Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956 (Proposition 1956:98)

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. m.; given Stockholms slott den 2 mars
1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ställningstaganden till arbetarskyddsutredningens
betänkande (SOU 1955:41) samt arbetarskyddsstyrelsens förslag till
anslagsberäkningar för styrelsen och yrkesinspektionen m. m. för budgetåret
1956/57.

I fråga om yrkesinspektionen behandlas vissa frågor rörande tillsynsverksamhetens
inriktning och sättet för dess bedrivande. Bl. a. förordas att
denna verksamhet i högre grad än hittills inriktas på arbetsställen med
större yrkesskaderisker. Vidare behandlas frågor om kontakten mellan yrkesinspektionens
tjänstemän och skyddsombuden, om tillsättande av regionala
skyddsombud m. in.

Gränsdragningen mellan de statliga och kommunala tillsynsorganens verksamhetsområden
föreslås oförändrad. Dock frainhålles såsom angeläget att
kommunerna frivilligt åtar sig utvidgad tillsyn över byggnadsverksamheten
genom hos dem anställda byggnadstekniker. Åtgärder för förbättring av
samarbetet mellan de statliga och kommunala tillsynsorganen föreslås.

Ingen ändring föreslås i den nu för den allmänna yrkesinspektionen gällande
dislriktsindelningen. Personalorganisationen föreslås utbyggd med 19
tjänster samt 2 deltidstjänstgörande läkare. Syftet med personalförstärk1
—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 98

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

ningen är bl. a. att möjliggöra knytande av vissa specialister till yrkesinspektionen.

Inom vart och ett av de elva distrikten föreslås inrättande av ett förtroenderåd
bestående av företrädare för arbetsmarknadens partsorganisationer
och kommunerna ävensom en läkare.

För skogsyrkesinspektionen föreslås en ny tjänst.

Nu gällande kompetenskrav för de tekniska befattningarna inom yrkesinspektionen
föreslås bibehållna men de praktiska meriternas värde understrykes.

Medel föreslås anvisade för utbildningskurser för yrkesinspektionens
personal samt för anskaffning av instrument som erfordras för tillsynsarbetet.

I fråga om arbetarskyddsstyrelsen föreslås en förstärkning av personalen
med sex tjänster. Vidare föreslås att medel anvisas bl. a. för arvoden
åt instruktörer, vilka skall undervisa de anställda inom olika industrier
om användningen av skyddsanordningar i arbetet.

Anslag till arbetarskyddet äskas med 5 352 000 kronor, vilket innebär
en icke-automatisk ökning jämfört med innevarande budgetår om ca 800 000
kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om anslag för
budgetåret 1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.
samt anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har Kungl. Maj :t (punkterna
103—106 och 108) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1956/57 beräkna

till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 150 000
kronor,

till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 152 500
kronor,

till Yrkesinspektionen: Avlöningar ett förslagsanslag av 2 650 000 kronor,
till Yrkesinspektionen: Omkostnader ett förslagsanslag av 593 000 kronor
samt

till Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område
ett anslag av 90 000 kronor.

Jag anhåller nu att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor.

I. Inledning

Den nuvarande arbetarskyddsorganisationen tillkom i stort sett genom
beslut vid 1948 års riksdag, vilken även antog den nu gällande arbetarskyddslagen.
Endast relativt kort tid efter det att den nya organisationen
trätt i verksamhet framfördes, främst från fackföreningshåll, klagomål över
att densamma inte var tillräckligt effektiv. Med anledning härav tillkallade
min företrädare i ämbetet, statsrådet Sträng, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 2 oktober 1953 utredningsmän med uppdrag att verkställa en
översyn av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation
och verksamhet. I de för utredningsarbetet lämnade direktiven sades, i an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

slutning till en översikt över den omfattande verksamhet som utvecklas på
arbetarskyddets område, bl. a. följande.

De statliga tillsynsorg;.nen intar en central plats i denna omfattande
verksamhet. Möjligheterna att genom dessa organ nå en väsentlig förbättring
av arbetarskyddets effektivitet är emellertid begränsade. Enbart hos
den allmänna yrkesinspektionen var år 1952 registrerade ca 75 000 arbetsställen
med omkring 1 280 000 arbetstagare. Den genomsnittliga tiden mellan
yrkesinspektionens besök på varje arbetsplats uppgår till mellan 2 och
3 år. Härav framgår att även en mycket betydande förstärkning av tillsynsorganens
personal icke skulle möjliggöra tillsyn annat än med långa mellantider.

Det bör därför understrykas, att ansvaret för ett tillfredsställande arbetarskydd
åvilar vederbörande arbetsgivare samt att arbetarskyddsfrågorna i
stor utsträckning är av den arten att de enklast och bäst löses genom samarbete
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ökade insatser från arbetsgivarnas
och arbetstagarnas sida och ett ytterligare utvecklat samarbete
dem emellan torde vara den väsentliga förutsättningen för en mera betydande
förbättring på detta område.

Vid den nu ifrågavarande översynen, vilken bör omfatta samtliga statliga
och kommunala tillsynsorgan på arbetarskyddets område, bör det nu anförda
beaktas. Översynen bör sålunda inte inriktas på någon mera betydande
utbyggnad av tillsynsorganen utan i första hand ta sikte på att pröva
avvägningen av de disponibla resurserna samt åtgärder för att underlätta
och förbättra samarbetet mellan de berörda parterna. Sålunda bör bl. a.
prövas om avvägningen mellan den centrala och den lokala organisationen
bör ändras. En översyn av kompetenskraven för befattningshavarna inom
såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektionen bör komma till stånd.
Med hänsyn till knappheten på teknisk personal med högre utbildning kan
det vara ändamålsenligt alt de tekniska arbetsuppgifter, som kräver sådan
utbildning, koncentreras till ett mindre antal kvalificerade befattningshavare
och att personal med annan utbildning men i övrigt väl förtrogen
med arbetarskyddsfrågorna användes i större utsträckning. Även avvägningen
mellan den allmänna yrkesinspektionen och specialinspektionen bör
omprövas. Härvid bör undersökas om det kan vara lämpligt att för särskilda
områden med stor olycksfallsrisk inrätta speciella inspektörstjänster utanför
den allmänna yrkesinspektionen. Vid översynen bör beaktas, att den
förstärkning av kommunernas organisation som allmänt torde ha blivit
följden av den nya kommunindelningen möjligen kan ge anledning till en
ändrad fördelning av uppgifterna melian de kommunala tillsynsorganen —
av hälsovårdsnämnderna tillsatta kommunala tillsynsinän — samt de statliga
organen.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen arbetarskyddsutredningen,
har varit landshövdingen R. Casparsson, ordförande, ledamöterna av
riksdagens andra kammare E. Ahlberg och K. A. Andersson, byråchefen
L. André, ombudsmannen P.-E. Bergström, direktören T. Christenson, ombudsmannen
T. Flyboo samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
Hans Gustafsson och Henning Gustafsson. Utredningen har i november
1955 avlämnat sitt betänkande (SOU 1955:41).

Yttranden över betänkandet har, efter remiss, avgivits av arbetarskydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

styrelsen — efter hörande av yrkesinspektörerna och specialinspektörerna
■— riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, statens lönenämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län,
1951 års byggnadsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Föreningen skogsarbeten.

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna har vid sina utlåtanden fogat
yttranden av kommuner.

Vidare har länsstyrelsen i Kalmar län, förre byråchefen i riksförsäkringsanstalten
W. Stenholm och byråchefen därstädes N. Zetterman, Sveriges
läkarförbund samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund inkommit
med yttranden.

Arbetarskyddsstyrelsen har (skr. 27/8 1955) lagt fram förslag till beräkning
av avlönings- och omkostnadsanslagen för styrelsen och yrkesinspektionen
m. m. under budgetåret 1956/57. Yttranden över dessa förslag
har avgivits av statskontoret och statens lönenämnd.

I det följande torde jag var för sig få behandla yrkesinspektionen — varvid
jag också tar upp vissa allmänna frågor rörande tillsynsverksamheten
— arbetarskyddsstyrelsen och slutligen anslaget till utbildnings- och upplysningsverksamhet.

II. Yrkesinspektionen

Nuvarande organisation och verksamhet

Under arbetarskyddsstyrelsens överinseende utövas den direkta tillsynen
rörande efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade
föreskrifter av yrkesinspektionen. Inspektionens personal utgöres av befattningshavare
vid den allmänna yrkesinspektionen, de under ledning av den
allmänna yrkesinspektionen ställda kommunala tillsynsmännen samt specialinspektörer.

Den allmänna yrkesinspektionen

Riket är med avseende å den allmänna yrkesinspektionen indelat i elva
inspektionsdistrikt med följande omfattning och stationeringsorter.

Distrikt nr Område

I Stockholms stad och Gotlands län
II Stockholms, Uppsala och Västmanlands län

III Södermanlands och Östergötlands län

IV Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län

V Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

Stationeringsort

Stockholm

Linköping

Jönköping

Malmö

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Distrikt nr Område Stationeringsort

VI Hallands samt Göteborgs och Bohus län............ Göteborg

VII Skaraborgs län samt Älvsborgs län utom Dalsland Borås
VIII Dalslandsdelen av Älvsborgs län samt Värmlands och

Örebro län.................................... Karlstad

IX Kopparbergs och Gävleborgs län .................. Gävle

X Västernorrlands och Jämtlands län Härnösand

XI Västerbottens och Norrbottens län ................ Umeå

Karta över distriktsindelningen finnes intagen i betänkandet (s. 22).

För den allmänna yrkesinspektionen finns följande tjänster inrättade.

11 yrkesinspektörer .....................	....... Ca 33
11 förste distriktsingenjörer	....... Ca 29
5 » »	....... Ce 29
11 » »	Ca 27
6 » »	Ce 27
7 distriktsingenjörer .....................	Ca 25
6 » .....................	Ce 25
3 socialinspektörer .......................	Ca 25
8 » .......................	Ce 25
22 yrkesunderinspektörer	Ca 23
10 »	Ca 21
6 » .................	Ce 21
11 kanslibiträden .........................	....... Ca 11
27 biträden i reglerad befordringsgång
144

Till den allmänna yrkesinspektionen är knutna tre deltidsanställda läkare
(två i Stockholm och en i Göteborg), var och en med årsarvode om
7 200 kronor.

Inom varje distrikt finns en yrkesinspektör, en förste distriktsingenjör
i Ca 29, en socialinspektör och ett kanslibiträde. Härtill kommer i samtliga
distrikt en eller flera förste distriktsingenjörer i 27 lönegraden, distriktsingenjörer
och yrkesunderinspektörer samt ett eller flera biträden i reglerad
befordringsgång. I fem distrikt finns vidare en förste distriktsingenjör i Ce 29.

Instruktionen för yrkesinspektionen innehåller bestämmelser om k o mpetensfordringar
för erhållande av vissa befattningar hos den allmänna
yrkesinspektionen.

Till yrkesinspektörs- eller förste distriktsingenjörsbefattning må icke,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleder, ifrågakomma annan
än den som avlagt examen vid teknisk högskola eller förvärvat däremot svarande
utbildning samt styrker sig äga beprövad erfarenhet inom sådan verksamhet,
som kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattningen
i fråga. I sak samma fordringar på examen vid teknisk högskola eller däremot
svarande utbildning jämte praktik och samma möjlighet till undantag
från dessa fordringar har stipulerats beträffande distriktsingenjör. Undantagsmöjligheten
»där ej särskilda omständigheter till annat föranleder» har

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

emellertid därvidlag kompletterats med en bestämmelse att, utan hinder av
vad som sålunda föreskrivits om viss utbildning, distriktsingenjörsbefattning
må kunna besättas med yrkesunderinspektör, som visat sig äga stor
duglighet och i övrigt har förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sådan tjänst.

Vidare gäller för yrkesunderinspektör att sökanden skall ha avlagt examen
vid högre tekniskt läroverk eller förvärvat däremot svarande utbildning
samt äga praktisk erfarenhet inom verksamhet, som kan anses utgöra
lämplig förberedelse för yrkesunderinspektörs arbete. Även ifiåga om
denna kategori av befattningshavare finnes möjlighet till avsteg från kravet
på viss utbildning. Det stadgas nämligen att till yrkesunderinspektör må
kunna antagas sökande som, utan att fylla nämnda krav på utbildning, genom
förvärvad erfarenhet från industriellt eller annat arbete befinnes vara
skickad att fullgöra de uppgifter, som åvilar en yrkesunderinspektör.

Genom att dividera antalet registrerade arbetsställen med antalet besökta
sådana arbetsställen under ett år erhåller man ett tal som anger inspektionsfrekvensen
för året ifråga. Är detta tal 2, innebär det att arbetsställena
besöks i genomsnitt vart annat år; är det 3 kommer besöken i genomsnitt
vart tredje år etc. Detta tal ger dock icke någon fullständig bild av inspektionsverksamhetens
omfattning: dels besöks många arbetsställen två
eller flera gånger under ett och samma år och dels räknas i detta sammanhang
icke antalet bsök vid icke registrerade arbetsställen. (Under 1954 besöktes
sammanlagt 6 715 icke registrerade arbetsställen.) I följande tabell
redovisas inspektionsfrekvensen för registrerade arbetsställen inom yrkesinspektionens
distrikt under 1954.

Distrikt	Antal registrerade arbets-ställen 1954
totalt	som in-spekte-rats under •1954	inspek- tions- frekvens
I	6 977	1 717	4,96
II	8 876	3 097	2,87
III	8 209	3 449	2,38
IV	6 900	3 342	2,06
V	10 383	4 805	2,16
VI	7 870	1 960	4,02
VII	4 577	2 115	2,16
VIII	6 192	2 899	2,14
IX	4 655	2 395	1,94
X	4 853	1 933	2,51
XI	5 533	1 740	3,18
Hela riket	75 025	29 452	2,55

För liela riket var den genomsnittliga besöksfrekvensen 2,35 år 1951, 2,28
år 1952, 2,37 år 1953 och 2,55 år 1954.

Knngl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956
Den kommunala tillsynen

Enligt 48 § arbetarskyddslagen skall hälsovårdsnämnd utse en eller flera
lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn
å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter.
Tillsyningsman för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas,
tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning
för uppdraget.

Enligt 5 § instruktionen för yrkesinspektionen skall de kommunala tillsynsmännen
utöva tillsyn å arbete, som bedrivs utan användande av maskinella
hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl samt vari
som regel används färre än tio arbetare. Arbetarskyddsstyrelsen äger emellertid
enligt 6 § samma instruktion besluta om jämkning av gränsen mellan
yrkesinspektörs och kommunal tillsynsmans befogenhet. Med stöd härav
har i de föreskrifter rörande den kommunala tillsynen som styrelsen utfärdat
i december 1951 intagits, att den kommunala tillsynen utöver de arbeten,
som angivits i 5 § instruktionen, skall omfatta vissa andra arbetsställen
med maskinella hjälpmedel eller tryckkärl av mera enkel beskaffenhet
under förutsättning att på arbetsstället i regel sysselsätts färre än
tio arbetstagare. En närmare redogörelse för vilka arbetsställen som sålunda
ställts under kommunal tillsyn har lämnats i betänkandet s. 77—79.

Arbetarskyddsstyrelsens årsberättelse för 1953 uppger, att det sagda år
i hela riket fanns 1 362 kommunala tillsynsmän. Antalet hos den kommunala
tillsynen registrerade arbetsställen uppgick till 79 935. Av dessa arbetsställen
hade 60 897 (76,2 %) under året besökts av tillsynsman. Förrättningsdagarnas
antal uppgick till 15 616. En tillsynsman skulle sålunda i genomsnitt
under året på 11,5 förrättningsdagar ha besökt 44,7 arbetsställen
eller 3,9 arbetsställen per förrättningsdag.

Specialinspektörerna

Enligt 47 § arbetarskyddslagen må Konungen förordna, att tillsynen å efterlevnaden
av nämnda lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter
i vad avser visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis
av den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare och de kommunala
tillsynsmännen, utövas av specialinspektör. Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör
skall äga motsvarande tillämpning på specialinspektör.

Gruvinspektionen. De fyra bergmästarna och deras närmaste assistenter,
gruvingenjörerna, är i egenskap av befattningshavare å bergsstaten underställda
kommerskollegium. I egenskap av specialinspektörer har bergmästarna
med visst undantag — hand om tillsynen av efterlevnaden av arbetarskyddslagen
i vad avser arbetsutrymme under jord i gruva samt tillträdesvägar,
transportleder och transportanordningar från dagen ned i gruva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Skogsyrkesinspektionen. Tillsynsoinrådet för denna specialinspektion är
skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband
med skogsavverkning samt skogsvårds-, kolnings-, flottledsbyggnads- och
flottningsarbeten. Dessutom har skogsyrkesinspektionen att utöva tillsyn å
efterlevnaden av skogsförläggningslagen in. m.

Skogsyrkesinspektionens befattningshavare utgörs i norra distriktet, som
omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, av
skogsyrkesinspektören (lönegrad Ca 31) i detta distrikt samt en assistent i
Ce 25, två skogsunderinspektörer i Ca resp. Ce 20 och en konsulent i Cg 20.
I södra distriktet, som omfattar riket i övrigt, är byrådirektören och chefen
för arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning skogsyrkesinspektör. Han biträds
i denna egenskap av en förste byråinspektör i Ca 29, en byråinspektör
i Ce 25, en skogsunderinspektör i Ce 20 och en konsulent i Cg 20.

Vid skogsyrkesinspektionen i norra distriktet finns utöver de tillsynsutövande
befattningshavarna ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11.

För anställning å tjänsterna i 25 och högre lönegrader fordras, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleder, examen från skogshögskolans
jägmästarkurs eller däremot svarande utbildning samt för skogsyrkesinspektör
och förste byråinspektör minst sex och för byråinspektör och
assistent minst tre års praktisk erfarenhet av skogsavverknings-, skogsvårds-,
kolnings- och flottningsförhållanden. Skogsunderinspektör skall ha
avlagt examen vid statens skogsmästarskola eller statens skogsskola eller
erhållit annan däremot i huvudsak svarande utbildning.

Specialinspektör för landtrafiken är byrådirektören och chefen för arbetarskyddsstyrelsens
trafikavdelning.

Specialinspektör för lufttrafiken är chefen för luftfartsinspektionen hos
luf tf artsstyrelsen.

Sprängämnesinspektören hos kommerskollegium har hand om tillsynen
å arbetarskyddet i vad angår framställning, handhavande och förvaring av
explosiva och särskilt eldfarliga ämnen.

Specialinspektionen för elektriska starkströmsanläggningar utövas av tillsynsmännen
över elektriska starkströmsanläggningar (befattningshavare
hos kommerskollegium och statens elektriska inspektion).

Stuveriinspektionen. Specialinspektören för stuveriarbete har att leda tillsynsverksamheten
över arbete med lastning och lossning av fartyg. Tillsynen
utövas av befattningshavare vid den allmänna yrkesinspektionen.
Specialinspektör är den befattningshavare inom sjöfartsstyrelsens juridisksociala
avdelning, som styrelsen därtill utser.

Anslag

Till yrkesinspektionen har för innevarande budgetår anvisats ett avlöningsanslag
av förslagsvis 2 407 000 kronor och ett omkostnadsanslag av
förslagsvis 593 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Arbetarskyddsutredningens förslag

Den allmänna yrkesinspektionen

I det följande torde först få redovisas vissa av utredningen framlagda
förslag och gjorda uttalanden, vilka närmast berör inspektionsverksamhetens
inriktning och utformning. Därefter redogöres för de förslag, som
avser personalorganisationen (distriktsindelning, tjänster, kompetensregler
m. in.).

Utredningen har behandlat vissa frågor rörande kontakten mellan
yrkesinspektionens befattningshavare och skydds 0

m bud m. m. samt systemet med inspektionsbok.

Vid den kritik som från fackföreningshåll riktats mot yrkesinspektionen
har, anför utredningen, gjorts gällande, att skyddsombud i åtskilliga fall
icke kallats att närvara vid inspektioner samt att skyddsombuden icke i
tillräcklig omfattning fått besked om vad som utrönts vid inspektionsbesöken
och om de åtgärder som från inspektionens sida påkallats och vidtagits
med anledning av sådana rön. Utredningen fortsätter:

I den mån denna kritik bemötts av befattningshavare i arbetarskyddsverket
har detta i stort sett skett enligt följande: Yrkesinspektionens personal
är angelägen om att skyddsombud skall deltaga i inspektionsförrättning.
För tillsynen mycket värdefulla upplysningar om olycksfallstillbud och
sanitära förhållanden etc. har ofta lämnats av skyddsombud, som medföljt
inspektionsförrättare vid dennes rond på ett arbetsställe. Att skyddsombud
följer med den inspekterande tillmäts också stort psykologiskt värde. Det
händer emellertid att förrättning sker utan att skyddsombud deltager däri.

1 åtskilliga av dessa fall beror detta på att skyddsombud icke finnes. Ett
tidigare skyddsombud har kanske slutat och nytt ombud icke utsetts. De
inspekterande är instruerade att i sådana fall söka få någon annan av arbetstagarna
att medfölja på inspektionsronden. Ännu vanligare är emellertid
att skyddsombudet har sitt fria skift eller är på måltidsrast eller befinner
sig på en så avlägsen del av arbetsplatsen, att väntan på honom skulle fördröja
inspektionen alltför mycket; även i sådana fall skall inspektionsförrättaren
söka få någon annan av arbetstagarna att följa med. Det är emellertid
icke alltid någon annan arbetstagare kan förmås att inträda som vikarierande
skyddsombud. Slutligen händer naturligtvis att den inspekterande
glömmer att kalla skyddsombud till förrättningen. Det kan också inträffa,
att ombudet icke anmodas medfölja, när inspektionen företas av speciell
anledning och den inspekterande kan antaga, att skyddsombud icke skulle
vilja deltaga i förrättningen. Någon avsikt att negligera skyddsombuden
har icke funnits.

Enligt 40 § arbetarskyddslagen »skall», anför utredningen, på arbetsställe,
vid vilket regelbundet sysselsätts minst fem arbetstagare, där ej särskilt
förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller
flera skyddsombud. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl
på arbetsställe med mindre än fem arbetstagare. Emellertid är underlåtenhet
av arbetstagarna att själva eller genom någon lokal organisation utse

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

skyddsombud icke förbunden med någon straff- eller annan påföljd. Hela
skyddsombudsinstitutionen bygger sålunda på arbetstagarnas frivilliga medverkan.
Utredningen vill icke påyrka någon ändring i detta avseende. Det
synes dock utredningen angeläget att arbetstagarorganisationerna mera
aktivt än hittills propagerar för att arbetstagarna skall bevaka sina intressen
genom att utse skyddsombud och tillse att vakanser i fråga om ombudsskapet
icke uppkommer.

Efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen må inom vissa verksamhetsområden
utses s. k. regionala skyddsombud. Då detta system inom yrkesområden,
där medgivande därtill ej lämnats, kan väntas medföra en mera
aktiv insats i skyddsarbetet från arbetstagarhåll, vore det enligt utredningens
åsikt önskvärt att arbetarskyddsstyrelsen fortsättningsvis ej ansåge sig
bunden vid sådan restriktivitet beträffande medgivande av denna art som
hittills.

Skyddsombudens intresse för sin uppgift skulle enligt utredningens mening
troligen kunna stimuleras genom att ombuden i större utsträckning
än nu tillställdes avskrifter av yrkesinspektionens skrivelser till arbetsgivare.
Man skulle emellertid skjuta betydligt över målet om man föreskreve skyldighet
för inspektionen att ge skyddsombuden avskrifter av samtliga skrivelser
till arbetsgivare. Utredningen föreslår sådan utvidgning av delgivningen
med skyddsombuden att dessa genom inspektionens försorg erhåller
avskrift av

de meddelanden som lämnats vid inspektionsbesök, oavsett om skyddsombud
närvarit vid förrättningen eller ej;

andra meddelanden i anledning av inspektion, vilka efter förrättningen
tillställts arbetsgivaren, inklusive förelägganden och förbud enligt arbetarskyddslagen
och detta även i de fall, då meddelande delges arbetsgivaren
genom polismyndighets försorg;

meddelanden angående tid för kommande inspektionsbesök, i de fall då
sådana meddelanden tillställs arbetsgivare;

meddelanden angående bifall eller avslag å ansökan om dispens för minderårigs
användande i vissa farliga arbeten;

meddelanden att anmälan till åtal skett eller kommer att ske, därest rättelse
i missförhållande, som påtalats av inspektionen, icke kommer till
stånd, samt slutligen

andra meddelanden från inspektionen i de fall, då yrkesinspektionen finner
meddelandena böra komma till arbetstagarnas kännedom. I många fall
synes avskrift av meddelandet kunna ersättas med en notis till skyddsombudet
om att meddelande av visst slag tillställts arbetsgivaren.

Utredningen föreslår vidare att den nu använda inspektionsboken ersälts
med en inspektionspärm för lösa blad, i vilken samtliga förenämnda meddelanden
skall insättas i original och i nummerföljd. Inspektionsmeddelande
skall utskrivas vid besök på arbetsplats endast om detta kan ske utan nämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

vård tidsutdräkt; i samtliga övriga fall skall meddelande skrivas och tillställas
företagsledning och skyddsombud efter inspektionsförrättningen.

Nu framlagda förslag behöver icke föranleda några ändringar i arbetarskyddsförfattningarna.
Kostnaderna för tryckning av vid förslagets genomförande
erforderliga nya blanketter och för gratisutdelning av vissa av dem
till arbetsgivare vid uppläggning av de nya inspektionspärmarna (vilka icke
skulle tillhandahållas av staten) beräknas för det första budgetåret, under
vilket det nya systemet skulle tillämpas, komma att uppgå till ca 1 000 kronor
och i fortsättningen bli mycket ringa.

I fråga om inspektionsfrekvensen har utredningen anfört, att
denna endast ger ett kvantitativt mått på inspektionsverksamheten och att
den även i detta hänseende ger en rätt ofullständig bild. Den redovisar
endast antalet under ett år besökta arbetsställen i relation till hela antalet
arbetsställen som skall inspekteras och påverkas icke av den tid och det
arbete som nedlagts på besöken, resorna dit och för- och efterarbetet i samband
med besöken. Då den är byggd på stora tal, avseende förhållandena
inom riket i dess helhet, sker emellertid en utjämning, som kan göra frekvenstalet
värdefullt som underlag för en diskussion om yrkesinspektionens
verksamhet.

Inom yrkesinspektionen har, fortsätter utredningen, ibland talats om
»pinnajakten» som benämning på en inspekterande befattningshavares strävan
att på bekostnad av grundligheten söka hinna med så många inspektionsbesök
som möjligt för att kunna visa en mycket hög besökssiffra. Såväl
yrkesinspektörer som andra inspekterande befattningshavare har uttalat
sitt avståndstagande från en sådan strävan. Det är enligt dessa uttalanden
viktigare att inspektionsarbetet utförs på bästa möjliga sätt, trots att antalet
inspektionsbesök därigenom blir mindre. Utredningen ansluter sig till sistnämnda
resonemang. Å andra sidan finner utredningen önskvärt att inspektionsbesöken
ökas utan att grundligheten eftersättes.

Om inspektionsfrekvensen är över 2 år måste detta, då inånga arbetsställen
enligt statistiken besöks flera gånger på ett år, betyda att för ett avsevärt
antal arbetsställen tiden mellan två på varandra följande inspektionsbesök
är betydligt längre än medelsiffran. Härom anför utredningen följande.

Att arbetsställen besöks med så olika mellantid beror på flera faktorer.
Innan en inspektionsförrättare beger sig ut på en inspektionsresa, går han
i registren igenom de arbetsställen som ligger under hans tillsyn och de
anteckningar som finns om förhållandena på dessa arbetsställen. Han väljer
ut de arbetsställen han avser att besöka med hänsyn till förekomsten av
material, arbetsmaskiner och andra anordningar eller arbetsförfarande, som
innebär särskild risk för yrkesskador, komplicerade eller såsom otillfredsställande
betecknade lokalförhållanden samt uppgifter om förändringar i
nämnda hänseenden efter senaste inspektionsbesök. Han skall därutöver
beakta längden av den tid som förflutit sedan arbetsstället senast inspek -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

terats. Han har därjämte alt söka tillse att bästa möjliga inspektionseffekt
utvinnes med minsta möjliga åtgång av inspektionens resemedel. Det åligger
yrkesinspektör att övervaka att de inspektionsresor som företas av
honom underordnad personal planläggs på bästa sätt. Som hjälpmedel vid
denna övervakning använder yrkesinspektören ovannämnda registeruppgifter
samt markeringar av inspektionsbesök på kartor hos inspektionen. I
många fall måste emellertid en inspektionsresa och besök vid arbetsställen
ske med hänsyn till andra faktorer än de ovan nämnda. Besök på en
arbetsplats kan påkalias av där inträffat olycksfall. I andra fall besöks en
arbetsplats oftare, därför att inspektionen anser sig böra tillmötesgå framställning
från företagsledare, skyddsombud eller annan om sådant besök.
Allt detta gör att arbetsställena kommer att besökas med mycket olika mellanrum.

Inom arbetarskyddsstyrelsen bar föreslagits att planläggningen av inspektionsbesök
skulle underlättas genom att arbetsställena indelades i olika
grupper efter eu bedömning av behovet av inspektionsbesök vid varje särskilt
arbetsställe. Exempelvis skulle arbetsställen, vilka anses böra besökas
minst en gång om året, hänföras till en grupp och arbetsställen, där besök
bör ske minst vartannat år, till en annan grupp. Övriga arbetsställen, vid
vilka längre uppehåll mellan besöken anses kunna godtagas, skulle i så fält
räknas till en tredje grupp. I registren över arbetsställen skulle för varje
arbetsställe genom en bokstav eller siffra markeras till vilken grupp arbetsstället
hänförts. — Då en sådan anordning skulle kunna medverka till att
behovet av rutinbesök tillgodosåges i fråga om arbetsställen, där större
behov av sådana besök föreligger, har vi intet att erinra mot detta förslag.
Om det realiseras bör emellertid arbetarskyddsstyrelsen ge yrkesinspektörerna
anvisningar, som leder till att grupperingen av arbetsställena sker
efter i stort sett samma grunder i alla inspektionsdistrikt.

Utredningen räknar med att dess i det följande redovisade förslag skall
möjliggöra en förbättring av inspektionsfrekvensen. — Omnämnas må att
utredningen icke penetrerat frågor sammanhängande med arbetsrutinen
inom yrkesinspektionen. I stället förutsätter utredningen, att åt befattningshavare
å arbetarskyddsstyrelsens kanslibyrå uppdrages att — eventuellt i
samarbete med statens organisationsnämnd — undersöka, vilka svagheter
som kan vidlåda arbetsrutinen hos inspektionen, och framlägga förslag till
en effektivisering av den kontorsmässiga delen av dess verksamhet.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att många av de större industriföretagen
och även åtskilliga medelstora och mindre företag bedriver en
föredömlig skyddsverksamhet och anför härom följande.

De har egna skyddsingenjörer, som ofta uteslutande ägnar sig åt denna
arbetsuppgift, samt energiska skyddskommittéer. De söker därjämte genom
tävlingar, däri avsevärda penningpris utdelas av företaget, samt genom omfattande
propaganda och information bland de anställda, speciellt de nyanställda,
bringa ned olycksfalls- och yrkesskadelrekvensen. Denna strävan
har fått mycket aktivt stöd från arhetsledarnas och arbetarnas sida. I åtskilliga
fall har mycket goda resultat av denna samverkan mellan arbetsgivare
och anställda kunnat redovisas. Sålunda har ett av de storföretag, som nedlagt
mycket arbete på denna angelägenhet, kunnat redovisa eu minskning
av antalet olycksfall per 100 årsarbetare från 17,5 år 1 Dd4 till 0,0 år 1954.

Kungl. Maj yls proposition nr 98 år 1956

Till jämförelse må nämnas, att motsvarande medeltal för hela verkstadsindustrin
enligt Sveriges Verkstadsförenings statistik var respektive 15,0
och 10,4.

Att många företag sålunda avdelat specialutbildade tekniker att övervaka
arbetarskyddet innebär icke att yrkesinspektionen släppt kontakten med
dessa företag. Inspektionsbesök företas, och yrkesinspektionen konsulteras
såväl vid dessa besök som i andra sammanhang ofta av arbetarskyddsorganen
vid företagen ifråga. Företagens egen skyddsverksamhet har det oaktat,
särskilt som det här gäller även företag med tusentals anställda och
med mycket komplicerade arbetsprocesser, inneburit en betydande avlastning
av yrkesinspektionens arbetsbörda. Ej minst med hänsyn till den propaganda
som bedrivs av branschorganisationerna finns anledning att förmoda
att allt fler av företagen kommer att ordna sitt arbetarskydd på ett tillfredsställande
sätt och att inspektionens arbete därigenom skall underlättas.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i de i arbetarskyddslagen
intagna bestämmelserna om befogenhet för yrkesinspektör och arbetarskyddsstyrelsen
att under vissa förutsättningar meddela föreläggande
för arbetsgivare eller annan att vidtaga viss åtgärd samt att u ttärda
förbud mot bedrivande av visst arbete in. in. utan att iakttaga
visst angivet villkor. Viktigast är enligt utredningens åsikt att de tvångsmedel
som nu finns verkligen tillgrips i de fall, då rättelse i ett av yrkesinspektionen
påtalat missförhållande ej kan erhållas på annat sätt och
yrkesinspektionen finner sådan rättelse absolut böra ske. Arbetarskyddsstyrelsen
har numera för yrkesinspektörerna framhållit angelägenheten av
att tvångsmedlen utnyttjas i fall, för vilka de är avsedda. Att genom några
i detalj gående föreskrifter om och när ett tvångsmedel skall tillgripas
binda yrkesinspektörernas handlande är emellertid av olika skäl uteslutet.
Beslut av berörd art måste grundas på yrkesinspektörernas omdöme och
erfarenhet samt hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Utredningen har vidare anfört bl. a. följande.

I detta sammanhang bör framhållas, att det stundom kan vara orimligt
att med föreläggande eller förbud söka framtvinga en arbetarskyddsåtgärd.
Omständigheterna kan göra det omöjligt även för en arbetsgivare, som är
angelägen om att få ett gott arbetarskydd vid sitt företag, att inom överskådlig
tid vidta påyrkad åtgärd.

Ifrå§a. 0111 alla anvisningar av större vikt som lämnats vid inspektionsbesök
gäller att yrkesinspektionen bör söka förvissa sig om att anvisningarna
iakttagits. Det är emellertid icke möjligt för inspektionens befattningshavare
att efter relativt kort tid på nytt besöka alla de arbetsställen,
vid vilka anvisningar lämnats under eller i samband med ett inspektionsbesök.
Andra åtgärder måste därför tillgripas för kontroll av att anvisningar
följts, exempelvis infordrande av uppgifter därom från arbetsgivare
eller förfrågningar hos skyddsombud, kommunala tillsvnsmän eller andra
personer. När omständigheterna varit sådana, att anvisning skärpts till ett
föreläggande, bör emellertid snarast möjligt efter utgången av den vid föreläggandet
medgivna tidsfristen kontrollbesök ske, om ej på annat sätt vunnits
visshet om att förelagd åtgärd vidtagits. Detsamma gäller givetvis om
förbud mot arbetes fortsättande utfärdats. Sådana kontrollbesök bör enligt
vår åsikt ges prioritet i förhållande till rutinbesök vid arbetsställen. Vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 är 1956

bör åsidosättande av ett föreläggande eller förbud, där ej framkommer
sådan anledning till åsidosättandet som omnämnts i nästföregående stycke,
snarast möjligt anmälas till åtal. En konsekvens härav är att föreläggande
eller förbud ej bör meddelas »som skrämskott» utan allenast i de fall, då
yrkesinspektören verkligen avser att överlämna ansvarsfrågan till judiciell
myndighet, om åtgärd ej vidtas av arbetsgivare. Om ett sådant kontrollförfarande
som ovan nämnts tillämpades i större omfattning än nu synes
vara fallet, skulle enligt vår uppfattning respekten för inspektionens vilja
och dess förmåga att sätta kraft bakom sina anvisningar och förelägganden
avsevärt öka.

I många fall avser inspektionsförrättares förslag till åtgärd vid en arbetsplats
förhållanden av ringare betydelse, som ej kan motivera att föreläggande
eller förbud tillgrips som sista åtgärd vid underlåtenhet att vidta
av inspektionsförrättaren föreslagen åtgärd. Sådant förslag bör ej bedömas
som annat än en information åt företagaren och arbetstagarna om
anordningar för åstadkommande av mera trivsamma förhållanden för de
anställda i samband med arbetet. Ordnandet av dessa förhållanden är en
angelägenhet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Utredningen har anfört, att den nuvarande indelningen av riket i elva
yrkesinspektionsdistrikt, vilken tillkom år 1939, nu bestått
så lång tid att en revision därav synes kunna övervägas. En ökning av antalet
distrikt skulle medföra kortare restider och minskade resekostnader
samt möjliggöra en ökning av inspektionsfrekvensen och bättre kontakt
med företagsledare och skyddsombud. En avsevärd ökning av distriktsantalet
skulle å andra sidan försvåra samordningen mellan distrikten, ge de
inspekterande befattningshavarna mindre jämförelsematerial, minska möjligheterna
till specialisering in. in. Utredningen — som även övervägt lämpligheten
av att minska antalet distrikt — har kommit till den uppfattningen
att en relativt ringa ökning av distriktens antal är mest ägnad att öka yrkesinspektionens
effektivitet.

Mot bakgrunden av distriktens geografiska områden anser utredningen,
att uppgifter om antalet registrerade arbetsställen och antalet vid dessa
arbetsställen sysselsatta arbetstagare kan tjäna som underlag för överväganden
angående en ny distriktsindelning. Sådana uppgifter avseende utgången
av år 1954 redovisas av utredningen i följande tabell (s. 16 överst).

Utredningen föreslår, att antalet distrikt ökas till 13. Rörande innebörden
av den föreslagna indelningsändringen har utredningen anfört följande.

Detta förslag innebär att distrikt I skulle bli ett renodlat storstadsdistrikt.
Gotlands län skulle överföras från distrikt I till distrikt II. I övrigt
skulle distrikt IT bestå av Stockholms län och Uppsala län. Västmanlands
län skulle icke längre tillhöra detta distrikt utan i stället tillsammans
med Södermanlands län, som nu ingår i distrikt III. bilda ett nytt distrikt
(nr III) med Västerås såsom stationeringsort. Med hänsyn till det stora
antalet arbetsställen och arbetstagare i Östergötland föreslås detta län bilda
ett eget distrikt (med nytt nummer — IV). Jönköpings län, Kronobergs län
och Kalmar län bildar nu ett distrikt, i vilket för förhållandena i södra Sverige
mycket långa avstånd föreligger mellan stationeringsorten och de längst
bort belägna arbetsställena inom distriktet. Det föreslås att Jönköpings län

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Distrikt	Antal re-gistrerade arbets-ställen	Antal arbets-tagare vid registrerade arbets-ställen
I	6 977	169 771
II	8 876	127 716
III	8 209	130 282
IV	6 900	103 132
V	10 383	166 639
VI	7 870	174 981
VII	4 577	90 254
VIII	6 192	96 127
IX	4 655	94 262
X	4 853	66 978
XI	5 533	57 163
Hela riket	75 025	1 277 305

skall bilda ett distrikt (nr V) tillsammans med Skaraborgs län. Jönköping
komme då att ligga rätt centralt inom distriktet. Återstående delar av det
nuvarande IV distriktet, således Kronobergs län och Kalmar län, skulle
sammanföras med Blekinge län till ett nytt distrikt (nr IV) med Växjö som
stationeringsort. Med hänsyn till arbetsbelastningen skulle det därnäst i ordningen
kommande distriktet VII omfatta allenast Kristianstads län och
Malmöhus län. Det skulle oaktat detta bli ett av de mest arbetsbelastade
distrikten. Hallands län, som nu ingår i Göteborgs-distriktet, skulle förenas
med Älvsborgs län utom Dalslands-delen av sistnämnda län. Även ifråga om
detta distrikt, som skulle få nummer VIII, skulle stationeringsorten — Borås
— komma att ligga rätt centralt. Det distrikt, som har Göteborg såsom
stationeringsort, skulle i fortsättningen komma att omfatta Göteborgs stad
och övriga delar av Göteborgs och Bohus län. För de distrikt, vilka icke
omnämnts nu, skulle den nya distriktsindelningen icke medföra annan ändring
än ny numrering.

Om den föreslagna distriktsindelningen varit genomförd vid utgången av
1953 skulle antalet registrerade arbetsställen och antalet arbetstagare vid
sådana arbetsställen ha varit följande.

Distrikt nr	Totalt antal
reg. arbets-ställen	arbetstagare
i	5 902	183 958
ii	7 175	91 063
III	5 520	96 777
IV	5 469	82 524
V	5 343	76 872
VI	4 750	75 207
VII	9 309	152 536
VIII	4 889	86 347
IX	5 325	136 410
X	6 082	94 235
XI	4 753	92 294
XII	4 750	66 622
XIII	5 492	58 106

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 ur 1956

Vad angår personalbehovet för den allmänna yrkesinspektionen
har utredningen övervägt om socialinspektörsinstitutionen även i fortsättningen
bör vara inrymd i yrkesinspektionen. Denna institution faller nämligen
delvis utanför det egentliga arbetarskyddet. Utredningen har likväl
kommit till den uppfattningen att någon principiell ändring av socialinspektörernas
ställning inte f. n. kan tillrådas.

Utredningen föreslår, att 12 nya tjänster som yrkesunderinspektör i Ce 23
inrättas. Motiveringen för detta förslag redovisas i samband med behandlingen
av den kommunala tillsynen.

Utredningens förslag om en ändring av distriktsindelningen, innefattande
tillkomsten av två nya inspektionsdistrikt, innebär att antalet yrkesinspektörer
skulle ökas från 11 till 13. Då en socialinspektör enligt utredningens
mening bör finnas inom varje distrikt, skulle även antalet socialinspektörer
ökas med två. Utredningen har härutöver funnit en mindre ökning av antalet
högskolebildade ingenjörer motiverad för att inspektionsverksamheten
skall kunna utövas på tillfredsställande sätt och föreslår därför att antalet
förste distriktsingenjörsbefattningar i lönegrad 29 ökas med två. Utredningen
finner det önskvärt att, om denna personalförstärkning kommer
till stånd, arbetarskyddsstyrelsen söker tillföra inspektionen några kvalificerade
kemister och placera dem i distrikt med mera betydande kemiskteknisk
industri. Inom ett annat yrkesområde anser utredningen en förstärkning
av den allmänna yrkesinspektionens kapacitet likaledes vara
erforderlig, nämligen ifråga om byggnadsverksamhet. Härvidlag har utredningen
emellertid räknat med att de nyss nämnda befattningshavare, som
skulle handleda och övervaka den kommunala tillsynens utövande, därutöver
borde ägna sitt arbete åt tillsynen över byggnadsverksamheten samt att till
dessa befattningar därför företrädesvis byggnadstekniker borde ifrågakoinma.

Beträffande distriktsingenjörer och yrkesunderinspektörer anser utredningen
att ökningen av distriktens antal icke påkallar någon nyanställning
av befattningshavare utan endast en ny fördelning mellan distrikten av befattningshavare
inom dessa grupper. I vad avser yrkesunderinspektörerna
framhåller utredningen, att den föreslagna ändrade fördelningen av arbetsuppgifter
mellan den allmänna yrkesinspektionen och den kommunala tillsynen
beräknats medföra en icke obetydlig minskning av antalet sådana
mindre arbetsställen, som tillses av yrkesinspektionen. Detta skulle i och för
sig kunna motivera en minskning av antalet befattningshavare som har tillsyn
över dessa arbetsställen. Genom att eu sådan minskning icke föreslås
öppnas emellertid en möjlighet att intensifiera inspektionens verksamhet,
särskilt ifråga om mindre arbetsställen med sådana tekniska anordningar
eller arbetsförhållanden i övrigt att de ansetts böra bibehållas under den
allmänna yrkesinspektionens tillsyn.

För vart och ett av de nya inspektionsdistrikten föreslås ett kanslibiträde,
2 — H i hang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 98

Kanyl. Maj.ts proposition nr !)8 är 1956

ett kontorsbiträde och ett biträde i reglerad befordringsgång. Att tillgodose
detta behov genom överflyttning av personal från andra distrikt är med hänsyn
till arbetsbelastningen för expeditionspersonal vid dessa distrikt enligt
utredningens uppfattning icke möjligt. Snarare skulle kanslipersonalen på
övriga distrikt behöva förstärkas; bl. a. torde föreligga behov av en ökning
av den stenografikunniga personalen. Med hänsyn till kostnaderna har
utredningen emellertid stannat vid förenämnda förslag.

Utredningen har vidare anfört följande.

Vid våra överläggningar med yrkesinspektörerna har även berörts den
försöksvis genomförda anordningen att till yrkesinspektionen knyta läkare
med uppgift att biträda i tillsynsverksamheten, verkställa medicinsk-yrkeshygieniska
utredningar och följa yrkessjukdomarnas uppkomst och utveckling.
De yrkesinspektörer, inom vilkas distrikt dessa läkare varit stationerade,
har därvid uttalat att den medicinska assistens dessa läkare lämnat
varit av stort värde för inspektionens arbete. Andra yrkesinspektörer, vilka
icke eller endast i ringare mån kunnat få bistånd av dessa läkare, har yrkat
på att flera läkare måtte knytas till inspektionen.

Även enligt vår uppfattning är det värdefullt att till inspektionen knutits
läkare med särskilt intresse för frågor som sammanhänger med arbetarskyddet.
En ökning av antalet läkare inom inspektionen skulle säkerligen
vara till nytta. Vi anser oss emellertid efter en beräkning av kostnaderna
och med hänsyn till utredningens direktiv samt till ett i det följande framlagt
förslag angående arbetarskyddsstyrelsens läkarpersonal icke böra föreslå
någon utbyggnad av läkarinstitutionen inom yrkesinspektionen.

Den totala personalökningen för den allmänna yrkesinspektionen enligt
utredningens förslag uppgår sålunda till 24 befattningar, nämligen två yrkesinspektörer
i Ca 33, två förste distriktsingenjörer i Ca 29, två socialinspektörer
i Ca 25, 12 yrkesunderinspektörer i Ce 23, två kanslibiträden i Ca 11,
två kontorsbiträden i Ca 8 och två biträden i reglerad befordringsgång. Lönekostnaden
(i lägsta löneklass) beräknas till 348 480 kronor för år.

Tjänstebenämningen för yrkesunderinspektörerna föreslås av
utredningen ändrad till distriktsingenjör.

I fråga om kompetenskraven för viss personal inom den allmänna
yrkesinspektionen har utredningen anfört, att de högre befattningshavarna
icke sällan i sin verksamhet möter skyddsproblem, vilkas lösande
kräver sådana tekniska insikter som i regel förvärvas endast genom studier
vid teknisk högskola. Att avläggande av examen vid sådan högskola eller
förvärvande av däremot svarande utbildning uppsatts som en av de reguljära
huvudfordringarna för tjänsterna såsom yrkesinspektör, förste distriktsingenjör
och distriktsingenjör synes därför fullt motiverat. För distriktsingenjörstjänsterna
har särskilt stadgats att yrkesunderinspektör, som
visat stor duglighet och i övrigt har förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra distriktsingenjörstjänst, må kunna ifrågakomma till
sådan tjänst utan särskild dispens från kravet på högskoleexamen eller
däremot svarande utbildning. F. n. finns inom yrkesinspektionen åtta så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 ur 1956

som distriktsingenjörer tjänstgörande befattningshavare, vilka avancerat
från yrkesunderinspektörstjänst. En till distriktsingenjör befordrad yrkesunderinspektör
har därjämte förordnats till extra ordinarie förste distriktsingenjör.
För samarbetet mellan yrkesinspektionens befattningshavare torde
det vara av stor betydelse att gränsen mellan olika kategorier av inspekterande
befattningshavare sålunda kan överskridas. Utredningen uttalar förhoppningen,
att även i fortsättningen skall beaktas den i instruktionen angivna
möjligheten att till högre tjänster befordra kunniga, intresserade och
erfarna personer, även om de icke kunnat åberopa sig på betygsmeriter.

Utredningen har vidare övervägt möjligheten att till yrkesinspektionen
såsom inspekterande befattningshavare knyta personer, vilka längre tid
varit verksamma såsom arbetare inom industrin och därunder aktivt deltagit
i arbetarskyddet såsom skyddsombud eller annorledes. Resultatet av
dessa överväganden är att utredningen finner grundläggande kunskaper i
allmän teknologi böra krävas hos de befattningshavare inom yrkesinspektionen,
vilka huvudsakligen skall ägna sig åt inspektionsverksamhet. I vissa
hänseenden skulle emellertid utnyttjande i yrkesinspektionens tjänst av
personer med längre tids erfarenhet av industriellt arbete och verksamhet
såsom skyddsombud innebära betydande fördelar. Vidare synes det angeläget
att vidga rekryteringsbasen för yrkesinspektionens personal. Det bör
därför undersökas huruvida, med bibehållande i princip av nuvarande
krav på teknisk bildning, fordringarna på dokumentering av den tekniska
utbildningen kunde sättas lägre för personer med nyssnämnda erfarenheter
från industrin än vad nu regelmässigt sker. Utredningen anser sig icke
kunna framlägga preciserade förslag i detta hänseende, då icke allenast teoretiska
resonemang utan även praktisk erfarenhet bör läggas som grundval
för ett slutligt bedömande av denna fråga. Utredningen förordar därför, att
arbetarskyddsstyrelsen för tjänstgöring som yrkesunderinspektör anställer
någon eller några personer med nu angivna kvalifikationer. Härigenom och
genom iakttagande under en icke alltför kort tid av ifrågavarande befattningshavares
sätt att fullgöra sina arbetsuppgifter inom yrkesinspektionen
torde erhållas underlag för ett bedömande av frågan, om och i vilken omfattning
en rekrytering på sådant sätt av den inspekterande personalen i
fortsättningen kan befinnas ändamålsenlig.

Beträffande fördelningen av tillsyn suppgifterna mellan
de olika befattningshavarna har utredningen anfört, att enligt tjänstgöringsföreskrifterna
för yrkesinspektionens befattningshavare yrkesinspektören
i regel skall utöva tillsyn över de största arbetsställena samt förste
distriktsingenjör och distriktsingenjör tilldelas sådana större och medelstora
arbetsställen, som med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena
från skyddssynpunkt bör tillses av dessa befattningshavare. En utformning
av tjänstgöringsföreskrifterna i nu berörda delar så, att hänsyn
till arbetsställes storlek icke tillmätes sådan vikt vid tillsynsarbetets för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 är 1956

delning som föreskrifterna kan ge anledning till, synes kunna leda till en
noggrannare prövning av frågan, huruvida högre teknisk kompetens erfordras
för inspektion av ett visst arbetsställe. Denna prövning skulle kunna
resultera i, att i en del fall arbetsställen med större arbetarantal komme att
tilldelas yrkesunderinspektör, inom vars tjänstgöringsområde arbetsstället
är beläget. Härigenom skulle resemedel kunna sparas. Vidare skulle de
högre befattningshavarna kunna mera ägna sig åt sådana arbetsställen —
även mindre — där tillsynen kräver högre teknisk utbildning. Utredningen
förordar att arbetarskyddsstyrelsen tar utformningen av nu nämnda tjänstgöringsföreskrifter
under omprövning.

Utredningen bar föreslagit, att medel ställes till förfogande för utbildnings-
och fortbildningskurser för yrkesinspektionens befattningshavare
och har härom anfört bl. a. följande.

Nya material, nya maskinella och andra anordningar samt nya arbetsmetoder
kommer ständigt till användning inom produktionslivet. Var och en
av dessa faktorer medför nya arbetarskyddsproblem. Det är därför av synnerligen
stor vikt att de av inspektionens befattningshavare som har att
utöva inspektion på arbetsställen får tillfälle att följa den tekniska utvecklingen.
Även om de i viss mån kan göra detta genom självstudier av facklitteratur
och genom vad de inhämtar i samband med inspektionsbesök är detta
otillräckligt. Arbetarskyddsstyrelsen har haft mycket begränsade möjligheter
att bekosta befattningshavares resor för deltagande i studieverksamhet.
Inspektionens personal bör i avsevärt större utsträckning än hittills få tillfälle
att vidmakthålla och ytterligare förkovra sina tekniska och yrkeshygieniska
insikter. Vi föreslår därför att medel ställs till arbetarskyddsstyrelsens
förfogande för anordnande och främjande av studieverksamhet
bland yrkesinspektionens personal. Medlen avses till största delen komma
att åtgå till bestridande av resekostnader i samband med kurser och demonstrationsdagar.
Men även kursavgifter, i den mån avgiftsfrihet ej kan
utverkas, samt kostnader för anordnande av kurser etc. bör kunna utgå av
dessa medel. Med hänsyn till medlens huvudsakliga användning föreslås att
medelsanvisningen ges formen av en ökning av resemedelsposten i yrkesinspektionens
omkostnadsanslag''. Vi föreslår att beloppet tillsvidare, intill
dess erfarenhet vunnits, måtte fastställas till 25 000 kronor per budgetår.

Utredningen har erinrat, att arbetarskyddsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1955/56 hemställt om anvisande av 109 000 kronor för inköp
av vissa instrument för yrkesinspektionen. Särskilda medel för instrumentanskaffning
beviljades inte. För nämnda budgetår anvisades emellertid
ett reservationsanslag till utredning rörande koloxidförgiftningars uppkomst
och förebyggande. Yrkesinspektionen kommer härigenom att erhålla en
instrumentutrustning av stort värde icke blott för koloxidutredningen utan
även för inspektionens arbete i övrigt under avsevärd tid framåt. Utredningen
fortsätter:

De instrument som anskaffas för koloxidutredningen fyller emellertid yrkesinspektionens
instrumentbehov endast till en del. Sålunda behövs instrument
för uppmätning av förekomsten i luften i arbets- och andra lokaler av

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

syre, bensin, trikloretylen, nitrösa gaser, klor, svavelväte, cyanväte, fosgen
m. in. För bestämning av risker för bullerskada på en arbetsplats erfordras
instrument för mätning av ljudnivå och frekvens. Vidare behövs en
ljusmätare samt, för bedömning av ventilationsfrågor, ett instrument med
vilket man kan mäta lufthastighet. Ytterligare erfordras mätare för bedömning
av fuktigheten i luften och isolationsprovare för utredning av olycksfall
på grund av elektrisk ström. Den av styrelsen föreslagna anskaffningen
av kameror till yrkesinspektionens distrikt skulle innebära en besparing av
skriv- och ritarbete och medföra större exakthet och mindre risk för misstag
vid utarbetande av olycksfallsrapporter och verksamhetsberättelse.

Utredningen föreslår, att yrkesinspektionens omkostnadsanslag ökas med
50 000 kronor för instrumentanskaffning (engångsutgift).

Rörande resekostnader in. in. har utredningen anfört följande.

Tidigare har från yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens sida
ofta framhållits att knappheten på resemedel och medel för expenser i övrigt
avsevärt försvårat inspektionens arbete. Det har bl. a. uppgivits att såsom
angelägna ansedda inspektionsbesök måst uppskjutas till dess nya resemedel
ställts till förfogande och att planläggningen av inspektionsresor förryckts
av osäkerheten huruvida och, i så fall, när erforderlig förstärkning
av de distriktet tilldelade resemedlen skulle ske. Brist på expensmedel säges
ha medfört att brådskande förfrågningar och besked måst ske per post i
många fall, där ett telefonsamtal snabbare skulle ha gett samma resultat.

Med hänsyn till summan av de anslagskrav som framförs i detta betänkande
anser vi oss icke kunna föreslå ökning av nu berörda delar av yrkesinspektionens
omkostnadsanslag i vidare mån än som proportionellt svarar
mot den föreslagna ökningen av antalet distrikt och antalet befattningshavare.

Den kommunala tillsynen

Utredningen framhåller, att den kommunala tillsynen f. n. i ett stort antal
kommuner är av mycket ringa effektivitet. Rörande anledningarna härtill
anför utredningen bl. a. följande.

Den huvudsakliga anledningen till den kommunala tillsynens brister är
enligt vår uppfattning att åtskilliga kommuner tagit alltför lätt på sin uppgift
att medverka till ett tillfredsställande arbetarskydd för de inom kommunen
arbetande. Det ringa intresset från kommunernas sida bar bl. a.
yttrat sig däri, att specialutbildad, fast anställd personal icke anlitats för
tillsynens utövande i många av de fall, där kommunens storlek och yrkesverksamhetens
inriktning bort ge anledning till en sådan anordning. I sådana
och andra fall har vidare de kommunala tillsynsmännen beviljats en
i förhållande till deras arbetsuppgifter och det allmänna löneläget alltför
ringa ersättning för arbetet som tillsynsman och med tillsynens utövande
förenade kostnader. I flera kommuner har tillsynsmännen icke erhållit någon
som helst ersättning för fullgörandet av sina uppdrag. Dessa förhållanden
har medfört, att det mången gång varit omöjligt eller svårt att få tillsynen
utförd av personer med sådan utbildning eller yrkeserfarenhet som
erfordras för uppdraget. Tillsynsmännen tröttnar ofta på sitt arbete efter
mycket kort tid. Vakanser och täta ombyten av tillsynsmän har på många

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

håll i hög grad nedsatt den kommunala tillsynens effektivitet. I viss mån
torde också, enligt uttalanden av åtskilliga av de kommunala tillsynsorganen,
arbetet ha försvårats av att tillräcklig kontakt icke funnits mellan de
kommunala organen och den statliga yrkesinspektionen och att tillfredsställande
åtgärder från statens sida icke vidtagits för instruktion och information
åt de kommunala tillsynsmännen.

Om utredningen icke vågade räkna med, att det kommunala intresset av
att deltaga i arbetet för åstadkommande av ett arbetarskydd vid mindre
företag inom kommunen kunde stimuleras, skulle den ha ansett sig nödsakad
att överväga en minskning av den kommunala tillsynens arbetsuppgifter
eller ett fullständigt överförande till statliga organ av den del av tillsynen
över arbetarskyddet, som nu ankommer på kommunerna. Utredningen
tror emellertid, att det kommunala intresset för arbetarskyddet
skulle komma att öka, om den kommunala tillsynen tilldelades större och
intressantare arbetsuppgifter än nu. Utredningen föreslår därför en utökning
av den kommunala tillsynens arbetsfält till att omfatta större arbetsställen
och nya yrkesområden. Om de beslutande kommunala organen härigenom
får klart för sig, hur angeläget det är att tillsynen över arbetarskyddet
utövas av därför lämpade personer, kommer de säkerligen att bli mindre
njugga än nu vid bestämmandet av arvoden åt kommunala tillsynsmän. Utökningen
av den kommunala tillsynens arbetsområde skulle även göra
tillsynsmännens arbete mer omväxlande. Dessa omständigheter — bättre
ersättning och intressantare arbete — skulle säkerligen göra det lättare att
i kommuner, där tillsynen även i fortsättningen förblir en bisyssla, förmå
lämpliga personer att åtaga sig uppdraget och få dem att längre tid behålla
detsamma. Utredningen räknar vidare med att den allmänna yrkesinspektionen
skall beredas möjlighet att mera kontinuerligt än nu hålla kontakt
med de kommunala tillsynsmännen och ge dem instruktioner och råd angående
utförandet av deras arbete.

Utredningen har vidare anfört, att tillsynen i regel utövas på ett fullt
tillfredsställande sätt där den omhänderhas av tjänstemän hos hälsovårdsnämnd,
vilket oftast är fallet i städer och även förekommer i många andra
kommuner. På grund av kommunindelningsreformen räknar utredningen
med att fackutbildade tjänstemän kommer att anställas i allt större omfattning.

Med hänsyn till det anförda och för att erhålla en enklare gränsdragning
än den nu tillämpade föreslår utredningen en ny metod för gränsdragningen
mellan kommunal och statlig tillsyn. Enligt denna metod skall
arbetsställen, vid vilka i regel sysselsätts minst tio arbetstagare, alltid
stå direkt under statlig uppsikt och detta skall gälla även arbetsställen med
mindre arbetsstyrka inom vissa yrkesområden, där tillsyn genom den statliga
yrkesinspektionens försorg anses böra ske på grund av risker för yrkesskador
eller av annan anledning. För mindre arbetsställen (d. v. s. med i
regel färre än tio arbetstagare) inom alla andra yrkesområden skulle enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 är 1956

denna metod avgörandet, huruvida ett arbetsställe skall ligga under kommunal
tillsyn eller ej, grundas på en bedömning av riskerna för yrkesskador
vid varje arbetsställe. Ansvaret för denna bedömning skulle åvila yrkesinspektörerna.

Med hänsyn till olycksfallsfrekvensen och den maskinella utrustningen
bör malmbrytning, malmförädling, metallindustri och träindustri alltid,
oavsett arbetarantalet, ligga under statlig tillsyn. F. n. ligger jordbruket i
allmänhet direkt under statlig tillsyn, men enligt arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter skall jordbruk, där maskinella hjälpmedel, högtrycksångpanna
eller hydrofor icke används, stå under kommunal tillsyn. Utredningen föreslår,
att även arbetarskyddet vid samtliga jordbruk som faller under arbetarskyddslagens
bestämmelser skall stå direkt under den allmänna yrkesinspektionens
tillsyn.

I fråga om byggnadsverksamheten har utredningen anfört följande.

Byggnadsverksamheten ligger f. n. under kommunal tillsyn i vad det gäller
mindre arbetsställen med enklare maskinella hjälpmedel. Stora risker
för olycksfall förefinns emellertid inom denna verksamhet även vid mindre
arbetsställen. Man har därför anledning att överväga, om icke all byggnadsverksamhet
bör läggas direkt under statlig tillsyn. A andra sidan medför
byggnadsverksamhetens särskilda karaktär att en lokal tillsyn i vissa fall
kan vara mera effektiv än övervakning från ett på annan ort stationerat
tillsynsorgan. Utmärkande för byggnadsverksamheten är ju bl. a. att permanenta
arbetsställen icke finns; de flesta byggnadsarbeten påbörjas och
avslutas helt inom loppet av ett år. Rörligheten på byggnadsmarknaden gör
det omöjligt eller i varje fall mycket svårt för yrkesinspektionens distriktsorgan
att få reda på, följa och övervaka alla byggnadsarbeten i en kommun.
Kommunens egna organ har mycket större möjligheter i dessa hänseenden;
vissa av dem har även (ur andra synpunkter än arbetarskyddets) ålagts att
följa byggnadsverksamheten inom kommunen och utöva kontroll över densamma.
Sådana kommunala organ har också i avsevärd omfattning i sin
tjänst personal, som skulle kunna tillse arbetarskyddet även vid andra
byggnadsarbeten än sådana som nu ligger under kommunal tillsyn. Med
hänsyn till nämnda förhållanden förordar vi att byggnadsverksamheten i
princip skall ligga under kommunal tillsyn. Den hänsyn, som för övriga yrkesgrupper
skall tas till antalet i regel sysselsatta arbetstagare, skulle icke
gälla för byggnadsarbete, där arbetsstyrkan växlar och olika yrkeskategorier
avlöser varandra. Däremot skulle yrkesinspektör med hänsyn till särskilda
förhållanden — exempelvis arbetets storlek och vid dess utförande
använda metoder, som innebär speciell risk för yrkesfaror — äga besluta, att
visst eller vissa byggnadsarbeten inom en kommun skall stå direkt under
den statliga yrkesinspektionens tillsyn.

Utredningen anser, att en lämplig avvägning av arbetsfördelningen mellan
de statliga och de kommunala tillsynsorganen skulle erhållas därigenom,
att yrkesinspektörerna åläggs att vid de avgöranden angående mindre arbetsställens
läggande under statlig eller kommunal tillsyn som ankommer
på dem iaktta, åt! därigenom antalet arbetsställen under kommunal tillsyn
inom distriktet skall bli ungefär lika stort som summan av hela antalet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

de arbetsställen, vilka enligt nuvarande bestämmelser skall ligga under
kommunal tillsyn, och halva antalet av de arbetsställen med i regel färre än
tio arbetstagare, vilka enligt sistnämnda bestämmelser skall ligga under
statlig tillsyn. Det totala resultatet vid genomförande av utredningens förslag
beräknas enligt 1953 års siffror bli, att hela antalet arbetsställen under
kommunal tillsyn ökades från ca 80 000 till ca 88 000, sålunda en total
ökning med i det allra närmaste 10 procent. För de enskilda kommunerna
kan de föreslagna överflyttningarna dock väntas ge avsevärt mer varierande
ändring i storleken av den kommunala tillsynens arbetsbörda än nämnda
medeltal anger.

För att förbättra kontakten mellan yrkesinspektionen och de kommunala
tillsynsmännen föreslår utredningen viss förstärkning av inspektionens
personal. Härom har utredningen anfört bl. a. följande.

De kommunala tillsynsmännen klagar i många fall över att de ej har den
kontakt med yrkesinspektionen och den vägledning av yrkesinspektionen
som de anser sig behöva för att rätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Med hänsyn till den arbetsbörda som vilar på yrkesinspektörerna och övriga
resande befattningshavare samt till den ökade insats av den kommunala
tillsynen som vi avser, förordar vi att i varje distrikt utom Stockholms
stad utöver nuvarande personal skall finnas en yrkesunderinspektör med
uppgift att övervaka de kommunala tillsynsmännen och att genom upplysningar
och anvisningar understödja och stimulera deras arbete. Hans tjänsteresor
bör planläggas med tanke på att han skall besöka de kommunala
tillsynsmännen. Vid dessa besök bör han granska den kommunala tillsynens
register samt, i den mån så visar sig önskvärt ur övervaknings- och
instruktionssynpunkt, följa tillsynsmännen vid deras besök på arbetsplatser.
Han bör vidare tillse, att nya tillsynsmän får instruktions- och arbetsmaterial.
Det bör ankomma på honom att ta hand om de rapporter, som insändes
av de kommunala tillsynsmännen, samt ombesörja att eventuellt erforderlig
komplettering av rapporterna verkställs. Han bör vidare kontrollera
att de kommunala tillsynsmännens register över arbetsställena är fullständiga
och aktuella och att tillsynsmännen fullgör sin skyldighet att till
den allmänna yrkesinspektionen anmäla tillkomsten av nya arbetsställen.
Slutligen bör han omedelbart anmäla till yrkesinspektören, om till hans kännedom
kommer förhållanden beträffande den kommunala tillsynen som synes
böra bli föremål för yrkesinspektörens uppmärksamhet.

De nya befattningarna, som enligt detta förslag skall inrättas hos den allmänna
yrkesinspektionen, avses även för en annan arbetsuppgift med nära
anknytning till den kommunala tillsynen, nämligen inspektion av arbetarskyddet
inom byggnadsbranschen. Byggnadsverksamheten innefattar speciella
yrkesrisker och är även i andra avseenden särpräglad. Det är därför
önskvärt, att de arbetsställen inom byggnadsverksamheten, vilka med hänsyn
till särskilda förhållanden icke står under kommunal tillsyn utan ansetts
böra inspekteras av befattningshavare vid den allmänna yrkesinspektionen,
som regel anförtros åt befattningshavare med teoretiska insikter och
praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket. Dessa befattningar bör därför,
där ej speciella förhållanden föranleder till annat, besättas med erfarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

byggnadstekniker. Kombinationen av de två nu nämnda arbetsuppgifterna
synes ändamålsenlig med hänsyn till att dessa befattningshavare genom sin
kontakt med de kommunala tillsynsmännen får särskilda möjligheter att
hålla reda på tillkomsten av nya byggnadsarbeten och bedrivandet av sådana
arbeten.

Utredningen föreslår vidare, att infor in ationsdagar för de kommunala
tillsynsmännen anordnas oftare än hittills, minst en gång årligen i
varje inspektionsdistrikt, samt att de därvid närvarande kommunala tillsynsmannen
av statsmedel skall erhålla resekostnadsersättning och traktamente
enligt klass III C allmänna resereglementet för informationsdagar
och resdagar. Kostnaderna härför liksom för lokalhyra, i den män lokal
måste förhyras, samt för duplicering och distribution bland deltagarna av
föredragsreferat och annat informationsmaterial bör bestridas ur yrkesinspektionens
omkostnadsanslag. Med hänsyn härtill bör detta anslag höjas
med 30 000 kronor.

Utredningen föreslår en ändring i arbetarskyddslagens bestämmelser
om den kommunala tillsynen. Utredningen anför, att
hälsovårdsnämndernas personal icke kan A7äntas ha de tekniska fackkunskaper
som bör finnas hos dem som skall utöva tillsyn över arbetarskyddet
vid byggnadsverksamhet. Personal med sådana kunskaper tinns däremot
hos byggnadsnämnderna i flertalet städer, många köpingar och ett antal
landskommuner. Det ligger nära till hands att tänka sig att denna personal
borde tas i anspråk även för tillsynen över arbetarskyddet vid byggnadsarbeten,
i synnerhet som byggnadsnämnderna enligt byggnadsstadgan har
att utöva viss tillsyn över skyddsåtgärder vid byggnadsarbeten. Utredningen
förordar, att bestämmelserna om kommunernas medverkan vid tillsynen av
arbetarskyddet ändras så, att den kommunala tillsynen i vad den avser
byggnadsverksamhet skall ankomma på tillsynsmän, utsedda av byggnadsnämnd,
medan tillsynen i övrigt skall omhänderhavas av tillsynsmän, utsedda
av hälsovårdsnämnd. En sådan ändring kommer säkerligen att medföra
att de byggnadsnämnder, som har byggnadstekniskt fackkunnig personal
till sitt förfogande, i regel utser tillsynsmän bland denna personal.
Även i de fall, då byggnadsnämnd icke har sådan personal, torde lämpliga
tillsynsmän för byggnadsverksamhet lättare kunna erhållas, om byggnadsnämnd
skall utse sådana tillsynsmän, än om detta ombesörjs av hälsovårdsnämnd.
En sådan uppdelning av den kommunala tillsynens omhänderhavande
förutsätter emellertid ändring av arbetarskyddslagen och instruktionen
för yrkesinspektionen samt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter angående
den kommunala tillsynen. Ett förslag till ändring av arbetarskyddslagen
i förevarande del framlägges av utredningen. Denna förordar dock att
förslaget upptages till slutlig behandling separat från övriga i betänkandet
framlagda förslag och att det prövas först i samband med de förslag, som
under år 1956 väntas komma att framläggas av 1951 års byggnadsutredning.
Intill dess en ändring av arbetarskyddslagen kommer till stånd synes

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

lämpligt att yrkesinspektörerna söker förmå hälsovårdsnämnderna att utse
särskilda tillsynsmän för arbetarskyddet vid byggnadsverksamhet och att
vid utseende av tillsynsmän samråda med resp. byggnadsnämnder.

Den relativt ringa utvidgning av den kommunala tillsynens arbetsområde
som utredningen föreslagit torde icke medföra sådan ökning av kommunernas
kostnader för denna tillsyn att den motiverar den komplicering av statsbidragssystemet,
som införande av statsbidrag till dessa kostnader skulle
medföra. Utredningen anser sig med hänsyn härtill icke böra förorda något
statsbidrag till dessa kostnaders gäldande.

Partsrepresentation inom yrkesinspektionens distrikt

Med anledning av en av 1948 års riksdag gjord hemställan tillkallade
chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
30 juni 1948 tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
av frågan om partsrepresentation inom yrkesinspektionens distrikt.
De sakkunniga avgav i september 1950 ett betänkande (SOU 1950: 30),
vari de förordade i huvudsak följande: I yrkesinspektionens distrikt skulle
införas partsrepresentationer i form av rådsorgan. Antalet ledamöter i varje
rådsorgan borde vara sex. Ledamöterna borde utses av Kungl. Maj:t, två
efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, två efter förslag av Landsorganisationen
i Sverige och en efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.
Den sjätte ledamoten borde vara läkare och utses efter förslag
av medicinalstyrelsen. För partsrepresentanterna borde utses ersättare efter
förslag av resp. organisation. Yrkesinspektören skulle vara ordförande
och föredragande men ej ledamot av rådsorganet. Detta borde sammanträda
minst två gånger om året och därutöver så ofta som yrkesinspektören
funne lämpligt med hänsyn till föreliggande ärenden. Rådet skulle
icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande kunna underställas sådana
frågor av större vikt eller principiell art som arbetarskyddsstyrelsen skall
handlägga men i övrigt alla viktigare spörsmål inom yrkesinspektionens
verksamhet. Det borde vidare åligga yrkesinspektören att regelbundet informera
rådet om inspektionsarbetet i distriktet. Vid rådets sammanträden
skulle föras protokoll, till vilket ledamot ägde anteckna sin mening. Föredraganden
(yrkesinspektören) skulle vara skyldig att anteckna sin mening,
om denna avveke från flertalet av de närvarandes. Protokollen skulle
delges arbetarskyddsstyrelsen, inom vilken frågor rörande de lokala partsrepresentationerna
borde anses utgöra partsärenden.

Betänkandet remissbehandlades men har sedermera inte föranlett annan
åtgärd än att frågan om partsorgan, när arbetarskyddsutredningen tillkallades,
överlämnades till denna utredning för förnyad behandling.

Efter att ha övervägt de erinringar som vid remissbehandlingen av förenämnda
betänkande gjordes mot införande av partsrepresentation i yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr i)8 år 1956

inspektionens distrikt, har arbetarskyddsutredningen kommit till uppfattningen,
att en sådan åtgärd skulle medföra övervägande fördelar för yrkesinspektionen
och för arbetarskyddet i dess helhet. Särskilt avseende har utredningen
fäst vid att partsrepresentationen komme att bli ett forum för
regelbundet återkommande sammanträffanden mellan yrkesinspektören
och distriktsrepresentanter för arbetsmarknadens parter. Genom det utbvle
av informationer och det samråd, som där skulle förekomma, kunde
säkrare underlag erhållas för inspektionens handläggning av aktuella
ärenden. Därjämte skulle större förståelse kunna vinnas för inspektionens
arbete och ställningstaganden hos de representerade parterna. Utredningen
förordar sålunda, att partsrepresentation införes i yrkesinspektionens distrikt.

Rörande de ärenden, som bör föredragas i representationen, har utredningen
anfört följande.

1) Användande av föreläggande och förbud som tvångsmedel. Föreläggande
och förbud kan medföra allvarliga ekonomiska och andra konsekvenser
för arbetsgivare, markägare och innehavare av nyttjanderätt till mark
samt för arbetstagare vid av åtgärden berört arbetsställe samt kan även indirekt
medföra sådana konsekvenser för andra personer och för den kommun,
vari arbetsstället är beläget. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att
ärende av detta slag om möjligt upptages till överläggning i partsrepresentationen
innan åtgärd vidtages. Tvångsmedlen tillgrips i regel först efter
upprepade kontakter med arbetsgivaren och sedan det visat sig, att råd och
anvisningar från yrkesinspektionens sida lämnats utan avseende. De torde
därför i allmänhet kunna anstå under den tid som åtgår för ärendets behandling
i partsrepresentationen. Men givetvis förekommer också att yrkesinspektören
finner en så allvarlig situation föreligga, att han anser ett
omedelbart ingripande vara av nöden. Detta torde regelmässigt vara fallet,
när omedelbart verkande förbud utfärdas med stöd av bestämmelserna i 53
§ andra stycket arbetarskyddslagen. Det är självklart att i dessa och liknande
fall åtgärds fördröjande för ärendets behandling i partsrepresentation
icke får förekomma.

2) åtalsanmälningar. Innan en så uppseendeväckande och för den anmäldes
del så ingripande åtgärd som en åtalsanmälan vidtages av yrkesinspektör,
synes yrkesinspektören böra samråda med partsrepresentanterna
om lämpligheten av anmälan. Detta bör gälla såväl i fråga om åtal mot arbetsgivare
för förseelse mot bestämmelse i arbetarskyddslagen eller författning
i anslutning till denna lag som åtal mot arbetstagare enligt 07 § arbetarskyddslagen.

3) Avgivande av årsberättelse. Denna arbetsuppgift måste ankomma på
Yrkesinspektören. Det förefaller oss emellertid lämpligt atl partsrepresentanterna
får ta del av berättelsen, innan den avgives.

4) Framställningar från yrkesinspektören angående användande av till
arbetarskgddsstgrelsens förfogande stående tvångsmedel. Beträffande motiveringen
för förslaget i denna del hänvisas til! vad vi anfört under p. 1 ).

5) Besvarande av remisser från statliga myndigheter av ärenden av mera
allmänt intresse eller principiell betydelse eller av särskild vikt för de arbetsgivare
och arbetstagare som berörs därav.

Kiirnjl. Maj.ts proposition nr 08 år 1956

6) Framställningar från grkesinspektören om personal- eller medelsbehov
för yrkesinspektionens verksamhet inom distriktet. Då partsrepresentanterna
står utanför inspektionen men doek har tillfälle att nära följa dess
verksamhet inom distriktet, bör uttalanden från dem i berörda frågor tillmätas
visst värde vid högre myndigheters bedömande av viktigare sådana
frågor.

1) Planläggning av distriktets informations- och propagandaverksamhet.
Det synes oss som om partsrepresentanterna skulle ha stora möjligheter att
förmå sina huvudmän inom distriktet att aktivt samarbeta med yrkesinspektionen
i sådan verksamhet. Som särskild anledning till engagerande
av partsrepresentalionen i detta avseende må framhållas att de enskilda
sammanslutningarna till främjande av arbetarskydd endast undantagsvis
har läns- eller lokalavdelningar.

8) Övriga ärenden av större vikt och andra ärenden, däri ledamot av
representationen kan antagas lämna upplysningar om förhållanden av betydelse
för ärendes behandling eller yrkesinspektören anser sig höra lämna
partsrepresentanterna upplysningar om inspektionens verksamhet och ställningstaganden
av arbetarskyddsstyrelsen.

Bedömandet i aktuella fall av vilka ärenden som enligt angivna riktlinjer
skall anmälas och föredragas inför partsrepresentationen bör ankomma på
yrkesinspektören, men även ärende som ej anmäls av yrkesinspektören bör
kunna behandlas på sammanträde, där ledamot av representationen så påkallar.
Ärende, som enligt dessa riktlinjer bort före avgörandet föredras
inför representationen men som på grund av sin brådskande natur avgjorts
utan sådan föredragning, bör i efterhand anmälas till representationen.

Arbetarskyddsutredningen har i likhet med den tidigare utredningen i
ämnet funnit en partsrepresentation med allenast rådgivande funktioner
vara den lämpligaste formen för partsrepresentanters medverkan i ledningen
av yrkesinspektionens arbete inom ett distrikt. Enligt 21 § instruktionen
för yrkesinspektionen är yrkesinspektör såsom distriktschef ansvarig
för att den allmänna tillsynstjänsten på tillbörligt sätt fullgöres inom
distriktet. Han äger företaga ändring i åtgärd, som vidtagits av honom underställd
befattningshavare eller av kommunal tillsynsman. Skulle yrkesinspektörs
beslutande i vissa fall övertagas av en styrelse, medan den i likartade
men brådskande fall alltjämt måste utövas av honom, komme detta
att medföra en sådan splittring av ansvaret för verksamheten som måste
minska inspektionens möjlighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden. Otvivelaktigt skulle också yrkesinspektörens auktoritet
inom och utom inspektionen försvagas genom en sådan anordning.

Utredningen förordar alltså att partsrepresentationen utformas såsom
ett rådgivande organ. För att markera dess karaktär och syfte synes det
lämpligen kunna ges benämningen »förtroenderåd».

Yrkesinspektören skall enligt förslaget vara ordförande i sitt distrikts
förtroenderåd. Utöver ordföranden bör rådet bestå av sex medlemmar. De
bör utses av Kungl. Maj :t, två efter förslag av De svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, två efter förslag av Landsorganisationen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

Sverige och en efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation. Den
sjätte medlemmen bör utses bland personer i kommunal tjänst eller med
erfarenhet i kommunala värv. För samtliga medlemmar bör i samma ordning
utses och föreslås ersättare.

Som motiv för förslaget att i rådet skall ingå en kommunalman åberopar
utredningen kommunernas ansvar för utseende och avlönande av de under
den allmänna yrkesinspektionens ledning ställda kommunala tillsynsmännen
samt utredningens förslag om utökning av den kommunala tillsynens
arbetsområde och åtgärder för ökande av dess effektivitet.

I olikhet med den tidigare utredningen föreslår arbetarskyddsutredningen
icke, att i rådet alltid skall ingå en läkare. Flertalet av de ärenden, som
skall behandlas av rådet, torde ligga utanför en läkares intressesfär, och,
i de fall, där information av medicinsk auktoritet erfordras, bör yrkesinspektören
införskaffa sådan genom hänvändelse till arbetarskyddsverkets
läkare eller till någon i allmän tjänst anställd läkare inom distriktet.

För att fortlöpande kontakt skall kunna upprätthållas synes rådet böra
sammanträda i genomsnitt minst en gång i kvartalet och varje sammanträde
beräknas taga en arbetsdag i anspråk. Utöver dessa sammanträden bör
rådet hålla extra sammanträden i samband med besök på arbetsställen, såväl
på inspektionens kansliort som på andra orter inom distriktet, för att
genom samtal med arbetsgivare, arbetsledare och arbetare samt besiktning
av lokaler och maskiner få en levande bild av arbetsförhållanden, som är
eller kan väntas bli föremål för överläggningar inom rådet. Sådana extra
sammanträden bör ske högst två dagar om året. För distrikt I (Stockholms
stad) räknas icke med några rådssammanträden utom Stockholm.

Sammanträdesarvodet till ledamöterna (utom yrkesinspektören eller ställföreträdare
för honom) bör fastställas till 35 kronor per dag. Vid resor
i samband med sammanträdena bör till ordförande och ledamöter utgå resekostnads-
och traktamentsersättning. Utredningen beräknar, att i andra
distrikt än distrikt I i regel två av ledamöterna kommer att vara bosatta
utom distriktets kansliort ävensom att den genomsnittliga rese- och traktamentskostnaden
för dessa ledamöters resor till sammanträden på stationeringsorten
samt för samtliga ledamöters resor för studiebesöken bör upptagas
till 50 kronor per person och dag.

Kostnaderna för parisrepresentationen enligt detta förslag och under nu
angivna förutsättningar beräknas för sammanträdesarvoden till 16 380
kronor samt för reseersättningar till 12 000 kronor eller till sammanlagt
28 380 kronor för år.

Specialinspektörerna

Utredningen bar i fråga om specialinspektörerna lagt fram förslag endast
beträffande skogsyrkesinspektionen, specialinspektionen för elektriska
stark strömsanläggningar samt stuveriinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 08 år 1956

Utredningen anser sig av kostnadsskäl förhindrad att tillstyrka ett till
utredningen framfört förslag om utökning av antalet distrikt inom skogsyrkesinspektionen
från två till tre. Otvivelaktigt synes emellertid
vara att skogsyrkesinspektionen i norra distriktet är i stort behov av en personalförstärkning.
Därvid synes närmast böra ifrågakomma att inrätta en
befattning såsom biträdande skogsyrkesinspektör. Skogsyrkesinspektionens
möjligheter att besöka arbetsplatser och i övrigt fullgöra sina åligganden
skulle därigenom avsevärt öka. Särskilt med hänsyn till den fortgående
mekaniseringen av skogsarbetet är det angeläget att inspektionerna kommer
oftare och att intresset för arbetarskyddet stärks genom en forcerad
upplysningsverksamhet och genom yrkesutbildning. Utredningen förordar,
att en befattning såsom biträdande skogsyrkesinspektör i lönegrad Ca 29
inrättas inom norra distriktet. Tjänsten såsom assistent bör bibehållas, om
skogsyrkesinspektionen skall erhålla någon verklig personalförstärkning
genom den nu föreslagna befattningen. Det torde bli lättare att besätta
assistenttjänsten, om befordringsmöjligheterna inom skogsyx-kesinspektionen
förbättras enligt nu framlagda förslag. Med hänsyn till den arbetsbörda,
som åvilar kanslibiträdet i norra distriktet, synes personalen i detta distrikt
därjämte böra förstärkas genom inrättande av en halvtidstjänst såsom
kontorsbiträde i lönegrad Ce 8.

I skogsyrkesinspektionens arbete är flera av de ämnen, som studeras vid
högre och lägre skogsutbildningsanstalter, av mycket ringa betydelse.
I synnerhet om brist på lämpliga sökande med examen från dessa läroanstalter
föreligger, synes därför enligt utredningens mening lämpligt att
försöka rekrytera befattningar hos skogsyrkesinspektionen med personer
som, utan att ha avlagt examen vid skoglig läroanstalt, inhämtat goda kunskaper
i de ämnen, som är av större betydelse för inspektionens verksamhet,
genom praktiskt arbete i skogen. Kompetensbestämmelserna för skogsyrkesinspektionens
personal hindrar icke att sådana försök göres.

Beträffande specialinspekti onen för elektriska starkströmsanläggningar
har utredningen anfört, att den nuvarande
tillsynen över arbetarskyddet i vad det avser skydd mot skador av elektrisk
ström icke är tillfredsställande. Om den allmänna yrkesinspektionens resande
befattningshavare finge befogenhet och skyldighet att utöva viss tillsyn
även beträffande risker för skador på grund av elektrisk ström, skulle
detta innebära, att sådan tillsyn kunde utövas på ett större antal axbetsplatser.
Utredningen förordar, att arbetarskyddsstyrelsen beslutar en jämkning
av gränsen mellan yrkesinspektörs och ifrågavarande specialinspektörers
befogenhet, som möjliggör den av utredningen åsyftade ordningen.

I fråga om stuveriinspektionen anför utredningen, att fartygsinspektionen
har exklusiv befogenhet att vidtaga åtgärd på grund av bristfällighet
rörande anordning ombord, hörande till fartygs utrustning. Detta
förhållande synes kunna medföra viss risk för yrkesskador i fall, då yrkes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

inspektionens befattningshavare finner reparation eller ersättande helt eller
delvis av fast anordning på fartyg böra ske, innan stuveriarbete påbörjas
eller fortsättes. Utredningen förutsätter, att den brist i tillsynen, som föreligger
på detta område, avhjälps genom samråd och lämpliga åtgärder av
arbetarskyddsstyrelsen och fartygsinspektionen.

Kostnadsberäkning

Yrkesinspektionens avlöningsanslag skulle enligt utredningens i
det föregående återgivna förslag ökas med 348 480 kronor för personal till
den allmänna yrkesinspektionen, 25 068 kronor för personal till skogsyrkesinspektionen
och 16 380 kronor för arvoden till ledamöter av förtroenderåden.
Den sammanlagda årliga ökningen skulle sålunda bli 389 928 kronor
eller i runt tal 390 000 kronor.

I fråga om yrkesinspektionens omkostnadsanslag har utredningen
beräknat, att posten till sjukvård m. m. med hänsyn till de föreslagna personalförstärkningarna
behöver ökas med 1 300 kronor.

Posten till reseersättningar föreslås med anledning av den föreslagna
ökningen av antalet inspekterande befattningshavare uppräknad med 19/117
av det för innevarande budgetår anvisade beloppet 495 000 kronor eller med
80 500 kronor. Såsom tidigare nämnts har utredningen vidare föreslagit, att
posten skall ökas med 25 000 kronor för studieverksamhet för yrkesinspektionens
personal, 30 000 kronor för informationsdagar för kommunala tillsynsmän
och 12 000 kronor för reseersättningar till ledamöter i förtroenderåden.
Den sammanlagda ökningen beräknas alltså till 147 500 kronor.

Posten till expenser föreslås ökad med 16 000 kronor för städnings- m. fl.
kostnader avseende två nya inspektionsdistrikt samt med 40 000 kronor
för anskaffning av möbler och andra inventarier för dessa distrikt. Såsom
förut nämnts har utredningen vidare föreslagit, att 50 000 kronor skall anvisas
för inköp av instrument. För inköp av etiketter in. m. till nya inspektionsböcker
har utredningen beräknat 1 000 kronor, ökningen av expensposten
beräknas alltså till 107 000 kronor. Inberäknat kostnaderna för flyttningsersättningar
i samband med tillsättande av de föreslagna nya tjänsterna
(50 000 kronor) beräknar utredningen sålunda, att omkostnadsanslaget
behöver ökas med 305 800 kronor eller i avrundat tal 306 000 kronor. Härtill
kommer hyreskostnader för erforderliga nya lokaler.

Yttranden över arbetarskyddsutredningens betänkande

Allmänt

Till en början torde få återges vissa uttalanden av mera allmän innebörd
rörande arbetarskyddsutredningens förslag.

Arbetarskgddsstgrelsen anför, att utredningens förslag endast utgör en

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1956

etapp i utbyggnaden av arbetarskyddsverket. Den föreslagna utbyggnaden
är nödvändig men ej tillräcklig för ett i dagens läge fullt effektivt arbetarskydd.
Styrelsen vill med största allvar understryka, att det — om statsmakterna
icke anser sig kunna medgiva en större utbyggnad än den föreslagna
— måste hållas i minnet, att arbetarskyddsverket med dessa resurser
icke kan åstadkomma en fullt effektiv tillsynsverksamhet.

Överståthållarämbetet yttrar, att ett effektivt arbetarskydd förutsätter en
på samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare byggd skyddsverksamhet
av delvis frivillig natur. En ovillkorlig förutsättning är dock, att samhällets
tillsynsorgan i sig rymmer jämväl en rådgivande verksamhet av sådan
omfattning att de för skyddsarbetet på ett arbetsställe närmast ansvariga
får den vägledning och tekniska hjälp som erfordras. Ämbetet konstaterar,
att utredningens förslag uppenbarligen är starkt påverkade av den reservation
mot mera betydande utbyggnad av tillsynsorganen, som direktiven
innehåller. Det vore dock beklagligt, om besparingsskäl tvingat utredningen
att avstå från förslag, som icke stannar vid en ganska obetydlig effektivisering
utan framför allt tar sikte på tillsynsmyndigheternas uppgifter av
tekniskt rådgivande och allmänt upplysande karaktär. Länsstyrelsen i
Stockholms län finner rekommendationerna i betänkandet i huvudsak gå
ut på en skäligen begränsad utbyggnad på särskilda punkter av den administrativa
tillsynsapparaten. Länsstyrelsen anser det så mycket naturligare,
att denna apparat i anledning av framförda klagomål nu i viss grad förstärkes,
som det redan vid det nuvarande arbetarskyddsverkets tillkomst
stod fullkomligt klart, att den då förordade ramen ej var att anse som slutgiltig.
Dock är, på sätt i direktiven sägs, möjligheterna att genom de statliga
organen förbättra effektiviteten hos arbetarskyddsverket på det hela
taget begränsade. Den bästa lösningen utgör ett förtroendefullt samarbete
i fria former mellan arbetsgivare och arbetstagare på de skilda arbetsplatserna.
Företagsnämnderna synes kunna vara ett lämpligt forum för dylik
kontakt. Länsstyrelsen finner det vara en påtaglig brist hos utredningen,
att nu berörda grundläggande synpunkter ej blivit vederbörligen beaktade.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser likaledes, att den viktigaste insatsen
i fråga om arbetarskyddet måste ankomma på arbetsgivarna och arbetstagarna
själva samt deras organisationer. Även samhällets uppgift är dock
betydelsefull. Såsom framgår av utredningen kan den samhälleliga apparaten
härvidlag ej anses fylla skäliga krav på effektivitet.

Landsorganisationen uttalar, att — även om man med fog må framhäva
betydelsen av den lokala säkerhetstjänst, som kan åstadkommas genom
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter eller eljest — detta
icke får innebära någon nedvärdering av det tekniska arbetarskyddet och
yrkesinspektionen. Arbetarna kräver med odisputabel rätt, att de tekniska
skyddsanordningarna göres så betryggande, som över huvud är tekniskt
möjligt, och att dessa anordningar effektivt kontrolleras genom offentliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

organ. Organisationen finner angeläget att understryka detta. Det lurar en
fara i den alltför ofta framträdande tendensen att ensidigt framhäva yrkesskadornas
subjektiva orsaksfaktorer. De tekniska skyddsanordningarna —
deras anbringande, vidmakthållande och kontrollerande — måste vara det
grundläggande i allt arbetarskydd. På den lokala säkerhetstjänsten däremot
har man att bygga i kampen mot de yrkesskador, som undandrager
sig teknisk prevention. Med den betydelse som organisationen sålunda tilllägger
det tekniska arbetarskyddet och yrkesinspektionen anser sig organisationen
böra beklaga, att direktiven för utredningen icke medgivit någon
mera väsentlig utbyggnad och upprustning av tillsynsorganisationen. Man
kan sålunda icke undgå intrycket, att utredningen föranletts att vid sina
förslag om personalförstärkning o. s. v. fästa alltför stor vikt vid statsfinansiella
hänsyn. Inom den kostnadsram, till vilken utredningen ansett
sig hänvisad, torde förslagen — särskilt i fråga om fältarbetet — dock
kunna sägas betyda en ej oväsentlig effektivisering av den nuvarande tillsynen.

Statskontoret anför, att vid bifall till utredningens förslag yrkesinspektionens
avlönings- och omkostnadsstat skulle ökas med ca 16 resp. nära 28 %
och arbetarskyddsstyrelsens motsvarande anslag med ej fullt 28 resp. ca
19 %. Härvid har hänsyn ej tagits till engångsutgifter. Även om uppräkningen
procentuellt sett ej kan betecknas som påfallande hög, lär dock de
totala merutgifterna i rådande budgetära läge vara av sådan storleksordning,
att vissa begränsningar i förslagen får anses påkallade.

I några yttranden har mera utpräglat kritiska synpunkter på utredningsresultatet
framförts. Sålunda anför riksförsäkringsanstalten, att den genomsnittliga
inspektionsfrekvensen inom den allmänna yrkesinspektionen
— uttryckt i år mellan besöken på varje arbetsställe — år 1954 uppgick till
2,55 för hela riket. År 1948, då de registrerade arbetsställena var i stort sett
lika många som förstnämnda år, utgjorde frekvenstalet 2,5. Någon förbättring
av inspektionsfrekvensen har alltså icke skett sedan tillsynen över arbetarskyddet
år 1949 omorganiserades, trots att antalet inspekterande befattningshavare
år 1948 utgjorde 71 men år 1954 uppgick till 98. Ehuru yrkesinspektionens
effektivitet icke torde böra mätas enbart efter inspektionsfrekvensen,
spelar denna dock en väsentlig roll i sammanhanget. Orsakerna
till att yrkesinspektionen icke förmått effektivisera sin inspektionsverksamhet
efter genomförandet av 1949 års omorganisation synes icke
klarlagda i betänkandet. Innan klarhet nåtts härom eller om de förhållanden,
som eljest föranlett den låga inspektionsfrekvensen, kan enligt anstaltens
mening ställning svårligen tagas till förslaget om utökning av den allmänna
yrkesinspektionen med två distrikt och 24 tjänster. En betydande förbättring
i inspektionsfrekvensen torde f. ö. vara möjlig att ernå redan inom
ramen för nuvarande organisation. Av betänkandet framgår nämligen, att
den ! september 1955 sex tjänster var obesatta. Såvitt anstalten kan finna,
3 — Ililmng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1956

är det i dagens läge i första hand erforderligt att vidtaga lämpliga åtgärder
för att erhålla sökande till dessa tjänster.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter vidare om icke en utökning av specialinspektionen
f. n. är mera angelägen än en förstärkning av den allmänna
inspektionen. Det bör övervägas, huruvida icke specialinspektionen bör vidgas
till att omfatta även andra grenar än som nu är fallet. På denna punkt
synes en förnyad utredning synnerligen angelägen.

Av betänkandet framgår icke, huruvida utredningen närmare undersökt
på vad sätt och i vilken utsträckning yrkesinspektionens befattningshavare
tillgodogör sig det värdefulla material, som inkommer till inspektionen i
form av anmälningar om yrkesskada. Enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande
bör dessa uppgifter, rätt utnyttjade, kunna vara inspektionen till
stor nytta. En undersökning även av detta problem synes påkallad.

I avbidan på resultatet av de ytterligare utredningar som anstalten sålunda
föreslår bör enligt anstaltens mening endast en provisorisk förstärkning
komma till stånd inom ramen för den nuvarande distriktsorganisationen.

I f. byråchefen W. Stenholms och byråchefen N. Zettermans gemensamma
yttrande anföres bl. a. följande. När det gäller praktiskt skyddsarbete har
man hittills i alltför stor utsträckning främst tänkt på skyddsanordningar
vid maskiner och maskinella hjälpmedel. Detta utgör dock ej längre det
stora problemet. Antalet olycksfall vid maskiner och maskinella hjälpmedel
torde nämligen sedan lång tid tillbaka inte överstiga 20 % av hela
antalet olycksfall i arbete. En effektivisering av arbetarskyddets organisation
och verksamhet bör ske efter helt andra riktlinjer än i form av en »pålappning»
efter tidigare mönster, som ursprungligen utformades då näringslivet
hade en helt annan struktur och arbetsförhållandena gestaltades på
ett annat sätt än i våra dagar. Endast genom ökade insatser från arbetsgivarnas
och arbetstagarnas sida kan en verkligt effektiv förbättring åstadkommas
i rådande förhållanden. Yrkesinspektionen är emellertid behövlig
såsom en upplysande och rådgivande part och måste för detta ändamål äga
god praktisk kännedom om maskiner, arbetsmetoder och risker inom olika
verksamhetsområden. Särskilt bör den ha att tillse, att gällande bestämmelser
och anvisningar tillämpas lika för alla företag av samma art. Det är
också av stor vikt, att den följer utvecklingen på skyddsområdet och inriktar
sin verksamhet på att snarast möjligt meddela nya rön och erfarenheter till
vederbörande arbetsgivare. — Med utgångspunkt från vad sålunda principiellt
anförts skisseras följande förslag till ny organisation av arbetarskyddet.
Tillsynen bör anpassas icke efter företagens storlek utan i förhållande
till den större eller mindre yrkesrisken. Tiden torde nu vara inne att
meddela föreskrifter, innebärande att företag med större yrkesrisk är skyldiga
att uppdraga åt särskilda befattningshavare (skyddsingenjörer, skvddsinspektörer)
att närmast under högsta arbetsledningen och under intimt

Knngl. Maj.ts proposition nr 98 ur 1956

samarbete med skyddsombuden svara för att företagen i skyddsavseende
städse befinner sig i bästa skick. I vad avser företag med liten yrkesrisk,
tillhörande exempelvis yrkesgrupperna kontor, handel, hantverk etc., bör
inom kommunerna finnas anställda en eller flera skyddsinspektörer, vilka
har att svara för tillsynen av arbetsförhållandena vid dessa företag. — Den
nuvarande organisationen av den statliga tillsynen ställer krav på ett sådant
mått av kunskaper och erfarenhet hos yrkesinspektionens befattningshavare,
som dessa icke rimligen kan besitta. En grundförutsättning
för att en yrkesinspektion skall bli effektiv är, att den inspekterande och
rådgivande befattningshavaren är särskilt utbildad inom ett visst yrkesområde.
Detta torde endast kunna ernås genom att tillsynsarbetet uppdelas
mellan specialinspektörer. Det finns då ingen anledning att decentralisera
yrkesinspektionen såsom nu. Den bör i stället centraliseras till en plats:
lämpligen Stockholm. Centraliseringen kommer att medföra icke oväsentliga
administrativa fördelar samt betydande kostnadsbesparingar i fråga om
personal, lokaler, instrumentanskaffning m. in. Ett närmare utarbetat förslag
enligt nu angivna riktlinjer kan icke framläggas utan en ny utredning.
I samband härmed skulle jämväl åtskilliga andra frågor böra göras till
föremål för övervägande, såsom t. ex. förhållandet mellan den statliga tillsynen
och den yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan,
yrkesskadestatistikens utformning och anknytning till arbetarskyddet,
den förefintliga arbetarskyddsutställningens inlemmande i det statliga
arbetarskyddet m. fl.

Medicinalstyrelsen anser, att utredningen ej eller i alltför ringa utsträckning
beaktat de yrkesmedicinska och över huvud socialhygieniska faktorerna
inom ett modernt arbetarskydd. I betänkandet har hithörande spörsmål
förbigåtts på ett sätt, som f. n. omöjliggör ett slutligt ställningstagande.
Statens institut för folkhälsan har samma uppfattning och anför, att det
skulle varit av värde, om utredningen redovisat något material till belysning
av vilka ohälso- eller olycksfallsrisker på arbetsplatserna som blivit obeaktade
genom den påtalade otillräckligheten i yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens
kapacitet. Ehuru speciell statistik saknas häröver, torde
med fog kunna sägas att åtskilliga av olycksfallen i arbete är att hänföra
till den s. k. mänskliga faktorn. Några väsentliga åtgärder, ägnade att tillgodose
arbetarskyddets uppgifter i nu berört hänseende, har utredningen
ej föreslagit. Även Sveriges läkarförbund berör dessa spörsmål. Förbundet
anför sålunda som sin uppfattning, att de grundläggande orsakerna till det
missnöje med yrkesinspektionens arbetssätt och effektivitet, vilket givit
anledning till utredningen, mest är att söka i det stela teknokratiska system
som råder inom inspektionen. Erfarenheterna under senare år har bekräftat
behovet av att den tekniska expertisen inom inspektionen kompletteras
med tillräcklig medicinsk sakkunskap. Till en början vill förbundet förorda,
att en mera regelbunden konsultverksamhet prövas med utnyttjande av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

över landet spridda industriläkarna, vilkas antal uppgår till ett 100-tal. En
ny bedömning och omreglering bör härvid även ske av socialinspektörernas
arbetsuppgifter. Samtidigt torde en omprövning av hela den allmänna yrkesinspektionens
uppbyggnad krävas. Som ett alternativ till nuvarande räjongorganisation
kan ifrågasättas om icke yrkesinspektionen bör läggas om och
kompletteras med ett antal specialinspektörer för olika branscher.

Den allmänna yrkesinspektionen

Vad utredningen anfört beträffande i n s p e k t i o n s b e s ö k in. m.
samt angående i nspektionsfrek vensen har föranlett i huvudsak
följande uttalanden. Landsorganisationen framhåller, att den kritik som
kommit fram från fackföreningshåll, utöver den låga besöksfrekvensen,
främst avsett brister i kontakten mellan inspektionsförrättarna och skyddsombuden.
Vad utredningen återger rörande arbetarskyddsverkets bemötande
av denna kritik inger förhoppning om att man från verkets sida framdeles
kommer att ägna kontakten med skyddsombuden större uppmärksamhet
än hittills. Ej minst för skyddsombudens auktoritet och intresse för
uppgiften är det av största betydelse att de känner sig åtnjuta tillsynsorganens
stöd och förtroende. —■ Vad utredningen anfört om tillämnad
uppdelning av arbetsställena efter en bedömning av behovet av inspektionsbesök
vid varje särskilt arbetsställe finner Landsorganisationen ändamålsenligt.
Organisationen vill i detta sammanhang understryka en av Metallindustriarbetareförbundet
anförd synpunkt att vid grupperingen av arbetsställena
hänsyn även bör tagas till förefintligheten av en effektiv lokal säkerhetstjänst,
vilket i många fall skulle leda till en bättre gruppering av de
mindre och medelstora företagen än om hänsyn endast tages till förekomsten
av yrkesskaderisker i och för sig.

Förslaget att för inspektionsböckerna övergå till lösbladssystem är arbetarskyddsstyrelsen
inte beredd att förorda. Styrelsen kommer emellertid
att ta upp frågan om och på vad sätt inspektionsböckerna kan ges en rationellare
utformning.

Såvitt angår utredningens rekommendation att arbetarskyddsstyrelsen
framdeles bör vara mindre restriktiv i fråga om medgivanden att utse
regionala skyddsombud, återger ai-betarskyddsstyrelsen till en
början vad arbetarskyddslagen stadgar i saken (40 § tredje stycket), nämligen
att styrelsen, där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkallar
det, äger medge lokal organisation, som kan anses företräda arbetstagarna,
rätt att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid ett
arbetsställe. Stadgandet tillkom särskilt med tanke på arbetsförhållandena
inom byggnads- och anläggningsverksamhet, där arbetet ofta utföres av arbetstagare
tillhörande olika yrkesgrupper med relativt kortvariga anställningsförhållanden
och där platsen för arbetet ofta växlar. Liknande förhållanden
förefinnes inom skogsbruket. I förarbetena till lagen uttalade före -

Kungl. Maj.ts proposition nr !)8 år 1956

dragande departementschefen, att det förhållandet, att inom ett verksamhetsområde
på ett arbetsställe i regel sysselsättes endast en eller ett par arbetstagare,
icke i och för sig borde utgöra tillräcklig anledning att medgiva
utseende av regionalt ombud. På grund av detta uttalande har styrelsen ej
ansett sig kunna bifalla framställningar om rätt att utse regionala skyddsombud
för arbetstagare vid mindre fastigheter, åkerier, buss- och droskföretag,
bensinstationer och biografer. I flera fall har dock styrelsen — förutom
vad angår byggnadsverksamhet och skogsbruk — bifallit framställningar
om rätt att utse regionala skyddsombud för bl. a. stuveriarbetare samt vid
vissa mindre hotell-, pensionat- och konditoriföretag. I anslutning till vad
sålunda anförts framhåller styrelsen, att det för att skyddsarbetet skall bli
effektivt i allmänhet bör eftersträvas att skyddsombud utses bland arbetstagare
vid arbetsstället. Handelns arbetsgivareorganisation delar inte utredningens
uppfattning i fråga om lämpligheten av ökade möjligheter att tillsätta
regionala skyddsombud. Om skyddsombudsfunktionen överlämnas till
en utanför företaget stående får verksamheten i fråga karaktär av en särskild
inspektion, utövad av annan än samhällelig myndighet.

Vad angår utredningens uttalanden i fråga om de tvångsmedel,
som står yrkesinspektionen till buds (föreläggande och förbud), säger sig
Landsorganisationen kunna acceptera utredningens ståndpunkt att inte
föreslå någon ändring i gällande bestämmelser. Dock understrykes med
styrka angelägenheten av att de nu befintliga tvångsmedlen utnyttjas i större
utsträckning än hittills skett vid tredska från arbetsgivares sida. I föreläggande
och förbud bör angivas att åsidosättande därav kan medföra åtal
och straff. Vidare biträder organisationen utredningens rekommendation
av en effektivare kontroll över att förelagda åtgärder vidtagits samt att
kontrollbesök för ändamålet gives prioritet i förhållande till rutinbesök.
Arbetarskgddsstgrelsen instämmer i utredningens uttalande om kontrollbesöken.
Handelns arbetsgivareorganisation säger sig i fråga om användandet
av tvångsmedel dela utredningens synpunkt, att dessa åtgärder bör tillgripas
mycket sparsamt och endast då fråga är om ett sådant läge att man är beredd
att fullfölja åtgärden.

Utredningens förslag om ökat antal inspektionsdistrikt
har avstyrkts av riksförsäkringsanstalten samt av statskontoret, som bl. a.
med hänsyn till den föreslagna ökade kommunala insatsen anser, att den
gällande indelningen bör kunna bibehållas. Arbetarskgddsstgrelsen omtalar,
att enligt flertalet yrkesinspektörers uppfattning en ökning av antalet
distrikt icke skulle innebära någon märkbar cffektivisering. Det vore enligt
denna mening lämpligare att för ändamålet beräknad kostnad i stället användes
till personalförstärkning på de förefintliga distrikten. För egen del
finner emellertid styrelsen påtagliga fördelar kunna vinnas genom den
föreslagna ändrade distriktsindelningen. Även i geografiskt hänseende finner
styrelsen förslaget innebära eu i stort sett lämplig uppdelning. Vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

nackdelar skulle emellertid kunna elimineras, om Göteborg bleve stationeringsort
även för det föreslagna VIII distriktet, på samma sätt som Stockholm
är stationeringsort för det nuvarande II distriktet. Det kunde också
förtjäna övervägas att låta det föreslagna IX distriktet omfatta endast Göteborgs
stad, varvid det föreslagna VIII distriktet skulle omfatta Bohuslän,
Halland och Västgötadelen av Älvsborgs län. I fråga om det föreslagna VI
distriktet vore Kalmar lämpligare som stationeringsort än Växjö. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser likaledes, att Kalmar bör bli stationeringsort i det
föreslagna VI distriktet. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller önskvärdheten
av att stationeringsorten i det nuvarande XI distriktet flyttas från
Umeå till Luleå. Medicinalstyrelsen föreslår, att Falun blir stationeringsort i
IX distriktet. Landsorganisationen yttrar, att erfarenheten under de senare
åren utvisat att behov föreligger av omprövning av distriktsindelningen.
Organisationen kan helt biträda vad utredningen anfört rörande
beräkneliga fördelar av ett ökat antal distrikt. Däremot kan organisationen
icke inse, att några nämnvärda nackdelar skulle behöva befaras av en utökning.
Den föreslagna ökningen av distrikten utgör ett minimum men
organisationen anser sig icke f. n. böra föreslå ytterligare ökning. Arbetsgivareföreningen
ifrågasätter, om ej distrikt I även borde omfatta Stockholms
inre förortsområde. Även TCO tillstyrker den föreslagna ökningen av
antalet distrikt men finner angeläget understryka, att effektivisering av
tillsynen icke kan ernås genom dylik ökning utan förutsätter personalförstärkning.

Med anledning av utredningens beräkning av personalbehovet
inom den allmänna yrkesinspektionen har arbetarskyddsstyrelsen erinrat
om att åren 1947 och 1948 beslutade förstärkningar av de statliga tillsynsorganen
blivit betydligt mindre än de som 1938 års arbetarskyddskommitté
ansett erforderliga. Därefter har någon förstärkning ej ägt rum hos
yrkesinspektionen (frånsett en deltidsanställd läkare). Däremot har genom
den s. k. treprocentsbesparingen 1950/51 personalstyrkan minskats med tre
distriktsingenjörs- och tre yrkesunderinspektörsbefattningar. Samtliga yrkesinspektörer
har varit ense om att utredningens förslag om personalförstärkning
icke är tillräckligt för åstadkommande av en effektiv inspektion.
Yrkesinspektörerna har yrkat på en ökning av inspektionens personal
med 56 inspekterande befattningshavare och 18 biträden. Även enligt
styrelsens beräkningar erfordras betydligt större personalförstärkning än
den av utredningen förordade. En förbättring av inspektionsfrekvensen från
2Vj till ett år skulle sålunda erfordra ökning av de inspekterande befattningshavarnas
antal med ca 50 %. Emellertid finner sig styrelsen icke f. n.
böra framlägga förslag om personalförstärkning utöver vad utredningen
förordat, frånsett vad som följer av styrelsens ställningstagande till utformningen
av den kommunala tillsynen samt till frågan om antalet läkare hos
yrkesinspektionen. Enligt Landsorganisationens uppfattning är en ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

utökning av den inspekterande personalen motiverad. TCO framhåller, att
den föreslagna personalförstärkningen för yrkesinspektionen ej täcker den
tidigare s. k. treprocentsbesparingen. Utredningens direktiv torde emellertid
ha begränsat möjligheterna att föreslå ytterligare önskvärd förstärkning.

I fråga om arbetet vid inspektionsdistriktens kanslier anser organisationen,
att konceptskrivandet bör i görligaste mån avlastas de inspekterande befattningshavarna
genom anställande av en eller flera stenografer i varje
distrikt. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det — åtminstone i vad
avser nuvarande XI distriktet — med den måttliga personalförstärkning som
föreslagits, fortfarande kommer att föreligga ett mycket angeläget behov
av ytterligare ökning av tjänstemannakåren.

Statskontoret anser, att det — oavsett ämbetsverkets avstyrkande av ökat
antal distrikt — eventuellt kan övervägas att inrätta de av utredningen föreslagna
båda tjänsterna som förste distriktsingenjör. Beträffande nyssnämnda
båda tjänster -—- vilka enligt förslaget bör besättas med kvalificerade
kemister — ifrågasätter statens institut för folkhälsan, om ej en väsentligt
kraftigare förstärkning med kemisk-teknisk sakkunskap vore motiverad.
Kemisk-yrkeshygienisk expertis är nödvändig även i andra distrikt
än de, som har mera betydande kemisk-teknisk industri och för övrigt i
snart sagt alla grenar av industriell verksamhet. Med hänsyn till den begränsade
tillgången på dylik expertis nämner institutet som en tänkbar utväg,
att yrkesinspektionens personal genom tjänstgöring i utbildningssyfte
hos institutet beredes tillfälle förvärva visst kunskapsmått i hithörande frågor.
Riksförsäkringsanstalten, som förordat endast en provisorisk förstärkning,
tillstyrker fyra nya tekniker tjänster, vilka av rekryteringsskäl icke
bör placeras lägre än i 29 lönegraden.

Statens lönenämnd har intet att erinra med anledning av förslaget om
personalförstärkning för den allmänna yrkesinspektionen.

I vissa yttranden anföres, att behov föreligger av ökning av antalet deltidsanställda
läkare hos yrkesinspektionen. Arbetarskyddsstyrelsen anför
sålunda, att om det ur kostnadssynpunkt är nödvändigt att välja mellan
en byråläkare i stället för den nuvarande biträdande läkaren hos styrelsen
och förslagsvis två nya deltidsanställda läkare inom yrkesinspektionen, finner
styrelsen övervägande skäl tala för det senare alternativet. Statens institut
för folkhälsan uttalar, att utredningen ställer sig vid sidan av utvecklingen
då den trots en kraftig motivering ej föreslår utökning av läkarna
vid inspektionen. Landsorganisationen anser, att medan behovet av ytterligare
inspektionspersonal må vara svårbedömligt detsamma ej kan sägas
om behovet av läkare hos yrkesinspektionen. Det påtagliga behovet av tillgång
till läkarmedverkan där kan ej tillgodoses endast genom inrättande av
en byråläkaretjänst i stället för den nuvarande arvodestjänsten som biträdande
läkare hos arbetarskyddsstyrelsen. Organisationen hemställer därför,
att frågan om deltidsanställda distriktsläkare underkastas förnyat över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

vägande. Arbetsgivareföreningen finner i vart fall ytterligare två läkare
böra knytas till yrkesinspektionen, varav en i norra och en i södra Sverige.

Remissuttalanden i fråga om de föreslagna tolv yrkesunderinspektörstjänsterna
beröres i det följande vid behandlingen av förslaget om utvidgad
kommunal tillsyn.

Utredningens förslag om ändrad tjänstebenämning för yrkesunderinspektörerna
tillstyrkes av TCO men avstyrkes av statskontoret och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, varjämte länsstyrelsen i Malmöhus
län ställer sig tveksam till förslaget.

Utredningens rekommendation av att arbetarepåförsökanställes
såsom yrkesunde r inspektörer har tillstyrkts av Landsorganisationen,
som anser, att detta på arbetarhåll ofta diskuterade uppslag
bör praktiskt prövas. Organisationen förmodar, att anordningen skall
visa sig ägnad att tillvinna yrkesinspektionen ökat förtroende bland arbetarna.
De ifrågasatta befattningshavarnas bristande utbildning och eventuellt
mera begränsade erfarenhet av olika produktionsbranscher kan, med
hänsyn till utredningens rekommendationer i fråga om fördelningen av
tillsynen mellan olika befattningshavare, inte tilläggas någon avgörande betydelse
som argument mot anordningen i fråga. — Arbetarskyddsstyrelsen
har upplyst, att yrkesinspektörerna ställt sig avvisande mot utredningens
ifrågavarande rekommendation. För egen del framhåller styrelsen, att det
icke kan förnekas att en industriarbetare, som har omfattande praktisk
erfarenhet från ett arbetsområde med hög olycksfallsfrekvens och som besitter
påtaglig fallenhet för lösande av tekniska och andra arbetarskyddsfrågor,
skulle kunna utföra ett gott arbete inom yrkesinspektionen. Styrelsen
är beredd att, om så anses önskvärt, anställa en eller annan person
med här avsedda kvalifikationer för att utröna om och hur sådan befattningshavare
kan utnyttjas. Styrelsen har hittills icke såsom yrkesunderinspektör
anställt någon, som saknat varje slag av ingenjörsutbildning.
Även länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län uttalar sig
positivt angående utredningens rekommendation.

Kommerskollegium ställer sig däremot avvisande till rekommendationen
i fråga. Kollegium anför sålunda, att yrkesinspektionens effektivitet och
auktoritet skulle kunna minskas, om avkall göres på viss teknisk utbildning.
Svårigheter synes heller icke föreligga att med f. n. tillämpade kompetenskrav
rekrytera här ifrågavarande personal. Även Svenska arbetsgivareföreningen
framhåller betydelsen av att de inspekterande befattningshavarna
besitter gedigen teknisk utbildning. Yrkesinspektionens arbetsuppgifter
är väsentligen av teknisk art, och uppgiften att övertyga arbetarna
om vikten av att iakttaga allmän försiktighet eller speciella skyddsföreskrifter
även i fall, då detta »stjäl tid» från ackordsarbete etc., bör främst ankomma
på skyddsombuden. Liknande synpunkter anföres av Svenska lantarbetsgivareföreningen
och Handelns arbetsgivareorganisation. — TCO ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 ur 1956

talar tveksamhet beträffande rekommendationen och åberopar därvid den
begränsade användbarheten utanför det egna yrkesområdet.

I fråga om de av utredningen förordade riktlinjerna för fördelning
av arbetsställena mellan den allmänna yrkesinspektionens inspekterande
befattningshavare framhåller arbetarskijddsstijrelsen, att det varit
och är styrelsens avsikt att hänsyn härvidlag skall tagas inte bara till antalet
anställda utan även till de skyddstekniska problemens svårhetsgrad.

I regel har yrkesunderinspektörerna tilldelats arbetsställen med högst 9
arbetstagare. Avvikelser härifrån kan betingas av olika omständigheter, i
första hand nämnda svårhetsgrad. Vidare kan den geografiska belägenheten
medföra, att ett arbetsställe med hänsyn till rationell reseplanering
tilldelas en befattningshavare av annan kategori än den som regelmässigt
skulle haft tillsynen däröver. — Styrelsen finner det nu lämpligt, att ett
antal större arbetsställen än förut nämnts överföres till yrkesunderinspektörsgruppen,
närmare bestämt arbetsställen med 10—19 arbetstagare, givetvis
med möjlighet till modifikationer i ena eller andra riktningen. Landsorganisationen
anför, att Metallindustriarbetareförbundet diskuterat frågan
om en uppdelning av inspektionsverksamheten efter yrkesgrupper. I princip
delar landsorganisationen förbundets positiva inställning till en sådan
branschinspektion och skulle gärna se att frågan göres till föremål för utredning.
En dylik omläggning skulle dock sannolikt kräva ansenligt större
personalresurser än de som enligt utredningsförslaget kommer att stå
till buds.

Förslaget om medelsanvisning för studieverksamhet för yrkesinspektionens
personal har som regel ej föranlett erinran
i remissutlåtandena. Statskontoret anför dock, att ämbetsverket i utlåtanden
över liknande framställningar ej ansett sig kunna tillstyrka att medel
beräknas för resor i samband med utbildnings- och fortbildningskurser.
Ämbetsverket vidhåller denna ståndpunkt även i här berörda hänseende.
Arbetarskijddsstijrelsen understryker i likhet med statens institut för folkhälsan
behovet för yrkesinspektionens personal av undervisning i yrkeshygieniska
frågor. Möjlighet finnes att vid institutet för folkhälsan ordna
tremånaderskurser i dylika frågor med föredrag och demonstrationer. Kurserna
skulle lämpligen kunna bevistas av ett tiotal befattningshavare per
år. Kostnaderna för en sådan kurs beräknas till ca 20 000 kronor. Härutöver
fordras emellertid annan av utredningen närmast åsyftad utbildningsoch
fortbildningsverksamhet för såväl nyanställd som äldre personal vid
yrkesinspektionen. Kostnaden för sådan kursverksamhet, omfattande exempelvis
en tiodagarskurs för halva den inspekterande personalen, bör beräknas
till ca 00 000 kronor.

Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och TCO ifrågasätter,
om det för ändamålet föreslagna beloppet ej är för lågt beräknat.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser, att det skulle vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

av värde om tillträde till ifrågavarande informationsdagar beredes även
medlemmar i yrkessammanslutningar med intresse för arbetarskyddsfrågor,
såväl på arbetsgivare- som arbetstagaresidan. Därigenom skulle inspektionens
personal bl. a. beredas tillfälle till kontakt med ett större antal
företagare på en gång.

I fråga om utredningens förslag om anslag till instrumentanskaffning
anför arbetarskyddsstyrelsen, att den föreslagna ökningen
av antalet distrikt bör föranleda uppskrivning av det förordade anslagsbeloppet,
50 000 kronor, med 10 000 kronor. Landsorganisationen framhåller,
att yrkesinspektionens bristfälliga instrumentutrustning länge varit känd
och påtalad. Det av utredningen för ändamålet föreslagna beloppet bör anses
som ett minimibelopp. TCO intager liknande ståndpunkt.

Vad beträffar rese- och expens medel för yrkesinspektionen
anför arbetarskyddsstyrelsen, att förhållandena i fråga om resemedel förbättrats
genom att inspektionens resemedelsanslag undan för undan höjts.
Allvarliga klagomål över knappheten på expensmedel har däremot framförts
från yrkesinspektionens sida. Genom denna knapphet försvåras anskaffande
av behövliga inventarier och hjälpmedel i arbetet. Vidare omöjliggöres
användande av telefon i rimlig utsträckning. Styrelsen vill därför
understryka angelägenheten av att tillräckliga expensmedel ställes till yrkesinspektionens
förfogande. Kommerskollegium påtalar, att utredningen —
trots sitt konstaterande av att knapphet på resemedel avsevärt försvårat
inspektionsarbetet — icke framlagt förslag om ökning av resemedlen i vidare
mån än som proportionellt svarar mot den föreslagna ökningen av
antalet distrikt och befattningshavare. En första åtgärd för att öka inspektionsfrekvensen
borde emellertid vara att öka reseanslaget. Landsorganisationen
omtalar, att ett flertal till organisationen anslutna förbund påtalat
den enligt deras mening rådande njuggheten med resemedel för inspektionens
befattningshavare. Organisationen tillfogar som sin egen åsikt, att
utredningens förslag i denna del ej synes överensstämma med dess önskemål
om förbättrad inspektionsfrekvens. Även expensmedlen borde kraftigare
uppräknas. Jämväl TCO förordar en friare tilldelning av resemedel åt yrkesinspektionen.
Sålunda föreslås att samtliga inspekterande befattningshavare
fritt får företaga tjänsteresor och att arbetarskyddsstyrelsen utövar
fortlöpande kontroll över förbrukningens storlek för att därigenom i god
tid hos Kungl. Maj :t kunna i mån av behov begära förstärkning.

Den kommunala tillsynen

I fråga om den föreslagna utvidgningen av den kommunala
tillsynen — i detta sammanhang bortses från tillsynen över
byggnadsverksamheten — är meningarna delade i yttrandena.

Förslaget tillstyrkes av statskontoret, överståthållaråmbetet, länsstyrel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

serna i Kronobergs och Malmöhus län samt Handelns arbetsgivareorganisation.
Även i vissa andra yttranden tillstyrkes förslaget, ehuru med mer
eller mindre uttalad tvekan. Riksförsäkringsanstalten vill sålunda inte motsätta
sig förslaget under förutsättning att kravet på de inspekterandes
kvalifikationer skärpes. Kommerskollegium har ungefär samma inställning.
Länsstyrelsen i Stockholms län vill ej ställa sig helt avvisande då
åtgärden skulle möjliggöra en önskvärd skärpning av kontrollen över
arbetsplatser med hög olycksfallsfrekvens, vilka fortfarande skulle stå under
statlig tillsyn.

Ehuru Landsorganisationen icke vågar dela utredningens optimism beträffande
kommunernas villighet att utse tillsynsmän, som skulle vara
tillräckligt kvalificerade för att utöva kontroll även över arbetsställen
med mera komplicerad utrustning, vill organisationen ej motsätta sig att
systemet prövas. Betänkligheterna försvagas i viss mån av de föreslagna
undantagen från den kommunala tillsynen samt av att tolv nya yrkesunderinspektörstjänster
skulle inrättas bl. a. för övervakning av de kommunala
tillsynsmännen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att en utökning av den kommunala
kompetensen knappast lär kunna öka det kommunala intresset
för tillsynsarbetet. Då uppfattningen, att så skulle bli fallet, är den enda
grunden för utredningens förslag, följer av det sagda att länsstyrelsen icke
kan biträda förslaget, i varje fall ej såvitt gäller landskommuner och
mindre städer där heltidsanställda befattningshavare för uppgiften saknas.
Länsstyrelsen understryker vidare — förutom att det övervägande antalet
kommunala myndigheter inom länet, som hörts i ärendet, avstyrkt förslaget
— att kommunindelningsreformen icke medfört erforderlig förstärkning
av landskommunernas personella organisation. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län anför, att man knappast har anledning räkna med att utredningens
förhoppning om ökade kommunala bidrag till verksamheten i
fråga kan komma att mera allmänt infrias. En övervältring på kommunerna
av kostnader för arbetarskyddet bör vidare undvikas, icke minst
med hänsyn till den förestående kommunalskattereformen. I princip bör
tillsynen över arbetarskyddet åvila staten. Undantag härifrån torde endast
böra ske i den mån hos vederbörande kommun finnes anställd för uppdraget
kvalificerad befattningshavare. Frågan huruvida statsbidrag i dylikt
fall bör utgå synes böra ställas i relation till omfattningen av befattningshavarens
arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker
likaledes utvidgning av området för kommunal tillsyn. Stadsförbundet
uttalar, att utredningen alldeles för optimistiskt bedömt möjligheterna att
intressera kommunerna för arbetarskyddet. Enligt förbundets mening bör
det, om den statliga inspektionen ej arbetar med tillräcklig effektivitet,
ankomma på staten själv att ställa saken till rätta. Området lämpar sig
nämligen föga för kommunal aktivitet. TCO förordar — i stället för det av

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

utredningen föreslagna systemet, som organisationen finner föga rationellt
— att yrkesinspektören och hans medhjälpare från fall till fall bedömer,
vilka arbetsställen och arbetsuppgifter som bör anförtros den kommunala
tillsynen.

Landskommunernas förbund yttrar, att det dåliga betyg, som utredningen
givit den kommunala tillsynen, icke kommer som någon överraskning
för förbundet. Förbundet förutsätter, att det nu bl. a. av statsfinansiella
skäl är orealistiskt att räkna med ett överförande till statliga organ
av den del av arbetarskyddet, som f. n. ankommer på (lands-)kommunerna.
Det nuvarande systemet med dess mycket påtagliga brister torde därför
i stort sett få accepteras. Bestämmelsen att kommunal tillsynsman skall åtnjuta
skälig ersättning för uppdraget bör emellertid utgå.

Arbetar skydds styr elsen anser, att den kommunala tillsynen bör helt
slopas på landsbygden men behållas i städer och stadsliknande samhällen
och där utvidgas t. o. m. utöver vad utredningen föreslagit. Till stöd
för detta förslag, vari samtliga yrkesinspektörer instämt, anför styrelsen
bl. a. följande. Tillsynen över de mindre arbetsställena synes vara
en väl så viktig uppgift som tillsynen i övrigt. Dessa mindre arbetsställen
inom landskommunerna saknar som regel sakkunnig tillsyn. Där heltidsanställd
kommunal tjänsteman icke finnes för tillsynsuppgiften, kan man
nämligen ej räkna med någon effektiv tillsyn. För att övertaga tillsynen
över de ca 24 000 arbetsställen varom här är fråga skulle allmänna yrkesinspektionen
behöva förstärkas med tolv yrkesunderinspektörsbefattningar
(utöver de tolv av utredningen föreslagna befattningarna). Kostnaderna
beräknas till ca 200 000 kronor för avlöningar (lönegrad 25) och ca 60 000
kronor i resekostnader. Emellertid synes det skäligt, att de kommuner,
som sålunda skulle befrias från skyldigheten att ombesörja egen tillsyn,
i stället ålägges skyldighet att lämna bidrag till statsverket för denna
avlösning såsom förekommit inom andra förvaltningsområden. Vad angår
den kommunala tillsynen i städer och stadsliknande samhällen kan
styrelsen icke förorda utredningens förslag till gränsdragning. Genom detta
förslag skulle nämligen alltför många ur skyddssynpunkt komplicerade
arbetsställen komma under kommunal tillsyn och de undantag yrkesinspektörerna
skulle behöva göra för enskilda arbetsställen skulle bli
mycket talrika. Som exempel på arbete, som enligt utredningens förslag
i och för sig skulle falla under kommunal tillsyn, nämner styrelsen bl. a.
stuveriarbete samt arbete vid stenbrott och stenhuggerier. Däremot kan
man beträffande flera yrkesgrupper tänka sig en överflyttning även av
arbetsställen med tio eller tlera arbetstagare, såsom inom livsmedels- och
beklädnadsindustrien samt i fråga om butiker, hotell, pensionat och kaféer.

Även Arbetsgivareföreningen förordar, att den kommunala tillsynen slopas
helt på landsbygden men behålles i städer och stadsliknande samhällen.

Skulle under den kommunala tillsynen föras ytterligare arbetsställen

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

än de som f. n. hör därunder bör enligt medicinalstyrelsens uppfattning
övervägas, om det ej vore naturligare att i första hand välja sådana arbetsställen
som redan ligger under hälsovårdsnämnds hygieniska tillsyn men
som f. n. på grund av att antalet arbetstagare överstiger 9 är undandragna
kommunal tillsyn i vad avser arbetarskyddet (livsmedelsaffärer och åtminstone
en del rörelser med tillverkning av livsmedel, restauranger, pensionat,
hotell och frisérsalonger samt kontorsbetonade verksamheter). En
verkligt effektiv kommunal tillsyn erfordrar heltidsanställda, för sina
arbetsuppgifter tillfredsställande utbildade personer. I detta sammanhang
nämner styrelsen att enligt förslaget till ny hälsovårdsstadga (SOU 1953: 31)
kommun skall anställa heltidsanställd hälsovårdsinspektör, såframt dess
invånarantal överstiger 10 000. Om tjänst som hälsovårdsinspektör såsom
f. n. är vanligt kombineras med bisyssla som kommunal tillsynsman för
arbetarskyddet, är det emellertid nödvändigt, att minimigränsen för invånarantalet
sänkes. Kommuner, som faller under sådan minimigräns, bör
sammanföras till enheter av lämplig storlek. Inom ramen för nu skisserad
organisation skulle arbetsställen kunna överföras från statlig tillsyn
till en med denna ur effektivitetssynpunkt jämbördig kommunal tillsyn.

Med anledning av utredningens förslag att jordbruket alltid skall
stå under statlig tillsyn ifrågasätter statskontoret, om icke det mindre och
medelstora jordbruket bör läggas under kommunal tillsyn. I varje fall
synes den nuvarande ordningen, som innebär att jordbruk där maskinella
hjälpmedel, högtrycksångpanna eller hydrofor icke användes hänföres under
kommunal tillsyn, kunna bibehållas. Även länsstyrelsen i Norrbottens
län finner i fråga om jordbruket — åtminstone för länets del — kommunal
tillsyn lämpligare.

Vad angår förslaget att byggnadsverksamhet i princip skall
ligga under kommunal tillsyn upplyser arbetarskyddsstyrelsen, att yrkesinspektörerna
funnit överförande av tillsynen till av byggnadsnämnderna
utsedda byggnadsinspektörer olämpligt. Enligt yrkesinspektörernas uppfattning
är dessa byggnadsinspektörer så hårt arbetsbelastade, att de ej ens
hinner med sina ordinarie uppgifter. För egen del anser styrelsen ett överförande
ogörligt i kommuner utan tillsynsman med byggnadsteknisk utbildning.
Däremot har styrelsen intet att erinra mot att inom de kommuner,
där byggnadsnämnd har byggnadstekniskt kunnig personal anställd, denna
anförtros ifrågavarande tillsyn.

Utredningens förslag beträffande byggnadsverksamheten har tillstyrkts
av Landsorganisationen samt byggnadsstyrelsen. 1951 års byggnadsutredning
anför bl. a., att förslaget om hänförande under kommunerna av i
princip all tillsyn över arbetarskyddet vid byggnadsverksamhet formellt
sett — med hänsyn till förekomsten i gällande byggnadsstadga och i byggnadsstyrelsens
normalförslag till byggnadsordningar av vissa arbetarskyddsföresluifter
— ej innebär någon avsevärd utvidgning av byggnadsnämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

dernas verksamhetsområde. I praktiken torde dock nämndernas ifrågavarande
tillsynsverksamhet ha varit tämligen ringa. En orsak härtill har
varit oklarheten i gränsdragningen mellan nämndernas och den allmänna
yrkesinspektionens kompetens. Arbetarskyddsutredningens ifrågavarande
förslag är ägnat att avlägsna denna oklarhet. Vidare nedbringas antalet
kontrollerande myndigheter. I betraktande av de lagförslag som byggnadsutredningen
ämnar framlägga, finner den hinder icke möta mot ett omedelbart
genomförande av arbetarskyddsutredningens förslag om ändring av
arbetarskyddslagen. Landskommunernas förbund anser arbetarskyddsutredningens
förslag i fråga om byggnadsverksamheten kunna medföra större
effektivitet vid tillsynen. Överflyttningen bör dock på landsbygden begränsas
till arbetsställen med högst tio sysselsatta. TCO yttrar, att byggnadsverksamheten
bör läggas under kommunal tillsyn, dock endast i den mån vederbörande
vrkesinspektör med hänsyn till tillgången på kompetenta tillsynsmän
så bestämmer. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund tillstyrker,
att byggnadsverksamheten lägges under kommunal tillsyn, dock med undantag
för de större statliga verkens arbetsplatser.

En avvisande ståndpunkt till utredningens här ifrågavarande förslag intages
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Det framstår, anser länsstyrelsen,
som mera rationellt att de nya yrkesunderinspektörerna i första
hand inkopplas på arbetarskyddet vid byggnadsverksamhet och först i
andra hand får till uppgift att vägleda kommunala tillsynsmän på de övriga
arbetsfält, som må ankomma på dessa. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anser — i motsats till utredningen — att det nuvarande systemet
med kategoriuppdelning av arbetsställena vid byggnadsverksamhet
fungerar tillfredsställande. — Svenska arbetsgivareföreningen hemställer,
att åtminstone väg- och vattenbyggnadsverksamhet icke blir föremål för vidgad
kommunal tillsyn. Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Norrbottens
län ifrågasätter, om icke den föreslagna skyldigheten för byggnadsnämnd
att utse tillsynsman för arbetarskyddet vid byggnadsverksamhet kan ersättas
med en föreskrift om skyldighet för sådan nämnd att lämna hälsovårdsnämnd
biträde såvitt angår denna del av tillsynsverksamheten.

Med anledning av förslaget om inrättande av tolv yrkesunderinspektörsbefattningar,
vilkas innehavare skulle ha till
uppgift att dels vägleda kommunala tillsynsmän i arbetarskyddsfrågor i
allmänhet dels ock speciellt inrikta sig på arbetarskyddet vid byggnadsverksamhet,
har statskontoret anfört, att med inrättandet av tjänsterna bör
anstå till dess viss erfarenhet vunnits av den utökade kommunala tillsynen.
I varje fall bör resultatet av 1951 års byggnadsutrednings arbete avvaktas.
Landsorganisationen och TCO föreslår, att även distrikt I (bl. a. Stockholms
stad) tillföres dylik personalförstärkning. Landsorganisationen ifrågasätter
lämpligheten av att till innehavare av befattningarna endast skulle kunna
utses byggnadstekniker. TCO anser, att uppgiften att vägleda de kommu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956 47

nala tillsynsmännen bör fördelas mejlan samtliga underinspektörer i
distriktet.

Förslaget om medelsanvisning för infor in ationsdagar för
kommunala tillsynsmän avstyrkes endast av statskontoret, som
förmenar att ifrågavarande utgifter bör ankomma på kommunerna, och av
länsstyrelsen i Östergötlands län. Landsorganisationen finner den föreslagna
anordningen alldeles otillräcklig. Även arbetarskyddsstyrelsen förordar viss
uppräkning av det föreslagna beloppet.

Partsrepresentation inom yrkesinspektionens distrikt

Utredningens förslag om införande av partsorgan inom inspektionsdistrikten
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län,
Landsorganisationen, TCO och Sveriges läkarförbund, medan förslaget avstyrkes
av kommerskollegium, länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Föreningen skogsarbeten. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat
tveksamhet om lämpligheten av förslaget, varjämte byggnadsstyrelsen
ifrågasätter, om ej tills vidare bör anstå med genomförande av förslaget i
dess helhet; i stället borde systemet till en början försöksvis prövas i ett
mindre antal distrikt. Från intet håll framföres önskemål om att ifrågavarande
partsorgan skulle ha annat än en rådgivande ställning.

Ur de tillstyrkande yttrandena må återges följande. Arbetarskyddsstyrelsen
omtalar, att yrkesinspektörerna ej velat motsätta sig, att partsrepresentation
på försök prövas i några distrikt. För egen del anför styrelsen, att
de invändningar, som styrelsen i samband med behandlingen av 1950 års
sakkunnigförslag i ämnet gjort mot partsorgan inom yrkesinspektionen
— bl. a. ökat kansliarbete och fördröjande av ärendenas handläggning —
i princip torde kvarstå. Partsrepresentationen medför emellertid å andra
sidan vissa fördelar. Bl. a. bör den kunna leda till ett mera förtroendefullt
samarbete mellan arbetsmarknadens parter och yrkesinspektionen. Då utredningen
nu även framlägger förslag om viss personalförstärkning för yrkesinspektionen,
vill styrelsen icke längre motsätta sig införande av partsorgan
i distrikten. Landsorganisationen framhåller bl. a., att inrättandet av
distriktsråd icke får leda till försvagande i något avseende av yrkesinspektörernas
auktoritet, arbetsmöjligheter och ansvar. Ej heller får rådet vara
något kontrollorgan över yrkesinspcktören eller något slags återförsäkringsorgan
för honom, ej heller något slags mellaninstans i förhållandet mellan
distriktet och arbetarskyddsstyrelsen. Förteckningen över de ärenden, som
i regel skall behandlas i rådet, bör kompletteras med ärenden avseende den

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

kommunala tillsynen och undantag från sådan tillsyn. Frågan om partsrepresentation
även inom specialinspektionerna bör utredas. I övrigt må
beträffande ifrågavarande förslag nämnas att medicinalstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, länsstyrelsen i Stockholms län och Läkarförbundet
anser, att läkare bör ingå som ledamot i förtroenderåden. Därjämte anser
medicinalstyrelsen och Läkarförbundet, att yrkesinspektören icke bör vara
ordförande ulan endast föredragande i rådet.

Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget om förtroenderåd anför Arbetsgivareföreningen
bl. a., att den psykologiska betydelsen av en dylik institution
torde ha övervärderats. Det synes omöjligt för partsrepresentanterna
att i mera betydande utsträckning informera arbetsgivarna resp. arbetstagarna
inom distrikten om vad som förevarit i rådet. Det samarbete, som
bär eftersträvas, främjas bättre om ökade möjligheter beredes till informella
kontakter med inspektionens personal i form av ofta återkommande
inspektionsbesök och genom engagement av inspektionens personal i lokalt
bedriven utbildningsverksamhet. Om utredningens ifrågavarande förslag
skulle bifallas, hemställer emellertid föreningen — i likhet med flertalet
övriga arbetsgivaresammanslutningar som yttrat sig i ärendet — att arbetsgivaresidan
erhåller samma antal representanter i råden som arbetstagaresidan,
d. v. s. tre representanter.

Specialinspektörerna

I fråga om skogsyrkesinspektionen anser arbetarskyddsstyrelsen,
att en uppdelning av denna på tre inspektionsdistrikt skulle vara
det effektivaste medlet att erhålla en fullt tillfredsställande tillsyn. Skulle
hänsyn till det statsfinansiella läget förhindra sådan uppdelning, finner styrelsen
synnerligen angeläget, att utöver vad utredningen föreslagit en befattning
som skogsunderinspektör inrättas i södra distriktet. Styrelsen kan
icke biträda utredningens förslag att befattningar hos skogsyrkesinspektionen
på försök skulle rekryteras med personer utan teoretisk utbildning.
Tvärtom föreligger anledning att höja kraven på teoretisk kompetens för
skogsunderinspektör till examen från statens skogsmästarskola eller annan
däremot svarande utbildning. Föreningen skogsarbeten intager samma
ståndpunkt i fråga om kompetenskravet. Statskontoret vill icke motsätta
sig inrättande av den föreslagna tjänsten som biträdande skogsyrkesinspektör.
Tills vidare torde befattningen böra föras på extra ordinarie stat.
Statens lönenämnd har intet att erinra mot utredningens förslag rörande
skogsyrkesinspektionen. Landsorganisationen hemställer, att inrättande av
tre distrikt för denna inspektion tages under övervägande. TCO anför, att
den i lönegrad Ca 29 föreslagna tjänsten i norra distriktet bör placeras i
högre lönegrad. Ytterligare förstärkning av sekreterarpersonalen bör även
komma i fråga. TCO anser synnerligen önskvärt, att de formella kraven

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

för erhållande av assistentbefattning inom denna inspektion uppmjukas, så
att lämpliga och dugande skogsunderinspektörer kan erhålla befordran till
dylik tjänst.

I anslutning till utredningens förslag att den allmänna yrkesinspektionens
befattningshavare i viss utsträckning erhåller befogenhet att vid sina inspektioner
jämväl beakta arbetsställenas elektriska anordningar framhåller
arbetarskydds styrelsen, att dylikt beaktande redan f. n. sker såvitt
avser vissa enklare felaktigheter. Styrelsen understryker emellertid, att frågan
om tillsynen å elektriska starkströmsanläggningar icke löses med vissa
ytterligare befogenheter på området för den allmänna yrkesinspektionen.
Styrelsen har i utlåtande över elkraftutredningens huvudbetänkande framhållit,
att de ärenden som f. n. ankommer på kommerskollegii elektriska
byrå och som främst rör säkerheten vid starkströmsanläggningar sammanfaller
med eller nära anknyter till styrelsens egna arbetsuppgifter. En överflyttning
till styrelsen av de elektriska säkerhetsfrågorna synes därför vara
den mest ändamålsenliga lösningen. Kommerskollegium förklarar sig berett
att till samråd med arbetarskyddsstyrelsen taga upp frågan om den av utredningen
föreslagna jämkningen. Arbetsgivareföreningen vill ej tillstyrka
utredningens förslag om ifrågavarande utvidgning av den allmänna yrkesinspektionens
kompetensområde. Riktigare vore att specialinspektionen
i fråga tillföres personalförstärkning.

I utredningens förslag att den allmänna yrkesinspektionens personal erhåller
bemyndigande att utöva fartygsinspektionens befogenheter i fråga
om anordningar ombord som användes vid stuveriarbete instämmer
arbetarskyddsstyrelsen och förklarar sig ämna snarast upptaga förhandlingar
med sjöfartsstyrelsen härom. Styrelsen erinrar, att den i tidigare
sammanhang föreslagit att inom styrelsen skulle inrättas en byrådirektörsbefattning,
vars innehavare uteslutande skulle ägna sig åt ärenden rörande
arbetarskyddet vid stuveriarbete samt ledning av tillsynsarbetet härvidlag.
Sedan önskemålet lämnats utan beaktande senast i 1955 års proposition
angående inrättande av ett sjöfartsverk — vilken utmynnat i att kommerskollegii
sjöfartssociala avdelning utan personalförstärkning överfördes
till sjöfartsstyrelsen — vill styrelsen ånyo framföra förslag om inrättande
inom styrelsen av en byrådirektörsbefattning (i Ca 31) med arbetsuppgifter
som förut sagts. Även Landsorganisationen anser, att det bör övervägas att
överföra den centrala tillsynen över stuveriarbete till en befattning som enbart
för detta ändamål skulle inrättas inom arbetarskyddsstyrelsen. Vidare
understryker organisationen betydelsen av att åtgärder vidtages till undvikande
av det avbräck i tillsynsarbetet, som kan föranledas av befogenhetsuppdelningen
mellan de båda inspektionsinstanserna.

Vidkommande specialinspektionen må slutligen nämnas att arbetarskyddsstyrelsen
framhållit, att frågan om skyddsåtgärder vid schaktningsarbete
bör ägnas ökad uppmärksamhet. Den speciella sakkun4
— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

skap, som erfordras för tillsynen på detta område, finnes emellertid icke
att tillgå inom yrkesinspektionen. Starka skäl talar därför för att en specialinspektörstjänst
tillskapas för hithörande skyddsfrågor. Styrelsen anser,
att en sådan specialinspektör bör givas samma ställning som f. n. innehaves
av specialinspektören för stuveriarbete. Till specialinspektörsbefattningen
i fråga bör lämpligen utses någon befattningshavare vid geotekniska
institutet, där den statliga sakkunskapen på området är bäst representerad.
Styrelsen föreslår därför, att Kungl. Maj :t måtte förordna, att lämplig befattningshavare
vid nämnda institut skall i egenskap av specialinspektör biträda
vid tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd av densamma
meddelade föreskrifter i vad avser schaktningsarbeten och därmed
jämförliga arbeten inom byggnads- och anläggningsverksamhet i enlighet
med av styrelsen i samråd med institutet utfärdade närmare föreskrifter.

Arbetarskyddsstyrelsens petitaframställning jämte yttranden däröver
Yrkesinspektionen: Avlöningar

Arbetarskyddsstyrelsens petitaframställning (skr. 27/8 1955) avgavs innan
arbetarskyddsutredningens betänkande lagts fram. Styrelsen har anfört,
att den med hänsyn till utredningens väntade betänkande inte ansett sig
böra lägga fram några förslag till omorganisation av yrkesinspektionen eller
— med två mindre undantag — i fråga om förstärkning av dess personal.
Utredningen avsåg inte att ta upp frågor om ändrad lönegradsplacering.
Vissa sådana frågor har emellertid en direkt påverkan på arbetseffekten
därigenom att vissa tjänster inte kan besättas med lämpliga innehavare
med nuvarande löneställning. Styrelsen lägger därför fram förslag i sådana
lönegradsfrågor liksom beträffande en del andra lönegradsfrågor, vilka inte
fått en tillfredsställande lösning genom 1952 års lönerevisioner.

Yrkanden

Styrelsen hemställer, att anslaget höjes med (avrundat) 360 200 kronor.

Löneregleringar

Allmänna yrkesinspektionen: ökning

1. 11 yrkesinspektörer Ca 33—Ca 37 22 893

2. 11 bitr. yrkesinspektörer Ca 31 i st. f. förste distriktsingenjörer

Ca 29 14 571

3. 3 socialinspektörer Ca 25 och 8 Ce 25 uppflyttas till Ca 27 13 758

4. 32 distriktsingenjörer Ca 25 och 6 Ce 25 i st. f. 22 yrkesunder inspektörer

Ca 23, 10 Ca 21 och 6 Ce 21 59 892

5. 11 kontorister Ca 13 i st. f. kanslibiträden Ca 11 6 456

6. 11 kanslibiträden Ca 11 i st. f. kontorsbiträden Ca 8 5 445

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

Skogsyrkesinspektionen i norra distriktet: ökning

7. 1 skogsyrkesinspektör Ca 31—Ca 35 ...................... 1 668

1 förste distriktsinspektör Ce 27 i st. f. assistent Ce 25 1 956

2 distriktsinspektörer Ca 25 resp. Ce 25 i st. f. skogsunderin spektörer

Ca 20 resp. Ce 20 .............................. 7 692

1 konsulent Cg 20—Ce 24 ................................ 3 300

1 kontorist Ca 13 i st. f. kanslibiträde Ca 11 ................ 312

Personal förstärkningar

8. 1 biträde med halvtidstjänstgöring........................ 1 984

9. 2 läkare med deltidstjänstgöring.......................... 15 600

Omräkning

10. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång ...... 11 695

11. Omräkning av rörligt tillägg.............................. 192 926

12. Omräkning av kallortstillägg ............................ 60

360 208

Motivering

1, 2 och 4. Det har visat sig föreligga betydande svårigheter att förvärva
och behålla dugande högskoleingenjörer inom yrkesinspektionen. Av de 57
befattningar, som är avsedda att i första hand tillsättas med högskoleingenjörer,
är f. n. 44 besatta med sådana ingenjörer och nio med andra;
fyra befattningar (en Ca 27, en Ce 27, två i 25 lönegraden) har inte kunnat
besättas. Orsaken till detta läge är att lönenivån för högskoleingenjörer inom
yrkesinspektionen är alltför låg, varför det vid rådande brist på högskoleingenjörer
är mycket svårt att erhålla sådana med de höga kvalifikationer
i fråga om tekniskt kunnande och erfarenhet samt personlig lämplighet, som
måste fordras inom yrkesinspektionen. Det är givet att detta förhållande haft
och alltjämt har menlig inverkan på inspektionens effektivitet. Styrelsen har
på grund härav tagit under övervägande att ett antal arbetsställen, som
f. n. inspekteras av högskoleingenjörer — eller av befattningshavare med
lägre teknisk utbildning, vilka bestrider distriktsingenjörstjänst — helt
skulle överföras till befattningshavare som icke avlagt examen vid teknisk
högskola. I stort sett torde arbetsställen med 10—19 arbetstagare (ca
8 000) kunna flyttas över till yrkesunderinspektörerna. Härigenom skulle
behovet av högskoleingenjörer minska.

En sådan omfördelning medför, att på yrkesunderinspektörerna lägges
mera kvalificerade och ansvarsfyllda arbetsuppgifter än tidigare. Detta utgör
skäl till förbättrad lönegradsplacering för dessa inspektörer. Det bör
även framhållas, att det med nuvarande löneställning har visat sig föreligga
vissa svårigheter att rekrytera yrkesunderinspektörstjänsterna. I fråga om
byggnadsingenjörer är svårigheterna högst betydande. Styrelsen föreslår,

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

att tjänsterna som yrkesunderinspektör ersättes med tjänster som distriktsingenjör
i 25 lönegraden.

Det är emellertid ofrånkomligt att lönenivån höjes för de tjänster som
härefter skulle besättas med högskoleingenjörer eller jämställda (tjänster
i lägst 27 lönegraden). På grund härav och efter jämförelse med andra
tjänster inom statsförvaltningen föreslås, att yrkesinspektörerna flyttas
upp från 33 till 37 lönegraden och förste distriktsingenjörerna i Ca 29 till
Ca 31 med titeln biträdande yrkesinspektör.

3. Styrelsen anser, att tjänsterna som socialinspektör bör besättas med
kunniga och erfarna personer med den kompetens som fordras av socialoch
personalchefer inom industrin. Tjänsterna bör därför flyttas upp från
25 till 27 lönegraden. Samtliga tjänster bör vara ordinarie.

5. De arbetsuppgifter som åvilar expeditionsföreståndarna inom distrikten
är betydligt mer kvalificerade än de som karakteriserar kanslibiträdesbefattningar.
Tjänsterna bör därför flyttas upp från Ca 11 till Ca 13.

6. På samtliga distrikt erfordras och finns stenografikunniga biträden.
En kontorsbiträdestjänst på varje distrikt bör ombildas till tjänst som
kanslibiträde (stenograf) i Ca 11.

7. Det har visat sig mycket svårt att nyanställa jägmästare inom skogsyrkesinspektionen.
Svårigheterna beror på att begynnelselönen är låg (25
lönegraden) samt framför allt på att befordringsmöjligheterna är mycket
dåliga. De tjänster som är avsedda för jägmästare — skogsyrkesinspektörsoch
assistenttjänsterna — bör därför placeras i högre lönegrad.

Skogsunderinspektör skall ha avlagt examen vid statens skogsmästarskola
eller statens skogsskola eller erhållit annan däremot i huvudsak svarande
utbildning. Skogsunderinspektörernas arbete har på grund av utvecklingen
inom skogsbruket blivit mera kvalificerat och ansvarsfullt. Styrelsen
har på grund härav de senare åren till skogsunderinspektör endast antagit
sökande med skogsmästarexamen. Det har visat sig svårt att behålla dessa
tjänstemän. Tjänsterna som skogsunderinspektör bör därför ombildas till
tjänster som distriktsinspektör i 25 lönegraden.

Skogsyrkesinspektionens konsulenttjänst, som nu är placerad i Cg 20, bör
jämställas med hemkonsulenttjänsterna. Konsulenttjänsten bör därför flyttas
upp till 24 lönegraden och samtidigt ändras till extra ordinarie.

Kanslibiträdestjänsten å skogsyrkesinspektionens norra distrikt bör med
hänsyn till arbetsuppgifterna ändras till kontoristtjänst.

8. Det har varit nödvändigt att anställa ett skrivbiträde med halvtidstjänstgöring
inom skogsyrkesinspektionens norra distrikt. Kostnaden utgör
3 984 kronor för år men endast 1 984 kronor behöver anvisas.

9. Teknikens snabba utveckling under senare år, delvis efter nya linjer,
har medfört nya hälsorisker för arbetstagarna. Behovet av läkarmedverkan
i yrkesinspektionens arbete har därför ökat starkt och kan inte tillgodoses
i tillfredsställande utsträckning genom de f. n. anställda tre läkarna. Er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

farenheterna av läkarmedverkan i inspektionens arbete är de allra bästa.
Yrkesmedicinsk verksamhet har nyligen upptagits vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund och vid Örebro lasarett. En deltidstjänstgörande
läkare bör därför anställas i vart och ett äv V och Vtll distrikten.

Yttrande

Statens lönenämnd har beträffande yrkandena under punkterna 1—4 i
petitaframställningen påpekat, att ifrågavarande tjänsters lönegradsplacering
fastställts i samband med tjänsteförteckningsrevisionen. Då, såvitt
nämnden kan finna, därefter icke inträffat några förändringar av beskaffenhet
att böra påverka tjänsternas lönegradsplacerihg, kan nämnden inte
tillstyrka framställningen i dessa delar. Nämnden vill icke motsätta sig
uppflyttning av 11 kanslibiträdestjänster till kontoristtjänster på sätt föreslagits
under punkt 5. Däremot finner nämnden icke tillräckliga skäl tillstyrka
förslaget under punkt 6.

I fråga om skogsyrkesinspektionen i norra distriktet föreslår nämnden,
att två tjänster som skogsunderinspektör flyttas upp från 20 till 21 lönegraden.
Nämnden finner ej tillräckliga skäl tillstyrka uppflyttning av kanslibiträdestjänsten
i distriktet. Övriga förslag avseende distriktet avstyrkes med
samma motivering som beträffande punkterna 1—4.

Yrkesinspektionen: Omkostnader
Yrkanden

Arbetarskyddsstyrelsen har (skr. 27/8 1955) hemställt, att anslaget höjes
med 162 500 kronor.

Ökning

1. Reseersättningar 70 000

2. Övriga expenser 92 500

162 500

Motivering

1. Utgift 1953/54 436 120, 1954/55 444 586; anslag 1955/56 495 000. —
Styrelsen framför ånyo det angelägna kravet på ökade resemedel för yrkesinspektionen
och hänvisar till den beräkning som lagts fram i föregående
års petitaskrivelse (se V ht 1955 s. 227). Ett belopp av 530 000 kronor beräknas
vara erforderligt. Härjämte erfordras 35 000 kronor för att möjliggöra
anordnandet av utbildnings- och fortbildningskurser för yrkesinspektionens
befattningshavare.

2. Utgift 1953/54 80 602, 1954/55 77 696; anslag 1955/56 82 500. —
Kostnadsökningen hänför sig delvis till ökade städningskostnader men

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

främst till inköp och underhåll av inventarier. Styrelsen upprepar tidigare
framlagda förslag (se V ht 1955 s. 227), enligt vilka för upprustning av
distriktens inventarier erfordras ett engångsbelopp av 36 000 kronor samt
för normal komplettering och löpande utgifter 12 000 kronor. Vidare erfordras
medel för anskaffning av instrument. Med hänsyn till att vissa instrument
anskaffas i samband med pågående undersökning rörande koloxidförgiftningars
uppkomst och förebyggande begränsas förslaget i denna
del nu till ett belopp av 49 500 kronor.

Yttrande

Statskontoret har ej kunnat tillstyrka, att medel anvisas till resekostnader
i samband med utbildnings- och fortbildningskurser för yrkesinspektionens
befattningshavare. Ämbetsverket ifrågasätter vidare om ej nuvarande medelsanvisning
medger en inspektionsverksamhet av försvarlig omfattning,
i vilket fall till reseersättningar kan anvisas oförändrat belopp. Den föreslagna
uppräkningen av delposten till övriga expenser bör begränsas till
vad som betingas av ökade städningskostnader eller 2 500 kronor.

Departementschefen

Den arbetarskyddsorganisation som, samtidigt med att den nu gällande
arbetarskyddslagen trädde i kraft, började sin verksamhet år 1949 innebalen
inte oväsentlig förstärkning av den tidigare organisationen. Arbetarskyddet
fick en särskild centralmyndighet och dess personal ökades, varvid dock
är att märka att en del av personalökningen drogs in fr. o. in. budgetåret
1950/51. Såsom inledningsvis omnämnts framfördes ganska snart kritik mot
den nya organisationens effektivitet. Kritiken riktade sig främst mot att inspektion
på arbetsplatserna inte skedde i tillräcklig utsträckning d. v. s. att
inspektionsfrekvensen var otillfredsställande, men bl. a. också mot att samarbetet
mellan yrkesinspektionen och arbetstagarnas företrädare var bristfälligt.

Vid anmälan av frågan om tillkallande av arbetarskyddsutredningen anförde
min företrädare i ämbetet bl. a., att även en mycket betydande förstärkning
av tillsynsorganens personal inte skulle möjliggöra tillsyn av
varje arbetsplats annat än med mycket långa mellantider. Han underströk
därför, att ansvaret för ett tillfredsställande arbetarskydd åvilar vederbörande
arbetsgivare samt att arbetarskyddsfrågorna i stor utsträckning är
av den arten att de enklast och bäst löses genom samarbete mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Ökade insatser från arbetsgivarnas och
arbetstagarnas sida och ett ytterligare utvecklat samarbete dem emellan
vore den väsentliga förutsättningen för en mera betydande förbättring på

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

detta område. Dessa allmänna synpunkter på i rågan om arbetarskyddets
effektivitet vill jag här starkt framhålla. Det har sagts såväl i arbetarskyddsutredningens
betänkande som vid remissbehandlingen att mycket goda resultat
nåtts vid många företag, främst större sådana, där särskild omsorg
lagts ned på skyddsarbetet genom anställande av speciell personal för
detta arbete och genom insatser av aktiva skyddskommittéer. Med den t ortgående
utvecklingen i riktning mot alltmer komplicerade tillverkningsprocesser
och eu alltmera genomförd rationalisering synes det mig naturligt, att
arbetsgivarnas skyldighet att svara för arbetarskyddet åtminstone vid alla
större företag samt alla företag med särskilt riskabel tillverkning tar sig
uttryck i att särskild säkerhetspersonal anställes. Detta synes så mycket
mera naturligt som ett nedbringande av riskerna för olycksfall och yrkessjukdom
ligger helt i linje med de allmänna rationaliseringssträvandena.
Även om bristen på tekniker kan medföra vissa svårigheter räknar jag sålunda
med att förutsättningarna för arbetarskyddet vid nämnda grupper av
företag kommer att fortlöpande förbättras. Det synes emellertid böra undersökas
om det är möjligt och lämpligt att påskynda utvecklingen genom att
bygga ut arbetar skyddslagstiftningens bestämmelser med föreskrift att företag
av viss storlek eller med viss tillverkning är skyldigt att ha för säkerhetsuppgifterna
helt avsedd personal anställd.

Även om ett företag har säkerhetsarbetet organiserat på ett föredömligt
sätt torde detta inte medföra, att de statliga tillsynsorganen kan helt släppa
kontakten med företaget. Tillsynsorganens uppgifter blir emellertid sannolikt
av mera konsulterande än kontrollerande natur. I varje fall kommer en
ökning av antalet företag med på nyssnämnt sätt organiserat skyddsarbete
att leda till en lättnad för tillsynsorganen och en ökning av deras möjligheter
att ägna sig åt andra företag.

Också vid dessa andra företag är samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare
av stor betydelse för ett effektivt arbetarskydd. I den mån detta
samarbete utvecklas kan även här tillsynsorganens rent kontrollerande
verksamhet minskas till förmån för en mera konsulterande expertverksamhet.
Det är min förhoppning att det mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer
existerande synnerligen värdefulla samarbetet i fråga om arbetarskydd
skall byggas ut ytterligare.

Vad nu anförts ger vid handen att jag i varje fall på något längre sikt räknar
med möjligheten av en viss minskning av behovet av rutininspektion
från tillsynsorganens sida. Å andra sidan torde man inte kunna bortse från
alt den tekniska utvecklingen kommer att leda till nya arbetarskyddsproblem
och därmed ökade anspråk på tillsynsorganisationen. Under alla förhållanden
kvarstår beträffande flertalet arbetsplatser för överskådlig tid
problemet att erhålla eu så effektiv tillsynsverksamhet som möjligt.

Med anledning av vad arbetarskyddsutredningen anfört rörande inspe ktions
verksam heten vill jag framhålla följande.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 98 år 1956

Den s. k. inspektionsfrekvensen har på senare år hållit sig mellan 2 och
3, d. v. s. den genomsnittliga tiden mellan två på varandra följande inspektionsbesök
på samma arbetsplats har varit mellan två och tre år. Utredningen
har framhållit, att detta, då många arbetsställen besöks flera gånger
På ett år, betyder att för ett avsevärt antal arbetsställen tiden mellan inspektionsbesöken
är betydligt längre än medelsiffran. Behovet av rutininspektion
är uppenbarligen olika vid skilda arbetsställen. Utredningen upplyser,
att planer föreligger på att gruppera arbetsställena efter inspektionsbehovet,
exempelvis i arbetsställen som bör besökas minst en gång om året, sådana
som bör besökas minst vartannat år och sådana som kan besökas med
längre mellantider. Utredningen uttalar sin anslutning till denna tanke.
Även jag biträder tanken på en sådan differentiering. Enligt min mening
bor de tillgängliga inspektionsresurserna sättas in främst på de arbetsplatser,
där faran för de anställda kän bedömas vara störst. I fråga om arbetsplatser
där faran från allmänna utgångspunkter kan uppskattas som relativt
ringa bör man i stor utsträckning kunna lita till alt eventuella missförhållanden
påtalas genom anmälan till inspektionsorganen, som då får snarast
mojhgt undersöka fallet. Jag är medveten om att rutininspektioner inte
gärna kan helt undvaras beträffande några arbetsplatser, då det inte finns
någon säkerhet för att även allvarliga missförhållanden verkligen påtalas
fi ån de anställdas sida. En ökad differentiering kombinerad med smidighet
i tillämpningen synes emellertid vara en god grund för ett effektivt utnyttjande
av de tillgängliga personalresurserna. Hur dessa principer bör närmare
utformas i praktiken kan inte avgöras utan praktisk försöksverksamhet.
Utredningen har inte penetrerat frågor rörande arbetsrutinen vid yrkesinspektionen
utan har förutsatt, att undersökningar härav skall göras genom
arbetarskyddsstyrelsens försorg, eventuellt under medverkan av statens
organisationsnämnd. Att sådana undersökningar kommer till stånd
betraktar jag som en angelägenhet av vikt. Vid undersökningarna bör också
de av mig angivna principerna för tillsynsverksamhetens inriktning beaktas.

Utredningen har behandlat fragan om kontakten mellan yrkesinspektionens
befattningshavare och skyddsombuden samt därvid erinrat om att
från fackföreningshåll riktats kritik mot yrkesinspektionen med anledning
av det sätt på vilket kontakten upprätthållits. Vad utredningen redovisat i
detta sammanhang bestyrker, att från yrkesinspektionens sida kontakten
inte avsiktligt åsidosatts. Utredningen föreslår i avsikt att förbättra kontaktmöjligheterna
att skyddsombuden i ökad utsträckning skall erhålla del
av meddelanden från yrkesinspektionens sida rörande arbetsplatsen. Mot
vad utredningen anfört härom har jag intet att erinra.

Utredningen har vidare ansett det önskvärt, alt arbetarskyddsstyrelsen i
framtiden ej anser sig bunden vid sadan restriktivitet i fråga om medgivande
att tillsätta regionala skyddsombud som hittills. Styrelsen har i detta avseende
hänvisat till de riktlinjer som angavs vid arbetarskyddslagens till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

komst. För min del ansluter jag mig till styrelsens uppfattning att det bör
eftersträvas att skyddsombud utses bland arbetstagare på arbetsplatsen. Avgörande
bör emellertid vara huruvida en verklig förbättring i skyddshänseende
kan väntas inträda om regionalt skyddsombud utses. Är detta fallet
synes hinder inte böra föreligga för att utvidga praxis beträffande medgivande
till utseende av sådana skyddsombud.

Utredningen har i detta sammanhang föreslagit, att den inspektionsbok
som skall finnas på arbetsställena skall läggas om till lösbladssystem. Arbetarskyddsstyrelsen
har inte ansett sig kunna tillstyrka detta förslag men har
förklarat sig ämna ta upp frågan om inspektionsbokens utformning till närmare
undersökning. Med hänsyn härtill har jag inte anledning att ytterligare
behandla denna fråga.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i arbetarskyddslagens bestämmelser
om tvångsmedel mot arbetsgivare men har anfört vissa synpunkter
rörande tvångsmedlens utnyttjande. Härvid har utredningen anfört
bl. a., att tvångsmedlen verkligen bör tillgripas i fall då rättelse ej kan erhållas
på annat sätt, att de å andra sidan endast bör tillgripas om avsikten
verkligen är att överlämna ansvarsfrågan till judiciell mjmdigliet om åtgärd
ej vidtas av arbetsgivaren samt att från yrkesinspektionens sida måste
kontrolleras att såväl meddelade anvisningar som utfärdade förelägganden
och förbud verkligen iakttages. Vid remissbehandlingen har inte påyrkats
någon ändring i gällande lagbestämmelser men Landsorganisationen har
ytterligare understrukit, att de befogenheter dessa bestämmelser ger bör utnyttjas
när anledning därtill föreligger. Mot vad sålunda anförts har jag
intet att invända.

Innan jag går in på frågorna om distriktsindelningen, personalorganisationen,
kompetenskraven för yrkesinspektionens personal in. in. anser jag
mig böra behandla spörsmålet om den kommunala tillsynen.

Utredningen har funnit, att den kommunala tillsynen i ett stort antal
kommuner f. n. är av mycket ringa effektivitet. Det oaktat har utredningen
föreslagit viss utvidgning av området för denna tillsyn. Huvudregeln
skulle enligt förslaget vara, att arbetsställen med mindre än tio
arbetstagare skall falla under kommunal tillsyn. Undantag skulle emellertid
göras dels för vissa yrkesområden med generellt större yrkesskaderisk
och dels för arbetsställen inom skilda yrkesområden i övrigt, beträffande
vilka arbetsställen yrkesinspektören — med hänsyn till större yrkesskaderisk
i det enskilda fallet — förordnat om statlig tillsyn. Byggnadsverksamheten
skulle som regel komma under kommunal tillsyn. Dessa riktlinjer
skulle tillämpas på sådant sätt att antalet arbetsställen under kommunal
tillsyn skulle ökas med ca 10 procent. Som huvudskäl för förslaget att
på detta sätt utvidga den kommunala tillsynen har utredningen åberopat
antagandet att del kommunala intresset för tillsynsverksamheten skulle
öka om den tilldelades större och intressantare arbetsuppgifter än f. n.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

I det övervägande antalet remissyttranden har understrukits, att den
kommunala tillsynen brister i effektivitet i andra kommuner än städer och
andra större kommuner där hälsovårdsnämnderna har fast anställd tillsynspersonal.
Från flera håll har anförts, att utredningens motivering för
utvidgning av det kommunala tillsynsområdet inte är hållbar. Arbetarskyddsstyrelsen
har för sin del föreslagit, att den kommunala tillsynen
skall avskaffas i kommuner, vilka saknar heltidsanställd personal som kan
anförtros tillsynsuppgiften, samt att de kommuner som sålunda befrias
från tillsynsarbetet skall åläggas att i stället betala viss ersättning till statsverket.
Den allmänna yrkesinspektionens personal skulle i stället ökas.

Jag kan för min del inte finna det välbetänkt att utvidga området för
den kommunala tillsynen så länge denna tillsyns effektivitet, på sätt som
nu sker, ifrågasättes beträffande ett stort antal kommuner. Det av arbetarskyddsstyrelsen
framlagda förslaget kan jag inte heller tillstyrka. Jag förordar,
att gränsdragningen mellan den statliga och kommunala tillsynen
— med den modifikation som framgår av vad jag i det följande anför beträffande
tillsynen över byggnadsverksamheten — tills vidare behålles i
stort sett oförändrad. Då kritik inte anförts mot det sätt varpå tillsynen
skötes i kommuner där hälsovårdsnämnden har heltidsanställd tillsynspersonal,
bör frågan på nytt tagas upp om sådan personal anställes i större
utsträckning än f. n. är fallet. Under tiden bör ansträngningar göras att
genom samarbete mellan yrkesinspektionen och kommunerna förbättra den
kommunala tillsynens effektivitet.

I fråga om byggnadsverksamheten föreligger utan tvivel särskilda skäl
för kommunal tillsyn. Yrkesskaderiskerna är stora men arbetsplatsernas
antal och växlingarna beträffande deras belägenhet gör det svårt för den
allmänna yrkesinspektionens tjänstemän att på ett tillfredsställande sätt
sköta inspektionsverksamheten på detta område. Då kommunerna i stor
utsträckning har byggnadskunnig personal anställd och byggnadsnämnderna
jämlikt byggnadsstadgan redan har att utöva viss kontrollverksamhet
även i vad avser arbetarskyddet, skulle både en effektivare tillsyn och
en administrativ förenkling kunna åstadkommas om kommunerna i enlighet
med utredningens förslag övertoge tillsynsverksamheten i denna
del. Jag finner det önskvärt att så sker. Då detta sannolikt kan medföra
en inte obetydlig kostnadsökning för vissa kommuner anser jag mig emellertid
inte nu böra föreslå, att kommunerna ålägges skyldighet att svara
för ifrågavarande tillsyn. Jag räknar med att kommunerna själva skall
finna så uppenbara fördelar vara förenade med en kommunal tillsyn ur
arbelarskyddssynpunkt inom byggnadsverksamheten, att de frivilligt åtar
sig densamma. Jag förutsätter, att det härvid som regel kommer att befinnas
lämpligt att undanta anläggningsarbeten av större omfattning från
den kommunala tillsynen.

Enligt 48 § arbetarskyddslagen skall den kommunala tillsynen utövas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

tillsynsman eller tillsynsman som utses av hälsovårdsnämnden. Det kan
övervägas att komplettera denna bestämmelse med föreskrift om att byggnadsnämnd
äger utse tillsynsman för byggnadsverksamhet. Emellertid synes
denna fråga lämpligen böra upptagas till närmare prövning i ett senare
sammanhang. Någon lagändring erfordras nämligen inte för att genomföra
den av mig förordade ordningen. Sedan kommun beslutat åta sig utvidgad
tillsyn över byggnadsverksamheten inom kommunen, erfordras endast att
hälsovårdsnämnd utser en eller flera lämpliga hos kommunen anställda
byggnadstekniker att fullgöra tillsynen i denna del.

Arbetarskyddsutredningen har föreslagit, att den allmänna yrkesinspektionen
skall förstärkas med 12 yrkesunderinspektörer i Ce 23, vilka skall
ha till uppgift dels att övervaka och vägleda de kommunala tillsynsmännen
och dels att handha på den statliga inspektionen fallande tillsyn över
arbetarskyddet inom byggnadsbranschen. Tjänstemännen i fråga skulle
vara byggnadstekniker. Med hänsyn till behovet av ett mera utvecklat samarbete
mellan den allmänna yrkesinspektionen och de kommunala tillsynsmännen
anser jag det i hög grad värdefullt att den allmänna yrkesinspektionen
tillföres sådan förstärkning att detta samarbete kan ägnas ökad uppmärksamhet.
Även en förbättring av tillsynen över byggnadsverksamheten
— vilken tillsyn enligt mitt förslag åtminstone till en början torde komma
att åvila den statliga inspektionen i större omfattning än utredningen tänkt
sig — måste betraktas som ett angeläget önskemål. Jag förordar, att för
varje distrikt utom distrikt I inrättas en ny tjänst i Ce 23. Då enligt mitt
förslag antalet distrikt skall vara oförändrat innebär detta en förstärkning
med tio tjänster. Huruvida det är lämpligt att hos en tjänsteman kombinera
ifrågavarande samarbetsuppgifter samt tillsyn inom byggnadsbranschen
torde få bedömas med hänsyn till personaltillgången och tillsynsuppgifternas
fördelning på olika yrkesområden inom distrikten.

Utredningens förslag att informationsdagar skall hållas för de kommunala
tiHsynsniännen finner jag välmotiverat. Jag tillstyrker, att i enlighet
med utredningens förslag 30 000 kronor beräknas till reseersättningar
och andra kostnader i samband med sådana informationsdagar.

Jag övergår härefter till de förslag i övrigt som avser personalorganisationen.

Utredningen har föreslagit, att antalet inspektionsdistrikt skall ökas med
två från It till 13. Antalet tjänster skall enligt förslaget ökas med två
yrkesinspektörer (Ca 33), två förste distriktsingenjörer (Ca 29), två socialinspektörer
(Ca 25) samt sex biträden.

I några yttranden har i anslutning till en i direktiven för utredningen
antydd tankegång upptagits frågan huruvida inte yrkesinspektionen bör
omorganiseras så att större vikt lägges vid inspektion branschvis genom
specialinspektörer. Det har t. o. in. ifrågasatts om inle distriktsorganisationen
bör avskaffas och hela inspektionen ske genom centralt placerade

Kiingl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

specialinspektörer med hela landet som inspektionsområde. En sådan utveckling
som den sist nämnda synes mig för överskådlig framtid otänkbar.
Behovet av ökad specialisering är emellertid med all säkerhet en realitet
redan nu och detta behov torde med den fortgående tekniska utvecklingen
komma att öka. Under sådana förhållanden kan jag inte finna en ökning
av antalet inspektionsdistrikt lämplig. Den förstärkning av den kvalificerade
ingenjörspersonalen som jag finner ofrånkomlig bör i stället tillföras
organisationen på sådant sätt att personalen inom de mest arbetstyngda
distrikten kan förstärkas och samtidigt möjlighet öppnas för att tillföra
yrkesinspektionen särskild sakkunskap inom områden där behovet härav
är särskilt framträdande. Jag föreslår därför, att den allmänna yrkesinspektionen
förstärkes med sex i relativt höga lönegrader placerade tjänster,
nämligen två tjänster som byrådirektör i Ce 31, två tjänster som förste
distriktsingenjör i Ce 29 och två tjänster som förste distriktsingenjör i
Ce 27. Ehuru det vill synas som om behovet av särskild sakkunskap är
störst inom det kemisk-tekniska området bör tjänsterna inte bindas för
visst tekniskt område. I varje fall vissa av tjänsterna synes böra avses inte
endast för ett distrikt utan för två eller flera. De närmare bestämmelserna
angående tjänsternas utnyttjande bör emellertid meddelas av Kungl. Maj:t
efter förslag av arbetarskyddsstyrelsen. Jag vill i detta sammanhang anmärka,
att det är min avsikt att föranstalta om en försöksverksamhet i
syfte att undersöka om även befintliga tjänster lämpligen bör utnyttjas
som specialisttjänster för två eller flera inspektionsdistrikt.

En viss förstärkning även av biträdespersonalen på distriktsexpeditionerna
synes motiverad. Jag anser mig dock inte kunna förorda större ökning
än med tre biträdestjänster i reglerad befordringsgång.

Som jag förut nämnt tillstyrker jag vidare att antalet tjänster som yrkesunderinspektör
ökas med tio.

Jag är inte beredd att nu ta ställning till de vid remissbehandlingen framkomna
förslagen att ändra stationeringsorterna i IX och XI distrikten.

Utredningen har föreslagit, att tjänstebenämningen yrkesunderinspektör
ändras till distriktsingenjör. Jag kan inte biträda detta förslag men anser
det önskvärt, att den nuvarande benämningen ersättes med en ny. Jag förordar,
att benämningen ändras till distriktsinspektör.

Utredningen har inte föreslagit, att ytterligare läkare knytes till yrkesinspektionen
utöver de tre (två i Stockholm och en i Göteborg) som finns
f. n. Såväl arbetarskyddsstyrelsen som flera andra remissorgan har framhållit
behovet av ökad läkarmedverkan inom yrkesinspektionen. Arbetarskyddsstyrelsen
har för sin del anfört, att en ökning av antalet deltidsanställda
läkare inom den allmänna yrkesinspektionen är viktigare än
den ökning av läkartjänstgöringen inom styrelsen som föreslagits av utredningen.
Jag ansluter mig för min del till sistnämnda uppfattning. Jag
anser det vara av väsentlig betydelse att möjligheterna till läkarmedverkan

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

inom den allmänna yrkesinspektionen förbättras och förordar i enlighet
med arbetarskyddsstyrelsens förslag att medel beräknas för ytterligare
två deltidsanställda läkare. Dessa bör anknytas till inspektionsdistrikt där
yrkesmedicinsk lasarettsklinik finns. Läkarna bör emellertid på samma sätt
som sker beträffande de redan nu anställda läkarna kunna utnyttjas även
för andra distrikt.

I fråga om de aktuella kompetens- och lönegradsfrågorna
vill jag anföra följande.

Beträffande de inspekterande tjänstemännen gäller f. n. som huvudregler,
att tjänsterna i 25 och högre lönegrader är avsedda för civilingenjörer
medan tjänsterna som yrkesunderinspektör (21 och 23 lönegraderna) är
avsedda för läroverksingenjörer. Avsteg från dessa regler kan göras och
har gjorts såtillvida att läroverksingenjörer anställts på tjänster i 25 lönegraden
och i ett fall på tjänst i 27 lönegraden. Samtliga yrkesunderinspektörer
har lägre teknisk examen. Arbetarskyddsutredningen har tillstyrkt bibehållande
av kraven på teknisk utbildning men har föreslagit, att några
personer utan teknisk examen men med långvarig praktik i industriellt arbete
och skyddsarbete på försök skall anställas på underinspektör stjänster.
Utredningen har inte behandlat frågor om lönegradsplaceringen av redan
inrättade tjänster. Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att kravet på
högre teknisk examen skall begränsas till tjänster i 27 och högre lönegrader
samt att vissa av dessa högre tjänster skall erhålla förbättrad lönegradsplacering
i syfte att öka möjligheterna att förvärva och behålla dugande
civilingenjörer inom yrkesinspektionen. Styrelsen har vidare föreslagit, att
samtliga tjänster i 21 och 23 lönegraderna skall flyttas upp till 25 lönegraden.
I samband härmed avser styrelsen att vissa inspektionsuppgifter
skall överföras från civilingenjörspersonalen till befattningshavare med
lägre teknisk utbildning.

Den allmänna yrkesinspektionens huvuduppgift är av teknisk art. Det
är därför självfallet, att teknisk kompetens måste krävas av de inspekterande
tjänstemän som inte direkt avsetts för andra än tekniska uppgifter.
Jag har inte något att erinra mot utformningen av de nu gällande kompetensreglerna.
Vid tillämpningen av dessa måste emellertid huvudvikten
fästas vid den allmänna kompetensen, vilket innebär att långvarig praktik
och visad duglighet kan väga upp bristande examensmeriter. I enlighet
härmed har personer med endast lägre teknisk utbildning redan befordrats
till tjänster i 25 och högre lönegrader. Jag finner det naturligt att denna
utveckling, som helt överensstämmer med gällande kompetensregler, fortsätter.
Även i fråga om underinspektörstjänsterna synes avvägningen mellan
praktiska och teoretiska meriter kunna ge till resultat, att sökande
utan examen befinnes mest kvalificerad. Detta bör betraktas som ett helt
reguljärt förfarande. Något visst antal tjänster bör sålunda inte avdelas
för tillsättning med oexaminerade sökande. I detta sammanhang vill jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

framhålla, att energiska ansträngningar bör göras för att förhindra att
inrättade tjänster genom vakanser står outnyttjade. Jag har intet att erinra
mot vad som anförts av utredningen och i arbetarskyddsstyrelsens yttrande
rörande fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan de inspekterande tjänstemännen.

Vad jag nu anfört innebär inte att jag förbiser de problem som den
rådande bristen på tekniker medför för yrkesinspektionens del. Förslagen
om förbättring av lönegradsplaceringen för befintliga tjänster är jag emellertid
icke beredd att upptaga till prövning.

Ej heller arbetarskyddsstyrelsens förslag om förbättring av löneställningen
för socialinspektörerna bör nu föranleda någon åtgärd. Däremot
vill jag ej motsätta mig att It befattningar som kanslibiträde i Ca It ändras
till kontoristtjänster i Ca 13.

Utredningen har föreslagit, att medel skall ställas till förfogande för
utbildnings- och fortbildningskurser för yrkesinspektionens personal. Jag
delar utredningens uppfattning om värdet av sådana kurser och tillstyrker,
att det av utredningen föreslagna beloppet 25 000 kronor anvisas för ändamålet.
Beloppet bör uppföras som särskild post i yrkesinspektionens oinkostnadsstat.

Såväl utredningen som arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att medel
skall anvisas för anskaffning av vissa instrument för yrkesinspektionen.
I samband med att medel å riksstaten för innevarande budgetår
anvisats till påbörjande av en undersökning rörande koloxidförgiftningars
uppkomst och förebyggande har inräknats kostnaderna för anskaffning av
vissa instrument som erfordras för denna utredning men därefter kommer
att stå till förfogande i yrkesinspektionens verksamhet. I likhet med
utredningen och styrelsen har jag emellertid den uppfattningen, att tillgång
till effektiv instrumentutrustning är av sådan vikt för yrkesinspektionen
att ytterligare medel bör anvisas till anskaffning av sådan utrustning.
Jag förordar i enlighet med utredningens förslag, att ett belopp av
50 000 kronor beräknas för ändamålet.

I enlighet med direktiven har utredningen upptagit den i 1950 års sakkunnigförslag
behandlade frågan om partsrepresentation inom
yrkesinspektionens distrikt. Utredningen föreslår sålunda,
att ett rådgivande organ, benämnt yrkesinspektionens förtroenderåd, införes
i varje inspektionsdistrikt. Det bör i sammanhanget erinras om att
partsrepresentation finnes inom arbetarskyddsstyrelsen, där den dock har
funktion av beslutande organ.

Från framför allt arbetsgivarorganisationernas sida har mot förslaget
invänts, att någon större förbättring av kontakten mellan yrkesinspektionen
och arbetsmarknadens parter icke skulle vara att förvänta genom
en dylik rådsinstitutionökat samarbete i mera fria former vore att före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 är 1956

draga. På arbetstagaresidan ställer man sig däremot positiv till förslaget.
Även arbetarskyddsstyrelsen har ansett de med förslaget förenade fördelarna
i form av ökat förtroendefullt samarbete böra uppväga nackdelarna.
För egen del finner jag tiden nu vara mogen för införande av
partsrepresentation även inom yrkesinspektionen. Denna bör som utredningen
anfört ha rådgivande karaktär. Jag föreslår därför inrättande av
ett förtroenderåd inom varje inspektionsdistrikt.

Ehuru jag till övervägande delen avvisat av utredningen föreslagen utvidgning
av kompetensområdet för den kommunala tillsynsverksamheten,
har jag i det föregående velat framhålla vikten av ökat samråd mellan
yrkesinspektionen och den kommunala tillsynens utövare. Därför vill jag
även instämma i utredningens förslag att i förtroenderåden skall ingå en
i kommunala värv erfaren person. Härutöver anser jag — till skillnad från
utredningen — att även medicinsk sakkunskap bör vara representerad i
råden. Härvid bör i första hand ifrågakomma en av förste provinsialläkarna
inom vederbörande distrikt. Vad angår det antal ledamöter, som enligt utredningen
skall utses efter förslag av Landsorganisationen, De svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och TCO, kommer visserligen arbetstagaresidan
att få en representant mera än arbetsgivaresidan. Detta
har av arbetsgivareorganisationerna betecknats som otillfredsställande.
Eftersom här endast är fråga om en rådgivande institution, som icke får
betaga yrkesinspektören hans beslutanderätt, finner jag invändningen ej
böra föranleda ändring av vad som i denna del föreslagits. Härtill vill jag
foga, att omröstning i vedertagen bemärkelse enligt min mening ej bör
förekomma inom råden. Det bör vara tillräckligt, att ledamot som har
gentemot ordföranden avvikande mening äger få denna antecknad till
protokollet. I likhet med utredningen finner jag, att yrkesinspektören bör
inneha ordförandeposten i råden. I övrigt har jag intet att erinra mot utredningens
förslag i förevarande sammanhang. Vilka ärendegrupper som
skall behandlas inom råden bör dock närmare övervägas av arbetarskyddsstyrelsen
under beaktande av att ärenden av rutinmässig organisatorisk
art icke bör belasta rådens arbetsprogram.

Vad angår specialinspektörerna har utredningen framlagt förslag
endast i fråga om skogsyrkesinspektionen, specialinspektionen för
elektriska starkströmsanläggningar och stuveriinspektionen; i vad avser
de båda sistnämnda dock endast i fråga om gränsen mellan resp. specialinspektörers
och den allmänna yrkesinspektionens behörighet.

Såvitt avser skogsyrkesinspektionen har utredningen föreslagit personalförstärkning
för det norra distriktet i form av en tjänst såsom biträdande
skogsyrkesinspektör i Ca 29 och en halvtidstjänst som kontorsbiträde i
Ce 8. Dessutom har utredningen förordat, att vid uppkommande ledigheter
å tjänster som skogsunderinspektör på försök anställes yrkeskunniga arbetare,
oaktat de ej innehar statlig skoglig examen.

Kungl. Maj.ts proposition nr DS år 1956

På grund av arbetsbelastningen inom skogsyrkesinspektionen anser jag
mig böra tillstyrka inrättandet av en tjänst som biträdande skogsyrkesinspektör
för norra distriktet. Tjänsten bör placeras i Ce 29. I fråga om
kompetenskraven för tjänsterna som skogsunderinspektör hänvisar jag til!
vad jag i samband med behandlingen av kompetensfrågorna för den allmänna
yrkesinspektionen anfört rörande yrkesunderinspektörerna.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sin petitaframställning för budgetåret
1956/57 hemställt om lönegradsuppflyttning för flertalet tjänster inom
skogsyrkesinspektionens norra distrikt. Därjämte har styrelsen hemställt,
att konsulenttjänsten måtte ändras från extra till extra ordinarie. I överensstämmelse
med utredningens förslag har styrelsen vidare föreslagit, att
en halvtidstjänst som skrivbiträde inrättas för distriktet.

Av de begärda lönegradsuppflyttningarna finner jag mig endast kunna
tillstyrka, att de båda skogsunderinspektörstjänsterna uppflyttas från 20
till 21 lönegraden. Därjämte vill jag tillstyrka, att konsulenttjänsten inom
distriktet ombildas till extra ordinarie tjänst i Ce 20 ävensom att en halvtidstjänst
för biträde i den reglerade befordringsgången inrättas. Med hänvisning
till vad jag förut anfört i fråga om ändrad tjänstebenämning för
yrkesunderinspektörerna får jag även föreslå, att skogsunderinspektörernas
tjänstebenämning ändras till distriktsinspektör.

Vad angår förslaget om jämkning av befogenhetsgränsen för den allmänna
yrkesinspektionens befattningshavare i förhållande till specialinspektörerna
för elektriska starkströmsanläggningar har arbetarskyddsstyrelsen
förklarat sig ämna upptaga överläggningar i frågan med kommerskollegium.
Likaledes har styrelsen sagt sig ämna med fartygsinspektionen
till överläggningar upptaga frågan om den av utredningen föreslagna
vidgade behörigheten för den allmänna yrkesinspektionen i vad avser anordningar
ombord för lastning och lossning av fartyg. I betraktande av
det nu anförda finner jag utredningens förslag rörande de båda sistnämnda
inspektionsgrenarna icke böra föranleda något uttalande från min sida.

Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att åt befattningshavare vid statens
geotekniska institut skall uppdragas att vara specialinspektör för
schaktningsarbeten. Detta förslag torde få upptagas till prövning i särskild
ordning.

Yrkesinspektionens avlöning sanslag bör med anledning av de
av mig förordade personalförstärkningarna (2 byrådirektörer i Ce 31, 2
förste distriktsingenjörer i Ce 29, en biträdande skogsyrkesinspektör i Ce 29,
2 förste distriktsingenjörer i Ce 27, 10 distriktsinspektörer i Ce 23 samt 3
heltidsanställda och ett halvtidsanställt biträde i reglerad befordringsgång)
höjas med 312 700 kronor. Vidare bör för två deltidsanställda läkare beräknas
14 400 kronor och till semestervikarier för läkarna 1 200 kronor. Till
arvoden åt ledamöter i förtroenderåden bör beräknas 16 000 kronor. Med
anledning av de föreslagna löneregleringarna bör anslaget höjas med 8 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

kronor. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång bör jämte
omräkning av rörligt tillägg och kallortstillägg i enlighet med arbetarskyddsstyrelsens
beräkning föranleda en anslagshöjning med 204 700 kronor.

Anslaget bör sålunda höjas med 557 000 kronor. Anslagsposterna beräknas
sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 1 493 600 (+ 12 600) kronor;

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 55 000
(+ 31 600) kronor;

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 838 200 (+ 254 800) kronor;

rörligt tillägg 577 200 (+ 258 000) kronor.

Under yrkesinspektionens omkostnadsanslag bör posten till
sjukvård m. m. uppföras med oförändrat belopp, 8 000 kronor. Till reseersättningar
har för innevarande budgetår anvisats 495 000 kronor. Med hänsyn
främst till den av mig förordade ökningen av antalet tjänster bör posten
ökas med 80 000 kronor och på grund av förtroenderådens tillkomst med
12 000 kronor. Posten bör sålunda upptagas till 587 000 kronor. Posten till
expenser, vilken för innevarande budgetår är upptagen med 90 000 kronor,
bör med hänsyn till ökade städningskostnader samt föreslagna nya tjänster
höjas med 20 000 kronor, varjämte för anskaffning av inventarier till nya
tjänsterum bör beräknas 40 000 kronor. Posten bör alltså uppföras med
150 000 kronor. Under särskilda poster i omkostnadsstaten bör vidare upptagas
dels utbildningskurser för yrkesinspektionens personal och informationsdagar
för kommunala tillsynsman (25 000 + 30 000) 55 000 kronor dels
ock till anskaffning av instrument 50 000 kronor.

Hela omkostnadsanslaget bör alltså uppföras med 850 000 kronor, vilket
i förhållande till det för innevarande budgetår anvisade anslaget innebär en
höjning med 257 000 kronor.

I samband med organisationsundersökningarna inom yrkesinspektionen
bör även frågan om rese- och expensmedlens utnyttjande behandlas.

III. Arbetarskyddsstyrelsen
Nuvarande organisation

Arbetarskyddsstyrelsen inrättades genom beslut vid 1948 års riksdag och
trädde i verksamhet den 1 januari 1949. Styrelsen står under ledning av en
generaldirektör och är organiserad på tre byråer, arbetstidsbyrån, tekniska
byrån och kanslibyrån, samt tre fristående avdelningar, skogsavdelningen,
trafikavdelningen och sociala avdelningen. Utanför denna indelning står
styrelsens läkare (en överläkare och en biträdande läkare). Såsom ledamöter
i styrelsen ingår, förutom generaldirektören, cheferna för de tre byråerna.
I handläggningen av vissa ärenden, betecknade såsom partsärcnden, skall
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 98

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

därjämte delta av Kungl. Maj :t särskilt förordnade ledamöter (partsrepresentanter).

Till arbetarskyddsstyrelsen har för innevarande budgetår anvisats ett avlöningsanslag
av förslagsvis 1 016 000 kronor och ett omkostnadsanslag av
förslagsvis 152 500 kronor.

Arbetarskyddsutredningens förslag

Överingenjör

Utredningen har anfört, att det är mycket betydelsefullt att de föreskrifter,
anvisningar och direktiv som lämnas rörande tillsynen tolkas och tilllämpas
på ett så vitt möjligt enhetligt sätt. Det synes vidare klart, att styrelsens
anvisningar och råd icke annat än i undantagsfall kan hinna utarbetas
i samma snabba takt som den tekniska utvecklingen fortgår och
föranleder nya skyddsproblem. Ett i början till synes lokalt skyddsproblem
kan många gånger bli aktuellt även inom ett annat eller flera andra distrikt,
men oftast har varken styrelsen eller de övriga distrikten fått någon kännedom
därom. För att praktiskt och rationellt lösa dessa problem, som ofta
tarvar snabb behandling, erfordras möjlighet till bättre kontakt mellan styrelsen
och distrikten och mellan distrikten inbördes än vad som f. n. finns.
Samma behov av kontakt, koordination och enhetlighet vid den praktiska
tillämpningen av arbetarskyddslagstiftningen föreligger också i flera fall
mellan den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare och specialinspektörerna,
som i regel är stationerade på annan ort än de förra.

Bland de verksamhetsområden där ökad kontakt mellan styrelsen och
yrkesinspektionen erfordras nämner utredningen fördelningen av arbetsställena
mellan de inspekterande befattningshavarna. Härvid måste sådana
enhetliga principer gälla att befattningshavarnas kompetens och kunnighet
utnyttjas på ett rationellt och effektivt sätt. Det bör också uppmärksammas,
att fördelningen sker på sådant sätt att erforderlig hänsyn tages till de skilda
arbetsställenas reella behov av tillsyn. Vidare nämnes bl. a. planeringen och
genomförandet av den allmänna yrkesinspektionens tjänsteresor. Det under
senare år starkt stegrade intresset för arbetarskyddet har i allt större utsträckning
nödvändiggjort avvikelser från styrelsens direktiv för reseverksamheten.
Resorna har sålunda i icke ringa omfattning måst planeras och
utföras som specialresor för handläggning av särskilda frågor eller problem,
som uppkommit på olika arbetsställen. Då dylika resor förrycker genomförandet
av de normala rutininspektionerna och även kan antas öka
kostnaderna per besökt arbetsställe, måste denna utveckling noggrant följas
av chefsmyndigheten genom regelbunden kontakt med och erforderlig rådgivning
till de lokala tillsynsorganen.

De göromål som i övrigt åvilar arbetarskyddsverkets chef är, såsom styrelsen
framhållit till utredningen, alltför krävande för att han skall hinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

ägna erforderlig tid åt arbetsuppgiften att samordna och övervaka den verksamhet,
som utövas av yrkesinspektionens olika tillsynsorgan. Det torde
dessutom vara mindre lämpligt att verkschefen företar resor i så stor utsträckning
som behövs för samordningsarbetet. Enligt utredningens uppfattning
bör därför inom arbetarskyddsstyrelsen finnas en befattningshavare,
som har till uppgift att i erforderlig mån följa och samordna tillsynsorganens
verksamhet. Utredningen föreslår för ifrågavarande uppgifter
en ny tjänst som överingenjör i Cp 14 (årskostnad 33 180 kronor).

Tekniska byrån

Denna byrå är organiserad på fyra avdelningar, nämligen allmänna avdelningen,
maskinavdelningen, avdelningen för tryckkärl och lyftanordningar
samt gruvavdelningen. Byråns personal utgöres av 1 byråchef i
Ca 37, 3 byrådirektörer i Ca 33, 1 byrådirektör i Ce 33, 1 förste byråingenjör
i Ca 29, 3 förste byråingenjörer i Ca 27, 1 förste byråingenjör i Ce 27, 1 förste
byråsekreterare i Ca 27, 1 byråingenjör i Cg 25 och 1 ingenjör (ritare) i
Ce 23 jämte biträdespersonal.

På tekniska byrån handläggs följande ärenden: ärenden rörande förebyggande
av ohälsa och olycksfall i arbete i skyddstekniskt och tekniskt-yrkeshygieniskt
avseende, i den mån de ej tillhör fristående avdelning, ärenden
angående skyldigheter, som i arbetarskyddshänseende åvilar tillverkare,
försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner, redskap och andra tekniska
anordningar, samt ärenden angående tillsynsorganens verksamhet
med avseende på de uppgifter, som faller inom byråns arbetsområde.

Utredningen anför, att den på senare tid kraftigt stegrade industriella utvecklingen
lett till att en mängd nya maskiner, apparater och material kommit
till användning och att många helt nya arbetsförfaranden börjat tilllämpas
och därigenom fört med sig åtskilliga nya, ej sällan mycket svårbemästrade
skyddsproblem. Detta liksom det påtagligt ökade intresset för
arbetarskyddet bland näringslivets utövare och anställda har medfört, att
handläggningen av byråns arbetsuppgifter blivit alltmer komplicerad och
därigenom också mera tidskrävande. Erfarenheterna rörande arbetet på tekniska
byrån under de gångna åren visar också, att detta icke kunnat bedrivas
på ett för arbetarskyddet tillfredsställande sätt, framförallt beroende
på att byråns arbetskrafter icke varit tillräckliga.

Enligt utredningens uppfattning är det av största vikt, att de tekniska
ärenden av olika slag, som nu ankommer på tekniska byrån, blir snabbt
prövade och avgjorda, liksom även att behovet av tekniska anvisningar och
andra allmänna skyddsföreskrifter blir tillgodosett på ett bättre sätt. Utredningen
framhåller, att en effektivisering av byrån som innebär att generella
anvisningar och direktiv kan utges i snabbare takt skulle medföra en
omedelbar lättnad i yrkesinspektionens arbete. Starka skäl talar därför för
att den nuvarande tekniska byrån uppdelas på två byråer. Arbetsbelast -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

ningen bör härigenom bli lämpligare avvägd och befattningshavarna kan
beredas större möjlighet att föredraga ärenden för byråchefen. Byråcheferna
bör därjämte få mera tid att ägna sig åt granskning och redigering av
anvisningar, som utarbetas inom deras byråer.

Utredningen föreslår sålunda, att den nuvarande tekniska byrån uppdelas
på två byråer, en allmänteknisk byrå och en maskinteknisk byrå.

På allmäntekniska byrån bör handläggas de skyddstekniska och yrkeshygieniska
ärenden, som åvilar den nuvarande tekniska byråns allmänna
avdelning och gruvavdelning, dvs. företrädesvis ärenden rörande arbetslokaler,
personalrum, byggnads- och anläggningsarbete, arbete i gruvor,
stenbrott, grustag o. d., eldfarliga, explosiva, frätande och giftiga ämnen,
elektrisk ström, lösnings-, konserverings-, rengörings- och avfettningsmedel
samt personlig skyddsutrustning ävensom ärenden rörande tillsynsorganens
verksamhet, i den mån de ej skall handläggas av kanslibyrån. I byråns ärenden
skall även ingå dithörande frågor angående skyldighet som jämlikt
45 § arbetarskyddslagen åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer
av vissa anordningar, t. ex. byggtorkar, ställningar, stegar och säkerhetsbälten.
Byrån bör uppdelas på två avdelningar, en för allmänna
ärenden och byggnadsärenden och en för gruvärenden och kemislc-tekniska
ärenden.

Utredningen föreslår att på byrån skall finnas, förutom en byråchef i
Ca 37, två byrådirektörer i Ca 33 såsom föreståndare för de båda nämnda
avdelningarna, en förste byråingenjör i Ca 29 (denna befattning skulle nyinrättas)
och tre förste byråingenjörer i 27 lönegraden. Vid rekryteringen
av tjänsterna synes det vara av vikt, att styrelsens behov av fackkunskap
på de byggnadstekniska och keinisk-tekniska områdena blir tillgodosett, särskilt
med tanke på den fortgående snabba utvecklingen på dessa områden.

På maskintekniska byrån skall enligt förslaget handläggas de skyddstekniska
ärenden, som ankommer på den nuvarande tekniska byråns maskinavdelning
och avdelning för tryckkärl och lyftanordningar, dvs. ärenden
rörande maskiner, redskap och andra tekniska anordningar, däri inbegripet
tryckkärl och lyft- och transportanordningar, samt ärenden rörande
besiktning av sådana anordningar. I ärendena skall även ingå diihörande
frågor angående skyldigheter, som jämlikt 45 § arbetarskyddslagen
åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av förenämnda
anordningar. Ärendena bör fördelas på tre avdelningar, maskinavdelningen,
tryckkärlsavdelningen och transporttekniska avdelningen.

Chefen för byrån bör vara placerad i Ca 37. Varje avdelning bör förestås
av en byrådirektör i Ca 33, vilket innebär att en ny sådan befattning bör
inrättas för transporttekniska avdelningen. Dessutom bör finnas två förste
byråingenjörer i Ca 29 (detta innebär att en ny sådan tjänst skulle inrättas)
samt en förste byråingenjör i Ca 27 och en byråingenjör i befordringsgången
(Cf 21—Ce 25).

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

På den nuvarande tekniska byrån finns en förste byråsekreterare i Ca 27
för handläggning av ärenden inom byrån, som är av övervägande juridisk
natur, samt en ritare (ingenjör) i Ce 23 för utförande av erforderligt ritarbete
för skyddsbilder och illustrationer till av styrelsen utfärdade anvisningar
m. m. Dessa befattningshavare bör kunna vara gemensamma för de
båda tekniska byråerna.

Då den biträdespersonal, som nu finns på tekniska byrån, anses vara
otillräcklig för nuvarande arbetsuppgifter och då den föreslagna uppdelningen
av byrån och förstärkningen av den tekniska personalen måste medföra
en viss ökad arbetsbelastning för biträdespersonalen, föreslår utredningen
att två nya tjänster inrättas, en som kanslibiträde och en som kontorsbiträde.

Utredningen föreslår sålunda, att i samband med delningen av tekniska
byrån sex nya tjänster inrättats, nämligen tjänster för en byråchef (Ca 37),
en byrådirektör (Ca 33), två förste byråingenjörer (Ca 29), ett kanslibiträde
(Ca 11) och ett kontorsbiträde. Den sammanlagda lönekostnaden för dessa
tjänster beräknas till 115 704 kronor för år.

I detta sammanhang har utredningen vidare anfört följande.

Vid handläggningen inom arbetarskyddsstyrelsen av vissa skyddstekniska
frågor uppkommer stundom behov av att anlita särskild expertis. Enligt instruktionen
för arbetarskyddsstyrelsen äger styrelsen även rätt att själv i
särskilda fall anlita experter och sakkunniga i frågor, däri erforderlig sakkunskap
icke är företrädd inom styrelsen. Från arbetarskyddssynpunkt finner
vi det vara av stor vikt, att de tekniska byråerna beredes möjlighet att
vid behov tillfälligt arvodesanställa personer med sådan teknisk sakkunskap,
som icke utan extra kostnad för styrelsen står till dess förfogande.

På grund av den särskilt höga olycksfallsfrekvens, som är för handen inom
vissa yrkesområden, däribland träindustrien, har väckts fråga huruvida icke
särskilda fackmän skulle kunna anlitas för att på de olika arbetsplatserna
undervisa och praktiskt demonstrera hur föreskrivna skyddsanordningar
skulle användas. Dessa fackmän, som skulle vara skickliga och erfarna yrkesarbetare
och äga för uppgiften goda personliga förutsättningar, skulle
huvudsakligen som instruktörer besöka arbetsställen inom sin bransch och
samtidigt även i erforderlig mån instruera vissa av yrkesinspektionens befattningshavare
om användningen av skyddsanordningarna. Vi anser det
även i detta fall vara av stor vikt, att arbetarskyddsverket har möjlighet att
anlita sådana fackmän.

För sistnämnda båda ändamål föreslår utredningen, att styrelsens avlöningsanslag
under posten arvoden och särskilda ersättningar (ersättningar
till experter och sakkunniga) förstärkes med 40 000 kronor per år.

Kanslibijrån

På kanslibyrån handlägges dels administrativa och kamerala ärenden
dels ock ärenden angående upplysnings- och utbildningsverksamhet. Personalen
omfattar 1 byråchef (Ce 37), en förste byråsekreterare (Ca 29) (på

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

övergångsstat), en byråsekreterare (Ca 25), två amanuenser, en kassör
(Ce 19) samt biträdes- och expeditionspersonal.

Utredningen finner det lämpligt att kanslibyrån behåller de arbetsuppgifter
som nu är hänförda till byrån. En viss förstärkning av byråns personal
är emellertid nödvändig, bl. a. med hänsyn till den utbyggnad av arbetarskyddsverket
i övrigt, som utredningen föreslår. I första hand är det angeläget
att chefen för byrån befrias från vissa honom nu åvilande löpande
ärenden, så att han kan ägna erforderlig tid åt sina viktigare arbetsuppgifter,
nämligen organisations- och rationaliseringsfrågor, granskning av viktigare
förslag till anvisningar o. d. samt betydelsefulla eller komplicerade
administrativa ärenden och lagärenden. Utredningen föreslår därför, att en
ny tjänst som byrådirektör i Ce 31 inrättas.

Förste byråsekreteraren i Ca 29 på övergångsstat bör återföras till ordinarie
stat och bör handha upplysnings- och utbildningsärendena.

Personalen på kanslibyrån bör vidare enligt utredningens uppfattning
förstärkas med en biblioteksassistent i lönegrad Ce 15, ett kanslibiträde i
Ce 11, ett biträde i reglerad befordringsgång och en expeditionsvakt i Cf 7.

Årskostnaden för de för kanslibyrån föreslagna nya tjänsterna beräknas
till 59 508 kronor.

Sociala avdelningen

Utredningen anför, att de arbetsuppgifter som åvilar sociala avdelningen
har ökat i omfång och betydelse sedan avdelningen inrättades. Den rådande
bristen på arbetskraft har medfört en mängd problem som väntar på lösning
från det allmännas sida, t. ex. gifta kvinnors deltidsarbete, äldre personers
omplacering eller återinträde i arbetet, inplacering av partiellt arbetsföra,
införandet av de stora kullarna minderåriga i arbetslivet. Konkurrensen
om arbetskraften har medfört ett ökat intresse för personalvårdsfrågor
hos arbetsgivarna. Dessa frågor kräver för sin lösning medverkan av styrelsens
sociala avdelning. Avdelningens personal omfattar en byrådirektör
(Ca 31), en amanuens och ett kanslibiträde. Utredningen anser, att avdelningen
bör förstärkas med en förste byråsekreterare i lönegraden Ce 27.
Årskostnaden härför skulle bli 19 740 kronor.

Styrelsens läkare

Utredningen finner, att tiden nu är inne för en utökning av styrelsens tillgång
till läkar medverkan. Teknikens utveckling under senare år har medfört
flera nya hälsorisker för arbetstagarna. Behovet av läkarmedverkan i
arbetarskyddsstyrelsens arbete har därför ökat starkt och kan icke tillgodoses
i önskvärd omfattning genom de båda f. n. anställda läkarna. Utredningen
föreslår därför, att biträdande läkaren hos styrelsen (årsarvode
7 200 kronor; arbetstid »minst 6 timmar i veckan») utbytes mot en byråläkare
i lönegraden Ce 29 med den tjänstgöringstid, som vanligen åvilar

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956 71

byråläkare. Årskostnaden härför skulle bli (21 756 — 7 200 =) 14 556

kronor.

Omkostnadsanslaget

Utredningen räknar med att arbetarskyddsstyrelsens omkostnadsanslag
måste ökas, om den föreslagna personalförstärkningen genomföres. De nytillkommande
högre befattningshavarna kommer att belasta resekostnadsanslaget.
Särskilt kommer den föreslagna samordningsmannen (överingenjören)
och de i det föregående nämnda yrkesinstruktörerna att tillbringa
en stor del av tjänstetiden på resor. Utredningen räknar också med att
chefen för kanslibyrån och chefen för sociala avdelningen kommer att
företaga resor till inspektionsdistrikten i avsevärt större omfattning, sedan
de på föreslaget sätt fått viss avlastning i sin arbetsbörda. Resekostnaderna
beräknas öka med 15 000 kronor. Av omkostnadsanslaget i övrigt beräknas
delposten expenser för eget behov till följd av personalökningen öka med
15 000 kronor. Därtill kommer en engångskostnad av ca 25 000 kronor för
ordnande och möblering av omkring 10 nya tjänsterum ävensom (på annat
anslag) årskostnaden för disposition av dessa rum.

Sammanfattning av kostnadsberäkningarna

De av utredningen framlagda förslagen skulle enligt utredningens beräkning
medföra en ökning av medelsbehovet under arbetarskyddsstyrelsens
avlöningsanslag med,. avrundat, 283 000 kronor för år. Ökningen under
omkostnadsanslaget för styrelsen skulle bli 55 000 kronor, varav 25 000 kronor
utgör engångskostnad.

Yttranden över arbctarskyddsutredningens betänkande

Behovet av personalförstärkningar inom arbetarskyddsstyrelsen understrykes
i så gott som samtliga yttranden, där frågan behandlats. Från
flera håll framhålles, att de av utredningen föreslagna förstärkningarna
tilltagits i underkant. Bl. a. anför TCO, att det är meningslöst att disivutera
en effektivisering av yrkesinspektionen, om arbetarskyddsstyrelsen ej gives
en betydande upprustning.

Vad först angår frågan om inrättande av en tjänst som
överingenj ö r med samordnande arbetsuppgifter understryker Landsorganisationen
och TCO kraftigt betydelsen av den föreslagna befattningen.
Arbetarskyddsstgrelsen anser, att tjänsten bör placeras i Cp 15. Inrättandet
av eu överingenjörstjänst avstyrkes emellertid av statskontoret, som
anför, att förslaget i realiteten innebär inrättande av en överdirektörseller
souschefstjänst. Eu sådan anordning kan icke undgå att väcka betänkligbeter,
särskilt som ett bifall till förslaget synes kunna medföra
konsekvenser beträffande verksorganisationen inom andr a centrala verk

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

med tillsynsskyldighet över lokala organ. Möjlighet bör föreligga för en
av byråcheferna på de föreslagna tekniska byråerna att fungera som samordningsman.
Om emellertid en särskild tjänst för samordningsuppgifterna
anses erforderlig, bör den kunna inordnas i byråorganisationen och
placeras i förslagsvis lönegrad 31. Statens lönenämnd framhåller, att samordningsuppgifterna
i första hand bör åvila verkschefen. Om särskild medhjälpare
åt denne erfordras är enligt nämndens mening en byrådirektörstjänst
i lönegrad 31 tillfyllest.

Beträffande tekniska byrån ifrågasätter statens lönenämnd, huruvida
byrån är av den storleksordning att en uppdelning på två byråer
kan anses motiverad. Emot uppdelning talar dessutom den relativt höga
löneställningen för den nuvarande byråns avdelningschefer (33 lönegraden).
I övrigt har nämnden intet att erinra mot utredningens förslag om
förstärkning av tekniska byrån. Statskontoret anser sig, med hänsyn till
vad i betänkandet anförts rörande arbetsomfattningen å tekniska byrån,
kunna godtaga förslaget om uppdelning. Däremot finner ämbetsverket icke
tillräckliga skäl föreligga för inrättande av en ny avdelning. Av den i
övrigt begärda förstärkningen beträffande teknisk personal anser sig statskontoret
endast kunna tillstyrka en förste byråingenjörstjänst i lönegrad
29. I fråga om biträdespersonalen bör en tjänst i reglerad befordringsgång
vara tillfyllest.

I flera yttranden betecknas den föreslagna personalförstärkningen som
alltför snävt tilltagen. Att så är förhållandet anser bl. a. Landsorganisationen,
Arbetsgivareföreningen, TCO och Svenska väg- och vattenbgggares
riksförbund. Vidare må här nämnas att arbetsgivareföreningen framhållit
betydelsen av att ifrågavarande teknikertjänster placeras i sådan löneställning
att dugliga sökande erhålles.

Arbetarskyddsstyrelsen omnämner, att styrelsen i en till utredningen
avlåten promemoria föreslagit ökning av ifrågavarande tekniska personal
till 27 tjänster mot befintliga 12. Styrelsen berör sedan den föreslagna
allmäntekniska byrån och anför härom följande. Genom utredningens förslag
tillgodoses på intet sätt det stora behovet att tillföra styrelsen kvalificerad
kemisk-teknisk sakkunskap. Sadan saknas f. n. inom styrelsen.

I landet finnes en omfattande kemisk-teknisk industri, som utvecklas ytterligt
snabbt. Löpande ärenden av kemisk-teknisk art tillföres f. n. till stor
del chefen för styrelsens gruvavdelning. En specialist på bergshanteringens
område kan dock knappast förväntas vara specialiserad även inom den
kemisk-tekniska industrien. Med anledning härav föreslår styrelsen, att på
allmäntekniska byrån inrättas en särskild kemisk-teknisk avdelning med
en byrådirektör i lönegrad Ca 33 och en förste byråingenjör i Ca 29. På
ytterligare ett område anser styrelsen behov inom byrån i fråga föreligga
av teKnisk sakkunskap, vilket behov ej tillgodoses genom utredningens
förslag, nämligen i fråga om byggnads- och anläggningsverksamhet. Denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

verksamhet har på senare tid starkt utvecklats och nya anordningar tages
ständigt i bruk. I ett stort antal fall har bj^ggmästare och tillverkare hos
styrelsen begärt att få nya anordningar för byggnadsindustrien granskade
och godkända, bl. a. med hänsyn till bestämmelserna i 45 § arbetarskyddslagen.
Den nuvarande allmänna avdelningen på tekniska byrån har ej
inom rimlig tid hunnit handlägga hithörande ärenden. Styrelsen saknar
för denna verksamhet erforderlig byggnadstelcnisk sakkunskap. För vissa
arbetsuppgifter på området har personal måst inkallas från yrkesinspektionen.
Om det ekonomiska läget icke medgiver inrättande av en särskild
avdelning för skyddstekniska och tekniskt-yrkeshygieniska ärenden avseende
byggnads- och anläggningsverksamhet, föreslår styrelsen som ett
provisorium, att den allmänna avdelningen å ifrågavarande byrå tillföres
en högskoleingenjör med byggnadsteknisk utbildning och erfarenhet, förslagsvis
som förste byråingenjör i lönegrad Ca 29. Enligt styrelsens förslag
skulle den tekniska personalen på den allmäntekniska byrån bestå
av, förutom byråchef, 3 byrådirektörer i Ca 33, 3 förste byråingenjörer i
Ca 29 samt en förste byråingenjör i Ce 27. Detta skulle innefatta en ny
byrådirektör stjänst och två förste byråingenjörstjänster, varom utredningen
ej framställt förslag.

Ej heller i fråga om maskintekniska byrån kan behovet av personalförstärkning
anses tillgodosett genom utredningens förslag. I fråga om
den nuvarande maskinavdelningen föreligger nämligen stor eftersläpning
i handläggningen av framför allt sådana ärenden, som utgöres av framställningar
från tillverkare och försäljare av maskiner, redskap och andra
tekniska anordningar om granskning av och utlåtanden över desamma ur
skyddsteknisk synpunkt. Även från beställare och köpare föreligger i stor
utsträckning framställningar om sådan granskning. Jämväl beträffande
de ärenden, som avser tryckkärl samt lyft- och transportanordningar föreligger
en mycket betydande arbetsbalans. Den viktigaste delen av dessa
ärenden består även här av framställningar om granskning och utlåtanden
med hänsyn till bestämmelserna i 45 § arbetarskyddslagen rörande
nykonstruktioner. Styrelsen föreslår, att den tekniska personalen på byrån
skall bestå av, förutom byråchef, 3 byrådirektörer i Ca 33, 3 förste byråingenjörer
i Ca 29 samt 3 förste byråingenjörer i 27 lönegraden. Detta
innebär två tjänster som förste byråingenjör i Ca 29 utöver vad utredningen
föreslagit för denna byrå.

Vad angår den för de båda tekniska byråerna gemensamma personalen
hemställer styrelsen om följande personalförstärkningar utöver vad utredningen
föreslagit, nämligen en tjänst som ritare (ingenjör) i Ce 21
och en tjänst som kanslibiträde i Ca It. Vidare hemställer styrelsen, att
den rekryteringstjänst som byråingenjör i Cg 25, som finns på byrån,
omändras till en extra ordinarie tjänst i samma lönegrad.

I fråga om tekniska byrån må slutligen nämnas, att Arbctsyivnreför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

eningen anser det böra övervägas att bereda byrån tillgång till en maskinprovningsverkstad
av mindre omfattning för utprovning av maskinskydd.

Vad beträffar kanslibyrån anser statskontoret det vara tillfyllest,
om byrån tillföres en förste byråsekreteraretjänst i 29 lönegraden i stället
för en byrådirektör stjänst. Statskontoret avstyrker vidare förslaget om
inrättande av en befattning som biblioteksassistent samt förslaget om en
tjänst som kanslibiträde och en som expeditionsvakt. Biblioteksgöromålen
synes i vart fall kunna ombesörjas av arvodesanställd befattningshavare.
Statens lönenämnd tillstyrker förslaget om återförande till ordinarie stat
av en tjänst som förste byråsekreterare i Ca 29, vilken tjänst f. n. är förd
på övergångsstat. Tjänsten bör avses för de arbetsuppgifter, som enligt
utredningen skulle åvila innehavaren av den föreslagna byrådirektörstjänsten.
I gengäld bör en ny tjänst som förste byråsekreterare i Ce 27
inrättas på byrån för upplysnings- och utbildningsärendena. Lönenämnden
vill icke motsätta sig inrättande av en biblioteksassistenttjänst men ifrågasätter,
om icke placering i 13 lönegraden vore tillfyllest. Nämnden avstyrker
inrättande av en kanslibiträdes- och en kontorsbiträdestjänst. Den
föreslagna expeditionsvaktstjänsten bör placeras i 10 lönegraden med iakttagande
i övrigt av de principer som i allmänhet tillämpas i fråga om löneförmåner
för rekryteringspersonal till tjänster i denna lönegrad. Arbetarskyddsstyrelsen
framställer i fråga om kanslibyrån inga yrkanden utöver
vad utredningen föreslagit men understryker starkt behovet av att
den av utredningen föreslagna personalökningen äger rum. Beträffande
den på övergångsstat förda tjänsten som förste byråsekreterare delar styrelsen
utredningens uppfattning, att tjänsten bör återföras till ordinarie
stat. På innehavaren av tjänsten bör bl. a. ankomma att handhava upplysnings-
och utbildningsärendena.

I likhet med Landsorganisationen och TCO anser arbetarskyddsstyrelsen,
att medel bör anvisas för avlönande av en pressombudsman. Denne bör
enligt styrelsen vara deltidsanställd och åtnjuta arvode med 6 000 kronor
för år.

Statskontoret avstyrker förslaget om inrättande av en förste byråsekreteraretjänst
i Ce 27 på sociala avdelningen. Därest emellertid
förslaget skulle bifallas, bör den nuvarande amanuensbefattningen på avdelningen
indragas. Statens lönenämnd anser sig beträffande utredningens
förslag i denna del icke kunna tillstyrka högre löneställning än 25 lönegraden.
Arbetarskyddsstyrelsen betonar angelägenheten av att sociala avdelningen
tillföres den föreslagna befattningen. Vidare hemställer styrelsen,
att avdelningen tillföres en tjänst som biträde i reglerad befordringsgång.
Härutöver framhåller styrelsen, att behov föreligger av att knyta
en fackpsykolog till verket. Denne bör lämpligen placeras på sociala avdelningen.

I fråga om förslaget att hos styrelsen inrätta en byråläkartjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

i lönegrad Ce 29 i stället för den nuvarande arvodesbefattningen som biträdande
läkare må erinras om vad härom anförts i samband med frågan om
ytterligare arvodesanställda läkare inom den allmänna yrkesinspektionen.
Förslaget avstyrkes vidare av statskontoret — som i sammanhanget erinrar
om att de biträdande läkarna hos exempelvis riksförsäkringsanstalten
är blott arvodesanställda — samt av statens lönenämnd. Däremot tillstyrkes
förslaget av medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund.

Vad slutligen angår utredningens förslag om förstärkning av delposten
till ersättningar till experter och sakkunniga å styrelsens
avlöningsstat — i syfte bl. a. att möjliggöra för styrelsen att inom
vissa yrkesområden anlita särskilda fackmän (arbetare) för att på arbetsplatserna
praktiskt demonstrera användningen av olika skyddsanordningar
—• hälsar Landsorganisationen detta förslag med tillfredsställelse. Organisationen
förutsätter, att denna skyddsinspektörsinstitution framdeles utbygges
utöver vad som möjliggöres genom den här föreslagna måttliga
medelsförstärkningen. Däremot avstyrkes förslaget i fråga av statskontoret,
som erinrar om att förevarande delpost för innevarande budgetår blott
upptagits med 1 100 kronor medan utredningen föreslår höjning med
40 000 kronor.

Arbetarskyddsstyrelsens petitaframställmng jämte yttranden däröver
Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

Arbetarskyddsstyrelsen har (skr. 27/8 1955) anfört, att styrelsen — med
ett mindre undantag — inte i petitaframställningen lägger fram några förslag
till omorganisation eller personalförstärkning med hänsyn till arbetarskyddsutredningens
väntade betänkande. Då utredningen inte komme att
ta upp frågor om ändrad lönegradsplacering för befattningshavare inom
styrelsen lägger styrelsen fram sådana förslag beträffande tjänster, vilkas
lönegradsplacering enligt styrelsens förmenande behöver omprövas.

Styrelsen framhåller, att en personalförstärkning, som nu inte kan närmare
anges, torde komma att behövas på arbetstidsbyrån och trafikavdelningen
vid ett genomförande av arbetstidsutredningens förslag till ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning.

Yrkanden

Styrelsen hemställer, att avlöningsanslaget höjes med (avrundat) 121 000
kronor.

Personalförstärkning

1. 1 expeditionsvakt Ce 10

Ökning
9 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

n g a r „

ö Ökmng

2. 1 kansliskrivare Ce 15 i st. f. kontorist Ce 13 744

3. Tekniska byrån:

1 förste byråsekreterare Ca 27—Ca 29 1 944

1 kontorist Ca 13 i st. f. kanslibiträde Ca 11 ................ 816

4. Kanslibyrån:

1 kontorist Ce 13 i st. f. kanslibiträde Ce 11 360

1 kansliskrivare Ca 15 i st. f. kanslibiträde Ce 11 744

1 kanslibiträde Ca 11 i st. f. kontorsbiträde Ca 8............ 363

1 materialförvaltare Ca 14 i st. f. förste expeditionsvakt Ca 12 828

5. Skogsavdelningen:

Chefen för avdelningen Ca 33—Ca 37 ...................... 3 300

1 byrådirektör Ca 31 i st. f. förste byråinspektör Ca 29 972

1 förste byråinspektör Ce 27 i st. f. byråinspektör Ce 25 996

1 byråinspektör Ca 25 i st. f. skogsunderinspektör Ce 20 ...... 1 836

1 konsulent Cg 20—Ce 24 ................................ 2 640

1 kontorist Ca 13 i st. f. kanslibiträde Ca 11 ................ 816

6. Trafikavdelningen:

1 byrådirektör, tillika yrkesinspektör för landtrafiken Ca 35 i

st. f. byrådirektör Ca 33................................ 819

1 byrådirektör Ca 31 i st. f. förste byråingenjör Ca 29 ........ 972

1 kontorist Ca 13 i st. f. kanslibiträde Ca 11 360

7. Sociala avdelningen:

1 byrådirektör Ca 31—Ca 33.............................. 816

1 kontorist Ca 13 i st. f. kanslibiträde Ca 11 ................ 408

Omräkning

8. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång 8 830

9. Omräkning av rörligt tillägg.............................. 83 306

120 978

10. Sex extra ordinarie tjänster föreslås överförda på ordinarie stat i oförändrad
lönegrad.

Motivering

1. Oberoende av vad arbetarskyddsutredningen kan komma att föreslå
anser styrelsen det nödvändigt att framföra förslag om ytterligare en tjänst
som expeditionsvakt. Hos styrelsen finns endast en förste expeditionsvakt
och en expeditionsvakt. Styrelsen har under ett par år måst anlita extra
hjälp till expeditionsvaktsarbetet, vilket annars inte skulle ha kunnat medhinnas
trots övertidsarbete.

2. Tjänsten som generaldirektörens handsekreterare bör med hänsyn till
de kvalificerade arbetsuppgifterna uppflyttas från Ce 13 till Ce 15.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

3. De arbetsuppgifter av juridisk natur som handlägges på tekniska
byrån är av så kvalificerad art att byråns förste byråsekreterartjänst bör
flyttas upp från Ca 27 till Ca 29.

Den högre biträdespersonalen på tekniska byrån utgöres av en kansliskrivare
och två kanslibiträden. Det ena av kanslibiträdena har så självständiga
och kvalificerade arbetsuppgifter, bl. a. avseende registrering av
svetslicenser, att tjänsten bör flyttas upp från Ca It till Ca 13.

4. Biträdet åt styrelsens kassör, vilket biträde nu är kanslibiträde i Ce 11,
bör med hänsyn till arbetsuppgifterna vara kontorist i Ce 13.

Såsom registrator på kanslibyrån tjänstgör ett kanslibiträde i Ce 11, som
även i vissa avseenden fyller en verksregistrators funktion. Tjänsten bör
placeras i Ca 15.

Ett kanslibiträde erfordras bl. a. för biträde åt styrelsens läkare. En kontor
sbiträdestjänst i Ca 8 bör därför ändras till kanslibiträdestjänst i Ca 11.

Styrelsens förste expeditionsvakt (Ca 12) sysselsättes i betydande utsträckning
med göromål, som vanligen ankommer på materialförvaltare,
bl. a. inköp av kontorsmateriel för yrkesinspektionen och distribution av
blanketter (verket har över 400 blankettyper). Tjänsten bör utbytas mot en
tjänst som materialförvaltare i Ca 14.

5. Beträffande tjänsterna som skogsyrkesinspektör, förste byråinspektör,
byråinspektör, skogsunderinspektör och konsulent åberopas samma motivering
som vid behandlingen av yrkesinspektionens avlöningsanslag anförts
rörande motsvarande tjänster inom skogsyrkesinspektionens norra distrikt.

Det kanslibiträde (Ca 11), som förestår skogsavdelningens expedition,
bör med hänsyn till arbetsuppgifterna vara kontorist i Ca 13.

6. Chefen för trafikavdelningen, som nu är byrådirektör i Ca 33, har såsom
specialinspektör för landtrafiken i stort sett liknande arbetsuppgifter
och befogenheter som yrkesinspektörerna. Liksom i fråga om yrkesinspektörerna
anser styrelsen en förbättrad löneställning erforderlig. Tjänsten bör
ändras till en tjänst som byrådirektör, tillika yrkesinspektör för landtrafiken,
i Ca 35. Förste byråingenjören (Ca 29) på trafikavdelningen bör liksom
förste byråingenjörerna i samma lönegrad inom yrkesinspektionen
uppflyttas till Ca 31 (byrådirektör).

Det kanslibiträde (Ca 11), som förestår trafikavdelningens expedition,
bör med hänsyn till arbetsuppgifterna vara kontorist i Ca 13.

7. De stora fordringar som ställes på byrådirektören och chefen för sociala
avdelningen medför att tjänsten bör flyttas upp från Ca 31 till Ca 33.
Vidare bör det kanslibiträde (Ca 11), som förestår avdelningens expedition
flyttas upp till kontorist i Ca 13.

9. Följande extra ordinarie tjänster bör ombildas till ordinarie tjänster i
oförändrade lönegrader, nämligen på tekniska byrån en tjänst som byrådirektör
i Ce 33 och en tjänst som ingenjör (ritare) i Ce 23, på arbetstidsbyrån
en tjänst som byråsekreterare i Ce 25, på kanslibyrån byråchefs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

tjänsten i Ce 37 och tjänsten som kassör i Ce 19 samt på trafikavdelningen
tjänsten som förste byråingenjör i Ce 27. Behovet av samtliga dessa tjänster
är stadigvarande.

Yttrande

Statens lönenämnd har ingen erinran mot den föreslagna löneställningen
för den av arbetarskyddsstyrelsen yrkade nya expeditionsvakttjänsten liksom
ej heller mot en förändring av förste expeditionsvaktstjänsten i Ca 12
till en materialförvaltartjänst i Ca 14. Nämnden är tveksam om de i och för
sig kvalificerade göromål, som åvilar innehavaren av tjänsten som verkschefens
sekreterare, motiverar den föreslagna uppflyttningen till Ce 15. Förslaget
beträffande kanslibyråns registrator motiverar enligt nämndens mening
inte uppflyttning till högre lönegrad än 13 (kontorist). Nämnden föreslår,
att skogsunderinspektörstjänsten i Ce 20 flyttas upp till 21 lönegraden.

Beträffande övriga av arbetarskyddsstyrelsen framlagda lönegradsförslag
har lönenämnden anfört antingen att lönegradsplaceringen fastställts i samband
med tjänsteförteckningsrevisionen samt att därefter, såvitt nämnden
kan finna, icke inträffat några förändringar av beskaffenhet att böra påverka
tjänsternas lönegradsplacering eller också att nämnden icke funnit
tillräckliga skäl att tillstyrka förslagen.

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

Yrkande

Arbetarskyddsstyrelsen har (skr. 27/8 1955) hemställt, att anslaget höjes
med 10 000 kronor.

Motivering

Delposten till övriga expenser för eget behov (utgift 1953/54 52 997,
1954 55 53 995; anslag 1955/56 52 000) bör med hänsyn främst till ökade
städningskostnader samt behov av nya skrivmaskiner och snabbkopieringsapparat
höjas till 62 000 kronor .

Yttrande

Statskontoret har anfört, att höjningen av delposten bör begränsas till
vad som erfordras för att täcka ökade kostnader för städning.

Departementschefen

En av anledningarna till att arbetarskyddsorganisationen inte fungerar
med önskvärd effektivitet är otvivelaktigt att arbetarskyddsstyrelsen inte
hinner med de på styrelsen ankommande uppgifterna. En förstärkning av

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år i956

styrelsen synes därför ofrånkomlig. Jag kan emellertid endast delvis tillstyrka
de föreliggande förslagen om utbyggnad av styrelsen.

Arbetarskyddsutredningen har föreslagit, att styrelsen skall tillföras en
befattning som överingenjör. De samordningsuppgifter som enligt förslaget
skulle vara den viktigaste arbetsuppgiften för tjänstens innehavare är utan
tvivel av stor vikt. Jag anser dock inte att arbetarskyddets lokala organisation
är av sådan omfattning att en tjänst av den föreslagna typen är motiverad.
Samordningsuppgifterna bör främst ankomma på generaldirektören
och byråcheferna.

Enligt utredningens förslag skali tekniska byrån delas på två byråer och
tillföras fyra nya tjänster i 29 eller högre lönegrad jämte två biträdestjänster.
Arbetarskyddsstyrelsen har ansett denna förstärkning otillräcklig och föreslagit
ytterligare ett antal nya tjänster. Enligt min uppfattning är behovet
av personalökning störst på denna byrå. Inte minst synes det för den lokala
organisationen vara av stor vikt att material angående nya konstruktioner
och nya tekniska rön snabbt förmedlas ut genom tekniska byråns lörsorg.
Jag förordar, att byrån tillföres en byrådirektör stjänst i Ce 33, två tjänster
som förste byråingenjör i Ce 29 samt en kanslibiträdestjänst i Ce It. Däremot
är jag inte beredd att tillstyrka en uppdelning av byrån.

I fråga om kanslibyrån tillstyrker jag, att en på övergångsstat förd befattning
som förste byråsekreterare i Ca 29 återföres till ordinarie stat. Vidare
förordar jag, att en ny tjänst som förste byråsekreterare i Ce 27 och en biträdestjänst
i reglerad befordringsgång inrättas. Jag räknar med att kanslibyrån
genom tillkomsten av den nya tjänsten som förste byråsekreterare
skall kunna ägna mera uppmärksamhet bl. a. åt yrkesinspektionens organisationsfrågor
än tidigare varit möjligt. De för kanslibyrån i övrigt föreslagna
personalförstärkningarna anser jag mig inte kunna tillstyrka.

Jag är inte heller beredd att förorda förslagen om ytterligare en tjänst på
sociala avdelningen samt om ersättande av en deltidstjänst som biträdande
läkare med en befattning som byråläkare .

Utredningen har föreslagit, att ett belopp av 40 000 kronor skall beräknas
för sakkunnigbiträde åt tekniska byrån samt anlitande av instruktörer för
undervisning inom vissa industrier rörande användningen av skyddsanordningar.
Sistnämnda förslag anser jag vara av stori intresse och förtjänt av
att prövas i relativt betydande omfattning. Jag är därför beredd att för de
av utredningen angivna ändamålen tillstyrka ett belopp av 60 000 kronor
eller 20 000 kronor mer än utredningen föreslagit.

Arbetarskyddsstyrelsen har lagt fram ett omfattande förslag till lönereglering
för styrelsens tjänster. Jag kan av dessa förslag endast förorda
följande. Den kanslibiträdestjänst i Cell, som är avsedd för kanslibyråns
registrator, bör flyttas upp till kontoristtjänst i Ce 13. Förste expeditionsvakttjänsten
i Ca 12 bör bytas ut mot en tjänst som materialförvaltare i

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1956

Ca 14. Tjänsten som skogsunderinspektör i Ce 20 bör flyttas upp till Ce 21
och benämningen ändras till distriktsinspektör.

Slutligen föreslår jag, att en tjänst som kassör i Ce 19 uppföres på ordinarie
stat samt att en konsulenttjänst på skogsavdelningen i Cg 20 ändras
till tjänst i Ce 20.

Arbetarskyddsstyrelsens avlöningsanslag bör med anledning av
de av mig förordade personalförstärkningarna höjas med 105 700 kronor,
varjämte anslaget såsom nyss nämnts bör räknas upp med 60 000 kronor för
vissa arvoden. Löneregleringarna medför en ökning av medelsbehovet med
3 000 kronor. Slutligen bör anslaget för omräkning av det rörliga tillägget
höjas med 83 300 kronor.

Hela anslagsökningen skulle sålunda utgöra 252 000 kronor. Anslagsposterna
beräknas sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 561 400 (+ 11 500) kronor;

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 109 200
(+ 60 000) kronor;

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 367 600 (+ 75 700) kronor;

rörligt tillägg 229 800 (+ 104 800) kronor.

Under arbetarskyddsstyrelsens omkostnadsanslag bör till sjukvård
m. m. beräknas oförändrat 5 500 kronor. Posten till reseersättningar
bör höjas med hänsyn till den föreslagna personalförstärkningen. I avbidan
på närmare erfarenhet föreslår jag, att posten räknas upp med 5 000 kronor
till 65 000 kronor. På grund av ökade städningskostnader m. m. samt den
föreslagna personalförstärkningen bör posten till expenser för styrelsens
eget behov ökas med 10 000 kronor, varjämte under denna post bör beräknas
12 500 kronor till anskaffning av inventarier för nya tjänsterum. Posten bör
sålunda höjas med 22 500 kronor till 84 500 kronor. Till expenser för annat
än eget behov samt till publikationstryck bör beräknas oförändrade belopp
eller 10 000 resp. 21 000 kronor. Då även inkomstposten bör uppföras med
oförändrat belopp, 6 000 kronor, bör hela anslaget höjas med 27 500 kronor
till 180 000 kronor.

IV. Undervisnings- och upplysningsverksamhe
på arbetarskyddets område

För innevarande budgetår har under rubriken Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område anvisats ett obetecknat anslag
av 90 000 kronor.

Arbetarskyddsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) upplyst, att av motsvarande
för budgetåret 1954/55 anvisade anslag bidrag tilldelats Arbetarnas bildningsförbund
med 18 000 kronor, Svenska röda korset med 27 000 kronor,
Jordbrukets skyddspropaganda med 15 000 kronor, Skogsbrukets skydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

propaganda med 13 000 kronor, Föreningen för arbetarskydd med 15 000
kronor och Göteborgs arbetarskyddsförening med 2 000 kronor. För innevarande
budgetår har inkommit framställningar om bidrag på sammanlagt
120 000 kronor. Styrelsen finner det önskvärt, att den av vissa icke statliga
organisationer bedrivna verksamheten på arbetarskyddets område främjas
genom högre statsbidrag än tidigare. Särskilt nämner styrelsen, att behov
föreligger av att utbygga och modernisera den av Föreningen för arbetarskydd
anordnade permanenta arbetarskyddsutställningen. Styrelsen hemställer,
att anslaget höjes till 120 000 kronor.

Statskontoret har avstyrkt anslagshöjning.

Arbetarskyddsutredningen har framhållit, att den verksamhet som bedrivs
av frivilliga organisationer inom arbetarskyddets område är synnerligen
värdefull och väl förtjänar statsmakternas stöd. Utredningen har inte
funnit anledning att förorda någon ändring rörande ifrågavarande statsbidrag.

I yttranden över arbetarskyddsutredningens betänkande har riksförsäkringsanstalten
och länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att den frivilliga
arbetarskyddsverksamheten bör intensifieras genom höjda statliga bidrag.

Departementschefen

Ingen tvekan kan råda om värdet av den verksamhet som bedrives av
frivilliga organisationer på arbetarskyddets område. I förevarande sammanhang
är jag emellertid inte beredd att tillstyrka arbetarskyddsstyrelsens
förslag om ökad medelsanvisning för bidrag till sådana organisationer. Jag
förordar sålunda, att ifrågavarande anslag även för nästa budgetår anvisas
med oförändrat belopp, 90 000 kronor.

V. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för arbctarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen, som föranledes av vad jag i det föregående
förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................

6 llibang till riksdagens protokoll 1956. I sand. Nr 98

561 400

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1956

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 109 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 367 600

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 229 800

Summa kronor 1 268 000;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 268 000 kronor;

d) till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor;

e) godkänna följande avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1956/57:

Avlöningsstat

1.	Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för-
	slagsvis ................................	1 493 600
2.	Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
	av Kungl. Maj :t, förslagsvis	55 000
3.	Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal	838 200
4.	Rörligt tillägg, förslagsvis ................	577 200

Summa kronor 2 964 000;

f) till Yrkesinspektionen: Avlöningar för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 964 000 kronor;

g) till Yrkesinspektionen: Omkostnader för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kronor;

h) till Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 90 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta prokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 56

603280