Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Proposition 1948:94)

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillägg till kyrkolagen, m. mgiven Stockholms slott
den 20 februari 19^8.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
ävensom Kungl. Maj :ts skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946,
nr 9, och kyrkomötets skrivelse den 6 december 1946, nr 25, vill Kungl.
Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, härvid fogade, av kyrkomötet för dess
del antagna förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen, och

2) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om
domkapitel,

dels, likaledes jämlikt § 87 regeringsformen, härvid fogade förslag till

3) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall,

dels ock de vid Kungl. Maj :ts skrivelse till kyrkomötet fogade, av kyrkomötet
godkända förslagen till

4) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr
141 s. 35) om emeritilöner för präster, samt

5) förordning om ändrad lydelse av punkt 18 :o förordningen den 27
november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innebär, att prästers ämbetsbrott i likhet med ämbetsbrott
av andra tjänstemän skola bedömas enligt 25 kap. strafflagen och att mål
härom skola upptagas av de allmänna domstolarna. Domkapitlens nuvarande
domsrätt över prästerna skall sålunda upphöra; domkapitlen skola
emellertid utöva disciplinära befogenheter. Beträffande innehållet i övrigt
hänvisas till s. 36—42.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Där någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller
eljest i allmän tjänst, övergiver kyrkans lära, vare han pliktig att avgå
från befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den
13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall
den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets
förhållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och
förkovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas
behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården
inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet
jämväl låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta
med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet.
Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad
kyrklig ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets äm -

Kunffl. Maj:ts proposition nr 94.

betsförvaltning och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden
med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad
därom i lag eller eljest är stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt
stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under
domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning
eller suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,
skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,
under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt
i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet
för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från
utövningen av befattningen.

Har domkapitel fattat beslut om suspension av prästerlig befattningshavare,
äger domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga
honom från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av
sin befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner
efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande
dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet
eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.
Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,
varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
förklarats fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet,
äger domkapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill
dess han åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att
utöva prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från
utövningen av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon
sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom
präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss
tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet
för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den
grund att han övergivit svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som övergivit svenska kyrkans lära och
avgått från befattningen, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet.
Samma lag vare om annan präst som övergivit svenska kyrkans lära.

G mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i
2—5 inom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en
månad från det han erhöll del av beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av
klagan, där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir
den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i
13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel
för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart
av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare
för ämbetsbrott.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.
sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för
ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den 10 juli
1947 (nr 634) om fullföljd av talan från domkapitel in. m. samt vad kyrkolagen
och andra författningar innehålla om domsrätt för domkapitel
över lärarpersonal vid läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i
lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Åsidosätter vigselförrättare vad honom i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt
straff som i 25 kap. 4 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 november 1915 (nr 433) om
ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Nr 9.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om
tillägg till kyrkolagen m. m.; given Stockholms slott
den 1 november 19b6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed från kyrkomötet inhämta

dels yttrande huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag till
lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel,

dels ock yttrande över bifogade förslag till lag angående ändrad lydelse av
7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och
till förordning om ändrad lydelse av punkt 18 :o förordningen den 27 november
1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan
eller eljest i allmän tjänst, från kyrkans lära, vare han pliktig att avgå från
befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (ur 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den
13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall
den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden
samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran.
Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas
behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården
inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta
sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga
organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet
tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning
iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne
ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å
stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är
stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under
domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller
suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,
skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,
under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt
i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för
tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen
av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin
befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner
efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande
dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet
eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.
Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,
varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats
fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger
domkapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill dess han
åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att utöva
prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen
av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon
sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom
präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid,
ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet
för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den
grund att han avfallit från svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som avfallit från svenska kyrkans lära och
avgått från befattningen, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet.
Samma lag vare om annan präst som avfallit från svenska kyrkans lära.

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—
5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom besvär,
vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en månad
från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan,
där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

20 §.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.
sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för
ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den
om fullföljd av talan från domkapitel in. m. samt vad kyrkolagen och andra
författningar innehålla om domsrätt för domkapitel över lärarpersonal vid
läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner
för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön förskyllt avsättning
från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans rätt
till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936
(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936
med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av
prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall
vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava förskyllt
avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad
beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj ds proposition nr 94 (Bilagor).

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 19b6.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådet Quensel och med t. f. chefen för finansdepartementet,
statsrådet Ericsson, fråga angående ändrad lagstiftning om
ämbetsbrott av präst.

Föredraganden anför följande.

I samband med att straffrättskommittén den 30 november 1944 avlämnade
betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
(SOU 1944: 69) förklarade sig kommittén ämna framlägga särskilt
betänkande om därmed sammanhängande ändringar i lagen den 8 mars
1889 om straff för ämbetsbrott av präst. Vid utredningen rörande sistnämnda
ämne har kommittén utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, tillika
ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal samt hovrättsrådet
Nils Beckman, tillika sekreterare, varjämte hovrättsassessorn Sture
Petrén tjänstgjort såsom biträdande sekreterare. Utredningen har verkställts
i samråd med biskopen John Cullberg, vilken den 10 februari 1945
utsetts att på kallelse av ordföranden deltaga i kommitténs överläggningar.
Kommittén har vidare samrått, beträffande frågor av kyrklig betydelse med
biskopen Edvard Rodhe, beträffande processuella frågor med förutvarande
sekreteraren i processlagberedningen, hovrättsassessorn Sven Strömberg, vilken
inom justitiedepartementet tillkallats för frågor av processuell beskaffenhet,
samt beträffande frågor rörande dissenterlagskommitténs verksamhetsområde
med dess ordförande, f. d. hovrättsrådet friherre Henric Johan Nordenskjöld.
Av övriga till deltagande i straffrättskommitténs överläggningar
utsedda ha för den nu ifrågavarande utredningen tillkallats ledamoten av
riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen Axel Lindqvist, ledamoten
av riksdagens första kammare f. d. landshövdingen Sigfrid Nathanael Linnér,
landsfogden Gustaf Persson, advokaten friherre Georg Stjernstedt och ledamoten
av riksdagens andra kammare hemmansägaren Oscar Werner. Kommittén
har den 15 juni 1945 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning
om ämbetsbrott av präst (SOU 1945: 29).

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Utlåtanden över förslaget ha efter remiss avgivits av justitiekansler sämbetet,
rikets hovrätter och domkapitel, teologiska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund, allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfogdar
och Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges stadsdomare, vilken
även erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke begagnat sig härav.

Sedan förslaget varit föremål för överarbetning inom departementet, anhåller
jag nu att få anmäla detsamma samt härvid lämna följande redogörelse.

Huvuddragen i kommittdförslaget.

Gällande bestämmelser om ämbetsbrott av präst såväl straffrättsliga som
processuella återfinnas väsentligen i lagen den 8 mars 1889 om straff för
ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. Enligt denna lag
skola vissa uppräknade ämbetsbrott av präst bedömas efter allmän strafflag
och av världslig domstol, medan de övriga äro behandlade i särskilda straffbestämmelser
och skola upptagas i första instans av domkapitel, varifrån
klagan föres hos hovrätt. I straffrättsligt hänseende är en omarbetning av
dessa bestämmelser påkallad till följd av den nyreglering av strafflagens
stadganden om ämbetsbrott, som kommittén förordat i sitt betänkande angående
ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Vad angår
de processuella reglerna, är det sedan länge allmänt erkänt, att de äro
föråldrade och i trängande behov av reformering. Processlagberedningen
har också förklarat sig förutsätta, att den processuella frågan skulle utredas
i samband med straffrättskommitténs omarbetning av straffbestämmelserna
(SOU 1944: 10 s. 13—17). I överensstämmelse härmed har straffrättskommittén
föreslagit en revision av såväl de straffrättsliga som de processuella
bestämmelserna om ämbetsbrott av präst.

Kommittén har utgått från att ämbetsbrott av präst borde bedömas efter
samma straffbud och i samma ordning som andra ämbetsbrott, i den mån
icke särskilda förhållanden annat föranleda. Enligt kommittéförslaget skola
sålunda ämbetsbrott av präst i regel liksom andra ämbetsbrott bedömas efter
allmän strafflag och av allmän domstol. Domkapitlet har i förslaget erhållit
inflytande på annat sätt, nämligen genom befogenhet att i disciplinär ordning
tilldela varning eller ådöma suspension på högst sex månader och taga
initiativ till väckande eller fullföljande av åtal vid allmän domstol.

Vid sidan av de nu återgivna bestämmelserna har kommittén funnit
särbestämmelser om ämbetsbrott av präst erforderliga allenast såvitt angår
lära och leverne. Kommittén har sålunda till en början upptagit särskilda
straffbestämmelser för präst, som avfaller från svenska kyrkans lära,
utsprider däremot stridande lärosatser eller bryter mot bestämmelser om
kyrkans ordning. Dessa brott har kommittén föreslagit skola upptagas omedelbart
i hovrätt, vilken därvid skulle bestå utav tre av hovrättens vanliga
ledamöter jämte två särskilt tillkallade bisittare med kyrklig-teologisk sakkunskap.
Beträffande levernet bar kommittén funnit motiverat att liksom

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

hittills ställa särskilt stora krav på präster och har därför föreslagit en bestämmelse
om att förhållande i levernet, varigenom präst sätter i fara sin
värdighet eller lämplighet som präst, skall bedömas som tjänstefel. Däremot
har kommittén icke ansett påkallat, att mål härom skulle handläggas
annorledes än i vanlig ordning av de allmänna domstolarna.

Straffen för ämbetsbrott av präst äro för närvarande varning, suspension
och avsättning. Enligt kommittéförslaget skall varningsinstitutet hänföras
till disciplinärförfarandet samt suspensions- och avsättningsstraffen erhålla
en förändrad innebörd. Nu innebära de för präst förlust av såväl prästämbetet
som den särskilda tjänst, han inom kyrkan innehar. Enligt kommitténs
förslag skall skiljandet från själva prästämbetet ej ankomma på allmän
domstol utan på domkapitlet.

Samtliga i det föregående berörda bestämmelser ha av kommittén föreslagits
upptagna i en ny lag om ansvar för ämbetsbrott av
präst. Beträffande den som är prästvigd men icke innehar någon prästerlig
befattning erfordras enligt kommittéförslaget en särskild bestämmelse
om ämbetsansvar vid förrättande av vigsel, vilken särbestämmelse av kommittén
inrymts i en föreslagen ny lag om ämbetsansvar för vigselförrättare
i vissa fall, avsedd att träda i stället för lagen den
12 november 1915 i ämnet. Härutöver innefattar betänkandet även förslag
till lag om ändring i lagen den 13 november 1936 om
domkapitel. Lagförslagen fogas såsom bilaga till protokollet i detta
ärende.

I de flesta av yttrandena över kommittéförslaget har dettas allmänna
utformning godtagits. I några yttranden har likväl den föreslagna nya lagen
om ansvar för ämbetsbrott av präst i dess helhet avstyrkts. Presidenten i
hovrätten över Skåne och Blekinge K. J. Schlyter har sålunda i särskilt yttrande,
fogat vid hovrättens utlåtande över kommittéförslaget, uttalat sig för
att straffrättsliga särbestämmelser rörande ämbetsbrott av präst skulle kunna
undvaras. Vad först anginge avfall, borde sådant rätteligen icke betraktas
som ett brott, och kyrkans intresse av att kunna avlägsna prästerliga befattningshavare,
som frånträtt svenska kyrkans lära, borde följaktligen tillgodoses
på annat sätt än genom en straffbestämmelse. I sådant hänseende
kunde hänvisas till att 15 § förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare gåve möjlighet härtill i det praktiskt viktiga fallet
att prästen utträdde ur svenska kyrkan. Det borde undersökas, huruvida icke
detta lagstadgande kunde erhålla sådan utvidgning att det tillgodosåge kyrkans
behov av att kunna från prästerlig befattning skilja även den som kunde
sägas ha »avfallit» från kyrkans lära på annat sätt, t. ex. när avfallet
komme till uttryck genom egen bekännelse inför domkapitlet eller liknande
åtgärd. Därest avfallet manifesterades genom förkunnande av läror, stridande
mot kyrkans, eller genom annan offentlig demonstration, utgjorde
detta tjänstefel för vilket inträdde ämbetsansvar. Att skilja präst med ändrad
trosuppfattning från hans tjänst torde för övrigt icke alltid vara nöd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

vändigt. De kyrkliga intressena kunde nämligen bliva tillgodosedda, om
lämplig myndighet erhölle befogenhet att placera vederbörande — såsom
samvetsöm — i annan kyrklig verksamhet, exempelvis med uppgifter inom
folkbokföringen. Även tvångspensionering syntes kunna övervägas. Beträffande
de av kommittén i övrigt upptagna särskilda straffbestämmelserna för
präster vore det utan tvivel av värde att de med prästämbete och prästerlig
befattning förenade särskilda förpliktelserna uttryckligen angåves i någon
författning. Något vägande skäl varför bestämmelser härom skulle placeras
i strafflag hade dock icke angivits. Det syntes lämpligare, att samtliga sådana
bestämmelser — i likhet med vad som gällde för andra tjänstemän
infördes i författning, reglerande vederbörandes tjänst, exempelvis i kyrkolagen.
I sådant fall bleve stadgandet om tjänstefel i 25 kap. allmänna strafflagen
direkt tillämpligt. Vad slutligen anginge de i den föreslagna lagen
upptagna processuella bestämmelserna måste stadgandet om prästerliga ledamöter
i hovrätt vid handläggningen av vissa mål om ämbetsbrott av präst
bestämt avstyrkas. Övriga föreslagna processuella stadganden förefölle att
kunna inarbetas antingen i rättegångsbalken eller i lagen om domkapitel.
Sistnämnda lag syntes vidare vara den naturliga platsen för de föreslagna
disciplinära bestämmelserna. Även föreningen Sveriges häradshövdingar
har funnit, att präst som avfallit från svenska kyrkans lära borde kunna
skiljas från sin tjänst genom administrativt förfarande samt att, i den mån
prästernas åligganden och förutsättningarna för innehav av prästerlig tjänst
eljest ej vore tillräckligt tydligt angivna i gällande författningar eller instruktioner,
förhållandet syntes böra avhjälpas genom kompletteringar i
dessa men icke genom för sådant ändamål tillkomna bestämmelser i särskild
strafflag. Av den föreslagna lagens innehåll i övrigt avstyrktes bestämmelsen
om prästerliga ledamöter i hovrätt, medan återstående stadganden i lagen
syntes antingen kunna inarbetas i rättegångsbalken eller också meddelas i
administrativ ordning.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har mot kommittéförslaget
anmärkt, att det icke vore försett med en historisk framställning av
den föregående utvecklingen som skulle ha gjort det lättare att bedöma vad
kommittén föreslagit och att kommittén icke tagit hänsyn till den lagstiftning
på hithörande område som funnes i de andra nordiska länderna. I sistnämnda
hänseende hade särskilt bort uppmärksammas utvecklingen i Finland,
varest lagstiftningen liksom i Sverige haft 1686 års svenska kyrkolag
till utgångspunkt. Beträffande de grundläggande bestämmelserna i förslaget
har fakulteten vidare ifrågasatt, huruvida icke domkapitlet borde bibehållas
som första instans för mål angående ämbetsbrott av präst.

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslaget till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst.

Inledande bestämmelse.

Kommittén har ansett lämpligt att under 1 § angiva vilka grupper av frågor
som regleras i lagen. Rent straffrättsliga frågor behandlas i 2 och 3 §§.
De där givna bestämmelserna avse emellertid blott vissa särskilda fall. I
övrigt skola de allmänna bestämmelserna om ämbetsbrott gälla. Detta har
kommit till uttryck i 1 § första stycket, varest upptagits föreskriften att
den som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan skall, med iakttagande
av vad i 2 och 3 § § stadgas, vara underkastad ämbetsansvar enligt
allmän lag. Därefter följer en hänvisning till de längre fram i lagen upptagna
bestämmelserna om domkapitlens nya disciplinära befogenheter, i det
såsom andra stycke i 1 § stadgas, att domkapitlet också skall äga att tilldela
prästerlig befattningshavare varning eller suspension eller avstänga honom
från tjänstgöring efter vad i 4 och 6 §§ sägs, dock att vad där stadgas ej
skall gälla biskop. Slutligen har i 1 § tredje stycket klargjorts, att präst inom
svenska kyrkan får skiljas eller avstängas från själva prästämbetet allenast
efter de regler om domkapitlets befogenhet härutinnan, som meddelas i 7 §.

I anledning av 1 § i förslaget har Linköpings domkapitel anmärkt, alt uttrycket
»den som innehar prästerlig befattning» icke på ett tillfredsställande
sätt täckte särskilt en kategori av extra ordinarie prästmän, nämligen de s. k.
ämbetsbiträdena, vilka förordnades att biträda en ordinarie prästman vid
uppehållande av dennes befattning. Även Göteborgs domkapitel har funnit
ett förtydligande av uttrycket »prästerlig befattning» vara erforderligt.
Tveksamhet kunde nämligen uppstå, hur det skulle förfaras med icke ordinarie
tjänstinnehavare, som endast vore förordnad att tillsvidare uppehålla
viss tjänst, t. ex. såsom pastoratsadjunkt. Därest sådan befattningshavare
dömdes befattningen förlustig, syntes enligt förslaget i och för sig
intet formellt hinder föreligga för domkapitlet att omedelbart giva honom
nytt förordnande. Luleå domkapitel har uttalat, att av lagtexten klart borde
framgå, huruvida här avsåges även tjänstgörande extra ordinarie präst såsom
pastoratsadjunkt samt kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkt.

Avfall från kyrkans lära.

Enligt 2 § i förslaget skall prästerlig befattningshavare som avfaller från
svenska kyrkans lära dömas befattningen förlustig. Stadgandet ansluter sig
till 14 § i den nu gällande lagen, varest föreskrives att om präst avfaller från
svenska kyrkans lära, han av domkapitlet skall skiljas från prästämbetet och
den särskilda tjänst han innehar inom kyrkan. Kommittén har funnit, att
bestämmelser härom måste bibehållas i den nya lagen. Skiljandet från
själva prästämbetet skall emellertid i detta liksom i övriga fall ankomma
på domkapitlet i administrativ ordning. Skiljandet från tjänsten inom kyrkan
har kommittén däremot med hänsyn till grundlagens bud i § 36 regeringsformen
ansett böra ske i den för brottmål stadgade ordningen, ehuru

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

här egentligen ej vore fråga om något brott utan snarare om ett förhållande
jämförbart med det i 25 kap. strafflagen omförmälda att en ämbets- eller
tjänsteman vore borta utan att kunna anträffas.

Gentemot den nu ifrågavarande paragrafen ha presidenten Schlyter och
föreningen Sveriges häradshövdingar, på sätt förut under redogörelsen för
huvuddragen i kommittéförslaget omtalats, erinrat att avfall från svenska
kyrkans lära icke borde uppfattas såsom ett brott och föranleda straffrättslig
reaktion. Åt enahanda uppfattning har hovrätten för Övre Norrland givit
uttryck.

Särskilda straffbestämmelser för präster.

Med undantag för stadgandet om avfall i 2 § bär kommittén sammanfört
de straffrättsliga särbestämmelserna i förslaget under 3 §. Såsom första
stycke i paragrafen har sålunda upptagits ett stadgande av innehåll, att om
prästerlig befattningshavare finnes offentligen förkunna eller annorledes utsprida
lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, eller bryta mot
bestämmelser om kyrkans ordning, han skall, där ej gärningen innefattar
annat brott än tjänstefel, dömas såsom sägs i paragrafen om tjänstefel i
25 kap. strafflagen. Detsamma har föreslagits skola gälla, om prästerlig befattningshavare
genom sitt leverne eller någon sin gärning sätter i fara sin
värdighet eller lämplighet som präst. Såsom andra stycke i paragrafen har
inrymts en bestämmelse, att om präst, som enligt paragrafen förskyllt avsättning
eller suspension, jämväl innehar befattning som ej är prästerlig,
domstolen allenast om särskilda skäl föranleda därtill skall avsätta eller
suspendera honom från den befattningen.

Vad sålunda föreslagits innebär en väsentlig reduktion av det straffrättsliga
innehållet i 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om
laga domstol i sådana mål. Denna lag upptager två särskilda kategorier av
brott, av vilka den ena beivras vid allmän domstol och den andra vid domkapitlet.

Brott som höra under allmän domstol äro: felaktigt förfarande med avseende
å lysning eller vigsel, vissa fel eller försummelser i fråga om anteckning
i kyrkobok eller meddelande av ämbetsbevis, fel eller försummelse
i vården och förvaltningen av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete
har om händer, förbrytelse i egenskap av domkapitelsledamot samt annan
förbrytelse, vilken i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig
författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman.
Beträffande straffet hänvisas till allmänna strafflagen eller den särskilda
författning som kan vara tillämplig.

Den kategori av ämbetsbrott som faller under domkapitlens jurisdiktion
utgöres till viss del av sådana brott som få sin särskilda karaktär därav att
de begås av präst. Hit räknas irrlärighet, röjande av hemligt skriftermål,
fylleri under utövning av prästerlig tjänst och åsidosättande av ämbetsplikt i
andra fall än förut nämnts, vare sig uppsåtligen eller av vårdslöshet, för -

16 Kungl. May.ts proposition nr 94 (Bilagor).

summelse, oförstånd eller oskicklighet. Under den kyrkliga myndighetens
domvärjo hör även det fall att präst förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring
och ej kan anträffas. Hit hör slutligen även en bestämmelse om straff
för präst som åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon
sin gärning eller i ändamål att vinna befordran till prästerlig tjänst
obehörigen ingår avtal om blivande löneförmåner vid tjänsten eller eljest för
nämnda ändamål giver eller utfäster vedergällning utan att därigenom göra
sig skyldig till brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagt
med straff. För de brott som höra under domkapitel kunna icke andra
straff ådömas än varning, suspension och avsättning.

Vidare innehåller 1889 års lag bestämmelser, enligt vilka präst, som av
allmän domstol dömts till vissa straff eller till straff för brott av viss beskaffenhet,
av domkapitlet kan särskilt dömas till varning, suspension eller
avsättning.

De för närvarande till domkapitlens jurisdiktion hörande särskilda straffbuden
har kommittén ansett böra bibehållas endast i den mån något prästerligt
särförhållande föranleder därtill.

I denna del har kommittén funnit, att beträffande irrlärighet alltjämt erfordrades
en särskild bestämmelse. Röjande av hemligt skriftermål har däremot
synts kommittén böra bedömas såsom brott mot tystnadsplikt enligt
den särskilda paragrafen härom i det föreslagna nya 25 kap. strafflagen.
Fylleri under utövning av prästerlig tjänst har ansetts kunna bedömas
efter samma regler som annat fylleri av ämbetsmän. Åsidosättande
av prästerlig ämbetsplikt i andra fall har icke synts kommittén kräva
någon särbestämmelse annat än såvitt angår åsidosättande av kyrkans ordning.
Kommittén har vidare funnit onödigt att bibehålla en särskild bestämmelse
om prästs förfallolösa bortovaro alldeles överensstämmande med
den som i allmänna strafflagen ges för ämbetsmän i allmänhet. Beträffande
bestämmelsen om straff för prästs obehöriga verkande för sin befordran har
kommittén funnit att detta stadgande såsom hänförligt till gångna tiders förhållanden
saklöst kunde utgå. Däremot har kommittén ansett, att ett straffbud
rörande prästs leverne borde bibehållas för att fastslå att i detta hänseende
ställdes större krav på präster än på andra befattningshavare. På de
sålunda angivna grunderna har kommittén förordat särskilda straffbestämmelser
för prästerliga befattningshavare endast i de hänseenden som angivits
i förslagets 3 §.

De i denna paragraf upptagna straffbestämmelserna äro avsedda att tilllämpas
allenast, där ej gärningen innefattar annat brott än tjänstefel. De
avse alltså icke gärning, vilken enligt nuvarande ordning innefattar såväl
ämbetsbrott som annat brott. Sådana gärningar föranleda enligt 1889 års lag
först straff för det allmänna brottet vid världslig domstol samt därefter avsättning,
suspension eller varning vid domkapitlet. Enligt förslaget skall hela
brottsligheten bedömas på en gång vid allmän domstol. Denna skall därvid
ådöma allmänt straff jämlikt annat lagrum än i 25 kap. strafflagen samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

eventuellt avsättning eller suspension såsom ytterligare påföljd enligt den
föreslagna särskilda bestämmelsen härom i 25 kap., vilken skall äga tillämpning
jämväl å prästerliga befattningshavare.

I den av kommittén upptagna särskilda straffbestämmelsen om ämbetsbrott
av präst hänvisas beträffande brottsbeteckningen och straffet till den
allmänna bestämmelsen om tjänstefel i 25: 5 strafflagen enligt kommitténs
förslag. Brottet skall alltså betecknas tjänstefel och straffet vara böter eller
suspension eller, om felet är grovt, avsättning.

Bestämmelsen i andra stycket av 3 § i förslaget till ny lag om ansvar för
ämbetsbrott av präst är betingad av att, enligt vad kommittén i sitt betänkande
angående ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten föreslagit,
straffen avsättning och suspension i princip skulle avse alla befattningar,
som den brottslige kunde innehava. Från den sålunda föreslagna
allmänna regeln har kommittén funnit att undantag borde göras för den
som innehade befattningar av såväl prästerlig som icke prästerlig beskaffenhet
och som i befattning av förstnämnda slag gjorde sig skyldig till något
i nu förevarande paragraf avsett brott av beskaffenhet att medföra avsättning
eller suspension. För sådant fall har kommittén nämligen, med tanke
på att här är fråga om speciellt prästerliga brott, ansett att domstolen allenast
om särskilda skäl föranledde därtill borde kunna avsätta eller suspendera
prästmannen även från annan än prästerlig befattning.

I fråga om behovet av särskilda straffbestämmelser för prästerlig befattningshavare
ha några av de kyrkliga remissinstanserna funnit, att även det
nuvarande stadgandet om straff för röjande av hemligt skriftermål i 2 § av
1889 års lag borde få en motsvarighet i den nya lagen. Teologiska fakulteten
vid universitetet i Uppsala har sålunda understrukit hur noga kyrkan funnit
sig böra vaka över bikthemlighetens bevarande. I gällande finsk kyrkolagstiftning
funnes föredömliga bestämmelser i denna mycket svåra och invecklade
fråga. Kommitténs förslag skulle medföra, att en av kyrkans urgamla
bestämmelser utan vidare fördes bort från kyrkans område. Att gå
med på ett sådant förslag skulle vara stridande mot kyrkans intressen.
Även teologiska fakulteten vid universitetet i Lund har framhållit, att nu
gällande bestämmelser om hemligt skriftermål tillkommit med hänsyn till
den stora betydelse som i kyrklig tradition tillmätts bikten och bikthemligheten.
Enligt fakultetens mening borde därför den nu gällande, mycket
stränga bestämmelsen för präst som röjde hemligt skriftermål inarbetas i
den nya lagen om ansvar för ämbetsbrott av präst med angivande tillika,
att mål härom skulle upptagas omedelbart i hovrätt. Lunds domkapitel och
Växjö domkapitel ha likaledes funnit, att det skulle vara en allvarlig förlust,
därest bestämmelsen om prästs skyldighet att icke röja hemligt skriftermål
skulle utgå ur kyrkolagstiftningen.

Uppsala domkapitel har ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i 1889 års
lag om straff för obehörigt verkande av präst för egen befordran borde bibehållas
i den nya lagen.

liihanri till riksdagens protokoll 1948. i samt. AV 04.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

I fråga om brott mot kyrkans lära har Göta hovrätt vänt sig mot att kommittén
i överensstämmelse med 1889 års lag beskrivit brottet såsom att offentligen
förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot
svenska kyrkans lära. Enligt hovrättens mening borde denna brottsbeskrivning
icke bibehållas oförändrad, när det gällde att stifta ny lag i ämnet.
Det kunde finnas präster, som icke förmådde ansluta sig till alla de »lärosatser»,
vilka med utgångspunkt från de s. k. bekännelseskrifterna inginge i
»svenska kyrkans lära», och som funne sitt samvete bjuda dem att delgiva
församlingen sin uppfattning. Att så kunde vara fallet syntes ej underligt i
betraktande av att bekännelseskrifterna i många avseenden vore föga förenliga
med nutida tänkesätt. Att med straff belägga varje offentligen förkunnad
avvikelse från svenska kyrkans i bekännelseskrifterna fastslagna lära
vore därför enligt hovrättens uppfattning icke rimligt. För att straffbart
tjänstefel skulle anses föreligga borde fordras, att det som förkunnades eller
utspredes vore stridande mot svenska kyrkans lära i någon så väsentlig
fråga, att det innebure en avvikelse från denna läras grundvalar. Hovrätten
hemställde, att detta måtte komma till uttryck i lagtexten. I fråga om straffet
för brott mot svenska kyrkans lära har Uppsala domkapitel funnit olämpligt
att detta, såsom följde av kommitténs förslag, även skulle kunna bliva
böter.

Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen om straff för prästerlig
befattningshavare som genom sitt leverne eller någon sin gärning sätter
i fara sin värdighet eller lämplighet som präst har Luleå domkapitel påfordrat
en precisering av innebörden i uttrycket »sätter i fara sin värdighet».
Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett motiverat att beträffande
levernet liksom hittills ställa särskilt stora krav på prästerliga befattningshavare.
Emellertid har föreningen funnit mindre tillfredsställande att, medan
enligt 1889 års lag det straffbara området begränsats till sådana fall då
präst åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon sin
gärning, straff enligt kommitténs förslag skulle inträda så snart prästen satt
i fara sin värdighet eller lämplighet som präst och sålunda även om den
effekt, straffhotet avsåge att förebygga, icke inträffat. Brottsbeskrivningen
enligt förslaget vore dessutom vida mera diffus än den nuvarande. Till en
så kraftig utvidgning av det straffbara området som förslaget innebure
saknades enligt föreningens mening varje skäl.

I anledning av nu förevarande paragraf i förslaget har slutligen hovrätten
över Skåne och Blekinge, med hänvisning till en av hovrätten framställd
anmärkning beträffande ämbetsbrottets konstruktion i kommitténs förslag
till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, även beträffande prästerliga
befattningshavare förordat att, när allmänt brott tillika innefattade
åsidosättande av tjänsteplikt, bestämmelserna om ämbetsbrott bleve tillämpliga
i sådana fall då gärningen väsentligen framstode såsom ämbetsbrott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Domkapitlets disciplinära befogenheter och åtalsrätt.

I 4 § har kommittén såsom första stycke upptagit ett stadgande, att om
prästerlig befattningshavare i de hänseenden som avses i 3 § eller eljest
åsidosätter sin tjänsteplikt, domkapitlet skall äga antingen tilldela honom
varning eller suspendera honom på högst sex månader eller ock föranstalta
om åtal vid domstol. Såsom andra stycke i paragrafen ha föreslagits bestämmelser
av innehåll, att om allmän åklagare ej vill väcka åtal i fall som avses
i första stycket, domkapitlet skall äga förordna särskild åklagare att
utföra åtalet samt att av domkapitel förordnad åklagare även skall äga att
i högre rätt fullfölja väckt åtal och på sätt stadgas om målsägande övertaga
åtalet.

Domkapitlens möjligheter att inskrida mot ämbetsbrott av präst ha sedan
gammalt bestått däri att de som specialdomstolar utövat dömande verksamhet.
De viktigaste nu gällande stadgandena om domkapitlens domsrätt
och om rättegången inför domkapitlen återfinnas i förordningen den 11
februari 1687, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, cirkulärbreven
till konsistorierna den 21 augusti 1786 och den 7 decmber 1787, lagen
den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i
sådana mål samt lagen den 13 november 1936 om domkapitel.

Beträffande rättegången inför domkapitel gäller i huvudsak följande.

I fråga om domkapitels behörighet för visst mål torde det domkapitel få
anses behörigt, under vilket det ämbete lyder, vari prästmannen begått den
förseelse varom fråga är. Initiativet till rättegång inför domkapitel utgår icke
från någon åklagare utan beror på domkapitlet självt, även om angivelse
eller anmälan om förseelse kan av målsägande eller annan göras hos domkapitlet
och föranleda detta att öppna rättegång. Justitiekanslern, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen äga emellertid befogenhet att vid
domkapitel väcka åtal mot präst, liksom Kungl. Maj :t äger förordna om dylikt
åtals anställande. Vad initiativet till rättegång angår, är processen alltså
väsentligen inkvisitorisk. Före anhängiggörandet äger domkapitlet uppdraga
åt vederbörande kontraktsprost att anställa undersökning i målet. Även hos
polismyndighet torde utredning kunna av domkapitlet begäras. Domkapitlets
initiativ till rättegångs påbörjande tar sig det uttrycket, att den tilltalade antingen
kallas att inställa sig till förhör eller anmanas att avgiva skriftlig förklaring
i målet. Enligt p. 19 i 1687 års förordning skola målen i domkapitlen
»så skyndsamt, som möjligt är, avgöras igenom summarisk och muntlig process,
om så ske kan, eller ock, om saken det fordrar och parterna det äntligen
för viktiga skäls och orsakers skull påstå, något vidlyftigare och genom
skriftväxling». Vittnesbevisning kan icke upptagas omedelbart av domkapitel
utan skall, där det erfordras, upptagas av allmän underrätt, vars protokoll
över förhöret tillställes domkapitlet. Målet avgöres genom utslag, som
skall delgivas parterna genom länsstyrelsens försorg. Talan kan föras i hovrätten
genom besvär, och besvärstiden räknas från dagen för utslagets delgivning.
I vissa fall skall domkapitlets utslag underställas hovrätten. Det är

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

föremål för olika meningar, om underställning skall ske när den tilltalade
dömts till avsättning eller så snart »ämbetets förlust påstås».

Allmänt erkänt är, att rättegången inför domkapitlet är behäftad med allvarliga
brister. Genom att åklagare i regel saknas försvåras i hög grad utredningen
i målet, och processen kommer att lida av det inkvisitoriska förfarandets
alla svagheter. Därpå beror också, att tidpunkten för åtalets anställande
är svår att fixera, varmed åter sammanhänger osäkerhet i fråga
om åtalspreskription. Den städse medelbara formen för upptagande av vittnesbevis
innebär likaså en mycket påtaglig bristfällighet. I fråga om fullföljdsförfarandet
har kommittén ytterligare framhållit saknaden av åklagare
som ett betänkligt missförhållande, då därigenom klagomöjligheten mot
domkapitlets och hovrättens utslag vore ensidig, frånsett de fall, då målsägande
funnes eller justitiekanslern efter framställning av domkapitlet ansåge
sig böra fullfölja talan.

Processlagberedningen framhåller i sitt förslag till lag om införande av
nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10 s. 16), att en reform måste gå ut
på en uppdelning i mål om disciplinärförseelser och mål om egentliga ämbetsbrott,
i vilka i överensstämmelse med den allmänna straffprocessen ett
ackusatoriskt förfarande borde införas. I sammanhang med en sådan uppdelning
av målen och med gestaltning av de två olika typer av procedurer,
som sålunda skulle tillämpas, låge det nära till hands att överväga, huruvida
målen om de egentliga ämbetsbrotten överhuvud borde bibehållas hos
domkapitlen som specialdomstolar eller i stället överflyttas till de allmänna
domstolarna och handläggas i den allmänna straffprocessens former.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som enligt nu förevarande paragraf i
straffrättskommitténs förslag skall tillkomma domkapitlet, avser åsidosättande
ej blott av rent prästerligt utan även av annat tjänsteåliggande. I fråga
om befogenheten att suspendera den felande har kommittén med hänsyn till
domkapitlens organisation funnit, att suspensionstiden av dem borde kunna
få bestämmas till högst sex månader, ehuru tiden i regel vid disciplinärförfarandet
icke brukade få överstiga tre månader. Kommittén har vidare uttalat,
att det endast om den felande icke läte sig rätta av det disciplinära
ingripandet eller om han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet,
skulle bliva nödvändigt att ställa honom under åtal vid domstol. Domkapitlet
har emellertid enligt förslaget erhållit full valfrihet mellan att ingripa
disciplinärt och att föranstalta om åtal vid domstol.

Vid bedömandet, huruvida det domstolsförfarande som erfordras vid sidan
av disciplinärförfarandet helt borde förläggas till de allmänna domstolarna
eller huruvida domkapitlen i några fall borde bibehållas som domstolar, har
kommittén till en början haft att beakta, att målens antal måste beräknas
bliva mycket litet. Detta framgår av uppgifter till kommittén från samtliga
domkapitel om rättegångsmålen därstädes under åren 1930—1944. Allenast
i ett fall har det under denna tid förekommit, att domkapitel dömt till
avsättning annat än såsom direkt återverkan av världslig domstols dom.
Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att om ett disciplinärförfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

infördes, de flesta fallen uppenbarligen komme att bedömas disciplinärt. En
vid sidan härom inrättad ackusatorisk processordning för domkapitlen
skulle sålunda endast bliva tillämpad någon enstaka gång på många år,
vilket i och för sig vore olämpligt. Härtill komme, att domkapitlen i regel
skulle komma att ha tagit discplinär befattning med målen, innan de ginge
till rättegång, och därför i viss mån skulle framstå såsom jäviga. Det vore
vidare att märka, att disciplinärförfarandet skulle giva domkapitlen möjlighet
att tillämpa samma straffarter som nu i rättegångsväg med undantag
av avsättning samt att enligt gällande lag domkapitels avsättningsdom måste
underställas hovrätt. På dessa skäl funne kommittén, att domkapitlen alltjämt
skulle erhålla tillräckliga befogenheter, om domstolsförfarandet visserligen
helt förlädes till de allmänna domstolarna men domkapitel erhölle
initiativrätt till väckande och fullföljande av åtal.

Enligt kommittéförslaget skola sålunda alla mål om ämbetsbrott av prästerlig
befattningshavare upptagas vid de allmänna domstolarna. Vissa mål
skola, såsom vid 5 g skall närmare omtalas, upptagas omedelbart i hovrätt,
medan de övriga skola upptagas av allmän underrätt. I mål som upptagas
omedelbart av hovrätt blir, jämlikt 2: 2 och 7: 4 nya rättegångsbalken, justitiekanslern
åklagare. I andra mål blir landsfogde åklagare, eftersom det enligt
landsfogdeinstruktionen åligger honom att tala å brott som omförmälas
i 25 kap. strafflagen och nu förevarande lagförslag hänvisar till nämnda kapitel.

Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer ett rättegångsmål
vanligen att anhängiggöras efter angivelse av domkapitlet hos justitiekanslern
eller landsfogden, som därefter väcker och utför åtalet. För att domkapitlen
skola kunna kontrollera att ämbetsbrott av prästerliga befattningshavare
bliva beivrade i tillbörlig omfattning har kommittén emellertid i
andra stycket av den nu förevarande paragrafen föreslagit en subsidiär rätt
för domkapitlen att förordna särskild åklagare. Sådan särskild åklagare
skall äga samma rätt att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal, som enligt 20: 8 och 9 nya rättegångsbalken skall tillkomma
målsägande; någon motsvarighet till det därstädes i 20: 10 för målsägande
stadgade undantaget för omedelbart av högre rätt upptagna mål skall däremot
icke gälla särskild åklagare. Kommittén har i motiven uttalat, att
såsom särskild åklagare i regel ej borde anlitas annan än juridiskt bildad
tjänsteman, t. ex. stiftssekreterare, eller ock advokat.

I anledning av denna pragraf i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet
funnit anledning till erinran mot att lagtexten efter orden medgåve
disciplinärförfarande även i fall av svårare fel. Enligt ämbetets mening borde
i lagen utsägas, att vid fel av svårare beskaffenhet domkapitlet skulle föranstalta
om åtal. Eljest syntes missuppfattning kunna uppkomma, exempelvis
så att vid ett åsidosättande av tjänsteplikt, som tillika innefattade ett till
arten svårare allmänt brott, domkapitlet funne sig kunna låta allenast disciplinär
påföljd inträda för gärningen. Ämbetet har vidare funnit, att en
jämförelse mellan 1 § andra stycket och 4 § i förslaget lämnade rum för

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ovisshet huruvida domkapitlet ägde föranstalta om åtal mot hiskop; ett förtydligande
i detta hänseende vore därför påkallat.

Göta hovrätt har såsom sin uppfattning uttalat, att det saknades anledning
tillerkänna domkapitel befogenhet att i disciplinär ordning suspendera
prästerlig befattningshavare under längre tid än den vid disciplinärförfarande
hos statsmyndigheterna regelmässigt gällande maximitiden av tre månader.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit, att det av kommitténs
motiv närmast ville synas som om åtalsinitiativet skulle vara förbehållet
domkapitlet och allmän åklagare sålunda icke vara berättigad att anhängiggöra
åtal med mindre domkapitlet föranstaltat därom. Lagtextens avfattning
förefölle däremot icke att nödvändiggöra en sådan tolkning. Då
lösningen av frågan icke kunde anses sakligt sett självklar, funne föreningen
ett förtydligande av stadgandet vara erforderligt. Angående samma spörsmål
har Luleå domkapitel uttalat att den föreslagna paragrafen syntes förutsätta,
att allmän åklagare icke ägde väcka åtal mot prästerlig befattningshavare
för åsidosättande av tjänsteplikt annat än efter framställning av
domkapitlet. Domkapitlet funne emellertid, att en uttrycklig föreskrift härom
borde inflyta i lagtexten. Domkapitlet ställde sig dock överhuvud tveksamt
inför den lösning av frågan om sättet för upptagande av straffprocess
mot präst som föreslagits i 4 § första stycket.

I fråga om 4 § andra stycket har justitiekansler sämbetet funnit mindre
lämpligt att domkapitlet skulle erhålla rätt att förordna särskild åklagare.
Det förefölle riktigare att domkapitlet, om allmän åklagare ej ville väcka
av domkapitlet begärt åtal, underställde frågan justitiekanslern. Om den
vägrande åklagaren vore justitiekanslern, syntes vid hans beslut böra få
bero. Justitiekanslersämbetet har även fäst uppmärksamheten på att enligt
ordalagen i den föreslagna lagtexten den särskilt förordnade åklagaren skulle
mot rättegångsbalkens regler själv kunna gå vidare till högsta instans. Göta
hovrätt och föreningen Sveriges landsfogdar ha likaledes ansett tillräckliga
skäl saknas för att tillerkänna domkapitlet befogenhet att förordna särskild
åklagare. Hovrätten har tillika uttalat, att sådan åklagare i varje fall icke
borde äga fullfölja åtal i högsta domstolen. Även presidenten Schlyter har
avstyrkt, att av domkapitlet förordnad särskild åklagare skulle erhålla samma
rätt att fullfölja åtal i högsta instans som en målsägare. Om någon ytterligare
myndighet vid sidan av justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman
funnes böra äga rätt att förordna om fullföljd till högsta domstolen
i mål om avsättning av prästerlig befattningshavare, kunde denna prövning
möjligen läggas på ärkebiskopen.

Å andra sidan har Visby domkapitel funnit önskvärt att domkapitlen skulle
kunna välja mellan att förordna särskild åklagare och att överlämna utförande
av åtal till allmän åklagare. Med hänsyn till de speciella förhållanden som
rådde på det kyrkliga området syntes nämligen i många fall särskild åklagare
— vartill som regel torde komma att utses stiftssekreteraren eller annan
domkapitelsjurist — hava bättre möjligheter än allmän åklagare att
utföra talan i mål om ansvar för ämbetsbrott av präst. Luleå domkapitel

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

åter har ansett att, för den händelse allmän åklagare icke funne sig höra
väcka årtal, uppdraget som särskild åklagare alltid borde på grund av dess
grannlaga och ömtåliga art anförtros åt stiftssekreteraren eller, vid förfall
för denne, åt annan juridiskt bildad tjänsteman på domkapitelsexpeditionen;
detta borde enligt domkapitlets mening uttryckligen föreskrivas i lagtexten.

Forumregler.

I 5 § har kommittén först föreslagit ett stadgande, att mål rörande avfall
eller brott mot kyrkans lära eller ordning skall upptagas omedelbart i
hovrätt. Vidare har här upptagits en bestämmelse, att vid handläggningen
av sådant mål hovrätten skall bestå av presidenten och två ledamöter i
hovrätten samt två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter, den ene
biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller teologisk
fakultet. Om prästerlig ledamot ej förut avlagt domared, skall han före
inträdet i tjänstgöring avlägga sådan ed inför hovrätten.

Enligt gällande lag skola ämbetsbrott av präst, som höra till världslig
domstol, upptagas av den allmänna underrätt som enligt vanliga forumregler
är behörig. Övriga mål upptagas i första instans av domkapitlet och i
andra instans av hovrätt. Beträffande biskop skall emellertid i båda fallen
åtal upptagas omedelbart i hovrätt.

Regeln om forum för biskop i hovrätt skall enligt kommittéförslaget bibehållas
men flyttas till 20 § lagen om domkapitel. I övrigt skola enligt förslaget
mål om ämbetsbrott av prästerliga befattningshavare i regel upptagas
av allmän underrätt i vanlig ordning. Några särskilda processuella
regler ha icke ansetts erforderliga för sådana brott, beträffande vilka inga
straffrättsliga särregler föreslagits för prästerliga befattningshavare. De i
3 § andra punkten i förslaget upptagna levernesbrotten ha likaledes synts
kommittén kunna handläggas i vanlig processuell ordning. Däremot har
kommittén funnit, att mål om avfall enligt 2 § och om brott mot kyrkans
lära eller ordning enligt 3 § första punkten intoge en särställning, i det för
deras avgörande regelmässigt erfordrades kyrklig-teologisk sakkunskap.
Då även dessa mål enligt förslaget skulle överföras från domkapitlen till
de allmänna domstolarna, måste därför enligt kommitténs mening sörjas
för att den nödiga sakkunskapen tillfördes de senare. Att domstolen skulle
inhämta utlåtande från domkapitlet, huruvida avvikelse skett från svenska
kyrkans lära eller ordning, syntes kommittén mindre lämpligt redan på
den grund att det domkapitel, varifrån ett mål komme, i viss mån framstode
såsom part i saken. Icke heller vore det i allo lämpligt att söka lösa
frågan genom att domstolen hörde särskilda sakkunniga. Det gällde nämligen
här att avgöra ej blott vad som vore svenska kyrkans lära eller ordning
utan ett flertal sammankopplade frågor: i vad mån avvikelse från
normen skett, huruvida denna avvikelse låge inom ramen för den individuella
frihet som borde tillkomma den enskilde prästmannen eller ej samt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

i sistnämnda fall, hur allvarlig avvikelsen borde anses vara ur kvrklig svnpunkt.
Att uttömmande lösa hela denna problemställning och därvid tillika
klargöra, vilken inbördes vikt som borde fästas vid de olika momenten
däri, läte sig svårligen göra i ett sakkunnigutlåtande, vare sig detta avgåves
skriftligen eller framlades muntligen inför domstolen. Helt andra och bättre
möjligheter att nå klarhet i dessa problem förelåge vid fritt kollegialt
samråd mellan ledamöter med juridisk och ledamöter med kyrklig-teologisk
sakkunskap. Bästa sättet att tillföra domstolen sakkunskap av sistnämnda
slag vore därför enligt kommitténs mening att i domstolen upptaga prästerliga
meddomare. Då den särskilda sakkunskapen av processuella skäl borde
koncentreras till en instans och förevarande mål ur kyrklig synpunkt
vore av synnerlig vikt, funne kommittén att de borde upptagas i hovrätt.

Av de vid kommitténs överläggningar tillkallade hava emellertid riksgäldsfullmäktigen
Lindqvist och advokaten Stiernstedt icke anslutit sig
till förslaget såvitt angår prästerliga ledamöter i hovrätt.

Förslaget om överflyttning av domkapitlens nuvarande domsrätt till de
allmänna domstolarna har genomgående vunnit anslutning i yttrandena.
Endast teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har, såsom förut
omnämnts, ifrågasatt huruvida det icke vore bäst att bibehålla domkapitlen
som första instans, varigenom liksom eljest enligt svensk lagstiftning första
instans komme att utgöras av en lokal domstol med kännedom om de lokala
förhållandena. Härjämte har Karlstads domkapitel funnit tveksamt, huru■vida
det vore riktigt att världslig domstol skulle träffa avgörande om rätt
lära.

I fråga om den föreslagna instansordningen har föreningen Sveriges häradshövdingar
uttalat, att det beträffande mål angående avfall, brott mot
kyrkans lära eller ordning samt ovärdigt leverne gällde, att huruvida åtal
skulle anställas eller ej vore en synnerligen ömtålig fråga, vars avgörande
ej utan vådor kunde anförtros underåklagare, som saknade erforderlig sakkunskap
och vilkas initiativ i regel skulle vara beroende av ortsbefolkningens
åskådning och därpå grundade angivelser. Det syntes ej heller
tillfredsställande, att i sådan ordning rättegång i nu ifrågavarande mål
skulle kunna anställas mot präst vid allmän underrätt, något som särskilt
på landsbygden skulle vara ägnat att minska aktningen för religionen och
statskyrkan. De skäl, som låge till grund för stadgandet i punkten 40
Kungl. förklaringen den 23 mars 1807 rörande åtal mot domare för tjänstefel,
syntes sålunda i viss mån äga tillämpning även beträffande åtal mot
präst. Ur nu angivna synpunkter ville föreningen förorda, att den av kommittén
föreslagna bestämmelsen om hovrätt som första instans utvidgades
till att gälla jämväl mål om prästs leverne, varigenom även i detta hänseende
underåklagares självständiga åtalsrätt på grund av stadgandet i
nya rättegångsbalken 7: 4 skulle bortfalla. Visby domkapitel har funnit, att
därest en gärning varigenom präst bröte mot kyrkans lära eller ordning
tillika innefattade annat brott än tjänstefel, båda brotten borde bedömas
av hovrätt såsom första instans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslaget om prästerliga ledamöter i hovrätt vid behandlingen av mål rörande
avfall och brott mot kyrkans lära eller ordning har justitiekanslersämbetet
funnit lämpligt, dock att enligt ämbetets mening övervägande skäl
talade för att de prästerliga ledamöterna icke fritt skulle tillkallas av hovrätten
för varje gång utan borde utses av Kungl. Maj :t för viss tid på sätt
vore stadgat om de militära ledamöterna av krigshovrätten. Möjligen kunde
också tänkas, att Kungl. Maj :t förordnade vissa personer, bland vilka hovrätten
ägde utse ledamöter för varje särskilt mål. — De kyrkliga remissinstanserna
ha likaledes genomgående uttryckt tillfredsställelse med förslaget
i förevarande del. Växjö domkapitel har funnit införandet av prästerliga
ledamöter i hovrätten vara en väsentlig förutsättning för att domkapitlens
domsrätt skulle kunna avskaffas beträffande de nu ifrågavarande
brotten. Åt samma uppfattning har Lunds domkapitel, Stockholms domkapitel
och teologiska fakulteten vid universitetet i Lund givit uttryck.
Karlstads domkapitel har uttalat, att därest hovrätten såsom kommittén
föreslagit skulle erhålla även befogenheten att avgöra vad som vore rätt
lära, de prästerliga bisittarna borde vara tre till antalet samt ovillkorligen
utses av kyrklig myndighet, t ex. biskopsmötet eller en inom detta utsedd
nämnd. Västerås domkapitel och teologiska fakulteten vid universitetet i
Uppsala ha förordat, att de prästerliga ledamöterna förordnades av Kungl.
Maj :t för viss tid; enligt fakultetens mening borde förslag först avgivas
av ärkebiskopen. Skara domkapitel, Växjö domkapitel och allmänna svenka
prästföreningen ha ansett konsekvensen fordra, att jämväl högsta domstolen
förstärktes med två teologiskt sakkunniga bisittare vid handläggningen
av mål av nu ifrågavarande slag.

Gensagor mot förslaget om prästerliga meddomare i hovrätten ha däremot,
som förut i korthet omnämnts, rests av hovrättspresidenten Schlyter
och föreningen Sveriges häradshövdingar samt dessutom i särskit yttrande
av presidenten i Göta hovrätt G. Bendz och hovrättsrådet i samma hovrätt
H. B. F. Palmgren samt av hovrätten för Övre Norrland och av Sveriges
advokatsamfund.

Till utveckling av sin mening i denna fråga har presidenten Schlyter anfört,
att kommitténs förslag i själva verket innebure att domkapitlen ersattes
med nya specialdomstolar. Hovrätterna skulle nämligen i de nu ifrågavarande
målen få en sammansättning snarlik krigshovrättens, som ju
vore en specialdomstol på avskrivning. Inrättandet av nya dylika specialdomstolar
vore i och för sig olämpligt, icke minst med tanke på att de nu
föreslagna, såsom kommittén konstaterat, skulle få ett mycket litet antal
mål att avgöra. Det kunde icke heller vara lämpligt att med domstol i
brottmål adjungera personer, som direkt företrädde intressen — i detta
fall kyrkans renlärighet — vilka kunde betraktas som målsägandeintressen.
De skäl som kommittén anfört mot anlitande av sakkunniga i mål av
ifrågavarande beskaffenhet vore icke bärande. Det vore ett skäligt krav
från den tilltalades sida, att hans vedersakares motivering skulle framföras
offentligen vid muntlig huvudförhandling, så att han finge tillfälle att för -

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

svara sig. Vad kommittén anfört som skäl för att hithörande frågor borde
utredas genom att sakkunniga insattes i själva domstolen syntes tvärtom
starkt tala för att diskussionen i ämnet underkastades offentlig belysning.
De sakkunnigas inplacering i domstolen avstyrktes därför bestämt. Att
märka vore för övrigt, att förslaget icke fullföljt analogien från krigshovrätten
genom att även i högsta domstolen insätta representanter för kyrkans
rena lära.

Hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att förslaget om prästerliga
meddomare i hovrätt onekligen komme ganska överraskande. I en tid, då
man på ett annat område — den militära rättskipningens -— tänkte sig
att ej vidare bibehålla det icke juridiskt utbildade elementet i domstolen,
hade kommittén nu på ett tämligen analogt område föreslagit införande i
domstolen av ett sådant element. Det syntes erfordras synnerligen starka
skäl för att ett dylikt förslag skulle kunna godtagas. Sådana skäl ansåge
hovrätten emellertid ingalunda föreligga. Det torde visserligen vara riktigt,
att för avgörande av ifrågavarande slags mål regelmässigt erfordrades
kyrklig-teologisk sakkunskap, men hovrätten förmenade att denna sakkunskap
kunde av en domstol inhämtas på fullt tillfredsställande sätt
utan att präster gjordes till meddomare i domstolen. På en mångfald andra
områden, varest sakkunskapens upplysningar vore svårare att tillägna
sig än i fråga om kyrkans lära och ordning, finge domstolarna för närvarande
inhämta sådana upplysningar från sakkunniga utom domstolen, och
några olägenheter därav torde icke ha försports. Hovrätt som andra instans
ägde för närvarande icke tillgång till annan särskild sakkunskap
vid handläggningen av nu ifrågavarande slags mål än som innefattades dels
i domkapitlets överklagade utslag — beträffande biskop icke ens något
sådant — och dels i den utredning hovrätten själv genom egna eller parts
åtgöranden kunde få sig förebragt. Allt vad domkapitlet enligt nu gällande
ordning kunde ha utsagt i sitt utslag —- och mer dessutom, i obegränsad
omfattning — kunde domkapitlet framföra till hovrätten i ett sakkunnigutlåtande.
Skillnaden bleve endast att domkapitlets utlåtande icke finge
domstolsutslags karaktär och auktoritet men frågan, huruvida utlåtandet
borde ha sådan karaktär, hade ju av kommittén redan besvarats nekande
därmed att domsrätten föresloges överflyttad, och auktoritetssynpunkten
hade av kommittén icke ens åberopats till stöd för anordningen med prästerliga
meddomare i hovrätt. Hovrätten måste uttala, hurusom det ur
rättssäkerhetens synpunkter ej syntes vara alldeles utan betänkligheter
att prästerliga meddomare i hovrätten skulle få deltaga i handläggningen
av målen i fråga, en synpunkt som för övrigt icke hade särskilt avseende
på prästerliga meddomare utan överhuvud gällde icke juridiskt utbildade
sakkunniga såsom meddomare. Önskade man emellertid till det yttersta
försäkra sig om att den prästerliga sakkunskapen bleve tillgänglig för
hovrätten, syntes kunna stadgas att vid hovrätten skulle tillstädesvara två
sakkunniga, lämpligen med kvalifikationer som i förslaget beträffande de
prästerliga meddomarna angivits, med rätt för dessa sakkunniga att under

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor). -7

handläggningen fritt göra de uttalanden de önskade men utan rätt att deltaga
i domstolens överläggningar och beslut. Slutligen vore att framhålla,
att de skäl som av kommittén åberopats för dess förslag i nu ifrågavarande
avseende syntes med ungefär samma styrka kunna åberopas till stöd för
en anordning med prästerliga meddomare i högsta domstolen. På grund av
det sålunda anförda ville hovrätten livligt förorda, att förslaget om prästerliga
meddomare i hovrätt icke måtte vinna statsmakternas bifall.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att något behov av den
föreslagna specialdomstolen knappast syntes föreligga. Särskilt med hänsyn
till domkapitlets i 4 § föreslagna rätt till åtalsinitiativ torde i allmänhet
kunna förväntas, att i de mål om vilka här vore fråga de kyrklig-teologiska
synpunkterna skulle av åklagaren beaktas och framläggas med ledning
av anvisningar som han fått. I den mån i särskilda fall ytterligare synpunkter
eller upplysningar syntes domstolen erforderliga, torde de i nya
rättegångsbalken meddelade bestämmelserna om sakkunniga vara tillfyllest.
Då således inplacerande av de sakkunniga som bisittare icke kunde
anses mera erforderligt i dessa än i andra mål, avstyrkte föreningen förslaget
i denna del.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget bereda det kyrkliga
elementet ett icke önskvärt inflytande på domstolsväsendet. Behovet
av särskild sakkunskap kunde icke anses större beträffande nu ifrågavarande
mål än beträffande åtskilliga andra mål som handlades av de allmänna
domstolarna utan särskilda sakkunniga såsom bisittare. I den mån
särskild sakkunskap vore erforderlig, borde den tillföras domstolen genom
att denna i vanlig ordning hörde sakkunniga. Samfundet kunde icke inse,
att det för en sakkunnig skulle vara svårare att lösa den av kommittén
angivna problemställningen och därvid klargöra de olika momentens
inbördes vikt, om den sakkunnige hördes av domstolen än om han skulle
uttala sin mening såsom ledamot av domstolen. En ur rättssäkerhetens
synpunkt bestämd fördel med det förra alternativet vore, att den sakkunnige
då tvingades att stå för sin mening på ett helt annat sätt. Parterna
bleve i tillfälle att höra den sakkunniges utlåtande och kunna göra detsamma
till föremål för kritik och kommentarer. Härtill korame, att förslaget
endast tillgodosåge behovet av sakkunskap i hovrätten, medan högsta
instansen däremot lämnades utan den kyrklig-teologiska sakkunskap som
ansåges erforderlig för målens avgörande. Icke minst med hänsyn till rättskipningen
i högsta instans syntes det vara att bestämt föredraga, att sakkunskapens
uppfattning komine till uttryck i ett muntligt eller skriftligt
sakkunnigutlåtande framför att den framlades vid fritt kollegialt samråd
mellan ledamöterna i den lägre instansen. På de anförda skälen hemställde
samfundet, att de föreslagna reglerna om prästerliga meddomare i hovrätt
måtte utgå.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Avstängning från prästerlig befattning.

Såsom första stycke i 6 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om
prästerlig befattningshavare står under åtal för brott och omständigheterna
äro sådana att domkapitlet finner honom hava satt i fara sin värdighet
eller lämplighet som präst, domkapitlet för tiden intill dess laga kraftägande
dom föreligger må avstänga honom från utövning av befattningen. Vidare
har här föreslagits, att om prästerlig befattningshavare för sådant
brott är dömd till frihetsstraff eller böter utan att han tillika blivit avsatt
eller suspenderad från befattningen, domkapitlet skall äga avstänga honom
från utövning av befattningen, dock ej för längre tid än intill dess tre månader
förflutit från det domen vunnit laga kraft; i denna tid skall ej inräknas
tid varunder den dömde undergår frihetsstraff. Såsom andra stycke
i paragrafen har kommittén upptagit stadgande, att domkapitlets beslut
jämlikt paragrafen skall gå i verkställighet utan hinder av klagan. Prästerlig
befattningshavare, som sålunda avstänges från utövning av sin befattning,
skall, om han innehar ordinarie tjänst i församling, under tiden
åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner, dock med avdrag av vad som
bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

Enligt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst gäller för närvarande,
att om en präst blivit för avfall från svenska kyrkans lära skild från
ämbete och tjänst men laga kraft ej kommit å beslutet, eller om han blivit
tilltalad för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller svårare straff
eller avsättning från prästerlig eller världslig befattning, men dom över
honom ej fallit, domkapitlet, när omständigheterna därtill föranleda, må
besluta, att han skall avhålla sig från ämbetets utövning till dess annorlunda
varder förordnat; beslutet skall utan hinder av klagan genast gå i
verkställighet. Stadgandet har erhållit sin nuvarande lydelse genom lagändring
1936. Vid 1936 års kyrkomöte uttalade kyrkolagsutskottet i anledning
av väckt motion, att även efter lagändringen i fråga domkapitel skulle
komma att sakna möjlighet att förhindra, att präst, sedan honom ålagt
straff utståtts och eventuell suspensionstid gått till ända, omedelbart, även
om församlingsvården därigenom skulle på det svåraste sätt komma att
lida, återinträdde i tjänstgöring i sin församling. Enklast syntes utskottet
detta missförhållande kunna avhjälpas genom att domkapitlet jämväl i
dylika fall erhölle viss rätt att avstänga vederbörande från prästerlig
tjänstgöring. I anledning härav anhöll kyrkomötet i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 4 november 1936 nr 12 om utredning huruvida och i vilken form
bestämmelser kunde meddelas som beredde domkapitlet ökade möjligheter
att, där uppenbar skada för församlingslivet skulle vållas, därest straffad
präst omedelbart efter det straffet utståtts återinträdde i tjänstgöring i
sin församling, vidtaga åtgärder till förebyggande av dylik skada. Vid 1938
års kyrkomöte har därefter av biskoparna Brilioth och Aulén väckts motion
åsyftande bl. a. att präst måtte kunna tvångsvis försättas ur tjänstgöring
samt erhålla emeritilön, där varken skyldighet föreligger att avgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

enligt emeritilönelagen eller han av domstol dömts eller kan dömas till
avsättning men han gjort sig skyldig till förseelser i levernet av den art,
att det är uppenbart orimligt att han besörjer församlingsvården i samma
församling där förseelserna begåtts och där hans fortsatta ämbetsgärning
kan tänkas bli snarare nedbrytande än uppbyggande. Motionen har av
kyrkomötet med skrivelse den 28 november 1938 nr 33 överlämnats till
Kungl. Maj :t under anhållan att de i motionen anförda synpunkterna som
ägde sammanhang med kyrkomötets förut omnämnda skrivelse den 4 november
1936 måtte vinna beaktande vid prövningen av däri avsedd fråga.

Kommittén har funnit, att domkapitlet liksom för närvarande borde även
enligt den nya lagstiftningen äga möjlighet att för tiden intill dess lagakraftägande
dom förelåge från tjänstgöring avstänga prästerlig befattningshavare,
vilken åtalats för brott av allvarlig beskaffenhet. Denna möjlighet har emellertid
icke synts kommittén böra göras beroende av om straffskalan för brottet
upptager avsättning eller annat svårare straff. Enligt 25: 7 strafflagen i
kommitténs förslag kan nämligen varje brott föranleda avsättning under förutsättning
att den brottslige genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest
uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Med hänsyn härtill har kommittén
föreslagit, att om prästerlig befattningshavare står under åtal för
brott och omständigheterna äro sådana att domkapitlet finner honom hava
satt i fara sin värdighet eller lämplighet som präst, domkapitlet för tiden
intill dess lagakraftägande dom föreligger må besluta, att han skall avhålla
sig från utövning av sin befattning.

Kommittén har vidare funnit vad kyrkomötet anfört i de ovannämnda
båda skrivelserna böra föranleda införande av möjlighet till avstängning i
vissa fall efter det dom fallit. Visserligen erhölle domstolarna enligt kommitténs
förslag ökade möjligheter att avsätta eller suspendera ovärdiga eller
olämpliga ämbets- och tjänstemän, men detta syntes icke vara tillräckligt
beträffande prästerliga befattningshavare. Med hänsyn till de särskilda anspråk
i fråga om levernet som ställdes på en präst måste det i åtskilliga fall,
då avsättning eller suspension skulle vara ett alltför strängt straff, likväl
framstå som anstötligt att prästen omedelbart efter att ha avtjänat frihetsstraff
eller blivit bötfälld återinträdde i tjänst i församlingen. Denna särskilt
för prästerliga befattningshavare gällande anstötlighetssynpunkt syntes
domkapitlet vara bäst skickat att bedöma, och ingripandet borde lämpligen
ske i en mildare form än genom domstols dom. Kommittén har därför
föreslagit införande av rätt för domkapitel att från utövning av befattningen
avstänga prästerlig befattningshavare, vilken för brott, varigenom domkapitlet
funne honom ha satt i fara sin värdighet eller lämplighet som präst,
blivit dömd till frihetsstraff eller böter utan att han tillika blivit avsatt
eller suspenderad från sin prästerliga befattning.

Enligt 1889 års lag gäller att präst, som avstänges från ämbetsutövning,
skall, om han innehar ordinarie tjänst i församling, under tiden åtnjuta
med tjänsten förenade löneförmåner, dock med avdrag av vad som bör till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

komma den som förrättar tjänsten. Detta stadgande har kommittén funnit
alltjämt böra upptagas i nu förevarande sammanhang, ehuru det framdeles
måhända borde överflyttas till en löneförfattning.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet till en början
såsom en brist anmärkt, att domstol icke fått befogenhet att upphäva domkapitels
förordnande om avstängning för tiden intill dess lagakraftägande
dom förelåge. Efter det att vid domstol förebragts närmare utredning kunde
nämligen en av domkapitlet beslutad avstängning för domstolen te sig oberättigad,
och det syntes i ett sådant fall mindre tillfredsställande om domkapitlet
med en måhända ensidigt sträng uppfattning i förevarande hänseende
skulle äga vidmakthålla avstängningen. Vidare har ämbetet vänt sig
mot den föreslagna bestämmelsen om rätt för domkapitlet att avstänga även
prästerlig befattningshavare, som av domstol dömts till frihetsstraff eller
böter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad. Om i ett mål mot
en prästman yrkats avsättning eller suspension samt utförlig argumentation
härom förekommit men högsta domstolen i likhet med underinstanserna
underkänt nämnda yrkande och kanske dömt till ett rätt lågt bötesstraff,
skulle det sannolikt förefalla anmärkningsvärt, om domkapitlet icke tilläte
prästmannen att gå i tjänst. Visserligen skulle klagorätt finnas, men det förefölle
tveksamt, om denna möjlighet att vinna rättelse vore till fyllest. Även
Göta hovrätt har från samma synpunkter motsatt sig, att domkapitlet skulle
erhålla befogenhet att avstänga prästerlig befattningshavare för tiden efter
det att lagakraftägande dom förelåge, varigenom prästmannen ådömts annat
straff än avsättning eller suspension. Hovrätten ville i sammanhanget
även fästa uppmärksamheten på att kommittén i 25: 7 strafflagen föreslagit
att, då avsättning eller suspension såsom sekundär straffpåföljd ådömdes,
den förlust ämbetsmannen därigenom lede skulle beaktas vid bestämmande
av annat straff för brottet. Den nu ifrågavarande bestämmelsen förefölle
att stå i strid mot den princip som sålunda kommit till uttryck i det
föreslagna 25 kap. strafflagen. Domstolen skulle nämligen vid sin straffmätning
icke kunna veta, pa vad sätt domkapitlet komme att förfara. I varje
fall borde bestämmelsen icke avse det fall att vederbörande endast dömts
till bötesstraff och en avstängning av detta slag icke vara förenad med förlust
av löneförmåner. Åt ett likartat betraktelsesätt har Sveriges advokatsamfund
givit uttryck. Samfundet vore visserligen icke blint för det faktum,
att det kunde framstå såsom stötande om en präst omedelbart efter att ha
avtjänat frihetsstraff eller blivit bötfälld återinträdde i tjänst i församlingen.
Intresset av att undvika dylika konsekvenser syntes emellertid tillräckligt
tillgodosett genom det föreslagna stadgandet i 25: 7 allmänna strafflagen,
vilket beredde domstolarna möjlighet att avsätta eller suspendera befattningshavare
som genom brott visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen
icke skickad att utöva tjänsten. Intet hindrade, att domstolen vid
tillämpningen av sistnämnda lagrum skänkte tillbörligt beaktande åt de
särskilda anspråk i fråga om levernet som måste ställas på en präst. Att, se -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 94 (Bilagor).

dan frågan prövats av domstol och denna funnit skäl till avsättning eller
suspension icke föreligga, låta en icke dömande myndighet avstänga vederbörande
från tjänsten, syntes ur rättssäkerhetens synpunkt allt annat än
tilltalande. Även om avstängningen juridiskt icke vore att anse som ett
straff, verkade den dock som ett stundom mycket kännbart extra penningstraff.
Till de anförda synpunkterna kunde läggas även den, att högst tre
månaders avstängning av en olämplig präst syntes utgöra ett föga effektivt
skydd för den hotade församlingsvården. Skulle denna »på det svåraste»
komma att lida, om prästen omedelbart återinträdde i tjänstgöring, torde
olägenheterna knappast bli avsevärt mindre, om det dröjde några månader,
innan prästen återinträdde i sin tjänst. De som kände allvarlig moralisk indignation
över prästens återinträdande i tjänsten finge antagas i allmänhet
finna detta lika anstötligt några månader senare. På grund av vad sålunda
anförts ville samfundet förorda att de ifrågavarande reglerna utginge ur
förslaget.

Å andra sidan har Uppsala domkapitel funnit, att domkapitlen borde erhålla
möjlighet att tillgripa avstängning även i sådana fall, då präst åtalats
för sitt leverne men blivit frikänd av domstolen. Fråga vore nämligen om
allmän domstol kunde förväntas i tillbörlig grad beakta de särskilda krav
beträffande prästs leverne, vilka såväl stiftsledning som ansvarskännande
församlingsmedlemmar med rätta kunde ställa. Bleve den åtalade frikänd,
upphörde enligt förslaget en tidigare beslutad avstängning automatiskt, ett
förhållande som säkerligen i många fall kunde bli av synnerligen ödesdiger
inverkan på det kyrkliga församlingslivet. Det ville därför synas som om
domkapitlet borde tillerkännas rätt att, då särskilda omständigheter förelåge,
även en tid efter det åtalad präst av allmän domstol frikänts i mål
om »levernesbrott» hålla honom avstängd från ämbetsutövning. Karlstads
domkapitel har som sin mening uttalat, att den tid av högst tre månader, för
vilken domkapitlen enligt förslaget skulle kunna från tjänstgöring avstänga
präst som av allmän domstol dömts till frihetsstraff eller böter, vore alldeles
för kort och borde utsträckas till sex månader. Domkapitlet hade mycket
bestämda erfarenheter av behovet av sådan rätt för domkapitel att under
längre tid avstänga präst som av domstol påförts visst straff. Visby domkapitel
har, med anledning av kommitténs uttalande i motiven till 2 § att
avfall från svenska kyrkans lära egentligen ej borde betraktas som brott,
framhållit att, om mål rörande avfall blivit anhängiggjort mot präst, vederbörande
domkapitel syntes böra ha möjlighet att avstänga den tilltalade
från såväl hans prästerliga befattning som prästämbetet. Domkapitlet ansåge
emellertid tveksamt, huruvida formuleringen av den föreslagna lagtexten
gåve sådan möjlighet.

Beträffande andra stycket av 6 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet
uttalat, att i fråga om rätten till lön under avstängning från tjänstgöring
samma bestämmelser borde gälla för icke-ordinarie som för ordinarie
prästmän, och att ett visst icke alltför lågt minimum av lönen borde tillförsäkras
dem. Måhända kunde stadgas, att avstängd prästman skulle äga upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

bära samma löneförmåner som om han vore tjänstledig för sjukdom. Med
de av kommittén föreslagna bestämmelserna kunde lätt inträffa, att ingen
eller blott väsentligt reducerad lön komme att utgå till den avstängde, något
som ökade betänkligheterna mot paragrafen i dess föreslagna skick. Göteborgs
domkapitel har ifrågasatt, huruvida icke kyrkoadjunkter borde i fråga
om rätten att vid avstängning uppbära lön jämställas med ordinarie prästmän.
Till stöd härför kunde åberopas, att enligt 2 kap. 6 § 2 mom. reglementet
den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning kyrkoadjunkter likställts
med kyrkoherdar och komministrar i fråga om rätt till lön under
sjukdom. Slutligen har Sveriges advokatsamfund funnit, att för det fall att
präst avstängdes från tjänstgöring på grund av att han åtalats för brott,
möjlighet syntes böra finnas att bereda honom gottgörelse, helt eller delvis,
för hans härigenom lidna ekonomiska förlust, därest han sedermera skulle
trikännas eller sådan gottgörelse eljest efter prövning funnes skälig.

Skiljande från prästämbetet.

I 7 § har kommittén inrymt bestämmelser om den ordning, i vilken
en präst skall kunna skiljas från själva prästämbetet, som förlänats honom
genom prästvigningen. Såsom första stycke i paragrafen har upptagits
ett stadgande, att den som blivit avsatt från prästerlig befattning må av domkapitlet
skiljas från prästämbetet eller för viss tid ej över ett år avstängas
därifrån. Detsamma har föreslagits skola gälla om annan präst utan prästerlig
befattning, där han på grund av sitt leverne eller någon sin gärning finnes
ovärdig eller olämplig att vara präst. I ett andra stycke av paragrafen har
föreslagits, att prästerlig befattningshavare av domkapitlet skall kunna avstängas
från prästämbetet även för tid då han är suspenderad eller avstängd
från utövningen av sin befattning. Slutligen har såsom tredje stycke upptagits
en bestämmelse, att präst som avfallit från svenska kyrkans lära
skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet, innehavare av prästerlig
befattning dock först sedan han blivit avsatt därifrån.

På sätt av det föregående framgått skall enligt kommitténs förslag avsättning
och suspension för präst icke längre innefatta skiljande från såväl prästerlig
befattning som prästämbete utan endast det förra. Frågan huruvida
en präst på grund av något sitt förhållande bör skiljas eller avstängas från
prästämbetet blir sålunda att behandla i särskild ordning. På samma sätt
som prästämbetet förlänats av kyrkan genom prästvigningen har det synts
kommittén också böra tillkomma kyrklig myndighet att besluta huruvida
prästämbetet skall fråntagas någon. Som förutsättning för att så skall kunna
ske har kommittén emellertid, såvitt gäller innehavare av prästerlig befattning,
uppställt att han genom lagakraftvunnen dom av domstol dömts till
avsättning eller suspension eller ock av domkapitlet suspenderats jämlikt
4 § eller avstängts från tjänstgöring jämlikt 6 §. Vid suspension eller avstängning
från tjänstgöring skall vidare avstängandet från prästämbetet icke
få sträcka sig utöver den tid, varunder prästen är suspenderad eller avstängd
från tjänstgöring. Domkapitlet har emellertid enligt förslaget fått fria hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

der att låta en avsatt, suspenderad eller från tjänstgöring avstängd prästerlig
befattningshavare få behålla prästämbetet. Fall kunna nämligen enligt kommittén
tänkas, då så kan ske utan att något kyrkligt intresse trädes för
nära. Endast för det fall att präst avfallit från svenska kyrkans lära har
det synts kommittén böra meddelas en tvingande föreskrift, att han för
alltid skall skiljas från prästämbetet.

Angående denna paragraf i förslaget har justitiekansler sämbetet uttalat,
att ämbetet icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan i fråga om den ordning
i vilken skiljande från prästämbetet skulle ske. Ämbetet ville för sin
del ifrågasätta, huruvida icke skiljande från prästämbetet av en präst utan
prästerlig befattning stode avsättning från tjänst så nära, att dessa frågor
borde behandlas i samma ordning. Ur rättssäkerhetssynpunkt erbjöde också
den judiciella processen med dess bättre möjligheter att vinna en fullständig
och allsidig utredning större trygghet än den administrativa. Avgörandet
huruvida tillräckliga skäl förelåge för ett skiljande eller en avstängning
från prästämbetet kunde vara vanskligt nog, och detta såväl då anledningen
vore ovärdighet eller olämplighet att vara präst på grund av leverne eller
gärning som då fråga vore om avfall från svenska kyrkans lära. I fråga om
utformandet av lagtexten förefölle denna att lämna rum för tvekan, huruvida
präst utan prästerlig befattning, som offentligen eller annorledes utsprede
mot svenska kyrkans lära stridande lärosats, kunde skiljas från
prästämbetet. Visserligen kunde en dylik präst sägas ha gjort sig skyldig till
gärning, som gjorde honom olämplig att vara präst. I 3 § hade emellertid
samtliga dessa olika fall särskilt nämnts vid sidan av varandra, och då så
icke skett i 7 § vållades därav tvekan om innebörden av sistnämnda lagrum.
Ämbetet funne vidare, att endast skiljande från prästämbetet för alltid
och sålunda icke även alternativet avstängande därifrån på viss tid borde få
ifrågakomma, då präst utan prästerlig befattning befunnes »ovärdig» att
vara präst.

Uppsala domkapitel har fäst uppmärksamheten på det förhållandet att,
om en prästerlig befattningshavare åtalades för brott men jämlikt 5: 5
strafflagen bleve förklarad straffri, han sedan kunde erhålla tjänstledighet
för sjukdom men däremot icke kunde förhindras att utöva själva prästämbetet.
En bestämmelse om att domkapitel under sådana förhållanden skulle
äga avstänga vederbörande från prästämbetet borde därför komma till stånd.
Samma domkapitel har vidare, under hänvisning till vad i 16 b § lagen
den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning stadgats om
avstängning från tjänstgöring av präst som förklarats skyldig att underkasta
sig läkarundersökning, hemställt att en tydlig bestämmelse måtte givas om
att i en situation av ifrågavarande slag avstängning skulle kunna ske från
såväl prästerlig befattning som prästämbetet.

Visby domkapitel har funnit, att även domkapitlets beslut jämlikt 7 §
borde gå i verkställighet utan hinder av förd klagan. Det kunde nämligen
enligt domkapitlets mening förvisso finnas fall, då det måste anses synner 3

Bihany till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ligen anstötligt, om åtalad präst som av domkapitlet avstängts från prästämbetet
skulle få förrätta exempelvis dop eller vigsel innan beslutet vunnit
laga kraft. Åt samma uppfattning har teologiska fakulteten vid universitetet
i Uppsala givit uttryck.

Besvärsrätt.

Kommittén har i 8 § föreslagit ett stadgande av innehåll, att den som icke
åtnöjes med domkapitlets beslut i något av de i 4 § första stycket samt 6
och 7 §§ angivna hänseenden skall äga hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet sist å trettionde
dagen efter den då han erhöll del av beslutet.

Enligt förslaget skall sålunda klagan över domkapitlets beslut om disciplinär
bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande eller avstängande
från prästämbetet ske i administrativ ordning genom besvär till Konungen
i ecklesiastikdepartementet. Prövning av besvären skall här ankomma
på regeringsrätten.

Mot vad sålunda föreslagits har icke i yttrandena framkommit annan erinran
än att Västerås domkapitel uttalat att, liksom invigningen till präst
vore en funktion som uteslutande handhades av kyrkligt organ, jämväl avstängning
från prästämbetet helt borde ankomma på sådant organ. I enlighet
härmed syntes dylik fråga icke böra få dragas under regeringsrättens
prövning.

Övergångsbestämmelser.

Utom 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol
i sadana mål har kommittén till upphävande föreslagit förordningen
den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter som böra iakttagas vid
ändringssökande i konsistoriernas utslag ävensom vad kyrkolagen och andra
författningar innehålla om domsrätt för domkapitlen. Mål, vari rättegång
i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande, skall dock behandlas
enligt äldre lag.

Det är särskilt förtjänt att framhållas, att genom vad sålunda föreslagits
även domkapitlens i 19: 23 och 24: 3 kyrkolagen grundade domsrätt över lärarpersonal
avskaffas. Denna domsrätt, som för närvarande omfattar lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken och vid folkskoleseminarierna, har
numera förlorat praktisk betydelse, i det mål om ämbetsbrott av nämnda lärarpersonal
upptages av allmän domstol och samma personal i fråga om
disciplinär bestraffning är underkastad skolöverstyrelsen. (.Jfr SOU 1935: 31
s. 118 och 1944: 10 s. 14). Av andra författningar än kyrkolagen, som innehålla
stadganden om domkapitlens domsrätt, må här särskilt nämnas
förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen
skall förhållas, cirkulärbrevet den 21 augusti 1786 om vidtagande av några
sadana mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, samt
cii kulärbrevet den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium
böra upptagas och avgöras m. in. Eftersom dessa författningar även inne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

fatta föreskrifter i åtskilliga andra ämnen än som beröras av kommitténs
uppdrag, har kommittén emellertid icke ansett sig kunna föreslå att de
skola upphävas annat än i vad gäller däri innehållna stadganden om domkapitlens
domsrätt. Vad i 1786 års brev stadgas om rätt för domkapitel
att låta verkställa förundersökning genom vederbörande kontraktsprost
skall exempelvis enligt kommittén ej anses upphävt utan tillämpligt i det
enligt förslaget på domkapitel ankommande disciplinärförfarandet.

Förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

För fullgörande av sina åligganden som vigselförrättare är präst i svenska
kyrkan jämlikt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och laga
domstol i sådana mål underkastad ämbetsansvar enligt allmän strafflag.
För präst i främmande trossamfund — liksom för borgerlig vigselförrättare
som ej i egenskap av statlig befattningshavare är underkastad ämbetsansvar
— stadgas däremot särskilt ansvar i detta hänseende i lagen den 12 november
1915 (nr 433) om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Enligt kommitténs förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst
skall allenast präst som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan
vara underkastad ämbetsansvar i vanlig ordning. Präst inom svenska kyrkan,
som ej innehar prästerlig befattning, kan däremot enligt förslaget
icke dömas till ansvar för ämbetsbrott utan blott, om han finnes ovärdig
eller olämplig att vara präst, skiljas eller avstängas från prästämbetet.

Då präst inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig befattning alltjämt
bör vara underkastad ämbetsansvar såvitt angår fullgörande av åligganden
som vigselförrättare, har denna kategori personer tillagts i lagen om
ansvar för vigselförrättare i vissa fall. Kommittén har sålunda föreslagit, att
om särskilt förordnad vigselförrättare som ej är diplomatisk eller konsulär
ämbetsman, präst inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig befattning
eller präst i främmande trossamfund viger, då laga hinder mot äktenskapet
möter, eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad ordning
föregått eller eljest beträffande annat än rent kyrklig ordning åsidosätter
vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, det skall anses som
tjänstefel enligt 25 kap. allmänna strafflagen.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit ha icke framkommit några erinringar
i yttrandena.

Förslaget till lag om ändring i lagen om domkapitel.

I nu förevarande lag har kommittén föreslagit ändringar av de bestämmelser
som anknyta till det förhållandet att domkapitlen för närvarande utöva
domsrätt. I 2 § 4 mom. har sålunda stadgandet, att stiftssekreteraren vid
handläggning av rättegångsmål skall hava säte och stämma i domkapitlet,
ändrats till att avse handläggning av mål angående tillämpning av lagen om
ansvar för ämbetsbrott av präst. Motsvarande ändring har företagits i regler -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

na om omröstning i domkapitlet i 17 §. Slutligen ha de i 1889 års prästerliga
strafflag ingående bestämmelserna att hovrätt skall vara första instans vid
åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan präst som är ledamot av
domkapitel för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår upptagits i
20 § av lagen.

Vad sålunda föreslagits har ej föranlett någon erinran i yttrandena.

I fråga om behovet av ytterligare följdändringar till den av kommittén nu
föreslagna lagstiftningen har Göta hovrätt funnit, att i hovrätternas arbetsordningar
närmare borde regleras, hur de i 5 § i förslaget till lag om ansvar
för ämbetsbrott av präst omnämnda två ledamöterna i hovrätten och två tillkallade
prästerliga ledamöter skulle utses. Domkapitlen i Uppsala, Västerås
och Visby ha åter uttalat, att den föreslagna nya lagstiftningen påkallade en
översyn och effektivisering av de bestämmelser som gällde om skyldighet för
de allmänna domstolarna att meddela domkapitlen underrättelser angående
åtal och domar mot präster.

Departementschefen.

Av ålder ha särskilda bestämmelser gällt beträffande brott av prästerliga
befattningshavare och ordningen för dessa brotts beivrande. Nuvarande
lagstiftning i ämnet — som till huvudsaklig del återfinnes i 1889 års lag om
straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål — är
liksom vår kyrkolagstiftning i övrigt i hög grad otidsenlig och en revision
av densamma är därför synnerligen påkallad. I fråga om det rent straffrättsliga
innehållet i lagen har frågan aktualiserats av straffrättskommitténs
förslag till ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Beträffande
åter det processuella förfarandet är det angeläget, att de mycket stora brister
som nu ostridigt föreligga undanröjas i samband med genomförandet av
den allmänna rättegångsreformen.

Beträffande den historiska utveckling som lett till de nuvarande bestämmelserna
tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse som på sin tid lämnades
av den s. k. stiftsstyrelsekommittén i dess år 1906 avlämnade betänkande
med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse in. m. Att i
detta sammanhang gå in på en närmare redogörelse därför torde icke vara
erforderligt. Däremot vill jag, innan jag upptager straffrättskommitténs förslag
till närmare övervägande, med några ord beröra lagstiftningen i våra
nordiska grannländer. Den närmaste överensstämmelsen med den nuvarande
svenska ordningen uppvisar Finland. De straffrättsliga bestämmelserna om
ämbetsbrott av präst återfinnas i den finska kyrkolagen av år 1869. Mål om
sådana brott upptagas i första instans av domkapitlen, från vilka talan får
fullföljas till hovrätterna. I Danmark finnes en grundläggande bestämmelse
om straff för prästers tjänstefel i Lov af 28 April 1931 om Folkekirkens
Lpnningsvsesen udenfor Kpbenhavn og Frederiksberg m. in. För handläggning
av mål härom finnes sedan gammalt en särskild instans, Provsteretten,
som består av prosten och den civile underdomaren i orten. Från Provste -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

retten fullföljes talan till en däremot svarande överinstans, Landemodet, och
därifrån till H0jesteret. Om en präst tilltalas dels för brott mot den borgerliga
strafflagen och dels för förhållande, som berör hans ställning som prästerlig
befattningshavare, äger Konungen förordna att målet i dess helhet
skall upptagas antingen vid kyrklig eller vid världslig rätt. I sistnämnda fall
kan den världsliga domstolen förstärkas med två prästerliga ledamöter. I
Norge slutligen intaga prästerna icke i straffrättsligt eller straffprocessuellt
hänseende någon särställning i förhållande till andra ämbetsmän. Ämbetsbrott
av präst bedömas sålunda enligt strafflagens allmänna bestämmelser
om ämbetsbrott och höra under de allmänna domstolarna.

Vid övervägande av frågan om det mest ändamålsenliga sättet för genomförandet
av en revision av vår strafflagstiftning för präster torde böra eftersträvas
att inordna dem under de bestämmelser som gälla för statens befattningshavare
i allmänhet, i den mån detta låter sig förena med nödigt
hänsynstagande till de särskilda förhållanden som här föreligga. Utvecklingen
har sedan länge gått i den riktningen att speciallagstiftning så långt
möjligt avskaffas och framförallt gäller detta på det straffrättsliga området.
Härför tala främst vägande principiella skäl. En speciallagstiftning för en
viss kategori befattningshavare skapar lätt den föreställningen att dessa inneha
särskilda privilegier. Härmed följer, att dessa befattningshavares ställning
i samhället kan försvagas och att därigenom det intresse som lagstiftningen
avser att tjäna motverkas i stället för att främjas. Denna farhåga
gör sig naturligtvis särskilt gällande, om det processuella förfarandet ej
äger rum offentligt och under iakttagande i övrigt av de betryggande former
som eljest äro föreskrivna. Straffrättskommittén har också till grund
för sitt förslag lagt den tankegång som jag nu utvecklat. I flera yttranden
över förslaget har emellertid förordats att man skulle gå ett steg längre i
denna riktning. Även jag anser det angeläget att undersöka, huruvida det
icke är möjligt att mera fullständigt än som skett i förslaget avskaffa ifrågavarande
speciallagstiftning. Jag förbiser härvid icke kyrkans behov att
kunna snabbt och bestämt ingripa mot olika förseelser av dess befattningshavare.
Såsom kommittén förutsatt torde det vara nödvändigt att tillerkänna
domkapitlen disciplinär bestraffningsrätt. Detta innebär icke heller någon
principiell avvikelse från vad som eljest är vanligt. Sådan bestraffningsrätt
tillkommer regelmässigt ämbetsverk inom statsförvaltningen i allmänhet
och torde icke kunna undvaras. För upprätthållande av kyrkans anseende
och kyrklig ordning torde i själva verket den möjligheten att kunna snabbt
ingripa mot smärre förseelser som disciplinärförfarandet åsyftar vara av
väsentligt större betydelse än befogenheten att döma över mera allvarliga
brott.

.lag övergår härefter till närmare behandling av de viktigare frågorna
i kommitténs förslag. Därvid torde de rent straffrättsliga spörsmålen böra
behandlas först.

Såsom förut nämnts äro ämbetsbrott av präst i 1889 års lag uppdelade
på två grupper, av vilka den ena faller under 25 kap. i allmänna strafflagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

medan den andra gjorts till föremål för särskilda bestämmelser. Enligt straffrättskommitténs
förslag skall 25 kap. strafflagen i princip tillämpas även
på prästerliga befattningshavare. Beträffande vissa speciellt prästerliga ämbetsbrott
har kommittén dock ansett särskild lagstiftning alltjämt vara motiverad.
Hit har kommittén fört offentligt förkunnande eller utspridande annorledes
av lärosats som strider mot kyrkans lära, brott mot bestämmelser
om kyrkans ordning samt leverne eller gärning, varigenom präst sätter sin
värdighet eller lämplighet som präst i fara. I samband härmed har kommittén
behandlat avfall, ehuru detta även enligt kommitténs mening egentligen
ej är något brott.

Beträffande avfall från svenska kyrkans lära har i flera yttranden
över kommitténs förslag hävdats, att bestämmelser i detta ämne icke
hörde hemma i en författning av strafflags natur. Detta är också min uppfattning.
En förändring i individens religiösa åskådning som har till följd
att han icke längre kan omfatta kyrkans trossatser kan icke rimligen betraktas
som något brott. En motsatt ståndpunkt synes stå i uppenbar strid
mot modern uppfattning. Den måste också från kyrkans egen synpunkt anses
förkastlig. Uppenbarligen är det för tilltron till allvaret och övertygelsen
i kyrkans förkunnelse av grundläggande betydelse, att ett öppet och frimodigt
tillkännagivande av tvivel eller ändrad åskådning icke hindras genom
att det stämplas såsom något etiskt förkastligt. Det ligger väl i sakens
natur, att kyrkan, om den skall kunna fungera såsom en enhet, icke kan
låta sina tjänare i deras verksamhet ohämmat giva uttryck åt sin personliga
uppfattning, och kyrkan kan icke vara skyldig att i sin tjänst behålla den som
icke längre ansluter sig till dess grundsatser. Frågan om skyldighet att på
grund av avfall avgå från tjänsten bör emellertid behandlas i likhet med
andra fall, då en befattningshavare icke kan uppehålla sin tjänst.

Med hänsyn till stadgandet om ämbetsmäns oavsättlighet i § 36 regeringsformen
har kommittén ansett, att frågan om skyldighet för präst att
på grund av avfall avgå från befattning inom kyrkan måste prövas i den
för brottmål stadgade ordningen. Riktigheten av denna slutsats synes emellertid
kunna ifrågasättas. Liksom vid sjukdom torde det låta sig göra att
vid avfall konstituera en rent civil skyldighet att avgå från tjänsten. Jag
har dock med hänsyn till frågans vikt både ur kyrklig synpunkt och för
befattningshavaren personligen icke ansett, att frågan lämpligen såsom vid
sjukdom bör regleras i administrativ löneförfattning. Liksom hittills torde
den böra behandlas i författning av kyrkolags natur. Jag förordar därför,
att det nuvarande straffrättsliga stadgandet om avfall ersättes med ett tilllägg
till kyrkolagen av innehåll, att om någon som innehar prästerlig befattning
avfaller från svenska kyrkans lära, han skall vara pliktig att avgå
från befattningen. En motsvarande metod har använts i 15 § av 1873 års
dissenterförordning för det fall att någon anmält sig till utträde ur svenska
kyrkan. Den föreslagna bestämmelsen synes böra gälla såväl innehavare av
prästerlig befattning inom svenska kyrkan som innehavare av annan allmän
prästerlig tjänst t. ex. inom fångvården. Med avseende å prövningen av fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

om skyldighet att avgå på grund av avfall torde det vara ändamålsenligt
att låta denna ankomma på domkapitlet i första instans och regeringsrätten
såsom andra och sista instans. Någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt torde
en sådan ordning ej erbjuda. Vad angår biskopar har jag emellertid ej ansett
lämpligt att låta frågan om skyldighet att avgå prövas av domkapitel.
Prövningen torde i stället böra tillkomma Kungl. Maj:t i regeringsrätten
såsom enda instans.

Att prästerlig befattningshavare förklaras pliktig avgå innebär ej enligt
departementsförslaget, att han automatiskt blir skild från befattningen. Det
skall ankomma på den som eljest äger meddela honom avsked att draga
konsekvensen av beslutet.

Enligt min mening tala starka skäl för att den präst, som förklaras skyldig
avgå på grund av avfall, i regel skall kunna påräkna viss pension. Denna
fråga torde emellertid lämpligen böra lösas vid den utredning som omhänderhaves
av 1946 års prästlönekommitté. Intill dess dennas förslag kan bliva
genomfört lärer frågan få lösas genom särskilda beslut av riksdagen från
fall till fall.

I fråga om spridande av villolära, brott mot kyrkans
ordning och anstötligt leverne har kommittén icke föreslagit
något annat stadgande än att hithörande gärningar, där de icke innefatta annat
brott än tjänstefel, skola medföra straff såsom i paragrafen om tjänstefel
i 25 kap. strafflagen sägs. Innebörden av kommitténs förslag i denna
del är sålunda, att för prästerliga befattningshavare begreppet tjänstefel i
de hänseenden, om vilka nu är fråga, skulle fastställas i särskild lag. Beträffande
behovet av det föreslagna stadgandet är till en början att märka,
att spridande av villolära liksom brott mot kyrkans ordning framstår såsom
en typisk ämbetsförseelse av den som innehar prästerlig befattning. Skyldigheten
att icke utsprida villolära är en självklar följd av ställningen som
präst inom svenska kyrkan och har också kommit till uttryck bl. a. i 1 kap.
1 § kyrkolagen. Jag vill framhålla, att här är fråga om något annat än ett
blott avfall från kyrkans lära. Själva förändringen i den religiösa uppfattningen
bör, såsom förut sagts, icke behandlas som ett brott. Däremot bör
det ej tillåtas, att en präst, som ännu kvarstår i kyrkans tjänst, arbetar för
att utbreda en annan lära än dennas. Beträffande tillämpningen av en
straffbestämmelse på denna punkt har Göta hovrätt ansett, att det icke bör
komma i fråga att bestraffa varje avvikelse från svenska kyrkans i bekännelseskrifterna
fastslagna lära såsom tjänstefel utan allenast sådana fall då
vad som förkunnas är stridande mot kyrkans lära i någon så väsentlig fråga,
att det innebär en avvikelse från lärans grundvalar. Till vad hovrätten sålunda
uttalat vill jag giva min anslutning. Det synes mig sålunda böra
finnas ett icke alltför snävt utrymme, inom vilket den enskilde prästmannen
äger giva uttryck åt sin personliga uppfattning i religiösa frågor.

Något behov av eu särskild straffbestämmelse på denna punkt har icke
synts mig föreligga. Vad i allmänna strafflagen stadgas om tjänstefel i allmänhet
torde vara tillfyllest. På sätt Uppsala domkapitel framhållit lär väl

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

bötesstraff i allmänhet vara mindre lämpligt vid spridande av villolära. Man
kan emellertid förutsätta att vid detta speciella ämbetsbrott böter endast undantagsvis
skola komma att tillgripas i praxis.

Beräffande härefter bestämmelser om kyrkans ordning kunna
dessa sägas motsvara rent instruktionella föreskrifter för andra ämbetsmän.
Ej heller beträffande förseelse häremot torde någon särskild straffbestämmelse
vara påkallad utöver vad som i allmänhet gäller om tjänstefel.

Mera tveksamt kan det förfalla, huruvida icke de särskilda krav som
onekligen böra ställas på en prästs allmänna livsföring borde komma till
uttryck i något särskilt stadgande av strafflags natur. Såsom förut sagts
upptager kommitténs förslag i denna del en bestämmelse, att prästerlig befattningshavare,
som genom anstötligt leverne sätter i fara sin
värdighet eller lämplighet som präst, skall dömas såsom för tjänstefel. Enligt
vad straffrättskommittén föreslagit skall emellertid i 25 kap. strafflagen
såsom tjänstefel straffbeläggas icke endast överträdande av särskilda
författningar och föreskrifter utan även åsidosättande av vad som åligger
ämbetsmannen enligt tjänstens beskaffenhet i och för sig. I motiven till
detta stadgande har kommittén bl. a. uttalat (SOU 1944: 69 s. 413), att
det i princip icke funnes något hinder mot att straffa ett uppträdande utom
tjänsten såsom tjänstefel. Tydligt är vidare, att den särskilda beskaffenheten
av prästerlig tjänst måste anses ålägga innehavaren av sådan befattning
stränga krav i fråga om hans vandel och allmänna livsföring. De
särskilda kraven på prästers oförvitlighet i leverne ha även kommit till
uttryck bl. a. i 19 kap. 28 § kyrkolagen, varest exempelvis föreskrives att
prästerna skola föra ett gudfruktigt, ärligt och ärbart leverne. Erinras må
också om bestämmelsen i tjugoåttonde punkten i prästerskapets privilegier
om prästernas skyldighet bl. a. att föra ett gudligt, nyktert och beskedligt
leverne. Även om sistnämnda båda lagrum äro så ålderdomliga att de icke
längre lämpa sig att direkt åberopas, giva de uttryck för vad som enligt
sakens natur måste anses åvila prästerna i fråga om oförvitlig vandel.
Ett beteende som står i strid häremot faller därför under den allmänna bestämmelsen
om straff för tjänstefel. Vid sådant förhållande kan jag icke
finna det erforderligt att föreslå något särskilt stadgande om straff för anstötligt
leverne.

Några av de kyrkliga remissinstanserna ha funnit, att utöver vad kommittén
föreslagit en särskild straffbestämmelse borde bibehållas i fråga om
prästs skyldighet att respektera bikthemligheten. I likhet med kommittén
anser jag emellertid, att denna ämbetsplikt, varom en föreskrift nu
finnes i 7 kap. 2 § kyrkolagen, erhåller en tillräcklig sanktion genom det
av kommittén föreslagna allmänna stadgandet i 25 kap. strafflagen om
straff för ämbetsmans brott mot tystandsplikt. Icke heller finner jag behövligt
att, såsom Uppsala domkapitel ifrågasatt, bevara den särskilda bestämmelsen
om straff för präst som obehörigen verkar för sin egen befordran.

Av det sagda framgår, att jag icke anser några särskilda straffbestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ser för ämbetsbrott av präst behövliga vid sidan om de allmänna stadgandena
om ämbetsbrott i 25 kap. strafflagen. Såsom förut nämnts innehåller
emellertid 1889 års lag även bestämmelser om det processuella förfarandet
vid vissa brott. I denna del finner jag, i likhet med kommittén,
tiden vara inne att — frånsett den disciplinära bestraffningsrätten — upphäva
domkapitlens domsrätt och överföra denna till de allmänna domstolarna.

Kommittén har vidare föreslagit, att mål om ämbetsbrott av präst vid de
allmänna domstolarna skulle följa den vanliga instansordningen utom såtillvida,
att hovrätt omedelbart skulle upptaga mål rörande avfall och brott
mot kyrkans lära eller ordning. Enligt kommitténs förslag skulle vid handläggningen
av dessa mål hovrätten bestå av presidenten och två ledamöter i
hovrätten samt två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter, den ene
biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller teologisk fakultet.
Flera kyrkliga remissinstanser ha förklarat sig anse vad kommittén
sålunda föreslagit vara en förutsättning för att domkapitlens domsrätt skulle
kunna avskaffas i nyssnämnda mål. Det synes mig emellertid med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen skulle vara till fördel för kyrkan
att genomföra den av kommittén föreslagna ordningen med prästerliga
ledamöter i hovrätterna. Vägande invändningar däremot ha framförts
i åtskilliga yttranden, och man kan enligt min mening icke bortse från
att specialdomstolar av den typ det här gäller lätt kunna te sig mindre
förtroendeingivande än de vanliga domstolarna. Risken härför skulle i nu
förevarande fall vara särskilt stor, eftersom de prästerliga ledamöterna i den
tilltalades och allmänhetens ögon kunde komma att framstå såsom partsrepresentanter.
Dessutom är det otvivelaktigt mindre tillfredsställande att
de synpunkter som av de prästerliga ledamöterna kunde komma att framföras
under domstolens överläggningar icke skulle komma att såsom vanliga
sakkunnigutlåtanden framläggas till bemötande. Denna ordning finner
jag alltså icke lämplig. För kyrkan kan det icke vara av någon större betydelse
vilket alternativ som här väljes, då såsom jag förut framhållit kyrkans
organ bibehållas vid disciplinär bestraffningsrätt. De av kommittén infordrade
statistiska uppgifterna utvisa, att under åren 1930—1944 vid domkapitlen
handlagts endast ett mycket ringa antal mål, vari ådömts suspension
under längre tid eller avsättning. Det alldeles övervägande antalet ärenden
kan således avgöras disciplinärt. Vad särskilt gäller avfall från kyrkans lära
vill jag erinra, att målen härom enligt vad jag nyss förordat böra avföras
från det straffprocessuella området och sålunda ej skola handläggas av allmän
domstol utan av domkapitlen eller, såvitt angår biskop, av Kungl.
Maj :t i regeringsrätten.

På grund av det anförda har jag icke kunnat biträda förslaget om prästerliga
ledamöter i hovrätterna. Vid sådant förhållande torde icke heller tillräckliga
skäl föreligga att låta mål om brott mot kyrkans lära eller ordning
— målen om avfall skulle som nämnts i regel gå till domkapitel — omedelbart
upptagas i hovrätt. I fråga om biskopar torde dock eu särbestämmelse

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

alltjämt vara påkallad i överensstämmelse med vad som gäller beträffande
tjänstefel av andra högre ämbetsmän.

Av övriga bestämmelser i kommitténs förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott
av präst torde bestämmelserna om domkapitlets befogenheter i
disciplinärt hänseende och om prästs skiljande eller avstängande från prästämbetet
böra få sin plats i lagen om domkapitel. Någon särskild lag om
ämbetsbrott av präst synes vid sådant förhållande icke bliva erforderlig.
Däremot kräves alltjämt en lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Slutligen torde även mindre följdändringar erfordras i lagen den 9 december
1910 om emeritilöner för präster och förordningen den 27 november
1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med avseende å de särskilda lagförslag som jag i enlighet med nu angivna
grunder låtit upprätta inom departementet må ytterligare anföras följande.

I förslag till lag om tillägg till kyrkolagen har upptagits stadgande, att
om någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller
eljest i allmän tjänst, avfaller från kyrkans lära, han skall vara pliktig att
avgå från befattningen.

Med prästerlig befattning förstås här varje befattning, till vilken endast
den kan utnämnas eller förordnas som är prästvigd. Stadgandet är tillämpligt
även på biskop. I anledning av att några domkapitel yppat tvekan angående
vad som i kommitténs förslag förstodes med prästerlig befattningshavare
må särskilt framhållas, att stadgandet omfattar även andra än ordinarie
befattningshavare liksom förhållandet är beträffande stadgandena om
ämbetsbrott i 25 kap. strafflagen.

I motiveringen till sitt förslag om att prästerlig befattningshavare som avföHe
skulle dömas befattningen förlustig har kommittén framhållit, att
denna bestämmelse vore avsedd att äga tillämplighet endast i den händelse
avfallet framträdde objektivt antingen genom anmälan om utträde ur svenska
kyrkan eller annorledes genom någon yttre handling, varemot stadgandet
icke kunde anses lämna befogenhet till någon efterforskning angående prästmännens
subjektiva renlärighet. Detsamma bör gälla det nu föreliggande
departementsförslaget.

Därest en prästerlig befattningshavare finner sig icke längre kunna omfatta
svenska kyrkans grundläggande trossatser, får det naturliga anses
vara, att han med tillkännagivande härav själv ansöker om entledigande.
För den händelse han emellertid icke skulle göra detta och avfallet skulle
taga sig något sådant påtagligt uttryck som förut sagts öppnar det nu föreslagna
stadgandet möjlighet att framtvinga hans avgång. Beslut, varigenom
vederbörande förklaras skyldig att avgå, skall — såsom jag förut nämnt
och närmare framgår av det förslag till lag om ändring i lagen om domkapitel
som utarbetats inom departementet — ankomma på vederbörande
domkapitel, utom såvitt angår biskop. Klagan över sådant beslut bör föras
i regeringsrätten.

Enligt departementsförslaget skall liksom enligt kommittéförslaget endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

präst som innehar prästerlig befattning vara underkastad ämbetsansvar i
vanlig ordning enligt 25 kap. strafflagen. Behov uppkommer följaktligen av
särskilda ansvarsbestämmelser för annan präst i egenskap av vigselförrättare,
på samma sätt som sådant ansvar för närvarande, enligt lagen den 12
november 1915 om ansvar för vigselförrättare i vissa fall, stadgas för präst
i främmande trossamfund och borgerlig vigselförrättare som ej i egenskap
av statlig befattningshavare är underkastad ämbetsansvar. Kommittén har
föreslagit att 1915 års lag skulle ersättas med en ny lag om ansvar för vtgselförrättare
i vissa fall. Detta förslag omfattar även präst inom svenska
kyrkan som icke innehar prästerlig befattning och avser dessutom att från
ansvar undantaga sådana fel som endast innebära avvikelser från rent kyrklig
ordning. Jag har i huvudsak icke funnit anledning till någon erinran
häremot. Lagtexten har dock i departementsförslaget undergått en redaktionell
förenkling. I sakligt hänseende innebär departementsförslaget vidare
den ändringen att jämväl prästerlig befattningshavare, som gör sig skyldig
till fel i samband med vigsel vilken förrättas utom tjänsten, klart omfattas
av förslaget. Det må också nämnas, att i departementsförslaget icke återfinnes
den av kommittén upptagna bestämmelsen, att om den brottslige innehar
befattning som avses i 25: 12 strafflagen enligt kommitténs förslag,
han kan avsättas eller suspenderas därifrån. Någon uttrycklig föreskrift
härom torde icke erfordras.

Inom departementet upprättat förslag till lag angående ändring i lagen om
domkapitel upptager åtskilliga ändringar.

I anslutning till vad kommittén föreslagit har den nuvarande bestämmelsen
i 2 § 4 mom., att stiftssekreteraren vid handläggningen av rättegångsmål
skall hava säte och stämma i domkapitlet, ändrats till att avse ärenden
angående utövningen av domkapitlets disciplinära myndighet över domkapitlet
underställda prästerliga befattningshavare, angående prästs skiljande
eller avstängande från prästämbetet och angående prästerlig befattningshavares
skyldighet att avgå därför att han avfallit från svenska kyrkans
lära.

I 13 § har det nuvarande 1 mom. upptagits såsom första stycke i samma
moment. Såsom andra stycke har tillagts vad som för närvarande stadgas
i 3 mom. Paragrafens nuvarande 2 mom. har upphört att gälla till följd
av inrättandet av Stockholms stift.

Därefter stadgas i departementsförslaget under 2 inom., att om innehavare
av prästerlig befattning som lyder under domkapitel åsidosätter sin
tjänsteplikt, domkapitlet skall äga antingen tilldela honom varning eller
suspendera honom under högst tre månader eller ock anmäla honom för
åtal vid domstol. I sak överensstämmer detta med vad kommittén föreslagit,
utom såtillvida att den längsta tillåtna suspensionstiden här liksom
eljest vid disciplinär bestraffning bestämts till tre månader. Jag har nämligen
icke funnit tillräckliga skäl att medgiva den av kommittén föreslagna
utsträckningen till sex månader. Av den i departementsförslaget valda
formuleringen torde vidare på ett tydligare sätt än i kommittéförslaget fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

gå, att allmän åklagare är oförhindrad att åtala prästerlig befattningshavare
för tjänstefel, även om domkapitlet icke skulle anmäla honom till åtal.
Kommitténs förslag om rätt för domkapitlet att förordna särskild åklagare,
därest allmän åklagare icke vill väcka av domkapitlet begärt åtal, har jag
icke funnit mig böra upptaga. I en sådan situation synes domkapitlet i stället
böra vända sig till vederbörande högre åklagarmyndighet. Därest ändring
icke erhålles i denna väg, torde därvid böra förbliva. I överensstämmelse
med vad nu gäller om brott mot 25 kap. strafflagen torde ämbetsbrott av
präst böra åtalas av landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen.

Såsom första stycke i 3 mom. har upptagits stadgande, att om innehavare
av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel, står under åtal för
brott och omständigheterna äro sådana att han måste anses hava satt sin
värdighet eller lämplighet som präst i fara, domkapitlet skall äga avstänga
honom från utövningen av befattningen för tiden intill dess lagakraftägande
dom föreligger. Stadgandet överensstämmer med vad kommittén i anslutning
till gällande rätt föreslagit.

Kommittén har velat tillerkänna domkapitlet en mera vittgående befogenhet
än nu sagts. Om den prästerlige befattningshavaren dömes till frihetsstraff
eller böter utan att han tillika avsättes eller suspenderas, skall nämligen
domkapitlet enligt kommitténs förslag äga avstänga honom från utövningen
av befattningen även för tid efter det lagakraftägande dom föreligger,
dock ej för längre tid än tre månader därefter. Mot kommittéförslaget
i denna del ha erinringar gjorts i ett flertal yttranden. Den kritik mot
den föreslagna bestämmelsen som därvid framförts har synts mig övertygande,
och bestämmelsen har sålunda icke upptagits i departementsförslaget.
Det är tydligt, att domstolarna i förekommande fall måste taga särskild
hänsyn till de prästerliga befattningarnas ömtåliga beskaffenhet, när de
pröva om suspension bör följa å brott.

Domkapitlets beslut jämlikt detta moment torde böra gå i verkställighet
utan hinder av klagpn, om ej annorlunda förordnas. Bestämmelse härom
har upptagits i 6 mom. Såsom andra stycke i 3 mom. har införts stadgandet,
att ordinarie befattningshavare som enligt första stycket avstänges från
utövning av sin befattning skall under tiden äga åtnjuta med tjänsten förenade
löneförmåner efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar
tjänsten. I några yttranden har förordats, att rätt till lön under avstängning
borde tillerkännas även andra än ordinarie befattningshavare. Vidare
har advokatsamfundet ansett, att om avstängd befattningshavare sedermera
bleve frikänd av domstolen, möjlighet borde finnas att bereda honom
gottgörelse för den ekonomiska förlust som avstängningen medfört.
Dessa båda frågor har jag emellertid, med hänsyn till att hela det prästerliga
lönesystemet för närvarande står inför revision, icke ansett mig böra
upptaga i nu förevarande sammanhang.

Såsom 4 mom. i 13 § ha upptagits bestämmelser om den ordning i vilken
präst skall kunna skiljas eller avstängas från själva det prästämbete som
förlänats honom genom prästvigningen. I denna del har jag i överensstämmelse
med kommittén funnit det lämpligaste vara, att liksom kyrkan ensam

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

förlänar prästämbetet det också skall ankomma på kyrkan att fråntaga någon
hans prästämbete. Det måste även anses vara ett framsteg, att avsättning
eller suspension från prästerlig befattning icke automatiskt skall behöva
medföra jämväl förlust av prästämbetet. Fall kunna nämligen tänkas,
då det skulle innebära en onödig hårdhet, om en prästerlig befattningshavare,
som avsatts eller suspenderats, icke skulle få behålla behörigheten att
utföra prästerliga ämbetshandlingar såsom vigsel och dop. I enlighet med
det nu sagda föreskrives sålunda till en början, att om prästerlig befattningshavare
genom lagakraftägande dom avsatts från sin befattning, domkapitlet
skall kunna skilja honom från prästämbetet eller på viss tid ej över ett år
avstänga honom därifrån. Jag vill särskilt framhålla, att här är fråga om
prästerliga befattningshavare överhuvud taget och sålunda icke endast om
innehavare av tjänster som lyda under domkapitel. Även innehavarna av
prästerliga befattningar inom exempelvis fångvårds- och inedicinalväsendet
omfattas av bestämmelsen. Undantag har dock i 20 § gjorts beträffande biskop,
vars skiljande från prästämbetet skall ankomma på Kungl. Maj :t i
regeringsrätten. För den händelse fråga är om präst som avsatts från en befattning,
som lyder under domkapitel, är det tydligen detta domkapitel som
skall pröva frågan, huruvida vederbörande skall skiljas eller avstängas från
prästämbetet. I andra fall torde prövningen ankomma på domkapitlet i det
stift, prästmannen genom prästvigningen kommit att tillhöra eller till vilket
han senare må ha överförts.

Med anledning av en anmärkning från Uppsala domkapitel har tillagts
ett stadgande, att om prästerlig befattningshavare genom lagakraftägande
dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men
jämlikt 5:5 strafflagen förklarats fri från ansvar och i anslutning härtill
erhållit tjänstledighet, domkapitlet skall äga avstänga honom från prästämbetet
intill dess han åter får inträda i tjänstgöring.

Därefter följer bestämmelsen, att prästerlig befattningshavare även skall
kunna avstängas från prästämbetet under tid, då han är suspenderad eller
avstängd från utövningen av sin befattning. Även utan uttryckligt påpekande
i lagtexten torde det vara tydligt, alt denna bestämmelse skall kunna komma
till användning också då prästerlig befattningshavare avstängts från
tjänsteutövning av annan anledning än i 3 mom. sägs såsom till följd av
ett beslut om skyldighet för honom att underkasta sig läkarundersökning
enligt 16 b § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets
avlöning.

Vidare har här angående präst som icke innehar prästerlig befattning
upptagits stadgandet att sådan präst, om han på grund av sitt leverne eller
någon sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst, skall av domkapitlet
kunna skiljas från prästämbetet eller på viss tid ej över ett år avstängas
därifrån. Jag har icke ansett erforderligt att, såsom i ett yttrande
blivit ifrågasatt, ovillkorligen föreskriva skiljande för alltid från prästämbetet,
om vederbörande anses ovärdig att inneha detta. Behörigt domkapitel
är i dessa fall, i överensstämmelse med vad förut sagts, domkapitlet i det

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

stift vederbörande genom prästvigningen kommit att tillhöra eller till vilket
han senare må ha överförts.

Med anledning av påpekanden i yttrandena har det befunnits lämpligt, att
även beträffande domkapitels beslut jämlikt detta moment föreskriva, att
beslutet går i verkställighet utan hinder av klagan, om ej annorlunda förordnas.
Bestämmelsen härom återfinnes i 6 mom.

I 5 mom. har såsom första stycket inrymts den förut omnämnda bestämmelsen,
att det tillkommer domkapitel att upptaga och avgöra fråga om skyldighet
för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den
grund att han avfallit från svenska kyrkans lära. Även här avses jämväl andra
prästerliga befattningshavare än sådana som eljest lyda under domkapitel,
dock icke biskop. På grund av den utpräglat religiösa frågeställning
det här gäller måste det nämligen anses lämpligast, att exempelvis prövningen
huruvida en prästerlig befattningshavare inom fångvården på grund
av avfall från kyrkans lära skall avgå från sin tjänst kommer att åvila
domkapitlet och icke fångvårdsstyrelsen. Vilket domkapitel som i det särskilda
fallet skall anses behörigt att upptaga frågan blir att avgöra enligt
samma grunder som angivits vid 4 mom.

I 5 mom. har även upptagits föreskrift, att prästerlig befattningshavare,
som avfallit från svenska kyrkans lära och avgått från befattningen, skall
av domkapitlet skiljas från prästämbetet samt att detsamma skall gälla om
annan präst som avfallit från svenska kyrkans lära.

Till sist har i 6 mom. — förutom den förut berörda regeln att domkapitels
beslut i vissa fall omedelbart går i verkställighet — intagits bestämmelsen,
att ändring i domkapitlets beslut i de hänseenden som angivas i 2—5 mom.
får sökas hos Konungen i ecklesiastikdepartementet. Besvären böra, såsom
förut nämnts, prövas av regeringsrätten. För detta ändamål torde erfordras
ändring i regeringsrättslagen, till vilken jag återkommer i annat sammanhang.
Att, såsom Västerås domkapitel påfordrat, från besvärsförfarandet
undantaga frågor om skiljande eller avstängande från prästämbetet har
icke synts mig kunna ifrågakomma.

Beträffande omröstningsreglerna i 17 § har, i stället för det nuvarande
undantaget för rättegångsmål i domkapitlen, föreskrivits att i ärenden som
avses i 13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

I överensstämmelse med kommitténs förslag har slutligen i 20 § införts
stadgandet, att åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i
domkapitel för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas
omedelbart av hovrätt. I samband därmed har i paragrafen intagits
föreskrift att befogenhet, som enligt 13 § 3—5 mom. tillkommer domkapitlet
beträffande präster i allmänhet, skall i fråga om biskop tillkomma Konungen.
Prövningen torde böra ske i regeringsrätten, lämpligen på anmälan
av justitiekanslersämbetet. Bestämmelse härom bör införas i regeringsrättslagen.

Inom departementet har därjämte utarbetats förslag till lag angående ändrad
lydelse av 7 § lagen den 9 december 1940 om emeritilöner för präster. I
denna paragraf stadgas för närvarande, att om den som åtnjuter emeritilön

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

blivit dömd prästämbetet förlustig, hans rätt till dylik lön skall vara förverkad
vid den tid beslutet vunnit laga kraft. Eftersom enligt den nu föreslagna
lagstiftningen avsättning från prästerlig befattning icke med nödvändighet
skall medföra förlust även av prästämbetet, har det blivit nödvändigt att
ändra nu ifrågavarande stadgande. Paragrafen föreslås därför skola få det
innehållet, att om domstol förklarar att den som åtnjuter emeritilön förskyllt
avsättning från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen,
hans rätt till lönen skall vara förverkad, när domen vinner laga kraft.
Om domkapitlet fråntager någon prästämbetet på grund av hans förhållande
efter det han lämnat sin prästerliga befattning, torde beslutet ej böra påverka
hans rätt till emeritilön. Jag vill framhålla, att hela frågan om statliga
befattningshavares rätt till pension, när domstol dömer till avsättning,
bör bliva föremål för utredning. I samband därmed bör även nu förevarande.
stadgande uppmärksammas. En motsvarande ändring blir erforderlig i punkt
18 :o förordningen den 27 november 1936 med ändrade bestämmelser för
biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda
medel.

Det i vissa yttranden framförda önskemålet om skärpning av bestämmelserna
om domstolarnas skyldighet att lämna uppgifter till domkapitlen
torde böra övervägas i administrativ ordning.

Övergångsbestämmelser.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1949 eller
samtidigt med den föreslagna nya lagstiftningen om brott mot staten och
allmänheten.

Av de författningar, vilkas upphävande kommittén föreslagit, kan förordningen
den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter som böra iakttagas
vid ändringssökande i konsistoriernas utslag väntas bliva upphävd i
samband med antagandet av ett av mig förut denna dag anmält förslag till
lag om fullföljd av talan från domkapitel m. in., som skall träda i kraft den
1 januari 1948. I stället torde sistnämnda lag böra upphävas genom nu förevarande
förslag.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom departementet
upprättade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbelsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel måtte

för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom
utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wiscn.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan
eller eljest i allmän tjänst, från kyrkans lära, vare han pliktig att avgå från
befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 november 1915 (nr 433) om
ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den
13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall
den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden
samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran.
Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas
behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården
inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl
låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga
organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet.
Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig
ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning
och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende
å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller
eljest är stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under
domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller
suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,
skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,
under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han måste
anses hava satt sin värdighet eller lämplighet som präst i fara, må domkapitlet
för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom
från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin
befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner
efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande
dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från präst 4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

ämbetet eller för viss tid, ej över ett år, avstängas därifrån. Har han genom
lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat
följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och
i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger domkapitlet avstänga honom
från prästämbetet intill dess han åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet avstängas från prästämbetet
under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen av
sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon
sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst, må av domkapitlet
skiljas från prästämbetet eller för viss tid, ej över ett år, avstängas därifrån.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet
för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den
grund att han avfallit från svenska kyrkans lära.

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i
2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en
månad från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan,
där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---- slutet ense.

20 §.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.
sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för
ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den
om fullföljd av talan från domkapitel m. m. samt vid kyrkolagen och
andra författningar innehålla om domsrätt för domkapitel.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner
för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §.

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön förskyllt avsättning
från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans
rätt till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936
nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

18:o

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Straffrättskommitténs förslag.

Förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan skall, med
iakttagande av vad i 2 och 3 §§ stadgas, vara underkastad ämbetsansvar enligt
allmän lag.

Domkapitlet äge ock tilldela prästerlig befattningshavare varning eller
suspendera eller avstänga honom från tjänstgöring efter ty i 4 och 6 §§
sägs, dock att vad där stadgas ej skall gälla biskop.

Från prästämbetet må präst inom svenska kyrkan skiljas eller avstängas
allenast efter ty i 7 § sägs.

2 §.

Prästerlig befattningshavare som avfaller från svenska kyrkans lära skall
dömas befattningen förlustig.

3 §•

Finnes prästerlig befattningshavare offentligen förkunna eller annorledes
utsprida lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, eller bryta
mot bestämmelser om kyrkans ordning, varde, där ej gärningen innefattar
annat brott än tjänstefel, dömd såsom i 25 kap. 5 § strafflagen sägs.
Samma lag vare, där sådan befattningshavare genom sitt leverne eller någon
sin gärning sätter i fara sin värdighet eller lämplighet som präst.

Innehar präst, som enligt denna paragraf förskyllt avsättning eller suspension,
jämväl befattning som ej är prästerlig, skall domstolen allenast
om särskilda skäl föranleda därtill avsätta eller suspendera honom från
den befattningen.

4 §.

Åsidosätter prästerlig befattningshavare vad honom i de hänseenden som
avses i 3 § åligger eller eljest sin tjänsteplikt, äger domkapitlet antingen
tilldela honom varning eller suspendera honom på högst sex månader eller
ock föranstalta om åtal vid domstol.

Vill ej allmän åklagare väcka åtal i fall som avses i första stycket, äge
domkapitlet förordna särskild åklagare att utföra atalet. Av domkapitel
förordnad åklagare må ock i högre rätt fullfölja väckt åtal och på sätt
stadgas om målsägande övertaga åtalet.

5 §.

Mål rörande avfall eller brott mot kyrkans lära eller ordning upptages
omedelbart i hovrätt. Vid handläggning av sådant mål^ skall hovrätten bestå
av presidenten och två ledamöter i hovrätten samt två av hovrätten tillkallade
prästerliga ledamöter, den ene biskop och den andre prästvigd medlem
av domkapitel eller teologisk fakultet. Har prästerlig ledamot ej förut avlagt
domared, skall han före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed infor
hovrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

6 §.

Står prästerlig befattningshavare under åtal för brott och äro omständigheterna
sådana att domkapitlet finner honom hava satt i fara sin värdighet
eller lämplighet som präst, må domkapitlet för tiden intill dess laga kraftägande
dom föreligger avstänga honom från utövning av befattningen. Är
prästerlig befattningshavare för sådant brott dömd till frihetsstraff eller böter
utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad från befattningen, äger
domkapitlet avstänga honom från utövning av befattningen, dock ej för längre
tid än till dess tre månader förflutit från det domen vunnit laga kraft; i
denna tid skall ej inräknas tid varunder den dömde undergår frihetsstraff.

Domkapitlets beslut jämlikt denna paragraf gånge i verkställighet utan
hinder av klagan. Prästerlig befattningshavare som sålunda avstänges från
utövning av sin befattning äge, om han innehar ordinarie tjänst i församling,
under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade löneförmåner, dock med
avdrag av vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

7 §•

Den som blivit avsatt från prästerlig befattning må av domkapitlet skiljas
från prästämbetet eller för viss tid ej över ett år avstängas därifrån. Samma
lag vare om annan präst utan prästerlig befattning, där han på grund av sitt
leverne eller någon sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst.

För tid då prästerlig befattningshavare är suspenderad eller avstängd från
utövningen av sin befattning må han ock av domkapitlet avstängas från
prästämbetet.

Präst som avfallit från svenska kyrkans lära skall av domkapitlet skiljas
från prästämbetet, innehavare av prästerlig befattning dock först sedan
han blivit avsatt därifrån.

8 §.

Den som icke åtnöjes med domkapitlets beslut i något av de i 4 § första
stycket samt 6 och 7 §§ angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring
genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet
sist å trettionde dagen efter den då han av beslutet erhöll del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål, förordningen den 29 juli 1812
angående åtskilliga omständigheter, som böra iakttagas vid ändrings sökande
i konsistoriernas utslag, samt vad kyrkolagen och andra författningar
innehålla om domsrätt för domkapitel.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag till lag om iimbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av lagen den 12 november 1915 (nr 433) om ansvar för
vigselförrättare i vissa fall förordnas som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare som ej är diplomatisk eller konsulär
ämbetsman, eller präst "inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig
befattning, eller präst i främmande trossamfund, då laga binder mot
äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ordning föregått, eller åsidosätter han eljest, beträffande annat än rent kyrklig
ordning, vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, vare lag som
i 25 kap. 5 § strafflagen sägs, dock att fängelse ådömes i stället för avsättning
eller suspension; innehar den brottslige befattning som i 12 § samma
kapitel angives, må han avsättas eller suspenderas därifrån.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Förslag till lag om ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om

domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 17 och 20 §§ lagen den 13
november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

2 §.

4 mom. Vid handläggning av mål angående tillämpning av lagen om
ansvar för ämbetsbrott av präst skall den i 12 § omförmälde stifts sekreteraren
hava säte och stämma i domkapitlet.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, bladen
mening beslut, som biträdes av preses; dock att i mål angående tillämpning
av lagen om ansvar för ämbetsbrott av präst skall gälla vad i allmän
lag stadgas om brottmål.

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel för
förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart
av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för ämbetsbrott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 oktober
1946.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 30 september 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 20 september 1946, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn B. A. S. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 13 november 1936

(nr 567) om domkapitel.

13 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I 3 mom. första stycket stadgas möjlighet för domkapitlet att, då innehavare
av prästerlig befattning står under åtal för brott, för tiden intill dess
lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen av befattningen.
Denna möjlighet har gjorts beroende av att befattningshavaren satt
sin värdighet eller lämplighet som präst i fara. Uttrycket är hämtat från
6 § i det av straffrättskommittén framlagda förslaget till lag om ansvar för
ämbetsbrott av präst. Av kommitténs motiv synes framgå, att uttrycket avser
att utgöra en direkt motsvarighet till den i 25 kap. 7 § strafflagen uti
kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten upptagna
förutsättningen att den brottslige visat sig vara ovärdig eller eljest
uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Men i 6 och 7 §§ av sagda
kapitel i det remitterade förslaget i ämnet har förutsättningen angivits vara,

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

att den brottslige visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava befattningen
eller eljest i avsevärd män skadat det anseende innehavaren av
befattningen bör äga. Då i förevarande hänseende någon saklig skillnad mellan
bestämmelserna i 25 kap. strafflagen och stadgandet i lagen om ämbetsbrott
av präst lärer vara varken åsyftad eller lämplig, synes följdriktigheten
kräva, att det i strafflagen använda uttryckssättet lägges till grund för avfattningen
av det senare stadgandet. I enlighet härmed hemställes, att i 3
mom. förutsättningen för att åtalad innehavare av prästerlig befattning skall
kunna avstängas från utövningen av denna angives på det sättet att omständigheterna
skola vara sådana att han satt i fara det anseende innehavaren av
befattningen bör äga. Vidtages denna ändring i 3 mom., torde härav föranledas,
att uttrycket »finnes ovärdig eller olämplig att vara präst» i 4 mom.
tredje stycket utbytes mot orden »finnes hava i avsevärd mån skadat det
anseende han såsom präst bör äga».

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Det föreslagna stadgandet om avstängning från prästerlig befattning av
befattningshavare som anses hava satt sin värdighet eller lämplighet som
präst i fara angives av föredragande departementschefen överensstämma
med vad straffrättskommittén i anslutning till gällande rätt föreslagit. Kommittén
hänvisar till vad för närvarande gäller såtillvida att prästerlig befattningshavare,
vilken åtalats för brott av allvarlig beskaffenhet, anses
liksom nu böra avstängas. Möjligheten till avstängning bör emellertid enligt
kommittén icke göras beroende av om straffskalan för brottet upptager
avsättning eller annat svårare straff, eftersom enligt 25 kap. 7 § strafflagen
i kommitténs förslag varje brott kan föranleda avsättning under
förutsättning att den brottslige genom brottet visat sig vara ovärdig eller
eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Utan annan motivering
än denna föreslog kommittén ett stadgande av samma innehåll som det nu
i det remitterade förslaget upptagna. Man får av kommitténs motivering den
uppfattningen att det i och för sig mindre klara uttrycket »värdighet eller
lämplighet som präst» skall utgöra ett slags positiv motsvarighet till det negativa
»ovärdighet eller olämplighet» som präst. Då uttrycket »värdighet som
präst» närmast leder tanken på prästens uppträdande och det uppställda
rekvisitet möjligen skulle kunna tolkas så att även en mindre brist härutinnan
kunde föranleda avstängning, synes en ändring önskvärd. Jag ifrågasätter
att — med viss anslutning till uttryckssättet i 25 kap. 7 § i förslaget
till lag om ändring i strafflagen och 4 mom. tredje stycket i den nu ifrågavarande
paragrafen — såsom villkor för avstängning stadgas, att omständigheterna
äro sådana att befattningshavaren måste anses ovärdig eller
olämplig att tillsvidare utöva befattningen.

Lagrådet:

I 4 mom. stadgas — uti olika sammanhang — att domkapitlet under närmare
angivna förhållanden kan avstänga präst från prästämbetet. Uttrycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

»avstänga» utgör emellertid den hävdvunna beteckningen enbart för sådan
provisorisk skyddsåtgärd som behandlas i 3 inom.; och för denna användning
synes det alltjämt böra förbehållas. En helt annan innebörd får uttrycket
genom att begagnas om fall, som avses i 4 mom. Även om åtgärd av där
avsett slag icke innefattar något egentligt straff, är den — bortsett från det
i senare ledet av andra stycket upptagna fallet — likväl av jämförlig karaktär
och innefattar en slutlig åtgärd. I 4 mom. torde följaktligen ordet
»avstängas» böra utbytas mot annat uttryck, förslagsvis »förklaras obehörig
att utöva prästämbetet».

20 §.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Enligt departementschefens uttalande till remissprotokollet är det avsett
att den befogenhet, som enligt andra stycket tillkommer Konungen, skall utövas
av regeringsrätten. Enligt §§ 17 och 18 regeringsformen har regeringsrätten
att i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, pröva och avgöra
besvär, som må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, samt att, i
mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och
avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga
kraft, eller återställa laga tid, som försutten är. Det torde kunna sättas i
fråga, om det kan anses med grundlagen överensstämmande att åt regeringsrätten
uppdraga avgörandet av mål och ärenden av annat slag än de sålunda
i regeringsformen omnämnda. Å andra sidan torde ärenden som avses i 13 §
5 mom. icke lämpligen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet utan bör
avgörandet därav överlämnas åt myndighet, vars handläggning av ärendena
kan ansluta sig till förfarandet inför domstol.

Då ärenden av förevarande slag kunna antagas bliva ytterligt sällsynta,
synes en möjlighet vara att helt och hållet underlåta att reglera ifrågavarande
spörsmål. För sådant ändamål kunde i andra stycket intagas allenast ett
stadgande att bestämmelserna i 13 § 4 och 5 mom. ej skola äga tillämpning
å biskop. En annan och kanske bättre utväg vore att även då fråga
är om åtgärder mot biskop låta ärenden som avses i 13 § 3—5 inom. avgöras
av domkapitlet med fullföljdsrätt till regeringsrätten. Med hänsyn till
att dessa ärenden såsom nämnts lära bliva sällsynta torde avseende ej behöva
fästas vid att det måhända kan synas mindre tilltalande att biskop i
förevarande hänseende kommer att lyda under domkapitlet. Den sist förordade
anordningen erfordrar, att i andra stycket i förevarande paragraf
stadgas allenast att bestämmelserna i 13 § 3 mom. skola äga tillämpning å
biskop.

Jnstitierådet Gijllenswärd:

Stadgandet i § 17 mom. 2 regeringsformen, enligt vilket Konungens rätt
att pröva och avgöra (administrativa) besvär uppdrages regeringsrätten och
som står i motsats till stadgandet i mom. 1 av samma paragraf därom att
Konungens (judiciella) domsrätt skall uppdragas högsta domstolen, behöver

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

enligt min mening ej tolkas på sådant sätt att det utgör hinder för att till
regeringsrätten överlämna den omedelbara prövningen av de i 13 § 3—5 mom.
utav remissförslaget avsedda ärenden som angå biskop. Sådant ärende är i
fråga om denne ämbetsman icke av annan beskaffenhet än då det rör lägre
prästerlig befattningshavare. Skillnaden är uteslutande processuell och består
däri att man — på sätt skett även inom andra jämförliga områden av statsförvaltningen
— till undvikande av att underlydande skola nödgas fälla dom
angående dem överordnad uti en enda instans sammanfört den handläggning
och prövning som eljest fördelar sig å nämnda instans och en närmast
lägre. Att avfattningen av grundlagsbudet skulle ha valts i syfte att uti
ifrågavarande hänseende göra regeringsrättens kompetens mindre omfattande
än högsta domstolens för motsvarande fall giva förarbetena till de i samband
med regeringsrättens instiftande genomförda ändringarna i regeringsformen
heller icke någon anledning antaga. Framhållas må ock, att regeringsrätten
redan tidigare ansetts vara behörig att omedelbart avgöra vissa ärenden,
nämligen frågor om undantagande från offentligheten av handlingar som i
mål angående meddelande av patent — där regeringsrätten har att pröva
anförda besvär — inkomma till Konungen (se prop. nr 176 vid 1944 års
riksdag s. 140). Likaså kan erinras, att ända från början lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt innehållit föreskrifter varigenom funktioner
tillagts regeringsrätten vilka överhuvud ej omförmälas i §§ 17, 18 och
26 regeringsformen, i det att enligt 4 § sagda lag regeringsrätten har att i
vissa fall avgiva utlåtande över ansökningar om meddelande av dispens eller
om vidtagande av annan åtgärd vilken ankommer på beslut av Kungl. Maj :t
i statsrådet. Och senare ha ytterligare åligganden av liknande slag tillkommit;
sålunda skall enligt 11 § lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och
förlust av svenskt medborgarskap regeringsrättens yttrande inhämtas innan
Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ansökan av en person att erhålla förklaring
om att han är svensk medborgare. Därest det emellertid anses, att ståndpunkt
nu icke bör tagas till berörda, i första hand statsrättsliga tolkningsspörsmål,
och följaktligen den i 20 § sista stycket av förslaget upptagna bestämmelsen
utgår, är jag ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande
hur i hithörande del den tillämnade lagstiftningen lämpligen kan utformas.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagrådet:

Slutorden i andra stycket, enligt vilket vad kyrkolagen och andra författningar
innehålla om domsrätt för domkapitel upphäves, innebär borttagande
av såväl den judiciella domsrätt över lärarpersonal vid vissa läroverk
och seminarier som den disciplinära domsrätt över samma lärarpersonal,
som enligt ordalagen i kyrkolagen och andra författningar —■ men ej i realiteten
— kvarstår hos domkapitlen. Att ordet domsrätt använts medför
emellertid den icke åsyftade effekten att också den disciplinära myndighet,
domkapitlen utöva dels —- omedelbart — över sina befattningshavare dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

— såsom besvärsinstans — över bl. a. klockare, bortfaller. Det synes därför
lämpligare att stadgandet utbytes mot föreskrift om upphävande av vad
kyrkolagen och andra författningar innehålla om domsrätt för domkapitel
över lärarpersonal vid läroverk och seminarier, så ock av vad i övrigt finnes
i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i den nu
föreslagna lagen.

Övriga lagförslag.

Dessa lämnades av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet och med statsrådet
Quensel lagrådets den 16 oktober 1946 avgivna utlåtande över den 20 september
1946 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har förordat vissa redaktionella jämkningar beträffande 13 §
3 och 4 mom. samt promulgationsbestämmelserna i förslaget till lag angående
ändring i lagen om domkapitel. 13 § 3 mom. och 4 mom. ha med anledning
härav jämkats i enlighet med vad tre ledamöter föreslagit; 13 § 4 mom.
har tillika jämte promulgationsbestämmelserna ändrats på sätt lagrådet enhälligt
hemställt.

I fråga om 20 § andra stycket i samma lagförslag ha tre av lagrådets ledamöter
givit uttryck åt tvivel om grundlagsenligheten av att, på sätt jag har
avsett, åt Kungl. Maj :t i regeringsrätten uppdraga att såsom första instans
pröva frågor om skyldighet för biskop att avgå vid avfall samt om vissa
andra ingripanden mot biskop. De tvivelsmål som sålunda uttalats ha utförligt
bemötts av den fjärde ledamoten av lagrådet. Under åberopande av
de skäl för vilka han redogjort anser jag mig böra vidhålla den ståndpunkt
som jag i förevarande hänseende intog vid remissen av förslaget till lagrådet.

Med förmälan att förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i
vissa fall icke torde vara av kyrkolags natur hemställer föredraganden, att
från kyrkomötet måtte inhämtas dels yttrande huruvida kyrkomötet efter
ändringar i anmärkta hänseenden godkänner förslagen till lag om tillägg till
kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567)

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

om domkapitel dels ock yttrande över de vid protokollet den 20 september
1946 fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9
december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning
om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936 (nr
578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Nr 25.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med förslag till lag om tillägg till kyrkolagen
m. m.

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946, nr 9, har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, förklarat Sig vilja från kyrkomötet inhämta

dels yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag
till lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel,
dels ock yttrande över skrivelsen jämväl bifogade förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om
emeritilöner för präster och till förordning om ändrad lydelse av punkt
18:o förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av
därtill avsedda medel.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande, nr 18, varav tryckt
exemplar här bifogas.

Under hänvisning till vad utskottet anfört får kyrkomötet i underdånighet
dels, såvitt angår de till godkännande av kyrkomötet framlagda lagförslagen,
med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar böra företagas
i dessa förslag, anmäla, att kyrkomötet för sin del godkänt de förslag
till om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel, som framlagts av utskottet i omförmälda
betänkande, nr 18,

dels ock förklara sig icke hava något att erinra mot de vid skrivelsen
fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december
1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning om
ändrad lydelse av punkt 18 ro förordningen den 27 november 1936 (nr 578)
med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel.

Stockholm den 6 december 1946.

Underdånigst.

E. EIDEM.

G. H. Berggren

Kungl. Mctj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Nr 18.

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse,
nr 9, med förslag till lag om tillägg till kyrkolagen
m. m.

I en den 1 november 1946 dagtecknad, till kyrkolagsutskottets handläggning
hänskjuten skrivelse, nr 9, har Kungl. Maj :t, under åberopande av
skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 20 september och den 1 november 1946 samt lagrådets protokoll
för den 16 oktober 1946, från kyrkomötet begärt dels yttrande huruvida
kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogade förslag till lag om tillägg
till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel, dels ock yttrande över skrivelsen likaledes bifogade
förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910
(nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning om ändrad lydelse
av punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen
av därtill avsedda medel.

De lagförslag, som genom Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande skrivelse förelagts
kyrkomötet, innefatta en genomgripande omläggning av lagstiftningen
om straff för ämbetsbrott av präst och om ordningen för beivrandet av sådana
brott.

De nuvarande bestämmelserna i ämnet, vilka äro av kyrkolags natur och
återfinnas i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och
om laga domstol i sådana mål, innebära att ämbetsbrott av präst uppdelats
i två grupper. Den ena gruppen, som väsentligen omfattar brott vid fullgörandet
av prästerliga ämbetsuppgifter med betydelse även utanför kyrkans
område såsom lysning, vigsel och kyrkobokföring samt vården och förvaltningen
av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete omhänderhar, bestraffas
enligt 25 kapitlet allmänna strafflagen och mål om hithörande brott
höra under de allmänna domstolarna. Den andra gruppen omfattar närmast
brott, genom vilka prästen förbryter sig enbart i sin egenskap av kyrkans
tjänare, såsom då han förkunnar villolära eller gör sig skyldig till förseelser
i sitt leverne. För denna grupp av brott äro straffen bestämda i 1889 års lag
och mål härom upptagas i första instans av domkapitlet.

Enligt det förevarande lagförslaget skall 1889 års lag upphävas utan att
ersättas av någon ny motsvarande lag med särskilda bestämmelser om ämbetsbrott
av präst och om forum för mal härom. Detta innebär, att praster -

Utskottet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

liga befattningshavare helt föras in under bestämmelserna om straff för ämbetsbrott
i 25 kapitlet allmänna strafflagen, samt att alla mål om ämbetsbrott
av präst skola upptagas av de allmänna domstolarna. En följd av
förslaget är vidare, att lagstiftningen om vilka straff som skola vara stadgade
för ämbetsbrott av präst och om hur rättegången i hithörande mål skall
vara ordnad icke längre kommer att vara av kyrkolags natur.

Utskottet upptar till en början frågan om de prästerliga befattningshavarnas
inordnande under 25 kapitlet allmänna strafflagen. I denna del får
förslaget ses mot bakgrund av den nya lydelse, som ifrågavarande strafflagskapitel
avses skola erhålla enligt den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat
förslag till lag om ändring i strafflagen. För utskottet har det här gällt att
bedöma, för det första huruvida de ämbetsbrott av präst, för vilka straff nu
äro utsatta i 1889 års lag, kunna väntas bliva enligt de föreslagna nya stadgandena
i 25 kapitlet allmänna strafflagen bestraffade på ett sätt som svarar
mot kyrkans intressen och den kyrkliga ordningens behov, och för det
andra huruvida det kan anses vara för kyrkan förenat med vådor att bestämmelserna
om straff för ämbetsbrott av präst icke längre bliva av kyrkolags
natur.

I det förra hänseendet ger herr biskopen Brilioths tidigare omnämnda motion
anledning att särskilt uppmärksamma frågan om straffet för överträdande
av prästs tystnadsplikt. Härom stadgas för närvarande i 2 § av 1889
års lag, att präst, som om hemligt skriftermål röjer vad honom enligt kyrkolagen
icke är tillåtet att uppenbara, skall avsättas. Enligt förslaget skulle
detta brott i stället bliva att hänföra under 25 kapitlet 3 § allmänna strafflagen
enligt nyssnämnda till lagrådet remitterade förslag, varest upptagits
ett stadgande av innehåll att, om ämbetsman yppar vad han är pliktig att
hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet, han, där ej gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, skall för brott mot tystnadsplikt dömas
till suspension eller avsättning samt, om skäl därtill äro, tillika dömas till
fängelse; i ringa fall skall straffet allenast vara böter. Vid sidan om det i
2 § av 1889 års lag ensamt upptagna straffet avsättning öppnas sålunda
möjlighet att låta även andra straff arter komma till användning. För kyrkan
är biktens helgd av utomordentligt stor betydelse och berör själva grundvalarna
för hennes själavårdande gärning. Ur kyrklig synpunkt är det därför
en angelägenhet av högsta vikt, att prästens förpliktelser liärutinnan stå
under en sträng straffsanktion. Mot denna bakgrund har man att se den
nuvarande regeln om avsättning i hithörande fall. Enligt utskottets mening
kunna emellertid undantagssituationer tänkas, i vilka en präst brutit mot
sin tystnadsplikt under sådana omständigheter att det skulle innebära en
obillig hårdhet, om straffet icke kunde bliva annat än avsättning. Med hänsyn
härtill och då de verkligt allvarliga fallen måste antagas även i fortsättningen
komma att föranleda avsättning, finner sig utskottet icke på nu ifrågavarande
punkt böra förorda någon annan lösning än den av såväl straffrättskommittén
som Kungl. Maj :t föreslagna.

Beträffande ytterligare ett i 1889 års lag behandlat brott finnes särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

anledning att pröva, huruvida den föreslagna nya lagstiftningen erbjuder
tillräckliga garantier för att straff alltjämt skall inträda i den utsträckning,
som är påkallad ur kyrkans synpunkter. I 9 § första stycket av 1889 års lag
stadgas, att om präst inlåter sig med hantering eller köpslagan, som icke
anstår hans ämbete, eller såsom sakförare befattar sig med utförande av
rättegångar, som icke röra honom eller hans ämbete, eller genom eget förvållande
ligger i kiv och osämja med ämbetsbröder eller åhörare eller eljest
åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon sin
gärning, utan att brott är begånget, varå straff efter allmän strafflag eller
särskild författning bör följa, han skall dömas till varning, mistning av ämbetet
på viss tid eller avsättning. I detta stadgande åsyftade företeelser skola
enligt förslaget åtkommas genom en allmän bestämmelse om straff för
tjänstefel i 25 kapitlet 4 § allmänna strafflagen enligt det till lagrådet remitterade
förslaget. Sistnämnda föreslagna lagrum föreskriver att, om ämbetsman
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom
åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller
tjänstens beskaffenhet, han, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller
eljest är särskilt belagd med straff, skall för tjänstefel dömas till böter eller
suspension. Är felet grovt, skall straffet vara avsättning eller suspension;
om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

En tillämpning av det sålunda föreslagna stadgandet på prästerliga befattningshavare
möter svårighet däri att, medan de flesta andra ämbetsmäns
åligganden äro preciserade i författningar av instruktionell natur, motsvarande
föreskrifter för prästernas del huvudsakligen få sökas i den på grund
av sin ålderdomlighet svårtillämpade kyrkolagen. Särskilt i fråga om vilka
krav som skola ställas på en prästs allmänna livsföring, hade det därför i
och för sig varit önskvärt att vid sidan om kyrkolagen kunna hänvisa till ett
modernare stadgande. Straffrättskommittén hade också bl. a. föreslagit en
särskild straffbestämmelse för prästerlig befattningshavare, som genom sitt
leverne eller någon sin gärning sätter i fara sin värdighet eller lämplighet
som präst. Chefen för justitiedepartementet har emellertid icke funnit erforderligt
att upptaga något sådant stadgande och har såsom motivering
härför anfört, att enligt vad som föreslagits i 25 kapitlet 4 § allmänna strafflagen
såsom tjänstefel straffbelädes icke endast överträdande av särskilda
författningar och föreskrifter utan även åsidosättande av vad som ålåge
ämbetsmannen enligt tjänstens beskaffenhet i och för sig. Tydligt vore, har
departementschefen vidare anfört, att den särskilda beskaffenheten av prästerlig
tjänst måste anses ålägga innehavaren av sådan befattning stränga
krav i fråga om hans vandel och allmänna livsföring. De särskilda kraven
på prästers oförvitlighet i leverne hade även kommit till uttryck bl. a. i 19
kapitlet 28 § kyrkolagen, varest exempelvis föreskreves att prästerna skulle
föra ett gudfruktigt, ärligt och ärbart leverne. Erinras kunde också om bestämmelsen
i tjugoåttonde punkten i prästerskapets privilegier om prästernas
skyldighet hl. a. att föra ett gudligt, nyktert och beskedligt leverne. Även
om sistnämnda båda lagrum vore så ålderdomliga att de icke längre läm->

5 llil«m<i till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. hr H4.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

pade sig att direkt åberopas, gåve de uttryck för vad som enligt sakens natur
måste anses åvila prästerna i fråga om oförvitlig vandel. Ett beteende
som stode i strid häremot fölle därför enligt departementschefens mening
under den allmänna bestämmelsen om straff för tjänstefel.

Med hänsyn till detta uttalande av departementschefen, vilket ger befogad
anledning förvänta att det föreslagna stadgandet i 25 kapitlet 4 § strafflagen
även i nu ifrågavarande avseende skall bliva tillämpat på ett sätt som
tillgodoser kyrkans behov, har utskottet även i före varande punkt funnit
sig kunna biträda förslaget. Utskottet finner emellertid i och för sig önskvärt
att till underlättande av lagtillämpningen prästs ämbetsplikt såväl beträffande
levernet som i andra avseenden bleve inskriven i mera tidsenligt
avfattade lagbud. Enligt utskottets mening bör därför frågan om en modernisering
av kyrkolagen i hithörande delar eller annan lagstiftning i ämnet
snarast upptagas. Den precisering av prästs ämbetsplikt, som härigenom
skulle åvägabringas, konime att automatiskt bliva avgörande även för tilllämpningen
av 25 kapitlet 4 § strafflagen.

Det sist sagda leder över till frågan, huruvida överförandet av bestämmelserna
om straff för prästs ämbetsbrott från kyrkolagens till den allmänna
strafflagens område i och för sig kan godkännas av kyrkan. Med avseende
å denna fråga må framhållas, att överförandet gäller endast själva straffbestämmelserna,
varemot stadgandena om vad som utgör prästs ämbetsplikt
såsom kyrkans tjänare alltjämt skola höra hemma i kyrkolagen eller i annan
lagstiftning av kyrkolags natur och följaktligen icke kunna upphävas
eller ändras utan kyrkomötets medverkan. Detta gäller även tystnadsplikten
i fråga om vad som anförtrotts präst vid hemligt skriftermål. Då herr
biskopen Brilioth såsom motivering till sin förut omnämnda motion anfört,
att det av principiella skäl vore angeläget att denna prästens tystnadsplikt
alltjämt bleve fastslagen genom ett särskilt, i kyrkolagen ingående
stadgande, må sålunda hänvisas till att själva de grundläggande stadgandena
om förbud för präst att yppa vad som berättats honom vid hemligt skriftermål,
vilka äro inrymda i 7 kapitlet kyrkolagen, icke upphävas genom det
nu förevarande lagförslaget. Förslaget innebär i denna del endast, att bestämmelserna
om straffet för överträdande av denna i kyrkolagen fastslagna
ämbetsplikt bliva att söka i den allmänna strafflagens kapitel om straff för
ämbetsbrott. Då kyrkomötets rätt att medverka vid fastställande av vad som
i detta och andra avseenden skall utgöra ämbetsbrott av präst sålunda blir
bevarad, synas några avgörande invändningar icke kunna göras mot att
prästerliga befattningshavare i fråga om straffen för sådana brott inordnas
under strafflagens allmänna bestämmelser om ämbetsbrott.

På grund av de överväganden, för vilka nu redogjorts, har utskottet icke
funnit anledning motsätta sig att bestämmelserna om straff för ämbetsbrott
av präst i 1889 års lag upphävas utan alt ersättas av några motsvarande nya
straffbestämmelser av kyrkolags natur.

n Utskottet upptar härefter frågan om den ordning, i vilken ämbetsbrott av
prästerliga befattningshavare böra beivras. I denna del finner utskottet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

de skäl som av straffrättskommittén och chefen för justitiedepartementet anförts
mot bibehållandet av domkapitlen såsom domstolar måste anses övertygande.
Utskottet anser emellertid angeläget att vid den överflyttning av
domkapitlens nuvarande domsrätt till de allmänna domstolarna, som sålunda
blir nödvändig, kyrklig-teologisk sakkunskap blir företrädd vid handläggningen
av hithörande mål i den mån en sådan särskild sakkunskap är
behövlig. Detta har straffrättskommittén velat uppnå genom att föreslå, att
mål rörande brott mot kyrkans lära eller ordning skulle upptagas omedelbart
i hovrätt, samt att vid handläggning av sådant mål såsom meddomare
i hovrätten skulle tjänstgöra två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter,
den ene biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller
teologisk fakultet. Vad kommittén i denna del föreslagit har emellertid blivit
föremål för erinringar från åtskilliga remissinstanser. Invändningarna ha
bl. a. gått ut på, att den erforderliga särskilda sakkunskapen här liksom
eljest borde tillföras domstolarna i form av sakkunnigutlåtanden. Departementschefen
har även funnit, att några särregler om forum för mål angående
ämbetsbrott av präst eller om domstolarnas sammansättning i sådana mål
icke borde uppställas. Utskottet, som finner sig kunna förorda detta Kungl.
Maj :ts förslag, vill emellertid under hänvisning till de förut omnämnda remissyttrandena
framhålla, att det beträffande mål om alla slags ämbetsbrott
av präst i hans egenskap av kyrkans tjänare måste anses vara av
största vikt att kyrkans synpunkter på fallet bliva klarlagda för domstolen,
och att detta i allmänhet bäst torde ske genom att någon representant för
kyrkan är tillstädes vid domstolsförhandlingarna för att såsom sakkunnig
muntligen tillhandagå med upplysningar. Vissa garantier för att så skall
komma att tillgå finnas för närvarande i tjugofjärde punkten av prästerskapets
privilegier, varest bl. a. stadgas att innan prästmans sak av världslig
domare företages, sådant skall kungöras biskopen och konsistorium, som då
hava att förordna en fullmäktig att vara tillstädes vid sakens rannsakande
i världsligt forum och göra vid processen i samma sak de påminnelser som
å konsistorii vägnar kunna prövas nödiga. (Angående de mål beträffande
vilka detta stadgande torde kunna anses tillämpligt jfr kungl. resolutionen
den 1 oktober 1754 angående de tillfällen då konsistorium till prästs eller
skollärares biträde fullmäktig förordna bör och huru anmälan därom hos
konsistorium göras skall.) Måhända borde emellertid dessa ålderdomliga
stadganden ersättas med andra bestämmelser, som vore mera samstämda
med nya rättegångsbalkens regler om hörande av sakkunniga men likväl
alltjämt beredde kyrkan garantier i nu ifrågavarande hänseende.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet intet vara att erinra
mot att jämväl de processuella bestämmelserna i 1889 års lag upphävas
utan att ersättas av några motsvarande nya särbestämmelser för handläggningen
av mål angående ämbetsbrott av präst.

Utskottet övergår härefter till eu detalj granskning av de framlagda lagförslagen
i övrigt.

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Dessa inledas med ett förslag till lag om tillägg till kyrkolagen av innehåll
att, om någon som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller
eljest i allmän tjänst avfaller från kyrkans lära, han skall vara pliktig att
avgå från befattningen. Vad sålunda föreslagits innebär, att en sådan förändring
av en prästs religiösa åskådning, som medför att han icke längre
kan omfatta den svenska kyrkans grundläggande trossatser, för framtiden
icke skall behandlas som ett brott och föranleda avsättning utan i stället
endast medföra civil skyldighet att avgå från innehavd prästerlig befattning.
Den tanke, som sålunda kommit till uttryck i lagtexten och som fullständigas
av vad i motiven uttalats om att präst som av nu ifrågavarande
anledning avgår från sin befattning bör kunna komma i åtnjutande av emeritilön,
finner utskottet vara även ur kyrklig synpunkt riktig. Den föreslagna
lagen får därför betecknas som ett betydelsefullt framsteg i vår
kyrkolagstiftning. I fråga om själva lagtextens avfattning anser utskottet
emellertid, att det mera skulle överensstämma med det föreslagna nya stadgandets
anda, om ordet »avfaller» utbyttes mot något ord, som bättre svarar
mot den ovan angivna uppfattningen att den religiösa åsiktsförändringen
icke innebär brott. Med hänsyn härtill förordar utskottet, att uttrycket »avfaller
från kyrkans lära» utbytes mot »övergiver kyrkans lära». Någon saklig
förskjutning av innebörden i Kungl. Maj :ts förslag kan uppenbarligen
icke anses ske genom denna ändring. Motsvarande språkliga ändring blir
erforderlig i 13 § 5 mom. i förslaget till lag angående ändring i lagen den
13 november 1936 om domkapitel.

Vad därefter angår förslaget till lag angående ändring i lagen den 13 november
1936 om domkapitel är till en början anledning att stanna inför
vad som i 13 § 2 och 3 mom. föreslagits om domkapitels disciplinära befogenheter
i förhållande till prästerliga befattningshavare som lyda under
domkapitlet. Att dylika befogenheter tillerkännas domkapitlen är en naturlig
följd av att deras nuvarande domsrätt föreslås skola upphävas. Utformningen
av förslagets bestämmelser i ämnet har emellertid på en punkt
skett utan tillgodoseende av önskemål, åt vilka kyrkomötet tidigare givit
uttryck. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 november 1936, nr 12, har
kyrkomötet nämligen hemställt om utredning huruvida och i vilken form
bestämmelser kunde meddelas som beredde domkapitel ökade möjligheter
att där uppenbar skada för församlingslivet skulle vållas, därest straffad
präst omedelbart efter det straffet utståtts återinträdde i tjänstgöring i sin
församling, vidtaga åtgärder till förebyggande av dylik skada. Vid 1938
års kyrkomöte har därefter av herrar biskopar Brilioth och Aulén väckts
motion åsyftande bl. a. att präst måtte kunna tvångsvis försättas ur tjänstgöring
samt erhålla emeritilön, där varken skyldighet föreligger att avgå
enligt emeritilönelagen eller han av domstol dömts eller kan dömas till
avsättning men han gjort sig skyldig till förseelser i levernet av den art, att
det är uppenbart orimligt att han besörjer församlingsvården i samma församling
där förseelserna begåtts och där hans fortsatta ämbetsgärning kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

tänkas bli snarare nedbrytande än uppbyggande. Motionen har av kyrkomötet
med skrivelse den 28 november 1938, nr 33, överlämnats till Kungl.
Maj :t under anhållan att de i motionen anförda synpunkterna, som ägde
sammanhang med kyrkomötets förut omnämnda skrivelse den 4 november
1936, måtte vinna beaktande vid prövningen av däri avsedd fråga. Det nu
föreliggande lagförslaget upptar visserligen i 13 § 3 mom. första stycket
ett stadgande om prästerlig befattningshavares avstängande från utövningen
av sin befattning, men domkapitlets rätt att vidtaga sådan åtgärd är
begränsad av villkoret att befattningshavaren skall stå under åtal för brott
och att omständigheterna skola vara sådana att han satt i fara det anseende
innehavaren av befattningen bör äga; avstängning får vidare endast
ske för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Straffrättskommittén
hade däremot med anledning av vad kyrkomötet anfört i de förut
omnämnda båda skrivelserna föreslagit även införande av rätt för domkapitlet
att från utövning av befattningen avstänga prästerlig befattningshavare,
vilken för brott, varigenom domkapilet funne honom hava satt i
fara sin värdighet eller lämplighet som präst, blivit dömd till frihetsstraff
eller böter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad; sådan avstängning
skulle dock icke få avse längre tid än intill dess tre månader förflutit
från det domen vunnit laga kraft.

Att departementschefen icke upptagit denna av kommittén föreslagna bestämmelse
torde framför allt få ses mot bakgrunden av innehållet i 25 kapitlet
7 § allmänna strafflagen i det till lagrådet remitterade strafflagsförslaget.
Enligt detta stadgande skall ämbetsman som dömes till straffarbete
på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut
i kapitlet sägs, tillika varda avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, skall
han dock kunna bibehållas i tjänsten och skall i sådant fall kunna dömas
till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall tillika dömas till
avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad
att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd
mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. De vidsträckta
möjligheter, som sålunda öppnats för att avsätta eller suspendera
ämbetsmän som genom begångna brott visat sig olämpliga för fortsatt upprätthållande
av sina befattningar, voro icke för handen då kyrkomötets förut
berörda skrivelser tillkommo. Vidare må framhållas, att departementschefen
funnit det vara tydligt, att domstolarna i förekommande fall måste
taga särskild hänsyn till de prästerliga befattningarnas ömtåliga beskaffenhet,
när de prövade om suspension borde följa å brott. Med hänsyn till vad
sålunda förekommit finner utskottet ej skäl att i nu förevarande avseende
göra någon erinran mot vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Däremot synes förslaget i ett annat hänseende böra fullständigas. För
det fall att domkapitlet jämlikt 13 § 2 mom. beslutat suspendera eu prästerlig
befattningshavare finnes nämligen icke i förslaget någon bestämmelse,
som berättigar domkapitlet att avstänga vederbörande från utövningen
av befattningen för tiden intill dess beslutet om suspensionen vun -

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

nit laga kraft. Bestämmelser av dylikt innehålla återfinnas emellertid i åtskilliga
nu gällande stadgar och instruktioner för ämbetsverk och även i
29 § 1 mom. tredje stycket kungl. instruktionen den 4 januari 1937 för
domkapitlen, varest dessas disciplinära befogenheter i förhållande till den
egna personalen regleras. Uppenbart är att behov av en sådan bestämmelse
kan komma att göra sig gällande även när det är fråga om att i disciplinär
väg inskrida mot innehavare av prästerliga befattningar som lyda under
domkapitlet. Om domkapitlet skulle sakna befogenhet att med omedelbar
verkan från tjänstgöring avstänga en präst, som domkapitlet funnit böra
suspenderas för ett ämbetsfel av den art att han icke lämpligen kan få förbliva
i tjänst, bleve följden att domkapitlet i alla sådana fall tvingades att
anmäla prästen till åtal; för dylikt fall medger nämligen förslaget enligt
13 § 3 mom. domkapitlet möjlighet att besluta omedelbar avstängning. Detta
skulle innebära en icke oväsentlig faktisk inskränkning av de disciplinära
befogenheter som i 13 § 2 mom. tillerkänts domkapitlen. På grund härav
vill utskottet förorda, att såsom ett nytt stycke i 13 § 3 mom. införes ett
stadgande av innehåll, att, om domkapitel beslutat om suspension av prästerlig
befattningshavare, domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga
kraft, skall äga avstänga honom från utövningen av befattningen.

Vad angår det återstående innehållet i förslaget till lag angående ändring
i lagen om domkapitel, är den mest betydelsefulla nyheten att, enligt vad
i 13 § 4 mom. föreslagits, frågan om prästs skiljande från prästämbetet
lösts ur sitt straffprocessuella sammanhang och helt överförts till domkapitlens
kompetensområde. I motiveringen till förslaget i denna del har departementschefen
bl. a. anfört att han i överensstämmelse med straffrättskommittén
funnit det lämpligaste vara, att liksom kyrkan ensam förlänar
prästämbetet det också skall ankomma på kyrkan att fråntaga någon hans
prästämbete. Detta klara uttalande, som ur kyrkans synpunkt innebär en
viktig principdeklaration, måste hälsas med tillfredsställelse. Genom att
utgå från denna principiella grund medför lagförslaget även praktiskt betydelsefulla
verkningar. Medan för närvarande världslig domstols dom å
avsättning från prästerlig befattning automatiskt medför även förlust av
prästämbetet, skall för framtiden kyrklig myndighet från fall till fall självständigt
pröva huruvida en avsättningsdom även bör föranleda prästens
skiljande från prästämbetet. På motsvarande sätt skall domkapitlet, då
någon suspenderats från en prästerlig befattning, pröva huruvida han skall
förklaras obehörig att under suspensionstiden utöva prästämbetet. Domkapitlet
skall vidare från prästämbetet kunna skilja präst utan prästerlig befattning,
som på grund av sitt leverne eller någon sin gärning i avsevärd
mån skadat det anseende han såsom präst bör äga. Den befogenhet, som härigenom
tillerkänts kyrkan på ett för henne viktigt område, finner utskottet
vara av stort värde.

I betraktande av det nyss återgivna motivuttalandet av departementschefen
vill det måhända förefalla mindre följdriktigt att, på sätt i 13 § 6 mom.
föreslagits, klagan över domkapitels beslut i hänseende som angives i 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

mom. i samma paragraf skall få föras hos Konungen i ecklesiastikdepartementet.
Utskottet har emellertid måst finna detta vara av praktiska skäl
ofrånkomligt, eftersom domkapitels beslut varigenom någon skiljes från
prästämbetet synes av hänsyn till denne böra kunna underkastas prövning
i någon högre instans på samma sätt som fallet är med närmast jämförliga
beslut av andra myndigheter. Då någon kyrklig myndighet med ställning
av överinstans i förhållande till domkapitlen icke finnes, måste i nu
förevarande fall klagan föras hos Kungl. Maj :t. Ur motiven till förslaget
må framhållas, att nu ifrågavarande besvärsmål avses komma att hänvisas
till regeringsrätten och sålunda bliva föremål för domstolsmässigt avgörande;
detta måste betecknas såsom en fördel. Vid bedömandet av denna
fråga må även hållas i minnet, att även för närvarande mål, i vilka domkapitel
dömt till prästämbetets förlust, fullföljas till världslig överinstans.
Det för kyrkan väsentligaste är emellertid att enligt lagförslaget prästämbetet
icke skall kunna fråntagas någon utan att initiativet härtill utgått
från den kyrkliga myndigheten.

I detta sammanhang har utskottet vidare funnit anledning att uppmärksamma
ett uttlande av straffrättskommittén i motiven till 7 § i dess förslag
till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst. Kommittén har nämligen
där givit uttryck åt den uppfattningen att det förhållandet, att skiljande
från prästämbetet icke längre bleve något egentligt straff, icke skulle medföra
någon inskränkning i Konungens rätt att meddela nåd. Departementschefen
har icke berört denna fråga, och hur den besvaras inverkar icke på
avfattningen av de i förslaget ingående lagtexterna. Utskottet vill emellertid
för sin del draga i tvivelsmål, huruvida den av straffrättskommittén företrädda
uppfattningen verkligen är riktig. Därest skiljande från prästämbetet
icke längre blir ett i brottmål ådömt straff utan göres beroende av
domkapitlets prövning utifrån rent kyrkliga synpunkter, torde man kunna
fråga sig, om här finnes utrymme för någon Kungl. Maj :ts nåd. Tanken
att så skulle vara förhållandet synes vidare icke vara väl förenlig med det av
utskottet förut framhållna motivuttalandet att kyrkan ensam förlänar
prästämbetet.

Utöver vad nu angivits har utskottet icke funnit anledning till erinran
mot de nu ifrågavarande lagförslagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att kyrkomötet måtte, med avslag å motionen nr 41, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 9,

A) med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar
böra företagas i de genom skrivelsen framlagda förslagen
till lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående
ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel,
för sin del godkänna följande förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig
befattning inom svenska kyrkan
eller eljest i allmän tjänst, från
kyrkans lära, vare han pliktig att avgå
från befattningen.

Där någon, som innehar prästerlig
befattning inom svenska kyrkan eller
eljest i allmän tjänst, övergiver kyrkans
lära, vare han pliktig att avgå
från befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2) Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den
13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall
den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden
samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran.
Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas
behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården
inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta
sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga
organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet
tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning
iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne
ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å
stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är
stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under
domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller
suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,
skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,
under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt
i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för
tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen
av befattningen.

Har domkapitel fattat beslut om
suspension av prästerlig befattningshavare,
äger domkapitlet ock, till
dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga
honom från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin
befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner
efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande
dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet
eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.
Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,
varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats
fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger domkapitlet
förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill dess han åter
må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att utöva
prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen
av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon
sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom
präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid,
ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att 5 mom. Domkapitel tillkommer att
upptaga och avgöra fråga om skyl- upptaga och avgöra fråga om skyldighet
för prästerlig befattningshava- dighet för prästerlig befattningshavare
att avgå från sin befattning på den re att avgå från sin befattning på

grund att han avfallit från svenska
kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som
avfallit från svenska kyrkans lära
och avgått från befattningen, skall av
domkapitlet skiljas från prästämbetet.
Samma lag vare om annan präst
som avfallit från svenska kyrkans
lära.

den grund att han övergivit svenska
kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som
övergivit svenska kyrkans lära och
avgått från befattningen, skall av
domkapitlet skiljas från prästämbetet.
Samma lag vare om annan präst
som övergivit svenska kyrkans lära.

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i
2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en
månad från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan,
där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

20 §

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom. sägs,
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den
om fullföljd av talan från domkapitel m. m. samt vad kyrkolagen och andra
författningar innehålla om domsrätt för domkapitel över lärarpersonal vid
läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

B) förklara sig icke hava något att erinra mot de vid skrivelsen
fogade förslagen till

i) Lag

angående ändrad lydelse av 7 8 lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner
för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor). 75

7 §•

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön för skyllt avsättning
från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans rätt
till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2) Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936
(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

18:o.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.
Stockholm den 29 november 1946.

På kyrkolagsutskottets vägnar:
HARDY GÖRANSSON.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1946.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,

Weijne.|

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför efter gemensam
beredning med statsrådet Quensel:

I skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946, nr 9, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
förklarat Sig vilja från kyrkomötet inhämta bland annat yttrande
huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag till lag om
tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel.

I skrivelse den 6 december 1946, nr 25, har kyrkomötet, under hänvisning
till vad kyrkolagsutskottet anfört i utskottets betänkande nr 18 och
med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar böra företagas i
nämnda förslag, anmält, att kyrkomötet för sin del godkänt de lagförslag,
som framlagts av utskottet i omförmälda betänkande.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet
inhämtas över de av kyrkomötet för dess del godkända lagförslagen, i
vad desamma skilja sig från de vid Kungl. Maj :ts skrivelse fogade lagförslagen
i samma ämnen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 januari
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 7 januari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 30 december 1946, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över av kyrkomötet för dess del godkända förlag till lag om tillägg
till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel, i vad förslagen skilde sig från de vid Kungl. Maj :ts
skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946 fogade lagförslagen i samma
ämnen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn B. A. S. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen, i vad de utgjorde föremål för lagrådets
granskning, utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över justiticdeparlementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 19b8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet och med statsrådet
Quensel:

Genom beslut den 30 december 1946 beslöt Kungl. Maj :t inhämta lagrådets
utlåtande beträffande de av 1946 års kyrkomöte godkända förslagen
till lag om tillägg till kyrkolagen samt lag angående ändring i lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel, i vad dessa lagförslag skilde sig
från av Kungl. Maj :t i skrivelse till kyrkomötet framlagda lagförslag i samma
ämnen. I utlåtande den 24 januari 1947 lämnade lagrådet ifrågavarande
lagförslag, i vad de utgjorde föremål för lagrådets granskning, utan
erinran.

Under hänvisning jämväl till protokollet över justitiedepartementsärenden
för den 1 november 1946 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t
måtte, dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga nyssnämnda
båda lagförslag ävensom det i nyss omförmälda protokoll omnämnda
förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall,
dels ock föreslå riksdagen att antaga de i samma protokoll nämnda, av
kyrkomötet godkända förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 §
lagen den 9 december 1910 (nr lil s. 35) om emeritilöner för präster samt
till förordning om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november
1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

474392