Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960 (Proposition 1960:141)

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

Nr 141

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
behörighet att utöva läkaryrket m. m.; given Stockholms
slott den 8 april 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om behörighet att utöva läkaryrket; och

2) lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjuk\årdens
område.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten
ersättes av två lagar, nämligen en lag om behörighet att utova
läkaryrket, vilken reglerar förvärv och förlust av behörighet såsom läkare,
och en lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, vilken behandlar lekmännens verksamhet på nämnda område.

Reglerna för läkarbehörigheten förenklas främst genom att antalet behörighetsformer
reduceras. Legitimation blir sålunda den enda formen
för permanent och oinskränkt behörighet. Även den som är utländsk medborgare
kan vinna legitimation liksom också den som avlagt utländsk läkaiexamen
och undergått efterutbildning i Sverige enligt bestämmelser, som
meddelas i administrativ ordning. Tillfällig behörighet kan liksom nu meddelas
genom förordnande att uppehålla läkartjänst. För tidsbegränsad ellei
på annat sätt inskränkt behörighet skall användas en särskild behörighetsform,
benämnd begränsad behörighet.

Även deslegitimeringsreglerna förenklas för de fall, da brottslig gärning
kan grunda deslegitimering. Grov oskicklighet eller uppenbar olämplighet
såsom läkare skall kunna föranleda deslegitimering utan att bristerna manifesterat
sig i brott. Deslegitimering skall gälla tills vidare; legitimationen
skall återgivas, när förhållandena medger det.

I—Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr Hl

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

En väsentlig nyhet är att läkares möjligheter att annonsera sig som specialist
göres beroende av att han uppfyller kvalifikationskrav, som Konungen
eller medicinalstyrelsen fastställer.

Liksom nu skall det i princip stå även icke-läkare fritt att vara verksamma
på hälso- och sjukvårdens område. I syfte att minska riskerna av kvacksalvares
verksamhet upptages i förslaget till lag om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område vissa begränsningar i deras
möjligheter att undersöka och behandla den, som söker deras hjälp. Sålunda
förbjudes liksom nu behandling av vissa sjukdomar. Förbudet utsträckes
härvid till att gälla även sockersjuka, epilepsi och sjukdomar i
samband med havandeskap och förlossning. Vidare förbjudes undersökning
och behandling av barn, som ej fyllt åtta år. Rådgivning per korrespondens
utan personlig undersökning av den hjälpsökande har också bedömts innefatta
så stora risker att verksamhetsformen förbjudes. De för kvacksalvare
redan nu förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoderna utökas med
lokal bedövning genom injektion och behandling med radiologiska metoder.

Kvacksalveri, som bedrives såsom ambulerande verksamhet, anses icke
kunna stödja sig på något verkligt förtroende från de hjälpsökandes sida
och förbjudes därför, liksom också kvacksalveri av den som icke är svensk
medborgare.

Lagförslaget upptager vidare vissa regler till skydd för läkar- och doktorstitlarna
samt för andra yrkesbeteckningar inom den erkända medicinen.

Slutligen föreslås regler, enligt vilka medicinalstyrelsen skall kunna
förbjuda den som gjort sig skyldig till hälsofarligt kvacksalveri att under
viss tid eller för alltid ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.

De nya lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1961.

K ungt. Maj:te proposition nr Hl år 1960

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva läkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkartjänst
eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom amanuens vid
klinik eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
9 § innehar begränsad behörighet att utöva läkaryrket.

2 §•

Legitimation såsom läkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt medicine licentiatexamen, så ock den som
utom riket avlagt läkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven
efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom läkare,
om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs
kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och särskild
klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom läkare
meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning, som avses i andra
stycket.

3 §•

Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som
läkare eller tandläkare för brott, som han förövat under utövning av läkarvrkel
eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat brott eller

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller
tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1960

medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

4 §•

Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkaryrket
eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att det
föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation.

Har läkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation i
annat nordiskt land och fråntages läkaren denna auktorisation, skall medicinalstyrelsen
återkalla legitimationen.

5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall
medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda
skäl föranleda annat. Styrelsen äger ock återkalla legitimationen för
läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller lyte blivit varaktigt oförmögen
att utöva läkaryrket.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör
återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen förordna,
att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som
erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i
nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för
tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas
att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran
lämna erforderlig handräckning.

6 §.

Legitimation för läkare, som Konungen eller medicinalstyrelsen förordnat
till innehavare av läkar- eller tandläkartjänst, må icke återkallas så länge
läkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han
på grund av ådömd suspension icke är i tjänst, så ock för tid, då han av
anledning som i 5 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

7 §•

Har läkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

Kungl. Maj ds proposition nr IM år 1960 5

8 §.

Förordnande, som medför behörighet att utöva läkaryrket, meddelas av
medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse,
sjukhusdirektion eller annan myndighet.

9 §.

Begränsad behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

För utövning av läkaryrket inom tjänsteläkardistrikt intill riksgränsen
må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt
uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande
läkardistrikt i Finland eller Norge.

10 §.

Läkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss gren
av läkarvetenskapen, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är
specialist inom den grenen av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild
kunnighet däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

11 §•

Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att
utöva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning av läkaryrket med dagsböter eller
fängelse.

Läkare, som bryter mot föreskriften i 10 § första stycket, dömes till dagsböter.

12 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall
lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

13 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av
denna lag.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr ltl år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad läkare skall anses som
legitimerad läkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande behörighet jämlikt 1 § 2) i den
äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad läkare enligt denna lag; och
skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda legitimationsbevis för honom.
Detsamma skall gälla den som innehar Konungens särskilda tillåtelse att
utan begränsning utöva läkarkonsten och som till följd därav äger generell
behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens ikraftträdande
är behörig jämlikt 1 § 4) i den äldre lagen skall vara bibehållen
vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses såsom begränsad behörighet
enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd
tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av'' legitimationen prövas
enligt 7 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats
för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts
vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad enligt
den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker annans
hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande
eller lindrande syfte.

Bestämmelserna i lagen gälla dock ej den som innehar behörighet att utöva
läkaryrket eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område ställd under medicinalstyrelsens tillsyn.

2 §•

Under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej någon

a) behandla sådana smittsamma sjukdomar, som avses i 2 och 24 §§ epidemilagen,
eller tuberkulos, veneriska sjukdomar, kräfta och andra elakartade
svulster, sockersjuka, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med
havandeskap eller förlossning;

b) undersöka eller behandla barn, innan det fyllt åtta år; eller

c) utan personlig undersökning av den som sökt honom lämna skriftliga
råd eller anvisningar för hans behandling.

3 §•

Ej må någon under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket
undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos,
ej heller behandla annan med användande av radiologiska metoder.

4 §.

Verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej utövas under kringresande
från ort till annan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 är 1960

5 §.

Den som ej är svensk medborgare må ej utöva verksamhet som avses i
1 § första stycket.

Vad nu sagts skall ej utgöra hinder för den som ej är svensk medborgare
att åt allmänheten utprova glasögon och andra optiska hjälpmedel för
seendet.

6 §.

Har den som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet förvärvat
läkar- eller doktorstitel och begagnar han den i sin verksamhet, åligger det
honom därvid att tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

I övrigt må ej den som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet
i samband därmed beteckna sig läkare eller doktor eller begagna titel eller
yrkesbeteckning, vari sådan benämning ingår eller som giver sken av att
han är legitimerad eller eljest auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens
såsom läkare.

7 §.

Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 2 eller 3 § eller under
utövning av verksamhet, som i 1 § första stycket sägs, uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är ringa,
eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran orsakats av
olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård,
dömes, såframt gärningen ej är belagd med straff såsom obehörig utövning
av läkaryrket, för hälsofarligt kvacksalveri till dagsböter eller fängelse.

Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan eller
faran befriar honom ej från ansvar.

8 §■

Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4—6 §§ straffes med
dagsböter.

9 §.

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, övertygats om hälsofarligt
kvacksalveri, äger medicinalstyrelsen meddela förbud för honom att
under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i 1 § första
stycket.

10 §.

Den som bryter mot förbud som meddelats jämlikt 9 § straffes såsom för
hälsofarligt kvacksalveri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960
11 §‘

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till sådant lagrum i lagen
den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

v»OM? t*

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny lagstiftning
angående behörighet att utöva läkaryrket m. m. samt anför.

1. Inledning

Gällande lag om behörighet att utöva läkarkonsten reglerar dels de medicinskt
utbildade läkarnas behörighet att utöva läkaryrket, dels lekmännens
verksamhet, såvitt gäller inskränkningar i deras befogenhet att ägna
sig åt uppgifter på hälso- och sjukvårdens område. I lagen betecknas såväl
läkarnas som lekmännens verksamhet såsom utövning av läkarkonst.
Lagen tillkom år 1915 och har sedermera ändrats vid flera tillfällen. Till
sina grunddrag har den dock bibehållits oförändrad. Redan i en av medicinalstyrelsen
år 1941 gjord framställning med förslag till ny behörighetslag
m. m. (SOU 1942: 22) framhölls att förhållandena på hälso- och sjukvårdens
område förändrats väsentligt sedan lagens tillkomst. Härvidlag
framhölls särskilt att tillgången på läkare förbättrats avsevärt. Även kvacksalveriet
hade emellertid undergått förändringar; kvacksalvarna vore sålunda
ofta av sämre moralisk halt än deras föregångare i äldre tider och de
utövade i regel sin verksamhet yrkesmässigt. Mot denna allmänna bakgrund
och under åberopande av de risker till liv och hälsa, som osakkunnig behandling
inedförde för de sjuka, föreslog medicinalstyrelsen väsentligt
skärpta bestämmelser mot kvacksalveriet. Förslaget remissbehandlades
i vanlig ordning men föranledde icke någon proposition.

Under de sista åren av 1940-talet förekom i vårt land några uppseendeväckande
fall av kvacksalveri i särskilt stötande former, vilka ånyo aktualiserade
frågan om en revision av lagstiftningen på området. Med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 oktober 1950 tillkallade dåvarande inrikesministern,
statsrådet Mossberg, fem sakkunniga för att inom departe -

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl ur 1960

mentet biträda med en översyn av lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
och utredning av därmed sammanhängande spörsmål. Uppdraget
avsåg i första hand att till ny granskning upptaga frågan om lekmannaverksamheten
på läkarkonstens område, i vilket hänseende utredningen
skulle ske förutsättningslöst, dock med den viktiga inskränkningen att
frågan om ett totalförbud för lekman att utöva läkarkonsten icke borde behandlas
vid utredningen. I vilka hänseenden inskränkningar i lekmäns befogenhet
att utöva läkarkonsten kunde ifrågakomma exemplifierades närmare
i utredningsdirektiven. I fråga om reglerna om behörighet för de utbildade
läkarna uttalades i direktiven, att utredningen skulle omfatta en allmän
översyn även av dessa regler. De sakkunniga, vilka antog benämningen
kvacksutveriutredningen, utgjordes av regeringsrådet Sven Björkholm, ordförande,
professorn emeritus Hilding Bergstrand, förste stadsläkaren Bertil
Roos samt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet
Gösta Netzén och ledamoten av samma kammare, folkskollärarinnan Ragnhild
Sandström.

Utredningen avlämnade den 15 augusti 1956 ett enhälligt betänkande
med förslag till lag om behörighet att utöva läkekonsten (SOU 1956: 29).
Utredningens förslag till lag torde få biläggas protokollet i detta ärende
såsom bilaga A.

Över betänkandet har yttranden avgivits av följande myndigheter och
organisationer: hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
kanslern för rikets universitet med bifogande av yttranden av
de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, farmaceutiska institutet
med åberopande av yttrande från institutets lärarkollegium, riksförsäkringsanstalten,
styrelsen för statens institut för folkhälsan, statens utlänningskommission,
försvarets sjukvårdsstyrelse, Uppsala domkapitel, överståthållarämbetet
med bifogande av yttrande från förste stadsläkaren i
Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
respektive länsstyrelser med bifogande av yttranden från förste provinsialläkarna
utom förste provinsialläkaren i Jämtlands län, vilken emellertid
såsom föredragande deltagit i länsstyrelsens handläggning, samt avförste
stadsläkaren i Norrköping, stadsläkarna i Motala, Växjö, Kristianstad,
Ängelholm, Västerås, Köping, Sundsvall. Skellefteå och Boden, förste
stadsläkaren i Kiruna, provinsialläkaren i Långsele distrikt, municipalläkaren
i Arvidsjaur, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott och
landsfogden i Västernorrlands län, kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket, utredningen rörande efterutbildning av vissa utländska
läkare, svenska landstingsförbundet genom dess styrelse, svenska stadsförbundet
genom dess .styrelse, som åberopat yttranden av förbundets sjukvårdsdelegation,
Sveriges läkarförbund med bifogande av yttrande av svenska
oftalmologförbundet och efter hörande av svenska psykiatriska för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 ur 1960

eningen, svenska läkaresällskapet, svenska tandläkaresällskapet, apotekarsocietetens
direktion, svensk sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförbundet,
svenska legitimerade sjukgymnasters riksförbund, frikyrkliga
samarbetskoininittén, svenska hoineopaternas riksförbund med instämmande
av svenska föreningen för vetenskaplig homeopati, diplomerade kiropraktorers
förening, svenska chiropraktiska föreningen, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer med bifogande av
yttranden från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg,
Hälsingborg, Linköping, Malmö, Norrköping, Stockholm, Västerås och Örebro,
svenska sjukkasseförbundet genom dess styrelse, överstyrelsen för
svenska röda korset, svenska tidningsutgivareföreningen, svenska psykoanalytiska
föreningen genom dess styrelse, Sveriges psykologförbund, sällskapet
för samarbete mellan psykiatri och psykologi, de fria sjukkassornas
förbund, Sveriges urmakareförbund, specialoptikernas riksförbund,
Christian Science trossamfund samt förbundet allnordisk folkhälsa.

Tillfälle att avgiva yttrande har därjämte beretts Sveriges optikerförbund,
stiftelsen reklamgranskningen för fria läkemedel och samverkande
bildningsförbunden, vilka dock ej begagnat sig av möjligheten.

I anledning av ett i betänkandet intaget förslag om legitimation av optiker
har ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor den 8 april 1957
till Konungen överlämnat en den 30 mars 1957 dagtecknad skrivelse, över
vilken medicinalstyrelsen, Sveriges urmakareförbund och specialoptikernas
riksförbund yttrat sig.

1 den del förevarande lagstiftningsärende berör regler om utövning av
läkaryrket bör till prövning upptagas en framställning av medicinalstyrelsen
den 8 juni 1959 angående vissa riktlinjer för samarbete med Finland
och Norge inom hälso- och sjukvården i gränstrakterna. I framställningen
hemställer styrelsen att vid arbetet med en ny behörighetslag måtte
beaktas den »instilling om medisinalt samarbeid i grensestrgkene mellorn
Sverige—Finnland, Sverige—Norge og Finnland—Norge», som avgivits av
en nordisk kommitté, tillsatt 1954 efter enhälligt beslut av de nordiska
ländernas »helsedirektprer» vid deras årliga möte. Vid framställningen
har styrelsen fogat etl yttrande av Sveriges läkarförbund över kommitténs
förslag.

Ytterligare bör i samma del av lagstiftningsärendet beaktas det betänkande
om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare (SOU 1959: 39),
som den 13 oktober 1959 avgivits av den till följd av Nordiska rådets rekommendation
nr 7/1957 tillsatta kommittén för utredning av frågan om
gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare och tandläkare.1 I betänkandet
framlägges förslag till överenskommelse mellan Danmark, Finland,

1 Från svensk sida har såsom ledamöter av kommittén deltagit statssekreteraren C. Persson,
byråchefen H. Rahm (t. o. m. den 20 januari 1958) och medicinalrådet I. Frostner (fr. o. m. den
21 januari 1958). Såsom experter har från Sverige deltagit Rahm och Frostner under de tider,
då de ej varit ledamöter, samt professorn B. Rexed, direktören hos Sveriges läkarförbund E.
Husmark och lönedirektören H. Gröndal.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare med
utgångspunkt i den förutsättningen att legitimation i eu av de fördragsslutande
staterna i princip skall medföra rätt att vinna legitimation i annan
sådan stat.

Över sistnämnda betänkande har yttranden avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse,
riksförsäkringsanstälten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen
och dess nämnd för utländska läkare, statens utlänningskommission,
statskontoret, statens pensionsanstalt, överståthållarämbetet, förste
stadsläkaren i Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsialläkarna
i Östergötlands, Kristianstads, Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens
län, förste stadsläkarna i Norrköping, Sundsvall och Luleå, stadsläkarna i
Kristianstad och Motala, drätselkammaren i Haparanda, Västernorrlands och
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, Norrbottens länsavdelning
av svenska landskommunernas förbund, kanslern för rikets universitet, de
medicinska fakulteterna, lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet, farmaceutiska institutet, kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket, utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28 regeringsformen
om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av
statstjänst, mentalsjukvårdsberedningen, läkarprognosutredningen, svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska
läkaresällskapet, apotekarsocietetens direktion och svenska sjukkasseförbundet.

Vid utformningen av lagstiftningen såväl i vad den reglerar behörigheten
att utöva läkaryrket som i fråga om de inskränkningar som bör
gälla i fråga om lekmäns verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
bör beaktas att Nordiska rådet rekommenderat regeringarna att vidtaga
erforderliga åtgärder för att få till stånd en mera likartad lagstiftning i
fråga om behörighet att utöva läkarkonsten (rekommendation nr 19/1959).

2. Vissa riktlinjer för behörighetslagstiftningen

Grunddragen i gällande lagstiftning

Lagen den 15 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten utgår
från att denna »konst», på vilken lagen icke ger någon som helst definition
eller beskrivning, kan och får utövas såväl av utbildade läkare som
— oaktat verksamheten benämnes /ö/carkonst — av lekmän. Något läkarmonopol
är sålunda ej föreskrivet utan envar äger rätt — eller med andra
ord är »behörig» -— att utöva läkarkonsten. Lagen förbehåller emellertid
uttryckssättet »behörig alt utöva läkarkonsten» för den som i särskild ord -

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

ning erhållit sådan behörighet genom legitimation, utnämning eller förordnande
såsom läkare eller genom att han fått särskilt tillstånd att utöva
läkarkonsten i viss omfattning (begränsad behörighet) eller i dess helhet
(generell behörighet). Begränsad och generell behörighet kan formellt sett
tilläggas även lekmän, men, såvitt känt, har det hittills aldrig skett. De
särskilda behörighetsreglerna kan därför sägas undantagslöst gälla dem,
som utövar läkarkonsten på vetenskaplig grund och efter att ha genomgått
en på sådan grund byggd utbildning.

Till de regler, enligt vilka behörighet att utöva läkarkonsten kan förvärvas,
ansluter sig stadganden om förlust av behörigheten genom återkallande
av legitimation. Om återkallande av generell behörighet saknar
lagen regler. I en särskild paragraf stadgas straff för den som mot ersättning
utövar läkarkonsten, sedan hans behörighet enligt de särskilda behörighetsreglerna
upphört, samt för den som innehar begränsad behörighet
men överskrider de gränser, som gäller för behörigheten.

Att även andra än de som har behörighet såsom läkare äger utöva läkarkonsten
framgår i lagen endast av vissa straffstadganden i denna. Dessa
riktar sig nämligen mot den som ej är eller varit behörig att utöva läkarkonsten
enligt lagens speciella behörighetsregler och kriminaliserar härvid
behandling mot ersättning av vissa uppräknade sjukdomar samt användning
av vissa behandlingsmetoder (bedövning, hypnos). Straff följer
vidare då den, som icke är eller varit behörig att utöva läkarkonsten, yrkesmässigt
utövar denna konst och därvid företager behandling som medför
fara till liv eller hälsa för den behandlade. Av dessa straffstadganden
utläses motsättningsvis att utövning av läkarkonsten i de i stadgandena
ej förbjudna hänseendena är tillåten för envar. Betecknar man sådan läkarkonst,
som utövas av den som icke är och ej heller varit behörig som
läkare, såsom kvacksalveri, straffbelägger lagen sålunda endast utövningen
av visst kvacksalveri, nämligen det som ansetts innebära risker för de behandlades
hälsa samt det som äger rum på områden, där särskild lagstiftning
föreskriver läkarvård; på de epidemiska och de veneriska sjukdomarnas
område är detta fallet och kvacksalvare är därför förbjudna att behandla
bl. a. sådana sjukdomar.

Verksamhet, som utövas av tandläkare, sjukvårdspersonal, sjukgymnaster,
barnmorskor eller fältskärer anses enligt uttryckligt undantagsstadgande
i lagen ej som utövning av läkarkonsten i lagens mening. Den verksamhet
som en »klok gumma», en »magnetisör» eller en »ögondiagnostiker»
ägnar sig åt är sålunda i lagens mening utövning av läkarkonst, medan
så icke är fallet med en sjuksköterskas yrkesutövning. Denna i och
för sig egenartade konstruktion av lagen har tillgripits för att icke de bestämmelser,
som riktar sig mot kvacksalvarna, samtidigt skall komma att
drabba den utbildade sjukvårdspersonalen i den mån den icke har läkarbehörighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

Grunddragen i utredningens förslag

Ej heller enligt utredningens förslag skall utövningen av läkarkonsten
eller — såsom utredningen betecknar föremålet för lagregleringen — läkekonsten
förbehållas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna.
Utredningens ställningstagande härvidlag överensstämmer med vad
som utsädes i direktiven för utredningen, nämligen att ett totalförbud för
andra än auktoriserade läkare att utöva läkekonsten icke borde komma i
fråga. Utredningen har emellertid övervägt huruvida man icke borde förbjuda
den, som saknar läkarbehörighet, att yrkesmässigt utöva läkekonsten.
Denna tanke avvisas emellertid av utredningen, delvis med hänsyn till
svårigheten att avgränsa utövning av läkekonsten från annan verksamhet,
som bedrives av t. ex. fotspecialister och massörer. Utredningen anför
härom.

Ett sådant förbud skulle främst drabba det kvacksalveri, som i förvärvssyfte
bedrives av homeopater och kiropraktorer in. fl. under former
som erinra om läkarpraktik. Därigenom skulle det kvacksalveri, som skulle
kunna kallas det »offentliga», förbjudas. Alltjämt i princip tillåtna former
av lekmäns verksamhet på området skulle vara sådan vanemässig verksamhet,
som utövas av välgörenhet eller eljest utan ersättning eller vinstsyfte,
vilket fortfarande förekommer här och var i bygderna, samt tillfällig
verksamhet även om ersättning skulle givas. Såsom framhållits under förarbetena
till den danska lagstiftningen på området skulle dock ett sådant
förbud faktiskt innebära ett absolut förbud mot kvacksalveri — i varje
fall mot sådant kvacksalveri, som är av intresse. Den finska lagen bygger
på ett sådant system. Även i ett flertal andra länder gäller detsamma. I
direktiven hänvisar emellertid dåvarande depertementschefen, statsrådet
Mossberg, till ett uttalande av honom vid besvarandet av den förut nämnda
interpellationen i riksdagen år 1949 av innehåll att det icke kunde komma
i fråga att helt förbjuda lekmannaverksamhet på läkekonstens område
men att man även i fråga om det yrkesmässiga eller eljest mot ersättning
bedrivna kvacksalveriet borde gå fram med en viss försiktighet, då ett
generellt förbud mot sådan verksamhet ännu icke torde kunna påräkna
förståelse inom stora medborgargrupper. Härav torde följa att vi icke
böra gå närmare in på frågan om totalförbud ens mot yrkesmässigt kvacksalveri.
Ett sådant förbud skulle f. ö. enligt vår mening under förhandenvarande
omständigheter icke vara möjligt att upprätthålla. Resultatet
skulle sannolikt bliva, att yrkeskvacksalvarna i egentlig mening, i vilkas
verksamhet hemlighetsmakeriet redan nu spelar en betydande roll, fortsatte
att praktisera »under jorden». Patienter skulle säkerligen icke saknas.
En sådan utveckling är icke önskvärd. Även en annan synpunkt måste
beaktas. Förbud mot yrkesmässigt kvacksalveri skulle vara synnerligen
svårt att upprätthålla såvitt angår alla de kategorier, som syssla i gränsområdet
mellan kvacksalveri och annan verksamhet, t. ex. fotspecialister
och massörer. Det bleve då nödvändigt alt för varje sådan kategori draga
en gräns för det tillåtna, vilket synes nära nog ogörligt.

Liksom hittills skall det sålunda enligt utredningens förslag i princip

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

stå envar fritt att utöva läkekonsten. Att denna rätt föreligger skall för
övrigt enligt förslaget nu uttryckligen fastslås i lagen. Lagförslaget bibehåller
emellertid en särskild reglering av behörigheten att utöva läkekonsten,
när det är fråga om läkares utövning därav; denna behörighet
skall sålunda vinnas genom legitimation eller förordnande att uppehålla
läkartjänst. Till legitimationsreglerna skall liksom i nuvarande lag ansluta
sig särskilda regler om återkallande av legitimation. Straffbestämmelser,
avsedda uteslutande för läkare, som fortsätter att utöva läkekonsten, ehuru
den speciella behörigheten upphört genom att legitimationen återkallats
eller förordnande att inneha läkartjänst löpt ut, saknas däremot i förslaget.
Detta upptar i stället ett förbud för deslegitimerad läkare — men ej
för läkare, vars behörighet på grund av förordnande upphört — att utöva
läkekonsten. Deslegitimerad läkare — men ej annan läkare, vars behörighet
upphört — förbjudes härigenom att utöva även sådan läkekonst, som
envar är berättigad att ägna sig åt. Förbudet straffsanktioneras tillsammans
med vissa andra förbud, som riktar sig i första hand mot kvacksalvare
men som också gäller för läkare, vilkas behörighet upphört, överträdelse
av de ifrågavarande förbuden rubriceras i förslaget som »olaga kvacksalveri».

Den som erhållit särskild behörighet att utöva läkekonsten genom legitimation
eller förordnande benämnes i lagförslaget »behörig läkare». I ett
särskilt avsnitt av lagen regleras rätten för annan än behörig läkare att
utöva läkekonsten. Då endast utövning av tandläkarkonsten och förrättande
av förlossning uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsområde,
gäller bestämmelserna i nämnda avsnitt, förutom lekmän (kvacksalvare)
och läkare, vilkas behörighet upphört, även sjuksköterskor, i den
mån de icke är att betrakta som medhjälpare åt behörig läkare, samt sjukgymnaster,
farmaceuter och annan inom hälso- och sjukvården verksam
personal, som är ställd under medicinalstyrelsens inseende enligt särskilda
bestämmelser. Utövar den som icke är behörig läkare läkekonsten, skall
för honom gälla vissa förbud, vilka inskränker hans verksamhetsfält. Sålunda
förbjudes det honom, om han utövar läkekonsten mot ersättning,
att tillfoga patienten skada eller framkalla fara för hans liv eller hälsa,
att behandla vissa i lagförslaget särskilt angivna sjukdomar, däribland vissa
epidemiska och alla veneriska sjukdomar, att behandla barn, innan det fyllt
ett år, och att utan personlig undersökning av patienten lämna skriftliga råd
och anvisningar för hans behandling. Den som icke är behörig läkare — alltså
även en självständigt arbetande sjuksköterska såsom exempelvis en distriktssköterska
— förbjudes enligt förslaget vidare, vare sig det sker mot ersättning
eller kostnadsfritt, att utöva läkekonsten med användande av vissa
bedövningsmetoder, under hypnos eller med anlitande av radiologiska metoder.
Den som icke är behörig läkare förbjudes vidare att utöva läkekonsten
mot ersättning under kringresande från ort till annan. Förbud före -

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

slås också skola gälla för utländsk medborgare, som ej är behörig läkare,
att utöva läkekonsten här i riket. Särskilda regler ges slutligen till skydd
för läkartiteln och för att förhindra ovederhäftig och vilseledande kvacksalvarreklam.
I ett särskilt stadgande föreslås skola intagas förbud för
såväl behörig läkare som annan, som utövar läkekonsten, att betinga sig
oskälig ersättning för utövning av läkekonsten.

Enligt de i lagförslaget intagna straffbestämmelserna skall den som undersökt
eller behandlat någon i strid mot bestämmelse i lagen dömas för
»olaga kvacksalveri» till dagsböter eller fängelse. Vid grovt brott skall för
»grovt olaga kvacksalveri» dömas till straffarbete i högst två år. Såsom förut
angivits föreslås detta straffbud skola gälla även den som varit behörig läkare
men vars behörighet upphört. En deslegitimerad läkare, som exempelvis
behandlar någon för en sjukdom, vilken ej får behandlas av annan än behörig
läkare, gör sig sålunda i två hänseenden skyldig till olaga kvacksalveri,
nämligen dels genom att bryta mot förbudet för deslegitimerad läkare att
utöva läkekonsten, dels genom att syssla med behandlingsförbjuden sjukdom;
en läkare, vars behörighet berott på att han innehaft läkarförordnande
och som efter dettas upphörande fortsätter sin verksamhet, gör sig däremot
enligt förslaget i motsvarande fall skyldig till olaga kvacksalveri endast i
ett hänseende, nämligen genom att taga befattning med behandlingsförbjuden
sjukdom.

Förseelse mot andra stadganden i den föreslagna lagen, såsom reglerna
om rätt för behörig läkare att annonsera sig som specialist, förbud för annan
än behörig läkare att utöva läkekonsten under kringresande från ort
till annan, reglerna om skydd för läkartiteln etc., skall bestraffas med
böter enligt ett särskilt straffstadgande, som hänför sig till såväl avsnittet
om behörighet att utöva läkekonsten som till avsnittet med inskränkningar
i kvacksalvarnas verksamhetsmöjligheter.

På samma sätt som deslegitimering medför förbud för den deslegitimerade
läkaren att mot ersättning utöva någon som helst läkekonst skall enligt
utredningens förslag en kvacksalvare, som straffats för olaga kvacksalveri,
kunna förbjudas av länsstyrelsen att under viss tid eller för alltid
utöva sådan läkekonst, som envar i princip är berättigad utöva. Sådant
förbud, gällande tills vidare, skall också kunna meddelas, när kvacksalvaren
ej kunnat fällas till ansvar på grund av sin sinnesbeskaffenhet och
grundad anledning föreligger till antagande att han på grund av sinnessjukdom
eller därmed jämförligt tillstånd är ur stånd att utöva sin verksamhet
liksom även eljest, då sådan anledning föreligger.

Grundläggande för uppbyggnaden av utredningens lagförslag är tanken
att någon principiell skillnad ej föreligger mellan läkarnas yrkesutövning
och den verksamhet, som lekmän ägnar sig åt i syfte att hota eller förebygga
2 — Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr IM

Kungi. Maj.ts proposition nr lil år 1960

sjukdomar. Båda kategorierna utövar enligt utredningens mening läkekonsten.
Däremot kan det icke anses riktigt, framhåller utredningen, att
beteckna lekmännens verksamhet som utövning av läkarkonsten. Utövningen
av denna kan ske endast genom »behörig läkare».

Utredningens lagförslag inledes med en definition av begreppet »utövning
av läkekonsten», vilken definition enligt det anförda är avsedd att
täcka såväl läkarnas som lekmännens verksamhet. Utredningen framhåller
emellertid att det är vanskligt att ge en tillfredsställande bestämning av
vad som skall förstås med utövning av läkekonsten. Man kan sålunda icke
utan vidare taga för givet att sådan ålderdomlig vidskepelse, som bedrives
av kloka gubbar och gummor, skall betraktas som utövning av läkekonsten.
Verksamhet av massörer, fotvårdare och skönhetsspecialister m. fl. kan i
vissa fall vara sådan att den bör hänföras till utövning av läkekonsten, i
andra fall icke, men gränserna är flytande. När det är fråga om läkares
åtgöranden har det, framhåller utredningen, från läkarhåll hävdats att utövningen
av läkarkonsten — uttrycket använt i betydelsen läkekonsten —
innefattar all medicinsk verksamhet, som enligt läkarinstruktionen medgives
eller ålägges legitimerad läkare i denna hans egenskap. Ehuru denna
uppfattning icke torde delas av alla bör dock enligt utredningen hinder
icke möta mot att använda denna definition, när det gäller läkarkonsten,
d. v. s. läkekonst i den del den utövas av behörig läkare. Däremot kan denna
bestämning icke tjäna som definition på utövning av läkekonsten i dess
helhet, ty, framhåller utredningen, en behörig läkare äger icke begagna sådana
medel och metoder, som faller utanför läkarkonsten, d. v. s. användes
inom stora delar av kvacksalvarnas verksamhetsområde, men som otvivelaktigt
tillhör läkekonsten.

Vid utformningen av en definition av begreppet utövning av läkekonsten
stannar utredningen för en mera direkt linje, enligt vilken bestämmes dels
objektet för verksamheten, dels vilka åtgärder som skall krävas för att en
utövning av denna verksamhet skall anses föreligga. Från dessa utgångspunkter
föreslår utredningen att utövning av läkekonsten — såväl läkares
som lekmäns verksamhet — i lagen definieras så att därmed förstås undersökning
för att utröna, huruvida någon lider av sjukligt eller därmed
jämförligt tillstånd, eller för att fastställa arten av sådant tillstånd, så ock
behandling genom vidtagande eller tillrådande av åtgärd, avsedd att förebygga.
hindra eller motverka sådant tillstånd hos viss person.

Utredningen säger sig vara medveten om att med denna definition verksamhet,
som bedrives av tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster,
massörer, optiker, kemister och andra medhjälpare till läkare,
helt eller delvis faller under utövning av läkekonsten, men utredningen förklarar
att detta icke är på något sätt ägnat att väcka betänkligheter. Eftersom
totalförbud för icke-läkare att utöva läkekonsten ej föreslås, uppstår
enligt utredningen inga större svårigheter av en sådan ordning. I den mån
dessa yrkesutövare arbetar under läkares överinseende blir deras verksam -

Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 1960

het att anse som en del av läkarens utövning av läkekonsten och de i lagen
inskrivna begränsningarna i rätten för den som icke är behörig läkare
att utöva läkekonsten blir icke tillämpliga. Utredningen påpekar emellertid
att dessa yrkesgrupper i stor utsträckning även utövar självständig verksamhet
och framhåller i detta sammanhang att det är angeläget att hinder
icke i något avseende reses mot lojalt bedriven sådan verksamhet. Dessa
grupper skall emellertid — bortsett från tandläkare och barnmorskor, för
vilka uttryckligt undantag göres i lagförslaget med hänsyn till att de i särskild
ordning förvärvat behörighet — vara underkastade de regler som gäller
för sådana utövare av läkekonsten, som icke är behöriga läkare eller eljest
auktoriserade, d. v. s. är kvacksalvare eller utövare av icke erkända behandlingsmetoder.
Att märka är att utredningen förklarar sig icke inlägga någon
nedsättande betydelse i ordet kvacksalvare.

Under utövning av läkekonsten faller med den av utredningen föreslagna
bestämningen härav även den sjukvård, som anhöriga, vänner och grannar
lämnar varandra, samt andra fall då någon tillfälligt lämnar hjälp vid
sjukdom eller olycksfall. Utredningen framhåller emellertid att lagstiftaren
ej har anledning att befatta sig med dylika fall; det är endast den
otillbörliga verksamheten som lagen avses skola hindra. Nödsituationer hör
icke hit, även om vederlag till äventyrs skulle lämnas. Ersättningsfri, icke
yrkesmässig utövning av läkekonsten bör alltid falla utanför det av lagen
reglerade området. Vanemässig verksamhet, som ej kan betecknas som yrkesmässig,
bör likaså falla utanför detta. Från dessa utgångspunkter finner
utredningen att lagen — såvitt den avses skola reglera andras utövning
av läkekonsten än de behöriga läkarnas — bör avse dem, som utövar
läkekonsten yrkesmässigt eller, bortsett från nödsituationer, eljest mot ersättning.
Inom den grupp, som framkommer genom att man uppställer
dessa rekvisit, särskiljer utredningen två huvudgrupper, nämligen dels en
grupp yrkesutövare som ställts i särklass av samhället, främst de som
förlänats särskild behörighet såsom tandläkare och barnmorskor och vilkas
befogenheter regleras i särskilda författningar — till denna grupp anser
utredningen också kunna räknas läkarnas medhjälpare, t. ex. sjuksköterskor
och sjukgymnaster, då de verkar i denna sin egenskap — dels
en grupp bestående av alla övriga utövare av läkekonsten. Ehuru sistnämnda
grupp är synnerligen heterogen, bör den enligt utredningen lagtekniskt
behandlas som en enhet. Det gemensamma för medlemmarna i
denna grupp är, att de äger utöva läkekonsten icke på grund av att de
tillagts särskild behörighet utan därför att lagen icke förbjuder dem att
självständigt utöva läkekonsten inom vissa gränser. Såsom en sammanfattande
beteckning för alla dem, som, utan alt vara behöriga läkare enligt
svenska behörighetsregler, utövar läkekonsten yrkesmässigt eller eljest
mot ersättning, förordar utredningen termen »kvacksalvare».

Rörande denna term framhåller utredningen att den alltjämt har burskap
i språket och utredningen förmenar att den icke har någon nedsät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

tande klang. Att med den av utredningen valda terminologien och avgränsningen
av kvacksalvarkategorien även läkare, som saknar behörighet, exempelvis
utländska läkare, blir att beteckna som kvacksalvare finner utredningen
icke vara från någon synpunkt olägligt. Auktorisation som meddelats
utomlands innebär i och för sig ingen garanti för att vederbörandes utbildning
är tillfyllest efter svensk bedömning. Den som icke vill underkasta
sig vad som kräves för behörighet eller som ej anses kunna anförtros
sådan behörighet men som likväl praktiserar såsom läkare här i riket
bör enligt utredningen icke med skäl kunna göra anspråk på att ens
terminologiskt ställas i annan klass än övriga, som utan att vara auktoriserade
läkare utövar läkekonsten.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att termen kvacksalvare
användes i både den danska och den norska lagen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag till ny behörighetslag har givit en del remissinstanser
anledning till allmänna uttalanden rörande behovet av ny
lagstiftning på området samt rörande de allmänna principerna för lagstiftningen.

En översyn av 1915 års lag anses av medicinska fakulteten i Göteborg
vara trängande. Även förste stadsläkaren i Stockholm understryker att behovet
därav är stort, likaså hälsovårdsnämndernas samarbetskommitté
m. fl. Mot dessa synpunkter kontrasterar ett uttalande av diplomerade kiropraktorers
förening, enligt vilket 1915 års lag skulle vara fullt tillfredsställande.

Förslagets huvudprinciper tillstyrks uttryckligen av medicinska fakulteten
i Uppsala — som dock reagerar mot att kvacksalvares verksamhet
i förslaget betecknas som utövning av läkekonst — Uppsala domkapitel,
länsstyrelsen i Östergötlands län, förste provinsialläkaren i Kristianstads
län, svenska stadsförbundet, apotekarsocietetens direktion in. fl. Härtill
kommer en rad myndigheter och organisationer som indirekt låtit förstå
att de grundläggande principerna accepteras.

Å andra sidan har åtskilliga uttalanden gjorts av innebörd att det framlagda
förslaget icke bör utan djupgående omarbetning läggas till grund
för lagstiftning. Hit hör främst kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket (ÖHS-kommittén), som uttryckligen förklarar detta, men
även flera andra remissinstanser, som i större utsträckning kritiserar skilda
punkter i förslaget. Stadsläkaren i Sundsvall anser att lagförslaget intet
annat är än en omskrivning av 1915 års lag och finner detta beklämmande.
I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar,
att lagförslaget måste omarbetas med särskild hänsyn till att nya

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

lagbestämmelser måste, om möjligt, utformas så att bestämmelsernas innehåll
framgår av lagtexten utan att kommentarer behöver anlitas.

Sveriges psykologförbund anser den föreslagna lagstiftningen vara alltför
godtycklig; den anses kunna såväl monopolisera som hämma utvecklingen
på människovärdens område. Diplomerade kiropraktorers förening
betecknar utredningen såsom i högsta grad tendentiös beträffande behandlingen
av den kiropraktiska frågan, och svenska homeopaternas riksförbund
uttalar efter att ha framfört ett stort antal kritiska synpunkter, att
förslaget, om dessa beaktas, kan godtagas men att en statlig undersökning
av den homeopatiska läkemetoden dessutom är önskvärd.

Ett flertal hörda myndigheter och organisationer uttalar önskemålet att
totalförbud mot att utöva kvacksalveri införes. Som regel sker dock
detta samtidigt som det beklagas att sådant förbud ej är möjligt att genomföra.

Universitetskanslern yttrar.

Jag är av den uppfattningen, att läkarkonsten i princip bör få utövas
endast av behörig läkare. Ett generellt förbud mot yrkesmässig lekmannaverksamhet
inom detta område framstår ur medicinsk synpunkt såsom
starkt motiverad. Något bärande skäl för att det skulle vara av behovet
påkallat att alltfort tolerera kvacksalvarnas verksamhet har jag icke kunnat
finna. Det måste därför livligt beklagas, att det icke ansetts möjligt att
nu införa ett dylikt förbud.

Medicinalstyrelsen låter förstå att ett totalförbud skulle vara det riktiga
men framhåller att lagförslaget innebär sådana begränsningar av
kvacksalveriet, att det i princip kan godtagas såsom en etapp på vägen
mot en mer tillfredsställande ordning. Svenska läkaresällskapet beklagar
att tiden ännu icke — i motsats till vad man kunde ha rätt att hoppas
synes vara mogen för ett generellt förbud, som från medicinsk synpunkt
är helt motiverat med hänsyn till att kvacksalvarnas verksamhet icke fyller
något behov utan blott är till skada. Liknande synpunkter anförs av exempelvis
länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbotten län, förste
provinsialläkarna i Kronobergs, Västernorrlands och Västerbottens län samt
förste stadsläkarna i Stockholm och Gävle, ävensom stadsläkaren i Skellefteå,
som anser att totalförbud nu bör stadgas, i varje fall beträffande homeopati,
kiropraktik, ögondiagnostik och osteopati.

Läkarförbundet förklarar att, även om det från rent medicinsk synpunkt
skulle vara önskvärt att helt begränsa utövandet av läkekonst till sådana
personer, som äger officiellt kontrollerad kompetens härför, det dock för
närvarande är naturligt, att lagförslaget utgör en kompromiss mellan detta
önskemål och rådande praktiska och folkpsykologiska förhållanden.

Stadsläkaren i Sundsvall yttrar att då utredningen, »vingklippt redan
från starten», icke ansett sig kunna föreslå ett förbud mot allt kvacksalveri
på cn gång den åtminstone borde ha vågat föreslå att lagen skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

gälla blott under en övergångstid på 5—10 år, varefter en ny lag med totalförbud
skulle utfärdas. Att utredningen i denna del ej varit förutsättningslös
beklagas även av medicinska fakulteten i Göteborg. Länsstyrelsen
i Västerbottens län framhåller, att statsmakterna vid lagförslagets behandling
klart bör uttala att yrkesmässigt kvacksalveri framdeles skall förbjudas,
samt hemställer att lagen i avbidan därpå tidsbegränsas till exempelvis
5 eller 10 år.

Mot ett totalförbud uttalar sig några remissinstanser, bland dem överståthållarämbetet.
Landstingsförbundet anser ett sådant förbud olämpligt
dels enär stora medborgargrupper torde komma att sakna förståelse för
ett sådant förbud och det därför icke skulle vara möjligt att upprätthålla
det, dels enär det torde bli synnerligen svårt att avskilja alla de kategorier,
som sysslar i gränsområdet mellan kvacksalveri och annan verksamhet, såsom
fotspecialister, massörer m. fl. Det bleve då nödvändigt att för varje
sådan kategori draga en gräns för det tillåtna, vilket skulle vara förenat
med mycket stora svårigheter. Medicinska fakulteten i Uppsala anser att
ett kategoriskt förbud skulle bli illusoriskt. Länsstyrelsen i Kronobergs
län delar utredningens uppfattning att ett totalförbud skulle vara omöjligt
att upprätthålla. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län noterar med
tillfredsställelse att totalförbud ej föreslagits, ej minst därför att kvacksalvarna
genom ett sådant förbud skulle komma att anses som martyrer
med de olyckliga verkningar detta kunde komma att få. Samma skäl åberopas
av stadsläkaren i Köping, som därjämte påpekar att ett förbud av
detta slag av okritiska personer med förtroende för kvacksalveri skulle tolkas
som resultatet av en orättmätig monopolsträvan från de legitimerade
läkarnas sida. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser tiden ännu ej mogen
för ett totalförbud. Svenska homeopaternas riksförbund avvisar helt tanken
på totalförbud under framhållande av att utredningens förslag de facto
innebär ett sådant förbud. Diplomerade kiropraktorers förening yttrar att
»det monopolistiska läkarskrået söker med hjälp av lagstiftningen få fullständig
hegemoni inom läkekonsten för att kunna skaka av sig för dem
obehagliga konkurrenter». Svenska chiropraktiska föreningen anför att de
sjuka bör ha full rätt att anlita vilken läkemetod och vilken utövare som
helst.

Den av utredningen förda diskussionen om begreppen läkarkonst
och läkekonst har föranlett uttalanden av ett flertal remissinstanser.
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker i likhet med
förste provinsialläkaren i länet att uttrycket läkekonst med dess vida betydelse
användes i lagen. Hälsovårdsnämnden i Malmö finner förslaget att
byta ut termen läkarkonst mot läkekonst vara synnerligen välmotiverat
eftersom det till stor del är fråga om av lekmän utövad verksamhet.

Däremot anser länsstyrelsen i Jämtlands län resonemanget om att begreppet
läkekonst skulle vara ett mer vidsträckt begrepp ej övertygande.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

Medicinska fakulteten i Göteborg finner distinktionen mellan läkekonst
och läkarkonst visserligen språkligt motiverad men ägnad att leda till
vilseledande slutsatser vid bedömningen av exempelvis behörighet. Hovrätten
för Nedre Norrland ifrågasätter om icke den nya lagen i likhet med
1915 års lag bör begränsas till att innefatta bestämmelser om behörighet
att utöva läkarkonsten och icke utsträckas till att avse rätt att utöva läkekonsten.
Hovrätten ställer sig kritisk till bruket av uttrycket läkarkonst
eller läkekonst överhuvudtaget, och anser att när man avser den utbildade
läkarens verksamhet, denna bör betecknas som läkarverksamhet eller läkaryrke.
Hovrätten anför härom.

1 detta sammanhang må framhållas det föråldrade och till synes oegentliga
i att beteckna behandlingen av sjuka personer som en konstart. Uttryck
sådana som läkekonst och läkarkonst föra tanken mera på en egenartad
form av begåvning, något slags medfödd speciell förmåga, än på en
verksamhet, byggd på vetenskaplig forskning och utbildning. Man kan tala
om t. ex. skådespelarkonst, målarkonst och tonsättarkonst. Men lika litet
som man om t. ex. advokatens eller lärarens yrke använder begreppen advokatkonst
och lärarkonst, lika omotiverat är det att beteckna läkarens
verksamhet som konst. Uttrycket läkekonst kan till nöds försvaras, särskilt
om man i likhet med de sakkunniga i detta begrepp inlägger ej blott
vetenskapliga utan varje upptänkligt slag av behandlingsformer. Men när
man talar om den utbildade läkarens arbete synas benämningar sådana
som läkarverksamhet eller läkaryrke vara de riktiga.

Rörande behovet av den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet
utövning av läkekonsten samt därmed sammanhängande frågor om
dispositionen av lagen i dess helhet anför hovrätten.

Svårigheter möta att på ett tillfredsställande sätt bestämma vad som skall
avses med läkarverksamhet. Begreppet läkekonst har av de sakkunniga
givits en objektiv bestämning, medan däremot begreppet läkarkonst —
eller läkarverksamhet som hovrätten föredrar att uttrycka det — i motiven
definieras enligt andra grunder, nämligen såsom läkekonst utövad
av behörig läkare (s. 19). En sådan definition synes knappast tillfredsställande
och omöjliggöres givetvis om begreppet läkekonst utmönstras
ur lagen. Hovrätten är emellertid ej övertygad om nödvändigheten av att
en definition över huvud taget användes. Sådan finnes ej i 1915 års lag.
Det synes som om systematiken i sistnämnda lag även i fortsättningen
skulle kunna med fördel begagnas. Förslagsvis skulle alltså två huvudgrupper
av bestämmelser finnas. I den ena gruppen sammanföras regler
om behörighet att utöva läkarverksamhet, huvudsakligen motsvarande bestämmelserna
i lagförslaget 3—12 §§. I den andra huvudgruppen upptagas
ansvarsbestämmelser, genom vilka intrång i läkarverksamheten i erforderlig
utsträckning förbjudes och straffbelägges. I den mån ansvar ej
stadgas blir härigenom på samma sätt som enligt 1915 års lag möjlighet
lämnad öppen även för andra än behöriga läkare att behandla enklare sjukdomsfall,
utan att denna möjlighet därför uttryckligen lagfästes.

Hovrätten förordar att lagförslaget överarbetas enligt de riktlinjer, här
angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser uttrycket läkarkonst vara en
föråldrad och t. o. m. missvisande benämning och föreslår i stället läkarverksamhet
eller läkaryrke. ÖHS-kommittén, som utgår från att kvacksalveriutredningen
avsett att lagen skall reglera utövandet av läkarkonsten
och läkaryrket, uttalar att detta bör med full tydlighet framgå av lagtexten;
ordet läkekonst bör då utbytas mot läkarkonst, läkarverksamhet eller
läkaryrke. Provinsialläkaren i Långsele distrikt yttrar bl. a.

Ordet konst kommer av kunna. Utövning av »läkekonst» förutsätter alltså
ett visst mått av kunnande. Det synes alltså mer logiskt att bibehålla
ordet läkarkonst, vilket begrepp — trots vad som sägs i betänkandet —
torde vara lättare att avgränsa än ordet läkekonst. I allmänt språkbruk är
den som utan att vara behörig yrkesmässigt ägnar sig åt de uppgifter, som
anses tillhöra en läkare, en kvacksalvare.

Sveriges läkarförbund, som medgiver att en viss oklarhet vidlåder den
nuvarande terminologien, förklarar att de praktiska olägenheterna därav
varit ringa och att i vart fall den nu föreslagna lösningen av de terminologiska
frågorna icke förefaller kunna godtagas utan överarbetning. Valet
av termen läkekonst, inbegripande även kvacksalveri, skulle förläna det sistnämnda
ett obefogat drag av vederhäftighet och tillförlitlighet. Man skulle
kunna överväga att i stället använda uttrycket »behandling av sjuka». Anledning
saknas emellertid enligt förbundets mening att frångå det nuvarande
uttrycket läkarkonst, då lagstiftningen väsentligen skall reglera frågan
om läkarnas behörighet. Karolinska institutets lärarkollegium förordar
att uttrycket läkarkonst förbehålles de behöriga läkarna och att för
andra personer, som vårdar sjuka, endast uttrycken »sjukvård» eller »undersökning
och behandling av sjuka» användes.

En rad remissinstanser understryker att det är oriktigt eller direkt stötande
att hänföra kvacksalvares verksamhet till läkekonsten, så t. ex. medicinska
fakulteten i Göteborg, universitetskanslern, förste provinsialläkarna
i Kronobergs och Västernorrlands län och stadsförbundet.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att, om beteckningen läkekonst införes
i stället för läkarkonst, ändringar bör göras i lagen om allmän sjukförsäkring
och i förordningen ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
i vilka författningsrum utsäges att med läkare avses den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten.

Den i 1 § i utredningens lagförslag intagna definitionen av begreppet
utövning av läkekonsten har föranlett åtskilliga uttalanden.

Definitionen hälsas välkommen av förste provinsialläkaren i Västmanlands
län. Hälsovårdsnämnden i Malmö finner lyckligt att definitionen föreslagits
och anser den i huvudsak väl avvägd. Tidningsutgivareföreningen
betecknar den omfattande definitionen såsom välbehövlig och ägnad att
leda till att diskussionen i kvacksalverifrågan icke såsom hittills hämmas

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

av terminologiska svårigheter. Andre stadsläkaren i Göteborg finner ej anledning
till invändning mot definitionen. Länsstyrelsen i Östergötlands län
yttrar att, även om betydande svårigheter förefinnes att tillfredsställande
definiera och avgränsa begreppet läkekonst, skäl till erinringar mot den
föreslagna definitionen icke finnes. Stadsläkaren i Skellefteå uttalar, att
definitionen förefaller riktig, men tillägger att tolkningssvårigheter kan
uppstå och anför som exempel de s. k. hårspecialisternas verksamhet.

Karolinska institutets lärarkollegium anser definitionen alltför allmänt
hållen. Den innebär, säges det, att även ett råd till en sjuk av en person
vilken som helst att pröva ett läkemedel, vars verkningssätt är för sistnämnda
person okänt, räknas till läkekonst. En sådan användning av detta
begrepp är enligt kollegiets mening icke lämplig. ÖHS-kommittén uttalar
helt allmänt att definitionen är missvisande och förordar att definitionen
utgår.

Medicinalstyrelsen förklarar sig vara osäker om innebörden i vissa hänseenden
av den föreslagna definitionen. Styrelsen anför härom.

Varken nuvarande lag eller motsvarande lagar i de övriga nordiska länderna
innehåller någon precisering av vad som skall förstås med läkekonst
eller läkarkonst utan överlämnar detta åt praxis. Det är vanskligt att
finna en definition, som är fullt invändningsfri. Med den föreslagna definitionen
kan osäkerhet uppstå om i vilken mån exempelvis utfärdande av
intyg och utlåtande som icke innehålla ordinationer utan äro av uteslutande
konstaterande art kan hänföras till utövande av läkarkonsten. Härunder
falla rättsmedicinska och rättspsykiatriska utlåtanden. Om avgivande
av intyg och utlåtande utan personlig undersökning icke skulle kunna
anses såsom utövande av läkarkonsten, måste det ifrågasättas om medicinalstyrelsen
i fortsättningen skulle äga rättslig möjlighet att ingripa mot
läkarintyg av denna art, vilket vore betänkligt. Härtill kommer att behovet
av en formell definition torde bli mindre, om lagens nuvarande uppläggning
i princip bibehålies.

Medicinalstyrelsen föreslår därför, att 1 § i förslaget utgår. I annat sammanhang
framhåller styrelsen att termen »behandla» i lagtexten bör uttryckligen
förklaras innefatta även givande av råd.

Svårigheten att finna en godtagbar definition understrykes även av provinsialläkaren
i Långsele distrikt, som framhåller att en helt täckande definition
förefaller omöjlig att formulera.

Den föreslagna definitionen underkännes av förste provinsialläkaren i
Kronobergs län med motivering att en aldrig så god avsikt att bota ej kan
definieras som läkekonst om förmågan därtill saknas; när utredningen
själv medger att vidskepliga åtgärder, skönhetsspecialisters åtgärder och
mycket annat ryms inom definitionen, måste denna underkännas såsom
alltför vid. Om kvacksalveri i lagen uttryckligen angives vara utövande av
läkekonst, kan kvacksalveriet främjas. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser
icke heller definitionen tillfredsställande med tanke bl. a. på kvacksalveriet.
Hovrätten för Nedre Norrland anmärker på definitionens synnerli -

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 141 dr 1960

gen vida omfattning. Ej heller stadsförbundet är fullt tillfreds med definitionen;
förbundet anser, närmast med tanke på tvekan om läkarnas medhjälpare
skall anses utöva läkekonst, lämpligast att definitionen utgår ur
lagen. Till dem som anser att behov av en definition ej finnes hör också
hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län. Härvid
framhålles att eftersom avsikten med den föreslagna lagen främst bör vara
att bestämma gränserna mellan behörigt och obehörigt utövande av läkarkonsten,
så behöver det ej definieras vad som skall förstås med läkekonst.

Sveriges psykologförbund anmärker, att den konturlöshet och brist på
skärpa, som nu är förenad med begreppet »läkarkonst» skulle överflyttas
till det nya begreppet »sjukligt och därmed jämförligt tillstånd» i den föreslagna
definitionen. Förbundet fortsätter.

Uppenbart är, och det har också utredningen framhållit, att de största
svårigheterna till en skarp avgränsning av nyckelbegreppet »sjukligt eller
därmed jämförligt tillstånd» föreligger när det gäller de mentala sjukdomarna.
Skälet därtill är bl. a. att sjukdomsbegreppet inom den moderna
psykiatrien vidgats till att gälla inte endast primärt organiskt betingade
sjukdomstillstånd utan också t. ex. förvärvade beteendestörningar, vilka
är sammankopplade med en mer eller mindre generell oförmåga till adekvat
anpassning i den sociala miljön.

Sedan förbundet efter en längre diskussion kommit till det resultatet
att konsekvensen av utredningens förslag — med utgångspunkt i definitionen
— bleve att ej blott psykologer utan också pedagoger och präster
m. fl. i sin verksamhet till stor del måste underställas läkaren, framhåller
förbundet att den föreslagna avgränsningen av begreppet läkekonst
är från vetenskaplig synpunkt ohållbar och att den måste bli föremål för
en ytterligare precisering, som är adekvat med hänsyn till den faktiska
kompetens som läkarna på grund av sin utbildning kan anses besitta.

Apotekarsocietetens direktion finner uttrycket »jämförligt tillstånd» tämligen
obestämt och ifrågasätter om det icke för tydlighetens skull borde
angivas att även botande av sjuklighet eller därmed jämförligt tillstånd
är att hänföra till utövning av läkekonsten. Direktionen anför också betänkligheter
mot att definitionen leder till att rådgivning i samband med
utlämning av läkemedel från apotek tydligen skulle bli ett utövande av
läkekonsten av kvacksalvare liksom också en farmaceuts avrådande från
att använda visst läkemedel.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om den begreppsmässiga gränsdragningen
av läkekonstens område, som gjorts i förarbeten till lagen om allmän
sjukförsäkring, samt framhåller att den nu föreslagna definitionen
ej får influera på sjukförsäkringslagens sjukdomsbegrepp.

Frågan om innebörden av begreppen kvacksalvare
och kvacksalveri intresserar remissinstanserna i hög grad. I anslutning
till behandlingen av dessa frågor beröres ofta uppläggningen
i stort av lagen enligt utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr i il år 1960

Från flera håll understrykes att uttrycket kvacksalveri ofrånkomligt har
en nedsättande betydelse, så exempelvis hovrätten för Nedre Norrland, universitetskanslern,
länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län — som
tillfogar att ett återförande till lagspråket av ordet kvacksalvare knappast
kan medverka till att detta återfår sin tidigare, enligt länsstyrelsen tydligen
positiva eller åtminstone neutrala, innebörd —- länsstyrelsen i Västerbottens
län, apotekarsocietetens direktion, Sveriges läkarförbund och diplomerade
kiropraktorers förening. Hit hör också förste stadsläkaren i
Norrköping, som tillägger att det från läkarsynpunkt dock saknas anledning
att reagera mot att »den långa raden utövare av läke- men ej läkarkonsten
benämnes kvacksalvare», samt styrelsen för farmaceutiska institutet,
som anmärker, att utredningen när den använder termen kvacksalveri
såsom om den vore fri från alla värderingar begagnar termen på ett
sätt som alltför starkt strider mot allmänt språkbruk. Läkarförbundet
framhåller att »kvacksalvare» är en avledning av ett från tyskan lånat ord
och närmast kan översättas med »fuskare i salvor». Det ligger därför utan
tvekan något nedsättande eller ringaktande i ordet kvacksalvare, vilket gör
det stötande att beteckna sjuksköterskor, sjukgymnaster och annan medicinalpersonal
som kvacksalvare. Förste provinsialläkaren i Östergötlands lån
anser en annan beteckning än kvacksalvare vara önskvärd men finner någon
sådan icke stå till buds; ordet får därför godtagas med åtminstone tills
vidare nedsättande innebörd. Stadsläkaren i Skellefteå anser att termen
kvacksalvare såsom behäftad med en föraktlig och nedsättande betydelse
bör utbytas mot »person som illegalt utövar läkekonst» el. dyl. Länsstyrelsen
i Jämtlands län anser, att i ordet kvacksalvare ligger att vederbörande
saknar läkarutbildning. Länsstyrelsen i Norrbottens län synes med kvacksalveri
förstå något otillåtet eller i varje fall moraliskt icke godtagbart.
Andre stadsläkaren i Göteborg gör sig till tolk för en liknande uppfattning.
Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar helt allmänt att det är orimligt
att kalla var och en kvacksalvare som utan att vara auktoriserad läkare
ägnar sig åt läkekonst.

En lång rad remissinstanser har vänt sig mot att enligt utredningens förslag
verksamhet som utövas av sjuksköterskor och jämförliga yrkeskategorier
blir att hänföra till kvacksalveri i den mån verksamheten ej bedrives
under läkares överinseende. I samband därmed kritiseras vanligtvis
också utredningens förslag att såsom brottsbeteckning upptaga »olaga
kvacksalveri». ÖHS-kommittén yttrar sålunda.

Utredningen talar i lagförslaget om olaga kvacksalveri, varmed avses sådana
former av läkekonstens utövande, som enligt särskilda generella bestämmelser
är förbjudna; härmed jämställes också utövning av läkekonsten
som innebär brott mot av länsstyrelse utfärdat förbud i vissa särskilda individuella
fall. Denna begreppsbestämning förutsätter alt det också finns
ett »laga kvacksalveri», d. v. s. sådant utövande av läkekonsten som å ena
sidan icke är »behörigt» men å andra sidan icke heller förbjudet.

Kumjl. Maj.ts proposition nr i Al ur 1960

Undersöker man närmare vad som skulle dölja sig bakom dessa båda
beteckningar, finner man t. ex., att (enligt 16 §, som avser varje utländsk
medborgare) även en välkvalificerad utländsk läkare, som här i riket utövar
läkekonsten utan att ha erhållit svensk legitimation eller annan behörighet,
gör sig skyldig till »olaga kvacksalveri» men att en verklig kvacksalvare,
som är svensk medborgare och utövar läkekonsten utan att bryta
mot något generellt eller individuellt förbud, ägnar sig åt »laga kvacksalveri».
Om möjligt ännu mer uppseendeväckande är att själva lagtexten
och vissa delar av motiveringen — trots att detta icke varit utredningens
avsikt — ger det bestämda intrycket att sjuksköterskor, sjukgymnaster
o. d. grupper genom att utöva sin ordinarie verksamhet gör sig skyldiga till
kvacksalveri och t. o. in. till olaga kvacksalveri.

Den viktigaste anledningen till den oklarhet som skapats beträffande
sjuksköterskor och vissa andra grupper av medverkande medicinalpersonal
är att förslaget icke innehåller någon fullständig motsvarighet till § 8 i nuvarande
lag, enligt vilken den verksamhet som tillkommer sådana grupper
förklaras icke vara att anse såsom utövande av läkekonst enligt lagen.
Endast för tandläkare och barnmorskor göres (§2) ett motsvarande undantag.

Skall lagen ha det syfte som hittills avsetts, är det naturliga botemedlet
att en mera fullständig bestämmelse av angiven innebörd återinföres i förslaget.
Vi vill under angivna förutsättning föreslå att så sker. Eventuellt
kan man i stället använda en formulering som — med lämpliga detalj justeringar
— bygger på § 10 i medicinalstyrelsens 1942 framlagda lagförslag
(SOU 1942: 22): »Utan hinder av vad i denna lag stadgas må tandläkare,
sjukvårdspersonal i såväl sluten som öppen vård, sjukgymnast, barnmorska
och fältskär utöva sådan verksamhet som tillkommer dem.»

Till ÖHS-kommitténs nu återgivna synpunkter ansluter sig länsstyrelsen
i Kristianstads län i sitt yttrande. Även hovrätten för Nedre Norrland uttalar
att det är olämpligt att en såsom fullt legitim ansedd samhällsnyttig
verksamhet stämplas såsom kvacksalveri; en sjuksköterska eller sjukgymnast,
som icke är knuten till en sjukvårdsinrättning, handlar ofta på eget
ansvar — vilket även kan tänkas förekomma om vederbörande tjänstgör
på en sjukvårdsinrättning — och det skulle strida mot gängse språkbruk
och för vederbörande innebära en omotiverad och oförsvarlig nedvärdering
att beteckna henne kvacksalvare. Socialstyrelsen finner det icke rimligt att
en sjuksköterska, som överskrider sina befogenheter utan att man därför
kan tala om kvacksalveri i ordets egentliga mening, skall dömas till ansvar
för olaga kvacksalveri enligt den centrala straffbestämmelsen i lagen, och
tillägger att ej blott sjuksköterskor utan även därmed jämställd sjukvårdspersonal
jämte psykologer och farmaceuter bör -—- i likhet med tandläkare
och barnmorskor — ställas utanför lagstiftningen. Mot personal tillhörande
dessa grupper, vilken överskrider sin behörighet, har man — framhåller
socialstyrelsen —- som regel möjlighet att ingripa med andra medel än förbud
mot kvacksalveri. Såsom exempel erinras om ämbetsansvaret, disciplinära
åtgärder och möjligheterna till deslegitimering. Socialstyrelsen föreslår
att brottsbeskrivningen »olaga kvacksalveri» utbytes mot »kvacksal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ''t 1 ur W60

veri»; härigenom skulle undvikas att viss verksamhet skulle anses som
»laga kvacksalveri». Medicinalstyrelsen understryker vikten av att erkända
yrkesgrupper såsom sjuksköterskor och sjukgymnaster klart och tydligt
undantages från lagens tillämpning. Universitetskanslern framhåller, att
lagtexten kan giva upphov till det intrycket att medicinalpersonal vid utövning
av sin ordinarie verksamhet skulle kunna göra sig skyldig till kvacksalveri;
i lagen bör en klar skiljelinje dragas mellan medicinalpersonal å
ena sidan och kvacksalvare å den andra, varjämte det torde vara lämpligt
att en åtskillnad göres mellan läkare och annan medicinalpersonal. Riksförsäkringsanstalten
påpekar oklarheten i begreppet »under läkares överinseende»
och framhåller svårigheten att i ett konkret fall avgöra om en inom
hälso- och sjukvården arbetande person skall anses ha gjort sig skyldig till
olaga kvacksalveri eller ej. Anstalten anser, att starka skäl kan åberopas
mot tanken på att sjukvårdspersonals verksamhet över huvud taget skall
kunna hänföras till kvacksalveri. Efter ett utförligt resonemang, vari bl. a.
förordas, att uttrycket »olaga kvacksalveri» såsom brottsbeteckning utbytes
mot »kvacksalveri», och påpekas det orimliga i att en självständigt arbetande
sjuksköterska skulle göra sig skyldig till lagöverträdelse om hon
hjälper en sockersjuk att injicera insulin eller behandlar ett barn i första
levnadsåret, förklarar riksförsäkringsanstalten att sjukvårdspersonal och
sjukgymnaster bör undantagas från lagens tillämpningsområde på sätt som
gäller i nuvarande lagstiftning. Styrelsen för statens institut för folkhälsan
anser det olyckligt och stötande om ordet kvacksalvare skulle givas den av
utredningen förordade vidsträckta innebörden. Länsstyrelsen i Norrbottens
län yttrar att även annan medicinalpersonal än tandläkare och barnmorskor,
exempelvis sjuksköterskor och sjukgymnaster i tjänsteutövning, bör
undantagas. Läkarförbundet betonar nödvändigheten av att 2 § i lagförslaget
omarbetas i syfte att undanröja den oklarhet som råder om
sjuksköterskornas och andra inom hälso- och sjukvården verksamma gruppers
ställning, förslagsvis så att undantag göres för »sådan utövning av del
av läkekonsten, som enligt gällande författningar må tillkomma person med
viss härför godkänd kompetens». Svensk sjuksköterskeförening anmärker
att en sjuksköterska icke — såsom utredningen gör gällande — utövar sin
verksamhet på läkares ansvar; hon har i princip samma ansvar som läkaren.
Föreningen fortsätter.

Utredningen förordar, att alla som utövar läkekonsten yrkesmässigt eller
eljest mot ersättning utan att äga särskild behörighet skall gå under benämningen
kvacksalvare, det må vara lekmän, ofullständigt utbildade personer,
utländska läkare, som saknar behörighet i vårt land, eller de grupper,
hl. a. sjuksköterskor och sjukgymnaster, som visserligen sägas stå i särklass
men beträffande vilkas befogenheter lagen icke lämnar besked. Utredningen
vill inte inlägga något nedsättande i beteckningen och framhåller, att den
klassiska termen alltjämt har burskap i språket. Ordens makt över tanken
är stor. Enligt svensk sjuksköterskeförenings mening skulle därför även

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

den verksamhet, som enligt lagen icke vore att hänföra till »olaga» kvacksalveri
(se straffbestämmelserna 20 §) i det allmänna medvetandet ganska
säkert komma att stämplas som något obehörigt och föga aktat. Det orimliga
i att till gruppen »laga kvacksalvare» — beteckningen är ej hämtad ur
betänkandet —- hänföra t. ex. distriktssköterskor framgår av utredningens
uppmaning till läkare, distriktssköterskor och barnmorskor in. fl. att ha
sin uppmärksamhet fäst vid kvacksalvarnas verksamhet (sid. 179).

På grund härav förordar föreningen att 2 § i lagförslaget omarbetas så att
dessa synpunkter beaktas.

Kritik mot att sjuksköterskor och jämförliga yrkesutövare kan bli att
hänföra till kvacksalvarkategorien anföres även av bl. a. medicinska fakulteten
i Göteborg, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län
ävensom stadsförbundet. Provinsialläkaren i Långsele distrikt, som i princip
uttalar sig i samma riktning, framhåller emellertid att en sjuksköterska som
går utanför de gränser, som fastslagits i praxis och gällande instruktioner,
och ägnar sig åt »läkarpraktik», är i praktisk mening kvacksalvare.

Mot termen »olaga kvacksalveri», mången gång ställd i relation till den
tänkta termen »laga kvacksalveri», reagerar även medicinska fakulteten i
Lund, farmaceutiska institutets lärarkollegium, landstingsförbundet, svenska
barnmorskeförbundet in. fl.

Överstyrelsen för svenska röda korset uttrycker önskemålet att lagen formuleras
så att därav otvetydigt framgår, att röda korsets hjälpverksamhet
genom medlemmar, som ger första hjälp vid olycksfall eller tjänstgör som
hemsamariter, icke faller under lagen.

Sveriges psykologförbund finner uppenbart att det icke kan anses förenligt
med samhällsnyttan att genom en oskarp och godtycklig lagformulering
sätta stämpeln kvacksalvare på samtliga företrädare för de moderna beteendevetenskaperna
pedagogik, psykologi och sociologi i den mån dessa inom
sina verksamhetsområden självständigt tar befattning med diagnos av felanpassning
eller modifikation av inadekvat inlärning.

Specialoptikernas riksförbund anser det synnerligen olämpligt att väl
kvalificerade och under ansvar arbetande yrkesgrupper stämplas som kvacksalvare;
såsom exempel på sådan yrkesgrupp nämnes specialoptikerna.

Diplomerade kiropraktorers förening motsätter sig att dess medlemmar
betraktas som lekmän och än mer som kvacksalvare under framhållande
att amerikanska staten icke skulle tillåta 25 000 kiropraktorer att fortsätta
sin verksamhet om de inte vore kvalificerade därtill.

Departementschefen

Sedan omkring 20 år tillbaka har det varit aktuellt med en revision av
1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Vad som härvid främst
tilldragit sig uppmärksamheten och föranlett yrkanden om en ändrad lagstiftning
har varit det förhållandevis vidsträckta område inom hälso- och

Knngl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

sjukvården, som lagen lämnat öppet för verksamhet av envar, oberoende
av hans utbildning och övriga kvalifikationer för verksamheten ifråga. Särskilt
vid sådana tillfällen då någon enskild kvacksalvares verksamhet tagit
sig speciellt egenartade uttryck har bestämda krav på en begränsning av
kvacksalvarnas verksamhetsmöjligheter rests. Å andra sidan har icke heller
saknats exempel på framställningar, som syftat till att bereda vissa andra
grupper av utövare av verksamhet på sjukvårdens område än de auktoriserade
läkarna och annan medicinalpersonal en mera aktad ställning genom
någon form av legitimation. I ingendera riktningen har dock några lagändringar
företagits.

Även lagens regler om förvärv och förlust av legitimation eller annan speciell
behörighet såsom läkare har ansetts otidsenliga och i behov av en översyn.

Under remissbehandlingen av det nu föreliggande förslaget till ny behörighetslag
har — oaktat meningarna varit delade om lämpligheten av att
lagstifta enligt förslaget — med ett undantag enighet rått om att 1915 års
lag blivit föråldrad och mogen att ersättas med ny lagstiftning. Jag ansluter
mig helt till denna ståndpunkt, som knappast torde kräva någon närmare
motivering. Det torde i sammanhanget kunna räcka med att peka på de
oerhörda framsteg som läkarvetenskapen gjort efter tillkomsten av 1915 års
lag med en enastående vidgning av vår kunskap om människokroppen och
dess funktioner och om sjukdomarnas natur, på de resurser i fråga om tekniska
och kemiska hjälpmedel, som läkarna numera har, och på de möjligheter
till objektiv diagnostisering och terapi, som nu står de vetenskapligt
arbetande läkarna till buds. Häremot kontrasterar den primitiva apparatur,
de så gott som uteslutande subjektiva metoder och — framför allt — den
i regel fragmentariska kunskap om människokroppen och dess funktioner
i friskt och sjukt tillstånd, som kvacksalvarna har att lita till, när de tar
på sig ansvaret för den sjukes väl och ve. De angivna förhållandena samt
den sedan 1915 väsentligt ökade — ehuru i förhållande till efterfrågan alltjämt
mycket knappa — tillgången på läkare och den revolutionerande utveckling,
som ägt rum i fråga om allmänhetens möjligheter att nå läkare
i fall av behov, måste otvivelaktigt anses ha helt förändrat förutsättningarna
för behörighetslagstiftningen. Det är med hänsyn härtill angeläget att
en lagstiftning, anpassad efter nu rådande förhållanden, kommer till stånd.
Denna anpassning måste givetvis ha till riktpunkt att så långt möjligt eliminera
de risker till liv och hälsa, som osakkunniga personers verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område innebär för dem, som kommer under
deras behandling.

Den för utformningen av den nya lagstiftningen grundläggande frågan är,
huruvida den yrkesmässiga utövningen av hälso- och sjukvård på det mera
kvalificerade planet skall förbehållas de på vetenskaplig grund arbetande
och på sådan grund utbildade läkarna, eller om utövningen av sådan verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1960

samhet i princip men med särskilda begränsningar skall vara tillåten för
envar. Intar man den förra ståndpunkten, skall lagen uppenbarligen —- såsom
är fallet med lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten — innehålla
de regler, efter vilka behörigheten att utöva verksamheten förvärvas
och förloras, samt ett förbud för den, som enligt samma regler icke innehar
behörighet, att ägna sig åt verksamheten ifråga. Stannar man däremot
för alternativet att i princip låta det stå öppet för envar att ägna sig åt
verksamheten men stadga vissa begränsningar i denna rätt, är det tydligtvis
oegentligt att utforma lagen som en lag med positiva regler om hur behörighet
att utöva verksamheten förvärvas; envar är ju i princip behörig därtill
enligt de förutsättningar, på vilka lagen bygger. I sådant fall vore det
följdriktigare att konstruera lagen såsom enbart en lag om inskränkningar
i envars rätt att utöva verksamheten ifråga varvid läkare undantoges från
lagens tillämpningsområde. På hälso- och sjukvårdens område föreligger det
emellertid med hänsyn till den betydelse, som hälso- och sjukvården har i
samhället, och till behovet i olika sammanhang av undersökningar, utlåtanden
och intyg rörande människors hälsotillstånd eller medicinska förhållanden
i övrigt, ett klart intresse av att en särskild form av auktorisation
för på området speciellt utbildade och väl kvalificerade personer finnes
att tillgå. Lagregler, enligt vilka formerna för denna auktorisation bestämmes
och enligt vilka den förvärvas och förloras, kan därför icke undvaras.
Lagstiftningen rörande utövning av nu ifrågavarande verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område måste sålunda — om det i princip skall
stå envar fritt att utöva sådan verksamhet — upptaga dels regler om auktorisation
av de särskilt utbildade yrkesutövarna, dels bestämmelser om begränsningar
i rätten för envar annan att utöva verksamheten. Däremot bör
lagen tydligtvis icke utformas med regler om hur behörigheten — d. v. s.
rätten — att utöva verksamheten förvärvas, eftersom ju enligt det sagda
utgångspunkten för lagstiftningen är att denna rätt föreligger för envar.

Betraktar man däremot den på vetenskaplig grund utövade läkarverksamheten
såsom en speciell, erkänd art av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, i det väsentliga skild från den verksamhet som utövas av dem,
som icke utbildats efter de officiellt antagna linjerna, möter givetvis intet
hinder att särskilt reglera förutsättningarna för förvärv av behörighet att utöva
denna vetenskapligt underbyggda verksamhet. Vad envar kan utöva
är nämligen då icke den auktoriserade verksamheten utan blott den allmänna
form av verksamhet, som icke förutsätter särskild utbildning. Att
vissa, icke alltför obetydliga moment i denna icke-auktoriserade verksamhet
återfinnes också i den erkända, medicinskt vetenskapligt underbyggda
läkarverksamheten och att syftet i båda fallen är — eller, såvitt rör visst
kvacksalveri, åtminstone utges för att vara —- att förebygga, bota eller
lindra sjukdomar synes icke böra hindra, att man betraktar läkarnas yrkesutövning
och den verksamhet, som bedrives av personer vilka icke ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i 1 är 1960

bildals efter vedertagna vetenskapliga linjer, såsom två, i det väsentliga
helt skilda former av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Tv
läkarnas arbetsmetoder skiljer sig uppenbarligen i allt väsentligt radikalt
från dem som tillämpas av homeopater, kiropraktorer, osteopater och åtskilliga
andra utövare av icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, något som ej blott läkarna utan även företrädarna för de
speciella behandlingsmetoderna brukar vara angelägna att understryka.
Och då lagstiftningen på området har att syssla endast med den objektiva
sidan av läkarnas och lekmännens verksamhet saknas anledning att låta
syftet med verksamheten leda till att man — mot vad som synes naturligt
— betraktar läkarens och lekmannens verksamhet såsom identiska.

Skiljer man enligt det anförda mellan läkarverksamhet, å ena sidan, och
annan verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, utövad av den som
icke är utbildad enligt vedertagna vetenskapliga linjer, å andra sidan, och
är syftet med lagstiftningen dels att ge regler för auktorisationen av de på
vetenskaplig grund arbetande läkarna, dels att stadga inskränkningar i rätten
för envar annan att ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, kommer lagstiftningen uppenbarligen att röra två skilda frågor.
Vid sådant förhållande kan det med skäl ifrågasättas om anledning föreligger
att sammanföra reglerna på de olika områdena i en lag.

Med den uppfattning, som jag inledningsvis givit uttryck åt, rörande skillnaden
mellan de på vetenskaplig grund arbetande läkarnas verksamhet och
den verksamhet, som utövas av kvacksalvare och andra icke erkända kategorier
yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område, och med den självklara
inställningen att allt bör göras för att hindra, att den enskildes liv
och hälsa äventyras genom osakkunnig behandling, har jag förståelse för
dem som förordar en sådan lagstiftning, som förbehåller den kvalificerade
hälso- och sjukvården för de efter erkända linjer utbildade läkarna.
Emellertid måste även andra förhållanden beaktas än de olika metodernas
kvalitet och effektivitet, främst vissa folkpsykologiska fakta. Även om det
måste antagas att utrymmet för verksamhet av personer, som icke auktoriserats
såsom läkare, minskats mer och mer genom stigande upplysning, förbättrad
tillgång på läkare och icke minst den allmänna sjukförsäkringen,
torde dock alltjämt ett tämligen vidsträckt verksamhetsfält finnas för dem
som ägnar sig åt icke erkända behandlingsmetoder. Till övervägande del
torde denna verksamhet förutsätta att de hjälpsökande tror att de kan få
bot; omöjligt är ej heller med hänsyn till många sjukdomars psyko-somatiska
karaktär att de just på grund av sin tro får bot i samband med eu
eljest i och för sig verkningslös behandling. Dylika fall är givetvis ägnade
att befästa den icke erkända verksamhetens ställning, och man torde, efter
vad som kunnat iakttagas vid särskilt uppmärksammade fall av kvacksalveri,
icke kunna komma från det faktum att ett generellt förbud för andra
3 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 1} 1

34 Kungl. Maj.ts proposition nr lil är 1960

än auktoriserade läkare att utöva vad som hittills betecknats som läkarkonst
alltjämt skulle röna mycket liten förståelse inom stora folkgrupper.
Bortsett från att svårigheten att under sådana förhållanden göra ett förbud
effektivt talar mot att stadga ett dylikt förbud, utgör naturligtvis den omständigheten
att förbudet ej skulle kunna grundas på eu mera allmän övertygelse
om dess berättigande ett avgörande skäl mot förbudet. Jag är med hänsyn
härtill ej beredd att förorda att den nya lagstiftningen får formen av en
lag om behörighet att utöva läkarverksamhet med förbud för andra än de enligt
lagen behöriga att ägna sig åt sådan verksamhet. Lagstiftningen bör i
stället liksom hittills omfatta regler för den speciella form av behörighet,
som bör tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna,
samt med utgångspunkt från att envar äger frihet att utöva verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område upptaga de begränsningar i denna frihet
som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Jag vill härvid på
de skäl, som framgår av vad jag förut anfört, förorda att de båda ämnesområdena
behandlas i var sin lag, nämligen en lag om behörighet att utöva
läkaryrket och en lag med förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område. Härigenom markeras också formellt att det
i allmänhet föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas
verksamhet, å ena, samt kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade utövares
verksamhet, å andra sidan.

Att i dessa lagar upptaga en definition av begreppet utövning av läke- eller
läkarkonsten synes ej vara erforderligt. I lagen om behörighet att utöva
läkaryrket — fortsättningsvis benämnd läkarlagen — bör nämligen objektet
för läkarnas verksamhet anges som läkaryrket och ej läke- eller läkarkonsten.
Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas verksamhet i
äldre tider, när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande även allehanda
vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av de sjuka, men i
våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap och beprövad erfarenhet,
har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen föga täckning
i läkarnas yrkesutövning. Och de som utan att tillämpa erkända behandlingsmetoder
ägnar sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
kan ej heller sägas utöva läkar- eller läkekonst; i många fall är deras
metoder uppenbarligen helt otjänliga eller rent av skadliga. Deras verksamhet
bör därför ej i lagen förklaras vara utövning av läkekonst. En definition
av vad denna »konst» omfattar erfordras alltså ej heller i detta
sammanhang. Däremot bör så långt det är möjligt i lagen konkret angivas
vilka åtgärder som de icke-auktoriserade utövarna av verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område ej får vidtaga.

Ej heller torde någon definition av begreppet utövning av läkaryrket erfordras
i läkarlagen. Något förbud för andra än läkare att utöva läkaryrket
avses ju icke skola stadgas i lagen; denna utgår från att annan än den i erkända
former utbildade läkaren faktiskt icke kan utöva läkaryrket och
därför ej berörs av lagen. Endast i de fall då en läkare fortsätter att utöva

Kungl. Maj.ts proposition nr lit år 1960

läkaryrket, ehuru hans läkarbehörighet upphört, eller utövar yrket i större
utsträckning än behörighet tillagts honom bör straff för obehörig utövning
av läkaryrket inträda, och endast i dessa fall blir det aktuellt att slå fast,
vad utövning av läkaryrket innebär. Vad som skall anses höra till utövningen
av läkaryrket torde i dessa sällsynta fall kunna bestämmas med
utgångspunkt i den utbildning som meddelas blivande läkare och i de arbetsuppgifter,
som tillkom vederbörande, när han var behörig, eller som
i allmänhet tillkommer sjukhusläkare eller tjänsteläkare. En definition torde
f. ö. vara helt omöjlig att utforma med hänsyn till de oerhört skiftande uppgifter
som förekommer inom läkarnas olika, mer eller mindre specialiserade
verksamhetsområden.

Medan sålunda den föreslagna läkarlagen endast bör sysselsätta sig med
och rikta sig till de i erkända former utbildade läkarna, bör den andra lagen

— i fortsättningen med hänsyn till sitt huvudsyfte kallad kvacksalvarlagen

— endast taga sikte på och rikta sig mot dem, som utan att vara läkare eller
eljest auktoriserade för sin uppgift utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område. De personalkategorier, som sålunda bör undantagas, utgöres
av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster,
farmaceuter in. fl., för vilka det är gemensamt att de i sin verksamhet står
under medicinalstyrelsens tillsyn. Med denna tillsyn är förenade vissa befogenheter
för styrelsen, däribland disciplinär bestraffningsrätt och rätt att
återkalla auktorisationen. Med hänsyn till den kontroll och de ingripanden,
som i dessa fall står offentlig myndighet till buds, saknas skäl att hänföra
dessa yrkeskategorier till gruppen kvacksalvare och andra icke-auktoriserade
yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område. Skulle emellertid
någon utanför sin under tillsyn ställda yrkesutövning ägna sig åt verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område, bör lagen därvid gälla för honom.

I kvacksalvarlagen bör — utan att däri inskrives någon rätt för envar att
utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område — upptagas de förbud,
som skall gälla för de icke-auktoriserade utövarna, samt de straffstadganden,
som skall ansluta sig till förbuden. Härvid synes det lämpligt att
brott mot förbud, som stadgats i syfte att förhindra det kvacksalveri, som
medför påtagliga risker för den behandlade, benämnes hälsofarligt kvacksalveri.
Av en sådan brottsbenämning framgår att det också finnes kvacksalveri,
som tolereras därför att det icke anses hälsofarligt, men det utsäges
å andra sidan icke att all verksamhet, på vilken lagen är tillämplig,
är att beteckna som kvacksalveri. I detta hänseende synes brottsbenämningen
avgjort vara att föredraga framför den av utredningen föreslagna
beteckningen »olaga kvacksalveri».

Konstrueras kvacksalvarlagen enligt de angivna linjerna kommer lagen
icke att utgöra något hinder mot att behandlingsmetoder, som nu icke är
officiellt erkända men som måhända framdeles kan vinna sådant erkännande,
undantages från kvacksalvarlagens tillämpning. Härför fordras blott att

Kangl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

utövarna av dessa metoder i sin verksamhet ställes under medicinalstyrelsens
tillsyn liksom annan medicinalpersonal. Att sådan tillsyn icke skulle
anordnas, om det tillförlitligen skulle ådagaläggas att någon av de ifrågavarande
behandlingsmetoderna är värdefull, torde vara uteslutet. Spörsmålet
huruvida utövare av någon sådan behandlingsmetod nu skulle kunna
komma i fråga för auktorisation och därmed undantagas från kvacksalvarlagens
tillämpningsområde har icke sådant samband med lagstiftningens
utformning att jag i förevarande lagstiftningsärende har anledning att taga
ställning därtill.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för vad de nya lagarna bör
innehålla vill jag något beröra en i utredningens lagförslag intagen bestämmelse,
som riktar sig till såväl läkare som kvacksalvare och andra utövare
av icke erkända behandlingsmetoder och som föreskriver att oskälig ersättning
icke må betingas för utövning av läkekonsten. Brott mot bestämmelsen
skall enligt förslaget föranleda böter. Mot detta stadgande har, främst
från läkarhåll men även av åtskilliga andra remissinstanser, kritik riktats
med yrkande att bestämmelsen ej intages i den nya lagen. Som skäl har
härvid åberopats att en dylik bestämmelse ej hör hemma i en lagstiftning
om behörighet att utöva läkekonsten, att, oberoende av ett dylikt stadgande,
möjlighet föreligger att få skäligheten av ett begärt arvode prövad av domstol
samt att det är vanskligt att i tillämpningen avgöra vad som är skäligt
eller ej.

Visserligen har läkarna genom auktoriseringsförfarandet givits en monopolställning,
som kan inbjuda till att uttaga arvoden eller eljest förskaffa
sig förmåner vilka icke står i rimligt förhållande till den prestation, som
utförts. Ej heller saknas exempel på att kvacksalvare och andra utövare av
icke erkända behandlingsmetoder betingat sig ersättningar, som vida överstiger
vad som kan anses skäligt med hänsyn till kostnaderna för verksamheten
och tidsspillan i samband med behandlingen. Det torde slutligen ej
heller kunna bestridas att regeln, att den som tagit annans tjänster i anspråk
får betala vad som begärs, om han ej kan visa att det är oskäligt, är
till patientens nackdel. Jag anser mig emellertid icke kunna förorda att en
bestämmelse av föreslaget innehåll upptages i den nya lagstiftningen. Förhållandena
på hälso- och sjukvårdens område torde knappast kunna anses
så speciella att de motiverar att regeln i detta fall kommer till direkt uttryck
i lagen. Skulle likväl ett förbud mot uttagande av oskälig ersättning
intagas i lagen, borde det såsom utredningen föreslagit straffsanktioneras
för att giva något mer än vad som i allmänhet gäller i fråga om oskälig
ersättning. Man bör emellertid om möjligt undvika att knyta straff till ett
förfarande, vilket inrymmer ett väsentligt subjektivt moment redan på den
objektiva sidan, nämligen i förevarande fall avgörandet av vad som kan
anses utgöra »skälig» ersättning. Även detta skäl talar sålunda mot att
utredningens förslag på denna punkt följes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

Liksom hittills bör man enligt min mening kunna lita till de möjligheter
att komma till rätta med uppskörtning av allmänheten som nu står till buds.
I detta sammanhang vill jag även erinra om att läkarförbundet utövar en
viss tillsyn över att dess medlemmar — det alldeles övervägande antalet läkare
i landet — icke betingar sig oskäliga arvoden. Och i de flagranta fallen
av uppskörtning, vare sig genom läkare eller kvacksalvare, ger strafflagens
regler om ocker möjligheter till ingripande. Stundom torde också kvacksalvarverksamhet
inrymma bedrägeribrott och därigenom bli åtkomlig för
ingripande.

3. Behörighet att utöva läkaryrket

Under denna rubrik avser jag att behandla de frågor, som bör regleras i
läkarlagen, nämligen frågorna om olika former av behörighet att utöva
läkaryrket, förutsättningarna för förvärv och förlust av sådan behörighet
samt frågan om särskild reglering av rätten för läkare att annonsera sig
som specialist. Avslutningsvis kommer jag in på spörsmål om ansvar samt
på vissa formella frågor.

A. Förvärv av behörighet

Gällande bestämmelser

Den särskilda form av behörighet att utöva läkarkonsten, som 1915 års
lag konstituerar vid sidan av rätten för envar att ägna sig åt denna verksamhet,
regleras närmare i lagens 1 §, enligt vilken sådan behörighet tillkommer

1) den, som vunnit legitimation som läkare,

2) den, som utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning,
vartill han blivit utnämnd av Konungen,

3) den som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen
eller, efter medicinalstyrelsens bemyndigande, av landstingskommuns sjukvårdsstyrelse
eller motsvarande organ i stad utanför landsting eller sjukhusdirektion
förordnad att tjänstgöra som vikarie för läkare eller såsom
extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare vid den
militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller amanuens
vid offentlig klinik eller poliklinik,

4) den som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva
läkarkonsten, i detta fall dock endast i den omfattning och under den tid
tillåtelsen avser.

Legitimation, som på ansökan meddelas av medicinalstyrelsen, kan enligt
behörighetslagen endast vinnas av svensk medborgare, som avlagt svensk
medicine licentiatexamen. Uppfyller sökanden dessa villkor, skall styrelsen
meddela bevis om legitimation, om icke omständigheterna är sådana, att
sökandens legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad.

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl ar 1960

Den behörighet, som förvärvas enligt de olika punkterna i 1 § är icke i
alla hänseenden lika. Bortsett från de begränsningar som kan vidlåda behörigheten
enligt 4) finns i andra författningar bestämmelser, vilka ger legitimerade
läkare befogenheter, som icke tillkommer övriga kategorier auktoriserade
läkare. Exempel härpå lämnar abort- och steriliseringslagarna. Behörighet
som följer av förordnande att uppehålla läkarbefattning har i vissa
författningar jämställts med behörighet på grund av legitimation. Även
andra exempel finnes på skiljaktigheter i valören hos behörighet på olika
grunder; genomgående är dock legitimationen den högsta behörighetsformen.
Under senare tid har bestämmelser tillkommit i syfte att utjämna
dessa skillnader i behörighet. Sålunda har exempelvis genom kungörelse
den 30 juni 1952 föreskrivits att den som jämlikt 1 § 4) i 1915 års lag
har särskild, till omfattning och tid icke begränsad tillåtelse att inom riket
utöva läkarkonsten vid tillämpningen av åtskilliga författningar, i vilka
vissa befogenheter förbehållits legitimerade läkare, skall vara likställd med
sådan läkare. I samma kungörelse jämställes även vissa innehavare av läkartjänst
med legitimerade läkare. I betydande utsträckning bar också skillnaderna
mellan legitimerade läkare och läkare med generell behörighet enligt
1 § 4) utjämnats genom dispenser vid tjänstetillsättningar.

Såsom framgår av det anförda föreligger enligt lagens ordalydelse krav
på läkarutbildning för behörighet att utöva läkarkonsten endast då behörigheten
konstitueras genom legitimation. Av förarbetena till 1915 års lag framgår
emellertid att behörighet för lekman att utöva läkarkonsten förutsatts
kunna meddelas endast i det fall, som behandlas i 1 § 4), varvid man
i första hand tänkt sig att en lekmans behörighet skulle omfatta endast viss
del av läkarkonsten. Veterligen har det emellertid aldrig förekommit att
Kungl. Maj :t givit en lekman behörighet med stöd av 1 § 4). Lagrummet tilllämpades
överhuvudtaget synnerligen restriktivt ända fram till 1943, då
det i samband med krigshändelserna fick en tydligtvis helt annan användning
än som ursprungligen åsyftats. Utländska läkare började nämligen då
med stöd av 1 § 4) tilläggas behörighet att utöva läkarkonsten bland utlänningar
och oftast begränsades behörigheten till utövning av läkarkonsten
bland flyktingar från läkarens hemland.

Sedan 1947 har möjligheterna för utländska läkare att få behörighet enligt
1 § 4) vidgats ytterligare i praxis. Detta år beviljade nämligen riksdagen
anslag till anordnande av kurser i statsmedicin för utländska läkare och
till lån åt sådana läkare för viss efterutbildning, allt i syfte att skapa möjligheter
att vidga dessa läkares behörighet och därmed kunna i större utsträckning
anlita dem i Sverige. I propositionen i ämnet (prop. 198/1947) gjordes
vissa uttalanden som, ehuru ursprungligen avsedda att gälla endast flyktingläkarna,
sedermera i huvudsak kommit att tjäna som riktlinjer för meddelandet
av generell behörighet även åt sådana utländska läkare, som sökt
sig hit på grund av läkarbristen här och de ekonomiska förmåner som här
bjuds läkare. Sålunda uttalades i propositionen att det vore ett angeläget

Kungl. Maj.ts proposition nr iil är 1960

önskemål att de utländska läkare, företrädesvis balter, vilka såsom flyktingar
vistades i Sverige, kunde stadigvarande få arbetsmöjligheter och utkomst
inom den svenska sjukvården. Att man på flera håll i utlandet icke
uppställde lika höga fordringar på allsidig och grundlig läkarutbildning
som i Sverige medförde emellertid, att man måste kräva viss efterutbildning
av dem som skulle få oinskränkt rätt att utöva läkekonsten här. Alltför rigorösa
normer för läkarnas utbildning och prövningen av deras lämplighet
borde icke uppställas; huvudvikten borde i stället läggas på individuell bedömning.
Som regel borde vederbörande ha fullgjort praktisk sjukhustjänstgöring
i minst ett år under minst två ansvariga läkare, vilka det skulle
åligga att avge på egna erfarenheter grundade omdömen om vederbörandes
personliga kvalifikationer och allmänna lämplighet för vinnande av svensk
läkarbehörighet. Efter praktiktjänstgöringen skulle följa förhör inför akademiska
lärare jämte teoretiska och praktiska prov. För behörighet skulle
också krävas tillfredsställande kunskaper i svenska medicinalförfattningar,
motsvarande fordringarna i svensk medicine licentiatexamen.

I fråga om läkare från de övriga nordiska länderna har de angivna riktlinjerna
tillämpats så att dessa läkare — efter att ha inhämtat erforderliga
kunskaper i medicinalförfattningar — tillagts behörighet enligt 1 § 4) efter
lämplighetsprövning.

I detta sammanhang bör erinras om att enligt Kungl. Maj:ts beslut
från och med den 15 april 1959 inrättats en medicinalstyrelsens nämnd
för utländska läkare med uppgift att individuellt pröva kompetensen dels
hos varje läkare, som erhållit sin läkarutbildning inom annat än nordiskt
land och som önskar utöva läkaryrket i Sverige, dels ock hos varje medicine
studerande, som utbildats vid utländskt lärosäte och som önskar fortsätta
sin läkarutbildning i Sverige. Nämnden har att besluta om den tjänstgöring
och — efter samråd med kanslern för rikets universitet — den fortsatta
utbildning vederbörande lämpligen bör genomgå för att erhålla behörighet
att utöva läkaryrket i riket.

Utredningen

Utredningen sätter ej i fråga att den grundläggande bestämmelsen, enligt
vilken behörighet tillkommer den, som vunnit legitimation, skulle ändras.
Tvekan kan enligt utredningen ej heller råda om alt legitimation även i fortsättningen
skall meddelas den som är svensk medborgare och inom riket avlagt
medicine licentiatexamen, om ej omständigheterna är sådana att vederbörandes
legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad. Utredningen
tar emellertid upp frågan, huruvida det föreligger skäl att bibehålla
kravet på svenskt medborgarskap för att meddela legitimation, och erinrar
härvid om att Kungl. Maj :t i icke ringa utsträckning givit personer utan
svenskt medborgarskap generell behörighet enligt 1 § 4) i 1915 års lag. I
anslutning härtill framhåller utredningen att om tillståndet icke begränsats
och vederbörande alltså betrotts med rättighet att utöva läkekonsten i princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

piellt hela dess vidd, d. v. s. i samma utsträckning som en legitimerad läkare,
det kan ifrågasättas om han icke också formellt bör likställas med en
legitimerad läkare och alltså få legitimation. Sedan utredningen konstaterat
att de i skilda författningar förekommande föreskrifterna, enligt vilka vissa
befogenheter förbehållits de legitimerade läkarna, föranlett att utländska läkare
icke kunnat utnyttjas i full utsträckning trots att de haft generell behörighet,
och sedan utredningen erinrat om att man sökt undanröja dessa formella
hinder genom 1952 års kungörelser, genom vilka legitimerade och generellt
behöriga läkare jämställts i åtskilliga hänseenden, föreslår utredningen
att kravet på svenskt medborgarskap såsom förutsättning för legitimation
slopas. Utredningen påpekar att förslaget innebär en återgång till den ordning,
som gällde före den 1 juli 1934. Emellertid finns det, framhåller utredningen
utan att klargöra vad utredningen åsyftar, ett mindre antal läkarfunktioner,
vilka bör fullgöras endast av svenska medborgare; det bör i
dessa fall utsägas i den lag eller författning, som närmare reglerar funktionen
ifråga, att svenskt medborgarskap fordras.

En utländsk medborgare som avlagt svensk medicine licentiatexamen bör
enligt utredningen kunna legitimeras enligt samma regler som svensk medborgare
med svensk examen. Är det däremot fråga om någon som examinerats
utomlands — och detta gäller vare sig han är svensk eller utländsk medborgare
— bör legitimationen göras beroende av att han visar, att hans kunskaper
icke är mindre än de, som fordras för svensk medicine licentiatexamen.
Utredningen pekar härvid på att det är ett allmänt intresse att den
svenska läkarkårens standard upprätthålles. Närmare regler för kunskapsprövningen
och för den efterutbildning, som alltid måste krävas i vissa ämnen,
vilka berör speciellt svenska förhållanden, såsom rätts- och statsmedicin,
rättspsykiatri och socialmedicin, har utredningen icke utarbetat utan
förutsätter att detta skall kunna ske i form av tillämpningsföreskrifter till
lagen.

Möjlighet för Kungl. Maj :t att dispensera från kraven på kunskapsprövning
bör enligt utredningen föreligga när det gäller högt kvalificerade utländska
läkare med väl dokumenterad vetenskaplig skicklighet.

Utredningen framhåller att det föreslagna systemet för legitimering av
utländska läkare erbjuder förhållandevis goda möjligheter för läkare från
övriga nordiska länder att få legitimation här. Emellertid anser sig utredningen
icke kunna gå längre i syfte att tillgodose framkomna önskemål om
iuternordisk giltighet av legitimation, meddelad i något nordiskt land; förutsättningen
för att detta mål skall kunna nås är att läkarutbildningen är likvärdig
i de olika länderna.

Legitimation bör enligt utredningen liksom hittills meddelas av medicinalstyrelsen;
den nuvarande legitimeringsordningen fungerar nämligen väl.

Med hänsyn till att de utländska läkare, som hittills fått generell behörighet
med stöd av 1 § 4) i 1915 års lag, enligt utredningens förslag i stället

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl ur 1960

skall få legitimation, och då det framdeles lika litet som hittills torde finnas
något behov av en regel, enligt vilken behörighet att utöva läkekonsten tilllägges
lekmän — något som utredningen finner synnerligen olämpligt — förordnar
utredningen att någon motsvarighet till 1 § 4) i nuvarande lag icke
upptages i nya lagen.

Vad beträffar regeln i 1 § 2), enligt vilken behörighet tillkommer den som
innehar läkarbefattning, till vilken han utnämnts av Konungen, framhåller
utredningen att regeln har ringa praktisk betydelse. Endast i rena undantagsfall
kan det tänkas att en icke legitimerad läkare utnämnes av Konungen
till läkarbefattning. Oavsett huruvida sådana utnämningar kan väntas komma
att ske eller ej, anser utredningen det icke absolut nödvändigt att en regel
motsvarande den nuvarande i 1 § 2) finnes. Behörighetsfrågan kan nämligen
i stället ordnas så, att den som utnämnes av Konungen tillägges behörighet
i särskild ordning. Emellertid anser utredningen det riktigast att behörigheten
i dessa fall i likhet med vad som nu gäller följer automatiskt av utnämningen.
Behörigheten bör ha samma innebörd som legitimation. För att
den utnämnde även formellt skall bli likställd med legitimerad läkare bör
uttryckligen stadgas att medicinalstyrelsen omedelbart skall utfärda legitimationsbevis
för den utnämnde.

Beträffande slutligen de fall, i vilka enligt 1 § 3) i 1915 års lag behörighet
tillkommer den som utan att vara legitimerad läkare är förordnad att uppehålla
läkartjänst, framhåller utredningen att regler med denna innebörd
icke torde kunna undvaras. Denna möjlighet att ge läkare behörighet bör
emellertid icke tillämpas så att vissa personer oavbrutet under längre tid
eller eljest mera fast är förordnade att uppehålla tjänster utan att eljest äga
behörighet såsom läkare. Detta skulle nämligen kunna innebära ett kringgående
av lagens huvudregler om särskild behörighet att utöva läkekonsten.
Utredningen förutsätter att tillämpningsföreskrifter härvidlag och om de
kvalifikationer, som bör krävas för förordnande som medför läkarbehörighet,
utfärdas i administrativ ordning.

Utredningen diskuterar huruvida behörighet, som tillkommer läkare på
grund av förordnande, alltid bör vara oinskränkt eller om den bör vara direkt
anknuten till utövning av tjänsten. Härvid påpekar utredningen att det i
många fall ligger i sakens natur att behörigheten måste vara oinskränkt,
t. ex. då en läkare är förordnad att vikariera på en provinsialläkartjänst.
Annorlunda ligger saken till exempelvis när någon uppehåller en tjänst vid
en specialavdelning på sjukhus. Utredningen anser emellertid att en begränsning
av behörigheten i det stora flertalet fall skulle sakna betydelse och f. ö.
medföra onödig byråkratisk omgång. Då faran för missbruk av oinskränkt
behörighet anses vara ringa och då uppenbart missbruk torde utgöra tillräcklig
grund för att återkalla förordnandet förordar utredningen icke någon
form av begränsning av behörigheten i de fall, då den förvärvas genom
förordnande.

Kungl. Mnj.ts proposition nr lil är 1960

Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare och tandläkare

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har kvacksalveriutredningen
uppmärksammat vissa önskemål om tillskapandet av en
sådan form av legitimation av läkare, som äger giltighet inom hela Norden.
Sedan utredningen avgivit sitt förslag har frågan förts närmare sin lösning
genom det utredningsarbete, som nordiska kommittén utfört. Upprinnelsen
till denna utredning var en vid Nordiska rådets femte session i Helsingfors
1957 enhälligt antagen rekommendation (nr 7) i ämnet, enligt vilken regeringarna
rekommenderades att vidtaga åtgärder, varigenom »i ettvart av
de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjliggör för läkare,
vilka i annat nordiskt land ha avlagt vederbörlig examen för utövande av
läkaryrket, att mot företeende av bevis om sin behörighet i hemlandet och
om erforderliga kunskaper i det ifrågavarande landets social- och rättsmedicin
erhålla sådan behörighet även i detta land; samt att möjligheterna
utredas att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som
möta vid den gemensamma arbetsmarknadens genomförande för här angiven
personal, varvid det är önskvärt, att en helt fri arbetsmarknad förverkligas,
så snart förutsättningar härför föreligga i två eller flera länder».

Inom den sålunda tillsatta kommittén har enighet rått om att den grundläggande
läkarutbildningen i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland,
Norge och Sverige och detta motiverar enligt kommittén att en nordisk läkare,
som vill slå sig ned i annat nordiskt land än hemlandet, får full likställighet
med läkarna i vistelselandet. För att en läkare från ett nordiskt
land skall kunna tillåtas fritt utöva sitt yrke i annat nordiskt land är det
emellertid enligt kommitténs mening nödvändigt, att han undergår tilläggsutbildning
i vistelselandets socialmedicin, rättsmedicin, rättspsykiatri och
receptlära. Denna utbildning, som kan sammanfattas såsom utbildning i
gällande medicinalförfattningar, bör enligt kommittén vara ovillkorlig.

Det har inom kommittén ifrågasatts huruvida icke, trots de likheter, som
föreligger mellan de nordiska länderna, speciella åtgärder borde vidtagas för
att kraven på kännedom om förhållandena i vistelselandet skall kunna tillgodoses.
Det har därvid föreslagits viss tids praktisk tjänstgöring. Ehuru
en tids sjukhustjänstgöring av kommittén ansetts synnerligen värdefull, har
kommittén likväl icke funnit anledning uppställa krav på sådan tjänstgöring.
Direktören hos Sveriges läkarförbund E. Husmark, vilken biträtt kommittén
såsom expert, har på denna punkt anmält avvikande mening och föreslagit
att som villkor för behörighet att utöva läkarverksamhet i annat nordiskt
land än vederbörandes hemland skall föreskrivas elt års tjänstgöring på
sjukhus och ett halvt års tjänst i öppen vård.

Rätten att utöva läkarkonsten i annat land bör enligt kommittén grundas
på den i hemlandet avlagda examen samt på där sedermera vunnen och bibe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

hållen obegränsad ius practicandi innefattande bland annat, att för läkaren
icke gäller några inskränkningar i rätten att från apotek förskriva läkemedel.
Vidare bör fordras, att han är medborgare i någon av de fördragsslutande
staterna samt genomgått sådan tilläggsutbildning, som förordats av
kommittén. Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att det är nödvändigt
att kräva nationell legitimation för läkare, varom här är fråga. I anslutning
härtill har kommittén övervägt den principiellt betydelsefulla frågan huruvida
legitimationen skall meddelas automatiskt, när läkare visar sig uppfylla
de villkor i fråga om legitimation i hemlandet och genomgången efterutbildning
i vistelselandet, som kan vara föreskrivna, eller om meddelandet
av legitimation därjämte skall göras beroende av en lämplighetsprövning.
Kommittén ifrågasätter vid sitt ställningstagande starkt lämpligheten av en
sådan prövning av vederbörandes allmänna kvalifikationer under framhållande
av att alltför stor makt därigenom komme att läggas i administrativa
myndigheters hand. Det måste här ihågkommas, anför kommittén, att det
är fråga om rätt till allmän praktik. Då det gäller tillträde till tjänster, förefinnes
alltid möjligheter att anlägga en lämplighetsprövning. I princip bör
det enligt kommitténs mening ej heller ifrågakomma, att andra eller större
krav ställes på grannländernas läkare än på de egna. Kommittén anser med
hänsyn härtill, att registreringsmyndighetens prövning skall vara begränsad
till samma förhållanden, som prövas beträffande inhemska läkare. Av en
sådan ståndpunkt följer vidare, att legitimationen icke bör vara inskränkt
till tiden.

Kommittén föreslår för realiserandet av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
för läkare, för vilken de faktiska förutsättningarna enligt
kommitténs mening föreligger, att en överenskommelse träffas mellan de
berörda regeringarna, vari angives bl. a. på vilka villkor en läkare skall
kunna vinna legitimation i annan fördragsslutande stat än den, där han ursprungligen
legitimerats. I det förslag till överenskommelse, som kommittén
utarbetat, behandlas denna fråga under artiklarna 1—3, vilka har följande
lydelse:

Artikel 1

Medborgare i fördragsslutande stat,

som avlagt dansk »lsegevidenskabelig embedseksamen» och fullgjort föreskriven
turnustjänstgöring eller

finsk medicine licentiatexamen eller

norsk »medisinsk embetseksamen» och fullgjort föreskriven turnustjänstgöring,
eller

svensk medicine licentiatexamen

och som i följd därav vunnit och fortfarande äger obegränsad legitimation
såsom läkare i den stat, där examen avlagts, skall äga rätt att under de i
denna överenskommelse angivna förutsättningarna utöva läkarkonsten och
för detta ändamål vinna legitimation såsom läkare i övriga fördragsslutande
stater.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960
Artikel 2

Såsom villkor för meddelande av legitimation enligt artikel 1, må fördragsslutande
stat kräva, att läkaren visar sig hava inhämtat erforderliga
kunskaper angående där gällande medicinalförfattningar.

Artikel 3

Medborgare i fördragsslutande stat, som önskar utöva läkarkonsten i annan
fördragsslutande stat, har att till den centrala medicinalmyndigheten
i sistnämnda stat ingiva bevis om att han uppfyller villkoren i artiklarna
1 och 2.

Sökande, som uppfyller nyssnämnda villkor, skall meddelas legitimation
såsom läkare, därest icke sådana förhållanden föreligga, att om sökanden
varit legitimerad läkare legitimationen kunnat återkallas.

Underrättelse om sålunda meddelad legitimation skall tillställas den centrala
medicinalmyndigheten i den eller de stater, där läkaren tidigare vunnit
legitimation. De centrala medicinalmyndigheterna skola lämna varandra
de ytterligare upplysningar, som i anledning av en sökt legitimation befinnas
erforderliga.

Medicinalstyrelsens framställning

1 den inledningsvis berörda framställningen av medicinalstyrelsen, vilken
utmynnar i ett förslag till ändrad lydelse av 1 § i 1915 års behörighetslag, häniör
sig styrelsen till det (stencilerade) betänkande om medicinskt samarbete
i gränsområdena mellan Sverige och Finland, Sverige och Norge samt Finland
och Norge, som avgivits av den av de centrala medicinalförvaltningarna
i berörda länder tillsatta kommittén. Denna betonar inledningsvis att den
sociala och administrativa strukturen i de nordiska länderna är i stort sett
enhetlig och att också medicinalväsendet har många gemensamma drag.
Härvid nämner kommittén särskilt utbyggnaden på allmänt initiativ av
hälso- och sjukvården och strävandena att göra tillgången till medicinsk
hjälp oberoende av den hjälpsökandes ekonomiska förmåga. Kommittén uttalar
att hos stora delar av befolkningen har de reformer, som hittills skett,
medfört förväntningar om att medborgarna, oavsett var de är bosatta, skall
få del av alla nya anordningar till skydd för liv, hälsa och arbetsförmåga. De
geografiska, befolkningsmässiga och kommunikationstekniska förhållandena
i Finland, Norge och Sverige skapar emellertid svårigheter vid genomförandet
av reformerna i alla de landsändar, där det föreligger behov av en utbyggnad
av hälso- och sjukvården. Särskilt är detta fallet i trakterna kring
Finlands, Norges och Sveriges gemensamma landgränser och det är möjligheterna
att genom ett samarbete mellan de berörda länderna övervinna en
del av dessa svårigheter som föranlett kommitténs utredningsarbete och
förslag.

Kommittén har behandlat ej endast frågor om samarbete inom den öppna
sjukvården utan även motsvarande frågor på den förebyggande hälsovårdens
område och inom fältet för annan kontrollerande medicinsk verksamhet,
såsom kontrollen över epidemiska sjukdomar, mödra- och barnavården,

Kungl. Maj.ts proposition nr lil dr 1960

skolhygienen, mentalhygienen, rehabiliteringen och upplysningsverksamheten,
samt på sjukhusområdet. I förevarande sammanhang behandlas emellertid
endast frågor, som har samband med regleringen av behörigheten att utöva
läkaryrket. Dessa frågor får uppenbarligen aktualitet för svensk del i
den mån samarbetet får den formen att finsk eller norsk läkare i gränsdistrikt
skall kunna lämna hjälp åt svensk befolkning även på den svenska
sidan av gränsen.

Det åsyftade samarbetet avses skola äga rum i gränstrakterna. Vad som
skall förstås med gränstrakt i detta sammanhang bör enligt kommittén icke
särskilt definieras då förhållandena är ganska växlande. Exempel finnes på
norska kommuner, som sträcker sig från gränsen till Finland eller Sverige
och ända ut till havet. Vad som i det enskilda fallet skall betraktas som
gränstrakt bör enligt kommittén bestämmas med hänsyn till det medicinska
verksamhetsfält, inom vilket samarbetet skall ske, och det behov av samarbete
som föreligger i det enskilda fallet. Som principiell utgångspunkt för a\-gränsningen av området för det planerade samarbetet har kommittén emellertid
antagit att det skall omfatta de läkardistrikt, som ligger intill riksgränsen.

Kommittén har låtit undersöka i vilken utsträckning behov av samarbete
över gränsen föreligger och i vad mån sådant samarbete —- vid sidan av all
offentlig reglering —- redan förekommit. Såvitt gäller finska och norska
läkares arbete i svenska gränstrakter har det framkommit vid undersökningen
att det i allmänhet föreligger behov av samarbete med jourtjänst och
vikariat samt att det i ett förhållandevis stort antal fall, företrädesvis i de
nordligaste områdena, kontinuerligt behövs och i viss utsträckning redan
praktiseras samarbete i den formen att finsk och norsk tjänsteläkare går
över gränsen för sjukbesök i Sverige. I enstaka fall är det enligt utredningen
ändamålsenligt att läkare i läkardistrikt i grannlandet anordnar regelrätt
mottagning på den svenska sidan för befolkningen där.

Kommittén riktar särskilt uppmärksamheten på det stora behov av samarbete
som föreligger på grund av bristen på specialister i de nordligaste
områdena. Särskilt i Finland och Norge söker man f. n. tillgodose behovet
av specialister genom att särskilda specialistgrupper eller i vissa fall en
ensam specialist reser runt och håller mottagning på olika platser enligt en
i förväg annonserad plan. Om de olika länderna praktiserar detta system och
koordinerar verksamheten kommer, framhåller kommittén, gränsbefolkningen
att i långt större utsträckning än f. n. få tillgång till specialisthjälp
utan alltför långa resor för de enskilda patienterna. Vid denna koordination
bör det kunna komma i fråga att specialisterna håller mottagning även på
andra sidan hemlandets gräns.

Att det föreslagna läkarsamarbetet kräver att läkare i gränstrakterna får
behörighet att utöva sin verksamhet även i grannlandet understryks av
kommittén. Denna fråga liksom koordineringen av specialistmottagningarna
bör enligt kommittén lösas centralt; de övriga frågorna om samarbete bör

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1960

däremot kunna tagas upp och regleras mellan de enskilda fylkes- och distriktsläkarna.
Vad beträffar behörighetsfrågorna framhåller kommittén att
det inte torde vara ändamålsenligt att grunda samarbetet på individuellt
meddelad behörighet (individuella licenser). Ty för det första förutsätter individuell
behörighet att de enskilda läkarna i gränstrakterna söker behörighet
hos grannlandets medicinalmyndigheter och för det andra kan det ofta
bli byten på tjänsteläkarbefattningarna. För det tredje slutligen bör befolkningen
i gränstrakterna kunna lita på att närmaste offentlig läkare i grannlandet
är behörig att verka såsom läkare också i patientens hemland. Dessa
omständigheter anser kommittén ha så avgörande betydelse för gränssamarbetets
effektivitet, att kommittén föreslår sådana lagändringar i de tre
länderna, att deras lagar medger behörighet till den som vid varje tidpunkt
tjänstgör som »offentlig lege i grensedistrikt» i grannlandet. I särskilda fall
kan det därjämte, anför kommittén, komma i fråga att ge individuell behörighet
till privatpraktiserande läkare i grannlandet, vilken är villig att resa
till ett gränsområde för att lämna läkarhjälp i erforderlig utsträckning.

Emellertid påpekar kommittén att ett samarbete enligt de av kommittén
förordade linjerna förutsätter alt läkarna i gränstrakterna förvärvar en viss
kännedom om grannlandets viktigaste regler för läkarverksamheten. I detta
syfte bör medicinalmyndigheterna i de tre länderna utarbeta en orientering
om de viktigaste reglerna härvidlag, t. ex. om receptskrivning, sjukkassekvitton,
sjukanmälningar, dödsattester etc.

De riktlinjer för samarbetet, som enligt kommitténs mening sålunda bör
följas, har kommittén, såvitt det är av intresse i förevarande sammanhang,
sammanfattat på följande sätt:

A. Kurativt arbeid.

Offentlig lege som virker i grensestrpk b0r få lisens til å utpve legevirksomhet
i tilgrensende legedistrikt på den annen side av riksgrensen (grenselisens,
gränsbehörighet).

Det b0r ordnes generelt ved åt enhver som fast eller midlertidig innehar
stilling som offentlig lege i distrikt ved riksgrensen får rett til å ut0ve legevirksomhet
i tilgrensende legedistrikt på den annen side av grensen.

Offentlig lege i grensestrpk b0r motta pasienter fra tilgrensende legedistrikt
på den annen side av riksgrensen.

Han b0r ved behov kunne reise i sykebespk i tilgrensende legedistrikt på
den annen side av grensen.

Han b0r i förståelse med vedkommende fylkes- respektive länsläkare påta
seg å vikariere for den offentlige lege på den andre side av grensen under
kortere fravser.

I saerlige tilfelle b0r han — etter tillåtelse fra de respektive medisinale
myndigheter — kunne holde kontordager i tilgrensende legedistrikt på den
annen side av riksgrensen.

Kungl. Mcij.ts proposition nr IM år 1960

Privatpraktiserende lege i grensestrpk b0r ved behov kunne få personlig
lisens for å drive legevirksomhet i tilgrensende legedistrikt på den annen
side av riksgrensen.

Hvis de medisinale myndigheter i et av landene planlegger å sende spesialister
opp till de nordligste grensestrpk b0r de underretle de medisinale
myndigheter i de pvrige land med henblikk på å lette adgangen for befolkningen
der til å få spesialisthjelp.

I den utstrekning det er behov for det b0r spesialistene få begrenset lisens
til å ut0ve legevirksomhet i nabolandets grensestr0k.

Medicinalstyrelsen erinrar i sin framställning om att enligt de förslag till
gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, som framkommit under pågående
förhandlingar därom, krav skall uppställas åtminstone på att läkaren
lär in vistelselandets medicinalförfattningar. Då ett sådant krav däremot
icke avses skola gälla för gränsbehörighet kommer den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden icke att göra en särskild form av behörighet för
läkare i gränstrakterna överflödig. Enligt styrelsen bör lagen föreskriva
beträffande sådan behörighet att »i den mån medicinalstyrelsen så förordnar,
äger den, som i läkardistrikt i Finland eller Norge, beläget invid riksgränsen
till Sverige, bestrider befattning motsvarande svensk tjänsteläkare,
behörighet att utöva läkarkonsten inom angränsande tjänsteläkardistrikt i
Sverige». Styrelsen framhåller emellertid att behörigheten möjligen utan
olägenhet skulle kunna göras oberoende av medicinalstyrelsens förordnande.
Styrelsen har dock ansett det lämpligare att styrelsen bemyndigas att
besluta om behörigheten. Det understrykes att bestämmelsen icke avser att
ge vissa namngivna läkare i grannländerna behörighet utan syftar till att ge
denna behörighet till envar som bestrider viss läkartjänst. Styrelsen uttalar,
att det är önskvärt att den nya ordningen kunde träda i kraft den 1 juli 1960,
eftersom det finns utsikter att Finland och Norge genomför motsvarande lagändringar
till nämnda tidpunkt.

I utkast till lag om ändring i den norska lagen av den 29 april 1927 om
lsegers rettigheter og plikter, avsett att i form av proposition föreläggas odelstinget,
skall »rett til å ut0ve legevirksomhet og kalle seg lege» tillkomma
även »den som fast eller midlertidig innehar stilling som offentlig lege i
finsk eller svensk legedistrikt som grenser til Norge». Behörigheten avses
emellertid skola begränsas genom ett tillägg av följande lydelse: »Retten
gjelder bare ut0velse av legevirksomhet i tilgrensende norsk legedistrikt».

Remissyttranden över kvacksalveriutredningens förslag

Av de remissinstanser som yttrat sig rörande formerna för läk arbehörigheten
har ingen förordat någon annan benämning för huvudformen
än legitimation och endast länsstyrelsen i Östergötlands län har fört
fram tanken att legitimation i vissa fall, nämligen när det gäller utländska

Kungl. Maj.ts proposition nr l il år 1960

läkare, skulle meddelas av Kungl. Maj :t i stället för av medicinalstyrelsen.
I åtskilliga remissvar förordas att legitimation såsom behörighetsform förbehålles
de läkare som nu kan erhålla legitimation, nämligen de som är
svenska medborgare och avlagt svensk medicine licentiatexamen. Samtliga
remissinstanser, som icke vill medge att utländsk läkare eller i utlandet examinerad
svensk läkare får legitimation, utgår från att möjlighet alltjämt
skall finnas att ge såväl begränsad som generell behörighet i form av särskilt
tillstånd att utöva läkarkonsten. Men även remissmyndigheter, som
anser att legitimation bör ifrågakomma för utländska eller i utlandet examinerade
läkare, förordar att möjligheten att ge behörighet genom särskilt
tillstånd behålles. Sålunda anser universitetskanslern att denna behörighetsform
utgör ett värdefullt komplement till legitimationsmöjligheterna. Socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Jämtlands och Norbottens lån samt stadsförbundet
är av liknande åsikt, liksom utredningen rörande efterutbildning av utländska
läkare, vilken yttrar.

Den som av en eller annan anledning icke anses kunna meddelas legitimation
bör i stället kunna erhålla behörighet, därvid i ena eller andra avseendet
inskränkt behörighet torde böra meddelas läkare vars förhållanden
kan behöva erfarenhetsmässigt prövas härstädes, innan frågan om hans förklarande
såsom legitimerad läkare slutligen avgöres. Den som under någon
tid med stöd av generell behörighet i riket utövat läkaryrket bör, därest ej
särskilda skäl i undantagsfall föranleda till annat, förklaras som legitimerad
läkare.

Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller i allmänna formuleringar,
att det kan vara värdefullt att bibehålla nuvarande möjlighet att meddela
tillfällig behörighet.

Beträffande den behörighetsform, som anknyter till förordnande att uppehålla
läkartjänst, förklarar försvarets sjukvårdsstyrelse, att den i princip
inte har något att erinra mot att ärenden rörande behörighet på sätt utredningen
föreslagit centraliseras till medicinalstyrelsen. Sjukvårdsstyrelsen
hänvisar emellertid till de synpunkter i saken, som den delgivit utredningen
under dess arbete, nämligen främst att det är en oavvislig förutsättning
för den föreslagna ordningen — innebärande att endast medicinalstyrelsen
eller myndighet, som den bemyndigat, äger meddela förordnande som medför
läkarbehörighet — att medicinalstyrelsen bemyndigas meddela generell,
för tjänstgöringstiden gällande legitimation åt icke legitimerade läkare som
beordras av vederbörande militära myndighet att tjänstgöra vid försvaret.
Den nu gällande och i förslaget bibehållna ordningen med delegation från
medicinalstyrelsen till lokal myndighet av rätten att meddela förordnande
som medför läkarbehörighet föranleder andre stadsläkaren i Göteborg att
uttala tveksamhet, huruvida förutsättningarna föreligger för sådan delegation,
enär de lokala instanserna saknar kännedom om vederbörande läkares
rent personliga kvalifikationer.

Spörsmålet i vilka olika former läkarbehörighet skall kunna meddelas be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

röres i remissyttrandena även i samband med frågan vilken utbildning som
skall fordras för legitimation. Remissinstansernas synpunkter härutinnan
redovisas i det följande.

Utredningens förslag att svenskt medborgarskap ej vidare
skall utgöra förutsättning för legitimation har föranlett olika ställningstaganden
under remissbehandlingen. Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands
län och universitetskanslern förklarar sig uttryckligen biträda
förslaget; några få remissinstanser, huvudsakligen läkare, förordar att nuvarande
krav på svenskt medborgarskap bibehålies. I andra yttranden åter
förordas ytterligare utredning i frågan eller framföres förslag om modifikationer
i nuvarande ordning på denna punkt.

Medicinalstyrelsen erinrar om att slopandet av kravet på svenskt medborgarskap
endast innebär en återgång till den före 1934 gällande ordningen och
uttalar att det i princip är önskvärt att krav på legitimation, medförande
full likställighet med svenska läkare, uppställes på alla utländska läkare
som stadigvarande vill ägna sig åt läkarverksamhet i Sverige. Länsstyrelsen
i Västmanlands län anser att det icke föreligger skäl att efterge kravet på
legitimation för den som efter att ha avlagt utländsk läkarexamen ägnar
sig åt läkarverksamhet här i riket. Avgörande för legitimationen bör, framhåller
länsstyrelsen, vara vederbörandes utbildning som läkare och icke hans
medborgarskap. Universitetskanslern finner det välmotiverat att slopa kravet
på svenskt medborgarskap.

I motsats härtill har några remissinstanser uttalat att svenskt medborgarskap
bör krävas för legitimation. Hit hör medicinska fakulteten i Lund, karolinska
institutets lärarkollegium, en ledamot i ÖHS-kommittén, läkarförbundet
och länsstyrelsen i Jämtlands län. Fakulteten, som ej är enig, i det
en ledamot biträder utredningens förslag, anför såsom skäl att den, som ej
kan betros med svenskt medborgarskap, ej heller bör betros med legitimation.
Läkare med synnerliga vetenskapliga förtjänster hör emellertid få
svenskt medborgarskap snabbare än vanligt. Lärarkollegiet uttalar att den
garanti, som allmänheten anser ligga i legitimationen, skulle gå förlorad
om utlänning skulle kunna vinna legitimation såsom läkare. Därjämte måste
beaktas att möjligheterna att få en utländsk läkare, som befunnits icke önskvärd,
att lämna landet skulle vara små om han fått legitimation, samtidigt
som han, om han ansåg det lämpligt, lätt skulle kunna lämna landet för att
undandraga sig eventuell straffpåföljd, i huvudsak samma synpunkter anförs
av läkarförbundet. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att utländsk
läkare med behörighet på grund av särskilt tillstånd eller på grund av förordnande,
vilken icke ådragit sig någon anmärkning i sin yrkesutövning,
automatiskt skall få legitimation i och med alt han blir svensk medborgare.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län uttalar att, även om kravet på
svenskt medborgarskap slopas, det dock bör stipuleras att utlänningen skall
4—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 141

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

ha vistats inom riket en viss minimitid, förslagsvis 3 år för icke-nordiska
medborgare och något kortare tid för nordiska läkare. Detta krav bör uppställas
för att ge garanti för att den legitimerade alltid har vunnit förtrogenhet
med svenska förhållanden.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande att man, med hänsyn till pågående
utredningar om efterutbildning av utländska läkare och om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare, tills vidare bör ställa sig avvaktande till
kvacksalveriutredningens förslag om behörighet för utländska läkare. Ej
heller försvarets sjukvårdsstyrelse vill taga ställning till frågan. Styrelsen
anser att frågan om medborgarskapets betydelse möjligen tarvar ytterligare
överväganden med hänsyn till vederbörande läkares krigsplacering och
tjänstgöring inom försvarsmakten.

I fråga om de krav på utbildning, som bör uppställas för behörighet
såsom läkare, har endast läkarförbundet ställt sig kritiskt till kvacksalveriutredningens
förslag att avlagd svensk med.-lic.-examen regelmässigt
skall berättiga till legitimation. Förbundet hävdar nämligen att utbildningsmålet
för de medicinska studierna sänkts enligt den av 1954 års riksdag
antagna nya studieordningen i så hög grad att examen icke för någon kategori
läkare anses vara tillräcklig för självständig läkarverksamhet.

Större intresse tilldrar sig frågan om utomlands examinerade läkares möjligheter
att vinna behörighet här. En viss oklarhet vidlåder emellertid stundom
remissyttrandena på denna punkt. Så talas i vissa yttranden om utländsk
läkare utan att det klart framgår, om man menar en utomlands examinerad
läkare eller en läkare med utländsk nationalitet. I andra yttranden synes
termerna behörighet och legitimation användas synonymt, vilket likaså är
ägnat att skapa otydlighet.

Först må anmärkas att medicinska fakulteten i Uppsala godtager de i 4 §
2 mom. i utredningens lagförslag upptagna behörighetskraven i deras helhet,
således även beträffande de utomlands examinerade läkarna.

Utredningens förslag om efterutbildning och särskild prövning såsom förutsättning
för permanent läkarbehörighet för utomlands examinerade läkare
föranleder medicinalstyrelsen att uttala tvekan om vad förslaget i själva
verket innebär, enär utredningen icke närmare angivit arten och omfattningen
av den efterutbildning, som bör krävas. Styrelsen tar i sammanhanget
också upp utredningens förslag att den nuvarande möjligheten att ge utländsk
läkare generell eller begränsad behörighet icke skall få
någon motsvarighet i den nya lagen. Med anknytning närmast till utredningens
förslag om efterutbildning och prövning anför styrelsen.

Det är svårt att bedöma den reella innebörden härav, då utredningen icke
framlagt något förslag beträffande de bestämmelser som Kungl. Maj :t förutsättes
skola utfärda. Härtill bidrager, att utredningen tydligen avser, att
kraven skola kunna variera, beroende på i vilket land läkaren examinerats.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

Förslaget måste också ses mot bakgrunden av att utredningen föreslår avskaffande
av Kungl. Maj :ts nuvarande rätt att meddela behörighet utan legitimation
för utländska läkare. Medicinalstyrelsen vill framhålla, att även
dylik behörighet i praxis förutsätter viss efterutbildning och prövning, ehuru
denna numera i vissa fall begränsar sig till rätts- och statsmedicin samt viss
tids praktik i svensk sjukvård. Av utredningens uttalanden synes dock framgå,
att utredningen åsyftar en väsentligt längre gående efterutbildning och
prövning. Det måste också enligt medicinalstyrelsens mening anses riktigt,
att legitimation med den garanti som är förknippad därmed i allmänhetens
ögon icke meddelas åt utlänningar utan dylik mera vittgående komplettering.
Emellertid bör därutöver krävas, att vederbörande under en tillräckligt
lång verksamhet i vårt land visat sig ha blivit väl förtrogen med svenska förhållanden
och tänkesätt. Förslaget förutsätter vidare, att någorlunda normala
förhållanden råda. Emellertid ha vi som känt är alltjämt ett betydande
underskott på läkare och äro därför mer eller mindre beroende av att även
kunna för oss nyttiggöra utomlands examinerade läkare. Härjämte får man
räkna med möjligheten att vi även framdeles behöva mottaga läkare som äro
flyktingar. Utredningens förslag synes innnebära ett försvårande av möjligheterna
att på ett mera stadigvarande sätt än genom tidsbegränsade förordnanden
ta utländska läkare i anspråk, vilket är ägnat att väcka betänkligheter.
Utredningen framhåller särskilt att våra utbildningsanstalters möjligheter
att meddela efterutbildning äro starkt begränsade. Denna bristande
kapacitet bör rimligtvis icke få lägga hinder i vägen för oss att i mån av
behov kunna anlita utländska läkare utan här förvärvad legitimation. Medicinalstyrelsen
finner därför icke tillrådligt, att Kungl. Maj :t berövas möjligheten
att meddela generell behörighet enligt hittills gällande ordning.
Denna behörighetsform bör dock närmast ifrågakomma för läkare som på
grund av ålder eller andra skäl ej rimligen böra åläggas en mera fullständig
efterutbildning och prövning. I detta sammanhang måste också beaktas, att
bestämmelserna så utformas, att de icke försvåra genomförandet av en såvitt
möjligt gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, varom förslag föreligger.
Det är ännu icke känt, efter vilka linjer denna fråga kan komma att lösas.

Karolinska institutets lärarkollegium förutsätter, att det vid ett eller flera
av våra större sjukhus organiseras systematiskt ordnade utbildningskurser
icke endast i rättsmedicin och socialmedicin utan även i medicinens övriga
discipliner under ledning av läkare med akademisk undervisningsvana. Universitetskanslern
biträder huvudregeln om krav på efterutbildning och särskild
prövning såsom förutsättning för behörighet men uttalar, att kraven
bör kunna eftergivas då det gäller utomlands utexaminerad läkare, som äger
framstående klinisk erfarenhet och skicklighet, samt läkare, som utexaminerats
i Danmark, Finland eller Norge och därefter vunnit auktorisation som
läkare i något av dessa länder. Medicinska fakulteten i Göteborg anser det
erforderligt att medicinsk fakultet eller karolinska institutets lärarkollegium
i varje enskilt fall beredes tillfälle avgiva yttrande om bebovet av efterutbildning
för vederbörande utländske läkare. Fakulteten konstaterar att läkarna
i de nordiska grannländerna icke sammanförts i förslaget till en särskild
kategori och framhåller att frågan om gemensam nordisk läkarlegitimation
bör upptagas för vidare utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl är 1960

ÖHS-kommittén finner utredningens förslag i fråga om behörighetsregler
för utomlands examinerade läkare värdefulla; dock anser kommittén icke
att man kan undvara nuvarande möjligheter att ge begränsad behörighet åt
utländska läkare. I fråga om efterutbildningen och prövningen av utländska
läkare, som avses skola få legitimation, anför kommittén att det vid granskning
av en utländsk läkares teoretiska och praktiska meriter ofta torde kunna
konstateras, att hans kvalifikationer väl motsvarar en god svensk läkares.
I sådana fall bör prövningen av honom kunna begränsas till en kontroll
av att de företedda kvalifikationshandlingarna motsvaras av reella kvalifikationer,
att hans kunskaper i svenska medicinalförhållanden är tillfredsställande
samt att han kan förstå svenska och göra sig förstådd på svenska.
Fortsättningsvis framhålles att efterutbildningsresurserna bör förstärkas
men att, exempelvis då det gäller kunskaper i svenska medicinalförfattningar,
deltagande i särskilt anordnad kurs ej bör vara obligatoriskt. Prövning
bör ändå kunna ske. Anmärkas må, att generaldirektören Engel såsom
ledamot av kommittén uttalar, att han instämmer med kvacksalveriutredningen
i fråga om behörighet för utländska läkare.

Utredningen rörande ef ter utbildning av vissa utländska läkare anser att ett
genomförande av kvacksalveriutredningens förslag om efterutbildning och
särskild prövning av utomlands examinerade läkare vore mycket värdefullt
från flera, i yttrandet ej närmare angivna synpunkter. Utredningen anser
dock att kravet på särskild prövning bör kunna eftergivas i väsentlig utsträckning
när det gäller nordiska läkare samt andra utländska läkare med
specialistutbildning i hemlandet och minst ett års tjänstgöring i facket här
i landet. För dessa läkarkategorier bör prövningen avse endast statsmedicin;
i förekommande fall bör de dessutom förete intyg om kunnighet i svenska
språket.

Läkarförbundet hävdar att få länder, om ens något, bedrivit en så liberal
politik i fråga om utländsk läkararbetskraft som Sverige. Förbundet konstaterar
att ett genomförande av utredningens förslag skulle öppna möjligheter
för utländska läkare att efter jämförelsevis kortvarig vistelse i Sverige och
efter fullgjorda kunskapsprov etablera sig såsom med svenska legitimerade
läkare fullt jämställda personer. Detta ger förbundet anledning uttala vissa
farhågor. Sålunda kan enligt läkarförbundets mening möjligheten icke uteslutas,
att legitimation kommer att beviljas utländska läkare, om vilkas
föregående man i väsentliga avseenden icke kunnat skapa sig någon pålitlig
föreställning. Risken för beklagliga misstag och misslyckanden kan under
sådana omständigheter icke negligeras. Förbundet har emellertid erinringar
mot den föreslagna ordningen även med hänsyn till risken för att de utländska
läkarnas kvalifikationer skulle komma att vara otillfredsställande.
Härom anför förbundet.

Då tvivel kan råda redan om den svenska licentiatexamens tillräcklighet
som grund för legitimation, är det uppenbart, att utbildningen fram till lä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

karexamen i andra länder, som veterligen ofta är avsevärt mindre omfattande,
icke utan vidare kan berättiga till legitimation. Det kunde medföra
stora risker för vårt folk, om man icke av utländska läkare som förutsättning
för legitimation fordrade samma kunskaper som av svenska läkare.
Detta framhålles med rätta av utredningen, och förbundet vill ytterligare
understryka, att fordringarna vid den kunskapsprövning, som bör fordras
av utländska läkare, skall motsvara dem som gäller vid medicine licentiatexamen
och att prövning måste ske i samtliga i denna examen ingående
ämnen. En begränsning av behörigheten till viss del av läkarkonsten bör ej
ifrågakomma.

I fråga om kunskaper i svenska språket anser läkarförbundet det välmotiverat
att kräva kunskaper motsvarande vad som fordras för svensk studentexamen.

Läkaresällskapet anser att en prövning av sökandens allmänna lämplighet
bör äga rum ej blott i samband med att han antages till efterutbildning utan
även i samband med prövning av ansökan om legitimation. F. n. gäller att
utländsk läkare skall ha minst ett års praktisk sjukhustjänst under minst
två ansvariga läkares överinseende innan han kan få generell behörighet.
Detta krav synes enligt förslaget icke vara uppställt såsom villkor för tillstånd
att genomgå efterutbildning, till följd varav mindre lämpliga personer
kan komma att antagas till denna. Med lämplighetsprövning före legitimationen
skulle dylika missförhållanden kunna rättas till.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansluter sig till utredningens förslag om
krav på efterutbildning och prövning utom beträffande personer som avlagt
läkarexamen inom övriga nordiska länder. Dessa bör utan särskild omgång
kunna vinna legitimation här i riket, blott det tillses att de äger erforderliga
kunskaper i svenska medicinalförfattningar och att de kan förstå och göra
sig förstådda på svenska språket. Angelägenheten av att det nordiska samarbetet
icke försvåras betonas även av socialstyrelsen och länsstyrelsen i
Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner ej anledning till erinran mot utredningens
förslag till behörighetsregler men framhåller att Kungl. Maj :t alltjämt
bör ha möjlighet att ge utländsk läkare behörighet i särskild ordning,
avsedd att komma till användning beträffande norska och finska tjänsteläkare
i gränsdistrikt till båtnad för den svenska gränsbefolkningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län som accepterar tanken på efterutbildning
och prövning av läkare med utländsk examen, framhåller dock att såvitt
gäller läkare från övriga nordiska länder efter utbildningen bör kunna begränsas
till statsmedicin. Länsstyrelsen anför.

Mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna för vinnande av läkarbehörighet
torde i stort sett icke något vara att erinra. Den invändningen kan
och bör dock göras, att förslaget i alltför hög grad begränsar möjligheterna
för läkare med utländsk examen alt vinna svensk behörighet.

De utländska läkarnas medicinska kunskaper varierar givetvis avsevärt.
En del har samma eller större kompetens som en svensk läkare medan andra

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

har mindre kunskaper än som fordras för en svensk medicine licentiatexamen.

Inom de nordiska länderna torde man lägga större vikt vid den kliniska
läkarutbildningen än i övriga länder. Däremot råder icke så stora olikheter
i fråga om de teoretiska kunskapskraven. Tyngdpunkten i fråga om efterutbildningen
av icke-nordiska läkare bör därför uppenbarligen läggas på den
kliniska utbildningen, därvid hänsyn bör tagas till undervisningen i det land,
där examen avlagts, och till den praktik vederbörande därefter kan ha förvärvat.
Med hänsyn till den nära överensstämmelsen i läkarutbildningen i de
nordiska länderna synes däremot icke erforderligt att för svensk legitimation
av läkare med examen från Danmark, Finland och Norge i allmänhet kräva
annat än förhör i statsmedicin och i förekommande fall styrkt kunnighet i
svenska språket. Sistnämnda regler bör givetvis gälla även för sådana utländska
läkare som genom utbildning och praktik skaffat sig motsvarande
kunskaper som de nordiska läkarna. Det är således angeläget, att reglerna
om efterutbildning utformas så, att de smidigt kan anpassas efter de utländska
läkarnas faktiska kunskaper.

Stadsförbundet önskar en utbyggnad av resurserna att meddela efterutbildning
samt uttalar den uppfattningen, att bestämmelserna i förslaget
angående behörighet för utländska läkare är alltför restriktiva och bör uppmjukas.
Svenska sjukkasseförbundet framhåller att möjligheterna att öka
antalet läkare i landet genom att berättiga läkare med utländska examina att
utöva verksamhet här bör tillvaratagas och icke minskas genom snäva och
rigorösa bestämmelser. Även de fria sjukkassornas förbund gör sig till tolk
för en liknande uppfattning.

I motsats härtill har förste stadsläkaren i Hälsingborg — i ett i hälsovårdsnämndens
yttrande intaget uttalande —- yppat tveksamhet om lämpligheten
att på sätt som föreslagits underlätta för utländska läkare att få behörighet.
Stadsläkaren i Växjö anser att de »importerade» läkarna kan bli en allvarlig
fara i framtiden, när läkarbristen förbytts i ett läkaröverskott, om de
bibehålls vid sin behörighet, innebärande bl. a. att de har obegränsad tillgång
till narkotika.

Den möjlighet, som enligt förslaget skall föreligga för Kungl. Maj :t att
dispensera från kravet på efterutbildning och prövning,
godtages av medicinalstgrelsen. Enligt medicinska fakulteten i
Uppsala bör stadgas att universitetskanslern alltid höres i sådana fall. Läkarförbundet
hyser betänkligheter mot stadgandets utformning, då det icke
utsagts hur de »synnerliga vetenskapliga förtjänsterna» skall fastställas;
förbundet förutsätter dock att bedömningen göres av universitetskanslern.
Läkaresällskapet anför.

Om en utomlands utexaminerad läkare har synnerliga vetenskapliga förtjänster,
är det givet, att han bör kunna befrias från efterutbildning i medicinska
ämnen. Skall han få full och obegränsad legitimation, vore det berättigat
att kräva de kunskaper i svensk statsmedicin, som svara mot fordringarna
i medicine licentiatexamen. I annat fall bör hans behörighet inskränkas
till det område, där de vetenskapliga förtjänsterna ligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1960

Stadgandet i 4 § 4 mom. i utredningens förslag, enligt vilket stadgande
den som utnämnes av Konungen till läkarbefattning
vinner behörighet jämställd med legitimation, utan att några formella
krav på utbildning uppställes, anses onödigt av medicinalstyrelsen
och medicinska fakulteten i Uppsala. Förste provinsialläkaren i Norrbottens
län godtager ej att behörigheten i dessa fall skall bestå även om läkaren
frånträder tjänsten.

För såväl dispens enligt 3 mom. som behörighet enligt 4 mom. av 4 § i
utredningens förslag föreslår andre stadsläkaren i Göteborg att såsom villkor
uppställes krav på »vetenskapliga förtjänster och/eller synnerlig duglighet
resp. god erfarenhet såsom läkare».

Utredningens förslag att den nu enligt 1 § 4) i 1915 års lag föreliggande
möjligheten att skänka behörighet åt lekman skall avskaffas finner
förste provinsialläkaren i Östergötlands län riktigt. Även länsstyrelsen i
Västmanlands län ansluter sig till förslaget i denna del. I motsats härtill
förordar förbundet allnordisk folkhälsa att icke-läkare bör kunna få tillstånd
att verka som »hälsopraktiker» med utövning av »naturläkekonst».

Remissyttranden över nordiska kommitténs förslag

Av remissinstanserna tillstyrker det alldeles övervägande flertalet kommitténs
förslag, ofta med uttryckligt framhållande av fördelarna av en
gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, icke minst för svensk del med
den nuvarande och under överskådlig framtid bestående läkarbristen. Betydelsen
av förslaget belyses av arbetsmarknadsstyrelsen, som uppger aft den
5 december 1959 var i Sverige verksamma 345 danska, 41 finska, 38 isländska
och 60 norska läkare, och som förutser en ytterligare ökning av antalet
sådana läkare i Sverige om de speciella hindren för deras rörlighet
tages bort. Förslaget om en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare avvisas
endast av förste stadsläkaren i Stockholm och stadsläkaren i Sundsvall.
Läkarförbundet anser att det bör anstå med genomförandet av en gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare till dess bättre överensstämmelse
i fråga om relevanta förutsättningar kunnat åvägabringas i de berörda
länderna. Den av kommittén föreslagna överenskommelsen anser förbundet
i dagens läge icke tillgodose de reciprocitetskrav, som bör ligga till grund
för en sådan arbetsmarknad. Anmärkas må dock att verkställande direktören
i förbundet, doktor Husmark, i egenskap av expert i kommittén icke framfört
några erinringar i de av förbundet sedermera påtalade hänseendena.
Helt allmänt må påpekas, att kritiska synpunkter, farhågor för olyckliga
verkningar i skilda hänseenden av den föreslagna ordningen samt yrkanden
om skärpningar av förutsättningarna för legitimation i Sverige av läkare
från övriga nordiska länder föres fram nästan uteslutande från läkarhåll.
Längst härvidlag går läkaresällskapet, som efter att ha deklarerat sin för -

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

ståelse för underlättandet av arbetskraftens rörlighet över gränserna understryker
det speciellt stora ansvar som åvilar läkarna gentemot såväl enskilda
som samhället, vilket har till följd att på läkarna måste ställas mycket
bestämda krav på kompetens och så långt möjligt även på viss moralisk
standard. Sällskapet framhåller i fråga om kompetensen att läkarutbildningen
icke är likvärdig på alla områden inom de nordiska länderna. Med
hänsyn till den större befolkningstätheten och läkartätheten i Danmark är
det lättare där att nå en specialist än i Sverige. Det mindre antalet specialister
här har föranlett att svenska läkare får bättre kunskaper i de s. k. små
specialiteterna än de danska läkarna. Det kan då, anser sällskapet, icke vara
rätt mot den hjälpsökande allmänheten att lämna legitimation åt läkare, som
ej fått samma utbildning som de svenska i alla fack. I dessa fall bör därför
någon form av prövning införas. Sällskapet anser vidare att krav bör uppställas
på praktisk tjänstgöring i Sverige före legitimation; härvid ansluter
sig sällskapet till direktören Husmarks förslag. En ytterligare garanti för att
legitimation icke skall komma att givas åt inkompetenta eller olämpliga
nordiska läkare vill sällskapet se realiserad genom att legitimationen föregås
av en prövning, grundad på vitsord, som läkaren erhållit under sin sjukhustjänstgöring.

De av kommittén anvisade vägarna för att åstadkomma en gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare, nämligen undanröjande av de hinder,
som den nationella behörighetslagstiftningen reser för utlänningars utövning
av läkarverksamhet, och beredande av tillgång till läkartjänster för
nordiska läkare i alla de nordiska länderna, anses av praktiskt taget alla
remissinstanser framkomliga och lämpliga. I åtskilliga fall framhålles emellertid
att ytterligare utredningar måste göras och komplicerade författningsändringar
vidtagas eller nu tillämpad ordning läggas om innan arbetsmarknaden
verkligen blir gemensam; dessa komplikationer berör emellertid endast
frågan om nordiska läkares tillgång till läkartjänster och lämnas därför
i detta sammanhang åsido.

Att de nordiska läkarna bör få behörighet att utöva läkarverksamhet här
i form av legitimation möter icke någon gensaga. Däremot är meningarna
delade om vad som bör krävas för legitimation i fråga om utbildning och
praktisk tjänstgöring. Den ena ståndpunkten företrädes av medicinalstyrelsen
och ÖHS-Icommittén, som hävdar att principen bör vara att alla nordiska
läkare skall vara likaberättigade, d. v. s. såvitt rör behörigheten att utöva
läkaryrket skall samma villkor gälla för legitimation av läkare från övriga
nordiska länder som för legitimation av svenska läkare. Kommitténs förslag
biträdes alltså härvidlag utan reservationer. Bland remissinstanser, som
uttalar en motsatt mening och förordar särregler för legitimation av andra
nordiska läkare än dem som har svensk utbildning, har redan nämnts
läkaresällskapet. Hit hör också läkarförbundet, dock att direktören Husmark
i egenskap av expert i kommittén godtagit förslaget jämväl i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Läkaresällskapet är ensamt om att därjämte kräva en på praktisk tjänstgöring
grundad prövning av vederbörandes allmänna lämplighet före legitimation.
Praktisk tjänstgöring i sluten och öppen vård före legitimationen
förordas däremot av flera remissinstanser, nämligen av överståtliållarämbetet,
länsstyrelserna och förste provinsialläkarna i Kristianstads, Jämtlands
och Västernorrlands län, förste provinsialläkaren i Norrbottens län samt
stadsläkaren i Kristianstad, förste stadsläkaren i Luleå och Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott ävensom av läkarförbundet. I andra remissyttranden
framhålles att praktisk tjänstgöring självfallet är av värde
men att den med hänsyn till likhetsprincipen ej bör föreskrivas som obligatorisk.
I denna riktning uttalar sig medicinalstyrelsen och apotekarsocieteten,
den sistnämnda med hänsyn särskilt till att praktisk tjänstgöring ger
kunskaper i receptlära.

Frågan huruvida läkarutbildningen i de övriga nordiska länderna är likvärdig
med den svenska tilldrar sig särskilt universitetskanslerns, medicinska
fakultetens i Uppsala och lärarkollegiets vid karolinska institutet
intresse. Fakulteten påpekar att svenska läkare får utbildning i de s. k. små
specialiteterna i en omfattning som saknar motsvarighet i exempelvis Danmark
och finner därför den av nordiska kommittén föreslagna tilläggsutbildningen
otillräcklig. Universitetskanslern och lärarkollegiet anser sig icke
kunna på grund av den kortfattade redogörelse som kommittén lämnat göra
något bestämt uttalande om utbildningens likvärdighet. Utbildningen i psykiatri
i de övriga nordiska länderna synes dock kollegiet väsentligt underlägsen
den svenska. Universitetskanslern uttalar sammanfattningsvis att han
icke finner den av kommittén föreslagna tilläggsutbildningen tillräcklig.
Överenskommelsen bör därför lämna möjlighet att föreskriva ytterligare
utbildning, eventuellt i form av sjukhustjänstgöring. Läkarförbundet anser
kommitténs redogörelse för läkarutbildningen mycket upplysande; bl. a.
klargör den enligt förbundet vilka betydande skiljaktigheter som föreligger
i fråga om utbildningen.

Medicinska fakulteten i Lund anser att överenskommelsen bör tillåta endast
den som erhållit hela sin utbildning i sitt hemland eller i annat nordiskt
land att få obegränsad legitimation i annat nordiskt land än hemlandet.
Samma åsikt uttalas av medicinska fakulteten i Göteborg och av lärarkollegiet
vid karolinska institutet. Universitetskanslern anser däremot det vara
tillräckligt att kräva att utbildningen till huvudsaklig del varit förlagd till
något av de nordiska länderna.

Medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare reserverar sig för de
föreslagna reglerna för legitimation, såvitt dessa skulle komma att gälla
sådan medborgare i nordiskt land, som avlagt läkarexamen i icke-nordiskt
land och därefter erhållit legitimation i sitt hemland. Dylik legitimation
bör icke utan vidare godtagas i annat nordiskt land, utan individuell prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

ning bör enligt nämnden ske i dessa fall enligt vad som i allmänhet gäller
för läkare med utländsk examen.

Vid uppläggningen av den utbildning, som enligt kommitténs förslag skall
föregå legitimationen, bör enligt farmaccutiska institutet och dess lärarkollegium
beaktas de olikheter i fråga om läkemedels benämningar och sammansättningar,
som förekommer mellan de nordiska länderna, och de risker,
som detta jämte otillräcklig förtrogenhet med språket kan medföra för
missförstånd vid läkemedelsexpedieringen. Även apotekarsocieteten framhåller
vikten av att vederbörande får tillräckliga kunskaper i receptlära.

Riksförsäkringsanstaltcn anser det angeläget att det för legitimation kräves
att vederbörande visar sig ha tillräckliga insikter rörande den allmänna
sjukförsäkringen.

Departementschefen

Av vad jag anfört vid min redogörelse för de allmänna principer, som
bör följas vid utformningen av den nya behörighets- och kvacksalverilagstiftningen,
framgår att den auktorisation av läkare, som bör regleras i läkarlagen,
endast tager sikte på de efter erkända linjer utbildade läkarna och
endast gäller utövning av den på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet
vilande läkarverksamheten. Att lagen följaktligen icke medger att de
olika behörighetsformerna tillämpas på kvacksalvare eller andra utövare av
icke erkända behandlingsmetoder eller på lekmän över huvud taget torde
komma till tillräckligt tydligt uttryck därigenom att lagen i sin helhet angives
gälla utövning av läkaryrket, ett yrke som enligt vad jag förut framhållit
icke kan utövas av annan än den som utbildat sig efter erkända linjer,
eftersom yrket innebär just en tillämpning — med eller utan en vidareutveckling
— av den kunskap som denna utbildning ger. I den mån nuvarande
lag upptager möjlighet att ge lekmän läkarbehörighet — vilken
möjlighet visat sig vara av rent teoretiskt intresse — kommer denna möjlighet
att försvinna. Jag vill emellertid framhålla, att därest någon nu ej
erkänd behandlingsmetod till äventyrs framdeles skulle visa sig innehålla
värdefulla inslag, dessa självfallet bör tillgodogöras inom den erkända medicinen.

Vad beträffar frågan, i vilka former behörighet att utöva
läkaryrket skall kunna meddelas, har kvacksalveriutredningen
eftersträvat en enklare ordning än den för närvarande gällande. I detta syfte
har utredningen föreslagit att de nuvarande fyra behörighetsgrunderna,
nämligen legitimation, Kungl. Maj:ts utnämning till läkarbefattning, förordnande
att tjänstgöra såsom läkare och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse
att utöva läkarkonsten, reduceras till två: legitimation och förordnande att
uppehålla läkartjänst. Härvid skall enligt utredningens förslag legitimation
komma till användning även för de fall, i vilka nu Kungl. Maj :ts utnämning
till läkartjänst och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse att utöva läkar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

konsten konstituerar behörigheten. Detta innebär, att legitimation blir den
normala behörighetsformen även för den, som icke avlagt svensk medicinsk
examen, alltså företrädesvis icke svenska medborgare. I konsekvens
härmed har utredningen föreslagit att nuvarande krav på svenskt medborgarskap
för legitimation slopas.

Att man för den permanenta och oinskränkta läkarbehörigheten bör
bibehålla den hävdvunna behörighetsformen legitimation torde det
icke behöva råda någon tvekan om. Eftersom det emellertid är i hög grad
önskvärt att en förenkling av auktorisationssystemet med en minskning av
antalet behörighetstyper kommer till stånd, måste det övervägas att låta
legitimation bli en behörighetsform för flera kategorier läkare än för närvarande.
Härvid kommer först och främst i fråga att göra legitimation tilllämplig
även för den stora grupp läkare med utländsk läkarexamen, vilka
nu får Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd att utöva läkarkonsten här i riket
utan några inskränkningar, vare sig i fråga om tid eller verksamhetens
art, d. v. s. de läkare som får generell behörighet. Skillnaderna i kompetens
mellan innehavare av sådan behörighet och legitimerade läkare har redan
utjämnats på flertalet områden och det torde då icke finnas något skäl
att upprätthålla en huvudsakligen formell åtskillnad. På de få områden
— abort- och steriliseringslagarnas samt sinnessjuklagens områden — där
alltjämt vissa åtgärder förbehålles läkare med legitimation torde några
olägenheter icke uppkomma av att en större grupp läkare än f. n. kommer
att erhålla legitimation. Den i dessa lagar särskilt föreskrivna kompetensen
kommer dock icke att tillkomma dem som har läkarbehörighet endast på
grund av tillfälligt förordnande utan förbehålles alltjämt de läkare, som
innehar permanent och oinskränkt behörighet, vilket måste anses vara
det väsentliga.

Under behörighetsformen legitimation bör vidare kunna rymmas även
de fall då behörighet f. n. uppkommer genom Kungl. Maj :ts utnämning till
läkartjänst. Vidgas möjligheterna att gc legitimation enligt vad utredningen
föreslagit torde det knappast bli aktuellt att Kungl. Maj :t skulle till innehavare
av läkartjänst utse någon som icke skulle kunna få legitimation
enligt eljest gällande regler. Vid sådant förhållande saknas anledning att
upptaga Kungl. Maj :ts utnämning till läkartjänst såsom särskild behörighetsgrund.
Ej heller torde anledning finnas att på sätt utredningen föreslagit
särskilt behandla detta fall i lagen med föreskrift om att utnämningen
skall automatiskt medföra legitimation för den utnämnde.

Utnyttjandet av legitimation såsom behörighetsform även för de läkarkategorier
som f. n. erhåller generell behörighet förutsätter att nuvarande
krav på svenskt medborgarskap för legitimation slopas. Det
stora flertalet läkare som får behörighet i form av Kungl. Maj:ts särskilda
tillstånd att utöva läkarkonsten är nämligen utländska läkare, vilka, även
om de avlägger svensk med.-lic.-examen, utestänges från legitimation på

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

grund av att de ej är svenska medborgare. Kravet på svenskt medborgarskap
fanns icke ursprungligen i lagen utan infördes först år 1934. Härvid
åberopades endast att den praktiskt taget ovillkorliga rätt, som lagen gav
envar att efter avlagd svensk med.-lic.-examen erhålla legitimation såsom
läkare, borde förbehållas svensk medborgare och överensstämmelse därmed
åstadkommas med de regler, enligt vilka endast apotekare, tandläkare eller
veterinär, som var svensk medborgare, kunde erhålla legitimation inom
sitt fack. Den uppfattning om nationalitetens betydelse i och för sig, som
denna lagändring är ett uttryck för, torde numera ha allt färre förespråkare,
och det synes svårt att finna några bärande skäl för ståndpunkten, att
svenskt medborgarskap skulle innebära några garantier för vederbörandes
kunnighet och skicklighet såsom läkare eller moraliska kvalifikationer för
detta yrke. Jag anser därför redan av dessa allmänna skäl att man icke
bör behålla kravet på svenskt medborgarskap såsom villkor för legitimation
utan i stället låta enbart vederbörandes förutsättningar i fråga om utbildning
och färdighet vara avgörande.

Även påtagliga praktiska skäl kan åberopas för att slopa kravet på svenskt
medborgarskap. Sålunda möjliggör reformen den förenkling av auktorisationssystemet,
som jag redan framhållit såsom önskvärd, i det endast en
form av permanent och oinskränkt behörighet kommer att finnas. Men vidare
undanröjes ett av hindren för en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare i överensstämmelse med det förslag till avtal härom, som nordiska
kommittén utarbetat. Även om jag i detta sammanhang icke har anledning
att taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget
att den nya behörighetslagen från början får en sådan utformning att
den icke hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare.

Skall sålunda enligt det sagda endast vederbörandes kunnighet och skicklighet
såsom läkare vara utslagsgivande för hans möjligheter att erhålla
legitimation, träder självfallet kravet på utbildning helt i förgrunden.
När det gäller personer med svensk utbildning torde nuvarande
ordning böra bibehållas, d. v. s. svensk med.-lic.-examen skall berättiga till
legitimation. Visserligen måste det såsom framhållits från läkarhåll vara
en fördel om den examinerade kompletterar utbildningen med praktisk
tjänstgöring på sjukhus, innan han etablerar en självständig läkarverksamhet,
men jag anser mig nu ej böra förorda sådan tjänstgöring såsom villkor
för legitimation.

Vad beträffar de krav på utbildning, som bör uppställas såsom villkor för
legitimation av den som icke avlagt svensk med.-lic.-examen, vare sig han
är svensk medborgare eller ej, måste till en början konstateras att utländska
läkarexamina är av tämligen varierande värde. Eftersom kompetenskraven
för legitimation såvitt gäller den som har svensk utbildning är bestämda så,
att vederbörande skall ha de kunskaper och färdigheter som svensk med.-

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

lic.-examen förutsättes ge den studerande, blir denna kunskapsnivå normerande
även för vad som skall krävas av de i utlandet examinerade läkarna.
Även om nödvändigtvis mindre skillnader i kunskaper och färdigheter alltid
måste accepteras, medför detta, att den efterutbildning, som skall krävas
i Sverige, måste differentieras avsevärt med hänsyn till olika utländska examinas
kvalitet. Emellertid torde det finnas vissa möjligheter att föra samman
olika utländska läkarexamina i ett relativt litet antal grupper, för
vilka kraven på tilläggsutbildning kan bestämmas enhetligt. Härvid torde,
såsom nordiska kommitténs utredning ger vid handen, de nordiska ländernas
medicinska examina kunna utgöra en grupp, för vilken efterutbildningen
i Sverige skulle kunna begränsas i hög grad. En närmare reglering
av utbildningskraven för olika grupper läkare med utländsk examen
torde icke böra ske i lagen utan bör äga rum i administrativ ordning.

På medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare torde efter genomförandet
av den nu föreslagna ordningen lämpligen böra ankomma, förutom
tillämpningen av de generella utbildningsbestämmelserna, att ge de kompletterande
föreskrifter rörande efterutbildning, som kan befinnas erforderliga
i de individuella fallen.

Att praktisk tjänstgöring efter svensk med.-lic.-examen ej skall uppställas
såsom förutsättning för legitimation bör ej hindra att sådan tjänstgöring
får ingå såsom ett led i tilläggsutbildningen av utländsk läkare, innan han
kan få legitimation. Det är nämligen i sådant fall fråga om utbildning som
skall föra fram till den kunskapsnivå, som svensk med.-lic.-examen representerar.
Anses däremot den utländska examen jämbördig med med.-lic.-examen
— såsom fallet f. n. i huvudsak torde vara med examen i övriga nordiska
länder •— bör praktik tjänstgöring ej fordras.

Utredningen har i sitt förslag upptagit krav på prövning efter genomgången
tilläggsutbildning såsom förutsättning för rätt till legitimation. Även
om skäl otvivelaktigt talar för att vederbörande prövas i någon form, innan
han får legitimation — som ju berättigar till självständig utövning av läkaryrket
—■ finner jag det icke erforderligt att i själva lagen inskriva krav på
sådan prövning. Erforderlig kontroll av att vederbörande tillgodogör sig
tilläggsutbildningen torde alltefter omständigheterna kunna ske på så sätt
att man lägger in tentamina i utbildningen.

Såsom utredningen föreslagit bör Kungl. Maj:t, som ju skall bestämma
omfattningen av utbildningen för de olika kategorierna utländska läkare,
ha möjlighet att dispensera från kravet på tilläggsutbildning i Sverige.
Dispensmöjligheterna bör emellertid vara inskränkta till sådana fall, då
vederbörande besitter framstående skicklighet och särskild klinisk erfarenhet
såsom läkare.

I några remissyttranden över såväl utredningens som nordiska kommitténs
förslag har yrkats att legitimationen skall föregås av en prö vning
av den legitimation ssökan des allmänna lämplig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

het såsom läkare, dock endast när fråga är om den som icke avlagt svensk
med.-lic.-examen. Härvid har framhållits att en sådan prövning skulle
skapa garantier för alt icke den som — fastän han äger den formella kompetensen
— är olämplig som läkare skulle få legitimation. Jag kan emellertid
ej finna att anledning föreligger att särskilt föreskriva sådan prövning
när det gäller läkare med utländsk examen; regeln om prövning borde
i så fall gälla lika för alla som söker legitimation eftersom risken torde vara
lika stor att den som har svensk examen är på allmänna grunder olämplig
som läkare. Enligt vad jag kommer att föreslå i ett senare avsnitt skall den
nya läkarlagen upptaga regler, som medger deslegitimation av den som är
uppenbart olämplig som läkare. Eftersom legitimation liksom hittills icke
skall meddelas när omständigheterna är sådana att sökanden, om han varit
legitimerad läkare, skulle ha berövats sin legitimation, innebär den nya
ordningen, att den som är uppenbart olämplig som läkare kan förvägras
legitimation. Denna regel bör emellertid gälla vare sig sökanden har svensk
eller utländsk utbildning.

Såsom jag förut påpekat avses legitimation vara formen för permanent
och oinskränkt behörighet. Liksom f. n. måste emellertid möjlighet finnas
att ge tillfällig läkarbehörighet åt den som ännu ej avslutat
sin utbildning men kommit så långt i denna, att hans tjänster kan tagas i
anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom hälso- och sjukvården.
Även för att kunna ge behörighet åt utländska läkare, som under en tid
önskar praktisera i landet utan att skaffa sig legitimation och som härvid
bör kunna utnyttjas inom den slutna vården eller inom tjänsteläkarorganisationen,
fordras en behörighetsform vid sidan av legitimationen. Denna behörighetsform
torde böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som f. n. gäller och sålunda innebära att behörighet tillkommer den
som är förordnad av vederbörlig myndighet — medicinalstyrelsen eller
myndighet till vilken styrelsen delegerat befogenheten — att uppehålla
statlig eller kommunal läkartjänst eller att tjänstgöra som extra läkare eller
som amanuens vid vissa sjukvårdsinrättningar. Några kompetensvillkor för
meddelande av förordnande som medför läkarbehörighet bör lika litet som
f. n. uppställas i lagen utan bör, i den mån de särskilda tjänsternas beskaffenhet
kräver det, intagas i de författningar eller andra bestämmelser, som
reglerar kompetenskraven för de olika befattningarna. Det grundläggande
villkoret för att läkarbehörighet skall följa av förordnandet, nämligen att den
förordnade har utbildning för läkaryrket och icke är lekman eller utövare
av någon icke erkänd behandlingsmetod, bör emellertid framgå av lagen därigenom
att behörighetsformen regleras i denna såsom en form för behörighet
att utöva läkaryrket.

Vid förordnandebehörighet bör behörigheten, så länge förordnandet löper,
vara fullständig och sålunda icke inskränkt till blott de delar av läkaryrket,
som är av omedelbar betydelse för den tjänst förordnandet avser. Det

Kungi. Maj:ts proposition nr iil år 1960

torde nämligen i praktiken vara nödvändigt med en fullständig behörighet
för att den förordnade skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter utan besvärande
hinder.

Utredningen har icke ansett behov föreligga av någon behörighetsform
avsedd att komma till användning, när man vill ge någon läkare behörighet
i begränsad utsträckning. Under remissbehandlingen
har emellertid från skilda håll anförts att den nuvarande möjligheten för
Kungl. Maj :t att ge särskilt tillstånd att utöva läkarkonsten och därigenom
meddela läkarbehörighet i den omfattning som bestämmes av de med tillståndet
förenade villkoren bör bibehållas. För egen del anser jag att det
vore oklokt att helt avstå från möjligheten att efter en prövning i det enskilda
fallet, oberoende av alla generellt verkande regler, ge läkarbehörighet
åt den som finnes kunna utöva läkaryrket men vars tjänster icke bör
tagas i anspråk genom förordnande att uppehålla läkarbefattning eller
genom annat förordnande. Behov av att meddela sådan behörighet kan, i
varje fall under en övergångsperiod, föreligga beträffande vissa nordiska
läkare. Jag tänker vidare på sådana fall, som krigs- och efterkrigstiden
givit flera exempel på, nämligen att flyktingar anländer till riket, bland
vilka finnes en eller annan läkare. Det är självfallet för alla parter angeläget
att i sådana fall kunna utnyttja flyktingläkarna för verksamhet bland
deras landsmän utan att fördenskull behöva anlita förordnande att uppehålla
läkarbefattning. Den form för läkarbehörighet, som i dessa fall synes
vara den naturliga, är en särskild behörighetsform, som medför rätt att
utöva läkaryrket endast i den omfattning, som bestämts vid meddelandet
av behörigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Begränsningar kan härvid bestämmas, förutom i fråga om tiden för behörigheten,
i fråga om den patientkrets, som vederbörande får ägna sig åt,
det geografiska område, inom vilket verksamheten får bedrivas, de sjukdomar,
som får behandlas (exempelvis undantag för epidemiska och veneriska
sjukdomar), etc.

Även i andra fali kan det vara av betydelse att ha tillgång till en form av
begränsad behörighet. Exempel finnes sålunda på uppgifter av skäligen
enkelt slag, vilka enligt särskilda författningsbestämmelser skall utföras
av läkare och som bör kunna komma i fråga för den som, ehuru han icke
hunnit så långt i sina medicinska studier att förordnandebehörighet bör
kunna meddelas, likväl blivit väl skickad att fullgöra dylika uppgifter. Bland
sådana uppgifter må nämnas ympning och kontroll därav samt provtagning
av olika slag såsom tagning av blodprov på den som misstänkes för
rattfylleri. I synnerhet för sistnämnda uppgift synes det med hänsyn till
svårigheterna på sina håll att särskilt på kvällen och natten snabbt få tag
i läkare för provtagningen böra övervägas, om icke även medicine kandidater
skulle kunna komma i fråga genom att de erhåller begränsad behörighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Slutligen synes en begränsad behörighet vara den behörighetsform, som
bör komma till användning för att möjliggöra det samarbete mellan
Finland, Norge och Sverige, som planeras för att förbättra
hälso- och sjukvården för befolkningen i gränstrakterna. Även om föreliggande
förslag till en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare inom
kort skulle realiseras, löses nämligen icke de behörighetsfrågor som gränssamarbetet
för med sig. Den nordiska arbetsmarknaden torde nämligen
komma att bygga på principen att legitimation i ett nordiskt land skall berättiga
till legitimation i ett annat sådant land, medan det i fråga om samarbetet
gäller att låta den behörighet som tillkommer tjänsteläkare i gränsdistrikt
gälla även inom distrikt på andra sidan gränsen, oaA sett vilken form
av behörighet som tjänsteläkaren har. Dessutom måste gränsbehörigheten
med nödvändighet tilläggas den som vid varje tidpunkt innehar tjänsteläkarbefattningen
på andra sidan gränsen, oberoende av att personerna på
tjänsten växlar. Den behörighet, som den finske eller norske tjänsteläkaren
i gränsdistriktet bör tilläggas, bör i dessa fall gälla för utövning av läkaryrket
inom angränsande tjänsteläkardistrikt på svensk sida. Hur området
bör närmare bestämmas torde få avgöras efter förhållandena i de olika
gränstrakterna; frågan lämpar sig uppenbarligen icke för en reglering i lag
och en sådan är icke heller från någon synpunkt nödvändig. Däremot
bör det framgå av lagen att begränsad behörighet i nu åsyftade fall skall
kunna givas icke blott den individuelle innehavaren av läkartjänst i finskt
eller norskt distrikt som gränsar till Sverige utan också tillkomma envar
innehavare av sådan tjänst. I de fall då privatpraktiserande läkare eller
någon specialist, som icke är tjänsteläkare, på finsk eller norsk sida anses
böra kunna anlitas även på den svenska sidan av gränsen bör däremot
läkarbehörigheten tilläggas honom personligen i form av begränsad behörighet
gällande för utövning av läkaryrket i viss gränstrakt. Då det kan
förutsättas att specialisternas verksamhet i gränstrakterna kommer att
samordnas sedan samarbetet kommit i gång, bör några svårigheter att meddela
individuell behörighet icke föreligga i dessa fall.

Den begränsade behörigheten kan, såsom framgår av det anförda, komma
till användning i flera, sinsemellan rätt olikartade fall. I vissa fall, såsom
i fråga om gränsbehörigheten och behörighet för vissa enklare läkaruppgifter,
torde beslutanderätten med fördel kunna läggas hos medicinalstyrelsen.
Lagen bör därför föreskriva att begränsad behörighet meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

B. Förlust av behörighet
Gällande bestämmelser

I 1915 års lag finns vissa regler om återkallelse av den speciella behörigheten
enligt samma lag att utöva läkarkonsten, dock endast såvitt gäller
de fall då behörigheten grundas på legitimation. För de övriga behörighets -

Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 1960

formernas del torde lagen utgå från att behörigheten i erforderlig omfattning
kan bringas till upphörande genom att förordnande eller tillstånd, på
vilket behörigheten grundas, återkallas. Då det i dessa behörighetsfall är
fråga om blott tillfällig eller i vart fall på något sätt begränsad behörighet
har det ej heller ansetts erforderligt att kringgärda återkallandet med stadganden
i syfte att skydda läkarens intresse av rättssäkerhet.

Bestämmelserna om återkallelse av legitimation finnes i 3 och 4 §§, varav
3 § handlar om deslegitimering på grund av brottslig gärning och 4 § reglerar
deslegitimering på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själsverksamheten.

Såvitt rör verkningarna av brott kan dels varje brott, varå följt straffarbete
eller svårare straff, dels vissa i lagen särskilt angivna brott, som
föranlett fängelsestraff, leda till deslegitimering, allt dock endast under
förutsättning att brottet förövats under utövning av läkarkonsten och att
laga kraft ägande dom föreligger. Under samma förutsättningar kan också
dom å avsättning eller suspension från sådan läkarbefattning, som medför
ämbetsmannaansvar, läggas till grund för deslegitimering. Slutligen kan läkare
oavsett straffets art deslegitimeras, om han genom lagakraftvunnen
dom fällts till ansvar för medverkan till brott mot behörighetslagen. Det
är emellertid i intet fall obligatoriskt att återkalla läkarens legitimation. För
återkallelse uppställer lagen nämligen ytterligare det kravet, att läkaren
genom vad han låtit komma sig till last skall ha visat sig ovärdig det förtroende,
som en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt »utöva sin
konst». De i lagen särskilt angivna brott, som redan vid fängelsepåföljd kan
föranleda deslegitimering, innefattar vållande till annans död, uppsåtlig
misshandel, vållande till kroppsskada, fosterfördrivning och försök därtill,
underlåtenhet att i vissa speciella situationer taga vård om människor, olovligt
frihetsberövande, tilltvingande av otukt, försök till vissa brott mot annans
frihet, otukt under otillbörligt utnyttjande av annans beroendeställning,
otukt med kvinna, som fyllt 12 men ej 15 år eller är sinnessjuk eller
sinnesslö, straffbar homosexuell otukt, samt vissa brott enligt abortlagen,
steriliseringslagen och kastreringslagen. Vissa bestämmelser finns därjämte
i lagen, vilka syftar till att förhindra att deslegitimering omöjliggör
utövning av tjänst i befattning, till vilken läkaren är utnämnd eller förordnad
och från vilken han ej avsatts eller suspenderats.

I fråga om deslegitimering vid sinnessjukdom etc. gäller att medicinalstyrelsen
ofördröj ligen skall återkalla legitimation, om legitimerad läkare
på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet blivit
ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten. Innehar han läkarbefattning,
till vilken han utnämnts av Konungen eller medicinalstyrelsen, må återkallelse
ske blott för den tid, under vilken han till följd av sitt sjukliga tillstånd
icke uppehåller befattningen. Är det ej ådagalagt att läkaren av skäl
som nu nämnts är ur stånd alt nöjaktigt utöva läkarkonsten, men förelig5
— Il i han g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Arr IM

Kuncjl. Maj.ts proposition nr Ht ur 1960

ger grundad anledning att antaga detta, kan medicinalstyrelsen förordna
om läkarundersökning samt i avvaktan på att undersökningen kommer till
stånd interimistiskt återkalla legitimationen. Närmare bestämmelser om sådan
undersökning meddelas av medicinalstyrelsen. Motsätter sig läkaren
undersökning, är polismyndigheten pliktig att på begäran av undersökningsförrättaren
lämna erforderlig handräckning.

Utredningen

I fråga om deslegitimering på grund av brott anför utredningen — som
icke föreslår några särskilda regler för återkallelse av behörighet, som grundar
sig på förordnande — att principen synes riktig att man skall kunna
beröva en legitimerad läkare, som gjort sig skyldig till svårare brottslig gärning
i utövningen av sitt yrke, hans legitimation, särskilt med hänsyn til!
de krav som i allmänhet måste ställas på läkarkåren. Lämpligheten i alla
hänseenden av nuvarande regler sättes emellertid i fråga av utredningen,
som anser att möjlighet att deslegitimera alltid bör vara för handen så snart
läkaren förskyllt frihetsstraff för brott, som förövats i samband med utövning
av läkekonsten. Fängelsestraff bör sålunda på samma sätt som straffarbetsstraff
kunna föranleda återkallelse av legitimationen i alia fall och
ej som nu blott vid vissa i lagen uppräknade brott. Liksom f. n. bör enligt
utredningen också avsättning och suspension från läkarbefattning kunna
åberopas för deslegitimering.

Deslegitimering bör emellertid enligt utredningen icke i något fall vara
obligatorisk. Utrymme för en bedömning med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet kan enligt utredningen visa sig vara av värde icke
minst när tvekan råder huruvida brottet förövats under utövning av läkekonsten
och då gemensamt straff ådömes för brott, som förövats under sådana
omständigheter, och annat brott. Härvid får i första hand prövas om
det under utövning av läkekonsten förövade brottet är sådant att legitimationen
bör återkallas. Frågan om deslegitimering måste bedömas med särskild
hänsyn till frågan om läkaren är värdig det förtroende som en läkare
bör äga.

Utredningen tager vidare upp frågan om icke anledning kan finnas att
öppna möjlighet att deslegitimera en läkare även i anledning av brott som
han förövat i annat sammanhang än under utövning av läkekonsten. Härvid
framhåller utredningen att ett brott av den art att det föranleder ett
långvarigt frihetsstraff någon gång kan vara i hög grad ägnat att rubba det
lörtroende en läkare bör äga. Deslegitimering bör emellertid icke ha straffkaraktär
utan bör endast syfta till att skydda allmänheten mot läkare, vilkas
verksamhet kan innebära en fara eller vilka eljest är uppenbart olämpliga.
Från denna synpunkt måste en deslegitimering, som grundas på en
straffbar handling utan samband med utövning av läkekonsten, ofta synas
opåkallad och orättfärdig. I speciella fall kan det dock enligt utredningen

Kungi. Maj.ts proposition nr til år 1960

möjligen tänkas att en sådan brottslig handling skall kunna återverka på
läkarens behörighet. Utredningen drar härvid en parallell till vad som gäller
i fråga om avsättning och suspension av ämbetsman vid brott, som denne
begått men som icke har samband med tjänsten, och finner att intresset
av den offentliga tjänstens integritet, vilket föranlett regler om avsättning
och suspension även för brott som i och för sig är tjänsten ovidkommande,
har en motsvarighet på förevarande område i det allmänna intresset av att
läkarna åtnjuter förtroende. Huvudregeln bör dock vara att ett brott, som
icke begåtts under utövning av läkarverksamhet, ej skall föranleda deslegitimering.
Endast om läkare genom sin gärning visat sig ovärdig det förtroende
en läkare bör äga, bör deslegitimering kunna komma i fråga. Utredningen
anser att deslegitimeringsmöjlighet bör införas för dylika situationer
men dess användningsområde begränsas ytterligare såtillvida att den
endast kan komma i fråga vid dom på straffarbete.

Den nuvarande möjligheten att — oberoende av straffets art —• deslegitimera
läkare vid medverkan till brott mot behörighetslagen bör enligt utredningen
bibehålies. Då legitimerad läkare utan vidare är behörig att utöva
också tandläkarkonsten bör medverkan till obehörigt utövande av nämnda
konst också kunna föranleda deslegitimering såsom läkare.

Vad beträffar deslegitimering på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själsverksamheten erinrar utredningen om att 1915 års behörighetslag
föreskriver deslegitimering såsom obligatorisk när läkare av nyss
angivet skäl blir ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, medan 1951
års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten öppnar möjlighet för
medicinalstyrelsen att i motsvarande fall för tandläkares del underlåta deslegitimering.
Utredningen återger härvid vad föredragande departementschefen
anförde vid tandläkarlagens tillkomst, nämligen att möjligheten att
underlåta deslegitimering borde begagnas med största varsamhet och närmast
då vederbörande kunde beräknas behöva vårdas på anstalt en kortare
tid och det ej kunde bli fråga om permission eller försöksutskrivning förrän
han vore i stånd att åter utöva tandläkarkonsten. Även såtillvida skiljer
sig de båda lagarna att tandläkarlagen medger interimistisk återkallelse
av legitimation i avbidan på resultatet av sinnesundersökning medan 1915
års lag endast medger sådan återkallelse i avbidan på undersökningen. I nu
angivna båda hänseenden bör enligt utredningen den nya behörighetslagen
ansluta sig till lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten. Deslegitimeringsreglerna
i denna del synes utredningen i övrigt tillfredsställande.

De dcslcgitimeringsgrunder, som utredningen enligt det anförda föreslår,
har motsvarighet i nu gällande lag. Emellertid tar utredningen upp frågan
huruvida icke möjlighet att återkalla legitimation bör finnas även i vissa
andra fall, nämligen då en läkare på grund av kroppslig sjukdom eller defekt
förlorat förmågan att på ett riktigt sätt utöva läkekonsten samt då eu läkare
ådagalagt grov oskicklighet eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

läkare, ehuru han icke begått någon brottslig gärning som föranlett sådant
straff att deslegitimering kan grundas därpå. Härvid framhåller utredningen
att upprepade svåra felbehandlingar av patienter, uppenbart charlataneri
i verksamheten, grov omdömeslöshet vid valet av medhjälpare, allvarligt
missbruk av receptskrivningsrätten, svår hemfallenhet åt rusdryckseller
narkotikamissbruk och dylikt bör kunna motivera en återkallelse av
legitimationen med hänsyn till samhällets intresse av att läkarkårens standard
är i alla avseenden hög.

Utredningen framhåller att deslegitimeringen icke är en straffpåföljd
utan en åtgärd som vidtages uteslutande i syfte att skydda allmänheten.
Deslegitimeringen bör därför icke i något fall gälla för en i samband med
deslegitimeringsbeslutet bestämd tidsrymd utan bör alltid gälla tills medicinalstyrelsen
finner att omständigheterna medger att läkaren åter betros
med legitimation. Läkarens intresse av att kunna planera för sin verksamhet
med hänsyn till den tid, under vilken behörigheten är fråntagen honom,
får i dylika fall träda i bakgrunden. När läkaren gör framställning om att
återfå behörigheten bör det få prövas fritt huruvida ansökningen lämpligen
bör bifallas eller ej.

Liksom i nuvarande lag skall enligt utredningens förslag i den nya lagen
upptagas regler, som förhindrar att den som utnämnts till läkarbefattning
av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen betages möjligheten att fullgöra
tjänsten genom att han deslegitimeras.

Utredningen berör slutligen spörsmålet om deslegitimeringens verkan och
uttalar härvid att det ligger i sakens natur att en deslegitimering innebär
att den deslegitimerade förlorar sin behörighet att utöva läkekonsten. Det
skulle då kunna sägas, att han borde bli likställd med envar annan, d. v. s.
han skulle äga rätt att utöva läkekonsten i samma utsträckning som envar
annan. Utredningen anser dock att en sådan ordning ej kan accepteras, ty
den skulle innebära att deslegitimeringen förlorade det mesta av sin kraft.
I likhet med vad som f. n. gäller bör deslegitimeringen därför medföra att
läkaren mister rätten att i varje avseende utöva läkekonsten yrkesmässigt
eller mot ersättning, och straff bör inträda om han likväl ägnar sig däråt.
Däremot bör det vara tillåtet för honom att utan ersättning utöva läkekonsten;
ett förbud även härutinnan skulle enligt utredningen innebära ett
alltför långtgående ingrepp i läkarens personliga frihet, helst som ersättningsfri
verksamhet av icke-läkare endast i undantagsfall avses skola vara
underkastad inskränkningar.

Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk
arbetsmarknad för läkare och tandläkare

Såsom torde ha framgått av redogörelsen för nordiska kommitténs förslag
angående nordiska läkares förvärv av legitimation i annat nordiskt

Kungi. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

land skall med den av kommittén föreslagna ordningen legitimationen grundas
på dels vederbörandes utbildning, dels legitimation i hemlandet, dels
ock erforderlig kompletterande utbildning i vistelselandet. Av denna ordning
följer enligt kommittén att om den ursprungliga legitimationen — i
regel den som meddelats i hemlandet — återkallas, detta bör medföra återkallelse
också av legitimation som förvärvats i annat nordiskt land. Kommittén
framhåller härvid att det skulle te sig stötande, om en läkare, som
flyttat från ett nordiskt land till ett annat, finge behålla sin i vistelselandet
vunna legitimation, fastän hans i hemlandet förvärvade legitimation återkallats.
Med hänsyn till att bestämmelserna om återkallande av legitimation
ej är lika i de nordiska länderna, är det nämligen ingalunda säkert, att hans
deslegitimering i hemlandet leder till att också den i vistelselandet meddelade
legitimationen återkallas. Kommittén erinrar i detta sammanhang om
att det i Norge är mycket svårt att avstänga en läkare från rätten att praktisera,
bland annat på grund av bevissvårigheterna. Om legitimationen förfaller
i hemlandet, bör den enligt kommittén automatiskt förfalla i annat
nordiskt land. En annan ordning anses av kommittén vara illojal mot vederbörandes
hemland, enär läkaren då endast behövde utvandra till annat
land, i vilket han jämväl vunnit legitimation, och på så sätt kunde undandraga
sig verkningarna av deslegitimationen. I övrigt bör den inflyttade
läkaren enligt kommittén följa vistelselandets bestämmelser i fråga om
deslegitimering, disciplinära åtgärder in. m.

Emellertid anser kommittén icke att motsvarande automatik skall gälla
— åtminstone icke så länge deslegitimeringsreglerna är olika i de nordiska
länderna — i avseende å legitimationen i hemlandet, därest läkaren deslegitimeras
i nordiskt land, där han vunnit sekundär legitimation. I dylika
fall skall dock vistelselandets medicinalmyndighet underrätta hemlandets
motsvarande organ. På längre sikt torde det enligt kommittén bli naturligt
att betrakta en inom annat nordiskt land begången förseelse eller
ådagalagd olämplighet lika diskriminerande som om den begåtts inom det
egna landet. Dessa spörsmål har kommittén emellertid icke velat ingå närmare
på. I kommitténs avtalsförslag kommer dock kommitténs angivna
ställningstagande till uttryck. Deslegitimeringsreglerna upptages i förslagets
artikel 4, som har följande lydelse.

Artikel 4

Har legitimation såsom läkare i en fördragsslutande stat meddelats för
läkare, vilken ursprungligen legitimerats i annan stat, skall legitimationen
återkallas, därest den ursprungliga legitimationen återkallas. I övrigt må
legitimationen återkallas endast på de grunder, som gälla i den stat, där
den meddelats, dock att hänsyn därvid må tagas jämväl till i annan fördragsslutande
stat begånget brott eller ådagalagd grov oskicklighet vid utövning
av läkarkonsten eller visad uppenbar olämplighet såsom läkare.

Blir läkare, som vunnit legitimation såsom läkare i flera fördragsslutande
stater, i någon av dessa föremål för judiciell eller disciplinär åtgärd i

7Ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1960

anledning av sin läkarverksamhet därstädes eller återkallas för honom utfärdad
legitimation, skall den centrala medicinalmyndigheten i den eller de
andra fördragsslutande staterna underrättas om åtgärden eller återkallelsen
samt om skälen därför. Sådan underrättelse skall jämväl ske om läkaren
fått vidkännas inskränkning i rätten att från apotek förskriva läkemedel
eller alkohol eller om han frivilligt givit avkall härpå eller på rätten att
utöva läkarverksamhet.

Remissyttrandena

Karolinska institutets lärarkollegium, länsstyrelsen i Jämtlands län,
förste provinsialläkarna i Östergötlands och Västmanlands län samt andre
stadsläkaren i Göteborg förklarar sig godtaga eller ej ha något att erinra
mot utredningens synpunkter och förslag rörande deslegitimeringsgrunder
och övriga frågor i samband med deslegitimering. Medicinska fakulteten i
Göteborg förklarar sig godtaga de föreslagna deslegitimeringsgrunderna och
understryker härvid betydelsen av att deslegitimeringsärenden i likhet med
legitimeringsärendena handhaves av medicinalstyrelsen och ej av domstol.
Skulle deslegitimering till följd av brott läggas på domstol — vilket utredningen
övervägt — skulle åtgärden få uppenbar straffkaraktär och bli eu
form av obligatorisk straffskärpning för en viss yrkeskategori.

Hälsovårdsnämnden i Malmö anser däremot starka skäl tala för att reglerna
om förlust av behörighet att utöva särskilt viktiga samhälleliga uppgifter
efter norskt mönster sammanförs till en särskild lag och att deslegitimering
»som påföljd till annat straff» beslutas av domstol. Härigenom
skulle undvikas att domstolen utmätte den allmänna straffpåföljden utan
att veta huruvida den tilltalade senare bleve ålagd ytterligare påföljd för
brottet.

Överståthållarämbetet understryker vikten av att deslegitimeringsbestämmelserna
handhaves med största försiktighet och efter eu omsorgsfull
prövning av alla föreliggande omständigheter samt att prövningen städse
göres av medicinalstyrelsen såsom sakkunnig myndighet. Riksförsäkringsanstalten
anser att de av utredningen föreslagna variationerna i förutsättningarna
för deslegitimering icke är påkallade utan att regeln bör vara
att läkare skall avhändas sin legitimation om han visat sig olämplig i läkarvrket
eller urståndsatt att nöjaktigt utöva läkekonsten. Anstalten kan dock
tänka sig att regeln uppmjukas såtillvida att deslegitimering skall kunna
underlåtas därest särskilda skäl föranleder detta, dock ej då läkaren dömts
till straffarbete.

Beträffande ådömt straff såsom deslegitimeringsgrund framhåller
hovrätten för Nedre Norrland att dom å straffarbete för brott, som icke
förövats under utövning av läkekonsten, icke synes i och för sig böra
föranleda deslegitimering. Hovrätten avvisar tanken på att deslegitimering
i något fall skall beslutas av domstol, ehuru det i och för sig skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 1960

betecknas såsom önskvärt att deslegitimering och suspension beslutas av
samma mvndighet. Även från en del andra håll betonas värdet av att
beslutanderätten i deslegitimeringsfrågor tillkommer medicinalstyrelsen.

Diplomerade kiropraktorers förening och svenska chiropraktiska föreningen
reagerar mot att läkares regelmässiga samarbete med kvacksalvare
skulle beaktas då fråga uppkommer om deslegitimering på grund av
medverkan till brott mot den föreslagna lagen. Svenska homeopaternas
riksförbund hemställer att inga stadganden intages i lagen, vilka syftar till
att hindra samarbete mellan legitimerad läkare och lekman.

Svenska läkaresällskapet anser, att lagen bör ge fullständiga garantier för
att legitimationen efter deslegitimering icke är återkallad längre än nödvändigt,
då deslegitimeringen alltid uppfattas av läkaren som ett straff och som
ett mycket kännbart sådant som berövar honom och hans familj deras
levebröd.

Överståthållarämbetet erinrar om att bestämmelser måste utfärdas, enligt
vilka domstol i förekommande fall skall underrätta medicinalstyrelsen om
straff som ådömts legitimerad läkare, så att styrelsen sättes i tillfälle att
pröva frågan om återkallelse av hans legitimation.

De föreslagna reglerna om deslegitimering på grund av grov
oskicklighet eller eljest uppenbar olämplighet såsom
läkare beröres i några remissvar. Medicinska fakulteten i Lund understryker
vanskligheterna vid tillämpningen av dylika deslegitimeringsgrunder
och efterlyser tillämpningsföreskrifter till förhindrande av administrativt
godtycke. Läkarförbundet anser sig kunna acceptera denna nytillkomna
grund för deslegitimering men förutsätter, att betryggande garantier skapas
för att den enskilde läkarens rätt icke trädes för nära vid tillämpningen av
stadgandet. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län tillstyrker förslaget.

En ledamot i ÖHS-kommittén, numera professorn Gunnar Biörck, befarar
att paragrafen om deslegitimering på grund av olämplighet i upprörda tider
kan utnyttjas mot politiskt oliktänkande. Paragrafen bör därför utgå.

Utredningens förslag att sinnessjukdom och annan rubbning
i själstillståndet ej med nödvändighet skall föranleda deslegitimering
har föranlett förste provinsudläkaren i Kristianstads län att
uttala tveksamhet med hänsyn till tänjbarheten i uttrycket »där ej särskilda
skäl till annat föranleda». Vad som åsyftas med detta uttryck kan heller icke
utläsas ur utredningens motivering. Stadgandet bör omformuleras, och det
bör framgå, att deslegitimering ej bör ske så länge läkaren är intagen på
sinnessjukhus utan först vid utskrivningen om det då befinnes erforderligt.

Reglerna för den av kvacksalveriutredningen föreslagna nya deslegitimeringsgrunden
kroppslig sjukdom eller defekt anses av
medicinska fakulteten i Uppsala alltför litet tillgodose den enskilde läkarens
rätt. Fakulteten i Lund anser att tillämpningen av även denna deslegitimeringsgrund
måste bliva vansklig, då någon exemplifiering på sjukdomar

72 Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

ej givits och uttrycket »pa riktigt sätt» i utredningens lagförslag ej
definierats.

Läkaresällskapet ställer sig tveksamt till behovet av denna deslegitimeringsgrund
och anför.

Att en kroppslig sjukdom eller defekt kan och i så fall bör förhindra att
vederbörande uppehåller en läkartjänst är givet, men om de själsliga funktionerna
äro intakta och omdömet ograverat — och det är förutsättningen
lör att bedömandet skall ske enligt denna bestämmelse — kommer läkaren
icke att utöva någon annan läkekonst än den som det står i hans förmåga
att fullgöra.

Svensk sjuksköt er ske förening och förste provinsialläkaren i Norrbottens
län motsätter sig att läkare skall kunna deslegitimeras på grund av kroppslig
sjukdom eller defekt.

Den från gällande lag hämtade bestämmelsen att läkare, som motsätter
sig undersökning, skall kunna hämtas genom polismyndighets
försorg förklaras av ett stort antal remissinstanser opåkallad.
Medicinalstyrelsen yttrar att föreskriften lämpligen bör utgå. Den lär
knappast ha tillämpats någon gång. Rätt för medicinalstyrelsen alt interimistiskt
återkalla legitimation torde innebära ett fullt tillräckligt tvångsmedel.

Liknande uttalanden göres av universitetskanslern, de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund, ÖHS-kommittén och läkarförbundet.

Beträffande de av utredningen förordade inskränkningarna i
Hlöjligheterna att deslegitimera vissa läkare, som har
tjänst, ma anmärkas att hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om icke
legitimation i sådant fall skulle kunna återkallas såvitt gäller verksamhet,
som icke innefattar tjänsteutövning. — Medicinalstyrelsen anser det icke
fullt klart om hinder skall finnas för styrelsen att interimistiskt återkalla
legitimation för läkare, som antages vara sjuk. Enligt styrelsen bör något
hinder i sådant fall ej föreligga, varom lagtexten bör ge tydlig upplysning.

Utredningens förslag att deslegitimeringen skall ha den
verkan att den deslegitimerade förbjudes att mot ersältning utöva även
den form av »läkekonst» som må utövas av envar har föranlett hovrätten
för Nedre Norrland till följande uttalande.

En läkare, vars legitimation aterkallats, må enligt 9 § icke yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning utöva läkekonsten. Han är härigenom avstängd
även från sådan utövning av läkekonsten, som enligt 3 § andra stycket tillkommer
envar. Enligt hovrättens mening är det icke påkallat att låta återkallande
av legitimationen omfatta mer än den särskilda behörighet, som
varit förenad med densamma. Skulle detta icke beaktas, bör likväl under alla
förhållanden deslegitimeringens verkan begränsas i enlighet med det sagda
då legitimationen återkallats med anledning av att vederbörande läkare
ådömts straffarbete utan att brottet haft samband med hans yrkesutövning.
Eljest blir följden att läkaren kommer i sämre läge än en på motsvarande
sätt dömd kvacksalvare.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960 73

Medicinska fakulteten i Göteborg uttrycker samma mening med följande
motivering.

Utredningens kategoriska utformning av § 9 vill fakulteten icke biträda.
I sin kommentar påpekar utredningen, att deslegitimerad läkare måste mista
rätten att i något avseende utöva läkekonst, detta av allt att döma med hänsyn
till samhällsskyddet. Med den differentiering som utredningen givit
beträffande läkar- och läkekonst, förefaller det fakulteten som om en
inkongruens förelåge genom att en deslegitimeringsåtgärd skulle få större
omfattning än enbart återkallandet av meddelad legitimation. Fakulteten
anser således, att legitimation och deslegitimation endast bör avse behörighet
att som läkare utöva läkekonst. Den deslegitimerades eventuella fortsatta
verksamhet inom hälso- och sjukvården bör anses vara tillfredsställande
reglerad av lagförslagets §§ 13—18, som innehålla bestämmelser om
rätt för annan än behörig läkare att utöva läkekonsten.

En ledamot av ÖHS-kommittén ger uttryck åt en liknande uppfattning.

Bestämmelsen om återvinnande av legitimation har föranlett
endast ett uttalande, nämligen av medicinska fakulteten i Uppsala, som
frågar sig hur en på grund av oskicklighet deslegitimerad läkare som är
förbjuden utöva läkekonsten skall kunna visa, att han åter tillfredsställande
kan utöva denna.

Slutligen må nämnas, att förste provinsialläkaren i Västernorrlands län
framhåller att medicinalstyrelsens nuvarande befogenhet till partiell inskränkning
i rätten att utfärda recept på t. ex. sprit och narkotika bör
bibehållas. Provinsialläkaren i Långsele distrikt har samma åsikt.

I remissyttrandena över nordiska kommitténs förs la g till
avtal om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare beröres de i avtalsförslaget
upptagna reglerna för deslegitimering knappast alls. I något enstaka
yttrande framhålles att deslegitimering i vistelselandet såsom en
automatisk följd av deslegitimering i hemlandet eller det nordiska land,
där legitimation först vunnits, är ett naturligt komplement till reglerna
om mer eller mindre automatisk legitimering i vistelselandet på grund av
tidigare vunnen legitimation i annat nordiskt land. Någon erinran mot den
av kommittén förordade ordningen för deslegitimering förekommer sålunda
ej.

Departementschefen

Liksom f. n. måste lagen tydliglvis tillhandahålla möjligheter att återkalla
den auktorisation för utövning av läkaryrket, som regleras genom
lagen. Samma intresse som påkallar den särskilda auktorisationen — nämligen
det allmännas intresse av att den erkända läkarverksamheten avgränsas
gentemot kvacksalveri och annan utövning av icke tillförlitliga behandlingsmetoder
på ett sätt, som ej lämnar utrymme för tvekan, och att
utövarna av denna erkända läkarverksamhet kan ställas under det allmännas
tillsyn — kräver också att auktorisationen kan fråntagas den, som

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

visar sig icke utöva verksamheten på tillfredsställande sätt. Auktorisationen
vore eljest meningslös. Mot denna allmänna bakgrund framträder återkallelse
av auktorisation icke såsom ett korrektiv mot läkare, som åsidosatt
sina skyldigheter, utan främst såsom ett medel att skydda de intressen,
som uppbär auktorisationsinstitutet. Till dessa hör uppenbarligen även
intresset av att läkarkåren kan omfattas med förtroende av allmänheten
och av samhällets organ. Med hänsyn bl. a. till auktorisationens betydelse
för den enskilde läkarens möjligheter att utöva sitt yrke är det tydligt att
reglerna om återkallelse av auktorisationen bör ha karaktären av lag.

Vad beträffar spörsmålet vid vilka behörighetsformer behov av särskilda
regler om återkallelse föreligger, är det till en början uppenbart att formen
för den permanenta och oinskränkta behörigheten, nämligen legitimationen,
fordrar sådana regler. Däremot är det mera tveksamt om särskilda regler
för återkallelse av behörighet erfordras, när behörigheten grundas på förordnande
eller tillagts läkaren såsom begränsad behörighet. Förordnandebehörigheten
upphör nämligen i och med att förordnandet löper ut, och de
förordnanden, som här kommer i fråga, torde kunna bringas att upphöra, om
den förordnade visar sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Utredningen
har icke funnit anledning föreslå några särskilda regler rörande återkallelse
av förordnandebehörighet och ej heller har såvitt känt något behov av
sådana regler yppats under de nuvarande reglernas tillämpningstid. Det
torde därför ej finnas skäl att nu införa dylika regler. I fråga om begränsad
behörighet föreligger måhända ett större behov av regler, enligt vilka behörigheten
kan återkallas åtminstone för det fall att behörigheten meddelats
för viss tid. I fortsättningen torde emellertid den begränsade behörigheten
—- om den icke skall gälla blott en kort tid — böra fastställas att gälla tills
vidare, varvid behörigheten när som helst kan återkallas eller ytterligare
inskränkas, om omständigheterna ger anledning därtill. Jag vill erinra om
att systemet med behörighet — begränsad eller generell —• efter särskilt
tillstånd av Kungl. Maj :t har tillämpats i avsevärd utsträckning under de
senaste årtiondena utan att något mera påtagligt behov av särskilda regler
för återkallelse av behörigheten yppat sig. Det finns knappast anledning
att antaga att den motsvarande nya behörighetsformen, vilken avses skola
få en avsevärt mera begränsad tillämpning än den nuvarande, kommer att
göra behovet av dylika regler mera framträdande. Jag anser därför att man
kan undvara regler om återkallelse av begränsad behörighet, åtminstone
intill dess ett mera påtagligt behov av sådana regler till äventyrs visar sig
föreligga.

Enligt det sagda bör lagen sålunda upptaga regler om återkallande av
behörighet endast såvitt gäller legitimation, och de grunder, på vilka legitimationen
skall kunna berövas vederbörande, bör hänföra sig uteslutande
till intresset av att skydda allmänheten samt att värna om förtroendet för
de auktoriserade läkarna. Båda dessa intressen påkallar deslegitimering

Kungl. Mäj. ts proposition nr IM dr 1960

då läkaren begått brott av allvarligare slag, då han blivit oförmögen att
utöva läkaryrket, vare sig detta beror på psykisk eller fysisk ohälsa, samt
då han ådagalagt grov oskicklighet i sin yrkesutövning eller eljest visat
sig uppenbart olämplig såsom läkare. De deslegitimeringsgrunder, som
utredningen föreslagit, finner jag mig sålunda böra godtaga. Liksom utredningen
anser jag också att deslegitimering icke i något av dessa fall skall
vara obligatorisk. När det gäller deslegitimering till följd av brott bör — särskilt
om även annat brott än sådant som begåtts under utövning av läkaryrket
skall kunna föranleda deslegitimering, vilket jag tillstyrker — återkallelsen
av legitimationen göras beroende av att läkaren genom brottet visat
sig icke vara i moraliskt hänseende skickad att utöva läkaryrket. Är det däremot
fråga om att deslegitimera en läkare på grund av grov oskicklighet vid
utövning av läkaryrket eller därför att han eljest visat sig uppenbart olämplig
såsom läkare, utan att han beträtts med brott, som kan föranleda deslegitimering,
är det läkarens förmåga, hans omdöme, kunnighet och andra
liknande kvalifikationsgrunder, som träder i förgrunden. Har läkaren visat
sig grovt oskicklig eller uppenbart olämplig bör huvudregeln vara att deslegitimering
skall äga rum. En sådan åtgärd bör emellertid kunna underlåtas,
om det finns anledning antaga att den grova oskickligheten varit en
engångsföreteelse eller om den uppenbara olämpligheten för läkaryrket
neutraliseras genom att läkaren övergått eller avser att övergå till sådan
läkarverksamhet, där hans brister blir av helt underordnad betydelse eller,
exempelvis om olämpligheten har sin grund i missbruk av alkohol eller
narkotika, läkaren underkastar sig behandling, som kan förväntas rehabilitera
honom efter kort tid. Vad slutligen beträffar deslegitimering, då psykisk
sjukdom eller annan rubbning i själsverksamheten eller kroppslig sjukdom
eller lyte satt läkaren ur stånd att utöva läkaryrket, bör likaså deslegitimering
kunna underlåtas, om läkaren faktiskt är hindrad, exempelvis genom
att han är omhändertagen för vård, att utöva yrket och utsikter föreligger
alt han kommer att tillfriskna. När frågan om deslegitimering aktualiserats
av psykisk ohälsa, måste beaktas att tillfrisknandet måhända fördröjes
eller rentav kan omöjliggöras om läkaren skulle deslegitimeras.
Åtgärden bör självfallet ej vidtagas i sådant fall, därest det på betryggande
sätt kan sörjas för att läkaren ej utövar läkaryrket.

Såsom utredningen föreslagit bör deslegitimering icke gälla för viss, i
samband med deslegitimeringsbeslutet fastställd tid utan den bör gälla
tills vidare. Det låter sig nämligen icke vid deslegitimeringen — vare sig
denna grundas på att läkaren begått brott, visat sig uppenbart olämplig
eller blivit psykiskt sjuk — bedöma när läkaren åter kan betros med legitimation.
När deslegitimeringen sker till följd av brott kan det väl tänkas att
förhållandena efter relativt kort tid medger att läkaren återfår legitimationen
och att detta då också kan vara en av de lämpligaste åtgärderna för hans
återanpassning i samhället. En tidsbestämd behörighetsförlust skulle må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

hända i sådant fall kunna föranleda återfall i kriminalitet. Och när det
gäller deslegitimering på grund av uppenbar olämplighet bör likaså behörigheten
kunna återgivas efter prövning.

Deslegitimeringens innebörd bör vara att den i varje fall medför förlust
av den behörighet som legitimationen givit läkaren, d. v. s. behörigheten att
utöva läkaryrket. Enligt nuvarande ordning, vilken bibehållits i utredningens
förslag, medför deslegitimering därjämte att läkaren förbjudes
att mot ersättning utöva även andra former av verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område; han äger sålunda ej heller utöva sådan verksamhet
som i princip står öppen för envar. Ett sådant totalförbud för den deslegitimerade
— vilket icke skulle ha någon motsvarighet i fråga om den läkare
som berövades förordnandebehörighet eller begränsad behörighet, även om
detta skedde av exakt samma anledning som den legitimerade läkaren
berövades sin behörighet — har utredningen funnit nödvändigt för att ge
deslegitimeringen erforderlig verkan. Under remissbehandlingen har viss
kritik riktats mot den av utredningen föreslagna ordningen. För egen del
anser jag det principiellt riktigast att förlust av legitimation får innebära
enbart förlust av de möjligheter att vara verksam på hälso- och sjukvårdens
område, som omfattats av den behörighet, vilken fråntagits läkaren på
grund av att han diskvalificerat sig. Särskilt tillspetsad blir situationen,
därest anledningen till deslegitimeringen är att läkaren i utövningen av
läkaryrket tillämpat kvacksalvarmetoder eller andra icke erkända metoder.
Deslegitimeringen skulle då medföra, att läkaren i motsats till kvacksalvare
i allmänhet skulle vara förbjuden att ägna sig åt metoden i fråga,
oaktat han hade en fullständig läkarutbildning bakom sig. Det sagda synes
mig visa att deslegitimeringens verkan icke bör i princip göras så vidsträckt
som utredningen föreslagit. Med det av mig anlagda betraktelsesättet i fråga
om läkarbehörigheten, nämligen att den är en auktorisation för utövning av
läkaryrket och ej en särskild eller »högre» form av behörighet att utöva
läkekonsten, är det också — i motsats till vad som är fallet med utredningens
konstruktion av behörigheten — tekniskt möjligt att låta deslegilimeringens
verkan stanna vid en förlust av behörigheten att utöva
läkaryrket, d. v. s. att vara verksam som utövare av den erkända medicinen.
Detta innebär först och främst att deslegitimeringen medför förlust av möjligheterna
att förskriva receptbelagda mediciner, att utfärda läkarintyg, att
remittera patienter till sjukhus för utredning och behandling etc. Därjämte
— och detta är icke minst viktigt — bör deslegitimeringen innebära att
läkaren icke kan förordnas att fullgöra läkartjänst eller erhålla begränsad
behörighet. Det stadgande, som reglerar verkningarna av deslegitimeringen,
bör därför få en sådan utformning att det helt förhindrar att den deslegitimerade
mot ersättning utövar läkaryrket. Deslegitimeringen innebär emellertid
vidare att läkaren berövas möjligheterna att vara verksam inom de
områden som, oaktat de ingår i läkaryrket och följaktligen omfattats av

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

läkarbehörigheten, står öppna för verksamhet av envar. Enligt min mening
bör de angivna följderna av deslegitimeringen ge denna tillräckligt eftertryck
och tillgodose de intressen, för vilkas skydd deslegitimeringsreglerna
kommit till. Att det i vissa fall kan bli förenat med svårigheter att avgöra
huruvida en deslegitimerad läkare fortsatt med att utöva läkaryrket, vilket
bör medföra straff för honom, eller endast ägnat sig åt sådan verksamhet,
som faller utanför läkaryrket, synes icke böra föranleda att man väljer
utredningens konstruktion. Svårigheterna i dessa fall torde för övrigt ej bli
alltför stora, enär presumtionen otvivelaktigt måste vara för att en deslegitimerad
läkare, som utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
utövar läkaryrket. I praktiken torde alltså deslegitimeringen i allmänhet
komma att innebära att läkaren berövas sina möjligheter att mot ersättning
vara verksam på hälso- och sjukvårdens område.

I detta sammanhang har jag även anledning att beakta frågan i vad mån
lagens deslegitimeringsregler bör anpassas till de bestämmelser om deslegitimering,
som upptagits i nordiska kommitténs förslag till avtal om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare. Dessa bestämmelser innebär att
förlust av legitimation i det nordiska land, där läkaren först vunnit legitimation,
skall medföra att legitimation, som vunnits i annat nordiskt land,
automatiskt skall återkallas. Ä andra sidan skall förlust av senare förvärvad
legitimation icke på samma sätt automatiskt medföra förlust av den
ursprungliga legitimationen; härvidlag skall ursprungslandets egna regler
gälla utan inskränkning men vad den deslegitimerade låtit komma sig till
last i det andra nordiska landet skall kunna beaktas i ursprungslandet. Den
föreslagna ordningen med obligatorisk deslegitimering i vissa fall innebär
ett betydande avsteg från de principer för deslegitimering, som enligt vad
jag anfört bör gälla här. Kommittén har motiverat denna ordning med dels
att legitimation i hemlandet skall vara en förutsättning för förvärv av legitimation
i vistelselandet, dels att det skulle innebära en illojalitet mot det
land, där den ursprungliga legitimationen meddelats men sedermera återkallats,
att låta legitimationen stå kvar i annat nordiskt land. Som jag
förut framhållit anser jag det angeläget att den nya lagen utformas så, att
den icke kommer att innefatta hinder för en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare enligt förslaget till överenskommelse mellan de berörda
länderna. För att överenskommelsen skall kunna träffas torde det vara
nödvändigt att i lagen införa en regel om obligatorisk deslegitimering i sådana
fall, då den ursprungliga legitimationen meddelats i annat nordiskt
land och sedermera återkallats där. Jag förordar därför att en särregel av
detta innehåll upptages i lagen med giltighet för de läkare, vilkas svenska
legitimation grundats på innehav av auktorisation i annat nordiskt land.

Vad slutligen beträffar behovet av regler, som medger en interimistisk
återkallelse av legitimationen i fall, då det med skäl kan antagas att läkare
på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk rubbning är ur stånd att

Kungi. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

nöjaktigt utöva läkafyrket, är jag ense med utredningen. Motsvarande
regler bör gälla även då det föreligger grundad anledning till antagande att
deslegitimering måste tillgripas till följd av fysisk sjukdom eller defekt hos
läkaren. Den interimistiska återkallelsen bör kunna äga bestånd till dess
utredningen fortskridit så långt att ett definitivt ställningstagande kan ske
och ej såsom nu endast i avvaktan på att undersökning kommer till stånd.
Det synes mig också nödvändigt att handräckning kan anlitas för att undersökningen
skall kunna genomföras; en läkare skulle eljest genom att motsätta
sig undersökningen kunna förhala avgörandet, vilket särskilt i fråga
om läkare som har tjänsteläkarbefaltningar kan medföra svårigheter att
få vikarier på tjänsten till men för sjukvården inom läkarens distrikt. Handräckningen
bör emellertid påkallas av medicinalstyrelsen och ej som nu av
den läkare som skall utföra undersökningen. Nuvarande ordning torde
innebära onödigt stora risker för att ett motsatsförhållande skall uppkomma
mellan den som skall undersökas och den som skall verkställa undersökningen.

Liksom nuvarande lag bör den nya lagen upptaga regler, vilka förebygger
uppkomsten av den situationen att en läkare, som förordnats av Kungl.
Maj :t eller medicinalstyrelsen, genom deslegitimering faktiskt hindras att
utöva sina tjänsteåligganden, så länge han uppehåller sin befattning.

C. Specialistbehörighet

Nu tillämpad ordning

I gällande lagar och författningar förekommer det i vissa sammanhang,
exempelvis i fråga om sjukförsäkring och anställningsförmåner, att det
talas om specialistbehandling eller vård av läkare, som är särskilt utbildad
på visst område. Lagstiftningen upptar emellertid ingenstädes regler om
läkares rätt att beteckna sig som specialist inom viss eller vissa grenar av
läkarvetenskapen. På enskild väg, nämligen genom läkarnas fackliga sammanslutning
Sveriges läkarförbund, har däremot en viss reglering av specialistbehörigheten
kommit till stånd med giltighet för de läkare, som tillhör
förbundet. Reglerna har antagits av förbundet den 9 december 1951 och
innehåller i huvudsak följande.

Medlem av förbundet, som önskar annonsera specialitet, skall därom
göra ansökan hos förbundet, som har i sin hand att avgöra, om tillstånd
därtill skall medgivas. Sådan ansökan skall vara åtföljd av bestyrkt meritoch
tjänsteförteckning, vari samtliga tjänstgöringar, förordnanden och
tjänstledigheter skola upptagas i kronologisk ordning, samt av tjänstgöringsbetyg,
som sökanden önskar åberopa. Särskilda kurser är som regel
icke stipulerade utan vad som fordras är i huvudsak tjänstgöring vid sjuk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

hus och institutioner för teoretisk utbildning. Om sökanden uppfyller de i
det följande närmare angivna kraven för vinnande av rättighet att annonsera
specialitet avgöres ärendet av förbundets beredningsutskott. I annat
fall inhämtas, därest så prövas erforderligt, yttrande av förbundets specialitetssakkunnige
och hänskjutes avgörandet till dess verkställande utskott.
Finner verkställande utskottet sådana omständigheter föreligga, att ansökningen
bör avgöras av centralstyrelsen, överlämnas ärendet till denna.
Sökande, som är missnöjd med verkställande utskottets beslut i specialitetsärende,
äger rätt att draga frågan under centralstyrelsens prövning.

Bestämmelserna upptager 25 skilda specialiteter. För rättighet att annonsera
specialitet fordras 5 års särskild utbildning, fördelad på obligatorisk
grundutbildning, obligatorisk randutbildning och övrig randutbildning. Den
obligatoriska utbildningstjänstgöringen omfattar mellan 2 och 4 år samt
fullgöres i regel på specialavdelning av sjukhus. Den obligatoriska randutbildningen
fullgöres på avdelning för en specialiteten närstående gren av
läkarvetenskapen. Såsom övrig randutbildning godtages vanligen tjänstgöring,
utöver den obligatoriska, på specialavdelning men även i vissa fall
annan sjukhustjänstgöring ävensom alternativt tjänstgöring i öppen vård.

Sjukhusutbildningen skall ha fullgjorts efter medicine licentiatexamen
samt i underordnad och med rätt till tjänstårsberäkning förenad befattning.
Dock får intill ett års tjänstgöring före medicine licentiatexamen
tillgodoräknas. Gradualavhandling eller därmed likvärdigt författarskap
må efter centralstyrelsens prövning kunna ersätta ett halvt års utbildning.
Den som innehar eller utnämnts till chefläkartjänst eller överläkartjänst
vid av stat, landsting eller kommun drivet sjukhus, specialavdelning av
sådant sjukhus eller vid universitetsklinik eller vid av enskild huvudman
drivet ortopediskt sjukhem eller kustsanatorium må efter centralstyrelsens
prövning kunna tillerkännas rätt att annonsera sig som specialist i
sitt fack även om han icke i allo uppfyller de för respektive specialitet
stadgade kompetensvillkoren. Centralstyrelsen äger slutligen, därest särskilda
omständigheter föreligger, meddela dispens från gällande bestämmelser.

1951 års specialitetsbestämmelser, som trädde i kraft år 1953, ersatte
äldre bestämmelser, enligt vilka det i regel fordrades endast 3 års specialutbildning
för rättighet att annonsera specialitet.

Beträffande förhållandena i de övriga nordiska länderna utom Island må
anmärkas, att en författningsmässig reglering av specialistbehörigheten
icke skett vare sig i Finland eller i Norge. En reglering därav har emellertid
icke i någotdera landet kunna helt undvaras och har därför ägt rum
på enskild väg efter i stort sett samma linjer som i Sverige. Medan frågan i
Norge ej varit föremål för någon statsmakternas behandling, framlades år
1952 för finska riksdagen ett förslag om sådan ändring i lagen angående
utövandet av läkarkallet, alt det skulle vara förbjudet för läkare att uppgiva
sig vara förtrogen med någon specialgren av läkarvetenskapen eller kompetent
alt särskilt behandla vissa sjukdomar, därest han icke erhållit särskilt
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skulle meddelas av medicinalstyrelsen enligt
bestämmelser, som styrelsen skulle utfärda efter hörande av de medicinska
fakulteterna vid Helsingfors och Åbo universitet och av läkarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

fackliga organisationer. Förslaget mötte stark opposition från läkarhåll och
förkastades såsom icke ändamålsenligt av riksdagen på förslag av dess ekonomiutskott,
som emellertid samtidigt uttalade, att ärendet borde upptagas
till förnyad behandling inom regeringen. Härvid borde underhandlingar
föras med läkarnas fackliga organisation i syfte att åstadkomma en ändamålsenlig
lösning av frågan.

I Danmark är däremot rätten för läkare att beteckna sig specialist offentligrättsligt
reglerad. En auktoriserad läkare får sålunda icke kalla sig
specialläkare utan särskilt tillstånd av Sundhedsstyrelsen. Tillståndet kan
avse en eller flera noggrant avgränsade specialiteter. Framställning om
tillstånd skall vara tillstyrkt av en till styrelsen knuten specialistnämnd.
För att en läkare skall kunna vinna godkännande såsom specialläkare, vilket
ej kan ske förrän minst 6 år förflutit från det han avlagt läkarvetenskaplig
examen, fordras dels — generellt — att han äger fullständig allmän
läkarauktorisation (såsom »lsege og fpdselhjaelper») och under ett år bedrivit
klinisk läkarverksamhet, dels att han erhållit huvudutbildning i den
specialitet det gäller jämte biutbildning eller supplerande utbildning eller
bådadera, allt efter specialitetens art. Antalet specialiteter är 20.

Utredningen

Utredningen redovisar till en början en den 21 maj 1952 dagtecknad, inom
medicinalstyrelsen upprättad promemoria, som styrelsen överlämnat till
utredningen och vari anföres skäl för en offentlig reglering av specialistbehörigheten
och skisseras vissa riktlinjer för denna reglering. I promemorian
erinras inledningsvis om att ett antal författningar använder uttrycken
»specialist», »specialistvård» och »läkare, som specialiserat sig på visst
medicinskt område» utan att det någonstans finnes officiellt angivet vad som
förstås med specialist eller specialitet. Rörande den privata reglering av
rätten att annonsera specialitet, som läkarförbundet genomfört för sina
medlemmar, framhålles i promemorian, att det allmänna dittills icke haft
något inflytande på regleringen, och upplyses att medicinalstyrelsen icke ens
underrättats, när nya regler skolat antagas eller när förbundsmedlem erhållit
rätt att annonsera specialitet. Beträffande specialitetsannonsering av läkare,
som står utanför förbundet, erinras det om att varken medicinalstyrelsen
eller läkarförbundet haft någon möjlighet till kontroll eller ingripande, vilket
beklagas, då annonseringen icke sällan varit ovederhäftig. Det framhålles
vidare som en brist att medicinalstyrelsen icke heller har möjlighet
att med stöd av någon författning förklara väl utbildade och förtjänta läkare
för specialister. I promemorian åberopas till sist att, ehuru några mera
allvarliga erinringar icke synes kunna riktas mot den av läkarförbundet

Kangl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

den 9 december 1951 antagna specialistregleringen, lämpligheten av förbundets
val av tidpunkt för denna kan ifrågasättas från flera synpunkter,
icke minst med hänsyn till de otillräckliga möjligheterna att tillhandahålla
nödig utbildning inom de olika specialfacken. Promemorian utmynnar i ett
betonande av att det med hänsyn till de däri redovisade förhållandena synes
angeläget att medicinalstyrelsen får ett avgörande inflytande på specialistfrågorna,
såväl när det gäller specialiteternas avgränsning och villkoren
för rätt att inom varje fack annonsera specialistverksamhet som när fråga
är om enskild sökandes rätt att beteckna sig som specialist. Inflytandet kunde
härvid utövas antingen därigenom att rätten att annonsera specialitet gjordes
beroende av medicinalstyrelsens tillstånd eller genom att läkarförbundets
beslut i hithörande frågor underställdes medicinalstyrelsen för godkännande.

Utredningen återger även de särskilda synpunkter på de i promemorian
berörda frågorna, som anlagts av en minoritet av dem som deltog i ärendets
behandling inom medicinalstyrelsen. Minoriteten uttalade att det syntes
rimligt att medicinalstyrelsen, med hänsyn till den ledning av sjukvården
som tillkommer den, finge utöva inflytande på utformandet av reglerna
för specialistförklaring och specialistannonsering och sammanfattade sin
— i fråga om formerna för utövandet av styrelsens inflytande — avvikande
ståndpunkt i ett uttalande att minoriteten ansåg, »att de sakkunniga, som
skall utreda frågan, torde kunna finna en form, som tillgodoser medicinalstyrelsens
behöriga inflytande vid fastställande av specialistregler utan
att läkar organisationer na känner sig berövade sitt».

Utredningen förklarar att den icke funnit den tillämpade ordningen vara
i något avseende otillfredsställande. Systemet »såsom sådant» med enskild
reglering av specialistbehörigheten såvitt gäller den kategori läkare,
som tillhör läkarförbundet, har enligt utredningen fyllt och fyller alltjämt
de anspråk, som skäligen kan uppställas. Rörande effektiviteten av systemet
i den omfattning, vari det med hänsyn till läkarnas fackliga organisationstillhörighet
kunnat praktiseras, upplyser utredningen att läkarförbundets
medlemmar praktiskt taget utan undantag lär respektera reglerna.
Utredningen påpekar härvid att förbundet såsom yttersta disciplinmedel
vid överträdelse av bestämmelserna kan utesluta medlem ur förbundet.

Emellertid finner utredningen det vara en brist att läkare, som ej tillhör
läkarförbundet, icke är bundna av de angivna specialistbestämmelserna.
Härav följer dock icke med nödvändighet att en statlig reglering bör ske på
området, ty det övervägande antalet läkare är anslutna till förbundet och
sålunda underkastade dess regler. Det allmänna bör emellertid enligt utredningens
mening ha möjlighet att inskrida mot en läkare, som icke tillhör
förbundet, om lian skulle beteckna sig som specialist utan att äga sådan
(i — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 141

Kungi. Maj.ts proposition nr lil år 1960

särskild kunnighet, som kan ge honom fog därför. En regel, som synes utredningen
lämplig, skulle vara att straff skall drabba den som utan fog tillkännager
för allmänheten att han är specialist inom någon gren av läkarkonsten.
Regeln skulle, anför utredningen, formellt gälla även de läkare,
som tillhör läkarförbundet, vilket emellertid icke synes utredningen vara
någon nackdel. Den som enligt förbundets medgivande ägde beteckna sig
specialist skulle dock — åtminstone under nuvarande förhållanden — icke
i något fall överträda den generella lagregeln genom att annonsera sig som
specialist. Å andra sidan skulle en läkare, som icke auktoriserats av förbundet
såsom specialist, kunna annonsera specialitet utan att riskera straffpåföljd,
försåvitt hans kvalifikationer vore fullvärdiga. Detta skulle enligt
utredningen få prövas förutsättningslöst. Utredningen föreslår alltså
icke att det författningsmässigt regleras, vilken kompetens som skall fordras
för rätt att annonsera specialitet eller sålunda för att en läkare skall kunna
med säkerhet veta, att han ej gör sig skyldig till straffbar handling, om han
annonserar specialitet.

På medicinalstyrelsens påpekande att styrelsen saknar inflytande på
läkarförbundets reglering av specialistfrågorna genmäler utredningen, att
styrelsen icke angivit någon konkret brist i förbundets reglering utan
tvärtom uttalat att inga mera allvarliga erinringar kan framställas däremot.
Utredningen anser det kunna förväntas att förbundet tillser, att dess bestämmelser
följer utvecklingen inom läkarvetenskapen. Om det framdeles
mot utredningens förmodan skulle visa sig, att bestämmelserna blev
otillfredsställande och rättelse ej skedde, bör frågan om statlig reglering
upptagas till omprövning. Utredningen uttalar i anslutning härtill att det
är önskvärt att läkarförbundet icke utan samråd med medicinalstyrelsen
ändrar bestämmelserna och att förbundet beaktar de synpunkter som medicinalstyrelsen
kan anlägga.

Rörande betydelsen för medicinalstyrelsen att få kännedom om vilka
läkare som av förbundet berättigas annonsera specialitet anför utredningen
att det givetvis är angeläget att styrelsen får sådan kännedom och att det
även för allmänheten kan vara av intresse att ha tillgång till en tillförlitlig
specialistförteckning. Uppgifter om läkare, som läkarförbundet givit
tillstånd att annonsera specialitet, bör därför lämpligen inflyta i medicinalstyrelsens
förteckning över svenska läkare. Utredningen anser det kunna
förväntas att förbundet underrättar styrelsen om meddelade och indragna
tillstånd.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen att den icke anser erforderligt
att specialistbehörighet meddelas av statlig myndighet. Medicinalstyrelsens
förslag, att läkarförbundets beslut i ärenden om rätt för läkare att beteckna
sig specialist skall underställas styrelsen säger sig utredningen icke heller
kunna förorda, enär från sakliga synpunkter föga skulle vara att vinna med

Kungl. Maj.ts proposition nr 1M är 1960

en sådan ordning, som därjämte skulle medföra en säkerligen icke helt obetydlig
ökning av styrelsens arbetsbörda.

I utredningens lagförslag har upptagits ett med bötesstraff sanktionerat
stadgande, enligt vilket läkare, som icke äger väl ådagalagda särskilda kvalifikationer
för viss gren inom läkekonsten, icke får tillkännage för allmänheten
att han är specialist inom den grenen av läkekonsten eller eljest äger
särskild kunnighet däri.

Remissyttrandena

Till utredningens förslag ansluter sig karolinska institutets lärarkollegium,
förste provinsialläkaren i Östergötlands län, andre stadsläkaren i
Göteborg och stadsläkaren i Skellefteå samt förste stadsläkaren i Borås,
som emellertid anser den föreslagna bestämmelsen så vag, att kompletterande
anvisningar är erforderliga.

Representativt för en andra grupp remissvar är medicinalstyrelsens yttrande,
vari en statlig reglering av frågorna om specialistbehörighet förordas
utan att läkarförbundets befattning med meddelandet av behörighet
att annonsera specialitet upphör. Styrelsen anför.

Det föreslagna lagrummet, 12 §, synes till sin innebörd alltför obestämt
och svårtolkat för att böra införas i lagen. Däremot skulle bestämmelsen ha
en uppgift att fylla, om det funnes officiellt erkända specialister inom
läkarkåren såsom är fallet i många andra länder. I denna fråga hänvisar
medicinalstyrelsen i första hand till sin i betänkandet intagna promemoria.
Sveriges läkarförbund har otvivelaktigt nedlagt ett mycket förtjänstfullt
arbete på att bland sina medlemmar meddela ställning som specialist.
Detta hindrar dock icke, att det föreligger ett klart behov av en
officiell form av specialistbestämning. Vid meddelande av bestämmelser
av olika slag — icke minst fastställande av taxor — möter ständigt svårigheten
att icke kunna använda begreppet specialist i sammanhang, där anspråk
på exakthet ställes. Det är också av stor vikt, att det allmänna, som
har att sörja för utbildningsmöjligheterna, även får ta ställning till frågan
vilka krav som skola ställas på specialister av olika slag. Specialistkraven
böra därför fastställas av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen. Sedan kraven
fastställts, är det dock av mindre betydelse, åt vilket organ tillämpningen
uppdrages. Medicinalstyrelsen anser icke uteslutet, att en sådan ordning
skulle kunna skapas, att läkarförbundet kunde få i uppdrag att i enlighet
med de fastställda normerna bevilja specialisträttigheter för sina medlemmar,
under förutsättning att detta kombinerades med rätt för enskild medlem
att i händelse av missnöje få beslutet underställt medicinalstyrelsens
prövning. Medicinalstyrelsen skulle sålunda såsom första instans endast
behöva vara beslutande organ, då det gäller specialisträttigheter för läkare
som icke tillhöra läkarförbundet. En sådan ordning skulle ur organisatorisk
synpunkt erbjuda stora fördelar och innebära minsta möjliga ingrepp i den
bestående ordningen. Medicinalstyrelsen föreslår att denna fråga närmare
utredes.

Kungl. Maj.ts proposition nr ltl år 1960

Liknande synpunkter anföres av riksförsäkringsanstalten, styrelsen för
statens institut för folkhälsan och länsstyrelsen i Jämtlands lån. Riksförsäkringsanstalten
påpekar härvid, att det i varje fall icke bör ifrågakomma
att läkare skall kunna dömas för brott mot 12 § endast därför att han
icke erhållit specialistbehörighet av läkarförbundet. Medicinska fakulteten i
Göteborg framhåller endast vikten av att läkarförbundet icke utan medicinalstyrelsens
hörande ändrar gällande bestämmelser för specialistkompetens.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att medicinalstyrelsen med
hänsyn till den ledning av sjukvården, som tillkommer styrelsen, bör erhålla
ett visst inflytande på dessa frågor. Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller
helt allmänt önskvärdheten av att frågor om rätt att tillkännagiva
specialitet blir föremål för objektiv och enhetlig prövning; vem som skall
meddela specialistbehörighet anser styrelsen vara svårt att för närvarande
avgöra.

En tredje grupp remissinstanser är av den uppfattningen att avgörandet
av frågan om en läkare skall äga beteckna sig specialist bör träffas av
medicinalstyrelsen. Sålunda yttrar ÖHS-kommittén.

Vi kan icke dela utredningens uppfattning att frågor om specialistbehörighet
uteslutande skall regleras genom Sveriges läkarförbund. Rent principiellt
förefaller det mindre lämpligt, att behörighet att annonsera sig som
specialist endast skall kunna förvärvas av medlem av förbundet. Förbundets
specialistregistrering har sin största betydelse för privatpraktiserande läkare,
medan hundratals framstående lasarettsläkare o. d. underlåtit att »ta ut»
specialist-kompetens. Det finns sålunda icke något ens tillnärmelsevis fullständigt
specialistregister, vilket såväl huvudmännen som allmänheten
ofta skulle ha behov av. Inom flera discipliner förekommer överhuvudtaget
ännu icke någon specialistregistrering. Även om läkarförbundet i många
avseenden nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete på detta område, finner
vi redan av dessa skäl, att specialistregistreringen bör överföras till medicinalstyrelsen,
som kan förutsättas komma att för ändamålet samråda med
framstående representanter inom de olika disciplinerna.

Särskilt viktigt i sammanhanget är att en statlig myndighet, som har del
i ansvaret för att erforderliga utbildningsresurser åstadkommes, får befattning
med frågan om vilka krav som skall ställas på specialister av olika
slag, vilken utbildning som erfordras i olika fall och om behovet av utbildningskapacitet
för ändamålet.

Att avgörandet bör ligga hos medicinalstyrelsen förordas även av hovrätten
för Nedre Norrland, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län,
förste provinsialläkarna i Kristianstads och Västmanlands län samt landstingsförbundet
och stadsförbundet. Förste provinsialläkaren i Kristianstads
län understryker härvid, att konsekvensen av ett godtagande av utredningens
förslag kan bli att läkare tvingas in i fackorganisationen. Landstingsförbundet
motiverar sin ståndpunkt med att det är principiellt otillfredsställande
att man vid tillämpning av författningar, där uttrycken specia -

Kungl. Maj:ts proposilion nr 141 år 1960

list och specialistvård förekommer, skall beakta vad som härvidlag beslutats
av eu enskild organisation. Stadsförbundet grundar sitt ståndpunktstagande
på bl. a. att det allmänna bör ha tillsyn över specialistområdet,
att tillhörigheten till viss organisation icke skall få inverka på en läkares
rätt att annonsera specialitet samt att garanti saknas för att läkarförbundet
i fortsättningen anmärkningsfritt skall handha frågor om specialistbehörighet.
Hovrätten förutsätter att medicinalstyrelsen vid utfärdandet av bestämmelser
om villkor för specialistbehörighet samråder med läkarförbundet.

I samband med remissbehandlingen av nordiska kommitténs förslag rörande
gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare har statskontoret tagit
upp frågan om statlig reglering av specialistbehörigheten mot bakgrund av
de i Danmark rådande förhållandena med dylik reglering och kommitténs
uttalande om önskvärdheten av att de centrala medicinalmyndigheterna
gemensamt utarbetade en sammanställning över vad som krävs i de olika
länderna för bl. a. rätt att annonsera specialitet. Statskontoret finner det
förtjänt att övervägas, om icke i samband med anordnandet av en gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare en ordning, liknande den danska, bör
införas även i vårt land och således specialistkompetensen underkastas reglering
och kontroll av myndighet.

Slutligen finnes en fjärde grupp remissinstanser som — på olika skäl —
anser att lagen icke bör upptaga någon bestämmelse om specialistbehörighet.

Medicinska fakulteten i Lund yttrar med instämmande av universitetskanslern,
att en bestämmelse om specialistbehörighet åtminstone för närvarande
är obehövlig och därjämte i sin föreslagna lydelse svår att tillämpa
och sannolikt ineffektiv. Det hänvisas vidare till att en ny utredning pågår
inom läkarförbundet och att resultatet av denna bör avvaktas. Åt samma
uppfattning ger en minoritet om tre ledamöter inom ÖHS-kommittén uttryck.
Även ÖHS-kommitténs majoritet föreslår att 12 § utgår ehuru med
något avvikande motivering. I yttrandet anföres.

Innan det föreligger några officiellt accepterade kvalifikationskrav synes
det vara speciellt olämpligt att införa förbud mot »specialistannonsering»
för den »som icke äger väl ådagalagda särskilda kvalifikationer». Vi vill
dessutom erinra om att medicinalstyrelsen torde ha möjlighet att i disciplinär
ordning rikta sig mot varje behörig läkare, som i sin läkargärning visar
tydlig brist på omdöme. Det förefaller oss därför ovisst om en sådan bestämmelse
som den här föreslagna överhuvudtaget ens framdeles kan bli av
behovet påkallad.

Stadsförbundet yttrar att, om frågor om specialistbehörighet enligt vad
förbundet förordar skall avgöras av medicinalstyrelsen, så blir behovet av
lagstadgande så ringa att ett stadgande av det innehåll, som utredningen
föreslagit, ulan olägenhet kan undvaras särskilt med tanke på medicinalstyrelsens
disciplinära befogenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Överståthållarämbetet ifrågasätter om frågorna om specialistbehörighet
lämpar sig för lagstiftning och domstolsbehandling.

Läkarförbundet förklarar sig, med hänsyn till inom förbundet pågående
översyn av gällande bestämmelser om rätt att annonsera specialitet, vara
tveksamt huruvida tidpunkten nu är inne för en lagstiftning på området
samt tillägger att det icke föreligger något behov av en speciell lagbestämmelse
rörande rätten att tillkännagiva viss specialitet. Eventuella missbruk
i detta avseende torde nämligen redan för närvarande kunna effektivt
beivras.

Avslutningsvis torde böra beröras den av utredningen i korthet behandlade
frågan om införande av uppgifter om specialistbehörighet i den av
medicinalstyrelsen utgivna läkarförteckningen. Medicinalstyrelsen förklarar
sig av principiella skäl ej kunna biträda förslaget att specialisttillstånd,
givet av läkarförbundet, skall upptagas i förteckningen. I motsats härtill
förklarar försvarets sjukvårdsstyrelse att det är i hög grad önskvärt att rätt
att annonsera specialitet angives däri, vare sig rätten meddelats av medicinalstyrelsen
eller läkarförbundet. Förste provinsialläkaren i Norrbottens
län framhåller önskvärdheten av att icke blott medicinalstyrelsen utan även
riksförsäkringsanstalten såsom de allmänna sjukkassornas tillsynsmyndighet
hålles underkunnig om specialisttillstånd. Läkarförbundet säger sig dela
utredningens uppfattning om önskvärdheten av att en specialistförteckning
ges ut och anmärker att förbundet förbereder utgivandet av en dylik. Förbundet
påpekar därjämte att allmänhetens berättigade krav på att kunna
nå kontakt med läkare inom viss specialitet tillgodoses exempelvis genom
den av Stockholms läkarförening utgivna läkarförteckningen samt att det
för övrigt för de vårdsökande i landsorten står klart, att lasaretts- och
överläkarna är specialistkompetenta.

Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har det förelegat behov av en närmare bestämning
av vilka kvalifikationer som skall fordras för att en läkare skall få
beteckna sig som specialist inom viss gren av läkarvetenskapen. Behovet
har särskilt gjort sig gällande vid bestämmandet av taxor för läkarvård
och i samband med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring
eller såsom anställningsförmån — till den som anlitat specialistvård. Därjämte
har det självfallet även från ren ordningssynpunkt uppfattats som
ett angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvaras av en verklig
sakkunskap, ett intresse som kan tillgodoses endast genom att den, som
icke förvärvat de erforderliga kvalifikationerna, hindras från att annonsera
sig som specialist. Ehuru sålunda ett behov av en reglering av specialistfrågorna
ostridigt förelegat, har någon offentligrättslig reglering
därav icke kommit till stånd. Läkarnas fackliga organisation, Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

läkarförbund, har i detta läge — oaktat det knappast kan anses vara
en angelägenhet av företrädesvis facklig karaktär — sökt kompensera
bristen på en sådan reglering. Härvid har förbundet såväl företagit en indelning
i olika specialiteter som föreskrivit villkor — i fråga om kompetens och
eljest — för rätt att annonsera sig som specialist.

Den ordning, som sålunda utbildat sig, utgör enligt vad som omvittnats
under remissbehandlingen resultatet av ett mycket förtjänstfullt arbete av
läkarförbundet och tillgodoser i icke oväsentlig utsträckning behovet av en
reglering av specialistfrågorna. Den har också, såvitt känt, fungerat utan
anmärkning från enskilda läkares sida. Det måste emellertid anses principiellt
oriktigt att tillgodoseendet av ett för det allmänna så betydelsefullt
intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens är överläm
nät till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen
det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen hänför
sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna till denna
fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering utan
att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna bör
avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika grenarna
är uppenbarligen frågor av det största intresse för det allmänna, som har
att svara för organiseringen av sjukvården och för läkarutbildningen. Även
för den enskilde läkaren, som genom långvariga specialstudier kvalificerat
sig särskilt inom viss gren av medicinen, synes det vara ett angeläget intresse
att hans rätt att annonsera sig som specialist icke är beroende av
enskilda, vilka icke är underkastade offentlighetens kontroll; särskild styrka
torde detta intresse få, om den prövande instansen är uppbyggd för att
tjäna en kårs fackliga intressen. Den enskildes intresse och vad som från
fackliga utgångspunkter bedömes såsom lämpligt kan uppenbarligen lätt
komma att strida mot varandra.

Specialutbildning inom visst område av medicinen har emellertid sin
stora betydelse ej blott för de självständigt praktiserande läkarna inom
den öppna vården utan i än högre grad för läkarna vid sjukhusen. När
det gäller denna kategori läkare kan uppenbarligen någon annan ordning
för bestämmandet av deras specialistkompetens, d. v. s. kompetens för
tjänster på olika avdelningar etc., ej komma i fråga än föreskrifter från
det allmännas sida. Lika uppenbart torde det vara att det vore en olycklig
utveckling, om villkoren för specialistkompetens bleve olika, när det gällde
sjukhusens läkare och de privatpraktiserande. Mellan de båda verksamhetsformerna
bör tydligtvis vägen ligga fri; den som vill övergå från det ena
till det andra arbetsfältet bör icke mötas av hinder, som hänför sig till hans
kompetens.

Det sagda synes mig övertygande visa, att frågorna om olika specialiteter,
specialistkompetens och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera
sig som specialist bör regleras av det allmänna. Tidpunkten för en

Kungl. Maj.ts proposition nr Ul år 1960

sådan reglering synes nu lämplig, när en ny behörighetslag skall utformas
och då därjämte frågan om en ny reglering av kompetensvillkoren för ett
stort antal läkartjänster — däribland tjänsterna som överläkare och biträdande
överläkare på lasaretten och dessas olika specialavdelningar —
är aktuell.

Att det i fortsättningen skall vara en allmän angelägenhet att fastställa
specialistkompetensen och därmed angiva förutsättningarna för rätt att
annonsera specialitet synes böra komma till uttryck i lagen genom en bestämmelse,
enligt vilken läkare ej får tillkännage för allmänheten att han
är specialist inom viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild
kunnighet däri, med mindre han -—- på sätt som Kungl. Maj :t närmare
föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet på området.
Härigenom nödvändiggöres en officiell indelning i specialiteter och ett fastställande
av utbildningens art och längd inom de olika specialiteterna. Däremot
synes det ej erforderligt att införa en ordning, enligt vilken vederbörande
läkare skulle tvingas inhämta särskilt tillstånd av den myndighet,
som handhar specialitetsfrågorna, för att få annonsera sig som specialist;
rätten att beteckna sig specialist bör tillkomma honom automatiskt, så
snart han uppfyllt de kompetenskrav som bestämts generellt. Dessa krav
bör vara så lättillgängliga och klara att envar utan tvekan skall kunna
bedöma, huruvida han uppfyllt dem eller ej. För sådana fall, då vederbörandes
utbildning visserligen är väl kvalificerande men avviker från normalschemat,
bör emellertid möjlighet finnas att genom särskild förklaring
meddela rätt att annonsera specialitet. Prövningen av kompetensen i dessa
fall synes kunna läggas på medicinalstyrelsen utan att detta behöver innebära
någon nämnvärd varaktig ökning av dess arbetsbelastning.

För att medicinalstyrelsen skall få en från flera synpunkter önskvärd
kännedom om vilka läkare, som är verksamma som specialister, bör det
kunna komma i fråga att föreskriva skyldighet för läkare, som önskar
annonsera specialitet, att göra anmälan därom till medicinalstyrelsen. Sådan
anmälan bör emellertid icke utgöra en förutsättning för rätten att annonsera
specialitet utan endast föreskrivas såsom en ordningsåtgärd. På grundval
av inkomna anmälningar och tillgängliga uppgifter om läkare, som
är anställda i allmän tjänst, bör medicinalstyrelsen därefter kunna uppgöra
en fullständig specialistförteckning.

Den av mig nu förordade ordningen innebär såvitt rör specialistutbildningen
och kompetensvillkoren för specialistbefattningar inom hälso- och sjukvården
icke någon ändring i nuvarande system. I vad det gäller möjligheterna
för en läkare att annonsera sig som specialist innebär förslaget
däremot en nyhet såtillvida att det nu — i överensstämmelse med de syften
som läkarförbundet sökt förverkliga inom ramen för sina möjligheter som
facklig organisation — tillskapas en exklusiv rätt för den, som är special -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 dr 1960

utbildad, att beteckna sig specialist. Ehuru läkarförbundets egen reglering
av specialistfrågorna härigenom otvivelaktigt blir överflödig, synes ett stort
utrymme likväl finnas för ett positivt intresse från förbundets sida för
specialistfrågorna, även när de icke är förenade med fackliga intressen,
och det torde på detta område liksom eljest inom den offentliga förvaltningen
bli regel, att några nya bestämmelser ej antages utan att alla berörda
parter fått tillfälle att yttra sig.

D. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har kvacksalveriutredningens förslag till lag
om rätt att utöva läkekonsten överarbetats inom inrikesdepartementet, varvid
bestämmelserna angående läkares behörighet att utöva läkaryrket samt
om rätt att annonsera specialitet jämte till dessa bestämmelser anslutande
ansvarsstadganden sammanförts i ett lagförslag och de bestämmelser, som
avses gälla för utövare av kvacksalveri och andra icke erkända eller auktoriserade
behandlingsmetoder, upptagits i ett annat lagförslag, till vilket jag
skall återkomma i ett senare avsnitt. Jag övergår nu till att behandla de
särskilda bestämmelserna i departementsförslaget till läkarlagen.

Lagens rubrik

Såsom jag utvecklat vid mitt ställningstagande i fråga om de allmänna
riktlinjerna för lagstiftningen på förevarande område bör det hittillsvarande
betraktelsesättet att såväl de utbildade läkarna som de rena kvacksalvarna
utövar läkar- eller läkekonst överges till förmån för en modernare
syn på de båda kategoriernas verksamhet. Härvid bör läkarnas verksamhet
betecknas utövning av läkaryrket. Den lag, varigenom förvärv och förlust
av auktorisation för detta yrke regleras, synes böra betecknas lag om behörighet
att utöva läkar yrket. Att i lagen därjämte regleras frågan om
rätt för läkare att annonsera specialitet torde vara av så underordnad betydelse,
att det icke behöver komma till uttryck i lagens rubrik.

Rubriceras lagen enligt vad jag sålunda förordat, torde det framgå redan
av rubriken, att lagen endast tager sikte på den verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, som utövas av läkare i detta ords vedertagna betydelse,
d. v. s. av den som är utbildad på vetenskaplig grund. I motsats till vad
som f. n. gäller behöver då ej heller i lagen intagas någon bestämmelse,
genom vilken tandläkare, sjukvårdspersonal, sjukgymnaster m. fl. undantages
från lagens tillämpningsområde.

1 g 1

denna paragraf redovisas de olika former, i vilka behörigheten att utöva

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1960

läkaryrket kan meddelas läkare, nämligen såsom legitimation, förordnandebehörighet
och begränsad behörighet. Härutinnan överensstämmer paragrafen
till sina huvuddrag med 1 § i 1915 års behörighetslag.

Såsom jag närmare utvecklat i det föregående anser jag det ej möjligt
och ej heller erforderligt att utforma och i lagen intaga någon definition
av vad som skall anses utgöra utövning av läkaryrket. I den mån det kan
bli erforderligt att avgränsa läkaryrket från annan verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område bör ledning kunna erhållas bl. a. i de bestämmelser,
som gäller för medicinsk undervisning vid universitet och högskolor
och för läkares verksamhet enligt allmänna läkarinstruktionen, reglementen
eller andra bestämmelser. Allmänt kan sägas att den kvalificerade hälsooch
sjukvård, som kan anses grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet
eller utgör en vidareutveckling därav, bör inrymmas under utövning av
läkaryrket. Till utövning av läkaryrket hör också att avge läkarutlåtanden
och intyg, även om någon undersökning av vederbörande ej företagits av
läkaren själv, liksom obduktioner och andra medicinska förrättningar, som
ej syftar till att bota någon från sjukdom.

Den form av begränsad behörighet, som enligt paragrafen skall kunna
tilläggas läkare, skiljer sig från den motsvarande behörighetsformen i nuvarande
lag därigenom att behörigheten ej förutsätter ett särskilt tillstånd
att utöva läkaryrket. Då det synes vara en onödigt vidlyftig konstruktion
att först ge tillstånd att utöva läkarverksamhet och sedan giva detta tillstånd
innebörden av behörighet, har en förenkling vidtagits såtillvida att
läkaren direkt tillägges den begränsade behörigheten.

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 § i 1915 års lag, från vilken den emellertid skiljer
sig bl. a. däri att den medger legitimation av läkare i väsentligt större
utsträckning än nu är fallet. Detta sker genom att dels kravet på svenskt
medborgarskap slopas, dels utländsk läkarexamen jämte kompletterande
utbildning enligt av Kungl. Maj :t meddelade närmare föreskrifter jämställes
med svensk läkarexamen. Generell behörighet, som nu tillägges
läkare med stöd av 1 § 4) i 1915 års lag, avses sålunda skola ersättas med
legitimation enligt förevarande paragraf. Liksom hittills skall medicinalstyrelsen
på ansökan meddela sökanden legitimation, om han uppfyller de
villkor, som uppställts i fråga om utbildning. Endast om sådana omständigheter
föreligger, att sökanden skulle ha deslegitimerats, om han varit
legitimerad läkare, får legitimationen vägras honom. Eftersom en ny deslegitimeringsgrund
föreslås införd enligt 4 §, nämligen grov oskicklighet
vid utövning av läkaryrket eller uppenbar olämplighet såsom läkare, vidgas
emellertid möjligheterna att vägra legitimation i förhållande till vad
som nu gäller. Självfallet bör dock legitimation i nu angivna fall kunna
vägras endast i flagranta fall. Vidare kan dom å straffarbete för brott,

Kungl. Maj.ts proposition nr lkl år 1960

varigenom den legitimationssökande visat sig icke vara skickad att utöva
läkaryrket, föranleda avslag på ansökningen om legitimation. Sådan dom
skall nämligen enligt 3 § i den nya lagen kunna föranleda deslegitimering.
Nämnda paragraf upptar ytterligare några deslegitimeringsfall, som saknar
motsvarighet i nuvarande lag och som följaktligen innebär ökade möjligheter
att vägra legitimation. Även i dessa fall bör dock möjligheten att vägra
legitimation handhavas med försiktighet.

3 §•

I förevarande paragraf regleras de deslegitimeringsgrunder, som återfinnes
i 3 § i 1915 års lag, nämligen brottslig gärning av olika slag.

Deslegitimering är enligt paragrafen liksom enligt nuvarande lag aldrig
obligatorisk i samband med brott. En utvidgning av deslegitimeringsfallen
har skett men en förutsättning för deslegitimering är alltid att läkaren
genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Detta är
givetvis oftare fallet, därest brottet förövats i samband med utövning av
läkaryrket, än om det är fråga om ett brott som helt saknar anknytning
till läkarens speciella ställning. Av denna anledning bör brott, som begåtts
under utövning av läkaryrket, kunna leda till deslegitimering, även om den
straffrättsliga påföljden blivit förhållandevis lindrig, medan deslegitimering
i anledning av brott, som icke äger sådant samband med yrkesutövningen,
bör förutsätta att brottet följts av en svårare straff rättslig reaktion. Med hänsyn
härtill medger paragrafen deslegitimering i anledning av brott, som begåtts
under utövning av läkaryrket, redan när fängelse, avsättning eller suspension
följt på brottet, medan brott, som icke begåtts under sådan yrkesutövning,
kan föranleda deslegitimering endast om brottet följts av straffarbete.
Verkan av villkorlig dom, förvaring och andra skyddsåtgärder får i
förevarande sammanhang bedömas enligt de särskilda regler, som för varje
dylik påföljd medger en jämförelse med fängelse och straffarbete. Har läkaren
icke kunnat fällas till ansvar på grund av sin sinnesbeskaffenhet, blir
deslegitimeringsreglerna i paragrafen icke tillämpliga. Deslegitimering torde
emellertid då i regel kunna ske enligt bestämmelserna i 5 §.

Oberoende av den ådömda påföljdens art bör deslegitimering kunna ske,
om läkaren dömts för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller
tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri enligt
den samtidigt härmed föreslagna kvacksalvarlagen. Detsamma bör gälla vid
läkares medverkan till sådant brott, som en kvacksalvare eller annan utövare
av icke erkänd behandlingsmetod gör sig skyldig till enligt 10 § nämnda
lag, då han i strid mot förbud, som meddelats för honom, fortsätter sin
verksamhet. I dessa fall måste nämligen läkarens medverkan anses innebära
ett så allvarligt åsidosättande av regler, som givits till allmänhetens
skydd just på förevarande område, att deslegitimering bör kunna tillgripas,
oaktat straffet normalt icke torde komma att överstiga böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Deslegitimeringsreglerna i denna paragraf bör jämställa avsättning och
suspension från tandläkartjänst med dylika åtgärder i fråga om läkartjänst
samt även i övrigt medge att det beaktas vad en läkare låter komma sig till
last på tandläkarkonstens område. Detta sammanhänger med att legitimation
såsom läkare enligt lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten automatiskt
medför behörighet att utöva även tandläkarkonsten. Nämnda lag
medger däremot icke deslegitimering av läkare utan endast av tandläkare. En
läkare som uteslutande ägnar sig åt tandläkarkonsten kan sålunda f. n.
icke berövas behörigheten att utöva denna verksamhet, försåvitt man icke
— i strid mot stadgandet i 8 § i 1915 års lag att verksamhet som tillkommer
tandläkare ej är att anse som utövning av läkarkonsten enligt
samma lag — betraktar hans yrkesutövning såsom en gren av läkarkonsten.
Med den nya lagen avgränsas läkaryrket från tandläkarkonsten, och det
uppkommer då ett behov av att i lagen uttryckligen medge deslegitimering
med hänsyn till vad läkaren företagit sig på tandläkarkonstens område. Det
bör emellertid för deslegitimering även i dessa fall fordras att läkaren genom
brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Det torde vara regel
att ett brott vid utövningen av tandläkarkonsten lämnar underlag även för
en bedömning av frågan, huruvida läkaren är skickad att utöva läkaryrket.

I anslutning härtill torde böra framhållas att det endast i fråga om deslegitimering
på grund av brottslig gärning synes föreligga ett direkt behov av
att låta reglerna uttryckligen avse även läkarens förhållande på tandläkarkonstens
område. Visar sig läkaren under utövning av tandläkarkonsten
uppenbart olämplig såsom tandläkare utan att begå brott, torde detta nämligen
icke motivera en deslegitimering. Tillräckliga möjligheter för ingripande
mot honom torde ändå stå till buds; han är ju såsom legitimerad
läkare ställd under medicinalstyrelsens tillsyn och styrelsens möjligheter att
skärpa kontrollen och vidtaga disciplinära åtgärder torde i allmänhet vara
tillfyllest. Och blir en läkare som ägnar sig uteslutande åt tandläkarkonsten
genom psykisk eller kroppslig sjukdom urståndsatt att nöjaktigt
utöva verksamheten torde han vara i lika mån oförmögen att utöva
läkaryrket. Han kan då deslegitimeras enligt de för läkare i allmänhet gällande
reglerna och därigenom berövas möjligheten att fortsätta sin tandläkarverksamhet.

Slutligen må under denna paragraf understrykas att deslegitimering enligt
paragrafens regler i motsats till vad som nu gäller skall ske på obestämd
tid, dock med den jämkning av regeln som föranleds av att deslegitimering
enligt 6 § endast kan ske under suspensionstid. Legitimation kan åter meddelas
läkare enligt reglerna i 7 §, när medicinalstyrelsen finner förhållandena
medgiva det.

I administrativ ordning bör föreskrifter givas om skyldighet för domstol
att underrätta medicinalstyrelsen, när legitimerad läkare dömts till ansvar
och deslegitimering kan följa på domen.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960 93

4§.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag. Medan 3 § i lagförslaget
ger möjlighet att deslegitimera en läkare, som genom brottslig gärning
visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket, medger 4 § deslegitimering
i sådana fall, då läkare visat sig uppenbart olämplig för läkaryrket
utan att brott, som kan föranleda deslegitimering enligt 3 §, föreligger.
Exempel på sådana situationer utgör upprepade svåra misstag vid
behandling av patienter, uppenbart charlataneri i yrkesutövningen, allvarligt
missbruk av receptskrivningsrätten och svår hemfallenhet åt spriteller
narkotikamissbruk, allt omständigheter som medför betydande risker
för patienterna. Det måste emellertid understrykas att deslegitimering enligt
paragrafen regelmässigt icke bör komma i fråga med mindre skärpt
kontroll och disciplinära åtgärder av olika slag från medicinalstyrelsens
sida försökts men visat sig resultatlösa. Även i dessa fall återkallas legitimationen
på obestämd tid och kan återskänkas, när förhållandena anses
medge detta, exempelvis om läkaren genom efterutbildning kompenserat
brister i kunskap och omdöme, om han underkastat sig behandling mot
missbruk av sprit eller narkotika etc.

Under paragrafen har även upptagits den deslegitimeringsgrund, som
hänför sig till förlust av tidigare vunnen auktorisation i annat nordiskt
land. Det är härvid att märka att deslegitimering är obligatorisk endast i
de fall, då den svenska legitimationen meddelats på grundval av läkarens
innehav av auktorisation i annat nordiskt land. Har läkaren vunnit sin svenska
legitimation oberoende av redan erhållen auktorisation i annat nordiskt
land, blir förevarande särregel ej tillämplig.

5 §.

I paragrafen regleras deslegitimering på grund av sinnessjukdom eller
annan rubbning av själsverksamheten, i vilken del paragrafen utgör en
motsvarighet till 4 § i 1915 års lag, samt, såsom en nyhet i förhållande till
nämnda lag, deslegitimering på grund av kroppslig sjukdom eller lyte, som
varaktigt satt läkaren ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket. Deslegitimering
är ej heller i dessa fall obligatorisk men skall vid sinnessjukdom
eller annan rubbning av själsverksamheten, som sätter läkaren ur stånd
att nöjaktigt utöva läkaryrket, regelmässigt ske. Med hänsyn till behovet av
skydd för den hjälpsökande allmänheten hör deslegitimering i dylika fall
kunna underlåtas endast om särskilda skäl talar därför såsom att läkaren
är omhändertagen för vård eller på annat sätt faktiskt berövad möjligheten
att utöva läkaryrket. Deslegitimering på grund av alt kroppslig sjukdom
eller lyte gör läkaren varaktigt oförmögen afl utöva yrket torde bli en förhållandevis
sällsynt företeelse. Så länge läkarens omdöme icke är påverkat
torde nämligen läkaren ägna sig endast åt sådana uppgifter, som han
kan utföra på ett tillförlitligt sätt, och anledning finnes då ej att deslegi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

timera honom. Den förevarande deslegitimeringsregeln bör över huvud
taget betraktas som en reservregel för extrema undantagsfall, i vilka skyddsintresset
eljest icke skulle kunna tillgodoses.

Liksom f. n. medger paragrafen, att läkaren mot sin vilja underkastas
läkarundersökning för utrönande av huruvida deslegitimering bör ske,
samt att legitimationen interimistiskt återkallas när förordnande givits om
sådan undersökning. Såsom förutsättning för förordnandet har liksom nu
uppställts att det föreligger grundad anledning att antaga att läkarens legitimation
bör återkallas. I läkarens intresse har vidare föreskrivits att undersökningen
ej får sträcka sig längre än som erfordras för att hans förmåga
att utöva läkaryrket skall kunna bedömas. Legitimationen kan enligt paragrafen
återkallas interimistiskt för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres
och ej som nu blott intill dess undersökningen kommer till stånd. Utsträckningen
av tiden för det interimistiska återkallandet bör självfallet
föranleda att ärendet avgöres med största skyndsamhet, när undersökningsresultatet
föreligger.

Återkallelse av legitimation enligt paragrafen gäller liksom i övriga deslegitimeringsfall
i allmänhet tills vidare och legitimationen kan återgivas
enligt 7 §, när förhållandena medger det.

6 §•

Enligt förevarande paragraf får deslegitimering ej ske av läkare, som
förordnats av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen till innehavare av läkareller
tandläkartjänst, så länge han innehar tjänsten och ej är suspenderad
eller på grund av sjukdom, som kan grunda deslegitimering, ledig från
tjänsten. Paragrafen överensstämmer till sitt innehåll i huvudsak med bestämmelser,
som f. n. finns i 3 och 4 §§ i 1915 års lag.

Till följd av bestämmelserna i paragrafen lider regeln, att deslegitimering
skall ske på obestämd tid, viss inskränkning. Då deslegitimering enligt
dessa bestämmelser i vissa fall ej får ske för annan tid än då läkaren är
suspenderad, måste deslegitimeringen i samma fall gälla för viss längsta tid,
eftersom suspensionstiden alltid är bestämd till sin längd. Detta får emellertid
icke leda till att deslegitimeringen betraktas såsom ett straff vid sidan av
suspensionen; deslegitimeringen får endast motiveras av intresset att
skydda allmänheten och att upprätthålla förtroendet för läkarna. Vid
kortvarig suspension torde dessa intressen mera sällan kräva att läkaren
deslegitimeras.

Det bör observeras att begränsningarna i möjligheterna att deslegitimera
läkare, som är förordnad — varmed avses alla former av tjänstetillsättning
— att inneha tjänst, endast gäller den som tillsatts av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen.
Den som förordnats av annat organ — exempelvis sjukvårdsstyrelse
eller sjukhusdirektion — kan av medicinalstyrelsen deslegiti -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

meras även för tid, då han innehar befattningen och ej heller är avstängd
eller ledig från tjänsten.

7 §•

Till denna paragraf finnes motsvarighet i 4 § första stycket sista punkten
i 1915 års lag, såvitt gäller den som deslegitimerats på grund av sinnessjukdom
eller annan rubbning av själsverksamheten. Att paragrafen nu
gäller generellt vid deslegitimering följer av att deslegitimeringen skall ske
för obestämd tid. I de fall, då deslegitimeringen kan gälla endast under
suspension och sålunda är bestämd till sin längsta tid, torde något utrymme
för tillämpning av paragrafen regelmässigt icke finnas, ehuru den formellt
gäller även då.

8 §•

Motsvarighet till paragrafen finnes nu i 1 § 3) i 1915 års lag. I sak har den
ändringen företagits att endast förordnanden, som meddelats av medicinalstyrelsen
eller myndighet, till vilken styrelsen delegerat befogenheten att
meddela förordnande, medför behörighet att utöva läkaryrket. Bakom denna
ordning, som innebär en centralisering av befogenheten att meddela förordnandebehörighet,
ligger intresset av att låta den centrala medicinalmyndigheten
få kontroll över hela området. En decentralisering av handläggningen
av förordnandena är emellertid nödvändig och denna kan då
ske genom att medicinalstyrelsen delegerar sin befogenhet. Till vilka myndigheter
delegationen kan ske regleras ej i lagen i vidare mån än att de vanligaste
myndigheterna, nämligen sjukvårdsstyrelse och sjukhusdirektion,
nämnes. Det förutsättes att medicinalstyrelsen genom delegation ger befogenheten
att förordna läkare även åt militär myndighet, som därigenom på
samma sätt som hittills kan självständigt tillgodose sitt behov av läkare med
behörighet att utöva läkaryrket.

9 §•

Under denna paragraf har upptagits bestämmelser, till vilka motsvarighet
delvis finnes i 1 § 4) i 1915 års lag. En nyhet är att begränsad behörighet
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande skall kunna tilläggas läkare
av medicinalstyrelsen. Detta avses i första hand skola kunna ske, då fråga
är om behörighet för enklare läkaruppgifter men också i fråga om behörighet
att utöva läkaryrket i hela dess vidd men med geografisk begränsning
till gränstrakterna i anslutning till det planerade gränssamarbetet med Finland
och Norge.

Såvitt rör gränssamarbetet skall den begränsade behörigheten enligt
reglerna i paragrafens andra stycke kunna genom generellt beslut förklaras
tillkomma den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande
svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande läkardistrikt i Finland eller

Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1960

Norge. Byte av innehavare av sådan tjänst medför med denna ordning,
att den tidigare innehavaren automatiskt förlorar sin behörighet och att den
nye innehavaren likaså automatiskt tillägges behörigheten. Det förutsättes
emellertid att medicinalmyndigheterna på ömse sidor om gränsen håller
varandra underrättade om vilka läkare som tjänstgör, i den mån det skulle
visa sig föreligga behov av kännedom därom.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag,
hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

I samband med att kompetensvillkoren för rätt att annonsera specialitet
bestämmes i administrativ ordning torde bestämmelser böra utfärdas i
syfte att förhindra att den, som hittills med fog annonserat sig som specialist
men som till äventyrs icke skulle uppfylla de stadgade villkoren, skulle
göra sig skyldig till straffbar gärning genom att fortsätta med att beteckna
sig som specialist.

11 §•

I förevarande paragraf upptages bestämmelser om straff för obehörig
utövning av läkaryrket och för annonsering av specialitet i strid mot villkoren
därför.

Straff enligt denna paragraf kan endast drabba den som auktoriserats
såsom läkare enligt lagen. Utövar någon, som varken är eller varit behörig
att utöva läkaryrket, likväl detta yrke — exempelvis en utbildad läkare innan
han legitimerats eller på annan grund förvärvat behörighet — drabbas
han lika litet som enligt gällande lag av straff för sin yrkesutövning i och för
sig. Men han blir därvid att betrakta som vem som helst annan, som icke
är utbildad läkare, och underkastad de begränsningar och de straffbud,
som gäller för lekmäns verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
enligt den samtidigt härmed föreslagna kvacksalvarlagen. En sådan ordning
torde vara naturlig och framhäver att det är först genom auktorisationen
som vederbörande erkännes såsom läkare.

Vidare kan straff enligt paragrafen ifrågakomma endast vid utövning av
läkaryrket. Ägnar sig en läkare, vars behörighet upphört och som därför
icke längre är åtkomlig med de disciplinära medel, som står medicinalstyrelsen
till buds, åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som icke
är att hänföra till utövningen av läkaryrket, blir han underkastad kvacksalvarlagens
begränsningar för verksamheten och de straffbud denna innehåller.
Även härvidlag upprätthålles sålunda den principiella skillnaden
mellan läkaryrket och annan icke erkänd verksamhet. Fullt konsekvent innebär
också dessa regler att behörighetens upphörande tvingar läkaren att
upphöra endast med den verksamhet, som omfattats av hans auktorisation,
men däremot icke med sådan verksamhet, som icke kan omfattas av denna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

Straff buden i läkarlagen syftar enligt det sagda icke till att förbjuda annan
än behörig läkare att utöva läkaryrket utan endast till att ge sanktion åt
reglerna om behörighet såtillvida att behörighetens upphörande skall tvinga
läkaren att upphöra med utövningen av läkaryrket. På samma sätt tvingar
paragrafen till iakttagande av de inskränkningar och villkor, som föreskrivits
vid meddelande av begränsad behörighet.

Då paragrafen straffbelägger utövning av läkaryrket av den, som är deslegitimerad,
torde härav utan uttryckligt stadgande följa, att deslegitimeringens
verkan ej kan upphävas genom att den deslegitimerade förordnas att
uppehålla läkartjänst eller tillägges begränsad behörighet.

Liksom nu förutsättes för straffbarhet att verksamheten utövats mot ersättning.
I fråga om straffet för obehörig utövning av läkaryrket har straffskalan
bestämts enhetligt till dagsböter eller fängelse, vare sig fråga är om
ett enstaka brott eller yrkesmässigt bedriven verksamhet. Yrkesmässighet
bör självfallet betraktas som försvårande men även ett enstaka brott, särskilt
om det innefattar överskridande av begränsad behörighet, kan med
hänsyn till omständigheterna vara så allvarligt, att fängelse bör kunna
komma i fråga.

Annonsering av specialitet utan specialistkompetens bör kunna föranleda
högst dagsböter. Straffskalan för denna förseelse har bestämts i enlighet
härmed.

12 §.

Mot medicinalstyrelsens beslut får enligt vanliga regler talan föras hos
Kungl. Maj :t. Beslut om deslegitimering, vilka torde vara den kategori beslut
enligt lagen som kan tänkas bli överklagade i större omfattning, är
uppenbarligen av den karaktären att de bör lända till efterrättelse utan
hinder av besvär. Med hänsyn härtill bör huvudregeln vara att medicinalstyrelsens
beslut skall lända till omedelbar efterrättelse. I enlighet härmed
har förevarande paragraf utformats.

13 §.

Förutom de bemyndiganden att utfärda tillämpnings- och följ dförfattningar,
som intagits i särskilda paragrafer i lagen, upptages under förevarande
paragraf ett generellt stadgande att Kungl. Maj :t äger meddela
närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

Utredningen framhåller såsom självfallet att den som äger legitimation
enligt nuvarande lag också skall vara legitimerad enligt den nya lagen. Den
som äger behörighet enligt 1 § 2) i 1915 års lag på grund av innehav av
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

läkartjänst bör enligt utredningen också anses som legitimerad läkare på
samma sätt som enligt utredningens förslag läkare, som av Kungl. Maj :t utnämnes
till läkarbefattning utan att vara legitimerad läkare, skall anses
därmed få legitimation.

Beträffande den förhållandevis stora grupp läkare, som f. n. äger obegränsad
behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen, framhåller utredningen
att den, fastän den anser det högeligen önskvärt att envar som äger permanent
behörighet också är legitimerad läkare, icke kan tillstyrka att dessa
läkare automatiskt förklaras för legitimerade läkare. Skälet härför är att
dessa läkares kvalifikationer enligt utredningen är skiftande, även om de
genomgått särskild efterutbildning i Sverige. Den behörighet, som vunnits
jämlikt 1 § 4), bör dock icke inskränkas genom den nya lagens ikraftträdande.
Utredningen konstaterar att detta leder till att det under lång tid
måste komma att finnas personer, som äger utöva läkekonsten på grund av
tillåtelse meddelad enligt äldre lag. Överskrider en sådan person sin behörighet,
skall frågan om eventuell ansvar spåföljd dock vara att bedöma enligt
nya lagen. Han skall vara att anse såsom behörig läkare enligt nya lagen så
långt hans tillåtelse att utöva läkekonsten sträcker sig. Anledning synes
utredningen ej finnas att låta 6 § 1 mom. andra stycket i nuvarande lag
gälla för honom efter nya lagens ikraftträdande. Om han överskrider gränserna
för sin behörighet, torde analogivis de allmänna reglerna om påföljd
för obehörig person kunna tillämpas.

Utredningen anser att särskild tillåtelse, som meddelats enligt 1 § 4) i
den äldre lagen, torde kunna indragas utan specialstadgande, om skäl därtill
föreligger. Detta förutsättes, framhåller utredningen, i gällande lag enligt
vad som kan utläsas av stadgandet i 5 § andra stycket. Detta lagrum bör
enligt utredningen ersättas med en i administrativ ordning utfärdad bestämmelse.

Om legitimation återkallats under den äldre lagens giltighetstid på viss
tid, skall detta beslut enligt förslaget icke påverkas av den nya lagens
ikraftträdande. Sedan den utsatta tiden löpt ut, skall läkaren återvinna sin
behörighet automatiskt och därefter enligt uttrycklig övergångsbestämmelse
bli att anse som legitimerad enligt den nya lagen.

Departemen tschefen

Utredningens förslag till övergångsbestämmelser anser jag mig i huvudsak
kunna biträda. På en väsentlig punkt föreligger emellertid enligt min
mening viktiga skäl för en avvikelse från utredningens förslag, nämligen
i vad det rör den förhållandevis stora grupp läkare, som vid den nya lagens
ikraftträdande innehar till tid och omfattning obegränsad tillåtelse enligt
1 § 4) i 1915 års lag att utöva läkarkonsten inom riket. Gruppen torde visserligen
minska något vid lagens ikraftträdande, nämligen med dem som
avlagt svensk med.-lic.-examen och som genom det nuvarande kravet på
svenskt medborgarskap för legitimation icke kunnat erhålla sådan. Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

avsevärt antal läkare med generell behörighet skulle dock alltjämt finnas,
vilka icke kunde få legitimation förrän de undergått efterutbildning enligt
bestämmelser som föranledes av den nya lagens 2 §. Emellertid är att märka
att dessa läkare redan faktiskt jämställts med de legitimerade läkarna på
flertalet områden. Skillnaden mellan legitimerade läkare och läkare med
generell behörighet är sålunda i praktiken huvudsakligen formell och jag
har i annat sammanhang framhållit att jag icke anser det befogat att upprätthålla
en dylik skillnad. Denna ståndpunkt intar jag även i detta sammanhang
och vill därför förorda att alla läkare med generell behörighet
enligt 1 § 4) i 1915 års lag genom en övergångsbestämmelse tillägges legitimation.
Härmed vinnes också att deslegitimeringsreglerna blir tillämpliga
på ifrågavarande kategori läkare, som nu — oaktat de kan ha sedan
lång tid bedrivit läkarverksamhet här i landet och vunnit svenskt medborgarskap
— helt oreglerat kan berövas sin behörighet. Ett starkt rättssäkerhetsintresse
fordrar att denna brist undanröjes, och detta sker på
ett enligt min mening lämpligt sätt genom att dessa läkare blir legitimerade
läkare enligt den nya lagen.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett flertal icke legitimerade
läkare, som avlagt läkarexamen i utlandet och erhållit generell behörighet
enligt 1 § 4) i den äldre lagen, i motsats till vad utredningen antagit, av
Kungl. Maj:t utnämnts till innehavare av läkartjänster, företrädesvis provinsialläkartjänster.
Dessa läkare vinner nu legitimation enligt förevarande
övergångsbestämmelse.

Den som med stöd av 1 § 4) i den äldre lagen innehar begränsad behörighet,
vare sig begränsningen hänför sig till tiden för behörigheten eller är
av annan karaktär, bör såsom utredningen föreslagit vara bibehållen vid
denna. I en övergångsbestämmelse bör till undanröjande av varje tvekan
om dessa läkares ställning förklaras att de skall anses inneha begränsad
behörighet enligt den nya lagen.

För de läkare som är deslegitimerade på viss tid vid den nya lagens ikraftträdande
bör vad som bestämts vid deslegitimeringen bestå. Även om det i
vissa fall kunde vara önskvärt att återskänka legitimationen före den bestämda
tidens utgång, bör å andra sidan beaktas att en övergång till deslegitimering
på obestämd tid i sådana fall, då vederbörande redan är deslegitimerad
på viss tid, skulle kunna föranleda att deslegitimeringstiden
blev längre äp som ursprungligen bestämts. En sådan ordning skulle sålunda
kunna försämra läkarens ställning och kullkasta hans planering för
framtiden och bör därför icke införas. Övergångsbestämmelserna bör alltså
för dessa fall innehålla att vad som bestämts vid deslegitimeringen skall
gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. De anförda skälen gör sig
däremot ej gällande i sådana fall, då deslegitimeringen enligt den äldre
lagen skett för alltid. Möjlighet synes böra finnas att för dessa fall upptaga
frågan om deslegitimeringens bestånd till omprövning enligt den nya lagens
regler.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

4. Bestämmelser om kvacksalveri och andra icke erkända

behandlingsmetoder

A. Allmänna synpunkter
Olika former av icke auktoriserad verksamhet

Under hela den tid medicinen utvecklats har vid sidan av den erkända
medicinen funnits utövare av andra behandlingsmetoder, vilka utgivit sig
för att äga kunnighet i botande av sjukdomar.

Vidskepliga åskådningar, övertro och misstolkningar har alltid ingått i
den föreställning om sjukdomar, som omfattats av stora grupper av befolkningen.
Bedragare har utnyttjat detta förhållande för att med användande
av olika behandlingsformer söka tillskansa sig materiella fördelar. Särskilt
i tider med brist på läkare och sjukvårdsmöjligheter har lekmän ägnat sig
åt utövande av läkekonst i form av olycksfallsvård och såsom s. k. folkmedicin.
Denna kunde väl inrymma en del riktiga iakttagelser och erfarenheter,
men den var också uppblandad med vidskepelse och felföreställningar,
som lett till mindre lämpliga och oriktiga åtgärder. I icke ringa
utsträckning har folkmedicinens utövare omfattat äldre medicinska uppfattningar,
som i samband med medicinens utveckling ersatts av bättre
dokumenterade och vetenskapligt grundade kunskaper. Icke så sällan
har rent vidskepliga uppfattningar dominerat. I olika sammanhang har
kvasivetenskapliga hälsoläror uppkommit, i vilka sjukdomarnas orsaker
och sätten för deras botande vanligen setts med utgångspunkt i en mycket
ensidig och godtycklig, dogmatiskt fastlåst åskådning. I vårt nuvarande
samhälle förekommer alla de här skisserade formerna av kvacksalveri och
andra icke erkända behandlingsmetoder. Med hänsyn till att behandlingsmetoderna
icke erkänts, varför en reglerad utbildning och utövning därav
följaktligen ej förekommer, är det självfallet svårt att strikt avgränsa de
olika metoderna från varandra. Det torde sålunda ej vara ovanligt att den
som praktiserar en viss behandlingsmetod stundom med denna införlivar
behandlingsformer, som han själv funnit på eller som han hämtat från
andra skolor eller meningsriktningar. Vissa huvudgrupper kan emellertid
urskiljas, av vilka homeopati, kiropraktik, osteopati, ögondiagnostik, naturläkekonst
och magnetism torde vara de viktigaste. Till en huvudgrupp kan
också sammanföras ålderdomliga eller vidskepliga metoder av de mest
skiftande slag.

Ehuru i allmänhet icke förtjänta av beteckningen kvacksalveri med dennas
nedsättande betydelse hör till de icke erkända — d. v. s. icke auktoriserade
och under offentlig tillsyn ställda — behandlingsmetoderna även
optikernas utprovning av glasögon åt dem, som lider av synfel, samt utbil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960 101

dade psykologers verksamhet i syfte att hjälpa dem, som lider av psykiska
besvär.

Religiös helbrägdagörelse kan visserligen stundom vara en form av
kvacksalveri, nämligen om den förenas med behandling av den sjuke, men
faller regelmässigt utanför det nu aktuella området, eftersom den i allmänhet
inskränker sig till förböner eller symboliska handlingar.

I utredningens betänkande lämnas å sid. 67—79 en översiktlig framställning
rörande vissa former av kvacksalveri och andra icke erkända behandlingsmetoder.
För förhållandena på det psykiatriska och det oftalmologiska
området, såvitt rör icke auktoriserad verksamhet redogöres i betänkandet
å sid. 128—132, respektive sid. 136—144. Till medicinalstyrelsens år 1941
framlagda förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten (SOU
1942: 22) fogade styrelsen en mera omfattande utredning rörande olika former
av kvacksalveri och andra ej erkända behandlingsmetoder. Av denna
utredning må nämnas en sammanställning av professorn J. H. Waldenström,
betitlad »Några ord om chiropraktiken», ett av en schweizisk undersökningskommission
avgivet utlåtande angående den kiropraktiska läran, en
uppsats av professorn G. Liljestrand under rubriken »Om homöopati» samt
en av professorn K. G. Ploman författad promemoria rörande ögondiagnostiken.
Vidare lämnades å sid. 169—183 i 1942 års betänkande några exempel
på kvacksalveri av uppseendeväckande art och på sid. 188—219 en sammanställning
ur förste provinsialläkarnas årsberättelser, utvisande kvacksalveriets
förekomst i Sverige åren 1931—1939. Någon liknande bearbetning av
senare årsberättelser har ej förekommit.

I det följande lämnas en på kvacksalveriutredningens betänkande grundad
kortfattad redogörelse för de olika former av kvacksalveri och andra icke
erkända behandlingsmetoder, som kan ha betydelse för utformningen av
förevarande lagstiftning.

Homeopati

Homeopatien grundades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755
-—1843), som publicerade sin lära 1796. Denna lära tillkom sålunda på en
tid, då någon läkarvetenskap i modern mening icke fanns utan uppfattningen
om sjukdomarnas väsen till största delen baserade sig på naturfilosofiska
spekulationer. Den accepteras alltjämt av många i praktiskt taget
oförändrat skick, och detta icke blott av lekmän utan även av en del läkare.
Att läran är oförändrad kan man övertyga sig om genom studiet av gängse
läroböcker i hoineopatisk terapi, t. ex. »A Manual of Homeotherapeutics» utgiven
av Neatby och Stonham, som båda är läkare. Denna bok, som omfattar
nära 1 000 sidor, utkom 1948 med sin tredje upplaga. Fn annan dylik lärobok
är »An Introduction to the Principles and Practice of Homeopathy»,
utgiven av Wheeler och Kenyon likaledes 1948. Båda dessa arbeten, som
emanerar från England, är godtagna av svenska homeopatiska organisa -

102 Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

tioner. I den förra finner man följande definition på läran (i svensk översättning).

»Homeopati kan beskrivas som en behandlingsmetod, vid vilken läkemedlet
utväljes på grund av dess förmåga att hos en frisk person åstadkomma
symtom, som är lika dem, av vilka den sjuke lider. I förkortad form
kan definitionen uttryckas med lika botas med lika.»

För att kunna behandla en sjukdom på rätt sätt måste man enligt homeopaternas
uppfattning följaktligen ha reda på vad olika läkemedel ger
för effekt på friska personer. Detta vet man beträffande läkemedlen för de
fall, då de gives i stora doser, men detta ger, säger de nämnda författarna,
i allmänhet föga ledning. Man måste därför anställa prov med doser av olika
storlek, och det har Hahnemann och hans lärjungar gjort. De samlade uppgifterna
härom kallas materia medica. Hur en sådan prövning verkställes
framgår av ett exempel, som professor Liljestrand anför i sin förenämnda
uppsats. Vid prövningen av belladonna betjänade sig Hahnemann av 30:de
potensen,1 vilket betyder en så enorm utspädning av medlet, att försökspersonen
— såsom en enkel uträkning visar —- praktiskt taget icke kunde ha
fått någon som helst belladonna i sig. Likväl observerades enligt uppgifterna
angående denna prövning icke mindre än 380 mycket växlande och delvis
allvarliga symtom. Andra iakttagare har funnit ytterligare 1 042 symtom
med användning av andra potenser.

Båda de angivna läroböckerna är ordnade som en läkemedelslära, d. v. s.
läkemedlen är uppräknade i bokstavsordning och efter vart och ett är
angivet dels hur ämnet verkar på friska personer, dels vid vilka sjukliga
tillstånd det bör användas. Det första medlet i Neatbys och Stonhams bok
är benzoesyra. Det ger enligt deras uppgift åt urinen en karaktäristisk lukt,
påskyndar puls och andning samt ger upphov till stickningar och brännande
smärtor i lederna, särskilt i knän och stortår, med rodnad och ansvällning.
På grund härav bör benzoesyran användas vid reumatism och gikt, som tar
sig uttryck i halsfluss, matsmältningsrubbningar, diarré, luftrörskatarr,
ledsmärtor och urinvägsinfektioner. Därpå följer en lång beskrivning av de
symtom, vid vilka medlet är nyttigt. Det är t. ex. nyttigt vid njur- och blåssjukdomar,
när urinen är starkt färgad och har en stark urinlukt, som kännes
när urinen låtes, men även när urinen droppar hos gamla män med
prostataförstoring. Nattväta hos barn påverkas också fördelaktigt liksom
huvudvärk, som kommer på natten och är beroende på förändrad väderlek
och kombinerad med ringa urinmängd o. s. v. Utvärtes är medlet bra för
knölar å stortån. På samma sätt fortsättes det med läkemedel efter läkemedel
på 1 000 sidor.

Ett visst läkemedel, t. ex. den förenämnda benzoesyran, användes således
mot vissa symtom, förekommande vid de mest skiftande sjukdo 1

Som bekant betecknar homeopaterna de olika utspädningarna som olika potenser, varvid
de minsta utspädningarna kallas låga och de starkaste utspädningarna höga potenser.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

mar, som har de mest olika orsaker, såsom gikt, astma och nattväta hos
barn, tillstånd som enligt vanlig medicinsk erfarenhet icke har någonting
med varandra att göra. Detta är helt logiskt från homeopatens utgångspunkt,
och i och för sig är ingenting att invända mot den symtomatiska behandlingen,
som i vissa situationer är den enda, som står till buds. En person
kan t. ex. behöva morfin mot smärtor vid de mest skilda sjukdomar.

Av den kritik, som riktas mot de homeopatiska läkemedlen, anses homeopaterna
ha svårast att bemöta de invändningar, som går ut på att de använder
läkemedlen i så stora utspädningar, att det är otänkbart, att medlen
kan ha någon verkan. I en tid, då sådana begrepp som molekyler och atomer
är ganska välkända för den stora allmänheten, har de flesta människor
säkerligen svårt att tro, att en droppe medicin utspädd i en vattenmassa
så stor som jordklotet skall kunna ha någon effekt. Homeopaterna har
genmält, att vetenskapen numera känner till ämnen såsom vitaminer och
hormoner, som verkar i utomordentligt starka utspädningar. Detta är riktigt,
men det fordras dock något av ämnet för att verkan skall åstadkommas.
De homeopatiska läkemedlen i de högre potenserna är emellertid bara
vattnet. Vid behandlingen av detta spörsmål säger Wheeler och Kenyon, att
den enda förklaringen är, att utspädningen vid ett visst stadium åstadkommer
en fysikalisk kraft, som därefter förmedlas till de följande utspädningarna.
Denna kraft minskas icke i de fortsatta utspädningarna och de högre
utspädningarna är alltid mera verksamma än de lägre. Om man således
t. ex. tar en droppe opiumtinctur och späder ut den med vatten, så sker en
förändring i vattnet, så att en okänd kraft uppstår i detta, som verkar botande,
och denna kraft blir större ju mer man späder och finnes kvar oförändrad
eller rent av ökad sedan man gjort spädningen allt flera gånger.
Denna kraft är dessutom icke densamma utan är olika för olika läkemedel.
Beviset för att en sådan mystisk kraft existerar kan homeopaterna icke
prestera annat än genom att påstå, att de funnit att dessa läkemedel botar
sjuka människor. De inbjuder alla och envar att pröva, om icke medlen har
effekt, och om man finner att så verkligen är förhållandet, anser de att det
är bevisat, att de nämnda krafterna måste existera. Detta anses emellertid
på vetenskapligt håll icke bero på några övernaturliga krafter i de homeopatiska
medicinerna utan helt enkelt på att patienten tror på dem. Samma
verkan kan nämligen erhållas genom handpåläggning och på många andra
sätt, vilket är känt sedan uråldriga tider.

Kiropraktik

Den kiropraktiska läran grundlädes av en amerikansk kolonialvaruhandlare,
D. P. Palmer, som upptäckt att han besatt vissa »magnetiska krafter»
och som under ett 10-tal år genomförde »magnetiska kurer», tills han 1895
framlade sin teori att de flesta sjukdomar beror på lägeförändring av en eller
flera kotor, s. k. kotförskjutningar. Dessa kotförskjutningar orsakade enligt

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

honom tryck på en eller flera av de nerver, som utgår från ryggmärgen och
var på så sätt orsak till värk och smärtor och även till verkliga sjukdomar
i de inre organen. Denna hans teori var uppenbarligen ett modifierat plagiat
av den redan 1874, av den amerikanske farmaren Andrew Still, framlagda
osteopatiska läran. Under det att de osteopatiska skolorna i Amerika så småningom
utvecklats till vanliga medicinska högskolor, där de ursprungliga
osteopatiska handgreppen endast bibehållits som en relativt underordnad
behandlingsmetod, har kiropraktiken bibehållit sin ursprungliga karaktär.

Den första kiropraktiska skolan grundlädes av Palmers son, B. J. Palmer.
Enligt uppgift fanns 1920 79 dylika skolor, 1932 43 stycken och 1937 endast
21. Uppgifterna om utbildningen vid skolorna är något varierande men den
tycks i bästa fall omfatta 1—2 år, innan man får anta titeln »doctor of
chiropractic».

Ett studium av den kiropraktiska läran sådan den ter sig i »Chiropractic
Principles and Technic» av Janse, Houser och Wells, utgiven i Chicago 1947
av National College of Chiropractic, visar en blandning av anatomisktfysiologiskt
och medicinskt erkända fakta, vissa speciella och goda anatomiska
iakttagelser samt, sett ur den erkända medicinens synvinkel, önsketänkande
och rena ovederhäftigheter. Den röda tråden i läran är den
axiomatiskt fastslagna satsen att det uppkommer subluxationer mellan
kotorna och att även minimala dylika kan orsaka tryck på de från ryggmärgen
utgående nervrötterna och så ge upphov till praktiskt taget vilken sjukdom
som helst. Några exempel citeras (i översättning):

1) »Och det är ett kliniskt faktum, att kotförskjutningar (''subluxationer’)
förekomma vid nästan alla sjukliga tillstånd, som beröra huvudet och ansiktets
olika delar såsom öron, ögon, näsa och hals, samt att korrigering av
förskjutningarna bota eller förbättra dylika sjukdomar.»

2) »Bördor burna på huvudet orsaka egendomliga ryggdeformeringar och
leda slutligen till krökningar, sköldkörtelsjukdomar såsom kretinism och
thyreoidism samt liknande sjukdomar, vilkas uppkomstsätt tidigare icke
varit känt. Halskotorna, som äro de svagaste, giva först efter. Här har vi
att finna anledningen till att sköldkörtelförändringar uppträda i Europas
bergstrakter, där dricksvattnet felaktigt har ansetts orsaka kretinism. De
nedre halskotorna ha förskjutits, och en korrigering av dessa botar sköldkörtelbesvären.
»

3) »Justering av tredje bröstkotan har till följd försvinnandet av många
olika sjukdomar, icke blott njursjukdomar utan även sjukdomar av helt
annan art som bero på urinsyrans tillstånd, t. ex. reumatism, nervvärk,
ögonsjukdomar och många former av hudsjukdomar.»

4) »Om t. ex. en kotförskjutning uppkommer i nedre ryggregionen eller
övre ländregionen av ryggraden, kan det hända att ingen sjuklig effekt följer
omedelbart. Men åratal därefter kanske individen får tyfus. Orsaken är helt
enkelt den, att tarmarna, som äro ingångsporten för infektionen vid denna
sjukdom, ha så minskad resistens, att de utgöra ett särskilt lämpligt substrat
för tyfusbacillernas förökning och utvecklingen av deras gifter. Det har visats,
att febern snabbt försvinner, när kotförskjutningarna korrigeras, enär
utvecklingen av gifterna, som är den aktiva orsaken till febern, stoppas

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960 105

sedan de för bakteriernas aktivitet särskilt lämpade förhållandena blivit
avlägsnade.»

Även om den moderna uppfattningen inom skolmedicinen om diskdegeneration
och diskbråck som orsak till lumbago-ischias och brachialgibesvär
kan sägas ha visat, att det inom den kiropraktiska läran finnes en kärna,
som snuddat vid sanningen, och även om det är tänkbart, att diskdegeneration
och diskbråck kan vara orsak till fler sjukdomstillstånd än man i dag
är benägen att acceptera, anses det på vetenskapligt medicinskt håll uppenbart
att de anförda citaten innehåller påtagliga och ovederhäftiga överdrifter.

»Chiropraktisk journal», organ för diplomerade chiropraktorers förening,
meddelar att vissa sjukdomar lämpar sig speciellt för kiropraktisk
»justering» nämligen »ryggvärk och ischias, neuralgier, huvudvärk, astma,
nervösa hjärtåkommor, sömnlöshet, yrsel, våt ekzem, högt blodtryck (hypertension),
matsmältningsbesvär samt en del former av menstruationslidanden».
Vid granskning av några nummer av tidningen finner man därtill
meddelanden om lyckade kiropraktiska behandlingar vid dövhet, nedsatt
syn, dubbelseende, förlamningar etc., och en rubrik från 1936 lyder
»Inga blindtarmsoperationer mer!» I »A textbook on chiropractic diagnosis»
av James N. Firth, »formerly Professor of Symptomatology in the Palmer
School of Chiropractic, Professor of Diagnosis, Lincoln Chiropractic College,
Indianapolis», 1948, femte upplagan, anges kotjustering som behandling
även för hjärntumörer, lungtuberkulos, tyfus, dysenteri etc.

Den kiropraktiska diagnostiken tillgår i stort sett så att man genom
palpation av tagg- och tvärulskott anser sig kunna konstatera kotförskjutningar.
Man talar om »förskjutningar» framåt, bakåt, uppåt, nedåt, åt höger
och åt vänster och anser att dylika förskjutningar är tecken på att abnormt
nervtryck föreligger. I detta sammanhang skriver man: »Det är ett faktum,
som är lätt att demonstrera, att det icke finnes någon, vilkens ryggrad icke
uppvisar en eller flera kotförskjutningar». Man kan alltså palpera dylika
små avvikelser hos alla människor. Det är ingen som har visat och det
finns enligt läkarvetenskapen heller ingen grundad anledning att anta att
dessa palpabla små oregelbundenheter mellan kotornas utskott skulle ha
någon som helst korrelation till smärtor, värk eller sjukdomar av något
slag. De är enligt medicinsk uppfattning säkerligen i regel att beteckna
såsom en biologisk normalvariation i ryggradens byggnad utan samband
med sjukliga symtom.

Den kiropraktiska läran betecknas från medicinsk-teoretisk synpunkt
som ovederhäftig kvasivetenskap och som sådan icke önskvärd.

När man emellertid från praktisk synpunkt skall värdesätta den kiropraktiska
behandlingsmetoden är situationen något annorlunda. Det är
enligt medicinsk sakkunskap otvivelaktigt att man i enstaka fall med besvär,
som emanerar från hals, bröst eller landrygg, når ett gynnsamt resul -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1960

tat med den av kiropraktorerna lancerade manipulationsmetoden. Den
kiropraktiska behandlingsmetoden kan sålunda, när det gäller besvär, som
emanerar från ryggraden, i vissa fall vara ett komplement till annan medicinsk
behandling och är därvid närmast att beteckna som en specialform
av sjukgymnastisk behandling.

Osteopati

Osteopatien grundades år 1874 av en amerikansk farmare Andrew Still.
Den ursprungliga osteopatiläran utgick från uppfattningen om en gemensam
sjukdomsorsak. Still, som jämställde människokroppen med en invecklad
maskin, ansåg att sjukdomarna orsakades av förskjutningar och
förändringar i vävnaderna, vilka påverkade nervförbindelserna och hindrade
kroppsvätskorna att komma fram. I kroppen fanns »läkemedel»
i överflöd. Behandlingen inriktade sig på att bortskaffa dessa förmenta
hinder. Främst skedde detta genom manipulationer med ryggrad och ledgångar.
Senare tillkom också massagebehandling. På detta stadium hade
läran påtagliga likheter med vissa s. k. naturläkemetoder och den senare
uppkomna kiropraktiken. Efter år 1900 har osteopatien mer och mer frångått
sina tidigare läror och alltmer accepterat andra orsaker till sjukdomar
liksom andra behandlingsmetoder än dem som tidigare använts. Sålunda
har behandling med läkemedel, diet och kirurgiska ingrepp upptagits liksom
ympningar. Sedan den osteopatiska utbildningen och verksamheten
i U. S. A. numera alltmer kommit att överensstämma med de på vetenskaplig
basis arbetande läkarnas, kan man förutse dess försvinnande därstädes
som en självständig lära, på samma sätt som där tidigare skett med homeopatien.

Osteopatien har aldrig spelat någon nämnvärd roll i vårt land. Såvitt känt
bedriver endast en person verksamhet under beteckningen osteopat.

Ögondiagnostik

Ögondiagnostiken är en metod att i patientens ögon »avläsa» vilken sjukdom
han lider av och står nära vissa av de övriga kvacksalveriformerna,
fastän den utgör endast ett »system för diagnostisering» av sjukdomar.
Den användes fortfarande av en del homeopater och naturläkare. I professor
K. G. Plomans redogörelse för ögondiagnostiken i 1942 års betänkande uttalas
att metoden grundar sig dels på okunnighet om och feltolkning av orsaken
till växlingarna i regnbågshinnans utseende, dels på ett löst framkastat
påstående om ett inbördes samband mellan vissa bestämda ställen på irisytan
och kroppens olika organ, ett samband som icke finnes. En på dessa
felaktiga förutsättningar grundad sjukdomsbehandling betecknas som meningslös
och hälsovådlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr lAi år 1960

107

Naturläkekonst

Naturläkarna utgör en mycket heterogen grupp. Gemensamt är deras intresse
för s. k. naturliga läkemetoder genom diet, vattenbehandling och örtmediciner
i stället för vetenskapligt prövade läkemedel och kirurgiska ingrepp.
Den amerikanske juristen L. Reed nämner i sin år 1932 utgivna
bok »The Healing Cults» åtminstone ett femtiotal olika typer av naturläkekonst.
Man finner här alla grader från relativt oskyldiga dietläror till rent
bedrägliga former med apparater och kurer av egendomliga slag.

Magnetism

Magnetismen kan föras tillbaka till den tyske läkaren A. Mesmer, som
under senare delen av 1700-talet framförde uppfattningen om magnetiska
inflytelser, som skulle påverka hälsotillståndet. Hans s. k. animaliska
magnetism anslöt sig till urgamla föreställningar om planeternas inverkan
på människorna. Enligt Mesmer skulle sjukdomar uppkomma, då magnetiska
krafter minskades eller då dessas väg i kroppen hindrades. Han ansåg,
att tillförande av magnetisk kraft var det riktiga sättet att behandla sjukdomar.
Sådan kraftöverföring kunde ske på olika sätt, exempelvis medelst
magneter eller särskild badbehandling, vid vilken patienten befann sig i ett
träbadkar med badvatten, som »magnetiserats». Senare ansåg sig Mesmer
även själv besitta magnetiska krafter, som bl. a. genom beröringar och strykningar
kunde överföras till de sjuka med hälsobringande verkningar. Andra
läkare klarlade senare, att de resultat, som erhölls med dylik »magnetisk»
behandling, berodde på suggestion. Suggestionsbehandling i denna form
kom snart ur bruk bland de vetenskapligt arbetande läkarna. Magnetismen
har likväl hållit sig kvar ända till våra dagar. Den spelar icke längre någon
roll i sin ursprungliga typ men den skymtar fortfarande i en del närbesläktade
verksamhetsformer, såsom behandling genom strykningar, användande
av s. k. magnetiska tabletter och »preparerade» plåtar, som uppgives
skydda mot farlig strålning från vattenådror eller malmådror under
bostadshus.

Ålderdomliga eller vidskepliga metoder

I skilda landsändar finns fortfarande s. k. »kloka gubbar» och »kloka
gummor», även om deras antal synes ha snabbt minskat under de sista
decennierna. Utredningen uppger att det berättas om Gulsotslotta, som indelade
sjukdomarna i olika sorters gulsot och som band en gul ylletråd om
den sjukes handled för att efter viss tid genom »mätning» av tråden fastställa
sjukdomens natur. En gubbe, som för drygt 10 år sedan verkade i
Skåne, kunde avläsa en sjukdoms natur på en barnskjorta, som sändes till
honom. Det finns fortfarande en hel del »kloka gummor», som smörjer
barn mot engelska sjukan (skävern, ältan eller riset enligt språkbruk i
olika delar av landet). Verksamheten fortsätter även sedan den verkliga

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

engelska sjukan (rakitis) som en följd av medicinsk profylax och höjd
levnadsstandard praktiskt taget försvunnit. Smörj ningens ursprungligen
vidskepliga karaktär framträder exempelvis genom att det på sina håll
länge varit brukligt att man smörj t i form av ett kors eller lämnat fotsulorna
fria vid en allmän smörj ning av kroppen för att det onda skulle
kunna taga sig ut den vägen.

Till de vidskepliga behandlingsmetoderna kan också räknas att stämma
blod genom vissa signerier. En dansk »undergörerska», som 1949 besökte
Stockholm, representerade också gammal övertro med sin »röntgenblick»
och sin behandling med strykningar och blåsningar. Liknande mystiska
verkningar tillskrives även av vissa kvacksalvare »elektriska» behandlingsmetoder,
exempelvis medicinskt betydelselösa teslaströmmar (Zeileis) och
»elektrisk» medicin. Piller med röd, vit, blå, gul och grön »elektricitet»,
importerade från Italien, har av affärsmän sålts i Sverige sedan 1891.

Även i övrigt har i våra dagar förekommit grovt bedrägliga »medicinska»
förfaranden. Sålunda har försäljare uppträtt, som bedragit gamla människor
genom avyttring av värdelösa glasögon mot starr och andra ögonsjukdomar.
Andra exempel lämnar »svaveldoktorn», som behandlade en
rad sjukdomar med svavelblomma, och allehanda försäljare av overksamma
eller t. o. m. skadliga salvor och »universalmediciner» av olika slag.

Den typ av mer eller mindre sjukvårdskunniga lekmän, som tidigare
utövat viss enklare läkekonst och vilkas verksamhet haft visst sammanhang
med läkarbrist, har längst hållit sig kvar i Norrland, där de verkat
som s. k. bendoktorer eller benläkare.

Icke auktoriserad verksamhet på det oftalmologiska området

En på grundval av försäljningen av glasögonlinser i landet företagen överslagsberäkning
av antalet utprovningar av glasögon per år visar att antalet
närmar sig 600 000. Det kan beräknas att endast omkring 150 000 av dessa
utföres av ögonläkare, medan ett ungefär lika stort antal kan antagas
komma på de allmänpraktiserande läkarna. Beräkningarna ger sålunda —
med viss säkerhetsmarginal — vid handen att omkring 250 000 glasögonutprovningar
årligen utföres av icke-läkare. Av dessa beräknas 180 000 bli
utförda i de 170 affärer, som innehaves av specialoptiker, vilka godkänts
av svenska oftalmologförbundet, 20 000 av 30 andra specialoptiker och
50 000 av 300 urmakare-optiker med egen verkstad.

Förutom av dessa optiker och urmakare-optiker med utbildning inom
optiken försäljes glasögon av ytterligare omkring 700 affärer såsom ren
handelsvara utan egentlig utprovning.

De optiska hjälpmedel, som kommer till användning vid korrigering av
synfel, är glasögon, d. v. s. linser eller prismor, som placeras framför ögat
utan att beröra detta, och kontaktlinser, som är linser vilka placeras i
kontakt med själva ögonklotet.

109

Kungi. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Glasögon med linsverkan, vilka har till uppgift att rätta brister i ögats
optiska system, utprovas vanligen med provglas med växlande brytkraft,
som placeras på det blivande ögonglasets plats utan att beröra själva ögat,
tills den bästa möjliga synskärpan erhållits, varvid vissa regler följes.
Utom denna subjektiva metod kan objektiva metoder användas, vilka fordrar
viss apparatur: oftalmoskop, retinoskop, oftalmoineter, refraktometer

o. d. I en del fall, särskilt då det gäller barn, är det lämpligt att före undersökningen
indrypa ackommodationsförlamande medel i ögat.

Glasögon av olämplig styrka eller placering kan medföra följande olägenheter.

1. Synskärpan blir ej den bästa möjliga.

2. Synarbetet blir ej så underlättat som möjligt vore. (Gäller särskilt
ofullständig rättelse av översynthet.)

3. Förhållandet mellan ackommodation och konvergens rubbas, så att
synbesvär uppstår.

4. Binoculärseendet, särskilt rumsuppfattningen, störes, vilket kan ge
svåra obehag, som t. o. m. kan omöjliggöra användandet av glasen. (Gäller
särskilt rättelse av anisometropi och astigmatism.)

5. Besvär, som vid latent skelning kan uppstå. (Gäller särskilt felaktig
centrering av glasen och större skillnad i brytkraft mellan de båda ögonglasen.
)

Det är visserligen ej bevisat, att olämpliga glasögon varaktigt skadar
ögonen eller försämrar synförmågan, men av en otillräckligt kunnig person
utgivna glas kan förorsaka betydande besvär vid seendet, onödiga kostnader
och misstro mot glasögon. Möjligen kan hos barn olämpliga glas hindra
utvecklingen av bästa möjliga synskärpa och gynna eller olämpligt påverka
utvecklingen av skelningstillstånd. Den största risken är emellertid, att
förefintligheten av sjukdom i ögat eller centrala nervsystemet, eventuell
allmänsjukdom förbises. :

Glasögon med prismaverkan användes för att minska effekten av felaktig
inbördes ställning mellan ögonen. Sådana glasögon utprovas, sedan ögonens
sammansmältningsmekanism (fusion) med speciella anordningar satts ur
funktion med hjälp av prismaglas eller särskilda apparater, s. k. amblyoskop.
Effekten av sådana glas är av mycket växlande värde, och behovet av
dem är svårbedömt. En ingående analys av ögonens ställnings- och rörelseförhållanden
är nödvändig, om icke förordnandet av prismaglas skall urarta
till ett för patienten besvärligt och kostbart experimenterande. I en del fall
är i stället operation lämplig.

Kontaktlinser utprovas genom en omständlig procedur, varvid utom bestämning
av ögats ljusbrytningsförhållande och synskärpa, bestämning av
främre hornhinnans krökningsradier och i många fall även formen på ögonklotets
främre del måste ske. De vanligaste, »stora», formerna av kontaktlinser
hålles fast genom kontakt med ett område utanför hornhinnan. Om
denna kontakt icke är väl utformad, uppstår besvär, som kan göra linsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

omöjlig att fördraga. Utprovningen kan ske genom prövning med i lager
befintliga glas av olika form eller med hjälp av avgjutning av ögats främre
del. Ett nytt slag av kontaktlinser, »miniatyrkontaktlinser», »hornhinnelinser»,
är något mindre än hornhinnan och fasthålles genom adhesion, då
deras inre yta ligger i intim kontakt med hornhinneytan, varmed den förenas
av tårvätska. Vid utprovning skall vissa prov utföras, som visar att kontakten
är god.

I alla fall föreligger risk för att ögats yta skadas vid insättning och uttagning
av provglas m. m. Även bärandet av dessa linser medför sådana risker.
Dessa kan bli allvarliga, om de skadade partierna infekteras, vilket lätt kan
ske, om hygienen ej är god, eller om infektioner redan finnes i bindhinnesäcken,
i tårsäcken eller på ögonlocken. I vissa fall kan bärandet av kontaktlinser
föranleda stegring av vätsketrycket i ögat (glaucom).

Ett okritiskt och okunnigt handhavande av kontaktlinser kan sålunda
medföra betydande risker för ett öga och därjämte onödiga, relativt stora
kostnader för den, som söker synhjälp.

Det stora behovet av glasögonutprovningar gör det nödvändigt att även
andra personer än läkare ägnar sig åt sådan utprovning. Lika litet som det
numera är lämpligt att läkarna själva tillreder medicinerna åt sina patienter
är det lämpligt att de själva handhar det mera tekniska och hantverksmässiga
förfarande, som fordras för att patienterna skall få passande glasögon.
Det är därför nödvändigt, att ögonläkarna till medhjälpare har en kår
av skickliga utövare av optikerhantverket, åt vilka det kan anförtros att
utföra glasögon enligt de föreskrifter ögonläkaren lämnat. Optikern måste
kunna inslipa och montera föreskrivna glasögon väl och tillhandahålla
välpassande fattningar. I stället för ett samarbete mellan läkare och optiker
har emellertid mellan dessa båda yrkesgrupper rått en utpräglad motsatsställning,
grundad på läkarnas uppfattning att glasögonutprovning är
ett medicinskt handlande, som bör förbehållas de auktoriserade läkarna,
och den däremot stridande, av optikerna förfäktade ståndpunkten att utprovningen
endast är den nödvändiga måttagningen för en hantverksprodukt
och blott innebär en geometrisk uppmätning av ögats Ijusbrytningsoch
avbildningsförhållanden. I Sverige har emellertid sedan 1933 förekommit
ett på avtal grundat samarbete mellan de läkare, som tillhör svenska
oftalmologförbundet, och en del av de optiker, som sysslar med glasögonutprovning
och -försäljning, nämligen de specialoptiker som tillhör specialoptikernas
riksförbund. Mellan de samarbetande grupperna, å ena, och
de utanför samarbetet stående specialoptikerna och urmakarna-optikerna, å
andra sidan, förekommer emellertid betydande motsättningar.

Samarbetet mellan oftalmologförbundet och specialoptikernas riksförbund
innebär, att på enskild väg en form för auktorisation av optiker tillskapats.
Sådana optiker, som uppfyller vissa kvalifikationer, godkännes enligt
samarbetsavtalet av oftalmologförbundet och är de enda optiker som

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1960

rekommenderas av ögonläkarna. Rekommendationen sker genom att de
godkända optikernas firmor upptages på en särskild förteckning och vanligen
också tryckes på baksidan av ögonläkarnas receptblanketter.

Beträffande de godkända specialoptikernas sysslande med glasögonutprovning
har med stöd av samarbetsavtalet antagits bl. a. följande föreskrifter.

5. »Företager optiker på egen hand utprovning av glasögon få icke apparater
användas eller åtgärder i övrigt brukas, vilka ingiva den hjälpsökande
en falsk trygghetskänsla av att ögonen undergått sakkunnig medicinsk undersökning.
(Till sådana apparater räknas bl. a. refraktometer, oftalmometer,
ögonspegel, refraktor.)»

b) »Optikern skall kunna utföra refraktionsbestämning enligt Donders
subjektiva metod och på grundval av denna bestämning biträda kunden vid
val av rättelseglas för ifrågavarande behov beträffande glasets styrka, kvalitet
och infattning.»

c) »Optikern skall vid utförandet av detta arbete avstå från att använda
sådan apparatur, som kan ge kunden uppfattningen, att ögat blivit medicinskt
undersökt.»

d) »Optikern bör äga kännedom om de vanligaste ögonsjukdomarna, särskilt
om dem, som i sina yttringar kunna likna refraktionsfel. Skulle vid
optikerns utprovning eller genom kundens yttrande något framkomma, som
kunde tyda på ögonsjukdom eller därmed jämställda förhållanden bör
optikern söka bidraga till att glasögon icke levereras utan att ögonläkare
rådfrågats.»

Icke auktoriserad verksamhet på det psykiatriska området

Utredningen har icke närmare undersökt i vilka former verksamhet bedrives
på det psykiatriska området av personer, som icke har behörighet
såsom läkare. I en av docenten Snorre Wohlfart och professorn Bengt Lindberg
författad promemoria, betitlad »Principiella synpunkter beträffande
kvacksalveri på det psykiatriska området» och intagen i utredningens betänkande,
utvecklas huvudsakligen de skäl, som talar för att en lagstiftning
mot kvacksalveri på det psykiatriska området bör ha samma principiella
utgångspunkt som lagstiftningen mot annat kvacksalveri, nämligen att
det varken från praktisk medicinsk eller rent vetenskaplig synpunkt finns
någon anledning att uppfatta psykiska sjukdomar och rubbningar som ett
område, där man lättare kan acceptera självständig verksamhet av personer
utan läkarutbildning än i fråga om annan sjukdomsbehandling. Härvid
pekas särskilt på de stora individuella tragedier, som blir följden av
felbehandling eller försummad behandling av åtskilliga psykiska sjukdomar
och på sambandet mellan psykiska och kroppsliga sjukdomar.

I fråga om de psykiatriskt verksamma icke-läkarnas behandlingsmetoder
— psykoanalys, hypnos, avslappningsbehandling och andra speciella metoder
— uttalas att det vid »psykiskt kvacksalveri» icke är fråga om huruvida
vederbörande behärskar metoden i fråga eller ej utan att det avgörande helt

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

och hållet är att han icke känner till sjukdomens natur. Han kan icke ställa
diagnos och vet följaktligen icke när den eller den behandlingen är av värde
eller till äventyrs kan skada. Han har icke heller förmågan att ta hänsyn
till alla de varierande kroppsliga och mentala faktorer, som icke blott vid
behandlingens början utan också när som helst under behandlingens gång
kan förändra hela problemställningen. Detta resonemang innebär, att även
en person med akademisk examen i psykologi men utan läkarutbildning,
som självständigt ger sig in på sjukdomsbehandling, måste anses som kvacksalvare.
I detta sammanhang omnämnes att författaren till det 1953 utgivna
arbetet »A history of Psychoanalysis in America», professorn vid
Columbiauniversitetet Clarence P. Oberndorf, i överensstämmelse med amerikansk
psykiatrisk uppfattning tar bestämt avstånd från okontrollerad s. k.
lekmannaanalys. Han deklarerar, att han under sitt långa liv som psykoanalytiskt
verksam psykiater i varje sjukdomsfall han behandlat behövt lita
till sin läkarutbildning antingen för bedömning av kroppssymtom, som framkommit
under behandlingens gång, eller för differentialdiagnosen mot psykiska
sjukdomstillstånd, som fordrar helt annan behandling än psykoterapi.

Det förklaras emellertid att det naturligtvis finns fall, i vilka en avgränsad
och fristående s. k. psykoterapi på läkarens ordination kan vara av värde,
även om den bedrives av en icke medicinskt utbildad person i likhet med
vad som sker vid sjukgymnastik, massage etc. Detta anses dock vara ett
föga lyckligt arrangemang, då patienten i regel känner sig tryggast, om
handhavandet av både undersökning, diagnostik och behandling ligger hos
en och samma person. Skulle understundom vissa terapeutiska åtgärder
överlämnas åt någon i psykoterapeutisk metodik utbildad icke-läkare, t. ex.
en s. k. lek-terapeut, måste detta i de sjukas intresse ske under kontroll och
överinseende av en läkare. Detta förfaringssätt är ej sällsynt i USA.

Utredningen

Kvacksalveriets skadeverkningar

Det ligger i sakens natur att osakkunniga personers verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område medför risker i olika hänseenden för de undersökta
eller behandlade. Emellertid inträffar också direkt påvisbara skador till
följd av kvacksalvares medel och åtgärder, men i vilken omfattning detta
förekommer låter sig knappast bestämma, eftersom skadorna säkerligen
i åtskilliga fall icke kommer till medicinalmyndigheternas kännedom. Det
kan dock antagas att direkta skador, som är så svåra, att de är livshotande
eller som ger allvarligt men, ej förekommer särskilt ofta. Man torde nämligen
kunna räkna med att flertalet sådana skulle ha kommit till läkarnas
eller allmänhetens kännedom. Däremot finns det anledning att antaga att
lindrigare skador, som direkt eller indirekt förorsakats av kvacksalvares
åtgöranden, förekommer oftare.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

Ett av skälen till att svårare direkta kroppsskador uppstår relativt sällan
är att de medel, som föreskrives, många gånger är av sådan art, att direkta
skador ej behöver befaras. Som exempel kan nämnas de från farmakologisk
synpunkt overksamma homeopatiska medicinerna samt vissa elektriska
behandlingsmetoder och andra behandlingar med apparater som är overksamma
från medicinsk synpunkt. Detsamma torde gälla om en hel del
hemgjorda salvor och dekokter.

Emellertid kan också åtgärder, som i och för sig ter sig harmlösa, medföra
allvarliga skador. En skenbart så enkel åtgärd som en dietföreskrift
kan, då den är olämplig, i vissa fall medföra allvarliga skador. Det har
flera gånger hänt, att personer med sockersjuka blivit allvarligt försämrade
efter olämpliga råd i fråga om dieten. Detsamma har förekommit
även beträffande akuta tarmsjukdomar hos späda barn.

Kvacksalvarens åtgärd har ibland bestått däri, att patienten erhållit rådet
att sluta med en av läkare föreskriven medicin. Vid ett flertal sjukdomar
innebär detta allvarliga risker. I flera fall av sockersjuka har upphörandet
med insulinbehandling lett till livshotande sjukdomstillstånd och även dödsfall
har förekommit. Risk för allvarlig försämring genom liknande åtgärder
föreligger vid en lång rad av sjukdomar, exempelvis många hjärtsjukdomar,
njursjukdomar, inresekretionssjukdomar, blodsjukdomar, ögonsjukdomar
och barnsjukdomar.

Uppenbarligen måste också operativ verksamhet, utförd av oskolade personer,
innebära avsevärda risker. Bortsett från abortingrepp torde man
emellertid ej behöva räkna med att större operativa ingrepp utföres av
andra än läkare. Men även smärre operativa ingrepp kan innebära risker.
Som exempel kan nämnas att lekmän företagit behandling av »skönhetsfel»
och »vårtor», där det varit fråga om elakartade svulster. Vissa till synes
obetydliga infektionshärdar på händer eller i ansiktet medför genom sin
belägenhet synnerligen stor risk för allvarliga komplikationer, om de behandlas
olämpligt. Till denna grupp av skador bör också räknas osakkunnig
behandling av benbrott, som kan leda till deformiteter eller s. k.
falska leder, när ett gott resultat skulle ha kunnat erhållas genom en riktig
behandling. Risken för skadegörelse genom manipulationer med ryggraden
måste anses vara stor vid exempelvis tuberkulösa processer och svulsthärdar
i denna kroppsdel. Svåra skador på ryggkotor har rapporterats i
några sådana fall. Det har också iakttagits att ett kraftigt tryck mot ryggraden
vid diskbråck i halskotpelaren medfört lindring av smärtorna samtidigt
som en lokal förlamning uppkommit i en arm eller en hand. Uppenbarligen
har en nervskada uppkommit genom manipulationen.

Med yttre medel såsom olämpligt sammansatta salvor och olämpliga omslag
kan skador orsakas i hud eller yttre slemhinnor i form av inflammationstillstånd,
frätsår och andra sårnader. En av anledningarna till att
särskilt tillstånd fordras för behandling och undersökning med röntgen
8 — Dilutng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr IM

114 Kungl. Maj.ts proposition nr lkl år 1960

och radium är de synnerligen stora risker för dylika skador, som förekommer
vid användning av röntgen- och radiumstrålar.

En olämplig behandling vid vissa psykiska sjukdomar kan direkt försämra
patientens tillstånd, exempelvis genom att tvångstankar, mindervärdeskänslor
och vanföreställningar förstärkes och fixeras. En allvarlig risk,
som alltid föreligger vid depressionstillstånd, som felbedömes, felbehandlas
eller nonchaleras, är att depressionen fördjupas och ibland rent av leder till
självmord.

En av anledningarna till att kvacksalvarnas verksamhet oftast betecknas
som i hög grad riskabel är att deras åtgärder i allmänhet riktar sig mot
symtomen på sjukdom och ej mot sjukdomen i sig själv. Sådan behandling
utan att sjukdomsorsaken är klarlagd innebär avsevärda risker, enär
samma symtom kan uppträda vid ett stort antal olika sjukdomar och ett
eliminerande av symtomen kan väsentligt försvåra eller omöjliggöra en
riktig diagnos under avsevärd tid framåt. Den allvarligaste risken med
sjukdomsbehandling utförd av en person, som saknar kunskaper för att
riktigt kunna bedöma en sjukdomsbild eller som medvetet inriktar sig på
behandling av ett symtom, anses i själva verket vara att en allvarlig sjukdom
ej upptäckes i tid. Tidpunkten för en gynnsam behandling kan därvid försittas
eller också kan komplikationer inträda eller sjukdomstillståndet förvärras
så att den sjuke senare måste underkastas mycket mer omfattande
ingrepp eller en långvarigare behandling än som eljest skulle ha varit fallet.
Alldeles särskilt bör framhållas betydelsen av en tidig diagnos vid kräftsjukdomar,
enär såväl kirurgisk som radiologisk behandling eljest ofta
kommer för sent. En icke diagnostiserad kräftsvulst kan nämligen mycket
hastigt komma över i ett stadium, då operativ eller radiologisk behandling
ej längre kan lyckas. En tuberkulos härd, som ej blir föremål för riktig
behandling, övergår ofta i ett svårare stadium med besvärligare och långvarigare
behandling som följd. Att en förbisedd blindtarmsinflammation, ett
sjukdomstillstånd som många gånger erbjuder mycket stora diagnostiska
svårigheter, kan leda till avgränsade varhärdar eller allmän bukhinneinflammation
torde vara väl känt bland allmänheten. Att den allvarliga
psykiska sjukdomen schizofreni får större möjligheter till bot om den behandlas
tidigt är väl också något, som börjat bli allmänt känt. Det finnes
emellertid en lång rad av andra sjukdomstillstånd som är lika svårbedömda
och förenade med liknande risker.

Ett förbiseende vid bedömning eller behandling av ett symtom innebär
ibland också risk för andra än den sjuke. Den tuberkulossjuke, som behandlas
för »luftrörskatarr», »hosta», »svettningar» eller andra symtom, utsätter
sin omgivning för betydande smittrisk under behandlingstiden. Vissa
fall av difteri kan lätt förbises av en lekman med risk för spridning av
sjukdomen. Vid urinvägs- eller underlivslidanden betvder förbiseende av
en venerisk infektion avsevärd risk för omgivningen. Ett förbiseende be -

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

träffande vissa smittsamma hudsjukdomar förorsakar självfallet också
lätt spridning av sjukdomen till andra.

Skadliga påföljder av kvacksalvarnas verksamhet finnes också av helt
annan art. En kvacksalvare rör sig med oriktiga sjukdomsföreställningar,
som vidarebefordras till allmänheten. En riktig förståelse av sjukdomar
och sjukdomsrisker motverkas på detta sätt.

Det har också i många fall anmärkts på att kvacksalvarnas verksamhet
kan ha betydande ekonomiska konsekvenser för de sjuka. Åtskilliga fall
är kända, då kvacksalvare betingat sig avsevärda belopp för värdelösa apparater,
recept och mediciner. Särskilt är det vanligt att »hårspecialister» begär
höga priser för medel, som vid prövning visar sig värdelösa. Exempel
på mycket höga honorar för värdelös »psykisk behandling» finnes också.

Kvacksalveriets utbredning

För att få en uppfattning om kvacksalveriets omfattning i Sverige insamlade
kvacksalveriutredningen under 1951 uppgifter från förste provinsialläkarna
och från förste stadsläkarna i de fem största städerna. Därjämte
har utredningen haft tillgång till annonsklipp rörande kvacksalvarverksamhet
och vissa av polisen omhändertagna register på köpare eller distributörer
av sockerpiller, som utgivits för att vara homeopatisk medicin. På
grundval av de tillgängliga uppgifterna har utredningen beräknat antalet
kvacksalvare och andra utövare av icke erkända behandlingsmetoder med
undantag av optiker och utbildade psykologer till obetydligt under 500, av
vilka omkring 180 antagits ha den ifrågavarande verksamheten såsom huvudsyssla.
Den största gruppen av de 500 utgöres av homeopaterna med 305,
därnäst kommer kiropraktorerna med 46 och den heterogena gruppen »klo
ka gubbar och gummor» med 44. Av homeopaterna har 11 angivits utöva
även ögondiagnostik, tre upplyses ägna sig även åt kiropraktik och av ytterligare
tre homeopater med kombinerad verksamhet är en »biologisk terapeut»,
en »handpåläggare» och en »fotspecialist». Av de 500 verksamhetsutövarna
bedriver enligt utredningens uppgifter 112 ambulerande verksamhet.

De siffror utredningen sålunda redovisat anser utredningen emellertid
vara mycket osäkra. Åtskilliga omständigheter tyder på att kvacksalveri
och annan icke erkänd verksamhet är väsentligt mera utbredd än siffrorna
ger vid handen. Än vanskligare är det att bedöma hur stor omfattning de
olika verksamhetsutövarnas praktik har. I 77 fall anger utredningen den
till stor, i 37 fall till måttlig och i 57 fall till ringa; i flertalet fall har utredningen
emellertid icke kunnat få några upplysningar om praktikens omfattning.
Utredningen framhåller att sannolikheten talar för att många som
huvudsakligen ambulerar, har eu betydande praktik utan att det finnes
några direkta belägg därför och i storstäderna är svårigheterna att få upp -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr Ht år 1960

lysning om praktikens omfattning särskilt påtagliga, om vederbörande ej
själv vill lämna ut uppgifterna.

Den geografiska fördelningen av kvacksalveriet visar att det övervägande
flertalet kvacksalvare och andra utövare av icke erkända behandlingsmetoder
är verksamma i städerna. På de tre största städerna faller ungefär eu
tredjedel av alla de kvacksalvare, som utredningen kunnat identifiera. De
län som enligt utredningens beräkningar hyser det största antalet kvacksalvare
är Gävleborgs med 44, Västernorrlands med 40, Jämtlands med 27,
Malmöhus med 22 samt Stockholms och Jönköpings län med vartdera 19.

Rörande de kostnader, som allmänheten lägger ned på kvacksalveri, förekommer
i utredningens redogörelse en uppgift, enligt vilken de årliga kostnaderna
för enbart homeopatverksamheten i Jämtlands län under åren
närmast före 1947 uppgick till omkring 575 000 kronor.

I anslutning till uppgifterna om kvacksalveriets utbredning påpekar utredningen
att tjänsteläkarnas årsrapporter tyder på att kvacksalveriet är
på tillbakagång. Den allmänna sjukförsäkringen antages vara en faktor
som verkar hindrande för kvacksalveriverksamheten; kvacksalvarnas kundkrets
får ju icke nagon ersättning från sjukförsäkringen för sina utlägg.
Emellertid framhåller utredningen att den psykologiska bakgrunden till
benägenheten att söka kvacksalvare alltjämt är i det väsentliga oförändrad.

Allmänna åtgärder mot kvacksalveri

Upplysning

Vid sidan av de speciella straffbud i 1915 års lag, som f. n. verkar hindrande
för kvacksalvarna i deras verksamhet och som kan tänkas böra ytterligare
utbyggas eller kompletteras har utredningen berört spörsmålet, huruvida
kvacksalveriet kan trängas tillbaka genom åtgärder av mera allmän
karaktär. Härvid har utredningen även kommit in på betvdelsen av upplysning
och konstaterar att den väsentligaste orsaken till att kvacksalveri
icke f. n. anses kunna förbjudas är, att en icke ringa del av befolkningen av
olika skäl alltjämt hyser förtroende för kvacksalvarnas metoder. Om så icke
vore fallet skulle betänkligheter icke möta alt i lag förbjuda utövande av
läkekonsten genom obehöriga personer, åtminstone då det skedde yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning. F. ö. skulle då — åtminstone teoretiskt
- ett förbud ej behövas. Om kvacksalveriet helt saknade allmänhetens
förtroende, skulle nämligen ingen anlita kvacksalvare.

Från samhällets synpunkt är det angeläget, framhåller utredningen, att
allmänhetens förtroende för kvacksalveri icke beror på bristande eller oriktiga
kunskaper om sjukdomar och sjukdomsbehandling. Härutinnan erfordras
intensifierad upplysningsverksamhet genom de möjligheter radio,
tidningar, tidskrifter och olika slag av folkbildningsverksamhet erbjuder.
Redan nu utnyttjas dessa möjligheter i viss utsträckning indirekt därige -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

nom att sjukdomars natur och med dem förenade risker samt värdet av att
i tid vända sig till läkare på olika sätt understrykes. Såsom exempel nämner
utredningen olika föredrag i radio och en av ett livförsäkringsbolag kostnadsfritt
distribuerad skriftserie. Utredningen finner det önskvärt att även
i skolundervisningen större utrymme beredes för upplysning rörande möjligheterna
att draga nytta av nutidens högt utvecklade läkarkonst. Ett
värdefullt bidrag till en intensifierad upplysningsverksamhet vore också
massdistribuerade, av statsmedel bekostade upplysningsbroschyrer. Vidare
bör icke heller förbises värdet av att sådana av kvacksalvare utförda behandlingar,
som lett till svårare följder, på ett korrekt sätt bringas till allmänhetens
kännedom genom pressen.

Den detaljerade utformningen av den intensifierade upplysningsverksamhet
som utredningen sålunda finner önskvärd synes utredningen böra ankomma
på medicinalstyrelsen och läkarförbundet i samverkan. Behovet av dylik
upplysning finner utredningen framstå så mycket klarare som kvacksalvarorganisationerna
i sin propaganda verkar för att underhålla skrock och
mytbildning kring egna metoder, samtidigt som de underblåser kritik mot
läkarvetenskapen.

Auktorisering av vissa grupper utövare av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område

Utredningen har icke betraktat frågan om auktorisering av vissa grupper
utövare av sådan verksamhet, som nu behandlas på samma sätt som kvacksalveri,
som en fråga om åtgärder till begränsning av det skadliga kvacksalveriet,
oaktat auktorisation icke gärna kan tänkas utan kontroll av vederbörandes
utbildning och kvalifikationer i samband med att auktorisationen
meddelas samt kontinuerlig tillsyn över verksamheten. Detta sammanhänger
uppenbarligen med att utredningen endast haft vissa former
av icke auktoriserad verksamhet för ögonen; i annat sammanhang förordar
nämligen utredningen, som anser optikernas utprovning av glasögon
vara utövning av läkekonsten och därför — enär den sker genom annan
än den som har läkarbehörighet — att beteckna som kvacksalveri, att optiker
skall kunna få ett slags formell legitimation utan särskild behörighet
efter prövning av vederbörandes kvalifikationer. Till frågan om en legitimering
av utbildade psykologer, som sysslar med terapi på det psykiatriska
området — en verksamhet som med utredningens terminologi också är att
beteckna som kvacksalveri, när det innefattar sjukdomsbehandling — tar
utredningen ställning i det utredningen icke anser legitimeringsmöjligheter
böra införas. Därjämte uppehåller sig utredningen ingående vid frågan om
auktorisering av kiropraktorer med en redogörelse för vad som förekommit
i denna fråga senast vid 1949 års riksdag. Härvid uttalar utredningen att
eu skiljelinje går mellan de legitimerade läkarna och de med dem jämställda
läkarna, vilkas kvalifikationer prövas av samhället, samt å andra

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

sidan alla andra utövare av läkekonsten. De sistnämnda måste alla betraktas
på samma sätt, vilken utbildning de än må åberopa, tv deras utövning
av läkekonsten måste alltid vara förenad med särskilda risker. Samhället
kan därför icke medverka till att vissa kvacksalvare förlänas särskild
behörighet. I samhällets intresse ligger, att de sjuka konsulterar läkare och
icke kvacksalvare. En legalisering av kiropraktiken skulle missleda allmänheten
till att tro att kiropraktiken vore en önskvärd och nyttig verksamhet.

En sådan legalisering skulle enligt utredningen ofelbart leda till att även
andra kvacksalvarkategorier kunde ställa upp krav på legalisering. Homeopater
och naturläkare kan likaväl som kiropraktorerna göra gällande, att
deras metoder är förtjänta att sanktioneras av statsmakterna. Om önskemålen
uppfylldes, skulle gärdet vara upprivet. Kvacksalveriet i alla dess former
skulle erkännas av statsmakterna såsom fullgod läkekonst, en utveckling
som utredningen betecknar som absurd.

Utredningen säger sig knappast kunna finna något skäl som talar till förmån
för en auktorisering av kvacksalvare, då det i princip skall vara tillåtet
för vilken lekman som helst att idka sjukvårdsverksamhet. Redan detta
anges vara en eftergift av betydande räckvidd. Utredningen erinrar om att
de föreslagna inskränkningarna är strängare än enligt gällande lag. Lekmännen
kommer dock alltjämt att ha ett ganska vidsträckt verksamhetsfält,
inom vilket de får utöva läkekonsten, och det saknas då anledning att,
såvitt angår detta område, skänka vissa lekmän eu formell auktorisering.
En statlig eller statskontrollerad utbildning av kvacksalvare eller en auktorisering
på grundval blott av ett diplom från en ulbildningsanstalt för kvacksalvare
synes utredningen icke kunna komma i fråga, lika litet som genomförandet
av ett förslag från kvacksalvarhåll att eu lekman, som under 10
år praktiserat här i landet och som kan visa upp tillstyrkande petition från
1 000 personer, skall erhålla legitimation såsom läkare.

Kontroll över kvacksalvare

Utredningen erinrar om att kvacksalvare och andra utövare av icke
erkända behandlingsmetoder icke står under någon speciell tillsyn från det
allmännas sida, och framhåller att det icke kan komma i fråga att när det
gäller kvacksalveriet omvandla polisens allmänna övervakning av efterlevnaden
av lagar och författningar till en kontinuerlig granskning av alla
kvacksalvares verksamhet. Emellertid har det, påpekar utredningen, tid efter
annan ifrågasatts huruvida icke kvacksalvarna borde vara underkastade
ständig offentlig kontroll. Det har därvid anförts, att läkarna och medicinalpersonal
i övrigt står under medicinalstyrelsens tillsyn. Med hänsyn till den
särskilda fara, som ofta är förenad med kvacksalvarnas verksamhet, borde
denna med än större skäl vara föremål för oavlåtlig granskning. Utredningen
anser detta önskvärt men är icke övertygad om att det är lämpligt, enär det
praktiskt taget endast är fråga om personer, som saknar godtagbar utbild -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år i960

ning och vilkas verksamhet endast med tvekan kan tolereras. Kontrollen
måste därför göras effektiv, men en sådan kontroll kan knappast genomföras.
Möjligen skulle då kunna tänkas, att kvacksalvarna ålades att kontinuerligt
avgiva rapport om sin verksamhet till någon myndighet, närmast
till någon medicinsk myndighet eller till polismyndighet. Fördelarna därmed
synes dock utredningen ringa och det kan befaras, att systemet icke skulle
fungera effektivt.

Ehuru utredningen sålunda avvisar tanken på en särskild kontroll över
kvacksalvare betonar utredningen att samhällets organ icke får förhålla
sig passiva gentemot kvacksalvarnas verksamhet. Polis, läkare, distriktssköterskor
och barnmorskor bör ha sin uppmärksamhet fäst vid kvacksalvarnas
verksamhet och medicinalpersonalen bör bringa uppdagade missförhållanden
till medicinalstyrelsens kännedom. Även allmänheten bör anmäla
till medicinalstyrelsen när någon kvacksalvare misskött sig. Även
om kvacksalvaren ej förfarit straffbart kan det, menar utredningen, verka
som en varning för honom att styrelsen begär hans yttrande över anmälan.
Myndighet bör däremot ej ha möjlighet att meddela någon formell varning
i dylika fall.

Lagstiftningsåtgärder mot kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksamhet

Av den inledningsvis lämnade framställningen framgår att 1915 års lag
bygger på den principen, att lekmäns rätt att utöva verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område icke är obegränsad utan i vissa hänseenden inskränkt.
Lekman — eller enligt lagens ord den som ej är eller varit behörig
till läkekonstens utövning — får sålunda icke mot ersättning behandla vissa
sjukdomar, icke använda vissa behandlingsmetoder och ej heller företa
behandling, som medför fara till liv eller hälsa för den behandlade.

Vid en förutsättningslös granskning har utredningen, som enligt vad
förut angivits ej ansett sig kunna förorda förbud för alla som icke är läkare
att utöva läkekonsten, funnit det otänkbart att låta lekmän oinskränkt
utöva läkekonst. Grunden till att i det moderna samhället kvacksalveri
överhuvudtaget tolereras anser utredningen vara, att kvacksalveriet har ett
icke ringa antal anhängare bland allmänheten och att en lekmans åtgöranden
mot sjukdomstillstånd i vissa fall kan vara till nytta. Men därför
får fältet icke lämnas fritt. Enligt direktiven har utredningen undersökt
om anledning finnes att inskränka lekmännens verksamhet mer än vad som
nu är fallet i syfte att motarbeta skadlig verksamhet effektivt. Vid övervägande
av dessa spörsmål har utredningen funnit, att tänkbara inskränkningar
kan indelas i två huvudgrupper, nämligen dels inskränkningar som
väsentligen kan hänföras till utövarens person och de yttre betingelser, under
vilka verksamheten äger rum, dels inskränkningar som tar sikte på särskilda
behandlingsobjekt och behandlingsmetoder. Utredningens lagförslag

120

Kungl. Maj:ts proposition nr lil är 1960

har enligt det sagda — såvitt rör de bestämmelser, som gäller kvacksalveri
och annan icke erkänd verksamhet — uppbyggts med ett bland lagens inledande
bestämmelser upptaget stadgande, vari slås fast att envar äger utöva
läkekonsten, vilket stadgande därefter i ett senare avsnitt följes av särskilda
begränsningar i denna rätt. Begränsningarna, som har formen av
straffsanktionerade förbud, hänför sig enligt förslaget till det sätt, varpå
verksamheten utföres, till vissa sjukdomar och till den behandlandes och den
behandlades person. Vidare upptager lagförslaget inskränkningar i fråga
om rätten att bruka läkartitel och annonsera verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.

De föreslagna särskilda förbuden och övriga inskränkningarna behandlas
närmare i det följande.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har framförts vissa allmänna synpunkter
på kvacksalveriet. För en del av dessa har redogjorts
i samband med behandlingen av frågan om totalförbud för annan än behörig
läkare att utöva läkekonsten, vartill här må hänvisas. Naturligt är att
svenska homeopaternas riksförbund, diplomcrade kiropraktorers förening,
svenska chir o praktiska föreningen, Christian Science trossamfund och förbundet
allnordisk folkhälsa (waerlandism) framhåller värdet av sina metoder.
Homeopatförbundet lämnar en redogörelse för den homeopatiska
metoden och riktar samtidigt skarp kritik mot den i betänkandet intagna
utredningen därom. En »objektiv undersökning» av homeopatin bör ske
enligt homeopatförbundet. Diplomerade kiropraktorers förening redovisar
kiropraktikens mål, medel och metoder samt gör en skarp vidräkning med
den i betänkandet intagna redogörelsen för kiropraktiken. Svenska chiropraktiska
föreningen behandlar också frågan om kiropraktiken såsom
läkemetod och kritiserar likaledes betänkandets redogörelse därför.

I ett stort antal av remissvaren i övrigt görs uttalanden av innebörd att
allt kvacksalveri, varmed här förstås verksamhet av medicinskt okunniga
personer på områden, som de icke behärskar, och ej exempelvis utbildade
optikers sysslande med glasögonutprovning, helt saknar terapeutiskt värde.
ÖHS-kommittén påpekar i anledning av att utredningen betecknat all läkekonst,
utövad av icke behörig läkare, såsom kvacksalveri, att personer, som
icke är behöriga läkare, kan lämna verksam hjälp mot sjukdomar eller
andra åkommor. Detta gäller icke bara kvalificerade tandläkare, barnmorskor,
sjuksköterskor, sjukgymnaster och andra, som inom ramen för
sin kompetens utövar läkekonst, utan även personer med god utländsk
läkarutbildning och personer med ofullständig läkarutbildning som i sin
verksamhet icke överskrider gränserna för sin kompetens. Kommittén framhåller
att detta stundom kan gälla även personer, som på annan väg förvär -

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U1 år 1960

vat förmåga att behandla vissa fysiska eller psykiska åkommor och besvär.
Sådana personer kan också meddela viss tröst i hopplösa fall, låt vara att
denna tröstande gärning också kan väcka falska förhoppningar, som kan
leda till nya besvikelser. Kommittén understryker emellertid att det är förenat
med allvarlig risk när sådant arbete som ankommer på läkare utföres
av personer utan egentliga kvalifikationer för uppgiften eller med ofullständiga
kvalifikationer därför.

Förste stadsläkaren i Norrköping yttrar, att det »i rättvisans namn» måste
framhållas att kvacksalvare otvivelaktigt fyllt en viss funktion i samhället
och att det ej kan förnekas att många sjuka blivit hjälpta av kvacksalvare,
när den legala läkarkonsten slagit slint; i sammanhanget nämnes att en rad
sjukdomar, som företer uteslutande kroppsliga symtom, kan ha rent psykiska
orsaker samt att en sådan sjukdom kan läkas genom det »trosförhållande»,
som uppstår mellan kvacksalvaren och patienten.

De fria sjukkassornas förbund yttrar, att även »icke legitimerade praktiker»
såsom homeopater, kiropraktorer in. fl. kunnat bota sjuka eller
avsevärt förbättrat deras hälsotillstånd; det förekommer att sjukhjälp
beviljas på intyg av exempelvis sjuksköterskor eller av »icke examinerade
praktiker».

I några yttranden berörs vissa särskilda former av icke auktoriserad verksamhet
med utgångspunkt i de speciella förhållandena på ifrågavarande
områden, nämligen optikers glasögonutprovning och psykologers verksamhet
på det psykiatriska området. Utredningens förslag att i administrativ
ordning ett slags legitimation utan särskild behörighet införes för kvalificerade
optiker, varigenom dessa skulle komma att intaga en särställning
bland »kvacksalvarna» — beteckningen här använd i enlighet med
utredningens bruk av termen — tillstyrkes i princip av förste provinsialläkarna
i Östergötlands och Norrbottens län. I det ena yttrandet framhålles
vikten av att mindre nogräknade affärsmäns glasögonförsäljning kan stävjas.
Även läkaresällskapet, specialoptikernas riksförbund och Sveriges urmakareförbund
tillstyrker detta förslag. Stadsläkaren i Växjö anser att en
reglering på området snarast bör komma till stånd. Stadsförbundet uttalar,
att ett system med en legitimerad optikerkår, som har särskild behörighet
att utöva yrket som glasögonopliker, bör genomföras och framhåller att ett
sådant system icke behöver bli prejudicerande i fråga om legitimering av
andra kategorier, vilkas verksamhet på hälso- och sjukvårdens område icke
är lika strängt vetenskapligt grundad som optikernas, samt att systemet på
grund av föreliggande brist på ögonläkare skulle innebära avsevärda lättnader
för dessa läkare, som skulle få ägna mer tid åt de mera komplicerade
refraktionsfallen och ögonsjukdomarna. Stadsläkaren i Gävle har i denna
del samma mening som stadsförbundet.

I motsats härtill anser medicinalstyrelsen, under åberopande av ett remissvaret
bilagt yttrande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd,

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

docenten i oftalmiatrik K. O. Granström, att den förebragta utredningen icke
givit övertygande belägg för att det föreligger ett behov av en reglering av
optikernas ställning från statsmakternas sida, varför förslaget i varje fall
icke för närvarande bör påkalla någon åtgärd.

Även karolinska institutets lärarkollegium avstyrker förslaget om införande
av legitimation för optiker under framhållande av att det nuvarande
systemet med läkares hänvisning till yrkeskunnig optiker måste anses fullt
betryggande och även visat sig fungera mycket väl.

Läkarförbundet åberopar ett yttrande från svenska oftalmologförbundet,
som efter utförlig motivering sammanfattningsvis avslutar sitt yttrande
sålunda.

Det vore givetvis önskvärt, att optikerverksamheten begränsas till ett
antal väl utbildade och väl lämpade optiker, som då borde erhålla särskild
behörighet. Detta är emellertid enligt vår uppfattning för närvarande icke
möjligt.

Någon anledning att frångå nuvarande »svenska optikersystem» finnes
ej och nuvarande samarbetsnämnd, bestående av ögonläkare och optiker,
bör bibehållas.

Önskemål vore, att optiker ej finge utprova glasögon åt små barn, speciellt
med skelning, och åt opererade starrpatienter samt icke på egen hand
använda prismatiska glasögonkombinationer, — vidare att allt sysslande
med kontaktlinser sker i samarbete med ögonspecialisten. Oftalmologförbundet
inser emellertid, att dessa önskemål knappast kunna genomföras
lagstiftningsvägen.

Specialoptikernas riksförbund ansluter sig till utredningens förslag om
legitimering utan speciell behörighet med viss reservation för de villkor
utredningen uppställt för legitimering''.

Sveriges urmakareförbund accepterar att utprovning av glasögon betraktas
som en form av utövning av läkekonst men framhåller att en monopolställning
för en mindre grupp mycket kvalificerade optiker ej bör skapas.
Möjligen skulle en större grupp än den av experterna föreslagna kunna
tillerkännas särskild behörighet. Förbundet anser dock att utredningens
förslag till legitimering utan särskild behörighet bör följas; dock är uttrycket
»legitimerad optiker» olämpligt, enär andra optiker då skulle bli
»illegitima». I stället bör uttrycket »examinerad optiker» användas. Förbundet
påpekar att förbundet sedan 1956 driver en statsunderstödd optikerskola
och att därför även urmakare-optiker blir tillfredsställande utbildade för
glasögonutprovning och -försäljning. Önskvärt är att alla optiker äger erforderliga
kvalifikationer men det är tveksamt om de av utredningen anlitade
experternas kvalifikationskrav för legitimation är riktigt avvägda. Bestämmelser
om kvalifikationskrav, prov m. m. bör vid införande av ett
legitimationssystem utfärdas av medicinalstyrelsen.

I fråga om verksamhet på det psykiatriska området av personer,
som icke är behöriga såsom läkare, hälsar svenska psykoanalytiska

123

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

föreningen med tillfredsställelse strävandena att förhindra kvacksalveri
på området. Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller att ett av utredningens
experter framfört krav på skärpta bestämmelser mot psykiatriskt
kvacksalveri bör beaktas. En ledamot av ÖHS-kommittén yttrar att särskild
vaksamhet bör iakttagas beträffande dem, som är verksamma på det psykiatriska
området utan att vara läkare, eftersom faran för skada av kvacksalveri
här är särskilt stor. ÖHS-kommitténs majoritet understryker vikten
av att kvacksalveri på det psykiatriska området noga beaktas bl. a. därför
att personer med mentala störningar och besvär har svårare än andra patienter
att visa omdöme vid valet av den person, som skall ge hjälp samt
därför att valet ofta blir än mer brydsamt på grund av knappheten på
psykiater och den psykiatriska vårdens allmänt eftersatta läge. Kommittén
framhåller också att svårigheten att tydligt avgränsa vad som skall anses
tillhöra läkarkonsten gör sig starkt gällande på detta område, där gränsen
mellan terapeutiska insatser och annat viktigt arbete är särdeles flytande,
vilket gör det synnerligen vanskligt att dra en klar linje mellan vad som
skall anses vara behörig och obehörig verksamhet.

Läkarförbundet anser att verksamhet på det psykiatriska området av den
som icke är behörig läkare bör vara underkastad samma regel som gäller
för kvacksalvare i allmänhet, dock att straffskärpning bör inträda vid
lagstridig behandling av psykiskt sjuka eller defekta, enär omständigheterna
då måste anses försvårande. Lagen bör upptaga en straffskärpningsregel för
dessa fall.

Läkaresällskapet anser att metoden att behandla kvacksalveri på det
psykiatriska området på samma sätt som annat kvacksalveri lämnar ett
obetydligt skydd, enär det torde bli särskilt svårt att i dessa fall bevisa att
skada förorsakats genom behandlingen. Sällskapet anför härom.

De schizofrena sjukdomarna debutera icke sällan mycket smygande, och
det är svårt att i efterhand fastställa en bestämd datum för insjuknandet.
Egendomliga organsensationer höra till den tidiga bilden och kan förorsaka
konsultation för besvär från något bestämt organ. Ett år eller mer kan gå,
innan symptomen på psykisk sjukdom blir så klara och alarmerande, att
läkare konsulteras. Chansen att göra något kan då vara försutten. Men hur
skall det kunna bevisas, att den sjuke redan för ett eller två år sedan lidit
av samma sjukdom och att en legitimerad läkare då kunnat ställa en riktig
diagnos. Detsamma gäller flera andra psykosformer.

ÖHS-kommittén behandlar utförligt frågan om psykologernas
verksamhet och yttrar.

Psykologernas egentliga uppgifter ligger på andra områden än det terapeutiska,
och det bör icke skapas den föreställningen, alt psykologutbildningen
ger kompetens till självständigt utövande av terapeutisk verksamhet.
Vi instämmer i att, när en psykolog medverkar i psykiatriskt terapeutiskt
arbete, det bör ske i ett arbetslag, där en läkare med kvalifikationer att
bedöma både soma och psyke och samspelet dem emellan har huvudansvaret.
Vi vill emellertid erinra om att åtskilliga legitimerade läkare saknar

124

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

mera oinfattande utbildning inte bara i psykologi utan även i psykiatri och
det verkar då mindre tillfredsställande, att å ena sidan en psykolog riskerar
att bli kallad kvacksalvare, om han överskrider den osynliga gränsen mellan
terapi och annan verksamhet, medan å andra sidan en legitimerad läkare,
som har kvalifikationer nästan uteslutande på det somatiska området, aldrig
behöver riskera ett sådant omdöme, även när han i sin verksamhet
nödgas syssla med mentala problem. Beträffande läkare har lagstiftningen
hittills icke räknat med annat än att de är allmänkompetenta; i praktiken
förutsättes att remittering till specialist alltid sker där så är erforderligt
och möjligt och detta utan att något över- och underordningsförhållande
läkarna emellan behöver särskilt poängteras. Det kunde då förefalla, som
om en teoretiskt och praktiskt utbildad psykolog, som i stort sett visat sig
kunna klart förstå, när läkarhjälp erfordras, icke borde behöva befara att
bli dömd för olaga kvacksalveri, ifall han, utan att det skett i kontakt med
läkare, någon gång skulle passera nyssnämnda oklara gräns mellan terapeutisk
och annan verksamhet. Vi erinrar om att, därest en läkare trots
verkligt behov därav, skulle underlåta att verkställa remiss, så har han
därmed inte gjort sig skyldig till brott mot här ifrågavarande lag.

Ett uttalande att psykologer ej bör självständigt utöva läkekonst på det
psykiatriska området göres också av försvarets sjukvårdsstyrelse.

Läkarförbundet understryker att självständig verksamhet av psykologer
på det psykiatriska området icke är önskvärd.

Även svenska psykoanalytiska föreningen är i huvudsak enig med utredningen
i denna fråga och framhåller, att ett intimt samarbete mellan läkare
och psykologer alltid praktiserats inom föreningen, varjämte föreningen
understryker att varje legitimerad läkare icke kan förutsättas behärska den
psykoanalytiska behandlingsmetoden, som är en komplicerad och svårbemästrad
terapiform.

Sveriges psykologförbund anmärker, att det inom den mentala hälso- och
sjukvården f. n. föreligger stort behov av en kvalificerad insats från vetenskapligt
och praktiskt välutbildade psykologer. Förbundet kritiserar ej
blott utredningens restriktiva inställning till värdet av beteendevetenskaperna
pedagogik, psykologi och sociologi utan även dess ståndpunkt att
den allmänna läkarutbildningen, utöver kompetens för bedömning av frågor
på kroppssjukvårdens område, automatiskt skulle ge en kunskap och erfarenhet
i tillämpning av psykologiska diagnosmetoder, som t. o. m. går utöver
vad en välutbildad psykolog besitter. I yttrandet framhålles, att den utbildning
i psykologi, som för närvarande kommer medicine studerande till
del, utgör 20 timmar, under det att samma ämne på folkskoleseminarierna
omfattar ungefär 280 timmar och utbildningen av en välkvalificerad psykolog
med licentiatkompetens och behövlig efterutbildning tar 8—10 år i
anspråk. Förbundet avstyrker med bestämdhet, att kvacksalveriutredningens
förslag lägges till grund för lagstiftning i de delar, som rör den mentala
hälsovården.

Sällskapet för samarbete mellan psykiatri och psykologi delar utredningens
åsikt att en psykolog ej självständigt bör utföra en läkares arbete men

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

framhåller svårigheten att draga en skarp gräns mellan å ena sidan rådgivning
åt psykiskt friska människor med problem och å andra sidan behandling
av neurotiker, vilken bl. a. beror på den definition man ger begreppet
sjukdom. Sällskapet betonar, att en av sakkunniga psykologer bedriven
rådgivningsverksamhet ej får diskrimineras eller försvåras; en sådan
verksamhet bör alltid ske i samarbete med läkare på sådant sätt att denne
lätt kan konsulteras. Det påpekas att en läkares övervakning ej får bli en
ren formalitet. Slutligen understrykes, att de medicinska riskerna är likartade
inom »själavård» bedriven av präster och andra icke-läkare och
inom »rådgivning» bedriven av psykologer.

Frågan om själavården beröres även av frikyrkliga samarbetskommittén,
som sammanfattningsvis framhåller att modern kvalificerad själavård har
så stor mentalhygienisk betydelse att dess verksamhet allvarligt bör tagas
med i beräkningen då man diskuterar frågor om rätt att utöva läkekonsten;
det bör särskilt tillses att de själasörjare, som lojalt samarbetar med legitimerad
läkare, i en framtida lag tillförsäkras ett otvetydigt skydd.

Den av utredningen diskuterade men avvisade tanken på legitimation
för psykologer upptages till behandling i några remissvar.

Läkaresällskapet tager liksom utredningen avstånd från tanken och
ifrågasätter i detta sammanhang om icke lagen bör kompletteras med bestämmelser
som begränsar lekmäns rätt att yrkesmässigt bedriva systematisk
psykologisk behandling, om den ej sker i samarbete med läkare eller
efter läkarremiss.

Svenska psykoanalytiska föreningen uttalar önskemål om en »begränsad
legitimation för de inom föreningen psykoanalytiskt verksamma psykologerna»;
en sådan legitimation skulle tjäna två väsentliga syften: att skydda
de hjälpsökande mot farorna i en av läkare okontrollerad verksamhet, som
med orätt utger sig för att vara analys, och att minska risken för de till föreningen
anslutna psykologerna att förväxlas med kvacksalvare.

Även Sveriges psykologförbund vill ha legitimation för psykologer; välkvalificerade
psykologer bör tillerkännas en självständig yrkesställning
som specialister med samma legala ställning som t. ex. tandläkare. Förbundet
hänvisar till den ordning som tillämpas i Norge, Västtyskland och
U. S. A.

Sällskapet för samarbete mellan psykiatri och psykologi anser, att det
intresse, som finnes av att läkare skall äga möjlighet att veta den enskilde
psykologens kompetens för sitt arbete, skulle kunna tillgodoses genom någon
form av legitimation, men förklarar att frågan bör ställas på framtiden, då
någon för praktisk psykologisk verksamhet lämpad utbildningsgång ännu
ej stadfästs. I stället kan del enligt sällskapet vara ändamålsenligt att läkaren
har möjlighet att vända sig till någon yrkesorganisation för att få upplysning
om lämpligheten av olika former av utbildning för olika slag av
psykologisk verksamhet. Det anses nödvändigt alt en psykolog har tillräck -

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

lig vetenskaplig skolning föx- att själv kritiskt kunna taga ställning till
sina resultat.

I åtskilliga remissyttranden beröres frågan om möjligheterna att undantränga
kvacksalveriet även genom andra åtgärder än lagstiftning med vissa
avgränsade förbud.

Läkarförbundet antar, att medicinens framsteg och en intensifierad
upplysningsverksamhet så småningom skall kunna reducera
kvacksalveriproblemets dimensioner. Socialstyrelsen framhåller att man bör
inrikta sig på positiva åtgärder såsom hävande av rådande läkarbrist ej
minst på mentalsjukvårdens område, stödjande av den medicinska forskningen
i syfte att öka allmänhetens tilltro till läkarnas förmåga att bota
samt upplysningsverksamhet för att skingra sådana vanföreställningar hos
allmänheten som utgör jordmån för kvacksalveri. Styrelsen för statens institut
för folkhälsan betonar värdet av medicinsk forskning och tillgång till
läkare, vårdmöjligheter in. m., varigenom kvacksalveriets skadeverkningar
begränsas. ÖHS-kommittén anser, att allt som göres för att ställa goda hälsooch
sjukvårdsresurser med kvalificerad läkarhjälp till befolkningens förfogande
för rimlig kostnad minskar marknaden för kvacksalveriet, samt
framhåller, att den medicinska forskningen även är av utomordentligt stor
betydelse i detta hänseende liksom också upplysning i hälso- och sjukvårdsfrågor.
Den stigande folkupplysningen, ökad tillgång på läkare och redan
genomförda sjukvårdsreformer kan enligt länsstyrelsen i Östergötlands län
antagas minska underlaget för lekmäns sysslande med läkekonsten. Länsstyrelsen
i Norrbottens län förklarar däremot att kvacksalveri kan väntas
existera inom vissa gränser även framdeles; länsstyrelsen understryker
därför vikten av att en tillräcklig och god läkarkår finnes. Stadsläkaren i
Köping framhåller, alt en fortsatt utbyggnad av sjukvårdsväsendet är ägnad
att minska marknaden för kvacksalveriet. Om den allmänna sjukförsäkringens
betydelse i detta sammanhang erinrar stadsförbundet. Detta anser
vidare att den auktoritativa bedömning av betydelsen och värdet av vissa
behandlingsmetoder och de teoretiska grunderna för dessa, som redovisas i
betänkandet, borde verka i positiv riktning och minska kretsen av de på
kvacksalveriet alltjämt troende; en fortsatt och vidgad upplysning åt allmänheten
i dessa ämnen bör också verka i samma riktning. Värdet av upplysningsverksamhet
framhålles även av bl. a. statens institut för folkhälsan
och försvarets sjukvårdsstyrelse som förklarar sig beredd att medverka i
upplysningsarbete inom försvarsmakten bland annat genom direktiv till
förbandsläkarna att i samband med de föredrag, som dessa regelmässigt
håller för nyinryckande värnpliktiga, på lämpligt sätt beröra riskerna av
att söka kvacksalvare i stället för läkare. Upplysningens betydelse betonas
också av länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län samt svenska
sjukkasseförbundet. Tidningsutgivareföreningen understryker, att den upplysningsverksamhet
om de farliga folksjukdomarna, som sedan länge be -

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

drivits i pressen, torde vara ytterst värdefull vid bekämpandet av de mest
skadliga formerna av kvacksalveri. Apotekarsocieteten lovordar den upplysningsverksamhet
som bedrives av stiftelsen »Reklamgranskningen för fria
läkemedel». Svenska homeopaternas riksförbund delar i och för sig utredningens
mening om en intensifierad upplysning men betonar att denna ej
bör ha till syfte att brännmärka all verksamhet som utredningen betecknar
som kvacksalveri. Upplysningsverksamheten bör sålunda opartiskt behandla
även sådana metoder som exempelvis homeopatin.

Även förbundet allnordisk folkhälsa finner det angeläget med en upplysningskampanj;
denna bör emellertid gälla den moderna näringsläran och
andra faktorer, som har central betydelse för sjukdomsprofylax och terapi,
och särskilt bör upplysning spridas om tobaks- och alkoholbrukets skadliga
verkningar.

Förutom de förut redovisade yrkandena om införande av legitimation för
optiker och psykologer, vilka syftar till att skilja bort den osakkunniga
verksamheten på glasögonutprovningens och psykiatriens områden från
de kvalificerade optikernas och psykologernas arbete under ansvar och som
därför kan betraktas som anvisningar på vägar att begränsa kvacksalveriet,
framföres yrkanden om auktorisation även av svenska homeopaternas
riksförbund och svenska chiropraktiska föreningen. Det är emellertid
oklart om dessa yrkanden förestavas av intresset att begränsa den osakkunniga
verksamheten på hälso- och sjukvårdens område. Homeopatförbundet
begär att homeopatien i alla avseenden likställes med samtliga inom den
officiella medicinen nu använda behandlingsmetoder och att det för att tillgodose
ett bland olika samhällslager utbrett önskemål upprättas homeopatiska
avdelningar vid de allmänna sjukhusen i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Östersund. Till föreståndare för sådan avdelning skall antagas legitimerad
läkare, som tjänstgjort minst ett år vid vanlig intern sjukhusavdelning
i Sverige och därefter undergått minst två års utbildning vid utländsk
homeopatisk sjukhusavdelning. Den homeopatiska lekmannakåren skall tills
vidare accepteras. När ett tillräckligt antal homeopatiska specialister utbildats,
inregistreras samtliga homeopatiska lekmän, vilka utövat praktik i
minst fem år. Dessa skall äga rätt att under sin livstid fortsätta homeopatisk
lekmannapraktik.

Svenska chiropraktiska föreningen anser att i lagen bör stadgas, att
svensk medborgare — annan än medicine licentiat och tandläkare — som
inom riket avlagt »examen i någon annan legaliserad specialitet inom läkekonsten»
skall hos medicinalstyrelsen få legitimation med behörighet att
utöva läkekonsten inom »respektive begränsade specialitet».

I detta sammanhang må även nämnas att diplomerade kiropraktorers
förening anser, att en allmän kiropraktorinstruktion bör utarbetas, analog
med den allmänna läkarinstruktionen.

Frågan om särskilt anordnad kontroll över k v a c k s a 1-

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

vare beröres i några remissyttranden, i vilka tanken att kvacksalvare
skulle åläggas skyldighet att föra journal föres fram. En ledamot av medicinska
fakulteten i Lund anför såsom särskilt yttrande härom.

Kvacksalvare — liksom också behörig läkare och andra av samhället
erkända utövare av verksamhet inom hälso- och sjukvården (medicinalpersonal)
— bör vara skyldig att föra journaler (journalkort) över varje
person, som ifrågakommit till undersökning eller behandling, där ej uppenbara
praktiska svårigheter förhindrar detta (såsom vid tillfälliga sjukbud
eller annorledes då nödåtgärder behövt tillgripas). Dessa journaluppgifter
bör innehålla: patientens namn, adress och folkbokföringsnummer samt
uppgift om orsaken till besöket, undersökningsfyndet, diagnosen och den
vidtagna eller rekommenderade åtgärden. Självfallet kan dessa stadganden
något modifieras för annan medicinalpersonal än läkare. Vidare bör gälla att
anteckningarna för den senaste 3-årsperioden på anmodan skall kunna uppvisas
för medicinalstyrelsen. Genom att ett sådant stadgande skulle omfatta
all yrkesmässigt meddelad hälso- och sjukvård skulle det bli möjligt att
utöva en effektiv medicinsk kontroll över kvacksalvarnas verksamhet.
Tvånget att föra anteckningar skulle ge en klar inblick i kvacksalveriets arbetsformer,
kanske ta bort en del av dess magiska nimbus och skänka framtidens
socialpsykiatriska forskning ett värdefullt arbetsmaterial. I fråga om
medicinalpersonal skulle ett dylikt stadgande däremot endast lagfästa en
sedan länge utbredd praxis.

Stadsförbundet föreslår en liknande ordning.

Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser, att yrkeskvacksalvare
bör åläggas journalskyldighet, samt föreslår att tjänsteläkare skall
äga granska kvacksalvarens verksamhet och taga del av journalen ävensom
att länsstyrelse skall äga rätt att meddela kvacksalvare formell varning.

Provinsialläkaren i Långsele distrikt framhåller såsom en brist att lagförslaget
saknar varje bestämmelse om övervakning av kvacksalvare, exempelvis
beträffande skyldighet att föra sjukjournaler och inspektion genom
polismyndighet eller förste provinsialläkare.

Den av utredningen förordade metoden att ej generellt förbjuda kvacksalveri
utan i stället genom särskilda lagstadganden begränsa
kvacksalvarnas möjligheter att utöva sin verksamhet
förklaras av flera remissinstanser vara en god eller i varje fall godtagbar
lösning. Denna mening uttalas av medicinalstyrelsen med giltighet
åtminstone i nuvarande läge, av förste provinsialläkaren i Kristianstads län.
förste stadsläkarna i Stockholm och Örebro, stadsläkarna i Kristianstad och
Västerås samt en ledamot av ÖHS-kommittén m. fl.

Socialstyrelsen anser att lagstiftningen bör begränsas till att förbjuda
skadliga former av kvacksalveri. Universitetskanslern understryker med
skärpa angelägenheten av att en ny behörighetslag så utformas, att kvacksalveriet
hålles inom möjligast snäva gränser, så att de med verksamheten
för allmänheten förenade farorna i största utsträckning elimineras.

Överståthållarämbctet förklarar att anledning saknas att i lagtexten posi -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

tivt inskriva en allemansrätt att utöva läkekonsten; ämbetet föreslår i stället
att lagen formuleras så att den utsäger att annan än behörig läkare äger
att utöva läkekonsten allenast under iakttagande av de inskränkningar som
stadgas i lagen.

Utredningens förslag att i lagen inskriva rätten för envar kritiseras även
av åtskilliga andra remissinstanser: hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Uppsala, länsstyrelserna
i Östergötlands, Västmanlands, Väslernorrlands och Jämtlands län,
förste stadsläkaren i Norrköping, förste provinsialläkaren i Västernorrlands
län, provinsialläkaren i Långsele distrikt, förste stadsläkaren i Umeå, stadsläkaren
i Sundsvall, ÖHS-kommittén, läkarförbundet och barnmorskeförbundet
m. fl. Bland argumenten för denna ståndpunkt må anföras, att det
kvacksalveri, som kan tolereras, bör icke grunda sin förekomst på annat
förhållande än att obehörig verksamhet icke straffbelägges (hovrätten).
Från juridisk synpunkt är stadgandet opåkallat och från psykologisk synpunkt
kan det tagas som ett erkännande av och en uppmuntran till kvacksalveri
(länsstyrelsen i Jämtlands län). Det föreslagna lagstadgandet kan
med god vilja fattas nära nog såsom en uppmaning (förste stadsläkaren i
Norrköping). Stadgandet innebär en legalisering av kvacksalveriet (stadsläkaren
i Sundsvall). Stadgandet är helt onödigt, enär det är självklart att
det som icke är förbjudet får göras; det kan f. ö. vara ägnat att ytterligare
bekräfta en föreställning att kvacksalvare skulle åtnjuta någon sorts officiellt
erkännande. Skillnaden mellan att »äga behörighet att utöva läkekonst»
och att »äga utöva läkekonst» står ej klar för allmänheten, som
skulle kunna få för sig att här avsågs en begränsad läkarbehörighet (ÖHSkommittén).
Kommittén anser att stadgandet bör helt utgå och föreslår i
andra hand en omformulering liknande den som överståthållarämbetet förordat.
Stadgandet skulle giva kvacksalveriet ett obefogat drag av vederhäftighet
och tillförlitlighet (läkarförbundet).

Universitetskanslern förklarar sig ej kunna godtaga den av utredningen
föreslagna negativa metoden för att fastställa gränserna för det »laga kvacksalveriet»
utan anser, att lagen bör positivt angiva kvacksalvarnas verksamhetsområde
och de metoder, som de må nyttja.

Hovrätten för Nedre Norrland och medicinalstyrelsen anför att systematiken
i gällande lag bör bibehållas så att bestämmelserna om kvacksalveri
inskränkes till straffbestämmelser.

D epartem ent sch efen

Den redogörelse för olika former av kvacksalveri och de uppgifter om
kvacksalveriets utbredning och skadeverkningar, som utredningen lämnat,
synes mig övertygande visa att samhället bör intaga en mera markerat nega9—Bihang
till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr lil

130 Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1960

liv hållning gentemot kvacksalveriet än som ansågs motiverad vid tillkomsten
av 1915 års lag. Med termen kvacksalveri förstår jag härvid
sådan osakkunnig behandling av sjuka, som i det allmänna språkbruket
betecknas såsom kvacksalveri, och ej - — såsom utredningen — all sådan
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som utövas av den som
ej har läkarbehörighet. I den mån kvacksalveri hittills tolererats på grund
av brist på läkare eller svårigheter att nå läkare har ett skäl att tillåta
kvacksalveri med dettas uppenbara risker för de behandlade numera minskat
i betydelse. Dels har nämligen antalet läkare ökat avsevärt även proportionellt
sedan tillkomsten av 1915 års lag, dels visar utredningens uppgifter
om kvacksalveriets utbredning, att det ingalunda är i glesbygderna eller i
trakter med eljest ringa läkartäthet som de flesta kvacksalvarna finns utan
i städerna och i de södra och mellersta delarna av Sverige. Skälet till att
kvacksalveri alltjämt inaste i viss utsträckning tolereras är därför numera
huvudsakligen att ett förbud inom stora folkgrupper troligen skulle anses
omotiverat och icke skulle respekteras. Det är därför, såsom utredningen
och många remissinstanser framhållit, angeläget att genom upplysning
väcka opinion mot det rena kvacksalveriet även i de kretsar, där det alltjämt
har anhängare, för att därigenom möjliggöra ett förbud framdeles och i
en mera avlägsen framtid, såsom en yttersta konsekvens av upplysningen,
onödiggöra alla bestämmelser, som riktar sig mot kvacksalveri.

Av vad jag nu och även i samband med angivandet av grundlinjerna för
ifrågavarande lagstiftning anfört framgår, att jag icke ställer mig oförstående
till tanken på ett totalförbud mot kvacksalveri. I samband därmed
skulle emellertid all verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som
ansågs önskvärd och som därför borde tillvaratagas — kvalificerade optikers
glasögonutprovning må här nämnas — inordnas bland övriga erkända
verksamhetsformer inom hälso- och sjukvården genom ett auktorisationssystem,
förenat med kontinuerlig kontroll över de auktoriserade yrkesutövarnas
verksamhet. Med ett sådant system skulle vinnas att all värdefull
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skulle utövas efter auktorisation,
innebärande kontroll av att vederbörande hade erforderlig kompetens,
och under tillsyn av medicinalmyndighet.

Intill dess tiden mognat för ett förbud mot kvacksalveri och en auktorisering
av verksamhet, som är värdefull, är man tydligtvis hänvisad till
att genom förbud och andra inskränkningar minska riskerna för skador
till följd av kvacksalvares verksamhet. Att såsom i något remissyttrande
föreslagits utforma lagstiftningen mot kvacksalveri som ett positivt angivande
av vilka metoder kvacksalvare får använda synes mig olämpligt och
torde för övrigt knappast vara genomförbart. De nuvarande möjligheterna
att ingripa mot kvacksalvare måste emellertid anses alltför begränsade. För
en skärpning av bestämmelserna mot kvacksalveri talar förutom utredningens
uppgifter om kvacksalveriets former och utbredning även de avslöjan -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

den av kvacksalveri i stor skala, som upprörde allmänhetén vid tiden för
tillsättandet äv kvacksalveriutredningen. Under remissbehandlingen åv utredningens
förslag har endast enstaka sammanslutningar, vilka knappast
kan antagas representera någon ansvarskännande opinion, funnit det opåkallat
att kringskära kvacksalveriets existensmöjligheter. Det alldeles övervägande
antalet remissinstanser har, när de icke yrkat på ett totalförbud
mot kvacksalveri, givit sin anslutning till tanken att man bör minska den
sektor, som nu står öppen för kvacksalvarna. För egen del tvekar jag icke
om det riktiga i att genom ytterligare förbud och inskränkningar så långt
möjligt tränga tillbaka kvacksalveriet; denna ståndpunkt synes mig värä
den enda som kan försvaras med hänsyn till intresset av att skydda allmänheten
mot onödigt lidande och onyttiga kostnader. Därjämte leder med
nödvändighet ett positivt intresse för upprustning och utbyggnad av det
allmännas hälso- och sjukvård, som ju grundas på den medicinska vetenskapen,
till en klart avvisande inställning gentemot kvacksalvare Och utövare
av andra icke erkända behandlingsmetoder, vilka oftast med häftighet
angriper den vetenskapligt underbyggda medicinen.

Jag har redan i avsnittet angående vissa riktlinjer för förevarande lagstiftning
framhållit, att jag anser det olämpligt att i lagen slå fast eu rätt
för envar att ägna sig åt kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksamhet.
Envars frihet ätt ägna sig åt kvacksalveri blir otvivelaktigt mera osäker,
om den icke kan stödja sig på någon uttrycklig lagbestämmelse. Att föreskriva
ytterligare inskränkningar för kvacksalvarnas verksamhet, vilket
framdeles kan bli aktuellt, kan antagas möta mindre motstånd, om det ej
innefattar ingrepp i en i lag uttryckligen inskriven rättighet.

I nära överensstämmelse med nuvarande lag torde endast den verksamhet,
som bedrives i förvärvssyfte, böra underkastas inskränkningar. Släktingars,
vänners och grannars ömsesidiga hjälp vid sjukdom och olycksfall
bör, även om den till äventyrs i något fall skulle vara mera till skada än till
nytta, icke omfattas av lagen. Den hjälp, som lämnas i akuta nödsituationer
bör självfallet på allmänna grunder likaså vara undantagen från lagens tilllämpningsområde,
och detta bör gälla även om den som lämnat hjälp får
ersättning härför.

Frågan vilka kategorier utövare av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, som lagen bör gälla, har jäg berört i samband med att jag tagit
ställning till grundlinjerna för lagstiftningen om läkarbehörighet och om
kvacksalveri. Jag har härvid förordat ätt kvacksälvarlagen får gälla dem,
som icke äger behörighet såsom läkare och som ej heller eljest är i sin
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område Ställda under medicinalstyrelsens
tillsyn. Lagen kommer med denna avgränsning att rikta sig i
första hand till de notoriska kvacksalvarna. Uhder lagen faller emellertid
med denna avgränsning även läkare, sorni ej vunnit behörighet och läkare,
vilkas behörighet upphört till följd av deslegitimering eller eljest. Att märka

132

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

är emellertid att, om en deslegitimerad läkare fortsätter att utöva läkaryrket,
straff drabbar honom enligt läkarlagen. Kvacksalvarlagens straffbestämmelser
bör därför gälla för läkare, vilka ägnar sig åt verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, sedan deras behörighet upphört, endast i
den mån deras verksamhet ej är straffbelagd i läkarlagen såsom obehörig
utövning av läkaryrket.

Särskilda svårigheter uppkommer emellertid därigenom att vissa former
av verksamhet, som icke står under medicinalstyrelsens tillsyn och som följaktligen
kommer att omfattas av kvacksalvarlagens förbud och inskränkningar,
är både klart nödvändiga och obestridligt värdefulla. Jag åsyftar
härmed de kvalificerade optikernas sysslande med glasögonutprovning och
de utbildade psykologernas terapeutiska verksamhet. Även på dessa verksamhetsfält
förekommer förvisso kvacksalveri, som bör drabbas av de
restriktioner som gäller för kvacksalveri i allmänhet, men då några former
för avskiljandet av detta kvacksalveri från den vederhäftiga verksamheten
ej för närvarande står till buds, kommer de mot kvacksalveriet riktade
bestämmelserna att gälla generellt för dessa verksamhetsformer så
långt de innefattar behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd. Problemet synes kunna lösas radikalt endast genom att någon
form av auktorisation, som följes av medicinalstyrelsens tillsyn, införes på
dessa områden. En sådan ordning finner jag böra eftersträvas. Tills vidare
synes dock denna fråga kunna lämnas oreglerad. De förbud och andra inskränkningar,
som nu bör intagas i kvacksalvarlagen, torde nämligen icke
drabba de nu avsedda verksamhetsformerna, och såvitt rör psykologernas
verksamhet synes övervägande skäl tala för att den, när den avser behandling
av psykiska sjukdomar, icke bör bedrivas annat än i intim samverkan
med och under tillsyn av läkare. Äger den rum i sådana former bör den
uppenbarligen betraktas som utförd av en medhjälpare till läkaren och
följaktligen anses vara underkastad tillsyn av medicinalstyrelsen. Vid sådant
förhållande blir kvacksalvarlagen ej tillämplig på verksamheten i fråga.
Skulle emellertid framdeles ytterligare inskränkningar föreskrivas i kvacksalvarnas
möjligheter att utöva verksamhet, måste observeras att dessa inskränkningar
blir gällande även för optiker och psykologer, såframt ett
auktoriseringsförfarande då ej införts för dessa.

Vad slutligen rör frågan om anordnande av en speciell kontroll över
kvacksalvare, grundad på skyldighet för dem att föra journalanteckningar
över behandlingsfallen, vill jag framhålla att en sådan ordning skulle kunna
medföra att vederbörande kvacksalvare betraktade sina åtgärder som officiellt
godkända i den mån företagna kontroller icke gav anledning till ingripande.
Med hänsyn härtill och på grund av svårigheterna att i praktiken
genomföra en effektiv kontroll, vill jag icke förorda, att något speciellt
kontrollsystem införes för kvacksalvare.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Jag övergår härefter till att behandla de olika förbud och andra inskränkningar,
som bör gälla för kvacksalvare och andra utövare av icke auktoriserad
verksamhet.

B. Förbud och andra inskränkningar

I detta avsnitt ämnar jag beröra de förbud och andra inskränkningar som
för närvarande synes kunna komma i fråga för att skydda allmänheten mot
skada till följd av kvacksalveri och osakkunnig utövning av andra icke
auktoriserade behandlingsmetoder. Härvid aktualiseras regler i syfte att
hindra sådan behandling, som framkallar fara för den behandlades liv eller
hälsa eller som åsamkar honom skada, vidare förbud mot behandling av
vissa sjukdomar, förbud mot behandling av barn och mot användning av
vissa behandlingsformer samt förbud mot kvacksalveri per korrespondens
och mot ambulerande verksamhet. Vidare beröres frågan om regler för att
hindra utländska kvacksalvare att bedriva verksamhet här i landet och om
bestämmelser i syfte att förebygga obehörigt bruk av läkartiteln m. m. samt
för att hindra vilseledande annonsering om kvacksalvarverksamhet. Slutligen
avser jag att taga upp frågan om förbud för kvacksalvare, som dömts
för utövning av hälsofarligt kvacksalveri, att fortsätta sin verksamhet.

Skada och fara av kvacksalvarbehandling

Utredningen

I gällande lag straffbelägges yrkesmässig utövning av läkarkonsten av
den, som icke är eller varit behörig därtill, därest behandlingen varit av
beskaffenhet att medföra fara för den behandlade till liv eller hälsa. Med
anknytning till detta straffstadgande har utredningen i sitt lagförslag upptagit
ett straffsanktionerat förbud för den, som icke är behörig läkare, att
vid utövning mot ersättning av läkekonsten tillfoga patienten skada, som
icke är ringa, eller framkalla fara för hans liv eller hälsa. Som motivering
för detta förbud anför utredningen att läkarna i sin yrkesutövning är underkastade
straffansvar enligt allmänna läkarinstruktionen för den händelse
de gör sig skyldiga till fel eller försummelse, och att det ej kan komma i
fråga att kvacksalvarna härvidlag skulle vara gynnsammare ställda. Det
bör generellt gälla att sådan kvacksalvarbehandling som medför skada eller
innebär fara — därest skadan eller faran icke är oväsentlig — icke bör
tolereras.

Utredningen redogör för vissa bestämmelser i strafflagen, som kan komma
i tillämpning, när en kvacksalvare vållat skada, däribland reglerna om vål -

134

Kupgl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

lande till annans död och om vållande till kroppsskada. Strafflagens bestämmelser
härvidlag synes emellertid utredningen icke vara tillfredsställande
från de synpunkter som måste anläggas på en lagstiftning mot kvacksalveri.
Bestämmelserna kommer nämligen ej alltid i tillämpning, enär
kvacksalvaren kan åberopa den behandlades samtycke. Vissa brott får
dessutom åtalas endast av målsäganden och i vissa fall måste straffen anses
för låga. Utredningen anser det därför nödvändigt att genom särskilt stadgande
i den lag, som bör träda i stället för 1915 års lag, bereda större möjligheter
än vad strafflagen medger till inskridande mot den kvacksalvare,
som skadar en patient. Utredningen finner dock att anledning att ingripa i
denna ordning föreligger blott i fråga om den som bedriver yrkesmässig
verksamhet eller, om detta icke är fallet, eljest betingar sig ersättning. För
andra fall anser utredningen strafflagens regler tillräckliga. Helt obetydliga
skadeverkningar bör icke medföra påföljd. Det synes utredningen lämpligt
att taga de skadebestämningar, som angives i 14 kap. 10 och 12 §§ strafflagen
till ledning. Till förbjuden och därmed straffbar skada skulle sålunda
hänföras sådana skadekategorier —- förutom dödsfall — som förlust av
talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte och annat svårt kroppsfel, stadigvarande
svårt men a hälsa och livsfarlig sjukdom (10 §), ävensom mindre
lyte eller kroppsfel och lindrigare sjukdom (12 §). Vid tolkningen kan man,
framhåller utredningen, tillgodogöra sig de erfarenheter, som i rättspraxis
vunnits vid tillämpningen av lagrummen i fråga. Självfallet bör även de fall
räknas hit, då kvacksalvaren orsakat att ett sjukdomstillstånd påtagligt
förvärrats.

Kvacksalvaren kan också vid behandling av sjuka utsätta dessa för så
stor fara, att ett ingripande mot honom enligt utredningens mening är
påkallat, även om skada uteblir. Härmed avser utredningen icke den allmänna
fara, som måste anses vara förenad med allt kvacksalveri, utan den
risk som i det konkreta fallet förelegat för att skada skulle uppstå. Att
patienten till äventyrs samtyckt till att utsättas för fara måste med
hänsyn till det allmänna intresset av att farligt kvacksalveri bekämpas
sakna betydelse.

Utredningen anser emellertid att man kan bortse från sådana fall, som
innebär fara för blott ringa skada. 1915 års lag avgränsar motsvarande fall
så, att det skall vara fråga om fara till liv eller hälsa. Självfallet måste alltid
fara till liv föranleda ingripande. Uttrycket fara till hälsa synes visserligen
utredningen ganska obestämt men det har upptagits i straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk såsom ett rekvisit för brottet vårdslöshet mot person
och bör därför kunna godtagas. Enligt utredningens mening bör sålunda
påföljd inträda, om fara förelegat för att den behandlade till följd av
kvacksalvarens åtgöranden skulle avlida eller drabbas av sjukdom eller
lyte av icke oväsentlig beskaffenhet eller få sitt sjukdomstillstånd förvärrat

135

Kungi. Maj:ts proposition nr lil år 1960

till sådan grad eller, i korthet, om kvacksalvaren framkallat fara för patientens
liv eller hälsa.

Utredningen betonar att det är den i det konkreta fallet framkallade
faran som bör föranleda straff. Utan betydelse skall härvid kvacksalvarens
åsikt om behandlingen vara utom möjligen såtillvida att, om han i klart
medvetande om risken underkastat sin patient en farlig behandling, försvårande
omständigheter måste anses föreligga. Under inga förhållanden bör
dock den okunnige befrias från ansvar, därför att han icke insett faran och
detta icke ens om han skulle ha avhållit sig från behandlingen, om han känt
till risken. Då kvacksalveri alltid är förenat med risker, anser utredningen
detta stränga betraktelsesätt välmotiverat i de fall, då en konkret fara konstaterats.

Utredningen framhåller vidare att även den fara som ligger i dröjsmål
att anlita läkare måste beaktas. När utredningen stannat för att en lekman
icke skall äga behandla någon yrkesmässigt eller eljest mot ersättning så,
att den behandlade tillfogas skada, som icke är ringa, eller så, att fara
finnes för mera betydande skada, förutsätter utredningen orsakssammanhang
mellan behandlingen och skadan eller faran. Utredningen anser dock
icke att det nödvändigtvis skall vara ett direkt sådant sammanhang. Sålunda
kan en behandling, som i och för sig är fullständigt ofarlig och kanske helt
overksam, indirekt innebära stor fara, när patienten genom att anlita kvacksalvaren
och låta sig behandlas av honom underlåter att i tid söka läkare.
Även till ett sådant faromoment måste enligt utredningen hänsyn tagas. Ett
dylikt indirekt orsakssammanhang har godtagits i rättspraxis vid tolkningen
av den nuvarande bestämmelsen i 6 § 2 mom. andra stycket i 1915
års lag, enligt vilket lagrum behandling av beskaffenhet att medföra fara
till liv eller hälsa för den behandlade är straffbar, om den utövas yrkesmässigt
av lekman. Utredningen påpekar att det med en sådan tolkning av
motsvarande stadgande i en blivande ny lag icke erfordras någon särskild
bestämmelse om att en kvacksalvare, som under angivna betingelser behandlar
en patient, därigenom gör sig skyldig till straffbar handling. Det
får emellertid beaktas, att faran måste vara förutsebar. Om en läkare skulle
ha anlitats vid tiden för kvacksalvarens behandling och icke ansett fara
följa av dröjsmål med läkarbehandling, bör kvacksalvaren icke drabbas av
påföljd.

Utredningen framhåller, att en rättstillämpning, varigenom en kvacksalvare
göres ansvarig för det dröjsmål med att söka sakkunnig vård, som han
kan ha orsakat, i praktiken kommer att medföra svårigheter för kvacksalvarna
i deras verksamhet. Men en sådan tillämpning är enligt utredningen
nödvändig för att förhindra farlig verksamhet från deras sida. Det
är angeläget, att de lekmän, som utövar läkekonsten, i största möjliga utsträckning
är medvetna om de risker för patienterna som deras verksamhet

136

Kungl. Maj:is proposition nr 141 år 1960

kan innebära. Om de har klart för sig, att även den fara, som ligger i
dröjsmål med anlitande av läkare, måste noggrant beaktas, torde många
fall av skadebringande eller farofylld behandling undvikas. Det bör också
inskärpas, att det bästa rådet en kvacksalvare i många fall kan ge sin
patient är att uppmana honom att söka läkare.

Slutligen berör utredningen i anslutning till de behandlade frågorna om
förbud mot tillfogande av skada och framkallande av fara spörsmålet, i vad
mån en kvacksalvare bör drabbas av ansvar för att han underlåtit att behandla
den hjälpsökande. Utredningen framhåller härvid att kvacksalvaren
bör få bära ansvaret för skada eller fara, som framkallats av hans råd till
den hjälpsökande att återkomma senare eller att icke underkasta sig någon
behandling eller att avhålla sig från att söka läkare. Har kvacksalvaren
däremot förklarat att han icke åtager sig någon behandling av fallet bör han
icke göras ansvarig för vad som därefter inträffar.

Med behandling, som vållar skada eller framkallar fara för den behandlade,
bör enligt utredningen jämställas undersökning, som kvacksalvaren
företager och som stundom också kan ha sådan effekt. Utredningen
påpekar här att rätten att företaga undersökning med radiologiska metoder,
vilka medför påtagliga risker, regleras i särskild lag. Men även andra speciella
undersökningsmetoder och -medel är av den art att lekmän bör avhålla
sig från att begagna dem. Särskild fara är i allmänhet förenad med
undersökningar, som innefattar införande av instrument i olika kroppsöppningar.
Något särskilt förbud i lagen mot dylika undersökningsmetoder
anser utredningen emellertid ej erforderligt, då förbudet mot skadlig eller
farlig verksamhet enligt utredningens förslag skall gälla generellt och omfatta
ej blott behandling utan även undersökning.

Remissyttrandena

Det föreslagna stadgandet om förbud för kvacksalvare att tillfoga patient
skada, som icke är ringa, eller framkalla fara för hans liv eller hälsa har
föranlett hovrätten för Nedre Norrland att anmärka, att avfattningen motsatsvis
leder till den slutsatsen att en behörig läkare är befogad såväl att
skada sin patient som att framkalla fara. Hovrätten föreslår att stadgandet
placeras bland ansvarsbestämmelserna och avfattas så att om annan än behörig
läkare under yrkesmässig eller eljest mot ersättning bedriven utövning
av läkekonsten tillfogar patienten skada, som icke är ringa, eller framkallar
fara för hans liv eller hälsa, samma straff skall inträda som för olaga
kvacksalveri enligt utredningens brottsrubricering.

överståthållarämbetet gör sig till tolk för en liknande uppfattning och
tillägger, att det framstår som olämpligt att i ett fristående lagrum fastslå
så självklara saker som att skada ej må tillfogas eller fara för skada ej må
framkallas. Universitetskanslern ifrågasätter däremot om ej föreskriften,

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

som kanslern uppfattar såsom varande av mera generell art och refererande
till såväl utövning av läkekonst som kvacksalveri, lämpligen bör upptagas
i en särskild paragraf. Samma åsikt hyses av medicinska fakulteten i
Göteborg. Andre stadsläkaren i Göteborg anser att ingripande mot kvacksalvare
bör kunna ske då han befattar sig med person som uppenbarligen
lider av svår, livshotande sjukdom eller eljest utsätter patient för allvarlig
risk till hälsa eller liv.

Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar en skärpning av det föreslagna förbudet
men däremot i straffstadgandet ett undantag för ringa skada. Länsstyrelsen
yttrar.

Enligt länsstyrelsens mening är det olämpligt att indirekt utsäga, att vederbörande
må tillfoga patient skada, som är ringa. Det bör i stället i denna
paragraf klart sägas ifrån att kvacksalvare icke må tillfoga patient skada
över huvud taget. En annan sak är, att ett förfarande som medför endast
ringa skada, icke bör straffbeläggas. Föreskrift härom bör inlagas i straffbestämmelserna
och icke i de primärbestämmelser, varom här är fråga.

Hälsovårdsnämnden i Linköping finner begreppet »icke ringa skada»
diffust och föreslår i stället förbud mot »uppenbar skada», varmed skulle
förstås en försämring i hälsotillståndet, som till sina lindrigaste följder
kunde få en förlängd sjukdomstid, när patienten slutligen kommit under
sakkunnig behandling.

Förste stadsläkaren i Stockholm anser uttrycket »skada som ej är ringa»
ägnat att skapa svårigheter vid bedömningen. Förste stadsläkaren i Umeå
yttrar att förutsättningen att skadan ej skall vara ringa bör utgå. Förste
provinsialläkaren i Kronobergs län, som påpekar bevissvårigheter vid lagrummets
tillämpning, anser att icke ens ringa skada bör tolereras i en lagstiftning
som är riktad mot yrkesutövare som sällan ger sig in på behandlingsmetoder,
av vilka svår skada kan uppstå.

Läkarförbundet förklarar att lagrummet bör inbegripa även ett förbud
mot framkallande av fara för liv eller hälsa i fråga om annan person än
patienten; förbundet åsyftar härvid främst det förhållandet, att kvacksalvarbehandling
på det psykiatriska området kan medföra uppenbara
risker för personer i den sjukes omgivning.

Riksförsäkringsanstalten anser önskvärt att det kommer till klart uttryck
i lagtexten, att även undersökning i vissa fall kan innebära skada
eller fara och därför är underkastad förbudet.

Diplomcrade kiropraktorers förening yttrar helt generellt, att den föreslagna
bestämmelsen är så oerhört tänjbar, att den bör helt utgå.

Utredningens synpunkter på frågan om ansvar för fara som ligger i dröjsmål
att anlita läkare delas av medicinska fakulteten i Uppsala. I anslutning
till ett av förste provinsialläkaren i Kronobergs län gjort uttalande anför
länsstyrelsen i Kronobergs län, att det faromoment, som ligger i dröjsmål att
i tid söka läkare, är av så allvarlig natur att det bör övervägas huruvida

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

icke en uttrycklig bestämmelse bör intagas i lagen om att en kvacksalvare,
som genom sin verksamhet hindrar annan att i tid söka läkare, oaktat faran
av dröjsmål kan förutses, gör sig skyldig till straffbar handling. ÖHS-kommittén
uttalar sig i samma riktning.

Departementschefen

Det verksammaste medlet när det gäller att genom lagstiftning undantränga
det hälsofarliga kvacksalveriet måste utan tvekan anses vara att genom
straffsanktionerade regler göra kvacksalveriet till en vansklig sysselsättning,
där just kvacksalvarens brist på kunskap inom medicinen låter straffhotet
ständigt sväva över honom, ett straffhot, som blir desto mera överhängande
ju okunnigare kvacksalvaren är. Liksom nuvarande lag bör därför
den nya lagen upptaga regler, enligt vilka kvacksalvaren drabbas av
straff, om han genom behandlingen åsamkar den behandlade skada eller
utsätter honom för fara. Straffpåföljden bör, i enlighet med den tillämpning
som givits nuvarande regler, inträda vare sig kvacksalvaren insett vådorna
av behandlingen eller ej. Härvidlag bör endast gälla den begränsningen, att
om ej heller en utbildad läkare kunnat förutse skadan eller faran, kvacksalvaren
ej bör kunna göras ansvarig. Dessa regler för inträdande av ansvar
innebär sålunda att villfarelse om de faktiska förhållandena ej friar från
ansvar. En sådan ordning är ofrånkomlig för att straffbuden skall få någon
effekt. En kvacksalvare skulle eljest kunna åberopa sin okunnighet för
att undgå ansvar; vad som föranlett ansvarsbestämmelsen är just att
kvacksalvaren, trots sin okunnighet, givit sig in på att behandla annan.
Emellertid bör vid utformningen av lagen beaktas att lagen — i motsats
till vad som för närvarande är fallet — bör ge ett för envar förståeligt,
klart besked om det stränga straffrättsliga ansvar, under vilket
kvacksalvaren bedriver sin verksamhet.

Såsom utredningen påpekat kan också undersökning, som utföres av en
osakkunnig person, innefatta betydande risker för skada. De regler, enligt
vilka ansvar skall inträda för skada eller fara till följd av behandling, bör
därför gälla i lika mån vid undersökning. Även härutinnan torde lagen
böra avfattas så att tvekan ej uppkommer.

För att ansvar för åsamkande av skada eller framkallande av fara skall
inträda för kvacksalvaren bör det självfallet fordras att skadan eller faran
verkligen orsakats av kvacksalvarens behandling eller undersökning. Kausalsammanhanget
kan uppenbarligen i vissa fall vara svårt att utreda, eftersom
den behandlade eller undersökte i allmänhet är en sjuk person, som redan då
han söker kvacksalvaren har en skada eller är utsatt för fara till sin hälsa.
Som regel torde det emellertid vara möjligt att utan alltför stora svårigheter
klarlägga huruvida de av kvacksalvaren använda metoderna förvärrat skadan
eller sjukdomen eller ökat faran. I de fall då sjukdomen fordrat snabbt
insättande av sakkunnig vård men kvacksalvaren genom sin behandling, vare

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

sig den bestått i direkta åtgärder eller i råd och föreskrifter till den sjuke,
fördröjt den adekvata behandlingen, torde någon tvekan ej behöva råda
om att kvacksalvaren bör göras ansvarig för en ogynnsam utveckling av
sjukdomen, även om det ej kan med visshet utredas att den adekvata vården
skulle ha förebyggt ett sådant förlopp. Däremot kan jag ej dela utredningens
mening att redan en uppmaning av kvacksalvaren till den hjälpsökande
att återkomma senare skulle ådraga kvacksalvaren ansvarighet för vad som
efter uppmaningen händer den sjuke. För att ansvarighet skall inträda för
kvacksalvaren bör fordras att denne tagit befattning med sjukdomen genom
behandling, låt vara att denna kan inskränka sig till råd och anvisningar
beträffande åtgärder mot sjukdomen.

Rörande beskaffenheten av den skada, som skall ha inträffat för att
ansvar skall ifrågakomma, ansluter jag mig till utredningens mening att
icke varje skada skall grunda ansvar. Det allmännas intresse av att
stävja kvacksalveri kan icke anses påkalla att även de obetydligaste skador
skall föranleda straff. Från det straffbara området bör sålunda undantagas
ringa skada. Självfallet undantages därmed också fara för sådan ringa
sirada. Även om viss ledning vid avgränsandet av vad som skall anses vara
ringa skada kan hämtas från praxis vid tillämpningen av strafflagens regler
om misshandel och vållande av kroppsskada, anser jag icke att denna praxis
med nödvändighet skall följas vid tillämpningen av förevarande ansvarsbestämmelser.
De speciella förhållandena på detta område bör medge att
en egen praxis utvecklar sig här; hänsyn bör härvid kunna tagas såväl till
den omständigheten, att den behandlades samtycke förelegat, som till det
förhållandet, att, ehuru skadan måhända blivit förhållandevis ringa, faran
i det enskilda fallet varit desto större.

Av det anförda framgår att straff bör kunna ifrågakomma även när
kvacksalvaren ej inser eller på grund av sin okunnighet ej kan inse vådorna
av den undersökning eller behandling, som han företar. Det synes
därför knappast lämpligt att låta ansvaret inträda såsom påföljd för överträdelse
av ett i lagen inskrivet förbud; kvacksalvaren har ju på grund av
sin okunnighet i många fall ingen möjlighet att rätta sig efter förbudet. I
stället bör såsom i nuvarande lag det hinder, som man i detta fall vid resa
för kvacksalvarnas verksamhet, komma till uttryck i en ansvarsbestämmelse,
enligt vilken straff inträder om kvacksalvarens undersökning eller
behandling lett till skada eller framkallat fara och i övrigt under de förutsättningar,
som jag nu angivit.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

Behandling av vissa sjukdomar, behandling av barn och rådgivning

utan undersökning

Gällande bestämmelser

I 6 § 2 mom. i 1915 års lag är straff stadgat för den som ej är eller varit
behörig till läkarkonstens utövning, om han mot ersättning behandlar venerisk
sjukdom, tuberkulos, kräftsjukdom eller sådan smittsam sjukdom, till
förekommande av vars införande i eller utbredning inom riket Konungen
meddelat särskilda föreskrifter. Några bestämmelser som generellt förbjuder
behandling av barn eller som hindrar s. k. brevkvacksalveri, d. v. s.
kvacksalvares rådgivning per korrespondens utan undersökning av den
sjuke, finnes icke.

Utredningen

Med hänsyn till de svårigheter, som i vissa fall kan komma att föreligga
att bevisa att skada, som drabbat den som behandlats av en kvacksalvare,
orsakats av dennes behandling, anser utredningen det vara av betydande
värde att stadga ett ovillkorligt förbud för kvacksalvare att yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning taga befattning med vissa sjukdomar,
nämligen sådana som är utpräglat farliga för den sjuke eller
beträffande vilka det gäller behandlingsplikt eller andra särskilda regler.
Spörsmålet vilka sjukdomar som härvid skall göras behandlingsförbjudna
för andra än behöriga läkare finner utredningen kräva noggrant övervägande.
En lång rad sjukdomar kan härvid komma i fråga. Det måste emellertid
beaktas att det generellt skall vara förbjudet för lekman att behandla
sjukdom, om behandlingen i ett konkret fall är farlig för den sjuke. Behovet
av en utförlig sjukdomsförteckning i lagen kommer därför icke att vara så
utpräglat, även om en sådan förteckning skulle vara av värde från bevissynpunkt.
I rättstillämpningen skulle förteckningen kunna leda till att
myndigheterna blev obenägna att ingripa, då det rörde sig om en däri icke
upptagen sjukdom, även om behandlingen skulle ha inneburit fara. Att göra
förteckningen så utförlig, att varje sjukdomstyp blev representerad däri, kan
uppenbarligen icke komma i fråga. Utredningen anser därför att uppräkningen,
såsom i gällande lag, bör vara restriktiv.

En grupp sjukdomar, som enligt utredningen i första hand måste uppmärksammas,
är de smittsamma, som icke blott kan vara farliga för de sjuka
utan även kan innebära betydande riskmoment för omgivningen. Det finnes
dock smittsjukdomar, som knappast är av den art att behandling därav
generellt bör vara straffbar. Hit hör exempelvis mässling, vattenkoppor,
röda hund, kikhosta, påssjuka och vanliga förkylningssjukdomar. Av en
helt annan typ är de sjukdomar, som är föremål för speciell reglering enligt
epidemilagen och som därigenom ställts i en klass för sig. Det gäller

141

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1960

på grund av direkt stadgande i lagen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,
återfallsfeber, gula febern, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri,
akut barnförlamning, epidemisk hjärnhinneinflammation, rödsot, sömnsjuka,
undulantfeber, Weils sjukdom, mjältbrand, papegojsjuka och spetälska.
Insjuknar någon i en av dessa farliga sjukdomar är i regel skyldighet
stadgad att anlita läkare. Det faller sig då naturligt att också förbjuda
kvacksalvare att behandla den sjuke. Utan ett sådant förbud skulle epidemilagens
skyddsbestämmelser enligt utredningens mening i viss utsträckning
kunna bli illusoriska. Anknyter man sålunda till epidemilagen, blir
också de smittsamma sjukdomar, som Kungl. Maj :t framdeles, jämlikt 24 §
epidemilagen, kan komma att förklara likställda med de nyss uppräknade,
förbjudna för kvacksalvare. Man kan förutsätta att ett sådant förordnande
icke meddelas, om icke den sjukdom det gäller betraktas som särskilt farlig.
Utredningen anser det därför vara tillfullo motiverat att automatiskt låta
den bli behandlingsförbjuden. Att därutöver inbegripa sådana epidemiskt
uppträdande sjukdomar som —- utan att vara föremål för särreglering enligt
epidemilagen — skall anmälas enligt Kungl. kungörelsen den 5 juni
1953 om läkares anmälningsplikt beträffande vissa epidemiskt uppträdande
sjukdomar, m. m. synes utredningen icke påkallat.

I 1915 års lag upptages därjämte såsom behandlingsförbjudna venerisk
sjukdom, tuberkulos och kräftsjukdom. De två förstnämnda är i vissa stadier
eller former smittsamma, men sjukdomarna är generellt behandlingsförbjudna,
oberoende av smittsamhet i det aktuella fallet. Det bör härvid
beaktas att de vid olämplig behandling kan bli smittsamma. Med kräftsjukdom
avses uppenbarligen i lagen alla elakartade svulster.

Utredningen understryker att det är förenat med allvarliga risker att ej
bereda den som lider av venerisk sjukdom, tuberkulos eller kräftsjukdom
sakkunnig behandling i tid. Vid vissa veneriska sjukdomar föreligger skyldighet
för den sjuke att, så länge sjukdomen är i smittsamt skede, underkasta
sig erforderlig läkarbehandling och ställa sig läkarens föreskrifter om
behandling och förekommande av smittspridning till efterrättelse. Denna
skyldighet måste emellertid enligt utredningen kompletteras med förbud för
andra än läkare att behandla sjukdomarna. I tuberkulosförordningen finnes
visserligen icke sådan skyldighet stadgad, men en förutsättning för att de
skyddsregler, som meddelas i förordningen, skall vara effektiva är att läkare
anlitas. Det är därför enligt utredningen tydligt att kvacksalvare icke bör
äga befatta sig med tuberkulosfall.

Med hänsyn till de angivna förhållandena och då lagens uppräkning vunnit
hävd anser utredningen att tvekan ej kan råda om att såsom nu veneriska
sjukdomar, tuberkulos och kräftsjukdomar även i fortsättningen skall
höra till det för kvacksalvare förbjudna området. Till undvikande av missförstånd
bör dock ordet kräftsjukdom i lagtexten utbytas mot uttrycket
»kräfta och andra elakartade svulster». Till de elakartade svulsterna anser

142

Kiingl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

utredningen böra hänföras sådana svulster, som genom sitt läge eller sin
biologiska natur kan medföra svår skada.

Vid övervägande av frågan huruvida ytterligare sjukdomar skall hänföras
till de behandlingsförbjudna, betonar utrediiingen ånyo att lagens uppräkning
bör vara restriktiv, önskvärt är att avgränsningen göres efter en principiell
linje. I och för sig kan det synas vara riktigt att man till utgångspunkt
tar graden av den risk den sjuke och hans omgivning utsättes för
genom att den sjuke icke i tid kommer under sakkunnig behandling, men
konsekvensen härav skulle bli att man nödgades taga med ett mycket
stort arttal sjukdomar. Att göra uppräkningen fullständig och oantastlig
skulle dessutom, framhåller utredningen, vara praktiskt taget omöjligt. En
sådan uppräkning torde icke vara behövlig, om kvacksalvare — på sätt utredningen
föreslagit — i konkreta fall blir ansvariga för skada eller fara
för skada. Det synes därför utredningen bättre att i stället främst gå efter
den linjen att utöver de redan nämnda icke förklara andra svårartade
sjukdomar för behandlingsförbjudna än sådana, som samhället i likhet med
vad fallet är framför allt med epidemilagssjukdomarna och de veneriska
sjukdomarna av andra orsaker anser böra vara föremål för särskilda åtgärder.

En sjukdomsgrupp, som utredningen från denna utgångspunkt aktualiserar,
är sjukliga tillstånd i samband med havandeskap och förlossning. Genom
den förebyggande mödravården och genom föreskriften att förutom
läkare endast legitimerade barnmorskor får mot ersättning biträda vid förlossning
är det sörjt för att blivande mödrar och barnaföderskor får sakkunnig
vård. Om kvacksalvare skulle befatta sig med sjukdomar av dessa
slag, skulle värdet av samhällets skyddsåtgärder förringas. Sjukdomarna i
fråga bör därför vara behandlingsförbjudna.

Under utredningens överläggningar med den samtidigt arbetande norska
kvaksalverlovkomitéen har behandlingsförbud diskuterats även i fråga om
sockersjuka och epilepsi, varvid från norsk sida framhållits, att båda dessa
sjukdomar kräver långvarig läkarbehandling och utan sådan behandling
ofta är livshotande. För att nå likformighet i fråga om vilka sjukdomar som
skall vara behandlingsförbjudna enligt norsk och svensk lag, har utredningen
bland de behandlingsförbjudna sjukdomarna upptagit sockersjuka
och epilepsi.

Av förbudet för en kvacksalvare att helt avhålla sig från att befatta sig
med vissa sjukdomar följer enligt utredningen att han icke heller får behandla
symtom, som rimligen kan sättas i samband med sådan sjukdom,
förutsatt att patienten verkligen lider av den sjukdomen. Saken belyses av
utredningen med ett exempel. Dert som har lungtuberkulos i utvecklat Stadium
kan besväras bl. a. av symtomen hosta, nattsVett och allmän trötthet.
Om en kvacksalvare skulle ge behandling för att kurera hostan, hat- hati
tagit befattning med tuberkulosen och hart skall då drabbas av påföljd. Han

143

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

bör icke kunna fria sig från ansvar ens genom att säga sig ha sökt lindra
blott de svalgbesvär, som orsakats av hostan. Ett påstående att den hosta,
som han sökt bota, icke ägt samband med tuberkulosen utan orsakats av en
akut förkylningsinfektion lärer endast i undantagsfall förtjäna avseende.
Däremot bör kvacksalvaren vara oförhindrad att behandla den, som lider
av behandlingsförbjuden sjukdom, för sådant som icke är symtom på sjukdomen,
även om sekundärt visst samband därmed skulle föreligga. Om i det
angivna exemplet patienten skulle ha fått liggsår, kan det visserligen sägas
att orsaken därtill ytterst varit tuberkulosen, som framtvingat sängläge,
men liggsår hör icke till tuberkulosens sjukdomsbild och skall därför icke
vara behandlingsförbjudet.

Utredningen uppmärksammar att det även när det gäller behandlingsförbjudna
sjukdomar uppkommer fråga, huruvida kvacksalvaren skall kunna
undgå ansvar genom att han på grund av sin okunnighet ej insett, att han
handlat i strid mot lagen. Härvid framhåller utredningen att gällande
svensk lag lämnar frågan obesvarad, medan såväl den danska som den
norska lagen uttryckligen stadgar, att den omständigheten, att kvacksalvaren
på grund av bristande medicinska kunskaper icke känt till sjukdomens
natur, icke fritar honom från straff. Utredningen erinrar om att svensk
rättspraxis i princip gått på samma linje. Det är enligt utredningens mening
nödvändigt att ge lagen en sådan tillämpning, då den okunnige och sålunda
särskilt farlige kvacksalvaren eljest skulle undgå påföljd för behandling av
förbjuden sjukdom. Om kvacksalvaren insett eller haft anledning misstänka
sjukdomens natur, skulle han likaså genom ett påstående att han ej förstått
dess beskaffenhet försvåra och mången gång omöjliggöra straffrättsligt
ingripande.

Om emellertid ett sjukdomsfall är sådant, att icke ens en läkare skulle
ha kunnat fastställa sjukdomens art i det stadium, då kvacksalvaren behandlat
fallet, bör dennes oförmåga att ställa diagnos icke läggas honom till
last. Därigenom bör dock enligt utredningens mening icke uteslutas att
kvacksalvaren kan ådömas ansvar för det han åstadkommit skada eller
utsatt patienten för en fara, som en läkare med hänsyn till omständigheterna
skulle ha insett kunna uppkomma genom ordinationen. Riktig diagnos
på behandlingsförbjuden sjukdom hade kanske icke kunnat ställas, men
en läkares allmänna bedömning av sjukdomstillståndet skulle ha blivit sådan
att han, ehuru behandlingsförbjuden sjukdom icke fastställts, skulle
ansett fara ligga i ordination av det slag kvacksalvaren givit.

Utredningen anför att det av allmänt straffrättsliga skäl bör framgå
tydligt av lagens ordalydelse, att kvacksalvarens ovetskap om sjukdomens
natur icke spelar någon roll för det straffrättsliga bedömandet, försåvitt den
riktiga sjukdomsdiagnosen kunnat ställas av läkare. Lämpligen torde man
efter mönster av dansk och norsk lagstiftning kunna utforma bestämmelsen
så, att den omständigheten att kvacksalvaren på grund av bristande kun -

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

skaper — varmed givetvis skall förstås medicinska kunskaper — icke känt
till sjukdomstillståndets natur icke fritager honom från straff. Genom att
anknyta till bristande medicinska kunskaper avses att markera att kvacksalvaren
får i ett givet fall räkna sig till godo det förhållandet att icke ens
en läkare kunnat diagnostisera sjukdomen.

Vad beträffar frågan om införande av begränsningar i kvacksalvarnas
möjligheter att ägna sig åt behandling av barn framhåller utredningen
att det i diskussioner om lekmäns rätt att utöva läkekonsten då och
då framförts, att det borde vara generellt förbjudet för dem att behandla
sjukdomar hos barn. Under förarbetena till den danska lagstiftningen framhölls
sålunda, att behandling av barn innebär en särskild fara på grund av
den stora risken för bestående skador. Det yrkades, att sådan behandling
skulle vara förbehållen de auktoriserade läkarna men vid utformningen av
lagen följdes icke detta yrkande. Enligt den danska lagen utgör däremot den
omständigheten att patienten varit under 18 år en försvårande omständighet
vid bedömandet av ett i allmänhet straffbart kvacksalveri. Den norska
kvacksalvarlagen, som i många avsenden följer den danska lagstiftningen
på området, har icke något motsvarande stadgande.

Tanken att barn skall särskilt skyddas mot kvacksalvares verksamhet
synes utredningen beaktansvärd. Av betydelse härvidlag är enligt utredningen
att barn i vissa avseenden är ömtåligare än vuxna, att bestämmanderätten
över dem ej tillkommer dem själva, att de icke själva kan bedöma
sin situation och att samhället på många sätt söker vårda sig om barnens
hälsa, exempelvis genom den förebyggande barnavården, skolhälsovården,
läkarbesiktningen av minderåriga arbetare och vissa åtgärder enligt barnavårdslagen.
Mot ett förbud för kvacksalvare att befatta sig med barn kan
enligt utredningen invändas att, då frihet att konsultera kvacksalvare i
princip skall råda för vuxna, detsamma bör gälla för föräldrar även beträffande
deras barn. Mot detta kan dock anföras, att vissa ganska betydande
inskränkningar är stadgade för dem i deras omvårdnad om barnet.
Härvid träder främst vissa bestämmelser i barnavårdslagen i förgrunden;
utredningen erinrar emellertid därjämte om skolplikten, som i glest befolkade
trakter kan medföra att barnen för långa tider skiljes från föräldrarna.
Hinder synes därför utredningen ej möta att föräldrarnas handlingsfrihet
inskränkes också då det gäller en så central fråga som läkarvård för deras
barn. Förbud för kvacksalvare att behandla barn är med hänsyn härtill
försvarligt. Med tanke på att kvacksalvarna generellt ej skall få behandla
sina patienter så, att de utsättes för särskild fara, torde dock ett sådant
förbud icke böra uppställas i vidare mån än såvitt det betingas av speciellt
medicinska skäl. Detta anser utredningen vara fallet med sjukdomar hos
spädbarn, vilka på grund av sin särskilda ömtålighet måste behandlas med
största försiktighet. Samhällets intensiva verksamhet för förbättrad spädbarnsvård
har i förening med en allmän höjning av den hygieniska stan -

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

darden medfört en stark minskning av sjukligheten och dödligheten under
första levnadsåret. Trots detta avspeglar sig spädbarnens särskilda känslighet
däri, att de fortfarande har större dödlighet än någon annan åldersgrupp
med undantag av de högsta levnadsåldrarna. Det är följaktligen av största
intresse att späda barn icke utsättes för behandling av kvacksalvare. Utredningen
förordar därför förbud för annan än behörig läkare att behandla
barn i första levnadsåret. Härutinnan överensstämmer förslaget med den
norska kvaksalverlovkomitéens förslag.

Lika starka skäl för att uppställa en motsvarande regel även beträffande
äldre barn anser utredningen ej kunna anföras. De allmänna reglerna
om skada och fara får därvid anses tillräckliga. Om någon behandlar ett
sådant barn och därvid överskrider gränsen för det tillåtna, kan dock visst
fog finnas för att anse gärningen såsom begången under försvårande omständigheter.

Förbud mot utövning av kvacksalveri genom meddelande av skriftliga behandlingsråd
utan föregående undersökning av den hjälpsökande, s. k.
brevkvacksalveri, finner utredningen påkallat. Sådant kvacksalveri
förekommer nämligen i ganska stor utsträckning och betecknas av utredningen
som meningslöst och i många fall farligt. Såvitt utredningen
kunnat bedöma tjänar denna verksamhetsform knappast något annat syfte
än att bereda samvetslösa kvacksalvare vinning. De faror som brevkvacksalveriet
kan innebära är mer markerade än vid det »normala» kvacksalveriet,
låt vara att den diagnostisering, som en kvacksalvare kan prestera
vid undersökning av en patient, mången gång är skäligen värdelös. Enligt
utredningens mening skulle mycket vara vunnet om brevkvacksalveri förbjöds.

I anslutning till frågan om förbud mot brevkvacksalveri berör utredningen
postförsäljning av läkemedel och rådgivning i samband därmed. Utredningen
framhåller härvid att enbart försäljningen av läkemedel ej är att betrakta
som utövning av läkekonsten enligt utredningens bestämning av detta begrepp
men att läget blir annorlunda om försäljningen kombineras med rådgivning.
Denna måste dock vara i viss mån konkret för att det skall kunna
bli fråga om kvacksalveri, såtillvida att rådgivaren-försäljaren skall ha
tagit befattning med det individuella fallet. Gränsen mellan ordinär försäljning
och kvacksalveri är i denna del flytande. Till ledning vid avgiänsningen
anför utredningen följande.

I första hand är att märka, att enligt apoteksvarustadgan med läkemedel
förstås vara som är avsedd att vid invärtes eller invärtes bruk förebygga,
lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor
eller djur. Denna definition är synnerligen vidsträckt; men det bör framhållas,
att apoteken icke ha monopol på alla läkemedel. Stoi-a grupper
få säljas fritt. Fältet är alltså öppet för postförsäljning av åtskilliga läkemedel.
Sådan försäljning förutsätter, att köparens uppmärksamhet fästs
på att säljaren har visst medel till salu eller i varje fall tillhandahåller
10__Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 141

146

Kiingl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

läkemedel, vilket kan ske exempelvis genom annonsering, reklambroschyler,
personliga brev och underhandsmeddelanden av den presumtive köparens
bekanta. Detta led kan givetvis icke isolerat utgöra kvacksalveri,
utan härför fordras som en första förutsättning, att försäljning kommit
till stånd. Man torde emellertid i regel kunna bortse från försäljning av
medel, som utan att uppgivas bota viss sjukdom dock sägas tjäna hälsoeller
sjukvårdande syften, samt oftast medel mot sådana smärre åkommor
och kroppsliga defekter som t. ex. liktornar, finnar och håravfall. Detsamma
gäller sådana medel som tabletter mot hosta och heshet eller fruktsalter
mot sura uppstötningar. För att försäljning av sådana medel skall
betraktas som kvacksalveri — vilket icke bör vara helt uteslutet — torde
skäligen böra krävas, att säljaren tagit någon individuell befattning med
fallet i likhet med en läkare och att det alltså icke varit fråga om en rent
rutinmässig affärstransaktion. Gäller det å andra sidan ett preparat, som
uppgives vara verksamt mot viss sjukdom eller mot en icke obetydlig
kroppslig defekt — såsom exempel ur annonsfloran kunna nämnas medel
mot gikt, migrän, eksem, magkatarr och icke minst impotens — måste ett
strängare betraktelsesätt anläggas. Den som reklamerar för ett sådant medel
på sätt, som ger vid handen att det skulle vara verksamt mot sjukdomen
eller defekten i fråga, måste anses göra sig skyldig till kvacksalveri,
då han effektuerar en direkt eller indirekt av reklamen föranledd beställning
till någon, som anser sig behöva medlet. Än tydligare är det fråga
om kvacksalveri i det fall att, sedan någon skrivit och helt allmänt begärt
ett medel mot viss sjukdom eller defekt eller visst sjukdomssymtom, säljaren
skickar ett preparat med bruksanvisning; och detta även om han icke
uttryckligen skulle påstå, att det vore verksamt för det önskade ändamålet.
Ofta lär han då göra sig skyldig till överträdelse av apoteksvarusladgan eller
kungörelsen om farmacevtiska specialiteter, varför möjlighet till rättsligt
ingripande finnes redan under nuvarande förhållanden.

Men om det skulle gälla läkemedel, som ej äro att hänföra till apoteksvaror,
är läget ett annat. Utan en specialbestämmelse är det icke möjligt
att effektivt stävja verksamheten. Visserligen inskränkes reklam om sådana
medel genom det arbete, som bedrives av stiftelsen Reklamgranskningen
för fria läkemedel. Men det kan icke förväntas, att den postförsäljning
av läkemedel, som är att betrakta som kvacksalveri, omöjliggöres härigenom.
Stiftelsens uppgift är att motverka icke postförsäljning utan medicinskt
sett olämplig reldamering. En lagstiftning, som genom förbud mot
brevkvacksalveri hindrar otillbörlig läkemedelsförsäljning per korrespondens,
har därför en funktion att fylla. Anledning att utesluta apoteksvaror
synes därvid ej finnas, ty det väsentliga är att brevkvacksalveri i alla dess
former förbjudes.

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande vilka sjukdomar som skall
vara behandlingsförbjudna godtages av medicinalstyrelsen
med följande motivering.

Det kan givetvis med fog övervägas om icke även åtskilliga andra sjukdomar
borde medtagas. Emellertid är förteckningen endast en påbyggnad
av punkten a) som innehåller den grundläggande bestämmelsen, nämligen
att tillfogande av skada som icke är ringa eller framkallande av fara för
liv eller hälsa alltid är straffbart. Med hänsyn härtill och de övriga bestäm -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

melserna för motverkande av kvacksalveriet, som utredningen föreslår,
kan det vara försvarligt att hålla uppräkningen inom de gränser utredningen
föreslagit.

Utredningens förslag i denna del godtages även av karolinska institutets
lärarkollegium, länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Östergötlands
län samt läkarförbundet. Svenska barnmorskeförbundet finner riktigt att
sjukliga tillstånd i samband med havandeskap och förlossning upptages
bland de behandlingsförbjudna sjukdomarna. Diplomerade kiropraktorers
förening synes godtaga att havandeskapssjukdomar behandlingsförbjudes,
förutsatt att icke dit hänföres en vrickning, en ryggskada eller dylikt, som
uppstår då en havande kvinna på grund av sin otymplighet råkar ut för ett
missöde. Svenska homeopaternas riksförbund har i och för sig intet att
invända mot att de av utredningen föreslagna sjukdomarna förklaras behandlingsförbjudna
men gör den betydelsefulla reservationen, att lekman
bör äga rätt att behandla dem under förutsättning, att patienten samtidigt
står under kontroll av legitimerad läkare och mottager den behandling,
som denne föreskriver.

En ledamot av medicinska fakulteten i Lund betecknar de av utredningen
åberopade motiven till uppräkningen som blandade och delvis dunkla.

I en del remissyttranden yrkas en utökning av antalet sjukdomar som
skall vara behandlingsförbjudna. Sålunda föreslås till förbud farlig blodsjukdom
och struma med sjuklig förändring av allmäntillståndet av förste
stadsläkaren i Stockholm och hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, uppenbara
former av struma, blodbrist och sinnessjukdom av hälsovårdsnämnden i
Linköping, mässling och allergiska sjukdomar av förste provinsialläkaren i
Norrbottens län samt gulsot och akuta sjukdomstillstånd i buken av förste
provinsialläkaren i Kristianstads län, som därjämte uttalar att sjukdomsbeteckningen
»epilepsi» bör utbytas mot »sjukdomar förenade med kramptillstånd,
konvulsioner eller förlust av medvetandet». Förslag att ytterligare
sjukdomar upptages bland de behandlingsförbjudna framförs utan speeificering
av medicinska fakulteten i Göteborg, förste provinsialläkaren i Kronobergs
län, hälsovårdsnämnden i Gävle, ÖHS-kommittén och stadsförbundet.
Från fakultetens och stadsförbundets sida antydes att bl. a. de mentala
sjukdomarna bör kunna komma i fråga. Läkaresällskapet uttalar att ett
stort antal sjukdomar skulle kunna förbjudas med motiveringen att de
utan långvarig läkarbehandling är livshotande; något uttryckligt yrkande
om en utvidgning har sällskapet emellertid icke.

Uppräkningen anses alltför vidlyftig av medicinska fakulteten i Lund,
som förklarar att med hänsyn till att straff skall inträda vid framkallande
av fara behov av förbud mot behandling av särskilt uppräknade sjukdomar
föreligger endast beträffande de »allmänfarliga» sjukdomar, vid vilka
kvacksalvarbchandling ej innebär fara för den sjukes liv och hälsa och där
»allmänfaran» medfört bestämmelser om tvångsmässig läkarbehandling

148

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

eller läkarundersökning, nämligen epidemilagsjukdomarna, de smittsamma
sjukdomarna och tuberkulos (»tuberkulossjuk som ej förut underkastats
föreskriven läkarundersökning» ).

Till denna uppfattning ansluter sig universitetskanslern, som — efter
mönster av ett uttalande av medicinska fakulteten i Göteborg — tillägger
att ett namngivande av vissa andra sjukdomar som behandlingsförbjudna
kan medföra, att såväl kvacksalvare som allmänhet bibringas den uppfattningen,
att kvacksalvarens verksamhet auktoriseras beträffande andra
sjukdomar, varvid hänvisas till 3 § andra stycket i utredningens lagförslag.
Förteckningen bör om fler sjukdomar skall uppräknas göras mer representativ
men likväl restriktiv, uttalas i yttrandena. Förste stadsläkaren
i Örebro sätter i fråga om sockersjuka och epilepsi skall upptagas, bl. a.
därför att skyldighet att söka läkare vid dessa sjukdomar ej finnes. Hälsovårdsnämnden
i Linköping anser opåkallat, att epilepsi behandlingsförbjudes
därför att de gängse läkemedlens kända effektivitet torde avhålla
patienten från att söka annan än behörig läkare, samt uttalar tvekan om
sockersjuka bör behandlingsförbjudas, helst som »en kvacksalvare näppeligen
torde kunna ställas till ansvar för att han behandlat en begynnande
sockersjuka för trötthet, avmagring etc. innan sjukdomens natur blivit klarlagd».
Förbundet allnordisk folkhälsa ställer sig skeptiskt till den föreslagna
utökningen av den nuvarande listan på behandlingsförbjudna sjukdomar
»i vetskap om att den lekmannaverksamhet, som finns, har sin
främsta grund i att de skolmedicinska behandlingarna i många fall förblivit
verkningslösa och att även beträffande svårartade sjukdomstillstånd
bevisligen mycket goda residtat vunnits med sådana helt ofarliga metoder,
som erbjuds utanför den officiella medicinen». Svenska chiropraktiska föreningen
vänder sig mot att scharlakansfeber, tuberkulos, kräfta, epilepsi,
sockersjuka samt sjukdomar i samband med havandeskap och förlossning
skall vara förbehållna de behöriga läkarna; föreningen anser dock att
epidemilagsjukdomar och veneriska sjukdomar skall få behandlas av »icke
legaliserade utövare av läkekonsten» endast under kontroll av legitimerad
läkare.

En närmare utredning om vilka sjukdomar som skall vara behandlingsförbjudna
förordas av hälsovårdsnämnden i Eskilstuna och stadsförbundet.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår en radikal omgestaltning av
stadgandet om de behandlingsförbjudna sjukdomarna och anför.

Fakulteten känner sig icke övertygad om att de direkt behandlingsförbjudna
sjukdomarna bör begränsas till de föreslagna. Visserligen kan man
hålla med om att en uppräkning av samtliga sjukdomar svårligen skulle
kunna göras fullständig och oantastlig och visserligen kan man likaledes
instämma i att den föreslagna 13 § a) utgör visst skydd. Å andra sidan
synes det icke tilltalande att t. ex. svåra, måhända för operativ eller medikamentell
terapi tillgängliga hjärtsjukdomar, thyreotoxikoser och binjureinsufficiens,
för att nu endast nämna några exempel, skulle stå så att säga

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

i ett sämre läge än de uppräknade tillstånden: det gäller här svåra sjukdomstillstånd,
där uraktlåtenhet att i tid ställa en riktig diagnos innebär
de allvarligaste faror för liv och hälsa. Detsamma gäller givetvis talrika
andra sjukdomar, t. ex. glaukom, bronchiektasier, hyperparathyreoidism
och tetani. Fakulteten känner sig därför tveksam om icke 13 § a) och b)
borde sammandragas så att man i a) även fick innesluta ordet »eller annans»
liv och hälsa medan man i stället för b) införde en bestämmelse att »behandling»
(citationstecken bör bibehållas) av sådana sjukdomar, där dröjsmål
med vetenskapligt beprövad terapi resp. profylax kunnat vara ägnat att
ofördelaktigt påverka sjukdomsförloppet, måste anses innebära försvårande
omständigheter, väl ägnade att förskylla motsvarande straffskärpning.
Om sjukdomsuppräkning skall ske, vill fakulteten likväl föreslå att
orden »kräfta och andra elakartade svulster» kompletteras med »eller
deras förstadier», varigenom kvacksalveri med sådana tillstånd som exempelvis
melanotiska naevi, kryptorkism, perniciös anemi och Plummer-Vinsons
syndrom kunde motarbetas.

Även medicinska fakulteten i Göteborg anser, att det vore mera konsekvent
att strikt följa regeln i § 13 a) än att med hänsyn till sjukdomens
namn och art införa behandlingsförbud; under hänvisning härtill ifrågasätter
fakulteten om icke 13 § b) borde ersättas med en bestämmelse, som
innebär förbud mot att behandla personer, som lider av allvarliga sjukdomar
i stället för förbudet mot att behandla sjukdomarna. Sistnämnda åsikt delas
av universitetskanslern, som dessutom menar att även förstadium till allvarlig
sjukdom bör inbegripas under behandlingsförbudet.

Förste stadsläkaren i Norrköping anser liksom provinsialläkaren i Långsele
distrikt att lagen bör stadga generellt förbud för kvacksalvare att befatta
sig med patient, som lider av behandlingsförbjuden sjukdom, oavsett vad
behandlingen kan avse. Hälsovårdsnämnden i Malmö uttalar sig i samma
riktning. Nämnden uttalar sig vidare för att kvacksalvare bör förbjudas att
behandla sinnessjuka, sinnesslöa och epileptiker, då dessa i särskilt hög
grad är föremål för samhällets omvårdnad.

Den föreslagna bestämmelsen att kvacksalvare i princip icke skall till
sitt fredande kunna åberopa bristande kännedom om att hans behandling
avsett en förbjuden sjukdom hälsas med tillfredsställelse av de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Utredningens förslag rörande förbud mot behandling av barn
tillstyrkes av bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala, karolinska institutets
lärarkollegium, förste provinsialläkaren i Östergötlands län, förste stadsläkaren
i Örebro och stadsläkaren i Kristianstad.

I åtskilliga remissvar franihålles att eu högre åldersgräns än 1-årsgränsen
bör övervägas, under vilken behandlingsförbud skulle gälla. Sålunda anför
länsstyrelsen i Östergötlands län helt allmänt att förbudet bör utsträckas
till att avse barn i betydligt högre ålder. Hälsovårdsnämnden i Linköping
säger, att ett utsträckande till andra levnadsåret möjligen kan vara motiverat.
Förste provinsialläkaren i Kristianstads län förklarar alt det med hän -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1960

syn till vådorna vid felbehandling av barn under de första levnadsåren kan
ifrågasättas huruvida ej förbudet bör utsträckas till åtminstone fjärde levnadsåret.
Länsstyrelsen i Kronobergs lön föreslår att stadgandet skall gälla
alla barn under 5 år. Socialstyrelsen yttrar, att förbudet bör utsträckas att
avse barn i förskoleåldern, d. v. s. barn under 7 år, eftersom de intill denna
ålder icke står under obligatorisk läkarkontroll genom samhällets försorg.
Denna uppfattning delas av styrelsen för statens institut för folkhälsan,
länsstyrelsen i Norrbottens län, hälsovårdsnämnden i Malmö och läkaresällskapet.
Förste provinsialläkaren i Norrbottens län föreslår samma åldersgräns
med motivering att förbudet då skulle avse samma åldersgrupp som
omfattas av den statliga förebyggande vården. Medicinalstyrelsen anser att
de ålderskategorier, som omfattas av den förebyggande barnavården och
skolhälsovården, bör i sin helhet undantagas, varför gränsen lämpligen bör
sättas vid 15 år.

ÖHS-kommittén uttalar sig för samma gräns. Längst sträcker sig stadsförbundet,
som anför.

Förslaget att skydda barn mot kvacksalvares verksamhet synes beaktansvärt.
Som motivering för förslaget har utredningen framhållit bl. a. att
barn är ömtåligare än vuxna, att de ej själva kan bedöma sin situation och
att beslutanderätten över dem tillkommer ej dem själva samt slutligen att
samhället genom en mångfald åtgärder sökt vårda sig om barnens och skolbarnens
hälsa. Med denna motivering synes det ägnat att förvåna, att utredningen
inskränkt skyddet mot kvacksalvare för barn i första levnadsåret. Det
förordas, att förbudet att behandla barn skall avse barn upp till 18 års
ålder.

I motsats härtill avstyrkes i några remissvar alt förbud stadgas mot barnbehandling.
Hit hör förbundet allnordisk folkhälsa, som anser att föräldrar
bör äga frihet att för sina barn välja den behandlingsmetod de önskar;
»särskilt så länge de legitimerade läkarna ivrar för vaccineringar och behandlingar
med giftiga mediciner», kan det enligt förbundets mening många
gånger inträffa att ansvarsmedvetna föräldrar för sina barn söker en rådgivare,
som utan att vara legitimerad läkare äger erfarenhet beträffande
förebyggande eller botande av vissa sjukdomar medelst naturenliga metoder.
Svenska homeopaternas riksförbund avstyrker också förbudet under åberopande
av föräldrarnas valrätt och den homeopatiska metodens på samma
gång effektiva och ofarliga karaktär. Även svenska chiropraktiska föreningen
avstyrker förslaget under förklaring att barn under ett år i allmänhet
lätt botas för de flesta åkommor.

Utredningens förslag rörande förbud mot brev k vac k sal v eri
tillstyrkes av bl. a. medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Uppsala,
förste provinsialläkarna i Östergötlands och Norrbottens län samt stadsläkaren
i Växjö, som särskilt påtalar ett tyskt storföretags verksamhet på
området, och stadsläkarna i Kristianstad, Västerås och Köping ävensom
länsstyrelsen i Jämtlands län. Hälsovårdsnämnden i Malmö anser ett för -

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

bud mot brevkvacksalveri i princip riktigt men påpekar att det måste möta
stora svårigheter att i praktiken övervaka och upprätthålla ett sådant
förbud. Stadsläkaren i Sundsvall, som godtager förbud av nu avsett slag,
anser att läkemedelsförsändning uttryckligen bör förklaras omfattad av
förbudet.

Mot förbud yttrar sig svenska homeopaternas riksförbund, som förklarar
att rådgivning per brev i undantagsfall kan vara försvarlig, nämligen då
antingen en tillförlitlig diagnos redan ställts av läkare eller sjukdomens
beskaffenhet klart ger vid handen, att patientens egna uppgifter måste vara
riktiga. Såsom exempel nämns att det vid migrän, hösnuva, ryggskott m. fl.
åkommor som regel knappast torde vara nödvändigt att kräva en diagnostisering
som redan en gång är gjord. Mot förbud yttrar sig också förbundet
allnordisk folkhälsa, som hänvisar till att förbudet ej avses skola gälla för
de behöriga läkarna och att kvacksalveri per telefon eller genom förmedling
av annan person ej skall vara straffbelagt.

Departementschefen

Ansvarsstadgandena i 1915 års lag är — liksom de motsvarande föreskrifter
i kvacksalvarlagen, som jag förordat i det föregående — så konstruerade
att straff drabbar den kvacksalvare, som åsamkar den behandlade skada eller
framkallar fara för honom. Straffhotet verkar här generellt och torde innefatta
ett mycket viktigt återhållande moment för den kvacksalvare, som
står i begrepp att taga sig an ett fall, som han, enligt vad han inser, saknar
förutsättningar att rätt bedöma. Det oaktat upptager 1915 års lag ett förbud
för kvacksalvare att behandla vissa, i lagen särskilt
angivna sjukdomar. Detta torde sammanhänga därmed att det icke
är någon sällsynthet att kvacksalvare av oförmåga att inse riskerna eller, än
värre, av omtanke om sin försörjning åtager sig behandling även av fall,
där skada eller fara lätt kan uppträda eller rent av hör till den normala
sjukdomsprocessen, när läkarvetenskapens resurser ej kan sättas in.

Det synes välmotiverat att i den nya lagen upptaga den särskilda möjlighet,
som 1915 års lag sålunda ger, att med straff nå och därigenom såvitt
möjligt hindra uppkomsten av sådana fall, då kvacksalvarna tar speciellt
stora risker av ren okunnighet eller i en löst grundad förhoppning att någon
skada ej skall inträffa eller i tanke att, om behandlingen endast framkallar
fara, denna icke skall komma att bli känd för utomstående och följaktligen
ej heller föranleda något åtal.

Det föreligger emellertid såsom utredningen påpekat ytterligare ett skäl
att stadga förbud för kvacksalvare att behandla vissa sjukdomar, nämligen
i fråga om sådana sjukdomar, beträffande vilka behandlingsplikt — självfallet
avseende endast behandling av den som har läkarbehörighet — är
stadgad eller beträffande vilka särskilda föreskrifter eljest är meddelade.
Så är fallet beträffande vissa epidemiska och vissa veneriska sjukdomar.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Även om det icke är i och för sig nödvändigt att kombinera skyldigheten att
låta behandla sig av läkare med ett förbud för kvacksalvare att åtaga sig
behandling av samma fall, är det uppenbarligen i hög grad ändamålsenligt
med en dylik kombination; man eliminerar därigenom risken för att en
kvacksalvare omintetgör läkarens behandling och ordinationer genom egen
behandling.

Av det sagda framgår att de sjukdomar, som skall vara behandlingsförbjudna
för kvacksalvare, bör uttagas efter den principen att förbudet
bör gälla i avseende å dels särskilt farliga sjukdomar, dels sjukdomar beträffande
vilka behandlingsplikt eller annan särskild reglering gäller. Till
den förra kategorien hör tuberkulos och kräftsjukdomar; till den senare
kategorien hör epidemilagens smittsamma sjukdomar och veneriska sjukdomar
enligt 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Utredningen har emellertid föreslagit att ytterligare några sjukdomar
skall behandlingsförbjudas för kvacksalvare, nämligen sockersjuka, epilepsi
och sjukdomar i samband med havandeskap eller förlossning. Under
remissbehandlingen har åtskilliga andra sjukdomar också föreslagits till
behandlingsförbud. Utredningen har under hänvisning till den generella
regeln om straff vid åsamkande av skada eller framkallande av fara uttalat
att uppräkningen av sjukdomar i lagen bör vara restriktiv. För egen del är
jag med hänsyn till angelägenheten av att skydda allmänheten icke främmande
för tanken att behandlingsförbjuda väsentligt flera sjukdomar än nu
är fallet. Att märka är emellertid att om många sjukdomar, särskilt sådana
som är farliga just genom svårigheten att i tid ställa riktig diagnos, hänföres
under förbudet så blir verkan av detta i själva verket icke större än verkan
av en regel om straff för framkallande av fara. Man måste nämligen ha i
minnet, att man här riktar sig med förbud till en grupp, vars möjligheter
att ställa sig förbudet till efterrättelse på grund av genomsnittets kunskapsnivå
är begränsade till de fall, då symtomen är förhållandevis entydiga.
Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till ståndpunkten, att uppräkningen
av behandlingsförbjudna sjukdomar icke bör göras vidlyftig. Den bör sålunda
begränsas till — förutom behandlingspliktiga eller eljest särreglerade
sjukdomar — sjukdomar som är på en gång särskilt allvarliga och möjliga
att diagnostisera även för en lekman. Det synes vanskligt att avgöra
huruvida alla de sjukdomar som i ärendet föreslagits till behandlingsförbud
lämpar sig därför från de angivna utgångspunkterna. Av de av utredningen
föreslagna sjukdomarna synes det tveksamt huruvida sockersjuka är en
sådan sjukdom, vars symtom en lekman i allmänhet kan tolka rätt. Å andra
sidan måste beaktas att om sockersjuka, som otvivelaktigt är en allvarlig
sjukdom och därtill är tämligen vanlig, hänföres under behandlingsförbudet
kvacksalvarna blir tvingade att sätta sig in i sockersjukans symtombild.
Med hänsyn härtill torde man icke behöva hysa alltför stora betänkligheter

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

mot att behandlingsförbjuda sockersjuka. Beträffande de övriga av utredningen
till förbud föreslagna sjukdomarna har jag ingen erinran. Däremot
anser jag mig utan närmare utredning om de övriga sjukdomar, som nämnts
under remissbehandlingen, icke beredd att förorda någon av dem till förbud.

Förbudet bör, liksom i 1915 års lag, utformas såsom ett förbud att behandla
sjukdomen i fråga och ej såsom ett förbud att behandla den som
lider av den ifrågavarande sjukdomen. Kvacksalvaren blir med denna konstruktion
oförhindrad afl behandla den sjuke för besvär eller åkommor eller
sjukdomar som icke hör till sjukdomsbilden för den behandlingsförbjudna
sjukdomen. Det torde emellertid vara all anledning för kvacksalvaren att
iakttaga den största försiktighet, då han åtager sig behandling av någon
som lider av behandlingsförbjuden sjukdom, så att han icke överskrider
gränsen till det förbjudna området.

Lika litet som när det gäller ansvar för åsamkande av skada eller framkallande
av fara bör kvacksalvaren kunna åberopa sin okunnighet till befrielse
från ansvar för överträdelse av förbudet, dock att, om ej heller en
läkare skulle ha kunnat ställa rätt diagnos, detta bör få tillgodoräknas
kvacksalvaren.

Särskilda skäl talar också för att inskränka kvacksalvarens frihet att
behandla barn. De risker, som kvacksalveriet för med sig, då vuxna
behandlas, framträder med än större tydlighet, när det gäller behandling
av barn. Medan den vuxne har möjlighet att avbryta behandlingen, om han
finner att hans tillstånd försämras eller att behandlingen är resultatlös, är
barnen utlämnade till föräldrarnas och kvacksalvarens bedömning av behandlingens
effekt. Att kvacksalvarens egen bedömning har en benägenhet
att bli överdrivet positiv är förklarligt, och det kan förutsättas att föräldrar,
som vänder sig till kvacksalvare med sina barn, icke heller har ett tillräckligt
kritiskt omdöme för att märka, när en farlig situation håller på att inträda.
Risken för skada vid behandling av barn är sålunda påtaglig och ökar därjämte
ytterligare genom att barn, åtminstone i de lägsta åldrarna, är ömtåligare
än vuxna. Skador, som tillfogas barn, är alltid särskilt tragiska i det
de drabbar den som icke kunnat värja sig och därtill kan bli ett handikapp
för hela livet. Jag anser därför att man icke behöver tveka om det berättigade
i att begränsa kvacksalvarnas frihet att behandla barn och vill förorda
att ett förbud införes.

När det gäller bestämmandet av den åldersgräns, intill vilken förbudet
skall gälla, är att beakta att de skäl som talar för förbudet gör sig gällande
ej blott såsom utredningen förmenat till dess barnet fyllt ett år utan i
själva verket ända till dess barnet är så stort att hänsyn måste tagas till
dess egen vilja. Det torde emellertid cj vara nödvändigt att göra förbudet
så omfattande. När barnet börjar skolan kommer det nämligen under regelbunden
läkarundersökning och kontroll, som bör kunna leda till att olämplig
kvacksalvarbehandling av barnet uppdagas. Jag anser därför att förbudet

154

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl är 1960

för kvacksalvare att behandla barn bör gälla tills barnet fyllt 8 år. Det har
då också nått en ålder, då det själv kan redogöra för symtom och för effekten
av kvacksalvarens behandling, vilket torde eliminera de mest överhängande
riskerna för skador av behandlingen.

Ytterligare en form av kvacksalvarverksamhet synes innefatta så betydande
risker för allmänheten, att ett förbud mot verksamhetsformen torde
böra införas. Jag syftar på det s. k. brevkvacksalveriet, d. v. s.
den rådgivning per korrespondens, som en del kvacksalvare ägnar sig åt
utan att först ha undersökt den hjälpsökande. Rådgivning som innebär ett
tillrådande av åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte skall
enligt lagförslaget betraktas lika med behandling genom vidtagande av åtgärden
direkt. Sker sådan rådgivning utan att kvacksalvaren undersökt
den hjälpsökande, är riskerna för att råden skall bli dåliga råd uppenbara,
särskilt i betraktande av att kvacksalvaren med sitt begränsade vetande
löper avsevärda risker att feltolka de väl oftast mångtydiga symtom, som
den hjälpsökande — själv medicinskt okunnig — uppgivit vid sin förfrågan.
Dessa risker synes mig så allvarliga att de motiverar ett förbud mot
dylika former av rådgivning. Jag vill framhålla att ett sådant förbud icke
har enbart negativa verkningar för kvacksalvarna och för dem, som vill
anlita deras tjänster. Förbudet eliminerar nämligen helt de avsevärda risker
att drabbas av ansvar utan direkt förskyllan, som eljest skulle föreligga
för de kvacksalvare, som utan personlig undersökning gav råd för sjukdomsbehandling
på de sjukas egna beskrivningar. Bakom sådana kan uppenbarligen
lätt dölja sig behandlingsförbjudna sjukdomar eller sjukdomar,
som lätt övergår till att bli farliga och som följaktligen skulle kunna föranleda
straff för kvacksalvaren. Och för dem, som anlitar kvacksalvare, måste
det vara av värde att tvingas underkasta sig en undersökning eller åtminstone
en ordentlig utfrågning av den, som åtager sig alt bota sjukdomen.
Jag finner det i själva verket så angeläget att behandlingen sker först efter
undersökning eller åtminstone personligt sammanträffande mellan parterna,
varvid sjukdomen eller den fortsatta sjukdomsprocessen kan bli efter
förhållandena utredd, att jag icke anser undantag från förbudet böra göras
ens för sådana fall, då läkare undersökt den hjälpsökande och ställt diagnosen.
Det är nämligen känt att åtskilliga kvacksalvare eller utövare av
icke erkända behandlingsmetoder intager eu på förhand så negativ inställning
till den erkända medicinen, att de helt nonchalerar läkardiagnoserna.

Åtskillig rådgivning av ren kvacksalvarkaraktär förekommer utan tvivel i
samband med postförsäljning av allehanda preparat, sjukvårdsmateriel och
tekniska artiklar. I vad mån man här rör sig på områden, där felaktiga eller
olämpliga råd åstadkommer någon skada eller fara, som det allmänna har
anledning att ingripa mot, synes däremot osäkert. Om rådgivning utan undersökning
förbjudes enligt vad jag nyss förordat, förutsättes därvid liksom
eljest vid kvacksalvarlagens förbud och inskränkningar, att rådgivningen

155

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

sker mot ersättning. Då rådgivningen i samband med försäljning väl i allmänhet
icke sker mot särskild ersättning, drabbas denna rådgivning vid försäljning
icke av förbudet. Jag anser det ej heller för närvarande nödvändigt
att konstruera förbudet så, att också rådgivning vid försäljning hänföres
därunder.

De förbud som jag sålunda förordat torde icke medföra några mindre
önskvärda konsekvenser för den vederhäftiga glasögonutprovningen genom
optiker, vilken ju är en verksamhet, på vilken kvacksalvarlagens inskränkningar
och förbud blir gällande så länge ett auktoriseringsförfarande för
optiker ej införts. Att optiker, som sysslar med glasögonutprovning, tvingas
att göra sig noggrant underrättade om de synrubbningar, som kan höra till
symtomen vid behandlingsförbjudna sjukdomar, torde närmast böra betraktas
som en förtjänst hos de föreslagna reglerna och överensstämmer
med de regler för optikerverksamhet, som antagits av oftalmologförbundet
och specialoptikernas riksförbund. Ej heller torde det innebära några olägenheter
för den ansvarskännande optikern att han av förbudet mot behandling
av barn tvingas hänvisa barn under 8 år till ögonläkare för ^provning
av glasögon. Detta torde med hänsyn till vad utredningens experter på
det oftalmologiska området anfört vara i hög grad önskvärt, enär felaktiga
glasögon möjligen kan hindra utvecklingen av den bästa möjliga synförmågan
hos barn; själva glasögonutprovningen är därjämte mera komplicerad
när det gäller barn än eljest. Vad slutligen beträffar förbudet mot brevkvacksalveri
torde detta icke ha några som helst konsekvenser för den
vederhäftiga optikerverksamheten.

Farliga medel och metoder

Utredningen

Utredningen anför, att om reglerna för lekmäns rätt att utöva läkekonsten
utformas efter de riktlinjer utredningen föreslagit, nämligen med förbud
för lekmän att åsamka den behandlade skada eller utsätta honom för fara,
erfordras i och för sig icke särskilda regler i syfte att hindra lekmän att i
sin verksamhet använda speciella, farliga medel och metoder. För patienter
farlig behandling blir då redan enligt huvudregeln förbjuden. Utredningen
framhåller att skäl likväl kan finnas att helt förbjuda lekman att använda
vissa medel och metoder och erinrar härvid om att gällande lag stadgar
förbud mot hypnotisk behandling och behandling under allmän bedövning
i den mån verksamheten är yrkesmässig eller ersättning eljest utgår.

I fråga om användning av hypnos påpekar utredningen att denna behandlingsmetod
kan användas framgångsrikt vid flera sjukdomar, mest nervösa.
Sker hypnosen sakkunnigt innebär den ringa risk. Enär den hypnotiserade
råkar i beroende av hypnotisören måste hypnosen emellertid utföras under
synnerlig ansvarskänsla. Hypnotisören kan lätt missbruka sin makt. Utredningen
anser därför att hypnotisk sjukdoinsbehandling icke bör få utövas

156

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

okontrollerat och att det är motiverat att i den nya lagen upptaga ett förbud
för annan än behörig läkare att använda hypnotiska metoder under utövning
av läkekonst.

Vad angår frågan huruvida lekman skall få utföra bedövning i samband
med undersökning eller behandling framhåller utredningen att om bedövningen
sker för att lindra smärtor är den en form av behandling. Om syftet
är att möjliggöra eller underlätta sjukdomsbehandling, är bedövningen ett
led i behandlingen och är likställd därmed. Sådana ingripande åtgärder som
allmän bedövning och lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel
är erfarenhetsmässigt alltid riskfyllda och kräver därför särskild utbildning.
Utredningen anser, att en kvacksalvare icke under några förhållanden,
sålunda ej heller om han utför behandlingen kostnadsfritt, skall äga
företaga bedövning av sådan beskaffenhet. Huruvida en lekman skall få
utföra annan bedövning — genom yttre medicinska medel — får avgöras
med tillämpning av de allmänna reglerna för lekmäns verksamhet, varvid
bl. a. skada och fara av behandlingen blir av betydelse.

Vid övervägande av frågan huruvida även andra behandlingsmetoder än
de berörda bör förbjudas framhåller utredningen att åtskilliga farliga behandlingsmetoder
blir förbjudna genom det föreslagna förbudet för kvacksalvare
att framkalla fara för den som undersökes eller behandlas. Bland
sådana farliga metoder nämner utredningen kirurgiska ingrepp, som icke
är helt obetydliga, injektionsbehandling och användning av starka giftläkemedel.
På det oftalmologiska området anges utprovning av kontaktlinser
vara en dylik farlig metod, om den icke handhaves sakkunnigt.
Ytterligare en behandlingsmetod, som kan medföra svåra hälsovådliga verkningar,
är användande av ultraljud. Då det emellertid enligt utredningens
mening icke förekommer att icke-läkare använder denna behandlingsform
anser utredningen det f. n. icke påkallat med ett förbud härvidlag, lika litet
som utredningen anser sig böra förorda särskilda regler om användande av
den moderna läkarkonstens specialmetoder i övrigt. Såvitt gäller användning
av radiologiska metoder för undersökning och behandling föreslår dock utredningen
förbud, under erinran om att enligt särskild lagstiftning medicinalstyrelsens
tillstånd fordras för bland annat arbete med radiologiska
hjälpmedel. Ett förbud i förevarande lag skulle ha den verkan, att den ickeläkare,
som har medicinalstyrelsens tillstånd att utöva radiologiskt arbete,
därmed icke får möjlighet att utnyttja radiologiska metoder i kvacksalvarverksamhet.

Remissyttrandena

I allmänhet lämnas vad utredningen anfört och föreslagit i denna del utan
erinran. Endast på följande punkter anmäls avvikande mening.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser att till de förbjudna metoderna
bör höra även användning av ultraljud, då faran för kvacksalveri på området
av diverse »institut» icke kan bedömas såsom ringa. Hälsovårdsnämnden

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960 157

i Malmö uttalar sig i samma riktning under framhållande av att det enligt
nämndens erfarenhet förekommer att icke-läkare utnyttjar metoden i medicinskt
syfte.

Medicinska fakulteten i Lund föreslår att även yt-anestesi förbehålles de
behöriga läkarna eftersom även sådan bedövning fordrar sakkunskap.

Till de båda fakulteternas nu återgivna synpunkter ansluter sig universitetskanslern.

Beträffande de radiologiska metoderna uttalar diplomerade kiropraktorers
förening, att en diplomerad kiropraktor är väl utbildad att använda röntgen
för sin speciella diagnostik och analys, varjämte föreningen — som kritiserar
medicinalstyrelsens beslut att avslå ansökningar från de diplomerade
kiropraktorerna att få använda sina röntgenanläggningar för medicinskt
bruk — framhåller att kiropraktorerna bör få möjlighet att sända patienter
till sjukhus för röntgenfotografering och därifrån få filmer och utlåtanden.
Även svenska chiropraktiska föreningen är kritisk mot utredningens synpunkter
på de radiologiska metoderna; föreningen anser därjämte att hypnos
ej bör vara föxbjuden som behandlingsform.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om ej inre gynekologisk undersökning
bör vara förbjuden för icke-läkare.

Med anknytning till utredningens uttalanden om ett eventuellt framtida
behov av förbud mot ultraljud understryker riksförsäkringsanstalten vikten
av att vetenskapens utveckling noga följes i syfte att omedelbart, när så
påkallas, sätta spärr för icke-läkares användning av nya riskfyllda behandlingsmetoder.

Departementschefen

Av samma skäl som vissa sjukdomar bör vara behandlingsförbjudna,
oaktat lagen generellt stadgar straff för åsamkande av skada eller framkallande
av fara genom undersökning eller behandling, bör enligt min mening
vissa undersöknings- och behandlingsmetoder, som i en osakkunnigs hand
innefattar särskilt påtagliga risker, förbjudas för kvacksalvare. Att upphäva
de förbud härvidlag som gäller enligt 1915 års lag, nämligen beträffande
hypnos och allmän bedövning, bör uppenbarligen ej komma i fråga. Liksom
utredningen anser jag emellertid att förbuden bör kompletteras till att gälla
även lokal bedövning, som sker genom injektion, och radiologisk behandling.
Vid båda dessa metoder är riskerna av en osakkunnig behandling uppenbara.
Däremot är jag icke övertygad om att redan undersökning med
radiologiska metoder innefattar så betydande risker, att ett förbud däremot
är påkallat. Det är härvid att märka att strålskyddslagstiftningen
tillgodoser intresset av att radiologisk materiel icke handhaves av den, som
saknar nödvändig kompetens för uppgiften. Med hänsyn härtill och då
strålskyddsmyndigheten torde kunna i erforderlig utsträckning beakta även
de speciella förhållandena vid användning av radiologisk utrustning för
undersökning på förevarande verksamhetsområde, anser jag förbudet mot

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 14/ år 1960

användning av radiologiska metoder kunna begränsas till att gälla endast
vid behandling. Ej heller kan jag finna att det föreligger något praktiskt
behov av att låta förbudet mot användning av hypnos, bedövning och radiologiska
metoder gälla även vid undersökning eller behandling, som sker
utan ersättning. Den nuvarande ordningen synes härvid utan olägenhet
kunna bibehållas, då det ju endast är den i förvärvssyfte bedrivna verksamheten
av icke-läkare som rimligen kan tänkas ha sådana skadeverkningar,
att det allmännas ingripande påfordras.

Det är givet att man, när det gäller frågan om förbud mot kvacksalvares
användning av speciellt farliga metoder, måste noggrant följa utvecklingen
för att snabbt kunna ingripa med ytterligare förbud, om någon ny farlig
metod börjar praktiseras bland kvacksalvarna, och det skulle visa sig att
den generellt verkande regeln om ansvar för åsamkande av skada eller framkallande
av fara icke verkar tillräckligt återhållande. Den utvidgning av det
förbjudna området som jag nu förordat torde emellertid f. n. kunna anses
tillräcklig. Jag vill i detta sammanhang nämna att det norska förslaget till
ny kvacksalvarlag på denna punkt upptar ett bemyndigande, enligt vilket
ytterligare behandlingsmetoder kan förbjudas i administrativ ordning. Jag
anser det emellertid icke f. n. nödvändigt att en liknande ordning införes i
vårt land.

Ambulerande kvacksalveri och kvacksalveri av utlänningar

Utredningen

Utredningen framhåller att ett icke ringa antal kvacksalvare ägnar sig åt
ambulerande verksamhet, mot vilken f. n. intet hinder finnes.
Med ambulerande verksamhet förstår utredningen härvid verksamhet, då
någon reser från den ena orten till den andra och tar emot patienter i hotellrum
eller andra tillfälligt disponerade lokaler. Däremot kan ambulerande
verksamhet icke anses vara för handen, om han anordnar mottagning med
bestämd, av honom förhyrd och för ändamålet inredd praktikplats på ort,
där han icke är bosatt, och ej heller om han gör sjukbesök i vanlig bemärkelse
i närheten av sin ordinarie praktikplats.

En ambulerande verksamhet, som starkt avviker från de former under
vilka legitimerade läkare praktiserar, bör enligt utredningens mening tolereras
endast om särskilda skäl skulle tala till dess förmån. Ett sådant skäl
av principiell karaktär kunde vara att en kvacksalvare bör äga samma frihet
att bedriva sin verksamhet då den sker ambulerande som då den äger rum
uteslutande i hemorten. Detta argument bemöter emellertid utredningen
med att framhålla, att mellan det ambulerande och det stationära kvacksalveriet
finnes en väsentlig skillnad. Man torde nämligen kunna räkna
med att den, som en längre tid framgångsrikt drivit sin verksamhet endast
på fast praktikplats, i viss mån förvärvat förtroende, åtminstone inom vissa
grupper av befolkningen. Han är i varje fall icke främmande för ortsborna

159

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1960

och får antagas ha större intresse av att bevara sitt anseende än den som
flackar från ort till annan.

Till försvar för det ambulerande kvacksalveriet har vidare, anför utredningen,
hävdats att befolkningen i isolerade bygder endast därigenom skulle
få tillgång till sjukbehandling. Häremot invänder utredningen, att kvacksalvarverksamhet
icke innebär verklig sjukbehandling och att det f. ö. genom
medicinalorganisationen skall vara sörjt för att befolkningen i alla delar avriket
har möjlighet till läkarvård vid behov.

Mot ambulerande kvacksalveri talar enligt utredningens mening flera
omständigheter. Mottagning i hotellrum och andra för ändamålet provisoriska
lokaler är sålunda från sanitär synpunkt otillfredsställande och
sker ofta under hygieniskt motbjudande former. Vidare ger kvacksalveri,
som bedrives under kringresande, långt större möjlighet till svindel än annat,
mera »normalt» kvacksalveri. Av betydelse är härvid icke blott medicinskt
bedrägeri utan även ekonomisk uppskörtning. Ett tillgripande av ambulerande
verksamhet måste betraktas såsom en nödfallsåtgärd för att få patienter,
som eljest icke skulle stå till buds. Utredningen finner ingen anledning
att uppmuntra en dylik verksamhet, som därjämte mången gång bedrives
under sken av att den gästuppträdande kvacksalvaren äger något slags övernaturlig
förmåga. Det kan antagas, att den som praktiserar endast på en
viss ort knappast kan någon längre tid hålla ett sådant sken vid liv.

Utredningen erinrar om att den danska lagstiftningen innehåller förbud
mot ambulerande kvacksalveri och att en viss parallell därtill finns i Norge,
där »omstreifere» (lösdrivare) är förbjudna att utöva läkekonsten. Den
norska kvaksalverlovkomitéen har föreslagit förbud mot ambulatoriskt
kvacksalveri överhuvudtaget.

Från tidigare övervägande av frågan om förbud antecknar utredningen
att medicinalstyrelsen under förarbetena till 1915 års lag yrkade att ambulerande
kvacksalveri skulle straffbeläggas, om det skedde mot betalning. I
propositionen föreslogs emellertid ej detta. I 1942 års betänkande tog medicinalstyrelsen
icke upp en dylik bestämmelse. Styrelsen uttalade visserligen,
att enligt en utredning om kvacksalveriets frekvens under åren 1931—1939
det ambulerande kvacksalveriet intog en synnerligen iögonenfallande plats.
Det anfördes dock, att behov av förbud däremot knappast fanns med hänsyn
till vissa andra stadganden i den av styrelsen då föreslagna lagen. Ambulerande
kvacksalveri, som till sin natur är yrkesmässigt, skulle nämligen,
om det på annan grund var straffbart, kunna medföra ett så pass svårt
straff som fängelse i högst ett år. Därjämte skulle ett av styrelsen föreslaget
förbud för lekman att för allmänheten bekantgöra, att han åtog sig undersökning
eller behandling av sjuka, undanrycka cn av de väsentligaste förutsättningarna
för ambulerande kvacksalveri.

Utredningen förklarar sig anse det vara av stor vikt, att särskilda lagstiftningsåtgärder
vidtages mot ambulerande kvacksalveri. Till de anförda

160

Kungl. Maj.ts proposition nr i it år 1960

skälen kommer att speciella svårigheter torde föreligga att eljest ingripa mot
kringresande kvacksalvare, som gör sig skyldiga till otillåten verksamhet.
Denna omständighet talar enligt utredningen för att det icke skulle vara
tillräckligt att blott heakta verksamhetens karaktär av ambulerande såsom
försvårande omständighet vid straffmätningen. Utredningen förordar därför
och med hänsyn till att den icke vill föreslå ett så långtgående förbud
mot annonsering, att ambulerande kvacksalveri omöjliggöres därigenom, att
i lagen intages ett direkt förbud mot ambulerande kvacksalveri.

Nära frågan om förbud mot ambulerande kvacksalveri står spörsmålet
om inskränkningar i utlänningars möjligheter att utöva
kvacksalveri. Det är nämligen ej sällsynt att utländska kvacksalvare
tillfälligt besöker vårt land och därvid anordnar mottagningar på en eller
flera orter, för att därefter åter lämna landet. Utredningen erinrar på denna
punkt om att såväl den danska som den norska lagen innehåller bestämmelser
som försvårar eller omöjliggör för utlänningar att utöva kvacksalveri.
Sålunda är det enligt den danska lagen förbjudet för icke-läkare
att utan särskilt tillstånd behandla sjuka om han icke är dansk medborgare
och har uppehållit sig i landet i 10 år. Denna tidsgräns gäller också i Norge,
men föreslås i kvaksalverlovkomitéens förslag sänkt till 3 år.

Vad beträffar spörsmålet huruvida några motsvarande regler bör införas
i Sverige framhåller utredningen till en början att det icke finnes eller kan
tänkas uppkomma något behov av att utöka kåren av kvacksalvare i Sverige.
Något skäl, som talar mot ett införande av en ordning liknande den som
finnes i Danmark och Norge, föreligger sålunda ej. Vad det beträffar skälen
för ett förbud, vilket förordas av utredningen, anför denna.

Erfarenheter från senare år ge vidare vid handen, att charlataner kommit
hit utifrån och drivit sin onyttiga verksamhet mest bland okunnigt
och godtroget folk utan att effektiva motåtgärder kunnat vidtagas. Just
deras utländska extraktion har sannolikt varit en bidragande orsak till att
sjuklingar strömmat till deras mottagningar. En annan omständighet, som
talar för att utlänningar i detta hänseende icke böra åtnjuta samma frihet
som svenskar, är att risken för att de skola sätta sig över de inskränkningar
i lekmäns rätt att utöva läkekonsten, som kunna finnas,
torde vara större än då det gäller svenskar. En utlänning kan lätt lämna
landet, om marken skulle börja bränna. Svårigheterna att komma till rätta
med dessa förhållanden torde näppeligen effektivt kunna undanröjas på
annat sätt än genom att förbjuda utlänning att här ägna sig åt kvacksalveri.
Vi förorda därför ett sådant förbud. Med hänsyn till möjligheterna att
vinna svenskt medborgarskap anse vi anledning saknas att efter mönster
av de danska och norska lagstiftarna göra undantag för sådana utlänningar,
som varit bosatta här längre tid, även om möjligheterna att vinna
medborgarskap i Danmark och Norge äro i stort sett desamma som i
Sverige.

Remissyttrandena

Förslaget om förbud mot ambulerande verksamhet tillstyrkes
av medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna i Östergötlands,

161

Kungi. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

Västerbottens och Norrbottens län, stadsläkarna i Kristianstad och Västerås,
förste stadsläkaren i Örebro, hälsovårdsnämnderna i Linköping och Malmö,
länsstyrelsen i Jämtlands län, som understryker att kvalificerad läkarhjälp
står till buds även i glesbebyggda trakter, läkarförbundet och läkaresällskapet.
Svenska chiropraktiska föreningen, som också tillstyrker förslaget,
framhåller att om ambulerande kvacksalveri och braskande reklam förbjudes,
så upphör det skadliga kvacksalveriet av sig självt. Stadsläkaren i
Sundsvall har blott eu textkritisk anmärkning i det han anser att förbudet
bör få en mer kraftfull och klarläggande formulering än i utredningens
lagförslag. Stadsläkaren i Skellefteå anmärker utan närmare precisering
att förslaget synes alltför begränsat för att icke kunna komma att kringgås.
Landsfogden i Västernorrlands lön hänvisar till utredningens uttalande om
att kvacksalvare, som anordnar mottagning med av honom förhyrd och för
ändamålet inredd praktikplats på ort, där han ej är bosatt, icke anses som
kringresande, ej heller den, som gör sjukbesök i vanlig bemärkelse i närheten
av sin vanliga praktikplats, samt yttrar fortsättningsvis.

Genom denna tolkningsanvisning har utredningen väsentligt inskränkt
stadgandets tillämpningsområde och skapat stora bevissvårigheter för de
myndigheter som har att tillse lagens efterlevnad. Kvacksalvarna kommer
nämligen med all säkerhet att söka kringgå bestämmelsen genom att skaffa
sig »praktikmottagningar» hos patienter eller andra i stället för att såsom
nu i regel hålla till på hotellrum och man har anledning befara, att dessa
»mottagningar» i många fall blir sanitärt ännu mer vådliga än hotellrummen.
Frågan om sjukbesök kan även bli synnerligen vansklig och svårbedömd.
Man kan exempelvis tänka sig att kvacksalvaren per korrespondens
kommer överens med ett flertal patienter å en ort om »sjukbesök».

Om man anser den ambulatoriska kvacksalvarverksamheten icke önskvärd
— och i detta hänseende delar jag helt utredningens mening — kan
jag icke finna något hinder för att klart förbjuda den, t. ex. genom att
stadga, att verksamheten icke får bedrivas å annan ort än den, där kvacksalvaren
är bosatt.

Svenska oftalmologförbundet anför.

§ 15 är för ögonläkarna synnerligen efterlängtad, då den även utgör ett
förbud mot gårdfarihandel med glasögon. Det finns dock en form därav
soin hittills ej kunnat effektivt förhindras, och detta synes ej heller bli
möjligt med föreslagen lydelse av paragrafen, nämligen orderupptagning
t. ex. på glasögon och kontaktlinser genom kringresande agent. Vi önskar
därför ett tillägg till denna paragraf av t. ex. följande lydelse: » Ej heller får
detta utövas under form av orderupptagning med avseende på medicinska
preparat och hjälpmedel».

Specialoptikernas riksförbund uttalar sig i samma riktning.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser ett förtydligande erforderligt
så att ambulerande handel med glasögon, tesla-apparater, bråckband
och dylikt otvetydigt hänföres under kvacksalverilagen.

Mot ett förbud mot ambulerande kvacksalveri uttalar sig endast svenska
homeopaternas riksförbund, som anför.

11—Bihang till riksdagens protokoll WHO. 1 saml. Nr 141

162

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

Befolkningen i vissa isolerade bygder kan endast genom ambulatorisk
verksamhet äga tillgång till sjukdomsbehandling. Ett icke ringa intresse för
homeopatisk verksamhet finnes på mindre platser eller städer, som icke är
tillräckligt stora för att en praktiserande homeopat där skall kunna slå
sig ner och vinna sin bärgning. Detta kan däremot ske, om den praktiserande
homeopaten kan få räkna ett antal sådana platser till ett distrikt för
sin verksamhet med regelbundna mottagningar på de olika platserna, med
bostad inom distriktet och med praktik framför allt på bostadsorten.

Den ambulatoriska homeopatiska verksamheten torde icke vara särskilt
stor. Det förekommer emellertid, att homeopater med sådan verksamhet
utövat praktik på samma platser i tio eller femton år, ja långt därutöver.
Liksom den stationära verksamheten medför den ambulatoriska goda resultat,
i annat fall skulle den icke fått en sådan varaktighet.

Riksförbundet anser, att den ambulatoriska homeopatiska verksamheten
skall bevaras inom de gränser, som här angivits. Vi har den uppfattningen,
att en tillfredsställande kontroll kan uppnås därigenom, att den praktiserande
homeopaten lämnar uppgift till vederbörande länsstyrelse om de
platser, han har för avsikt att besöka; på andra platser skall han icke få
vara verksam.

Förslaget att utländsk medborgare, som ej är behörig läkare,
ej skall äga utöva läkekonsten i landet yrkesmässigt eller
eljest mot ersättning tillstyrkes av bl. a. medicinalstyrelsen, som emellertid
ifrågasätter om icke lagtexten bör formuleras som ett klart förbud för
utländsk medborgare att här utöva läkarkonsten med mindre han äger
behörighet som läkare. Vidare tillstyrkes förslaget av statens utlänningskommission,
förste provinsialläkarna i Östergötlands och Norrbottens län,
stadsläkaren i Kristianstad, andre stadsläkaren i Göteborg, hälsovårdsnämnden
i Malmö, länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län, läkarförbundet,
läkaresällskapet och svenska chiropraktiska föreningen.

Socialstyrelsen kritiserar den föreslagna bestämmelsen under framhållande
av att en utomlands legitimerad läkare, som bedriver läkarverksamhet
här i landet utan att ha fått svensk behörighet, blir förfallen till ansvar
för olaga kvacksalveri medan en svensk medborgare, som utan att vara
läkare utövar läkekonsten inom ramen för det tillåtna området, icke riskerar
någon påföljd. Utredningens förslag skulle sålunda leda till att som kvacksalveri
betecknades något som enligt gängse uppfattning icke är att hänföra
till detta begrepp.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan uttalar med utgångspunkt i
utredningens förslag att alla icke-läkare utom tandläkare och barnmorskor
skall omfattas av kvacksalverireglerna, att bestämmelsen ej bör vara så
kategorisk som enligt förslaget. Det föreslagna förbudet skulle nämligen
drabba den stora kategori utländsk sjukvårdspersonal, läkare, sköterskor,
sjukgymnaster m. fl., som f. n. arbetar i landet och gör en betydelsefull
insats. Institutet anser likväl att en viss spärr och kontroll måste finnas,
som emellertid i varje fall måste modifieras gentemot de nordiska grannländerna.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1960

Även länsstyrelsen i Kronobergs län är kritisk mot förslaget och åberopar
därvid samma skäl som socialstyrelsen samt framhåller, att en så
restriktiv behandling av utländska läkare som föreslagits icke bör ifrågakomma,
allra minst som läkarbristen här i landet är så stor, att det måste
anses angeläget att få hit utländska läkare. Länsstyrelsen föreslår att Kungl.
Maj :t skall få generell rätt att ge allmän eller begränsad behörighet för
utländska läkare, som icke hunnit förvärva legitimation eller fått förordnande
att uppehålla läkartjänst.

ÖHS-kommittén, som anför samma betänkligheter som socialstyrelsen,
yttrar vidare.

Det föreligger behov av en bestämmelse, som gör det möjligt att särskilt
ingripa mot utländska kvacksalvare som kommer hit på tillfälliga besök.
Men i sådana fall synes redan 15 §, som förbjuder att läkekonst under kringresande
utövas av annan än behörig läkare, kunna utnyttjas. Skall emellertid
dessutom 16 § bibehållas, synes dess räckvidd böra begränsas till
utlänning, som ej stadigvarande är bosatt i landet.

I likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län anser ÖHS-kommittén, att
Kungl. Maj :t bör äga rätt att ge allmän eller begränsad behörighet, särskilt
som kommittén säger sig ha det bestämda intrycket, att svårigheten för
utländska läkare att erhålla behörighet hittills i flera fall varit alltför stor.

Slutligen framhåller förbundet allnordisk folkhälsa, som betecknar utredningens
förslag i denna del som »en mindre sympatisk detalj», att det
för yrkesmässig läkarverksamhet av utlänning kan böra fordras någon
tids klanderfri vistelse i landet.

Departementschefen

När jag i det föregående förklarat mig icke vara beredd att förorda ett
totalförbud mot kvacksalveri har mitt ställningstagande föranletts av att
jag anser att man bör taga hänsyn till dem som alltjämt har förtroende för
kvacksalveri och annan icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område. Såsom torde ha framgått av vad jag redan anfört i olika sammanhang
hyser jag däremot ej den åsikten, att kvacksalveriet i alla dess former
och med alla dess risker skall respekteras eller ens lämnas att fritt florera,
därför att en del människor misstror de på vetenskaplig grund utbildade
läkarna men tror på kvacksalveriets eller andra icke erkända metoders
möjligheter. Det är sålunda i princip endast det kvacksalveri eller annan
icke erkänd verksamhet, som verkligen kan åberopa sig på ett förtroende
av icke alltför små grupper människor, som bör kunna tolereras. En form
av kvacksalveri, som icke grundar sig på ett sådant förtroende men påpassligt
utnyttjar tillfälliga strömningar eller konsekvent söker fånga upp och
slå mynt av de många kroniskt lidande människornas hopp om hjälp, är
det ambulerande kvacksalveriet. Enligt min mening behöver
man knappast hysa några betänkligheter av principiell karaktär mot att

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1960

förbjuda sådant kvacksalveri. Såsom utredningen närmare utvecklat kan
anföras åtskilliga skäl, som vart för sig skulle kunna anses tillräckligt
motivera ett förbud. Jag vill blott peka på de från hygienisk synpunkt
otillfredsställande förhållanden, under vilka dylikt kvacksalveri bedrives
på hotell och pensionat, eller på den frestelse att överträda förbud och
inskränkningar för verksamheten, som det innebär att verksamheten bedrives
endast en eller annan dag på varje ort, varefter kvacksalvaren väl regelmässigt
aldrig mera återser de behandlade. Ett annat skäl att införa förbud
mot ambulerande kvacksalveri är att ett motsvarande förbud redan
finnes i dansk lag och enligt kvaksalverlovkomitéens förslag skall införas
även i norsk lag, där f. n. begränsningen har karaktären av ett förbud för
lösdrivare att ägna sig åt kvacksalveri.

Förbudet bör såsom utredningen föreslagit drabba det klart ambulerande
kvacksalveriet, d. v. s. det som utövas under kvacksalvarens resor från ort
till ort. Däremot bör förbudet icke gälla verksamhet, som bedrives på annan
ort än kvacksalvarens hemort, därest han regelbundet har filialmottagning
på den orten. Sjukbesök i trakten kring hemorten eller i omgivningarna till
ort med filialmottagning kan ej heller anses som ambulerande verksamhet
som bör drabbas av förbud. I motsats till utredningen anser jag däremot
att verksamheten icke förlorar sin karaktär av ambulerande genom att
kvacksalvaren vidtager mera omfattande arrangemang för mottagning på
annan ort än hemorten eller plats för regelbunden filialmottagning. Det
som i första hand synes böra vara vägledande, när man skall skilja den
ambulerande och därmed förbjudna verksamheten från den stationära,
måste vara huruvida kvacksalvaren har fått en fastare anknytning till orten
eller ej.

Det ambulerande kvacksalveriet nära står kvacksalveri, som
bedrives av utlänningar i Sverige. Mestadels rör det sig härvid
om tillfälliga besök, som utländska kvacksalvare gör i landet, ofta under
uppseendeväckande former, som dessvärre föranleder stor spridning av
nyheten om deras verksamhet och därmed ger dem en oförtjänt reklam. Vad
jag anfört som skäl för förbud mot ambulerande kvacksalveri gäller i än
högre grad utländska kvacksalvares verksamhet här. På denna punkt vill
jag dessutom erinra om att nordiska rådet rekommenderat de nordiska
ländernas regeringar att vidtaga åtgärder för en bättre överensstämmelse
mellan de olika länderna i fråga om reglerna om behörighet att utöva läkarkonsten.
Härvid har rådet särskilt pekat på angelägenheten av att sådana
regler införes, som hindrar en kvacksalvare att bedriva i hemlandet förbjuden
verksamhet i ett grannland och att därvid taga emot bland andra
sina landsmän för behandling. Uppenbarligen är ett förbud för utlänningar
att utöva kvacksalveri i Sverige det enklaste medlet att för svensk del tillgodose
det önskemål, som nordiska rådet uttalat på denna punkt. Då även
Danmark och Norge har vittgående begränsningar i utlänningars frihet att

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

driva kvacksalvarverksamhet, Finland helt förbjuder yrkesmässigt kvacksalveri
och Island förbjuder allt kvacksalveri, vinnes genom ett svenskt
förbud för utlänning att utöva kvacksalveri, att kvacksalvare icke kan
flytta över sin verksamhet till annat nordiskt land, när de finner sina
möjligheter alltför begränsade i hemlandet. Jag förordar med hänsyn härtill
och på grund av de förhållanden, till vilka jag i övrigt refererat, att den
som icke är svensk medborgare förbjudes utöva kvacksalveri och annan
icke erkänd verksamhet i Sverige.

Emellertid leder ett dylikt förbud till att även utländska optiker, hur kvalificerade
de än må vara och oaktat de måhända sedan lång tid tillbaka varit
verksamma i Sverige, skulle bli förbjudna att syssla med glasögonutprovning
här i landet. Medan förbudet mot ambulerande kvacksalveri, i den
mån det drabbar kringresande glasögonutprovare, får en uteslutande positiv
verkan, är det uppenbart att ett generellt förbud för utlänningar att
utöva icke auktoriserad verksamhet skulle bli alltför vidsträckt, om det
drabbade även utländska optiker i deras legitima verksamhet. Från förbudet
för utlänningar bör därför göras undantag för optikernas sysslande
med glasögonutprovning. Därest framdeles auktorisation av optiker införes,
åtföljd av medicinalstyrelsens tillsyn över de auktoriserade optikernas verksamhet
på det medicinska området, kan undantaget upphävas, enär kvacksalvarlagen
då ej längre blir gällande för verksamheten i fråga.

Det torde icke förekomma att utbildade utländska läkare driver verksamhet
här i riket utan att inneha behörighet att utöva läkarkonsten genom
förordnande eller eljest. Utländska sjuksköterskor och annan utländsk
medicinalpersonal, som är verksam här i landet, torde arbeta i sådana former
att de blivit ställda under medicinalstyrelsens tillsyn. Det mot kvacksalveri
av utlänningar riktade förbudet torde med hänsyn härtill icke komma
att medföra några verkningar, som ej är åsyftade.

Användning av läkar titel m. m.

Utredningen

Utredningen upplyser att i såväl Danmark som Norge den som icke har
behörighet såsom läkare är förbjuden att beteckna sig läkare och att i
Holland titeln doktor är skyddad på motsvarande sätt. Vidare framhåller
utredningen att det i Sverige under förarbetena till 1915 års lag övervägdes
att införa förbud för kvacksalvare att beteckna sig läkare. Medicinalstyrelsen
föreslog nämligen då att straff skulle drabba den som utan att ha avlagt
med.-lic.-examen tilläde sig titeln läkare — i eller utan förbindelse med
annat ord — eller annan titel, som uppenbarligen var avsedd att bibringa
allmänheten föreställningen att han var examinerad läkare. Förslaget
upptogs emellertid icke i propositionens lagförslag, enligt uppgift därför att
saken kunde förväntas bli behandlad i den lagstiftning om illojal konkur -

166 Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

rens, som då var under förberedande. I 1931 års lag med vissa bestämmelser
om illojal konkurrens stadgas straff för den, som i utövning av näringsverksamhet
genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär,
prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer
avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten
eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift,
ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Detta
allmänt avfattade lagrum inrymmer åtskilliga förfaranden och torde enligt
utredningen erbjuda vissa möjligheter till ingripande mot den, som utan
fog i sin yrkesverksamhet betecknar sig läkare. Läkarförbundet, som är
berättigat föra talan om ansvar för illojal reklam och angiva överträdelse
av lagen till allmän åklagare för åtal, har emellertid icke i något fall ansett
sådan talan kunna föras med framgång, ehuru förbundet upprepade gånger
observerat påtagliga missbruk av läkartiteln o. d. Betecknande för den
rådande uppfattningen om stadgandets användbarhet i förevarande sammanhang
är också, att medicinalstyrelsen i 1942 års betänkande kategoriskt
uttalade, att enligt gällande lagstiftning straff ej kunde ådömas, ifall
någon som ej är behörig utöva läkekonsten betecknar sig såsom läkare eller
på annat sätt ger sig ut för att äga dylik behörighet. På grund härav föreslog
medicinalstyrelsen då en lagbestämmelse innefattande förbud av angiven
innebörd.

Utredningen finner åtskilliga skäl tala för att genom lagstiftning nu införa
ett skydd för läkar- och doktorstitlarna. Härvid åberopar utredningen till
en början att samhället dels ombesörjer en grundlig utbildning av läkare och
dels genom särskilda regler skänker behörighet att utöva läkekonsten endast
åt sålunda utbildade personer eller åt dem som eljest befunnits särskilt
kvalificerade. Konsekvensen synes utredningen kräva, att det särskilt utmärkes,
vilka som äger sådan behörighet, så att icke andra kan förväxlas
med dem. Bäst vore härvid enligt utredningen, om de behöriga läkarna
kunde få en gemensam beteckning, som icke skulle få användas av någon,
som icke ägde deras i lag reglerade behörighet, men om detta icke går att
genomföra, måste det på annat sätt ses till, att icke någon utan grund ger
sig sken av att ha sådan behörighet.

Lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens erbjuder enligt
utredningen vissa möjligheter till ingripande men dessa möjligheter finner
utredningen icke tillräckliga, bl. a. enär lagen ej torde vara tillämplig, när
det icke rör sig om reklam i egentlig mening, ehuru ingripande kan vara
påkallat även då. Så kan vara fallet om en kvacksalvare genom att i allehanda
sammanhang kalla sig t. ex. läkare effektivt bibringar vida kretsar
den oriktiga föreställningen att han är läkare utan att han kan sägas göra
reklam i vanlig bemärkelse. Utredningen framhåller som ett betecknande
exempel, att det förekommit, att en kvacksalvare — i syfte att möjliggöra
sjukkasseersättning till patienten — undertecknat intyg med sitt namn och

167

Kungi. Maj:ts proposition nr 14-1 år 1960

titeln legitimerad läkare. Genom att konsekvent göra så kan han så småningom
i allmänhetens ögon komma att betraktas som legitimerad läkare.

De anförda förhållandena finner utredningen göra det önskvärt med ett
lagfäst skydd för läkartiteln. Frågan i vilka sammanhang obefogad eller
obehörig användning av denna titel bör vara förbjuden besvarar utredningen
med att konstatera att det icke är möjligt alt förbjuda gemene man att kalla
en kvacksalvare för läkare eller doktor. Det är sålunda endast mot de fall,
då kvacksalvaren själv betecknar sig på vilseledande sätt, som ett förbud kan
rikta sig. Men för dessa fall kan enligt utredningens mening ett generellt
förbud icke föreskrivas utan förutsättningen måste vara att titeln användes
obehörigt i samband med kvacksalvarens utövning av läkekonst eller för
att främja hans kvacksalvarverksamhet. Benämner han sig doktor i sällskapslivet
eller eljest i sammanhang som ej rör hans kvacksalvai-verksamhet
saknas anledning att ingripa mot honom.

När det gäller frågan hur skyddet för läkartiteln bör genomföras avvisar
utredningen till en början tanken att man — efter mönster av vad som
gäller för advokatverksamheten, där advokattiteln är förbehållen ledamöterna
av advokatsamfundet — skulle förbjuda andra än medlemmar av läkarförbundet
att använda läkartiteln eller därmed jämförliga titlar. En
sådan ordning skulle förutsätta att förbundet liksom advokatsamfundet
underkastades statlig reglering, vilket utredningen förmodar skulle möta
ett bestämt motstånd från förbundets sida. Även andra skäl finner utredningen
tala mot att skyddet för titeln anordnas efter den berörda linjen.
Att nöja sig med att förbjuda andra än legitimerade läkare att använda
beteckningen »legitimerad läkare» finner utredningen ej heller tillfredsställande,
främst därför att missbruk av beteckningen icke torde förekomma
annat än i mycket begränsad utsträckning. Man skulle därför icke komma
åt annat än en ringa del av det missbruk, som bör stävjas. Därtill kommer
att beteckningen, som språkligt sett är tung, icke omfattar alla, som enligt
utredningens förslag skall äga behörighet, samt att det kan bli vanskligt att
klargöra för gemene man den speciella betydelse man skulle lägga i beteckningen,
då ju läkartiteln såsom sådan därvid icke skulle vara skyddad. Från
de anförda synpunkterna finner utredningen det lämpligare att privilegiera
beteckningen »läkare» för dem som är behöriga att utöva läkekonsten.
Därigenom skulle emellertid också utländska läkare, som vistas här utan
att äga behörighet, drabbas av förbudet, vilket utredningen icke anser
rimligt. Mot en sådan lösning talar också, att missbruk av läkartiteln säkerligen
f. n. icke är dominerande samt, framför allt, att allmänhetens vanliga
benämning på läkare är »doktorn». Det skulle säkerligen bli svårt att förmå
gemene man att i stället konsekvent använda läkartiteln. Möjligen kan
tänkas att förutom läkartiteln beteckningen »doktor» skyddas. Då skulle
visserligen de benämningar, som allmänheten använder, vara förbehållna
de behöriga läkarna, men beträffande doktorstiteln gäller i vida högre grad

168

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

vad som nyss anfördes om läkartiteln, nämligen att även andra är berättigade
att bära den. Utredningen framhåller vidare, att många kiropraktorer
är »doctors of chiropractic». Såvitt de grundar sin rätt därtill på utbildning
och diplomering vid utländsk, av vederbörande stat auktoriserad eller eljest
erkänd skola kan man enligt utredningen näppeligen hindra dem att använda
doktorstiteln.

De nämnda titlarna — legitimerad läkare, läkare och doktor — bör emellertid,
anser utredningen, så långt möjligt skyddas mot intrång även om
de icke alla kan förbehållslöst reserveras för de behöriga läkarna. Beteckningen
»legitimerad läkare» bör emellertid ovillkorligen förbehållas dem
som legitimerats av svensk myndighet. Vad beträffar skydd för beteckningarna
»läkare» och »doktor» anför utredningen.

Vad så angår läkartiteln såsom sådan och doktorstiteln synes följande
vara att beakta. De personer, som bedriva läkarverksamhet utan att äga
behörighet men som likväl äro läkare eller doktorer, kunna såsom förut
klarlagts icke skäligen berövas sin rätt att använda sina titlar. Det rör
sig härvid om läkare med utländsk utbildning, utländska medicine doktorer
samt doktorer inom andra vetenskapsgrenar — det kan nämnas
att en för några år sedan avliden filosofie doktor praktiserade såsom
kvacksalvare — men även under vissa förutsättningar om doctors of chiropraetie
e. d. Det bör icke vara tillåtet för en sådan person att i samband
med läkarverksamhet använda enbart sin läkar- eller doktorstitel utan att
markera titelns ursprung eller närmare beskaffenhet och givetvis angiva
sin titel korrekt. Såsom exempel kunna nämnas tysk läkare, medicine
doktor vid universitetet i Paris, filosofie doktor. En så speciell titel som
doctor of chiropractic bör användas i sin helhet. Skulle vederbörande använda
enbart doktorstiteln, torde med skäl kunna sägas att han gör sig
sken av att vara svensk läkare.

Den som — utan att vara läkare — vid utövande av läkekonsten falskeligen
använder läkar- eller doktorstitel missleder otvivelaktigt allmänheten.
Detta måste ovillkorligen förhindras. Vi vilja i detta sammanhang framhålla,
att vissa homeopaters och homeopatsammanslutningars vana att benämna
homeopatin en läkar- eller läkekonst icke kan godtagas. En homeopat
får icke med utgångspunkt härifrån kalla sig läkare eller ens homeopatisk
läkare. Åtskilliga homeopater beteckna sig emellertid lojalt endast
homeopat.

Under förbudet böra falla också beteckningar såsom »hom. läk.», »hom.
dr» och även »utövare av homeopatisk läkarkonst» eller »innehavare av
läkarmottagning». Hit höra också titlarna naturläkare, hårdoktor, bendoktor
etc.

För att effektivt kunna förhindra att kvacksalvarna vilseleder allmänheten
om arten av sin verksamhet anser utredningen det emellertid ej tillräckligt
med det nu beskrivna skyddet för läkar- och doktorstitlarna utan
en mer allmän regel anses behövlig liksom fallet är i Danmark och Norge,
där det förutom förbud för obehöriga att använda läkartiteln råder förbud
för kvacksalvare att beteckna sig på sätt som är ägnat att ingiva den föreställningen
att de är auktoriserade läkare. Utredningen anser förbud erfor -

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

derligt även för dylika fall. Såsom exempel härpå anför utredningen att en
kvacksalvare kallar sig ögonspecialist, hårspecialist, hudspecialist och dylikt
eller ortoped, dermatolog, gynekolog, psykiater eller använder en liknande
erkänd beteckning för specialist inom läkarkåren. Han kan också
giva sig falskt sken att vara läkare genom att bedriva verksamheten under
beteckningen klinik, poliklinik, medikoinstitut eller liknande. Huruvida
beteckningarna hälsoinstitut och dietanstalt skall hänföras hit synes utredningen
böra bedömas från fall till fall med hänsyn till den bedrivna verksamhetens
art. Däremot bör icke gärna beteckningar såsom sjukhem, vårdhem
eller konvalescenthem räknas till denna grupp utan torde få lämnas
fria.

Utredningen anser emellertid att man bör sträcka sig än längre. Utredningen
åsyftar härvid det fall att en kvacksalvare utan att eljest taga sig
titel eller beteckning, som kan inge allmänheten den föreställningen att
han är läkare, ger sig sken av att vara på något sätt auktoriserad att utöva
läkekonsten. Den enda auktorisation, som samhället kan acceptera, är den
behörighetsförklaring, som samhället självt meddelar. Utredningen förklarar
sig emellertid medveten om att gränsfall finnes, där det är synnerligen
tveksamt om vilseledande beteckning föreligger.

överträdelse av förbud bör enligt utredningen konstrueras som en särskild
förseelse, enär ändamålet med förbudet är att allmänheten icke skall
vilseledas om vederbörandes kvalifikationer och syftet sålunda är av förebyggande
natur. En sådan ordning anser utredningen motiverad också därav
att reglerna bör vara generella och gälla även om kvacksalvaren utövar
endast tillåten verksamhet.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse det av utredningen förordade
stadgandet om skydd för läkartiteln och andra beteckningar för
erkänd medicinsk verksamhet. Förslaget tillstyrkes också av läkarförbundet
och läkaresällskapet. Andre stadsläkaren i Göteborg förklarar sig ej ha
något att invända däremot. Svenska homeopaternas riksförbund uttalar att
kravet på förbud för lekman att begagna läkar- eller doktorstitel står i full
överensstämmelse med förbundets uppfattning. Svenska chiropraktiska föreningen
förklarar sig i varje fall godtaga den i 17 § första stycket i utredningens
lagförslag inskrivna huvudprincipen.

Medicinska fakulteten i Uppsala, som i huvudsak biträder utredningens
förslag reagerar dock mot att »doctors of chiropractic» skall få använda doktorstiteln.
Fakulteten anför.

De föreslagna bestämmelserna i avsikt att motarbeta oriktigt användande
av beteckningarna »läkare», »doktor», »legitimerad» och »specialist» finner
sig fakulteten kunna biträda. Icke minst angeläget är understrykandet av
»psykoterapeuternas» eller yrkespsykologernas farlighet, i den mån den

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1960

icke är underkastad medicinsk supervision. Beträffande kiropraktikers rätt
att benämna sig »doctors of chiropractic» kan fakulteten dock icke underlåta
att framhålla att då här talas om i utlandet »erkänd skola» denna
skola dock icke erkänts av Svenska Staten och att någon anledning att därför
medgiva dem doktorstiteln i sammanhanget icke kan anses föreligga,
då den är ägnad vilseleda allmänheten.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, alt en kvacksalvare
bör ej blott förbjudas att använda läkartitel o. dyl. utan även åläggas att
använda titeln »kvacksalvare», varigenom man skulle förhindra att kvacksalveriet
ger sig sken av att vara mer än det är.

Enligt svenska tidning sutgivar ef öreningen bör läkartiteln skyddas tydligare
än enligt utredningens förslag. Föreningen anser bäst att en tydligare
gemensam beteckning skapas för dem som är behöriga att utan inskränkning
utöva läkekonst.

Uttrycket »medicinsk verksamhet av kvalificerat slag» i 17 § andra stycket
i utredningens lagförslag bör enligt medicinska fakultetens i Lund och
universitetskanslerns mening utbytas mot »medicinsk verksamhet». Någon
parallell till läkares specialistbehörighet kan nämligen icke sägas föreligga.
Medicinalstyrelsen har samma uppfattning. Sällskapet för samarbete
mellan psykiatri och psykologi finner uttrycket oklart och i behov av förtydligande.

Slutligen uttalar hovrätten för Nedre Norrland att de föreslagna bestämmelserna
om skydd för läkartitel är något oklara och till sin verkan tvivelaktiga.
Hovrätten anser att de lämpligen kan utgå.

De part em en tschefen

Det torde i allmänhet förhålla sig så, att just det kvacksalveri, som det
är mest angeläget att tränga tillbaka, söker ge sig sken av respektabilitet
genom att låna de yttre tecknen på vederhäftighet från läkaryrket. Sådana
utövare av icke erkända eller icke auktoriserade behandlingsmetoder, som
driver sin verksamhet i uppriktig övertygelse om den egna metodens överlägsenhet,
har självfallet ingen anledning att hämta några attribut från
den vetenskapliga medicinens utövare eller att på annat sätt söka sudda ut
skillnaderna mellan deras egen verksamhet och de efter erkända linjer arbetande
läkarnas yrkesutövning. Med beteckningen »läkare» eller »doktor»
förstås i medicinska sammanhang utan tvekan endast den som utövar erkänd
medicinsk verksamhet. När dessa titlar användes av andra än de efter
erkända linjer utbildade läkarna, kan det — bortsett från fall av ren fåfänga
— enligt det sagda knappast förutsättas något annat motiv hos vederbörande
än en önskan att ge sken av större eller i vart fall en helt annan
kompetens än som svarar mot verkligheten. En sådan önskan kan uppenbarligen
respekteras lika litet som den fåfänga, som tar sig uttryck i bruk
av titlar utan täckning. Det synes däremot rimligt att kräva, att den som

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

utan att ha medicinsk utbildning i erkända former är beredd att påtaga sig
ansvaret för sjuka människor också skall ha modet att framträda under
sin adekvata beteckning eller åtminstone utan det stöd, som från vederhäftig
verksamhet hämtade yttre attribut ger. Jag kan sålunda icke finna
att några intressen, som förtjänar respekt, skulle trädas för nära, om ett
förbud mot användning av läkar- eller doktorstitel eller annan titel, som
ger vid handen att bäraren har vedertagen medicinsk utbildning, infördes för
den som ej genom medicinsk utbildning meriterat sig därför. Däremot är det
ett klart intresse av att allmänheten icke vilseledes i fråga om kompetensen
hos dem, som ägnar sig åt sjukdomsbehandling, och detta intresse motiverar
ett förbud av angivet slag. Jag förordar därför ett dylikt förbud.

Förbudet bör emellertid icke göras vidsträcktare än som är påkallat med
hänsyn till dess syfte att förhindra att den allmänhet, som söker hjälp
mot sjukdomar, vilseledes. Det torde med hänsyn härtill vara tillräckligt
att förbjuda obehörigt bruk av läkar- och doktorstitlarna i samband med
utövning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Såsom obehörigt
bruk av titlarna bör givetvis icke betraktas att de användes av den
som genom utbildning i utlandet förvärvat motsvarande utländska titel
eller av den som eljest meriterat sig för titeln, exempelvis erhållit doktorsgrad
vid annan fakultet än medicinsk. För att förhindra att titeln i dylika
fall användes vilseledande vid utövning av kvacksalveri bör emellertid föreskrivas
att titelns bärare skall tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

Läkar- och doktorstitlarna bör enligt det sagda omfattas av skyddet. Lika
med dessa titlar bör behandlas sammansättningar, i vilka titlarna ingår.
Dessutom synes det befogat att låta skyddet gälla även sådana titlar eller
yrkesbeteckningar, som ger sken av att vederbörande är legitimerad eller
eljest auktoriserad av myndighet eller innehar specialistkompetens såsom
läkare. Med en dylik utvidgning av förbudet motverkas obehörig användning
av beteckningar såsom ortoped, psykiater, hudspecialist etc. Med hänsyn
till att enligt den samtidigt föreslagna läkarlagen specialiteterna inom läkarvetenskapen
förutsättes skola officiellt avgränsas torde några svårigheter ej
behöva uppstå för en kvacksalvare att avgöra huruvida en beteckning är
tillåten eller ej. Rena fantasibenämningar, vilka kan vara nog så vilseledande
för den fåkunnige, torde däremot ej kunna förbjudas. Använder kvacksalvaren
en dylik beteckning torde det emellertid finnas goda skäl att undersöka,
huruvida hans verksamhet ej är ren humbug och följaktligen straffbar
såsom bedrägeri.

Med hänsyn till att förbuden att använda vissa titlar måste straffsanktioneras
för att få någon effekt, torde förbuden böra utformas under särskilt
beaktande av att man på förhand skall kunna bedöma huruvida en beteckning
är tillåten eller ej. Såvitt gäller de hittills berörda beteckningarna synes
rimliga anspråk härvidlag kunna anses uppfyllda. Däremot synes det

172

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

närmast ogörligt att formulera en regel av samma tydlighet, varigenom det
skulle kunna förbjudas att kvacksalvaren gav sin verksamhet en beteckning,
som lätt kan förväxlas med verksamhet på det erkända medicinska
området. Även om det skulle vara önskvärt att hindra användningen av
benämningar såsom klinik, medikoinstitut etc. för kvacksalvarmottagningar,
synes man med hänsyn till dessa tekniska svårigheter få avstå från att
införa förbud däremot. Vad en kvacksalvare kan vinna genom att ge sin
verksamhet beteckningar, lånade från eller inspirerade av den erkända
medicinens terminologi, synes emellertid väsentligt reduceras genom att
han, enligt vad jag nu förordat, icke skall kunna ge sig själv någon i sammanhanget
förtroendeingivande titel.

De föreslagna reglerna torde icke verka hindrande för legitim och önskvärd
verksamhet inom optikernas verksamhetsområde, där den enda auktoriseringsform
som förekommer, nämligen ögonläkareförbundets godkännande
av vissa specialoptiker, icke lett till användning av beteckningar, som
skulle kunna ge sken av auktorisation av myndighet.

Reklam för kvacksalvarverksamhet
Nu tillämpad ordning

Redan vid tillkomsten av 1915 års lag diskuterades frågan om kvacksalvares
rätt att reklamera för sin verksamhet. I propositionen angavs lagstiftning
mot vilseledande annonser och annan liknande reklam såsom en indirekt
verkande åtgärd mot det farliga kvacksalveriet. Men en sådan åtgärd
ansågs stå i så nära samband med motsvarande spörsmål på andra områden,
att en till förevarande område begränsad behandling av spörsmålet ej vore
lämplig. Den ansågs för övrigt icke i och för sig tillräcklig för att råda bot
mot det farliga kvacksalveriet. I två i anledning av propositionen väckta
motioner, i vilka i princip intogs en till kvacksalveri välvillig hållning,
föreslogs emellertid förbud för den, som icke var behörig utöva läkekonsten,
att genom annonsering i offentliga tidningar sprida kännedom om av honom
såsom botade uppgivna sjukdomar eller om mottagningar på annan ort
än där han var bosatt. Till de obehörigas krets skulle icke räknas de homeopater,
som enligt motionerna skulle få tillstånd att utöva läkekonsten. Vederbörande
utskott fann en lagstiftning önskvärd, varigenom användningen av
illojala medel för reklam och geschäft stävjades. Utskottet anförde emellertid,
att frågan därom måste anses såsom endast ett led i den större frågan
om illojal konkurrens. Det nära sambandet mellan den allmänna lagstiftningen
och tryckfrihetsförordningen påpekades också. Förbud mot vissa
annonser sades vara ett ämne, som väsentligen föll inom tryckfrihetslagstiftningens
ram. Utskottet avstyrkte på dessa skäl motionsförslagen. Riksdagen
anslöt sig till utskottet.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Frågan om reglering av kvacksalvarreklamen upptogs på nytt av medicinalstyrelsen
i 1942 års betänkande. Styrelsen anförde, att något skäl att
tillåta kvacksalvare att göra reklam för sin verksamhet näppeligen torde
kunna anföras. För sådan lekmannaverksamhet på området, som skulle
vara tillåten, kunde reklam ej vara behövlig; och gentemot den lagstridiga
verksamheten skulle ett förbud mot reklam kunna vara ett synnerligen
verksamt medel. Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens erbjöd visserligen ett visst skydd mot illojal reklam, men detta
skydd hade i praktiken ej visat sig tillräckligt. I behörighetslagen borde
därför liksom i den danska lagen straff stadgas för den som, utan att vara
behörig till läkekonstens utövande, för allmänheten bekantgjorde, att han
åtog sig undersökning eller behandling av sjuka. En dylik straffbestämmelse
kunde enligt medicinalstyrelsen lika litet som bestämmelserna i lagen om
illojal konkurrens inkräkta på det område, som omfattades av lagstiftningen
om tryckfrihet.

Den norska lagstiftningen förbjuder den, som icke är norsk läkare eller
tandläkare, att utan samtycke av socialdepartementet annonsera eller eljest
reklamera för sin verksamhet annat än genom tillkännagivande om namn,
adress, mottagningstid och verksamhetens allmänna art. Reklam om lagstridig
verksamhet är generellt förbjuden, vilket också gäller överdriven och
missvisande reklam.

I Sverige saknas alltjämt speciella lagbestämmelser på området. Kvacksalvarreklamen
i tidningar kontrolleras emellertid på enskild väg och hålles
därigenom inom ganska snäva gränser. Enligt uppgift skall ett femtiotal
dagstidningar överhuvudtaget icke taga in annonser från kvacksalvare.
En energisk verksamhet bedrives av stiftelsen Reklamgranskningen för fria
läkemedel, som bildades 1944 på tillskyndan av Sveriges industriförbund,
läkarförbundet, svenska reklamförbundet och svenska tidningsutgivareföreningen
och till vilken auktoriserade annonsbyråers förening anslutit
sig. Stiftelsens angelägenheter handhaves av en nämnd, vars ledamöter utses
av organisationerna i fråga och chefen för medicinalstyrelsen. Stiftelsens
huvuduppgift är att övervaka reklam för varor, vilka utan att utgöra
apoteksvara utbjudes såsom läkemedel eller därmed jämförliga varor,
samt att, i händelse dylik reklam befinnes innehålla oriktig eller eljest
vilseledande uppgift, söka hindra reklamen, ävensom att genom råd och anvisningar
bistå annonsörer i hithörande spörsmål. Vid sidan härav har stiftelsen
sedan år 1949 på sitt program också granskning av kvacksalvarreklam
i egentlig mening och åtgärder mot olämplig sådan reklam. Härvid följes
vissa bestämmelser rörande annonser från homeopater, kiropraktorer m. fl.,
vilka bestämmelser rekommenderats av tidningsutgivareföreningens styrelse
att tillämpas av tidningarna. Bestämmelserna har följande lydelse.

1. Annonser från homeopater, chiropraktorer och andra, som icke äro legitimerade
läkare, ävensom hälsovårdsinstitut, som ej ledas av legitimerade

174

Kungi. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

läkare, få icke innehålla annat än uppgift om annonsörens titel, namn,
adress och telefonnummer samt tid och plats för mottagning.

Sålunda skall särskilt iakttagas:

A. I annons får icke uppgivas att vissa sjukdomar behandlas. Till sjukdomar
räknas här bl. a. även sexuella besvär (impotens m. m.), fetma och
håravfall, som icke förorsakas av mjäll. ögondiagnostik får ej annonseras
i någon form.

B. Annonsören får icke såsom titel använda »läkare», »doktor» eller
»specialist» eller sammansättningar, vari något av dessa ord ingår. Titlar
såsom homeopat och chiropraktor äro däremot tillåtna.

C. Annonser, som innehålla förslag om behandling av sjukdomar per
korrespondens, exempelvis sådana erbjudanden som »Brev besvaras», »Skriv
om allt», »Frågelista (recept, broschyr) sändes på begäran», få icke införas.

D. Annons får icke innehålla begäran om förskottslikvid eller svarsporto
och skall alltid innehålla annonsörens fullständiga namn (firma) och adress
(ej endast boxnummer).

2. Annonserna få endast införas enspaltiga och på ett högsta utrymme av
50 mm.

3. Tidningarna tillrådas iakttaga försiktighet vid införande av annonstexter
med oklart syfte.

Stiftelsen låter dag för dag granska praktiskt taget alla i landet utkommande
nyhetstidningar och ett stort antal veckotidningar. Anses därvid
en annons vara avfattad på sätt som icke överensstämmer med rekommendationerna,
tillskrives tidningen i saken och uppmanas att i fortsättningen
icke införa en sådan annons. En avskrift av skrivelsen tillställes annonsören.
Tidningarna ställer sig i mycket stor omfattning uppmaningarna till
efterrättelse. Om en tidning trots upprepade tillsägelser fortsätter att taga
in en viss kvacksalvares annonser i strid mot bestämmelserna, hänskjutes
saken till tidningsutgivareföreningen, som då sänder cirkulär till landets tidningar
med anmaning att icke införa någon annons från vederbörande utan
föregåede granskning och godkännande av stiftelsen. Detta förfarande har
måst tillämpas några gånger. I viss utsträckning förekommer även eljest, att
tidningarna på förhand inhämtar besked huruvida en annons, som begärts
införd, strider mot bestämmelserna.

Den sålunda på enskild väg införda tillsynen över och begränsningen av
kvacksalvarnas reklam har visat sig mycket verksam.

Utredningen

Utredningen anger till en början sin principiella inställning till frågan
om begränsningar av kvacksalvarnas möjligheter att annonsera sin verksamhet.
Härvid anför utredningen att utgångspunkten måste vara, att i ett
demokratiskt samhälle envar bör äga tillkännagiva vad han önskar om den
lojala verksamhet han bedriver. Å andra sidan bör det kvacksalveri, som
måste tolereras, icke uppmuntras, och det kan därför icke anses önskvärt
att en kvacksalvare reklamerar för sin rörelse och därigenom möjliggör att
den utvidgas. För att i lag inskränka rättigheten att göra reklam måste man

175

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl är 1960

emellertid kunna åberopa positiva skäl. Så är fallet, då det gäller reklam
för lagstridig verksamhet, exempelvis behandling av vissa sjukdomar, ambulerande
kvacksalveri och brevkvacksalveri. Hit hör enligt utredningen
också att vid reklam begagna otillåten titel eller beteckning; om man accepterar
att vissa titlar eller beteckningar ej får nyttjas, ligger förbud mot att
vid reklam använda sådan titel eller beteckning i sakens natur. Icke heller
vad som är i allmänhet vilseledande bör tillåtas. Utredningen förklarar sig
rent principiellt anse, att en kvacksalvare icke bör betagas rätt att för allmänheten
bekantgöra sin verksamhet, som ju alltfort skall tolereras. I åtskilliga
fall torde kvacksalvare, i den mån de överhuvudtaget gör reklam
för sin verksamhet, inskränka sig till att tillkännagiva titel, namn, adress,
telefonnummer, mottagningstid och möjligen någon »specialitet». Såvitt angår
tidningsreklam torde detta väsentligen få tillskrivas den verksamhet,
som bedrives av nyssnämnda stiftelse. Bidragande till utvecklingen kan
enligt utredningen också ha varit, att ett par homeopatiska föreningar redan
år 1942 hade den uppfattningen, att »lekmannaläkarnas» reklam icke borde
överskrida ungefär dessa gränser.

Frågan huruvida lagstiftning mot kvacksalvarreklam är påkallad finner
sig utredningen böra besvara jakande. Utredningen framhåller härvid att en
lagtiftning skulle ge stöd åt de på enskild väg företagna begränsningarna
av kvacksalvarreklamen. Därjämte motiveras lagstiftning därav att annan
reklam än tidningsannonsering icke kan saneras utan lagregler. Utredningen
anser det vara av särskilt intresse att hindra otillbörlig reklam i broschyrer
och annat tillfällighetstryck samt att kunna ingripa mot vissa kvacksalvares
metod att genom anslag på offentliga platser tillkännagiva sina mottagningar.
Främst då det gäller ambulerande kvacksalveri förekommer detta.
Även reklam i övrigt bör hållas inom snäva gränser.

Utredningen anser det icke möjligt att tillfredsställande precisera vad
som icke bör få förekomma. Vad som skall betecknas såsom braskande eller
överdrivet måste mången gång vara tvivelaktigt. Då det gäller kriminalisering
bör såvitt möjligt tvekan om ett visst förfarande är straffbart ej få
råda. Utredningen anser det därför bäst att det positivt — såsom i den
norska lagen — utsäges vad som skall vara tillåtet. Utan att något berättigat
intresse åsidosättes anser utredningen reklamen skäligen kunna inskränkas
till angivande av i och för sig tillåten titel, namn, adress, telefonnummer,
mottagningstid samt verksamhetens allmänna art, dock endast i den
mån verksamheten i och för sig får bedrivas. Reklam om exempelvis ambulalorisk
praktik eller verksamhet av person, som förbjudits utöva läkekonsten,
bör sålunda enligt utredningen generellt icke vara tillåten.

Ej blott reklamens innehåll utan även sättet för reklamens bedrivande
bör enligt utredningen uppmärksammas vid utformningen av det föreslagna
förbudet. Härvid påpekar utredningen att reklam brukar definieras såsom
åtgärder, företagna i syfte att rikta uppmärksamheten på ett företag, en

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

verksamhet, en vara, en idé eller en person. En mängd olika reklammedel
finnes: skyltar, affischer, cirkulärbrev, broschyrer, presentartiklar och framför
allt annonser i tidningar, tidskrifter och publikationer i övrigt. Reklam
kan även ske genom film, radio, offentliga föredrag i allmänhet och tidningsartiklar.
Gränsen mot objektiv upplysningsverksamhet är därvid flytande.
Huruvida ett visst förfarande skall betraktas såsom reklam eller icke, vilket
får bestämmas efter allmänna riktlinjer, måste ibland vara svårt att avgöra.
Då utredningen emellertid icke åsyftar reglering av annan reklam än
viss kvacksalvares reklam för sin praktik och icke reklam för en läkemetod
i allmänhet, anser utredningen svårigheterna att avgränsa den otillåtna reklamen
på detta område icke behöver bli alltför stora.

Utredningen granskar slutligen frågan huruvida ett förbud mot kvacksalvares
reklam enligt utredningens förslag kan komma i konflikt med bestämmelserna
om tryckfrihet. Med hänvisning till att tryckfriheten i första rummet
har till syfte att säkerställa en fri nyhetsförmedling och politisk debatt
samt att utgöra grundval för en allmän upplysning, mot vilka syften det av
utredningen föreslagna förbudet icke skulle komma att strida, finner utredningen
att tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke utgör hinder mot
förbudet. Utredningen hänvisar härvid också till att förbud mot tillkännagivanden,
genom bl. a. tryckt skrift, förekommer även i andra lagar och författningar
såsom lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,
varumärkeslagen och lotteriförordningen utan att dessa förbud ansetts stå
i strid med tryckfrihetsförordningen.

Remissyttrandena

För utredningens förslag uttalar sig bl. a. förste provinsialläkaren i Västerbottens
län, andre stadsläkaren i Göteborg, läkarförbundet, läkaresällskapet
och svenska homeopaternas riksförbund. Homeopatförbundet framhåller
att utredningens inställning helt sammanfaller med tidningsorganisationernas
och de homeopatiska organisationernas strävan sedan flera år.
Efter att ha redogjort för en av förbundet gjord framställning till vissa tidningsorganisationer
år 1949 fortsätter riksförbundet.

Riksförbundet har icke nöjt sig härmed. Även en direkt annonskontroll
har verkställts genom Riksförbundets försorg. Tidningar, som infört olämpliga
annonser, har tillskrivits, och rättelser har därigenom kunnat ske. Tidningar
har också vänt sig till Riksförbundets styrelse för att få insända
annonser granskade, innan de införts i tidningarna.

Svenska chiropraktiska föreningen förordar förbud mot all braskande
reklam.

överståthållaråmbetet har ej något att erinra mot syftet med utredningens
förslag men anser tvekan kunna råda huruvida det låter sig förena med
tryckfrihetslagstiftningen, när det är fråga om en i och för sig legal hantering.
Då det synes ämbetet som om kvacksalvarnas tidningsreklam kun -

177

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

nät begränsas i erforderlig mån utan lagstiftning och då reklam i annan
form torde bli mindre vanlig om förbud stadgas mot ambulerande kvacksalveri,
sätter ämbetet i fråga om det i första stycket av 18 § i utredningens
lagförslag intagna förbudet bör inflyta i lagen.

Även tidningsutgivareföreningen ifrågasätter riktigheten av utredningens
slutsats att en begränsning av rätten att annonsera om kvacksalveri eller
annan icke erkänd verksamhet icke skulle komma i konflikt med tryckfrihetsförordningen.
Föreningen finner emellertid även andra skäl mot det
föreslagna förbudet. Föreningen anför.

Som framgår av motiven på sidorna 162 och 163 i betänkandet har pressen
sedan länge vidtagit åtgärder för en sanering av kvacksalvarreklamen.
Stiftelsen Reklamgranskningen för fria läkemedel, bland vars grundare TU
märks, tillämpar sedan länge vid granskningen av kvacksalvarannonserna
ganska långt gående restriktiva bestämmelser. Dessa bestämmelser har av
TU rekommenderats att bli tillämpade av tidningarna. Utredningen rycker
i någon mån undan grunden för reklamförbudet genom att erkänna att
kvacksalvarreklamen numera sällan är av sådan beskaffenhet att ingripande
erfordras. Man framhåller emellertid, att kvacksalvarreklamen anlitar
även andra medel än tidningsannonsering samt att förhållandena snabbt
kan ändras. Till detta kan från TU:s sida sägas, att tidningsannonseringens
dominerande ställning inom reklamen i dag gör det synnerligen svårt för
en kvacksalvare att bedriva effektiv reklam för sin verksamhet utan att
anlita pressen. Det förefaller osannolikt bl. a. med hänsyn till kostnaderna,
att kvacksalvarannonsering i nämnvärd skala skulle ske genom broschyrer
och dylikt. Som framgår av utredningen har reklamgranskningens verksamhet
lett till att ingripande endast behövt vidtagas mot sex homeopater
år 1955. Denna siffra bör jämföras med utredningens antagande att det
verkliga antalet praktiserande kvacksalvare väsentligt överstiger det på
sidan 86 i betänkandet angivna antalet 497 st. Den av TU biträdda saneringen
av kvacksalvarreklamen har nu nått så långt, att ett förbud i enlighet
med det av utredningen föreslagna synes sakna väsentlig betydelse.
Beträffande de ambulerande kvacksalvarnas verksamhet vill TU framhålla,
att denna enligt förslaget kommer att förbjudas. Ett särskilt reklamförbud
för deras del kan därför inte anses påkallat. Det kan slutligen i detta sammanhang
påpekas att enligt av TU biträdda »Grundregler för god reklam»
bör allmänhetens vidskepelse eller lättrogenhet inte utnyttjas i reklamen.

Departementschefen

Utredningen har föreslagit, att även när det gäller sådant kvacksalveri
eller sådan icke erkänd eller kontrollerad verksamhet, som skall lämnas fri,
den begränsningen i utövarnas möjligheter att bedriva verksamheten likväl
skall gälla, att de icke får tillkännage för allmänheten annat än namn, titel,
adress, telefonnummer, mottagningstid och verksamhetens allmänna art.
Vid mitt ställningstagande till detta förslag finner jag mig böra anlägga
vissa principiella synpunkter.

Jag har i det föregående förordat förbud och andra begränsningar av olika
slag, vilka enligt min mening bör verksamt reducera riskerna av att utöv12
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr IM

178

Kungl. Maj:is proposition nr U1 år 1960

ning av kvaeksalveri och andra icke erkända behandlingsmetoder i princip
lämnas fri. Vid prövningen, huruvida de föreslagna förbuden och begränsningarna
bör införas och vid avvägningen av deras omfattning har den
ledande principen varit att mera påtagliga faror måste så långt möjligt elimineras,
medan å andra sidan åtminstone tills vidare hänsyn måste tagas
till den övertygelse om vissa icke erkända behandlingsmetoders företräde
framför den vetenskapliga medicinen, som alltjämt är tillfinnandes bland
vissa, tydligtvis icke alltför obetydliga befolkningsgrupper. Den för kvacksalvare
och andra utövare av icke erkända behandlingsmetoder fria sektorn
kan efter denna avvägning i stort sett icke anses omfatta mera än vad
som enligt min uppfattning bäres upp av ett förtroende för denna verksamhet.
För ingrepp inom denna sektor, vilka skulle innebära ett direkt
åsidosättande av hänsynen till den övertygelse, varom jag nyss talat, bör
tydligen endast sådana skäl, som väger mycket tungt, kunna åberopas.

En begränsning i överensstämmelse med utredningens förslag av kvacksalvares
och andra icke auktoriserade utövares frihet att upplysa allmänheten
om verksamhet, som de är oförhindrade att utöva, skulle uppenbarligen
innebära ett sådant ingrepp, som enligt det sagda endast kan motiveras
av tungt vägande skäl. Det synes mig emellertid i hög grad tveksamt, om
några sådana skäl föreligger. Utredningen framhåller själv att kvacksalvare
i åtskilliga fall, i den mån de överhuvudtaget gör reklam för sin verksamhet,
inskränker sig till att tillkännage blott sådana uppgifter, som de även
enligt utredningens förslag skulle vara oförhindrade att bringa till allmänhetens
kännedom. Vidare ger den redogörelse som utredningen lämnat för
den på enskild väg etablerade annonskontrollen och dennas verkningar ett
enligt min mening klart besked om att reklam av den art, som verkligen
skulle motivera inskränkningar, numera praktiskt taget helt försvunnit.
De skäl, som utredningen anfört för sitt förslag, nämligen att denna enskilda
kontroll skulle få ett stöd i lagen och att även annan reklam än
tidningsannonseringen skulle kunna förhindras, synes mig knappast ha
någon större tyngd. Den enskilda annonskontrollen torde nämligen icke bli
effektivare genom lagregler, som i huvudsak blott skulle innebära detsamma
som de regler för annonseringen, vilka redan tillämpas. Däremot skulle det
kunna befaras att det enskilda intresset av att vidmakthålla saneringen på
området slappnade, om det allmänna påtog sig ansvaret därför. Det bör
vidare beaktas att den smidiga tillämpning av annonskontrollen som det
enskilda handhavandet därav möjliggör, skulle gå förlorad om kontrollen
måste anordnas efter i lag fastställda regler. Och vad det rör reklam i annan
form än tidningsannonsering torde det ej heller föreligga något behov
av lagregler. Att en kvacksalvare gör reklam för sin verksamhet genom
broschyrer eller annat tillfällighetstryck eller genom tillkännagivanden i
annan ordning torde vara så sällsynt, att det icke motiverar förbudsregler.
Förbjudes enligt vad jag förordat ambulerande kvaeksalveri, bortfaller dess -

179

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1960

utom den kanske viktigaste anledningen för kvacksalvare att göra reklam.
Jag kan sålunda ej finna att det föreligger tillräckliga skäl för att underkasta
kvacksalvarnas och andra utövares rätt att annonsera om sin verksamhet
en begränsning, som från principiella utgångspunkter måste anses
utgöra ett väsentligt ingrepp.

Skulle det emellertid inträffa att reklamen för kvacksalveri eller annan
icke erkänd verksamhet skulle visa tendens att åter bli ett allvarligt problem,
får frågan om begränsningar givetvis tagas upp till förnyad prövning.
Härvid torde också få beaktas spörsmålet i vad mån tryckfrihetsförordningen
lägger hinder i vägen för ett förbud mot annonsering om en i och för
sig tillåten verksamhet.

Utredningen har emellertid även föreslagit förbud mot annonsering om
förbjudet kvacksalveri eller annan icke erkänd verksamhet. På denna punkt
gör sig givetvis inga betänkligheter av principiellt slag gällande, och ett
dylikt förbud skulle därför i och för sig kunna tillstyrkas. Jag kan emellertid
icke finna att det föreligger något behov av ett sådant förbud. Då själva
verksamheten är förbjuden, kan det knappast tänkas, att kvacksalvaren
skulle söka sprida kännedom om sin verksamhet genom annonsering eller
eljest. Härigenom skulle han ju avslöja sig och utsätta sig för stora risker
för ett ingripande mot honom. Det föreslagna förbudet torde icke böra upptagas
i lagen.

Förbud för den som dömts för hälsofarligt kvacksalveri

Utredningen

Efter reglerna om ansvar för olaga kvacksalveri, enligt vilka upp till två
års straffarbete skall kunna följa, upptager utredningens lagförslag vissa
bestämmelser om förbud att utöva läkekonsten för bl. a. den, som dömts
till frihetsstraff för sådant brott, och för den, som icke är behörig läkare
men som utövar läkekonsten och därvid kan antagas på grund av sinnessjukdom
vara ur stånd att utöva sin verksamhet. I motiveringen för dessa
bestämmelser erinrar utredningen om att enligt 1915 års lag den som mot
ersättning utövar läkarkonsten, sedan behörighet som han innehaft upphört,
är underkastad straffansvar, medan det icke finnes någon liknande
bestämmelse för andra utövare av läkekonsten, vilka icke haft någon särskild
behörighet enligt lagen. Utredningen anser konsekvenserna därav icke
tillfredsställande, i det en lekman äger obehindrat fortsätta sin verksamhet
inom de gränser, lagen i allmänhet utstakar, även om han ideligen
dömes till ansvar för olaga kvacksalveri. En läkare däremot, som förlorat
sin behörighet, får icke mot ersättning utöva någon som helst verksamhet
på läkekonstens område. Även för en lekman, som anses olämplig att
utöva läkekonst, bör enligt utredningen ett liknande totalförbud kunna
uppställas. Skäl härför anser utredningen vara ej blott att lekmannen icke

180

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

skall vara i bättre läge än en deslegitimerad läkare utan även att möjlighet
måste finnas att verksamt hindra uppenbart olämpliga lekmän att ägna sig
åt läkekonsten.

Utredningen framhåller vidare att i Danmark den ordningen gäller att
domstol vid förnyat ådömande av frihetsstraff för kvacksalveri kan förbjuda
den dömde att fortsätta sin verksamhet. Utredningen föreslår att en liknande
regel införes i Sverige. Beslutanderätten bör dock tillkomma icke
domstol utan länsstyrelsen i den dömdes hemort. Iteration synes dock utredningen
icke böra vara förutsättning, men förbud bör kunna meddelas
endast om brottet är av viss svårhetsgrad. Lämpligen bör krävas att det
befunnits förskylla frihetsstraff. Det bör enligt utredningen icke vara uteslutet
att stadga enahanda förbud om lekman, som bedriver yrkesmässigt
kvacksalveri, dömes till sådant straff för annat brott som förövats under
utövande av läkekonsten eller äger samband därmed. Särskilt kan frågan
bli aktuell vid ådömande av straff för fosterfördrivning. Det synes utredningen
böra uttryckligen stadgas, att endast yrkesmässig eller eljest mot
ersättning bedriven verksamhet träffas av förbud.

Utredningen anser det kunna diskuteras, om ett förbud ovillkorligen skall
gälla för den dömdes livstid eller om det skall kunna vara tidsbegränsat.
Med hänsyn till att envar i princip skall ha rätt att utöva läkekonsten anser
utredningen fog finnas för att gå på den sistnämnda linjen. Härför anses
också tala att länsstyrelsen måhända mången gång skulle draga sig för att
meddela ett förbud, om detta ovillkorligt måste gälla för den dömdes livstid.
Utredningen förordar därför att förbud skall kunna meddelas på viss
tid, förslagsvis minst ett år, eller i utomordentliga fall på livstid. Om någon
överträder tidsbestämt förbud, synes enligt utredningen hinder ej böra
möta att förordnande meddelas om den förlängning av förbudstiden som
påkallas av omständigheterna.

Fullgoda skäl talar enligt utredningen för att förbud skall träda i tilllämpning
omedelbart och utan hinder av att talan fullföljes mot beslutet,
dock med möjlighet för länsstyrelsen att förordna, att beslutet ej skall
gälla förrän det vunnit laga kraft.

Utredningen aktualiserar också frågan, huruvida möjlighet skall finnas
att meddela förbud, om kvacksalvaren på grund av sitt sinnestillstånd icke
kunnat fällas till ansvar för den åtalade gärningen. Härom anför utredningen.

Det kan synas som om en sådan ordning icke skulle stå i överensstämmelse
med allmänstraff rättsliga principer, då förbudet som det utformats
kan te sig som en påföljd av brott. Men lika litet som en deslegitimering av
läkare på grund av brottslig gärning är att betrakta som en brottspåföljd
utan som en speciell skyddsåtgärd från samhällets sida, kan man anse förbudet
som en sådan påföljd. Intet hindrar alltså, att förbud meddelas, om
kvacksalvaren med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat fällas
till ansvar. Sådant förbud bör givetvis icke gälla för viss tid.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

Om förbud för kvacksalvare som genom sinnessjukdom blir ur stånd att
utöva sin verksamhet utan att brottslig gärning motiverar ingripande, anför
utredningen.

Om grundad anledning finnes till antagande, att en yrkeskvacksalvare
eljest på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförligt tillstånd är oförmögen
att utöva sin verksamhet, synes möjlighet jämväl böra finnas att
meddela förbud för honom att driva sådan verksamhet. Härvid bör det
ankomma på länsstyrelsen att föranstalta om läkarundersökning och, om
resultatet föranleder därtill, meddela förbud för honom att, så länge sjukdomstillståndet
varar, utöva läkekonsten. I likhet med Vad fallet skall vara,
då fråga uppstår om deslegitimering av läkare på liknande grunder, bör
länsstyrelsen kunna tvångsvis genomföra undersökningen och i avvaktan
på resultatet av undersökningen meddela interimistiskt förbud.

Tillfrisknar kvacksalvaren — och styrkes detta med läkarintyg — bör
kvacksalvaren äga att hos länsstyrelsen anhålla om förbudets upphävande,
vare sig det meddelats efter straffriförklaring eller eljest.

Remissyttrandena

Utredningens förslag tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan erinran
av förste provinsialläkarna i Östergötlands och Kronobergs län, andre stadsläkaren
i Göteborg, förste stadsläkaren i Örebro, hälsovårdsnämnden i
Malmö och läkarförbundet. Medicinska fakulteten i Göteborg godtager förslagen
i sak men anser att medicinalstyrelsen bör höras i ärenden av denna
art. Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län är positivt inställd men
uttalar, att förbud städse bör gälla tills vidare och att länsstyrelsen lämpligen
kunde stadga en tidpunkt, då kvacksalvaren tidigast skulle äga rätt att
anhålla om förbudets upphävande. Detta förslag motiveras med att det kan
tänkas att ett tidsobestämt förbud kan få kvacksalvaren att övergå till
»en mer hederlig verksamhet». ÖHS-kommittén föreslår att förbud skall
kunna meddelas i flera situationer än enligt utredningens förslag. Kommittén
anför.

Det torde kunna övervägas om icke individuella förbud skall kunna utfärdas
även i andra fall än som nämns i 21 och 22 §§ av förslaget. Det kan
nämligen i särskilda fall befaras, att person som i stor omfattning utövar
läkekonsten utan att vara behörig läkare systematiskt håller sig så på gränsen
till det som är förbjudet att verksamheten klart framstår som skadlig
eller att andra olägenheter tydligt uppkommer, t. ex. höga kostnader för
patienter för onyttig behandling och onyttiga mediciner, och att ett ingripande
då befinnes påkallat trots att det inte kan direkt påvisas att vederbörande
överträtt de generella bestämmelserna. Möjligheten att meddela
sådana ytterligare individuella förbud bör dock begränsas till fall som kan
hänföras till i lag angivna indikationer.

överståtliållarämbetet har i princip intet att erinra mot att möjlighet
införes att på sätt utredningen föreslagit stadga förbud samt vill, ehuru
med stor tvekan, föranledd av de praktiska fördelarna med att förbudet
meddelas av domstolen, icke motsätta sig att beslutanderätten tillägges läns -

182 Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

styrelsen. Ämbetet ifrågasätter vidare om icke — då så finnes erforderligt
vid särskilt allvarliga missbruk — förbud bör kunna meddelas utan att fällande
doms laga kraft avvaktas. Om så ej anses böra stadgas, bör i lagrummet
föreskrivas, att domen skall ha vunnit laga kraft för att bestämmelsen
skall få tillämpas.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län anser att beslutanderätten
i förbudsfrågan bör tillkomma icke länsstyrelsen utan medicinalstyrelsen.
Sistnämnda länsstyrelse motiverar denna ståndpunkt med att
det kan bli fråga om personer, som är läkare men saknar behörighet. Landsfogden
i Västernorrlands län ifrågasätter, om icke beslutanderätten i dessa
fall bör ligga hos medicinalstyrelsen, särskilt med tanke på den läkarundersökning,
som regelmässigt torde böra ske innan förbud på grund av
sinnessjukdom meddelas. Även svenska chiropraktiska föreningen anser att
medicinalstyrelsen bör ha avgörandet i sådana fall, åtminstone om förbud
skall meddelas utan samband med lagföring. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län förklarar att det förefaller lämpligast att domstolen avgör förbudsfrågan,
enär förbud i praktiken icke torde komma att givas annat än i
samband med ådömande av straff eller meddelande av straffriförklaring
enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Diplomerade kiropraktorers förening anser afl
domstol bör avgöra frågan om förbud i samband med ådömande av frihetsstraff.

En förhållandevis stor grupp remissinstanser ställer sig mer eller mindre
avvisande till utredningens förslag.

Medicinalstyrelsen anför sålunda.

Det allmänna bör enligt styrelsens mening undvika att påtaga sig någon
garanti för en kvacksalvares hedervärdhet eller psykiska hälsa. Särskilt
22 § ger sken av att samhället i angivna hänseende sörjer för kvacksalvarnas
standard. Medicinalstyrelsen hemställer därför, att denna § utgår. Däremot
synes det önskvärt, att möjlighet finnes att framför allt vid iterationsbrott
(jfr Danmark) förbjuda en kvacksalvare att under längre eller kortare tid
utöva varje slag av läkarverksamhet. Denna befogenhet bör dock lämpligen
uppdragas åt domstolen i stället för åt vederbörande länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter lämpligheten av förbudsbestämmelserna
och tillägger.

En länsstyrelse är knappast skickad att avgöra dylika frågor. Att hänskjuta
dem till medicinalstyrelsen skulle vara olyckligt, då kvacksalveriet
därigenom skulle givas sken av att vara en kvalificerad medicinsk verksamhet.
Om en kvacksalvare upprepade gånger dömes för olaga verksamhet,
bör i stället straffet skärpas undan för undan, och då vederbörande
på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunnat fällas till ansvar, torde ifrågavarande
förbud lämpligen böra meddelas av domstolen.

Medicinska fakulteten i Lund anser att förbudsbestämmelserna ej bör
inflyta i lagen och motiverar detta med att reglerna skulle verka så, att
den, som icke förbjudits utöva läkekonsten, skulle komma att äga en viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

183

auktorisation, innebärande att hans verksamhet ej skulle vara farlig. Ett
upphävande av förbud enligt 22 § betecknas av fakulteten såsom rent parodiskt.

Förslaget att förbud skall kunna meddelas för kvacksalvare, som dömts
till ansvar, avvisas bestämt av svenska homeopaternas riksförbund, enär
ett misstag, begånget av en lekman, skulle kunna först bringa honom i fängelse
under två år och därefter medföra ett förbud för vidare arbete inom
det yrke, i vilket han skaffat sig utbildning och erfarenhet. Resultatet härav
måste enligt förbundet bli att de ansvarskännande praktikanterna lämnar
yrket och de mindre noggranna fortsätter en chansbetonad tillvaro. Det
framhålles i fortsättningen att åtal mot kvacksalvare nu är utomordentligt
sällsynta; en skärpning av gällande påföljdsbestämmelser kan därför icke
anses erforderlig.

Departementschefen

Till allmänhetens skydd förbjuder nuvarande lag läkare, som deslegitimerats,
att utöva läkarkonsten, och jag har vid behandlingen av förslaget
till lag om behörighet att utöva läkaryrket förordat en i huvudsak motsvarande
ordning enligt den nya lagen. En läkare, vars behörighet upphört,
skall sålunda drabbas av ansvar, om han det oaktat fortsätter att utöva
läkaryrket. Kvacksalvarnas verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
skall icke grundas på någon form av auktorisering utan bygga endast på
den förutsättningen, att något förbud mot deras verksamhet icke är stadgat.
Vid sådant förhållande kan ett förbud för kvacksalvare, som diskvalificerat
sig i sin verksamhetsutövning, att fortsätta sin verksamhet icke
konstrueras efter mönster av vad som gäller för läkare, som deslegitimerats,
d. v. s. följa såsom en konsekvens av ett upphörande av kvacksalvarens
behörighet att utöva sin verksamhet. Samma intresse som påkallar
förbud för deslegitimerad läkare att utöva läkaryrket gör sig emellertid
gällande med minst samma styrka, när det gäller kvacksalvare, som ådagalagt
sin olämplighet för verksamheten. Liksom utredningen finner jag
därför att vägande skäl talar för att man bör införa möjlighet att meddela
förbud för kvacksalvare mot fortsatt verksamhet i sådana fall. En naturlig
utgångspunkt för ett sådant förbud erbjuder domstols dom, varigenom
kvacksalvaren fällts till ansvar för utövning av hälsofarligt kvacksalveri,
d. v. s. det brott som innefattar dels åsamkande av skada eller framkallande
av fara, dels överträdelse av förbud att behandla vissa sjukdomar
och att undersöka eller behandla barn, att ge behandlingsråd utan personlig
undersökning av den hjälpsökande och att använda vissa farliga undersöknings-
och behandlingsmetoder.

Utredningen har föreslagit att dylikt förbud skall kunna meddelas, om
domen lyder på frihetsstraff. En dom, varigenom någon funnits skyldig till
utövning av hälsofarligt kvacksalveri, torde emellertid i allmänhet utgöra

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 141 är 1960

ett så övertygande bevis för att den dömde saknar de moraliska eller kunskapsmässiga
förutsättningarna för utövningen av sin verksamhet, att domen,
oavsett påföljdens beskaffenhet, bör kunna läggas till grund för ett
förbud mot fortsatt verksamhet. Intresset av att allmänheten effektivt skyddas
mot moraliskt mindervärdiga eller genom sin okunnighet farliga kvacksalvare
måste anses så starkt, att ett dylikt betraktelsesätt torde vara fullt
motiverat. Jag förordar därför att reglerna om förbudet får sådan utformning
att förbud alltid skall kunna meddelas efter en dom, varigenom någon
övertygats om utövning av hälsofarligt kvacksalveri. Med en sådan ordning
vinnes vidare den fördelen, att förbud kan meddelas, även om kvacksalvaren
på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunnat fällas till ansvar.
Det torde nämligen även i sådana fall ofta finnas starka skäl att meddela
ett förbud, något som även utredningen ansett, ehuru den i sitt förslag
konstruerat reglerna om förbud i dessa fall efter andra linjer. Däremot
delar jag icke utredningens mening att förbud bör kunna meddelas även
när kvacksalvaren dömts för annat brott än för utövning av hälsofarligt
kvacksalveri, därest brottet förövats i samband med utövning av hans verksamhet.
Det skyddsintresse, som motiverar förbud enligt vad jag nu förordat,
föreligger nämligen icke då.

Förbud bör icke vara obligatoriskt utan bör föregås av en prövning av
omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande vid denna prövning blir
uppenbarligen graden av den fara, som kvacksalvarens verksamhet inneburit
och som ett fortsättande därav kan antagas komma att innebära.
Bedömningen härav har tydligtvis starka medicinska inslag. Med hänsyn
härtill torde prövningen böra ankomma på medicinalstyrelsen och ej på
länsstyrelsen såsom utredningen föreslagit.

Vissa skäl talar för att förbudet liksom ett beslut om deslegitimering av
läkare bör gälla intill dess förhållandena kan anses medge att det häves.
Ett hävande av ett tills vidare gällande förbud skulle emellertid få karaktären
av ett medicinalstyrelsens godkännande av kvacksalvaren för fortsatt
verksamhet och styrelsen skulle därigenom få ett visst ansvar för
denna. En sådan konsekvens måste uppenbarligen undvikas. Jag förordar
därför att förbudet skall meddelas att gälla under bestämd tid eller för
alltid. När förbud meddelas efter straffriförklaring får med denna ordning
i görligaste mån bedömas, huruvida den psykiska rubbningen kan antagas
vara av övergående karaktär, i vilket fall tidsbestämt förbud bör kunna
komma i fråga, eller av bestående art, då ett för alltid gällande förbud
torde vara det enda möjliga.

Förbudsreglerna blir gällande även beträffande en deslegitimerad läkare
och annan läkare, vars behörighet upphört, därest han övertygats om utövning
av hälsofarligt kvacksalveri, d. v. s. efter läkarbehörighetens upphörande
utan att göra sig skyldig till obehörig utövning av läkaryrket överträtt
kvacksalvarlagens förbud. Under den tid, som förbud gäller för honom

185

Kungl. Maj.ts proposition nr ltl år 1960

enligt nu förevarande regler, torde det av sakliga skäl ej bli aktuellt att
återge honom legitimation såsom läkare eller att eljest meddela honom läkarbehörighet.
Någon konflikt mellan läkarlagens regel att legitimation åter
skall meddelas den deslegitimerade, när förhållandena medger det, och förevarande
regel att förbud skall gälla för viss tid eller för alltid torde därför
icke komma att uppstå.

Utredningens förslag att förbud skall kunna meddelas även när — utan
samband med brott — grundad anledning föreligger till antagande att en
kvacksalvare på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförligt tillstånd
är ur stånd att utöva sin verksamhet, finner jag mig icke kunna biträda.
En sådan regel skulle nämligen innebära att det allmänna iklädde sig ett
visst ansvar för att kvacksalvare och andra utövare av icke erkänd verksamhet
vore mentalt kapabla att utöva sin verksamhet. Detta ansvar förutsätter
tydligtvis att de i sin verksamhet står under det allmännas tillsyn,
en ordning, som utredningen avvisat och som jag i detta ärende ej är beredd
att taga ställning till i vidare mån än att jag framhållit vissa fördelar
med auktorisering av optiker och psykologer.

Förbud som meddelas enligt vad jag förordat i det föregående bör så^
som utredningen föreslagit straffsanktioneras. Naturligt synes härvid vara
att straffet bestämmes såsom för utövning av hälsofarligt kvacksalveri.

C. Specialmotivering

I det följande avser jag att närmare behandla de särskilda stadgandena
i det inom inrikesdepartementet på grundval av utredningens förslag upprättade
förslaget till lag om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område.

Lagens rubrik

Jag har redan i det föregående haft tillfälle att närmare utveckla skälen
till att de lagregler, som riktar sig mot kvacksalveriet, icke bör betecknas
som regler om utövning av läkekonst och vill här endast erinra om att
kvacksalveriet rymmer behandlingsmetoder, som icke har den ringaste läkande
verkan. Å andra sidan måste bestämmelserna gälla även vissa värdefulla
och önskvärda verksamhetsformer, exempelvis glasögonutprovning av
kvalificerade optiker, enär något auktoriseringssystem hittills icke införts,
genom vilket kvacksalveriet i dessa fall kan avskiljas från den önskvärda
verksamheten. Lagens rubrik måste med hänsyn härtill givas en helt neutral
lydelse. Då lagen — bortsett från ett mindre undantag i fråga om
bruk av läkartiteln — upptager regler om förbud i vissa fall mot utöv -

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

ning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område synes lagen böra
rubriceras i enlighet härmed.

1 §•

Under denna paragraf angives lagens tillämpningsområde, i det från detta
uteslutes den som innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest
är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under medicinalstyrelsens
tillsyn. Lagen blir härigenom icke gällande för läkare, tandläkare,
apotekare, vid apoteken anställd farmacevtisk personal, sjuksköterskor,
sjukgymnaster, barnmorskor, abortkuratorer, tandtekniker, tandsköterskor
och desinsektörer, såvitt de ägnar sig åt verksamhet, som står
under medicinalstyrelsens kontroll. Med medicinalstyrelsens tillsyn är förenad
vissa möjligheter för styrelsen att ingripa med disciplinära åtgärder,
avstängning och föreskrifter. Det må erinras om att straff för överträdelse
av sådana föreskrifter i vissa fall kan inträda enligt kungörelsen den 18 maj
1951 om ansvar i vissa fall för medicinalpersonal och eljest enligt reglementen
och instruktioner för olika kategorier. Med hänsyn till dessa möjligheter
till ingripande kan medicinalpersonal helt undantagas från lagens tillämpningsområde,
när det gäller verksamhet som är ställd under medicinalstyrelsens
tillsyn. Då deslegitimering av läkare eller upphörande i andra fall
av läkarbehörighet medför att tillsynen över läkarens verksamhet upphör,
blir förevarande lag tillämplig på läkaren. Straff enligt denna lag kommer
dock ifråga för läkaren endast såframt hans verksamhet ej är att anse som
utövning av läkaryrket. Eljest är hans fortsatta verksamhet inom hälso- och
sjukvården att bedöma som obehörig utövning av läkaryrket och straffbar
såsom sådan enligt läkarlagen. Strafflatituden är emellertid densamma
för obehörig utövning av läkaryrket och för hälsofarligt kvacksalveri enligt
förevarande lag.

Införes auktorisationssystemet och medicinalstyrelsens tillsyn för ytterligare
kategorier utövare av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
exempelvis optiker, kommer vederbörande kategori automatiskt att undantagas
från lagens tillämpningsområde.

I paragrafen, som är av central betydelse för lagen i dess helhet, lämnas
vidare en beskrivning på de förfaranden av kvacksalvare och andra
utövare av icke auktoriserad verksamhet, som avses skola omfattas av lagens
förbud. I motsats till vad som gäller enligt 1915 års lag betecknas
förfarandena härvid icke såsom utövning av läkarkonst utan beskrives i
stället utan någon sammanfattande beteckning. När lagen i senare paragrafer
hänvisar till 1 §:ns beskrivning av dessa förfaranden, betecknas de
med det neutrala uttrycket verksamhet. Härvid kommer hänvisningarna
att gälla även det rekvisit ifråga om ersättning för undersökning eller behandling,
som uppställes i paragrafen.

De förfaranden som avses skola omfattas av lagens förbud beskrives i

187

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

paragrafen såsoin undersökning av annans hälsotillstånd eller behandling
av annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom vidtagande
eller föreskrivande av åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte.
Vad som skall förstås med undersökning av annans hälsotillstånd torde
icke kräva någon närmare förklaring. En utredning om hälsotillståndet, som
inskränker sig till enbart en utfrågning av den hjälpsökande, torde i vanligt
språkbruk icke betecknas undersökning och bör icke heller i förevarande
sammanhang anses som sådan. Härför förutsättes vidtagande av särskilda
åtgärder med den hjälpsökande, låt vara att dessa kan inskränka
sig till palpering, kontroll av reflexer och provtagning av enkelt slag. Vad
som skall hänföras till behandling för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd
angives närmare i själva lagtexten. Härunder inbegripes vidtagande
av åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte men också föreskrivande
av sådan åtgärd, såsom föreskrifter ifråga om medicinering, diet,
kroppsövningar etc. Det bör observeras att även helt otjänliga åtgärder
eller föreskrifter faller under begreppet behandling, blott de är avsedda
att verka förebyggande, botande eller lindrande ifråga om den sjukdom
eller det därmed jämförliga tillstånd, varom fråga är. Ej heller bör fordras
att den behandlade verkligen lider av den sjukdom, mot vilken behandlingen
riktas. Allmänna hälsoråd utan samband med någon förhandenvarande
eller befarad sjukdom kan icke anses utgöra behandling i lagens
mening. Med tillstånd som är jämförligt med sjukdom torde böra förstås
exempelvis normala men likväl besvärande förändringar i samband med
havandeskap, fysiologiskt betingade åldersförändringar etc.

Endast sådan verksamhet av nu beskrivet slag, som utövas mot ersättning,
är underkastad lagens begränsningar. En kvacksalvare äger sålunda
behandla exempelvis familjemedlemmar och vänner helt obunden av lagens
förbud, såframt han icke betingar sig ersättning. Givetvis är det ej
heller avsett att lagens förbud skall gälla ifråga om sådan vård och tillsyn,
som en anställd vårdarinna ägnar en sjuk, under förutsättning att
vården icke övergår i sådan behandling av den sjuke, som i allmänhet
åsyftas i lagen. För gränsdragningen i dessa fall torde några närmare regler
icke kunna uppställas utan frågan, huruvida behandling förekommit,
torde få besvaras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

2 §.

Beträffande det i förevarande paragraf upptagna förbudet mot behandling
av vissa sjukdomar må framhållas, att förbudet endast gäller behandling
men ej undersökning, eftersom kvacksalvaren givetvis först måste undersöka
vederbörande för att kunna efter måttet av sin förmåga fastställa
sjukdomens natur av behandlingsförbjuden eller ej. Bland de behandlingsförbjudna
sjukdomarna upptages sjukliga tillstånd i samband med havandeskap
eller förlossning. Härmed åsyftas i första hand sådana sjukdomar,

188

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

som betingas av havandeskapet eller förlossningen, men också sådana, som
icke orsakas därav utan kan drabba vem som helst, under förutsättning
att sjukdomen uppträder hos en havande eller nyförlöst kvinna.

Beträffande de övriga förbuden i paragrafen torde jag få hänvisa till vad
jag anfört i den allmänna motiveringen.

Paragrafens förbud gäller endast i fråga om utövning av verksamhet, som
avses i 1 § första stycket, d. v. s. undersökning eller behandling som företages
mot ersättning.

3 §.

Paragrafen stadgar förbud mot användning av vissa farliga undersöknings-
och behandlingsmetoder. Förbudet gäller användande av dessa metoder
under utövning av sådan verksamhet som avses i 1 § första stycket,
d. v. s. undersökning eller behandling, som företages mot ersättning. Endast
sådan lokalbedövning, som sker genom injektion, omfattas av förbudet.
Annan lokalbedövning är däremot, även om den i den osakkunniges
händer kan innebära vissa risker, ej förbjuden. Förbud mot användning
av hypnos gäller undersökning eller behandling såväl under som medelst
hypnos.

Förbudet mot användande av radiologiska metoder gäller endast behandling.
Undersökning med sådana metoder är däremot ej förbjuden enligt
förevarande lag men kräver tillstånd enligt strålskyddslagen.

4 §<

Innehållet i denna paragraf har utförligt behandlats i den allmänna
motiveringen. Liksom eljest, när hänvisning sker till verksamhet, som
avses i 1 § första stycket, åsyftas undersökning eller behandling, som företages
mot ersättning.

5 §.

Det i denna paragraf inskrivna förbudet för den som ej är svensk medborgare
att utöva verksamhet, som avses i 1 § första stycket, åsyftar, såsom
anförts i den allmänna motiveringen, främst att hindra utländska
kvacksalvare att tillfälligt driva verksamhet här eller att hit flytta verksamhet,
som icke är tillåten i vederbörandes hemland eller som blivit försvårad
där. Förbudets generella avfattning kräver ett undantag med sikte
på optikernas verksamhet med utprovning av glasögon och andra optiska
hjälpmedel för seendet. Även om det i och för sig kunde vara befogat att
låta undantaget gälla endast utprovning av glasögon och sålunda låta förbudet
gälla för utländska optikers utprovning av kontaktlinser, vilka regelmässigt
bör utprovas endast av läkare, synes dock någon skillnad icke böra
göras mellan svenska och utländska optiker härvidlag. Då de svenska optikerna
är oförhindrade att utprova kontaktlinser och andra optiska hjälpmedel
för seendet, bör motsvarande gälla även för de optiker, som icke är
svenska medborgare men utövar verksamhet här.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

6 §.

Beträffande de i denna paragraf intagna reglerna till skydd för läkartiteln
och till förhindrande av vilseledande yrkesbeteckningar torde jag få
hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

7 §■

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall överträdelse av vissa av de i dess lagförslag
upptagna förbuden kriminaliseras under brottsrubriceringen »olaga
kvacksalveri», varå straffet skall utgöra dagsböter eller fängelse. Är brottet
grovt skall enligt förslaget för »grovt olaga kvacksalveri» dömas till
straffarbete i högst två år. Såsom exempel på försvårande omständigheter,
vilka kan leda till att brottet skall bedömas såsom grovt, anför utredningen
att behandling, som varit farlig eller lett till skada, avsett sinnesslö person
eller barn, att mycket svår skada uppstått, att den tilltalade ådagalagt
uppenbart lagtrots genom att utpräglat vanemässigt behandla förbjuden
sjukdom eller att han förut dömts till ansvar för liknande brott.

Remissyttrandena

Invändningar mot de föreslagna straffsatserna har framförts endast av
diplomerade kiropraktorers förening, som anser den föreslagna skärpningen
omotiverad och utan motstycke i något av de länder, för vilkas lagstiftning
på området utredningen redogjort, samt av svenska homeopaternas riksförbund,
som yttrar.

Att föreslå den här föreliggande straffskärpningen — en fördubbling av
straffsatsen — måste betraiktas som fullständigt orimligt. Sådana straffbestämmelser
kunna icke med fog föreslås samtidigt som man förfäktar
den åsikten, att ett totalförbud ej eftersträvas. Eftersom ingen yrkesman
kan utöva sin verksamhet under det fruktansvärda straffhot, som här föreslås,
innebär alltså det framlagda förslaget om straffbestämmelser i realiteten
ingenting mindre än en åtgärd för att driva praktikanterna från sitt
arbete eller just det, som utredningen säger sig vilja undvika: att verksamheten
»går under jorden».

Läkarförbundet säger det vara uppenbart, att lagstridig behandling av en
psykiskt sjuk eller defekt person sker under försvårande omständigheter,
och anser att en preventiv effekt skulle kunna förväntas av en särskild bestämmelse
härom.

Departementschefen

I förevarande paragraf, som upptager det centrala straffstadgandet i lagen,
bör — enligt vad jag anfört vid behandlingen av utredningens förslag
om förbud mot åsamkande av skada eller framkallande av fara —- intagas
såväl brottsbeskrivningen i fråga om sådant förfarande som stadgandet om
straff därför. Vidare bör i paragrafen kriminaliseras överträdelse av de förbud,
vilka meddelats på grund av de stora faror som utövningen av okon -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr lki år 1960

trollerad verksamhet på hälso- och sjukvårdens område innebär. Dessa förbud
återfinnes i 2 och 3 §§ av lagen. Då sålunda de kriminaliserade förfarandena
har det gemensamt att de alla inneburit fara för den undersökte
eller behandlade bör brottet rubriceras »hälsofarligt kvacksalveri». Endast
i de uppenbarligen mycket sällsynta fall, då en utbildad läkare utövar
läkarverksamhet mot ersättning innan han erhållit behörighet och därvid
överträder lagens förbud eller vållar skada eller fara, kan en läkares
på vetenskaplig grund bedrivna verksamhet hänföras under denna
brottsrubricering, som eljest endast kommer att avse vad som i vanligt
språkbruk betecknas kvacksalveri. Läkarverksamhet som utövas av deslegitimerade
läkare eller läkare, vilkas behörighet eljest upphört, skall
som jag förut framhållit bestraffas enligt läkarlagen såsom obehörig utövning
av läkaryrket och undantages därför uttryckligen i förevarande paragraf
från dennas tillämpningsområde.

Att den skada eller fara, som kan grunda ansvar enligt förevarande paragraf,
icke är av ekonomisk natur utan hänför sig till den undersöktes
eller behandlades liv eller hälsa torde vara uppenbart med hänsyn till sammanhanget.
Det torde därför icke behöva utsägas i paragrafen. Däremot
synes denna i tydlighetens intresse böra uttryckligen angiva att icke blott
skada eller fara, som framkallats direkt genom behandlingen, kan grunda
ansvar utan även skada eller fara, som orsakas av att kvacksalvaren föranlett
avbrott i eller dröjsmål med läkarvård. Vidare bör paragrafen ge klart vid
handen att den som åsamkat skada eller framkallat fara eller överträtt behandlingsförbud
beträffande sjukdom icke fritages från ansvar genom att
han på grund av brist i utbildning eller erfarenhet icke kunnat förutse
skadan eller faran eller inse sjukdomens natur av behandlingsförbjuden.
Det är emellertid endast om hans oförmåga att bedöma situationen berott
på brist i utbildning eller erfarenhet, som detta strikta ansvar inträder.
Skulle han, även om han varit utbildad läkare med en sådans kunskaper
och erfarenhet, ha varit oförmögen att rätt bedöma situationen, kan ansvar
icke ifrågakomma.

Straffet för utövning av hälsofarligt kvacksalveri synes böra bestämmas
till dagsböter eller fängelse, vilket torde innebära en fullt tillräcklig utvidgning
av straffskalan i förhållande till vad som nu gäller; fängelse i
högst ett år är nu det svåraste straff, som kan komma i fråga. Det synes
icke påkallat att förbehålla någon del av den sålunda föreslagna straffskalan
för grovt brott. De förhållanden, som utredningen angivit såsom exempel
på försvårande omständigheter, torde likväl bli beaktade vid straffmätningen.

8 §.

I förevarande paragraf straffsanktioneras förbud och andra föreskrifter
i 4—6 §§. Straffet synes icke böra överstiga dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960 191

9 §.

Paragrafen ger reglerna för det förbud att utöva kvacksalveri och annan
icke erkänd eller auktoriserad verksamhet, som enligt vad jag förut förordat
skall kunna ifrågakomma, när någon övertygats om utövning av hälsofarligt
kvacksalveri. Beträffande paragrafen hänvisas till vad som anförts
i den allmänna motiveringen.

För paragrafens tillämpning förutsättes att det i administrativ ordning
föreskrives att domstol skall underrätta medicinalstyrelsen om dom, varigenom
någon övertygats om utövning av hälsofarligt kvacksalveri.

10 §.

I förevarande paragraf straffsanktioneras förbud, som meddelas enligt
9 §, varvid föreskrives att överträdelse av förbudet skall bestraffas såsom
utövning av hälsofarligt kvacksalveri, d. v. s. med dagsböter eller fängelse.

11 §.

Mot medicinalstyrelsens beslut enligt 9 § kan talan föras i vanlig ordning.
Då det torde vara angeläget att beslutet får omedelbar tillämpning föreskrives
i förevarande paragraf, att beslutet skall lända till omedelbar efterrättelse,
om ej annorlunda förordnas.

Lagen bör träda i kraft samtidigt med den i lagstiftningsärendet utarbetade
lagen om behörighet att utöva läkaryrket, enligt vars övergångsbestämmelser
1915 års behörighetslag upphäves i sin helhet.

5. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande, inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till

1) lag om behörighet att utöva läkaryrket och

2) lag om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, av den lydelse bilagorna B och C till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Arne Fagergren

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

Bilaga A

Kvacksalveriutredningens förslag
till
Lag

om rätt att utöva läkekonsten

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med utövning av läkekonsten förstås i denna lag undersökning för att
utröna, huruvida någon lider av sjukligt eller därmed jämförligt tillstånd,
eller för att fastställa arten av sådant tillstånd, så ock behandling genom
vidtagande eller tillrådande av åtgärd, avsedd att förebygga, lindra eller
motverka sådant tillstånd hos viss person.

2 §.

Från tillämpning av denna lag undantagas utövning av tandläkarkonsten
och förrättande av förlossning;1 dock gälla bestämmelserna i lagen för
legitimerad läkare vid utövning av tandläkarkonsten och för behörig läkare
vid utövning av förlossningskonsten.

3 §.

Behörighet att utöva läkekonsten vinnes genom legitimation såsom läkare
eller genom förordnande att uppehålla läkartjänst. Den, som äger sådan
behörighet, benämnes i denna lag behörig läkare.

I övrigt äger envar annan att, med de inskränkningar som stadgas i
denna lag, utöva läkekonsten.

Bestämmelser om behörighet

4 §.

1 mom. Legitimation såsom läkare meddelas av medicinalstyrelsen.

2 mom. Den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen eller som,
efter utomlands genomgången läkarexamen och efterutbildning härstädes,
godkänts vid särskild prövning inom riket, skall på ansökan förklaras vara
legitimerad läkare, där icke ansökningen finnes böra avslås på grund av
förhållande som, om sökanden varit legitimerad läkare, skulle hava kunnat
medföra legitimationens återkallande.

Bestämmelser om efterutbildning och särskild prövning av den, som
avlagt läkarexamen utomlands, meddelas av Konungen.

3 mom. Äger utomlands utexaminerad läkare synnerliga vetenskapliga
förtjänster, må Konungen medgiva, att han utan sådan efterutbildning och
särskild prövning som avses i 2 mom. förklaras vara legitimerad läkare.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

4 mom. Den som, utan att vara legitimerad läkare, av Konungen utnämnes
till läkarbefattning skall anses såsom legitimerad läkare; och har
medicinalstyrelsen att ofördröj ligen utfärda legitimationsbevis för honom.

5 §.

Har legitimerad läkare genom dom, som äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkekonsten, dömts till
frihetsstraff eller till avsättning eller suspension från befattning såsom
läkare eller tandläkare,

för annat brott dömts till straffarbete eller

för medverkan till obehörig utövning av läkekonsten eller tandläkarkonsten
ådömts ansvar,

må medicinalstyrelsen, om skäl därtill prövas föreligga, återkalla hans
legitimation.

6 §.

Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkekonsten
eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare, må medicinalstyrelsen
återkalla hans legitimation.

7 §•

Varder legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva läkekonsten, skall medicinalstyrelsen,
där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröjligen återkalla
legitimationen.

Medicinalstyrelsen må ock återkalla legitimation för läkare, som på
grund av kroppslig sjukdom eller defekt varaktigt förlorat förmågan att
på riktigt sätt utöva läkekonsten.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation av
skäl, som i första eller andra stycket sägs, bör återkallas, äger medicinalstyrelsen
förordna att han skall undergå läkarundersökning för avgörande,
huru därmed förhåller sig. Motsätter han sig undersökning, är polismyndighet
pliktig att på begäran av den, som har att förrätta undersökningen,
lämna erforderlig handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen
må medicinalstyrelsen tillfälligt återkalla legitimationen.

8 §•

För läkare, som blivit av Konungen eller medicinalstyrelsen utnämnd
till läkarbefattning, må legitimation icke återkallas så länge han innehar
befattningen; dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund
av ådömd suspension icke utövar sin tjänst, så ock för tid, då han av
anledning som i 7 § sägs icke uppehåller sin befattning.

9 §.

Läkare, vars legitimation återkallats, må icke yrkesmässigt eller eljest
mot ersättning utöva läkekonsten.

10 §.

Har läkares legitimation återkallats, må medicinalstyrelsen, då förhållandena
det påkalla, åter förklara honom legitimerad.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 141

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

11 §•

Behörighet att utöva läkekonsten på grund av förordnande tillkommer
den som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen eller
den styrelsen därtill bemyndigat förordnad att uppehålla statlig eller kommunal
läkarbefattning eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom
amanuens vid klinik eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives.

12 §.

Behörig läkare, som icke äger väl ådagalagda särskilda kvalifikationer
för viss gren inom läkekonsten, må icke för allmänheten tillkännagiva, att
han är specialist inom den grenen av läkekonsten eller eljest äger särskild
kunnighet däri.

Bestämmelser om rätt för annan än behörig läkare att utöva läkekonsten

13 §.

Den, som yrkesmässigt eller eljest mot ersättning utövar läkekonsten
utan att vara behörig läkare, må ej därvid

a) tillfoga patienten skada, som icke är ringa, eller framkalla fara för
hans liv eller hälsa;

b) behandla sådana smittsamma sjukdomar, som äro föremål för reglering
enligt epidemilagen, ej heller tuberkulos, veneriska sjukdomar, kräfta
och andra elakartade svulster, sockersjuka, epilepsi eller sjukliga tillstånd
i samband med havandeskap eller förlossning, evad han känt till sjukdomstillståndets
natur eller på grund av bristande kunskaper saknat kännedom
därom;

c) behandla barn i första levnadsåret; eller

d) utan personlig undersökning av patient lämna skriftliga råd eller
anvisningar för hans behandling.

14 §.

Den, som icke äger behörighet såsom läkare, må ej utöva läkekonsten
under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion av
bedövningsmedel eller genom hypnos, ej heller med användande av radiologiska
metoder.

15 §.

Läkekonsten ma icke av den, som ej är behörig läkare, yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning utövas under kringresande från ort till annan.

16 §.

Utländsk medborgare må här i riket utöva läkekonsten yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning endast om han är behörig läkare.

17 §.

Den, som utan att vara behörig läkare utövar läkekonst här i riket,
har att, om han i samband därmed nyttjar läkar- eller doktorstitel vartill
han må vara berättigad, tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

Den, som icke är behörig läkare, må ej eljest i samband med av honom
utövad läkekonst för sig eller sin verksamhet begagna läkar- eller doktorstitel
eller annan titel eller beteckning, som antyder medicinsk verksamhet
av kvalificerat slag.

195

Kungi. Maj:ts proposition nr lil år 1960

18 §.

Den, som saknar behörighet såsom läkare, må ej i tillkännagivande för
allmänheten om av honom utövad läkekonst meddela annat än titel, namn,
adress, telefonnummer, mottagningstid och verksamhetens allmänna art.

Tillkännagivande för allmänheten om verksamhet, som är förbjuden
enligt denna lag, må ej ske.

Bestämmelse om ersättning

19 §.

För utövning av läkekonsten må oskälig ersättning icke betingas.

Straffbestämmelser m. m.

20 §.

Den, som undersökt eller behandlat någon i strid mot bestämmelse i
denna lag, dömes för olaga kvacksalveri till dagsböter eller fängelse. Är
brottet grovt, skall för grovt olaga kvacksalveri dömas till straffarbete i
högst två år.

21 §.

Dömes någon för brott som i 20 § sägs till frihetsstraff, må länsstyrelsen
i det län, där han har sitt hemvist, meddela förbud för honom att under
viss tid, minst ett år, eller för alltid utöva läkekonsten yrkesmässigt ^eller
eljest mot ersättning. Förbud som nu sagts må ock meddelas, om någon,
som utan att vara behörig läkare yrkesmässigt utövar läkekonsten, dömes
till frihetsstraff för annat brott, som han förövat i samband med sådan
utövning.

22 §.

Har den, som utan att vara behörig läkare yrkesmässigt utövar läkekonsten,
på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunnat fällas till ansvar
för gärning, som avses i 20 §, och finnes grundad anledning till antagande
att han på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförligt tillstånd är ur
stånd att utöva sin verksamhet eller finnes eljest sådan anledning, må
länsstyrelsen meddela förbud för honom att yrkesmässigt eller eljest mot
ersättning utöva läkekonsten. Sådant förbud gäller till dess det av länsstyrelsen
häves. Han är skyldig underkasta sig den läkarundersökning,
varom länsstyrelsen må förordna, länsstyrelsen dock obetaget att meddela
förbud jämväl innan resultatet av undersökningen må föreligga.

23 §.

Utövar någon läkekonsten i strid mot meddelat förbud, straffes såsom
för olaga kvacksalveri.

24 §.

Åsidosätter någon i annat fall än förut sagts föreskrift i denna lag, vare
straffet dagsböter.

25 §.

Talan mot beslut enligt denna lag av medicinalstyrelsen eller av länsstyrelse
föres hos Konungen genom besvär; dock skall sådant beslut utan

196 Kungl. Maj:ts proposition nr Ut år 1960

hinder av besvär lända till efterrättelse omedelbart, där ej annorlunda
förordnas.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den ,då lagen den 21 september

1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten skall upphöra att gälla.

Den, som vid ikraftträdandet är legitimerad läkare, skall anses såsom
legitimerad läkare enligt denna lag.

Äger någon vid angivna tidpunkt behörighet jämlikt 1 § 2) i den äldre
lagen, skall han anses såsom legitimerad läkare enligt denna lag; och skall
medicinalstyrelsen utfärda legitimationsbevis för honom.

Den, som vid nämnda tid är behörig jämlikt 1 § 4) i den äldre lagen,
skall vara bibehållen vid sin behörighet.

Har enligt förut gällande lag legitimation återkallats för obestämd tid,
skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas enligt 10 § i nya
lagen. Återvinner någon, som i annat fall varit legitimationen förlustig
enligt äldre lag, sin legitimation skall han anses såsom legitimerad läkare
enligt denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

197

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Behörig att utöva läkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
9 § innehar begränsad behörighet att utöva läkaryrket.

2 §.

Legitimation såsom läkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och särskild
klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom läkare
meddelas honom utan alt han genomgått efterutbildning, som avses i andra
stycket.

3 §•

dömts till straffarbete för annat brott eller

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller
tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för

198

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot utövning
av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

4 §.

Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkaryrket
eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att det
föreligger sådant fall, som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation.

Har läkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation i
annat nordiskt land och fråntages läkaren denna auktorisation, skall medicinalstyrelsen
återkalla legitimationen.

5 §•

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall
medicinalstyrelsen ofördröj ligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda
skäl föranleda annat. Styrelsen äger ock återkalla legitimationen för
läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller lyte blivit varaktigt oförmögen
att utöva läkaryrket.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör
återkallas av skäl, som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen förordna,
att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som
erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning, som avses i
nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för
tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den, som skall undersökas,
att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran
lämna erforderlig handräckning.

6 §.

7 §•

Har läkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 14/ år 1960

8 §•

Förordnande, som medför behörighet att utöva läkaryrket, meddelas av
medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse,
sjukhusdirektion eller annan myndighet.

9 §.

Begränsad behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

10 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

11 §•

Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att
utöva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten, som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning av läkaryrket med dagsböter eller
fängelse.

Läkare, som bryter mot föreskriften i 10 § första stycket, dömes till dagsböter.

12 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall
lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

13 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av
denna lag.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten skall upphöra att gälla.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad läkare skall anses som
legitimerad läkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande behörighet jämlikt 1 § 2) i den
äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad läkare enligt denna lag; och
skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda legitimationsbevis för honom.
Detsamma skall gälla den som innehar Konungens särskilda tillåtelse att
utan begränsning utöva läkarkonsten och som till följd därav äger generell
behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens ikraftträdande
är behörig jämlikt 1 § 4) i den äldre lagen, skall vara bibehållen
vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses såsom begränsad behörighet
enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd
tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas
enligt 7 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats
för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts
vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad enligt
den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

201

Bilaga C

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §.

Under utövning av verksamhet, som avses i 1 § första stycket, må ej någon

b) undersöka eller behandla barn, innan det fyllt åtta år; eller

c) utan personlig undersökning av den, som sökt honom, lämna skriftliga
råd eller anvisningar för hans behandling.

3 §•

Ej må någon under utövning av verksamhet, som avses i 1 § första stycket,
undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos,
ej heller behandla annan med användande av radiologiska metoder.

4 §•

Verksamhet, som avses i 1 § första stycket, må ej utövas under kringresande
från ort till annan.

202

Kungi. Maj.ts proposition nr lkl år 1960

5 §•

Den som ej är svensk medborgare må ej utöva verksamhet, som avses
i 1 § första stycket.

Vad i första stycket sägs skall ej utgöra hinder för den som ej är svensk
medborgare att åt allmänheten utprova glasögon och andra optiska hjälpmedel
för seendet.

6 §•

Har den, som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet, förvärvat
läkar- eller doktorstitel och begagnar han den i sin verksamhet, åligger det
honom därvid att tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

I övrigt må ej den, som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet,
i samband därmed beteckna sig läkare eller doktor eller begagna titel eller
yrkesbeteckning, vari sådan benämning ingår eller som giver sken av att
han är legitimerad eller eljest auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens
såsom läkare.

7 §•

Den som bryter mot bestämmelserna i 2 eller 3 § eller under utövning
av verksamhet, som i 1 § första stycket sägs, åsamkar den undersökte eller
behandlade skada, som ej är ringa, eller framkallar fara för sådan skada,
vare sig skadan eller faran orsakats av olämplig behandling eller genom
avbrott i eller dröjsmål med läkarvård, dömes, såframt gärningen ej är
belagd med straff såsom obehörig utövning av läkaryrket, för hälsofarligt
kvacksalveri till dagsböter eller fängelse.

Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan eller
faran befriar honom ej från ansvar.

8 §•

Bryter någon mot bestämmelserna i 4—6 §§ straffes med dagsböter.

9 §.

10 §.

Den som bryter mot förbud, som meddelats jämlikt 9 §, straffes såsom för
hälsofarligt kvacksalveri.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

11 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till sådant lagrum i lagen
den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkar konsten,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 april
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 25 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
11 mars 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till dels lag om behörighet att utöva läkaryrket, dels ock lag
om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Eskil Hellner.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet har intet att invända mot förslaget att ersätta den nuvarande
lagen om behörighet att utöva läkarkonsten med två lagar, den ena om behörighet
att utöva läkaryrket och den andra om förbud i vissa fall för andra
än läkare och annan medicinalpersonal att utöva verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område.

Förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket föranleder ingen
erinran från lagrådets sida.

Beträffande förslaget till lag om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område får lagrådet anföra följande.

För hälsofarligt kvacksalveri skall enligt 7 § första stycket straffas den
som bryter mot bestämmelser i föregående paragrafer om behandling av
vissa sjukdomar m. m. eller åsamkar den undersökte eller behandlade
skada, som ej är ringa, eller framkallar fara för sådan skada. Den omständigheten
att gärningsmannen på grund av brist i utbildning och erfarenhet
ej kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan eller faran
befriar honom, enligt stadgande i andra stycket, ej från ansvar. Paragrafen
synes kunna ge anledning till den tolkningen, att för straffbarhet förutsättes
uppsåt, i den mån icke annat framgår av stadgandet i andra stycket.
Med en sådan tolkning lämnas emellertid utanför det straffbara området

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960 205

sådana fall, då en kvacksalvare oaktsamt vållar skada eller fara icke av
brist på teoretisk insikt men av brist på praktisk färdighet. Då avsikten
torde vara att även sådana fall skola medtagas, hemställer lagrådet, att
straffbudet i 7 § första stycket bestämmes att avse — förutom brott mot
bestämmelserna i 2 och 3 §§, varutinnan uppsåt bör förutsättas för straff
i den mån ej annat framgår av andra stycket — den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada.

I övrigt föranleder icke heller detta lagförslag någon erinran från lagrådets
sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

206

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 april 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,
af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 5
april 1960 avgivna utlåtande över de den 11 mars 1960 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om behörighet att utöva läkaryrket och

2) lag om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.

Föredraganden anför.

Lagrådet har icke haft någon annan erinran mot lagförslagen än att lagrådet
hemställt om ett förtydligande av 7 § i förslaget till lag om förbud i
vissa fall mot utövning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Vad lagrådet sålunda hemställt bör iakttagas. Därjämte bör vissa smärre,
redaktionella jämkningar vidtagas i förslagen, däribland en förkortning av
rubriken till nyssnämnda lag.

I detta sammanhang vill jag också upplysa om att efter remissen till lagrådet
en särskild kommitté inom Sveriges läkarförbund framlagt förslag till
nya riktlinjer för meddelande av specialistbehörighet samt att med anledning
härav överläggningar upptagits med läkarförbundet angående villkoren
för vinnande av sådan behörighet, m. m.

Föredraganden hemställer härefter, att de omförmälda lagförslagen måtte
med de nu förordade ändringarna, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Arne Fager gr en

Kungl. Maj:ts proposition nr H1 år 1960 207

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Författningsförslag

Förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket..................... 3

Förslag till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.................................................... 7

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1960

1. Inledning....................................................... 10

2. Vissa riktlinjer för behörighetslagstiftningen

Grunddragen i gällande lagstiftning............................. 13

Grunddragen i utredningens förslag.............................. 15

Remissyttrandena............................................. 20

Departementschefen........................................... 30

3. Behörighet att utöva läkaryrket

A. Förvärv av behörighet

Gällande bestämmelser...................................... 37

Utredningen................................................ 39

Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk

arbetsmarknad för läkare och tandläkare..................... 42

Medicinalstyrelsens framställning............................. 44

Remissyttranden över kvacksalveriutredningens förslag..... 47

Remissyttranden över nordiska kommitténs förslag.............. 55

Departementschefen......................................... 58

B. Förlust av behörighet

Gällande bestämmelser...................................... 64

Utredningen................................................ 66

Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk

arbetsmarknad för läkare och tandläkare..................... 68

Remissyttrandena........................................... 70

Departementschefen......................................... 73

C. Specialistbehörighet

Nu tillämpad ordning....................................... 78

Utredningen................................................ 80

Remissyttrandena........................................... 83

Departementschefen......................................... 86

D. Specialmotivering............................................. 89

4. Bestämmelser om kvacksalveri och andra icke erkända behandlingsmetoder

A. Allmänna synpunkter

Olika former av icke auktoriserad verksamhet.................. 100

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Utredningen Sid.

Kvacksalveriets skadeverkningar........................... 112

Kvacksalveriets utbredning................................ 115

Allmänna åtgärder mot kvacksalveri ...................... 116

Lagstiftningsåtgärder mot kvacksalveri och annan icke auktoriserad
verksamhet......................................... 119

Remissyttrandena............ 120

Departementschefen......................................... 129

B. Förbud och andra inskränkningar

Skada och fara av kvacksalvarbehandling

Utredningen.............................................. 133

Remissyttrandena......................................... 136

Departementschefen....................................... 138

Behandling av vissa sjukdomar, behandling av barn och rådgivning
utan undersökning

Gällande bestämmelser.................................... 140

Utredningen.............................................. 140

Remissyttrandena......................................... 146

Departementschefen....................................... 151

Farliga medel och metoder

Utredningen.............................................. 155

Remissyttrandena......................................... 156

Departementschefen....................................... 157

Ambulerande kvacksalveri och kvacksalveri av utlänningar

Utredningen.............................................. 158

Remissyttrandena......................................... 160

Departementschefen....................................... 163

Användning av läkartitel m. m.

Utredningen.............................................. 165

Remissyttrandena......................................... 169

Departementschefen....................................... 170

Reklam för kvacksalvarverksambet

Nu tillämpad ordning..................................... 172

Utredningen.............................................. 174

Remissyttrandena......................................... 176

Departementschefen....................................... 177

Förbud för den som dömts för hälsofarligt kvacksalveri

Utredningen.............................................. 179

Remissyttrandena......................................... 181

Departementschefen....................................... 183

C. Specialmotivering................................. 185

5. Departementschefens hemställan..................................... 191

Utredningens lagförslag (Bilaga A)..................................... 192

Departementsförslagen till

Lag om behörighet att utöva läkaryrket (Bilaga B)..................... 197

Lag om förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område (Bilaga C).......................................... 201

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj :ts lagråd......................... 204

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 april 1960............................ 206

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 60
002292