Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963 (Proposition 1963:96)

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunniga avgivet
betänkande (SOU 1962:42) förslag till vissa åtgärder i syfte att förhindra
missbruk i fråga om rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för utgifter
för representation och liknande ändamål. Enligt förslaget skall i kommunalskattelagen
angivas den allmänna förutsättningen för att dylika kostnader
skall vara avdragsgilla. Det förutsättes att dessa bestämmelser skall
kompletteras med anvisningar av riksskattenämnden. Vidare föreslås en väsentligt
utökad uppgiftsskyldighet beträffande representationskostnader. De
nya bestämmelserna i kommunalskattelagen avses skola tillämpas redan
vid 1964 års taxering, medan den ökade uppgiftsskyldigheten blir aktuell
först vid avlämnandet av 1965 års självdeklaration.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 20 §.

och 1. Till skattskyldigs —--och

46 § 2 mom.

Utgifter för representation och
liknande ändamål äro att hänföra
till omkostnader i förvärvskälla endast
om de hava omedelbart samband
med verksamheten, såsom då
fråga uteslutande är om att inleda
eller bibehålla affärsförbindelser och
liknande eller då utgifterna avse jubileum
för företaget, invigning av mera
betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga
händelser eller då utgifterna
äro att hänföra till personalvård. Avdrag
må i det enskilda fallet icke åtnjutas
med större belopp ån som kan
anses skäligt.

1. Till skattskyldigs--- —

46 § 2 mom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock skola
äldre bestämmelser tillämpas vid 1963 års taxering samt vid eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att till taxeringsförordningen den 23 november 1956
skall fogas en ny paragraf, benämnd 25 a §, av nedan angiven lydelse samt
att 26 § nämnda förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 a §.

Har vid inkomstberäkningen avdrag
gjorts för kostnader för representation
och liknande ändamål skall
vid självdeklaration fogas uppgift
enligt fastställt formulär utvisande
huru kostnaderna fördela sig på följande
huvudgrupper:

1) kostnader för mat, dryck, betjäning,
hotellrum, teaterbiljetter
o. dyl. i samband med af färs för handlingar
och liknande, med angivande
av huru mycket av kostnaderna, som
belöper å representation utövad i
den skattskyldiges eller hos honom
anställds hem,

2) kostnader som vid 1) sägs i
samband med jubileum för företaget,
invigning av anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning och jämförliga
händelser, med angivande av huru
mycket av kostnaderna, som belöper
å representation utövad i den skattskyldiges
eller hos honom anställds
hem,

3) kostnader i form av underhåll,
hyra, löner m. m. avseende fastighet,
våning och inventarier, som helt eller
huvudsakligen nyttjas för representationsändamål
och liknande,

b) kostnader för representation
gentemot anställda i samband med
personalfester, informationsmöten o.
dyl. och för annan till personalvård
hänförlig representation,

5) kostnader för gåvor, som icke
är o att hänföra till reklam och som

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

26 §.

Därest inkomst---eller jord bruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen
avdragits såsom
rese- och representationskostnader, i
den mån sådant belopp icke utgivits
till anställda och upptagits å kontrolluppgifter
rörande dessas förmåner,
dock att, därest lämnandet är
förenat med synnerliga svårigheter,
uppgiften skall lämnas först efter anmaning,
samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar
av värdet å rättigheter
till leverans av omsättningstillgångar
samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst — — — ovan
sägs.

Vad i — —- — avsedda uppgifter.

(Föreslagen lydelse)

icke upptagits såsom löneförmån å
kontrolluppgift,

6) utgivna representationsersättningar
och representationsbidrag,
med angivande av huru mycket härav
som upptagits å kontrolluppgift, samt

7) övriga representationskostnader.

26 §.

Därest inkomst---eller jord bruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen
avdragits såsom
resekostnader, i den mån sådant belopp
icke utgivits till anställda och
upptagits å kontrolluppgifter rörande
dessas förmåner, dock att, därest
lämnandet är förenat med synnerliga
svårigheter, uppgiften efter medgivande
av taxering sintendenten i det
län, där den skattskyldige skall taxeras
till statlig inkomstskatt, må lämnas
först efter anmaning,

8) uppgift om kostnader för annan
reklam än annonsering, samt

9) uppgift om verkställda nedskrivningar
av värdet å rättigheter
till leverans av omsättningstillgångar
samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst---- ovan

sägs.

Vad i--— avsedda uppgifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock skola bestämmelserna tillämpas första gången med avseende å självdeklaration,
som avgives för det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans sker år 1965.

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 1 mars
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående avdrag för
representationskostnader vid inkomsttaxeringen, m. m. och anför därvid
följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1961 uppdrog jag åt
skattelagssakkunniga (regeringsrådet H. Björne, ordförande, och kammarrättsassessorn
E. Eklund) att verkställa utredning angående rätten till avdrag
för representationskostnader och liknande kostnader vid inkomsttaxeringen.
I direktiven för utredningen anförde jag inledningsvis, att det i den
allmänna skattediskussionen framhållits, att vissa skattskyldiga har större
möjligheter än andra att nedbringa sin skatt genom att tillgodoföra sig avdrag
av skilda slag vid taxeringen. Inte utan fog har gjorts gällande, att
avdragen för rörelseidkare, bl. a. på grund av kontrollsvårigheter, kommit
att i jämförbara fall bli i praktiken mera generöst tillmätta än för löntagarna.
Detta har bl. a. gällt representations- och liknande kostnader. Åtgärder
har vidtagits för en förbättrad taxeringskontroll men även vid en noggrann
sådan kontroll kan det vara svårt att avgöra, om en utgift för representation
utgör kostnad för intäkternas förvärvande eller om den helt
eller delvis är att anse som icke avdragsgill levnadskostnad. Då förekommande
missbruk av rätten till avdrag för representationsutgifter o. dyl.
därför endast i begränsad omfattning torde kunna motverkas genom ytterligare
skärpt kontroll syntes en avgörande och önskvärd förbättring icke
kunna åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder, som toge sikte på inte endast
kostnader för representation i olika former utan även på andra slag
av utgifter, där gränsdragningen mellan driftkostnad och levnadskostnad
är svår att göra. Beträffande en utredning i detta syfte anförde jag bl. a.
följande.

Kangl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Utredningen bör icke vara bunden av på förhand givna detaljerade direktiv,
utan man bör fritt pröva vilka vägar som står till buds. Jag inskränker
mig därför till att antydningsvis nämna några tänkbara uppslag. Den allmänna
målsättningen bör vara att försöka komma till rätta med missbruk
utan att onödigtvis försvåra den verksamhet på området som från kommersiella
och andra utgångspunkter framstår som motiverad.

I det föregående har antytts att svårigheter ofta föreligger att avgöra om
en utgift för representation utgör kostnad för intäktens förvärvande eller
är att anse som levnadskostnad eller eljest av sådan karaktär att avdrag vid
taxeringen skäligen inte bör ifrågakomma. Såvitt gäller kostnader för representation
i hemmet upprätthålles i praxis starka krav på bevisning rörande
sambandet mellan representationen och förvärvsverksamheten. Det
torde i regel få anses ankomma på den skattskyldige att visa att den i hemmet
utövade representationen inte haft karaktär av levnadskostnad. Beträffande
representation som utövas på restaurang eller eljest utom hemmet
ställes däremot mindre krav på bevisning från den skattskyldiges sida. Det
synes^ därför icke uteslutet att en önskvärd begränsning i avdragen skulle
uppnås om genom lagstiftningsåtgärder strängare bevisregler blir tillämpliga
även på representation som utövats utom hemmet. "Det är tänkbart
att en sådan bevisningsregel av praktiska skäl kan böra förbehållas de fall,
där representationskostnaderna överstiger någon schablonmässigt bestämd
gräns. En annan väg, som enligt min mening kan diskuteras i detta sammanhang,
är att från avdragsrätt utesluta kostnaderna för vissa former av
representation, såsom gåvor och liknande.

En begränsning i rätten till avdrag för ifrågavarande kostnader enligt här
antydda riktlinjer har närmast till riktpunkt att göra bestämmelserna bättre
ägnade att fylla sin ursprungliga uppgift. Den framstår därför icke såsom
någon egentlig skatteskärpning.

De sakkunniga har den 14 september 1962 avlämnat betänkande med
förslag till bestämmelser angående avdrag för representationskostnader,
m. m. (SOU 1962: 42).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från handelskamrarna), överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges industriförbund,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges redareförening. Kooperativa
förbundet, Svenska företagares riksförbund, Svensk industriförening,
Familjeföretagens förening, Skånes handelskammare, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Svenska revisorssamfundet,
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handelsresandeförbnnd,
Svenska fullblodsavelsföreningen, Svenska travsportens centralförbund
och Svenska galoppsportens centralförbund. Härvid har Sveriges
industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen samt Stockholms handelskamma -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

re åberopat ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande, medan
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk hänfört
sig till ett av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande. Därjämte har
utlåtande i anledning av betänkandet inkommit från lantbruksstyrelsen,
som överlämnat skrivelse från Sveriges biodlares riksförbund.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand en reglering av avdragsrätten
vid inkomsttaxeringen för representationskostnader och vissa slag
av resekostnader. Såsom jag framhöll i direktiven för utredningen synes
åtgärder för en bättre ordning i fråga om avdragsrätten för dylika kostnader
böra genomföras utan avbidan på resultatet av den allmänna översyn
av skattesystemet, som sker inom allmänna skatteberedningen. Jag anhåller
därför nu att få anmäla denna fråga.

Härutöver har i betänkandet även upptagits frågor som gäller beskattningen
av sådan verksamhet, som betecknas som rörelse men som i verkligheten
helt eller delvis är att hänföra till fritidssysselsättning eller hobbyverksamhet,
samt tillämpningen av schablonregeln för en- och tvåfamilj sfastigheter,
då dylik fastighet anskaffas av företag för anställd eller intressent.
Dessa förslag, som bl. a. har samband med den större frågan om vad
som i beskattningshänseende skall anses utgöra förvärvskälla, torde lämpligen
få återupptagas till nya överväganden då allmänna skatteberedningen
avgivit sitt förslag.

Av de sakkunniga utarbetade författningsförslag, som avser reglering av
avdragsrätten för representationskostnader o. dyl., torde såsom Bilaga 1
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

II. Gällaude rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter

Skattelagstiftningen innehåller inte några direkta bestämmelser, som reglerar
rätten till avdrag för representationskostnader och liknande utgifter.
Såsom allmän regel gäller enligt 20 § kommunalskattelagen, att vid beräkning
av inkomsten av särskild förvärvskälla skall från totala bruttointäkten
avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Därvid må avdrag dock icke ske för bl. a. den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter, härunder inbegripet vad den skattskyldige
utgivit som gåva eller som periodiskt understöd. Dessa allmänna
föreskrifter har kompletterats med exemplifieringar i 22, 25, 29, 33 och 36
§§ kommunalskaltelagen om vad som för varje inkomstslag skall räknas
som omkostnad. Dessa författningsrum innehåller dock inte några särskilda
bestämmelser till ledning för bedömanden, om eller i vad mån representationskostnader
och liknande utgifter är att hänföra till avdragsgilla omkostnader.
Inte heller innehåller skatteförfattningarna någon närmare vägledning
med avseende på begreppet levnadskostnader. Vad som föreskrives i
20 § kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar gäller endast vissa
speciella utgifter, vilket även är fallet t. ex. med bestämmelserna i anvisningarna
till 33 § om avdragsrätt för fördyrade levnadskostnader.

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

Vissa stadganden finnes dock i kommunalskattelagen, som har direkt avseende
på representation, dock utan att gälla avdragsrätten för dylika kostnader.
Sålunda stadgas i punkten 3 av anvisningarna till 32 § att, om tjänstebostad
med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavares i tjänsten åliggande
representationsskyldighet är större än som skäligen kan anses erforderligt
för en person i motsvarande ställning, såsom värde av bostadsförmånen
skall upptas endast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämnda
beskaffenhet. I punkten 7 av anvisningarna till samma paragraf stadgas,
att representationsbidrag, som utgår till vissa statens tjänstemän, räknas
till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten
förenad kostnad och som följaktligen ej är skattepliktig.

Även taxeringsförordningen innehåller vissa stadganden avseende representation.
I 26 § nämnda förordning föreskrives sålunda, att i självdeklaration,
vari inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder, uppgift skall lämnas om belopp, som vid inkomstberäkningen
avdragits som rese- och representationskostnader, i den mån
sådant belopp inte utbetalts till anställda och upptagits i kontrolluppgifter
rörande de anställdas förmåner. Är det förenat med synnerliga svårigheter
att lämna uppgift, som nu nämnts, behöver uppgift lämnas först efter anmaning
av taxeringsmyndighet. Vidare stadgas i 37 § taxeringsförordningen i
vad avser skyldigheten för aktiebolag, ekonomiska föreningar, rörelseidkare
m. fl. att i kontrolluppgift meddela förmåner och ersättningar till anställda,
att uppgiftsskyldighet icke föreligger för utbetald representationsersättning,
motsvarande gjorda utlägg, som sammanlagt inte överstiger 500 kronor.

Liksom fallet var före tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag medgives
i praxis avdrag för representationskostnader, oaktat direkta föreskrifter
om avdragsrätt saknas. Dylik avdragsrätt torde ha ansetts vara grundad på
de allmänna föreskrifterna om att avdrag vid beräkning av inkomst av förvärvskälla
får göras för omkostnader — driftkostnader i rörelse samt kostnader
för fullgörande av tjänst. Av skäl som närmare redovisas i de sakkunnigas
betänkande och som skall återgivas i det följande, är det inte möjligt
att närmare ange, på vilka grunder eller i vilken omfattning avdrag för representationsutgifter
yrkas och medgives vid taxeringen. Till belysande av
innebörden av rådande praxis rörande sådana avdrag torde dock kunna återgivas
följande uttalanden i en genom riksskattenämndens försorg utgiven
Handledning för arbetet i taxeringsnämnd. Uttalandet gäller avdrag från inkomst
av tjänst.

\ ad först beträffar sadan representation, som utövas av innehavare av
vissa ämbeten och tjänster hos stat och kommun, är att märka stadgandet i
anv.p. 7 till 32 § KL, att vissa statliga ämbetsmän anvisade bidrag till representationskostnader
icke är skattepliktiga samt att uppkommet underskott
ej är avdragsgillt. I de fall, då representationsbidrag anvisats av staten, får
representationsskyldighet anses ha ålagts vederbörande. I fråga om andra
befattningshavare lärer avdrag för representation kunna medges endast då
skyldighet att representera för arbetsgivaren uttryckligen ålagts tjänste- el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

ler förtroendemannen. Vidkommande därefter avdrag för representation av
företagsledare o. dyl. ställer det sig betydligt svårare att med hjälp av praxis
åstadkomma eu gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla representationskostnader.
Praxis’ inställning till spörsmålet får emellertid anses
vara ytterst restriktiv, i all synnerhet i fråga om representation i hemmet.

Såsom allmän norm vid bedömningen synes kunna uppställas, att då
representationen till art och utövande kan likställas med sådan representation,
som i allmänhet plägar direkt bekostas av arbetsgivaren, det ligger närmare
till hands att medgiva avdrag, medan i fall, då representationen mera
är att likställa med utövandet av personligt umgänge, som i stor utsträckning
knytes inom den egna affärskretsen, avdrag i regel ej bör medges. Särskild
försiktighet bör iakttagas beträffande representation, som utövas av
huvudaktieägare i familjebolag.

Beträffande gällande praxis i fråga om avdrag för representationskostnader
torde även få hänvisas till den sammanställning av regeringsrättsutslag, som
finnes intagen i de sakkunnigas betänkande (s. 23 ff).

Frågan om avdragsrätt för representationskostnader har vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen i anledning av väckta motioner. Vid 19i8 års
riksdag framfördes i motionen 1: 92 bl. a. förslag om en generell skatt på
representationskostnader. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 26), att avdragsrätten
otvivelaktigt medförde en viss risk för missbruk genom att även
kostnader, som var att anse som personliga levnadskostnader, kunde bli avdragna
vid taxeringen. Att avskaffa denna avdragsrätt torde emellertid vara
uteslutet. I de fall, då kostnader för representation var nödvändiga vid fullgörande
av tjänst eller vid idkande av rörelse, borde avdrag härför vara
medgivet. Det var dock angeläget, att obehöriga avdrag i möjligaste mån
förhindrades. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna
noggrant granskade yrkade avdrag och därvid tillämpade
en mycket restriktiv praxis. Utskottet fann ej skäl att tillstyrka bifall till
motionen i denna del och riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
I den vid 1951 års riksdag väckta motionen nr I: 43 hemställdes om sådan
ändring av kommunalskattelagen, att vid avdrag för representationskostnader
utgifter för spritdrycker, tobak o. dyl. ej måtte få medräknas. Bevillningsutskottet
(BevU 5) framhöll under hänvisning till vad 1948 års bevillningsutskott
anfört, att det inte borde ifrågakomma, att i kommunalskattelagen
införa bestämmelser om att vissa utgifter i samband med representation
ej var avdragsgilla. Avgörande måste vara, huruvida utgiften
utgjort en nödvändig omkostnad för intäktens förvärvande eller ej. Rådande
restriktiva praxis på området torde så långt möjligt utgöra erforderlig
garanti för att personliga levnadskostnader icke blev avdragna vid taxeringen.
Utskottet avstyrkte yrkandet och riksdagen beslöt avslå motionen. Vid
1953 års riksdag framförda yrkanden om upphävande av rätten till avdrag
för representationskostnader (motionerna 1:272 och 11:372) avstyrktes av
bevillningsutskottet (BevU 16) under hänvisning till vad som anförts i fråga
om denna avdragsrätt vid 1948 och 1951 års riksdagar samt dessutom

Kungl. Mnj:ts proposition nr 96 år 1963

till att spörsmålet kunde förväntas komma under bedömande vid skattelags-sakkunnigas
översyn av kommunalskattelagen. Riksdagen anslöt sig till utskottets
avstyrkande.

Avdragsrätten för representationskostnader berördes även i de vid 1959
års riksdag väckta motionerna I: 83 och II: 114 om skärpta åtgärder mot
skattefusk. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 31) bl. a., att man i första
hand torde få lita till en skärpt kontroll, då det gällde att komma till rätta
med de påtalade företeelserna, som innebar att intäkter och utgifter inte
redovisades på ett riktigt sätt. Man borde avvakta de närmare erfarenheterna
av hur 1956 års taxeringsorganisation kom att fungera sedan den blivit
fullt utbyggd. I motion nr II: 367 till 1960 års riksdag hemställdes, att frågan
om avdragsrätt för representationskostnader måtte snabbt utredas. I
motion nr I: 454 till 1962 års riksdag slutligen framfördes yrkande om före-skrifter,
varigenom kostnad för alkoholhaltiga drycker icke blev avdragsgilla
vid beskattningen. Motionen avslogs under hänvisning till att frågan var
under utredning.

I betänkandet lämnas en redogörelse för den skattemässiga behandlingen
av representationskostnader m. m. i vissa främmande länder. Redogörelsen
torde som Bilaga 2 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

III. De sakkunnigas förslag

Behovet av avdragsregler

Till belysande av rådande förhållanden och såsom ett underlag för bedömningen
av behovet av avdragsreglerande åtgärder lämnar de sakkunniga,
förutom den tidigare nämnda sammanställningen av regeringsrättsutslag, en
sammanfattande redogörelse för uttalanden, som gjorts av taxeringsintendenterna
som svar på en förfrågan angående erfarenheterna av representationsavdragen
under taxeringsarbetet i första instans och under arbetet å
taxeringssektionerna (s. 27 ff i betänkandet). Denna redogörelse, till vilken
torde få hänvisas, innehåller även åtskilliga exempel på överdrivna och
svårbemästrade avdragsyrkanden. De sakkunniga har i betänkandet intagit
en schematisk förteckning över olika slag av representationsutgifter. Denna
förteckning torde såsom Bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.

I anslutning till nyssnämnda redogörelse framhåller de sakkunniga, att
frågor om avdrag för representation och liknande utgifter hör till dem som
oftast återkommer i mål hos prövningsnämnder och skattedomstolar. Redan
detta förhållande ger, enligt de sakkunniga, en antydan om att lagstiftningen
icke är tillräckligt fullständig eller tydlig. Ovissheten i fråga om avdragsrätten
föranleder många skattskyldiga att yrka avdrag i största möjliga utsträckning
och att i högre instans fullfölja sina yrkanden, om dessa blir
avvisade eller beskurna vid taxeringen. Enligt de sakkunniga kan därför ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

töiliga bestämmelser om avdragsrätten i första hand anses erforderliga för
att de skattskyldiga i möjligaste mån själva skall kunna bedöma, i vilken
utsträckning avdragsrätt föreligger.

De rådande förhållandena leder dessutom, påpekas i betänkandet, till
att avdrag göres efter mycket varierande grunder och i brist på vägledande
bestämmelser blir taxeringsmyndigheternas prövning av öppet redovisade
avdragsyrkanden mycket olika. Ej ens i de fall där avdragsfrågan genom
besvär underställes prövningsnämnder och skattedomstolar kan önskvärd
enhetlighet i prövningen åstadkommas, enär dels de högre instanserna är
bundna av parternas yrkanden och dels den föreliggande utredningen ofta
är så ofullständig, att avgörandena måste grundas på skönsmässiga bedömningar.

Att märka är emellertid, framhåller de sakkunniga, att endast en mindre
del av de representationsutgifter, som nu avdrages, redovisas synligt i deklarationerna.
Så är i regel fallet blott med löntagare, som har att såsom
bruttoinkomst upptaga bidrag till eller ersättning för representationsutgifter
och yrka avdrag med sina utgifter för ändamålet. De flesta och största
avdragsbeloppen däremot kommer inte regelbundet under taxeringsmyndigheternas
prövning. De bokföres som direkta omkostnader i rörelsen och det
har visat sig, att de skattskyldiga i avsevärd omfattning begagnar sig av
möjligheten att inte lämna uppgift förrän på anmaning med stöd av bestämmelserna
härom i 26 § taxeringsförordningen. I den mån uppgift lämnas
upptages ofta blott en klumpsumma, som inte i och för sig ger möjlighet
till någon prövning utan endast kan ge ledning för bedömande, om närmare
undersökning skall göras genom infordrande av specifikationer eller genom
taxeringsrevision. Av tidsskäl kan dock sådana kontrollåtgärder ske endast
i begränsad omfattning.

Då sålunda ingen regelbunden prövning förekommer blir, konstaterar de
sakkunniga, de avdrag som utnyttjas, i huvudsak beroende av de skattskyldigas
eget bedömande. Inte endast hos de skattskyldiga utan även hos taxeringsmyndigheterna
torde uppfattningarna om vad som kan eller får avdragas
variera så avsevärt och avse så stora belopp, att man enligt de sakkunniga
här kan tala om en betänklig brist på likformighet och rättvisa i beskattningen.
Detta utgör ytterligare motiv för mera utförliga föreskrifter
liksom det förhållandet, att representationsutgifter ofta i själva verket utgör
levnadskostnader och att det därför icke föreligger samma intresse att
begränsa representationskostnaderna som andra vinstpåverkande omkostnader.

Utförliga föreskrifter är emellertid enligt de sakkunniga inte endast påkallade
med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma en likformig beskattning.
Sådana föreskrifter får anses angelägna även för att bestämmelserna
om straff för oriktig deklaration skall kunna få avsedd verkan. Härom
anför de sakkunniga följande.

Med hänsyn till bristen på bestämmelser om rätt att göra avdrag för representationsutgifter
och de olika uppfattningar därom, som gör sig gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

även hos taxeringsmyndigheter, torde det nämligen ofta visa sig svårt att beivra
sådana fel i deklarationerna, som består i obehöriga avdrag för utgifter
betecknade såsom representationskostnader. Det kan framhållas att dessa avdrag
ej sällan är av sådan beskaffenhet, att den skattskyldiges förfarande
att tillgodogöra sig avdragen i verkligheten framstår såsom avsevärt mera
betänkligt än åtskilliga andra felaktigheter, som kan vidlåda en deklaration
och som brukar föranleda beivran genom åtal.

Såsom ytterligare motiv för behovet av regler rörande avdragsrätten för
representationsutgifter framhåller de sakkunniga, att även om ingen utredning
av praktiska skäl kunnat göras om storleken av de avdrag, som årligen
göres vid inkomstberäkningarna, så rör det sig om mycket betydande belopp,
som sannolikt är att räkna i 100-tals milj. kronor. Det är också, framhålles
i betänkandet, uppenbart, att avdrag i stor omfattning göres för utgifter, som
med nuvarande rättstillämpning hos skattedomstolarna inte skulle betraktas
som avdragsgilla omkostnader. Vidare kan en reglering enligt de sakkunniga
anses motiverad med hänsyn till de menliga verkningar, som de rådande
förhållandena har och kan få för deklarationsmoralen. De sakkunniga anför
härvidlag bl. a. följande.

Det kan befaras att sådana skattskyldiga, som nu har möjlighet att — utan
att direkt överträda uttryckliga bestämmelser — göra avdrag för utgifter som
bör hänföras till levnadskostnader, får sin allmänna uppfattning om en
skattskyldigs plikter snedvriden. För de grupper skattskyldiga, som inte har
sådana möjligheter, utgör de obehöriga representationsavdragen en ständig
källa till missnöje med och förtrytelse över beskattningens sätt att fungera.
En bättre ordning på förevarande område är därför påkallad med hänsyn
till medborgarnas berättigade krav på att beskattningen i möjligaste män
bör vara likformig och rättvis och att föreskrifterna i skattelagstiftningen
— liksom i annan" lagstiftning — skall behörigen effektueras.

Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning

De sakkunniga konstaterar, att av grundläggande betydelse för den taxeringsmässiga
inkomstberäkningen är den åtskillnad, som skall göras mellan
de avdragsgilla omkostnaderna och den skattskyldiges icke avdragsgilla levnadskostnader.
I allmänhet vållar detta inga svårigheter trots avsaknaden
av några närmare bestämmelser härom i skattelagstiftningen. Det föreligger
emellertid, framhåller de sakkunniga, en uppenbar skillnad mellan sådana
utgifter, vilkas omkostnadskaraktär framstår som självfallen, och de s. k.
representationskostnaderna, just av den anledningen att de senare i allmänhet
består av sådana utgifter, som regelmässigt är att hänföra till levnadskostnader.
Till övervägande delen avser representationsavdragen måltid och
drycker — i hemmet och på restaurang — ofta med festlig prägel, förströelse
och rekreation, umgänge och sällskapsliv, gåvor och uppvaktningar m. m.
Det måste därför enligt de sakkunnigas mening anses befogat att i första
hand uppställa frågan om och i vad mån det finns godtagbara grunder för
att hänföra så typiska levnadskostnader, som representationsutgifter vanligen
utgör, till avdragsgilla omkostnader. Det är att märka, påpekar de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

kunniga, atl den i 20 § kommunalskattelagen gjorda åtskillnaden mellan
avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader gäller generellt
och sålunda äger tillämpning på såväl fysiska som juridiska personer.

Det har gjorts gällande, uttalar de sakkunniga, att avdragsrätt bör anses
föreligga om utgifterna har samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet
och främjar denna eller rent av kan betecknas som mer eller mindre
»nödvändig» förutsättning för verksamhetens framgångsrika bedrivande. Enligt
de sakkunniga kan emellertid ifrågasättas om sådana omständigheter
kan anses som avgörande med hänsyn till att förbudet i 20 § kommunalskattelagen
mot avdrag för levnadskostnader vid beräkning av inkomst
av förvärvskälla gäller oavsett om kostnaderna har samband med förvärvsverksamhet
och oavsett om det för verksamhetens bedrivande är nödvändigt
att den skattskyldige bestrider utgifterna i fråga. I anslutning härtill erinras
om att skattskyldig fysisk person saknar avdragsrätt för nödvändiga levnadskostnader
frånsett den avdragsrätt som föreligger för s. k. ökade dylika
kostnader. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

Ej ens då de till levnadskostnader hänförliga utgifterna är direkt föranledda
av förvärvsverksamheten och är av väsentlig storlek får avdrag göras.
Såsom exempel på kostnader, som här avses, kan nämnas följande: a) ökade
kostnader för måltider, då arbetsplatsen är belägen på sådant avstånd från
bostaden att en eller flera måltider måste intas på eller i närheten av arbetsplatsen;
b) kostnader för måltider utom hemmet, som föranletts av extraarbete;
c) utgifter för arbetskläder i yrken med särskilt stark förslitning
eller förstöring av kläder; d) utgifter för uniformer o. dyl.; e) flyttningskostnader
vid tillträde av ny anställning; f) en förvärvsarbetande hustrus
utgifter för vård av minderåriga barn under arbetstiden; g) utgifter för
större bostad, då skattskyldig har behov därav med hänsyn till nattarbete eller
annat arbete, som kräver möjlighet till ostördhet i hemmet.

Denna jämförelse är av särskild betydelse, tillägger de sakkunniga, med
hänsyn till att representationsutgifterna måste hänföras till det gränsområde
mellan avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader,
där nöjaktig rättvisa och likformighet mellan olika grupper skattskyldiga
ej kan åstadkommas utan att de skilda gruppernas rätt till avdrag
för olika med förvärvsverksamheten sammanhängande utgifter jämföres och
beaktas. Om man utgår från samtliga skattskyldigas förhållanden och intressen
torde därför ej heller giltighet kunna tillerkännas den stundom
åberopade argumenteringen, att utövande av representation är så vanlig inom
vissa slag av affärsverksamhet, att representationen uppfattas som ofrånkomlig
och såsom ett led i själva yrkesutövningen. Betraktad från den ståndpunkt
som andra kategorier skattskyldiga av naturliga skäl intar kan, framhåller
de sakkunniga, representationen mera te sig som levnadsvanor, som
är en följd av högre inkomststandard, än som en omkostnad för förvärv
av inkomsten.

Vidare utgör enligt de sakkunnigas mening det inslag av generositet, som
karakteriserar representation, ytterligare skäl att betrakta representationsutgifter
mera som levnadskostnader än såsom omkostnader. Om vanliga om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

kostnader gäller allmänt i beskattningshänseende, att vad som avdrages hos.
en skattskyldig såsom utbetalat till annan återkommer hos denne som skattepliktig
intäkt. Helt annorlunda är det med representationsutgifterna, enär
ä\en där dessa bestrides sa att de för dem, mot vilka representationen utövas,
innebär en förmån som skulle kunna uppskattas till visst värde, det
aldrig ifrågasättes att beskattning skall ske hos dem som blir bjudna eller
lar gåvor. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.

Att den samvaro, vars åstadkommande oftast är ändamålet med representationen,
gäller personer med affärsförbindelser av något slag behöver i och
för sig inte föranleda till annat bedömande av de av samvaron föranledda utgifterna
än då personer med gemensamma yrkesintressen eljest sammanträffar
tor dryftande av yrkesangelägenheter eller för sällskapligt umgänge. Man
kan ju jamföra å ena sidan en gemensam måltid i samband med affärsuppg0ri*-j6’
däl varje deltagare betalar för sig själv, och å andra sidan en sådan
maltid, som en av kontrahenterna bekostar för samtliga deltagare I förra fallet
torde ingen ifrågasätta avdragsrätt, i senare fallet brukar ofta avdrag för
representationskostnad yrkas och medges.

Det förhållandet, att rörelseidkare skär ner representationsutgifterna, då
rörelseinkomsten minskar, torde också enligt de sakkunniga kunna tolkas
så, att representation mera är att anse som ett utslag av generositet i anlednmg
av lyckat rörelseresultat än omkostnad i egentlig mening. Givetvis kan
utövande av representation i vissa fall underlätta utförandet av vissa i rörelsen
förekommande uppgifter, men även i dessa fall kan göras gällande, att
den festliga samvaron huvudsakligen är ett uttryck för vederbörandes levnadsvanor
och levnadsstandard och att tillräckliga skäl inte föreligger att
betrakta utgifterna såsom annat än levnadskostnader.

I allmänhet torde emellertid representationen gå ut på att en företagare
vill påverka personer i andra företag i för sig gynnsam riktning. Därför är
det dock inte självfallet, menar de sakkunniga, att avdrag skall medges. Utövas
representationen mot personer, med vilka den som bjuder redan har
stadigvarande affärsförbindelser, träder levnadskostnadskaraktären hos de
ifragavarande utgifterna än mera i förgrunden. Å andra sidan kan representationen
vara av sådan art, att utgifterna därför kan likställas med avdragsgilla
fördyrade levnadskostnader. I fråga om sådan representation föreligger
enligt de sakkunniga ingen anledning att vägra avdrag för vad som är att
anse som nödiga kostnader för resor och vivre.

Som regel, framhåller de sakkunniga vidare, uppkommer frågan om avdrag
för representation endast beträffande inkomst av rörelse och inkomst
av tjänst och förhållandena ter sig i viss mån annorlunda, när det gäller
av anställd utövad representation. Om den anställde uppbär ersättning för
representation enligt den överenskommelsen, att han skall utöva representation
motsvarande den uppburna ersättningen, så kan han anses utöva representation
inte för egen utan för arbetsgivarens räkning och att sålunda fråga
är om ersättning för utlägg. Vid taxeringen behandlas emellertid ifrågavarande
ersättningar såsom bruttoinkomst av anställningen och avdrag får

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

göras för havda kostnader. Om avdrag motsvarande ersättningsbeloppet
icke medges, kommer den anställde att taxeras för belopp, som rätteligen
borde ha påförts arbetsgivaren. I fråga om familjebolag o. likn. kan det
ibland vara tveksamt, hur man skall betrakta en representationsersättning,
som uppburits av delägare med anställning i företaget utan att ersättningen
motsvaras av utgifter, vilka anses utgöra avdragsgilla omkostnader. Här
torde, enligt de sakkunniga, ett riktigt resultat kunna åstadkommas endast
genom en bedömning från fall till fall om fråga är om skattepliktig förmån
för delägaren eller icke avdragsgill utgift för företaget.

Sammanfattningsvis konstaterar de sakkunniga för egen del, att frågan
om och i vad mån representationsutgifter bör medföra avdragsrätt inte kan
lösas enligt några på sakens natur grundade eller eljest självfallna regler.
I den mån avdragsrätt anses befogad, bör uttryckliga bestämmelser därom
meddelas på samma sätt som skett i fråga om t. ex. fördyrade levnadskostnader.
Om en reglering av avdragsrätten i vissa hänseenden skulle innebära
en skärpning vid jämförelse med vad som tidigare gällt, bör detta enligt de
sakkunnigas mening icke betraktas som en skärpt beskattning utan såsom
en korrigering av en icke förutsedd utveckling. Sådana åtgärder har vidtagits
i andra sammanhang.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga dessutom, att av allmänna
rättsregler torde följa, att avdrag redan enligt gällande rätt inte bör
medges, om skattskyldig i sin förvärvsverksamhet bereder personer, med
vilka han har att göra i verksamheten, otillbörliga förmåner under sådana
omständigheter att straffpåföljd kan inträda som för muta eller enligt gällande
bestämmelser mot illojal konkurrens.

Mot bakgrunden av det sålunda anförda konstaterar de sakkunniga, att de
missförhållanden, som f. n. föreligger beträffande representationsavdragen,
i huvudsak är att hänföra till två omständigheter: bristen på bestämmelser
om avdragsrättens omfattning och svårigheterna att kontrollera avdrag, som
inte redovisas öppet i deklarationerna utan kommer i dagen först vid taxeringsrevision
eller annan undersökning. Föreskrifter för åstadkommande av
rättelse kan därför tänkas utformade efter två huvudlinjer. För det första
kan genom materiella bestämmelser avdragsrätten närmare regleras till ledning
för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna och för det
andra kan man genom föreskrifter om vidgad uppgiftsskyldighet, större
krav på utredning och effektivare kontroll försöka hindra obehöriga avdrag.
Sistnämnda åtgärder kan, framhåller de sakkunniga, ifrågakomma även
utan någon komplettering av de materiella reglerna.

De sakkunniga behandlar olika alternativ för en lösning av frågan enligt
nämnda huvudlinjer och tar först upp alternativet att avdrag vägras helt.
Skälet härtill skulle då vara, att representationsutgifter i allmänhet är typiska
levnadskostnader. Givetvis skulle, framhåller de sakkunniga, nuvarande
svårigheter och missbruk försvinna vid avskaffande av avdragsrätten.
Fn sådan åtgärd skulle innebära eu viss skärpning av beskattningen men

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

å andra sidan kan man anta att representationen skulle begränsas. Mot ett
totalt slopande av avdragsrätten torde enligt de sakkunniga främst kunna anföras,
att sådana kostnader för vissa skattskyldiga framstår såsom utgifter
i verksamheten jämförliga med reklamkostnader eller andra omkostnader.
Det torde ej heller vara berättigat att påstå, att alla utgifter för representation
bör hänföras till levnadskostnad eller att tillmäta inslaget av generositet
en avgörande betydelse. Man bör enligt de sakkunniga även särskilt beakta
den olikformighet i konkurrenshänseende, som vid detta alternativ
skulle uppkomma mellan svenska och utländska företag. Med hänsyn härtill
och till vad bevillningsutskottet i av riksdagen godkända uttalanden anfört
då avdragsfrågan tidigare varit föremål för riksdagsbehandling, finner
de sakkunniga tveksamt, om en så radikal åtgärd som ett fullständigt slopande
av avdragsrätten bör ifrågakomma.

Övriga av de sakkunniga behandlade alternativa lösningar tar därför
sikte på regler i syfte att vid en bestående avdragsrätt förhindra obehöriga
avdrag. De alternativ, som därvid behandlats, kan sammanfattas sålunda.

1. En precisering av avdragsrätten genom att från sådan rätt utesluta vissa
former av representation.

2. Avdragsrätt föreligger endast i den mån representationskostnaderna
håller sig inom viss ram antingen a) totalt sett för år räknat eller b) i det
enskilda fallet.

3. Avdragsrätt föreligger endast om kostnaderna under ett beskattningsår
överstiger visst belopp.

4. Avdragsrätten göres beroende av vem som svarar för kostnaderna eller
m. a. o. avdragsrätten begränsas till representation i t. ex. förvärvskällorna
rörelse och tjänst.

5. Avdragsrätten göres avhängig av vem representationen riktar sig mot.

6. Avdragsrätten göres mer än vad nu är fallet beroende av anledningen
till representationen, d. v. s. ett större krav på sambandet mellan representationen
och den bedrivna verksamheten.

Beträffande det här såsom nr 1 betecknade alternativet framhåller de sakkunniga,
att det med hänsyn till de många olika former, varunder representation
redan nu bedrives, torde vara förenat med vissa olägenheter att få en
önskad begränsning genom att meddela förbud mot avdragsrätt för vissa former
av representation. Sådant förbud kunde även få till följd att därav berörda
i stället lade an på representation i andra former.

Emellertid har, påpekar de sakkunniga, stor restriktivitet i praxis visats
gentemot yrkanden om avdrag för vissa former av representation. Såsom
exempel härpå nämnes blomsteruppvaktningar till kunder på bemärkelsedagar,
födelsedagsgåvor o. likn. till chefer och anställda i andra företag samt
representation i hemmet. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.

Det måste emellertid framhållas att den åtskillnad, som i detta hänseende
gjorts mellan olika former av representation, ur principiell synpunkt knappast
är motiverad. Man får därför utgå från att det är de större svårigheterna
att pröva befogenheten av avdrag för representation i hemmet, som när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

mast är anledningen till att åtskillnad i praktiken gjorts mellan representation
i hemmet och på restaurang. Beträffande vissa former av representation
föreligger dock starka skäl för generellt förbud mot avdrag. Detta gäller
i första hand sådana former av representation, där gåvomomentet är särskilt
framträdande. I varje fall då värdet av gåvan inte är alltför ringa, synes
den omständigheten att mottagaren inte beskattas för gåvans värde kunna
motivera att de vanliga reglerna för beskattning av gåva tillämpas, d. v. s.
givaren får icke avdrag. Mottagaren beskattas å andra sidan inte för värdet
av gåvan.

Liknande skäl som de sist nämnda talar också för att från avdragsrätt utesluta
sådana former av representation som merendels drar stora kostnader,
t. ex. sådana typer av representation som fria semestervistelser, dyrbarare
resor, specialarrangerad underhållning m. m. Härigenom skulle man få en
viss begränsning i avdragsrättens omfattning och en sådan åtgärd skulle ligga
i linje med strävandena i rådande praxis att inte tillåta avdrag i sådana
fall, där representationen får anses hänförlig till ett mera lyxbetonat levnadssätt.

De sakkunniga finner därför, att det föreligger vissa möjligheter att genom
detta alternativ åstadkomma viss reglering av avdragsrätten och att
samtidigt metoden — om den utformas tillräckligt restriktivt — ger möjlighet
att begränsa avdragsrätten till sådana former, som ur kontrollsynpunkt
vållar relativt små svårigheter. Det förhållandet, att utgifter, som har samma
syfte och ter sig likartade ur deras synpunkt som bestrider dem, skulle behandlas
olika i avdragshänseende bör enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas
någon avgörande betydelse.

Vad gäller de under punkten 2 sammanförda alternativen framhåller de
sakkunniga, att dessa lösningar erbjuder fördelen, att vissa påfallande missbruk
kunde stävjas och att speciellt lyxbetonad representation kunde beskäras.
Alternativen innebär dock ingen effektiv spärr i dessa hänseenden och
därtill föreligger viss risk, att kostnaderna i förekommande fall ökas upp
till ramen. Den invändningen kan även göras att det är svårt att bestämma
ramen på ett godtagbart sätt, och att man torde få arbeta med relativt grova
schabloner, speciellt vid alternativet med en totalram för år räknat. Alternativet
med en ram för varje enskild representation kan dessutom leda
till ett ej fullt tillfredsställande resultat för skattskyldiga, som vid enstaka
tillfällen utövar dyrbar representation men vilkas totala representationskostnader
håller sig inom en godtagbar ram. Det må särskilt nämnas, att de
sakkunniga pekat på möjligheten att låta riksskattenämnden fastställa grunder
för bedömande av skälig avdragsgill kostnad i olika typfall.

Alternativet med avdragsrätt endast om representationskostnaderna överstiger
visst belopp per år skulle betyda, framhåller de sakkunniga, alt en
mängd representationsfall inte skulle behöva prövas vid taxeringen och därtill
erbjuda en lättnad i den uppgiftsskyldighet, som måste åläggas de skattskyldiga
för granskningen av avdragsyrkandena. Å andra sidan finge man
räkna med, att man skulle öka kostnaderna för att nå över det för avdragsrätt
fastställda gränsbeloppet samt att även besvärande tröskelproblem skulle
uppstå.

2 Jiihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Det som nr 4 betecknade alternativet innebär, att rätten till avdrag skulle
tillkomma endast den som i sista hand svarar för kostnaderna, d. v. s. i regel
endast rörelseidkare. Fördelen därmed skulle enligt de sakkunniga vara,
att avdragsfrågorna skulle komma att behandlas av ett relativt litet antal
nämnder och ske i ett sammanhang för det företag, i vars intresse representationen
utövas. Därmed skulle möjligheten till ett likartat bedömande
öka avsevärt. Ett uttryckligt stadgande mot avdragsrätt för representationskostnader
vad gäller inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet, av
kapital eller av tillfällig förvärvsverksamhet skulle enligt de sakkunniga
knappast innebära någon ändring av gällande praxis men vara av värde för
att förhindra en utbredning av avdragsyrkandena. Å andra sidan torde en
sådan avgränsning av avdragsrätten vara förenad med betydande praktiska
svårigheter, bl. a. på grund av det stora antalet kombinerade rörelser.

Det alternativ (nr 5) åter, som bygger på att särskild hänsyn skall tagas
till den, gentemot vilken representationen utövas, skulle enligt de sakkunniga
kunna vara motiverat av bl. a. nödvändigheten, att behandla representation
gentemot utlänningar på särskilt sätt. I den mån förhållandena inom
andra länder skulle skilja sig från de svenska, synes det nämligen rimligt
att hänsyn därtill tages vid bedömande av avdragsrätten för svenska företag,
som har förbindelser med utlänningar.

Vad slutligen gäller det här som nr 6 betecknade alternativet framhåller
de sakkunniga, att det redan nu torde gälla att avdrag anses böra medges i
huvudsak endast då en direkt och påtaglig anledning till representationen
kan påvisas. Det är emellertid svårt att i praktiken kontrollera i vad mån de
uppställda förutsättningarna verkligen föreligger, främst på grund av svårigheterna
för taxeringsmyndigheterna att i efterhand bedöma anledningen
till representationen. De sakkunniga tillägger härom följande.

Detta utgör givetvis också skäl mot att genomföra en begränsning av avdragsrätten
allt efter anledningen till representationen, om inte samtidigt
ökade möjligheter skapas för taxeringsmyndigheterna att kontrollera varför
representationen skett. En utväg är att — såsom exempelvis skett i Norge
— genom ett stadgande av allmän innebörd begränsa avdragsrätten till fall
då representationen klart framstått såsom ofrånkomlig i det särskilda fallet,
och alltså medge avdrag endast om representationen varit »tvingande
nödvändig» och sedan låta en central beskattningsmyndighet närmare ange
under vilka förhållanden så skall anses ha varit fallet. I Norge har Riksskattestyret
en sådan uppgift.

De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse

Enligt de sakkunnigas mening visar den verkställda utredningen, att avsevärda
missförhållanden råder i fråga om avdrag för representationskostnader
och att lagstiftningsåtgärder är erforderliga för att rättelse skall kunna
vinnas. Vissa mera framträdande missbruk skulle utan ändring i de
materiella bestämmelserna kunna åstadkommas, om sådana skattskyldiga,
som vill åtnjuta avdrag, ålägges att i deklarationerna specificera och motivera
sina avdrag av denna art. Emellertid skulle enligt de sakkunnigas upp -

Knngl. Alaj:ts proposition nr 96 år 1963

fattning uppgiftsskyldigheten, för att erforderlig effekt skulle uppnås, få
göras jämförelsevis omfattande och därmed bli mycket betungande för de
skattskyldiga. Kontrollen av uppgifterna skulle bli tidskrävande och det
skulle knappast bli möjligt att åstadkomma nöjaktig enhetlighet i bedömandena.
Visserligen är det tänkbart, framhåller de sakkunniga, att anvisningar
rörande tillämpningen skulle kunna utfärdas av riksskattenämnden och att
därigenom jämte en vidgad uppgiftsskyldighet viss enhetlighet skulle kunna
åstadkommas, men en sådan metod kan dock komma att medföra många
och svårbedömda taxeringstvister.

De sakkunnigas uppfattning är därför, att avdragsrätten i första hand
bör regleras genom materiella regler med kompletterande anvisningar vid
sidan därav. Därutöver bör fullgörandet av viss uppgifts- och redovisningsskyldighet
stadgas som villkor för rätten till avdrag.

Åtskilliga skatteproblem i samband med representationskostnaderna skulle
bli lösta, framhåller de sakkunniga, om i överensstämmelse med vad som
eljest i princip gäller den regeln kunde införas, att en rörelseidkare eller en
i rörelse anställd, som låter sig bjudas eller tar emot gåvor i samband med
representation, skulle bli skattskyldig för det belopp, som representationen
kostar. Förutsättningen för representation är emellertid i regel, att den skall
ske i form av gästfrihet och generositet. Ett stadgande av antydd art skulle
därför strida mot syftet med representationen och de sakkunniga anser därmed
icke denna utväg såsom någon användbar lösning.

Rådande oklarhet i fråga om avdragsrätten skulle även kunna skingras,
om levnadskostnaderna och driftkostnaderna kunde definieras på ett sådant
sätt att det blev klart i vad mån representationsutgifter fick hänföras
till omkostnader i rörelsen. Med hänsyn till att det här rör sig om en mångfald
och vitt skilda slag av utgifter och kostnader, torde emellertid sådana
definitioner enligt de sakkunnigas mening knappast kunna formuleras i
annat än allmänna ordalag, såvida inte definitionerna göres synnerligen
utförliga.

De sakkunniga föreslår därför, att bestämmelser om den skattemässiga
behandlingen av representationsutgifter i första hand meddelas genom ett
stadgande i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen av innehåll, att utgifter
för sällskapsliv, gästfrihet, värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. är att hänföra
till levnadskostnader, även om utgifterna är föranledda av eller har
samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet, dock att avdrag för
sådana utgifter får ske i vissa fall, som särskilt anges i föreskrifter om vad
som får avdragas som omkostnad i resp. förvärvskälla.

Beträffande detta förslag, som skulle gälla såväl fysiska som juridiska
personer, anför de sakkunniga vidare bl. a. följande.

Egentligen innebär den föreslagna bestämmelsen knappast något nytt,
men med den utveckling, som ägt rum, torde det vara av betydelse att genom
ett särskilt stadgande göra klart, att de ifrågavarande utgifterna i allmänhet
är att hänföra till levnadskostnader och att de inte är avdragsgilla

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

med mindre stöd därför finns i skattelagstiftningen. Det föreslagna stadgandet
torde från avdragsrätt avskära åtskilliga utgifter, som närmast kan betecknas
såsom missbruk eller ett icke avsett utnyttjande av gällande bestämmelser,
samt förebygga, att vissa skattskyldiga under åberopande av
den allmänna bestämmelsen i 20 § KL om avdrag för omkostnader söker
få ytterligare kategorier utgifter hänförda under omkostnadsbegreppet. En
förutsättning för avdragsrätt blir att direkt stöd för det avdrag, varom är
fråga, kan hämtas ur de på varje förvärvskälla tillämpliga avdragsföreskrifterna.

De särskilda föreskrifterna med avseende på de avdragsgilla representationsutgifterna
kan tänkas utformade så, att det endast genom allmänna
uttryck anges, enligt vilka grunder avdragsrätten bör bedömas, t. ex. att
avdrag endast medges för utgifter, vilka är att anse som nödvändiga, ofrånkomliga,
affärsmässigt betingade e. dyl. De sakkunniga finner dock, att denna
metod ger föga ledning och ej är ägnad leda till någon enhetlig bedömning
även om det efter hand och under medverkan av riksskattenämnden
skulle vara möjligt att åstadkomma viss enhetlighet. Därför förordar de sakkunniga
i stället att i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen införes
mera utförliga bestämmelser om vilka slag av representationskostnader som
kan få betraktas som omkostnader. De sakkunniga uttalar härom bl. a. följande.

Denna metod har den fördelen att mindre utrymme lämnas åt försök att
under de avdragsgilla omkostnaderna hänföra en mångfald utgifter, som
vid ett mera allsidigt bedömande skäligen bör hänföras till levnadskostnader
eller därmed jämförliga utgifter. Verkningarna av bestämmelserna blir
lättare att överblicka. Denna metod för angivande av avdragsrättens omfattning
överensstämmer också bättre med den som eljest användes i kommunalskattelagen
vid angivande av vilka utgifter som får avdras såsom
omkostnader i förvärvskälla. I detta hänseende kan såsom exempel åberopas
föreskrifterna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL, vari meddelas
bestämmelser om avdrag för ökade levnadskostnader vid beräkning av inkomst
av tjänst.

När det så gäller frågan, i vilken omfattning rätt till avdrag för representationsutgifter
i rörelse bör föreligga, kan enligt de sakkunnigas mening
en jämförelse med andra inkomstslag icke undvikas med hänsyn till kravet
på en likformig beskattning. Därvid kan man först urskilja sådana representationsutgifter,
som är direkt betingade av formerna för själva yrkesutövningen
och som därför kan jämföras med en del utgifter, vilka vid
inkomstberäkningen av andra inkomstslag betraktas som avdragsgilla omkostnader
i förvärvskälla, t. ex. utgifter för ökade levnadskostnader. Såsom
exempel på sådan i princip avdragsgill representation nämnes representation
i form av måltid gentemot köpmän, som inbjudits till en på annan ort
anordnad uppackning.

Beträffande övriga slag av representationsutgifter, som inte har denna
karaktär av ökade levnadskostnader, föranledda av själva formerna för
yrkesutövningen och vilka därför mer eller mindre är att hänföra till levnadsvanor
och levnadsstandard för vissa grupper yrkesutövare, bör enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

de sakkunniga stor återhållsamhet iakttas vid meddelande om föreskrifter
om avdragsrätt, särskilt med tanke på att någon motsvarande avdragsrätt
inte finns inom andra förvärvskällor.

De fall, som de sakkunniga i enlighet härmed finner böra föranleda avdragsrätt,
kan sammanfattas sålunda.

1. Utgifter för måltider och logi för person, som företagit resa från sin
bosättnings- eller verksamhetsort för att sammanträffa med den skattskyldige
eller företrädare för honom, allt i den mån den som blir föremål för
sådan gästfrihet skulle ha varit berättigad till avdrag för fördyrade levnadskostnader
eller motsvarande utgifter om han själv bestritt utgifterna.

2. Utgifter för måltider, som rörelseidkare eller representant för honom
under af färsresa bjuder kund på, under förutsättning av mera betydande
avstånd från den ort, där rörelsen bedrives, och måltiden intas i direkt
samband med viss affärsuppgörelse av större betydelse. Den här avsedda
avdragsrätten åsyftar i första hand den s. k. handelsresanderepresentationen
i mera egentlig och begränsad betydelse, men framhåller de sakkunniga,
förslaget innefattar icke någon obetingad rätt till avdrag för sådan representation.
Även härvidlag förutsättes, att de allmänna villkoren för avdrag
är uppfyllda.

3. Utgifter för representation i samband med invigningar, jubileer o. dyl.
Såsom villkor för avdragsrätt bör enligt de sakkunniga gälla, att representationen
sker vid tillfällen av större betydelse för rörelsen och att den inte
huvudsakligen är att anse såsom en intern angelägenhet. Kostnader för
jubileer inom mindre företag utan nämnvärt allmänt intresse torde, enligt
de sakkunnigas mening, icke böra föranleda avdragsrätt utan fråga bör vara
om mera remarkabla jubileer, som mera allmänt uppmärksammas utifrån.

4. Utgifter för representation gentemot egen personal i form av enklare
personalfester. De sakkunniga framhåller att intern representation i vissa
fall kan ha viss anknytning till fördyrade levnadskostnader, medan sådan
representation i andra fall huvudsakligen har karaktär av gästfrihet och
sällskaplig samvaro, som icke bör medföra avdragsrätt såsom för omkostnader.
Detta får anses gälla även om samvaron anordnats inte endast för
att bereda rekreation och förströelse eller såsom uppmuntran utan även
för gemensamt dryftande av angelägenheter som rör företaget. Härunder
faller t. ex. styrelsemiddagar och personalfester. De sakkunniga föreslår att
avdragsrätt härvidlag endast skall föreligga beträffande enklare personalfester
för ett större antal deltagare. Såsom gräns anges 20 å 25 deltagare.
Inom de minsta företagen torde enligt de sakkunniga ett sådant personligt
förhållande få anses föreligga mellan rörelseidkare och anställda, att samvaron
huvudsakligen är att hänföra till umgänge. På liknande sätt bör betraktas
tillställningar, som större företag anordnar för endast några få deltagare.

Såsom allmänna förutsättningar för avdragsrätt bör enligt de sakkunnigas
uppfattning dessutom gälla, att — i den mån fråga icke är om jubileer o. dyl.
-— den samvaro, som föranleder utgiften, är betingad av behovet att dryfta
angelägenheter, som avser rörelsen. Utgifter i syfte att återgälda gästfrihet
eller att påverka personer, som i sitt förhållande till den skattskyldige har
att iakttaga opartiskhet, bör sålunda inte medföra avdragsrätt. Ytterligare
anses böra gälla, att avdragsrätten endast omfattar skälig kostnad. De sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

kunniga förutsätter, att anvisningar till vägledning för bedömning av skäligheten
av kostnaderna utfärdas av riksskattenämnden.

För att inte försämra svenska företags möjligheter att göra sig gällande
finner de sakkunniga vidare erforderligt med föreskrifter, enligt vilka utgifter
för representation gentemot utomlands boende personer må kunna betraktas
som avdragsgilla även om utgifterna går utöver vad som eljest godtas
för avdrag. Dock bör här krävas, att fråga är om »nödiga» utgifter och
att avdragsrätten sålunda vid en objektiv bedömning framstår såsom påkallad
med hänsyn till rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Vidare förutsättes
att utgifter för ifrågavarande representation skall redovisas och i erforderlig
omfattning bli föremål för prövning på samma sätt som gäller för
representation i övrigt.

I detta sammanhang kommer de sakkunniga även in på de farhågor, som
stundom uttalats för att en reglering av svenska skattskyldigas rätt till
representationsavdrag skulle menligt inverka på förmågan att här i riket
konkurrera med utländska företag, som har större avdragsmöjligheter enligt
hemlandets skattelagstiftning och därför kan utöva större representation
än som överensstämmer med de föreslagna reglerna. De sakkunniga
anför rörande dessa farhågor bl. a. följande.

Även om de skulle vara i någon mån befogade, torde de dock inte kunna
tilläggas sådan betydelse att en i och för sig påkallad komplettering av skattelagstiftningen
på grund därav bör underlåtas. Dessutom torde det vara
möjligt att på en annan väg åstadkomma den jämvikt i konkurrenshänseende,
som är önskvärd. Om nämligen i den svenska skattelagstiftningen
fastslås vad som är avdragsgill representationskostnad, bör skäligen anses
att representation i vidare omfattning från utländska rörelseidkares sida
för dem, gentemot vilka representationen utövas, är att anse såsom skattepliktig
förmån. Särskild föreskrift i detta hänseende har av de sakkunniga
inte ansetts erforderlig, eftersom redan nu gällande bestämmelser om skatteplikt
för intäkter är så allmänt avfattade att de nu avsedda förmånerna
kan betraktas som skattepliktiga. Skulle det visa sig, att särskilda bestämmelser
är erforderliga, kan komplettering därmed ske senare på grundval
av gjorda erfarenheter.

En reglering av avdragsrätten enligt dessa riktlinjer bör enligt de sakkunnigas
mening även innefatta ett uttryckligt stadgande om att avdragsbestämmelserna
— liksom även uppgiftsskyldigheten — också gäller sådana
kostnader vilkas natur av representationsutgifter inte framgår direkt
av utgifternas beteckning i räkenskaper eller verifikationer. De sakkunniga
åsyftar här s. k. indirekta representationskostnader i form av t. ex.
avdrag för värdeminskning eller underhåll av inventarier, som utnyttjas
för representation, samt reparation av fastigheter, avlöning till hemhjälp
och inköp av livsmedel och drycker m. m. för ändamålet.

Frågan om och i vad mån en viss representationsutgift är att hänföra
till avdragsgill omkostnad i rörelsen i enlighet med den föreslagna regleringen
bör vidare, framhåller de sakkunniga, bedömas oberoende av om
utgiften bokförts såsom omkostnad i rörelseidkarens räkenskaper eller om

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

den bestritts av en anställd med anlitande av särskilt utgående representationsersättning.
Därest utgiften icke godtages som omkostnad blir emellertid
såsom tidigare antytts resultatet olika, beroende på hur utgiften gäldats.
Har den bokförts direkt som omkostnad, höjes rörelseidkarens inkomst och
därmed ernås rättelse på tillfredsställande sätt. Har utgiften däremot bestritts
från anställds representationsersättning leder gällande allmänna regler
till att ett vägrat avdrag medför en högre beskattning för den anställde
eller också att ingen rättelse av felaktigt avdrag kommer till stånd. Enligt
de sakkunniga torde det nämligen ofta befinnas, att den anställde inte kan
vägras avdrag med representationsersättningens belopp, om han använt detta
helt till representation för rörelsen.

För att ernå ett riktigt resultat vid sistnämnda form av representationsutövning
föreslår de sakkunniga, att rörelseidkare inte längre skall anses
berättigad till avdrag för representationsersättning till anställda enbart på
grund av att ersättning utbetalts, utan det skall prövas i vad mån ersättningarna
avsett utgifter som kan hänföras till driftkostnader i rörelsen. Är
så ej fallet skall avdrag vägras, såvida inte ersättningen till viss del är att
anse som avdragsgill löneförmån för den anställde. Å andra sidan skall då
den uppburna ersättningen icke utgöra skattepliktig intäkt för den anställde
i vidare mån än behållning därav uppkommit. De sakkunniga anför vidare
härom.

Det föreslagna systemet överensstämmer med vad som redan nu i stor
omfattning tillämpas i praktiken. Erfarenheter från taxeringsarbetet ger
nämligen vid handen att systemet med årliga fasta representationsersättningar
till anställda alltmera övergetts. Representationsutgifterna bestrids i
stället direkt av rörelseidkaren, i vissa fall på det sättet att den anställde
efter hand som han bestritt sådana utgifter för arbetsgivarens räkning mot
kvitton erhåller ersättning för sina utlägg. Skälen till att man övergått till
detta system torde vara att man velat undvika den felaktighet vid de anställdas
beskattning, vilken uppkommer om de anställda vägras avdrag för
utgifter som de bestritt på uppdrag av arbetsgivaren och för dennes räkning.

Den förordade metoden medför givetvis ett visst merarbete vid handläggningen
av rörelseidkarnas taxering men detta motväges av att man i huvudsak
skulle slippa de ofta besvärliga avdragsfrågor som nu uppkommer
vid taxering av anställda som uppburit representationsersättningar. De myndigheter,
som har att behandla rörelseidkarnas taxering, skulle om förslaget
genomföres få ta ställning till varje rörelseidkares sammanlagda kostnader
för representation och därigenom kunna i ett sammanhang bedöma i vad
mån yrkade avdrag vore skäliga.

Avslutningsvis tar de sakkunniga upp några mera speciella spörsmål. Sålunda
framhållcs att det förekommer reklammetoder, som har viss anknytning
till representation. Här åsyftas exempelvis gåvor av mindre föremål,
bjudande av förfriskningar vid varudemonstrationer, studiebesök o. dyl. Det
torde emellertid enligt de sakkunniga som regel inte här uppstå några
svårigheter med gränsdragningen. Förslagen gäller icke heller egentliga
reklamutgifter och de sakkunniga har icke funnit behov föreligga av några
särskilda föreskrifter beträffande sådana utgifter i förevarande sammanhang.

Kung/. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

De sakkunniga tar slutligen upp de krav som framförts, om att avdrag
borde vägras för utgifter för alkoholdrycker i representationssammanhang.
Det är förklarligt, framhåller de sakkunniga, att förslag härom framförts
och skäl kan anföras till stöd för en sådan begränsning av avdragsrätten.
Utgifter för alkoholhaltiga drycker torde praktiskt taget aldrig objektivt
sett kunna betecknas som direkt nödvändiga omkostnader. Om det emellertid
förutsättes, att avdrag för representation medges endast i den begränsade
omfattning som förslagen innebär, synes det de sakkunniga tveksamt, om
tillräckliga skäl föreligger att göra någon skillnad mellan utgifter för alkoholhaltiga
drycker och andra representationsutgifter. De sakkunniga
utgår från att vid bedömande av skäliga kostnader för olika slag av representationsmåltider,
kostnaderna skall avvägas så, att däri inryms utgifter
för drycker i endast mycket måttlig omfattning.

De sakkunnigas förslag rörande representation i tjänst

I fråga om den skattemässiga behandlingen av representationsutgifter i
förvärvskällan tjänst kan man enligt de sakkunniga i första hand särskilja
skattskyldiga med rörelseliknande förvärvsverksamhet och skattskyldiga
med fast inkomst av tjänst. Inom sistnämnda kategori uppmärksammar
de sakkunniga dessutom särskilt befattningshavare i statlig, kommunal eller
därmed jämförlig tjänst, som genom sin ställning har vissa representationsförpliktelser
utan att uppbära någon ersättning härför av arbetsgivaren.

Typiskt för förstnämnda kategori är, framhåller de sakkunniga, att den
skattskyldiges bruttoinkomster utgår i form av provision e. dyl. i förhållande
till verksamhetens omfattning och att en väsentlig del av bruttoinkomsten
åtgår för bestridande av utgifter och omkostnader för verksamhetens bedrivande
eller med andra ord för inkomstens förvärvande. Den skattskyldige
bestämmer helt eller huvudsakligen hur verksamheten skall bedrivas. Då
verksamheten sålunda bedrivs under i huvudsak samma betingelser som
rörelse finner de sakkunniga naturligt att dessa skattskyldiga i avdragshänseende
likställes med rörelseidkare och de sakkunniga föreslår att föreskrifter
härom intages i en ny anvisningspunkt till 33 § kommunalskattelagen.

I fråga om skattskyldiga med fast tjänsteinkomst, som utövar representation
på uppdrag av rörelseidkaren och åtnjuter ersättning härför, kan,
såsom de sakkunniga redan tidigare påpekat, ingen skattepliktig förmån
anses ha åtnjutits genom representationsutövningen i vidare mån än behållning
uppstått. Erfarenheten visar emellertid, framhåller de sakkunniga,
att det ytterst sällan om ens någonsin förekommer, att skattskyldig med
inkomst av tjänst medger att behållning uppkommit å uppburen ersättning
eller att skattskyldig anser sig ha åtnjutit någon naturaförmån genom den
utövade representationen.

Under dessa förhållanden finner de sakkunniga, att det i vad avser
representationsutgifterna närmast framstår såsom en onödig omgång med

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

det nuvarande på bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
grundade systemet, att uppburen representationsersättning
i princip skall betraktas som skattepliktig bruttoinkomst. För att vägrad
avdragsrätt för representation, som utövats för arbetsgivarens räkning,
icke skall drabba den anställde i stället för arbetsgivaren föreslås därför
såsom redan anförts, att avdragsrätten i första hand skall prövas vid arbetsgivarens
taxering och att avgörande därvid skall vara, i vad mån den
anställdes verifierade utgifter är att anse som avdragsgill representationskostnad
eller avdragsgill löneförmån ur rörelsens synpunkt. För den anställdes
del innebär förslaget att som skattepliktig inkomst endast skall
upptagas uppkommen behållning av representationsersättning eller värdet
av skattepliktig förmån, som åtnjutits genom representationen. De sakkunniga
anför vidare beträffande förslaget i denna del bl. a. följande.

Om de föreslagna bestämmelserna genomföres, kommer prövningen av befogenheten
av yrkade avdrag att ankomma på de taxerings- och prövningsnämnder,
som har att taxera arbetsgivarna. Möjligen kan mot förslaget invändas
att dessa nämnder ej alltid har den personkännedom rörande de anställda,
som kan vara av värde för prövningen. Å andra sidan torde åtskilliga
fördelar vara att vinna genom att ett företags samtliga representationsutgifter
— både de direkt bestridda och de i form av representationsbidrag utbetalade
— kommer att prövas i ett sammanhang. Det är nämligen numera
vanligt, att en anställd, som uppbär årlig representationsersättning, utövar
representation för vilken vissa kostnader bestrides direkt av företaget. Där så
erfordras bör givetvis samråd ske mellan olika myndigheter, som har att
handlägga arbetsgivarens och den anställdes taxeringar. Det kan också erinras
att de regler rörande avdragsrätten, som de sakkunniga föreslår, torde
vara ägnade att begränsa avdragsyrkandena och därmed underlätta bedömandet
av dessa yrkanden.

Det förhållandet, att ifrågavarande inkomsttagare enligt förslaget icke blir
berättigade till representationsavdrag, kan, framhåller de sakkunniga, formellt
innebära en skärpning gentemot vad som nu gäller. Emellertid är numera
mycket ovanligt att anställd, som icke erhåller representationsersättning
av arbetsgivaren, medges avdrag för representationsutgifter vid taxeringen.
Utgifterna betraktas med andra ord som levnadskostnader. Frågan
blir i allmänhet icke aktuell annat än för skattskyldiga med jämförelsevis
hög tjänsteinkomst och det kan i sådant fall antas, uttalar de sakkunniga,
att inkomsten bestämts med hänsyn till att den anställde skall kunna —
utan att avdragsrätt föreligger — idka umgänge och visa gästfrihet i den
omfattning som svarar mot tjänsten och inkomsten.

Skulle åtgärder vidtas i den riktning, som förslaget i denna del syftar till,
synes enligt de sakkunnigas uppfattning anledning icke föreligga att vidtaga
någon ändring i vad som nu gäller för skattskyldiga i allmän tjänst, som
endast i undantagsfall när alldeles speciella omständigheter föreligger anses
berättigade till avdrag för representationsutgifter. Skulle emellertid någon
begränsning icke åvägabringas i vad avser andra gruppers möjlighet till så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år J963

dana avdrag, finner de sakkunniga, att rättvisan kräver viss omprövning av
i allmän tjänst anställdas rätt till avdrag för representationsutgifter.

Deklarations- och uppgiftsskyldighet

Enligt de sakkunnigas mening är det av grundläggande betydelse för en
bättre ordning på förevarande område, att vid sidan av en reglering av avdragsrättens
omfattning möjligheter beredes för taxeringsmyndigheterna att
kontinuerligt följa avdragsyrkandena så att närmare undersökning kan ske,
där så anses erforderligt. Sedan länge gäller att vissa slag av avdrag skall
redovisas öppet i deklarationerna och anledningen härtill har varit att det
på grund av risken för missbruk ansetts erforderligt att en åtminstone summarisk
kontroll av avdragen bör kunna ske redan vid deklarationsgranskningen.
Starka skäl föreligger enligt de sakkunniga att åvägabringa liknande
kontrollmöjligheter även beträffande representationsutgifterna.

Såsom framgått av det tidigare anförda anser de sakkunniga, att nuvarande
föreskrifter i 26 § taxeringsförordningen om öppen redovisning av
rese- och representationskostnader icke är tillfredsställande. Värdet av denna
uppgiftsskyldighet begränsas av att lämnade uppgifter icke ger upplysning
om representationsutgifternas andel av det angivna beloppet och ej
heller om arten av de utgifter, för vilka den skattskyldige tillgodofört sig avdrag.
För närvarande kan därför uppgifterna knappast vara till annan nytta
än som underlag för bedömning om närmare undersökning bör verkställas.
Härtill kommer emellertid att många skattskyldiga utnyttjar möjligheten att
inte lämna uppgift förrän på anmaning.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det av vikt att genom särskild föreskrift
inskärpes, att representationsutgifter icke är avdragsgilla med mindre
tillfredsställande utredning föreligger om utgifternas storlek och beskaffenhet.
De sakkunniga föreslår att detta krav fastslås i punkten 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen och att därvid avses, att räkenskaperna
eller vid sidan därav förda anteckningar innehåller upplysningar beträffande
varje särskild utgift till ledning för bedömande i vad mån utgiften ger avdragsrätt
enligt de för denna gällande föreskrifterna.

Därjämte föreslår de sakkunniga, att avdrag för representationskostnader
skall redovisas öppet i rörelseidkarnas deklarationer. Beträffande denna
uppgiftsskyldighets skattetekniska utformning anför de sakkunniga följande.

För skattskyldiga, som begagnar rörelsebilaga enligt formulär 8 a, bör
detta ske genom att i räkenskaperna gjorda avdrag för representationsutgifter
alltid upptas såsom tillkommande post och att avdrag därefter yrkas
för belopp, som enligt gällande bestämmelser är avdragsgillt. Därvid kan
lämpligen inom linjen anges hur mycket av avdragna belopp som upptagits
å kontrolluppgifter rörande anställda. I 26 § taxeringsförordningen föreslås
av det anförda föranledda ändringar i första stycket punkt 7) samt ny lydelse
av punkt 8), varvid innehållet i nuvarande punkt 8) upptagits i en ny
punkt 9).

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Det förutsättes att motsvarande ändringar vidtas i formuläret 7 a för rörelseidkare,
som inte avslutar räkenskaperna medelst vinst- och förlustkonto.

Beträffande sådana grupper rörelseidkare, i fråga om vilka kontrollbehovet
är störst, föreslår de sakkunniga dessutom, att nu nämnda uppgiftsskyldighet
med stöd av i 30 § taxeringsförordningen införda bestämmelser skall
kompletteras med skyldighet att vid deklarationen foga en specifikation enligt
särskilt formulär över avdragna representationskostnader. Detta synes
enligt de sakkunniga böra åligga fysiska personer, en- och fåmansbolag och
jämförliga ekonomiska föreningar, handels- och kommanditbolag samt partrederier.
För andra aktiebolag och ekonomiska föreningar anses dock denna
uppgiftsskyldighet icke vara av behovet påkallad och skulle därtill bli
jämförelsevis betungande utan att vara till däremot svarande gagn. I anslutning
härtill anför de sakkunniga dessutom bl. a. följande.

I fråga om den uppgiftsskyldighet, som enligt gällande bestämmelser skall
fullgöras till ledning vid annans taxering, föreslår de sakkunniga icke någon
ändring. Det kan ifrågasättas, om förslaget rörande behandlingen av ersättningar
till anställda för representationsutgifter bör föranleda begränsning
av den uppgiftsplikt, som nu föreligger i ifrågavarande hänseende. Emellertid
skall anställd fortfarande beskattas för behållning, som uppkommit å representationsersättning,
och för naturaförmåner, som åtnjutits i samband med
utövande av representation för arbetsgivares räkning. Med hänsyn härtill torde
det vara erforderligt att taxeringsmyndigheterna åtminstone tills vidare
får uppgift om uppburna ersättningar i samma utsträckning som för närvarande.

Beträffande sådana skattskyldiga med inkomst av tjänst, som avses i den
föreslagna punkten 5 av anvisningarna till 33 § KL, förutsättes att de för
sina avdragsyrkanden kan åberopa utredning av den beskaffenhet, som krävs
för avdrag i rörelse.

IV. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna delar allmänt de sakkunnigas uppfattning att man bör
söka få till stånd en bättre ordning i fråga om rätten till avdrag för representationsutgifter
i syfte att undanröja det missbruk som råder. I några remissyttranden
framhålles, att nuvarande otillfredsställande förhållanden
skulle försvinna om avdragsrätten slopades helt och att skäl kan anföras för
en sådan åtgärd. Ingen remissinstans har emellertid obetingat ansett sig böra
förorda en så radikal lösning. Vissa uttalanden till förmån härför göres
dock.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bl. a. följande.

Länsstyrelsens uppfattning är att en reform i fråga om representationsavdragen
bör bygga på en självständig bedömning av förhållandena inom
näringslivet. Härvid bör hänsyn tagas till å ena sidan näringsidkarens be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

hov av avdrag för verkliga omkostnader och å andra sidan det allmännas
krav på att skattereglerna bliva så enkla som möjligt och att onödiga utgifter
för ren konsumtion icke får bestridas av obeskattade medel. Vill man nå
ett praktiskt resultat mot det rådande missbruket i fråga om avdragsmöjligheternas
utnyttjande synes en lämplig väg vara att som en huvudregel
stadga förbud mot avdrag. Taxeringsintendenten i detta län har i bifogade
promemoria föreslagit att förbudet mot avdrag för representationsutgifter
skall göras ovillkorligt eller i varje fall mera omfattande än enligt de sakkunnigas
förslag. En reform av antytt slag skulle skapa ökad klarhet och
i hög grad tillfredsställa kontrollintressena och länsstyrelsen hyser intresse
för denna linje. Förslagets genomförande torde emellertid förutsätta, att de
ekonomiska verkningarna därav för olika branscher blivit närmare belysta
och att näringslivets organisationer får tillfälle att yttra sig över förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner starka skäl tala för att, i enlighet
med de sakkunnigas förslag, utgifter för sällskapsliv, värdskap, nöjen, gåvor
och annan representation genom uttrycklig lagbestämmelse hänföres till
sådana levnadskostnader, för vilka avdrag icke må åtnjutas vid taxeringen.
För att inte skatteorättvisor och olikheter skilda skattskyldiga emellan skall
uppstå anser länsstyrelsen därjämte angeläget, att de nya bestämmelserna
tillämpas lika för alla skattskyldiga oberoende av bransch, kundkrets, företagsstorlek
m. m. och att undantagsregler icke tillskapas utan att synnerligen
starka skäl kan anföras härför. Med beaktande härav finner länsstyrelsen
de sakkunnigas motiveringar för undantagen från huvudregeln icke helt
övertygande. De härför åberopade skälen synes med lika stor kraft kunna
åberopas för rätt till avdrag även för många andra slag av representationsutgifter.
Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill bl. a. följande.

Vid bedömande av hållbarheten i de sakkunnigas skäl för de föreslagna
undantagsbestämmelserna bör vidare beaktas att ett undantagslöst slopande
av avdragsrätten för alla slag av representationsutgifter självfallet icke kommer
att medföra att all representation behöver upphöra utan endast att
den skulle komma att begränsas med hänsyn till det nya kostnadsläge, som
skulle uppstå genom att utgifterna finge bestridas utan avdragsrätt vid taxeringen.
En sådan begränsning av representationsvanorna är enligt länsstyrelsens
mening önskvärd.

Härtill kommer att de föreslagna undantagsbestämmelserna säkerligen
komma att förorsaka besvärliga gränsdragnings- och bedömningsfrågor vid
tillämpningen och att därigenom risk uppkommer för förlust av såväl den
med huvudregeln åsyftade ökade rättvisan och likformigheten som den med
huvudregeln åsyftade rationaliseringen av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen anser därför i första hand, att de föreslagna undantagsbestämmelserna
inte bör genomföras, och i andra hand att det i vart fall bör
införas ett uttryckligt förbud mot avdrag för kostnader för spritdrycker och
vin.

Remissinstanserna är eljest allmänt av den uppfattningen, att avdragsrätt
för representationsutgifter i princip bör föreligga och att -— i överensstämmelse
med vad som uttalats i direktiven för de sakkunniga — åtgärder
vidtages i syfte att förhindra missbruk. Sålunda anför t. ex. kammarrätten
bl. a. följande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

I betänkandet har anförts en del exempel på kostnader, för vilka skattskyldiga
yrkat avdrag såsom för representationsutgifter och vilka kan tjäna
som illustration till vilka extrema former, representationen ibland kan antaga.
Kan skattskyldiga bereda sig avdrag för kostnader för dylik representation
och därigenom nedbringa sin beskattning, ter sig detta givetvis stötande.
En rörelseidkare eller en handelsresande får dock normalt antagas icke
åsamka sig större representationskostnader än han anser sig nödsakad till.
Den del av kostnaden, som motsvaras av minskad skatt, uppgår väl som regel
icke ens till hälften av kostnaden. Vidare kan man väl utgå ifrån, att en
person, som arbetar rationellt och metodiskt, icke vill ägna sig åt representation
i större omfattning än han känner sig tvungen till. Vid övervägande
av vad som i skattelagstiftningen bör göras för att förhindra missbruk av
avdragsrätten för representationskostnader bör förekommande missförhållanden
icke få skymma blicken för att det även i en efter sunda ekonomiska
principer bedriven förvärvsverksamhet kan vara nödvändigt att nedlägga
betydande kostnader på representation för att den skattskyldige skall kunna
hävda sig i konkurrensen.

Uttalanden av liknande innebörd återkommer i flertalet yttranden. Många
remissinstanser anser att de sakkunniga framlagt alltför långtgående förslag.
Härom anför t. ex. riksskattenämnden följande.

Riksskattenämnden kan instämma i vad som sålunda uttalats i direktiven
för de sakkunniga, vilket med andra ord innebär att även riksskattenämnden
anser att lagstiftningsåtgärder erfordras. Enligt riksskattenämndens
mening ha emellertid de sakkunniga gått väsentligt längre än vad som
med hänsyn till syftet med utredningen och till näringslivets arbetsförhållanden
framstår som skäligt. De sakkunniga ha föreslagit regler, vilka skulle
i icke oväsentlig grad förhindra även sådan representation, som av seriösa
företag bedömes som naturlig och med hänsyn till företagets intressen riktig.
Härtill kommer, att de föreslagna reglerna enligt riksskattenämndens
mening icke bliva möjliga att utan mycket stora svårigheter tillämpa och
dessutom —• i den mån de kunna tillämpas —- i åtskilliga fall komma att
verka orättvist. Nämnden har härvid beaktat bl. a. det kända förhållandet,
att den tid och den personal, som står till förfogande för taxeringsarbetet i
första instans, är och kommer att förbliva strängt begränsad. Det vill synas
som om en strikt efterlevnad av de föreslagna bestämmelserna förutsätter
en vida större och mera kvalificerad kontrollorganisation än vad man i
praktiken har att räkna med.

Lantbrukets skattedelegation framhåller bl. a. följande.

Delegationen delar departementschefens uppfattning att ett obehörigt utnyttjande
av avdragsrätten för representationskostnader o. d. bör stävjas.
Samtidigt vill emellertid delegationen framhålla, att en förebyggande lagstiftning
icke får ha sådan form att den från avdragsrätt utesluter utgifter
för i näringslivet förekommande representation, som är av sund karaktär
och har betydelse för verksamhetens främjande och utveckling. Man bör i
skattelagstiftningen också ha respekt för inom affärslivet och annan förvärvsverksamhet
förekommande seder och bruk. På en preventiv lagstiftning
bör vidare ställas kravet, att den så långt möjligt skall vara entydig
och praktiskt tillämpbar.

Delegationen anser, att de sakkunniga icke förebragt bärande skäl och
motiveringar för en så långtgående skärpning av avdragsreglerna, som de
framlagda förslagen innebär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Näringslivets skattedelegation gör följande uttalande.

Den begränsning i avdragsrätten som åsyftas bör enligt direktiven möjliggöra,
att man kommer till rätta med missbruk utan att onödigtvis försvåra
vad som från kommersiella och andra synpunkter framstår som motiverat.
Denna målsättning för utredningen finner vi riktig. Vi måste emellertid
konstatera, att de sakkunniga icke fullföljt dessa direktivens intentioner.
De sakkunniga har nämligen frångått det för beskattningen av inkomst
av rörelse gällande omkostnadsbegreppet och sålunda valt en motsatt utgångspunkt
vid utformningen av sitt förslag, vilket därför kommit att stå i
direkt strid med kommersiella och andra sakligt motiverade intressen.

Delegationen anser att de sakkunnigas förslag inte är praktikabelt.

Liknande uttalanden göres av bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund och handelskamrarna.

Landsorganisationen understryker angelägenheten av att alla möjligheter
tillvaratages för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Svårigheten
att åstadkomma en enhetlig behandling av representationsavdragen
sammanhänger emellertid enligt organisationen intimt med det nuvarande
skattesystemet. Om den direkta intäktsbeskattningen successivt minskades
till förmån för någon annan beskattningsform, skulle problemet till stor del
bortfalla. Frågan om en ändrad företagsbeskattning är, framhålles i yttrandet,
under utredning av allmänna skatteberedningen, men då detta är ett arbete
på lång sikt måste man nu söka få till stånd en reglering av representationsavdragen.
Bestämmelserna får emellerlid inte leda till en orimligt omfattande
taxeringskontroll och inte heller från de skattskyldigas synpunkt
framstå som synnerligen obilliga. Med hänsyn härtill och till den i direktiven
angivna allmänna målsättningen ställer sig organisationen kritisk till de sakkunnigas
förslag och anför i anslutning härtill bl. a. följande.

De särskilt angivna fall, där enligt utredningens uppfattning avdrag för
representation bör medges, är godtyckligt valda och utesluter en rad situationer
i vilka representationsutgift lika väl kan motiveras. De sakkunniga
har trots detta icke lyckats definiera undantagsfallen så noggrant att all skälighetsbedömning
kunnat undvikas. Taxeringsmyndigheternas arbete torde
härigenom icke förenklas i någon större utsträckning.

Enligt LO:s uppfattning borde det ha varit klarare att helt förbjuda avdrag
för representationskostnader utan undantag. Utredningen själv anför
också många vägande motiv för ett sådant ställningstagande. Med hänsyn
till att de praktiska konsekvenserna av en sådan lösning för närvarande icke
kan överblickas, vill LO emellertid tills vidare avstå från att förorda denna
linje.

Även om remissinstanserna i regel anser, att de sakkunnigas förslag är för
långtgående och restriktiva och därtill förknippade med bestående praktiska
tillämpningssvårigheter delar man emellertid allmänt de sakkunnigas uppfattning
om, att rådande missförhållanden påkallar lagbestämmelser, som
reglerar avdragsrätten till ledning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna,
samt en vidgad uppgiftsskyldighet för att möjliggöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

effektivare kontroll. Några remissinstanser förordar dock en fortsatt utredning
av frågan i bättre överensstämmelse med den allmänna målsättning,
som angivits i direktiven för de sakkunniga, och med beaktande av de erinringar
som anförts mot förslagen. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a,
av kommerskollegium, länsstyrelsen i Södermanlands län, Kooperativa förbundet,
Sveriges grossistförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.
Riksskattenämnden anser inte alt förslaget i befintligt skick bör läggas
till grund för lagstiftning. Enligt nämnden bör man först undersöka om
inte frågan kan lösas efter enklare och mindre rigorösa linjer.

Beträffande riktlinjerna för en fortsatt utredning anför Kooperativa förbundet,
under erinran om att avdrag i praxis medgivits redan före kommunalskattelagens
tillkomst, bl. a. följande.

Beträffande praxis under detta tidigare skede har de sakkunniga åberopat
ett uttalande av regeringsrådet Palmgren, som synes vara värt att citera i
detta sammanhang: »Vad beträffar så kallade representationskostnader, så
får avdrag därför ske vid beräkning av inkomst av rörelse. Härför fordras
dock som oeftergivligt villkor, att utgifterna står i omedelbart samband med
rörelsen och verkligen hava till syftemål inledande eller bevarande av affärsförbindelser.
» Då departementschefen i direktiven efterlyser bestämmelser,
som är bättre ägnade att fylla »sin ursprungliga uppgift», synes det styrelsen,
som om Palmgrens här citerade uttalande skulle kunna vara till god ledning.
Sålunda bör som förutsättning för avdragsrätt såvitt gäller representationsutgifter
krävas, att den skattskyldige på lämpligt sätt påvisar det samband,
som finns mellan ifrågavarande utgift och rörelsens bedrivande och
bibehållande (jämför 20 § KL). Däremot torde det icke vara vare sig praktiskt
möjligt eller lämpligt att i lagtexten närmare angiva av vilken art sambandet
skall vara. Ej heller bör något krav uppställas innebärande att den
skattskyldige skall visa, att utgiften varit »nödig» för rörelsens bedrivande.
En sådan bevisning är ofta omöjlig att prestera bl. a. av den anledningen att
frågan om representation varit »nödig» eller ej kan vara föremål för mycket
skiftande uppfattningar.

Enbart syftet med representationen och sambandet mellan denna och rörelsen
synes dock, tillägger förbundet, ej alltid vara tillräcklig grund för avdragsrätt.
Med hänsyn till den överdådiga karaktären av vissa former av
representation kan det möjligen vara lämpligt att stadga förbud för vissa
slag av representation i form av dyrbarare gåvor o. dyl. Sannolikt kan dock
denna fråga inte lösas uttömmande genom bestämmelser i kommunalskattelagcn.
Enligt förbundet synes det därför ligga närmast till hands att uppdraga
åt riksskattenämnden att lämna erforderliga anvisningar till ledning för
rättstillämpningen. Förbundet antyder även möjligheten att inrätta ett särskilt
organ, som skulle ha samma funktion som näringslivets opinionsnämnd
vid bedömning av reklamfrågor.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att de föreslagna reglerna
på flera punkter är för vagt och generellt formulerade och därför ägnade att
skapa besvärliga tolkningsproblem. Enligt förbundets mening hade det varit
riktigare och också incra i linje med direktiven att närmare definiera och
begränsa de avdragsgilla kostnaderna per person och representationstillfälle.
Om man behåller den schablonmässiga bedömningen måste, framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

förbundet, redovisning och kontroll skärpas. Därvid bör de skattskyldiga
åläggas att utförligare än för närvarande i olika huvudposter specificera
sina representationskostnader och yrkade avdrag härför.

Några remissinstanser avstyrker de sakkunnigas förslag under motivering,
att det bör vara möjligt att åstadkomma en tillfredsställande ordning på ett
enklare sätt än genom olika lagstiftningsåtgärder. Sålunda anser lantbrukets
skattedelegation, att förslaget i huvudsak inte är ägnat att läggas till grund
för lagstiftning då det innebär alltför långtgående ingripanden i avdragsrätten
för kostnader, som är normala och nödvändiga i förvärvsverksamhet. Enligt
delegationens mening är de föreslagna bestämmelserna varken entydiga
eller praktikabla och rådande missbruk bör kunna stävjas med betydligt
enklare medel. Härom anför delegationen bl. a. följande.

Delegationen anser att en utbyggnad av uppgiftsskyldigheten i deklarationerna
leder till att fallen av missbruk helt eller i vart fall praktiskt taget
helt försvinner. Samtidigt bör lämnas utförliga föreskrifter om hur verifikationerna
skall vara beskaffade och hur övriga i detta sammanhang nödvändiga
noteringar skall göras. För att redan på taxeringsnämndsstadiet uppnå
en likformig bedömning av de vanligaste slagen av representationskostnader
är det önskvärt att riksskattenämnden utfärdar anvisningar. I övrigt
bör rättspraxis få bli vägledande.

Svenska revisorsamfundet anser likaledes, att rådande missförhållanden
bör kunna motverkas genom tydliga, av riksskattenämnden utfärdade tilllämpningsföreskrifter
och en vidgad uppgiftsskyldighet. Samfundet avstyrker
en lagstiftning enligt de sakkunnigas förslag och förordar en fortsatt utredning
med sikte på att inom ramen för gällande beskattningsprinciper bygga
upp ett enhetligt och effektivt kontrollsystem.

Familjeföretagens förening uttalar som sin uppfattning, att skattelagstiftningen
redan i sin nuvarande utformning kan vara tillfyllest, om bara allmänheten
och skattemyndigheterna ges en orientering om vad som enligt
god köpmannased ingår i företagsmässigt betingad representation. Med hänsyn
till att näringslivet är så växlande ter det sig enligt föreningen ogörligt
att i lagtext ge enhetliga och otvetydiga bestämmelser. Däremot synes det möjligt
att låta riksskattenämnden utarbeta vägledande direktiv, därvid även
frågan om representation i hemmet bör kunna lösas bättre än vad som är
möjligt lagstiftningsvägen. En sådan lösning av frågan bör kombineras med
en öppen redovisning av representationsavdragen i deklarationerna.

Liknande synpunkter på frågan anföres av handelskamrarna för Småland
och Blekinge, Västergötland och Norra Halland samt Örebro och Västmanlands
län ävensom av Sveriges handelsresandeförbund.

Svensk industriförening anser, att frågan bör kunna lösas genom att riksskattenämnden
utarbetar schablonnormer avseende såväl rörelseidkares som
anställdas representation, därvid liberalare regler än för närvarande bör införas
för representation i hemmet och för representation som utövas av anställda
i allmän tjänst. Föreningen vänder sig särskilt mot den föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

uppgiftsskyldigheten, vilken anses alltför betungande för småindustrins del
mot bakgrunden av småföretagens i allmänhet ringa och måttfulla representation.

I stort sett samma synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund.
som anser att de sakkunnigas förslag direkt missgynnar de mindre företagen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande understryker kravet på likställighet
i konkurrenshänseende såväl nationellt som internationellt sett.
Föreningen anser, att de sakkunnigas förslag sätter de svenska företagen i
sämre läge än konkurrerande företag i bl. a. de nordiska grannländerna och
förordar att frågan hänskjutes till Nordiska rådet. Föreningen avstyrker de
föreslagna reglerna och anför gentemot förslaget om vidgad uppgiftsskyldighet,
att det bör vara tillräckligt om taxeringsmyndigheterna vid bokföringsgranskning
eller förfrågan kontrollerar avdragens riktighet. Den utbyggda
taxeringsorganisationen bör enligt föreningen erbjuda möjligheter till erforderlig
kontroll.

Länsstgrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om eu skärpning av företagsbeskattningen
på representationskostnadsområdet bör ske via den direkta
beskattningen och om inte kravet på likformighet och rättvisa vid taxeringen
bättre kan tillgodoses via den indirekta beskattningen. Länsstyrelsen
anför bl. a. följande.

En skattemässig reglering av representationskostnader utöver vad som för
närvarande sker vid inkomsttaxeringen bör enligt länsstyrelsens mening ske
via den indirekta beskattningen genom en konsumtionsskatt. Representation
består ofta av lyxkonsumtion. Uppenbarligen ligger bakom denna en ej ringa
skattekraft. Då bedömningen vid urvalet av beskattningsnormer ytterst bör
vila på skatteförmågan, synes det naturligt att denna skattekraft får ge sin
tribut till det allmänna. Ett sådant betraktelsesätt står även i full överensstämmelse
med det normala skeendet inom samhällslivet, som bl. a. kommer
till uttryck vid bidragsgivning för välgörande ändamål av olika slag.
Man kan ej bortse från den realiteten, att bidragsgivningen påverkas av givarens
tillgång på medel, som han finner sig kunna undvara. Genomförandet
av sociala förbättringar förutsätter enligt vedertagen uppfattning att medel
tages i anspråk från de skattskyldiga i förhållande till deras ekonomiska
resurser. Det anförda innebär självfallet inte, att en konsumtionsbeskattning
endast bör gälla mera påkostad representation. Det får anses ligga i
sakens natur, att beskattningen skall träffa hela det område, där den är
avsedd att fungera.

I några remissyttranden riktas erinringar mot att avdragsrätten enligt de
sakkunnigas förslag skulle bli begränsad till förvärvskällorna rörelse och
tjänst. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att omfattningen av den verksamhet,
som bedrives å ett modernt storjordbruk, icke sällan är sådan, att
även i dylik förvärvsverksamhet fog understundom kan föreligga för avdrag
för representationskostnader. Härvid bör hänsyn särskilt tagas till att
det förhållandet, att ett jordbruk är beläget på relativt stort avstånd från
större tätort, kan medföra särskilda krav på representation. Lantbrukets
skattedelegation konstaterar, att man genom den föreslagna formuleringen
3 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

av 20 § koinmunalskattelagen avskär rätten att göra avdrag för representationskostnader
för stora grupper skattskyldiga, där hittills en sådan rätt
självfallet förelegat. Åtskilliga jordbruk har en omfattning, som betydligt
överstiger den normala storleken av rörelsedrivande förelag. Sådana jordbruksenheter
har samma behov av representation och personalvårdande åtgärder
som rörelse. Även vid förvaltning av större komplex av hyresfastigheter
torde motsvarande behov föreligga. Delegationen finner det vara en
hrist att avdragsrätten för dessa inkomstslag icke diskuterats och anser att
de sakkunnigas förslag innebär en icke acceptabel diskriminering.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län.

Avdragsreglernas utformning

Även om remissinstanserna i princip tillstyrker en reglering av avdragsrätten
beträffande representationskostnader råder dock, som framgått av
det redan anförda, delade meningar om hur regleringen lämpligen bör utformas.
Härvidlag är det främst förslagen till avdragsregler för representation
i rörelse och därmed av de sakkunniga likställd förvärvsverksamhet
(provisionsanställda o. likn.), som föranlett erinringar av såväl principiell
som teknisk art. Men även förslagen beträffande representation av anställda
med fast inkomst av tjänst har, om än i mindre utsträckning, föranlett erinringar.

I fråga om avdragsrätten för representationsutgifter i förvärvskällan
rörelse och därmed jämförlig verksamhet kan man av remissbehandlingen
särskilja två olika uppfattningar med avseende på utformningen
av en i lag reglerad avdragsrätt. Den ena ansluter sig till de sakkunnigas
förslag om lagbestämmelser, enligt vilka avdragsrätt för utgifter för sällskapsliv,
värdskap, nöjen, gästfrihet o. dyl. inte föreligger annat än i särskilt
angivna undantagsfall och därvid endast i skälig omfattning. En sådan
detaljreglering anser man i likhet med de sakkunniga böra kombineras med
en vidgad uppgiftsskyldighet. Företrädarna för denna uppfattning återfinnes
främst bland länsstyrelserna. Enligt den andra uppfattningen bör man i
första hand tillskapa bättre kontrollmöjligheter genom en utvidgad uppgiftsskyldighet.
För att en sådan åtgärd skall få erforderlig effekt bör därjämte
i kommunalskattelagen intagas bestämmelser, som anger de allmänna
förutsättningarna för avdragsrätten, till ledning för såväl de skattskyldiga
som beskattningsmyndigheterna. För tillämpningen av dessa allmänna bestämmelser
föreslås riksskattenämnden — eventuellt i samråd med representanter
för näringslivets olika organisationer — skola utfärda erforderliga
kompletterande anvisningar. Denna uppfattning företrädes bl. a. allmänt av
de hörda näringsorganisationerna.

En detaljreglering i överensstämmelse med riktlinjerna i de sakkunnigas
förslag förordas av riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

leborys, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
allmänna ombudet hos mellankommunala prövninysnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om inte den bästa lösningen
är att uppdraga åt riksskattenämnden, att efter samråd med rörelseidkarnas
organisationer utforma föreskrifter för på lämpligt sätt bestämda grupper av
skattskyldiga. Sådana regler kan, enligt länsstyrelsen, bättre anpassas eftei
bransch och tidsläge och göras mera lättillgängliga än en lagtext. Om emellertid
avdragsrätten anses böra författningsmässigt regleras, har länsstyi elsen
intet att erinra mot en lösning enligt de sakkunnigas förslag.

Från nu nämnda remissinstansers sida anföres dock vissa synpunkter
på och erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag beträffande
såväl den tekniska utformningen som den materiella innebörden.

Av synpunkter av mera formell natur må nämnas, att man i vissa tall
förordar en omredigering av förslaget till anvisningar till 20 § kommunalskattelagen
för att undvika en sammankoppling av levnadskostnadsbegreppet
med juridiska personers representationsutgifter. Det ifrågasättes även
om inte vissa bestämmelser av mera allmän karaktär i de föreslagna anvisningarna
till 29 § borde överföras till anvisningarna till 20 §.

Från remissinstansernas sida uttalas vidare allmänt bestämda farhågor för
att den föreslagna utformningen av författningstexten kommer att medföra
bestående gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter. Härvid pekar man särskilt
på att avdragsrätten enligt förslaget göres beroende av sådana förhållanden
som att kund, som bjudits på måltid, skall vara bosatt på mera betydande
avstånd från den ort, där den skattskyldiges verksamhet hedrives, att representationen
skall ha ägt rum i direkt samband med affärsuppgörelse
av större betydelse, a 11 fråga skall vara om invigning av större anläggning
eller igångsättande av mera betydelsefull verksamhet där representationen
kan anses vara av vikt för rörelsens bedrivande samt att fråga skall
vara om enklare personalfester för ett större antal deltagare. Sådana allmänt
hållna bestämmelser kommer enligt remissinstansernas mening alt medföra
betydande tolkningssvårigheter och bör ersättas med klarare regler eller
förtydligas genom anvisningar av riksskattenämnden.

Erinringar anföres även mot att såsom villkor för avdragsrätt i vissa
fall kräves, att den person, som blivit bjuden på kost och logi, skulle ha åtnjutit
avdrag för fördyrade levnadskostnader om han själv bestritt utgiften.
Härvid framhålles svårigheterna såväl för rörelseidkaren att göra eu sådan
bedömning som för beskattningsmyndigheterna att i efterhand kontrollera
att förutsättningar för avdragsrätt förelegat.

Vidare ifrågasättes i remissyttrandena om inte avdragsrätt bör föreligga i
skälig omfattning även för representation gentemot person, som bor på den
ort där den skattskyldige driver rörelse, i vart fall när det gäller större
städer. Bestämmelsen att representationen skall ha ägt rum i direkt samband
med större affärsuppgörelse anses av flertalet remissinstanser såsom
alltför restriktiv liksom även bestämmelsen att avdragsrätt skall föreligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

endast för representation gentemot kund och inte gentemot leverantör eller
i samband med studiebesök, konferenser o. lilcn. Allmänt anses dessutom, att
avdragsrätten även bör innefatta den del av utgifterna som faller på den
bjudandes egen förtäring.

Vad avser avdragsrätten för representation vid invigningar o. likn. samt
för personalfester uttalas allmänt, att förslagen på ett icke godtagbart sätt
missgynnar de medelstora och mindre företagen. Om avdragsrätt skall föreligga
i dessa fall bör lika villkor gälla för alla. Särskilt vänder man sig
mot de sakkunnigas uttalanden om att antalet deltagare skall vara minst
20 å 25 för att avdrag skall medgivas för personalfest. Skall någon begränsning
gälla härvidlag anses deltagarantalet antingen böra sättas väsentligt
lägre eller också sättas i relation på lämpligt sätt till hela personalstyrkan.

Beträffande representation gentemot utlänningar föreligger vissa delade
meningar bland ifrågavarande remissinstanser. Flera remissinstanser förordar
i enlighet med de sakkunniga en generösare avdragsrätt i dylika fall.
Några remissinstanser anser däremot att samma restriktiva regler böra gälla
oavsett om den, gentemot vilken representationen utövas, är svensk eller utlänning
eller att i vart fall en restriktivare linje än den föreslagna bör väljas,
t. ex. vid intressegemenskap. Därjämte anses bestämmelserna vara för allmänt
hållna och medföra såväl tillämpnings- som konlrollsvårigheter. Vidare
avvisas allmänt förslaget om att beskatta den, som åtnjutit förmån i form
av representation av utländsk företagare eller företrädare för utländskt
företag, bl. a. under hänvisning till att det saknas kontrollmöjligheter beträffande
sådana förmåner.

I princip anser de ifrågavarande remissinstanserna riktigt att begränsningen
i avdragsrätten även bör omfatta utgifter för s. k. indirekt representation.
Då de föreslagna bestämmelserna inte ger tillräcklig vägledning
för bedömning av avdragsrättens omfattning erfordras dock enligt remissinstanserna
kompletterande bestämmelser antingen i lagstiftningen eller i
anvisningar av riksskattenämnden. I några yttranden ifrågasättes emellertid
om uttryckliga bestämmelser behövs på denna punkt med hänsyn till redan
tillämpad praxis.

De erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag, som nu redovisats,
återkommer även i yttrandena från de remissinstanser, som förordar
mera allmänt hållna bestämmelser kombinerade med en utvidgad uppgiftsskyldighet.
Vad som från dessa instansers sida framhålles till förmån för
en annan utformning av avdragsreglerna är de betydande svårigheter som
föreligger, att genom lagbestämmelser till fullo täcka alla de situationer då
avdrag bör medgivas och därjämte taga erforderlig hänsyn till de skilda
förhållandena inom olika branscher. Förutom att en detaljreglering enligt
de sakkunnigas förslag skulle ge bestående gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter,
skulle den, framhålles i dessa yttranden, medföra en alltför
stor arbetsbelastning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna.
Förslaget betecknas som alltför restriktivt och det betonas att

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

en reglering i enlighet med förslaget skulle betyda att avdrag vägras för utgifter
som enligt allmänt vedertagna begrepp betraktas som driftkostnader.
Detta anses bl. a. bli följden av att representationsutgifterna enligt förslaget
sammankopplats med icke avdragsgilla levnadskostnader. Särskilt från näringslivets
sida bär man vänt sig häremot. Sålunda uttalar näringslivets skattedelegation
bl. a. följande.

Den rättspolitiska argumentering, som de sakkunniga sökt lämna för den
närmare utformningen av sitt på nämnda klassificering grundade förslag,
kan sammanfattas däri, att de sakkunniga utgått ifrån vad som vid beskattning
av inkomst av tjänst brukar betecknas som fördyrade levnadskostnader.
Varken teoretiska eller praktiska synpunkter motiverar ett sådant avsteg
från eljest tillämpade principer. Den principiella gränsdragningen mellan
privat levnadskostnad och driftkostnad är nämligen betingad av att driftkostnaden
till skillnad från levnadskostnaden gjorts i en på vinst inriktad
yrkesmässig verksamhet. Vid ett realistiskt bedömande av lagstiftningsproblemet
beträffande avdragsrätten för representationskostnader kommer man
därför i stället till, att avdragsrätten — med utgångspunkt från nu tillämpat
driftkostnadsbegrepp — bör så utformas, att den förhindrar missbruk
och därmed jämförliga uppenbara överdrifter.

Delegationen vänder sig vidare mot att de sakkunniga till representation
hänfört sådana utgifter för kost, logi in. in. åt anställda, som sammanhänger
med företagets interna verksamhet, t. ex. utgifter i samband med kurser,
konferenser m. in., eller som är av rent personalvårdande karaktär. De sakkunnigas
förslag anses på ett otillbörligt sätt begränsa avdragsrätten för
kostnader föranledda av denna nödvändiga sida av verksamheten. Enligt
delegationens mening behövs härvidlag ingen reglering genom särskild lagstiftning,
enär det redan nu föreligger möjlighet att ingripa mot överdrifter.

Liknande synpunkter anföres även i andra yttranden av företrädare för
näringslivet, bl. a. av Sveriges redareförening som särskilt framhåller, att avdragsrätt
även i fortsättningen bör medgivas för av rederierna bekostade
resor till och från fartyg för hustrur till ombordanställda på fartyg, vilka
blott sällan anlöper svensk hamn.

Härjämte framhålles allmänt att de sakkunnigas förslag inte innebär lika
behandling av alla skattskyldiga utan direkt missgynnar de medelstora och
mindre företagen. Vidare anser man det inte ändamålsenligt att ett företags
rätt till avdrag för representationsersättning åt anställd göres beroende av
i vad mån sådan ersättning blir avdragsgill vid den anställdes taxering.

Av i huvudsak nu nämnda skäl anser man från flera remissinstansers sida,
att åtgärderna bör inriktas på att utan alltför detaljerade och därmed
svårtillämpade och svårkontrollerbara bestämmelser åstadkomma en reglering,
som erbjuder möjligheter alt stävja de nu förekommande missförhållandena.

En sådan lösning förordas av kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna
i Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Värmlands
län, flertalet handelskammare, näringslivets skattedelegation, Sveriges
redareförening, Sveriges grossistfärlmnd, Sveriges köpmannaförbund, Svcri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

ges hantverks- och industriorganisation, Sveriges advokatsamfund och
Landsorganisationen samt i princip även av Kooperativa förbundet.

Beträffande utformningen av en reglering i enlighet med nyssnämnda
riktlinjer anför kammarrätten bl. a. följande.

Kammarrätten är icke övertygad om att en detaljerad lagstiftning som
den föreslagna rörande avdragsrätten för representationskostnader vore ett
lämpligt medel mot de missbruk, som otvivelaktigt förekommer i fråga om
avdrag för representationskostnader.

Däremot kan kammarrätten vitsorda behovet av en vidgad uppgiftsskyldighet
ävensom av en i 20 § kommunalskattelagen meddelad allmän bestämmelse,
som ger möjlighet att medge avdrag för representationsutgifter med
skäligt belopp, där med hänsyn till förebragt utredning eller eljest kanda
förhållanden utgiften bedömes ha varit nödvändig för en verksamhets behöriga
bedrivande. Såsom exempel på en sådan regels utformning skulle kunna
anges att för avdragsrätt fordras, att utgifterna stå i omedelbart samband
med rörelsen och verkligen har till syftemål inledande eller bevarande av
affärsförbindelser (jfr Palmgrens å sid. 21 i betänkandet återgivna uttalande)
eller kan hänföras till personalvård.

Med utgångspunkt från en sådan bestämmelse skulle det därefter ankomma
på riksskattenämnden att uppdraga riktlinjer till ledning vid bedömande
av vad skall anses utgöra skälig representationskostnad.

Landsorganisationen anför liknande synpunkter på utformningen av bestämmelserna
och uttalar.

Huruvida en utgift för representation skall berättiga till avdrag vid taxeringen
eller ej måste bli föremål för en bedömning från fall till fall. Som
grundval för en dylik bedömning synes lämpligen kunna läggas den av utredningen
citerade regeringsrådet Palmgrens tolkning av tidigare praxis pa
området, nämligen att avdrag bör åtnjutas för utgifter i omedelbart samband
med rörelsen i den mån de har till syfte att inleda eller bevara affärsförbindelse.
Härtill bör fogas villkoret att kostnaderna med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet bör framstå såsom skäliga. Olika former
av överdådig representation, dyrbarare gåvor etc. bör således ej berättiga
till avdrag, även om de kan visas ha visst samband med den skattskyldiges
verksamhet. När det gäller den närmare tolkningen av dessa bestämmelser
bör Riksskattenämnden kunna utfärda mer preciserade anvisningar.

Även i fråga om den interna representationen gentemot anställda anser organisationen
att en skälighetsprövning från fall till fall bör tillämpas, därvid
antalet inbjudna inte bör vara det enda eller avgörande kriteriet. Här\idlag
bör riksskattenämnden eller annat organ efter samråd med näringslhet
och arbetsmarknadsorganisationerna kunna utfärda anvisningar om Vdka
kostnader av representationskaraktär, som kan anses vara normala för god
personalvård och därmed avdragsgilla vid taxeringen. Organisationen anför
vidare bl. a. följande.

I detta samband borde övervägas om inte näringslivet självt mer aktivt
än vad som nu är fallet kunde medverka i arbetet att bekämpa missbruket
av representationskostnadsavdragen. Även inom näringslivet borde ju föreligga
ett intresse i att motverka en konkurrens som tar sig uttryck i starkt
stegrade representationskostnader. Om detta kräver ett inrättande av ett särskilt
organ anser sig KO ej nu ha anledning ta ställning till men vill erinra

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

om att när det gäller att motarbeta avarter inom reklamen en dylik institution
redan finns i form av Näringslivets opinionsnämnd.

Näringslivets skattedelegation är i princip av samma uppfattning i fråga
om utformningen av de materiella reglerna. Som villkor för avdragsrätt bor
gälla, att representationen äger samband med och föranletts av den bedrivna
näringsverksamheten samt att kostnaden inte varit oskälig. I anslutning härtill
anför delegationen bl. a. följande.

Svaren på eu rundfråga hos ett flertal företag har visat, att metoden med
schablonregler, t. ex. av innebörd att kostnaden skulle vara avdragsgill inom
en viss ram, bestämd i relation till företagets omsättning eller bruttovinst,
icke visat sig ge ett rimligt resultat. Även på grund härav bör kommunalskattelagens
regler ges ovannämnda innehåll. Erfarenheterna från utlandet
ger vid handen, att utformandet av därutöver erforderliga riktlinjer för tilllämpningen
bör anförtros, icke åt lagstiftningen, utan åt något organ med ledande
ställning inom beskattningsväsendet.---Det torde ankomma på

Riksskattenämnden att i den män så är möjligt genom anvisningar ge den
vägledning som må visa sig erforderlig utöver en lagregel av det av oss föreslagna
innehållet och därpå grundad rättspraxis. Dylika anvisningar bör utformas
efter hörande av ansvariga företrädare för näringslivet såsom t. ex.
representanter för Handelskamrarnas nämnd eller motsvarande organ.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och
Värmlands län. Sålunda anför länsstyrelsen i Kalmar län bl. a. följande.

Då det enligt länsstyrelsens mening på grund av representationskostnadernas
natur icke är möjligt att i detalj angiva vilka representationskostnader,
som skola vara avdragsgilla, torde allenast allmänna bestämmelser om den
avdragsgilla representationskostnadens innebörd böra införas. Sådana allmänna
bestämmelser kunna utformas antingen i huvudsak överensstämmande
med den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 4--7 styckena av
punkt 15 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen eller efter samma
principiella uppläggning som norska riksskattestyrets rundskrivelse nr 304
den 13 december 1957. De bestämmelser, som komma att fastställas, böra
dock kompletteras med föreskrifter i taxeringsförordningen om ett ovillkorligt
utredningskrav.

Enligt riksskattenämndens mening bör man undersöka möjligheterna att
lösa frågan om avdragsrätten för representationskostnader efter andra linjer
än de sakkunniga förordat. Nämnden anför bl. a. följande.

Därvid synes till en början kunna ifrågakomma att generellt förklara kostnader
för vissa om »överdådigt levnadssätt» vittnande former av representation
såsom icke avdragsgilla, t. ex. semesterresor, lustjakter, representationsvillor,
särskilt arrangerade jaktutflykter och specialarrangerad underhållning.
Riksskattenämnden vili icke bestrida, att även utgifter för dylika
former av representation kunna vara mer eller mindre erforderliga i vissa internationella
sammanhang men anser likväl eu ensartad reglering i dessa
avseenden erforderlig. Vidare borde i kommunalskattelagen införas eu bestämmelse
av huvudsaklig innebörd, att representationskostnader i övrigt
icke äro avdragsgilla i den mån representationen avser annat än måltider,
logi, teaterbiljetter och liknande uttryck för gästfrihet av sedvanlig beskaffenhet
och omfattning. Riksskattenämnden vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, att nämnden är medveten om svårigheten att giva eu dylik

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

regel en adekvat utformning. Nämnden vill även framhålla, att nämnden icke
avser att taxeringsmyndigheterna skulle för varje skattskyldig verkställa
någon detalj granskning av representationens beskaffenhet och omfattning.
Däremot borde i systemet ingå skyldighet för alla rörelseidkare att i den årliga
deklarationen uppge de totala representationskostnaderna, fördelade på
ett par lämpliga huvudgrupper. Avsikten härmed skulle vara att mera allmänt
få en uppfattning om representationskostnaderna vore onormala i förhållande
till rörelsens art och omfång för att, där så synes vara fallet, närmare
undersöka saken genom taxeringsrevision eller genom infordrande av
närmare uppgifter. Befunnes därvid att den skattskyldige flagrant brutit
mot den nyss angivna regeln angående i vilken utsträckning representationskostnaderna
äro avdragsgilla — vilken regel borde på lämpligt sätt återges
i deklarationsblankettens text — borde saken anmälas för eventuellt åtal för
deklarationsbrott.

I fråga om de sakkunnigas förslag rörande rätt till avdrag för representation
i förvärvskällan tjänst är det i huvudsak endast behandlingen
av fasta representationsbidrag som föranlett särskilda uttalanden. Förslaget
om att provisionsresande och andra anställda med rörelseliknande
förvärvsverksamhet i förevarande hänsende bör likställas med rörelseidkare
har i allmänhet godtagits såsom välgrundat eller också lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser dock, att handelsresanderepresentationen
icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Denna representation är,
framhåller länsstyrelsen, ofta överdriven och överdådig, men då den huvudsakligen
sker under resa utanför hemorten leder de sakkunnigas förslag inte
till någon begränsning i avdragsrätten för provisionsresandenas vidkommande
medan däremot handelsresande, som icke arbetar på provisionsbasis,
skulle sakna avdragsrätt. Härav kan tänkas följa såväl konkurrensmässiga
återverkningar till de sistnämndas nackdel som formella ändringar i anställningsförhållandena
i syfte att komma i åtnjutande av avdragsrätt. En
önskvärd begränsning av handelsresanderepresentationen kunde enligt länsstyrelsen
möjligen åstadkommas genom att för avdragsrätt uppställa kravet,
att även den kund, gentemot vilken representationen utövas, skall ha företagit
resa, t. ex. inbjudits till annan ort, där uppackning sker.

Även kammarrätten konstaterar, att de föreslagna bestämmelserna innebär
att avdrag för representationsutgifter inte skulle medges andra skattskyldiga
med inkomst av tjänst än provisionsresande eller liknande. Denna
skillnad torde dock enligt kammarrättens mening icke inge några större betänkligheter
från rättvisesynpunkt om avdragsrätten för representation i rörelse
begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Kammarrätten tillägger
dock följande.

Kammarrätten, som emellertid i fråga om avdragsreglerna för rörelseidkare
hyser eu från de sakkunniga avvikande mening, anser sig böra framhålla
som sin uppfattning, att visst behov av avdragsrätt föreligger även för
nu ifrågavarande skattskyldiga med fast inkomst av tjänst. Enligt kammarrättens
erfarenhet förekommer nämligen understundom bland denna kategori
av skattskyldiga utgifter för representation, för vilka rätt till avdrag synes
lika befogad som för rörelseidkarens motsvarande utgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att systemet med representationsersättning
tillämpas av åtskilliga företag, bl. a. inom skogsindustrin.
Vanligen avser bidragen kostnad för representation i hemmet. Erhållna bidrag
upptages som inkomst av tjänst. Avdrag för havda kostnader yrkas så
gott som undantagslöst med bidragets belopp och dessa yrkanden godtas allmänt
utan närmare utredning. I dessa fall skulle enligt länsstyrelsens uppfattning
de sakkunnigas förslag leda till beskattning i betydligt större omfattning
än hittills, enär bidragen helt eller delvis får anses vara avsedda
att möjliggöra för den anställde att behålla sin levnadsstandard eller sina
levnadsvanor. Detta skulle kunna föranleda en övergång till ersättning åt
den anställde på grundval av verkliga utgifter med tillämpning av en särskild
av arbetsgivaren fastställd taxa för representation i hemmet. Sannolikt
kommer de anställda då icke att redovisa några bidragsbelopp med risk
att åtnjutna förmåner blir obeskattade. Enligt länsstyrelsens mening bör
därför vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anställds representationsersättning
till sin huvudsakliga del anses som förtäckt lön och den anställde
bör beskattas för densamma i motsvarande grad, oavsett hur ersättningen
utbetalats. För åstadkommande av likformig och rättvis beskattning
föreslår länsstyrelsen, att i kontrolluppgift för anställd med representationsbidrag
skall anges vad som av bidraget utgått för representation i och utom
hemmet.

Lantbrukets skattedelegation och Sveriges advokatsamfund framhåller
särskilt, att avdragsrätt även bör medgivas för anställda i statlig och kommunal
tjänst. Delegationen föreslår dessutom, att representationsbidrag,
som utgår till vissa statstjänstemän, till skillnad mot vad som nu är fallet
bör anses som skattepliktig inkomst från vilken avdrag bör medgivas med
beaktande av de speciella förhållanden, varunder representationen utövats.

Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig icke förslagets genomförande
även om därmed följer praktiska svårigheter, men finner obilligt att slopa
avdragsrätten för anställd, som av en eller annan anledning icke uppbär
eller uppbär otillräcklig ersättning för representationskostnader.

1 regel anser remissinstanserna det i sak riktigt, att avdragsrätten vid
fasta representationsbidrag skall bedömas utifrån vad som från arbetsgivarens
synpunkt är att anse såsom med driftkostnad likställd representationsutgift,
att företagarens avdragsrätt för utgivna representationsbidrag skall
vara begränsad i enlighet härmed samt att den anställde skall beskattas för
behållning, som uppkommit å representationsbidraget, och för skattepliktig
förmån, som åtnjutits genom representationen. I flera yttranden framhålles
betydelsen av att företagets totala representation bedömes i ett sammanhang.

Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. överståthållarämbetet, kammarrätten,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och — i vad avser
förslagets innebörd för de anställda — Sveriges handelsresandeförbund.
Härvid anför överståthållarämbetet bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Avdragsrätten har sålunda i princip helt knutits till rörelseidkaren/arbetsgivaren,
vilket skulle få till följd, att ett företags totala representationskostnader
komma att bedömas i ett sammanhang och i relation till företagets
art och omfattning. Detta förhållande samt den omständigheten att
frågor om avdrag i berörda hänseende i huvudsak skulle komma att prövas
enbart av de relativt sett fåtaliga särskilda taxeringsnämnderna, torde vara
att betrakta såsom ett led i en fortlöpande strävan efter en effektivare och
mera likformig taxering. — Ett genomförande av förslaget kommer visserligen
att medföra en kraftigare belastning å de särskilda taxeringsnämnderna,
vilken dock icke bör överbetonas; i gengäld komma de lokala taxeringsnämnderna
i stort sett att befrias från sysslande med representationsavdrag.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de föreslagna bestämmelserna
bör leda till ökad klarhet och riktigare beskattning. Dock understrykes
i yttrandet, att taxeringsmyndigheterna i större utsträckning bör
godtaga avdrag för representation i hemmet, därest denna sker under former
som ger avdragsrätt enligt huvudreglerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner lösningen i princip riktig men anser,
att den anställde bör skyddas mot risken att bli beskattad för sådan på uppdrag
utövad representation, som sedermera av taxeringsmyndigheten bedöms
som icke avdragsgill för arbetsgivaren. Detta synes kunna ske genom att
representationsbidraget utgives mot redovisningsskyldighet för den anställde.
Ur kontrollsynpunkt torde det enligt länsstyrelsens mening dock erfordras,
att den anställde i deklaration skall upptaga bidraget som inkomst och verkställa
avdrag för sina enligt de allmänna reglerna avdragsgilla representationsutgifter.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att förslaget torde innebära att
arbetsgivaren måste avkräva den anställde en detaljerad redovisning av bidragets
användning för att kunna avgöra sin egen avdragsrätt. Detta bör
dock ligga i den anställdes intresse, men, tillägger länsstyrelsen, därmed bör
även kunna krävas, att arbetsgivaren i kontrolluppgift för den anställde
skall upptaga såväl representationsbidraget brutto som den del därav, som
utgör skattepliktig inkomst för den anställde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län återigen anser det icke möjligt att
begränsa arbetsgivarens uppgiftsskyldighet till ett överskott, om vars storlek
han måste förutsättas sakna kännedom. Systemet bör därför utformas
så, att rörelseidkarens avdragsrätt skall bedömas på grundval av den anställdes
verifikationer över utövad representation. Ingår i denna redovisning
belopp, som avser icke avdragsgill representation, bör verifierade utgifter
härför återföras till beskattning i företagarens deklaration. Belopp,
som utbetalats till anställd ulan redovisningsskyldighet, bör anses som avdragsgill
lön för företaget. Då således företagaren har att avgöra, om han
vill godtaga den anställdes verifikation eller betrakta motsvarande ersättning
som lön, bör i kontrolluppgiften för den anställde anges förutom det kontanta
representationsbidraget även det belopp, som företagaren godkänt som avdragsgill
representationskostnad. Den anställde återigen skall upptaga emottaget
bidrag som skattepliktig inkomst med rätt till avdrag för utövad repre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 196,1

sentation enligt till arbetsgivaren avlämnade verifikationer. Länsstyrelsen
anför dessutom följande.

De kontanta representationsanslag, som utbetalas till anställda, torde hittills
i regel ha avsett att täcka kostnader för representation i hemmet, när
fråga icke varit om resande personal. För representation, som utförts å
restaurang, erhåller ju den anställde ett kvitto, som av honom kan attesteras
och överlämnas till företaget. Ofta betalas restaurangnotorna efter attest
direkt av företaget utan inblandning av den anställde. Det synes tveksamt,
om sådana representationskostnader bör anses ha kommit en anställd
tillgodo. I praktiken torde sådana kostnader ingå i företagets »allmänna
representationskostnader», som icke anses ha kommit någon särskild befattningshavare
tillgodo. Länsstyrelsen anser, att efter en ändring av lagstiftningen
på förevarande område anledning saknas att å löneuppgift för anställd
uppföra representationskostnader, som styrkts genom restaurangnotor
med den anställdes attest.

Mera kritiska synpunkter på de sakkunnigas förslag beträffande representationskostnader
i förvärvskällan tjänst har emellertid även framförts vid
remissbehandlingen.

Sålunda konstaterar riksskattenämnden, att det av de sakkunniga föreslagna
systemet skulle innebära, att en skattskyldigs taxering bleve beroende
av vad annan skattskyldig anförde eller styrkte i sin eventuella skatteprocess.
En sådan ordning måste enligt nämndens mening avvisas av både
principiella och praktiska skäl. Nämnden anför vidare bl. a. följande.

Emellertid anser riksskattenämnden det i och för sig önskvärt att skattereglerna
utformas så, att ett företags hela kostnader för representation kunna
bedömas i ett sammanhang. Detta måste medföra att företaget skall i
sin redovisning över representationskostnader medtaga såväl direkt bestridda
utgifter som utgivna, fasta representationsbidrag. Detta medför i sin tur, att
den anställde liksom för närvarande har att upptaga bidraget som intäkt
och yrka avdrag för havda representationskostnader. Den i och för sig tilltalande
tanken att den anställde icke skulle bliva skattemässigt missgynnad
om han icke kunde styrka befogenheten av avdrag, svarande mot till honom
utbetalad ersättning för representationskostnader, skulle sålunda icke kunna
realiseras. Detta kan möjligen komma att betyda, att systemet med fasta
representationsbidrag i huvudsak kommer att upphöra, eftersom de anställda
kunna förmodas icke vilja taga denna skattemässiga risk. Om de sakkunnigas
uttalande, att systemet med fasta representationsbidrag är statt på
avveckling, är riktigt, skulle detta emellertid endast betyda ett visst påskyndande
av en utveckling som likväl vore att förutse.

Riksskattenämnden anser sig icke kunna förorda förslaget om alt skattskyldig,
som uppburit representationsbidrag, såsom intäkt endast skall upptaga
vad som inte åtgått till täckning av de därmed avsedda utgifterna. Den
föreslagna regeln om beskattning av värdet av inbesparade levnadskostnader
eller annan förmån, som uppkommit genom utövad representation på arbetsgivarens
bekostnad, går enligt nämndens mening för långt och bör i vart
fall icke äga tillämpning beträffande enstaka måltider i sällskap med kunder
eller leverantörer, även om sådana måltider återkommer relativt ofta.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner visserligen önskvärt med eu prov -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

ning av representationsutgifterna i ett sammanhang, men detta förutsätter
enligt länsstyrelsens mening att såväl företagarens som de anställdas deklarationer
blir prövade av samma taxeringsnämnder. Så länge denna möjlighet
saknas anser länsstyrelsen det nuvarande systemet vara att föredraga framför
de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller liknande synpunkter. Då företaget
och den anställde sällan taxeras i samma taxeringsnämnd skulle företagsnämndens
ställningstagande få anstå till dess den anställdes avdragsrält avgjorts
av annan nämnd. Härvid kan uppkomma att nämnderna har olika
uppfattning om avdragsrätten. Med hänsyn härtill och till att rörelseidkaren
för sin bedömning skulle få inhämta uppgifter från den anställde avstyrker
länsstyrelsen förslaget. Länsstyrelsen tillägger, att frågan löser sig
själv genom att systemet med representationsbidrag torde försvinna, eftersom
en anställd ej vill utsätta sig för risken att bli beskattad för uppkommen
förmån.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tar upp vissa organisatoriska problem. De
sakkunnigas förslag innebär, framhåller länsstyrelsen, att till de särskilda
nämnderna skulle överflyttas bedömningen av de anställdas representationsutövning.
Härigenom och genom den föreslagna vidgade uppgiftsskyldigheten
skulle dessa nämnder få sin arbetsbörda avsevärt utökad och få långt
större behov än nu av kontakter med de lokala taxeringsnämnderna. Under
tiden för utbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen kommer denna
merbelastning att vara en allvarlig olägenhet och enligt länsstyrelsens mening
måste omprövas, huruvida organisationens kapacitet blir tillräcklig i
en sådan situation. Länsstyrelsen anser därför, att de organisatoriska problemen
närmare bör undersökas innan lagstiftningsåtgärder enligt de sakkunnigas
förslag genomföres.

Sveriges hantverks- och industriorganisation avstyrker förslaget med hänsyn
till de därmed förenade praktiska svårigheterna. Då redan nu möjlighet
föreligger att avkräva redovisning av de anställda för taxeringen, anser
organisationen nuvarande bestämmelser vara tillfyllest.

Deklarations- och uppgiftsskyldighet

Såsom framgått av det redan anförda är den allmänna uppfattningen
hland remissinstanserna, att en vidgad deklarations- och uppgiftsskyldighet
bör innefattas i regleringssystemet, oavsett om detta utformas enligt de sakkunnigas
förslag eller enligt den av många remissinstanser förordade alternativa
lösningen. För de remissinstanser, som avstyrker en materiell reglering
framstår en vidgad uppgiftsskyldighet som tillräcklig garanti för att
rådande missförhållanden skall försvinna. Såsom tidigare nämnts är det endast
Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund och Föreningen
Sveriges aktiva handelsresande som motsätter sig förslaget om en vidgad
uppgiftsskyldighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner olägenheterna
med en vidgad uppgiftsskyldighet utgöra ytterligare skäl för att välja den

Kanyl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963 45

av länsstyrelsen förordade lösningen av frågan via den indirekta beskattningen.

Med nu nämnda undantag ansluter sig remissinstanserna allmänt till de
sakkunnigas förslag, att avdrag för representationskostnader, som skattskyldig
tillgodogjort sig vid inkomstberäkningen, skall obligatoriskt redovisas
öppet i deklarationen samt att skattskyldig skall kunna prestera tillfredsställande
utredning om kostnadernas storlek och beskaffenhet. Däremot är
meningarna delade beträffande den föreslagna skyldigheten för andra skattskyldiga
än sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, som icke är eneller
fåmansföretag, att vid självdeklarationen foga en specifikation över de
avdragna representationskostnaderna.

Gentemot en sådan specificering anföres, att den skulle medföra ett merarbete
för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter, som knappast
skulle stå i rimlig proportion till värdet därav. Med den knappa tid som står
till taxeringsnämndernas förfogande anser flertalet remissinstanser det icke
möjligt att vidtaga någon mera ingående granskning av uppgiftsmaterialet
med hänsyn till annan förekommande kontroll. För granskningen torde även
krävas ytterligare uppgifter än vad som förutsatts enligt det föreslagna uppgiftsformuläret.
Kritik riktas även mot de föreslagna inskränkningarna i
skyldigheten att avgiva specifikation då därigenom lika villkor icke skulle
gälla för alla.

Av skäl som nu anförts avvisas förslaget om viss obligatorisk specificeringsskyldighet
av ett flertal remissinstanser. Enligt deras uppfattning bör
det vara tillfyllest med en för alla obligatorisk skyldighet att i deklarationen
öppet redovisa verkställda avdrag för representationsutgifter. I övrigt får
liksom hittills ankomma på taxeringsmyndigheterna att i erforderlig omfattning
efter anmaning avkräva den skattskyldige specificerade uppgifter.
Det bör åligga den skattskyldige att vid anfordran på ett fullgott sätt kunna
verifiera sina kostnader och styrka sin avdragsrätt.

En i enlighet härmed utformad uppgiftsskyldighet förordas av kammarrätten,
riksskattenämnden, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, hanaelskamrarna,
näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges handelsresande förbund, Familjeföretagens förening och
Svenska revisorsamfundet.

Av de remissinstanser som biträder de sakkunnigas förslag förordar länsstyrelserna
i Stockholms och Älvsborgs län den uppmjukningen, att det bör
föreligga möjlighet för länsstyrelsen att medgiva dispens från skyldigheten
att avgiva specifikation. Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar i princip
en för alla obligatorisk sådan skyldighet, dock att dispens härifrån bör
kunna medgivas storföretag, för vilka arbetet med en specificering skulle
framstå som särskilt betungande. En för alla obligatorisk specifieeringsskvldighet
förordas därjämte av länsstyrelserna i Gotlands och Gävleborgs län,

4G K ungt. \Iaj:ts proposition nr 96 år 1963

dock föreslår förstnämnda länsstyrelse ett generellt undantag för juridiska
personer, vilkas representationskostnader ej uppgått till förslagsvis 500
kronor.

I övrigt biträdes de sakkunnigas förslag om öppen redovisning i kombination
med viss specificeringsskyldighet av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Kalmar, Skaraborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden, Sveriges advokatsamfund,
lantbrukets skattedelegation, Landsorganisationen och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Härvid anför Landsorganisationen
bl. a. följande.

LO bär inget att erinra mot utredningens förslag i denna punkt. Härigenom
kan väl icke en fullständigt effektiv kontroll vinnas att avdragsrätten
icke kommer att överträdas i vissa fall om de skälighetskriterier LO förordat
läggs till grund för bedömningen av densamma. De värsta fallen av missbruk
torde emellertid kunna beivras genom detta.

Den obligatoriska särredovisningen av representationskostnaderna i deklarationen
ger dessutom den fördelen att man får bättre överblick över representationskostnadernas
storlek och betydelse för näringslivet som helhet
såväl som utgifternas fördelning mellan olika branscher och företag. Härigenom
kommer så småningom ett omfattande erfarenhetsunderlag för en förnyad
prövning av hela frågan om representationskostnadernas behandling
vid taxeringen att erhållas. En sådan översyn bör enligt LO:s uppfattning
ske efter exempelvis en femårsperiod och syfta till att åstadkomma en förenkling
av taxeringsarbetet antingen genom införande av schablonavdrag
eller ett totalförbud för avdrag av representationskostnader.

I några fall anföres även särskilda synpunkter på specificeringens utformning.
Sålunda förordas i några remissyttranden att uppgift skall lämnas om
utgifter för vin och sprit, om orten, där representationen ägt rum, samt om
såväl gästens namn och adress som det företag han representerar.

Oavsett inställningen till uppgiftsskyldighetens utformning understrykes
allmänt kravet på, att den skattskyldige skall på ett fullt godtagbart sätt
kunna styrka sin avdragsrätt genom verifikationer och genom en ordnad
bokföring eller systematiskt förda anteckningar.

Länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län framhåller
härvidlag, att hotell- och restaurangnotor ofta har ett ringa bevisvärde, enär
de ej ge tillräcklig vägledning för bedömning av om avdragsgill representation
verkligen förelegat. Det är därför enligt länsstyrelserna önskvärt med
närmare klargörande, t. ex. genom anvisningar från riksskattenämnden, om
de krav som bör ställas på underlaget för avdragsyrkandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om inte i 41 § kommunalskattelagen
kunde stadgas, att representationskostnader och liknande kostnader
skall återföras till beskattning i den mån den skattskyldige inte genom
särskild utredning visar sig berättigad till avdrag. Svenska revisorsamfundet
anför i denna fråga bl. a. följande.

Skyldigheten att efter anmaning lämna specificerad uppgift bör fullgöras
genom ifyllande av ett för alla skattskyldiga enhetligt formulär. Uppgifterna
bör grundas på kronologiska noteringar med förslagsvis angivande av oli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

ka typer av representationskostnader, antalet tillfällen och antalet vid varje
tillfälle deltagande personer ävensom motivet. Vidare bör den skattskyldige
kunna göra sannolikt, att representationen avser en affär eller en affärsförbindelse
av sådan betydelse, att kostnaden med hänsyn härtill varit behövlig.
Däremot kan man självfallet icke fordra, att den intjänade intäkten styrkes
för varje representationstillfälle. Enbart den överskådlighet, som på detta
sätt vinnes, bör enligt samfundets mening avsevärt underlätta taxeringsmyndigheternas
granskning och bedömning. Samfundet finner det därtill
helt naturligt, att Riksskattenämnden anförtros uppgiften att utfärda normer
för denna bedömning.

Liknande synpunkter anföres av näringslivets skattedelegation, Kooperativa
förbundet och handelskamrarna.

Beträffande den allmänt förordade öppna uppgiftsskyldigheten i deklaration
framhåller riksskattenämnden att det bör uttryckligen stadgas att därvid
skall anges både direkta representationsutgifter och utgivna representationsbidrag.
Därjämte bör nämnden ges möjlighet att genom lämplig avfattning
av vederbörliga deklarationsblanketter föranstalta om uppdelning
av representationskostnaderna i vissa huvudgrupper.

För en sådan uppspjälkning av avdragsyrkandena anför länsstyrelsen i
Hallands län bl. a. följande.

Som förslaget utformats torde endast skattskyldiga med obetydliga representationskostnader
ha någon praktisk möjlighet efterleva bestämmelsen.
Anmärkas kan vidare att det ur likformighetssynpunkt inte är tilltalande,
att från uppgiftsskyldighet undantaga sådana aktiebolag som icke äro hänförliga
till kategorin familjeföretag.

Enligt länsstyrelsens mening bör bestämmelserna i stället utformas så, att
samtliga representationskostnader skall upptagas synligt i deklarationen,
icke i en post utan i ett flertal poster uppspaltade på olika grupper, exempelvis 1)

restaurangrepresentation

2) representation i hemmet

3) representation i form av reklamartiklar o. dyl.

4) övrig representation med beskrivning av representationens art

5) icke avdragsgilla representationskostnader.

Med en sådan uppspaltning tvingas den skattskyldige — för att kunna
fullgöra sin uppgiftsskyldighet — att ordna sin bokföring så att alla representationsutgifter
samlas å ett konto. Däremot kommer själva uppgiftslämnandet
att bli avsevärt mindre betungande för den skattskyldige än enligt
den föreslagna metoden.

Näringslivets skattedelegidion framhåller, att eu uppspjälkning av avdragsyrkandena
t. ex. på representation inom och utom landet synes erbjuda ett
ändamålsenligt underlag för skattekontrollen och förordar att riksskattenämnden
samråder med redovisningsexpertis inom näringslivet för en sådan
utformning av uppgiftsskyldigheten.

Liknande S3''npunkter anföres av flertalet handelskammare, Sveriges grossistförbund
och Familjeföretagens förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

V. Departementschefen

I den allmänna skattediskussionen har under senare år med allt större skärpa
hävdats, att rätten att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för utgifter
för representation och liknande ändamål missbrukats i betydande utsträckning.
Det synes därför angeläget att avdragsrätten för dylika kostnader nu
regleras.

Då avdrag för representationskostnader hittills medgivits vid beskattningen
har detta haft sin grund i den i 20 § kommunalskattelagen inskrivna allmänna
regeln att avdrag medges för alla omkostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Något stadgande, som närmare reglerar denna
avdragsfråga, finnes således inte. Enligt en utbredd uppfattning har utvecklingen
medfört att vissa skattskyldiga under representation hänför icke
obetydliga kostnader, som mer har karaktär av levnadskostnader. Härigenom
har de förskaffat sig avdrag vid beskattningen för dylika kostnader i
strid mot det generella avdragsförbudet enligt nyssnämnda lagrum för levnadskostnader.
Med anledning härav har i olika sammanhang, bl. a. genom
motioner i riksdagen, framställts krav på en begränsning av avdragsrätten
för representationskostnader.

Den av skattelagssakkunniga gjorda utredningen i syfte att närmare reglera
frågan om avdrag för representationskostnader och liknande utgifter
har otvetydigt visat, att avsevärda missförhållanden råder i fråga om avdragsrätten
och att dessa missförhållanden tenderar att bli allt mer omfattande.
Jag kan härvid inskränka mig till att hänvisa till de exempel från
taxeringsarbetet som anförts i betänkandet.

Enligt de sakkunniga torde de främsta orsakerna till missförhållandena vara
att skattelagstiftningen för närvarande inte drar någon klar gräns mellan
levnadskostnader och omkostnader i förvärvskälla, och att möjligheterna för
taxeringsmyndigheterna till effektiv kontroll av yrkade avdrag är otillräckliga.
Såsom närmare framgår av det föregående är innebörden av de sakkunnigas
förslag i korthet att rätten till avdrag för representationskostnader detaljmässigt
regleras genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Härjämte
förordar de sakkunniga att avdrag för representationskostnader alltid skall
redovisas öppet i självdeklarationen och att avdrag inte skall medges om inte
den skattskyldige kan förebringa tillfredsställande utredning om utgifternas
storlek och beskaffenhet.

Vid remissbehandlingen har behovet av lagstiftning på området allmänt
vitsordats. Därvid har framhållits att en lagstiftning är önskvärd inte blott
för att förhindra missbruk utan även för att skapa klarhet om vad som gäller
på området. Det understrykes allmänt att varken de skattskyldiga eller
taxeringsmyndigheterna för närvarande har den kunskap om avdragsrättens
innebörd som är nödvändig för att taxeringarna i hithörande del skall bli
likformiga och rättvisa.

Flertalet remissinstanser har vidare instämt i de sakkunnigas uttalanden

Kungi. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

att en av de främsta anledningarna till att representationsutgifterna icke
i tillräcklig utsträckning kommer under granskning är att de i allmänhet
inte redovisas synligt i deklarationerna. Icke sällan har utgifterna i räkenskaperna
förts bland övriga omkostnader. En utökad uppgiftsplikt i förevarande
hänseende har bedömts såsom nödvändig och lämplig av så gott
som alla remissinstanser för att man skall komma till rätta med förekommande
missbruk. Vissa instanser har dock ansett särskilda materiella regler
obehövliga och funnit syftet kunna uppnås genom ökning av uppgiftsplikten
i förening med anvisningar av riksskattenämnden till ledning för bedömningen
av yrkade avdrag.

Från många remissinstansers sida har gjorts gällande att skattelagssakkunniga
gått för långt i sitt förslag. Främst har därvid invänts att ett genomförande
av förslaget i befintligt skick skulle medföra inte endast att
missbruk stävjas utan även att avdrag för sådan representation, som från
affärsmässiga synpunkter ter sig naturlig och berättigad och således enligt
allmänna skatteregler borde vara avdragsgill, kommer att vägras. Det har
vidare framhållits att de sakkunnigas förslag inte innebär någon tillfredsställande
lösning från praktisk synpunkt och att frågan över huvud taget
inte kan lösas efter den metod de sakkunniga valt. Det har således ansetts
praktiskt ogörligt att —• såsom de sakkunniga föreslagit — uttömmande
reglera avdragsrätten genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Från
många håll har i stället förordats ett annat av de sakkunniga redovisat men
av dem avvisat alternativ, nämligen att i författningstexten mera allmänt ge
uttryck för efter vilka grunder avdragsrätten skall bedömas och uppdra åt
riksskattenämnden att ge anvisningar för bestämmelsernas tillämpning. Såsom
ett nödvändigt komplement ingår även i detta alternativ en obligatorisk
och vidgad uppgiftsplikt.

Redan i direktiven för de sakkunnigas utredning anförde jag att en avgörande
förbättring av förhållandena på förevarande område inte syntes kunna
åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder. Vad därefter förekommit har
bestyrkt denna uppfattning. Skattelagssakkunniga har enligt min mening
anfört övertygande skäl för att eu lagstiftning utan dröjsmål bör komma
till stånd beträffande representationskostnadsavdragen. Rådande oklarhet
om vad gällande regler innebär har till följd en bristande enhetlighet i bedömningen
av framställda avdragsyrkanden samtidigt som det måste befaras
att mindre nogräknade skattskyldiga i detta läge stimuleras att — utan
risk för straffpåföljd — yrka avdrag för såsom representationskostnader
bokförda levnadskostnader. På grund av avsaknaden av klara bestämmelser
i ämnet kan det nämligen alltid göras gällande att det är en omdömesfråga
vad som skall hänföras till representationsutgifter.

Även om jag således är beredd att tillstyrka att en lagstiftning nu kommer
till stånd på grundval av de sakkunnigas utredning, bör dock viss försiktighet
iakttagas vid lagstiftningens utformning. Såsom jag uttalade i utredningsdirektiven
synes den allmänna målsättningen för en lagstiftning

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

Kung!. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

i ämnet böra vara att försöka komma till rätta med missbruk utan att
onödigtvis försvåra den verksamhet på området som från kommersiella och
andra utgångspunkter framstår som motiverad. Genom att representationskostnader
hittills i allmänhet inte redovisats öppet i deklarationerna saknas
för närvarande närmare kännedom om storleken av yrkade avdrag av hithörande
slag och framför allt om hur de fördelar sig på olika typer av kostnader.
På grund härav har det inte varit möjligt för de sakkunniga att få
uppgifter i dessa hänseenden i vidare mån än som skett genom vissa exempel.
En närmare kännedom om nu nämnda förhållanden synes nödvändig
innan avdragsrätten uttömmande och klart regleras genom författningsbestämmelser.
Jag ansluter mig därför till den av många remissinstanser framförda
uppfattningen att någon författningsmässig detaljreglering av avdragsrätten
inte för närvarande bör ske.

I fråga om lagstiftningens allmänna uppläggning biträder jag dock de
sakkunnigas uppfattning. Sålunda förordar jag att materiella regler införes
i kommunalskattelagen och att dessa kompletteras med en ökad skyldighet
för de skattskyldiga att utan anmaning lämna uppgift om sådana representationskostnader,
för vilka avdrag yrkas. I likhet med det övervägande
antalet remissinstanser, som tillstyrkt lagstiftning, förordar jag emellertid
alternativet med en allmänt hållen bestämmelse i kommunalskattelagen.
Vad de sakkunniga anfört som skäl för att avvisa detta alternativ synes mig
inte vara av sådan styrka att man bör avstå från att i första hand pröva
denna lösning. Kompletterad med anvisningar av riksskattenämnden — vilka
anvisningar lämpligen bör utfärdas efter samråd med näringslivets organisationer
— torde en sådan bestämmelse kunna ge erforderlig ledning
för bedömning av avdragsrättens innebörd. Jag vill tillägga att vad som
anförts från näringsorganisationernas sida bibringat mig uppfattningen att
man inom dessa är medveten om rådande missförhållanden och att man är
beredd att medverka till att en förbättring kommer till stånd.

Vad jag nu förordat får i viss mån ses som ett provisorium. Genom den
ökade uppgiftsplikt, som jag föreslår, kommer material att erhållas, som
kan bilda underlag för en mera definitiv lösning av avdragsfrågan.

Den allmänna bestämmelsen i fråga om avdragsrätten för representationskostnader
— vilken bestämmelse lämpligen bör intagas i punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen — synes kunna utformas så att
avdragsrätt föreligger endast om utgiften i fråga har omedelbart samband
med den bedrivna verksamheten. För att förtydliga innebörden av bestämmelsen
bör i lagtexten anges vissa exempel på avdragsgilla kostnader. Såsom
exempel kan lämpligen anges utgifter, som uteslutande avser inledande
eller bibehållande av affärsförbindelser eller liknande eller avser jubileum
för företaget, invigning av för företaget mera betydande anläggning för
verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller är att hänföra
till personalvård. Även om fråga endast är om exempel bör dock dessa
exempel kunna ge god ledning vid tillämpningen av den allmänna bestäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

melsen. Det får ankomma på riksskattenämnden att — om behov visas föreligga
— lämna en utförligare exemplifiering.

Genom den föreslagna bestämmelsen avses att på ett klarare sätt markera
att avdragsrätten ej omfattar kostnader för sällskapsliv av personlig natur,
personlig gästfrihet o. dyl. I begreppet personalvård ingår bl. a. personalfester
och informationsmöten för anställda. Avdragsrätt för dylika kostnader
bör i princip föreligga oavsett omfattningen av den verksamhet, som
den skattskyldige bedriver, och utan avseende på om representationen vänder
sig till en större eller mindre krets. Fråga får dock inte vara om sällskapsliv
eller gästfrihet av personlig art. Någon utökning av avdragsrätten
i förhållande till nu gällande praxis är inte avsedd.

De sakkunniga har i sitt förslag medtagit en bestämmelse som begränsar
avdragsrätten till vad som framstår såsom skälig kostnad. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning att utgifter för mera lyxbetonad livsföring inte bör
vara avdragsgilla och föreslår särskilt stadgande härom i förenämnda anvisningspunkt.
Att behov av sådant stadgande föreligger synes mig framgå inte
minst av de exempel från taxeringsarbetet, som de sakkunniga anfört. Genom
vad jag sålunda förordat torde det av bl. a. riksskattenämnden föreslagna
uttryckliga förbudet mot avdrag för representation i former, som
vittnar om »överdådigt levnadssätt», vara tillgodosett. Det torde få ankomma
på nämnden att i förekommande fall meddela vägledande anvisningar.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller ingen begränsning av avdragsrätten
till särskilt angivna förvärvskällor. Det ligger i sakens natur att avdragsfrågan
främst blir aktuell i rörelse. Anledning att — på sätt de sakkunniga
föreslagit — generellt utesluta avdragsrätt för representation i andra
förvärvskällor än rörelse och tjänst synes mig knappast föreligga, särskilt
som under begreppet representation kan hänföras utgifter som närmar
sig reklamkostnader o. dyl. I den mån fråga om avdrag för representation
uppkommer vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller annan fastighet,
vilket endast undantagsvis torde vara fallet, bör således bedömningen
enligt min mening följa de nyss angivna allmänna reglerna.

Skattelagssakkunniga har ägnat särskild uppmärksamhet åt sådana fall
då representation utövas genom anställda — något som ofta förekommer i
större företag. Därvid kan utgifterna antingen bokföras direkt som omkostnader
i företagets räkenskaper, eller också kan visst belopp utbetalas
till den anställde att användas för representationsutgifter. I sistnämnda fall
har den anställde att redovisa ersättningsbeloppet som intäkt av tjänst. Huruvida
avdrag för kostnaderna kan medges avgöres vid den anställdes taxering.
Arbetsgivaren erhåller regelmässigt avdrag för vad han utgivit till den
anställde i representationsbidrag.

De sakkunniga har ansett att frågan om avdragsrätten alltid bör prövas
vid arbetsgivarens taxering och har föreslagit särskilda regler för att nå detta
syfte.

Av olika skäl vore det givetvis ändamålsenligt om ett företags representa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

tionsutgifter kunde bedömas i ett sammanhang av den taxeringsnämnd som
har att pröva företagets taxering. Särskilt otillfredsställande med den nuvarande
ordningen är att i den mån den anställde vägras avdrag för kostnader,
som han bestritt för arbetsgivarens räkning med representationsbidrag,
detta leder till ökad skattebelastning för honom och inte för arbetsgivaren.
Gentemot de sakkunnigas förslag på denna punkt har emellertid
anförts invändningar av främst praktisk natur, och jag finner dessa så vägande
att jag inte nu anser mig kunna tillstyrka förslaget. Frågan synes
för övrigt alltmer komma att förlora i betydelse, då — såsom de sakkunniga
påpekat — systemet med särskilda representationsbidrag synes vara på avskrivning,
inte minst på grund av de anställdas mellanställning vid beskattningen.
Frågan om anställds rätt till avdrag för representation, som han
utövat för arbetsgivarens räkning med särskilt bidrag, blir med denna
ståndpunkt att bedöma efter de nyss föreslagna reglerna i anvisningarna till
20 § kommunalskattelagen. Jag föreslår således i princip inte någon ändring
i förhållande till vad nu gäller beträffande avdragsrätt för representationskostnader
i förvärvskällan tjänst.

Jag har framhållit redan i det föregående att jag i likhet med de sakkunniga
och så gott som samtliga remissinstanser anser en av de väsentligaste
orsakerna till nuvarande missförhållanden vara att avdrag för representation
i allmänhet inte redovisas öppet i deklarationerna och att kontrollen
därför är otillräcklig. En ovillkorlig skyldighet att lämna uppgift i
deklarationen å representationskostnader framstår med hänsyn härtill som
en förutsättning för att en förbättring skall kunna uppnås. I stället för den
nuvarande bestämmelsen i detta hänseende i 26 § taxeringsförordningen,
vilken bestämmelse blott gäller rörelseidkare och jordbrukare, föreslår jag
en generell regel om skyldighet för alla skattskyldiga att — då avdrag för
representation yrkas —- lämna specificerad uppgift om avdragsbeloppet. Bestämmelsen
synes böra få sin plats i en ny paragraf, benämnd 25 a §. Lämpligen
bör uppgiften lämnas på ett av riksskattenämnden fastställt formulär.
I författningstexten bör dock anges hur specifikationen skall ske. Då gränsen
mellan representationskostnad och reklamkostnad ofta kan vara svår
att draga, föreslås vidare att genom ett tillägg till 26 § taxeringsförordningen
uppgiftsskyldighet stadgas beträffande andra kostnader för reklam än annonsering.

Då det gäller resekostnader kan fråga även uppkomma om gränsdragning
mellan driftkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader. Såsom de
sakkunniga framhållit kan resor som betecknas som affärsresor i själva
verket helt eller delvis ha karaktär av semester- och rekreationsresor. Det är
därför nödvändigt att uppgift i deklarationen lämnas beträffande resekostnader.
En sådan uppgiftsskyldighet föreligger visserligen redan enligt gällande
bestämmelser i 26 § taxeringsförordningen vid 7) men den skattskyldige
befrias från uppgiftsskyldigheten, »därest lämnandet är förenat med synnerliga
svårigheter». I sådant fall föreligger uppgiftsskyldighet först efter anma -

Kungl. Maj.ts proposition nr !)6 år 1963

ning. En dylik undantagsbestämmelse får lätt till följd att uppgift inte
lämnas när resekostnaderna är så stora att de sannolikt skulle föranlett förfrågan
från taxeringsmyndigheterna. Jag förordar därför att uppgiftsskyldigheten
bör vara obligatorisk, därest inte vederbörande taxeringsintendent
medgivit att uppgiften får lämnas först efter anmaning. Sådant medgivande,
som bör vara begränsat till ett visst antal år, bör regelmässigt endast ges åt
mycket stora företag, där betydande svårigheter föreligger att varje år lämna
uppgiften.

En specificerad uppgift om representationskostnaderna på sätt nu förordats
ger taxeringsmyndigheterna möjlighet att bedöma skäligheten i gjorda
avdragsyrkanden. Anses därvid anledning föreligga till mera ingående
granskning av yrkade avdrag, kan den skattskyldige enligt 31 § taxeringsförordningen
anmanas att inkomma med ytterligare utredning. Självfallet
ankommer det på den skattskyldige att efter anmaning förete verifikationer
till styrkande av avdragsyrkandena och att visa att fråga är om avdragsgilla
kostnader.

För att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om avdragsrätten för representationskostnader
o. dyl. är det nödvändigt att taxeringsmyndigheterna
ägnar särskild uppmärksamhet åt dylika avdrag och att sådana fall, då avdrag
yrkats för såsom representationsutgifter betecknade levnadskostnader,
beivras.

Såsom jag uttalat i det föregående bygger den nu förordade, i viss män
provisoriska lösningen av frågan om avdrag för representationskostnader
o. dyl. på att riksskattenämnden utfärdar vägledande anvisningar för tilllämpningen
av bestämmelserna. Dessa anvisningar är att anse som förtydliganden
av den föreslagna bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 20 §.
Det må erinras om att även skattelagssakkunnigas förslag förutsatte riksskattenämndens
medverkan i viss utsträckning och att nämnden själv i sitt
yttrande över förslaget skisserat ett system liknande det jag nu föreslagit.

Att närmare ange hur riksskattenämndens anvisningar bör utformas är
givetvis inte nu möjligt. Den föreslagna lagtexten och den målsättning, som
angivits i det föregående, får tjäna till vägledning härvidlag. Framhållas
må, att de sakkunnigas förslag i viss utsträckning kan vara ägnat att underlätta
utformningen av anvisningar. Det bör emellertid tillses att tillämpningen
av anvisningarna inte ställer alltför stora krav på skattskyldiga och
taxeringsmyndigheter och att man med bestämmelserna åsyftar att förhindra
missbruk och inte att vägra avdrag för kostnader som från kommersiella
eller andra synpunkter framstår som klart motiverade. Det får vidare ankomma
på riksskattenämnden alt i man av behov meddela anvisningar om
de krav som bör ställas på verifikationer och om den bevisning i övrigt som
bör krävas för avdragsrätt. Det synes lämpligt alt nämnden utformar sina
anvisningar efter hörande av representanter för olika branscher inom näringslivet
och för arbetsmarknadsorganisationerna.

Den vidgade uppgiftsskyldigheten torde — såsom riksskattenämnden påpekat
— förutsätta ändrad kostnadsredovisning hos ett stort antal företag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

För att dessa företag skall få erforderlig tid att anpassa sig till den nya lagstiftningen
förordar jag att de nya bestämmelserna i fråga om uppgiftsskyldigheten
skall tillämpas första gången vid 1965 års taxering. Det föreslagna
tillägget till punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
synes däremot böra gälla redan från och med 1964 års taxering.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte i
proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); och

2) förordning om ändring i taxerings förordningen den 23 november 1956
(nr 623).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skäll avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Hummerhielm

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Bilagn 1

Skattelagssakkunnigas förslag till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § samt punkt 4
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till anvisningarna
till 29 § nämnda lag skola fogas två nya anvisningspunkter, betecknade
punkterna 15 och 16, av nedan angiven lydelse samt att till anvisningarna
till 33 § angivna lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 5,
av den lydelse nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 20 §.

1. Till skattskyldigs — —-------— och 46 § 2 mom.

Utgifter för sällskapsliv, gästfrihet,
värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. äro att
anse såsom levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter, vilka icke må
avdragas vid inkomstberäkningen,
även om utgifterna äro föranledda av
den skattskyldiges förvärvsverksamhet
och betecknas såsom kostnad för
representation eller liknande kostnad.
Dock får i vissa fall avdrag för sådana
kostnader göras på sätt framgår
av punkt 15 av anvisningarna till 29 §
och punkt 5 av anvisningarna till
33 §. Såsom förutsättning härför skall
gälla att tillfredsställande utredning
föreligger om utgifternas storlek och
beskaffenhet.

Den omständigheten att skattskyldig
är juridisk person medför icke,
att den skattskyldige må åtnjuta avdrag
för kostnader, vilka — om de
bestritts av fysisk person — skolat
räknas till levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter.

till 29 §.

15. Utgifter för representation
o. dyl. må, med iakttagande av föreskrifterna
i punkt 1 av anvisningarna
till 20 §, hänföras till driftkostnader

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i den omfattning nedan angives. Såsom
sådana kostnader må anses den
skattskyldiges utgifter för måltider
och logi för person, vilken företagit
resa från sin bosättnings- eller verksamhetsort
för att i affärssyfte sammanträffa
med den skattskyldige eller
företrädare för denne, allt i den
mån sådan person, om han själv eller
hans arbetsgivare bestritt utgifterna,
skulle hava varit berättigad till avdrag
därför såsom för driftkostnad
eller för ökade levnadskostnader. Vidare
må till driftkostnader hänföras
utgifter för måltid, till vilken den
skattskyldige eller företrädare för honom
under af färsresa inbjudit kund,
under förutsättning att kunden är bosatt
på mera betydande avstånd från
den ort, där den skattskyldiges rörelse
bedrives, samt att måltiden ägt
rum i direkt samband med viss affärsuppgörelse
av större betydelse.

Såsom driftkostnader må ock anses
utgifter för representation vid invigning
av större anläggning, igångsättande
av mera betydelsefull verksamhet
eller därmed jämförligt tillfälle,
dock endast såvida det kan anses
vara av vikt för rörelsens bedrivande
att representation äger rum vid
tillfället.

Utgifter för gästfrihet gentemot
personer, vilka äro anställda i rörelsen,
må betraktas såsom omkostnader
endast i den mån utgifterna avsett
enklare personalfester för ett
större antal deltagare.

Såsom förutsättning för rätt till avdrag
enligt första stycket skall gälla,
att den samvaro, som föranleder kostnaderna,
är till övervägande del betingad
av behovet att dryfta angelägenheter
avseende rörelsen. Avdrag
må sålunda icke medgivas för utgifter
som —- även om de kunna betecknas
såsom utgifter för representation
— i huvudsak avse att bereda tillfälle
till sällskapligt umgänge eller rekreation.
Ej heller är avdrag medgivet för
representation, vilken utövas för att
återgälda gästfrihet mot den skatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldige eller honom närstående personer.
Avdrag må icke ske, om representationen
kan antagas vara ägnad
att till den skattskyldiges förmån påverka
person, som på grund av sin
tjänst i förhållande till den skattskyldige
har att iakttaga opartiskhet.

I intet fall må avdrag, som avses
ovan i denna punkt, medgivas med
högre belopp än som motsvarar med
hänsyn till omständigheterna skälig
kostnad.

Har representation utövats gentemot
person, bosatt utom riket, må
nödiga utgifter därför hänföras till
omkostnader även i andra fall än i
denna punkt sägs.

Föreskrifterna i denna punkt äro
tillämpliga ej blott beträffande direkta
kostnader för representation
utan även i fråga om andra kostnader
för sådant ändamål, exempelvis
värdeminskning å byggnader eller inventarier,
utgifter för underhåll av
sådan egendom eller av fastighet, arrende-
och hyreskostnader, avlöning
till personal, inköp av varor e. dyl.
I följd härav må avdrag för sådana
kostnader göras endast i den mån
så år medgivet enligt ovan i denna
punkt meddelade föreskrifter.

Vad ovan stadgas om avdrag för
representationsutgifter gäller, oavsett
om utgifterna bestritts direkt av den
skattskyldige eller genom förmedling
av annan. I följd härav är skattskyldig,
som till anställd utbetalat ersättning
för eller bidrag till representationsutgifter,
berättigad till avdrag
för vad sålunda utbetalats endast i
den mån den skattskyldige varit berättigad
till avdrag, om han direkt bestritt
kostnaderna, eller den anställde
genom utbetalningen åtnjutit förmån,
som för honom utgjort skattepliktig
intäkt.

16. Har skattskyldig bestritt utgift,
vilken icke uteslutande är att anse
som driftkostnad utan delvis — med
hänsyn till förmån som genom utgiftens
bestridande tillgodokommit den
skattskyldige, hans anhöriga eller

H liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

till

4. I vissa----------

Är fråga —---------

I fråga om kommunal eller enskild
tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de
omkostnader, som skola därmed bestridas,
avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om därvid
ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande, får bristen avföras
å intäkten av tjänsten i övrigt.
Härvid märkes dock, att, om det kan
antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad som
skäligen kan anses normalt åtgå till
täckande av de omkostnader, som
skola därmed bestridas, större avdrag
än som svarar mot den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast om
det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt fall
ofta kunna antagas, att den anvisade
ersättningen i sin helhet åtgått till
de omkostnader, för vilka den avsetts,
utan att särskild utredning i detta
avseende behöver lämnas. Avdrag
med samma belopp som den anvisade
ersättningen torde i regel böra medgivas
i de fall, då ersättningen ej över -

(Föreslagen lydelse)

andra personer —- är att hänföra till
den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter, må såsom
driftkostnad icke avdragas vad
som med hänsyn till utgiftens art och
övriga omständigheter skäligen är att
hänföra till levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter. Ej heller
må avdragas kostnad för personal,
som är eller varit anställd i rörelsen,
i den mån kostnaden avsett gåva eller
beredande av annan därmed jämförlig
förmån, som icke för mottagaren
utgör skattepliktig intäkt till värde
huvudsakligen motsvarande kostnadens
belopp, dock att vad nu sagts
icke skall gälla sådan förmån av
mindre värde som avses i 32 § 3 mom.
sista stycket.

32 §.

-------enskild tjänst.

------överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild
tjänst skall den anvisade ersättningen
— utom i fall som i sista stycket
avses — upptagas såsom intäkt, och
de omkostnader, som skola därmed
bestridas, avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om
därvid ersättningen icke förslår till
kostnadernas galdande, får bristen
avföras å intäkten av tjänsten i övrigt.
Härvid märkes dock, att, om det
kan antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad
som skäligen kan anses normalt åtgå
till täckande av de omkostnader, som
skola därmed bestridas, större avdrag
än som svarar mot den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast om
det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt fall
ofta kunna antagas, att den anvisade
ersättningen i sin helhet åtgått till de
omkostnader, för vilka den avsetts,
utan att särskild utredning i detta avseende
behöver lämnas. Avdrag med
samma belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

stiger vad som av staten i motsvarande
fall anvisas. Detta lärer exempelvis
vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet
utbetalas av de enskilda järnvägarna.

(Föreslagen lydelse)

vas i de fall, då ersättningen ej överstiger
vad som av staten i motsvarande
fall anvisas. Detta lärer exempelvis
vara förhållandet beträffande de
resekostnadsersättningar, som i allmänhet
utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Har skattskyldig uppburit ersättning
för representationsutgifter, skall
såsom intäkt upptagas allenast vad av
ersättningen icke åtgått till täckande
av de därmed avsedda utgifterna. Likaså
skall såsom skattepliktig intäkt
upptagas värdet av inbesparade levnadskostnader
eller annan förmån,
som kommit skattskyldig tillgodo i
samband med att han på arbetsgivarens
bekostnad utövat representation.

till 33 §.

5. Stundom förekommer att skattskyldigs
intäkt av viss tjänst eller
visst uppdrag helt eller till väsentlig
del utgår i form av provision, honorar
eller dyl. och att den skattskyldige
därvid har att efter eget bedömande
bestrida omkostnader för tjänsten eller
uppdraget, i följd varav den skattskyldiges
verksamhet för tjänstens eller
uppdragets fullgörande med avseende
å intäkternas art och sättet för
omkostnadernas bestridande kan anses
jämförlig med rörelse. I sådana
fall må den skattskyldige åtnjuta avdrag
för av honom bestridda representationskostnader
enligt de grunder,
som enligt punkt 15 av anvisningarna
till 29 § skulle hava gällt om
verksamheten varit att hänföra till
rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Skattelagssakkunnigas förslag till

förordning om ändrad lydelse av 26 § och 30 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 26 § och 30 § 1 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Därest inkomst av rörelse eller
jordbruksfastighet redovisas enligt
bokföringsmässiga grunder med räkenskapsavslutning
medelst vinstoch
förlustkonto, skall självdeklaration
utöver vad eljest är föreskrivet
innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om
storleken av omsättningen,

2) uppgifter huru värdesättningen
å lager samt fordringar skett,

3) uppgift huru det bokföringsmässiga
vinstresultatet justerats till
överensstämmelse med de för den
skattemässiga inkomstberäkningen
stadgade grunderna,

4) uppgifter rörande i räkenskaperna
gjorda avdrag för värdeminskning,

5) uppgifter rörande gjorda avdrag
för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fonder
eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige
i varor, penningar eller annat uttagit
ur näringsverksamheten eller
annörledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för utgifter,
som icke äro hänförliga till
omkostnader i verksamheten, så ock
om andra förmåner som den skattskyldige
åtnjutit av rörelsen eller
jordbruksfastigheten,

(Föreslagen lydelse)

§•

1) uppgift, såvitt angår rörelse,
om storleken av omsättningen,

2) uppgifter huru värdesättningen
å lager samt fordringar skett,

3) uppgift huru det bokföringsmässiga
vinstresultatet justerats till
överensstämmelse med de för den
skattemässiga inkomstberäkningen
stadgade grunderna,

4) uppgifter rörande i räkenskaperna
gjorda avdrag för värdeminskning,

5) uppgifter rörande gjorda avdrag
för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fonder
eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige
i varor, penningar eller annat uttagit
ur näringsverksamheten eller
annorledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för utgifter,
som icke äro hänförliga till omkostnader
i verksamheten, så ock om
andra förmåner som den skattskyldige
åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

förenat med synnerliga svårigheter,
uppgiften skall lämnas först efter anmaning,
samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar
av värdet å rättigheter
till leverans av omsättningstillgångar
samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst
Vad i — -----

(Föreslagen lydelse)

svårigheter, uppgiften skall lämnas
först efter anmaning,

8) uppgift om representationskostnader,
för vilka den skattskyldige vid
inkomstberäkningen tillgodogjort sig
avdrag; samt

9) uppgift om verkställda nedskrivningar
av värdet å rättigheter till
leverans av omsättningstillgångar
samt maskiner och andra inventarier.

— —-------ovan sägs.

----— — -— avsedda uppgifter.

30 §.

1 mom. Vid självdeklaration----— ■— ------av kontot.

Vid självdeklaration,-------—---— dessa uppgifter.

För aktiebolag,-------------för beskattningsåret.

För inländsk--------— — — enbart livförsäkringsrörelse.

Har deklarationsskyldig, som är fysisk
person, vid beräkning av inkomst
av förvärvskälla tillgodofört
sig avdrag för representationskostnader
eller därmed jämförliga utgifter
skall vid självdeklarationen fogas utredning
enligt fastställt formulär med
uppgifter erforderliga för tillämpning
av bestämmelserna rörande sådant
avdrag. Motsvarande uppgiftsskyldighet
åligger ock aktiebolag, i vilket
aktierna till huvudsaklig del ägas eller
på därmed jämförligt sätt innehavas
—- direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer
och ekonomisk förening, i vilken
andelarna på liknande sätt ägas
eller innehavas, ävensom vanligt handelsbolag,
kommanditbolag och rederi
för registreringspliktigt fartyg vid
avlämnande av uppgifter, som avses i
38 § 1 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Bilaga 2

Av skattelagssakkunniga lämnad redogörelse
beträffande avdrag för representationskostnader, m. m.
i vissa främmande länder

De sakkunniga har inte ansett påkallat att göra någon mera omfattande
genomgång av beskattningsförhållandena i utlandet då det gäller avdrag för
representationskostnader. En ytlig granskning av skattelagstiftningen i de
länder, som har ett med vårt likartat beskattningssystem, ger vid handen att
speciella regler rörande behandlingen av representationskostnader i allmänhet
saknas. Förhållandena på området synes vara tämligen likartade med
dem, som råder i vårt land. En intressant företeelse är att i flera länder utnyttjandet
av föreliggande avdragsrätt för representationskostnader påkallat
statsmakternas uppmärksamhet. På ett par håll har under senare år lagstiftningsåtgärder
vidtagits för att komma till rätta med överdrifter i fråga
om representationskostnader och begränsa avdragsrätten till vad som ansetts
påkallat. I andra länder har lagstiftningsförslag framlagts eller ändrade regler
ifrågasatts för att minska möjligheterna till avdragsrätt. De sakkunniga
skall i det följande belysa förhållandena i våra nordiska grannländer och
även göra en sammanställning över vidtagna eller planerade åtgärder i vissa
andra länder, nämligen Storbritannien, Västtyskland och USA.

Danmark

Enligt den danska skattelagstiftningen medges vid inkomstberäkningen
avdrag för bl. a. driftkostnader, d. v. s. de utgifter, som den skattskyldige
under året haft för att »förvärva, säkra eller bibehålla inkomsten». Avdrag
för representationskostnader är i enlighet härmed i princip medgivet. I praxis
bär dock en viss restriktivitet iakttagits när det gäller avdrag för representationskostnader,
särskilt då fråga är om annan än rörelseidkare.

De regler, som de danska taxeringsmyndigheterna tillämpar i fråga om
avdrag för representationsutgifter kan sammanfattas på följande sätt.

För att avdrag skall medges brukar fordras att den skattskyldiges utgifter
för representation kan dokumenteras och det är till fördel för den skattskyldige,
om han kan redogöra för vilka kunder eller andra förbindelser som
representationsutgifterna avser. Beträffande representationsutgifter på resor
tillämpas särskilda regler. Om affärsinnehavare får vidkännas kostnader
för representation avseende resande kunder, bör dessa utgifter bokföras
och samtidigt på bilagor noteras med vem affärsmannen varit tillsammans.
Likaså bör upplysas vilken affärsförbindelse, som föreligger mellan affärsinnehavaren
och de personer gentemot vilka representationen utövats. Har
utgifterna bokförts med det i verkligheten utgivna beloppet, kan det komma
i fråga att den skattskyldige påföres ett belopp, som motsvarar inbesparade
levnadskostnader.

Vanligen brukar man från skattemyndigheternas sida godkänna representationskostnader,
som rörelseidkaren kan visa att han har haft i rörelsens
intresse, när dessa utgifter avser förtäring å restaurang och liknande. Däremot
är man mera återhållsam med att godkänna utgifter för representation
i hemmet. I vart fall fordras för att kostnader för representation i hem -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

met skall godkännas, att särskilda räkenskaper över sådana kostnader föres.
Sådana representationskostnader, som avser blommor och smärre gåvor
från rörelseidkaren till kunderna vid jubileum och födelsedagar in. in., brukar
normalt godkännas såsom avdragsgilla, om på verifikationerna noteras
till vem och av vilken anledning gåvorna skett.

Åtskilliga kategorier skattskyldiga brukar erhålla avdrag för representationskostnader
med vissa fasta belopp. Sålunda kan t. ex. präster erhålla
avdrag med 400 kr. om året medan prostar får avdrag med 600 kr. om året
för nödvändiga representationsutgifter. Rektorer vid folkskolor kan göra
avdrag med 200 kr. för sådana utgifter.

I de fall då direktörer och andra i aktiebolag anställda funktionärer åberopar
att de med hänsyn till sin ställning är tvungna att representera vid
vissa tillfällen godkänner skattemyndigheterna i allmänhet inte sådana yrkanden
om avdrag för representationskostnader. Man utgår nämligen ifrån
att det inte är den anställde, som har de förpliktelser han åberopar, utan att
dessa åvilar bolaget. Ofta får den anställde representationsbidrag vid sidan
av sin fasta lön men skattemyndigheterna anser sådant bidrag vara en del
av lönen. Den skattskyldige får inte utan vidare, när han har upptagit ett
representationsbidrag i sin deklaration, göra avdrag för motsvarande belopp
under hänvisning till att det gått till den avsedda utgiften. I några fall har
tillåtits att t. ex. hälften av representationsbidraget får avdras.

Vissa bestämmelser om avdrag för representationskostnader har getts i
Meddelelser fra statens ligningsdirektorat.

Finland

Inte heller i Finland har representationskostnader särskilt omnämnts i
skattelagstiftningen. Enligt 25 § i 1943 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt
må vid uppskattning av inkomst avdrag ske för kostnader för inkomstens
förvärvande och bibehållande. För sedvanlig representation i form
av måltider o. dyl. medges normalt avdrag, medan däremot avdragsrätt för
gåvor till kunder icke föreligger.

Att representationen ägt rum i hemmet utgör inte något principiellt hinder
mot avdragsrätt, men kraven på utredning om kostnaderna görs då särskilt
starkt gällande. Som representationskostnader godkännes jämväl utgifter
för presenter och uppvaktningar.

Ersättning för representationskostnader, som företag utgivit till delägarna,
får kvittas mot representationskostnader, under förutsättning att fråga
är om faktiska kostnader och icke förtäckt vinstutdelning. Beskattningsnämnderna
brukar i dylika fall infordra specifikation av kostnaderna för
att kunna bedöma avdragsrätten; förebringas ej utredning avgörs frågan
skönsmässigt.

I praxis iakttas särskild återhållsamhet då det gäller representation mot
offentlig myndighet. Högsta förvaltningsdomstolen har sålunda vägrat avdrag
för julgåvor till tjänstemän, befattningshavare vid tullväsendet, statsjärnvägarna
samt post- och telegrafverket.

Norge

Enligt norsk beskattningsrätt får den skattskyldige vid beräkning av behållen
skattepliktig intäkt göra avdrag för driftkostnader efter i stort samma
principer som enligt svensk rätt. En speciell bestämmelse gäller emellertid
för utgifter för representation och hållande av bil. Denna bestämmelse,
som infördes genom lagstiftning år 1957, återfinnes i 38 § punkten a) i
1911 års skattclov för byene och i 44 § a) skattelov for landet. Enligt lagtexten
får avdrag göras för utgifter för representation och hållande av bil
endast försåvitt ''de efter taxeringsmyndigheternas prövning befinnes ha va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

rit tvingande nödvändiga med hänsyn till den skattskyldiges förvärvsverksamhet
eller tjänsteställning. Riksskattestyret må enligt lagen ge regler om
vad som skall räknas som representationsutgift och fastställa de närmare
villkoren för avdrag.

Tidigare gällde att avdrag medgavs för utgifter av nyss angiven karaktär
med stöd av den allmänna bestämmelsen om avdrag för alla utgifter som
den skattskyldige ådragit sig för intäkternas förvärvande och bibehållande,
sammanförd med bestämmelsen om avdrag för driftkostnader och om utgifter
i samband med anställning. För rörelseidkare medgavs avdrag för representationskostnader
som bedömdes ha uppkommit i rörelsen och som
inte gick utöver vad som var vanligt enligt skick och bruk i resp. rörelse. Anställda
fick avdrag för sådana utgifter, "när representationen ålåg dem som
en tjänsteplikt. För utgifter för hållande av bil (eventuellt efter fördelning
på yrkesmässig och privat körning) fick rörelseidkare avdrag när bilen användes
i rörelsen. Löntagare tillerkändes sådant avdrag när bruk av bil
kunde anses nödvändigt med hänsyn till vederbörandes ställning eller arbete.

Genom 1957 års lagstiftning gjordes en begränsning av möjligheterna till
avdrag för nämnda utgifter. Anledningen till detta var att de tidigare gällande
reglerna i praxis utnyttjats för att täcka utgifter av privat karaktär
och i övrigt för att få avdrag utöver vad som kunde anses påkallat med hänsyn
till vederbörandes verksamhet eller ställning. Bristen på uttryckliga
bestämmelser i lagen medförde en viss osäkerhet och olikformighet i taxeringsmyndigheternas
praxis. De nu gällande bestämmelserna tar sikte på såväl
rörelseidkare som anställda. Det är nu ett villkor för avdragsrätten att
utgifterna har varit tvingande nödvändiga och taxeringsmyndigheterna har
erhållit stora befogenheter vid bedömandet av om detta villkor föreligger.

Från förarbetena till lagstiftningen må följande återges. I proposition till
Odelstinget nr 11/1957 s. 14 framhölls, att Norska Finans- och Tolldepartementet
funnit att det förelåg ett behov av en stark begränsning av avdragsrätten
på detta område. Efter de erfarenheter som taxeringsmyndigheterna
gjort var det intet tvivel om att möjligheten till avdrag för representationsutgifter
utnyttjades för att täcka också utgifter för privat umgänge och andra
utgifter av privat karaktär. Det hade visat sig en ökad tendens till att söka
utnyttja avdragsmöjligheten i största möjliga utsträckning allteftersom
kontrollen av bruttointäkterna blivit mer effektiv och skattetrycket ökat.
Det förekom också allt oftare att anställda i ledande ställning erhöll representationsbidrag
som innebar dolda lönetillägg. Spörsmålet om en begränsning
av avdragsmöjligheten hade under sådana omständigheter fått" ökad
aktualitet. Sammanlagt rörde det sig om mycket betydande belopp och en
stark begränsning av avdragsmöjligheten på detta område skulle därför kunna
få effekt både när det gällde att minska representationen och rent skattemässigt.
Sådan som utvecklingen varit hade avdraget för representationsutgifter
— tillsammans med utnyttjandet av andra avdragsmöjligheter av vissa
grupper skattskyldiga — fört till en snedvridning av skattebördan som
var ägnad att skapa missnöje inom andra grupper skattskyldiga och att undergräva
skattemoralen.

Taxeringsmyndigheterna hade i ökad utsträckning haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden och sökt att genomföra en strängare kontroll,
bl. a. genom skärpta krav på utgifternas specifikation och legitimation.
Bristen på uttryckliga bestämmelser i lagen — speciellt i fråga om avdrag
för utgifter för representation — hade emellertid medfört en viss osäkerhet
och olikformighet i taxeringsmyndigheternas praxis. Det har således förekommit
åtskillig oklarhet och tvekan om i vad mån taxeringsmyndigheterna
efter de allmänna avdragsbestämmelserna hade möjlighet att helt eller delvis
neka ett rörelsedrivande företag avdrag för representationsutgifter, vilka syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

tes ha uppkommit i syfte att förbättra rörelseresultatet, men vilka efter taxeringsmyndigheternas
bedömande inte kunde anses nödvändiga med hänsyn
till den skattskyldiges förvärvsverksamhet.

Enligt vad som framkommit av taxeringsmyndigheternas praxis och erfarenheterna
i övrigt fann departementet att det förelåg ett behov av speciella
bestämmelser om avdrag för representationsutgifter. Det var fara för sammanblandning
av förvärvsmässiga och privata utgifter på detta område och
att avdragsmöjligheten utnyttjades mer än som kunde anses skattemässigt
och samhälleligt försvarligt. Departementet fann det därför påkallat att det
utfärdades sådana bestämmelser, att möjligheten till avdrag för representationsutgifter
begränsades till de strängt nödvändiga och att taxeringsmyndigheterna
tillädes det avgörande ordet när det gällde bedömningen av detta.

Departementet fann vidare att erfarenheterna visat att det förelåg liknande
behov av speciella bestämmelser om begränsning av avdragsrätten för bilkostnader
som när det gällde representationsutgifter. I det väsentliga hänvisades
till vad som anförts i sistnämnda hänseende. Det förelåg också när det
gällde utgifter för bilkostnader en näraliggande och betänklig risk för att
avdragsrätten skulle utnyttjas utöver vad som kunde anses påkallat och försvarligt.
Betänkligheterna gällde inte bara det förhållandet att avdragsrätten
otvivelaktigt i stor utsträckning utnyttjades för att täcka också utgifter för
privatkörning och annan användning av bilen som inte kunde anses påkallad
i verksamheten, men också det förhållandet att det i många fall togs upp
avdrag för utgifter till dyrare bilar än vad som var sakligt påkallat av hänsyn
till vederbörandes förvärvsverksamhet eller ställning. Departementet
föreslog därför att på samma sätt som beträffande representationsutgifterna
avdrag skulle medges endast efter taxeringsmyndigheternas skön, om dessa
funnit att utgifterna varit tvingande nödvändiga med hänsyn till den skattskyldiges
förvärvsverksamhet eller tjänsteställning. Departementet hade när
det gällde utgifter för bil också övervägt att i lagen inta begränsande regler,
t. ex. att avdraget fick åtnjutas endast till en viss del av utgifterna (exempelvis
hälften) eller begränsades till de utgifter som skulle ha uppkommit
vid köp och användningen av en lämplig standardvagntyp. Emellertid hade
departementet kommit till att en sådan normering i lagen skulle vara vansklig
att genomföra och i många fall verka obilligt.

I en rundskrivelse från riksskattestyret nr 304 daterad den 13 december
1057 har vissa uttalanden gjorts om hur den nya lagstiftningen om avdrag
tör representationskostnader skall tillämpas. Däri framhålles inledningsvis
att representationskostnader inom näringslivet utgör utgifter, som ett företag
påtar sig för att knyta eller bevara affärsförbindelser eller för att avsluta
affärer. Det rör sig således här om utgifter som företaget har utåt gentemot
personer, som inte är knutna som medarbetare till rörelsen. Som regel består
utgifterna i värdskap vid måltider, underhållning och annan förströelse, uppvaktning,
resor och uppehållskostnader in. m. gentemot affärsförbindelser
och andra personer med vilka företaget har kontakt. Blomster- och annan
uppvaktning i form av gåvor till affärsförbindelser och liknande hänförs i enlighet
med det nu sagda till representationsutgifter.

När man skall avgöra om utgifter för representation har varit tvingande
nödvändiga för verksamheten bör hänsyn tas till att nödvändigheten av representation
kan vara mycket olika för skilda branscher och yrken och för
de enskilda företagen och personerna. Med detta för ögonen har riksskattestyret
utarbetat ett schema som skall fogas vid självdeklarationen som bilaga.

1 detta schema har utgifterna för representation uppspaltats på sex grupper,

Man har ansett att eu sådan uppde
underlätta Iaxeringsmyndiglu’

ning av representationsutgifterna skall
ernås bedömning. Av schemat framgår att

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

skattskyldiga, som yrkar avdrag för representationsutgifter in. in. med mei
än 1 000 kr., skall föra en journal över utgifterna, vilken skall inrättas med
nödvändiga konton för att schemat skall kunna ifyllas. I journalen skall noteras
vem som var närvarande vid varje särskilt tillfälle och vilka grunder
som gjorde utgifterna nödvändiga. Journalen kommer — om den är riktigt
förd — att bli av stor betydelse då de skattskyldiga skall dokumentera sina
representationskostnader för taxeringsmyndigheterna.

Det säger sig självt att den skattskyldiges uppfattning av hur nödvändigt
det var för honom att ådra sig utgifterna måste underkastas sträng kritik.
Det låter sig inte göra att dra upp fasta riktlinjer för utövande av bedömningen
därvidlag. Rent generellt kan sägas att prövningen bör vara välvilligare
då det gäller representation gentemot utlänningar än då det gäller representation
mot personer inom landet. Strängare prövning bör ske vid representation
inom samma stad eller dess närmaste omgivning än i tråga om representation
gentemot affärsförbindelser från avlägsna städer och landsdelar.
En annan allmänt giltig hållpunkt vid bedömningen är de totala representationsutgifternas
storlek sedd i förhållande till verksamhetens storlek och
art. Vidare bör hänsyn tas till hur ofta representation återkommer gentemot
samma affärsförbindelse. Eftersom utgiften skall vara tvingande nödvändig
kan det inte sällan bli fråga om att helt neka avdrag för representationsutgifter
gentemot affärsförbindelser inom samma stad. Detta kan särskilt bli
aktuellt om det gäller gamla affärsförbindelser.

De huvudsynpunkter som antytts här kan emellertid inte utan vidare läggas
till grund i de fall, där en inarbetad kutym bjuder att utgiften må räknas
som oundviklig. Man bör dock vara uppmärksam på att inte varje mer eller
mindre fast skick och bruk gör utgiften tvingande nödvändig. Som exempel
på en fast kutym när representationsutgifter kan sägas vara avdragsberättigade,
kan nämnas representation i samband med stapelavlöpning.
Men till och med här kan det bli fråga om begränsning, särskilt om antalet
gäster är orimligt stort.

Även i andra fall kan förhållandet vara att en viss representation i och för
sig är nödvändig, men att representationen har fått en orimligt stor omfattning.
I sådana fall bör taxeringsmyndigheterna endast medge avdrag med
ett rimligt belopp. Även vid representation i hemmet bör detta uppmärksammas.
Här får taxeringsmyndigheten söka bilda sig en mening om det är ett
rimligt förhållande mellan inköp av matvaror och olika slags dryckesvaror
och rökverk etc. och vad som rimligen kan beräknas ha gått åt under utövandet
av representationen. Det kan nämligen förhålla sig så att det köps in
långt mer än det som förbrukas vid det särskilda tillfället och att värden,
som övertar det som blivit kvar, på detta sätt skaffar sig extra fördelar.

I rundskrivelsen har också vissa uttalanden gjorts om representationskostnader
i förhållande till personalutgifter och reklamkostnader. I detta
hänseende framhålles bl. a. följande.

Enligt riksskattestyrets åsikt erbjuder det i allmänhet inte särskilda svårigheter
att avgöra om en bestämd utgift efter sin art bör karakteriseras som
representationsutgift eller ej. Vissa svårigheter kan dock uppkomma när dylika
utgifter skall avgränsas mot utgifter för personalvård och reklamkostnader.

Det karakteristiska för ett företags utgifter för personalvård är att de i regel
anknyter sig till välfärd såtgärder, som tar sikte på att stimulera arbetsinsatsen
eller öka ansvarsmedvetandet hos arbetare och tjänstemän eller att
knyta dem fastare till rörelsen. Som exempel nämncs utgifter för rena tjänstemanna-
och firmafester och utflykter för personalen. Kostnader för värdskap
i samband med visning av verksamheten, orientering vid kurser, arran -

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 96 år 1963

gerade för företagets medarbetare från andra städer såsom säljare och andra
anställda representanter, kan antingen vara personalutgifter eller rörelseutgifter
där avdragsrätten följer de allmänna bestämmelserna. Förplägnadsutgifter
o. dyl. gentemot agenter, kommissionärer, som inte uteslutande arbetar
i vederbörande företags tjänst, bör alltid betraktas som representationskostnader.

Gåvor till affärsförbindelser kan vara en representationskostnad men kan
också ha karaktären av en reklamkostnad. Det avgörande för skillnaden är
i allmänhet om firmanamn eller firmamärke är anbragt på gåvoföremålet
eller ej. Blommor bör således alltid hänföras till representationskostnader
när de ges till affärsförbindelser, medan bortskänkta askkoppar, reservoarpennor
etc. med firmanamn får ses som en reklamutgift. Användes vin- och
spritvaror som gåvor till affärsförbindelser bör avdrag nekas då dylika gåvor
inte kan betraktas som »tvingande nödvändiga».

Utgifter till förplägnad under jubileum bör kunna anses som representationsutgifter
i den utsträckning de kan hänföras till gäster som inte är knutna
till rörelsen, inräknat är bl. a. representanter för näringsorganisationer
och offentliga myndigheter. Mindre gåvor som delas ut vid dylika tillfällen
behandlas i linje med övriga utgifter utan hänsyn till om de bär företagets
namn eller märke.

Beträffande offentliga tjänstemäns representationskostnader har riksskattestyret
framhållit följande.

Representationskostnader för en person i tjänst utanför den privata företagsamheten
är ofta konventionellt bestämda. Enstaka högre tjänstemän i
stat och kommun har beviljats representationsbidrag. Att bidraget har beviljats
är icke något bevis för att det också går åt till tvingande nödvändig representation.
Taxeringsmyndigheterna må också här utöva kritik vid prövningen
av de yrkade avdragen. Bestämmelserna om journalföring av representationsutgifter
har således tillämpning även här.

I fråga om följderna av redovisningen av representationskostnader har
riksskattestyret uttalat, att om journalen över sådana kostnader är otillfredsställande
förd skall den inte ha nämnvärt bevisvärde och taxeringsmyndigheterna
bör iaktta restriktivitet och eventuellt helt neka avdrag. De belopp som
inte anses kunna godtas skall återföras till beskattning hos den privata näringsidkaren
eller hos vederbörande bolag. År förhållandena sådana att en
tjänsteman i rörelsen kan antas ha uppburit beloppen, t. ex. i det fall då det
utbetalts större belopp till honom än vad som kan antas ha gått åt till representationen,
skall det överskjutande anses som intäkt för tjänstemannen i
fråga.

England

I England medges avdrag för representationskostnader efter i stort sett
samma grunder som i Sverige. Den som yrkar avdrag för representationskostnader
skall vara beredd styrka kostnaderna med anteckningar i skälig
omfattning om dels de belopp som utgetts vid de olika tillfällena, dels arten
av representationen, dels de personer gentemot vilka representation utövats,
dels ock skälen för representationen.

På senare tid har ifrågasatts om de förhållandevis vidsträckta möjligheterna
till avdrag för representationskostnader bör bibehållas. Sålunda har finansminister
Selwyn Lloyd i sitt budgetförslag den 17 april 1961 om dessa
spörsmål anfört följande.

».Tåg är mycket bekymrad över frågan om avdrag för omkostnader och beskattningen
av förmåner åt direktörer och andra ledande befattningshavare
i företag. Frågan om representation sammanhänger intimt härmed. EU stort

Kiingl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

antal företag för i detta hänseende en strikt politik, och vad jag nu säger
avser icke dem. Jag är också införstådd med, att då det gäller exportaffärer,
representation är nödvändig mot utländska kunder.

Jag tror emellertid, att det ligger en hel del i misstanken, att en del s. k.
representation går längre än vad rent affärsmässiga hänsyn motiverar. Detta
är både ur affärsmässig och social synpunkt osunt. Jag uppmanar därför
vederbörande att allvarligt överväga, om man inte kan — utan att det behöver
återverka på rörelseresultatet — vidta vissa inskränkningar i graden och
omfattningen av representationen. Det är här fråga om problem, som det
är svårt att komma tillrätta med lagstiftningsvägen, men jag skall återkomma
till frågan nästa år och vill inte utesluta möjligheten av lagstiftningsåtgärd
då.»

Samtidigt tog finansminister Sehvyn Lloyd upp frågan om avdrag för bilkostnader
och för utgifter under resor. I fråga om bilkostnadsavdrag anförde
finansministern:

»Jag har anmodat beskattningsmyndigheterna att med ändring av praxis
beräkna årliga värdet av nyttjandet av bil till 12,5 % av bilens ursprungliga
kostnad mot nu 9 %. Vad som belöper å privat bruk skall beräknas med
hänsyn härtill.

Jag ämnar vidare föreslå en begränsning i rätten att göra avdrag för kostnader
för personbilar använda av affärsmän och yrkesutövare så att avdraget
beräknas på en inköpskostnad av maximum 2 000 pund för bil. Om någon
önskar använda en bil i dyrare prisläge, anser jag det icke oskäligt, att
han själv får stå för den del av kostnaden, som överstiger 2 000 pund. Sistnämnda
del av kostnaden bör icke få övervältras på staten.»

Västtyskland

I Västtyskland blev frågan om avdrag för representationskostnader och
andra liknande kostnader föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder under
ar 1960. De nya reglerna tillämpas fr. o. m. ingången av år 1961. Innan dess
gällde följande regler för behandlingen i beskattningshänseende av representationskostnader
och liknande.

Vid beräkning av den skattepliktiga inkomsten av en förvärvsverksamhet
ägde den skattskyldige göra avdrag för driftkostnader, d. v. s. utgifter som
föranletts av verksamheten. En inskränkning fanns emellertid i det att om
driftkostnaderna berörde den skattskyldiges livsföring eller andra personers
livsföring fick kostnaderna vid inkomstberäkningen inte medtas, om de enligt
köpmannased var att anse såsom otillbörliga. Den 30 april 1960 framlade
förbundsregeringen ett förslag till ändring i vissa delar av 1958 års Einkommensteuergesetz
(EStG 1958). Därvid föreslogs också ändring av den nyssnämnda
bestämmelsen, vilken återfinns i 4 § 4) EStG.

Enligt förslaget skulle vid inkomstberäkningen hänsyn inte tas till kostnader
för gåvor till personer, som inte står i anställningsförhållande till den
skattskyldige; dock skulle kostnader för reklamgåvor av ringa värde få avdras.
Till avdragsgilla driftkostnader skulle inte heller hänföras kostnader
för sådana den skattskyldiges anordningar, som tjänade till att förpläga
eller härbärgera personer utanför de anställdas krets, och kostnader för
arrende för eller utövande av jakt eller fiske eller för båtfärder och värdskap
i sammanhang därmed, såvida fråga inte varit om utgifter som ett led i den
skattskyldiges verksamhet, avseende uthyrning av gäststugor och upplåtelse
av jakt och fiske etc. Detsamma skulle gälla kostnader för liknande ändamål.
Andra kostnader, vilka avsett den skatt skyldiges eller andra personers
livsföring, skulle undantas vid inkomstberäkningen i den mån de enligt allmän
affärsuppfattning under hänsynstagande till grundsatsen om en sparsam
hushållning var att anse såsom otillbörliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr .96 ur 1963

Som motivering till förslaget om lagstiftningsingripande framhöll finansministern
bl. a. att den kraftiga stegringen av levnadsstandarden under de
senaste åren lett till att åtskilliga företagare vid utövandet av representation
i rörelsen, såsom vid förplägning av affärsvänner, underhållande tillställningar,
tillhandahållande av logi och bekostande av affärsresor, utrustning
av affärslokaler o. s. v. drivit upp kostnaden till en utomordentligt hög nivå.
Uenna med öknamnet »Spesenunwesen» kännetecknade överdrivna kostnadsnivå
har väckt anstöt i vida kretsar av befolkningen och blivit till en offentlig
skandal. Det är erforderligt att i skatterättvisans och den samhälleliga
fredens intresse dessa kostnader inte längre genom avdrag som omkostnad
övervältras från den skattepliktiga rörelsevinsten på allmänheten.

Behovet att bjuda affärsvänner eller i annan form genom representation
förvärva kunder är högst olika för skilda slag av förvärvsverksamhet. Det är
därför inte en användbar utväg att uppställa ett generellt förbud mot avdrag
för omkostnader för förplägnad eller underhållande av affärsvänner och
inte heller för resekostnader, ty därmed skulle också bli omöjligt att göra
avdrag för sådana representationskostnader och övriga hithörande utgifter,
som ligger inom en rimlig ram eller t. o. m. kan anses vara affärsmässigt
sett nödvändiga.

De ifrågasatta ändringarna blev föremål för kritik i olika hänseenden,
även om behov av åtgärder i allmänhet ansågs föreligga. Innan förslaget
framlades för förbundsdagen framhöll förbundsrådet vid sin förberedande
granskning att orden »under hänsynstagande till grundsatsen om eu sparsam
hushållning» borde utgå. Detta motiverades med att en dylik regel skulle
öka de icke önskvärda motsättningarna mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna,
eftersom det inte var möjligt att med denna avfattning
göra någon objektiv bedömning och den inrymde alltför stort spelrum för
det subjektiva momentet. Det kunde inte heller vara taxeringsmyndigheternas
uppgift att göra en överprövning av företagarens utövande av värdskap i
vad gällde iakttagande av sparsamhet.

Sedan förslaget av förbundsregeringen framlagts i oförändrat skick för
förbundsdagen, blev det i den allmänna debatten där kritiserat främst för att
de valda formuleringarna var hållna i alltför allmänna ordalag. Lagutkastet
blev under behandlingen av finansutskottet ändrat i flera viktiga hänseenden.
Finansutskottet ansåg det vara erforderligt att den ifrågasatta inskränkningen
av avdragsrätten kom till stånd då det gällde sådana utgifter i rörelse,
som berörde livsföringen, i synnerhet gåvor, vartill också mutor och
bestickning hänfördes. Utskottet föreslog en klarare avgränsning av de
inte avdragsgilla utgifterna.

För avdragsrätt för gåvor ansåg utskottet det vara ändamålsenligt att
fastställa en värdegräns i lagen och att därvid tillåta avdrag för gåvor såsom
driftkostnader blott i den mån värdet av gåvor till en och samme mottagare
under ett verksamhetsår inte överstiger 100 DM. Vidare föreslogs att denna
avdragsgilla värdegräns inte bara skulle inskränkas till reklamgåvor utan
helt allmänt utsträckas till alla sorters gåvor. Utskottet hade efter ingående
diskussion ansett sig inte böra föreslå en olika avdragsrätt, allteftersom
mottagaren är en tysk eller en utlänning.

Utskottet ansåg vidare erforderligt — trots vissa betänkligheter beträffande
det praktiska genomförandet — alt den i regeringsutkastet ifrågasatta
personkretsen, till vilken gåvor i obegränsad omfattning skulle kunna ges direkt,
utvidgades och att förutom arbetstagare i denna krets också inbegreps
personer, som på grund av en överenskommelse rörande arbete eller agentur
stöd i ständig affärsförbindelse med den skattskyldige.

I fråga om den föreslagna avdragsrätten för kostnader för gäststugor före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

slog utskottet, att förbudet mot avdrag skulle inskränkas till sådana gäststugor
som låg utanför den skattskyldiges verksamhetsort. Under begreppet
verksamhetsort föll då också filialer och driftställen med en viss självständighet.

Det av regeringen föreslagna förbudet mot avdrag för »liknande ändamal»
ansåg utskottet vara alltför vittgående och alltför oklart i fråga om formuleringen.
Utskottet föreslog därför att man skulle avstå från ett allmänt förbud
mot avdrag för kostnader »för liknande ändamål» och i stället nöja sig med
ett förbud mot avdrag för »liknande kostnader» inom den trängre kretsen
avseende kostnader för jakt, fiske och utnyttjande av motor- och segeljakter.

Utskottet anslöt sig vidare till uppfattningen att ett hänsynstagande till
grundsatsen om en sparsam hushållning inte borde införas som ett ytterligare
rekvisit. För att underlätta arbetet med prövningen av driftutgifter,
som berörde livsföringen, ansåg utskottet det dock vara ändamålsenligt att
sådana kostnader fördes för sig och skildes från övriga driftutgifter. För att
också låta detta få praktisk giltighet syntes det erforderligt att avdragsrätten
för sådana kostnader gjordes beroende av att de fördes för sig.

Den av finansutskottet föreslagna utformningen av 4 § 4) EStG antogs sedermera
av förbundsdagen och gäller fr. o. m. 1961 års ingång.

Amerikas förenta stater

I Amerikas förenta stater har frågan om avdrag vid beskattningen för representationskostnader
och vissa andra närbesläktade kostnader nyligen
aktualiserats. Fn undersökning gjordes genom Treasury Department i slutet
av år 1960 och början av år 1961, vilken undersökning resulterade i en
»study on entertainment expenses» fogad som bil. 5 till presidentens skattebudskap
den 3 maj 1961. Däri har redovisats ett antal olika exempel på fall,
då avdragsfrågan varit tveksam, eller vilka eljest tett sig säregna. Sammanfattningsvis
uttalas att problemen inte kan lösas genom en strängare behandling
i bevisningshänseende. Genom en sådan är det endast möjligt att få fram
verifikationer och redogörelser för ändamålet med utgifterna. Emellertid visar
undersökningen att sådana uppgifter föreligger i ett stort antal fall och
då uppgiften finns medger gällande lagstiftning att representationskostnaderna
avdras i sin helhet. När gällande rätt tillåter avdrag för kostnader för en
safariexpedition till Afrika avseende en jaktentusiast och hans hustru på den
grund att safarin ersatte annonsering för mjölk, kan man inte räkna med att
taxeringsmyndigheterna skall med framgång kunna ifrågasätta nödvändigheten
ur affärssynpunkt att företa andjakter eller nattklubbsbesök med affärsförbindelser.

De otillfredsställande förhållandena på området föranleder presidenten
att i förenämnda budskap föreslå kongressen att avdrag helt skulle vägras
för kostnader för representation och kostnader för underhåll av särskilda
inventarier avsedda för representation, t. ex. jakter och jaktstugor. Som skäl
härför framhölls att under de senaste åren rätten till avdrag för representationsutlägg
missbrukats. Det hade t. ex. blivit alltför vanligt, att personliga
utgifter överfördes på företagen. Tiden vore nu kommen att se till att
de amerikanska skattelagarna icke uppmuntrade till ett lyxigt leverne på statens
bekostnad. Uttrycket »det är avdragsgillt» borde försvinna. Därför borde
reglerna skärpas i fråga om avdragsrätten för representation, affärsgåvor,
affärsresor i förening med semester o. s. v. De skärpta bestämmelserna skulle
också leda till ökade statsinkomster på 250 miljoner dollar om året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Bilaga 3

Av skattelagsssakkunniga gjord förteckning över olika slag av
representationsutgifter

Uttrycket »representation» har en ganska obestämd innebörd. Därunder
brukar, särskilt då det gäller avdrag vid taxering, innefattas utgifter av olika
slag, som emellertid har det gemensamt, att de i allmänhet är av samma beskaffenhet
som levnadskostnader och därför lätt kan förväxlas och sammanblandas
med sådana kostnader.

För att ge en överblick över de olika slag av utgifter, som avses med utredningen,
har de sakkunniga uppgjort följande schematiska förteckning
över utgifter, vilka brukar förekomma bland avdragen för representationskostnader
eller vilka eljest är av den art, att det ofta vållar svårigheter att
bedöma om de bör betraktas såsom levnadskostnader eller såsom omkostnader
i förvärvskälla.

1. Kostnader för måltider, dryckesvaror, tobaksvaror m. m. å restauranger
och andra näringsställen.

2. Kostnader för måltider, dryckesvaror, tobaksvaror m. m. i hemmet.

3. Bostadskostnader, vilka uppges delvis bero på att skattskyldig måste
ha en större eller dyrare bostad för att kunna ta emot gäster.

4. Utgifter för hembiträden, serverings- och städhjälp o. dyl., som uppges
ha erfordrats för mottagande av gäster.

5. Arbeten å fastighet, exempelvis för reparationer o. dyl., som företag bekostat
för anställds fastighet och som uppges vara föranledda av den anställdes
representationsskyldighet.

6. Utgifter för skattskyldigs egna fastigheter, även sommarställen, sportstugor
o. dyl., i den mån utgifterna uppges vara föranledda av representation.

7. Utgifter för lustjakter och motorbåtar. (Ibland uppges att farkosterna
anskaffats dels för representation och dels i spekulationssyfte för försäljning.
)

8. Kostnader för logi å hotell e. dyl.

9. Utgifter för vistelse å hotell, pensionat o. dyl.

10. Utgifter för teaterbiljetter, biljetter till idrottstävlingar (även professionella
sådana) och andra utgifter för underhållning och förströelse.

11. Utgifter för resor av olika slag, även flygresor, inom och utom riket,
enbart för rekreation eller förströelse.

12. Utgifter för resor, som uppges ha samband med förvärvsverksamhet
men som med hänsyn till tid, då de företagits, färdväg o. dyl. kan antas helt
eller till väsentlig del ha företagits i rekreations- eller förströelsesyfte.

10. Utgifter för resor, som uppges företagna i studiesyfte e. dyl. men där
sambandet mellan resan och förvärvsverksamheten är mera lösligt eller de
uppgivna studierna är av mera allmän karaktär.

14. Utgifter för hustrurs deltagande i resor och representation.

15. Utgifter för barns och andra anhörigas resor, utlandsvistelse o. dyl., då
resorna helt eller till väsentlig del företagits för utbildning, språkstudier
rekreation e. dyl.

16. Utgifter för personbilar, då bilarna inte uteslutande användes för resor
i samband med förvärvsverksamhetens utövande.

17. Jubileumsfester vid företags årsjubileer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

18. Fester vid företagares eller företagsintressents jubileum.

19. Fester vid invigning av anläggning, öppnande av viss verksamhet, sjösättning
av fartyg o. dyl.

20. Firmafester (enbart för personal eller för personal och kunder).

21. Gåvor till kunder och därmed jämförliga mottagare:

a) gåvor av mindre värde såsom konfityrer, blommor o. dyl.,

b) gåvor av matvaror, nyttoartiklar o. dyl. eller kontanter,

c) gåvor på bemärkelsedagar av mera betydande värde (alltså i annan
form än blommor o. dyl.),

d) gåvor av i huvudsak reklamkaraktär, exempelvis almanackor o. dyl.

e) gåvor i samband med vissa tjänster, exempelvis s. k. sjösättningssmycken.

22. Gåvor till välgörande eller liknande ändamål.

23. Utgifter för hobbybetonad verksamhet, såsom travsport, trädgårdsodling
m. m., där utgifterna överstiger intäkterna och avdrag för underskott
yrkas.

Värdskap och gästfrihet, som åsyftas i förestående uppställning, kan te
sig olika beroende på vem representationen eller givmildheten riktar sig
mot. I regel torde värdskapet eller givmildheten tillgodokomma person, tillhörande
någon av följande kategorier:

1) den skattskyldige själv eller, då den skattskyldige är ett företag, intressent
i företaget,

2) anhörig till den skattskyldige,

3) umgängesvänner till den skattskyldige,

4) kunder till den skattskyldige eller personer, som är anställda hos kunderna,

5) personer i tjänst hos myndigheter, med vilka den skattskyldige har eller
vill inleda affärsförbindelser,

6) personer i officiell eller därmed jämförlig ställning,

7) personal hos den skattskyldige,

8) personal i det företag, hos vilket den skattskyldige är anställd.

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningstext ............................................ 2

1. Inledning .............................................. 5

It. Gällande rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter
............................................ 7

III. De sakkunnigas förslag .................................. 10

Behovet av avdragsregler .............................. 10

Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning .... 12

De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse .. 18

De sakkunnigas förslag rörande representation i tjänst .... 24

Deklarations- och uppgiftsskyldighet .................... 26

IV. Remissyttrandena ........................................ 27

Allmänna synpunkter .................................. 27

Avdragsreglernas utformning .......................... 34

Deklarations- och uppgiftsskyldighet ................ 44

V. Departementschefen ...................................... 48

Bilagor ...................................................... 55

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630302