Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966 (Proposition 1966:96)

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken
m. m.; given Stockholms slott den 25 mars
1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken;

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omformulering av 6 kap. 3 § föräldrabalken för
att ge tydligare uttryck åt lagstiftarens inställning att kroppsaga i princip
bör undvikas. I anslutning härtill föreslås ett tillägg till 93 § barnavårdslagen
av innebörd att den som får kännedom om att barn misshandlas i
hemmet eller där utsätts för annan olämplig behandling bör anmäla detta
till barnavårdsnämnden.

Vidare föreslås sådan ändring i föräldrabalken att överförmyndares samtycke
inte längre skall behövas till statligt lån åt omyndig för utbildning
eller bosättning.

Lagändringarna föreslås tråda i kraft den 1 juli 1966.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

Föräldrarna hane uppsikt över
barnet samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel
som med hänsyn till dess ålder
och övriga omständigheter må
anses lämpliga.

§•

Föräldrarna hava uppsikt över
barnet. För barnets tillrättavisande
må ej användas andra uppfostringsmedel
än sådana som äro lämpliga
med hänsyn till barnets ålder
och övriga omständigheter.

15 KAP.
14 §.

Utan överförmyndarens samtycke
må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller
ingå växelförbindelse. Vad sålunda
är stadgat äge dock ej tillämpning,
om åtgärden faller inom området för
rörelse som av förmyndaren med
överförmyndarens samtycke drives
för den omyndiges räkning, överförmyndarens
samtycke vare ej heller
erforderligt i fråga om lån mot säkerhet
av inteckning i omyndigs fasta
egendom eller tomträtt, såframt
lånet upptages inom tre månader
från det inteckningen meddelades
och vid lånets upptagande eftergift
av förmyndaren ej göres i fråga om
de villkor som äro angivna i det intecknade
skuldebrevet.

Utan överförmyndarens samtycke
må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller
ingå växelförbindelse. Vad sålunda
är stadgat äge dock ej tillämpning,
om åtgärden faller inom området för
rörelse som av förmyndaren med
överförmyndarens samtycke drives
för den omyndiges räkning, överförmyndarens
samtycke vare ej heller
erforderligt i fråga om sådant statligt
lån som upptages för att bereda
omyndig hjälp till utbildning eller
bosättning eller i fråga om lån mot
säkerhet av inteckning i omyndigs
fasta egendom eller tomträtt, såframt
lånet upptages inom tre månader
från det inteckningen meddelades
och vid lånets upptagande eftergift
av förmyndaren ej göres i fråga om
de villkor som äro angivna i det intecknade
skuldebrevet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förmyndaren äge--------äro därtill.

Ej må--—-----anses tillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 §.

Myndigheter vilkas---nämndens ingripande.

Den som får kännedom om att
någon, som ej fyllt aderton år,
misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt att
hans kroppsliga eller själsliga hälsa
utsättes för fara bör anmäla detta
till barnavårdsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 mars 1966.

N är varande:

Statsministern Eiilander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edfnman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om vissa ändringar
i föräldrabalken m. m. och anför.

Med anledning av inträffade fall av barnmisshandel har jag efter samråd
med statsrådet Lindström låtit inom justitiedepartementet upprätta en promemoria
(Stencil Ju 1966: 1) med förslag till viss ändring i föräldrabalken
m. m. I promemorian föreslås en omformulering av 6 kap. 3 § föräldrabalken
för att understryka lagstiftarens inställning att kroppsaga i princip bör
undvikas. Dessutom föreslås ett tillägg till 93 § barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97) av innebörd att var och en som har fått kännedom om att barn
misshandlas i hemmet eller där vanvårdas på annat sätt uppmanas att anmäla
detta till barnavårdsnämnden.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern,
hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Högerpartiets kvinnoförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Genom den år 1964 tillsatta förmynderskapsutredningen1 pågår f. n. översyn
av förmynderskapslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv
(se 1966 års riksdagsberättelse s. 63) oförhindrad att framlägga delförslag.
Utredningen har med skrivelse den 3 november 1965 överlämnat en promemoria
(Stencil Ju 1965: 14) angående överförmyndares samtycke vid
omyndigs upptagande av lån. Enligt promemorian skall sådant samtycke

1 F. d. hovrättspresidenten Joel Laurin, ordt., riksdagsledamöterna Astrid Bergegren och
Einar Gustafsson, verkmästaren Gunnar Hejdeman, riksdagsledamoten Per Hilding, advokaten
Magnus Lindahl, kanslichefen Tuve Lundgren och riksdagsledamoten Bo Martinsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

inte längre behövas, när det är fråga om statliga lån som upptas för att bereda
omyndig hjälp till studier, yrkesutbildning eller bosättning. Vid promemorian
har fogats förslag till ändring i 15 kap. 14 § föräldrabalken.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, skolöverstyrelsen, poststyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,
studiemedelsnämnderna i Uppsala och Lund, överförmyndarnämnden
i Stockholm, överförmyndarna i Göteborg och Malmö, fullmäktige
i riksbanken, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överföl -myndare, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
förenade studentkårer och Sveriges elevers centralorganisation (Seco).

I. Åtgärder mot barnmisshandel
Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 6 kap. föräldrabalken (FB) står barn i äktenskap under föräldrarnas
vårdnad. Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten och
barn utom äktenskap står enligt huvudregeln under moderns vårdnad.
Vårdnaden, som består till dess barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap,
innebär bl. a. skyldighet att sörja för barnets person och att ge det sorgfällig
uppfostran. Utöver tillsyn att barnet erhåller uppehälle och utbildning
skall föräldrarna ha uppsikt över barnet. Enligt 6 kap. 3 § FB äger foraldrarna
för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel som med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter kan anses lämpliga.
Lagrummet, som ger visst utrymme även för handgriplig tillrättavisning,
är tillämpligt också på andra vårdnadshavare.

[ förarbetena till FB (prop. 1949: 93, LiU 34, rskr 325) förekommer uttalanden
som anger lagstiftarens inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel.
Vid remissen till lagrådet gav föredragande departementschefen sålunda
uttryck åt den principiella uppfattningen att kroppsaga borde undvikas.
Departementschefen fann emellertid att man inte kunde bortse från
alt kroppsaga fortfarande förekom i inte oväsentlig omfattning. Många ansåg
också att aga knappast kunde undvaras vid en rätt fostran av barnet.
F. ö. tillgreps kroppsaga vid något enstaka tillfälle och i lindrig form även
av föräldrar som i princip hyste den uppfattningen att andra korrektionsmedel
var att föredra. Departementschefen ansåg det därför inte möjligt
att helt och hållet rycka undan den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna
utövad kroppsaga samt likställa sådan aga med rättsstridig misshandel.
Första lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, ansåg förslagets
syfte vara att utmärka att mera kraftiga former av kroppsaga om
möjligt borde undvikas.

Om en av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller grov för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

summelse vid utövande av vårdnaden om barn i äktenskap, kan rätten enligt
6 kap. 6 § FB på initiativ av bl. a. barnavårdsnämnd förordna att vårdnaden
skall tillkomma endast den andre av föräldrarna. Inträffar sådant
fall i fråga om bägge föräldrarna, kan vårdnaden överflyttas på särskilt förordnad
förmyndare. Är modern till barn utom äktenskap olämplig som
vårdnadshavare, kan vårdnaden om barnet med stöd av 6 kap. 12 § FB överflyttas
på fadern eller särskilt förordnad förmyndare. För barn i äktenskap
skall enligt 8 kap. FB barnavårdsnämnden förordna barnavårdsman, om
föräldrarna lever åtskilda och vårdnadshavaren gör framställning om förordnande
eller nämnden av särskild anledning anser det nödvändigt. För
barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas.

Försummelse av den i 6 kap. 3 § FB föreskrivna uppsiktsplikten kan
också medföra skadeståndsskyldighet för vårdnadshavaren gentemot tredje
man. Och i den mån ersättningsskyldighet enligt 6 kap. 6 § strafflagen den
16 februari 1864 åvilar barnet har detta regressrätt mot vårdnadshavaren.
Under vissa omständigheter kan försummelsen medföra straffansvar. I detta
hänseende kan nämnas bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om ansvar
för underlåtenhet att hindra brott. Vårdnadshavare som vetat om att
underårig under hans vårdnad har använts till arbete mot bestämmelserna
i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) kan dömas till ansvar enligt
denna lag. Den som har vårdnaden om barn som inte fyllt 15 år kan straffas
enligt förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder, när barnet har
fort moped och vårdnadshavaren underlåtit att göra vad som ankommit på
honom för att hindra förseelsen. Liknande ansvarsbestämmelser finns bl. a.
i jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) och förordningen den 5 juni 1959
(nr 312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den för misshandel som tillfogar
annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i
vanmakt eller annat sådant tillstånd. I anslutning till motsvarande bestämmelser
om misshandel i strafflagen fanns tidigare i 14 kap. 16 § strafflagen
en särbestämmelse om aga. För den händelse någon under utövning av laga
rättighet att aga den som stod under hans lydnad tillfogade denne skada
som var ringa, skulle han enligt detta lagrum inte fällas till straff för åtgärden.
Bestämmelsen upphävdes år 1957 (prop. 170, HU 32, rskr 314). Upphävandet
motiverades med att bestämmelsen inte stod i god samklang med
den uppfattning om kroppsagan som uppfostringsmedel vilken hade" kommit
till uttryck bl. a. i FB. Vidare ansågs bestämmelsen hindra åklagarmyndigheterna
från att ingripa även mot uppenbara överträdelser av äganderätten.
Missbruk av äganderätten har därefter kunnat beivras, även om endast
lindrig misshandel förekommit. I sammanhanget kan också nämnas att
misshandel som inte är grov och som inte förövats på allmän plats enligt
3 kap. 11 § brottsbalken får åtalas endast efter angivelse av målsägande eller
om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Till följd av stadgande i

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

20 kap. 7 § rättegångsbalken äger vidare åklagare besluta att inte väcka åtal
för brott, bl. a. när det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle
ådömas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allman synpunkt.
Slutligen må erinras om att domstol enligt 33 kap. 4 § brottsbalken
äger helt efterge påföljd för brott, om det på grund av särskilda omständigheter
är uppenbart att påföljd inte erfordras.

Barnavårdslagen (BvL), som tillkom genom lagstiftning år 1960 (prop.
10, L2U 5, rskr 152) innehåller vissa bestämmelser som syftar till att skydda
barn mot misshandel och annan olämplig behandling. Enligt 25 § forsta
stycket a) BvL har barnavårdsnämnd att vidta åtgärder bl. a. om någon
som inte fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant
sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. Anledning
till ingripande kan enligt förarbetena föreligga förutom vid kroppslig
vanvård exempelvis om ett barn, som kanske vårdas med stor ömhet, ändå
ständigt är utsatt för livsfara på grund av sinnessjukdom hos modern eller
om ett spädbarn vårdas av en moder som lider av turberkulos i smittsamt
skede. Som exempel nämns vidare i förarbetena att den underål ige tvingas
att utföra arbete som är oförsvarligt hårt med hänsyn till hans ålder eller
kroppskrafter eller att han inte får tillräcklig föda och därför ar uppenbart
undernärd eller att miljön i hemmet präglas av höggradigt bristande
hygien. Ingripande anses också kunna ske, om föräldrarna kanske på
grund av sin religiösa uppfattning — underlåter att ge barnet erforderlig
medicinsk vård och behandling. Till fall, då barn utsätts för psykisk skada
eller fara, räknas sådant fall då föräldrar med påtagliga symptom på psykiska
egendomligheter eller på ett sjukligt betingat reaktionssätt fostrar
sina barn på ett sätt som innebär ett slags andlig terror och som så småningom
ofta resulterar i en personlighetsutveckling hos barnen som inte ar
önskvärd.

I 93 § BvL stadgas skyldighet för vissa myndigheter och befattningshavare
samt för lärår- och sjukvårdspersonal som inte är i allmän tjänst att
ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet
fått kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

Underlåtenhet är inte straffbelagd i BvL.

Barnavårdskommittén upptog i sitt förslag till ny barnavårdslag (SOU
1956: 61) som 4 § en bestämmelse att envar borde befrämja samhällets barnavård
och den underåriges bästa genom att till barnavårdsmyndighet anmäla
vunnen kännedom om enskilda fall, där myndighetens ingripande till
underårigs skydd eller tillrättaförande var uppenbart påkallat. Bestämmelsen
var inte straff sanktionerad. Den kritiserades vid remissbehandlingen,
av bl. a. justitiekanslern och stadsförbundet. Bestämmelsen ansågs vara
främmande för svensk rättsordning, sakna praktisk betydelse och kunna ge
upphov till angiveri av inte önskvärd karaktär.

Föredragande statsrådet anförde vid lagrådsremissen bl. a. alt ingripan -

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 06 år 1966

den enligt BvL i inte ringa utsträckning föranleddes av anmälningar från
enskilda personer. Det var självfallet av vikt att sådan medverkan i barnavårdsarbetet
från allmänhetens sida kunde påräknas också i fortsättningen.
Ett stadgande av föreslagen innebörd skulle emellertid enligt statsrådets
mening sannolikt inte medföra någon nämnvärd ökning av antalet befogade
anmälningar. Med hänsyn härtill och till de betänkligheter som framförts
i remissyttrandena upptogs i departementsförslaget och i propositionen ingen
motsvarighet till 4 § kommittéförslaget. Ställningstagandet föranledde
ingå erinringar från riksdagens sida.

I den danska »Lov om bprne- og ungdomsforsorg» av den 4 juni 1964, nr
193, finns liksom i tidigare lag i ämnet ett stadgande motsvarande 4 § i
barnavårdskommitténs förslag. I § 22 föreskrivs sålunda.

Enhver, som får kendskab til, åt et barn eller en ung under 18 år udsettes
for vanr0gt eller nedvamdigende behandling fra foraldres eller andre
opdrageres side eller lever under sådanne forhold, åt dets sjselelige eller
legemlige sundhed eller udvikling udsaettes for alvorlig fare, er forpligtet til
åt underrede bprne- og ungdomsvEernet herom.

1 er enhvff berettiget til åt underrette b0rne- og ungdomsvEernet

om forhold, som efter hans sk0n krater b0rne- og ungdomsvEernets indskri -

Enligt § 110 i den danska lagen straffas överträdelse av 22 § första
stycket med böter eller kortvarigt frihetsstraff.

Frågans behandling vid 1964 och 1965 års riksdagar

Problemet om skydd mot misshandel av barn togs upp i två interpellationer
vid 1964 års riksdag. Enligt statsrådet Lindströms svar (se
AK prot. 36 s. 93) borde BvL:s bestämmelser kunna utgöra ett tillräckligt
skydd mot barnmisshandel, om fallen kom till barnavårdsnämnds, barnavårdsmans
eller annan myndighets kännedom. Då så inte alltid var fallet,
kunde det enligt statsrådets mening bl. a. vara anledning att inhämta upplysningar
om den danska föreskriftens praktiska verkningar och om något
liknande komplement till den svenska lagstiftningen skulle kunna stärka
skyddet mot barnmisshandel.

Uppdagade fall av barnmisshandel föranledde motionsyrkanden vid
1 965 å.rS ,rik*da8- I motionerna 1:577 och II: 696 hemställdes om
en förutsättningslös utredning om förekomsten av barnmisshandel och om
förebyggande åtgärder. I motionerna 1:253 och 11:309 föreslogs en skyndsam
utredning för att få till stånd föräldrautbildning, vidgad psykisk rådgivning
vid barnavårdscentralerna och tillgång till juridisk expertis för de
barnavårdande organen. I utlåtande (nr 26) över motionerna yttrade allmänna
beredningsutskottet att en undersökning med anlitande av bl. a. medicinsk,
psykologisk och sociologisk expertis borde granska de fall av barn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 06 år 1066

misshandel, som är kända. De psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas
roll i detta sammanhang borde utredas för att ge fastare underlag för
praktiska åtgärder av olika slag. Utskottet berörde även möjligheten av ett
utökat sekretesskydd för dem som anmäler misstanke om barnmisshandel,
erinrade om att frågan om en allmän anmälningsplikt i likhet med den som
finns i Danmark har studerats inom justitiedepartementet och ansåg att
även frågan om en omprövning av rätten att aga skulle kunna komma
att aktualiseras av den förordade undersökningen. Utskottet hemställde att
riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en undersökning beträffande barnmisshandel. Riksdagen biföll utskottets
hemställan (rskr206).

Undersökningsuppdraget har enligt Kungl. Maj :ts beslut den 1 oktober
1965 lämnats till medicinalstyrelsen.

Departementspromemorian

I promemorian konstateras inledningsvis, att frågan om samhällets möjligheter
att skydda barn mot fysiskt våld under senare år har ägnats stor
uppmärksamhet mot bakgrund av inträffade fall av barnmisshandel. Det
har framlagts förslag om åtgärder av olika slag för att åstadkomma förbättrade
förhållanden på området. Bl. a. har föräldrautbildning, upplysning,
förstärkt psykologisk rådgivning samt övervakning och uppföljning av kända
fall ansetts kunna verka i positiv riktning. I promemorian erinras om
den undersökning i ämnet som begärts av 1965 års riksdag. Vidare nämns
att socialstyrelsen utarbetar en publikation med råd och anvisningar till
barnavårdsmyndigheterna om hur de skall kunna upptäcka och ingripa
mot barnmisshandel.

Det påpekas vidare att det i sammanhanget har satts i fråga, om nu gällande
bestämmelser i FB, BvL och brottsbalken erbjuder tillräckligt skydd
för barnen. Enligt promemorian är det tveksamt, om omedelbara ändringar
i denna lagstiftning i nämnvärd grad skulle kunna minska riskerna för nya
fall av barnmisshandel. Promemorian hänvisar i denna del till allmänna beredningsutskottets
utlåtande 1965:26. I promemorian bedöms det emellertid
som möjligt att genom vissa lagändringar stödja arbetet på att åstadkomma
effektiva åtgärder mot sådana företeelser.

Beträffande ändringar i FB behandlar promemorian först frågan om alt
införa agaförbud. Under hänvisning till förarbetena till FB anförs i promemorian
att ett sådant förbud skulle innebära att varje handgriplig tillrättavisning,
även av mycket lindrig art, likställs med rättsstridig misshandel.
Enligt promemorian torde vidare alltjämt gälla att det sannolikt förekommer
att kroppsaga i lindrig form någon gång tillgrips även av föräldrar som
i princip anser att andra korrektionsmedel är att föredra. En lagstiftning
av antytt innehåll får således antas sakna tillräckligt stöd i det allmänna

lf llihang till riksdagens protokoll 1!)G6. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

rättsmedvetandet och ej komma att åtlydas. Man torde därför enligt promemorian
vara hänvisad till andra lösningar, när det gäller att lagstiftningsvägen
söka komma till rätta med de nu aktuella missförhållandena.

I detta hänseende förordas i promemorian till en början en jämkning av
ordalydelsen i 6 kap. 3 § FB. Det kan enligt promemorian anses att lagstiftarens
restriktiva inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel inte
tillräckligt klart framgår av lagrummets nuvarande lydelse. Lagstiftarens
intentioner anses komma till tydligare uttryck, om bestämmelsen i ställei
föreskriver förbud mot att använda uppfostringsmedel som kan anses
olämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. En sådan
omformulering föranleder, anförs det, en ändrad redigering också i övrigt
av paragrafen.

Beträffande frågan om ändring i BvL heter det i promemorian att möjligheterna
att skydda imderåriga mot misshandel från vårdnadshavares sida
i väsentlig utsträckning är beroende av att fallen så tidigt som möjligt kommer
till barnavårdsmyndigheternas kännedom. I sammanhanget erinras om
den i 93 § BvL föreskrivna anmälningsplikten. Det är emellertid enligt promemorian
självfallet också av vikt att allmänheten medverkar i barnavårdsarbetet
genom att till vederbörande myndighet anmäla sådana förhållanden
som kan föranleda ingripande enligt BvL.

I promemorian erinras därefter om att statsmakterna vid BvL:s tillkomst
avvisade det av barnavårdskommittén föreslagna stadgandet att envar borde
i barnavårdande syfte till barnavårdsmyndighet anmäla vunnen kännedom
om enskilda fall, där myndighetens ingripande till underårigs skydd eller
tillrättaförande var uppenbart påkallat. Det påpekas i promemorian att en
föreskrift om anmälningsplikt för var och en finns i dansk rätt. I promemorian
redovisas följande inhämtade upplysningar om erfarenheterna av
den danska lagstiftningen. Under 1961 hade i Köpenhamn 88 av 849 barnavårdsfall
kommit till myndigheternas kännedom efter anmälan av enskilda
namngivna personer. Inom det danska socialministeriet bedöms likväl den
lagstadgade anmälningsplikten inte ha någon väsentlig betydelse. När privatpersoner
gör anmälan, anses det i regel vara fråga om personer som blivit
så upprörda över barnets behandling att de under alla förhållanden skulle
ha vänt sig till myndigheterna. Slutligen upplyses att straffbestämmelsen
i § 110 i den danska barnavårdslagen praktiskt taget aldrig används.

Skäl kan enligt promemorian anföras mot att i svensk rätt uppta en bestämmelse
som uppmanar var och en att anmäla flagranta fall av vanvård till
barnavårdsnämnd. Olägenheterna av en sådan bestämmelse anses dock inte
vara stora. Risk för obefogade anmälningar torde föreligga oavsett lagstiftningens
innehåll i detta hänseende. Å andra sidan kan enligt promemorian
en till allmänheten riktad maning att fästa myndigheternas uppmärksamhet
på befarade eller inträffade fall av misshandel eller liknande missförhållanden
kanske föranleda enskilda personer att övervinna sin motvilja

Kungl. Majsts proposition nr !)6 år 1.966’

att ingripa. Det anses inte heller uteslutet att ett sådant lagbud efter hand
kan påverka allmänheten att mera aktivt medverka i strävandena att skydda
de underåriga. De danska erfarenheterna torde enligt promemorian inte
föranleda annat bedömande. Med hänsyn inte minst till de nyligen uppdagade
fallen av barnmisshandel synes det enligt promemorian angeläget
att ta till vara alla möjligheter att stärka skyddet för de underåriga. Slutsatsen
blir att övervägande skäl talar för att lagstiftningsåtgärder vidtas.

Enligt promemorian bör bestämmelsen i överensstämmelse med barnavårdskommitténs
förslag få formen av en rekommendation. Då dess syfte
i första hand är att bereda barn och ungdom ett ökat skydd mot misshandel
från vårdnadshavares sida anses tillämpningsområdet kunna begränsas i
förhållande till kommittéförslaget. Det anses emellertid påkallat att understryka
vikten av att myndigheterna underrättas också i fall, då den underårige
utsätts för annan fara till sin kroppsliga och själsliga hälsa. Bestämmelsen
bör därför enligt promemorian i anslutning till 25 § första stycket
a) BvL få det innehållet att var och en som erhållit kännedom om att någon,
som ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på
sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara bör anmäla
detta till barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall bestämmelsen införas
i BvL som ett nytt andra stycke i 93 §.

Remissyttrandena

Departementspromemorian har fått ett övervägande positivt mottagande
av remissinstanserna. Några remissinstanser ifrågasätter dock, om de föreslagna
lagändringarna över huvud taget kan få någon större praktisk betydelse.
Särskilt förslaget till ändring i FB kritiseras som inte tillräckligt
långtgående.

Vad först angår åtgärder i allmänhet för att motverka
barnmisshandel anför justitiekanslern alt de på senare tid uppdagade
fallen av barnmisshandel gör det angeläget att alla möjligheter att stärka
skyddet för de underåriga tas till vara. Barnavårdsnämnden i Stockholm
finner att departementspromemorian ger anledning att understryka önskemålet
om en genomgång av tänkbara praktiska åtgärder. Nämnden anser
det kunna förväntas att medicinalstyrelsens undersökning skall ge vägledning
om lämplig inriktning av åtgärderna. Erfarenheterna anses emellertid
göra det angeläget att barnavårdsnämnderna omedelbart skärper sin vaksamhet.
Stadsförbundet finner att det är angeläget att medicinalstyrelsen
får möjlighet att med största skyndsamhet genomföra sin undersökning
för att förebyggande åtgärder, framför allt av mentalhygieniskt och psykiatriskt
slag, skall kunna vidtas. Sveriges husmodersföreningars riksförbund
uttalar den förhoppningen att medicinalstyrelsens undersökning kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

mer att utmynna i förslag om föräldrautbildning och förstärkt psykologisk
rådgivning samt annan upplysningsverksamhet. Folkpartiets kvinnoförbund
understryker vikten av en förbättrad upplysning, rådgivning och hjälp till
föräldrar och andra fostrare. Förbundet föreslår att frågan om en effektiv
organisation av föräldrakurser och vidgad psykologisk rådgivning till föräldrar
snarast utreds. Även Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
framhåller nödvändigheten av ökad upplysning bland föräldrar om vådorna
och olämpligheten av aga. Enligt barnavårdsnämnden i Malmö har en
viss ökning av antalet anmälningar om barnmisshandel skett under påverkan
av TV-program och den senaste tidens livliga pressdebatt. Man bör därför
fortlöpande söka påverka allmänheten att anmäla barnmisshandel genom
propaganda via massmedia, vid föräldramöten och på annat sätt.

Beträffande behovet av lagstiftningsåtgärder framhåller
hovrätten över Skåne och Blekinge att även åtgärder med det begränsade
syfte som avses i promemorian kan vara av stor betydelse. Högerpartiets
kvinnoförbund tillstyrker de föreslagna lagändringarna bl. a. därför att
varje lagstiftningsåtgärd ger tillfälle att bland allmänheten aktualisera bestämmelserna.
Centerns kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund hälsar promemorieförslagen med tillfredsställelse mot bakgrund
av de på senare tid uppdagade fallen av grov barnmisshandel. Justitiekanslern
finner det däremot tveksamt om man genom ändringar i gällande lagstiftning
i nämnvärd mån kan minska riskerna för nya fall av barnmisshandel.
Särskilt måste man enligt justitiekanslern hysa tvekan om det praktiska
värdet av en sådan ändring som föreslås beträffande 0 kap. 3 g FB.
Åtgärder av annat slag anses främst vara av betydelse.

Den föreslagna ändringen i FB tillstyrks eller lämnas utan erinran
av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, barnavårdsnämnderna i Stockholm
och Göteborg, kommunförbundet, Högerpartiets kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Enligt stadsförbundets mening är det inte uteslutet att lagändringen
så småningom kan påverka allmänhetens inställning till kroppsagan
som uppfostringsmedel och därmed öka utsikterna att avslöja inisshandelsfallen.
Om och i vad mån denna verkan kan fås anser förbundet i
första hand bero på hur lagändringen görs känd och senare ständigt understryks
genom undervisning och upplysning. Ett klarare avståndstagande
från kroppsagan som uppfostringsmedel förordas av hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, Folkpartiets kvinnoförbund och Centerns
kvinnoförbund. Barnavårdsnämnden i Malmö finner det onödigt att innan
medicinalstyrelsens undersökning slutförts i all hast göra en redaktionell
jämkning av formuleringen som knappast skulle uppmärksammas utanför
fackmännens krets. Nämnden avstyrker därför förslaget i denna del.

Kangl. Mnj.ts proposition nr 96 år 1966

I frågan om kroppsaga helt bör förbjudas som uppfostringsmedel råder
delade meningar bland remissinstanserna. A ena sidan anser medicinalstyrelsen
att det vore naturligt och riktigt att helt förbjuda aga. Denna betecknas
som förkastlig från medicinska och barnpsykologiska synpunkter. Enligt
styrelsen torde det emellertid tyvärr förhålla sig så att ett dylikt stadgande
skulle sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet och inte komma
att åtlydas. I samma riktning uttalar sig Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Även stadsförbundet delar bedömningen i promemorian av allmänhetens
inställning till frågan om ett förbud mot kroppsaga. Förbundet
konstaterar också att kännedom saknas om det komplex av orsaker som bestämmer
allmänhetens attityd härvidlag. Därigenom begränsas möjligheterna
att påverka den allmänna opinionen. Högerpartiets kvinnoförbund
tror inte att man uppnår syftet att förebygga barnmisshandel genom alt
i lagen inskriva förbud mot aga.

A andra sidan hävdar Folkpartiets kvinnoförbund att det över huvud bör
vara förbjudet att slå barn. Enligt förbundets mening bör lagstiftningen
utformas så att den kan påverka det allmänna rättsmedvetandet och inte
låta sig ledas av en förlegad opinion, för vilken stryk är ett godtagbart uppfostringsmedel.
Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttrandet från
hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten anför att man inte bör bortse
från att de påvisade fallen av grov barnmisshandel inte kan vara någon isolerad
företeelse. Omständigheterna talar enligt hovrättens mening för att
man här har att göra med en utbredd ovana hos grupper av befolkningen
alt gripa till våld mot barn. Att sådana övergrepp ofta är förenade med
spritmissbruk, asocialt levnadssätt och torftiga hemförhållanden gör saken
bara än mer allvarlig. Enligt hovrätten kan man utgå från att barnmisshandeln
har utbredda skadeverkningar och att man däri har att söka en källa
till människors misslyckanden senare i livet.

Hovrätten tar upp frågan om förhållandet mellan misshandel och kroppsaga.
Hovrätten anser, atl de uttalanden vid förarbetena till FB som åberopas
i promemorian är föråldrade och inte utgör någon hållbar invändning
mot en mera radikal ändring av (i kap. 3 § FB. Sådan lindrig aga som kan
vara medgiven enligt FB faller utan några särskilda förbehåll utanför vad
som i brottsbalken avses med misshandel. Å andra sidan är ett överskridande
av äganderätten redan nu straffbar, även om gärningen blott kan betecknas
som ringa misshandel. Denna gränsdragning torde enligt hovrättens
mening vara fullt godtagbar. Hovrätten anser att det saknas anledning
all befara atl mera bestämda uttalanden från statsmakternas sida mot
barnmisshandel och kroppsaga skulle leda till överdrivna ingripanden i bagatellartade
fall. Hänsyn anses också höra las till att åtalsreglerna har fått
ett sådant innehåll alt en alltför rigorös tillämpning i ringa fall skall kunna
undvikas. Om åtal likväl väcks, kan domstolen i vissa uppenbara fall nedsätta
eller efterge påföljd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Även i frågan om utformningen av 6 kaj). 3 § FB råder delade meningar
bland remissinstanserna. Enligt medicinalstyrelsen torde förslaget vara den
bästa lösning som t. n. kan erhållas, när det gäller att lagstiftningsvägen
komma till rätta med missförhållandena på uppfostrans område. Genom förslaget
ges, anser styrelsen, klart uttryck för lagstiftarens restriktiva inställning
till agan som uppfostringsmedel. Som sådant tillstyrker styrelsen förslaget
i avvaktan på det generella förbud mot all aga som så småningom
måste bli möjligt att meddela. Barnavårdsnämnden i Stockholm, Högerpartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund motiverar sina positiva ställningstaganden
på liknande sätt.

Justitiekanslern, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen,
h olkpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund har vissa invändningar
mot den föreslagna lagtexten. Justitiekanslern anser att denna knappast
tillgodoser sitt syfte att klargöra lagstiftarens inställning till kroppsaga.
Stadgandet anses hellre böra få en formulering av innebörd att kroppsaga
i princip bör undvikas. Vidare synes det justitiekanslern mindre tillfredsställande
att i FB införa ett uttryckligt förbud mot att använda olämphga
uppfostringsmedel. Ett sådant förbud kommer till den del det avser
andra handlingar än sådana som är straffbelagda i brottsbalken att sakna
straffsanktion. Ett av lagstiftaren uppställt formligt förbud mot olämpliga
uppfostringsmedel bör enligt justitiekanslerns mening principiellt framgå
av brottsbalkens sammanställd med föreskrift i FB om vad som är tillåtet
i förevarande hänseende. Inte heller socialstyrelsen anser att den föreslagna
lagtexten tillräckligt tydligt markerar lagstiftarens restriktiva inställning
till kroppsagan.

Hovratten över Skåne och Blekinge finner att förslaget inte går tillräckligt
långt för alt undanröja de missförstånd som den nuvarande avfattningen
kan framkalla. Folkpartiets kvinnoförbund finner förslaget otillräckligt.
Centerns kvinnoförbund ifrågasätter om inte en ytterligare skärpning kan
vara befogad. Den sista punkten i förslaget anses något vagt utformad, varigenom
alltför stort utrymme lämnas åt tillämpningen. De båda kvinnoförbunden
erinrar i sammanhanget om de psykiska skadeverkningarna av
tillrättavisningar. Centerns kvinnoförbund finner att dessa verkningar bär
agnats mindre uppmärksamhet genom att man i lagstiftning och rättspraxis
alltför ensidigt tänkt på de fysiska effekterna av olämpliga uppfostringsmedel.
Det synes förbundet nödvändigt att i 3 § klart säga ut att både
fysiska och psykiska skadeverkningar avses. Folkpartiets kvinnoförbund
föreslår, att lagrummet får en starkare formulering, exempelvis av innebörd
att uppfostringsmedel som kan förorsaka barn skada eller som är direkt
olämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter inte får
anvandas. En möjlig följd av detta förslag är enligt förbundet att även
fall av aga där ingen skada uppkommit anmäls. Förbundet framhåller att

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

för dessa fall finns möjligt att underlåta åtal. Det kunde också övervägas
att frågan om åtal i dessa fall underställs riksåklagaren for avgörande. Huvudsaken
är enligt förbundets mening att man på lång sikt far till stånd
en förändring av tänkesättet beträffande aga och att alla allvarliga fa

^Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att förslaget visserligen innebär
någon förbättring genom att betona att olämpliga uppfostringsmedel ar
otillåtna. Den grundsyn på uppfostringsproblemet som paragrafen förutsätter
betecknas emellertid som otidsenlig. Kroppsaga godtas sålunda som ett
uppfostringsmedel. Den är tillåtlig, förutsatt att den är anpassad efter barnets
ålder och i övrigt måttfull.

Socialstyrelsen vänder sig mot uttrycket »tillrättavisa». Detta anses lätt
leda tanken till straff av olika slag, vilket är mindre lyckligt. Styrelsen
föreslår därför att orden »och äga tillrättavisa det» skall utgå ur lagtexten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att bestämmelsen som parallell
till 6 kap. 2 § FB bör ange de mest elementära dragen i den psykiska
omvårdnad som föräldrar bör bereda sina barn. Hovrätten syftar på en
trygg uppfostringsmiljö och föräldrar som inser att deras roll som fostrare
består främst i att barnet under uppväxttidens skiftande faser identifierar
sig med dem, jämför sig med dem och efterliknar dem. Enligt hovrättens
mening bör lagrummet i en första sats ange att föräldrarna har
uppsikt över barnet. Därefter bör utsägas att föräldrarna stadse skall
iaktta barnets bästa samt ge det trygghet och ett gott föredöme.

Det föreslagna t i 11 ä g g e t t i 11 9 3 § B v L får ett i huvudsak positivt
mottagande av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av hovratten
över Skåne och Blekinge, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommunförbundet,
Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund och Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Medicinalstyrelsen framhåller att
ett genomförande av den föreslagna ändringen i FB givetvis inte kommer
att få till följd att barnmisshandeln försvinner. De som gör sig skyldiga
till barnmisshandel torde ofta vara sjuka människor beträffande vilka det
är tveksamt, om de i sitt handlande låter sig påverkas av lagbestämmelser.
Enligt styrelsens mening är därför en skärpt uppmärksamhet tran allmanhetens
sida av största vikt liksom att barnavårdsnämnderna i tid får kännedom
om befarade eller inträffade fall av barnmisshandel. Från dessa
synpunkter torde enligt styrelsen den föreslagna ändringen vara av varde.
Barnavårdsnämnden i Göteborg finner under hänvisning till de danska
erfarenheterna att man inte bör vänta sig att tillägget kommer att ha någon
verkan som i påtaglig grad minskar risken för barnmisshandel. I den man
cn sådan bestämmelse blir känd, kan den emellertid kanske föranleda enskilda
personer att övervinna sin motvilja alt ingripa, när misstanke förelager
om barnmisshandel eller liknande förhållanden. Högerpartiets kvinnoförbund
anser att allmänhetens stora betydelse för möjligheten att av -

hungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

''ärja barnmisshandel är uppenbar. En rekommendation till envar att anmäla
sådana fall till barnavårdsmyndighet borde enligt förbundet kunna
uppmuntra till ökad vaksamhet och beslutsamhet, när det gäller att ingripa.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser förslaget innebära
ett väsentligt tillägg till BvL.

Ä\en socialstyrelsen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund tillstyrker
i princip förslaget men har vissa erinringar mot utformningen.
Med hänsyn till den i olika sammanhang påtalade risken för obefogade
anmälningar ifrågasätter socialstyrelsen om inte orden »erhållit kännedom
om» bör utbytas mot »ha välgrundad anledning antaga». Om så sker anses
både allmänheten och barnavårdsnämnderna redan vid studium av
lagtexten få en påminnelse om det nödvändiga i vaksamhet, när det gäller
otillräckligt underbyggda misstankar. Genom en sådan formulering
vinns enligt styrelsen också att anmälningsskyldighet otvivelaktigt får anses
föreligga, om någon visserligen inte har fullständig kännedom om vad
som förekommit men omständigheterna ger vederbörande grundad anledning
att misstanka sådana förhållanden som hör medföra anmälan
till barnavårdsnämnd. Riksförbundet förordar att ordet »bör» ersätts med
»skall».

Folkpartiets kvinnoförbund anser att förslaget är alltför uttunnat. Även
den som misstänker att barn misshandlas bör anmäla detta. Risken för
obefogade anmälningar anses ha sekundär betydelse. Det är enligt förbundets
mening bättre med vissa obefogade anmälningar än att ett enda
barn som utsatts för fara inte får hjälp. Förbundet föreslår därför att
orden »eller misstänker» intas efter orden »erhållit kännedom om».

Nagra remissinstanser uttrycker tvekan om värdet av den föreslagna lagändringen.
Justitiekanslern anser det visserligen önskvärt att enskild person
som far kännedom om att underårig utsätts för misshandel eller annan
vanvård gör anmälan härom till barnavårdsnämnden. Justitiekanslern
finner det dock tveksamt om ett stadgande av den föreslagna inneborden
har någon egentlig praktisk betydelse. Viss risk anses också föreligga
for anmälningar i oträngt mål. De olägenheter som kan vara förbundna
med den föreslagna bestämmelsen finner justitiekanslern dock inte
vara sådana att förslaget bör avstyrkas. Barnavårdsnämnden i Malmö hyser
ingen större tilltro till värdet av i lagtext intagna rekommendationer.
Dessa torde nämligen i allmänhet endast följas av dem som utan rekommendationer
handlar i överensstämmelse med vad sådana skulle innehålla
Trots denna principiella inställning tillstyrker nämnden förslaget i förhoppning
att det kan ha någon effekt. Stadsförbundet erinrar om sitt
negativa ställningstagande till barnavårdskommitténs förslag. Såvitt förbundet
kan finna kan värdet av ett stadgande om en allmän, ej straffsanktionerad
anmälningsskyldighet alltjämt ifrågasättas. Enligt förbundets
mening är det dock inte uteslutet att en i lag uttryckt uppmaning att an -

Knngl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

mäla barnmisshandel kan vidga myndigheternas möjligheter att få kännedom
om sådana övergrepp. Förbundet finner därför att denna utväg bör
prövas.

Stadsförbundet är tveksamt om lämpligheten av att föreskriva anmälningsskyldighet
för de fall där underårig anses utsatt för annan fara till
sin kroppsliga eller själsliga hälsa än misshandel. Förbundet finner det
vanskligt med en sådan utvidgning som inte sällan innefattar svåra bedömanden.
Det måste enligt förbundets mening beaktas att det här gäller
förhållanden som ofta är mycket svåra att leda i bevis.

Några remissinstanser berör frågan om stadgandet bör göras kategoriskt
och förenas med straffsanktion. Barnavårdsnämnden i Göteborg erinrar
om att formuleringen inte innebär anmälningsskyldighet. En kategorisk
bestämmelse i så grannlaga och svårbedömda ärenden som det i
regel är fråga om torde enligt nämnden inte vara ändamålsenlig. Enligt
barnavårdsnämnden i Stockholm har det av ganska uppenbara skäl inte
funnits möjlighet att. göra bestämmelsen kategorisk och straffsanktionerad.
Med hänsyn härtill finner nämnden det tveksamt om stadgandet hör hemma
i lagen. Högerpartiets kvinnoförbund anser en straffsanktionerad bestämmelse
inte tillrådlig, eftersom några påtagliga fördelar inte torde stå
att vinna med detta. Mot lagstadgad anmälningsskyldighet talar enligt Sveriges
husmodersföreningars riksförbund erfarenheterna från Danmark.
Förbundet anser att samma effekt nås med den föreslagna formuleringen.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser det viktigt att uppgiftslämnare
får anonymitetsskydd. Vetskapen om att vederbörandes namn
inte blir allmänt känt torde enligt förbundets mening vara den bästa garantin
för att fallen av barnmisshandel verkligen kommer till myndigheternas
kännedom. Förbundet understryker särskilt vikten av att den föreslagna
ändringen i BvL kompletteras med ett anonymitetsskydd för uppgiftslämnare.
Centerns kvinnoförbund gör liknande uttalanden.

Departementschefen

De fall av barnmisshandel som avslöjats på senare tid har med rätta upprört
allmänheten. De har åter riktat uppmärksamheten på samhällets möjligheter
att ingripa till skydd för barnen.

Vårdnaden om barn innebär enligt FB bl. a. skyldighet att ge barnet en
sorgfällig uppfostran och alt ha uppsikt över barnet. För barnets tillrättavisande
får enligt 6 kap. 3 § FB användas de uppfostringsmedel som kan anses
lämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. Med
denna formulering har lagstiftaren velat utmärka att kroppslig tillrättavis^-ning helst bör undvikas och att aga bör utövas inom snäva gränser, när den
anses erforderlig. Barnavårdsnämnden har genom regler i FB fått vissa möjligheter
att ingripa bl. a. mot missbruk av denna s. k. äganderätt. Sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 dr 1966

kan enligt 6 kap. 6 § FB grovt missbruk eller grov försummelse vid utövande
av vårdnaden medföra att denna fråntas vårdnadshavaren. Barnavårdsnämnd
kan ta initiativ till sådan åtgärd. Också bestämmelserna i 8 kap. FB
om barnavårdsman, vilken förordnas av nämnden, är av betydelse i sammanhanget.
Missbruk av äganderätten kan även beivras med stöd av brottsbalken.

Viktiga befogenheter och skyldigheter när det gäller att skydda barn mot
misshandel och annan vanvård tillkommer barnavårdsnämnden vidare enligt
BvL. Enligt 25 § BvL skall nämnden ingripa med förebyggande åtgärder
eller omhändertagande för samhällsvård bl. a. när barn misshandlas i hemmet
eller eljest där behandlas på ett sådant sätt att dess kroppsliga eller själsliga
hälsa utsätts för fara. Nämnden kan också ta barnet om hand, om det
finns sannolika skäl att anta att misshandel förekommer. Enligt 93 § BvL
åligger det myndigheter, vars verksamhet berör barnavården, och befattningshavare
hos sådana myndigheter samt lärår- och sjukvårdspersonal,
som inte är i allmän tjänst, att göra anmälan till barnavårdsnämnd, om de
i sin verksamhet får kännedom om något som kan ge nämnden anledning
att ingripa.

I den allmänna debatten har satts i fråga, om nu nämnda bestämmelser
ger barnen ett tillräckligt skydd. Diskussionen har rört bl. a. möjligheterna
att införa förbud mot kroppsaga och en generell skyldighet att anmäla misshandelsfall
till barnavårdsnämnd. Efter framställning av 1965 års riksdag
har medicinalstyrelsen fått i uppdrag att undersöka kända fall av barnmisshandel.
Avsikten med uppdraget är att få ett bättre underlag för bedömandet
av vilka åtgärder i form av familjerådgivning, upplysningsverksamhet e. d.
som kan vara lämpliga.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian behandlas båda
de förut nämnda frågorna om möjligheterna att införa förbud mot kroppsaga
och en generell skyldighet att anmäla misshandelsfall till barnavårdsnämnd.
I promemorian föreslås en omformulering av 6 kap. 3 § FB i syfte
att ge ett tydligare uttryck för lagstiftarens restriktiva inställning till kroppsagan
som uppfostringsmedel. Vidare föreslås ett tillägg till 93 § BvL av innebörd
att var och en bör göra anmälan till barnavårdsnämnd, när han får
kännedom om att barn misshandlas i hemmet eller eljest behandlas olämpligt
där, så att fara uppkommer för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
Enligt promemorian är det tveksamt om omedelbara ändringar i lagstiftningen
kan i nämnvärd grad minska riskerna för nya fall av barnmisshandel.
Det anses emellertid möjligt att genom de föreslagna lagändringarna
stödja arbetet på effektiva åtgärder mot sådana företeelser. Remissinstanserna
ansluter sig i princip till promemorians uppfattning om effekten av lagstiftningsåtgärder.
Även jag anser det mindre sannolikt att lagstiftningsåtgärder
kan få någon större praktisk betydelse. Jag anser det emellertid angeläget
att alla möjligheter att förbättra barnens skydd tas till vara. De lag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

ändringar som föreslås i promemorian har fält ett övervägande positivt mottagande
av remissinstanserna och en lagstiftning i föreslagen riktning bör
därför enligt min mening nu genomföras.

Vid tillkomsten av lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap
utgick man från att rätten och plikten att uppfostra barnet ofrånkomligt
måste medföra befogenhet att vid behov tillgripa kroppslig aga. Sedan dess
har den allmänna uppfattningen allt mer bestämt tagit avstånd från denna
metod att tillrättavisa barn. Som tidigare berörts vilar 6 kap. 3 § FB på den
principiella uppfattningen att kroppsaga i princip bör undvikas. Detta underströks
av föredragande departementschefen vid remissen till lagrådet av
förslaget till FB. Den rätt att aga som tidigare tillkom andra uppfostrare än
föräldrar och vårdnadshavare har numera upphävts.

Äganderättens närmare innebörd är väl inte helt entydig. I allmänhet torde
som kroppsaga uppfattas varje handling, varigenom barnet tillfogas
smärta. I rättspraxis (se NJA I 1957 s. 593) har också vissa former av frihetsberövande
hänförts till aga. För egen del ansluter jag mig till den uppfattning
som allmänt kommer till uttryck i remissyttrandena, att våld i alla
former mot barnets person är olämpligt.

På vårdnadshavare vilar i första hand ansvaret för att barnet erhåller en
sorgfällig uppfostran. Detta ansvar kan sägas åvila honom främst i förhållande
till barnet självt. Vårdnadshavaren bör, som hovrätten över Skåne och
Blekinge uttrycker det, iaktta barnets bästa och ge det trygghet och ett gott
föredöme. Han har också skyldighet att ha uppsikt över barnet. Därmed åvilar
honom ett ansvar även mot tredje man för att barnet inte brister i ordning.
Vårdnadshavaren skall sålunda övervaka barnet så att det exempelvis
hindras att skada sig självt eller annans person eller egendom liksom att
begå brott. Uppsiktsskyldigheten får i vissa hänseenden sitt närmare innehåll
av särskilda bestämmelser inom olika områden av lagstiftningen. Först
kan nämnas den i BvL föreskrivna befogenheten för barnavårdsnämnd att
ingripa, när underårig genom sitt levnadssätt visar sig behöva särskilda tillrättaförande
åtgärder från samhällets sida. Försummelse vid uppsiktspliktens
utövande Uan vidare medföra skadeståndsskyldighet för vårdnadshavaren.
Om underårig åläggs skadeståndsskyldighet enligt 6 kap. 6 § strafflagen,
har han regressrätt mot den som har vållat skadan genom underlåten
vård om hans person. Som berörts i den inledande redogörelsen kan försummelse
av vårdnadsplikten i vissa fall också medföra straffansvar för vårdnadshavaren.

Med hänsyn till de förpliktelser som sålunda vilar på vårdnadshavaren
kan inte bortses från att vissa konfliktsituationer kan uppkomma även i
det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrarna kan bli tvungna att
övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att
barnet inte skadar sig självt eller andra eller till äventyrs begär brott. Även i

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan
någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar
som kan drabba inte bara barnen utan även vårdnadshavare,
om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening inte varje form av
kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag.

Fastän jag ansluter mig till uppfattningen att kroppsaga är ett olämpligt
uppfostringsmedel, är jag alltså inte beredd att förorda en sådan ändring av
6 kap. 3 § FB att kroppsaga förbjuds. Den restriktiva inställning till kroppsagan
som uppfostringsmedel som jag tidigare gett uttryck för torde emellertid
böra komma till tydligare uttryck i lagtexten. Det bör ske genom att
6 kap. 3 § FB omformuleras i den riktning som föreslås i promemorian.
Lagrummet bör sålunda till en början liksom f. n. ange, att föräldrarna har
uppsikt över barnet. Därefter bör i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget
utsägas, att för barnets tillrättavisande inte får användas
andra uppfostringsmedel än sådana som är lämpliga med hänsyn till barnets
ålder och övriga omständigheter.

I promemorian föreslås vidare, som jag tidigare nämnt, ett tillägg till 93 §
BvL av innebörd att var och en uppmanas att till barnavårdsnämnden anmäla
sin kännedom om fall av misshandel och annan olämplig behandling
av barn. Av den inledande redogörelsen framgår att barnavårdskommittén
på sin tid föreslog en liknande föreskrift vilken emellertid inte upphöjdes
till lag. Kommittéförslaget gick längre än promemorieförslaget genom att
uppmana till anmälan också av fall där barnavårdsnämnd hade att ingripa
för att tillrättaföra den underårige. Den kritik som riktades mot kommittéförslaget,
bl. a. av justitiekanslern och stadsförbundet, gick framför allt ut
på att bestämmelsen saknade praktisk betydelse och kunde ge anledning till
obefogade anmälningar. Liknande invändningar har gjorts också mot promemorieförslaget.
Justitiekanslern anser emellertid, att de olägenheter som
kan vara förbundna med den föreslagna bestämmelsen inte är sådana att
förslaget bör avstyrkas. Stadsförbundet finner det inte uteslutet att en i lag
uttryckt uppmaning att anmäla misshandel kan vidga myndigheternas möjligheter
att få kännedom om sådana övergrepp. Liknande synpunkter framförs
också i andra yttranden.

Som framhålls både i promemorian och i remissyttrandena är det angeläget
att misshandelsfallen så tidigt som möjligt kommer till myndigheternas
kännedom. Det är uppenbart att allmänhetens medverkan i detta hänseende
är av stor betydelse. Jag kan i likhet med flera remissinstanser ansluta mig
till vad som uttalas i promemorian om att olägenheterna av den föreslagna
bestämmelsen inte bör bli särskilt störa. Redan det förhållandet att ingen
remissinstans har avstyrkt förslaget tyder enligt min mening på att betänkligheterna
måste vika inför det påtagliga behovet av ökat skydd för barnen.
Jag förordar därför att promemorieförslaget i princip läggs till grund för
lagstiftning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

Beträffande bestämmelsens närmare utformning har en remissinstans ansett,
att anmälan bör göras så snart vederbörande liar välgrundad anledning
anta att vanvård föreligger. Enligt en annan mening bör anmälan göras redan
vid misstanke om vanvård. Promemorieförslaget ansluter emellertid i
denna del till avfattningen av 93 § BvL. Som jag tidigare nämnt, åligger det
enligt detta stadgande vissa myndigheter och befattningshavare att till barnavårdsnämnd
anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom
om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande. Jag finner inte anledning
att frångå förslaget på denna punkt. Det har vidare ansetts vara
tveksamt, om uppmaningen att anmäla bör omfatta också de fall då underårig
är utsatt för annan olämplig behandling än misshandel. Förslaget ansluter
här till några av de i 25 § första stycket a) BvL uppställda förutsättningarna
för barnavårdsnämnds ingripande. Av förarbetena till sistnämnda
bestämmelse framgår, att till annan olämplig behandling kan hänföras åtskilliga
fall som kan vara svåra att bedöma, exempelvis fara på grund av
psykisk sjukdom hos vårdnadshavaren, undernäring hos barnet eller fostran
genom s. k. andlig terror. Som jag tidigare berört faller vidare vissa
former av olämpliga ingripanden mot barnets person utanför misshandelsbegreppet.
Barnens behov av skydd är också i dessa fall högst påtagligt,
.lag är därför beredd att även i denna del biträda promemorieförslaget. Jag
delar uppfattningen att stadgandet inte bör göras kategoriskt och straffsanktionerat.
I huvudsaklig överensstämmelse med promemorians förslag
bör således till 93 § BvL fogas ett nytt andra stycke av innehåll att den som
får kännedom om att någon, som ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller
eljest där behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa
utsätts för fara, bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om anonymitetsskydd för
anmälare anser jag mig inte böra ta upp till behandling i detta sammanhang.

De förordade lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1966.

II. Överförmyndares samtycke vid omyndigs upptagande av lån
Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 15 kap. 14 § första stycket FB är det förbjudet för förmyndare att
utan överförmyndarens samtycke ta upp lån eller ingå växelförbindelse på
den omyndiges vägnar, överförmyndarens samtycke behövs inte, om åtgärden
faller inom området för rörelse som förmyndaren driver för den omyndiges
räkning med överförmyndarens samtycke. Samtycke behövs inte heller
i fråga om lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller
tomträtt, om lånet las upp inom tre månader från det inteckningen meddelades
och förmyndaren därvid inte efterger de villkor som anges i det inteck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

nade skuldebrevet. För inteckning i omyndigs fasta egendom fordras rättens
tillstånd. Bestämmelserna avser att bereda omyndig skydd mot onödig
skuldsättning och alltför betungande återbetalningsskyldighet.

Statligt studiestöd lämnas f. n. i form av studiehjälp eller studiemedel.
Studiehjälp utgår för studier vid bl. a. gymnasier, yrkesskolor och fackskolor.
Studiemedel utgår för studier vid universitet, högskolor, seminarier
in. m.

Bestämmelser om studiehj älp iinns i studiehjälpsreglementet den
4 juni 1964 (nr 402, ändrat 1965:248) och i kungörelsen samma dag (nr
502, ändrad 1964:616 och 1965:381) med tillämpningsbestämmelser till
studiehjälpsreglementet m. m. Studiehjälp lämnas dels som studiebidrag dels
som studielån. Studielån beviljas på ansökan efter behovsprövning. Högsta belopp
är 5 000 kronor för läsår. Lånen löper med ränta under hela lånetiden.
De skall återbetalas genom årliga amorteringar. Den första amorteringen
skall i regel inte göras förrän under tredje året efter det då utbildningen har
avslutats. Lånet skall ha slutbetalats före utgången av tjugonde året efter
den första amorteringen. Låntagare kan på grund av varaktigt nedsatt betalningsförmåga
helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldighet. Avlider
låntagaren bortfaller återbetalningsskyldigheten beträffande den del
av lånet som inte har förfallit till betalning vid tiden för dödsfallet.

Beslut om studielån meddelas av centrala studiehjälpsnämnden. Nämndens
beslut kan inte överklagas. Studielån utlämnas av poststyrelsen efter
skriftlig rekvisition av låntagaren. Vid rekvisition skall fogas intyg av rektor
att låntagaren bedriver de studier för vilka lånet beviljats. När studielån
las ut, skall låntagaren avlämna skuldförbindelse på lånet till poststyrelsen.
Enligt 24 § kungörelsen med tillämpningsbestämmelser skall på skuldförbindelse
av omyndig ha tecknats samtycke av hans förmyndare. Stadgandet
innehaller också en hänvisning till FB:s bestämmelser om samtycke av överförmyndare.

Studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401) och studiemedelskungörelsen
den 24 september 1964 (nr 592, ändrad 1965:384) innehåller
bestämmelser om studiemedel. Belopp som har erhållits som studiemedel
skall återbetalas i den mån de inte utgör studiebidrag. Studiemedel
utgår till nyinskrivna studerande utan prövning av studielämpligheten. För
övriga kategorier studerande sker sådan prövning. Studiemedel får inte utan
särskilda skäl utgå för mer än sammanlagt 16 terminer. Studiemedel beräknas
för termin och utgår enligt huvudregeln med 70 % av basbeloppet enligt
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Studiemedelsbeloppets
storlek minskas i proportion till den studerandes och hans makes inkomst
och förmögenhet. Utgående studiemedel är i första hand studiebidrag,
dock högst 875 kronor per termin. Återbetalning görs genom årliga avgifter.
Även avgifternas storlek har anknutits till basbeloppet enligt lagen om all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

män försäkring och påverkas av den återbetalningsskyldiges och hans makes
inkomst och förmögenhet. Återbetalningsskyldigheten upphör när samma
antal basbelopp har återbetalats som det antal vilket har erhållits i form
av återbetalningspliktiga studiemedel. Skyldigheten bortfaller när den återbetalningsskyldige
fyller 65 år eller dessförinnan avlider.

Studiemedel beviljas på ansökan. Enligt 6 § studiemedelskungörelsen skall
på ansökan av omyndig ha tecknats samtycke av hans förmyndare. Även
detta stadgande innehåller en hänvisning till FB:s bestämmelser om samtycke
av överförmyndare. Såvitt gäller studier i Sverige prövas ansökan av
studiemedelsnämnd. Sådan nämnd finns i varje universitetsstad. Nämnden
består av ledamöter som dels förordnas av Kungl. Maj :t, dels representerar
lärare och studerande. Nämndens beslut kan överklagas hos centrala studiehj
älpsnämnden.

Studiemedel utbetalas av postverket, riksbanken eller annan penninginrättning
som har förklarat sig beredd att medverka vid utbetalning av studiemedel
på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer. Medlen utbetalas för högst
en termin i sänder. Någon särskild skuldförbindelse utfärdas inte.

Enligt kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 570) om statliga bosättningslån
(omtryckt 1953: 330, ändrad senast 1965: 165) kan trolovade, äkta makar
eller ogift moder eller fader med minderårigt barn under vissa villkor
på ansökan få bosättningslån. Lån beviljas för inköp av möbler, andra bosättningsföremål,
redskap, verktyg eller liknande föremål, som kan underlätta
hemarbetet eller vara av betydelse för hemmets trevnad eller familjens
försörjning. Högsta lånebelopp är 5 000 kr. Bosättningslånen avser att möjliggöra
bosättning för mindre bemedlade utan den fördyring och otrygghet
som ofta är förenad med avbetalningsköp. Bosättningslån löper med ränta
och skall återbetalas inom viss tid, i allmänhet fem år efter det lånet erhållits.
Lånesökande som på grund av bl. a. studier kan beräknas få svårigheter
att avbetala lånet under de första åren kan få uppskov med amortering
under högst tre år. Lånet kan efterskänkas helt eller till viss del.

Bosättningslån utgår ur statens bosättningslånefond, som förvaltas av
riksbanken. I varje kommun skall finnas ett ortsombud med uppgift att
avge yttranden över låneansökningarna. Ansökan prövas av riksbanken,
vars beslut inte kan överklagas. Lånet utbetalas av riksbanken mot ett av
lånesökanden utfärdat skuldebrev. Är sökanden omyndig, kräver riksbanken
att förmyndaren och överförmyndaren har samtyckt till lånet och tecknat
godkännande av skuldebrevet.

Förmynderskapsutred ningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att allt flera ungdomar som en följd
av det nya studiesociala systemet finansierar sin utbildning genom att utnyttja
möjligheterna till statligt studiestöd, överförmyndarens samtycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

är enligt 15 kap. 14 § FB eu förutsättning för att omyndig studerande skall
kunna få sådant stöd i form av lån. Utvecklingen har därför enligt utredningen
medfört en ökad arbetsbelastning lios överförmyndarna. Vidare har
låneärendenas behandling fördröjts, vilket har skapat irritation och ofta
medfört ökat besvär för allmänheten.

Utredningen betonar att det aktuella stadgandet i FB har tillkommit för
att skydda den omyndige mot att belastas med onödig eller alltför betungande
skuldsättning. Statlig myndighet prövar emellertid ansökan om studielån
och studiemedel. Prövningen omfattar både ändamålsprövning och behovsprövning.
Utredningen anför att reglerna om återbetalningsskyldighet
beträffande studielån och studiemedel får anses så utformade att den omyndige
inte i efterhand behöver riskera en alltför stor ekonomisk belastning.
Prövningen och äterbetalningsreglernas utformning innefattar enligt utredningens
mening garantier mot onödig och betungande skuldsättning för den
omyndige. Den prövning som i låneärendena åvilar överförmyndaren anses
därför i dessa fall inte fylla något självständigt ändamål. Enligt ett av utredningen
återgivet uttalande av Föreningen Sveriges överförmyndare har
överförmyndarnas granskning av ifrågavarande låneärenden även kommit
att inskränka sig till förhållanden av främst formell natur.

Utredningen finner att vad som har anförts om prövning och återbetalningsskyldighet
beträffande studielån och studiemedel gäller också i fråga
om de statliga bosättningslånen. Ansökningar om statliga bosättningslån
förekommer visserligen enligt utredningen inte i samma antal som Övriga
nu behandlade lån. Den kritik som kan riktas mot att bibehålla kravet på
överförmyndarens samtycke till dessa lån gäller emellertid, anför utredningen,
med samma styrka för de statliga bosättningslånen.

På grund av det anförda anser utredningen att överförmyndarens samtycke
inte bör fordras när det är fråga om statliga lån som upptas för att
bereda omyndig hjälp till studier, yrkesutbildning eller bosättning. En
undantagsbestämmelse härom föreslås i 15 kap. 14 § FB. Den föreslagna
lydelsen är sådan att även eventuella framtida statliga lån för något av angivna
ändamål undantas från kravet på överförmyndarens samtycke.

Remissyttrandena

Den föreslagna ändringen i 15 kap. 14 § FB tillstyrks eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser. Centrala studiehjälpsnämnden och studiemedelsnämnden
i Lund begränsar sig härvid till frågan om att slopa kravet
på överförmyndares godkännande av lån för studier och yrkesutbildning.
Seco yttrar sig endast om upptagande av studielån. Förslaget innebär enligt
centrala studiehjälpsnämnden en väsentligt förenklad handläggning av
ärenden rörande statlig studiekredit till omyndiga utan att kontrollen eftersätts.
Sveriges förenade studentkårer anser att detta medför minskad arbetsbelastning
för överförmyndarna och studiemedelsnämnderna och en snab -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966 25

hare behandling av låneärendena. Poststyrelsen finner att reformen skulle
innebära en viss arbetsminskning också för postbanken.

h öreningen Sveriges överförmyndare, som i likhet med överförmyndarnämnden
i Stockholm hälsar utredningens initiativ med tillfredsställelse,
anser att lagändringen bör träda i kraft redan den 1 april 1966.

De remissinstanser som närmare berör utredningens motivering instämmer
i allt väsentligt i utredningens synpunkter. Sålunda anser centrala stndiehjälpsnämnden
att reglerna för studielån och återbetalningspliktiga studiemedel
tillgodoser kravet på skydd för omyndig mot onödig skuldsättning.
Nämnden finner också att återbetalningsreglerna tillgodoser rimliga krav på
hänsyn till den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga, överförmyndarens
prövning av låneärendena anses allmänt sakna verklig betydelse, överför
myndarnämnden i Stockholm upplyser att de ökade möjligheterna till
statligt studiestöd för nämndens del har medfört ett betydande merarbete.
Det är enligt nämndens mening orealistiskt att anta att överförmyndaren
skulle motsätta sig att en omyndig beviljas studiemedel. Förfarandet innebär
således endast ett registreringsarbete. Detta anses meningslöst också från
den synpunkten att någon redovisning för medelsförbrukningen inte infordras,
något som nämnden inte heller finner praktiskt tänkbart. Det nuvarande
formkravet uppfattas därför av allmänheten som en irriterande och onödig
formalitet. Vad nämnden anför gäller även statliga bosättningslån. I
samma riktning uttalar sig Föreningen Sveriges överförmyndare.

Fullmäktige i riksbanken fäster uppmärksamheten på att den föreslagna
lagtexten kommer att äga tillämpning även på lån som f. n. lämnas ur riksbankens
avbetalningslånefond för studier, yrkesutbildning eller bosättning.
Sådana lån lämnas enligt fullmäktige i rätt betydande omfattning. I fråga
om bosättningslån är det väsentligen fall, då låntagaren har alltför hög inkomst
för att kunna få lån ur statens bosättningslånefond. Med hänsyn till
den ändamåls- och behovsprövning som sker i riksbanken i avbetalningsärendena
och till sättet för indrivning av dessa lån anser fullmäktige att
överförmyndarens prövning utan olägenhet kan undvaras också här. I sammanhanget
framhåller fullmäktige att kravet på överförmyndarens samtycke
till avbetalningslån inte, som vid statliga bosättningslån, har varit enbart
en formalitet. Det har enligt fullmäktige förekommit i Stockholm att överförmyndare
har vägrat samtycke till att underårig som ingår äktenskap
upptar avbetalningslån för att skaffa medel till bosättning. I

I några yttranden berörs frågan om att slopa också kravet på förmyndares
samtycke vid upptagande av studiemedel. Två ledamöter av centrala
studiehjälpsnumndcn ifrågasätter, om upptagande av återbetalningspliktiga
studiemedel kan anses som lån. Härvid åberopas att återbetalningen har utformats
som ett avgiftssystem och att återbetalningsskyldigheten knappast
kan behandlas som en skuld. Med elt sådant synsätt skulle varken överför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

myndarens eller förmyndarens samtycke behövas vid upptagande av återbetalningspliktiga
studiemedel. Studie medelsnämnden i Lund och fullmäktige
i riksbanken anser att det skulle innebära en betydande arbetslättnad för
studiemedelsnämnderna om också kravet på förmyndares samtycke slopas
i detta fall och att utredningen bör överväga en ändring av FB i denna riktning.

Departementschefen

Enligt 15 kap. 14 § första stycket FB får förmyndare inte utan överförmyndares
samtycke uppta lån eller ingå växelförbindelse på den omyndiges
vägnar. Syftet är att skydda den omyndige mot onödig skuldsättning och
alltför betungande återbetalningsskyldighet. Bestämmelsen är tillämplig
bl. a. då omyndig vill få sådant statligt studiestöd som är förenat med återbetalningsskyldighet
eller statligt bosättningslån.

Prövningen av ansökningar om sådant ekonomiskt stöd prövas enligt gällande
föreskrifter av statlig myndighet. Prövningen omfattar både ändamålet
och behovet. Reglerna om återbetalning är utformade på sådant sätt att
återbetalningsskyldighetens omfattning i väsentlig utsträckning bestäms av
den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Förmyndarskapsutredningen
har med anledning härav till särskild behandling tagit upp frågan, om
överförmyndares samtycke behövs i låneärenden av nu angivet slag. Den
behandling ärendena får hos de statliga myndigheterna innefattar enligt
utredningens mening tillräckliga garantier mot onödig och betungande
skuldsättning för den omyndige, överförmyndarens prövning anses inte
fylla något självständigt ändamål. Utredningen föreslår därför att 15 kap.

14 § FB ändras så, att överförmyndares samtycke inte längre skall behövas
när det är fråga om statliga lån som upptas för att bereda omyndig hjälp
till studier, yrkesutbildning eller bosättning.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Fullmäktige i riksbanken har framhållit att den föreslagna undantagsbestämmelsen
enligt sin ordalydelse blir tillämplig även på de lån
för studier, yrkesutbildning och bosättning som lämnas ur riksbankens avbetalningslånefond.
Bestämmelser om dessa lån finns i 7 § reglementet den

15 december 1943 för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet).
De innebär bl. a. att lånebelopp och lånetid maximeras, att möjlighet
till amorteringsfrihet under viss tid föreligger och att räntan följer det allmänna
marknadsläget. Enligt fullmäktiges mening kan överförmyndarens
samtycke utan olägenhet undvaras också i fråga om dessa lån.

Som jag nyss har nämnt avser bestämmelsen i 15 kap. 14 § FB om överförmyndares
samtycke att skydda den omyndige mot onödig skuldsättning
och alltför betungande återbetalningsskyldighet. Som framgår av promemorian
och remissyttrandena får detta syfte anses tillgodosett redan genom de

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

bestämmelser som reglerar långivning och återbetalning vid statlig ekonomisk
studiehjälp och lån ur statens bosättningslånefond. Detsamma får anses
gälla bankoreglementets bestämmelser om lån ur riksbankens avbetalningslånefond.
I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag
därför att överförmyndarens samtycke till lån av dessa slag bör kunna undvaras.
En lagändring enligt förslaget medför också, att handläggningen av
låneärendena förenklas och att arbetsbördan för överförmyndarna och de
lånebeviljande myndigheterna minskas. Den föreslagna lagändringen bör
därför komma till stånd.

Beträffande bestämmelsens utformning har jag i huvudsak endast den
anmärkningen att såväl studier som yrkesutbildning torde kunna anses
som utbildning i undervisningslagstiftningens mening. Jag föreslår därför
att i 15 kap. 14 § första stycket FB intas en föreskrift, enligt vilken överförmyndares
samtycke inte fordras i fråga om sådant statligt lån som upptas
för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 74 § föräldrabalken,
och

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr
97).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga l1.

Föredragande departementschefen hemställer att lagrådets utlåtande över
lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

Bilaga 2

Departementspromemorians förslag till
Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 § föräldrabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

3 §.

Föräldrarna hane uppsikt över
barnet samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel
som med hänsyn till dess ålder
och övriga omständigheter må anses
lämpliga.

Föräldrarna hava uppsikt över
barnet och äga tillrättavisa det. Sådana
uppfostringsmedel som kunna
anses olämpliga med hänsyn till barnets
ålder och övriga omständigheter
må ej användas.

Denna lag träder i kraft den

Departementspromemorians förslag till
Lag

om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 §.

Myndigheter--------ingripande.

Var och en som erhållit kännedom
om att någon, som ej fyllt aderton
år, misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt att hans
kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes
för fara bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

Bilaga 3

Förmynderskapsutredningens förslag till
Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § föräldrabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

15 KAP.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge
dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av förmyndaren
med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning.
överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om dels
sådana statliga lån som upptages för att bereda omyndig hjälp till studier,
yrkesutbildning eller bosättning dels lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs
fasta egendom eller tomträtt, såframt lånet upptages inom tre månader
från det inteckningen meddelades och vid lånets upptagande eftergift av
förmyndaren ej göres i fråga om de villkor som äro angivna i det intecknade
skuldebrevet.

Förmyndaren äge---äro därtill.

Ej må---anses tillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Kutigl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 24 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 mars
1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken
och 2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Peter von Möller.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Thomas Krook

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 24 mars
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 mars 1966 remitterade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken, och

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97).

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, genom proposition föreläggs riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
S. O. Bellskog

MARCUS BOKTPt. STHLM 1966 6602S8