Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965 (Proposition 1965:146 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott;
given Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946
(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om
försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr
324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring av den instansordning som nu gäller för
mål om s. k. självständiga ämbetsbrott av tjänstemän och andra som är
underkastade ämbetsansvar. Förslagen innebär att talan som angår sådant
ämbetsbrott nästan alltid skall väckas i underrätt i stället för i överrätt,
som f. n. ofta är första instans i sådant mål. Endast JK, RÅ och domare
inom det allmänna domstolsväsendet föreslås alltjämt skola svara i överrätt
för brott av denna art.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr 146

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 19 kap. 9 §,
20 kap. 10 §, 22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § rättegångsbalken1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 kap.
2 §.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott av underrättsdomare
eller annan ämbets- eller tjänsteman,
mot vilken åtal för sådant
brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest
stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott, som avses i 20 kap.
1—4 §§ brottsbalken, av domare i
häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol, vattendomstol
eller krigsrätt eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
ägodelningsdomare.

Hovrätt är i övrigt första domstol
i mål, beträffande vilka så föreskrives
i lag.

3 kap.

Högsta domstolen tillkommer att
som första domstol upptaga mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare
eller annan ämbetsman,
mot vilken åtal för sådant brott enligt
lag eller författning skall väckas
i högsta domstolen.

§•

Högsta domstolen tillkommer att
som första domstol upptaga mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som avses i
20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av
justitiekanslern, riksåklagaren eller
den som utövar något av dessa ämbeten
eller av hovrättsdomare eller
revisionssekreterare.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616 och av 23 kap. 22 § se 1964:166.

a Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 746 år 1965

(hiivarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

Allmän åklagare vare
vid underrätt statsåklagare eller
distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,
som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten,
och i annat mål statsåklagare
eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har lalan----------

Närmare bestämmelser------—

§•

Allmän åklagare vid underrätt och
hovrätt är statsåklagare eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän
åklagare vid underrätt och hovrätt
i mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott, som
avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,
av statstjänsteman, som ej är underkastad
disciplinär bestraffning,
av ledamot av domstol eller central
statlig förvaltningsmyndighet, som
ej är statstjänsteman, eller av
krigsman, som bestrider regementschefs
eller därmed likställd eller
högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen
är riksåklagaren.

—- lägre åklagare.

--gällande instruktionerna.

19 kap.
9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet,
att åtal skall upptagas omedelbart
av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den
misstänkte enligt 1 eller 2 § har att
svara, må ej på grund av vad i detta
kapitel stadgas åtalet upptagas
av annan domstol. Skall fråga om
ansvar upptagas av annan myndighet
än domstol eller av särskild
domstol, äge vad i detta kapitel
stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom-------

Är i lag föreskrivet, att åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt
eller skall åtal enligt lag eller författning
upptagas av annan allmän
underrätt än den, där den misstänkte
enligt 1 eller 2 § har att svara,
må ej på grund av vad i detta kapitel
stadgas åtalet upptagas av annan
domstol. Skall fråga om ansvar
upptagas av annan myndighet än
domstol eller av särskild domstol,
äger vad i detta kapitel stadgas ej
tillämpning.

---—- utan verkan.

20 kap.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för inålsäganden att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gälle icke i fråga
om ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt.

§•

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för målsägande!! att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott,
som avses i 3 kap. 3 § och
7 kap. 4 § andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1)6 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 kap.

Talan om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, för vilket
åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt, må ej väckas av målsägande^
med mindre åtal för brottet
äger rum eller talan biträdes av
åklagaren.

§•

Talan om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som avses i
3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket,
må ej väckas av målsäganden,
med mindre åtal för brottet äger
rum eller talan biträdes av åklagaren.

23 kap.
22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för
åtal ändock föreligga, ej erforderlig
beträffande brott, för vilket icke
svårare påföljd än böter är stadgad,
eller beträffande brott, som avses i
45 kap. 2 § första eller andra stycket.
Ej heller vare förundersökning
erforderlig i mål, som skall upptagas
omedelbart av högre rätt, med
mindre anledning förekommer till
ådömande av annan påföljd än böter
eller suspension.

Vill åklagaren — -—--------

Förundersökning enligt detta kapitel
är, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, för vilket icke svårare
påföljd än böter är stadgad, eller
beträffande brott, som avses i 45
kap. 2 § första eller andra stycket.
Ej heller är förundersökning erforderlig
i mål om ämbetsbrott, som avses
i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra
stycket, med mindre anledning förekommer
till ådömande av annan påföljd
än böter eller suspension.
----ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 med följande undantag.

1.1 fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966 äger äldre lag alltjämt
tillämpning.

2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller
stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

2) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om
införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande
av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder —--------

kungl. cirkuläret den 24 augusti
1915 till samtliga underdomstolar
och överexekutorer i riket angående
utredning i vissa fall om värdet av
tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning
är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott
skall väckas i hovrätt eller
viss hovrätt eller högsta domstolen.

--vittnesmåls avläggande;

kungl. cirkuläret den 24 augusti
1915 till samtliga underdomstolar
och överexekutorer i riket angående
utredning i vissa fall om värdet av
tvisteföremål; samt

lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. 3

3) Förslag
till
Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

KungL Maj. ts proposition nr H6 år 1965

4) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

5) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

6) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om

försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1947: 637.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

7) Förslag
till
Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, dels att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni
1948 skall upphöra att gälla, dels att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Har bestraffningsberättigad---

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som enligt
vad i 70 eller 95 § sägs är domstol
för avdelningen, enligt den fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare som Konungen bestämt,
eller i fall som avses i 78 § till justitiekanslern.

Om målet----------

Prövas saken---------

(Föreslagen lydelse)

§•

--för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är domstol
för avdelningen, enligt den fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare som Konungen bestämt,
eller till justitiekanslern, när han är
åklagare enligt 79 §.

- ■—- 67 § stadgas.

---i disciplinmål.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål
är, om annat ej stadgas i 15
kap., allmän åklagare vid domstol
som har att upptaga målet. Om
fördelning av uppgifterna mellan
olika åklagare bestämmer Konungen.
Justitiekanslern är åklagare i mål
om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som avses i
20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av den
som bestrider regementschefs eller
därmed likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om dels talan som fullföljts
före den 1 januari 1966 i disciplin- eller ersättningsmål, dels annan
talan som väckts före sagda dag.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

Kungl. Maj:ts proposition nr lh6 år 1965

8) Förslag
till
Lag

om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 för
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 13 augusti 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Johansson, Hermansson,

Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott samt anför.

Talan mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd på grund av ämbetsbrott
skall i åtskilliga fall väckas vid överrätt. De allmänna reglerna om
forum i underrätt gäller ej. Ett stort antal högre tjänstemän i den statliga
förvaltningen har forum i hovrätt vid talan på grund av ämbetsbrott som
avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, dvs. de självständiga ämbetsbrotten.
Detsamma gäller beträffande vissa högre officerare, biskopar, domare i underrätt
och tjänstemän av lägre grad inom domstolsväsendet. Domare i hovrätt,
justitiekanslern, riksåklagaren m. fl. har forum i högsta domstolen.
Särskilt forum i överrätt har sedan gammalt kallats »forum privilegiatum».

Bestämmelser om särskilt forum för tjänstemän finns i rättegångsbalken,
andra lagar och författningar, instruktioner och arbetsordningar.

Den 1 januari 1966 träder den nya tjänstemannalagstiftningen i kraft.
1 denna lagstiftning ingår bl. a. bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning.
De har upptagits i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr
274). (Prop. 1965: 60, KL2U 1, rskr 267). Frågan om åtal skall väckas vid
hovrätt eller i annan instans regleras ej i denna lag. Under utredningsarbetet
inför den nya tjänstemannalagstiftningen har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria med förslag om begränsning av forum privilegiatum
(Stencil Ju 1965: 2).

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
nedre justitierevisionen, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea
hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren
(ÖB), försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, försäkringsdomstolen, rikspolisstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen,
poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskonto -

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

ret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län och Gävleborgs län,
domkapitlet i Uppsala, universitetskanslern, domstolskommittén, militärstraffsakkunniga,
förvaltningsdomstolskommittén, 1963 års JO-utredning,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, fullmäktige för riksbanken, fullmäktige
för riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens verk, riksdagens
justitieombudsman (JO), riksdagens militieombudsman (MO), Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges
polismästare, Föreningen Sveriges auditörer, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och statstjänstemännens riksförbund (SR).

RÄ har överlämnat yttranden av länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands
län, i Uppsala län och i Gävleborgs län samt överåklagaren i Göteborgs
åklagardistrikt.

Överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttrande av polismästaren
i Stockholm.

Gällande bestämmelser

Ämbetsbrotten är reglerade i 20 kap. brottsbalken. Reglerna äger tillämpning
på tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar. Därmed avses enligt
12 § i första hand de tjänstemän som kan avsättas från sin tjänst endast
genom dom. De särskilda brottstyper som utgör de s. k. självständiga
ämbetsbrotten anges i 1—4 §§. För de fall då tjänsteman begår annat brott
ges därutöver särskilda bestämmelser om påföljder.

De bestämmelser som gäller f. n. i fråga om disciplinär bestraffning av
civila statstjänstemän finns i instruktioner, stadgar och andra författningar
soin reglerar statsmyndigheternas organisation och verksamhet. Den
centrala författningen är allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3).
Stadgan är tillämplig på de myndigheter beträffande vilka Kungl. Maj :t
har förordnat om dess tillämpning. Stadgans bestämmelser om disciplinär
bestraffning har numera gjorts tillämpliga inom flertalet verks förvaltningsområden
genom föreskrifter i verksinstruktionerna. Verksstadgans bestämmelser
har också kommit att tjäna som förebild när disciplinbestämmelser
har utformats för andra statliga verksamhetsområden än de centrala
ämbetsverkens. Bestämmelserna i dessa avseenden i verksstadgan eller
föreskrifter som nära ansluter till dessa äger sålunda numera tillämpning
på de flesta civila statstjänstemän.

Verksstadgans bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning finns i
dess 22—28 §§. Av särskilt intresse i detta sammanhang är föreskriften i
22 §, enligt vilken åtal sker i hovrätt, om chef för myndighet eller ledamot

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman
beträds med ämbetsbrott som sägs i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.
Åsidosätter annan tjänsteman vad som åligger honom, kan den myndighet
under vilken han lyder döma honom till disciplinstraff enligt vad som föreskrivs
närmare i 23 §.

Den 1 januari 1966 träder statstjänstemannalagen i kraft. Lagen innehåller
nya grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning.
I fråga om åtal och disciplinär bestraffning finns regler i 18—25 §§.
De ersätter gällande bestämmelser härom i verksstadgan och andra författningar.
I 18 § lagen sägs att brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller
ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd
eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet
eller länsstyrelse skall beivras efter åtal. Kungl. Maj :t äger föreskriva att
detta skall gälla även annan tjänsteman. Åsidosätter tjänsteman på vilken
18 § inte äger tillämpning vad som åligger honom, kan han dömas till disciplinstraff
enligt 19 §.

För tjänstemän som i sin tjänst är underkastade ansvar som krigsmän
gäller särskilda bestämmelser. Dessa är i allt väsentligt samlade i lagen den
30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Vidare må erinras om bestämmelserna i 101 och 106 §§ regeringsformen
enligt vilka statsråd, justitieråd och regeringsråd kan ställas till ansvar inför
riksrätt.

Laga domstol i brottmål är i regel allmän underrätt. Lagbestämmelserna
härom är upptagna i 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

För domare i de allmänna domstolarna finns regler i rättegångsbalken
om särskilt forum vid ämbetsbrott. Enligt 2 kap. 2 § tillkommer det hovrätt
att som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av underrättsdomare och enligt 3 kap. 3 § skall högsta
domstolen som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare. I nämnda båda lagrum sägs vidare
att det tillkommer högsta domstolen eller hovrätt att som första domstol
uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av
ämbels- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller
författning skall väckas i högsta domstolen eller hovrätt.

T detta sammanhang bör en bestämmelse i 28 § lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken uppmärksammas.
Bestämmelsen säger att föreskrift i särskild lag eller författning om åtal
för ämbetsbrott i hovrätt eller viss hovrätt eller högsta domstolen alltjämt
skall gälla.

Forumregler för domare i de särskilda domstolarna finns i 11 kap. 13 §
vattenlagen, 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om dejning av
jord å landet, 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, 32 §

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

stadgan den 3 juni 1960 (nr 306) för vattendomstolarna och 17 § lagen den
26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol. Åtal mot arbetsdomstolens
ordförande eller mot ledamot av arbetsdomstolen eller försäkringsdomstoien
för ämbetsbrott upptas av högsta domstolen. Sådant åtal mot ledamot
i ägodelningsrätt upptas av hovrätt. Ledamot i vattendomstol, vattenrättsdomare,
vattenrättsingenjör och vattenrättssekreterare har att svara i Svea
hovrätt. På grund av en bestämmelse i 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation gäller forumreglerna i rättegångsbalken för domare i allmän
underrätt även för ledamot i expropriationsdomstol. Enligt 78 § stadgan
den 1 december 1959 (nr 545) för kammarrätten sker åtal för ämbetsbrott
av ledamot inför högsta domstolen. Detsamma gäller för försäkringsrådets
chef, annan ledamot eller vikarie för sådan befattningshavare enligt
29 § arbetsordningen den 21 mars 1947 (nr 114) för försäkringsrådet.
Ordtöranden och ledamot av hyresrådet samt byråchefen i hyresrådet skali
enligt 21 § instruktionen den 19 juni 1942 (nr 432) för statens hyresråd
åtalas vid Svea hovrätt för fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 6 § kungörelsen
den 18 juni 1954 (nr 493) angående krigsrätter m. m. svarar krigsdomare
inför hovrätt för brott och förseelser i tjänsten.

Vissa tjänstemän vid domstolsväsendet åtnjuter särskilt forum utan att
vara domare. Sålunda skall åtal mot alla tjänstemän i domsaga och vid
rådhusrätt upptas av hovrätt i fråga om brott som avses i 20 kap. 1—4 §§
brottsbalken enligt vad som föreskrivs i 55 § domsagostadgan den 11 juni
1943 (nr 290) och 46 § rådliusrättsstadgan den 4 december 1964 (nr 857).
Liknande föreskrifter finns i 53 § arbetsordningen den 26 juni 1948 (nr
494) för nedre justitierevisionen och 72 § arbetsordningen den 19 december
1947 (nr 960) för rikets hovrätter. För revisionssekreterare är högsta domstolen
forum och för annan tjänsteman i hovrätt än ledamot är hovrätten
forum.

JK eller den som utövar hans ämbete skall enligt 22 § instruktionen den
30 december 1947 (nr 1014) för justitiekanslersämbetet vid fel eller försummelse
i tjänsten åtalas inför högsta domstolen av den person som
Kungl. Maj :t förordnar.

Riksdagens ombudsmän är enligt 96 § regeringsformen underkastade
»samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer
utstaka». Mot grundlagsstadgandet svarar bestämmelsen i 11 § instruktionen
den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens ombudsmän, enligt vilken
ombudsman skall vara förfallen till ansvar efter lag och annan författning
liksom åklagare i allmänhet, om han åtalar eller låter åtala någon utan skäl
eller förolämpar någon. Särskilda bestämmelser om forum för ombudsmännen
vid ämbetsbrott som åklagare finns inte. I fråga om ombudsmännens
andra ämbetsuppgifter än åklagaruppgiften saknas regler om ämbetsansvar.

Enligt 65 § åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739) väcks

Kungl. Maj. ts proposition nr Hd år 1965

åtal för ämbetsbrott mot RÅ, biträdande RÅ eller annan som utövar RÅ:s
tjänst av JK i högsta domstolen, medan sådant åtal mot vissa andra tjänstemän
inom åklagarväsendet — byråchef hos riksåklagarämbetet, statsåklagare,
distriktsåklagare eller vikarie för sådan tjänsteman — väcks i hovrätt.
För övriga tjänstemän inom åklagarväsendet gäller de allmänna forumreglerna.

Åtal mot chef för kronofogdemyndighet för ämbetsbrott väcks vid hovrätt
enligt 36 § kronofogdeinstruktionen den 27 november 1964 (nr 845).
Detsamma gäller enligt 101 § polisinstruktionen den 13 november 1964
(nr 764) sådant åtal mot polismästare i Stockholms, Göteborgs eller Malmö
polisdistrikt, polisöverintendent eller polisintendent i Malmö polisdistrikt.

I 15 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 625) för kriminalvårdsnämnden,
16 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 626) för ungdomsfängelsenämnden
och 16 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 627)
för interneringsnämnden föreskrivs att ledamot i någon av dessa nämnder
eller hans ersättare, vilken i sitt uppdrag begår brott som avses i 20
kap. 1—4 §§ brottsbalken, skall åtalas vid Svea hovrätt.

För flertalet av de centrala förvaltningsmyndigheternas tjänstemän regleras
forumfrågan f. n. av föreskriften i 22 § allmänna verksstadgan, som
redan har redovisats, eller däremot svarande bestämmelser. De högre tjänstemännen
har alltså i regel forum i hovrätt. För tjänstemän i lägre grader
lämnas ej någon forumbestämmelse vilket innebär att rättegångsbalkens
föreskrifter om laga domstol gäller, dvs. att åtal skall ske i underrätt.

Beträffande tjänstemännen inom statsdepartementen gäller enligt övergångsbestämmelserna
till departementsinstruktionen den 3 juni 1965 (nr
386) regler om forum som motsvarar bestämmelserna för ämbetsverken (i
39 § instruktionen den 4 december 1964 (nr 901) för utrikesdepartementet
hänvisas till allmänna verksstadgan). I fråga om landsstatens tjänstemän
gäller samma förhållande enligt 58 § 1 mom. instruktionen den 13 november
1964 (nr 766) för överståthållarämbetet och 56 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 (nr 333). På det regionala planet i övrigt åtnjuter
inga andra chefstjänstemän än överlantmätare och länsläkare särskilt
forum (1 § lantmäteriinstruktionen den 28 oktober 1960 (nr 596) och
2 § instruktionen den 6 juni 1962 (nr 421) för länsläkarväscndet).

För krigsmän och andra som har tjänst vid krigsmakten ges föreskrifter
om forum i militära rättegångslagen. Enligt 78 § skall hovrätt uppta
militärt mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av
den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst
eller av annan ämbets- eller tjänsteman mot vilken åtal för sådant brott
skall väckas i hovrätt enligt lag eller författning.

Om forum för präster föreskrivs i lagen den 13 november 1936 (nr 567)
om domkapitel. Enligt 20 § skall åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot
annan ledamot i domkapitel för brott som han begår i denna egenskap upp -

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

tas omedelbart av hovrätt. Detsamma gäller åtal mot stiftssekreterare för
ämbetsbrott.

Inom universitetsväsendet har rektor, universitetsråd, professor, laborator
och överbibliotekarie forum i hovrätt enligt 160 § universitetsstadgan
den 4 juni 1964 (nr 461). Motsvarande bestämmelser gäller för tjänstemän
vid vissa högskolor enligt t. ex. 131 § stadgan den 30 juni 1965 (nr 494)
för jordbrukets högskolor.

Enligt skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) förekommer ej särskilt forum
för någon som är verksam under skolstyrelse inom skolväsendet. Detsamma
gäller för sjöbefälsskolorna enligt stadgan den 30 juni 1959 (nr
425) för sjöbefälsskolorna i riket.

Endast de läkare som är professorer eller högre tjänstemän i medicinalstyrelsen
(47 § instruktionen den 23 januari 1959 (nr 40) för medicinalstyrelsen)
och andra centrala verk på inedicinalväsendets område (exempelvis
22 § instruktionen den 20 mars 1959 (nr 79) för statens rättsläkarstationer)
samt civilförsvarsöverläkaren (34 § 1 mom. instruktionen den
26 november 1948 (nr 735) för civilförsvarsstyrelsen) och länsläkare har
särskilt forum. De skall åtalas vid hovrätt.

Beträffande riksdagens verk gäller följande.

Enligt 1 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. gäller ämbetsansvar
för fullmäktig i riksbanken och i riksgäldskontoret. överträder eller
eftersätter fullmäktig de plikter som åligger honom i sådan egenskap eller
förbryter han sig eljest i utövningen av sin befattning, sker enligt 3 § åtal
inför Svea hovrätt. Detsamma gäller direktionsledamot i riksbanken samt
riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret.

Överbibliotekarien i riksdagsbiblioteket skall enligt reglemente för riksdagsbiblioteket,
antaget av riksdagen den 11 december 1957 (prot. 1:29 s.
40, prot. 11:29 s. 95) åtalas vid Svea hovrätt för ämbetsbrott som avses
i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Såvitt har kunnat utrönas förekommer numera ej särskilt forum för
kommunalt anställda tjänstemän.

Rättegångsbalken innehåller särskilda regler om laga domstol, om rätt
till åtal, om målsägande, om förundersökning och om huvudförhandling i
mål som upptas omedelbart av högre rätt.

I 19 kap. 9 § rättegångsbalken fastslås bl. a. att, om åtal skall upptas
omedelbart av högre rätt enligt föreskrift i lag eller författning, åtalet ej
får upptas av annan domstol på grund av vad som sägs i samma kapitel
om laga domstol. Enligt 19 kap. 3 § kan åtal mot flera för medverkan till
brott väckas vid den rätt där någon av dem skall svara. Detsamma gäller
under vissa förutsättningar åtal i andra fall mot flera för brott som äger
samband med varandra. Härav följer att den som har specialforum drar
med sig eventuella medverkande till sitt forum. Har någon begått flera brott,

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

kan åtal för samtliga brott enligt 19 kap. 6 § upptas av den rätt som är behörig
att uppta åtal för något av dem, om rätten finner det lämpligt med
hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter. Denna bestämmelse
har kommit att tillämpas, när tjänsteman med specialforum har
begått allmänt brott i tjänsten för vilket specialforum ej gäller, exempelvis
förskringring, och han även har begått tjänstefel för vilket han skall åtalas
i överrätt. I sådant fall har åtal kunnat väckas i överrätt även för förskingringen.

Enligt 20 kap. 10 § rättegångsbalken har målsäganden ej rätt att väcka
åtal eller överta eller i högre rätt fullfölja väckt åtal i fråga om ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. I andra fall äger
målsäganden sådan rätt enligt 20 kap. 8 eller 9 §. Här må anmärkas att
efter 1948 års omreglering av 25 kap. strafflagen — numera 20 kap. brottsbalken
— förbudet inte gäller rekonventionstalan mot åklagare, eftersom
falskt åtal ej längre innefattar ämbetsbrott för vilket gäller särskilt forum.
Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptas
omedelbart av högre rätt, får enligt 22 kap. 8 § rättegångsbalken väckas
av målsäganden endast om åtal för brott äger rum eller talan biträds av
åklagaren.

I 23 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrivs att förundersökning inte behöver
äga rum i mål som skall upptas omedelbart i högre rätt, om det inte
finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller suspension. Brottmål
som upptas omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen kan enligt 53
kap. 2 § 4 och 57 kap. 1 § avgöras utan huvudförhandling, om det inte finns
anledning att döma till annan påföljd än böter.

I 7 kap. 4 § rättegångsbalken sägs att RÅ är allmän åklagare vid högsta
domstolen och vid hovrätt i mål som skall upptas omedelbart av hovrätten
enligt 2 kap. 2 § första stycket. På grund av föreskrift i 3 § åklagarinstruktionen
ankommer det emellertid på JK att som särskild åklagare föra talan
mot annan tjänsteman än den som tillhör åklagarväsendet. Enligt 3 § instruktionen
för justitiekanslersämbetet kan JK väcka åtal mot alla tjänstemän
för ämbetsbrott. Denna befogenhet har också JO och MO enligt 10 §
instruktionen för riksdagens ombudsmän. Vidare föreskrivs i 7 kap. 8 §
rättegångsbalken att annan särskild åklagare än JK, JO eller MO inte får
besluta att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen. Enligt 79 §
militära rättegångslagen är JK åklagare i mål som skall anliängiggöras
omedelbart i hovrätt i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott av officer.

Talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärende som har väckts vid
underrätt kan i regel ej komma under högsta domstolens prövning utan att
högsta domstolen meddelat särskilt tillstånd, jfr 54 kap. 9 § rättegångsbalken.
Prövningstillstånd krävs emellertid inte vid talan mot avgörande i mål
eller ärende som hovrätt har upptagit som första domstol.

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

Den historiska utvecklingen i huvuddrag

De högsta statliga tjänstemännen har aldrig varit underkastade disciplinär
bestraffning, om man bortser från att Konungen personligen har kunnat
tillrättavisa dem och meddela dem varning. I disciplinär väg har varken
äinbetsstraff eller allmänna straff kunnat ådömas de centrala ämbetsverkens
chefer och ledamöter eller därmed jämställda ämbetsmän. För dem har
straffansvar för fel i tjänsten utkrävts i judiciell ordning antingen omedelbart
hos Kungl. Maj :t eller inför överrätt eller en särskild, dömande kommission.
Gränsen mellan administrativt och judiciellt var emellertid tämligen
llylande ännu under 1600-talet. Att renodlat disciplinärt straffansvar inte
aktualiserats för de högsta ämbetsmännen har sin naturliga förklaring i att
det disciplinära ansvaret, alltsedan en mera utvecklad central förvaltning
tillskapades, har utkrävts av myndigheterna själva inför chefen och ledamöterna.
Visserligen förekom ända fram till början av 1900-talet att ordinarie
tjänstemän under rådsklass hade forum i hovrätt vid åtal för tjänstefel
trots att de var underkastade disciplinär bestraffning. Detta är emellertid
ej längre fallet. Anledning saknas därför att närmare behandla det
disciplinära ansvaret. I fortsättningen berörs sålunda endast det judiciella
ansvaret för ämbetsbrott.

Ansvar för tel i tjänsten har utkrävts sedan förvaltningens tillkomst. Formerna
har emellertid växlat och enhetlig reglering av ämbetsbrotten kom till
stånd först genom 1864 års strafflagsreform.

En organiserad ämbetsförvaltning började växa fram under vasatiden.
Flertalet ämbets- och tjänstemän betraktades då som Konungens personliga
tjänare, vilka han kunde tillsätta, avskeda och bestraffa efter gottfinnande.
De blev härigenom underkastade en privat straffordning som kallades
gårdsrätt. Ansvaret utkrävdes vid furstens privata gårds-, borg- eller slottsrätt.
Efter hand som förvaltningen växte under 1600-talet, kunde gårdsrätt
inte längre anses vara en lämplig form för reglering av tjänstemännens
straffrättsliga ansvar. Ej heller framstod furstarnas privata domstolar som
lämpliga tora. Någon enhetlig reglering kom dock inte till stånd. För de
lägre tjänstemännen infördes bestämmelser i instruktionerna för kollegierna
om ansvar för fel i tjänsten. I regel utövades den bestraffande makten av det
verk tjänstemannen tillhörde.. För de högre tjänstemännen meddelades ej
några bestämmelser i ämnet i sådan form eller, såvitt har kunnat utrönas,
i annan form. Man vet dock att dessa tjänstemän vid fel eller försummelse i
tjänsten underkastades Konungens domsrätt och att de ställdes till ansvar
av ämbetsmän som utgjorde föregångare till justitiekanslern. Att så skedde
var naturligt med tanke på att kollegierna tillkom för att underlätta riksstyrelsen.
Kollegiernas ledamöter svarade inför konungamakten för skötseln
av verken. Ett uttryck härför är 1634 års regeringsform som innehöll
bestämmelser om ämbetsmännens ansvar inför Konungen bl. a. i 35. och 36. I

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

denna regeringsform gavs också föreskrifter i 41. om på vilket sätt och i
vilken form ansvar skulle utkrävas av ledamöter i kollegierna. Det är dock
underkastat tvivel, om den särskilda form för utkrävande av ansvar som
föreskrevs i sistnämnda punkt någonsin kom till användning. I följande
regeringsformer fram till 1809 finns ej bestämmelser om forum för högre
tjänstemän, ehuru det talas åtskilligt i dem om hur förvaltningen skall
skötas och om ämbetsmännens ansvar för sitt fögderi. Ej heller finns bestämmelser
om forum i ämbetsverkens instruktioner före början av 1800-talet.

I 1734 års lag gavs bestämmelser om forum endast för underdomare och
landshövdingar, över ämbetsbrott av dem skulle hovrätt döma enligt 8 kap.
2 § rättegångsbalken. I övrigt stadgades i 10 kap. 26 § samma balk att mål
som rörde fel i någons ämbete eller tjänst skulle prövas och dömas av dem
som »Konungen vård och inseende däröver betrott haver efter ty som i särskilda
stadgar därom sägs». Härmed avsågs dock säkerligen inte annat än
verkens domsrätt och stadgandet syftade ej på särskilt forum för de högre
ämbetsmännen.

Ansvar för högre tjänstemäns fel i tjänsten utkrävdes före 1800-talets
början inför olika fora såsom riksrådet, hovrätt eller särskild kommission.
Av intresse i detta sammanhang är att det i kungaförsäkringar och regeringsformer
ända från 1611 angavs att ämbets- och tjänstemän, med undantag
av förtroendeämbetsmän, ej kunde avsättas utan dom och rannsakan.
Enligt 1615 års rättegångsprocess, som reglerade förfarandet i hovrätt, skulle
i hovrätten handläggas bl. a. alla ärenden som av Konungens nämnd plägade
rannsakas och dömas på räfst- eller landsting eller på rättareting samt alla
privilegierade personers saker, förnämligast ridderskapens och adelns efter
privilegiernas lydelse. I kungligt brev den 7 maj 1690 föreskrevs att hovrätten
skulle vara forum för den som hovrättens advokatfiskal »ratione
officii» anklagade för förbrytande mot kungliga stadgar och förordningar.
Uttryckliga bestämmelser om forum vid åtal för ämbetsbrott gavs i de instruktioner
som utfärdades för justitiekanslern år 1719, 1720 och 1739.
Denne skulle ha allmänt inseende över att var och en i sitt ämbete efterkom
sin skyldighet och, när han förnam att någon handlat däremot eller eftersatt
sitt ämbete, låta åvägabringa rättelse bl. a. genom att tillhålla vederbörande
fiskaler att tala därpå eller själv utföra talan. Forum skulle i sådana fall
vara hovrätt eller generalkrigsrätt eller, om Kungl. Maj :t prövade nödigt,
särskilt förordnad kommission. I olika sammanhang förekom tvister om rätt
forum, när vederbörande ämbetsman påfordrade förnämligare forum än det
till vilket han hade blivit instämd.

Högre tjänstemän har sålunda åtnjutit särskilt forum vid begångna fel i
tjänsten, ehuru uttryckliga föreskrifter om särskilt forum, såvitt har kunnat
utrönas, ej alltid har funnits. Av åtskilliga skäl har det helt visst varit uteslutet
att tänka sig underrätt som forum.

2 Bihang titt riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr Uti

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

Såsom har påpekats bl. a. av Gärde i Minnesskrift till 1734 års lag (del 1
s. 369) var domstolsväsendet tidigare starkt klassbundet. Häradsrätten var
bondeståndets egentliga forum. Städerna hade sitt eget domstolsväsende.
Prästerskapet svarade inför domkapitel. De som tillhörde adeln ansågs lyda
omedelbart under den kungliga domsrätten och hade i privilegier tillförsäkrats
att bli dömda och få sina tvister prövade av likar, d. v. s. i hovrätt,
vars ledamöter i regel var adelsmän. På grund av adelsprivilegierna, i vilka
alla högre ämbeten tidvis hade förbehållits adeln, hörde det till undantagen
att chefer och ledamöter i ämbetsverken var ofrälse. Härtill kom att ämbetsverken
i betydande utsträckning fungerade som domstolar, framför allt i
tvister som rörde kronan men även i tvister mellan enskilda och i fråga om
tjänstemäns ämbetsfel. Redan av detta skäl ansågs verken säkerligen vara
jämställda med hovrätterna även från judiciell synpunkt. Verkens chefer
och ledamöter kunde knappast tänkas ha lägre forum för fel i tjänsten än
domare i motsvarande ställning, vilka åtalades för ämbetsbrott inför högsta
domstolen sedan denna hade inrättats.

Under 1800-talets första decennier utsattes förvaltningsmyndigheternas
domsrält och de talrika speciella fora för skarp kritik. Sedan frågan hade
utretts av bl. a. lagkommittén, utfärdades den 17 april 1828 författningar
varigenom ett betydande antal rättsfrågor flyttades från de administrativa
verken till domstolarna, bl. a. frågor om ansvar för ämbetsbrott. Nya önskemål
att avskaffa specialdomstolarna fördes fram och förverkligades efter
hand. Vid dessa reformer reglerades förhållandet mellan administrativ och
judiciell bestraffning, vilket kom till uttryck i de nya instruktionerna för
ämbetsverken. Med anknytning till äldre rätt infördes i instruktionerna regler
om torum vid ämbetsbrott för såväl chefer och ledamöter som övriga
tjänstemän. För de ämbetsverk som motsvarade de gamla kollegierna infördes
i huvudsak likartade bestämmelser. Chefen och ledamöterna var undantagna
från disciplinärt ansvar. De skulle tilltalas inför högsta domstolen för
fel och förbrytelser efter vad som föreskrevs i lag. Ordinarie tjänsteman,
som beträddes med förseelse eller visade vanvördnad mot förman eller brast
i lydnad i tjänsten, ägde verket straffa disciplinärt. Straffen kunde vara varning,
böter -—■ svarande mot en månads lön — eller suspension på högst tre
månader. Om tjänstemannen hade undergått disciplinär bestraffning utan
att låta sig rätta eller om felet var av svårare beskaffenhet, skulle åtal ske
inför hovrätt. Extra ordinarie tjänsteman och vaktbetjänt var underkastad
endast disciplinär bestraffning och kunde skiljas från tjänsten i disciplinär
ordning, se 15 § instruktionen den 23 april 1831 (nr 23 s. 121) för kommerskollegium,
14 § instruktionen den 28 december 1832 (nr 55 s. 493) för
bergskollegium, 29 § instruktionen den 16 februari 1838 (nr 6 s. 1) för kammarkollegium
och 22 § instruktionen den 16 maj 1856 (nr 28 s. 1) för statskontoret.

Att specialdomstolarna avskaffades var uttryck för det krav på en enhetlig,

Kungl. Maj.ts proposition nr l ''i6 år li)65

för alla mål och samhällsgrupper gemensam instansordning som grundades
på 1700-talets idéströmningar om den medborgerliga likställigheten och
genomsyrade föreskrifterna om rättskipningen i 1809 års regeringsform. En
konsekvens av denna likställighet blev även att adelns särskilda forum
avskaffades. Rättegångsbalkens bestämmelser om hovrätt som första instans
i vissa brottmål angående frälsemän upphävdes genom en förordning den 12
maj 1870. Genom senare författningar har återstående föreskrifter om att
vissa mål och ärenden angående frälsemäns förhållanden skulle upptas i
hovrätt blivit upphävda. Adelns företrädesrätt till högre tjänster avskaffades
genom förenings- och säkerhetsakten år 1789.

För de nya verk som uppstod vid sidan av de gamla kollegierna under
1800-talet upptogs i instruktionerna bestämmelser om särskilt forum för
chefen, ledamöterna och de ordinarie tjänstemännen i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gällde för kollegiernas tjänstemän. Dock fick
även chefen och ledamöterna nu hovrätt som forum.

Ett uttryck för den tidens sätt att se på frågan om särskilt forum finns
i det förslag till bestämmelser om rättegång i brottmål som intogs i lagkommitténs
förslag till allmän kriminallag år 1832. Kommittén utgick från
att särskilda domstolar skulle försvinna och att brott i allmänhet skulle
åtalas vid allmänna domstolar och behandlas i den för instanserna bestämda
ordningen. Ingen ståndsskillnad eller personlig företrädesrätt skulle således
befria från skyldigheten att svara inför underdomstol. Det var endast
för vissa ämbeten eller offentliga befattningar, som kommittén ansåg undantag
böra göras från den allmänna regeln, nämligen om åtal anställdes
för brott i själva ämbetet eller befattningen. I enlighet härmed skulle hovrätt
omedelbart uppta åtal för ämbetsbrott mot domare eller nämnd i underrätt,
mot Konungens befallningshavande eller den som deltar med honom
i ämbetet, mot biskop eller ledamot i domkapitel, mot ordförande eller ledamot
i kollegium eller annat statens styrelseverk, mot Konungens högsia
ombudsman, mot Konungens ämbetsmän i dess kansli eller hov eller vid
utrikes beskickningar, mot rikets ständers fullmäktige i allmänna verk och
mot rikets ständers justitieombudsman. Högsta domstolen skulle omedelbart
uppta åtal för ämbetsbrott mot domare i hovrätt. Som skäl för dessa undantag
från de allmänna principerna anförde kommittén, att allt sådant syntes
vara överensstämmande dels med naturen och dels med värdigheten av de
befattningar som tillkommer dessa Konungens eller folkets ämbetsmän.
För dem hade kommittén således trott sig böra föreslå avvikelse från den
allmänna domstolsordningen, ej som ett personligt privilegium utan som
eu följd av själva ämbetenas art och beskaffenhet.

I de nya instruktioner för de centrala ämbetsverken, som utfärdades
under 1900-talets första årtionden, avskaffades särskilt forum för de ordinarie
tjänstemän under rådsklass som hade haft forum i hovrätt. Samtidigt
ändrades chefers och ledamöters forum från högsta domstolen till hov -

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

rätt. Numera fungerar högsta domstolen ej som forum för någon tjänsteman
i den egentliga förvaltningen.

Efter mönster från vad som gällde för de gamla kollegierna har, som
nyss har antytts, särskilt forum föreskrivits för byråchefer och högre
tjänstemän i varje ny förvaltningsmyndighet som bär tillskapats. Detta
synes ha skett utan att behovet och lämpligheten därav har diskuterats närmare.
Slutstenen i denna, som det förefaller, närmast automatiska utbredning
av särskilt forum representeras av allmänna verksstadgan som kan
sägas dra en schablonartad gräns vid en viss lönegrad.

Den ordning som föreskrivs i verksstadgan gäller numera så gott som
hela förvaltningen. Denna konstruktion bär lett till att särskilt forum tillkommer
inte blott de högre tjänstemännen i de centrala ämbetsverken utan
även flertalet övriga tjänstemän på chefslöneplanen. Utvecklingen har lett
till att vissa tjänstemän, även inom den lokala förvaltningen, vilka ej tidigare
har åtnjutit särskilt forum, har kommit att få forum i hovrätt utan ait
deras arbetsuppgifter eller ställning i övrigt har ändrats. På senare tid har
iörsök gjorts att begränsa verkningarna av denna automatik. Vissa tekniska
tjänster, som har placerats på löneplan B av mera iönetaktiska skäl, är exempelvis
undantagna från reglerna om specialforum. Undantag har vidare
gjorts för tjänstemän på chefslöneplanen inom det lokala skolväsendet.
Någon samlad bedömning av frågan om specialforum har dock inte företagits.

Den historik som nu lämnats har i huvudsak behandlat tjänstemännen
i de centrala ämbetsverken. I fråga om den lokala förvaltningen har specialforum
tidigare förekommit endast för landshövding, se 65 § instruktionen
den 10 november 1855 (nr 90 s. 1) för landshövdingarna i rikets län
samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. Övriga tjänstemän har
ej förrän på senare år uppnått sådan ställning att frågan har varit aktuell
för dem.

För officerare har utvecklingen och skälen därför varit i huvudsak desamma
som för tjänstemännen i de centrala ämbetsverken med den betydelsefulla
skillnaden att specialdomstolarna för officerarna (krigsdomstolar
av olika slag) avskaffades först år 1948.

Domkapitlens domsrätt över präster för ämbetsbrott avskaffades likaledes
år 1948.

Till den historiska utvecklingen torde även höra nyregleringen av ämbetsbrotten
år 1948. Numera föreligger specialforum endast vid de självständiga
ämbetsbrotten enligt 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken. I förhållande till
vad som gällde förut innebär detta en högst betydande inskränkning av
tillämpningsområdet för bestämmelserna om särskilt forum. Det ankommer
sålunda på allmän underrätt att uppta mål om förskingring, trolöshet
eller annat allmänt brott, även om det har begåtts i tjänsten. Denna
konsekvens berördes i förarbetena till 1948 års reform (SOU 1944:69 s.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

419 och 446 samt prop. 1948: SO s. 354 och 395) men föranledde ej att frågan
om att behålla särskilda fora övervägdes närmare.

Departementspromemorian

I departementspromemorian uppges att antalet statligt anställda tjänstemän
på löneplan B den 1 oktober 1963 uppgick till 3 889. Denna siffra torde
ganska väl motsvara det antal tjänstemän som har särskilt forum vid
ämbetsbrott. Visserligen saknar åtskilliga tjänstemän på löneplan B såsom
lantbruksdirektörer, länsbostadsnämndsdirektörer, länsjägmästare, länsarkitekter
och något hundratal avdelningsdirektörer i affärsverken sådant forum
men detta förhållande torde mer än väl uppvägas av att ett stort antal
tjänstemän på löneplan A inom domstolsväsendet skall åtalas för ämbetsbrott
i hovrätt. Som jämförelse nämns att antalet tjänstemän med särskilt
forum år 1888, alltså för omkring 75 år sedan, utgjorde omkring 500.
I motsats till vad som nu gäller hade då alla ordinarie tjänstemän i de
centrala ämbetsverken sådant forum.

Vidare upplyses att JK under tioårsperioden 1954—1963 åtalade 22
tjänstemän med forum i hovrätt. Motsvarande siffror för åtal som anhängiggjordes
av JO, MO och RÅ var 28, 14 och 1. Dessutom väcktes åtal
i högsta domstolen mot en tjänsteman med JO som åklagare.

I promemorian framhålls att antalet tjänstemän med särskilt forum under
de senaste 75 åren nära nog tiodubblats. Redan denna kraftiga ökning
ger anledning att ställa frågan, om det är lämpligt att så många tjänstemän
— i strid mot eljest gällande instansordning — skall åtalas omedelbart i
överrätt för ämbetsbrott. Härtill kommer att gränsen enligt nu gällande bestämmelser
om åtal och disciplinär bestraffning i allmänna verksstadgan
har dragits vid viss tjänstegrad, nämligen byråchefsgraden, vilket medför
en automatik som varit ägnad att motverka bedömandet om sakliga skäl
har förelegat för undantag i det enskilda fallet.

Angående skälen mot att ha särskilt forum i nuvarande omfattning anförs
i promemorian.

Många av de skäl som ursprungligen motiverade särskilt forum torde ej
längre ha någon bärande kraft på grund av samhällsutvecklingen. Sedan
länge finns en i övrigt strängt genomförd instansordning som gör underrätterna
behöriga i alla mål oberoende av svårhet sgrad. De centrala ämbetsverken
har ej längre någon domsrätt och stånd sprivilegierna har så gott
som restlöst raderats ut. Det är ju för övrigt självklart att tillhörigheten
till viss socialgrupp eller samhällskategori eller liknande förhållande inte
kan åberopas för att behålla särskilt forum i dagens samhälle.

Mot nuvarande system talar i första hand alt det bryter mot instansordningen
och därmed mot principen om likhet inför lagen. Att så sker innebär
alltså ett avsteg från viktiga principer och medför att tjänstemannen

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

förlorar en prövningsinstans. Systemet har även viss betydelse för hovrätternas
arbetsbörda.

Ett annat skäl som talar mot att särskilt forum behålles är att området
för forumbestämmelserna genom 1948 års strafflagsreform har inskränkts
till att avse de egentliga ämbetsbrotten, vilket har medfört egenartade konsekvenser.
Även om ett allmänt brott helt hänför sig till tjänsten — och
enligt äldre rätt också innefattade ämbetsbrott — skall åtal numera ske
vid underrätt oberoende av tjänstemannens ställning. En generaldirektör
kan alltså inte undgå att bli åtalad vid underrätt för trolöshet mot huvudman,
medan en byråchef måste åtalas vid hovrätt även för ett mindre
tjänstefel. Det kan visserligen hävdas att underrätt i allmänhet ej har att
bedöma en högre tjänstemans avgöranden i tjänsten i svåra och viktiga
frågor utan endast prövar lämpligheten av att låta honom behålla sin tjänst,
när fråga är om osjälvständiga ämbetsbrott. Men detta gäller ej undantagslöst.
Åklagare med forum i hovrätt kan sålunda inte undgå rekonventionstalan
i lägre instans än den i vilken han skall svara för egentliga ämbetsbrott.
Vidare kan bedömningen enligt 20 kap. 8 § brottsbalken av ett osjälvständigt
ämbetsbrott i praktiken vara väl så svår och uppmärksammad
som bedömningen av ett tjänstefel eller annat självständigt ämbetsbrott.

Som skäl för särskilt forum för högre tjänstemän kan ej heller gärna
åberopas att överrätt skulle vara mera sakkunnig eller ha större erfarenhet
att bedöma deras åtgöranden i tjänsten. Att allmänt påstå att saken blir
bättre bedömd i överrätt torde ej kunna anföras som skäl, emedan ett sådant
betraktelsesätt rent principiellt skulle kunna åberopas exempelvis för
att åter införa underställning av särskilt svåra mål av andra slag.

1 promemorian undersöks vidare, om det finns skäl för att behålla särskilt
forum i viss utsträckning. I denna del anförs.

Det är oriktigt att bortse från att skäl kan tala för att behålla särskilt forum,
åtminstone för vissa högre tjänstemän. Spektakulära och psykologiska
motiv kan tänkas fordra att högre tjänstemäns åtgärder i tjänsten
bedöms på ett motsvarande högre domstolsplan. Man behöver därför ej säga,
som lagkommittén gjorde år 1832, att det är naturligt och bäst förenligt
med ämbetets värdighet. Fråga är i stället vad som kan anses rationellt
och förenligt med rättskänslan.

Från dessa synpunkter kan det kanske ifrågasättas att behålla särskilt
forum för de allra högsta tjänstemännen inom förvaltningen såsom cheferna
för de centrala verken, landshövdingarna och vissa högre officerare.
Emellertid torde allmänheten numera inte finna något egendomligt i att
dessa tjänstemän får svara inför underrätt i alla mål. Ej heller kan detta
sägas ställa förvaltningen under domstolarnas kontroll eller beroende i
större utsträckning än enligt gällande ordning. Rent tekniskt skulle också
svårigheter uppstå med gränsdragningen mellan olika tjänstemannakategorier
i kollegiala verk.

Kungl. Mci j. ts proposition nr HG år 1965

I fråga om dem som särskilt har att vaka över att tjänstemän ej begår
fel eller försummelse i tjänsten, nämligen JK, RÅ, JO och MO, förefaller
det, just med hänsyn till deras kontrollerande verksamhet, lämpligt att göra
undantag. Eftersom den verksamhet som JK, JO och MO utövar omfattar
de rättsvårdande myndigheterna, kunde möjligen övervägas att de skulle
svara inför en särskild domstol som står fri i förhållande till de ordinära
domstolarna. Sådana överväganden är emellertid av den art att de torde
få göras i samband med prövning av frågor som sammanhänger med reform
av grundlagarna. Tills vidare bör nuvarande ordning med högsta domstolen
som forum behållas. Vad som gäller om forum för JK bör även gälla
RÅ. Vad som gäller de ordinarie innehavarna av dessa ämbeten bör även
tillämpas på annan som utövar ämbetet, såsom JO:s ställföreträdare och biträdande
RÅ.

Även i fråga om domare i hovrätt föreligger speciella omständigheter. Att
låta underrätt döma i mål om hovrättsdomares fel vid utövandet av sin
tjänst skulle framstå som en omvänd instansordning. Det forum som ligger
närmast till hands är i stället högsta domstolen, som bär att överpröva
hovrättens domar vid överklaganden. Forum för hovrättsdomare vid ämbetsbrott
bör därför alltjämt vara högsta domstolen. Mot särskilt forum
för hovrättsdomare skulle möjligen kunna invändas att ordningen inte står
väl överens med det förhållandet att överrättsdomare kan dömas till ämbetsstraff
av underrätt, när han har begått ett allmänt brott. Det kan dock
knappast komma i fråga att alltid låta domaren få svara i högre rätt för
allmänt brott, t. ex. trafikförseelse, inte ens om brottet kan medföra avsättning.

Vad gäller underrättsdomare står valet av forum vid ämbetsbrott mellan
underrätten och hovrätten. Vägande psykologiska och praktiska skäl talar
mot att en underrättsdomares fel i tjänsten bedöms av den domstol som
han själv tillhör. Lagföring inför hovrätt måste vara att föredraga. För denna
lösning talar även den omständigheten att hovrätt är administrativ tillsynsmyndighet
över underrätt.

Ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar är knutna till de allmänna
underrätterna. Domare i allmän underrätt är ordförande i dessa specialdomstolar.
Med hänsyn härtill bör domare i ägodelningsrätt och expropriationsdomstol
ha samma forum vid ämbetsbrott som domare i allmän underrätt.
Detta torde även böra gälla konkursdomare, inskrivningsdomare
och ägodelningsdomare.

Vad som nu har sagts är inte tillämpligt på domare i övriga specialdomstolar.
Dessa domstolar är fristående från de allmänna underrätterna. Domarna
har ej att bedöma ämbetsbrott. Beträffande dem torde ej heller i
övrigt finnas särskilda skäl som skulle kunna motivera annat forum vid
ämbetsbrott än underrätt.

Anledning saknas även att ge revisionssekreterare särställning i forum -

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

hänseende. Tjänstgör revisionssekreterare som domare i underrätt, blir
dock reglerna för underrättsdomare tillämpliga. Detsamma bör gälla exempelvis
för tingsnotarie i domsaga eller vid rådhusrätt.

Sammanfattningsvis framhålls i promemorian att övervägande skäl talar
för att behålla särskilt forum endast för JK, RÅ, JO och MO, domare i
allmän domstol, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol samt konkursdomare,
inskrivningsdomare och ägodelningsdomare. Undersökningen omfattar
inte statsråd, justitieråd och regeringsråd, vilka har forum i riksrätt.
Övriga tjänstemän skulle således åtalas i underrätt även för brott som avses
i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

I promemorian anförs vidare att det finns ett samband mellan bestämmelserna
om särskilt forum och reglerna som begränsar enskilds rätt att väcka
åtal och föra talan om enskilt anspråk. Dessa regler hindrar enskilda att
väcka talan mot högre tjänstemän för ämbetsbrott samt gör JK, RÅ, JO och
MO till exklusiva åklagare. Härigenom erhålls ett skydd för högre tjänstemän
mot obefogad och statsverksamheten störande talan. Den kontroll som
utövas genom JK, JO, MO och riksdagens revisorer har ansetts fylla allmänhetens
krav. Någon kritik har veterligen ej riktats mot denna ordning. Medan
det ej torde finnas skäl att utvidga skyddet till alla tjänstemän, saknas
det anledning att frångå nuvarande system på området i samband med att
särskilda fora slopas i den utsträckning som har föreslagits. Sambandet mellan
dessa frågor är inte sådant att den ena nödvändigt följer den andra. Man
kan sålunda väl behålla nämnda skydd och låta JK, RÅ, JO och MO vara
exklusiva åklagare, även om åtal sker i underrätt. Av praktiska skäl torde
skyddet böra utsträckas till alla statligt anställda tjänstemän i byråchefsgraden
och högre grader så att det kommer att gälla i fråga om ämbetsbrott
av alla statliga tjänstemän som ej är underkastade disciplinär bestraffning.
Även ledamot av central statlig förvaltningsmyndighet bör anges
i reglerna, eftersom ledamöter som ej är statstjänstemän ingår i åtskilliga
verksstyrelser. Chef för sådan myndighet torde alltid höra till de
statstjänstemän som ej är underkastade disciplinär bestraffning. Med central
statlig förvaltningsmyndighet avses även riksbanken och riksgäldskontoret,
till följd varav deras fullmäktige omfattas av förslaget. Med hänsyn
till att alla krigsmän är underkastade disciplinär bestraffning i särskild
ordning bör reglerna omfatta även krigsman som bestrider regementschefs
eller därmed likställd eller högre tjänst.

Rörande de högre kommunala tjänstemännen påpekas i promemorian att
man hittills har kunnat avstå från motsvarande regler om särskilt forum,
varför det torde saknas anledning att nu utvidga tillämpningen även till
dessa. I

I promemorian föreslås att rättegångsbalken och andra lagar som innehåller
bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott ändras så, att alla
lagregler i ämnet blir samlade i rättegångsbalken. Vidare föreslås ändringar

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

i bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän. De nya forumreglerna föreslås
träda i kraft samtidigt som statstjänstemannalagen eller den 1 januari
1966.

De lagförslag som har upptagits i promemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttranden

Promemorians förslag tillstyrks av eu minoritet inom nedre justitierevisionen
(en revisionssekreterare), Svea hovrätt, ÖB, försvarets civilförvaltning,
socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus
län, Örebro län och Gävleborgs län, domkapitlet i Uppsala, universitetskanslern,
exekutionsväsendets organisationsnåmnd, fullmäktige för
riksbanken, fullmäktige för riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens
verk, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare,
Föreningen Sveriges auditörer, LO, TCO och SR.

Principerna i promemorian godtas av nedre justitierevisionen (30 av 31
revisionssekreterare), JK, RA, länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands
län, länsåklagaren i Uppsala län, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikl,
hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, poststyrelsen, militärstraffsakkunniga,
1963 års JO-utredning, JO, MO, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och SACO. De anser dock att flera tjänstemän än som har
föreslagits i promemorian bör ha särskilt forum.

Rikspolisstyrelsen anser att man bör upphäva alla bestämmelser om särskilt
forum vid ämbetsbrott, medan polismästaren i Stockholms polisdistrikt
och länsåklagaren i Gävleborgs län vill att bestämmelserna i vart fall
begränsas att avse endast JK, RÅ, JO och MO.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén ställer sig tveksamma
till förslagen.

Den föreslagna reformen avstyrks av försäkringsdomstolen, kammarrätten,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
samt förvaltningsdomstols kommittén.

De remissinstanser som tillstyrker förslagen motiverar i allmänhet inte
sin ståndpunkt. Några av dessa och några av de remissinstanser som godtar
principerna men vill göra området för särskilt forum vidare förklarar
att de ansluter sig till vad som har uttalats i promemorian. Sålunda uttalar
MO att de motiv som har anförts för reformen får anses bärande. Det framstår
som otillfredsställande att mål om ämbetsbrott inte handläggs i samma
ordning som andra mål. Under nutida samhällsförhållanden kan det inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

föreligga något hinder att även ämbetsbrott upptas till prövning av underrätt
som första instans.

Av de avstyrkande instanserna pekar förvaltningsdomstolskommittén på
att åtal i överrätt för ämbetsbrott har förekommit relativt sparsamt, under
sista tioårsperioden med 6,5 fall årligen. Om man ser till de faktiska konsekvenserna
för domstolsväsendet, finns det knappast tillräcklig anledning att
ändra den nuvarande ordningen. Det skulle ha varit av intresse att veta vilka
åtgärder och försummelser som i allmänhet åtalas. Det är mindre att
erinra mot att de särskilda forumreglerna slopas, när det gäller den straffrättsliga
bedömningen av enkla ordningsförseelser. Avser åtalet felaktig lagtolkning,
annan rättstillämpning eller andra mer intrikata spörsmål, talar
rent praktiska synpunkter för att nuvarande ordning behålls. Synpunkten
att tjänstemännen förlorar en prövningsinstans kan ej anses bärande. För
den enskilde torde det i regel inte vara någon vinst att svårbedömda frågor
först behandlas av underrätt. Eu tjänsteman som har forum i hovrätt kan
föra sin sak vidare till högsta domstolen, medan prövningstillstånd blir nödvändigt,
om rättegången börjar i underrätten. Man kan fråga sig om den
föreslagna reformen inte skulle medföra att tjänstemannen i stället för två
högre instanser (hovrätt och högsta domstolen) får nöja sig med en underinstans
och en högre instans. Detta kan inte framstå som förmånligt från
tjänstemannens synpunkt. Hovrätterna och högsta domstolen är mera kvalificerade
än underrätterna i gemen att bedöma förvaltningstjänstemannens
åtgöranden och försummelser, särskilt när det gäller tolkningsfrågor. I överrätterna
finns större kunskap om och erfarenhet av förvaltningens uppgifter,
organisation och arbetsvillkor. Många domare i överrätt har förvärvat kännedom
om administrationen under tjänst i departement m. m. eller genom
utredningsarbete eller annan sysselsättning. I synnerhet torde hovrättspresidenterna,
som oftast deltar i handläggningen av dessa mål, besitta avsevärd
administrativ erfarenhet. Kammarrätten framhåller vidare att hovrättens
arbetsbörda knappast kan åberopas som skäl för reformen, särskilt
som åtskilliga av de mål i vilka talan har väckts i hovrätt säkerligen skulle
ha förts under hovrätts prövning, om talan i stället hade väckts i underrätt.
För de allmänna domstolarna som en enhet skulle de ändringar som
har föreslagits utan tvivel medföra ökad arbetsbelastning. Mål som upptas
omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen får avgöras utan huvudförhandling,
om det ej förekommer anledning att döma till annan påföljd
än böter. Dessa bestämmelser ger möjlighet till en smidig handläggning
av flertalet mål om ämbetsbrott. Alla faktiska förhållanden är i regel utredda
genom JK:s, JO:s, MO:s eller RÅ:s försorg och en muntlig förhandling
skulle inte ytterligare belysa vad som har förekommit. Mellan
åklagare och den tilltalade föreligger däremot vanligen olika meningar om
bedömningen av vad som har förekommit. Den skriftliga processen är då
ofta den lämpligaste processformen och har väl också blivit regel i dessa

Kungl. Maj. ts proposition nr Vid år 1!)(>5

fall. Motsvarande möjlighet till skriftlig handläggning saknas i underrätt
och det synes vara en föga ändamålsenlig ordning att huvudförhandling
alltid skall äga rum. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att
det från allmän processekonomisk synpunkt torde vara av värde att dessa
mål, som ofta är av ömtålig beskaffenhet, bringas till slutligt avgörande så
snabbt som möjligt. Det avgörande är, enligt vad överståthållarämbetet anför,
om några sakliga skäl talar för de särskilda forumreglerna. I promemorian
nämns de rationella synpunkterna men denna huvudfråga utvecklas
inte och blir ej heller besvarad. Frågan om ansvar för högre tjänstemän för
ämbetsbrott är ofta mycket svår att bedöma. Gränsen mellan det straffbara
och det inte straffbara området är ej sällan svår att fastställa. Dessa tjänstemän
har regelmässigt ett vidsträckt ansvar inom sitt förvaltningsområde.
Ansvaret kräver att de leder, planerar och har tillsyn över underlydande
tjänstemäns verksamhet. En bedömning av en högre tjänstemans sätt atl
handha detta åliggande ingår inte sällan i prövningen av åtal för tjänstefel
och är uppenbarligen ofta mycket vansklig. Inte minst gäller detta frågor om
påstådda underlåtenhetsförseelser. Allmänt kan sägas att prövningen av frågor
om ansvar för ämbetsbrott är av speciell natur och kräver en ingående
kännedom om förvaltningsverksamhetens förutsättningar och villkor. Vad
som nu har sagts är sakliga skäl som kan åberopas för specialforum vid talan
om ämbetsbrott. Brottens speciella karaktär bör dock inte tas till intäkt
för att överväga någon form av specialdomstol för dessa mål. Principiella
skäl och betydelsen av att tilltron till de högre tjänstemännens objektivitet
och rättrådighet bevaras gör att man inte bör ifrågasätta annat än att ansvarsfrågorna
skall bedömas av allmän domstol. Betydelsen av att dessa relativt
få mål blir föremål för eu kvalificerad och likformig prövning utgör
emellertid ett vägande skäl för att behålla hovrätt som första instans.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anser de skäl som
har anförts i promemorian vara föga bärkraftiga. Det kan inte vara riktigt
att tala om avsteg från gällande principer i vår rättsordning. Med samma
eller större fog kan man hävda att det skulle innebära ett brott mot likheten
inför lagen, om man låter tvistemål av större ekonomisk betydelse eller
mål av mera kvalificerat slag anhängiggöras direkt i hovrätt. Detta har
övervägts vid åtskilliga tillfällen utan att mötas av någon invändning av
denna art. Det sägs i promemorian att tjänstemannen genom prorogationen
förlorar en prövningsinstans. När prorogation diskuterats i andra sammanhang,
har eu sådan processordning inte ansetts innebära någon förlust
Utan tvärtom eu vinst för de berörda intressenterna. Forumreglernas inverkan
på hovrätternas arbetsbörda är skäligen obetydlig. Nuvarande ordning
har den förtjänsten att målen nästan alltid kan avgöras utan huvudförhandling.
Mål av detta slag är oftast mera lämpade att avgöras på handlingarna
av ett kollegium av lagfarna domare än att handläggas vid muntlig
förhandling inför en lagfaren domare och nämnd som föreskrivs för brott -

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

mål i underrätt. Vad som läggs den tilltalade till last är oftast ostridigt.
Prövningen gäller om gärningen är att bedöma som tjänstefel och vilken
pätöljd som i så tall föranleds. Ej sällan kan det bli fråga om vanskliga
rättsavgöranden. Det torde f. n. också förekomma att en fråga förs under
domstols prövning av prejudiciella skäl. Det är värdefullt att så kan ske.
Om rättegången måste föras i den form för brottmålsprocess som gäller
vid underrätt, är det ej orealistiskt anta att åklagaren drar sig för alt väcka
åtal, om han inte är helt säker på att domen blir fällande. Om det anses som
en brist att tjänstemannen nu endast har två prövningsinstanser, måste motsvarande
anmärkning mera kännbart drabba den föreslagna ordningen som
medför att tjänstemannen förlorar möjligheten att få frågan om tjänsteansvar
prövad av högsta domstolen oberoende av dispens. Den allvarligaste
bristen i det nuvarande systemet torde ligga i att gränsdragningen mellan
de tjänstemän på vilka de särskilda forumreglerna är tillämpliga och övriga
tjänstemän är flytande och inte alltid sakligt grundad. Visserligen är väl
frågan om ämbetsbrott skall anses föreligga oftast av annan och mer invecklad
natur, när det gäller högre än lägre tjänstemän. Den omständigheten att
en tjänsteman har högre ställning än en annan innebär dock ej i sig tillräckliga
skäl att behandla dem olika. Att låta placeringen i lönehänseende
fälla avgörandet kan inte vara riktigt. Att finna en helt tillfredsställande
lösning möter stora svårigheter och det är kanske inte ens möjligt.

Även några av de remissinstanser som godtar principerna men vill behålla
särskilt forum i större utsträckning än som föreslås i promemorian
gör liknande kritiska uttalanden om grunderna för reformen. RÄ pekar
vidare på att bestämmelserna om särskilt forum avser endast sådana brott
för vilka tjänstemän med ämbetsansvar kan åtalas. Frågan om likhet inför
lagen inskränker sig därför till en jämförelse mellan olika grupper av
tjänstemän med sådant ansvar. .JO anser att det är oegentligt att i modern
tid tala om forum privilegiatum. Numera bör man beakta forumfrågan från
den sakligt centrala aspekten att tjänstemännen genom bestämmelserna
om självständiga ämbetsbrott är underkastade långtgående och straffsanktionerade
krav i fråga om sin tjänsteutövning. Dessa krav har i princip inte
någon motsvarighet beträffande medborgarna i övrigt. Vid vilket forum
tjänstemännen skall svara för sådant brott är därför ett spörsmål som
inte bör ses som eu privilegielråga eller som en fråga om likhet inför lagen
utan uteslutande frän synpunkten vad som är ändamålsenligt med tanke
på att det är fråga om speciella brottstyper. Starka skäl talar för att bedömningen
om straffbart fel har förekommit i fråga om de mest kvalificerade
tjänstemannauppgifterna bör förbehållas domstolar med särskilda
förutsättningar att sätta sig in i vad som har krävts av tjänstemannen. Det
är vidare av värde att sådana bedömningar koncentreras till ett begränsat
antal domstolar. Härigenom skapas — eller behålles— förutsättningar för
en önskvärd enhetlighet i bedömningen av de mest kvalificerade tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år W65

mannauppgifterna. JK anför att forumreglerna har samband med bestämmelserna
om ämbetsbrott och ämbetsansvar. Den olikhet inför lagen som
man kan påvisa i detta sammanhang ligger i dessa bestämmelser. En utredning
om ämbetsansvaret är förestående och en reform av forumreglerna kan
lämpligen anstå i avbidan på denna utredning.

I sin motivering för förslaget att bestämmelserna om särskilt forum bör
upphävas för alla tjänstemän erinrar rikspolisstyrelsen om att vissa tjänstemän
i promemorian har ansetts böra ha särskilt forum med hänsyn till sin
kontrollerande verksamhet. Detsamma torde emellertid kunna sägas även om
åtskilliga andra tjänstemän, i första hand verkschefer, som har att ansvara
för och öva kontroll över verksamhet av betydande omfattning inom visst
område och tillse att tjänstefel beivras. I promemorian föreslås att särskilt
forum behålls för hovrätts- och underrättsdomare men inte för domare
i specialdomstolar samt åklagare, som utövar dömande verksamhet bl. a.
genom att utfärda strafföreläggande. Avgörande vikt har alltså inte lagts
vid den dömande funktionen, vilket inte heller torde vara befogat. Förslaget
att behålla särskilt forum för vissa tjänstemän synes främst vara beroende
av traditionen på området och av psykologiska skäl. Dessa omständigheter
utgör inte tillräckliga motiv. Allmän underrätt torde vara lika väl skickad
att uppta frågor om självständiga ämbetsbrott som frågor om allmänna brott
av samma tjänstemän.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att tjänst som revisionssekreterare
och domare i vattendomstol ingår i den allmänna domarkarriären.
Om de får forum i underrätt, skulle en inte motiverad olikhet uppkomma
gentemot övriga domare i samma karriär. Högsta domstolen torde vara den
domstol som bäst kan bedöma vad tjänsten som revisionssekreterare kräver.
Domare i vattendomstol fullgör domaruppgifter som ligger mycket nära de
uppgifter som fullgörs av domare i allmän domstol. Svea hovrätt är överdomstol
i vattenmål (vattenöverdomstol). Det har inte ifrågasatts annat än att
domare i vattenöverdomstolen skall anses som hovrättsdomare och sålunda
ha forum i högsta domstolen. Detta talar för att även domare i vattendomstol
liksom övriga underrättsdomare bör ha särskilt forum i hovrätt.
Med hänsyn till att Svea hovrätt är vattendomstolarnas administrativa tillsynsmyndighet,
bör denna hovrätt liksom nu vara forum för domare i vattendomstol.
Nedre justitierevisionen (majoriteten) anser att revisionssekreterare
alltjämt bör ha forum i högsta domstolen. Revisionen erinrar om alt
det åligger revisionssekreterare att i de flesta mål företa sådana förberedande
åtgärder som i hovrätt verkställs av referenten, vilken är ledamot i hovrätten.
Revisionssekreterarens föredragning är vidare av den största betydelse
för målens bedömning och i många mål har revisionssekreterare
att avge förslag till högsta domstolens avgörande. Revisionssekreteraina
hänförs i rättegångsbalken till domare och får anses bekläda domarämbete i
den ställningen att de vid ämbetsbrott bör ha forum i högsta domstolen a''''

Kungl. Maj.ts proposilion nr 146 år 1965

samma skäl som har åberopats för hovrättsdomare. Högsta domstolen äger
kännedom om revisionssekreterarnas göromål och har överblick över revisionens
arbete. Högsta domstolen har därför större möjlighet än annan domstol
att döma rättvist i mål om ämbetsbrott av revisionssekreterare. Arbetsdomstolens
ordförande och domstolskommittén uttalar att det är diskutabelt,
om inte särskilda forumregler bör gälla för revisionssekreterare. Visserligen
utövar de inte domargöromål i egentlig mening i sin tjänst i nedre
justitierevisionen och i högsta domstolen. Deras ställning inom domstolsväsendet
är likväl sådan att det är tveksamt om åtal mot dem för fel i
tjänsten bör prövas av underrätt. Samma skäl talar för att man behåller
Svea hovrätt som forum för vattenrättsdomare. Liknande synpunkter anför
förvaltningsdomstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Föreningen Sveriges stadsdomare.

Förvaltningsdomstolskommittén anser vidare att det inte finns tillräcklig
anledning att ge speciella regler för vissa domare. Så långt det är möjligt bör
samma regler gälla för alla domare i allmänna domstolar och särskilda
domstolar, inklusive förvaltningsdomstolar. Det förefaller knappast mer
orimligt att hovrättsdomare åtalas för ämbetsbrott vid underrätt än att
exempelvis kammarrättsdomare svarar för sådant brott inför underrätt.
1 allmänhet torde underrätterna ha mycket bättre kännedom om hovrätternas
arbetsvillkor än om kammarrättens. Arbetsdomstolens ordförande och
domstolskommittén anför att det för många måste te sig egendomligt om
ledamot av vissa domstolar av överrättskaraktär, låt vara att de inte tillhör
det allmänna domstolsväsendet — såsom kammarrätten, försäkringsdomstolen,
arbetsdomstolen — skall dömas av underrätt, medan ledamot av
allmän underrätt döms av överrätt. JO ställer sig tveksam i forumfrågan
beträffande domare i specialdomstolar. Med hänsyn till arten av deras arbetsuppgifter
är JO närmast benägen anse att de bör ha forum i hovrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomarc
anser att psykologiska motiv talar för att domare i kammarrätten får
samma forum som domare i hovrätt. Vidare bör ordföranden i arbetsdomstolen,
presidenten i försäkringsdomstolen och chefen för försäkringsrådet
ha forum i högsta domstolen. Kammarrätten ställer sig i särskild män avvisande
till tanken att ändra nuvarande regler om forum vid ämbetsbrott för
domstolens egna ledamöter. Kammarrätten erinrar om att dess ledamöter,
försäkringsdomare och ledamöter i arbetsdomstolen nu svarar för ämbetsbrott
inför högsta domstolen. Detsamma gäller hovrättsdomare, som föreslås
få behålla detta forum. Frånsett den allmänna aspekten att kommensurabla
fall bör behandlas lika anser kammarrätten att förslaget är föga förenligt
med kravet på en jämföxbar behandling i allehanda avseenden av ledamöter
i hovrätt och jämförbara förvaltningsdomstolar. Att ett väsentligt fel av en
divisionsordförande i kammarrätten skall bedömas av underrätt medan en
mer obetydlig försummelse av eu ung ledamot i hovrätt skall påtalas ome -

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1065

delbart inför högsta domstolen, bidrar inte till att upprätthålla detta bestämda
krav. Enligt sakens natur torde f. ö. allmän underrätt ha väsentligt
bättre förutsättningar att bedöma tjänstefel av hovrättsdomare än av kammarrättsdomare.

Militärstraff sakkunniga behandlar särskilt frågan om forum för domare
i krigsrätt. Om sådan domare gör sig skyldig till ämbetsbrott i denna sin
egenskap, torde mål om ansvar för brottet vara att anse som militärt brottmål
(3 § militära rättegångslagen). Om brottet har förövats under tjänstgöring
vid krigsmakten, upptas åtalet i första hand av domstolen för den
avdelning till vilken den misstänkte hör eller där han tjänstgjorde vid tiden
för brottet. Detta gäller även när krigsrätt i stället för allmän underrätt
skall vara domstol för avdelning av krigsmakten. Härav följer att domare
i krigsrätt kan komma att svara för ämbetsbrott inför den krigsrätt
som han tillhör. En sådan ordning skulle uppenbarligen strida mot de principer
som har varit vägledande, när författningsförslagen har utformats.
Närmast överensstämmande med dessa principer synes vara att domare i
krigsrätt får forum i hovrätt. Att låta allmän underrätt vara forum synes
mindre lämpligt, enär tjänstemän i de närmast tillgängliga allmänna domstolarna,
företrädesvis underrätterna, torde komma att fungera som krigsdomare.
Detta skulle kunna medföra att krigsdomare svarar för ämbetsbrott
inför den underrätt i vilken han tjänstgör som underrättsdomare.
Därtill kommer att domare i krigsrätt med hänsyn till arbetsuppgifter och
andra omständigheter är att jämställa med domare i allmän domstol på ett
helt annat sätt än domare i andra specialdomstolar.

I några yttranden framhålls att de högsta förvaltningstjänstemännen
alltjämt bör ha särskilt forum i överrätt. JO anser att den undre gräns som
nu gäller för den kategori som har forum i överrätt bör höjas så, att den
rymmer de tjänstemän som har anför trötts de mest maktpåliggande uppgifterna.
Bestämmelserna bör omfatta cheferna för de centrala verken och
ledamöterna i de kollegiala verken, när de deltar i verkets beslut, samt
landshövdingarna och de högsta officerarna. Genom den fortgående decentraliseringen
av beslutanderätten har avgörandena av principiella eller eljest
särskilt viktiga ärenden i allt större utsträckning kommit att ligga på
cheferna. Just med tanke på fel vid sådana avgöranden är det befogat att
hovrätt är forum vid självständigt ämbetsbrott av dessa tjänstemän. Åtal
mot lägre tjänsteman för att denne såsom föredragande eller på anmd
sätt medverkat i fel som har föranlett åtal mot chefen skulle då kunna
väckas i överrätt med stöd av 19 kap. 3 § rättegångsbalken. Arbetsdomstolens
ordförande och domstolskommittcn hävdar att prorogation till högre
domstol är motiverad beträffande vissa ämbeten med hänsyn till deras art.
Det är kanske inte helt lyckligt att t. ex. en landshövding får svara inför
underrätt vid åtal för tjänstefel. I detta fall skulle underrätt i residensstaden
regelmässigt bli forum. Lämpligheten av att landshövdingen står till

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 11)65

ansvar där för påstått tjänstefel under de former som gäller för allmänna
brottmål kan i varje fall av psykologiska skäl sättas i fråga. En lösning som
förtjänar att övervägas är att begränsa reformen så, att särskilda forumregler
alltjämt får gälla vid ämbetsbrott av verkschefer och jämställda
tjänstemän. Mot eu sådan lösning kan man åtminstone ej göra den invändningen,
som har riktats mot det nuvarande systemet, att antalet tjänstemän
som skall åtalas omedelbart i överrätt blir orimligt stort. Principiella
betänkligheter torde ej heller behöva möta. Promemorieförslaget berör
inte rikets högsta ämbetsmän, statsråden. En departementschef synes
i viss mån jämförbar med eu verkschef i detta sammanhang. Författningsutredningen
har inte tänkt sig någon ändring i nuvarande regler enligt
vilka mål om ansvar mot statsråd för åsidosättande av tjänsteplikt skall
upptas vid särskilt forum, riksrätten. Hovrätten för Nedre Norrland betonar
vidare att det är föga lämpligt att de chefer och ledamöter i rikets
kollegier och centrala ämbetsverk, vilka skall ha säte i riksrätten, skall svara
inför allmän underrätt för förment fel i egen tjänsteutövning. JK, kriminalvårdsstyrelsen
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anlägger synpunkter
av samma innehåll.

I frågan om särskilt forum för åklagare anför länsåklagaren i Stockholms
lån och Gotlands län att en åklagare lättare kan hävda sin ställning och
sitt oberoende gentemot domstolen, om den rättsliga bedömningen av ev.
tjänstefel från hans sida tillkommer högre instans. Länsåklagaren i Uppsala
län finner det vara olämpligt att den domstol där en åklagare ständigt är
verksam skall bedöma om åklagaren har begått ett fel i tjänsten. Det kan
uppkomma sådana motsättningar som, utan att grunda laga jäv mot domaren,
likväl skulle medföra att den åtalade skulle finna det särskilt olustigt
att bli dömd av den domstolen. Sådan olust skulle också kunna uppkomma
hos domaren. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hävdar att
statsåklagare, distriktsåklagare samt biträdande åklagare som tjänstgör hos
dem och inte är underkastade disciplinär bestraffning bör svara i hovrätt för
ämbetsbrott. Detta bör gälla också för vikarie för dessa åklagare. Assistentåklagare,
som inte uppehåller högre tjänst, och de extra åklagare som kan
finnas och som handlägger enklare tullmål, strafförelägganden och liknande
uppgifter skulle däremot enligt huvudregeln ha forum i underrätt. I konsekvens
med vad som nu har föreslagits bör även byråcheferna hos riksåklagarämbetet,
vilka är åklagare, svara i hovrätt. Övergångsvis torde samma bestämmelse
böra gälla för tullfiskal och möjligen även för sjöåklagare. RA
ansluter sig i allt väsentligt till dessa åklagares yttranden. Liknande synpunkter
återfinns i yttrandena av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och SACO.

Å andra sidan anser MO det vara tveksamt om RÅ skall ha särskilt forum.
Om RÄ liksom hittills inte skall ha vare sig övervakningsplikt i förhållande
till domare eller ätalsrätt beträffande ämbetsbrott av domare vid

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965 33

allmän domstol, kan det ifrågasättas om en särställning i forumhänseende
är motiverad för RÅ:s del.

Frågan om forum vid ämbetsbrott av JO och MO anser 1963 års JO-utredning
böra behandlas i samband med författningsreformen. Någon forumregel
bör ej lagfästas i detta sammanhang. Enligt 96 § regeringsformen och
11 § ombudsmannainstruktionen kan JO och MO, liksom åklagare i allmänhet,
bli föremål för rekonventionstalan. Utredningen är dock inte helt
övertygad om att JO och MO kan ställas till straffrättsligt ansvar för sitt
tjänsteförfarande i andra hänseenden än som avses med nämnda åklagaransvar.
I grundlag eller annan författning finns inte någon föreskrift som
reglerar denna fråga. Skulle JO eller MO i sin ämbetsutövning handla på
sådant sätt att han ej längre åtnjuter riksdagens förtroende, kan riksdagen
emellertid entlediga honom före mandattidens utgång efter hemställan av
det lagutskott som har granskat hans ämbetsförvaltning (97 § andra stycket
regeringsformen och 42 § 2. riksdagsordningen). Följden kan också bli alt
han inte väljs om efter ämbetsperiodens utgång. Författningsutredningen
bär ansett att JO och MO bör vara underkastade ämbetsansvar enligt 20
kap. brottsbalken och har föreslagit att rätten att besluta om åtal mot ombudsmännen
för ämbetsbrott anförtros åt lagnämnden eller, enligt tvåkammaralternativet,
åt lagutskottet. Vidare har föreslagits att bestämmelser om
ätalsrätt skall tas in i riksdagsordningen. Enligt författningsutredningen
bör regler om ämbetsansvarets omfattning, laga domstol och vem som
skall fungera som åklagare tas in i ombudsmannainstruktionen (SOU 1963:
18 s. 195 och 207). Frågan om omfattningen av JO:s och MO:s ämbetsansvar
kan inte ses isolerad från behörigheten att besluta om åtal och att utföra
åtal. På grund av JO:s och MO:s ställning som riksdagens förtroendemän
torde befogenheten att besluta om åtal ej kunna tillkomma annan än
riksdagen eller något av dess organ. Anses ombudsmännen vara underkastade
samma ämbetsansvar som tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt,
borde åtalsbefogenheten vara reglerad i lag. Bestämmelser saknas dock. I riksdagsordningen
talas endast om lagutskottets rätt att hemställa till riksdagen
om entledigande av JO eller MO (42 §). Särskilda åtalsregler finns däremot
beträffande vissa andra tjänster som lyder under riksdagen. I 111 § andra
stycket regeringsformen föreskrivs att åtal mot fullmäktige i riksbanken och
i riksgäldskontoret samt mot riksdagens revisorer för tjänsteförsummelser
inte kan ske annat än efter riksdagens beslut. Den omständigheten att det
saknas bestämmelser om vem som äger besluta om åtal mot JO eller MO
för självständigt ämbetsbrott är ett starkt stöd för uppfattningen att sådant
åtal inte kan förekomma enligt gällande rätt. Å andra sidan kan det
sägas att statstjänsteman, som på grund av sin tjänsteställning och arbetsuppgifter
i och för sig bör vara underkastad straffrättsligt ämbetsansvar, i
princip inte bör anses befriad från sådant ansvar utan att det finns eu uttrycklig
bestämmelse därom. Det förhållandet att det saknas sådan före 3

llihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

skrift för JO och MO kan därför onekligen tolkas så, att de har ämbetsansvar
enligt de allmänna reglerna i 20 kap. brottsbalken. Vilken uppfattning
man än må ha i denna sak är frågan tveksam och värd att analyseras
närmare. Promemorians förslag att ta in en bestämmelse om särskilt forum
för JO och MO i rättegångsbalken förutsätter att de är underkastade
straffrättsligt ämbetsansvar. Att genomföra förslaget innebär således att
man tar ställning till detta spörsmål, som hänger nära samman med författningsfrågan.
En forumbestämmelse av detta slag synes lämpligen böra
kompletteras med regler om befogenheten att besluta och utföra åtal mot
JO eller MO för ämbetsbrott. Bestämmelser härom, i vart fall beträffande
ätaisbefogenheten, bör tas in i regeringsformen eller riksdagsordningen.
JK och MO intar i stort sett samma ståndpunkt. JO uttalar att brottsbalkens
bestämning av vilka som avses med uttrycket ämbetsmän får anses analogt
tillämplig beträffande JO och MO. Sakligt sett torde man inte kunna uppleta
något bärande skäl varför ämbetsansvar ej skulle anses föreligga för
dem. Föreskrifter om vem som äger väcka åtal saknas emellertid, vilket leder
till att annan åklagare ej kan komma i fråga än någon som Kungl.
Maj :t har förordnat särskilt. Möjligen kan detta anses rimma mindre väl
med den för ombudsmannainstitutionen grundläggande tanken att JO och
MO skall vara oberoende av regeringsmakten. Det skulle måhända vara naturligare,
om riksdagen eller något av dess organ förordnar åklagare, men
det finns nu ej formellt stöd för en sådan ordning. Enligt gällande rätt torde
hinder inte föreligga för Kungl. Maj :t att förordna särskild åklagare för
åtal mot JO eller MO. Det finns inte något att erinra mot förslaget beträffande
forum för sådant åtal. Om landshövdingar, verkschefer och andra
högre ämbetsmän på de skäl som JO har anfört får forum för tjänstefel i
hovrätt, kan man emellertid fråga vilka skäl som egentligen talar för att
JK, MO och JO skall ha forum i högre instans än dem.

Uppsala domkapitel, som ej finner anledning erinra mot att bestämmelserna
om särskilt forum i lagen om domkapitel upphävs, framhåller att en
sådan ändring kräver samtycke av kyrkomöte. Domkapitlet förutsätter att
sådant samtycke inhämtas.

De föreslagna bestämmelserna om begränsning av enskilds rätt att väcka
åtal och föra talan om enskilt anspråk godtas av praktiskt taget alla remissinstanser.
Kammarrätten anser dock att den nuvarande »privilegieringen."
vid ämbetsbrott skulle kvarstå och byggas ut ytterligare genom de begränsningar
som har föreslagits. Samma kritik som har anförts mot forumreglerna
synes kunna anföras mot dessa begränsningar. Överståthållarämbetet
finner bestämmelserna vara diskutabla och i behov av översyn, särskilt om
det inte finns annan grund för dem än en förmodad risk för obefogad talan
mot högre tjänstemän. Enligt poststyrelsens mening bör begränsningarna
gälla endast för de allra högsta tjänstemännen inom förvaltningen,
dvs. cheferna för de centrala verken, landshövdingarna och de högre offi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1965

cerarna. Detta bör överensstämma bäst med modern uppfattning och likhet
inför lagen och vara tillfyllest från synpunkten att det gäller att skydda
mot obefogad och statsverksamheten störande talan.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anser att begränsningarna
bör gälla även i fråga om talan mot sådana ledamöter i specialdomstolar
som inte är statstjänstemän, exempelvis de ledamöter i arbetsdomstolen
som har utsetts efter förslag av arbetsmarknadens organisationer,
de ej lagfarna ledamöterna i försäkringsdomstolen och nämndemännen i
vattendomstolarna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd påpekar att åtal för ämbetsbrott
av kronofogde som ej är chef för kronofogdemyndighet och av biträdande
kronofogde f. n. skall väckas i underrätt. De är emellertid inte underkastade
disciplinär bestraffning. Förslaget leder därför till att målsägande kommer
att sakna rätt att väcka åtal eller talan om enskilt anspråk mot dessa tjänstemän
på grund av ämbetsbrott.

Departementschefen

Statstjänstemännens åligganden i tjänsten är i allmänhet straffsanktionerade.
Deras straffansvar kan sägas vara i viss mån olika beroende på om
de är underkastade ämbetsansvar eller ej och om de kan dömas till disciplinstraff
eller ej.

Tjänsteman som åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten kan i
många fall dömas till disciplinstraff av tjänstemannens chefsmyndighet.
Bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila tjänstemän är f. n. intagna
i instruktioner, stadgar och andra författningar som reglerar statsmyndigheternas
organisation och verksamhet. En central ställning bland
dessa författningar intar allmänna verksstadgan. Numera äger verksstadgans
bestämmelser om disciplinär bestraffning eller föreskrifter som nära
ansluter till dessa tillämpning på de flesta civila statstjänstemän.

Den som är underkastad ämbetsansvar kan av allmän domstol dömas
till påföljd med stöd av 20 kap. brottsbalken. Detta kapitel i balken innehåller
i 1—4 §§ bestämmelser om de särskilda brottstyper som utgör de
s. k. självständiga ämbetsbrotten. 1 samma kapitel ges dessutom särskilda
regler om påföljd i sådana fall då tjänsteman har begått allmänt brott.

För åtskilliga högre tjänstemän gäller inte bestämmelserna om disciplinär
bestraffning. Straffansvar för att de har åsidosatt sina åligganden i
tjänsten kan utkrävas av dem endast i judiciell ordning. Enligt verksstadgan
gäller detta chef för myndighet eller ledamot av myndigheten eller
byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman som beträds med
ämbetsbrott som sägs i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Statstjänstemannalagen, som har antagits av riksdagen under våren
3f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 116

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

1965, innehåller nya bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila
statstjänstemän. Lagen träder i kraft den 1 januari 1966. Gällande regler
i ämnet i verksstadgan och andra författningar avses skola samtidigt upphöra
att gälla.

Enligt statstjänstemannalagen skall brott i tjänsten av den som innehar
eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed
jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet
eller länsstyrelse beivras efter åtal. Detsamma gäller annan
tjänsteman, om Kungl. Maj :t föreskriver detta särskilt. De tjänstemän som
nu har nämnts kan inte dömas i disciplinär ordning, övriga civila statstjänstemän
är emellertid underkastade disciplinärt ansvar enligt närmare
föreskrifter i lagen.

För tjänstemän, som i sin tjänst står under krigsmans ansvar, gäller
regler i särskild lagstiftning om disciplinär bestraffning.

Talan vid allmän domstol mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd
på grund av självständigt ämbetsbrott skall f. n. i åtskilliga fall väckas vid
överrätt. De allmänna reglerna om forum i allmän underrätt gäller ej. På
grund av föreskrift i rättegångsbalken är högsta domstolen första domstol
vid talan av detta slag mot hovrättsdomare eller annan tjänsteman mot vilken
åtal för sådant brott skall väckas i högsta domstolen enligt lag eller
annan författning. Särskilda bestämmelser om åtal i högsta domstolen finns
beträffande bl. a. JK, RÅ, arbetsdomstolens ordförande och revisionssekreterare
samt ledamot av arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet
eller kammarrätten.

I rättegångsbalken föreskrivs vidare att det tillkommer hovrätt att som
första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av självständigt
ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan tjänsteman mot vilken
åtal för sådant brott skall väckas i hovrätt enligt lag eller annan författning.
Den viktigaste författningsföreskriften av denna innebörd finns i
verksstadgan. Denna föreskrift omfattar de tjänstemän som ej kan dömas
i disciplinär ordning enligt vad jag nyss har redovisat. Föreskriften har
tjänat som förebild för motsvarande bestämmelser i de flesta instruktioner
och stadgar i vilka verksstadgans bestämmelser inte har gjorts direkt tilllämpliga.
Byråchefer och jämställda eller högre tjänstemän i central och
lokal förvaltning har därför nu i regel forum i hovrätt vid självständigt
ämbetsbrott. Till denna kategori hör på grund av särskilda bestämmelser
bl. a. ledamot i expropriationsdomstol eller ägodelningsrätt, krigsdomare och
de tjänstemän inom det allmänna domstolsväsendet som inte är domare.
Vattenrättsdomare och ledamot av vattendomstol, hyresrådet, kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall
åtalas vid Svea hovrätt.

Frågan om åtal för ämbetsbrott skall väckas i hovrätt eller i annan instans
har ej ansetts böra regleras i tjänstemannalagen (jfr prop. 1965: 60 s. 177).

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 ur 1965

I anslutning till att övriga bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning
i verksstadgan och motsvarande författningar ersätts av nya föreskrit
ter i lagen måste nödvändiga regler om forum också inpassas i det
nya författningskomplex som skall gälla på tjänstemannaområdet fr. o. in.
år 1966. Givet är att frågan om forumreglernas lämpliga utformning i sak
därvid bör prövas närmare. Departementspromemorian, som behandlar detta
spörsmål, innehåller förslag till lösningar enligt nya linjer. Förslagen
går ut på att särskilt forum i överrätt i princip skall slopas för tjänstemännen.
Undantag förordas endast i fråga om dem som särskilt har att
vaka över att tjänstemän ej begår fel eller försummelser i tjänsten, dvs.
JK, RÅ, JO och MO, samt beträffande domare i hovrätt, allmän underrätt
eller annat domstolsorgan som är knutet till underrätt. Förslagen innebär
också att frågan om särskilt forum i överrätt regleras uttömmande i lag.
De särbestämmelser som sålunda alltjämt skulle bli nödvändiga föreslås
skola tas in i rättegångsbalken.

Den historiska redogörelsen visar att rådande ordning med överrätt som
första instans för prövning av ämbetsbrott har sina rötter i en tid, när de
flesta högre tjänstemän tillhörde adeln som i privilegier var tillförsäkrad
rätten att dömas av jämlikar. De motiv som ursprungligen har legat till
grund för denna ordning är inte bärande i dagens samhälle. Frågan bör nu
bedömas från andra synpunkter. Enighet härom synes föreligga bland remissinstanserna.

I vår nuvarande allmänna rättegångsordning råder ett fast instanssystem
i vilket underrätter och överrätter är inordnade enligt i stort sett allmängiltiga
regler. I fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den principen
att de skall anhängiggöras vid underrätt. För att man skall frångå den
principen krävs särskilda skäl av påtaglig styrka. Sådana särskilda skäl för
avsteg kan anföras i fråga om mål angående självständigt ämbetsbrott av
tjänstemän inom de grupper som promemorians förslag i princip omfattar.
Dessa skäl hänför sig till beskaffenheten av de uppgifter som dessa tjänstemän
har att fullgöra. Tjänsteutövningen av dem som har att vaka över all
bl. a. domare i hovrätt och allmän underrätt fullgör sina åligganden bör inte
prövas av dessa domare. Fråga om domare i hovrätt eller allmän underrätt
har begått ämbetsbrott bör lämpligen inte avgöras av den domstol han
själv tillhör. Remissbehandlingen har också gett klart stöd för att avvikelser
från de allmänna forumreglerna bör bestå vid talan om ämbetsbrott
mot sådana tjänstemän som förslaget avser. Jag ansluter mig till
denna principiella uppfattning.

Ehuru den principiella avgränsning i reglerna om forum i överrätt för
tjänstemän som har föreslagits i promemorian i allmänhet har vunnit anslutning
under remissbehandlingen, har olika synpunkter eller förslag framförts
som går ut på att också högre tjänstemän utanför den föreslagna kretsen
alltjämt bör svara i överrätt för ämbetsbrott. Det har hävdats bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1965

att mål om tjänstefel av de högre tjänstemännen ofta innehåller invecklade
spörsmål som är svåra att bedöma och att överrätterna skulle vara
mera kvalificerade än underrätterna att pröva förvaltningstjänsteinännens
åtgöranden. Gentemot detta kan invändas att de allmänna underrätterna
i princip är behöriga att pröva alla mål oberoende av svårhetsgrad.
Inom de skiftande områdena för dessa domstolars nuvarande kompetens
förekommer mål och ärenden som inrymmer de mest kvalificerade och
olikartade rätts- och bevisfrågor. Den föreslagna reformen ligger för övrigt
i linje med de strävanden som har kommit till uttryck i direktiven för domstolskommitténs
arbete, vilka fastslår att tyngdpunkten i rättsskipningen
bör ligga i underrätten (jfr riksdagsberättelsen 1963: I Ju 40). Den konsekvens
av reformen som remissmyndigheterna pekat på, nämligen att möjligheterna
att fullfölja talan i mål om ämbetsbrott till högsta domstolen
begränsas, står också i överensstämmelse med dessa utredningsdirektiv som
hl. a. går ut på att högsta domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare
befästs. I några yttranden har vidare anmärkts att det skulle innebära
olägenheter för den enskilde att underrätt ej har överrätternas möjligheter
att avgöra mål utan muntlig förhandling. I anslutning därtill vill
jag blott erinra om att muntligheten har fastslagits som huvudprincip i våra
allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes rättssäkerhet.
Ej heller de principiella motiv som i övrigt har åberopats under remissbehandlingen
äger sådan styrka att de enligt min mening utgör tillräckliga
skäl för ytterligare avsteg från den allmänna instansordningen.

På grundval av de principer som nu har angetts i fråga om särskilt forum
vid ämbetsbrott bör — i enlighet med vad som har föreslagits i pro-;
memorian — JK, RÅ och annan som utövar JK:s eller RÅ:s ämbete samt
hovrättsdomare även i fortsättningen svara i högsta domstolen. Jag biträder
därtill den uppfattningen som har kommit till uttryck under remissbehandlingen
att revisionssekreterarna, som innehar domartjänster inom den
allmänna domstolskarriären, även bör hänföras till denna krets. Spörsmålet
om forum vid ämbetsbrott av JO eller MO äger, som 1963 års JO-utredning
har framhållit, sådant samband med frågan om en författningsreform
alt man i detta sammanhang inte bör ta ställning till utformningen av några
lagregler om forum.

Tillämpningen av de principer som här har berörts leder vidare till att
domare i allmän underrätt, dvs. häradsrätt och rådhusrätt, lämpligen bör
behålla hovrätt som forum vid ämbetsbrott. Särskilt med hänsyn till den
anknytning som råder i personellt hänseende till underrätterna bör ämbetsbrott
av ledamot i ägodelningsrätt och expropriaiionsdomstol samt av
konkursdomare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare prövas i samma
ordning som gäller för ledamot i underrätt. Även i fråga om dessa domare
ansluter jag mig alltså till promemorians förslag. Liknande skäl som
jag nu har anfört talar för att även krigsdomare har forum i hovrätt enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

vad som har föreslagits under remissbehandlingen. Eftersom domartjänst
vid vattendomstol i regel innehas av domare inom den allmänna domstolskarriären,
förordar jag slutligen att domare i vattendomstol får svara i
hovrätt. Det synes mig dock inte vara nödvändigt att behålla Svea hovrätt
som exklusivt forum.

Åtal i högsta domstolen eller i hovrätt för självständigt ämbetsbrott skall
nu väckas av JK, RÅ, JO eller MO. Andra åklagare kan inte besluta om sådant
åtal. I mål av detta slag kan målsäganden inte väcka åtal eller överta
eller i högre rätt fullfölja åtal som har väckts av åklagare. Målsäganden kan
inte heller väcka talan om enskilt anspråk, om inte åtal väckts eller talan
biträds av åklagare.

1 departementspromemorian framhålls bl. a. att denna begränsning av
kretsen behöriga åklagare och av målsägandes talerätt innebär ett skydd
för högre tjänstemän mot obefogat åtal och ogrundad talan om ersättning.
Promemorian ger uttryck för den uppfattningen alt ordningen i princip bör
behållas — förutom i mål som upptas av överrätt som första instans -— även
i sådana mål om ämbetsbrott som avses komma att handläggas i underrätt
men som skolat anhängiggöras och prövas i överrätt enligt hittills gällande
regler. Jag instämmer i denna uppfattning som har godtagits av praktiskt
taget alla remissinstanser. Att söka ange tillämpningsområdet i lagen inom
ramen för de ändrade forumreglerna så, att det i allo kommer att omfatta
samma tjänstemän som nu har forum i överrätt, möter praktiska svårigheter.
En lämplig avgränsning erhålls dock, om man anknyter till de nya föreskrifterna
inom tjänstemannalagstiftningen om disciplinär bestraffning. I
överensstämmelse med vad som har förordats i promemorian synes reglerna
om åklagare och om begränsningen av målsägandes talerätt kunna ges tilllämpning
i fråga om ämbetsbrott av civil tjänsteman som ej är underkastad
disciplinär bestraffning. Att tillämpningsområdet för dessa regler härigenom
blir något vidare i praktiken i fråga om tjänstemännen än f. n. torde
ej vara något avgörande hinder för denna lösning. Området bör därutöver
omfatta de ledamöter i domstolar och centrala förvaltningsmyndigheter som
inte är statstjänstemän. De har i regel att svara i överrätt enligt nuvarande
regler. Till dessa persongrupper bör slutligen fogas de högre militära tjänstemännen.
De bör jämställas med de högre civila tjänstemännen, ehuru de
kan straffas disciplinärt i den särskilda ordning som är föreskriven för
k rigsmän.

Det är önskvärt att alla bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott
finns i rättegångsbalken. Bestämmelser om särskilt forum i andra lagar ocli
författningar hör upphävas. Lagen om domkapitel kan emellertid inte ändras
utan samtycke av allmänt kyrkomöte. Frågan om att ändra forumreglerna
för biskop, annan ledamot av domkapitel och stiftssekreterare får därför
anstå.

Ändringarna i reglerna om särskilt forum vid ämbetsbrott och därtill

Kungl. Maj.ts proposition nr 746 år 1965

anslutande författningsändringar torde böra träda i kraft samtidigt som
statstjänstemannalagen eller den 1 januari 1966.

På grundval av de överväganden som jag nu har redovisat har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
om arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om
försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr
324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
l1.

Vidare krävs att bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän ändras.
Denna fråga torde få behandlas senare.

Ändring i rättegångsbalken

2 kap. 2 §.

Yttrandena. Svea hovrätt erinrar att en underrättsdomare inte bara har
dömande utan även en mångfald administrativa uppgifter. En häradshövding
t. ex. fattar beslut i egenskap av administrativ chef i sin domsaga. Om
han därvid gör sig skyldig till ämbetsbrott, skulle den formulering som har
föreslagits i promemorian möjligen föranleda till den slutsatsen att brottet
inte omfattas av forumreglerna. En sådan tolkning är uppenbarligen ej
avsedd och är väl knappast att befara, särskilt med beaktande av att åtalet
skall utföras av JK eller JO. En formulering som tveklöst täcker även
en domares administrativa åtgärder torde bli tämligen tung. Hovrätten finner
därför den föreslagna formuleringen vara tillfyllest. Liknande synpunkter
anför domstolskommittén och arbetsdomstolens ordförande liksom
JK som dock menar att lagtexten bör jämkas.

MO vänder sig mot att föreskriften i andra stycket har föreslagits skola
upphävas. Bestämmelsen torde ha tillkommit med anledning av sådana

bestämmelser som t. ex. 3 kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om

1 Förslagen under 2)—8) har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som
är fogade vid propositionen frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art.

Kungl. Maj:ts proposition, nr H6 år 1965

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption. Bestämmelsen bör följaktligen behållas.

Departementschefen. I paragrafens första stycke anges de tjänstemän
som skall ha forum i hovrätt i enlighet med vad jag har förordat tidigare.
Dessa tjänstemän är alla domare. För forumreglernas tillämpning saknar
det betydelse, om den som avses har tillsatts av Kungl. Maj :t eller valts av
kommun eller på annat sätt. Reglerna omfattar ordinarie domare, vikarie,
nämndemän, expropriationstekniker och annan sådan ledamot av domstol.
Tingsnotarie får forum i underrätt utom för ämbetsbrott under tid när han
är förordnad som vikarie för domare. Tingsnotarieaspirant och domstolsbiträde
får också forum i underrätt. Med den nu förordade lydelsen av forumbestämmelsen
torde det vara uppenbart att den avser alla ämbetsbrott
som har begåtts av domare i tjänsten, alltså även i ett administrativt tjänsteärende.

Med hänsyn till att hovrätt, som MO har anmärkt, skall uppta frågor som
första domstol även i andra fall än som anges i paragrafens första stycke
bör en bestämmelse som motsvarar dess andra stycke behållas. Eftersom
avsteg från huvudregeln bör ske endast när särskilda skäl av påtaglig styrka
föreligger, bör bestämmelsen dock begränsas till fall då annat forum är
föreskrivet i lag.

3 kap. 3 §.

Yttrandena. JK anmärker att högsta domstolen enligt förslaget i departementspromemorian
skall uppta mål om ämbetsbrott av bl. a. den som
utövar riksåklagarens ämbete. Följden härav synes bli att biträdande RÅ
får forum i högsta domstolen endast vid ämbetsbrott som han begår när
han inträder i RÅ:s ställe, medan han vid ämbetsbrott i övrigt skulle få
forum i underrätt. Biträdande RÅ bör liksom hittills ha forum i högsta domstolen
vid alla ämbetsbrott.

Departementschefen. I paragrafen anges vem som skall ha forum i högsta
domstolen vid ämbetsbrott. Enligt vad jag har anfört tidigare gäller detta
JK, RÅ eller den som utövar något av dessa ämbeten eller hovrättsdomare
eller revisionssekreterare. Biträdande RÅ fullgör i tjänsten alltid uppgifter
som eljest ankommer på RÅ. Forumregeln, vars formella utformning överensstämmer
med promemorieförslagets, täcker därför alla ämbetsbrott av
biträdande RÅ. Vidare bör anmärkas att fiskal, som inte har förordnande
som adjungerad ledamot i hovrätt, och fiskalsaspirant i hovrätt ej omfattas
av regeln utan skall svara i underrätt.

7 kap. 4 §.

Departementspromemorian. I överensstämmelse med vad som förut har
anförts skall JK, RÅ, JO eller MO vara åklagare i mål om ämbetsbrott av

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

statlig tjänsteman som ej är underkastad disciplinär bestraffning. Denna
ordning erhålls enklast genom att föreskriva i denna paragraf att RÅ skall
vara allmän åklagare i dessa mål. Föreskriften bör vidare omfatta de persongrupper
som har nämnts förut.

Yttrandena. Enligt JK:s mening bör som huvudregel anges att statsåklagare
eller distriktsåklagare är allmän åklagare vid underrätt och vid hovrätt.
Det alldeles övervägande antalet åtal vid dessa domstolar utförs av
åklagare i denna ställning. RÅ:s uppgift att utföra åtal vid underrätt och
hovrätt bör i konsekvens därmed bli undantag från huvudregeln. Paragrafen
blir då mer överskådlig. RÅ:s befogenhet att föra talan i de mål om
ämbetsbrott, som f. n. upptas omedelbart i högre rätt, inskränks av åklagarinstruktionen.
Bestämmelsen i rättegångsbalken att RÅ är åklagare i
alla dessa mål är således missvisande. Visserligen sägs i 7 kap. 8 § rättegångsbalken
att om särskilda åklagare gäller vad som är stadgat om dem.
Det är likväl inte tillfredsställande att JK:s och RÅ:s uppgifter inte klart
framgår av rättegångsbalken. Om det med hänsyn till JK:s ställning som
särskild åklagare ej anses lämpligt att ange JK:s befogenhet i rättegångsbalken,
bör man överväga att göra hänvisningen tydligare. Liknande synpunkter
anförs av RÄ, Svea hovrätt, kammarkollegiet, militärstraffsakkunniga,
JO och MO.

Departementschefen. 7 kap. rättegångsbalken innehåller vissa regler om
de allmänna åklagarna. Vilka som är allmänna åklagare i de olika allmänna
domstolsinstanserna anges sålunda i 4 §. I fråga om de särskilda åklagarna
— såsom JK, JO och MO — finns inga motsvarande regler i rättegångsbalken.
I 7 kap. 8 § är intagen en hänvisning som säger att om särskilda
åklagare gäller vad som är stadgat särskilt. Hänvisningen avser bl. a.
de instruktioner som gäller för JK, JO och MO.

Enligt min mening finns ej tillräcklig anledning att nu ompröva den
lagteknik enligt vilken bestämmelserna om åklagare har disponerats i rättegångsbalken.
I överensstämmelse med vad som nu gäller bör reglerna i 7
kap. alltjämt begränsas till att avse de allmänna åklagarna. De ändringar
som krävs bör således göras i 4 § från denna utgångspunkt. Bestämmelser*
na i paragrafen torde dock böra omdisponeras enligt JIv:s förslag.

I sak innebär de ändringar som förordas att RÅ i princip behåller uppgiften
som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott som nu skall upptas av
överrätt som första domstol, oberoende av om målet skall anhängiggöras
i underrätt eller hovrätt enligt de föreslagna forumreglerna. Som jag har
redovisat tidigare blir tillämpningsområdet med RÅ som ende allmänne
åklagare något större än förut. Det omfattar i första hand mål om ämbetsbrott
av tjänsteman som ej är underkastad disciplinär bestraffning, jfr 18 §
statstjänstemannalagen. Därtill kommer sådan ledamot av central statlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

förvaltningsmyndighet som ej är statstjänsteman. Utöver vad som har föreslagits
i promemorian bör även ledamot av domstol vilken ej är statstjänsteman
ingå. I enlighet med promemorieförslaget upptas slutligen krigsman
som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst,
jfr 78 § militära rättegångslagen. På grund av bestämmelser i första hand
i 3 § åklagarinstruktionen, som förutsätts skola behållas oförändrad i sak,
begränsas RÅ:s åtalsrätt på detta område i praktiken till att avse ämbetsbrott
av tjänstemän inom åklagarväsendet.

19 kap. 9 §.

I denna paragraf föreslås en jämkning som innebär att den nuvarande
hänvisningen till forumföreskrifter i andra författningar än lagar utgår.

20 kap. 10 § och 22 kap. 8 §.

Dessa paragrafer innehåller regler om inskränkningar i målsägandens
talerätt när det gäller ämbetsbrott. De föreslagna bestämmelserna ansluter
till föreskrifterna om RÅ:s uppgift som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott
enligt 7 kap. 4 §.

23 kap. 22 §.

Yttrandena. JO och Svea hovrätt har framhållit att förundersökningsskyldigheten
inte bör utvidgas i de mål om ämbetsbrott som flyttas från
överrätt till underrätt.

Departementschefen. I denna paragraf föreskrivs f. n. bl. a. att sådan förundersökning
som i regel skall äga rum för utredning angående brott, innan
åtal sker, inte är nödvändig i mål som skall upptas omedelbart av högre rätt,
om anledning inte förekommer att döma till annan påföljd än böter eller
suspension. Behovet av förundersökning torde inte bli större genom att
mål om ämbetsbrott skall upptas av underrätt i stället för av överrätt som
första domstol. Den utredning som företas genom JK, RÅ, JO eller MO i
dessa mål torde i allmänhet vara tillräcklig. Jag föreslår därför att paragrafen
får sådan lydelse att förundersökning inte fordras i mål om ämbetsbrott
vari JK, RÅ, JO eller MO skall vara åklagare, om det inte finns anledning
att döma till annan påföljd än böter eller suspension.

Ikraftträdande

Lagändringarna bör, som har nämnts förut, träda i kraft den 1 januari
1966. Har talan om ämbetsbrott väckts före nämnda dag, bör dock äldre
bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

Jag bar tidigare anmärkt att forumbestämmelserna i 20 § lagen om domkapitel
inte kan upphävas f. n. De äldre bestämmelserna i rättegångsbalken

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

angående mål om ämbetsbrott anknyter till särskilda forumregler av detta
slag. Dessa bestämmelser torde därför alltjämt böra gälla i mål om ämbetsbrott
av biskop, annan ledamot i domkapitel eller stiftssekreterare.

Övriga lagändringar

Jag biträder förslagen i departementspromemorian med vissa redaktionella
jämkningar. Vissa bestämmelser som motsvarar vad som har föreslagits
beträffande ikraftträdandet av ändringarna i rättegångsbalken synes vara
erforderliga.

''ii i •; :■ ii ; j -i''-.i ., . , , - ( ., , ,

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Assarson

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

Bilaga 1

1) Förslag
till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )-

2 kap.

2 §.

Är i lag eller författning eljest
stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott, som avses i 20 kap.
1—4 §§ brottsbalken, av domare t
häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol, vattendomstol
eller krigsrätt eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
ägodelningsdomare.

Hovrätt är i övrigt första domstol
i mål, beträffande vilka så föreskrives
i lag.

3 kap.
3 §•

Högsta domstolen tillkommer att
som första domstol upptaga mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av bovrättsdomare
eller annan ämbetsman,
mot vilken åtal för sådant brott enligt
lag eller författning skall väckas
i högsta domstolen.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616 och av 23 kap. 22 § se 1964: 166.

* Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.
4

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 14B

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.
4 §•

Allmän åklagare vare
vid underrätt statsåklagare eller
distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,
som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten,
och i annat mål statsåklagare
eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har talan-----

Närmare bestämmelser

Allmän åklagare vid underrätt och
hovrätt är statsåklagare eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän
åklagare vid underrätt och hovrätt
i mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott, som
avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,
av ledamot av domstol eller central
statlig förvaltningsmyndighet eller
av statstjänsteman, som ej är underkastad
disciplinär bestraffning,
eller av krigsman, som bestrider regementschefs
eller därmed likställd
eller högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen
är riksåklagaren.

--lägre åklagare.

— —- gällande instruktionerna.

19 kap.
9 §•

Avtal, varigenom-------

-----utan verkan.

20 kap.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för målsäganden att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gälle icke i fråga
om ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för målsäganden att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott,
som avses i 3 kap. 3 § och
7 kap. 4 § andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr i 46 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 kap.
8 §.

23 kap.
22 §.

Vill åklagaren--------—

--— ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 med följande undantag.

1. I fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966 äger äldre lag alltjämt
tillämpning.

2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller
stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr li6 år 1965

Bilaga 2

Departementspromemorians lagförslag

1) Förslag
till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 20 kap. 10 §
och 22 kap. 8 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 kap.
2 §•

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund
av ämbetsbrott av underrättsdomarc
eller annan ämbets- eller tjänsteman,
mot vilken åtal för sådant
brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest
stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
i hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott av domare i häradsrätt,
rådhusrätt, ägodelningsrätt eller
expropriationsdomstol eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
ägodelningsdomare.

3 kap.
3 §.

Högsta domstolen tillkommer att
som första domstol upptaga mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av justitiekanslern,
riksåklagaren, riksdagens
ombudsman eller den som utövar
något av dessa ämbeten eller av hovrättsdomare.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616.

s Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.
4 §•

Allmän åklagare vare
vid underrätt statsåklagare eller
distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,
som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten,
och i annat mål statsåklagare eller
distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har talan-----

Närmare bestämmelser

Allmän åklagare är
vid underrätt riksåklagaren i mål
om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som förövats
av statstjänsteman, som ej är underkastad
disciplinär bestraffning, av
ledamot av central statlig förvaltningsmyndighet
eller av krigsman,
som bestrider regementschefs eller
därmed likställd eller högre tjänst,
och statsåklagare eller distriktsåklagare
i annat mål;

vid hovrätt riksåklagaren i mål
vari han skall vara åklagare vid underrätt
och i mål, som enligt 2 kap.
2 § första stycket upptages omedelbart
av hovrätten, och statsåklagare
eller distriktsåklagare i annat
mål; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren,

lägre åklagare.

---gällande instruktionerna.

20 kap.
10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för målsäganden att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas
omedelbart av högre rätt.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om
rätt för målsäganden att väcka åtal
eller övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gäller icke i fråga
om ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt
eller som förövats av statstjänsteman,
som ej är underkastad disciplinär
bestraffning, av ledamot av
central statlig förvaltningsmyndighet
eller av krigsman, som bestrider
regementschefs eller därmed likställd
eller högre tjänst.

22 kap.

8 §.

Talan om enskilt anspråk på Talan om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, för vilket åtal grund av ämbetsbrott, för vilket åtal
skall upptagas omedelbart av högre skall upptagas omedelbart av högre

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse)

rätt, må ej väckas av målsäganden,
med mindre åtal för brottet äger
rum eller talan biträdes av åklagaren.

(Föreslagen lydelse)

rätt eller som förövats av statstjänsteman,
som ej är underkastad disciplinär
bestraffning, av ledamot av
central statlig förvaltningsmyndighet
eller av krigsman, som bestrider
regementschefs eller därmed likställd
eller högre tjänst, må ej väckas
av målsäganden, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan
biträdes av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. I fråga om talan som väckts
före nämnda dag äger äldre lag dock alltjämt tillämpning.

2) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946
(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande
av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder------vittnesmåls avläggande;

Kungl. cirkuläret den 24 augusti
1915 till samtliga underdomstolar
och överexekutorer i riket angående
utredning i vissa fall om värdet
av tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning
är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott
skall väckas i hovrätt eller
viss hovrätt eller högsta domstolen.

Kungl. cirkuläret den 24 augusti
1915 till samtliga underdomstolar
och överexekutorer i riket angående
utredning i vissa fall om värdet av
tvisteföremål; sam t

lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

3) Förslag
till
Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1965.

4) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

5) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965. 6

6) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262)
om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

'' Senaste lydelse so 1947: 637.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

7) Förslag
till
Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948
skall upphöra att gälla samt att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har bestraffningsberättigad — —

Om målet —-------

Prövas saken---—• —---

! §•

— för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är domstol
för avdelningen, enligt den fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare som Konungen bestämt, eller
till justitiekanslern när han är
åklagare enligt vad som sägs i 79 §.

67 § stadgas.

— i disciplinmål.

§•

Allmän åklagare i militärt brottmål
är, där ej annat stadgas i 15
kap., allmän åklagare vid domstol
som har att upptaga målet. Om fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern
är åklagare i mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av den som
bestrider regementschefs eller därmed
likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

8) Förslag
till
Lag

om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 för fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1965.

9) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 13 november 1936 (nr 567)

om domkapitel

Härigenom förordnas, att 20 §x lagen den 13 november 1936 om domkapitel
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott
eller mot annan ledamot i domkapitel
för förbrytelse som han i denna
sin egenskap begår skall upptagas
omedelbart av hovrätt. Samma
lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare
för ämbetsbrott.

Med avseende —--—----sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. 1

1 Senaste lydelse av 20 § se 1948: 490.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 september
1965.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,
justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 1 september 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 13 augusti 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag
angående ändrad Igdelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om
införande av nya rättegångsbalken, 3) lag om upphävande av 11 kap. 13 §
vattenlagen, 4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol, 5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, 6) lag angående
upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol,
7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472) samt 8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni
1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
m. fl.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av rådmannen Ulf Ankarloo.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Justitierådet Dennemark, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben:

Mot den föreslagna lydelsen av andra stycket i 7 kap. 4 § rättegångsbalken
kan i formellt hänseende invändas, att ledamöter av domstolar och
centrala statliga förvaltningsmyndigheter regelmässigt tillhöra de statstjänstemän,
som ej äro underkastade disciplinär bestraffning. De i stadgandet
angivna kategorierna täcka sålunda delvis varandra. Vill man undvika
detta, kan stadgandets lydelse, utan att den sakliga innebörden ändras, jämkas
därhän att stadgandet får avse självständigt ämbetsbrott av statstjänsteman,
som ej är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

eller central statlig förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, eller
av krigsman som nämns i stadgandet.

Emellertid kunna vi icke undgå att, i likhet med justitiekansler!! m. fl.
remissmyndigheter, finna lagrummet även sakligt otillfredsställande med
hänsyn till justitiekanslerns ställning som åklagare i mål om ämbetsbrott.
Detta gäller redan den nuvarande lydelsen, enligt vilken riksåklagaren är
allmän åklagare vid hovrätt i mål om ämbetsbrott där hovrätt är första domstol.
Enligt åklagarinstruktionen är riksåklagarens åtalsrätt i fråga om sådana
ämbetsbrott begränsad till tjänstemän inom åklagarväsendet; i övrigt
tillkommer åtalsrätten justitiekanslern. Genom den föreslagna närmare specificeringen
av de mål, i vilka riksåklagaren skall vara allmän åklagare vid
underrätt och hovrätt, blir emellertid förhållandet än mer påtagligt. Särskilt
anmärkningsvärt är att stadgandet i 7 kap. 4 § om riksåklagarens ställning
som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott av vissa i lagrummet uppräknade
krigsmän helt sättes ur kraft genom det föreslagna stadgandet i sista punkten
av 79 § militära rättegångslagen att justitiekanslern är åklagare i dessa
mål. Även omnämnandet i 7 kap. 4 § av ledamot av domstol är missvisande
såtillvida att ämbetsbrott av domare enligt åklagarinstruktionen — vilken
i detta hänseende torde vara avsedd att bibehållas i sak oförändrad — aldrig
faller under riksåklagarens åtalsrätt. Dessa motsägelser kunna icke anses
nöjaktigt eliminerade genom hänvisningen i 7 kap. 8 § till bestämmelser om
särskilda åklagare.

Även om ur systematisk synpunkt invändning möjligen kan resas mot att
redan i 7 kap. 4 § beröra de särskilda åklagarna, vilja vi förorda att — jämte
det att första och tredje styckena i paragrafens föreslagna lydelse sammanföras
till ett första stycke av innehåll att allmän åklagare är vid underrätt
och hovrätt statsåklagare eller distriktsåklagare och vid högsta domstolen
riksåklagaren — i andra stycket stadgas, att i mål om ansvar eller enskilt
anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,
av statstjänsteman, som icke är underkastad disciplinär bestraffning, riksåklagaren
dock är åklagare även vid underrätt och hovrätt, såframt behörigheten
icke är förbehållen särskild åklagare. I praktiken kommer till följd
av åklagarinstruktionen riksåklagaren att vara åklagare endast beträffande
tjänstemän inom åklagarväsendet. I fråga om ämbetsbrott av personer tillhörande
de ytterligare kategorier som omfattas av andra stycket i dess lydelse
enligt det remitterade förslaget — ledamöter av domstolar och centrala
statliga förvaltningsmyndigheter, som icke äro statstjänstemän, samt krigsmän
i högre befattningar — synes det ej föreligga behov av att i rättegångsbalken
ange riksåklagaren som allmän åklagare, eftersom enligt andra författningar
åtalsrätten helt skall tillkomma justitiekanslern.

Därest vår nu gjorda hemställan vinner bifall, måste de i 20 köp. 10 §,
22 kap. 8 § och 2.1 kap. 22 § rättegångsbalken intagna hänvisningarna till
8 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket ändras. I 20 kap. 10 § kan delta ske

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 U> år 1965

på det sätt att hänvisningen i stället får gälla ämbetsbrott, som avses i 20
kap. 1—4 §§ brottsbalken och för vilket allmänt åtal må anställas endast av
riksåklagaren eller särskild åklagare. Hänvisningarna i 22 kap. 8 § och 23
kap. 22 § kunna ersättas av hänvisningar till mål om ämbetsbrott som avses
i 20 kap. 10 §. Med de förordade hänvisningarna kommer man visserligen
icke att, såsom enligt det remitterade förslaget, i själva rättegångsbalken erhålla
uttömmande besked om de för ämbetsbrotten gällande modifikationerna
i de allmänna reglerna om målsägandes talerätt och om förundersökning;
beträffande andra ämbetsansvariga än statstjänstemän och beträffande
krigsmän måste upplysning sökas i de författningar som reglera åtalsrätlen.
Någon praktisk olägenhet härav synes dock knappast behöva befaras.

J us tit ie råd et Hagbergh:

Vid bedömningen av de föreliggande lagförslagen är att beakta att numera,
efter 1948 års omreglering av 25 kap. strafflagen, i princip endast de
självständiga ämbetsbrotten (brottsbalken 20 kap. 1—4 §§) omfattas av
föreskrifterna om särskilt forum i överrätt. Visserligen har ramen för fall,
där åtal för beivran av dessa brott skall ske, avsevärt vidgats under de senaste
decennierna. Detta förhållande är dock i och för sig icke något skäl
för den nu ifrågasatta reformen. Avgörande bör vara, huruvida sakliga skäl
kunna anses tala för ett bibehållande av speciella forumregler, och härvid
blir även av betydelse frekvensen av mål av förevarande natur. I remissprotokollet
upplyses, att under tioårsperioden 1954—1963 väckts allenast
66 åtal, vilken siffra torde ge vid handen att reformen har en högst begränsad
praktisk betydelse.

De motiv som främst åberopas för de föreslagna författningsändringarna
äro att avsteg från principer i vår nuvarande allmänna rättegångsordning
icke böra förekomma utan särskilda skäl av påtaglig styrka. Föredragande
departementschefen framhåller härutinnan att ett fast instanssystem
råder och att i fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den principen
att de skola anhängiggöras vid underrätt.

Under remissbehandlingen har emellertid beträffande grunderna för reformen
fx-amkommit kritik som måste anses tungt vägande. Detta gäller även
vissa remissinstanser som icke direkt avstyrkt den ifrågasatta reformen. Sålunda
uttalar JO att man numera borde beakta forumfrågan från den sakligt
centrala aspekten att tjänstemännen genom bestämmelserna om självständiga
ämbetsbrott vore underkastade långtgående och straffsanktionerade
krav i fråga om sin tjänsteutövning. Dessa krav hade i princip ej någon motsvarighet
beträffande medborgarna i övrigt. Vid vilket forum tjänstemännen
skulle svara för sådant brott vore därför enligt JO ett spörsmål som icke
borde ses som en privilegiefråga eller som en fråga om likhet inför lagen
utan uteslutande från synpunkten vad som vore ändamålsenligt med tanke
på att fråga vore om speciella brottstyper. Hovrätten för Nedre Norrland.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

som åberopat liknande synpunkter, har funnit det föga lämpligt att allmän
underrätt skulle vara forum för tjänstefel i fråga om vissa verkschefer,
landshövdingar samt domare i arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen.

Vad som enligt min mening härutöver kan invändas mot reformen är att
densamma i betraktande av undantagsbestämmelserna för domare i hovrätt
och allmän underrätt — en mycket stor kategori bland de ämbetsmän
varom här är fråga — leder till bristande enhetlighet i den domstolsmässiga
behandlingen av ifrågavarande mål. Det måste anses otillfredsställande att,
medan dessa domare skola ha forum i överrätt, jämställda ämbetsmän i förvaltningsdomstolar
skola ha forum i underrätt. Olämpligt är även att landshövdingar
och verkschefer skola svara inför allmän underrätt för förmenta
tjänstefel.

I remissprotokollet framhålles, i anledning av påpekanden i några remissyttranden
att underrätt ej har överrätternas möjligheter att avgöra
mål utan huvudförhandling, att muntligheten fastslagits som huvudprincip
i våra allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes
rättssäkerhet. Det torde kunna antagas att av de mål varom här är fråga
flertalet komma att avse tjänstefel enligt brottsbalken 20 kap. 4 § första
stycket. Att i dessa mål huvudförhandling alltid skulle vara obligatorisk synes
föga ändamålsenligt. Det förtjänar erinras om att processlagberedningen
på sin tid motiverade stadgandet i rättegångsbalken 53 kap. 2 § 4
med att muntlig förhandling stundom ej vore erforderlig i där avsedda
mål och att det ej sällan kunde vara olämpligt, att den tilltalade ålades att
inställa sig till förhandling. I detta sammanhang omnämnde processlagberedningen
att i vissa av målen närmast vore fråga om utövande av disciplinär
bestraffningsrätt över underrättsdomare och med dem jämställda ämbets-
och tjänstemän (NJA II 1943 s. 685).

De olägenheter som må anses förknippade med det nuvarande systemet
torde kunna betecknas som tämligen obetydliga. Genom de ifrågasatta lagändringarna
uppnås ej den enhetlighet i förut angivna hänseenden som i
och för sig vore önskvärd. I vart fall synas goda skäl tala för att — på sätt
JK uttalat — låta med en revision av bestämmelserna anstå i avbidan på
den utredning om ämbetsansvaret som i olika sammanhang efterlysts och
senast begärts av riksdagen i samband med antagandet av statstjänstemannalagen.
Därvid skulle kunna omprövas den under remissbehandlingen
framförda tanken att särskilt forum i överrätt alltjämt får gälla vid
ämbetsbrott av verkschefer och jämställda tjänstemän.

Under åberopande av det anförda avstyrkes det föreliggande förslaget till
ändringar i rättegångsbalken och hemställes att tills vidare bibehålies
den nuvarande ordningen vräsentligen oförändrad i sak. För närvarande
skulle då behöva vidtagas endast de kompletteringar i rättegångsbalken
som erfordras för eu anpassning till statstjänstemannalagen.

Med den nu angivna utgångspunkten böra bestämmelser om hovrätt resp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

högsta domstolen som första domstol i mål om ämbetsbrott — liksom i
det remitterade förslaget — upptagas i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 §. Jag vill
förorda, att stadgandet i 2 kap. 2 § första stycket får det innehållet, att det
tillkommer hovrätt att, i den mån annat ej följer av 3 kap. 3 §, som första
domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott
som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken a) av tjänsteman, på vilken
statstjänstemannalagen är tillämplig och som ej är underkastad disciplinär
bestraffning, b) av ledamot av domstol eller central statlig förvaltningsmyndighet,
som ej är statstjänsteman, eller c) av krigsman, som
bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. I 3 kap.
3 § bör det remitterade förslagets uppräkning av tjänstemän med forum i
högsta domstolen utökas med ledamot av arbetsdomstolen, kammarrätten,
försäkringsrådet och försäkringsdomstolen.

Vad angår utformningen av 7 kap. 4 § samt 20 kap. 10 §, 22 kap. 8 §
och 23 kap. 22 § i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken delar jag
de synpunkter som framhållits av övriga ledamöter.

Om forumreglerna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § utformas på förut angivet
sätt, erfordras i rättegångsbalken ytterligare den ändringen som det remitterade
förslaget upptager beträffande 19 kap. 9 §. Såsom övergångsbestämmelse
erfordras endast motsvarighet till punkt 1 i övergångsbestämmelserna
till det remitterade förslaget. Att forumregeln i 20 § lagen om
domkapitel — den enda bestämmelse om åtal i överrätt för ämbetsbrott som
skulle kvarstå utanför rättegångsbalken — kommer att vara gällande så
länge den icke upphävts torde följa omedelbart av 2 kap. 2 § andra stycket
rättegångsbalken i dess föreslagna lydelse.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober
1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 30 september
1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 augusti 1965 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 28 § lagen den 20 december 1946
(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262)
om försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr
324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets hemställan avser bl. a. lagtekniska ändringar av principiell
art angående gränsdragningen mellan de allmänna och särskilda åklagarnas
uppgifter. Principerna för denna gränsdragning bör emellertid bedömas
också från andra utgångspunkter än dem som rör reglerna om särskilt
forum vid talan om ämbetsbrott. Jag förordar därför att frågan om
ändringar på detta område ej prövas i detta sammanhang.

I enlighet med vad lagrådet bär anfört torde 7 kap. 4 § förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken böra jämkas i formellt hänseende. Ytterligare
några mindre ändringar av redaktionell art bör företas.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga lagförslagen med den ändring som
sålunda angivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martti Heino

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650428