Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960 (Proposition 1960:140)

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m.
(atomansvarighetslag); given Stockholms slott den 25
mars 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lagstiftning om ersättning för skada
i samband med driften av atomreaktorer och andra atomanläggningar. Förslaget
bygger på principen, att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig
oberoende av vållande. Ansvarigheten skall i princip bäras av innehavaren
ensam; leverantörer av t. ex. reaktorer eller delar till reaktorer eller av
atombränsle är således befriade från ansvarighet för skador av här avsett
slag. Skadeståndsansvaret begränsas till 25 miljoner kronor per händelse.
Anläggningsinnehavaren är skyldig att hålla ansvarighetsförsäkring eller
ställa annan säkerhet för beloppet. Skulle skadorna överstiga 25 miljoner
kronor, utgår ersättning av statsmedel enligt grunder som kommer att fastställas
av statsmakterna, när frågan därom blir aktuell. Anläggningsinnehavarens
ansvarighet preskriberas efter 10 år. För skada som ger sig tillkänna
först senare men inom 30 år räknat från olyckan utges ersättning av
staten.

Lagstiftningen bygger i princip på ett inom OEEC upprättat förslag till
konvention om ansvarighet på förevarande område. Arbete på att få till
stånd gemensam nordisk lagstiftning i anslutning till konventionens regler
pågår. Med hänsyn härtill avses den nu föreslagna lagen vara av allenast
provisorisk natur.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Förslag

till

Lag

om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m.
(atomansvarighetslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atombränsle: uran, plutonium eller annat ämne, som användes eller kan
användas som bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor); atomprodukt:

radioaktivt ämne som utan att vara atombränsle bildats
eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med framställning eller
användning av atombränsle;

atomanläggning: här i riket belägen atomreaktor eller anläggning för
framställning, behandling eller förvaring av atombränsle eller atomprodukt;

atomskada: skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från
atombränsle eller atomprodukt, så ock person- eller egendomsskada som orsakats
av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller
produkten, om den händelse som medfört skadan givit upphov jämväl
till skada genom radioaktiv strålning.

2 §•

Vad nedan i denna lag stadgas är icke tillämpligt å

a) atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt
uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning;

b) atomprodukt som finnes utanför atomanläggning och begagnas eller är
avsedd för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller
vetenskapligt ändamål;

c) atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel;

d) atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling
under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att
två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola
i hänseenden som avses i denna lag behandlas som en anläggning.

4 §•

Atomskada skall ersättas av innehavaren av den atomanläggning i vilken
atombränslet eller atomprodukten fanns, när händelse som gav upphov till
skadan inträffade.

Kuntfl. Maj.ts proposition nr 140 år 1000 3

Var bränslet eller produkten under transport här i riket, skall ersättning
för skadan utgivas av innehavaren av den atomanläggning från vilken transporten
ägde rum eller, om transporten skedde från utlandet till atomanläggning
här i riket, av innehavaren av sistnämnda anläggning.

Har atomskada eljest orsakats av atombränsle eller atomprodukt som
här i riket befann sig utanför atomanläggning, skall skadan ersättas av den
anläggningsinnehavare som hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

5 §•

Ersättning skall utgå ändå att atomanläggningens innehavare ej är vållande
till skadan.

Såvitt ej nedan annorlunda stadgas, skall ersättningen bestämmas enligt
allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

6 §.

Anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och
samma händelse är begränsad till tjugufem miljoner kronor.

För varje dödad eller skadad person är ersättningen begränsad till tvåhundratusen
kronor.

De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta ocli
ersättning för rättegångskostnader.

7 §•

Om belopp som avses i 6 § första stycket ej förslår till gottgörelse enligt
denna lag åt alla som äro berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar
nedsättas med samma kvotdel.

Kan efter inträffat skadefall befaras att nedsättning som avses i första
stycket skall visa sig erforderlig, äger Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast
med viss kvotdel av full ersättning.

8 §.

Anspråk på ersättning för atomskada skall vid äventyr av talans förlust
anmälas hos anläggningsinnehavaren inom två år från den dag då den ersältningsberättigade
erhöll kunskap om skadan och om den för skadan ansvarige
eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort erhålla sådan kunskap.
Talan å ersättning för skadan må icke i något fall väckas mot anläggningens
innehavare senare än tio år från den händelse som gav upphov till
skadan.

Angående ersättning av staten för atomskada som yppats senare än tio
år från händelsen stadgas i 13 §.

9 §•

Skadeståndsanspråk enligt denna lag må icke göras gällande mot annan
än anläggningens innehavare, med mindre skadan uppkommit under transport
av atombränsle eller atomprodukt eller eljest i följd av begagnande av
fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

Kungl. Maj.ls proposition nr l''iO år 1960

Har annan än anläggningsinnehavaren nödgats utgiva skadestånd, äger
han för vad han utgivit inträda i den skadelidandes rätt till ersättning enligt
denna lag. Rätt till sådant inträde skall dock icke tillkomma den som
själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock gentemot anläggningens innehavare
åtagit sig att svara för skadan.

Vad innehavare av atomanläggning utgivit i ersättning enligt denna lag
må han söka åter, utom av annan anläggningsinnehavare som svarar för
skadan, allenast av den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock
gentemot anläggningens innehavare åtagit sig att svara för skadan.

10 §.

För att täcka ansvarighet för atomskada skall innehavare av atomanläggning
taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller av Konungen
utsedd myndighet godkänner.

Försäkringen må tagas

a) antingen så, att den täcker ansvarighet för varje inträffande händelse
i överensstämmelse med vad som gäller beträffande anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar jämlikt 6 §,

b) eller ock så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med
avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som utgivits av försäkringsgivaren
på grund av försäkringen; ansvarighet för skada under
transport jämlikt 4 § andra stycket må därvid inbegripas under den för
anläggningen gällande försäkringen eller ock täckas av särskild försäkring.

Om försäkringen tecknats på sätt angivits i andra stycket under b), skall
försäkringsbeloppet uppgå till minst trettio miljoner kronor. Det åligger
anläggningens innehavare att, så snart försäkringsfall inträffat som ensamt
eller i förening med tidigare försäkringsfall kan antagas föranleda nedskrivning
av försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga tjugufem
miljoner kronor, taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringsbeloppet
upp till minst trettio miljoner kronor.

11 §.

Försäkringsplikt varom stadgas i 10 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger att från försäkringsplikten
befria anläggningsinnehavare, som ställer betryggande säkerhet
för sina förpliktelser enligt denna lag och visar att han på tillfredsställande
sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.

12 §.

Har avtal om försäkring som avses i 10 § efter uppsägning eller eljest
upphört, är försäkringsgivaren ändock ansvarig för skadestånd på grund
av händelse, som inträffat innan två månader förflutit från det anmälan
om dagen för avtalets upphörande inkommit till myndighet som Konungen
bestämmer; vad nu sagts skall dock, om ny försäkring meddelats eller
garanti som i 11 § andra stycket sägs blivit ställd, ej äga tillämpning i
fråga om därefter inträffad händelse.

Kungi. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

13 §.

Visax- den som enligt denna lag är berättigad till ersättning för atomskada,
att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan ansvarig, gäldas
skadeståndet av staten.

För atomskada, som yppats senai-e än tio år men icke senare än trettio
år efter den händelse som givit upphov till skadan, skall med iakttagande
av vad i 5 § samt 6 § andra och tredje styckena stadgats ersättning utgivas
av staten; har 7 § första stycket tillämpats på ersättning som anläggningsinnehavaren
haft att utgiva i anledning av händelsen, skall dock den ersättning,
som efter vad nu sagts skall utgå av statsmedel, på motsvarande sätt
nedsättas. Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust inom
tid som angivits i 8 § första stycket första punkten anmälas hos myndighet
som Konungen bestämmer.

I den mån ansvarighetsbelopp som angives i 6 § första stycket icke förslår
till ersättning enligt denna lag för uppkomna skador, skall gottgörelse
beredas av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen och riksdagen.
Gottgörelse som nu sagts skall jämväl lämnas i tillägg till ersättning
som utgår enligt andra stycket, om sådan ersättning nedsatts i enlighet
med vad där stadgas.

För vad som utgivits enligt denna paragraf har staten återkravsrätt allenast
mot den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock åtagit sig att
svara för skadan.

14 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt 10 § eller icke iakttager
föreskrivna villkor om ställande av säkerhet enligt 11 § dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Konungen äger beträffande viss främmande stat förordna, att ersättning
för atomskada som uppkommit i den staten på grund av här i riket inträffad
händelse icke skall utgå enligt svensk lag i vidare mån än ersättning
jämlikt lagen i nämnda stat skulle utgå för där inträffad händelse som
medfört atomskada här i riket.

Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning i ansvarighet för
skada som uppkommit under transport av atombränsle eller atomprodukt
eller eljest i följd av begagnande av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960 och äger giltighet till och med
den 81 december 1963.

Kungl. Maj ds proposition nr DO år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1960.

N ärvaraude:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning
om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. samt anför
därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade min företrädare i ämbetet,
statsrådet Lindell, i augusti 1958 särskilda sakkunniga att verkställa
utredning rörande vissa skadestånds- och försäkringsfrågor sammanhängande
med atomreaktordrift. Även i Danmark och Norge tillsattes lagstiftningskommittéer
med motsvarande uppdrag. I Finland pågick redan utredning
genom särskilda sakkunniga. I direktiven för den svenska utredningen
underströks, att utredningsarbetet borde bedrivas icke blott i kontakt med
de sakkunniga i de andra nordiska länderna utan också med beaktande av
det inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) pågående
arbetet på en konvention rörande skadestånd och försäkring vid
atomreaktordrift.

De svenska sakkunniga1, som antog namnet atomskadeutredningen, avgav
den 1 oktober 1959 betänkande med förslag till provisorisk lagstiftning
i ämnet (SOU 1959: 34). Vid betänkandet fogat förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag) torde
få åtfölja statsrådsprotokollet såsom bilaga (bilaga B).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, riksförsäkringsanstalten,
medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor,
aktiebolaget Atomenergi, atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag
& Co (nedan kallat AKK), Scandinavian Airlines System (nedan kallat
SAS), Stockholms stad, svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags
liksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveri 1

Hovrättsrådet E. Conradi, ordförande, byråchefen G. Brundin och försäkringsdirektören G. Kalderén
jämte sekreterare och experter.

Knntji. Maj.ts proposition nr ViO år 1960 7

ges advokatsamfund, Sveriges industriförbund samt Sveriges redareförening.
Sveriges industriförbund har vid sitt remissvar bilagt yttrande av Sveriges
mekanförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Inledning

För utnyttjande av atomkraften till fredligt bruk användes s. k. atomreaktorer.
Processen i en atomreaktor bygger på upptäckten, att vissa
grundämnen har atomtyper, isotoper, vilkas kärnor undergår spontan klyvning
under avgivande av stora mängder energi. Den energimängd som utve''cklas
vid klyvningen av en atomkärna är ca 50 miljoner gånger större än
den som frigöres vid förbränning av en atom kol.

En förutsättning för att man skall kunna utnyttja denna energikälla är
dock, att förloppet på något sätt kan göras självunderhållande. En ursprunglig
kärnklyvning måste ge upphov till åtminstone en ny klyvning. Härigenom
uppnås en s. k. kedjereaktion.

Det har visat sig, att av de i naturen förekommande ämnena endast uran
låter sig arrangeras så, att en kedjereaktion kan etableras. Naturligt uran innehåller
huvudsakligen två slag av isotoper, U 235 och U 238. Av U 235 finns
endast ca 0,7 % i det naturliga uranet. Det är denna isotop som i första
hand bidrar till att upprätthålla en kedjereaktion i arrangemang med naturligt
uran. Vissa andra atomslag kan genom bestrålning bringas att övergå
i isotoper, vilka är användbara i klyvningsprocesser. Sådana klyvbara
ämnen är uran 233, bildat ur ämnet torium, och plutonium 239, bildat ur
uran 238.

Kedjereaktionen framkallas i atomreaktorer av olika slag.

Den vanligaste typen av reaktor har atombränslet anordnat i s. k. bränsleelement,
grupper av stavar eller plattor, där värmeutvecklingen sker. Om
man vill utnyttja starkt utspädda atombränslen, såsom naturligt uran, måste
man omge bränsleelementen med en s. k. moderator. Som sådan kan grafit
eller tungt vatten användas. Med rikare atombränslen kan reaktorn fås
att fungera med motsvarande mindre bränslemängd och billigare moderatorer,
exempelvis vanligt vatten eller ingen moderator alls. Den utvecklade
värmen överföres från bränsleelementen till ett kylmedel, en vätska eller en
gas under högt tryck, som omspolar bränsleelementen och därefter avlämnar
värmen till ett nytt medium i en värmeväxlare. Härvid kan energin direkt
utnyttjas för uppvärmning eller också kan den användas för generering
av ånga, som sedan får driva en ångturbin. I en speciell typ av reaktor
får själva moderatorvattnet koka och därmed tjänstgör reaktorn direkt
som ångpanna.

Vid klyvningsprocessen uppkommer emellertid utom värme även radioaktiv
strålning, huvudsakligen härrörande från klyvningsprodukterna, som
är en blandning av ett par hundra radioaktiva isotoper. Aktivitetsmängderna
i det utbrända atombränslet är enligt vad atomskadcutredningen framhål -

Knngl Maj:ts proposition nr HO år 1960

ler mycket stora. Även efter mycket långa avklingningstider — 100 dygn och
däröver — återstår i bränslet från en kraftverksreaktor fortfarande radioaktivitet
av en styrka som motsvarar tonvis av radium. Aktiviteten avklingar
sedan ännu langsammare, allteftersom de kortlivade isotoperna elimineras
och de mera långlivade blir dominerande.

Då bränslet avlägsnats ur reaktorn, är endast en del av de klyvbara atomerna
i reaktorbränslet utnyttjade. Av ekonomiska skäl söker man återvinna
uran och plutonium ur använt bränsle, så att det efter behandling
ånyo skall kunna användas. I behandlingsanläggningar undergår bränsleelementen
bearbetning av olika slag, mekanisk och kemisk. Större delen av
den aktivitet, som bränslet innehåller, uppträder slutligen som flytande avfall
av varierande aktivitetsgrad. Viss kvantitet av det lågaktiva avfallet utspädes,
så att det blir ofarligt, och släppes ut som avloppsvatten. Resten koncentreras
och måste liksom det högaktiva avfallet, som huvudsakligen består
av farliga långlivade isotoper, förvaras på betryggande sätt under lång tid.

Strålningen från de radioaktiva ämnen som bildas vid processen i atomreaktorn
är farlig i medicinskt hänseende. Den framkallar,
såsom utredningen påpekar, »jonisation» i det material som bestrålas, vilket
vin säga, att det uppstår elektriskt laddade partiklar i strålningens spår.
Olika typer av celler och därmed också vävnader varierar starkt i fråga om
strålningskänslighet. I allmänhet gäller att celler, som befinner sig i delning,
är speciellt känsliga, t. ex. vävnader i stark tillväxt. Man skiljer mellan
somatiska o''ch genetiska skador, allteftersom skadan visar sig hos den
bestrålade individen själv eller hos hans efterkommande. De somatiska skadorna
uppdelas i tidiga strålskador och senskador.

De tidiga skadorna med symtom inom några veckor uppträder enligt vad
utredningen framhåller endast efter en bestrålning med hög dos. Effekterna
blir mindre, om stråldoserna erhålles under längre tid. När strålningen varit
så stark, att den leder till döden, är den direkta dödsorsaken ofta sekundära
infektioner, som sammanhänger med att blodet och de blodbildande organen
påverkats.

Utredningen påpekar, att det vore relativt enkelt att beräkna följderna
av en aloinolycka, om man icke behövde räkna med sena effekter. En mångfald
sena sjukdomstillstånd har på mer eller mindre säkra grunder ansetts
kunna framkallas av joniserande strålning. Svårigheterna att klargöra sambandet
beror på att det är fråga om sjukliga tillstånd, som uppkommer även
av andra orsaker, och alt latenstiden är lång. Fastän den väntade frekvensen
av sådana skador vid en atomolycka är liten, fordrar de uppmärksamhet
På grund av den långa latenstiden och skadornas allvarliga natur. Bland
senskador, som man bör uppmärksamma, märks leukemi, vissa slag av cancer
och de svårartade tumörer i benvävnaden som benämnes sarcom.

Ehuru man vid strålningsexponering av djur kunnat iakttaga en livstidslörkortning,
finns det enligt vad utredningen anför inga bevis för att detta
gäller för människan. Däremot har effekter i form av abnormiteter och utvecklingsrubbningar
iakttagits hos barn som en följd av eu relativt hög be -

Kungi. Mnj.ts proposition nr 140 år 1960

strålning av gravida kvinnor. Det har gjorts gällande, att bestrålning av
könskörtlarna kan åstadkomma genetiska skador, d. v. s. sådana förändringar
i arvsmassan, som ger upphov till defekter eller handikap hos individer
i efterkommande generationer. Sådana förändringar uppstår emellertid
även spontant med en låg men bestämd frekvens.

Vid all industriell verksamhet föreligger olycksfalls risker. Detta
gäller också arbetet i atomanläggningarna, ehuru riskmomenten enligt vad
utredningen framhåller här kanske är färre än inom många andra verksamhetsgrenar.
Expertisen synes överlag anse, att sannolikheten för en
atomolycka av katastrofal omfattning är liten, men hur liten risken än är,
finns den dock. Att någon olycka av katastrofkaraktär i samband med
driften av atomanläggningar icke inträffat, oaktat atomreaktorer nu varit
i bruk under mer än sexton år, torde enligt utredningens mening i väsentlig
mån vara att tillskriva det förhållandet att säkerhetsprinciperna vid atomreaktordrifl
över hela världen varit så rigorösa.

Riskerna för omgivningen i samband med en olycka i en atomanläggning
är, framhåller utredningen, beroende på den utsläppta aktivitetens mängd,
sammansättning och spridningssält. I en reaktor finns den bildade radioaktiviteten
huvudsakligen i atombränslet, som vanligen är inneslutet i en
kapsling. Reaktorn och övriga starkt radioaktiva delar av anläggningen är
omgivna av ett strålskydd, som i sin tur infogats i en byggnad vilken enligt
uppfattningen i vårt land bör vara gastät och trycksäker åtminstone när
det gäller industriella reaktorer. Mängden av radioaktivitet i bränslet beror
av reaktorns effekt. I en stor kraftverksreaktor kan den sålunda vara en
miljon gånger större än i en forskningsreaktor. De allmänt accepterade säkerhetskraven
för reaktorer tar hänsyn till delta.

Utredningen uttalar, att bland atomanläggningarna torde vid sidan av reaktorerna
de som är avsedda för kemisk bearbetning av använt atombränsle
medföra de största riskerna. I dessa anläggningar skiljes det radioaktiva avfallet
från del återstående atombränslet. I processerna användes kemikalier,
som medför brand- och explosionsrisker. Dessutom kan risk föreligga för
sådan anhopning av atombränsle i någon del av den kemiska apparaturen
att en kedjereaktion kan starta. Utformningen av byggnaderna och förläggningen
av sådana anläggningar måste därför ske med utomordentlig omsorg.

Faran för omgivningen vid en olycka i en atomanläggning härrör enligt
vad utredningen påpekar i första hand från det moln av radioaktiva gaser
och partiklar, som kan frigöras vid olyckan. Då molnet driver förbi, utsättes
personer i dess väg för risk dels att drabbas av direkt bestrålning från
molnets radioaktivitet dels att genom inandning erhålla intern bestrålning
från i kroppen kvarblivande radioaktiva ämnen. I andra hand kan risker
uppstå genom att radioaktiva partiklar vid molnets passage faller ut på
marken i sådan mängd att den kvarliggande aktiviteten kan ge upphov till
strålningsskada. Slutligen kan kvarliggande radioaktiva ämnen direkt »smit -

Kungl. Maj. ts proposition nr NO år 1960

ta ned» (kontaminera) grönsaker och växande gröda, så att de blir olämpliga
för förtäring, eller indirekt medföra att mjölk och andra livsmedel
blir otjänliga till föda.

De egendomsskador som kan befaras i samband med en olycka vid en
atomanläggning härrör indirekt från dessa hälsorisker. En radioaktiv beläggning
av marken kan tvinga till utrymning. Kontaminering av växande
gröda, beten och vattendrag kan medföra avbrott i jordbruk, trädgårdsskötsel
eller fiske. Då radioaktiviteten avklingar eller elimineras genom olika processer,
kan man emellertid som regel räkna med alt inskränkningarna i det
kontaininerade områdets nyttjande är av tillfällig natur.

Enligt en amerikansk utredning kan under ogynnsamma meteorologiska
förhållanden personskador riskeras i vindriktningen upp till några mil från
anläggningen och egendomsskador på ännu större avstånd.

Såsom framgår av det sagda är vissa risker förknippade med driften av
atomanläggningar. Särskilda åtgärder från myndigheternas sida kan bli
erforderliga vid olyckor, som medför fara för skada genom radioaktiv
strålning. Därvid kan det bli nödvändigt att vidta avspärrningar och utrymning
och göra ingripanden av olika slag i livsmedelsproduktionen. Behov
kan också uppkomma att för uppröjningsarbete in. m. taga arbetskraft i
anspråk med tjänsteplikt och från allmänheten rekvirera fordon, verktyg
och annan materiel med stöd av förfoganderätt. Frågan om lagstiftning i
dessa hänseenden är aktuell, sedan på uppdrag av chefen för inrikesdepartementet
verkställts särskild utredning om åtgärder för att skydda allmänheten
mot skador av radioaktiv strålning i samband med driftstörningar vid
atomenergianläggningar in. in. Utredningen har utmynnat i ett betänkande
(SOU 1959: 38), som innehåller förslag till lag med särskilda bestämmelser
om skydd mot skadlig strålning från atomenergianläggning in. m. Detta
förslag kommer senare denna dag att anmälas av chefen för inrikesdeparlementet.
Jag får anledning att i fortsättningen något beröra även detta
förslag.

\ idare bör upplysas att arbetet på den inledningsvis nämnda OEEC-ltonventionen
framskridit så långt, att konvenlionsförslaget inom den närmaste
tiden torde komma att föreläggas organisationens råd för godkännande.
Detta förslag bygger på följande grundsatser. Innehavare av atomanläggning
skall bära skadeståndsansvar utan skuld — s. k. strikt eller objektivt ansvar
— för olyckor i anläggningen eller under transport av nukleära ämnen
t rån (i vissa fall till) anläggningen. Skadeståndsansvaret skall åvila anläggningsinnehavaren
ensam och således icke kunna göras gällande mot leverantör
av anläggningen eller delar till densamma eller av atombränsle in. in.
Skadeståndsansvaret skall vara begränsat till ett belopp som, beroende på
nationell lagstiftning, må sättas mellan 5 och 15 miljoner dollar, d. v. s.
mellan ca 25 och 75 miljoner kronor. Obligatorisk försäkring för ansvarighetsbeloppet
föreskrives i princip. Preskriptionstiden får icke överskrida tio

Kanyl. Maj:ts proposition nr 140 år 1060

år från olyckan, med mindre anläggningsinneliavaren genom statsgaranti eller
på annat sätt befrias från skyldigheten att slutligen bära ansvarigheten.
I fråga om statsgaranti beträffande belopp utöver det i konventionen angivna
ansvarsbeloppet lämnar konventionen åt varje medlemsstat att efter eget beprövande
föreskriva vad som må anses erforderligt.

Huvuddragen av förslaget

Utredningen

Atomskadeutredningen framhåller, att dess arbete inriktats på att i samråd
med de danska, finska och norska kommittéerna utarbeta svenska lagbestämmelser
som såvitt möjligt ansluter till det inom OEEC utarbetade
konventionsförslaget i dess föreliggande skick. Det torde emellertid, anför
utredningen, dröja någon tid innan ett definitivt svenskt lagutkast med motiv
kan föreligga färdigt. Då det svenska atomenergiprogrammet för den
närmaste tiden innebär, att utöver den redan existerande forskningsreaktorn
vid tekniska högskolan i Stockholm bl. a. en materialprovningsreaktor (vid
Studsvik i Södermanland) samt en värmereaktoranläggning (vid Ågesta söder
om Stockholm) kommer att tagas i bruk, är det enligt utredningens
uppfattning synnerligen önskvärt, att vissa grundläggande lagbestämmelser
om ansvarighet och försäkring utfärdas snarast möjligt. Utredningen har i
detta läge ansett det enda försvarbara tillvägagångssättet vara att utarbeta
och avge förslag till en tidsbegränsad lag innehållande vissa provisoriska
bestämmelser avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960.

Utredningen betonar särskilt, att förslaget utformats så, att det såvitt nu
kan bedömas icke kommer att försvåra genomförandet av den mera definitiva
lagstiftning som är under utarbetande.

Utredningen framhåller, att det beträffande skador på detta område råder
en praktiskt taget enhällig mening, att skadeståndsansvar utan skuld —
strikt ansvar — bör åvila anläggningsinneliavaren. Driften måste betraktas
som »farlig», kanske inte i den bemärkelsen att risken för olyckor
av katastrofal omfattning är särskilt stor men däremot obetingat i del hänseendet,
att skadorna kan bli av katastrofal omfattning, om olyckan är
framme. Om vanligt vållandeansvar upprätthölles på detta område och alltså
krav på oaktsamhet hos ledningen eller personalen ställdes för att skadeståndsskyldighet
för företaget skulle antagas inträda, konune aktsamhetskravet
i praxis med hänsyn till riskerna sannolikt alt sättas så högt, att
skillnaden mellan strikt ansvarighet och vållandeansvar inte bleve stor.
Rättspraxis från andra områden anses ge belägg för detta antagande. Av
rättstekniska skäl vore det mycket olämpligt att här kräva bevis om att
vållande förelegat. Följden kunde väntas bli, att långa och dyrbara rättegångar
om skuldfrågan skulle bli nödvändiga.

Kungi. Maj.ts proposition nr 110 år 11)00

Ett mycket viktigt skäl för strikt skadeståndsansvar är av psykologisk
art. Atomkraftens ianspråktagande är mer eller mindre en angelägenhet för
hela folket, och det är troligt att allmänheten anser, att ersättning på detta
område icke skall göras beroende av att företagets ledning eller någon hos
personalen gjort sig skyldig till vållande.

Lagstiftningen bör alltså enligt utredningens förslag liksom enligt konventionsförslaget
byggas på principen, att strikt ersättningsansvar skall
åvila driften.

En olyckshändelse i en atomanläggning kan, såsom framgår av det sagda,
under ogynnsamma omständigheter orsaka skador av utomordentlig omfattning.
Vetskapen härom föranleder frågan, om inte anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar bör begränsas till beloppet.

Utredningen framhåller, att begränsning av skadeståndsansvaret inte är
någon för svensk rätt okänd företeelse. Redaransvaret enligt sjölagen är sålunda
begränsat och vid flygtransport begränsas fraktförarens skadeståndsansvar
enligt lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg.

Även enligt 1933 och 1952 års Romkonventioner om ersättning av skada,
som i följd av luftfartygs begagnande tillfogas person eller egendom på marken,
gäller ansvarighetsbegränsning.

Det kan enligt utredningens mening knappast råda något tvivel om att
begränsning av skadeståndsansvaret på förevarande område är i hög grad
påkallad. Med hänsyn till de stora skadeståndsbelopp som kan komma i
fråga blir det nödvändigt att skadeståndsansvaret täckes av ansvarighetsförsäkring
eller annan garanti. Denna måste emellertid begränsas till sitt belopp.
Det kan inte vara rimligt, att anläggningsinnehavaren utöver ett belopp
som kan täckas på sådant sätt skall bära ett obegränsat skadeståndsansvar.
Det är inte sannolikt att någon — bortsett möjligen från staten —
skulle vilja utan ansvarighetsbegränsning satsa kapital på eu atomanläggning.

Vad nu sagts gäller i första hand den strikta ansvarigheten. Det kan, anför
utredningen, diskuteras, om ansvarighetsbegränsning bör förekomma
också i fall då anläggningsinnehavaren -— eller måhända hans personal —
vållat skadan; i synnerhet gäller detta om oaktsamheten var grov eller skadan
rentav tillfogats uppsåtligen. Emellertid har utredningen för sin del
kommit till den uppfattningen, att skillnad inte bör göras mellan strikt ansvarighet
och skadeståndsansvar på annan grund. Vad som på förevarande
område skall betraktas som oaktsamhet är mycket ovisst, och värdet av
ansvarighetsbegränsningen skulle i hög grad minskas, om den inte gällde
även i fall då anläggningsinnehavaren eller hans personal genom vanlig,
icke kvalificerad vårdslöshet vållat skadan. Även om man läte undantaget
avse — förutom uppsåt — endast grov oaktsamhet, bleve gränserna mycket
flytande. Och att låta anläggningsinnehavaren bära ett obegränsat skadeståndsansvar
endast när han vållat skadan uppsåtligen synes vara en ordning
som saknar varje praktisk betydelse.

Kuncfl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

Enligt konventionsförslaget gäller ansvarighetsbegränsningen generellt
och täcker således även situationer av uppsåt och grov vårdslöshet från anläggningsinnehavarens
eller hans personals sida.

Frågan om ansvarighetsbeloppets storlek är emellertid i hög grad beroende
av vilka försäkringsmöjligheter som står till buds. De svenska försäkringsbolag,
som bedriver atomförsäkringsrörelse, har slutit sig samman till
en atomförsäkringspool. Pooler av motsvarande slag har bildats i många
andra länder. De till den svenska poolen anslutna försäkringsbolagen kan
för egen räkning svara för ersättningsbelopp uppgående för närvarande till
8 miljoner kronor per anläggning i ansvarighetsförsäkring, sakförsäkring
och eventuell avbrottsförsäkring. Bortsett från de statliga anläggningarna
är sakförsäkring med hänsyn till anläggningsinnehavarens och hans finansiärers
eget skydd angelägen. Sakförsäkringsbeloppet även för en tämligen
blygsam atomreaktoranläggning i industriell drift överstiger 100 miljoner
kronor. Härtill kommer alltså ansvarighetsförsäkringen och eventuellt avbrottsförsäkringen.

Utredningen konstaterar, att den svenska atompoolen i fråga om kapacitet
att täcka atomrisker kan relativt sett väl mäta sig med atompoolerna i
övriga länder på Europas kontinent. Om Danmark, Finland, Norge och
Sverige bildade en gemensam pool, skulle den bli den största på kontinenten.
Den engelska atompoolen står i särklass i det att den på utlandsrisker
ensam kan täcka omkring dubbelt så mycket som alla de kontinentala poolerna
tillsammans. Av det anförda framgår att den svenska poolen kan
täcka blott en liten del av de erforderliga försäkringssummorna; för återstoden
blir vi beroende av den internationella försäkringsmarknadens resurser.
Ju högre ansvarighetsbelopp som måste täckas, desto högre premier
måste den svenska atomindustrin betala till utlandet.

Utredningen anser, att vad nu sagts i anslutning till den svenska poolens
kapacitet talar för att ansvarighetsbeloppet hos oss sättes lågt. Man borde
med hänsyn härtill hålla sig på den undre gränsen enligt konventionsförslaget,
d. v. s. 5 miljoner dollar eller 25 miljoner kronor. Det är emellertid
givet, att de skadelidandes intresse ger utslag i motsatt riktning. Att
åstadkomma en rättvis avvägning stöter enligt utredningen på stora svårigheter.

På flera håll i utlandet har man sökt lösa problemet genom att låta staten
träda hjälpande emellan vid skador av mycket stor omfattning. I stort
sett står här två system mot varandra. Enligt det ena, representerat av
USA och Tyskland, åtar sig staten en formlig garanti att vid varje händelse
svara för visst belopp, i USA 500 miljoner dollar (d. v. s. ca 2,5 miljarder
kronor) utöver det belopp som försäkringen täcker, och i Tyskland
500 miljoner Mark (d. v. s. ca 000 miljoner kronor) inklusive det belopp
som är täckt genom försäkringen. På den andra sidan står Storbritannien
och Schweiz. Där förutsättes att parlamentet resp. förbundsförsamlingen
vid stora olyckshändelser, när försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för
att tacka skadorna, skall genom särskild lag ställa medel till förfogande;

Kungl. Maj. ts proposition nr DO år 1060

storleken av beloppet liksom närmare bestämmelser om medlens användning
o. d. lämnas åt statsmakterna att avgöra, när frågan blir aktuell.

Utredningen anser, att för svenskt vidkommande en ordning påminnande
om den engelsk-schweiziska är att föredraga. Med hänsyn till det förut
sagda bör ansvarighetsbeloppet för anläggningsinnehavaren inte överstiga
25 miljoner kronor. Men om man sålunda närmast av nationalekonomiska
skäl begränsar ansvarighetsbeloppet till det minimum som är internationellt
godtaget, synes det vara skäligt att nationen i sin helhet — d. v. s. staten —
träder emellan i de fall då olyckan är så omfattande, att beloppet inte förslår
till full gottgörelse åt de skadelidande. Ehuru mycket talar för det
amerikansk-tyska systemet med en formlig garanti intill ett högt belopp,
kan det dock enligt vad utredningen anför knappast komma i fråga att nu
binda statsmakterna till någon viss garanterad summa, som skall utgå vid
en framtida händelse; också i övrigt, såsom i fråga om medlens fördelning,
synes de som har att besluta när frågan blir aktuell böra ha fria händer.

Utredningen har övervägt, om inte ansvarighetsbeloppet borde kunna tilllåtas
variera i viss utsträckning, så att man kunde ta hänsyn till den växlande
risk som olika anläggningar erbjuder med hänsyn till storlek, belägenhet
o. s. v. Utredningen har dock bl. a. med hänsyn till konventionsutkastet
funnit, att någon ytterligare nedprutning av beloppet 25 miljoner
kronor ej bör förekomma. För övrigt erbjuder premiesättningen rimliga möjligheter
att beakta de olika stora riskerna; även med bibehållande av beloppet
25 miljoner kronor är premierna för en liten forskningsreaktor givetvis
avsevärt lägre än premierna för en stor reaktor i industriell drift.

Den anordning som man enligt utredningens mening kunde tänka sig för
svenskt vidkommande skulle med hänsyn till det sagda innebära att ansvarighetsbeloppet
fastställes till 25 miljoner kronor samt att om detta belopp
inte förslår till full ersättning för uppkomna skador, gottgörelse skall
beredas av statsmedel enligt grunder som fastställes av Kungl. Maj:t och
riksdagen.

Ett oeftergivligt villkor för drift av atomanläggning har utredningen ansett
vara, att det för anläggningen gällande ansvarighetsbeloppet i varje läge
är täckt av någon form av säkerhet. Obligatorisk ansvarig hetsför
säkring bör således i de skadelidandes intresse införas (jfr trafikförsäkringen).
\ issa undantag bör dock uppställas. Staten som anläggningsinnehavare
bör sålunda inte vara underkastad försäkringsplikt. Vidare bör en
anläggningsinnehavare kunna befrias från försäkringsplikten, om han ställer
betryggande säkerhet för sina eventuella skadeståndsförpliktelser.

Utredningen har funnit verkställda undersökningar här hemma och i utlandet
visa, att det åtminstone för närvarande torde bli omöjligt att erhålla
försäkring i annan form än att försäkringsgivaren ställer ett visst belopp
per anläggning till förfogande. Inträffar en olycka, nedskrives försäkringssumman
med belopp motsvarande vad som utbetalts i skadestånd, och ny
försäkring eller utfyllnad av försäkringen crhålles inte automatiskt utan

Kungl. Maj.ts proposition nr i k0 år 1960

först efter särskild överenskommelse med försäkringsgivaren. Man kan,
säger utredningen, förstå att försäkringsgivarna, med de mycket stora ansvarsbelopp
och de okända risker som det här gäller, i dagens läge inte vågar
åtaga sig ansvarighet per händelse. Men ur de skadelidandes synpunkt
är denna ordning inte tillfredsställande. Både skadeståndsansvaret och
försäkringsgivarens förpliktelse borde helst gälla med visst belopp per händelse,
såsom fallet är i fråga om trafikförsäkringen. Det skulle eljest under
vidriga omständigheter kunna hända, att om två stora olyckshändelser
inträffade i tät följd, det tillgängliga ansvarighetsbeloppet 25 miljoner kronor
konsumerades av den första händelsen, med påföljd att intet bleve över
till dem som drabbades av den andra händelsen.

Nu är enligt vad utredningen framhåller detta i och för sig en mycket
osannolik situation. I England har man därför mot bakgrund av de begränsade
försäkringsmöjligheterna valt den ståndpunkten, att inte bara försäkringsplikten
utan även anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar skall begränsas
till visst belopp per anläggning. Inträffar en olycka av större omfattning,
förutsättes det att myndigheterna omedelbart ingriper och tillser
att ny försäkring tecknas; eljest får driften inte fortsättas.

En sådan ordning avviker dock enligt utredningens mening alltför mycket
från vad som i övrigt tillämpas inom skadeståndsrätten. Konventionsförslaget
utgår också från att skadeståndsansvaret skall gälla med angivet
belopp per händelse och att försäkringsansvaret skall i möjligaste mån anknyta
därtill. Denna lösning förordas av utredningen. Att vissa svårigheter
uppkommer när det gäller att ansluta en försäkring per anläggning till
ett skadeståndsansvar per händelse framgår av vad redan sagts, men svårigheterna
kan i praktiken reduceras avsevärt.

Att i alla situationer tillgodose de skadelidandes skydd — och alltså verkligen
garantera att 25 miljoner kronor står till förfogande för varje inträffande
händelse -- synes dock enligt utredningens uppfattning icke vara möjligt
på annan väg än att staten i sista hand ikläder sig ansvarigheten härför.
Det måste anses rimligt att staten ikläder sig en sådan garanti, när de överväganden
som gjorts har lett fram till att skadeståndsansvaret bör gälla per
händelse, oaktat försäkring för en sådan ansvarighet inte kan erhållas. Det
bör dock understrykas, att risken för att ifrågavarande subsidiära statsgaranti
skall behöva tagas i anspråk är minimal. Har en olycka av större omfattning
inträffat, lär nämligen myndigheterna komma att vidtaga sådana
åtgärder, all möjligheten av en andra olycka, inträffande innan försäkringsskyddet
åler ordnats eller tillbörlig säkerhet blivit ställd, måste bli ytterligt
osannolik.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser kan en leverantör
bli ansvarig gentemot tredje man för skadebringande egenskaper hos levererat
gods. I regel måste, för att sådan ansvarighet skall inträda enligt
svensk rätt, förutsättas all leverantören eller hans anställda i förmansställ -

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

ning vållat skadan uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Leverantören kan
visserligen i förhållande till sin medkontrahent i avtalet i allmänhet friskriva
sig från skadeståndsansvar och även förbehålla sig att regressvis få
av denne återkräva vad leverantören nödgats utgiva i ersättning till tredje
man. Däremot kan leverantören inte med giltig verkan friskriva sig från
skadeståndsskyldiglieten i förhållande till tredje man.

Vad nu sagts gäller även leverantörer av reaktorer, reaktordelar och bränsle
m. m. till atomanläggningar samt om konstruktörer av reaktoranläggningar,
entreprenörer som omhänderhaft anläggningarnas uppförande
o. s. v., i den mån de genom oaktsamhet vid tillverkning av levererade delar,
slarv vid konstruktionsberäkningar el. dyl. själva eller genom anställda
vållat skada för tredje man.

Situationen beträffande atomanläggningarna är emellertid, framhåller utredningen,
såtillvida egenartad att innehavaren av en sådan anläggning enligt
vad som föreslagits skall bära strikt skadeståndsansvar för skador som
genom driften drabbar tredje man. I realiteten innebär detta, att anläggningsinnehavaren
praktiskt taget alltid skulle bli skadeståndsskyldig för
skada, som leverantören, konstruktören o. s. v. vållat. Skadelidande tredje
mans intresse av att erhålla ersättning torde, om obligatorisk försäkringsplikt
införes för anläggningsinnehavaren, i allmänhet vara tillgodosett utan
att leverantörer o. s. v. måste hållas ansvariga.

Leverantörsansvaret uppbärs visserligen ej enbart av hänsynen till tredje
mans möjlighet att erhålla ersättning för lidna skador. På områden där det
är av särskild vikt att inskärpa kravet på aktsamhet från leverantörernas
sida torde skadeståndsansvaret innebära ett bland andra korrektiv mot oaktsamhet.
Det kan kanske tyckas, att vårdslöshet som visas av leverantörer av
materiel till atomanläggningar eller av konstruktörer av atomreaktorer skulle
vara särskilt vådlig och att ett leverantörsansvar av det skälet på nu förevarande
område vore påkallat. Emellertid är leveranser till atomanläggningar
föremål för en utomordentligt sträng kontroll, som nog kan antas
göra ett leverantörsansvar överflödigt ur preventiv synpunkt.

Utredningen befarar, att om de allmänna rättsgrundsatserna här upprätthölles,
leverantörerna skulle känna sig uppfordrade att försöka få stora ansvarighetsförsäkringar;
det skulle leda till dubbelförsäkring med kostnadsfördyringar
som given följd. Om både anläggningsinnehavaren och leverantören
skulle vara ansvariga för samma skada, skulle leverantören ofta förbehålla
sig regressrätt; det kan inte undgås att regressrättens utkrävande emellanåt
skulle leda till besvärliga och dyrbara processer.

Situationen kan vara särskilt bekymmersam för underleverantörer, t. ex.
de som levererar reaktordelar till en huvudleverantör eller huvudentreprenör
vilken i sin tur svarar för reaktorn i dess helhet. Det händer säkerligen, att
underleverantören inte vet, för vilken reaktor de av honom levererade tillbehören
är avsedda. Han blir beroende av huvudentreprenören för att få begärda
förbehåll om ansvarsfrihet och regressrätt beaktade i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1960

anläggningsinnehavaren. För underleverantören skulle det helt visst innebära
en lättnad om lagstiftaren tillgodosåge hans intressen.

Under konventionsarbetet i OEEC har det antytts, att den amerikanska
atomindustrin inte skulle vara villig att leverera reaktorer och reaktortillbehör
till Europa, om inte garantier gavs för att ansvarighet inte skulle utkrävas
av leverantörerna för eventuella fel i varan som lett .till skada för
tredje man. Detta är i dagens läge en omständighet som inte kan förbises.

Under konventionsarbetet har man funnit, att ett tillfredsställande skydd
för leverantörerna inte kan vinnas på annat sätt än genom att deras ansvarighet
för atomskador helt uteslutes. Enligt utredningens mening är detta
visserligen en radikal lösning, men den är som framgår av det sagda grundad
på starka sakliga skäl. Utredningen betonar också, att den svenska exportindustrin,
som inriktar sig på produktion av atomreaktordelar, har intresse
av att principen om anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet
genomföres i de länder som bildar vår exportmarknad på detta område.

Utredningen föreslår i anslutning till vad sålunda anförts, att i princip
ingen annan än anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för de i förslaget
avsedda skadorna.

Transportörer av atombränsle till och avfall från atomanläggningarna befinner
sig emellertid i en speciell situation. Även om man inför ett strikt
skadeståndsansvar för den avsändande eller mottagande anläggningsinnehavaren
i anledning av skador under transporten — och således knäsätter samma
princip som vid de fasta anläggningarna, d. v. s. att en anläggningsinnehavare
är skadeståndsskyldig även om en annan, i detta fall transportören,
vållat skadan — måste man nämligen på transportområdet taga hänsyn
till ett flertal internationella konventioner, som föreskriver eller förutsätter
skadeståndsansvar för transportören. Hit hör bl. a. Brysselkonventionerna
om fartygssammanstötning 1910, om konossement 1924 och om begränsning
av redaransvaret 1924 och 1957, Romkonventionen om ersättning
för markskador orsakade av flygtrafik 1952, luftbefordringskonventionen i
Warszawa 1929 samt 1952 års Bernkonventioner om järnvägsbefordran. Dessa
äldre konventioner och nationell lagstiftning i anslutning till dem kan
inte utan mycket stort arbete ändras; fråga är om det ens är önskvärt. Under
utformningen av konventionsförslaget har man därför i princip velat
upprätthålla transportörens skadeståndsansvar vid sidan av anläggningsinnehavarens,
men ge transportören en regressrätt mot anläggningsinnehavaren.
På denna princip bör också enligt utredningens förslag den svenska
lagstiftningen byggas.

Yttrandena

Beträffande behovet av lagstiftning understryker flertalet
remissinstanser, att lagstiftningen är i hög grad angelägen; det framhålles
därvid att anläggningsinnehavare inte kan erhålla försäkring för katastrofriskerna
utan bestämmelser som reglerar ansvarighctsförhållandena på området.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

Sveriges mekanförbund uttalar:

Till en början vill vi uttrycka vår tillfredsställelse över att förslag till lagstiftning
i dessa frågor nu framlagts. Åtskilliga svenska verkstadsföretag
har under de senaste åren inriktat eu allt större del av sina resurser på utvecklings-
och konstruktionsarbete inom atomreaktorområdet. Då de svenska
resurserna sedda i ett internationellt sammanhang är begränsade, är
det angeläget att den tillverkande industrin genom samarbetsavtal med industrin
i andra länder i största möjliga utsträckning kan tillgodogöra sig
de erfarenheter och kunskaper, som inom atomreaktorområdet redan föreligger
på andra håll i världen. En grundläggande förutsättning för en sådan
internationell samverkan mellan industriföretag i olika länder är en enhetlig
internationell reglering av försäkrings- och ansvarighetsfrågorna. Vi delar
helt den i betänkandet framförda uppfattningen, att man i möjligaste
mån bör söka uppnå överensstämmelse mellan den svenska lagstiftningen
och det förslag till en konvention i ämnet, som utarbetats av eu expertgrupp
inom OEEC.

Även om skäl föreligger att till en början ge den svenska lagstiftningen
provisorisk karaktär, är det angeläget att det på lämpligt sätt, exempelvis i
motiven, klart uttalas, att den principiella utformningen av den provisoriska
lagen icke avses att förändras vid övergången till en slutgiltig lag. Delta
gäller alldeles särskilt sådana huvudfrågor som ansvaret "gentemot tredje
man samt försäkringsplikten. Ovisshet angående den definitiva utformningen
av huvudprinciperna i lagen kan minska utländska företags intresse
för avtal om samverkan med svenska företag och kan även tänkas verka
hämmande på den svenska industrins intresse för konstruktion och tillverkning
inom reaktorområdet. Den provisoriska lagen bör icke ges längre
giltighetstid än som motiveras av eventuellt dröjsmål med ratificering av
OEEC-konventionen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund utgår från att lagförslaget icke
kommer att prejudiciera den blivande definitiva lagstiftningen på området,
som väl kan tänkas medföra ändringar i detaljutformningen men som icke
lärer komma att beröra dennas grundläggande principer. Hovrätten för
Nedre Norrland och vattenfallsstyrelsen förutsätter, att den definitiva lagstiftningen
kommer att föregås av nya ingående överväganden.

Beträffande förslagets principiella uppläggning har vidare hovrätten för
Nedre Norrland anfört följande:

Hovrätten förutsätter att det av utredningen föreslagna skaderegleringssvstemet
anses över huvud taget lämpligt. Andra möjligheter att komma
till rätta med problemet äro nämligen givetvis också tänkbara. En sådan
möjlighet vore att ersättningsanspråk på grund av atomskador riktades
icke mot vederbörande anläggningsinnehavare utan mot en gemensam försäkringspool
eller mot staten, som alltså skulle iklädas omedelbar ersättningsskyldighet
i förhållande till skadelidande efter grunder motsvarande
dem som enligt förslaget gälla för anläggningsinnehavare. Mellanhavandet
mellan poolen eller staten, å ena, samt anläggningsinnehavaren, å andra sidan,
finge sedan regleras regressvis. Omfattningen av varje särskild anläggningsinnehavares
skadeståndsansvar och av hans försäkringsplikt kunde lösas
efter samma linjer som de förslaget följer. Ett system sådant som det
här skisserade skulle medföra, att eventuella svårigheter att identifiera den
händelse, som föranlett ett visst skadefall, ej komme att gå ut över den skadelidande.
Som framgår av vad utredningen anfört i olika sammanhang vore
detta en fördel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner däremot, alt frågan huruvida
anläggningsinnehavaren skall åläggas ett av försäkring täckt ansvar ellei
om försäkringen skall bära objektivt ansvar utan skadeståndsskyldighet för
anläggningsinnehavaren är ett spörsmål om den tekniska konstruktionen
som saknar nämnvärd betydelse i förevarande sammanhang. Hovrätten uttalar
emellertid vidare:

Fråga är om det överhuvudtaget är möjligt att nå en tillfredsställande
ordning inom skadeståndsrättens ram. Särskilt da det gäller de sena skadeverkningarna
måste nämligen — såsom utredningen också har framhållit
utomordentliga svårigheter möta att styrka kausalsammanhanget mellan
skadegrundande händelse och timad skada. Även om beviskravet sättes
lågt, synes dessa svårigheter vara sådana, att en skadestandsreglering kan
befaras icke vara till nämnvärt gagn för flertalet skadelidande. Med tanke
på det allt större utnyttjandet av atomenergien och därav följande ökade
risker för radioaktiv bestrålning, torde en förbättring av bevismöjligheterna
näppeligen vara att räkna med i framtiden. Tvärtom torde man då fa räkna
med att uppkomna skador kan bero på kumulativ effekt, och härigenom
ökas bevissvårigheterna för den skadelidande. Det synes mot bakgrunden
av dessa betänkligheter böra övervägas, om icke ett mera verksamt skydd
för allmänheten, som utsättes för strålningsrisker, kan åstadkommas genom
en utbyggnad i ena eller andra formen av det sociala försäkringsskyddet;
staten skulle åtaga sig att — exempelvis genom en påbyggnad på sjukförsäkringen
— skydda medborgarna mot skada av radioaktiv strålning,
oavsett om skadeorsaken kunnat fastställas. Hovrätten anser sig emellertid
icke ha skäl att i detta sammanhang närmare utveckla denna tanke, som
utredningen delvis varit inne på vid sin behandling av preskriptionstidens

Det föreligger obestridligen behov av en särskild skadeståndslag rörande
atomskador. Denna bör ansluta sig till det arbete på en atomansvarighetskonvention,
som för närvarande hedrives. Vidare böy såvitt möjligt enhetliga
bestämmelser skapas i de nordiska länderna. Då hänsyn till konventionsarbetet
föranleder dröjsmål med definitiva bestämmelser på omiådet
men behovet av en reglering är trängande, har hovrätten icke något att invända
mot en provisorisk lagstiftning.

Beträffande den föreslagna ansvarighetsbegränsningen —
25 miljoner kronor per händelse — uttalar aktiebolaget Atomenergi:

Med hänsyn till bl. a. de rigorösa säkerhetsbestämmelserna och till möjligheterna
att få försäkringsskydd på den svenska marknaden talar enligt
bolaget vissa skäl för att ansvarighetsbeloppet begränsas till ett lägre belopp
än vad utredningen föredragit. Härigenom skulle man också kunna fa
en sådan överensstämmelse mellan ansvarighet och försäkring, som bolaget
kommer att beröra i det följande. På grund av önskemålet att få en lagstiftning
i överensstämmelse med en blivande europeisk konvention, som
kan hl i av betydelse vid skador å svenska intressen till följd av en reaktorolycka
utomlands, anser sig bolaget emellertid icke böra föreslå nagon ändring
på denna punkt.

Under utarbetandet av bestämmelser på detta område har livligt diskuterats
om begränsningen av ansvaret skulle anknyta till varje händelse eller
till varje anläggning. Utredningen har med utgångspunkt från gängse
skadeståndsrättsliga grunder föreslagit, att skadeståndsansvaret skall gälla
med visst belopp per händelse. Då utredningen bedömt det knappast troligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0 år 1960

att man för närvarande kan erhålla försäkring per händelse utan endast
per anläggning, har utredningen godtagit att försäkringen kan få gälla per
anläggning.

Beträffande förslagets regler om försäkring och statsgaranti anför bolaget: Utredningens

förslag innebär således, att statsgarantien i princip kan bli
aktuell i två fall, nämligen dels om ersättningsbeloppen överstiger 25 milj.
kronor, och dels om försäkringssumman helt eller delvis utnyttjats, så att
25 milj. kronor ej står till förfogande. Ehuru de praktiska olägenheterna
måste bedömas som små, är det likväl ur principiell synpunkt en mindre
lämplig konstruktion, att ansvarighetsbegränsningen anknyter till händelse
men att försäkringsskyldigheten anknyter till anläggning. Om — såsom bolaget
tidigare antytt — ansvarigheten begränsades till ett lägre belopp än
vad utredningen föreslagit, synes det ha förelegat en möjlighet att få full
överensstämmelse mellan ansvar och försäkring.

Delegationen för atomenergifrågor ger uttryck åt delvis liknande tankegångar.
Efter att ha berört riskerna vid atomanläggningar av olika slag
fortsätter delegationen:

Beloppet 25 miljoner kronor torde ungefärligen motsvara de teoretiska
riskerna vid en omfattande olycka i en mycket stor anläggning men mer än
väl täcka de tänkbara skadorna vid de smärre anläggningarna liksom de
mindre omfattande olyckshändelserna. En glidande skala som anslöte sig
exempelvis till reaktoreffekten eller mängden av radioaktiva ämnen inom
anläggningen skulle sålunda ur tekniska synpunkter vara motiverad. Emellertid
torde utformningen av en sådan skala vålla betydande svårigheter.

En alternativ lösning vore att det obligatoriska ansvarighetsbeloppet sattes
väsentligt lägre men dock så högt, att det vid flertalet fall täckte det
tänkbara skadebeloppet vid en eventuell olycka. För olyckshändelser av katastrofkaraktär
skulle anläggningshavarens ansvar utbyggas med ett obligatoriskt
ansvar för staten, utformat bl. a. under hänsynstagande till de
internationella åtaganden, som kan bli aktuella i samband med en konvention.
Försäkringsplikten skulle i konsekvens härmed inskränkas till det belopp
för vilket anläggningshavaren är ansvarig.

Delegationen, som i vad avser den provisoriska lagen godtar de av utredningen
föreslagna försäkringsbeloppen, föreslår, under åberopande av
det anförda, att det alternativa förfaringssätt, som här skisserats, upptages
till prövning av utredningen under dess fortsatta arbete med förslaget till
definitiv lagstiftning.

Däremot anser försäkringsinspektionen och svenska bankföreningen, att
det snarare kunde övervägas att fastställa ett högre ansvarighetsbelopp än
det föreslagna. Försäkringsinspektionen åberopar därvid statens intresse av
att dess subsidiära garanti icke blir av för stor omfattning, medan föreningen
närmast synes utgå från behovet av skydd för de skadelidande och deras
kreditgivare. Varken inspektionen eller föreningen vill emellertid motsätta
sig förslagets genomförande i denna del.

Luf tf artsstyrelsen framhåller, att lufttrafikföretagens internationella organisation,
IATA, utfärdat vissa rekommendationer om säkerhetsåtgärder
vid lufttransport av nukleära ämnen. Givet är dock, att trots säkerhetsåtgärderna
en olycka kan inträffa, och om den sker över tättbebyggt område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

kan måhända så stora skador uppkomma att ansvarsbeloppet inte räcker
till. Med hänsyn till den höjning av premierna som skulle bli följden av att
höja ansvarsmaximum — om nu överhuvud försäkring går att erhålla i dylikt
fall — vill dock styrelsen inte förorda någon sådan höjning.

I fråga om ansvarighetens anknytning till anläggning
sinnehavaren — med uteslutande av ansvarighet för andra —
anser aktiebolaget Atomenergi, att det åtminstone innan en slutlig lagstiftning
kommer till stånd bör ytterligare övervägas, om inte också det kvarstående
undantaget från denna princip, nämligen ansvarigheten för transportör,
bör slopas. Sveriges trafikbilägares riksorganisation ifrågasätter om
inte detta bör ske redan nu; den föreslagna ordningen innebär olägenheter
ur skaderegleringssynpunkt.

Vad slutligen angår den föreslagna statsgarantin uttalar AKK.
att den är ett oeftergivligt komplement till förslaget i övrigt.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det av många skäl är opraktiskt
att låta staten bygga ut ett permanent organ för att ta upp premier och reglera
skador så mycket mer som antalet skador vilka här kan komma i fråga
väntas bli starkt begränsat. Katastrofrisker kan dock inte uteslutas, och
därför är viss statlig medverkan nödvändig. Den bör emellertid i görligaste
mån begränsas. Ur den synpunkten kan ansvarsmaximeringen för anläggningsinnehavaren
till 25 miljoner kronor diskuteras. Inspektionen stannar
dock för att tillstyrka de föreslagna provisoriska reglerna.

Departementschefen

Det svenska atomenergiprogrammet för den närmaste tiden innebär att,
jämte en redan befintlig forskningsreaktor vid tekniska högskolan i Stockholm,
bl. a. en materialprovningsreaktor inom Studsviksanläggningen samt
en värmereaktoranläggning vid Ågesta söder om Stockholm skall tagas i
bruk. Vad som kommer att ske under tiden närmast därefter är mera ovisst.
Sannolikt kommer emellertid åtminstone en kraftreaktor att vara färdig
att tagas i drift under 1900-talets senare del.

Risken för olyckshändelser av stor omfattning i samband med driften av
atomanläggningarna synes enligt den tekniska sakkunskapen icke vara stor.
Katastrofrisker kan dock icke helt uteslutas, och stora skador kan under
sådana omständigheter drabba både allmänheten och atomindustrin.

Atomskadeutredningens förslag till provisorisk skadeslåndslagstiftning på
området bygger på principen, att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig
oberoende av vållande. Ansvarigheten begränsas till 25 miljoner kronor per
händelse och skall vara täckt av obligatorisk försäkring. Det förutsättes alt
staten, om skadorna skulle överstiga nämnda belopp, skall utge ersättning
enligt grunder som faslslälles av Kungl. Maj:t och riksdagen, när frågan Blir
aktuell. Ansvarigheten skall vila på innehavaren allena; leverantörer av re -

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

aktörer eller andra tillbehör till atomanläggningen, av atombränsle o. s. v.
skall alltså vara fritagna från det skadeståndsansvar som skulle åvila dem
enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. ■— Förslaget står i samklang
med det konvcntionsförslag som upprättats inom OEEC och som torde
vara klart för undertecknande inom den närmaste tiden.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för remissbehandlingen har
den principiella uppläggningen av utredningens förslag i huvudsak godkänts
av de hörda instanserna. De har också godtagit tanken att den nu föreslagna
lagstiftningen skall vara av provisorisk natur.

Även för egen del anser jag, att lagstiftningen bör bygga på strikt skadeståndsansvar
och obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Tydligt är också, att
en viss övre gräns för ansvarigheten bör fastställas med statsgaranti i någon
form beträffande överskjutande belopp. De hittillsvarande erfarenheterna
från atomreaktordrift synes ge vid handen, att en viss frekvens av
mindre olyckshändelser, berörande särskilt personalen vid anläggningarna,
sannolikt är att vänta även i framtiden, men att risken för verkliga katastrofer
är mycket liten. Detta skulle kunna åberopas som skäl för att den
obligatoriska försäkringen borde avse ett relativt lågt belopp, kanske 5 miljoner
kronor till vilket även innehavarens ansvarighet skulle begränsas
— och att staten i övrigt borde ikläda sig ansvarigheten för uppkommande
skador, eventuellt med viss maximering. Man skulle därigenom spara premiekostnader
och troligen i slort sett kunna hålla försäkringen inom landet.
En sådan ordning skulle emellertid medföra vissa nackdelar. Staten
skulle påtaga sig en risk som kunde bli kännbar, och det är uppenbarligen
mindre lämpligt att Sverige isolerar sig från världen i övrigt, där man tydligtvis
räknar med att på detta område bygga upp en internationell solidaritet
grundad på världsomspännande försäkring. Det blir också betydande
svårigheter att med ett så lågt ansvarighetsbelopp för anläggningsinnehavaren
ordna ett ansvarighetssystem som möjliggör anslutning till den blivande
konventionen, om denna utformas enligt föreliggande förslag; enligt konventionsförslaget
kräves nämligen civilrättslig skadeståndsskyldighet —
täckt genom försäkring eller på annat sätt — till ett belopp av minst 25 miljoner
kronor. Jag har efter övervägande av dessa omständigheter kommit
till det resultatet, att den svenska lagen icke bör stadga ett lägre ansvarighetsbelopp
för anläggningsinnehavaren än 25 miljoner kronor.

Enligt vad som under hand upplysts från atomskadeutredningens överläggningar
med de nordiska grannländernas representanter synes man i
Danmark och Norge snarast vara inställd på att acceptera ett högre ansvarighetsbelopp
än vad som svarar mot 25 miljoner svenska kronor. Skälet
för denna ståndpunkt är att man önskar ge så gott skydd som möjligt
genom försäkring och att man vill engagera staten i minsta möjliga omfattning.
Detta skäl är beaktansvärt, men med hänsyn särskilt till den relativt
begränsade kapaciteten hos den svenska -— och nordiska -—- försäkringsmarknaden
bör vid utformningen av nu ifrågavarande provisoriska lagstiftning
ansvarighetsbeloppet enligt min mening icke sättas högre än 25

Kungi. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

miljoner kronor. De fortsatta överläggningarna med grannländernas kommittéer
— av vilka den finska, efter vad som upplysts, närmast synes vara
benägen att intaga samma ståndpunkt som den svenska — ävensom de ytterligare
erfarenheter som kan vinnas under den närmaste framtiden får
visa, om det finns skäl att i den blivande mera definitiva lagstiftningen frångå
den ståndpunkt som nu bar intagits.

Försäkringen bör kompletteras med statsgaranti i huvudsak enligt de
grunder som utredningen angivit. I den mån ansvarighetsbeloppet ej förslår,
bör sålunda gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som fastställes
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Även eljest bör staten inträda då den
skadelidande ej kunnat utfå ersättning som bör tillkomma honom.

Som förut nämnts bygger utredningens förslag på att ansvarigheten -—-med undantag för fall då olycka inträffat under transport av nukleära ämnen
— skall åvila anläggningsinnehavaren ensam. Leverantörer, konstruktörer
o. s. v. skall alltså vara fritagna från skadeståndsslcyldighet. Förslaget
i denna del innebär ett betydande avsteg från eljest inom skadeståndsrätten
gällande regler. På grund av de starka skäl som uppbär den föreslagna
ordningen -—- bl. a. angelägenheten att undvika dubbelförsäkring som
kan bli särskilt oläglig med hänsyn till de höga belopp det här gäller — synes
den emellertid få godtagas.

Även eljest synes huvudlinjerna i utredningens förslag böra följas. Beträffande
detaljutformningen har den granskning av förslaget som med beaktande
av remissyttrandena verkställts i departementet föranlett vissa
jämkningar, som närmare redovisas i den speciella motiveringen. Med hänsyn
till lagstiftningens karaktär av provisorium får man givetvis räkna med
att ställningstagandet till vissa i lagstiftningen ingående frågor snart kan
behöva omprövas. Jag räknar emellertid med att de nu förordade huvudgrunderna
för lagstiftningen skall bli vägledande även vid utformningen
av en blivande, mera definitiv lagstiftning i ämnet.

Specialmotivering

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till lag om
ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag).
Beträffande innehållet i förslaget får jag, utöver vad som framgår av
den tidigare framställningen, anföra följande.

1 §•

Paragrafen innehåller vissa definitioner.

Utredningen. I utredningens förslag avses med uttrycket atombränsle
uran, plutonium eller annat ämne, som användes som bränsle i anläggning
för utvinning av atomenergi. Definitionen anknyter nära till stadgandet i 1 §
första stycket atomenergilagen den 1 juni 1956; att förening vari ämne av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1960

nu angivet slag ingår icke uttryckligen angivits i förslaget avses ej innebära
någon avvikelse i sak. En mycket betydande inskränkning i lagstiftningens
tillämplighetsområde i förevarande hänseende göres i 2 §, där det stadgas
att lagen icke är tillämplig å atombränsle som ej innehåller annan verksam
beståndsdel än naturligt uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning
i atomanläggning.

Med atomprodukt avses enligt utredningens förslag radioaktivt
ämne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband
med framställning eller användning av atombränsle, därunder inbegripet
avfall från atomanläggning men icke atombränsle. Uttrycket »radioaktivt
ämne» — eller »radioisotop» —- är en allmänt vedertagen benämning på ett
ämne, vars atomkärnor undergår spontana omvandlingar och därvid utsänder
radioaktiv (joniserande) strålning. Radioaktiva ämnen som bildats icke
i en atomanläggning utan t. ex. i partikelacceleratorer eller cyklotroner faller
utanför lagstiftningen. Genom 2 § undantages i viss utsträckning från
lagens tillämplighetsområde radioisotoper som begagnas för industriellt eller
medicinskt bruk o. 1.

Med atomanläggning avses enligt utredningens förslag atomreaktor
ävensom anläggning för framställning, behandling eller förvaring av
atombränsle eller atomprodukt. Ledning vid avgörandet av vad som skall betraktas
som en anläggning för sig, särskilt i vad gäller anordningar för förvaring
av avfall o. d., bör kunna erhållas genom tillståndsgivningen enligt
atomenergilagen. Om driften i en atomreaktoranläggning nedlagts, t. ex.
efter en olyckshändelse, och området avspärrats, torde anläggningen i fortsättningen
vara att betrakta som en anläggning för förvaring av atomprodukter,
och detta sakernas tillstånd varar till dess radioaktiviteten hos de
kvarvarande ämnena avklingat så mycket, att någon fara inte längre föreligger.

Befann sig ämnet icke i »anläggning» när olyckan inträffade och var det
icke heller under transport, skall den anläggningsinnehavare som hade eller
senast haft ämnet i sin besittning bära ansvaret; jfr 4 § sista stycket. Två
eller flera anläggningar kan i administrativ väg sammanföras till en enhet
i lagens bemärkelse; jfr 3 §.

Konventionen upptar en definition av termen »operator»: anlägg ningsinnehavare.

Utredningen säger sig utgå från att under den
provisoriska lagstiftningens tid med ledning av koncessionssystemet ulan
större svårighet skall kunna klarläggas, vem som i det särskilda fallet skall
anses som anläggningsinnehavare.

Vad slutligen angår atomskada förstås därmed enligt utredningens
förslag skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från atombränsle
eller atomprodukt. Lagen avses alltså gälla endast skada å person
och egendom. Huruvida skador på den mänskliga arvsmassan, s. k. genetiska
skador, omfattas av uttrycket skada å person är mycket tveksamt.
Frågan torde emellertid inte ha någon större praktisk betydelse, framför allt
därför att det för den som lidit skadan torde vara mycket svårt att leda

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

i bevis att skadan uppkommit genom en viss påstådd olyckshändelse för
vilken ansvarighet föreligger enligt lagen. Utredningen har ansett att spörsmålet
—- som visserligen är särskilt aktuellt i detta sammanhang men inte
helt torde sakna motstycken inom andra verksamhetsområden — inte kan
besvaras i den nu föreslagna provisoriska lagen. Det får avgöras i rättstilllämpningen
med stöd av allmänna överväganden.

Sådan olägenhet av förorening, utan samband med person- eller egendomsskada,
som avses i 8 kap. 35 § vattenlagen — därest dylik olägenhet över
huvud kan tänkas uppkomma på förevarande område — faller utanför lagen;
den täckes icke av den föreskrivna försäkringen och skall ersättas av
anläggningsinnehavaren vid sidan av nu föreslagna bestämmelser. Immissioner
av typen intrång i rörelse, utan att person- eller sakskada uppkommit,
faller likaledes enligt utredningens uppfattning utanför lagens tillämplighetsområde,
liksom annan direkt tillfogad s. k. allmän förmögenhetsskada.

Skador på anläggningen jämte tillbehör omfattas i och för sig av de föreslagna
reglerna. Det torde emellei''tid endast undantagsvis inträffa, att annan
än anläggningsinnehavaren som ju själv är den ersättningsskyldige lider
skada som här avses. Under den tid den provisoriska lagen avses att gälla
kominer endast tre atomanläggningar att vara i drift här i landet, nämligen
reaktoranläggningen R 1 i Stockholm, Studsviksanläggningen och Ågestaanläggningen.
För dessa tre anläggningar kommer, enligt vad utredningen
anser sig våga räkna med, att finnas sakförsäkring enligt försäkringsavtal, i
vilka försäkringsgivaren förbundit sig att inte utöva regressrätt mot den
för skadan ansvarige. Det kan därför inte anses nödvändigt att i den provisoriska
lagstiftningen uppta några speciella föreskrifter avseende ansvarighet
för skada på anläggningen.

Utredningen förklarar, att med »person» hör avses även den som är anställd
hos anläggningsinnehavaren. De anställda erhåller för sin skada i regel
ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser. Det kan visserligen
vara tveksamt, om ersättningsskyldighet på strikt grund lämpligen
hör åläggas en arbetsgivare, som bekostar ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen.
Starka skäl, inte minst av psykologisk art, talar emellertid för
att de anställda inte försättes i sämre position i ersättningsrättsligt hänseende
än utomstående skadelidande. Utredningen har därför stannat för
att inbegripa även anläggningsinnehavarens anställda under lagen. Dessa får
alltså ersättning enligt de föreslagna reglerna för vad som inte täckes av
yrkesskadeförsäkringen. För vad som utgivits från yrkesskadeförsäkringen
har försäkringsgivaren inte regressrätt mot anläggningsinnehavaren (eller
dennes ansvarighetsförsäkring), med mindre innehavaren vållat skadan
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detta följer av 51 § andra stycket
lagen om yrkesskadeförsäkring; jfr 107 § andra stycket lagen om allmän
sjukförsäkring.

Enligt utredningens förslag omfattas endast skada genom radioaktiv strålning
av lagen. Med radioaktiv strålning avses alfa-, heta- och gammastrålning
ävensom neutronstrålning (jfr 1951 års strålskyddskommittés betän -

Knngl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

kande Strålskydd SOU 1956: 38 s. 29 ff.). Under utredningsarbetets gång
har diskuterats, om inte också vissa andra skador som orsakats av atombränsle
eller atomprodukt, såsom skador genom giftverkan och sprängverkan
och kanske också skada till följd av ämnenas »farliga» natur i största
allmänhet, horde föras in under ansvarigheten. Ett skäl härför är onekligen,
anför utredningen, att det ligger nära till hands, när man nu ändå skapar
ett obligatoriskt försäkringsskydd för hithörande skador, att utnyttja anordningen
till allmänhetens skydd i största möjliga utsträckning. Ett annat
skäl kan vara, att det i praktiken ofta måste bli svårt att fastställa, om en
viss skada, särskilt när den lett till döden, uppkommit genom radioaktiv
strålning eller på annat sätt, t. ex. genom giftverkan. Å andra sidan medför
en sådan utvidgning av ansvarighetsområdet besvärliga gränsdragningsproblem;
förgiftnings- och explosionsrisker, inte sällan av allvarligare natur
än här, finns på många andra områden, utan att speciella regler om skadeståndsansvar
eller obligatoriskt försäkringsskydd ansetts påkallade. Utredningen
har därför stannat för att begränsa den provisoriska lagstiftningen
till de skador som obestridligen främst står i blickpunkten, nämligen skador
genom radioaktivitet. Detta är också ståndpunkten i engelsk rätt. Konventionsförslaget
däremot inbegriper under ansvarigheten jämväl skador
som uppkommer genom en kombination av dels radioaktivitet och dels
giftverkan, explosionsverkan eller annan farlig verkan av atombränsle eller
radioaktiv produkt. Utredningen har räknat med att frågan får tas upp till
förnyat övervägande i samband med utarbetande av en mera definitiv lag
L ämnet.

Utredningen framhåller vidare, att de skador som omfattas av lagstiftningen
kan uppkomma på olika sätt. Det hade onekligen, anför utredningen
varit av stort praktiskt värde, om det relevanta skadeorsakande faktum
hade kunnat närmare bestämmas i lagen. I 1 § talas helt allmänt om skada
genom radioaktiv strålning. I senare stadganden begagnas uttrycket »händelse»
(4, 6—8, 10, 12, 13 och 15 §§). I 7 § andra stycket talas om »skadefall»,
i 10 § tredje stycket om »försäkringsfall».

Så mycket är enligt utredningen till en början klart, att ersättning skall
lämnas för skador genom radioaktivitet från atomanläggning — eller uppkomna
under transport som avses i 4 § andra stycket — och att varje
händelse som leder till skada av bär avsett slag är ersättningsgrundande.
Problemet ligger inte där utan i att avgöra, om en eller flera händelser
givit upphov till skada. Detta är av betydelse både vid avgörandet av om
ett eller flera ansvarighetsbelopp står till förfogande (6 §) och i preskriptionshänseende
(8 §).

Avsikten har varit att under lagstiftningen inbegripa dels skada genom
enstaka olyckshändelser av typen kedjereaktion som går ur kontroll eller explosion
i reaktorn och dels fortvarighetstillstånd av typen successiv kontaminering
av anläggningen eller vattendrag genom läckage el. dyl. Inte minst
i sistnämnda hänseende kan det enligt utredningen betecknas som en brist,
att händelsebegreppet inte kunnat närmare bestämmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1960

Konvenlionsförslaget anger, att som en händelse (»a nuclear incident»)
skall betraktas varje händelse eller serie av händelser med samma ursprung
som framkallats av, eller medfört skada som framkallats av, de farliga egenskaperna
hos atombränsle eller atomprodukt. Utredningen har ansett att
denna formulering, ehuru den för en del i praktiken uppkommande situationer
kan tjäna som riktmärke, knappast helt löser svårigheterna; bl. a.
ges därigenom ingen ledning för att bestämma vilken tidpunkt som skall
lagas till utgångspunkt för preskriptionstiden vid successiv kontaminering
genom läckage o. dyl. Konventionsförslagets bestämmelse bör därför enligt
utredningens uppfattning övervägas ytterligare, och den har inte upptagits
i det föreliggande lagförslaget. Detta innebär, att det får ankomma på rättstillämpningen
att i förekommande fall ge en närmare bestämning. För några
viktigare uppmärksammade fall har emellertid utredningen angivit, hur
den sett på frågan.

Om en explosion inträffat i en atomreaktor med påföljd att ett gasmoln
och eventuellt en del fasta partiklar slungats ut och smittat ned omgivningen,
kan det tänkas att — beroende på svårigheten att definitivt sanera det
nedsmittade området — radioaktiva ämnen kan bli kvar och ge ifrån sig
strålning som kan träffa en människa eller eljest orsaka skada ännu lång
tid efter händelsen i anläggningen. Utredningen menar inte desto mindre,
att den skadeorsakande händelsen skall anses vara explosionen i anläggningen.
Skulle efter en större olycka i en atomreaktor driften nedläggas och
reaktorn avspärras och skada någon tid senare uppstå genom läckage eller
annan företeelse som är att betrakta som en klar följd av den första händelsen,
menar utredningen också, att förloppet skall betraktas som en händelse
(med följdverkningar), vilket bl. a. innebär att preskriptionen räknas
från den inledande olyckshändelsen. Om däremot efter samma avspärrning
skada uppkommer genom brand, blixtnedslag eller annan avgränsad mellankommande
händelse, anser utredningen att fråga är om två händelser.
Om genom immission eller annat fortvariglietstillstånd successiv bestrålning
skett och skadan är ett resultat av den sammanlagda bestrålningen,
kan man inte komma till annat resultat än att fråga är om en händelse i lagens
mening. Preskriptionen bör i dylika fall räknas från den tidpunkt då
detta fortvarighetstillstånd upphörde.

För att en händelse skall anses ha givit upphov till skada måste emellertid
enligt allmänna rättsgrundsatser ett visst inte alltför avlägset orsaksförhållande
föreligga mellan händelsen och skadan. Om under fartygstransport
av en rostfri stålbehållare innehållande använt atombränsle behållaren går
förlorad och sjunker men det kan tänkas taga 50—100 år innan behållaren
frätts sönder av havsvattnet, så att skada kan uppkomma, kan förlusten av
behållaren knappast antagas utgöra en händelse som »givit upphov» till
skadan. Utredningen säger sig vara benägen att antaga, att i den slutliga
lagstiftningen för detta fall, som diskuterats under konventionsbehandlingen,
måste givas en särskild bestämmelse syftande till att begränsa ansvarighetstiden.
För den provisoriska lagstiftningens del synes emellertid cn
sådan bestämmelse knappast vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Yttrandena. Beträffande den föreslagna terminologin i allmänhet
hemställer AKK, att kontakt tages med tekniska nomenklaturcentralen
som arbetar på en ordlista med svenska termer inom området, t. ex. kärnenergi,
kärnbränsle o. s. v. Sveriges mekanförbund hänvisar i stället till en
särskild kommitté inom sin standardiseringsavdelning, som siktar till att få
till stånd en enhetlig terminologi på området, vilken skulle kunna antas som
svensk standard 1960, och föreslår att man vid utarbetande av den definitiva
lagtexten vederbörligen beaktar de resultat som i avseende på terminologifrågorna
då kan föreligga.

Beträffande definitionerna av uttrycken atom bränsle och atomprodukt
finner AKK, att gränsdragningen rymmer vissa svårigheter och
uttalar härom:

Det är icke klart, om en använd bränslestav kan hänföras till atombränsle
eller atomprodukt. Det är nämligen svårt att angiva, när en bränslestav ej
längre är användbar som bränsle i en reaktor, eftersom detta beror på tillgänglig
överskottsreaktivitet i anläggningen. Om den använda bränslestaven
t. ex. användes för gammasterilisering av matvaror, blir det en väsentlig
skillnad i ansvaret, om bränslestaven hänföres till atombränsle eller till
atomprodukt. I förra fallet gäller strikt ansvar för atomanläggningens innehavare,
oberoende av var steriliseringen sker. I det senare fallet föreligger
icke något sådant ansvar om den sker utanför anläggningen.

I fråga om definitionen av atomskada har ett relativt stort antal
remissinstanser — hovrätten för Nedre Norrland, medicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen,
AKK, svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags
riksförbund och Sveriges mekanförbund — påyrkat eller föreslagit
till övervägande, alt också skador genom giftverkan, sprängverkan eller annan
farlig verkan av här avsedda ämnen medtages. Som skäl har framför
allt åberopats, att konventionsförslaget i sin föreliggande form inbegriper
skador av denna art och att, om de inte medtages, stora svårigheter kan uppstå
i kausalitetshänseende. Mekanförbundet har även understrukit de svårigheter
som uppkommer för leverantörerna, vilka med förslagets utformning
inte vinner ansvarsbefrielse i förgiftnings- och explosionsfallen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påtalar, alt skäl ej har anförts för utredningens
ståndpunkt att från lagen utesluta immissioner av typen intrång
i rörelse. Hovrätten ifrågasätter, huruvida begränsningen är sakligt motiverad.

Delegationen för atomenergifrågor ansluter sig däremot till utredningens
uppfattning på denna punkt.

Förslagets ståndpunkt att skada på anläggningen själv och tillbehör till
denna i den provisoriska lagen ej skulle behöva uttryckligen undantagas
från ansvarigheten kritiseras av hovrätten för Nedre Norrland, som anser
att de av utredningen anförda skälen inte är övertygande. AKK nöjer sig
däremot med en hemställan, att fragan beaktas i den definitiva lagen.

Till förslaget att även anläggningsinnebavarens anställda skall inbegripas
i kretsen a\ skadeståndsberättigade ställer sig svenska försäkringsbolags
riksförbund tveksamt. Förbundet framhåller, att på detta sätt de an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

ställda vid en atomanläggning kommer alt få en mera gynnsam ställning
beträffande olycksfall i arbete än andra anställda samt att skador på de anställda
sannolikt kommer att bli rätt frekventa; den ståndpunkt man här
väljer utövar därigenom inflytande på premiernas storlek. Delegationen för
atomenergifrågor och aktiebolaget Atomenergi tillstyrker däremot förslaget
i denna del.

Järnvägsstyrelsen påpekar, att förslaget inte innehåller några bestämmelser
om skada som under transport av nukleära ämnen kan uppstå på själva
godset (d. v. s. det nukleära ämnet och dess förpackning). Styrelsen utgår
från att därvidlag skall gälla vanliga frakträttsregler. Om mycket stora
risker för järnvägen uppkommer härigenom, kan det ifrågasättas om inte
obligatorisk sakförsäkringsplikt borde införas för avsändaren av godset med
föreskrift att försäkringsgivarna inte skulle ha regressrätt.

Delegationen för atomenergifrågor erinrar om det förut berörda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från
atomenergianläggning m. m. vilket framlagts i särskilt betänkande (SOU
1959: 38). I detta lagförslag upptages ersättningsbestämmelser för vissa skador
orsakade av atomolyckor. Delegationen förutsätter att frågan om samordning
av ersättningsbestämmelserna i de båda lagförslagen uppmärksammas
vid ärendets fortsatta handläggning.

I några remissyttranden har ifrågasatts om inte jämväl vissa andra
definitioner borde införas i lagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund diskuterar behovet av en definition
av begreppet »händelse». Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska
karaktär har riksförbundet emellertid intet att erinra mot utredningens
ståndpunkt att tills vidare lämna frågan åt rättstillämpningen; i
den definitiva lagen bör dock en definition införas. Utan något yrkande
framhåller AKK, under åberopande av vad utredningen själv anfört, att
uttrycket »händelse» är alltför obestämt. — Jfr även hovrättens för Nedre
Norrland i anslutning till den allmänna motiveringen återgivna yttrande.

Vattenfallsstyrelsen skulle vilja ha begreppet anläggningsinneliavare
definierat i förevarande lag och framhåller därvidlag, att utbyggnadsprogrammet
för atomenergin försiggår genom samarbete mellan
olika intressenter, representerande såväl staten och kommunerna som andra
associationer; dessa intressenter äger olika delar i anläggningarna. En annan
lösning vore emellertid att komplettera atomenergilagen med föreskrift,
att i varje koncession skall bestämmas vem som är att anse som anläggningsinnehavare.
Aktiebolaget Atomenergi anför liknande synpunkter och
framhåller, att man vid sidan av samäganderättsfallet kan tänka sig, att
någon fått tillstånd att inneha en reaktor och en annan att driva den. I
vart fall i en definitiv lagstiftning bör dessa frågor närmare klargöras. Sveriges
mckanförbund pekar även på den situationen, att en reaktor före
överlämnandet till beställaren köres igång av leverantören, och föreslår alt
konventionsförslagets definition av »operator» införes i den svenska lagen.
Delegationen för atomenergifrågor framhåller, att i praktiken begreppet in -

Kungl. Maj ris proposition nr 140 år 1960

nehavare enligt lagförslaget kommer att avse den som enligt atomenergilagen
har tillstånd för driften av anläggningen.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning att vid denna provisoriska
lagstiftning frångå den terminologi som användes i 1956 års
atomenergilag. Liksom där talas om atomreaktor och atombränsle begagnas
alltså i den nu föreslagna lagstiftningen, utom dessa termer, de i analogi
därmed bildade uttrycken atomskada och atomprodukt.

Beträffande gränsdragningen mellan atom bränsle och atomprodukt
synes vissa svårigheter föreligga att nå en klar avgränsning.
Vad angår det i ett remissyttrande anförda exemplet — en använd bränslestav
—- torde dock knappast råda tvekan om att ett sådant föremål bör betraktas
som atomprodukt och alltså omfattas av undantagsbestämmelsen i
2 §. Enligt vad som upplysts kan det knappast i praktiken förekomma, att
en begagnad bränslestav åter sättes in i en reaktor; karaktären av atomprodukt
är därigenom dominerande. Förevarande gränsdragningsproblem torde
emellertid få närmare övervägas vid utarbetandet av en mera definitiv
lagstiftning i ämnet.

Utredningens förslag till definition av uttrycket atom anläggning
torde böra godtagas med tillägg, för tydlighetens skull, att anläggningen
skall vara belägen här i riket.

Vad beträffar omfattningen av begreppet atomskada synes de skäl
som av åtskilliga remissinstanser har anförts till stöd för att redan den
provisoriska lagstiftningen bör omfatta även skador genom gift- och sprängverkan
m. m. vara övertygande. Förslaget bör därför utvidgas till att avse
jämväl sådana skador, förutsatt att den händelse som medfört skadorna givit
upphov jämväl till skada genom radioaktiv strålning. I övrigt synes anledning
ej finnas att i detta avseende frångå utredningens förslag. I likhet med
vad som gäller enligt flera andra lagar, som stadgar ett längre gående skadeståndsansvar
än det som följer av allmänna skadeståndsgrunder -— t. ex.
lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
och lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd avluftfart
— bör ansvarigheten således begränsas till skada å person och egendom.
Liksom utredningen anser jag vidare, att frågan om ersättning åt anläggningsinnehavaren
för skada å anläggningen bör under den provisoriska
lagstiftningens giltighetstid kunna lösas genom lämplig utformning av sakförsäkringen;
något uttryckligt undantag i lagen beträffande skada å anläggningen
skulle alltså icke behövas.

Icke minst av psykologiska skäl synes det vara påkallat, att personalen
vid atomanläggning där olycka inträffar icke undantages från lagstiftningen.

Nyligen har av tillkallad utredningsman framlagts ett betänkande angående
beredskap mot atomenergiolyckor, innefattande bl. a. förslag till särskild
skyddslagstiftning (SOU 1959:38). I detta förslag, som senare denna
dag anmäles av chefen för inrikesdepartementet, upptages bl. a. bestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A0 år 19(10

ser om rätt till ersättning av statsverket för den som skadas under koanmendering
till räddnings- och skyddsarbete efter en atomolycka. Enligt min mening
är det naturligt, alt den som lidit skada under dylikt arbete icke skall
vara utesluten från rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren på den
grund att han till äventyrs må kunna erhålla viss ersättning av staten enligt
den föreslagna skyddslagen. Av allmänna rättsgrundsatser följer givetvis,
att den skadelidande sammanlagt icke kan få mer än fulla skadan ersatt.
Något undantag i nu förevarande lagstiftning med hänsyn till den ifrågasatta
skyddslagen synes därför icke påkallat. Ersättningen enligt skyddslagen
lärer icke vara att anse som skadestånd i rättslig mening; bl. a. torde laga
anspråk på sådan ersättning icke komma att kunna göras gällande vid
allmän domstol. Lika litet som ersättningar enligt lagarna om allmän sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring kan alltså ersättning enligt den ifrågasatta
skyddslagen beröras av stadgandet i 9 § första stycket i nu förevarande
lag. Hinder möter därför icke att krav på ersättning göres gällande enligt
båda lagarna.

Någon definition av begreppet anlägg ningsinneha v are synes
ej erforderlig för närvarande. Det torde ej medföra någon olägenhet,
att frågan om den närmare innebörden av detta begrepp i avbidan på en
mera definitiv lagstiftning överlämnas till rättstillämpningen.

2 §•

Denna paragraf stadgar undantag från lagens tillämpning beträffande dels
atombränsle, som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt uran
och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning, dels vissa slag av radioisotoper,
dels atomreaktorer som begagnas i fartyg och andra transportmedel
och dels slutligen atomskada som är en följd av krigshandling eller liknan*
de handling under väpnad konflikt.

Utredningen. Beträffande förstnämnda undantag uttalar utredningen, att
med naturligt uran avses uran, vari den klyvbara isotopen U 235 ingår med
naturlig koncentration, eller ca 0,7 % medan resten utgöres av U 238. Utredningen
framhåller, att riskerna för att naturligt uran skall kunna ge upphov
till kedjereaktion utanför en atomreaktor är obefintliga. Riskerna för
strålskador genom naturligt uran — även om ämnet som sådant är bragt till
mycket hög renhetsgrad — är obetydliga. Genom detta undantag uppnås,
att anläggningar för brytning av uranmalm (uranskiffer) och kemisk anrikning
av den brutna produkten faller utanför lagstiftningen. Vidare kommer
arbetsprocesser bestående i sintring av uranoxid, pressning av oxidpulvret
till stycken avsedda att ingå i bränsleelementen, slipning av dessa
stycken och inkapsling av dem i aluminium eller annat lämpligt hölje att
falla utanför lagen. Detta är av inte oväsentlig betydelse, därför att dessa
arbetsmoment för närvarande i viss utsträckning är utlagda på den vanliga
verkstadsindustrin. Transporter av färdiga bränsleelement, som inte innehåller
annan verksam beståndsdel än naturligt uran, faller likaledes utanför.

Kungl. Maj:ts proposition nr låO år 1960

Sådana transporter sker i viss utsträckning genom flyg; några särskilda
anordningar för dessa flygtransporter påkallas alltså enligt vad nu sagts
inte på grund av förevarande lagstiftning.

Det bör emellertid, framhåller utredningen, observeras, att så snart anrikning
i kärnfysikaliskt hänseende av ämnet skett — genom att t. ex. procenthalten
av isotopen U 235 ökats eller plutonium tillförts — det inte längre
är fråga om naturligt uran. Sådant anrikat uran faller därför under lagstiftningen.
Atombränsle innehållande bestrålat naturligt uran faller vidare,
enligt definitionen, under lagens bestämmelser.

Nästa undantag avser radioisotoper som utanför atomanläggning nyttjas eller
är avsedda att nyttjas för vissa ändamål. Utredningen anför, att radioisotoper
numera begagnas för olika ändamål inom industrin, medicinen
o. s. v., t. ex. för att följa cirkulationen i en industriell tillverkningsprocess,
i människokroppen o. s. v. (spårning), för konservering av födoämnen, för
härdning av plaster o. s. v. Dessa radioisotoper har framställts antingen
genom att för ändamålet lämpade ämnen utsatts för bestrålning i en reaktor
eller genom att lämpliga radioaktiva ämnen framtages ur avfallsprodukterna
från reaktorn (utbrända bränsleelement). Det är väl knappast antagligt,
att radioisotoper, som är avsedda att begagnas för nu angivna ändamål,
ens i större ansamlingar kan ge upphov till katastofer; här inverkar
också, att deras radioaktivitet i allmänhet avklingar relativt snabbt. Det
kan dock inte förbises, att många radioisotoper av hithörande slag är farliga
ämnen, som kan ställa till stor skada. Om man på ett lätthanterligt sätt
hade kunnat åstadkomma en gränsdragning — t. ex. med hänsyn till strålningsrisken
— som i lämplig utsträckning hade fört in de nu avsedda radioisotoperna
under det strikta ansvaret, hade det uppenbarligen varit en fördel.
Verkställda undersökningar har emellertid visat, att detta inte låter sig
göra. Det bör ock anmärkas, att konventionsförslaget undantar ifrågavarande
radioisotoper från det strikta skadeståndsansvaret.

Beträffande undantaget för reaktorer i fartyg eller andra transportmedel
anför utredningen, att speciella mycket svårbemästrade problem kommer
att inställa sig i fråga om ansvarigheten för atomdrivna fartyg och andra
transportmedel. Inom den närmaste tiden planeras dock inte några svenska
atomdrivna transportmedel. Det har därför ansetts möjligt, att i en lagstiftning
av provisorisk natur göra nu avsedda undantag, som f. ö. har sin motsvarighet
i konventionsförslaget.

Undantaget rörande atomskada i följd av krigshandling in. m. betingas enligt
utredningen av att den stränga ansvarighet som ålägges anläggningsinnehavaren
enligt lagförslaget inte bör inträda i force-majeure-situationer
av hithörande slag. Undantaget har sin motsvarighet i konventionsförslaget.

Yttrandena. Aktiebolaget Atomenergi tillstyrker kommitténs förslag, att
naturligt uran som ej blivit bestrålat undantages från den föreslagna lagstiftningen.
Några risker för omfattande skador föreligger ej i detta fall,
och genom det nämnda undantaget undviker man att i onödan försvåra en

Kungl. Maj. ts proposition nr 1W år 1960

industriell hantering. AKK föreslår att undantaget får omfatta även »urlakat»
uran, varmed åsyftas uran som i jämförelse med naturligt uran utarmats
på isotopen U 235. Det urlakade uranet medför enligt AKK icke
större risker än naturligt uran. För att göra bestämmelsen tydligare vill AKK
efter orden »ej blivit radioaktivt genom bestrålning i atomanläggning»
göra ett tillägg, som täcker det fall att det naturliga eller urlakade uranbränslet
ej ingår i ett kritiskt system, varmed lärer avses anordning, vari en
kedjereaktion kan upprätthållas.

Vad angår undantaget för vissa radioisotoper vill medicinalstyrelsen icke
motsätta sig förslaget i denna del men anser att frågan om gränsdragningen
är av sådan vikt att den bör ytterligare utredas under det fortsatta arbetet
på en definitiv lagstiftning. AKK anmärker att uttrycken industriellt och
kommersiellt ändamål är mycket vittomfattande. Det synes vidare vara
oklart, vid vilken tidpunkt anläggningsinnehavarens ansvar upphör. Ordalagen
tyder närmast på att vid transport av hithörande produkter från en
atomanläggning till exempelvis ett vetenskapligt laboratorium ansvaret
upphör, så snart produkten kommit utanför anläggningen. Enligt AKK:s mening
vore det önskvärt om detta kunde komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Beträffande undantaget för reaktorer i olika slag av transportmedel beklagar
försäkringsinspektionen, att utredningen icke kunnat i sitt förslag inbegripa
de allvarliga ansvarsrisker som är förknippade med sådana reaktorer.
Förslagets ståndpunkt i denna del sammanhänger emellertid med att
dessa reaktorer undantagits från konventionsförslaget. Med hänsyn till att
det nu är fråga om en provisorisk lagstiftning torde man tyvärr tills vidare
få böja sig för svårigheterna, men givetvis måste förutsättas att frågan
uppmärksammas i fortsättningen.

Sjöfartssiyrelsen anför:

Det äger visserligen sin riktighet att under den provisoriska lagens giltighetstid
någon svensk atomdriven sjöfart icke torde komma till stånd. Däremot
lärer det icke vara uteslutet att under denna tid utländskt reaktordrivet
fartyg kan komma att besöka svensk hamn. Därest härvid någon olycka
skulle inträffa är det möjligt att svensk lag skulle tillämpas på eventuella
skadeståndsf rågor.

Med det av utredningen föreslagna undantaget från lagens tillämpningsområde
för far tygsreaktorer skulle detta innebära att frågorna finge avgöras
efter allmänna skadeståndsregler och ej efter de nu för atomskador föreslagna
speciella reglerna. De skäl som utredningen anfört som motiv för införande
av den provisoriska lagstiftningen synes sjöfartsstyrelsen med samma
rätt kunna åberopas för att göra lagen tillämplig även på atomfartyg.
Styrelsen föreslår sålunda att som en provisorisk åtgärd ifrågavarande undantag
får utgå ur den provisoriska lagen.

Sveriges redareförening tillstyrker däremot förslaget och hänvisar till
att något atomdrivet fartyg under den provisoriska lagstiftningens giltighetstid
icke kommer att tillföras handelsflottan.

Luftfarts styrelsen bekräftar, att någon tillverkning av svenska atomdrivna
civila luftfartyg ej planeras för de närmaste åren. Av tillgängliga infor 3

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr Ilo

Kungl. Maj. ts proposition nr l ''iO år 1960

mationer framgår, att icke heller den västliga världen i övrigt torde sätta
några atomdrivna luftfartyg i trafik under tiden för den föreslagna lagens
giltighetstid.

SAS vitsordar, att man icke behöver räkna med alt atomdrivna flygplan
kommer till användning inom den civila luftfarten under den provisoriska
lagens giltighetstid, d. v. s. intill utgången av år 1963.

Vad slutligen angår undantaget beträffande atomskador som är eu följd
av krigshandlingar och vissa liknande handlingar framhåller hovrätten över
Skåne och Blekinge, att tvekan kan råda, om begreppet uppror innefattar
endast sådan handling som beskrives i 9 kap. 1 § strafflagen eller även
andra situationer, t. ex. vissa våldshandlingar i samband med arbetskonflikter.
Om begreppet har förstnämnda begränsade innebörd, vill hovrätten
ifrågasätta om icke en utvidgning till vissa närliggande situationer kan
vara påkallad.

Departementschefen. Utredningen har i förevarande paragraf upptagit vissa
undantag från lagens tillämpningsområde.

Vad angår det föreslagna undantaget för naturligt uran som ej blivit bestrålat,
har från ett håll förordats undantag jämväl för »urlakat» uran.
Det är tydligt att sådant uran bör falla utanför lagen, men något uttryckligt
stadgande härom torde ej vara erforderligt. I övrigt synes den nu ifrågavarande
undantagsregeln i förslaget ej ge anledning till erinran bortsett
från att viss jämkning av texten i förtydligande syfte torde få vidtagas.

I anledning av vad som under remissbehandlingen anförts rörande det i
förslaget upptagna undantaget för vissa radioisotoper vill jag framhålla,
att det enligt min mening knappast kan uppkomma tvekan om den tidpunkt
från vilken friheten från ansvar enligt lagen inträder. Lagens regler upphör
att vara tillämpliga i det ögonblick radioisotopen föres ut från den anläggning
där den tillverkats. Lagen kan åter bli gällande, om radioisotopen
återföres till anläggning, som faller under lagen, t. ex. till ett upplag för
förvaring av radioaktiva ämnen vilket är att betrakta som atomanläggning.

Vad angår det föreslagna undantaget för reaktorer i transportmedel må
framhållas, att ett flertal konventioner, av vilka vårt land är bundet, meddelar
föreskrifter i olika hänseenden om ansvarigheten för ägare av fartyg
och luftfartyg. Hithörande bestämmelser innebär i betydande utsträckning
ansvarsbegränsning till belopp väsentligt understigande de i den nu föreslagna
lagstiftningen upptagna. Det är ej möjligt för ett konventionsland att
ensidigt bryta mot dessa konventioner genom att införa nya lagbestämmelser
som ålägger ägare av atomdrivet fartyg eller luftfartyg större förpliktelser
än som följer av konventionerna. Även det inom OEEC upprättade konventionsförslaget
gör av skäl som nu anförts undantag för atomdrivna
transportmedel. Det må emellertid anmärkas, att det för närvarande pågår
arbete på att få till stånd en särskild konvention om atomdrivna fartyg. Intill
dess en sådan konvention trätt i kraft, nödgas man undvara särskilda
bestämmelser på detta område. Att bygga atomdrivna fartyg i Sverige är cj

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1900

aktuellt för närvarande. Skulle inom den närmaste tiden fråga uppkomma
om besök i Sverige av utländskt atomdrivet fartyg, torde svenska myndigheter
ha möjlighet att, som villkor för rätt att anlöpa svensk hamn, från
fall till fall kräva garantier beträffande ersättning för eventuellt uppkommande
atomskador. Det torde också få förutsättas, att utländska atomdrivna
fartyg ej kommer att passera genom svenskt territorialvatten utan
att frågan om passage dessförinnan diskuterats med de svenska myndigheterna.

Vad slutligen angår vissa atomskador under krig m. m. torde det vara
tillräckligt att i lagtexten göra undantag endast för atomskada som är en
följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt.

3 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med atomskadeutredningens
förslag intagits en bestämmelse om att Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer äger förordna, att två eller flera atomanläggningar
som är belägna i närheten av varandra skall i hänseenden som avses i lagen
behandlas som en anläggning.

4 §•

I paragrafen anges vem som i olika förekommande situationer har att
bära det i lagen avsedda skadeståndsansvaret.

Utredningen. Enligt första stycket i utredningens förslag skall, om det
atombränsle eller den atomprodukt som gav upphov till skadan fanns i en
atomanläggning när skadan inträffade, ersättningen utges av denna anläggnings
innehavare. Om atombränslet eller atomprodukten successivt befunnit
sig i olika anläggningar men slutligen hamnat i en anläggning innan
olyckan skedde, bär de tidigare innehavarna inte något ansvar. Solidariskt
ansvar för två anläggningsinnehavare kan emellertid enligt allmänna rättsgrundsatser
uppkomma, om t. ex. vid explosioner i båda anläggningarna
radioaktiva moln driver ut från dem bägge och smittar ned omgivningen.
Jfr vid 6 §.

I andra stycket meddelas särskilda föreskrifter för det fall att skadan orsakades
av atombränsle eller atomprodukt under transport här i riket. Därvid
är huvudregeln, att ansvarigheten åvilar den anläggningsinnehavare som
avsänt ämnet. I regel är det han som har de bästa förutsättningarna att
övervaka att förpackning sker på lämpligaste sätt och att anordningar för
transportens riskfria genomförande i övrigt vidtages. I fråga om transport
från utlandet till anläggning inom riket har utredningen dock funnit påkallat,
att eu anläggningsinnehavare här i riket skall bära skadeståndsansvar;
för sådana fall har därför föreskrivits, att ansvarigheten åvilar mottagaren.

I lagförslaget har inte närmare angivits vad som faller under begreppet
transport. Ibland kan det vara ovisst, när transporten skall anses ha tagit

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1960

sin början resp. avslutats. Sådana frågor får enligt vad utredningen anför
avgöras i rättstillämpningen; sjörätten och lufträtten lämnar därvid viss
vägledning.

Var ämnet utanför anläggning, när olyckan skedde, åvilar ansvarigheten
enligt sista stycket i utredningens förslag den anläggningsinnehavare, som
hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

Yttrandena. Närmast i anslutning till första stycket påpekar hovrätten
för Nedre Norrland, att om en anläggning efter en skadas uppkomst
men före framställande av skadeståndsanspråk bytt innehavare, anspråket
enligt allmänna skadeståndsregler skall riktas mot den förre innehavaren.
Hovrätten förutsätter, att detta skall gälla även enligt förslaget, ehuru stadgandet
i 9 § första stycket, där det anges att skadeståndsanspråk icke må
göras gällande mot annan än »anläggningens» innehavare, möjligen kan föranleda
någon tvekan i detta hänseende.

Beträffande andra stycket anför Sveriges redareförening med instämmande
av sjöfartsstyrelsen:

Enligt 4 § andra stycket skall ersättningsskyldighet för atomskador åvila
innehavaren av vederbörande atomanläggning, även om atombränslet eller
produkten är under transport. Av förslaget framgår, att man därvid åsyftar
även transporter till sjöss. En inskränkning göres dock såtillvida, som det
skall vara fråga om transport »här i riket».

De transporter, som komma ifråga i detta sammanhang, äro emellertid i
första hand internationella. För rederierna är det av föga värde med en
lagstiftning, vars giltighetsområde begränsas till att avse det svenska territoriet.
Redareföreningen får därför hemställa, att orden »här i riket» måtte
utgå ur 4 § andra stycket.

Genom en dylik ändring skulle lagstiftningen givetvis icke givas ett obegränsat
tillämpningsområde. Gränserna för lagens tillämplighet skulle i stället
vara att bedöma efter de allmänna principerna i den svenska internationella
privaträtten. Detta är för övrigt den metod, som i allmänhet begagnas
i svensk sjörättslagstiftning.

Den föreslagna ändringen skulle få praktiska konsekvenser i följande två
hänseenden. Först och främst torde svenska domstolar efter en dylik ändring
komma att tillämpa den nya lagstiftningen å transporter av atombränslen
med svenska fartyg från Sverige till annat land. Vidare kunna utländska
domstolar ha att pröva den betalningsskyldighet, som kan åvila
svenska rederier i anledning av transporter av atombränslen. Därvid kan
det ifrågakomma, att den utländska domstolen enligt de internationellt privaträttsliga
reglerna i domstolens hemland har att tillämpa svensk rätt i
fråga om det svenska rederiets eventuella skadeståndsskyldighet. — Skulle
å andra sidan den föreslagna ändringen icke genomföras, är det fara för att
svenska rederier icke våga ikläda sig de risker, som skulle bli förbundna
med transport av atombränslen, eller att de i varje fall skulle komma i ett
ogynnsamt läge vid de förhandlingar angående befraktnings- och försäkringsvillkor,
som för dessa rederiers del skulle nödvändiggöras av lagens
tystnad på denna punkt.

Redareföreningen tillägger, att om OEEC-konventionen är slutredigerad
innan proposition om den provisoriska lagstiftningen färdigställts, förening -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

eu icke har något att erinra mot att bestämmelsen i 4 § andra stycket ändras
så att den kommer i överensstämmelse med konventionen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser det vara en brist, att förslaget
inte omfattar skada på person eller egendom i Sverige i följd av händelse
som inträffar på internationellt vatten utanför tremilsgränsen. Styrelsen
hemställer att det överväges, om inte lagförslaget borde kompletteras i sådant
hänseende.

Däremot anser delegationen för atomenergifrågor, att de föreslagna bestämmelserna
rörande ansvaret under transport är tillfyllest för den tid som
avses täckt med den provisoriska lagstiftningen.

Departementschefen. I anledning av det påpekande som gjorts av hovrätten
för Nedre Norrland må framhållas, att anspråk på skadestånd självfallet
skall riktas mot den som var innehavare när olyckan inträffade.

Sjöfartsstyrelsen och redareföreningen har föreslagit att den provisoriska
lagen skall gälla ansvarighet för atomskador under transport jämväl utanför
landets gränser. Detta skulle emellertid innebära, att en svensk anläggningsinnehavare
skulle svara med det i lagen fastställda ansvarighetsbeloppet,
25 miljoner kronor, under transporter på eller över internationellt vatten
och i främmande land, utan att motsvarande förmåner tillförsäkrats
svenska intressen, när utländska transporter berör svenskt område. Man
skulle väl, för att bereda transportören skydd, kunna överväga att — liksom
i konventionsförslaget skett beträffande transporter inom icke-konventionsstats
område av nukleära ämnen från eller till anläggningsinnehavare
i konventionsstat — tillförsäkra transportören regressrätt mot anläggningsinnehavaren
för vad transportören nödgas utge i skadestånd med anledning
av atomolycka under transporten. Det torde dock ej vara behövligt att i
förevarande provisoriska lagstiftning reglera denna fråga. Den bör kunna
lösas genom överenskommelse mellan transportören och anläggningsinnehavaren,
på sätt redan sker i praktiken.

Vissa skäl talar för den av advokatsamfundet ifrågasatta utvidgningen av
ansvarigheten till att gälla skador i Sverige till följd av olycka som inträffat
under transport utanför den svenska gränsen. Jag vill emellertid förorda,
att platsen för olyckan får vara avgörande. Det synes mest tilltalande,
att alla, som drabbas av samma olycka, av lagen behandlas lika, oberoende
av var de är bosatta.

5 §•

I paragrafen meddelas föreskrift om strikt ersättningsansvar och om grunderna
för ersättningens bestämmande.

Utredningen. I första stycket upptages stadgande om alt ansvarigheten
skall vara strikt. Skälen för förslagets ståndpunkt i denna del har förut utvecklats.
Skada i följd av åtgärder under krig in. in. faller utanför lagen.

I andra stycket anges att, om icke i fortsättningen annorlunda stadgas —
härmed åsyftas bl. a. reglerna om ansvarighetsbegränsning i 6 § — ersätt -

38 Kungi. Maj. ts proposition nr l''iO ur 1960

ningen skall bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga
grunder. Härmed avses 6 kap. strafflagen, bestämmelsen i 1 § andra punkten
om jämkning vid medvållande inbegripen, ävensom de skadeståndsrättsliga
principer som utbildats genom rättspraxis.

Yttrande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört:

Lagen gäller endast skada å person och egendom. Utanför densamma faller
enligt motiven till 1 § immissioner av typen »intrång i rörelse utan att
person- eller sakskada uppkommit», liksom annan direkt tillfogad s. k. allmän
förmögenhetsskada. Enligt 5 § andra stycket skall ersättningen i den
mån ej annat stadgas i de följande paragraferna bestämmas med tillämpning
av allmänna skadeståndsrättsliga grunder. Enligt specialmotiveringen
till sistnämnda bestämmelse avses härmed att bl. a. 6 kap. strafflagen skall
gälla. Härav torde väl följa att, såvitt gäller personskada, ersättningen skall
utgå i den omfattning, som angives i 6 kap. 2 § nämnda lag, och således inbegripa
ersättning för sådan »allmän förmögenhetsskada», som består i hinder
eller brist i den skadades näring. Mot bakgrunden av nyssnämnda motivuttalande
till 1 § synes denna slutsats emellertid icke otvivelaktig. Likaså
synes det ej helt klart framgå, att ersättning för sveda och värk, som skall
gäldas enligt 6 kap. 2 § strafflagen, innefattas i den föreslagna skadeståndsskvldigheten.
Emellertid synes väl tvekan ej råda därom att sådan ersättning
bör utgå.

Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge
anfört vill jag framhålla, att ersättning i fall av personskada enligt
förevarande lag skall utgå icke blott för sveda och värk utan även för hinder
och brist i den skadades näring, såsom anges i 6 kap. 2 § strafflagen.
Den i 1 § stadgade begränsningen till person- och egendomsskador innebär,
att ersättning icke skall utgå för sådant intrång i näringsverksamhet in. m.
som uppkommit utan att person- eller egendomsskada inträtt.

6 §•

Denna paragraf upptar förslagets regler om ansvarighetsbegränsning.

Utredningen. Utredningen finner det vara diskutabelt om ansvarighetsbegränsning
bör förekomma också i fall då anläggningsinneliavaren — eller
måhända hans personal ■— vållat skadan; i synnerhet gäller detta om oaktsamheten
var grov eller skadan rentav tillfogats uppsåtligen. Emellertid
har utredningen kommit till den uppfattningen, att skillnad inte bör göras
mellan strikt ansvarighet och skadeståndsansvar på annan grund. Vad som
på förevarande område skall betraktas som oaktsamhet är mycket ovisst,
och värdet av ansvarighetsbegränsningen skulle i hög grad minskas, om
den inte gällde även i fall då anläggningsinneliavaren eller hans personal
genom vanlig, icke kvalificerad vårdslöshet vållat skadan. Även om man
läte undantaget avse förutom uppsåt endast grov oaktsamhet, bleve gränserna
flytande. Och att låta anläggningsinneliavaren bära ett obegränsat
skadeståndsansvar endast när han vållat skadan uppsåtligen synes vara en
ordning som saknar varje praktisk betydelse. Enligt konventionsförslaget

Kiinc/I. Maj. ts proposition nr 140 ur 1960

gäller an svårighet sbegränsningen generellt och täcker således även situationer
av uppsåt och grov vårdslöshet från anläggningsinnehavarens eller hans
personals sida.

Om två eller flera anläggningsinnehavare svarar solidariskt för samma
skada, kan enligt vad utredningen förklarar envar för sitt vidkommande
åberopa ansvarighetsbegränsningen och behöver således inte vidkännas mera
än 25 miljoner kronor. De skadelidande åter kan av två solidariskt ansvariga
innehavare utfå sammanlagt 50 miljoner kronor, d. v. s. 25 miljoner
kronor av var och en, sa snart fråga är om två händelser, vilket när
två anläggningar är inblandade måste nästan undantagslöst bli fallet. Solidariskt
ersättningsskyldiga innehavare emellan bör ansvarigheten, med
beaktande av begränsningen till 25 miljoner kronor för varje anläggningsinnehavare,
fördelas med hänsyn till den andel envar har i skadans uppkomst
och efter vad som i övrigt finnes skäligt.

Stadgandet i andra stycket om begränsning av ersättningen till 200 000
kronor för varje dödad eller skadad person har utredningen funnit påkallat
av flera skäl. Ersättningsnivån för personskador har på sina håll i utlandet
pressats kraftigt i höjden. En begränsning av ersättningen per person till
det föreslagna beloppet 200 000 kronor (ca 40 000 dollar) synes ägnad att
skingra de farhågor som försäkringsgivarna -— särskilt avses här vissa utländska
försäkringsgivare — nog hyser för en liknande utveckling i vårt
land, och bör alltså kunna underlätta för den svenska atomindustrin att
erhålla erforderliga försäkringar i utlandet. Ett maximibelopp per person
möjliggör vidare en jämnare fördelning av tillgängliga medel i katastrofsituationer
och underlättar över huvud taget skaderegleringen. — Beloppet
200 000 kronor är hämtat från trafikförsäkringslagstiftningen. Därvid är
visserligen att märka, att bilägarens och bilförarens skadeståndsansvar
inte är på motsvarande sätt begränsat, medan enligt förslaget begränsningen
till 200 000 kronor per person avser inte bara försäkringsskyddet utan
också skadeståndsskyldigheten. Erfarenheten har dock givit vid handen,
att vid trafikskador beloppet 200 000 kronor i praktiken visat sig vara tillräckligt
utom i ett par fall. Uppmärksamheten får givetvis vara fästad på
att beloppet måste höjas i den mån värdet skulle urholkas genom fortskridande
inflation.

Beträffande tredje stycket hänvisar utredningen till 17 § andra stycket
lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Yttrandena. Mot bestämmelsen i första stycket anmärker hovrätten
för Nedre Norrland, alt någon begränsning av anläggningsinnehavarens ansvarighet
icke bör gälla i det fall att han uppsåtligen orsakat skadan. Fallet
saknar visserligen praktisk betydelse, men den föreslagna regeln är ur principiell
synpunkt stötande. Hovrätten antar, att den omständigheten att konventionsförslaget
förutsätter generell ansvarighetsbegränsning som omfattar
även fall av uppsåt inte bör hindra, att ett undantag härifrån göres i
svensk lag.

Kungi. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer, att den av utredningen
föreslagna ansvarighetsbegränsningen får omfatta även transportörs ansvarighet.

Ifråga om andra stycket vill styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
utan något yrkande, framhålla sina principiella betänkligheter mot
att ersättningen för varje dödad eller skadad person begränsas till visst belopp
— enligt förslaget 200 000 kronor — detta särskilt med hänsyn till att
ansvarighetsregeln enligt lagförslaget inrymmer ansvar jämväl för uppsåt
och vållande. Begränsningen innebär ett klart avsteg från allmänna skadeståndsrättsliga
regler.

Departementschefen. På de skäl som utredningen anfört finner jag mig
böra godtaga, att vid ansvarsbegränsningen ej göres något undantag för situationer
där anläggningsinnehavaren orsakar skadan uppsåtligen. Såsom
utredningen framhållit skall enligt konventionsförslaget ansvarighetsbegränsningen
gälla generellt.

Eftersom gällande konventioner på transportområdet föreskriver obegränsad
ansvarighet i vissa fall, kan jag icke biträda den i ett yttrande
gjorda hemställan att även transportörens ansvarighet skulle begränsas i
den nu föreslagna lagen.

I likhet med utredningen anser jag att i förevarande lagstiftning en begränsning
av ersättningen för personskador till högst 200 000 kronor per
person är lämplig.

7 §•

Paragrafen innehåller vissa föreskrifter om tillvägagångssättet när de i
6 § angivna beloppen icke förslår till gottgörelse åt de skadelidande.

Utredningen. Om en olycka av stor omfattning inträffar — så stor att det
fastställda maximibeloppet sannolikt inte förslår till full gottgörelse åt alla
skadelidande — synes man i princip kunna förfara på två olika sätt. Antingen
tar man till utgångspunkt, att det tillgängliga ansvarighetsbeloppet
jämte eventuellt tillskott av statsmedel (jfr 13 § sista stycket i förslaget)
skall fördelas efter vad som med hänsyn till olyckans omfattning och övriga
omständigheter finnes vara mest rättvist och ändamålsenligt i det särskilda
fallet; man kan t. ex. ersätta personskador före egendomsskador och
av de sistnämnda i första hand bohag o. dyl. och kanske över huvud inte sådant
som förlorad handelsvinst. I så fall synes en nära till hands liggande
metod vara att i atomansvarighetslagen föreskriva, att vid en olycka av
denna omfattning någon skadereglering över huvud inte skall ske i avvaktan
på att genom särskild lag bestämmes, hur tillgängligt belopp skall fördelas.
Denna princip har följts i engelsk och schweizisk rätt. Eller också kan
man resonera på ungefär följande sätt. Genom atomansvarighetslagen regleras
ett visst område av skadeståndsrätten. Vid olyckor av stor omfattning
måste en av nödvändigheten betingad begränsning av ansvarigheten äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

rum. Men man bör inte göra intrång på civilrättens principer mer än som är
oundgängligen erforderligt för att genomföra ansvarighetsbegränsningen.
Det skulle vara högst egendomligt, om den skadelidande skulle ha en rätt i
de fall då skadorna sammanlagt inte överstiger 25 miljoner kronor och
en annan rätt om skadorna överstiger detta belopp. Hur man fördelar eventuella
statsmedel är en sak för sig, men skadeståndsrätten skall utformas
efter i förväg kända, allmänt tillämpade principer och inte göras beroende
av bestämmelser i en framtida lag.

Utredningen har accepterat den sistnämnda ståndpunkten. I enlighet därmed
har 7 § utformats. Det skall emellertid anmärkas, att skillnaden i sak
inte behöver bli så betydande, om de statsmedel vilka jämlikt 13 § tredje
stycket ställs till förfogande i första hand användes för att tillgodose dem
som man av humanitära eller andra skäl anser böra kompenseras i relativt
sett större omfattning än som skett vid fördelningen enligt 7 § första stycket.

I 7 § första stycket i utredningens förslag föreskrives i enlighet med den
sålunda antagna utgångspunkten, att om ansvarighetsbeloppet 25 miljoner
kronor ej förslår till full gottgörelse åt alla ersättningsberättigade, ersättningarna
skall nedsättas med samma kvotdel. Skaderegleringen sker alltså
efter allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, med den avvikelse att, liksom
i ett konkursbo, endast en viss dividend utdelas.

Det torde vid skador av så stor omfattning, att regeln i första stycket befaras
behöva komma i tillämpning, lätt inställa sig en viss benägenhet hos
de ersättningsskyldiga — anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren
—- att uppskjuta skaderegleringen, till dess skadornas omfattning någorlunda
säkert kan överblickas och den dividend som skall betalas till varje
skadelidande sålunda kan bestämmas. Ur de skadelidandes synpunkt är
detta inte något önskvärt förhållande. Utredningen har diskuterat olika
möjligheter att råda bot på denna olägenhet. En utväg kunde vara att begagna
den metod som kommit till användning i t. ex. Romkonventionen om
ansvarighet för skador på marken i följd av luftfart. Det där begagnade
systemet kännetecknas av att skadelidande som anmäler sig inom viss tid
får prioritet till utdelning ur viss del av ansvarighetssumman. En komplikation
beträffande atomskadorna är dock att sannolikheten för uppkomsten
av sena skador redan från början måste bedömas vara relativt stor och att
dessa sena skador lätt blir missgynnade med den nu angivna ordningen.

Eu annan utväg kunde vara, att tillämplig utdelningsdividend provisoriskt
fastställdes av myndighet med bindande verkan för såväl anläggningsinnehavaren
som de skadelidande, så att utdelning som skedde med
stöd av det meddelade beslutet därefter icke skulle kunna angripas, även
om det vid en senare tidpunkt mot förmodan skulle visa sig att tillgängliga
medel inte räckte till för de senast anmälda skadorna.

Utredningen har valt denna sistnämnda väg. Bestämmelserna härom återfinnes
i andra stycket. I överensstämmelse med grundsynen, alt det här är
fråga om tillämpning av civilrättsliga principer, har uppgiften alt fastställa
den provisoriska utdelningsprocenten anförlrotts åt domstol. Det bör an -

Kungl. Maj.ts proposition nr i ''tO ur 1960

komma på domstolen att med stöd av tillgänglig utredning bilda sig en
ungefärlig uppfattning om inträdda och blivande skadors omfattning i förhållande
till ansvarighetsbeloppet och i enlighet därmed meddela sitt beslut.
Man torde kunna utgå från att vid ett förfarande av förevarande slag
domstolen snarare räknar med en något för låg än en för hög utdelningsdividend.
Det väsentliga är emellertid, att skaderegleringsmaskineriet snabbt
bringas att börja arbeta, så att de skadelidande så snart som möjligt erhåller
åtminstone huvuddelen av vad de är berättigade till. Man får förutsätta,
att samtidigt därmed alla rimliga åtgärder vidtages för att komplettering
av ersättningsbeloppen skall komma till stånd i enlighet med stadgandet
i 13 § tredje stycket.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker:

Vad utredningen föreslagit i 7 § första stycket kan enligt hovrättens mening
ej anses innefatta en tillfredsställande lösning av där behandlade betydelsefulla
problem. Förslaget torde medföra en fördröjning av skadeståndsregleringen
för dem, vilkas anspråk på ersättning är helt klara, och
kan avsevärt förringa värdet av det skydd lagen avser att skänka. Det i
paragrafens andra stycke föreslagna domstolsförfarandet är likaså ägnat att
väcka betänkligheter. Förfarandet har valts av hänsyn till de skadelidande.
Dessa har emellertid icke fått rätt att påkalla ett förordnande men väl att
till hovrätt fullfölja talan mot avgörande av första instans. Utredningen
har ej tagit ställning till domstolsförfarandets närmare utformning och ej
heller till de övriga spörsmål av processuell art som ett dylikt förfarande —
ofta med ett mycket stort antal intressenter — kan giva anledning till. Förslaget
i denna del synes böra ytterligare övervägas.

Beträffande första stycket anför vidare försäkringsinspektionen, att det
måhända förtjänar undersökas, om inte vissa fordringar — t. ex. ersättning
för sjukvårds- och läkarkostnader — borde erhålla prioritet.

Departementschefen. Såsom framgår av det av hovrätten över Skåne och
Blekinge avgivna yttrandet kan vissa erinringar riktas mot utredningens
förslag i förevarande del. Det är emellertid svårt att finna en invändningsfri
lösning av det föreliggande problemet. Framhållas må, att komplikationer
av liknande slag möter i alla de fall då lagstiftningen stadgar ansvarighetsbegränsning,
t. ex. vid skadereglering inom sjörätten. De av utredningen
föreslagna reglerna synes innebära rimliga möjligheter att i praktiken bemästra
problemen. Den rätt till fullföljd av talan mot domstolens beslut,
som enligt utredningens förslag tillkommer envar som är berättigad till
ersättning i anledning av händelsen, torde dock sakna praktisk betydelse.
De skadelidandes skydd i detta avseende torde vara tillgodosett därigenom
att talerätt tillkommer den i stadgandet omnämnda myndigheten.

Beträffande försäkringsinspektionens förslag till prioritet för vissa fordringar,
exempelvis för sjukvårds- och läkarkostnader, bör framhållas, att
syttet härmed torde kunna tillgodoses i samband med bestämmande av
grunderna för den ersättning av statsmedel som skall utgå enligt 13 § sista
stycket.

Kungi. Maj.is proposition nr 140 år 1960

8 §•

Paragrafen innehåller föreskrifter om preskription.

Utredningen. Utredningen anför, att rätten till ersättning för atomskador
måste, liksom andra fordringsrättigheter, förr eller senare preskriberas. Det
är emellertid inte alltid givet, att skadorna efter en atomolycka yppar sig i
omedelbart samband med bestrålningen. Det kan dröja årtionden, innan
vissa skador uppenbarar sig. Det är härvid i första hand fråga om personskador;
skador på egendom torde i allmänhet ge sig tillkänna relativt snart
efter olyckan. Tyvärr vet man ganska litet om dessa sena personskador och
deras omfattning. Preskriptionstidens längd kan dock inte diskuteras utan
att hänsyn tages till att sådana sena skador kan uppkomma.

Ur den skadelidandes synpunkt kunde det synas som om längsta möjliga
preskriptionstid vore att föredraga. Det bör dock beaktas, att möjligheten
att skaffa bevisning i allmänhet starkt avtar med tiden. Detta gäller inte
minst beträffande bevisning om orsakssammanhang mellan en atomolycka
och inträdda strålskador. Det kan därför tänkas att den skadelidande i realiteten
inte kan utnyttja en mycket lång preskriptionstid.

För anläggningsinnehavaren liksom för försäkringsgivaren är det ett påtagligt
intresse, att krav med anledning av en atomolycka framställs inom
relativt kort tid. Försäkringsgivaren måste kunna bestämma det belopp, som
hans ansvarighet slutligen skall omfatta. Är olyckan av stor omfattning och
kan anläggningsinnehavaren riskera krav länge efter det den skadeorsakande
händelsen inträffat, fördröjs skaderegleringen, därför att ansvarighetsbegränsningen
kan framtvinga reduktion av ersättningarna och reduktionstalet
inte kan fastställas förrän alla krav blivit anmälda. Också de
skadelidande — som grupp betraktade — har intresse av att skaderegleringen
inte i onödan uppskjutes. Försäkringsgivarna — i Sverige och utlandet
— har förklarat, att redan en tioårig preskriptionstid synes lång och
att de inte är villiga att bära ansvarigheten för skador som kan uppkomma
senare än tio år från händelsen. Bleve preskriptionstiden längre än tio år,
finge anläggningsinnehavaren svara utan möjlighet att erhålla försäkringstäckning
för sin ansvarighet.

Det skulle måhända kunna göras gällande att de väl utbyggda socialförsäkrings-
och pensionsordningarna i vårt land — i synnerhet när den beslutade
stora pensionsreformen genomförts —- ger ett så gott skydd åt skadelidande,
att man i vart fall för sena skador skulle kunna nöja sig med
detta skydd och vid preskriptionstidens bestämmande bortse från eventualiteten
av alt sena skador kan inträda. Utredningen har dock utgått från att
medborgarna i allmänhet skulle finna det otillfredsställande, alt skadelidande
som råkat ut för olyckan att få strålskador av den typ att de först
sent träder i dagen skulle behandlas sämre än andra skadelidande.

Enligt konventionsutkastet är preskriptionstiden bestämd till tio år från
händelsen. Konventionsstat har emellertid rätt att i den nationella lagstiftningen
utsträcka tiden under förutsättning, att anläggningsinnehavaren inte
göres ansvarig efter utgången av den tioåriga preskriptionstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Vid den avvägning som har gjorts mellan de olika intressena på förevarande
område har utredningen kommit till det resultatet, att rätten att framställa
krav mot anläggningsinnehavaren och därmed mot försäkringsgivaren
bör vara avskuren sedan tio år förflutit från den händelse som gav upphov
till skadan. Utredningen har därvid fäst stort avseende vid att täckning försäkringsvägen
inte går att erhålla under längre tid. Det kan inte vara rimligt
att belasta den i utveckling stadda atomindustrin med ett icke försäkringsbart
skadeståndsansvar. —- Å andra sidan kan det inte vara skäligt,
att just på förevarande område, där sannolikheten av sent uppträdande skador
är större än på de flesta andra områden, de skadelidande inte skulle
erhålla ersättning för de sena skadorna. Utredningen har diskuterat möjligheten
att efter schweiziskt mönster inrätta en särskild, huvudsakligen av
anläggningsinnehavarna bekostad fond ur vilken ersättning för de sena
skadorna skulle kunna utgå, men har av flera skäl funnit denna lösning
mindre tillfredsställande. Utredningen anser, att staten, eftersom atomindustrins
utveckling är till gagn för samhället i dess helhet, bör ikläda sig ansvarighet
för de sena skadorna — som för övrigt inte torde bli särskilt vanliga
— och har därvid stannat för att, liksom enligt den engelska lagen, den
statliga ansvarigheten bör gälla skador som ger sig tillkänna intill 30 år
efter den skadeorsakande händelsen. — Det synes därutöver böra fastställas
en kortare frist för den skadelidande att framställa skadeståndskrav räknad
från det han erhållit vetskap om skadan och om den för skadan ansvarige.

Genom bestämmelser av nu angivet innehåll skulle den svenska lagstiftningen
bringas i överensstämmelse med konvenlionsförslagets preskriptionsstadganden.

Utredningens förslag innebär i anslutning till vad sålunda anförts, att
talan om ersättning för skada som avses i lagen inte må väckas mot anläggningsinnehavaren
senare än tio år från den händelse som gav upphov till
skadan. Det räcker alltså inte med att anspråk framställes utom rätta; lagen
kräver att talan instämmes till domstol. Utredningen framhåller emellertid,
att om uppgörelse mellan den skadelidande och anläggningsinnehavaren
träffas, ett nytt, avtalsmässigt skuldförhållande inträder. Därigenom avbrytes
givetvis den här avsedda preskriptionen.

Har talan om skadestånd i anledning av viss händelse instämts till domstol
inom tio år från händelsen men förbehåll i rättegången gjorts om befogenhet
för den skadelidande att föra särskild talan mot anläggningsinnehavaren
i anledning av ytterligare skada till följd av samma händelse, synes
man beträffande verkan av detta förbehåll böra skilja mellan olika situationer.

Om skadan efter domens meddelande förvärras — det är dock fortfarande
fråga om samma skada — och den skadelidande med anledning härav vill
väcka ny talan, torde hinder inte möta att, oaktat tioårstiden utlöpt, rikta
även denna nya talan mot anläggningsinnehavaren (jfr rättsfall i Nytt juridiskt
arkiv 1933 s. 43). Om däremot i följd av händelsen uppkommer en
helt ny skada — inom tioårsfristen har t. ex. förts talan om ersättning för
förlorad arbetsförtjänst på grund av sjukdom som yttrat sig såsom över -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 140 år 1960

gående förstörelse av blodet, medan efter tioårstidens utgång talan väckes
om ersättning på grund av leukemi — anser utredningen, att den nya talan
inte bör riktas mot anläggningsinnehavaren utan mot staten med stöd av
13 § andra stycket. Det skulle nämligen helt förrycka fördelningen av ersättningsbördan
mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren, å
ena sidan, samt staten, å den andra, om även i dylikt fall, där skadan yppats
först efter tioårstidens utgång, den skadelidandes förbehåll i den första rättegången
tillätes möjliggöra ny talan mot anläggningsinnehavaren.

Lagförslaget upptar vidare i anslutning till ett föreliggande förslag om
reform av de svenska preskriptionsreglerna (SOU 1957:11) en kortare
preskriptionstid, räknat från den dag då den ersättningsberättigade erhöll
kunskap om skadan och den för skadan ansvarige eller med iakttagande av
skälig aktsamhet hade bort erhålla sådan kunskap. Utredningen har för den
provisoriska lagstiftningens vidkommande inte ansett sig böra i detta hänseende
föreslå längre tid än två år.

Inom denna tvåårsfrist åligger det den skadelidande att framställa sitt
anspråk hos anläggningsinnehavaren. För att avbryta tvåårspreskriptionen
räcker det alltså med krav utom rätta.

Utredningen understryker, att den skadelidande givetvis inte bör förlora
sin rätt till ersättning, om han efter att ha märkt obetydliga symtom på
skada — så obetydliga att han inte avser att begära ersättning — låtit två år
förflyta utan att anmäla skadan hos anläggningsinnehavaren, men symtomen
därefter allvarligt förvärrats. I sådana fall bör tvåårsfristen räknas från den
tidpunkt då de allvarliga symtomen framträtt. Dessförinnan kan den skadelidande
inte anses ha haft kunskap eller bort ha haft kunskap om »skadan».

För den som råkat ut för strålskada och misstänker, att denna orsakats av
en händelse som medför ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen,
kan det — i synnerhet om skadan manifesterat sig sent och består i sådan
sjukdom som leukemi e. d., vilken kan vara orsakad av varjehanda bestrålning
som den skadelidande utsatts för under sitt liv och även uppkomma
på annat sätt — säkerligen ofta vara mycket svårt att leda i bevis, att skadan
orsakats just av den händelse som den skadelidande misstänker vara
källan till skadan. För att underlätta bevismöjligheterna efter större olyckor
av hithörande slag skulle man kunna anordna ett registreringsförfarande,
genom vilket i anslutning till olyckan skulle kunna fastslås i allt fall, att de
potentiellt skadelidande befunnit sig inom området och varit utsatta för bestrålningsrisk.
Tanken på ett sådant registreringsförfarande är säkerligen
värd att övervägas ytterligare, men det är fråga om en stor apparat, och
för den provisoriska lagstiftningens del har utredningen inte funnit anledning
att föreslå någon bestämmelse i sådant hänseende. — Uppkommande
kausalitetsspörsmål får i enlighet med vad som nu sagts avgöras i rättslilllämpningen
efter vanliga grunder.

Nu förevarande paragraf bör såsom framgår av det redan sagda jämföras
med 13 § andra stycket, där det stadgas att staten skall vara ansvarig för
skada som yppas mera än tio år efter händelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

Yttrande. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker:

Rätten att föra talan mot anläggningsinnehavare är enligt andra punkten i
stadgandet avskuren när tio år förflutit från den skadegörande händelsen,
detta oavsett när skadan yppats. Rätten till ersättning av staten enligt 13 §
andra stycket är däremot beroende på när skadan yppats; endast för skada
som yppats senare än tio år efter den händelse som gav upphov till skadan
kan ersättning enligt denna bestämmelse utgå. Denna reglering innebär att,
om skadan yppats exempelvis några veckor innan tioårstiden utlöper, kan
någon rätt gentemot staten icke komma i fråga och rätten till ersättning av
anläggningsinnehavaren är beroende på huruvida den skadelidande hinner
väcka talan före lioårstidens utgång. Andra punkten i 8 g bör utformas i
anslutning till 13 § andra stycket, så att det avgörande enligt de båda bestämmelserna
blir, när skadan yppas. Har skadan yppats inom tio år från
olyckshändelsen bör den skadelidande städse ha den i första punkten av 8 §
angivna tiden av två år till sitt förfogande för att anställa talan. Att preskriptionstiden
som följd härav för vissa fall utsträckes till närmare tolv år torde
icke möta några avgörande betänkligheter.

Departementschefen. Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört gentemot
utformningen av preskriptionsreglerna synes i och för sig beaktansvärt.
Det finns dock knappast anledning att antaga att rättsförlust eller
annan olägenhet för den skadelidande skulle kunna uppkomma. Möjligheten
för honom att instämma talan och sedermera på den i stämningen angivna
grunden framställa nytt yrkande eller utvidga sin talan står alltid
öppen. Vad hovrätten anfört synes därför ej böra medföra ett frångående
av utredningens med konventionsförslaget överensstämmande förslag.

9 §•

Paragrafen innehåller regler om ansvarighetens anknytning till anläggningsinnehavaren.

Utredningen. Efter en hänvisning till de överväganden som redovisats i
den allmänna motiveringen förklarar utredningen, att i första stycket av
förevarande paragraf föreslagits ett stadgande av innehåll att skadeståndsanspråk
i anledning av skada som avses i 4 § första och tredje styckena
(d. v. s. all atomskada utom sådan som uppkommit under transport) endast
må göras gällande mot anläggningens innehavare. Bestämmelsen är
helt generellt avfattad. Den utesluter alltså i och för sig ansvarighet även
för andra än leverantörer, konstruktörer o. dyl. En ovidkommande tredje
man —- en besökande eller rentav en tjuv — som vållat skadan blir alltså
befriad från ansvarigheten. Detta må, anför utredningen, betraktas som
en inadvertens men den har ansetts ofrånkomlig för att man skall få en klar
och lättillämpad regel. Den som handlat uppsåtligen är dock underkastad
regressansvar enligt tredje stycket.

Bestämmelserna i andra stycket gäller alla som vållat skada under transport
av atombränsle eller atomprodukt, således inte bara fraktföraren och

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

hans folk utan även t. ex. vid fartygstransport ägaren av kolliderande fartyg
och vållande befälhavare på sådant fartyg.

I tredje stycket av utredningens förslag har — ävenledes i anslutning till
konventionsförslaget — föreskrivits att anläggningsinnehavaren har regressrätt
mot den som själv vållat skadan uppsåtligen eller som gentemot anläggningsinnehavaren
åtagit sig att svara för skadan. Det skulle enligt utredningens
mening vara att gå för långt om man i sådana fall läte anläggningsinnehavaren
slutligen bära ansvarigheten för uppkomna skador. Det har
övervägts att med uppsåt jämställa grov vårdslöshet, men förslag härom
har av olika skäl fått falla. Enligt konventionsförslaget tillätes inte regressrätt
i sådant fall. Endast den som »själv» vållat skadan uppsåtligen svarar
enligt förevarande bestämmelse. En arbetsgivare svarar således inte för uppsåtligt
vållande av en anställd (bortsett från fall när denne tillhör den högsta
ledningen för en juridisk person). I den mån atomskada ersatts från yrkesskadeförsäkring
eller sjukförsäkring har försäkringsgivaren regressrätt
enligt 51 § andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring och 107 § andra
stycket lagen om allmän sjukförsäkring.

Yttrandena. Beträffande den i första stycket intagna regeln om ansvarighetens
anknytning exklusivt till anläggningsinnehavaren anmärker
hovrätten för Nedre Norrland — i principiell överensstämmelse med vad
hovrätten tidigare gjort gällande i anslutning till 6 § första stycket — att
om annan än anläggningens innehavare uppsåtligen orsakat skadan, hinder
ej bör möta mot att skadeståndsanspråk riktas även direkt mot gärningsmannen.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser däremot, att ehuru
det föreslagna stadgandet innebär ett betydelsefullt avsteg från allmänna
skadeståndsrättsliga regler, de praktiska skäl som anförts för detta avsteg
är bärande.

SAS anför:

Enligt lag 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart
är luftfartygets ägare, oberoende av vållande, till beloppet obegränsat ansvarig
för skada som i följd av luftfartygs begagnande tillfogas person eller
egendom, som ej befordras med luftfartyget. Vi antar att ett flygplan faller
ned på en atomanläggning som förstöres. Skadornas omfattning kan bli
enorm. Flygplanets ägare kan krävas på ersättning för den förstörda anläggningen.
Men skall flygplansägaren också ersätta de skador som följer av att
radioaktiva ämnen strömmar ut från atomanläggningen? Vi har fattat det
nya lagförslaget så, att atomanläggningens innehavare är ensam ansvarig
för »atomskadorna» och att således luftfartygets ägare icke kan krävas på''
ersättning för dessa under 1922 års lag. Måhända borde detta i klarhetens
intresse komma till uttryck på något sätt, om ej lämpligen i lagtexten så i de
förklarande motiven till lagen. En annan sak är att det kanske i ett givet
fall kan komma att föreligga en del svårigheter att avgöra vilket som skall
betraktas som atomskada i lagens mening resp. icke atomskada.

Här må ock erinras om aktiebolaget Atomenergis och Sveriges trafikbilägares
riksorganisations i anslutning till den allmänna motiveringen återgivna
uttalanden angående ansvarigheten för transportör.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

I fråga om andra stycket anför SAS:

Vad angår den i förslagets § 9 andra stycket omliandlade regressrätten
sägs där att den regressberättigade äger inträda i den skadelidandes rätt till
ersättning av »anläggningsinnehavaren enligt denna lag». Detta synes kunna
innebära en begränsning för det fall att skadorna överskrider de i förslagets
6 § angivna maximibeloppen. Så som § 9 är formulerad lutar man
närmast åt att i 13 § andra stycket angiven möjlighet till ersättning av statsmedel
icke skulle stå en sålunda regressberättigad till buds. Orden »inträda
i den skadelidandes rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren enligt denna
lag» synes i klarhetens intresse böra utbytas mot »inträda i den skadelidandes
rätt till ersättning enligt denna lag».

Riksförsäkring sanstalten anser, att vid införande av ett strikt skadeståndsansvar
i atomansvarighetslagen yrkesskadeförsäkringsinrättningar och allmänna
sjukkassor bör tillerkännas regressrätt av samma omfattning som
den, vilken enligt sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna föreligger, då
skada uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen
om trafikförsäkring å motorfordon. Bestämmelser härutinnan bör införas i
sistnämnda båda lagar.

Vad slutligen angår bestämmelsen i tredje stycket om anläggningsinnehavarens
regressrätt yttrar AKK:

En sådan bestämmelse torde skilja sig från vad som gäller på andra områden
inom svensk rätt. En fullständig frihet från skadeståndsansvar för
vårdslöshet förefaller stötande och kan tänkas medföra att personal vid anläggningen
eller personer som eljest syssla med atombränsle eller atomprodukt
bli mindre försiktiga, eftersom man vet att vad som än händer behöver
man ej betala någon ersättning. Att skadorna teoretiskt kunna bli mycket
stora torde icke vara ett skäl att på förhand befria från allt ansvar. Man
måste för övrigt räkna med att även skador av mindre eller ringa omfattning
kunna inträffa. Det synes sålunda skäligt, att det föreskrives att regressrätten
må utövas mot den som genom grov vårdslöshet eller uppsåt
framkallat skadan som i 25 § försäkringsavtalslagen.

En dylik bestämmelse behöver icke försvåra leveranser till en atomanläggning.
Genom den föreslagna bestämmelsen i 9 § första stycket blir en leverantör
skyddad för anspråk från tredje man. Om han dessutom skall vara
skyddad för regressanspråk från anläggningens innehavare torde bli en fråga
som avgöres genom leveransavtalet mellan leverantören och anläggningens
innehavare.

Sveriges industriförbund — som tagit del av AKK:s yttrande -— anser
däremot, att det är av väsentlig betydelse att denna fråga får en enhetlig
internationell reglering; och om den blivande konventionen — såsom förefaller
sannolikt — icke kommer att uppta vårdslöshetsfallet, har förbundet
ingen erinran mot lagförslaget i denna del.

Vad åter angår regressrätten mot den som åtagit sig att svara för skadan
antar Sveriges mekanförbund, att en sådan rätt föreligger utan uttryckligt
stadgande enligt allmänna rättsgrundsatser. Det uttryckliga angivandet av
åtagande som förutsättning för regressrätt kan skapa den uppfattningen,
att ett åtagande i enlighet med denna bestämmelse är att betrakta som en
konkurrensfaktor likvärdig med andra konkurrensfaktorer såsom pris, kva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

litet och leveranstid. En sådan form av konkurrens mellan olika leverantörer
kan enligt mekanförbundets mening inte anses önskvärd. I enlighet härmed
skulle regressrätten i tredje stycket kunna begränsas till fall när skadan
orsakats uppsåtligen. — Sveriges industriförbund instämmer i vad mekanförbundet
sålunda uttalat.

Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund anfört:

De i 9 § intagna regressbestämmelserna synes på grund av sin utformning
vara avsedda att vara uttömmande. Det framgår emellertid av motiven
att så icke är fallet. Bland annat förklarar utredningen att ansvarigheten
bör delas mellan solidariskt ersättningsskyldiga anläggningsinnehavare. Om
emellertid avsikten är att lagrummet skall vara tvingande, vilket möjligen
är fallet, synes det nödvändigt att bestämmelserna blir fullständiga. Av hänsyn
till de skadelidande har — som en undantagsregel (4 § andra stycket)
— vid transport från utlandet innehavaren av den mottagande anläggningen
i Sverige ålagts ansvar för skada som kan inträffa under transporten. Lagen
synes i ett dvlikt fall böra medge regressrätt lör den svenske anläggningsinnehavaren
mot ansvarigt utländskt rättssubjekt. Pa samma sätt synes
ansvarig transportör icke böra vara avskuren från möjligheten att göra
gällande utländska ansvarsregler. Frågan om avstående av sådan rätt bör
på vanligt sätt i förekommande fall avgöras med hänsyn till eventuell reciprocitet.
Vidare bör övervägas, huruvida försäkringsgivaren icke bör tillerkännas
regressrätt för ersättning som utgivits på grund av skada som inträffat
under den enligt 12 § utsträckta ansvarighetstiden. I vart fall bör
enligt riksförbundets mening regressrätt föreligga om försäkringsgivaren
skall vara skyldig ersätta skada som orsakats genom fareökning eller åsidosättande
av säkerhetsföreskrifter. Om sådan ersättningsskyldighet skall föreligga,
har nämligen ej endast ansvarighetstiden utan även riskens omfattning
utökats.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i princip endast anläggningens
innehavare svara för uppkommen skada. Skadeståndsansvar
för tredje man bör således vara uteslutet, även om han uppsåtligen orsakat
skadan. Ehuru denna ordning såsom advokatsamfundet understrukit avviker
från allmänna skadeståndsrättsliga grunder, torde den av de praktiska
skäl som åberopats få accepteras.

Såsom förut framhållits kan man med hänsyn till gällande konventioner
icke i detta sammanhang rubba det ansvarssystem som gäller på transportområdet.
Utredningen har ansett, att från regeln om ansvarighet allenast för
anläggningens innehavare bör undantagas icke blott fall av atomskada under
befordran av atombränsle eller atomprodukt utan även fall då atomskada
eljest uppkommer i följd av begagnande av fartyg, luftfartyg eller annat
transportmedel. Lagtexten torde böra utformas så, att detta kommer till tydligt
uttryck.

SAS har i sitt yttrande berört det fallet, att ett flygplan, som störtar,
träffar en atomanläggning och därvid utlöser katastrofala skador. Frågor av
denna karaktär får överlämnas till avgörande genom rättstillämpningen; det
torde få ankomma på domstolarna att här liksom på andra skadeståndsrättsliga
områden bedöma hur långt kraven på orsakssammanhang i det särskilda
fallet skall sträckas.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

Vad beträffar de föreslagna reglerna om regressrätt för transportör synes
det ej vara skäl till att den som utför transporten skulle vara utesluten
från regressrätt mot staten, när staten svarar enligt 13 §. Orden »av anläggningsinnehavaren»
i andra stycket första punkten av utredningens förslag
torde därför få utgå.

Huruvida anläggningsinnehavaren bör åläggas regressansvar i förhållande
till sjuk- och yrkesskadeförsäkringen i större omfattning än som följer
av 51 § lagen om yrkesskadeförsäkring och 107 § lagen om allmän sjukförsäkring
i dessa stadgandens nuvarande avfattning är däremot mera tveksamt.
Fragan hur det skall förfaras i denna del bör få anstå i avbidan på
en allmän omprövning av socialförsäkringslagstiftningens regressregler.

I anledning av vad svenska försäkringsbolags riksförbund anfört om
transportörs regressrätt mot utländskt rättssubjekt enligt utländska ansvarsregler
vill jag framhålla, att den nu föreslagna lagen enligt min mening
icke betager transportören rätt att utöva sådan regressrätt. Enligt den
internationella privaträttens normer torde dock i regel beträffande händelse
som inträffat här i riket svensk lag vara tillämplig

Även den i tredje stycket i utredningsförslaget upptagna bestämmelsen
om regressrätt för anläggningsinnehavaren avviker från eljest vedertagna
normer i svensk rätt, såtillvida som regressrätten begränsats till den som avuppsåt
vållat skadan eller som åtagit sig att svara för densamma. Olägenheterna
av denna avvikelse torde dock ej vara större än att utredningens
förslag, som bygger på konventionsförslaget, kan accepteras. Den föreslagna
ordningen innebär bl. a., att svensk anläggningsinnehavare, så långt
svensk lag är tillämplig, icke kan göra gällande regressrätt mot t. ex. utländsk
transportör i vidare mån än som följer av tredje stycket. Emellertid
framgår av konventionsförslagets motiv, att regressrätten gentemot
annan anläggningsinnehavare icke är avsedd att begränsas av dessa snäva
regler. Detta torde böra komma till uttryck i lagtexten. Det bör jämväl av
lagen framgå, att anläggningsinnehavarens befogenhet att utöva regressrätt
enligt svensk lag begränsas till de i tredje stycket angivna fallen.

Det är att märka, att förevarande lag ej reglerar regressfrågan i förhållandet
mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren. I detta avseende
är försäkringsavtalet och lagen om försäkringsavtal bestämmande.
Detta gäller alltså även den i ett remissyttrande berörda frågan, huruvida
försäkringsgivaren bör ha regressrätt mot anläggningsinnehavaren för ersättning
som utgivits på grund av skada under den enligt 12 § utsträckta
ansvarighetstiden. Ehuru något försäkringsavtal icke föreligger under denna
tid, torde beträffande regressrätt samma grunder böra tillämpas under
den utsträckta tiden som under den egentliga avtalstiden. I vart fall kan
avfattningen av nu förevarande paragraf icke betaga försäkringsgivaren
hans rätt att göra regress gällande mot anläggningsinnehavaren.

10 §.

I paragrafen meddelas föreskrifter om obligatorisk ansvarighetsförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr ViO år 1960

Utredningen. I första stycket föreskrives, att anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt lagen skall vara täckt av försäkring. För att tillgodose de
potentiellt skadelidandes intresse av fullgott skydd har föreslagits, att Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t utser skall godkänna försäkringen.
Utredningen säger sig vilja lämna öppet, om här avsett bemyndigande för
närvarande bör meddelas.

Försäkringsgivaren behöver inte nödvändigt bedriva försäkringsrörelse i
Sverige; även utländsk försäkringsgivare kan godkännas. Det överlämnas
sålunda åt Kungl. Maj :t resp. den utsedda myndigheten att avgöra, om anläggningsinnehavaren
skall vara tvungen att teckna försäkring hos svensk
försäkringsgivare, med därav följande delcredere-ansvar för reassuransen
i utlandet, eller om direktförsäkring i utlandet skall godtagas. Lagen uppställer
inte något hinder mot att försäkringsskyddet bygges upp genom ett
antal hos olika utländska försäkringsgivare direkt tecknade försäkringar
utan solidarisk ansvarighet för försäkringsgivarna.

Försäkringsplikten är inte helt obligatorisk. I 11 § föreskrives nämligen
att staten är befriad från försäkringsplikten och att anläggningsinnehavare,
som ställer godtagbar säkerhet och lämnar garanti för att skaderegleringen
kommer att skötas på ett tillfredsställande sätt, kan befrias från försäkringsplikten.

I fortsättningen av paragrafen lämnas kompletterande föreskrifter om försäkringens
utformning. Utredningsförslagets regler innebär, att försäkringen
kan tecknas antingen så, att den helt täcker skadeståndsansvaret enligt
6 § (alt. a) eller ock så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen
med det avtalade försäkringsbeloppet efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren
utgivit (alt. b). I sistnämnda fall skall försäkringsbeloppet
vara minst 30 miljoner kronor och när av detta belopp så stor del tagits
i anspråk, att återstoden beräknas understiga 25 miljoner kronor, skall försäkringsskyddet
byggas på, så att det åter uppgår till minst 30 miljoner kronor.

Försäkringarna torde, enligt vad utredningen antar, tills vidare i allmänhet
komma att tecknas för ett år i sänder. Om för en viss anläggning endast
finns en försäkring på 30 miljoner kronor och ett försäkringsfall, som tar
i anspråk eller beräknas taga i anspråk 10 miljoner kronor, inträffar i början
av ett år, förefaller det naturligt att försäkringen för återstående del av
året kompletteras med 10 miljoner kronor (i den mån driften fortsätter),
varefter för nästa år sker nyteckning av 30 miljoner kronor. Mera komplicerad
kan onekligen situationen bli, om försäkringsskyddet är uppbyggt genom
ett flertal försäkringar löpande på olika tider, men i praktiken torde
inte heller dessa fall erbjuda några större svårigheter.

Däremot kan det onekligen, påpekar utredningen, i det särskilda fallet bli
svårt att avgöra, till vilket belopp tilläggsförsäkring skall tagas. Omedelbart
efter en stor olyckshändelse måste det ofta komma att bli ytterst svårt att
fastställa de blivande skadornas omfattning och det kan därigenom inte sällan
bli synnerligen vanskligt att avgöra, vilket belopp av den äldre försäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

ringen som rimligen skall reserveras för uppkomna skador. Om emellertid
tilläggsförsäkringen regelmässigt kommer att tecknas endast för återstående
del av en kort försäkringsperiod, varefter i samband med att hela försäkringsskyddet
överses nyteckning sker till fulla beloppet, 30 miljoner kronor,
minskas uppenbarligen betydelsen av den nu angivna svårigheten högst
avsevärt.

Utredningen framhåller, att transporterna erbjuder särskilda problem.
I princip synes försäkringen kunna anordnas antingen på det sättet att skador
under transport inbegripes under ansvarighetsförsäkringen för vederbörande
anläggning eller ock på det sättet att särskild ansvarighetsförsäkring
tecknas för transporten. Utredningens förslag öppnar möjlighet att
använda båda metoderna.

Nackdelen av att ansvarigheten gäller per händelse men försäkringen per
anläggning eller transport reduceras väsentligt genom det system av subsidiär
statsgaranti som föreslås i 13 § första stycket.

Utredningen diskuterar vidare, om den skadelidande skall ha tillgång till
direkt talan mot försäkringsgivaren. Vid ansvarighetsförsäkring i allmänhet
gäller enligt 95 § andra och tredje styckena lagen om försäkringsavtal endast
en högst begränsad rätt för den skadelidande att rikta anspråk direkt
mot försäkringsgivaren. Enligt 3 § första stycket lagen om trafikförsäkring
å motorfordon däremot må den skadelidande utan inskränkning föra skadeståndstalan
mot försäkringsgivaren. Starka skäl talar för att även vid den
försäkring som nu föreslås anordnad för atomskadorna — en försäkring
som i princip är av obligatorisk natur — rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren
bör införas. När utredningen för den provisoriska lagstiftningens
vidkommande avstått från ett förslag i den riktningen, beror det väsentligen
på att spörsmålet av grannländernas kommitterade ansetts tveksamt;
utredningen har då på detta stadium inte velat föregripa de vidare
diskussionerna. Det må anmärkas, att konventionsförslaget lämnar frågan,
huruvida »action directe» skall medges, att avgöras av den nationella lagstiftningen.

Yttrandena. Beträffande första stycket anmärker svenska försäkringsbolags
riksförbund, att om sådant godkännande av försäkringen som där omnämnes
överhuvud skall anses erforderligt, någon detaljgranskning ej torde
böra ifrågakomma. Försäkringarna kan komma att behöva meddelas snabbt
och utformas individuellt.

I fråga om andra stycket antar samma remissinstans att om försäkring
för transportrisk meddelas separat för transporten, försäkringsbeloppet måste
uppgå till 25 miljoner kronor enligt alt. a) och 30 miljoner kronor enligt
alt. b). Då viss tveksamhet härom yppats, hemställer förbundet emellertid
om ett klarläggande uttalande.

Vad angår tredje stycket finner hovrätten för nedre Norrland, att sådan
komplettering av försäkringen som där avses bör äga rum, så snart det kan
antas att nedskrivning av försäkringsbeloppet till belopp understigande 25

Kungl. Maj. ts proposition nr 1''tO år 1960

miljoner kronor måste ske. Om bestämmelsen icke får detta innehåll, kommer
statens ansvar enligt 13 § att utsträckas alltför långt.

Departementschefen. I annat sammanhang, vid 12 §, har i ett remissyttrande
rests spörsmålet om försäkringsgivarens ansvarighet vid fareökning
och åsidosättande av säkerhetsföreskrifter (jfr 45—47 och 51 §§ lagen om
försäkringsavtal). Såsom frågan har väckts hänför den sig allenast till en
speciell situation, nämligen försäkringsgivarens ansvarighet under den förlängning
av ansvarighetstiden som avses i 12 §. Frågan har emellertid större
räckvidd; man kommer här in på spörsmålet om försäkringsgivaren överhuvud
bör till befrielse från ansvarighet kunna åberopa omständighet av nu
angiven art. Denna fråga har också uppmärksammats under konventionsarbetet.
I anslutning till en bestämmelse, som motsvarar första stycket i
förevarande paragraf, framhålles i konventionsförslagets motiv, att här avsedd
myndighet skall vaka över att försäkringsvillkoren ej kommer att innehålla
klasusuler som gör försäkringen overksam gentemot skadelidande
tredje man, t. ex. att försäkringen icke gäller vid försummelse i fråga om
premiebetalningen.

Enligt vad jag inhämtat kommer i försäkringsvillkoren för atomansvarighetsförsäkring
att inryckas vissa bestämmelser, enligt vilka försäkringsgivaren
med hänsyn till skadelidande tredje mans behov av skydd avstår
från den rätt till ansvarighetsbefrielse som enligt vad nu sagts skulle tillkomma
honom enligt försäkringsavtalslagen. Med stöd av förevarande paragraf
synes Kungl. Maj:t eller den av Kungl. Maj:t utsedda myndigheten
böra som villkor för godkännande av försäkringen tillse, att dessa föreskrifter
i försäkringsvillkoren blir tillfredsställande utformade.

Såsom svenska försäkringsbolags riksförbund anfört bör stadgandet tolkas
så, att försäkringsbeloppet för transportrisk skall vara minst 25 miljoner
kronor, om försäkringen avser ansvarighet per händelse, och minst 30
miljoner kronor i andra fall.

I tredje stycket torde en jämkning böra vidtagas enligt det av hovrätten
för Nedre Norrland framställda yrkandet.

11 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om annan säkerhet än försäkring.

Utredningen. Utredningen anser det vara uppenbart, att svenska staten
inte skall vara underkastad försäkringsplikt. Något generellt undantag för
kommun synes däremot inte påkallat.

Emellertid äger enligt utredningens förslag Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer från försäkringsplikten befria anläggningsinnehavare,
som uppfyller vissa villkor. Innehavaren skall först och främst
ställa betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen. Kungl. Maj:t
eller myndigheten har att avgöra, om säkerheten är tillfredsställande. Som
säkerhet kan ifrågakomma bankgaranti eller deposition av värdehandlingar.

Kung!. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Formuleringen — »ställer betryggande säkerhet» — torde utesluta att enbart
självrisk godkännes som säkerhet. — Större kommuner, som föredrar att
ställa säkerhet framför att teckna försäkring, torde med stöd av förevarande
stadgande kunna erhålla befrielse från försäkringsplikten.

Men även för andra anläggningsinneliavare kan en befrielse från försäkringsplikten
bli aktuell. Utredningen har särskilt uppmärksammat det fallet
att en olycka av stor omfattning inträffat i en reaktoranläggning och
svårigheterna att därefter erhålla ny försäkring visar sig oöverkomliga. Det
skulle då bli nödvändigt att upphöra med driften, om inte undantag från försäkringsplikten
kunde medges. Detta kunde vara betänkligt ur folkförsörjningssynpunkt.
Med stöd av förevarande stadgande kan Kungl. Maj :t eller
myndigheten tillåta att driften fortsättes, givetvis under förutsättning att
betryggande säkerhet ställes och att vidtagna säkerhetsföranstaltningar befinnes
tillfredsställande.

It § bör ses i belysning av 13 § första stycket. Skulle ställd säkerhet behöva
tagas i anspråk och då visa sig otillräcklig, blir staten subsidiärt ansvarig
för vad som brister.

Utredningen uppställer ytterligare ett villkor för att säkerhet skall kunna
godtagas i stället för försäkring, nämligen att anläggningsinnehavaren
visar att han på tillfredsställande sätt sörjt för utredning, värdering och
reglering av uppkommande skador. Det har ansetts vara av stor vikt ur
praktisk synpunkt att skaderegleringen sker på fackmannamässigt sätt. En
naturlig anordning är, att anläggningsinnehavaren med ett försäkringsboj
lag eller atomförsäkringspoolen träffar överenskommelse om att skaderegleringen
skall utföras av bolaget eller poolen. Utredningen har underhand
förvissat sig om att ett sådant arrangemang låter sig utföras.

Utredningen har emellertid inte velat obligatoriskt binda skaderegleringen
till försäkringsbolagen. Skulle t. ex. ett av statsintressen dominerat bolag
för atomreaktordrift finna det fördelaktigt att utnyttja exempelvis vattenfallsstyrelsens
skaderegleringsorganisation för utredning av skador i anledning
av en atomolycka bör även ett sådant arrangemang kunna godtagas.

Yttrandena. Svenska bankföreningen uttalar:

I motiveringen anföres att såsom säkerhet bl. a. skall kunna ifrågakomma
bankgaranti. Med anledning härav vill bankföreningen framhålla att bankgaranti
lagenligt icke får ställas annat än mot säkerhet, som av banken
prövas betryggande. Någon lättnad i fråga om prestanda kan därför knappast
vinnas genom att anlita bankgaranti i stället för direktsäkerhet. Detta
utesluter dock naturligtvis icke, att en anordning med säkerhet i form aV
bankgaranti stundom kan framstå som den bästa och smidigaste lösningen.
Några principiella betänkligheter mot en garantigivning för nu ifrågavarande
ändamål föreligger icke på bankhåll. Det är emellertid icke möjligt att
på förhand göra något uttalande om, i vad mån sådan garantigivning i praktiken
kan ifragakomma. Det måste nämligen bli beroende av prövning från
fall till fall.

Aktiebolaget Atomenergi finner, att villkoret om att det i förväg skall vara
sörjt för tillfredsställande utredning, värdering och reglering av upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

kommande skador är onödigt, men bolaget vill icke motsätta sig förslaget.

Stockholms stad har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget.

Departementschefen. Utredningens förslag torde böra godtagas med en
redaktionell jämkning.

12 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om rättsläget, sedan i lagen avsedd försäkring
utlupit.

Utredningen. Konventionsförslaget upptar en bestämmelse, att försäkringsgivares
uppsägning av atomansvarighetsförsäkring inte träder i kraft förrän
två månader förflutit efter det underrättelse om uppsägningen lämnats
till vederbörlig myndighet. Bakgrunden till bestämmelsen är, att myndigheten
skall ha rådrum att tillse att ny försäkring kommer till stånd eller föreskriven
säkerhet ställs.

Utredningen har i förevarande paragraf föreslagit vissa stadganden med
samma syfte.

Yttrande. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Bestämmelserna kommer huvudsakligen att innebära att anläggningsinnehavaren
beredes möjlighet att fortsätta driften, i det fall att försäkringsgivaren
ej längre vill tillhandahålla försäkringsskydd på villkor som försäkringstagaren
anser sig kunna acceptera. Det bör i detta sammanhang erinras
om att försäkringsgivare även under löpande avtalstid i vissa fall är berättigad
uppsäga avtalet, t. ex. vid fareökning eller åsidosättande av säkerhetsföreskrifter.
Enligt förslaget skall ansvarigheten bestå under två månader
även i dessa fall. Det framgår emellertid icke om utredningen avsett att
försäkringsgivaren skall vara ersättningsskyldig jämväl för skador som orsakats
av fareökning eller åsidosättande av säkerhetsföreskrifter. Bestämmelserna
i 12 § innebär ett väsentligt ingripande i avtalsfriheten. Riksförbundet
vill ifrågasätta det lämpliga i ett sådant ingripande.

Riksförbundet framhåller härjämte, att formuleringen av utredningens
förslag synes kunna medföra den tolkningen att direkt ansvar för försäkringsgivaren
avsetts. Förbundet antar, att detta ej är avsikten, och anser att
en omformulering därför bör ske. Jfr även vad förbundet anfört i anslutning
till 9 §.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit torde få upptagas stadgande
om ansvarighet för försäkringsgivaren under viss tid efter försäkringsavtalets
upphörande. Försäkringsgivarens ansvarighet med hänsyn till
fareökning och åsidosättande av säkerhetsföreskrifter under denna tid lärer
i princip vara att bedöma på samma sätt som under avtalstiden; jfr
vad som anförts vid 10 §. I sakens natur ligger däremot att 47 § och 51 §
andra stycket försäkringsavtalslagen icke kan komma i tillämpning.

För vad försäkringsgivaren utgivit på grund av händelse som inträffat un -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1960

der den förlängda ansvarighetstiden äger han utöva regressrätt mot anläggningsinnehavaren.
I detta avseende hänvisas till vad vid 9 § anförts.

Avfattningen av paragrafen torde få något jämkas för att klart ge uttryck
åt att den skadelidande icke heller i fall som nu avses har rätt till talan direkt
mot försäkringsgivaren.

13 §.

I denna paragraf upptages förslagets regler om statsgaranti.

Utredningen. Första stycket innehåller stadgande om subsidiärt statligt
ansvar för det fall att den som enligt lagen är berättigad till ersättning för
atomskada visar, att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan
ansvarig. Utredningen hänvisar till vad som anförts i den allmänna motiveringen
och uttalar, att främst följande tre situationer varit aktuella:
a) Försäkringsgivaren är insolvent eller kan av annan grund, t. ex. krig
eller avspärrning, inte uppfylla sina förpliktelser och inte heller anläggningsinnehavaren
kan betala, b) Säkerhet som ställts enligt 11 § visar sig
vara otillfredställande och anläggningsinnehavaren kan inte betala, c) Försäkring
är tecknad för anläggningen; inte för händelse. Efter det att en
olycka konsumerat en avsevärd del av försäkringsbeloppet, inträffar en ny
olycka. Vad som återstår av den äldre försäkringen jämte tilläggsförsäkringens
belopp förslår inte till att täcka den lagenliga ansvarigheten 25
miljoner kronor för händelsen nr 2. Men dessa tre fall är enligt vad utredningen
framhåller bara typfall. Stadgandet är tillämpligt, närhelst det tattas
något i de 25 miljoner kronor som skall stå till förfogande för ersättning
per händelse.

I andra stycket meddelas föreskrifter om ersättning av statsmedel för
skador, som yppats sedan den i 8 § angivna tioåriga preskriptionstiden gått
till ända. Ersättning skall utgå efter samma grunder, som gäller för de
tidigare ersatta skadorna i följd av samma händelse; hänvisning sker till
stadgandena i 5 §, 6 § andra och tredje styckena samt 8 § första punkten.
Har proportionell nedsättning skett enligt 7 § första stycket, skall samma
relationstal användas vid ersättning av nu avsedda skador.

I sista stycket av utredningens förslag slutligen stadgas om ersättning
av statsmedel för det fall att ansvarighetsbeloppet 25 miljoner kronor inte
förslår till full ersättning åt alla skadelidande. Grunder för fördelningen av
de statsmedel som ställs till förfogande skall meddelas av Kungl. Maj:t och
riksdagen. Fördelningen skall alltså ske efter generella, i förväg givna grundsatser;
den får inte äga rum efter skön eller myndighets prövning i det särskilda
fallet. Utredningen hänvisar här till prop. nr 82/1958 (förslag till
lagstiftning om ersättning för krigsskada å egendom) s. 99 och 107 f. Däremot
måste i övrigt enligt sakens natur frihet tillkomma statsmakterna att
vid den tidpunkt då anslag beslutes bestämma fördelningsprinciperna. Det
kan alltså föreskrivas, att medlen i första hand skall användas för att

Kungl. Maj. ts proposition nr l ''iO år 1960

täcka personskador, eventuellt dylika skador upp till en viss gräns, att i
fråga om egendomsskador endast vissa slag av skador skall ersättas o. s. v.

Utredningen påpekar, att lagen inte anger den form i vilken dessa generella
normer skall meddelas av Kungl. Maj :t och riksdagen; det synes
kunna ske antingen genom särskild lag eller i form av villkor knutna till
anslagsbeslulet.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anför:

Enligt motiven avses stadgandet i första stycket vara tillämpligt närhelst
det fattas något i de 25 miljoner kronor som skola stå till förfogande för
ersättning per händelse. Såvitt härav kan utläsas inbegripes icke det fall,
att sagda belopp visserligen funnits tillgängligt, då händelsen inträffat,
men utnyttjats för att tillgodose framställda skadeståndsanspråk i sådan utsträckning,
att när andra skadelidande — senare men innan ännu 10 år förflutit
från händelsen — jämväl yrka ersättning på grund av samma händelse,
det återstående beloppet befinnes otillräckligt. En sådan situation är
tänkbar i trots av stadgandet i 7 § andra stycket. Det är rimligt att även i
detta fall statens subsidiära ansvar inträder. Så som 13 § första stycket är
avfattat omöjliggöres ej en dylik tillämpning. Motiven måste dock föranleda
tvekan.

Ett annat fall, som i motiven till förevarande stadgande ej heller synes
uppmärksammat, är det som föreligger då någon lidit skada genom radioaktiv
strålning men det ej kan påvisas från vilken anläggning eller vilken
händelse skadan härrör. Också här är det rimligt att staten träder till.
Och även för detta fall synes stadgandets avfattning närmast inbjuda till
den tolkningen, att staten skall enligt stadgandet ansvara för sådan skada.

I båda de angivna fallen är ett klarläggande i den av hovrätten angivna
riktningen önskvärt.

Då i förevarande första stycke av 13 § stadgas att skadan skall ersättas
av staten, kan avsikten ej vara att ersättningen skall beräknas enligt förmånligare
eller andra grunder än de som gälla för ersättning av anläggningsinnehavare.
Vid ersättningens bestämmande böra alltsa stadgandena i
6 § andra och tredje styckena samt — i förekommande fall — 7 § första
stycket tillämpas. Detta borde kanske för tydlighetens skull utsägas i lagtexten.

Liksom enligt 9 § tredje stycket innehavare av atomanläggning vid inträffad
atomskada har regressrätt mot den som uppsåtligen orsakat skadan bör,
vid uppsåtlig skadegörelse, staten ha regressrätt för vad som utgivits enligt
13 §. I enlighet med de synpunkter hovrätten framfört vid 6 § bör statens
ifrågavarande regressanspråk kunna riktas även mot anläggningsinnehavare,
om denne är gärningsman. Den bör gälla också vid fall som avses i 13 §
tredje stycket.

Aktiebolaget Atomenergi anser att det är onödigt att begränsa rätten att
få gottgörelse av staten till skador som inträffat inom 30 år från olyckshändelsen.
Givetvis blir det svårt alt bevisa, att äldre skador härrör från en
atomolycka men om någon i undantagsfall kan bevisa att skada som framträder
t. ex. först 31 år efter en atomolycka försorsakats av denna, bör lian
få ersättning av staten.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Motivutlalandena till stadgandet i förslagets 13 § i sista stycket synes något
dunkla. Del uttalas att Konungen och riksdagen skall angiva grunderna

Kungi. Maj. ts proposition nr 1 iO år 1960

för fördelningen av ersättning, som skall utgå av statsmedel. Emellertid förklaras
även, att enligt sakens natur frihet måste tillkomma statsmakterna
att vid den tidpunkt då anslag beslutes bestämma fördelningsprinciperna. Då
det av sammanhanget synes framgå att man med dessa uttalanden avser
skilda tidpunkter, framstår det som angeläget att det klarlägges vilken skillnad
som skall anses föreligga mellan »grunder för fördelningen» och »fördelningsprinciperna».

Slutligen yttrar Sveriges mekanförbund:

Varken i lagförslaget eller i betänkandet har gjorts något uttalande angående
omfattningen av försäkringsgivares eller statens regressrätt gentemot
leverantör. Såvitt vi kan förstå, är anledningen härtill den, att enligt allmänna
svenska rättsregler den, som inträtt i en skadelidandes rätt, icke kan
få bättre rätt mot den som vållat skadan än vad den skadelidande haft.

Sedan vårt yttrande i ärendet ingivits till industriförbundet, har emellertid
några av de ledande svenska företagen på tillverkningssidan vid förhandlingar
med amerikanska intressenter mött stora svårigheter att övertyga den
amerikanska motparten om att den ovan angivna principen i detta sammanhang
kommer att gälla. Frånvaron av ett uttalande i denna princip i det nu
framlagda betänkandet anses från amerikansk sida ge möjlighet till en utvidgning
av försäkringsgivares eller statens regressrätt utöver den rätt som
epligt § 9, tredje stycket, i lagförslaget tillerkänts innehavare av atomanläggning.
Liknande svårigheter kan tänkas uppkomma i förhandlingar med
representanter för andra länder. Det synes oss därför angeläget, att ett uttalande
görs i anslutning till den nya lagen, så att tveksamhet icke kan föreligga
om omfattningen av försäkringsgivares eller statens regressrätt i atomansvarighetsfrågor.
Vi hemställer därför, att ett uttalande angående den ovan
angivna principens giltighet även i detta sammanhang på lämpligt sätt infogas
i motiven till den nu föreslagna lagen.

Departementschefen. Beträffande principerna för statsgarantin vid atomskador
kan jag i det väsentliga hänvisa till vad som anförts i den allmänna
motiveringen. Bestämmelser i ämnet torde få upptagas i förevarande paragraf
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.

Hovrätten för Nedre Norrland har berört det fallet, att det föreskrivna
ansvarighetsbeloppet 25 miljoner kronor funnits tillgängligt då olyckan inträffat
men visat sig otillräckligt, då nya skadelidande sedermera men innan
tio år förflutit från händelsen anmält anspråk. Detta är alltså ett fall, då
det i 7 § andra stycket angivna fördelningssättet ej fungerat. Tydligt är emellertid,
att ersättning i detta fall bör beredas enligt tredje stycket i förevarande
paragraf.

Samma hovrätt har även ställt frågan hur det skall förfaras i den situationen,
att det väl är utrett att skada orsakats genom radioaktiv strålning
på sätt i lagen sägs men att det ej kunnat utrönas från vilken anläggning
eller händelse skadan härrört. Visserligen kan det i och för sig synas rimligt
att staten här träder in. För att nu ifrågavarande lagstiftning skall anses
tillämplig förutsättes emellertid, att det finns en innehavare av anläggning
här i riket som är ansvarig för skadan. Skulle det i något sällsynt fall
inträffa, att domstolarna kommer till det resultatet, att icke någon anläggningsinnehavare
kan göras ansvarig, får ersättning beredas i annan ordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

Det är självfallet, att ersättning i fall som avses i stadgandets första
stycke skall utgå med beaktande av lagens bestämmelser om ersättning för
atomskada. Något ytterligare förtydligande av lagtexten i detta avseende synes
ej erforderligt.

Enligt utredningens förslag skall rätten att få ersättning av statsmedel begränsas
till 30 år efter det olyckan skedde. Med hänsyn till den särskilda
arten av de verkningar som kan uppkomma av en atomolycka kan man måhända
ej utesluta risken att skada i något fall kan yppa sig även efter denna
tid. Försiktigheten synes dock bjuda, att statens ansvarighet icke utsträckes
under obestämd tid. Möjligheten att utan begränsning i tiden kunna väcka
talan skulle kunna leda till processer i vilka det bleve mycket vanskligt att
utreda orsakssammanhang mellan händelse och skada. Den föreslagna begränsningen
till 30 år torde därför böra bibehållas.

Med anledning av vad svenska försäkringsbolags riksförbund anfört i anslutning
till utredningens motivuttalanden till stadgandets tredje stycke vill
jag framhålla, att grunden för fördelningen av statsmedlen i nu avsedda fall
bör — såsom utredningen också torde ha åsyftat — bestämmas, ej vid skilda
tidpunkter utan vid den tidpunkt då statsmakterna beslutar, om anslag för
ändamålet skall utgå.

Utredningsförslaget torde böra kompletteras med stadgande om regressrätt
för staten i samma utsträckning som angives i 9 § tredje stycket, d. v. s.
gentemot den som uppsåtligen orsakat skadan eller som åtagit sig att svara
för densamma. Med anledning av mekanförbundets yttrande må framhållas,
att det ej är avsett att med nu förevarande lagstiftning göra avsteg
från principen, att den som inträtt i en skadelidandes rätt, exempelvis försäkringsgivare,
ej äger bättre rätt mot den som vållat skadan än vad den
skadelidande haft.

14 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om straff för försummelse av försäkringsplikt
m. m.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förklarat sig anse, att bestämmelsen
är onödig. Erforderliga garantier för att försäkringsplikten fullgöres
torde utan sådan sanktionsbestäminelse kunna skapas i anslutning till
den tillståndsgivning som erfordras enligt atomenergilagen eller strålskydd
slagen.

Departementschefen. Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge anfört
finnes möjlighet att genom uppställande av villkor vid tillståndsgivningen
skapa garantier för försäkringspliktens fullgörande. Straffbestämmelsen
kan dock vara behövlig med tanke bl. a. på sådana fall, då av någon anledning
en innehavare av atomanläggning, t. ex. förvaringsställe för atomavfall,
icke längre har något intresse av att behålla koncession för anläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

15 §.

I denna paragraf upptages bestämmelse om reciprocitet såsom förutsättning
i vissa fall för tillämpligheten av svensk lag.

Utredningen. Utredningen framhåller, att skadeståndsansvar enligt förslaget
i första hand avser skada som uppkommer inom riket. Det kan emellertid
inte uteslutas, att en här inträffande händelse ger upphov till skador
även utanför landets gränser. Vid en explosion i en atomreaktoranläggning
belägen intill gränsen kan t. ex. radioaktiva ämnen driva med vinden in på
annat lands område. Vatten kan förorenas genom radioaktivt avfall från
atomanläggning med skada i annat land som följd. Under sjötransport av
atombränsle eller atomprodukt i svenskt territorialvatten, t. ex. i Öresund,
kan en olycka medföra att radioaktivitet med vattnet föres in på grannlands
område.

Det är sannolikt, anför utredningen, att på detta rättsområde gäller en
princip om »folkrättsligt grannelagsansvar», som kräver att atomskada,
uppkommen på sätt nu sagts i främmande land, ersättes. Bortsett härifrån
kan det inte gärna komma ifråga, att vi skulle underlåta att utge ersättning
för atomskada som genom en här i landet inträffande händelse uppstår i våra
grannländer. Lagen bör därför bygga på den huvudprincipen att ersättning
för atomskada som orsakats av en här i riket inträffande händelse utgår
även för skada i annat land eller på internationellt vatten.

Emellertid kan det enligt utredningens mening i vissa situationer vara
skäligt att undantag göres från denna princip. Ett sådant fall är, att efter
en atomolycka i annat land med skador här i landet som följd det visat sig,
att ersättning enligt rättsordningen i den främmande staten inte utgår för
skadorna här i riket. Det vore då inte onaturligt, om man från svensk sida
förklarade, att man i framtiden inte avser att ersätta atomskada som uppstår
i det främmande landet till följd av olycka här i riket. Ett annat fall
är, att Sverige erbjudit visst främmande land traktat byggd på ömsesidighetsgrundsats
angående ersättning för atomskador men att det främmande
landet avböjt att ingå sådan traktat.

Lagen bör för sådana undantagsfall öppna möjlighet att vägra ersättning
enligt svensk lag för skada som uppkommer i främmande land. Det bör läggas
i Kungl. Maj :ts hand att avgöra när en dylik retorsions- eller repressalieåtgärd
skall tillgripas. Den kan vara ett medel att uppnå traktat med annat
land som inte ansluter sig till ett mera allmänt konventionssystem.

På denna tankegång bygger bestämmelsen i första stycket i utredningens
förslag. Stadgandet ger Kungl. Maj :t befogenhet att förordna, att ersättning
inte skall utgå enligt svensk lag. Detta innebär, att ersättning kan vägras
även om kravet grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler, t. ex. culparegeln.
Kungl. Maj :ts förordnande lärer i regel böra få det innehållet, att
ersättning inte skall utgå i förhållande till intressen i viss angiven främmande
stat eller i vissa främmande stater. Men lagtexten utesluter inte ett

Kungl. Maj. ts proposition nr HO dr 1960

inera generellt förordnande, varvid åt domstolarna överlåtes att i händelse
av tvist pröva om ömsesidighetskravet är uppfyllt.

Enligt vad utredningen förklarar har stadgandet i andra stycket tvingats
fram av samma motiv som föranlett, att från den i övrigt fastslagna principen
om anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet gjorts undantag för
fall som avses i 4 § andra stycket, d. v. s. för skada under transport. Av
Sveriges anslutning till vissa internationella konventioner på kommunikationsområdet
följer, att vi inte lagligen äger utesluta ansvarighet utomlands
för redare och flygplansägare eller deras anställda med avseende å vissa
skador — å transporterat gods och i övrigt — som uppkommer i trafiken.
Stadgandet har av utredningen avrundats till att avse all ansvarighet i sjöoch
luftfart. Därigenom kommer även anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt 4 § andra stycket att falla därunder, vilket är naturligt med hänsyn
till bestämmelsen i 9 § andra stycket.

Yttrandena. Hovrätten äver Skåne och Blekinge och försäkringsinspektionen
hemställer att, för undvikande av missförstånd, i första stycket efter
orden »utanför riket» tillägges »i anledning av bär inträffad händelse».

Järnvägsstyrelsen anför:

Enligt förslaget kan en svensk järnväg i regel väcka regresstalan mot
anläggningsinnehavare här i landet för atomskada under transport inom
riket av atombränsle eller atomprodukt. I fråga om utländsk järnväg upptar
förslaget inga bestämmelser. Internationella järnvägstransporter regleras
av ett internationellt fördrag (Bernkonventionen), vari stadgas ersättningsskyldighet
för godsavsändare för skada, som åsamkas järnväg i följd
av att förpackning saknats eller varit bristfällig. Häri torde inbegripas även
atomskador i följd av bristfällig förpackning och den skadelidande järnvägen
kan vända sig med krav mot godsavsändaren vare sig denne hör hemma
i Sverige eller i annat land, som biträtt konventionen. Då atomskadeutredningen
förutsätter, att internationella konventioners skadeståndsbestämmelser
icke skall ändras, synes 15 § sista stycket böra kompletteras att
avse även järnvägstrafik och icke allenast sjö- och luftfart.

Departementschefen. Utredningens förslag synes i princip ej ge anledning
till erinran. De vid remissbehandlingen framförda anmärkningarna bör dock
beaktas, varjämte stadgandet i övrigt torde få något jämkas, bl. a. för att
ernå överensstämmelse med utformningen av 9 §.

Ikraftträdande och giltighetstid

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1960. Frågan när en mera definitiv
lagstiftning kan genomföras sammanhänger i viss mån med tidpunkten
för eventuellt ikraftträdande av OEEC-konventionen. Det kan med hänsyn
härtill ej bestämt angivas hur länge nu ifrågavarande provisoriska lagstiftning
måste bibehållas. Såsom utredningen föreslagit torde emellertid
giltighetstiden lämpligen få fastställas t. o. m. den 31 december 1963. Några
särskilda övergångsbestämmelser torde ej erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1960

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll (bilaga A) utvisar, måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kiingl. Maj:ts proposition nr HO år 1960

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m.
( atom ans varighetsla g )

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atombränsle: uran, plutonium eller annat ämne, som användes eller kan
användas som bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor); atomprodukt:

annat radioaktivt ämne som bildats eller blivit radioaktivt
genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle; atomanläggning:

här i riket belägen atomreaktor eller anläggning för
framställning, behandling eller förvaring av atombränsle eller atomprodukt;

atomskada: skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från
atombränsle eller atomprodukt, så oek person- eller egendomsskada som orsakats
av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller
produkten, om den händelse som medfört skadan givit upphov jämväl
till skada genom radioaktiv strålning.

2 §•

Vad nedan i denna lag stadgas är icke tillämpligt å

a) atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt
uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning;

b) atomprodukt som finnes utanför atomanläggning och begagnas för industriellt,
kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt
ändamål eller är avsedd för sådant ändamål;

c) atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel;

d) atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling
under väpnad konflikt.

3 §•

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

4 §•

Atomskada skall ersättas av innehavaren av den atomanläggning i vilken
atombränslet eller atomprodukten fanns, när händelse som gav upphov till
skadan inträffade.

Har atomskada eljest orsakats av atombränsle eller atomprodukt som här
i riket befann sig utanför atomanläggning, skall skadan ersättas av den anläggningsinnehavare
som hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

5 §.

Ersättning skall utgå ändå att atomanläggningens innehavare ej är vållande
till skadan.

Såvitt ej nedan annorlunda stadgas, skall ersättningen bestämmas enligt
allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

6 §•

Anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och
samma händelse är begränsad till tjugufem miljoner kronor.

För varje dödad eller skadad person är ersättningen begränsad till tvåhundratusen
kronor.

De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta och
ersättning för rättegångskostnader.

7 §•

Om belopp som avses i 6 § ej förslår till gottgörelse enligt denna lag
åt alla som äro berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar
nedsättas med samma kvotdel.

Kan efter inträffat skadefall befaras att belopp som jämlikt 6 § första
stycket står till förfogande för att täcka skadorna icke förslår till gottgörelse
åt alla skadelidande, må på begäran av anläggningens innehavare eller
myndighet som Konungen bestämmer rätten i den ort där anläggningen är
belägen förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast med viss
kvotdel av full ersättning. Förordnandet skall av rätten återkallas, när skäl
att låta det bestå icke längre finnes. Talan mot rättens beslut må fullföljas
allenast av anläggningens innehavare och myndighet som nu sagts. Beslutet
skall lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft.
Mot hovrättens beslut må talan ej föras.

8 §•

Anspråk på ersättning för atomskada skall vid äventyr av talans förlust
anmälas hos anläggningsinnehavaren inom två år från den dag då den er -

Kungl. Maj. ls proposition nr HO år 1960

sättningsberättigade erhöll kunskap om skadan och om den för skadan ansvarige
eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort erhålla sådan kunskap.
Talan å ersättning för skadan må icke i något fall väckas mot anläggningens
innehavare senare än tio år från den händelse som gav upphov till
skadan.

Angående ersättning av staten för atomskada som yppats senare än tio
år från händelsen stadgats i 13 §.

9 §•

10 §.

För att täcka ansvarighet för atomskada skall innehavare av atomanläggning
taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller av Konungen
utsedd myndighet godkänner.

Försäkringen må tagas

a) antingen så, att den täcker ansvarighet för varje inträffande händelse
i överensstämmelse med vad som gäller beträffande anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar jämlikt 6 §,

Om försäkringen tecknats på sätt angivits i andra stycket under b), skall
försäkringsbeloppet uppgå till minst trettio miljoner kronor. Det åligger
anläggningens innehavare att, så snart försäkringsfall inträffat som ensamt
eller i förening med tidigare försäkringsfall kan antagas föranleda nedskrivning
av försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga tjugufem
miljoner kronor, laga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringsbeloppet
upp till minst trettio miljoner kronor.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19G0. i samt. Nr 140

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960
11 §•

Försäkringsplikt varom stadgas i 10 § åvilar icke staten.

12 §.

13 §.

Visar den som enligt denna lag är berättigad till ersättning för atomskada,
att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan ansvarig, gäldas
skadeståndet av staten.

För atomskada, som yppats senare än tio år men icke senare än trettio
år efter den händelse som givit upphov till skadan, skall med iakttagande
av vad i 5 §, 6 § andra och tredje styckena samt 8 § första stycket första
punkten stadgats ersättning utgivas av staten; har 7 § första stycket tilllämpats
på ersättning som anläggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning
av händelsen, skall dock den ersättning, som efter vad nu sagts
skall utgå av statsmedel, på motsvarande sätt nedsättas.

För vad som utgivits enligt denna paragraf har staten återkravsrätt allenast
mot den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock åtagit sig att
svara för skadan.

14 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt 10 § eller icke iakttager
föreskrivna villkor om ställande av säkerhet enligt 11 § dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Konungen äger beträffande viss främmande stat förordna, att ersättning
för atomskada som uppkommit i den staten på grund av här i riket inträf -

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

fad händelse icke skall utgå enligt svensk lag i vidare män än ersättning
jämlikt lagen i nämnda stat skulle utgå för där inträffad händelse som
medfört atomskada här i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960 och äger giltighet till och med
den 31 december 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1960

Bilaga B

Atomskadeutredningens förslag till lag om ersättning för skada i följd av
atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atomskada: skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning
från atombränsle eller atomprodukt;

atombränsle: uran, plutonium eller annat ämne, som användes som
bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor);

atomprodukt: radioaktivt ämne, som bildats eller blivit radioaktivt genom
bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle,
därunder inbegripet avfall från atomanläggning men icke atombränsle;

atomanläggning: atomreaktor så ock anlägggning för framställning, behandling
eller förvaring av atombränsle eller atomprodukt.

2 §.

Lagen är icke tillämplig å

a) atomskada, som är en följd av krigshandling eller liknande handling
under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror;

b) atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt
uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning i atomanläggning;

c) atomprodukt som finns utanför atomanläggning och begagnas för
industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt
ändamål eller är avsedd för sådant ändamål;

d) reaktor som utgör tillbehör till fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att
två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola i
hänseenden som avses i denna lag behandlas som en anläggning.

4§.

Atomskada skall ersättas av innehavaren av den atomanläggning där
atombränslet eller atomprodukten fanns, då händelse som gav upphov till
skadan inträffade.

Var bränslet eller produkten under transport här i riket, skall ersättning
tor skadan utgivas av innehavaren av den anläggning från vilken transporten
agde rum eller, där transporten skedde från utlandet till anläggning här
i riket, av innehavaren av sistnämnda anläggning.

Har atomskada eljest orsakats av atombränsle eller atomprodukt som här
i riket befann sig utanför atomanläggning, skall skadan ersättas av den
anlaggningsinnehavare som hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

Kungl. Maj:ts proposition nr tkQ år 1960

5 §•

Ersättning skall utgå oavsett om atomanläggningens innehavare var vållande
till skadan.

Ersättningen skall, i den mån icke nedan annorlunda stadgas, bestämmas
med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

6 §•

Anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och
samma händelse skall vara begränsad till tjugufem miljoner kronor.

För varje dödad eller skadad person skall ersättningen vara begränsad
till tvåhundratusen kronor.

De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta och
ersättning för rättegångskostnader.

7 §.

Om belopp som avses i 6 § ej förslår till full ersättning åt alla som äro
berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar nedsättas med
samma kvotdel.

Kan efter inträffat skadefall befaras att belopp som jämlikt 6 § första
stycket står till förfogande för att täcka skadorna icke förslår till full gottgörelse
åt alla skadelidande, må på begäran av anläggningens innehavare
eller myndighet som Konungen bestämmer rätten i den ort där anläggningen
är belägen förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast med viss
kvotdel av full ersättning. Förordnandet skall av rätten återkallas, när skäl
att låta det bestå icke längre finns. Talan mot rättens beslut må fullföljas,
utom av anläggningens innehavare och myndighet som nu sagts, av envar
som är berättigad till ersättning i anledning av händelsen. Beslutet skall
lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft. Mot hovrättens
beslut må talan ej föras.

8 §•

Anspråk på ersättning för atomskada må icke framställas senare än två
år från den dag då den ersättningsberättigade erhöll kunskap om skadan
och den för skadan ansvarige eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort
erhålla sådan kunskap. Talan å ersättning för skadan må icke i något fall
väckas mot anläggningens innehavare senare än tio år från den händelse
som gav upphov till skadan.

9 §•

Skadeståndsanspråk i anledning av skada, som avses i 4 § första och
tredje styckena, må icke göras gällande mot annan än anläggningens innehavare.

Har annan än anläggningens innehavare nödgats utgiva ersättning för
skada som avses i 4 § andra stycket, äger han för vad han utgivit inträda i
den skadelidandes rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren enligt
denna lag. Rätt till sådant inträde skall dock icke tillkomma den som själv
vållat skadan uppsåtligen eller gentemot anläggningens innehavare åtagit
sig att svara för skadan.

Vad innehavare av atomanläggning utgivit i ersättning enligt denna lag
må han söka åter av den som själv vållat skadan uppsåtligen eller ock gentemot
anläggningens innehavare åtagit sig att svara för skadan.

Kungi. Maj:ts proposition nr IM år 1960

10 §.

För att täcka ansvarighet för atomskada enligt denna lag skall innehavare
av atomanläggning taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller
av Konungen utsedd myndighet godkänner.

Försäkringen må tagas

a) antingen så, att den täcker ansvarighet för varje inträffande händelse
i överensstämmelse med vad som gäller beträffande anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar jämlikt 6 §,

Om försäkringen tecknats på sätt angivits i andra stycket under b), skall
försäkringsbeloppet uppgå till minst trettio miljoner kronor, och det åligger
anläggningens innehavare att, när försäkringsfall inträffat som ensamt eller
i förening med tidigare försäkringsfall beräknas föranleda nedskrivning
av försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga tjugufem miljoner
kronor, ofördröjligen taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringsbeloppet
upp till minst trettio miljoner kronor.

11 §•

Försäkringsplikt varom stadgas i 10 § åvilar icke staten. Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer äger att från försäkringsplikten befria
anläggningsinnehavare, om han ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser
enligt denna lag och visar att han på tillfredsställande sätt sörjt
för utredning, värdering och reglering av uppkommande skador.

12 §.

Har avtal om försäkring som avses i 10 § upphört att gälla, är försäkringsgivaren
ändock gentemot den som lidit skada ansvarig för skadestånd på
grund av händelse, som inträffat innan två månader förflutit från det anmälan
om dagen för avtalets upphörande inkommit till myndighet som
Konungen bestämmer.

Har ny försäkring meddelats eller garanti som i 11 § andra punkten sägs
blivit ställd, skall dock i fråga om därefter inträffad händelse vad i första
stycket stadgas icke äga tillämpning.

13 §.

Visar den som enligt denna lag är berättigad till ersättning för atomskada,
att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan ansvarig, ersättes
skadan av staten.

För atomskada, som yppats senare än tio år men icke senare än trettio år
efter den händelse som givit upphov till skadan, skall med iakttagande av
vad i 5 §, 6 § andra och tredje styckena samt 8 § första punkten stadgats
ersättning utgivas av staten; har 7 § första stycket tillämpats på ersättning
som anläggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning av händelsen, skall
dock den ersättning, som efter vad nu sagts skall utgå av statsmedel, på
motsvarande sätt nedsättas.

I den mån ansvarighetsbelopp som angives i 6 § första stycket icke förslår
till gäldande av full ersättning för uppkomna skador, skall gottgörelse beredas
av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen och riksdagen.
Gottgörelse som nu sagts skall jämväl lämnas i tillägg till ersättning

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

som utgår enligt andra stycket, om sådan ersättning nedsatts i enlighet med
vad där stadgats.

14 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt 10 § eller icke iakttager
föreskrivna villkor om ställande av säkerhet enligt 11 § straffas med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Konungen äger förordna, att ersättning för atomskada som uppkommit
genom inverkan av radioaktiv strålning utanför riket icke skall utgå enligt
svensk lag, med mindre jämlikt lagen i det land där skadan uppkommit
ersättning skulle utgå för där inträffad händelse som medfört atomskada
här i riket.

Sådant förordnande må dock icke leda till inskränkning i den ansvarighet
som enligt vad därom är särskilt stadgat gäller beträffande skada som uppkommit
i sjö- eller luftfart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960 och äger giltighet till och med den
31 december 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 14 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 26 februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erland Conradi.

Lagrådet yttrade:

Av skäl som angivits i remissprotokollet torde en provisorisk lagstiftning
rörande skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift vara av behovet påkallad.
Denna bör till sina grundläggande principer överensstämma med den
definitiva lagstiftning, som i anslutning till det pågående arbetet på en internationell
konvention i ämnet förberedes under nordiskt samarbete. Lagrådet
finner det remitterade förslaget i stort sett väl avvägt ur nu berörda
synpunkter men vill framhålla, att åtskilliga frågor böra ytterligare utredas
under det fortsatta arbetet på en definitiv lagstiftning.

Lagstiftningen hänför sig till atomreaktordrift här i riket. Den tar sikte
på de särskilda skador (atomskador), vilka under ogynnsamma förhållanden
kunna uppstå, om något onormalt inträffar i driften. Ersättning kan
härvid utga ej blott för skador i följd av händelse i reaktorn eller annan
atomanläggning utan även för skador i samband med transport av atombränsle
eller atomprodukt. Atomskada ersättes dock ej, om den störning i
driften, som utlöst skadan, förorsakats av krigshandling eller dylikt (2 § d).
I förslaget stadgas vidare, att om atomskada i annat fall än som redan berörts
orsakats av atombränsle eller atomprodukt som här i riket befann sig
utanför atomanläggning, skadan skall ersättas av den anläggningsinnehavare
som hade eller senast haft ämnet i sin besittning. En dylik bestämmelse
torde ha ansetts erforderlig bl. a. med hänsyn till risken för att ämnen
av ifrågavarande slag obehörigen kunna komma ur anläggningsinnehavarens
besittning. Stadgandet har på visst sätt begränsats (se särskilt 2 § b). Allt -

Kungi. Maj:ts proposition nr 1W år 1960

jämt torde det dock få anses så omfattande, att det kan tänkas bli tillämpligt
även i fall som ej ha mycket gemensamt med atomreaktordrift. Då skador
i samband med kärnvapenprov berörts i ett till lagrådet remitterat förslag
till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., kan
sålunda anmärkas, att jämväl skador av sådant slag enligt ordalagen synas
omfattade av stadgandet. Detta förhållande torde för närvarande sakna praktisk
betydelse, då kärnvapenprov icke företagas i riket och här icke ens torde
framställas sådana ämnen som ingå i kärnvapenladdningar. Att av denna
anledning eller eljest söka ytterligare begränsa stadgandets omfattning
och därmed lagens räckvidd lär, åtminstone för den tid varom nu är fråga,
knappast vara påkallat.

Beträffande de särskilda paragraferna får lagrådet anföra följande.

1 §•

I 1 § definieras bl. a. begreppen atombränsle och atomprodukt, det sistnämnda
såsom annat radioaktivt ämne som bildats eller blivit radioaktivt
på närmare angivet sätt. Lagrådet hemställer, att orden »annat radioaktivt
ämne som» för tydlighets skull ersättas med uttrycket »radioaktivt ämne
som utan att vara atombränsle».

2 §•

Från lagens tillämpningsområde stadgas under d) undantag beträffande
atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling under
väpnad konflikt. Enligt utredningens förslag skulle, i närmare anslutning
till konventionstexten, detta undantag avse krigshandling eller liknande
handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror. Enligt
lagrådets mening kan den i det remitterade förslaget vidtagna begränsningen
lägga hinder i vägen för ordnandet av försäkringsfrågan. Lagrådet
finner därför utredningens förslag på denna punkt vara att föredraga.

I anledning av att i ett remissyttrande ifrågasatts utvidgning av upprorsfallen
till vissa därmed besläktade situationer vill lagrådet framhålla, att
begreppet uppror får tolkas på samma sätt som i 9 kap. 1 § strafflagen, varvid
dock högförräderifall tydligen måste anses inbegripna.

6 §•

Enligt 6 § andra stycket är ersättningen för varje dödad eller skadad person
begränsad till 200 000 kronor. Detta innebär tydligen att, där ersättningen
skall utgå i form av livränta, dennas kapitaliserade värde icke får
överstiga 200 000 kronor. Erforderlig nedsättning får ske efter de grunder
som angivas i 14 § trafikförsäkringslagen. 1 vissa fall kommer visserligen
en på detta sätt begränsad livränta icke att erbjuda en tillfredsställande ersättning,
men som ett provisorium synes den föreslagna begränsningen böra
godtagas i avbidan på omprövning i ett vidare sammanhang. Anmärkas
må, att den som enligt 6 § andra stycket fått sin ersättning nedsatt till

Kungl. Maj. ls proposition nr 740 år 1960

200 000 kronor kan — i samma proportion som övriga ersättningsberättigade
— få vidkännas en ytterligare nedsättning på grund av den i 6 § första
stycket stadgade begränsningen. I sådant fall kan emellertid av statsmedel
utgå gottgörelse enligt 13 § tredje stycket. Det förtjänar dock framhållas
att, såvitt angår personskador, icke heller gottgörelse av staten enligt 13 §
utgår över den i 6 § andra stycket stadgade gränsen 200 000 kronor.

7 §•

Om en olyckshändelse skulle medföra så stora skador, att det i 6 § stadgade
ansvarighetsbeloppet å 25 miljoner kronor kan väntas vara otillräckligt,
borde, enligt vad atomskadeutredningen uttalat, tillämplig utdelningsdividend
provisoriskt fastställas av myndighet med bindande verkan för
såväl anläggningsinnehavaren som de skadelidande, så att utdelning som
skedde med stöd av det meddelade beslutet därefter icke skulle kunna angripas,
även om det vid en senare tidpunkt mot förmodan skulle visa sig att
tillgängliga medel icke räckte till för de senast anmälda skadorna. Utredningen
föreslog, under erinran att det här vore fråga om tillämpning av
civilrättsliga principer, att uppgiften att fastställa den provisoriska utdelningsprocenten
skulle anförtros åt domstol. Det borde ankomma på domstolen
att med stöd av tillgänglig utredning bilda sig en ungefärlig uppfattning
om inträdda och blivande skadors omfattning i förhållande till ansvarighetsbeloppet
och i enlighet därmed meddela sitt beslut.

Bestämmelser i huvudsaklig anslutning till utredningens förslag ha upptagits
i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt dessa bestämmelser
skall det ankomma på rätten i den ort, där anläggningen är belägen, att på
begäran av anläggningens innehavare eller myndighet som Konungen bestämmer
meddela provisoriskt beslut av ifrågavarande slag. Beslutet skall
kunna överklagas i hovrätten, dock endast av anläggningens innehavare
och nyssnämnda myndighet. Mot hovrättens beslut skall talan ej få föras.
Rätten skall återkalla sitt förordnande, när skäl att låta det bestå icke längre
finnes. Några bestämmelser om förfarandet vid rätten ha icke meddelats.

Lagrådet vill ifrågasätta, om det kan vara erforderligt eller lämpligt att
domstol sålunda skulle ha att bestämma om provisorisk utdelningsdividend.
Det får beaktas, att vid en olycka av det slag och den omfattning, varom här
är fråga, skaderegleringen måste bli både tidsödande och krävande. Om ej
vissa rättsägare skola gynnas på de övrigas bekostnad, måste emellertid beslutet
om provisorisk utdelningsdividend meddelas på ett tidigt stadium,
innan ännu material föreligger för en någorlunda tillförlitlig uppskattning
av skadebeloppen. Måhända får man nöja sig med allmänna uppgifter om
det område på marken som utsatts för strålskador, antalet döda eller svårt
skadade personer, antalet personer som eljest kan antagas ha uppehållit sig
på området och därvid skadats eller riskera framtida skador, strålskador å
egendom samt skador å person eller egendom som vållats annorledes än
genom strålning. Uppgifter av detta slag kunna erhållas utan domstols medverkan.
Genomföres det till lagrådet remitterade förslaget till lag om skydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

åtgärder vid olyckor i atomanläggningar, vill det synas som om uppgifterna
skulle kunna tillhandahållas av länsstyrelsen. Kompletterande upplysningar,
t. ex. angående antalet understödsberättigade efter den som dödats, torde
kunna erhållas, förutom genom inkomna skadeanmälningar, genom förfrågan
hos polismyndighet eller andra lokala myndigheter eller ombud.
Självfallet skulle på åtskilliga punkter en mera ingående utredning kunna
företagas även vid domstol. Såvitt framgår av remissprotokollet torde dock
knappast vara avsett att någon vidlyftig utredning med förhör av ersättningsberättigade,
vittnen eller sakkunniga där skulle företagas. Att i det
remitterade förslaget klagorätt förvägrats de ersättningsberättigade tyder
fastmera på, att man utgått från att de icke heller vid underrätten skulle
äga föra talan.

Till det sagda kommer, att den föreslagna uppgiften måste te sig främmande
för domstolarnas verksamhet. En viss likhet föreligger väl med de
provisoriska beslut, som kunna meddelas i rättegång t. ex. enligt 15 kap. 3 §
rättegångsbalken och i domstolsärende enligt 4 § tredje stycket lagen om
handläggning av domstolsärenden. I dessa fall tillkommer det emellertid
domstolen att slutligen avgöra målet eller ärendet, och domstolen har hela
tiden i sin hand att kontrollera samt ändra eller upphäva det provisoriska
beslutet. Man kunde även erinra om sjöförhör och sjöförklaring, men det
rör sig där i själva verket närmast om ett slags förundersökning inför rätten
i särskild sammansättning; något materiellt beslut fattas ej av rätten.
Ytterligare kunde erinras om ett sådant domstolsärende som avses i 68 §
aktiebolagslagen. Den prövning som där tillkommer rätten är emellertid av
helt formell natur. Såvitt lagrådet kan finna skulle den här föreslagna ordningen
innefatta något helt egenartat i förhållande till domstolarnas verksamhet
i övrigt. Domstolen skulle ställas i ett vanskligt läge, om avgörandet
måste träffas på en summarisk utredning. Skall utredningen göras mera
fullständig, torde den bli alltför tidsödande. De enskilda sakägarna torde
då ej kunna vägras deltaga vid rätten.

På dessa och andra skäl kan antagas, att annan statlig myndighet skulle
vara mera lämpad att fastställa ett provisoriskt utdelningsbeslut, exempelvis
en statlig nämnd eller försäkringsinspcklionen. Då Kungl. Maj :t måhända
vill förbehålla sig själv avgörandet, synes emellertid lämpligt att i lagen
stadgas, att beslut om provisorisk utdelningsdividend meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Lagrådet hemställer, att andra styckets lydelse ändras i enlighet med vad
nu anförts.

För den närmare avfattningen kan vara av betydelse vilken innebörd som
bör givas åt paragrafens första stycke. Då där hänvisas till belopp som avses
i 6 §, torde ha åsyftats att meddela en regel för såväl det fall, att det i
6 § första stycket omnämnda beloppet å 25 miljoner kronor ej försloge till
alla som vore berättigade till ersättning därur, som även det fall, att i 6 §
andra stycket omförmält belopp å 200 000 kronor skulle fördelas mellan
flera och ej försloge att ål dem alla ge full ersättning enligt 6 kap. 4 § straff -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

lagen. Enligt lagrådets mening borde även utan särskilt lagstadgande kunna
avgöras, hur fördelning skall ske i sistnämnda fall. Första stycket i 7 § synes
därför kunna begränsas att gälla belopp som avses i 6 § första stycket.
Därigenom skulle stadgandet även bättre ansluta sig till bestämmelserna i
13 §. Biträdes lagrådets uppfattning i denna del, kunde andra stycket i 7 §
förslagsvis erhålla den lydelsen, att om efter inträffat skadefall kan befaras,
att nedsättning som avses i första stycket skall visa sig erforderlig,
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att ersättning
tills vidare skall utgå allenast med viss kvotdel av full ersättning.

8 och 13 §§.

Ersättningstalan mot anläggningens innehavare må icke i något fall väckas
senare än tio år från den händelse som gav upphov till skadan; för atomskada
som yppats senare än tio år från händelsen kan ersättning erhållas
av staten. Om skada yppats så sent under 1 O-årsperioden att talan ej hunnit
väckas före periodens utgång, föreligger emellertid icke rätt till ersättning
av någondera. Detta måste visserligen antagas vara ett så sällsynt fall, att
det kan lämnas oreglerat i den provisoriska lagen, men i den definitiva lagstiftningen
bör övervägas särskild reglering till förekommande av rättsförlust
för skadelidande. Tänkbart vore sålunda att staten påtoge sig ersättningsskyldighet
jämväl om skadan yppats inom 10-årsperioden men vederbörande
av laga förfall hindrats att väcka talan före periodens utgång. En
annan utväg vore att både staten och anläggningens innehavare gjordes ersättningsskyldiga
under viss period med regressrätt för den sistnämnde mot
staten.

Innebörden av den i 13 § andra stycket upptagna hänvisningen till 8 §
första stycket första punkten synes ej fullt klar. Lagrådet hemställer, att
den er sättes med ett uttryckligt stadgande i 13 § andra stycket, att anspråk
på ersättning skall vid äventyr av talans förlust inom tid som angivits i 8 §
första stycket första punkten anmälas hos myndighet som Konungen bestämmer.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 mars 1960.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 24 mars 1960
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 26 februari 1960 remitterade förslaget
till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktor drift m. m.
( atomansvarighetslag ).

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Då såsom lagrådet anfört lydelsen av 2 § d) i det remitterade förslaget
torde kunna medföra svårigheter vid ordnandet av försäkringsfrågan anser
jag mig böra acceptera lagrådets hemställan, att stadgandet avfattas i enlighet
med utredningens förslag.

Även de ändringsförslag som lagrådet framfört beträffande 1, 7 och 13 §§
synes böra godtagas. Härutöver torde i förslaget böra vidtagas vissa jämkningar
av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte, efter omarbetning enligt
vad sålunda anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

600401 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag