Kungl. Maj.ts proposition nr 90 (Proposition 1950:90)

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Nr 90.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling, m. m.; given Stockholms
slott den 3 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr
27) angående lösdrivares behandling,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om
ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

I anslutning till den ståndpunkt, som intagits av 1948 års lösdriveriutredning,
uttalas, att lösdrivarlagen bör upphävas så snart omständigheterna
det medgiva men att det icke är möjligt att med omedelbar verkan göra
det nu. Då en stor del av lösdrivarna måste betraktas som psykopater och
vårdmöjligheterna för dessa äro mycket begränsade, anses det nödvändigt
att, innan tidpunkten för upphävandet fastställes, avvakta det förslag till
förbättring av psykopatvården, som kan väntas från 1947 års psykopatvårdsutredning.
Vidare framhålles, att den möjlighet till direkt ingripande mot
vissa grovt asociala element, som lagen ger polisen, icke helt kan undvaras
och att en förutsättning för lagens upphävande därför vore att en lagstiftning
av motsvarande innebörd komme till stånd. Frågan härom utredes
f. n. av psykopatvårdsutredningen enligt ett i december 1949 lämnat
uppdrag.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Då det måste antagas dröja ett antal år, innan de antydda hindren för
lagens upphävande undanröjts, och lagen i synnerhet i vad angår reglerna
om verkställighet av tvångsarbete är mycket föråldrad och i behov av modernisering,
förordas på denna punkt vissa ändringar. Sålunda föreslås,
att den som undergår tvångsarbete skall kunna få permission för uträttande
av viktiga angelägenheter samt att de nuvarande stela reglerna om tvångsarbetstidens
längd mjukas upp genom att möjlighet införes till frigivning
i förtid av den som undergår tvångsarbete. Den nuvarande polisuppsikten
över frigivna tvångsarbetare avses skola avskaffas. Viss eftervård av frigivna
föreslås skola anordnas. Vidare föreslås bl. a. en viss kvalitativ förstärkning
av de organ, som i första hand ha att handlägga lösdrivarärendena.

Även i fattigvårdslagen föreslås en ändring, innebärande, att jämväl den
som avtjänar tvångsarbete, som ådömts enligt nämnda lag, skall kunna få
permission för uträttande av för honom viktiga angelägenheter.

Lagändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom., 10 § 1 mom., 12 §, 14 §, 15 § 2 mom.
och 16 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag
skola införas tre nya paragrafer, betecknade 9 a §, 9 b § och 16 a §, av

nedan intagna lydelse:

(Gällande lydelse:)

3 §•

2 mom. Konungens Befallningshavande
hålle ytterligare förhör med
den häktade och låte i protokoll över
förhöret anteckna hans levnadsomständigheter
samt införa prästbetyg
och läkarehetyg för den häktade
jämte beskrivning över hans utseende
och uppgift å den ort, som efter
ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort
anses. Finnes den häktade hava
gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,
som i 1 mom. sägs, må Konungens
Befallningshavande döma honom till
tvångsarbete från och med en månad
till och med ett år. Har han förut
undergått dylikt tvångsarbete eller
straffarbete, eller förekomma eljest
försvårande omständigheter, må
tvångsarbetstiden utsträckas till
högst tre år.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

2 mom. Konungens Befallningshavande
hålle ytterligare förhör med
den häktade och låte i protokoll över
förhöret anteckna hans levnadsomständigheter
samt införa prästbetyg
och läkarebetyg för den häktade
jämte beskrivning över hans utseende
och uppgift å den ort, som efter
ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort
anses. Finnes den häktade hava
gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,
som i 1 mom. sägs, må Konungens
Befallningshavande döma honom till
tvångsarbete från och med en månad
till och med ett år. Har han förut
undergått dylikt tvångsarbete eller
förekomma eljest försvårande omständigheter,
må tvångsarbetstiden
utsträckas till högst tre år.

9 a §.

Arbelsanstaltens styrelse eller, efter
dess bemyndigande, föreståndaren
för anstalten äger meddela
den som undergår tvångsarbete tillstånd
att besöka närstående som är
svårt sjuk eller bevista närståendes
begravning, så ock att i annat fall,
dä med hänsyn till tvångsarbetsti -

1 Senaste lydelse av 16 §, se SFS 1894 nr 14 sid. 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

dens längd eller eljest starka skäl
äro därtill, lämna anstalten för viss
kort tid, allt såframt fara för missbruk
ej kan anses föreligga.

Tid, varunder intagen enligt tillstånd
som nu sagts vistas utom anstalten,
skall inräknas i verkstålliglietstiden,
såvitt ej styrelsen av särskild
anledning annorlunda förordnar.
Sådant förordnande skall gå i
verkställighet utan hinder av att det
ej vunnit laga kraft.

Har föreståndaren ej funnit skäl
bifalla framställning om tillstånd att
lämna anstalten för viss tid, äger
den intagne påkalla styrelsens beslut
i saken. Styrelsens beslut i fråga
om sådant tillstånd åge den intagne
överklaga hos Konungens Befallningshavande
i det län, där tvångsarbetsanstalten
är belägen. Över
Konungens Befallningshavandes beslut
må talan föras hos Konungen
genom besvär, som skola hava inkommit
till inrikesdepartementet
sist ä trettionde dagen efter den då
klaganden erhöll del av beslutet.

9 b §.

Den som undergår tvångsarbete,
som ålagts enligt denna lag, må frigivas
i förtid sedan hälften av den i
domen bestämda tvång sarbetstiden,
dock minst två månader, förflutit.

Vid prövning av fråga om förtida
frigivning skola särskilt beaktas den
dömdes uppförande under anstaltsvistelsen
och sinnesriktning vid den
tid då frigivning ifrågasättes samt
de förhållanden, i vilka han skulle
komma att försättas efter frigivningen.

Fråga om förtida frigivning prövas

Kungl. Maj.ts proposition nr !1(J.

(Gällande lydelse:)

10 §.

1 mom. Den som efter den ådömda
tvångsarbetstidens slut frigives
skall av arbetsanstaltens föreståndare
förpassas till den kommun, där
han har sin hemort, därest ej Konungens
Befallning shav ande medgivit,
att han utan att först begiva sig
till hemorten må förpassas till ort,
som omförmäles i 12 § 3 mom. Passet
skall innehålla föreskrift om väg,
tid och sätt för färden ävensom underrättelse
om vad den frigivne enligt
12 § har att iakttaga.

12 §.

1 m o in. Den frigivne skall ofördröj
ligen, i enlighet med det för honom
utfärdade pass, begiva sig till
den ort, dit han förpassats, och, om

(Föreslagen lydelse:)
utan framställning från den dömdes
sida av arbetsanstaltens styrelse och
skall upptagas till prövning å sådan
tid, att den dömde kan frigivas, då
hälften av tvångsarbetstiden gått till
ända; sker ej frigivning då, skall frågan
ånyo prövas så ofta det finnes
påkallat, dock minst var tredje månad.

Beträffande fullföljd mot styrelsens
beslut i ärende om förtida frigivning
äge vad i 9 a § tredje stycket
stadgas motsvarande tillämpning.

10 §.

1 mom. Den som frigives efter den
ådömda tvångsarbetstidens slut eller
med tillämpning av 9 b § skall av
arbetsanstaltens föreståndare förpassas
till ort, där han erhållit eller
kan väntas erhålla lämplig arbetsanställning,
eller till sin hemort.
Passet skall innehålla föreskrift om
väg, tid och sätt för färden ävensom
underrättelse om vad den frigivne
enligt 12 § 2 mom. må hava att iakttaga.

12 §.

1 mom. Vid frigivning efter
den ådömda tvångsarbetstidens slut,
så ock vid sådan frigivning, varom i
9 b § förmäles, skall arbetsanstaltens
styrelse, där så kan ske, förordna
lämplig och villig person att under
två år från dagen för frigivningen
bistå den frigivne och tillse,
att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhället.

2 m o m. Den frigivne skall ofördröjligen,
i enlighet med det för honom
utfärdade pass, begiva sig till
den ort, dit han förpassats, och sna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

förpassningen skett till stad, där
polismästare finnes, anmäla sig hos
denne inom tjugofyra timmar efter
ankomsten.

2 mom. Den som blivit dömd till
tvångsarbete i sex månader eller därutöver
äger under två år efter frigivandet
icke utan särskilt tillstånd,
meddelat i stad av polismästare eller,
där sådan ej finnes, av stadsfiskal
och å landet av ortens länsman, uppehålla
sig utom den kommun han tillhör
eller där han erhållit behörigt
tillstånd att vistas; och skall han i
stad, där polismästare finnes, å de
tider och i den ordning, som av polismästaren
föreläggas honom, göra anmälan
om bostad och försörjningsmedel.

3 mom. Tillstånd, varom i nästföregående
mom. sågs, må lämnas
den frigivne för att han må kunna
emottaga erbjuden anställning hos
välkänd och pålitlig person eller å
uppgiven ort söka arbete, dår utsikt
därtill finnes, eller ombesörja någon
för den frigivne viktig angelägenhet.
För den, som erhållit sådant tillstånd,
skall den myndighet, som
lämnat tillståndet, utfärda pass. Den
förpassade åligger att ställa sig till
efterrättelse de i passet givna föreskrifter
och, om han blivit förpassad
till stad, dår polismästare finnes,
inom tjugufyra timmar efter ankomsten
anmäla sig hos denne.

å mom. Den i 2 mom. stadgade
skyldighet att anmäla bostad och försörjning
smedel bör så ordnas, att
den anmälningsskyldige icke störes
i sin lovliga verksamhet eller utsättes
för allmän uppmärksamhet; och

rast anmäla sig hos den, som ma
hava förordnats att bistå honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

(Gällande lydelse:)
åge polismästaren i särskilda fall åt
tillsyningsman eller annan därtill
tjänlig person överlåta befattningen
med anmälningarnes emottagande.

5 mom. Förekommer skäl därtill,
äger Konungens Befallning skavande
att helt och hållet eller delvis
meddela befrielse från de skyldigheter,
som enligt denna § åligga den
frigivne.

6 mom. Visar den frigivne tredska
alt efterkomma vad honom enligt
denna § åligger eller de honom
på grund av samma § givna föreskrifter,
vare underkastad behandling
som i 3 § sågs.

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit
laga kraft eller blivit fastställt,
dömts till tvångsarbete, så ock när
någon från tvångsarbetsanstalt frigives
och när den frigivne erhåller
tillstånd att vistas utom hemorten
eller den ort, dit han eljest förpassats,
eller på grund av 12 § 5 mom.
varder fri i val av vistelseort, skall
underrättelse därom meddelas rikets
polismyndigheter.

Huru underrättelse

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit
laga kraft eller blivit fastställt,
dömts till tvångsarbete, så ock när
någon från tvångsarbetsanstalt frigives,
skall underrättelse därom meddelas
rikets polismyndigheter.

— förordnar Konungen.

15 §.

2 mom. Tillsyningsman, ävensom
annan person, vilken erhållit sådant
uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, äge
i utövningen av denna befattning åtnjuta
det skydd, som enligt lag tillkommer
tjänsteman.

16 §.

I stad, där poliskammare finnes,
utövar poliskammaren i fråga om

15 §.

2 mom. Tillsyningsman äge i utövningen
av sin befattning enligt
denna lag åtnjuta det skydd, som enligt
lag tillkommer tjänsteman.

16 g.

I stad med poliskammare, där
stadsfiskal icke är ledamot i egen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

(Gällande lydelse:)
lösdrivares behandling den myndighet,
som enligt denna lag tillkommer
Konungens Befallningshavande; dock
må poliskammare ej förordna om
frigivning enligt 13 §.

I stad, där polismästare finnes,
må denne och i annan stad Konungens
Befallningshavande kunna förordna
poliskommissarie eller annan
polisman att fullgöra vad enligt denna
lag åligger stadsfiskal.

För köping eller annat område å
landet, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar
gällande, må Konungens Befallningshavande
kunna för or dna polisman
att fullgöra vad enligt denna
lag åligger länsman.

(Föreslagen lydelse:)
skap av polismästare eller eljest, utövar
poliskammaren i fråga om lösdrivares
behandling den myndighet,
som enligt denna lag tillkommer Konungens
Befallningshavande; dock
må poliskammare ej pröva talan mot
anstaltsstyrelses beslut jämlikt 9 a
och 9 b §§ eller förordna om frigivning
enligt 13 §.

Efter Konungens medgivande må
i stad, där polismästare finnes, denne
och i annan stad Konungens Befallningshavande
förordna poliskommissarie
att fullgöra vad enligt denna
lag åligger stadsfiskal.

16 a §.

Konungen äger meddela de närmare
bestämmelser, som erfordras
för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.

För den, som vid lagens ikraftträdande
undergår tvångsarbete,
skall frågan om förtida frigivning
prövas i så god tid, att han, om förutsättningar
för förtida frigivning i allmänhet
föreligga, kan frigivas vid
ikraftträdandet.

Äldre bestämmelser skola gälla för
den, som frigivits från tvångsarbete
före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall hava följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)
76 §.

(Föreslagen lydelse:)
76 §.

Tvångsarbete skall---lämpligt arbete.

Bliver någon — — — behandling sägs.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet
av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda
lag stadgas.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet
av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad i 8 §, 9 a § och 13 § av
nämnda lag stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90.

Utdrag ur protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga
om vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m. samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungi. Maj:ts bemyndigande den 14 maj 1948 tillkallade
jag tre sakkunniga för att inom inrikesdepartementet fullfölja tidigare påbörjad
utredning rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga,
vilka antogo benämningen 1948 års lösdriveriutredning, utgjordes
av landshövdingen Thorwald Bergquist, tillika ordförande, dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare fru Sigrid Ekendahl och förste byråsekreteraren
Torgny Lindberg. De avgåvo den 18 december 1948 utredning
med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. (SOU 1949:4).

De sakkunniga ha föreslagit, att lösdrivarlagen skall upphävas samt att
de, som nu falla under lagen, skola omhändertagas inom andra sociala
vårdformer. För att möjliggöra tillfredsställande behandling av lösdrivarklientelet
ha de sakkunniga förordat vissa ändringar i bl. a. strafflagen,
lagen om villkorlig dom, fattigvårdslagen och barnavårdslagen. Vad strafflagen
angår har utredningen föreslagit kriminalisering av bettleri under
vissa förutsättningar samt vidgade möjligheter till ingripande i straffrättslig
ordning mot sedeslöshet. Utredningen har i dessa fall tänkt sig en betydande
användning av villkorlig dom. Sådan dom bör enligt de sakkunnigas
mening kunna förenas med skyldighet för den dömde att underkasta
sig vård å fattigvårdsanstalt. Det har avsetts att barnavårdsnämnd skulle
ha att vidtaga åtgärder beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år,
som vanemässigt mot ersättning inläte sig i tillfälliga sexuella förbindelser
och för vilken särskilda åtgärder uppenbarligen krävdes för hans anpassning
i samhället. I övrigt ha omfattande ändringar i barnavårdslagen föreslagits.

Utredningen har icke angivit någon tidpunkt för ikraftträdandet av den

Kmujl. Maj.ts proposition nr 90.

föreslagna lagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning bör lösdrivarlagen
nämligen upphävas först i samband med tillskapandet av en särskild
psykopatvård. På denna punkt har ledamoten Lindberg anmält avvikande
mening.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm, Götehorg,
Malmö och Hälsingborg, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelserna
för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Växjö, poliskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och
Eskilstuna, straffrättskommittén, strafflagberedningen (med särskilda yttranden
av professorerna Olof Kinberg och Ivar Strahl), psykopatvårdsutredningen,
socialvårdskommittén, ungdomsnämnderna i Stockholm och
Norrköping, Malmö stads barnavårds- och ungdomsskyddsnämnd, barnavårdsnämnderna
i Göteborg och Hälsingborg, delegerade för socialvården
i Borås, representerande barnavårdsnämnden, nykterhctsnämnden och
fattigvårdsstyrelsen i staden, nykterhetsnämnderna i Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg, styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet, föreningen
Sveriges häradshövdingar, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfogdar, styrelsen för föreningen Sveriges
polismästare, föreningen Sveriges poliskommissarier, styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, Svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för Svenska
skyddsförbundet (med överlämnande av yttrande från byråföreståndaren
vid Skyddsvärnet i Örebro), Svenska socialvårdsförbundet, Centralförbundet
för socialt arbete, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Fredrika
Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund (de båda sistnämnda
med ett gemensamt yttrande), föreningen Vita bandets centralstyrelse,
Frälsningsarmén, Riksförbundet för sexuell upplysning, Svenska psykiatriska
föreningen, Svenska läkaresällskapet, Landsorganisationens kvinnoråd,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund samt Sveriges kommunistiska partis kvinnosekretariat.

Ungdomsnämndens i Stockholm och barnavårdsnämndens i Göteborg
yttranden grundas på promemorior av barnavårdsdirektörerna i städerna.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden från fattigvårds-
och nykterhetsnämnderna i Stockholm. Flertalet länsstyrelser har
översänt infordrade utlåtanden från skilda myndigheter och organisationer.
Sålunda föreligga yttranden från magistraterna i Halmstad och Sundsvall,
fjorton landsfogdar, poliskamrarna i Jönköping, Karlskrona och Sundsvall,
polismästarna i Uppsala och Gävle, tre stadsfiskaler, en landsfiskal, åtta
länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, åtta av statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter, Östergötlands läns socialvårdsförbund.

Kungl. Maj:Is proposition nr 90.

Blekinge läns barnavårdsförbund, Gävleborgs läns fattigvårds- och barnavårdsförbund,
några barnavårds- och länsnykterhetsnämnder, nykterhetsnämnden
i Sundsvall samt förste provinsialläkaren i Malmöhus län. Riksåklagarämbetet
har jämte eget utlåtande överlämnat yttranden från förste
stadsfiskalen i Stockholm, underordnade åklagare därstädes samt förste
stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö. Poliskammaren i Stockholm har hänfört
sig till utredningar av kriminalpolis- och kanslipolisintendenterna i
staden. Poliskammaren i Göteborg har vid sitt utlåtande fogat yttrande från
kriminalpolisintendenten i staden. Slutligen har poliskammaren i Hälsingborg
åberopat ett yttrande av kriminalkommissarien K. G. Hansson.

Vid remissbehandlingen har full samstämmighet rått därom, att lösdrivarlagstiftningen
icke är tillfredsställande. Eu grupp remissinstanser har
anslutit sig till de sakkunnigas förslag, under det att ett stort antal hörda
myndigheter och organisationer riktat vägande anmärkningar däremot. Särskilt
ha de föreslagna kriminaliseringarna och den i samband därmed
tänkta vidgade användningen av villkorlig dom samt den ifrågasatta utvidgningen
av barnavårdslagens tillämpningsområde väckt gensagor.

Lösdrivarlagen bör enligt min mening upphävas så fort omständigheterna
det medgiva. Jag har dock icke blivit övertygad om att frågan i alla delar
kan lösas enligt lösdriveriutredningens linjer. Saken måste därför ytterligare
övervägas. Då lösdrivarlagen är behäftad med synnerligen allvarliga
brister, icke minst i fråga om verkställighet av tvångsarbete, synes det mig
i sakens nuvarande läge påkallat, att lagen åtminstone i sistnämnda del
jämkas i syfte att för den övergångstid, som återstår innan lagen kan upphävas,
undanröja de mest påtagliga bristerna.

Inom inrikesdepartementet har i anslutning härtill upprättats en promemoria,
som behandlar den allmänna problemställningen och därjämte innefattar
förslag om vissa ändringar i lösdrivarlagen och fattigvårdslagen i
angivet syfte.

Promemorian har varit föremål för särskild remissbehandling. Yttranden
däröver ha avgivits av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter, poliskamrarna
i Stockholm och Göteborg samt strafflagberedningen. Fångvårdsstyrelsen
har i ärendet hört statens skyddskonsulenter i första, andra, sjätte, sjunde
och tionde distrikten samt översänt utlåtanden från dem. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har bifogat yttranden från landsfogden i länet och poliskammaren
i Malmö. Poliskammaren i Stockholm hänvisar i sitt remissvar till
yttranden av kriminalpolis- och kanslipolisintendenterna i staden. Poliskammaren
i Göteborg har åberopat yttrande av kriminalpolisintendenten
därstädes.

Jag anhåller nu att närmare få utveckla vissa synpunkter på lösdrivarproblemet
och därefter få redogöra för lagstiftningsärendet såsom sådant.

Kungl. Maj.ts proposition nr DO.

Allmänna synpunkter på lösdrivarproblemet.

Gällande författningsbestämmelser in. in.

I fråga om den historiska bakgrunden till den nuvarande ordningen för
behandling av lösdrivare hänvisas till betänkandet (s. 35—48).

Lösdrivarlagen, som utfärdades den 12 juni 1885, innehåller de väsentligaste
bestämmelserna i ämnet. Lagen var ursprungligen tillämplig å personer
över 15 års ålder, men åldersgränsen höjdes 1924 till 18 år i samband
med barnavårdslagens tillkomst samt 1934 till 21 år samtidigt som barnavårdslagen
förklarades skola under vissa förhållanden avse även personer
mellan 18 och 21 års ålder.

Lagen är icke tvingande. Ingripande kan ske om det finnes påkallat men
underlåtas om så anses lämpligt. Härigenom kan i praktiken lagen lämnas
åsido om social omvårdnad kan givas enligt annan lagstiftning, vilket också
torde ske i icke obetydlig utsträckning. Enligt 1 § må såsom lösdrivare
behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägga att han
söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant
levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Under lagen falla sålunda icke blott de s. k. luffarna utan även åtskilliga
andra asociala element, de s. k. stationära lösdrivarna. Till sistnämnda
grupp kunna enligt stadgad praxis sådana kategorier hänföras som
exempelvis spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, soutenörer och helyrkesprostiluerade.
Det stationära lösdriveriet är huvudsakligen en storstadsföreteelse.

Den som beträdes med lösdriveri må enligt 2 § anhållas av polisman. Den
anhållne skall ofördröj ligen inställas till förhör inför stads- eller landsfiskal,
som äger att, om lösdriveri föreligger, tilldela den anhållne varning.
I stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma
poliskommissarie eller annan polisman. Även i köpingar och vissa andra
områden på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning.
Beslut om varning skall underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen
varningen befogad, kungöres densamma för rikets polismyndigheter genom
införande i tidningen Polisunderrättelser.

Jämte den i lagen reglerade skriftliga eller s. k. offentliga varningen tilllämpas
sedan länge av flertalet polismyndigheter även muntlig eller s. k.
enskild varning. Då bestämmelser därom saknas i lagstiftningen, medför
den enskilda varningen icke några särskilda rättsverkningar.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträdes
med lösdriveri må el ter hållet lörhör häktas och sändas till länssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

relsen i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning
från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade
underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses föreligga,
äger döma honom till tvångsarbete i minst en månad och högst ett
år eller, om försvårande omständigheter förekommit, i högst tre år. Föreligga
förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen låta det stanna vid
förnyad varning (3 och 4 §§). över utslag, varigenom länsstyrelse dömt
någon till tvångsarbete, kan den dömde besvära sig i hovrätten. Beslut om
varning får överklagas endast i samband med besvär över utslag, varigenom
tvångsarbete ådömts (6 §).

Enligt 9 § skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som
skall vara så ordnad att för brott förut straffade i allmänhet skola vara
skilda från andra samt att de dömda skola hållas till lämpligt arbete efter
arbetsförmåga. För män verkställes tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö. Till tvångsarbete dömda kvinnor intagas på en vid fångvårdsanstalten
i Växjö anordnad avdelning för verkställighet av tvångsarbete
eller å arbetshem.

Om frigivning vid den ådömda tvångsarbetstidens slut och om den frigivnes
skyldigheter finnas stadganden i 10—12 §§ lösdrivarlagen. När någon
sålunda frigives, skall han av anstaltens föreståndare förpassas till den
kommun där han har sin hemort eller, efter medgivande av länsstyrelsen,
till annan ort där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person.
Den frigivne skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten och, om
denna är stad med polismästare, anmäla sig hos honom inom 24 timmar
efter ankomsten. Har den frigivne undergått tvångsarbete i minst sex månader,
är han under två år efter frigivandet förbjuden att utan tillstånd av
polismyndighet uppehålla sig utanför den kommun dit han förpassats. I
stad med polismästare är han därjämte skyldig att på de tider och i den
ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan om bostad och försörjningssätt.
Anmälningsskyldigheten skall ordnas så, att den frigivne icke
störes i lovlig verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren
äger att i särskilda fall på annan tjänlig person överlåta befattningen
med anmälningars mottagande. Från de nu nämnda skyldigheterna
för de frigivna äger länsstyrelsen att i särskilda fall bevilja undantag. Visar
den frigivne tredska att fullgöra sina skyldigheter, kan han ånyo häktas
och behandlas på samma sätt som andra för lösdriveri häktade. I 15 § stadgas
att polisman skall hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Samma skyldighet
har ålagts de tillsyningsmän som enligt fattigvårdslagen kunna utses
för att ha uppsikt över bettlare. Sedan länge har det emellertid varit ur
bruk att utse sådana tillsyningsmän.

Därest den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så
att hans kvarliållande i anstalten ej längre är av nöden, kan enligt 13 §
länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen förordna om hans frigi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vande. Vid sådan frigivning äro nyssnämnda regler om förpassning och
polisuppsikt ej tillämpliga.

En särskild regel finnes i 7 § lösdrivarlagen. Enligt delta lagrum må ej
den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller
lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande
oundgängligen erfordras, dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå
tvångsarbete, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt i annat fall än det att
han är i behov av vård å sinnessjukhus och plats å sådant sjukhus ej kan
beredas honom. I delta sammanhang erinras om att 46 § sinnessjuklagen
innehåller bestämmelser om sinnesundersökning i mål om ådömande av
tvångsarbete.

De befogenheter, som länsstyrelserna ha enligt lösdrivarlagen, skola enligt
16 § i lagen i stad med poliskammare utövas av poliskammaren utom
såvitt angår befogenhet att förordna om frigivning enligt 13 §.

I fattigvårdslagen och barnavårdslagen finnas några bestämmelser som
anknyta till lösdrivarlagen. I 92 § fattigvårdslagen stadgas sålunda, att
person över 21 år som anträffas bettlande — detsamma gäller för den som
tillåter barn under 16 år som står under hans vård att bettla eller använder
barn eller andra att bettla för sin räkning — må anhållas och, om han
ej är i den nödställda belägenhet att han bör erhålla fattigvård, behandlas
som lösdrivare på sätt i lösdrivarlagen är stadgat. Vidare finnas i 74—76 §§
fattigvårdslagen bestämmelser om tillämpning av i vissa fall varning och i
sista hand tvångsarbete. Här avses försörjningspliktiga, som genom lättja
eller liknöjdhet försummat att draga försorg om de sina och på grund därav
i samband med arbetsföreläggande intagits på arbetshem eller eljest ålagts
arbete. Bestämmelserna rikta sig också mot understödstagare, som äro arbetsskyldiga
enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuta obligatorisk fattigvård
av icke tillfällig natur, eller för egen försörjning äro intagna på fattigvårdsanstalt.
Varning och tvångsarbete ha här uteslutande karaktär av
disciplinmedel. Tvångsarbete, som skall bestämmas till lägst en och högst
sex månader, verkställes i allmänhet å allmän tvångsarbetsanstalt. Vad som
sålunda enligt fattigvårdslagen gäller om vissa försumliga försörjningspliktiga,
som fått arbetsföreläggande, äger jämlikt 72 § barnavård slagen
motsvarande tillämpning å den som erhållit arbetsföreläggande med stöd
av barnavårdslagen.

För bedömande av den omfattning, i vilken lösdrivarlagen under senare
år tillämpats, kunna följande siffror lämnas. Uppgifterna för tiden t. o. in.
1944 ha hämtats från betänkandet, under det att senare uppgifter införskaffats
under arbetet i inrikesdepartementet.

Uppgifterna om anhållna torde för tiden efter 1944 vara i underkant.
En del av dem, som förhörts enligt lösdrivarlagen och sålunda måste betraktas
såsom anhållna men som omedelbart släppts utan vidare åtgärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Män.

Å r	Anhållna	Enskilt varnade	Offentligt varnade	Ådömda tvångsarbete
1936............................	6 918	1 792	718	227
1939............................	2911	S69	456	102
1942............................	1 922	639	245	70
1943............................	1 764	535	253	63
1944............................	1 458	408	193	41
1945............................	898	396	197	46
1946............................	862	390	105	20
1947............................	805	392	127	18
1948............................	1 044	466	188	34
V,-30/. 1949 ....................	500	242	84	24

Kvinnor.

Å r	Anhållna	Enskilt varnade	Offentligt varnade	Ådömda tvångsarbete
1936............................	794	342	238	72
1939............................	416	177	no	17
1942............................	594	308	123	29
1943............................	705	346	130	36
1944............................	683	289	114	37
1945............................	370	163	67	11
1946............................	309	141	58	15
1947............................	298	127	66	5
1948............................	332	134	72	22
V,—30/. 1949 ....................	187	83	35	11 ''

eller överlämnats till socialvårdsorgan, har säkerligen ej inräknats. På rikets
tre största städer falla ungefär s/3 av de ovan upptagna anhållna männen
och mer än 90 % av de medräknade anhållna kvinnorna.

Lösdri veriutred ningen.

Principuttalanden.

De sakkunniga ha till en början ägnat uppmärksamhet åt frågan huruvida
lösdriveriet utgör ett samhällsont, som måste bekämpas. Av statistiska
och psykiatriska undersökningar av lösdrivarklientel, som verkställts 1923
och 1925 av socialstyrelsen, 1938 av nuvarande överläkarna Gunnar Adell
och Gustav Jonsson samt, under utredningsarbetets gång, dels av chefen för
statens rasbiologiska institut professor Gunnar Dahlberg och ledamoten av
lösdriveriutredningen Lindberg, och dels av socialläkaren Gunnar Inghe1
ha de sakkunniga dragit vissa slutsatser om lösdrivarklientelets beskaffenhet
(se betänkandet sid. 114—119). Det har sålunda konstaterats, att lösdrivarna
i stor utsträckning utgjorde kriminella element, att alkoholmiss -

1 Se Sociala meddelanden, utgivna av Kungl. Socialstyrelsen, årg. 1924 sid. 377 samt årg.
1925 sid. 103 och 163, SOU 1939: 25 bilaga C och F samt förevarande betänkande bil. 1 och 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bruk vore synnerligen vanligt bland lösdrivarna samt att dessa i betydande
omfattning företedde avvikelser från det normala i psykiskt hänseende.

De sakkunniga ha härefter anfört:

Förekomsten i samhället av asociala element av den art, på vilken gällande
lösdrivarlag är tillämplig — här avses till en början endast det manliga
klientelet — utgör uppenbarligen ur skilda synpunkter en samhällsfara.
Lösdrivarna göra sig i betydande utsträckning skyldiga till brott. På
goda grunder kan antagas, att så är fallet i ännu högre grad än vad som
kan statistiskt påvisas. Så komma vissa brott säkerligen ofta nog ej till
myndigheternas kännedom, t. ex. soutenörernas utpressningar. I en del
andra fall äro bevissvårigheterna så stora att vederbörande ej blir sakfälld.
Som exempel härpå må nämnas falskspel och vissa av de s. k. bondfångarnas
bedrägliga åtgöranden. Flertalet lösdrivare äro hemfallna åt bettleri,
vilket åtminstone måste anses vara ur ordningssynpunkt störande och vilket
därjämte emellanåt sker under former, som kräva samhällelig reaktion. Det
med lösdriveriet oftast sammanhängande spritmissbruket skärper dess ordningsstörande
karaktär och medför i övrigt allvarliga olägenheter ur samhällets
synpunkt. Ett synnerligen allvarligt förhållande är att lösdrivarna
genom det inflytande de öva locka andra, särskilt yngre personer, som ännu
ej blivit rotfasta i samhället, att likaledes föra ett lättjefullt och oordentligt
liv med risk att allt mera förfalla. Frånsett att lösdrivarna icke i större utsträckning
genom produktivt arbete bidraga till sin försörjning utan i stället
i en eller annan form parasitera på de oförvitliga samhällsmedlemmarna,
åsamka de, sedan de vanligen allt mera förfallit, mycket ofta samhället
betydande kostnader för vård av olika sias.

Vad de kvinnliga lösdrivarna angår bär utredningen med stöd av de gjorda
undersökningarna funnit, att beträffande varningsklientelet grunden för
varningen varit prostitution i över 95 procent av fallen. De sakkunniga ha
vidare yttrat:

Vad ovan anförts om det manliga lösdriveriet gäller uppenbarligen även
det kvinnliga lösdriveriet i den mån det ej utgöres av prostitution. Vad
denna företeelse åter angår göra sig i viss mån andra synpunkter gällande.
Även de prostituerade måste anses utgöra en samhällsfara. De begå i ej
obetydlig utsträckning brott. Det kan dessutom med starka skäl antagas,
att kriminaliteten är större än vad siffrorna utvisa. De prostituerades brottslighet
torde nämligen i väsentlig utsträckning bestå i tillgrepp från deras
kunder och antagligt är, att många dylika brott ej komma till myndigheternas
kännedom. Denna form av brottslighet måste emellertid sägas vara
av tämligen ringa samhällsfarlighet; envar kan ju skydda sig mot deu genom
att underlåta söka kontakt med de prostituerade. De prostituerade utgöra
vidare ofta nog ett ordningsstörande element i samhället. Inbjudande
till otukt är i den mån det sker å offentlig plats stötande för anständighetskänslan.
Det med ett prostitutionelit levnadssätt oftast förenade spritmissbruket
leder till att de prostituerades bcla livsföring ofta nog blir i hög grad
ordningsstörande, särskilt för grannar och närboende.

De sakkunniga ha därefter behandlat spörsmålet om de prostituerades
roll vid spridning av de veneriska sjukdomarna och därvid konstaterat, att
flertalet av dem visserligen så småningom smittas men att deras smitto2
--Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

farlighet icke är så stor som man skulle kunna befara. Samband mellan
könssjukdomarnas utbredning och åtgärder enligt lösdrivarlagen hade icke
konstaterats. Även om promiskuitet vore en förutsättning för sjukdomarnas
spridning, kunde det icke anses ådagalagt att denna spridning främst
vore att hänföra till de helyrkesprostituerade, å vilka lösdrivarlagen vore
tillämplig. Väl torde det vara obestridligt, att de innebure eu samhällsfara
i ifrågavarande hänseende, men faran torde ej vara av den storleksordning
som tidigare antagits.

Utredningen har härefter yttrat:

Otvetydigt är däremot, att prostitutionen för dem som hemfalla däråt
synnerligen ofta leder till ett djupt förfall, vilket i sin tur föranleder, att
samhället får vidkännas betydande kostnader för vård åt dem i en eller annan
form. De prostituerade utgöra vidare en fara därigenom att de till
prostitution locka flickor eller unga kvinnor med alla de risker, som detta
innebär för dessa att framdeles sjunka allt djupare. Enligt utredningens
uppfattning är det ej minst i sistnämnda hänseende, som de prostituerade
utgöra en samhällsfara.

Sedan de sakkunniga sålunda fastslagit, att lösdriveri i alla dess former
utgör ett samhällsont, ha de gått in på frågan huruvida samhället borde
ingripa däremot. Utredningen skiljer härvid på lösdriveri i egentlig mening
och prostitution.

Vad lösdriveri i egentlig mening angår har utredningen förklarat, att den
samhällsfara, som sådant lösdriveri innebär, bör motverkas till de oförvitliga
samhällsmedlemmarnas skydd samt att dessa lösdrivares levnadssätt
ofta nog leder till djupt förfall och förorsakar dem betydande lidanden.
Samhällsingripande vore därför i princip erforderligt icke blott i samhällets
intresse utan även i många fall av hänsyn till lösdrivarnas eget bästa.

Beträffande prostitutionen intaga de sakkunniga den ståndpunkten, att
prostitutionen såsom sådan i allmänhet icke borde föranleda tvångsingripande
annat än då det gällde personer under 24 års ålder. I andra fall borde
sådant ingripande kunna ske allenast då prostitutionen vore förenad med
yttringar, som medförde särskild fara för samhället. Det vore emellertid
utan tvekan befogat att genom rena hjälpåtgärder söka förmå envar prostituerad
att övergå till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv.

Vid övervägandet av frågan om förutsättningarna för tvångsingripande
ha de sakkunniga funnit lösdrivarlagens ordning otillfredsställande. De
utgå från att fullgoda garantier ur rättssäkerhetssynpunkt måste finnas
och konstatera, att stora svårigheter möta att med beaktande härav effektivt
avgränsa det lösdriveri som borde föranleda tvångsingripande. Då lösdriveriet
i egentlig mening icke vore ett specifikt fenomen utan endast en
bland flera yttringar av asocialt levnadssätt ha de sakkunniga stannat vid
att såsom utgångspunkt för ingripandet taga andra yttringar av lösdrivarnas
asocialitet. Motsvarande betraktelsesätt har såsom nyss antytts anlagts

Kungl. .Maj. ts proposition nr 90.

på grunderna för tvångsåtgärder mot äldre prostituerade. Lösdrivarlagen
skulle upphävas utan att ersättas av annan speciallagstiftning. Jämväl de
bestämmelser i fattigvårds- och barnavårdslagarna som ansluta sig till lösdrivarlagen
skulle upphöra att gälla. I samband därmed skulle även fattigvårdslagens
stadganden i övrigt om tvångsåtgärder mot personer, som äro
intagna å fattigvårdsanstalt, reformeras.

Formerna för ingripande mot lösdrivarklientelet.

På grundval av klientelundersökningarna har utredningen funnit, att för
omhändertagande tvångsvis av lösdrivarklientelet sinnessjuk-, sinnesslö-,
psykopat-, alkoholist- och kriminalvård f. n. stode till buds vid sidan av
lösdrivarlagen. Redan under nuvarande förhållanden kunde och borde dessa
vårdformer i första hand anlitas och lösdrivarlagen tillämpas endast i andra
hand. Då emellertid vid ett upphävande av lösdrivarlagen nämnda utvägar
icke vore tillräckliga för klientelets omhändertagande, i den mån detta vore
erforderligt, föreslår utredningen ändringar i vissa lagar i syfte att utvidga
möjligheterna till ingripande. Sålunda föreslås bl. a. ändringar i strafflagen
och barnavårdslagen, sinnessjuklagen samt, för att motverka parasiterande
levnadssätt, i folkpensioneringslagen och bidragsförskottslagen.

Vad till en början angår sinnessjuk- och sinnesslövård
hänvisa de sakkunniga till, att lösdrivarna till en del äro i behov av sådan
vård samt att sinnessjuklagen i princip medger deras omhändertagande;
den föreslagna ändringen i denna lag innebär blott, att initiativrätt
till intagande för vård å sinnessjukhus skall tillkomma, förutom dem som
enligt gällande lag ha sådan rätt, jämväl nylcterhetsnämnd och barnavårdsnämnd.

De sakkunniga konstatera, att en mycket stor grupp bland de egentliga
lösdrivarna och de prostituerade är psykopater. De kunna därvid stödja sig
på bl. a. den förut omförmälda, av doktor Inghe verkställda undersökningen
av ett begränsat lösdrivarklientel (46 män och 22 kvinnor, både
tvångsarbetare och anhållna), enligt vilken endast två av männen och ingen
av kvinnorna voro utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser eller
grövre psykopatologiska symtom; Inghe anser psykopatvård vara den lämpligaste
vårdformen för 28 % av de undersökta männen och 41 % av kvinnorna.
De sakkunniga framhålla, att en del av psykopaterna bland lösdrivarna
vid nuvarande ordning enligt stadgad praxis behandlades som sinnessjuka.
Om ej särskilda åtgärder vidtoges, skulle emellertid ett antal
psykopater bland lösdrivarna och de prostituerade icke kunna omhändertagas,
om lösdrivarlagen upphävdes. Emellertid hade 1947 års psykopatvårdsutredning
att utreda frågan om psykopatvårdens organisation och vad
därmed ägde samband. Enligt lösdriveriutredningens uppfattning borde
förutsättningar finnas för samhällsingripande, vid behov med tvångsåtgärder,
då en person med sådan psykisk abnormitet, som brukar hänföras un -

Kungi. Maj.ts proposition nr ''JO.

der beteckningen psykopati, hemfaller åt sådant asocialt levnadssätt som
lösdriveri eller åt prostitution. På grund härav måste i varje fall tidpunkten
för ett upphävande av lösdriverilagstiftningen göras beroende av lösningen
av psykopatvårdsproblemet. Utredningen har därför icke föreslagit någon
viss dag för upphävandet.

På denna punkt har en av lösdriveriutredningens ledamöter, förste byråsekreteraren
Lindberg, anmält avvikande mening och förklarat sig anse
att enligt gällande bestämmelser i strafflagstiftningen, sinnessjuklagen och
alkoholistlagen förelåge tillräckliga indikationer för tvångsingripande mot
psykopaterna bland lösdrivarna. Enligt herr Lindbergs mening skulle en
ytterligare utvidgning av förutsättningarna för ingripande kunna föranleda
omhändertagande i alltför stor utsträckning. Då därjämte de nuvarande
vårdmöjligheterna för psykopaterna, om än mindre tillfredsställande, dock
måste betraktas såsom bättre än lösdrivarlagstiftningens behandlingsmöjligheter,
borde ett upphävande av sistnämnda lagstiftning icke uppskjutas i
avvaktan på organisatoriska förbättringar av psykopatvården.

Alkoholmissbrukarna utgöra enligt de sakkunniga en mycket
stor grupp bland både lösdrivare i egentlig mening och de prostituerade. De
sakkunniga hänvisa till Inghes slutsats att 80 ä 85 procent av de av honom
undersökta männen och flertalet kvinnor voro grova missbrukare och att
tidigare undersökningar lett till lika höga eller högre siffror. I anslutning
härtill framhålla de sakkunniga, att såväl alkoholistlagen den 12 juni 1931
som 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag till lag om nykterhetsvård
medgåve tvångsingripande mot den som vore hemfallen åt alkoholmissbruk
under förutsättning att något av de förhållanden förelåge som upptagas
bland en rad specialindikationer. Att beträffande flertalet alkoholmissbrukare,
som förde ett sådant asocialt levnadssätt som lösdriveri, något av dessa
förhållanden vore för handen anse de sakkunniga vara ställt utom tvekan.
Särskilt borde beaktas, att alkoholistlagen sedan 1938 innehölle en specialindikation,
som toge sikte just på de vagabonderande lösdrivarna, nämligen
kringflackande liv. En liknande bestämmelse funnes i förslaget till lag om
nykterhetsvård. Om någon specialindikation icke förelåge, stode den möjligheten
öppen att söka förmå den alkoholmissbrukande att frivilligt underkasta
sig alkoholistvård. I samband med villkorlig dom kunde föreskrift meddelas
därom. Om den av utredningen föreslagna kriminaliseringen av bettleri
genomfördes, kunde man enligt de sakkunnigas mening räkna med att
kunna ingripa mot praktiskt taget samtliga av det fåtal alkoholmissbrukande
lösdrivare i egentlig mening, å vilka ingen av specialindikationerna i
alkoholistlagen vore tillämplig. Mot de prostituerade, som vore hemfallna
åt alkoholmissbruk, torde tvångsingripande mycket ofta kunna ske utan att
någon särskild specialindikation infördes.

Utredningen föreslår alltså ingen ändring i alkoholistlagstiftningen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90.

Angående möjligheten att tillgripa straff rättslig vård framhåller
utredningen, att då enligt vunnen erfarenhet lösdrivarna i egentlig mening
ofta utgjordes av kriminella element och jämväl de prostituerade ej
sällan gjorde sig skyldiga till brottsliga gärningar, stode sådan vård i viss
omfattning till buds vid behandling av ifrågavarande kategorier. I den mån
icke bevissvårigheter lade hinder i vägen gåves inom kriminalvårdens ram
möjligheter till villkorlig dom, öppen eller sluten vård å fångvårdsanstalt
och eftervård av skilda slag. Den som under prövotid efter villkorlig dom
eller villkorlig frigivning eller eljest under tid, då straffrättslig eftervård
vore anordnad, hemfölle åt lösdriveri eller prostitution torde otvivelaktigt
bli föremål för särskilda åtgärder enligt de för varje sådant fall gällande bestämmelser.
Ett bötesstraff tillgodosåge däremot uppenbarligen icke samhällets
krav på skydd mot lösdriveri och vore icke heller ett effektivt medel
att göra lösdrivaren till en samhällsnyttig medborgare.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang vidare, att en given förutsättning
för att samhället på straff rättslig väg skall ha möjlighet att i erforderlig
utsträckning effektivt ingripa mot lösdriveri är att de förfaranden,
som vanligen sammanhänga med lösdriveriet och som böra föranleda straffrättslig
reaktion, täckas av brottsbeskrivningarna inom strafflagstiftningen.
För de lösdrivare, som brukade betecknas såsom yrkestjuvar, förelåge ingen
tvekan härutinnan. Bland lösdrivarna funnes dessutom en grupp som sedan
gammalt kallades bondfångare, vilka gjorde sig skyldiga till bedrägliga
förfaranden, stölder i samband med spritorgier etc. Gränserna mellan denna
grupp och de grupper bland lösdrivarna, som brukade betecknas som spritlangare
och yrkes- eller falskspelare, vore flytande. De förfaranden nu åsyftade
lösdrivare använde för att finna sin utkomst ginge säkerligen i allmänhet
in under någon av de i gällande lag upptagna brottsbeskrivningarna.
Svårigheten att på straffrättslig väg kunna ingripa mot dessa lösdrivare låge
enligt de sakkunnigas mening i bevissvårigheterna och kanske framför
allt i att brott av denna art ofta nog ej komme till polismyndighetens
kännedom. En särskild grupp bland lösdrivarna utgjorde soutenörerna,
vilka avses i 18 kap. 11 § andra stycket strafflagen. Någon skarp gräns
mellan denna och de nyss avhandlade grupperna funnes säkerligen icke,
varför det förut anförda i mycket gällde även soutenörerna. De sakkunniga
framhålla i fortsättningen, att ehuru det i och för sig måste anses
önskvärt att kunna ingripa mot alla lösdrivare av nu nämnda typer,
så måste dock med hänsyn till rättssäkerheten nu gällande ordning anses
betänklig; enligt denna kunde vid misstanke om brott, även om denna icke
bleve bestyrkt, något så obestämt och svårbedömbart som en oordentlig
livsföring tagas till intäkt för ett ingripande av betydlig stränghet.

1 anslutning till det anförda förklara de sakkunniga, att eu mycket stor
del av lösdrivarna tiggde. Bettleri vore f. n. icke brottslig gärning i och för
sig. I vissa fall kunde dock tiggeri föranleda straffrättsligt ingripande. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

lunda gjorde sig den som högljutt eller särskilt efterhängset bettlade på allmän
plats otvivelaktigt skyldig till förargelseväckande beteende och
kunde straffas enligt It kap. It § strafflagen. Skedde tiggandet medelst
våld eller hot, kunde ibland föreligga rån eller utpressning. Då i samband
med tiggandet lämnades oriktiga uppgifter, kunde bestämmelserna om bedrägeri
stundom tillämpas. Dörrknackaren, som vägrade avlägsna sig,
kunde göra sig skyldig till hemfridsbrott. Redan med gällande bestämmelser
— frånsett dem som hade samband med lösdriverilagstiftningen —
kunde flertalet bettlare omhändertagas inom olika vårdformer. Med hänsyn
till storleken av den grupp bettlarna utgjorde bland lösdrivarna är det emellertid
enligt utredningen otvivelaktigt, att inom gruppen inom särskilda
vårdformer icke omhändertagbara lösdrivare funnes åtskilliga bettlare. Samhället
måste emellertid alltid ha möjlighet att ingripa, då ett asocialt levnadssätt
såsom lösdriveri toge sig det uttrycket att vederbörande finner
sin försörjning genom bettleri.

För att möjliggöra sådant ingripande förordar utredningen kriminalisering
av bettleri under vissa förutsättningar. En ny paragraf, betecknad 9 a,
föreslås införd ill kap. strafflagen av följande lydelse:

Tigger någon vanemässigt och har han lovlig utkomst eller har han utan
giltig anledning uraktlåtit att söka eller fullgöra honom anvisad arbetsanställning
eller undandragit sig vård eller hjälp som beretts honom, straffes
för bettleri med böter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må från straff frias.

Sker bettleri som i första stycket sägs under våld eller hot eller eljest
under synnerligen försvårande omständigheter, må, där ej gärningen är
belagd med högre straff, till straffarbete i högst två år dömas.

I fråga om brott som i första stycket sägs har åklagaren att pröva huruvida
åtal bör ske. Eftergift av åtal må äga rum, om det med hänsyn till
sysselsättning eller vård, som beredes bettlaren, eller av annan särskild
anledning kan antagas att han avhåller sig från brott utan att åtal sker.
Åtal skall dock väckas, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Genom den sålunda föreslagna paragrafen ha de sakkunniga avsett att
straffbelägga endast sådant tiggeri som är ett uttryck för en asocial livsföring,
till vilken den tiggande är hemfallen.

De sakkunniga ha vidare i detta sammanhang framhållit, att tvekan icke
torde kunna råda därom att straffskalan för normalfallen bör omfatta icke
blott böter utan även fängelse; detta dels därför att det straffbara området
begränsats till endast fall, som i allmänhet kräva kraftig reaktion, och dels
därför att, om straffgränsen bestämmes så att lagen om villkorlig dom städse
kan vinna tillämpning, helt andra möjligheter till uppfostrande behandling
givas än om endast bötesstraff kan komma i fråga.

Utredningen anför vidare:

Att mot fattigvårdsbehövande bettlare ingripa med bötesstraff eller frihetsstraff
är uppenbarligen mer eller mindre meningslöst. Däremot kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

genom tillämpning av lagen om villkorlig dom öppnas en väg för en mera
lämplig samhällsreaktion. I 8 § nämnda lag stadgas nu, att i den mån det
med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller
levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, må,
jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att
bl. a. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan
anstalt. Utredningen anser, att med hänsyn till de fall varom nu är fråga
det även bör kunna åläggas vederbörande att underkasta sig vård å fattigvårdsanstalt
samt att detta bör uttryckligen angivas i lagen. Att märka är
att ett dylikt åläggande icke innebär att vederbörande tvångsvis kan intagas
på fattigvårdsanstalt; innebörden är allenast att den dömde skall medverka
till ett intagande vid äventyr att han annars anses ha åsidosatt något som
till följd av den villkorliga domen åligger honom, vilket kan medföra att den
villkorliga domen förklaras förverkad. Ingående på fattigvårdsanstalt
kommer följaktligen att fortfarande vara beroende av vederbörandes eget
medgivande, låt vara att ett indirekt tvång ålägges honom. Emellertid erfordras
för ett intagande å fattigvårdsanstalt ej blott att den behövande
medgiver det utan i första rummet att fattigvårdsstyrelsen finner honom i
behov av sluten fattigvård. Utredningen anser därför, att innan domstol i
samband med villkorlig dom meddelar föreskrift om vård å fattigvårdsanstalt,
dylik vårdform skall ha tillstyrkts av fattigvårdsstyrelsen. Intagande
å fattigvårdsanstalt bör uppenbarligen ej ske i andra fall än då sådant
verkligen är av behovet påkallat samt då annan vårdform ej är lämpligare.
Ur rättssäkerhetssynpunkt bör denna prövning ankomma på domstolen.
Såsom ytterligare förutsättning för meddelande av föreskrift om vård å
fattigvårdsanstalt får utredningen därför föreslå, att det av förebragt utredning
skall framgå, att den dömde är ur stånd att taga vård om sig själv
och att han ej lämpligen kan omhändertagas på annat sätt.

I enlighet härmed har förordats ändring i 8 § lagen om villkorlig dom.
Jämväl i lagen om särskild förundersökning i brottmål ha föreslagits vissa
ändringar, som syfta bl. a. till att särskild förundersökning som regel skall
göras bl. a. i mål om ansvar för bettleri.

I ett följande avsnitt har utredningen inledningsvis understrukit, att ingripande
mot äldre prostituerade vore motiverat endast då utöver prostitutionen
viss annan omständighet föreligger. Detta vore enligt utredningens
mening fallet då den prostituerade företer psykisk rubbning eller defekt,
är alkoholmissbrukare, bettlar eller gör sig skyldig till gärning, som redan
nu är att betrakta såsom brott, ävensom då en person, som är föremål för
öppen straffrättslig vård, hemfaller åt prostitution. De sakkunniga ha vidare
uttalat, att tvångsingripande vore befogat då en prostituerad förleder annan
till prostitution eller på allmän plats på anstötligt sätt inbjuder eller uppmanar
till otukt. I anslutning härtill har utredningen föreslagit vissa ändringar
i strafflagens 18 kap. och sammanfattat dessa på följande sätt.

I ett tillägg till 18 kap. 11 g strafflagen föreslås, alt den skall vara förfallen
till ansvar som förleder eller förmår annan att mot ersättning öva
otukt i tillfälliga förbindelser, så ock den som eljest förmedlar eller främjar
sådan olukt. Enligt elt föreslaget andra stycke i 18 kap. 13 § strafflagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

blir det straffbart om någon på allmän plats eller eljest offentligen uppmanar
eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos
allmänheten.

Tilläggen till 18 kap. 11 och 13 §§ strafflagen ha givits sådan utformning
att de äga tillämpning icke endast å manliga eller kvinnliga prostituerade
utan även å andra, i främsta rummet soutenörerna. För att ytterligare öka
möjligheterna att på straffrättslig väg ingripa mot dessa kriminaliseras genom
tillägget till 18 kap. 11 § strafflagen även det förhållandet att någon
bereder sig otillbörlig vinning av annans mot ersättning övade otukt i tillfälliga
förbindelser.

Även för dessa fall hänvisar utredningen till lämpligheten av villkorlig
dom. För gärningar, som träffas av det föreslagna tillägget till 11 g, förklaras
bötesstraff i flertalet fall vara verkningslöst. Vad angår uppmaning
eller inbjudan till otukt framhålla de sakkunniga, att med hänsyn till gärningens
natur måste ett bötesstraff anses tillräckligt men att sådant straff
i många fall torde vara olämpligt eller otillräckligt för den felandes tillrättaförande.
Om även fängelse upptoges i straffskalan skulle villkorlig
dom kunna ifrågakomma med den uppfostrande behandling, som följde
därmed. Därför har fängelse föreslagits ingå i strafflatituden.

Såsom förut anförts äro de sakkunniga av den uppfattningen, att då det
gäller personer under 24 år bör prostitution såsom sådan föranleda tvångsingripande
från samhällets sida. De sakkunniga motivera detta med att
flertalet prostituerade börjat prostituera sig mycket tidigt. Det vore angeläget
att söka rädda så många unga kvinnor som möjligt från att dragas in
i prostitutionen. De som började föra prostitutionelit levnadssätt kort efter
21 års ålder kunde ofta nog icke antagas ha nått den mognad att de tillfullo
insåge vådorna av sitt levnadssätt. Efter lösdrivarlagens upphävande skulle
möjligheterna att med tvångsåtgärder ingripa mot dem vara alltför begränsade,
om icke prostitutionen såsom sådan medförde rätt till ingripande. En
särskild vårdform borde ej skapas utan klientelet borde omhändertagas
inom barna- och ungdomsvårdens ram, även om det i och för sig ingåve
betänkligheter att utsträcka denna vårdform till vuxna personer. Utredningen
föreslår därför, att under e) i 22 § barnavårdslagen upptages en
bestämmelse av innehåll att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder
beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning
inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilken
särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället.
I samband härmed förordas åtskilliga andra ändringar i barnavårdslagen,
bl. a. i dess bestämmelser om förfarandet inför länsstyrelsen i mål om
skyddsuppfostran.

Restklientelet m. m.

I föregående avsnitt har i korthet redovisats de utvägar utredningen
anvisat för omhändertagande av det vårdbehövande lösdrivarklientelet på

Kungl. Maj.ts proposition nr DO.

annat sätt än genom lösdrivarbehandling. Fråga uppstår om det därigenom
kommer att bli möjligt att utan särskild lösdrivarlagstiftning effektivt ingripa
mot den fara som lösdrivare och prostituerade utgöra. I denna del
anser utredningen att av de manliga lösdrivarna endast en obetydlig grupp
icke skulle falla in under någon av de bestämmelser som medgåve tvångsingripande.
Vad anginge de prostituerade syntes den grupp, som icke skulle
kunna bliva föremål för tvångsåtgärder, bliva något större, men ingripande
torde städse kunna ske i de fall, då prostitutionen toge sig sådant uttryck
att särskild samhällsfara förelåge. Sedan utredningen härefter understrukit,
att ingripande, som kunde komma till stånd på någon av de av utredningen
anvisade vägarna, tillgodosåge samhällets behov av skydd minst lika effektivt
som gällande lösdrivarlag samt att hinder för ordningsmakten att taga
initiativ i erforderlig utsträckning icke skulle föreligga, har utredningen
förklarat att behov av särlagstiftning i form av en reviderad lösdrivarlag
icke funnes. De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att ur individens
synpunkt betydande fördelar skulle vinnas genom de ifrågasatta anordningarna.
Då grunden för ingripande knötes till på det hela taget konkreta
och avgränsade förhållanden, vilkas förhandenvaro vore vida lättare att
konstatera och bedöma än förefintligheten av de nuvarande lösdrivarrekvisiten,
bleve nämligen rättssäkerheten till fullo tillgodosedd. Envar som bleve
föremål för ingripande skulle vidare få den för honom mest lämpade vården,
varigenom utsikterna att inpassa honom i samhället såsom nyttig medborgare
bleve så stora som överhuvudtaget vore möjligt.

Provisoriska åtgärder.

Med utgångspunkt från att upphävandet av lösdrivarlagen måste göras
beroende av att psykopatvårdsproblemet löses och att detta måste antagas
dröja en tid ha de sakkunniga övervägt spörsmålet i vad mån åtgärder
kunna vidtagas för att i avbidan härpå avhjälpa de allvarligaste av de olägenheter,
som äro förknippade med den nuvarande lösdrivarbehandlingen.

I denna del anföra de sakkunniga till en början:

En möjlighet att vinna eu provisorisk lösning är att genomföra ändringar
i gällande lösdrivarlag så att den kommer att bättre överensstämma med
de principer som tillämpas inom nutida kriminal- och socialvård. De ändringar,
som vid en dylik lösning äro mest angelägna torde vara följande.
Den nuvarande varningen bör ersättas med att lösdrivaren ställes under
övervakning. I samband med övervakningen bör lösdrivaren beredas hjälp
med anskaffande av arbete, bostad in. m. Ett införande av dylik övervakning
aktualiserar det under det tidigare reformarbetet mycket omstridda
spörsmålet om organet i första instans. Det måste nämligen starkt ifrågasättas,
om det är lämpligt att efter ovan angivna ändring av detta organs
arbetsuppgifter ens under sådan övergångstid, varom här är fråga, bibehålla
polismyndigheten som organ i första instans. Om varningen ersättes med
någon form av övervakning, måste till övervägande upptagas spörsmålet om
förutsättningarna för ådömande av tvångsarbete. Tiden för det tvångsarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

som ådömes torde böra göras obestämd och i lagen böra upptagas endast
vissa maximi- och minimitider. Möjlighet att låta villkorligt anstå med
verkställighet av dom å tvångsarbete bör införas. Vid dylikt anstånd bör
vederbörande kunna ställas under övervakning. Även för detta fall uppkommer
frågan om vilket organ som skall ha tillsynen över denna övervakning.
Slutligen böra bestämmelser upptagas om eftervårdande verksamhet; den
nuvarande polisuppsikten bör ersättas med någon form av villkorlig frigivning
i förening med övervakning.

De sakkunniga avvisa emellertid en sådan lösning under åberopande av
bl. a. att lösdrivarlagen likväl i betydande omfattning skulle vara behäftad
med allvarliga brister — däribland de vaga och för rättssäkerheten otillfredsställande
bestämmelserna om förutsättningarna för lagens tillämplighet —
samt att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål
hade en benägenhet att bliva av lång varaktighet. Det vore mindre lyckligt
om frågan om lösdrivarvårdens reformering komme att för relativt lång tid
fastlåsas vid ett provisorium av antydd innebörd. I stället förorda de sakkunniga,
att man med ledning av i administrativ ordning utfärdade anvisningar
utan lagändringar skall söka komma till rätta med de allvarligaste
av de olägenheter, som yppats vid tillämpningen av lagen. I denna del framhålles
bl. a. följande. Polismyndigheterna borde i största möjliga utsträckning
söka använda andra åtgärder mot lösdiävarklientelet än lösdrivarbehandling,
vilket vore möjligt, då lagen ju ej vore tvingande. Så borde t. ex.
de alkoholmissbrukande lösdrivarna överlämnas till nykterhetsnämnderna.
Lösdrivare, som skäligen misstänktes för brott, borde åtalas, varigenom åt
vederbörande i händelse av fällande dom kunde beredas behandling inom
den vida mera modernt inriktade kriminalvården. Polismyndigheterna borde
i kampen mot lösdriveriet samarbeta med socialvårdande myndigheter och
den offentliga arbetsförmedlingen. Om lösdrivarbehandling likväl måste
tillgripas och fråga uppkonrme om att ådöma lösdrivaren tvångsarbete,
borde möjligheten att jämlikt 46 § sinnessjuklagen undersöka hans sinnesbeskaffenhet
utnyttjas i vida större utsträckning än vad hittills varit fallet.
De dömande myndigheterna borde, där så funnes lämpligt, inskränka sig
till att överlämna lösdrivaren till alkoholist- eller fattigvård eller ock söka
bereda honom arbete. Hade dom å tvångsarbete meddelats, borde möjligheterna
att tillämpa 7 och 13 §§ lösdrivarlagen tillvaratagas. Erhållande av
stadigvarande arbetsanställning måste anses innebära sådana förändrade
villkor som avsåges i 13 §. Om tvångsarbetaren erhölle sådan anställning
och förhoppning funnes, att han skulle ordentligen fullgöra arbetet, borde
frigivande enligt 13 § kunna äga rum.

Efter en gallring enligt dessa principer skulle, fortsätter utredningen,
tvångsarbetarna utgöra en restgrupp, som kunde antagas bliva förhållandevis
liten. Det borde övervägas om icke särskilda öppna avdelningar,
anknutna till tvångsarbetsanstalterna, borde inrättas för att en mera posi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tivt inriktad anstaltsbehandling skulle kunna uppnås till båtnad för tvångsarbetarnas
möjligheter att efter frigivningen kunna försörja sig. Utan lagändring
torde icke vare sig s. k. frigång med arbete hos arbetsgivare utom
tvångsarbetsanstalt eller någon form av försökspermission eller villkorlig
frigivning kunna ifrågakomma. Uppsikten över dem, som frigivits efter
tvångsarbete i minst sex månader, borde dock med stöd av 12 § lösdrivar lagen
som regel överlämnas till funktionärer inom socialvården eller arbetsförmedlingen
och icke utövas av polismästarna. Tydligt vore emellertid, att
möjligheterna till effektiv eftervård skulle vara högst begränsade och otillräckliga,
om ej ytterligare åtgärder vidtoges. Det som framförallt saknades
vore en mjuk övergång från anstaltsvistelsen till livet utanför anstalten. Det
torde därför kunna ifrågasättas om icke —- trots de betänkligheter som
kunde anföras mot provisoriska lagändringar — provisoriskt i lösdrivarlagen
borde upptagas bestämmelse om med övervakning förenad försökspermission
eller villkorlig frigivning, sedan viss del av tvångsarbetet förrättats.
Införande av dylik bestämmelse torde kunna ske utan att det bleve
erforderligt att i övrigt vidtaga ändringar i lösdrivarlagen.

Remissyttrandena.

Principuttalanden.

De sakkunnigas mening, att lösdriveri i alla dess former utgör ett samhällsont
delas av samtliga de remissinstanser som yttrat sig därom. Icke
heller uttalandet, att lösdriveri i egentlig mening i princip alltid bör föranleda
inskridande från samhällets sida, har mött gensaga från något håll.
Däremot har utredningens ställningstagande till frågan om behovet av
tvångsingripande mot prostituerade föranlett skilda meningar. Ingen av de
hörda myndigheterna och organisationerna har emellertid obetingat uttalat,
att åtgärder mot prostitutionen äro fullständigt obefogade. Utredningens
ståndpunkt att inskridande mot prostituerade bör ske endast i speciella
fall delas principiellt av bl. a. socialstyrelsen och socialuårdskommittén.
Från andra håll har emellertid med skärpa framhållits, att prostitutionen
såsom sådan bör kunna föranleda tvångsåtgärder, så t. ex. Svea hovrätt,
Stockholms rådhusrätt, överståthållarämbetet och en del polismyndigheter.
Härvid har understrukits bl. a., att de prostituerade genom sitt levnadssätt
snabbt sjunka mycket djupt, att de spela en icke oväsentlig roll vid spridandet
av könssjukdomar, att de i stor utsträckning föröva brott, som av
olika skäl icke kunna beivras, samt att de genom sitt leverne kunna locka
andra till att hemfalla åt prostitution.

Allmän enighet råder bland remissinstanserna därom, att den gällande
lösdrivarlagen är synnerligen otillfredsställande och att dess behandlingsformer
icke överensstämma med moderna principer för åtgärder mot
samhällsskadliga individer. Från intet håll har ett bibehållande av lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ningen i dess nuvarande form förordats. Åtskilliga hörda myndigheter och
organisationer anse i likhet med de sakkunniga, att lösdrivarlagen bör upphävas
utan att ersättas av annan speciallagstiftning. En rad remissinstanser
göra emellertid uttalanden i den riktningen, att samhället icke kan undvara
en lagstiftning av lösdrivarlagens karaktär. De synpunkter, som härvid framhävas,
äro framför allt att lösdrivarlagen ger samhället möjlighet att genom
polisen snabbt ingripa mot asociala element samt att det icke utan
särskild lagstiftning torde vara möjligt att omhändertaga alla dem som ur
samhällets skyddssynpunkt måste tagas om hand.

Yttranden om de av utredningen behandlade särskilda vårdformerna.

Lösdriveriutredningen har, såvitt angår sinnessjuk- och s i n n esslöv
å r d, uttalat, att särskilda åtgärder för utökning av antalet vårdplatser
inom sinnessjuk- och sinnesslövårdens anstaltsorganisation icke vore
erforderliga vid genomförande av utredningens förslag. Till dem, som anse
att de rådande förhållandena på detta område icke böra hindra lösdrivarlagens
upphävande, hör bl. a. strafflagberedningen, som hänvisar till planerna
på att införa tvångsvis öppen sinnessjuk- och sinnesslövård, vilket
syntes vara ägnat att minska beläggningen på sinnessjukhusen. Svenska läkaresällskapet
förklarar, att det visserligen vore troligt, att antalet vårdplatser
för mycket lång tid framåt ltomme att vara begränsat, men att detta
icke uteslöte möjligheten att såsom hittills bereda plats för verkligt vårdbehövande
och farliga individer. Medicinalstyrelsen framhåller emellertid
med eftertryck, att då huvudparten av lösdrivarklientelet synes vara psykiskt
sjukt platsbristen inom sinnessjuk- och sinnesslövården först måste
undanröjas för att icke en reform på lösdrivarlagstiftningens område skall
gå ut över andra sjuka. Svea hovrätt räknar platsbristen såsom svår och
pekar på risker för att sinnessjuka och sinnesslöa lösdrivare icke skola få
sluten vård. Hovrätten framhåller i anslutning härtill, att frivillig medverkan
till öppen vård endast i undantagsfall torde kunna påräknas. Skulle
tvångsvis öppen vård införas, komme densamma att sakna effektivitet så
länge tvångets yttersta medel, hotet om anstaltsvård, icke kunde realiseras.

Betänkligheter i förevarande hänseenden anföras även av flera andra
remissinstanser, exempelvis fångvårdsstyrelsen, psykopatvårdsutredningen
och hovrätten över Skåne och Blekinge.

Vad härefter angår psykopaterna bland lösdrivarna och
de prostituerade påpekas från flera håll det otillfredsställande i
att lösdrivarlagen f. n. tillämpas på sådana element. Psykopatvårdsutredningen
framhåller såsom uppenbart, att lösdriverilagstiftningen i dess nuvarande
gestaltning icke innebär en adekvat behandlingsform för psykopatiska
lösdrivare, samt hävdar, att psykopatbehandlingen huvudsakligen
borde vara densamma, oavsett anledningen till omhändertagandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

För möjliggörande av effektiv vård av lösdrivarpsykopater måste enligt
socialstyrelsen en social indikation införas för omhändertagande av sådana
element. Styrelsen framhåller, att enligt all erfarenhet de sjukliga symtomen
hos psykopater, som intagits å sinnessjukhus, tämligen snabbt försvinna
efter intagandet men, sedan vederbörande till följd därav utskrivits
och återvänt till sin gamla miljö, snart nog åter bliva manifesta så att ett
återintagande blir nödvändigt. Först genom införande av en social behandlingsindikation
kan det psykopatiska lösdrivarklientelet enligt socialstyrelsens
mening på ett effektivt sätt bli föremål för vårdåtgärder inom den planerade
nya psykopatvårdsorganisationen.

I viss motsättning härtill uttalar fångvårdsstyrelsen, att utvecklingen
icke bör gå i den riktningen att psykopatvård blir en generell form för omhändertagande
av personer, som icke äro åtkomliga med andra medel för
ingripande. I så fall riskerade man att få tillbaka samma rättsosäkerhet som
kritiken av den nuvarande lösdrivarlagstiftningen ofta och med fog vänt
sig mot.

Den av lösdriveriutredningens pluralitet omfattade meningen att lösdrivarlagstiftningen
icke kan upphävas förrän psykopatvårdsproblemet lösts
delas av det övervägande antalet remissinstanser. Endast ett mindre antal
gå på reservanten Lindbergs linje. Särskilt bland dem, som anse att utredningens
förslag i ett eller annat hänseende icke bör läggas till grund för
lagstiftning eller att speciallagstiftning är erforderlig, finnas dock åtskilliga
som ej taga ställning till frågan.

Bland dem, som ansluta sig till utredningens majoritet härutinnan, märkas
Göta hovrätt, hovrätterna över Skåne och Blekinge och för Västra Sverige,
överståthållarämbetet, tjugoen länsstyrelser, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter, psykopatvårdsutredningen
samt Svenska psykiatriska föreningen. Vad som i detta sammanhang
ofta understrykes är, att tillfredsställande vårdmöjligheter måste finnas;
härvid spelar den omständigheten in att sinnessjukhusens vårdplatser äro
otillräckliga och att det icke är tillrådligt eller ens möjligt att intaga dem å
sinnessjukhusen, som med lösdrivarlagens upphävande icke skulle kunna
omhändertagas annat än som psykopater. Psykopatvåirdsutredningen framhåller
i detta sammanhang, att det torde komma att dröja åtskilliga år
innan den planerade vårdorganisationen blivit så utbyggd att den kan omhändertaga
de stora grupper av psykopater, för vilka adekvata vårdmöjligheter
nu saknas.

Såsom nyss sagts har herr Lindbergs skiljaktiga mening vunnit viss anslutning
under betänkandets remissbehandling. Till dem, som anse att frågan
om lösdriverilagstiftningens upphävande icke bör göras beroende av
psykopatvårdsproblemets lösning, kunna hänföras länsstyrelsen i Västerbottens
län, några åklagare, fångvårdsstyrelsen, en reservant i socialstyrel -

Kungi. Maj:ts proposition nr 90.

sen (byråchefen Åman), strafflagberedningen, socialvårdskommittén, Svenska
fångvårdssäilskapet och Svenska läkaresällskapet in. fl.

Fångvårdsstyrelsen anför därvid att om man går på uppskovslinjen skjuter
man frågan om lösdrivarlagens upphävande ut i det ovissa, vilket med
hänsyn till lagens synnerligen otillfredsställande utformning vore olyckligt.
Samma skäl anföres från andra håll. Strafflagberedningen anser, att de
lösdrivare, som behövde psykisk vård, kunde få sådan även om psykopatvårdsproblemet
icke är löst. Socialvårdskommittén uttalar med skärpa, att
tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande icke bör göras beroende av tillskapandet
av särskild psykopatvård. Kommittén anser, att lösdrivarlagen
bör falla oberoende av om man lyckas komma till rätta med de svårigheter,
som måste möta vid genomförandet av psykopatvårdslagstiftningen och vad
därmed äger samband; enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, om
det icke skulle vara till fördel för den definitiva utformningen av en dylik
lagstiftning, om man finge en tids erfarenhet, huru förhållandena skulle
gestalta sig utan tillgång till vare sig lösdrivarlag eller psykopatvårdslagstiftning
med på vissa lösdrivarfall tillämpliga bestämmelser.

Lösdriveriutredningens synpunkter på behandingen av de a 1 k o h o 1-missbrukande lösdrivarna lämnas i stort sett utan erinran.
Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes påpekar emellertid, att om än en sådan person botas från
sitt alkoholbegär är det icke säkert att därmed också hans benägenhet för
lösdriveri bortfaller, varjämte det torde föreligga risk för att en sådan
person i samband med sitt lösdriveri förr eller senare skall återfalla jämväl
i alkoholism. Överståthållarämbetet och vissa åklagare i Stockholm framhålla,
att möjligheterna till tvångsingripande enligt alkoholistlagen i praktiken
äro begränsade.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om kriminalisering av
bettleri ha behandlats ingående av ett stort antal remissinstanser.

Följande äro positivt inställda till förslaget att införa bettleristraff för
motverkande av lösdriveri: hovrätten för övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt,
elva länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, några stats- och
distriktsåklagare, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, strafflagberedningens
ordförande f. d. presidenten Schlyter samt socialvårdskommittén.

Medicinalstyrelsen och landsfogden i Göteborgs och Bohus län ställa sig
tveksamma till förslaget medan hovrätten för Västra Sverige i princip är
böjd för att godtaga detsamma att gälla åtminstone tills vidare.

Starkt kritiskt inställda äro Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
Stockholms rådhusrätt, fyra länsstyrelser, justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, några andra åklagare, poliskammaren i Norrköping,
straffrättskommittén, professorn Ivar Strahl i strafflagberedningen, för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

eningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges poliskommissarier samt Svenska
skgddsförbundet.

Införandet av straff för bettleri avstyrkes uttryckligen av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg,
magistraterna i Halmstad och Sundsvall, överståthållarämbetet, fgra länsstyrelser,
några landsfogdar, kriminalpolisintendenten och kanslipolisintendenten
i Stockholm, poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges häradshövdingar,
styrelserna för föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges
polismästare samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Även från en del andra håll avstyrkes förslaget, om än icke i deciderade
ordalag.

Ett för de kritiska och avstyrkande remissinstanserna representativt yttrande
i denna del utgöres av Svea hovrätts. Hovrätten anför:

Tanken på en kriminalisering av bettleriet har hittills städse avvisats.
Även utredningen säger sig anse ett ingripande mot bettlare i annan än
straffrättslig ordning vara att föredraga. Förslaget i denna del är också,
enligt vad utredningen uttryckligen anfört (s. 146) tillkommet allenast i
syfte att möjliggöra sådan övervakning, som ådömandet av villkorlig dom
medför. Såväl den brottsliga gärningens beskrivning som straffsatsens bestämmande
har dikterats av en önskan att vinna detta syfte. Visserligen
kunde det från ordningssynpunkt ifrågasättas, om ej vissa arter av tiggeri,
nämligen sådant som sker å allmän plats eller vid dörrarna, borde som
ordningsförseelse bestraffas. Men anser man tiggeriet som sådant ej tillräckligt
klandervärt för att sålunda bedömas, är det enligt hovrättens mening
uteslutet att tillgripa kriminalisering för att därmed vinna tillfälle till
ett ingripande, icke mot gärningen som sådan, utan mot en viss grupp
medborgare, vars allmänna livsföring man vill reformera. För sådant ändamål
kan ett godtyckligt bestraffande av en enstaka, i och för sig ej straffvärd
yttring av denna livsföring, ej få utgöra medlet. Än mindre kan det
förmenta brottet beläggas med annat straff än gärningens straffbarhet föranleder
eller i förevarande fall, därest en ordningsförseelse må anses föreligga,
böter.

För all strafflagstiftning gäller vidare som en ofrånkomlig regel att gärningen,
som skall bestraffas, i lagrummet i fråga är tydligt och klart beskriven.
Även i detta hänseende har utredningen, avsiktligt, tillämpat en
motsatt metod och givit brottsbeskrivningen en så allmän och delvis diffus
bestämning, att densamma, såsom även av motiveringen framgår, ej kan
vara avsedd att tillämpas efter sin lydelse. Om straff skall ifrågakomma
eller ej, skulle ej heller avgöras av domstol utan av vederbörande åklagare,
som tillerkännes en praktiskt taget obegränsad rätt till åtalseftergift. Straffmätningen,
därest åtal sker och föranleder bifall, skulle ej heller ske efter
vanliga grunder, utan med ledning av den i betänkandet uttalade meningen
att villkorlig dom alltid skall ådömas, oavsett om förutsättningarna därför
äro för handen eller ej. Att förslaget, om det antages och på avsett sätt
tillämpades, ej skulle ha åsyftad verkan framgår av vad ovan anförts.

Från flera håll framhålles därutöver, att man icke annat än i trängande
fall bör skapa nya brottstyper och att detta måste ske med största försik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tighet. Man riskerade annars att lagen komme i strid med det allmänna
rättsmedvetandet. Detta vore alltid farligt och kunde medföra minskad
laglydnad överhuvud. Hovrätten för Nedre Norrland yttrar i likhet med
justitiekanslersämbetet, att den stora allmänheten näppeligen torde betrakta
bettleriet såsom brott.

De av Svea hovrätt framförda betänkligheterna mot att genom kriminalisering
ingripa mot vissa personers allmänna livsföring delas av en rad
remissinstanser, exempelvis hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet,
straff rätt skommittén samt styrelserna för föreningen Sveriges
stadsdomare och Sveriges advokatsamfund. Straffrättskommittén framhåller
i detta sammanhang, att kravet på att straffbeläggning skall anknyta till
bestämda yttre handlingar, som anses i och för sig klandervärda, visserligen
formellt vore beaktat i förslaget. I sak förelåge det emellertid ett avsteg från
gängse principer på strafflagstiftningens område, då syftet allenast varit
att bereda möjlighet att omhändertaga lösdrivare, mot vilka ingripande av
en eller annan anledning icke kunde ske inom ramen för socialvårdslagstiftningen.
— Å andra sidan göras från en del håll uttalanden av innebörd
att man icke behöver draga sig för att skapa straffsanktioner som rikta sig
mot asocial livsföring såsom sådan. Hit höra riksåklagarämbetet, som påpekar
att domstolarna redan nu i stor utsträckning ha att beakta tilltalades
allmänna livsföring, samt fångvårdsstyrelsen.

Vid sidan av de sålunda redovisade principiella betänkligheterna mot
bettleristraff anse ett synnerligen stort antal remissinstanser, att den föreslagna
lagstiftningen därom skulle bli ineffektiv vid bekämpande av lösdriveri.

Vanskligheter i bevisningshänseende påpekas av ett stort antal hörda
myndigheter, bl. a. ax justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet och Stockholms
rådhusrätt. Särskilt framhålles, att rekvisitet »vanemässighet» torde
bliva mycket svårt att styrka mot den misstänktes nekande. Det framhålles
också av skilda remissinstanser, att det maskerade tiggeriet — dolt under
småkramhandel o. dyl. — måste bli synnerligen svåråtkomligt, samt att
gränserna mot »lovlig utkomst» mången gång äro flytande. Uraktlåtenhet
att söka arbetsanställning förklaras ofta vara synnerligen svår att styrka.

Ett flertal remissinstanser uttala sig om de straffsanktioner, som vid ett
antagande av lösdriveriutredningens förslag i denna del kunna komma i
fråga. Därvid anföres, att det torde vara uteslutet att genom bötesstraff
komma tillrätta med bettlarna, då dessa för att kunna betala böterna — om
de över huvud taget avse detta — knappast komma att anlita annan utväg än
förnyat bettleri. Bötesstraff anses sålunda principiellt meningslöst. Ett direkt
ådömt frihetsstraff, som med hänsyn till strafflatituden ej gärna kan bliva
annat än kortvarigt, anses icke ägnat att tillrättaföra de djupt asociala element,
varom det huvudsakligen är fråga. Man torde för övrigt kunna räkna

Kungl. Maj.ts proposition nr ''JO.

med att domstolarna med hänsyn till den föreslagna straffskalan bliva obenägna
att utdöma annat än bötesstraff, även vid iteration.

Till dem, som se saken så, kunna hänföras bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, justitiekanslersämbetet, ett antal åklagar-
och polismyndigheter, straffrättskommittén, föreningen Sveriges häradshövdingar
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Utredningens tanke att villkorlig dom företrädesvis skall komma till användning
kritiseras skarpt. Göta hovrätt yttrar härutinnan:

Hovrätten ifrågasätter, om med hänsyn till de förutsättningar för villkorlig
dom, som finnas angivna i lagen om villkorlig dom, sådan verkligen
i någon större utsträckning skulle kunna komma i fråga beträffande bettlare.
De torde ofta tidigare ha undergått frihetsstraff, säkerligen i många
taU inom fem år före bettleriet, och det torde vara sällsynt, att svnnerliga
skäl för villkorlig dom föreligga. Flertalet torde för övrigt ej uppfylla de
allmänna förutsättningar i fråga om karaktär och personliga förhållanden
i övrigt, som utgöra en betingelse för villkorlig dom. Det utmärkande draget
för bettlarna är väl i allmänhet en utpräglad motvilja mot arbete och rädsla
for ordnade förhållanden. Med hänsyn härtill torde det vara förenat med
stora svårigheter att skaffa dem arbetsanställning och även att ordna effektiv
övervakning. Om så ej kan ske blir enligt vad erfarenheten utvisar en
villkorlig dom ofta värdelös. Ofta torde lösdrivare icke själva önska villkorlig
dom med därav föranledd övervakning och arbetsskyldighet utan föredraga
ett kortvarigt frihetsstraff för att därefter åter få känna sig fria.

Liknande synpunkter anföras från flera andra håll, bl. a. hovrätten över
Skåne och Blekinge, straff rättskommittén och föreningen Sveriges häradshövdingar.

Att villkorlig dom i de flesta fall torde bli verkningslös befaras av ett
stort antal remissinstanser. Hovrätten för Nedre Norrland yttrar, att de frihetsinskränkningar,
som kunna åläggas de dömda enligt 8 § lagen om villkorlig
dom, av dem säkerligen anses betydligt kännbarare än undergåendet
av ett kortvarigt frihetsstraff, varför pressen på dem förlorar i betydelse.
Att straffet vid förverkande kommer att bli långvarigt frihetsstraff anser
hovrätten föga troligt; enligt hovrättens mening torde den domstol, som anser
sig böra förklara anståndet förverkat och utmäta straff, med all sannolikhet
tveka att överhuvudtaget döma till frihetsstraff. Även Svea hovrätt, rådhusrätten
i Hälsingborg, riksåklagarämbetet, straff rättskommittén, föreningen
Sveriges häradshövdingar in. fl. befara, att hotet om förverkande
av den villkorliga domen icke kommer att te sig särdeles avskräckande för
mången lösdrivare.

Strafflagberedningens ordförande Schlyter -- som framhåller att kriminaliseringen
av bettleri icke allenast åsyftar att via en villkorlig dom åstadkomma
viss vård utan även har den viktiga kriminalpolitiska uppgiften att
med straffhot bekämpa verkligt besvärliga former av parasiterande — förutsätter
att den sista resursen, om anvisade hjälpåtgärder avböjas, kan bli
att t Öl en icke alltför kort tid med möjlighet till villkorlig frigivning inlaga
3 Bilumg Ull riksdagens protokoll W,r>0. 1 sand. Nr !)().

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vederbörande i en öppen fångvårdsanstalt, där lian kan hållas till lämpligt
arbete. Även fångvårdsstyrelsen anser att vid förverkande av villkorlig dom
i fall av förevarande slag frihetsberövandet bör bli av sådan längd, att villkorlig
frigivning med tillsyn kan anordnas.

Om villkorlig dom kommer att tillämpas i större utsträckning för lösdrivare
befarar straffrättskommittén, att den villkorliga domen till obotlig
skada för straffrättsskipningen skall råka i vanrykte. Även några andra
remissinstanser anföra liknande betänkligheter.

De av lösdriveriutredningen föreslagna särskilda möjligheterna till åtalseftergift
och eftergift av straff för den som gjort sig skyldig till straffbart
bettleri ha föranlett erinringar i åtskilliga remissyttranden. Anmärkningar
av mera principiell art ha t. ex. anförts i ett särskilt yttrande vid Svea hovrätts
utlåtande. Däri uttalas bl. a., att det vore absolut stridande mot vedertagna
principer för strafflagstiftning att såsom här skulle bli fallet överlåta
åt praxis att efterhand fixera ett brottsbegrepp; än mindre kunde det
komma i fråga att anförtro åt åklagare att under namn av åtalseftergift
draga upp gränserna för vad som finge anses utgöra straffvärt bettleri.
Justitiekanslersämbetet anser den tänkta åtalseftergiften utgöra ett tecken
på det tvivelaktiga i att kriminalisera bettleriet. Föreningen Sveriges häradshövdingar
befarar, att de vidsträckta möjligheterna till åtalseftergift komma
att medföra stora ojämnheter i tillämpningen och lätt leda till godtycklighet.
Sistnämnda mening hävdas av flera hörda myndigheter.

De föreslagna ändringarna i 18 kap. strafflagen äro jämväl föremål för
delade meningar. Några remissinstanser, däribland socialvårdskommiitén,
ansluta sig reservationslöst till förslaget i denna del. En grupp, som utgör
den största och där bl. a. flertalet hovrätter, riksåklagarämbetet, socialstyrelsen
samt styrelsen för tvångsarbetsanstalten i Växjö återfinnas, anser
ändringarna principiellt godtagbara eller är närmast böjd därför. Slutligen
har en icke obetydlig grupp avstyrkt kriminaliseringarna ur principiell
synpunkt. I denna grupp märkas justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet
och straff rättskommittén.

Betänkligheter mot utvidgade kriminaliseringar återkomma även i detta
sammanhang. I några remissutlåtanden understrykes, att bärande skäl ej
anförts för att straffbelägga ifrågavarande handlingstyper.

Tveksamhet mot kriminalisering av vissa yttringar av asocial livsföring
i syfte allenast att komma åt den asociala livsföringen yppas även här, om
än icke alltid med samma skärpa som vid behandlingen av den ifrågasatta
kriminaliseringen av bettleri; bestraffning av nu ifrågavarande brottstyper
anses i större utsträckning vara motiverad av gärningarna såsom sådana.
Straff rättskommittén anser att starka betänkligheter syntes kunna anföras
mot det föreslagna andra stycket i 18 kap. 13 § strafflagen med hänsyn till
att vid antagande av förslaget i denna del en och samma gärningstyp — förargelseväckande
beteende — skulle bli straffbelagd i två skilda straffbud

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

(det nya lagrummet och It kap. It § strafflagen) utan att såsom skäl härför
åberopats annat än att man mot vissa av lagöverträdarna önskar tillämpa en
strängare reaktionsform på grund av deras allmänna livsföring. Justitiekanslersämbetet
uttalar sig i liknande riktning. Stockholms rådhusrätt
ifrågasätter om kravet på förargelse är något annat än ett tomt ord, då det
tycks vara själva inbjudan såsom sådan som skall vara straffbar, förutsatt
att den sker på allmän plats.

Den föreslagna utformningen av tilläggen till 11 och 13 §§ i 18 kap. strafflagen
kritiseras av ett flertal remissinstanser, som anse räckvidden vara
vag och opreciserad samt medgiva ingripanden i större utsträckning än som
avsetts och är rimligt. Dylika uttalanden ha gjorts av bl. a. flertalet hovrätter
och straffråttskommittén. Straffsatserna anses av många remissinstanser
för höga för gärningarna såsom sådana, i samband varmed ofta
understrykes, att straff icke bör sättas högre än vad gärningen i och för sig
förtjänar. Uttalanden av dylik innebörd göras bl. a. av Svea hovrätt, Stockholms
rådhusrätt och straff råttskommittén.

Den praktiska betydelsen av de båda föreslagna ändringarna betraktas på
många håll såsom ringa, åtminstone för att fylla det avsedda syftet att bekämpa
prostitutionen. Svea hovrätt framhåller, att bestämmelserna i det
föreslagna nya andra stycket i 18 kap. 13 § strafflagen lätteligen kunna
kringgås samt att bevissvårigheterna vid tillämpningen av såväl detta lagrum
som andra stycket i 11 § komma att bliva betydande. Bevissvårigheterna
betonas också av riksåklagarämbetet m. fl.

Flera remissinstanser såsom riksåklagarämbetet och Göta hovrätt anse
det tämligen uteslutet att med praktisk verkan inskrida med böter, omedelbart
verkställbart kortvarigt fängelsestraff eller villkorlig dom mot här
ifrågavarande klientel. Även härvidlag anläggas liknande synpunkter som
vid övervägandet av lämpligheten av bettleristraff. Detsamma är fallet också
beträffande frågorna om villkorlig dom — med hänsyn till utformningen
av lagen därom — överhuvudtaget bör tillämpas å ifrågavarande klientel och
om icke användande av sådan dom i större utsträckning i fall av förevarande
natur kommer att undergräva förtroendet för villkorlig dom i allmänhet.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 8 § lagen om villkorlig
dom, innebärande att en villkorligt dömd skall kunna åläggas att underkasta
sig vård å fattigvårdsanstalt, godtages av hovrätterna för Nedre Norrland
och för övre Norrland samt av Stockholms och Göteborgs rådhusrätter.
Svea hovrätt ifrågasätter, om ändringen har självständig betydelse, och understryker
vikten av att fattigvård är frivillig. Göta hovrutt anser ändringen
olämplig, då vård å fattigvårdsanstalt icke bör vara ett medel för vederbörandes
tillrättaförande. Från en del håll uttalas starka tvivelsinål om
ändringen kan få praktisk verkan. Statens fattigvårds- och barnavårdskon -

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

sulcnt i sjätte distriktet anser det vara tämligen sangviniskt att tro, att någon
fattigvårdsstyrelse skulle komma att tillstyrka att en lösdrivare intages
å ålderdomshem. Länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus lån äro inne
på liknande tankebanor. Hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen
i Malmöhus lån och poliskammaren i Malmö anse det osannolikt att de äldre
förfallna individer, varom det huvudsakligen torde vara fråga, frivilligt
komma att medverka till intagande å fattigvårdsanstalt.

Åtskilliga hörda myndigheter och organisationer ifrågasätta lämpligheten
av att lösdrivare, vilka i regel torde vara svårhanterliga och föga hågade
att finna sig tillrätta i ordnade förhållanden, skola intagas å fattigvårdsanstalter.
Det erinras om 1947 års riksdagsbeslut rörande ålderdomshemmens
omorganisation, enligt vilket ålderdomshemmen skola ha karaktären av
kommunala inackorderingshem, avsedda för åldringar och invalider, vilka
äro i behov av omvårdnad och tillsyn men som icke erfordra vård å sjukvårdsanstalt.
Skulle ålderdomshemmen tillföras lösdrivarklientel, befaras
att hemmen deklasseras och att ordningen där äventyras. Vikten av att
anstaltsklientelet differentieras understrykes. Sådana synpunkter framföras
av många länsstyrelser samt flertalet socialvårdsorgan och socialvårdsorganisationer
m. fl.

Från några håll påpekas, att tillräcklig anledning saknas att nu, då arbete
med fullständig reformering av fattigvårdslagstiftningen pågår, göra partiella
reformer i fattigvårdslagen; av denna uppfattning är exempelvis socialstyrelsen.

Utredningens förslag att under vissa förutsättningar göra barnavårdslagen
tillämplig på personer i åldern 21-—23 år har avstyrkts av flertalet a^
de remissinstanser, som yttrat sig i denna del.

Positivt inställda äro emellertid bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands lån,
medicinalstyrelsen, strafflagberedningen, styrelsen för tvångsarbetsanstalten
i Växjö, några fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt ett antal
barnavårdsnämnder. Tre länsstyrelser acceptera med stor tvekan den av de
sakkunniga förordade ordningen under framhållande av att annan utväg
icke synes stå till buds.

Bland dem som avstyrka förslaget eller anse detsamma betänkligt, märkas
överståthållar ämbetet, fem länsstyrelser, justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet,
socialstyrelsen, några fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
och barnavårdsnämnder, socialvårdskommittén, Svenska socialvårdsförbundet
och Centralförbundet för socialt arbete.

De huvudsakligaste invändningarna, som riktats mot förslaget, kunna
sammanfattas sålunda: Den nuvarande maximiåldern för omhändertagande,
21 år, sammanfaller med myndighetsålderns inträde. Rent terminologiskt
kan det icke vara lämpligt att inordna äldre personer under barnavårdslagen.
De personer, som enligt förslaget skola kunna omhändertagas,

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

äro i stor utsträckning asociala och svårhanterliga. Det kan befaras att
barnavårdsnämnderna icke skola kunna bemästra svårigheterna med dem.
Nämndernas arbetsbelastning är för övrigt redan nu hård. Det skulle vara
mycket olyckligt om detta klientel skulle intagas på barna- och ungdomsvårdens
skolor. Att anlita enskilda hem torde vara uteslutet. Redan under
nuvarande förhållanden möter det stora svårigheter för nämnderna att
komma till rätta med sådana personer i åldern 18—21 år, som jämlikt 22 §
d) i barnavårdslagen skola bliva föremål för omvårdnad.

Några remissinstanser intaga den ståndpunkten, att det visserligen är
önskvärt att tillfredsställande möjligheter finnas till ingripande mot unga
prostituerade som fyllt 21 år men att spörsmålets reglering bör ske genom
en särskild lag.

Emellertid framhålles från flera håll — främst socialstyrelsen, socialvårdskommittén,
Svenska socialvår ds förbundet och Centralförbundet för
socialt arbete —,att det icke är lämpligt att nu, då en allmän översyn av
barnavårdslagen förberedes, föregripa översynen genom partiella reformer.
Samma synpunkt anlägges även på utredningens förslag till andra ändringar
i barnavårdslagen. Av dessa har särskilt de, som avse reformering
av proceduren, väckt livligt intresse. Yttrandena i denna del synas dock
icke böra behandlas i detta sammanhang.

Restklientelet och dess behandling.

Utredningens slutsatser om storleken och beskaffenheten av det klientel,
som, därest dess förslag genomfördes, icke skulle falla in under någon av
de bestämmelser som medgiva tvångsingripande ha föranlett ett flertal
remissinstanser till uttalanden.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om det blir möjligt att inom ramen av
de tänkta åtgärderna tillgodose vårdbehovet beträffande de icke samhällsfarliga
lösdrivarna samt vård- och skyddssynpunkten i fråga om de kriminella,
därvid ämbetet framhåller att det synes tveksamt om förslagets vårdformer
komma att i praktiken kunna bringas i tillämpning i erforderlig omfattning,
särskilt som initiativrätten icke tillgodosetts tillräckligt. Hovrätten
över Skåne och Blekinge finner det tvivelaktigt eller i varje fall svårbedömbart,
huruvida samtliga de vårdformer, som avses av utredningen, i alla
hånseenden skola visa sig lämpade, varför risk föreligger för att samhället
kan komma att stå maktlöst mot ett icke obetydligt antal individer, mot
vilka ingripande rätteligen bör ske. Åtskilliga remissinstanser, företrädesvis
polismyndigheter, anse att många av de särskilt förslagna och farliga lösdrivarna,
i synnerhet sådana som ägna sig åt bondfångeri, spritlangning,
soutenörskap och liknande ljusskygga hanteringar, komma att bli synnerligen
svåråtkomliga och i många fall måste lämnas utan ingripande.
Ehuru fångvårdsstyrelsen i princip är positivt inställd till förslaget, påpekar
styrelsen de nu föreliggande svårigheterna att annorledes än genom lösdri -

38 Kangl. Maj:ts proposition nr 90.

varlagen ingripa mot dylika element och framhåller såsom möjligt, att de
av utredningen föreslagna åtgärderna icke skola visa sig helt tillräckliga
för att tillgodose samhällsskyddet i denna del. Svea hovrätt uttalar i allmänhet,
att det vill synas som om utredningen i åtskilliga hänseenden överskattat
verkningarna av de åtgärder, som skulle komma att stå till buds, och
underskattat det verkliga antalet lösdrivare, varför den restgrupp, mot vilken
samhällsskydd i någon form ej kan undvaras, torde bli betydande.

Ä andra sidan ansluta sig en del remissinstanser i detta avseende till de
sakkunniga. Till denna kategori höra bl. a. hovrätten för Västra Sverige,
strafflagberedningen och psgkopatvårdsutredningen.

Psykopatvårdsutredningen utvecklar sin syn på saken på följande sätt.
Det klientel, som nu behandlas enligt lösdrivarlagen, är till en betydande
del att hänföra till den grupp psykiskt missanpassade, som plägar sammanfattas
under benämningen psykopater. Den behandling, som erfordras för
att neutralisera psykopaternas missanpassningstendenser, är väsentligen
en uppgift för medicinskt skolade krafter. Psykopatvårdsutredningen avser
att söka förbättra möjligheterna till medicinsk observation och behandling
av psykopatklientelet i dess helhet i förening med arbetsträning av effektivt
slag. Efter ett förverkligande härav och under förutsättning att polismyndigheterna
sättas i tillfälle att taga initiativ till erforderlig undersökning av lösdrivarklientelet
för att möjliggöra dess omhändertagande kommer det enligt
psykopatvårdsutredningens uppfattning att visa sig möjligt att för praktiskt
taget samtliga fall åstadkomma lämplig vård antingen genom hänvisning
till redan existerande former av psykiatrisk vård eller socialvård eller
genoin anlitande av psykopatvård — sluten eller öppen i enlighet med
de linjer som psykopatvårdsutredningens förslag kommer att bygga på.

I anslutning härtill anför psykopatvårdsutredningen:

Psykopatvårdsutredningen vill i fråga om de av lösdriveriutredningen föreslagna
lagstiftningsåtgärderna uttala, att dessa i stort sett torde få betraktas
som överflödiga, sedan en psykopatvårdsorganisation kommit till stånd.
Det torde nämligen kunna förväntas, att, om medicinsk undersökning
åtminstone en summarisk sådan — kommer till stånd i alla eller flertalet
fall, något behov icke skall föreligga av vare sig kriminalisering av bettleriet
eller ett åläggande för barnavårdsnämnderna att ansvara för ingripandet
mot prostituerade i åldern 21—23 år. Vad angår bettlarna vill psykopatvårdsutredningen
ifrågasätta, om icke åtgärder mot sådana bettlare
de torde vara fåtaliga — mot vilka ingripande erfordras men som icke
kunna omhändertagas inom en blivande psykopatvård, böra såsom hittills
regleras i fattigvårdslagstiftningen eller frågan i vart fall lösas i samband
med den revision av nämnda lagstiftning som pågår.

Spörsmålet om restklientelet sammanhänger med frågan huruvida lösdriveriutredningens
ståndpunkt att särskild lösdrivarlagstiftning icke erfordras
är riktig. Vid avgörandet därav spelar givetvis också ställningstagandet
till de av utredningen föreslagna ändringarna i andra lagar en be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tydande roll. Remissinstanser, som ställa sig tveksamma till utredningens
slutsatser om restklientelet eller till väsentliga lagändringar, särskilt i
strafflagen, äro som regel böjda för att anse en särskild lösdrivarlagstiftning
erforderlig även i fortsättningen.

Bland de remissinstanser, som anse sådan lagstiftning onödig, märkes
främst strafflagberedningen, som uttalar, att vid genomförandet av utredningens
förslag det övervägande flertalet lösdrivare kan omhändertagas
inom andra vårdformer. Inom beredningen hade emellertid yppats tvekan
om samhället helt kan undvara särskild lagstiftning om tillsyn och omhändertagande
av en del lösdrivarelement. Även socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
länsstyrelsen i Örebro län samt styrelsen för tvångsarbetsanstalten i
Växjö ha anslutit sig till de sakkunniga i frågan om behovet av en särskild
lösdrivarlagstiftning.

De remissinstanser, som äro tveksamma om särskild lösdrivarlagstiftning
även framdeles är nödvändig eller anse sådan lagstiftning oundgänglig,
synas samtliga vara av den uppfattningen att nuvarande och blivande vårdmöjligheter
av annan art i första hand skola tagas i anspråk. Svea hovrätt
finner det vara en allvarlig brist i de sakkunnigas förslag, att särskilda åtgärder
icke övervägts, som äro lämpade för restklientelet, vars allmänfarliga
karaktär knappast torde kunna anses mindre än det klientels, gentemot
vilket effektiva åtgärder enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma; hovrätten
drager särskilt i tvivelsmål om samhället enligt förslaget skall kunna
på tillfredsställande sätt skydda sig mot de allvarligaste av de skadliga verkningar
som följa med prostitutionen. Hovrätten uttalar också att det icke
är uteslutet att nedgången av antalet lösdrivare blott är tillfällig.

Professorn Olof Kinberg har i sitt särskilda, vid strafflagberedningens
remissvar fogade yttrande framlagt sin syn på lösdrivarproblemet och därvid
skisserat en lösning, som kan sammanfattas på följande sätt: Det vore
i första hand polisen, som genom direkta iakttagelser eller genom anmälan
finge kännedom om lösdrivarfall. Polisen måste äga befogenhet och möjligen
skyldighet att anhålla personer, vilkas beteende syntes ange att de tillhörde
lösdrivarklientelet. Om den anhållne icke kunde lagforas för brott,
borde ärendet överlämnas till en särskild socialbyrå, helst under ledning
av en socialläkare. Vid socialbyrån skulle företagas en preliminär undersökning
av fallet. Befunnes detta vara av så lindrig natur att det lämpligen
kunde tagas om hand av socialvårdsorgan inom kommunen borde det överlämnas
dit. Om ett direkt ingripande från ett dylikt organ icke ansåges
kunna ske eller om fallets natur krävde en mera ingående och tidskrävande
utredning och medicinsk undersökning, skulle beslutas intagning på en
under medicinsk ledning stående anstalt för fortsatt observation och behandling.
Behörighet att fatta beslut härom skulle tillkomma ett särskilt
organ, bestående av en domare, den socialläkare som deltagit i den preliminära
utredningen och en socialvårdare. På anstalten skulle eu ingående

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

medicinsk-psykologisk och social utredning företagas för att ställa en sä
noggrann psykiatrisk och socialpsykiatrisk diagnos på fallet som möjligt.
Resultatet av undersökningen skulle bliva att den undersökte antingen finge
kvarstanna på anstalten för vård där eller överlämnades till annan social
vårdform.

Psykopatvårdsutrcdningen understryker, att lösdrivarlagen har den väsentliga
förtjänsten, att den ger polismyndigheterna möjlighet att ingripa
mot den grupp av asociala som det här gäller samt att det för lösdrivarlagens
upphävande är en oundgänglig förutsättning att polismyndigheterna
genom annan lagstiftning sättas i tillfälle att taga initiativ till undersökning
av lösdrivarklientelet för att möjliggöra dess omhändertagande för vård.
överståthållaråmbetet påtalar, att polisens möjligheter att inskrida mot
asociala element enligt de sakkunnigas förslag torde vara ytterligt
beskurna. Även om polisen alltjämt skulle ha till åliggande att hålla uppsikt
över lösdrivarklientelet, vilket vore ofrånkomligt, skulle emellertid
polisens möjligheter till ingripande vara inskränkta till endast sådana fall,
som särskilt dokumenterats genom exempelvis brott, sinnessjukdom eller
grov alkoholism, varvid ingripande faktiskt torde komma att bli beroende
på inkommen anmälan. Frågan om samhällsåtgärder mot ifrågavarande
asociala element borde regleras i särlagstiftning. Den nya lagen borde utformas
så att polisen, som skulle äga möjlighet till inskridande mot asocialiteten
som sådan, i första hand borde söka utröna den bästa behandlingsformen
— alkoholist-, sinnessjuk-, psykopat- eller fattigvård eller anvisande
av arbete — och därvid kunna förordna om övervakning samt i andra hand,
därest vederbörande vägrat utföra anvisat arbete eller anlita vanliga sociala
vårdformer som anvisats, borde äga överlämna honom till länsstyrelsen för
tvångsåtgärder. Justilieknnslersämbetet, som uttalat synnerliga betänkligheter
mot de föreslagna ändringarna i strafflagen och i barnavårdslagen
i vad angår höjning av åldersgränsen, anser att en särskild social lagstiftning
icke kan undvaras, såvitt rör de grupper lösdrivare, som beröras av dessa
lagändringar, men även såvitt angår de grupper lösdrivare, som nu till
äventyrs kunna omhändertagas i annan ordning men för vilka en särskild
lagstiftning skulle passa bättre, t. ex. bondfångare, spritlangare, yrkes- och
falskspelare samt parasiter. Riksåklagarämbetet framhåller, att gällande
lag, trots sin ofullkomlighet, genom sin blotta existens innebär ett icke
overksamt korrektiv mot den del av lösdrivarklientelet som kan betecknas
som samhällsfarlig; ämbetet betvivlar att man enligt utredningens linjer
skall komma tillrätta därmed. Bestämmelserna i sinnessjuklagen och alkoholistlagen
gåve icke polismyndigheterna tillräckliga möjligheter att ingripa.
De sakkunniga syntes icke tillräckligt ha beaktat, att grunden för
ingripande med rena vårdåtgärder i väsentlig grad undanryckes i och med
avskaffandet av det allmänna lösdrivarrekvisitet med därtill anknuten rätt
till inskridande. Enligt ämbetets mening stå två utvägar till buds, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

en reviderad lösdrivarlagstiftning eller kriminalisering av lösdriveri i egentlig
mening. Ämbetet förordar, att man till förnyat övervägande upptager
frågan om kriminalisering. Ämbetet framhåller i anslutning härtill, att
lösdriveri är kriminaliserat i Danmark och Norge samt att brottsrekvisitet
bör utformas så att det omfattar personer, vilkas livsföring ger vid handen
att de förskaffa sig medel till uppehälle genom brottslig verksamhet.

Bland de hörda myndigheter och organisationer, som uttalat sig för särskild
lösdrivarlagstiftning, märkas därutöver länsstyrelserna i Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, straffråtiskommittén,
föreningen Sveriges häradshövdingar samt ett antal polismyndigheter och
polisorganisationer.

Provisoriska åtgärder.

Den av utredningen anvisade vägen att genom i administrativ ordning
utfärdade föreskrifter provisoriskt bota de mest påfallande bristerna i lösdrivarlagen
godtages av många remissinstanser, såsom ett flertal domstolar
och länsstyrelser, riksåklagarämbetet, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter
samt slrafflagberedningen. Angelägenheten av att lösdrivarlagens
tillämpning i största möjliga utsträckning inskränkes och att andra samhällsåtgärder
i stället tillgripas betonas från en del håll.

Strafflagberedningen anser, att varning, dock utan publicitet, bör meddelas
endast om någon vägrar medverka till sociala vårdåtgärder, att sinnesundersökning
enligt 46 § sinnessjuklagen obligatoriskt bör äga rum innan
någon dömes till tvångsarbete samt att man genom tillämpning av 13 §
lösdrivarlagen skall kunna åstadkomma någonting motsvarande villkorlig
frigivning från frihetsstraff eller försöksutskrivning från alkoholistanstalt.
Styrelserna för tvångsarbetsanstalterna inskärpa nödvändigheten av att den
eftervårdande verksamheten effektiviseras.

Justitiekansler sämbetet uttalar, att de av utredningen föreslagna administrativa
åtgärderna utan dröjsmål böra komma till utförande samt att,
sedan övervakarorganisationen för dömda utbyggts, frågan om införande
i lösdrivarlagen av bestämmelser om med övervakning förenad
försökspermission eller villkorlig frigivning upptages till prövning. Länsstyrelserna
i Södermanlands och Östergötlands län göra motsvarande
uttalanden.

Några remissinstanser understryka, att åtgärder i en eller annan form
skyndsamt böra vidtagas för undanröjande av de brister, varmed den nuvarande
lösdrivarlagstiftningen är behäftad; omarbetning av lösdrivarlagen
förordas av bl. a. kriminalpolisintendenten i Göteborg.

Departementschefen.

Lösdrivarlagen, som utfärdades 1885 och sedan dess i huvudsak bestått
oförändrad, måste betecknas såsom synnerligen otillfredsställande. Redan

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

lösdrivarrekvisitets utformning är ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.
Under lagen faller den, som sysslolös stryker omkring från ort till annan
utan medel till uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga att han söker
arbete. Vidare är lagen tillämplig på den, som eljest utan att äga medel till
sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tilllika
för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet. Vad som i detta rekvisit främst framstår som anmärkningsvärt
är att avsaknad av medel utgör en av förutsättningarna för
tillämpning av lagen. Detta var redan vid lagens tillkomst omstritt och kan
endast förstås mot bakgrunden av de förhållanden, som rådde dessförinnan.
Lagen ersatte 1846 års försvarslöshetsstadga, vilken i likhet med sina föregångare
riktade sig mot dem som saknade laga försvar, d. v. s. sådana som
icke hade godtagbar tjänst. Lösdrivarlagen har sålunda sina rötter i tiden
före industrialismens genombrott och i ett samhälle med helt andra ekonomiska
och sociala förhållanden än det nuvarande. Likväl har lagen ännu
långt in på 1900-talet tillämpats i betydande omfattning. Årliga antalet
häktade var under seklets första decennium i genomsnitt 2 447 och under
dess andra decennium i genomsnitt 1 482. Härvid har just medellöshetsrekvisitet
spelat en stor roll, varvid lagen på ett synnerligen olyckligt sätt
använts mot ofrivilligt arbetslösa. Under de senaste decennierna har emellertid
lagen påtagligen kommit att tillämpas i en annan anda och bestämmelsen
om medellöshet har på ett markant sätt kommit i bakgrunden.

Även i övrigt är emellertid lösdrivarrekvisitet icke gestaltat på ett för modern
uppfattning acceptabelt sätt. Jag behöver i denna del bara peka på att
lagen bl. a. avser den, som för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår
för sedlighet, vilket tagits till intäkt för lagens tillämpning på prostituerade
— ca 95 procent av de kvinnor, på vilka lagen f. n. tillämpas, äro prostituerade.
Helt allmänt kan sägas, att rekvisitets utformning är vag och avgränsningen
mot de kategorier, som icke omfattas av lagen, obestämd. Härvidlag
är det emellertid av stort värde, att ingripande med stöd av lagen icke är
obligatoriskt. Vid restriktiv tillämpning av lagen framträda olägenheterna i
detta hänseende icke med större skärpa.

I detta sammanhang kan framhållas, att under femårsperioden 1944—
1948 var årliga antalet offentligt varnade genomsnittligen något mer än 235
och dömdes i medeltal knappt 50 per år till tvångsarbete. Antalet häktade
var något större än antalet till tvångsarbete dömda.

Lagen är emellertid otillfredsställande även på andra sätt. Dess reaktionssystem
står icke i överensstämmelse med moderna principer för åtgärder
mot samhällsskadliga individer. Lagens varningsinstitut är icke förenat
med någon form av tillsyn. Möjligheter till villkorligt anstånd med verkställande
av tvångsarbete och övervakning i anslutning därtill finnas icke.
Tvångsarbetstidens längd skall städse fixeras i domen och kan icke avkortas
annat än i speciella fall. Den i lagen angivna minsta tiden för tvångs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

arbete är för kort för att — om tvångsarbetstidens längd bestämmes till
minimitiden, vilket förekommer — syftet med lagen skall kunna nås.
Tvångsarbetare kan icke få permission för uträttande av ens synnerligen
trängande personliga angelägenheter. Den existerande formen av tillsyn
efter avtjänat tvångsarbete är skäligen betydelselös.

Frågan om en revision av lagstiftningen har länge varit föremål för överväganden.
Sedan 1922, då fattigvårdslagstiftningskommittén avgav betänkande
med förslag till lag om lösdrivares behandling, ha förutom 1948 års
lösdriveriutrednings betänkande framlagts icke mindre än sex förslag i
frågan, vilka alla gått ut på att 1885 års lösdrivarlag skulle upphävas och
ersättas med annan speciallagstiftning riktad mot vissa asociala element. Det
nu föreliggande betänkandet skiljer sig härutinnan från alla föregående förslag,
i det att de sakkunniga förorda, att lösdrivarlagen skall upphävas utan
att ersättas med någon sådan lagstiftning. I stället föreslås, att lösdrivarklientelet
— åtminstone till en del — skall omhändertagas inom olika sociala
vårdformer såsom sinnessjukvård, psykopatvård, alkoholistvård och
kriminalvård i frihet.

Äro då överhuvud tvångsåtgärder från samhällets sida påkallade mot det
klientel, som f. n. hänföres under lösdrivarlagen? Vid ett ställningstagande
till denna fråga torde man få skilja mellan lösdrivare i egentlig mening —
luffare och stationära lösdrivare — samt prostituerade.

De sakkunniga ha konstaterat, att lösdriveri i egentlig mening utgör en
sådan samhällsfara, att samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas
skydd måste kunna ingripa däremot. Av utredningen framgår, att lösdrivarna
i stor utsträckning göra sig skyldiga till brott, som emellertid ofta
icke såsom sådana föranleda någon reaktion från samhällets sida därför att
de ej komma till myndigheternas kännedom eller därför att bevissvårigheterna
äro oöverstigliga. Ur denna synpunkt äro åtgärder mot lösdrivarna
motiverade för att förebygga brottslighet. Flertalet lösdrivare äro dessutom
grovt ordningsstörande, vilket skärpes av att de ofta missbruka sprit. Genom
sitt levnadssätt råka de i ett allt mera markerat förfall och förorsaka därför
med tiden samhället betydande kostnader för vård av olika slag. En icke
oväsentlig omständighet är att de stundom locka andra, särskilt yngre personer,
som ännu icke blivit rotfasta i samhället, till att hemfalla åt lösdriveri
med alla dess menliga följder. Oavsett allt detta torde det mången gång förhålla
sig så, att ingripande kan vara motiverat jämväl med tanke på lösdrivarens
eget bästa för att förhindra att han genom sitt levnadssätt drives till
djupt förfall och förorsakas betydande lidanden; det torde ofta vara så, att
lösdrivarna icke inse de vådor för dem själva, som kunna följa av deras
leverne.

Med hänsyn till det anförda torde det i princip få anses påkallat att samhället
i någon form ingriper mot huvudparten av det egentliga lösdrivarklicntelet.
Därmed är emellertid icke sagt att detta alltid bör ske med tvång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Även hjälpåtgärder av olika slag böra komma i fråga. Såsom senare kommer
att utvecklas anser jag, att vissa former av lösdriveri överhuvud ej påkalla
tvångsåtgärder.

De sakkunniga ha funnit även prostitutionen vara ett samhällsont. Ej
heller detta uttalande har mött gensagor från remissinstansernas sida. Det
har bl. a. åberopats, att de prostituerade icke sällan göra sig skyldiga till
svårbeivrade brott, att de medverka vid spridning av könssjukdomar, att de
utgöra ett ordningsstörande element i samhället, i synnerhet som de ofta
missbruka sprit, att de lätt förfalla djupt och då förorsaka samhället stora
kostnader för vård samt att de genom sitt leverne kunna förleda andra till
prostitution. Även om de prostituerades samhällsfarlighet i dessa hänseenden
ej kan anses jämförlig med det egentliga lösdrivarklientelets, torde det
likväl icke kunna bestridas, att prostitutionen i viss mån utgör ett samhällsont
och i längden är till stor skada för den prostituerade själv. Utredningen
anser emellertid icke, att hemfallenhet åt prostitution städse bör föranleda
tvångsingripande från samhällets sida utan att sådant ingripande bör ske
allenast då det gäller personer under 24 års ålder och, såvitt angår äldre
personer, då prostitutionen tagit sig särskilt samhällsfarliga yttringar.
Under remissbehandlingen ha emellertid en del myndigheter uttalat, alt
prostitutionen såsom sådan med hänsyn till graden av dess samhällsfarlighet
bör kunna föranleda tvångsåtgärder. De myndigheter, som intaga
nämnda ståndpunkt, torde dock ha överskattat samhällsfarligheten. Jag
är av den uppfattningen, att prostitutionen i och för sig icke bör föranleda
tvångsåtgärder, åtminstone såvitt angår vuxna prostituerade. Vad yngre
personer beträffar kan tvångsingripande enligt barnavårdslagen f. n. ske
mot sådana som ej fyllt 21 år och föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst
liv, sålunda bl. a. mot prostituerade. Detta stadgande synes mig vara
ett uttryck för en riktig princip. Det är ju här fråga om ungdomar, som
sannolikt icke inse de vådor, som prostitution innebär för dem själva. I
dessa fall torde dessutom utsikterna för att man skall lyckas tillrättaföra
vederbörande vara förhållandevis stora.

Med det anförda vill jag icke säga att samhället överhuvud icke bör ingripa
mot de vuxna prostituerade. Såsom nyss antytts har nämligen denna
form av lösdriveri ofta sådana konsekvenser både för samhället och för de
prostituerade själva, att de icke helt kunna lämnas åt sitt öde. I vilka former
och under vilka förutsättningar bör då samhället ingripa mot detta klientel
och i allmänhet mot dem, som nu behandlas enligt lösdrivarlagen?

Såsom de sakkunniga påvisat utgör lösdriveri, taget i dess nuvarande vidsträckta
bemärkelse och jämväl inbegripande prostitution, oftast endast ett
utslag av lösdrivarens asocialitet, som jämväl brukar taga sig uttryck på
andra sätt, exempelvis genom alkoholism eller brottslig verksamhet. Därtill
kommer, att lösdrivarna såsom de gjorda undersökningarna giva vid handen,
i många fall äro psykiskt defekta. Det är antagligt, att defekterna ofta

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

äro grava. Lösdriveri såsoin sådant är en företeelse, som tar sig uttryck i
vederbörandes hela leverne. Det är förenat med betydande svårigheter att
med utgångspunkt från livsföringen på ett riktigt sätt avgränsa de fall,
som böra föranleda inskridande från samhällets sida. Det måste tillses, att
rättssäkerhetens krav bli tillfullo tillgodosedda. Tvångsingripande bör ske
endast då starka skäl föreligga. Jag kan icke finna att så är fallet då lösdriveri
— taget i dess nuvarande bemärkelse — är en isolerad företeelse,
såsom exempelvis i fråga om vissa prostituerade och oförargliga luffare. I
likhet med de sakkunniga finner jag därför, att till utgångspunkt för inskridande
från samhällets sida böra tagas de vid sidan av lösdriveriet dokumenterade
formerna av grov asocialitet eller grava psykiska defekter, nu
bortsett från minderåriga prostituerade. Utformas reglerna om ingripande
på ett riktigt sätt, torde samhällets skyddsintresse och lösdrivarnas vårdbehov
bliva behörigen tillgodosedda utan någon särskild lösdrivarlagstiftning.

Av det sagda framgår, att jag delar utredningens mening att en speciallagstiftning
av lösdrivarlagens natur icke bör finnas. Med hänsyn till lagens
synnerligen otillfredsställande utformning, icke minst i fråga om lösdrivarrekvisitet,
och de påtagliga brister, som vidlåda dess reaktionsformer, finner
jag det vara angeläget att lagen upphäves så snart detta kan ske utan
fara för samhället. Att upphäva lagen utan särskilda åtgärder inom andra
lagstiftningsområden anser jag i likhet med de sakkunniga uteslutet. Lagen
fyller nämligen en viss funktion i kampen mot asocialiteten. Det måste tillses,
att samhället vid lagens upphävande är utrustat med tillräckliga medel
för att erforderliga ingripanden skola kunna ske.

Efter dessa allmänna synpunkter övergår jag till att behandla det förslag
till lösning av problemet, som lösdriveriutredningen lagt fram.

Uppenbart är, att de lösdrivare, som äro sinnessjuka eller sinness
1 öa eller kunna betecknas som psykopater, böra behandlas medicinskt.
Socialläkaren i Stockholm Inghe, som 1947 undersökt ett visserligen
icke så stort antal tvångsarbetare och i Stockholm anhållna lösdrivare,
har funnit att av de undersökta männen 24 procent lämpligen borde åtnjuta
sinnessjukvård, 4 procent sinnesslövård och 28 procent psykopatvård
samt att motsvarande procenttal för kvinnorna vore 4, 14 och 41. Det
måste tillses att vid lösdrivarlagens upphävande möjligheter finnas att bereda
vård åt dessa grupper. F. n. äro åtskilliga psykopater underkastade behandling
enligt sinnessjuklagen, vilket torde vara den enda form av medicinsk
vård som med nuvarande lagstiftning kan användas mot ifrågavarande
klientel. På grund av platsbristen på sinnessjukhusen kan detta emellertid
endast ske i begränsad utsträckning och överhuvud finnes icke nu inom
denna vårdform utrymme för en ökad tillströmning av patienter. Medicinalstyrelsen
har också med skärpa understrukit, att platsbristen inom sin -

Kungl. Majrts proposition nr 90.

nessjuk- och sinnesslövården måste undanröjas för att icke en reform på
lösdrivarlagstiftningens område skall gå ut över andra sjuka. Jag ansluter
mig helt härtill. I samband med psykopatvårdsproblemets teoretiska och
praktiska lösning torde man emellertid kunna förvänta att läget förbättras.
Även genom att möjligheterna till öppen vård utvidgas synes en lättnad i
sinnessjukhusens beläggning kunna ernås. De platser, som härigenom möjligen
bliva tillgängliga, lära dock knappast kunna utnyttjas för lösdrivarklientelet.
Med hänsyn till detta klientels grava asocialitet synes det nämligen
mindre lämpligt att psykopaterna bland lösdrivarna intagas på sinnessjukhus.
öppen vård för dem torde endast i undantagsfall vara att räkna
med. Även om den av utredningen föreslagna lösningen av lösdrivarfrågan i
princip skulle godtagas är det, såsom också utredningsinajoriteten funnit,
ur dessa synpunkter ofrånkomligt att avvakta skapandet av en tillfredsställande
psykopatvård med tillräckligt antal vårdplatser. Jag kan därför redan
på denna grund icke ansluta mig till den av en av de sakkunniga uttalade
meningen att lösdrivarlagen omedelbart skall upphävas.

Vad härefter angår alkoholisterna är det självfallet, att vårdbehovet
för den stora grupp lösdrivare, som missbrukar alkoholhaltiga drycker,
bör tillgodoses inom alkoholistlagstiftningens ram. Vad som under
remissbehandlingen anförts om svårigheterna att styrka förefintligheten av
specialindikation enligt alkoholistlagen synes mig icke vara av beskaffenhet
att motivera en lagstiftning av lösdrivarlagens natur.

Den av de sakkunniga föreslagna kriminaliseringen av bettle
r i och vad därmed äger samband har under remissbehandlingen rönt
en mycket kraftig kritik. Syftet med kriminaliseringen är att man vid upphävande
av lösdrivarlagen skall ha en möjlighet att inskrida mot det klientel
bland de egentliga lösdrivarna, som icke med stöd av sinnessjuk- eller
alkoholistlagstiftningen kan omhändertagas inom dessa vårdformer och
som i stor utsträckning ägnar sig åt bettleri. De sakkunniga ha uttryckligen
förklarat, att straffrättsligt ingripande mot bettleri icke är en tillfredsställande
ordning. Meningen är icke heller att bettlarna skola drabbas av straff.
De skola i samband med sakerförklaring få villkorligt anstånd med straffs
ådömande och därvid erhålla föreskrifter enligt 8 § lagen om villkorlig dom
av ganska ingripande natur. Bl. a. avses att de sålunda dömda i vissa fall
skola åläggas underkasta sig vård på fattigvårdsanstalt.

Redan sistnämnda konsekvens av förslaget synes mig betänklig. Det vore
synnerligen olyckligt, om det ofta mycket besvärliga lösdrivarklientelet toges
in på ålderdomshemmen, och jag vill under inga förhållanden medverka
til! en sådan ordning. Det torde f. ö. vara mera sällan en lösdrivare går med
på att han tages in på sådan anstalt.

Om den sakerförklarade åsidosätter de givna föreskrifterna samt varning
enligt lagen om villkorlig dom icke har avsedd effekt, blir frågan om ett förverkande
av det villkorliga anståndet aktuellt. Finnes förordnande härom

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

böra meddelas, har domstolen att utmäta straff. Med hänsyn till gärningens
natur och med tanke på de föreslagna strafflatituderna, som icke gärna
kunna skärpas, lär endast i undantagsfall längre tids frihetsstraff kunna
komma i fråga. Och böter eller kortvarigt frihetsstraff torde icke ha någon
nämnvärd inverkan i förbättrande riktning på lösdrivarklientelet. I de fall,
då villkorlig dom ej anses böra komma i fråga, måste motsvarande synpunkter
anläggas på straffmätningen. Kortvariga frihetsstraff medge icke
någon eftervård i samband med villkorlig frigivning.

Även andra omständigheter måste beaktas. De sakkunniga ha visserligen
anknutit straffbarheten till bettleri, men det är icke bettlandet såsom sådant
man vill reagera mot utan bettlarens allmänna livsföring. Denna konstruktion
innebär ett avsteg från gängse straffrättsliga grundsatser. Gemene man
torde ha svårt att inse, att ett straff för bettleri egentligen riktar sig mot
något annat.

Den av de sakkunniga förutsatta regelmässiga användningen av villkorlig
dom måste vidare ingiva allvarliga betänkligheter. De allmänna förutsättningarna
för villkorlig dom i 1 § lagen därom torde mera sällan passa in
på de asociala element som lösdrivarbettlarna utgöra. Med hänsyn till att
domstolen vid sådan dom bör utgå från att den dömde rättar sig efter de
samtidigt meddelade föreskrifterna, kan tvekan råda om villkorlig dom bör
meddelas mot den tilltalades vilja. De asociala lösdrivarna torde anse flerårig
övervakning med skyldighet att iakttaga allehanda frihetsinskränkande
föreskrifter såsom en svårare påföljd än böter eller tämligen kortvarigt frihetsstraff.
Man torde i många fall icke kunna räkna med att de komma att
underkasta sig övervakning och ställa sig föreskrifterna till efterrättelse
även om de vid domstolen säga sig ämna detta. Det kan vidare icke vara
riktigt att en gärning straffbelägges huvudsakligen för att en viss kategori
skali med hjälp av villkorlig dom omhändertagas inom skilda sociala vårdformer.
Tillämpas villkorlig dom i större utsträckning på asociala lösdrivare
föreligger risk för att institutet skall råka i vanrykte.

Oavsett de anförda principiella betänkligheterna torde svårigheterna att
leda de skilda rekvisiten för brottsligt bettleri i bevis ofta bliva så stora att
lagbudet icke kan tillämpas, även om ingripande i lagstiftningens anda
skulle vara av behovet påkallat. Det är därför tänkbart, att kriminaliseringen
icke blir ett verksamt medel för bekämpande av lösdriveriet.

I stort sett torde likartade anmärkningar kunna riktas mot de föreslagna
ändringarna i 18 kap. strafflagen. Åtminstone några av de gärningar, som
avses med dessa ändringar, kunna visserligen i och för sig anses straffvärda.
Emellertid är straffrättskommittén f. n. sysselsatt med bl. a. en överarbetning
av nämnda kapitel i strafflagen. Det synes då knappast finnas anledning
att föregripa denna genom att införa några helt nya regler av omtvistad
betydelse.

På de anförda skälen är jag icke beredd tillstyrka att förslagen om ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

vidgade kriminaliseringar nu läggas till grund för lagstiftning. Jag saknar
därför anledning att närmare gå in på de därmed sammanhängande ändringarna
i lagen om villkorlig dom och i fattigvårdslagen; huruvida de bestämmelser
i fattigvårdslagen, som avhandla varning och ådömande av
tvångsarbete, skola bestå är beroende på frågan om lösdrivarlagen skall
upphävas.

De sakkunniga ha vidare, i syfte att möjliggöra ingripande mot yngre
prostituerade, förordat ändring i barnavårdslagen av innebörd
att person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning inlåter
sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilken särskilda
åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället, skall kunna
bliva föremål för barnavårdsnämnds behandling. Jag anser det emellertid
föga lämpligt att inrangera detta klientel under barnavårdslagen. Klientelet
måste antagas vara svarbehandlat. Barnavårdsnämnderna ha redan nu betydande
svårigheter med de ungdomar i åldern mellan 18 och 21 år, som
kunna omhändertagas jämlikt 22 § d) barnavårdslagen och därefter vara
föremål för åtgärder i högst tre år. Ur olika synpunkter kan det icke vara
lyckligt att ett primärt ingripande enligt barnavårdslagen skall kunna ske
mot en person som uppnått myndig ålder. Då en höjning av åldersgränsen
måste draga med sig ändringar i andra delar av barnavårdslagstiftningen
—- de sakkunniga ha för övrigt föreslagit även sådana ändringar, som icke
direkt föranletts av ålder shöj ningen — och barnavårdslagen står inför en
allmän översyn kan jag icke förorda att partiella ändringar nu göras däri.

Av det sagda framgår att jag på avgörande punkter icke kan ansluta mig
till utredningen. Om lösdrivarlagen skulle upphävas utan att de lagändringar
vid sidan därav företoges som de sakkunniga förordat — främst ändringarna
i strafflagen och den väsentliga ändringen i barnavårdslagen —
skulle sannolikt restklientelet icke bli obetydligt. Det skulle med andra ord
finnas ett ganska stort antal grovt asociala personer (egentliga lösdrivare
eller prostituerade), som icke skulle kunna omhändertagas, ehuru detta enligt
vad förut antytts vore av nöden. Utvägar till undanröjande av denna
allvarliga olägenhet stå såsom strax skall utvecklas icke f. n. till buds. Med
hänsyn härtill anser jag mig icke kunna föreslå att lösdrivarlagen nu upphäves.
Jag kan alltså på denna punkt ansluta mig till utredningen, vars
majoritet ju förordat att det skulle anstå med upphävandet. Då jag emellertid
är av den bestämda meningen att lagstiftningen bör upphävas så fort
omständigheterna det medgiva, anser jag det vara av stor vikt att frågan
därom icke vilar.

Vad härvid angår förutsättningarna för lagens upphävande så hänföra
sig dessa till den nyss antydda frågan om restklientelet och dess omhändertagande
samt till lösdrivarlagens faktiska funktion såsom underlag för polisens
befattning med de grovt asociala. I fråga om restklientelet har förut

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

framhållits, att såväl de egentliga lösdrivarna som de prostituerade ofta
måste betraktas som psykopater. Möjligheterna att omhändertaga de psykopater,
som behöva vård, äro f. n. icke så stora både på grund av platsbristen
på sinnessjukhusen och med hänsyn till att psykopaterna icke alltid lagligen
kunna behandlas som sinnessjuka. Psykopatvårdsutredningen arbetar
emellertid på lösningen av dessa problem och kan väntas komma att framlägga
förslag som undanröjer de angivna hindren för lösdrivarlagens upphävande.

Emellertid måste som nyss anmärkts en annan omständighet beaktas i
detta sammanhang. Möjligheterna för samhällets social- och sjukvårdsorgan
att komma i kontakt med de vårdbehövande bland lösdrivarklientelet
äro begränsade. Lösdrivarlagen torde därför — trots sin otillfredsställande
utformning — på denna punkt fylla en viss uppgift i det att den reglerar
polisens befogenhet att omhändertaga vederbörande för att, om förutsättningar
därför föreligga, hänvisa honom till socialvård eller sjukvård. Även
med hänsyn till samhällets skyddsbehov är det av betydelse, att lösdrivarlagen
ger polismyndigheterna möjlighet att anhålla asociala element och åtminstone
ytligt undersöka deras ställning under förutsättning allenast att
vissa sociala rekvisit föreligga. Ur olika synpunkter vill det sålunda
synas som om samhället icke kunde undvara den möjlighet lösdrivarlagen
ger dess organ att ingripa mot asocialiteten. En oundgänglig förutsättning
för att lösdrivarlagen skall kunna upphävas är därför att en ny
lagstiftning av antydd innebörd kommer till stånd. Det organ, som därvid
närmast synes böra komma i fråga, är polisen, som vid utövandet av
sin allmänna uppgift att upprätthålla ordningen inom samhället kommer
i kontakt med de asociala elementen. Därmed är emellertid ingalunda sagt,
att den fortsatta undersökningen av fallen skall ankomma på polisen. Polismyndigheterna
böra emellertid under alla förhållanden ha att själva eller
genom annat lämpligt organ ombesörja att, om så är erforderligt, vård av
lösdrivaren kommer till stånd, vare sig denna vård skall bestå i intagning
på anstalt av något slag eller genom socialvård under öppna former. I sistnämnda
fall synes jämväl frågan om att för lösdrivarklientelet skapa någon
form av övervakning eller tillsyn, när andra socialvårdsformer ej stå till
buds eller ej lämpa sig, vara förtjänt av att övervägas.

På denna punkt kan jag sålunda i huvudsak ansluta mig till det program,
som skisserats av professor Kinberg i hans vid strafflagberedningens
utlåtande fogade särskilda yttrande, vilket förut refererats. Detta program
synes mig innehålla uppslag, som böra kunna utgöra en god grundval för
fortsatt utredning av frågan. En sådan har jag nämligen ansett ofrånkomlig,
då utformade förslag icke föreligga i fråga om denna del av problemkomplexet.
Då spörsmålet nära berör frågor, som falla inom psykopatvårdsutredningens
område, har jag funnit starka skäl tala för att uppdraget
skulle anförtros åt psykopatvårdsutredningen. Härvid bar jämväl kommit
4 —-Rihanq till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i betraktande att om möjligheter till särskild observation av det slag, som
skisserats av professor Kinberg, ansåges böra finnas, det borde övervägas
huruvida icke sådan observation kunde ordnas inom ramen för psykopatvårdens
anstaltsorganisation.

Jag har därför den 21 december 1949 utverkat Kungl. Maj:ts bemyndigande
att uppdraga åt psykopatvårdsutredningen att efter de angivna riktlinjerna
inom inrikesdepartementet biträda med fortsatt utredning av vissa
frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet. Uppdraget har sedermera
meddelats och psykopatvårdsutredningen har påbörjat arbetet därmed.

Lösdrivarlagens upphävande är alltså i dubbel måtto beroende på resultatet
av psykopatvårdsutredningens arbete. Särskilt genom den nyssnämnda
utvidgningen av dess uppdrag kan detta icke väntas vara i alla delar fullgjort
under innevarande år. Framlägger utredningen förslag om inrättande
av särskilda psykopatvårdsanstalter, kan färdigställandet av dessa anstalter
taga ytterligare ganska lång tid i anspråk. Fråga uppstår då om det är
lämpligt att i avbidan härpå låta lösdrivarlagen kvarstå i oförändrat skick
trots att den är behäftad med synnerligen allvarliga brister i synnerhet på
verkställighetsstadiet. Med utgångspunkt från att ikraftträdandet av deras
förslag skulle vara beroende på psykopatvårdsproblemets lösning ha de sakkunniga
ifrågasatt genomförande av ändringar i lagen så att den skulle
komma att bättre överensstämma med de principer, som tillämpas inom
nutida kriminal- och socialvård. De sakkunniga ha emellertid avvisat tanken
på att omarbeta lösdrivarlagen, emedan en sådan omarbetning måste bliva
genomgripande, kräva betydande arbete och möta åtskilliga svårigheter. De
ha jämväl anfört, att även om de största olägenheterna sålunda undanröjdes,
så skulle lösdrivarlagstiftningen i fortsättningen likväl vara behäftad med
allvarliga brister. Sålunda skulle t. ex. kvarstå den vaga och otillfredsställande
bestämningen av lösdriveri i lagens första paragraf samt stadgandena
om förfarandet. De sakkunniga ha också ansett omarbetning olämplig
på den grund att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål
hade en benägenhet att bliva av lång varaktighet, vilket här
skulle medföra att lagen konserverades.

I stället har utredningen tänkt sig, att de allvarligaste bristerna i lagens
tillämpning provisoriskt skulle undanröjas utan lagändringar genom administrativa
föreskrifter. Myndigheterna skulle bl. a. uppmanas att tillämpa
46 § sinnessjuklagen samt 7 och 13 §§ lösdrivarlagen i vida större utsträckning
än vad nu vore fallet, öppna avdelningar skulle inrättas vid tvångsarbetsanstalterna
och hjälp med bostad och arbetsanskaffning lämnas vid
frigivning efter tvångsarbetstidens slut. Den uppsikt över frigivna tvångsarbetare,
som i vissa fall vore anordnad enligt 12 § lösdrivarlagen, skulle
givas en mera positiv inriktning. Utredningen har emellertid funnit, att
möjligheterna till eftervård skulle bliva högst begränsade och otillräckliga.
Trots de anförda betänkligheterna mot provisoriska lagändringar ifråga -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

sätter utredningen därför, om icke i lagen borde upptagas bestämmelser
om med övervakning förenad försökspermission eller villkorlig frigivning,
sedan viss del av tvångsarbetet förrättats.

Jag kan ansluta mig till detta sista uppslag från utredningens sida. Jag
anser sålunda, att de skäl, som anförts mot provisoriska lagändringar, icke
i och för sig böra hindra att vissa ändringar nu göras i lösdrivarlagen. Arbetet
på en grundlig reformering av lösdrivarbehandlingen skall utan dröjsmål
fullföljas av psykopatvårdsutredningen. Ett provisorium medför sålunda
icke i detta fall att man slår sig till ro. Om ändringarna dessutom,
såsom jag ämnar föreslå, i huvudsak inskränkas till att avse bestämmelserna
om verkställighet av tvångsarbete, synes påståendet att ändringarna
skulle vara ägnade att konservera lagen få anses helt ogrundat. Ifrågavarande
bestämmelser tillgodose icke de minimikrav på humanitet, som måste
uppställas. Vid sidan av lagändringarna torde i administrativ ordning böra
meddelas föreskrifter, avsedda att under övergångstiden i möjligaste mån
inskränka tillämpningen och leda den på rätta vägar.

1 det följande ämnar jag först i anslutning till de förslag, som framlagts
i den i ärendet upprättade departementspromemorian, mera allmänt behandla
frågan om provisoriska ändringar i lösdrivarlagen. Därefter lämnas
specialmotivering till de ändringar som jag förordar.

Ändringar i lösdrivarlagstiftningen.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian har inledningsvis uttalats, att det i sakens
nuvarande läge icke vore möjligt att omgestalta de grundläggande stadgandena
om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämpning och icke heller
annat än i mindre utsträckning bestämmelserna om förfarandet.

I promemorian förordades i huvudsak följande ändringar i lösdrivarlagen:
Den som varnades för lösdriveri borde som regel ställas under övervakning
i syfte att bereda honom hjälp till ordnade förhållanden. För att
allsidig utredning om hans personliga förhållanden skulle kunna förebringas,
borde möjlighet finnas till särskild förundersökning av den art,
som avsåges i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål.
Jämväl läkarintyg skulle härvid få införskaffas i samma ordning som
nämnda lag medgåve. Beslut om övervakning borde fattas av länsstyrelse
eller poliskammare i samband med prövning om varningen vore befogad.
Vid ådömande av tvångsarbete borde icke den omständigheten, att den häktade
förut undergått straffarbete, betraktas såsom en i och för sig försvårande
omständighet. Beträffande behandlingen uttalades, att tvångsarbetare
i princip borde äga samma möjligheter till permission som gällde enligt
lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. I syfte
att uppmjuka de nuvarande reglerna om tvångsarbetstidens längd, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bortsett från undantagsbestämmelserna i 7 och 13 §§ lösdrivarlagen vore
slutligt bestämd i domen, borde tvångsarbetare, om skäl därtill förelåge,
kunna frigivas i förtid sedan hälften av den i domen bestämda tiden gått
till ända, dock först sedan minst två månader förflutit. Det uttalades dock,
att, därest det hade varit fråga om att utforma bestämmelser på längre sikt
i en ny lösdrivarlag, ingen tvekan hade bort råda därom att tiden för
tvångsarbete skulle göras obestämd i domen i likhet med vad som gällde
exempelvis om ungdomsfängelse. En sådan ordning skulle emellertid på ett
genomgripande sätt bryta mot vad som nu gällde, vilket icke vore lämpligt
under förhandenvarande förhållanden. Prövning av fråga om förtida frigivning
borde ske ex officio. Sådan frigivning borde icke vara av villkorlig
natur. De nuvarande reglerna i 12 § lösdrivarlagen om polisuppsikt borde
utbytas mot bestämmelser om, att envar som frigåves i förtid eller efter
den ådömda tvångsarbetstidens slut obligatoriskt skulle ställas under övervakning
och som regel vara skyldig att rätta sig efter särskilda föreskrifter
beträffande utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad, användande av
fritid eller bruk av rusdrycker. Ett åsidosättande av föreskrifterna borde
dock icke utan vidare kunna medföra återintagning på tvångsarbetsanstalt;
härför skulle fordras dokumenterat lösdriveri, som ledde till ny dom å
tvångsarbete. De övervakningar, som anordnades enligt lösdrivarlagen,
borde stå under tillsyn av skyddskonsulent. Härvid förutsattes att skyddskonsulentorganisationen
oberoende av de ifrågasatta ändringarna i lösdrivariagen
skulle förstärkas. Skyddskonsulenterna skulle enligt förslaget äga
vissa självständiga befogenheter. De skulle sålunda kunna förordna om
upphävande av övervakning, entlediga övervakare och sätta annan i hans
ställe samt meddela nya eller ändrade föreskrifter för den övervakade.

Vad slutligen anginge de organ, som hade att handlägga lösdrivarmål,
borde det tillses att dessa vore så kvalificerade som möjligt. De vidsträckta
möjligheterna att förordna annan än stads- eller landsfiskal att i första instans
behandla sådana mål borde inskränkas betydligt. Då stadsfiskal som
regel själv borde i denna sin egenskap taga befattning med målen såsom
förhör smyndighet, måste poliskammare med stadsfiskal såsom ledamot
undantagas från behörighet enligt lösdrivarlagen.

Remissyttrandena.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian ha de av lösdriveriutredningen
uttalade betänkligheterna mot provisoriska ändringar i
lösdrivarlagen åberopats från några håll. Flertalet remissinstanser har dock
anslutit sig till tanken på lagändringar eller i princip lämnat densamma
utan erinran. Sålunda anser fångvårdsstyrelsen det riktigt att i avvaktan
på en slutlig lösning av lösdrivarproblemet omedelbart söka få till stånd
partiella reformer i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna.
Riksåklagarämbetet ansluter sig till promemorians ståndpunkt att de mest

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

påfallande bristerna böra avhjälpas genom ändringar i lagstiftningen men
understryker, att frågan om en fullständig omvandling av principerna för
lösdrivarklientelets omhändertagande icke får vila. Styrelsen för statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har intet att erinra mot att man genom en
provisorisk lagstiftning söker komma till rätta med de mest framträdande
bristerna på lösdrivarbehandlingens område. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
i Växjö vill, trots att provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål
i regel ej äro önskvärda, ej motsätta sig en sådan lösning i förevarande
fall. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att ett lappande på
lagstiftningen icke kan undanröja de fundamentala bristerna hos densamma
och att stor risk föreligger för att man efter undanröjande av vissa iögonfallande
brister slår sig till ro och låter en praktiskt taget allmänt underkänd
lagstiftning leva vidare för avsevärd tid framåt. Länsstyrelsen är
därför mycket tveksam om lämpligheten av att på detta område beträda de
partiella lagreformernas väg. Strafflagberedningen har gjort ett liknande
uttalande men tillika anfört, att det i och för sig icke funnes något att erinra
mot att lösdrivarlagstiftningen reformerades etappvis, blott samhällsskyddet
mot lösdrivare gjordes mera tidsenligt. Den främsta uppgiften
därvidlag torde vara att bestämma lagens tillämplighetsområde på ett godtagbart
sätt. Indikationen för lösdrivarbehandling borde därför omprövas,
i synnerhet som en modernisering av lagen i övrigt kunde befaras stimulera
polismyndigheterna till ökad aktivitet vid lagens handhavande. I anslutning
härtill har strafflagberedningen anfört:

En sådan omprövning kan ske på grundval av de utredningar som redan
föreligga på området och vilka varit föremål för remissbehandling. Beredningen
anser sålunda att det tillämpningsområde för lösdrivarbehandling
som angavs av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté (SOU 1939: 25)
skulle vara väl ägnat att tagas till utgångspunkt för en partiell reform som
den nu ifrågavarande. Därigenom skulle de prostituerade komma att falla
utanför det egentliga lösdrivarklientelet. Detta vore ur flera synpunkter eu
vinst. Ingripandena mot prostitutionens samhällsfarliga yttringar böra enligt
beredningens mening icke ske i administrativ ordning. I stället böra
dessa yttringar kriminaliseras. Också denna fråga är utredd genom 1937
och 1948 års lösdriveriutredningar.

Under förutsättning att de grundläggande indikationerna för lösdrivarbehandling
bestämmas på i huvudsak angivet sätt bortfalla i allt väsentligt
beredningens betänkligheter mot att även i andra delar förändra lösdrivarbehandlingen
lagstiftningsvägen.

Riksåklagarämbetet framhåller att, om lösdrivarlagen moderniserades på
sätt som föreslagits i departementspromemorian, förelåge risk för att den
reviderade lagen — i strid mot den tendens som rått under det sista decenniet
— skulle komma alt tillämpas i vidare utsträckning än vad nu vore
fallet. Det vore därför högeligen angeläget alt i samband med den förutsatta
provisoriska lagstiftningen lösdrivarrekvisitet ändrades så att ingripande
förhindrades i sådana fall, där delta strede mot modern uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

I det förslag till lag om arbetsfostran, som framlagts av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté,
återfunnes ett lösdriverirekvisit som syntes tillfredsställa
modern uppfattning på detta område. Detta rekvisit medgåve icke
åtgärder mot personer enbart i anledning av att de vore hemfallna åt sedeslöst
leverne i tillfälliga förbindelser. Ingripanden mot samhällsskadliga
former av prostitution borde såsom kommittén och 1948 års lösdriveriutredning
föreslagit ske i straffrättslig ordning.

Jämväl fångvårdsstyrelsen har — under framhållande av att kritiken
mot lösdrivarlagen särskilt riktats mot indikationerna för ingripande -—
förklarat det vara angeläget att man i avvaktan på definitiva åtgärder provisoriskt
sökte åstadkomma en revidering av icke blott de delar av lagen
som berörts i promemorian utan även första paragrafen.

Vad härefter angår lösdrivarlagens varningsinstitut anför strafflagberedningen:
De offentliga varningarna måste i stort sett betraktas såsom
verkningslösa. Enligt den statistiska undersökning, som fogats vid lösdriveriutredningens
betänkande, bleve de varnade i mycket stor utsträckning
föremål för samliällsåtgärder efter varningarna. Varning syntes således
icke ha den följden att den varnade avhölle sig från beteende som
kunde föranleda myndigheterna att ingripa. Offentliggörandet av varning i
Polisunderrättelser kunde visserligen vara till nytta för myndigheterna då
det gällde att lära känna en persons antecedentia. Sådan undersökning
borde emellertid kunna ske även på andra vägar. Att de offentliga varningarna
ej vore oumbärliga för polisens verksamhet bestyrktes av att övervägande
antalet med lösdriveri beträdda erhöllo allenast enskild varning.
Detta berodde uppenbarligen på att man besinnat allvaret i att uttryckligen
och i en bland myndigheter över hela landet spridd publikation stämpla en
person såsom lösdrivare.

Strafflagberedningen fortsätter härefter:

Systemet med offentliga varningar är desto betänkligare som varningen
såväl för den som beslutar densamma som för den varnade vid tidpunkten
för beslutet kan te sig såsom en jämförelsevis lindrig åtgärd. Den förre
kan i varningen se ett enkelt medel att påverka en åt lösdriveri hemfallen,
den senare åter kan obetänksamt underlåta att inom den föreskrivna korta
tiden klaga över beslutet, tillfredsställd med att anhållandet dock ej ledde
till värre påföljd.

I betraktande av det anförda är det enligt beredningens mening angeläget
att systemet med offentliga varningar snarast avskaffas. Det är icke försvarbart
att behålla ett system, enligt vilket ett eller annat hundratal människor
om året stämplas som lösdrivare fastän åtgärden icke är ägnad att
tillrättaföra dem utan fastmera måste antagas i många fall lägga hinder i
vägen för deras resocialisering.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att varningsinstitutet bör avskaffas.

Under det att strafflagberedningen hävdar, att den offentliga varningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 90.

endast bör ersättas av en möjlighet att förordna om övervakning av den,
som beträtts med lösdriveri, uttalar nämnda länsstyrelse, att det skulle
vara av värde, om villkorlig dom å tvångsarbete kunde meddelas, möjligen
obligatoriskt åtföljd av övervakning. Fångvårdsstyrelsen föreslår, att såsom
ett mellanled mellan varning (med eller utan övervakning) och behandling
å tvångsarbetsanstalt införes ett institut liknande alkoholistlagens
villkorliga anstånd med verkställande av beslut om intagande å allmän
alkoholistanstalt. Anståndet borde förenas med övervakning.

Den i promemorian föreslagna förtida frigivningen har under remissbehandlingen
kritiserats främst därför att den icke förenats med möjlighet
att, annat än efter ny dom, på tvångsarbetsanstalt återintaga den som frigivits
i förtid. Riksåklagarämbetet anför sålunda:

Beträffande den föreslagna förtida frigivningen ifrågasätter ämbetet om
den i promemorian fått den lämpligaste utformningen. Det har förutsatts
att en sådan frigivning i regel skall vara förbunden med särskilda föreskrifter
i fråga om den frigivnes arbetsanställning in. m. I promemorian
har emellertid vidare uttalats den meningen att den frigivne icke skall
kunna återintagas i anstalt annat än i samband med återfall i lösdriveri,
som föranleder nytt utslag å tvångsarbete. Ett åsidosättande av meddelade
föreskrifter medför således icke i och för sig någon påföljd för den utskrivne.
Det torde vara uppenbart att frånvaron av varje slag av påföljd
för åsidosättande av lämnade föreskrifter — särskilt då det gäller nu ifrågavarande
klientel — är i hög grad ägnad att äventyra effektiviteten av de
vidtagna åtgärderna. Enligt ämbetets mening skulle en anordning med villkorlig
frigivning som tillika innefattar möjlighet att återintaga den frigivne,
därest meddelade föreskrifter i väsentlig mån åsidosättas eller skäl
eljest därtill föreligga, vara att föredraga, framför allt ur effektivitetssynpunkt.
Ämbetet vill därför för sin del förorda att bestämmelserna om villkorlig
frigivning från tvångsarbete utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med föreskrifterna i alkoholistlagen om försökspermission.

En liknande anordning förordas jämväl av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö, fångvårdsstyrelsen och straff lagberedningen. Fångvårdsstyrelsen
framhåller i anslutning härtill, att det mången gång kunde
vara så, att anstaltsstyrelsen vore benägen att i förtid frigiva en tvångsarbetare
men med hänsyn till risken för återfall ansåge sig kunna göra
detta endast under mycket bestämda förutsättningar, exempelvis att han
vistades på viss ort och antoge anvisat arbete. Om dylika ålägganden icke
kunde göras bindande, kunde det inträffa att anstaltsstyrelsen avstode från
att frigiva vederbörande före den i domen bestämda tvångsarbetstidens utgång.
Om han likväl frigåves i förtid och underläte att iakttaga de föreskrifter,
som varit en förutsättning för frigivningsbeslutet, skulle myndigheterna
icke enbart på grund därav få vidtaga några åtgärder. Begynnande
återfall i lösdriveri kunde icke motverkas. Det syntes icke vara ägnat att
väcka respekt för lagen och anstalten, om av anstaltens styrelse meddelade
föreskrifter sålunda kunde åsidosättas utan någon påföljd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 00.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att om en i förtid frigiven återfölle
i lösdriveri, borde den förtida frigivningen kunna förklaras förverkad
av länsstyrelse, samt ifrågasätter om icke förverkande i undantagsfall skulle
kunna beslutas av länsstyrelse på grund av att den frigivne brutit mot en
meddelad föreskrift.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att för den, som undandroge sig
övervakning, borde finnas en bestämmelse motsvarande nuvarande 12 §
6 mom. lösdrivarlagen, d. v. s. han skulle utan vidare kunna behandlas såsom
Iösdrivare.

Svårigheterna att få övervakare för varnade och frigivna i den utsträckning,
som måste bli nödvändig om promemorians förslag genomföres, ha
påtalats av flera remissinstanser. Fångvårdsstyrelsen förklarar, att man
icke kan räkna med att personer, eljest hågade att åtaga sig övervakningsuppdrag,
skola visa lika stor beredvillighet när det gäller ett klientel, som
genomsnittligt är mer svårbemästrat än t. ex. de villkorligt dömda. Behovet
av övervakare åt Iösdrivare skulle dessutom företrädesvis komma att
uppstå i storstäderna, där det redan nu vore svårt att utanför de yrkesmässiga
övervakarnas led anskaffa övervakare. Enligt styrelsens mening
bör det övervägas om icke något kommunalt organ, närmast fattigvårdsstyrelse,
borde åläggas att tillhandahålla övervakare bland sina ledamöter
och tjänstemän. Strafflagberedningen påtalar den bristande tillgången på
kunniga övervakare för villkorligt dömda och tillsynsmän för villkorligt
frigivna. Beredningen, vilken såsom senare kommer att redovisas icke anser
att skvddskonsulenterna skola ha att skaffa med lösdrivarklientelet, förordar
att man i erforderlig utsträckning anställer särskilda befattningshavare
för att handha övervakningen av lösdrivarna. Riksåklagarämbetet understryker
också svårigheterna att finna lämpliga övervakare för det besvärliga
lösdrivarklientelet. Länsstyrelsen i Malmöhus lån rekommenderar
användande av lämpliga polismän såsom övervakare.

Det ifrågasatta inordnandet av lösdrivarövervakningen under skyddskonsulenterna
har under remissbehandlingen mötts av en kraftig kritik. Några
hörda myndigheter ställa sig tveksamma i frågan om det överhuvudtaget
är lämpligt ur principiell synvinkel att låta skyddskonsulenterna ha befattning
med lösdrivarklientelet. Hit höra länsstyrelsen i Malmöhus län, socialstyrelsen
och några skyddskonsulenter. Härvid framhålles bl. a.: Skyddskonsulenterna,
som redan nu fullgjorde arbetsuppgifter för såväl fångvårdsstyrelsen
som domstolarna, borde icke bringas i beroende av ytterligare
myndigheter. Vidare borde lösdrivarvården, som väsentligen hade karaktären
av abnormvård, icke lämpligen sammankopplas med kriminalvården
genom att ha med denna gemensamma funktionärer. Det kunde dessutom
allvarligt skada skyddskonsulenternas arbete i övrigt, om de nödgades syssla
med den polisiärt betonade behandlingen av lösdrivarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Vid sidan av dessa principiella betänkligheter understrykes i många remissvar
med skärpa, att skyddskonsulentorganisationen f. n. är så hårt belastad,
att ytterligare arbetsuppgifter icke kunna påläggas densamma. Det
framhålles därvid, att även om en utbyggnad kommer till stånd efter de
riktlinjer, som föreslagits av fångvårdsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 28 september 1949, innebärande en ökning av antalet skyddskonsulenter
och skyddsassistenter i riket från 19 till 35, skulle likväl organisationen icke
tillåta att arbete med lösdrivarklientelet tillfördes densamma. Till dem, som
anlägga dylika synpunkter, höra främst fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, riksåklagarämbetet och strafflagberedningen.
Fångvårdsstyrelsen anser det oundgängligt att ytterligare tre
skyddskonsulenter och två skyddsassistenter anställas, samtliga i rikets tre
största städer, för att biträda med lösdrivarvården därstädes. Riksåklagarämbetet
och strafflagberedningen framhålla, att befattningen med lösdrivarklientelet
med hänsyn till dess asociala karaktär torde bliva förenad med
stora svårigheter. Ämbetet föreslår att särskilda konsulentbefattningar för
ändamålet inrättas i de tre storstäderna. Strafflagberedningen understryker
med skärpa att kriminalvården i frihet skulle lida betydande skada, om
skyddskonsulentorganisationen, även efter den tänkta utbyggnaden, ålades
att ha uppsikt över lösdrivarklientelet; det vore att befara, att den öppna
kriminalvården skulle komma att misskrediteras i allmänhetens ögon mer
än vad nu vore fallet, om man skulle ställa den inför de nya, svårlösta uppgifter,
som skulle följa därav.

I övrigt har ej framställts andra erinringar mot förslagets huvudgrunder
än att fångvårdsstyrelsen uttalat sig för att lösdrivarmål skola handläggas
av domstol samt riksåklagarämbetet påpekat, att de konkurrensspörsmål,
som kunna uppkomma, då åtgärd enligt lösdrivarlagen pågår samtidigt med
straffrättsligt ingripande, icke behandlats i promemorian; ämbetet föreslår
införandet i lagen av vissa regler härom.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare anfört anser jag, att det i nuvarande läge är påkallat
att genom provisoriska ändringar söka komma till rätta med de allvarligaste
bristerna i lösdrivarlagstiftningen, främst i avseende på verkställighetsreglerna.
Vid sidan därav böra i administrativ ordning utfärdas föreskrifter
i fråga om lagens rätta tillämpning. I princip följer jag härvid de
sakkunnigas linje.

Departementspromemorian mynnar ut i förslag till ändringar i lagstiftningen,
i huvudsak innebärande att möjlighet skulle införas till särskild
förundersökning och summarisk läkarundersökning av den som anhållits
för lösdriveri, att varning skulle kunna kombineras med övervakning, att
tvångsarbetare skulle kunna beviljas permission för uträttande av viktiga
angelägenheter och frigivas i förtid, att den som frigåvcs från tvångsarbets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

anstalt skulle kunna ställas under övervakning, att de övervakningar, som
anordnades enligt lösdrivarlagen, skulle stå under skyddskonsulents tillsyn
samt att de organ, som hade att förhöra anhållna och i första instans döma
till tvångsarbete, skulle vara mer kvalificerade än vad nu mången gång vore
fallet.

Promemorian har under remissbehandlingen kritiserats i vissa avseenden.
Sålunda har lämpligheten av provisoriska ändringar i lagen ifrågasatts
av några remissinstanser. Bl. a. i samband härmed har även framhållits,
att om sådana ändringar likväl gjordes, så borde reglerna i 1 § om
förutsättningarna för tillämpning av lagen ändras. Vidare har förordats,
att varningen skulle avskaffas och ersättas med övervakning eller villkorlig
dom å tvångsarbete med övervakning samt att det i stället för förtida
frigivning skulle införas villkorlig frigivning eller i varje fall en möjlighet
att utan omständlig procedur återtaga den, som efter förtida frigivning
misskött sig. Slutligen ha svårigheterna att få tillräckligt antal övervakare
framhållits och skyddskonsulentorganisationens överbelastning påtalats.

Såsom tidigare sagts anser jag hinder icke möta mot att genom provisoriska
lagändringar söka komma till rätta med de allvarligaste bristerna
i lösdrivarvården. I fråga om de principiella betänkligheter härutinnan,
som anförts under promemorians remissbehandling, kan jag således hänvisa
till den föregående framställningen.

I 1 § lösdrivarlagen finnas de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna
för lagens tillämpning. Det har uttalats farhågor för att en
modernisering av lösdrivarlagen i övrigt skulle ha till följd att densamma
komme att tillämpas i avsevärt större utsträckning än vad nu vore fallet
samt att det under sådana förhållanden vore av synnerlig vikt att lösdrivarrekvisitet
i lagens första paragraf avfattades så att ingripande kunde ske
blott i sådana fall, då det med modernt betraktelsesätt vore påkallat. Såsom
förut sagts ämnar jag emellertid icke förorda, att lagstiftningen i dess
helhet revideras; syftet är väsentligen endast att för den tid, som kan
återstå innan lagen kan upphävas, utjämna de allvarligaste olägenheterna
vid verkställighet av tvångsarbete. En så inskränkt reform torde icke av
de tillämpande myndigheterna kunna tagas till intäkt för vidgad användning
av lagen. För att motverka varje tendens i den riktningen synes det
lämpligt att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar understrykes,
att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen
bör fortfara och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna
böra tillgripas i första hand.

På grund av det nu anförda anser jag mig icke ha anledning att närmare
gå in på frågan om omgestaltning av 1 §. Jag vill emellertid framhålla, att en
ändring av detta lagrum enligt min mening skulle kunna leda till att lagen
kommer att tillämpas i ökad omfattning. I ett sådant läge skulle icke lagens
bestämmelser om förfarandet i lösdrivarmål och om behandlingen av lös -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

drivare kunna accepteras. En omarbetning av lagen i dess helhet bleve alltså
nödvändig. Detta skulle i realiteten komma att medföra en ny lösdrivarlag;
en sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig.

Ej heller kan jag biträda förslaget att i detta sammanhang avskaffa varningsinstitutet.
Såsom lösdrivarlagen är uppbyggd utgör detta ett väsentligt
element i lagens konstruktion och det låter sig svårligen göra att taga
bort varningen utan att omarbeta stora delar av lagen. Såsom nyss framhållits
kan detta icke nu komma i fråga. För övrigt synes kritiken mot varningsinstitutet
vara något överdriven. Även om varningen i flertalet fall icke
har avsedd verkan, lär den dock icke alltid kunna antagas vara helt verkningslös.
Givetvis är det en allvarlig olägenhet att varningen icke innehåller
något positivt moment. Den varnade lämnas utan tillsyn eller hjälp; det
enda som utifrån sett inträffar är att varningen offentliggöres, vilket väl
snarare försvårar hans anpassning i samhället än motsatsen. Ur dessa
synpunkter skulle det vara påkallat att förena varningen med någon form
av övervakning, vilket också föreslagits i promemorian. Jag återkommer
strax till denna fråga. Att slopa offentliggörandet i polisunderrättelser, vilket
även ifrågasatts, lär icke kunna ske utan att man antingen helt ändrar
varningens karaktär och innebörd eller ersätter publiceringen med någon
annan form av registrering. Intetdera bör enligt min mening komma i fråga
som ett led i det nu ifrågavarande provisoriet. De anförda anmärkningarna
mot varningsinstitutet böra därför icke heller föranleda att varningsinstitutet
i detta sammanhang reformeras.

Det i promemorian ifrågasatta införandet av övervakning i samband med
varning skulle onekligen innebära en avsevärd förbättring av lösdrivarklientelets
behandling på detta stadium. De under remissbehandlingen påtalade
svårigheterna att anskaffa övervakare måste emellertid tillmätas stor betydelse.
Lösdriveri är numera i stor utsträckning en storstadsföreteelse. Redan
under nuvarande förhållanden är det särskilt i de större städerna ofta
svårt att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig övervaknings- och
tillsynsuppdrag inom strafflagstiftningens ram. övervakning av lösdrivare
skulle med hänsyn till klientelets karaktär säkerligen vara krävande, varför
svårigheterna att få villiga övervakare skulle bli än mer utpräglade.
Av hänsyn till den öppna straffrättsliga vården är jag nödsakad avstå
från att förorda att varningsinstitutet utbygges med övervakning. På
samma grund kan jag icke heller ansluta mig till tanken på villkorlig dom
å tvångsarbete; infördes ett sådant institut, kan man förvänta att det med
hänsyn till det förhållandevis stora antalet offentligt varnade skulle begagnas
i icke obetydlig omfattning, en även ur andra synpunkter olycklig utveckling.
Med hänsyn till bl. a. att en extra belastning av de undersökande
organen måste undvikas, finner jag vidare icke anledning att nu förorda
att det införes möjlighet att verkställa särskild förundersökning eller summarisk
läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

Under nuvarande förhållanden är den i dom å tvångsarbete bestämda
tiden slutgiltig, dock kan enligt 7 och 13 §§ lösdrivarlagen den som blivit
arbetsoförmögen eller kommit i förändrade ekonomiska villkor frigivas före
tidens utgång. Den i promemorian framförda tanken att det även eljest skall
finnas möjlighet att avkorta anstaltsliden finner jag vara god. Det nuvarande
stela systemet behöver mjukas upp. I promemorian har institutet utformats
så, att frigivning i förtid skulle kunna ske under vissa förutsättningar
samt att den salunda frigivne — i likhet med vad som skulle vara
fallet med den som frigåves efter den ådömda tvångsarbetstidens slut — obligatoriskt
skulle ställas under övervakning och som regel ha att iakttaga
särskilt meddelade föreskrifter om sitt levnadssätt. Det har emellertid icke
avsetts att den som frigivits i förtid skulle kunna utan ny dom å tvångsarbete
återintagas å tvångsarbetsanstalt, även om han undandroge sig övervakning
eller åsidosatte föreskrifter. Ett flertal remissinstanser har häremot
framhållit nödvändigheten av att den frigivne i sådant fall skall kunna utan
omständlig procedur återföras till anstalten. Frigivning i förtid borde enligt
dessa yttranden utformas såsom exempelvis försökspermission enligt alkoholistlagen.
Såsom en av dessa remissinstanser funnit bleve konsekvensen
att den som icke ansåges böra frigivas i förtid icke borde ställas under övervakning.

I anledning härav vill jag framhålla, att syftet med lösdrivarlagen är att
motverka sådan grov asocialitet, som tager sig uttryck i lösdriveri. Den bör
å ena sidan användas allenast då samhällsingripande mot sådan asocialitet
ej kan ske på andra vägar men å andra sidan icke tillämpas på andra än lösdrivare.
Ur sistnämnda synpunkt synes det icke riktigt att den som utan att
ägna sig åt lösdriveri underlåter att fullgöra vad som kan åligga honom
såsom frigiven från tvångsarbete skall kunna återföras till anstalten. Därtill
kommer, att det tvångsarbete, som icke är avtjänat vid förtida frigivning,
mången gång kan vara så obetydligt att ett återintagande icke är lämpligt.

Men även en annan omständighet måste beaktas. Det är knappast tänkbart
att medgiva ett summariskt återintagande på tvångsarbetsanstalt av
den, som icke ansetts böra frigivas i förtid. Emellertid synes det icke finnas
bärande skäl för att i detta hänseende — då meningen blott är att injuka
upp de stela reglerna om tvångsarbetstidens längd —- behandla en sådan
person lindrigare än den, som befunnits böra frigivas i förtid och sålunda
varit skötsammare. Det torde f. ö. som regel föreligga större anledning att
ställa den under övervakning, som fått avtjäna hela det ådömda tvångsarbetet,
än den som frigivits i förtid. Den förtida frigivningen avser blott att
från fall till fall möjliggöra att tvångsarbetstiden avkortas. Jag finner på
dessa skäl icke anledning att i detta sammanhang förorda att vid lösdrivarbehandlingen
ett institut motsvarande alkoholistlagens försökspermission
införes.

I promemorian har föreslagits att envar som frigives i princip skall stäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

las under övervakning. Redan under nuvarande förhållanden förekommer
viss tillsyn över den, som frigivits efter att ha undergått minst sex månaders
tvångsarbete. Jag anser det högeligen önskvärt att möjligheterna till
eftervård icke inskränkas utan såvitt möjligt utbyggas. Det är ju här ofta
fråga om svårt missanpassade människor, som måste ha stöd och hjälp,
om de skola kunna inordnas i ett normalt samhällsliv. Emellertid kunna
de skäl, som förut anförts mot att ställa de varnade under övervakning,
åberopas jämväl i förevarande sammanhang. Läget är dock här i viss mån ett
annat. Under det att på senare år i medeltal omkring 235 personer årligen
offentligt varnats för lösdriveri, har antalet till tvångsarbete dömda genomsnittligen
understigit 50. Av dessa ha emellertid några frigivits jämlikt 7
eller 13 §§ lösdrivarlagen. Man torde kunna räkna med, att om det inskärpes
för de tillämpande myndigheterna att de icke böra tillgripa lösdrivarlagen
i andra fall än då ingen annan form av samhällsingripande står till buds,
antalet tvångsarbetare kommer att sjunka. Enär de normalt frigivna
härigenom skulle bli förhållandevis få, skulle påfrestningen på övervakarkretsen
ej bli så stor, om promemorieförslaget genomfördes. Jag kan därför
tillstyrka detta förslag i så måtto, att jag förordar, att arbetsanstaltens styrelse
vid frigivning regelmässigt skall utse en lämplig person att bistå den
frigivne. Då svårigheterna att finna intresserade personer, som äro villiga
att åtaga sig dessa uppdrag, icke få underskattas, anser jag mig icke kunna
gå så långt att jag förordar att eftervård i form av övervakning skall
vara obligatorisk.

Det skulle onekligen ha varit till fördel, om promemorians tanke att inordna
tillsynen av de frigivna under skyddskonsulenterna kunde förverkligas.
Skyddskonsulentorganisationen är emellertid hårt ansträngd redan
under rådande förhållanden. Fångvårdsstyrelsen har påyrkat en avsevärd
utbyggnad av densamma för att organisationen riktigt skall kunna fullgöra
sina nuvarande uppgifter. I årets statsverksproposition har dock
önskemålet kunnat tillgodoses endast i mycket ringa utsträckning. Att
inrätta särskilda skyddskonsulent- och skyddsassistentbefattningar för i
första hand lösdrivarklientelet är med tanke på att endast frigivna avses
skola vara underkastade öppen vård icke påkallat. Det är sålunda otänkbart
att belasta skyddskonsulenterna med tillsynen över frigivna tvångsarbetare.

Av det sagda framgår, att jag icke kunnat ansluta mig till de remissinstanser,
som anse att den förtida frigivningen hör konstrueras såsom alkoholistlagens
försökspermission eller eljest bör vara av villkorlig natur. Icke heller
har jag kunnat förorda, att skyddskonsulenterna skola ha att syssla med
de frigivna tvångsarbetarna. Under sådana förhållanden uppkommer frågan,
om det är lämpligt att förtida frigivning och frigivning efter den ådömda
tvångsarbetstidens slut förenas med särskilda föreskrifter för den frigivne.
Uppenbart är, att övervakning av den, som har alt iakttaga sådana föreskrifter,
som regel är mer svårskött än annan övervakning; övervakaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

är mer bunden vid utövandet av sitt uppdrag. Han skulle därför behöva ett
stöd av den art som skyddskonsulentorganisationen utgör. Men vad som i
detta hänseende är av större betydelse är, att föreskrifter av angivet slag
förutsätta sanktioner, riktade mot den som underlåter att ställa sig föreskrifterna
till efterrättelse. Föreskrifterna kunna eljest bli slag i luften,
vilket kan leda till minskad respekt för lösdrivarlagen. Den som
under nuvarande förhållanden visar tredska vid fullgörande av vad som
åligger honom såsom frigiven från tvångsarbetsanstalt kan enligt 12 §
6 mom. i lagen utan vidare underkastas lösdrivarbehandling. Denna möjlighet
bör emellertid enligt min mening icke bibehållas, enär den innebär,
att tvångsarbete kan ådömas utan att lösdriveri behöver ha förekommit
efter frigivningen. Då lämpliga sanktioner icke heller eljest synas kunna
uppställas, torde det vara nödvändigt att avstå från möjligheten att meddela
särskilda föreskrifter i samband med frigivning.

I enlighet med det anförda kommer eftervården att bestå i att till den
frigivnes bistånd förordnas en person, som har att lämna honom råd och
hjälp i besvärliga situationer samt söka tillse att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhällslivet. Det synes mindre lämpligt att i detta sammanhang
använda termen »övervakning», som icke synes vara adekvat och som för
tanken till de med sanktioner utrustade övervakningsinstitut, som finnas
enligt lagen om villkorlig dom och alkoholistlagen. Eftervården bör icke ha
någon anstrykning av polisuppsikt. Arbetsanstalts ledning bör då frigivning
är förestående sätta sig i förbindelse med arbetsförmedling och berörda
kommunala organ (fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd) i vederbörandes
hemort för att få anvisning på lämpliga personer.

De övriga i promemorian framlagda reformförslagen finner jag böra realiseras.
Vad som därutöver anförts från vissa remissmyndigheters sida anser
jag i sakens nuvarande läge ej böra föranleda lagstiftningsåtgärder.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de lagförslag,
som i enlighet med det anförda på grundval av promemorian utarbetats
inom inrikesdepartementet. Lagförslagen torde få fogas såsom bilaga till
protokollet i detta ärende. Till jämförelse upptagas i bilagan även motsvarande
stadganden i gällande lag. I den mån det synts nödigt kommer jämväl
att omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden
och som icke redovisats i det föregående.

Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i vissa delar av

lösdrivarlagen.

3 § 2 mom.

Detta moment innehåller grundläggande bestämmelser om förfarandet i
lösdrivarmål och om tvångsarbetstidens längd. I departementspromemorian
har uttalats, att den nu gällande minimitiden för tvångsarbete, en månad,

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

måste anses alltför kort för att tjäna syftet att vänja lösdrivaren vid ordnat
arbete. Det kunde emellertid icke anses nödvändigt att i nuvarande läge
ändra latituden. I promemorian har vidare förklarats, att bland de försvårande
omständigheter, som nu upptoges i lagen, utgjorde förut undergånget
straffarbete en relikt från äldre tider. Även om det icke låge inom
ramen för syftet med de nödvändiga provisoriska ändringarna, syntes det
därför i hög grad påkallat att icke vidare behålla straffarbete såsom en
speciellt försvårande omständighet.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna är det endast socialstyrelsen som uttryckligen
förklarar, att tvångsarbetslidens längd från början bör vara obestämd och
reglerad på samma sätt som i alkoholistlagen. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
i Växjö uttalar, att minimitiden för tvångsarbete bör höjas
till tre månader enär erfarenheten visat, att det icke finnes någon som
helst utsikt att på kortare tid och med till buds stående medel återföra lösdrivare
till ordnade förhållanden.

Förslaget att förut undergånget straffarbete icke vidare skulle i och för
sig betraktas såsom försvårande omständighet har föranlett uttalande endast
från ett håll, nämligen kriminalpolisintendenten i Stockholm, som förklarat
att promemorians tanke vore riktig men att det städse måste vara
av värde att känna till förut ådömt straffarbete och de omständigheter,
under vilka brottet begåtts.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits finner jag icke skäl att i detta sammanhang
förorda en så väsentlig ändring av reglerna om tvångsarbetstidens längd att
den skulle vara obestämd i domen. De anförda betänkligheterna mot korta
tvångsarbetstider äro väl värda beaktande, men då en höjning av lagens
minimitid icke är nödvändig för att tillgodose det avsedda syftet utan fastmera
kan uppfattas som en i detta fall opåkallad skärpning av lagen, anser
jag fog saknas för att ändra lagen på denna punkt. Däremot kan jag på de
i departementspromemorian härutinnan angivna skälen ansluta mig till
dess förslag om upphävande av regeln att förut undergånget straffarbete
skall anses såsom en försvårande omständighet vid bedömningen av ett
lösdriverifall. Givet är emellertid, att den redogörelse för levnadsomständigheter,
som alltid skall finnas då någon varnats eller häktats för lösdriveri,
måste inbegripa även uppgift om ådömda frihetsstraff och omständigheterna
i samband därmed.

9 a §.

Denna paragraf, som innehåller helt nya bestämmelser om rätt för tvångsarbetare
att i särskilda fall få permission från anstalten, är i departements -

Kungl. Maj ris proposition nr 90.

promemorian utformad i nära anslutning till motsvarande bestämmelser
i 36 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m.
Enligt nämnda lagrum kan intagen få tillstånd att besöka närstående som
är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat fall,
då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl äro därtill,
lämna anstalten för viss kort tid, allt såframt fara för missbruk ej kan
anses föreligga; det stadgas ock, att permissionstid i regel skall inräknas i
verkställighetstid. Enligt promemorians text skulle ock i anslutning till
verkställighetslagen fullföljdsrätten vara ordnad så, att talan mot anstaltsstyrelses
beslut skulle föras direkt hos Kungl. Maj :t.

Remissyttrandena.

Vid remissbehandlingen har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i
Växjö framhållit, att rekvisitet »allt såframt fara för missbruk ej kan anses
föreligga» torde komma att medföra stora vanskligheter i praktiken samt
att klientelet i regel vore så beskaffat, att fara för missbruk nästan undantagslöst
kunde anses föreligga. Länsstyrelsen i Kronobergs lån uttalar, att
faran för missbruk regelmässigt måste antagas vara större då det gäller
lösdrivare, för vilka lösdriveri är en yttring bland flera av ett asocialt leverne,
än då det rör sig om brottslingar.

Promemorians fullföljdsregel har föranlett en råd remissinstanser till
yttranden. Vad som därvid framför allt har påpekats, är att enligt promemorian
besvär i permissionsärende skulle föras från anstaltsstyrelsen direkt
till Kungl. Maj :t, under det att tvångsarbetare, som icke fått förtida frigivning,
skulle äga fullfölja talan mot beslutet hos länsstyrelsen i det län,
där tvångsarbetsanstalten är belägen, men icke vidare. Riksåklagarämbetet
samt länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län anföra, att ärenden
om förtida frigivning som regel äro av större vikt än permissionsärenden,
vilka ofta torde röra sig om bagateller. Det vore därför angeläget, att fullföljdsrätten
i ärenden av förstnämnda slag icke vore mer begränsad än i
permissionsärenden. Sistnämnda länsstyrelse tillägger, att då ärenden om
permission ofta torde fordra skyndsam behandling, vore det lämpligt att
länsstyrelse vore besvärsinstans i sådana fall. Riksåklagarämbetet anser
däremot, att besvärsrätten i frigivnings- och permissionsfrågor bör vara
anordnad i enlighet med den föreslagna regeln därom i 9 a § i promemorian.
Likformighet skulle då nås med vad som enligt verkställighetslagen och
lagen om villkorlig frigivning gällde beträffande den som underginge frihetsstraff.
Klagorätt till högsta administrativa instans vore jämväl medgiven
den som vägrats försökspermission enligt alkoholistlagen. Styrelsen
för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö yttrar, att då beslutanderätt i
frågor om permission som regel torde komma att av anstaltsstyrelsen överlämnas
till föreståndaren, syntes det tillräckligt, att besvär över dennes
beslut finge föras endast hos styrelsen och möjligen över styrelsens beslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hos länsstyrelse i likhet med vad som skulle vara fallet beträffande styrelses
beslut i fråga om förtida frigivning.

I fråga om permissionsinstitutets utformning ha därutöver riksåklagarämbetet
och kanslipolisintendenten i Stockholm uttalat, att bestämmelse
borde meddelas därom, att den som permitterats skulle förses med permissionssedel
för att undvika att polismyndighet, som saknade kännedom
om att permission beviljats, ingrepe mot honom.

Departementschef en.

Regler om tillfällig permission för tvångsarbetare finner jag vara högeligen
påkallade av humanitära skäl. För närvarande kan en tvångsarbetare
icke få permission ens för uträttande av de mest trängande personliga angelägenheter,
hur ömmande omständigheterna än äro. I promemorian ha
bestämmelserna om permission utformats i nära överensstämmelse med
motsvarande regler i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
in. in. I huvudsak finner jag ingen anledning till erinran däremot.
Frågor om permission kunna ofta vara vanskliga att avgöra, i synnerhet
med tanke på att det måste tillses att fara för missbruk icke föreligger.
Men att principiellt göra skillnad mellan den som avtjänar frihetsstraff
och den som undergår tvångsarbete finner jag sakna berättigande.
Det torde emellertid mången gång vara så att faran för missbruk är större
då det gäller tvångsarbetare.

Enligt verkställighetslagen är det fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,
styresman för fångvårdsanstalt som har att besluta om permission.
Över styresmans beslut föres talan hos styrelsen. Styrelsens beslut
överklagas hos Kungl. Maj:t. Emellertid har under remissbehandlingen
framhållits, att motsvarande ordning icke vore lämplig i förevarande sammanhang,
helst som enligt promemorian de för tvångsarbetaren vanligen
betydelsefullare besluten om förtida frigivning skulle fullföljas till länsstyrelse
utan rätt att överklaga dess beslut. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att enhetliga regler enligt min mening böra gälla i båda dessa
fall. Tvångsarbetare bör i angivna hänseenden icke vara sämre ställd än
den som undergår frihetsstraff, varför rätt att fullfölja till Kungl. Maj: t
icke bör vara honom betagen. Därav följer emellertid icke med nödvändighet,
att besvär skola få anföras direkt hos Kungl. Maj :t. Lämpligare synes
vara att klagan över anstaltsstyrelsens beslut skall föras hos länsstyrelsen
i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen. Det kan förväntas, att handläggningen
då blir snabbare, vilket är av särskild vikt i permissionsfrågor.
Vidare torde man i många fall kunna räkna med att tvångsarbetarna åtnöjas
med länsstyrelsens beslut. Fullföljdsreglerna ha omarbetats i enlighet
med det anförda och således gjorts enhetliga. I 16 § har därjämte införts
en särskild regel därom, att poliskammare icke i detta hänseende
skall fullgöra länsstyrelses åliggande.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 90.

6 G

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Då besvär till Konungen i dessa fall liksom då det gäller verkställighet
av frihetsstraff skäligen böra tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande,
är en ändring i 2 § 17 :o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt nödvändig.

Bestämmelser om permissionssedlar, som ifrågasatts av två hörda myndigheter,
böra lämpligen givas i administrativ ordning.

9 b §.

De principiella synpunkterna på förtida frigivning ha utvecklats i den
allmänna motiveringen.

I departementspromemorian har institutet utformats så, att förtida frigivning
må äga rum sedan hälften av den i domen bestämda tiden förflutit,
dock minst två månader, samt att fråga om förtida frigivning skall prövas
ex officio första gången å sådan tid, att den dömde kan frigivas sedan hälften
av tvångsarbetstiden gått till ända, och därefter så ofta prövning finnes
påkallad, dock minst var tredje månad. Därigenom och genom tvångsarbetarens
rätt att överklaga beslut att förtida frigivning ej skall ske har
det ansetts att hans intresse tillgodosetts.

Vidare har i promemorian anförts:

De nuvarande speciella stadgandena om frigivning i 7 och 13 §§ avses
alltjämt skola äga tillämpning. Ibland kunna svårigheter uppstå vid avgörandet
av frågan om 9 b § eller 13 § skall tillämpas. För tillämpning av
13 § torde man emellertid —- bortsett från det fall att tvångsarbetarens
förmögenhetsställning avsevärt förbättrats — böra fordra att han erhållit
en säker arbetsanställning hos en pålitlig arbetsgivare och att fullt tillfredsställande
garantier finnas för att han på längre sikt skall kvarbliva i arbetet.
Det bör bemärkas, att en enligt 13 § frigiven person icke kan ställas
under någon form av offentlig uppsikt efter frigivningen.

Remissyttrandena:

Av remissinstanserna har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att syftet
med tvångsarbete är att söka väcka vederbörandes arbetshåg och sätta honom
i stånd att föra ett ordentligt liv. Då härför torde åtgå en icke alltför
kort tid och i normalfallen kunde ådömas högst ett års tvångsarbete, syntes
förtida frigivning icke böra ifrågakomma förrän två tredjedelar av tvångsarbetstiden
förflutit, dock minst tre månader. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö uttalar, att då två månader måste anses vara en
alltför kort tid för att anstaltsledningen skall kunna bilda sig en klar uppfattning
om den intagnes förhållanden bör förtida frigivning ej kunna ske
förrän tre månader av tvångsarbetstiden förflutit. Kanslipolisintendenten i
Stockholm ifrågasätter, om ej fråga om förtida frigivning bör upptagas
först efter ansökan av tvångsarbetaren eller någon som står honom nära,
då eljest den uppfattningen lätt kan uppkomma, att endast hälften av ett
ådömt tvångsarbete behöver avtjänas. Det kan i detta sammanhang anmärkas,
att straff lagberedningen uttalat, att den försökspermission efter

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

alkoholistlagens mönster, som beredningen gör sig till tolk för, bör förekomma
såsom ett normalt led i tvångsarbetet och icke vara bunden av formella
tidsbegränsningar eller förutsätta god prognos.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits är syftet med den förtida frigivningen att mjuka
upp de nuvarande stela reglerna om tvångsarbetstidens längd. Det måste
vara av värde för anstaltsledningen att inom vissa gränser kunna bestämma
när en tvångsarbetare skall givas fri. Det bör vidare vara en sporre för
klientelet att veta, att ett gott uppförande och ådagalagd ändrad sinnesriktning
kan leda till frigivning innan den i domen bestämda tiden gått.
Meningen är alltså icke, att en tvångsarbetare alltid skall kunna påräkna
frigivning i förtid. Prövning av frågor om förtida frigivning bör alltid ske
med omsorg och bedömas från fall till fall. Att göra sådan frigivning avhängig
av ansökan kan icke vara lämpligt, lika litet som att göra den oberoende
av god prognos. Om ansökan skulle vara eu förutsättning, kan det
lätt bli så att anstaltsledningen i tid och otid måste taga ställning till frågor
om förtida frigivning. Och skulle frigivning i förtid kunna ske utan hänsyn
till tvångsarbetarens uppförande eller sinnesriktning, måste följden bli
en schablonmässig tillämpning av institutet, vilket icke är önskvärt.

Då förtida frigivning alltid bör föregås av noggrann prövning och icke
vara obligatorisk synes mig vad som under remissbehandlingen anförts
om de tider, före vilken förtida frigivning ej må ske, icke böra föranleda
jämkning av promemorians förslag i denna del. Det måste vara till fördel
att anstaltsledningen icke är bunden av alltför snäva restriktioner.

Beträffande fullföljdsreglerna, som i bilagda förslag har annat innehåll
än i promemorian, hänvisar jag till vad som sagts därom under 9 a §.

10 § 1 mom.

Syftet med ändringarna är alt anpassa paragrafens lydelse till lagen i
övrigt i dess föreslagna skick.

12 §.

Detta lagrum innehåller nu huvudsakligen bestämmelser om polisiär uppsikt
över vissa frigivna tvångsarbetare. Dessa regler stå ej väl samman
med den ordning för behandlingen av de frigivna, som förut förordats, och
böra därför upphävas. Paragrafen har i förslaget fått praktiskt taget fullständigt
ny lydelse. De nya regler om övervakning, som behandlats i det
föregående, ha sålunda upptagits i ett nytt första moment. Andra momentets
lydelse grundas på avfattningen av nuvarande första momentet; de
ändringar som vidtagits sammanhänga med att eftervården fått ny utformning.
Det bör beaktas, att övervakning icke avses kunna anordnas vid frigivning
enligt 7 § eller 13 §. Vid tillämpning av dessa paragrafer är den

68 Kungl. Maj ds proposition nr 90.

frigivne i ett sådant läge, att övervakning enligt lösdrivarlagen icke skäligen
bör finnas.

it § och 15 § 2 mom.

Ändringarna äro av formell natur.

16 §.

Denna paragraf innehåller nu en rad specialbestämmelser om vilka organ
som ha att handlägga ärenden enligt lösdrivarlagen. I promemorian anföres
i huvudsak:

Då det är angeläget att inom ramen för den nu gällande ordningen de
organ, som behandla lösdrivarärenden, äro så kvalificerade som möjligt,
bar förevarande paragraf omarbetats. I stad bör som regel stadsfiskal vara
förhörsmyndighet. Då stadsfiskalen i eu råd poliskammarstäder tillika är
polismästare och såsom sådan ensam ledamot av poliskammaren samt
poliskommissarie icke lämpligen annat än i undantagsfall bör fullgöra vad
som enligt lagen åvilar stadsfiskal, ha poliskammare med stadsfiskal såsom
ledamot uteslutits från behörighet enligt lagen.

I promemorian har paragrafen den lydelse, som bilagan till detta protokoll
utvisar.

Endast länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framställt erinran
mot promemorians förslag i denna del; länsstyrelsen anser det önskvärt,
att den erfarenhet i fråga om handläggningen av lösdrivarärenden, som
vunnits även vid poliskammare, där stadsfiskal är ledamot, jämväl i fortsättningen
blir helt utnyttjad.

Departementschefen.

Promemorians lösning av ifrågavarande spörsmål finner jag vara god.
Om de önskemål, som framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
skulle tillgodoses, bleve följden att i många poliskammarstäder annan äii
stadsfiskal måste förordnas att såsom förhörsmyndighet handlägga lösdrivarärenden.
Syftet med lagändringen skulle då i viss mån vara förfelat.
I detta sammanhang vill jag understryka, att möjligheterna att förordna
annan än stadsfiskal att fullgöra dennes åligganden enligt lagen böra utnyttjas
synnerligen restriktivt.

16 a §.

Avfattningen föranleder ej till särskilt yttrande.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1950.

Vid remissbehandlingen har strafflagberedningen under framhållande av
den fara som förelåge för att en provisorisk ändring av lösdrivarlagen skulle
bli bestående under längre tid förordat, att lagändringen förklarades skola
äga bestånd allenast viss tid, förslagsvis tre år.

Med hänsyn till att arbetet på lösdrivarlagens upphävande icke vilar an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ser jag det ej påkallat att låta lagändringen få begränsad giltighetstid;
därtill kominer att det skulle te sig synnerligen oformligt att göra tidsbegränsade
ändringar i en lag som icke är av sådan karaktär.

Specialmotivering till förslaget till lag om ändrad lydelse av 76 §

fattigvårdslagen.

I departementspromemorian anföres;

Ehuru det ur likställighetssynpunkt skulle kunna finnas visst fog för att
medgiva förtida frigivning jämväl för sådana, som ådömts tvångsarbete
enligt 75 § fattigvårdslagen, synes en föreskrift i dylik riktning likväl icke
böra införas. Sådant tvångsarbete är att betrakta främst som en disciplinär
åtgärd. Den i nämnda lagruin upptagna latituden är mildare än enligt lösdrivarlagen.
Tvångsarbetstidens längd i sådana fall torde därför som regel
vara kort. Därtill kommer, att lagrummet numera torde tillämpas i synnerligen
ringa utsträckning samt att fattigvårdslagen i dess helhet är föremål
för särskilt reformarbete.

Däremot har i promemorian föreslagits, att den som ådömts tvångsarbete
enligt fattigvårdslagen — och på grund av hänvisning i barnavårdslagen
även enligt denna -—- icke bör vara betagen rätt till permission utan vara
berättigad därtill i samma ordning som andra tvångsarbetare. Detta syfte
nås genom alt en hänvisning till 9 a § lösdrivarlagen införes i 76 § fattigvårdslagen.

Ingen av de hörda myndigheterna har uttalat sig härom.

Jag ansluter mig till promemorian i denna del under framhållande av
att den föreslagna ändringen, som fyller ett humanitärt syfte, med hänsyn
till den förestående omgestaltningen av fattigvårdslagstiftningen, som jämväl
torde komma att beröra barnavårdslagens tvångsmedel, torde bli av
ytterst temporär giltighet och jämväl i övrigt av ringa praktisk betydelse.

Av lagförslagen1 är det, som innefattar förslag till ändringar i lösdrivarlagen,
av beskaffenhet att lagrådets utlåtande över detsamma bör inhämtas.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag om iincl 1

De vid statsrådsprotokollet fogade bilagorna, innefattande lagförslagen, ha uteslutits
här. I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om iindrad lydelse av lösdrivarlagen
hade 12 § 1 inom. följande innehåll: »Vid frigivning efter den ådömda tvångsarbetstidens
slut, så ock vid sådan frigivning, varom i 9b § förmäles, skall arbetsanstaltens styrelse,
där sä kan ske, förordna lämplig och villig person å förpassningsorten att under två år
från dagen för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhället.» Frånsett vissa i andra paragrafer vidtagna formella jämkningar i
nämnda lagförslag överensstämma de vid statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 fogade
bilagorna i övrigt med dem som fogats vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Einar Herlitz.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 februari
1950.

Närvarande:
justitierådcn Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 22 februari 1950 tillliandakomraet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
3 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885
C nr 27) angående lösd rivar cs behandling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Beckman:

Förslaget avser väsentligen endast att provisoriskt utjämna de allvarligaste
olägenheterna vid verkställighet av tvångsarbete, varemot de grundläggande
bestämmelserna om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämpning
icke beröras av förslaget. Departementschefen förutsätter emellertid,
att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar skulle understrykas,
att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lagen bör fortfara
och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna
böra tillgripas i första hand. Då de samhällsingripanden det här gäller äro
av lika allvarlig art som straff, vore det enligt min mening riktigare att
ändra rekvisi ten i lagens 1 § än att i administrativ ordning söka påverka
tillämpningen. Visserligen ha vägande skäl anförts mot att förrän vid eu
definitiv reform från lagens tillämpningsområde utmönstra någon grupp,
exempelvis de prostituerade, men den definitiva reformen synes lämpligen
böra förberedas genom att rekvisiten i 1 § moderniseras och kompletteras
med en erinran om att lagen bör komma till användning endast i sista
hand. Å ena sidan bör det icke ifrågakomma att tillämpa lagen på annan
än den som, under kringstrykande eller eljest, underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda
:lärav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Å andra sidan
synes rekvisitet att lösdrivaren skall vara ulan medel till sitt uppehälle —
vilket i praxis icke upprätthålles då medlen förvärvats allenast genom så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 00.

dant levnadssätt som nyss sagts — kunna utgå. Som skäl för att icke nu
omgestalta 1 § har departementschefen anfört, att en ändring av detta lagrum
enligt hans mening skulle kunna leda till att lagen komme att tilllämpas
i ökad omfattning. Detta skäl mister sin slagkraft, därest i paragrafen
upptages cn erinran om att lagen skall tillämpas restriktivt. Det
kunde t. ex. stadgas, att den som uppfyller de angivna rekvisiten må, där
ett ingripande från det allmännas sida uppenbarligen är påkallat och icke
lämpligen kan ske i annan ordning, behandlas såsom lösdrivare.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla angelägenheten
av att före den definitiva reformen införa möjlighet till särskild förundersökning
eller summarisk läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.
Härigenom kunde nämligen bland annat vinnas bättre underlag för det
slutliga avgörandet av lagfrågan.

De betydelsefullaste nyheterna i förslaget äro införande av möjlighet till
förtida frigivning och avskaffande av de nuvarande reglerna om polisuppsikt
över frigivna. I stället för sistnämnda regler upptager förslagets 12 §
möjlighet att förordna lämplig och villig person att under två år från dagen
för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhället. Med hänsyn till svårigheterna att finna intresserade
personer, som äro villiga att åtaga sig dessa uppdrag, föreslås ingen obligatorisk
eftervård utan blott att förordnande därom skall meddelas, där så
kan ske. Emellertid torde det klientel varom här är fråga alltid vara i behov
av bistånd och tillsyn efter frigivningen, och förordnande därom bör
förty vara obligatoriskt. På grund av klientelets beskaffenhet måste tillsynen
anförtros särskilt kvalificerade personer, lämpligen socialt utbildade
eller erfarna och med anknytning till någon officiell eller halvofficiell organisation.
Kunna hindren mot att anförtro uppgiften åt skyddskonsulentorganisationen
icke övervinnas, måste andra utvägar ovillkorligen stå att
finna, så fåtaliga som de från tvångsarbete frigivna äro. Här må endast
anmärkas, att länsstyrelsen i Malmöhus län utan invändning från departementschefens
sida rekommenderat användande av lämpliga polismän. På
nu anförda skäl hemställer jag, att orden »där så kan ske» måtte utgå ur
1 mom. i förslagets 12 § samt därav påkallade följdändringar vidtagas i
paragrafens 2 mom. ävensom i 10 § 1 mom.

Lagrådet:

Då det väl kan hända att tillsyn över frigiven lämpligen kan anförtros
viss person, oaktat denne icke är bosatt å den ort, dit förpassningen sker,
torde de i förslagets 12 § 1 mom. förekommande orden »å förpassningsorten»
böra utgå.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen dels
lagrådets den 22 februari 1950 avgivna utlåtande över det den 3 februari
1950 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, dels ock
det i statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 behandlade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådets hemställan, att orden »å förpassningsorten» få utgå ur 12 §
1 mom. i det till lagrådet remitterade lagförslaget, anser jag mig böra biträda.

Vad som i övrigt anförts av en av lagrådets ledamöter finner jag ej böra
föranleda ändring av mitt tidigare ställningstagande till de av ledamoten
berörda frågorna. Vad som i lagstiftningsärendet främst åsyftas är att för
den tid, som kan återstå innan lagen kan upphävas, avhjälpa åtminstone
de allvarligaste bristerna i fråga om verkställighet av tvångsarbete. Med
restriktiv tillämpning av lagen — dess fakultativa karaktär kan icke nog
understrykas -— torde 1 § kunna lämnas orörd utan fara för rättssäkerheten.
På senare år har f. ö. tillämpningen varit restriktiv. Då svårigheterna
att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig den i förslaget tänkta eftervårdande
verksamheten, mången gång kunna vara oöverstigliga och omöjligheten
att finna en sådan icke i och för sig bör hindra eu förtida frigivning,
kan jag icke ansluta mig till tanken, att förordnande jämlikt 12 §
1 mom. skall vara obligatoriskt. Jag vill emellertid understryka vikten av
att sådant förordnande meddelas i största möjliga utsträckning.

I det remitterade förslaget ha vissa redaktionella jämkningar företagits.

Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1385 (nr 27) angående lösdrivares
behandling samt förslaget till lag om ändrad lydelse av 70 § lagen (ten
6 - llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

11 juni 1918 (nr 422) om fattigvården målte — förstnämnda förslag enligt
§ 87 regeringsformen — genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar
Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Lang ton.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90. 75

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Sammanfattning .................................................. 1

Lagförslag........................................................ 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 februari 1950...................... 10

Inledning........................................................ 10

Allmänna synpunkter på lösdrivurproblcmet.

Gällande författningsbestämmelser m. m............................. 13

Lösdriveriutredningen.

Principuttalanden.......... 16

Formerna för ingripande mot lösdrivarklientelet.................... 19

Restklientelet m. m........................................... 24

Provisoriska åtgärder .......................................... 25

Remissyttrandena.

Principuttalanden.............................................. 27

Yttranden om de av utredningen behandlade särskilda vårdformerna.. 28

Restklientelet och dess behandling................................ 37

Provisoriska åtgärder............................ 41

Departementschefen.............................................. 41

Ändringar i lösdrivarlagstillningen.

Departementspromemorian........................................ 51

Remissyttrandena .............................................. 52

Departementschefen ............................................ 57

Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i vissa delar av lös drivarlagen

.................................................. 62

Specialmotivering till förslaget till lag om ändrad lydelse av 76 § fattigvår
dslagen ............................................ 69

Departementschefens hemställan ...................................... 69

Utdrag av lagrådsprotokollct den 22 februari 1950 ................ 71

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 mars 1950 ........................ 73