Kungl. Maj.ts proposition nr i8 år 1961 (Proposition 1961:48)

Kungl. Maj.ts proposition nr i8 år 1961

Nr 48

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av europeisk konvention om inbördes rättshjälp i
brottmål; given Stockholms slott den 17 februari 1961.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 12 §
regeringsformen föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departementschefen
hemställt, godkänna en den 20 april 1959 i Strasbourg dagtecknad
europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.

GUSTAF ADOLF

Östen Undén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner en inom Europarådet
utarbetad konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 48

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 februari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, ap Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om godkännande av en
den 20 april 1959 i Strasbourg dagtecknad europeisk konvention om inbördes
rättshjälp i brottmål och anför därvid följande.

Flertalet europeiska länder har genom avtal på multilateral bas förbundit
sig att i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur lämna varandra
bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning
eller andra till proceduren hörande åtgärder, s. k. rättshjälp. Beträffande de
multilaterala avtal, som avslutats härom, torde få hänvisas till redogörelsen
i proposition 1957:163 rörande ratifikation av konventionen den 1 mars
1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.

En motsvarande mera allmänt gällande multilateral reglering rörande inbördes
rättshjälp i brottmål saknas, men bestämmelser i detta avseende har
intagits i bilaterala utlämningsavtal eller i separata rättshjälpsöverenskommelser
mellan länder med särskilt livliga förbindelser. Ehuru de flesta europeiska
länder likväl lämnar sådant bistånd även utan avtal, kräves härför
enligt rättsuppfattningen i andra länder att avtal eller ömsesidighetsutfästelse
föreligger. Detta gäller icke blott bevisupptagning utan på sina håll
även delgivning och andra åtgärder för utländsk myndighets räkning.

Av det sagda följer att hinder stundom kan föreligga mot åtal därför att
den misstänkte befinner sig i ett land, där legala förutsättningar för stämningens
delgivande saknas. Vidare kan svårigheter uppstå, då det gäller att
anskaffa utredning i en rättegång, t. ex. genom upptagande av vittnesutsaga
inför utländsk domstol eller vid kallande av vittne från utlandet. Även om
det land, vars medverkan begäres, icke uppställer ömsesidig förpliktelse som
oundgänglig förutsättning för rättshjälp, föreligger likväl ej. säkerhet för
bifall till en gjord framställning, och när ömsesidighetsförklaring måste avges
försenas ärendet.

Föreskrifter om vad som bör iakttagas, då svensk domstol önskar anlita
utländsk domstol för anskaffande av utredning i rättegång, återfinns i lagen
den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol. Beträf -

Kungl. Maj.ts proposition nr h8 år 1961

iande denna lag må här endast anmärkas, att i 1 § andra stycket föreskrives
att i brottmål bevisupptagning inför utländsk domstol får äga rum allenast
om synnerliga skäl föreligger. Vid delgivning utom riket av rättegångshandling
anlitar domstolarna i regel biträde av utrikesdepartementet med stöd
av kungörelsen härom den 24 november 1933. Utrikesdepartementet har utfärdat
instruktioner, som syftar till att delgivning i utlandet skall verkställas
på sådant sätt att den erhåller laga verkan i Sverige.

Enligt 4 kap. 14 § strafflagen må utländsk straffdom vid bestämmande
av straff för återfall i brott tillmätas samma verkan som svensk. En tillämpning
av detta lagrum förutsätter givetvis att upplysning om den utländska
domen står till domstolens förfogande. Några föreskrifter om inhämtande
av upplysningar ur utländskt straffregister rörande person, som åtalats i
Sverige, finns emellertid icke. Domstolarna har i enstaka fall härom hänvänt
sig till utrikesdepartementet.

För vidtagandet av bevisupptagning vid domstol och delgivning i Sverige
på begäran från utlandet gäller i princip samma förutsättningar i brottmål
och tvistemål, och något villkor om ömsesidighet är icke uppställt.
Huvudstadgandena på området återfinns i lagen den 20 december 1946 om
bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen den 30 april 1909
angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. Dessa
stadganden innehåller icke några principiella inskränkningar beträffande
brottmål. Nämnda lag äger dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar
för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är belagd
med straff i svensk lag. Särskilda regler om ersättande av kostnader, som
uppstått vid bevisupptagning, har givits i 3 § kungörelsen den 31 oktober
1947 med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i
vissa främmande stater.

Vad beträffar meddelande till utländsk myndighet av upplysningar ur
straffregistret har Kungl. Maj :t med stöd av 9 § första stycket lagen den 17
oktober 1900 om straffregister bemyndigat fångvårdsstyrelsen att på begäran
av vissa myndigheter i annat nordiskt land utfärda fullständigt utdrag
ur straffregister för utredning i brottmål. I övrigt må enligt andra stycket
i samma lagrum meddelanden rörande givna straffdomar överlämnas till utländsk
myndighet endast jämlikt bestämmelser, som Kungl. Maj:t under
förutsättning av ömsesidighet utfärdar. På grund av ömsesidighetsöverenskommelser
har sådana bestämmelser utfärdats beträffande Nederländerna,
Belgien och Frankrike (se KBr den 4 januari 1928, den 28 april 1933 och den
30 juni 1959). I förhållande till Danmark och Finland gäller också alltjämt
vissa sådana föreskrifter (se KBr den 22 mars 1935 och den 17 januari 1936).

Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår i vissa mellan Sverige och
andra länder avslutade utlämningstraktater. Sedan de flesta sådana traktater
uppsagts under åren 1950—1954, kvarstår sådan reglering, i vad gäller
Europarådets medlemmar, endast i avtalen med Belgien den 26 april 1870
(SFS 1870: 37 och 1877: 39), med Danmark den 17 juni 1913 (SO 1913: 5)
och med Norge den 21 februari 1907 (SFS 1907: 13). Mellan Sverige, Dan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

mark och Norge regleras vissa rättshjälpsfrågor därjämte i ett av dessa
länder den 26 juni 1957 undertecknat protokoll (SFS 1958: 533). Ett särskilt
avtal om ömsesidig rättshjälp i brottmål har ingåtts den 7 mars 1956
mellan Sverige och Frankrike (prop. 1956: 100).

Motivet för att vissa av de i Europarådet deltagande staterna slutit multilaterala
eller bilaterala avtal om rättshjälp i brottmål är främst att finna
i förut omtalade ömsesidighetskrav länderna emellan samt strävandena efter
internationellt samarbete för beivrande av brott. Dessa strävanden har
på grund av de numera mycket intensiva förbindelserna mellan länderna
och den ökade rese- och flyttningsfrekvensen blivit särskilt aktuella. Vidare
har det ansetts önskvärt att skapa enhetliga regler för inbördes rättshjälp.

Dessa synpunkter hade även beaktats av den av Europarådets rådgivande
församling tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till en europeisk
utlämningskonvention (prop. 1958: 139, s. 4). Kommittén framhöll i sin
slutrapport önskvärdheten av att även frågan om internationellt samarbete
på rättshjälpsområdet reglerades på multilateral bas mellan de europeiska
staterna.

Europarådets ministerkommitté uppdrog med anledning härav åt nyssnämnda
kommitté att utarbeta ett utkast till en europeisk konvention om
inbördes rättshjälp i brottmål. I kommittén har representanter för samtliga
till Europarådet anslutna stater utom Island och Storbritannien deltagit
samt Schweiz, som ej är medlem av rådet, varit företrätt av en observatör.
Vid sammanträden år 1957 och 1958 har kommittén utarbetat ett förslag,
vilket underställts ministerkommittén och av denna framlagts till undertecknande
den 20 april 1959. Konventionen har undertecknats av — förutom
Sverige — Belgien, Danmark, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland,
Italien, Luxemburg och Österrike.

Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till
svenska är fogad såsom bilaga till detta protokoll.

Angående innehållet i konventionen och dess förhållande till svensk rätt
må här anföras följande.

Kap. I anger omfattningen av den allmänna förpliktelsen för de fördragsslutande
staterna att lämna varandra rättshjälp i brottmål.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionens
bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra
rättshjälp i brottmål, som handlägges av judiciell myndighet i annan konventionsstat
(p. 1). Konventionen gäller dock icke verkställande av beslut
om frihetsberövande eller av dom eller i fall då fråga är om gärning som är
straffbelagd i militär strafflag och icke tillika utgör brott enligt allmän
strafflag (p. 2).

Rättshjälp kan enligt art. 2 vägras, om gärningen är av politisk eller fiskal
natur samt om den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, medföra
fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper
(ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

Dlii allmänna förpliktelsen för parterna att lämna varandra bistånd i
brottmål är enligt art. 1 begränsad till de former av rättshjälp som regleras
i konventionens följande artiklar. Dessa olika slag av rättshjälp utgöres
av, forutom bevisupptagning och delgivning, även vissa speciella åtgärder
såsom beslag och husrannsaken, lagföring av en i den anmodade staten befintlig
person för gärning som denne begått i den ansökande staten, tillhandahållande
av upplysningar ur straffrekister, överlämnande av person, som i
den anmodade staten berövats triheten, för hans hörande inför annan stats
domstol m. m.

Enligt svensk lag möter ej hinder mot meddelande av rättshjälp i brottmål
åt utländsk judiciell myndighet i fråga om de båda förstnämnda biståndsformerna,
medan det beträffande de övriga icke eller blott under förutsättning
av Kungl. Maj:ts medgivande är möjligt att tillmötesgå en framställning
från utlandet. I den mån konventionen ej synes kunna vinna tilllämpning
i Sverige föreslås i det följande att erforderliga förbehåll _ en ligt

vad i art. 23 medgives — göres från svensk sida. Med de begränsningar,
som följer av dessa förbehåll och av de i konventionen angivna undantagen,
föreligger intet hinder mot att biträda den i art. 1 angivna principiella
förpliktelsen.

Undantaget från konventionens allmänna förpliktelse beträffande militära
brott innebär att konventionen icke kan åberopas för erhållande av
rättshjälp, då gärningen är straffbelagd enbart i militär strafflag. Skulle
den kunna föranleda straff även jämlikt allmän lag, gäller dock den allmänna
bistandsförpliktelsen. Bestämmelsen hindrar givetvis icke en stat
att ä\en i det förra fallet bifalla en framställning om rättshjälp, därest
hinder ej anses möta enligt statens eget bedömande. Rättshjälp torde sålunda
även i rent militära brottmål kunna lämnas från svensk sida, därest
svenska myndigheter skulle finna detta lämpligt och förenligt med lagstiftningens
innehåll i övrigt.

Då fråga är om ansvar för gärning, som har karaktären av politiskt brott,
skall enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol framställning
om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas. Samma princip torde få
anses gälla beträffande annan rättshjälp, t. ex. delgivning, ehuru uttryckligt
stadgande därom saknas i svensk lag.

Något hinder mot att rättshjälp lämnas från svensk sida i brottmål av
fiskal karaktär är ej angivet i lag och någon anledning att avböja en framställning
om sådan rättshjälp torde ej i och för sig kunna göras gällande.
Det torde emellertid böra ankomma på den svenska myndighet eller domstol
som emottager en framställning i sådant ärende att avgöra, huruvida
den bör och kan bifallas. Med hänsyn till det intresse man från svensk
sida kan ha av bistånd i utlandet i liknande mål synes därvid öinsesidighetssynpunkten
böra beaktas.

De regler som i Sverige givits om rättshjälp saknar i allmänhet uttryckliga
stadganden om att sådan hjälp ej må lämnas, då den begärda åtgärden

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för landets säkerhet eller
strida mot allmänna svenska rättsprinciper eller andra för Sverige väsentliga
intressen; jfr dock 1 § andra stycket kungörelsen den 31 oktober 1947 med
särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande
stater. Den svenska regleringen på området torde emellertid vila på
den grundsatsen att en framställning icke må bifallas, därest den önskade
åtgärden befinnes vara av den natur som här sagts. Prövningen i detta hanseende
åligger den myndighet, till vilken framställningen inkommer utrikesdepartementet
eller, beträffande vissa danska och norska framställningar,
domstol eller länsstyrelse.

Enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol må framställning
ej bifallas, om den gärning varom är fråga icke är i svensk lag belagd
med straff. Då något sådant hinder ej är angivet i konventionen, bör förbehåll
av den i lagen angivna innebörden göras från svensk sida.

Likaså synes förbehåll böra göras av innebörd att rättshjälp kan vagras,
om förundersökning rörande gärningen pågår i Sverige eller i tredje stat
eller den, som i den ansökande staten misstänkes för gärningen, åtalats
eller redan genom dom fällts till ansvar eller frikänts i Sverige eller tredje
stat. Förbehållet bör även omfatta det fall att förundersökning eller atal
nedlagts eller beslut träffats om att förundersökning eller åtal ej skall inledas
beträffande den ifrågavarande gärningen. Därjämte torde det fall att
straff för brottet är förfallet enligt svensk lag böra inbegripas.

Kap. II handlar om sådan rättshjälp, som myndighet i den anmodade staten
verkställer i syfte att för utländsk myndighets räkning anskaffa utredning
i ett av den senare handlagt brottmål. Sådant bistånd benämnes i konventionens
franska text commission rogatoire (jfr prop. 1957:163, s. 5
och 14).

I art. 3 definieras commission rogatoire såsom åtgärd för utredning eller
tillhandahållande av bevismaterial eller handlingar. De typiska formerna för
den rättshjälp, varom här är fråga, utgöres av upptagande av ed, anställande
av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller av skriftligt bevis. Som beteckning på sådan rättshjälp begagnas
i Sverige numera uttrycket bevisupptagning (jfr prop. 1946:28,
s. 108).

Artikeln stadgar att de åtgärder, som åsyftas med en framställning om
utredning från judiciell myndighet i en ansökande stat, skall verkställas i
den ordning lagen i den anmodade staten stadgar (p. 1). Skyldighet att
höra vittne eller sakkunnig på ed föreligger endast om begäran därom
gjorts i framställningen och hinder härför ej möter enligt den anmodade
statens lagstiftning (p. 2). Avser framställningen översändande av handlingar,
kan den anmodade staten tillhandahålla bestyrkt avskrift eller fotokopia.
Har originalhandling uttryckligen begärts, skall dock sådan framställning
efterkommas i den mån så är möjligt (p. 3).

De i "förevarande artikel uttalade principerna om den ordning, som bör
följas vid rättshjälp åt utländsk domstol, överensstämmer med de grundsat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

ser på vilka den svenska lagstiftningen i ämnet är uppbyggd. Lagen om bevisupptagning
vid utländsk domstol torde utgå från huvudregeln att bevisupptagning
i utlandet sker enligt lex loci, men stadgar i 3 § att, om den
svenska domstolen finner lämpligt att visst i svensk lag stadgat förfarande
iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, detta skall angivas i framställningen
till den utländska domstolen. Verkställes åtgärden ej på önskat sätt,
bör den svenska domstolen ha fria händer att bedöma verkan av att en
annan ordning följts. Konventionens regler står även i samklang med lagen
om bevisupptagning åt utländsk domstol. Av 5 och 8 §§ i denna lag framgår
att bevisupptagning i princip skall ske i den ordning svensk lag stadgar,
men att domstolen skall efterkomma begäran om visst förfarande, såvida
detta ej strider mot svensk lag.

Enligt art. 4 skall den anmodade staten, om det begärts i framställningen,
underrätta den ansökande staten om tid och plats för bevisupptagning. Den
utländska myndigheten ävensom part äger närvara vid bevisupptagningen,
om den anmodade staten medger detta.

Vad sålunda sägs angående underrättelse om tid och plats för bevisupptagning
har täckning i stadganden i de svenska bevisupptagningslagarna.
Enligt lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall handläggningen
vid den svenska domstolen ske enligt rättegångsbalkens regler för bevisupptagning
utom huvudförhandling. Frågan om närvaro vid domstolen skall således
prövas enligt rättegångsbalkens föreskrifter härom.

Art. 5 behandlar en särskild form av rättshjälp i och för säkrande av bevis
i brottmål, nämligen husrannsakan och beslag. Åtgärder av detta slag,
vilka är att hänföra till tvångsmedel i brottmål, kan f. n. icke verkställas
i Sverige för utländsk myndighets räkning annat än i samband med utlämningsförfarande;
jfr 16 och 23 §§ lagen den 6 december 1957 om utlämning
för brott samt 12 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Då konventionen icke
berör utlämningsfrågor, saknar anmärkta lagrum betydelse i de sammanhang
som här kan komma i fråga. Beträffande denna artikel torde därför
böra göras förbehåll av innebörd att rättshjälp som artikeln avser icke
kommer att lämnas från svensk sida.

Enligt art. 6 äger den anmodade staten uppskjuta överlämnandet av begärda
föremål eller handlingar, därest dessa erfordras för ett inom den staten
pågående brottmål. Artikeln innehåller även föreskrift om återställande
av föremål och originaldokument, som ställts till förfogande. Artikeln torde
icke erfordra några kommentarer.

Kap. III innehåller bestämmelser rörande delgivning samt vittnes, sakkunnigs
eller tilltalads inställelse inför domstol i främmande land.

I art. 7 /;. 1 konstateras att den anmodade staten skall ombesörja delgivning
av rättegångshandlingar och judiciella beslut, som för sådant ändamål
översändes av den ansökande staten. Detta följer egentligen redan av den
i art. 1 intagna allmänna förpliktelsen till rättshjälp. Om förfarandet stadgas
att delgivning kan ske genom att handlingen utan iakttagande av sär -

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

skilda formföreskrifter överlämnas till adressaten. Därest så uttryckligen
begärts, skall delgivningen företagas i form, som föreskrives i den anmodade
statens lag, eller på annat angivet sätt, som är förenligt med denna lag.

Bevis om delgivningen kan enligt p. 2 utgöras av ett av adressaten undertecknat
erkännande av mottagandet eller av ett av vederbörande myndighet
utfärdat intyg om sättet och tiden för delgivningen. Myndigheten skall även
på begäran intyga, huruvida delgivningen skett i enlighet med landets lag.
Har delgivningen ej kunnat ske, skall den stat som gjort framställningen
underrättas om orsaken härtill.

Delgivning av stämning i brottmål vid svensk domstol skall städse verkställas
i den form, som stadgas i svensk lag, d. v. s. genom att handlingarna
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den tilltalade personligen.
Föreskriften i 33 kap. 11 § rättegångsbalken att delgivning i utlandet
kan ske enligt den utländska lagen, äger enligt 13 § samma kapitel
icke tillämpning beträffande stämning i brottmål. I detta sammanhang
bör observeras att vissa europeiska lagar medger delgivning såväl med
den tilltalade personligen som med representant för denne. Visserligen föreskrives
i artikeln att även vid formlös delgivning handlingen skall överlämnas
direkt till adressaten, men någon säkerhet för att delgivningen sker
på detta sätt föreligger icke, så mycket mindre som nyss antydda utländska
delgivningsregler föranlett en kommentar i expertkommitténs till sitt konventionsförslag
fogade rapport att artikelns lydelse icke förpliktar till delgivning
med adressaten personligen. Framställning från svensk sida om
delgivning i utlandet av stämning bör därför alltid innehålla en begäran
om delgivning med den tilltalade personligen.

Såvitt gäller delgivning i Sverige av utländska domstolshandlingar föranleder
åtagandena enligt art. 7 p. 1 och 2 allenast smärre kompletteringar
av gällande administrativa föreskrifter.

P. 3 innehåller bestämmelser, som på förslag av de skandinaviska länderna
intagits i konventionen och som bör ses mot bakgrunden av vissa
för dessa länders tänkesätt främmande rättsregler i en del europeiska stater.
Innebörden av dessa regler i vad avser fransk civilprocess framgår närmare
av den redogörelse, som lämnats i proposition 1956: 100, s. 3. Ett liknande
system som det i nämnda redogörelse för civilprocessens del beskrivna
tillämpas även i brottmål i Frankrike och i en del andra av de fördragsslutande
staterna. I korthet innebär systemet att delgivning av en
stämningshandling, avsedd för en person som vistas i utlandet, anses verkställd
i och med att handlingen överlämnats till vederbörande åklagarmyndighet.
Denna åligger dock att ombesörja att en kopia av handlingen tillställes
den tilltalade. Från domstolens synpunkt är det emellertid för målets
upptagande och avgörande utan betydelse, huruvida handlingen verkligen
når den tilltalade eller om detta sker inom sådan tid att han har
möjlighet att låta sig företrädas i rättegången. Oavsett huruvida stämningen
faktiskt kommit den tilltalade tillhanda, kan domstolen sålunda utan
hinder av dennes frånvaro upptaga målet till prövning och avkunna dom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

Det må i anslutning till det nu sagda erinras om att i art. 5 av den svenskfranska
konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål intagits en bestämmelse,
som syftar till att skydda personer med hemvist i Sverige mot
att dömas i Frankrike utan att ha erhållit kännedom om åtalet eller beretts
tillräcklig tid för inställelse. Det land, där åtal väckes, har förbundit
sig att ej avkunna dom i den tilltalades frånvaro — om denne äger hemvist
i den stat där delgivningen skall ske och underrättat vederbörlig judiciell
myndighet i det andra landet om sin adress — med mindre en månad
förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets
regering.

På skandinavisk sida ansågs det önskvärt att inom den europeiska konventionens
ram finna ett förfarande, ägnat att såvitt möjligt tillförsäkra
den som instämts till domstol i ett land, vilket tillämpar nyss beskrivna
system, ett visst skydd emot risken att bli åtalad och dömd utan att han
fått vetskap om stämningen eller om inställelsedagen. Det visade sig emellertid
icke möjligt att vinna erforderlig anslutning bland de förhandlande
staterna till en garanti mot frånvarodomar, bestämd på det absoluta sätt
som skett i det svensk-franska avtalet. Enligt den slutligen vunna lösningen,
som framgår av art. 7 p. 3, skall varje fördragsslutande stat äga att
vid konventionens undertecknande eller ratifikation begära att kallelse
(stämning) å tilltalad, som vistas inom statens territorium, skall tillställas
dess myndigheter senast viss tid före den utsatta inställelsedagen. Denna
tidsfrist får icke överstiga 50 dagar. Tidsfristen skall beaktas vid fastställande
av inställelsedag och vid översändande av handlingen.

Artikelns regler förefaller erbjuda en viss säkerhet mot att den tilltalade
i praktiken utsättes för risken att målet upptages och dom avkunnas
utan att han i tid fått vetskap härom. Utländska delgivningsframställningar
behandlas av de svenska myndigheterna utan dröjsmål; delgivning brukar
ske i regel inom en vecka eller tio dagar. En svensk förklaring, i vilken
en tidsfrist av 30 dagar enligt förevarande artikel angives, synes innebära
att den tilltalade lämnas tillräcklig tidsmarginal för förberedande av
inställelsen.

Det bör uppmärksammas att en sådan förklaring skall respekteras av
varje annan fördragsslutande stat. Svenska domstolar har därför att vid
utsättande av inställelsefrist i stämning eller kallelse, som skall delgivas i
konventionsstat, taga hänsyn till den tid som må ha angivits av denna stat.
Jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken skall domstol tillse att parten erhåller
skäligt rådrum. Andra staters förklaringar jämlikt art. 7 p. 3 innebär
anvisningar om vad som med hänsyn till förhållandena i de olika länderna
bör anses utgöra skäligt rådrum. Erforderliga anvisningar för domstolarna
torde få utfärdas i administrativ ordning.

I art. 8 föreskrives alt vittne eller sakkunnig som icke efterkommer kallelse,
delgiven honom i utlandet, ej må på grund av utevaron drabbas av
påföljd, som angives i kallelsen eller eljest är stadgad, såvida han ej frivilligt
infinner sig i den ansökande staten och där ånyo delgivits kallelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

Föreskrifter med liknande innehåll finns i åtskilliga avtal om inbördes
rättshjälp, som tidigare ingåtts mellan stater, tillhörande Europarådet. De
är grundade på uppfattningen att kallelse till domstol icke kan anses ha
tvingande verkan utanför domstolens hemstat.

För svensk rätts del gäller enligt 36 kap. 20 § rättegångsbalken att vittne,
som ej hörsammar kallelse till domstol, skall dömas till böter. Uppskjutes
målet till annan dag, må vittnet föreläggas vid vite att den dagen komma
tillstädes. Vittne, som uteblir, må även efter rättens beslut hämtas till
rätten. Erinran om dessa påföljder vid utevaro skall göras i den första
vittneskallelsen. Liknande påföljdsregler gäller för sakkunnig. ^

Rättegångsbalkens regler i förevarande hänseende bygger på den här i
landet gällande principen om den s. k. vittnesplikten, vilken bl. a. innebäi
att alla är skyldiga att uppträda såsom vittnen inför domstol. Några lokala
begränsningar av denna plikt uppställes icke uttryckligen i lagreglerna —
såsom exempelvis i Norge, där skyldigheten att inställa sig endast gäller i
förhållande till domstolar inom det område av landet dar vittnet vistas.
Av de svenska rättegångsreglernas karaktär av intern rätt följer att
utländska myndigheter icke har skyldighet att medverka till att personer
inom deras område skall tvingas till inställelse inför svensk domstol. Han
ligger en begränsning, som får anses vara grundad på allmänna rättsgrundsatser.
Av denna anledning torde man från svensk sida icke kunna lata
svenska domstolars kallelser å vittnen (och sakkunniga), vilka delgives
genom utländska myndigheters förmedling, få tvingande verkan. Påföljd
för utevaro skall således icke drabba den som delgivits kallelse i sådan
ordning. I överensstämmelse härmed bör vittneskallelsen icke innehålla någon
erinran om påföljd vid utevaro. Detta torde få tillkännagivas domstolarna
i administrativ ordning. I detta sammanhang må nämnas att fragan
om åtgärder, som kan främja iakttagandet av domstolskallelser inom
Norden, väckts inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet.

Enligt art. 9 skall till vittne eller sakkunnig utgående ersättning för tidsspillan
och resekostnad samt traktamente beräknas med utgångspunkt från
bostadsorten och vara likvärdig med gottgörelsen enligt gallande taxor i det
land där förhöret skall äga rum. I art. 10 stadgas att, därest vittnes eller sakkunnigs
inställelse är synnerligen nödvändig, detta skall meddelas i delgrvningsframställningen.
Den anmodade staten skall då uppmana vederbörande
att infinna sig och underrätta den ansökande staten om svaret på denna
uppmaning (p. 1). I detta fall skall i framställningen eller i kallelsen aven
angivas det ungefärliga beloppet av den gottgörelse vederbörande ager uppbära
för inställelsen (p. 2). Den anmodade staten må på begaran förskottera
dessa kostnader. Förskotterat belopp skall antecknas å kallelsen och ersättas
av den ansökande staten (p. 3).

Även dessa regler, som har till syfte att påverka den kallade att frivillig
efterkomma kallelsen (jfr art. 8), bör vinna svensk anslutning, dock synes
en begränsning av åtagandet enligt art. 10 p. 3 bli nödvändigt. Nar ett vittne
inkallas av domstol i brottmål på begäran enbart av den tilltalade, gäller

Kungl. Maj. ts proposition nr A8 år 1961

den principen att den tilltalade själv har att svara för vittnets kostnader;
domstolen eller myndighet saknar i detta fall möjlighet att utgiva ersättning.
Detsamma gäller i fråga om kostnader för sakkunnig, som allenast den tilltalade
vill åberopa. Med avseende å kallelser av nu nämnda slag torde genom
förbehåll böra angivas att bestämmelserna i art. 10 p. 3 icke kommer att tilllämpas
från svensk sida.

Vid delgivning av svensk domstols kallelse torde det få ankomma på utrikesdepartementet
och, såvitt rör delgivning i annat skandinaviskt land, på
domstolen att tillse att bestämmelserna i art. 10, med angivna begränsning,
iakttages. När delgivning sker i Sverige för utländsk räkning torde utrikesdepartementet
och den verkställande länsstyrelsen få ombesörja de åtgärder
som föranledes av åtagandena enligt artikeln. Härför erfordras föreskrifter
i administrativ ordning.

Art. 11 innehåller föreskrifter om förande av person, som i vistelselandet
är berövad friheten, till annat land för vittnesförhör eller konfrontation.
Begäran om överlämnande eller om tillstånd till genomtransport skall enligt
konventionen i princip bifallas men kan i vissa fall vägras, t. ex. om vederbörande
motsätter sig överlämnandet eller om hans närvaro erfordras för
ett i den anmodade staten pågående brottmål.

Det är enligt svensk rätt f. n. icke möjligt att i annan ordning än i samband
med utlämning för brott lämna bistånd vid brottsutredning i annan
stat genom att överlämna en person, som här i landet berövats friheten, eller
tillåta genomtransport av någon som berövats friheten i annan stat. Enär
utlämning icke kan komma i fråga i de fall, varom art. 11 talar, torde Sverige
böra göra ett förbehåll av innebörd att artikeln icke kommer att tillämpas
från svensk sida. Härav följer, att det icke blir möjligt att påräkna inställelse
vid svensk domstol av vittne, som är berövat friheten i annan stat. Möjligheten
att upptaga utsaga inför utländsk domstol kvarstår dock.

Den som delgivits kallelse i enlighet med konventionen och begivit sig
till annan stat för att där höras som vittne eller sakkunnig får enligt art. 12
icke, oavsett sin nationalitet, lagforas, fängslas eller på annat sätt underkastas
inskränkning i sin frihet på grund av gärning eller dom från tiden
före avresan från det land, där han mottagit kallelsen. Liknande immuni
tetsföreskrifter uppställes beträffande tilltalad i avseende å andra brott
än det eller dem, som han instämts för. Immuniteten upphör emellertid i
samtliga fall, om vederbörande under 15 dagar efter inställelsen icke frivilligt
lämnat landet.

En regel om immunitet för den, som på kallelse av domstol inställer sig
från utlandet, är till sin art icke främmande för svensk rätt. I flertalet äldre
svenska utlämningskonventioner återfinns sålunda stadganden om immunitet
för vittne, som frivilligt inställer sig i brottmål. Av dessa traktater har
numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men
konventionerna med Danmark, Norge och Belgien är i ifrågavarande delar
alltjämt i kraft. Dessa konventionsstadganden synes dock icke ha lämnat
något spår i den interna svenska lagstiftningen. Ej heller finns några be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år iD61

stämmelser om tilltalads eller sakkunnigs immunitet. Frågan hur förevarande
immunitetsproblem skall lösas för svensk rätts del är f. n. föremål
för övervägande i samband med behandlingen av förslaget till brottsbalk.

Enligt kap. IV, som endast innehåller en artikel, art. 13, är fördragsslutande
stat pliktig att under vissa förutsättningar tillhandahålla annan stat utdrag
och uppgifter ur straffregister. Enligt p. 1 skall framställning från judiciell
myndighet efterkommas, då upplysningarna begäres för att användas
i brottmål, och detta skall ske i samma utsträckning som är möjlig för
judiciell myndighet i det egna landet. Framställning skall enligt p. 2 efterkommas
även i andra fall, d. v. s. då den inkommit från annan än judiciell
myndighet eller uppgifterna erfordras för annat ändamål än brottmål, på de
villkor som gäller i det anmodade landet.

Meddelande av upplysningar ur straffregistret är i svensk rätt omgärdat
av vissa föreskrifter i syfte att skydda den enskildes intresse. Detta gäller
såväl upplysningar till svenska myndigheter som givetvis till utländska sådana.
Frånsett viss förenklad ordning för meddelande av straffregisterutdrag
till myndigheter i andra nordiska länder gäller enligt 9 § andra stycket
lagen om straffregister att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet,
äger utfärda bestämmelser om meddelande till utländsk myndighet rörande
givna straffdomar eller ådömt tvångsarbete.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur det svenska straffregistret till
myndighet i andra länder än de nordiska har övervägts bl. a. i samband med
en framställning den 18 november 1953 av chefen för statens kriminaltekniska
anstalt. Fångvårdsstyrelsen framhöll i avgivet yttrande, att stor varsamhet
måste iakttagas vid utlämnande av sådana uppgifter, och hänvisade
till vad parlamentariska undersökningskommissionen anfört i sitt betänkande
angående utlämnande av uppgifter om flyktingar (SOU 1946: 93). I proposition
1955: 168 om ändrad lydelse av 9 § lagen om straffregister, vilken
ledde till den förenklade ordningen beträffande de nordiska länderna, förklarade
sig dåvarande chefen för justitiedepartementet ej vara beredd att
då taga ställning till spörsmålet om ändrade regler angående straffregisterutdrag
till myndighet utanför nordisk stat.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat sig över den nu förevar ande artikeln och
därvid alltjämt ställt sig tveksam till en utvidgning av uppgiftslämnandet
till andra länder än de nordiska. Enligt styrelsens mening måste garantier i
varje fall skapas för att rätten att erhålla registerutdrag icke missbrukas till
men för enskildas intressen. Styrelsen ifrågasätter, huruvida det icke lämpligen
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i fall, då fråga icke är om nordiskt
land, besluta i ämnet.

Redan i det förhållandet att kretsen av de länder, som här kommer i fråga,
är begränsad till Europarådets stater ligger en viss garanti för att rätten att
erhålla upplysningar ur straffregistret icke skulle missbrukas. Den rätt att
få uppgifter, som p. 1 i artikeln ger, gäller endast för judiciella myndigheter
och i brottmål. Det torde vidare icke strida mot artikeln, om man
från svensk sida tillämpar ordningen att i varje särskilt fall utlämna be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

gärda upplysningar enligt beslut av Kungl. Maj:t. Under angivna förhållanden
bör hinder enligt min mening ej möta från svensk sida mot att acceptera
förpliktelserna enligt denna artikel. Genom förbehåll synes åtagandet
från svensk sida dock böra begränsas till upplysningar rörande personer,
som är misstänkta eller åtalade. Gentemot bestämmelsen i p. 2 torde Sverige
böra göra förbehåll av innebörd att bestämmelsen ej kommer att tillämpas.

Kap. V innehåller bestämmelser rörande innehållet av en framställning
om rättshjälp, dess översändande till den anmodade staten, språk, kostnader
o. dyl.

I en framställning skall enligt art. 14 lämnas uppgift om namnet på den
ansökande myndigheten, den önskade åtgärden och anledningen till densamma
samt såvitt möjligt den misstänktes namn och nationalitet ävensom
namn och adress på den person, som beröres av åtgärden. I vissa fall, då åtgärden
avser bevisupptagning, skall dessutom brottets art uppgivas och en
kortfattad redogörelse lämnas för omständigheterna i målet.

Lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol angiver icke vad en till
svensk domstol översänd framställning bör innehålla utöver det självklara
att därav skall framgå vilken åtgärd, som den utländska domstolen önskar
få vidtagen. Vad konventionen i det hänseendet stadgar synes helt tillräckligt
för att möjliggöra ärendets handläggning av svensk myndighet. Det må
vidare anmärkas att framställning om delgivning i Sverige i regel ej behöver
innehålla någon brottsbeskrivning. Delgivningshandlingen torde emellertid
regelmässigt innehålla uppgifter, som gör det möjligt att bedöma om ärendet
är av beskaffenhet att böra avvisas jämlikt art. 1 eller 2 i konventionen.
Dylik prövning sker regelmässigt i utrikesdepartementet, som i regel förmedlar
framställningar om rättshjälp. Vid delgivning av handlingar från
Danmark och Norge, som kan företagas utan departementets förmedling,
ankommer denna prövning på den myndighet som mottager framställningen.

Framställning om bevisupptagning vid utländsk domstol skall enligt 3 § i
1946 års lag innehålla en kort redogörelse för saken samt uppgift på beviset
och den omständighet som skall styrkas. Konventionens anspråk på framställningens
innehåll torde i de flesta fall vara uppfyllda i de skrivelser, som
svenska domstolar formulerar på grundval av sagda lagrum. Närmare upplysningar
om vad framställningen bör innehålla kan i tveksamma fall inhämtas
från utrikesdepartementets rättsavdelning.

Art. 15 p. 1—4 angiver de myndigheter som bör förmedla skriftväxlingen
mellan staterna i olika slag av rättshjälpsärenden. I enlighet med den ordning
som sedan gammalt gäller vid kommunikation i sådana ärenden mellan
de kontinentala länderna, innebär föreskrifterna att skriftväxling i vissa fall

av vilka främst må nämnas de som avser bevisupptagning och andra utredningsåtgärder
— skall ske mellan justitieministerierna samt i övrigt —
t. ex. vid delgivning ävensom i brådskande ärenden — direkt mellan ansökande
och verkställande myndigheter.

Enligt p. 6 kan emellertid en fördragsslutande stat förklara, att samtliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

eller vissa framställningar skall tillställas densamma på annan väg, eller
att kopia av en i brådskande fall direkt till verkställande myndighet översänd
framställning skall tillställas statens justitieministerium.

Med hänsyn till vad som gäller i Sverige beträffande rättshjälpsarenden
torde från svensk sida böra avgivas förklaring att framställning, avsedd
för svensk myndighet, skall inkomma på diplomatisk vag eller i brådskande
fall av den utländska myndigheten direkt tillställas utrikesdepartementets
rättsavdelning, liksom att framställningar, avsedda för myndighet
i fördragsslutande stat, kommer att översändas via svensk beskickning eller
konsulat. Det torde i det senare avseendet få bero på vederbörande stats
önskemål, huruvida de svenska framställningarna skall tillställas statens
utrikesministerium eller om de må överlämnas till justitieministeriet eller direkt
till den verkställande myndigheten.

Artikeln innehåller dessutom två särbestämmelser. I de fall då direkt
kommunikation mellan ländernas myndigheter är medgiven enligt konventionen,
kan kontakten tagas genom Interpols förmedling (p. 5). Denna vag
synes särskilt kunna komma till användning beträffande utredningsåtgärdei
under förundersökning ävensom vid inhämtande av upplysningar ur straffregister.
Vidare skall jämlikt p. 7 de i artikeln angivna reglerna icke påverka
de överenskommelser om direkt kommunikation myndigheterna emellan,
varom två stater må ha avtalat inbördes.

Det torde te sig naturligt att konventionen icke bör inskränka det samarbete
som äger rum inom ramen för gällande interpolöverenskommelser.
Likaså förutsättes från svensk sida att de regler om förenklad direkt skriftväxling,
som upptagits i det skandinaviska rättshjälpsprotokollet, ej berörs
av konventionen, oaktat detta protokoll är av multilateral natur, föibehåll
härom torde dock böra göras.

Framställningar om rättshjälp och därvid fogade handlingar kan enligt
art. 16 i princip vara avfattade på det ansökande landets språk och behöver
icke åtföljas av översättning. Varje stat må emellertid genom särskild^ förklaring
kräva att översättning till dess språk eller till ett av Europarådets
arbetsspråk (f. n. engelska och franska) skall bifogas handlingarna. En sådan
förklaring kan medföra att övriga stater ställer motsvarande krav.
Språkfrågan kan även regleras på särskilt sätt efter överenskommelse mellan
två eller flera stater.

Det synes icke påkallat att alltid kräva att delgivningshandlingar från utlandet
skall föreligga i översättning. Utrikesdepartementets prövning av frågan,
huruvida hinder mot bifall till framställning föreligger, torde kunna företagas
på grundval av det begagnade originalspråket. Då det stora flertalet
ärenden härrör från skandinaviska stater samt tysk- eller fransksprakiga
länder, torde några större språksvårigheter i regel icke uppkomma för den
enskilde. Det synes även önskvärt att undvika, att på grund av den i artikeln
föreskrivna reciprociteten svenska myndigheter alltid nödgas anskaffa
översättning då delgivning skall ske i utlandet, särskilt som ett icke ringa

Kungi. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

antal delgivningar avser svenska medborgare. Därest utländsk delgivningshandling
ej är översatt till svenska språket, bör svensk myndighet emellertid
endast i de fall då mottagaren frivilligt mottager handlingen kunna verkställa
delgivningen genom handlingens överlämnande till denne, s. k. tvångsdelgivning
skall således icke företagas. Förbehåll härom bör göras från
svensk sida. Detta torde föranleda tillägg till gällande administrativa föreskrifter.

Enär det icke alltid torde kunna påräknas att svenska domstolar har möjlighet
att handlägga bevisupptagning på grundval av handlingar på annat
utländskt språk än danska eller norska, synes en förklaring jämlikt art. 16
böra avgivas. Förklaringen bör ha den innebörden att framställningar, som
avses i art. 3, jämte bilagor skall vara översatta till svenska ävensom att
Sverige är berett att vid tillämpning av konventionen mottaga översättningar
till danska eller norska språken.

En sådan förklaring rubbar icke den särskilda reglering av språkfrågan,
som träffats i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål (avtalets art. 2 och 6).

Stadgandena enligt art. 16 torde ej erfordra ändring i gällande administrativa
föreskrifter.

Enligt art. 17 behöver handlingar, som översänts för erhållande av rättshjälp
enligt konventionen, icke legaliseras. I art. 18 stadgas att, om den
myndighet till vilken en framställning riktas ej är behörig att vidtaga den
önskade åtgärden, myndigheten skall överlämna ärendet till behörig myndighet.
Underrättelse härom skall översändas till den utländska domstolen.
Vägran att efterkomma gjord framställning skall motiveras (art. 19). Bestämmelserna
torde icke föranleda några kommentarer. Vad i art. 17, 18 och
19 stadgas har täckning i svensk rätt.

Kostnader för rättshjälp skall enligt art. 20 bäras av den stat där rättshjälpen
lämnas, med undantag för reseersättning och annan gottgörelse jämlikt
art. 9 åt vittne eller sakkunnig ävensom arvode åt sakkunnig. Likaså
undantages kostnader för transport av personer jämlikt art. 11. Då från
svensk sida förbehåll bör göras emot tillämpning av art. 11, kan denna föreskrift
här förbigås.

Huvudregeln att rättshjälp skall lämnas utan kostnad för den ansökande
staten har intagits i de avtal om rättshjälp i brottmål, som Sverige enligt vad
förut nämnts ingått med vissa stater. För denna princip talar i första band
praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp mellan Sverige
och andra länder uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande
härav endast innebära en fördyring för staterna. Ersättningar som skall utgå
till sakkunnig eller vid vittnes eller sakkunnigs resa från ett land till annat
kan emellertid uppgå till betydande belopp, varför det synes motiverat att
det land, på vars begäran rättshjälp lämnas, svarar för dessa kostnader.

Tillämpningen i Sverige av art. 20 torde förutsätta administrativa föreskrifter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

Enighet råder mellan Sverige, Danmark och Norge om att det skandinaviska
rättshjälpsprotokollets kostnadsregler alltjämt skall gälla (jfr art. 26
p. 3). Förbehåll härom torde göras.

Kap. VI art. 21 behandlar förfarandet vid en framställning från ett land
till annat om lagföring av en person vid domstol, då det ansökande landet ej
kan utöva sin domsrätt eller av någon anledning ej önskar göra detta. Sådana
fall uppkommer främst då utlämning ej kan ske. Artikeln stadgar att
framställning om lagföring skall kunna översändas från justitieministerium
till justitieministerium eller på annan väg, varom det emottagande landet
gjort förbehåll. Detta land skall sedan meddela, huruvida framställningen
efterkommits, och i förekommande fall översända avskrift av domen.

Alla brott, som begåtts inom Sverige eller ombord å svenskt fartyg eller
luftfartyg, kan bestraffas enligt svensk lag och inför svensk domstol, oavsett
gärningsmannens nationalitet. Likaså kan svensk medborgare straffas här i
riket för brott, som han begått utomlands emot Sverige eller svensk man. I
andra fall kräves emellertid Kungl. Maj:ts förordnande för åtal i Sverige angående
utomlands begånget brott. Svensk medborgare kan således med stöd
av sådant förordnande åtalas för varje utomlands begånget brott. Beträffande
utlänning som vistas i landet gäller att Kungl. Maj :ts förordnande kan
lämnas, därest brottet begåtts emot Sverige eller svensk man eller om straffarbete
kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej är fri från straff
enligt lagen på gärningsorten. En vidgad åtalsrätt föreligger beträffande
folkrättsbrott, varifrån här dock må bortses.

Då konventionen icke stadgar någon förpliktelse att anställa åtal eller eljest
inleda ett domstolsförfarande, torde ifrågavarande artikel till sin innebörd
svara emot svensk lag. Sverige bör som tidigare nämnts begagna sig av möjligheten
att begära att framställning skall göras på diplomatisk väg. Den
förklaring, som enligt vad förut sagts avses skola avgivas jämlikt art. 16,
synes böra innefatta även framställningar av nu angivet slag.

Någon föreskrift för svensk åklagare, som önskar hemställa hos utländsk
myndighet om väckande av åtal, att anlita utrikesdepartementets förmedling
finns ej. Nämnas må att främmande stat någon gång återställt åtalsframställning
med påpekande, att den enligt dess lag endast kan upptagas på
diplomatisk väg. Föreskrift i ämnet i administrativ ordning torde således
vara erforderlig.

I kap. VII art. 22 stadgas att varje fördragsslutande stat skall minst en
gång årligen tillställa annan sådan stat underrättelse om straffdomar jämte
efterföljande åtgärder, som införts i straff registret i det förra landet rörande
en medborgare i det senare landet. Upplysningarna skall tillställas varje land,
i vilket den dömde är medborgare, såvida han ej är medborgare även i den
stat där han dömts.

översändande från Sverige till annan stat av meddelanden rörande straffdomar,
avkunnade mot medborgare i den andra staten, sker f. n. på basis av
ömsesidighetsavtal med Belgien, Danmark, Finland, Frankrike och Neder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

länderna. Förfarandet är grundat på Kungl. Maj :ts förordnande med stöd av
9 § andra stycket lagen om straffregister. Någon förpliktelse att översända
meddelande om efterföljande åtgärder — såsom utskrivningar och villkorliga
frigivningar — föreligger icke enligt nu gällande överenskommelser.

Något hinder mot att utvidga kretsen av länder, till vilka uppgifter om
straffdomar i Sverige mot deras egna medborgare skall lämnas, torde icke
föreligga. Av tekniska skäl synes emellertid åtagandet böra begränsas på
det sätt att meddelanden om efterföljande åtgärder ej överlämnas. Ett förbehåll
av sådan innebörd bör därför göras. Därvid bör även meddelas att
översändandet av straffdomsuppgifterna kommer att ske genom utrikesdepartementet,
till vilket även motsvarande utländska uppgifter bör översändas.
För tillämpningen från svensk sida av åtagandet erfordras administrativa
föreskrifter.

Under kap. VIII har samlats allmänna bestämmelser av samma slag som
brukar återfinnas i multilaterala avtal angående förbehåll, undertecknande,
ikraftträdande m. m.

Enligt art. 23 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition
av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vilken
som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss
bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av
bestämmelsen i vidare mån än den själv godtagit densamma.

En förutsättning för den allmänna förpliktelsen att lämna rättshjälp är
att beivrandet av den gärning, varom fråga är, faller under judiciell myndighets
kompetens i den begärande staten. På grund av olikheterna i rättsväsendets
organisation i olika länder har i art. 24 stadgats, att varje stat
äger att i en förklaring angiva vilka myndigheter den anser vara judiciell
myndighet i konventionens mening.

Enligt svensk rätt äger endast domstol förordna om upptagande av bevis
vid utländsk domstol. Detta gäller även då bevis jämlikt 23 kap. 15 § rättegångsbalken
upptages inom ramen för en förundersökning i brottmål. Beslut
om framställning om åtal i utlandet (art. 21) fattas av åklagare. Andra åtgärder,
som kan bli föremål för rättshjälp i utlandet, beslutas än av domstol,
än av åklagare. Delgivning ombesörjes mestadels av domstol men kan även
ankomma på åklagare eller undersökningsledare. Anskaffande av upplysningar
ur straffregister, som erfordras i ett brottmål, åligger i första hand
åklagare men kan företagas av domstol.

Vid svensk domstol kan bevisupptagning för utländsk räkning företagas,
om framställning härom göres av utländsk domstol eller annan judiciell myndighet
med likartade uppgifter, såsom undersökningsdomare; 1 § andra stycket
lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol (jfr prop. 1930:5, s. 5
och prop. 1956: 100, s. 10).

Från svensk sida torde därför böra avgivas en förklaring att med judiciell
myndighet i konventionens mening förstås, såvitt rör tillämpningen av art. 3,
4 och 6, domstol och undersökningsdomare samt i övrigt domstol, undersökningsdomare
och åklagare.

2 llihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 48

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 48 år 1961

Mot bestämmelserna i art. 25 om konventionens tillämplighet i territoriellt
avseende finnes icke anledning till invändning från svensk sida.

I och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan
slutit bilaterala rättshjälpsöverenskommelser, upphäves dessa enligt art. 26
p. 1, med undantag för särskilt träffade arrangemang beträffande direkt korrespondens
eller översättning av handlingar. Dessa undantag innebär att de
bestämmelser i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål, som berör direkt kommunikation mellan myndigheterna i brådskande
fall (art. 6 st. 2) och språkfrågor (art. 2 och 6 st. 1) förblir gällande.
Mellan de tre skandinaviska staterna råder samförstånd om att de skriftväxlingsregler
som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet
den 26 juni 1957 alltjämt skall tillämpas (jfr art. 15 p. 7).

Konventionen skall enligt p. 2 ej påverka bestämmelser i bilaterala eller
multilaterala avtal, som reglerar särskilda frågor rörande rättshjälp på visst
område. Med intagande av denna bestämmelse har avsetts att lämna orörda
de regler om judiciellt samarbete, som är grundade på särskilda konventioner,
exempelvis konventionen den 5 april 1946 om överfiskning, konventionen
den 13 juli 1931 angående begränsning av tillverkningen av narkotiska
ämnen m. fl.

Enligt p. 3 äger konventionsstaterna i fortsättningen rätt att sluta överenskommelser
sinsemellan om rättshjälp i brottmål endast för att komplettera
ifrågavarande konvention eller för att underlätta tillämpningen av
dess principer.

Även här är det skäl att fästa uppmärksamheten vid nyssnämnda svenskfranska
avtal, i vars art. 5 parterna utfäst sig att ej döma en frånvarande
person, som äger hemvist i ettdera landet och som underrättat vederbörande
judiciella myndighet i det andra landet om sin adress, med mindre en månad
förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets
regering. Denna bestämmelse blir att betrakta såsom upphävd jämlikt konventionens
art. 26 p. 1 i och med konventionens ikraftträdande mellan
Sverige och Frankrike. Vid förhandlingar mellan Sverige och Frankrike har
det emellertid konstaterats vara av ömsesidigt intresse att bestämmelserna
i sagda art. 5 tillämpas även efter den europeiska konventionens ikraftträdande.
Det kan därför förutses att en skriftväxling härom kommer att företagas
vid den tidpunkt, då denna konvention träder i kraft mellan de båda
staterna.

Konventionens återstående artiklar, art. 27—30, avser spörsmål angående
förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraftträdande
m. m. De är avfattade i överensstämmelse med vad som är allmant
brukligt och torde icke föranleda särskilda kommentarer.

Departementschefen

Den nu förevarande konventionen täcker en lucka i avseende å möjligheterna
för svenska myndigheter inom rättsvården att erhålla processuell
rättshjälp i stater, beträffande vilka hittills svårigheter ibland uppstått i detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

avseende. Vidare uppnås ett ej oväsentligt skydd för svenska medborgare och
andra personer, som vistas i Sverige, mot risken att i utlandet dömas i sin
frånvaro eller utan att ha erhållit kännedom om åtal. Med den ständigt
ökande samfärdseln mellan de europeiska staterna synes dessa vinster
kunna få allt större betydelse såväl för rättsväsendet som för den enskilde.
Konventionen kan exempelvis förväntas få stor betydelse, därest det tillämnade
samarbetet mellan länderna rörande behandlingen av trafikbrott, om
vilket förhandlingar f. n. pågår inom Europarådets ram, kommer till stånd.

Med tanke på de olikheter i organisatoriskt och formellt avseende, som
präglar de olika europeiska rättssystemen, är det naturligt att konventionen
på vissa punkter ej låter sig helt förena med svensk processlagstiftning, vilket
giver anledning till att ett antal förbehåll göres från svensk sida. Vid lämplig
tidpunkt bör sådana ändringar i den svenska lagstiftningen övervägas
som skulle ytterligare underlätta samarbetet på rättshjälpsområdet med de
till konventionen anslutna staterna. Ett dylikt samarbete, som ingår i Europarådets
syften, torde bli av alltmer växande betydelse för brottslighetens
bekämpande.

Under åberopande av det anförda får jag föreslå, att den här bilagda
europeiska konventionen om rättshjälp i brottmål måtte jämlikt 12 § regeringsformen
framläggas för riksdagen för godkännande, och hemställer
alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att godkänna
konventionen med dels förbehåll beträffande art. 2, art. 5, art. 10, art. 11, art.
13, art. 15 p. 7, art 16, art. 20 och art. 22 dels förklaringar jämlikt art. 7
p. 3, art. 15 p. 6, art. 16 p. 2, art. 21 p. 1 och art. 24 av innebörd, som förut
angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
K. Wollter

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

European Convention on mutual assistance
in criminal matters

PREAMBLE

The Governments signatory hereto,
being Members of the Council of
Europé,

Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve
greater unity among its Members;

Believing that the adoption of common
rules in the field of mutual assistance
in criminal matters will contribute
to the attainment of this aim;

Considering that such mutual assistance
is related to the question of
extradition, which has already formed
the subject of a Convention signed
on 13th December 1957,

Have agreed as follows:

CHAPTER1
General Provisions
Artide 1

1. The Contracting Parties undertake
to afford each other, in accordance
with the provisions of this
Convention, the widest measure of
mutual assistance in proceedings in
respect of offences the punishment of
which, åt the time of the request for
assistance, falls within the jurisdiction
of the judicial authorities of the
requesting Party.

2. This Convention does not apply
to arrests, the enforcement of verdicts
or offences under military law
which are not offences under ordinary
criminal law.

Artide 2

Assistance may be refused:

(a) if the request concerns an offence
which the requested Party considers
a political offence, an offence

Convention européenne d’entraide judiciaire
en matiére pénale

PRÉAMBULE

Les Gouvernements signataires,
Membres du Conseil de 1’Europe,

Considérant que le but du Conseil
de 1’Europe est de réaliser une union
plus étroite entre ses Membres;

Convaincus que 1’adoption de régles
communes dans le domaine de
1’entraide judiciaire en matiére pénale
est de nature å atteindre cet objectif; Considérant

que 1’entraide judiciaire
est une matiére connexe å celle
de l’extradition qui a déjå fait l’objet
d’une convention en date du 13
décembre 1957,

Sont convenus de ce qui suit:

TITRE I

Dispositions générales
Artide 1"

1. Les Parties Contractantes s’engagent
å s’accorder mutuellement, selon
les dispositions de la présente Convention,
l’aide judiciaire la plus large
possible dans toute procédure visant
des infractions dont la répression est,
au moment ou 1’entraide est demandée,
de la compétence des autorités
judiciaires de la Partie requérante.

2. La présente Convention ne s’applique
ni å 1’exécution des décisions
d’arrestation et des condamnations
ni aux infractions militaires qui ne
constituent pas des infractions de
droit commun.

Artide 2

L’entraide judiciaire pourra étre
refusée:

(a) si la demande se rapporte å des
infractions considérées par la Partie
requise soit comme des infractions

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

Bilaga

Översättning

Europeisk konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål

INLEDNING

Signatärregeringarna, som äro medlemmar
av Europarådet, hava

i betraktande av att Europarådet
har till syfte att åvägabringa större
enhet mellan sina medlemmar;

i övertygelsen att antagande av gemensamma
regler om inbördes rättshjälp
i brottmål främjar detta syfte;

i betraktande av att inbördes rättshjälp
är ett ämne som sammanhänger
med ämnet för den europeiska
utlämningskonventionen av den 13
december 1957,
överenskommit såsom följer:

KAPITEL I

Allmänna bestämmelser
Artikel 1

1. De avtalsslutande parterna åtaga
sig att, i enlighet med denna konventions
bestämmelser, lämna varandra
rättshjälp i största möjliga utsträckning
i mål eller ärenden avseende beivrande
av brott, som vid den tidpunkt
då rättshjälpen begäres faller
under den ansökande partens judiciella
myndigheters jurisdiktion.

2. Denna konvention äger icke tilllämpning
på verkställande av beslut
om frihetsberövande eller av dom, ej
heller på militärt brott, som icke utgör
brott enligt allmän strafflag.

Artikel 2

Framställning om rättshjälp kan
avslås

a) då den hänför sig till gärning,
vilken av den anmodade parten be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

connected with a political offence, or
a fiscal offence;

(b) if the requested Party considers
that execution of the request is likely
to prejudice the sovereignty, security,
ordre public or other essential interests
of its country.

CHAPTER II
Letters Rogatory
Article 3

1. The requested Party shall execute
in the manner provided for by
its law any letters rogatory relating
to a criminal matter and addressed to
it by the judicial authorities of the
requesting Party for the purpose of
procuring evidence or transmitting
articles to be produced in evidence,
records or documents.

2. If the requesting Party desires
witnesses or experts to give evidence
on oath, it shall expressly so request,
and the requested Party shall comply
with the request if the law of its
country does not prohibit it.

3. The requested Party may transmit
certified copies or certified photostat
copies of records or documents
requested, unless the requesting Party
expressly requests the transmission
of originals, in which case the requested
Party shall make everv effort
to comply with the request.

Article 4

On the express request of the requesting
Party the requested Party
shall state the date and place of execution
of the letters rogatory. Officials
and interested persons may be
present if the requested Party consents.

politiques, soit comme des infractions
connexes å des infractions politiques,
soit comme des infractions
fiscales;

(b) si la Partie requise estime que
1’exécution de la demande est de nature
å porter atteinte å la souveraineté,
å la sécurité, å l’ordre public ou
å d’autres intéréts essentiels de son
pays.

TITRE II

Commissions rogatoires
Article 3

1. La Partie requise fera exécuter,
dans les formes prévues par sa législation,
les commissions rogatoires relatives
å une affaire pénale qui lui
seront adressées par les autorités judiciaires
de la Partie requérante et
qui ont pour objet d’accomplir des
actes d’instruction ou de communiquer
des piéces å conviction, des dossiers
ou des documents.

2. Si la Partie requérante désire
que les témoins ou les experts déposent
sous serment, elle en fera expressément
la demande et la Partie
requise y donnera suite si la loi de
son pays ne s’y oppose pas.

3. La Partie requise pourra ne
transmettre que des copies ou photocopies
certifiées conformes des dossiers
ou documents demandés. Toutefois,
si la Partie requérante demande
expressément la communication
des originaux, il sera donné suite å
cette demande dans toute la mesure
du possible.

Article 4

Si la Partie requérante le demande
expressément, la Partie requise l’informera
de la date et du lieu d’exécution
de la commission rogatoire.
Les autorités et personnes en cause
pourront assister å cette exécution si
la Partie requise y consent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

traktas som politiskt brott eller som
förknippad med sådant brott, eller
som fiskaliskt brott;

b) då den anmodade parten finner,
att framställningens efterkommande
skulle kränka dess suveränitet, medföra
fara för dess säkerhet, eller strida
mot dess allmänna rättsprinciper
(ordre public) eller andra väsentliga
intressen.

KAPITEL II

Framställningar om bevisupptagning
Artikel 3

1. Den anmodade parten skall, i
den ordning som föreskrives i dess
lagstiftning, villfara en framställning
om bevisupptagning i brottssak,
vilken tillställts densamma av
judiciell myndighet hos den ansökande
parten och som åsyftar utredning
eller överlämnande av bevismaterial
eller handlingar.

2. Därest den ansökande parten
önskar att vittne eller sakkunnig höres
på ed, skall detta särskilt angivas
i framställningen; den anmodade
parten skall efterkomma sådan önskan,
såframt hinder ej möter i landets
lagstiftning.

3. Den anmodade parten är icke
pliktig att översända begärda handlingar
annat än i bestyrkt avskrift
efter fotokopia; dock skall, därest
den ansökande parten uttryckligen
önskar att erhålla original, sådan önskan
i möjligaste mån efterkommas.

Artikel 4

På den ansökande partens uttryckliga
begäran skall den anmodade parten
meddela, när och var den begärda
bevisupptagningen kommer att
verkställas. Myndighet och parter i
målet äga att närvara, såframt den
anmodade parten samtycker därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr i8 ar 1961
Article 5 Artide 5

1. Any Contracting Party may, by
a declaration addressed to the Secretary-General
of the Council of Europé,
when signing this Convention or depositing
its instrument of ratification
or accession, reserve the right
to make the execution of letters rogatory
for search or seizure of property
dependent on one or more of the following
conditions:

(a) that the offence motivating the
letters rogatory is punishable under
both the law of the requesting Party
and the law of the requested Party;

(b) that the offence motivating the
letters rogatory is an extraditable offence
in the requested country;

2. Where a Contracting Party
makes a declaration in accordance
with paragraph 1 of this Article, any
other Party may apply reciprocity.

Article 6

1. The requested Party may delay
the handing over of any property,
records or documents requested, if
it requires the said property, records
or documents in connection w7ith
pending criminal proceedings.

2. Any property, as well as original
records or documents, handed over
in execution of letters rogatory shall
be returned by the requesting Party
to the requested Party as soon as
possible unless the latter Party wTaives
the return thereof.

CHAPTER III

Service of writs and records of judicial
verdicts — appearance of witnesses,
experts and prosecuted
persons

Article 7

1. The requested Party shall effect
service of writs and records of judi -

1. Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépot de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, par déclaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe, se réserver la faculté de
soumettre 1’exécution des commissions
rogatoires aux fins de perquisition
ou saisie d’objets å une ou plusieurs
des conditions suivantes:

(a) 1’infraction motivant la commission
rogatoire doit étre punissable
selon la loi de la Partie requérante
et de la Partie requise;

(b) 1’infraction motivant la commission
rogatoire doit étre susceptible
de donner lieu å extradition dans
le pays requis;

2. Lorsqu’une Partie Contractante
aura fait une déclaration conformément
au paragraphe 1" du présent
article, toute autre Partie pourra appliquer
la régle de la réciprocité.

Article 6

1. La Partie requise pourra surseoir
å la remise des objets, dossiers
ou documents dont la communication
est demandée, s’ils lui sont nécessaires
pour une procédure pénale
en cours.

2. Les objets, ainsi que les originaux
des dossiers et documents, qui
auront été communiqués en exécution
d’une commission rogatoire, seront
renvoyés aussitöt que possible
par la Partie requérante å la Partie
requise, å moins que celle-ci n’y renonce.

TITRE III

Remise d’actes de procédure et de
décisions judiciaires — comparution

de témoins, experts et personnes
poursuivies

Article 7

1. La Partie requise procédera å la
remise des actes de procédure et des

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

Artikel 5

1. Avtalsslutande part må vid denna
konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring förbehålla sig rätten
att göra verkställandet av en framställning
om husrannsakan eller beslag
beroende av ett eller flera av följande
villkor:

a) den gärning, som föranlett
framställningen, skall vara straffbar
enligt både den ansökande och den
anmodade partens lagstiftning;

b) den gärning, som föranlett framställningen,
skall i det anmodade
landet kunna medföra utlämning;

c) verkställandet av framställningen
skall vara förenligt med den anmodade
partens lagstiftning.

2. Envar avtalsslutande part äger
reciprokt tillämpa en av annan sådan
part jämlikt föregående punkt avgiven
förklaring.

Artikel 6

1. Den anmodade parten äger låta
anstå med överlämnande av föremål
eller handlingar, därest de erfordras
för dess egen rättsskipning i ett pågående
brottmål.

2. Föremål samt original av handlingar,
som till efterkommande av en
framställning om bevisupptagning
överlämnats, skola av den ansökande
parten snarast möjligt återställas till
den anmodade parten, såframt denna
icke avstått därifrån.

KAPITEL III

Delgivning av rättegångshandlingar
och domstolsbeslut. Vittnens, sakkunnigas
och tilltalades inställelse.

Artikel 7

1. Den anmodade parten skall delgiva
rättegångshandlingar och judici -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

cial verdicts which are transmitted to
it for this purpose by the requesting
Party.

Service may be effected by simple
transmission, of the writ or record
to the person to be served. It'' the requesting
Party expressly so requests,
service shall be effected by the requested
Party in the manner provided
for the service of analogous documents
under its own law or in a special
manner consistent with such law.

2. Proof of service shall be given
by means of a receipt dated and
signed by the person served or by
means of a declaration made by the
requested Party that service has been
effected and stating the form and
date of such service. One or other of
these documents shall be sent immediately
to the requesting Party.
The requested Party shall, if the requesting
Party so requests, state
whether service has been effected in
accordance with the law of the requested
Party. If service cannot be
effected, the reasons shall be communicated
immediately by the requested
Party to the requesting Party.

3. Any Contracting Party may, by
a declaration addressed to the Secretary-General
of the Council of Europé,
when signing this Convention or depositing
its instrument of ratification
or accession, request that service of
a summons on an accused person
who is in its territorv be transmitted
to its authorities by a certain time
before the date set för appearance.
This time shall be specified in the
aforesaid declaration and shall not
exceed 50 days.

This time shall be taken into account
when the date of appearance
is being fixed and when the summons
is being transmitted.

Article 8

A witness or expert who has failed
to answer a summons to appear,
service of which has been requested,

décisions judiciaires qui lui seront
envoyés ä cette fin par la Partie requérante.

Cette remise pourra étre effectuée
par simple transmission de Pacte ou
de la décision au destinataire. Si la
partie requérante le demande expressément,
la Partie requise effectuera
la remise dans une des formes prévues
par sa législation pour les significations
analogues ou dans une
forme spéciale compatible avec cette
législation.

2. La preuve de la remise se fera
au moyen d’un récépissé daté et signé
par le destinataire ou d’une déclaration
de la Partie requise constatant
le fait, la forme et la date de la remise.
L’un ou l’autre de ees documents
sera immédiatement transmis
å la Partie requérante. Sur demande
de cette derniére, la Partie requise
précisera si la remise a été faite conformément
å sa loi. Si la remise n’a
pu se faire, la Partie requise en fera
connaitre immédiatement le motif å
la Partie requérante.

3. Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépöt de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, par déclaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe, demander que la citation å
comparaitre destinée å une personne
poursuivie se trouvant sur son territoire
soit transmise å ses autorités
dans un certain délai avant la date
fixée pour la comparution. Ce délai
sera précisé dans ladite déclaration et
ne pourra pas excéder 50 jours.

Il sera tenu compte de ce délai en
vue de la fixation de la date de comparution
et lors de la transmission de
la citation.

Article 8

Le témoin ou 1’expert qui n’aura
pas déféré å une citation å comparaitre
dont la remise a été demandée

Kungl. Maj:ts proposition nr i8 år 1961

ella beslut, som för sådant ändamål
översändas av den ansökande parten.

Delgivning kan ske genom att
handlingen formlöst överlämnas till
adressaten. På särskild begäran av
den ansökande parten skall delgivning
ske i den form som föreskrives
i den anmodade partens lagstiftning
beträffande delgivning i motsvarande
fall, eller ock i särskild form, som är
förenlig med sagda lagstiftning.

2. Bevis om delgivning skall lämnas
medelst ett av adressaten undertecknat,
daterat erkännande av mottagandet
eller ett intyg av den anmodade
parten, utvisande att delgivning
skett, formen för densamma samt dagen
för dess verkställande. Beviset
skall omedelbart översändas till den
ansökande parten. På begäran skall
den anmodade parten jämväl uppgiva,
huruvida delgivningen skett i den
form som dess lag föreskriver. Har
delgivning ej kunnat ske, skall den
anmodade parten omedelbart underrätta
den ansökande parten om orsaken
därtill.

3. Avtalsslutande part må vid denna
konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring begära att kallelse å
tilltalad, vilken vistas inom partens
område, skall vara parten tillhanda
viss tid före den för inställelsen utsatta
dagen. Denna tid skall angivas
i förklaringen och får icke överstiga
50 dagar.

Annan avtalsslutande part skall
taga dylik tid i beräkning vid fastställande
av inställelsedag och vid
kallelsens översändande för delgivning.

Artikel 8

Vittne eller sakkunnig, som ej efterkommit
kallelse, om vars delgivning
framställning gjorts, skall, även

Kungi. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

shall not, even it the summons contains
a notice of penalty, be subjected
to any punishment or measure of restraint,
unless subsequently he voluntarily
enters the territory of the
requesting Party and is there again
duly summoned.

Article 9

The allowances, including subsistence,
to be paid and the travelling expenses
to be refunded to a witness
or expert by the requesting Party
shall be calculated as from his place
of residence and shall be åt rates åt
least equal to those provided for in
the scales and rules in force in the
country where the hearing is intended
to take place.

Article 10

1. If the requesting Party considers
the personal appearance of a witness
or expert before its judicial authorities
especially necessary, it shall so
mention in its request för service of
the summons and the requested
Party shall invite the witness or expert
to appear.

The requested Party shall inform
the requesting Party of the reply of
the witness or expert.

2. In the case provided for under
paragraph 1 of this Article the request
or the summons shall indicate
the approximate allowances payable
and the travelling and subsistence
expenses refundable.

3. If a specific request is made, the
requested Party may grant the witness
or expert an advance. The
amount of the advance shall be endorsed
on the summons and shall be
refunded by the requesting Party.

Article 11

1. A person in custody whose personal
appearance as a witness or for
purposes of confrontation is applied
för by the requesting Party, shall be
temporarily transferred to the territory
where the hearing is intended to

ne pourra étre soumis, alors méme
que cette citation contiendrait des injonctions,
å aucune sanction ou mesure
de contrainte, å moins qu’il ne
se rende par la suite de son plein gré
sur le territoire de la Partie requérante
et qu’il n’y soit réguliérement
cité å nouveau.

Article 9

Les indemnités ä verser, ainsi que
les frais de voyage et de séjour å rembourser
au témoin ou ä l’expert par
la Partie requérante seront calculés
depuis le lieu de leur résidence et lui
seront accordés selon des taux au
moins égaux å ceux prévus par les
tarifs et réglements en vigueur dans
le pays ou 1’audition doit avoir lieu.

Article 10

1. Si la Partie requérante estime
que la comparution personelle d’un
témoin ou d’un expert devant ses autorités
judiciaires est particuliérement
nécessaire, elle en fera mention
dans la demande de remise de la citation
et la Partie requise invitera ce
témoin ou cet expert å comparaitre.

La Partie requise fera connaitre la
réponse du témoin ou de 1’expert å la
Partie requérante.

2. Dans le cas prévu au paragraphe
1" du présent article, la demande ou
la citation devra mentionner le montant
approximatif des indemnités å
verser, ainsi que des frais de voyage
et de séjour å rembourser.

3. Si une demande lui est présentée
å cette fin, la Partie requise pourra
consentir une avance au témoin ou å
l’expert. Celle-ci sera mentionnée sur
la citation et remboursée par la Partie
requérante.

Article 11

1. Toute personne détenue dont la
comparution personelle en qualité de
témoin ou aux fins de confrontation
est demandée par la Partie requérante
sera transférée temporairement
sur le territoire ou 1’audition doit

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

om i kallelsen påföljd vid utevaro
angivits, ej kunna underkastas straff,
vite eller tvångsåtgärd, såvida han ej
sedermera frivilligt infinner sig på
den ansökande partens område och
där ånyo vederbörligen kallats.

Artikel 9

Ersättning för tidsspillan och resekostnad
samt traktamente, som den
ansökande parten har att utge åt
vittne eller sakkunnig, skall beräknas
med utgångspunkt från dennes
bostadsort och vara minst likvärdig
med den gottgörelse, som finnes fastställd
i gällande taxor och reglementen
i det land där personen i fråga
skall höras.

Artikel 10

1. Om den ansökande parten anser
att vittnes eller sakkunnigs personliga
inställelse inför dess judiciella
myndighet är synnerligen nödvändig,
skall detta angivas i delgivningsframställningen;
i sådant fall skall
den anmodade parten uppmana vederbörande
att inställa sig.

Den anmodade parten skall underrätta
den ansökande parten om vittnets
eller den sakkunniges svar.

2. I fall som avses i föregående
punkt skall i framställningen eller
kallelsen angivas det ungefärliga beloppet
av utgående ersättning för
tidsspillan och resekostnad samt
traktamente.

3. På särskild begäran kan den anmodade
parten till vittne eller sakkunnig
utgiva förskott. Beloppet skall
angivas på kallelsen och ersättas av
den ansökande parten.

Artikel 11

1. En person, som är föremål för
frihetsberövande och vilkens personliga
inställelse såsom vittne eller för
konfrontation begäres av den ansökande
parten, skall överföras till det
land där förhöret skall äga rum, på

Kunyl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

take place, provided Ihat lie shall be
sent hack within the period stipulated
by the requested Party and subject
to the provisions of Article 12 in so
far as these are applicable.

Transfer may be refused:

(a) if the person in custodv does
not consent,

(b) if his presence is necessary åt
criminal proceedings pending in the
territory of the requested Party,

(d) if there are other overriding
grounds for not transferring him to
the territory of the requesting Party.

2. Subject to the provisions of
Article 2, in a case coming within the
immediately preceding paragraph,
transit of the person in custody
through the territory of a third State,
Party to this Convention, shall be
granted on application, accompanied
by all necessary documents, addressed
by the Ministry of Justice of the
requesting Party to the Ministry of
Justice of the Party through whose
territory transit is requested.

A Contracting Party may refuse to
grant transit to its own nationals.

3. The transferred person shall remain
in custody in the territory of
the requesting Party and, where applicable,
in the territory of the Party
through which transit is requested,
unless the Party from whom transfer
is requested applies för his release.

Article 12

1. A witness or expert, whatever
his nationality, appearing on a summons
before the judicial authorities
of the requesting Party shall not be
prosecuted or detained or subjected
to any other restriction of his personal
liberty in the territory of that
Party in respect of acts or convictions
anterior to liis departure from the
territory of the requested Party.

2. A person, whatever his nationali -

avoir lieu, sous condition de son renvoi
dans le délai indiqué par la Partie
requise et sous réserve des dispositions
de 1’article 12 dans la mesure
ou celles-ci peuvent s’appliquer.

Le transférement pourra étre refusé: (a)

si la personne détenue iTy consent
pas,

(b) si sa presence est nécessaire
dans une procédure pénale en cours
sur le territoire de la Partie requise,

(d) si d’autres considérations impérieuses
s’opposent å son transférement
sur le territoire de la Partie requérante.

2. Dans le cas prévu au paragraphe
précédent et sous réserve des dispositions
de 1’article 2, le transit de la
personne détenue par un territoire
d’un État tiers, Partie å la présente
Convention, sera accordé sur demande
accompagnée de tous documents
utiles et adressée par le Ministére de
la Justice de la Partie requérante au
Ministére de la Justice de la Partie
requise du transit.

Toute Partie Contractante pourra
refuser d’accorder le transit de ses
ressortissants.

3. La personne transférée devra
rester en détention sur le territoire
de la Partie requérante et, le cas
échéant, sur le territoire de la Partie
requise du transit, å moms que la
Partie requise du transférement ne
demande sa mise en liberté.

Article 12

1. Aucun témoin ou expert, de
quelque nationalité qu’il soit, qui, å
la suite d’une citation, comparaitra
devant les autorités judiciaires de la
Partie requérante, ne pourra étre ni
poursuivi, ni détenu, ni soumis å
aucune autre restriction de sa liberté
individuelle sur le territoire de
cette Partie pour des faits ou condamnations
antérieurs å son départ
du territoire de la Partie requise.

2. Aucune personne, de quelque

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

villkor att han återsändes inom en av
den anmodade parten angiven tidsfrist
och med iakttagande av bestämmelserna
i artikel 12 i den mån de
äro tillämpliga.

Överförandet må vägras:

a) om vederbörande ej samtycker
därtill;

b) om hans närvaro erfordras i
brottmål som handlägges på den anmodade
partens område;

c) om överförandet skulle kunna
leda till att förvaringstiden förlänges;

d) om andra tvingande skäl tala
emot överförandet till den ansökande
partens område.

2. I fall som avses i föregående
punkt och under iakttagande av bestämmelserna
i artikel 2 skall transitering
genom tredje fördragsslutande
parts område beviljas, därest den ansökande
partens justitieministerium
gör framställning härom hos den
tredje statens justitieministerium och
därvid närsluter erforderliga handlingar.

_ Avtalsslutande part må vägra transitering
av sina egna medborgare.

3. Den överförde skall hållas i förvar
på den ansökande partens område,
ävensom i förekommande fall på
tredje stats område, såvida icke den
anmodade parten begär att han sättes
på fri fot.

Artikel 12

1. Vittne eller sakkunnig, som på
kallelse inställer sig inför den ansökande
partens judiciella myndighet,
må icke, oavsett sin nationalitet, på
dess område lagforas eller fängslas
eller på annat sätt underkastas inskränkning
i sin frihet på grund av
gärning eller dom från tiden före sin
avresa från den anmodade partens
område.

2. Den som i egenskap av tilltalad

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

ty, summoned before the judicial
authorities of the requesting Party to
answer for acts forming the subject
of proceedings against him, shall not
be prosecuted or detained or subjected
to any other restriction of his
personal liberty for acts or convictions
anterior to his departure from
the territory of the requested Party
and not specified in the summons.

3. The immunity provided for in
this article shall cease when the witness
or expert or prosecuted person,
having had for a period of fifteen
consecutive days from the date when
his presence is no longer required by
the judicial authorities an opportunity
of leaving, has nevertheless remained
in the territory, or having
left it, has returned.

CHAPTER IV
Judicial records
Article 13

1. A requested Party shall communicate
extracts from and information
relating to judicial records,
requested from it by the judicial
authorities of a Contracting Party
and needed in a criminal matter, to
the same extent that these may be
made available to its own judicial
authorities in like case.

2. In any case other than that provided
för in paragraph 1 of this Article
the request shall be complied
with in accordance with the conditions
provided for by the law, regulations
or practice of the requested
Party.

CHAPTER V
Procedure
Article 14

1. Requests for mutual assistance
shall indicate as follows:

(a) the authority making the request,

(b) the object of and the reason
för the request,

nationalité qu’elle soit, citée devant
les autorités judiciaires de la Partie
requérante afin d’y répondre de faits
pour lesquels elle fait l’objet de poursuites,
ne pourra y étre ni poursuivie,
ni détenue, ni soumise å aucune autre
restriction de sa liberté individuelle
pour des faits ou condamnations antérieurs
å son départ du territoire de
la Partie requise et non visés par la
citation.

3. L’immunité prévue au présent
article cessera lorsque le témoin,
1’expert ou la personne poursuivie,
ayant eu la possibilité de quitter le
territoire de la Partie requérante pendant
quinze jours consécutifs, apres
que sa présence n’était plus requise
par les autorités judiciaires, sera
néanmoins demeurée sur ce territoire
ou y sera retournée aprés 1’avoir
quitté.

TITRE IV
Casier judiciaire
Article 13

1. La Partie requise communiquera,
dans la mesure ou ses autorités
judiciaires pourraient elles-mémes les
obtenir en pareil cas, les extraits du
casier judiciaire et tous renseignements
relatifs å ce dernier qui lui
seront demandés par les autorités judiciaires
d’une Partie Contractante
pour les besoins d’une affaire pénale.

2. Dans les cas autres que ceux
prévus au paragraphe 1" du présent
article, il sera donné suite å pareille
demande dans les conditions prévues
par la législation, les réglements ou
la pratique de la Partie requise.

TITRE V
Procédure
Article 14

1. Les demandes d’entraide devront
contenir les indications suivantes:

(a) l’autorité dont émane la demande,

(b) l’objet et le motif de la demande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

kallats inför den ansökande partens
judiciella myndighet må icke, oavsett
sin nationalitet, lagforas eller
fängslas eller på annat sätt underkastas
inskränkning i sin personliga frihet
på grund av gärning eller dom,
hänförlig till tiden före hans avresa
från den anmodade partens område
och ej avsedd i kallelsen.

3. Den i förevarande artikel avsedda
immuniteten upphör, därest vederbörande
kvarstannat i det land
där inställelsen skett, oaktat han haft
möjlighet att lämna landet under en
sammanhängande tid av femton dagar
efter det att hans närvaro icke
längre påfordrades av den judiciella
myndigheten eller därest han, efter
att hava lämnat landet, sedermera
återvänt dit.

KAPITEL IV
Straffregister
Artikel 13

1. Den anmodade parten skall, i
samma utsträckning som dess egna
judiciella myndigheter kunna erhålla
dylika upplysningar i liknande
fall, översända utdrag ur straffregistret
och uppgifter ur detsamma, vilka
av en avtalsslutande parts judiciella
myndigheter begäras för ett brottmål.

2. I andra fall än de som avses i
föregående punkt skall sådan begäran
efterkommas på de villkor som
gälla enligt den anmodade partens
föreskrifter eller praxis.

KAPITEL V
Förfarande
Artikel 14

1. Framställning om rättshjälp
skall innehålla uppgift om

a) den myndighet från vilken
framställningen utgår,

b) den begärda åtgärden och grunden
för framställningen,

3 llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 48

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1961

(d) where necessary, the name and
address of the person to be served.

2. Letters rogatory referred to in
Articles 3, 4 and 5 shall, in addition,
State the offence and contain a summary
of the facts.

Article 15

1. Letters rogatory referred to in
Articles 3, 4 and 5 as well as the applications
referred to in Article 11
shall be addressed by the Ministry of
Justice of the requesting Party to the
Ministry of Justice of the requested
Party and shall be returned through
the same channels.

2. In case of urgency, letters rogatory
may be addressed directly by
the j udicial authorities of the requesting
Party to the j udicial authorities
of the requested Party. They
shall be returned together with the
relevant documents through the channels
stipulated in paragraph 1 of this
article.

3. Requests provided för in paragraph
1 of Article 13 may be addressed
directly by the judicial authorities
concerned to the appropriate
authorities of the requested Party,
and the replies may be returned directly
by those authorities. Requests
provided för in paragraph 2 of Article
13 shall be addressed by the Ministry
of Justice of the requesting Party
to the Ministry of Justice of the requested
Party.

4. Requests for mutual assistance,
other than those provided for in
paragraphs 1 and 3 of this article and,
in particular, requests for investigation
preliminary to prosecution,
may be communicated directly between
the judicial authorities.

5. In cases where direct transmission
is permitted under this Convention,
it may take place through the
International Criminal Police Organisation
(Interpol).

(d) le nom et 1’adresse du destinataire
s’il y a lieu.

2. Les commissions rogatoires prévues
aux articles 3, 4 et 5 mentionneront
en outre 1’inculpation et contiendront
un exposé sommaire des
faits.

Article 15

1. Les commissions rogatoires prévues
aux articles 3, 4 et 5 ainsi que
les demandes prévues ä 1’article 11
seront adressées par le Ministére de
la Justice de la Partie requérante au
Ministére de la Justice de la Partie
requise et renvoyées par la méme voie.

2. En cas d’urgence, lesdites commissions
rogatoires pourront étre
adressées directement par les autorités
judiciaires de la Partie requérante
aux autorités judiciaires de la
Partie requise. Elles seront renvoyées
accompagnées des piéces relatives ä
I’exécution par la voie prévue au paragraphe
1" du présent article.

3. Les demandes prévues au paragraphe
1" de 1’article 13 pourront
étre adressées directement par les
autorités judiciaires au service compétent
de la Partie requise, et les réponses
pourront étre renvoyées directement
par ce service. Les demandes
prévues au paragraphe 2 de 1’article
13 seront adressées par le Ministére
de la Justice de la Partie requérante
au Ministére de la Justice de la Partie
requise.

4. Les demandes d’entraide judiciaire,
autres que celles prévues aux
paragraphes 1 et 3 du présent article
et notamment les demandes d’enquéte
préliminaire å la poursuite, pourront
faire l’objet de Communications
directes entre autorités judiciaires.

5. Dans les cas ou la transmission
directe est admise par la présente
Convention, elle pourra s’effectuer
par 1’intermédiaire de 1’Organisation
internationale de Police criminelle
(Interpol).

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

c) såvitt möjligt, den persons identitet
och nationalitet som saken gäller,
samt,

d) då så är erforderligt, namn och
adress på den person, med vilken delgivning
skall ske.

2. I framställning om bevisupptagning
som sägs i artikel 3—5 skall
dessutom gärningen och en kortfattad
skildring av omständigheterna i
målet angivas.

Artikel 15

1. Framställning om bevisupptagning
som sägs i artikel 3—5 ävensom
framställning som avses i artikel 11
skall av den ansökande partens justitieministerium
översändas till den
anmodade partens justitieministerium
och återsändas på samma väg.

2. I brådskande fall må framställningen
översändas omedelbart av den
ansökande partens judiciella myndighet
till den anmodade partens judiciella
myndighet. Återsändandet av
framställningen jämte handlingar
rörande verkställandet skall dock ske
på den väg som sagts i föregående
punkt.

3. Framställning som sägs i första
punkten av artikel 13 må riktas av
den ansökande partens judiciella
myndighet direkt till vederbörande
myndighet hos den anmodade parten.
Dennas svar må översändas direkt
samma väg. Framställning som
avses i andra punkten av artikel 13
skall av den ansökande partens justitieministerium
översändas till den
anmodade partens justitieministerium.

4. Andra framställningar om rättshjälp
än de i första och tredje punkterna
här ovan nämnda, särskilt sådana
som avse förberedande av åtal,
må omedelbart sändas mellan vederbörande
judiciella myndigheter.

5. I de fall då enligt denna konvention
direkt kontakt är medgiven, må
sådan tagas över den internationella
kriminalpolisorganisationen (Interpol).

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

6. A Contracting Party may, when
signing this Convention or depositing
its instrument of ratification or accession,
by a declaration addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, give notice that sorae or
all requests for assistance shall be
sent to it through channels other
than those provided for in this artide,
or require that, in a case provided
for in paragraph 2 of this artide,
a copy of the letters rogatory
shall be transmitted åt the same time
to its Ministry of Justice.

7. The provisions of this artide are
without prejudice to those of bilateral
agreements or arrangements in
force between Contracting Parties
which provide for the direct transmission
of requests for assistance between
their respective authorities.

Artide 16

1. Subject to paragraph 2 of this
artide, translations of requests and
annexed documents shall not be required.

2. Each Contracting Party may,
when signing or depositing its instrument
of ratification or accession, by
means of a declaration addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, reserve the right to stipulate
that requests and annexed documents
shall be addressed to it accompanied
by a translation into its
own language or into either of the
official languages of the Council of
Europé or into one of the latter languages,
specified by it. The other
Contracting Parties may apply reciprocity.

3. This artide is without prejudice
to the provisions concerning the
translation of requests or annexed
documents contained in the agreements
or arrangements in force or to
be made, between two or more Contracting
Parties.

6. Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépot de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, par declaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
l’Europe, soit faire savoir que toutes
ou certaines demandes d’entraide judiciaire
doivent lui étre adressées par
une voie autre que celle prévue au
présent artide, soit demander que,
dans le cas prévu au paragraphe 2 de
cet artide, une copie de la commission
rogatoire soit communiquée en
méme temps ä son Ministére de la
Justice.

7. Le présent artide ne portera pas
atteinte aux dispositions des accords
ou arrangements bilatéraux en vigueur
entre Parties Contractantes,
selon lesquelles la transmission directe
des demandes d’entraide judiciaire
entre les autorités des Parties
est prévue.

Artide 16

1. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 2 du présent artide, la
traduction des demandes et des piéces
annexes ne sera pas exigée.

2. Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature ou du
dépöt de son instrument de ratification
ou d’adhésion, par déclaration
adressée au Secrétaire Général du
Conseil de 1’Europe, se réserver la
faculté d’exiger que les demandes et
piéces annexes lui soient adressées
accompagnées, soit d’une traduction
dans sa propre langue, soit d’une traduction
dans l’une quelconque des
langues officielles du Conseil de
l’Europe ou dans celle de ees langues
qu’elle indiquera. Les autres
Parties pourront appliquer la régle
de la réciprocité.

3. Le présent artide ne portera pas
atteinte anx dispositions relatives ä
la traduction des demandes et pieces
annexes contenues dans les accords
ou arrangements en vigueur ou å intervenir
entre deux ou plusieurs Parties
Contractantes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

6. Avtalsslutande part må vid denna
konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring tillkännagiva, att
samtliga eller vissa framställningar
om rättshjälp skola översändas på
annat sätt än som avses i förevarande
artikel, eller att i fall som åsyftas
i punkt 2 av förevarande artikel, en
kopia av framställningen om bevisupptagning
samtidigt skall översändas
till partens justitieministerium.

7. Förevarande artikel inkräktar
icke på bestämmelser i bilaterala avtal
eller överenskommelser, som må
vara i kraft mellan i denna konvention
deltagande stater och som stadga
att framställningar om rättshjälp
skola omedelbart översändas till parternas
vederbörande myndigheter.

Artikel 16

1. Med de undantag som stadgas i
punkt 2 av förevarande artikel behöva
framställningar om rättshjälp
och därvid fogade bilagor icke vara
översatta.

2. Avtalsslutande part må vid denna
konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring förbehålla sig rätten
att kräva att framställningar och därvid
fogade bilagor skola vara åtföljda
av översättning antingen till dess
eget språk eller till något av Europarådets
officiella språk. Envar annan
part äger gentemot part, som avgivit
sådan förklaring, kräva tillämpning
av samma förfarande.

3. Förevarande artikel inkräktar
icke på bestämmelser om översättning
av framställningar och bilagor
därtill, vilka må finnas i avtal eller
överenskommelser, som äro i kraft
eller komma att ingås mellan två eller
flera av de avtalsslutande parterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
Artide 17 Artide 17

Evidence or documents transmitted
pursuant to this Convention shall
not require anv form of authentication.

Artide 18

Where the authority which receives
a request för mutual assistance
has no jurisdiction to comply
therewith, it shall, ex officio, transmit
the request to the competent authority
of its country and shall so inform
the requesting Party through the
direct channels, if the request has
been addressed through such channels.

Les piéces et documents transmis
en application de la présente Convention
seront dispensés de toutes
formalités de légalisation.

Artide 18

Si 1’autorité saisie d’une demande
d’entraide est incompétente pour y
donner suite, elle transmettra d’office
cette demande å l’autorité compétente
de son pays et, dans le cas ou
la demande a été adressée par la voie
directe, elle en informera par la
méme voie la Partie requérante.

Artide 19

Reasons sliall be given for any
refusal of mutual assistance.

Artide 20

Subject to the provisions of Artide
9, execution of requests for mutual
assistance shall not entail refunding
of expenses except those incurred
by the attendance of experts in
the territory of the requested Party
or the transfer of a person in custody
carried out under Artide 11.

CHAPTER VI

Laying of information in connection
with proceedings

Artide 21

1. Information laid by one Contracting
Party with a view to proceedings
in the courts of another
Party shall be transmitted between
the Ministries of Justice concerned
unless a Contracting Party avails itself
of the option provided for in
paragraph 6 of Artide 15.

2. The requested Party shall notify
the requesting Party of any action
taken on such information and shall
forward a copy of the record of any
verdict pronounced.

3. The provisions of Artide 16

Artide 19

Tout ref us d’entraide judiciaire
sera motivé.

Artide 20

Sous réserve des dispositions de
1’article 9, 1’exécution des demandes
d’entraide ne donnera lieu au remboursement
d’aucuns frais, å l’exception
de ceux occasionnés par l’intervention
d’experts sur le territoire
de la Partie requise et par le transférement
de personnes détenues effectué
en application de l’article 11.

TITRE VI

Dénonciation aux fins de poursuites

Artide 21

1. Toute dénonciation adressée par
une Partie Contractante en vue de
poursuites devant les tribunaux d’une
autre Partie fera l’objet de Communications
entre Ministéres de la Justice.
Cependant les Parties Contractantes
pourront user de la faculté
prévue au paragraphe 6 de 1’article
15.

2. La Partie requise fera connaitre
la suite donnée å cette dénonciation
et transmettra s’il y a lieu copie de
la décision intervenue.

3. Les dispositions de 1’article 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

Artikel 17

Handlingar, som översändas vid
tillämpning av denna konvention, behöva
ej legaliseras.

Artikel 18

Därest en myndighet, till vilken en
framställning om rättshjälp inkommit,
icke är behörig, skall myndig,heten
ex officio vidarebefordra densamma
till behörig myndighet inom
landet samt, då framställningen inkommit
direkt, underrätta den ansökande
parten på samma väg.

Artikel 19

Vid avslag på framställning om
rättshjälp skall skälet därtill angivas.

Artikel 20

Med iakttagande av bestämmelserna
i artikel 9 må ersättning för kostnader
som uppstått vid lämnande av
rättshjälp icke utkrävas, med undantag
för utgifter för sakkunnigs medverkan
på den anmodade partens område
eller för transport enligt artikel
11 av personer som berövats friheten.

KAPITEL VI

Framställning om lagföring i annat
land

Artikel 21

1. Framställning om lagföring inför
annan avtalsslutande parts domstol
skall översändas från justitieministeriet
i den ansökande staten
till justitieministeriet i den anmodade
staten; dock kan annat förfarande
föreskrivas i den ordning artikel
15 punkt 6 stadgar.

2. Den anmodade parten skall meddela,
huruvida framställning som
åsyftas i punkt 1 härovan efterkommits,
och i förekommande fall översända
avskrift av domen.

3. Bestämmelserna i artikel 16 sko -

Kungl. Maj.ts proposition nr bo ar 1961

shall apply to information laid under
paragraph 1 of this article.

CHAPTER VII

Exchange of information from
judicial records

Article 22

Each Contracting Party shall inform
any other Party of all criminal
convictions and subsequent measures
in respect of nationals of the latter
Party, entered in the judicial records.
Ministries of Justice shall communicate
such information to one another
åt least once a year. Where the person
concerned is considered a national
of two or more other Contracting
Parties, the information shall be given
to each of these Parties, unless the
person is a national of the Party in
the territory of which he was convicted.

CHAPTER VIII
Final provisions
Article 23

1. Any Contracting Party may,
when signing this Convention or when
depositing its instrument of ratification
or accession, make a reservation
in respect of any provision or
provisions of the Convention.

2. Any Contracting Party which
has made a reservation shall withdraw
it as soon as circumstances
permit. Such withdrawal shall be
made by notification to the SecretaryGeneral
of the Council of Europé.

3. A Contracting Party which has
made a reservation in respect of a
provision of the Convention may not
claim application of the said provision
by another Party save in so far
as it has itself accepted the provision.

s’appliqueront aux dénonciations prevues
au paragraphe 1" du présent
article.

TITRE VII

Échange d’avis de condamnation
Article 22

Chacune des Parties Contractantes
donnera å la Partie intéressée avis
des sentences pénales et des mesures
postérieures qui concernent les ressortissants
de cette Partie et ont fait
l’objet d’une inscription au casier judiciaire.
Les Ministéres de la Justice
se communiqueront ees avis au moms
une fois par an. Si la personne en
cause est considérée comme ressortissante
de deux ou plusieurs Parties
Contractantes, les avis seront communiqués
å chacune des Parties intéressées
å moms que cette personne
ne posséde la nationalité de la Partie
sur le territoire de laquelle elle a
été condamnée.

TITRE VIII
Dispositions finales
Article 23

1. Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépöt de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, formuler une réserve au
sujet d’une ou de plusieurs dispositions
déterminées de la Convention.

2. Toute Partie Contractante qui
aura formulé une réserve la retirera
aussitöt que les circonstances le permettront.
Le retrait des réserves sera
fait par notification adressée au Secrétaire
Général du Conseil de l’Europe.

3. Une Partie Contractante qui aura
formulé une réserve au sujet d’une
disposition de la Convention ne pourra
prétendre å 1’application de cette
disposition par une autre Partie que
dans la mesure ou elle l’aura elleméme
acceptée.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

la tillämpas på framställning som
sägs i förevarande artikels första
punkt.

KAPITEL VII

ömsesidig underrättelse om
straffdomar

Artikel 22

Varje avtalsslutande part skall underrätta
annan part om straffdomar
och efterföljande åtgärder, som införts
i straffregistret av den förra parten
rörande den senare partens medborgare.
Sådana underrättelser skola
genom justitieministeriernas försorg
översändas minst en gång om året.
Därest vederbörande anses vara medborgare
i två eller flera avtalsslutande
stater, skall var och en av dessa
underrättas, såvida vederbörande icke
är medborgare i det land där domen
avkunnats.

KAPITEL VIII
Slutbestämmelser
Artikel 23

1. Avtalsslutande part må vid undertecknande
av denna konvention
eller vid deposition av ratifikationseller
anslutningsinstrument göra förbehåll
beträffande en eller flera av
konventionens bestämmelser.

2. Avtalsslutande part som gjort
förbehåll skall återtaga detsamma, så
snart omständigheterna medgiva detta.
Sådant återtagande skall ske genom
ett till Europarådets generalsekreterare
ställt tillkännagivande.

3. Avtalsslulande part som gjort
förbehåll beträffande bestämmelse i
denna konvention äger icke i vidare
mån än den själv har godtagit bestämmelsen
kräva tillämpning av
densamma från annan parts sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr t8 år 1961

Artide 24

A Conlracting Party may, when
signing the Convention or depositing
its instrument of ratification or accession,
by a declaration addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, define what authorilies it
will, för the purposes of the Convention,
deem judicial authorities.

Artide 25

1. This Convention shall apply to
the metropolitan territories of the
Contracting Parties.

2. In respect of France, it shall also
apply to Algeria and to the overseas
Departments, and, in respect of Italy,
it shall also apply to the territory of
Somaliland under Italian administration.

3. The Federal Republic of Germany
may extend the application
of this Convention to the Land of
Berlin by notice addressed to the
Secretary-General of the Council of
Europé.

4. In respect of the Kingdom of the
Netherlands, the Convention shall
apply to its European territory. The
Netherlands may extend the application
of this Convention to the Netherlands
Antilles, Surinam and Netherlands
New Guinea by notice addressed
to the Secretary-General of
the Council of Europé.

5. By direct arrangement between
two or more Contracting Parties and
subject to the conditions laid down
in the arrangement, the application
of this Convention may be extended
to any territory, other than the territories
mentioned in paragraphs 1, 2,
3 and 4 of this artide, of one of these
Parties, för the international relations
of which any such Party is
responsible.

Artide 26

1. Subject to the provisions of Artide
15, paragraph 7, and Artide 16,
paragraph 3, this Convention shall,
in respect of those countries to which

Artide 24

Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la présente
Convention ou du dépöt de son
instrument de ratification ou d’adhésion,
par déclaration adressée au
Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe, indiquer quelles autorités
elle considérera comme des autorités
judiciaires aux fins de la présente
Convention.

Artide 25

1. La présente Convention s’appliquera
aux territoires métropolitains
des Parties Contractantes.

2. Elle s’appliquera également, en
ce qui concerne la France, å 1’Algérie
et aux départements d’outre-mer, et,
en ce qui concerne 1’Italie, au territoire
de la Somalie sous administration
italienne.

3. La République Fédérale d’Allemagne
pourra étendre 1’application
de la présente Convention au Land
Berlin par une déclaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
l’Europe.

4. En ce qui concerne le Royaume
des Pays-Bas, la présente Convention
s’appliquera å son territoire européen.
Le Royaume pourra étendre
1’application de la Convention aux
Antilles néerlandaises, au Surinam et
å la Nouvelle-Guinée néerlandaise par
une décleration adressée au Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe.

5. Par arrangement direct entre
deux ou plusieurs Parties Contractantes,
le champ d’application de la
présente Convention pourra étre
étendu, aux conditions qui seront stipulées
dans cet arrangement, å tout
territoire d’une de ees Parties autre
que ceux visés aux paragraphes 1, 2,
3 et 4 du présent artide et dont une
des Parties assure les relations internationales.

Artide 26

1. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 7 de 1’article 15 et du
paragraphe 3 de 1’article 16, la présente
Convention abroge, en ce qui

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

Artikel 24

Avtalsslutande part må vid undertecknande
av denna konvention eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsinstrument i en till Europarådets
generalsekreterare ställd
förklaring angiva vilka myndigheter
den anser såsom judiciella myndigheter
i konventionens mening.

Artikel 25

1. Denna konvention skall tillämpas
inom de avtalsslutande parternas
moderländer.

2. Den skall även äga tillämpning
i vad avser Frankrike på Algeriet
och på de transoceana departementen
och i vad avser Italien på det under
italiensk förvaltning stående Somaliland.

3. Förbundsrepubliken Tyskland
äger genom en till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring utsträcka
tillämpningen av denna konvention
till Land Berlin.

4. För Konungariket Nederländernas
del skall denna konvention tilllämpas
på dess europeiska territorium;
dock att sagda Konungarike
genom en förklaring, ställd till Europarådets
generalsekreterare, äger utsträcka
dess tillämpning till de nederländska
Antillerna, Surinam och
nederländska Nya Guinea.

5. Genom överenskommelse, träffad
omedelbart mellan två eller flera
avtalsslutande parter, må denna konventions
tillämpning på i överenskommelsen
fastställda villkor utsträckas
till vilket som helst annat territorium
än de i föregående punkterna
nämnda, för vars internationella förbindelser
part i överenskommelsen
svarar.

Artikel 26

1. Med iakttagande av bestämmelserna
i artikel 15 punkt 7 och artikel
16 punkt 3 upphäver denna konvention,
i vad avser de territorier på vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961

it applies, supersede the provisions of
any treaties, conventions or bilateral
agreements governing mutual assistance
in criminal matters between any
two Contracting Parties.

2. This Convention shall not affect
obligations incurred under the terms
of any other bilateral or multilateral
international convention which contains
or may contain clauses governing
specific aspects of mutual assistance
in a given field.

3. The Contracting Parties may
conclude between themselves bilateral
or multilateral agreements on mutual
assistance in criminal matters only
in order to supplement the provisions
of this Convention or to facilitate the
application of the principles contained
therein.

4. Where, as between two or more
Contracting Parties, mutual assistance
in criminal matters is practised
on the basis of uniform legislation or
of a special system providing for the
reciprocal application in their respective
territories of measures of mutual
assistance, these Parties shall, notwithstanding
the provisions of this
Convention, be free to regulate their
mutual relations in this field exclusively
in accordance with such legislation
or system. Contracting Parties
which, in accordance with this paragraph,
exclude as between themselves
the application of this Convention
shall notify the Secretary-General of
the Council of Europé accordingly.

Article 27

1. This Convention shall be open
to signature by the Members of the
Council of Europé. It shall be ratified.
The instruments of ratification shall
be deposited with the Secretary-General
of the Council.

2. The Convention shall come into
force 90 days after the date of depos -

concerne les territoires auxquels elle
s’applique, celles des dispositions des
traités, conventions ou accords bilatéraux
qui, entre deux Parties Contractantes,
régissent 1’entraide judiciaire
en matiére pénale.

2. Toutefois la présente Convention
n’affectera pas les obligations
contenues dans les dispositions de
toute autre convention internationale
de caractére bilateral ou multilateral,
dont certaines clauses régissent
ou régiront, dans un domaine déterminé,
1’entraide judiciaire sur des
points particuliers.

3. Les Parties Contractantes ne
pourront conclure entre elles des accords
bilatéraux ou multilatéraux relatifs
å 1’entraide judiciaire en matiére
pénale que pour compléter les
dispositions de la présente Convention
ou pour faciliter 1’application des
principes contenus dans celle-ci.

4. Lorsque, entre deux ou plusieurs
Parties Contractantes, 1’entraide judiciaire
en matiére pénale se pratique
sur la base d’une législation uniforme
ou d’un régime particulier prévoyant
1’application réciproque de mesures
d’entraide judiciaire sur leurs territoires
respectifs, ees Parties auront la
faeulté de régler leurs rapports mutuels
en ce domaine en se fondant
exclusivement sur ees systémes nonobstant
les dispositions de la présente
Convention. Les Parties Contractantes
qui exeluent ou viendraient å exclure
de leurs rapports mutuels 1’application
de la présente Convention,
conformément aux dispositions du
présent paragraphe, devront adresser
une notification ä cet effet au Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe.

Article 27

1. La présente Convention demeurera
ouverte å la signature des Membres
du Conseil de 1’Europe. Elle sera
ratifiée et les instruments de ralification
seront déposés auprés du Secrétaire
Général du Conseil.

2. La Convention entrera en vigueur
90 jours aprés la date du dépöt du

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

ka den äger tillämpning, sådana bestämmelser
i traktater, konventioner
eller bilaterala överenskommelser,
som mellan två i förevarande konvention
deltagande parter reglera den
ömsesidiga rättshjälpen i brottmål.

2. Denna konvention inkräktar
dock icke på förpliktelser enligt sådana
bestämmelser i andra bilaterala
eller multilaterala internationella
konventioner, som på visst område
reglera eller kunna komma att reglera
den ömsesidiga rättshjälpen i särskilda
avseenden.

3. De avtalsslutande parterna äga
sinsemellan ingå bilaterala eller multilaterala
överenskommelser om ömsesidig
rättshjälp i brottmål endast
för att komplettera bestämmelserna i
denna konvention eller för att underlätta
tillämpningen av dess principer.

4. När mellan två eller flera av de
avtalsslutande parterna ömsesidig
rättshjälp '' brottmål verkställes på
grundval av enhetlig lagstiftning eller
enligt en särskild ordning som
medgiver ömsesidigt verkställande på
parternas territorier av rättshjälpsåtgärder,
skola dessa parter äga att
reglera sina inbördes förbindelser på
detta område uteslutande på sådant
sätt och utan hinder av bestämmelserna
i denna konvention. Avtalsslutande
parter, vilka i enlighet med bestämmelserna
i förevarande punkt
sinsemellan utesluta eller komma att
utesluta tillämpningen av denna konvention,
skola härom underrätta Europarådets
generalsekreterare.

Artikel 27

1. Denna konvention skall stå öppen
för undertecknande av medlemmarna
i Europarådet. Den skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten
skola deponeras hos rådets generalsekreterare.

2. Konventionen skall träda i kraft
90 dagar efter deponerandet av det

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

it of the third instrument of ratification.

3. As regards any signatory ratifying
subsequently the Convention
shall come into force 90 days after
the date of the deposit of its instrument
of ratification.

Article 28

1. The Committee of Ministers of
the Council of Europé may invite any
State not a Member of the Council to
accede to t.his Convention, provided
that the resolution containing such
invitation obtains the unanimous
agreement of the Members of the
Council who have ratified the Convention.

2. Accession shall be by deposit
with the Secretary-General of the
Council of an instrument of accession
which shall take effect 90 days after
the date of its deposit.

Article 29

Any Contracting Party may denounce
this Convention in so far as
it is concerned by giving notice to
the Secretary-General of the Council
of Europé. Denunciation shall take
effect six months after the date when
the Secretary-General of the Council
received such notification.

Article 30

The Secretary-General of the Council
of Europé shall notify the Members
of the Council and the Government
of any State which has acceded
to this Convention of:

(a) the names of the Signatories
and the deposit of any instrument of
ratification or accession;

(b) the date of entry into force of
this Convention;

(c) any notification received in accordance
with the provisions of Article
5 - paragraph 1, Article 7 -paragraph 3, Article 15 - paragraph
6, Article 16 - paragraph 2, Article
24, Article 25 - paragraphs 3 and 4,
or Article 26 - paragraph 4;

troisiéme instrument de ratification.

3. Elle entrera en vigueur å 1’égard
de tout signataire qui la ratifiera
ultérieurement 90 jours apres le dépöt
de son instrument de ratification.

Article 28

1. Le Comité des Ministres du Conseil
de 1’Europe pourra inviter tout
État non membre du Conseil å adhérer
å la présente Convention. La
résolution concernant cette invitation
devra recevoir 1’accord unanime des
Membres du Conseil ayant ratifié la
Convention.

2. L’adhésion s’effectuera par le
dépöt, auprés du Secrétaire Général
du Conseil, d’un instrument d’adhésion
qui prendra effet 90 jours
apres son dépöt.

Article 29

Toute Partie Contractante pourra,
en ce qui la concerne, dénoncer la
présente Convention en adressant une
notification au Secrétaire Général du
Conseil de 1’Europe. Cette dénonciation
prendra effet six mois apres la
date de la réception de sa notification
par le Secrétaire Général du
Conseil.

Article 30

Le Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe notifiera aux Membres du
Conseil et au Gouvernement de tout
État ayant adhéré å la présente Convention: (a)

les noms des signataires et le
dépöt de tout instrument de ratification
ou d’adhésion;

(b) la date de 1’entrée en vigueur;

(c) toute notification recjue en application
des dispositions du paragraphe
1 de 1’article 5, du paragraphe
3 de 1’article 7, du paragraphe 6 de
l’article 15, du paragraphe 2 de 1’article
16, de 1’article 24, des paragraphes
3 et 4 de 1’article 25 et du
paragraphe 4 de 1’article 26;

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
tredje ratifikationsinstrumentet.

3. För signatärmakt, som därefter
ratificerar konventionen, träder den
i kraft 90 dagar efter deponerandet
av dess ratifikationsinstrument.

Artikel 28

1. Europarådets ministerkommitté
må inbjuda stat, som icke är medlem
av rådet, att ansluta sig till denna
konvention. Beslutet om dylik inbjudan
skall enhälligt godkännas av de
av rådets medlemmar vilka ha ratificerat
konventionen.

2. Anslutning skall ske genom deponerande
hos rådets generalsekreterare
av ett anslutningsinstrument
och träder i kraft 90 dagar efter deponerandet.

Artikel 29

Avtalsslutande part äger för sitt
vidkommande uppsäga denna konvention
genom att tillkännagiva detta
för Europarådets generalsekreterare.
Uppsägningen skall träda i
kraft efter 6 månader, räknade från
den dag rådets generalsekreterare
mottog tillkännagivandet.

Artikel 30

Europarådets generalsekreterare
skall för rådets medlemmar och för
regeringen i varje till denna konvention
ansluten stat tillkännagiva:

a) undertecknande stats namn
samt deponering av ratifikations- eller
anslutningsinstrument;

b) dagen för denna konventions
ikraftträdande;

c) förklaring som han emottagit i
enlighet med bestämmelserna i artikel
5 första punkten, artikel 7 tredje
punkten, artikel 15 sjätte punkten,
artikel 16 andra punkten, artikel 24,
artikel 25 tredje och fjärde punkterna
samt artikel 26 fjärde punkten;

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961

(d) any reservation made in accordance
with Article 23, paragraph

(e) the withdrawal of any reservation
in accordance with Article 23,
paragraph 2;

(f) any notification of denunciation
received in accordance with the
provisions of Article 29 and the date
on which such denunciation will take
effect.

In witness whereof the undersigned,
being duly authorised thereto,
have signed this Convention.

DONE åt Strasbourg, this 20th day
of April 1959,

in English and French, both texts
being equally authoritative, in a single
copy which shall remain deposited in
the archives of the Council of Europé.
The Secretary-General of the Council
of Europé shall transmit certified
copies to the signatory and acceding
Governments.

(d) toute réserve formulée en application
des dispositions du paragraphe
1 de 1’article 23;

(e) le retrait de toute réserve effectué
en application des dispositions
du paragraphe 2 de 1’article 23;

(f) tout notification de dénonciation
regue en application des dispositions
de 1’article 29 et la date ä
laquelle celle-ci prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, döment
autorisés å cet effet, ont signé
la présente Convention.

FAIT å Strasbourg, le 20 avril
1959,

en franc.ais et en anglais, les deux
textes faisant également foi, en un
seul exemplaire, qui sera déposé dans
les archives du Conseil de 1’Europe.
Le Secrétaire Général du Conseil en
enverra copie certifiée conforme aux
Gouvernements signataires et adhérents.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961

d) förbehåll gjort i enlighet med
bestämmelserna i artikel 23 första
punkten;

e) återtagande av förbehåll tillkännagivet
i enlighet med bestämmelserna
i artikel 23 andra punkten;

f) tillkännagivande om uppsägning
mottaget i enlighet med bestämmelserna
i artikel 29 samt dagen för
dess ikraftträdande.

Till bekräftelse härav hava undertecknade,
därtill vederbörligen bemyndigade,
underskrivit denna konvention,
som skedde i Strasbourg den
20 april 1959 på franska och engelska,
av vilka båda texterna äga lika vitsord,
i ett enda exemplar, vilket skall
förvaras i Europarådets arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall
översända bestyrkt avskrift därav till
regeringarna i de stater, som undertecknat
konventionen eller anslutit
sig till densamma.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 48