Kungl. Maj.ts proposition nr i (Proposition 1955:4)

Kungl. Maj.ts proposition nr i

;rjj; Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoleksföreningar,
m. m.; given Stockholms slott den
29 oktober 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allcrnådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag till nya författningsbestämmelser rörande
landshypoteksinstitutionen. Förslagen innebär väsentligen en modernisering
av de nu gällande bestämmelserna samt möjliggör dessutom
en viss utvidgning av utlåningsverksamheten till nya låneobjekt. I propositionen
föreslås vidare en höjning av grundfonden för hypoteksbanken från
100 till 125 miljoner kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

Förslag

till

förordning om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Hypoteksbanken.

Hypoteksbankens ändamål och delaktighet i densamma.

1 §•

Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att ombesörja den upplåning,
som erfordras för att anskaffa medel till den av bankens delägare
bedrivna utlåningsrörelsen.

Delägare i hypoteksbanken äro rikets landshypoteksföreningar.

2 §.

Hypoteksförenings .delaktighet i hypoteksbanken bestämmes efter oguldna
beloppet av lån, som föreningen erhållit från banken.

Grundfond.

v '' 3 §.

Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av nominellt etthundratjugufem miljoner kronor i svenska
statens fyra och en halv procent obligationer, vilka skola vara ouppsägbara
från innehavarens sida.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
förfoga över dem för annat ändamål förrän bankens samtliga förbindelser
äro fullgjorda;

4 §.

1 mom. Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret,
tagas i anspråk till fullgörande av hypoteksbankens förbindelser om
bänken tillfälligt skulle sakna tillgängliga medel samt i enlighet med bestämmelserna
i 31 § vid bankens likvidation.

2 mom. Om grundfondsobligationer tagits i anspråk av banken annorledes
än vid bankens likvidation, åligger det banken att så snart ske kan till
grundfonden återställa obligationer, som svara mot de i anspråk tagna,
ävensom att gottgöra staten den obligationsränta, som staten i sådant fall
nödgas utgiva. I samband med anmälan, som i 1 mom. sägs, skall avtal
träffas mellan riksgäldskontor och banken angående den närmare tid -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

punkt före vilken obligationerna skola återställas. Återställandet skall under
alla förhållanden ha skett senast två år efter det att obligationerna tagits i
anspråk.

Kan banken icke återanskaffa i anspråk tagna obligationer inom avtalad
tid, skall banken erlägga full likvid till riksgäldskontoret för obligationerna,
därvid banken äger rätt att erhålla nya obligationer till motsvarande belopp.

5 §.

För den händelse erforderliga medel för återställande eller likvid, som i*
4 § 2 mom. sägs, icke på annat sätt kunna anskaffas, äger hypoteksbanken ;
att uttaga det erforderliga beloppet från hypoteksföreningarna i förhållande
till deras delaktighet. Envar förening är, därest medel för nämnda
ändamål icke finnas tillgängliga, skyldig att genom uttagande av ett efter;
behovet lämpat tillskott av sina delägare bereda sig täckning för vad föreningen
nödgas utgiva till banken.

Hypoteksbankens rörelse.

'' 6 §.

/ mom. För anskaffande av lånemedel till delägarna äger hypoteksbap-,,
ken att mot obligationer upptaga lån att återbetalas inom viss tid med elltsj;-utan amortering. Dock må obligationer till ett nominellt belopp motsva:-:
rande högst en femtedel av sammanlagda beloppet, av hypoteksbankens ut$- .
löpande obligationer vara ställda att återbetalas utan angivande av slutlig
förfallodag.

Lån, som nu sagts, skall vara från bankens sida uppsägbart efter viss tid
från lårtets upptagande. Lånevillkoren skola i övrigt vara sådana, att de äro
förenliga med grunderna för låns utgivande till hypoteksföreningarnas delägare.

Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer må icke överstiga
tio gånger grundfondens belopp.

Skulle grundfonden genom uppkomna förluster nedgå m^éd en tiondel av
sitt belopp eller mera, må banken ej upptaga hytt lån förrän grundfonden”
blivit återställd till sitt ursprungliga belopp. Därest icke ordinarie sammåh-:
komst infaller inom en månad, skola bankens delägare kallås till extra sairi-::
inankomst för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterha kunna/;
föranleda.

2 mom. För tillgodoseende av tillfälligt behov må banken annorledes än
mot obligationer upptaga lån på viss kort tid eller på kort tids uppsägning.

3 mom. Utöver vad i 1 och 2 mom. stadgas må banken upptaga lån motsäkerhet
av inteckning i fastighet, som äges av banken.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

7 §.

Ej må annan kreditinrättning än hypoteksbanken utgiva obligationer i vilka
för upplåningen utlovas säkerhet i jordegendom, som avses i 36 §.

8 §.

Hypoteksbankens lån till hypoteksföreningarna skola återbetalas antingen
genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller efter viss tids förlopp
utan fastställd amortering (stående lån).

Lån, som utlämnats av banken, skall, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,
kunna av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år därest
banken icke finner villkoren för bankens förbindelser utgöra hinder däremot.
Därest inlösen skulle medföra förlust för banken är låntagaren skyldig
att ersätta denna förlust enligt de grunder, som delägarna jämlikt 26 §
fastställt.

9 §.

Ha flera hypoteksföreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna
deras lånebehov ej på en gång fullt tillgodoses, skall hypoteksbankens styrelse
besluta om fördelning av tillgängliga lånemedel.

Har fråga, som avses i första stycket, med tillämpning av föreskrifterna
i 17 § upptagits till behandling vid sammanträde med förstärkt styrelse och
har minst en tredjedel av de vid sammanträdet röstberättigade framställt
förslag därom skall frågan hänskjutas till avgörande vid delägaresammankomst.
Av delägaresammankomsten fattat beslut får endast avse fördelning
under högst ett kalenderår.

10 §.

Hypoteksförening, som erhållit lån i hypoteksbanken, skall årligen på
bestämd tid till banken inbetala avtalad ränta, kapitalavbetalning och övriga
avgifter samt om så erfordras bidrag till bankens förvaltningskostnader.
Underlåtes sådan betalning, är föreningen skyldig att erlägga dröjsmålsränta
å det förfallna beloppet efter en halv procent för månad.

11 §.

Hypoteksföreningarna äro ansvariga för bankens förbindelser. Den betalningsskyldighet,
som på grund härav åvilar föreningarna, inträder då bankens
utgifter och förluster ej kunna täckas med anlitande av bankens egna
tillgångar, och fördelas mellan föreningarna i förhållande till deras delaktighet
i banken. Kan någon förening icke fullgöra sin betalningsskyldighet,
skola övriga föreningar efter samma grund svara för bristen.

12 §.

De reverser med tillhörande säkerhetshandlingar, som enligt föreskrifterna
i kap. II lämnats till föreningarna för av dessa utlämnade lån, skola
utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig vård. Sålunda förvarade

Kungi. Maj:ts proposition nr 4

handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer, som av banken utgivas:
Såsom säkerhet för obligationerna tjäna jämväl de förbindelser, som föreningar
för erhållna lån utfärda till banken.

Reverserna jämte säkerhetshandlingarna skola pantförskrivas till banken
för förenings lån hos densamma.

Det åligger hypoteksbankens styrelse att noggrant tillse, att varje hypoteksförening
ständigt innehar tillräcklig säkerhet för de lån, som föreningen
utlämnat med medel från banken, att denna säkerhet är så beskaffad, som
föreskrives i kap. II, samt att sammanlagda beloppet av bankens utelöpande
obligationer ständigt täckes av pantsäkerheten.

13 §.

Den i 12 § första stycket stadgade offentliga vården av pantförskrivna
reverser med tillhörande säkerhetshandlingar utövas av ett ombud, förordnat
av länsstyrelsen i det län, inom vilket vederbörande förenings styrelse
har sitt säte. Handlingarna skola förvaras i brandfritt och i övrigt betryggande
förvaringsrum samt, avskilda från föreningens övriga tillgångar, i
skåp under två särskilda lås med olika nycklar. Nämnda ombud samt en av
föreningens styrelse utsedd person skola inneha var sin av dessa nycklar.

Arvode åt det av länsstyrelsen förordnade ombudet bestämmes av länsstyrelsen.

14 §.

Hypoteksförening skall, i den mån kapitalbeloppet av inteckningssäkerheten
för utlämnat lån överstiger lånets kapitalbelopp, äga förfoga över den
överskjutande inteckningssäkerheten.

15 §.

Den årliga behållning, som uppstår å bankens rörelse, skall avsättas till
reservfonden, som i första hand skall användas till täckande av möjligen
uppkommande förluster.

Reservfonden må komma delägarna till godo endast genom lindring i lånevillkoren
på det sätt och i den ordning, som delägarna besluta. Dock må
reservfonden icke användas för sådant ändamål om densamma därigenom
skulle komma att understiga två procent av bankens utestående kapitalskuld.

Till bankens fonder hörande medel skola placeras på ett betryggande sätt.

Hypoteksbankens styrelse och revision.

16 §.

Hypotcksbanken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen
skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses en, tillika ordförande, av Kungi.
Maj :t och en, tillika vice ordförande, av fullmäktige i riksgäldskontoret. Därjämte
utser Kungl. Maj:t en suppleant för ordföranden i hans egenskap av

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

ledamot och fullmäktige i riksgäldskontor en suppleant för den av fullmäktige
utsedde ledamoten, övriga tre ledamöter jämte lika antal suppleanter
för dem väljas å ordinarie delägaresammankomst. Styrelsens samtliga
ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år.

En av de tre ledamöter, vilka väljas vid ordinarie delägaresammankomst,
utses samtidigt att vara bankens verkställande direktör.

17 §•

Styrelsen äger att, då ärendenas vikt så påfordrar, kalla en representant
för varje hypoteksförening till rådplägning och deltagande i beslut (förstärkt
styrelse).

Fråga, som avses i 9 §, skall behandlas vid sammanträde med förstärkt
styrelse, därest minst två hypoteksföreningar göra framställning därom till
banken.

18 §.

Styrelsen är beslutför då minst tre ledamöter äro tillstädes och två av dem
äro ense om beslutet.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivits. I händelse av lika röstetal gäller den mening, som ordföranden
biträder.

19 §.

Styrelsens ledamöter samt i 17 § första stycket omförmälda representanter,
som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning eller med
stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda banken skada, svare för skadan en för alla och alla
för en.

20 §.

För revision av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper skola årligen
utses fem revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av fullmäktige i riksgäldslcontoret och de övriga å ordinarie deläga•
resammankomst. I samma ordning utses lika antal suppleanter. Av de å
•delägaresammankomst utsedda revisorerna skall en revisor och hans suppleant
vara av handelskammare i riket eller på annat av Konungen godkänt
sätt auktoriserad revisor.

• Ha revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot banken
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

21 §.

‘ Hypoteksbankens styrelse utser årligen för varje hypoteksförening ett ombud
att deltaga i revisionen av föreningens förvaltning.

Kilngl. Maj:ts proposition nr k

Delägaresanimankomst.

22 §.

Ordinarie sammankomst mellan bankens delägare skall årligen före juni
månads utgång äga rum å dag, som styrelsen bestämmer. Skriftlig kallelse
till sammankomsten skall tillställas hypoteksföreningarna minst en månad
i förväg.

23 §.

Styrelsen äger, när viktiga omständigheter så fordra, kalla delägarna till
extra sammankomst. Därvid skall skriftlig kallelse till sammankomsten tillställas
hypoteksföreningarna minst fjorton dagar i förväg. Kallelsen skall
upptaga de ärenden, som skola förekomma å sammankomsten.

24 §.

Varje hypoteksförening äger att till delägaresammankomst sända tre ombud,
varav minst en bör vara ledamot av föreningens styrelse. Därjämte utse
fullmäktige i riksgäldskontoret ett ombud till delägaresammankomst.

25 §.

Vid delägaresammankomst föres ordet av ordföranden i hypoteksbankens
styrelse. Vid förfall för honom väljer delägaresammankomsten inom sig
ordförande.

Styrelsens ledamöter och revisorerna, vilka böra vara närvarande vid delägarésammankomst,
äga ratt att deltaga i beslut vid sammankomsten utom
i frågor, som angå ansvarsfrihet för styrelsen, val av styrelseledamöter och
revisorer jämte suppleanter samt arvoden för styrelseledamöter och revisorer.

I förenämnda val må icke heller riksgäldskontorets ombud deltaga.

Besluten bestämmas vid omröstning genom enkel röstövervikt. Varje röstberättigad
äger en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, som biträdes av
ordföranden, utom i fråga om val, då lottning sker.

26 §.

Det ankommer på delägaresammankomsten

att årligen efter föredragning av bankstyrelsens berättelse för det sistförtlutna
räkenskapsåret jämte däröver avgiven revisionsberättelse till avgörande
företaga frågorna om fastställelse av balansräkning samt beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna,

att med iakttagande av bestämmelserna i denna förordning fastställa villkoren
för hypoteksföreningarnas lån hos banken, därvid sammankomsten i
den utsträckning så finnes lämpligt må uppdraga åt bankens styrelse att
för viss tid, dock högst tre år i sänder, besluta därom,

Kungl. Maj:ts proposition nr i

att fastställa grunder för bidrag till bankens förvaltningskostnader, därest
sådana bidrag erfordras,

att fastställa grunder för inbetalning tidigare än avtalat av lån, som hypoteksförening
erhållit av hypoteksbanken oeh av lån, som utlämnats av hypoteksförening,

att besluta i frågor om särskild utdebitering på grund av hypoteksföreningarnas
ansvarighet för bankens förbindelser,
att fastställa värderingsstadgor för hypoteksföreningarna,
att jämlikt bestämmelserna i 16 § utse tre ledamöter jämte suppleanter
i hypoteksbankens styrelse samt jämlikt bestämmelserna i 20 § första stycket
fyra revisorer jämte suppleanter i banken,
samt att bestämma arvoden för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse
och för bankens revisorer ävensom anställningsvillkoren för verkställande
direktören.

I övrigt må vid ordinarie delägaresammankomst alla frågor, som ha
avseende å bankens verksamhet, behandlas. Å extra delägaresammankomst
må endast i kallelsen uppgivet ämne förekomma till beslut.

27 §.

Därest det i 21 § omförmälda ombudet finner anledning till anmärkning
mot visst förhållande vid revision av hypoteksförenings förvaltning, skall
ombudet anmäla förhållandet till hypoteksbankens styrelse i och för behandling
å delägaresammankomst. Sammankomsten äger att till efterrättelse
för vederbörande hypoteksförening meddela beslut på grund av anmärkningen
samt, där den avser viss åtgärd av föreningens styrelse, vägra
denna ansvarsfrihet för den anmärkta åtgärden.

28 §.

Förslag, som av styrelsen framlägges till beslut vid delägaresaminankomst,
skall såvitt möjligt delgivas hypoteksföreningarna minst en månad i
förväg.

Vill hypoteksförening eller ombud göra framställning till ordinarie delägaresammankomst,
skall ärendet minst en månad före sammankomsten
skriftligen anmälas hos styrelsen, dock att förslag, som avser utverkande av
ändring i denna förordning, skall anmälas hos styrelsen före februari månads
utgång.

Över förslag om ändring i sådan författning, som avses i andra stycket,
böra styrelsen och revisorerna avgiva yttranden. Dylikt förslag må icke anses
antaget förrän delägarna vid två på varandra följande sammankomster,
varav minst en ordinarie, bifallit detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

29 §.

Innan ordinarie delägaresammankomst hålles, skall förvaltnings- och revisionsberättelsen
tillställas finansdepartementet, fullmäktige i riksgäldskontoret
och hypoteksföreningarna.

Övriga bestämmelser.

30 §.

Hypoteksbankens handlingar, räkenskaper och kassa skola när som helst
hållas tillgängliga för den undersökning, som Kungl. Maj:t eller chefen för
finansdepartementet kan finna för gott att låta anställa.

31 §.

Om förfarandet vid likvidation av hypoteksbanken förordnar Konungen.

Vid likvidation av banken må grundfondsobligationer tagas i anspråk
allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för bankens förbindelser.

Kap. II. Landshypoteksföreningarna.

Hypoteksföreningamas ändamål och villkoren för delaktighet i desamma.

32 §.

Hypoteksföreningarna ha till ändamål att, envar inom sitt verksamhetsområde,
utlämna långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom
ävensom andra lån för jordbruksändamål, för vars fulla gäldande staten
är ansvarig (garantilån).

33 §.

Hypoteksföreningens låntagare äro dess delägare.

Låntagares delaktighet bestämmes efter oguldna beloppet av lån, som hos
föreningen erhållits av medel som avses i 35 §, eller såsom förskott å sådant
lån.

34 §.

Delägarna i hypoteksförening ansvara, envar i förhållande till sin delaktighet,
för föreningens förbindelser i den mån utgifter och förluster ej kunna
täckas med anlitande av föreningens egna tillgångar. Kan delägare ej fullgöra
den betalningsskyldighet, som till följd härav åligger honom, skola
övriga delägare efter samma grund svara för bristen.

Utl&ningsrörelsen.

35 §.

Utlåningsrörclsen får bedrivas endast med medel, som hypoteksföreningarna
upplånat hos Sveriges allmänna hypotcksbank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

36 §.

Hypoteksförening må endast belåna jordegendom, som utgör en självständig,
huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet och
som är taxerad

antingen i sin helhet såsom jordbruksfastighet

eller delvis såsom jordbruksfastighet och delvis såsom annan fastighet,
där den såsom annan fastighet taxerade delen av egendomen väsentligen
användes för tillvaratagande eller förädling av produkter från jordbruk
eller skogsbruk och under förutsättning tillika att taxeringsvärdet å sådan
del av egendomen icke uppgår till mer än en tredjedel av taxeringsvärdet å
jordegendomen i dess helhet,

eller i sin helhet såsom annan fastighet där egendomen huvudsakligen användes
för å öppen jord såsom självständig näring bedriven trädgårdsskötsel
eller specialodling och under förutsättning att det vid taxering åsätta
markvärdet uppgår till minst en tredjedel av egendomens hela taxeringsvärde.

37 §.

Endast den som innehar jordegendom med äganderätt eller fideikommissrätt
må hos hypoteksförening erhålla lån.

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må lån kunna beviljas sambruksförening
även om sambruksföreningen icke är ägare av annan fast
egendom än de för föreningens verksamhet nödiga ekonomibyggnaderna
jämte tillhörande tomtmark, därest underlaget för föreningens verksamhet
utgöres av nämnda fasta egendom jämte jord, som föreningen arrenderar
av sina medlemmar. Av föreningen sålunda ägd och arrenderad jord skall
i belåningshänseende jämställas med självständig jordegendom.

Vad i andra stycket stadgas skall jämväl avse andelsladugårdsföretag, vilket
är organiserat såsom ekonomisk förening eller handelsbolag. Är företaget
organiserat som handelsbolag skall vad i nämnda stycke sägs om jord, som
föreningen arrenderar av sina medlemmar, i stället avse jord, som bolaget
arrenderar av delägarna i bolaget.

38 §.

Jordegendoms belåningsvärde fastställes av föreningens styrelse antingen
på grundval av gällande taxeringsvärde eller efter särskild värdering.
Särskild värdering sker enligt för föreningen gällande värderingsstadga och
verkställes antingen på platsen av en eller flera därtill utav styrelsen utsedda
personer (platsvärdering) eller ock med ledning av förefintliga handlingar
av styrelsen (styrelsevärdering).

Egendom, som är taxerad såsom annan fastighet, må ej åsättas belåningsvärde
utan platsvärdering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

Vid belåning av växande skog skall styrelsen undersöka huruvida skogens
värde nämnvärt nedgått efter senaste fastighetstaxering. Finnes så vara
fallet, må belåningsvärde ej åsättas utan att platsvärdering ägt rum.

39 §.

Belåningsvärdet skall redovisas i sådana särskilda värden, som angivas i
10 § kommunalskattelagen den 28 september 1928. Dock må vid fastställande
av belåningsvärdet tomt- och industrivärde icke tagas i beaktande.
Icke heller må belåningsvärdet i något fall innefatta värde å maskiner eller
liknande tillgångar.

Vid bestämmandet av belåningsvärdet skall iakttagas, att värde å skogsmark
och växande skog samt å egendom eller del därav, söm är taxerad
såsom annan fastighet, icke får upptagas till högre belopp an enligt senaste
fastighetstaxering.

40 §.

Lån må beviljas till högst 60 procent av belåningsvärdet till den del detsamma
avser egendom, taxerad såsom jordbruksfastighet samt till högst 40
procent till den del detsamma avser egendom, taxerad såsom annan fastighet.

41 §.

Lån från hypoteksförening skall utlämnas på samma villkor med avseende
å ränta — däri inbegripet eventuell kapitalrabatt — och återbetalningssätt,
som gälla för föreningens motsvarande upplåning hos hypoteksbanken.

42 §.

Av hypoteksförening utlämnat lån skall antingen amorteras enligt fastställd
plan (amorteringslån) eller utan amortering återbetalas efter viss tid
(stående lån).

I den mån belåning sker av egendom, som är taxerad såsom annan fastighet,
skall lånet vara ställt på amortering.

43 §.

Lån niå beviljas endast mot inteckning med bästa förmånsrätt för fordran
i jordegendom, som av lånesökandcn innehaves med ägande- eller fideikommissrätt.
Såsom säkerhet för lån till sambruksförening eller andelsladugårdsföretag
må dock godtagas gemensam första inteckning i egendom, varav
en del äges av föreningen (företaget) och återstoden av medlemmarna
(delägarna).

Utan hinder av vad nu sagts må lån beviljas mot inteckning med förmåns -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 4

rätt efter inteckning för fordran, som icke pantsatts hos föreningen, under
förutsättning

dels att sistnämnda inteckning utgör säkerhet för belopp, som på grund
av donationsbestämmelser eller dylikt icke kan uppsägas till återbetalning,

dels att nämnda intecknings kapitalbelopp avräknas från det lånebelopp,
som eljest kunnat beviljas.

Inteckningar för annat än fordran, vilka icke ha avsevärd betydelse för
egendomens värde, må utan att lånebeloppet nedsättes kvarstå med bättre
förmånsrätt än inteckning för hypotekslån.

44 §.

Belånad egendom skall hållas försedd med de åbyggnader, som styrelsen
finner erforderliga med hänsyn till egendomens storlek och driftsinriktning.

Vid belåning av växande skog skall, därest styrelsen finner det erforderligt,
överenskommelse träffas om inskränkning i rätten att avverka skogen
jämlikt lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka
skog å intecknad fastighet.

Vid belåning skola såväl erforderliga åbyggnader som skogen, där den
belånas, hållas nöjaktigt försäkrade mot brandskada. Om särskilda skäl därtill
föranleda må dock kravet på försäkring av skog eftergivas.

45 §.

Har belånad egendom genom vanvård eller annorledes minskat i värde, så
att panten icke längre anses innebära betryggande säkerhet, äger styrelsen
uppsäga lånet till inbetalning helt eller delvis.

Nedsättning av jordegendoms taxeringsvärde eller ändring av jordegendoms
klassificering i taxeringshänseende skall icke i och för sig anses
såsom tillräcklig grund för uppsägning av lån.

Styrelsen äger förordna om värdering av egendom närhelst styrelsen så
anser erforderligt.

46 §.

övergår hos hypoteksförening belånad egendom till ny ägare eller innehavare,
har denne att inom ett år från den dag vederbörande blev ägare
eller innehavare av egendomen ansöka om delägarskap i föreningen genom
att överlämna förbindelse å lånets övertagande. Försummas det eller bifallcs
ej ansökningen, skall styrelsen äga uppsäga lånet till återbetalning.

47 §.

Låntagare skall, i den mån kapitalbeloppet av inteckningssäkerheten för
utlämnat lån överstiger lånets kapitalbelopp, äga förfoga över den överskjutande
inteckningssäkerheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

48 §.

Låntagaren skall i efterskott erlägga årsavgift, innefattande

a) avtalad ränta,

b) bidrag till förvaltningskostnadernas bestridande med det belopp och
på det sätt, som av hypoteksföreningens delägare beslutas,

c) å amorteringslån kapitalavbetalning enligt uppgjord plan.

Låntagare, som försummar att under vederbörlig uppbördstermin inbetala

sin årsavgift, skall vidkännas dröjsmålsränta enligt grunder, som fastställas
av hypoteksföreningens delägare.

49 §.

Hypoteksförenings delägare äro skyldiga att till föreningen erlägga de tillskott
och bidrag, som kunna komma att uttagas av delägarna på grund av
bestämmelserna i 5 § och 10 §.

50 §.

Av hypoteksförening utlämnat lån skall, sedan tio år förflutit från utlämnandet,
kunna av låntagaren uppsägas till inbetalning under den uppbörd,
som infaller näst efter ett år från uppsägningen, därest icke föreningen finner
sina förbindelser till hypoteksbanken utgöra hinder däremot.

önskar låntagare tidigare inbetala lån eller del därav, må efter styrelsens
prövning detta ske i överensstämmelse med grunder, som fastställas av delägarna
i hypoteksbanken. Styrelsen äger därutöver bestämma huruvida och
i vad mån särskild ersättning med anledning av förtidsinbetalningen skall
erläggas till föreningen.

51 §.

1 mom. Den årliga behållning, som uppstår å hypoteksförenings rörelse,
skall avsättas till föreningens reservfond, som i första hand skall användas
för täckande av möjligen uppkommande förluster.

Reservfonden må så länge föreningens verksamhet fortsätter komma delägarna
till godo endast genom lindring i lånevillkoren på det sätt och i den
ordning, som delägarna efter därom av styrelsen avgivet förslag må besluta.
Dock må reservfonden ej användas för sådant ändamål om densamma därigenom
skulle komma att understiga två procent av föreningens utestående
kapitalskuld.

2 mom. Av reservfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans
eller Svenska skeppshvpotekskassans obligationer eller i obligationer
som till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer
av nyss angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag
eller svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro
eller motsvaras av kontanta penningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

I övrigt bör reservfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i den
mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

Särskilda bestämmelser rörande garantilån.

52 §.

I fråga om lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig (gärantilån),
skola följande särskilda bestämmelser gälla.

1) Den, som erhållit statlig lånegaranti, kan erhålla lån även om han
icke är ägare av jordegendom, som i 36 § sägs.

2) I stället för vad i 38—40 och 43 §§ samt 44 § andra stycket stadgas
skall gälla vad vederbörande statliga myndighet föreskriver rörande garantilåns
storlek samt rörande skyldighet att ställa och underhålla säkerhet för
detsamma.

3) Föreskrifterna i 44 § första stycket skall icke gälla garantilån.

4) Därest egendom, varå beviljats garantilån, övergår till ny ägare eller
brukare, skall förutom vad i 46 § föreskrives iakttagas att lånet icke må
övertagas av den nye ägaren eller brukaren med mindre vederbörande statliga
myndighet medgivit att lånegarantin skall avse deu nye ägarens eller
brukarens förpliktelser.

Förvaltning och revision m. m.

" 53 §.

Sammankomst med hypoteksförenings delägare (föreningsstämma) skall
hållas minst en gång om året, på sätt i föreningens reglemente närmare
angives.

Rösträtt vid föreningsstämma tillkommer envar delägare, som icke häftar
i skuld till föreningen för uraktlåten betalning och som enligt vad i föreningens
reglemente föreskrives anmält sig till begagnande av rösträtt.

Delägare må medelst fullmakt låta sig företräda allenast av annan röstberättigad
delägare eller av sin make.

Varje delägare äger en röst för varje påbörjat belopp av 2.000 kronor av
sitt oguldna lånebelopp, dock högst 25 röster. Ingen må dock för egen del
och medelst fullmakt för annan rösta för mera än 50 röster eller för mera
än en tjugondei av hela det vid stämman representerade röstetalet.

För en och samma jordegendom må allenast en delägare rösta.

54 §.

Hypoteksförenings angelägenheter förvaltas av en styrelse, utsedd i den
ordning föreningens reglemente föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr A

55 §.

För granskning av hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper skola
delägarna årligen utse revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.

I revisionen skall det jämlikt 21 § utsedda ombudet deltaga.

56 §.

Reglemente för hypoteksförening skall antagas av föreningen och underställas
Konungen för fastställande.

Övriga bestämmelser.

57 §.

Tillstånd att bilda förening meddelas av Konungen efter därom gjord
ansökan.

58 §.

Om förfarandet vid likvidation av förening förordnar Konungen.

övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

2. Genom förordningen upphävas i den mån annat ej följer av vad nedan
stadgas

förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank samt

förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.

3. Så länge obligationer, som hypoteksbanken utgivit före den 1 juli 1955
äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationslån
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens
skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar eller i reverser, för
vilka gäller statlig lånegaranti, av den beskaffenhet, som enligt de före
sagda dag gällande grunder fordrats till tryggande av obligationsinnehavarnas
rätt.

Vad i övergångsstadganden till förordningarna den 6 juni 1930, nr 203,
den 23 maj 1935, nr 190, och den 27 mars 1942, nr 133, stadgats angående
obligationer, som hypoteksbanken utgivit före den 1 januari 1931, den 1
oktober 1935 respektive den 1 april 1942, skall fortfarande gälla så länge
sådana obligationer äro utelöpande.

4. I fråga om lån, vilka av hypoteksförening utlämnats före den 1 juli
1955, skall vad i § 18 förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr i

skola till efterrättelse lända, stadgas om delägares ansvarighet för hypoteksförenings
förbindelser fortfarande äga tillämpning.

5. De revisorer och suppleanter, som äro utsedda då denna förordning
träder i kraft, må utan hinder av bestämmelserna i denna förordning utöva
sitt uppdrag under den tid för vilken de äro utsedda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenlen, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 29 oktober 195h.

Närvarande:

Statsministern Parländer, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld. Zetterberg. Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ny
lagstiftning rörande landshypoteksinstitutionen samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med skrivelse den 4 juni 1954 har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
överlämnat betänkande med förslag till förordning angående Sveriges
allmänna hypoteksbank och till förordning angående grunderna för
hypoteksföreningarnas verksamhet. Författningsförslagen har fogats till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga (Bilaga).

Nämnda förslag grundas på utredningar och överläggningar inom landshypoteksorganisationen.
Jämlikt beslut vid 1948 års delägaresammankomst
i Sveriges allmänna hypoteksbank tillsattes den 3 juni nämnda år en kommitté
med uppgift att förbereda utarbetande av förslag till nya bestämmelser
för hypoteksinstitutionen. Kommittén utgjordes av bankdirektören
Bertil Allstrin, ordförande, samt hypoteksdirektörerna Nils Falk, Holger
Sandelin och Torsten Stjernberg. Sedermera utsågs hypoteksombudsmannen
Gösta Söderström till ytterligare ledamot i kommittén, varjämte numera
landshövdingen Fritiof Domö, greve P. A. K:son Posse och godsägaren Hugo
Nilsson utsågs att i egenskap av delägarerepresentanter deltaga i överläggningar
och beslut i principfrågor vid kommitténs arbete.

Kommittén avgav den 28 mars 1952 ett betänkande med förslag till bl. a.
förordning angående Sveriges allmänna hypoteksbank och förordning angående
grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet, över detta betänkande
yttrade sig samtliga tio hypoteksföreningar ävensom föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Den 8 november
1952 uppdrog hypotekshankens styrelse åt kommittén att efter vissa styrelsens
direktiv inkomma med förslag till de ändringar i nämnda betänkande,
vartill ärendets behandling hos hypoteksföreningarna och ombudsmansföre -

- Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr h.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

ningen kunde föranleda. På grund därav avgav kommittén den 12 maj 1953
nytt betänkande, vilket upptogs till behandling vid ordinarie delägaresammankomst
i hypoteksbanken den 4 juni 1953. I anledning av därvid fattat
beslut företogs ytterligare en detaljutredning, varefter bankstyrelsen ånyo
anmälde ärendet vid extra delägaresammankomst i hypoteksbanken den 5
mars 1954. Härvid beslöt sammankomsten att godkänna bankstyrelsens på
det verkställda förarbetet grundade förslag till nya författningar för hypoteksinstitutionen.
Slutligen beslöt hypoteksbankens ordinarie delägaresammankomst
den 4 juni 1954 att konfirmera beslutet om författningsförslagens
godkännande.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontor et, statskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
(gemensamt yttrande), Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen
samt Svenska sparbanksföreningen.

I detta sammanhang torde jämväl få behandlas en av hypoteksbanken
den 8 september 1954 dagtecknad framställning om höjning av bankens
grundfond, över denna framställning har yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

II. Landshypoteksrörelsens uppkomst samt dess nuvarande
organisation och verksamhet i huvuddrag.

Landshypoteksinstitutionen tillkom under förra hälften av 1800-talet med
syfte att tillgodose jordbrukets behov av primärkredit. Till en början bildades
särskilda, från varandra fristående hypoteksföreningar, vilka var för sig
drev lånerörelse och anskaffade medel härtill bl. a. genom att utgiva egna
obligationer. Verksamheten bedrevs i enlighet med av Kungl. Maj :t för de
olika föreningarna fastställda reglementen. Svårigheter uppstod emellertid
genom att föreningarna konkurrerade med varandra och med staten om
det begränsade kapital, som inom eller utom landet fanns tillgängligt. Denna
konkurrens medförde efter hand försämrade lånevillkor. Sådant var utgångsläget
då man 1861 företog en omorganisation av verksamheten. Därvid
överfördes föreningarnas rätt att utgiva obligationer till hypoteksbanken
som ett nytt och för föreningarna gemensamt organ för medelsanskaffning.
Denna delegering av en viss del av föreningarnas tidigare behörighet
innebar icke i övrigt någon ändring av föreningarnas ställning. Av bankens
styrelse på fem personer skulle statsmakterna tillsätta två ledamöter,
ordföranden och vice ordföranden. Härigenom skapade man garanti för att
obligationsutgivningen icke skulle drivas efter linjer, som var oförenliga

Kungl. Maj:ts proposition nr A

med det allmännas intresse. Det statliga inslaget i bankens styrelse jämte en
av staten tillskjuten grundfond innebar dessutom ett bestämt trygghetsmoment
för obligationsköparna i en eljest av låntagarna helt dominerad
rörelse. Detta skulle komma även låntagarna till godo genom att försäljningsmöjligheter
och försäljningsvillkor för obligationslånen förbättrades.

Den nuvarande organisationen överensstämmer väsentligen med den som
tillkom 1861. överhuvud kvarstår den ursprungliga författningstexten till
stor del oförändrad, ehuru nya författningar 1890 ersatte de 1861 utfärdade
och ett stort antal ändringar i sin tur vidtagits i dessa nya författningar.
Bland de förändringar som vidtagits på senare tid må nämnas, att hypoteksföreningarna
erhållit möjlighet att belåna växande skog samt att de numera
deltager i långivningen mot statlig lånegaranti för jordbruksändamål.

Landshypoteksinstilutionens verksamhet regleras av dels förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21, sid. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank,
ändrad genom förordningarna den 6 juni 1930 (nr 203), den 23 maj 1935
(nr 190), den 5 juni 1936 (nr 241), den 26 juni 1948 (nr 363), den 24 mars
1949 (nr 99), den 18 maj 1951 (nr 273), den 23 maj 1952 (nr 257) och den
10 april 1953 (nr 119), dels förordningen den 16 maj 1890 (nr 21, sid. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, ändrad genom kungörelsen
den 25 maj 1905 (nr 32, sid. 2) och förordningarna den 13 juni
1924 (nr 224), den 6 juni 1930 (nr 204), den 23 maj 1935 (nr 191), den 5
juni 1936 (nr 242), den 27 mars 1942 (nr 133), den 16 maj 1947 (nr 195)
och den 26 juni 1948 (nr 364). Hypoteksföreningarnas verksamhet regleras
dessutom av särskilda reglementen.

Hypoteksinstitutionens allmänna organisation är för närvarande i huvudsak
följande.

Medlem i hypoteksförening blir automatiskt den som erhållit lån hos
föreningen. Rösträtt i föreningen tillkommer medlem med en röst för varje
påbörjat belopp av 2.000 kronor av det oguldna lånebeloppet, dock högst
tjugufem röster. Varje medlem har ansvar för föreningens förbindelser i
förhållande till lånebeloppet med det undantaget att viss särskild ansvarighet
åvilar den som belånat växande skog. Medlemmarna väljer inom sig
föreningens styrelse, vars beslut i låneärenden är definitiva.

Hypoteksbanken utgör närmast en förening av hypoteksföreningarna, där
konstruktionen påminner om vad som gäller inom den enskilda föreningen.
På grundval av sina lån hos banken blir föreningarna delägare i banken och
ansvarar på visst sätt gemensamt för bankens förbindelser. Föreningarna
representeras på den allmänna delägaresammankomsten i banken med tre
representanter var — oberoende av föreningens storlek; varje representant
har en röst. Här föreligger alltså ett minoritetsskydd för de mindre föreningarna.
På allmänna sammankomsten väljer delägarna majoriteten av bankens
styrelse, d. v. s. tre ledamöter, av vilka en tillika väljes till verkstäl -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 4

lande direktör i banken för samma tid som hans styrelsemandat omfattar.
Styrelsens övriga två medlemmar utses, som nämnts, av Kungi. Maj :t respektive
fullmäktige i riksgäldskontoret. Bankstyrelsen förvaltar bankens
angelägenheter och redovisar sina åtgärder och beslut inför allmänna sammankomsten.
All väsentlig befogenhet inom såväl föreningarna som banken
är — direkt eller indirekt — grundad på den enskilde medlemmens rösträtt
och beslut.

Revisionen av föreningarna och banken är en gemensam angelägenhet.
Bankens styrelse utser en representant, som deltager vid revision av de olika
föreningarna. Om bankens representant vid revisionen av en förening skulle
framställa särskild anmärkning, skall denna behandlas på allmänna sammankomsten
inom banken, innan vederbörande föreningsstämma fattar
slutgiltigt beslut. Föreningarna utser i viss turordning fyra av de fem revisorer,
som skall revidera hypoteksbanken. Den femte revisorn väljes av
riksgäldsfullmäktige och är revisionens ordförande.

Utlåningen ombesörjes — såsom förut antytts — av hypoteksföreningama.
Beträffande de villkor som reglerar denna verksamhet må i korthet
följande nämnas. Berättigad att erhålla lån och därmed bli delägare i föreningen
är endast den som med äganderätt eller fideikommissrätt innehar
jordegendom. Endast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, kan
hypoteksbelånas. Låns storlek beror av de belåningsvärden som fastställes
på egendomen. Belåningsvärdet bestämmes i första hand av egendomens
jordvärde men också värdet å växande skog kan inberäknas. Till grund för
bestämmande av belåningsvärdet kan läggas antingen egendomens taxeringsvärde
eller värde som fastställes genom särskild värdering. I det senare
fallet skall värderingen ske med ledning av vissa tariffer som fastställes
på den allmänna delägaresammankomsten inom hypoteksbanken. Lån
må beviljas intill 60 procent av belåningsvärdet. Såsom säkerhet för lån
fordras botteninteckningar.

Såsom tidigare nämnts deltager hypoteksföreningarna numera också i
långivningen mot statlig lånegaranti.

IIL Allmänna synpunkter på frågan om en översyn av
bestämmelserna angående landshypoteksinstitutionen.

Bankstyrelsens förslag.

Bankstyrelsens förslag innebär i huvudsak en modernisering av reglerna
för långivningen samt en viss utvidgning av låneverksamheten. Landshypoteksinstitutionens
organisation har däremot icke ansetts behöva reformeras.

Bankstyrelsen uttalar, att enighet rått inom institutionen, att ändringar
i hypoteksrörelsens organisation icke är motiverade. Varken principiella

Kungl. Maj;ts proposition nr h

eller praktiska skäl talar enligt styrelsen härför och i förslaget har endast
kompletterande bestämmelser införts rörande enstaka detaljer.

Styrelsen anför följande.

Organisationen för jordbrukets hypoteksrörelse har närniast framvuxit
ur det historiska skeendet. Frågorna om arbetsfördelning och samordning,
om centralisering och decentralisering samt om självstyrelse och statsinflytande
har ändock fått en sådan lösning, att även efter nutida förhållanden
inga principiella anmärkningar torde kunna framställas. I praktiskt hänseende
har organisationen under en så pass lång tidrymd som nittio år i
stort sett fyllt sin uppgift. Den har visat sin livskraft genom ett någorlunda
normalt framåtskridande. Den har också kunnat anpassas till sådana nyai^e
låneformer som skogsbelåningen, sekundärkreditgivningen och garantilåneverksamheten.
Större delen av lånestocken är placerad till en för låntagarna
fördelaktig ränta, och förvaltningsbidraget hos flertalet föreningar utgör nu
endast en tiondels procent. Rörelsen arbetar sålunda med en mycket låg omkostnad
för sina medlemmar.

Styrelsen framhåller vidare, att en noggrann jämförelse med stadshypoteksinstitutionen
verkställts under utredningsarbetets gång. Härvid hade
såväl de tidigare gällande författningarna rörande stadshypoteksrörelsen
som de år 1953 utfärdade tagits i beaktande. Väsentliga skillnader hade konstaterats.
Särskilt markant vore stadshypotekskassans dominerande position
i förhållande till föreningarna. De skillnader, som förelåg redan enligt
de gamla författningarna, kunde i huvudsak förklaras med de olika inrättningarnas
från varandra i flera hänseenden olikartade verksamhetsområden,
pantobjekt, delägareklientel och betydelse för landets allmänna
ekonomiska och sociala liv. Vad som tillkommit i de nya författningarna
berodde i första hand på önskemålet att främja och underlätta den frivilliga
samförvaltningen mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.
Några principiella drag i nämnda organisationers utformning av sådan betydelse,
att även jordbrukarnas hypoteksrörelse borde anpassa sig därefter,
förelåge icke. Vid utredningen hade därför endast i begränsad omfattning
impulser hämtats från nämnda författningar.

Enligt 118 § lagen om ekonomiska föreningar är hypoteksinstitutionerna
undantagna från lagens tillämplighetsområde. Under utredningsarbetet hade
övervägts huruvida man skulle kunna omvandla hypoteksföreningarna,
eventuellt även hypoteksbanken, till ekonomiska föreningar genom att
föreningslagen gjordes tillämplig på dem. Enligt bankstyrelsens mening är
emellertid en dylik ombildning icke möjlig. En grundläggande skillnad mellan
en hypoteksförening och en ekonomisk förening vore att medlemmarna
(delägarna) i en hypoteksförening gemensamt svarar för föreningens förbindelser,
envar i förhållande till sin delaktighet, medan i en ekonomisk
förening i princip endast föreningens egna tillgångar svarar för dess förbindelser.
En konsekvens av att medlemmarna i en ekonomisk förening icke
personligen ansvarar för föreningens förbindelser vore bland annat, att eu

Kiingl. Maj:ts proposition nr 4

medlem i princip äger rätt att när som helst utträda ur föreningen. En
sådan ordning kunde emellertid icke ifrågakomma i hypoteksföreningarna.
I fråga om skiljaktigheterna i övrigt mellan ekonomiska föreningar och
hypoteksföreningarna påpekas i betänkandet, att enligt lagen om ekonomiska
föreningar en förteckning över föreningens medlemmar skall hållas
genom styrelsens försorg. Denna förteckning skall innehålla förutom varje
medlems fullständiga namn och hemvist, uppgift å det antal insatser, med
vilka han deltar i föreningen. Styrelsen åligger att hålla medlemsförteckningen
tillgänglig för envar, som vill taga kännedom om densamma. Dylika
bestämmelser lämpade sig emellertid icke för hypoteksföreningarna med
hänsyn till den sekretess, som bör iakttagas vid kreditgivning. I förevarande
sammanhang anmärker bankstyrelsen att saken ställer sig i viss mån annorlunda
för jordbrukskassornas vidkommande, enär en person kan vara medlem
i en jordbrukskassa utan att vara låntagare däri. Styrelsen påpekar
emellertid att vad nu sagts icke hindrat att den nya föreningslagen i vissa
hänseenden tagits till mönster vid utarbetandet av styrelsens förslag, närmast
i de delar som behandlar föreningsstämman och styrelsen. Man erinrar
också, att vissa bestämmelser i nämnda lag, vilka ger uttryck för
mera allmänna rättsgrundsatser, möjligen torde analogivis kunna tillämpas
även beträffande hypoteksföreningarna.

Remissyttrandena,

Bankstyrelsens förslag har vid remissbehandlingen i stor utsträckning
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det följande återges under de olika
avsnitten de uttalanden som gjorts i de särskilda frågorna.

Några remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om landshypoteksrörelsens
allmänna organisation.

Statskontoret erinrar om den nyligen genomförda rationaliseringen på
stadshypoteksinstitutionens och bostadskreditkassornas verksamhetsområde
och om den pågående översynen av jordbrukskasserörelsens organisation
och verksamhet. I och för sig kunde det enligt statskontoret ifrågasättas om
icke en rationalisering vore möjlig även inom landshypoteksinstitutionen.

Fullmäktige i riksbanken samt Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan ifrågasätter om förslaget innebär en lämplig
avvägning av befogenheten mellan bankens styrelse å ena sidan och
föreningarna eller deras representanter vid delägaresammankomsten å den
andra.

Fullmäktige i riksbanken uttalar härom följande.

I sådana lägen på kreditmarknaden där riksbanken ansett sig böra vinna
kreditinstitutens medverkan i kreditpolitiken efter vissa allmänna riktlinjer,
kan avsaknaden av tillräckliga befogenheter hos hypoteksbankens ledning
tänkas föranleda svårigheter. I dylika lägen uppkomma ofta frågor som

Kungl. Maj.ts proposition nr i

måste bedömas utifrån andra synpunkter än de som föreningarna främst ha
att tillgodose. Av antydda skäl hade det varit önskvärt att styrelsen övervägt
frågan om en förstärkning av styrelsens befogenheter. Styrelsen har
snarare förstärkt föreningarnas inflytande. Enligt förslaget kan en sådan
svag opinion som två föreningar i viktiga frågor påkalla förstärkt styrelse
fast styrelsen eljest avvisar ett stärkt föreningsinflytande bl. a. under motiveringen,
att det skulle öka utrymmet för snäva lokalintressen och rubba
balansen mellan det allmännas och föreningarnas representanter i styrelsen.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
anför i huvudsak samma synpunkter och erinrar att styrelsen inom dessa
institutioner har vidsträcktare beslutanderätt än inom landshypoteksrörelsen.
Man erkänner dock att skäl i viss mån kunde andragas för den föreslagna
förankringen av beslutanderätten inom en institution av den typ
varom här är fråga.

Enligt Svenska jordbrukskreditkassan kunde det ha tett sig naturligt om
hankstyrelsens förslag i större utsträckning än som skett hade tagit intryck
av den nya associationslagstiftningen.

Departementschefen.

De förslag som bankstyrelsen framlagt i sitt betänkande avser i främsta
rummet dels att medföra en modernisering av de för landshypoteksinstitutionen
gällande bestämmelserna, dels att möjliggöra en viss utvidgning av
hypoteksföreningarnas utlåningsverksamhet. Inom organisationen har däremot
rått enighet om att mer genomgripande ändringar i organisatoriskt
hänseende icke är erforderliga. Förslaget har vid remissbehandlingen på
denna punkt i stor utsträckning lämnats utan erinran. Emellertid ifrågasätter
fullmäktige i riksbanken samt styrelserna för stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan om icke större befogenheter än för närvarande
borde lämnas hypoteksbankens styrelse. Bankofullmäktige framhåller sålunda
att i sådana lägen på kreditmarknaden, där riksbanken ansett sig böra
vinna kreditinstitutens medverkan i kreditpolitiken efter vissa allmänna
riktlinjer, avsaknaden av tillräckliga befogenheter hos hypoteksbankens
ledning kunde tänkas föranleda svårigheter.

Till en början må i nu berörda hänseenden anmärkas, att den organisatoriska
strukturen inom landshypoteksinstitutionen i väsentliga hänseenden
är historiskt betingad. Den nu samordnade rörelsen har växt fram ur självständiga
föreningar, som för lösandet av gemensamma uppgifter åt en central
institution — hypoteksbanken — överlämnat vissa bestämda befogenheter
i fråga om lånemedlens anskaffande genom obligationsutgivning. Den
sålunda uppbyggda organisationen torde i stort sett ha visat sig effektiv när
det gällt att lösa de uppgifter, som har omedelbart samband med själva
lånerörelsen. Den medverkan vid allmänna kreditpolitiska åtgärder, som
berörts i bankofullmäktiges yttrande, kan emellertid aktualisera frågan
om en annan fördelning av befogenheterna inom hypoteksinstitutionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

Ytterligare erfarenheter torde dock få avvaktas. Skulle det visa sig att de
härmed sammanhängande spörsmålen bör upptagas till närmare prövning
i ar frågan utredas i samråd med representanter för hypoteksinstitutionen.

Svenska jordbrukskreditkassan har ansett att bestämmelserna på förevarande
område borde — närmare än som skett i bankstyrelsens förslag —
ha anslutits till de inom den nya associationslagstiftningen gällande reglerna.
Såsom bankstyrelsen i sitt betänkande påvisat föreligger emellertid mellan
hypoteksinstitutionen och ekonomiska föreningar så väsentliga olikheter,
att tillämpning i mer betydande omfattning av föreningslagstiftningens principer
icke gärna kan komma i fråga. Även om nämnda lagstiftning i större
utsträckning än som nu skett skulle kunna tagas till förebild torde de fördelar,
som därmed kunde vinnas, icke vara av den betydelse, att bankstyieiscns
förslag i sådant hänseende bör frångås.

I enlighet med vad nu anförts har jag icke funnit anledning till erinran
mot bankstyrelsens ståndpunktstagande såvitt angår den allmänna organisationen
av landshypoteksväsendet och därmed sammanhängande frågor.

I det följande övergår jag till att redogöra för de särskilda frågor, som
berörs i det framlagda förslaget. Dessförinnan skall jag emellertid behandla
ett par formella spörsmål som icke närmare diskuterats i betänkandet.

För närvarande regleras landshypoteksinstitutionens verksamhet — förutom
i de av Kungl. Maj :t för de olika hypoteksföreningarna fastställda reglementena
— i två skilda förordningar, en angående Sveriges allmänna hypoteksbank
och en angående de grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skall lända till efterrättelse. I bankstyrelsens
förslag bibehålies denna ordning med två skilda författningar. I departementsförslaget
har däremot bestämmelserna sammanförts till en förordning.
Några särskilda skäl att bibehålla den nuvarande uppdelningen torde
nämligen icke föreligga.

I bankstyrelsens förslag återfinnes den i gällande förordningar använda
beteckningen hypoteksförening för de primära sammanslutningarna inom
landshypoteksrörelsen. Denna är den äldsta institutionen i sin art i vårt
land och det är naturligt, att de sammanslutningar som först bildades benämndes
enbart hypoteksföreningar. Då nu emellertid motsvarande organisationer
sedan länge finns också i städerna — stadshypoteksföreningarna

torde det vara lämpligt att i författningstexten införa beteckningen landshypoteksföreningar,
för att därmed skapa större klarhet i terminologiskt
avseende. Så har också skett i departementsförslaget. Det bör emellertid understrykas
att ändringen icke skall innebära något som helst hinder för
föreningarna att bibehålla sina hävdvunna firmabeteckningar.

I närmast följande avsnitt behandlas de frågor som huvudsakligen berör
hypoteksbanken och dess verksamhet. Därefter redogöres för de med hypoteksföreningarna
sammanhängande spörsmålen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

IV. Bestämmelser rörande hypoteksbanken.

Bankstyrelsens förslag.

I vad avser bestämmelserna om hypoteksbanken innebär bankstyrelsens
förslag endast i relativt begränsad omfattning sakliga ändringar. Väsentligen
är förslaget en formell överarbctning och modernisering av författningstexten.
Med hänsyn härtill refereras nedan endast de punkter i förslaget,
som innebär nämnvärd ändring av den gällande ordningen eller eljest föranlett
särskilda uttalanden från bankstyrelsens eller remissinstansernas
sida.

Grundfonden och begränsningen av upplåning sr ätt en.

I bankstyrelsens förslag stadgas beträffande grundfondens beskaffenhet
och storlek följande. Fonden skall bestå av svenska statens 4y2 % obligationer
till ett belopp av 100 miljoner kronor, vilka överlämnas av staten genom
riksgäldskontoret. Obligationerna skall vara ouppsägbara från innehavarens
sida. Grundfondsobligationerna fortfar att tillhöra staten, som dock
ej äger att förfoga över dem för annat ändamål förrän bankens samtliga förbindelser
är fullgjorda. Förslaget överensstämmer i sak med nuvarande ordning.
Bankens rätt att för anskaffande av lånemedel till delägarna upptaga
obligationslån begränsas enligt förslaget — liksom för närvarande — så, alt
sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer icke må överstiga
tio gånger grundfondens belopp (den s. k. grundfondsrclationen).

Bankstyrelsen erinrar om att man motiverade införandet av de gällande
bestämmelserna om begränsning av upplåningsrätten (1930) med att denna
skulle innebära ett trygghetsmoment för obligationsköparna. Styrelsen framhåller
emellertid att man inom hypoteksinstitutionen uttalat tvivel, huruvida
grundfonden numera i realiteten kunde anses ha någon betydelse för obligationshavarnas
trygghet, och om bibehållandet av relationstalet mellan
grundfonden och de utelöpande obligationerna kunde anses nödvändigt.
Dessutom påpekar styrelsen, att bank- och fondinspektionen i annat sammanhang
ifrågasatt om icke staten kunde befrias från att utställa ytterligare
grundfondsförbindelser. I enlighet härmed skulle grundfondsrelationen
även kunna slopas. Detta förslag hade emellertid icke förverkligats i avvaktan
på en omprövning av hela systemet med grundfondsobligationer.

Bankstyrelsen uttalar att den i sak delar bank- och fondinspektionens
uppfattning om grundfondsrelationens obehövlighet. Styrelsen har emellertid
icke ansett sig böra nu framlägga något ändringsförslag.

I den förut berörda särskilda framställningen rörande grundfondens storlek
har bankstyrelsen hemställt om höjning av grundfondsbeloppet till 110
miljoner kronor eller det högre belopp, som må befinnas lämpligt. Vidare
föreslås mot detta förslag svarande ändring i betänkandets författningsförslag.
I skrivelsen anför bankstyrclsen i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

Beloppet av bankens utelöpande obligationer utgör för närvarande c:a
960 milj. kr. Utrymme finnes sålunda för banken att försälja obligationer
intill ett belopp av ytterligare c:a 40 milj. kr. och att därmed möjliggöra
en motsvarande kreditgivning. Efterfrågan på lån hos hypoteksföreningarna
är för närvarande mycket stor och kan icke väntas bli mindre under
nästkommande år. Lån mot statlig lånegaranti efterfrågas i allt större omfattning
hos hypoteksföreningarna. Trots den restriktivitet vid kreditgivningen,
som hypoteksinstitutionen ålagt sig i överensstämmelse med gällande
överenskommelse med riksbanken om kreditbegränsning, kan föreningarnas
nettoutlåning för verksamhetsåret 1954 — därest intet oförutsett
inträffar -— beräknas öka med c:a 60 milj. kr. Med nu rådande utlåningstakt
kan den av nuvarande grundfond bestämda gränsen för obligationsförsäljningen
och därmed för utlåningen beräknas vara nådd före utgången
av första halvåret 1955.

Det synes sålunda erforderligt att frågan om en höjning av grundfonden
underställes 1955 års riksdag. Det minsta belopp, som enligt bankstyrelsens
mening därvid bör ifrågakomma, är 10 milj. kr. innebärande att grundfonden
höjes till minst 110 milj. kr.

Grundfonden får enligt bankstyrelsens förslag — liksom för närvarande
tagas i anspråk i två fall, nämligen dels då banken för tillfället saknar
tillgängliga medel, dels vid bankens likvidation. Förslaget innebär i huvudsak
endast en förenkling i bestämmelsernas utformning. Endast ett par
punkter må härvidlag beröras.

I likhet med vad som nu gäller för stadshypotekskassan föreslås att
grundfondsobligationerna vid likvidation må tagas i anspråk endast i den
mån annan tillgång saknas.

Såsom av senare avsnitt framgår, föreslår bankstyrelsen slopande av de
nu gällande reglerna om särskild ansvarighet för de delägare i hypoteksförening,
som belånat växande skog, för förluster vid skogsbelåning. Likaledes
slopas enligt förslaget motsvarande ansvarighet inom hypoteksbanken
för föreningar, som belånat växande skog. I enlighet härmed utgår enligt
förslaget också vissa med nämnda bestämmelser sammanhängande regler
om ianspråktagande av grundfonden för täckande av förluster vid skogsbelåning.

Den gällande förordningen innehåller vissa regler för bankens disponerande
av ianspråktagna obligationer genom försäljning respektive pantsättning.
I bankstyrelsens förslag lämnas icke några regler om bankens förfogande
över grundfondsobligationerna, sedan de tagits i anspråk av banken.

Enligt gällande ordning må banken — därest grundfonden genom uppkomna
förluster nedgått med fyra miljoner kronor — ej upptaga nytt lån
förrän grundfonden blivit återställd till sitt ursprungliga belopp. Då grundfonden
har ökats från 30 miljoner kronor 1890 till 100 miljoner kronor för
närvarande har det synts bankstyrelsen motiverat att gränsen ändras. Styrelsen
föreslår att bestämmelsen utformas så, att hypoteksbanken ej skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 27

få upptaga nytt lån om grundfonden nedgått med en tiondel av sitt belopp
eller mera.

Liksom hittills må banken enligt förslaget annorledes än mot obligationer
för tillfälliga behov anskaffa medel genom upplåning på kort tid eller på
kort tids uppsägning. Utöver de hittillsvarande upplåningsmöjligheterna föreslår
bankstyrelsen att banken skall äga rätt att upptaga lån mot säkerhet
i fastighet, som äges av banken.

Obligationshavarnas skydd.

Innehavarna av hypoteksbankens obligationer skyddas i sin fordringsrätt
på flera olika sätt. En garanti utgör den statliga grundfonden samt bankens
och föreningarnas egna fonder. I övrigt grundas skyddet väsentligen dels i
delägarnas solidariska ansvarighet dels i hypoteksföreningarnas solvens. 1
det förra avseendet stadgas i gällande bankförordning, att alla i hypoteksbanken
delägande föreningar är ansvariga för bankens förbindelser. På
grund härav inträdande betalningsskyldighet fördelas mellan föreningarna
i förhållande till deras delaktighet i banken, såvida det icke är fråga om
skogsbelåning. För sådan förening, som belånat växande skog, gäller viss
särskild ansvarighet för förluster i samband med skogsbelåning. Motsvarande
ansvarighetsregler gäller för delägarna i hypoteksföreningarna. Hypoteksrörelsens
solvens säkerställes genom iakttagande av de s. k. täcknings-
och förvaringsreglerna. Täckningsregeln innebär, att de av hypoteksbanken
utgivna obligationerna skall ha beloppsmässig täckning i fullgoda
inteckningssäkerheter för de av hypoteksföreningarna utlämnade lånen.
Det åligger i enlighet härmed hypoteksbanken att tillse att tillräcklig
säkerhet ställes för de av hypoteksföreningarna utlämnade lånen och att
fullgod säkerhet bibehålies under hela avbetalningstiden. Förvaringsregeln
innebär, att krav ställes på ett ur allmän risksynpunkt acceptabelt sätt för
förvaring av säkerhetshandlingarna. Härutinnan stadgas i bankförordningen
att de för erhållna lån ställda säkerhetshandlingarna skall på lämplig
ort nedsättas under offentlig vård.

I bankstyrelsens betänkande lämnas en redogörelse för tillkomsten och
den närmare innebörden av gällande regler till skydd för obligationshavarna.
Härvid erinras till en början att man vid bildandet av de första hypoteksföreningarna
i Sverige icke efterbildade utländska system enligt vilka obligationerna
också utgjorde inteckningar i namngivna fastigheter. I stället
fick samtliga inteckningar gemensamt garantera samtliga obligationer.
Obligationshavarna bereddes skydd genom förut angivna täcknings- och
förvaringsrcgler. Något sakrättsligt skydd föreskrevs icke i de reglementen
som gällde för de före 1861 bildade hypoteksföreningarna. De av föreningarna
utgivna obligationerna var kortfristiga uppsägningspapper (3—6 månader)
ställda till innehavaren, och medförde i regel endast en vanlig obli -

Kungl. Maj:ts proposition nr i

gationsrättslig fordran gentemot föreningen. Endast i undantagsfall medgavs
rätt att, då det gällde större krediter, till en namngiven långivareobligationshavare
direkt pantsätta mot obligationerna svarande inteckningar.
Vanliga obligationshavare kunde däremot icke förvärva sådan panträtt.
Det funnes för övrigt skäl att antaga, att långivarna fäste minst lika
stor vikt vid den gemensamma ansvarigheten som vid själva inteckningarna.
Icke heller när hypoteksbanken tillkom 1861 fanns — såvitt man
enligt bankstyrelsen kunnat utröna — någon avsikt att skapa ett nytt sakrättsligt
skydd för obligationshavarna. De bestämmelser som då infördes
motsvarar de nu gällande.

1 vad avser förvaringen av säkerhetshandlingarna avtalade banken och
hypoteksföreningarna strax efter författningarnas utfärdande 1861, att inteckningarna
skulle kvarstanna hos föreningarna men därstädes förvaras
i särskilda skåp under dubbla lås. Banken skulle utse särskilda ombud som
på ort och ställe kunde kontrollera täcknings- och förvaringsreglernas iakttagande.
Ombuden utsågs — liksom även i fortsättningen —- bland högt
kvalificerade jurister, ottast efter samråd med vederbörande landshövdingar.
Instruktionen för ombuden utfärdades av bankstyrelsen. Då bankstyrelsen
innehöll representanter för det allmänna i en dominerande position, ansågs
antagligen kravet på »offentlig vård» på detta sätt vara uppfyllt. Bankstyrelsens
ombud skulle inneha en av nycklarna till de förvaringsrum, vari
föreningarna pa grundval av en till bankstyrelsen översänd, specificerad
rapport inlade inteckningarna. Föreningarna kunde därefter icke disponera
ö''pr inteckningarna utan att bankens ombud kunde kontrollera och övervaka
detta. Bankens kontroll förstärktes ytterligare genom årligen återkommande
revisioner hos föreningarna.

I fråga om ansvarigheten för hypoteksbankens förbindelser föreslås ingen
annan ändring än att särbestämmelsen rörande skogsbelåning bortfaller.
Det påpekas att samtliga hvpoteksföreningar numera utövar skogsbelåning.

I fråga om täcknings- och förvaringsreglerna innehåller förslaget följande
bestämmelser. Det åligger hypoteksbankens styrelse att noggrant tillse att
varje hypoteksförening ständigt innehar tillräcklig säkerhet för de lån.
som föreningen utlämnat med medel från banken, att denna säkerhet är
författningsenligt beskaffad, att säkerhetshandlingarna av föreningen förvaras
i brandfritt och i övrigt betryggande förvaringsrum samt, avskilda
från föreningens övriga tillgångar, i skåp under två särskilda lås med olika
nycklar samt att sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer
ständigt täckes av den hos föreningarna befintliga säkerheten. För utövande
av den fortlöpande tillsynen skall bankstyrelsen förordna ett ombud för
varje förening. Detta ombud skall inneha en av nycklarna till de skåp, vari
säkerhetshandlingarna förvaras. Bankstyrelsen skall utfärda särskild instruktion
för ombuden. De sålunda föreslagna bestämmelserna innebär en

Kungl. Maj:ts proposition nr \

mer detaljerad reglering än i gällande författning men överensstämmer i
huvudsak med den i praktiken gällande ordningen. Härutöver föreslås emellertid,
att obligationshavarnas skydd förstärkes genom införandet för dessa
av en panträtt såsom i handfången pant i de deponerade säkerhetshandlingarna.
Samma panträtt föreslås även för bankens del. Bankens panträtt
gäller dock efter obligationshavarnas.

Bankstyrelsen framhåller att den ordning som infördes 1861 och nu snart
fungerat i 100 år hittills icke lämnat rum för någon anmärkning. Någon anledning
att vidtaga ändringar beträffande täcknings- och förvaringsreglerna
syntes styrelsen därför icke föreligga.

Ett särskilt sakrättsskydd för obligationshavarna och banken kan enligt
betänkandet näppeligen vara i och för sig erforderligt under förutsättning
att täcknings- och förvaringsreglerna fungerar oklanderligt. Härvidlag anföres
följande.

Dessa regler garantera föreningarnas permanenta författningsenliga solvens.
Obligationshavarna ha därigenom den bästa möjliga säkerhet för sin
kapitalplacering. Härtill kommer som extra skydd hankens och föreningarnas
egna fonder, den statliga grundfonden samt delägarnas gemensamma
ansvarighet. Det är svårt att ens teoretiskt konstruera ett fall, där denna
anhopning av säkerheter i realiteten icke skulle vara mer än tillräcklig. Tillskapandet
av ett extra sakrättsskydd kan därför endast ha en rent teoretisk
betydelse, exempelvis för att utesluta så att säga »utomstående borgenärer»
i en konkurrenssituation (exempelvis i samband med konkurs eller likvidation).
Föreningarna och hanken äga endast rätt att bedriva sin traditionella
in- och utlåningsverksamhet. De kunna icke lagligen ikläda sig förpliktelser
för någon annan form av ekonomiskt företagande. Däremot kunna
utomobligatoriska förpliktelser tänkas uppkomma. Vissa sådana täckas
regelmässigt genom försäkringar (exempelvis fastighetsägareansvar). Det
är svårt att tänka sig, att därutöver utomobligatoriska förpliktelser skulle
kunna uppkomma i en sådan omfattning, att de skulle kunna inverka på
obligationshavarnas inteckningssäkerhet, och det är ju detta frågan gäller.

Ehuru bankstyrelsen sålunda med hänsyn till de anförda synpunkterna
anser det vara en överloppsgärning att införa särskilt sakrättsskydd, erinras
emellertid att andra skäl kunde åberopas för en dylik anordning. I detta
sammanhang påpekas, att man inom andra ohligationsutgivande institut
hade ett sådant extra skydd, även om förhållandena icke vore jämförbara
med avseende på hypoteksföreningarna. Det kunde vara av ett visst psykologiskt
värde med i sak likartade bestämmelser på detta område. Slutligen
erinras att det måhända funnes en viss möjlighet att av ordalagen i
nuvarande hankförordning få den uppfattningen att en legal panträtt existerade
för obligationshavarna. Av rena lämplighetsskäl föreslås därför sådana
bestämmelser, som uttryckligen förlänar obligationshavarna och hanken
en legal panträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

Vissa frågor rörande villkoren för hypoteksföreningarnas
upplåning hos hypoteksbanken.

I gällande bankförordning stadgas, attkapitalrabattochövriga
kostnader, som banken vid sin upplåning fått vidkännas, skall vid utlämnande
av lån till föreningarna gäldas av dessa efter den beräkning av
omkostnaderna, som bankens delägare vid varje ordinarie sammankomst
för tiden intill nästa ordinarie sammankomst fastställer; dock äger delägarna
besluta, att nämnda belopp må kunna gäldas genom årliga avbetalningar
under viss tid, ej överstigande tio år från låns utlämnande. Vidare
äger hypoteksbanken att vid utlåning till hypoteksföreningarna angående
ränta, återbetalningstider och övriga lånevillkor träffa de avtal och göra
de bestämmelser, som befinnes ändamålsenliga och nödiga. Slutligen stadgas,
att bankens delägare skall å allmän ordinarie sammankomst, efter förslag
av styrelsen, besluta bl. a. om villkoren vid låns utlämnande.

I fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser anför styrelsen följande.

Tidigare bestämdes i enlighet med nyssnämnda regler vid varje ordinarie
delägaresammankomst i banken den ränta, till vilken lån skulle utlämnas
intill nästa ordinarie sammankomst. Vidare gav delägaresammankomsten
varje år styrelsen fullmakt att intill nästa sammankomst bestämma den
kapitalrabatt, som kunde anses nödig med hänsyn till upplåningsvillkoren.
Vid ordinarie sammankomsten år 1919 gavs emellertid styrelsen en icke tidsbegränsad
fullmakt att tills vidare bestämma kapitalrabatten samt att fastställa
typerna på vissa nya lån. Delägaresammankomsten har därefter icke
beslutat om låneränta, lånetyper eller kapitalrabatter eller om andra lånevillkor
annat än i ett par fall, då det gällt generell nedsättning av räntan å
vissa äldre lånetyper.

Bankstyrelsen föreslår att bestämmelserna formuleras så, att det skall
ankomma på delägaresammankomsten att fastställa villkoren för hypoteksföreningarnas
lån hos banken, varvid emellertid delägarna i den utsträckning
så finnes lämpligt må för viss tid, dock högst tre år i sänder, uppdraga
åt bankens styrelse att besluta i frågan. Styrelsen uttalar, att det icke finns
anledning att ändra på principen att det är bankens delägare, som bestämmer
lånevillkoren. Det vore emellertid uppenbart, att bankstyrelsen borde
ha vittgående fullmakter att fastställa utlåningsvillkoren med hänsyn till
förhållandena på kapitalmarknaden, för att en smidig anpassning till denna
skall bli möjlig.

Angående förtidsinlösen av förenings lån hos hypoteksbanken
stadgas i gällande bankförordning, att lån kan — därest banken icke finner
villkoren för bankens förbindelser utgöra hinder däremot — sedan tio år
förflutit från lånets utlämnande av låntagaren uppsägas till inbetalning
efter ett år. Vidare stadgas, att bankens delägare å ordinarie sammankomst
årligen skall bestämma i vilken utsträckning och på vilka villkor hypoteks -

Kungl. Maj.ts proposition nr i

förening må äga att tidigare än avtalat är till hypotcksbanken inbetala lån,
vid vars utlämnande förbehåll om sådan rätt icke blivit gjort.

Enligt bankstyrelsens förslag skall angående låntagares (hypoteksförenings)
rätt att uppsäga lån följande gälla.

Lån, som utlämnats av banken, kan, sedan tio år förflutit från lånets
utlämnande, av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år, dock att,
om inlösen av detsamma skulle medföra förlust för banken, låntagaren är
skyldig att ersätta denna förlust enligt de grunder, som delägarna jämlikt
26 § fastställt.

Också i fråga om delägaresammankomstens beslutanderätt rörande villkoren
för förtidsinlösen föreslås viss ändring i gällande bestämmelser. Härvidlag
anföres följande.

I bankförordningen stadgas att bankens delägare årligen å allmän ordinarie
sammankomst skola bestämma villkoren för förtidsinlösen. Tidigare
fastställdes också årligen vid ordinarie delägaresammankomsten de regler,
enligt vilka inlösen finge ske för tiden intill nästföljande ordinarie sammankomst.
År 1921 meddelade emellertid delägaresammankomsten ett icke
tidsbegränsat bemyndigande för bankstyrelsen att enligt vissa riktlinjer
tills vidare bestämma villkoren för förtidsinlösen, och någon ändring härutinnan
har sedermera icke vidtagits. Den föreslagna formuleringen innebär
icke något hinder för en fortsatt tillämpning av denna praxis.

I bankförordningen stadgas att lån till hypoteksförening utan beslut av
hypoteksbankens delägare samt Kungl. Maj:ts bifall ej må utlämnas a nnorledesänikontantapenningarellermothögreränta

än fem för hundra om året. Denna bestämmelse torde enligt styrelsen
kunna utgå. Bestämmelsen om att lån icke får utlämnas i annat än kontanta
penningar torde ha tillkommit för det fall, att någon låntagare
skulle göra anspråk på alt utfå lånet i obligationer. Då emellertid enligt
förslaget hypoteksbankens delägare skall bestämma lånevillkoren syntes
ytterligare föreskrifter onödiga. Det både aldrig förekommit att lån utgått
i obligationer; bankens uppgift vore ju att genom försäljning av sina obligationer
anskaffa medel för hypoteksföreningarnas utlåning. Som räntesättningen
på bankens obligationer måste följa allmänna marknadens räntesättning
syntes det vidare obehövligt att meddela bestämmelser om särskilt
tillstånd för att få överskrida viss maximiränta.

Styrelsens sammansättning m. m.

Enligt gällande ordning skall hypotcksbanken förvaltas av en styrelse på
fem ledamöter. En av dessa, ordföranden, utses av Kungl. Maj:t, en, vice
ordföranden, av riksgäldsfullmäktige samt övriga tre av hypoteksföreningarnas
ombud genom val efter huvudtalet vid dclägaresammankomst. Suppleanter
utses på motsvarande sätt. I viktiga fall äger styrelsen till rådpläg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

ning och deltagande i beslutet kalla ett ombud för varje delägande förening
(törstärkt styrelse). I de nu berörda bestämmelserna föreslås ingen annan
ändring än den, att förstärkt styrelse skall sammankallas, därest minst två
hypoteksföreningar gör framställning därom.

Frågan om kontakten mellan styrelsen och föreningarna har tidigare varit
uppe till behandling inom hypoteksrörelsen. Härom anföres följande.

I skrivelse till bankstyrelsen den 28 januari 1943 föreslog Mälarprovinsernas
hypoteksförening sådan ändring av »Bankförordningen», i vad gällde
bankstyrelsens sammansättning, att antalet föreningsvalda ledamöter utökades
till sex, varav en skulle utses att vara bankens verkställande direktör,
att härutöver skulle väljas fem suppleanter på så sätt att envar i banken
delägande förening bleve representerad antingen av en styrelseledamot eller
en suppleant samt att gällande bestämmelser om s.k. »förstärkt styrelse» ersattes
med en bestämmelse att i viktiga fall samtliga suppleanter i styrelsen
skulle inkallas. Såsom skäl för sitt förslag framförde föreningen den uppfattningen,
att ett ökat antal styrelsemedlemmar borde kunna tillföra styrelsen
en vidgad kännedom om de växlande förhållandena inom olika hypoteksföreningar
och verksamt främja en ökad kontakt dels mellan banken
och föreningarna och dels föreningarna emellan.

Nu berörda framställning föranledde ej någon bankstyrelsens åtgärd, och
styrelsen åberopade till stöd för sin ståndpunkt i huvudsak följande skäl,
nämligen dels att en större styrelse bleve mindre effektiv och mindre arbetsduglig
än en mindre, varjämte de enskilda styrelsemedlemmarnas känsla
av ansvar för det hela kunde befaras bli avtrubbad i en större krets, dels att
förhållandet mellan stalsrepresentanter och föreningsrepresentanter bleve
rubbat på ett sätt som knappast kunde godtagas av Kungl. Maj:t och riksdagen,
dels att när flera hypoteksföreningar bleve representerade den enskilde
medlemmen kunde komma att betrakta sitt uppdrag övervägande med
hänsyn till ärendenas betydelse och innebörd för den egna föreningen, dels
att dåvarande system med »förstärkt styrelse» vore synnerligen ändamålsenligt,
dels att frågor, som hade avseende på lokala förhållanden, t. ex. värderingstarifferna,
avgjordes av delägarna vid allmän sammankomst.

Sedan Mälarprovinsernas hypoteksförening emellertid förnyat sin framställning,
upptogs saken till behandling vid förstärkt styrelse den 27 april
1944. Referatet av den därvid förda diskussionen ger vid handen, att ombuden
i allmänhet uttalat sig för en starkare samverkan mellan banken och
föreningarna genom att inom bankstyrelsen bereddes plats för ett ökat antal
föreningsrepresentanter men att meningarna varit starkt delade i fråga om
formerna och grunderna härför.

Sedan bankstyrelsen i enlighet med den förstärkta styrelsens bemyndigande
närmare övervägt frågan, fann styrelsen sig böra stanna vid att föreslå
en utökad tillämpning av systemet med förstärkt styrelse; sådan borde
anordnas minst en gång om året, lämpligen sedan bokslutsarbetet i banken
avslutats. Förslaget framlades till behandling vid 1944 års allmänna sammankomst
med bankdelägarna, vilka därvid biföllo förslaget. På sina håll
synes man dock ha betraktat beslutet som en lösning tillsvidare.

Diskussionen i frågan hade emellertid fortsatt även efter 1944 års beslut.
Härom anföres följande.

Kungl. Alaj.ts proposition nr i

Det har ifrågasatts huruvida det från föreningshåll sålunda framställda
önskemålet om bättre fortlöpande kontakt mellan banken och föreningarna
och mellan föreningarna inbördes blivit löst på ett tillfredsställande sätt
genom 1944 års beslut av delägaresammankomsten. Därvid har framhållits
att den för hypoteksinstitutionen säregna instans, som kallas förstärkt styrelse,
från början varit avsedd såsom ett medel för bankstyrelsen att förankra
sina beslut i speciella frågor av särskild betydenhet hos delägareopinionen,
och att meningen ej varit att den allmänna årliga förvaltningen av
bankens angelägenheter skulle förhandsgranskas av en förstärkt styrelse
innan sådan granskning skett genom revision och delägaresammankomst.

Emellertid hyser bankstyrelsen den uppfattningen att de skäl, som 1943
och 1944 framfördes för att förstärka föreningarnas representation i bankstyrelsen
icke sedan dess ha ökat i styrka. Bankstyrelsen har snarare kommit
till den uppfattningen att dessa skäl åtminstone till en del bortfallit,
eftersom den eftersträvade kontakten mellan föreningarna och banken har
främjats bl. a. genom regelbundet återkommande sammanträden med förstärkt
styrelse, även om vissa erinringar ur organisatorisk synpunkt anförts
mot ett sådant system.

Enligt gällande ordning äger styrelsen, när så av omständigheterna påkallas,
utlysa extra allmän delägaresammankomst. Härvidlag föreslås den
ändringen, att styrelsen skulle utfärda sådan kallelse därest minst två föreningar
därom gör framställning.

Särskilda frågor i övrigt.

Hypoteksförenings bildande. Den gällande ordningen reglerar
bl. a. villkoren för hypoteksförenings anslutning till hypoteksbanken.
Bankstyrelsen framhåller emellertid att hela landshypoteksorganisationen
sedan länge kunde anses färdigbildad. På grund härav har i förslaget de
nya bestämmelserna inskränkts att avse redan bildade föreningar. Det framhålles
dock att styrelsen därmed icke velat taga ställning till frågan om
den nuvarande uppdelningen av landet i hypoteksföreningar är den ur alla
synpunkter lämpligaste.

Obligationsprivilegiet. Enligt nuvarande bankförordning må
ingen annan kreditinrättning än hypoteksbanken utgiva tryckta eller graverade,
till innehavaren ställda obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet
i jordegendom på landet utlovas. Bestämmelsen föreslås nu formulerad
så, att ingen annan kreditinrättning än hypoteksbanken har rätt att genom
utgivning av obligationer anskaffa medel till kreditgivning för jordbrukets
behov.

Bankstyrelsen uttalar, att förslaget icke i sak torde innebära någon ändring
i vad som nu gäller. Någon definition eller beskrivning på de obligationer,
som banken skall äga rätt att utgiva, har icke ansetts erforderlig. Det
torde enligt styrelsen icke finnas anledning att ge begreppet obligation annan
innebörd i detta sammanhang än i den allmänna kreditmarknaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Sr 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

Fördelningen av tillgängliga medel vid utlåning
till föreningarna. Tillgängliga medel skall för närvarande — i det
fall att flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och deras lånebehov
ej kan på en gång fullt tillgodoses — fördelas mellan de lånesökande föreningarna
i förhållande till sammanlagda beloppet av de utav varje förening
godkända låneansökningarna. Nu föreslås i stället, att fördelningsgrunden i
en dylik situation skall vara föreningarnas delaktighet i banken. För att annan
grund för fördelningen skall kunna tillämpas föreslås krav på kvalificerad
majoritet vid omröstningen inom det beslutande organet.

Reservfonden. Enligt gällande ordning skall av hypoteksbankens
nettobehållning bildas en reservfond. Denna må icke — så länge bankens
verksamhet fortfar — komma föreningarna tillgodo på annat sätt än genom
nedsättning i bidrag till banken för täckande av dess förvaltningskostnader
eller nedsättning i räntan å de till föreningarna utlämnade lånen.

I betänkandet föreslås följande formulering av berörda bestämmelser.

Den årliga behållning, som uppstår å bankens rörelse, skall avsättas till
reservfonden, som i första hand skall användas till täckande av möjligen
uppkommande förluster.

Reservfonden må komma delägarna till godo endast genom lindring i lånevillkoren
på det sätt och i den ordning, som delägarna besluta. Dock må
reservfonden icke användas för sådant ändamål om densamma därigenom
skulle komina att understiga två % av bankens utestående kapitalskuld.

Till bankens fonder hörande medel skola placeras på ett betryggande sätt.

Den föreslagna bestämmelsen har sin motsvarighet i författningsförslaget
rörande hypoteksföreningarna.

Bankstyrelsen anför i kommentaren till förslaget.

Enligt 29 § 3 mom. 3 st. kommunalskattelagen må bl. a. hvpoteksbanken
vid taxering till kommunal inkomstskatt från inkomst av rörelse avdraga
belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond, i den mån avsättningen
är nödvändig för uppbringande av fonden till ett belopp motsvarande två
procent av bankens skulder. Bankstyrelsen föreslår — likaledes i analogi
med vad som föreslås beträffande hypoteksföreningarnas reservfonder —-att bankens rätt att låta reservfonden komma delägarna till godo genom
lindring i lånevillkoren anknytes till denna gräns och att beslut sålunda
skall kunna fattas om lindring i lånevillkoren endast om så kan ske utan
att reservfonden därigenom nedbringas under 2 % av skulderna.

Remissyttrandena.

Beträffande grundfonden och den s. k. grundfondsrelation
e n har uttalanden gjorts av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
såväl i yttrandena över bankstyrelsens betänkande som i yttrandena
över styrelsens särskilda framställning om höjning av grundfondens belopp
ävensom av bank- och fondinspektionen i yttrande över sistnämnda framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr k

Fullmäktige i riksbanken hävdar, att frågan om systemet med grundfondsobligationer
bör lösas gemensamt för alla hypoteksinstitutioner. Fullmäktige
erinrar emellertid i sammanhanget om att hypoteksobligationerna
finge räknas som täckningsfritt inlåningsunderlag hos penninginstituten
och att en av förutsättningarna för denna kvalifikation av obligationerna
vore statsgarantin. Mot höjning av grundfondsbeloppet har fullmäktige
ingen erinran. Fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasätter liksom hypoteksbankens
styrelse huruvida bestämmelsen om grundfondsrelationen icke
skulle kunna slopas utan olägenhet. En sådan åtgärd torde enligt fullmäktige
kunna vidtagas för hypoteksbankens vidkommande utan att hela frågan
om systemet med statliga grundfonder behövde utredas. Spörsmålet
borde lämpligen komma under omprövning i samband med behandlingen
av bankstyrelsens författningsförslag. Bank- och fondinspektionen erinrar
om sitt tidigare ståndpunktstagande i frågan och framhåller att inspektionen
icke ändrat mening. Skulle icke någon omprövning av gällande ordning
nu komma till stånd, tillstyrker emellertid såväl fullmäktige i riksgäldskontor
som bank- och fondinspektionen bankstyrelsens framställning
om höjning av grundfondsbeloppet.

Beträffande förslaget om införande av viss panträtt i inteckningshandlingarna
för obligationshavare erinrar fullmäktige i riksbanken
samt Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
om att det i andra liknande fall, såsom inom stadshypoteksrörelsen,
ansetts vara av avgörande betydelse, att säkerheten ställdes
under offentlig vård. Det ifrågasättes därför, om de föreslagna bestämmelserna
vore tillfredsställande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att bankens föreningsvalda revisorer
— i stället för att såsom enligt förslaget utses av de olika föreningarna
efter viss turordning — bör utses å ordinarie delägarestämma. Den av.
bankstyrelsen föreslagna regeln skulle enligt fullmäktige lätt kunna leda till
bristande kontinuitet i revisionsarbetet. Enligt riksgäldsfullmäktige bör
också stadgas, att en av revisorerna skall vara auktoriserad revisor.

Svenska jordbrukskreditkassan anser det mindre lämpligt att styrelseledamöter
och revisorer i banken har rösträtt vid delägaresammankomst,
även om de icke är utsedda som ombud. -

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
erinrar om att förslaget icke innehåller några regler om nybildning
och likvidation av hypoteksförening. Enligt styrelsernas mening
borde bestämmelser härom ingå i författningen, lämpligen utformade
efter mönster av reglerna för stadshypoteksorganisationen. Organisationerna
anför följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

Bankstyrelsen påpekar, att det icke är otänkbart att fråga i framtiden
kan uppkomma om uppdelning eller sammanslagning av hypoteksföreuingar.
Styrelserna äro också av den meningen, att behov av ändringar i
områdesindelningen framdeles kan uppstå, exempelvis på grund av att belåningsunderlaget
i något föreningsområde kan visa sig alltför begränsat
för att i längden erbjuda tillräcklig grundval för en ekonomiskt bärkraftig
förvaltningsenhet. Fråga synes sålunda kunna uppstå om såväl likvidation
av förening som nybildande av förening. Förslaget innefattar emellertid
inga bestämmelser som reglera förfarandet i dylika situationer.

Liknande synpunkter anläggs av fullmäktige i riksbanken. Fullmäktige
påpekar också, att förslaget innehåller bestämmelser, som förutsätter, att
hypoteksbanken kan träda i likvidation. Detta syntes fullmäktige nödvändiggöra
bestämmelser angående föreningarnas status vid fall av bankens
likvidation. Bank- och fondinspektionen uttalar beträffande nybildningen,
att det torde vara tillräckligt med en bestämmelse som gåve Kungl. Maj:t
befogenhet att föreskriva under vilka förutsättningar och på vilka villkor
hypoteksförening må bildas.

Enligt bankstyrelsens förslag har bestämmelsen om obligation sprivilegiet
utformats så, att det omfattar obligationer som utgivits
»för att anskaffa medel till kreditgivning för jordbrukets behov» medan
det gällande privilegiet avser obligationer »i vilka för upplåningen säkerhet
i jordegendom på landet utlovas». Fullmäktige i riksbanken avstyrker bankstyrelsens
förslag och anser att bestämmelsen bör åtminstone i princip bibehållas
oförändrad. Bank- och fondinspektionen påpekar att den föreslagna
bestämmelsen hade en vidare räckvidd än den nuvarande och att konfliktsituationer
härigenom kunde uppkomma. Sålunda skulle ett obligationsutgivande
hypoteksbolag, som önskade lämna kredit åt en jordbruksekonomisk
förening för uppförande av en kombinerad kontors- och lagerbyggnad
i stad, enligt förslaget icke kunna göra detta. Även bank- och fondinspektioner
avstyrker den föreslagna ändringen.

Bankstyrelsens förslag om fördelning av tillgängliga lånemedel
mellan de olika föreningarna i förhållande till föreningarnas delaktighet
i banken i stället för, såsom nu, i förhållande till de hos respektive
föreningar yrkade lånebeloppen kritiseras i yttrandena från statskontoret,
Svenska bankföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan. Statskontoret
vill dock icke motsätta sig förslaget då det motiverats av konstaterade
nackdelar hos gällande ordning. Bankföreningen framhåller att den
föreslagna ordningen skulle innebära, att lånesökande inom verksamhetsområdet
för en förening med lägre delaktighet skulle komma i sämre läge
än lånesökande, som bor inom verksamhetsområdet för förening med hög
delaktighet. Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätter om icke den föreslagna
regeln vore både onödigt stel och opraktisk. Det kunde exempelvis

Kungl. Maj.ts proposition nr i

tänkas, att viss prioritet borde givas åt garantilånegivningen. Vidare kunde
det fallet uppkomma att det aktuella lånebehovet icke alls stode i proportion
till de olika föreningarnas totala utlåning.

Departementschefen.

Av de i det föregående berörda frågorna behandlar jag först frågan om
grundfondens storlek och den därmed sammanhängande begränsningen
av hypoteksbankens upplåningsrätt.

För närvarande har staten ställt till förfogande en grundfond å 100 miljoner
kronor i statens fyra och en halv procent obligationer. Hypoteksbankens
upplåning får enligt gällande ordning uppgå till högst ett belopp tio
gånger grundfondsbeloppet. Bankstyrelsen uttalar som sin åsikt, att grundfondsrelationen
är obehövlig som trygghetsmoment för obligationsköpama
men har icke nu ansett sig böra framlägga förslag om dess slopande. Under
hänvisning till att man inom den närmaste framtiden beräknade nå gränsen
för den nuvarande upplåningsrätten har styrelsen i sin särskilda framställning
i frågan hemställt om höjning av grundfondsbeloppet med minst tio
miljoner kronor.

Vid remissbehandlingen av bankstyrelsens författningsförslag och dess
särskilda framställning har fullmäktige i riksgäldskontoret anslutit sig till
tanken att grundfondsrelationen kunde slopas och ansett att så kunde
ske utan särskild prövning av hela frågan om systemet med statliga grundfonder.
Även bank- och fondinspektionen ifrågasätter grundfondsrelationens
berättigande. Fullmäktige i riksbanken slutligen understryker att systemet
med statliga grundfonder bör omprövas i ett sammanhang för alla hypoteksinstitutioner.
Fullmäktige påpekar för övrigt, att statsgarantin vore
en förutsättning för att hypoteksobligationerna finge räknas som täckningsfritt
inlåningsunderlag hos kreditinstituten. Nämnda remissinstanser tillstyrker
i och för sig den föreslagna höjningen av grundfondsbeloppet.

Förevarande fråga om den statliga grundfonden och därmed sammanhängande
begränsning av upplåningsrätten har sin motsvarighet inom flera
andra kreditinstitutioner. I vad avser stadshypotekskassan berördes den i
proposition nr 56/1953 i samband med behandlingen av förslaget om samförvaltning
av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. Jag fann
därvid att frågan icke kunde lösas separat utan en omprövning av hela
systemet med grundfondsobligationer. Icke heller i avseende på landshypoteksinstitutionen
torde en särbehandling kunna komma i fråga. Vid bedömningen
av förevarande spörsmål synes icke minst böra beaktas bankofullmäktiges
påpekande att statsgarantin ansetts vara en förutsättning för att
hypoteksobligationerna skall kunna räknas som täckningsfritt inlåningsunderlag
hos kreditinstituten. Jag förordar sålunda att den nuvarande
grundfondsrelationen bibehålies tillsvidare.

Frågan om böjning av grundfonden har under senare år vid upprepade

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

tillfällen underställts statsmakternas prövning. Senast höjdes beloppet efter
beslut vid 1953 års riksdag från 90 till 100 miljoner. Då den gällande gränsen
för upplåningen torde komma att nås inom den närmaste tiden synes
en förnyad böjning nu vara ofrånkomlig. Beloppet bör därvid avvägas så att
behov av ändring i den nya författningen icke alltför snart uppkommer.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter, har jag
ansett mig böra förorda, att fonden ökas med 25 miljoner kronor. Grundfondsbeloppet
skulle, om förslaget genomföres, komma att uppgå till 125
miljoner kronor och gränsen för hypoteksbankens rätt att upptaga obligationslån
flyttas från 1.000 till 1.250 miljoner kronor. Det ligger emellertid
i sakens natur, att förslaget icke innebär att hypoteksbanken inom den angivna
gränsen skall få företräde för sina kreditbehov. Låneverksamheten
måste självfallet fortfarande drivas på ett sätt, som står i överensstämmelse
med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden. Därest riksdagen
bifaller förslaget, torde riksdagen samtidigt böra besluta, att obligationer
i vederbörlig ordning skall ställas till hypoteksbankens förfogande.

Vad i övrigt beträffar bankstyrelsens förslag angående grundfonden och
hypoteksbankens upplåning finner jag i sak ingen anledning till erinran.
En formell överarbetning av vissa bestämmelser har dock vidtagits.

För närvarande tryggas obligationshavarnas rätt — förutom genom den
statliga grundfonden och landshypoteksinstitutionens egna fonder — väsentligen
genom delägarnas solidariska ansvarighet samt
iakttagande av de s. k. täcknings- och för v arings reglerna,
för vilka förut redogjorts.

I fråga om delägarnas ansvar för hypoteksbankens förbindelser föreslår
bankstyrelsen den ändringen att särbestämmelserna med avseende på skogsbelåningen
skall bortfalla. Häremot har vid remissbehandlingen inga invändningar
rests. Icke heller från min sida finns något att erinra på denna
punkt.

Vad beträffar skyddet i övrigt för obligationshavarna innebär bankstyrelsens
förslag ingen saklig ändring i avseende på täcknings- och förvaringsreglerna.
Sålunda skall enligt detta säkerhetshandlingarna fortfarande förvaras
hos hypoteksföreningarna under tillsyn av ett av hypoteksbanken
utsett ombud. Däremot föreslår bankstyrelsen införandet av en legal panträtt
för obligationshavarna och hypoteksbanken i de säkerhetshandlingar
soin innehaves av hypoteksföreningarna. Fullmäktige i riksbanken samt
styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan erinrar om att
man på andra håll, bl. a. inom stadshypoteksinstitutionen, ansett det förhållandet
vara av avgörande betydelse för panträtten, att säkerheten ställes
under offentlig vård.

Mot tanken att skydd beredes obligationshavarna genom panträtt har
jag i och för sig intet att erinra. Såsom nyssnämnda remissinstanser påpe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

31)

kat, har emellertid i andra motsvarande fall ansetts ofrånkomligt, att panten
skiljes från pantsättarens besittning. Detta krav uppfylles uppenbarligen
icke i det framlagda förslaget. För att så skall ske torde det vara nödvändigt
att pantobjekten — i likhet med vad fallet är inom stadshypoteksinstitutionen
och bostadskreditkassan — ställes under kontroll av ett av offentlig
myndighet utsett ombud, överhuvudtaget synes det icke vara lämpligt att
utforma reglerna om panträtten inom de ifrågavarande institutionerna på
olika sätt. I departementsförslaget har därför bestämmelserna formulerats
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande stadshypoteksinstitutionen
och bostadskreditkassan.

Vid behandlingen av panträttsfrågan i avseende på sistnämnda båda organisationer
erinrade jag om vikten av att pantvärdet kontinuerligt hölles i
nivå med obligationsskulden. Det sagda torde i samma grad gälla inom
landshypoteksinstitutionen.

I förevarande sammanhang torde böra påpekas att pantobjekten inom
landshypoteksinstitutionen såväl enligt departementsförslaget som enligt
bankstyrelsens förslag utgöres icke blott av ifrågakommande reverser och
därtill hörande inteckningar utan också av de handlingar varå statlig lånegaranti
tecknats. Det torde icke föreligga skäl att utesluta dessa handlingar
från obligationshavarnas panträtt.

I enlighet med vad som gäller inom stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
föreskrives i departementsförslaget att säkerhetshandlingarna
skall pantförskrivas till hypoteksbanken såsom säkerhet för föreningarnas
lån hos densamma.

Det förenämnda offentliga ombudet torde lämpligen böra utses av länsstyrelsen
i det län inom vilket vederbörande hypoteksförenings styrelse har
sitt säte. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den nu föreslagna ordningen
för ombudets tillsättande icke i och för sig synes behöva föranleda
annan praxis i fråga om personvalet än den som nu gäller då hypoteksbanken
utser ombud.

Bankstyrelsens förslag har omarbetats i enlighet med vad nu anförts. Vad
bestämmelserna om obligationshavarnas skydd i övrigt angår, har jag icke
funnit anledning till erinran.

Härefter torde jag få beröra vissa speciella frågor. Rubriceringen hänför
sig till paragrafbeteckningarna i departementsförslaget.

7 §.■

Gällande ordning föreskriver ensamrätt för hypoteksbanken att utgiva
obligationer, vari säkerhet i jordegendom på landet utlovas. I bankstyrelsens
författningsförslag har obligation sprivilegiet utformats så att
det skall omfatta utgivande av obligationer för kreditgivning för jordbrukets
behov. Förslaget har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken samt bankoch
fondinspektionen, vilka förordar atl nuvarande bestämmelse i princip

Kungl. Maj.ts proposition nr i

behållcs oförändrad. Man påpekar, att konfliktsituationer kan uppstå, om
privilegiet ges den föreslagna vidare räckvidden.

Jag tinner övervägande skäl tala för att obligationsprivilegiet utformas i
huvudsak på samma sätt som för närvarande. Visserligen skulle privilegiet
då icke omfatta utgivande av obligationer, som utges för långivning mot
statsgaranti där inteckningssäkerhet icke lämnas. Något särskilt skäl för
att låta obligationsprivilegiet omfatta även nyssnämnda fall torde emellertid
icke föreligga.

8 §.

I avseende på de av bankstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande
villkorenförhypoteksföreningarnaslån hos banken finner
jag anledning att beröra endast en punkt. Förslaget medgiver föreningen
ovillkorlig rätt att efter tio år uppsäga erhållet län (8 § i förslaget). Den
nu gällande bestämmelsen, som tillkom 1953, medgiver ingen sådan rätt.
Förtidsinlösen kan nu ske endast om banken icke finner villkoren för dess
upplåning utgöra hinder däremot. Någon anledning att på förevarande
punkt ändra gällande ordning synes icke föreligga. Jag förordar sålunda att
nuvarande bestämmelse bibehålies.

9 §.

I det fall, då det hos hypoteksbanken anmälda lånebehovet icke på en
gång kan tillfredsställas, skall enligt gällande ordning de tillgängliga
lånemedlen fördelas mellan föreningarna i förhållande till
det sammanlagda beloppet av de av varje förening godkända låneansökningarna.
Enligt bankstyrelsens förslag skall fördelningen i sådant fall ske
efter föreningarnas delaktighet i banken. Dock må annan fördelningsprincip
enligt förslaget tillämpas om delägaresammankomsten eller förstärkt
styrelse med kvalificerad majoritet så beslutar. Svenska bankföreningen
och svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätter i sina yttranden den föreslagna
nya regelns lämplighet, bl. a. emedan de olika föreningarnas lånebehov
icke alltid kunde väntas motsvara deras delaktighet i hanken, d. v. v
föreningarnas tidigare upplåning hos banken.

Hypoteksföreningarnas uppgift är att tillgodose jordbrukets långfristiga
kreditbehov. För att denna uppgift skall kunna fullgöras i full utsträckning,
synes enligt min mening fördelningen av tillgängliga lånemedel böra
ske så att hänsyn tages till lånebehovets fördelning på de olika föreningarnas
verksamhetsområden vid varje särskild tidpunkt. Såsom vid remissbehandlingen
påpekats kan fördelningen av det aktuella lånebehovet icke
alltid väntas motsvara de olika föreningarnas delaktighet i banken, d. v. s.
föreningarnas tidigare upplåning hos banken. Den av bankstyrelsen föreslagna
fördelningsgrunden synes därför icke för alla situationer vara lämplig.
Å andra sidan har enligt uppgift den nuvarande bestämmelsen visat sig
svår att tillämpa i praktiken, då föreningarnas praxis i fråga om låneären -

Kungl. Maj:ts proposition nr i

denas handläggning icke är enhetlig. Då även andra tänkbara formuleringar
skulle möta samma svårigheter, har jag ansett övervägande skäl tala för
att låta det ankomma på bankstyrelsen att besluta i frågan. Jag förutsätter
härvid att styrelsen i möjligaste mån söker tillgodose de nu anförda synpunkterna.
Har frågan behandlats vid sammanträde med förstärkt styrelse
bör möjlighet finnas att få frågan hänskjuten till delägaresammankomst.
Det villkoret bör dock uppställas att minst en tredjedel av de vid sammanträdet
röstberättigade framställer förslag härom. Vidare bör gälla att sammankomstens
beslut icke får avse fördelning för längre tid än högst ett
kalenderår.

15 §.

Frågan om hypoteksbankens reservfond torde få behandlas i samband
med motsvarande spörsmål inom hypoteksföreningarna.

16—19 §§.

Bestämmelserna rörande sammansättningen av hypoteksbankens
styrelse och därmed sammanhängande frågor har i bankstyrelsens förslag
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning. Den
enda ändring som föreslås är att s. k. förstärkt styrelse skall kunna inkallas
icke som nu endast när styrelsen så finner erforderligt utan också därest
två föreningar begär det. Om föreningarna skall ha en ovillkorlig rätt att
påkalla sammanträde med förstärkt styrelse måste det tillses att en sådan
möjlighet icke medför, att den förstärkta styrelsen i olika avseenden kommer
att i realiteten ersälta den ordinarie styrelsen, och på så sätt förändra
ansvarsfördelningen mellan hypoteksinstitutionens olika organ. Enligt min
mening bör därför ifrågavarande rätt begränsas till att avse sammanträde
för behandling av fråga om fördelning av tillgängliga lånemedel (jfr 9 §).
Därmed torde också en väsentlig del av syftet med bankstyrelsens förslag
vara tillgodosett.

Liksom i gällande förordning ingår i bankstyrelsens förslag en ansvarsbestämmelse
rörande styrelsens ledamöter och de i förstärkt styrelse deltagande
föreningsrepresentanterna av innebörd, att dessa skall ansvara, en
för alla och alla för en, för de beslut, till vilka de med sina röster bidragit.
I departementsförslaget har nämnda ansvarsbestämmelse givits en modernare
utformning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller bl. a.
inom stadshypoteksinstitutionen.

Utöver vad nu sagts har jag ansett mig kunna godtaga bankstyrclsens
förslag i vad rör hypoteksbankens styrelse.

20 §.

Beträffande revisionen inom hypoteksbanken har bankstyrelscn
icke föreslagit någon ändring i gällande ordning, enligt vilken en av

Kungl. Maj.ts proposition nr i

de fem revisorerna utses av riksgäldsfullmäktige och de övriga enligt viss
turordning av hypoteksföreningarna. Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar
i sitt remissyttrande, att denna ordning lätt kan leda till bristande
kontinuitet i revisionsarbetet och föreslår, att de revisorer som utses inom
hypoteksinstitutionen, i stället skall väljas å ordinarie sammankomst med
bankens delägare. Då jag funnit övervägande skäl tala för den av riksgäldsfullmäktige
förordade ordningen, har bestämmelserna i departementsförslaget
utformats i enlighet därmed. Förslaget innehåller vidare — likaledes
i enlighet med fullmäktiges yttrande — en bestämmelse att en av revisorerna
skall vara auktoriserad. Ävenså har föreskrivits skyldighet att utse
revisorssuppleanter.

I departementsförslaget har vidare en bestämmelse om ansvar för revisorerna
införts, huvudsakligen överensstämmande med vad som gäller vid
stadshypoteksinstitutionen. Något stadgande i sådant hänseende ingår varken
i gällande författning eller i bankstyrelsens förslag.

22—29 §§.

I vad avser delägaresammankomsten ansluter jag mig i huvudsak
till bankstyrelsens förslag. Bestämmelsen att styrelsen skal) kalla
till extra sammankomst med delägarna därest minst två föreningar gör
framställning därom, har emellertid uteslutits i departementsförslaget. Syftet
med en sådan bestämmelse torde i huvudsak vara tillgodosett med den
förut behandlade bestämmelsen om rätt för föreningarna att påkalla förstärkt
styrelse. I denna ingår ju en representant för varje förening.

Beträffande rösträtten vid delägaresammankomsten har
svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatt lämpligheten av att styrelseledamöter
och revisorer skall ha rösträtt, även om de icke är utsedda som
ombud. Någon anledning att på denna punkt frångå förslaget, som överensstämmer
med nu gällande ordning, anser jag icke föreligga.

.?/ §.

I bankstyrelsens förslag har icke intagits några bestämmelser om hypoteksförenings
bildande och likvidation. I vad avser förenings
bildande motiveras ståndpunkten med att hypoteksinstitutionen kunde anses
sedan länge färdigbildad. Styrelsen framhåller, att den därmed icke tagit
ställning till frågan om den nuvarande fördelningen av föreningarnas verksamhetsområden
är den lämpligaste. Vissa remissinstanser har emellertid
ansett att bestämmelser om såväl bildande som likvidation av hypoteksförening
bör finnas. Man påpekar bl. a. att bägge de nämnda förfarandena
kunde komma till användning vid omfördelning av nuvarande verksamhetsområden.
Också enligt min mening synes det lämpligt att författningen
innehåller bestämmelser i angivna hänseende. Då det icke synts nödvändigt
att i författningstexten införa detaljerade stadganden har bestämmelserna
utformats så att det i huvudsak överlämnas åt Kungl. Maj:t att förordna

Kungl. Maj:ts proposition nr i

om de närmare villkoren i varje särskilt fall (jfr 57 och 58 §§ i departementsförslaget).
Likvidationsbestämmelser motsvarande de nyss nämnda
har införts också beträffande hypoteksbanken.

V. Bestämmelser rörande landshypoteksföreningarna.

Bankstyrelsens förslag.

Låneobjekten m. m.

Gällande ordning. Berättigad att bli låntagare och därmed delägare
i hypoteksförening är enligt gällande ordning den som inom föreningens
verksamhetsområde är ägare av fullständig jordlägenhet eller innehavare
av fideikommissegendom. Låns storlek beror av de belåningsvärden på egendomen
som lastställes av föreningens styrelse. I första hand bestämmes
belåningsvärdet av egendomens jordvärde. På framställning av lånesökanden
må emellertid, såvitt omständigheterna ej till annat föranleder och
fråga icke är om lån utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas
jämväl värdet å växande skog. Däremot må icke åbyggnad eller i
övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.

De berörda bestämmelserna innebär i praktiken, att endast sådan egendom
som är taxerad som jordbruksfastighet kan hypoteksbelånas. Egendomens
tomt- och industrivärde kan emellertid icke belånas. Icke heller får
— såsom utsäges i själva författningstexten — byggnad tagas i beräkning.
På sistnämnda punkt har dock, enligt vad som påpekas i bankstyrelsens
betänkande, en viss uppmjukning skett i praxis så att byggnadernas beskaffenhet
indirekt fått inverka på värderingarna. Vid diskussion inom hypoteksombudsmannaföreningen
rörande innebörden av ifrågavarande regel
hade majoriteten anslutit sig till en sådan tolkning av bestämmelsen att den
skulle innebära förbud mot att vid hypoteksvärdering beräkna åbyggnaderna
till särskilt värde men icke ställa hinder för en differentiering av
hektarvärdena med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet. Åven då belåningsvärdet
fastställes med ledning av taxeringsvärdet inverkar byggnadernas
beskaffenhet indirekt på belåningen, eftersom byggnadernas beskaffenhet
påverkar taxeringsvärdenas storlek.

Som bakgrund till de förslag, som bankstyrelsen framlägger, har i betänkandet
lämnats en redogörelse för vissa bestämmelser i kommunalskattelagen
rörande taxering av fast egendom. Av den lämnade redogörelsen må
här återgivas följande. Enligt 7 § kommunalskaltelagen skall faslighet
laxeras som jordbruksfastighet, dä den användes för jordbruk eller skogsbruk,
och såsom annan fastighet, då den användes för annat ändamål.
Användes faslighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat
ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med
därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet
och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande

Kungl. Maj.ts proposition nr i

byggnader och inrättningar taxeras som annan faslighet. Under jordbruk
inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Enligt 2 punkten av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen hänföres
till jordbruk åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant bedrives för
industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel,
därunder inbegripen växtodling under glas, räknas till jordbruk,
då den drives tillsammans med annat jordbruk. Såsom binäring till
jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jordbruk bedriven förvärvsverksamhet,
som avser att med utnyttjande av fastighetens alster eller
naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft eller av därför avsedda
inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed räknas som
binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för förädling av väsentligen
det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning
o. d. som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens ordinarie
arbetskraft. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom
mera fristående företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller
inrättningar, särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild
arbetspersonal, är verksamheten att hänföra till rörelse. 1 enlighet härmed
är icke att hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift
för förmalning huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål,
brännerihantering, kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen
lör avsalu m. m. dylikt. Skogsbruk anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja
fastigheten och räknas förty icke såsom binäring till jordbruk. Har den,
som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter
av skogsbruket såsom tjära o. d. anses denna verksamhet som
skogsbruk där den varit av mindre omfattning eller väsentligen avsett husbehov.
Har dylik verksamhet däremot varit av större omfattning och bedrivits
med särskilda anordningar av stadigvarande art, t. ex. fasta kolugnar,
fasta tjärugnar e. d., anses rörelse föreligga.

I anvisningarna till 7 § kommunalskattelagen stadgas alt fastighetens
kamerala beskaffenhet icke är avgörande för frågan huruvida fastigheten
skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet eller såsom
annan fastighet; detta beror på användningen.

Enligt 10 § kommunalskattelagen skall i den mån förhållandena därtill
föranleder, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgör fastighetens
taxeringsvärde, redovisas, nämligen

för jordbruksfastighet

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde, utom värdet av
växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk
med binäringar eller skogsbruk, skolande därvid särskilt angivas vad av
jordbruksvärdet som belöper å till skogsbörd lämplig mark (skogsmark),

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr i

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller
del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att
till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk,

för annan fastighet

a) markvärde eller väx-det av marken med bortseende från därå befintliga
träd och anläggningar,

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten, skolande särskilt
angivas vad av byggnadsvärdet som belöper å maskiner och liknande
tillgångar, vilka är avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed
jämförligt ändamål (särskilt maskinvärde), samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet
och byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar
e. d.

Bankstyrelsens förslag. Bankstyrelsens förslag innebär att
möjligheterna till hypoteksbelåning vidgas på flera punkter. I samband härmed
har det ansetts nödvändigt att begreppet jordegendom definieras i
författningen. I nuvarande bestämmelser finns ingen sådan definition. Bankstyrelsen
föreslår härvidlag, att begreppet produktionsenhet införes och att
jordegendom definieras som sådan fast egendom, som utgör en självständig,
huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet, som är taxerad
på visst närmare angivet sätt. Det påpekas, att begreppet jordegendom
icke överensstämmer med begreppet taxeringsenhet och än mindre med
begreppet jordregisterenhet. Icke heller det i nyare författningar på jordbrukets
område använda begreppet brukningsdel anses lämpligt då i detta
begrepp icke torde inbegripas rena skogsegendomar.

I avseende på jordegendom som i sin helhet är taxerad såsom jordbruksfastighet
innebär bankstyrelsens förslag den ändringen, att, utöver vad som
nu gäller, även tomt- och industrivärde må kunna inräknas i belåningsvärdet.
Tomt- och industrivärde får dock icke inräknas i belåningsvärdet,
där egendomen redan eljest åsatts ett värde överstigande summan av taxerade
jordbruks- och skogsvärdet.

Hypotekslån må vidare enligt förslaget lämnas beträffande jordegendom
som är taxerad delvis såsom jordbruksfastighet och delvis såsom annan
fastighet, där den såsom annan fastighet taxerade egendomen väsentligen
är avsedd antingen för tillvaratagande eller förädling av produkter från
jordbruk eller binäring till jordbruk eller från skogsbruk eller ock för
industriellt utnyttjande av naturtillgångar inom produktionsenheten, såsom
vattenkraft, grustag, kalkfyndigheter e. d. Belåningsvärdet å den del av
egendomen som taxerats som annan fastighet får dock icke upptagas
till högre belopp än värdet på den såsom jordbruksfastighet taxerade delen.
Beträffande tomt- och industrivärdet å den såsom jordbruksfastighet taxerade
delen gäller naturligtvis samma begränsning som förut sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

Slutligen föreslås att hypotekslån må utlämnas också beträffande sådan
jordegendom som i sin helhet är taxerad såsom annan fastighet därest
denna är avsedd för huvudsakligen å öppen jord såsom självständig näring
bedriven trädgårdsskötsel eller specialodling.

Förslaget innebär utöver vad nu sagts, att i de fall då belåning må ske av
jordegendom eller del därav som är taxerad såsom annan fastighet värdet å
på egendomen befintliga byggnader må inräknas i belåningsvärdet.

Bankstyrelsen har — såsom av det föregående framgått — ansett övervägande
skäl tala för att tomt- och i n d u s t r i v ä r d e i princip bör
få utnyttjas vid hypoleksbelåningen. Styrelsen understryker, att bär icke
avses mark, som är utnyttjad för tomt- och industriändamål, utan mark
som kan utnyttjas för dylikt ändamål samt anför följande.

Det är ju här fråga om ett värde å själva jorden, låt vara att detta är
beroende av omständigheter, som ej kunna härledas från jorden som produktionsfaktor.
Har exploatering av marken redan ägt rum eller är exploatering
omedelbart förestående vid belåningstil 1 fällel synes det dock olämpligt
att motsvarande värde utnyttjas; följden skulle komma att bli att relaxeringar
inom kort bleve aktuella, därvid säkerligen i många fall krav måste
uppställas på extra inbetalningar å hypotekslånet. Bankstyrelsen har ansett
försiktigheten bjuda att möjligheterna till belåning av tomt- och industrivärde
göras tämligen begränsade.

I förevarande sammanhang erinrar bankstyrelsen om frågan om indragning
till det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring. Styrelsen anför härvid
följande.

Det bör i detta sammanhang observeras att den s. k. markutredningen i
sitt betänkande (SOU 1948:4) framlagt förslag av innebörd, att värdestegring
av mark vid tätbebyggelse i vissa fall skall komma det allmänna till
godo. Frågan härom har emellertid ännu icke förelagts riksdagen. I proposition
nr 184/1949 har uttalats, att markutredningens förslag i detta hänseende
måste göras till föremål för ytterligare utredning. Bankstyrelsen har
emellertid ansett sig kunna förutsätta, att blivande bestämmelser i ämnet
icke lända inteckningshavare till skada.

Om möjligheterna till hvpoteksbelåning skall vidgas till att omfatta även
annan fastighet måste man, framhåller styrelsen, frångå den gamla
princip för hypoteksföreningarnas långivning, som innebär, att byggnad
icke får åsättas särskilt värde. Härvidlag erinras att börja med att man vid
utarbetandet av 1861 års författning synes ha hyst en viss misstro mot
byggnad såsom belåningsobjekt. Den ursprungliga regeln var också, att
byggnad eller annat, som kan skiljas från fastigheten, icke fick tagas i betraktande
vid belåningsvärdets fastställande, endast jordens värde fick läggas
till grund för belåningen. Man påpekar emellertid, att utvecklingen
efter hand gått i den riktningen alt byggnaderna och skogen kommit att
proportionsvis utgöra en allt större och jorden en allt mindre del av fastighetskapitalet.
Därför hade man också i viss mån funnit nödvändigt att
frångå nyssnämnda regel. Detta avsteg skedde 1930, då hypoteksföreningar -

Kungl. Maj.ts proposition nr k

na fick rätt att belåna växande skog. Beträffande byggnader har regeln,
såsom förut nämnts, uppmjukats så, att byggnadernas beskaffenhet indirekt
får inverka på värderingarna.

Enligt bankstyrelsens förslag skall vid beräkningen av belåningsvärdet
särskilt värde kunna åsättas bygnad då denna är taxerad som annan fastighet.
I motiveringen till förslaget anför styrelsen följande.

Enligt bankstyrelsens mening är liden nu mogen att ylterligare modifiera
ifrågavarande regel att byggnader eller annat, som kan skiljas från egendomen,
ej får tagas i beräkning vid belåningsvärdets fastställande. De skäl,
som föranledde införandet av denna regel år 1861, äro ej längre för handen.
Om hypoteksföreningarna skola kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sin uppgift att stå det moderna svenska jordbruket till tjänst med fastighetskrediter,
måste föreningarna kunna belåna byggnader å en jordbruksfastighet
i större utsträckning än för närvarande. Praktisk betydelse torde detta
emellertid endast få när fråga är om byggnader, som äro taxerade som
annan fastighet. Värdet av byggnaderna på en jordegendom kommer nämligen
i de flesta fall automatiskt att läggas till grund för belåningen därigenom
att nämnda värde ingår i taxeringsvärdet eller — vid hypoteksvärdering
— påverkar hektarvärdena. Någon anledning att ändra tarifferna
och införa möjlighet att åsätta byggnader särskilt värde även vid belåning
av ren jordbruksfastighet, som i sin helhet är taxerad som jordbruksfastighet,
torde icke föreligga. I vart fall framlägger bankstyrelsen icke förslag
härutinnan i detta sammanhang.

I avseende på den föreslagna möjligheten att belåna såsom del i jordegendom
ingående annan fastighet anför bankstyrelsen att börja med följande.

Särskilt ifråga om större egendomar förekommer det icke sällan att i egendomens
sammanlagda taxeringsvärde ingå byggnader eller andra anläggningar
(kvarnanläggningar, brännerier, tegelbruk o. dyl.), vilka äro taxerade
som annan fastighet. Om en dylik »annan fastighet» icke utgör särskild
jordregisterfastighet utan ingår i en större jordregisterenhet, varå hvpotekslån
lämnas, kommer tydligen även ifrågavarande såsom annan fastighet
taxerade fasta egendom att utgöra pant för lånet ehuru värdet å en dylik
»annan fastighet» med nuvarande bestämmelser icke kan medräknas vid
belåningsvärdets fastställande. Om en sådan »annan fastighet» som nu avses
icke utgör särskild jordregisterenhet måste jordägaren, om han innehar
eller ämnar söka hypotekslån och önskar belåna även den såsom annan
fastighet taxerade egendomen, låta avstycka sistnämnda egendom och därefter
belåna den i annan kreditinrättning än hypoteksförening. Det torde
emellertid för en jordägare te sig oförmånligt dels att behöva bekosta en
eljest onödig lantmäteriförrättning — i vissa fall torde en dylik förrättning
icke kunna genomföras — endast för alt få en del av egendomen avskild
såsom ett särskilt kredilobjekt och dels att nödgas splittra primärkrediten
på flera långivare.

Enligt bankstyrelsens mening talar vägande skäl för alt man bör tillåta
hypoteksföreningarna att belåna mindre, industriella anläggningar, som ingår
i en jordbruksegendom, oavsett om dessa anläggningar ingår i taxeringsvärdet
för jordbruksfastighet eller är särskilt taxerade som annan fastighet.
Den alltmer tilltagande differentieringen av det svenska jordbruket och

Kungl. Maj:ts proposition nr i

dess binäringar samt den tendens till industrialisering inom jordbruket,
som i sammanhang därmed gjort sig gällande, kunde icke genomföras utan
delvis betydande kapitalinsatser, och hypoteksföreningarna hade enligt styrelsen
säkerligen en uppgift att fylla vid den kreditgivning, som på grund
härav erfordras.

Emellertid bör enligt bankstyrelsen icke alla slag av annan fastighet som
ingår i en jordegendom läggas till grund för hypoteksbelåning. I första hand
bör krav uppställas på att sådan annan fastighet utgöres av byggnad eller
anläggning, som är avsedd antingen för tillvaratagande eller förädling av
produkter från jordbruk eller binäring till jordbruk eller från skogsbruk
eller ock för industriellt utnyttjande av naturtillgångar på jordegendomen.
Vidare kräves att egendom, som nu avses, utgör en produktionsenhet. Det betonas
härvid att den industriella verksamheten till väsentlig del skall drivas
med utnyttjande av jordegendomens egna produkter eller naturtillgångar.
Det måste förutsättas att annan fastighet användes för produktivt ändamål.
Ä jordegendom belägen annan fastighet som användes exempelvis till
handelsbod, pensionatsrörelse eller dylikt bör sålunda icke ifrågakomma
för belåning. Slutligen måste krävas att all fast egendom, som ifrågasättes
för gemensam belåning, tillhör samma ägare.

1 frågan huruvida föreningarna skall tillåtas belåna sådana produktionsenheter,
där en industriell anläggning representerar det största värdet och
jordbruket (skogsbruket) spelar en underordnad roll anför bankstyrelsen
följande.

Den omständigheten, att en större industri råkar vara ägare till en mindre
jordbruks- eller skogsfastighet, torde icke böra föranleda till att hypoteksföreningarna
skola få belåna jämväl industrianläggningen. Under utredningsarbetet
har övervägts olika möjligheter för att förhindra detta, därvid
diskuterats å ena sidan en regel av innebörd att ett villkor för hypoteksbelåning
skulle vara att produktionsenhetens taxeringsvärde till mera än
hälften skulle utgöras av taxeringsvärde å jordbruksfastighet, och å andra
sidan en bestämmelse att villkoret skulle vara att belåningsvärdet å den del
av produktionsenheten, som är taxerad som annan fastighet, icke skulle få
beräknas till högre belopp än belåningsvärdet å den del, som är taxerad som
jordbruksfastighet. Av förslaget framgår, att bankstyrelsen stannat för det
senare alternativet.

Bankstyrelsen framhåller slutligen i sammanhanget att det ur belåningssynpunkt
icke bör ha någon betydelse om sådan annan fastighet som nu
avses utgör särskild jordregisterenliet eller icke.

Vad angår frågan om belåning av trädgårdsanläggningar,
erinrar styrelsen inledningsvis att trädgårdsskötsel enligt skattelagstiftningen
skall räknas till jordbruk då den drives tillsammans med annat jordbruk
och att följaktligen trädgårdsfastighet i sådant fall skall taxeras som jordbruksfastighet.
Frågan om att utsträcka hvpoteksbelåningen att avse även
trädgårdsfastigheter skulle alltså inskränka sig till att avse de fall, då träd -

Kungl. Maj.ts proposition nr i

gårdsfastigheten drives utan samband med jordbruk, d. v. s. då trädgårdsskötseln
är att anse såsom självständig näring. Bankstyrelsen har emellertid
icke ansett sig böra förorda att alla slag av trädgårdsfastigheter skall kunna
hvpoteksbelånas. Sådana trädgårdsfastigheter, där odlingen huvudsakligen
bedrives under glas, är enligt styrelsens mening alltför riskfyllda objekt
för alt kunna ifrågakomma för långfristig hypoteksbelåning. Däremot anser
styrelsen övervägande skäl tala för att lämna hypoteksföreningarna möjligheter
att belåna sådana trädgårdsfastigheter, där odlingen huvudsakligen
bedrives å öppen jord. Med trädgårdsskötsel bör jämställas specialodling
t. ex. fruktodling.

Fastställandet av belåningsvärde och lånebelopp.

Enligt förslaget skall jordegendoms belåningsvärde fastställas av föreningens
styrelse antingen på grundval av gällande taxeringsvärde eller genom
särskild värdering. Särskild värdering skall ske enligt värderingsstadga som
fastställts å allmän delägaresammankomst inom hypoteksbanken och verkställas
antingen på platsen av en eller flera därtill av styrelsen utsedda
personer (platsvärdering) eller ock med ledning av förefintliga handlingar
av styrelsen (styrelsevärdering). Ulan särskild värdering må belåningsvärdet
icke i något fall sättas högre än taxeringsvärdet. Så långt överensstämmer
förslaget helt med gällande ordning.

Enligt gällande bestämmelser må belåningsvärdet å skogsmark och växande
skog icke sättas högre än det däri vid senaste taxering redovisade värdet.
På denna punkt innebär förslaget ingen ändring, men likartade maximeringsbestämmelser
föreslås för belåningen av tomt- och industrivärde samt
annan fastighet.

Av föregående avsnitt har framgått, att förslaget innebär, beträffande
belåning av tomt- och industrivärde, att sådant värde icke får inräknas i
belåningsvärdet, där egendomen redan eljest åsättes ett värde överstigande
summan av taxerade jordbruks- och skogsvärdet, samt beträffande belåning
av egendom som är taxerad delvis såsom jordbruksfastighet och delvis såsom
annan fastighet, att värdet å annan fastighet icke får sättas högre än värdet
a den övriga delen. Härutöver skall för beräkning av tomt- och industrivärde
och värde å annan fastighet gälla, alt dessa värden icke får upptagas till
högre belopp än enligt senaste taxering.

Beträffande värderingen föreslås vidare, alt värdering av annan faslighet
skall ske genom platsvärdering, såvida icke värdet av ifrågavarande egendom
är obetydligt i förhållande till belåningsenhetens värde i övrigt. Slutligen
ingår i förslaget den redan nu gällande regeln, all styrelsen vid belåning
av växande skog skall undersöka huruvida skogens värde nämnvärt
nedgått efter den senaste fastighetstaxeringen. Om så är fallet måste
platsvärdering äga rum.

Börande de sålunda föreslagna reglerna uttalar bankstvrelscn bl. a. följande.

1 llihaiig till riksdagens protokoll 1!)55. I sand. Nr t.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

Med avseende på värderingen av skogsmark och växande
skog hade man under utredningsarbetet diskuterat huruvida möjlighet
icke borde skapas att lägga ett högre värde än taxeringsvärdet till grund
för sådan belåning. En utökning av möjligheterna att belåna växande skog
kunde motiveras av den nya skogsvårdslagen, som innebure en väsentligt
strängare begränsning av den enskilde skogsägarens förfoganderätt genom
avverkning än den äldre lagen. Beträffande skogsmarken hade diskuterats
om icke den (vid samtidig belåning av den växande skogen) föreskrivna
ovillkorliga begränsningen till det taxerade värdet innebure en överdriven
försiktighet. Bankstyrelsen uttalar emellertid att taxeringsvärdena å skogsmark
och skog över lag torde ha höjts vid 1952 års allmänna fastighetstaxering,
vilket väsentligen minskade behovet av att kunna åsätta skogsmarken
och skogen högre värden. Bankstyrelsen har därför icke ansett sig
böra föreslå någon ändring på ifrågavarande punkt.

Motiveringen för de föreslagna bestämmelserna rörande beräkning
avtomt-ochindustrivärde samt värderingavannan fastighet
är den större försiktighet som bör iakttagas vid belåning av
dessa objekt. I övrigt anför styrelsen beträffande annan fastighet följande.

Med nuvarande tariffer torde man i fråga om trädgårdsfastigheter och
specialodlingar komma till mycket låga värden i förhållande till dylika fastigheters
verkliga värden. Frågan om införande av speciella tariffer för
dylika fastigheter synes emellertid icke behöva upplagas i detta sammanhang.
Det torde få ankomma på varje hypoteksförening för sig att taga
ställning till dessa spörsmål samt alt underställa bankdelägarna eventuella
ändringsförslag. Värdering av sådan »annan fastighet», som utgöres av byggnad,
kan svårligen ske med ledning av tariffer. Hypoteksföreningarnas
styrelser torde för ifrågavarande värderingar böra anlita särskilda fackmän,
varom ett bemyndigande då måste intagas i föreningarnas värderingsstadgor.
En viss garanti för att icke för höga värden läggas till grund för belåningen
ligger i den föreslagna regeln att belåningsvärdet å »annan fastighet»
icke får sättas högre än taxeringsvärdet. En ytterligare garanti för
försiktighet vid belåningen utgör den föreslagna bestämmelsen att lån icke
får beviljas till högre belopp än 40 % av belåningsvärdet för »annan fastighet».

I nuvarande författning stadgas, alt vid styrelsevärdering högre värderingstariffer
icke må begagnas än sådana, som med minst tio procent understiger
de tariffer som tillämpas vid värdering å marken. Enligt bankstyrelsens
mening kan denna regel slopas. Anledning torde enligt styrelsen saknas
att antaga att en styrelsevärdering sker med mindre omsikt och ansvar än en
platsvärdering.

Enligt gällande bestämmelser må lån meddelas till högst 60 procent av
ifrågavarande egendoms av föreningens styrelse fastställda belåningsvärde.
Enligt bankstyrelsen föreligger icke någon anledning att frångå 60-procentsregeln
i fråga om de objekt, som även enligt nuvarande regler kan belånas.
Beträffande de föreslagna nya belåningsobjekten anses emellertid försik -

Kungl. Maj:ts proposition nr k

tigheten bjuda, att lån beviljas till lägre procent av belåningsvärdet. Sålunda
föreslår styrelsen, att tomt- och industrivärde samt annan fastighet icke må
belånas till högre belopp än 40 procent. Erfarenheten torde få utvisa om
och i vad mån man framdeles kan finna fog för en höjning av denna procentsats.

Äganderätt till belåningsobjektet som villkor för delaktighet och lånerätt
i hypoteksförening.

Enligt gällande ordning utgår lån endast till ägare av jordegendom eller
den som innehar jordegendom med fideikommissrätt.

Bankstyrelsen föreslår att hypotekslån i vissa fall skall kunna beviljas
även annan än ägare av jordegendom. Sålunda skall lån kunna beviljas
sambruksförening även om sambruksföreningen icke är ägare av annan fast
egendom än de för föreningens verksamhet nödiga ekonomibyggnaderna
jämte tillhörande tomtmark, därest underlaget för föreningens verksamhet
utgöres av nämnda fasta egendom jämte jord, som föreningen arrenderar
av sina medlemmar. Av föreningen sålunda ägd och arrenderad jord tillsammantagen
må i belåningshänseende jämställas med självständig jordegendom.
Vidare skall lån likaledes kunna beviljas andelsladugårdsföretag,
vilket är organiserat såsom ekonomisk förening eller handelsbolag.

Bankstyrelsen erinrar, att sambruksförening som innehar av föreningen
brukad jord med äganderätt kan erhålla hypotekslån i vanlig ordning, men
att detta icke är fallet med sambruksförening som innehar jorden på arrende.
Beträffande förening, som arrenderar jorden av kronan eller annan
utomstående jordägare påpekas, att inteckningssäkerhet icke torde kunna
presteras. 1 detta fall kan hypoteksförening — framhåller man — icke tänkas
utlämna andra lån än statsgaranterade. Sambruksförening som arrenderar
jorden av sina egna medlemmar borde däremot jämställas med ägare
av jordegendom. I detta fall kunde såsom lånesäkerhet erbjudas inteckningar
i den jord, som tillhör de särskilda medlemmarna i sambruksföreningen.
För att föreningen skall kunna erhålla lån krävs enligt förslaget,
att föreningen äger icke blott de för verksamheten nödvändiga ekonomibyggnaderna
utan också tillhörande tomtmark. Härvid påpekas följande.

De för sambruksföreningens behov uppförda ekonomibyggnaderna komma
alt tillhöra föreningen såsom sådan och bli följaktligen alt anse sou»
byggnader å ofri grund om de uppföras å den arrenderade jorden. En sambruksförening
torde med anledning därav komma atl anse med sin fördel
förenligt atl med äganderätt för föreningen förvärva den mark, vara ekonomibyggnaderna
avses skola uppföras, för alt såsom säkerhet för lan kunna
erbjuda inteckningar både i sin egen och i medlemmarnas fastigheter.

1 nu berörda avseende torde enligt bankstyrelsen förhållandena bli likartade
beträffande andelsladugårdsföretag. I fråga om de för dylika företag
föreslagna särskilda villkoren anmärkes följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

För att belåning skall komina ifråga har såsom villkor uppställts att
andelsladugårdsföretaget är organiserat som en ekonomisk förening eller
ett handelsbolag. Därjämte hör förutsättas alt innehållet i föreningens stadgar
eller del till grund för handelsbolaget liggande bolagsavlalét är av sådan
beskaffenhet att erforderliga garantier skapas för företagets Fortbestånd
och ändamålsenliga skötsel. Dylika garantier kunna förutsättas föreligga
om statligt slöd för överliggande kredit utgår till företaget genom lanlbruksstyrelsen.
Det statliga stödet synes emellertid icke höra vara något ovillkorligt
krav för primärbelåning.

Bankslyrelsen framhåller slutligen, att de nu nämnda företagen måste
betraktas som en enhet såväl vid värderingen av belåningsobjektet som vid
bedömandet av frågan huruvida nödiga åbyggnader finns.

Lånevillkoren in. m.

För närvarande gäller att lån skall utlämnas på de fördelaktigaste villkor
som föreningens förbindelser till hypoteksbanken medgiver. Enligt förslaget
skall lån utlämnas på samma villkor som gäller för föreningens motsva^
rande upplåning hos hypoteksbanken. Kongruensen insltränkes dock att
gälla räntan (vari eventuell kapitalrabatt inbegripes) och återbetalningssättet.
Föreningen måste enligt bankstyrelsen öga rätt att gentemot sina
låntagare föreskriva villkor om förvaltningsbidrag, dröjsmålsränta m. m.,
vilket icke har någon motsvarighet i föreningens förbindelser till banken.

Beträffande lånens utformning anger förslaget endast att lån antingen
skall amorteras enligt fastställd plan (amorteringslån) eller utan amortering
återbetalas efter viss tid (stående lån). Gällande ordning innehåller
vissa begränsningar beträffande utlämnande av stående lån. Sålunda må
sådant lån utlämnas allenast med skyldighet till återbetalning inom en, tid
av högst 30 år. Vidare gäller förbud att vid beviljande av stående län belåna
jämväl växande skog. De sist berörda bestämmelserna föreslås av bankstyrelsen
slopade.

I fråga om åter betalningstiden beträffande stående
1 å n erinrar bankstyrelsen om att bestämmelsens införande motiverades
med hänsynen till obligationsköparna. Härvid hade jämförelse gjorts med
vissa motsvarande bestämmelser inom stadshypoteksväsendet. Styrelsen
anser emellertid att en bostadsfastighet i regel torde vara underkastad värdeminskning
i högre grad än en jordbruksfastighet. Det huvudsakliga värdet
av en bostadsfastighet läge i regel i byggnaden, medan värdet av en jordbruksfastighet
till stor del läge i själva jorden, som endast i undantagsfall
torde vara underkastad värdeminskning. Styrelsen tillmäter därför icke
parallellen med bestämmelserna inom stadshypoteksväsendet alltför stor
vikt. Det torde sålunda enligt styrelsens mening icke innebära någon risk
att i författningen slopa tidsbegränsningen för stående lån. Det framhålJes
dock att denna ståndpunkt icke innebär att styrelsen velat taga ställning
till frågan huruvida i samband med antagandet av ny författning en ny typ

Kungl. Maj:ts proposition nr i

av stående lån skall införas. Styrelsen har endast avsett att bankdelägarna,
därest det framdeles skulle ur olika synpunkter visa sig önskvärt att införa
en typ av stående lån med längre löptid än 30 år, icke skulle vara bundna
av bestämmelser i författningen. Det förutsattes att ett beslut om införande
av en ny lånetyp av nu nämnd beskaffenhet icke fattas utan noggrann prövning
av frågan. Vid denna prövning måste hänsynen till obligationsköparna
utgöra en mycket väsentlig omständighet.

1 frågan om utlämnande av stående lån för växande skog
betonar bankstyrelsen att den har den principiella uppfattningen att skogen
ur kreditsynpunkt bör jämställas med jord och att styrelsen därför icke
tvekat att föreslå att förbudet att belåna växande skog med stående lån
slopas. Det borde härvid beaktas att skogsbelåningen grundas icke på skogens
tillfälliga saluvärde utan på dess avkastningsvärde vid uthålligt skogsbruk.
Frågan syntes ha särskild betydelse vid botlenlångivning i samband
med beviljande av slatsgaranterade lån för jordbruksegnahemsändamål.

Då fråga är om belåning av tomt-och industrivärde bör lånet
enligt bankstyrelsen vara amorteringslån. Bestämmelse härom ingår dock
icke i författningsförslaget.

Enligt gällande bestämmelser må hypotekslån beviljas endast därest
första inteckning ställes såsom säkerhet för fordran. Bankstyrelsen
föreslår två undantag från denna regel. Det ena undantaget gäller egendom,
som besväras av inteckning till säkerhet lör belopp, vilket på grund av
donationsbestämmelser e. d. är ouppsägbart. Inteckningens kapitalbelopp
skall dock enligt förslaget avräknas från det lånebelopp, som eljest kunnat
beviljas. Styrelsen framhåller, att de nu gällande bestämmelserna i berörda
fall lett till mindre önskvärda konsekvenser och alt ifrågavarande inteckningar
ofta motsvarade en obetydlig del av belåningsvärdet. Enligt det andra
undantaget från huvudregeln må inteckningar för annat än fordran, vilka
icke har avsevärd betydelse för egendomens värde, utan minskning i lånebeloppet
kvarstå med bättre förmånsrätt än inteckning för hypotekslån.

I förevarande sammaiihang berör bankstyrelsen också ett par speciella
frågor. Sålunda både under utredningsarbetet diskuterats huruvida gällande
bestämmelser kunde anses lägga hinder i vägen för beviljande av hypotekslån
i fall, där lån mot säkerhet av inteckning med bättre förmånsrätt
uppsagts till återbetalning men uppsägningstiden ännu icke utgått, ävensom
i fall, då intecknat skuldebrev förkommit och dödningsåtgärder inletts men
preklusionstiden ännu icke gått till ända. Bankstyrelsen uttalar alt krävd!
på första inteckning för fordran i sådana fall bör kunna anses uppfyllt
under vissa omständigheter. Det måste sålunda förutsättas, att bindande
avtal föreligger, i det förra fallet om all inteckningen överlämnas till föreningen
sedan uppsägningstiden utgått och föreningen löst inteckningen, i
det senare fallet att det intecknade skuldebrevet överlämnas till föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr i

därest detsamma skulle komma till rätta innan preklusionstiden utgått samt
att i motsatt fall nytt skuldebrev, som sättes i stället för det förkomna, överlämnas
till föreningen.

Enligt gällande bestämmelser äger annuiteter å avdikningslån och andra
därmed jämförliga rättigheter förmånsrätt framför intecknad skuld. Vid
hypoteksbelåning synes enligt bankstyrelsen vara brukligt, att hänsyn till
nämnda förhållande tages så till vida, att belåningsvärdet minskas med
annuiteternas kapitaliserade belopp eller del därav. Styrelsen anser det
emellertid knappast erforderligt alt införa några särskilda bestämmelser
härom i författningen. Det påpekas, att en inteckningshavare icke kan förhindra
att redan belånade egendomar blir graverade av avdikningslån med
bästa förmånsrätt. Detta torde dock i regel icke ha någon betydelse enär
egendomen genom avdikningen finge antagas öka i värde.

Enligt förslaget skall belånad egendom hållas försedd med de å byggnader,
som hypoleksföreningens styrelse finner erforderliga med hänsyn
till egendomens storlek och driftsinriktning. I förhållande till gällande ordning
innebär förslaget en omredigering, bl. a. för att man vid prövningen av
kravet på nödiga åbyggnader skall kunna taga hänsyn till olika driftsinriktning.
Styrelsen erinrar i fråga om sambruksförening alt all för föreningens
verksamhet avsedd jord bör anses som en enhet, vare sig föreningen äger
jorden eller arrenderar den av sina medlemmar. Kravet på nödiga åbyggnader
bör därför bestämmas med hänsyn till hela underlaget för föreningens
verksamhet.

Vid belåning av växande skog skall enligt förslaget, därest hypoteksföreningens
styrelse finner det erforderligt, överenskommelse träffas om i n~
s kränkning i rätten att avverka skogen jämlikt lagen den
6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Förslaget innebär omredigering av gällande bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med 1947 års författningsändring rörande avverkningsbegränsningen.

Vid belåning skall enligt förslaget såväl erforderliga åbyggnader som skogen,
om den belånas, hållas nöjaktigt försäkrade m o t brandsk ad
a. Om särskilda skäl därtill föranleder må dock kravet på försäkring av
skog eftergivas. Förslaget överensstämmer i huvudsak med vad som nu
gäller. Den enda skillnaden är att kravet på försäkring av skog i undantagsfall
må kunna eftergivas. Bankstyrelsen anför härom följande.

De fall, som åsyftas, äro t. ex. de sydsvenska bokskogarna, vilka enligt
vad erfarenheten utvisar icke kunna nämnvärt skadas av skogsbrand. Vidare
har bankstyrelsen avsett större skogsbolag, vilka äga så stort skogskapital,
att det även ur långivarens synpunkt är ekonomiskt försvarligt att bolagel
står självrisk. Slutligen synes det icke lämpligt att ställa ovillkorliga krav
på försäkring av skog då lånets skogsandel endast uppgår till något obetydligt
belopp eller utgör en ringa del av skogsvärdet. Vid den statliga sekun -

Kungl. Maj.ts proposition nr i

därlångivningen uppställdes ovillkorligt krav på skogsbrandförsäkring i
regel endast i de fall då lånet var förenat med avverkningsbegränsning,
d. v. s. då skogsandelen översteg 1 500 kronor.

Bankstyrelsen föreslår, att hypoteksförenings styrelse skall äga uppsäga
lån till inbetalning helt eller delvis, därest belånad egendom genom
vanvård eller annorledes minskat i värde så att panten icke längre anses
innebära betryggande säkerhet. Nedsättning av belånad fastighets taxeringsvärde
skall dock icke i och för sig anses såsom tillräcklig grund för uppsägning
av lån. Styrelsen skall äga förordna om värdering av egendom när
helst styrelsen så anser erforderligt.

Förslaget i denna del avviker på vissa punkter från gällande bestämmelser.
Sålunda slopas nuvarande stadgande om att låntagare skall ha en ovillkorlig
rätt att ställa annan fullgod säkerhet i jordegendom, därest den belånade
egendomen icke längre anses utgöra betryggande säkerhet. Bankstyrelsen
anser att hypoteksförenings styrelse bör lämnas fria händer beträffande
de åtgärder, som i sådant fall skall vidtagas. Det måste dock
enligt bankstyrelsen förutsättas, att ny egendom, som pantsättes, också den
skall vara belåningsbar hos hypoteksförening.

I nu gällande författning saknas motsvarighet till förslagets bestämmelse
om rätt för hypoteksförenings styrelse att företaga värdering av belånad
egendom när så anses erforderligt. Nu gällande författning innehåller däremot
en särskild bestämmelse beträffande egendom för vilken stående lån
beviljats. I sådant fall skall belåningsvärdet minst vart åttonde år underkastas
förnyad prövning, varvid särskilt skall beaktas huruvida skäl till
uppsägning föreligger. I förslaget har denna särbestämmelse slopats. Däividlag
anföres följande.

Vid sina överväganden av frågan huruvida ifrågavarande bestämmelse
skall kunna slopas har bankstyrelsen icke förbisett att styrelsen i det föregående
föreslagit en utvidgning av långivningen beträffande stående lån i två
hänseenden. Styrelsen har sålunda föreslagit dels att förbudet mot att vid
beviljande av stående lån belåna jämväl växande skog borttages och dels att
den nuvarande begränsningen av lånetiden för stående lån till 30 år slopas.
Vidare måste beaktas att bankstyrelsen i det föregående föreslagit att viss
fast egendom, som är taxerad som annan fastighet, d.v. s. i regel byggnad,
skall kunna hypoteksbelånas. Krav på uppmärksamhet beträffande pantvården
torde böra uppställas beträffande dessa låneobjekt i än högre grad
än beträffande rena jordbruksfastigheter.

Emellertid tala åtskilliga skäl för att ifrågavarande bestämmelse borttages.
Till en början må framhållas, att skillnaden mellan vissa former av
amorteringslån och stående lån är ganska obetydlig. De åsyftade amorteringslånen
amorteras sålunda endast till en del; vid amorteringstidens slut
— 40 år efter utlämnandet — kvarstår en betydande del av lånet (i 3V2 %
ränteläge 57,7 </0) som måste inlösas eller omsättas. Den nuvarande bestämmelsen
synes olämplig därigenom, alt den kan befaras ge intrycket av alt
vaksamheten inskränkes till de stående lånen och att denna vaksamhet vore
obehövlig beträffande andra lån. Vidare synes den nuvarande bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr i

helt onödig då lånebeloppet endast uppgår till en mindre del av belåningsvärdet.
Skall en periodisk omprövning ske, synes denna därför böra omfatta
såväl stående lån som amorteringslån, varvid dock endast lån, som överstege
viss procent av belåningsvärdet, skulle behöva omprövas. Emellertid hyser
hankstyrelsen den uppfattningen att det icke är nödvändigt att införa dylika
bestämmelser. Om en belånad egendom försämras genom vanhävd eller
annorledes, kan detta förutsättas snabbt komma till hypoleksföreningens
kännedom. Föreningarnas ortombudsorganisation — även om densamma är
olika utvecklad i olika föreningar — har i regel visat sig vara tillräcklig för
att tillförsäkra föreningens ledning erforderliga fortlöpande informationer i
detta hänseende. En ytterligare garanti för att hypoteksföreningarna skola
erhålla erforderliga informationer om förekommande vanskötsel av belånade
egendomar ligger i det samarbete, som äger rum mellan föreningarna å ena
sidan och lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna å den andra. 1
övrigt synes det ligga i sakens natur att vanliga bankmässiga grunder skola
följas med avseende å pantvården. Under sådana omständigheter har det
synts bankstyrelsen överflödigt att i författningen intaga särskilda bestämmelser
om föreningarnas skyldigheter i detta hänseende.

Det framhålles slutligen i förevarande sammanhang, alt även om nu gällande
bestämmelser icke innehåller någon direkt föreskrift därom måste
det dock anses ligga i sakens natur att hypoteksföreningarna hör fortlöpande
vaka över att panterna icke vanvårdas eller eljest försämras.

Om belånad egendom övergår till ny ägare eller innehavare,
skall denne enligt förslaget vara skyldig att inom ett år från
den dag vederbörande blev ägare eller innehavare av egendomen ansöka om
delägarskap i föreningen genom att överlämna förbindelse å lånets övertagande.
Försummas detta eller bifalles ej ansökningen, äger styrelsen uppsäga
lånet till återbetalning. Förslaget överensstämmer i huvudsak med
gällande ordning. Bankstyrelsen anför i sin kommentar till förevarande
punkt följande.

Under utredningsarbetet har diskuterats huruvida en förening skall äga
rätt att avvisa en framställning från ny ägare av belånad egendom om övertagande
av lånet. Principiellt förefinnes givetvis icke någon skyldighet att
pröva de personliga kvalifikationerna hos en ny ägare, som vill övertaga
beviljat hypotekslån, lika litet som någon skyldighet till dylik prövning
föreligger vid nybeviljande av lån. Emellertid anser bankstyrelsen likväl
att möjlighet bör hållas öppen för föreningarna att i undantagsfall vägra
överflyttning av lån då föreningen på grund av sin speciella kännedom om
den nye ägaren icke finner honom kunna godtagas som delägare i föreningen,
exempelvis då det på grund av den nye ägarens förhållanden kan vara
risk för uppkomsten av s. k. tysta förmånsrätter.

Utlämnande av statsgaranterade lån.

I gällande författning stadgas, att inträde i hypoteksförening må kunna
beviljas envar, som inom föreningens verksamhetsområde bedriver jordbruk
och som hos föreningen vill upptaga lån, för vars fulla gäldande staten

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

åtagit sig att svara. Härjämte utsäges, att eljest gällande bestämmelser
rörande lånerätt och skyldighet att ställa och underhålla säkerhet för erhållet
lån icke utgör hinder för utlämnande av statsgaranterat lån.

I bankstyrelsens förslag om utlämnande av statsgaranterade län stadgas,
att hypoteksföreningarna äger utlämna lån för vars fulla gäldande staten
är ansvarig (garantilån). Sådant lån kan utlämnas även till den som icke är
ägare av jordegendom eller är ägare av annan jordegendom än sådan som
enligt eljest gällande regler kan belånas av hypoteksförening. Om låns storlek
samt ställande och underhåll av säkerhet härför skall gälla vad vederbörande
statliga myndighet föreskriver. Föreskriften om låntagares skyldighet
att hålla egendomen försedd med erforderliga åbyggnader skall icke
gälla beträffande ifrågavarande lån. Slutligen gäller beträffande låns övertagande
av ny ägare eller brukare av den belånade egendomen — utöver
vad eljest stadgats — att lån icke må övertagas med mindre den statliga
myndigheten medgivit överflyttande av den statliga garantin på den nye
ägaren eller brukaren.

Bankstyrelsen erinrar om att man vid garantisystemets införande intagit
den ståndpunkten, att åtskillnad icke skulle göras mellan garantilåntagare
och övriga låntagare hos hypoteksförening i avseende på medlemskap och
ansvarighet för föreningens förpliktelser. Garantilåntagarna erhölle därför
delaktighet i föreningen efter samma grund som övriga låntagare.

Vidare framhålles, att statlig lånegaranti för ralionaliseringslån och driftslån
kan beviljas icke blott ägare utan även brukare av jordegendom, och
att förslaget innebär, all även arrendatorer m. fl. skall kunna erhålla lån
hos hypoteksförening därest de erhållit statlig lånegaranti. Del måste dock
enligt bankstyrelsen härvid förutsättas, att lånet skall användas för ändamål
som har anknytning till jordbruket. Det påpekas i förevarande sammanhang
att bankstyrelsen förklarat sig villig att på vissa villkor deltaga i
långivning mot statlig garanti till lagerhus m. m.

Statlig lånegaranti kan också avse kreditobjekt, vari hypoteksföreningarna
icke kan bevilja vanliga bottenlån. En dylik omständighet bör enligt
bankstyrelsen icke förhindra hypoteksföreningarna att utlämna lånet.

Vid beviljande av statlig garanti kan vidare annan säkerhet än inteckningssäkerhet,
t. ex. borgen, godtagas. Ehuru detta icke torde vara alltför
vanligt anser bankstyrelsen, alt möjligheter bör hållas öppna för hypoteksföreningarna
att utlämna lån även på sådana villkor.

Bankstyrclsen behandlar i förevarande sammanhang också ett par speciella
frågor. Man påpekar sålunda, att särskilda bestämmelser icke upptagits
om i vilken ordning i förhädande till övriga säkerheter statsgarantin
kan tagas i anspråk. Härvidlag anföres följande.

Det må erinras om att den statliga garantin är likställd med proprieborgen
och föreningen kan följaktligen påfordra inlösen av garantin så snart
en belalningsförsummelse är konstaterad. Aktualiserandet av statens betai -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

ningsskyldighet förutsätter sålunda icke att låntagarens betalningsoförinåga
blivit konstaterad i rättsliga former genom utmätning eller konkurs. Föreligger
icke betalningsförsummelse, torde garantin över huvud taget icke
kunna tagas i anspråk för föreningens förbindelser. Skulle förening enligt
regeln om gemensam ansvarighet besluta om tillskott från låntagarna för
att fullgöra föreningens förbindelser kan den statliga garantin icke anses
omfatta belopp, som sålunda uttaxeras; garantin avser ju blott borgen för
visst lån, icke för låntagarens — delägarens — ekonomiska förpliktelser
över huvud taget till föreningen.

Till sist beröres ett spörsmål i samband med uppsägning av garantilån.

Enligt därom gällande bestämmelser är långivaren skyldig att förvalta
utlämnade garantilån i bankmässiga former och med beaktande av statens
intresse såsom garantigivare; dock skall långivaren icke vara skyldig att
öva fortlöpande tillsyn över belånade fastigheter. Denna tillsyn har i stället
förutsatts skola ankomma på vederbörande statliga myndighet. Under sådana
förhållanden synes det motiverat att den statliga myndighetens medgivande
inhämtas innan uppsägning av garantilån sker. Långivarna skola
ju avgiva restantierapporter till den statliga myndigheten, som därefter
skall avgöra vilka åtgärder, som skola vidtagas med anledning av betalningsförsummelser.
Det har emellertid icke ansetts erforderligt att i själva
författningen införa bestämmelser om att uppsägning av lån icke får ske
utan medgivande av vederbörande statliga myndighet.

Övriga frågor.

Om rätt att använda ordet »hypotek» i firma. I förslaget
ingår en bestämmelse om särskilt firmaskydd. Bestämmelsen är av följande
lydelse.

Ej må annan än Sveriges allmänna hypoteksbank, hypoteksförening, varå
denna förordning är tillämplig, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och därtill anslutna hypoteksföreningar i sin firma eller eljest vid beteckning
av affärsrörelse använda ordet »hypotek».

I motiveringen till förslaget hänvisas till en av styrelserna för hypoteksbanken,
stadshypotekskassan och bostadskreditkassan den 19 februari 1954
till Kungl. Maj:t gjord framställning. I nämnda framställning, som enligt
vad som meddelats från justitiedepartementet överlämnats till varumärkesoch
firmautredningen, hemställes om införandet av ett speciellt rättsskydd
för orden »hypotek» respektive »bostadskredit». Styrelsen erinrar om ett
visst fall då firmanamn liknande de berörda hypoteksföreningarnas utnyttjats
i vilseledande syfte. I samband därmed anföres bl. a. följande.

I de fall, då ett företag utnyttjar vilseledande firmanamn, bör det allmänna
och även enskilda, som därav beröras, ha möjlighet att snabbt och
effektivt inskrida däremot. Värdet av att rättegångsvägen kunna inskrida
mot företag, som utnyttjar vilseledande firmanamn, förringas väsentligt därigenom,
att inskridandet kan ske och rättelse vinnas först sedan lång tid
förflutit och allvarlig skada sålunda redan hunnit uppstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

Vidare aninärkes, att lagen om ekonomiska föreningar icke är tillämplig
på landshypoteksföreningarna, stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna
och de tre huvudorganisationerna. Dessa företag återfunnes
därför icke i föreningsregistret, ej heller i annat centralt firmaregister.
Föreskriften i 7 § 3 st. lagen om ekonomiska föreningar, att förenings firma
skall tydligt skilja sig från andra hos länsstyrelsen förut registrerade ännu
bestående föreningsfirmor, innebure således intet skydd för ifrågavarande
föreningars och organisationers firmanamn.

Härefter anför organisationerna i huvudsak följande.

Mot bakgrunden av del anförda synes det kunna ifrågasättas huruvida
icke ett speciellt rättsskydd bör skapas för landshypoteksföreningars, stadshypoteksföreningars,
bostadskreditföreningars och de tre huvudorganisationernas
firma. Det må härvid framhållas, att ett sådant rättsskydd redan
finnes för bankers, bostadsrättsföreningars och sambruksföreningars firma
(2 § lagen om bankrörelse, 9 § lagen om bostadsrättsföreningar och 6 §
lagen om sambruksföreningar). 1 huvudsak samma skäl, som legat till grund
för det i banklagen införda förbudet för andra än bankaktiebolag och
några andra särskilt uppräknade institutioner, däribland Sveriges allmänna
hypoteksbank, att i firman använda ordet »bank», synas tala för ett förbud
för andra än hypoteksföreningar och övriga i samband därmed ovan uppräknade
organisationer att i sin firma använda ordet »hypotek» resp. »bostadskredit».
Det förhåller sig utan tvivel så, att begreppet »hypotek» i det
allmänna medvetandet och i språkbruket hos den lånesökande allmänheten
av ålder förknippas med Sveriges allmänna hypoteksbank, som tillkom 1861,
med därtill anslutna hypoteksföreningar, av vilka den äldsta, Skånska hypoteksföreningen,
började sin verksamhet redan 1836, samt med Stadshypotekskassan,
som inrättades år 1909 på grundval av den år 1865 tillkomna
Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, och med därtill anslutna
stadshypoteksföreningar. Begreppet »bostadskredit» har kommit att förknippas
med den år 1929 inrättade Svenska bostadskreditkassan och därtill
anslutna bostadskredilföreningar.

Det synes icke vara tillräckligt att införa det särskilda rättsskyddet enbart
för orden »hypoteksförening», »hypotekskassa», »bostadskreditförening»
resp. »bostadskreditkassa», eftersom andra sammansättningar med
ordet »hypotek» resp. »bostadskredit» då skulle kunna användas i vilseledande
syfte. Påpekas må, alt det särskilda rättsskyddet för bostadsrättsföreningars
firma icke avser ordet »bostadsrättsförening» utan ordet »bostadsrätt:
.

1) e 1 ä g a r s k a p i h y p o t e k s f ö r e n i n g. 1 förslaget stadgas att
hypoteksförenings låntagare är dess delägare. Delaktigheten bestämmes
efter det oguldna beloppet av lån som erhållits av medel, upplånade hos
hypoteksbanken eller såsom förskott å sådant lån.

Förslaget innebär, att lån som beviljats av föreningens egna medel icke
medför delaktighet. Det innebär vidare, att delägarskapet inträder från
(lagen för förskotts utlämnande. Härom uttalas följande.

I vissa föreningar förekommer det alt reservfonds- eller andra disponibla
medel användas för att utlämna lån förskottsvis intill dess lånet å redovis -

Kungl. Maj.ts proposition nr i

ningsdag omföres till vanligt hypotekslån, då förskottet återbetalas. Alt
föreningens egna medel användas för dylikt ändamål bör icke förhindras.
Det synes bankstyrelsen rimligt att delägarskap räknas redan från dagen
för förskottets utlämnande, vare sig lånet utlämnats av hypoteksbanksmedel
eller av föreningens egna medel, och att alltså icke dagen för lånets
omförande till vanlig! hypotekslån blir avgörande därvidlag.

Delägarnas ansvarighet. Enligt bankstyrelsens förslag ansvarar
hypoteksförenings delägare i förhållande till sin delaktighet för föreningens
förbindelser. Den föreslagna bestämmelsen innebär en förändring i förhållande
till gällande ordning såtillvida, att nuvarande särskilda ansvarighetsregel
— som fritager delägare som icke erhållit skogslån från förlust
vid skogsbelåning — slopas. Såsom av det föregående framgått, har motsvarande
förslag framlagts beträffande hypoteksbanken. I förevarande sammanhang
anföres följande.

Även om skogsbelåningens införande vidgat området för hypotekskreditgivningen
och otvivelaktigt öppnat möjlighet till beträdande av högre liggande
och mera riskfyllda zoner, synes man vid införandet av den nu åsyftade
undantagsregeln i fråga om delägarnas ansvarighet icke tillräckligt ha
beaktat det faktum att den högre lånegränsen betingats av ett erkännande
av det ytterligare realvärde hos panten, som innefattas i den växande skogen.
Efter tillkomsten av 1948 års skogsvårdslag och de därmed stärkta
garantierna för skogens skyddande mot överavverkning framstår den nyssnämnda
differentieringen av låntagarnas ansvarighet såsom än mindre motiverad
än tidigare. Bankstyrelsen tvekar således icke att föreslå, att den
nuvarande särskilda ansvarighetsregeln får utgå i den nya författningen.

Årsavgift och d r ö j s m å 1 s r ä n t a. Enligt bankstyrelsens förslag
skall årsavgift erläggas i efterskott. Årsavgiften innefattar avtalad
ränta, bidrag till förvaltningskostnadernas bestridande med det belopp och
på det sätt, som av hypoteksföreningens delägare beslutas samt, å amorteringslån,
kapitalavbetalning enligt uppgjord plan. Låntagare, som försummar
att under vederbörlig uppbördstermin inbetala sin årsavgift, skall vidkännas
dröjsmålsränta enligt grunder, som fastslälles av hypoteksföreningens
delägare.

Förslaget överensstämmer i huvudsak med gällande ordning. Man påpekar
emellertid att det icke ansetts erforderligt att skapa likformighet föreningarna
emellan i fråga om dröjsmälsräntans storlek eller att i författningen
bibehålla gällande föreskrift om dröjsmälsräntans maximum eller minimum.
Flertalet föreningar tillämpade för närvarande nu gällande minimibestämmelse.

Reservfonden. Beträffande reservfonden föreslås samma bestämmelser
för hypoteksföreningarna som för banken. Utöver vad som anförts i
sistnämnda sammanhang uttalar bankstyrelsen följande.

Någon anledning all meddela generella bestämmelser om visst minimibelopp
för reservfonden förefinnes enligt bankstyrelsens uppfattning icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

Föreningarnas fondställning torde få anses relativt god, och genom bestämmelsen
att all årlig behållning skall tillföras reservfonden synas garantier
förefinnas för att fonden icke skall bli för liten. Skalle mot förmodan större
förluster uppstå i rörelsen kan man säkerligen räkna med att särskilda åtgärder
vidtagas för förlusternas mötande, t. ex. höjning av förvaltningsbidraget,
utan att särskilda föreskrifter härom införas i författningen.

Remissyttrandena.

Flera remissinstanser har behandlat den av bankstyrelsen föreslagna
utvidgningen av utlåningsverksamheten.

I några yttranden tar man upp ett par allmänna synpunkter på frågan.
Statskontoret uttalar att den föreslagna liberaliseringen av belåningsreglerna
otvivelaktigt komme att medföra ökade krav på krediter samt anför därvid
följande.

Inom ramen för nu möjlig upplåning genom hypoteksbankens försorg
kommer således en ökad konkurrens om de för utlåning tillgängliga medlen
att göra sig gällande. Huruvida en härav betingad ökad upplåning genom
Iwpoteksbanken är möjlig med hänsyn till läget på kreditmarknaden, undandrar
sig statskontorets bedömande. I den mån ökad upplåning icke kan
ske, kommer utvidgningen att leda till en begränsning av lånemöjligheterna
beträffande nuvarande belåningsobjekt.

Fullmäktige i riksbanken — som icke funnit förslaget till utvidgade långivningsmöjligheter
i och för sig ge anledning till erinran — understryker,
att denna principiella inställning på intet sätt innebär, att landshypoteksinstitutionen
i nuvarande liige på kreditmarknaden skulle få sina ökade
kreditbehov prioriterade framför andra angelägna kreditobjekt. Hypoteksbankens
upplåning måste oberoende av de föreslagna ändringarna stå i
överensstämmelse med den nu tillämpade restriktiva kreditpolitiken.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat ulan erinran förslaget
om utvidgning av låneverksamheten. Av dessa har endast fullmäktige i riksgäldskontoret
gjort särskilt uttalande. Fullmäktige anför följande.

Utvidgningarna i de hittillsvarande möjligheterna till hypoteksbelaning
kunna i förstone synas ägnade att inge vissa betänkligheter. Emellertid ha
bestämmelserna omgärdats av så betydande säkerhetsmarginaler, att riskerna
i avsevärd mån reducerats. Någon anledning till erinran mot ifrågavarande
förslag synes därför icke föreligga, så mycket mindre som man kan
utgå från alt hypoteksföreningarna vid tillämpningen av de föreslagna nya
bestämmelserna för hypoteksbelåningen komma att iakttaga all den försiktighet,
som kan påkallas av omständigheterna och därvid särskilt beakta,
att vid belåning av tomt- och industrivärde lånen böra vara av amorleringslyp.

Statskontoret uttalar, att beläningsriskerna torde vara större i fråga om
samtliga de nya belåningsobjekten än inom den hittills bedrivna rörelsen
och ifrågasätter - trots de spärregler som föreslagits — huruvida tillräck -

Kungl. Maj.ts proposition nr i

lig hänsyn tagits härtill. Då det emellertid måste förutsättas, alt föreningarna
beaktar detta förhållande så att mer riskfylld belåning sker endast i
begränsad omfattning, vill ämbetsverket icke motsätta sig förslaget i vad
detsamma avser belåning av trädgårdsanläggningar. Däremot avstyrker
statskontoret förslaget om belåning av tomt- och industrivärde. Härvidlag
uttalas följande.

Så länge ett i en jordbruksfastighet ingående dylikt värde nyttjas för
jordbruksändamål och ger en härav beroende avkastning, kan det icke anses
riktigt att belåna det tills vidare fiktiva värde, som ligger i ett framtida
nyttjande av fastigheten för annat ändamål än jordbruksdrift.

I huvudsak samma ståndpunkt intages av bank- och fondinspektionen.
Också inspektionen vill bland de nya belåningsobjekten godtaga endast
trädgårdsanläggningarna, varvid förutsättes, att de av bankstyrelsen föreslagna
värderings- och belåningsnormerna rörande dessa antages. Förslagen
om belåning av tomt- och industrivärde samt annan fastighet, som icke
utgöres av trädgårdsanläggning, avstyrkes.

I avseende på den föreslagna belåningen av tomt- och industrivärde anför
inspektionen följande.

En fastighets tomt- och industrivärde är, såsom medgives i betänkandet,
ett värde å själva jorden, vilket är beroende av omständigheter, »som ej
kunna härledes från jorden som produktionsfaktor». Redan av denna anledning
måste inspektionen ställa sig i princip betänksam till hypoteksbelåning
av ett sådant värde; av detsamma härflyter ju icke någon avkastning
som kan täcka vare sig räntor eller amorteringar på lånet.

Vidare bör ihågkoinmas att möjligheten att erhålla långfristiga lån mot
säkerhet av ett jordområdes tomt- och industrivärde knappast kan ha enbart
gynnsamma sociala verkningar. Om man nämligen vill betrakta den till
tomt- och industrivärdet hänförliga andelen av fastighetsskatten som i någon
mån ett uttryck för det allmännas strävan att förmå markägaren till
att exploatera marken för sitt presumtiva ändamål, måste denna strävan
motverkas av den ifrågasatta belåningsmöjligheten, som i vissa fall till och
med skulle kunna begagnas i spekulativt syfte.

På grund härav och då i betänkandet icke presterats någon närmare motivering
för ifrågavarande förslag kan inspektionen icke biträda densamma.

Belåning av annan fastighet som icke utgöres av trädgårdsanläggning
skulle enligt bank- och fondinspektionen vara en för hypoleksinstitutionen
främmande uppgift. Härom uttalar inspektionen följande.

De anläggningar, vartill hypoteksbelåningen sålunda föreslås bli utsträckt,
äro av industriell art, och deras värde beror på lönsamheten av den rörelse,
i vilken de äro avsedda att utnyttjas. Redan själva kreditbeviljandet innefattar
därför en för hypoteksinstilutionen främmande uppgift, nämligen
bedömandet av den ifrågakommande rörelsens framtida lönsamhet. Krediter
av detta slag kräva vidare en fortlöpande kontroll av låntagarens rörelse,
även detta en uppgift, som hypoteksföreningarna för närvarande
knappast ha resurser för att lösa. Det torde vidare höra till undantagen att

Kungl. Maj.ts proposition nr i

sådana anläggningar, som här åsyftas, i verkligheten utnyttjas kontinuerligt
under den tämligen avsevärda tid som ett hypotekslån löper, och en belåning
av anläggningarna torde därför oftast få karaktär av driftskredit. För detta
ändamål äro emellertid hypotekslånen — som ju finansieras genom upplåning
mot långa obligationer — icke lämpade. Härtill kommer, enligt vad
inspektionen erfarit, att förekomsten av anläggningar, som här avses, numera
torde vara ringa utom beträffande de största jordegendomarna. Låneverksamheten
skulle således främst komma att avse dessa egendomar. Ägarna
till dem torde emellertid så gott som undantagslöst — särskilt för sitt behov
av checkräkningskredit — anlita även sådan kreditgivare, i vars normala
verksamhet det ingår att tillhandahålla driftskrediter, och de kunna följaktligen
knappast få alla sina krediter samlade på en hand, även om hypoteksföreningarna
skulle på angivet sätt kunna utsträcka sin långivning. Då
den ifrågavarande nya verksamheten följaktligen ej heller synes ha någon
nämnvärd mission att fylla, kan inspektionen icke heller ansluta sig till
förevarande förslag.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att bankstyrelsens förslag om belåning av
trädgårdsanläggningar endast avser sådana som bedrives på öppen jord.
Styrelsen anser det önskvärt, att möjligheter hålles öppna för belåning även
av sådana trädgårdsfastigheter där odlingen bedrives under glas. Man gör i
detta sammanhang några påpekanden.

I detta sammanhang vill styrelsen erinra om att styrelsen nyligen hemställt
hos Kungl. Maj:t om visst statligt stöd till trädgårdsnäringen, därvid
styrelsen föreslagit, bl. a., att statlig kreditgaranti skall kunna beviljas trädgårdsnäringens
utövare för lån till rationaliseringsåtgärder m. m. Då i styrelsens
förslag icke göres någon begränsning med hänsyn till viss driftsform,
synes önskvärt, att möjligheter hållas öppna för hypoteksföreningarna
att bevilja hypotekslån även till trädgårdsfastighet, varå odling bedrives
under glas. Styrelsen vill vidare nämna, att statlig kreditgaranti redan nu
kan enligt jordbruksegnahemskungörelsen beviljas för att underlätta förvärv
av fastighet, varå trädgårdsskötsel eller specialodling bedrives. Huvudsyftet
med kungörelsen är emellertid att underlätta för mindre bemedlade
och obemedlade personer att förvärva eller arrendera jordbruk och enligt
utvecklad praxis har densamma blott i ringa utsträckning tillämpats för att
underlätta förvärv av trädgårdsfastighet.

Att hypoteksföreningarna skulle få rätt att i enlighet med förslaget utlämna
lån till sambruks- och andelsladugårdsförelag tillstyrkes av .statskontoret
och bank- och fondinspektionen. Ilägge myndigheterna betonar
dock att stor försiktighet måste iakttagas vid sådan långivning. Även lantbruksstyrelsen
lämnar berörda förslag utan erinran. Styrelsen påpekar emellertid,
att för närvarande endast andelsladugårdsförelag har äganderätt till
den mark, på vilken de samfällighelen tillhöriga ekonomibyggnaderna är
uppförda. Däremot arrenderade samtliga statsunderstödda sambruksföreningar
av kronan eller kommunen den mark, som utgör underlaget för
verksamheten. Det vore dock tänkbart att sambruksförening för alt kunna
erhålla lån ordnade markfrågan på sätt i förslaget förutsatts.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

Förslagets bestämmelser om belåningsvärdet har berörts endast
på ett par punkter. Skogsstyrelsen hävdar, att den av bankstyrelsen i övrigt
godtagna principen om skogens likställighet med jorden i belåningsavseende
borde ha tillämpats även i det hänseendet att belåningsvärdet å växande
skog och skogsmark finge sättas högre än taxeringsvärdet. Bärande skäl
för den föreslagna begränsningen hade icke enligt skogsstyrelsen anförts.

Enligt bankstyrelsens förslag må belåning av växande skog icke ske utan
platsvärdering i det fall att skogens värde sedan senaste fastighetstaxering
nämnvärt nedgått i värde. Svenska jordbrukskreditkassan förordar att belåningsvärdet
för jordegendom överhuvudtaget icke må överstiga taxeringsvärdet,
därest icke resultatet av särskild platsvärdering motiverar högre
värde. Kassan hyser den uppfattningen, alt styrelsevärdering kunde giva
tillfredsställande resultat endast i sådana fall, då en eller flera av styrelsens
ledamöter ägde god kännedom om ifrågavarande egendom. Sådan förstahandskännedom
torde dock mera sällan föreligga.

1 fråga om lånevillkoren uttalar Svenska bankföreningen tvivel
om lämpligheten alt — samtidigt som man öppnar möjlighet att bevilja
stående lån beträffande växande skog och annan fastighet — slopa begränsningen
av lånetiden till 30 år och föreskriften om förnyad prövning av
belåningsvärdet vart åttonde år. Bankföreningen understryker betydelsen
av regelmässig kontroll av den pantsatta egendomens värde såväl i fråga
om industrifastigheter som växande skog.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att förslaget om stående lån även för
växande skog har betydelse icke blott vid den sociala kreditgivningen utan
även vid belåning för förvärv av skogsfastighet för komplettering av jordbruksfastighet
med skog. Rätten att helt eller delvis uppsäga stående lån bör
enligt styrelsen givetvis gälla vid alltför stor avverkning.

Svenska bankföreningen tillstyrker de lättnader, som föreslagits i kravet
på bott eninteckningar såsom väl motiverade.

Sådan föreskrift om begränsning av rätten att avverka
skog som såväl enligt bankslyrelsens förslag som enligt gällande ordning
kan meddelas vid belåning av växande skog, anser skogsstyrelsen tämligen
obehövlig ur säkerhetssynpunkt vid utlämnande av vanliga bottenlån. Styrelsen
förutsätter i varje fall, att sådan möjlighet komme att användas mera
undantagsvis.

Den föreslagna bestämmelsen om att kravet på nöjaktig brandförsäkring
skall kunna eftergivas om särskilda skäl därtill föranleder möter
i och för sig ingen erinran från bank- och fondinspektionens sida. Inspektionen
gör dock vissa anmärkningar i sammanhanget.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

Mot bestämmelsen att kravet på nöjaktig brandförsäkring kan eftergivas
liar inspektionen icke något att erinra, om därmed åsyftas sådan i kommentaren
avsedd skog som erfarenhetsmässigt icke nämnvärt skadas av skogsbrand.
Däremot kan ämbetsverket ej finna det motiverat att avstå från försäkringsskydd
av det skäl att skogsägaren har ett så utomordentligt stort
skogsinnehav att det för hans del ter sig mera ekonomiskt att stå självrisk
för brandskador på skogen försåvitt man icke vill förutsätta att hela
skogsområdet utgör underlag för belåningen. Men en sådan belåning kan
väl knappast tänkas bli aktuell i verkligheten; det skulle, såsom antydes i
betänkandet, väl i så fall komma att innebära en hottenbelåning av ett av
de större skogsbolagens hela skogskapital.

Hank- och fondinspeklionen påpekar, att förslaget i vad det avser hypoteksrörelsens
medverkan vid långivning mot statlig garanti
fått sådan utformning att hypoteksförening kan bevilja alla slags statliga
garantilån och anmärker följande.

Det får dock antagas att hypoteksförening icke utlämnar andra garantilån
än sådana som direkt stå i samband med dess funktion som kreditgivare
åt jordbruket med binäringar. Även bland dessa senare garantilån
finnas emellertid somliga, vilka strängt taget icke tillhöra hypoteksförenings
uppgifter att tillhandahålla. Inspektionen tänker härvid på sådana kortfristiga
driftslån, för vilka lantbruksmyndigheterna utfärda statlig garanti,
stundom separat men ibland jämte garanti för till exempel jordförvärvslån.
Dylika korta lån svara mindre väl mot hypoteksinstitutionens upplåningssida
som är, och väl också bör vara, långfristig. I det fall där driftslån förekommer
jämte annat, långfristigt lån kan det måhända dock av praktiska
skäl vara motiverat att båda lånen utlämnas av hypoteksföreningen, men
skulle driftslånet förekomma separat, kan det diskuteras om icke föreningen
borde anförtro beviljandet av detta lån åt någon annan kreditinrättning.

Även Svenska jordbrukskreditkassan anser att bestämmelserna på berörda
punkt fått en alltför generell innebörd.

Hank- och fondinspektionen avstyrker införandet av en bestämmelse med
förbud för annan än lands- och stadshypoteksinstitutionerna alt i sin
firma använda ordet hypotek. Inspektionen erinrar om att
ordet hypotek förekommer i firmabeteckningarna för såväl skeppshypotekskassan
som åtminstone ett hypoteksaktiebolag samt anför följande.

Att tvinga sistnämnda båda kreditinrättningar, som båda ha ett inarbetat
namn och en betydande rörelse, att nu byta firma synes knappast kunna
komma ifråga; beträffande det senare företaget skulle det väl för övrigt
strida mot lagen som ju både i rubriken och lagtexten rör sig med uttrycket
hypoteksaktiebolag. Om man ville lagskydda ordet hypotek som
beteckning på firma eller verksamhet, finge man väl därför inbegripa även
skeppshypotekskassan och hypoteksaktiebolagen under de inrättningar, som
skola äga ensamrätt att nyttja detta ord, men i så fall förfelas förmodligen
det syfte som här upp förevarande framställning. -— Härtill kommer att
ordet hypotek som beteckning på pant, särskilt i jordegendom, är mycket
utbrett och internationellt använt men icke begränsat till sådan pant som
lillhandahålles visst slag av kreditinrättning. Inteckningsbanken i Stock -

Hihang till riksdagens protokoll lllöö. 1 sand. AV ''i.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

holm torde sålunda med fullt fog kunna beteckna sin långfristiga inteckningsbelåning
som hypoteksrörelse.

Svenska sparbanksföreningen vill icke motsätta sig bankstyrelsens förslag
och uttalar att — om än termen hypotek ensamstående inom kreditväsendet
användes i många olika sammanhang — densamma likväl vunnit
sådan hävd som sammansättningsled i institulionsbeteckningarna för de i
förslaget angivna företagen att den föreslagna bestämmelsen kunde vara
motiverad.

Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätter om icke graderingen av rösträtten
vid hypoteksföreningarnas stämma kan beskäras eller att man med
en gång införde principen en-man—en-röst.

Lantbruksstyrelsen uttalar som ett önskemål, att dröjsmålsränta skulle
utgå efter för samtliga hypoteksföreningar enhetliga grunder.

Bank- och fondinspeklionen kan icke tillstyrka de föreslagna bestämmelserna
om reservfond. I stället föreslår inspektionen att avsättning till reservfond
skall vara obligatorisk intill dess att fonden motsvarar två procent
av förenings utestående kapitalskuld. I gengäld skulle reservfonden få tagas
i anspråk endast för täckande av förluster. Reservfondsmedel skulle vidare
få placeras endast i sådana lån som normalt utlämnas eller i likvärdiga
tillgångar. Slutligen skulle föreningen få fritt disponera över rörelsevinsten
i den mån densamma icke obligatoriskt skulle tillföras reservfonden. Eventuell
vinstackumulering kunde i sådant fall tillföras en fond med benämningen
dispositionsfond utan närmare regler för fondens disposition och
medlens placering. Inspektionen erinrar om att bankstyrelsens förslag i
huvudsak grundas på det inom rörelsen traditionellt tillämpade systemet
och anför i detta sammanhang följande.

Detta på tradition grundade system är icke väl förenligt med vad som
härutinnan allmänt gäller för övriga associationer; reservfond får endast
disponeras för täckande av förluster i rörelsen men å andra sidan föreligger
ej obetingad skyldighet för rörelseidkaren att avsätta hela sin rörelsevinst
till sådan fond. Inspektionen vill nu, under hänvisning till att det för hypoteksinstitutionens
del bland annat är fråga om att modernisera en ålderdomlig
författning, ifrågasätta om man icke borde reformera bestämmelserna
även på förevarande område i syfte att därigenom åstadkomma enhetlighet
mellan landshypoteksinstitutionen och (så gott som alla) övriga
rörelseidkande samfälligheter.

Departementschefen.

Bankstyrelsens viktigaste förslag i avseende på hypoteksföreningarna rör
belåningsobjekten. För närvarande kan hypoteksföreningarna belåna
endast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Vid bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr i

mandet av belåningsvärdet får endast jordvärdet samt värdet å växande
skog tagas i beaktande. Byggnad får icke åsättas särskilt värde. Bankstyrelsens
förslag innebär delvis ökade belåningsmöjligheter. Sålunda skall
också jordbruksfastighets tomt- och industrivärde kunna belånas. Detsamma
gäller sådan del av jordegendom, som är taxerad som annan fastighet*
i de fall då denna är avsedd för tillvaratagande eller förädling av produkter
från jordbruk eller binäring till jordbruk eller skogsbruk eller också för
industriellt utnyttjande av naturtillgångar inom egendomen. Egendom som i
sin helhet är taxerad såsom annan fastighet kan enligt förslaget också
belånas, men endast då den är avsedd för huvudsakligen å öppen jord såsom
självständig näring bedriven trädgårdsskötsel eller specialodling. Förslaget
innebär slutligen, att byggnad som taxerats såsom annan fastighet
får åsättas särskilt belåningsvärde.

Flertalet remissinstanser lämnar berörda förslag utan erinran. Statskontoret
samt bank- och fondinspektionen tillstyrker emellertid förslaget endast
i vad det avser nyss angivna trädgårdsanläggningar.

Frågan om rätt för hypoteksföreningarna att belåna tomt- och industrivärde
har —- såsom även bankstyrelsen påpekat — ett visst samband med
de åtgärder som kan vidtagas för indragning till det allmänna av oförtjänt
jordvärdestegring. Sistnämnda fråga har under senare år vid flera tillfällen
varit under prövning, dock utan att kunna bringas till en lösning. I dagarna
har emellertid chefen för justitiedepartementet tillkallat särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning i ämnet. I avvaktan på resultatet av denna
utredning synes ståndpunkt icke böra tagas till frågan om hypoteksbelåning
av tomt- och industrivärde. Jag förordar sålunda att den gällande ord--ningen tills vidare bibehålies på denna punkt.

Vad härefter beträffar förslaget om belåning av annan fastighet som ingår
som del i jordegendom har detta av bankstyrelsen motiverats under
hänvisning till den alltmer tilltagande differentieringen av det svensk»
jordbruket och dess binäringar samt den tendens till industrialisering inom
jordbruket, som i sammanhang därmed gjort sig gällande, hånligt hankstyrelsens
mening skulle landshypoteksinstitutionen säkerligen ha en uppgift
att fylla vid den kreditgivning, som på grund härav erfordras. Bankoch
fondinspektionen har i sitt yttrande hävdat att kreditgivningen för
sådana anläggningar som här kommer i fråga skulle innefatta en för hypoteksinstitutionen
främmande uppgift och att den skulle få egentlig betydelse
endast för större jordbruk som utan svårighet kunde anskaffa erforderligt
kapital på annat håll.

De typer av annan faslighet det här är fråga om — anläggningar för tillvaratagande
eller förädling av produkter från jordbruk med binäringar eller
skogsbruk respektive sådana som användes för industriellt utnyttjande av
å egendomen befintliga naturtillgångar — är uppenbarligen av väsentligt
olika karaktär. I det sistnämnda fallet rör det sig oftast om ett belånings -

Knngl. Maj:ts proposition nr 4

objekt vars värde minskar allteftersom tillgången utnyttjas. I vissa fall
kan exploateringen vara mycket snabb. Redan detta förhållande medför,
att ifrågavarande låneobjekt knappast ägnar sig för den art av långfristig
kreditgivning, som är hypoteksinstitutionens uppgift. Härtill kommer att
belåningen av dessa kreditobjekt kräver en annan bedömning och en annan
erfarenhet än som erfordras för den kreditgivning som nu bedrives av
tandshypoteksinstitutionen. Med hänsyn till de anförda synpunkterna kan
jag på förevarande punkt icke tillstyrka förslaget.

Vad åter beträffar sådan annan fastighet som utnyttjas för tillvaratagande
eller förädling av jordbruks- eller skogsbruksprodukter synes omständigheterna
vara annorlunda. Främst torde här vara fråga om stärkelsefabriker,
brännerier, kvarnar, sågar och dylika anläggningar. Även här kominer
visserligen ett genomförande av förslaget otvivelaktigt att i viss mån
ställa hypoteksinstitutionen inför nya problem när det gäller bedömningen
av kreditobjektens värde. Att märka är likväl att i många fall motsvarande
anläggningar redan med nu gällande bestämmelser belånats hos hypoteksföreningarna,
nämligen då de vid taxeringen betraktats som binäring till
jordbruket. Därför synes belåning av sådan egendom ha så nära anknytning
till den kreditgivning, som nu bedrives, att någon större tvekan av delta
skäl icke bör föreligga.

Sålunda vidgade möjligheter till kreditgivning för hypoteksföreningarna
skulle otvivelaktigt medverka till en rationellare ordning vid lösandet av
jordbrukets kreditfrågor. I och för sig synes det vara värdefullt att kunna
få den långfristiga krediten samlad hos en långivare. Såsom bankstyrelsen
framhållit torde det vidare överhuvud taget i många fall vara omöjligt att
utan avstyckning eller andra särskilda åtgärder fullt utnyttja annan fastighet
för belåning om egendomen redan är belånad hos hypoteksförening.

'' I likhet med samtliga remissinstanser finner jag icke anledning till erinran
mot förslaget i vad det avser belåning i visst fall av egendom som i sin
helhet är taxerad såsom annan fastighet. Sålunda bör belåningen också enligt
min mening begränsas till sådana fastigheter, som är avsedda för trädgårdsodling
eller specialodling å öppen jord. Att gå längre än bankstyrelsen
föreslagit och — såsom lantbruksstyrelsen önskar— tillåta belåning även
av trädgårdsodlingar under glas synes icke vara lämpligt. Det bör här betonas,
att för belåning hos hypoteksförening lämpligen bör ifrågakomma endast
sådana större anläggningar, som till sin natur står jordbruket nära,
exempelvis fältodlingar av grönsaker eller större fruktodlingar.

Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna anser jag mig sålunda kunna
i princip godtaga bankstyrelsens förslag om belåning av annan fastighet
med undantag för sådan anläggning som användes för industriellt utnyttjande
av naturtillgångar. Därest låneobjekten bestämmes på sålunda föreslaget
sätt — under hänsynstagande till egendomens faktiska användning
—- synes också uppnås en rationellare gränsdragning, än om belåningen in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

skränkes till sådan egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. I sisU
nämnda fall blir belåningsmöjligheterna helt beroende på hur taxeringsmyndigheterna
klassificerar egendomen i fråga. Praxis härvidlag kan vara
skiftande inom olika delar av landet. Med nuvarande belåningsregler kan det
sålunda inträffa att egendom av likartad beskaffenhet och med samma användning
kan belånas i ett fall men icke i ett annat, beroende på att egem
domen i det ena fallet är taxerad som jordbruksfastighet men i det andra
som annan fastighet. Sådana olikheter torde vara särskilt vanliga när det
gäller klassificeringen av trädgårdsanläggningar.

Det är uppenbart, att riskerna vid belåning av annan fastighet är större
än vid långivning som nu bedrives. Vissa inskränkningar bör därför stadr
gas för dessa fall. I likhet med bankstyrelsen anser jag sålunda, att belåningsvärdet
å annan fastighet icke skall få sättas högre än enligt senaste
fastighetstaxering och att lån skall få beviljas till högst 40 % av belåningsvärdet.
För jordbruksfastighet ligger motsvarande gräns nu vid 60 %.
Beträffande annan fastighet som ingår som del i en jordegendom har bankstyrelsen
föreslagit att belåningsvärdet icke heller får sättas högre än
det värde som åsatts övriga delar av den belånade egendomen. Syftet
med denna bestämmelse är alt begränsa belåningen till sådana egendomar
där jordbruk med binäringar eller skogsbruk utgör den väsentliga delen
av verksamheten. Enligt min mening är emellertid i detta hänseende en
skärpning påkallad. I departementsförslaget stadgas därför, att belåning
överhuvud taget icke får ske därest det taxerade värdet av annan fastighet
överstiger en tredjedel av det värde som vid taxeringen åsatts jordegendomen
som helhet. Beträffande egendom, som i sin helhet är taxerad såsom
annan fastighet, skall enligt departementsförslaget såsom villkor för belåning
gälla att det vid taxering åsätta markvärdet uppgår till minst en tredjedel
av egendomens hela taxerade värde. Utöver vad bankstyrelsen föreslagit
har i departementsförslaget vidare föreskrivits, att lån som utlämnas
mot säkerhet i annan fastighet skall vara amorteringslån. Slutligen vill jag
betona vikten av att även i andra avseenden än de nu berörda, bl. a. vid bestämmandet
av lånetiden, tillbörlig hänsyn tages till de olika kreditobjektens
karaktär och beskaffenhet.

Under respektive paragrafnummer (avser departementsförslaget) behandlas
i det följande sådana frågor soin berörts i remissyttrandena eller som eljest
ansetts påkalla särskild kommentar.

.12 ti.

Bankstyrelsens förslag om ensamrätt för landshypoteksinstitutionen samt
stadshypotekskassan och därtill anslutna stadshypoteksföreningar att i f i rin
a b e t e c k n i n g använda ordet hypotek har avstyrkts av hank- och
fondinspektionen. Inspektionen har därvid bl. a. påpekat att vissa and -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4

fa kreditinstitut sedan gammalt använder ordet »hypotek» i sin firma.
Den särskilda framställning i frågan, som förut refererats, har överlämnats
till varumärkes- och firmautredningen för att tagas i beaktande vid utredningsarbetet.
Med hänsyn till de särskilda spörsmål som i detta sammanhang
måste komma under bedömande torde utredningens förslag böra avvaktas
innan ställning tages i denna fråga.

37 §.

Förslaget om rätt att utlämna lån till vissa sambruksföreningar
och andelsladugårdsföretag har vid remissbehandlingen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Icke heller från min sida finns
något att erinra härvidlag.

38—M §§.

I det föregående har vissa frågor rörande gränserna för värdering av annan
fastighet behandlats. I detta sammanhang må här beträffande bestämmelserna
om värdering av låneobjekten påpekas att bankstyrelsens
förslag rörande värdering utformats så, att även värdet å maskiner
kan inräknas i belåningsvärdet vid belåning av såsom annan fastighet taxerad
byggnad. Då belåning av maskiner icke synes kunna komma i fråga har
bankstyrelsens författningsförslag på denna punkt ändrats. Vidare innebär
departementsförslaget, att plats värder ing alltid skall ske vid belåning av
annan fastighet. Däremot finner jag icke nödvändigt att — såsom Svenska
jordbrukskreditkassan föreslår — också i andra fall kräva, att värdering
äger rum på platsen. I övrigt finner jag mig kunna lämna de föreslagna bestämmelserna
om värdering och fastställande av lånebelopp utan erinran.
Sålunda finner jag icke tillrådligt att såsom skogsstyrelsen föreslår låta belåningsvärdet
å växande skog sättas högre än taxeringsvärdet.

41—50 §§.

I vad avser de särskilda lånevillkoren har av tidigare avsnitt
framgått, att i departementsförslaget införts föreskrift om att annan fastighet
endast får belånas med amorteringslån. I övrigt föranleder bankstyrelsens
förslag i detta hänseende i och för sig ingen erinran från min sida.
I anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen må emellertid några
anmärkningar göras.

Bankstyrelsen har icke föreslagit någon bestämmelse om regelbunden kontroll
av den belånade egendomens värde. Den gällande föreskriften om förnyad
värdering vart åttonde år av sådan egendom varå stående lån beviljats
har sålunda slopats. Samtidigt har den nuvarande begränsningen av återbetalningstiden
för stående lån borttagits. Svenska bankföreningen har uttalat
vissa tvivel på lämpligheten av att på en gång medgiva dessa lättnader

Kungl. Maj:ts proposition nr t

och vidga möjligheterna att erhålla lån. Bankföreningen understryker betydelsen
av regelmässig kontroll av den pantsatta egendomens värde såväl i
fråga om industrifastigheter som växande skog.

Såsom hypoteksbankens styrelse framhåller, torde det ligga i sakens natur
att föreningarna fortlöpande övervakar vidmakthållandet av pantobjektens
värde. Enligt författningsförslaget äger föreningsstyrelsen vidare
förordna om värdering av egendom närhelst så anses erforderligt. Därmed
torde det av bankföreningen angivna syftet i allt väsentligt ha blivit tillgodosett.
Betydelsen av att långivaren utövar kontroll över pantobjektens värde
är naturligtvis särskilt stor i de av bankföreningen angivna fallen.

Eftergivande av kravet på brandförsäkring bör, såsom bank- och fondinspektionen
framhåller, komma i fråga endast i fall då risk för brandskada
icke föreligger på grund av skogens beskaffenhet.

Dröjs målsränta skall enligt förslaget utgå enligt grunder, som
för varje förening fastställes av dess delägare. Lantbruksstyrelsen anser
däremot, att dröjsmålsräntan bör utgå efter för samtliga föreningar enhetliga
grunder. Några särskilt betydande fördelar synes icke vara att vinna
med en enhetlig dröjsmålsränta. Däremot torde det vara av visst värde
för föreningarna att närmare kunna anpassa dröjsmålsräntan efter de föreliggande
förhållandena. Jag finner mig sålunda böra godtaga den ordning
som föreslås av bankstyrelsen.

Öl §.

Rörande reservfonden innehåller bankstyrelsens förslag ensartade
bestämmelser för hypoteksbanken och hypoteksföreningarna. Reservfondsfrågan
torde därför få behandlas i ett sammanhang.

Beträffande hypoteksbanken stadgas för närvarande att nettobehållningen
skall avsättas till en reservfond och att fondens medel får komma bankens
delägare tillgodo endast genom nedsättning i förvaltningsbidrag eller
ränta. Om hypoteksförenings reservfond stadgas endast i de olika föreningarnas
reglementen. Bestämmelserna motsvarar i stort sett vad som gäller
för banken. Dock anges oftast en minimigräns för fondens storlek.

Beträffande banken föreslår bankstyrelsen vissa ändringar i de gällande
bestämmelserna. Den väsentliga sakliga ändringen är att fonden icke får tagas
i anspråk för lindring i lånevillkoren om fonden därigenom skulle komma
att understiga två procent av bankens utestående kapitalskuld. I vad avser
föreningarna föreslås, att bestämmelser om reservfonden införes i författningen.
Bestämmelsernas innehåll motsvarar vad som föreslås för bankens
del.

Förslaget lämnas i nu berörda del utan erinran av alla remissinstanser
utom bank- och fondinspektionen, som avstyrker detsamma. Inspektionen
föreslår att reservfonden endast skall få tagas i anspråk för täckande av

Kungi. Maj:ts proposition nr i

uppkomna förluster men att avsättning till fonden skall vara obligatorisk
endast intill viss gräns.

De regler som föreslås av bankstyrelsen innebär i och för sig en skärpning
av gällande bestämmelser. Vad som därutöver kan vinnas genom bank- och
fondinspektionens förslag synes icke enligt min mening vara av mer väsentlig
betydelse. Jag finner sålunda bankstyrelsens förslag böra godtagas
i förevarande del.

Bestämmelser rörande fondmedlens placering finns för närvarande varken
beträffande hypoteksbanken eller föreningarna. I bankstyrelsens förslag
stadgas endast att de skall placeras på betryggande sätt. Bank- och
fondinspektionen ifrågasätter huruvida icke krav på placering av fondmedlen
i statsobligationer och liknande tillgångar bör införas i författningen.

I förevarande sammanhang må erinras om de motsvarande bestämmelser
som gäller för stadshypotcksinstitutionen. I vad avser stadshypotekskassan
föreskrives i 1953 års författning ingenting om fondmedlens placering, medan
för stadshypoteksförening stadgas att minst hälften av ifrågavarande
medel skall vara placerade i statsobligationer eller likvärdiga papper, innestå
hos bank eller motsvaras av kontanta penningar. I och för sig föreligger
icke enligt min mening skäl att för landshypoteksorganisationens del
införa andra eller strängare regler än som gäller för stadshypoteksinstitutionen.
I enlighet härmed har i departementsförslaget icke intagits några bestämmelser
om hypoteksbankens placering av reservfondsmedel. Däremot
synes vissa krav i sådant hänseende böra ställas på hypoteksföreningarna.
Härvidlag föreslås bestämmelser av samma innehåll som de vilka gäller
för stadshypoteksföreningarna.

52 §.

I avseende på de föreslagna bestämmelserna om hypoteksföreningarnas
långivning mot statlig garanti har bank- och fondinspektionen
anmärkt att dessa utformats så, att lån i sådana fall skulle kunna utlämnas
för andra än med jordbruket sammanhängande ändamål. Även om någon
sådan avsikt icke torde ligga bakom förslaget har bestämmelserna i departementsförslaget
preciserats så att endast lån för jordbruksändamål kan
komma i fråga. Inspektionen har vidare påpekat, att förslaget ger möjlighet
att med statlig garanti utlämna driftslån samt ifrågasatt lämpligheten av
att medel, som anskaffats genom långfristig upplåning, användes för sådant
ändamål. Då enligt under hand inhämtade uppgifter obligationslånemedel
icke användes till berörda ändamål torde anledning saknas att på förevarande
punkt frångå bankstyrelsens förslag.

53 §.

Svenska jordbrukskreditkassan har i sitt yttrande ifrågasatt om icke g r aderingen
av rösträtten efter delaktigheten i hypoteksföreningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr \

borde beskäras eller avskaffas. Jag har härvidlag — med hänsyn bl. a. till
att ansvarigheten för föreningarnas förbindelser också är fördelad efter
delaktighet — icke funnit anledning till ändring i bankstyrelsens förslag.

57 och 58 §§. .

Beträffande innehållet i förevarande paragrafer må hänvisas till vad som
anförts tidigare i samband med bestämmelserna rörande hypoteksbanken
under 31 g.

VI. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå 1955 års riksdag att

dels antaga det inom finansdepartementet upprättade förslaget
till förordning om Sveriges allmänna hypotcksbank
och om landshypoteksföreningar,

dels ock besluta att staten skall, för ökning av Sveriges
allmänna hypoteksbanks grundfond, genom fullmäktige i
riksgäldskontoret ställa till förfogande svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av tjugufem miljoner
kronor med rätt för banken att i enlighet med de i förordningen
om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
givna bestämmelserna taga obligationerna
i anspråk.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Thorselius.

Kungl. Maj.ts proposition nr i

Bilaga

Bankstyrelsens författningsförslag.

Förslag till förordning angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Hypoteksbankens ändamål och delaktighet i densamma.

1 §•

Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att ombesörja den upplåning,
som erfordras för att anskaffa medel till den av bankens delägare
bedrivna utlåningsrörelsen.

Rikets hypoteksföreningar skola vara delägare i hypoteksbanken.

2 §.

Hypoteksförenings delaktighet i hypoteksbanken bestämmes efter oguldna
beloppet av lån, som föreningen erhållit från banken.

Grundfond.

3 §.

Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av nominellt ett hundra miljoner kronor i svenska statens
4% % obligationer, vilka skola vara ouppsägbara å innehavarens sida.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
att förfoga över dem för annat ändamål förrän bankens samtliga förbindelser
äro fullgjorda.

4 §.

Grundfondsobligationer må tagas i anspråk till fullgörande av hypoteksbankens
förbindelser om banken tillfälligt skulle sakna tillgängliga medel
samt i enlighet med bestämmelserna i 31 § vid bankens likvidation.

Om grundfondsobligationer tagits i anspråk av banken annorledes än vid
bankens likvidation, åligger det banken att härom underrätta riksgäldskontor^
ävensom att gottgöra staten den obligationsränta, som staten till följd
härav nödgas utgiva. Banken skall så snart ske kan till grundfonden, återställa
obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.

Kan banken icke återanskaffa i anspråk tagna obligationer inom tid, som
blivit avtalad mellan riksgäldskontoret och banken och som ej må utsträckas
över två år, skall banken erlägga full likvid till riksgäldskontoret för de i
anspråk tagna obligationerna, därvid banken äger rätt att erhålla nya obligationer
till motsvarande belopp.

5 §.

Därest erforderliga medel för återställande i enlighet med 4 § andra stycket
av i anspråk tagna obligationer icke på annat sätt kunna anskaffas, äger
hypoteksbanken att uttaga det erforderliga beloppet från hypoteksföreningarna
i förhållande till deras delaktighet. Envar förening är, därest medel för
detta ändamål icke finnas tillgängliga, skyldig att genom uttagande av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

efter behovet lämpat tillskott av sina delägare bereda sig täckning för vad
föreningen nödgas utgiva till banken.

Skulle grundfonden genom uppkomna förluster nedgå med en tiondel av
sitt belopp eller mera, må banken ej upptaga nytt lån förrän grundfonden
blivit återställd till sitt ursprungliga belopp. Därest icke ordinarie sammankomst
infaller inom en månad, skola bankens delägare kallas till extra sammankomst
för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna kunna
föranleda.

Hypoteksbankens rörelse.

6 §.

Ingen annan kreditinrättning än hypoteksbanken har rätt att genom utgivning
av obligationer anskaffa medel till kreditgivning för jordbrukets behov.

7 §.

För anskaffande av lånemedel till delägarna äger hypoteksbanken att mot
obligationer upptaga lån att återbetalas inom viss tid med eller utan amortering.
Dock må obligationer till ett nominellt belopp motsvarande högst en
femtedel av sammanlagda beloppet av hypoteksbankens utelöpande obligationer
vara ställda att återbetalas utan angivande av slutlig förfallodag.

Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer må icke överstiga
tio gånger grundfondens belopp.

Lån, som upptages av hypoteksbanken, skall vara från bankens sida uppsägbar
efter viss tid från lånets upptagande. Lånevillkoren skola i övrigt
vara sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till hypoteksföreningarnas
delägare.

För tillfälligt anskaffande av lånemedel eller för andra tillfälliga behov
må hypoteksbanken annorledes än mot obligationer verkställa upplåning på
kort tid eller på kort tids uppsägning.

Hypoteksbanken äger därutöver upptaga lån mot säkerhet av inteckning i
fastighet, som äges av banken.

8 §.

Hypoteksbankens lån till hypoteksföreningarna skola återbetalas antingen
genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller efter viss tids förlopp
utan fastställd amortering (stående lån).

9 §■

Hava flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna deras
lånebehov ej på en gång fullt tillgodoses, skola tillgängliga lånemedel för ett
eller flera kvartal i sänder fördelas mellan föreningarna i förhållande till
deras delaktighet i banken vid föregående kalenderårs utgång.

Genom beslut vid delägaresammankomst eller sammanträde med förstärkt
styrelse må annan grund för fördelningen kunna tillämpas under förutsättning
att beslutet biträdes av minst tre fjärdedelar av de vid delägaresam -

Kungl. Maj:ts proposition nr A

mankomsten respektive sammanträdet med förstärkt styrelse röstberättigade.
Sådant beslut får endast avse fördelning under högst ett kalenderår.

10 §.

Hypoteksförening, som erhållit lån i hypoteksbanken, skall årligen på
bestämd tid till banken inbetala avtalad ränta, kapitalavbetalning och övriga
avgifter samt om så erfordras bidrag till bankens förvaltningskostnader. Underlåtes
sådan betalning, är föreningen skyldig att erlägga dröjsmålsränta å
det förfallna beloppet efter en halv procent för månad.

11 §.

12 §.

Det åligger hypoteksbankens styrelse att noggrant tillse

1. att varje hypoteksförening ständigt innehar tillräcklig säkerhet för de
lån, som föreningen utlämnat med medel från banken,

2. att denna säkerhet är så beskaffad, som föreskrives i förordningen den

angående grunderna för hypoteksföreningarnas

verksamhet,

3. att säkerhetshandlingarna av föreningen förvaras i brandfritt och i övrigt
betryggande förvaringsrum samt, avskilda från föreningens övriga
tillgångar, i skåp under två särskilda lås med olika nycklar

4. samt att sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer ständigt
täckes av den hos föreningarna befintliga säkerheten.

För utövande av den fortlöpande tillsynen härav skall bankstyrelsen förordna
ett ombud för varje förening. Detta ombud skall inneha en av nycklarna
till de skåp, vari säkerhetshandlingarna förvaras. Bankstyrelsen skall
utfärda särskild instruktion för ombuden.

Bankstyrelsens beslut om utseende av ombud och om utfärdande av
instruktion för dem äger giltighet endast dä bankstyrelsens ordförande och
vice ordförande biträtt besluten.

13 §.

Hypoteksförening äger, i den mån kapitalbeloppet av inteckningssäkerheten
för utlämnat lån överstiger lånets kapitalbelopp, förfoga över den överskj
utande inteckningssäkerhelen.

14 §.

Till säkerhet för de förbindelser hypoteksbanken genom utgivande av obligationer
iklätt sig äga obligationshavarna panträtt såsom i handfången pant
i de säkerhetshandlingar, som i 12 § första stycket 3. omförmälas.

Till säkerhet för sin fordran gentemot hypoteksföreningarna äger banken
enahanda panträtt i dessa säkerhetshandlingar. Bankens panträtt gäller dock
efter obligationshavarna s panträtt.

Knngl. Maj:ts proposition nr 4

15 §.

Den årliga behållning, som uppstår å bankens rörelse, skall avsättas till
reservfonden, som i första hand skall användas till täckande av möjligen
uppkommande förluster.

Till bankens fonder hörande medel skola placeras på ett betryggande
sätt.

Hypoteksbankens styrelse och revision.

16 §.

Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen
skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses en, tillika ordförande, av Kungl.
Maj:t och en, tillika vice ordförande, av fullmäktige i riksgäldskontoret. Därjämte
utser Kungl. Maj:t en suppleant för ordföranden i hans egenskap av
ledamot och fullmäktige i riksgäldskontoret en suppleant för den av fullmäktige
utsedde ledamoten.

Övriga tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem väljas av hypoteksföreningarnas
ombud efter huvudtalet vid ordinarie delägaresammankomst.
Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid av
tre år.

En av de tre ledamöter, vilka väljas vid ordinarie delägaresammankomst,
utses samtidigt att vara bankens verkställande direktör.

17 §.

Styrelsen äger att, då ärendenas vikt så påfordrar, kalla en representant
för varje hypoteksförening till rådplägning och deltagande i beslut (förstärkt
styrelse).

Därest minst två liypoteksföreningar göra framställning därom, skall bankens
styrelse kalla till sammanträde med förstärkt styrelse.

18 §.

Styrelsen är beslutför då minst tre ledamöter äro tillstädes och två av dem
äro ense om beslutet.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivits. I händelse av lika röstetal gäller den mening, som ordföranden
biträder.

19 §.

Styrelsens ledamöter samt i 17 § omförmälda representanter ansvara, en
för alla och alla för en, för de beslut, till vilka de med sina röster bidragit.

20 §.

Styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper skola årligen granskas av
fem revisorer. Hypoteksföreningarna utse årligen fyra revisorer sålunda, alt
en var av fyra liypoteksföreningar i tur och ordning väljer en revisor. Därjämte
utse fullmäktige i riksgäldskontoret en revisor, vilken tillika skall
vara ordförande vid revisionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

21 §.

Hypoteksbankens styrelse utser årligen för varje hypoteksförening cll
ombud att deltaga i revisionen av föreningens förvaltning.

Delägaresammankomst.

22 §.

23 §.

Därest minst två hypoteksföreningar göra framställning därom, skall bankens
styrelse kalla delägarna till extra sammankomst.

24 §.

25 §.

Vid delägaresammankomst föres ordet av ordföranden i hypoteksbankens
styrelse. Vid förfall för honom väljer delägaresammankomsten inom sig
ordförande.

Styrelsens ledamöter och revisorerna, vilka böra vara närvarande vid delägaresammankomst,
äga rätt att deltaga i beslut vid sammankomsten utom
i frågor, som angå ansvarsfrihet för styrelsen, val av styrelseledamöter samt
arvoden för styrelseledamöter och revisorer.

I förenämnda val må icke heller riksgäldskontorets ombud deltaga.

26 §.

Det ankommer på delägaresammankomsten

att årligen efter föredragning av bankstyrelsens berättelse för det sistförflutna
räkenskapsåret jämte däröver avgiven revisionsberättelse till avgörande
företaga frågorna om fastställelse av balansräkning samt beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna,

att med iakttagande av bestämmelserna i 8 § fastställa villkoren för hypoteksföreningarnas
lån hos banken, därvid delägarna i den utsträckning så
finnes lämpligt må uppdraga åt bankens styrelse att för viss tid, dock högst
tre år i sänder, besluta därom,

att fastställa grunder för bidrag till bankens förvaltningskostnader, därest
sådana bidrag erfordras,

att fastställa grunder för inbetalning tidigare än avtalat av lån, som hypoteksförening
erhållit av hypoteksbanken,

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

att besluta i frågor om särskild utdebitering på grund av hypoteksföreningarnas
ansvarighet för bankens förbindelser,

att fastställa värderingsstadgor för hypoteksföreningarna,
att jämlikt bestämmelserna i 16 § andra stycket utse tre ledamöter i hypoteksbankens
styrelse

samt att bestämma arvoden för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse
och för bankens revisorer ävensom anställningsvillkoren för verkställande
direktören.

I övrigt må vid ordinarie delägaresammankomst alla frågor, som hava
avseende å bankens verksamhet, behandlas. Ä extra delägaresammankomst
må endast i kallelsen uppgivet ämne förekomma till beslut.

27 §.

Därest det i 21 § omförmälda ombudet finner anledning till anmärkning
mot visst förhållande vid revision av hypoteksförenings förvaltning, äger
ombudet anmäla förhållandet till hypoteksbankens styrelse i och för behandling
å delägaresammankomst. Sammankomsten äger att till efterrättelse för
vederbörande hypoteksförening meddela beslut på grund av anmärkningen
samt, där den avser viss åtgärd av föreningens styrelse, vägra denna ansvarsfrihet
för den anmärkta åtgärden.

28 §.

Förslag, som av styrelsen framlägges till beslut vid delägaresammankomst,
skall såvitt möjligt delgivas hypoteksföreningarna minst en månad i förväg.

Vill hypoteksförening eller ombud göra framställning till ordinarie delägaresammankomst,
skall ärendet minst en månad före sammankomsten
skriftligen anmälas hos styrelsen, dock att förslag, som avser utverkande
av ändring i denna förordning eller förordningen den angående

grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet, skall anmälas hos styrelsen
före februari månads utgång.

Över förslag om ändring i sådan författning, som avses i andra stycket,
böra styrelsen och revisorerna avgiva yttranden. Dylikt förslag må icke
anses antaget förrän delägarna vid två på varandra följande sammankomster,
varav minst en ordinarie, bifallit detsamma.

29 §.

Innan ordinarie delägaresammankomst hålles, skall förvaltnings- och revisionsberättelsen
tillställas hypoteksföreningarna, finansdepartementet och
fullmäktige i riksgäldskontoret.

Slutbestämmelser.

30 §.

31 §.

Vid likvidation av hypoteksbanken må grundfondsobligationer tagas i
anspråk allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för bankens
förbindelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

Denna förordning träder i kraft den från och med

vilken dag förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank upphör att gälla.

Tillika skall iakttagas följande:

Så länge obligationer, som hypoteksbanken utgivit före den
äro utelöpande, skall banken tillse, alt av den för bankens obligationslån
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens
skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar eller i reverser, för
vilka gäller statlig lånegaranti, av den beskaffenhet, som enligt de före sagda
dag gällande grunder fordrats till tryggande av obligationsinnehavarnas rätt.

Vad i övergångssladganden till förordningarna den 6 juni 1930 (nr 203),
den 23 maj 1935 (nr 190) och den 27 mars 1942 (nr 133) stadgats angående
obligationer, som hypoteksbanken utgivit före den 1 januari 1931, den
1 oktober 1935 respektive den 1 april 1942, skall fortfarande gälla så länge
sådana obligationer äro utelöpande.

Förslag till förordning angående grunderna för hypoteksföreningarnas
verksamhet.

Hypoteksföreningarnas ändamål och villkoren för delaktighet i desamma.

1 §■

De i 1 § förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank omförmälda
hypoteksföreningarna ha till ändamål att, en var inom sitt verksamhetsområde,
till ägare av jordegendom utlämna långfristiga lån till fast
ränta mot säkerhet av inteckning i jordegendomen.

Med ägare likställes den, som innehar jordegendom med fideikommissrätt.

Angående rätt för hypoteksföreningarna att utlämna lån, för vars fulla
gäldande staten är ansvarig, stadgas i 16 §.

Ej må annan än Sveriges allmänna hypoteksbank, hypoteksförening, vara
denna förordning är tillämplig, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och därtill anslutna liypoteksföreningar i sin firma eller eljest vid beteckning
av affärsrörelsen använda ordet »hypotek».

2 §.

Med jordegendom förstås i detta reglemente sådan fast egendom, som
utgör en självständig, huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet
och som är taxerad

antingen i sin helhet såsom jordbruksfastighet

eller delvis såsom jordbruksfastighet och delvis såsom annan fastighet,
där den såsom annan fastighet taxerade egendomen väsentligen är avsedd
antingen för tillvaratagande eller förädling av produkter från jordbruk eller
binäring till jordbruk eller från skogsbruk eller ock för industriellt utnyttjande
av naturtillgångar inom produktionsenheten, såsom vattenkraft, grustag,
kalkfvndigheter eller dylikt,

eller i sin helhet såsom annan fastighet och avsedd för huvudsakligen å
öppen jord såsom självständig näring bedriven trädgårdsskötsel eller specialodling.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

3 §.

Utan hinder av bestämmelserna i 1 § må lån kunna beviljas sambruksförening
även om sambruksföreningen icke är ägare av annan fast egendom
än de för föreningens verksamhet nödiga ekonomibyggnaderna jämte tillhörande
tomtmark, därest underlaget för föreningens verksamhet utgöres av
nämnda fasta egendom jämte jord, som föreningen arrenderar av sina medlemmar.
Av föreningen sålunda ägd och arrenderad jord tillsammantagen må
utan hinder av bestämmelserna i 2 § i belåningshänseende jämställas med
självständig jordegendom.

Vad i första stycket stadgas skall jämväl avse andelsladugårdsföretag, vilket
är organiserat såsom ekonomisk förening eller handelsbolag. Är företaget
organiserat som handelsbolag skall vad i första stycket sägs om jord,
som föreningen arrenderar av sina medlemmar, i stället avse jord som bolaget
arrenderar av delägarna i bolaget.

4 §.

Hypoteksföreningens låntagare äro dess delägare.

Låntagares delaktighet bestämmes efter oguldna beloppet av lån, som hos
föreningen erhållits av medel som avses i 6 § första stycket, eller såsom
förskott å sådant lån.

5 §.

Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,
för föreningens förbindelser i den mån utgifter och förluster ej kunna
täckas med anlitande av föreningens egna tillgångar. Kan delägare ej fullgöra
den betalningsskyldighet, som till följd härav åligger honom, skola
övriga delägare efter samma grund svara för bristen.

Utlåningsrörelsen.

6 §.

Utlåningsrörelsen får bedrivas endast med medel, som hypoteksföreningarna
upplånat hos Sveriges allmänna hypoteksbank.

Föreningarnas egna medel må dock göras räntebärande på sätt föreningsstyrelsen
finner lämpligt.

Vad i första stycket sägs skall icke utgöra hinder för föreningarna att
medverka vid annan kredilgivning inom jordbrukets område.

7 §.

8 §.

Av hypoteksförening utlämnat lån skall antingen amorteras enligt fastställd
plan (amorteringslån) eller ulan amortering återbetalas efter viss lid
(stående lån).

9 §.

Jordegendoms belåningsvärde fastställes av föreningens styrelse antingen
på grundval av gällande taxeringsvärde eller efter särskild värdering. Sådan
värdering sker enligt för föreningen gällande värderingsstadga och verkstäl 6

Bihang till riksdagens protokoll 7,955. 7 samt. Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr i

les antingen på platsen av en eller flera därtill utav styrelsen utsedda personer
(platsvärdering) eller ock med ledning av förefintliga handlingar av
styrelsen (styrelsevärdering).

Egendom, som är taxerad såsom annan fastighet, må ej åsättas belåningsvärde
utan platsvärdering, såvida icke värdet av sådan egendom är obetydligt
i förhållande till belåningsenhetens värde i övrigt.

10 §.

Belåningsvärdet må ej överstiga taxeringsvärdet eller, då värdering ägt
rum, det därvid åsätta värdet. Därjämte skall vid värdering iakttagas

att tomt- och industrivärde ävensom värdet av skogsmark och växande
skog samt av egendom eller del därav, som är taxerad såsom annan fastighet,
icke får upptagas till högre belopp än enligt senaste fastighetstaxering,
att tomt- och industrivärde icke får inräknas i belåningsvärdet, där egendomen
åsatts ett värde överstigande summan av taxerade jordbruks- och
skogsvärdet

samt att vid belåning av egendom, som är taxerad delvis såsom jordbruksfastighet
och delvis såsom annan fastighet, värdet å den del som taxerats
såsom annan fastighet icke får sättas högre än värdet å den såsom jordbruksfastighet
taxerade delen.

11 §•

Lån må beviljas till högst 60 % av belåningsvärdet till den del detsamma
icke avser tomt- och industrivärde eller egendom, taxerad såsom annan fastighet,
samt till högst 40 % av belåningsvärdet till den del detsamma avser
tomt- och industrivärde eller egendom, taxerad såsom annan fastighet.

12 §.

Lån må beviljas endast mot inteckning med bästa förmånsrätt för fordran
i jordegendom, som av lånesökanden innehaves med ägande- eller fideikommissrätt.
Såsom säkerhet för lån till sambruksförening eller andelsladugårdsföretag
må dock godtagas gemensam första inteckning i egendom,
varav en del äges av föreningen (företaget) och andra delar av medlemmarna
(delägarna).

Utan hinder av vad nu sagts må lån beviljas mot penninginteckning
med förmånsrätt efter inteckning, som icke pantsatts hos hypoteksföreningen,
under förutsättning

dels att sistnämnda inteckning utgör säkerhet för belopp, som på grund
av donationsbestämmelser eller dylikt icke kan uppsägas till återbetalning,

dels att nämnda intecknings kapitalbelopp avräknas från det lånebelopp,
som eljest kunnat beviljas.

Inteckningar för annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för
egendomens värde, må utan minskning i lånebeloppet kvarstå med bättre
förmånsrätt än inteckning för hypotekslån.

13 §.

Belånad egendom skall hållas försedd med de åbyggnader, som styrelsen
finner erforderliga med hänsyn till egendomens storlek och driftsinriktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

Vid belåning skola såväl erforderliga åbyggnader som skogen, där den
belånas, hållas nöjaktigt försäkrade mot brandskada. Om särskilda skäl
därtill föranleda må dock kravet på försäkring av skog eftergivas.

14 §.

övergår hos hypoteksförening belånad egendom till ny ägare eller innehavare,
är denne skyldig att inom ett år från den dag vederbörande blev
ägare eller innehavare av egendomen ansöka om delägarskap i föreningen
genom att överlämna förbindelse å lånets övertagande. Försummas det eller
bifalles ej ansökningen, äger styrelsen uppsäga lånet till återbetalning.

15 §.

Nedsättning av belånad fastighets taxeringsvärde skall icke i och för sig
anses såsom tillräcklig grund för uppsägning av lån.

Styrelsen äger förordna om värdering av egendom närhelst styrelsen så
anser erforderligt.

16 §.

Hypoteksföreningarna äga utlämna lån, för vars fulla gäldande staten är
ansvarig (garantilån). Ifråga om dylika lån skola följande särskilda bestämmelser
gälla.

1) Den, som erhållit statlig lånegaranti, kan erhålla lån även om han icke
är ägare av jordegendom eller är ägare av annan jordegendom än sådan,
som i 2 och 3 §§ sägs.

2) I stället för vad i 9—12 §§ och 13 § andra stycket stadgas skall gälla
vad vederbörande statliga myndighet föreskriver rörande garantilåns storlek
samt rörande skyldighet att ställa och underhålla säkerhet för detsamma.

3) Föreskrifterna i 13 § första stycket skall icke gälla garantilån.

4) Därest egendom, varå beviljats garantilån, övergår till ny ägare eller
brukare, skall förutom vad i 14 § föreskrives iakttagas att lånet icke må
övertagas av den nye ägaren eller brukaren med mindre vederbörande statliga
myndighet medgivit att lånegarantin skall avse den nye ägarens eller
brukarens förpliktelser.

17 §.

Låntagare äger, i den mån kapitalbeloppet av inteckningssäkerheten för
utlämnat lån överstiger lånets kapitalbelopp, förfoga över den överskjutande
inteckningssäkerheten.

18 §.

Låntagaren erlägger i efterskott årsavgift, innefattande

a) avtalad ränta,

b) bidrag till förvaltningskostnadernas bestridande med det belopp och på
det sätt, som av bypoteksföreningens delägare beslutas,

c) å amorteringslån kapitalavbetalning enligt uppgjord plan.

Låntagare, som försummar att under vederbörlig uppbördstermin inbetala

Kungl. Maj.ts proposition nr i

sin årsavgift, skall vidkännas dröjsmålsränta enligt grunder, som fastställas
av hypoteksföreningens delägare.

19 §.

Hypoteksförenings delägare äro skyldiga att om så befinnes erforderligt
till föreningen erlägga de tillskott och bidrag, som kunna komma att uttagas
av delägarna på grund av bestämmelserna i 5 § andra stycket och 10 § förordningen
den angående Sveriges all männa

hypoteksbank.

20 §.

Av hypoteksförening utlämnat lån kan, sedan tio år förflutit från utlämnandet,
av låntagaren uppsägas till inbetalning under den uppbörd, som
infaller näst efter ett år från uppsägningen, därest icke föreningen finner
sina förbindelser till hypoteksbanken utgöra hinder däremot.

21 §.

Den årliga behållning, som uppstår å hypoteksförenings rörelse, skall
avsättas till föreningens reservfond, som i första hand skall användas för
täckande av möjligen uppkommande förluster.

Till föreningens fonder hörande medel skola placeras på ett betryggande
sätt.

Förvaltning och revision ni. ni.

22 §.

Sammankomst med hypoteksföreningens delägare (föreningsstämma)
skall hållas minst en gång om året, på sätt i föreningens reglemente närmare
angives.

Delägare må medelst fullmakt låta sig företräda allenast av annan röstberättigad
delägare eller av sin make.

För en och samma jordegendom må allenast en delägare rösta.

23 §.

Hypoteksförenings angelägenheter förvaltas av en styrelse, utsedd i den
ordning föreningens reglemente föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

24 §.

För granskning av hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper skola
delägarna årligen utse revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.

I revisionen skall det jämlikt 21 § förordningen angående Sveriges allmänna
hypoteksbank utsedda ombudet deltaga.

25 §.

Reglemente för hypoteksförening skall antagas av föreningen och underställas
Konungen för fastställande.

Denna förordning träder i kraft den från och med vilken dag

förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända, upphör att gälla. I fråga om lån, vilka utlämnats
före den , skall dock vad i 18 § nämnda förordning stadgas

om delägares ansvarighet för hypoteksförenings förbindelser fortfarande äga
tillämpning.