Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968 (Proposition 1968:98)

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41
s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, m. m.; given
Stockholms slott den 29 mars 1968.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december
1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Gunnar Lange

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 9S

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1864 års näringsfrihetsförordning upphävs.

Förordningens inledande bestämmelse om att svenskar har rätt att driva
näring på de villkor som anges i förordningen kan enligt propositionen upphävas
utan att ersättas av annan författningsbestämmelse. Det framhålls,
att tvekan inte kan råda om att svenska medborgare har full frihet att idka
näring, om inte annat gäller enligt särskild föreskrift som tillkommit i
grundlagsenlig ordning.

Näringsfrihetsförordningens regler om gårdfarihandel och realisation föreslås
bli ersatta av en förordning om tillfällig handel. Tillfällig handel
skall enligt förslaget få drivas endast efter tillstånd. Tillfällig handel med
bl. a. livsmedel och blommor skall dock få drivas utan tillstånd. Detsamma
skall gälla även handel med andra varor om försäljningen sker inomhus.
I övrigt skall tillstånd beviljas, om inte hinder möter på grund av sökandens
personliga olämplighet eller andra ordningshänsyn.

Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring
föreslås bli ersatta av en lag, som gäller både utlänningar och utländska
företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak överens
med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln skall
således alltjämt vara att utlänning som vill driva näring i Sverige måste
ha näringstillstånd. Undantag från tillståndsplikten föreslås för utlänning
med bosättningstillstånd och dessutom för annan här bosatt utlänning i
fråga om jordbruk in. fl. näringar. Beträffande utländska företag föreslås
att de regler som nu finns i lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska
bolag och föreningar att idka näring här i riket förs in i den nya
lagen i stort sett oförändrade. Kungl. Maj :t skall enligt förslaget kunna
medge undantag från lagens regler om det är påkallat med hänsyn till internationell
överenskommelse. Detta underlättar bl. a. en eventuell svensk anslutning
till EEC. Nu gällande skyldighet för utländska näringsidkare att
ställa säkerhet för skatt föreslås upphävd.

I propositionen föreslås även nya regler om rätt för utlänning och utländskt
företag att vara delägare i svenskt handelsbolag.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

1) Förslag
till
Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Bestämmelserna
i § 4 och § 9 mom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som
sammanlever med mannen, får idka näring endast såvida mannen tillåter
det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, som hon i och för rörelsen
kan komma att ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestämmelser
gäller dock fortfarande, om äldre giftermålsbalken är tillämplig på
makarnas förmögenhetsförhållanden. Fråga om ansvar för överträdelse av
förordningen under dess giltighetstid skall även därefter bedömas enligt
förordningen.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse
i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag
(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag
(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

2) Förslag
till
Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring

här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den utsträckning
och under de villkor som följer av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag
underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet
här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag
att idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad
enligt lagen i främmande stat.

2 §.

Utlänning och utländskt företag anses som svenska rättssubjekt vid bedömning,
huruvida de i rättsförhållande som rör av dem här i riket bedriven
näringsverksamhet lyder under svensk lag och huruvida de i sådant
rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller underkasta
sig svensk myndighets avgörande.

Vid tillämpning av växellagen den 13 maj 1932 (nr 130) och checklagen
samma dag (nr 131) anses dock utlänning och utländskt företag som utländska
rättssubjekt.

Om utlänning

3 §•

Utlänning som har bosättningstillstånd är likställd med svensk medborgare
beträffande rätt att idka näring.

4 §•

Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är
likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande näringar
:

1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,

Kungl. Maj.ts proposition nr !)8 år 1968

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.

5 §.

I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast
eller särskilt tillstånd (näringstillstånd).

« §•

hråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

7 §•

Näringstillstånd lår ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i
eller utom riket är försatt i konkurs.

8 §•

I annat fall än som avses i 7 § äger utlänning som är bosatt här i riket
erhålla näringstillstånd, om ej hinder möter på grund av hänsyn till allmänt
intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning
låi beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse med
främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

9 g.

Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall
det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Denne utses av näringsidkaren
och skall vara myndig och bosatt här i riket.

Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten. Näringsidkaren skall
utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten här i
riket, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren
och själv eller genom annan tala och svara för denne.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills
vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.

11 §•

När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det
meddelats för viss tid.

12 §.

Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns
utländsk delägare i dödsboet etter honom, får näringsverksamheten fortsättas
av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall
iakttagas de särskilda bestämmelser som gäller när avlidens rörelse fortsältes
av hans dödsbo.

Om utländskt företag
13 §.

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas
företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk
förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan
erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

14 §.

Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i konkurs.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning på tillstånd
för utländskt företag att idka näring.

15 §.

Bestämmelserna i 16—28 §§ nedan gäller i fråga om annat utländskt företag
än bolag och ekonomisk förening endast om ej andra föreskrifter meddelas
när företaget beviljas tillstånd till näringsutövning.

16 §.

Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom
ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

17 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte
kan en vice verkställande direktör utses.

Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande
tillämpning på vice verkställande direktör.

18 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

19 §•

Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska
företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll
som anges i 9 § andra stycket.

20 §.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas
under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och
som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från
andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register
som avses i 26 §.

Firman tecknas av verkställande direktören.

21 §•

Innan filialen registrerats hos myndighet som avses i 26 §, får den ej
börja sin verksamhet. Bestämmelser om vad anmälan för registrering skall
innehålla och om handlingar, som skall inges vid anmälan, meddelas av
Konungen. Det åligger verkställande direktören att göra anmälan för registrering.

Ändras förhållande som tidigare anmälts för registrering, skall detta ofördröj
ligen anmälas. Även sådan anmälan skall göras av verkställande direktören.

22 §.

Har vid anmälan för registrering icke iakttagits vad som föreskrivits om
sådan anmälan, skall registrering vägras. Detsamma gäller, om annat hinder
mot registrering möter på grund av föreskrift i denna lag eller annan
författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968 7

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröj ligen med
posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska
företaget.

23 §.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska
företagets bokföring i övrigt.

I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
för svenskt företag av motsvarande slag.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall
granskas av svensk auktoriserad revisor. Verkställande direktören skall tillse,
att sådan revisor utses och att redovisningshandlingarna inom tre månader
efter räkenskapsårets slut för granskning lämnas till denne i huvudskrift
eller avskrift.

Verkställande direktören skall vidare årligen till registreringsmyndigheten
sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse
för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för
företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland.
Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska
företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för företagets
delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår
utgått.

24 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs
eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt
lagen i företagets hemland,

2. om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet
skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke
avhjälpes utan dröjsmål,

4. om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för
fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full
betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses under
1 och 2. Anmälan om sådant förhållande kan också göras av annan behörig
ställföreträdare för det utländska företaget. I fall som avses under 3 kan
anmälan göras av den, vars rätt är beroende av att någon finns som äger företräda
filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.

Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet
eller att sådant fall som avses under 3 föreligger, kan registreringsmyndigheten
avföra filialen ur registret utan att anmälan göres.

För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avförandet
ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under
avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

25 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att
genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med
avförandet äger bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968
26 §.

Registreringsmyndighet för filialer är patent- och registreringsverket eller
annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten föres filialregister.
I detta inskrives de uppgifter som enligt denna lag skall anmälas
för registrering.

Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröjligen
kungöras i allmänna tidningarna.

27 §.

Del som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna
tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om
det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vetskap
om det.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort
införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas
ha haft vetskap om förhållandet.

28 §.

Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som tidigare
införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret,
och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, får
han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter
viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.

Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder
honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upphävande
och om skadestånd.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman
i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.

30 §.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalls
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

31 §.

Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är
påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller till
det nordiska ekonomiska samarbetet.

Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse
i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.

32 §.

Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I
fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader
från beslutets dag.

Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär, om ej annat förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968
33 §.

Konungen meddelar, utöver vad i 21 § sägs, närmare bestämmelser för
tillämpningen av denna lag.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Till böter dömes

1. utlänning som idkar näring här i riket utan att ha rätt till det,

2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med
näringstillstånd för honom,

3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller
förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att
utöva,

4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning utövar näringsverksamhet
i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd
till verksamheten.

35 §.

Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21 §
andra stycket eller 24 § dömes till böter.

Har ej handlingar enligt 23 § fjärde stycket sänts till registreringsmyndigheten
inom föreskriven tid, kan rätten på talan av allmän åklagare förelägga
verkställande direktören vid vite att sända in handlingarna.

36 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes

1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas
i ärende enligt denna lag,

2. utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift, som rör företagets
näringsverksamhet här i riket, eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
underlåter att anmärka på förvaltningen, trots att anledning till anmärkning
föreligger,

3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det
kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kännedom
vid granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse i sistnämnda
lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande
på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får
fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt’den
nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ombud,
som ställts i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall
dock bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud innelf
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr OS

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

har uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre
bestämmelser ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande
avse de utskylder för vilka säkerheten ställts.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande
idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke fordras, får
fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den
nya lagen.

Denna lag medför ej inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som
med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits medborgare
eller företag i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före
lagens ikraftträdande. Ej heller medför lagen inskränkning i den rätt till
uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet som tillkommer
utlänning enligt särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

3) Förslag
till
Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer,
199 a § och 212 §J, av nedan angiven lydelse.

199 a §.

Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande
följer bokföringsskyldighet.

212 §.

Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

Sättes rörelse under förvaltning av
sysslomän (administratörer), med
rätt för dem att teckna firman, eller
under likvidation, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse av stärbhusdelägare,
enligt vad för viss tid
är medgivet, bör firmateckningen
ske på sådant sätt, att det ändrade
förhållandet därav framgår.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sättes rörelse under förvaltning av
sysslomän (administratörer), med
rätt för dem att teckna firman, eller
under likvidation, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse av hans
dödsbo, bör firmateckningen ske på
sådant sätt, att det ändrade förhållandet
därav framgår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809.

2 Senaste lydelse av 15 § se 1895:67 s. 10.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Utländsk medborgare —--idka gruvdrift.

Vad sålunda--------och stiftelser.

Tillstånd för--— eller sedan två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för att
bereda förvärvaren utkomst genom
annan näringsverksamhet, som han
fått tillstånd att driva med stöd av
förordningen den 18 juni 1864 (nr
41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet
och för vilken egendomen prövas
behövlig, samt förvärvaren sedan
två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för alt
bereda förvärvaren utkomst genom

4. om förvärvaren
I övriga----

annan näringsverksamhet, för vilken
egendomen prövas behövlig, samt
förvärvaren antingen har hemvist i
Sverige sedan två år och har fått sådant
tillstånd till näringsverksamheten
som avses i 5 § lagen den
1968 (nr ) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring
här i riket eller har bosättningstillstånd,

syskons avkomling.

--av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Beträffande förvärv av fast
egendom för näringsverksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna till
lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
drives med stöd av tillstånd enligt förordningen angående utvidgad näringsfrihet,
skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967:266.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 98 år t968

6) Förslag
till
Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag

Härigenom förordnas som följer.

Utlänning eller utländskt företag får icke sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sadant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk
person, som är bildad enligt lagen i främmande stat.

Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall
anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.

Från skyldighet alt söka tillstånd får Konungen medge undantag som
är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 30 maj 1916 (nr
159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag skall upphöra att gälla. Har ärende anhängiggjorts före ikraftträdandet
av den nya lagen, skall ärendet prövas enligt de äldre bestämmelserna.
7

7) Förslag
till

Förordning
om tillfällig handel

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt
salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe
eller under kringföring.

Som tillfällig handel anses dock icke

1. försäljning till återförsäljare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses
i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på
stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt
saluföres eller framställes där.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

2 §•

Vad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även
svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juridisk
person.

För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de
föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag
av handel.

3 §•

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd får dock
utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av
inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över
vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning
som har bosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt
skrift.

4 §.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd äger erhålla
tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till antagande
att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är
lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, om handeln skall drivas
på visst försäljningsställe, av polismyndigheten i den ort där försäljningsstället
är beläget och i annat fall av polismyndigheten i den ort där sökanden
är bosatt.

5 §.

Tillstånd för annan utlänning än som avses i 4 § kan beviljas, om särskilda
skäl föreligger. Fråga om tillstånd i sådant fall prövas av den myndighet
som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket
idka näring i allmänhet.

ö §•

Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag handeln
skall avse samt om tid och ort för handeln. Är handeln avsedd att helt
eller delvis drivas på visst försäljningsställe, skall detta anges.

Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i allmänhet.

I fall som avses i 5 § inges ansökningshandlingarna till länsstyrelsen i det
län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas. Länsstyrelsen
skall med eget yttrande sända handlingarna till tillståndsmyndigheten.

7 §•

Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten
finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Vid
ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne förebringas
utredning som avses i 6 § andra stycket. 8

8 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle
eller under vass tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.

När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.

K ungt. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

9 §•

Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid
handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej
fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist.
Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall genom
anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.

10 §.

Den som driver tillfällig handel utan vederbörligt tillstånd eller utan att
godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrift som
meddelats med stöd av denna förordning, dömes till böter. Till samma straff
dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig
handel.

Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.

11 §•

Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om beslutet
meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos
Konungen.

Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av
anförda besvär, om ej annat förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet
driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd, får
under återstående tillståndstid fortsätta verksamheten som om tillståndet
meddelats enligt den nya förordningen. Fråga om återkallelse av sådant tillstånd
prövas dock av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen medför ej inskränkning i den rätt till försäljning av fisk
som föreskrives i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för
danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

l(i

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

8) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll^

ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956
om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

Envar som vill för avsalu tillverka
ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning,
eller idka grosshandel därmed
eller försälja sådana varor i bod
eller från annat upplagsställe skall,
innan rörelsen börjar, göra anmälan
hos mynt- och justeringsverket och
därvid lämna uppgift om var rörelsen
skall idkas samt tillika förete
dels bevis om anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen,
där sådan
anmälan skall äga rum, och dels, då
fråga är om juridisk person, i förekommande
fall vederbörligt registreringsbevis.

önskar någon sälja ädelmetallarbete
å sådan realisation som omförmäles
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen
skall han, innan realisationen
vidtages, göra anmälan därom
hos mynt- och justeringsverket
med bifogande av uppgift om var
realisationen skall äga rum samt bevis
om tillstånd därtill.

Då tillverkning-----mynt 39 Under

utövande av gårdfarihandel
må, vid äventyr som är stadgat för
olaga gårdfarihandel, försäljning av
ädelmetallvaror icke äga rum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar som vill för avsalu tillverka
ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning,
eller idka försäljning av
sådana varor på försäljningsställe
av stadigvarande beskaffenhet skall,
innan rörelsen börjar, göra anmälan
hos mynt- och justeringsverket och
därvid lämna uppgift om var rörelsen
skall idkas samt tillika förete
dels bevis om anmälan till handelsregistret,
där sådan anmälan skall
äga rum, och dels, då fråga är om
juridisk person, i förekommande fall
vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete
på försäljningsställe av tillfällig
beskaffenhet skall han, innan försäljningen
vidtages, göra anmälan
därom hos mynt- och justeringsverket
med bifogande av uppgift om var
försäljningen skall äga rum samt bevis
om det tillstånd därtill som må
vara erforderligt.
och justeringsverket.

§•

Försäljning av ädelmetallarbeten
må ej äga rum under kringföring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Med dagsböter straffes,
där förfarandet icke är i allmän lag
belagt med straff,

den som tillverkat —------— —. -

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.
avses företagits i större omfattning,
må dömas till fängelse i högst sex
månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor
straffes

den som utan--------

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Till böter dömes, om gärningen
ej är belagd med straff i
brottsbalken,

— sådant arbete.

Till böter dömes också den som
försäljer ädelmetallarbete i strid mot
39 §.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.
första stycket avses företagits i större
omfattning, må dömas till fängelse
i högst sex månader.

3 mom. Till böter, högst 500 kronor,
dömes

— är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

9) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723)
angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angående
handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Ansökning om tillstånd till handel
skall av bolag, ekonomisk förening
och enskild person, som är svensk
medborgare, göras hos polismyndigheten
i den ort, där rörelsen huvudsakligen
skall bedrivas. Angående
ansökning av utlänning om tillstånd
till utövande av näring är särskilt
stadgat.

Ansökningen skall —-----

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om tillstånd till handel
göres hos polismyndigheten i den
ort, där rörelsen huvudsakligen skall
bedrivas.

--av sökanden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1963:579.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

10) Förslag
till

Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående
utsträckt frihet för bergshanteringen

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående
utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1968. Föreskrifterna i 4 § förordningen om hammarsmeds- och masmästarkassor
gäller dock så länge dessa kassor består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
16 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om revision av den
allmänna näring slagstiftning en och anför.

I. Inledning

Vår centrala näringsrättsliga författning är förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. Förordningen har blivit
ändrad vid flera tillfällen. Ändringarna har emellertid inte varit av genomgripande
natur, och frågan om en mera fullständig revision av förordningen
har sedan länge varit aktuell. År 1921 påbörjades den första utredningen,
men i november 1922 beslöts i samband med då vidtagna allmänna inskränkningar
i kommittéväsendet, att utredningsarbetet skulle vila tills
vidare. Efter det att olika näringsorganisationer anhållit, att revisionsarbetet
skulle återupptas, uppdrog Kungl. Maj :t i september 1924 åt kommerskollegium
att i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av föredragande
departementschefen angivna riktlinjer fullfölja utredningsarbetet.
Kommerskollegium avgav utlåtande i oktober 1928, och på grundval av
detta utarbetades år 1930 inom handelsdepartementet av särskild sakkunnig
ett preliminärt utkast till näringslag. Sedan yttranden över utkastet infordrats,
avgav kommerskollegium nytt utlåtande (SOU 1931: 13). Vid den
därefter följande departementala bearbetningen av framkomna förslag uppgavs
tanken på en genomgripande reform av näringslagstiftningen. Revisionsarbetet
ansågs böra fullföljas endast såvitt angick kringföringshandel
och tillfällighetsförsäljning. Genom prop. 1932:41 förelädes riksdagen lagförslag
i dessa ämnen. Förslaget, som i flera hänseenden innefattade skärpningar
i förhållande till näringsfrihetsförordningens bestämmelser, förföll

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

emellertid genom skiljaktiga beslut i kamrarna. — I skrivelse den 16 mars
1934 (nr 102) anhöll riksdagen med anledning av väckta motioner, att Kungl.
Maj:t skulle verkställa utredning bl. a. i vad mån näringsfrihetsförordningens
bestämmelser om utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat
näringsyrke kringgicks samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. På grund härav verkställdes inom handelsdepartementet
viss utredning, vilken dock icke ledde till något förslag
om lagstiftning.

År 1946 fattade Kungl. Maj:t beslut om en ny utredning angående näringslagslif
t ningen. Utredningsarbetet uppdrogs först åt dåvarande häradshövdingen
K. E. Elliot men överflyttades år 1948 på kommerserådet S.
Matz. Utredningen, som antagit benämningen näringsrättsutredningen,
medverkade vid förarbetena till lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka näring bär i riket. Den redovisade
sitt arbete dels i en år 1953 avgiven promemoria (stencil) angående rätt för
utländskt rättssubjekt alt idka näring här i riket, dels i ett den 15 januari
1957 avgivet betänkande (stencil) med förslag till ny näringslagstiftning.
1957 års betänkande innehåller två alternativa förslag till lagstiftning om
svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning. Enligt det ena alternativet
skulle näringsfrihetslörordningen upphävas utan att ersättas av någon
allmän näringsrättslig reglering för svenska rättssubjekts vidkommande.
I stället föreslogs endast lagstiftning beträffande kringföringshandel och
tillfällighetsförsäljningar. Därjämte föreslogs, att motsvarighet till vissa av
näringsfrihetsförordningens regler — avseende betydelsen av omyndighet
och konkurstillstånd in. m. skulle införas i andra författningar. Enligt
det andra alternativet skulle näringsfrihetsförordningen ersättas av en ny
näringslag. Denna skulle innehålla en allmän bestämmelse om svensk medborgares
och svensk juridisk persons rätt att driva näring. Vidare skulle
där anges vad som skulle innefattas under begreppet näring enligt lagen.
Därjämte skulle tas upp vissa föreskrifter angående villkor för rätt till näringsutövning
samt särskilda föreskrifter om kringföringshandel och tillfällighet
sförsäljning.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958 redogjorde jag för
vissa huvuddrag i näringsrätlsulredningens förslag och framhöll därvid
bl. a., att under tiden efter förslagens avgivande frågan om utlänningars
etableringsrätt kommit i delvis ny belysning. Detta sammanhängde med de
förhandlingar om ett europeiskt frihandelsområde, som då fördes i den
europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen (OEEC) och som kunde
komma att aktualisera spörsmålet om jämställande i viss utsträckning av
utländska medborgare med svenska såvitt gällde etableringsrätten. Med
hänsyn härtill kunde då inte tas någon slutgiltig ställning till frågan om
utlänningarnas näringsrättsliga behandling i svensk lagstiftning. I detta läge
fann jag det mest ändamålsenligt, att frågan om utländska medborgares

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

etableringsrätt underkastades särskild utredning i syfte att bringa vår lagstiftning
på området i överensstämmelse med de avtal, som kunde komma
att träffas. Då denna fråga nära sammanhängde med utformningen av reglerna
om svenska medborgares rätt att driva näring, syntes det lämpligt, att
näringsrättsutredningens förslag överarbetades i samband med nämnda utredning.
På min hemställan fattade Kungl. Maj :t beslut om en ny utredning.
Såsom utredningsman tillkallades justitierådet Otto Petrén och såsom
expert att biträda utredningsmannen rådmannen Ingvar Jönsson. I mars
1962 avgav utredningen, som antagit benämningen 1958 års näringsrättssakkunnige,
betänkande med förslag rörande den allmänna näringslagstiftningen
(SOU 1962: 15). I betänkandet föreslås att näringsfrihetsförordningen
upphävs och ersätts i huvudsak med en lag om rätt för utlänningar
och utländska företag att idka näring här i riket samt en förordning om
tillfällighetstorsäljningar. Utöver förslag till dessa båda författningar innehåller
betänkandet bl. a. även förslag till tillämpningskungörelse till nämnda
lag. De nu angivna tre författningsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.

1962 års betänkande har remissbehandlats i två omgångar. Den första
remissen skedde i april 1962. Före remisstidens utgång tillsattes emellertid
etableringsutredningen. Med hänvisning till denna utrednings arbetsuppgifter
(1963 års riksdagsberättelse I Ju: 48) förklarade åtskilliga
remissinstanser sig icke vilja då ta slutlig ställning till betänkandet. Det
andra beslutet om remiss fattades den 30 juni 1964, sedan etableringsutredningen
den 29 juni 1964 inkommit med yttrande över betänkandet.
Vid den senare remissen tillställdes remissinstanserna etableringsutredningens
yttrande. Med anledning av remisserna bar yttranden avgivits av
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
kammarkollegium, mynt- och justeringsverket, generaltullstyrelsen,
skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, patentoch
registreringsverket, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen,
l>ris- och kartellnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, firmautredningen, valutakommittén,
utlänningsutredningen, dubbelbeskattningssakkunniga, fullmäktige i riksbanken,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska gruvföreningen, Svenska handelsagenters förening, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna exportför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

ening, Sveriges anktionsförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening och
Tjänstemännens centralorganisation. Vid åtskilliga yttranden har fogats
utlåtanden från sammanslutningar och underordnade myndigheter.

Jag anhåller nn att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftningsärende.

I detta sammanhang bör även behandlas ett förslag, som departementsutredningen
lagt fram i en promemoria (nr 77) den 25 oktober 1966 angående
befogenheten att besluta i ärenden om tillstånd för utlänning att sluta handelsbolag
eller ingå i handelsbolag. I promemorian föreslås att lagen den 30
maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag skall ersättas av en ny lag. Den väsentliga nyheten
i förslaget är att ifrågavarande ärenden i första instans skall kunna
avgöras av Kungl. Maj :t underlydande myndighet. — Efter remiss har
yttranden över promemorian avgivits av kommerskollegium, statens utlänningskommission,
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

II. Huvudfrågor

Gällande rätt

I näringsfrihetsförordningen föreskrivs, att svensk man eller kvinna är,
med de undantag och inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som
anges i förordningen, berättigad att idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk
eller annan hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa
och inrikes orter emellan fortskaffa varor samt att reda i skepp för såväl
inrikes som utrikes fart. Från den allmänna näringsfrihet, som sålunda
fastslås i 1 §, undantas emellertid i 8 § vissa uppräknade näringar —- bokhandel,
boktryckeri, hotellrörelse, apoteksrörelse och åtskilliga andra — beträffande
vilka särskilda föreskrifter utfärdats. I detta sammanhang bör
också framhållas, att näringsfrihetsförordningen inte är tillämplig på näringar,
vilka är av sådan art, att de inte kan inbegripas under uppräkningen
i 1 §. Så är bl. a. fallet med ett flertal näringar, som är att hänföra till
s. k. urproduktion och immateriell produktion. Till urproduktion räknas
verksamhet, som går ut på att frambringa naturalster och råämnen, och följaktligen
har utanför näringsfrihetsförordningen ansetts falla sådana näringar
som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske. Till immateriell produktion
hänföres exempelvis konstnärlig verksamhet samt utförande av
personliga tjänster t. ex. såsom läkare eller lärare.

I fråga om rätt till grosshandel eller försäljning av varor i bod eller från
annat upplagsställe uppställer näringsfrihetsförordningen såsom villkor, att
näringsidkare råder över sig och sin egendom. Detsamma gäller den som
med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn avser att till avsalu
tillverka fabriks- eller hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan
hantering (2 §). Särskilda regler gäller vidare beträffande vissa statstjänstemäns
rätt att idka handelsrörelse (3 §), om gift kvinnas näringsutövning
(4 §), om dödsbodelägares fortsättande av avliden näringsidkares rörelse
(5 §), om omyndigs näringsutövning (6 §) och om viss tillverkning innefattande
kemisk behandling (7 §). Därjämte finns föreskrifter, som beträffande
vissa näringar anger i vad mån anmälan till eller tillstånd av myndighet
utgör förutsättning för rätt till verksamheten (9—12 §§). Förordningen
innehåller vidare dels vissa numera föråldrade bestämmelser om förening
av näringsidkare samt om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk
eller annan hantering, dels straffbestämmelser och vissa processuella
regler (13—15, 17, 18, 21, 22 och 24 §§).

Vad beträffar utlännings rätt till näringsutövning ges särskilda regler i
25—31 §§. En del av dessa regler gäller vissa särskilda näringar — redande
i skepp, gårdfarihandel m. in. — medan i 26 § 1 mom. allmänna regler ges

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

för ett mer vidsträckt näringsområde, nämligen beträffande handels- och
fabriksrörelse, hantverk och annan hantering. Utlännings rätt att idka sådan
verksamhet är beroende på tillståndsprövning. I den män varken näringsfrihetsförordningen
eller annan författning föreskriver inskränkning i
rätten att utöva viss näringsgren, anses utlänningar fritt kunna ägna sig
däråt.

För utländska juridiska personers rätt att idka näring här i riket har i
näringsfrihetsförordningens sista paragraf (32 §) föreskrivits, att utländska
bolag och föreningar, vilka vunnit registrering av filial bär i riket, får genom
filialen här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.
Närmare regler om filialverksamheten har meddelats i lagen den 3
juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här
i riket, den s. k. filiallagen. Denna ger möjlighet för utländska bolag och
föreningar att idka näring genom avdelningskontor med självständig förvaltning
(filial). Härigenom har skapats ett alternativ till den av utländska
juridiska personer eljest anlitade metoden med särskilda svenska dotterbolag.
Rätten att använda filialformen är emellertid beroende på tillstånd av
Kungl. Majrt, och Kungl. Maj:t kan förbinda tillståndet med särskilda villkor
och föreskrifter (1 §). Filial för ett utländskt företag skall stå under
ledning av eu verkställande direktör, som är myndig och bosatt här i riket
(2 och 3 §§). Verkställande direktören skall vara utrustad med en vidsträckt
fullmakt att tala och svara för företaget och skall vara underkastad ett omfattande
ansvar för verksamheten här (5 §). Det utländska företaget skall
beträffande filialen ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse.
I alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden
skall företaget lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför
svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande (4 §).

Vad slutligen angår svenska juridiska personer må nämnas, att det har
varit en omtvistad fråga, huruvida näringsfrihetsförordningen är tillämplig
på sådana rättssubjekt. Då år 1923 i 9 § 3 mom. gjordes tillägg angående realisation,
verkställd av aktiebolag och ekonomisk förening, uttalade sålunda
departementschefen, att han därmed icke önskade ta ståndpunkt till den
omstridda frågan, i vad mån grunderna för näringsfrihetsförordningen i allmänhet
var tillämpliga på aktiebolag. Frågan om näringsfrihetsförordningens
tillämplighet på svenska juridiska personer upptogs ej heller i samband
med 1955 års lagstiftning om rätt för utländska bolag och föreningar att idka
näring här i riket.

Den sakkunnige

I överensstämmelse med vad som angivits i direktiven för utredningsarbetet
bär den sakkunnige lagt fram ett samlat förslag till de författningsregler,
som erfordras vid upphävande av 1864 års näringsfrihetsförordning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

och därvid byggt på det förslag av näringsrättsutredningen, enligt vilket näringsfrihetsförordningen
skulle upphävas utan att ersättas av någon allmän
näringsrättslig författning för de svenska rättssubjektens vidkommande. Betänkandet
innefattar förutom förslag till lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen
bl. a. förslag till ny lagstiftning i fråga om utländska
rättssubjekts rätt att idka näring här i riket samt förslag till nya bestämmelser
om kringföringshandel och tillfälliga försäljningar.

I betänkandet har övervägts, om det borde eftersträvas att i en central
näringsrättslig författning söka samla de för särskilda näringsgrenar utfärdade
bestämmelserna, men den sakkunnige har funnit detta icke böra
ifrågakomma. Den sakkunnige erinrar därvid om att näringsrättsutredningen
anfört, att det måhända kunde förefalla egendomligt från lagstiftningsteknisk
synpunkt, om en näringsrättslig författning, innehållande vissa
generella regler för näringsrättens utövande, icke skulle finnas, medan man
i utländsk rätt och däribland även hos våra nordiska grannländer, visserligen
i skiftande former och i olikartad omfattning, gått in för systemet med
en »code de commerce», vari sammanfattats en stor del av de för näringslivet
generellt gällande författningsreglerna. Detta sammanhängde emellertid enligt
näringsrättsutredningen med en i vårt land sedan lång tid tillbaka rådande
lagstiftningstradition att meddela de näringsrättsliga specialbestämmelserna
i fristående lagar och författningar. Denna ordning hade visserligen
den olägenheten, att vår näringslagstiftning generellt sett vore i hög
grad splittrad och svåröverskådlig samt icke heller i sina principer så enhetligt
och konsekvent utformad som kunde synas önskvärt. Men den hos
oss tillämpade ordningen hade å andra sidan haft den fördelen, att den underlättat
tillkomsten av de för våra dagars komplicerade samhällsliv behövliga
författningarna för olika grenar av näringslivet. Frågan om en sammanfattande
kodifiering av hela vår näringslagstiftning vore enligt näringsrättsutredningens
åsikt ett ytterligt vittutseende problem, som möjligen
kunde komma att vinna aktualitet vid en framtida omarbetning av handelsbalken.

Den sakkunnige har vidare övervägt, om i en författning borde sammanföras
sådana bestämmelser, som gällde för näringsutövning i allmänhet
eller åtminstone i stort sett för all näringsutövning. En sådan författning
skulle emellertid enligt den sakkunnige knappast komma att innehålla mer
än regler om den betydelse omyndighet och konkurs har i frågan om rätten
att idka näring. Därjämte kunde möjligen ifrågakomma att i en sådan författning
intoges en allmän hänvisning till viss annan lagstiftning, exempelvis
om handelsregister och firma samt om bokföringsskyldighet. Den sakkunnige
har emellertid funnit det icke vara av större värde från vare sig
praktisk eller principiell synpunkt att ha eu central näringsrättslig författning
med så begränsat innehåll.

Beträffande näringsfrihetsförordningens allmänna deklaration om nä -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ringsfrihet påpekar den sakkunnige att denna icke har avseende på åtskilliga
näringar, vilka faller utanför förordningens tillämpningsområde. Vidare
framhålls, att förordningen närmast reglerar förhållandet mellan det allmänna
och näringsidkarna. I vad mån näringsidkares handlingsfrihet kan
begränsas genom åtgörande av enskilda — organisationer eller andra — i
exempelvis konkurrensbegränsande syfte är däremot ett ämne som faller
utanför den nämnda lagstiftningen. Den näringsfrihet, som fastslås i näringsfrihetsförordningen,
innebär enligt den sakkunnige, att envar skall
vara berättigad att etablera sig som näringsidkare utan att därvid från
statsmakternas sida uppställs andra inskränkningar än förordningen särskilt
anger. Dessa inskränkningar är närmast sådana som innebär, att medborgare
icke alls eller endast på särskilda villkor kan vinna tillträde till ett
visst näringsyrke, dvs. i huvudsak fall där förbud gäller mot drivande av
viss rörelse eller tillstånd av myndighet utgör förutsättning för rätt till näringsutövningen.
Näringsfriheten enligt näringsfrihetsförordningen innebär
emellertid icke, att näringsidkarna därutöver skall vara helt obundna i sin
verksamhet, utan deras frihet vid näringsutövning begränsas genom en
mångfald i näringsfrihetsförordningen icke omnämnda föreskrifter, betingade
av ordnings-, säkerhets-, hälsovårds-, arbetarskydds- och beskattningssynpunkler
och även många andra omständigheter.

Den sakkunnige diskuterar om det vid ett upphävande av näringsfrihetsförordningen
kan anses föreligga något behov av eu allmän näringsfrihetsförklaring.
Han anför att det numera uppfattas såsom självklart, att i princip
full frihet råder för svenska medborgare att driva näring, om icke uttryckligt
hinder däremot är i grundlagsenlig ordning stadgat. Att uppta en särskild
regel härom i en näringslag endast för att principen skulle komma till
direkt uttryck anser den sakkunnige icke påkallat. En dylik förklaring är
till sin art sådan, att det synes ligga närmare till hands, att den kommer till
uttryck i samband med ett mera allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas
fri- och rättigheter.

Ett skäl att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän lag om
näringsutövning kunde enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom
skulle fastslås i vilken ordning inskränkningar i näringsfriheten finge ske.
Vid bedömandet av detta spörsmål har den sakkunnige granskat vad näringsfrihetsförordningens
stadgande om allmän näringsfrihet innebär i detta
hänseende. Han anmärker därvid, att stadgandet icke är erforderligt för att
det skall vara klart, att statliga ingripanden i individuella fall mot den enskildes
näringsfrihet ej får ske utan stöd i författning. Detta får, på ifrågavarande
liksom på andra rättsområden, anses följa av allmänna statsrättsliga
grundsatser, som kommit till uttryck i 16 § regeringsformen. Frågan är
i stället vad stadgandet har för betydelse beträffande sådana generella ingrepp,
som sker genom utfärdande av författning. Av intresse är därvid
huruvida egentliga inskränkningar i näringsfriheten, dvs. sådana som inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

fattar förbud mot eller eljest begränsar tillträdet till viss näringsgren, enligt
nu gällande ordning kan föreskrivas av Kungl. Maj :t ensam eller om
även riksdagens medverkan erfordras för dylika inskränkningar. Den sakkunnige
framhåller, att ehuru näringsfrihetsförordningen tillkommit med
stöd av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt, ändringar i förordningen
sedan länge skett under riksdagens medverkan, frånsett sådana fall
då ändringarna avsett regler av endast ordningsmässig karaktär. Emellertid
gäller också på andra lagstiftningsområden en fast konstitutionell praxis,
att författningar, som medför väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och
egendom, tillkommer genom lagstiftningsakter, i vilka riksdagen medverkar.
Upphävs näringsfrihetsförordningens stadgande om allmän näringsfrihet
utan att ersättas av en ny likartad bestämmelse, kommer följaktligen icke
någon ändring att ske i vad som nu gäller, då fråga är om ingripanden, som
innefattar inskränkningar i näringsfriheten. Att likväl i lag ta upp en regel
att inskränkning i näringsfriheten ej får ske annorledes än genom lag,
stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, finner den sakkunnige bl. a.
under hänvisning till nämnda konstitutionella praxis, icke påkallat.

I fråga om de allmänna villkoren för rätt att idka näring anknyter den
sakkunniges förslag väsentligen till vad näringsrättsutredningen förordat.
Vad beträffar omyndigs rätt att idka näring anses sålunda de enligt föräldrabalken
redan gällande reglerna härom vara till fyllest, och näringsfrihetsförordningens
föreskrifter i denna del föreslås därför utgå utan att ersättas
av ny lagstiftning. Vidare föreslås, såsom en motsvarighet till likartad föreskrift
i näringsfrihetsförordningen, att i konkurslagen tas in föreskrift
om att konkursgäldenär icke skall få idka näring, med vars utövande följer
bokföringsskyldighet. För det fall att näring skall bedrivas av gift kvinna
i s. k. äldre äktenskap föreslås, att de nu gällande särskilda villkoren övergångsvis
skall förbli gällande. Vidare har med hänsyn bl. a. till att enligt
firmalagen uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i handelsregistret
framlagts förslag, att näringsfrihetsförordningens bestämmelser om
skyldighet för näringsidkare att till myndighet anmäla sin rörelse och om
registrering av anmälningar skall upphöra. I samband härmed föreslås dock,
att det till komplettering av firmalagens bestämmelser utfärdas föreskrift
om de bevis, som bör inges i samband med firmaanmälan till handelsregistret.
Åtskilliga av näringsfrihetsförordningens bestämmelser anses kunna
utgå. Detta gäller bl. a. föreskrifterna om begränsning av dödsbodelägares
rätt att fortsätta avlidens rörelse och om rätten att driva viss allmänfarlig
verksamhet.

Vad angår utlänningars och utländska företags rätt att idka näring i allmänhet
har den sakkunnige framlagt förslag till en lag, som skall ersätta
näringsfrihetsförordningens och filiallagens bestämmelser rörande sådana
rättssubjekt. Den nya lagen föreslås, till skillnad från de nämnda författningarna,
skola omfatta alla slag av näringsverksamhet, och den avses vi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dare skola gälla, utom utlänningar, såväl utländska bolag och föreningar
som andra utländska juridiska personer. I princip skall enligt den sakkunnige
tillstånd utgöra förutsättning för rätt till näringsutövning. Vissa avsteg
från denna princip föreslås emellertid. Sålunda upptas i lagen en föreskrift
att utlänningar, som innehar bosättningstillstånd, skall vara likställda med
svenska medborgare i fråga om rätt att idka näring. Vidare anges i lagen,
att Kungl. Maj:t skall äga förordna att viss grupp utlänningar skall äga
rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet.
I ett förslag till dylikt förordnande upptas, att här i riket bosatta
utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten
att idka åtskilliga näringar, främst sådana som hittills ej varit underkastade
tillståndstvång, såsom jordbruk, skogsbruk och undervisningsverksamhet.
Förslaget innehåller bestämmelser om skyldighet för såväl utlänningar
som utländska företag att ställa säkerhet för skatter. Dessa regler är
mindre stränga än de nu gällande. Tillståndsprövningen föreslås skola ankomma
på Kungl. Maj:t såvitt angår utländska företag och på statens utlänningskommission,
när det gäller utlänningar. I fråga om utländska företag
föreslås i övrigt bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer med filiallagens
regler. Lagen upptar därjämte en föreskrift, att Kungl. Maj:t
skall äga medgiva sådant undantag från bestämmelse i lagen, som kan
finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller
som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter. Härigenom blir
det, framhåller den sakkunnige, möjligt att uppfylla de åtaganden från
svensk sida i fråga om etableringsrätt, som framtida konventioner kan komma
all innehålla, även om de skulle komma att gå längre än vad som är
förenligt med de särskilda reglerna i lagen.

Näringsfrihetsförordningens föreskrifter om realisation och gårdfarihandel
skall enligt förslaget ersättas av eu förordning om tillfällighetsförsäljning.
Med tillfällighetsförsäljning förstås enligt förslaget, att någon yrkesmässigt,
under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe
utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas
i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Förordningen skall dock ej
gälla vissa angivna försäljningsformer såsom försäljning på marknad eller
vid torghandel. Tillfällighetsförsäljning av livsmedel och vissa andra varuslag''
föreslås vara fri för svenskar och svenska företag. Om tillfällighetsförsäljning
sker i lokal varöver säljaren förfogar, skall den vara fri för svenskar
och svenska företag, även om den avser andra varuslag än de nyss
nämnda. I fråga om försäljning i dylik lokal föreslås dock, att Kungl. Maj :t
skall, om särskilda skäl föranleder därtill, äga förordna, att visst varuslag
ej får saluföras, om inte tillstånd meddelats av myndighet, som Kung).
Maj :t bestämmer. För tillfällighetsförsäljningar i andra fall än de förut
nämnda erfordras enligt förslaget tillstånd. Någon behovsprövning är ej för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

utsatt utan tillståndsprövningen skall vara av närmast ordningsmässig karaktär.
För att tillstånd skall kunna meddelas utlänning eller utländskt företag
fordras dock, att särskilda skäl föreligger.

Yttrandena

I fråga om behovet av en reform på den allmänna näringslagstiftningens
område ger av remissinstanserna endast
kommerskollegium uttryck för viss tvekan. Enligt kollegiets bedömning
kan nämligen läget för lagstiftningen om näringsfrihet beskrivas så, att en
genomgripande revision framstår såsom önskvärd men icke såsom nödvändig.
Av övriga remissinstanser understryker däremot flera, att det är angeläget
med en fullständig revision av 18G4 års näringsfrihetsförordning.
Sålunda anför Svea hovrätt, att förordningen är starkt föråldrad och att
den i åtskilliga delar visat sig svårtillämpad. Praxis betecknas såsom svåröverskådlig
och delvis oenhetlig. Det framlagda förslaget till en samlad reform
av det rättsområde, som näringsfrihetsförordningen avser, fyller således
enligt hovrätten ett starkt behov. Liknande synpunkter har hovrätten
för Västra Sverige, överståthållarämbetet, etableringsutredningen, Sveriges
hantverks- och industriorganisation samt Sveriges grossistförbund. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser, att enighet numera råder om att näringsfrihetsförordningens
regler i många avseenden är otidsenliga och därför mogna
för revision. Länsstyrelsen är sålunda fullt införstådd med att förordningen
bör upphävas och ersättas med mera tidsenliga bestämmelser. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län yttrar, att tiden onekligen gått näringsfrihetsförordningen
förbi, och det finns enligt länsstyrelsens mening ingen anledning att
längre bibehålla förordningen. Liknande uttalanden gör bl. a. länsstyrelserna
i Örebro och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Vad beträffar tidpunkten för genomförande av en refor
m på den allmänna näringslagstiftningens område anfördes i många
yttranden med anledning av remissen i april 1962, att den sakkunniges förslag
inte då borde föranleda lagstiftning, enär etableringsutredningens arbetsuppgifter
delvis rörde de spörsmål, som behandlats i betänkandet. Sambandet
mellan näringslagstiftningen och de övriga etableringsfrågor som
aktualiserades av de europeiska integrationssträvandena underströks. I sitt
yttrande i juni 1964 anförde emellertid etableringsutredningen, att det var
önskvärt, att den näringsrättssakkunniges förslag togs upp till behandling.
Utredningens motivering för detta var bl. a., att frågan om Sveriges anslutning
till EEC kommit alt skjutas på framtiden, sedan förhandlingarna
mellan Storbritannien och EEC brutits i januari 1963.

Efter den andra remissen har de remissinstanser, som tidigare ställt sig
avvisande till en lagstiftning, innan insikt vunnits om vilka förpliktelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Sverige kunde komma att ikläda sig på grund av förhandlingarna om associering
till den gemensamma marknaden, i allmänhet förklarat hinder av
denna art inte längre föreligga.

Frågan om en samordnad nordisk näringslagstiftning tas
upp i några remissyttranden. Sveriges köpmannaförbund framhåller som
eftersträvansvärt, alt den svenska lagstiftningen på detta område i största
möjliga utsträckning bringas i överensstämmelse med övriga nordiska länders
lagstiftning. En sådan målsättning sammanfaller med vad som eftersträvas
inom andra delar av rättsordningen, och förbundet anser, att det i
fråga om näringslagstiftningen är särskilt angeläget att uppnå så stor enhetlighet
som möjligt, då detta måste vara eu väsentlig förutsättning för
en fortsatt gynnsam utveckling och intensifiering av de ekonomiska förbindelserna
inom Norden. Förbundet understryker önskvärdheten av att innan
den sakkunniges förslag förverkligas, nordiska överläggningar tas upp
för att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig nordisk lagstiftning i de frågor,
som behandlats i betänkandet. Liknande synpunkter framförs av några
handels kamrar.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den allmänna
näringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. I de remissyttranden,
där förslaget görs till föremål för något helhetsomdöme, anses det väl ägnat
att läggas till grund för lagstiftning. Hovrätten för Västra Sverige karakteriserar
betänkandet som ett väl genomtänkt samlat förslag till en reviderad
näringslagstiftning. Länsstyrelsen i Stockholms län har bibragts det intrycket,
att de i betänkandet upptagna förslagen i och för sig på det hela taget
är sakligt väl underbyggda och innefattar rimliga avvägningar mellan olika
förekommande intressen. Utredningsmannens i stort sett liberala inställning
till problemen framstår för länsstyrelsen som tilltalande och tidsenlig.
Poliskammaren i Hälsingborg yttrar, att utredningsmannens förslag är
så väl underbyggda, att betänkandet, som dessutom är ytterst välskrivet, i
sin helhet kunde lämnas utan erinran. Svenska stadsförbundet anför, att
de framlagda förslagen i stort sett icke kan föranleda någon invändning
från kommunal synpunkt. Ej heller Svenska kommunförbundet har något
att erinra mot alt förslagen genomförs.

Endast i det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län framförs
önskemål om en annan teknik beträffande näringslagstiftningen. Att
en revision av näringsfrihetsförordningen är behövlig, anser länsstyrelsen
uppenbart. Däremot ställer sig länsstyrelsen tveksam till den sakkunniges
förslag, att näringsfrihetsförordningen skall upphävas utan att ersättas av
en författning, i vilken sammanförs en större eller mindre del av näringslagstiftningen.
Den nuvarande splittringen av vår näringslagstiftning har
ipedfört, att denna lagstiftning är mycket svåröverskådlig. En sammanfat -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

tande kodifiering av lagstiftningen framstår därför som önskvärd, och
länsstyrelsen föreslår, att frågan härom blir föremål för utredning.

Vad angår den sakkunniges inställning att behov ej föreligger att i näringslagstiftningen
ta upp en allmän bestämmelse om svenska
rättssubjekts rätt att idka näring instämmer remissinstanserna
i de flesta fall med den sakkunnige. I många yttranden framhålls,
att det är av värde, att principen om att full frihet råder för svenska
medborgare att driva näring kommer till klart uttryck i lag; en sådan förklaring
borde dock enligt dessa yttranden lämpligen ingå i ett mera allmänt
angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Därvid erinrar
remissinstanserna om författningsutredningens år 1963 avlämnade förslag
till regeringsform (SOU 1963: 16), i vilket under 2 kap. 5 § tagits upp en
regel av innehåll, att svensk medborgare äger i riket driva näring och utöva
yrke, såvitt ej annat är särskilt stadgat. Uttalanden av nämnda art görs av
bland andra Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, näringsfrihetsrådet,
näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, lantbruksstgrelsen,
länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Sveriges industriförbund.

Några remissinstanser hävdar en från den sakkunnige avvikande mening
och anser, att principen om näringsfrihet alltjämt bör komma till uttryck
i lag. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför, att näringsfrihetsförordningen
synes utgöra en bekräftelse på vissa medborgarnas
fri- och rättigheter. Vad som fastslagits i 1 § näringsfrihetsförordningen
bör därför kvarstå i författningstext. Liknande uppfattning framförs
av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare.
Poliskammaren i Malmö utvecklar denna tanke på följande sätt.

Rätten att fritt utöva näring fastslås uttryckligen som en principiell medborgerlig
rättighet i den nu gällande näringsfrihetsförordningen. Utredningsmannen
finner detta icke behövligt i en ny lagstiftning; skälet härför
är, att principen ändock är allmänt erkänd. Han förutskickar, att en kommande
ny grundlag icke osannolikt kommer att bland »de medborgerliga rättigheterna»
uttryckligen angiva även rätten till näringsfrihet, men håller
före— därest så likväl icke skulle bliva fallet — att behov av principens uttryckliga
fastställande i till näringslagstiftningen hörande författning icke
föreligger. — Till detta vill poliskammaren anföra, att principen om näringsfrihet
knappast kan sägas återspegla en »självklar» medborgerlig rättighet,
att densamma måst kämpa sig fram till sitt nuvarande erkännande och att
våra dagar icke äro främmande för tecken, som antyda strävanden av motsatt
innebörd inom affärsliv och produktion. Härtill kommer, att uppgiften
att lösa intressekonflikter anförtrotts en till antalet stor och till arten mångskiftande
kategori administrativa organ. Att under förhållanden, som ställt
den s. k. administrativa rättskipningen under debatt med hänsyn till rätts -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

säkerhetens intressen, utan övertygande motivering avstå från att på papperet
i lagstiftningsväg fästa en medborgarna tillförsäkrad rättighet, som uppfattas
som allmänt erkänd, kan knappast vara ett resultat av allmänpsykologiska
överväganden. Poliskammaren anser, att principen bör klart uttalas i
författning.

Departementschefen

Näringsfrihetsförordningen tillkom för över hundra år sedan. Även om
ett flertal av dess ursprungliga bestämmelser har upphävts eller ändrats,
framstår förordningen numera som starkt föråldrad. En fullständig revision
av förordningen har också länge varit aktuell. Ett förslag om en sådan revision
lades fram redan år 1957 av näringsrättsutredningen. När beslut fattades
om den nu föreliggande utredningen, förutsatte jag, som framgår av
mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958, att förordningen borde
upphävas och ersättas av modernare regler. Denna uppfattning har fått
kraftigt stöd i remissyttrandena över den sakkunniges förslag. Det torde
därför stå klart, att en reform på detta område är påkallad.

Tvekan kan däremot råda, om det nu är en lämplig tidpunkt att
genomföra reformen. Liksom fallet har varit under de senaste åren,
kan även i dagens läge som skäl mot att ta upp frågan anföras, att näringslagstiftningen
hänger samman med andra etableringsfrågor, som har aktualiserats
av de europeiska integrationssträvandena. Dessa frågor angår rätten
för utländska rättssubjekt att förvärva egendom, utlännings möjligheter att
utöva vissa funktioner i aktiebolag och ekonomiska föreningar in. m. Det
vore i och för sig önskvärt, att dessa olika spörsmål kunde bedömas som
ett enhetligt problemkomplex.

Hänsyn av den art som nu berörts ledde till att etableringsutredningen
tillsattes år 1962 för att verkställa en allmän översyn av de frågor, som
hänger samman med rätt att förvärva egendom och driva näring här i riket.
Tillkomsten av etableringsutredningen medförde, att den näringsrättssakkunniges
förslag efter remissbehandlingen år 1962 fick vila tills vidare. Avgörande
var därvid i första hand osäkerheten om vilka förpliktelser en
svensk anslutning till den europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC) skulle kunna innebära. Frågan om svensk
EEC-anslutning förlorade emellertid i viss mån aktualitet under år 1963.
Etableringsutredningen förordade i sitt yttrande i juni 1964, att den näringsrättssakkunniges
förslag skulle tas upp till behandling. Här kan erinras
om att etableringsutredningen den 10 december 1965 har befriats från sitt
uppdrag, sedan utredningen inte funnit det möjligt i det då rådande handelspolitiska
läget att lägga fram konkreta förslag till lösningar av de etableringsrättsliga
problem, som kan komma upp vid en vidgad europeisk ekonomisk
integration.

Frågan om Sveriges deltagande i en vidgad europeisk marknad är ännu

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

inte löst, och det är alltjämt osäkert vilka förpliktelser Sverige kan komma
att åta sig på etableringsområdet vid en anslutning till EEC. Jag har emellertid
funnit att detta inte bör hindra att förevarande lagstiftningsärende
nu behandlas. Ett ytterligare uppskov skulle innebära, att de nuvarande
föråldrade reglerna skulle fortsätta att gälla ytterligare under obestämd tid,
vilket om möjligt bör undvikas. Av väsentlig betydelse är att en lagstiftning
enligt de grunder, som den sakkunnige föreslagit, på intet sätt försvårar en
svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler. Tvärtom innebär
förslaget, att en sådan anpassning underlättas. Under dessa förhållanden
bör lagstiftningen inte ytterligare skjutas upp endast därför att inte också
de andra etableringsfrågor, som aktualiseras vid en EEC-anslutning, kan lösas
samtidigt.

Även förhållandena inom EFTA bör beaktas i detta sammanhang.
Från år 1963, då en första arbetsgrupp med uppgift att granska
EFTA-konventionens etableringsbestämmelser tillsattes, har en betydelsefull
utveckling ägt rum på detta område. Etableringsfrågorna inom EFTA
kan sägas ha klarlagts i väsentliga hänseenden genom de beslut som fattades
i dessa frågor vid rådsmötet i Bergen den 12—13 maj 1966. Någon anledning
att ytterligare skjuta upp behandlingen av den sakkunniges förslag
med hänsyn till situationen i EFTA föreligger inte. Tvärtom talar också
EFTA-synpunkter i viss mån för en reform av vår näringslagstiftning.

Slutligen bör erinras om att Sverige år 1955 undertecknat den inom
Europarådet tillskapade s. k. bosättningskonvention
e n. Konventionen, som behandlar frågan om fysiska personers rätt till
etablering, har ännu inte ratificerats av Sverige i avvaktan på ställningstagandet
till vår framtida näringslagstiftning.

Enligt min mening bör sålunda den länge planerade reformen av näringslagstiftningen
nu genomföras.

I några remissyttranden har uttryckts önskemål om en samordnad nordisk
näringslagstiftning. Jag delar uppfattningen om värdet av
nordiskt samarbete på detta område, och överläggningar i frågan har därför
tagits upp med de övriga nordiska staterna. Det har vid dessa överläggningar
visat sig, att det på grund av olikheter i rättssystemen är mycket svårt och
tidsödande att få en gemensam näringsrättslig lagstiftning. Finlands näringslagstiftning
har likheter med gällande svenska regler men är delvis
mera restriktiv. I Danmark har en ny näringslag antagits år 1966. Huvudregeln
är nu liksom tidigare att den som i Danmark vill driva självständig
verksamhet inom någon av de viktigaste näringsgrenarna skall vara bosatt
i Danmark och ha ett s. k. näringsbrev. I Norge krävs i regel handelsbrev
eller annat tillstånd för rätt till näringsverksamhet. Näringsidkare måste i
princip vara bosatt i Norge och ha teoretisk och praktisk utbildning. De allmänna
näringsreglerna kompletteras av koncessionslagar, som ger myndigheterna
möjligheter att kontrollera naturtillgångarnas utnyttjande m. m.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Med hänsyn till här antydda olikheter har det inte visat sig möjligt vid de
nordiska överläggningarna alt f. n. få till stånd den eftersträvade enhetligheten.
Det nordiska utredningsarbete som siktar till en saklig samordning
av rättsreglerna fortsätter emellertid. Detta arbete torde snarast underlättas
om de föreslagna ändringarna i den svenska lagstiftningen genomförs.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den allmänna
nä ringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser, att
lagstiftningen bör läggas upp efter de linjer den sakkunnige föreslagit.
Näringsfrihetsförordningen bör alltså upphävas utan att ersättas av någon
allmän näringsrättslig författning för svenska rättssubjekt. Frågorna om
utländska rättssubjekts rätt att idka näring samt om gårdfarihandel och
realisation bör regleras i särskilda författningar i huvudsak enligt den sakkunniges
förslag.

Vid upphävande av näringsfrihetsförordningen uppkommer frågan, om
en allmän föreskrift rörande svenska rättssubjekts
rätt att idka näring behövs. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 6 juni 1958 uttalade jag, att i vår tid saknas skäl all i ny lagstiftning
ta upp den näringsfrihetsförklaring som inleder 1864 års förordning och
vars bakgrund är det system av skråbetonade näringsregleringar som förordningen
på sin tid undanröjde. Jag anförde, att de synpunkter som torde
ligga bakom tanken att bibehålla en särskild näringsfrihetsförklaring skulle
bli bättre tillgodosedda, om den lagstiftning som efterträder 1864 års förordning
grundas på den såsom självklar uppfattade principen att full frihet
råder för svenska medborgare att driva näring om ej uttryckligt hinder däremot
föreskrivits i grundlagsenlig ordning. Den sakkunnige, som har diskuterat
denna fråga närmare, har också kommit till slutsatsen, att det inte är
påkallat att i en näringslag ta upp en allmän näringsfrihetsförklaring. Han
tillägger att en dylik förklaring till sin art är sådan, att det synes ligga
närmare till hands, att den kommer till uttryck i samband med ett mera
allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Ett skäl
att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän näringslag kunde
enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom skulle fastslås i vilken
ordning inskränkningar i näringsfriheten får ske. Även detta finner han
dock opåkallat med hänsyn till bl. a. att väsentliga ingrepp i medborgarnas
frihet och egendom enligt konstitutionell praxis förutsätter riksdagens medverkan.

Remissinstanserna delar i de flesta fall uppfattningen, att näringslagstiftningen
inte behöver innehålla en allmän näringsfrihetsförklaring. Många
instanser har dock ansett, att principen om att full näringsfrihet råder för
svenska medborgare bör komma till klart uttryck i lag. Därvid har man
hänvisat till att en bestämmelse av denna art tagits upp i författningsutredningens
förslag till regeringsform.

Som bekant har författningsutredningens förslag till rättighetsreglering

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

mötts av kritik. Behandlingen av författningsfrågorna fortsätter emellertid
inom grundlagberedningen. Som framhållits i beredningens direktiv, är det
förenat med avsevärda rättstekniska svårigheter att åvägabringa ett tjänligt
grundlagsskydd för sådana intressen som åsyftas med frihets- och rättighetsbeteckningar
av olika slag. Dessa frågor skall närmare prövas av beredningen.
Därvid torde alltså komma att klarläggas, om en allmän näringsfrihetsförklaring
lämpligen kan tas in i grundlagen tillsammans med andra
regler om samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och hur en dylik förklaring
i sådant fall bör vara utformad. I avvaktan på beredningens ställningstagande
kan det knappast komma i fråga att ta in en allmän näringsfrihetsförklaring
i en näringsrättslig författning.

Om näringsfrihetsförordningen nu upphävs, kommer alltså principen
om allmän näringsfrihet för svenska medborgare icke, i varje fall tills
\idare,
alt denna princip närmast avser förhållandet mellan det allmänna och näringsidkarna.
I förevarande sammanhang är alltså inte fråga om begränsningar
i näringsidkarens handlingsfrihet genom åtgärder av enskilda — organisationer
eller andra — i exempelvis konkurrensbegränsande syfte. Beträffande
dylika konkurrensbegränsningar inom näringslivet gäller särskild
lagstiftning. Det bör vidare påpekas, att principen om näringsfrihet inte
innebär, att näring skall kunna utövas i strid mot särskilt utfärdade bestämmelser.
Tvekan kan emellertid inte råda om att svenska medborgare
har full frihet att idka näring, om ej annat gäller enligt särskild föreskrift
som tillkommit i grundlagsenlig ordning. Som den sakkunnige framhållit
följer vidare av konstitutionell praxis, att väsentliga ingrepp i näringsfriheten
icke kan ske genom författning som tillkommer utan riksdagens medverkan.
Ett upphävande av näringsfrihetsförordningens regel om allmän
näringsfrihet kan inte anses innebära någon ändring i vad sålunda gäller.
Jag anser därför, att denna regel kan upphävas utan alt ersättas av annan
författningsbestämmelse med motsvarande innehåll. I

I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till författningsändringar. Utöver de mera ingripande ändringar
som nämnts i det föregående bör smärre följdändringar göras i andra författningar.
Dessutom läggs ett lagförslag fram på grundval av den promemoria
från departementsutredningen, som nämnts i inledningen och som
behandlas närmare i ett särskilt avsnitt i det följande. Sammanfattningsvis
föreligger till prövning förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december
1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2. I fråga om förslagen under 3—5 har jag samrått med chefen för justitiedepartementet
och i fråga om förslaget under 8 med chefen för finansdepartementet.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

III. Vissa näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt
1. Omyndigs rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt 2 § näringsfrihetsförordningen skall utövare av vissa näringar
vara myndig. I paragrafen föreskrivs sålunda, att den som vill idka grosshandel
eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe skall råda
över sig själv och sin egendom. Detsamma är föreskrivet beträffande den
som med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn vill till avsalu
tillverka fabriks- och hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan
hantering. Dessa bestämmelser kompletteras av regler i 6 §, vari föreskrivs,
att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rättighet att idka handelsrörelse
eller annat näringsyrke, om förmyndare och överförmyndare samtycker
därtill. Under samma villkor får rörelse fortsättas, om handlande
eller annan näringsidkare ställs under förmyndarvård. I andra stycket av
6 § föreskrivs dessutom, att förmyndare får på omyndigs vägnar idka näringsyrke,
om överförmyndaren samtycker till det.

Ytterligare föreskrifter om omyndigs rätt att idka näring finns i föräldrabalken.
Sålunda föreskrivs i 15 kap. 13 §, att förmyndare ej får låta
omyndig driva näring, med mindre denne fyllt sexton år. Vidare föreskrivs,
att förmyndare ej utan överförmyndares samtycke får låta omyndig idka
handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej får drivas
utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, och ej heller
själv på omyndigs vägnar driva sådan näring. Lagrummet innehåller därjämte
vissa regler om förutsättningarna för överförmyndares samtycke
samt om återkallelse av förmyndares och överförmyndares tillstånd. Föräldrabalken
innehåller därutöver flera bestämmelser, som angår omyndigs näringsidkande,
bl. a. 9 kap. 3 § och 10 kap. 5 §, vilka avser omyndigs rätt att
råda över vad han genom eget arbete förvärvat, 9 kap. 5 § och 10 kap. 6 §,
vilka angår omyndig näringsidkares rätt att ingå rättshandlingar, som faller
inom området för rörelsen, samt 15 kap. 14 §, som reglerar förmyndares
behörighet att på omyndigs vägnar ta upp lån och ingå växelförbindelse.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens föreskrifter i
fråga om omyndigs rätt att idka näring skall upphävas utan att ersättas
av ny lagstiftning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

I betänkandet anförs, att uttrycket näring i föräldrabalkens regler torde
åsyfta inte endast sådana näringsfång, soin avses i näringsfrihetsförordningen,
utan gälla näringsverksamhet över huvud taget. Föreskriften i 6 §
näringsfrihetsförordningen däremot gäller icke ens all näringsutövning,
som omfattas av förordningen, utan endast sådan i förordningen avsedd
rörelse, som fordrar tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan.
Att föreskriften har denna begränsade räckvidd framgår av uttalanden vid
dess tillkomst. Bestämmelsen i 6 § har sålunda närmast karaktären av ett
undantag från det i 2 § uppställda kravet på myndighet såsom villkor för
rätt att utöva de där särskilt angivna näringarna; rättighet att utöva dessa
vinnes nämligen genom anmälan eller, i några fall, tillstånd enligt 9 §. Beträffande
andra näringar gäller enligt näringsfrihetsförordningen inte något
krav, att näringsidkaren skall vara myndig eller ha uppnått viss ålder,
och ej heller anges i förordningen, att förmyndares tillstånd är erforderligt
för omyndig näringsidkare i sådana fall. Att det beträffande sist angivna
näringar krävs, att utövare skall ha fyllt sexton år och att förmyndare
lämnat sitt tillstånd, följer däremot av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Näringsfrihetsförordningens
och föräldrabalkens ifrågavarande föreskrifter
överensstämmer sålunda inte till sin räckvidd. Då emellertid bestämmelserna
i näringsfrihetsförordningen är snävare än de i föräldrabalken, kommer
ett upphävande av förordningens regler beträffande verkan av omyndighet
icke att medföra någon skillnad i fråga om rätt för omyndiga att
idka näring. Dock är att märka, påpekar den sakkunnige, att näringsfrihetsförordningens
straffbestämmelse är tillämplig i det fall, att omyndig
— som inte enligt allmänna regler är straffri — idkar näring utan att äga
rätt därtill enligt förordningen. Sådant förfarande blir icke straffbelagt,
om näringsfrihetsförordningens ifrågavarande bestämmelser upphävs. Betydelsen
av en straffbestämmelse i nu förevarande sammanhang skulle enligt
den sakkunnige närmast ligga däri, att det kan vara ett visst skydd för
allmänheten, därest omyndiga genom straffhotet avhålls från att driva rörelse
utan att vara berättigade därtill; om nämligen tredje man ingår avtal
med omyndig, som obehörigen driver näring, kan tredje mans ställning på
grund av civilrättsliga regler vara prekär. Den sakkunnige anser emellertid,
att det saknas anledning att anta, att från angivna syixpunkt straffsanktionen
i praktiken har någon nämnvärd betydelse jämfört med förmyndares
möjlighet och skyldighet att ingripa i händelse av obehörig näringsutövning
av en omyndig. Man torde därför, anför den sakkunnige, icke behöva
räkna med några olägenheter, om straffsanktionen bortfaller.

Den sakkunnige anför vidare, att det möjligen skulle kunna göras gällande,
att det icke är helt tillfredsställande att efter ett upphävande av näringsfrihetsförordningen
omyndigs rättsställning i näringsrättsligt avseende
framgår endast indirekt av de i 15 kap. 13 § föräldrabalken intagna föreskrifterna,
vilka anger vad förmyndare har att iaktta, när fråga är om nä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ringsutövning av omyndig eller för omyndigs räkning. Även om skäl kan
tala för att särskild föreskrift om omyndigs rätt att idka näring tas upp i
föräldrabalken i anslutning till andra regler angående omyndigs rättsställning
i olika avseenden, anser den sakkunnige det icke påkallat att i nu
förevarande sammanhang ta upp frågan om redaktionell ändring i föräldrabalken.
Från saklig synpunkt är enligt den sakkunnige någon ändring
icke erforderlig.

Yttrandena

Av remissinstanserna är det endast hovrätten för Västra Sverige och ett
par handelskamrar, som framför kritik mot den sakkunniges förslag. Hovrätten
anför, att det inte förefaller fullt tillfredsställande, att de näringsrättsliga
bestämmelserna om omyndigs rättsställning nu skulle helt upphävas.
Hovrätten framhåller, att de regler i föräldrabalken, vilka har i huvudsak
samma innehåll som näringsfrihetsförordningens stadganden,
främst tar sikte på att tillvarata de omyndigas intressen. I den mån reglerna
jämväl medför ett skydd för tredje man, som ingår avtal med den omyndige,
kommer detta i andra hand och framstår närmast som en reflexverkan
av förmyndarens och överförmyndarens åtgöranden till den omyndiges
skydd. I vissa fall kan tvärtom dessa åtgärder direkt sätta tredje mans
intressen i fara. Hovrätten anför vidare.

Om förmyndaren eller överförmyndaren vägrar tillstånd till näringsutövning
enligt föräldrabalken 15 kap. 13 § första respektive andra stycket,
eller med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd återkalla sådant
tillstånd enligt tredje stycket samma lagrum, kan ju detta jämlikt
föräldrabalken 9 kap. 5 § medföra, att rättshandlingar som den omyndige
därefter ingår såsom led i sin rörelse icke bliva bindande för honom. Vid
avtalets återgång inskränkes då medkontrahentens rätt på sätt stadgas i
föräldrabalken 9 kap. 7 §. Med hänsyn härtill synes det föreligga ett visst
behov av ytterligare regler till skydd för tredje man utöver de i föräldrabalken
upptagna. Hovrätten ifrågasätter därför, om icke i en ny näringslagstiftning
bör stadgas ett förbud för omyndig att utan vederbörligt tillstånd
driva näringsverksamhet jämte en till förbudet knuten straffbestämmelse.

Av övriga remissinstanser tillstyrker Kooperativa förbundet, Landsorganisationen
och Sveriges köpmannaförbund uttryckligen den sakkunniges
förslag. Svea hovrätt anför, att övervägande skäl talar för den ståndpunkt,
som utredningsmannen intagit. Lika med utredningsmannen anser hovrätten,
att straffsanktionen för tredje mans vidkommande icke har nämnvärd
betydelse i jämförelse med förmyndares befogenhet och skyldighet att ingripa
mot en av myndling utan samtycke driven näringsverksamhet. Hovrätten
erinrar om att åtskilliga former av näringsverksamhet faller utanför
näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde och följaktligen redan nu
saknar den ifrågavarande straffsanktionen. Såvitt hovrätten har sig bekanf,

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

har i fråga om dessa näringsformer några särskilda missförhållanden i här
aktuellt avseende icke påtalats. De nackdelar för tredje man, som kan uppkomma
genom avtal med omyndig vilken saknar erforderlig behörighet,
torde oftare ge sig till känna utom området för omyndigs näringsverksamhet,
exempelvis vid vanliga köp, men det oaktat har särskilda sanktioner
icke här ansetts påkallade. Beträffande föräldrabalkens regler anför hovrätten
vidare följande.

Förmyndaren äger jämlikt 9 kap. 3 § andra stycket och 10 kap. 5 § sista
punkten föräldrabalken med överförmyndarens samtycke omhändertaga
egendom, vilken den omyndige själv förvärvat, såvitt detta må anses erforderligt
med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Så torde i
allmänhet kunna anses vara fallet, när egendomen härrör från en näringsverksamhet,
till vars bedrivande tillstånd icke kunnat medgivas den omyndige.
Genom ett dylikt omhändertagande torde näringens fortsatta bedrivande
väl i allmänhet praktiskt omöjliggöras, och i allt fall synes verksamheten
därmed för den omyndige förlora sitt intresse från förvärvssynpunkt.
— Jämlikt 9 kap. 7 § andra stycket respektive 10 kap. 7 § föräldrabalken
kan vidare omyndig, som vid avtals ingående vilselett sin motpart genom
falska uppgifter om sin behörighet, förpliktas ersätta motparten den förlust
som föranletts av avtalet. Vid den skälighetsavvägning, som enligt
sagda lagrum avgör ersättningsfrågan, torde vara att beakta det förstärkande
av vilseledandet, som ligger däri att den omyndige faktiskt bedri\er
näringsverksamhet. — Hovrätten finner det vidare icke antagligt att en
omyndig, som ej låter sig påverkas av att erforderligt tillstand jämlikt
föräldrabalken icke erhållits, skulle låta sig avhållas Irån den avsedda
verksamheten på grund av ett böteshot.

Departementschefen

Näringsfrihetsförordningens regler i fråga om omyndigs rätt att driva
rörelse stämmer till sitt innehåll överens med föräldrabalkens motsvarande
bestämmelser. Då de senare omfattar alla former av näringsidkande, som
avses i näringsfrihetsförordningen, medför ett upphävande av förordningens
regler ingen förändring av de lagliga förutsättningarna för en omyndigs
näringsutövning. Visserligen är föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen
— till skillnad från bestämmelserna i föräldrabalken — straffsanktionerade.
Något praktiskt behov av straffsanktionen torde emellertid inte
föreligga. Redan i dag saknas f. ö. straffsanktion för alla de former av näringsverksamhet
som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Lika
med den sakkunnige anser jag därför, att ifrågavarande regler i näringsfrihetsförordningen
kan upphävas utan att ersättas av ny lagstiftning.

De av den sakkunnige antydda redaktionella ändringarna i föräldrabalken
synes inte behöva närmare övervägas i förevarande sammanhang. Frågan
om dessa ändringar torde komma att uppmärksammas i samband med
den samlade översyn av förmynderskapslagstiftningen som verkställs av
förmynderskapsutredningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 41

2. Konkursgäldenärs rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt den förut omnämnda 2 § i näringsfrihetsförordningen gäller, att
den som är i konkurstillstånd inte äger idka grosshandel eller försälja varor
i bod eller från annat upplagsställe. Ej heller får han, med biträde av annan
än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- eller hantverksarbeten
eller såsom yrke utöva annan hantering. Av näringsfrihetsförordningen
9 § 3 och 4 mom. följer, att konkurs vidare utgör hinder för rätt
att anordna så kallad realisation eller bedriva gårdfarihandel. I andra fall
medför inte konkurs på grund av föreskrift i näringsfrihetsförordningen
hinder för näringsutövning. En del specialförfattningar innehåller emellertid
bestämmelser av innebörd, att viss näring inte får utövas av den som är
i konkurstillstånd, exempelvis 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521) och 2 § hotellförordningen den 16 december
1966 (nr 742).

I fråga om konkursgäldenärs möjligheter att under konkursen idka näi
ing det må vara sådan som avses i näringsfrihetsförordningen eller annan
näring — lämnar vidare konkurslagen olika föreskrifter. Enligt 22 §
konkurslagen är gäldenär efter konkursbeslut icke berättigad att råda över
egendom, som hör till konkursboet. Till konkursboet hör enligt 27 § i princip
all egendom, som tillhörde gäldenären, då beslutet om egendomsavträde
meddelades, eller som tillfaller honom under konkursen. Gäldenären behåller
dock rådigheten över viss egendom. Av vad han under konkursen kan
förvärva genom eget arbete äger han nämligen behålla, förutom vad som
åtgår till visst underhåll, även vad som motsvarar kostnaden till förlag; gäldenären
har att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse om vad
sålunda må tillkomma honom. Enligt 97 § äger gäldenären vidare från konkursboet
erhålla, förutom underhåll och kläder i viss utsträckning, även nödiga
arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 1 500
kronor eller, i visst fall, högst 600 kronor. Under konkursen är gäldenären
oförhindrad att stifta gäld, men sålunda uppkomna fordringar får enligt
100 § ej göras gällande mot konkursboet. Ett hinder för gäldenären att under
konkursen fortsätta en tidigare idkad rörelse följer vidare av 60 §. Enligt
denna paragraf kan nämligen konkursförvaltaren, där så enligt lag kan
ske, låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens föreskrifter om
verkan av konkurstillstånd såsom hinder för vissa slag av näringsverksamhet
skall ersättas med en bestämmelse i konkurslagen, att konkursgäldenär
inte får idka näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet.

2t Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

I betänkandet erinras om att i prop. 1932:41 både departementschefen
och lagrådet påpekade, att redan konkurslagens bestämmelser medför, att
en konkursgäldenär i allmänhet blir förhindrad att utan konkursförvaltningens
medgivande driva näring. Den sakkunnige anför vidare, att om
något näringsrättsligt förbud mot näringsutövning av konkursgäldenär inte
skulle gälla, det endast i mycket få fall torde kunna ifrågakomma, att en
konkursgäldenär skulle ha faktisk möjlighet att uppträda som näringsidkare.
Sådan möjlighet kan enligt den sakkunnige i huvudsak tänkas föreligga
antingen när konkursgäldenären icke behöver några egentliga tillgångar
för verksamhetens bedrivande, såsom vid viss agenturverksamhet, fönsterputsning
e. d., eller när de arbetsredskap han enligt 97 § konkurslagen
äger utfå från konkursboet möjliggör verksamhet, t. ex. som hantverkare,
eller när han på annat sätt erhållit erforderlig egendom och konkursboet
avstår från att ta denna i anspråk. Mot denna bakgrund har den sakkunnige
undersökt, om det föreligger skäl att genom ett näringsrättsligt förbud
åstadkomma, att inte ens i fall av nyss angivna slag näringsverksamhet
skall kunna förekomma. Något sådant förbud anses ej vara motiverat
av hänsyn till konkursborgenärerna, eftersom deras ställning inte gärna kan
försämras genom att gäldenären driver näring under konkursen. Tvärtom
kan det ligga i deras intresse, att gäldenären får bättre möjligheter att under
konkursen ekonomiskt utnyttja sin yrkesskicklighet. Fråga är då, om
ett förbud kan vara behövligt med hänsyn till dem vilka — såsom kreditgivare
eller eljest — kan komma att ingå avtal med konkursgäldenären inom
ramen för dennes näringsutövning. Om någon med vetskap om konkursförhållandet
vill inlåta sig i affärsförbindelse med gäldenären och måhända
bevilja denne kredit, bör det få vara hans ensak. Vad som däremot förtjänar
uppmärksamhet är i vad mån man har anledning befara, att konkursgäldenärens
avtalskontrahent saknar kännedom om konkursen. Visserligen torde
det vara tämligen väl sörjt för att allmänheten får kännedom om en inträffad
konkurs, och i varje fall torde de som i första hand kan tänkas som
kreditgivare till en konkursgäldenär — främst kreditinrättningar och leverantörer
— inte behöva vara okunniga om konkursen. Annorlunda kan det
emellertid förhålla sig beträffande dem som träder i förbindelse med konkursgäldenären
såsom kunder eller såsom arbetstagare. För kunder torde
skada av ett sådant mellanhavande främst kunna tänkas i det fall, att konkursgäldenären
bedriver näringsverksamhet, varunder han har kundernas
egendom i sin förvaltning; ett skydd mot oegentligheter i sådana fall följer
dock redan av allmänna straffbestämmelser. När det gäller dem som tar anställning
hos en konkursgäldenär, kan förlust uppkomma, om det skulle
visa sig, att gäldenären skulle vara ur stånd att utbetala lön. Även för det
allmänna kan i sådant fall förlust uppstå, om gäldenären ej kan fullgöra betalningsskyldighet
beträffande innehållen preliminärskatt och pensionsavgifter
m. m., som åligger honom såsom arbetsgivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Den sakkunnige anför, att då ifrågavarande risker torde uppkomma endast
i ett förhållandevis ringa antal fall, det kan hävdas, att det inte föreligger
tillräckligt behov av något förbud av nu förevarande slag. Emellertid
kan häremot invändas, att då konkurslagen ändå i så hög grad begränsar
konkursgäldenärs möjlighet att ägna sig åt näringsutövning, det icke vore
någon mera betydelsefull liberalisering, om det enligt 2 § näringsfrihetsförordningen
gällande konkurshindret slopades, och vidare att intresset av att
en konkursgäldenärs handlingsfrihet ökas motvägs av intresset, att tredje
man icke skall riskera att komma till skada till följd av mellanhavande med
någon som, honom ovetande, är i konkurstillstånd. Ytterligare är att beakta,
att i åtskilliga författningar rörande speciella näringar föreskrivits, att
endast den som är berättigad att idka handel i allmänhet — eller i vissa författningar
fabriksrörelse i allmänhet — kan vinna rätt att utöva den ifrågavarande
näringen. Därest man beträffande handel och fabriksrörelse i allmänhet
skulle slopa konkurshindret, måste beträffande envar av de nyssnämnda,
särskilt reglerade näringarna prövas, om det är behövligt att bibehålla
konkurshinder. Om så skulle befinnas vara fallet, fick särskild föreskrift
härom införas i vederbörande författning.

Den sakkunnige stannar för samma uppfattning som näringsrättsutredningen,
nämligen att konkurs bör utgöra hinder för näringsutövning frånsett
sådan mindre omfattande verksamhet, som bedrivs av s. k. självförsörjare
och som nu faller utanför förbudet i 2 § näringsfrihetsförordningen.
När det gäller den närmare bestämningen av de näringsgrenar, som konkursgäldenär
inte skall vara berättigad att utöva, finner den sakkunnige, att
om näringsfrihetsförordningen upphävs, det knappast är lämpligt att helt
anknyta till den för näringsfrihetsförordningen speciella bestämningen i dess
2 §. Bättre anser den sakkunnige det vara att anknyta till bokföringslagen
och föreskriva, att konkursgäldenär icke äger idka näring, med vars utövande
följer bokföringsskyldighet. Visserligen råder icke full överensstämmelse
mellan tillämpningsområdena för 2 § näringsfrihetsförordningen
samt 1 och 2 §§ bokföringslagen, men skillnaderna behöver inte tillmätas
större betydelse. Den väsentligaste olikheten torde bli, att en konkursgäldenär
för framtiden skulle vid hantverksrörelse och annan tillverkning kunna
anlita biträde icke endast, såsom nu, av make och hemmavarande barn
utan även av två andra anställda. En annan skillnad är, att konkurs ej
kommer att utgöra hinder för sådan kringföringsförsäljning och annan
handel, vilken ej medför bokföringsskyldighet.

Det ifrågavarande förbudet för konkursgäldenär att idka näring kan enligt
förslaget lämpligen infogas i konkurslagen efter 199 §, vilken paragraf
berör spörsmålet om konkursgäldenärs rätt att utöva ämbeten och tjänster.
Förbudet bör, liksom motsvarande förbud enligt näringsfrihetsförordningen,
anses gälla även delägare i handelsbolag. En bestämmelse om straff för överträdelse
av förbudet skulle i och för sig kunna övervägas men torde kunna

Kunijl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

avvaras. Den sakkunnige hänvisar härvidlag till att i konkurslagen icke stadgats
straffsanktioner, när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att
iaktta under konkurs. Vidare erinras om straffbestämmelser som enligt
andra författningar gäller beträffande obehörig utövning av vissa näringar.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Sålunda instämmer bland andra Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund
uttryckligen med den sakkunnige. Även hovrätten för Västra Sverige
delar utredningmannens mening. Hovrätten anser det emellertid tveksamt,
om en överträdelse av det föreslagna förbudet bör lämnas utan straffsanktion.
Hovrätten anför följande.

Visserligen har, såsom utredningsmannen påpekat, straffpåföljd icke stadgats
i konkurslagen när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att iakttaga
under konkurs. Å andra sidan bör framhållas, att denne vid åsidosättande
av övriga mera väsentliga skyldigheter under konkursen kan genom
häkte tillhållas att fullgöra dem (konkurslagen 94 §). Dessa åligganden äro
också av annat slag än det varom nu är fråga, i det att de huvudsakligen
avse utredning rörande konkursboets ställning (konkurslagen o4, 88, 89,

91_93 §§). Konkursförvaltningen har därför anledning att noga tillse, alt

de till alla delar iakttagas. Gäldenärens plikt att avhålla sig från viss näringsverksamhet
under konkursen överensstämmer däremot, såsom även i
betänkandet framhållits (s. 57), ingalunda med konkursborgenärernas intressen
utan kan tvärtom strida mot dessa. Även om konkursförvaltaren
många gånger i praktiken kan hindra gäldenären från förbjuden näringsverksamhet,
kan man därför icke utgå från att han alltid skulle särskilt
vinnlägga sig härom. Ett straffstadgande rörande obehörig näringsutövning
synes därför även i detta fall fylla ett visst behov. Invändningen, att en sadan
bestämmelse av systematiska skäl ej borde upptagas i konkurslagen,
bortfaller vidare, om bestämmelserna om konkursgäldenärs näringsrätt i
stället skulle kunna införas i en ny firmalag. Det andra i motiven anförda
argumentet för utredningsmannens ståndpunkt — att enligt andra författningar
obehörig utövning av vissa näringar är straffbelagd — har uppenbarligen
en begränsad räckvidd.

Frågan om straffbestämmelse för det föreslagna förbudet behandlas också
av Föreningen Sveriges stadsfiskaler, som anför, att det inte står klart, varför
förbudet kan tänkas bli efterlevt utan straffsanktion eller hur förbjuden
verksamhet i avsaknad härav skall kunna bringas att upphöra. Om regeln
icke anses kunna utgå, bör den enligt föreningens mening förses med straffpåföljd.

Av de remissinstanser, som framför kritik mot den sakkunniges förslag,
anför Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare,
att det torde vara ett allmänt intresse, att nuvarande ordning i fråga
om konkursgäldenärs näringsutövning icke ändras.

Några remissinstanser anför, att det föreslagna förbudet bör göras mera

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

omfattande. Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län det icke föreligga
några vägande skäl att från förbudet undanta sådan mindre omfattande
verksamhet, som ej medför bokföringsskyldighet. Hänsynen till kunder och
anställda hos konkursgäldenär finner länsstyrelsen tala för att sådan gäldenär
över huvud taget icke bör få utöva näring, oavsett om näringen bedrivs
i större eller mindre skala. Liknande uppfattning kommer till uttryck i
det yttrande, som avgivits av statens biltrafiknämnd. Nämnden hyser för sin
del betänkligheter mot att låta konkursgäldenär bedriva yrkesmässig biltrafik,
uthyrningsrörelse och transportförmedling. Nämnden erinrar om att i
17 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. stadgas,
att om den som bedrivit yrkesmässig trafik försatts i konkurs, rörelsen må
under angivna förutsättningar fortsättas av konkursboet under en tid av
högst ett år från första borgenärssammanträdet. Vid tillämpningen av bestämmelserna
har konkursgäldenär ansetts betagen möjlighet att fortsätta
rörelsens utövande även för det fall, att konkursboet icke fortsatt dess drivande.
Enligt förslaget skulle konkursgäldenär, som är trafikutövare, antingen
kunna erhålla ett nytt trafiktillstånd — om rörelsen komme att bedrivas
i den mindre omfattning som utesluter bokföringsskyldighet — eller
ock under angiven förutsättning fortsätta tidigare bedriven rörelse, som inte
övertagits av konkursboet. Då det gäller trafik med lastbil eller buss bör enligt
nämndens mening kravet på en god ekonomi icke eftersättas. Icke sällan
förekommer i dylik verksamhet betydande ekonomiska engagemang.

Motsatt uppfattning kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits
av Svea hovrätt samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
vilka ifrågasätter, om icke bestämmelsen om konkurs såsom hinder för rätt
till näring bör helt utgå. Enligt hovrättens förmenande talar starka sociala
skäl för att konkursgäldenärs frihet att försörja sig icke inskränks i vidare
mån än vad som är oundgängligen påkallat. Hovrätten vill för sin del ifrågasätta,
om de av den sakkunnige anförda skälen utgör tillräcklig grund för
den föreslagna bestämmelsen i konkurslagen, och anför, att om övervägan
de skäl likväl skulle anses tala för ett förbud, detta i allt fall icke bör göras
ovillkorligt. Befogenhet att meddela dispens skulle lämpligen kunna tillerkännas
rätten eller rättens ombudsman. Till bemötande av den sakkunniges
synpunkter anför hovrätten följande.

Såsom utredningsmannen påpekat, torde sålunda de risker, som kan motivera
ett förbud, uppkomma endast i ett förhållandevis ringa antal fall. Ett
legalt skydd för kunders egendom finns också, såsom utredningsmannen
jämväl framhållit, i vissa fall till följd av allmänna straffbestämmelser. Det
är emellertid självfallet ett socialt intresse att skydda anställda mot förlust
till följd av en konkursgäldenärs oförmåga all gälda lön. Förlusten torde
dock i allmänhet knappast kunna bli av någon mera avsevärd storlek, eftersom
en anställd ofta snart får kännedom om arbetsgivarens bristande betalningsförmåga.
Från konkursgäldenärens synpunkt torde däremot vara alt
beakta att konkursen ofta utan hans förvållande kan fortvara under avsevärd
tid. Vad angår innehållen preliminärskatt torde SO § andra stycket uppbördsförordningen
innebära ett verksammare medel mot missbruk från

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

konkursgäldenärs sida än den föreslagna, icke straffsanktionerade föreskriften
i konluirslagen. Den föreslagna begränsningen av förbudet till att avse
näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet, torde i praktiken
medföra att de flesta ifrågakommande konkursgäldenärer icke drabbas. I
den mån bestämmelsen tillkommer av hänsyn till de anställdas förut berörda
intresse, synes vid bestämningen av tillämplighetsområdet också böra beaktas
att förlustrisken för en löntagare icke torde vara mindre i fråga om
sådan rörelse med högst två anställda, som icke medför bokföringsplikt, än
vid verksamhet, som enligt förslaget avses bli omfattad av förbudet. Slutligen
må framhållas, att det föreslagna förbudet väl må avhålla en i och för
sig lojal och skötsam konkursgäldenär från förbjuden verksamhet men
knappast torde utgöra något verksamt hinder i fråga om en illojal eller lättsinnig
konkursgäldenär, dvs. mot just de kategorier, för vilka förbudet närmast
kan vara påkallat.

Departementschefen

Inom lagberedningen pågår f. n. arbete med en översyn av vissa delar av
konkurslagen. Det är ännu inte möjligt att ange vilken omfattning denna
revision kan få. Att i nu förevarande sammanhang genomföra mera betydande
ändringar i fråga om verkningarna i näringsrättsligt hänseende av konkurs
synes därför inte lämpligt. Den sakkunniges förslag att näringsfrihetsförordningens
föreskrifter av denna art skall ersättas med en bestämmelse
i konkurslagen av innebörd, att konkursgäldenär ej får driva rörelse,
med vars utövande följer bokföringsskyldighet, låter sig väl förena med
denna synpunkt. Det kan anmärkas att det i ett kommittéförslag om revision
av bokföringslagen (SOU 1967:49) föreslagits, att bokföringsskyldigheten
skall utsträckas i avsevärd män. Genomförs detta förslag, bör samtidigt avgöras
om det finns anledning att ompröva den nu föreslagna bestämmelsen.

Enligt den sakkunnige skulle den föreslagna förbudsbestämmelsen inte
förknippas med någon straffsanktion, vilket innebär, att nuvarande kriminalisering
skulle slopas. Under remissförfarandet har emellertid framhållits,
att en straffbestämmelse fyller ett visst behov. Enligt min mening bör
denna kritik beaktas. I avbidan på resultatet av lagberedningens arbete vill
jag därför förorda att i konkurslagen införs utöver den nämnda förbudsregeln
även en bestämmelse om straff för överträdelse av förbudet. Påföljden
bör som i näringsfrihetsförordningen vara dagsböter. De nya bestämmelserna
i konkurslagen kan lämpligen tas upp som 199 a § och 212 §. 3

3. Vissa tjänstemäns rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt 3 § näringsfrihetsförordningen får den som har kronouppbörd om
händer inte idka handelsrörelse, så länge han är i tjänst. Detsamma gäller
tjänsteman och betjänt vid tullverket samt allmän åklagare. Enligt 4 § får
ej heller hustru till nämnda befattningshavare idka handelsrörelse. Be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

trätlande annan näringsverksamhet än handelsrörelse innehåller näringstrihetstörordningen
inte något förbud av nu ifrågavarande art.

Bestämmelser om lörbud för vissa tjänstemän att driva rörelse av visst
slag linns vidare i några författningar avseende särskilda näringsgrenar,
varjämte mera allmänna inskränkningar i fråga om statliga befattningshavares
rätt till näringsutövning föreskrivits i statstjänstemannalagen och
i instruktioner för vissa verk.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att det enligt näringsfrihetsförordningen gällande
förbudet för vissa tjänstemän att idka handel skall upphöra.

Till stöd för förslaget åberopar den sakkunnige näringsrättsutredningens
uttalande, att de begränsningar i tjänstemännens rätt att driva näring, som
kan vara erforderliga med hänsyn till det allmännas intresse för tjänstens
behöriga upprätthållande, rent principiellt torde böra ha sin plats i de för
vederbörande gällande instruktionerna; dylika föreskrifter vore nämligen,
då de inte utgjorde villkor för lönens åtnjutande, av instruktionsmässig art.
1 enlighet härmed anser den sakkunnige ifrågavarande spörsmål icke vara
av beskaffenhet att böra regleras i allmän näringslagstiftning. I den mån
föreskrifter av berörd art anses erforderliga, bör de införas i författningar
avseende vederbörande befattningshavares avlönings- eller tjänstgöringsförhållanden.

Yttrandena

Av remissinstanserna understryker skogsstyrelsen lämpligheten av att
frågor om förbud för vissa tjänstemän att idka näring regleras i vederbörande
verksinstruktion eller motsvarande författning. Generaltullstyrelsen
framhåller, att nuvarande förbud otvivelaktigt är föråldrat. De obilliga konsekvenser,
vartill förbudet i många fall kan leda, anser styrelsen vara uppenbara.
Förbudet kan knappast heller anses förenligt med den ställning,
som gift kvinna numera intar i rättsligt hänseende. Oavsett frågan, om förbudet
kan anses böra i någon form bibehållas eller ej, har detsamma enligt
styrelsens mening inte sin plats i en näringslag. Styrelsen har inte tagit
ställning till frågan om ett modifierat förbud bör finnas stadgat för framtiden.
Härför krävs nämligen en ingående utredning rörande det närmare
innehållet av ett sådant förbud. I avbidan härpå anser styrelsen, att de nuvarande
föreskrifterna kan upphävas utan att nya föreskrifter meddelas
för närvarande.

Motsatt uppfattning framförs av Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, som finner det icke invändningsfritt att upphäva förbudet
i näringsfrihetsförordningen utan att ersätta det med eller hänvisa

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

till förbud i annat sammanhang. Handelskammaren ifrågasätter, om icke
de spridda stadganden, som finns i specialförfattningarna, borde samordnas
och kompletteras, eventuellt i en central lag. Under alla förhållanden ter
det sig för handelskammaren angeläget att även i detta sammanhang betona
betydelsen och angelägenheten av generellt förbud för ämbetsmän och
tjänstemän i inflytelserik ställning att driva näring, utom möjligen i vad
avser viss urproduktion.

Departementschefen

De bestämmelser i näringsfx-ihetsförordningen om vilka nu är fråga är
enligt nutida betraktelsesätt inte av näringsrättslig natur utan av arbetsrättslig
och instruktionsmässig art. Som den sakkunnige angivit bör därför
vid ett upphävande av näringsfrihet sförordningen övervägas, om det
finns anledning föra över föreskrifterna till författningar rörande avlönings-
och tjänstgöringsförhållanden. Denna fråga befinner sig emellertid
i dag i ett annat läge än då den sakkunnige lade fram sitt betänkande. Numera
finns nämligen i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274)
vissa grundläggande regler om statstjänstemännens rättsställning. I 13 §
föreskrivs bl. a., att tjänsteman ej får åta sig uppdrag eller utöva verksamhet,
som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Denna
bestämmelse får anses väl fylla huvudsyftet med nu ifrågavarande bestämmelser
i näringsfrihetsförordningen. Någon anledning att utfärda särskilda
föreskrifter i samband med ett upphävande av förordningen kan därför
inte anses föreligga. 4

4. Gift kvinnas rätt att idka näring

Gällande rätt

För fall då äldre giftermålsbalken är tillämplig på gift kvinnas rättsförhållanden
finns vissa särbestämmelser i näringsfrihetsförordningen. Enligt
4 § gäller sålunda, att gift kvinna, som sammanlever med mannen, är oförhindrad
att idka handel eller annat näringsyrke, såvida mannen tillåter
detta och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen
kan komma att ingå. Enligt 9 § 4 mom. får hon under samma villkor idka
gårdfarihandel samt vara biträde därvid. Vidare gäller enligt 9 § 3 mom.,
att gift kvinna, som sammanlever med mannen, får vara biträde vid realisation
endast med mannens samtycke.

Att dessa regler icke gäller, när nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga
om makarnas förmögenhetsförhållanden, framgår av 7 § lagen om införande
av nya giftermålsbalken. Där har föreskrivits, att de i 4 och 9 §§ näringsfrihetsförordningen
ävensom eljest i lag eller författning med avseende på

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

gift kvinna särskilt stadgade villkoren för rätt att idka handel eller annat
näringsyrke eller att vara biträde därvid ej skall gälla, därest nya giftermålsbalken
är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

Bestämmelsen i 4 § näringsfrihetsförordningen är således numera tillämplig
endast när äldre giftermålsbalken gäller beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden.
Skälet till att bestämmelsen vid nya giftermålsbalkens
införande bibehölls såvitt angick äldre äktenskap var följande. I fråga om
sådana äktenskap gäller, att makarna inte var för sig kan försättas i konkurs.
Enligt 7 § 1 lagen om nya konkurslagens införande får borgenär
icke söka makarnas försättande i konkurs, om hans fordran är sådan, att
utmätning tör densamma ej kan vinnas i annan egendom än den, varöver
hustrun äger råda. Om hustrun ägde driva näringsverksamhet utan att
mannen vore ansvarig lör hennes förbindelser i och för rörelsen, skulle enligt
It kap. 5 § äldre giftermålsbalken för sådan förbindelse kunna utmätas
endast egendom varöver hustrun äger råda, och således borgenären icke vara
berättigad påkalla makarnas försättande i konkurs. Det ansågs för rättssäkerheten
i hög grad äventyrligt, om sålunda den som inlåtit sig i affärer
med en näringsidkande hustru, inte skulle kunna framtvinga hennes försättande
i konkurs, om hon blev insolvent. Med hänsyn härtill ansågs den
ifrågavarande regeln i näringsfrihetsförordningen inte böra upphävas såvitt
angick de äldre äktenskapen.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att de särskilda villkor, som gäller om rätt att
idka näring enligt 4 § och 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen jämte
därtill anknytande straffbestämmelse, skall förbli gällande samt att föreskrifterna
i 9 § 3 och 4 mom. om rätt att vara biträde skall upphöra.

I betänkandet framhålls, att någon säker uppgift angående antalet fall,
varå 4 § näringsfrihetsförordningen numera är tillämplig, ej torde stå att
få. Med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter torde man dock våga
anta, att det icke kan vara fråga om mer än högst något tusental fall. Den
sakkunnige framhåller vidare, att det blir en tämligen ovanlig företeelse,
att det i framtiden startas nya rörelser, på vilka bestämmelsen kan bli tilllämplig.
Den nuvarande ordningen anser den sakkunnige icke medföra några
sådana olägenheter, att ändringar i sak kan anses påkallade. Härtill
kommer att bestämmelsen, om den bibehålls, kommer att vara tillämplig
i allt färre fall. I fråga om rätten att vara biträde vid realisation eller gårdfarihandel
framhåller den sakkunnige, att det icke torde vara erforderligt
att för framtiden ha särskilda bestämmelser.

Den sakkunnige anför vidare, att förslaget medför, att föreskriften i 7 §
lagen om införande av nya giftermålsbalken förlorar betydelse i vad föreskriften
avser näringsfrihetsförordningen. Emellertid gäller föreskriften

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

även fall då eljest i lag eller författning stadgats särskilda villkor med avseende
å gift kvinnas rätt att idka handel eller annat näringsyrke. Vilka
författningar som åsyftades med denna hänvisning angavs icke vid föreskriftens
tillkomst. Med hänsyn till svårigheterna att överblicka hithörande
författningsmaterial anser den sakkunnige det vanskligt att med säkerhet
fastslå, huruvida det numera — utöver näringsfrihetsförordningen —
finns någon författning, vari uppställts särskilda villkor beträffande gift
kvinnas rätt att idka viss näring. Skulle så vara händelsen, bör 7 § alltjämt
gälla för sådana fall. Enligt den sakkunnige saknas anledning att jämka
bestämmelsen.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Socialstyrelsen anför dock, att bestämmelsen
om inskränkning i hustrus rätt att driva näring numera ter sig otidsenlig
och att det kan ifrågasättas, om det verkligen är av behovet påkallat att
bibehålla stadgandet. Styrelsen finner i likhet med utredningsmannen, att
antalet fall, där ifrågavarande kvinnor kommer att i framtiden starta ny
rörelse, måste antas bli mycket ringa. Styrelsen förordar därför, att det tas
under övervägande att låta bestämmelsen utgå.

Departementschefen

Enligt den sakkunniges förslag skall vissa för äldre äktenskap gällande
regler om inskränkning i gift kvinnas rätt att idka näring behållas och föreskrift
om detta tas upp i lagen om upphävande av näringsfrihetsförordningen.
Några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt föreslås
inte, bortsett från att någon särskild regel om rätt att vara biträde vid realisation
eller gårdfarihandel ej ansetts behövlig.

Förslaget synes väl avvägt. En längre gående ändring av de näringsrättsliga
föreskrifterna skulle kräva särskild utredning om ändring av de civilrättsliga
reglerna för makarnas förmögenhetsförhållanden. Ett sådant utredningsarbete
kan inte anses vara påkallat i förevarande sammanhang. 5

5. Dödsbos rätt att idka näring

Gällande rätt

I 5 § näringsfrihetsförordningen föreskrivs, att efter näringsidkarens död
rörelsen får för stärbhusdelägarnas räkning fortsättas under ett år.

Till 5 § näringsfrihetsförordningen anknyter regler i lagen den 13 juli
1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura, den s. k. firmalagen.
Enligt 11 § denna lag kan rätt föreligga att under oförändrad firma

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

fortsätta avlidens rörelse, om efterlevande make eller arvinge fortsätter
rörelsen eller om flera dödsbodelägare slutit handelsbolag för fortsatt rörelse.
Vidare föreskrivs i 15 §, att om enskild näringsidkares rörelse fortsätts
av stärbhusdelägare enligt vad för viss tid är medgivet, firmateckningen
bör ske på sådant sätt, att det ändrade förhållandet framgår därav.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att någon föreskrift om begränsning av den tid,
under vilken avliden näringsidkares rörelse får fortsättas för dödsbodelägarnas
räkning, icke längre skall gälla samt att 15 § lagen om handelsregister,
firma och prokura jämkas så, att den får innebörden, att vad paragrafen
innehåller beträffande firmateckning skall gälla, när enskild näringsidkares
rörelse fortsätts av dödsboet efter honom.

1 betänkandet erinras om att regeln i 5 § näringsfrihetsförordningen
— liksom reglerna i 4 och 6 §§ — anses vara avsedd som undantag från
det i 2 § angivna villkoret, att näringsidkare skall råda över sig och sin
egendom; den omständigheten att eu dödsbodelägare är omyndig eller i konkurs
utgör följaktligen icke hinder för rörelsens fortsättande för dödsbodelägarnas
räkning. Den tid rörelsen sålunda får fortsättas är emellertid begränsad
till ett år. Den sakkunnige anför, att tidsbegränsningen torde vara
betingad av att det ansetts olämpligt, att — under den lösliga rättsgemenskap
som dödsbodelägarna utgjorde enligt den före boutredningslagen gällande
rätten — rörelsen fortsattes längre tid än som erfordrades för att
dödsbodelägarna skulle kunna bestämma, om rörelsen skulle avvecklas,
överlåtas eller ombildas till bolag. Efter boutredningslagens ikraftträdande
saknar föreskriften emellertid betydelse i angivna hänseende, eftersom det
är dödsboet i egenskap av juridisk person som idkar näringen.

Vad angår frågan om behovet av den i föreskriften fastställda tidsbegränsningen,
framhåller den sakkunnige, att ansvaret för i rörelsen stiftad gäld
bör särskilt beaktas. Före boutredningslagens tillkomst ansågs det säkerligen
icke önskvärt, att rörelsen någon längre tid fortsattes för dödsbodelägarnas
räkning utan att de bildade handelsbolag. Förelåg ett handelsbolag,
var det klart, att en borgenär hade rätt till betalning ur bolagets tillgångar
och att bolagsmännen var personligen ansvariga. Om däremot dödsbodelägarna
inte bildat handelsbolag, var frågan om gäldsansvaret mindre klar.
I och med boutredningslagens tillkomst har emellertid blivit fastslaget, att
gälden skall belasta dödsboet som sådant och att ansvar dessutom skall åvila
dödsbodelägarna personligen, såvida boets egendom ej avträtts till konkurs
eller till förvaltning av boutredningsman. Beträffande gäldsansvaret föreligger
sålunda numera i stort sett ingen skillnad, om rörelsen fortsätts av
dödsbodelägarna i handelsbolag eller om den fortsätts av dödsbo, som ej är
avträtt till särskild förvaltning. Tillräckliga skäl att föreskriva en tidsbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gränsning enbart med tanke på det fallet, att dödsbo är avträtt till särskild
förvaltning, anser den sakkunnige ej föreligga. Ej heller i övrigt föreligger
enligt den sakkunniges mening något med dödsbos särskilda natur sammanhängande
förhållande som bör föranleda, att dödsbos rätt till näringsutövning
bör tidsbegränsas.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av bland
andra Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund. Ej heller firmautredningen har något
att erinra mot den sakkunniges förslag rörande dödsbos rätt att driva näring.
Den föreslagna jämkningen av 15 § firmalagen medför enligt firmautredningen
icke någon olägenhet för firmautredningens fortsatta arbete. Firmautredningen
anför vidare följande.

Möter enligt näringsrättsliga regler ej hinder för dödsboet att fortsätta
den avlidnes rörelse torde emellertid föreskriften om firmateckning bli obehövlig
om de regler rörande överlåtelse av firma genomföres som överväges
av firmautredningen. Dödsboet blir nämligen subjekt för firma överlåtelse
enligt dessa regler. Och om sättet för verkställande av firmateckning sedan
firman övergått till dödsboet erfordras då icke någon särskild föreskrift enligt
utredningens förslag. Firman skall tecknas enligt de allmänna regler
som skall gälla för firmateckning.

Mot den sakkunniges förslag framförs kritik endast av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, som ifrågasätter, huruvida bestämmelsen i 5 § näringsfrihetsförordningen
angående stärbhusdelägares rätt att fortsätta avliden
näringsidkares rörelse icke kan anses innefatta en för näringsidkares
motpart så viktig upplysning, att den icke utan vidare bör upphävas utan
att ersättas av någon bestämmelse i ärvdabalken.

Departementschefen

Från näringsrättslig synpunkt torde det inte uppstå någon olägenhet av
att bestämmelsen i 5 § näringsfrihetsförordningen helt slopas. Upphävs paragrafen,
bör samtidigt —- i avvaktan på behandlingen av firmautredningens
numera framlagda förslag till ny firmalagstiftning (SOU 1967:35) —
såsom den sakkunnige föreslagit 15 § firmalagen jämkas.

Det önskemål, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört om
komplettering av ärvdabalken, hänger samman med att ärvdabalkens regler
om dödsboförvaltning kan te sig ofullständiga mot bakgrund av att dödsbon
ofta förblir oskiftade under en längre tid. Denna fråga bör emellertid
ses i ett vidare perspektiv, och jag finner inte tillräckliga skäl att i förevarande
mera begränsade sammanhang föreslå ändring i ärvdabalken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

6. Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse

Gällande rätt

Näringsfrihetsförordningen upptar i 9 § bestämmelser om registrering av
näringsverksamhet. Vid sidan härav finns föreskrifter om näringsidkares
skyldighet att anmäla firma i firmalagen.

Enligt 9 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall den som vill idka
grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, anmäla
sig hos länsstyrelsen eller, om näringen skall utövas i stad, för vilken
förordnats särskild registerförare att föra handelsregister, hos denne. Detsamma
är föreskrivet beträffande den som med biträde av annan än hustru
och hemmavarande barn, vill till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbeten
eller såsom yrke utöva annan hantering. Anmälan skall göras skriftligen
och innehålla uppgift om den kommun, där näringen skall utövas.
Vid anmälan skall fogas de betyg, som kan vara erforderliga på grund av
föreskrifter i 2, 4, 6 och 7 §§, dvs. beträffande myndighet och konkursfrihet,
makes tillstånd och borgen, förmyndares och överförmyndares tillstånd
samt yrkeskunnighet vid viss fabriksrörelse. Enligt 10 § 1 mom. skall
anmälan enligt 9 § anses ha skett, om firmaanmälan gjorts enligt firmalagen
och denna anmälan varit åtföljd av de i 9 § angivna betygen. Enligt
10 § 2 mom. skall anmälningsmyndigheten föra särskild förteckning över
dem som gjort anmälan enligt 9 §. Denna förteckning brukar kallas näringsregistret.
I näringsregistret skall dock inte införas de, som efter anmälan
om firma tagits upp i handelsregistret.

Handelsregister skall enligt 1 § firmalagen föras hos samma myndigheter,
som enligt näringsfrihetsförordningen har att föra näringsregistret.
I 8 § föreskrivs, att envar som vill idka handel eller annan näring, med vars
utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall anmäla firma till
handelsregistret. Från denna anmälningsskyldighet har dock undantagits
fartygsredare och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade
föreningar och sparbanker, beträffande vilka register förs enligt andra
författningar.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens regler om
anmälningsskyldighet och registrering upphävs. Vidare föreslås, att till
komplettering av bestämmelserna i firmalagen i administrativ ordning införs
föreskrifter om de betyg, som skall fogas till firmaanmälan.

I betänkandet anmärks, att spörsmålet om näringsidkares i näringsfrihetsförordningen
stadgade skyldighet att anmäla rörelse och om registre -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år i968

ring av anmälningarna bör bedömas från två synpunkter, nämligen dels om
det föreligger något praktiskt behov av register av ifrågavarande slag, dels
om det är behövligt med myndighets kontroll att den som vill idka näring
uppfyller stadgade villkor för rätt till näringsutövning. I fråga om behovet
av näringsregistret anför den sakkunnige, att han i likhet med tidigare utredningar
icke anser, att näringsregistret har någon större betydelse som
register betraktat. Uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i handelsregistret,
och särskilt register över icke bokföringspliktiga rörelser
kan utan olägenhet avvaras. Vad angår frågan om behovet av kontroll att
näringsidkare är behörig att idka näring framhålls i betänkandet, att de i
tidigare utredningar framlagda förslagen innebär, att någon särskilt anordnad
kontroll icke vidare skall förefinnas, när fråga är om icke bokföringspliktig
näring. Med hänsyn till den ringa omfattning näringsregistret nu
har, kan detta enligt den sakkunniges mening icke vara ägnat att väcka
betänkligheter. När det gäller bokföringspliktig näring har i de tidigare utredningarna
föreslagits, att kontroll beträffande behörigheten skulle ske i
samband med registrering av firmaanmälan enligt firmalagen samt att erforderliga
betyg skulle fogas till firmaanmälan. Den sakkunnige anför, att
då i varje fall i praxis firmaregistrering enligt firmalagen sker först efter
kontroll om den anmälande visar sig besitta de kvalifikationer, som enligt
andra författningar erfordras för rätt att idka näring, ett upphävande av
9 och 10 §§ näringsfrihetsförordningen icke i och för sig behöver föranleda
särskild föreskrift om skyldighet att vid firmaanmälan skall fogas sådana
betyg. Med tanke på dem som har att göra anmälan enligt firmalagen anser
den sakkunnige det emellertid vara av värde, om klara bestämmelser finns
rörande de betyg, som bör inges. Med nuvarande ordning uppstår knappast
några problem, då näringsidkarna i regel torde göra näringsanmälan
och firmaanmälan genom en och samma handling och därvid bifoga de betyg
som enligt 9 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall åtfölja näringsanmälan.
Efter ett upphävande av bestämmelserna om näringsanmälan
skulle det bli mera märkbart, att firmalagen saknar föreskrifter om de
betyg som — redan enligt gällande praxis — är erforderliga för att firmaanmälan
skall registreras. Föreskrifter härom bör därför införas. Med hänsyn
till den förestående revisionen av firmalagstiftningen anser den sakkunnige,
att föreskrifterna tills vidare lämpligen utfärdas i administrativ
ordning.

Den sakkunnige anför, att hans förslag inte medför någon egentlig skillnad
i fråga om bokföringspliktig näring. Anmälan av sådan skall alltjämt
ske enligt firmalagen. Beträffande sådan icke bokföringspliktig näring,
som nu omfattas av 9 § näringsfrihetsförordningen, kommer däremot anmälningsskyldigheten
att bortfalla. Detta har en viss följdverkan beträffande
innebörden av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Enligt denna paragraf
erfordras överförmyndarens samtycke, när av omyndig eller på omyndigs

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år J968

vägnar skall utövas näring, som ej får drivas utan särskilt tillstånd av offentlig
myndighet eller särskild anmälan; med särskild anmälan åsyftas
jämväl anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen. Den sakkunnige
finner det dock vara utan större praktisk betydelse, om kravet på överförmyndarens
samtycke bortfaller beträffande ifrågavarande, icke bokföringspliktiga
näringar.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser,
bland dem firmautredningen. Utredningen anför bl. a. alt näringsidkare,
som förlorar de kvalifikationer han haft enligt ingivna betyg, i regel måste
upphöra med sin rörelse. Eftersom rörelses upphörande enligt 21 § firmalagen
skall anmälas till handelsregistret, torde ytterligare föreskrifter om
skyldighet att till registret anmäla inträffade förändringar ej behöva utfärdas.
Med hänsyn till den förestående revisionen av firmalagstiftningen
anser utredningen, att bestämmelserna om de betyg, som skall fogas vid anmälan
till handelsregistret, såsom den sakkunnige föreslagit tills vidare kan
utfärdas i administrativ ordning.

I ett par yttranden redovisas särskilda önskemål. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har intet att erinra mot avskaffande av det särskilda
näringsregistret. Enligt länsstyrelsen bör emellertid handelsregistret
därvid ta upp samtliga i 27 § kommunalskattelagen avsedda rörelser, således
även sådana rörelser för vilka jämlikt 2 § bokföringslagen bokföringsskyldighet
ej föreligger. Liknande uttalande görs av Svenska stadsförbundet.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar, att förslaget
medför, att registreringen av rörelser, som drivs inom riket, skulle
bli mycket ofullständig, vilket vore att beklaga. Handelskammaren anför,
att för framtiden kommer att i olika hänseenden gälla såväl villkor och förutsättningar
vid själva etableringen som bestämmelser om rörelsernas fortsatta
bedrivande, vilka skulle bli skäligen verkningslösa, om deras efterlevande
ej låg under en viss kontroll. En sådan kontroll förutsätter en
översikt som knappast kan ernås utan ett officiellt register. I framtiden kan
— med de möjligheter man redan nu skymtar i fråga om automatisering
och övrig rationalisering samt specialisering och samverkan med andra företag
— en rörelse få betydande storlek beträffande omsättning och förpliktelser
utan att enligt nu gällande regler vara underkastad bokföringsskyldighet.
Ett någorlunda fullständigt register blir vidare av direkt betydelse
för den statistik och de undersökningar, som kan anses behövliga för samhällslivet,
och får dessutom ett visst värde för affärslivet. Handelskammaren
är väl medveten om att en utökning av registreringen innebär ökade
kostnader och besvär, men vill i alla fall redan nu förorda en undersökning,
huruvida ej anmälningsplikten bör i avsevärd mån utvidgas i förhållande

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

till förslaget, så att den kommer att omfatta all handel, vissa delar av industrin,
ytterligare vissa serviceyrken och liknande yrkesgrenar inom den
immateriella produktionen, allt under förutsättning av yrkesmässig drift
och sålunda oberoende av om i det särskilda fallet bokföringsskyldighet
föreligger.

Departementschefen

Under remissbehandlingen av betänkandet har framhållits det önskvärda
i att olika slags rörelser registreras mera fullständigt. Efter det att remissvaren
avgivits, får emellertid denna fråga anses vara i huvudsak löst
genom att 1963 års riksdag bifallit det förslag om upprättande av ett centralt
företagsregister, som lades fram i prop. 1963:85 (SU:81, rskr 196).
Detta företagsregister, som förs av statistiska centralbyrån, har lagts upp i
två etapper, av vilka den första avser företag med anställd arbetskraft och
den andra företag utan anställd arbetskraft.

I övrigt har den sakkunniges förslag ej föranlett någon erinran. Jag ansluter
mig till den sakkunniges ståndpunkt. 7

7. Vissa andra regler i näringsfrihetsförordningen

Den sakkunnige har i särskilda avsnitt av betänkandet behandlat
näringsfrihetsförordningens övriga allmänna föreskrifter, 7 och 8 §§, 11 §
första och fjärde styckena samt 12—-15, 17, 18, 21, 22 och 24 §§, vilkas
innehåll tidigare berörts (s. 23). Den sakkunnige har funnit, att de kan utgå
utan att ersättas av andra bestämmelser.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen

Något praktiskt behov av näringsfrihetsförordningens förevarande regler
torde inte föreligga. Som den sakkunnige angivit bör de därför vid ett upphävande
av förordningen utgå utan att ersättas av andra föreskrifter.

Kungi. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

IV. Näringsutövning av utlänningar och utländska företag
Gällande rätt in. in.

Näringsfrihetsförordningen

För fysisk person, som icke är svensk medborgare, gäller i avseende på
rätten till näringsutövning bestämmelserna i 25—31 §§ näringsfrihetsförordningen,
vilka sammanförts under rubriken »Om den rätt till idkande av
handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas av utlänning».

En del av nämnda bestämmelser reglerar vissa särskilda näringar, medan
26 § 1 mom. ger mer allmänna regler. Där föreskrivs, att utlännings rätt att
här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering
skall vara beroende på tillståndsprövning. Eftersom näringsfrihetsförordningen
endast reglerar de nyss angivna arterna av näringsverksamhet samt
i särskilda bestämmelser viss transportverksamhet (25 och 29 §§) och viss
verksamhet, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster
(27 §), är det åtskilliga näringsgrenar, som faller utanför förordningens
tillämpningsområde. 1 den mån det icke heller i annan författning föreskrivs
inskränkningar i rätten att utöva sådan näring, anses utlänningar
fritt kunna ägna sig däråt. Då näringslivet efter näringsfrihetsförordningens
tillkomst undergått en stark utveckling, varunder åtskilliga nya verksamhetsformer
uppkommit, har i praxis fått lösas ett stort antal frågor, om
en viss näring faller inom förordningens tillämpningsområde eller icke.
Som exempel på näringar, varå förordningen ansetts tillämplig, har i betänkandet
upptagits bryggeri-, slakteri-, bageri-, kafé-, konditori-, pensionats-,
boktryckeri-, maskinskrivningsbyrå-, tvättinrättnings-, bilreparations-, turistbyrå-,
express- och åkerirörelse samt verksamhet som arkitekt, byggmästare,
murarmästare, hissinstallatör, fastighetsförvaltare, fastighetsmäklare,
skeppsmäklare, revisor, reklamtecknare, fotograf, pianostämmare,
tandtekniker, massör, frisör och manikurist.

Näringsfrihetsförordningen har däremot icke ansetts tillämplig på verksamhet,
som är att hänföra till urproduktion eller till immateriell produktion.
Som tidigare nämnts räknas till urproduktion verksamhet, som går
ut på att frambringa naturalster och råämnen; följaktligen har utanför förordningen
ansetts falla sådana näringar som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift,
jakt och fiske. Normalt är en till urproduktionen hänförlig verksamhet förbunden
med en viss försäljningsverksamhet och ofta också med en viss förädling
av frambragta alster och råämnen. Om de sistnämnda momenten
blir mera framträdande, har detta ibland medfört, att näringsutövningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ansetts underkastad näringsfrihetsförordningen. Som exempel liar i betänkandet
angivits handelsträdgårdsrörelse, hönsuppfödning, pälsdjursuppfödning,
sågverksrörelse utan samband med jordbruk, tegelstenstillverkning i
större omfattning, upptagande och försäljning av bränntorv samt tillverkning
av makadam för försäljning. — Till den immateriella produktion, som faller
utanför förordningens tillämpningsområde, räknas främst vetenskaplig
och konstnärlig verksamhet, fullgörande av personliga tjänster såsom läkare
och lärare samt konsultativ verksamhet såsom expert.

För att näringsfrihetsförordningen skall bli tillämplig krävs — förutom
att själva näringsfånget är av sådan art som avses i förordningen — att utövaren
bedriver verksamhet såsom självständig företagare och yrkesmässigt.
Med kravet på yrkesmässighet sammanhänger också det förhållandet, att
utanför förordningen ansetts falla sådan verksamhet, som går ut på att allenast
för utövarens eget behov framställa produkter, verkställa reparationer
och dylikt.

De villkor som måste vara uppfyllda för att utlänning skall kunna erhålla
tillstånd till näringsutövning är, att han är myndig och att han ställt
vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun
under tre år; Kungl. Maj:t har icke tillagts någon dispensbefogenhet i dessa
hänseenden. Därutöver har i praxis fordrats att sökanden visar, att han
icke är försatl i konkurstillstånd. Näringsfrihetsförordningen uppställer ej
något uttryckligt krav på att utlänningen för att få tillstånd skall vara bosatt
här i landet. I praxis har emellertid som en huvudregel gällt, att så skall
vara fallet, och vanligen har därvid fordrats viss tids vistelse, i allmänhet
två år. Detta upprätthålls dock icke undantagslöst, utan avsteg härifrån har
gjorts, särskilt under senare år och främst i fråga om medborgare i de övriga
EFTA-länderna och flyktingar. I vissa fall har tillstånd till näringsutövning
också beviljats utlänning, soin icke är bosatt och ej heller ämnar
bosätta sig här i landet. I sådana fall brukar vid tillståndet fogas det villkoret,
att näringsidkaren, så länge han bor utrikes och begagnar sig av tillståndet,
skall ha ett här i riket bosatt ombud, som är svensk medborgare.

Den formella gången vid behandlingen av ansökningsärenden enligt 26 §
1 mom. är följande. Ansökningen, som skall innefatta uppgift på den stad
eller ort på landet där rörelsen eller hanteringen skall idkas, görs hos länsstyrelsen.
Vid ansökningen skall fogas bevis, att de nyss berörda formella
kraven är uppfyllda. Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där
sådana finnes nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade,
skall länsstyrelsen med eget utlåtande insända handlingarna till handelsdepartementet.
År utlänningen bosatt här i landet, inhämtas regelmässigt
yttrande från statens utlänningskommission. Därefter avgörs ärendet
av Kungl. Maj :t. Om de formella kraven är uppfyllda och inga allvarligare
anmärkningar kan riktas mot sökandens person, blir ansökningen i regel
bifallen. Gäller ansökningen verksamhet, som är underkastad särskild reg -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 59

lering, blir tillståndet beroende av den särskilda prövning som sålunda är
föreskriven.

Näringsfrihetsförordningen innehåller ingen uttrycklig regel, huruvida
Kungl. Maj :t när som helst kan återkalla ett meddelat näringstillstånd. I
praxis har återkallelse, i de få fall där dylik förekommit, endast skett, när
särskilt skäl till eu sådan åtgärd förelegat och i så fall på framställning av
länsstyrelsen.

Förutom de nu berörda reglerna i 26 § 1 inom., avseende ett mera vidsträckt
näringsområde, innehåller näringsfrihetsförordningen som nämnts
vissa regler angående en del särskilda näringsgrenar.

Beträffande drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk
eller annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets
alster och ej är att anse såsom hantverk, gäller enligt 27 §, att
ansökan om tillstånd, ställd till Kungl. Maj :t och åtföljd av bevis att sökanden
är myndig, skall inges till kommerskollegium, som därvid förfar på
samma sätt som i 26 § är föreskrivet beträffande länsstyrelsen.

Rörande transportverksamhet finns vissa föreskrifter i 25 och 29 §§. Enligt
den förstnämnda paragrafen är det utlänning medgivet att reda i skepp,
dock att utlänningens andel inte får sträckas utöver en tredjedel av fartygets
dräktighet och att utlänning inte får antas till huvudredare för fartyg.
Enligt 29 § är utlänning, som fått tillstånd att idka handel eller annat yrke,
även berättigad att föra varor såväl mellan inrikes orter som till eller från
utrikes ort.

Särskilda regler har vidare givits beträffande gårdfarihandel, realisation
och ambulatorisk hantverksrörelse (26 § 2 och 3 inom.).

Utöver vad nu sagts innehåller näringsfrihetsförordningen beträffande
utlänningar eu regel om förnyande av säkerhet för utskylder (28 §), en
allmän regel av innebörd, att om ej särskilda föreskrifter meddelats beträffande
utlänningar, förordningens övriga bestämmelser skall gälla i tillämpliga
delar (30 §), samt straffbestämmelse (31 §).

1955 års lagstiftning

Det har ansetts tveksamt, huruvida näringsfrihetsförordningens regler
angående utlänningar ursprungligen gällt även beträffande utländska juridiska
personer. Genom lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag
och föreningar att idka näring här i riket har emellertid möjligheter öppnats
för utländska företag att här idka näring genom avdelningskontor med
självständig förvaltning (filial). Huvuddragen av denna lag har förut redovisats
(s. 24).

I samband med införandet av filiallagen upptogs i näringsfrihetsförordningen
en ny bestämmelse under 32 § av innehåll, att utländska bolag och
föreningar, vilka vunnit registrering av filial här i riket, får genom filialen

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Efter
1955 års reform måste näringsfrihetsförordningens innebörd anses vara,
att det gäller förbud för utländska juridiska personer att i annan ordning
än som anges i filiallagen idka sådan näring som avses i förordningen.

Andra föreskrifter om utländska rättssubjekts näringsutövning

Föreskrifter om utländska rättssubjekts rättsställning i vissa hänseenden,
som gäller eller har samband med rätten till näringsutövning, är meddelade
även i ett flertal andra författningar. I olika sammanhang har sålunda
föreskrivits, att utländskt rättssubjekt icke alls eller endast efter särskilt
tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva viss
verksamhet eller förvärva viss egendom. I den mån förbud har stadgats,
innehåller författningarna i vissa fall bestämmelser, att Kungl. Maj:t eller
särskilt angiven myndighet kan medge undantag. I betänkandet har på
s. 82—88 redovisats ett antal författningar med sådana bestämmelser. Som
exempel på praktiskt betydelsefulla författningar kan här nämnas lagen
den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag och lagen den 1 juni 1951
(nr 308) om ekonomiska föreningar. Enligt 4 § aktiebolagslagen gäller ett
indispensabelt krav, att stiftare av aktiebolag skall vara här i riket bosatt
svensk medborgare eller annat svenskt rättssubjekt av i bestämmelsen närmare
angivet slag. Vidare föreligger hinder för utlänning att i svenskt aktiebolag
vara bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare
och revisor. Dispensmöjligheter i fråga om nämnda uppdrag finns dock.
Genom kungörelse den 21 oktober 1955 har beslutanderätten i dispensärenden
uppdragits åt kommerskollegium. — I lagen om ekonomiska föreningar
har i förevarande avseende intagits föreskrifter, som står i nära överensstämmelse
med aktiebolagslagens. Där ej för särskilt fall Kungl. Maj :t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar, annat tillåter, får endast här
i riket bosatt svensk medborgare vara styrelseledamot, firmatecknare och
revisor. Genom den nyssnämnda kungörelsen har beslutanderätten i dessa
ärenden delegerats till kommerskollegium.

Utlänningslagen och utlänningskungörelsen

Av grundläggande betydelse för utlännings möjligheter att här idka näring
är utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) i och med att den reglerar
utlännings rätt att inresa och vistas i riket samt att här försörja sig genom
arbete såsom anställd. Lagen innehåller vidare bestämmelser därom,
att skyldighet att inneha pass, tillstånd till inresa och uppehåll i riket samt
arbetstillstånd (4, 7 och 15 §§) skall föreligga endast i den mån Kungl.
Maj :t så förordnat. Förordnande om skyldighet i nämnda hänseenden har
av Kungl. Maj :t meddelats i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr
457), varvid dock föreskrivits åtskilliga undantag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge har sålunda undantagits
från skyldighet att inneha pass — under förutsättning att de ankommit
till riket från någotdera av dessa länder — samt visering, uppehållstillstånd
och arbetstillstånd (2 §, 20 § b, 27 § och 37 § 1 mom.). Genom
andra undantag har vissa grupper av utlänningar — förutvarande medborgare
i Estland, Lettland eller Litauen, som innehar svenskt främlingspass,
samt andra kategorier med särskild anknytning till Sverige ävensom vissa
yrkesgrupper — helt eller delvis fritagits från skyldighet att ha arbetstillstånd.

I detta sammanhang bör vidare framhållas, att det tillstånd, som enligt
utlänningslagen ger de mest omfattande rättigheterna, är bosättningstillståndet,
vilket medför rätt att inresa och att utan tidsbegränsning vistas i
riket. Den som har sådant tillstånd är undantagen från eljest föreliggande
skyldighet att vid uppehåll här inneha pass, visering, uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd. Bosättningstillstånd kan meddelas i riket fast bosatt
utlänning, om vars vandel eller pålitlighet från säkerhetssynpunkt tvekan
icke råder; i ansökningsärendet skall särskild utredning införskaffas om
utlänningens försörjningsförmåga (10 § och 15 § andra stycket utlänningslagen,
20 § a, 27 § och 34 § utlänningskungörelsen).

Vissa uppgifter om de utländska rättssubjekten

Statistiska uppgifter om utlänningarna i Sverige återfinns i utlänningsutredningens
betänkande Invandringen (SOU 1967:18). Därav framgår
bl. a. att det totala antalet i Sverige mantalsskrivna utlänningar enligt 1960
års folkräkning var 190 600, varav 125 000 från Danmark, Norge och Finland.
Från statens utlänningskommission har vidare inhämtats följande
uppgifter. Antalet utlänningar med uppehållstillstånd var den 1 juli 1967
75 411 mot 47 486 den 1 juli 1961. I dessa siffror ingår inte medborgare i de
nordiska grannländerna, eftersom de ej är skyldiga att ha sådant tillstånd.
Antalet arbetsanmälda utlänningar den 1 juli 1967 var 171 603, varav
103 822 nordbor. — Bosättningstillstånd har under åren 1955—1967 meddelats
till ett antal av 625.

I följande sammanställning lämnas uppgifter om de ansökningar om tillstånd
till näringsutövning enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen,
som har gjorts under de senaste åren.

År	Antal an-sökningar	Bifall	Utan bifall	Ej åtgärd
1961	108	97	8	3
1962	131	115	9	7
1963	139	120	13	6
1964	120	101	15	4
1965	124	100	19	5
1966	138	107	23	8
1967	126	106	11	9

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Beträffande rätt för utlänning att vara styrelseledamot i aktiebolag eller
att inneha annat uppdrag, som förutsätter tillstånd enligt lagarna om aktiebolag
och ekonomiska föreningar, bar från kommerskollegium upplysts
att antalet fullföljda ansökningar ulgjort, år 1962 316, år 1963 317, år 1964
291, år 1965 369 och år 1966 354.

I filialregistret har från filiallagens tillkomst år 1955 till utgången av
januari 1968 förts in 38 utländska juridiska personer, som erhållit tillstånd
att idka näring här i riket. Av dessa har dock sex redan avregistrerats.

Från riksförsäkringsverket har upplysts, att av de s. k. direktdebiterade
arbetsgivarna — dvs. i huvudsak sådana som ej bedrivit företagarverksamhet
i endast ringa omfattning eller under kortare tid — år 1965 omkring
300 var utomlands bosatta utlänningar eller utländska juridiska personer.

Den sakkunnige

Allmänna synpunkter

Den sakkunnige anför till en början vissa grundläggande synpunkter
på lagstiftningen om utländska näringsidkare. Han framhåller,
att regler av restriktiv karaktär funnits sedan gammalt men att det under
senare tid förekommit en ökad ekonomisk samverkan mellan länderna
och strävanden att åvägabringa större likställighet mellan skilda länders
medborgare. Anledning finns därför att överväga, huruvida även i framtiden
lagstiftningen beträffande de utländska rättssubjektens rätt till näringsutövning
här i riket bör utgå från gällande huvudregel att rätt därtill
skall föreligga allenast under vissa förutsättningar. Till stöd för en sådan
ordning anser den sakkunnige kunna göras gällande vissa allmänna intressen
av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig
natur och även särskilda förhållanden, sammanhängande med en utländsk
näringsidkares person och domicil.

Från näringspolitisk och samhällsekonomisk synpunkt
anser den sakkunnige vara betydelsefullt att det finns ett skydd
mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet samt över
svenska naturtillgångar och andra produktionsresurser. Som exempel erinrar
den sakkunnige om att det vid tillkomsten av lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag understrukits, att intresset av att trygga vår
självbestämmanderätt på det ekonomiska området är så viktigt, att det kan
vara berättigat och nödvändigt att låta andra hänsyn, även i och för sig
mycket betydelsefulla sådana, stå tillbaka. I fråga om tillämpningen av
näringsfrihetsförordningens och filiallagens allmänna näringsrättsliga reglering
beträffande de utländska rättssubjekten framhåller den sakkunnige,
att de samhällsekonomiska synpunkterna hittills knappast stått i förgrun -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

den, eftersom det på näringsfrihetsförordningens område ofta varit småföretagare
av skilda slag som velat etablera sig här och det inom filiallagens
tillämpningsområde endast förekommit ett fåtal ansökningsärenden. Klart
är emellertid att en tillståndsprövning av den art, som där stadgas, ger en
överblick över den omfattning, i vilken utländska näringsidkare söker sig
hit. Väl är det möjligt att i samband med ökat internationellt samarbete
på det ekonomiska området etablering i större utsträckning kommer att bli
aktuell och även bedöms vara önskvärd. Också i ett sådant läge anser den
sakkunnige, att det måste vara ett betydelsefullt intresse, att samhället har
möjlighet att utöva viss kontroll över utländsk näringsverksamhet här i
riket.

Den sakkunnige anför vidare, att det från allmän synpunkt är av betydelse,
att en utländsk näringsidkare bedriver sin verksamhet här i riket på sådant
sätt, att säkerhets-, ordnings- och hälso vårdssynpunkt
er samt liknande intressen icke åsidosätts. Det är enligt
den sakkunnige uppenbart, att utländska näringsidkare här skall vara
underkastade alla de föreskrifter rörande rätt till näringsverksamhet och
beträffande sättet för näringens utövande, som svenska näringsidkare har
att iaktta. Emellertid måste också beaktas, att angivna föreskrifter och
därmed förbundna straffsanktioner icke får bli verkningslösa av den anledningen,
att utlänningen måhända uppehåller sig utomlands och här i riket
icke finns någon som ansvarar för rörelsens behöriga bedrivande. Från nu
ifrågavarande synpunkter kan det vidare vara motiverat att beträffande utländska
näringsidkare stadga särskilda föreskrifter i fråga om vissa näringar.

Det utländska rättssubjektets utländska nationalitet i och för sig
och, i förekommande fall, hans domicil utomlands kan enligt den sakkunnige
medföra vissa komplikationer i rättsligt avseende. Dylika
kan sålunda uppkomma med hänsyn till att ett rättssubjekts hemlands lag
regelmässigt är avgörande för bedömningen av den rättsliga handlingsförmågan.
Enligt den internationella privaträttens regler kan vidare utländskt
medborgarskap och utländskt domicil leda till att utländsk rätt kan bli tilllämplig
på köpeavtal och andra rättsförhållanden i samband med utlännings
näringsutövning här i riket. En utländsk konkurs kan i vissa fall ha rättsverkningar
här i riket, och därjämte kan den rent faktiskt ha betydelse för
det utländska rättssubjektets förmåga att fullgöra sina åtaganden här i riket.
Hänsyn måste enligt den sakkunnige också tas till de risker, som kan
finnas, att en utländsk näringsidkare — genom att under näringsutövningen
ha domicil utomlands eller genom att efter viss tids näringsutövning
här åter lämna landet — undandrar sig svensk domsrätt eller undgår verkställighet
av meddelade domar och andra avgöranden, exempelvis i fråga
om skatter. Den sakkunnige framhåller vidare, att utländska juridiska personer
icke är underkastade de regler, som för att stabilitet och kontroll

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall ernås uppställts exempelvis i aktiebolagslagen. De nu antydda förhållandena
kan utgöra skäl att beträffande de utländska rättssubjektens näringsutövning
meddela särskilda föreskrifter, ägnade att förebygga olägenheter
som eljest skulle kunna orsakas av utländsk nationalitet eller domicil
utomlands. Den sakkunnige anför vidare, att det med hänsyn till att
det utländska rättssubjektet stammar från främmande stat stundom kan
ifrågasättas, om icke vederbörande kan vara mindre lämpad som näringsidkare
här i riket. Då nämligen de utländska näringsidkarna här kommer
att ha rättigheter och skyldigheter i förhållande till svenska leverantörer,
kunder, anställda och myndigheter, är det av vikt, att de är förtrogna med
svensk rättsuppfattning och svenska affärsbruk. Med hänsyn till de anställda
är det särskilt betydelsefullt, att de utländska arbetsgivarna är införstådda
med de normer, som gäller på arbetsmarknaden, samt att de har
kännedom om arbetarskyddslagstiftningen och andra regler av social natur,
som gäller mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att
även för framtiden vissa särskilda bestämmelser erfordras
i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. En
kontroll behöver dock icke utövas i form av tillståndsprövning. När det gäller
vissa av de intressen, som bör tillgodoses, anser den sakkunnige det nämligen
i ej ringa utsträckning vara möjligt att, oavsett om tillståndstvång gäller
eller ej, uppställa vissa regler, ägnade att förebygga olägenheter, som eljest
i vissa fall skulle kunna tänkas uppkomma i samband med utländska
rättssubjekts näringsutövning här. Den sakkunnige anför därvid, att det är
uppenbart, att en utländsk näringsidkare vid sin verksamhet här i riket
måste vara underkastad alla de föreskrifter av social,
politirättslig eller annan art, vilka enligt skilda författningar
gäller beträffande näringsverksamhet. Att dylika föreskrifter skall gälla
även de utländska näringsidkarna anser den sakkunnige i och för sig knappast
behöva fastslås i författning, men i tydlighetens intresse kan en uttrycklig
bestämmelse härom vara lämplig. Klart är att beträffande förhållanden,
som regleras genom författningar av nu berörd art, en utländsk
näringsidkare är underkastad svensk myndighets och svensk domstols avgöranden
på samma sätt som svenska näringsidkare.

I fråga om sådana komplikationer i rättsligt avseende, som kan tänkas
uppkomma på grund av en näringsidkares nationalitet och, i förekommande
fall, hans domicil utomlands erinrar den sakkunnige om att det under
filiallagens förarbeten ansetts motiverat att i lagen uttryckligen föreskriva,
att det utländska företaget i alla av dess filials näringsverksamhet här i riket
härflytande rättsförhållanden skall lyda under svensk lag. Vad beträffar
utlänningar, som idkar näring här, förklarar den sakkunnige, att deras med
näringsverksamheten sammanhängande rättshandlingar här vanligen har
sådan anknytning till Sverige, att svensk lag är att tillämpa, även om uttryck -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lig föreskrift härom ej finns. Fall är emellertid möjliga, då tvekan i nämnda
avseende kan tänkas uppstå, särskilt när den utländske näringsidkaren
ej har hemvist här i riket. Med hänsyn härtill anser den sakkunnige det motiverat
att beträffande utlänning, som idkar näring här, ta upp en likartad
bestämmelse som enligt 4 § filiallagen gäller angåede tillämpningen
av svensk civillag.

Vad angår frågan om svensk domsrätt i civilrättsligt hänseende erinrar
den sakkunnige om att i 4 § filiallagen beträffande utländska bolag och ekonomiska
föreningar uttryckligen stadgats skyldighet att svara inför svensk
domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande, såvitt gäller av
filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden. Beträffande
utländska fysiska personer anser den sakkunnige med hänsyn till
svenska medkontrahenters berättigade intresse att icke behöva räkna med
att här uppkomna rättstvister skall avgöras vid utländsk domstol det vara
av värde, om genom en likartad bestämmelse klart fastställes, att svensk
domsrätt föreligger i civilrättsligt hänseende. Den sakkunnige anför,
att dylik domsrätt främst är av betydelse, så länge den utländske näringsidkaren
har kvar egendom här i riket. Är detta icke förhållandet, exempelvis
därför att utlänningen upphört med sin näringsverksamhet här, torde värdet
av att kunna framställa krav mot utlänningen vid svensk domstol vara ringa
i åtskilliga fall, beroende på att verkställighet av svensk dom kan erhållas
endast i vissa länder.

Olägenheter kan enligt den sakkunnige tänkas uppkomma, därest näring
bedrivs här av utlänning, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
För närvarande gäller, att rätt att idka näring här kan
medges endast utlänning, som är myndig, och i praxis har dessutom uppställts
krav, att han ej är i konkurstillstånd. Den sakkunnige anför, att det
möjligen skulle kunna ifrågasättas, om omyndig utlänning inte skulle kunna
tillerkännas samma möjligheter som omyndig svensk har att under vissa
förutsättningar idka näring. Emellertid anser den sakkunnige det praktiska
behovet härav vara ringa. Vidare anmärker den sakkunnige, att medan för
eu svensk omyndig i sådant fall gäller de villkor och den kontroll, som stadgas
i föräldrabalken, en utländsk omyndig näringsidkare ofta skulle vara
underkastad utländsk förmyndarskapslagstiftning, som måhända väsentligen
skiljer sig från den svenska. Den sakkunnige finner det därför vara
befogat att upprätthålla kravet, att endast myndig utlänning må driva näiing
bär. Vad konkurs beträffar anför den sakkunnige, att medan en svensk
näringsidkares konkurs kan förutsättas genom kungörelse och på annat sätt
bli bekant för allmänheten här, motsvarande förhållande icke föreligger i
fråga om utländska konkurser. Med hänsyn till det anförda finner den sakkunnige
det ej vara skäl att tillåta i konkurs försatta utländska rättssubjekt
att driva näring ens i den begränsade omfattning, som föreslås skola gälla
för svenska medborgare, som är i konkurs. Rätt till näringsutövning bör så3
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

66 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lunda tillkomma endast utländskt rättssubjekt som ej är i konkurstillstånd.

Vad beträffar frågan om ogynnsamma konsekvenser för det svenska samhället
och för svenska medkontrahenter till en utländsk näringsidkare, om
den utländske näringsidkaren har sitt domicil utomlands, anför
den sakkunnige, att straffbestämmelser, som är avsedda att säkerställa efterlevnaden
av en stor mängd föreskrifter i skilda författningar, i åtskilliga
fall icke kan vinna tillämpning, såvida den ansvarige uppehåller sig utom
riket. Även för myndigheter, som har att övervaka, att föreskrifter av t. ex.
social och politirättslig art iakttas, torde svårigheter kunna uppkomma,
om näringsidkaren ej vistas här. I dylika fall kan också uppstå olägenheter
för den utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter,
som kan behöva komma i kontakt med honom. I viss
utsträckning kan olägenheterna undvikas, därest en utlänning som är bosatt
utomlands här har ett ombud, som äger företräda honom i olika angelägenheter.
Den sakkunnige omnämner, att vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen
i de fall, då här icke bosatta utlänningar erhållit näringstillstånd,
såsom villkor föreskrivits, att utlänningen skall ha ett här
bosatt ombud, som är svensk medborgare. En bestämmelse i överensstämmelse
härmed upptogs också av näringsrättsutredningen. Även under förarbetena
till filiallagen föreslogs ursprungligen en motsvarande bestämmelse,
men under de fortsatta förarbetena till denna lag befanns, att det icke
kunde anses till fyllest att här i riket ha allenast ett ombud för det utländska
företaget. Det ansågs i stället erforderligt, att det skapades garanti för
att här i landet fanns ett förvaltningsorgan, som både hade befogenhet
att företräda företaget med avseende på den här bedrivna verksamheten
och självt stod i visst ansvar för denna. I enlighet härmed föreskrevs
att för filialen skulle finnas en verkställande direktör med befogenhet och
ansvar som nu sagts. Då läget i många avseenden är likartat, när en i
utlandet bosatt utlänning driver näring här i riket, anser den sakkunnige
det påkallat att även i sådant fall kräva, att för den här drivna verksamheten
finns en person, som icke endast har befogenhet att företräda utlänningen
utan också själv ansvarar för verksamhetens behöriga bedrivande.

Beträffande utländska juridiska personer, som önskar driva näring här,
är det enligt den sakkunnige icke endast behovet av ett förvaltningsorgan
för den här utövade verksamheten, som förtjänar uppmärksamhet. Med
tanke på de associationsrättsliga regler, som gäller för svenska bolag och ekonomiska
föreningar och som tillkommit i stor utsträckning till skydd
för tredje man, är det av vikt, att utländska juridiska personer icke
här bedriver verksamhet utan att vara underkastade en kontroll, som
åtminstone i viss mån svarar mot den för svenska bolag och ekonomiska
föreningar gällande. Dylika föreskrifter, avseende organisationen av utländskt
företags filial, registrering av denna samt angående dess firma,

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

bokföring och revisorer, har stadgats i filiallagen. För närvarande tillkommer
enligt denna lag den kontroll, som ligger i den nu obligatoriska tillståndsprövningen.
Den sakkunnige anmärker, att för den händelse det skulle
ifrågakomma att göra avsteg från tiilståndstvånget, detta i och för sig icke
utgör anledning att sätta även de övriga i kontrollsyfte tillkomna föreskrifterna
ur spel, eftersom dessa ingalunda innefattar någon för utländska
företag strängare reglering än den som gäller för svenska aktiebolag och
ekonomiska föreningar.

Genom bestämmelser av nu angiven innebörd anser den sakkunnige, att i
viss utsträckning kan tillgodoses sådana särskilda synpunkter, som gör sig
gällande i fråga om utländska rättssubjekts näringsutövning här. Emellertid
gäller detta icke alla förhållanden. Om de näringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkterna skali tillmätas betydelse i enskilda fall, kan
detta enligt den sakkunnige icke ske annorledes än inom ramen för eu
tillståndsprövning. Ej heller torde man utan en tillståndsprövning
kunna beakta en utlännings personliga förhållanden, som är av annan än
rättslig art. Då det får anses önskvärt, att en samhällelig kontroll skall
kunna utövas i dessa hänseenden, anser den sakkunnige, att i princip bör
bibehållas en tillståndsprövning, vid vilken man kan både ta allmänna
hänsyn, avseende t. ex. konjunkturläget för det svenska näringslivet eller viss
gren därav, och även beakta individuella faktorer. Den sakkunnige framhåller,
att tillståndsprövningen och de synpunkter, som därvid kan tillmätas
betydelse, ofta innebär, att för utländska rättssubjekt kommer att gälla
strängare regler än för svenska i fråga om etableringsrätt. Mest utpräglat
blir detta, om tillståndsprövningen av näringspolitiska skäl får tjäna
som ett konkurrensskydd för det inhemska näringslivet. Den sakkunnige
anför vidare, att en ordning, varvid viss utredning skall ske rörande en
utlännings personliga förhållanden, innebär, att om ej annat visas i det
enskilda fallet, utlänningen förutsätts vara mindre lämpad som näringsidkare
här än en svensk. Diskriminerande moment av denna art kan däremot
knappast sägas vara innefattade i de föreslagna föreskrifterna om
tillämpligheten av svensk rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om
föreståndare m. m. Vad därvid anförts åsyftar nämligen endast att för
utländska näringsidkare åstadkomma en viss motsvarighet till de för
svenska näringsidkare gällande föreskrifterna eller att i varje fall förebygga
olägenheter, som typiskt sett icke föreligger, när näringsidkaren är svensk.
Utan föreskrifter av sist berörd art kunde eljest en utländsk näringsidkare
komma i en gynnsammare ställning än en svensk eller åtminstone läget bli
det, att för hans svenska avtalskontrahent funnes vissa risker, som ej skulle
föreligga vid mellanhavande med svensk näringsidkare.

Den sakkunnige anför emellertid, att skilda omständigheter föreligger,
som talar för att kontrollen beträffande vissa kategorier utländska
rättssubjekt och på vissa områden av näringslivet görs mindre om -

Kangl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

fattande. Härvid framhåller den sakkunnige de förhandlingar, som
under senare år förts i syfte att få till stånd ett ökat internationellt samarbete
på det ekonomiska området. Förutom förhandlingar inom Nordiska
rådet omnämner den sakkunnige även förhandlingar och överenskommelser,
som förekommit i andra sammanhang och som syftar bl. a. till att beträffande
rätten till näringsutövning åstadkomma större likställighet mellan
medborgare och företag i de länder, som biträder överenskommelserna.
Härvid nämns främst den inom Europarådet utarbetade europeiska
bosättningskonventionen, konventionen angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen (EFTA) och Romfördraget angående
den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Oavsett vilka åtaganden
som från svensk sida slutligen kan bli aktuella såvitt angår etableringsrätten,
bör enligt den sakkunnige en ny lagstiftning utformas med tanke
på att sådana åtaganden kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt
skall medges vidgad etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige
väsentligen kunna ordnas inom ramen för en tillståndsprövning,
nämligen genom en liberal praxis gentemot dem som tillhör konventionsländerna.
Den sakkunnige anför vidare, att det också är möjligt, att överenskommelser
kan komma att föranleda formliga undantag från eljest
stadgade regler. Därvid torde enligt den sakkunnige främst kunna bli fråga
om att för vissa fall göra undantag från det tillståndstvång, som föreslås
eljest i princip skola gälla.

Även oavsett konventioner anser den sakkunnige, att det bör knnna
ifrågakomma att behandla vissa utlänningar särskilt gynnsamt. Detta är
fallet med dem som varit bosatta här i riket längre tid och därmed vunnit
en fastare anknytning till Sverige. Särskilt kommer härvid utlänningar, som
fått bosättningstillstånd, i blickpunkten.

I samband med frågan om behovet av undantag från tillståndstvång
framhåller den sakkunnige, att enligt gällande rätt vissa näringsfång faller
utanför det näringsbegrepp, som bestämmer räckvidden för näringsfrihetsförordningen
och därmed även för filiallagen, vilken i detta
avseende anknyter till näringsfrihetsförordningen. I några fall har näringar
utanför ramen för detta näringsbegrepp blivit föremål för specialregleringar,
men i fråga om flera andra näringar har spörsmålet om de utländska rättssubjektens
rätt att utöva desamma lämnats oreglerad. De skäl, som motiverar
kontroll över utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket, gäller i och
för sig även sådana näringsfång, som faller utanför näringsfrihetsförordningens
näringsbegrepp. En ny lagstiftning bör enligt den sakkunniges mening
därför i stort sett omfatta alla de verksamhetsgrenar, som enligt allmänt
språkbruk innefattas i uttrycket näring. Även om sålunda en ny lagstiftning
beträffande de utländska rättssubjekten byggs på ett sådant mera vidsträckt
näringsbegrepp, som möjliggör kontroll över alla olika slag av näringsgrenar,
kan det vara skäl att i dagens läge göra undantag beträffande vissa nä -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ringar som hittills varit fria. Skulle det visa sig att sådana näringsgrenar,
som nu linnes kunna lämnas utan reglering, i en framtid bör ställas under
kontroll, bör kontrollen snabbt kunna införas.

Den sakkunnige tinner det anförda leda till att näringslagstiftningen beträttande
utländska rättsubjekt bör innehålla — förutom vissa allmänna
regler av förut angiven art — den huvudregel n, att rätten till näringsutövning
skall vara beroende på tillstånd och att tillståndskravet i princip
skall gälla alla slag av näringsverksamhet. Ordningen med tillståndstvång
bör emellertid icke vara ovillkorlig, utan undantag bör kunna
ilrågakomma beträffande såväl vissa kategorier utländska rättssubjekt
som beträffande särskilda näringsgrenar. Frånsett vissa speciella fall,
där undantagen kan anges redan i själva lagen, kan det beträffande undantagens
närmare bestämning bli erforderligt med snabba ändringar,
beroende framför allt på förändrade konjunkturer eller på nya konventioner.
För alt möjliggöra en snabb och smidig anpassning till sålunda förändrade
lägen bör i lagstiftningen inrymmas bemyndigande för Kungl. Maj :t
att lastställa de i dessa hänseenden erforderliga undantagen. Sålunda fastställda
undantag bör vara samlade i eu särskild, med stöd av bemyndigandet
utfärdad kungörelse. Även utan uttryckliga bestämmelser i lagstiftningen
bör det vidare vara möjligt att från tid till annan ändra normerna
för tillståndsgiv ningen med hänsyn till det näringspolitiska
läget och till överenskommelser med främmande stater. I själva
lagtexten torde knappast kunna tas upp närmare riktlinjer i dessa hänseenden,
utan det bör enligt den sakkunniges mening ankomma på Kungl.
Maj :t att beakta sådana synpunkter vid tillståndsgivningen eller att, i den
män denna delegeras till underordnad myndighet, ge erforderliga direktiv.

Den sakkunnige anför vidare, att utländska rättssubjekt även har vissa
möjligheter att i annan form än nu berörts ta del i det svenska näringslivet.
Härvid åsyftas särskilt de fall då utländskt rättssubjekt låter bilda eu
svensk juridisk person, vilken utövar näringen. Som förut angivits har
inom den associationsrättsliga lagstiftningen uppställts särskilda regler angående
utlänningars rätt att vara styrelseledamot, verkställande direktör
in. in. Vid tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd för utlänning
att inneha uppdrag av denna art kontrolleras såvitt möjligt, att utlänningar
icke genom bildande av aktiebolag eller på annat liknande sätt försöker
kringgå reglerna om utländska fysiska personers näringsutövning. Liksom
näringsfrihetsförordningen härigenom indirekt fått betydelse för praxis i
berörda ärenden, bör enligt den sakkunnige de nya reglerna beträffande
utlänningarnas näringsutövning i motsvarande mån beaktas i dessa ärenden.

Den sakkunnige anmärker i fråga om utländska juridiska personer, att
näringsverksamhet genom filial icke betraktas som mera lämplig än näringsidkande
genom ett svenskt dotterbolag. Tvärtom uttalades vid filial -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lagens tillkomst, att dotterbolagsformen framstod som den mest ändamålsenliga
och att de genom filiallagen skapade möjligheterna till näringsutövning
i annan form ej var uttryck för någon önskan att i stort leda
utvecklingen in på nya banor, dvs. mot ett frångående av dotterbolagsformen.
Att denna ansågs vara att föredra sammanhänger främst med
att man därmed har ett fullgånget svenskt rättssubjekt, som har eu egen
avskild förmögenhetsmassa här i landet och som i allt är underkastad vårt
lands lagar, däribland aktiebolagslagen med dess garantier för stabilitet,
insyn och kontroll.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Vid övervägande av den nya lagstiftningens räckvidd framhåller
den sakkunnige, att man icke utan vidare bör utgå från vad som gäller
i fråga om näringsfrihetsförordningen, som tillkom under samhällsförhållanden,
vilka i mycket avviker från nutidens. Nya yrken och verksamhetsformer
har uppkommit efter förordningens tillkomst, och denna utveckling
torde fortsätta. Den sakkunnige anför vidare, att lagstittningen
som tidigare angivits bör utgå från den huvudregeln, att de utländska rättssubjektens
etablering såsom näringsidkare här i riket skall vara underkastad
kontroll samt att detta är motiverat främst av näringspolitiska och samhällsekonomiska
skäl ävensom av hänsyn till de anställda hos sådana näringsidkare
samt deras leverantörer och kunder. Dessa skäl äger giltighet
icke endast beträffande sådana näringsfång, som omfattas av näringsfrihetsförordningen
utan även när fråga är om övriga näringar såsom jordbruk,
skogsbruk och konsulterande verksamhet. Väl kan det invändas, att det hittills
icke yppats några större olägenheter av att sistnämnda slag av näringar
varit tillståndsfria. Det bör emellertid uppmärksammas, att etablering inom
dessa yrken hittills torde ha förekommit endast i begränsad omfattning. Ett
friare internationellt utbyte kan enligt den sakkunnige tänkas medföra, att
utländska rättssubjekt i större utsträckning vill ägna sig åt sådan verksamhet
här, och därmed kan kontroll beträffande den visa sig behövlig. Den
omständigheten att i dagens läge kontroll kan undvaras beträffande vissa
verksamhetsgrenar utgör med tanke på den framtida utvecklingen icke skäl
att ställa dessa utanför den ifrågavarande lagstiftningen. Därför bör den
nya lagstiftningen omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse, och de
näringar, beträffande vilka från tid till annan kontroll anses obehövlig, kan
undantas från kontrollen genom åtgärder i administrativ ordning.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse,
kan det knappast ifrågakomma att ange lagstiftningens tillämpningsområde
genom en uppräkning av alla de särskilda näringsfång, som
skall falla under lagen. En sådan uppräkning skulle bli otymplig, och den
skulle lätt kunna bli ofullständig, särskilt som nya yrkesformer måste för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

väntas tillkomma i framtiden. Att söka närmare ange innebörden av varje
uppräknat näringsfång skulle också möta stora vanskligheter. I lagtexten
bör därför endast anges, att lagstiftningen avser idkande
av näring här i riket. Det kan emellertid ifrågasättas, om i lagtexten
bör tas upp en definition av vad därmed skall avses. Verksamhetsformerna
är dock så mångskiftande, att det knappast är möjligt att inom
ramen för en kort beskrivning, som kunde ha verkligt värde från vägledande
synpunkt, ange de moment, som i varje särskilt fall utvisar, att fråga
är om näringsidkande. I lagtexten bör således ej tas upp någon beskrivning
av vad som skall förstås med idkande av näring.

Vid diskussion av de omständigheter, som medför, att en
verksamhet är att anse såsom näringsidkande, anför
den sakkunnige, att det i första hand måste krävas, att utövaren av verksamheten
uppträder såsom självständig företa g ar e. Stundom
föreligger svårigheter att ange, om verksamheten bedrivs av utlänningen såsom
självständig företagare eller såsom anställd. Kontrollen i fråga om utlänningars
arbetsanställning regleras i utlänningslagen. Denna lags räckvidd
följer i förevarande hänseende den civilrättsliga gränsen mellan arbetstagare
och självständiga företagare. Uppenbarligen bör nu förevarande lag
anknyta till utlänningslagen. För att verksamheten skall anses som bedriven
av utlänningen såsom självständig företagare, bör därför fordras, att
utlänningen icke efter civilrättsligt betraktelsesätt är att anse såsom anställd.

Vidare bör enligt den sakkunnige krävas, att fråga är om verksamhet
i egentlig mening och sålunda att det föreligger ett ej alltför
obetydligt mått av aktivitet. Enbart förvaltning av t. ex. värdepapper, uppbärande
av royalty eller avgift för utnyttjande av patent eller dylikt kan sålunda
icke betraktas som näringsidkande.

Utmärkande för näringsidkande är vidare att det skall vara fråga om
yrkesmässig verksamhet. Häri ligger till en början, att verksamheten
skall ha viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie
affärshändelser. Att en utlänning här exempelvis ingår något enstaka försälj
ningsavtal bör sålunda icke betraktas som näringsutövning. Anordnande
av t. ex. en tillfällighetsförsäljning av den typ, som i näringsfrihetsförordningen
benämnes realisation, åsyftar däremot att få till stånd ett flertal försälj
ningsavtal, och sådant anordnande bör betraktas som näringsutövning,
även om försäljningen är avsedd att pågå endast kort tid.

För att yrkesmässighet skall vara för handen bör fordras, att fråga är om
en verksamhetsgren, vari normalt ingår ett väsentligt ekonomiskt moment.
Så är förhållandet i de säkerligen ojämförligt vanligaste fallen, nämligen då
verksamheten präglas av att utövaren bedriver den i vinst- eller förvärvssyfte.
Undantagsvis kan förekomma att sådant syfte icke finns eller kan
påvisas, och måhända förutsätts icke ens vederlag för prestationerna;

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

så kan exempelvis vara fallet vid verksamhet, som avser reparationer eller
annan serviceverksamhet i ett annat företags intresse. Även sådana verksamhetsformer
bör hänföras till näringsområdet, därest verksamheten bedrivs
med hjälp av anställda, under mellanhavanden med svenska leverantörer
eller i övrigt i sådana kommersiella former, som gör den jämförlig
med normalt förekommande näringsgrenar.

Ett annat kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten är inriktad
på att varor eller tjänster tillhandahålles annan. Tillverkning eller andra
åtgärder, som avser allenast att tillgodose utövarens eget behov, kan däremot
ej anses såsom yrkesmässig. Yrkesmässighet bör dock anses föreligga, om
tillverkningen eller andra nu åsyftade åtgärder går ut på att tillgodose utövarens
behov i och för annan av honom utövad verksamhet, som i sin tur
är att anse som yrkesmässig.

I anslutning till kravet på yrkesmässighet — och då särskilt synpunkten
att de ekonomiska och kommersiella momenten hör till de för näringsutövning
utmärkande dragen — behandlar den sakkunnige frågan om konstnärlig
och vetenskaplig verksamhet bör betecknas såsom
näringsidkande. Den sakkunnige anför, att sådan verksamhet visserligen
kan anses vara yrkesmässig i den meningen, att utövaren avser att vinna
sin försörjning därav. Emellertid är det vid många hithörande verksamhetsgrenar
så, att själva yrkesutövningen icke i någon högre grad präglas av sådana
ekonomiska eller kommersiella drag, som är utmärkande på andra
områden av förvärvslivet — utnyttjande av fast driftsställe, anlitande av
anställda, regelbundna affärsuppgörelser med allmänhet eller leverantörer
o. d. I sådana fall kan utan större betänkligheter verksamheten föras
utanför lagstiftningens ram. I fråga om vetenskapligt arbete har detta kanske
inte någon större praktisk betydelse, eftersom sådant sällan torde bedrivas
av självständiga företagare annat än som ett led i näringsutövning,
avseende produktion, konsultativ verksamhet e. d. När del gäller den
närmare avgränsningen av sådan konstnärlig verksamhet, som bör falla
utanför lagstiftningen, anser den sakkunnige det vara lämpligt att anknyta
icke blott till praxis under näringsfrihetsförordningens tid utan även i viss
mån till lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och denna
lags förarbeten. För att en verksamhet i nu förevarande sammanhang skall
såsom konstnärlig föras utanför den nya lagens tillämpningsområde bör
för det första krävas, att verksamheten avser skapande av litterärt eller
konstnärligt verk. Därmed bör jämställas verksamhet av utövande konstnär,
som framför litterärt eller konstnärligt verk, såsom sångare, musiker och
skådespelare. Därjämte bör för att näringsidkande ej skall anses föreligga
fordras, att det i verksamheten icke ingår mera omfattande eller väsentliga
moment, som icke är av konstnärlig art. Det bör därför icke ifrågakoinma
att utanför näringslagstiftningen ställa verksamhetsformer, som innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

exempelvis att konstföremål genom hantverksmässigt eller fabriksmässigt
förfarande framställs i serie eller då eljest den färdiga produkten endast
delvis kan ses som resultat av konstnärligt skapande. Som andra exempel
på att konstnärlig verksamhet på jämförbart sätt är kombinerad med
verksamhet av annat slag anger den sakkunnige arkitektyrket och filminspelning.
Även fotografyrket bör, liksom hittills, betraktas som näringsidkande.
Den sakkunnige framhåller slutligen, att enbart den omständigheten, att
en konstnär försäljer av honom själv framställda verk eller eljest förskaffar
sig ekonomiskt utbyte därav, icke bör medföra, att hans verksamhet blir att
betrakta som näringsutövning.

För alt den föreslagna lagstiftningen skall bli tillämplig på en näringsverksamhet,
måste enligt den sakkunnige vidare krävas, att näringen kan
anses bedriven här i riket. Kontrollen bör avse sådana utländska
näringsidkare, som i någon form etablerar sig i Sverige. Däremot bör liksom
hittills utanför lagstiftningen falla sådan verksamhet, som innebär, att
en utlänning från sitt hemland driver affärer med svenska företag. I regel
lär det väl icke vara några svårigheter att bedöma, om etablering här föreligger
eller icke, men tvekan därom kan stundom föreligga, särskilt när
fråga är om verksamhetsformer, som berör flera länder.

För att företag med internationellt betonad verksamhet skall anses driva
näring här måste fordras att verksamheten erhållit en tämligen fast anknytning
till Sverige. Detta är alltid fallet, om verksamheten leds från
Sverige, oavsett att den måhända inriktas på köp eller försäljningar i andra
länder. Även om den utländska rörelsens ledning finns i utlandet, blir fråga
om här bedriven näring, därest verksamheten här i landet drivs genom
fabrik eller butik eller från annat fast driftställe. Emellertid bör den omständigheten
att här inrättats organ icke nödvändigtvis medföra, att den
utländska rörelsen anses vara här etablerad såsom näringsidkare. En utländsk
näringsidkare bör nämligen vara oförhindrad att för sin i hemlandet
bedrivna rörelse här upprätta hjälporgan, vars uppgifter är begränsade till
att skapa eller upprätthålla affärsförbindelser mellan företaget i hemlandet
och den svenska marknaden. En utländsk rörelse bör sålunda, liksom
hittills, utan vidare kunna upprätta en egen agentur som för rörelsens
räkning ombesörjer reklam, utställning o. d. eller som tar upp beställningar
på varor, som sedermera skall levereras från rörelsen i hemlandet;
genom agentur bör fritt kunna bedrivas även inköpsverksamhet för
leverans till utlandet. Lika väl som en i utlandet verksam näringsidkare
sålunda bör vara oförhindrad att genom anställda driva agentur av angiven
art, bör han kunna här anlita en självständig företagare som agent utan
att han för den skull anses driva näring här. En annan sak är, att en utländsk
agents verksamhet här kan vara att anse såsom här bedriven näring.
En självständig handelsagent, som leder sin verksamhet från Sverige,
3| Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

KungL Maj:ts proposition nr 98 år 1968

måste nämligen i avseende å sin egen förvärvsverksamhet betraktas som
näringsidkare, och det är härvid utan betydelse, om han utför uppdrag åt
svenska eller utländska huvudmän.

Internationell inriktning har också sådan verksamhet, som avser tran sp
o r t e r från ett land till ett annat. Enbart det förhållandet, att ett utländskt
företag befordrar varor eller passagerare hit eller härifrån, kan icke
anses medföra, att företaget här idkar näring. Ej heller blir detta fallet, om
ett dylikt företag såsom ett led i en internationellt inriktad och utomlands
ledd verksamhet här upprättar ett kontor med sådana begränsade funktioner
som upplysning, reklam eller biljettförsäljning. Om däremot företaget
hit förlägger sin driftsledning, får det anses ha etablerat sig här såsom näringsidkare.
Samma är förhållandet, om företaget här ägnar sig åt inrikestrafik
i sådan omfattning och sådana former, att denna är att betrakta såsom
yrkesmässig.

Den sakkunnige uppmärksammar vidare del fall, att i utlandet verksamma
näringsidkare mera tillfälligt åtar sig att här utföra uppdrag.
Sådana uppdrag kan avse exempelvis maskininstallation, byggnadsarbete
eller andra därmed jämförliga arbeten, och de kan även gälla konsultationer,
revisionsverksamhet o. d. Utföres här en serie sådana uppdrag, bör
det enligt den sakkunnige anses föreligga näringsutövning här i riket.
Är det däremot fråga om enstaka uppdrag, blir läget ofta ett annat.
Det är i regel naturligt att jämställa ett enstaka uppdrag av ifrågavarande
art med ingåendet av ett enstaka försäljningsavtal, något som icke bör
anses som näringsidkande här. Emellertid är att märka att även ett enstaka
uppdrag kan pågå avsevärd tid, varunder måhända uppdragstagaren har
driftsledning och anställda förlagda hit samt här ingår avtal med svenska
leverantörer. I fall av sistnämnda art torde vid bedömningen, huruvida näringsutövning
här i riket föreligger eller icke, avgörande vikt icke böra
fästas vid det förhållandet, att det är fråga om enstaka uppdrag, utan vid
uppdragets varaktighet och omfattning. I fråga om entreprenad-
och monteringsarbeten och andra därmed jämförliga uppdrag av
tidsbegränsad omfattning anfördes också vid filiallagens tillkomst från vissa
organisationer, att det var önskvärt, att det icke skedde någon inskränkning
i de utländska rättssubjektens traditionella möjlighet att utföra sådana tidsbegränsade
uppdrag utan särskilt tillstånd. I propositionen anfördes, att
filiallagen icke var avsedd att ändra gällande rätt i fråga om de möjligheter
för utländska juridiska personer att utöva verksamhet här i riket,
som redan tidigare fanns.

Den sakkunnige anför, att förslaget i jämförelse med näringsfrihetsförordmingen
innebär i huvudsak följande. Den
materiella produktionen är i sin helhet att anse såsom näringsidkande i
lagens mening. Icke endast fabriksrörelse, hantverk och de näringsgrenar
som enligt näringsfrihetsförordningen benämns »annan hantering» — så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

som bryggeri-, bageri- och slakterirörelser — utan även urproduktion, såsom
jordbruk, skogsbruk, grustäkt och fiske, är sålunda att hänföra hit.
Den sakkunnige erinrar, att så föreslagits även av näringsrättsutredningen.
I vissa yttranden över detta förslag invändes dock, att det hittills icke visat
sig vara förenat med olägenheter, att sådan verksamhet som t. ex. jordbruk
var fri från tillståndstvång. Enligt den sakkunnige synes här föreligga ett
exempel på verksamhet, beträffande vilken det i dagens läge måhända icke
yppats starkare behov av kontroll men för vilken den framtida utvecklingen
kan tänkas föranleda ett annat bedömande. I nära samband med den materiella
produktionen slår vissa verksamhetsgrenar, som innefattar utförande
av tjänster, t. ex. reparations-, installations- och monteringsverksamhet
samt transportgrenarna. All verksamhet för utförande av tjänster
bör, om den bedrivs yrkesmässigt och av självständig företagare, anses
utgöra näringsutövning. Detta gäller, även om verksamheten i större eller
mindre utsträckning är att hänföra till immateriell produktion. Sålunda
skall — delvis i motsats till vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen
— all konsultativ verksamhet som bedrivs yrkesmässigt falla under
den föreslagna lagstiftningen. Sådan verksamhet bedrivs numera på en
mångfald områden genom särskilt inrättade byråer eller eljest i rent kommersiella
former, och man får enligt den sakkunnige räkna med att verksamhet
av denna art under den fortgående specialiseringen inom näringslivet
blir allt vanligare. Ofta har den utpräglat praktisk inriktning, avseende
exempelvis produktionsteknik, kontorsrationalisering eller heminredning.
Verksamheten kan också vara inriktad mer på vad som brukar
benämnas personliga tjänster, exempelvis läkaryrket, revisorsyrket och juridisk
rådgivning. Därest vid konsulterande verksamhet vetenskapligt arbete
ingår såsom allenast ett led i rörelsen, bör detta icke medföra, att verksamheten
faller utanför lagstiftningens tillämpningsområde. — Även serviceyrken,
som icke avser rådgivning, bör betraktas såsom näringsutövning.
Så har också i regel skett även vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen,
vare sig fråga varit om massage eller annan kroppsvård,
tvättinrättningsrörelse, hotellrörelse, fastighetsförvaltning, åkerirörelse eller
annat yrkesmässigt utförande av tjänster åt annan; dock har enligt hittills
gällande ordning förekommit vissa undantag såsom i fråga om lärare.
Beträffande transportverksamhet anmärker den sakkunnige särskilt, att all
transportverksamhet, som är att anse som utövad här i riket, faller inom
lagens tillämpningsområde, medan näringsfrihetsförordningen uttryckligen
omnämner endast redande i skepp och varutransporter.

Av vad som anförts framgår, att den immateriella produktionen såsom
sådan enligt den sakkunnige icke vidare skall ha någon särställning i näringsrättsligt
avseende. Det är endast i fråga om konstnärlig och vetenskaplig
verksamhet, som lagen under vissa förutsättningar kommer att
sakna tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Beträffande handelsområdet är icke endast varuhandel — som näringsfrihetsförordningen
främst torde ha åsyftat med sitt uttryck handel —
utan även annan yrkesmässig handel, avseende fastigheter, värdepapper,
immateriella rättigheter m. in., att anse såsom näringsidkande.

Den sakkunnige anför, att en del verksamhetsgrenar icke kan renodlat
hänföras till något visst av de nu berörda områdena, avseende produktion,
utförande av tjänster och handel. Detta medför dock icke, att den nya lagstiftningen
ej skulle avse sådan verksamhet. Exempelvis bör — i motsats
till vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen — yrkesmässig verksamhet,
avseende in- och utlåning av penningar samt upplåtande av nyttjanderätt
och av immateriella rättigheter, betraktas såsom näringsidkande.

Den gjorda bestämningen av innebörden av uttrycket idkande
av näring anknyter i många avseenden till vissa
andra lagar, som också har tillämpning på omfattande områden av
näringslivet, nämligen varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), som
i 1 § använder uttrycket näringsidkare, och lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
vilken lag i 26 § (ändrad 1956: 244) innehåller en bestämning av
uttrycket företagare. Vissa skiljaktigheter finns dock, sammanhängande
främst med att lagarna fyller olika uppgifter. Som exempel nämner den
sakkunnige bl. a., att till de näringsidkare, som enligt varumärkeslagen kan
förvärva ensamrätt till varumärke, hänförs även den som idkar konstnärlig
eller vetenskaplig verksamhet.

Vad som anförts om innebörden av uttrycket idkande av näring medför
enligt den sakkunnige bl. a., att under lagstiftningen i och för sig inbegrips
både näringar, beträffande vilka det nu saknas föreskrifter angående
de utländska rättssubjektens rätt att utöva dem, och näringar, som visserligen
faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde men
som i andra författningar reglerats särskilt just med avseende på utländska
rättssubjekt.

Särskilda frågor rörande utlänningar
T illstånds prövningen

Den sakkunnige erinrar om att skälen till att tillståndstvång förordas såsom
huvudregel i den nya lagstiftningen är att hänföra till två grupper, den
ena sammanhängande med allmänna överväganden av huvudsakligen näringspolitisk
och samhällsekonomisk art och den andra avseende den enskilde
näringsidkaren och de krav, som bör ställas på denne. På motsvarande
sätt bör enligt den sakkunnige vid tillståndsprövningen beaktas, om
förutsättningar från allmän synpunkt och med hänsyn till vederbörande
utlännings personliga förhållanden föreligger för att medge utlänningen
rätt till näringsutövning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 08 år 1968

De allmänna intressen som i detta sammanhang kan få betydelse, alltså
iöreträdesvis samhä llsekono miska och näringspolitiska
synpunkter, kan i och för sig beaktas även enligt gällande rätt. Sålunda
iakttogs under de krisförhållanden, som föranleddes av andra världskriget,
en större restriktivitet än för närvarande. På samma sätt förutsattes
vid filiallagens tillkomst, att vid tillståndsprövningen beträffande de
därvid aktuella rättssubjekten hänsyn skulle tas till, förutom mera formella
synpunkter, även vårt lands näringspolitiska intresse, varvid borde
beaktas både ekonomiska och sociala faktorer. Sådana förhållanden bör enligt
den sakkunniges mening tillmätas betydelse även i de här ifrågavarande
tillståndsärendena. Vilket inflytande sådana faktorer kommer att utöva
blir emellertid beroende på, utom konjunkturläget, bl. a. arlen och antalet
av de ansökningar, som kommer att göras. Hittills har det huvudsakligen
varit småföretagare, som etablerat sig här, och etablering har förekommit
i ganska begränsad omfattning. Den sakkunnige anför, att det ligger
i sakens natur, alt om så blir förhållandet även i framtiden, de berörda
synpunkterna i praktiken blir av mera underordnad betydelse. Tillståndsgivningen
torde då, utan att synpunkterna åsidosätts, kunna följa de
ganska liberala linjer, som för närvarande tillämpas.

Om läget till följd av ökat internationellt samarbete eller av annan anledning
skulle förändras, får de nyss angivna synpunkterna tillmätas större
betydelse. Detta kan exempelvis bli fallet, om antalet ansökningar — allmänt
sett eller beträffande viss näringsgren — ökar i väsentlig grad. Avgörandet
vilka allmänna normer, som från angivna synpunkter bör gälla
vid tillståndsprövningen, torde få ankomma på Kungl. Maj :t. I den mån
beslutanderätten i tillståndsärenden förläggs till underordnad myndighet,
torde erforderliga direktiv till denna kunna meddelas av Kungl. Maj :t i
administrativ ordning, medan det får ankomma på tillståndsmyndigheten
att i de enskilda ärendena ta ställning till om allmänt intresse av förevarande
art utgör hinder för bifall till ansökningen. Därvid bör tillståndsmyndigheten
tillse, att bästa möjliga underlag för bedömandet föreligger,
bl. a. yttranden från annan myndighet och näringslivets organisationer.

Den sakkunnige framhåller, att i samband med de allmänna näringspolitiska
synpunkterna är att beakta rikets åtaganden genom konventioner.
Sådana konventioner kan innebära, att en särskilt gynnsam
ställning skall medges medborgare i konventionsstat, och i sådana
fall kan det följaktligen bli aktuellt att vid tillståndsprövningen beträffande
medborgare i konventionsstater följa liberalare linjer i enlighet med konventionernas
föreskrifter. Även sådana förhållanden bör därför, om beslutanderätten
i tillståndsärendena tilläggs annan myndighet än Kungl. Maj :t,
ges till känna för myndigheten genom erforderliga direktiv. Redan i nuvarande
läge bör den berörda frågan uppmärksammas med hänsyn till det
nordiska samarbetet samt till innehållet i EFTA-konventionen och i den
europeiska bosättningskonventionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Både med hänsyn till bestämmelser i konventioner och av andra skäl bör
finnas möjlighet att i tillståndsärenden beakta reciprocitetssynpunkte
r, dvs. om i sökandens hemland en svensk medborgare kan
förvärva motsvarande rätt till näringsutövning. Något uttryckligt krav på
reciprocitet bör dock ej uppställas. Så skedde ej heller i filiallagen. — Även
från andra synpunkter kan det enligt den sakkunnige i vissa fall vara motiverat
att uppmärksamma näringsrättsliga regler i utlandet. I den mån
det i utlandet för viss näring gäller kompetensvillkor, som ej har någon
motsvarighet i svensk rätt, kan detta nämligen medföra, att utlänningar
som ej uppfyller dessa villkor i hemlandet i stället söker sig till Sverige.
Från svensk synpunkt kan det icke anses vara önskvärt att i någon större
utsträckning motta sådana — som det får antas — mindre kvalificerade
yrkesutövare, och detta torde böra beaktas vid tillståndsprövningen.

Den sakkunnige anför vidare, att det sist sagda leder över till frågan, om
det bör gälla såsom allmän regel, att en utlänning i tillståndsärendet skall
styrka, att han har yrkeskunnighet i det yrke, som avses med ansökningen.
Något krav på yrkeskunnighet — utöver vad som föreskrivits
för svenska medborgare i motsvarande fall — har emellertid icke uppställts
vid tillämpningen av gällande rätt, och motsvarande bör enligt den sakkunniges
mening gälla också för framtiden.

Fn annan fråga är i vad mån det i det enskilda tillståndsärendet bör prövas,
om från svensk synpunkt en verksamhet är önskvärd eller
icke. Beträffande vissa verksamhetsformer intar näringsfrihetsförordningen
en mer restriktiv inställning än i fråga om övriga, nämligen när
det gäller realisation, gårdfarihandel samt ambulatorisk hantverksrörelse
och annan sådan hantering. Beträffande näringsverksamhet i övrigt har vid
tillämpningen av näringsfrihetsförordningen inte närmare prövats, om verksamhet,
som avses med en ansökan, är önskvärd eller behövlig från allmänhetens
synpunkt eller medför olägenhet för de i vederbörande ort redan
etablerade näringsidkarna. Även för framtiden bör gälla, att någon dylik
prövning med hänsyn till lokala förhållanden ej skall ske. Till stöd härför
åberopar den sakkunnige — förutom den omständigheten att det icke
finns några lokala organ, lämpade för undersökning av hithörande förhållanden
— att med den allmänna inställning svensk lagstiftning intar till konkurrensfrågor
och övriga spörsmål av förevarande slag en etableringskontroll
från nu berörda synpukter skulle vara främmande. K o n k u rren
sförhållanden bör sålunda icke beaktas, så länge fråga är om
rent lokala förhållanden. En annan sak är att den konkurrens, som utlänningars
etablering kan medföra, kan bli av den art och omfattning, att
frågan blir av allmän näringspolitisk betydelse. I sådant fall får spörsmålet
bedömas från de allmänna synpunkter, som berörts tidigare.

Den sakkunnige anför, att vad som sålunda bör gälla i fråga om tillståndsprövningen
är av den natur, att det knappast kan närmare anges i

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lagtext. I denna bör därför i detta avseende tas upp endast, att näringstillstånd
må beviljas, om skäl däremot icke föreligger
med hänsyn till allmänt intresse.

Vad härefter angår de förutsättningar för tillstånd, som sammanhänger
med utlänningens personliga förhållanden, har redan berörts
att rätt till näringsutövning enligt den sakkunniges mening skall kunna
tillkomma endast utlänning, som ej är omyndig och ej är i konkurstillstånd,
samt att även andra individuella faktorer bör beaktas. Den sakkunnige
nämner, att näringsrättsutredningen i 1953 års promemoria
föreslog, att utlänningen skulle styrka, att han gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet. Detta förslag går emellertid längre än vad som gäller enligt
nuvarande praxis. Den utredning som nu sker går endast ut på att få
fastslaget, om några allvarligare anmärkningar är att rikta mot sökandens
person och skötsamhet. För att i allt väsenligt anknyta härtill anser den
sakkunnige, att i lagen lämpligen bör föreskrivas, att näringstillstånd ej må
beviljas, om skäl mot tillstånd föreligger med hänsyn till utlänningens personliga
förhållanden. Vilka krav som bör ställas i detta avseende och vilken
utredning som bör fordras blir i icke ringa grad beroende på vilken tid utlänningen
varit bosatt här i riket. Ju längre han varit bosatt här, desto
starkare blir hans anknytning till Sverige och hans kännedom om svenska
förhållanden. I samma mån blir det också allt mindre skäl att behandla utlänningen
på annat sätt än de svenska medborgarna. I enlighet med denna
synpunkt finner den sakkunnige det vara möjligt att beträffande rätten till
näringsutövning likställa utlänningar, som har bosättning
stillstånd, med svenska medborgare. Även när
det gäller andra utlänningar, som vistats här längre tid,
är det enligt den sakkunnige naturligt att i näringshänseende behandla dem
på sätt som icke alltför mycket skiljer sig från det som gäller för svenska
medborgare. Enligt gällande praxis får också sådana utlänningar nära nog
undantagslöst begärda näringstillstånd. Med detta betraktelsesätt anser den
sakkunnige också kunna vinnas fördelar från administrativ synpunkt. Förfarandet
skulle, i varje fall i nuvarande konjunkturläge, kunna få en tämligen
summarisk karaktär och närmast omfatta endast kontroll, att utlänningen
uppfyller villkoren angående myndighet, konkursfrihet och bosättning
i riket samt begränsad undersökning hos polismyndighet och lokal
skattemyndighet, om anmärkning mot sökandens skötsamhet är känd. Vad
beträffar frågan hur lång tids vistelse här som bör fordras för att en sådan
mer summarisk prövning skall kunna anses tillräcklig, anför den sakkunnige,
att uppställande av en absolut tidsgräns framstår som konstlat, när
det gäller antaganden i vilken mån en utlänning vinner närmare kännedom
om svenska förhållanden, ådagalägger avsikt att stanna i landet o. d. Enligt
den sakkunnige ligger dock nära till hands att i anslutning till praxis
räkna med två års bosättning här såsom ett riktvärde. I fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

om utlänningar, som varit bosatta här kortare tid anser den sakkunnige
däremot som regel böra krävas en mera ingående utredning angående
sökandens person. I sådana fall har man mindre stark anledning att räkna
med att utlänningen känner till svenska affärsbruk, förhållanden på arbetsmarknaden
in. nu, och del är också större skäl att befara, att utlänningens
vistelse här endast är tillfällig och att han genom att lämna landet kan
komma att undandra sig sina förpliktelser mot svenska medkontrahenter
och det allmänna. Beträffande sådana utlänningar är det därför skäl att
förutsätta, att tillstånd meddelas endast, då utredningen tyder på att några
olägenheter i sistnämnda hänseenden icke är att befara.

Vad härefter angår i riket icke bosatta utlänningar anser
den sakkunnige, att liksom hittills i allmänhet restriktivitet bör iakttas i
fråga om medgivande av näringstillstånd. Det ligger nämligen i sakens natur,
att det är större risk, att den utomlands bosatte utlänningen — genom
att nedlägga rörelsen här eller på annat sätt — försvårar för sina svenska
medkontrahenter att göra gällande sin rätt mot honom, än att utlänning
som bor här förfar på motsvarande sätt. Försiktighet vid tillståndsgivning
beträffande utomlands bosatta utlänningar motiveras också därav, att svenska
myndigheter knappast har någon möjlighet att införskaffa utredning
rörande deras personliga förhållanden utan i sådant hänseende är hänvisade
till det utredningsmaterial vederbörande utlänningar själva vill åberopa.
Näringstillstånd i nu avsedda fall anser den sakkunnige med hänsyn
till det anförda böra meddelas endast om särskilda skäl föranleder till detta,
exempelvis när konventioner ger anledning därtill.

Särskilda regler för vissa näringar

Den sakkunnige har i ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlat frågan
om lagstiftningen bör innehålla särskilda regler beträffande vissa näringar.
Den sakkunnige anför, att spörsmålet föranleds av att f. n. näringsfrihetsförordningen
innehåller speciella föreskrifter för några slag av verksamhet
och att en del andra näringar blivit föremål för särskild reglering
i andra författningar just med avseende på utlänningar. I detta sammanhang
uppmärksammas också den tidigare antydda frågan, huruvida näringar,
som omfattas varken av näringsfrihetsförordningen eller av annan
näringsrättslig författning och därför ansetts fria för utlänningar, bör
vara fria från tillståndskravet även i fortsättningen, åtminstone tills vidare.

De näringar beträffande vilka i näringsfrihetsförordningen
meddelats särskilda föreskrifter är — förutom gårdfarihandel,
realisation och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutransport,
redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshantering
hörande verksamhet.

Enligt 29 § näringsfrihetsförordningen är utlänning, som fått tillstånd att

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

i riket driva handel eller idka annat yrke, även berättigad att utföra varutransporter
såväl emellan inrikes orter som till eller från utrikes ort. Den
sakkunnige anser, att det numera ej är erforderligt med särskilt stadgande
av denna art, utan det bör ändå stå klart, att tillstånd att idka handel eller
annan näring också medför rätt att företa sådana transporter och även
andra åtgärder, som står i naturligt samband med den i tillståndet angivna
näringsverksamheten.

I 25 § näringsfrihetsförordningen finns ytterligare ett stadgande, som
sammanhänger med transportverksamhet. Enligt denna bestämmelse är det
utlänning medgivet att reda i skepp för inrikes och utrikes fart, dock att utlännings
andel ej får sträckas utöver en tredjedel av fartygets dräktighet och
att utlänning ej får vara huvudredare. Den sakkunnige anför, att av förarbetena
till detta stadgande framgår, att syftet var att bereda de här bosatta
utlänningarna möjlighet att vara delägare i svenskt fartyg. I stadgandet anges
visserligen icke uttryckligen, att det avser redande endast i svenskt
fartyg, men det får enligt den sakkunnige anses uppenbart, att det icke är
avsett att gälla rederiverksamhet med utländskt fartyg. Då numera även av
1 och 5 §§ sjölagen följer, att utlänning icke kan förvärva mer än en tredjedel
av svenskt fartyg och att utlänning ej kan vara huvudredare, är det icke
erforderligt att i den lag varom nu är fråga ta upp någon föreskrift härom.
Emellertid innebär 25 § näringsfrihetsförordningen också, att utlänning,
om han icke äger större andel i fartyget än där anges och ej är huvudredare,
äger rätt att utan särskilt tillstånd idka rederinäring med fartyget. Dä
•— såsom närmare skall behandlas i det följande — vissa andra näringar
f. n. synes kunna undantas från tillståndstvång, anser den sakkunnige det
vara lämpligt att i samband därmed undanta även rederirörelse med svenskt
fartyg, i vilket utlänning äger del.

I 27 § näringsfrihetsförordningen finns en bestämmelse om utlänning,
som här vill bedriva viss till bergshanteringen hörande verksamhet, nämligen
drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller
annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets
alster och ej är att anse såsom hantverk. Sådan utlänning har att till kommerskollegium
inge ansökan, ställd till Kungl. Maj :t och åtföljd av myndighetsbetyg.
Kommerskollegium har sedan att förfara på samma sätt, som
gäller för länsstyrelse i vanliga ärenden angående näringstillstånd. Något
skäl att numera föreskriva en särskild ordning för ifrågavarande tillståndsärenden
anser den sakkunnige ej föreligga, utan de föreslagna allmänna
reglerna kan utan olägenhet gälla även för dessa ärenden.

Vad härefter angår näringar, som i andra författningar
än näringsfrihetsförordningen blivit föremål för särskild reglering med avseende
just på utlänningars rätt att utöva desamma, framhåller den sakkunnige
till en början, att det enligt vissa författningar gäller ovillkorligt
förbud för utlänning att utöva näring av vissa slag. Självfallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall den nya lagstiftningen icke medföra någon ändring härutinnan. Den
rätt till näringsutövning, som till följd av tillstånd eller eljest kan tillkomma
utlänning enligt den nya lagen, kan sålunda icke omfatta verksamhet såsom
mäklare enligt mäklareordningen eller såsom ägare eller utgivare av
periodisk skrift och ej heller sådan tillverkning av krigsmateriel, som ej
sker allenast i ringa omfattning. Utan vidare är också givet, att lagen ej heller
skall medföra rätt till sådan verksamhet, som ej ens står öppen för
svenska fysiska personer, såsom exempelvis bankrörelse och försäkringsrörelse.

Den sakkunnige anför vidare, att det i andra författningar än
näringsfrihetsförordningen förekommer bestämmelser om att utlänning efter
särskilt tillstånd kan bli berättigad att bedriva viss verksamhet.
Det är enligt den sakkunnige en tämligen heterogen grupp verksamhetsgrenar,
som blivit föremål för specialreglering, och det har icke av vare
sig praktiska eller andra skäl ansetts motiverat att generellt undanta dem
från den nu ifrågavarande lagstiftningen på den grund att tillståndsprövning
skall ske enligt andra författningar. Den sakkunnige framhåller bl. a.,
att när det gäller givande av offentliga föreställningar den tillståndsprövning
som förekommer i vissa fall närmast är av ordningsrättslig karaktär
och därför icke kan ersätta en tillståndsprövning från näringsrättsliga
synpunkter. Den sakkunnige anmärker, att det ej sällan torde vara så, att
nu berörd verksamhet bedrivs på sådant sätt och i sådan omfattning, att
den icke blir att anse såsom här bedriven näring. — I fråga om kustfart och
insjöfart med fartyg, hemmahörande i stat med vilken icke träffats överenskommelse
om rätt till sådan fart, gäller för närvarande att tillstånd härtill
skall sökas hos sjöfartsstyrelsen. Sådana tillstånd brukar avse endast vissa
bestämda turer i varje särskilt fall. I regel är verksamheten därför icke att
anse såsom här bedriven näring. Skulle emellertid fast driftställe upprättas
eller verksamheten eljest få sådan omfattning, att den måste betraktas såsom
en här bedriven rörelse, bör de allmänna näringsrättsliga reglerna gälla.
— Vad sist sagts beträffande kustfart och insjöfart bör i motsvarande
mån gälla i fråga om inrikes luftfart, vilken Kungl. Maj:t kan medge utlänning
rätt att utöva i sådana undantagsfall, som avses i 7 kap. 3 § tredje
stycket luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Den sakkunnige anmärker,
att frågan om näringstillstånd bör prövas av Kungl. Maj:t, när ansökningen
avser verksamhet som enligt särskild författning förutsätter medgivande
av Kungl. Maj :t. 1 fall av nu berörd art blir det följaktligen icke fråga om
två skilda ansökningsförfaranden. — Även beträffande gruvdrift och bearbetande
av mineralfyndighet gäller att utlänning måste söka tillstånd hos
Kungl. Maj:t. I och för sig torde den tillståndsprövning, som sålunda gäller
beträffande utlänningars utövning av sådan verksamhet, kunna anses till
fyllest från näringsrättslig synpunkt. Det kan enligt den sakkunnige likväl
icke anses praktiskt motiverat att föreslå, att sådan verksamhet undantas

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

från den nu föreslagna lagstiftningen, då — liksom nyss anförts beträffande
den inrikes luftfarten — Kungl. Maj :t kan meddela tillstånd enligt
båda lagarna på samma gång.

Ett uttryckligt undantag från näringsfrihetsförordningens bestämmelser
angående utlänningar har stadgats i Kungl. brev den 23 december
1885 (nr 73), enligt vilket det tills vidare är utlänning medgivet att under
pågående sillfiske vid Bohusläns kuster idka uppköp av fisk för utförsel
till utlandet, dock utan annan rätt till förädling av varan än som erfordras
för dess bevarande under transporten såsom färsk; det åligger dock utlänningen
att göra anmälan om verksamheten hos viss myndighet. Även om
uppköpsverksamheten är förenad med viss förädling av varan, anser den
sakkunnige det vara tveksamt, om man i sådant fall kan tala om att näringsverksamhet
bedrivs här i riket. För tydlighets skull är det dock lämpligt
att undanta nu ifrågavarande verksamhet från reglerna om tillståndstvång.
Undantaget bör enligt den sakkunnige avse även sådana med uppköpen
sammanhängande transporter av tomlådor m. m., som avses i Kungl.
beslut den 18 december 1908, meddelat till komplettering av nyssnämnda
Kungl. brev.

Vidare har med anledning av konventioner meddelats vissa föreskrifter,
som avser eller åtminstone har samband med rätten till näringsutövning.
Den rätt för medborgare i vissa stater att bedriva viss verksamhet,
som sålunda redan stadgats, anser den sakkunnige uppenbarligen icke böra
inskränkas genom den nu föreslagna lagen, utan genom övergångsbestämmelser
bör klargöras att sådan rätt bibehålls för vederbörande utlänningar.
Föreskrifter av nu berörd art förekommer i författningar angående danska
fiskares rätt alt här avyttra fisk (förordning den 25 maj 1917, nr 255), angående
fiske i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart (kommerskollegiets
kungörelse den 14 juni 1938 angående de förmåner som i
Sveriges hamnar äro beviljade främmande länders fartyg) och angående
norska flyttlappars rätt till renbetning in. m. (lag den 20 juni 1919, nr 445,
ändrad 1928:311 och 1950:429). Ifrågavarande föreskrifter har närmast
avseende på utländska näringsidkare, som huvudsakligen utövar sin näring
i hemlandet och bär vidtar endast vissa med denna näringsverksamhet
sammanhängande åtgärder. Även om det därför i åtskilliga fall icke blir
fråga om här i riket bedriven näring i den nu föreslagna lagstiftningens
mening, anser den sakkunnige det vara av värde, att det klart fastslås, att
den lag varom nu är fråga icke lägger hinder i vägen för ifrågavarande
verksamhet.

Den sakkunnige ifrågasätter vidare, om icke vissa näringar, som
enligt gällande rätt är fria för utlänningar, även i fortsättningen
kan undantas från tillståndstvång. Den sakkunnige erinrar härvid
om sin uppfattning, att de skäl, som motiverar kontroll över utlän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ningars näringsutövning här i riket, i princip äger giltighet även när fråga
är om sådana näringar, som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tilllämpningsområde.
Men även om den nya lagstiftningen därför i och för sig
bör avse även sådana näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat
att i viss utsträckning ta fasta på att det hittills icke yppats några större
olägenheter av att tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen ej krävts för
utövande av vissa näringar. I dagens läge kan undantag från tillståndstvång
ifrågakomma främst beträffande vissa verksamhetsgrenar inom urproduktionens
och den immateriella produktionens områden. I förstnämnt avseende
bör sålunda undantag gälla beträffande jordbruk jämte binäringar samt
skogsbruk och fiske. Den sakkunnige anmärker i detta sammanhang, att
det i vissa fall likväl föreligger en begränsning av utlänningars möjligheter
att etablera sig som näringsidkare på dessa områden till följd av de bestämmelser,
som gäller utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans
rätt att fiska på svenskt vatten. Vidare anser den sakkunnige, att undantag
bör göras beträffande undervisningsverksamhet och verksamhet såsom läkare,
tandläkare och veterinär. För rätten att utöva de tre sistnämnda yrkena
gäller särskilda behörighetsregler.

Om den nu angivna kretsen av näringar, som undantas från tillståndstvång,
framdeles skall utvidgas eller inskränkas, bör bero av den framtida
utvecklingen. Den sakkunnige framhåller dock, att frågan om behovet eller
önskvärdheten av undantag, avseende vissa näringsgrenar, minskar i betydelse
i den mån möjligheter öppnas att stadga undantag beträffande vissa
kategorier utlänningar. Till jämförelse anförs, att man när det gällt arbetstillstånd
enligt utlänningslagen ansett det lämpligt att låta lättnaderna i
främsta rummet avse olika grupper av utlänningar.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna rörande
de nu behandlade undantagen anför den sakkunnige sammanfattningsvis
följande.

Såvitt angår sådan rätt till näringsverksamhet, som med anledning av
överenskommelse med främmande stat redan stadgats för medborgare i sådan
stat, bör i lagens övergångsbestämmelser föreskrivas, att
lagen ej skall medföra inskränkning i denna rätt.

I den mån det eljest —- i enlighet med det förut sagda eller på grund av
framtida överväganden — befinns motiverat att beträffande viss näring
stadga undantag från tillståndstvång eller från lagens föreskrifter i övrigt,
bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna härom. Lagen bör därför innehålla
bemyndigande för Kungl. M a j : t att meddela bestämmelser
i nu berörda hänseenden och även att bestämma de villkor som må
befinnas erforderliga för den verksamhet, som avses med förordnandet.

I fråga om innehållet i de bestämmelser, som Kungl. Maj :t äger meddela,
anser den sakkunnige några närmare föreskrifter — frånsett själva förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 19G8

nandet om undantag från lagen — icke vara erforderliga, när det gäller
verksamhet som blivit föremål för reglering i annan författning; så är förhållandet
beträffande sådant uppköp av fisk och därmed sammanhängande
verksamhet, som avses i förutnämnda Kungl. brev den 23 december 1885
och Kungl. beslut den 18 december 1908. I den mån regler av denna art icke
gäller enligt annan författning, bör däremot förordnande om undantag förbindas
med vissa föreskrifter. För det första följer av kravet på att utlänningen
skall vara myndig och ej i konkurstillstånd att förordnandet inskränks
till utlänningar, som icke är omyndiga eller i konkurstillstånd.
Den sakkunnige anser det vidare i regel vara befogat att begränsa förordnandet
till att avse i Sverige bosatta utlänningar. Enligt vad tidigare anförts
är nämligen motiven för en kontroll starkare ju mindre anknytning
utlänningen har till Sverige. I en framtid kan det måhända komma i fråga
att icke begränsa förordnande om undantag till här bosatta utlänningar —
exempelvis om så föranleds av framtida konventioner — men beträffande
jordbruk och övriga nu aktuella näringar bör för närvarande den ifrågavarande
begränsningen gälla. — Utöver de nu berörda villkoren skall utlänningar,
som enligt Kungl. Maj :ts förordnande får utan tillstånd idka vissa
näringar, vid näringsutövningen iaktta alla de villkor och föreskrifter, som
gäller för svenska utövare av samma näring. Med hänsyn härtill kan lämpligen
förordnande om undantag ges i den formen, att utlänningar, som uppfyller
de nyss berörda villkoren, skall vara likställda med svenska medborgare
beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar.

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Den sakkunnige anför, att de undantagsbestämmelser från tillståndstvång,
som förordats beträffande vissa särskilda näringar, i flertalet fall avser en
tämligen vidsträckt grupp utlänningar. Emellertid har den sakkunnige också
undersökt, i vad mån undantag bör kunna ifrågakomma på det sättet,
att utlänningar av viss nationalitet eller eljest tillhörande en särskild kategori
bör medges rätt till näringsverksamhet i allmänhet eller i varje fall
rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt näringsområde. Från denna
synpunkt bör enligt den sakkunniges mening i nuvarande läge följande
spörsmål i första hand komma under övervägande.

Beträffande utlänningar, som varit bosatta i Sverige längre tid och därmed
vunnit en närmare anknytning till landet, är kontrollbehovet mindre
utpräglat. Förut har nämnts, att den sakkunnige anser, att tillståndsprövningen
bör kunna vara av tämligen summarisk karaktär, när det gäller
utlänningar, som varit bosatta här under minst två år. I fråga om de u tlänningar,
som erhållit bosättningstillstånd, anser
den sakkunnige det vara skäl att gå ett steg längre. Sådant tillstånd meddelas
i regel endast åt utlänning, som vistats fem år i landet. Med hänsyn här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

till och till de krav i övrigt, som enligt utlänningslagen och utlänningskungörelsen
gäller för att erhålla bosättningstillstånd, bör det icke väcka betänkligheter
att befria utlänningar med sådant tillstånd från skyldighet att
söka näringstillstånd, liksom de redan befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd.
Den sakkunnige erinrar om att en sådan ordning beträffande
dessa utlänningars rätt till näringsutövning föreslogs också av näringsrättsutredningen.
Med hänsyn till det anförda förordar den sakkunnige, att näringstillstånd
icke skall erfordras, när fråga är om utlänningar som erhållit
bosättningstillstånd.

Inom Nordiska rådet har frågan om en utvidgad rätt för nordiska
medborgare att etablera sig i nordiskt grannland varit föremål för behandling
vid flera tillfällen. Redan vid rådets första session år 1953 behandlades
detta spörsmål, och i en år 1954 antagen rekommendation (nr 26)
hemställdes till de berörda regeringarna, att vid tillämpningen av bestämmelser
om bland annat tillstånd för utlänningar att driva näring skulle följas
en sådan praxis, att kravet på längre tids uppehåll i landet uppmjukades
såvitt angår medborgarna i nordiska grannland. I enlighet härmed har
under senare år i svensk praxis icke gentemot nordiska medborgare upprätthållits
krav på bosättning i Sverige under viss tid, och i vissa fall har
tillstånd meddelats utan att bosättning här över huvud — för förfluten tid
eller framtiden — uppställts som villkor. Även om det för närvarande icke
föreligger sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna angående
etableringsrätteni att undantagsbestämmelser erfordras, kan det —
beroende på resultatet av förhandlingar mellan de nordiska länderna i den
berörda frågan — i framtiden bli aktuellt att helt eller beträffande vissa
näringsgrenar befria danska, finska, isländska och norska medborgare från
skyldighet att söka näringstillstånd; därvid blir det en särskild fråga, huruvida
dylik befrielse bör ifrågakomma för andra än de här bosatta.

Den sakkkunnige behandlar vidare den europeiska bosättningskonv
entio nen. Konventionen — som endast avser fysiska personer —
utgår beträffande rätten för medborgare i en konventionsstat att utöva inkomstbringande
verksamhet i annan konventionsstat från huvudprincipen,
att konventionsstat skall »auktorisera» övriga parters medborgare att utöva
sådan verksamhet på samma villkor som dess egna medborgare, såvida icke
allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur reser hinder häremot (artikel
10). Enligt den sakkunnige synes konventionen icke lägga hinder i vägen för
en tillståndsprövning, blott tillämpningen sker i konventionens anda. Därest
en utlänning, som vill idka näring här i riket, icke uppfyller de villkor,
som enligt de förut angivna riktlinjerna för meddelande av näringstillstånd
bör gälla, kan med fog sägas, att allvarliga skäl av ekonomisk eller social
natur reser hinder mot bifall; den sakkunnige anmärker, att enligt ett till
konventionen fogat protokoll vederbörande stat själv äger avgöra, om skäl

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 87

av angiven art föreligger. Den na föreslagna lagstiftningen kan följaktligen
anses uppfylla de krav, som konventionen ställer i nu angivna avseenden.

I vissa fall går emellertid konventionen längre än vad nu angivits. Av
dess artikel 12 framgår nämligen, att icke ens allvarliga skäl av ekonomisk
eller social natur får utgöra grund att vägra »auktorisering» till inkomstbringande
verksamhet i de fall, då en person, som tillhör en konventionsstat
och som lovligen uppehåller sig å annan parts område, antingen utövat
inkomstbringande verksamhet där oavbrutet under fem år eller lovligen
uppehållit sig där under en oavbruten tidrymd av tio år eller erhållit
bosättningstillstånd. Emellertid är konventionsstat berättigad att icke godta
ett eller två av de tre nämnda villkoren. Den sakkunnige anför, att det
sålunda i detta hänseende för svenskt vidkommande i och för sig skulle
vara till fyllest, om den föreslagna särställningen för utlänningar med bosättningstillstånd
genomförs.

Utöver det föreslagna undantaget beträffande utlänningar med bosättningstillstånd,
anser den sakkunnige bosättningskonventionen icke nödvändiggöra
några undantagsbestämmelser. Emellertid åsyftar konventionen
en fortgående liberalisering av etableringsrätten. Med den utformning den
föreslagna lagen har föreligger enligt den sakkunnige ej hinder mot en sådan
utveckling.

Den sakkunnige anför, att även E F T A-k onventionen (artikel
16) har vissa föreskrifter avseende etablering och drift av ekonomiska företag,
nämligen sådana som avser produktion av eller handel med varor,
som har områdesursprung enligt konventionen. Beträffande sådan verksamhet
föreskrivs, att en stat gentemot andra medlemsstaters rättssubjekt
icke bör tillämpa restriktioner på sådant sätt, att staten — genom en mindre
gynnsam behandling av dessa rättssubjekt än av statens egna — motverkar
de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron
av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna;
icke heller skall nya restriktioner tillämpas på sådant sätt. Rörande dessa
föreskrifters förhållande till de enligt näringsfrihetsförordningen gällande
villkoren för näringsutövning anför den sakkunnige, att i prop. 1960: 25
angående Sveriges anslutning till konventionen uttalats, att prövningen av
ansökningar om näringstillstånd, såvitt angick rättssubjekt tillhörande konventionsstat,
fick ske med beaktande av konventionen, och tillståndsgivningen
fick sålunda i dessa fall ta sikte huvudsakligen på formella synpunkter.
Konventionen ansågs däremot icke påkalla någon jämkning av
den gällande lagstiftningen i nu ifrågavarande hänseende. Den sakkunnige
framhåller, att det förutsatts, att prövningen enligt den nya lagen i allt väsentligt
skall ske enligt samma linjer som hittills gällt och att konventionens
föreskrifter sålunda kan tillgodoses vid tillämpningen av lagens tillståndsregler
lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen.

Knngl. Maj. ts proposition nr 08 år 1068

Några egentliga undantagsregler erfordras sålunda icke med anledning av
den berörda konventionen. Den sakkunnige anmärker, att det råd, som är
organ för frihandelssammanslutningen, enligt konventionen har att överväga,
om ytterligare bestämmelser erfordras för att förverkliga konventionens
principer beträffande etableringsrätten. Det fortsatta arbetet inom sammanslutningen
kan sålunda komma att föranleda, att medborgare i konventionsstaterna
skall erhålla en särskilt gynnsam behandling. Detta kan enligt
den sakkunnige tillgodoses inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.

Den sakkunnige har vidare beaktat det läge, som kan uppkomma vid en
svensk associering till den europeiska ekonomiska gemenskapen
(EEC). Den sakkunnige anför därvid, att i Romfördragets artikel
7 fastslås som en allmän princip att — med beaktande av de särskilda bestämmelser
som förutses i fördraget — varje diskriminering grundad på
nationalitetsskäl skall vara förbjuden. De närmare reglerna om hur denna
princip gradvis skall förverkligas i fråga om etableringsrätten återfinns i
artiklarna 52—58. Därav framgår bl. a., att medlemsländernas inskränkningar
i fråga om etableringsfrilieten för rättssubjekt från annan med1
ems st åt skall stegvis avvecklas, så att sådana rättssubjekt skall få rätt
att starta och driva självständig förvärvsverksamhet samt att starta och
driva företag på samma villkor, som fastställts i etableringslandet för dess
egna rättssubjekt (artikel 52). Fördragets etableringsbestämmelser skall
dock icke utgöra hinder för tillämpningen av sådana rättsregler och förvaltningsföreskrifter,
som innebär särskilda regler för utländska rättssubjekt
och som kan motiveras av hänsyn till allmän ordning (ordre
public), allmän säkerhet och folkhälsa; avsikten är, att det så småningom
skall ske viss samordning av de särskilda regler i nämnda avseende, som
gäller inom medlemsländerna (artikel 56). Utan hinder av de allmänna
etableringsbestämmelserna kan en medlemsstat vidare uppställa särskilda
regler beträffande vissa bestämda verksamhetsområden, t. ex. beträffande
krigsmaterieltillverkning. I enlighet med vissa bestämmelser i fördraget
har organ inom gemenskapen år 1961 fastställt ett allmänt program för avveckling
av begränsningar i etableringsrätten. Programmet syftar till ett
undanröjande av diskriminerande bestämmelser etappvis enligt en uppgjord
tidsplan, omfattande tiden t. o. in. år 1969. För att förverkliga det allmänna
programmet utarbetas efter hand särskilda direktiv för medlemsstaterna.
-— Fördraget innehåller vidare i artiklarna 59—66 vissa bestämmelser
om rätten för rättssubjekt inom gemenskapens område att utföra
tjänster i annan medlemsstat än den där han har sitt hemvist; till tjänster
hänförs främst verksamhet inom industri, handel, hantverk och de fria yrkena.
Målsättningen är även när det gäller utförande av tjänster i annan
medlemsstat, att gällande restriktioner successivt skall avvecklas, så att
den som skall utföra tjänsten i annat land skall få tillfälligt utöva sin verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

samhet där på samma villkor som detta land uppställer för sina egna medborgare.
I detta avseende gäller dock samma förbehåll, som nyss nämnts
beträffande sådana särskilda regler för utländska medborgare, som är berättigade
med hänsyn till allmän ordning (ordre public), allmän säkerhet
och allmänna hälsoförhållanden. Avvecklingen av restriktioner beträffande
det fria utbytet av tjänster skall ske etappvis enligt ett allmänt program,
upprättat av organ inom gemenskapen.

Den sakkunnige har icke funnit anledning att söka närmare precisera
vad de nämnda fördragsbestämmelserna innebär och följaktligen icke heller
att göra någon mera ingående jämförelse mellan dem och den i det föregående
förordade lagstiftningen. Den sakkunnige förutsätter dock, att om
en svensk associering till EEC kommer till stånd och därvid även fördragets
bestämmelser om etableringsrätt och rätt att utföra tjänster kommer att
bli tillämpliga beträffande vårt land, det kan bli erforderligt att i fråga om
medborgare i EEC-stater stadga vissa undantag från det föreslagna tillståndstvånget;
sådant undantag torde i så fall få avse även här icke bosatta
medborgare i EEC-stater såvitt gäller tillfälligt utförande av tjänster här.

Av vad nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa kategorier
utlänningar finner den sakkunnige framgå, att dylika undantag
för närvarande icke är påkallade annat än beträffande
utlänningar, som innehar bosättningstillstånd,
men att ytterligare undantag kan tänkas ifrågakomma i en framtid. När det
gäller den närmare utformningen av reglerna för nu avsedda fall bör sålunda
i nuvarande läge i första hand behandlas den reglering, som skall
gälla utlänningar med bosättningstillstånd. Liksom i utlänningslagens 15 §
andra stycket fastslagits, att sådana utlänningar är fria från skyldighet att
inneha arbetstillstånd, anser den sakkunnige det vara lämpligt att även i
den lag rörande näringsutövning, som nu är i fråga, ta in föreskrift av innebörd
att de ej skall vara skyldiga att söka näringstillstånd. Föreskriften
kan enligt den sakkunniges mening lämpligen ges den utformningen, att
de skall vara likställda med svenska medborgare beträffande
rätten till näringsutövning. Dock bör de vara
underkastade de allmänna föreskrifter i den nya lagstiftningen, som enligt
vad förut sagts bör gälla oberoende av frågan om tillståndstvång, dvs. beträffande
verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet att ha föreståndare
i vissa fall samt skyldigheten att lyda under svensk lag och vara underkastade
svensk domsrätt. En inskränkning i likställigheten följer därav,
att utlänning med bosättningstillstånd skall vara underkastad de förbud
och andra särskilda föreskrifter, som i vissa författningar stadgas med
avseende på utlänningars utövning av vissa näringsgrenar.

Med tanke på att det vidare, såsom förut anförts, inom ramen för det internationella
ekonomiska samarbetet kan komma att ingås konventioner,
som föranleder undantag från lagens tillståndstvång, anser den sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

nige, att det tidigare föreslagna bemyndigandet för Kungl.
M a j: t bör innefatta även befogenhet att förordna, att viss grupp utlänningar
skall berättigas att utöva näringsverksamhet av visst slag eller näringsverksamhet
i allmänhet. Vilken närmare innebörd ett sådant förordnande
skall erhålla och vilka villkor som bör fästas därvid — t. ex. i fråga
om krav på bosättning här i riket — måste bli beroende på innehållet i
vederbörande konvention. I huvudsak torde de synpunkter, som anförts i
fråga om utlänningar med bosättningstillstånd, äga giltighet, även när det
gäller att på grund av eventuella konventioner, som föreskriver nationell
behandling i fråga om rätt till näringsutövning, förordna att vissa utlänningar
skall vara likställda med svenska medborgare i fråga om dylik rätt.
Klart är exempelvis att ett förordnande som meddelas med stöd av nu ifrågavarande
lagstiftning icke kan innefatta undantag från annan lagstiftning,
som innehåller särskilda bestämmelser för utlänningars vidkommande.
En annan sak är ait ändring av dylika bestämmelser kan vara påkallad
med hänsyn till konventioner. Såsom tidigare anförts anser den sakkunnige
det lämpligt, att förordnanden som nu berörts tas upp i en av Kungl.
Maj :t med stöd av lagen utfärdad kungörelse; behov av ändringar kan uppkomma
beroende på att nya konventioner ingås eller att ytterligare stater
ansluter sig till en förefintlig, för Sverige gällande konvention.

Särskilda frågor rörande utländska företag
Olika företagsformer

Den sakkunnige anför, att lagstiftningen år 1955 om utländska bolag och
ekonomiska föreningar bygger på överväganden, som i allt väsentligt överensstämmer
med de allmänna synpunkter, som den sakkunnige framlagt.
Det föreligger därför icke anledning att nu företa någon allmän omprövning
av denna reglering. Enligt den sakkunniges mening bör emellertid
övervägas, huruvida de år 1955 tillkomna reglerna icke bör kompletteras,
så att allmänna näringsrättsliga bestämmelser om utländska juridiska personer
mera fullständigt tas upp i lagstiftningen. Därvid bör i första hand
prövas, om lagstiftningen bör utsträckas att avse sådana juridiska personer,
som nu ej omfattas av filiallagen. Denna gäller endast utländska bolag
och ekonomiska föreningar. Beträffande andra juridiska personer innehåller
filiallagen ingen föreskrift. Dessa nämns ej heller i näringsfrihetsförordningen.
Visserligen får av förordningen anses följa, att andra utländska
juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar icke äger
rätt till i förordningen avsedd näringsutövning. Om sådan juridisk person
ändå skulle bedriva näring här, torde dock icke kunna utkrävas straff av
de för rörelsen ansvariga. Det förbud som sålunda får anses gälla beträffande
näringsutövning av dylika juridiska personer är alltså icke straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

sanktionerat. Om näringsfrihetsförordningen upphävs, kommer icke ens
ett dylikt förbud att gälla. Då det är önskvärt, att det finns klara bestämmelser
rörande den näringsrättsliga ställning, som tillkommer de nu ifrågavarande
juridiska personerna, bör enligt den sakkunniges mening dylika
bestämmelser införas i samband med en ny näringsrättslig lagstiftning.
Även om det kan sägas, att det icke lär bli något vanligare fall, att utländska
juridiska personer av annan art än bolag och ekonomiska föreningar kan
antas vilja driva näring här, bör denna möjlighet icke lämnas helt ur räkningen,
då det icke torde vara alldeles ovanligt, att sådana juridiska personer
driver näring i sina hemland. Den sakkunnige nämner också, att i
vissa konventioner etableringsbestämmelserna har avseende även på andra
juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. I vissa fall kan
det tänkas vara svårt att bedöma, om ett utländskt rättssubjekt är sådant,
att de för utländska bolag och ekonomiska föreningar nu gällande reglerna
är tillämpliga, och det vore enligt den sakkunnige fördelaktigt, om bedömningen
i detta avseende ej behöver vara avgörande för frågan, om rättssubjektet
kan erhålla rätt till näringsutövning här eller icke. På grund av det
anförda finner den sakkunnige, att alla utländska juridiska
personer bör omfattas av den här ifrågavarande lagstiftningen.

Olika slag an näringsverksamhet

Den sakkunnige har vidare övervägt, huruvida sådan näringsutövning,
som ej faller under filiallagen, bör omfattas av den nya lagstiftningen. I
betänkandet framhålls därvid, att det före tillkomsten av 1955 års lagstiftning
var en oklar fråga, om utländsk juridisk person hade möjlighet
att här driva sådan näring, som avses i näringsfrihetsförordningen. Beträffande
näringsverksamhet av den art, som faller utanför näringsfrihetstörordningens
tillämpningsområde och som ej heller reglerats i annan författning,
gällde dock icke och gäller ej heller nu några författningsbestämmelser.
Bortses från de särskilt reglerade näringarna, finns alltså i varje
tall icke något straffsanktionerat förbud rörande utländsk juridisk persons
idkande här i riket av näring, som ej omfattas av näringsfrihetsförordningen;
detta gäller utländska bolag och ekonomiska föreningar samt även
andra utländska juridiska personer. Den sakkunnige anför, att exempel
finns på att utländska juridiska personer här bedrivit sådan utanför näringsfrihetsförordningen
fallande verksamhet som jordbruk, skogsbruk,
gruvdrift och konsultativ verksamhet. Enligt den sakkunniges uppfattning
bör den nya lagstiftningen liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta
alla slags näringsverksamhet av utländska företag. Undantag
bör dock göras i ett avseende. Den nya lagstiftningen bör nämligen inte
galla i fråga om rätt för utländsk försäkring sanstalt att
driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom särskild lag härom redan
gäller.

Kungi. Maj.ts proposition nr 98 år 1968
Bestämmelsernas innehåll

I betänkandet erinras om att utländskt företag, vilket enligt sitt hemlands
lag är behörigen bildat och registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening
samt i hemlandet driver näringsverksamhet, enligt filiallagen kan erhålla
Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring här i riket. Lagen innehåller vissa
föreskrifter om formerna för verksamheten och om firma, registrering, redovisning
in. in. Dessa har tillkommit för att för de utländska företagen
skall finnas åtminstone en viss motsvarighet till sådana för svenska aktiebolag
och ekonomiska föreningar gällande bestämmelser, som tillkommit i
kontrollsyfte och i tredje mans intresse. Då filiallagens regler i sådant hänseende
icke är lika stränga som motsvarande regler för exempelvis ett
svenskt aktiebolag, kan enligt den sakkunnige icke sägas att lagen i denna
del ställer de utländska företagen i sämre ställning än de svenska, utan de
får tvärtom i flera avseenden en gynnsammare ställning. Filiallagens krav
på tillstånd kan enligt den sakkunniges mening i riss mån ses som en motvikt
häremot; inom tillståndsprövningens ram kan beaktas bl. a., om det
utländska företaget har den ekonomiska stabilitet, att det ej behöver
befaras sådana olägenheter för tredje man, som vår associationsrättsliga
lagstiftning avser att förebygga, när det gäller svenska företag. Den
kontroll, som i sådant hänseende utövas vid tillståndsprövningen, är visserligen
av annan art än den kontroll, som förekommer beträffande svenska
aktiebolag, men behöver icke betraktas som strängare. Emellertid kan också
i tillståndsprövningen tillkomma andra moment, som innebär, att utländska
företag kommer i sämre ställning än svenska företag; prövningen
kan vara rent diskretionär, och följaktligen kan tillstånd i och för sig vägras
ett utländskt företag, även om det från nyss berörda synpunkter ej föreligger
något skäl att avslå en tillståndsansökan.

Den sakkunnige anför vidare, att om med främmande stat ingås konvention,
innebärande att utländska företag skall erhålla möjlighet att här
idka näring på i huvudsak samma villkor som svenska företag, detta icke
nödvändigtvis behöver föranleda undantag från lagens bestämmelser om
tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna om formerna för verksamheten.
Ofta torde ett åtagande av angiven innebörd kunna uppfyllas
inom ramen för en tillståndsprövning, varvid det är möjligt att med anledning
av konventionen såtillvida tillämpa en liberal praxis gentemot företag,
tillhörande konventionsstat, att vid prövning huvudsakligen formella
synpunkter beaktas.

De allmänna synpunkter, som den sakkunnige sålunda anfört, äger i dagens
läge tillämpning främst när det gäller bolag och ekonomiska föreningar
i stater, som är anslutna till EFTA-konventionen. Denna konvention
i och för sig lägger icke hinder i vägen för ett bibehållande av tillståndsprövning.
Konventionen föranleder emellertid enligt den sakkunnige, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

prövningen måste ske på sådant sätt, att den icke motverkar de fördelar,
som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och
kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna. Vid tillståndsprövning
i dessa fall blir det därför huvudsakligen formella synpunkter,
som är att beakta.

Vidare beaktar den sakkunnige Europarådets arbete med en
konvention beträffande juridiska personers etableringsrätt,
sålunda en motsvarighet till den av Europarådet för fysiska
personer utarbetade konventionen. Enligt den sakkunnige är det tänkbart,
att en ratificering av en dylik konvention kan medföra, att bolag och ekonomiska
föreningar från vissa stater skall medges etableringsrätt på förmånligare
villkor än som följer av filiallagen.

Den sakkunnige uppmärksammar vidare etableringsbestämmelserna i
EEC-fördraget. Huvuddragen av dessa bestämmelser har redan berörts
såvitt gäller fysiska personer. Enligt artikel 58 i fördraget skall med
de fysiska personerna likställas de företag, som bildats i enlighet med lagstiftningen
i en medlemsstat och som enligt bolagsordning eller motsvarande
handling har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudanläggning
inom gemenskapen. Med företag avses bolag enligt civil- eller handelslagstiftning,
däri inräknat kooperativa föreningar, samt övriga juridiska personer
enligt offentlig eller privat rätt, med undantag för sådana som arbetar
utan vinstsyfte. Enligt det allmänna programmet för avveckling av
begränsningarna i etableringsrätten avses bl. a., att etableringsrestriktionerna
när det gäller upprättande av agenturer, filialer eller dotterbolag
inom ett medlemsland skall undanröjas för företag från annat medlemsland,
varvid dock gäller att sådana företag, som endast enligt bolagsordning
eller motsvarande handling har sitt säte inom gemenskapen eller i ett
anslutet utomeuropeiskt land eller område, dessutom skall kunna visa upp
reella och bestående band med ekonomin i ett medlemsland eller i ett anslutet
utomeuropeiskt land eller område. Av det anförda framgår enligt den
sakkunnige, att en svensk anslutning till EEG kan tänkas föranleda, att
vissa undantag från nu gällande bestämmelser rörande utländska bolag
och ekonomiska föreningar blir erforderliga.

Förutom konventioner bör enligt den sakkunniges mening också en annan
omständighet kunna utgöra anledning att medge undantag från de nuvarande
bestämmelserna om formen för utländska bolags eller ekonomiska
föreningars verksamhet här. När det gäller verksamhet, som icke
omfattas av näringsfri hetsförordningen och filiallagen
men som enligt förslaget förs in under lagstiftningens tillämpningsområde,
kan det i vissa fall framstå som överflödigt att upprätthålla alla
de nuvarande reglerna beträffande filial, verkställande direktör, registrering
o. d. Så kan vara händelsen när fråga är exempelvis om jordbruk eller

5)4

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skogsbruk, som ej är av större omfattning. I anslutning härtill anmärker
den sakkunnige, att det i trakter nära gränsen mot Norge förekommer, att
norska företag bedriver jordbruk och skogsbruk på svensk mark.

På grund av vad nu anförts föreslår den sakkunnige, att Kungl. M a j: t
berättigas att beträffande utländska bolag och ekonomiska föreningar
medge sådant undantag från lagstiftningens bestämmelser, som kan
finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat
eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

De anförda synpunkterna har gällt sådana företag, som enligt nuvarande
ordning kan erhålla tillstånd enligt filiallagen, dvs. de som enligt sitt hemlands
lag är registrerade såsom bolag eller ekonomiska föreningar samt
i hemlandet driver näringsverksamhet. Som redan nämnts har emellertid
i betänkandet förordats, att även andra utländska juridiska personer i princip
skall omfattas av lagstiftningen. Även om det endast torde vara i undantagsfall
sådana juridiska personer kan tänkas ha intresse av att idka näring
här, bör enligt den sakkunniges mening av lagstiftningen framgå, om de
kan förvärva rätt härtill eller icke. I och för sig skulle kunna tänkas, att i
lagstiftningen intoges ett absolut förbud mot näringsidkande av dylika juridiska
personer. Emellertid anser den sakkunnige skäl föreligga, som talar
för att viss möjlighet bör finnas att medge dem rätt till näringsutövning.
EFTA-konventionens etableringsregler rörande juridiska personer är
i och för sig icke begränsade till företag av den art, som avses i filiallagen.
Man får därjämte räkna med att den förut berörda konventionen om juridiska
personers etableringsrätt kan komma att gälla juridiska personer i
allmänhet. EEC-fördragets etableringsbestämmclser gäller också en vidare
krets av juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. En annan
omständighet som talar för att det för de nu ifrågavarande juridiska personerna
icke bör gälla ett ovillkorligt förbud mot näringsverksamhet är, att
den nya lagstiftningen föreslås skola omfatta även vissa slag av näringsverksamhet,
beträffande vilka det hittills icke gällt något förbud.

Den sakkunnige anför, att om med hänsyn till det anförda möjlighet öppnas
att ge ifrågavarande juridiska personer tillstånd till näringsutövning,
det torde ligga i sakens natur, att endast ett fåtal ansökningar om tillstånd
kan vara att vänta. Därtill kommer att tillstånd bör kunna komma i fråga
blott under särskilda förutsättningar. I enlighet med de överväganden, som
kom till uttryck under filiallagens förarbeten, bör nämligen medgivande av
etableringsrätt icke lämnas med mindre den juridiska personen har sådan
ekonomisk stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra här ingångna
avtal. Den sakkunnige anför, att det var främst denna synpunkt,
som föranledde, att filiallagens tillämpningsområde vid dess tillkomst icke
sträcktes längre än till att avse bolag och ekonomiska föreningar. Om även
andra juridiska personer kan medges etableringsrätt enligt lagen, bör detta
icke medföra, att man gör avkall på kravet, att tillräcklig ekonomisk stadga

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall utgöra en förutsättning för rätt till näringsutövning. Det är enligt den
sakkunnige tydligt, att spörsmålet, vilket krav som skall ställas i fråga om
ekonomisk stadga, får bedömas mot bakgrunden av den näringsverksamhet,
som det utländska företaget åsyftar att utöva.

Den sakkunnige föreslår därför, att andra företag än sådana som
nu avses i filiallagen skall kunna erhålla tillstånd att idka
näring, såframt synnerliga skäl är därtill.

De i filallagen upptagna föreskrifterna rörande formerna för verksamheten,
om bokföring, revision och annat är utformade med tanke på bolag
och ekonomiska föreningar. Om det ifrågakommer att medge företag av
annat slag rätt till näringsutövning, bör enligt den sakkunnige i princip
gälla samma föreskrifter, men för den händelse dessa föreskrifter i visst
fall skulle passa mindre väl med hänsyn till företagets art, bör det enligt
den sakkunniges mening vara möjligt att i stället meddela andra föreskrifter,
anpassade till det aktuella fallet.

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Den sakkunnige erinrar till en början om att näringsrättsutredningen
föreslog att det enligt näringsfrihetsförordningen gällande ovillkorliga
kravet på ställande av säkerhet för utskylder skulle helt slopas med hänsyn
till den omläggning av skatteuppbörden som källskattereformen inneburit.

Om nu gällande ordning har den sakkunnige från länsstyrelserna inhämtat
vissa uppgifter. Av dessa framgår att antalet inneliggande säkerheter
under perioden den 1 januari 1955—den 30 september 1958 varierat
mellan 362 och 484. Under perioden har säkerhet behövt tas i anspråk genomsnittligen
endast i cirka två fall per år. Även om det inte kan uteslutas
att det bland utländska näringsidkare skulle ha förekommit fler fall av
obetalda skattar om säkerhet icke krävts — bl. a. har med nuvarande ordning
vissa utlänningar med svagare ekonomi icke kunnat förvärva tillstånd
— tyder de nyss berörda siffrorna på att kravet på säkerhet icke haft
större praktisk betydelse. Uppmärksammas bör också att det för åtskilliga
näringar, som faller utanför näringsfrihetsförordningen, icke gäller något
krav på ställande av säkerhet och att något önskemål om införande härav
ej yppats.

Den sakkunnige anför vidare att hänsyn måste tas till att källskattesystemet
med successiva inbetalningar av preliminär skatt reducerat möjligheterna
för en utlänning att undandra sig skattebetalning genom att
lämna landet. Visserligen är riskerna icke helt eliminierade, eftersom en
preliminär taxering kan bli för låg, särskilt när en rörelse är nystartad.
Om emellertid en utlänning bosatt sig i riket och vill starta en rörelse här,
finns anledning att räkna med att han har för avsikt att stanna kvar. Nor -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

malt synes därför beträffande de här bosatta utlänningarna
inte behöva krävas att de ställer säkerhet. Det torde vara till fyllest, att det
läggs i tillståndsmyndighetens hand, att om särskilda skäl föreligger, ålägga
sådan utlänning skyldighet att ställa säkerhet. Delta kan vara motiverat,
t. ex. om utlänningen helt nyligen bosatt sig i riket eller tidigare misskött
sina skattebetalningar. Sådant åläggande bör också kunna ifrågakomma
om utlänning, som erhållit tillstånd utan skyldighet att ställa säkerhet, sedermera
eftersätter sina skyldigheter i skattehänseende.

Beträffande utlänningar som icke är bosatta här i riket
anser den sakkunnige, att det däremot möter betänkligheter att slopa
hittills gällande ordning. Risken att de efter en tid avbryter sin verksamhet
här i riket utan att ha fullgjort sin skattskyldighet finner han så beaktansvärd
att kravet på säkerhet i princip bör bibehållas, helst som det i regel
saknas möjlighet att utomlands indriva svensk skatt. Kravet på säkerhet bör
dock icke vara ovillkorligt. Undantag kan vara motiverade under särskilda
förhållanden, t.ex. med hänsyn till internationella överenskommelser.

Den sakkunnige påpekar, att europeiska bosättningsko nv
entio nen i artikel 21 har en bestämmelse, innebärande att medborgare
i konventionsstat icke på de övrigas område skall vara underkastad
andra eller högre pålagor, avgifter, skatter eller utskylder än som tas ut
av landets egna medborgare i liknande läge. Därest föreskrift om skyldighet
för utländsk näringsidkare att ställa säkerhet för skatt inte skulle anses
förenlig med artikeln, är att märka, att konventionen enligt artikel 26
ger möjlighet för konventionsstat att senast vid deponerandet av ratifikationsinstrumentet
göra förbehåll mot bl. a. artikel 21 i den utsträckning
statens lagstiftning inte står i överensstämmelse med artikelns innehåll.
Emellertid kan den av den sakkunnige föreslagna föreskriften tillämpas
på det sättet, att man — just på grund av en konventionsbestämmelse —
låter utlänning, tillhörande konventionsstat, vara fri från skyldighet att
ställa säkerhet, även om det från andra synpunkter vore motiverat att kräva
sådan. Den föreslagna bestämmelsen om ställande av säkerhet kan med
hänsyn till det anförda icke anses oförenlig med artikel 21 i konventionen.

Också gentemot medborgare i EFT A-l änder kan den föreslagna
bestämmelsen enligt den sakkunnige tillämpas på det sättet att på
grund av konventionens innehåll säkerhet ej krävs även om det från andra
synpunkter vore motiverat att kräva sådan.

Utöver vad nu anförts rörande reglerna om ställande av säkerhet diskuterar
den sakkunnige vilka skatter och andra förpliktelser
som därigenom skall säkerställas. Efter att ha gått
igenom denna fråga föreslår den sakkunnige den formuleringen av bestämmelsen,
att utlänningen skall ställa säkerhet för de skatter för vilka
han här kan bli betalningsskyldig samt att i lagen med skatter förstås de
skatter och avgifter som avses i 1 § uppbördsförordningen samt allmän varu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

skatt och sådana arbetsgivaravgifter som avses i 18 § förordningen angående
uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
in. in. Säkerhetens storlek föreslås motsvara vad utlänningen
kan beräknas ha att i anledning av näringsverksamheten erlägga i statlig
och kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig förmögenhetsskatt
för de närmaste tre åren.

För utländska företag skall enligt den sakkunniges förslag gälla motsvarande
regler.

Lagstiftningens utformning

Vad beträffar platsen för bestämmelserna om utlännings rätt att idka
näring anför den sakkunnige, att bestämmelserna, om de ej tas upp i en
särskild lag, kan införas i utlänningslagen eller ock sammanföras
med bestämmelserna rörande utländska juridiska^ personer till en
gemensam lag. Därest stadganden om utlännings rätt till näringsutövning
införs i utlänningslagen, skulle denna lag — eftersom den redan
nu behandlar frågan om utlännings rätt att inneha anställning här — komma
att redovisa alla grundläggande regler om utlännings rätt att här vinna
sin försörjning. Emellertid finns skäl, som talar emot en sådan lösning. Utlänningslagen
vilar på det fria folkutbytets princip och ordningen med tillstånd
och andra restriktioner utgör en på Kungl. Maj:ts förordnande beroende
undantagsreglering, vilken — enligt uttalande vid utlänningslagens
tillkomst — är avsedd att förenklas och nedskäras, så snart mera normala
förbindelser mellan folken upprättas. Den sakkunniges förslag angående
utlännings rätt till näringsutövning utgår däremot från motsatt princip,
nämligen att enligt huvudregeln tillståndstvång skall gälla, medan lättnaderna
är att anse såsom undantag. Ett annat skäl mot att i utlänningslagen
införa reglerna angående utlänningars rätt till näringsutövning är, att
reglerna kommer att avse även utlänningar, som icke är bosatta i riket och
endast genom anställda driver verksamhet här. Då utlänningslagen tar sikte
på utlänningars vistelse här i riket, kan det ifrågasättas om regler av
sistnämnda art lämpligen bör tas upp i utlänningslagen.

En annan möjlighet är att sammanföra de för utlänningarna förordade
reglerna med bestämmelserna beträffande utländska juridiska personer. I
båda fallen avses näringsutövning, och det är enligt den sakkunniges mening
därför naturligt, att reglerna tas upp i en gemensam författning. Vissa
av de förordade bestämmelserna är vidare av den art, att de bör i lika mån
gälla både fysiska och juridiska personer. I en del andra hänseenden är de
erforderliga bestämmelserna visserligen ej helt överensstämmande men
dock så likartade, att de väl låter sig samordnas. En påtaglig skillnad föreligger
likväl så till vida, att det beträffande juridiska personer bör gälla
vissa regler angående formen för verksamheten, särskild registrering, fir4
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. .Yr 9S

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ma och vissa andra förhållanden men att när det gäller fysiska personer
regler med motsvarande innehåll icke är erforderliga. Denna omständighet
kan dock enligt den sakkunnige icke anses tala emot att reglerna om de
utländska fysiska och juridiska personerna tas upp i en gemensam lag. Med
hänsyn till det sagda förordar den sakkunnige, att bestämmelserna om utlänningars
och utländska juridiska personers rätt att idka näring tas upp
i en gemensam lag. I anslutning till denna föreslås en kungörelse med vissa
kompletterande bestämmelser.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag till lagstiftning beträffande näringsutövning av
utlänningar och utländska företag har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna med blott ett par undantag. I flera
yttranden understryks, att förslaget genom sin konstruktion medger en
smidig anpassning till skiftande förhållanden.

Några remissinstanser diskuterar värdet av utländsk etabler
i n g i Sverige. Därvid anför etableringsutredningen, med instämmande
av näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd samt
handelskammaren i Gävle, att erfarenheterna av den utländska etablering,
som förekommit under senare tid, får anses övervägande positiva. 1 eu del
fall har denna etablering utan tvekan inneburit en värdefull stimulans för
näringslivet. Etableringsutredningen anser även, att Sverige i fortsättningen
bör inta en liberal hållning i fråga om utländsk etablering. En sådan hållning
ligger enligt utredningen i linje såväl med vårt lands allmänna inställning
i handelspolitiska frågor som med de önskemål man på svensk sida
hyser om att svenska företag skall ha möjlighet att då behov därav föreligger
etablera verksamhet även utomlands. Utredningen framhåller, att åtskilliga
av de risker eller olägenheter, som ibland ansetts vara förknippade
med utländsk etablering, är av sådan art, att de bör kunna undvikas på annat
sätt än genom restriktioner i fråga om rätten till etablering.

Den sakkunniges förslag att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning
i princip skall vara beroende av tillståndsprövning tillstyrks
eller lämnas utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser.
Etableringsutredningen anför därvid följande.

Etableringsutredningen anser tidpunkten nu ej lämplig att i någon mera
väsentlig utsträckning avskaffa den reglering, som gäller för utländska
rättssubjekts etablering här i landet. Enligt utredningens åsikt bör den fortsatta
internationella utvecklingen avvaktas en tid innan denna fråga tas upp
till prövning. Under den närmaste tiden bör man från svensk sida framför
allt nära följa utvecklingen av det internationella samarbetet på detta område.
Praktiskt taget alla länder upprätthåller nämligen i dag etableringsrestriktioner
i en eller annan form och det är vanskligt att bedöma hur långt

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

strävandena mot etableringsrättens frigörande kan leda eller vilka konsekvenserna
skulle bli för svenskt vidkommande, om vi avskaffade alla restriktioner
på detta område innan andra länder på samma utvecklingsnivå
är beredda att ta ett dylikt steg. Man torde i detta sammanhang ej heller
helt böra bortse från att det på många håll utomlands, bland annat i flera
europeiska stater, förekommer en etableringsrättslig reglering — exempelvis
innefattande krav på utbildning eller på en på visst sätt dokumenterad
yrkesskicklighet — vilken, utan att formellt vara av utlänningsdiskriminerande
art, likväl får en sådan effekt. Dylika regler, som är främmande för
vår generella näringslagstiftning, kan de facto försvåra möjligheterna att
upprätthålla reciprocitet länderna emellan. Vad angår enskilda personer må
slutligen också framhållas att det synes naturligt att man, så länge utlänningar
icke utan tillstånd äger ta arbetsanställning här, också upprätthåller
en reglering av deras rätt att idka näring i vårt land. Gränsen mellan arbetsanställning
och självständig förvärvsverksamhet är ju i många fall flytande.

När etableringsutredningen nu vill förorda en lagstiftning, som reglerar
utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket på i huvudsak samma
sätt som för närvarande gäller, sker detta emellertid i fullt medvetande om
att fråga om lättnader i denna reglering kan komma att aktualiseras relativt
snart. Det är därför angeläget att några åtgärder icke nu vidtas, som
kan försvåra vår anslutning till blivande mellanfolkliga överenskommelser,
i vilka etableringsfrågor ingår, eller en anpassning av vår politik i fråga om
tillståndsgivningen till vad som i rådande förhållanden kan anses önskvärt.
Vad man nu bör sikta på är därför enligt etableringsutredningens åsikt en
sådan huvudsakligen teknisk modernisering av lagstiftningen, som ger möjlighet
till en smidig och efter förhållandena avpassad tillämpning av densamma.
I detta avseende synes det förslag, som 1958 års näringsrättssakkunnige
framlagt, vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Sveriges industriförbund erinrar om att förbundet i olika sammanhang i
princip uttalat sig för fri etableringsrätt för utländska rättssubjekt. Förslaget
innebär emellertid icke några lättnader för utländska rättssubjekt att
driva näring här i riket utan kan snarast sägas vara en kodifiering av gällande
rätt. Förbundet vill dock icke motsätta sig, att man ytterligare avvaktar
den fortsatta internationella utvecklingen, innan man avskaffar den reglering,
som för närvarande gäller för utländska rättssubjekt här i riket. Förbundet
har alltså ej någon erinran mot att förslaget läggs till grund för
lagstiftning men utgår därvid från att tillståndsgivningen även i fortsättningen
kommer att tillämpas liberalt. Liknande uttalanden göres a v Sveriges
allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund. Även kommerskolle•
gium anför, att det för närvarande icke är lämpligt att avskaffa de restriktioner
i fråga om etablering, som gäller för utländska rättssubjekt. Den internationella
utvecklingen bör avvaktas en tid, innan detta spörsmål tas upp
till prövning. I likhet med etableringsutredningen anser kollegium, att en
revision av lagstiftningen bör inriktas på en huvudsakligen teknisk modernisering.

100 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år I9(i8

Enligt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare är det förenat
med stora vanskligheter att redan nu ta slutlig ställning till frågan
om utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning här i riket. Framför
allt beror detta på de senaste årens snabba utveckling i fråga om näringslivets
verksamhetsformer. Denna utveckling karakteriseras av specialfirmor,
stordrift och s. k. stormarknader. Av allt att döma står storföretagens näringsverksamhet
över de nationella gränserna och över världshaven i början
av en sjudande utveckling. Det kan också vara svårt att avgöra, vilket utgångsläge
man bör eftersträva inför kommande förhandlingar med internationella
institutioner. Handelskammaren finner det därför välmotiverat alt
inskränka sig till att fastställa vissa huvudprinciper inom en ramlagstiftning,
som medger en smidig anpassning till utvecklingen.

Stockholms handelskammare konstaterar, att frågan om en liberalisering
av reglerna om utländsk etablering, vilken fråga har mycket nära samband
med frågan om näringslagstiftningens utformning, alltjämt kvarstår i stort
sett olöst. Förslaget har dock den stora förtjänsten, att det ger möjligheter
till en smidig och efter framtida förhållanden avpassad tillämpning.

Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker, att det i ett
flertal länder utöver generella etableringsregler för utlänning även finns eu
näringslagstiftning, som fastställer utbildnings- och kompetensvillkor för
den som vill utöva visst yrke. I exempelvis Västtyskland, Holland och Österrike
gäller dessa bestämmelser för bl. a. hela hantverksområdet, till vilket
där räknas över hundratalet olika yrken inom hantverk och service. Bestämmelserna
innebär krav på utbildning eller eu på visst sätt dokumenterad
yrkesskicklighet för rätt att utöva näring inom dessa yrken. Avsaknaden av
motsvarande lagbestämmelser i Sverige kommer enligt organisationens mening
att i praktiken innebära, att svenskar, som önskar etablera sig i utlandet,
har att underkasta sig de krav på utbildning in. in., som där gäller för
inhemsk medborgare, medan dessa utan några motsvarande hinder fritt kan
etablera sig i Sverige. Intill dess alt en internationell överenskommelse kan
nås om lika villkor, ter det sig därför naturligt, icke minst med hänsyn till
att utlänning måste ha tillstånd för att ta arbetsanställning i Sverige, att en
reglering av utlännings rätt att idka näring upprätthålls från svensk sida.

En kritisk inställning kommer till uttryck hos handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län, som avstyrker, att förslaget nu läggs
till grund för lagstiftning. Enligt handelskammaren är det lämpligt att avvakta
säkrare kännedom om villkoren för en eventuell svensk medverkan
i gemensamma marknaden. De föreslagna lagreglerna om tillståndsprövning
in. m. ter sig nästan demonstrativt komplicerade. Enligt handelskammarens
mening kan filiallagen bestå, intill dess tiden är mogen för en avgörande
omprövning. En liknande uppfattning kommer till uttryck i det yttrande,
som avgivits av Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Denna
handelskammare finner det tveksamt, huruvida förslaget nu bör genomföras.
Anledning till någon omedelbar brådska på detta område föreligger inte.

101

Knngl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Nu gällande bestämmelser kan mycket väl göra tjänst ytterligare några år,
samtidigt som den internationella utvecklingen noga följs.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att utgångspunkten för en reglering av
utländska företags förhållanden här i landet bör vara, att samma krav, som
i skilda hänseenden ställs på svenska företag, även skall kunna göras gällande
gentemot utländska företag. Att genom lagstiftningsåtgärder uppehålla
särskilda spärrar för utländsk etablering här i landet synes däremot i
och för sig inte framstå som angeläget. Erforderlig kontroll beträffande fysiska
personers näringsidkande kan erhållas i samband med handläggningen
av tillståndsärenden enligt utlänningslagen. Vad beträffar den sakkunniges
uppfattning, att i vissa situationer näringspolitiska och samhällsekonomiska
skäl kan föreligga för särskild kontroll av utländsk etablering, förklarar
styrelsen, att erfarenheten hittills visat, att behov av sådan kontroll torde
uppkomma endast under exceptionella omständigheter. Enligt styrelsen
kan det ifrågasättas, om inte ett sådant behov kan tillgodoses i annan ordning.
Eu liknande mening framförs av fullmäktige i riksbanken, som uttalar
en allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man avstår
(rån en ny lag med generellt tillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.
Enligt fullmäktige skidle en sådan reform få föregås av överväganden
rörande vilka områden som anses så känsliga, att de behöver specialregleras.

Den sakkunniges uttalanden om vad som skall anses som
näringsidkande här i riket lämnas i allmänhet utan erinran.
Blott i några få avseenden framförs avvikande meningar. Stockholms handelskammare
anför, att berörda tolkningsfråga liksom tidigare får bedömas
från fall till fall med utgångspunkt från vissa allmänna kriterier såsom
yrkesmässighet, vinstsyfte, verksamhetens anknytning till Sverige o. d. Eu
omfattande praxis har också utbildats på detta område. Med hänsyn till den
sakkunniges redovisning av detta material vill kammaren dock ifrågasätta,
om icke gränsdragningen mellan tillståndskrävande etablering och fri verksamhet
i vissa fall får tämligen otillfredsställande konsekvenser. Under det
att en mycket begränsad konsultverksamhet alltid kräver etableringstillstånd,
skulle en stor utländsk resebyrå eller ett internationellt transportföretag
kunna utan tillstånd upprätta kontor här för bland annat upplysning,
reklam och biljettförsäljning, dvs. verksamhetsformer, som är jämförliga
med svenska, normalt förekommande näringsgrenar. Handelskammaren
framhåller i detta sammanhang, att då det gäller verksamhet av angivna
slag det oavsett gränsdragningens direkta konsekvenser i fråga om krav på
etableringstillstånd är av betydelse, att verksamheter, som naturligen framstår
som filialföretag eller dotterbolag, också har eu sådan allmän rättslig
status, som skapar åtminstone vissa garantier vid mellanhavanden med
svenska kunder och affärskonlrahenter. Även Östergötlands och Södermanlands
handelskammare anför, att riktigheten av gränsdragningen mellan
fri näringsutövning och tillståndsbunden otivelaktigt kan ifrågasättas på

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

vissa punkter. Att nå en i alla avseenden tillfredsställande lösning stöter
dock på svårigheter.

Den kritik, som framförs rörande tolkningen av begreppet näring, avser
främst, att den föreslagna lagen därvidlag skulle avvika från bl. a. varumärkeslagen.
Patent- och registreringsverket förklarar det vara olämpligt
att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp inlägga en annan mening än
i varumärkeslagens. Enligt ämbetsverkets mening är det i hög grad önskvärt
och ägnat att förenkla lagtillämpningen på ifrågavarande rättsområde,
att man i olika lagar rör sig med samma bestämning av begreppen näringsidkare
och näringsverksamhet. Verket erinrar om att namnrättskommittén
i sitt betänkande med förslag till namnlag närmast anknutit till det
i varumärkeslagen använda begreppet näringsverksamhet, och anför, att
det kan förväntas, att firmautredningen kommer att följa samma linje.
Verket förordar därför, att man i den föreslagna lagen använder uttrycket
idka näring med samma vidsträcka innebörd som i varumärkeslagen.
Patent- och registreringsverket anför vidare, att förvaltning av t. ex. värdepapper
innefattas i varumärkeslagens näringsbegrepp. Det händer ofta,
att ett aktiebolag enligt sin bolagsordning har till föremål för sin verksamhet
att förvalta lös egendom eller att förvalta värdehandlingar. En sådan
verksamhet torde vara att betrakta såsom näringsidkande, lika väl när
den drivs av ett vanligt aktiebolag som när den drivs av exempelvis en
bank eller yrkesmässigt av en enskild person. Det förefaller ämbetsverket
betänkligt att undanta förvaltning av värdehandlingar från begreppet idka
näring i den nya lagen, med hänsyn till att en utländsk fysisk eller juridisk
person i så fall kunde utan tillstånd här i riket etablera verksamhet, som
normalt bl. a. ombesörjs av bankernas notariatavdelningar och ingår som
ett led i bankernas näringsverksamhet, som regleras i lagen om bankrörelse.

Uttalanden av liknande innebörd görs av kommerskollegium, Kooperativa
förbundet, Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare
samt firmautredningen, som omnämner, att den avser att i sitt förslag
till firmalag anknyta till varumärkeslagens näringsbegrepp.

Vad angår reglerna för tillståndsprövningen framhåller
kommerskollegium, att utrymme alltid måste finnas för en diskretionär och
i särskilda fall även för en näringspolitisk bedömning och att det utländska
rättssubjektet sålunda icke kan ha anspråk på att de svenska myndigheterna
beviljar näringstillstånd så snart vissa formella förutsättningar är för handen.
Skogsstgrelsen understryker vikten av att de samhällsekonomiska och
näringspolitiska synpunkterna noga beaktas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför, att hänsyn
alltid bör tas till om rörelsen är önskvärd eller behövlig från allmänhetens
synpunkt samt att konkurrenssituationen bör beaktas, om olägenheterna befaras
bli så stora, att ärendet får nrera allmän betydelse.

Näringsfrihetsrådet yttrar, att den sakkunniges förslag innebär, att be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

103

hovssynpunkter principiellt icke bör beaktas men att tillståndsmyndigheten
i vissa fall skall kunna ta hänsyn till sådana synpunkter. Enligt näringsfrihetsrådets
mening bör frågan huruvida och när en behovsprövning skall
tillämpas avgöras lagstiftningsvägen, och det bör sålunda icke ligga i den
tillståndsprövande instansens hand att träffa avgörande därom. Om möjlighet
anses böra föreligga att i visst läge företa en dylik prövning, synes frågan
därför böra underställas riksdagen.

Näringsfrihetsombudsmannen anser det från konkurrenssynpunkt framstå
som tveksamt, om en behovsprövning med tanke på allmänna näringspolitiska
intressen skall kunna tillämpas vid tillståndsprövning.

Etabteringsutredningen förklarar sig vara närmast av den uppfattningen,
att det — särskilt vid ett vidgat internationellt ekonomiskt samarbete —
kan visa sig svårt att anlägga synpunkter av samhällsekonomiskt och näringspolitiskt
slag. Sannolikt är, att det framför allt blir en prövning av de
individuella faktorerna. En dylik prövning, som mera är av ordningskaraktär,
anser etableringsutredningen också lättare kunna försvaras utåt. I detta
yttrande instämmer statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelsen i Stockholms
län, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och
ett par handelskamrar.

I fråga om den föreslagna regeln om undantag från tillståndstvång
för utlänningar med bosättningstillstånd anför
Sveriges industriförbund, att några betänkligheter icke rimligen kan
riktas mot den föreslagna regeln, eftersom bosättningstillstånd i regel förutsätter
att utlänning vistats fem år i riket och medför befrielse från skyldighet
att inneha arbetstillstånd. Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen
i Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening
samt några handelskamrar.

Svea hovrätt och etableringsutredningen förklarar, att tvekan kan råda,
om de i den föreslagna regeln avsedda inskränkningarna är helt förenliga
med bestämmelserna i bosättningskonventionen. U tlänning sutredning en anser
att bestämmelsen utgör en sådan föreskrift, som det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda med stöd av det föreslagna bemyndigandet. Den
bör därför tas upp i kungörelsen. Utredningen framhåller därjämte, att
vid en överenskommelse om fri etableringsrätt för medborgare i de nordiska
länderna — för vilka bosättningstillstånd ej är aktuella — bestämmelserna
därom skulle komma att tas in i kungörelsen. Till följd därav skulle
medborgare i dessa länder, som i övrigt intar en förmånsställning framför
andra utlänningar, i fråga om rätt till näringsutövning komma att försättas
i ett sämre läge än innehavare av bosättningstillstånd, därest dessa redan
i lagen tillförsäkrades befrielse från tillståndsskyldighet. Även kommerskollegium
framhåller, att den föreslagna likställigheten inte skulle omfatta
medborgare i övriga nordiska länder. Kollegiet förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj :t, när detta bedöms som lämpligt med stöd av undantagsbe -

104

Kungl. Ma j:Is proposition nr 98 år 1968

myndigandel medger övriga nordiska medborgare att idka näring här i
riket ulan vare sig bosättnings- eller näringstillstånd.

Vad beträffar frågan vilka utländska företag som lagstiftningen
bör avse har den sakkunniges förslag att tillstånd skall
kunna meddelas även andra företag än bolag och ekonomiska föreningar
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Etableringsutredningen anför vissa synpukter på frågan, huruvida utländskt
företags verksamhet här lämpligen bör bedrivas i aktiebolagets
eller filialens form. Utredningen framhåller därvid följande.

Såsom skäl för införandet av 1955 års filiallag anfördes alt det knappast
kunde vara tillfredsställande att Sverige intog en särställning i förhållande
till andra länder. I utlandet föreligger nämligen så gott som överallt
möjlighet att driva näring genom filialer. Lagstiftningen ansågs också
ligga i linje med de allmänna strävandena för ett friare internationellt utbyte
på det ekonomiska området. Såsom exempel kan här nämnas att Romfördraget
uttryckligen förutsätter att företag i en medlemsstat skall äga
upprätta filialer i annan medlemsstat. De bedömanden som gjordes av
statsmakterna 1955 är enligt etableringsutredningens åsikt alltjämt bärande.
Även om man således i etableringshänseende formellt nödgas jämställa
filialer och dotterbolag, vill etableringsutredningen ansluta sig till den i
filiallagens förarbeten uttalade uppfattningen att dotterbolagsformen måste
anses överlägsen filialformen. Det kan därför vara påkallat att hålla utvecklingen
på filialområdet under viss kontroll vid tillståndsgivningen. Etableringsutredningen
är emellertid icke övertygad om att särskild restriktivitet
skall visa sig erforderlig. Möjligheterna för utländska rättssubjekt att
bilda dotterbolag i Sverige är så förhållandevis goda att anledning knappast
finns att anta, att antalet filialer här någonsin kommer att bli särskilt
stort. Antalet ansökningar om tillstånd jämlikt 1955 års lag har också hittills
varit mycket begränsat.

Etableringsutredningen anför vidare, att de föreslagna bestämmelserna
ej strider mot EFTA-konventionens elableringsregler. Vidare nämns att
inom Europarådet numera antagits en konvention rörande etablering av
bolag. Konventionens syfte är att utländska till ett medlemsland hörande
bolag och andra sammanslutningar såvitt görligt skall i ett annat medlemsland
erhålla samma möjligheter som detta lands inhemska företag alt
etablera sig och bedriva ekonomisk verksamhet. Detta syfte förutsätts skola
uppnås stegvis genom överenskommelser inom konventionens ram. Bolagen
skall, vare sig de är etablerade i den stat varom är fråga eller icke, tillerkännas
likabehandling med inhemska företag i fråga om utövandet av
verksamhet och bildande av filialer, agenturer o. d. Enligt etableringsutredningens
mening är de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna
förenliga med konventionen.

I några yttranden anförs, afl filialen är en opraktisk etableringsform och
att dotterbolagsformen måste anses klart överlägsen. Sålunda anför Sveriges
advokatsamfund, att samfundet vidhåller sin redan 1952 uttalade upp -

105

Kungl. Maj:Is proposition nr 98 år 1968

fattning, att det är att föredra om utländska företag driver verksamhet i
Sverige i svensk aktiebolagsform. Endast därigenom kan man vinna den
kontroll och den insyn som svenska företag är underkastade och som även
utländska företag bör få acceptera. Svenska bankföreningen framhåller
som angeläget, att lagstiftningen uppbyggs på principen, att utländsk näringsverksamhet
skall vara underkastad samma skyldigheter som det allmänna
av skilda hänsyn ålagt eller kan komma att ålägga den svenska
företagsamheten. Filiallagen ger knappast tillräckliga garantier för att full
likställighet i förevarande hänseende verkligen kommer till stånd. Särskilt
gäller detta på bankväsendets område där reglerande bestämmelser
av olika slag meddelats i stor omfattning. Som exempel nämner bankföreningen
dels banklagens regler om viss fondtäckning för inlåningen och
om kassareserver, dels kreditpolitiska föreskrifter om likviditetskvoter
in. in. I praktiken torde ålägganden av denna art inte kunna göras ens något
så när effektiva gentemot en utländsk bank under annan förutsättning
än att här i riket finns en för den svenska rörelsen ansvarig särskild
förvaltning med eget kapital och egen bokföring. Rätt för utländskt bankföretag
att driva rörelse i Sverige bör därför medges endast på villkor att
rörelsen utövas genom svenskt dotterbolag.

Även den sakkunniges förslag att lagen skall uppta bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om undantag från lagens
regler i olika avseenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Etablering sutredning en anför därvid följande.

Enligt etableringsutredningens åsikt är det önskvärt att en ny lagstiftning
ger den allmänna ramen för de utländska rättssubjektens ställning i etableringshänseende.
Möjlighet bör dock finnas att, när förhållandena det påkallar,
medge lättnader i en eller annan form. Dylika lättnader kan därvid
tänkas göras antingen i form av direkta lagändringar eller ock av Kungl.
Maj :t med stöd av generella bestämmelser i lagen. Den näringsrättssakkunnige
föreslår en lösning enligt det senare alternativet. För etableringsutredningen
framstår den sålunda valda lagtekniska vägen såsom avgjort att föredraga
framför den andra, eftersom den möjliggör en smidig anpassning av
våra etableringsregler till den vid varje tillfälle rådande handels- eller näringspolitiska
situationen. Enligt utredningens uppfattning är därför intet
att erinra mot att Kungl. Maj :t på sätt angivits i den sakkunniges förslag får
befogenhet att meddela dispenser ej blott i särskilda fall utan även i mera generell
omfattning. I den mån fråga uppkommer om uppmjukningar i etableringsreglerna
till följd av konventioner kan förutsättas att dessa överenskommelser
regelmässigt varit underställda riksdagen och att i samband därmed
etableringsspörsmålen blivit föremål för prövning.

Etableringsutredningen är medveten om att en konsekvens av den av den
näringsrättssakkunnige föreslagna lagstiftningstekniken kan bli, att den
rättsliga ställningen för rättssubjekt i åtskilliga främmande länder vid en
etablering härstädes blir reglerad genom lagens undantagsföreskrifter och
alt lagen som sådan således kan komma att bli tillämplig endast på en
mindre del av de rättssubjekt för vilka fråga om etablering härstädes kan
4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. yr VS

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1908

bli aktuell. Som förut antytts, torde emellertid anledning finnas att räkna
med att man under lång tid framöver kommer att behöva bibehålla viss
etableringskontroll gentemot kvantitativt sett stora delar av omvärlden. Det
nyss påpekade förhållandet torde därför ej behöva inge några betänkligheter
ur lagstiftningssynpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att förslaget ur principiell synvinkel är ägnat att
inge betänkligheter, då lagens regler kan få karaktären av undantagsföreskrifter,
medan särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser blir de
oftast tillämpade. Hovrätten vill dock ej bestrida, att det i dagens läge kan
vara mest ändamålsenligt att utforma lagen enligt förslaget. Hovrätten förutsätter
emellertid, att berörda fråga ånyo tas upp till övervägande i den
mån undantag av betydande omfattning från lagens tillämpningsområde
blir aktuella, t. ex. genom en svensk associering till EEC. En liknande uppfattning
har kommit till uttryck i yttrandet från Sveriges akademikers centralorganisation,
som ifrågasätter, om den lagtekniska väg som valts verkligen
bidrar till den eftersträvade liberaliseringen.

Även i några andra yttranden diskuteras, huruvida en svensk anslutning
till EEC kan komma att nödvändiggöra en omredigering av nu föreslagna
lagregler. Därvid anför Skånes handelskammare samt Smålands
och Blekinge handelskammare, att en ordning, som innebär, att utlännings
näringsrätt blir beroende på en prövning av vederbörandes personliga förhållanden,
medan för det egna landets medborgare råder fri etableringsrätt,
har en i viss mån diskriminerande innebörd och därför måste träffas av
Romfördragets förbud mot varje diskriminering av nationalitetsskäl. Handelskamrarna
framhåller emellertid, att genom bestämmelsen om att Kungl.
Maj:t skall kunna medge sådant undantag från eljest gällande regler, som
finnes påkallat av överenskommelse med främmande stat, möjlighet yppas
att inom vissa gränser uppfylla de åtaganden från svensk sida, som framtida
konventioner kan komma att innehålla.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför, alt möjligheten
att sätta lagstiftningen ur kraft för medborgare i vissa länder innebär
diskriminering i förhållande till andra utlänningar och härigenom ter sig
föga tilltalande. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser,
att Kungl. Maj :ts befogenheter att från tillståndstvång undanta vissa
grupper av utländska rättssubjekt och även vissa näringar bör begränsas
till att avse endast sådana lägen, då undantagen aktualiseras av förhandlingar
med utländsk makt eller sammanslutningar av utländska makter.

I några yttranden fästs särskilt avseende vid frågan om riksdagens
medverkan vid utformningen av rättsreglerna. Kommerskollegium framhåller,
att riksdagen får ta ställning endast till själva ramlagstiftningen med
dess bestämmelser av huvudsakligen formell innebörd men att regleringen
kommer att få sitt materiella innehåll bestämt utan riksdagens medverkan.
En sådan ordning finner kollegiet icke vara från alla synpunkter tillfreds -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ställande, men med hänsyn till den föränderlighet, som kan förväntas på
detta område, måste den föreslagna lösningen anses ha stora praktiska förtjänster.
Riksförbundet Landsbygdens folk finner det tveksamt att medge
Kungl. Maj :t att med stöd av generella bestämmelser fatta beslut om lättnader
i lagstiftningen. Enligt förbundets mening bör dylika lättnader i princip
underställas riksdagens beslut i varje fall och ej blott prövas i samband med
konventionen. Sveriges lantbruksförbund och Svenska handelsagenters förening
ger uttryck för samma uppfattning.

Den sakkunniges konstaterande att nuvarande krav på säkerhet för
utländska rättssubjekts utskylder inte haft större praktisk
betydelse föranleder inte någon erinran. Utgående från detta uttalande
av den sakkunnige för remissinstanserna emellertid fram två motsatta uppfattningar.
På ena sidan görs gällande att kravet på ställande av säkerhet
kan väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget. På andra sidan hävdas
att nuvarande goda förhållanden kan befaras gå förlorade, om inte
förslaget genomförs i allt väsentligt. Förstnämnda uppfattning har etablering
sutredning en, som ifrågasätter, om tillräckliga skäl finns för den
sakkunniges förslag. Risk torde finnas för att den föreslagna regeln kan
skapa irritation i de internationella förbindelserna utan att denna olägenhet
motsvaras av några väsentliga fördelar för stat och kommun. Om en
föreskrift likväl skulle anses önskvärd, anser etableringsutredningen det
vara till fyllest med en föreskrift om att säkerhet skall kunna krävas, när
skäl därtill föreligger. Sådana skäl skulle kunna vara att vederbörande på
goda grunder kan misstänkas vilja etablera sig här blott en tid och därefter
avveckla rörelsen i avsikt att undandra sig skatter för på kort sikt särskilt
vinstgivande verksamhet. Vad beträffar här bosatta utlänningar anser
etableringsutredningen, att de med hänsyn till sin anknytning till riket bör
även i detta avseende behandlas som svenska medborgare och alltså icke
avkrävas borgen eller annan säkerhet. Liknande uttalanden görs av länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, näringsfrihetsombudsmannen,
statens pris- och kartellnämnd, Stockholms handelskammare
samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare.

Den motsatta uppfattningen företräds av överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, statens jordbruksnämnd, Skånes handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i
Göteborg, handelskammaren i Gävle, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
köpmannaförbund samt Tjänstemännens centralorganisation, av vilka remissinstanser
först angivna tre handelskamrar dock instämmer i etableringsutredningens
förslag, att säkerhet ej skall krävas av utlänningar, som är
bosatta här i riket. Statens jordbruksnämnd anför, att den omständigheten,
att ställd säkerhet i allmänhet inte har behövt tas i anspråk, knappast kan
åberopas som grund för antagande, att säkerhet i allmänhet ej är erforderlig.
Själva det förhållandet att full säkerhet är ställd har ju rimligen be -

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

rövat de utländska företagarna varje intresse av att söka undandra sig sina
skatteförpliktelser. Den av etableringsutredningen föreslagna regeln, att
säkerhet skall krävas endast när skäl därtill föreligger, blir mycket svår
att handha för den tillämpande myndigheten. Denna måste då, om säkerhet
skall begäras, enligt etableringsutredningens egen exemplifiering göra
gällande, att man på goda grunder misstänker, att vederbörande avser
att undandra sig sina skyldigheter. Det vore enligt nämndens mening lämpligare
att bibehålla den bestämmelse som den sakkunnige föreslagit. Genom
en på denna grundad lämplig praxis torde man kunna både gardera det
reella säkerhetsbehovet och undvika den av etableringsutredningen befarade
irritationen i de internationella förbindelserna.

Kommerskollegium biträder den sakkunniges förslag till uppmjukning av
nu gällande krav på säkerhet för skatter men är dock i likhet med elableringsutredningen
närmast böjt för att förorda, att kravet helt slopas.

Under erinran att enligt gällande överenskommelser indrivningsåtgärder
kan vidtas mot personer bosatta i de skandinaviska länderna, ifrågasätter
överståthållarämbetet, om inte utlänningar bosatta i våra nordiska grannländer
borde i fråga om ställande av säkerhet för skatter jämställas med
utlänningar bosatta i Sverige.

Beträffande den lagtekniska avlattningen av de föreslagna reglerna om
skyldighet att ställa säkerhet för skatt anser dubbelbeskattningssakkunniga
det rationellt att begränsa säkerhetens storlek inom eu jämförelsevis snäv
ram men medge att säkerheten får tas i anspråk även för andra skatter
och avgifter. I det förstnämnda hänseendet vill dubbelbeskattningssakkunniga
endast ifrågasätta en befogenhet för den prövande myndigheten att
om särskilda skäl föreligger bestämma säkerheten till högre belopp än som
följer av huvudregeln. Därvid har dubbelbeskattningssakkunniga närmast
avsett utlänningar, som väntas få låg nettoinkomst men som har betydande
lönekostnader och därmed också en avsevärd skyldighet att inleverera källskatt
för anställda. Dubbelbeskattningssakkunniga framhåller vidare, att
ställandet av säkerhet erfordras främst beträffande sådana utlänningar,
som i sin näring inte har fasta anläggningar av större värde. Detta gäller
exempelvis agentrörelser utan egna varulager.

I andra yttranden förs fram olika förslag om säkerhetens storlek och
om vad ställd säkerhet bör avse. I sistnämnda hänseende har nämnts skatter
på vilka förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är tillämplig, sjömansskatt, bevillningsavgifter enligt förordningen om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, olika avgifter inom
jordbruksregleringens ram samt pensionsavgifter och andra försäkringsavgifter
berörande de anställda.

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 dr 1968

109

Departementschefen

Allmänna synpunkter

I fråga om rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i Sverige gäller
sedan gammalt bestämmelser, som saknar motsvarighet beträffande svenska
rättssubjekt. Allmänna bestämmelser om utlänningars näringsutövning
finns i näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln är att utlänningar måste
ha särskilt tillstånd för att kunna utöva näringsverksamhet här i riket.
Åtskilliga näringsgrenar, t. ex. jordbruk och annan s. k. urproduktion, fallei
dock utanför förordningens tillämpningsområde. Sådana näringar anses
utlänningar kunna utöva fritt, om inte särskilda regler i andra författningar
hindrar det. Utländska juridiska personers näringsutövning i Sverige
sker i allmänhet genom svenska dotterbolag. För dotterbolagets verksamhet
gäller då samma regler som för andra svenska juridiska personer.
Utländska bolag och ekonomiska föreningar kan emellertid också driva näring
här genom filial. Bestämmelser härom ges i lagen den 3 juni 1955 om
rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den s. k.
filiallagen. Rätten att använda filialformen är beroende av tillstånd av
Kungl. Maj :t.

Utöver dessa allmänna bestämmelser finns ett flertal andra föreskrifter,
som rör utländska rättssubjekts näringsutövning. I olika sammanhang har
sålunda föreskrivits, att utländskt rättssubjekt inte alls eller endast efter
särskilt tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva
''iss \erksamhet eller förvärva viss egendom. Av grundläggande betydelse
för utlännings möjligheter att här idka näring är vidare utlänningslagen och
utlänningskungörelsen.

Den sakkunniges förslag beträffande utländska rättssubjekts rätt att idka
näring innebär, att allmänna bestämmelser om sådan rätt skall tas upp i en
ny lag, som skall ersätta näringsfrihetsförordningens och filiallagens regler
i ämnet. Som framgår av det föregående ansluter jag mig till detta förslag
om lagstiftningens uppläggning.

En grundläggande fråga vid revisionen av bestämmelserna om utländska
näringsidkare är, om den nya lagstiftningen skall ha samma formellt restriktiva
karaktär som nu gällande. Till en början bör här framhållas, att
de nuvarande bestämmelserna i praktiken tillämpas liberalt. Som har påpekats
vid remissbehandlingen, måste också erfarenheterna av den utländska
etablering, som förekommit under senare tid, anses övervägande positiva.
Andra faktorer, som måste tillmätas stor betydelse vid utformningen
av den nya lagstiftningen, är den ökade ekonomiska samverkan mellan

110 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

länderna och strävandena mot större likställighet mellan skilda länders
medborgare.

Den sakkunnige har närmare övervägt de omständigheter som kan anföras
till stöd för att huvudregeln alltjämt bör vara, att utländska rättssubjekt
endast under vissa förutsättningar skall ha rätt till näringsutövning.
Sådana omständigheter är enligt den sakkunnige dels vissa allmänna intressen
av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig
natur, dels särskilda förhållanden, som hänger samman med
en utländsk näringsidkares person och domicil. Från näringspolitisk och
samhällsekonomisk synpunkt anses det sålunda betydelsefullt, att det finns
ett skydd mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet.
Det är också av betydelse från allmän synpunkt, att utländsk näringsidkare
driver sin verksamhet så, att säkerhets-, ordnings- och hälsovårdsintressen
etc. inte åsidosätts. Vidare kan ett rättssubjekts utländska nationalitet
i och för sig och, i förekommande fall, domicil utomlands medföra vissa
komplikationer i rättsligt avseende. I detta sammanhang framhåller den
sakkunnige vidare bl. a. vikten av att de utländska näringsidkarna är förtrogna
med svensk rättsuppfattning samt med svenska affärsbruk och arhetsmarknadsförhållanden.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att
även för framtiden vissa särskilda bestämmelser behövs
i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. Den
sakkunnige anför därvid, att det är uppenbart att en utländsk näringsidkare
vid sin verksamhet här i riket måste vara underkastad alla de föreskrifter
av social, poli t irättslig eller annan art, vilka
enligt skilda författningar gäller för näringsverksamhet. Eu uttrycklig
bestämmelse om detta anser den sakkunnige emellertid vara lämplig i
tydlighetens intresse. Klart är att beträffande förhållanden, som regleras
genom författningar av nu berörd art, en utländsk näringsidkare är underkastad
svensk myndighets och svensk domstols avgöranden på samma sätt
som svenska näringsidkare. Den sakkunnige anser vidare, att den nya lagen
liksom filiallagen bör innehålla föreskrifter om att svensk
civillag skall vara tillämplig på de rättsförhållanden, som
rör näringsverksamheten här i riket. Likaså bör klart fastställas, att
svensk d o m s r ä 11 föreligger i civilrättsligt hänseende. Olägenheter
kan tänkas uppkomma om näring drivs av utlänning, so m ä r
omyndig eller i konkurs. För närvarande gäller att endast myndig
utlänning kan medges rätt att idka näring här, och i praxis har dessutom
ställts krav att han ej är i konkurs. Den sakkunnige anser det befogat
att upprätthålla dessa krav även i fortsättningen. I fråga om utländska
näringsidkare med domicil utomlands pekar den sakkunnige på
de olägenheter som kan uppkomma för svenska myndigheter och för den
utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

på grund av svårigheter att komma i kontakt med näringsidkaren. Vid tilllämpningen
av näringsfrihetsförordningen har i de fall, då utlänningar som
inte är bosatta i Sverige fått näringstillstånd, föreskrivits att utlänningen
skall ha ett här bosatt ombud, som är svensk medborgare. Beträffande utländsk
juridisk person gäller enligt filiallagen, att här i landet skall finnas
förvaltningsorgan, som både har befogenhet att företräda företaget med avseende
på verksamheten här i landet och står visst ansvar för denna. Då
läget i många avseenden är likartat när en utomlands bosatt utlänning driver
näring här, anser den sakkunnige att det även i sådant fall bör finnas
en person som dels har befogenhet att företräda utlänningen, dels ansvarar
för verksamhetens behöriga bedrivande. I fråga om utländska juridiska
personer bör utöver behovet av ett förvaltningsorgan uppmärksammas vikten
av att till skydd för tredje man uppställs regler om kontroll,
som åtminstone i viss mån svarar mot dem som gäller för svenska
bolag och ekonomiska föreningar. Sådana föreskrifter finns nu i filiallagen.

Bestämmelser av den innebörd som nu redovisats kan i viss utsträckning
tillgodose de synpunkter som gör sig gällande i fråga om utländska rättssubjekts
näringsutövning här. Detta gäller emellertid inte alla förhållanden.
Därför bör enligt den sakkunnige en tillståndsprövning bibehållas.
Detta fordras dels för att de näringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkterna skall kunna tillmätas betydelse i enskilda fall, dels för att
en utlännings personliga förhållanden som är av annan än rättslig art skall
kunna beaktas. Den sakkunnige framhåller, att tillståndsprövningen — till
skillnad från de föreslagna bestämmelserna om tillämpligheten av svensk
rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare m. in. — innefattar
moment som är diskriminerande mot utländska rättssubjekt.

Den sakkunnige påpekar att beträffande vissa kategorier utländska rättssubjekt
och på vissa områden av näringslivet skäl kan föreligga att göra
kontrollen mindre omfattande, bl. a. med hänsyn till internationella
överenskommelser. Oavsett vilka åtaganden från svensk sida som
slutligen kan bli aktuella i fråga om etableringsrätten, bör den nya lagstiftningen
enligt den sakkunnige utformas med tanke på att sådana åtaganden
kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt skall medges vidgad
etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige väsentligen kunna
ordnas inom ramen för en tillståndsprövning. Också formliga undantag från
annars gällande regler, främst från tillståndstvånget, förutsätts kunna komma
i fråga. Även oavsett konventioner bör utlänningar, som varit bosatta
i Sverige längre tid, kunna behandlas särskilt gynnsamt.

Den sakkunnige har även övervägt behovet av undantag från tillståndstvånget
med hänsyn till att vissa näringar hittills varit fria för utländska
rättssubjekt på grund av att de fallit utanför näringsfrihetsförordningens
och filiallagens näringsbegrepp. Den nya lagstiftningen bör enligt
den sakkunniges mening i princip omfatta all verksamhet, som enligt all -

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

mänt språkbruk innefattas i uttrycket näring. Han anser emellertid, att det
i dagens läge kan vara skäl att göra undantag för vissa näringar, som hittills
varit fria.

Den nya lagstiftningen bör sålunda enligt den sakkunnige innehålla —
förutom särskilda bestämmelser av den art som förut angivits — den h uvu
dregel n att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning skall
vara beroende på tillstånd. Undanlag från tillståndskravet bör kunna
komma i fråga såväl för vissa kategorier utländska rättssubjekt som för
särskilda näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår att Kungl. Maj :t i lagen
bemyndigas fastställa de undantag som kan behövas för en snabb och smidig
anpassning till, framför allt, ändrade konjunkturförhållanden och nya
konventioner. Det bör enligt den sakkunnige även ankomma på Kungl.
Maj:t att bestämma ändringar i normerna för tillståndsgivninge
n.

Den sakkunniges förslag till ny lagstiftning om utländska näringsidkare
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser. Även jag anser alt förslaget i huvudsak bör genomföras.
Ett par handelskamrar har ansett, att lagstiftningen kan anstå i avvaktan
på den internationella utvecklingen. Som jag tidigare framhållit bör emellertid
lagstiftningsfrågan inte ytterligare skjutas på framtiden.

Vad den sakkunnige anfört till stöd för att särskilda bestämmelser
behövs om utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket har
inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. De föreslagna bestämmelserna
om tillämpligheten av svensk rätt, om svensk domsrätt, om verkan
av omyndighet och konkurs, om särskild föreståndare för verksamheten i
vissa fall samt om kontroll av juridiska personer har inte heller föranlett
erinran. I stort sett kan även jag biträda den sakkunniges förslag i dessa delar.
I ett par avseenden vill jag dock förorda jämkningar av de föreslagna
reglerna. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Även förslaget att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning i princip
skall vara beroende av tillståndsprövning har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen
har dock satt i fråga, om särskilda spärrar för utländsk
etablering här i landet bör upprätthållas. Fullmäktige i riksbanken
har uttalat eu allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man
avstår från generellt lillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.
För min del anser jag övervägande skäl tala för att den sakkunniges förslag
godtas. Som etableringsutredningen påpekat är det vanskligt att bedöma,
vilka konsekvenserna skulle bli, om vi avskaffade alla restriktioner på detta
område, innan andra länder är beredda att ta ett sådant steg. Den sakkunniges
förslag kan, som påpekats vid remissbehandlingen, karakteriseras som
en kodifiering av gällande rätt och som en teknisk modernisering av lagstiftningen.
Mera djupgående ändringar bör enligt min mening inte göras för

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

113

närvarande. Det får i delta sammanhang inle förbises att tillämpningen av
de nuvarande tillståndsreglerna är mycket liberal. Samma principer bör
gälla i fråga om de nya reglerna. De närmare grunderna för tillståndsprövningen
behandlas i särskilda avsnitt i det följande.

I ett avseende innebär den sakkunniges förslag en väsentlig ändring i vad
som nu gäller, nämligen i fråga om möjligheten för Kungl. Maj :t att medge
undantag från reglerna. Genom att sådan möjlighet införs skapas, som
understrukits i flera remissyttranden, förutsättningar för eu smidig anpassning
till skiftande förhållanden. Detta innebär att de synpunkter jag inledningsvis
anfört om hänsyn till de internationella samarbetssträvandena kan
beaktas. Bl. a. kan framhållas alt förevarande lagstiftning inte kommer alt
medföra några svårigheter vid en svensk anslutning till EEC. Jag anser därför,
att Kungl. Maj :t som den sakkunnige föreslagit bör få fullmakt att medge
undantag från bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det förutsätts, att
fullmakten i frågor av större räckvidd skall utnyttjas endast till att fullfölja
principiella ställningstaganden från riksdagens sida. Bl. a. med hänsyn
till detta bör fullmakten utformas något annorlunda än den sakkunnige
föreslagit. Till denna fråga återkommer jag i senare avsnitt.

Som näringsidkande enligt näringsfrihetsförordningen anses även deltagande
såsom bolagsman i näringsverksamhet, som
drivs av svenskt handelsbolag. Motsvarande bör som den sakkunnige
anfört gälla enligt den nya lagen.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Som tidigare anförts faller vissa näringsgrenar utanför näringsfrihetsförordningens
tillämpningsområde. Detta gäller s. k. urproduktion — som
går ut på att frambringa naturalster och råämnen — samt immateriell produktion.
Förordningen har alltså ej ansetts tillämplig på sådana näringar
som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske, vetenskaplig och konstnärlig
verksamhet, fullgörande av personliga tjänster, t. ex. av läkare och
lärare, samt konsultativ verksamhet. Skälen för att de utländska rättssubjektens
etablering som näringsidkare här i riket skall vara underkastad
kontroll gäller emellertid för alla näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår därför,
att den nya lagstiftningen i princip skall omfatta näringsidkande
i vidsträckt bemärkelse. Han förutsätter därvid, att vissa
näringsgrenar i administrativ ordning skall kunna undantas från kontrollen
när detta anses lämpligt.

Den sakkunniges förslag om lagstiftningens räckvidd har inte mött någon
invändning vid remissbehandlingen, och det bör enligt min mening godtas.
Förslaget innebär att den nya lagstiftningen formellt får något större räckvidd
än de nuvarande reglerna om utländska rättssubjekt. Detta får dock
inte tolkas som ett avsteg från den liberala inställning till utländska närings -

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

utövare som råder i Sverige. Skälen till ändringen är av systematisk och
principiell art. Det är knappast möjligt att vid lagstiftningens modernisering
bygga på näringsfrihetsförordningens näringsbegrepp, som tillkommit
under samhällsförhållanden vilka mycket avviker från nutidens. Avsikten
är däremot inte att försämra de utländska rättssubjektens möjligheter att
idka näring. Med hänsyn härtill bör, såsom också den sakkunnige föreslagit,
de näringsgrenar som f. n. kan utövas fritt av utlänningar så långt möjligt
undantas från tillståndstvånget. Enligt den sakkunnige skall regler om sådana
undantag utfärdas i administrativ ordning. Reglerna synes dock ha
sådan karaktär att de bör ingå i själva lagen. Jag återkommer senare till
denna fråga.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse,
kan del knappast komma i fråga att i lagtexten räkna upp alla de
särskilda näringsfång, som skall falla under lagen. Som den sakkunnige
föreslagit bör därför i lagtexten endast anges, att lagen avser idkande
av näring här i riket. I likhet med den sakkunnige anser jag, att
lagtexten inte bör innehålla någon definition av vad som avses med idkande
av näring.

Emellertid har den sakkunnige utförligt diskuterat, vilka omständigheter
som medför, att en verksamhet är att anse såsom
näringsidkande. Hans uttalanden i denna fråga har i allmänhet
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag instämmer i huvudsak
i dessa uttalanden. På ett par punkter bör emellertid uttalandena
kompletteras.

Den sakkunnige har anfört, att ett utländskt transportföretag under vissa
förutsättningar bör kunna fritt upprätta kontor här för bl. a. upplysning,
reklam och biljettförsäljning. Med anledning av en anmärkning från en remissinstans
vill jag framhålla, att friheten att öppna kontor av denna art
avses gälla endast för transportföretag, som befordrar varor eller passagerare
till eller från Sverige. I sådana fall kan nämligen kontorets verksamhet betraktas
som blott ett underordnat led i transportverksamheten. Om kontoret
upprättas av t. ex. en utländsk resebyrå, bör däremot tillstånd regelmässigt
fordras.

Vid remissbehandlingen har vidare invändningar riktats mot den sakkunniges
uttalande, att enbart förvaltning av värdepapper inte kan betraktas
som näringsidkande. För min del anser jag, att yrkesmässig förvaltning
av värdepapper för annans räkning alltid måste anses som näringsverksamhet.
Lika klart synes vara, att en enskild person inte kan anses vara näringsidkare
blott därför att han förvaltar sina egna eller närståendes värdepapper.
Mera tveksam kan frågan vara, när det gäller juridiska personer, vilka
har som enda uppgift att äga och förvalta värdepapper. Enligt min mening
bör i sådana och likartade fall näringsverksamhet i regel anses föreligga
även när den juridiska personen utövar endast obetydlig aktivitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

115

Den gjorda bestämningen av begreppet näringsidkande anknyter i många
avseenden till motsvarande begrepp i varumärkeslagen men är något mindre
vidsträckt än detta. Bl. a. skall den som idkar konstnärlig eller vetenskaplig
verksamhet inte anses som näringsidkare enligt förevarande lagförslag
i motsats till vad som gäller enligt varumärkeslagen. Några remissinstanser
har anfört, att det är olämpligt att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp
lägga in en annan mening än den som begreppet har i bl. a. varumärkeslagen.
Även om en fullständig samordning mellan lagarna är önskvärd
från systematisk synpunkt, är enligt min mening en sådan samordning inte
möjlig. Detta beror på att lagarna fyller olika uppgifter. En konstnär eller
en författare anses böra ha möjlighet att skaffa sig varumärkesskydd och
betraktas alltså som näringsidkare enligt varumärkeslagen, men anledning
saknas att föra in sådan verksamhet under den näringsrättsliga regleringen.
Det förefaller otänkbart att t. ex. en utländsk författare skulle behöva näringstillstånd
för att vara verksam i Sverige. Det torde inte heller vara möjligt
att anse verksamhetsformer av denna art principiellt falla under den
nya lagen men undanta dem från bestämmelserna om tillståndstvång genom
en särskild regel. En sådan undantagsregel synes nämligen inte kunna utformas
så, att den inbegriper varje verksamhetsform, som faller under varumärkeslagens
näringsbegrepp men för vilken rimligen inte bör krävas tillstånd
enligt förevarande lagstiftning.

Det anförda bör inte undanskymma det förhållandet, att begreppet näringsidkande
i det stora hela har samma innebörd i förevarande lag som i
varumärkeslagen. I vissa gränsfall bör emellertid förevarande lag tolkas,
icke på grundval av varumärkeslagens begreppsbildning utan med hänsyn
till näringslagstiftningens allmänna syften.

Särskilda frågor rörande utlänningar
Tillståndsprövningen

Vid tillståndsprövningen bör som tidigare anförts beaktas dels samhällsekonomiska
och näringspolitiska synpunkter, dels utlänningens personliga
förhållanden.

Vilken betydelse de samhällsekonomiska och näringspolitiska
synpunkterna bör tillmätas beror enligt den sakkunnige
på, utom konjunkturläget, bl. a. arten och antalet av de ansökningar, som
kommer att göras. Så länge den utländska etableringen liksom hittills har
begränsad omfattning, blir dessa synpunkter av mera underordnad betydelse.
De får tillmätas större vikt exempelvis om antalet ansökningar, allmänt
sett eller beträffande viss näringsgren, ökar i väsentlig grad. Den sakkunnige
anför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka allmänna
normer som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndsprövningen.
Därvid bör bl. a. beaktas Sveriges åtaganden genom konventioner.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 08 år 1068

Möjlighet bör även finnas att beakta reciprocitetssynpunkter, dvs. om i sökandens
hemland en svensk medborgare kan få motsvarande rätt till näringsutövning.
Något uttryckligt krav på reciprocitet bör dock inte uppställas.
I likhet med vad som nu tillämpas bör ej heller ställas krav på yrkeskunnighet
— utöver vad som gäller för svenska medborgare i motsvarande fall.
Den sakkunnige diskuterar vidare i vad mån det — i ärenden som inte rör
ambulatorisk handel o. d. — bör prövas, om från svensk synpunkt eu verksamhet
är önskvärd eller inte. Han anför därvid, att i nuvarande praxis inte
närmare prövas, om verksamheten är önskvärd eller behövlig från allmänhetens
synpunkt eller medför olägenhet för övriga näringsidkare i orten.
Även för framtiden bör gälla, att någon sådan prövning med hänsyn till lokala
förhållanden ej skall ske. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar den
sakkunnige — förutom att det inte finns lokala organ som är lämpade för
prövningen — att en etableringskontroll av denna natur skulle vara främmande
för den svenska inställningen till konkurrensspörsmål. Lokala konkurrensförhållanden
bör sålunda inte beaktas. En annan sak är att konkurrensfrågor
kan bli av allmän näringspolitisk betydelse och på den grunden
böra bedömas från de allmänna synpunkter som tidigare berörts.

Ett par remissinstanser har satt i fråga, om en behovsprövning grundad
på näringspolitiska intressen är lämplig. Enligt en instans hör frågan, huruvida
i ett visst läge behovsprövning skall tillämpas, avgöras lagstiftningsvägen.
Andra instanser understryker vikten av att en näringspolitisk bedömning
sker i tillståndsärendena. För egen del anser jag, att den sakkunnige
gjort en lämplig avvägning av de intressen som här gör sig gällande.
De samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna bör sålunda
under nuvarande förhållanden tillmätas underordnad betydelse. Praxis i
tillståndsärendena bör därför alltjämt vara liberal. Särskilt vill jag understryka,
att lokala behovs- och konkurrenssynpunkter ej bör beaktas. Möjligheten
att i tillståndsärenden ta samhällsekonomiska och näringspolitiska
hänsyn bör emellertid inte helt upphöra. Under förändrade förhållanden
kan det vara önskvärt att tillmäta sådana hänsyn större vikt än nu. Det
torde som den sakkunnige föreslagit få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
bestämma, vilka normer som skall gälla i detta hänseende.

Svenska åtaganden i kon ventio n e r måste även beaktas i detta sammanhang.
I nuvarande läge bör främst uppmärksammas EFTA-konventionen,
det nordiska samarbetet och den europeiska bosättningskonventionen.
Jag har inledningsvis antytt, att större klarhet nåtts om innebörden av
EFTA-konventionens etableringsregler, genom att medlemsländerna enats
om vissa grunder för reglernas tolkning och praktiska tillämpning. Främst
kan nämnas, att medborgare i ett EFTA-land skall ha rätt att utan diskriminerande
behandling etablera handelsföretag i ett annat EFTA-land för
handel med s. k. EFTA-varor. Principerna för prövningen av ärenden rörande
medborgare i konventionsstaterna kommer emellertid inte att ändras

117

Kiingl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

genom den nya lagstiftningen. En särskild fråga i detta sammanhang, nämligen
kravet på säkerhet för skatter, behandlas i ett följande avsnitt.

Prövningen av utlänningens personliga förhållanden
bör liksom nu endast gå ut på att få fastslaget, om allvarligare anmärkningar
är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. Vilka krav som
hör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras beror,
som den sakkunnige anfört, i ej ringa grad på vilken tid utlänningen varit
bosatt i Sverige. Den sakkunnige har närmare utvecklat de grunder efter
vilka prövningen bör ske. Dessa synpunkter har lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen, och även jag ansluter mig i huvudsak till dem. Jag vill
understryka, att prövningen i regel skall vara av summarisk karaktär och
att den inte avses omfatta någon ingående granskning av alla sökandens
personliga omständigheter. I fråga om utlänning, som är bosatt här i riket,
torde tillstånd endast i undantagsfall behöva vägras.

Beträffande utlänning som är bosatt utomlands bör, som den sakkunnige
anfört, särskilda skäl krävas för att näringstillstånd skall beviljas. Enligt
min mening bör detta krav anges i själva lagtexten. Denna fråga kommer
att beröras närmare i specialmotiveringen.

Särskilda regler för vissa näringar

Näringsfrihetsförordningen ger särskilda föreskrifter för utlänningar i
fråga om vissa näringar. Dessa näringar är — förutom gårdfarihandel, realisation
och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutransporter,
redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshantering
hörande verksamhet. Som den sakkunnige anfört kan det inte
anses erforderligt att ta in motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Beträffande
varutransporter torde det sålunda utan särskild föreskrift stå
klart, att näringstillstånd medför rätt att företa sådana transporter som har
naturligt samband med den näringsverksamhet tillståndet avser. Även de
övriga nu berörda specialreglerna kan utan olägenhet utgå. I likhet med den
sakkunnige anser jag det emellertid lämpligt att från tillståndstvång undanta
— jämte vissa andra näringar som behandlas i det följande — rederirörelse
med svenskt fartyg, i vilket utlänningen äger del.

Även andra författningar innehåller bestämmelser om utlänningars
rätt att utöva vissa näringar. Enligt några författningar gäller ovillkorligt
förbud för utlänning att utöva näring av bestämt slag. Självfallet
skall inte den nya lagen medföra någon ändring i detta avseende. Utanför
näringsfrihetsförordningen finns vidare en del bestämmelser om att utlänning
efter särskilt tillstånd kan bli berättigad att driva viss verksamhet.
Sådana bestämmelser gäller för bl. a. givande av offentliga föreställningar,
kustfart och insjöfart, inrikes luftfart, gruvdrift och bearbetande av mineralfyndighet.
Den sakkunnige har inte ansett, att dessa verksamhetsgrenar
bör tas undan från den nya lagen på den grund att tillståndsprövning skall

118 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ske enligt andra författningar. Jag instämmer i vad den sakkunnige anfört
i denna fråga.

I vissa äldre författningar finns, som den sakkunnige närmare angivit,
regler om rätt för utlänning att på vissa villkor idka uppköp av fisk under
pågående sillfiske vid Bohusläns kuster. Vidare har med anledning av konventioner
meddelats en del föreskrifter som rör utlänningars rätt att driva
viss näringsverksamhet. Föreskrifter av denna art förekommer i författningar
angående danska fiskares rätt att här avyttra fisk, angående fiske
i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart och angående norska
flyttlappars rätt till renbetning m. m. Som den sakkunnige föreslagit bör
fastslås att den nya lagen inte lägger hinder i vägen för ifrågavarande verksamhet.

En viktig fråga är, om näringar, som enligt gällande rätt
är fria för utlänningar, även i fortsättningen hör tas undan
från tillståndstvång. Den sakkunnige framhåller att de skäl som motiverar
kontroll över utländsk näringsverksamhet i princip gäller även när fråga är
om näringar som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde.
Men även om den nya lagen därför i och för sig bör avse också sådana
näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat att i viss utsträckning
ta fasta på att det hittills icke yppats några större olägenheter av
att tillstånd ej har krävts för vissa näringar. Den sakkunnige anser, att i
dagens läge undantag från tillståndstvång bör gälla inom urproduktionens
område för jordbruk jämte binäringar samt skogsbruk och fiske. Han erinrar
om den begränsning av utlänningars möjligheter att etablera sig på
dessa områden, som ändå föreligger på grund av de bestämmelser som gäller
om utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans rätt att fiska på
svenskt vatten. Vidare bör enligt den sakkunnige inom den immateriella
produktionens område undervisningsverksamhet och verksamhet som läkare,
tandläkare och veterinär tas undan från tillståndstvånget. För rätten
att utöva de tre sistnämnda yrkena gäller särskilda behörighetsregler.

Beträffande utformningen av reglerna om de nu angivna
undantagen anför den sakkunnige följande. I lagens övergångsbestämmelser
bör föreskrivas, att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet
som med anledning av överenskommelse med främmande
stat redan har föreskrivits för medborgarna i sådan stat. I den mån eljest
— enligt det förut sagda eller på grund av framtida överväganden — befinnes
motiverat att beträffande viss näring göra undantag från tillståndstvång
eller från lagens föreskrifter i övrigt, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att
förordna därom. Lagen bör därför innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t
att utfärda bestämmelser i nu berörda hänseenden.

Den sakkunniges förslag om undantagsbestämmelser för vissa näringsgrenar
har under remissbehandlingen inte mött någon invändning i sak.
Det tillgodoser också i allt väsentligt de synpunkter jag tidigare anfört om

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

att de nya reglerna inte bör inskränka de möjligheter att idka näring, som
utlänningarna f. n. har. Reglerna bör dock enligt min mening utformas på
annat sätt än den sakkunnige föreslagit. Förslaget att det skall ligga i
Kungl. Maj :ts hand att förordna om undantag är grundat på tanken att undantagsreglerna
skall kunna ändras smidigt. Kretsen av näringar, som är
undantagna från tillståndstvång, skulle enligt den föreslagna ordningen
kunna utvidgas eller inskränkas utan större omgång. Enligt min mening
finns dock knappast beträffande dessa regler något behov av att kunna vidta
dylika snabba ändringar. De föreslagna undantagsreglerna är uttryck för
ett rättsläge, som bestått oförändrat under mycket lång tid och som inte
avses bli väsentligt ändrat genom den nya lagstiftningen. Med hänsyn härtill
torde regler om generella undantag från tillståndstvång beträffande särskilda
näringar inte böra ges utan riksdagens medverkan. Uttalanden
i denna riktning har även gjorts av några remissinstanser. Jag förordar på
grund av det anförda, att de ifrågavarande undantagsreglerna
tas in i lagen och inte som den sakkunnige föreslagit i tilllämpningskungörelsen.
Härigenom minskas även i viss mån de principiella
betänkligheter vilka — såsom några remissinstanser framhållit — kan anföras
mot att bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t, i stället för lagens
regler, i praktiken blir de oftast tillämpade.

Lagregelns innehåll bör i stort sett överensstämma med den
sakkunniges förslag till bestämmelse i tillämpningskungörelsen — frånsett
det tidigare nämnda, speciella undantaget för uppköp av fisk och därmed
sammanhängande verksamhet. Regeln om undantag bör alltså gälla endast
för i Sverige bosatta utlänningar. Regeln bör ha den formen att utlänningar,
som uppfyller detta villkor, skall vara likställda med svenska medborgare
beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar. Jag anser inte nödvändigt
att ställa upp krav på att utlänningen skall vara myndig och ej i konkurs.
Något sådant villkor gäller inte f. n. beträffande de näringar som faller
utanför näringsfrihetsförordningen.

Föreskrift om att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet
som redan har föreskrivits med anledning av överenskommelse
med främmande stat bör som den sakkunnige föreslagit tas in i
övergångsbestämmelserna. Den nyss berörda föreskriften om undantag för
vissa äldre regler om uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet
bör lämpligen meddelas på samma sätt.

För tydlighets skull bör påpekas, att vad som i detla avsnitt anförts om
riksdagens medverkan vid tillblivelsen av undantagsbestämmelser avser endast
de regler som utan samband med överenskommelser om internationellt
ekonomiskt samarbete ger utlänningar generell rätt att idka vissa näringar.
Jag återkommer i följande avsnitt till frågan om rätt för Kungl. Maj :t att i
övrigt medge undantag från lagen.

120

Kungl. Maj ds proposition nr 98 år 1968

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Utöver undantagsregler för särskilda näringar bör övervägas, i vad man
undantag bör komma i fråga på det sättet att utlänningar av viss nationalitet
eller eljest tillhörande en särskild kategori medges rätt till näringsverksamhet
i allmänhet eller i varje fall rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt
näringsområde.

Den sakkunnige framhåller till eu början, att utlänningar som
fått bosättningstillstånd bör befrias från skyldighet att söka
näringstillstånd. Med hänsyn till de förutsättningar som utlänningslagstiftningen
uppställer för att bosättningstillstånd skall kunna beviljas bör det
enligt den sakkunnige inte väcka betänkligheter att befria utlänningar med
sådant tillstånd från skyldighet att söka näringstillstånd, liksom de redan
befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd. Jag instämmer i denna uppfattning
som biträtts också av flera remissinstanser.

Beträffande nordiska medborgare tillämpas eu liberal tillståndspraxis
i enlighet med en rekommendation från Nordiska rådet, men
f. n. föreligger inte sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna
angående etableringsrätten att direkta undantagsbestämmelser behövs.
Inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetet kan det emellertid
bli aktuellt att ta undan danska, finska, isländska och norska medborgare
från tillståndstvånget.

Undantag kan vidare vara påkallade med hänsyn till andra internationella
överenskommelser. Den sakkunnige har i detta sammanhang
redogjort för bestämmelser i den europeiska bosättningskonventionen,
EFTA-konventionen och Romfördraget.

Den europeiska bosättningskon ven tio nen bör beaktas
vid lagens utformning, även om Sverige — till skillnad från bl. a. Danmark
och Norge — ännu ej ratificerat konventionen. Liksom den sakkunnige anser
jag, att konventionen inte nödvändiggör några särskilda bestämmelser
utöver särbestämmelsen för utlänningar med bosättningstillstånd.

Den sakkunnige framhåller, att etableringsreglerna i EFTA-konvent
i o n e n kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya lagens tillståndsregler
lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen. Några
egentliga undantagsregler behövs således inte med anledning av denna konvention.
Även ytterligare överenskommelser, som kan komma att nås under
det fortsatta arbetet inom organisationen, kan tillgodoses inom ramen för
den föreslagna lagens tillstånds- och undantagsregler.

Etableringsreglerna i Romfördraget bör beaktas i detta sammanhang
med tanke på en eventuell svensk EEC-anslutning. Möjligheter bör
alltså föreligga att för medborgare i EEC-stater göra de undantag från lagen
som kan visa sig erforderliga på grund av ett svenskt åtagande att i
större eller mindre utsträckning tillämpa Romfördragets regler.

Av vad som nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa

121

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 år 1:968

kategorier utlänningar framgår, att sådana undantag f. n. inte är påkallade
annat än beträffande utlänningar som har bosättningstillstånd men att ytterligare
undantag kan tänkas komma i fråga i framtiden.

I fråga om undantaget för utlänningar som har bosättningstillstånd delar
jag den sakkunniges uppfattning att regeln härom bör tas in i själva lagen.
Regeln bör, som den sakkunnige föreslagit, ha den utformningen att s ådana
utlänningar skall vara likställda med svenska
medborgare beträffande rätten till närings utövning.
Den sakkunnige har anfört, att de dock bör vara underkastade de allmänna
föreskrifter, som enligt hans förslag bör gälla oberoende av frågan om
tillståndstvång, dvs. beträffande verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet
alt ha föreståndare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under
svensk lag och vara underkastade svensk domsrätt. Ett par remissinstanser
har satt i fråga om dessa begränsningar är helt förenliga med bosältningskonventionen.
För egen del anser jag att kraven på att utlänningen
skall vara myndig och ej i konkurstillstånd samt i vissa fall ha föreståndare,
vilka krav avviker från vad som gäller för svenska medborgare, inte kan
anses vara förenliga med konventionen. Dessa krav bör därför inte tas upp
i lagen. — Som den sakkunnige anfört kommer utlänning med bosättningstillstånd
alltjämt att vara underkastad de förbud och andra särskilda föreskrifter
för utlänningars utövning av vissa näringsgrenar som finns i andra
författningar.

Med tanke på de ytterligare undantag som i framtiden kan föranledas av
konventioner anser den sakkunnige, att det av honom föreslagna bemy nd
i g a n d e l för Kungl. M a j : t bör innefatta även befogenhet att förordna,
att viss grupp utlänningar skall berättigas att utöva näringsverksamhet
i allmänhet. Jag har i föregående avsnitt funnit, att Kungl. Maj.-t
inte bör kunna utan samband med överenskommelser om internationellt ekonomiskt
samarbete meddela generella undantag för vissa näringar. Däremot
talar starka skäl för ett bemyndigande av den art som den sakkunnige föreslagit
i förevarande avsnitt. Ett sådant bemyndigande torde utgöra en förutsättning
för att Sverige smidigt skall kunna anpassa sig till de avtal som
kan komma att ingås inom ramen för det internationella samarbetet. Särskilt
tänker jag därvid på en eventuell anslutning till EEC. Vidare bör
Kungl. Maj :t även utan formella avtal mellan de nordiska staterna kunna
göra sådana undantag från lagens regler som kan finnas lämpliga med hänsyn
till de nordiska samarbetssträvandena. Jag förordar alltså, att Kungl.
Maj :t bemyndigas utfärda undantagsregler av den art som här behandlats.
Frågan om bemyndigandets närmare utformning berörs i det följande i samband
med frågan om motsvarande bemyndigande beträffande utländska
juridiska personer.

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år !968

Särskilda frågor rörande utländska företag

Den sakkunnige har framhållit, att hans förslag i allt väsentligt bygger
på samma överväganden som 1955 års lagstiftning om utländska bolag och
föreningar. Han har därför inte funnit anledning till någon allmän omprövning
av denna reglering. Lagen bör emellertid byggas ut i vissa avseenden,
så att den mera fullständigt upptar allmänna näringsrättsliga bestämmelser
om utländska juridiska personer.

Förslaget har i denna del inte föranlett någon direkt kritik vid remissbehandlingen.
I några yttranden har dock anförts, att utländsk etablering i
form av dotterbolag är att föredra framför filialetablering. Jag vill erinra
om att uttalanden i denna riktning gjordes även under förarbetena till filiallagen.
De bedömanden som då gjordes torde, som etableringsutredningen anfört,
alltjämt vara bärande. I praktiken har också de utländska företagen i
regel föredragit dotterbolagsformen. Vid bedömningen av nu förevarande
förslag torde emellertid dessa spörsmål kunna lämnas åt sidan, eftersom den
föreslagna utvidgningen av lagens omfattning inte kan tänkas påverka antalet
utländska filialer i Sverige i någon större utsträckning. Jag biträder
alltså den sakkunniges förslag om uppläggningen av lagstiftningen om utländska
juridiska personer.

Olika företagsformer

Filiallagen gäller endast registrerade utländska bolag och ekonomiska
föreningar. Andra juridiska personer, t. ex. stiftelser, nämns inte i vare sig
filiallagen eller näringsfrihetsförordningen. Av näringsfrihetsförordningen
anses följa, att sådana juridiska personer inte har rätt till näringsutövning
som avses i förordningen, men straff torde inte kunna utkrävas för brott
mot detta förbud. Som den sakkunnige anfört bör klara bestämmelser införas
om nu ifrågavarande juridiska personers rättsliga ställning. Även om
det torde bli tämligen ovanligt att sådana rättssubjekt vill driva näring här,
bör denna möjlighet inte uteslutas. Den sakkunnige nämner bl. a., att
etableringsbestämmelserna i vissa konventioner, bl. a. såväl EFTA-konventionen
som Romfördraget, gäller även andra juridiska personer än bolag och
ekonomiska föreningar. Han påpekar vidare, att det i vissa fall kan tänkas
vara svårt att bedöma om ett utländskt rättssubjekt är sådant att de regler
som nu gäller för utländska bolag och ekonomiska föreningar är tillämpliga.
På dessa grunder föreslår den sakkunnige att den nya lagen skall omfatta
alla utländska juridiska personer. Jag delar denna
uppfattning.

Olika slag av näringsverksamhet

I fråga om utländsk juridisk persons idkande av näring, som faller utanför
näringsfrihetsförordningens och filiallagens näringsbegrepp, saknas för -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

fattningsbestämmelser, om man bortser från de särskilt reglerade näringarna.
Den nya lagen bör, som den sakkunnige föreslagit, beträffande utländska
företag liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta alla
slag av näringsverksamhet. I enlighet med den sakkunniges
förslag bör dock lämpligen undantag göras i fråga om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom
en särskild lag härom redan gäller. Med anledning av att frågan om
bankrörelse tagits upp i ett remissyttrande vill jag erinra om att sådan
rörelse enligt lagen om bankrörelse får utövas endast av, förutom riksbanken,
särskilda bankaktiebolag i den ordning som föreskrivs i lagen. En
filial till ett utändskt företag kan därför inte, utan att lagen om bankrörelse
ändras, beviljas tillstånd att driva bankrörelse i Sverige.

Bestämmelsernas innehåll

Som tidigare anförts bör den nya lagens bestämmelser om juridiska personer
i huvudsak bli desamma som i filiallagen. Enligt denna kan utländska
bolag och ekonomiska föreningar få Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring
här i riket. Filiallagen ger vidare vissa föreskrifter för verksamheten och om
firma, registrering, redovisning m. m.

Den sakkunnige har diskuterat i vad mån filiallagens regler kan innebära,
att utländska företag behandlas strängare än svenska företag. Han
har därvid tagit upp de problem som uppstår, om med främmande stat
ingås konvention, som innebär att utländska företag skall kunna idka näring
här på i huvudsak samma villkor som svenska företag. Detta skulle
enligt den sakkunnige inte nödvändigt behöva föranleda undantag från
lagens bestämmelser om tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna
om formerna för verksamheten.

Den sakkunnige har i detta sammanhang berört EFTA-konvention
e n, som han finner inte hindra att en tillståndsprövning bibehålls. Jag
kan här hänvisa till de synpunkter som anförts i fråga om konventionens
betydelse för behandlingen av utlänningar. Dessa synpunkter är tillämpliga
även beträffande utländska juridiska personer.

Inom Europarådet har numera antagits en konvention om
etablering av bolag. Uttrycket bolag i denna konvention omfattar
även andra juridiska personer än bolag. Etableringsutredningen har anfört,
att de bestämmelser den sakkunnige föreslagit är förenliga med konventionen,
och jag finner ej skäl till annan bedömning.

Med hänsyn till etableringsbestämmelserna i Romfördraget, som
närmare berörts av den sakkunnige, kan en svensk EEC-anslutning tänkas
föranleda, att särskilda undantagsregler kommer att behövas för juridiska
personer i medlemsländerna, i huvudsak på samma sätt som i fråga om fysiska
personer.

Anledning att medge undantag från de nuvarande bestämmelserna om

124

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 är 1968

formen för utländska bolags och ekonomiska föreningars verksamhet här
kan också finnas när det gäller verksamhet, som inte omfattas
av näringsfri hetsförordningen och f i 1 i a 11 a g e n men
som förs in under den nya lagens tillämpningsområde. Även om sådan verksamhet
torde drivas i mycket begränsad utsträckning, instämmer jag i vad
den sakkunnige anfört därom.

Det anförda ger vid handen, att även i fråga om juridiska personer undantag
från den föreslagna lagen kan komma att behövas, främst på grund
av internationella överenskommelser. Med hänvisning till vad som tidigare
anförts om motsvarande fråga beträffande utlänningar förordar jag, alt
Kung], Maj: t bemyndigas medge sådana undantag. Bemyndigandet
bör enligt min mening tas upp i en bestämmelse, som omfattar
både utlänningars och utländska juridiska personers näringsutövning.
Det bör avse rätt för Kung]. Maj :t att medge undantag från bestämmelse i
lagen, o in del är påkallat med hänsyn till ö verensko inni
e 1 s e med f r ä in in a nde makt eller med hänsyn till det
nordiska ekonomiska samarbetet. Därigenom möj liggörs eu
smidig anpassning till den internationella utvecklingen i enlighet med de synpunkter
som anförts i det föregående. Det blir däremot inte möjligt för
Kungl. Maj :t att t. ex. med hänsyn till konjunkturutvecklingen förordna om
undantag från lagen utan samband med de internationella samarbetssträvandcna.
Detta innebär eu avvikelse från den sakkunniges förslag. Skälen för
avvikelsen har tidigare redovisats. Även utan det nämnda sambandet bör
emellertid i enskilda fall avsteg kunna göras från lagens föreskrifter, om
särskilda skäl föreligger. Här kan främst erinras om de undantagsfall då
utländsk juridisk person redan här i riket driver jordbruk eller annan verksamhet
som inte omfattas av filiallagen. Som den sakkunnige anfört kan det
i sådana fall vara överflödigt att upprätthålla alla kontrollregler i lagen.
Också i fråga om utlänningar torde speciella förhållanden kunna föreligga
som motiverar avsteg från föreskrift i lagen. Jag förordar därför, att fullmakten
för Kungl. Maj :t skall gälla även rätt att medge undantag i visst fal!
på grund av särskilda omständigheter. 1

1 det föregående har förordats, att även andra juridiska pers oner
än bolag och ekonomiska föreningar skall omfattas
av den nya lagen, men därmed är inte klart vilka möjligheter de bör ha att
idka näring. I och för sig skxdle ett absolut förbud mot näringsutövning av
sådana juridiska personer kunna tänkas. De bör emellertid enligt den sakkunnige
ha viss möjlighet att få tillstånd till näringsutövning. Den sakkunnige
framhåller, att endast ett fåtal ansökningar om sådant tillstånd
kan vara att vänta och att tillstånd bör komma i fråga blott under särskilda
förutsättningar. Han understryker därvid kravet att den juridiska personen
skall ha sådan stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 19(>8

här ingångna avtal. Regeln bör således enligt den sakkunnige utformas så,
att tillstånd som nu avses skall kunna beviljas om
synnerliga skäl föreligger.

Förslaget att tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än bolag
och ekonomiska föreningar har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Också jag biträder detta förslag. På grunder som jag återkommer till
i specialmotiveringen förordar jag även att tillståndsmöjligheten inte begränsas
fullt så strängt som den sakkunnige föreslagit. I stället för kravet
på synnerliga skäl bör som förutsättning för tillstånd gälla att särskilda
skäl föreligger.

Om tillstånd meddelas, bör för verksamheten i princip gälla sanuna kontrollföreskrifter
som för filialer till bolag och ekonomiska föreningar. Skulle
dessa föreskrifter i ett visst fall passa mindre väl med hänsyn till företagets
art, bör som den sakkunnige anfört andra föreskrifter kunna meddelas.

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Näringsfrihetsförordningen och filiallagen föreskriver, att utländska näringsidkare
skall ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under
tre år. Kravet är ovillkorligt. Även i den sakkunniges förslag har tagits upp
bestämmelser om ställande av säkerhet, men de är inte ovillkorliga. Här
bosatta utlänningar föreslås sålunda behöva ställa säkerhet endast om särskilda
skäl föreligger. Utlänningar, som är bosatta utomlands, och utländska
företag skall enligt den sakkunniges förslag i regel ställa säkerhet, men
möjlighet skall finnas att medge undantag från detta krav.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar om behovet av föreskrifter
om ställande av säkerhet. Å ena sidan anförs, att detta krav kan
väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget med hänsyn till att de nuvarande
reglerna om säkerhet inte haft större praktisk betydelse. Å andra
sidan framhålls, att nuvarande goda förhållanden kan försämras, om reglerna
avskaffas.

I likhet med flera remissinstanser anser jag, att det bör övervägas, o m
inte föreskrifterna o in säkerhet helt kan slopas, såsom
även föreslogs av näringsrättsutredningen. Under senare år har ställda
säkerheter behövt tas i anspråk endast ett par gånger om året. Även om
det inte kan uteslutas att flera fall av obetalda skatter skulle ha förekommit,
om säkerhet inte hade krävts, torde det kunna sägas att föreskrifterna
bär ringa praktisk betydelse. Som den sakkunnige anfört har vidare källskattesystemet
minskat möjligheterna för utlänningar att undandra sig
skattebetalning. På grund av dessa omständigheter har den sakkunnige ansett,
att här bosatta utlänningar i princip inte skall behöva ställa säkerhet.
Jag vill framhålla, att de anförda skälen i huvudsak kan åberopas till stöd
för att föreskrifterna om säkerhet avskaffas även i fråga om utomlands bosatta
utlänningar och utländska företag.

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Även andra omständigheter talar för att föreskrifterna om säkerhet helt
slopas. Främst fäster jag här avseende vid de internationella förhållandena.
Den sakkunnige har erinrat om den europeiska bosättningsko nventionens
föreskrift, att medborgare i konventionsstat icke på de övrigas
område skall vara underkastad andra eller högre pålagor, avgifter,
skatter eller utskylder än som tas ut av landets egna medborgare. Den regel
om ställande av säkerhet, som den sakkunnige föreslagit, är visserligen inte
oförenlig med konventionen. Förbehåll kan nämligen göras mot den berörda
föreskriften i samband med ratifikation av konventionen, och dessutom
finns enligt den sakkunniges förslag möjlighet att låta utlänning som tillhör
konventionsstat vara fri från skyldighet att ställa säkerhet. Enligt min mening
är det emellertid att föredra, om anpassningen till konventionen kan
få den formen att reglerna om säkerhet får helt utgå.

Av kanske större vikt än det nu anförda är hänsynen till E F T A-s a marbetet.
Vid de överläggningar om etableringsfrågor som under de senaste
åren hållits inom EFTA bär de övriga medlemsländerna vid återkommande
tillfällen kritiserat vår lagstiftnings ovillkorliga krav på ställande
av säkerhet såsom diskriminerande mot utländska rättssubjekt. Denna
kritik har inte kunnat helt tillbakavisas. Om de undantagsmöjligheter som
den sakkunnige föreslagit införs, kan hävdas att grund för sådan kritik inte
längre föreligger. Det är emellertid även med hänsyn till EFTA att föredra,
att föreskrifterna om säkerhet slopas helt, eftersom då inte heller tveksamma
tillämpningsfall kan komma i fråga. Över huvud taget vill jag i detta
sammanhang understryka etableringsutredningens uttalande om den risk
som torde finnas för att den föreslagna regeln kan skapa irritation i de internationella
förbindelserna utan att denna olägenhet motsvaras av väsentliga
fördelar för stat och kommun.

Ytterligare kan framhållas, att föreskrifter om ställande av säkerhet medför
ett inte obetydligt arbete för myndigheterna. Det måste prövas, vilket
belopp säkerheten skall gälla och om erbjuden säkerhet är betryggande.
Denna prövning skall ske inte endast i tillståndsärendet utan även därefter
vart tredje år. Antalet ärenden skulle visserligen bli lägre enligt den sakkunniges
förslag än f. n., men det skulle bli nödvändigt att i varje enskilt
fall bedöma om säkerhet bör krävas eller inte. Ett avskaffande av kravet
på säkerhet medför alltså en administrativ förenkling särskilt i
förhållande till nuläget men även i förhållande till den sakkunniges förslag.

Beträffande de skäl för ett krav på säkerhet i vissa fall som
den sakkunnige anfört vill jag tillägga följande. Grunden till hans förslag
att utomlands bosatta utlänningar i princip skulle vara skyldiga ställa säkerhet
är, att det kan riskeras att utlänningen avbryter verksamheten här
utan att betala sina svenska skatter, vilka i regel inte kan indrivas utomlands.
Orsak till att avkräva en här bosatt utlänning säkerhet har den sakkunnige
ansett kunna vara, att utlänningen helt nyligen har bosatt sig i

127

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 98 år 1968

riket eller tidigare har misskött sig i skattehänseende. De sålunda åberopade
omständigheterna synes dock inte väga särskilt tungt. Jag vill erinra om att
tillståndsprövningen till stor del avser utlänningens skötsamhet och personliga
förhållanden i övrigt. Denna prövning har till syfte bl. a. att om
möjligt förebygga att näringstillstånd beviljas utlänning som kan befaras
undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna. För att utomlands bosatt
utlänning skall beviljas tillstånd krävs särskilda skäl. Vad utländska
företag beträffar gäller som tidigare anförts ett särskilt krav på ekonomisk
stadga för rätt till näringsutövning, vilket gör att en föreskrift att företagen
skall ställa säkerhet för skatter är av mindre betydelse. Slutligen kan framhållas,
att utländska näringsidkare i allmänhet kan antas vara angelägna
att söka uppfylla förpliktelserna mot sitt värdland.

På dessa grunder har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
inte tagit upp någon bestämmelse om ställande av säkerhet för
skatter och avgifter i departementsförslaget. Det föreslås dock, att de säkerheter
som har ställts före lagens ikraftträdande övergångsvis skall gälla
för de utskylder som belöper på treårsperioden efter säkerhetens ställande.
Föreskrift om detta bör tas upp i lagens övergångsbestämmelser.

Jag vill tillägga, att det inte blir helt uteslutet enligt den nya lagen att
begära säkerhet för skatter och avgifter. Skulle det i speciella undantagsfall
anses särskilt angeläget att sådan säkerhet ställs, kan detta föreskrivas med
stöd av bestämmelserna om att tillstånd för utländskt rättssubjekt att idka
näring kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 är 1968

Specialmotivering

till förslaget till lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka

näring här i riket

1 §•

1 paragrafen har angivits, att utlänning och utländskt företag får idka
näring här i riket i den utsträckning och under de villkor, som följer av
lagen. Uttrycket utlänning avser envar som ej är svensk medborgare, således
även statslös. Med utländskt företag förstås enligt en i paragrafens tredje
stycke intagen definition juridisk person, som är bildad enligt främmande
stats lag. Under lagen faller sålunda alla utländska sammanslutningar och
inrättningar, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Enligt paragrafens andra stycke skall utlänning och utländskt företag,
utöver bestämmelserna i lagen, vara underkastade de föreskrifter, som enligt
andra författningar gäller för näringsverksamhet här i riket. Härav följer
till en början, att de vid näringsverksamheten skall iaktta samma föreskrifter
som svenska näringsidkare har att följa vid dylik näringsverksamhet.
Härvid åsyftas såväl näringsrättsliga författningar som social- och politirättslig
och annan lagstiftning av betydelse för en näringsidkares verksamhet.
En utländsk näringsidkare har följaktligen att iaktta sådana bestämmelser
om tillstånd eller andra villkor som kan gälla beträffande viss
näringsverksamhet, liksom också t. ex. hälsovårds-, ordnings-, byggnads-,
arbetarskydds- och beskattningsföreskrifter. Därjämte skall utlänningarna
och de utländska företagen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter om utländska
rättssubjekts rätt till viss näringsutövning som kan finnas i andra
författningar. Det har vidare i detta sammanhang ansetts lämpligt att i lagtexten
erinra om att det finns förbud för utlänningar och utländska företag
att idka vissa slag av näringar.

Bestämmelsen om skyldighet att iaktta de föreskrifter som enligt andra
författningar gäller för näringsverksamhet innebär bl. a., att en utlänning
har att beträffande sin här bedrivna verksamhet iaktta samma regler i fråga
om bokföringsplikt som svenskar. De utlänningar som driver bokföringspliktig
näring här är sålunda att anse såsom köpmän i den bemärkelse som
avses i t. ex. 4 § köplagen. Är utlänning bokföringspliktig, följer vidare därav,
att han är skyldig att anmäla firma enligt firmalagen och blir underkastad
vad den innehåller i firmarättsligt hänseende.

Regler om de utländska företagens skyldighet att såvitt angår här inrättad
filial ha särskild bokföring och iaktta firmarättsliga regler ingår bland
lagens bestämmelser om utländska företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

129

2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskriften i 4 § andra punkten filiallagen,
att utländskt företag i alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande
rättsförhållanden skall lyda under svensk lag och vara pliktigt
att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande.
Den sakkunnige har föreslagit en bestämmelse som stämmer
överens med regeln i filiallagen, men i departementsförslaget har bestämmelsen
fått en något avvikande lydelse. Skälen till detta är följande. Viss
osäkerhet kan råda huruvida filiallagens regel innebär ett ovillkorligt krav
att svensk civillag skall tillämpas på ett visst rättsförhållande eller om lagen
i annat land kan komma i fråga t. ex. på grund av avtalsbestämmelse. Det
kan emellertid knappast anses påkallat att upprätthålla ett ovillkorligt krav
av den angivna innebörden. Utländska rättssubjekt som driver näring i
Sverige bör t. ex. på samma sätt som svenska kunna träffa avtal om att annan
lag än den svenska skall tillämpas på ett visst rättsförhållande. Svensk
rätt bör alltså i princip gälla endast om det följer av allmänna internationellt
privaträttsliga regler. Emellertid bör beaktas att vid tillämpningen av
sådana regler ett rättssubjekts nationalitet kan ha betydelse för frågan om
vilken lag som skall gälla. Därvid bör utländska näringsidkare i Sverige
anses helt likställda med svenska näringsutövare. Därför har i denna
paragraf föreskrivits att utländsk näringsidkare i fråga om näringsverksamheten
i Sverige skall anses som svenskt rättssubjekt vid bedömning av
fråga om tillämplig lag. Regeln om likställdhet med svenska rättssubjekt
skall enligt den föreslagna lydelsen gälla även i fråga om skyldighet att
underkasta sig svensk domsrätt och svensk myndighets avgörande. Strängare
bestämmelser i dessa hänseenden torde inte behövas.

I enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av 4 § filiallagen skall
inte heller den nu föreslagna bestämmelsen påverka vad som enligt växeloch
checklagen gäller i fråga om behörigheten att ingå växel- och checkförbindelse.
3 * 5

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i den sakkunniges förslag, innehåller
den i den allmänna motiveringen s. 121 behandlade bestämmelsen om att
utlänningar som har bosättningstillstånd, skall vara likställda med svenska
medborgare beträffande rätt att idka näring.

I den allmänna motiveringen har anförts, att likställigheten skall gälla
även såvitt avser verkan av omyndighet. Frågan om en utlänning är myndig
skall enligt allmänna regler bedömas enligt utlänningens personalstatut.
Har sådan åtgärd som avses i 5 kap. 7 § lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption vidtagits beträffande utlänning, är han att anse som
omyndig. Är utlänning med bosättningstillstånd myndig enligt dessa reg 5

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

130

Kungl. Maj:ts proposition nr !)8 år 1!)68

ler, är han alltså likställd med myndig svensk medborgare på det sätt som
anges i förevarande paragraf. Är han omyndig, har han rätt att driva näring
enligt samma grunder som gäller för omyndiga svenskar. Reglerna om
omyndig svensk medborgares rätt att idka näring har behandlats i det
föregående i avsnitt III 1. Där har föreslagits att näringsfrihetsförordningens
föreskrifter i ämnet skall upphävas. Omyndigs rättsställning i näringsrättsligt
avseende kommer därefter att regleras endast genom föräldrabalkens
bestämmelser. Förmynderskap för utlänning med hemvist i Sverige
anordnas i vissa fall enligt svensk lag på grund av bestämmelserna i 1904
års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption. Om så har skett för en omyndig med bosättningstillstånd,
blir beträffande honom föräldrabalkens regler om omyndigs
rätt att idka näring direkt tillämpliga. Är förmynderskap för den utländske
omyndige anordnat enligt främmande lag, får den omyndige anses
berättigad att driva näring så långt hans rättsliga handlingsförmåga
sträcker sig enligt den främmande lagen. — Om omyndig utlänning med bosättningstillstånd
idkar näring utan att ha rätt till det på grund av förevarande
paragraf, är straffbestämmelsen i 34 § tillämplig. För otillåten näringsutövning
av omyndig svensk medborgare kommer däremot enligt de förslag
som behandlats i avsnitt III inte att finnas någon straffbestämmelse. Det har
inte ansetts befogat att även för utlänningar avskaffa straffreglerna — vilka
inte i och för sig inskränker utlänningens rätt att i samma omfattning som
en svensk omyndig idka näring.

Även i fråga om verkan av konkurs är utlänning med bosättningstillstånd
likställd med svensk medborgare enligt förevarande paragraf. I avsnitt
III 2 har föreslagits, att i konkurslagen skall föreskrivas, att konkur
sgäldenär ej får driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyldighet.
Detta kommer alltså att gälla även här ifrågavarande utlänningar.
Om utlänningen bryter mot förbudet, blir den straffbestämmelse som enligt
förslagen i avsnitt III 2 skall tas in i konkurslagen tillämplig. Därvid torde
lagkonkurrens föreligga med 34 § i förevarande lag.

I förhållande till den sakkunniges förslag innebär förevarande paragraf
vidare den avvikelsen, att kravet på föreståndare vid bosättning utom riket
har slopats. Bosättningstillstånd kan återkallas om bosättningen här upphör.
Skulle emellertid det speciella fallet inträffa, att en utlänning med bosättningstillstånd
idkar näring i Sverige men bosätter sig utomlands utan
att bosättningstillståndet återkallas, krävs alltså ej att han har särskild
föreståndare för näringsverksamheten här i riket — lika litet som ett sådant
krav gäller för svenska medborgare i motsvarande fall. 4

4 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i den av den sakkunnige föreslagna
tillämpningskungörelsen, innehåller regler om frihet för utlänningar, som

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

utan att ha bosätlningstillstånd är bosatta i riket, att utöva vissa näringar.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen s. 118.

Avgörande för bedömningen av var utlänningen är bosatt bör vara den
taktiska bosättningen. Frågan om bosättningsort har betydelse även vid
prövningen av ärenden om näringstillstånd, såsom berörs vid S §. Vid prövningen
av bosättningsfrågan kan uppenbarligen vissa gränsfall komma upp.
Hur sådana gränsfall skall lösas torde få överlämnas till rättstillämpningen.

På grunder som anförts i den allmänna motiveringen s. 119 uppställer inte
paragrafen — i motsats till den sakkunniges förslag — krav på att utlänningen
skall vara myndig och ej i konkurs för att få idka de angivna näringarna.
Likställighet med svenska medborgare föreligger alltså även i
dessa hänseenden. Innebörden av detta har närmare berörts vid 3 §.

Som anförts i den allmänna motiveringen är syftet med förevarande bestämmelser,
att den frihet som utlänningar hittills haft att utöva de angivna
näringarna skall bestå. Med hänsyn härtill bör tillämpningen av paragrafen
anknyta till den praxis, som har utbildats vid tillämpningen av
näringsfrihetsförordningen. I fråga om jordbruk och dess binäringar används
i paragrafen med endast redaktionell jämkning samma bestämning
som i 1 § lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281). Denna torde i allt
väsentligt stämma överens med vad som enligt praxis gäller vid tillämpningen
av näringsfrihetsförordningen. Det synes vidare ligga i linje med
denna praxis att till det tillståndsfria området hänföra endast sådant skogsbruk
som inte omfattar förädling av råvara.

Beträffande verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär är det självklart
att sådan näring får utövas fritt endast i den mån utlänningen enligt
gällande bestämmelser är behörig att utöva verksamheten. Den uttryckliga
föreskrift om detta som ingår i den sakkunniges förslag till kungörelse har
därför ej tagits upp i förevarande paragraf.

5 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag. I paragrafen
återfinns den i den allmänna motiveringen s. 112, 115 närmare berörda regeln
om alt näringstillstånd fordras i de fall, då likställighet med svensk
medborgare icke gäller enligt 3 eller 4 §.

Yttrandena. Vtlänningsutredningen anför, att det avsnitt av lagförslaget
som fått underrubriken »Om utlänningar» skulle vinna i klarhet och överskådlighet,
om i ett inledande stadgande fastslogs huvudregeln, att utlänning
icke må utan tillstånd idka näring här i riket, och först därefter upptogs
de bestämmelser som reglerar undantagen från huvudregeln.

Departementschefen. Det finns otvivelaktigt visst fog för utlänningsutredningens
anmärkning beträffande ordningsföljden av bestämmelserna i före -

132

Kungi. Maj. ts proposition nr 08 år 1068

varande avsnitt. Flera skäl talar emellertid för att den uppställning som
den sakunnige föreslagit behålls, särskilt efter den ändring som skett genom
införandet av 4 § i departementsförslaget. Det synes sålunda vara befogat
att inleda avsnittet med de bestämmelser som föreskriver den högsta
graden av frihet för utlänningars näringsutövning och att därefter ta upp
mera inskränkande föreskrifter. Härtill kommer att huvudregeln om tillståndsplikt
kompletteras i de följande paragraferna med närmare föreskrifter
om tillståndsprövningen, vilka bör följa i omedelbar anslutning till huvudregeln.
Att först efter dessa föreskrifter ta upp bestämmelserna i 3 och
4 §§ synes mindre lämpligt. Enligt min mening skulle alltså lagförslaget
knappast vinna i klarhet och överskådlighet genom den av utlänningsutredningen
förordade jämkningen.

6 §•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i den sakkunniges förslag, innehåller
att ärenden om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.

Den sakkunnige. Mot bakgrunden av tillståndsprövningens art och omfattning
bör bedömas vilken myndighet som lämpligen bör omhänderha
prövningen. Enligt näringsfrihetsförordningen ankommer denna på Kungl.
Maj :t. Hittillsvarande erfarenhet kan emellertid knappast sägas vara att
ärendena är av den art, att prövningen behöver förbehållas Kungl. Maj :t
utan den synes utan olägenhet kunna uppdras åt underordnad myndighet.
Man torde emellertid icke böra bortse från möjligheten att läget kan ändras
så att det framstår som önskvärt att beslutanderätten tillkommer
Kungl. Maj :t. Det föreslås därför att i lagen tas upp föreskrift av innehåll
att ärenden rörande näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.

De allmänna synpunkter av huvudsakligen näringspolitisk och samhällsekonomisk
art, som enligt det förut sagda kan vara att anlägga vid tillståndsprövning,
torde i och för sig tala för att Kungl. Maj :t delegerar prövningen
till kommerskollegium. Ett annat skäl härför är att denna myndighet
regelmässigt avger yttranden i ärendena om tillstånd enligt filiallagen,
liksom också att åt denna uppdragits beslutanderätten i ärenden
om tillstånd för utlänning att vara ledamot i aktiebolagsstyrelse och likartade
frågor. Emellertid torde kunna förutsättas att i nuvarande läge tyngdpunkten
vid prövningen av förevarande ärenden icke kommer att ligga på
de allmänt ekonomiska synpunkterna utan att det därvid blir de sökandes
personliga förhållanden som kommer i förgrunden. Ärendena torde därför
bli tämligen likartade med de ärenden som avses i utlänningslagen och utlänningskungörelsen.
Flertalet av dessa handläggs av statens utlänningskommission.
Det ligger därför nära till hands att åt denna myndighet uppdras

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

även prövningen av ärenden angående näringstillstånd. Härför talar också
det förhållandet, att hos utlänningskommissionen finns arkiverat utredingsmaterial,
införskaffat i samband med ärenden angående uppehållstillstånd
in. in., vilket kan vara av värde vid prövning av ansökan om näringstillstånd.
I detta sammanhang må också uppmärksammas att en fråga av
betydelse för rätten att idka näring här i flertalet fall torde komma att
vara att vederbörande utlänning har rätt att vistas i riket. Om sådan rätt
upphör — till följd av att uppehållstillstånd har utlöpt eller eljest — är
det följaktligen skäl att ta upp frågan huruvida näringstillstånd, som meddelats
utlänningen, skall återkallas. Även detta samband mellan rätten till
vistelse och rätt till näringsutövning här i riket lalar för att ärendena rörande
näringstillstånd handhas av utlänningskommissionen. Övervägande skäl
synes därför föreligga att, åtminstone i nuvarande läge, uppdra prövningen
av dessa ärenden åt utlänningskommissionen. Vad som har åberopats till
stöd härför gäller visserligen främst utlänningar som är bosatta här i riket,
men då det icke bör ifrågakomma att ärenden rörande övriga utlänningar
handläggs i annan ordning, bör prövningen av även dessa ärenden ankomma
på utlänningskommissionen.

I enskilda ärenden eller grupper av ärenden kan uppkomma frågor som
kräver bedömanden från näringspolitiska eller andra likartade synpunkter.
Utlänningskommissionen bör i sådana fall samråda med kommerskollegium
eller myndighet som eljest kan vara berörd. I den mån så finnes lämpligt
bör vidare, i anslutning till gällande praxis, under ärendets utredning organisationer
inom näringslivet beredas tillfälle alt yttra sig.

Det har redan anmärkts, att visst material beträffande utlänningarnas
personliga förhållanden kan finnas tillgängligt för utlänningskommissionen
från tidigare ärenden. För att uppgifterna skall bli aktuella torde normalt
behövas viss utredning, som lämpligen bör verkställas av lokal myndighet.
Den ordningen synes därför böra tillämpas att, i likhet med vad som
gäller enligt näringsfrihetsförordningen, ansökningarna skall inges till länsstyrelse.
Det får sedan ankomma på länsstyrelsen att med hjälp av polismyndighet
och andra lokala myndigheter införskaffa utredningen. Såsom
förut anmärkts kan någon mera ingående undersökning inte anses behövlig
när det gäller utlänningar som varit bosatta i riket längre tid. Beträffande
sådan sökande som inte är bosatt här har svenska myndigheter knappast
några möjligheter att själva införskaffa uppgifter angående sökandens personliga
förhållanden. I dessa fall måste därför utlänningen själv tillhandahålla
erforderlig utredning.

Beträffande vissa grupper av ärenden skulle måhända kunna ifrågasättas,
om inte annan myndighet än utlänningskommissionen borde vara lillståndsmyndighet.
Det gäller ansökningar att utöva sådan näring som enligt särskilda
författningar inte får drivas utan tillstånd, såsom luftfart, yrkesmässig
automobiltrafik, hotell- och pensionatsrörelse och åtskilliga andra. Tänk -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

bart vore i och för sig att i sådana fall de myndigheter, som omhänderhar
tillståndsprövningen för den i vederbörande författning reglerade näringen,
också finge rätt att meddela näringstillstånd enligt den lagstiftning,
varom nu är fråga. Härigenom skulle undvikas att utlänningen behöver
söka tillstånd hos två olika myndigheter. Emellertid skulle en sådan ordning
medföra att näringspolitiska och andra allmänna bedömanden, avseende
utlänningarnas etableringsrätt, skulle spridas på ett flertal olika
myndigheter. Härav skulle följa risk för oenhetlig rättstillämpning, varjämte
det skulle bli svårare att erhålla en allmän överblick över i vilken omfattning
etablering förekommer. Dessa synpunkter saknar dock bet3rdelse i de
fall då Kungl. Maj :t har att pröva frågan om tillstånd att utöva den särskilt
reglerade näringen, och i sådana fall kan med fördel även frågan om näringstillstånd
prövas av Kungl. Maj :t. En lämplig lösning synes vara att vid delegationen
till utlänningskommissionen undanta tillståndsärenden avseende
verksamhet som enligt vad särskilt är stadgat må utövas allenast efter
koncession eller annat dylikt medgivande av Kungl. Maj :t. Härav följer att
Kungl. Maj :t samtidigt prövar både frågan om näringstillstånd och frågan
om annat tillstånd som det tillkommer Kungl. Maj :t att meddela exempelvis
enligt luftfartslagen, lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., atomenergilagen
och förordningen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
in. in. På samma sätt torde det vara lämpligt, att Kungl. Maj:t prövar ansökan
om näringstillstånd, som görs i samband med ansökan om tillstånd
att här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag.

Yttrandena. Den sakkunniges förslag att Kungl. Maj:t skulle ha rätt att
delegera beslutanderätten föranleder ingen erinran. Däremot framkommer
skilda uppfattningar om vilken myndighet som bör få uppdraget att avgöra
tillståndsärendena. Den sakkunniges förslag att uppdraget ges åt statens utlänningskommission
tillstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
samt statens utlänningskommission. Den senare myndigheten anför därvid,
att också näringsrättsutredningen hade ansett starka skäl tala för att den
centrala utlänningsmyndigheten borde vara tillståndsmyndighet beträffande
näringstillstånd för utländska fysiska personer. Utlänningskommissionen
anför vidare, att vid bedömningen av frågan, huruvida viss utlänning skall
beviljas näringstillstånd, hänsyn måste tas till inte endast näringspolitiska
skäl utan även andra faktorer, som är hänförliga till utlänningens person
och är avgörande för hans rätt att uppehålla sig i riket. Det är sålunda enligt
kommissionens mening naturligt, att näringstillstånd för enskilda utlänningar,
i likhet med arbetstillstånd, meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Kommissionen framhåller därjämte, att den handhar den
centrala övervakningen av att ingen utlänning innehar anställning utan arbetstillstånd.
Denna övervakning kan lätt utsträckas till att omfatta jämväl

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

näringstillstånd. Även kontrollsynpunkter talar därför för att kommissionen
blir tillståndsmyndighet i fråga om näringstillstånd för utlänningar.

I åtskilliga yttranden anförs, att de skäl som den sakkunnige åberopat för
att ärenden rörande näringstillstånd skall handläggas av statens utlänningskommission
inte är övertygande. Med hänsyn till att den föreslagna prövningen
är av övervägande näringspolitisk natur framhålls i dessa yttranden
som naturligt, att prövningen av ifrågavarande ärenden ankommer på
kommerskollegium, om så erfordras efter samråd med utlänningskommissionen
eller andra myndigheter. Uttalanden av sådan innebörd görs av bland
andra näringsfrihetsrådet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län, etableringsutredningen,
utlänningsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruks förbund samt kommerskollegium.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län anser, att prövningen i
regel bör kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelse. Ärendena är vanligtvis
av så enkel beskaffenhet, att prövning av central myndighet inte fordras.

Statens biltrafiknämnd erinrar om att utlänning skulle behöva tillstånd
av två myndigheter för rätt att driva yrkesmässig automobiltrafik. Prövningen
av ansökningar om tillstånd till yrkesmässig trafik innefattar emellertid
bl. a. en prövning av sökandens personliga lämplighet. Vare sig prövningen
av framställningar om näringstillstånd kommer att uppdras åt utlänningskommissionen
eller åt kommerskollegium, är det enligt nämnden
till fyllest att för erhållande av trafiktillstånd prövning sker endast av den
myndighet, som har att bevilja trafiktillståndet.

Frågan om beviljande av valutatillstånd behandlas av fullmäktige i riksbanken,
som därvid anför följande.

En specialfråga, som det ur riksbankens synpunkt kan vara anledning att
något belysa, gäller sammankopplingen av en lagstiftning som den föreslagna
med valutaregleringen. För sådana fall, där utövande av en näring
kan, utöver allmänt näringstillstånd, kräva även tillstånd enligt särskild
författning och av annan myndighet, anvisas i det remitterade betänkandet
närmast den lösningen, att den samlade prövningen lägges hos Ivungl. Maj :t,
som sålunda finge att avgöra såväl frågan om näringstillstånd som frågan
om annat tillstånd som det kan ankomma på Kungl. Maj :t att meddela. En
dylik samlad prövning är tydligen ej tänkbar, när det gäller att tillkoppla
valutatillståndsprövningen, som ligger inom riksbankens förvaltningsfär. En
konstruktion med dubbla tillstånd förefaller därför ej kunna undvikas. Samband
mellan de olika beslutinstanserna skulle då i och för sig kunna hållas
genom remiss till riksbanken och skiljaktiga beslut därigenom undvikas.
Så sker för övrigt då Kungl. Maj :t för närvarande har att pröva ansökningar
om tillstånd enligt lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och
föreningar att idka näring här i riket. Enligt fast valutaregleringspraxis, som
även stödes av viss internationell bindning, lämnas emellertid alltid valuta -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 nr 1968

tillstånd till s. k. direkta investeringar i Sverige. Det kan därför ej befaras,
att vid en planerad utländsk etablering i Sverige allmänt näringstillstånd
skulle beviljas, men etableringen likväl förhindras på grund av att i efterhand
erforderligt valutatillstånd vägrades. Problemet om att åstadkomma
samstämmighet mellan bedömningarna för meddelande av närings- resp.
valutatillstånd är sålunda endast skenbart. I den mån fråga ej bleve om
ansökningar direkt berörande riksbankens verksamhetområde (såsom t. ex.
avseende in- och utlåning av penningar), finna fullmäktige därför ej erforderligt,
att vid sådan handläggning av ansökningar om näringstillstånd
som förslaget förutsätter skulle såsom en särskild arbetsrutin införas remiss
till riksbanken för utrönande av dennas inställning till frågan om efterföljande
valutatillstånd. Beviljas näringstillstånd bör valutatillstånd alltid kunna
påräknas.

Departementschefen. I enlighet med den sakkunniges förslag, som på denna
punkt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har i förevarande
paragraf föreskrivits att ärenden om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I frågan till vilken myndighet Kungl. Maj :t bör delegera beslutanderätten
har skilda meningar anförts. Den sakkunnige har, med instämmande
från ett par remissinstanser, föreslagit att beslutanderätten anförtros utlänningskommissionen,
närmast av det skälet att denna myndighet i regel
har tillgång till material om utlänningarnas personliga förhållanden och
villkoren för deras vistelse i Sverige. Åtskilliga remissinstanser har emellertid
anfört, att de berörda skälen inte är övertygande. Dessa remissinstanser
har ansett det naturligt att prövningen av tillståndsärendena ankommer på
kommerskollegium med hänsyn till prövningens övervägande näringspolitiska
natur. Frågan kräver inget ställningstagande av riksdagen, om Kungl.
Maj :t får bemyndigande enligt förevarande paragraf. För egen del vill jag
ansluta mig till uppfattningen att kommerskollegium bör vara tiilståndsmyndighet.

Vad den sakkunnige anfört om förhållandet mellan tillståndsprövning
enligt förevarande lag och prövning av ansökningar om rätt att utöva sådan
näring, som enligt särskilda författningar ej får drivas utan tillstånd, synes
väl underbyggt. Jag delar alltså uppfattningen, att prövningen av frågorna
om näringstillstånd bör vara samlad till en myndighet och att denna prövning
bör äga rum även i fall då därjämte särskild tillståndsprövning skall
ske enligt annan författning. När den särskilda tillståndsprövningen företas
av Kungl. Maj:t, bör dock som den sakkunnige föreslagit även frågan om
näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang har den sakkunnige
nämnt även ärenden om tillstånd för utlänningar att sluta handelsbolag
eller ingå i handelsbolag. Som närmare framgår av ett följande avsnitt,
aArses emellertid i fortsättningen beslutanderätten i sådana ärenden i
regel ankomma på kommerskollegium.

Förfarandet i tillståndsärenden torde få närmare regleras i administrativ

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ordning. Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandet från fullmäktige
i riksbanken blir det inte erforderligt att remittera tillståndsärenden till
riksbanken för prövning av frågor om valutatillstånd.

7 §•

I denna paragraf, som delvis motsvarar 3 § i den sakkunniges förslag, har
föreskrivits att näringstillstånd inte far beviljas utlänning som är omyndig
eller i konkurs.

Som förut framgått innehåller inte departementsförslaget såsom den sakkunniges
förslag en generell regel om att endast utlänning som är myndig
och ej i konkurs har rätt att idka näring. Skäl att frångå denna regel har
emellertid ej ansetts föreligga i andra fall än de som avses i 3 och 4 §§.

Frågan när en utlänning är att anse som omyndig bär behandlats vid 3 §.

Den sakkunnige har anfört att konkurs utgör hinder för näringstillstånd
även om konkursen inträffat i annat land. Att så skall vara förhållandet
synes böra framgå av lagtexten. Med hänsyn härtill har paragrafens lydelse
på denna punkt jämkats något i förhållande till den sakkunniges förslag.

Av praktiska skäl torde det i tillståndsärende kunna anses tillfyllest om
utlänningen styrker — förutom sin ålder — att han inte vid tillämpligt
forum i det land där han är bosatt är omyndigförklarad eller i konkurs.
Motsvarande ordning gäller enligt nuvarande praxis. Endast då särskild
anledning förekommer bör fordras utredning, huruvida utlänningen är
omyndigförklarad eller i konkurs i annat land än det där han är bosatt. Sådan
utredning bör t. ex. förebringas i konkursfrågan, om det är känt att
utlänningen driver rörelse i annat land.

8 §•

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i den sakkunniges lagförslag och 3 §
första stycket i den av honom föreslagna tillämpningskungörelsen, anger
förutsättningarna för beviljande av näringstillstånd.

Den sakkunnige. Enligt vad tidigare anförts bör vid tillståndsprövningen
tillmätas betydelse, huruvida utlänningen är bosatt i riket och, om så är
fallet, hur länge han bott här. Det är följaktligen av vikt att denna fråga
klarläggs i tillståndsärendena. Vid tillämpningen av lagen är det den faktiska
bosättningen som bör vara avgörande, liksom fallet är vid prövning
av ärenden om bosättningstillstånd. Även om sålunda bedömningen av bosättningsfrågan
icke formellt anknyts till kyrkobokföringen, torde det i
ärenden angående näringstillstånd normalt kunna anses tillräckligt, att det
föreligger utredning om kyrkobokföring på viss fastighet och om den tid
sådan förelegat. I detta sammanhang må särskilt erinras om att enligt 23 §
folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) den som från utrikes
ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall inom fjorton dagar efter bo Sf

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

sättningen göra anmälan härom för kyrkobokföring. Har utlänning kyrkobokförts
under rubriken »å församlingen skrivna» på den grund att han
saknar känt hemvist, kan utdrag ur kyrkobokföringen uppenbarligen icke
anses godtagbart som bevis om bosättning. Om tillfredsställande utredning
om sökandens kyrkobokföring föreligger, torde närmare utredning — genom
polismyndighets försorg eller på annat sätt — rörande sökandens bosättning
i allmänhet icke vara behövlig.

Beträffande de personliga förutsättningarna för att erhålla näringstillstånd
tar den sakkunnige också upp frågan i vad mån anmärkningar
mot utlänningens vandel bör föranleda avslag på tillståndsansökan. Den
omständigheten att sökande begått brott kan vara ett skäl till avslag. Särskilt
gäller detta, när fråga är om brott av allvarligare beskaffenhet eller
brott som har samband med sådan yrkesutövning som avses med ansökningen
och brottsligheten i fråga ligger nära i tiden. Vidare kan upprepade
småförseelser anses tyda på obenägenhet hos utlänningen att rätta sig
efter lag och förordning och därför böra föranleda avslag. Likaså kan avslag
vara motiverat, om det kommer fram att utlänningen gjort sig känd för
ovilja att göra rätt för sig, mindre sunda affärsmetoder o. d. eller ett allmänt
asocialt levnadssätt. Det ligger i sakens natur, att framkomna anmärkningar
av förevarande beskaffenhet måste bedömas i betraktande av andra
omständigheter såsom utlänningens möjligheter till försörjning på annat
sätt, den tid han vistats i riket och arten av den tillämnade verksamheten.

Yttrandena. En ändrad formulering av paragrafen föreslås av Svea hovrätt,
som anför, att av motiven synes framgå, att näringstillstånd bör meddelas
utlänning, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt intresse
eller utlänningens personliga förhållanden. Den föreslagna ordalydelsen
torde emellertid kunna föranleda till den uppfattningen, att tillstånd
inte skulle behöva meddelas, även om de angivna skälen häremot saknas.
Om detta inte är avsikten, bör avfattningen jämkas sålunda, att utlänning
äger erhålla näringstillstånd, därest skäl däremot icke föreligger med hänsyn
till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Liknande
påpekanden görs av utlänningsutredningen, som emellertid anser, att
paragrafen bör kunna utgå, då vad där föreskrivs ligger i tillståndstvångets
natur.

Sveriges advokatsamfund anför, att den sakkunnige i förslaget till kungörelse
(3 §) utsagt, att i fråga om utlänning, som icke är bosatt här i riket,
tillstånd må beviljas endast då det föranleds av överenskommelse med
främmande stat eller då eljest särskilt skäl föreligger. Den restriktiva innebörden
i kungörelsen bör enligt samfundet komma till direkt uttryck i lagtexten
såsom den primära regeln för tillståndsgivning. Man bör nämligen
komma i håg, att det för en utlänning, som kort tid vistats i Sverige eller
är bosatt utomlands, i allmänhet föreligger betydande svårigheter att förstå

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

svenska förhållanden, vilket kan medföra komplikationer med hänsyn till
anställda, affärsförbindelser och myndigheter. Det bör sålunda vara i rena
undantagsfall, som dylik utlänning skall erhålla rätt att driva näring.
Även utlänning sutredningen anser, att ifrågavarande föreskrift i kungörelsen
är av sådan art och har ett sådant samband med 4 och 11 §§ i den sakkunniges
lagförslag, att den lämpligen bör tas upp i lagen.

Statens utlänningskommission framhåller, att det många gånger kan vara
svårt att avgöra, om en utlänning skall anses vara bosatt i riket. Att utgå
från att en utlänning är bosatt här, när han låtit kyrkobokföra sig, torde
som regel inte vara till fyllest. Beträffande utlänning, som icke äger uppehålla
sig i riket utan uppehållstillstånd, torde därför även böra krävas, att
uppehållstillstånd beviljats och att han innehaft dylikt tillstånd under viss
tid. Å andra sidan kan den omständigheten, att en utlänning innehar uppehållstillstånd
i Sverige inte i och för sig tas till intäkt för att han är bosatt
här.

Departementschefen. Som framhållits i den allmänna motiveringen s. 117
bör utlänningens bosättningsförhållanden tillmätas stor vikt vid tillståndsprövningen.
I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att detta bör
komma till klart uttryck i förevarande bestämmelse. Jag delar även den
vid remissbehandlingen framförda uppfattningen att det av bestämmelsen
bör framgå, att endast sådana omständigheter som uttryckligen anges i lagtexten
skall beaktas vid tillståndsprövningen.

Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragrafs första stycke
föreskrivits, att utlänning, som är bosatt här i riket, äger erhålla näringstillstånd,
om inte hinder möter på grund av hänsyn till allmänt intresse eller
utlänningens personliga förhållanden.

Vid utredningen om utlänningens bosättningsförhållanden bör de synpunkter
som har anförts av den sakkunnige vara vägledande. I fråga om
kyrkobokföringen vill jag endast erinra om att 1946 års folkbokföringsförordning
numera har ersatts av folkbokföringsförordningen den 9 juni 1967
(nr 198). Som framhållits av statens utlänningskommission bör i regel krävas
att utlänningen har uppehållstillstånd, om han är skyldig att ha sådant
för att vistas i Sverige. Jag instämmer även i huvudsak i vad den sakkunnige
anfört om prövningen av utlänningens personliga förhållanden. Som
jag framhållit i den allmänna motiveringen s. 117 bör prövningen i regel vara
summarisk. Den skall inte innefatta någon ingående granskning av sökandens
privatliv.

I andra stycket av paragrafen har föreskrivits att annan utlänning —
dvs. utlänning, som inte är bosatt här i riket —- får beviljas näringstillstånd,
om det föranleds av överenskommelse med främmande stat eller andra
särskilda skäl föreligger. Det är uppenbart att en första förutsättning
för att tillstånd skall kunna beviljas enligt denna regel är, att det inte före -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ligger sådana skäl mot tillstånd som anges i första stycket. Därjämte krävs
att särskilda omständigheter talar för att tillstånd beviljas. Detta behöver
enligt min mening inte innebära att bestämmelsen tillämpas fullt så restriktivt,
att tillstånd — som anförs i ett remissyttrande — skulle komma i fråga
endast i rena undantagsfall.

9 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakunniges förslag, innehåller
regler om föreståndare för näringsverksamhet, som efter tillstånd
drivs av utlänning vilken är bosatt utom riket.

Den sakkunnige. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen bör för
den här utövade verksamheten finnas en ansvarig föreståndare icke endast
när verksamheten drivs av utländskt företag utan även när näringsidkaren
är en utlänning, som icke är bosatt här i riket. I likhet med vad som gäller
enligt 3 § filiallagen har föreskrivits, att den som förestår verksamheten
skall vara myndig och bosatt här i riket. Föreståndarens straffrättsliga ansvar
har uttryckligen fastslagits i lagens straffbestämmelser.

I paragrafens andra stycke har upptagits föreskrift om den fullmakt, som
skall utfärdas för föreståndaren. Bestämmelsen stämmer i huvudsak överens
med föreskriften i 5 § filiallagen. Dock föreligger den skillnaden att fullmakten
icke såsom enligt filiallagen skall gälla blott av verksamheten »här
i riket härflytande rättsförhållanden» — vilket uttryck åsyftar endast rättsförhållanden
av civilrättslig natur — utan alla med näringsverksamheten
här i riket sammanhängande angelägenheter. Fullmakten skall sålunda avse
rätt att handla på huvudmannens vägnar både när det gäller civilrättsliga
mellanhavanden och i fråga om alla andra angelägenheter som kan uppkomma
i sammanhang med näringsverksamheten, exempelvis spörsmål rörande
socialförsäkring eller skattefrågor.

Yttrandena. Etableringsutredningen ser med tillfredsställelse, att en utländsk
fysisk person, som ej är bosatt här i riket, skall för den av honom
utövade verksamheten ha en ansvarig föreståndare. Regeln bör kunna minska
riskerna för tredje man att vidkännas rättsförluster i mellanhavanden
med utlänningen.

Sveriges lantbruksförbund yttrar, att uttryckssättet, att föreståndaren
skall vara utrustad med fullmakt att »handla å huvudmannens vägnar»,
synes anknyta till 10 § andra stycket avtalslagen. Om detta är riktigt uppfattat,
skulle föreståndaren genom fullmakten endast få möjlighet företa
rättshandlingar, som faller inom gränserna för fullmakten. Av den sakkunniges
uttalande synes emellertid framgå, att han avser, att föreståndaren
skall ha större självständighet. Under alla förhållanden synes det använda
uttryckssättet ge den utländske näringsidkaren möjlighet att genom

141

Kungl. Maj:ts proposition nr !)8 år 1968

fullmakten inskränka föreståndarens befogenheter på ett sätt som skulle
göra hans funktionsmöjligheter illusoriska.

Departementschefen. Bestämmelsen i förevarande paragraf har mindre
räckvidd än 4 § i den sakkunniges förslag, främst därigenom att den avser
endast utlänningar, ej utländska företag. Motsvarande regler skall emellertid
gälla även för utländska företag, vilket framgår av 17—19 §§. En ytterligare
avvikelse från den sakkunniges förslag är att bestämmelserna om

föreståndare — av skäl som anförts i den allmänna motiveringen s. 121 _

inte gäller för utlänning, som har bosättningstillstånd.

I övrigt stämmer paragrafen överens med motsvarande bestämmelse i den
sakkunniges förslag, frånsett vissa redaktionella jämkningar, vilka inte är
avsedda att ändra den sakliga innebörden.

Föreskrifterna om fullmakt avser att skapa en garanti för att föreståndaren
i alla frågor, ''Som rör näringsverksamheten här i riket, kan företräda
den utländske näringsidkaren med samma verkan som om näringsidkaren
själv hade uppträtt. Det torde ligga i sakens natur, att avtalslagens regler
om fullmakt inte i alla avseenden kan tillämpas i fråga om en lagstadgad
fullmakt av denna art. Har fullmaktsgivaren t. ex. meddelat särskilda föreskrifter,
enligt vilka föreståndarens befogenhet skall vara inskränkt i förhållande
till den enligt förevarande paragraf utfärdade fullmakten, kan sådana
föreskrifter i varje fall icke åberopas mot tredje man. Detta gäller
även om tredje man känt till de särskilda föreskrifterna. Däremot torde sädana
föreskrifter i allmänhet få anses gällande i förhållandet mellan näringsidkaren
och föreståndaren. Föreståndaren torde t. ex. få anses bunden gentemot
näringsidkaren av en föreskrift från denne om rörelsens prispolitik e. d.

10 §.

Den sakkunnige. I denna paragraf föreskrivs att näringstillstånd skall
avse verksamhet av visst slag. Således skall i tillståndet anges den allmänna
beskaffenheten av det eller de näringsfång, som utlänningen är berättigad
att utöva. Anledning att kräva att beskrivningen är mer ingående torde som
regel icke föreligga. Därest utlänningens ansökan icke innehåller tillräckliga
uppgifter om den tilltänkta verksamhetens art, bör han föreläggas att
komplettera ansökningen.

Beträffande giltighetstiden för näringstillstånd kan det i vissa fall vara
lämpligt att ange en bestämd period, nämligen då det i tillståndsärende
framkommer, att fråga endast är om en tidsbegränsad verksamhet såsom
restaurangrörelse under en utställning, visst byggnadsarbete e. d. I regel
torde det dock vara lämpligast att tillståndet utfärdas att gälla tills vidare.
Ofta kan det vara motiverat att dessutom anknyta tillståndets giltighet till
viss förutsättning. Som tidigare framgått bör näringstillstånd i första hand
kunna komma i fråga för här bosatta utlänningar. I sådana fall torde det

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

vara lämpligt att i tillståndshandlingen anges att tillståndet gäller tills vidare
så länge utlänningen är bosatt här i riket. F. n. brukar i motsvarande fall
föreskrivas att tillståndet gäller tills vidare, så länge utlänningen är bosatt
i viss angiven ort inom riket. Med tanke bl. a. på vad nu anförts har i paragrafen
stadgats, att tillstånd må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

En annan fråga är om rätten till näringsutövning bör lokalt begränsas.
Enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall tillståndsansökan innefatta
uppgift på den stad eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen
skall idkas. I tillståndsbesluten tas enligt nuvarande praxis in en lokal bestämning
svarande mot vad i ansökan uppgivits i detta avseende. Ibland
föreligger dock vissa svårigheter att fastställa vilken rättslig innebörd den
lokala begränsningen har, främst när vissa med näringsutövningen sammanhängande
åtgärder såsom ingående av försäljningsavtal eller leverans
företas utanför det område där vederbörande tillåtits tftt idka näring. För
att önskvärd kontroll skall vara möjlig är det i regel icke lämpligt att ett
näringstillstånd ger utlänningen fria händer att inom angiven näringsgren
etablera sig var som helst i riket. Den medgivna rätten till näringsutövning
bör därför på något sätt anknytas till viss ort eller visst område. I flertalet
fall torde detta lämpligen kunna ske genom att i tillståndet anges var
näringsutövaren skall ha fabrik, butik, kontor eller annat driftställe av stadigvarande
beskaffenhet. I de fall då fråga är om verksamhet, som drivs
utan sådant driftställe, eller då driftställets belägenhet knappast säger något
om var den egentliga verksamheten kommer att drivas, kan det vara
lämpligt att, liksom nu sker, bestämma ett område inom vilket verksamheten
får utövas, dock att härvid begränsningen icke nödvändigtvis behöver
avse viss stad eller ort. Då nu berörda förhållanden gestaltar sig olika vid
skilda slag av näringsutövning, har i lagtexten icke intagits någon närmare
bestämmelse i detta avseende, men lokaliseringsfrågan hör till de frågor som
åsyftas med föreskriften att näringstillstånd må förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.

Särskilda villkor och föreskrifter kan befinnas erforderliga även i andra
avseenden. Som exempel kan nämnas att enligt tidigare praxis i vissa fall
givits föreskrifter om begränsning av antalet anställda. Det kan också förekomma
fall då upplysningarna om utlänningens personliga förhållanden
ger anledning att uppställa vissa villkor för utövande av verksamheten.

Bestämmande av särskilda villkor och föreskrifter kan ske i samband med
tillståndets meddelande, men tillståndsmyndigheten bör också senare kunna
ta upp fråga härom, när anledning till det förekommer. Utlänningen kan
själv hos tillståndsmyndighet ansöka om ändring av meddelade villkor och
föreskrifter, exempelvis när han vill flytta rörelsen eller förlägga filial till
annan ort.

Av 1 § andra stycket följer, att näringstillståndet ej befriar utlänningen

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

från skyldighet att inneha det särskilda tillstånd som enligt annan lag
eller författning kan vara erforderligt för viss näringsverksamhet och att
utlänningen jämväl i övrigt skall vara underkastad de föreskrifter, som enligt
andra författningar gäller beträffande näringsverksamhet. Det torde
vara lämpligt att i tillståndshandlingen ta in en erinran härom, så att det
undvikes att — som förekommit — utlänningen tror, att näringstillståndet
gör tillstånd enligt annan författning överflödigt.

Yttrandena. Med hänvisning till den sakkunniges uttalande, att näringstillstånd
bör anknytas till viss ort eller visst område, ifrågasätter Svea hovrätt,
huruvida verkligen regelmässigt skäl för sådan begränsning föreligger.
Kommerskollegium anser, att även om vissa skäl kan anföras för kravet på
en viss lokal anknytning, övervägande skäl dock talar för ett slopande av
kravet. Det kan uppfattas som ett ingrepp i den personliga friheten, vilket
är främmande för vår tids syn på förhållandet mellan den enskilde och samhället.
En anknytning av detta slag skulle för övrigt kunna framstå som ett
utslag av lokal etableringskontroll, vilken knappast står i överensstämmelse
med de allmänna riktlinjerna för näringspolitiken i vårt land.

Sveriges lantbruksförbund föreslår, att det som villkor enligt förevarande
paragraf föreskrivs, att utländsk företagare skall genomföra viss kapitalbildning
här i landet. Förbundet anför därvid följande.

Enligt förbundets uppfattning har vidare den sakkunnige alltför litet beaktat
kravet på säkerhet för borgenärerna. Förslaget följer på denna punkt
den nu gällande filiallagens regel. På den visserligen korta tid som förflutit
sedan filiallagen antogs 1955 har emellertid situationen något förändrats.
Det finns i dag anledning antaga att etablering kan komma att äga rum i
större utsträckning än vad man trodde 1955. Det synes då rimligt att ägna
större uppmärksamhet åt den faran, att utländska företagare kan komma
att idka verksamhet här i riket men utanför riket ha huvuddelen av sitt
kapital oåtkomligt för domsverkställighet. Även om man icke kräver säkerhet
vid verksamhetens början inom riket, synes det rimligt att man som
villkor enligt 10 § förslaget föreskriver att viss egen kapitalbildning skall
ske inom riket. Såvitt förbundet kan finna upptager förslaget i sitt nuvarande
skick icke någon föreskrift som motsvarar de inhemska företagens
fondbildningsförpliktelser. Ett utländskt företag skulle således enligt förslaget
för fortsatt verksamhet icke ens behöva förfoga över det minimikapital,
som beträffande svenska företag föreskrives i 142 § aktiebolagslagen.
Enligt 22 § första stycket 5) skulle rätten till näringsverksamhet
här i riket upphöra först när det konstateras att företaget saknar utmätningsbar
egendom inom riket. Vid filiallagens tillkomst motiverades
detta av departementschefen med att det knappast torde förekomma i utländsk
rätt, att krav på säkerhet i detta hänseende uppställes. Förbundet
ifrågasätter emellertid om det icke är riktigare, att denna fråga behandlas
med utgångspunkt från att utländska näringsidkare skall vara underkastade
samma krav som gäller för svenska sådana.

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att
näringstillstånd i allmänhet inte behöver anknytas till viss ort eller visst
område. Skulle i ett enskilt fall särskilda skäl för sådan anknytning föreligga,
kan emellertid enligt förevarande paragraf tillståndet förbindas med
föreskrift därom. I övrigt biträder jag den sakkunniges synpunkter på paragrafens
tillämpning. Jag vill även erinra om mitt uttalande i den allmänna
motiveringen s. 127, alt föreskrift om ställande av säkerhet för skatter och
avgifter, som kan behövas i speciella undantagsfall, kan meddelas med stöd
av denna paragraf. Ett sådant fall kan föreligga om utlänningen kan väntas
driva näringsverksamheten under kort tid med stora inkomster för att därefter
lämna landet. Krav på säkerhet skall självfallet ställas endast i den
mån det är förenligt med svenska konventionsåtaganden.

En remissinstans har ansett, att den sakkunnige alltför litet beaktat kravet
på säkerhet för borgenärerna. Denna remissinstans föreslår att det som
villkor enligt förevarande paragraf föreskrivs, att utländsk företagare skall
genomföra viss fondbildning. Detta förslag innefattar emellertid en väsentlig
skärpning av de villkor som i dagens läge gäller för den utländska näringsverksamheten
i Sverige. En sådan skärpning är jag inte beredd att tillstyrka.

11 §•

Denna paragraf, som motsvarar 12 § i den sakkunniges förslag, behandlar
återkallelse av näringstillstånd.

Den sakkunnige. Återkallelse av näringstillstånd kan föranledas av att
utlänningen icke längre uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor. Omyndigförklaring
eller konkurs medför visserligen i och för sig att utlänningen icke
under tiden för omyndigheten eller konkursen äger utöva näringen. Ofta
torde det i sådana fall vara lämpligt att taga under övervägande om tillståndet
icke bör återkallas så att fortsatt näringsutövning i framtiden icke
kan ifrågakomma utan ny prövning.

Vid tillstånden för de här bosatta utlänningarna bör fogas det villkoret alt
tillståndet gäller endast så länge utlänningen är bosatt i riket. Vill en utlänning
fortsätta näringsverksamheten trots avflyttning från riket, har han
att begära ändring av tillståndets bestämmelser i nämnda hänseende. Han
skall vidare iaktta föreskriften om föreståndare, varjämte tillståndsmyndigheten
kan behöva ompröva frågan om han skall ställa säkerhet för skatt. Det
bedömande en avflyttning sålunda medför hos tillståndsmyndigheten kan
leda till att tillståndet bör återkallas.

Återkallelse kan vidare vara motiverad, om utlänningen missköter sig i
ett eller annat avseende. Så bör ske om han döms för allvarligare brott i
samband med näringsutövningen eller för upprepade mindre förseelser
som står i samband med den. Återkallelse bör kunna ifrågakomma även
när utlänningen på annat sätt än genom straffbart förfarande visar sig

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

olämplig som näringsidkare, exempelvis genom att undandra sig förpliktelser
mot medkontrahenter eller mot det allmänna.

Yttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anför, att förslaget lämnar ett
betydande utrymme för myndighetens fria skön, vilket torde överensstämma
med gällande rätt. Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det inte kunde
vara lämpligt att i lagrummet närmare ange, i vilka fall återkallelse av tillstånd
kan ifrågakomma, och anför därvid följande.

Det är visserligen naturligt, att en mera diskretionär prövning enligt lagförslagets
9 § anses böra ske vid ansökan om näringstillstånd, varvid jämväl
konjunkturläget och liknande allmänna näringspolitiska faktorer skulle
tagas i betraktande (jfr betänkandet s. 110 ff, 139 f). När utlänning väl erhållit
tillstånd att bedriva näringsverksamhet här i riket, är situationen en
annan. För den, som i ett främmande land avser att ägna sin arbetskraft
åt att driva upp en egen rörelse och investera tillgängligt kapital i denna,
torde det ha avsevärd betydelse, att hans rätt att framgent idka sin verksamhet
i landet är kringgärdad med vissa i lag fastslagna garantier. Detta
synes också bättre än den föreslagna ordningen stämma med andan i den av
utredningsmannen berörda europeiska bosättningskonventionen (jfr betänkandet
s. 124 f), vilken oavsett utgången av associeringsförhandlingarna
torde böra beaktas i sammanhanget. — Å andra sidan lärer det icke vara
förenligt med förslagets principiella inställning till etableringsrätten, att
myndigheten helst skulle berövas sin fria prövning rörande näringstillståndets
bestånd. En möjlighet synes vara, att — i överensstämmelse med vad
som i utlänningslagen 16 § stadgas rörande arbetstillstånd — i lagrummet
föreskriva, att näringstillstånd må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.
Som exempel på sådana skäl kunde därefter nämnas, att utlänning avflyttar
ur riket eller att han genom brottsligt förfarande, misskötsel av sina förpliktelser
i riket eller eljest visar sig olämplig att här bedriva näring. Härigenom
skulle klargöras, att exempelvis konjunkturhänsyn eller andra överväganden
av politisk natur i princip ej skulle inverka på myndigheternas
prövning av återkallelsefrågan.

Liknande uttalanden göres av Svea hovrätt, utlänningsutredningen, Skånes
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren
i Gävle. Svea hovrätt framhåller därvid, att det från rättssäkerhetssynpunkt
är av väsentlig vikt, att lagtexten genom uppräkning
eller i allt fall exemplifiering lämnar ledning beträffande vilka omständigheter
som särskilt kan inverka på återkallelsefrågan. Från rättssäkerhetssynpunkt
är vidare påkallat, att tillstånd inte återkallas utan att utlänningen,
där så kan ske, beretts tillfälle att yttra sig över de omständigheter, som
föranlett att frågan om återkallelse tagits upp. Det torde emellertid inte behöva
ifrågakomma att höra utlänningen, om denne uppenbarligen saknar intresse
av fortsatt tillstånd. Så kan exempelvis vara fallet, om han nedlagt
sin rörelse och flyttat från riket.

Utlänningsutredningen yttrar, att näringstillstånd bör beviljas för avsevärd
tid, i vart fall icke kortare tid än två år, samt att återkallelse ej bör

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ske på annan grund än att tillståndshavarens rätt att vistas här upphör.
Därjämte bör tillståndet kunna återkallas, då utlänningen blir omyndig
eller kommer i konkurstillstånd.

Kommerskollegium anför, att utlänningen kan ha ett berättigat anspråk
på att beslut om återkallelse av näringstillstånd i allmänhet grundas endast
på en bedömning av formella faktorer. Från rättssäkerhetssynpunkt ter det
sig otillfredsställande, om en återkallelse av näringstillstånd skedde på
grundval enbart av en diskretionär eller näringspolitisk bedömning.

Enligt etableringsutredningens mening hade det i och för sig varit önskvärt,
om skälen för återkallelse på något sätt kunnat anknytas till villkoren
i 9 § för erhållande av näringstillstånd. Att i lagtext närmare precisera
dessa skäl är dock självfallet svårt. Etableringsutredningen vill därför icke
göra någon erinran mot paragrafens utformning. Utredningen utgår emellertid
från att man bl. a. skall ta vederbörlig hänsyn till den tid, under vilken
utlänningen vistats och varit verksam i vårt land samt liknande anknytningsfaktorer.
Utredningen anser det uppenbart, att en omständighet, som
ej skulle ha hindrat beviljande av näringstillstånd, icke bör kunna motivera,
att meddelat tillstånd återkallas.

Departementschefen. Den sakkunniges förslag att näringstillstånd i vissa
fall bör kunna återkallas har inte mött invändning vid remissbehandlingen.
Åtskilliga remissinstanser har emellertid framhållit, att möjligheterna till
återkallelse bör vara mera begränsade än som framgår av den bestämmelse
som den sakkunnige föreslagit. Dessa synpunkter bör enligt min mening
beaktas. Av lagtexten torde alltså böra framgå, att tillstånd kan återkallas
endast om särskilda skäl föreligger.

Det synes inte vara möjligt att i lagtexten räkna upp de omständigheter
som sålunda bör kunna föranleda återkallelse. Exempel på sådana omständigheter
har angivits såväl av den sakkunnige som av ett par remissinstanser.
Anmärkas bör att enligt departementsförslaget omyndighet eller konkurs
inte automatiskt innebär hinder för näringsutövning, om sådant hinder
inte följer av förmynderskaps- och konkursrättsliga regler. Om utlänningen
förklaras omyndig eller försätts i konkurs, bör därför näringstillståndet i regel
återkallas. Även i övrigt bör de nämnda exemplen tjäna till ledning vid
tillämpningen av förevarande bestämmelse, men jag har inte ansett det
vara behövligt att ta upp exemplifieringen i lagtexten. Jag instämmer i
den vid remissbehandlingen framförda uppfattningen, att beslut om återkallelse
i allmänhet får grundas endast på formella skäl. Konjunkturhänsyn
och liknande överväganden av politisk natur bör alltså inte kunna leda till
återkallelse. Återkallelse på grund av bristande skötsamhet bör självfallet
komma i fråga endast i grava fall. Vid prövningen av återkallelsefrågan bör
även beaktas sådana faktorer som talar mot återkallelse, såsom att utlänningen
har drivit verksamheten en längre tid och att han är beroende av

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

den för sin försörjning. Som framhållits av en hovrätt bör näringstillstånd
inte återkallas utan att utlänningen fått tillfälle att yttra sig i ärendet, om
detta kan ske och om utlänningen inte uppenbart saknar intresse av fortsatt
tillstånd.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i den sakkunniges förslag, innehåller
regler om rätt för utlännings dödsbo att fortsätta näringsverksamhet.

När utlänning som idkar näring med stöd av tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen
avlider, torde på grund av hänvisningen i 30 § näringsfrihetsförordningen,
vilken får anses syfta på bl. a. 5 §, näringsverksamheten
endast under ett år kunna fortsättas för dödsbodelägarnas räkning. Enligt
vad som i avsnitt III 5 förordats i fråga om svenska rättssubjekts rätt
till näringsutövning, skall för framtiden inte gälla någon allmän tidsbegränsning
i fråga om dödsbos rätt att fortsätta avliden näringsidkares rörelse.
Emellertid bör särskilt beaktas det fall att en utlänning, som idkar näring
här, avlider och dödsbodelägarna önskar fortsätta rörelsen. I regel torde —
på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen den 5 mars 1937 (nr 81) om
internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och i lagen den 1 mars
1935 (nr 44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
som hade hemvist här i riket m. m. — ett sådant dödsbo vara underkastat
svensk lag i fråga om boutredning beträffande den här befintliga egendomen.
Skulle i dylikt fall i dödsboet finnas endast svenska delägare, synes
det ej föreligga anledning att behandla dödsboet annorlunda än dödsbo efter
svensk näringsidkare. Dödsboet bör följaktligen vara berättigat att utan
vidare fortsätta näringsverksamheten. Om emellertid i dödsboet finns utländsk
delägare och boet sålunda har starkare anknytning till utlandet än
som följer enbart därav att arvlåtaren är utlänning, torde det vara befogat
att behålla restriktioner i fråga om rätten att fortsätta den avlidnes rörelse.
För sådant fall synes det lämpligt att i anslutning till vad som gäller enligt
näringsfrihetsförordningen ha den ordningen att näringsverksamheten får
övergångsvis fortsättas av dödsboet under högst ett år. Att märka är emellertid
vidare att på grund av lagen den 1 mars 1935 (nr 45) om kvarlåtensltap
efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge
det kan förekomma att boutredning efter utlänning som drivit näring här
skall ske enligt utländsk lag, nämligen om den avlidne haft medborgarskap
och hemvist i något av de angivna länderna. Det är tydligt att även i sådant
fall näringsverksamheten bör kunna av dödsboet fortsättas övergångsvis
under viss tid. Det kan förutsättas, att det i dödsbon av sist berörda art
regelmässigt finns utländsk delägare. Rörande dessa dödsbon synes därför
kunna föreskrivas samma ordning, som nyss förordats beträffande dödsbo
vilket i fråga om boutredning är undarkastat svensk lag. På grund av det
anförda har i förevarande paragraf uppställts som generell regel, att om i

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

dödsbo efter utlänning, som vid sitt frånfälle idkar näring här i riket, finns
utländsk delägare, näringsverksamheten får fortsättas under högst ett år.

I paragrafen har tagits in en erinran om att vid den fortsatta näringsverksamheten
skall iakttas de särskilda bestämmelser, som gäller när avlidens
rörelse fortsätts av hans dödsbo. Därav följer att i vissa fall näringsverksamheten
får fortsättas endast under kortare tid än ett år. En del föreskrifter
finns också om särskilda villkor för dödsbos rätt att fortsätta avlidens
näringsverksamhet.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i den sakkunniges förslag, innehåller
regler om att utländska företag kan få tillstånd till näringsutövning.

Den sakkunnige. I överensstämmelse med vad som gäller enligt filiallagen
kan tillstånd att idka näring här i riket meddelas företag, vilket enligt sitt
hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet
driver näringsverksamhet. Att bolaget eller föreningen måste ha behörigen
bildats följer av den i 1 § tredje stycket upptagna föreskriften. I
fråga om tillståndsprövningens karaktär avses beträffande bolagen och de
ekonomiska föreningarna icke någon förändring jämfört med vad som gäller
enligt filiallagen. Att vid prövningen i vissa fall hänsyn kan behöva tas
till åtaganden enligt konventioner har tidigare framhållits.

Beträffande andra företag än de nu berörda har i den allmänna motiveringen
anförts, att möjlighet bör finnas att medge även sådana företag rätt
till näringsutövning här i riket. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens
tredje punkt, varvid angivits att tillstånd för dylikt företag må meddelas
såframt synnerliga skäl därtill föreligger. Dylika skäl kan tänkas vara
för handen exempelvis när fråga är om ett sådant företag utanför bolagens
och de ekonomiska föreningarnas krets som driver näringsverksamhet i sitt
hemland och har sådan ekonomisk stabilitet, att det från tredjemanssynpunkt
kan anses likvärdigt med t. ex. ett aktiebolag. Så kan bl. a. vara fallet
när — såsom förutsatts i Romfördraget — ett företag bildats i enlighet med
en stats offentligrättsliga lagstiftning. Vidare torde man böra räkna med
möjligheten att, såsom en följd av den ökade ekonomiska rörligheten över
gränserna, ett bolag eller annat företag som bildats i en stat kan komma att
förlägga sin näringsverksamhet till en annan stat, tillhörande samma ekonomiska
gemenskap. I sådant fall skulle företaget icke uppfylla lagens förut
berörda villkor beträffande näringsutövning i hemlandet, men därav behöver
icke följa att det är så olämpligt att företaget inrättar filial här i riket att det
ej skall kunna ske om synnerliga skäl föreligger därför.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund påpekar, att den av den sakkunnige
föreslagna paragrafen ordalagsmässigt innebär, att ekonomiska för -

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

eningar i t. ex. Danmark och Norge kan få etableringsrätt endast om synnerliga
skäl föreligger. I dessa länder registreras nämligen ekonomiska föreningar
över huvud taget inte. Ej heller i England torde man kunna tala
om någon registrering av ekonomiska föreningar.

Svea hovrätt framhåller, att det med hänsyn till bl. a. affärsdrivande stiftelser
knappast torde vara påkallat att begränsa tillståndsmöjligheten så
strängt som den föreslagna formuleringen antyder. Lagtexten bör därför
kunna jämkas så, att tillstånd må meddelas, när särskilda skäl är därtill.
Enligt hovrättens mening är det inte oundgängligen påkallat att ange under
vilka omständigheter tillstånd skall meddelas, eftersom tillståndsgivningen
alltid ankommer på Kungl. Maj :t.

Sjöfartsstyrelsen föreslår, att i lagen införs en möjlighet för Kungl. Maj :t
att delegera prövningsrätten till underordnad myndighet, och anför därvid,
att utvecklingen kan tänkas gå i den riktningen att näring i allt större utsträckning
kan komma att bedrivas i företagsform. Åtminstone så småningom
kan sådana riktlinjer utarbetas för tillståndsprövningen, att en decentralisering
är önskvärd och möjlig. Det synes därför naturligt att redan nu i
lagen införa en delegationsrätt.

Departementschefen. Denna paragraf överensstämmer i fråga om utländska
bolag och ekonomiska föreningar med vad som nu gäller enligt filiallagen.
Tillståndsprövningen beträffande sådana företag bör som den sakkunnige
anfört ha samma karaktär som f. n.

I ett remissyttrande har påpekats att ekonomiska föreningar från vissa
länder, där registrering ej förekommer, faller utanför paragrafens föreningsbegrepp.
Att sådana föreningar hittills inte kunnat få tillstånd att öppna
filial i Sverige synes inte ha medfört olägenheter, men jag vill framhålla att
den nya lagen innebär att möjligheter till sådan etablering skapas. Den
omständigheten, att ekonomiska föreningar i visst land inte registreras torde
medföra, att föreningarnas rättsliga och ekonomiska status är mera svårbedömd
än i fråga om registrerade föreningar. Om emellertid betryggande
utredning om en förening föreligger i dessa hänseenden, torde föreningen
i allmänhet kunna jämställas med registrerade föreningar. Enligt den sakkunniges
förslag skulle visserligen etablering i sådant fall tillåtas endast om
synnerliga skäl talade för det. Enligt min mening bör emellertid något mindre
restriktivitet kunna iakttas. I överensstämmelse med vad en remissinstans
förordat har paragrafen fått den utformningen, att tillstånd kan beviljas
annat företag än bolag eller ekonomisk förening, om särskilda skäl föreligger.
Vid bedömningen av om sådana skäl är för handen bör särskild hänsyn
kunna tas till sådana förhållanden som de nyss berörda.

Regeln om att tillstånd skall kunna meddelas annat företag än bolag eller
ekonomisk förening, om särskilda skäl föreligger, har naturligtvis räckvidd
utöver de speciella fallen med oregistrerade föreningar.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj :t torde, som en remissinstans anfört, böra ha möjlighet att
delegera prövningsrätten till underordnad myndighet, även om det f. n. inte
finns skäl till sådan delegation. I paragrafen har därför angivits att tillstånd
meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

14 §.

I den sakkunniges förslag motsvaras denna paragrafs första stycke delvis
av 3 § och dess andra stycke av 15 § första stycket.

I paragrafens första stycke föreskrivs, att tillstånd ej får beviljas företag
som i eller utom Sverige är försatt i konkurs. Detta stämmer överens
med vad som gäller för utlänning enligt 7 §. Det hör i regel vara tillräckligt
att företaget visar att det ej är i konkurs vid sitt konkursforum i hemlandet.

Enligt paragrafens andra stycke skall bestämmelserna i 10 och 11 §§ om
näringstillstånd äga motsvarande tillämpning på tillstånd för utländskt företag
att idka näring. Sålunda skall tillstånd för utländskt företag avse verksamhet
av visst slag, gälla tills vidare, om det inte inskränkts till viss tid,
och kunna förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. Vidare kan tillstånd
återkallas, när särskilda skäl föreligger.

Möjligen kan mot den hänvisning som i paragrafen görs till 11 § riktas
den invändningen, att frågor om återkallelse av tillstånd inte kan bedömas
enligt helt samma grunder när det gäller ett utländskt företag som när det
gäller en utlänning. Bl. a. har av naturliga skäl personliga förhållanden i allmänhet
större betydelse, om verksamheten utövas av en fysisk person, än
om den drivs i företagsform. Det kan även göras gällande, att lämpligheten av
tillståndets bestånd borde kunna prövas mera fritt när fråga är om ett företag.
Jag anser emellertid att de principiella grunder som gäller för återkallelse
av näringstillstånd bör gälla också för återkallelse av tillstånd för utländskt
företag, även om de faktiska förhållanden som kan föranleda återkallelse
är något olika i de båda fallen. Liksom beträffande utlänning torde
alltså lämpligen den bestämmelsen kunna gälla, att tillstånd kan återkallas,
när särskilda skäl föreligger.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 16 § i den sakkunniges förslag, innehåller
en bestämmelse om de följande paragrafernas tillämplighet på andra företagsformer
än bolag och ekonomiska föreningar.

I filiallagen finns i 6 och 7 §§ vissa regler om vad ansökan om tillstånd
skall innehålla, om de hevis som skall fogas vid densamma samt om förfarandet
i övrigt. Regler av motsvarande karaktär avseende näringstillstånd
har, enligt vad som uttalats vid 6 §, ansetts lämpligen kunna meddelas i
administrativ ordning. Detta får anses gälla också beträffande reglerna
rörande förfarandet i ärenden rörande företag.

De i lagförslaget efter 15 § följande bestämmelserna i 16—28 §§ avser

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

i första hand de företagsformer som nu omfattas av filiallagen, dvs. utländska
bolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelserna torde i princip böra
vara tillämpliga även beträffande andra utländska företag. I vissa fall då
fråga är om företag av sistnämnda art kan dock bestämmelserna åtminstone
i somliga hänseenden passa mindre väl. Är detta förhållandet bör Kungl.
Maj :t kunna fastställa särskilda föreskrifter avpassade till det aktuella fallet.
Förevarande paragraf har utformats i enlighet med de nu angivna synpunkterna.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § första stycket i den sakkunniges förslag.

Paragrafen ersätter bestämmelsen i 1 § filiallagen att näringsverksamheten
skall bedrivas genom filial. I sak innebär paragrafen inte något nytt.

17 §.

Denna paragraf, som motsvarar 17 § andra stycket i den sakkunniges
förslag, innehåller föreskrift om verkställande direktör och vice verkställande
direktör.

Paragrafen stämmer överens med 2 § filiallagen. I förhållande till den sakkunniges
förslag föreligger den avvikelsen, att hänvisningen till en allmän
bestämmelse om föreståndare har utgått. Någon sådan bestämmelse har,
som förut framgått, inte tagits upp i departementsförslaget. Reglerna om
verkställande direktör och vice verkställande direktör torde härigenom också
ha blivit mera överskådliga.

Det kan erinras om att undantag från paragrafens föreskrifter, liksom
från lagens övriga bestämmelser, kan komma i fråga enligt den allmänna
undantagsregeln i 31 §.

18 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakkunniges förslag,
föreskriver att verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i
riket. Föreskriften stämmer överens med 3 § filiallagen.

19 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakkunniges förslag, innehåller
regler om verkställande direktörens ställning. Paragrafen stämmer
överens med bestämmelserna i 9 § andra stycket om föreståndare för näringsverksamhet,
som drivs av utlänning vilken ej är bosatt här i riket.
Den ersätter 5 § filiallagen.

20—28 §§.

I dessa paragrafer, som motsvarar 18—26 §§ i den sakkunniges förslag,
återfinns i huvudsak oförändrade de bestämmelser som ingår i filiallagen
under rubriken »Om firma och registrering, så ock om redovisning m.m.».

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år i968

Yttrandena
Vid 20 §.

Sveriges advokatsamfund anför, att en föreståndare enligt den sakkunniges
förslag skall erhålla fullmakt att handla å huvudmannens vägnar
samt att mottaga stämning och själv eller genom annan tala och svara. Om
meningen är, att föreståndaren på grund av denna fullmakt under alla förhållanden
skall vara behörig att ensam handla å bolagets vägnar, måste
ett beslut om att firman skall tecknas av föreståndaren i förening med en
eller flera personer, vilket är möjligt både enligt filiallagen och enligt den
sakkunniges förslag, te sig meningslöst.

Vid 23 §.

Hovrätten för Västra Sverige anför, att andra stycket möjligen bör ges
följande jämkade avfattningar: Angående bokföring och redovisning skall
i tillämpliga delar gälla vad för svenskt företag av motsvarande slag är
stadgat. Till motivering härför anför hovrätten följande.

Andra stycket av paragrafen har oförändrat överförts från 11 § andra
stycket lagen om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring
här i riket. Lagtexten ger — särskilt med hänsyn till att i viss mån divergerande
regler om bokföring och redovisning gälla för bolag av olika
slag och för ekonomiska föreningar — icke något klart besked vilka bestämmelser
i detta hänseende som äro tillämpliga, om jämlikt 14 § i lagförslaget
exempelvis en utländsk stiftelse erhåller tillstånd att bedriva
näringsverksamhet i Sverige. Utredningsmannen har förutsett möjligheten,
att i vissa sådana fall särskilda föreskrifter skulle meddelas, som voro
bättre anpassade till företagets art; i princip har han emellertid ansett samma
regler rörande bland annat bokföring och redovisning böra gälla som
för bolag och ekonomiska föreningar (betänkandet s. 133 f, 145 f). Av det
förut sagda lärer emellertid framgå, att med lagtextens nuvarande utformning
sådana föreskrifter — åtminstone avseende vilka lagregler filialens
bokföring och redovisning skola följa — äro erforderliga i varje
här avsett fall.

Beträffande filialens skyldighet att insända redovisningshandlingar erinrar
Sveriges advokatsamfund om den skyldighet, som finns för svenskt
aktiebolag, att oberoende av om redovisningshandlingarna lagts fram på
ordinarie bolagsstämma likväl inom sju månader från bokslutsdagen sända
in redovisningshandlingarna till registreringsmyndigheten. Enligt förslaget
har skyldigheten att sända in redovisningshandlingarna gjorts beroende
av att dessa lagts fram för det utländska bolagets delägare. Om
alltså handlingarna inte blir framlagda, kommer de inte att insändas till
vederbörande myndighet. Samfundet föreslår därför, att utländsk filial ålägges
att, oberoende av om redovisningshandlingarna lagts fram eller icke,
inom sju månader från bokslutsdagen, sända in dem till vederbörande
myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

153

Vid 26 §.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om inte kungörelse bör ske förutom
i allmänna tidningarna även i tidning på ort, där filialen drivs. Samfundet
pekar på att anmälningar till handelsregistret publiceras på detta
sätt.

Departementschefen. Bestämmelserna i förevarande paragrafer stämmer i
allt väsentligt överens med 8—17 §§ filiallagen. Dock har bestämmelserna
i 12 och 13 §§ filiallagen om säkerhet för skatter utgått. Vidare kommer
de i 10 § andra stycket andra punkten och 14 § andra stycket filiallagen
åsyftade fullfölj dsfrågorna att enligt departementsförslaget regleras av
32 §, som avser alla spörsmål rörande talan mot beslut enligt den nya
lagen. Dessutom har följande ändringar vidtagits.

I 20 § andra stycket har föreskrivits att firman tecknas av verkställande
direktören. Orden »ensam eller i förening med annan» har slopats,
eftersom de som en remissinstans påpekat torde sakna mening, med
hänsyn till att verkställande direktören under alla förhållanden skall vara
behörig att ensam handla på bolagets vägnar. Vidare har 23 § andra stycket
som en remissinstans föreslagit jämkats så, att för filialens bokföring
och redovisning skall i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för svenskt
företag av motsvarande slag. Denna jämkning är en naturlig följd av att
lagen skall omfatta även andra juridiska personer än bolag och ekonomiska
föreningar. I 23 § fjärde stycket har gjorts det av en remissinstans föreslagna
tillägget av innebörd att redovisningshandlingar under alla omständigheter
skall sändas till registreringsmyndigheten senast sju månader
från filialens bokslutsdag. Vad samma remissinstans anfört om kungörande
av anmälningar till filialregistret har jag inte ansett utgöra tillräckligt
skäl för att ändra ifrågavarande regel i filiallagen. Regeln stämmer i
det påtalade avseendet överens med 202 § första stycket aktiebolagslagen.

I övrigt har vid överförandet av filiallagens nu ifrågavarande bestämmelser
till den nya lagen skett vissa redaktionella jämkningar.

29 §.

Denna paragraf motsvarar 27 § i den sakkunniges förslag. I paragrafen
föreskrivs, att som näringsidkande enligt lagen skall anses även deltagande
såsom bolagsman i näringsverksamhet, som drivs av svenskt handelsbolag.
Av bestämmelsen, som berörts i den allmänna motiveringen s.
113, följer att en utlänning som vill idka näring genom svenskt handelsbolag
— liksom enligt näringsfrihetsförordningen — har att söka näringstillstånd.
Dock fordras enligt den nya lagen ej sådant tillstånd, om utlänningen
har rätt till ifrågavarande slag av näringsutövning enligt 3 eller
4 §. Vid utländskt företag ingå i svenskt handelsbolag, fordras likaledes
rätt till näringsutövningen enligt denna lag. För själva verksamheten blir

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 ur 1968

de för svenska handelsbolag gällande reglerna tillämpliga, och det kan
därför ifrågasättas, om iakttagande av samtliga föreskrifter i 16—28 §§
om formerna för utländskt företags näringsverksamhet m. m. kan anses
erforderligt. Någon egentlig näringsverksamhet för det utländska företaget
medför nämligen icke dettas deltagande i handelsbolaget. Av 31 § följer att
de avsteg från lagens föreskrifter som med hänsyn härtill kan vara påkallade
kan göras.

Med hänsyn till 1 § andra stycket medför ett tillstånd enligt nu förevarande
lag icke befrielse från skyldighet att söka det ytterligare tillstånd
som kan vara föreskrivet i annan författning. Sålunda kvarstår skyldighet
enligt särskild lagstiftning att söka tillstånd att sluta handelsbolag eller
ingå i handelsbolag. Sådant tillstånd skall enligt förslag, som läggs fram
i ett senare avsnitt, i fortsättningen i regel meddelas av kommerskollegium,
såvitt gäller utlänning. Utlänningen behöver alltså i sådant fall inte söka
näringstillstånd och tillstånd enligt den särskilda lagstiftningen hos olika
myndigheter.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i den sakkunniges förslag.

Som tidigare anförts (s. 123) bör lagen inte vara tillämplig beträffande
utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,
eftersom denna fråga har reglerats genom särskild lag i ämnet den 9 juni
1950 (nr 272, ändrad 1957:222, 1965: 168 och 1966:56). Bestämmelse om
detta har tagits upp i förevarande paragraf.

31 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i den sakkunniges förslag och ersätter även
6 § i förslaget.

Den sakkunnige. I den sakkunniges förslag har dels i 6 § tagits upp ett
bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna, att viss grupp utlänningar skall
under de särskilda villkor som Kungl. Maj :t bestämmer, äga rätt till näringsverksamhet
av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet, dels i 29 §
föreskrivits att Kungl. Maj :t äger medge sådant undantag från bestämmelse
i lagen, som kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med
främmande stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.
I anslutning till 29 § anför den sakkunnige följande.

Såvitt angår utlänningar kan det både på grund av konventioner och av
andra skäl komma i fråga, att Kungl. Maj :t med stöd av 6 § meddelar till
och med ganska vidsträckta förordnanden om att vissa grupper utlänningar
skall ha rätt till näringsutövning utan att vara underkastade tillståndstvång.
Nu förevarande paragraf kommer därför att beträffande utlänningar
ha en begränsad räckvidd. Som exempel på fall då den kan komma till till -

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lämpning må anföras, att det i visst fall kan framstå som angeläget att ett
dödsbo efter utländsk näringsidkare, i vilket finns utländsk delägare, medges
rätt att fortsätta näringsverksamheten längre tid än ett år. —- När det
gäller utländska företag fyller tillståndsprövningen delvis den funktionen
att den utgör en viss ersättning för åtskilliga kontrollbestämmelser, som
svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar är underkastade men vilka
icke gäller för här verksamma utländska företag. Med hänsyn härtill har
någon motsvarighet till regeln i 6 § icke upptagits för de utländska företagens
del. Även om förevarande bestämmelse i och för sig ger formell möjlighet
att beträffande utländska företag meddela förordnanden av samma art
som avses i G § för utlänningars vidkommande, förutsätts att bestämmelsen
får tillämpning endast i mera begränsad omfattning. Skulle det exempelvis
visa sig erforderligt att i anledning av de internationella integrationssträvandena
ge upp den med lagstiftningen avsedda kontrollen i visst avseende och
beträffande vissa företag, ger förevarande bestämmelse möjlighet härtill.
Vidare har i det föregående angivits exempel på situationer då med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet tillämpning av ifrågavarande bestämmelse
kan vara motiverad. Som ytterligare exempel må anges de fallen
att ett företag icke skall bedriva annan verksamhet än skogsavverkning för
eget behov eller jordbruk på en fastighet, som förvärvats huvudsakligen för
bedrivande av dylikt skogsbruk, eller att ett företag skall här utföra ett
byggnadsarbete som, trots att det är en engångsuppgift, på grund av sin
storlek och långvarighet är att betrakta såsom här utövad näringsverksamhet.

Yttrandena. Utlänningsutredningen anför, att det inte klart framgår av
6 § i den sakkunniges förslag, att bemyndigandet avses innebära rätt för
Kungl. Maj :t att förordna, såväl att vissa utlänningar skall vara befriade
från skyldighet att ha näringstillstånd som att vissa näringar skall vara
undantagna från tillståndstvång. Liknande uttalande görs av kommerskollegium,
som vidare föreslår, att 6 § förs samman med 29 § till en enhetlig
bestämmelse, som skulle tas in under avsnittet »Särskilda bestämmelser».
Kollegiet anför vidare bl. a. följande.

Det finns skäl anta att etableringsfrågorna komma att aktualiseras i ökad
omfattning och det torde därför vara ändamålsenligt att den svenska lagstiftningen
på området öppnar formella möjligheter att medge full nationell
likställighet för utländskt rättssubjekt. Såvitt kollegium kan bedöma, synes
emellertid denna synpunkt ej vara helt tillgodosedd genom det framlagda
förslaget. Sålunda föreligger möjlighet att med stöd av 6 § medge undantag
från kravet på näringstillstånd beträffande viss grupp av utlänningar. Motsvarande
möjlighet saknas emellertid såvitt angår utländska företag, därest
icke fall varom stadgas i 29 § är för handen. Av motiven framgår att denna
undantagsbestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt. Enligt kollegii
mening bör den nya lagstiftningen vara så utformad, att möjlighet finnes
att generellt likställa utländskt företag med utlänning i berörda hänseende.

156

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 år 1968

Vidare har kollegium uppmärksammat att 29 § möjliggör betydligt längre
gående uppmjukningar än 6 §. Med stöd av förstnämnda paragraf kan t. ex.
det i 4 § angivna kravet på föreståndare eftergivas, medan detta ej är tillåtet
med tillämpning av 6 §. Kollegium menar emellertid, att lagen bör vara så
uppbyggd att detta krav generellt kan eftergivas. Har exempelvis överenskommits
mellan de nordiska länderna att en av svensk domstol meddelad
dom, varigenom en dansk eller ett danskt företag ålagts att utgiva betalning
till en svensk för en här i riket uppkommen fordran, skall vara exigibel i
Danmark, bör föreståndare för näringsverksamhet som i Sverige bedrives av
en i sitt hemland bosatt dansk ej fordras. Dessutom bör framhållas att ordalagen
i 29 § ej hindrar undantag, som t. o. in. försätter utlänning i förmånligare
ställning än svenska näringsutövare. Kollegium utgår dock från att
sådana undantag ej komma att medgivas.

Näringsfrihetsrådet anför i fråga om 29 § att de två grupper av undantag
som förutsätts i paragrafen är av helt olika karaktär. Den ena gruppen avser
undantag av mera generell karaktär, vilka förutsätter medverkan av riksdagen
så till vida att den konvention som föranleder undantaget måste godkännas
av riksdagen. Den andra gruppen synes avse vissa speciella undantag
i enskilda fall, dvs. rena dispenser. Enligt näringsfribetsrådets mening borde
artskillnaden mellan de två grupperna klarare framgå av lagtexten; att de
tas upp i samma paragraf anses som mindre lämpligt.

Departementschefen. Förhållandet mellan 6 och 29 §§ i den sakkunniges
förslag framstår som något oklart. Som framgår av vad den sakkunnige anfört
täcker de båda paragraferna delvis varandra, vilket i och för sig talar
för att de förs samman till eu bestämmelse. En sådan sammanslagning, som
förordats av kommerskollegium, torde också göra innebörden av Kungl.
Maj :ts fullmakt mera överskådlig. Härtill kommer att vissa invändningar,
såsom påpekats vid remissbehandlingen, kan riktas mot de föreslagna paragrafernas
utformning.

Vad beträffar formuleringen av 6 § i den sakkunniges förslag kan erinras
om att jag i den allmänna motiveringen s. 119 förordat, att fullmakten för
Kungl. Maj :t inte skall omfatta rätt att utan samband med internationella
samarbetsöverenskommelser förordna om generella undantag för särskilda
näringar. Med denna utgångspunkt skulle 6 § avse blott förordnanden om
vissa grupper av utlänningar. I sådana fall kan emellertid i regel förordnandet
lika väl grundas på det allmänna undantagsbemyndigandet i 29 § i den
sakkunniges förslag. Detta bemyndigande bör dock som anförts i den allmänna
motiveringen utvidgas något med hänsyn till det nordiska samarbetet.
Vidare bör som kommerskollegium påpekat möjlighet finnas att medge
full nationell likställighet i fråga om utländska företag i samma utsträckning
som i fråga om utlänningar.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna förordar jag som framgått
av den allmänna motiveringen s. 124, att bemyndigandet för Kungl. Maj :t

157

Kungl. Maj:is proposition nr 98 år 1968

utformas som en enhetlig bestämmelse. I departementsförslaget bär en sådan
bestämmelse tagits upp i förevarande paragraf. Den har i stort sett formulerats
efter mönster av 29 § i den sakkunniges förslag men avses få en mera
generell räckvidd. Det har även med hänsyn till bl. a. vad som anförts i näringsfrihetsrådets
yttrande ansetts lämpligt att dela upp paragrafen i två
stycken.

Enligt första stycket får Kungl. Maj :t medge undantag från bestämmelse
i lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande
stat. Hur förordnanden om dylikt undantag skall utformas får avgöras
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan väntas att förordnande
kommer att få den innebörden att utlänningar eller utländska företag av viss
nationalitet eller tillhörande annan sådan kategori skall under vissa angivna
villkor ha rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring
i allmänhet. Möjligheterna att förordna om undantag är inte begränsade
till vissa bestämmelser i lagen, eftersom det inte kan förutses, vilka krav
som kan komma att ställas i internationella överenskommelser. Förordnanden
förutsättes sålunda bl. a. kunna komma i fråga beträffande utländska
företag i samma mån som beträffande utlänningar. Om utländska företag tas
undan från tillståndstvånget, skall dock självfallet i möjlig mån beaktas, att
tillståndsprövningen delvis ersätter kontrollbestämmelser, som gäller för
svenska företag. Med hänsyn härtill kan förordnandet behöva förenas med
särskilda villkor och föreskrifter. Hur långt det är möjligt att gå i dessa avseenden
beror i sista hand på innehållet i den internationella överenskommelse
som föranleder förordnandet. Som kommerskollegium har anfört bör undantag
som sätter utländska näringsutövare i förmånligare ställning än
svenska inte medges.

Uttrycket överenskommelse med främmande stat innefattar även överenskommelse
med sammanslutning av stater. Ett förordnande om undantag
kan vara påkallat med hänsyn till en internationell överenskommelse även
om detta inte omedelbart följer av en direkt föreskrift i överenskommelsen.
I Romfördraget föreskrivs t. ex., att etableringsrestriktioner skall avvecklas
gradvis enligt ett allmänt program, vilket skall förverkligas genom direktiv
från rådet. Om Sverige skulle komma att ansluta sig till Romfördraget, bör
Kungl. Maj :t alltså med stöd av förevarande paragraf kunna medge de avvikelser
från lagen, som kan behövas på grund av direktiv som utfärdas efter
hand.

Vidare kan enligt första stycket medges undantag som är påkallat med
hänsyn till det nordiska ekonomiska samarbetet. Förordnande om sådant
undantag förutsätts kunna ges utan att det föranleds av ett särskilt avtal
mellan de nordiska staterna, eftersom detta samarbete ofta har informell
natur. Kungl. Maj :t bör därför kunna medge undantag av denna art när det
visar sig lämpligt.

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Enligt andra stycket av förevarande paragraf får Kungl. Maj :t vidare
medge sådant undantag från bestämmelse i lagen som i visst fall föranleds
av särskilda omständigheter. I den allmänna motiveringen s. 124 har anförts
exempel på fall, då det kan finnas anledning att tillämpa denna undantagsregel.
Andra exempel kan vara de fall som den sakkunnige nämnt avseende
dödsbo efter utländsk näringsidkare, företag som endast skall driva skogsbruk
eller jordbruk i liten skala och företag som utför en uppgift av engångsnatur.

32 §.

Denna paragraf, som motsvarar 30 § i den sakkunniges förslag, innehåller
regler om besvär över beslut som meddelas enligt lagen.

Den sakkunnige. När Kungl. Maj :t delegerat beslutanderätt i tillståndsärenden
till underordnad myndighet, bör talan kunna föras mot tillståndsmyndighetens
beslut i den ordning som är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Detsamma bör gälla
beträffande sådana beslut av registreringsmyndighet som avses i 20 och
23 §§ i den sakkunniges förslag, dock att den nu enligt 10 och 14 §§ filiallagen
gällande särskilda fullföljdstiden torde böra bibehållas oförändrad.

Som regel bör vidare gälla, att myndighets beslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär. Möjlighet bör dock föreligga för myndigheten
att förordna, att beslutet ej skall gå i verkställighet förrän det
vunnit laga kraft, liksom ock för den högre myndigheten att förordna om
inhibition. Meddelande av sådant förordnande torde främst kunna ifrågakomma,
när beslutet innefattar återkallande av eller inskränkning i tidigare
givet tillstånd.

Yttrandena. Med hänsyn till de olägenheter för den drabbade, som ett beslut
om återkallelse kan medföra, anser Svea hovrätt det från rättssäkerhetssynpunkt
påkallat, att sådant beslut får verkställas utan hinder av anförda
besvär endast om så på grund av särskilda skäl har förordnats i beslutet.
Hovrätten anför vidare bl. a. följande.

I detta sammanhang vill hovrätten understryka betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt
av att myndighets beslut, vilket icke innehåller bifall till
gjord framställning, redovisar skälen för den intagna ståndpunkten (jfr
exempelvis 33 § utlänningslagen och 14 § sista stycket ordningsstadgan, se
också 20 § andra stycket i det nu behandlade lagförslaget). I den mån sådan
redovisning icke skett, torde i besvärsärendet myndighetens förklaring regelmässigt
böra inhämtas samt klaganden böra beredas tillfälle att yttra sig
däröver. Den i förevarande paragraf intagna besvärsrätten torde eljest icke
kunna fylla det avsedda syftet. Jämväl praktiska skäl kan åberopas till
stöd för att avslagsbeslut skall motiveras. Sökanden kan nämligen i dylikt
fall bättre bedöma sina utsikter att vinna bifall vid anförda besvär, och
han får klarhet om vilka frågor, som har relevans i ärendet. På grund av

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dessa omständigheter torde besvärsmålens antal och omfång i viss utsträckning
kunna nedbringas, varigenom kostnader kan sparas såväl för
det allmänna som för den enskilde. Vad nu sagts gäller om beslut av olika
slag, icke blott rörande ansökan om tillstånd m. m. utan även i minst lika
hög grad beträffande återkallelse av meddelat tillstånd. — I beslut, varom
här är fråga, torde vidare böra intagas erinran om besvärsrätten samt lämnas
uppgift om vad utlänningen har att iakttaga, därest han önskar föra
talan mot beslutet (jfr 33 § utlänningslagen).

Departementschefen. I departementsförslaget har paragrafen utformats
enligt den sakkunniges förslag. Uppenbart torde vara att beslut i tillståndsärenden
i regel blir gällande omedelbart när de meddelats. Som Svea hovrätt
anfört måste dock beaktas, att beslut om återkallelse kan medföra betydande
avbräck för tillståndshavaren. I sådant beslut bör därför myndigheten
i ej uppenbara fall som regel förordna, att beslutet inte länder till
efterrättelse förrän det vunnit laga kraft.

Hovrätten har även framhållit vikten av att beslut, som går sökanden
emot, motiveras. Jag instämmer i detta. Motiveringen bör i regel kunna vara
kortfattad. Jag förutsätter att i överensstämmelse med vad som torde tilllämpas
i förvaltningsbeslut inom andra områden besvärshänvisning lämnas
i beslut som här avses.

33 §.

Denna paragraf, som motsvarar 31 § i den sakkunniges förslag, innehåller
bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser för lagens tilllämpning.
Sådana bestämmelser bör på vanligt sätt tas upp i en med stöd
av lagen utfärdad kungörelse. Härutöver bör föreskrifter kunna meddelas
i den formen att Kungl. Maj:t — liksom skett beträffande tillämpningen
av utlänningslagen — i annan ordning ger anvisningar till tillståndsmyndighet,
t. ex. angående de grunder som bör tillämpas vid tillståndsprövningen.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i den sakkunniges förslag, innehåller
straffregler.

Den sakkunnige. Första punkten av paragrafen innehåller straffbestämmelse
beträffande utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt
därtill eller som bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med honom
meddelat tillstånd att idka näring. Paragrafens andra punkt täcker
bl. a. det i 18 § filiallagen avsedda fallet att utländskt företag idkar näring
utan att äga rätt därtill, varjämte tillagts att straff följer även när villkor
eller föreskrift av nyssnämnd art överträds. Straffet drabbar i nu berörda

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S år 1968

fall den som driver eller förestår verksamheten för företagets räkning. Andra
punkten omfattar även det fallet att förseelsen begås av den som för utlännings
räkning driver eller förestår näringsverksamhet. När i paragrafen
talas om att någon för utlännings eller utländskt företags räkning driver
eller förestår näringsverksamhet, avses därmed icke endast den som har
ställning såsom föreståndare eller verkställande direktör enligt lagens bestämmelser.
Även om någon utan att formellt inneha sådan ställning faktiskt
driver verksamheten för utlännings eller utländskt företags räkning,
är straffbestämmelsen tillämplig. Härvid avses även det fallet att någon som
i själva verket är bulvan för utlänning eller utländskt företag uppträder
såsom egen företagare. I bulvanfallen skall sålunda bulvanen dömas enligt
andra punkten, medan den verklige näringsidkaren, om han är fysisk person,
döms enligt första punkten. Det må nämnas, att straffbestämmelsen i
31 § näringsfrihetsförordningen vunnit tillämpning på utlänning som drivit
näring genom bulvan, men bestämmelsen torde ej kunna tillämpas i fråga
om bulvanen. Det torde dock vara av värde om även bulvanen är underkastad
straffansvar.

Påföljden för förseelser av nu berörd art bör, i likhet med vad som för
motsvarande fall gäller enligt näringsfrihetsförordningen och filiallagen,
vara dagsböter.

Yttrandena. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter, om inte möjlighet
bör skapas att använda tvångsmedel i någon form mot utlänning, som
driver näring utan att äga rätt till det och som inte låter sig rätta av det för
sådan förseelse föreslagna bötesstraffet.

Departmentschefen. Paragrafen har i departementsförslaget utformats redaktionellt
annorlunda än i den sakkunniges förslag, med syfte att den
skall bli mera överskådlig. Sakligt har den emellertid samma innehåll som
den sakkunnige föreslagit. Jag finner inte påkallat att som en remissinstans
förordat särskilda tvångsmedel vid sidan av bötesstraff införs i förevarande
sammanhang.

35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 § i den sakkunniges förslag, innehåller
regler om straff och vite för verkställande direktör, vilken inte fullgör
sina åligganden enligt lagen. I sak överensstämmer föreskrifterna med 19 §
filiallagen.

36 §.

Denna paragraf, som motsvaras av 34 § i den sakkunniges förslag, innehåller
bestämmelser om straff dels för den som lämnar oriktiga eller vilseledande
uppgifter i handlingar, dels för revisor i vissa fall.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Den sakkunnige. Förevarande paragraf motsvaras i filiallagen av dennas
20 §. Beträffande sådant brott som består i att någon uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i vissa handlingar
har dock vidtagits vissa jämkningar av formuleringen med hänsyn till
att bestämmelsen skall avse även ärenden rörande utlänning och till att föreskrifter
rörande tillståndsärenden i viss utsträckning bör tas upp i den med
stöd av lagen utfärdade kungörelsen och icke i själva lagen. Även i övrigt har
i ett par hänseenden vidtagits smärre jämkningar av formell natur.

Departementschefen. Paragrafen har i departementsförslaget ändrats redaktionellt
men stämmer i sak överens med den sakkunniges förslag.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har till en början tagits upp föreskrift om
upphävande av filiallagen. Vidare innehåller övergångsbestämmelserna att
tillstånd, som meddelats enligt näringsfrihetsförordningen eller enligt filiallagen,
skall behålla sin giltighet och att de skall gälla som om de meddelats
enligt den nya lagen. Med stöd av nya lagen kan således ett tillstånd återkallas
eller förbindas med nya villkor och föreskrifter. I ett par avseenden
synes det dock lämpligt, att den nya lagen icke genast blir tillämplig. Såsom
förut nämnts har i tillstånd, som enligt näringsfrihetsförordningen meddelats
för här icke bosatta utlänningar, tagits in föreskrift att utlänningen
skall ha ett ombud med behörighet att i angelägenheter, som angår rörelsen,
på utlänningens vägnar motta stämning och andra delgivningar samt
svara vid domstol och andra myndigheter. För de ganska få fall, där en sådan
ordning gäller, torde det inte vara erforderligt att göra någon ändringså
länge det vid lagens ikraftträdande fungerande ombudet står kvar. När
ombudets uppdrag upphör, bör dock bestämmelsen i 9 § om skyldighet att
ha föreståndare träda i tillämpning.

De utländska rättssubjekt som innehar tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen
eller filiallagen har haft att ställa säkerhet för utskylder till stat
och kommun under tre år. Denna skyldighet upphör enligt den nya lagen.
Emellertid har i övergångsbestämmelserna tagits upp en bestämmelse om att
de säkerheter som ställts före den nya lagens ikraftträdande fortfarande
skall avse de utskylder för vilka de ställts.

I övergångsbestämmelserna har vidare fastslagits, att utlänning eller utländskt
företag, som vid lagens ikraftträdande idkar näring, för vilken enligt
äldre bestämmelser, dvs. näringsfrihetsförordningen eller filiallagen,
tillstånd icke fordrats, får fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder
av bestämmelserna i den nya lagen. Som tidigare framgått faller åtskilliga
näringsfång utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde, och
i huvudsak kommer dessa att vara fria även enligt den nya lagen. Vissa

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

former av verksamhet, som inte omfattats av förordningen, kommer emellertid
att falla under den nya lagen. Enligt förevarande bestämmelse får
dock sådan verksamhet även i fortsättningen fritt drivas av dem som vid tiden
för lagens ikraftträdande redan driver rörelsen.

Slutligen har i övergångsbestämmelserna tagits upp de i den allmänna
motiveringen s. 119 berörda reglerna, avseende dels rätt till näringsverksamhet
som med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits
rättssubjekt i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före lagens
ikraftträdande, dels i''ätt till uppköp av fisk och därmed sammanhängande
verksamhet, som utlänning får driva enligt vissa äldre bestämmelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

163

Y. Tillfällig handel

Näringsfrihetsförordningens huvudregler rörande handel tar sikte på
den fasta handeln (försäljning i bod eller från annat upplagsställe,
2 §). Förordningen ger därjämte särskilda regler för gårdfarihandel och
realisation. Med gårdfarihandel eller kringföringsförsäljning
avses, att någon annorledes än på marknad kringför varor till
försäljning (9 § 4 mom.). Vad som traditionellt betecknats såsom gårdfarihandel
bedrevs förr i allmänhet av enskilda personer, som inte hade större
resurser och som för sin försörjning var beroende av denna försäljningsform.
Med bilismens utveckling har emellertid vuxit fram en modernare
form av kringföringsförsäljning, innebärande att fast etablerade näringsidkare
vid sidan av sin fasta handel idkar försäljning genom utsända varuhussar
och varubilar. Vad realisation beträffar är att märka, att uttrycket
har en annan innebörd i näringsfrihetsförordningen än i allmänt
språkbruk. I gängse tal används ordet för att beteckna den fasta handelns
då och då återkommande utförsäljningar till rabatterade priser. I näringsfrihetsförordningen
betecknar uttrycket realisation sådan handelsverksamhet,
som innebär, att en handlande utom den ort, där han har anmält sig för
handelsidkande, eller också på sådan ort, innan kontor av stadigvarande beskaffenhet
inrättats där, på kortare tid på auktion eller under hand annorledes
än på marknad avyttrar lager av handelsvaror (9 § 3 mom.).

Med ambulatorisk hantverk srörelse avses, att någon under
kringresande eller kringvandrande idkar hantverk eller annan hantering.
I näringsfrihetsförordningen ges särskilda regler om sådan rörelse bedriven
av utlänning (26 § 3 mom.).

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt
Gällande rätt

Enligt näringsfrihetsförordningen i dess ursprungliga
lydelse krävdes för rätten att driva gårdfarihandel endast anmälan
till den kommun, där handlanden var bosatt. År 1887 infördes gällande ordning,
och huvudregeln är nu, att tillstånd av länsstyrelsen erfordras för
rätt att idka gårdfarihandel (9 § 4 mom.). Från huvudregeln gäller ett
flertal undantag. Dessa kan indelas i tre grupper. Till en första grupp hör
undantag av lokal art. Sålunda får gårdfarihandel fritt utövas på
ort, där säljaren är bosatt, dvs. mantalsskrivningsorten, och på ort, där
handlanden inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och härom

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

gjort anmälan. Den andra gruppen gäller undantag av personlig
a r t. läkare av fabriks- eller hantverksrörelse, som är vederbörligen anmäld,
äger rätt till kringföringshandel i fråga om egna produkter (11 §
andra stycket); handeln får doek bedrivas endast av näringsidkaren själv,
hans hustru och hemmavarande barn. Samma rätt tillkommer lantmän
dels i fråga om fabriks- och hantverksarbeten, vilka såsom föremål för
husflit tillverkats av dem själva med biträde av hustru, hemmavarande
barn och tjänstehjon (11 § första stycket), dels i fråga om lantmannaprodukter
från deras eget jordbruk eller från binäring till detta. Vidare hör
till denna grupp den rätt, som tillkommer s. k. självförsörj are, dvs. de
personer, som tillverkar fabriks- eller hantverksarbeten med biträde endast
av hustru och hemmavarande barn och således utan anlitande av annan
arbetskraft. De har rätt alt genom kringsföringshandel fritt avsätta
de sålunda tillverkade produkterna. Den tredje gruppen slutligen omfattar
undantag för vissa varuslag, nämligen livsförnödenheter,
alster av inhemsk slöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med
undantag av frö, träd och buskar (11 § tredje stycket).

Föreskrifter angående kringföringshandel har givits också i andra författningar
än näringsfrihetsförordningen. Sålunda innehåller allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617, senast ändrad
1967:786) vissa föreskrifter av betydelse för kringföringshandeln och närstående
försäljningsformer. I fråga om försäljning, som tillgår så, att försäljaren
har sitt upplag av varor på marken, på bord, i försäljningsstånd
eller liknande anordning, skall sålunda iakttas bestämmelsen i 2 §, att
allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, inte
får tas i anspråk för upplag eller för försäljningsstånd o. d., om ej tillstånd
därtill lämnats av polismyndighet. Föreskrifterna om ianspråktagande
av allmän plats för försäljningsändamål gäller dock inte i fråga om
salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän
försäljningsplats. I 7 § behandlas lokala ordningsstadgor, i vilka
meddelas de föreskrifter, som utöver vad som gäller enligt allmänna
ordningsstadgan är erforderliga i fråga om den allmänna ordningen. Sådana
lokala bestämmelser uppdelas ofta i en lokal ordningsstadga och i
en torghandelsstadga. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund utarbetade i anslutning till allmänna ordningsstadgan normalförslag
till sådana lokala stadgor. Det är förutsatt, att de lokala stadgorna
skall kunna — när så är behövligt från ordningssynpunkt — innehålla
förbud eller annan reglering beträffande kringföringshandel på vissa
platser. Enligt 8 § allmänna ordningsstadgan kan polismyndigheten för
särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter, vilka finnes erforderliga
beträffande bl. a. handel, som bedrivs utomhus på allmän plats eller angränsande
område; härvid avses både stationär utomhushandel och kring -

165

Kiingl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

föringshandel. Nämnda myndighet kan enligt paragrafen också, när så
finnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, förbjuda handel
av angiven art samt påbjuda borttagande av försälj ningsstånd o.d.
som utan tillstånd anbringats på eller invid allmän plats.

I förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående handel
med skrot, lump och begagnat gods (ändrad 1963: 579)
föreskrivs tillståndstvång i fråga om yrkesmässig handel med skrot, lump
och begagnat gods av ett flertal slag (kläder, cyklar, kameror, smycken,
föremål av ädelmetall m. m.). Det är i förordningen icke föreskrivet, att sådan
handel nödvändigtvis måste bedrivas på fast driftställe. I och för sig
kan handeln sålunda bedrivas under kringföring. Emellertid framgår av
förordningens förarbeten, att de som utan fast driftställe ägnar sig åt sådan
handel, plägar bedriva sin ambulerande verksamhet på det sättet, att de på
olika håll uppköper gods, som de därefter återförsäljer till fasta handlande.
I författningstexten kallas de i enlighet härmed uppköpare. Det torde icke
vara avsett, att dessa uppköpare skulle bedriva någon kringföringsförsäljning
direkt till allmänheten. Särskilda bestämmelser har givits också i
andra specialförfattningar. Ädelmetallvaror — begagnade eller
andra — får icke försäljas vid gårdfarihandel; härom stadgas i 39 § förordningen
den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarbeten. Ett
förbud mot kringföringsför sälj ning finns i 3 § förordningen den 5 juni 1959
(nr 325) om handel med preventivmedel. I 4 § lagen den 30 juni 1960 (nr
409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
stadgas förbud mot s. k. ambulerande kvacksalveri; av förbudet följer
bl. a. att under kringresande ej får ske utprovning och försäljning av glasögon.
I 5 kap. livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824) finns
särskilda bestämmelser om utomhushandel och kringföringshandel med
livsmedel. Slutligen kan nämnas, att av 1 § 1) och 2 § 1) bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117) följer, att bokföringsplikt i vissa fall föreligger
för den som idkar handel med varor genom kringföring.

I fråga om realisationer innehöll näring sfrihetsförordningenisin
ursprungliga lydelse ej några föreskrifter. Bestämmelser
härom infördes år 1887. Enligt nuvarande regler gäller, att den handlande,
som vill anordna realisation, skall söka tillstånd hos länsstyrelsen i
det län, där försäljningen skall äga rum (9 § 3 mom.). När tillstånd söks,
skall uppgift lämnas om den eller de kommuner, där handlanden ämnar bedriva
försäljningen; därvid skall anges den tid varunder försäljningen i varje
kommun skall äga rum. Vidare skall vid ansökan fogas dels betyg, att
sökanden efter behörig anmälan inom riket idkar handel och gjort sig känd
för redbarhet och ordentlighet, dels ock förteckning å varulagret. Därest
handlanden önskar begagna biträde vid rörelsens utövande, skall han uppge
den eller de personer han ämnar använda därtill samt avlämna i författningsrummet
angivna bevis och betyg angående biträdena. Om länsstyrel -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

sen, som vid prövningen har att ta hänsyn till de avlämnade betygens innehåll
och i övrigt förekommande omständigheter, beviljar det sökta tillståndet,
skall tillika bestämmas en särskild avgift — avvägd med hänsyn till
varuförteckningens omfattning och det tillärnade antalet försäljningsdagar
— vilken avgift skall utgå till varje kommun, där försäljningen skall ske.
Avgiften skall bestämmas till belopp mellan 25 och 500 kronor. Vid försäljningens
utövande skall bevis om det meddelade tillståndet ständigt medföras
av den eller dem, som utövar försäljningen eller biträder därvid, för
att vid anfordran uppvisas (9 § 5 inom.). Tillståndet kan återkallas, när
helst skälig anledning därtill förekommer (9 § 6 mom.).

Beträffande andra författningsbestämmelser, som angår
realisation, kan anmärkas, att ordningsstadgans förut berörda regler gäller
också utomhusrealisationer; dessa är en form av stationär utomhushandel,
låt vara av kortvarig beskaffenhet. En hänvisning till näringsfrihetsförordningens
regler om realisation förekommer vidare i 38 § andra stycket förordningen
om kontroll å ädelmetallarbeten. Vill någon sälja ädelmetallarbeten
å realisation skall enligt denna bestämmelse detta anmälas hos myntoch
justeringsverket varvid skall bifogas bland annat bevis om tillstånd till
försäljningen.

I anslutning till denna redogörelse bör nämnas, att kringföringsförsäljning
och realisation av tryckta skrifter icke är underkastade näringsfrihetsförordningens
regler; sådan försäljning får ske fritt på grund av 6 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen. Vidare kan framhållas, att kringföringsförsäljning,
som sker till återförsäljare, icke är att anse som gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens
mening. Ej heller anses realisation, avseende försäljning
till återförsäljare, falla under näringsfrihetsförordningens realisationsbestämmelser.
Realisationsbestämmelserna gäller vidare icke försäljning på
marknad. Slutligen bör nämnas, att medan näringsfrihetsförordningen uttryckligen
anger, att till gårdfarihandel inte skall räknas försäljning på
marknad, det är tveksamt, om bestämmelserna rörande gårdfarihandel varit
avsedda att tillämpas på stationär utomhusförsäljning av det slag, som förekommer
vid torghandel. Denna fråga har varit föremål för olika meningar. I
betänkandet anförs, att vissa försäljningar, som synes kunna betecknas såsom
torghandel, i rättspraxis blivit bedömda såsom olaga gårdfarihandel.

Statistiska uppgifter

För att belysa omfattningen av k ringfö ringshandeln
har i betänkandet lämnats följande uppgifter beträffande antalet tillståndsärenden.

	Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968	167
År	Antal	(Därav varubuss	Antal	(DäraAr varubuss
	ansökningar	eller varubil)	tillstånd	eller varubil)
1922 ..........			1 794
1923 ..........			1 638
1924 ..........			1 545
1925 ..........			1 464
1928 ..........			1 231
1929 ..........			1 185
1930 ..........			1 148
1945 ..........			473
1946 ..........			471
1947 ..........			429
1950 ..........			363
1955 ..........	.. .. 285	(45)	184	(24)
1956 ..........	.. .. 208	(40)	125	(17)
1957 ..........	.. .. 244	(30)	177	(10)
1/1—30/9 1958	.... 165	(11)	122	( 5)

Den sakkunnige betonar, att uppgifterna dock icke ger en fullständig bild
av kringföringshandelns omfattning. Inom det tillståndsfria området förekommer
nämligen kringföringsförsäljning i stor utsträckning, särskilt beträffande
livsförnödenheter. Vidare erinrar den sakkunnige om en av statens
pris- och kartellnämnd publicerad redogörelse, enligt vilken antalet
butiksfordon — frånsett bryggeribilar — som användes för regelbundna
försäljningsturer under år 1960 utgjorde 2 367. Årsomsättningen Aid sådan
försäljning beräknades i redogörelsen till omkring 260 miljoner kronor,
vilket var 4 å 5 gånger så mycket som år 1950. Antalet försäljare, som mera
oregelbundet bedrev försäljning från butiksfordon, uppskattades till 200 å
300; någon registrering av dessa hade icke skett.

Under de senaste åren har antalet ärenden om tillstånd till gårdfarihandel
varit ytterligare något lägre än under de sista år som redovisats i betänkandet.
Tillståndsmyndigheterna har sålunda under åren 1964, 1965 och 1966
handlagt 168, 89 resp. 136 sådana ärenden.

Även beträffande omfattningen av realisationer har den
sakkunnige lämnat statistiska uppgifter. I betänkandet har uppgifterna sammanställts
i en tablå med följande innehåll.

År Antal Antal Summa

ansökningar tillstånd avgifter

1928 .......................... 26 22

1929 .......................... 28 23

1930 .......................... 31 25

1945 .......................... 19 1 850: —

1946 .......................... 41 4 203: —

1947 .......................... 43 3 555: —

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

År Antal Antal Summa

ansökningar tillstånd avgifter

1954 .......................... 181 32 392: —

1955 .......................... 310 59 558: —

1956 .......................... 530 459 125 730: —

1957 .......................... 770 729 166 346:50

1/1—30/9 1958 ................ 616 596 137 631: —

Antalet ärenden om tillstånd till realisation under de senaste åren avviker
inte i högre grad från antalet sådana ärenden under de sista år som redovisats
i betänkandet. Tillståndsmyndigheterna har sålunda under åren 1964,
1965 och 1966 handlagt 829, 604 resp. 648 ärenden av detta slag.

Den sakkunnige

Vid framläggande av sina synpunkter på lagstiftningen
rörande kringföringshandel anför den sakkunnige, att ett av
de skäl, som starkast åberopats till stöd för restriktioner, är, att denna försälj
ningsform innebär en icke önskvärd konkurrens för den bofasta
handeln och kanske då särskilt för lanthandeln. Den art av kringföringshandel
som för den bofasta handeln kan tänkas medföra den allvarligaste
konkurrensen är enligt den sakkunnige utan tvivel den moderna formen, då
ett företag från fast framställnings- eller handelslokal med butiksbuss eller
annan bil distribuerar sina produkter. Från kringsföringshandel i gammaldags
form — där handelsmannen saknade fast lokal och ej hade annat lager
än det han medförde — kan man däremot väsentligen bortse vid frågans
bedömande från konkurrenssynpunkt.

Att kringföringshandeln medför konkurrens för den bofasta handeln finner
den sakkunnige utan vidare klart. Vissa drag hos kringföringshandeln
gör, att dess utövare är i ett förmånligare läge än en fast handlande. Så kan
t. ex. kringföringsför sälj aren uppsöka de platser, som erbjuder de bästa försälj
ningsmöjligheterna, och han kan erbjuda konsumenterna förmånen att
få varan levererad i närheten av deras bostäder. Å andra sidan är kringföringshandeln
förenad med vissa nackdelar för utövaren, exempelvis genom
att hans varusortiment i regel torde vara mera begränsat än sortimentet i
en fast affär och genom afl han i högre grad är beroende av yttre omständigheter
såsom väder och väglag. Huruvida kringföringsför sälj ning med varuhus
från kostnadssynpunkt är förmånligare eller oförmånligare än den bofasta
handeln är vanskligt att mera allmänt ange.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att det icke kan göras
något allmängiltigt påstående, att kringföringshandeln skulle från konkurrenssynpunkt
vara i ett förmånligare läge än den bofasta handeln. Och även
om så skulle vara förhållandet, kan det icke, när det gäller varudistributionens
utformning i allmänhet, vara befogat, att statsmakterna skulle av hän -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S är 19/iS

syn till en grupp näringsidkare stadga restriktioner för en annan grupp.
En annan sak är att vissa restriktioner kan vara motiverade av andra skäl
än konkurrenssynpunkter. Men bortsett härifrån får den nutida lagstiftningens
allmänna inriktning anses vara, att olika distributionsformer skall få
fri» konkurrera med varandra och att avgörandet, vilken omfattning den
ena och den andra formen skall erhålla, får bli beroende av de olika formernas
inneboende ekonomiska betingelser och den köpande allmänhetens
bedömning vilken handelsform den anser för sig fördelaktigast. Det kan
icke vara förenligt med denna allmänna inställning att anse värnandet om
den fasta handeln såsom ett sådant allmänt intresse, som motiverar, att
statsmakterna skall lägga hinder i vägen för distributionsformer, som konkurrerar
med densamma och som i viss utsträckning kan ersätta fast handel.
I detta sammanhang framhåller den sakkunnige, att de nuvarande restriktionerna
beträffande kringföringshandeln har ganska begränsad betydelse
såsom konkurrensskydd för den bofasta handeln. Redan nu finns
nämligen fri kringföringshandel i många avseenden. Den sakkunnige nämner
därvid kringföringsförsäljning av livsmedel och sådan kringföringsförsäljning,
som sker i kommun, där försäljaren är bosatt eller har kontor av
stadigvarande beskaffenhet, och som kan omfatta varor av alla slag. Andra
handelsformer, som också fritt konkurrerar med den bofasta handeln, är
postorder- och efterkravshandel, orderupptagning genom utsända agenter
samt telefonackvisition.

Ett annat skäl som enligt den sakkunnige har åberopats för en begränsning
av kringföringshandeln är, att man till allmänhetens skydd
borde motverka utbjudande av kvalitativt undermåliga varor, som icke är
värda sitt pris. De synpunkter som härvid framförts torde enligt den sakunnige
knappast avse sådan kringföringsförsäljning, som handlande bedriver
med bil eller buss jämsides med av dem utövad fast handel. Sådan försäljning
sker ofta efter en bestämd turlista, och den som driver försäljningen
måste antas ha samma intresse som andra handlande att vinna förtroende
hos sin kundkrets. Läget är däremot i viss mån annat, då fråga är om kringföringshandlare
med kontor och lager »på fickan». Det torde knappast kunna
betvivlas, anför den sakkunnige, att de varor dessa handlande tillhandahåller
stundom är av mindre god kvalitet eller i vart fall ej svarar mot det
pris som begäres. Att det i vissa fall förekommer oarter av berört slag utgör
emellertid enligt den sakkunnige icke skäl att beträffande distributionsformen
i sin helhet stadga restriktioner. Vid kringföringshandel måste det, lika
väl som vid andra försäljningsformer, i första hand ankomma på köparna att
bedöma, om salubjudna varor är värda sitt pris. Vid kringföringshandel är
emellertid köparen i sämre läge än vid köp från fast handlare, om det efter
köpet visar sig, att varan är behäftad med fel eller eljest underhaltig. Den
sakkunnige finner det önskvärt, att köparen i sådant fall skall kunna få
uppgift om kringföringsförsäljarens namn och hemvist för att kunna fram6f
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ställa reklamation och vidta andra åtgärder, som må vara påkallade. Från
denna synpunkt är det av värde, om köparna redan vid köpet kan påfordra,
att försäljaren legitimerar sig, och även att de i efterhand genom register av
något slag skall kunna få fram berörda uppgifter, låt vara att härmed icke
kan skapas någon garanti, att det verkligen går att fastställa vilken försäljare
det varit fråga om. I betänkandet anmärks, att enligt sakens natur
den som lcöper av kringföringsför sälj are icke gärna kan vara okunnig om
svårigheterna att vid senare tidpunkt komma i kontakt med försäljaren.

Som skäl för restriktioner beträffande kringföringshandel har vidare åberopats,
att denna handelsform ej sällan skulle begagnas för att vinna avsättning
för o 1 o v 1 i g e n åtkommet gods. Den sakkunnige anför,
att i den mån straffbestämmelser avseende häleri, olovlig befattning
med smuggelgods o. d. icke verkar avhållande från försäljningar av ifrågavarande
slag, möjligheterna att lagstiftningsvägen uppställa effektiva hinder
häremot torde vara små. Man får i detta sammanhang skilja mellan två
olika spörsmål. Det ena gäller de fall, då den som genom stöld eller eljest
olovligen förvärvat egendom, själv genom att tillfälligtvis bjuda ut egendomen
på gatan eller på liknande sätt försöker omsätta den i kontanter. Ofta
kan sådana försäljningar knappast hänföras till den yrkesmässiga och därmed
i regel mera varaktiga form av kringföringshandel, som hittills varit
och i en framtid kan tänkas bli föremål för laglig reglering. Och i varje fall
torde dessa försäljare, naturligt nog, icke bekymra sig om tillstånd och de
regler, som eljest må gälla beträffande rätt till kringföringshandel. Uppenbarligen
kan det icke ifrågakomma, att en ny lagstiftning angående kringföringshandel
skulle utformas så, att den leder till en kraftig begränsning av
antalet behörigen verksamma kringföringsförsäljare enbart av den anledningen,
att det därigenom skulle bli lättare att upptäcka den som vid sidan
av lagstiftningen ägnar sig åt tjuvgodsförsäljning. — Det andra spörsmålet
som den sakkunnige upptar i detta sammanhang avser möjligheterna för den
som ursprungligen gjort det olovliga förvärvet att — måhända regelbundet
— för godset finna en avnämare, som i sin tur kan i egen handelsrörelse
försälja godset utan att därvid väcka uppmärksamhet. Enligt den sakkunnige
torde det främst vara från denna synpunkt, som den nu ifrågavarande
anmärkningen mot kringföringshandeln bör beaktas. I betänkandet framhålls,
att det redan anordnats viss kontroll över den handelsverksamhet,
som från nu förevarande synpunkt ansetts mest riskfylld, nämligen genom
skrothandelsförordningen, vilken gäller både fast handel och kringföringshandel
med bl. a. begagnat gods av många slag. Kontrollen har i huvudsak
anordnats så, alt handelsrörelse av ifrågavarande slag får utövas endast
efter tillstånd och att handlanden ålagts att föra vissa anteckningar angående
sina inköp. Att beträffande kringföringshandel i allmänhet stadga
ytterligare regler, avsedda att motverka försäljning av tjuvgods o. d. anser
den sakkunnige vara motiverat endast om riskerna för missförhållanden

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

av nu ifrågavarande slag typiskt sett är större vid kringföringshandel än vid
fast handel. I den mån så kan anses vara fallet — vilket är tveksamt —
kan detta utgöra ett skäl att i större utsträckning än som nu gäller uppställa
kravet, att kringföringsför sälj are skall ha gj ort sig känd för redbarhet
och ordentlighet. Jämfört med nuvarande ordning skulle enligt den sakKunniges
mening i så fall främst kunna övervägas den ändringen, att även
den som i sin hemort vill idka kringföringshandel skall ha att söka tillstånd.

Från polisiära och sociala synpunkter har vidare såsom skäl för kontroll
beträffande kringföringshandel åberopats, att arbetsskygga och andra asociala
element kan utnyttja kringföringshandel såsom en täckmantel för
tiggeri eller lösdriveri. Den sakkunnige yttrar, att det måste
anses önskvärt, att företeelser av angiven art motverkas. Detta synes för närvarande
kunna ske såvitt angår sådan försäljning, som faller under 1511 -ståndstvång, men beträffande den nu tillståndsfria försäljningen torde det
vara svårare att komma till rätta med missförhållanden av detta slag. Det
anförda får enligt den sakkunnige anses tala för att inskränkningar av det
nu tillståndsfria områdets omfång övervägs. Den tillståndsprövning som i
så fall kan vara motiverad behöver emellertid inte vara särskilt omfattande
eller för sökanden av betungande art. Den sakkunnige anser, att det i flertalet
tall lätt kan konstateras, att hinder mot bifall icke föreligger från här
ifrågavarande synpunkt.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade
sä att de är störande från allmänna ordnings- eller trafiksynpunkter.
Härvid framhåller den sakkunnige, att det redan finns
åtskilliga bestämmelser, som i detta avseende är av betydelse för kringföringshandelns
bedrivande, och erinrar om de tidigare berörda bestämmelserna
i allmänna ordningsstadgan och i lokala ordningsstadgor. Lagen den
30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar innehåller i 32 § (ändrad 1952:
236) och 33 § (ändrad 1947: 386) föreskrifter som kan vara av viss betydelse,
när det gäller anordnandet av nu ifrågavarande slag av försäljningar.
Vidare följer av 49 § vägtrafikförordningen, att fordon — t. ex. varuhussar
— icke får stannas eller uppställas på sådan plats och sådant sätt, all
fara uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller
störs. Om ytterligare föreskrifter i trafikhänseende visar sig erforderliga,
öppnar 61 § nämnda förordning möjligheter att inskrida med sådana regleringar,
som från trafiksäkerhetssynpunkt må anses påkallade.

Beträffande frågan om det från ordnings- och trafiksynpunkter föreligger
något behov att, utöver de sålunda gällande bestämmelserna, ha någon ytterligare
reglering rörande kringföringshandel har i samband med allmänna
ordningsstadgans tillkomst gjorts det ställningstagandet, att sådan reglering
icke ansetts motiverad av de ordnings- och trafikmässiga synpunkterna
enbart. I betänkandet upptas därför i nu förevarande sammanhang
endast spörsmålet, huruvida — om en reglering i form av tillståndstvång

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

ändå ifrågakommer för bedömning av en sökandes personliga lämplighet
— det skulle vara av värde, om vid tillståndsprövningen beaktades
jämväl allmänna ordnings- och trafiksynpunkter och inte endast förhållanden,
som angår vederbörande försäljares person. Den sakkunnige anför,
att även om ordningsföreskrifter kan meddelas i särskilda fall och ingripanden
i annan form kan ske, därest en försäljningsverksamhet visar sig
oförenlig med allmän ordning, det är av visst värde, om polismyndighet
redan i förväg får kännedom om avsedda kringföringsförsäljningar för bedömning,
om de kan antas bli anordnade på ett från ordningssynpunkt
godtagbart sätt. Polismyndighets möjligheter att för särskilda fall meddela
erforderliga ordningsföreskrifter enligt 8 § ordningsstadgan blir också
större, om myndigheten på förhand vet om försäljningarna. En sådan förhandskännedom
kan enligt den sakkunnige möjligen också ge större praktiska
förutsättningar för en kontroll, att gällande ordnings- och trafikföreskrifter
efterlevs vid försälj ningsverksamhet av mer stationär eller åtminstone
regelbunden natur.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att i den mån tillståndstvång
ändå är motiverat för bedömning av en sökandes lämplighet
i personligt hänseende, det är motiverat att vid tillståndsprövningen också
bedöms, om verksamheten är sådan, att den kan befaras störa allmän
ordning. När däremot någon särskild prövning såvitt angår sökandens
person icke anses böra ifrågakomma — t. ex. när personer, som har etablerat
sig såsom fasta näringsidkare, vill bedriva kringföringshandel såsom
ett led i den fasta rörelsen — finns det icke anledning att frångå den bedömning,
som skedde i samband med ordningsstadgans tillkomst och som
innebar, att det ej förelåg tillräckliga skäl att av enbart ordnings- och trafikmässiga
hänsyn uppställa krav på tillstånd.

Den sakkunnige har slutligen behandlat frågan om kringföringshandel
med livsmedel är ägnad att väcka betänkligheter från hygieniska
synpunkter. Med hänsyn till sådana synpunkter finner den sakkunnige
det vara klart, att särskilda förhållningsregler är erforderliga. Enligt
livsmedelsstadgan gäller, att vid utomhushandel och kringföringshandel
med livsmedel skall iakttas, utöver de bestämmelser som avser livsmedelshandel
i allmänhet, vissa särskilda föreskrifter, intagna i stadgans ii
kap. Att anmärkningar, delvis av allvarlig art, förekommit beträffande de
hygieniska förhållandena vid kringföringshandel med livsmedel och då
särskilt den som bedrivs från bil och buss, tyder enligt den sakkunnige på
att livsmedelsstadgans bestämmelser i åtskilliga fall åsidosätts. Anmärkningarna
kan däremot icke anses ge vid handen, att kringföringshandel
i och för sig skulle vara en så olämplig distributionsform i fråga om livsmedel,
att det ens kan ifrågasättas, att sådan handel skulle förbjudas. Icke
heller torde en näringsrättslig tillståndsprövning kunna skapa några ökade
garantier för att livsmedelsstadgan efterlevs. De framställda anmärk -

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ningarna synes den sakkunnige med hänsyn till det anförda icke utgöra
grund för restriktioner eller eljest särskilda föreskrifter i förevar ande lagstiftning.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande
kringföringshandeln anför den sakkunnige, att det bör föreskrivas
en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras, att vederbörande sökande
i personligt hänseende uppfyller vissa fordringar. Tillstånd bör från nu
ilrägavarande synpunkt vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden skäl av polisiär eller social art talar för avslag. Ytterligare
bör i de fall, då en tillståndsprövning från nyss berörd synpunkt är
motiverad, bedömas om den avsedda verksamheten kan antas verka störande
på allmän ordning. Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas
med särskilda ordningsföreskrifter. De berörda skälen för en kontroll talar
vidare för att tillstånd bör fordras även för kringföringsförsäljning i försäljarens
hemort. Genom en tillståndsprövning skapas en viss möjlighet för
tredje man att hos myndighet få kännedom om en kringföringsförsäljares
namn och hemvist. Vid tillståndsprövningen bör ej ske någon bedömning,
om det från konsumenternas synpunkt föreligger något behov av sådan
försäljning, som är i fråga, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas.
Utgående från dessa överväganden anser den sakkunnige det vara
tydligt, att när det gäller sådan kringföringsförsäljning, som fast etablerade
näringsidkare bedriver i samband med sin fasta rörelse, tillräckliga skäl
icke föreligger för tillståndstvång.

Vid framläggande av sina synpunkter rörande behovet av
restriktioner beträffande realisationer och vissa närstående
försälj ningsformer erinrar den sakkunnige om att uttrycket realisation
i näringsfrihetsförordningen har en ganska snäv innebörd. I första hand gäller
den sakkunniges synpunkter de i näringsfrihetsförordningen avsedda
realisationerna. Den sakkunnige framhåller emellertid, att synpunkterna i
allt väsentligt också äger tillämpning på sådana försäljningar, som i likhet
med realisationerna anordnas under kortare tid på tillfälliga försäljningsställen
men som likväl faller utanför 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen
därför att försäljaren på annat ställe i samma ort har kontor av stadigvarande
beskaffenhet. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av
tillfällig art förekommer enligt den sakkunnige i en rad olika former. En typ
är sådana som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på
den ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångsKaraktär;
den syftar till avyttring av ett särskilt varulager som, t. ex. därför
att det är skadat, icke lämpligen kan försäljas inom den vanliga detaljhandeln.
Vidare nämns försäljningar som sker på mässor och utställningar. Då
ett större antal människor samlas, vid en uppvisning, ett sportevenemang
e. d., förekommer ofta försäljning av t. ex. korv, läskedrycker eller minnessaker.
En mångfald andra former av tillfälliga försäljningar finns ock -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

så, och det ligger i sakens natur, att en rad skilda synpunkter gör sig gällande,
allt efter den form i vilken försäljningen sker och det syfte den tillgodoser.
Med hänsyn till formen för försäljningens bedrivande föreligger
enligt den sakkunniges mening en påtaglig skillnad, om den sker inomhus
i en för ändamålet särskilt begagnad lokal eller om den bedrivs utomhus
och då vanligen på eller i direkt anslutning till allmän plats.

Beträffande försäljningar utomhus anser den sakkunnige, att
man i allt väsentligt kan anlägga samma synpunkter som anförts
i fråga om kringföringshandel. Måhända kan antas,
att riskerna för avsättning av olovligen åtkommet gods är mindre vid nu
ifrågavarande slag av handel, men i gengäld torde de synpunkter, som anförts
beträffande ordningen vid försäljningsplatsen och om behovet att förbinda
ett tillstånd med ordningsföreskrifter, väga tyngre. Den sakkunnige
anser därför, att det beträffande de nu ifrågavarande försäljningarna bör
föreskrivas en tillståndsprövning av samma art som den sakkunnige förordat
beträffande kringföringshandeln.

När det gäller realisationer inomhus i för ändamålet
tillfälligt begagnade lokaler, anser den sakkunnige däremot,
att man inte alls eller endast i obetydlig män kan åberopa de synpunkter,
som i samband med kringföringshandeln anförts beträffande möjliga olägenheter
i polisiärt och socialt hänseende.

Vad angår frågan om kundkretsens behov av skydd anser
den sakkunnige, att vad som anförts beträffande kringföringshandeln i allt
väsentligt äger tillämpning även när det gäller nu ifrågavarande realisationer.
Även om det skulle finnas fog för de kritiska amärkningar, som framställts
rörande kvaliteten på de varor, som utbjuds vid realisationer, får det
sålunda enligt den sakkunniges mening även i detta sammanhang anses ankomma
på köparna att bedöma, om de anser de utbjudna varorna vara värda
sitt pris. I den mån det finns anledning att efter köpet framställa reklamationer,
kan det även i fråga om realisationerna föreligga svårigheter att
komma i kontakt med säljaren. Om emellertid i eller vid lokal, där realisation
äger rum, finns anslag som tydligt anger vem som anordnar realisationen,
bör svårigheter av nyss angiven art i stort sett kunna undvikas. Därmed
är dock enligt den sakkunnige ingalunda givet, att köparen verkligen
kan få rättelse. Ofta torde vid dessa försäljningar — liksom för övrigt vid
många av den bofasta handelns realisationer — gälla att byte av inköpt vara
icke medges. — En annan anmärkning, som avser realisationsförsäljarnas
förhållande till allmänheten, gäller vederhäftigheten i den reklam, som brukar
förekomma i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna. Den
sakkunnige anför, att i den män sådan reklam står i strid med lagstiftningen
angående illojal konkurrens, den också kan beivras jämlikt denna lagstiftning.
Anmärkningar mot de reklammetoder, som ibland använts vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 175

realisationerna, utgör däremot icke skäl till ingripande mot försäljningsformen
som sådan.

I betänkandet anförs vidare att från håll där man vill begränsa förekomsten
av ifrågavarande realisationer hävdats, att dessa icke fyller någon
egentlig uppgift inom v ar u distributionen. I anslutning härtill
framhåller den sakkunnige, att realisationerna i avsevärd omfattning
torde fylla en liknande uppgift inom varudistributionen som den bofasta
handelns egna realisationer, nämligen att åstadkomma avsättning av sådana
varor, som av en eller annan anledning icke skulle finna köpare, om de
saluförs till gängse priser. Det visar sig också, att om det finns ett särskilt
stort varuöverskott inom en viss varugrupp, sådana varor utgör ett dominerande
inslag bland dem som salubjuds genom realisationer. Det måste vidare
sägas, att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den
är ägnad att i ökad utsträckning ge allmänheten tillgång till varor till låga
priser. Realisationerna kan vidare fylla en uppgift, när det gäller att avsätta
skadade eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor som tillhör
konkursbo eller dödsbo. Genom denna försälj ningsf orm kan vidare allmänheten
i en viss ort förses med sådana varor, som ortens fasta affärer icke alls
eller endast sparsamt saluför; det torde dock var tveksamt om i praktiken
realisationerna i nämnvärd grad fyllt något egentligt behov i detta avseende.
Den sakkunnige framhåller emellertid vidare, att det icke är givet, att det
alltid bör anses vara en nyttig funktion, att realisationerna möjliggör avsättning
av ett befintligt varuöverskott. Det är tänkbart, anför den sakkunnige,
att det från samhällsekonomisk synpunkt bedöms såsom önskvärt,
att ett varuöverskott icke alls eller endast successivt kommer ut på marknaden.
Sålunda kan tänkas, att en produktionsgren, vari överproduktion
förekommit, lättare kan övervinna en kris och uppnå stabilare förhållanden,
om dess avsättningsmöjligheter i fråga om nyproducerade varor icke belastas
av att äldre, osålda varulager i stor utsträckning utbjuds på marknaden.
Synpunkter av sådan innebörd har framförts i samband med den
s. k. textilkrisen. Av måhända ännu större betydelse kan det vara att — även
om inga problem av nyssnämnd art föreligger inom landets egen produktionsapparat
— likartade problem dock kan skapas, därest inom annat land
uppkommer varuöverskott som söker sig hit. Den sakkunnige anför, att det
under utredningen ej funnits anledning att närmare ingå på frågan under
vilka samhällsekonomiska förutsättningar det kan vara befogat att söka
minska utbud av ett från äldre tid eller från utlandet härrörande varuöverskott.
Den sakkunnige uttalar endast, att om en sådan minskning anses
önskvärd, det är motiverat att särskilt beakta realisationerna. Härvid kan
visserligen sägas, att både den bofasta handelns egna realisationer och de
realisationer som eljest är i fråga är av betydelse i nu förevarande sammanhang.
En viss skillnad föreligger dock framhåller den sakkunnige. När det

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gäller den bofasta handeln finns vissa förutsättningar, att näringsidkarna
själva och deras organisationer genom gemensam inköps- och försäljningspolitik
kan åstadkomma eller åtminstone bidra till en önskvärd minskning
av ifrågavarande slag. Beträffande realisationsförsäljningar i näringsfrihetsförordningens
bemärkelse torde däremot något liknande icke kunna
påräknas, eftersom varuöverskott i väsentlig grad utgör själva betingelsen
för förekomsten av sådana realisationer. Det anförda ger enligt den sakkunniges
mening vid handen, att det i särskilda lägen kan bedömas såsom från
allmän synpunkt behövligt att genomföra vissa restriktioner beträffande
realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Vad beträffar frågan om realisationerna medför en icke önskvärd form
av konkurrens för den bofasta handeln framhåller den
sakkunnige, att anordnarna av realisationer otvivelaktigt har vissa fördelar
framför de bofasta handlarna. De kan uppsöka de platser, som erbjuder
de bästa försäljningsmöjligheterna. Vidare kan de inskränka verksamheten
till de från försälj ningssynpunkt bästa tiderna på året och därmed
fä lägre omkostnader än den bofasta handeln, som betjänar allmänheten
under hela året och fortlöpande har kostnader för lokaler, anställda m. in.
På grund av sina lägre kostnader och med hänsyn även till att realisationsförsäljarna
i stor utsträckning torde koncentrera sig på de billigaste
varor, som kan uppbringas i respektive bransch, kan de ofta erbjuda varorna
till påfallande låga priser. Den bofasta handeln har å sin sida vissa
fördelar i andra avseenden genom att den kontinuerligt står till köparnas
förfogande och att den i regel kan erbjuda eif mångsidigare varusortiment
och en bättre service. En fast handlare måste över huvud taget anses ha
betydligt större möjligheter att vinna förtroende hos en fast kundkrets.
Både för utövarna och för den köpande allmänheten föreligger sålunda vid
den ena och andra handelsformen fördelar i vissa avseenden och nackdelar
i andra. Det förhållandet att vissa nackdelar ligger på den bofasta
handelns sida utgör enligt den sakkunniges mening icke skäl att beträffande
realisationerna stadga restriktioner, om dessa enbart skulle åsyfta
att tillgodose den bofasta handelns eget ekonomiska intresse. En annan
bedömning kan emellertid tänkas, om något allmänt intresse kan tala för
att realisationsförsäljarnas konkurrensmöjligheter bör begränsas. Att en
fri konkurrens i princip anses önskvärd sammanhänger med att därmed
befrämjas rationalisering och förbilligande av produktion och varudistribution,
vilket ytterst är till fördel för den köpande allmänheten. Om det
emellertid finns grundad anledning att anta, att fri konkurrens i visst fall
icke skulle medföra några sådana fördelar utan t. o. in. i det långa loppet
skulle medföra nackdelar för den köpande allmänheten, kan detta utgöra
en anledning till avsteg från grundsatsen om fri konkurrens. Från denna
synpunkt finns det anledning att beakta, att realisationer, som enligt sakens
natur endast då och då förekommer i en ort, i regel icke — till skill -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1908

nåd från exempelvis regelbundet bedriven kringföringsförsäljning — kan
från den köpande allmänhetens synpunkt utgöra någon lämplig ersättning
för den fasta handeln. Från allmänhetens synpunkt torde det därför på
lång sikt vara till nackdel, om realisationsförsäljningar skulle få den verkan,
att i en del orter fast handel i vissa branscher helt upphörde eller i
varje fall slutade föra vissa varor. När det gäller konkurrerande handelsformer
av så olika art, som här är i fråga, synes det kunna vara en källa
till missförstånd att tala om att allmänhetens val bör fälla utslaget. En
sak är alt allmänheten vid en given tidpunkt kan gynna den som tillfälligtvis
tillhandahåller de billigaste varorna, men en annan sak är vilken
distributionsform som på lång sikt föredras. Det kan ifrågasättas, om det
icke från köparsynpunkt är önskvärt, att de båda handelsformerna förekommer
jämsides, dock utan att realisationerna därvid får den omfattning,
all de utkonkurrerar den fasta handeln beträffande vissa varuslag.
Den sakkunnige anser det tveksamt, om risk för sådant utkonkurrerande
i något avseende hittills kan anses ha förelegat. En sådan risk bör dock
icke för framtiden lämnas obeaktad. Därvid bör hänsyn tas å ena sidan
till intresset att få tillgodosedda de uppgifter inom varudistributionen,
som kan fyllas genom realisationerna, och å andra sidan till önskvärdheten
av att icke till allmänhetens förfång fast handel med vissa varor bringas
att upphöra. Det bör enligt den sakkunnige beaktas, att även om realisationerna
allmänt sett ej skulle medföra någon svårare konkurrens för
den bofasta handeln, detta icke hindrar, att läget kan vara annorlunda i
vissa orter, där realisationer visar sig förekomma i större omfattning än
annorstädes. Om sålunda det anförda talar för att restriktioner beträffande
realisationer bör kunna ifrågakomma, gäller detta dock endast vissa
varuslag. De anförda synpunkterna motiverar däremot icke restriktioner
avseende realisationerna i allmänhet.

Slutligen behandlar den sakkunnige frågan om realisationer i allmänhet
bör belastas med någon särskild avgift. I likhet med näringsrättsutredningen
anlör den sakkunnige, att grunden för nuvarande avgift bortföll
i och med självdeklarationens tillkomst. Den sakkunnige anför vidare,
att avgifterna numera torde sakna betydelse för kommunerna från finansiell
synpunkt. För den som anordnar realisationer innebär avgiften en
viss form av dubbelbeskattning. Den sakkunnige framhåller vidare, att i
den mån det kan vara önskvärt att i vissa fall begränsa förekomsten av
realisationer, detta kan ske med mera effektiva medel än genom avgiftsbeläggning.
I de fall då någon begränsning av angivet slag ej eftersträvas,
anser den sakkunnige det numera saknas all anledning alt la ut särskild
avgift.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande
realisationer anför den sakkunnige, att det beträffande sådana realisationer
och andra försäljningar som i en eller annan form anordnas på

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

tillfälliga försäljningsställen utomhus bör gälla detsamma som förordats
beträffande kringföringshandeln. När försäljningarna anordnas på tillfälliga
försäljningsställen inomhus föreligger däremot icke skäl att av polisiära
eller ordningsmässiga hänsyn uppställa andra krav på försäljaren i personligt
hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet. Det föreligger
ej heller eljest skäl för generella restriktioner beträffande försälj ningsformen
såsom sådan. Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara motiverat
att såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda
inomhusför sälj ningar.

Efter redogörelsen för sin uppfattning om behovet av restriktioner beträffande
kringföringshandel och realisationer framlägger den sakkunnige
sina allmänna synpunkter på en ny lagstiftning om
tillfällig hets försälj ningar. Därvid anför den sakkunnige, att
gränsen mellan gårdfarihandel och realisation är mycket oklar samt att i
huvudsak samma synpunkter gör sig gällande i fråga om restriktioner vid
kringföringshandel och vid vissa slag av realisationer. Den sakkunnige finner
därför icke anledning att i en ny lagstiftning bibehålla den hittillsvarande
åtskillnaden i detta hänseende. Lämpligare anser den sakkunnige
vara, att lagstiftningen i princip avser en verksamhetsform, som omfattar
båda de berörda försäljnings formerna. Gårdfarihandel och realisation avser
båda yrkesmässig försäljning av varor. Ett gemensamt drag är vidare,
att dessa försäljningstyper till skillnad från fast handel icke bedrivs på
något för utövarens rörelse inrättat driftställe av stadigvarande beskaffenhet.
Antingen kringförs varorna vid försäljningen eller också utövas verksamheten
på ett tillfälligt försäljningsställe, beläget utomhus eller inomhus.
Utgående från detta anser den sakkunnige, att den nya lagstiftningen bör
avse sådan yrkesmässig försäljning av varor, som äger rum under kringförande
av varorna eller på ett av utövaren tillfälligt begagnat försäljningsställe
utomhus eller inomhus. Såsom gemensam benämning för sådan försäljningsverksamhet
föreslår den sakkunnige uttrycket tillfällighetsförsäljning.
Inom tillfällighetsförsäljningarnas område finns det enligt den sakkunnige
icke någon anledning att göra åtskillnad mellan gårdfarihandel och
realisation. Icke heller behöver man närmare uppehålla sig vid skillnaden
mellan kringföringshandel och sådan stationär utomhushandel, som bedrivs
från tillfälligt försäljningsställe. Den enda skiljelinje, som man behöver
använda, gäller gränsen mellan å ena sidan kringföringsförsälj ning och
tillfällig utomhusförsäljning samt å andra sidan försäljning på tillfälligt
försäljningsställe inomhus.

Den sakkunnige anför emellertid, att om tillf ällighetsför sälj ning bestämmes
på sätt nyss angivits, därunder skulle komma att ingå även vissa försälj
ningsformer, varå de nuvarande stadgandena om gårdfarihandel och
realisation icke anses tillämpliga och beträffande vilka det icke föreligger
något behov av sådan reglering varom nu är fråga. Detta gäller försäljning

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

179

av varor, som icke medförs och ej heller eljest är tillgängliga genast utan
skall levereras först framdeles. Sålunda bör enligt den sakkunniges mening
verksamhet av den art, som är utmärkande för handelsresande-
och platsförsälj aryrkena, särskiljas från de här eljest
ifrågavarande typerna av försäljning. Tillfällighetsförsäljning bör därför
enligt den sakkunnige anses föreligga endast såframt de salubjudna varorna
är avsedda att överlämnas till köparen i omedelbar anslutning till att
köpeavtal ingås.

Utanför tillfällighetsförsäljningarnas område bör enligt den sakkunnige
föras försäljning till återförsäljare och försäljning på marknad.
Den nuvarande oklarheten beträffande torghandel finner den
sakkunnige böra undanröjas, och all sådan handel anses utan olägenhet
kunna undantas från den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Detsamma
föreslås gälla även sådana med marknads- och torghandel likartade
försäljningar, som förekommer på mässor och utställningar samt i samband
med sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan,
dvs. i samband med tivolinöjen, basarer o. d.

Då de skäl, som talar för en reglering av kringföringshandel och utomliusförsäljningar,
endast i ringa mån äger giltighet i fråga om vissa försäljningar,
som fast etablerad näringsidkare bedriver
annorstädes än på sitt stadigvarande driftställe, anser den sakkunnige,
att man utan större betänkligheter kan jämställa dem med fast handel
och sålunda lämna dem utanför den nu ifrågavarande regleringen. Den
sakkunnige framhåller, att det härvid bör fordras, att försäljningarna verkligen
avser sådana varor, som regelmässigt saluförs eller framställs på
driftstället, ty eljest bleve det möjligt för försäljare att undandra sig den
med lagstiftningen åsyftade kontrollen genom att han blott för syns skull
upprättat ett fast driftställe, vilket i verkligheten ej begagnas. Något krav
att den som driver den fasta rörelsen skall vara införd i handelsregister
eller annat register anser den sakkunnige icke motiverat. Vad nu sagts
angående försäljningar, som nära sammanhänger med fast etablerad rörelse,
bör enligt den sakkunnige gälla endast kringföringsförsäljningar och
utomhusförsäljningar, dvs. försäljningar som kan anses utgöra en naturlig
komplettering till de distributionsformer, som eljest förekommer i samband
med fast handel. När det däremot gäller tillfällighetsförsäljningar,
som anordnas inomhus i exempelvis tillfälligt förhyrda butiker, saknas
anledning att behandla fast etablerade näringsidkare annorlunda än andra.
I vissa lägen kan dock ifrågakomma att beträffande dylika inomhusförsäljningar
utfärdas särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att den nya lagstiftningens
tillämpningsområde lämpligen kan bestämmas genom att i författningstexten
anges, alt med uttrycket tillfällighetsförsäljning
skall förstås att någon yrkesmässigt, under kringföring eller på ett av ho -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

nom tillfälligt begagnat försäljningsställe utomhus eller inomhus, salubjuder
varor avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning till att köpeavtal
ingås. Därjämte bör uttryckligen undantas de försäljningsformer som,
ehuru de i och för sig kan omfattas av den angivna definitionen, likväl icke
skall falla under författningens tillämpningsområde.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet bör rätten alt anordna
tillfällighetsförsäljning vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen
är icke avsedd att vara av mer omfattande art utan bör enligt den
sakkunnige innefatta en närmast ordningsmässig kontroll, varvid
bör gälla att tillstånd icke skall beviljas, om det föreligger skäl till
antagande, att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden ej
är lämplig för den avsedda verksamheten eller att denna kan störa allmän
ordning. Klart är vidare att beträffande tillfällighetsförsäljning därjämte
skall gälla samma behörighetsvillkor som i fråga om handel i allmänhet.
Föreligger i nu angivna hänseenden icke hinder för bifall till en tillståndsansökan,
bör tillstånd meddelas; den sakkunnige framhåller, att någon
prövning om behov av den sökta verksamheten föreligger ej är avsedd.

Eftersom tillståndsprövningen skall vara av främst ordningsmässig natur,
anser den sakkunnige, att prövningen lämpligen bör uppdras åt polismyndigheten
och, i Stockholm, åt överståthållarämbetet.
Till stöd härför anför den sakkunnige, att dessa myndigheter redan nu har
att meddela sådana tillstånd, som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan,
och det synes fördelaktigt, om dessa tillstånd och tillstånd till tillfällighetsförsäljningar
handläggs i huvudsakligen samma ordning. Härigenom
vinns också den fördelen, att tillståndsmyndigheten kan förbinda tillståndet
med särskilda ordningsföreskrifter av det slag, som avses i 8 § allmänna
ordningsstadgan. Den sakkunnige anför, att det möjligen skulle
kunna ifrågasättas, om icke i det fall att kringföringsförsäljning skall bedrivas
i ett flertal polisdistrikt tillstånd skulle kunna sökas hos och beviljas
av länsstyrelsen i länet. Även om detta i vissa fall skulle för vederbörande
sökande medföra vissa praktiska fördelar, har den sakkunnige emellertid
icke ansett det önskvärt att skapa en ordning med alternativa tillståndsmyndigheter.

Inom det tillämpningsområde som föreslås för lagstiftningen faller vissa
slag av'' tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka det med hänsyn till nu
gällande ordning eller på grund av andra skäl bör övervägas, om icke en
tillståndsprövning av nyss angiven art kan undvaras. I den mån så är förhållandet,
skulle i och för sig kunna tänkas, att ifrågavarande försäljningar
skulle föras utanför lagstiftningens tillämpningsområde på samma sätt som
torghandel. Den sakkunnige anför emellertid, att vissa skäl talar häremot;
bl. a. gör sig särskilda synpunkter gällande när fråga är om utländska
rättssubjekts rätt att bedriva tillfällighetsförsäljning. Under lagstiftningen
bör sålunda enligt den sakkunnige inbegripas sådan tillfällighetsförsälj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 181

ning, som visserligen kan lämnas fri för svenska rättssubjekt men däremot
icke för utländska.

Föreskrift om fri tillfällig hetsförsäljning kan enligt den
sakkunnige i första hand ifrågakomma, när det gäller vissa slag av varor.
Att svenska rättssubjekt äger fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt
skrift följer visserligen redan av tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
men den sakkunnige anser det lämpligt, att i den nya lagstiftningen uttryckligen
anges, att fri försäljningsrätt föreligger för svenska rättssubjekt
i nämnda avseende. Vad beträffar bestämmelsen i näringsfrihetsförordningen
11 § tredje stycket, enligt vilken svenska rättssubjekt fritt får bedriva
kringföringsför sälj ning med livsförnödenheter, jordbruksalster av
andra slag än frö, träd och buskar ävensom ladugårdsprodukter samt alster
av inhemsk husslöjd, framhåller den sakkunnige, att de synpunkter som motiverar
tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljning i allmänhet, måste
anses i huvudsak äga tillämpning, även om försäljningen avser exempelvis
livsmedel och blommor. En ordning med tillståndsprövning blir i viss
mån förfelad, om en mindre önskvärd försäljare exempelvis bara behöver
byta ut sitt lager av skosnören mot blommor för att obehindrad kunna
fortsätta försäljningsverksamhet. Behovet av fri försäljningsrätt beträffande
vissa varuslag minskar också väsentligt med hänsyn till att den sakkunnige
utanför lagstiftningen fört bl. a. torghandel samt sådan kringföringsoch
utomhusförsäljning, som utgör led i fast etablerad rörelse. Dock har
den sakkunnige ehuru med viss tvekan ansett, att tillräckliga skäl icke föreligger
att frångå den av ålder gällande ordningen, att tillfällighetsförsäljning
av vissa varor skall vara helt fri.

De varuslag som enligt näringsrättsutredningens förslag skulle få försäljas
fritt var livsmedel, blommor, hemslöjdsalster samt lantbruksprodukter
av andra slag än frö, träd och buskar. I fråga om de tre förstnämnda
varukategorierna anser den sakkunnige det icke föreligga någon anledning
till erinran mot förslaget i vidare mån än att det torde saknas skäl alt
uppge det nu gällande kravet, att hemslöjdsalstren skall vara av inhemskt
ursprung. När det gäller de berörda lantbruksprodukterna framhåller den
sakkunnige, att därmed åsyftade varor till den övervägande delen torde vara
att häntöra till livsmedel; i den mån så är fallet behöver lantbruksprodukterna
ej särskilt anges. Visserligen torde såsom livsmedel icke bör anses
spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror.
Den sakkunnige anser dock detta icke behöva tillmätas betydelse, eftersom
avyttring av sådana varor regelmässigt sker till återförsäljare, och sådan
försäljning faller utanför lagstiftningens ram. I äldre tider förekommande
kringföringshandel med sådana varor som ull, råhudar, talg och
vax saknar enligt den sakkunnige motsvarighet i våra dagar. Den sakkunnige
anför vidare, att även om det icke helt saknas exempel på att lantbruksprodukter,
som är av annat slag än livsmedel, fortfarande försäljs

182

Kungi. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

genom kringföring, det numera icke föreligger något större praktiskt behov
att uppta lantbruksprodukter som ett särskilt undantag i nu förevarande
sammanhang. Den sakkunnige anmärker därvid, att bestämningen av
den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde medför, att den som
driver lantbruk -— och därvid självfallet har driftställe av stadigvarande
beskaffenhet — utan hinder av den nya lagstiftningen skall kunna genom
kringföring försälja alla sådana varor, som regelmässigt framställes på
driftstället, samt att försäljning vid torghandel skall falla utanför lagstiftuingen.
Den sakkunnige finner det därför icke behövligt att i nu förevarande
sammanhang särskilt uppta lantbruksprodukter.

Av det nyss sagda följer, att försäljning av frö, träd och buskar alltjämt
blir underkastad tillståndstvång men endast i den mån försäljningen
sker i sådan form, att den nya lagstiftningen blir tillämplig; såsom förut
framgått kommer vissa av fast etablerade näringsidkare bedrivna försäljningar,
som nu är underkastade tillståndstvång, enligt den sakkunniges
förslag att falla utanför lagstiftningen. Skälet till att kringföringsförsäljning
av nyss angivna produkter underkastats näringsfrihetsförordningens
tillståndsregler är, att det från frökontrolls- och växtskyddssynpunkter ansetts
önskvärt att sådan försäljning ej finge ske okontrollerad. Enligt den
sakkunnige torde det dock ej ha större betydelse, om tillståndskravet bortfaller
beträffande viss tillfällighetsförsäljning av berörda varor. Därvid
framhåller den sakkunnige, att varken den tillståndsprövning som nu
gäller eller den som föreslås i betänkandet är sådan, att därvid kan ske
någon kontroll av värde från de nyss angivna synpunkterna. Därest del
beträffande kringföringsför sälj ning eller andra försäljningar av frö, träd
och buskar föreligger behov av särskilda regler, betingade av önskan om
Irökontroll eller av andra liknande synpunkter, anser den sakkunnige, att
sådana regler har sin plats i lagen angående handel med utsädesvaror eller
annan särskild lagstiftning, som tillkommit för att tillgodose berörda synpunkter.

1 anslutning till vad nu anförts om fri tillfällighetsför sälj ning erinrar
den sakkunnige om de undantag från näringsfrihetsförordningens tillståndstvång,
som avser vissa av lantmän och deras husfolk framställda
husflitsalster samt vidare fabriks- och hantverksarbeten, tillverkade av den
som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk och salubjudna av
denne eller hans hustru och hemmavarande barn. De synpunkter som föranlett
dessa undantagsbestämmelser, är enligt den sakkunnige i allt väsentligt
tillgodosedda genom förslagen att den som bedriver rörelse på stadigvarande
driftställe fritt får bedriva kringförings- och utomhusförsäljning
av varor, som regelmässigt tillverkas där, samt att tillfällighetsförsäljning
av inhemska hemslöjdsalster skall vara fri. Med hänsyn till det anförda
anser den sakkunnige det icke föreligga något behov att bibehålla
något undantag av det innehåll, som nu gäller enligt It § första och andra
styckena näringsfrihetsförordningen.

183

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

1 samband med spörsmålet om vilka slag av tillfällighetsf örsälj ning som
kan lämnas fria för svenska rättssubjekt, erinrar den sakkunnige om sin
uppfattning, att de ordningsmässiga och polisiära synpunkter, som motiverar
tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljningar i allmänhet,
icke i någon nämnvärd grad gäller inomhusf örsälj ningar och
att denna art av försäljning därför i regel skall vara fri. I särskilda lägen
och beträffande vissa varuslag kan det dock enligt den sakkunniges mening
vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna. De skäl
som kan föranleda en sådan begränsning är av näringspolitisk art, och den
reglering som i så fall bör ifrågakomma är av väsentligen annat slag än
den som förordats beträffande tillfällighets!'' örsälj ningar i allmänhet. Med
hänsyn härtill anser den sakkunnige det lämpligt att i lagstiftningen anges,
att Kungl. Maj :t vid behov må förordna, att vid inomhusf örsälj ningar
av berört slag ej må saluföras vissa slag av varor med mindre särskilt tillstånd
därtill meddelats. Avgörande vid en sådan tillståndsprövning anser
den sakkunnige naturligen vara en undersökning och bedömning, om en
avsedd försäljning står i strid med de intressen, som regleringen åsyftar att
tillgodose. De närmare villkoren för erhållande av tillstånd bör bestämmas
i samband med förordnande om tillståndsprövningens införande. Det
samma gäller frågan vilken myndighet som bör handlägga tillståndsärendena.
Även om lokala förhållanden kan vara av betydelse vid bedömningen,
anser den sakkunnige de omständigheter, som kan föranleda nu ifrågavarande
tillståndstvång, huvudsakligen vara av sådan art, att handläggningen
bör uppdras åt en central tillståndsmyndighet, som kan överblicka och
bedöma läget i stort beträffande den näringsgren, som kommer i fråga.
Från denna synpunkt synes i första hand kommerskollegium kunna ifrågakomma
som tillståndsmyndighet.

1 anslutning till frågan om fri tillfällighets!'' örsälj ning erinrar den sakkunnige
vidare om att näringsfrihetsförordningens krav på tillstånd ej
gäller kringföringshandel i försäljarens hemort eller ort där han efter näringsanmälan
inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och ej heller
realisation i sådan ort som sist nämnts. Sådana lokalt begränsade
undantag anser den sakkunnige ej böra upptas i den nya lagstiftningen.
För fast etablerade näringsidkare har detta ingen egentlig betydelse,
då dessa näringsidkare enligt förslaget blir oförhindrade att t. ex.
från varubuss sälja sina varor både i hemorten och annorstädes. Beträffande
dem, som utan samband med fast rörelse driver tillfällighets! örsälj ning,
har de ordningsmässiga och polisiära synpunkter, som utgör grunden till
det nu föreslagna tillståndstvånget, enligt den sakkunnige samma styrka,
oavsett om försäljningen sker i försäljarens hemort eller annorstädes. En
kontroll i ordningsmässigt hänseende vore närmast meningslös, om den
skulle avse endast de i vederbörande ort icke bosatta försäljarna.

Även med den utvidgning av tillståndsområdet, jämfört med näringsfrihelsförordningen,
som följer av det sist sagda, anser den sakkunnige, att

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

man — med hänsyn till de förordade, ganska betydande begränsningarna
av lagstiftningens tillämpningsområde och undantagen från tillståndslvång
•— med fog kan ställa frågan, i vilka fall tillstånd egentligen kommer att
behövas. Den sakkunnige finner det uppenbart, att räckvidden av
tillstån ds reglerna beträffande svenska rättssubjekt blir tämligen
begränsad. Tillstånd kommer i huvudsak att erfordras endast för dem,
som utan närmare samband med egen fast rörelse och annorstädes än på
allmänna försäljningsplatser, vill idka tillfällighetsför sälj ning och därvid
försälja varor, som faller utanför den ganska vidsträckta fria varukategorin.
En ytterligare begränsning av tillståndsområdet följer därav, att
inomhusförsäljningarna endast i särskilda lägen kan bli föremål för tillståndstvång.
Enligt den sakkunnige torde man emellertid med det sålunda
begränsade tillståndsområdet i huvudsak träffa de fall, där det finns grundad
anledning att underkasta försäljarna sådan kontroll i personligt hänseende,
som bedömts behövlig för undvikande av olägenheter i polisiärt
eller socialt avseende. Den sakkunnige tillfogar dock den anmärkningen,
alt det är tveksamt, om det från de synpunkter, som i dagens läge kan
motivera ett tillståndstvång, verkligen är befogat att från den avsedda
kontrollen undanta kringförings- och utomhusför sälj ning av livsmedel och
vissa andra varor.

Slutligen erinrar den sakkunnige om att näringsfrihetsförordningen innehåller
särskilda föreskrifter för det fall, att den som anordnar gårdfariliandel
eller realisation vill använda biträde vid försälj ningsverksamheten.
Näringsrättsutredningen hade i ett utkast 1952 föreslagit, att det
till tillståndsmyndigheten skulle anmälas, om biträden skulle begagnas vid
försäljningen. Vid överläggningar, som näringsrättsutredningen hade med
representanter för näringslivet, hade dessa dock uttalat, att en dylik anmälningsplikt
vore onödig. Någon bestämmelse härom upptogs därför icke
i 1957 års förslag. Icke heller den sakkunnige har ansett föreskrift av
denna art erforderlig.

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt
Gällande rätt

I näringsfrihetsförordningen 26 § 2 mom. första stycket föreskrivs, att
utlänning, även om han fått tillstånd till utövande av handel eller annan
näring, ej må idka gårdfarihandel, som avses i 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen,
eller användas såsom biträde vid dylik handel,
vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Den i stadgandet
gjorda hänvisningen till 9 § 4 mom. avser att uttrycka, att förbudet
gäller gårdfarihandel, som bedrivs utom bosättningsorten och annorledes
än på marknad. Däremot anses hänvisningen ej innebära, att förbudet en -

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dast skulle gälla i sådana fall, då för svenska medborgare föreligger skyldighet
att söka tillstånd; de undantag från tillståndstvång, som exempelvis
enligt It § gäller för svenska medborgare, har sålunda icke någon motsvarighet
för utlänningars vidkommande. Dock anses förbudet i 26 § 2 mom.
ej tillämpligt i de fall, då försäljningen utgör endast ett led i verksamhet,
som faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämplighetsområde, varför
exempelvis en utlänning, som driver jordbruk, anses oförhindrad alt under
kringförande sälja jordbruksprodukter, som framställts i den egna rörelsen.

Inom näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde skulle sålunda gälla,
att utlänning endast inom sin hemort eller på marknad skulle vara berättigad
att idka kringföringshandel och då efter sådant tillstånd, som enligt
förordningen erfordras i fråga om näringsutövning i allmänhet. Den
sakkunnige anför emellertid, att i praxis 26 § 3 mom. — som avser arnbulatorisk
hantverksrörelse — åberopats såsom grund för tillståndsgivning
i vissa fall, som med fog skulle kunna hänföras till kringföringsförsäljning.
Det gäller sådan ambulerande försäljningsverksamhet, som av ålder
bedrivs huvudsakligen av italienare och avser ballonger, gipsarbeten, leksaker
o. d. I tillstånden brukar uppställas som villkor, att de saluhållna
varorna skall vara av försäljarens egen tillverkning, och såtillvida har erhållits
en viss formell anknytning till 26 § 3 mom.

Vad beträffar utlännings rätt att anordna realisation följer av näringsfrihetsförordningen
26 § 2 mom. andra stycket, att utlänning, även om
han fått näringstillstånd, inte får verkställa realisation utom den ort där
han i enlighet med tillståndet inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet.
Ej heller får han användas som biträde vid sådan försäljning, vare sig
den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Emellertid kan Kungl.
Maj: t bevilja särskilt tillstånd under förutsättning att utlänningen tillhör
stat med vilken ingåtts traktat om undantag från berörda förbud. Tillståndet
skall sökas i samma ordning som näringstillstånd i allmänhet.

I fråga om a in b u 1 a t o r i s k hantverksrörelse föreskrivs i 26 §
3 mom. näringsfrihetsförordningen, att utlänning, som vill här i riket under
ki ingresande eller kringvandrande idka hantverk eller annan hantering,
skall söka tillstand därtill hos länsstyrelsen i det län, där hanteringen är
avseda att utövas. Vid ansökningen bör fogas de legitimationshandlingar,
sökanden vill åberopa. Tillståndsmyndigheten har att pröva, huruvida för
den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering föreligger,
så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt förekommande
omständigheter. Tillståndet får icke utsträckas att gälla utöver ett
kalenderår. Bevis om tillståndet skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
vid hanteringens utövande ständigt medföras för att på anfordran uppvisas.
Tillståndet kan återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Enligt 1 § filiallagen kan utländska bolag och. ekonomiska
föreningar, som får tillstånd enligt lagen, icke driva näring här annorledes
än genom avdelningskontor med självständig förvaltning, s. k. filial.
Frågan i vad mån sådana företag kan med filialen såsom bas idka kringlöringshandel
och annan verksamhet av den art varom nu är fråga regleras i
lagen på så sätt att i 21 § intagits en föreskrift, vari sägs, att om villkor
för idkande av näring i vissa fall stadgas i näringsfrihetsförordningen. Utländska
bolags och ekonomiska föreningars filialer skall sålunda vara underkastade
näringsfrihetsförordningens regler rörande nu ifrågavarande försälj
ningsf ormer.

Den sakkunnige

Den sakkunnige anför, att den av honom föreslagna lagstiftningen angående
utlänningar och utländska företag är avsedd att gälla näringsutövning
i allmänhet samt i och för sig omfattar även rätten att bedriva kringföringshandel,
realisation och sådan hantverksrörelse och hantering, som är
av ambulatorisk art. Redan nämnda förslag innebär sålunda, att utländska
rättssubjekt är förhindrade att utöva sådan verksamhet, såvida de icke erhållit
tillstånd till densamma eller ock Kungl. Maj :t meddelat förordnande
om utlännings likställighet med svenska medborgare och förordnandet avser
jämväl verksamhet av nu ifrågavarande art. Den sakkunnige anför vidare,
att den föreslagna lagstiftningen innebär, att utöver vad däri stadgas
skall gälla bl. a. de föreskrifter, som enligt andra författningar gäller beträffande
näringsverksamhet. Härav följer, att utlänningar och utländska
företag skulle bli underkastade de regler, som den sakkunnige förordat i
fråga om tillfällighetsförsäljning. Emellertid har beträffande eu del näringar
meddelats särskilda regler angående utländska rättssubjekts rätt att utöva
dem. Så bär skett, när det av olika skäl ansetts önskvärt, att utländska rättssubjekt
icke alls eller endast under särskilda villkor skall ägna sig åt sådan
näring här i riket.

Med hänsyn till nu gällande ordning finns det anledning att överväga, om
det icke även beträffande kringföringshandel och här i övrigt ifrågavarande
slag av näringsverksamhet finns skäl att stadga särskilda bestämmelser.
Den sakkunnige erinrar om att nuvarande regler är synnerligen restriktiva
och att absoluta förbud gäller i stor utsträckning. Dessa regler har visserligen
tillkommit under samhällsförhållanden, som i mycket skiljer sig från
våra, och en del av de argument, som på sin tid åberopades som skäl för
dessa regler, har numera förlorat sin aktualitet. Även om de förhållanden,
som föranlett de nu gällande bestämmelserna, ligger jämförelsevis långt
tillbaka i tiden, anser den sakkunnige det emellertid befogat att vid utarbetandet
av nya regler icke utan vidare överge den gällande rättens ståndpunkt
att det för nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas sär -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skilda restriktioner. Som ett skäl emot sådana restriktioner skulle väl kunna
åberopas de internationella integrationssträvandena. Den större etableringsfrihet,
som utgör ett av målen för dessa strävanden, kan emellertid
icke rimligen anses inbegripa, att gränserna skulle öppnas även för ambulerande
småförsäljare av alla slag. Den sakkunnige framhåller, att konventioner
i dessa ämnen tvärtom brukar innehålla bestämmelser av innebörd,
att begränsningar i etableringsrätten kan ske av bl. a. ordningsmässiga
skäl. Med tanke icke minst på det internationella samarbetet på det ekonomiska
området anser den sakkunnige det dock motiverat med vissa uppmjukningar
jämfört med nuvarande ordning. I första hand gäller detta utlänningar
och utländska företag, som, på grund av tillstånd eller förordnande
om likställighet, i egentlig mening etablerat sig här i riket. Dessa bör
enligt den sakkunnige i princip äga samma möjligheter som svenska företag
att använda olika distributionsformer och sålunda även att med ett här i
riket inrättat stadigvarande driftställe som bas bedriva kringför
ingsförsäljning och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torghandel,
mässor eller liknande tillfällen anser den sakkunnige det vara befogat
att ställa de utländska näringsidkarna i samma läge som deras svenska
konkurrenter.

I fråga om sådana lcringföringsförsäljningar och närstående försäljningsformer,
som bedrivs utan närmare samband med fast rörelse
här i riket finner den sakkunnige det vara skäl att i stort sett anknyta
till den enligt näringsfrihetsförordningen gällande, mera restriktiva
ordningen. Den sakkunnige anser det sålunda icke vara motiverat att beträffande
utländska rättssubjekt ha en motsvarighet till den för svenskar
föreslagna fria försäljningsrätten beträffande livsmedel och vissa andra varor.
Dock föreligger fall då skäl kan tala för att också utländska rättssubjekt
bör tillåtas att bedriva kringförings- och utomhusförsäljning, oavsett
att de icke idkar fast handel här i riket. Så kan enligt den sakkunnige
vara händelsen beträffande utlänning, som bott länge här i riket men
av eu eller annan anledning ej velat söka svenskt medborgarskap. Vidare
kan enligt den sakkunnige vara motiverat att medge bedrivande av sådan
försäljning av ballonger o. d., som i viss mån vunnit hävd. Att detta
slag av försäljning rätteligen bör hänföras till nu ifrågavarande försäljningsform
anser den sakkunnige vara otvivelaktigt. Ett annat fall, som
den sakkunnige nämner, gäller viss gränshandel; enligt den sakkunnige
har det bl. a. förekommit exempel på att det i svensk gränsbygd
ansetts önskvärt, att norrmän skulle kunna beredas möjlighet att där bedriva
kringföringsför sälj ning av fisk. Ytterligare kan tänkas, att grundad
anledning kan föreligga för en näringsidkare i ett grannland att hit utsträcka
t. ex. en med varubuss bedriven försäljningsverksamhet. Även i
andra fall än de nu nämnda kan det enligt den sakkunnige måhända
ibland framstå som befogat, att utlänning skall kunna medges rätt till kring -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

förings- eller utomhusför sälj ning. I den nya lagstiftningen bör av anförda
skäl föreskrivas, att tillstånd till sådan handel skall kunna meddelas utländska
rättssubjekt, om särskilda skäl föranleder därtill.

Vad angår de tillfälliga inom husförsäljningar na anför
den sakkunnige, att det redan nu föreligger viss möjlighet att få tillstånd,
nämligen då så föranleds av ingången traktat. Rätt att anordna sådana försäljningar
gäller också i den ort, där utlänningen driver rörelse med kontor
av stadigvarande beskaffenhet. Även enligt den nya lagstiftningen bör enligt
den sakkunniges mening utländsk näringsidkare kunna få rätt att anordna
försäljningar av ifrågavarande slag. Med hänsyn till bl. a. risken att mera
betydande utländska varuöverskott kan komma att avsättas här genom denna
försäljningsform anser den sakkunnige starka skäl tala för att sådana
försäljningar skall av utländska försäljare få anordnas endast efter tillstånd.
Sådant tillstånd bör dock meddelas blott om särskilda skäl därtill föreligger
och huvudsakligen kunna ifrågakomma för här verksamma utländska
näringsidkare. Däremot torde det i regel icke föreligga skäl att bereda
andra utländska försäljare möjlighet att rent tillfälligt utnyttja den svenska
marknaden genom nu ifrågavarande försälj ningsform.

Behov av särskilda regler beträffande sådan hantverksrörelse och annan
hantering, som bedrivs under kringresande eller kringvandrande, anser
den sakkunnige icke föreligga numera. Då det i modern tid knappast kan
tänkas finnas något nämnvärt utrymme för sådan verksamhet, anser den
sakkunnige det vara tillfyllest med de regler, som gäller rörande näringsutövning
i allmänhet.

Vad den sakkunnige förordat innebär, att för utländska rättssubjekt skall
krävas tillstånd för samtliga de former av tillfällighetsförsäljningar, som
omfattas av den föreslagna förordningen om tillfällighetsförsälj ning. I fråga
om svenska rättssubjekt har den sakkunnige föreslagit, att tillståndsprövningen
i fråga om tillfällighetsförsäljningar skall ankomma på polismyndighet
och, i Stockholm, på överståthållarämbetet. Även om samma ordningsmässiga
synpunkter, som skall anläggas vid tillståndsprövning avseende
svenska rättssubjekt, uppenbarligen bör vinna beaktande även när det
gäller tillstånd för utländska rättssubjekt, tillkommer det i fråga om de
sistnämnda även vissa utlänningspolitiska och näringspolitiska synpunkter.
Detta talar enligt den sakkunnige för att nu ifrågavarande tillståndsärenden
bör prövas av samma myndighet, som har att pröva frågan om tillstånd
till näringsutövning i allmänhet. Med en sådan ordning möjliggörs
också, att båda slagen av tillstånd ofta kan sökas i ett sammanhang. Det är
endast i de fall, då förordnande om likställighet meddelats eller vederbörande
utlänning redan tidigare erhållit allmänt näringstillstånd, som tillståndsärenden
kommer att avse enbart de för tillfällighetsförsäljningarna avsedda
reglerna. Den sakkunnige anför, att från enhetlighetssynpunkt prövningen
även i dessa fall bör ankomma på nyss nämnda myndighet. För att de ord -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr [>S år 1968

ningsmässiga synpunkterna skall vinna tillbörligt beaktande bör polismyndigheten
i vederbörande ort beredas tillfälle att yttra sig. De bestämmelser
som i enlighet med det anförda bör gälla rörande utländska rättssubjekts
rätt att ägna sig åt tillfällighetsförsäljningar kan enligt den sakkunniges
mening lämpligen tas upp i den föreslagna förordningen om tillfällighetsförsäljning.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag att näringsfrihetsförordningens föreskrifter om
realisation och gårdfarihandel skall ersättas av en ny förordning om tillfällighetsförsäljning
tillstyrks eller lämnas utan erinran i det övervägande
antalet remissyttranden.

Bland dem som tillstyrker förslaget anför Svea hovrätt, att detta synes
innebära betydande förenklingar i förhållande till gällande rätt och vara
ägnat att i avsevärd mån undanröja nu förekommande svårigheter i rättstillämpningen.
Det framstår för hovrätten som väsentligt, att principen om
näringsfrihet för svenska medborgare upprätthålls också inom detta rättsområde.
Lika med den sakkunnige anser hovrätten dock skäl föreligga att i
ganska stor utsträckning bibehålla en tillståndsprövning. Hovrätten förutsätter
emellertid, att denna prövning blir sådan, att näringsfriheten icke inskränkes
i vidare mån än vad som är påkallat av hänsyn till de intressen,
vilka prövningen är avsedd att tillgodose. Även hovrätten för Västra Sverige
anser den sakkunniges förslag väl motiverat och ägnat att medföra en avsevärd
förenkling av rättsreglerna på området. Som en särskild vinst framhåller
hovrätten, att den gällande olikheten mellan bestämmelserna vid realisation
och vid kringföringshandel avskaffas. Den skiljelinje, som den sakkunnige
uppdrar mellan försäljning i lokal, varöver säljaren förfogar, och
annan försäljning, framstår som långt klarare än den nuvarande. Mot
gränsdragningen kunde möjligen invändas, att den tillmäter väl stor vikt
åt frågan, om försäljningen sker inomhus eller ej; uppenbarligen kan liknande
skäl, som talar för att tillåta fri tillfällighetsförsäljning i lokaler under
säljarens disposition, åberopas vid försäljningar i trädgård eller på gårdsplan
varöver han förfogar. Å andra sidan kan i dessa senare situationer försäljningen
tänkas ta sådana former, att en kontroll rörande ordningen på
platsen kan vara önskvärd, t. ex. då verksamheten bedrivs i omedelbar anslutning
till en allmän plats. Vill man av sådan anledning skilja på olika
slag av utomhusförsäljning på enskilt område, skulle detta i icke ringa grad
komplicera lagreglerna. Hovrätten anser därför övervägande skäl tala för
den sakkunniges ståndpunkt även i detta hänseende.

Näringsfrihetsombudsmannen framhåller, att kringföringshandeln under
senare år fått en allt större omfattning och att anledning finns till förmodande,
att denna utveckling kommer att fortsätta. De varuhussar, som

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

numera regelbundet trafikerar glesbygderna, fyller uppenbarligen en viktig
funktion, och den fortgående butiksdöden på landsbygden torde inedlura,
att allt fler områden kommer att bli starkt beroende av den ambulerande
handeln för sin varuförsörjning. Det måste därför vara ett allmänt intresse,
att hinder mot denna form av affärsverksamhet icke reses annat än i sådana
fall, då det befinns oundgängligen nödvändigt. Ett dylikt önskemål står
även i överensstämmelse med de intressen ombudsmannaämbete! närmast
har att företräda, dvs. önskvärdheten av friaste möjliga konkurrensförhållanden
såväl mellan olika distributionsformer som mellan företagare inom
samma distributionstyp. Med hänsyn till det anförda har ombudsmannen
i princip intet att erinra mot den lösning, vartill den sakkunnige kommit
beträffande kringföringshandeln. Mot ett tillståndsförfarande, vid
vilket endast skall kontrolleras, att skäl av polisiär eller social art icke talar
mot ett tillstånd för vederbörande sökande eller att den avsedda verksamheten
ej kan antas verka störande på allmän ordning, kan invändning icke
med fog resas. Näringsfrihetsombudsmannen konstaterar med tillfredsställelse,
att den sakkunnige klart understrukit, att det vid tillståndsprövningen
ej bör ske någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt 1 öreligger
behov av ifrågavarande försäljning samt att konkurrenssynpunkter ej
heller bör beaktas. Måhända kan det dock vara önskvärt att i samband med
eventuellt kommande lagstiftning nyssnämnda synpunkter får en än mer
kategorisk utformning. En liknande uppfattning framförs av näringsfrihetsrådet,
som understryker, att tillståndstvånget, med hänsyn till begränsningarna
i lagstiftningens tillämpningsområde och undantagen från tillståndstvånget,
kommer att få tämligen begränsad räckvidd. Om det emellertid av
ordningsmässiga skäl skulle anses nödvändigt att ha en dylik begränsad tillståndsprövning,
vill näringsfrihetsrådet icke resa invändning mot en sådan
prövning. Rådet framhåller dock, att det från rådets synpunkt är väsentligt,
att denna tillståndsprövning icke kommer att innefatta någon form av behovsprövning.
Det bör enligt näringsfrihetsrådet sålunda klart framgå av
lagtexten, att tillstånd skall beviljas, om sökanden fyller de av ordningshänsyn
uppställda kraven. Svea hovrätt framhåller, att motiven leder till att
lagtexten bör lyda, att tillstånd skall beviljas, om ej angivna skäl till avslag
föreligger.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anför, att den sakkunnige
måste anses ha på ett lyckligt sätt löst det inom handeln sedan länge
starkt kontroversiella problemet om tillfällighetsförsäljning och väl avvägt
den notoriska intressekollisionen mellan ostörd konkurrens och rimlig kontroll
av varor och distribution. En liknande uppfattning kommer till uttryck
i det yttrande, som avgivits av Stockholms handelskammare. Kooperativa
förbundet har med största tillfredsställelse noterat, att den sakkunnige omarbetat
bestämmelserna om kringföringshandel och realisation i starkt liberal
riktning. Enligt förbundets åsikt har den sakkunnige kommit till en

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

191

tillfredsställande lösning beträffande den legala regleringen av tillfällighetsförsäljningarna,
och förbundet förordar därför, att den föreslagna lagstiftningen
godtas. Föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att den sakkunniges
synpunkter är riktiga samt att förslaget till förordning torde bli
väsentligt lättare att tillämpa än nuvarande lagstiftning på området.

Av de remissinstanser, som framför kritik mot förslaget, förklarar
sig några ej kunna instämma i den sakkunniges motiv för
lagstiftningen. Socialstyrelsen finner det sålunda tvivelaktigt, om det
från den allmänna ordningens och säkerhetens intresse är påkallat att införa
en lagstiftning av föreslagen natur. Från angivna synpunkt blir lagstiftningen
föga verksam, så länge tillstånd inte krävs för livsmedel och
blommor. Å andra sidan kan det ifrågasättas, om det icke härvidlag är till
fyllest med bestämmelsen i 8 § allmänna ordningsstadgan, som ger polismyndighet
möjlighet att förbjuda handel, som bedrivs utomhus på allmän
plats. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det är riktigt, att samhället
ingriper mot asociala tillfällighetsförsäljare. Eftersom samhällets åtgärder
betingas icke av omsorgen om handelsnäringen utan av intresset att tillrättaföra
förkomna människor, bör emellertid ingripandena regleras inom sociallagstiftningens
ram och inte genom näringslagstiftning. Om näringsfrihet råder,
bör denna inte inskränkas av annat än näringspolitiska skäl. Länsstyrelsen
anför vidare, att det ej heller är motiverat, att en reglering av tillfällighetsförsäljningar,
som är betingad med hänsyn till allmän ordning, får sin
plats i en särskild förordning. Erfordras tillståndsgivning av ordningsskäl,
bör denna reglering ges i allmänna ordningsstadgan eller de lokala ordningsstadgorna.
Länsstyrelsen kan därför icke dela den sakkunniges uppfattning,
att tillf ällighetsförsälj ning bör regleras enligt förslaget i betänkandet. Ej
heller anser länsstyrelsen några andra skäl föreligga, som kan anses motivera,
att rätten att bedriva tillfällighetsförsäljning förbindes med tillståndstvång.

Till skillnad från senast nämnda remissinstanser anser andra remissorgan,
som yttrar sig kritiskt mot den sakkunniges förslag, att den föreslagna
tillståndsprövningen icke är till fyllest för
att skydda viktiga samhällsintressen. Vad beträffar g å r dfari
handel anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det sedan länge
rått en sträng behovsprövning vid avgörandet av tillståndsärenden rörande
sådan handel inom länet. Länsstyrelsen är icke övertygad om att den föreslagna
ändringen kommer att medföra förbättringar för allmänheten. Befolkningen
i glesbygderna, som oftast torde besökas av gårdfarihandlarna,
är säkerligen mer betjänt av att få behålla den fasta handeln än att förses
med varor av tillf ällighetsförsälj are utan ansvar för bygdens kontinuerliga
varuförsörjning. Underlaget för lanthandeln torde för närvarande
ha minskat i sådan omfattning, att den i varje fall bör skyddas
mot sådana former av handel, som icke synes fylla någon nyttig upp -

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gift inom varudistributionen. Länsstyrelsen anser därför, att behovsprövade
tillstånd för gårdfarihandel fortfarande bör krävas. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län förklarar sig vara av den uppfattningen, att gårdfarihandel
är en från skilda synpunkter mindre lämplig distributionsform,
och pekar därvid på den konkurrens för den bofasta handeln, som en i
större utsträckning utövad gårdfarihandel medför. Denna konkurrens kan
åtminstone i de mera utpräglade glesbygdsområdena bli den bofasta handeln
övermäktig, vilket enligt länsstyrelsens mening måste inge allvarliga
betänkligheter. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det hade varit önskvärt,
att gårdfarihandel helt förbjudits. Länsstyrelsen uppger, att denna
uppfattning även avspeglat sig i länsstyrelsens praxis vid behandlingen av
ärenden rörande tillstånd till gårdfarihandel. Sedan flera år finnes icke
något sådant gällande tillstånd inom länet.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att det är angeläget, att särskilt tillstånd
fordras för rätten att bedriva kringföringshandel. Förbundet framhåller,
att kringföringshandeln ofta försvårar bibehållandet av fast butikshandel
på landsbygden. Härigenom motverkas de strävanden, som åsyftar
att bevara vad som brukar kallas »en levande landsbygd». En av förutsättningarna
för denna är nämligen fasta butiker, som kan tillgodose de på
landsbygden boende konsumenternas behov av dagligvaror. Erfarenheten
visar, att detta behov icke på ett tillfredsställande sätt kan tillgodoses av de
kringfarande varubilarna. Även från konsumentsynpunkt är det därför
angeläget, att kringföringshandel icke må bedrivas utan härtill erhållet
tillstånd. Förbundet anför vidare, att vid tillståndsprövningen förutsättningar
bör skapas för en likartad behandling av kringföringshandel och
fast detaljhandel med hänsyn till den hygieniska kontrollen. Vidare bör
trafiksäkerhetens krav beaktas. En tillståndsprövning och härav följande
registrering är enligt förbundet likaledes i hög grad angelägen för en effektiv
tillämpning av skattelagstiftningen, såväl beträffande den direkta
företagsbeskattningen som i fråga om den allmänna varuskatten. I sammanhanget
understryker förbundet nödvändigheten av generell bokföringsplikt
för de företag, som bedriver nu behandlade former av näringsverksamhet.
Förbundet anför vidare, att även om det möjligen kan invändas,
att det inte finns anledning att sammankoppla synpunkter, som gäller
hygien, trafiksäkerhet och beskattning, med de frågor, som är av direkt
relevans för näringsrättslagstiftningen, det dock är naturligt, att denna
lagstiftning utformas så, att det blir möjligt att på ett effektivt sätt samordna
och effektivt tillämpa även andra lagregler, som är av väsentlig betydelse
från konsument- och samhällssynpunkt.

Även beträffande realisationer och liknande försäljningar har
vissa remissinstanser förklarat, att den sakkunniges förslag kommer att
medföra olägenheter av skilda slag. Därvid anför länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att förslaget kommer att medföra en betydligt ökad omfatt -

193

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ning av tillfällighetsförsäljning inomhus. Länsstyrelsen hyser betänkligheter
mot en på det föreslagna sättet frisläppt handel. Allvarliga olägenheter
kan befaras såväl med hänsyn till erforderlig hygienkontroll, stadgade
hutikstider, skattekontroll och ordningens upprätthållande som med hänsyn
till allmänhetens reklamationsintressen. Det synes länsstyrelsen otillfredsställande
att i tillfällig lokal ge fritt spelrum åt tillfällighetsförsäljare,
vars personliga förhållanden icke prövats och som efter viss tid kan lämna
lokalen, mången gång oåtkomlig för reklamationer. Några bärande skäl
för ett frisläppande av tillfällighetshandeln på föreslaget sätt har den sakkunnige
icke anfört. Såsom ett villkor för anordnande av tillfällighetsförsäljning
inomhus hör enligt länsstyrelsens uppfattning stadgas, att skriftlig
anmälan i god tid före försäljningen görs till polismyndigheten i orten
med uppgifter om lokal och tid för försäljningen samt om försäljarens
identitet och de varuslag, som skall försäljas. Ej heller länsstyrelsen i Örebro
lön anser, att försäljning utan tillståndsplikt bör få ske i tillfällig, för
ändamålet särskilt anordnad lokal. Det är enligt länsstyrelsen utan tvivel
förenat med vissa risker med hänsyn till allmänheten, om tillståndsplikten
för ifrågavarande försäljningar tas bort. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län anser det tveksamt, om realisation bör vara fri för svenska medborgare
i den mån försäljningen sker i lokal, varöver säljaren förfogar. Ett sådant
frisläppande av denna distributionsform kan befaras få den mindre önskvärda
konsekvensen, att realisationer i stor utsträckning kommer att anordnas
av personer med mindre lämpliga personliga egenskaper. Länsstyrelsen
är därför av den uppfattningen, att tillstånd alltjämt bör krävas
för denna form av realisation, därvid såsom för närvarande bedömningen
uteslutande bör ske av sökandens lämplighet att handha försäljningen.
En liknande uppfattning framförs av länsstyrelsen i Stockholms län, som
anför följande.

Utredningsmannen uttalar i fråga om tillfällighetshandeln bland annat,
att olika distributionsformer anses böra få fritt konkurrera med varandra
och att avgörandet, vilken omfattning den ena eller den andra formen skall
erhålla, får bliva beroende av de olika formernas inneboende ekonomiska
förutsättningar och den köpande allmänhetens bedömning av de skilda
handelsformerna. Teoretiskt sett låter detta säkerligen väl säga sig. Praktiskt
ter sig emellertid problemet nog något annorlunda. Särskilt när det
gäller realisationer ha allvarliga missförhållanden ej sällan yppat sig. Med
anlitande av ovederhäftig reklam saluföras på detta sätt ofta till alltför
höga priser utskottsvaror av tvivelaktig kvalitet och modernitet utav säljare,
vilka sedermera visa sig vara ganska svåråtkomliga för reklamationer.
Det kan väl göras gällande, att kunderna får göra sina inköp på egen risk.
Mot bakgrunden av vunna erfarenheter synes det dock vara förtjänt att
närmare omprövas, huruvida icke i allmänhetens intresse realisationsförsäljningar
böra stå under kontroll i större utsträckning än i betänkandet
förordas. Starka skäl synas i själva verket tala för att även inomhus bedriven
tillfällighetsförsäljning av detta slag är underkastad tillståndstvång.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Sveriges köpmannaförbund framhåller bl. a., att en praktiskt taget obegränsad
frihet att anordna realisationer kan komma att medföra, att vårt
land översvämmas av varor från länder, där en annan och fastare ordning
upprätthålls. Förbundet anför, att det är synnerligen angeläget att
de svenska lagreglerna utformas med beaktande av den ordning, som kan
komma att utformas och tillämpas inom den gemensamma europeiska marknaden.
Med hänsyn till en eventuell anslutning till denna marknad bör tillståndsprövning
regelmässigt föreskrivas och upprätthållas beträffande såväl
svenska medborgare som utlänningar. Vidare anför förbundet följande.

Enligt förslaget skulle även vad som brukar benämnas antikauktioner
få fritt äga rum. Därvid må först bemärkas, att denna form av tillfällighetsförsäijning
ej har någon likhet med s. k. lösöresauktioner. Dels torde
det utbjudna godset till största delen vara nytt, dels har de företag, som
anordnar auktionerna, ofta medhjälpare utplacerade bland allmänheten för
alt driva upp buden och, därest dessa ej når viss på förhand bestämd nivå,
återropar godset. Därför torde också de priser, som får erläggas av allmänheten
ofta vara högre än vad bofast detaljhandel betingar sig för motsvarande
varor. Genom att allmänheten endast kort tid före auktionen har tillfälle
att bese varorna, är risken för misslyckade köp särskilt stor. Då varorna
vidare i regel säljes »i befintligt skick» och auktionsfirman efter auktionens
slut lämnar orten, är köparnas möjligheter till reklamation mycket
liten.

Förbundet anser därför, att för denna form av handel en särskild ordning
bör upprätthållas, De bestämmelser, som redan nu finnes och som
innebär, att till länsstyrelsen skall inges förteckning över de varor, som
skall försäljas, bör bibehållas. Vidare bör myndigheterna övervaka, att endast
i förteckningen upptagna varor försäljes. Att döma av de annonser,
som införes om auktionerna, torde betydande skillnad ofta föreligga mellan
de förteckningar, som inges till länsstyrelsen, och vad som i praktiken
salubjudes. För att förhindra återrop bör övervägas skyldighet att till myndighet
inge förteckning över de personer, som verkställt de olika inropen.

Med nära anknytning till kritiken att betänkandet ej tillgodoser vissa
viktiga samhällsintressen har viss komplettering av den sakkunniges
förslag föreslagits av kommerskollegium. Kollegiet yttrar
därvid att den reglering och indelning av tillfällighetsförsäljning som den
sakkunnige föreslagit, i stort sett är praktisk och ändamålsenlig. Den förordade
principen om att tillståndsprövning såvitt gäller svensk medborgare
skall innefatta en närmast ordningsmässig kontroll innebär en vittgående
liberalisering. Enligt kollegiet kan principen beräknas i allmänhet
medföra fördelar för konsumenterna genom att i någon mån öka tillgången
på olika varor och möjligheten att förvärva dessa varor till rimliga priser.
Kollegiet anför vidare följande.

I vissa fall synes dock slopande av behovsprövning — eller kanske rättare
eu prövning ur mera allmänna näringspolitiska synpunkter — kunna
medföra försämringar för konsumenterna på viss plats eller inom visst
område. Kommerskollegium syftar främst på fall då förekomsten av tillfällighetsförsäljning
på mindre orter kan leda till att den stationära han -

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

deln inom orten bringas att upphöra. Sker detta, torde resultatet för de berörda
konsumenterna te sig såsom en försämring, förorsakad av den liberala
inställningen till tillfällighetsförsäljning. Det skulle kunna göras gällande
att denna inställning i vissa sådana fall på lång sikt icke främjade
utan hindrade en fri konkurrens inom ifrågavarande orter. Kollegium, som
är medvetet om att det kan anföras motargument mot vad kollegium här
anfört, anser trots detta att omständigheter sådana som de anförda böra
föranleda överväganden, huruvida icke förordningen beträffande afl tillfällighetsförsäljning
bör öppna möjlighet till lämplig form av förordnande,
att tillståndsprövning i undantagsfall skall kunna ske med hänsyn till näringspolitiska
synpunkter. Kollegium hänvisar till att stadgande av dylik
innebörd finnes upptaget i den föreslagna 3 § andra stycket för tillfällighetsförsäljning
som avses i nämnda § och att näringspolitiska synpunkter
skola beaktas vid tillståndsprövning, som gäller utländska medborgares tillfällighetsförsäljning.
Den komplettering av lagstiftningen, som kollegium
sätter i fråga, innebär alltså icke någon genomgripande ändring av förslaget
utan blott utvidgning av området för undantag, som redan äro upptagna i
förslaget.

I fråga om bestämningen av lagstiftningens omfattning
kritiserar Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige förslaget att
endast försäljningar där varorna är avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning
till att köpeavtal ingås skall falla under regleringen. Svea hovrätt
anför, att den föreslagna tidsbegränsningen öppnar vissa möjligheter till
kringgående av förordningen. Således skulle tillfällighetsförsäljning exempelvis
icke vara för handen, om varorna är avsedda att avlämnas eller avhämtas
en påföljande dag. Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att utanför
begreppet tillfällighetsförsäljning skulle falla salubjudande av varor,
som visserligen medförs av försäljaren men som tarvar någon mindre åtgärd
— exempelvis hopmontering av två maskindelar eller ändring av ett klädesplagg
— innan de är färdiga att avhämtas från försäljningsstället.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker på att försäljning på marknad
lämnats oreglerad i förevarande sammanhang. Icke minst med tanke på
vad i betänkandet anförts angående angelägenheten av att säkerhets-, ordnings-
och hälsovårdssynpunkter samt liknande allmänna intressen icke
åsidosättes i samband med näringsutövning, är det enligt länsstyrelsen ägnat
att förvåna, att den sakkunnige icke uppmärksammat och berört behovet
av en översyn av näringsrätten i anslutning till vår tids marknader. Åtskilliga
företeelser i samband med det moderna marknadsväsendet talar
enligt länsstyrelsens uppfattning för att den tillfällighetsförsäljning, som
sker på marknad, i likhet med annan utomhusförsäljning är i behov av
reglering.

Några remissinstanser ifrågasätter, om inte tillstånd bör fordras för tillfällig
försäljning av livsmedel, blommor och alster av inhemsk
slöjd. Vad särskilt angår livsmedel finner Svea hovrätt det
böra beaktas, att sådana varor från hygieniska synpunkter ofta är särskilt
olämpliga såsom objekt för tillfällig försäljning av det slag, som för när -

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

varande faller under begreppet gårdfarihandel. Hovrätten framhåller vidare,
att den kringföringsförsäljning av livsmedel, som kan förväntas ske under
betryggande hygieniska former, kommer att falla utanför förordningens
tillämpningsområde på grund av föreskriften i 1 § andra stycket punkt 3).
Överståthållarämbetet anser, att det i vart fall för Stockholms vidkommande
av kriminalpoliliska skäl är mindre lämpligt att från tillståndstvång undanta
livsmedel, blommor och alster av inhemsk slöjd. Även länsstyrelserna
i Stockholms och Västernorrlands län ställer sig kritiska mot förslaget
i denna del. I förevarande sammanhang kan också erinras om socialstyrelsens
förut återgivna uttalande, att den föreslagna lagstiftningen torde bli
föga verksam i förhållande till sitt syfte, så länge tillstånd icke krävs för försäljning
av bl. a. livsmedel och blommor.

Lantbruksstyrelsen berör de förändringar för kringföringsförsäljning av
jordbrukets alster, som förslaget innebär, och hänvisar därvid till att den
sakkunnige uteslutit lantbruksprodukter ur uppräkningen av de varuslag,
som skulle få försäljas fritt. Det härav följande tillståndstvånget för kringföringsförsäljning
av exempelvis levande grisar genom annan än uppfödaren
eller fast etablerad näringsidkare ger icke anledning till erinran från
styrelsens sida. Ej heller finner styrelsen något att erinra mot att kringföringsförsäljning,
som bedrivs av fast etablerad näringsidkare och som
nu är underkastad tillståndstvång, genom den utformning förslaget erhållit
kommer att falla utanför lagstiftningen. Styrelsen delar även den sakkunniges
åsikt, att de särskilda bestämmelser för försäljning av exempelvis
frö, träd och buskar, som kan vara betingade av frökontrolls- och växtskyddssynpunkter,
bör meddelas i specialförfattningar, såsom även redan
skett beträffande handeln med utsädesvaror.

Den i kommerskollegiets yttrande berörda regeln o in bemyndigande
för Kungl. M a j : t att förordna om tillståndstvång
för tillfällighetsförsäljning inomhus har behandlats
även av andra remissinstanser, som därvid ställt sig kritiska mot bestämmelsen.
Den avstyrks sålunda av näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen,
vilka anser, att vad som anförts i betänkandet som
motiv för regeln inte innefattar tillräckliga skäl att göra avsteg från principen
om fri konkurrens. Även Svea hovrätt ifrågasätter, om tillräckliga
skäl förebragts till stöd för den föreslagna regleringsmöjligheten. I
den mån så emellertid kan anses vara fallet, synes det hovrätten tveksamt,
om regleringen icke jämväl bör kunna omfatta stationär utomhushandel.
Hovrätten anför, att risk annars torde föreligga, att ett förbud kringgås
genom att varorna i stället avyttras från eif tillfälligt begagnat försäljningsställe
utomhus. Ej heller statens pris- och kartellnämnd kan tillstyrka
bestämmelsen. Nämnden yttrar, att den bakomliggande tanken torde vara,
att det i händelse av avsättningssvårigheter inom viss bransch borde finnas
möjlighet från samhällets sida att förhindra vissa realisationsförsäljningar

197

Kungl. Maj. ts proposition nr ,95 år 1968

av varupartier av inhemskt eller utländskt ursprung till starkt reducerade
priser. För tillståndsmyndigheten skulle det i händelse av dylik reglering
bli nödvändigt att söka utreda, varifrån eu sökande erhållit de varor han
önskar försälja och vilken betydelse utförsäljningen med hänsyn till sortimentets
sammansättning och tilltänkt prissättning kan få på den ifrågavarande
marknaden. En sådan utredning och bedömning bleve säkert ofta
en omöjlig uppgift. Härtill kommer, att en reglering av det ifrågasatta slaget
— även om den vore praktiskt genomförbar — enligt nämndens uppfattning
knappast kan påverka läget för en bransch sett i något större sammanhang.

Stockholms handelskammare anser, att den sakkunnige överskattat tillfällighetsförsäljningarnas
betydelse och att det är tveksamt, om ett tillståndstvång
skulle kunna få någon egentlig effekt i ett verkligt kritiskt läge.
Då bestämmelsen vidare innebär ett allvarligt ingrepp i näringsfriheten, avstyrker
handelskammaren den. Även Landsorganisationen ställer sig kritisk
mot förslaget i denna del. Landsorganisationen anför, att det är av
största vikt för konsumenterna, att olika försäljningsformer tillåts konkurrera
inom näringslivet, så att konsumenten kan använda sig av den
distributionsform, som bäst passar hans behov. Det föreslagna bemyndigandet
för Kungl. Maj :t får inte användas i protektionistiskt avseende för
att skydda den stationära handeln mot nya konkurrensformer. Då det är
fråga om strukturmässiga förhållanden inom en viss sektor, bör regeln
inte utnyttjas. Det gäller att åstadkomma för konsumenterna totalt sett
så låga distributionskostnader som möjligt. Landsorganisationen anser
mot bakgrund av detta det mer lämpligt, att reglering av tillfällighetsförsäljning
vid speciella konjunkturmässiga förhållanden inom viss näringsgren
förbehålls riksdagen.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att tillämpningen av den föreslagna
bestämmelsen lätt skulle kunna få karaktären av en mot annat land riktad
diskriminering, något som naturligen skulle vålla svårigheter vid en eventuell
anslutning till den gemensamma europeiska marknaden. Bestämmelsen
synes därför inte kunna få den åsyftade effekten. För att motverka olägenheter
av realisationer är det enligt förbundet alltså nödvändigt att bibehålla
regeln om tillståndsgivning och låta denna föregås av en bedömning
från fall till fall av förutsättningarna för det begärda tillståndet.

I fråga om tillstånds myndighet hemställer Sveriges auktionsförbund,
att den nuvarande ordningen med länsstyrelserna som tillståndsmyndighet
bibehålls och att polismyndigheten såsom hittills får fungera
som remissorgan. Förbundet anför, att gällande system fungerat tillfredsställande
och att det kan antas, att polismyndigheten, envar i sin ort, får
en mindre omfattande erfarenhet än länsstyrelserna, vilket kan försvåra
en likformig behandling av ärendena. Liknande synpunkter framförs av
Sveriges köpmannaförbund och Västernorrlands länsavdelning av förening -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

eu Sveriges landsfiskaler. Poliskammaren i Örebro yrkar, att det klart skall
anges, att tillstånd meddelas av polismyndigheten i den ort, där försäljningen
avses äga rum.

Den sakkunniges förslag att slopa nuvarande a v giftsskyldighet
vid realisationer kritiseras av några remissorgan. Enligt Svenska
stadsförbundet äger avgiften alltjämt sitt berättigande för att bl. a. begränsa
förekomsten av tillfällighetsförsäljningar till skydd för den bofasta
handeln och för att förhindra en ökning av främst försäljningar av
tvivelaktig karaktär. Avgiften har emellertid varit oförändrad sedan 1893,
och den hör därför höjas med hänsyn till det förändrade penningvärdet.
Stadsförbundet är även av den meningen, att den nuvarande beräkningsgrunden
hör omprövas och att avgiften i stället bör utgå med viss procent på
den försäljningssumma, som tillfällighetsförsäljningen inbringar. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus lön anför, att den nuvarande avgiften knappast
innebär någon dubbelbeskattning, då avdrag för avgiften torde medges
vid taxeringen i den kommun, där det fasta driftstället finns. Avgiften
synes närmast utgöra en viss mindre tilldelning av skatteinkomsterna
av rörelsen till den kommun, inom vilken tillfällig försäljning skett. Enligt
länsstyrelsen borde frågan om skäligheten av en dylik tilldelning närmare
ha berörts i betänkandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att
det för taxeringsnämnderna föreligger svårigheter att uppnå en lika tillförlitlig
taxering av företag med realisationsförsälj ning som av företag med
fast handelsställe, och anför vidare följande.

När nuvarande tillståndstvång i stort sett upphör, kommer myndigheterna
att sakna möjlighet att kontrollera i vilken utsträckning ett företag idkar
försäljning på andra orter än den där företaget har sitt hemvist. Möjligheterna
till taxeringskon troll kommer därför att bli mindre än de nuvarande.
Vidare kan anföras att vissa s. k. realisationer plägar bedrivas t. ex.
i Luleå stad under november och december fram till jul. Därefter bedriver
ifrågavarande företag icke handel i staden förrän kommande år vid samma
tidpunkt. Det säger sig självt att den bofasta handeln, som tillhandagår
allmänheten med varor under hela året icke kan undgå högre fasta
kostnader för personal och lokaler än tillfälliglietsföretaget. Då därtill
kommer att möjligheterna är större att kontrollera de bofasta företagens
taxering, synes de föreslagna bestämmelserna medföra att tillfällighetsförsälj
ningarna kommer i ett gynnsammare läge än den bofasta handeln.
Detta torde icke innebära någon fördel vare sig för den köpande allmänheten
eller det allmänna.

Länsstyrelsen föreslår därför, att viss avgift för s. k. realisationshandel
skall uttagas. Avgiften torde lämpligen kunna uttagas av den lokala
polismyndigheten i samband med att anmälan om tillämnad försäljning göres.
Rätten till tillfällighetsförsäljning av denna art bör sålunda kombineras
med anmälningstvång. En sådan avgift är givetvis avdragsgill. Någon
dubbelbeskattning i egentlig mening kan avgiften därför icke sägas innebära.

199

Kungl. Maj.ts proposition, nr 98 år 1968

Liknande synpunkter framförs av Sveriges köpmannaförbund, som framhåller,
att den omständigheten, att avgifterna numera spelar mindre roll
närmast beror på att de icke anpassats efter det förändrade penningvärdet.
Förbundet föreslår att de nu utgående avgifterna höjs i förhållande
till den förändring, som skett av penningvärdet.

Den sakkunniges uppfattning, att någon föreskrift inte behövs för det
fall, att näringsidkare vill använda biträde vid tillfällighetsförsäljning,
kritiseras av några remissinstanser, som yrkar, att någon
form av kontroll skall utövas. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Malmö,
om den sakkunniges åsikt är realistisk. Talrika erfarenheter, bl. a. från utlänningars
rörelsebedrivande och från skrothandelsbranschen, visar, att utvägen
att kringgå tillståndsbestämmelser genom rollbyte mellan företagare
och biträde icke sällan anlitas. Om värdet av ett tillståndstvång skall bevaras,
synes det poliskammaren nödvändigt, att dylika förhållanden görs
åtkomliga. Liknande synpunkter framförs av poliskammaren i Örebro.

Vad beträffar den sakkunniges förslag om rätt för utländskt rättssubjekt
att bedriva tillfällig försäljning har Östergötlands och Södermanlands
handelskammare ifrågasatt, om icke föreskrifterna borde införas
i den särskilda lagen om rätt för utlänningar och utländska företag
att idka näring här i riket. I fråga om utlänningar med bosättningstillstånd
anser Svea hovrätt det knappast vara påkallat med andra bestämmelser
än dem, som skall gälla för svenska rättssubjekt. Hovrätten föreslår
därför det tillägget till den sakkunniges förslag, att utlänning med sådant
tillstånd skall vara jämställd med svenska medborgare.

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

Näringsfrihetsförordningen innehåller särskilda regler om gårdfarihandel
eller kringföringsförsäljning och om realisation.
Uttrycket realisation, som i förordningen har en annan innebörd än
i vanligt språkbruk, betecknar försäljning av ett lager handelsvaror under
kortare tid på en ort, där handlanden inte är stadigvarande verksam — dock
inte försäljning på marknad. Enligt näringsfrihetsförordningen krävs tillstånd
av länsstyrelsen för rätt att idka de angivna formerna av handel. I
fråga om gårdfarihandel finns dock åtskiliga undantag från tillståndstvånget.
Bl. a. får sådan handel fritt utövas på ort där säljaren är bosatt och
även i övrigt i viss omfattning av en del yrkesgrupper. Vidare är det tillåtet
att fritt sälja vissa varor nämligen livsförnödenheter, alster av inhemsk
hemslöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med undantag av frö,
träd och buskar.

Den sakkunnige har till en början diskuterat vilka omständigheter som
kan tala för särskilda restriktioner för k ring f örings ha nd
e 1 n. Ett av de skäl, som främst har åberopats till stöd för sådana restriktioner,
är att försäljningsformen innebär en icke önskvärd konkurrens
för den fasta handeln. I första hand avses därvid den moderna formen av
kringföringshandel, då produkter distribueras med butiksbuss eller bil. Den
sakkunnige har, med hänvisning till den nutida näringslagstiftningens allmänna
inriktning att olika distributionsformer skall få fritt konkurrera
med varandra, funnit att värnandet om den fasta handeln inte motiverar att
statsmakterna lägger hinder i vägen för andra distributionsformer. Han påpekar
i detta sammanhang också, att de nuvarande restriktionerna för kringföringshandeln
har ganska begränsad betydelse såsom konkurrensskydd för
den fasta handeln.

Som skäl för en begränsning av kringföringshandeln har vidare åberopats
allmänhetens behov av skydd mot utbud av undermåliga varor
som inte är värda sitt pris. Den sakkunnige anför, att sådana synpunkter
knappast torde avse den moderna form av kringföringsförsäljning, som
handlare driver med bil eller buss jämsides med fast handel, men att läget i
viss mån är ett annat, när fråga är om kringföringshandlare med kontor
och lager »på fickan». Att det i vissa fall förekommer oarter av detta slag
anser den sakkunnige inte utgöra skäl att föreskriva restriktioner för hela
distributionsformen. Vid kringföringshandel måste det, lika väl som vid

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

andra försäljningsformer, i första hand ankomma på köparen att bedöma
om salubjudna varor är värda sitt pris. Det är emellertid önskvärt, anför
den sakkunnige, att köparen skall kunna få uppgift om kringföringsförsäljarens
namn och hemvist för att kunna vidta åtgärder, när varan är felaktig
eller undermålig.

Ett annat skäl, som anförts till stöd för restriktioner för kringföringshandeln,
är att denna handel ej sällan skulle begagnas för att vinna avsättning
för olovligen åtkommet gods. Denna anmärkning mot
kringföringshandeln bör enligt den sakkunnige främst beaktas från synpunkten,
att den som gjort ett olovligt förvärv kan få möjlighet att för godset
finna avnämare, som i sin tur kan sälja godset utan att väcka uppmärksamhet.
För den handel som ansetts mest riskfylld i detta avseende har redan
nu anordnats kontroll, nämligen genom skrothandelsförordningen, som
gäller både fast handel och kringföringshandel. Den sakkunnige anför, att
det är tveksamt i vad mån de berörda riskerna i övrigt typiskt sett är större
Aid kringföringshandel än vid fast handel. I den mån så anses vara fallet
kan det motivera strängare krav på att kringföringsförsäljare skall vara
känd för redbarhet och ordentlighet. Främst skulle kunna övervägas den
ändringen av nuvarande regler, att även den som vill utöva verksamheten
på sin hemort blir skyldig att söka tillstånd.

Till stöd för kontroll av kringföringshandeln har vidare åberopats, att
handelsformen kan utnyttjas som täckmantel för tiggeri eller
lösdriveri. Enligt den sakkunnige kan denna synpunkt anses tala för
att tillståndstvånget i viss mån utsträcks i förhållande till nuläget. Den tillståndsprövning
det här gäller behöver emellertid inte vara särskilt omfattande
eller betungande för sökanden.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade
så, att de är störande från allmänna ordnings- eller trafiksynpunkter.
I detta hänseende erinrar den sakkunnige om att åtskilliga
bestämmelser av betydelse för kringföringshandeln redan finns i särskilda
författningar, som reglerar allmän ordning och trafik. Vid tillkomsten
av allmänna ordningsstadgan uttalades, att någon ytterligare reglering av
kringföringshandeln inte var motiverad av ordnings- och trafiksynpunkterna
enbart. Med hänvisning till detta har den sakkunnige endast övervägt,
om ordnings- och trafiksynpunkter bör beaktas vid tillståndsprövningen för
det fall att en sådan ändå kommer till stånd för bedömning av sökandenas
personliga lämplighet. Den sakkunnige anser, att det i sådant fall är motiverat,
att det också prövas om verksamheten kan befaras störa allmän ordning.
När däremot särskild prövning såvitt angår sökandens person inte
anses böra komma i fråga — t. ex. när personer, som har etablerat sig såsom
fasta näringsidkare, vill driva kringföringshandel som ett led i den
fasta rörelsen — finns det enligt den sakkunnige inte anledning att frångå
den bedömning som skedde vid ordningsstadgans tillkomst.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Slutligen tar den sakkunnige upp de hygieniska synpunkterna
vid kringföringshandel med livsmedel. I detta hänseende gäller föreskrifter
i livsmedelsstadgan. Framkomna anmärkningar, delvis av allvarlig art,
tyder enligt den sakkunnige på att dessa föreskrifter i åtskilliga fall åsidosätts.
Han anser emellertid att de framställda anmärkningarna inte utgör
grund för restriktioner eller särskilda föreskrifter i den näringsrättsliga
lagstiftningen.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande
kringföringshandeln har den sakkunnige anfört, att det bör föreskrivas
en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras att sökanden uppfyller
vissa fordringar i personligt hänseende. Tillstånd bör från denna synpunkt
vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
skäl av polisiär eller social art talar för avslag. I de fall, då en tillståndsprövning
från den angivna synpunkten är motiverad, bör även bedömas om
den avsedda verksamheten kan antas verka störande på allmän ordning.
Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas med särskilda ordningsföreskrifter.
De berörda skälen för kontroll talar för, att tillstånd bör fordras även
för kringföringsförsäljning i säljarens hemort. Genom tillståndsprövningen
skapas en viss möjlighet för tredje man att hos myndighet få kännedom om
en kringföringsförsäljares namn och hemvist. Vid prövningen bör ej ske
någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt föreligger behov
av försäljningen, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas. Utgående
från dessa överväganden finner den sakkunnige, att beträffande kringföringsförsäljning,
som fasta handlare driver i samband med sin fasta rörelse,
tillräckliga skäl inte föreligger för tillståndsprövning.

Vad den sakkunnige anfört rörande kringföringshandeln har lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser, och även jag ansluter mig till de
bedömanden som han gjort. I ett par yttranden har det ansetts tveksamt,
om regler av den föreslagna arten är påkallade eller i varje fall om de bör
las upp i en näringsrättslig författning. Särskilt framhålls att ordningssynpunkter
kan tillgodoses inom ramen för allmänna ordningsstadgan och de
lokala ordningsstadgorna. Jag instämmer i att sådana ordningssynpunkter
som inte hänger samman med försäljarens person i detta sammanhang
är av underordnat intresse. Med hänsyn till de synpunkter som den sakkunnige
anfört rörande kontroll av kringföringsförsäljare i personligt hänseende
torde emellertid tillståndsprövningen inte böra helt slopas. Det synes
också lämpligt att när prövning av personliga förhållanden ändå äger
rum även sådana ordningssynpunkter som inte avser sökandens person
skall kunna beaktas. I några remissyttranden har hävdats att tillståndsprövningen
borde ha en vidare omfattning än vad den sakkunnige föreslagit.
Det skäl som främst åberopats till stöd för detta är hänsyn till den
fasta handeln. Andra remissinstanser har framhållit vikten av att sådana
hänsyn inte beaktas vid tillståndsprövningen. Jag vill också i detta hänseen -

203

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 ur 1968

de ansluta mig till den sakkunniges uppfattning att behovs- och konkurrenssynpunkter
inte bör påverka bedömningen av tillståndsärendena. Ej heller
i övrigt kan jag finna tillräckliga skäl för ett principiellt mera långtgående
tillståndstvång än den sakkunnige föreslagit.

Jag övergår nu till att behandla tillfälliga försäljningar av den typ som i
näringsfrihetsförordningen betecknas såsom realisation.

Begreppet realisation omfattar enligt näringsfrihetsförordningen inte försäljningar,
som anordnas på den ort där försäljaren har kontor av stadigvarande
beskaffenhet, även om försäljningen anordnas under kortare tid
på tillfälligt försäljningsställe. I allt väsentligt torde emellertid på sådana
försäljningar kunna anläggas samma synpunkter som på realisation i förordningens
mening. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av
tillfällig art förekommer i många olika former. En typ är sådana försäljningar,
som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på den
ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångskaraktär
och avser ett särskilt varulager. Andra försäljningar sker på mässor
och utställningar eller i anslutning till offentliga tillställningar av olika
slag.

I fråga om behovet av restriktioner beträffande realisationerna
anför den sakkunnige, att skilda synpunkter gör sig gällande
allt efter försäljningens form och syfte. Han framhåller att en påtaglig
skillnad föreligger mellan försäljning, som sker inomhus i en för ändamålet
särskilt begagnad lokal, och försäljning, som drivs utomhus, vanligen då på
eller i direkt anslutning till allmän plats.

På försäljningar utomhus kan man enligt den sakkunnige anlägga
i allt väsentligt samma synpunkter som på kringföringshandeln. Han
anser därför, att för sådana försäljningar bör föreskrivas en tillståndsprövning
av samma art som förordats beträffande kringföringshandeln.

I fråga om realisationer inomhus i för ändamålet tillfälligt
begagnade lokaler anser den sakkunnige att läget är ett
annat. Sålunda kan för sådana fall inte alls eller endast i obetydlig mån åberopas
risker i polisiärt och socialt hänseende. Inte heller frågan
om kundkretsens behov av skydd utgör skäl för restriktioner
för denna försäljningsform som sådan. Även i detta sammanhang får
det enligt den sakkunnige ankomma på köparna att bedöma om de anser de
utbjudna varorna vara värda sitt pris. De svårigheter, som kan föreligga för
köparen att i efterhand få kontakt med säljaren, bör i stort sett kunna undvikas,
om det i eller vid försäljningslokalen finns anslag, som tydligt anger
vem som anordnar realisationen. I den mån ovederhäftig reklam — såsom
har gjorts gällande — förekommer i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna,
bör detta beivras enligt lagstiftningen om illojal konkurrens,
inte genom ingripande mot själva försälj ningsf ormen.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Den sakkunnige tar även upp frågan om de nu behandlade realisationernas
uppgift inom va ru distributionen, med hänvisning till
att det till stöd för begränsningar av realisationerna har hävdats, att de inte
fyller någon egentlig sådan uppgift. Han framhåller, att försäljningsformen
i avsevärd omfattning fyller samma uppgift som den bofasta handelns realisationer,
nämligen att åstadkomma avsättning av varuöverskott. Vidare påpekas,
att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den är
ägnad att ge allmänheten ökad tillgång till varor till låga priser. Realisationerna
kan även fylla en uppgift för avsättning av varor, som är skadade
eller utsatta för hastig förskämning, eller varor, som tillhör konkursbo eller
dödsbo. Försälj ningsf ormen kan också ge allmänheten i en viss ort tillgång
till varor, som inte finns i den fasta handeln, även om det är tveksamt om
i praktiken realisationerna i nämnvärd grad har fyllt något behov i detta
avseende.

Beträffande realisationernas funktion att möjliggöra avsättning av varuöverskott
påpekar den sakkunnige, att det inte är givet att detta alltid är en
nyttig funktion. Det är tänkbart, att det från samhällsekonomisk synpunkt
kan anses önskvärt, att ett varuöverskott inte alls eller endast successivt
kommer ut på marknaden. Det kan sålunda enligt den sakkunnige tänkas att
eu produktionsgren, i vilken förekommit överproduktion, lättare övervinner
en kris, om inte äldre, osålda varulager eller varuöverskott från utlandet
i stor utsträckning bjuds ut på marknaden. Den sakkunnige har inte
gått in närmare på frågan, under vilka samhällsekonomiska förutsättningar
det kan vara befogat att söka minska utbud av denna art. Han uttalar endast,
att om en sådan minskning anses önskvärd, det är motiverat att särskilt
beakta realisationerna. Det kan alltså enligt den sakkunnige i särskilda
lägen bedömas som behövligt från allmän synpunkt att genomföra vissa
restriktioner för realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Liksom i fråga om kringföringshandeln har beträffande realisationerna
gjorts gällande, att de medför en icke önskvärd konkurrens för den
bofasta handeln. Sådana synpunkter avvisar den sakkunnige i princip
med hänvisning till grundsatsen om fri konkurrens. Emellertid anser
han, att det kan tänkas finnas anledning till avsteg från denna grundsats,
om det finns grundad anledning anta, att fri konkurrens i visst fall skulle
medföra nackdelar i stället för fördelar för den köpande allmänheten. Realisationer
som endast då och då förekommer i en ort kan i regel inte -— till
skillnad från exempelvis regelbundet bedriven kringföringshandel — utgöra
någon från den köpande allmänhetens synpunkt lämplig ersättning för den
fasta handeln. På lång sikt torde det därför vara till nackdel för den köpande
allmänheten, om realisationsförsäljningar skulle få den verkan, att
i en del orter fast handel i vissa branscher eller med vissa varor upphörde.
Den sakkunnige anser, att risken för sådant utkonkurrerande inte bör lämnas
obeaktad, även om det är tveksamt i vad mån den hittills kan anses ha

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 205

förelegat. Enligt den sakkunnige talar dessa synpunkter för, att restriktioner
i särskilda fall bör kunna komma i fråga beträffande realisationer.

Som sammanfattning av övervägandena rörande realisationer
bar den sakkunnige anfört, att det beträffande sådana realisationer
och andra försäljningar, som anordnas på tillfälliga försäljningsställen
utomhus, bör gälla detsamma som har förordats beträffande kringföringshandeln.
När försäljningarna anordnas inomhus, finns däremot inte
skäl att av polisiära eller ordningsmässiga hänsyn ställa andra krav på försäljaren
i personligt hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet.
Inte heller i övrigt finns skäl för generella restriktioner beträffande försäljningsformen.
Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara motiverat att
såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda inomhusförsäljningar.

Den sakkunniges överväganden i fråga om realisationerna har i allmänhet
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande realisationer
som äger rum utomhus har kommit till uttryck i allt väsentligt samma uppfattningar
som i fråga om kringföringshandeln. Vad gäller realisationer som
sker inomhus har några remissinstanser anfört betänkligheter mot att denna
försäljningsform normalt skall vara fri från restriktioner. Detta befaras
medföra olägenheter i olika hänseenden. Särskilt betonas riskerna för att
allmänheten inte far möjligheter till reklamation. Även jag är medveten om
att Aissa missförhållanden av angiven art kan uppstå vid dessa former av
försäljning. Dessa risker kan dock enligt min mening inte anses vara så
allvarliga, att frågan om restriktioner för själva försälj ningsformen bör bedömas
annorlunda än den sakkunnige har gjort. I detta sammanhang vill
jag erinra om att konsumentupplysningen under senare år byggts ut betydligt.
Det kan väntas att upplysningsorganen uppmärksammar även de handelsformer
som nu är i fråga. Detta ger konsumenterna ökade möjligheter
att bedöma värdet av olika erbjudanden och att få skydd mot uppkommande
oarter. Jag har alltsa även i de frågor som behandlats i förevarande avsnitt
i huvudsak samma principiella uppfattning som den sakkunnige.

Också i fråga om utformningen av den nya lagstiftningen
torde den sakkunniges förslag i huvudsak böra godtas. Den hittillsvarande
skillnaden mellan gårdfarihandel och realisation bör alltså inte
behållas. Ett gemensamt drag för dessa försäljningstyper är att de till skillnad
från fast handel inte drivs på ett stadigvarande driftställe, som har inrättats
för utövarens rörelse. Antingen förs varorna omkring vid försäljningen
eller också utövas verksamheten på ett tillfälligt försäljningsställe
utomhus eller inomhus. Som gemensam benämning på sådan försäljningsverksamhet
har den sakkunnige föreslagit uttrycket tillfällighetsförsäljningar.
I departementsförslaget har av skäl som framgår av specialmotive -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ringen valts uttrycket tillfällig handel. Det föreslås att reglerna om
sådan handel tas upp i en särskild förordning.

Den nya förordningen bör enligt vad som nyss anförts omfatta sådan
yrkesmässig försäljning av varor, som äger ram på ett av utövaren tillfälligt
begagnat försäljningsställe eller under kringföring. För att verksamhet
av den art som drivs av handelsresande och platsförsäljare
inte skall föras in under regleringen, har den sakkunnige föreslagit det ytterligare
kriteriet, att de salubjudna varorna skall vara avsedda att överlämnas
till köparen i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Ett par
remissinstanser har påpekat, att den föreslagna formuleringen är något snäv
och skapar- vissa möjligheter till kringående av regleringen. Jag anser att
denna kritik bör beaktas. Eftersom de försäljningsformer som i detta sammanhang
avses bli undantagna utmärks av att säljaren inte för varorna
med sig, synes bestämmelserna kunna formuleras så, att de endast avser de
fall då säljaren salubjuder medförda varor. Det blir då tydligt, att
en säljare inte kan kringgå regleringen genom att t. ex. en viss tid uppskjuta
överlämnandet av sålda varor. — Att den verksamhet, som drivs av
s. k. hemköpsföretag, vilka efter förhandsbeställning levererar varor hem till
kunderna, inte omfattas av det sålunda bestämda begreppet tillfällig handel
torde vara uppenbart.

Utanför den tillfälliga handelns område bör som den sakkunnige föreslagit
föras försälj ning till återförsäljare samt torghandel
och handel på marknader, mässor eller utställningar. En
remissinstans har anfört, att åtskilligt talar för att försäljning på marknad
borde omfattas av regleringen. Jag anser emellertid inte tillräckliga skäl till
detta föreligga, särskilt med hänsyn till att sådan försäljning av ålder varit
fri. Från förordningens tillämpningsområde bör vidare i enlighet med den
sakkunniges förslag kunna tas undan handel som anordnas i samband med
sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan,
dvs. tivoli, basarer o. d. Jag instämmer även i den sakkunniges
förslag om undantag för vissa försäljningar, som fast etablerad
näringsidkare driver utanför sitt stadigvarande driftställe.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet för den nya förordningen
bör, som den sakkunnige föreslagit, huvudregeln vara att rätten att
driva tillfällig handel skall vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen
bör innefatta endast kontroll av att sökanden inte med hänsyn till
sina personliga förhållanden är olämplig att utöva verksamheten och att
denna inte kan väntas störa allmän ordning. Den sakkunnige har framhållit,
att tillstånd bör meddelas, om det inte i nu angivna hänseenden föreligger
hinder mot bifall till en tillståndsansökan. Ett par remissinstanser har påpekat,
att det av författningstexten bör framgå icke endast att tillstånd kan
beviljas utan att det skall beviljas, om inte angivna skäl till avslag förelig -

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ger. Även jag förordar denna formella jämkning av texten i den sakkunniges
förslag. Det torde då bli uppenbart, att behovs- och konkurrenssynpunkter
inte får anläggas vid tillståndsprövningen.

Som den sakkunnige föreslagit, bör tillståndsärendena handläggas av
samma myndighet som enligt 2 § allmänna ordningsstadgan prövar frågor
om utnyttjande av allmän plats för försäljningsändamål. Denna prövning
ankommer på polismyndigheten, vilket fr. o. m. den 1 januari
1968 gäller även för Stockholm.

Den sakkunnige har berört det fall att kringföringsförsäljning
skall drivas i flera polisdistrikt. Han avvisar tanken på att
länsstyrelsen i sådana fall skulle vara tillståndsmyndighet, eftersom det
inte kan anses önskvärt med alternativa tillståndsmyndigheter. Frågan har
nyligen behandlats närmare vid en inom statskontoret verkställd undersökning
om länsstyrelsernas handläggning av vissa ärenden.1 I denna utredning
framhålls, att en undersökning från ordningssynpunkt av en persons lämplighet
för viss verksamhet kan utföras endast av polismyndigheten i sökandens
hemort. I utredningen föreslås därför, att sådan polismyndighet skall
pröva ansökan om tillstånd till tillfällig handel under kringföring och att
dess tillstånd skall medföra rätt till sådan handel utan hinder av gränser
mellan olika polisdistrikt. Detta innebär i förhållande till den näringsrättssakkunniges
förslag eu rationalisering av handläggningen. Jag finner dessa
synpunkter beaktansvärda. Det bör inte inge betänkligheter att tillstånd, som
meddelas efter prövning hos polismyndigheten i sökandens hemort, kommer
att medföra rätt till kringföringshandel även i andra polisdistrikt. Detta
hindrar självfallet inte polismyndigheterna i de distrikt där verksamheten
utövas från att utfärda erforderliga föreskrifter enligt de författningar som
reglerar allmän ordning, trafik o. d. Det kan framhållas, att de tillstånd till
gårdlarihandel, som nu meddelas av länsstyrelserna efter yttrande från polismyndigheten
i den ort där sökanden är bosatt, gäller för hela länet. Jag
förordar alltså, att tillstånd till tillfällig handel, som inte är avsedd att äga
rum på bestämt försäljningsställe, skall meddelas av polismyndigheten i den
ort där sökanden är bosatt. Om däremot försäljningen skall ske på visst försäljningsställe,
bör tillståndsprövningen ankomma på polismyndigheten i
den ort där försäljningsstället är beläget.

Enligt den sakkunniges förslag skall vissa slag av tillfällig
handel vara fria för svenska rättssubjekt. Sålunda föreslås, att
svensk medborgare skall få fritt driva tillfällig handel med livsmedel,
blommor och alster av inhemsk hemslöjd. I denna fråga
har den sakkunnige anknutit till nu gällande ordning. Han är dock tveksam,
om detta undantag verkligen är befogat från de synpunkter som i dagens

1 Utredningsrapport nr 1 den It januari 1968 från statskontorets arbetsgrupp för undersökning
av landskansliernas arbete (landskansliutredningen). Rapporten har av statskontoret
överlämnats till Kungl. Maj :t (kommunikationsdepartementet) med skrivelse den
12 januari 1968.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

läge kan motivera ett tillståndstvång. Några remissinstanser liar också kritiserat
förslaget i denna del, bl. a. med hänvisning till kriminalpolitiska skäl
och hygieniska synpunkter. De skäl som sålunda anförts mot att tillfällig
handel med de berörda varorna tas undan från tillståndsplikten är utan tvekan
beaktansvärda. Sådan handel har emellertid av ålder varit fri, och denna
frihet bör inte begränsas utan mycket starka skäl. Med hänsyn härtill och
till att ett tillståndstvång skulle träffa åtskilliga helt harmlösa fall har jag
inte funnit tillräcklig anledning att ta annan ståndpunkt än den sakkunnige.
Tillfällig handel med ifrågavarande varor skall alltså även enligt
departementsförslaget få drivas utan tillstånd.

Som den sakkunnige anfört följer av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
att svenskt rättssubjekt får utan tillstånd driva tillfällig handel med
tryckt skrift. En särskild bestämmelse i denna fråga torde inte behövas
i den föreslagna förordningen. Som kommer att framgå av följande
avsnitt föreslås emellertid att utlänning med bosättningstillstånd i förordningen
jämställs med svensk medborgare. Jag förordar en bestämmelse om
att denna jämställdhet skall avse även tillfällig handel med tryckt skrift.

Ett ytterligare undantag bör på grund av vad förut anförts gälla för handel
i lokal över vilken säljaren förfogar. Den sakkunnige
har ansett, att sådana försäljningar inte kan lämnas helt utanför den föreslagna
regleringen, med hänsyn till att det i särskilda lägen och för vissa
varuslag kan vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna.
Han har därför föreslagit, att Kungl. Maj :t vid behov skall kunna förordna,
att vid inomhusförsäljningar av berört slag ej får saluföras visst varuslag,
om inte särskilt tillstånd därtill meddelas. Detta förslag har mött stark kritik
vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har framhållit bl. a., att
tillräckliga skäl inte föreligger att genom en regel av den föreslagna arten
göra avsteg från principen om fri konkurrens. Vidare har uttalats, att det
är tveksamt om den föreslagna regeln skulle kunna fylla sitt syfte och
dessutom att den skulle medföra tillämpningssvårigheter. Jag har funnit
denna kritik så vägande, att jag inte vill förorda, att det berörda bemyndigandet
tas upp i förordningen. Inomhusförsäljningar kommer sålunda enligt
departementsförslaget alltid att kunna ske fritt.

Såsom den sakkunnige föreslagit bör sådana lokalt begränsade
undantag från kravet på tillstånd, som gäller enligt näringsfrihetsförordningen,
inte tas upp i den nya förordningen.

Räckvidden av tillståndsreglerna kommer som den sakkunnige
påpekat att bli begränsad. Tillståndsområdet torde dock i huvudsak
omfatta de fall, där det finns grundad anledning att underkasta försäljarna
den avsedda kontrollen i personligt hänseende.

Jag vill slutligen ta upp ett par detaljfrågor som berörts av den sakkunnige.
I hans förslag finns ingen motsvarighet till den särskilda av -

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

gift, som nu utgår vid realisationer. Den sakkunnige anför bl. a., att avgiften
torde sakna betydelse för kommunerna från finansiell synpunkt och
att den är omotiverad, om man inte önskar begränsa förekomsten av realisationer.
Några remissinstanser har kritiserat denna ståndpunkt och ansett,
att avgiften alltjämt är berättigad. För egen del finner jag att den sakkunnige
anfört övertygande skäl för att avgiften bör slopas. Även om beloppen
i enlighet med vad ett par remissinstanser anfört skulle höjas väsentligt,
skulle de inte få nämnvärd ekonomisk betydelse för kommunerna.
Troligen skulle en höjd avgift begränsa realisationernas antal, men som
tidigare anförts finns ej skäl att sträva efter en sådan begränsning. Avgiften
är en kvarleva från en äldre tids förhållanden inom varudistributionen och
framstår numera som helt omotiverad. Jag föreslår alltså, att avgiften avskaffas
när tillståndstvånget för inomhusrealisationer upphör.

Också i fråga om skyldighet för den, som vill anlita biträde vid försäljning,
att anmäla detta till tillståndsmyndigheten har delade meningar
yppats. Den sakkunniges uppfattning att sådan anmälningsskyldighet kan
undvaras har kritiserats av några remissinstanser. Dessa har uttalat, att
någon form av kontroll bör utövas, bl. a. därför att tillståndsbestämmelser
ej sällan kringgås genom rollbyte mellan företagare och biträde. Med hänsyn
till att tillståndsprövningen enligt förslaget får begränsad räckvidd och
särskilt till att inomhusförsäljningar faller utanför tillståndsområdet, anser
jag dock att den berörda frågan blir av ringa betydelse vid tillämpningen
av den nya förordningen. Jag har sålunda inte ansett tillräckliga skäl föreligga
att förslå föreskrifter av berörd art.

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt

Enligt näringsfrihetsförordningen gäller i princip förbud för utlänningar
att utöva gårdfarihandel och anordna realisation. Förbudet gäller dock ej
gårdfarihandel som drivs på bosättningsorten eller på marknad. Särskilda
regler finns vidare om hantverksrörelse och annan hantering, som drivs
under kringresande eller kringvandrande. Utländska bolags och ekonomiska
föreningars filialer är enligt filiallagen underkastade näringsfrihetsförordningens
regler om nu ifrågavarande försäljningsformer.

Den förut behandlade lagstiftningen om utländska rättssubjekt innehåller
allmänna bestämmelser om utlänningars och utländska företags näringsutövning.
Dessa bestämmelser avses alltså bli tillämpliga även när fråga är
om tillfällig handel. Emellertid har den sakkunnige funnit att dessutom
vissa särregler liksom hittills bör gälla för tillfällig handel som drivs av utländska
rättssubjekt — på samma sätt som särskilda bestämmelser finns
om utländska rättssubjekts utövande av vissa andra näringar.

De internationella integrationssträvandena utgör enligt den sakkunnige

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

inte tillräckligt skäl att överge den gällande rättens ståndpunkt, att det för
nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas särskilda restriktioner.
Vissa uppmjukningar av de nuvarande synnerligen restriktiva reglerna
anser han dock motiverade. Sålunda bör utländska rättssubjekt i princip
ha samma möjligheter som svenska företag att med ett här i riket inrättat
stadigvarande driftställe som bas driva kringföringsförsäljning
och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torghandel, mässor
och liknande tillfällen anser den sakkunnige att de utländska näringsidkarna
bör vara jämställda med sina svenska konkurrenter.

Beträffande kringföringshandel och närstående försäljningsformer, som
drivs utan närmare samband med fast rörelse här i riket,
anknyter den sakkunniges förslag i stort sett till den nu gällande restriktiva
ordningen. Tillstånd till sådan handel skall enligt förslaget kunna meddelas
utländska rättssubjekt, om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan
föreligga t. ex. i fråga om den försäljning av ballonger o. d., som i viss mån
vunnit hävd, och beträffande viss gränshandel.

Utländsk näringsidkare, som vill anordna tillfällig inomhusf
ö r s ä 1 j n i n g, skall enligt den sakkunniges förslag också ha särskilt
tillstånd. Tillstånd skall kunna meddelas endast om särskilda skäl föreligger
och huvudsakligen kunna komma i fråga för näringsidkare, som är verksamma
här i riket. Däremot torde det, anför den sakkunnige, i regel saknas
skäl att ge andra utländska försäljare möjlighet att i denna form utnyttja
den svenska marknaden.

De regler om de utländska rättssubjektens rätt att driva tillfällig handel,
som sålunda föreslagits, har i allt väsentligt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Jag förordar att förslagen genomförs. Som tidigare antytts
förordar jag dock en jämkning beträffande utlänningar med
bosättningstillstånd. Med hänsyn särskilt till reglerna i den europeiska
bosättningskonventionen föreslår jag, att sådana utlänningar — såsom
också föreslagits av en remissinstans — jämställs med svenska medborgare
i förevarande förordning, liksom förut har föreslagits bli fallet i
fråga om rätt till näringsutövning i allmänhet.

Beträffande sådan hantverksrörelse och annan hantering, som drivs under
kringresande eller kringvandrande torde, som den sakkunnige anfört,
särskilda föreskrifter inte behövas numera.

De regler jag nu förordat innebär, att för utländska rättssubjekt — utom
utlänningar med bosättningstillstånd — skall krävas tillstånd för alla former
av tillfällig handel, som omfattas av den föreslagna förordningen. Den
sakkunnige har föreslagit, att tillståndsärendena skall prövas av samma
myndighet, som har att pröva frågan om tillstånd för utländska rättssubjekt
till näringsutövning i allmänhet. Sådan tillståndsmyndighet i fråga
om utlänningar avses som förut framgått bli kommerskollegium. Den utredning
inom statskontoret som tidigare nämnts har ansett att utlännings

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

211

ansökan om rätt att utöva tillfällig handel bör kunna behandlas i samma
ordning som ansökan från svensk medborgare. Enligt min mening bör
emellertid med hänsyn till de näringspolitiska synpunkternas betydelse i
detta sammanhang, och även av praktiska skäl, tillståndsmyndigheten för
andra utländska rättssubjekt än utlänningar med bosättningstillstånd vara
densamma som prövar ärenden om rätt till näringsutövning i allmänhet.

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 08 år 1968

Specialmotivering

till förslaget till förordning om tillfällig handel
Rubriken

Den sakkunnige. Som framgått av den allmänna motiveringen har den sakkunnige
föreslagit uttrycket tillfällighetsförsäljning såsom gemensam benämning
för den försäljningsverksamhet, vilken skall omfattas av lagstiftningen.
I enlighet härmed har den sakkunnige rubricerat sitt förslag »Förordning
om tillfällighetsförsäljning».

Yttrandena. I några remissyttranden kritiseras termen tillfällighetsförsäljning.
Näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd hänvisar
därvid till att den mest betydelsefulla verksamhetsgren som omfattas av
författningsförslaget, torde utgöras av den kringföringshandel, som sker
genom regelbundna turer och därför språkligt sett knappast kan betecknas
som en försäljningsform av tillfällig natur. Skånes handelskammare samt
Smålands och Blekinge handelskammare anför, att betecknandet av kringföringshandel
såsom tillfällighetsförsäljning synes i någon mån vara att
göra våld på språket. Kringföringshandeln bär på intet sätt tillfällighetens
prägel, vilket däremot är fallet med realisationer i näringsfrihetsförordningens
mening. Den är en normal distributionsform och utmärker sig ofta
för en betydande regelmässighet. Från terminologisk synpunkt talar övervägande
skäl för att kringföringshandel bibehålls som särskilt institut. Liknande
synpunkter framförs av Stockholms handelskammare. Sveriges köpmannaförbund
tillägger, att även realisationer ofta är föga tillfälliga. Det
finns företag, som specialiserat sig på sådana försäljningar vilka i dessa
företags regi fått en relativt höggradig permanens genom regional och tidsmässig
planering.

Departementschefen. Som framhållits av flera remissinstanser är termen
tillfällighetsförsäljning mindre tillfredsställande. Den handel som omfattas
av förordningen drivs ofta i former som inte bär tillfällighetens prägel. Att
finna en term som täcker båda de huvudtyper av verksamhet som förordningen
omfattar — kringföringshandel och försäljning på tillfälligt begagnad
plats — möter svårigheter. Det är emellertid uppenbarligen önskvärt att
ha en sådan gemensam beteckning. I departementsförslaget har som sådan
beteckning valts uttrycket tillfällig handel. Även om den nyss berörda kritiken
i viss mån kan riktas också mot detta begrepp, är det från språklig synpunkt
att föredra framför ordet tillfällighetsförsäljning. Jag vill även peka

213

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

på att begreppet tämligen väl uttrycker att förordningen rör handelsformer
som skiljer sig från den stadigvarande, fasta handeln. Visserligen drivs verksamheten
ofta på ett regelbundet sätt, men även i sådant fall kan den sägas
vara tillfällig i den meningen att den — i varje fall sett ur den enskilde
köparens synvinkel — inte pågår kontinuerligt utan vid återkommande tillfällen.

På grund av det anförda har förordningen i departementsförslaget kallats
förordning om tillfällig handel.

1 §•

I paragrafen bestäms innebörden av begreppet tillfällig handel.

Den sakkunnige. I paragrafens första stycke ges en definition på tillfällighetsförsäljning.
Avgörande för avgränsningen mot fast handel är, om försälj
ningsverksamheten bedrivs på ett stadigvarande driftställe eller ej. Är
försälj ningsverksamheten lokaliserad till ett för utövarens rörelse inrättat
stadigvarande driftställe, föreligger icke tillf ällighetsför sälj ning. Bedömningen
huruvida ett driftställe är stadigvarande eller tillfälligt bör ske efter
likartade linjer, som gällt vid tolkningen av det i näringsfrihetsförordningen
9 § 3 och 4 mom. använda uttrycket kontor av stadigvarande beskaffenhet.
Ett stadigvarande driftställe behöver dock inte vara inrättat just för handel
eller inrymma något kontor eller ens vara beläget inomhus; även en handelsträdgård
bör betraktas som stadigvarande driftställe. För att driftställe skall
anses stadigvarande bör fordras, att det för längre tid disponeras av rörelseidkaren
och också med viss regelbundenhet utnyttjas för bedrivandet av
hans rörelse.

Eu förutsättning för att tillfällighetsförsäljning skall anses föreligga är sålunda,
att försäljningen icke sker på ett stadigvarande driftställe utan antingen
bedrivs under kringföring på sådant sätt, att man ej kan tala om
något driftställe alls för själva försäljningen, eller också verkställs på tillfälliga
försäljningsställen utomhus eller inomhus. Kringföringsförsäljning
får anses föreligga, oavsett om salubjudandet sker utomhus eller vid besök i
hyresfastigheter e. d.

Den sakkunnige framhåller, att utmärkande för tillfällighetsförsäljning
vidare är, att försäljningen skall ske yrkesmässigt och avse varor. När det
gäller försäljning av exempelvis majblommor föreligger varken yrkesmässighet
eller varor. Såsom varor kan icke heller anses t. ex. lotter och biljetter.
Konstföremål och antikviteter bör däremot i enlighet med hittillsvarande
praxis anses som varor. Beträffande konstföremål bör i fråga om yrkesmässighet
samma betraktelsesätt anläggas som den sakkunnige förordat rörande
utländska rättssubjekts näringsutövning. Följaktligen bör försäljning avseende
alster av egen konstnärlig verksamhet icke anses utgöra yrkesmässig
försäljning i förordningens mening. Den sakkunnige anmärker, att närings -

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

frihetsförordningens bestämmelser ansetts tillämpliga blott när fråga varit
om försäljning av konstverk, som framställts av annan än försäljaren.

Den sakkunnige anför vidare, att tillfällighetsförsäljning föreligger, även
om det icke kan klarläggas, huruvida några försäljningsavtal verkligen kommit
till stånd vid verksamheten. Förordningen är tillämplig, så snart ett
salubjudande sker. Den sakkunnige förutsätter vidare för att tillf ällighetsförsälj
ning skall anses föreligga, att varorna är avsedda att överlämnas i
omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås.

I paragrafens andra stycke anges de försäljningsformer som, ehuru de
i och för sig kan omfattas av definitionen i första stycket, ej skall betraktas
som tillfällighetsförsäljning. Som återförsäljare enligt punkt 1 bör anses
även den som avyttrar inköpt vara först efter bearbetning. Av den nämnda
punkten följer bl. a. att s. k. uppköpare, som förvärvat tillstånd enligt skrothandelsförordningen,
kan utan tillstånd enligt nu förevarande förordning
verkställa sina försäljningar till fasta handlande.

Under torghandel inbegriper den sakkunnige icke endast försäljning på
salutorg utan även försäljning på annan plats, som upplåtits till allmän
försäljningsplats. Även då utrymmen på allmän plats tillfälligt upplåts för
ett flertal försäljningar av samma art, såsom julgransförsäljning, kan försäljningarna
i nu förevarande sammanhang likställas med vanlig torghandel.

Vad angår de offentliga tillställningarna anför den sakkunnige, att undantaget
endast avser de försäljningar, som arrangören anordnar eller låter
anordna i samband med tillställningen, t. ex. när en förening eller annan
arrangör av tillställning därvid själv verkställer försäljningar i basarform eller
på annat sätt eller också när arrangören av en tillställning vidtalar andra
att stå för vissa försäljningar på en idrottsplats eller festplats eller inom ett
tivoliområde. Däremot avses icke, att den som ej har någon sådan anknytning
till tillställningens anordnande, skulle vara berättigad att fritt bedriva
tillfälliga försäljningar på eller i grannskapet av de platser där en offentlig
tillställning äger rum.

I den sista punkten har upptagits sådan kringförings- och utomhusförsäljning
som utgör ett led i en eljest på stadigvarande driftställe bedriven
rörelse. För att markera att försäljningen verkligen skall utgöra ett led
i sådan rörelse har vidare angivits, att försäljningen skall avse sådana varor
som regelmässigt saluförs eller framställs på det stadigvarande driftstället.
Den sakkunnige yttrar, att av kravet på regelmässighet i den på detta
driftställe bedrivna verksamheten följer, att den som tillfälligt bedrivit
exempelvis tillverkning i sin bostad icke därför blir berättigad att fritt försälja
varorna genom kringföringsförsäljning. Den sakkunnige framhåller
såsom självfallet, att i förevarande punkt avses endast stadigvarande driftställe,
som är beläget här i riket.

Den sakkunnige anför slutligen, att de försälj ningsf ormer, som enligt

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

paragrafens andra stycke faller utanför förordningens tillämpningsområde,
är fria för utländska rättssubjekt, som enligt lagstiftningen om utlännings
och utländskt företags rätt att här idka näring i allmänhet antingen erhållit
däri avsett tillstånd eller omfattas av förordnande om likställighet
med svenska näringsidkare.

Yttrandena. Poliskammaren i Örebro anser det angeläget, att den föreslagna
bestämmelsen i andra styckets sista punkt kompletteras med en bestämmelse
av innebörd, att vederbörande försäljare vid försäljning utom
det polisdistrikt, inom vilket det stadigvarande driftstället är beläget, skall
kunna förete handling, som styrker, att fråga är om sådan försäljning,
som avses i bestämmelsen. Eljest blir möjligheterna för polisen att övervaka
förordningens efterlevnad starkt beskurna. Liknande förslag framförs
av Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Frågan om gränsdragningen mellan tillfällig handel och den form av
försäljningsverksamhet, som förekommer vid auktionsverk i städer med
kommunalt auktionsmonopol, behandlas av Svenska stadsförbundet. Förbundet
anmärker, att den sakkunnige ej berört nämnda spörsmål, och uppger,
att det på sina håll förekommer, att handlande söker kringgå denna
monopolrätt genom att med stöd av realisationstillstånd anordna tillfällighetsförsäljningar
genom auktion. I en del fall har det visat sig vara förenat
med vissa svårigheter att kunna förhindra en tillämpning av auktionsförfarandet
vid dessa försäljningar, främst på grund av den oklarhet som
kännetecknar lagstiftningen på detta område. Enligt förbundets mening
bör en bestämmelse meddelas, som helt eliminerar möjligheten att vid tillfällighetsförsäljning
kringgå det kommunala auktionsmonopolet.

Departementschefen. I förevarande paragrafs första stycke bestäms begreppet
tillfällig handel, som ersätter termen tillfällighetsförsäljning i den
sakkunniges förslag. Den sakkunnige har utförligt behandlat den närmare
innebörden av begreppet. Jag instämmer i de uttalanden han därvid gjort.
Som framgår av den allmänna motiveringen s. 206 har dock kriteriet att
varorna skall vara avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning till att
köpeavtal ingås ersatts med regeln att försäljningen skall gälla medförda
varor.

Paragrafens andra stycke tar upp de handelsformer som, trots att de i
och för sig kan omfattas av definitionen i första stycket, inte skall anses som
tillfällig handel. Även i fråga om innehållet i detta stycke biträder jag de
synpunkter den sakkunnige har anfört.

Ett par remissinstanser har ansett att handlande som driver försäljning
enligt andra styckets sista punkt skall vara skyldig att förete bevis om
försäljningens art. Det bör emellertid knappast möta större svårigheter att
fastställa om en försäljare är sådan fast handlande som avses i den an -

216

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

givna punkten. Jag har därför inte funnit tillräcklig anledning att föreslå
en föreskrift av angiven innebörd.

Ej heller har jag ansett det påkallat att i detta sammanhang ta upp den
av en remissinstans väckta frågan om särskilda regler för tillfällig handel
i städer med kommunalt auktionsmonopol. Jag vill erinra om att kommunalrättskommittén
i sitt betänkande X (SOU 1967: 58) s. 110 föreslagit att
det kommunala auktionsmonopolet tas bort.

2 §.

Förordningens bestämmelser är i huvudsak utformade med tanke på de
i praktiken vanligaste fallen, nämligen att handeln drivs av fysiska personer.
Då det dock kan förekomma, att också juridiska personer kan vilja
driva tillfällig handel har i denna paragrafs första stycke föreskrivits, att
vad som sägs om fysisk person skall gälla även juridisk person. Frågan
vilka juridiska personer som är att anse såsom utländska bör i nu förevarande
sammanhang bedömas efter samma grunder som i lagstiftningen
om utlännings och utländskt företags rätt att idka näring här i riket.

I ett andra stycke erinras om att utöver bestämmelserna i förordningen
gäller de föreskrifter som i övrigt är meddelade angående drivande av
handel i allmänhet eller vissa slag av handel. Som exempel på sådana föreskrifter
kan nämnas föräldrabalkens regler om behörighet att idka näring
samt, i den mån de med hänsyn till verksamhetens art är tillämpliga,
allmänna ordningsstadgan och lokala ordningsföreskrifter, livsmedelsstadgan
och affärstidslagen. Av andra stycket följer vidare bl. a. att en förutsättning
för utländskt rättssubjekts rätt till tillfällig handel är att detta
är berättigat att idka näring här i riket.

3 §•

I denna paragrafs första stycke har de av den sakkunnige föreslagna
reglerna om tillståndstvång för svensk medborgare och för utlänning (4 resp.
8 § i den sakkunniges förslag) förts samman till en allmän huvudregel om
tillståndsplikt.

Paragrafens andra stycke, som motsvarar 3 § första stycket i den sakkunniges
förslag, behandlar undantagen från tillståndskravet.

Den sakkunnige. De varor som skall få fritt försäljas av svenska rättssubjekt
är tryckt skrift samt livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd.
Till livsmedel bör i överensstämmelse med 1 § livsmedelsstadgan hänföras
varje till förtäring av människor avsedd vara, som tillför kroppen
näringsämne samt icke är att hänföra till läkemedel. Uttrycket hemslöjd
avses skola ha samma innebörd som det i näringsfrihetsförordningen använda
men i modernt språkbruk ovanligare ordet husslöjd. Den sakkunnige

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 217

erinrar, att i prop. 1932:41 s. 57 och 138 uttrycken användes såsom liktydiga
av departementschefen och lagrådet.

I fråga om inomhusförsäljningar påpekar den sakkunnige, att kringföringshandel
i och för sig kan drivas så, att försäljningstransaktionerna
äger rum inomhus, exempelvis i trappuppgångar eller på järnvägsstationer.
Han förordar därför att bestämmelsen i denna del preciseras att avse
endast tillfälliga försäljningar i lokal, varöver försäljaren förfogar. Det
praktiskt mest betydelsefulla fallet torde vara, att försäljaren för ändamålet
hyr en butik, ett hotellrum e. d. Med lokal avses byggnad eller utrymmen
däri men däremot icke fordon. Den sakkunnige finner det uppenbart,
att vissa gränsfall kan förekomma, men då detaljerade riktlinjer beträffande
bedömningen av olika tänkbara fall svårligen kan anges, får de särskilda
detaljspörsmål, som kan uppkomma, lösas vid rättstillämpningen.

Den sakkunnige framhåller, att i föreskriften om att svensk medborgare
fritt får driva tillfällighetsför sälj ning icke bör inläggas mera än att enligt
den förevarande förordningen icke gäller tillståndstvång eller annan
inskränkning i försäljningsrätten. Föreskriften är däremot icke avsedd att
innefatta någon rättighetsförklaring med verkningar utanför förordningens
tillämpningsområde. Den hindrar sålunda inte att genom exempelvis
lokal ordningsstadga föreskrivs inskränkningar i rätten att försälja vissa
varor, om allmänna ordningsstadgan ger stöd härför.

Yttrandena. I några yttranden har diskuterats vad som skall räknas till
inhemsk hemslöjd. Öv er ståthållar ämbetet anför, att det torde möta praktiska
svårigheter att avgränsa vad som skall föras in under begreppet,
och Föreningen Sveriges landsfiskaler anser det önskvärt, att en närmare
beskrivning av varuslaget tas in i förordningen.

Departementschefen. Jag har ansett det lämpligt att i denna paragrafs
första stycke ta upp huvudregeln om att tillfällig handel får drivas endast
efter särskilt tillstånd. Regeln gäller både svenska och utländska rättssak
j ekt.

De former av tillfällig handel som får drivas utan tillstånd anges i paragrafens
andra stycke. Genom att i departementsförslaget undantagsreglerna
anknyter till första styckets huvudregel om tillståndsplikt blir det
uppenbart, att det inte är fråga om någon rättighetsförklaring med räckvidd
utanför förordningens tillämpningsområde.

Befriade från tillståndstvång är i första hand svenska medborgare. Med
dem har, som berörts i den allmänna motiveringen s. 210, jämställts utlänningar,
som har bosättningstillstånd. I fråga om den närmare innebörden
av undantagsbestämmelserna instämmer jag i vad den sakkunnige anfört.
Begreppet hemslöjd, vilket diskuterats i några remissyttranden, är
som den sakkunnige påpekat liktydigt med uttrycket husslöjd, vilket nu

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

finns i 11 § tredje stycket näringsfrihetsförordningen. Hittillsvarande praxis
vid tillämpningen av detta stycke bör alltså vara till ledning vid begreppets
tolkning.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för meddelande
av tillstånd för svensk medborgare och utlänning med bosättningstillstånd
och om tillståndsmyndighet i sådana ärenden. Dessa regler har berörts i
den allmänna motiveringen s. 206.

Tillståndsprövningen bör i vad angår sökandens person ej vara mer ingående
än som behövs för att tillgodose önskemålet, att tillfällig handel icke
utövas av personer, som från polisiära och sociala synpunkter är olämpliga
för sådan verksamhet. Vid prövningen bör tillgängliga polisregister tjäna
till ledning. Den omständigheten att sökanden begått brott kan vara ett skäl
för avslag, om brottet är av allvarligare beskaffenhet eller har samband med
tillfällig handel och brottsligheten ligger nära i tiden. Även upprepade småförseelser
eller ett allmänt asocialt levnadssätt kan tänkas motivera avslag.

Ordningsmässiga hänsyn som inte avser sökandens person torde i stor utsträckning
bli tillgodosedda inom ramen för de allmänna ordningsförfattningarna
och därför bli av mindre betydelse vid prövning enligt förevarande
paragraf. Närmast torde sådana hänsyn bli av betydelse när tillfällig handel
skall äga rum på enskild mark, eftersom då inte krävs tillstånd enligt allmänna
ordningsstadgan.

Utöver de förutsättningar, som gäller enligt paragrafens första stycke,
skall på grund av 2 § andra stycket gälla bl. a., att sökande för att få tillstånd
måste vara behörig att idka handel i allmänhet. Rörande de bevis som
sökanden skall förete i tillståndsärendet finns föreskrifter i 6 och 7 §§.
Någon prövning om det från konsumenternas synpunkt föreligger något
behov av en ifrågakommen försäljning skall, såsom förut framhållits, inte
ske. Ej heller skall konkurrenssynpunkter beaktas. 5

5 §-

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 8 § första och andra styckena
i den sakkunniges förslag, innehåller regler om förutsättningarna för meddelande
av tillstånd för utländska rättssubjekt, som inte likställts med
svenska medborgare, samt om tillståndsmyndighet i sådana ärenden.

För att utländska rättssubjekt som här avses skall kunna beviljas tillstånd
fordras särskilda skäl. Detta krav har berörts i den allmänna motiveringen
s. 210. Om det föreligger hinder av den art som enligt 4 § utesluter
tillstånd för svenskt rättssubjekt, måste det anses uppenbart att tillräckliga
skäl för tillstånd enligt förevarande paragraf inte kan föreligga. Uttrycklig
föreskrift om detta har jag inte ansett behövlig.

219

Kungl. Maj ris proposition nr 98 år 1968
6 §■

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i den sakkunniges förslag, innehåller
föreskrifter om tillståndsansökan.

Enligt första stycket skall vid ansökan lämnas uppgift om bl. a. de varuslag
som handeln skall avse. Det bör inte krävas, att sökanden upprättar en
specificerad förteckning över alla varor som skall säljas, utan det bör vara
tillräckligt att han med den noggrannhet som kan anses påkallad anger
arten av varorna.

I andra stycket föreskrivs, att sökanden skall visa att han inte är obehörig
att driva handel i allmänhet. Här avses bl. a. bevis om att sökande, som
ej är juridisk person, är myndig eller — om han är omyndig — har fått
tillstånd till näringsverksamheten enligt 15 kap. 13 § föräldrabalken. Dessutom
skall ges in bevis huruvida sökanden är i konkurs. Enligt de förslag
som behandlats i avsnitt III 2 utgör konkurs hinder för handel som medför
bokföringsskyldighet. Konkursgäldenär kan alltså beviljas tillstånd endast
till sådan tillfällig handel som ej medför bokföringsskyldighet. Om sökanden
är utländskt rättssubjekt, skall utöver de nu berörda bevisen i regel
ges in bevis om att sökanden har rätt till näringsutövning i allmänhet här
i riket. Söks samtidigt tillstånd till näringsutövning i allmänhet och tillstånd
till tillfällig handel, kan sökanden av naturliga skäl inte förete nu
avsett bevis redan när ansökningen görs. De båda tillståndsärendena bör i
sådant fall handläggas tillsammans.

En av den sakkunnige föreslagen bestämmelse om att sökanden även
skulle ge in intyg om sin lämplighet i personligt hänseende har inte tagits
upp i departementsförslaget. Frågan om vandelsintyg av denna art har behandlats
i ett större sammanhang vid tillkomsten av lagen den 9 april 1965
(nr 94) om polisregister m. m. I det av en särskild utredningsman den 31
december 1960 avgivna betänkandet rörande den allmänna brottsregistreringen
(SOU 1961:11) hade föreslagits, att bruket av polisiära vandelsintyg
i möjlig mån skulle inskränkas och ersättas med ett remissförfarande (se
prop. 1965: 18 s. 64). Bl. a. ansågs detta böra ske i ärenden om tillstånd till
gårdfarihandel och realisation (prop. s. 66). Föredragande departementschefen
godtog i huvudsak utredningens förslag men ansåg, att den nuvarande
intygsgivningen i ärenden om tillstånd till realisation och gårdfarihandel
kunde behållas i avbidan på den nya näringslagstiftningen (prop. s. 81, 90).

Vid bedömningen av frågan om behovet av vandelsintyg i ärenden om tillstånd
enligt den nya förordningen om tillfällig handel bör till en början beaktas,
att ärendena ofta prövas av polismyndigheten på sökandens bosättningsort.
I sådana fall bär tillståndsmyndigheten i regel tillgång till behövliga
uppgifter. I fråga om ärenden som handläggs av polismyndighet på annan
ort krävs däremot i regel särskild vandelsutredning. Intygsgivningen
kan i dessa fall ibland ha praktiska fördelar framför ett remissförfarande,
därför att tillstånd ofta söks hos flera myndigheter efter varandra, varvid

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

samma intyg kan användas. Med hänsyn till strävandena att begränsa intygsgivning
av denna art vill jag emellertid inte förorda att intygen behålls.
I stället bör alltså remissförfarande användas för att ge tillståndsmyndigheten
de uppgifter om sökandens person som behövs. Av 3 § lagen om polisregister
framgår, att polismyndighet på framställning kan lämna uppgifter
av denna art till annan polismyndighet och — vilket kan bli aktuellt när
sökanden är utlänning — till länsstyrelse.

Sista stycket i förevarande paragraf gäller ansökningar av andra utländska
rättssubjekt än sådana utlänningar som har bosättningstillstånd.
Dessa ansökningar skall, i likhet med ansökningar enligt lagstiftningen om
rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i allmänhet, ges in till länsstyrelsen
i det län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas.
Länsstyrelsen bör inhämta de yttranden av polismyndighet som kan vara
av betydelse vid ärendets prövning. Skall handeln helt eller delvis drivas
på visst försäljningsställe bör yttrande alltid inhämtas från polismyndigheten
i den ort där försäljningsstället är beläget. Polismyndigheten kan bl. a.
föreslå de särskilda ordningsföreskrifter som anses böra förbindas med ett
tillstånd.

7 §.

I denna paragraf, som motsvarar 6 § i den sakkunniges förslag, ges föreskrifter
om att föreståndare skall finnas för tillfällig handel som drivs av
juridisk person. Utredning om föreståndarens personliga lämplighet bör ske
enligt samma grunder som vid 6 § angivits i fråga om sökande som är
fysisk person.

8 §•

I denna paragraf, som motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag, finns
bestämmelser om innehållet i tillstånd och om återkallelse av tillstånd.

Den sakkunnige. Beträffande första stycket andra punkten anför den sakkunnige,
att därmed främst avses, att tillstånd kan förbindas med föreskrifter
av den art, som anges i 8 § allmänna ordningsstadgan. I andra stycket
har föreskrivits, att tillstånd må återkallas, när skäl är därtill.

Yttrandena. Svea hovrätt framhåller, att en ansökan om tillstånd till tillfällighetsförsäljning
bör vägras endast när starka skäl föreligger. Enligt
hovrätten bör icke lägre krav uppställas för återkallelse av ett redan meddelat
tillstånd. Detta förhållande bör understrykas genom att i andra stycket
anges, att tillstånd må återkallas, när särskilda skäl är därtill. I fråga
om innehållet i återkallelsebeslut är det enligt hovrättens mening påkallat,
att däri redovisas de skäl, på vilka beslutet grundas, samt lämnas uppgift
om föreliggande besvärsrätt. Hovrätten framhåller vidare, att återkallelse

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

regelmässigt icke bör förekomma, utan att den som tillståndet avser beretts
tillfälle att avge yttrande.

Departementschefen. Paragrafens andra stycke har jämkats enligt Svea
hovrätts förslag. Vad hovrätten anfört om innehållet i återkallelsebeslut bör
iakttas. Jag delar även hovrättens uppfattning att tillstånd i regel inte bör
återkallas utan att tillstandshavaren fatt tillfälle att yttra sig. Undantag från
denna regel bör förekomma endast när det föreligger särskilt hinder mot inhämtande
av yttrande eller när vederbörande uppenbart saknar intresse av
fortsatt tillstånd.

9 §•

Paragrafen, som motsvarar 10 § i den sakkunniges förslag, föreskriver
skyldighet för utövare av tillfällig handel att medföra och på anfordran visa
upp vissa bevis in. m.

Den sakkunnige. I denna paragrafs första punkt har, såsom en motsvarighet
till 9 § 5 mom. näringsfrihetsförordningen, intagits föreskrift, att bevis
om tillstånd till tillfällighetsförsäljning skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift vid försäljningens utövande ständigt medföras för att vid anfordran
uppvisas. Till komplettering av denna föreskrift har vidare med tanke
på att viss tillfällighetsförsäljning får bedrivas utan tillstånd föreskrivits,
att det åligger utövaren av sådan försäljning att vid anfordran förete bevis
om sitt namn och hemvist. Den som köper varor av tillfällighetsförsäljare,
kommer sålunda att om han sa önskar kunna förvissa sig om försäljarens
identitet, vilket kan vara av värde, om köparen senare för framställande
av reklamation eller av annan anledning vill komma i förbindelse med säljaren.

I anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts om önskvärdheten
av att det för köparen skall vara möjligt att utan svårighet få visshet
om vem som är anordnare av inomhusför sälj ning, har den sakkunnige vidare
föreslagit att om nagon bedriver tillfällighetsförsäljning i lokal, varöver han
förfogar, han i eller vid lokalen skall genom anslag tydligt ange sitt namn
och hemvist.

Yttrandena. I några yttranden har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna
inte är till fyllest för att tillgodose önskemålet om att den köpande
allmänheten skall ha möjlighet att få uppgift om vem som anordnat viss
försäljning. Överståthållaråmbetet anför, att det visat sig värdefullt med
nuvarande ordning, att samtliga realisationer blir registrerade hos länsmyndigheten.
Ämbetet anser, att det även i fortsättningen bör gälla anmälningsplikt
för tillfällighetsförsäljning, som sker inomhus. Upplands köpmannaförbund
och Örebro läns köpmannaförbund föreslår, att det skall
föreskrivas skyldighet för säljaren att till kund överlämna försäljningsnota,
som tar upp försäljarens namn och hemvist.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Föreningen Sveriges landsfiskaler anser det tveksamt, om den föreslagna
formuleringen kommer att medföra legitimationstvång för utövare av försälj
ningsformer, som enligt 1 § inte omfattas av lagstiftningen. Enligt föreningens
mening bör sådan skyldighet föreskrivas. Vidare bör föreskrivas,
att anställd skall vara skyldig alt på anfordran förete bevis om arbetsgivarens
namn och hemort.

Departementschefen. Jag har inte funnit tillräckliga skäl att i förevarande
paragraf ta upp andra föreskrifter än den sakkunnige föreslagit.

Föreskrifterna i första och andra styckena om uppvisande av bevis gäller
även om handelsidkaren inte personligen sköter försäljningen. Han är alltså
också i sådant fall ansvarig för att ifrågavarande bevis på anfordran visas
upp. Paragrafens andra stycke gäller tillfällig handel, som får drivas utan
tillstånd, och rör sålunda inte de försäljningsformer som enligt 1 § andra
stycket faller helt utanför förordningens tillämpningsområde.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i den sakkunniges förslag, innehåller
straffbestämmelser.

Den sakkunnige. I första styckets andra punkt har föreskrivits, att straff
kan drabba även den som för annans räkning driver eller förestår tillfällighetsför
sälj ning. Därmed åsyftas föreståndare för handel som drivs av juridisk
person men även annan som vid försäljningens utövande intar en mera
självständig ställning och i den meningen kan sägas själv driva försäljningsverksamheten,
ehuru annan person står som företagare. Däremot avses icke
den som huvudsakligen under företagarens överinseende såsom biträde deltar
i försäljningsverksamheten.

Yttrandena. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter, om inte möjlighet
bör finnas att tillgripa tvångsåtgärder i någon form mot den som
utan att låta sig rätta av bötesstraff driver olovlig tillfällighetsförsäljning.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i denna del överens
med den sakkunniges förslag, frånsett redaktionell jämkning. Jag anser inte
påkallat att, som en remissinstans förordat, särskilda tvångsmedel vid sidan
av bötesstraff införs i förevarande sammanhang.

11 §•

Paragrafen, som motsvarar 12 § i den sakkunniges förslag, innehåller
besvärsregler.

Yttrandena. Svea hovrätt anför, att den sakkunnige föreslagit, att myndighets
beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

där ej annorlunda förordnas. Ett beslut om återkallelse av meddelat tillstånd
kan emellertid medföra betydande avbräck för den som drabbas därav. Återkallelsen
kan således föranleda, att vederbörande betages möjligheten att
fortsättningsvis ägna sig åt sin tidigare förvärvsverksamhet. Enligt hovrättens
mening bör därför gälla, att återkallelsebeslut skall få lända till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär, endast om så på grund av särskilda
skäl förordnats i beslutet.

Departementschefen. I departementsförslaget har paragrafen utformats i
enlighet med den sakkunniges förslag. Beslut i tillståndsärenden blir uppenbarligen
i regel gällande omedelbart när de meddelats. Som Svea hovrätt anfört
måste dock beaktas, att beslut om återkallelse kan medföra betydande
avbräck för tillståndshavaren. 1 sådant beslut bör därför myndigheten i ej
uppenbara fall som regel förordna, att beslutet inte länder till efterrättelse
förrän det vunnit laga kraft.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har föreskrivits, att den som vid förordningens
ikraftträdande på grund av tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen
driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd,
under återstående tillståndstid får fortsätta verksamheten som om tillståndet
meddelats enligt den nya förordningen. Försäljaren har i sådant fall att
alltjämt iaktta de föreskrifter som förbundits med tillståndet. Vid överträdelse
av sådana föreskrifter skall dömas till straff enligt den nya förordningen.
Uppkommer fråga om återkallelse av tillstånd, som nu avses, skall
prövningen enligt övergångsbestämmelserna verkställas av den myndighet,
som meddelat tillståndet.

Även om de tillstånd som för utlänningar meddelats i fråga om försäljning
av ballonger, leksaker o. d., inte uttryckligen avser handel utan endast
s. k. ambulerande hantverksrörelse, avses även sådana tillståndsinnehavare
få under återstående tillståndstid fortsätta den försäljningsverksamhet de
driver med stöd av tillståndet.

1917 års förordning angående rätt för danska fiskare att i svensk hamn
avsätta fångst av färsk fisk torde huvudsakligen avse försäljning i sådana
former som omfattas av förordningen om tillfällig handel. I övergångsbestämmelserna
har därför föreskrivits, att den nya förordningen inte skall
medföra inskränkning i den berörda rätten att sälja fisk.

224

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

VI. Upphävande av näringsfrihetsförordningen in. m.

Lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen

I det föregående har jag föreslagit, att näringsfrihetsförordningen i sin
helhet skall upphävas. Därför läggs i enlighet med vad den sakkunnige
föreslagit fram förslag till lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen.
Lagförslaget upptar även vissa bestämmelser av övergångskaraktär.
Som närmare utvecklats i avsnitt III 4, bör näringsfrihetsförordningens
bestämmelser om den rätt till näringsutövning som tillkommer gift kvinna
i äldre äktenskap gälla övergångsvis. Vidare bör föreskrivas att förordningen
alltjämt skall äga tillämpning beträffande förhållanden som hänför
sig till tiden före förordningens upphävande. Denna bestämmelse avses
undanröja oklarheter som annars kan uppstå i vissa avseenden. Med en
sådan regel blir det sålunda otvetydigt, att straffansvar för förfarande
som är olagligt enligt näringsfrihetsförordningen skall bedömas enligt
denna förordning, även om ansvarstalan prövas först efter dess upphävande.

I lagen om upphävande av näringsfrihetsförordningen bör vidare föreskrivas,
att om i annan författning förekommer hänvisning till sådan
bestämmelse i förordningen som ersätts genom bestämmelse i de nya författningarna
om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket, om tillfällig handel och om ändring i konkurslagen, den nya bestämmelsen
skall tillämpas. Det torde inte behöva särskilt anmärkas, att när
det gäller rätt för svenska medborgare att idka näring verkan av omyndighet
i fortsättningen kommer att regleras enbart genom föräldrabalkens
bestämmelser.

Ändringar i konkurslagen och firmalagen

I samband med att näringsfrihetsförordningen upphävs fordras — förutom
ny lagstiftning om utländska rättssubjekts rätt att idka näring här
i riket och om tillfällig handel — vissa ändringar i andra författningar.
Sålunda bör på grund av vad som anförts i avsnitt III 2 och 5 ändringar
göras i konkurslagen och firmalagen. Förslag till ändringar i dessa lagar
läggs därför fram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

225

Ändring i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Vid näringsfrihetsförordningens upphävande bör särskilt beaktas en
hänvisning till förordningen i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag. Tillstånd för utländsk medborgare att förvärva fast egendom
kan enligt 1 § tredje stycket denna lag i vissa fall lämnas av länsstyrelsen
i övriga fall är Kungl. Maj :t tillståndsmyndighet. Området för länsstyrelsernas
prövningsrätt utsträcktes genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 juli 1967 (1967:266). Därvid tillkom bl. a. bestämmelsen under 3 i
1 § tredje stycket, att länsstyrelsen kan lämna förvärvstillstånd, om fast
egendom förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom annan näringsverksamhet
än jordbruk (förvärv för jordbruksändamål behandlas under
2 i samma stycke). Förutsättning för denna länsstyrelsens prövningsrätt
är att förvärvaren fått tillstånd att driva näringsverksamheten med stöd av
näringsfrihetsförordningen, att egendomen prövas behövlig för verksamheten
och att förvärvaren sedan två år har hemvist i Sverige.

Den övergångsbestämmelse jag nyss föreslagit i lagen om upphävande
av näringsfrihetsförordningen innebär, att hänvisningen i 1916 års lag
till näringsfrihetsförordningens tillståndsregler efter förordningens upphävande
skulle komma att gälla motsvarande regler i lagen om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket. Det torde
emellertid vara lämpligt att ändra lydelsen av 1916 års lag på denna punkt.
Förutom det allmänna önskemålet att hänvisningen till näringsfrihetsförordningen
i klarhetens intresse ersätts med en direkt hänvisning till de
bestämmelser som ersätter förordningen, bör här beaktas följande särskilda
omständigheter.

De föreslagna reglerna om utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning
skiljer sig från näringsfrihetsförordningen i fråga om tillståndstvångets
omfattning på det sättet att utlänning, som har bosättningstillstånd, skall
kunna idka näring utan näringstillstånd. Om sådan utlänning förvärvar
fast egendom för att bereda sig utkomst genom näringsverksamhet, skulle
detta förvärv alltså i fortsättningen inte komma att prövas av länsstyrelsen
enligt 1 § tredje stycket 3 i 1916 års lag, eftersom där nämns endast de
fall då förvärvaren fått näringstillstånd. Det torde emellertid inte finnas
något skäl varför tillstånd till sådant förvärv inte skulle jämställas med
de övriga fall som prövas av länsstyrelse. De nu avsedda förvärven torde
nämligen vara än mindre svårbedömbara än de fall då förvärvet gjorts
av utlänning som fått näringstillstånd.

På grund av det nu anförda föreslås, att ifrågavarande bestämmelse i
1916 års lag ändras till att avse fall där förvärvaren antingen har hem''
ist i Sverige sedan två ar och har fått tillstånd att driva näringsverksam ■
8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

heten med stöd av lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att
idka näring här i riket eller har bosättningstillstånd. Villkoret att sökanden
sedan två år skall ha hemvist i Sverige torde inte behöva tas upp i
fråga om utlänning med bosättningstillstånd.

Enligt övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket får utlänning, som
fått näringstillstånd enligt näringsfrihetsförordningen, fortsätta näringsverksamheten
som om tillståndet meddelats enligt den nya lagen. Om en
sådan utlänning — före eller efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
— förvärvar fast egendom för rörelsen, bör uppenbarligen förvärvet prövas
enligt 1 § tredje stycket 3 i 1916 års lag i dess nuvarande lydelse. Det
föreslås att en föreskrift med denna innebörd tas upp som övergångsbestämmelse
vid ändringen av 1916 års lag.

Ändring i förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten

Den sakkunnige. Förordningen den 18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten
innehåller i 38 och 39 §§ vissa bestämmelser som anknyter
till näringsfrihetsförordningens föreskrifter om realisation och gårdfarihandel.
Enligt 38 § gäller sålunda, att den som vill idka försäljning av
ädelmetallarbeten skall göra anmälan därom till mynt- och justeringsverket.
De närmare föreskrifterna såvitt angår grosshandel och försäljning
i bod eller från annat upplagsställe har tagits in i paragrafens första
stycke medan i dess andra stycke behandlas sådan realisation som avses
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen. Vid anmälan om sådan realisation
skall bifogas uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis
om tillstånd därtill. Enligt 39 § får under utövning av gårdfarihandel, vid
äventyr som är stadgat för olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror
icke äga rum.

I samband med att näringsfrihetsförordningen upphävs och de förordade
förslagen genomförs bör även de nyss berörda reglerna ändras. Den uppdelning
av olika försälj ningsformer som nu finns i 38 § första stycket, samma
paragrafs andra stycke och 39 § i 1956 års förordning går nämligen tillbaka
på näringsfrihetsförordningens regler i dess 2 § samt 9 § 3 och 4 mom. För
att i stället viss anknytning skall erhållas till den gränsdragning mellan olika
försälj ningsf ormer som berörts i samband med den i det föregående förordade
lagstiftningen om tillfällig handel bör 38 § första stycket i 1956 års
förordning avse sådan försäljning som sker på försäljningsställe av stadigvarande
beskaffenhet. Paragrafens andra stycke bör gälla försäljning på
försäljningsställe av tillfällig beskaffenhet och 39 § försäljning under kringföring.
När det gäller försäljning enligt 38 § andra stycket bör vidare av
föreskriften framgå att tillstånd till där ifrågavarande slag av försäljning
enligt förslaget icke alltid är erforderligt. Slutligen torde lämpligen bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968 227

melse om straffansvar för överträdelse av förbudet att sälja ädelmetallarbeten
under kringföring böra införas i själva förordningen.

Yttrandena. Den sakkunniges förslag har inte mött invändning från någon
remissinstans. Mynt- och justeringsverket anför, att verket inte har
något att erinra mot de föreslagna ändringarna, under förutsättning att anmälningsskyldighet
och förbud mot försäljning under kringf öring skall upprätthållas
i den omfattning som angivits i betänkande avgivet den 8 februari
1955 av 1952 års kontrollstämpelutredning.

Departementschefen. Förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten överses
f. n. inom finansdepartementet. De detaljändringar som nu är i fråga
kan emellertid ske utan samband med denna allmänna översyn. Jag förordar
alltså att förordningen ändras enligt den sakkunniges förslag, som
inte föranlett erinran vid remissbehandlingen. Därvid bör lämpligen straffbestämmelserna
redaktionellt jämkas något efter brottsbalkens mönster,
varvid högsta bötesbelopp enligt 42 § 3 mom. bör höjas till 500 kronor.

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående handel med skrot, lump och
begagnat gods

Enligt 4 § förordningen den 29 december 1949 angående handel med
skrot, lump och begagnat gods gäller, att ansökan om tillstånd till handel
som avses i förordningen skall göras hos polismyndigheten när sökanden
är bolag, ekonomisk förening eller enskild person, som är svensk medborgare.
I det fall att sökanden är utlänning skall enligt paragrafen gälla
vad för sådant fall särskilt är stadgat, dvs. att tillståndsfrågan skall prövas
enligt den i näringsfrihetsförordningen föreskrivna ordningen. Bakgrunden
till den särskilda bestämmelsen beträffande utlänningar synes vara den att
den i näringsfrihetsförordningen föreskrivna tillståndsprövningen ansetts
innebära tillräcklig garanti att mindre önskvärda utlänningar inte ägnar sig
åt ifrågavarande slag av handel. Ytterligare tillståndsprövning enligt skrothandelsförordningens
bestämmelser har därför ansetts obehövlig. Enligt
praxis har, när fråga varit om tillstånd för utlänning att driva sådan verksamhet,
Kungl. Maj :t meddelat tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen
och uppdragit åt polismyndighet i vederbörande ort att fastställa närmare
bestämmelser för verksamhetens utövande.

Enligt den allmänna näringsrättsliga lagstiftning som förordats i det föregående
kan det förekomma, att utlänningar får rätt att idka näring här
utan att behöva söka tillstånd, t. ex. när det gäller utlänningar med bosättningstillstånd.
Då det i sådant fall inte finns någon allmän tillståndsprövning
för utlänningen som kan ersätta den särskilda prövningen enligt skrot -

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

handelsförordningen.bör deni4§ skrothandelsförordningen intagna särskilda
regeln beträffande utlänningar inte behållas oförändrad. Lämpligast synes
vara att — i likhet med vad som gäller i fråga om åtskilliga andra näringar
vilka är underkastade tillståndstvång enligt särskilda författningar — utlänningar
skall ha att i ansökningsärenden enligt skrothandelsförordningen
iaktta samma bestämmelser som svenska medborgare. Det föreslås därför
att i förordningens 4 § för samtliga sökande föreskrivs, att ansökan skall
göras hos polismyndigheten. Att utlänning för att kunna erhålla tillstånd
enligt förordningen måste enligt allmänna regler vara berättigad att idka
näring följer av förordningens 1 § 3 inom., där det föreskrivs att utöver bestämmelserna
i förordningen skall gälla de föreskrifter, som i andra författningar
är meddelade angående idkande av handel.

Upphävande av förordningen angående utsträckt frihet för bergshanteringen

I avsnitt III 7 har föreslagits, att bl. a. 12 § näringsfrihetsförordningen,
som innehåller bestämmelser om viss till bergshanteringen hörande verksamhet,
skall upphävas. I paragrafen anges, att för utövning av däri avsedd
rörelse skall gälla även vad särskilt är stadgat. Därvid åsyftas förordningen
den 20 september 1859 (nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Den sakkunnige. Förordningen angående utsträckt frihet för bergshanteringen
innehåller bl. a. föreskrifter om villkoren för rörelsens utövning, varvid
enligt 1 § gäller att rörelsen skulle anmälas hos bergsöverstyrelsen, och
om förvaltningen av hammarsmeds- och masmästarkassor.

I 1930 års utkast föreslogs, att förordningens 1 § skulle upphävas, då den
torde sakna all betydelse och det icke fanns anledning att i näringsfrihetshänseende
behandla järnbruk o. d. annorlunda än andra näringar. Näringsrättsutredningen
föreslog också upphävande av förordningens 1 §.

Efter remissbehandlingen av 1930 års utkast begärde vederbörande departementschef
kommer skollegiets yttrande, huruvida förordningen kunde i sin
helhet upphävas. I yttrande den 15 oktober 1931 anförde kommerskollegium,
att förordningens bestämmelser dåmera saknade betydelse med undantag
för stadgandet i dess 4 § om förvaltning och användning av hammarsmeds-
och masmästarkassor. Flertalet av dessa kassor hade visserligen
upphört, varvid Kungl. Maj :t förordnat om användandet av dess tillgångar,
men då åtskilliga av dem ännu bestod, torde vid förordningens upphävande
böra föreskrivas, att vad i 4 § stadgats om dessa kassor skulle gälla
så länge kassorna ägde bestånd. Enligt vad utredningsmannen inhämtat
finns vissa av de berörda kassorna alltjämt kvar.

Med hänvisning till det anförda föreslår den sakkunnige, att förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 229

i sin helhet upphävs, dock med övergångsbestämmelse av den innebörd nyss
angivits.

Departementschefen. Jag förordar att förordningen upphävs i enlighet med
den sakkunniges förslag, som inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

VII. Delegering av ärenden om tillstånd för utländskt rättssubjekt att
sluta handelsbolag eller ingå i sådant bolag

Gällande rätt m. m.

Lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, i det följande kallad
inskränkningslagen, har tillkommit för kontroll av utlänningars förvärv
av fast egendom m. in. Denna kontroll kompletteras genom bestämmelser om
utlänningars rätt att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. Sådana
bestämmelser finns i lagen den 30 maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg
till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag. Bestämmelserna
innebär att utlänning — varmed i lagen avses även utländsk juridisk person
och statslös — inte får sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag utan
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Detta tillståndkrav gäller även om utlänningen
fått Kungl. Maj ds tillstånd att driva näring i riket. Giltigt avtal
om ingående i handelsbolag kan slutas under villkor att Kungl. Maj ds tillstånd
sedermera erhålls. Enligt lagen är det nödvändigt att sådant avtal har
träffats innan Kungl. Maj ds tillstånd meddelas.

Ansökan om tillstånd att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag
lämnas nästan undantagslöst in samtidigt med ansökan om näringstillstånd
enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen. Kungl. Maj d inhämtar före
beslut yttrande från länsstyrelsen i det län där rörelsen skall drivas. Är sökanden
bosatt i Sverige, inhämtas yttrande även från utlänningskommissionen.
Om det behövs hörs dessutom kommerskollegium, som i sin tur ibland
inhämtar yttrande från handelskammare.

Departementsutredningen

Utredningen redovisar de ärenden om tillstånd enligt förevarande lag som
prövats under tiden 1 januari 1962—30 juni 1966. Under denna tid avgjorde
Kungl. Maj d något över 30 sådana ärenden. I blott ett av dessa fall var sökanden
juridisk person. Samtliga ansökningar utom den som gjordes av den
juridiska personen gällde även näringstillstånd. Tre av ansökningarna avslogs
och de övriga bifölls. I två av de ärenden, i vilka ansökningen avslogs,
hade sökanden inte ställt i näringsfrihetsförordningen föreskriven säkerhet
för utskylder till stat och kommun. I ett av dessa båda ärenden hade ej heller
avtal om ingående i handelsbolag inlämnats. I det tredje fallet avslogs
ansökan därför att sökanden under mellantiden hade flyttat utomlands och
bolaget inte skulle komma att fullbordas.

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Vid övervägande av frågan om delegering av ärenden om tillstånd att sluta
handelsbolag eller ingå i handelsbolag framhåller utredningen sambandet
mellan de två lagarna av år 1916 om rätt till förvärv av fast egendom m. m.
och om rätt att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. På grund av
bestämmelserna i dessa båda lagar kan utlänning inte utan tillstånd bli delägare
i fast egendom m. in., som annan tillskjutit vid bolagets bildande, och
inte heller i egendom av denna art som bolaget senare förvärvar.

Utredningen erinrar om att den i promemoria nr 651 angående beslutanderätten
i ärenden om tillstånd för utlänningar och vissa bolag att förvärva
fast egendom m. m. föreslagit delegering från Kungl. Maj :t till patent- och
registreringsverket av beslutanderätten i ärenden om tillstånd att ändra i
bolagsordning intaget förbehåll enligt 2 § andra stycket inskränkningslagen.
Delegeringen förutsätts emellertid begränsad till att avse fall, då aktiebolaget
endast har sådan fast egendom som länsstyrelsen enligt 4 § inskränkningslagen
kan medge förvärvstillstånd för, nämligen hus, tomt, upplagsplats,
m. m., och som är behövlig för företagets verksamhet. Sådant förvärvstillstånd
får av länsstyrelsen meddelas inte blott aktiebolag utan även
bl. a. svenskt handelsbolag vari finns utländsk bolagsman.

I övrensstämmelse med sina förslag och motiveringar i promemoria nr
65 anser utredningen, att ärenden om tillstånd för utländsk fysisk person
att sluta avtal om handelsbolag eller ingå i handelsbolag bör kunna i första
instans slutligt avgöras av Kungl. Maj :t underlydande myndighet. När bolaget
redan är bildat, då utlänningen önskar inträda i detta, bör dock ärendet
avgöras av Kungl. Maj :t, om bolaget bearbetar inmutad mineralfyndighet,
idkar gruvdrift eller äger annan fast egendom än som avses i 4 § inskränkningslagen.
Detsamma bör gälla om bolaget innehar andelar i juridisk
person, som utan prövning enligt inskränkningslagen får förvärva fast
egendom, bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift. Det tillläggs
att inget av de 30 tillståndsärenden avseende utlännings rätt att sluta
handelsbolag eller ingå i sådant bolag, vilka prövades av Kungl. Maj :t under
tiden 1 januari 1962—30 juni 1966, var av den arten att ärendet enligt vad
nyss sagts borde undantas från delegering.

Delegering bör enligt utredningen lämpligen ske till samma myndighet
som prövar ärenden om näringstillstånd för utländska fysiska personer. Utredningen
förutsätter att denna myndighet blir kommerskollegium och förordar
därför att ärenden om tillstånd för utländsk fysisk person att sluta
handelsbolag eller ingå i handelsbolag flyttas till kommerskollegium när de
nya bestämmelserna om tillstånd att driva rörelse träder i kraft.

Utredningen föreslår att de föreskrifter om beslutanderättens fördelning,
som betingas av utredningens förslag, införs i en ny lag om tillägg till lagen
om handelsbolag och enkla bolag samt i en särskild kungörelse.

Lagförslaget innehåller regeln att utlänning eller utländskt företag, som

1 Promemorians innehåll har närmare redovisats i prop. 1967:121.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

avser att sluta handelsbolag eller ingå i sådant bolag, skall söka tillstånd
därtill hos Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Liksom
nu skall gälla, att det av tillståndsansökan skall framgå, att avtal finns
enligt vilket bolaget skall anses slutet eller inträde medgivet genom meddelandet
av tillstånd. Slutligen upptar förslaget bemyndigande för Kungl.
Maj:t att medge undantag från tillståndsplikten, om det påkallas med hänsyn
till överenskommelse med främmande stat.

I utredningens förslag till kungörelse delegeras beslutanderätten i tillståndsärenden
i den utsträckning som förut anförts till kommerskollegium.
Utredningen påpekar att talan mot kollegiets beslut i dessa ärenden enligt
ämbetsverkets instruktion kommer att kunna föras hos Kungl. Maj:t genom
besvär.

Yttrandena

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av kommerskollegium,
överståthållarämbetet och länsstijrelsen i Malmöhus län. Statens
uttänningskommission instämmer i utredningens uttalande att tillstånd för
utlänning att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag bör handläggas
av samma myndighet som handlägger ärenden om näringstillstånd för utlänningar.
Kommissionen erinrar om att den bl. a. i yttrande över 1958 års
näringsrättssakkunniges förslag förordat, att sådana ärenden borde handläggas
av den centrala utlänningsmyndigheten. Om emellertid statsmakterna
skulle stanna för att frågor om tillstånd för utländsk fysisk person att driva
rörelse skall i första instans prövas av kommerskollegium, bör även ärenden
om tillstånd för utländsk fysisk person att sluta handelsbolag eller ingå
i sådant bolag avgöras hos kommerskollegium. Kommissionen förutsätter
emellertid därvid, att den liksom hittills bereds tillfälle avge yttrande i dylika
ärenden.

Departementschefen

I lagen den 30 maj 1916 innefattande tillägg till lagen om handelsbolag
och enkla bolag föreskrivs, att utlänning inte får sluta handelsbolag eller
ingå i sådant bolag utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Med utlänning avses i
lagen även utländskt företag. Utredningen har föreslagit, att Kungl. Maj :t
skall få möjlighet att delegera sådana ärenden till underlydande myndighet.
Förslaget är ett led i arbetet att befria Kungl. Maj :t från rutinbetonade och
mindre väsentliga ärenden (jfr prop. 1965: 65, SU 105, rskr 295).

Ansökan om tillstånd för utlänning att sluta handelsbolag eller ingå i
sådant bolag handläggs nästan undantagslöst i samband med ansökan om
näringstillstånd. Som utredningen med instämmande från remissinstanserna
framhållit, är det därför lämpligt att dessa båda typer av ärenden i regel

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

prövas av samma myndighet. I förslaget till lag om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket har tagits upp regeln att ärenden
om näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är att sådana ärenden skall delegeras till
kommerskollegium. Motsvarande delegation bör möjliggöras i fråga om
ärenden om tillstånd att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag.

De nya reglerna bör tas upp i en ny lag enligt utredningens förslag. Jag
förordar att i lagens rubrik inte används uttrycket »tillägg till lagen om
handelsbolag och enkla bolag» utan att det i stället direkt anges, att lagen
gäller rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag eller
ingå i sådant bolag.

Jag vill särskilt ta upp utredningens förslag att lagen skall innehålla ett
bemyndigande för Kungl. Maj :t att medge undantag från tillståndsplikten,
om det påkallas med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.
Som förut framgått ingår motsvarande bemyndigande i den föreslagna lagen
om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Av
samma skäl som anförts vid behandlingen av sistnämnda lag (s. 124) förordar
jag att ett sådant bemyndigande tas in även i förevarande lag.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

VIII. Hemställan

Som inledningsvis nämnts har inom handelsdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864- (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här
i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december
1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen under 1—6 inhämtas
enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

235

Bilaga 1

Den sakkunniges förslag
till

lag om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket
Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Utlänning och utländskt företag må här i riket idka näring i den utsträckning
och under de villkor som följa av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag skola utlänning och utländskt företag
vara underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gälla
beträffande näringsverksamhet. Angående förbud för utlänning och utländskt
företag att idka vissa näringar är särskilt stadgat.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, bildad enligt
främmande stats lag.

2 §•

Utlänning och utländskt företag skola i alla av näringsverksamheten här
i riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktiga
att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets
avgörande.

3 §■

Rätt att idka näring enligt denna lag kan ej tillkomma utlänning, som
är omyndig eller i konkurstillstånd, samt ej heller utländskt företag, som
är i konkurstillstånd.

4 §•

Skall näringsverksamhet idkas av utlänning, som icke är bosatt här i
riket, eller av utländskt företag, skall för den här utövade verksamheten
finnas en föreståndare, vilken är ansvarig för verksamhetens behöriga bedrivande.
Föreståndaren skall vara myndig och bosatt här i riket.

För föreståndaren skall utlänningen eller det utländska företaget utfärda
fullmakt att i alla med näringsverksamheten här i riket sammanhängande
angelägenheter handla å huvudmannens vägnar samt mottaga stämning för
huvudmannen och själva eller genom annan tala och svara.

Om utlänningar

5 §•

Utlänning, som innehar bosättningstillstånd, är, med de inskränkningar
och under de villkor som följa av vad ovan stadgats, likställd med svensk
medborgare beträffande rätt att idka näring.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

6 §.

Konungen äger förordna, att viss grupp utlänningar skall, under de särskilda
villkor som Konungen bestämmer, äga rätt till näringsverksamhet
av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet.

7 §•

I annat fall än förut sagts må utlänning idka näring allenast efter särskilt
tillstånd (näringstillstånd).

8 §•

Ärenden rörande näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

9 §.

Näringstillstånd må beviljas utlänning, därest skäl däremot icke föreligger
med hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillståndet gäller
tills vidare, där det icke inskränkts till viss tid. Det må förbindas med
särskilda villkor och föreskrifter.

11 §•

För erhållande av näringstillstånd skall, om ej särskilda skäl till annat
föranleda, utlänning, som ej är bosatt här i riket, för de å de närmaste tre
åren belöpande skatter, för vilka han här kan bliva betalningsskyldig, ställa
vederhäftig borgen eller annan godtagbar säkerhet. Med skatter förstås i
denna lag de skatter och avgifter som avses i 1 § uppbördsförordningen samt
allmän varuskatt och i 18 § förordningen angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. avsedda arbetsgivaravgifter.
Säkerheten skall till beloppet motsvara vad utlänningen kan
beräknas hava att i anledning av näringsverksamheten erlägga i statlig och
kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig förmögenhetsskatt för
samma tid.

Om särskilda skäl föranleda därtill, skall utlänning, ändå att han är bosatt
här i riket, ställa säkerhet som nu sagts.

Före utgången av den tid, för vilken säkerhet blivit ställd, skall utlänningen
ställa ny godtagbar säkerhet för en tid av tre år, därest han icke
befrias från sådan skyldighet.

12 §.

Näringstillstånd må återkallas, när skäl äro därtill.

13 §.

Avlider utlänning, som med stöd av denna lag idkar näring, och finnes
utländsk delägare i dödsboet efter honom, må näringsverksamheten fortsättas
för dödsboets räkning under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet
skall iakttagas vad särskilt finnes stadgat för det fall att avlidens
rörelse fortsättes för dödsboets räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

237

Om utländska företag

14 §.

Utländskt företag må idka näring här i riket allenast efter tillstånd av
Konungen. Tillstånd må meddelas företag, vilket enligt sitt hemlands lag
är registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet
driver näringsverksamhet. Annat företag må meddelas tillstånd, såframt
synnerliga skäl äro därtill.

15 §.

I fråga om tillstånd för utländskt företag skall i tillämpliga delar gälla
vad i 10 och 12 §§ är stadgat rörande näringstillstånd.

Utländskt företag skall, om ej särskilda skäl till annat föranleda, ställa
säkerhet för skatter i den utsträckning och på det sätt som stadgas i 11 §
första och tredje styckena.

16 §.

Vad nedan i 17—26 §§ stadgas beträffande utländskt bolag skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om utländsk ekonomisk förening och,
om annat utländskt företag än bolag och ekonomisk förening medgives rätt
till näringsutövning och därvid ej annorlunda föreskrives, jämväl i fråga
om sådant företag.

17 §.

Utländskt bolag skall bedriva sin näringsverksamhet här i riket genom
ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

Filialen skall stå under ledning av den föreståndare varom stadgas i 4 §.
Denne skall vara filialens verkställande direktör. Därjämte må en vice
verkställande direktör utses. Vad enligt denna lag gäller i fråga om verkställande
direktör skall äga motsvarande tillämpning beträffande vice verkställande
direktör.

18 §.

Det utländska bolagets verksamhet genom filial här i riket skall bedrivas
under firma, som upptager bolagets namn med tillägg av ordet filial
och med tydligt angivande av bolagets nationalitet. Firman skall tydligt
skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret eller register som avses i
24 § införda, ännu bestående firmor.

Firman skall tecknas av verkställande direktören ensam eller i förening
med annan.

19 §.

Innan filialen börjar sin verksamhet, skall den anmälas för registrering
hos registreringsmyndighet som i 24 § sägs. Bestämmelser om vad anmälan
skall innehålla och om handlingar, som skola fogas vid anmälningen, meddelas
av Konungen. Sker ändring i förhållande, som tidigare anmälts för
registrering, skall anmälan härom ofördröj ligen göras.

Det åligger verkställande direktören att göra anmälan som i första stycke
sägs.

20 §.

Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om handling, som skall fogas
vid anmälningen, icke iakttagits stadgade föreskrifter eller prövas eljest

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

hinder mot registrering möta på grund av föreskrift i denna lag eller annan
lag eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröj ligen till det
utländska bolaget med posten översända underrättelse om beslutet med
angivande av skälen därför.

21 §.

Filialen skall hava egen bokföring, helt skild från det utländska bolagets
bokföring i övrigt.

Yad för svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening är stadgat angående
bokföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för filialen.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skola
granskas av svensk auktoriserad revisor. Det åligger verkställande direktören
tillse, att sådan revisor blir utsedd samt att redovisningshandlingarna
inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning överlämnas till
denne i huvudskrift eller avskrift.

Vidare åligger det verkställande direktören att årligen, inom tre månader
efter det att det utländska bolagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse
blivit för bolagets delägare framlagda, till registreringsmyndigheten
insända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och
revisionsberättelse för det sistförflutna räkenskapsåret, dels motsvarande
handlingar för bolaget i dess helhet, i den mån dessa handlingar gjorts
offentliga i bolagets hemland.

22 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1) om det utländska bolaget träder i likvidation eller för sättes i konkurs
eller om eljest bolagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt
lagen i bolagets hemland,

2) om av annan anledning det utländska bolagets eller filialens verksamhet
skall upphöra j ärnlikt beslut av bolaget,

3) om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke
avhjälpes utan dröjsmål,

4) om bolag, som enligt 15 § andra stycket har skyldighet att ställa säkerhet
för skatter, underlåter att ställa sådan säkerhet och denna brist icke
avhjälpes utan dröjsmål, samt

5) om vid försök till utmätning av bolagets tillgångar här i riket för
fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke erhållit
full betalning och fordringen ej heller sedermera guldits.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses
under 1) och 2). Anmälan om sådant förhållande må ock göras av annan
behörig ställföreträdare för det utländska bolaget. I övrigt må anmälan
göras, i fall som under 3) sägs av den, vars rätt är beroende av att någon
finnes som äger företräda filialen, i fall som under 4) sägs av vederbörlig
statlig eller kommunal myndighet samt i fall som under 5) sägs av borgenären.

Upplyses, att det utländska bolaget eller filialen upphört med sin verksamhet
eller att fall föreligger som under 3) sägs, må ock, utan att särskild
anmälan göres, registreringsmyndigheten avföra filialen ur registret.

För avveckling av filialens verksamhet må medgivas anstånd med avförandet
ur registret. Anteckning därom skall ske i registret. Under avvecklingstiden
skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

239

23 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska bolaget att
genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med
avförandet skall vad i 20 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Registreringsmyndighet för filialer skall vara patent- och registreringsverket
eller annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten skall
föras filialregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag
skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet.

Vad i filialregistret införes skall genom registreringsmyndighetens försorg
ofördröj ligen kungöras i allmänna tidningarna.

Närmare bestämmelser om filialregistrets förande, de i andra stycket
stadgade kungörelserna samt avgifter för registrering och kungörande meddelas
av Konungen.

25 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort
i allmänna tidningarna skall anses hava kommit till tredje mans kännedom,
där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap
därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som
visas hava ägt vetskap därom.

26 §.

Företer den för filial registrerade firman likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret tidigare införd firma,
och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han
hos domstol föra talan om förbud för det utländska bolaget att efter viss
tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i filialregistret verkställd inskrivning länder
honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd
föras vid domstol.

Särskilda bestämmelser

27 §.

Såsom näringsidkande enligt denna lag anses jämväl deltagande såsom
bolagsman i näringsverksamhet, som bedrives av svenskt handelsbolag.

28 §.

Beträffande utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket skall i stället för bestämmelserna i denna lag gälla vad särskilt
är stadgat.

29 §.

Konungen äger medgiva sådant undantag från bestämmelse i lagen som
kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande
stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

30 §.

Talan mot myndighets beslut enligt denna lag må föras hos Konungen
genom besvär. I fali som avses i 20 och 23 §§ skola besvären hava inkommit
inom två månader från beslutets dag. Beslut av myndighet enligt denna
lag skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, där ej annorlunda
förordnas.

31 §.

Konungen äger jämväl utöver vad i 19 och 24 §§ sägs meddela närmare
bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag.

Straffbestämmelser

32 §.

Utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt därtill eller som
bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med honom meddelat
tillstånd att idka näring, straffes med dagsböter. Till samma straff dömes
den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller förestår
näringsverksamhet, ehuru utlänningen eller företaget ej äger rätt att idka
sådan, eller ock, om tillstånd till näringsverksamhet meddelats, utövar
denna i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillståndet.

33 §.

Med dagsböter straffes verkställande direktör, om han underlåter att
fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger honom enligt 19 eller 22 §.

Hava ej de i 21 § fjärde stycket omförmälda handlingarna inom föreskriven
tid insänts till registreringsmyndigheten, äge rätten på talan av allmän
åklagare genom vite tillhålla verkställande direktören att fullgöra sin skyldighet.

34 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift i ansökan eller annan handling som åberopas i ärende enligt
denna lag,

utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande angelägenheter
som angå företagets näringsverksamhet här i riket eller uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande
förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger, samt

utländskt företags revisor som, oaktat han insett eller bort inse att skada
därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer
till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande
av hans uppdrag.

Denna lag träder i kraft den---

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Där i lag eller
författning förekommer hänvisning till sådan föreskrift i sistnämnda lag
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande
på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket,
må fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats
enligt den nya lagen. Därest sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande
ställt ombud i enlighet med i tillståndet meddelad föreskrift, skall
dock vad i 4 § denna lag stadgas icke äga tillämpning så länge samma ombud
innehar uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag
före den nya lagens ikraftträdande ställt för utskylder till stat och kommun
under tre år, skall fortfarande avse dessa utskylder, och i sådant fall
skall icke förrän vid utgången av den tid, varå de med säkerheten avsedda
utskylderna belöpa, den nya lagens bestämmelser om säkerhet för skatter
vinna tillämpning.

Därest utlänning eller utländskt företag vid den nya lagens ikraftträdande
idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke erfordras,
äger utlänningen och det utländska företaget fortsätta samma näringsverksamhet
utan hinder av vad i den nya lagen stadgas.

Denna lag skall ej medföra inskränkning i den rätt till näringsverksamhet
som med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits
medborgare eller företag i sådan stat genom bestämmelser, utfärdade före
den nya lagens ikraftträdande.

Den sakkunniges förslag
till

kungörelse med vissa bestämmelser angående utlänningars och utländska företags
rätt att idka näring här i riket

Med stöd av lagen den---— om rätt för utlänningar och utländska

företag att idka näring här i riket förordnas som följer.

Om rätt för utlänningar att idka vissa näringar
1 §•

Utlänning, som är bosatt här i riket samt är myndig och ej är i konkurstillstånd,
skall vara likställd med svensk medborgare beträffande rätten
att här i riket idka följaxtde näringar:

1) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag,

2) skogsbruk i den mån det icke omfattar förädling av skogsprodukter,

3) fiskerinäring,

4) rederirörelse med svenskt fartyg, vari utlänningen äger del,

5) undervisningsverksamhet,

6) verksamhet såsom läkare, tandläkare och veterinär i den mån utlänningen
enligt vad särskilt är stadgat äger behörighet att utöva sådant
yrke.

Uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet må av utlänning
bedrivas enligt vad därom särskilt är stadgat.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Om tillståndsärenden rörande utlänningar

2 §.

Ärenden angående näringstillstånd och därmed sammanhängande frågor
handläggas av statens utlänningskommission.

Ansöker utlänning om tillstånd att idka verksamhet, som enligt vad särskilt
är stadgat må utövas allenast efter koncession eller annat dylikt medgivande
av Kungl. Maj :t, skall dock även frågan om näringstillstånd prövas
av Kungl. Maj :t. Ansökan om näringstillstånd, som göres i samband med
ansökan om tillstånd att sluta handelsbolag eller i handelsbolag ingå, prövas
likaledes av Kungl. Maj :t.

3 §•

Utlänning, som ej är bosatt här i riket, må beviljas näringstillstånd
allenast då så föranledes av överenskommelse med främmande stat eller
eljest särskilda skäl därtill äro.

Överenskommelse med främmande stat skall ock beaktas när i tillståndsärende
bestämmes huruvida utlänning skall vara skyldig att ställa säkerhet
för skatter.

4 §•

Ansökan om näringstillstånd skall ingivas till länsstyrelsen i det län där
verksamheten är avsedd att huvudsakligen bedrivas.

Ansökningen skall innehålla uppgift om

1) utlänningens namn, yrke, ålder, medborgarskap och hemvist,

2) den tid utlänningen varit bosatt här i riket,

3) näringsverksamhetens art samt den ort eller de orter, där verksamheten
skall bedrivas och kontor av stadigvarande beskaffenhet skall inrättas,
samt

4) därest ansökningen göres av utlänning, som ej är bosatt här i riket,
föreståndarens namn, medborgarskap och hemvist ävensom uppgift å den
beräknade inkomsten av rörelsen.

Vid ansökningen skola fogas bevis att utlänningen är myndig och ej är i
konkurstillstånd samt, om utlänningen är bosatt här i riket, bevis om hans
kyrkobokföring i riket under de senaste åren. Utlänning, som ej är bosatt
här i riket, skall därjämte bifoga utredning att i hans hemland icke förekommer
anledning till anmärkning mot hans skötsamhet, bevis att föreståndaren
är myndig och bosatt här i riket samt vederbörlig fullmakt
för denne ävensom säkerhet för skatter, såframt icke utlänningen anhåller
att sådan säkerhet ej skall krävas. 5 6

5 §•

Länsstyrelsen skall med eget utlåtande insända ansökningshandlingarna
till tillståndsmyndigheten. Utlåtandet skall innehålla särskilt yttrande huruvida
utlänningen uppfyller förutsättningarna för att erhålla näringstillstånd
samt huruvida säkerhet för skatter bör ställas och ställd säkerhet är
godtagbar.

6 §•

I ärende angående näringstillstånd skall utlänningskommissionen, när
skäl därtill äro, samråda med kommerskollegium.

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

7 §•

Har utlänning icke vid ansökningen fogat godtagbar säkerhet för skatter
men finner tillståndsmyndigheten sådan säkerhet erforderlig, äger myndigheten
bevilja näringstillstånd med förbehåll att tillståndet skall gälla allenast
därest utlänningen inom viss tid hos länsstyrelsen ställer godtagbar säkerhet.

8 §•

Tillståndsmyndigheten skall tillställa länsstyrelsen avskrift av beslut i
tillståndsärende samt till tillståndsmyndigheten inkommen säkerhet.

9 §•

Länsstyrelsen skall underrätta lokal skattemyndighet om beviljade näringstillstånd.

Sådan säkerhet, som skall ställas efter det att tillstånd meddelats, ingives
till länsstyrelsen, som har att pröva om säkerheten är godtagbar. Finner
länsstyrelsen säkerheten ej vara godtagbar, skall ärendet hänskjutas till
tillståndsmyndigheten. Underlåter utlänningen att ställa säkerhet inom
föreskriven tid, skall länsstyrelsen underrätta tillståndsmyndigheten
därom.

Därest utlänningen icke erhållit tillstånd eller erhållit tillstånd utan skyldighet
att ställa säkerhet eller därest erbjuden säkerhet befunnits icke vara
godtagbar, skall länsstyrelsen återställa säkerheten till vederbörande. I annat
fall skall säkerheten av länsstyrelsen förvaras till dess de skatter som
säkerheten avser vederbörligen guldits.

10 §.

Vill utlänning erhålla ändring i villkor eller föreskrift som förbundits
med honom meddelat tillstånd, skall ansökan därom göras hos tillståndsmyndigheten.

11 §•

Har utlänning, som ej är bosatt här i riket, utsett ny föreståndare, skall
han göra anmälan därom till tillståndsmyndigheten samt därvid uppgiva
föreståndarens namn, medborgarskap och hemvist. Vi anmälan skola
fogas bevis att föreståndaren är myndig och bosatt här i riket samt vederbörlig
fullmakt för denne.

12 g.

Därest utlänning, som driver verksamhet med stöd av näringstillstånd,
avflyttar från riket, skall han göra anmälan därom till tillståndsmyndigheten.

Om tillståndsärenden rörande utländska företag

13 §.

Utländskt bolags och utländsk ekonomisk förenings ansökan om tillstånd
skall innehålla uppgift om

1) det utländska företagets och filialens verksamhet,

2) den ort, där filialkontoret skall vara beläget,

3) verkställande direktörens fullständiga namn, medborgarskap och hemvist
samt

4) där det utländska företaget är aktiebolag, det belopp vartill bolagets

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

aktiekapital uppgår och, därest ej hela aktiekapitalet inbetalats, hur mycket
av aktiekapitalet som blivit inbetalat.

Vid dylik ansökan som skall ingivas till länsstyrelsen skola fogas

1) bevis att det utländska företaget är behörigen bildat och registrerat
samt driver verksamhet i sitt hemland,

2) för det utländska företaget gällande bolagsordning, stadgar eller motsvarande
grunder,

3) avskrift av det utländska företagets redovisningshandlingar för de tre
senaste räkenskapsåren, i den mån dessa handlingar gjorts offentliga i företagets
hemland,

4) bevis att verkställande direktören är myndig och bosatt här i riket,

5) förbindelse av det utländska företaget att i vad angår filialen ställa
sig till efterrättelse svensk lag och författning,

6) föreskriven fullmakt för verkställande direktören samt

7) säkerhet för skatter, såframt företaget icke anhåller att sådan säkerhet
ej skall ställas.

Föreskrifterna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar gälla
jämväl när ansökan göres av annat utländskt företag än bolag och ekonomisk
förening.

14 §.

Vad ovan i 3 § andra stycket samt 5, 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i tillståndsärenden rörande utländska företag.

Denna kungörelse träder i kraft den---

Den sakkunniges förslag

till

förordning om tillfällighetsförsäljning
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med tillfällighetsförsäljning förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt,
under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe
utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas
i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås.

Såsom tillfällighetsförsäljning skall dock icke anses:

1. försäljning till återförsäljare,

2. försäljning på marknad, mässa eller utställning eller vid torghandel
eller försäljning anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som
avses i 9 § allmänna ordningsstadgan eller

3. kringförings- eller utomhusförsäljning, vilken utgör ett led i en eljest
på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som där
regelmässigt saluföras eller framställas.

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

2 §.

Tillfällighetsförsäljning må bedrivas allenast i den mån så följer av vad
nedan stadgas. Där ej annat angives, skall vad som föreskrives beträffande
svensk medborgare gälla jämväl svensk juridisk person och vad som stadgas
i fråga om utlänning gälla även utländsk juridisk person.

Utöver bestämmelserna i denna förordning skola gälla de föreskrifter som
eljest äro meddelade angående idkande av handel i allmänhet eller vissa
slag av handel.

3 §•

Svensk medborgare må fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt
skrift samt av livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd, så ock
av andra varor om försäljningen sker i lokal varöver han förfogar.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen dock förordna, att vid
tillfällighetsförsäljning, som sker i lokal varöver säljaren förfogar, ej må
saluföras visst varuslag med mindre tillstånd därtill meddelats av myndighet
som Konungen bestämmer. Konungen äger därvid stadga de villkor som
skola gälla för erhållande av tillstånd.

4 §.

Tillfällighetsförsäljning i annat fall än förut sagts må av svensk medborgare
bedrivas allenast om tillstånd därtill meddelas av den myndighet
som enligt allmänna ordningsstadgan är polismyndighet eller, såvitt angår
försäljning i Stockholm, av överståthållarämbetet.

Sådant tillstånd må beviljas, om det ej föreligger skäl till antagande att
sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är lämplig att
bedriva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

5 §•

Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om det eller de varuslag
försäljningen skall avse och om den tid, under vilken försäljningen är avsedd
att pågå. Är försäljningen avsedd att helt eller delvis ske på visst försäljningsställe,
skall detta angivas.

Vid ansökan skall fogas bevis att sökanden är behörig att idka handel i
allmänhet samt, om sökanden ej är juridisk person, intyg om hans lämplighet
med hänsyn till hans personliga förhållanden.

6 §•

Om tillfällighetsförsäljning, för vilken tillstånd erfordras, skall bedrivas
av juridisk person, skall för försäljningen finnas en av tillståndsmyndigheten
godkänd föreståndare. Vid ansökan om godkännande av föreståndare
skall beträffande denne företes sådana bevis och intyg som avses i 5 § andra
stycket.

7 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle
eller för viss tid, ej över tre år. Tillstånd må förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.

Tillstånd må återkallas, när skäl äro därtill.

8 §•

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning bedrivas allenast om tillstånd
därtill meddelats av den myndighet som enligt vad särskilt är stadgat har

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

att pröva fråga om tillstånd för utländsk näringsidkare att här i riket idka
näring i allmänhet.

Tillstånd till tillfällighetsförsäljning må beviljas utlänning, om särskilda
skäl därtill äro och sådant hinder som avses i 4 § andra stycket ej föreligger.

Ansökan, som skall innehålla uppgift om den ort eller de orter där verksamheten
är avsedd alt bedrivas, skall ingivas till länsstyrelsen. Denna skall
med eget utlåtande insända ansökningshandlingarna till tillståndsmyndigheten.
I övrigt skall vad i 5—7 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Meddelas förordnande enligt 3 § andra stycket, gäller det jämväl utlänning.
Erhåller utlänning tillstånd till tillf ällighetsförsälj ning enligt förordnandet,
erfordras för försäljningen icke tillstånd enligt 8 §.

10 §.

Bevis om tillstånd, som meddelats enligt denna förordning, skall i huvudskrift
eller styrkt avskrift vid försäljningens utövande ständigt medföras
för att vid anfordran uppvisas. Vid tillf ällighetsförsälj ning, för vilken
icke erfordras tillstånd enligt denna förordning, åligger det utövaren att
vid anfordran förete bevis angående sitt namn och hemvist. Bedriver någon
tillf ällighetsförsälj ning i lokal varöver han förfogar, skall han i eller vid
lokalen genom anslag tydligt angiva sitt namn och hemvist.

11 §•

Den som bedriver tillfällighetsförsäljning i strid mot 4, 6 eller 8 § eller mot
villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av denna förordning, straffes
för olovlig tillfällighetsförsäljning med dagsböter. Till samma straff dömes
den som för annans räkning driver eller förestår olovlig tillfällighetsförsäljning.

Bryter någon mot 10 §, straffes med böter, högst trehundra kronor.

12 §.

Mot beslut som myndighet meddelat enligt denna förordning må talan
föras genom besvär, om beslutet fattats av polismyndighet, hos länsstyrelsen
och eljest hos Konungen.

Myndighets beslut enligt denna förordning skall lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, där ej annorlunda förordnas.

Denna förordning träder i kraft den---.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt
förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet bedriver försäljning,
för vilken enligt den nya förordningen erfordras tillstånd, må under
återstående tillstån dstid fortsätta försäljnings verksamheten som om tillståndet
meddelats enligt denna förordning, dock att fråga om återkallelse av
sådant tillstånd skall prövas av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen skall ej medföra inskränkning i den rätt till försäljning avfisk
varom stadgas i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt
för danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

247

Bilaga 2

1) Förslag
till
Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Förordningens
bestämmelser om att gift kvinna, som sammanlever med mannen,
får idka näring endast såvida mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet
för de förbindelser, som hon i och för rörelsen kan komma att
ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestämmelser gäller dock fortfarande,
om äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
Därjämte äger förordningen alltjämt tillämpning beträffande
förhållanden som hänför sig till tiden före utgången av år 1968.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse
i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna da
(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag
(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

‘•C/Q

248

Kungl. Mnj:ts proposition nr 98 år 1968

2) Förslag
till
Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring

här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den utsträckning
och under de villkor som följer av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag
underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet
här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag
alt idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad
enligt lagen i främmande stat.

2 §•

Utlänning och utländskt företag anses som svenskt rättssubjekt vid bedömning
huruvida de i rättsförhållande, som rör näringsverksamhet här i
riket, lyder under svensk lag eller är skyldiga att svara inför svensk domstol
eller underkasta sig svensk myndighets avgörande.

Om utlänning

3 §.

Utlänning som bär bosättningstillstånd är likställd med svensk medborgare
beträffande rätt att idka näring. 4

4 §•

Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är
likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande näringar
:

1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968
5 §•

I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast
efter särskilt tillstånd (näringstillstånd).

6 §•

Fråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

7 §•

Näringstillstånd får ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i
eller utom riket är försatt i konkurs.

8 §•

Utlänning som är bosatt här i riket äger erhålla näringstillstånd, om ej
hinder möter på grund av hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens
personliga förhållanden.

Annan utlänning får beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse
med främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

9 §.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills
vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.

11 §•

När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det
meddelats för viss tid.

12 §.

Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns
utländsk delägare i dödsboet efter honom, får näringsverksamheten fortsättas
av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall
iakttagas de särskilda bestämmelser, som gäller när avlidens rörelse fortsättes
av hans dödsbo.

Om utländskt företag

13 §.

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas
företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk
förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan
beviljas tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

9f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

14 §.

Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i konkurs.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning pa tillstand
för utländskt företag att idka näring.

15 §.

16 §.

Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom
ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

17 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte
kan en vice verkställande direktör utses.

Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande
tillämpning på vice verkställande direktör.

18 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

19 §.

Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska
företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll
som anges i 9 § andra stycket.

20 §.

Firman tecknas av verkställande direktören.

21 §.

Innan filialen börjar sin verksamhet, skall den anmälas för registrering
hos registreringsmyndighet som avses i 26 §. Ändras förhållande som tidigare
anmälts för registrering, skall detta ofördröjligen anmälas.

Det åligger verkställande direktören att göra anmälan som avses i första
stycket.

22 §.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen med
posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska
företaget.

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968
23 §.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska
företagets bokföring i övrigt.

I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
för svenskt företag av motsvarande slag.

Verkställande direktören skall vidare årligen til] registreringsmyndigheten
sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse
för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för
företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland.
Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska
företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för företagets
delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår

24 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs
eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt
lagen i företagets hemland, &

2 om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet
skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke
avhjalpes utan dröjsmål,

4 om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för
fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full
betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.

animaJanr!0i;aS aV ?e.n’ VarS rätt är beroende av att någon finns som äger företräda
filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.

Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet
eller att sadant fall som avses under 3 föreligger, kan registreringsmyndigheten
avföra filialen ur registret utan att anmälan göres. 8

För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avförandet
ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under
avveckhngstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveck -

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att
genom filialen idka näring här i riket. 8

I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med
avförandet ager bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämp ning.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

26 §.

Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröjligen
kungöras i allmänna tidningarna.

27 §.

Det som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna
tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om
det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vetskap
om det.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort
införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas
ha haft vetskap om förhållandet.

28 §.

Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder
honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upphävande
och om skadestånd.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman
i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.

30 §.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

31 §.

Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är
påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller med
hänsyn till det nordiska ekonomiska samarbetet.

Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse
i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.

32 §.

Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I
fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader
från beslutets dag.

Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär, om ej annat förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

253

33 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Körningen.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Till böter dömes

1. utlänning som idkar näring bär i riket utan att ha rätt till det,

2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med
näringstillstånd,

3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller
förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att
utöva,

4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver näringsverksamhet
i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd
til! verksamheten.

35 §.

Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21
eller 24 § dömes till böter.

36 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes

1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas
i ärende enligt denna lag,

3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det
kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kännedom
vid granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande
på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får
fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt den
nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ställt ombud
i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall dock
bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud innehar

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre bestämmelser
ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande avse
de utskylder för vilka säkerheten ställts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

255

3) Förslag
till
Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer,
199 a § och 212 §‘, av nedan angiven lydelse.

199 a §.

Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande
följer bokföringsskyldighet.

212 §.

Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s, 1) angående
handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Niwarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sättes rörelse under förvaltning av
sysslomän (administratörer), med
rätt för dem att teckna firman, eller
under likvidation, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse av
stärbhusdelägare, enligt vad för viss
tid är medgivet, bör firmateckningen
ske på sådant sätt, att det ändrade
förhållandet därav framgår.

§•

Sättes rörelse under förvaltning av
sysslomän (administratörer), med
rätt för dem att teckna firman, eller
under likvidation, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse av dödsboet
efter honom, bör firmateckningen
ske på sådant sätt, att det ändrade
förhållandet därav framgår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809.

2 Senaste lydelse av 15 § se 1895: 67 s. 10.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

--idka gruvdrift.

Vad sålunda------— — och stiftelser.

Tillstånd för — —- — eller sedan två år har hemvist i Sverige,

Utländsk medborgare

3. om egendomen förvärvas för att
bereda förvärvaren utkomst genom
annan näringsverksamhet, som han
fått tillstånd att driva med stöd av
förordningen den 18 juni 186i (nr
il s. 1) angående utvidgad näringsfrihet
och för vilken egendomen prövas
behövlig, samt förvärvaren sedan
två år har hemvist i Sverige,

4. om förvärvaren
I övriga---- —

3. om egendomen förvärvas för att
bereda förvärvaren utkomst genom
annan näringsverksamhet, för vilken
egendomen prövas behövlig, samt
förvärvaren antingen har hemvist i
Sverige sedan två år och har fått sådant
tillstånd till näringsverksamheten
som avses i 5 § lagen den
1968 (nr ) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring
här i riket eller har bosättningstillstånd,

--syskons avkomling''.

--- — av Konungen.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967:266.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

257

6) Förslag
till
Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag
eller ingå i sådant bolag

Härigenom förordnas som följer.

Utlänning eller utländskt företag får icke sluta handelsbolag eller ingå i
sådant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som
är bildad enligt lagen i främmande stat.

Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall
anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.

Från skyldighet att söka tillstånd får Konungen medge undantag som
är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

7) Förslag
till

Förordning
om tillfällig handel

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt
salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe
eller under kringföring.

Som tillfällig handel anses dock icke

1. försäljning till återförsäljare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses
i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på
stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt
saluföres eller framställes där.

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968
2 §•

Vad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även
svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juridisk
person.

För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de
föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag
av handel.

3 §■

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och utlänning som har hosättningstillstånd får dock
utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av
inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över
vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning
som har hosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt
skrift.

4 §•

Svensk medborgare och utlänning som har hosättningstillstånd äger erhålla
tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till antagande
att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är
lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

5 §■

6 §•

Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i allmänhet.

7 §•

8 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle
eller under viss tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda villkor
och föreskrifter.

När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

259

9 §•

Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid
handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej
fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist.
Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall genom
anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.

10 §.

Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.

11 §•

Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om beslutet
meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos
Konungen.

Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av
anförda besvär, om ej annat förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

260

KungJ. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

8) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å

ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956
om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Envar som vill för avsaln tillverka
ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning,
eller idka grosshandel därmed
eller försälja sådana varor i bod
eller från annat upplagsställe skall,
innan rörelsen börjar, göra anmälan
hos mynt- och justeringsverket och
därvid lämna uppgift om var rörelsen
skall idkas samt tillika förete
dels bevis om anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen,
där sådan
anmälan skall äga rum, och dels, då
fråga är om juridisk person, i förekommande
fall vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete
å sådan realisation som omförmäles
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen
skall han, innan realisationen
vidtages, göra anmälan därom
hos mynt- och justeringsverket
med bifogande av uppgift om var
realisationen skall äga rum samt bevis
om tillstånd därtill.

Då tillverkning-----mynt 39 Under

utövande av gårdfarihandel
må, vid äventyr som är stadgat för
olaga gårdfarihandel, försäljning av
ädelmetallvaror icke äga rum.

§•

Försäljning av ädelmetallarbeten
må ej äga rum under kringföring.

261

Kangl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Med dagsböter straffes, 1 mom. Till böter dömes, om gärdar
förfarandet icke är i allmän lag ningen ej är belagd med straff i
belagt med straff, brottsbalken,

den som tillverkat------sådant arbete.

Till böter dömes också den som
försäljer ädelmetallarbete i strid mot
39 §.

2 mom. Har åtgärd som i 1 inom.
första stycket avses företagits i större
omfattning, må dömas till fängelse
i högst sex månader.

3 mom. Till böter, högst 500 kronor,
dömes

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.
avses företagits i större omfattning,
må dömas till fängelse i högst sex
månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor
straffes

den som utan —------är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

9) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723)
angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angående
handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ansökningen skall------

Ansökan om tillstånd till handel
göres hos polismyndigheten i den
ort, där rörelsen huvudsakligen skall
bedrivas.

av sökanden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1963: 579.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

10) Förslag
till

Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående
utsträckt frihet för bergshanteringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

263

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 mars 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

Westerlind.

Enligt lagrådet den 11 mars 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16
februari 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr
41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, 2) lag om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket, 3) lag om ändring i konkurslagen,
4) lag om ändrad Igdelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1)
angående handelsregister, firma och prokura, 5) lag angående ändrad Igdelse
av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag och 6) lag om
rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag eller ingå
i sådant bolag.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Lars Jonson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka

näring här i riket

17 §.

I associationslagstiftningen förekommer flerstädes (se exempelvis 78 §
tredje stycket lagen om aktiebolag, 74 § andra stycket lagen om bankrörelse
och 71 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse) bestämmelser om vice
verkställande direktör. De innehåller att vice verkställande direktör kan
utses att tjänstgöra i verkställande direktörs ställe. Först vid förfall för

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

verkställande direktör träder således vice verkställande direktör i funktion
med de befogenheter och den rätt att företräda bolaget som på grund av lag
eller bemyndigande tillkommer verkställande direktör. Däremot är intet
hinder att vice verkställande direktör har firmateckningsrätt på grund av
styrelsens bemyndigande.

Av lydelsen framgår icke att förevarande paragraf uppställer motsvarande
begränsning i vice verkställande direktörs befogenheter. Paragrafen
överensstämmer — frånsett en jämkning av ordalagen — med 2 § i den nuvarande
filiallagen. Av departementschefens anförande vid tillkomsten av
nämnda lag (NJA II 1955 sid. 272) synes visserligen framgå att dessa befogenheter
och denna rätt närmast var avsedd att vara inskränkt till att
inträda vid förfall för verkställande direktör. Emellertid gäller enligt filiallagen
liksom enligt föreliggande förslag att fullmakt skall utfärdas för vice
verkställande direktör och att denna fullmakt skall vara av samma innehåll
som fullmakten för verkställande direktör. Ehuru vice verkställande
direktör icke torde ha samma befogenhet och ansvar som verkställande
direktör förrän vid förfall för denne synes han alltså hela tiden äga samma
behörighet att företräda filialen.

Då den enligt filiallagen gällande ordningen, som överförts till förslaget,
icke såvitt känt medfört några olägenheter, anser sig lagrådet icke ha anledning
rikta någon erinran mot förslaget i denna del.

21 §.

Enligt lagrådets mening skulle första punkten i första stycket vinna i
tydlighet om den erhölle exempelvis följande avfattning: »Innan filialen
registrerats hos myndighet som avses i 26 § får den ej börja sin verksamhet».
Därjämte torde i samma stycke böra införas föreskrift motsvarande
9 § första stycket andra punkten filiallagen. Tredje punkten bör innehålla
bestämmelse om att det åligger verkställande direktören att göra anmälan
för registrering.

Såsom andra stycke kan lämpligen upptagas innehållet av första stycket
andra punkten i departementsförslaget, möjligen med tillägg — för uteslutande
av missförstånd — att det är verkställande direktören som skall göra
även sådan anmälan.

Den förändrade styckeindelningen är föranledd av omständigheter som
kommer att beröras vid 35 §.

29 §.

Av paragrafens ordalydelse framgår att — möjligen i motsats till vad
som gäller enligt näringsfrihetsförordningen (se SOU 1962: 15 s. 41) —
även sådan delägare i kommanditbolag som ej deltar i förvaltningen inbegrips
under stadgandet.

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

33 §.

Iakttages vad lagrådet föreslagit vid 21 § om införande av motsvarighet
till 9 § första stycket andra punkten filiallagen, bör ordalagen i förevarande
paragraf jämkas.

34 §.

Beträffande innehållet i punkterna 1 och 3 må anmärkas att orden »utan
rätt» torde få avse även fall då filial icke registrerats eller den avförts ur
registret.

35 §.

Beträffande behovet av straffsanktion för verkställande direktörens underlåtenhet
att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 21 § anser lagrådet
tillfyllest att enbart uraktlåtenhet som hänför sig till ändring i förhållandena
straffbeläggs. Vad angår den anmälan som skall ligga till grund för
den ursprungliga registreringen är nämligen att märka att utövande av
näringsverksamhet utan rätt är straffbelagt enligt 34 § 3. Hänvisningen
till 21 § bör därför ändras till 21 § andra stycket i dess av lagrådet förordade
lydelse.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
29 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Moberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här
i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag
eller ingå i sådant bolag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets uttalanden hänför sig enbart till förslaget till lag om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. I anslutning till
17 § har lagrådet påpekat att de föreslagna reglerna om vice verkställande
direktör i viss mån avviker från vad som gäller beträffande vice verkställande
direktör enligt bl. a. aktiebolagslagen. Lagrådet har emellertid inte
riktat någon erinran mot förslaget i denna del. Som lagrådet påpekat, överensstämmer
förslaget i berört avseende med filiallagen. Några olägenheter
av ifrågavarande ordning har inte yppats. Jag finner därför inte skäl att
frångå det remitterade förslaget på denna punkt. I fråga om 21, 33 och 35 §§
bör beaktas vad lagrådet anfört. Jag ansluter mig även till lagrådets uttalanden
om innebörden av 29 och 34 §§. Beträffande 34 § vill jag tillägga att
bestämmelsen inte avser det fall, att utlänning eller utländskt företag
som har rätt att idka näring åsidosätter t. ex. lagens regler om föreståndare

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

267

respektive verkställande direktör. I sådant fall får myndigheterna, om rättelse
inte sker utan dröjsmål, tillse att näringsidkarens rätt att utöva verksamheten
upphävs genom återkallelse av näringstillståndet respektive avförande
ur filialregistret.

I övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i de remitterade förslagen.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t dels föreslår riksdagen att antaga förslag
till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här
i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura.

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,

dels inhämtar riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den
16 februari 1968 fogade förslagen till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december
1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 2

Författningsförslag............................................. 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 februari 1968 .................. 19!

I. Inledning................................................. 19

II. Huvudfrågor.............................................. 23

Gällande rätt............................................ 23

Den sakkunnige......................................... 24

Yttrandena ............................................. 29

Departementschefen...................................... 32:

III. Vissa näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt.......... 37

1. Omyndigs rätt att idka näring.......................... 37

Gällande rätt.......................................... 37

Den sakkunnige....................................... 37

Yttrandena............................................ 39

Departementschefen ................................... 40

2. Konkursgäldenärs rätt att idka näring.................... 41

Gällande rätt.......................................... 41

Den sakkunnige....................................... 41

Yttrandena............................................ 44

Departementschefen.................................... 40

3. Vissa tjänstemäns rätt att idka näring.................... 46

Gällande rätt.......................................... 46

Den sakkunnige....................................... 47

Yttrandena............................................ 47

Departementschefen .................................... 48

4. Gift kvinnas rätt att idka näring........................ 48

Gällande rätt.......................................... 48

Den sakkunnige....................................... 49

Yttrandena............................................ 50

Departementschefen.................................... 50

5. Dödsbos rätt att idka näring............................ 50

Gällande rätt.......................................... 50

Den sakkunnige....................................... 51

Yttrandena............................................ 52

Departementschefen.................................... 52

6. Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse.............. 53

Gällande rätt.......................................... 53

Den sakkunnige....................................... 53

Yttrandena............................................ 55

Departementschefen .................................... 56

7. Vissa andra regler i näringsfrihetsförordningen............ 56

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

IV. Näringsutövning av utlänningar och utländska företag........ 57

Gällande rätt m. m....................................... 57

Näringsfrihetsförordningen ............................. 57

1955 års lagstiftning................................... 59

Andra föreskrifter om utländska rättssubjekts näringsutövning
................................................ 60

Utlänningslagen och utlänningskungörelsen .............. 60

Vissa uppgifter om de utländska rättssubjekten............ 61

Den sakkunnige......................................... 62

Allmänna synpunkter ................................. 62

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen .... 70

Särskilda frågor rörande utlänningar.................... 76

Tillståndsprövningen ................................ 76

Särskilda regler för vissa näringar .................... 80

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar .......... 85

Särskilda frågor rörande utländska företag................ 90

Olika företagsformer ................................ 90

Olika slag av näringsverksamhet...................... 91

Bestämmelsernas innehåll ............................ 92

Säkerhet för skatter och vissa avgifter.................... 95

Lagstiftningens utformning ............................ 97

Yttrandena.............................................. 98

Departementschefen...................................... 109

Allmänna synpunkter.................................. 109

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen .... 113

Särskilda frågor rörande utlänningar.................... 115

Tillståndsprövningen................................. 115

Särskilda regler för vissa näringar .................... 117

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar .......... 120

Särskilda frågor rörande utländska företag................ 122

Olika företagsformer ................................ 122

Olika slag av näringsverksamhet...................... 122

Bestämmelsernas innehåll ............................ 123

Säkerhet för skatter och vissa avgifter.................... 125

Specialmotivering till förslaget till lag om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket................ 128

V. Tillfällig handel .......................................... 163

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt
................................................. 163

Gällande rätt.......................................... 163

Statistiska uppgifter.................................... 166

Den sakkunnige....................................... 168

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt
................................................. 184

Gällande rätt.......................................... 184

Den sakkunnige....................................... 186

Yttrandena.............................................. 189

Departementschefen...................................... 200

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt
.............................................. 200

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska
rättssubjekt........................................... 209

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Specialmotivering till förslaget till förordning om tillfällig handel
..................................................... 212

VI. Upphävande av näringsfrihetsförordningen in. m............... 224

Lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen.......... 224

Ändringar i konkurslagen och firmalagen.................. 224

Ändring i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag................................................... 225

Ändring i förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten...... 226

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående handel med skrot,

lump och begagnat gods................................. 227

Upphävande av förordningen angående utsträckt frihet för
bergshanteringen ........................................ 228

VII. Delegering av ärenden om tillstånd för utländska rättssubjekt atl

sluta handelsbolag eller ingå i sådant bolag................... 230

Gällande rätt m. ........................................ 230

Departementsutredningen ................................ 230

Yttrandena.............................................. 232

Departementschefen...................................... 232

VIII. Hemställan ............................................... 234

Bilaga 1. Vissa av den sakkunniges författningsförslag.............. 235

Bilaga 2. Departementschefens författningsförslag................. 247

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 mars 1968 .................... 263

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1968 ................... 266

MARCUS BOKTR. STHLM I968 640820