om tillägg till 14 § könssjuklagen i syfte att
bereda möjlighet att genom ny utfrågning av den sjuke
erhålla uppgift om smittkälla tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av socialstijrelsen samt av flertalet länsstyrelser och sundhetsinspektörer.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att med den omfattning tillägget till
14 § fått i medicinalstyrelsens förslag förnyad efterforskning av smittkälla
endast kunde ske, därest såsom smittkälla angiven person styrkt
smittfrihet. Ny utfrågning av den sjuke syntes emellertid kunna vara påkallad
jämväl i andra fall. Tillägget torde därför böra erhålla en vidare
innebörd än den föreslagna. Ämbetet fortsätter:

I medicinalstyrelsens skrivelse har förutsatts att, om en hänvändelse
från sundhetsinspektören till läkare för efterforskande av ny smittkälla
icke ger önskat resultat, inspektören bör erhålla rätt att kalla till sig den
sjuke. Något stadgande härom innefattas emellertid icke i förslaget, som
allenast innehåller föreskrift om rätt för sundhetsinspektör att av den behandlande
läkaren erhålla uppgift om den sjukes namn och adress. Godtages
medicinalstyrelsens uppfattning, att hinder ej bör möta mot att den
sjukes namn meddelas, synes kunna ifrågasättas, om icke ett stadgande
av sådant innehåll som det i motiveringen angivna bör införas. 1 dylikt
fall borde väl ock meddelas bestämmelse om den påföljd som underlåtenhet
att efterkomma kallelse att inställa sig inför sundhetsinspektören skulle
medföra.

Liknande synpunkter ha framkommit i flera yttranden. Förste provinsialläkaren
i Blekinge län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, föreslår
sålunda, att sundhetsinspektören skall äga påkalla handräckning för
den tredskande personens inställelse hos honom själv eller läkaren, och
framhåller vidare att det vid frivillig inställelse för ny utfrågning angående
smittkälla kunde uppkomma fråga om ersättning för inställelsen särskilt om
vederbörande varit i god tro vid det första angivandet av smittkällan. Förste
provinsialläkaren i Gävleborgs län förordar att bestämmelser införas i lagen
om rätt för sundhetsinspektör att kalla till sig den sjuke för noggrannare
epidemiologisk utredning, varvid ersättning av statsmedel borde utgå.

Även sundhetsinspektören i Stockholm anser att vederbörande sundhetsinspektörs
rätt att till sig kalla en könssjuk person borde angivas i lagen.
Framför allt vid syfilisfallen gällde, att den långa inkubationstiden och
den sexuella lösaktigheten vore två faktorer, som ofta gjorde en rad personer
till misstänkta smittkällor. För att reda ut dessa tilltrasslade förhållanden
krävdes verkligt ingående utfrågning av patienten, vilket den praktiserande
läkaren knappast hunne med. I enstaka fall kunde det därför
vara lämpligt att sundhetsinspektören själv finge komma i kontakt med

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

patienten för att i lugn och ro göra den epidemiologiska utredningen. Sundhetsinspektören
ställde sig däremot tveksam till den praktiska nyttan av
medicinalstyrelsens förslag, att vederbörande sundhetsinspektör i varje
fall, då såsom smittkälla anmäld person styrkt sig vara smittfri, skulle
vara skyldig informera läkaren. Ofta hade nämligen så lång tid förflutit
från anmälan till den tidpunkt, då intyg om smittfrihet inginge, att den
sjuke som anmält smittkällan redan hunnit friskförklaras och försvinna
från läkaren, som behandlat honom. Det vore därför bättre att anmaningen
till läkaren gjordes beroende av sundhetsinspektörens prövning i varje enskilt
fall. Enahanda ståndpunkt har i vad angår gonorré uttalats av förste
provinsialläkaren i Kopparbergs län. Även t. f. förste provinsialläkaren i
Norrbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, anser att den
föreslagna ovillkorliga skyldigheten för sundhetsinspektören att tillställa
vederbörande läkare anmaning om ny efterforskning av smittkälla kunde
innebära olägenheter. Regeln kunde medföra, att läkaren ej gjorde en
grundlig utredning vid den sjukes första besök utan nöjde sig med första
bästa uppgivna smittkälla, då ju om denna visade sig vara fri närmare
efterforskningar i saken kunde göras senare.

I en del yttranden har man ställt sig mera kritisk mot medicinalstyrelsens
förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och förste provinsialläkaren i Västmanlands
län ifrågasätta, om det föreslagna tillägget till 14 § överhuvud vore
behövligt, och framhålla, att sundhetsinspektören redan enligt gällande lag
finge anses ha befogenhet att begära ny utredning av den behandlande
läkaren.

Förste stadsläkaren i Göteborg påpekar att i de större städerna särskilda
kuratorer funnes anställda vid poliklinikerna, vilka underrättades om alla
de poliklinikfall, där smittkälla icke uppgivits eller den uppgivna befunnits
icke smittad. Kurator uppsökte därefter den sjuke för att om möjligt
erhålla bättre besked. Den föreslagna befogenheten för sundhetsinspektör
att erhålla den sjukes namn för att sedan kunna inkalla denne till förhör
skulle därför i dessa städer få betydelse endast i fråga om patienter, som låta
behandla sig av privatpraktiserande läkare. Det kunde dock ifrågasättas,
om ej den fortsatta efterforskningen av smittkälla borde verkställas av
denne. Jämväl beträffande landsbygden vore det tvivelaktigt om förste
provinsialläkaren skulle lyckas bättre än den behandlande läkaren alt
erhålla den sjukes förtroende i sådan grad, att han yppade namn å smittkällor,
som han icke velat uppge för den sistnämnde.

Läkaresällskapet anser att den epidemiologiska utredningen bör göras
av den behandlande läkaren, som icke skall ha rätt att överlåta denna
skyldighet till sundhetsinspektören. Punkten om läkarens skyldighet att
uppgiva den sjukes namn och adress borde därför enligt sällskapets mening
utgå. Även överståtliållarämbetet och t. f. förste provinsialläkaren i Uppsala
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr ''i0.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

län avstyrka medicinalstyrelsens förslag i denna del. Den föreslagna befogenheten
för sundhetsinspektören att i särskilda fall kalla den sjuke till sig
vore enligt överståthållarämbetets mening av mindre praktisk betydelse
med hänsyn till sundhetsinspektörens plikt att aninana den behandlande
läkaren att efterforska ny smittkälla.

Förste provinsialläkaren i Örebro lön ställer sig helt avvisande och anför:

Uppgift om smittkälla står i många fall ej att erhålla. I de flesta fall
säkerligen därför att smittkällan ej är känd av den smittade. Anmärkningsvärt
är även att, då uppgift om smittkälla verkligen lämnats, den uppgivna
smittkällan enligt undertecknads erfarenhet i närmare hälften av
fallen styrkt smittfrihet. Detta talar för att vetskap om smittkälla ej förelegat
utan att ett namn »i högen» tillgripits. I många fall rör det sig tydligen
om synnerligen lösa förbindelser och någon som helst »bekantskap» har ej
förelegat. Det sannolika är, att där smittkällan verkligen är bekant, den
också angives. Ett ytterligare försök att pressa fram uppgifter om smittkälla
torde i praktiken främst leda till att ytterligare »oskyldiga» personer
skulle utsättas för obehag utan att — annat än i rena undantagsfall —
den verkliga smittkällan skulle kunna uppspåras. Känt är även, att i många
fall, där smittkälla ej angives, denne genom den smittade gjorts underkunnig
om sin sjukdom och frivilligt inställt sig för undersökning utan
att angivelse ifrågakommit.

I detta sammanhang må anmärkas, att flera sundhetsinspektörer (förste
provinsialläkarna i Kalmar, Blekinge och Värmlands län) föreslagit att
gällande sekretessbestämmelser ändras så, att vederbörande läkare erhåller
rätt att uppgiva anmälarens namn för person, som a nm
ä 11 s såsom smittkälla. Länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands
län ha anslutit sig till denna mening.

Medicinalstyrelsens förslag till uppmjukning av könssjuklagens sekretessbestämmelser
i huvudsakligt syfte att åstadkomma ökade möjligheter
att beivra brott mot 14 kap. 2 1 § strafflagen tillstyrkes
i princip eller lämnas utan erinran av justitiekanslersämbetet,
överståthållarämbetet samt flertalet länsstyrelser och sundhetsinspektörer.

I några yttranden ifrågasättes en ytterligare lindring i sekretessbestämmelserna.
Sålunda framhåller justitiekanslersämbetet såsom en begränsning
i förslaget, att läkarens anmälningsplikt enligt medicinalstyrelsens
förslag endast avsåge sådana fall, då »den sjuke» utsatte annan för
fara att bli smittad, icke då smittkälla enligt vad vederbörande läkare erhåller
kännedom om utsätter någon för sådan fara. Överståthållarämbetet
anser, att anmälningsplikt enligt 9 § bör angivas på samma sätt som föreslås
skola gälla för sundhetsinspektör enligt 25 § och således avse fall,
då läkaren finner »skälig anledning antaga att gärning, varom i 14 kap.
21 § strafflagen sägs, blivit övad». Landsfogden i Västernorrlands län föreslår,
att läkaren skall vara pliktig anmäla den sjuke till sundhetsinspek -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

tören i varje fall, då han kan antagas utsätta annan för fara att bli smittad,
och framhåller, att det syntes vara att gå alltför långt i försiktighet att kräva
att läkaren skall konstatera uppsåt eller grov vårdslöshet innan han kan
göra anmälan.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm anför bl. a. följande:

Sekretessbestämmelsen i 11 § könssjuklagen försvårar i många fall polisens
arbete. Anmälan kan inkomma med begäran om efterspaning av person,
som angivits vara smittkälla. Då denne efter kanske långvarigt spaningsarbete
slutligen anträffas, visar det sig ofta att han eller hon under
tiden erhållit behandling på någon klinik och sålunda därifrån blivit anmäld
såsom könssjuk till sundhetsinspektören, vilken emellertid, då något
namn icke uppgivits, ej kunnat återkalla sin begäran om efterspaning av
samma person såsom misstänkt smittokälla. Personen har under nämnda
förhållanden kommit under behandling för sin könssjukdom, men därom
har varken sundhetsinspektören eller polisen någon vetskap förrän vederbörande
anträffas av polisen. Allt polisens efterspaningsarbete i dylika
fall är sålunda onödigt och utgör slöseri med relativt dyrbar arbetskraft,
som kunnat under tiden användas till annat arbete.

I omnämnda § It borde föreskrivas, att den sjukes namn alltid skall
uppgivas vid läkarens anmälan till sundhetsinspektören. Frånsett vad ovan
därom anförts beträffande polisens arbete, borde, synes det mig, namnets
uPPgi''ande i anmälan till sundhetsinspektören giva denne en helt annan
överblick över det anmälda klientelet.

En dylik lättnad i läkarens tystnadsplikt ifrågasättes även av länsstyrelsen
i Malmöhus län och förste stadsläkaren i Malmö, vilka dessutom
anse att skyldighet borde införas för den behandlande läkaren att till sundhetsinspektören
anmäla, när den insjuknade blivit friskförklarad.

Länsstyrelsen uttalar jämväl sin anslutning till ett av polismästaren i
Malmö framfört förslag om ändring av 25 § första stycket könssjuklagen så,
att polismyndighet efter angivelse för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen,
eventuellt genom förmedling av sundhetsinspektör, kunde få besked om
vad vederbörande läkare eller myndighet hade sig bekant i ärendet. Polismästaren
framhåller att den nuvarande bestämmelsen, att sådant besked
linge lämnas först sedan någon blivit ställd under åtal, försvårade polisens
arbete med att skaffa fram sådan bevisning i målet att skäl kunde anses
föreligga för åtal. Liknande synpunkter ha anförts av kriminalpol isintendenten
i Stockholm.

Även beträflande sundhetsinspektörs anmälningsskyldighet enligt 25 g
andra stycket könssjuklagen har i några enstaka yttranden ifrågasatts en
skärpning av medicinalstyrelsens förslag. Sålunda föreslår landsfogden i
Örebro län atl sundhetsinspektören skall vara skyldig att till åtal anmäla
hroll mot 14 kap. 21 § och 18 kap. 11 g strafflagen icke blott då det på
grund av anmälan enligt könssjuklagen kan antagas att sådant brott
förövats utan även eljest då skälig anledning finnes till ett dylikt antagande.

20 Kung!. Maj. ts proposition nr 40.

I flera remissvar har däremot uttalats tveksamhet om behovet av de
föreslagna lagändringarna och farhågor för att de skola äventyra huvudsyftet
med lagstiftningen. Särskilt har man härvid riktat sig mot den föreslagna
ovillkorliga skyldigheten för sundhetsinspektör att anmäla brott
mot 14 kap. 21 § strafflagen till åtal. Sålunda avstyrka socialstyrelsen
(majoriteten), länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län, sundhetsinspektören
i Stockholm, förste provinsialläkaren i Stockholms län samt
läkaresällskapet den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för
sundhetsinspektör att anmäla smittospridare till åtal och anse det vara tillfyllest,
att sundhetsinspektören får befogenhet att utan hinder av bestämmelserna
om tystnadsplikt göra sådan anmälan. Läkaresällskapet framhåller
härvid, att ett obligatoriskt anmälande av samtliga hithörande fall till
åklagaren skulle leda till en starkt minskad benägenhet för de sjuka att för
läkaren uppgiva några smittkällor, och därigenom skulle ett viktigt led i
kampen mot könssjukdomarna bortfalla.

Landsfogden i Västmanlands län uttalar, att det torde få anses synnerligen
betänkligt att rucka på de regler, som hittills gällt om läkarnas sekretesskyldighet
på detta område. Landsfogden tillägger:

Förslagsställarna ha själva berört de risker, som kunna vara förknippade
därmed, men enligt min uppfattning ha de på ett allt för lättvindigt
sätt avvisat de uttalade farhågorna. Även om man anser, att hänsynen
till den enskildes intressen i detta sammanhang bör vika, måste man
dock ifrågasätta lämpligheten av de föreslagna ändringarna. Blir det känt,
att en person, som besöker läkare för att få bot för en könssjukdom, kan
— låt vara endast för det fall, att han bryter mot läkarens föreskrifter —
utsätta sig för åtal, kan det avskräcka mången könssjuk att i föreskriven
ordning söka läkarvård. I gemene mans uppfattning kan nämligen de föreslagna
bestämmelserna givas en helt annan innebörd och omfattning. Man
får icke heller förglömma att många människor redan nu på grund av
en överdriven skamkänsla eller liknande inställning finner det ytterst pinsamt
att söka en könsläkare. Tro de sig hädanefter även kunna utsätta
sig för risken av ett polisingripande som följd av besöket, är det fara värt,
att de antingen helt och hållet undvika att söka vård eller ock vända sig
till någon kvacksalvare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har med hänvisning till landsfogdens
yttrande ifrågasatt, om man icke borde inskränka sundhetsinspektörens
anmälningsplikt beträffande brott mot 14 kap. 21 § strafflagen till det fall,
att misstanken om brottet grundades på anmälan från läkare jämlikt den
föreslagna lydelsen av 9 § eller på iakttagelser av samma slag, som sundhetsinspektören
själv gjort i sin verksamhet. Möjligen vore det tillfyllest
att endast tillgripa sanitära åtgärder, i sista hand intagande på sjukhus.

Socialstyrelsen föreslår att det ifrågasatta nya lagstadgandet får en sådan
lydelse, att det tydligt framgår, att endast sådana fall avses, där eljest till
buds stående framkomstmöjligheter icke äro ägnade att leda till målet,
och hänvisar i samband härmed till möjligheten för sundhetsinspektören

Kungl. Maj:Is proposition nr 40.

att med den förfördelades medgivande göra anmälan till allmän åklagare,
varpå vittnesförhör i diskreta former kunde äga rum under medverkan
från polismyndighetens sida. Det borde enligt styrelsens mening klart utsägas
i lagen, att sundhetsinspektören i varje särskilt fall ägde pröva
lämpligheten av det ena eller andra tillvägagångssättet med hänsyn tagen
jämväl till den förfördelades naturliga intresse av att viss diskretion iakttages.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län uttalar, att anmälan endast
bör få ske, därest särskilda skäl föreligga därtill.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, om icke sundhetsinspektörens
anmälan för ernående av större diskretion vid utredningen borde
göras till vederbörande överåklagare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har hänvisat till ett yttrande av förste stadsläkaren i Göteborg, vari
föreslås att anmälan beträffande kvinnlig smittkälla under 17 (18) år,
där vanart kan misstänkas, skall ingivas till barnavårdsnämnd i stället
för till allmän åklagare. I yttrandet framhålles vidare, att anmälan beträffande
gift person endast borde få göras om den andra maken givit sitt
skriftliga medgivande.

En reservant i socialstyrelsen (byråchefen Eriksson) avstyrker helt
medicinalstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 25 § andra stycket könssjuklagen
och anför som skäl för sin mening:

1 och för sig måste det anses mycket otillfredsställande, att en person,
som smittats med könssjukdom av en annan, skall av åklagaren kunna
tvingas att uppträda som vittne inför rätta. En sådan ordning vittnar om
ringa förståelse för mänskliga hänsyn mot den förfördelade parten. Eller
för att taga ett exempel. En könssjuk ung slarver kommer tillfälligtvis till
eu liten ort och lyckas uppnå intim kontakt med en hygglig flicka. Han
reser därifrån, och flickan får gå till läkare för behandling. Läkaren har
emellertid tystnadsplikt, och ingenting blir bekant om hennes olycka. Vill
hon göra sak mot den som smittat henne, kan hon göra polisanmälan. Om
åklagaren på annat sätt får kännedom om brottet mot flickan, kan han
självständigt anhängiggöra åtal och tvinga flickan att schavottera inför
domstolen som det olyckliga offret för en samvetslös individ.

Redan den nuvarande lagstiftningen brister enligt min mening i skälig
hänsyn till den förfördelade partens intresse. Att några grövre missbruk
av den makt att skandalisera samvetslösa individers offer som lagstiftningen
ger åklagarna inte torde ha förekommit, synes få tillskrivas dels en utvecklad
förståelse hos åklagarna för de humanitära hänsyn som måste
tagas i dylika fall och dels det förhållandet att läkarna på grund av sin
tystnadsplikt inte kunnat uppträda som angivare.

Medicinalstyrelsen vill nu upphäva tystnadsplikten i dessa fall och i
högre utsträckning än tidigare utnyttja strafflagen i kampen mot könssjukdomarna.
Risken för den unga flickan i exemplet här ovan att få uppträda
som vittne skulle med andra ord bli mångdubbelt större än tidigare.

Åtgärder mot könssjukdomarna äro förvisso nödvändiga. Det kan emellertid
enligt min uppfattning inte försvaras att därvid utnyttja metoder
som skulle skapa ökade lidanden för dem som blivit offer för sinittospridare.
Om en kvinna blivit utsatt för våldtäkt, ligger del i hennes hand att

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

avgöra om åtal skall anställas mot förövaren eller ej. Det borde vara
naturligt, att samma regel gällde för den som av annan smittats med könssjukdom.

Talet om att förhör med offren skulle kunna ske i diskreta former är
föga övertygande. I en storstad går det möjligen att förfara med diskretion,
men i mindre städer och på landsbygden kan kontakt med polis och domstol
inte hemlighållas.

I remissyttrandena ha framkommit åtskilliga förslag till ändringar i
könssjuklagen utöver vad styrelsen förordat. I den mån dessa förslag haft
direkt samband med de frågor, som behandlats av medicinalstyrelsen, ha
de redovisats i det föregående. Vissa förslag äro av den speciella natur, att
de -— i den mån de överhuvud kunna beaktas i detta sammanhang — synas
böra upptagas vid behandlingen av de särskilda paragraferna i lagen. I anknytning
till den närmast föregående redogörelsen torde här endast böra
redovisas ett förslag o in ytterligare uppmjukning av gällande
sekretessbestämmelser.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att den sjukes intressen
givetvis borde beaktas vid utformningen av dessa bestämmelser men
att dylika hänsyn icke finge motivera hänsynslöshet mot de friska och
framför allt icke mot barnen. I det fall där t. ex. en barnsköterska vore
könssjuk i smittsamt skede, måste det anses i hög grad hänsynslöst att
undanhålla barnens moder upplysning därom. Samma vore förhållandet,
då en könssjuk i sitt arbete hade att taga befattning med matvaror, som
beredas och försäljas till allmänheten. Kriminalpolisintendenten fortsätter: Vid

verkställande av handräckning enligt 22 § könssjuklagen är det ofta
oundvikligt att den sjukes arbetsgivare eller närmaste omgivning får kännedom
om polisens ingripande, exempelvis då det gäller intagning å sjukhus
av ett hembiträde eller en barnsköterska, som är anställd i familj och
därstädes boende. Rörande anledningen till ingripandet anser sig därvid
polispersonalen förhindrad att lämna upplysning till arbetsgivaren på
grund av nu gällande sekretessbestämmelser. Av samma orsak anser sig
polispersonalen förhindrad att svara på arbetsgivarens frågor, huruvida
det gäller könssjukdom. Dylika frågor framställas ofta till den som har
att utföra handräckningen, då exempelvis den sjuke har haft hand om
barn och föräldrarna önska dylika upplysningar för att kunna bedöma,
huruvida de böra låta läkarundersöka barnen för att få utrönt, om dessa
blivit smittade. Polispersonalen anser sig därvid icke kunna göra annat än
att hänvisa till den sjuka själv för erhållande av svar. Det vore emellertid
behjärtansvärt att i stället kunna lämna direkt upplysning till den som
önskar sådan för att få till stånd förebyggande läkarundersökning.

Med anledning härav föreslås, att nämnda § utökas med ett andra stycke
av följande lydelse:

Om vid utförande av handräckning, som i första stycket sägs, den sjukes
närmaste omgivning finnes böra erhålla upplysning angående anledningen
till åtgärden, må sådan upplysning lämnas av polismyndigheten.

Tö

Kungl. Maj. ts proposition nr M.

överståthållaråmbetet finner den av kriminalpolisintendenten sålunda
berörda frågan vara förtjänt att uppmärksammas samt anför för egen del:

Det synes ämbetet uppenbart, att den sjukes omgivning i vissa fall, särskilt
när den sjuke på grund av anställning såsom hembiträde eller barnsköterska
kommit i nära beröring med barn, borde på lämpligt sätt informeras
om föreliggande smittofara, så att densamma kunde neutraliseras
eller redan överförd sjukdom kunde bringas under omedelbar behandling.
Särskild anledning till meddelande av dylik upplysning föreligger, om den
sjuke slutat sin anställning kort före en eventuell intagning på sjukhus,
varigenom den sjukes förutvarande omgivning överhuvud taget icke får
anledning till misstanke om någon smittofara. Dylika upplysningar böra
emellertid enligt ämbetets mening icke lämnas av polismyndigheten i samband
med handräckningsförfarande utan i stället av sundhetsinspektören
efter prövning från fall till fall.

Under hänvisning till vad sålunda anförts ifrågasätter överståthållarämbetet,
om icke i könssjuklagen borde införas en bestämmelse av antytt
innehåll.

Föreståndaren för könspolikliniken i Uppsala anser jämväl att arbetsgivaren
borde underrättas om smittfaran, då smittsam könssjukdom konstateras
hos person, som har vård om småbarn. Läkaren borde även ha
befogenhet att avstänga dylika personer liksom könssjuka, som syssla med
matvaror, diskning in. in., från deras tjänst så länge smittofaran består.

Medicinalstyrelsens förslag till ändring i lösdrivarlagen av
innebörd att för lösdriveri anhållna, vilka kunna misstänkas lida av könssjukdom
i smittsamt skede, skola anmälas till vederbörande sundhetsinspektör,
har lämnats utan erinran av flertalet av de myndigheter som
yttrat sig i ärendet. I en del yttranden ha dock vissa anmärkningar framställts
mot förslaget i denna del.

Överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Kronobergs län påpeka, att frågan
om lösdrivarlagens upphörande vore aktuell och att någon ändring i
densamma därför ej torde böra vidtagas utan frågan i stället övervägas i
samband med att lagen upphävdes.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det föreslagna tillägget
till 2 § lösdrivarlagen vore tillräckligt för att uppnå det avsedda syftet,
och framhåller härvid att lösdrivarklientelet vore mycket rörligt. Enligt
länsstyrelsens mening borde därför tillskapas möjlighet för polismyndigheten
att kvarhålla en lösdrivare, som med skäl kunde antagas vara angripen
av könssjukdom i smittsamt skede intill dess denne undergått läkarundersökning.
I flera andra yttranden framhålles att den föreslagna bestämmelsen
i lösdrivarlagen skulle bli föga effektiv i varje fall beträffande
de personer, som icke häktas utan endast anhållas för lösdriveri. Förste
provinsialläkaren i Västmanlands län anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Flertalet personer av lösdrivartyp poliseras endast, d. v. s. förhöras utan
att anhållas. För övrigt torde redan nu finnas möjligheter för polismyndighet
att bringa lösdrivare till läkarundersökning, vilken undersökning då
vanligen företages av tjänsteläkare, där särskild polisläkare ej finnes. Det
förefaller också vara en onödig omgång att polisen först skriftligen skall
anmäla sina misstankar att en lösdrivare kan vara könssjuk till sundhetsinspektören,
som därefter skriftligen skall anmana vederbörande att
låta undersöka sig. Mera praktiskt och effektivt vore att polisen lät undersöka
lösdrivare, som misstänkes för könssjukdom, hos tjänste- resp. polisläkaren.
Om en till polisförhör inkallad person misstänkes lida av sinnessjukdom,
alkoholism eller någon allvarligare kroppssjukdom lär väl polisen
föranstalta om läkarundersökning. Motsvarande bör kunna ske vid könssjukdom
utan att sundhetsinspektören inkopplas i sammanhanget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig till vad sålunda anförts,
och liknande synpunkter uttalas av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands
län, landsfogdarna i Västmanlands och Västernorrlands län,
förste provinsialläkaren i Västerbottens län samt läkaresällskapet. Även
sundhetsinspektören i Stockholm anser det vara mest praktiskt att polismyndigheten
i dessa fall ägde direkt anlita läkare utan den tidsberövande
omgången över sundhetsinspektör.

Polismästaren i Örebro föreslår, att i de större städer, där särskilda
polikliniker upprättats för behandling av könssjukdomar, föreståndaren
för kliniken lämnades vissa befogenheter som eljest tillkomme sundhetsinspektören
och framhåller att därigenom exempelvis i fråga om lösdrivare
skulle kunna etableras ett smidigt lokalt samarbete mellan klinikföreståndaren
samt polis- och åklagarmyndigheten. I tveksamma fall borde dock
sundhetsinspektörens beslut inhämtas.

Kriminalpolisintendenten i Göteborg anser den föreslagna ändringen i
lösdrivarlagen onödig. Med hänsyn till den vårdnadsplikt, som åvilade polisen
i tråga om anhållna personer, torde det nämligen utan särskild föreskrift
åligga polismyndigheten att inställa en anhållen, som misstänkes
lida av könssjukdom, direkt på sjukhus för undersökning och eventuell
vård. Däremot syntes det kunna ifrågasättas, om ej en allmän skyldighet
borde stadgas för statliga och kommunala myndigheter att göra anmälan
till sundhetsinspektören, därest det kommer till myndighetens kännedom
att någon lider av könssjukdom utan att veterligen vara under läkarbehandling.
Beträffande för lösdriveri anhållna personer borde övervägas
föreskrift om läkarundersökning skulle ske även om man icke misstänkte
könssjukdom i smittsamt skede.

Även polismästaren i Malmö förordar införandet av en allmän skyldighet
för polis- och barnavårdsmyndighet att till sundhetsinspektören anmäla
personer, som föra ett sådant levnadssätt att våda därigenom uppstår
för allmän sedlighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i barnavårdslagen
—- enligt vilken barnavårdsnämnd skulle till sundhetsinspektör
anmäla person under 21 år, som kan antagas lida av könssjukdom i smittsamt
skede utan att veterligen vara under läkarbehandling — har föranlett
en del kritik.

Överståthållarämbetet anser att tillägget till barnavårdslagen borde inskränkas
till att gälla endast personer i åldern 18—21 år som befinnas föra
ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och
beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras
tillrättaförande.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekar att kriminalpolisen ibland
finge omhänderta personer under 21 år, som på grund av sedeslöst leverne
eller annan orsak borde behandlas enligt barnavårdslagen. Om en sådan
person misstänktes lida av könssjukdom och icke vore under läkarbehandling,
kunde det vara en onödig omgång om endast barnavårdsnämnd ägde
göra anmälan till sundhetsinspektören. I det föreslagna nya stycket i 18 §
barnavårdslagen borde därför efter ordet »barnavårdsnämnd» tilläggas
orden »eller polismyndighet».

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om icke den föreslagna ändringen
av 18 § barnavårdslagen bör kompletteras med en bestämmelse, att
sundhetsinspektör, som erhållit kännedom om att person i åldern under
21 år lider av könssjukdom i smittsamt skede och att den sjuke underlåter
att ställa sig läkarens föreskrifter till efterrättelse eller genom grov vårdslöshet
utsätter annan för fara att bli smittad, har att härom göra anmälan
till vederbörande barnavårdsnämnd. Länsstyrelsen hänvisar till ett
i länet aktuellt fall och anför:

En 17-årig flicka hade under sommaren 1946 ådragit sig syfilis. Därefter
hade hon haft könsumgänge med ett flertal ynglingar. Först då en av dessa,
som ådragit sig sjukdomen i början av 1947, uppsökte läkare och anmälde
flickan som smittkälla, blev hon underkastad läkarbehandling. Sundhetsinspektören
ansåg sig dock på grund av sekretessbestämmelserna förhindrad
att angiva flickans sjukdom för barnavårdsnämnden. Hon blev dock
genom länsstyrelsens ingripande omhändertagen för skyddsuppfostran och
intagen å skyddshem. I ett sådant fall synes det av länsstyrelsen föreslagna
stadgandet om skyldighet för sundhetsinspektören att göra anmälan till
barnavårdsnämnden vara av behovet påkallat.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del avstyrkes helt av förste provinsialläkaren
i Gävleborgs län, som yttrar:

En bestämmelse, att barnavårdsnämnd skulle till sundhetsinspektör anmäla
person under 21 år, som kan antagas lida av könssjukdom i smittsamt
skede utan att veterligen vara under läkarbehandling, kan befaras leda till
anmälan av fullt friska och oskyldiga. Dylika anmälningar förekomma nu
genom löst grundade antaganden och i vilseledande syfte av de könssjuka
själva vid uppgivande av smittokällor. Detta är beklagligt men kan tole -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

reras på grund av det smidiga förfaringssättet mellan läkaren, sundhetsinspektören
och vederbörande och leder ej alltför ofta till obehagliga konsekvenser
för den oskyldigt anmälda. Annat blir förhållandet om en myndighet
i detta fall barnavårdsnämnden — inträder som anmälande part.
En sådan anmälan måste därför vara synnerligen väl grundad, varför den
i praktiken ytterligt sällan torde komma till användning. Något allmänt
önskemål, att intaga de föreslagna bestämmelserna torde väl icke heller
förefinnas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till vad förste provinsialläkaren
sålunda anfört.

Departementschefen.

De smittsamma könssjukdomarna ha alltjämt en stor utbredning i vårt
land, trots de olika åtgärder som från samhällets sida vidtagits i syfte att
bekämpa dessa sjukdomar. Vad särskilt angår den allvarligaste av dem,
syfilis, redovisas sålunda i den officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken för
år 1944 icke mindre än 1 344 fall sådan sjukdom mot 373 år 1940. De senaste
tre åren har antalet fall av syfilis varit i stort sett oförändrat med i
runt tal 1 300 fall varje år. Som jämförelse må nämnas att åren 1931/35
och 1936/40 redovisades ett årligt medeltal av 712 resp. 370 fall av syfilis.
Antalet fall av denna sjukdom ligger sålunda för närvarande på en i förhållande
till mellankrigsåren mycket hög nivå. Beträffande sjukdomen
gonorré, varav år 1944 redovisades 20 043 fall, har frekvensen visserligen
nedgått något de sista åren eller från 15 593 fall år 1945 till beräknade
11 280 fall år 1947. Alltjämt är emellertid även denna sjukdom mer utbredd
än under år 1940.

Den stegrade utbredningen av könssjukdomarna, särskilt syfilis, visar hur
angeläget det ur samhällets synpunkt är att med alla medel bekämpa dessa
sjukdomar. Medicinalstyrelsen har också ansett sig böra vidtaga olika åtgärder
för att göra kampen mot den veneriska smittan mera effektiv. Styrelsen
har sålunda tagit initiativet till en omfattande upplysningsverksamhet.
Då styrelsen nu önskar att en effektivisering skall ske även av lagstiftningen
på detta område, synes denna tanke värd att beakta. Denna
mening omfattas också allmänt av de i ärendet hörda remissinstanserna.

Jag delar emellertid läkaresällskapets uppfattning, att man på detta område
bör gå fram med försiktighet. Särskilt måste undvikas att lagstiftningen
får sådant innehåll, att den avskräcker den enskilde från att i fullt
förtroende vända sig till läkare och att till denne lämna sanningsenliga och
fullständiga uppgifter om smittkällor och andra förhållanden av betydelse
i detta sammanhang.

Det må också framhållas, att en skärpning av lagens stadganden om
tvångsåtgärder icke ensamt torde vara tillfyllest för att vinna huvudsyftet

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

med varje lagstiftning av detta slag, d. v. s. att i den mån så är möjligt
hindra och begränsa könssjukdomarnas spridning. Av vikt är nämligen
även att lagens bestämmelser, bl. a. om efterforskning av smittkällor, samvetsgrant
tillämpas och att de möjligheter lagen ger att ingripa mot asociala
individer verkligen utnyttjas.

Medicinalstyrelsens förslag till skärpning av bestämmelserna om efterforskande
av smittkälla innebär, att sundhetsinspektör, som finner
att såsom smittkälla anmäld person styrkt sig vara smittfri, skall anmana
vederbörande läkare att söka utröna annan smittkälla. Sundhetsinspektören
anses emellertid även själv böra kunna utfråga den sjuke och
föreslås därför få rätt att av läkaren erhålla uppgift om patientens namn.
Till grund för förslaget åberopas bl. a. att under år 1945 smittkällan kunde
bli föremål för undersökning endast i omkring en tredjedel av hela antalet
anmälda syfilisfall. Detta är uppenbarligen otillfredsställande. Remissinstanserna
ha också genomgående ansett en komplettering av lagen på denna
punkt erforderlig.

I frågan om den behandlande läkaren eller sundhetsinspektören skall
svara för den nya efterforskningen av smittkälla äro emellertid meningarna
i viss mån delade i remissyttrandena. Enligt min uppfattning kan det
starkt ifrågasättas huruvida denna uppgift bör ankomma på sundhetsinspektören.
I de större städerna finnas vid poliklinikerna särskilda kuratorer
som sköta utfrågningen. Och de patienter, som ej besöka poliklinikerna
utan i stället vända sig till privatpraktiserande läkare, torde — om
de överhuvud stå till förfogande för en förnyad utredning — i allmänhet
kunna antagas vara mera villiga att lämna uppgifter till den läkare,
som de en gång själva med förtroende vänt sig till, än till en främmande
tjänsteläkare. Härtill kommer att särskilt för könssjuk på landsbygden
det ofta kan vara en besvärlig omgång att vända sig till sundhetsinspektören
i länets residensstad för en utfrågning, som kan göras av den
närboende läkare, som ursprungligen behandlat honom. Jag förordar därför,
att den nya efterforskning av smittkälla, som kan erfordras, skall verkställas
av den behandlande läkaren, där ej som vid poliklinikerna särskilda
tjänstemän finnas för uppgiften. Med denna lösning förfaller frågan om
skyldighet för läkaren att för sundhetsinspektören uppgiva den sjukes
namn. Eu bestämmelse härom torde måhända även verka mindre väl ur
synpunkten, att den sjuke ej annat än i särskilda fall skall behöva riskera
att få sitt namn utlämnat.

Det har hl. a. från läkarhåll ifrågasatts, om det vore erforderligt att lagstadga
eu direkt skyldighet för sundhetsinspektören att anmana läkaren
att efterforska ny smittkälla och om det ej vore tillräckligt att sundhetsinspektören
finge befogenhet i detta hänseende. Samtidigt har det gjorts
gällande, att sundhetsinspektören redan nu har dylik befogenhet. Hur än
förhåller sig härmed synes dock eu uttrycklig lagbestämmelse vara ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

värdefullt stöd för sundhetsinspektören i dennes verksamhet. För att få till
stånd en så effektiv efterforskning av smittkällan som möjligt och då sundhetsinspektören
ej har möjlighet att avgöra, om den sjuke alltjämt är under
behandling eller eljest står till förfogande för utfrågning, torde sundhetsinspektören
böra bli skyldig att anmana läkare i varje fall, då förnyad efterforskning
av smittkälla skall äga rum.

Jag vill i detta sammanhang understryka, hur viktigt det är, att vederbörande
läkare redan vid det första besöket försöker få en bestämd och
tillförlitlig uppgift om smittkällan. Det är alltid ovisst om ny utfrågning
kan ske, och det föreslagna tillägget får naturligen icke tagas till intäkt för
att läkaren första gången ej gör en så grundlig utredning som möjligt.

I anslutning till det nu behandlade spörsmålet har frågan om konsekvenserna
av anmälningar om smittkälla, som gjorts på alltför lösa grunder
eller rentav i trakasseringssyfte, tagits upp i några yttranden. Det har
ifrågasatts, att läkaren skulle få rätt att för den anmälde uppgiva anmälarens
namn. Ett dylikt generellt undantag från den i läkarinstruktionen och
könssjuklagen fastslagna regeln, att den sjukes namn icke får yppas »i
oträngt mål» eller för obehöriga, kan jag emellertid ej tillstyrka.

Jag övergår härefter till den del av medicinalstyrelsens förslag, som avser
en uppmjukning av könssj uklagens sekretessbestämmelser
i huvudsakligt syfte att åstadkomma ökade möjligheter
att beivra brott mot 14 kap. 21 § strafflagen. Ifrågavarande bestämmelser
spela en betydelsefull roll ur den förut berörda synpunkten, att den sjuke
icke får avskräckas från att söka läkarvård eller att uppgiva smittkälla.
Enligt gällande regler riskerar en könssjuk, som uppsöker läkare, ej
att få sitt namn utlämnat om han sköter sig och följer läkarens föreskrifter.
Och har namnet på smittkällan yppats för läkaren, skall visserligen
detta vidarebefordras till sundhetsinspektören, och den anmälde kommer
att underkastas lagens tvångsregler, men den sjuke kan lita på att
namnet ej utan hans medgivande utlämnas till polismyndigheten. I båda
dessa hänseenden föreslås nu ändring och utvidgning av anmälningsskyldigheten,
så att läkaren skulle bli skyldig att till sundhetsinspektören anmäla
även könssj uk, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet utsätter
annan för fara att bli smittad, och sundhetsinspektören i sin tur bli pliktig
att vid misstanke om brott mot 14 kap. 21 § strafflagen anmäla förhållandet
till vederbörande åklagare.

Medicinalstyrelsen har ansett, att det allmänna intresset av att de smittfarliga,
asociala personer det här är fråga om tillrättaföras överväger det
enskilda intresset av att icke högst personliga förhållanden offentliggöras.
Detta synes i och för sig vara riktigt med hänsyn till den allmänfara det
här är fråga om. Här torde endast behöva framhållas att ett omhändertagande
och tillrättaförande av en könssj uk person kan hindra smittans
spridning till ett stort antal olika personer. Remissinstanserna ha ej heller

Kungl. Maj.ts proposition nr W.

på ett undantag när —■ en reservant inom socialstyrelsen — haft något i
princip att erinra mot en avvägning av ifrågavarande slag.

Däremot förefaller det i någon mån tveksamt, i vilken utsträckning man
med hänsyn till styrkan i dessa enskilda intressen kan uppmjuka reglerna
om tystnadsplikt utan att samtidigt äventyra lagstiftningens ändamål att
få sjuka under behandling och att effektivt uppspåra smittkällan. I remissyttrandena
ha olika meningar framkommit på denna punkt. Förslaget har
dock i flertalet yttranden ansetts väl avvägt och tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

I fråga om utvidgningen av den behandlande läkarens anmälningsskyldighet
ha de myndigheter, som ej anslutit sig till förslaget i denna del, uttalat
sig för en ytterligare lindring i tystnadsplikten. I några yttranden
förordas, att läkaren alltid skall vara pliktig uppgiva den sjukes namn för
sundhetsinspektören. De fördelar huvudsakligen ur polisiära synpunkter
som härvid åberopas äro dock enligt min mening icke av den art, att de
kunna anses uppväga olägenheten av att en könssjuk aldrig skulle kunna
känna sig trygg för att icke hans namn och sjukdom skulle bli bekanta i
sista hand för polismyndigheten. För egen del anser jag att redan medicinalstyrelsens
förslag om utvidgad anmälningsskyldighet för läkaren stundom
kan vara mindre väl förenligt med behörig hänsyn till den sjuke. Förslaget
synes kunna innebära att en könssjuk, som vid sitt första samtal
med den behandlande läkaren om smittkällor och kontakter kanske av en
tillfällighet nämner, att han efter nedsmittningen haft könsumgänge med
annan, blir anmäld för sundhetsinspektören och därefter föremål för
samma tvångsåtgärder och eventuellt polisanmälan som om han ej följt
läkarens föreskrifter. Det synes icke uteslutet att denna konsekvens av
förslaget skulle leda till att åtskilliga sjuka skulle tveka att uppsöka
läkare eller i varje fall att så öppet som är önskvärt tala med denne om
sina förhållanden. .lag har därför icke ansett mig böra godtaga styrelsens
förslag i denna del. För övrigt må anmärkas att det väsentliga syftet med
den nu föreslagna ändringen torde kunna tillgodoses även med nuvarande
bestämmelser. Om det nämligen kommer till läkarens kännedom, att könssjuk
efter det första besöket hos honom utsatt annan för fara att bli smittad,
har läkaren redan enligt gällande lag skyldighet att anmäla patienten
för sundhetsinspektören.

I viss mån annorlunda förhåller det sig med den föreslagna utvidgade
skyldigheten för sundhetsinspektören att göra anmälan till åklagaren. Om,
såsom jag i det föregående förordat, förslaget om uppmjukning av den behandlande
läkarens tystnadsplikt avvisas, torde nämligen en sådan anmälan
från sundhetsinspektören i regel endast kunna komma att avse sådana
könssjuka, som själva ha skuld till att deras namn kommit till sundhetsinspektörens
kännedom. Det blir hl. a. fråga om sjuka, som ej följt
läkarens föreskrifter eller som anmälts i egenskap av smittkällor. Fn köns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

sjuk, som fullföljer den föreskrivna behandlingen, skulle alltjämt ej behöva
riskera att hans namn meddelades till sundhetsinspektören. Ett sådant
sjukdomsfall bör också på förut angivna skäl behandlas med diskretion,
medan däremot tredskande eller vårdslösa könssjuka naturligen ej förtjäna
samma hänsyn. Kan det antagas att de gjort sig skyldiga till brott
mot 14 kap. 21 § strafflagen, bör icke sundhetsinspektörens tystnadsplikt
under alla förhållanden få medföra, att de ej också lagforas. Jag kan emellertid
icke helt ansluta mig till medicinalstyrelsen i denna del. I likhet med
flera remissinstanser anser jag, att sundhetsinspektören icke bör åläggas en
ovillkorlig skyldighet att till åklagaren anmäla misstänkta fall men väl
erhålla befogenhet att göra anmälan, då särskilda skäl föranleda därtill,
såsom vid mera flagranta fall av lagöverträdelser. Sundhetsinspektören bör
städse ha huvudsyftet med lagstiftningen i sikte och därför överväga, om
icke andra vägar kunna leda till målet. Vid prövning av frågan, huruvida
anmälan till åklagaren skall ske eller ej, bör han iakttaga försiktighet samt
beakta den förfördelades intresse av diskretion. Begagnas denna prövningsrätt
med omdöme, torde man icke behöva frukta, att de sjuka ändra sin inställning
till könssjuklagens föreskrifter och i ökad utsträckning underlåta
att söka läkarvård och uppgiva smittkälla. Sundhetsinspektörens befogenhet
att göra åtalsanmälan bör icke lämpligen utsträckas till andra fall än
dem, han fått kännedom om genom anmälan enligt könssjuklagen. Har
han på annat sätt, t. ex. genom berättelse av en som smittkälla anmäld
person, fått uppgift om ett misstänkt fall, bör detta alltjämt utan inskränkning
omfattas av hans tystnadsplikt. I detta sammanhang må dock erinras
om den i 18 § könssjuklagen upptagna skyldigheten för sundhetsinspektör
att förfara som om anmälan inkommit till honom, därest anmälningsplikt
enligt 9, 10 eller 11 § lagen skulle ha ålegat honom själv, om han ej varit
sundhetsinspektör.

I den förut omförmälda reservationen vid socialstyrelsens yttrande har.
uttalats, att den förefintliga möjligheten att utan angivelse åtala brott mot
14 kap. 21 § strafflagen vore olycklig för den oförskyllt nedsmittade, och
att en ytterligare uppmjukning av tystnadsplikten skulle skapa ökade
lidanden för dem, som blivit offer för smittspridare. Reservanten syftar
särskilt på att de, sedan brottet kommit till polisens kännedom och åtalats,
skulle kunna tvingas att vittna inför domstolen. Jag kan emellertid icke
finna, att risken för en sådan situation är särdeles stor vare sig enligt gällande
lag eller enligt den förut förordade bestämmelsen. Sundhetsinspektören
känner ju icke den smittades namn och, om han händelsevis fått
vetskap om detta, äger han ej nämna det för polisen i samband med en
eventuell anmälan av smittkällan. Naturligtvis innebär likväl enbart det
förhållandet, att brott mot 14 kap. 21 § strafflagen kommer att åtalas i
större utsträckning, en något ökad risk för den åberopade situationen. Såsom
framhållits måste emellertid vid den avvägning mellan enskilda och

Kungl. Maj.ts proposition nr 40. 31

allmänna intressen, som det här är fråga om, de sistnämnda anses väga
tyngst.

Jag vill emellertid understryka vikten av att de myndigheter, som handlägga
ärenden av ifrågavarande art, iakttaga diskretion och begagna sig av
de möjligheter, som finnas, för att hindra att förhållanden av personlig
natur bli allmänt kända. I några yttranden har förordats ytterligare bestämmelser,
som skulle verka i denna riktning. Bland annat har föreslagits,
att anmälan skulle göras till vederbörande statsåklagare. En sådan anordning
lär emellertid ej alltid göra handläggningen mera diskret. Polisförhören
måste likväl i regel hållas av den lokala polisen. Övriga önskemål,
som framförts i detta sammanhang, torde kunna tillgodoses inom ramen
för sundhetsinspektörens diskretionära prövningsrätt. Jag vill därför icke
förorda någon ytterligare jämkning i medicinalstyrelsens förslag i
denna del.

Ett från polishåll framfört förslag, att genom ändring av 25 § första stycket
i lagen giva polismyndigheten möjlighet att få upplysning om resultatet
av läkarundersökning av en för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen
anmäld person, anser jag däremot vara värt beaktande. För närvarande
kan åklagare och domstol få sådant besked först sedan vederbörande blivit
åtalad. Polismyndigheten får därigenom svårt att skaffa erforderlig bevisning.
Den nuvarande bestämmelsen ansluter sig dessutom ej till 12 §
könssjuklagen i dess lydelse från den 1 januari 1948. Enligt detta stadgande
skall nämligen anmälan göras till sundhetsinspektören redan om någon
vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits skäligen
misstänkt för brott mot bl. a. 14 kap. 21 § strafflagen. Sundhetsinspektören
har därefter att tillse att den misstänkte blir undersökt av läkare. Åklagaren
bör uppenbarligen kunna få besked om resultatet av denna undersökning,
medan målet ännu befinner sig på förundersökningens stadium. Ett sådant
besked har ju största betydelse för prövningen av åtalsfrågan. Anledning
till betänkligheter ur de synpunkter, som uppbära reglerna om tystnadsplikt
i ärenden enligt könssjuklagen, synes ej föreligga. Jag föreslår därför,
att 25 § första stycket könssjuklagen ändras så, att åklagaren får den
angivna befogenheten. Har åtal väckts utan att upplysning inhämtats om
resultatet av undersökningen, bör även domstolen kunna få besked härom.

I detta sammanhang må beröras ett av kriminalpolisintendenten i Stockholm
framlagt förslag att polispersonal, som utför handräckning enligt 22 §
könssjuklagen, då så finnes böra ske, skall äga lämna den sjukes närmaste
omgivning upplysning om anledningen till åtgärden. I yttrandet avses t. ex.
det fall, att eu barnsköterska hämtas av polisen för att föras till sjukhus;
gällande sekretessregler skulle enligt polisintendentens mening hindra polisen
att underrätta arbetsgivaren om att det vore fråga om ingripande enligt
könssjuklagen. överståthållarämbetet har funnit detta förslag vara
värt beaktande men ansett, alt upplysningen borde lämnas av sundhets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

inspektören. För egen del anser jag det emellertid icke vara lämpligt att
i könssjuklagen införa en undantagsbestämmelse av så speciell natur som
den föreslagna. Sekretessbestämmelserna — för polisens del för närvarande
innefattade i 12 § normalinstruktionen för polispersonal, vari stadgas
förbud för polisman att för obehörig yppa vissa i tjänsten inhämtade
förhållanden — torde knappast lägga hinder i vägen för att erforderliga
upplysningar lämnas i fall av förevarande art. Att såsom i något yttrande
ifrågasatts införa en befogenhet för läkare att avstänga en person, t. ex.
en barnsköterska, från tjänsten så länge smitlfaran består, anser jag ej heller
erforderligt. Könssjuklagen ger ju möjlighet att vid synnerlig fara för
smittans spridning få den sjuke intagen på sjukhus.

Beträffande den föreslagna ändringen i lösdrivarlagen ha
åtskilliga synpunkter framförts i remissyttrandena. Då frågan om lösdrivarlagens
upphävande för närvarande utredes inom inrikesdepartementet
av en särskild utredningsman, är jag emellertid icke beredd att i förevarande
sammanhang taga upp dessa synpunkter till diskussion. Jag kan
därför ej tillstyrka, att någon ändring nu göres i lösdrivarlagen. Spörsmålet
om den lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få
anstå till dess utredningen rörande lösdrivarlagen föreligger.

Vad angår förslaget om tillägg till barnavårdslagen, så
innebär detta, att barnavårdsnämnden skall göra anmälan till sundhetsinspektören,
om den finner anledning antaga, att person, som ej fyllt
21 år, lider av könssjukdom i smittsamt skede utan att vara under läkarbehandling.
Förslaget har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats
utan erinran. Jag är emellertid tveksam om dess lämplighet. Som skäl
för förslaget har endast åberopats, att barnavårdsnämnden borde beredas
möjlighet att få barn och ungdomar, som kunde misstänkas vara könssjuka,
undersökta av läkare. Under vissa förhållanden synes emellertid
nämnden redan nu ha denna möjlighet på grund av stadgandet i 18 § andra
stycket barnavårdslagen. I detta stadgande förutsättes visserligen att vanart
eller annat missförhållande föreligger. Men detta kommer väl i allmänhet
att vara en förutsättning även för att nämnden skall få sådan
kännedom om barnets situation, att nämnden skulle kunna ingripa enligt
den föreslagna bestämmelsen. Det bör med andra ord endast sällan behöva
inträffa, att nämnden har anledning antaga, att ett barn lider av könssjukdom,
som ej är under behandling, utan att nämnden även enligt nuvarande
regler har befogenhet att skicka barnet till undersökning. Något egentligt
behov av det föreslagna tillägget synes alltså knappast föreligga. Att märka
är vidare att den av nämnden anlitade läkaren har skyldighet att i vanlig
ordning göra anmälan till sundhetsinspektören, om barnet befinnes vara
smittat av könssjukdom. Härvid får dock icke barnets namn uppgivas.
Vore nämnden däremot skyldig att anmäla barnet för sundhetsinspektören,
skulle denne omedelbart få kännedom om barnets namn. Detta kan under

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

vissa förhållanden vara olämpligt särskilt om sundhetsinspektören, såsom
tidigare föreslagits, får vidgad befogenhet att i sin tur göra anmälan till
åklagare. Slutligen må framhållas att barnet ofta kan komma fortare under
behandling om nämnden skickar barnet direkt till en lämplig, närboende
läkare än om den skall göra anmälan till sundhetsinspektören.

De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att den föreslagna
ändringen i harnavårdslagen ej bör göras. Jag vill emellertid framhålla,
att det givetvis är angeläget att en god kontakt upprätthålles mellan
barnavårdsnämnden och läkaren på orten. I städer samt i många landskommuner
är vederbörande tjänsteläkare självskriven ledamot i nämnden.
Men även där så icke är fallet bör, då fall av könssjukdom hos barn och
ungdom kommer till nämndens kännedom, samråd ske med denna läkare.

I detta sammanhang må slutligen beröras en fråga, som tagits upp av
länsstyrelsen i Kronobergs län, nämligen om läkares skyldighet att underrätta
barnavårdsnämnd vid fall av könssjukdom hos barn och ungdom.
Länsstyrelsen hänvisar till ett fall, där sundhetsinspektören ansett sig ej
kunna göra anmälan till nämnden på grund av könssjuklagens sekretessbestämmelser.
I anledning härav vill jag framhålla, att dessa bestämmelser
ej böra hindra läkaren från att fullgöra sina skyldigheter enligt 17 §
barnavårdslagen och § 59 punkt 13 allmänna läkarinstruktionen. Jämlikt
dessa stadganden åligger det varje läkare att, då han i sin verksamhet erhållit
kännedom om förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämnds
ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden. Föreligger
sådant förhållande, är barnavårdsnämnden tydligen behörig att mottaga
anmälan i sekretessbestämmelsernas mening. Avgörandet härutinnan,
d. v. s. i det i sammanhanget aktuella fallet avgörandet huruvida vederbörande
är att anse som vanartad, tillkommer emellertid läkaren ensam.
En lagändring av innebörd, att läkaren förlorade denna sin fria prövningsrätt
och oberoende av om han ansåge vanart föreligga ålades skyldighet att
vid könssjukdom hos barn och ungdom göra anmälan till barnavårdsnämnden,
anser jag icke påkallad. En sådan ändring skulle ju i realiteten innebära,
att könssjukdom hos barn och ungdom ansåges utgöra en presumtion
för vanart.

Det kan nämnas, att ifrågavarande spörsmål tidigare — utan att föranleda
förslag till lagändring — övervägts inom socialdepartementet med anledning
av en framställning den 18 maj 1934 från styrelsen för avdelningen
för barnavård inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. I yttrande
över denna framställning den 2 augusti 1937 framförde medicinalstyrelsen
i huvudsak samma synpunkter, som i det föregående anförts. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 samt. Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen den
20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Såsom inledningsvis nämnts innefattar departementsförslaget också
några ändringar i könssjuklagen, vilka icke berörts i medicinalstyrelsens
skrivelse den 28 december 1946. Dessa ändringsförslag komma att närmare
behandlas i det följande under resp. paragrafer. I samma ordning
skall även redovisas ett av medicinalstyrelsen i nämnda skrivelse framlagt
förslag till upphävande av 20 § könssjuklagen. Jämväl några i remissyttrandena
uppkomna förslag skola här beröras.

5 §.

I andra stycket av denna paragraf föreskrives att den kostnadsfria undersökning
och behandling, till vilken alla könssjuka äro berättigade, i
vissa städer skall verkställas å särskilda polikliniker. Skyldighet att anordna
sådan poliklinik åligger stad, som har minst 20 000 invånare; dock
äger Kungl. Maj :t på framställning av staden medgiva befrielse från skyldigheten.
I paragrafens sista stycke finnas föreskrifter om tillsättande av
läkare vid dessa polikliniker. Kungörelse om att befattning är ledig skall
av hälsovårdsnämnden i staden införas i allmänna tidningarna. I Stockholm
och Göteborg utses läkaren av staden. I övriga städer skall ansökningen
ställas till medicinalstyrelsen men ingivas till hälsovårdsnämnden.
Nämnden har att uppsätta tre behöriga sökande på förslag till befattningen
med förord för eu av dem. Medicinalstyrelsen utser därefter en av de sålunda
föreslagna.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke tillkom genom lagändring den
12 juni 1942 (nr 359). Tidigare ägde städerna själva tillsätta läkare vid
könspoliklinikerna. Några obligatoriska behörighetsfordringar för tjänsterna
gällde ej heller, likaså saknades bestämmelser om dessas kungörande.
Att undantag gjordes för Stockholm och Göteborg, då rätten att tillsätta
befattningarna överflyttades på medicinalstyrelsen, motiverades av föredragande
departementschefen (prop. 222/1942) med att poliklinikläkartjänsterna
i dessa städer kunde väntas komma att besättas med fullt kompetenta
krafter, även om utnämningsrätten finge vara kvar hos städerna
själva. Vidare anfördes, att dessa städer ansågos ha så stora utgifter för
könssjuka från andra orter, att de kostnader, som av statsmedel utgåvos
för vård av städernas egna könssjuka, icke i och för sig borde föranleda,
alt rätten att tillsätta poliklinikläkare överfördes på statlig myndighet.

I framställning den 30 september 1947 ha hälsovårdsnämnden i Malmö
och Malmö stads sjukvårdsberedning hemställt om sådan ändring i 5 § sista
stycket könssjuklagen, att befogenheten att utse läkare vid könspoliklini -

Kungl. Maj:ts proposition nr tf).

kerna i Malmö överflyttas från medicinalstyrelsen till staden och att Malmö
sålunda får samma befogenhet i detta hänseende som Stockholm och Göteborg.
Till motivering för framställningen anföres i skrivelsen:

Genom beslut av stadsfullmäktige i Malmö den 25 april 1947 har förvaltningen
av stadens könspolikliniker utom i vad angår hälsovårdsnämndens
befattning med tillsättning av läkare överflyttats till sjukvårdsberedningen.

Undersökning och behandling av könssjuka enligt könssjuklagen verkställes
för närvarande dels vid allmänna sjukhusets hud- och könspoliklinik
(beträffande såväl män som kvinnor och barn), dels ock vid hud- och könspolikliniken
Föreningsgatan 53 (beträffande endast kvinnor och barn). Å
könspolikliniken vid allmänna sjukhuset tjänstgöra underläkare vid sjukhusets
könsklinik, en anordning som är till synnerligen stort gagn för sjukvården
å hithörande område. Det är fördenskull av vikt, att sjukvårdsberedningen,
som själv förordnar underläkare vid kliniken, även beredes möjlighet
att utse läkare vid polikliniken.

Medicinalstyrelsen, som efter remiss yttrat sig över ifrågavarande framställning,
uttalar, att Malmö i detta hänseende intager en ställning, som
torde göra staden närmast jämförlig med Stockholm och Göteborg. Styrelsen
har därför intet att erinra mot att staden erhåller rätt att själv utse
läkare vid sina polikliniker för könssjukdomar. Styrelsen ifrågasätter dock
om icke lagen på denna punkt borde erhålla sådan generell avfattning att
den inrymmer befogenhet för Kungl. Maj :t att, då särskilda skäl föreligga
därtill, medgiva undantag från regeln, att det ankommer å medicinalstyrelsen
att utse läkare.

Departementschefen. De skäl, som föranlett att Stockholm och Göteborg
i förevarande hänseende ställts i särklass, synas numera äga giltighet även
beträffande Malmö. Emellertid torde jämväl i fråga om ytterligare någon
eller några av våra större städer inom eu ej alltför avlägsen framtid kunna
tänkas uppkomma motsvarande skäl för att staden själv bör få utse poliklinikläkare.
Med hänsyn härtill synes det innebära en onödig omgång att
vid varje tillfälle, då frågan härom kan bli aktuell, underställa densamma
riksdagens prövning. Det torde i stället böra överlämnas till Kungl. Maj:t
att i varje särskilt fall besluta i denna fråga. I överensstämmelse härmed
har paragrafen erhållit sin avfattning.

8 §.

Enligt första stycket av denna paragraf åligger det läkare, som konstaterar
könssjukdom hos eu patient, all upplysa den sjuke om sjukdomens
art och smittfarlighet samt alt lämna honom vissa föreskrifter. Särskilt
skall erinras om gällande bestämmelser om förbud för könssjuk att ingå
äktenskap samt om straff för gärning, som innebär fara för spridning av
könssjukdom. Paragrafens andra stycke innehåller undantag från vad sålunda
stadgats, hl. a. för det fall all den sjuke ej fyllt 15 år. I sådant fall
skall i stället barnets målsman eller vårdnadshavare underrättas om sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

domens art och smittfarlighet samt om vad som bör iakttagas till förekommande
av smittans spridning.

Medicinalstyrelsen har i sitt i det föregående omnämnda remissyttrande
av den 2 augusti 1937 förordat en höjning av den i 8 § andra stycket upptagna
åldersgränsen från 15 till 16 år.

Departementschefen. Medicinalstyrelsens förslag, att ett barns målsman
eller vårdnadshavare skall upplysas om könssjukdom hos barnet ända tills
detta fyllt 16 år, synes befogat. Föräldrarna ha till denna tid en vidsträckt
bestämmanderätt över barnet i olika avseenden och böra icke hållas okunniga
om en allvarlig sjukdom hos barnet. Jag vill alltså tillstyrka, att sista
punkten i paragrafens andra stycke ändras så att, om den sjuke ej fyllt
16 år, läkaren blir pliktig att underrätta dennes målsman eller annan, som
har den sjuke i sin vård, om sjukdomen och smittfaran. Denna punkt bör
samtidigt sättas i ett särskilt stycke. Med hänsyn till att straffbarhet för
brottsliga gärningar inträder redan vid fyllda 15 år är jag däremot ej beredd
att förorda någon ändring beträffande skyldigheten att upplysa barnet
självt. Läkarens erinran om straff för gärning som innebär fara för spridning
av könssjukdom bör alltjämt alltid lämnas till den som är underkastad
straffansvaret.

14 §.

I ett tredje stycke av denna paragraf har införts den tidigare förordade
bestämmelsen om skyldighet för sundhetsinspektören att anmana den behandlande
läkaren att företaga förnyad efterforskning av smittkälla.

Departementschefen. Medicinalstyrelsen har föreslagit att anmaning endast
skall ske, därest som smittkälla anmäld person styrkt smittfrihet. I
likhet med justitiekansler sämbetet anser jag emellertid, att ny utfrågning
av den sjuke kan vara påkallad jämväl i andra fall. Tillägget till 14 § har
avfattats i enlighet härmed.

15 och 16 §§.

I 15, 16 och 21 §§ könssjuklagen finnas bestämmelser om tvångsintagning
å sjukhus av vissa könssjuka. I 15 § andra stycket jämfört med 16 §
första stycket stadgas sålunda att om person, som vid undersökning enligt
14 § funnits behäftad med könssjukdom eller som anmälts för tredska att
efterkomma läkares föreskrifter, icke utan synnerlig fara för smittans
spridning anses kunna vårdas utom sjukhus, sundhetsinspektören skall tillställa
honom anmaning att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å
allmänt sjukhus och till sundhetsinspektören insända intyg därom. Underlåter
den sjuke att efterkomma anmaningen, skall ärendet av sundhetsinspektören
hänskjutas till hälsovårdsmyndigheten, som har att förordna om
intagande (21 § 1 st.). Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna

Kunyl. Maj:ts proposition nr 40.

utan synnerlig fara avvaktas, må sundhetsinspektören meddela sådant förordnande.
Detta skall omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens
prövning men länder till efterrättelse, intill dess annorlunda i vederbörlig
ordning beslutats (21 § 2 st.). Föreligger från könssjuk persons sida uppenbar
tredska, må ärendet utan föregående anmaning från sundhetsinspektörens
sida behandlas enligt 21 § (16 § 2 st.).

Förste provinsialläkaren i Gotlands län vill ha ökade möjligheter alt
tvångsvis intaga tredskande personer å allmänt sjukhus och anför härutinnan: Uttrycket

»synnerlig fara» i 15 § andra stycket är svårtolkat och verkar,
till förfång för könssjukvården, återhållande på såväl vederbörande läkare
och sundhetsinspektör som också hälsovårdsmyndigheten beträffande vidtagande
av åtgärder för intagande å sjukhus av här avsedda kategorier.
För varje gång patienten uraktlåter att enligt föreskrift infinna sig hos
läkare har läkaren enligt nuvarande regler att ge anmaning till patienten
samt — om anmaningen icke efterkommes — göra anmälan till sundhetsinspektören,
vilken i sin tur ger anmaning till patienten, eventuellt åtföljd
av skrivelse till hälsovårdsmyndigheten, resolution från denna, förordnande
för lokal polismyndighet, kvitto från patienten om delfåendet av
resolutionen, införande av patienten till läkare, utfärdande av läkarintyg,
rapport från polisen till hälsovårdsmyndigheten och slutligen handlingarnas
överlämnande till sundhetsinspektören, allt ett omständligt och tidsödande
förfaringssätt, som, inbegripet nödiga respittider, fördröjer uppdagandet
av smittkällor och kontaktfall samt förlänger sjukdomsförloppet.
En förenkling av förfarandet och minskning av här omförmälda olägenheter
synes mig böra eftersträvas och torde kunna ernås genom att lagens
15 § andra stycket ersättes med bestämmelse av förslagsvis följande
innehåll:

Underlåter som smittkälla uppgiven person eller könssjuk att ställa sig
till efterrättelse föreskrift om läkarundersökning eller läkarbehandling och
anses han på den grund eller på grund av fara för smittans spridning eller
eljest böra intagas på sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning
att inom kort utsatt tid låta intaga sig på allmänt sjukhus och till
sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner vad sålunda föreslagits värt beaktande.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län anser att samtliga fall, där
behandlingen avbrytes utan att övertagas av annan läkare, bör behandlas
som om uppenbar tredska förelåg och omedelbart handläggas enligt 21 §.

Departementschefen. Det i könssjuklagen föreskrivna förfaringssättet
vid tvångsintagning på sjukhus av tredskande, sinittfarliga könssjuka kan
onekligen förefalla omständligt. Överhuvud förutsättes i lagen ett tämligen
omfattande anmaningsförfarande innan tvång kan begagnas mot den sjuke.
Anledningen härtill torde vara, att så allvarliga ingripanden i den enskildes
frihet som det här gäller ansetts böra omgärdas med garantier för en omsorgsfull
prövning av saken. Jag är icke beredd att i detta sammanhang

38 Kungl. Maj:ts proposition nr i().

och utan utredning om behovet av en sådan ändring förorda att dessa
garantier nu rubbas.

19 och 21 §§.

I anslutning till det tillägg, som gjorts till 14 §, ha i dessa paragrafer
skett en jämkning av formell natur.

20 §.

Enligt denna paragraf åligger det sundhetsinspektör att skriftligen underrätta
den behandlande läkaren om anmaning enligt 14, 15 eller 16 § könssjuklagen.

Medicinalstyrelsen föreslår i sin framställning till Kungl. Maj :t att stadgandet
upphäves. Till motivering härför anför styrelsen:

Föreskriften i 20 § ltönssjuklagen har föranletts av önskemålet att bereda
den behandlande läkaren vägledning för bedömande av patienten och
tillfälle att härefter rätta vissa föreskrifter för denne. Detta har avsetts få
särskild betydelse för de fall då könssjuk person, som blivit anmäld som
smittkälla, tagits under behandling av annan läkare än den, som anmält
honom.

I praktiken har det visat sig, att patienterna i regel medhaft sundhetsinspektörens
till dem riktade anmaning och företett densamma för vederbörande
läkare eller också omtalat för denne hur saken förhållit sig. En
ytterligare upplysning från sundhetsinspektören har sålunda i de allra
flesta fall icke varit nödvändig utan endast inneburit onödigt arbete. I stor
utsträckning torde sundhetsinspektören icke hava fullgjort denna sin skyldighet
med hänsyn till att vederbörande läkare i regel varit underrättad
om det verkliga förhållandet.

Förslaget om upphävande av 20 § könssjuklagen tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Jämtlands
län. Överståthållarämbetet har uttalat, att ämbetet saknade förutsättningar
att bedöma, huruvida bestämmelsen kan utgå såsom överflödig.

Departementschefen. De av medicinalstyrelsen anförda skälen för ett
upphävande av förevarande stadgande synas bärande. Jag tillstyrker alltså,
att paragrafen utgår ur könssjuklagen.

25 §.

Beträffande förslaget i denna del hänvisas till vad som anförts i allmänna
motiveringen.

Layens ikraftträdande.

De föreslagna lagändringarna böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över förenämnda inom inrikesdeparte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

mentet upprättade förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Lennart Sundkler.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 januari
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 12 januari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikes ärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 19 december 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet e. o. hovrättsassessorn Y.
Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kanyl. Maj:ts proposition nr AO.

Utdrug av protokollet över inrikesärenden, lxallet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott den
23 januari 19A8.

N ä r v ;i r a ndc:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigfokss. Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt.
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Etter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets
den 22 januari 1948 avgivna utlåtande över det den 19 december
1947 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den
20 juni 1918 (nr A60) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
.1/. Silfverstolpe.

I Hihang till riksdagens protokoll I9A8. I sand. Nr AO.