Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1950 (Proposition 1956:90)

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1950

Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående television;
given Stockholms slott den 2 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kominunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande principerna för televisionsverksamhetens
finansiering och organisation i vårt land. Därvid förordas,
att samma principer som för rundradion skall gälla. Uthyrning av programtid
för reklamändamål skall alltså ej få äga rum utan verksamhetens finansiering
föreslås bli i princip baserad på inkomster från licensavgifter på televisionsmottagare.
Målsättningen bör därvid vara att göra verksamheten
självbärande. Programverksamheten föreslås skola upplåtas med ensamrätt
till aktiebolaget Radiotjänst, som i samband därmed bör erhålla ett
breddat intresseunderlag.

För budgetåret 1956/57 föreslås en i förhållande till innevarande budgetår
något utökad programverksamhet, i princip begränsad till stockholmsområdet.
Något beslut om påbörjande av utbyggnaden av ett riksnät för programförbindelserna
anses ej kunna fattas f. n. En licensavgift, som för
hela budgetåret skulle utgöra 75 kr., föreslås skola utgå i stockholmsområdet,
och en registreringsavgift om 10 kr. för landet i övrigt. Till bestridande
av utgifterna för verksamheten under nästa budgetår föreslås anslag
om tillhopa 5 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om televisionen
i Sverige samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1951 tillkallade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sex sakkunniga för
att utreda frågan om televisionens införande i Sverige in. m. De sakkunniga,
som antog namnet televisionsutredningen, har varit ledamoten av riksdagens
andra kammare, andre vice talmannen A. Olsson, ordförande, kanslirådet
O. A. Berger, överingenjören hos telestyrelsen E. B. Esping, direktören
i aktiebolaget Radiotjänst E. H. Mattsson, direktören i Sveriges elektroindustriförening
H. G. Nyström och ledamoten av riksdagens andra kammare,
chefredaktören O. A. Sehlstedt.

Utredningen har i november 1954 avlämnat sitt betänkande, benämnt Televisionen
i Sverige (SOU 1954: 32).

Över betänkandet har remissutlåtanden avgivits av chefen för försvarsstaben,
socialstyrelsen, statens nämnd för samlingslokaler, telestyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska
högskolorna, nationalmuseum, riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,
statens hantverksinstitut, hemmens forskningsinstitut,
Kungl. dramatiska teatern, statens biografbyrå, lantbruksstyrelsen, jordbrukets
upplysningsnämnd, kommerskollegium, statens handels- och industrikommission,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, civilförsvarsstyrelsen,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, aktiebolaget
Radiotjänst, Svenska teknologföreningen, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Svenska arbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges husmoderslöreningars
riksförbund, Svenska röda korset, Svenska slöjdföreningen, Samfundet
för hembygdsvård, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistIrafikförbundet,
Sveriges riksidrottsförbund, Svenska kyrkans diakonistyrelse,
Frikyrkliga samarbetskommittén, Samverkande bildningsförbunden,
Arbetarnas bildningsförbund, Tjänstemännens bildningsverksamhet, Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, Goodtemplarordens studieförbund,
Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Musikfrämjandet,
Föreningen Svenska tonsättare, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Publicistklubben, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Svenska annonsörers förening, Auktoriserade annonsbyråers förening, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund, Svenska radioinduStriföreningen,
Sveriges radioservicemäns riksförbund, Svenska radiohandlares
riksförbund, Riksteatern, Teatrarnas riksförbund, Svenska teaterfö''--bundets fackorganisation, Folketshusföreningarnas riksorganisation samt
slutligen — gemensamt — av sistnämnda oganisation, Riksföreningen Våra
gårdar, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening,
Sveriges biografägareförbund och Svenska film- och biografföreningen. Flera
remissinstanser har till sina utlåtanden fogat yttranden från av dem hörda
institutioner och organisationer in. in. I detta hänseende må här nämnas,
att kommerskollegium hört alla handelskamrarna samt att universitetskanslern
inhämtat yttrande från eu lång rad akademiska institutioner.

Med skrivelse den 25 januari 1956 har vissa av näringslivets organisationer
överlämnat ett förslag till en reguljär televisionsverksamhet, baserad på
ett samarbete mellan statliga och privata intressen. Ifrågavarande skrivelse
är undertecknad av Stockholms handelskammare, Svenska annonsörers förening,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska
försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund och Sveriges köpmannaförbund.

över detta förslag har remissyttranden avgivits av telestyrelsen och Radiotjänst.

Jag anhåller nu att få taga upp televisionsfrågan till behandling.

Televisionsutrodningens betänkande

Televisionens förutsättningar och uppgifter m. in.

Inledningsvis framhåller utredningen, att av de olika ändamål, som televisionen
kan tjäna, dess användning som ett med rundradion analogt medel
för masskommunikation tilldrar sig det största intresset. Det är denna form
av television, som behandlas i betänkandet. Talrika exempel kan anföras

Kungl. Maj. ts proposition nr 00 år 1956

på televisionens användning för andra ändamål, s. k. specialtelevision. Sålunda
nämner utredningen kontroll av olika arbetsoperationer och tekniska
förlopp t. ex. vid stark hetta, vid riskmoment eller över långa avstånd; med
hjälp av television kan man inspektera byggnader och andra anläggningar
under vattenytan; television kan inom bankväsendet möjliggöra kontroll
från olika expeditioner mot kontokort i ett centralt register; den kan utnyttjas
för vetenskaplig forskning samt för undervisningsändamål så att
inan låter åskådare på avstånd följa operationer och demonstrationer, och
slutligen nämnes att television kommer till användning i många militära
sammanhang.

I ett avsnitt om televisionens tekniska principer behandlar utredningen
bl. a. frågan om färgtelevision. Olika färgsystem har utarbetats i USA. Ett
av dessa system är så beskaffat, att man med vanliga televisionsmottagare
kan ta in färgsändningarna i svartvitt. För mottagning i färg fordras däremot
speciella mottagare, vilka är betydligt dyrare än vanliga mottagare.

Kostnaderna för programmen blir säkerligen större vid färgsändningar.
Man får nog utgå från att endast en del av televisionsprogrammen kommer
att sändas i färg. Det kan enligt utredningen diskuteras, om färgen vid alla
tillfällen ger ett tillskott till programmet, som motiverar de ökade svårigheterna
och kostnaderna. Färgtelevision ställer även större krav på både
programförbindelser och sändarapparatur än den svart-vita televisionen. Eu
del ändringar av apparaturen blir ofrånkomliga när färgtelevisionen en gång
införs, men om man vid anläggningen av programförbindelserna och sändarna
gör förberedelser för kommande sändningar i färg, kan färgtelevisionen
införas utan större nyinvesteringar i distributionsnätet. En svårighet vid
dessa förberedelser ligger dock däri att man ännu inte har diskuterat en
internationell standard för färgtelevision. Denna fråga kommer att tas upp
i vederbörande internationella organ.

Som slutomdöme om färgtelevisionen anför utredningen, att tekniken ännu
inte funnit sin slutgiltiga form. För vårt lands vidkommande torde färgtelevision
ej kunna bli aktuell på många år.

Beträffande den svart-vita televisionen anser utredningen några betänkligheter
av teknisk art, som skulle kunna motivera väntan med dess införande
i Sverige, icke mera föreligga.

För närmare kännedom om vad utredningen i övrigt anför rörande televisionens
tekniska sida torde få hänvisas till betänkandet. •

I betänkandet lämnas vidare en redogörelse för televisionsfrågans utveckling
i vårt land. Härutinnan må erinras om, att provsändningar pågått sedan
är 1951 från sändare på tekniska högskolan i Stockholm. Sändningarna omfattade
till att börja med huvudsakligen provbilder och film, men sedan Radiotjänst
i juni 1954 erhållit uppdraget att anordna utbildnings- och övningsverksamhet
för programproduktion i television har även mera regelbundna
sändningar av s. k. levande program ägt rum.

•J

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Som bakgrund till diskussionen rörande de organisatoriska och finansiella
problemen har utredningen behandlat frågan om televisionens uppgifter och
ändamål. Mera allmänt anför utredningen härutinnan.

Att bryta ner isoleringskänslor, att skapa utgångspunkter och möjligheter
för ett aktivt deltagande i samhällsarbetet på bred bas, att underlätta idéutbytet
människor emellan samt att sammanföra individer från skilda miljöer
och yrkesgrupper framstår som angelägna uppgifter. Härvidlag synes
televisionen ha än bättre möjligheter att göra en insats än t. ex. rundradion
och filmen. Utrymmet för ensidiga intresseinriktningar blir allt mindre i televisionens
tidevarv. Samhällets många problem och den ständiga debatt om
samhällets struktur och funktioner, som är demokratiens livsluft, kan genom
televisionen bäras ut till medborgarna på ett nytt och mera givande sätt.
Kultur- och upplysningsarbetet samt den religiösa eller profana uppbyggeisen
likaväl som den goda förströelsen kan ta televisionen i sin tjänst.

Ur samhällets synpunkt kan således televisionen komma att tilldelas en
råd viktiga uppgifter. Utgångspunkten för programskapandet måste härvid
vara, att televisionen ges ett stimulerande syfte för så många som möjligt
men samtidigt inriktas på kulturella och folkuppfostrande uppgifter.

Att organiskt inordna televisionen inom det nuvarande samhällets ram
samt att på ett berikande sätt utnyttja televisionens möjligheter utan att
därmed på väsentliga punkter skada en redan existerande verksamhet inom
de andliga kommunikationernas område blir en framtidsuppgift av krävande
slag. Dess rätta handhavande förutsätter att de som blir ansvariga för
svensk televisionstjänst med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Utredningen har låtit vissa myndigheter, institutioner och organisationer
framföra sina synpunkter och önskemål rörande programmen i en svensk
televisionsverksamhet. Resultatet redovisas utförligt i betänkandet, till vilket
i dessa delar torde få hänvisas.

Ett väl utbyggt nordiskt och internationellt programsamarbete är ett önskemål,
som utredningen starkt understryker. När det gäller att skingra nationella
fördomar och skärpa uppmärksamheten inför vad olika nationer har
att erbjuda andligt och materiellt, synes televisionen ha en viktig roll att
spela.

I betänkandet har diskuterats hur televisionen kan komma att påverka
vissa företeelser i samhället, nämligen hemmen, folkrörelserna samt de televisionen
närstående massmedierna press, film och rundradio.

I förstnämnda avseende framhålles, att televisionen i Storbritannien och
USA tycks ha gett hemmen eu mera central plats i familjemedlemmarnas
vardagsliv än tidigare. Under förutsättning att televisionen formas till en
intresseväckande andlig replipunkt synes den kunna tillföra hemmen nya
och betydelsefulla värden.

I fråga om televisionens inverkan på barn och ungdom anför utredningen,
efter en redogörelse för vissa utländska undersökningar, bl. a. följande:

Man kan inte komma ifrån att det faktum att barnen tillbringar lång tid
framför televisionsmottagaren utgör ett problem. Betänkligheter har yppats
beträffande televisionens inverkan på skolarbetet. Den tid, som tillbringas
framför televisionsmottagaren, kan vidare stjäla lid från rekreation i del
fria. Av undersökningarna framgår att ungdomarna i hem med television

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

går senare till sängs än de gjorde när ingen televisionsniottagare fanns. Att
råda bot för här antydda nackdelar får bli föräldrarnas och i någon män
skolans sak. Å andra sidan står det klart att en barnprogramtjänst i televisionen
under ansvarig ledning kan komma att bli av ännu större betydelse
än den nuvarande barnprogramverksamheten i rundradio. Det är uppenbart
att endast barnens bästa bör vara riktlinje för barnprogrammen i television.
Erforderliga ekonomiska resurser måste ställas till förfogande så att
programmets kvalitet inte blir låg. Under sådana förutsättningar bör det
inte finnas några principiella betänkligheter mot barnprogram i television.

Vad gäller våra folkrörelser betonar utredningen, att eu kommande svensk
television bör utformas med tanke på att den skall leda till stimulans och
ej till förfång för desamma. Visserligen kan televisionen tänkas inverka på
den mötesverksamhet, som organisationerna bedriver på det lokala planet,
på så sätt att allt färre medlemmar besöker möten. Å andra sidan kan den
tänkas få en stimulerande och pådrivande verkan när det gäller att tillgodose
folkrörelsernas behov av närmare kontakt med medlemmarna. Beträffande
kurs- och studieverksamheten finns det säkerligen anledning förutsätta,
att televisionen kan tänkas positivt gripa in, om man finner de rätta
formerna och kan skapa program, som stimulerar folk att söka sig vidare,
program där aktivitets- och upplevelsebehovet hos människorna beaktas.

Av de kontakter utredningen haft med företrädare för folkrörelserna
framgår att televisionen bedöms så, att den i samarbete med folkrörelserna
bör kunna bli ett medel att höja de svenska medborgarnas andliga och materiella
standard.

Vad förhållandet till pressen angår anser utredningen, att även om det
framtida tidningsreportaget kan komma att ställas inför vissa problem torde
allmänheten alltjämt önska få sitt mesta nyhetsstoff genom tidningarna, och
dessas betydelse som opinionsbildande faktor och forum för kritik kommer
säkerligen icke att minska.

Några säkra prognoser rörande televisionens inverkan på besöksfrekvensen
på biograferna kan inte göras. Utredningen understryker, att vid televisionens
planering de faktorer bör främjas, som innebär samverkan i stället
för skadlig konkurrens mellan de båda massmedierna.

Engelska undersökningar har visat, att radiolyssnandet är den fritidssysselsättning,
som man mest avstår från i televisionshemmen. Någon utplåning
av rundradion torde detta dock icke leda till utan snarare till en naturlig
fördelning av programstoffet, helst som mycket av vad rundradion ger
ej lämpar sig för televisionssändning. Utredningen understryker angelägenheten
av att en intim samverkan mellan television och randradio åstadkommes
särskilt beträffande programmens planläggning, samtidigt som de båda
verksamhetsgrenarna tekniskt och programmässigt måste få utvecklas fritt
med hänsyn till envars speciella egenskaper.

Utredningens svar på den centrala frågan vilket ändamål det nya kommunikationsmedlet
skall tjäna sammanfattas sålunda: Televisionen bör liksom
rundradion ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens
tjänst.

Kiingl. Maj:Is proposition nr 90 år 1950

Principerna för finansiering och organisation
Frågan om kommersiell television

Televisionen kan tillföras inkomster genom upptagande av licensavgift på
innehav av televisionsmattagare, genom försäljning av programtid eller genom
en kombination av dessa båda finansieringssätt. Även andra inkomstkällor
är tänkbara, t. ex. statsanslag för vissa ändamål, men kan knappast
ge sådana belopp, att de är att räkna med för den allmänna verksamhetens
finansiering. Enligt utredningen råder allmän enighet om att en svensk rikstelevision
icke kan byggas på försäljning av programtid som enda inkomstkälla,
varför licensavgift under alla omständigheter måste anlitas. Fråga blir
då endast om försäljning av programtid därjämte bör utnyttjas.

Invändningar mot kommersiell television har kommit bl. a. från talesmän
för intressen, vilka kan tänkas bli ekonomiskt lidande genom att reklampengar
kanaliseras till televisionen. Utredningen finner det förklarligt att
Svenska tidningsutgivareföreningen är bekymrad inför faran att en för reklam
upplåten television skulle skärpa svårigheterna för de mindre tidningarna,
speciellt landsortspressen.

Ett ofta återkommande spörsmål vid diskussioner om reklamens betydelse
är frågan om konsumentupplysning. Utredningen framhåller, att en konsumentupplysning,
som arrangeras i det dubbla syftet att sprida upplysning
och att propagera för viss vara, kan komma att utformas med huvudvikten
lagd på försäljningsmotivet. Av större värde för konsumenten är i allmänhet
en konsumentupplysning som är helt fri från försäljningsmotiv. Att konsumentupplysningen
bör beredas plats i de blivande televisionsprogrammen
är självklart. Utredningen betonar, att garantier för dess objektivitet måste
finnas.

Efter att ha uppehållit sig vid de problem, som är förknippade med en
kontroll av själva reklamprogrammen, framhåller utredningen, att det inte
är tillräckligt med en kontroll som förhindrar kränkande eller stötande televisionsreklam.
Det går nämligen inte att göra gällande att enbart frånvaron
av sådana inslag i programmen betyder god programkvalitet.

Utredningen påpekar vidare, att kommersiell television innebär icke endast
försäljning av programtid för affärsreklam utan även försäljning till
personer, organisationer, partier m. fl., som i televisionen vill propagera för
religion, politik eller andra åskådningar och idéer. Som grundläggande förutsättning
för televisionsverksamheten måste liksom för rundradion gälla
objektiviteten och neutraliteten gentemot olika meningsriktningar. Detta i
och för sig självklara förhållande blir ett besvärande problem i och med att
rundradion eller televisionen öppnas för enskild propaganda för idéer och
åskådningar. Eu kontroll som garanterar objektivitets- och neutralitetskraven
kan över huvud taget inte åstadkommas.

Därjämte anför utredningen som ett skäl mot kommersiell television, att

Knngl. Maj:ts proposition nr HO år /,9.36''

det ur allmän rättvisesynpunkt näppeligen kan betraktas som tillfredsställande,
att endast den som har råd att köpa programtid lar möjlighet att begagna
televisionen som propagandamedel.

Utredningen sammanfattar diskussionen så, att tidningsutgivareföreningens
farhågor, kravet på en objektiv konsumentupplysning och frågan om
innebörden av en kontroll av reklamprogrammen endast är detaljer i ett
större sammanhang. Farhågorna kan vara obefogade och svårigheter av skilda
slag kan måhända undanröjas. Problemets kärnpunkt är televisionens
frihet och oberoende.

Televisionen får icke bli något självändmål. Förutsättningen för att den
skall kunna fylla sin uppgift i samhällets, kulturens, folkbildningens och
hemmens tjänst är enligt utredningen att televisionen får utveckla sig utan
varje beroende av vare sig dem som vill göra reklam för varor och tjänster
eller dem som vill propagera för speciella åskådningar eller idéer, de må nu
vara religiösa, ideologiska, politiska eller av annan art. Av denna anledning
avråder utredningen från försäljning av programtid som inkomstkälla för
televisionen.

bör att få en uppfattning om de penningmedel, som från reklamen skulle
kunna tillföras televisionen, har utredningen anlitat material från två undersökningar,
utförda av Svenska annonsörers förening respektive Företagsekonomiska
forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm.

Annonsörsföreningens undersökning, som gjordes år 1952 på utredningens
begäran och var baserad på vissa av utredningen angivna premisser,
avsåg att fastställa intresset på annonsörshåll för att begagna televisionen
som reklamform samt att utreda, hur stora inkomster televisionen skulle
kunna påräkna härav7. Den gav till resultat, att vid 40 000 licenser omkring
7 milj. kr. torde kunna påräknas från intresserade annonsörer i betalning
för sändningstid i televisionen samt 12 milj. kr. när licensantalet stigit till
400 000. Programkostnaderna beräknades till samma belopp, varför annonsörerna
skulle vara villiga att totalt avsätta 14 respektive 24 milj. kr. för telev
isionsreklam. Föreningen underströk att undersökningen inte innebar något
bindande åtagande om teckning av7 viss programtid eller investering av
visst belopp.

Forskningsinstitutets undersökning belyser bl. a. den totala värdemässiga
omsättningen i annonsbyråerna år 1949, kundstrukturen, omsättningens fördelning,
inriktningen på reklamobjekt samt verksamhetens säsongsvängningar.
På grundval av denna undersökning uppskattar utredningen totalvärdet
av den konsumentinriktade reklam, som år 1953 var av det slag att
den kunde använda televisionen som reklammedel, till 100 milj. kr.

En jämförelse mellan de båda undersökningarna anser utredningen med
ganska stor sannolikhet visa, att det vid annonsörsföreningens undersökning
framkomna beloppet av 24 milj. kr. vid ett licensantal av 400 000 är
kalkylerat i överkant.

Rörande möjligheterna till reklam inkom''ter under televisionens utbyggnadsår
anför utredningen i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00 år 1950

Den grundläggande principen för varje form av reklam är att på billigaste
sätt nå effektiv kontakt med största möjliga antal kunder. Detta mål kan
vid en reklam i televisionen inte nås under de första åren. Naturligtvis kan
det tänkas att annonsörerna skulle vilja i större utsträckning än vad som
kan beräknas svara mot den omedelbara effekten, bidra till televisionens finansiering
under begynnelsestadiet i förhoppning om att senare — när televisionspubliken
ökat — kunna nå en större kundkrets. Någon visshet härom
har utredningen emellertid inte. Från tidningsannonseringen är det ett
känt faktum, att annonsörsintresset kan vara stort när en ny publikation
startar. Därefter försvinner det för att återkomma först när upplagesiffran
gör annonseringen attraktiv. Samma utveckling kan tänkas för televisionsreklamens
del. Begränsad spridning av televisionen ger begränsad räckvidd åt
reklamen och därmed också begränsat stöd åt televisionen, och detta under
en period, då den som allra bäst skulle behöva ett bidrag från annan källa
än den licensinkomsterna utgör.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att televisionen med hög
grad av sannolikhet inte kan påräkna något kontinuerligt ekonomiskt stöd
av betydelse från televisionsreklamen under uppbyggnadsåren. Uppgifterna
rörande reklamens bidrag till televisionens finansiering vid en mera allmänt
spridd television är alltför osäkra för att några ekonomiska kalkyler skulle
kunna byggas därpå. Det är först när televisionen fått en stor spridning och
följaktligen blivit ett billigt reklammedel som reklaminkomster kan påräknas
kontinuerligt och i rikligare mängd. Vid den tidpunkten har emellertid
en licensbetalad television nått fram till en så fast ekonomisk grund, att
reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens finansiering.

Några skäl av ekonomisk art, vilka motiverar ett frångående av utredningens
principiella inställning mot kommersiell television, har utredningen
således ej kunnat finna.

Programverksamhetens handhavan de

För att televisionen skall kunna fullgöra sin uppgift i samhällets, kulturens,
folkbildningens och hemmens tjänst fordras enligt utredningen, att
programverksamheten ställs under samhälleligt och kulturellt ansvarsmedveten
ledning. Endast därigenom skapas garantier för att programmen blir
utformade i en anda, som samhället som helhet kan acceptera. Inom rundradion
har programverksamheten med ensamrätt uppdragits åt Radiotjänst.
Denna ordning har visat sig innebära en garanti för ett riktigt fullgörande
av rundradions allmäntjänst. Enligt utredningens mening vore deL inte försvarligt
att för televisionens del underlåta att dra nytta av erfarenheterna
från rundradion. Då man inte kan visa att ensamrätten där kan ersättas med
-en annan och bättre ordning bör motsvarande lösning eftersträvas för televisionen.
Utredningen förordar därför, att televisionens programverksamhet
med ensamrätt uppdras åt ett företag.

Vid sidan av detta enda programföretag får inte finnas någon vare sig lokalt
eller riksomfattande bedriven programverksamhet, som riktar sig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

allmänheten. Rikstelevisionens tekniska apparat får därför inte användas
för annan programverksamhet än den televisionsföretaget bedriver. Däremot
må den upplåtas för annan verksamhet, om denna låter sig förena med programföretagets.
De televisionsanläggningar av skilda slag, som kan komma
att koncessioneras, får inte, vare sig lokalt eller riksomfattande, utnyttjas
för en till allmänheten riktad programverksamhet.

Utredningen understryker, att ensamrätt inte är detsamma som åsiktsmonopol.
Inom rundradion — och detsamma bör gälla för televisionen — är
uppdraget att bedriva programverksamhet tidsbegränsat. Redan häri ligger
en garanti mot missbruk. Härtill kommer att det avgörande inflytande, som
inom företagets ledning tillförsäkrats det allmänna, garanterar såväl verksamhetens
objektivitet och vederhäftighet som neutraliteten gentemot olika
åskådningar och meningsriktningar.

Utredningen föreslår alltså att för televisionen skall gälla samma principer
som nu gäller i fråga om rundradion. Dessa principer anser utredningen
vara av så avgörande betydelse för den kommande utvecklingen, att det är
ofrånkomligt att statsmakterna redan före televisionens införande i vårt
land tar ställning till desamma.

Med utgångspunkt från utredningens uppfattning att programverksamheten
med ensamrätt bör upplåtas å ett företag kan två alternativ komma i
fråga. Det ena innebär att ett fristående programföretag inrättas och det
andra att televisionens och rundradions programverksamhet samordnas
inom ett och samma företag. Det sistnämnda alternativet finner utredningens
majoritet avgjort erbjuda de största fördelarna.

Som skäl framhålles, att Radiotjänst under sin trettioåriga verksamhet
genom ständigt experimenterande funnit vägar och normer för sin funktion
som offentligt organ i samhällets och hemmens tjänst. En konkret samverkan
har etablerats med samhälleliga, vetenskapliga och konstnärliga institutioner,
folkrörelser, religiösa samfund, politiska partier etc. De erfarenheter,
som därvid har vunnits, och de kontakter, som knutits, bör med fördel
kunna utnyttjas även för televisionens räkning. Därjämte erbjuder ett
sammanförande av televisionens och rundradions verksamheter icke obetydliga
ekonomiska fördelar genom den möjlighet detta ger till gemensamt utnyttjande
av administrativ, kameral och produktionsteknisk organisation.
Vidare kan gemensamma avtalsförhandlingar föras med artister och andra
medverkande i programmen, författare, tonsättare, anställd personal in. fl.
Det bör ej förbises att konkurrens mellan flera programföretag i ett land
som vårt med begränsade personalresurser måste leda till besvärande kostnadsutveckling
för både televisionen och rundradion. Slutligen kommer det
kontaktsystem, som Radiotjänst redan byggt upp med motsvarande företag
utomlands, att avsevärt underlätta inledandet av önskvärt internationellt
programutbyte för televisionen, helst som rundradion och televisionen utomlands
i allmänhet ryms inom ett och samma företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Programföretagets organisation

Det nya programföretaget bör enligt utredningen byggas upp med Radiotjänst
som grundval. Radiotjänst är organiserat i bolagsform. Aktierna ägs
av pressen och radioindustrien med ca två tredjedelar respektive en tredjedel
av aktiestocken. Aktiekapitalet är f. n 540 000 kr., vilket är det högsta
belopp som enligt bolagsordningen är tillåtet. Bolagets styrelse består av
ordförande och sex övriga ledamöter jämte sex suppleanter för de sistnämnda.
Bolagsordningen lämnar möjlighet till en utökning av antalet ledamöter
från sex till åtta. Ordföranden utses av Kungl. Maj :t. Av styrelsens övriga
ledamöter och suppleanter utser Kungl. Maj :t halva antalet och bolagsstämman
den andra hälften. Ledamöterna och suppleanterna skall enligt bolagsordningen
representera kulturella och samhälleliga intressen samt administrativ,
ekonomisk och teknisk sakkunskap.

Utredningen erinrar om, att 1935 års riksdag med anledning av ifrågasatt
statsinlösen av aktierna i bolaget uttalade sig för att den privata bolagsformen
skulle bestå (rskr. 1935: 336). Vad som därvid förekom liksom erfarenheten
av den utveckling, som därefter ägt rum, talar enligt utredningen
för att den privata bolagsformen bibehålies även efter televisionens tillkomst.

Ehuru utredningen inte betvivlar att bolaget i dess nuvarande form kan
utnyttjas även för televisionen, så anser den dock att tillkomsten av en
ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av intresserepresentationen
i företaget önskvärd. Denna breddning kan lämpligen åstadkommas genom
att vissa organisationer inbjuds att teckna aktier i bolaget. Organisationer,
som därvid anses böra ifrågakomma, är Frikyrkliga samarbetskommittén,
Föreningen Sveriges filmproducenter, Landsorganisationen, Samverkande
bildningsförbunden, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges nykterhetsvännners landsförbund.

Utredningen anser inte, att man vid ökningen av aktiekapitalet bör eftersträva
att tillföra företaget något större kapital, ökningen bör således begränsas
till vad som kan befinnas lämpligt för att åstadkomma en breddning
av intresserepresentationen.

Pressens majoritetsställning i bolaget behöver inte göras beroende av
breddningen av intresserepresentationen. Som skäl för en viss majoritetsställning
för pressen anföres att den i egenskap av opinionsbildande organ
är representativ för aktualitetspräglade skiftningar i folkmeningen.

Frågan om aktiekapitalets storlek och fördelningen av aktieposterna samt
de juridiska formaliteterna i samband med ändringen av bolagsbildningen
bör enligt utredningen upptas till avgörande först sedan statsmakterna tagit
ställning till förslaget om breddning av intresserepresenlationen.

Breddningen av intresseunderlaget bör kombineras med en ökning av styrelseledamöternas
antal från sju i den nuvarande styrelsen till elva i den
blivande. Av antalet styrelseledamöter bör Kungl. Maj :t utse fem jämte ordföranden
och bolagsstämman de återstående fem. Suppleanternas antal bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

bestämmas till åtta, av vilka Kungl. Maj :t och bolagsstämman utser hälften
var. Utredningen förutsätter, att samråd äger rum mellan Kungl. Maj:t och
bolagsstämman vid valet av styrelseledamöter och suppleanter. Därigenom
ökas möjligheterna för en allsidig intressereprensentation i ledningen för
företaget.

Programföretagets interna organisation bör lämpligen utformas så, att det
under en företagschef finnes fyra huvudavdelningar, nämligen en för rundradio,
en för television, en för administrativa och kamerala ärenden samt en
teknisk avdelning. Cheferna för dessa avdelningar bildar tillsammans med
företagschefen företagets direktion.

Liksom programverksamheten inom rundradion granskas i efterhand av
radionämnden, vilken består av 24 av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, bör
enligt utredningen televisionens programverksamhet underkastas en liknande
granskning. På grund av radionämndens allsidiga sammansättning och
den relativt begränsade arbetsuppgiften torde den med fördel även kunna
granska televisionsprogrammen.

Programdistributionens handhavande m. m.

Televisionsverksamhetens programdistribution är en till alla delar rent
teknisk uppgift. Inom rundradion handhas motsvarande verksamhet helt av
televerket. Att detta verk även bör få i uppdrag att ombesörja televisionens
programdistribution motiveras speciellt av det förhållandet, att televisionen
i betydande utsträckning och med avsevärd kostnadsbesparing kan komma
att begagna gemensamma förbindelser med såväl rundradion som telefonen.
Televisionens årskostnader blir dessutom lägre, om den organisation och erfarna
personal utnyttjas, som televerket redan har landet runt för liknande
arbetsuppgifter.

Som en särskild gren av televisionsverksamheten kan slutligen räknas inkasserandet
av licensavgifter från innehavare av televisionsmottagare. Även
denna uppgift kan lämpligen ombesörjas av televerket, som redan handhar
radions licensavgifter.

Utbyggnadsplaner och kostnader
Programproduktionen

Programmen framställs antingen i därför byggda studiolokaler eller på
tillfälliga upptagningsplatser, där reportagebilar med televisionsutrustning
upptar programmen, vilka därefter medelst mobila radiolänkar överförs
till studion för vidare distribution till sändarstationerna. För filmade televisionsprogram
krävs speciell apparatur. Program från utlandet kan erhållas
antingen genom direktöverföring via ett kabel- eller radiolänknät eller genom
film.

Programproduktionen måste på ett tidigt stadium decentraliseras i så stor

K ungt. Maj.ts proposition nr DO år 1956

omfattning som möjligt. Innnehållet i programmet bör hämtas från hela
landet. Att låsa fast programproduktionen t. ex. enbart till Stockholm är
sålunda ej tillfredsställande. På grund av televisionens produktionsmässiga
krav kan man emellertid inte sikta mot en lika genomgående decentralisering
av verksamheten som den som präglar den svenska rundradion. Man
får i stället i skälig omfattning slå in på den vägen att produktionscentralerna
personellt och tekniskt utrustas så, att effektiva produktionsenheter
kan dirigeras till de upptagningsplatser i landet, där de vid de aktuella tillfällena
behövs. Som lämplig lösning av decentraliseringsproblpmet föreslår
utredningen, att fasta produktionsplatser upprättas, förutom i Stockholm,
i Malmö och Göteborg samt på lämpliga platser i Norrland. Dessa bör kompletteras
genom att rörliga produktionsenheter uppsättes och samarbete
prövas med bildleverantörer utanför programföretaget, så att program kan
upptagas överallt där så erfordras. Härvid kan med fördel samordning ske
med rundradions provinsorganisation.

För televisionens programverksamhet är sändningstidens längd av stor betydelse.
Redan vid den reguljära verksamhetens start måste programmen
bjuda på sådant innehåll och vara av sådan omfattning till tiden, att de
ger åskådaren ett skäligt utbyte. Högsta möjliga programkvalitet måste eftersträvas;
förlängning av sändningstiden får inte ske på bekostnad av intresseväckande
kvalitet hos programmen.

I anslutning till dessa synpunkter och med ledning av utländska erfarenheter
har utredningen kommit till den uppfattningen, att en sändningstid
av 15 timmar per vecka är lämplig under det första stadiet av en reguljär
programtjänst. Som nästa etapp bör 25 timmar per vecka eftersträvas. Utvecklingen
från 15 till 25 timmar per vecka bör ske successivt, varvid såväl
ekonomiska och tekniska faktorer som programstoffets åtkomlighet blir
avgörande. Av vikt är också att hålla uppsikt över vilka önskemål från allmänhetens
sida som kan förverkligas inom ramen för olika sändningstider.
Det är inte möjligt att redan nu exakt ange tidsperioden för utvecklingen
från 15 till 25 timmar per vecka, men utredningen framhåller att den bör
vara så kort som möjligt. I kostnadskalkylerna har gjorts antagandet, att
denna tidsperiod blir minst två år.

Rörande en ytterligare utökning av sändningstiden anför utredningen i
huvudsak följande.

Flera synpunkter kan läggas på utvecklingen av sändningstiden till 35
timmar per vecka. Redan nu kan man förutse att programkällorna inom ett
så begränsat språkområde som det svenska blir i hög grad ansträngda i
ett sådant läge. Man kan också fråga sig om det ens på längre sikt är önskvärt
att syfta mot en sändningstid, som skulle innebära ett fem timmar -långt televisionsprogram per dag vid sidan av de parallella rundradioprogrammen.

Å andra sidan kan man betrakta frågan om sändningstiden ur ren servicesvnpunkt:
det finns vid en längre sändningstid flera möjligheter att välja
vad man vill se och höra. önskemålet om en större valfrihet kan bli bättre
tillgodosett med två samtidiga program. En sådan utveckling har utredningen
emellertid inte tagit upp till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Även om utredningen av här nämnda skäl inte utan vidare anser en så
lång sändningstid som 35 timmar per vecka vara efterträvansvärd, har dock
i kalkylerna räknats med en sådan utveckling.

Utredningen har låtit Radiotjänst kostnadsberäkna två alternativ för
sändningstidens utveckling. Det ena — sändningsplan A — omfattar 15
timmar per vecka under första och andra året efter den reguljära televisionsverksamhetens
start och 25 timmar per vecka fr. o. in. det tredje året.
Det andra alternativet — sändningsplan B — omfattar dessutom 35 timmar
per vecka fr. o. in. sjätte året. Till jämförelse anges att den ungefärliga sändningstiden
per vecka hösten 1954 är i Danmark 8, Frankrike 40, Italien 30,
Storbritannien 40 och Västtyskland (NWDR) 24 timmar.

Kostnadsberäkningen ger vid handen att de totala investeringskostnaderna
för programproduktionen omfattande lokaler, dock icke nybyggnader, samt
apparatur vid de tre olika programetapperna avseende 15, 25 och 35 timmars
sändning i veckan kommer att uppgå litl 8,2 respektive 1,8 och 2,8
milj. kr. Angivna kostnader för första programetappen, under vilken de
fasta produktionsplatserna i Stockholm, Göteborg och Malmö upprustas,
fördelar sig på envar av dessa med 4 respektive 2 och 2,2 milj. kr.

Som normal livslängd kan anses 10 år för ifrågavarande lokalinredningar
samt 5 år för apparaturen, motsvarande eu årlig avskrivning med 10 % respektive
20 % av det investerade bruttokapitalet.

Programproduktionens årskostnader, omfattande kapital-, personal- och
produktionstekniska driftkostnader samt direkta programkostnader, har
vid de tre programetapperna beräknats till 9,9 respektive 14,7 och 20,3 milj.
kr. per år, motsvarande 12 700, respektive 11 300 och 11 200 kr. per timme.

Utredningen understryker, alt många okända och osäkra faktorer spelar
in vid kostnadsberäkningen, varför det är svårt att åstadkomma en helt
tillförlitlig kalkyl.

Programdistributionen

Medan programproduktionen måste koncentreras till ett fåtal platser, erfordras
för programmens distribution ett stort antal sändar stationer spridda
över hela landet. Dessa måste via ett nät av programförbindelser anslutas
till de olika produktionsplatserna.

Vid en europeisk konferens i Stockholm 1952 antogs eu plan för fördelning
av sändarkanaler för television på frekvensbanden I och III inom ultrakortvågsområdet
(stockholmsplanen). Planen omfattar kanaler för sammanlagt
700 televisionsstationer, av vilka Sverige tilldelats 50. Av kartan
(fig. 1) framgår stationernas placering och deras beräknade försörjningsområden.
Utredningen understryker, att stockholmsplanen måste bedömas
som ett första utkast till en frekvensplan, som kommer att bli föremål för
periodisk översyn och revision.

Drygt 90 % av Sveriges befolkning bor inom stationernas försörjningsområden.
För de områden, som icke täcks av planen, blir det nödvändigt
att bygga ett antal supplementära relästationer med lokala räckvidder.

MxrrtoiasH

tså*

i.—V- ••

- ''

vjZJT,

*B?åv

V •:

i?4"

’ >

Btyjgg8ft

. V j

SBÉÉ

L Ä

r. - i.

■RO

; -rf.

:, S

, . ''4.#.

''»i

■ -i

• •

IH*»/'' *■■ “• .IA* t *■■ M

.. • A

Fig. 1. Telcvisionsstationer enligt stockholmsplanen
samt deras försrtijningsområden -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Telestyrelsen har på utredningens begäran kostnadsberäknat ett distributionsnät
— programförbindelser och sändarstationer — utbyggt med de
50 i stockholmsplanen ingående televisionsstationerna. Beräkningarna avser
två utbyggnadsalternativ, det ena på nio och det andra på fjorton år. Telestyrelsen
anser, att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera
motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om materiel och
personal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande.

Utredningen rekommenderar för sin del, att 9-årsplanen i princip läggs
till grund för utbyggnaden och att denna fullföljes i den takt de tekniska
och personella resurserna samt tillgången på investeringsmedel medger.

Den ordning, i vilken de olika sändarstationerna beräknas kunna färdigställas
vid de båda utbyggnadsalternativen samt det antal innevånare enligt
för årsskiftet 1950—51 gällande befolkningssiffror, som därvid varje år erhåller
möjlighet till televisionsmottagning, framgår av tabell I.

Tabell 1. Alternativa utbyggnadsplaner för televisionens distributionsnät

Utbygg- Stationer Invånare inom statio nadsår

nernas försörjningsom råden

(1 000-tal)
tillskott samma

under året

9-årsplanen

1 Stockholm, Uppsala................................. 1 243 l 243

2 Gävle, Linköping, Norrköping, Nässjö................. 888 2 131

3 Borås, Göteborg, Hälsingborg, Hörby, Malmö.......... 1 540 3 671

4 Bollnäs, Borlänge, Mora, Skövde, Sundsvall, Västervik,

Västerås......................................... 1 009 4 680

5 Bäckefors, Karlstad, Sveg, Vänersborg, Örebro, Östersund 667 5 347

6 Dorotea, Emmaboda, Halmstad, Motala, Sunne, Udde valla,

Visby, Växjö............................... 703 6 050

7 Arvidsjaur, Härnösand, Lycksele, Skellefteå, Stensele,

Vännäs, Örnsköldsvik............................. 280 6 330

8 Boden, Haparanda, Luieå, Sollefteå, Varberg........... 207 6 537

9 Gällivare, Kalmar, Karlskrona, Kiruna, Pajala, Ånge____ 68 6 605

14-årsplanen

1 Stockholm, Uppsala................................. 1 243 1 243

2 Norrköping........................................ 390 1 633

3 Borås, Göteborg, Nässjö............................. 981 2 614

4 Hälsingborg, Hörby, Malmö.......................... 838 3 452

5 Gävle............................................. 223 3 675

6 Halmstad, Skövde, Sundsvall......................... 643 4 318

7 Bollnäs, Härnösand, Örnsköldsvik.................... 136 4 454

8 Emmaboda, Vännäs, Västerås, Växjö.................. 654 5 108

9 Borlänge, Skellefteå................................. 183 5 291

Boden, Bäckefors, Haparanda, Karlstad, Luleå, Sunne,

Örebro.......................................... 763 6 054

it Mora, Sollefteå, Sveg, Uddevalla, Vänersborg, Östersund 234 6 288

12 Arvidsjaur, Dorotea, Lycksele, Stensele, Visby, Västervik 239 6 527

13 Gällivare, Kiruna, Pajala............................ 58 6 585

14 Kalmar, Karlskrona, Linköping, Motala, Varberg, Ånge 20 6 605

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Kostnaderna för sändarstationerna har beräknats från tre olika utgångspunkter.
Den ena innebär en kombination av televisionsstationerna med nuvarande
rundradionätet; den andra att televisionsstationerna byggs helt fristående
från rundradionätet; den tredje innebär en kombination av stationer
för television och ultrakortvågsrundradio. I sistnämnda fall har endast
televisionens andel i kostnaderna medtagits i beräkningarna. Kalkylerna
har baserats på att stationerna skall byggas med dubbla sändarutrustningar
och halvautomatisk drift.

För de i Stockholmsplanen upptagna 50 stationerna beräknas de totala
investeringskostnaderna till 78,4 milj. kr. vid kombination med nuvarande
rundradionät, 82,2 milj. kr. byggda fristående samt 65,3 milj. kr. vid kombination
med ultrakortvågsradio. Årskostnaderna utgör respektive 15,9, 16,2
och 15,0 milj. kr. Avskrivningstiden har därvid förutsatts till 20 år för byggnader
o. d. samt 10 år för radioutrustning, kablar och antenner.

Då frågan om utbyggnad av ultrakortvågsstationer för rundradio vid tidpunkten
för betänkandets framläggande ännu inte var avgjord av statsmakterna,
har utredningen i sina fortsatta kalkyler räknat med en utbyggnad
i kombination med nuvarande rundradionät.

För programförbindelserna kan användas antingen koaxialkablar eller radiolänkar.
Båda dessa slag av förbindelser kan byggas antingen för enbart
televison eller för television i kombination med telefon, telegraf, programöverföring
för rundradio m. m.

För televisionen enbart är radiolänk den billigaste lösningen av förbindelseproblemet.
Hur lösningen i praktiken kommer att te sig för olika förbindelsesträckor
blir beroende på särskilda utredningar i de speciella fallen
rörande trafikbehov för television och telefon etc. Därefter fördelas kostnaderna
på de olika trafikslagen i förhållande till deras utnyttjande av förbindelsen.
Televisionen får dock inte belastas med högre andel av kostnaderna
än vad en radiolänk enbart för television skulle ha kostat.

Med denna utgångspunkt har ett radiolänknät lagts till grund för kostnadsberäkningen.
Förbindelserna har förutsatts skola göras dubbelriktade
och vändbara. Omfattningen av hela programförbindelsenätet har beräknats
till 4 870 km. Investeringskostnaderna uppskattas till 16 400 kr. per km eller
totalt för hela nätet till 79,9 milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden för
programförbindelsenätet uppskattas till 2 200 kr. per km eller totalt för hela
nätet till 10,7 milj. kr. Därvid har vid beräkningen av anläggningskapitalets
avskrivning tillämpats samma principer, som för sändarstationerna.

Televisionsverksamhetens sammanlagda kostnader

Televisonsverksamhetens totala investerings- och årskostnader för programproduktion
och programdistribution enligt respektive kostnadsberäk 2

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

ningar har sammanställts i tabellerna 2 och 3. Bland investeringskostnaderna
har medtagits erforderliga ersättningsinvesteringar för anläggningarnas
och apparaturens förnyande. För att den totala investeringen varje år skall
kunna direkt utläsas har däremot inga avdrag gjorts för värdet av slopade
anläggningar.

Tabellerna har för enkelhetens skull begränsats till att avse programproduktion
enligt sändningsplan A.

Tabell 2. Investeringskostnader 1 milj. kr. för televisionsverksainheten

Ut-	Investering (anslag)			Avsättning till	Investerings-
bygg-nad s-år	Pro- gram-	Pro- gram-	Sändar- Summa stationer under	ackumu-	värdeminskn.- konto	bemyndigande under ackumu-
produk-	förbin-		året	lerad	under	ackumu-	året	lerat
	tion	delser				året	lerad
				9-årsplanen
1	8,2	1,6	3,1	12,9	12,9	—	—	12,9	12,9
2	—	7,4	6,9	14,3	27,2	1,9	1,9	12,4	25,3
3	1,8	7,9	5,9	15,6	42,8	3,1	5,0	12,5	37,8
4	—	12,4	12,3	24,7	67,5	4,5	9,5	20,2	58,0
5	—	12,7	9,5	22,2	89,7	6,6	16,1	15,6	73,6
6	6,7	9,3	12,6	28,6	118,3	8,2	24,3	20,4	94,0
7	—	12,3	11,6	23 9	142,2	10,2	34,5	13,7	107,7
8	1,4	7,5	7,4	16,3	158,5	12,0	46,5	4,3	112,0
9	—	9,0	8,9	17,9	176,4	13,3	59,8	4,6	116,6
10	—	—	—	—	176,4	14,7	74,5 —	14,7	101,9
11	8,2	1,0	2,3	11,5	187,9	14,7	89,2 —	3,2	98,7
12	—	4,5	4,4	8,9	196,8	14,7	103,9 —	5,8	92,9
13	1,8	4,8	4,1	10,7	207,5	14,7	118,6 —	4,0	88,9
14	—	7,6	7,9	15,5	223,0	14,7	133,3	0,8	89,7
				1 i-årsplanen
1	8,2	1,6	3,1	12,9	12,9	—	—	12,9	12,9
2	—	2,4	2,1	4,5	17,4	1,9	1,9	2,6	15,5
3	1,8	6,0	5,0	12,8	30,2	2,2	4,1	10,6	26,1
4	—	5,2	3,1	8,3	38,5	3,4	7,5	4,9	31,0
5	—	1,6	2,1	3,7	42,2	4,1	11,6 —	0,4	30,6
6	6,7	5,2	6,2	18,1	60,3	4,5	16,1	13,6	44,2
7	—	3,0	4,6	7,6	67,9	5,4	21,5	2,2	46,4
8	1,4	5,2	6,9	13,5	81,4	6,0	27,5	7,5	53,9
9	—	7,6	3,8	11 4	92,8	7,0	34,5	4,4	58,3
10	—	12,1	12,0	24,1	116,9	7,9	42,4	16,2	74,5
11	8,2	7,9	10,4	26,5	143,4	9,8	52,2	16,7	91,2
12	—	13,6	12,3	25,9	169,3	11,3	63,5	14,6	105,8
13	1,8	10,0	9,7	21,5	190,8	13,3	76,8	8,2	114,0
14	—	8,1	6,1	14,2	205,0	14,7	91,5 —	0,5	113,5

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Tabell 8. Årskostnader 1 milj. kr. för tclevislonsyerksamheten

Utbygg-	Program-	Programdistribution	Summa program- distr.	Summa årskostnader
nadsår	produktion	Program-iörbin-del ser	Sändar- stationer
		9-årsplanen
1	8,3	0,1	0,6	0,7	9,0
2	9,9	0,6	1,8	2,4	12,3
3	14,3	1,7	3,4	5,1	19,4
4	14,6	3,1	5,4	8,5	23,1
5	14,5	4,8	7,7	12,5	27,0
6	14,6	6,4	10,0	16,4	31,0
7	14,6	7,8	12,2	20,0	34,6
8	14,6	9,2	14,0	23,2	37,8
9	14,6	9,9	15,4	25,3	39,9
10	14,5	10,9	16,1	27,0	41,5
11	14 6	10 7	15,9	26,6	41,2
12	14,6	10,5	15,8	26,3	40,9
13	14,6	10,5	15,7	26,2	40,8
14	14,6	10,5	15,7	26,2	40,8
		14-årsplanen
1	8,3	0,1	0,6	0,7	9,0
2	9,9	0,4	1,2	1,6	11,5
3	14,3	0,9	2,1	3,0	17,3
4	14,6	1,7	3,1	4,8	19,4
5	14,5	2,3	3,7	6,0	20,5
6	14,6	2,6	4,5	7,1	21,7
7	14,6	3,2	5,5	8,7	23,3
8	14,6	3,7	6,7	10,4	25,0
9	14,6	4,5	7,6	12,1	26,7
10	14,5	5,8	9,2	15,0	29,5
11	14,6	7,2	11,3	18,5	33,1
12	14,6	8,4	13,3	21,7	36,3
13	14,6	9,8	15,0	24,8	39,4
14	14,6	10,5	16,5	27,0	41,6

Licensintäkter och driftresultat

Såsom i ett föregående avsnitt redovisats har utredningen avrått från att
försäljning av programtid anlitas som inkomstkälla för svensk television.
Utredningen anser sig ej heller böra i finansieringskalkylerna ta med några
inkomster av statsanslag för speciella ändamål men rekommenderar statsmakterna
att, när det blir aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål
inom rundradion, överväga samma anordning för televisionens del. Utredningens
kalkyler bygger alltså på licensavgift på televisionsmottagare som
enda inkomstkälla för televisionen.

Som underlag för beräkningen av licensutvecklingen har utredningen använt
en av Industriens utredningsinstitut på utredningens begäran gjord
undersökning om bl. a. den svenska marknadens efterfrågan på televisions -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

mottagare. Institutets licensprognos för licensutvecklingen omfattar de sju
första åren efter televisionens införande. Den bygger på följande av utredningen
angivna förutsättningar, nämligen att televisionsnätet utbyggts enligt
en viss plan på sju år, att programtiden är minst 25 timmar per vecka, att
programkvaliteten är liknande BBC’s, att priset på televisionsmottagare är
1 500 kr. plus 100 kr. för antenn, att licensavgiften är 75 kr. per år samt
att goda möjligheter erbjuds att finansiera apparatköpen genom avbetalning.

I rapporten över undersökningen framhåller institutet inledningsvis svårigheten
att göra en prognos, när denna icke kan stödjas på inhemskt erfarenhetsmaterial.
Enda användbara metod är då att överföra utländska erfarenheter
till egna landet. Institutet har härvid funnit televisionsutvecklingen
i England mest lämpad att läggas till grund för den svenska prognosen.
Medelvärdet har tagits av den årliga ökning i antalet apparatinnehavare
per 1 000 innevånare, som skedde inom London- och Midlandsstationernas
respektive försörjningsområden under de första sju åren med reguljär sändning.
Genom att applicera sålunda erhållna relativtal på den sjuåriga utbyggnadsplanen
har institutet fått fram en prognos för apparatanskaffningen
i Sverige under samma tidsperiod.

Rimligheten av prognosen har prövats på olika sätt, bl. a. genom jämförelse
med utvecklingen för andra varaktiga konsumtionsvaror såsom bilar,
radioapparater, tvättmaskiner etc.

Televisionsutredningen anser sig böra ifrågasätta, om ej de till grund för
prognosen liggande engelska medelvärdena är för höga för svenska förhållanden
men har likväl i brist på annat material stannat för att lägga institutets
prognos till grund för sina beräkningar. Utredningen påpekar även,
att avvikelserna i utredningens förslag i förhållande till förutsättningarna
för institutets undersökning — bl. a. 15 timmars sändningstid per vecka i
stället för 25 under de två första åren — kan tänkas påverka prognosen i
negativ riktning. Verkningarna är dock så svårbedömbara, att utredningen
avstått från att söka ge ett siffermässigt uttryck för dem.

Institutets serie av relativtal för licensutvecklingen har av utredningen
kompletterats till att omfatta en 15-årsperiod. Med hjälp av den utsträckta
prognosen har sedan en uppskattning gjorts av det totala licensantalet i
landet under varje sändningsår t. o. m. det fjortonde, då 925 000 apparater
väntas vara i bruk, om televisionen utbygges enligt 9-årsplanen eller 792 000
vid en utbyggnad enligt 14-årsplanen.

Med ledning av sålunda erhållna årssiffror har licensinkomsterna beräknats
för tre avgiftsalternativ, nämligen 50, 80 och 100 kr. Genom att slutligen
sammanställa därvid framkomna värden med televisionsverksamhetens
beräknade årskostnader, har utredningen fått fram de olika driftsresultat,
som kan förväntas av de tre avgiftsalternativen. Resultatet i vad
det avser sändningsplan A kan avläsas i tabell 4. Antalet licenser för de
olika åren kan i 10 000-tal direkt utläsas i kolumnen för inkomster vid en
licensavgift av 100 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Tabell 4. Beräknat driftresultat 1 milj. kr. av telerisionsTerksamheten under

de första 14 åren.

Verk- Inkomster vid en Ut- Underskott resp. överskott vid en licensavgift av:

sam- hetsår	licensavgift av 50 kr. 80 kr.	100 kr.	gif- ter	50 kr. verk- acku- sam- mulerat hetsåret 9-årsplanen	80 kr. verk-sam-hetsåret	acku- mulerat	100 kr. verk-sam-hetsåret	acku- mulerat
1	0,6	1,0	1,2	9,0	— 8,4 — 8,4	— 8,0	— 8,0	— 7,8	— 7,8
2	1,9	3,0	3,7	12,3	— 10,4 — 18,8	— 9,3	— 17,3	— 8,6	— 16,4
3	4,1	6,5	8,1	19,4	— 15,3 — 34,1	— 12,9	— 30,2	— 11,3	— 27,7
4	7,1	11,4	14,2	23,1	—16,0 — 50,1	— 11,7	— 41,9	— 8,9	— 36,6
5	10,9	17,4	21,7	27,0	—16,1 — 66,2	— 9,6	— 51,5	— 5,3	— 41,9
6	15,4	24,6	30,7	31,0	— 15,6 — 81,8	— 6,4	— 57,9	— 0,3	— 42,2
7	20,5	32,8	41,0	34,6	—14,1 — 95,9	— 1,8	— 59,7	6,4	— 35,8
8	25,7	41,1	51,4	37,8	—12,1 —108,0	3,3	— 56,4	13,6	— 22,2
9	30,9	49,4	61,8	39,9	— 9,0 —117,0	9,5	— 46,9	21,9	— 0,3
10	35,3	56,5	70,6	41,5	— 6,2 —123,2	15,0	— 31,9	29,1	28,8
11	39,1	62,6	78,2	41,2	— 2,1 —125,3	21,4	— 10,5	37,0	65,8
12	42,1	67,4	84,2	40,9	1,2 —124,1	26,5	16,0	43,3	109,1
13	44,5	71,2	89,0	40,8	3,7 —120,4	30,4	46,4	48,2	157,3
14	46,3	74,0	92,5	40,8	5,5 —114,9 1 i-årsplanen	33,2	79,6	51,7	209,0
1	0,6	1,0	1,2	9,0	— 8,4 — 8,4	— 8,0	— 8,0	— 7,8	— 7,8
2	1,6	2,6	3,2	11,5	— 9,9 — 18,3	— 8,9	— 16,9	— 8,3	— 16,1
3	3,2	5,1	6,4	17,3	—14,1 — 32,4	— 12,2	— 29,1	— 10,9	— 27,0
4	5,4	8,6	10,8	19,4	—14,0 — 46,4	— 10,8	— 39,9	— 8,6	— 35,6
5	8,1	13,0	16,2	20,5	— 12,4 — 58,8	— 7,5	— 47,4	— 4,3	— 39,9
6	11,4	18,2	22,7	21,7	—10,3 — 69,1	— 3,5	— 50,9	1,0	— 38,9
7	15,0	24,0	30,0	23,3	— 8,3 — 77,4	0,7	— 50,2	6,7	— 32,2
8	18,9	30,2	37,8	25,0	— 6,1 — 83,5	5,2	— 45,0	12,8	— 19,4
9	22,8	36,4	45,5	26,7	— 3,9 — 87,4	9,7	— 35,3	18,8	— 0,6
10	26,6	42,6	53,2	29,5	— 2,9 — 90,3	13,1	— 22,2	23,7	23,1
11	30,3	48,4	60,5	33,1	— 2,8 — 93,1	15,3	— 6,9	27,4	50,5
12	33,7	53,9	67,4	36,3	— 2,6 — 95,7	17,6	10,7	31,1	81,6
13	36,9	59,0	73,7	39,4	— 2,5 — 98,2	19,6	30,3	34,3	115,9
14	39,6	63,4	79,2	41,6	— 2,0 —100,2	21,8	52,1	37,6	153,5

Utredningen anser målet för televisionsverksamheten ekonomiskt sett
böra vara att göra verksamheten självbärande. Detta bör innefatta en skyldighet
för televisionen att inom rimlig tid återbetala de belopp som erfordras
för att täcka driftunderskottet under en övergångstid. En sådan återbetalning
bör ha skett inom den period kalkylerna omfattar, d. v. s. fjorton år.

Kalkylerna visar att dessa villkor inte kan uppfyllas om licensavgiften
sätts till 50 kr. Vid en licensavgift av 80 kr. har televisionen fullgjort sina
förpliktelser under tolfte året vid sändningsplan A och under trettonde året
vid sändningsplan B, varefter rörelsen lämnar jämförelsevis stora årliga
överskott. Vid en licensavgift av 100 kr. blir motsvarande tid tionde året för
båda sändningsplanerna. Även om de beräknade inkomsterna för avgifts -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1950

alternativet 100 kr. på grund av att relativtalen är för höga har blivit större
i kalkylerna än vad som verkligen kan tänkas bli fallet, anser utredningen
att avkastningen efter återbetalningsperioden är för hög för alt
denna avgift skall kunna betraktas som skälig. Mot detta kan visserligen invändas
att intet hindrar att man till en början tar ut 100 kr. för att sedermera,
när ekonomien det tillåter, sänka avgiften. Utredningen tror emellertid
att en lägre begynnelseavgift är att föredra.

Utredningen förordar till följd härav att licensavgiften fastställes till 80
kr. för år, samt att den på grund av sin relativa storlek uppdelas på fyra
betalningsterminer.

Apparatanskaffningens samhällsekonomiska verkningar

En 17-tums televisionsmottagare betingar ett pris av 1 600—1 700 kr. i
inköp; en 21-tums mottagare kostar 2 000—2 200 kr. Årskostnaderna för
televisionsmottagarna blir i förstnämnda fallet 486 kr. och i sistnämnda
fallet 572 kr. I dessa kostnader ingår då kapitalkostnaderna med 210 respektive
260 kr., driftkostnaderna med 196 respektive 232 kr. och licensavgiften i
bägge fallen med 80 kr.

För klarläggande av de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens
införande i vårt land har Industriens utredningsinstitut i sin tidigare
nämnda undersökning belyst storleken av de importbehov och investeringsanspråk,
som direkt föranleds av efterfrågan på televisionsmottagare under
en utbyggnadsperiod av ca sju år. Utredningsinstitutet framhåller att undersökningens
analyser, som på de flesta punkter givits formen av siffermässiga
räkneexempel, på grund av en rad olika osäkerhetsfaktorer uppenbarligen
inte kan uppfattas som ett exakt uttryck för de samhällsekonomiska
konsekvenserna av televisionens införande.

Av det i betänkandet utförligt redovisade resultatet av institutets undersökningar
må här relateras följande.

Med hänsyn till produktions- och avsättningssförhållandena i utlandet anser
utredningsinstitutet, att man kan vänta en exportoffensiv, när televisionen
kommer i gång i Sverige. Den svenska industrien kan emellertid tillverka
mottagare, som tekniskt sett väl kan mäta sig med andra länders.
Från kapacitetssynpunkt finns tämligen goda förutsättningar för en svensk
tillverkning, men det kan ifrågasättas, om den svenska radioindustrien kan
med framgång konkurrera med utländska tillverkare. Från industrihåll
har man starkt understrukit, att kostnadssituationen i Sverige kommer att
utgöra ett allvarligt problem för den inhemska produktionen. Institutets
kalkyler har gjorts upp enligt två alternativ: att svenskbyggda mottagare
svarar för 50 respektive 75 % av hela antalet.

Den totala importen av televisonsapparater och delar därtill jämte viss
sekundär import beräknas under den första sjuårsperioden utgöra i genomsnitt
ca 30 milj. kr. per år, vilket i stort sett motsvarar de senaste årens
import av radioapparater och delar därtill. För att belysa den samhällsekonomiska
innebörden härav kan nämnas, att den totala svenska importen
under 1953 uppgick till över 8,1 miljarder kr.

Investeringsanspråken för produktion och distribution av televionsmotta -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

eare samt för serviceorganisationer under en sjuårsperiod uppskattas till
25 å 40 milj. kr., d. v. s. 4 å 7 milj. kr. per år. I förhållande till de totala
investeringarna inom svensk industri —• som 1952 uppgick till ca 2 450 milj.
kr. — rör det sig uppenbarligen om mycket obetydliga belopp.

Det totala arbetskraftsbehovet för tillverkning och distribution av televisionsapparater
skulle kunna anges till inemot 2 000 man vid den första
sexårsperiodens slut. Under de första åren är givetvis nyrekryteringsbehovet
vida lägre. De sammanlagda anspråken på arbetskraftsresurserna måste, saledes
betecknas som ganska ringa kvantitativt sett. Uteslutet är dock inte
att det kan bli svårt att rekrytera specialiserad teknisk personal.

Televisionens start

Utredningen räknar med, att ett års förberedelsetid behövs före televisionens
reguljära start.

Under detta förberedelseår bör den av Radiotjänst påbörjade utbildningsoch
övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning till
allmänheten bör successivt stegras för att närma sig de för startåret föreslagna
15 timmarna per vecka. Detta förutsätter anskaffning av produktionsapparatur
under förberedelseåret. Under detta år måste förberedelser
likaledes vidtas för programdistributionen.

Någon licensavgift skulle inte tas ut under förberedelseåret. Däremot kan
en mindre registreringsavgift för televisionsmottagare övervägas.

Enligt utbyggnadsplanerna skall televisionssändare först anläggas i Stockholm
och Uppsala. Utredningen föreslår att dessa sändare utförs provisoriskt
under förberedelseåret och att provisoriska sändare samtidigt anordnas
i Göteborg och Malmö. Därigenom skulle televisionsverksamheten kunna
sättas i gång samtidigt på dessa platser. Arrangemanget kommer inte att
medföra några kapitalförluster, då den sändningsapparatur, som anskaffas,
sedermera kan flyttas till andra stationer.

Då programförbindelser inte är färdiga mellan Stockholm, Göteborg och
Malmö vid den reguljära televisionsverksainhetens start, måste programverksamheten
till att börja med läggas upp efter andra linjer än som blir
fallet vid en utbyggd television. Programproduktionen måste få en mera
lokal prägel. Detta utesluter emellertid inte att programmen i de tre städerna
samordnas och att stationerna utnyttjar varandras produktion.

Medelsbehovet för den televisionsverksamhet, som sålunda föreslagits
skola påbörjas under förberedelseåret, har utredningen beräknat till 4 milj.
kr. för investeringar i programproduktionen, till 2,5 milj. kr. för investeringar
i programförbindelser och sändarstationer, till 4,8 milj. kr. i årskostnader
för programproduktionen samt till 0,3 milj. kr. i årskostnader
för programförbindelser och sändare.

Sättet för medelsanvisning

Utredningen anser det ligga närmast till hands att i vanlig ordning bestrida
televisionens investeringsutgifter genom investeringsanslag på kapi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

talbudgeten under televerkets fond samt att på driftbudgeten ta upp anslag
för drift- och kapitalkostnader. Investeringsanslagen bör därvid avskrivas
enligt gällande regler.

En annan möjlighet är att för televisionens samtliga utgifter eller vissa
av dem inrätta en särskild lånefond. Motivet för en sådan anordning skulle
vara att televisionen efter viss tid blir självförsörjande och kan återbetala
sin skuld. Utredningen anser att denna utväg bör tas under övervägande.

Enligt utredningens uppfattning skulle det vara beklagligt, om viktiga
investeringsbehov inom televerket skulle få stå tillbaka för televisionen eller
omvänt. Utredningen anser därför, att de anslag televisionen behöver bör
läggas utanför den investeringsram, som må komma att fastställas för televerket.

Särskilt yttrande

Två ledamöter av utredningen, herrar Esping och Ngström, har avgivit ett
gemensamt särskilt yttrande.

Reservanterna framhåller, att en sändningstid under den reguljära televisionens
första stadium av 15 timmar per vecka är för kort för att motsvara
allmänhetens berättigade förväntningar. En genomsnittlig sändningstid
av 25 timmar per vecka, som snarast möjligt ökas till 35 timmar, är den
kortaste man med förhoppning om framgång för svensk television kan diskutera.

Reservanterna erinrar om att en av förutsättningarna för prognosen för
televisionsutvecklingen var, att sändningstiden redan från början skulle vara
25 timmar i veckan. En så radikal minskning som till 15 timmar måste ge
en betydligt ogynnsammare televisionsutveckling än den, som förutsatts i
kalkylerna, och borde ha motiverat en justering av kalkylerna på basis av
de ändrade förutsättningarna.

En förlängning av programtiden med 10 timmar per vecka eller med ca
500 timmar per år torde med den av utredningen angivna timkostnaden för
programproduktionen medföra en totalökning av kostnaderna för denna
med ca 5 milj. kr. per år. En sådan kostnadsökning kunde synas orimlig
om skattemedel vore den enda finansieringsmöjligheten. Så är emellertid
ingalunda förhållandet. Reservanterna erinrar om att från flera håll uttryckts
önskemål om att få hyra distributionsnätet för sändningar av allmän
och kommersiell art. De framlägger en kalkyl för att belysa vad 500
timmar kommersiella program per år skulle betyda ekonomiskt för televisionen.
Av denna framgår att utgifterna för annonsörerna betydligt understiger
de belopp, som ställts i utsikt av Svenska annonsörers förening. Reservanterna
anser att de bidrag — i form av såväl ökad sändningstid som
pengar som de kommersiella programinslagen representerar är så stora,
att de kan bli av avgörande betydelse för televisionen och därför inte kan
avvisas. I ett senare utvecklingsskede kan bidragen ge möjlighet till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956 25

sänkning av licensavgiften eller helt eller delvis finansiera ett dubbelprogram.

Vad de principiella synpunkterna angår delar reservanterna inte majoritetens
pessimism beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter, som
kan uppstå i samband med en kommersiell programverksamhet, och hänvisar
till att kommersiellt finansierade televisionsprogram accepterats i andra
länder, t. ex. Australien, Italien, Kanada och Storbritannien. Om en upplåtelse
av distributionsnätet för kommersiella programinslag göres tidsbegränsad
och om verksamheten exempelvis organiseras på liknande sätt som i
Storbritannien — d. v. s. med säkerställande av kontinuerliga sändningar och
ett mångsidigt program under anvisad sändningstid samt med rådgivande
kommittéer för program med religiöst, kulturellt och folkbildande innehåll,
för annonsering av varor och tjänster, för barnprogram etc. — så föreligger
betryggande garantier mot missbruk.

Reservanterna är av den uppfattningen, att resultatet av praktiska försök
bör avvaktas, innan frågan om kommersiella program avgörs och föreslår
att kommersiell television skall prövas under förberedelseåret och den första
tvåårsperioden.

I fråga om organisationen anser reservanterna, att televisionen bör få utvecklas
utan något som helst beroende av rundradion. De accepterar dock
majoritetens förslag att Radiotjänst skall svara för den reguljära programverksamheten
under två förutsättningar. Den ena är att ett i förhållande
till Radiotjänst helt fristående programföretag bildas, som får hyra distributionsnätet
för sändningar av huvudsakligen kommersiell natur. Den andra
förutsättningen är att breddningen av intresseunderlaget i Radiotjänst
kommer till stånd och att detta sker med lika fördelning av aktieintresset.

Slutligen framhåller reservanterna, att även deras principiella inställning
hindrar dem att instämma i förslaget att Radiotjänst tillförsäkras ensamrätt
till produktion av televisionsprogram avsedda för allmänheten. De erinrar
om att det finns riklig tillgång på sändningskanaler, långt utöver behovet
för en rikstelevision, och framhåller att det vore olyckligt och hämmande
för utvecklingen, om de naturtillgångar, som sändningskanalerna utgör,
inte finge användas.

Remissyttrandena över betänkandet

Frågan om televisionens införande. Alla remissinstanser på ett undantag
när har ställt sig positiva till televisionens införande i vårt land.

I många yttranden betonas angelägenheten av att en reguljär televisionsverksamhet
snarast möjligt kommer till stånd.

Sålunda framhåller kollegicnämndcn vid tekniska högskolan i Stockholm,
att vi redan väntat vida längre på televisionen än som motsvarar vårt lands
tekniska, ekonomiska och kulturella standard. Industriförbundet anser, att
det är i och för sig förståeligt, om statsmakterna, så ansträngda som våra

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

materiella resurser i nuvarande läge är, tvekar att redan nu anvisa medel
för ett televisionsnät. Å andra sidan måste framhållas, att ett längre dröjsmål
skulle kunna vålla allvarliga svårigheter för radioindustrien och radiohandeln.
Dessa branscher har redan under väntetiden lidit åtskilligt avbräck.
Av större betydelse är emellertid att ju längre televisionens start
fördröjs, desto svårare blir det för de svenska industriföretagen att inhämta
det försprång, i tekniskt och ekonomiskt hänseende, som utländska konkurrenter
med redan tryggad avsättning på sina hemmamarknader under
tiden kan skaffa sig. Även radioindustriföreningen framhåller det bekymmersamma
läge, som radioindustrien skulle komma i om televisionens start
uppskötes. Därutöver påpekar föreningen, att radio, radar, television och
andra apparater inom elektronikområdet för varje dag får allt större betydelse
för samhället. Det är därför på lång sikt ur landets synpunkt en livsfråga,
att man på detta alltmer viktiga område har en slagkraftig svensk
specialindustri, som kan ligga i täten i fråga om forskning och nykonstruktioner
och vara konkurrenskraftig i sin produktion. För att kunna finansiera
dessa arbeten måste som bas finnas en tillverkning av standardprodukter
i stora serier. Utan en stor produktion av televisions- och radiomottagare
kommer därför den svenska radioindustrien icke att i längden
kunna fylla den för svenskt näringsliv och för det svenska försvaret nödvändiga
uppgiften som utvecklings- och konstruktionsinstans för och leverantör
av apparater och utrustningar inom elektroteknikområdet.

Liknande synpunkter framförs av köpmannaförbundet, grossistförbundet,
Sveriges radiohandlares riksförbund, flera av liandelskamrarna, arbetsgivareföreningen
och Studieförbundet Medborgarskolan.

Chefen för försvarsstaben anför, att det från såväl det samlade som det
militära psykologiska försvarets synpunkt finns stort intresse för att televisionsverksamheten
kommer till stånd. Tillkomsten av television innebär
vidare ett tillskott i teleförbindelserna av stort värde för det totala försvaret.
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anför liknande synpunkter.
Enligt civilförsvarsstyrelsen framstår det som ett önskemål, att televisionen
inom rimlig tid når så stor spridning som möjligt.

I en del av de positiva yttrandena har uttalats betänkligheter med tanke
på att det inom andra områden av samhällslivet finns angelägna behov, som
man icke anser sig kunna tillgodose.

Sålunda erinrar kommerskollegium om att det i dagens läge icke är möjligt,
att tillgodose alla krav på investeringar. Som exempel på angelägna
frågor, som kan konkurrera med televisionen om investeringsutrymmet,
nämner kollegiet frågan om högertrafiken, vattenvårdsfrågan, undanröjande
av bostadsbristen samt tillgodoseende av allmänhetens krav på telefonförbindelser.
Ur dessa synpunkter är det naturligt att tanken på att
införa television i vårt land väcker betänkligheter; uppenbarligen finns det
andra uppgifter som borde äga företräde. Betänkligheterna skulle emellertid
i stort sett försvinna — framhåller kollegium — därest ett införande av tele -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1950

vision kunde antas medföra en minskad efterfrågan av varor och tjänster
på andra håll. Denna fråga torde vara mycket svår att besvara. Av vissa utländska
erfarenheter vill det emellertid synas som om televisionens införande
icke skulle nämnvärt påverka svenska folkets konsumtionsvanor i
övrigt. Kollegium bedömer det såsom sannolikt all den största posten bland
utgifterna, nämligen allmänhetens inköp av televisionsmottagare, icke kommer
att i nämnvärd mån begränsa annan konsumtion. Även om sålunda skäl
kan anföras mot att i dagens läge landets resurser utnyttjas för införande
av television, bör detta icke leda till att man från det allmännas sida motsätter
sig att så sker. Även Sverige bör komma i åtnjutande av de obestridliga
fördelar som televisionen kan erbjuda.

Liknande tankegångar återfinns i yttrandena från skolöverstyrelsen, som
särskilt betonar behoven på skolväsendets och den högre utbildningens område,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, riksantikvarieämbetet,
och statens historiska museum, vilka framhåller statsmakternas sparsamhet
i fråga om de högre kultur- och bildningsorganen, universitet, bibliotek,
museer in. in., Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som pekar på
den husliga utbildningens behov, Kooperativa förbundet, som understryker
angelägenheten av en avvägning mot rationaliseringsfrämjande investeringar,
lantbruksförbundet, som erinrar om bl. a. vatten- och avloppsfrågan
och vägväsendets behov, samt diakonistyrelsen, handelskamrarna i Stockholm
och Karlstad och filmbranschens organisationer.

Det avstyrkande yttrandet har avgivits av statskontoret. Ämbetsverket
konstaterar, att televisionens införande skulle ställa anspråk på avsevärda
kapitalinvesteringar från statens sida. Även vissa påfrestningar av inflationsdrivande
art måste uppkomma på samhällsekonomien i övrigt med
hänsyn till det höga priset på televisionsapparater och det särskilda arbetskraftsbehovet
bl. a. för serviceändamål. Några jämförelser mellan skäligheten
av dessa ekonomiska insatser och andra angelägna ändamål i samhället
har icke verkställts av utredningen. Enligt statskontorets mening bör
televisionens införande icke få företräde famför andra viktiga ändamål,
vilka i rådande samhällsekonomiska läge icke kan tillgodoses.

Tekniska förutsättningar. Mot utredningens slutsatser om de tekniska
förutsättningarna har inte rests några invändningar.

Frågan om färgtelevisionen har berörts i några yttranden. Enligt teknologi
öreningen skulle det säkerligen vara oklokt att från början införa färgtelevision
i Sverige. De stora merkostnader denna talls vidare medför synes
icke motiverade för vår del. Utvecklingen kommer säkerligen att medföra
att tilläggskostnaderna för färg går ned. Det för dagen viktiga är att det
teoretiskt och experimentellt visats, att man kan bygga ut ett televisionssystem
som det för Sverige accepterade till färgsändning med relativt måttliga
tilläggskostnader för sändare och programöverföring, utan att befintliga
mottagare blir oanvändbara; de kan alltfort ta de svart-vita sändningar,
som säkerligen länge kommer alt dominera även efter införandet av färg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

sändningar, men även färgsändningarna, ehuru givetvis med återgivning i
svart-vitt. Telestyrelsen framför liknande synpunkter. Ingenjörsvetenskapsakotlemien
och kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola understryker
betydelsen av att man vid utbyggnaden av överföringssystemet siktar
på färgtelevision.

Uppgifter och ändamål. Utredningens uttalande om målet för t e 1 evisionsverksamheten
— att televisionen bör ställas i samhällets,
kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst — har i regel vunnit anslutning
bland remissinstanserna, även om socialstyrelsen inte är ensam
om sin åsikt att anledning torde saknas att närmare stanna vid denna
ganska allmänt hållna programförklaring.

Tidningsutgivareföreningen uttalar förhågor för att målsättningen leder
till en överdimensionering av programverksamhetens informativa-pedagogiska
uppgifter, varemot föreningen framhåller de rena förströelseprogrammens
stora betydelse. Liknande tankegångar uttalas av publicistklubben och
radiohandlarnas riksförbund. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter huruvida eu
så bred målsättning går att fullfölja i en svensk televisionsverksamhet, där
programtiden måste bli tämligen begränsad. Lägges i sådant fall alltför stor
vikt vid de kulturella och folkupplysande uppgifterna, riskeras att televisionen
ej får den allmänna spridning utredningen räknat med, medan omvänt
önskan att trygga spridningen kan fresta programledningen att ge underhållningsprogrammen
alltför stort företräde.

Den kraftigaste kritiken mot utredningens målsättning framföres av de
organisationer för huvudsakligen handeln och industrin, som anser, att däri
lörbisetts det vitala intresse näringslivet har av att televisionen öppnas för
varureklam.

Beträffande televisionens inverkan på hemmen anser hemmens forskningsinstitut
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund, att utredningen
i viss mån övervärderat televisionens betydelse för familjelivet. Även om
den onekligen åstadkommer samling i hemmen kring mottagarapparaten,
föreligger en påtaglig risk att den går negativt ut över den levande samvaron
i familjen, hotar barnens friluftsliv, läxarbete och sömn samt uppammar
en allmän tendens till passivitet. Skolöverstyrelsen, som även berör
dessa faror, framhåller, att de i görligaste mån bör motverkas bl. a. genom
att programmen utformas så att barnen icke ägnar dem alltför stor del av
sin fritid.

I frågan om televisionens återverkan på föreningslivet och folkrörelsernas
i denna form bedrivna arbete uppger Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund och Frikyrkliga samarbetskommittén, att de helt delar
utredningens relativt optimistiska tro att televisionen härvidlag kommer
att bli en stimulerande faktor. Statens nämnd för samlingslokaler, RLF
och Folketshusföreningarnas riksorganisation hyser däremot farhågor för
att televisionens införande kommer att så menligt inverka på mötesdeltagandet,
att en ytterst allvarlig föreningskris följer. I yttrandena understry -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

kes också angelägenheten av att befarade ogynnsamma verkningar målmedvetet
motarbetas främst genom att televisionsprogrammen utformas så
att de ger direkt impuls till aktivt deltagande i rörelsernas arbete.

Vad angår förhållandet till pressen biträder tidningsutgivarföreningen
utredningens uppfattning, att televisionen knappast kommer att i större
mån påverka vare sig allmänhetens läsvanor eller tidningarnas arbetssätt.

Beträffande televisionens förhållande till filmen, framhåller filmbranschens
organisationer, att en regelbunden televisionsverksamhet måste
åtminstone första tiden föranleda en så kraftig nedgång i publikfrekvensen,
att en kris för såväl filmproducenter som filmdistributörer och biografägare
följer. Samverkan mellan televisionen och filmen i syfte att så vitt
möjligt begränsa dessa följder är därför synnerligen önskvärd. I vilken utsträckning
filmens produktionsapparat kan ställas till förfogande för televisionens
programverksamhet, torde främst bero på huruvida den senare
kommer att få sådana ekonomiska resurser, att den kan betala filmindustrins
mycket höga produktionskostnader. Filmbranschen är icke beredd att
•ställa sina spelfilmer till televisionens förfogande, enär den har ett vitalt
ekonomiskt intresse av att dessa ej på ett publikkonkurrerande sätt visas
utanför biograferna. Däremot kan samarbete väl tänkas ske beträffande
t. ex. journalbilder. Blir utländska filmer disponibla för sändning i teleA’ision,
bör offentliga visningar på lämpligt sätt begränsas.

Beträffande förhållandet mellan television och rundradio diskuteras
i remissyttrandena främst frågan om vilkenderas utbyggnad, som bör ges
företräde i händelse begränsad tillgång på investeringsmedel skulle nödvändiggöra
ett sådant ställningstagande. Enligt Radiotjänsts mening bör
ingendera eftersättas utan samtidig utbyggnad ske, då detta medger en rationell
samordning av uppgifterna. Telestyrelsen liksom diakonistyrelsen,
LO, tidningsutgivarföreningen och Arbetarnas bildningsförbund anser däremot
beslutad utbyggnad av rundradion för sändningar per tråd och ultrakortvåg
vara av högre angelägenhetsgrad.

Ytterligare må nämnas, att många remissinstanser från sina särskilda utgångspunkter
diskuterat televisionens program uppgifter och exemplifierat
dessa från sina respektive verksamhetsområden.

Frågan om kommersiell television. Huruvida försäljning av programtid förreklamändamål
bör tillåtas eller ej, är den fråga, som föranlett de skarpaste
meningsbrytningarna. Av de remissinstanser, som uttryckligen tagit ställning
till denna fråga, går följande på utredningens linje — alltså mot kommersiell
televion — nämligen skolöverstyrelsen, rektorsämbetena vid Stockholms
högskola och karolinska institutet, hemmens forskningsinstitut, statens
institut för folkhälsan, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, Radiotjänst, folkskoleinspektörernas förbund, diakonistyrelsen, Frikyrkliga
samarbetskommittén, Kooperativa förbundet, LO, Arbetarnas bildningsförbund,
Godtemplarordens studieförbund, Nationaltemplarordens studieförbund,
Sveriges nykterhetsvånners landsförbund, Folkrörelsernas konstfräm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

jande, tidningsutgivareföreningen, Folketshusföreningarnas riksorganisation
och filmintressenternas organisationer.

I dessa yttranden åberopas väsentligen samma skäl, som de av utredningsmajoriteten
anförda.

Flera remissinstanser framhåller, att om annonsörer skall betala vissa program
de helt naturligt eftersträvar att få dessa så publiklockande som möjligt,
varigenom popularitetssynpunkter torde på ett icke önskvärt sätt bli
bestämmande för programmens utformning. Härigenom leder kommersiell
television till en lägre kvalitativ nivå. Kontroll av programmen skulle medföra
stora svårigheter och likväl inte kunna i nämnvärd grad inverka på
programmens kvalitet. I bästa fall skulle man kunna hindra direkt olämpliga
programinslag. Uttalanden av denna eller liknande innebörd har avgivits
av rektorn vid Stockholms högskola, Radiotjänst, Frikyrkliga samarbetskommittén,
sagda handelskammare — som framför allt anser angeläget, att televisionen
icke skall få användas som ett åsiktsspridande programmedel •— och
tidningsutgivaref öreningen. Sistnämnda förening tillägger, att även framförande
av fristående reklambudskap i den reguljära sändningen, i vilken
uppehåll därför med jämna mellanrum i så fall måste göras för dessa, torde
i hög grad strida mot det svenska folkets önskemål. Jämförelse med pressreklamen
kan härvid icke ske, ty i tidningarna är annonserna klart avgränsade,
så att den som ej är intresserad lätt kan undgå att läsa dessa. Statens
institut för folkhälsan, som särskilt beaktat problemets mentalhygieniska
sida, förklarar att det slag av väldirigerad men ur uppfostringssynpunkt ofta
undermåliga kommersiella underhållningsprogram, som dominerar den amerikanska
televionen, bl. a. medför fara, att allmänheten i så hög grad binds
vid sina mottagare, att hem och umgängesliv förändras samt mera intresseväckande
samvaro människor emellan försvåras.

Hemmens forskningsinstitut understryker särskilt svårigheterna för objektiv
konsumentupplysning att komma till sin rätt i en television, som jämsides
sänder kommersiell varureklam, enär åskådarna i sådant fall ofta har
svårt att rätt bedöma programmens olika karaktär i detta avseende.

Enligt några remissinstanser medför den stora kostnaden för televisionsreklam,
att endast de största annonsörerna, företrädesvis inom konsumtionsvaruindustrin,
kan utnyttja densamma medan alla småföretag är dömda att
utestängas. Detta är ur allmän rättvisesynpunkt föga tillfredsställande. Denna
synpunkt betonas av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, som anser att
intressen rakt motsatta de ideella folkrörelsernas kan bli dominerande vid
kommersiell television, samt tidningsutgivaref öreningen.

LO och Folketshusföreningarnas riksorganisation hävdar, att det blir konsumenterna
av de reklamerade varorna, som — exempelvis genom prishöjningar
— får betala kostnaderna för den kommerseilla televisionen. Sistnämnda
organisation anser det mera rättvist, att de som använder television
ensamma får betala kostnaderna för densamma.

Godtemplarordens studieförbund menar, att reklam i televionsprogrammen
i stor utsträckning kommer att gälla varor av lyxkaraktär och att den, då
den kan väntas verka med kraftigt suggererande medel, kommer att allvarligt
motverka den fostran till ekonomisk besinning, som samhället söker

främja. .

Ytterligare framhålls i ett par yttranden, bl. a. från tidningsutgivareforningen,
att några mer slutgiltiga erfarenheter av kommersiell television icke
kan antas föreligga förrän televisionen nått ett visst utbyggnadsstadium. Den
svenska allmänhetens reaktion inför den televisionsreklam, som skulle kunna

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

tänkas förekomma under en försökstid, torde ge föga vägledning för ett bedömande
av opinionens inställning till sådan reklam av mer definitivt slag.
Först då skulle reklamköparna ha möjlighet att i full utsträckning använda
sändningstiden. Det skulle alltså knappast vara möjligt att, sedan kommersiell
television en gång försöksvis införts, fatta ett definitivt beslut i en för
de kommersiella intressena oförmånlig riktning.

I ett par yttranden understrvkes utredningens uttalande att annonsörernas
intresse för ekonomiska bidrag till televisionen under uppbyggnadsåren
är relativt vagt dokumenterat.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna korta sändningstiden för
programmet kunde i sig själv ha motiverat förslag om åtminstone ett experiment
med sändarnätets uthyrning för kommersiell reklam från utredningens
sida. Förbundet är fullt medvetet om de vidsträckta möjligheter,
som föreligger särskilt för stora, med omfattande kapitaltillgångar utrustade
företag att genom i stor skala anlagda reklamkampanjer skapa en goodwill
för sina produkter, som inte motsvaras av dessas ev. kvalitetsföreträden.
Å andra sidan kan anföras, att i det fall reklam, som inte strider mot
konventionella grundregler för god reklam, på en eller annan grund avvisas
av ett publicitetsmedium, då vänder sig till ett annat och alltså i varje fall
finner vägen till den publik den önskar påverka.

Skulle en på lämpligt sätt övervakad kommersiell reklam under ett antal
är kunna bidra till uppbyggandet av ett i sin reguljära sändningsverksamhet
samhälls- och kulturintresset effektivt tjänande, finansiellt bärkraftigt
televisionsföretag, borde denna, åtminstone som ett tidsbegränsat experiment,
knappast kunna avvisas enbart på grund av principiella resonemang
berörande reklamens ekonomiska verkningar.

Det finns emellertid enligt förbundet vid sidan av de överväganden, som
föranlett utredningen att avvisa kommersiell reklam, andra skäl att bortse
från reklam i televisionen. Förbundet har då i åtanke ett intensivare utnyttjande
av nätet i form av förlängd sändningstid för reguljära programuppgifter,
som kan påräkna särskilt intresse för folkrörelsernas breda massor.
En utsträckning av sändningstiden för dessa behov skulle sannolikt åstadkomma
en sådan omedelbar attraktion på licenstagare, att finansieringen
med licensavgifter — måhända t. o. in. lägre än de av utredningen ifrågasatta
— bleve rimligt säkerställd redan under den första uppbyggnadsperioden.

Till förmån för kommersiell television — i regel för en försöksperiod enligt
reservanternas förslag — uttalar sig socialstyrelsen, telestyrelsen, statskontoret,
kollegienämnderna vid de tekniska högskolorna, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, elva handelskammare, arbetsgivareföreningen, RLF,
Svenska slöjdföreningen Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Samfundet
för hembygdsvård, Studieförbundet Medborgarskolan, Svenska försäljnings-
och reklamförbundet, Svenska annonsörers förening, Auktoriserade
annonsbyråers förening, teknologföreningen, industriförbundet, köpmannaförbundet,
grossistförbundet, hantverks- och småindustriorganisationen,
radioindustriföreningen, radiohandlarnas riksförbund, teatrarnas riksförbund
och Svenska teaterförbundets fackorganisation. Av dessa hävdar
dock arbetsgivarföreningen, köpmannaförbundet och grossistförbundet, att
endast varureklam bör få förekomma och alltså ej åsiktsspridande reklamverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

I många av ifrågavarande yttranden framhålles, att kommersiell television
snarare medför en höjning än en sänkning av den allmänna programkvaliteten.
Förutom att större ekonomiska resurser kan disponeras i de reguljära
sändningarna, ligger det främst i annonsörernas eget intresse, att
deras egna program göres så bra som möjligt, för att säkerställa ett reklamvärde,
som lönar de höga sändningskostnaderna. I ett yttrande sägs, att de
kommersiella inslagen skulle utgöra en välbehövlig motvikt mot den kulturella
likriktning, som en television enligt utredningens riktlinjer skulle
medföra. I ett annat utlåtande hävdas att ett avståndstagande från kommersiell
television skulle innebära ofrihet och bundenhet till vissa former.
Kommersiell television kan ordnas i sådan form, att annonsörerna ej erhåller
något som helst inflytande över själva programskapandet. Pressen erbjuder
härvidlag ett gott exempel, där den redaktionella delen hållits helt
fri från annonsörsintressen. Även en jämförelse med annonsfilmer på biograferna
åberopas. Internationella handelskammarens grundregler för god
reklam skulle kunna tjäna till ledning för utformningen av en kontroll av
de kommersiella programmen. Tankegångar liknande de nu redovisade återfinnes
särskilt i yttrandena från annonsörsföreningarna, representanter för
handel och industri samt lantbruksstgrelsen och RLF.

I synnerhet annonsörsorganisationerna understryker även starkt den betydelse,
som televisionsreklamen kan få för det svenska näringslivet. Härvidlag
påpekas, att de reklammedel, som för närvarande står till buds i vårt
land, till följd av näringslivets kraftiga utveckling blivit så ansträngda, att
ett ytterligare sådant påtagligen behövs. Dessutom fordras för distributionsapparatens
fortgående rationalisering en ökad och förbättrad reklam. Televisionen
erbjuder här nya möjligheter, inte minst genom att varudemonstrationen
kan föras direkt in i hemmen och samtidigt nå en stor publik. Detta
gör kommersiell television till en synnerligen effektiv och ändå till följd
av den stora räckvidden billig reklamform. Såväl direkt som indirekt med
distributionsapparatens rationalisering skapar den utrymme för prissänkningar,
vilka liksom den snabbare spridningen av nya varor den befordrar
ytterst kommer konsumenterna till godo i form av höjd levnadsstandard.

Ett par remissinstanser framhåller svårigheterna, särskilt i konsumentupplysande
program, alt undvika reklambetonade moment.

I några yttranden understryker man betydelsen av att televisionens upplysningsverksamhet
genom reklaminslag öppnas för stimulerande konkurrens
och fri framställning av motstridiga synpunkter. Syftet bör vara att
lära åskådarna själva ta ställning och göra sitt val, ej att skydda dem för
annan påverkan än den som officiellt sanktioneras.

Uttalanden i denna riktning görs bl. a. av teknologföreningen, som därjämte
hävdar, att utredningens inställning till frågan om reklam i stor utsträckning
baserats på ett till synes otillräckligt erfarenhetsmaterial från
andra länder. Av de 36 länder, där televisionsverksamhet finns eller planeras,
har endast 13 accepterat en reklamfri dylik. Av dessa 13 länder får 8
betraktas som diktatoriskt styrda med från Sverige helt skilda former för
opinionsbildning.

Några remissinstanser uttalar farhågor för, att en reklamfri television
kan innebära svårigheter i det internationella programsamarbetet med länder,
som har kommersiell television.

I flera yttranden, bl. a. från kommerskollegium, framhålles, att den kommersiella
televisionens inverkan på tidningarnas ekonomi är ovidkommande
som argument i delta sammanhang. Kollegiet erinrar om att statsmakterna
under senare år genom lagstiftning och annorledes sökt skapa förut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

sättningar för fri konkurrens inom näringslivet för att främja effektiviteten
inom detta. Skulle företagarna finna förenligt med sina intressen att
sprida kunskap om sina produkter genom televisionen, bör därför statsmakterna
icke hindra detta av nyss nämnd anledning. Mot kommersiell television
kan enligt kollegiet icke heller anföras, att endast den som har råd
att köpa programtid kan utnyttja televisionen och att därför något likaberättigande
icke skulle kunna föreligga. Även här måste hänsynen till den
fria konkurrensen beaktas; den avgör storleken av de reklamutgifter som
den enskilde företagaren kan hära.

En del remissinstanser betonar, att inkomster från reklam synes vara ett
nödvändigt tillskott för att få fram en högklassig television och göra den
självbärande inom rimlig tid. Argument av denna innebörd har framförts av
telestyrelsen — som anser att televisionen icke får någon verklig frihet så
länge som den för sin existens är beroende av anslag av skattemedel — statskontoret,
annonsörsföreningen, köpmannaförbundet och grossistförbundet.
Till denna grupp hör även Svenska teaterförbundets fackorganisation, som
därvid framhåller, att under den nuvarande försöksverksamheten det vid ett
flertal tillfällen förutsatts att skådespelare skolat medverka till honorar, som
legat långt under det tillbörliga. En sådan obefogad generositet hos skådespelarkåren
får icke förutsättas för framtiden. Med tanke på de svårigheter,
som statsmakterna kan ha att kämpa med då det gäller att ställa tillräckliga
medel till televisionens förfogande, förordar fackorganisationen en kommersiell
försöksverksamhet.

Utredningsmajoritetens tvivel på reklamens möjligheter att effektivt bidraga
till televisionens finansiering anser annonsörsorganisationerna som
helt obefogat. Bl. a. torde eu hel del av vad som för närvarande användes för
utställningar, film, ambulerande visningsbilar etc. komma att i stället tillföras
televisionen. I USA erhåller denna ca 8 % av de totala reklamutgifterna.
Då dessa beräknas i Sverige uppgå till 400 å 500 milj. kr., butiksreklamen
ej medtagen, skulle här vid samma procentsiffra 35 å 40 milj. kr. årligen
användas för samma ändamål. Även kommerskollegium och industriförbundet
anser, att utredningen underskattat företagens villighet att lägga ned
pengar på televisionsreklam.

Programverksamhetens handhavande. Till utredningsmajoritetens uppfattning,
att programverksamheten bör upplåtas med ensamrätt, att televisionens
och rundradions verksamhet bör samordnas inom ett och samma företag
samt att det nya programföretaget bör byggas upp med Radiotjänst som
grundval ansluter sig i allmänhet de remissinstanser, som uttalat sig mot kommersiell
television. På samma linje går även statskontoret, som tillstyrkt
kommersiella programinslag, samt medicinalstyrelsen, lantbruksförbundet
och naturskyddsföreningen, vilka icke uttalat sig i fråga om intäkter av reklam.

Några anhängare av en rent licensfinansierad television med programmonopol,
nämligen Frikyrkliga samarbetskommittén och filmbranschens organisationer
förordar, att programverksamheten upplåtes till ett från Radiotjänst
skilt, men efter samma principer organiserat företag. Som motivering
åberopas föreliggande tekniska olikheter mellan rundradio och television
samt fördelarna av konkurrens de båda medierna emellan.

3 Bihang till riksdagens protokoll 101>G. 1 samt. Nr 00

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Mot upplåtande av programverksamhet med ensamrätt har i allmänhet de
remissinstanser uttalat sig, som förordat försäljning av programtid för reklamändamål,
samt härutöver publicistklubben och Kooperativa förbundet.
Som motivering åberopas väsentligen tankegångar liknande dem, som framföres
i industriförbundets utlåtande, vari förbundet i huvudsak anför följande.

Förbundet erinrar om att tryckfrihet och yttrandefrihet allmänt anses
självklara och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Man borde därför i
princip kräva frihet att sända såväl rundradio som television i den utsträckning
utrymmet i etern räcker till. Att denna princip icke följts vid rundradion
bör icke föranleda att även televisionen monopoliseras; tvärtom är det
vid sådant förhållande angeläget att televisionen icke underkastas monopolisering.

Industriförbundet är icke övertygat av utredningens argument att ensamrätten
icke innebär något åsiktsmonopol. Den förbiser bl. a., att den tilltänkta
garantien mot missbruk av ensamrätten alls icke gäller gentemot staten;
faran är att televisionen i ett givet läge kan komma att dirigeras och utnyttjas
av statsmakten för dess intressen. Även om en sådan utveckling icke
skulle förefalla aktuell för ögonblicket, är det av största betydelse att den
genom en lämplig organisation förhindras eller så långt möjligt försvåras.

Önskemålet att programverksamheten ställs under en samhälleligt och kulturellt
ansvarsmedveten ledning bör kunna realiseras utan monopolisering.
Även enskilda företag torde icke sällan fylla högt ställda krav på samhällelig
och kulturell ansvarskänsla. Numera, när både staten och näringslivet
kommit att starkt reagera mot överdriven konkurrensbegränsning, borde
det icke ifrågakomma att instifta nya, statligt sanktionerade monopolföretag.

Vidare synes utredningen icke ha beaktat, att en konkurrens mellan olika
företag här liksom eljest måste stimulera konkurrenterna till allt bättre och
av allmänheten allt mer uppskattade prestationer.

Av de remissinstanser, som avstyrkt ett programmonopol, ansluter sig
flertalet till utredningsreservanternas ståndpunkt, att ett överlämnande av
televisionens reguljära programverksamhet till Radiotjänst kan godtagas under
förutsättning bl. a., att ett fristående programföretag samtidigt bildas.
Härvid göres i allmänhet principiella och tekniska erinringar, som utredningsreservanterna
anfört mot lämpligheten i och för sig av en samordning
av de båda massmedierna.

Att televisionens och rundradions olika karaktär samt de fördelar en
konkurrens dem emellan erbjuder bör föranleda helt skilda organisationer,
hävdas av kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola, teknologföreningen,
arbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet, industriförbundet,
hantverks- och småindustriorganisationen, köpmannaförbundet, grossistförbundet,
radiohandlarnas riksförbund, publicistklubben, samfundet för liembggdsvård
och Teatrarnas riksförbund.

Programföretagets organisation. I frågan om och på vad sätt Radiotjänst
bör ombildas, därest bolaget skall handha även televisionens programproduktion,
förutsattes allmänt, att själva aktiebolagsformen i princip bör bibehållas.
Endast Arbetarnas bildningsförbund anser skäl föreligga att om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1950 35

pröva, huruvida staten genom aktieinlösen bör göra sig till ensam ägare av
företaget.

I princip riktas ej någon erinran mot utredningens förslag att intresseunderlaget
i bolaget bör breddas. Radiotjänst framhåller emellertid, att en
sådan breddning icke får medföra att olika särintressen erhåller inflytande
över programmet eller att styrelsen skall befatta sig med programverksamheten
i detalj. Tidningsutgivareföreningen, som uttalar samma förbehåll,
erinrar härvid om att pressens majoritetsställning inom intresserepresentationen
främst tillkommit och alltjämt verkar som en garanti för att de av
tidningarna utbildade principerna för nyhetsförmedlingen även måtte tilllämpas
inom rundradions motsvarande verksamhet. Genom den betydelse
televisionen kominer att få som nyhetsförmedlare, blir upprätthållandet av
samma grundsatser än viktigare, när Radiotjänst även skall svara för detta
massmediums program. Särskilt med hänsyn härtill är det enligt föreningen
angeläget, att om intresserepresentationen utökas pressens majoritetsställning
lämnas oförändrad.

Övriga remissinstanser som behandlat frågan är emellertid ense om att
fog saknas för bibehållande av pressens majoritetsställning. Av denna mening
är lantbruksstyrelsen, Frikyrkliga samarbetskommittén, Folketshusföreningarnas
riksorganisation, industriförbundet, köpmannaförbundet och
grossistförbundet. Samma åsikt uttalas även av lantbruksförbundet, Kooperativa
förbundet, TCO, Arbetarnas bildningsförbund, Folkrörelsernas konstfrämjande
och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, vilka dessutom
hävdar att prioritetsställning i stället bör tillkomma folkrörelserna. Landsorganisationen
föreslår i stället för nyteckning av aktier, att staten inlöser
viss del av de redan utgivna samt sedan fördelar ett begränsat antal därav
lika mellan intresseorganisationer med allmänt syfte och ideella folkrörelser.
Därjämte bör de ledamöter, varmed styrelsen utökas, utses av staten
på ett sådant sätt att dess sammansättning blir allsidig.

Vad angår frågan vilka organisationer, som bör erbjudas att bli aktieägare
i bolaget, anser ett flertal remissinstanser, att utöver de av utredningen
föreslagna även andra bör beredas denna förmån. Kooperativa förbundet,
TCO och arbetsgivarföreningen framhåller, att även de bör få möjlighet att
bli intressenter bl. a. för att arbetsmarknadens parter skall bli allsidigt representerade,
vilka anspråk stödes av lantbruksförbundet, Samverkande
bildningsförbunden och Folketshusföreningarnas riksorganisation samt
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Sistnämnda två organisationer och Kooperativa förbundet delar dessutom
med köpmannaförbundet och grossistförbundet in. fl. företrädare för handeln
åsikten, att denna genom sina huvudorganisationer, främst köpmannaförbundet,
bör beredas möjlighet att som intressent från början knyta intim
kontakt med det nya programföretaget. Sveriges husmodersföreningars
riksförbund beklagar, att bland de föreslagna organisationerna ej finns någon,
som företräder hemmens intressen. Diakonistyrelsen anser det särskilt
anmärkningsvärt, att ej någon representant för kyrkan medtagits samt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

lägger, att den själv härvid närmast torde komma i fråga i egenskap av
dess centrala organ för befrämjande av frivillig kyrklig verksamhet. Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund anser, att även ungdomsrörelserna bör
inbjudas att teckna aktier och om möjligt beredas representation i styrelsen.
Teatrarnas riksförbund och Riksteatern önskar, att riksförbundet upptages
bland intressenterna medan chefen för nationalmuseum framhåller att även
en företrädare för museala intressen bör beredas plats bland dessa, överstyrelsen
för yrkesutbildning föreslår, att en företrädare för yrkesutbildningen
bereds plats i styrelsen för företaget.

Stockholms handelskammare hävdar, att om styrelsen skall bli arbetsduglig
antalet ledamöter bör begränsas till sju. De intresserade organisationernas
krav på att bli representerade torde lämpligen kunna tillgodoses
genom att ett särskilt råd härför bildas. Även Frikyrkliga samarbetskommittén
anser upprättande av rådgivande kommittéer inom företagets olika
programavdelningar vara bästa komplement till det ökade folkrörelseinflylandet
i bolagsstämman.

Utbyggnad av programproduktionen. Vad angår frågan om sändningstidens
längd framhåller Radiotjänst att vägande skäl kan anföras
mot både för kort och för lång sändningstid. Man kan peka på länder där
verksamheten alltför länge bedrivits i för blygsam skala och på andra där
en för lång sändningstid framtvingats för hastigt med därav följande icke
önskvärda konsekvenser för programkvaliteten. I bägge fallen har en minskning
av lyssnarintresset blivit följden. Televisionen kommer att förbruka
så mycket programidéer och förmågor, att det gäller att hushålla för att
kunna skapa program som kan fånga och bibehålla allmänhetens intresse
lör det nya mediet. Detta måste gälla oavsett vem som har hand om programtjänsten
och oberoende av om televisionen drivs kommersiellt eller ej.
Utfyllnadsprogram, som går utanför vad man i realiteten orkar med, kan
för televisionen bli en belastning, vars följder blir svåra att övervinna. Radiotjänst
delar majoritetens mening, att sändningstiden under det första
stadiet av en reguljär televisionsverksamhet bör vara 15 timmar per vecka.
Samma åsikt uttalas av Västergötlands och norra Hallands handelskammare,
diakonistyrelsen, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och statskontoret.
Sistnämnda myndighet anser dessutom, att någon utsträckning av
sändningstiden utöver andra programetappens 25 timmar per vecka icke
bör ske.

Utredningsreservanternas uppfattning, att sändningstiden redan vid den
reguljära programtjänstens start bör omfatta minst 25 timmar i veckan
samt därefter snarast utsträckas till 35 timmar, delas av nästan alla de remissinstanser,
som uttalat sig för kommersiell television. Mest framhålles
härvid den längre sändningstiden som nödvändig för att åstadkomma en
tillfredsställande utveckling av mottagarbeståndet och för att allmänheten
skall lå valuta för de tämligen höga kostnaderna för mottagare. Jordbrukets
upplysning snämnd, RLF och lantbruksförbundet betvivlar, att en 15

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

timmars veckosändning tillåter ett så varierat program, som ett skäligt tillgodoseende
av skilda åskådarintressen kräver. Samtidigt understrykes angelägenheten
av att speciella program bjudes landsbygdens befolkning, enär
denna genom sin isolering har en annan smakriktning än tätorternas innevånare.
Kooperativa förbundet anmärker för sin del, att de på folkrörelserna
särskilt inriktade programmen vid så kort total sändningstid knappast
kan bli annat än tillfälliga och därigenom tämligen betydelselösa inslag.
Däremot ger den längre sändningstiden utrymme inte endast för mera verksamt
samarbete med nämnda rörelser utan även för specialprogram avsedda
att tjäna skolnings- och yrkesutbildningsuppgifter. Skolöverstyrelsen förordar,
att i allt fall 3 till 5 timmars skolradio anordnas per vecka utöver
den reguljära sändningstiden. Vidare uttalar Riksförbundet för bildande
konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och chefen för nationalmuseum farhågor
för att med det begränsade programutrymme, som utredningsmajoritetens
förslag innebär, de kulturellt värdefulla inslagen får stå tillbaka
för vad som tilltalar en vidsträcktare publik. Slutligen betonar telestyrelsen,
kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm och teknologföreningen
det oekonomiska i att televisionsanläggningarna drives med för låg utnyttjningsfaktor.

Beträffande kostnaderna för pr ogram produktionen framhåller
telestyrelsen, teknologföreningen, Kooperativa förbundet, LO, arbetsgivareföreningen
och Svenska annonsörers förening, att utredningen beräknat
dessa i underkant. Bl. a. har investeringskostnader för studio- och administrationslokaler
ej alls medtagits. Framställningen av kvalitets- och originalprogram
ställer sig betydligt dyrare i andra länder än genomsnittligt
12 700 kr. per timme, som utredningen räknat med. Sistnämnda två föreningar
anger en timkostnad av 20 000 kr. som niera motsvarande verkligheten,
medan LO liksom Radiotjänst påpekar, att kostnaderna troligen
kommer att öka allteftersom allmänhetens fordringar på fullgod programkvalitet
skärpes. Filmbranschens organisationer upplyser, att den svenska
filmindustrins möjligheter att framställa program för televisionens räkning
inom ramen för det av utredningen beräknade priset är synnerligen begränsade.

Betydelsen av ett nordiskt och internationellt samarbete i
fråga om programproduktionen understrykes i några yttranden.

Utbyggnad av programdistributionen. Vad angår utbyggandet av rikstelevisionens
distributionsnät anses mestadels den av utredningen framlagda
planen härför icke ge anledning till erinringar. RLF och radiohandlarnas
riksförbund framhåller dock, att den icke ger tillfredsställande mottagningsmöjligheter
inom stora delar av Norrlands inland och ej heller inom ansenliga
områden med relativt stor folktäthet i Dalarna, Södermanland och
Uppland. Förstnämnda förbund betonar samtidigt angelägenheten av att glesbygdernas
televisionsförsörjning i görligaste mån blir likvärdig med tätorternas.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

övre Norrlands allmänna isolering och begränsade möjligheter till rundradiomottagning
motiverar, att televisionsnätet snabbare utsträckes dit än utredningen
avsett, helst som detta kan bidra till att bromsa den pågående
utflyttningen därifrån. Industriförbundet föreslår däremot, att utbyggnaden
till följd av de betydande investeringar, som kräves, under ett första
skede begränsas till ett mindre antal tätorter, i vilket fall ekonomisk och teknisk
medverkan från privata intressen kan påräknas. Vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien förordar samma begränsning, enär härvid bättre
erfarenhet beträffande kostnader och personella resurser kan vinnas, efter
vilka den fortsatta utbyggnaden kan anpassas.

Radioindustriföreningen anser, att provinsiella och delvis provisoriska
sändare i större utsträckning bör anläggas under första utbyggnadsskedet
för att påskynda landets täckande med television samt tillråder dessutom,
att förbindelsenätet helt baseras på radiolänkar, enbart avsedda för television.
Härigenom möjliggöres nämligen ansenliga kostnads- och tidsbesparingar,
när så hög driftsäkerhet ej erfordras som i en anläggning, vilken
även skall användas för telefon. Radioindustrien är beredd att i största
möjliga utsträckning medverka vid televisionsnätets utbyggnad bl. a. genom
organisation av entreprenadföretag för stationernas anläggning. Mot en begränsning
av programförbindelsernas användbarhet till television och rundradio
framhåller emellertid telestyrelsen, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen
och teknologföreningen angelägenheten av att desamma även
kan utnyttjas för andra civila och militära kommunikationsändamål, vilket
gör dem till en värdefull tillgång i synnerhet för det totala försvaret. Kollegienämnden
vid Chalmers tekniska högskola understryker, att länkförbindelserna
bör utföras så att de framdeles utan kostsam tillbyggnad kan genom
komplettering med mikrovågsutruslning anslutas till ett gemensamt
europeiskt televisionsnät, medan Kooperativa förbundet betonar, att möjligheterna
att åstadkomma ett permanent programsamarbete med våra nordiska
grannländer särskilt bör beaktas vid televisionens tekniska anordnande.
Statskontoret anser slutligen, att nedskärning av investeringsbehoven
bäst sker genom att de av utredningen föreslagna provisoriska lokalsändarna
i Malmö och Göteborg slopas.

Beträffande utbyggnadstakten uttalar sig telestyrelsen, skolöverstyrelsen,
Radiotjänst, Kooperativa förbundet, Norrbottens och Västerbottens samt
Västmanlands och Jämtlands handelskamrar för utredningens förslag, att
9-årsplanen i princip följes. Likaså framhåller jordbrukets upplysningsnämnd,
lantbruksförbundet, Röda korset, Folkrörelsernas konstfrämjande
och Riksförbundet för bildande konst, ehuru mera allmänt, att utbyggnaden
bör genomföras så snabbt som möjligt, medan Stockholms handelskammare
och Handelskammaren i Göteborg anser, att en 7-årig utbyggnad helst bör
eftersträvas. Däremot förordar statskontoret och tidningsutgivarföreningen,
att 14-årsplanen bör läggas till grund för densamma och även Vitterhets-,
historie. och antikvitetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens histo -

Kungl. Maj:ts proposition nr DO år 1956 39

riska museum önskar en långsammare utbyggnadstakt än den utredningen
föreslagit.

Licensintäkter och driftresultat. I remissvaren har ingen gensaga riktats
mot utredningens målsättning, att verksamheten bör bli ekonomiskt
sj älvbärande och kunna inom 14 år återbetala de första årens underskott.
Att det senare går att genomföra med licensavgift som enda inkomstkälla,
betvivlar dock åtskilliga av de remissinstanser, som anser att även
kommersiell finansiering bör anlitas. I likhet med utredningsreservanterna
påtalar dessa framför allt, att Industriens utredningsinstituts prognos för
mottagarbeståndets utveckling icke är hållbar, när den däri förutsatta sändningstiden
och utbyggnadstakten radikalt ändras, varför densamma ej heller
kan läggas till grund för en uppskattning av vilka licensintäkter, som
vid olika avgiftsalternativ kan förväntas.

Därtill framhåller bl. a. Sveriges radiohandlares riksförbund, Smålands
och Blekinge samt Stockholms handelskamrar, att den av utredningen föreslagna
licensavgiften om 80 kr. per år med hänsyn till den även i
övrigt höga inköps- och årskostnaden för televisionsmottagare kommer att
verka hämmande på försäljningen, varför möjligheten att genom kommersiella
bidrag sänka avgiften allvarligt bör övervägas. Denna åsikt delas av
köpmannaförbundet och grossistförbundet, vilka i likhet med sistnämnda
handelskammare dessutom ifrågasätter lämpligheten av att avgiftens upptagande
slås ut på fyra kvartal, då detta måste leda till onödigt tung administration
och kontroll av licenserna. Däremot biträder bl. a. telestyrelsen
utredningens förslag beträffande licensavgifternas storlek och uppdelning
på fyra betalningsterminer.

Samhällsekonomiska verkningar. De import- och investeringsanspråk
en televisionsverksamhet kan ge upphov till berörs i ett yttrande
från statens handels- och industrikommission. Kommissionen är
tveksam om ej importen av färdiga televisionsmottagare kommer att bli något
större än vad utredningen räknat med. ökningen av valutabehovet på
grund därav blir emellertid relativt obetydlig. Radioindustriens investeringsanspråk
för byggnader torde icke komma att överstiga vad utredningen beräknat.

Behovet av kvalificerad arbetskraft för televisionsverksamheten
understryks i yttranden från telestyrelsen, radiohandlarnas riksförbund,
hantverks- och småindustriorganisationen, Sveriges radioservicemäns
riksförbund och kollegicnämnden vid Chalmers tekniska högskola.
Kollegienämnden understryker i anslutning härtill behovet ur utbildningssynpunkt
av alt en omfattande televisionsförsöksverksamhet snarast kommer
till stånd.

överstyrelsen för yrkesutbildning anför, att i skolor under överstyrelsens
inseende pågår bl. a. kurser för telemontörer och reparatörer, överstyrelsen
förutser, alt undervisningen inom det teletekniska området vid nämnda och

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

liknande kurser måste ägna successivt ökad tid åt televisionsområdet. Planläggning
härför pagar pa olika hall. Statens haniverksinstitut säger sig vara
berett att sörja för utbildningen av servicepersonal för television.

Televisionsverksamhetens start. Statskontoret kan icke finna skäl för att
redan under förberedelseåret bygga provisoriska stationer i Göteborg och
Malmö, vilka städer enligt den reguljära utbyggnadsplanen skulle få television
först tre eller fyra år senare. Kostnaderna under förberedelseåret synes
därför kunna nedbringas väsentligt i förhållande till utredningens förslag.

Radiotjänst framhåller, att man när televisionen startar på allvar bör ha
en tränad och i största möjliga mån fulltalig arbetsstyrka och även i övrigt
vara beredd att lämna en god programservice. Därför bör verksamheten
fortsätta med inslag av sändningar, som successivt utökas fram till den tidpunkt
då reguljära sändningar med 15 timmar per vecka kan ta sin början.
Även tidningsutgiuareföreningen framhåller betydelsen av att tillräckliga
medel för utbildnings- och övningsverksamheten ställs till Radiotjänsts förfogande.

Sättet för medelsanvisning. Telestyrelsen understryker vad utredningen
anfört om nödvändigheten av ett klart särskiljande av televisionens investeringar
och investeringsbehoven i övrigt inom televerkets verksamhetsområde.
Då det är önskvärt att en för såväl myndigheterna som allmänheten
fullt klar och lätt tillgänglig redovisning erhålles för televisionsverksamheten,
anser styrelsen att utredningens förslag om en särskild fond för televisionen
bör förverkligas.

Sistnämnda utväg anser däremot statskontoret och riksråkenskapsverket
icke framkomlig. Riksråkenskapsverket anför därutöver i redovisningsfrågan
i huvudsak följande.

Den för programproduktionen erforderliga utrustningen bör i likhet med
motsvarande utrustning för rundradion ägas av det bolag, som skall handel
utrustningen bör anskaffas av bolaget, som bör

ta lan härför från televerket. Bolaget bör erlägga ränta på dessa medel. Televerkets
kredit till bolaget bör vid varje tidpunkt endast uppgå till ett beopp,
som motsvarar de totala anskaffningskostnaderna för utrustningen
etter avdrag av de sammanlagda avskrivningarna å denna. Omfattningen
av och takten för anskaffningarna torde böra fastställas av riksdagen i form
av villkor för användningen av de medel, som anvisas för kreditgivningen.
Da kreditens omfattning kommer att växla avsevärt, ifrågasätter riksräkenskapsverket,
om icke de medel, televerket behöver för att kunna lämna krediten,
bör anvisas som en förhöjning av verkets rörliga kredit hos riksgäldskontoret
i stället för i form av investeringsanslag.

Programbolagets kostnader för underhåll och avskrivning av utrustningen
för programproduktion samt för förräntning av i utrustningen investerat
kapital bör täckas i samma ordning som bolagets Övriga kostnader för
programverksamheten och alltså i den mån televisionen blir självförsörjande
utgå av licensmedel.

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Utredningens tanke att å televisionen uppkommande underskott bör balanseras
i statsräkenskaperna för att täckas, när televisionen blir självförsörjande,
finner riksräkenskapsverket värd största beaktande. Detta bör
ske genom att inkomster och utgifter redovisas på televerkets fond. Underskotten
kommer då att uppsamlas på denna fond och kvarstå där, tills de
inflytande inkomsterna blir så rikliga, att de förslår till att täcka icke blott
de löpande utgifterna för televisionen utan även de tidigare uppkomna underskotten.

Riksräkenskapsverket förutsätter härvid, att inkomsterna och utgifterna
för televisionen skall i likhet med vad som nu sker beträffande rundradion
särredovisas på televerkets fond. Televisionsverksamheten kommer alltså
icke att påverka televerkets resultatredovisning för telefon- och telegramverksamheten
utan endast medföra, att inleveransen till statsverket av överskotten
å sistnämnda verksamhet kommer att fördröjas i den omfattning
medel binds genom balansering av underskott på televisionsverksamheten.

Den föreslagna ordningen för redovisningen utesluter icke att omfattningen
av statsverkets löpande utgifter för televisionen för varje budgetår
fastställs av riksdagen.

Förslag från vissa av näringslivets organisationer

Allmänt om förslaget. Det förslag, som framlagts av näringslivets inledningsvis
nämnda organisationer, tar sikte på att — med samarbetet mellan
staten och enskilda inom luftfarten som mönster — bilda ett televisionsbolag
med lika andelar för statliga och privata intressenter i syfte att driva
en ekonomiskt självbärande televisionsverksamhet, baserad på annonsbetalda
och licensbetalda programinslag.

Förslaget avser i sin första etapp att inom en beräknad tidrymd av två
år skapa möjligheter till televisionsmottagning för i runt tal hälften av
landets befolkning. Det erforderliga kapitalbehovet beräknas till 12 milj. kr.,
varav 5 milj. kr. anskaffas genom aktieteckning och 7 milj. kr. genom krediter.
Erforderliga medel tillskjuts i lika delar av stat och näringsliv.

Enligt organisationernas mening erbjuder förslaget påtagliga fördelar i
jämförelse med de alternativa lösningar, som närmast torde kunna komma
i betraktande. Genom den ekonomiska medverkan av näringslivet kommer
anspråken på statsanslag för ändamålet att reduceras i mycket hög grad
jämfört med beräkningarna i televisionsutredningens förslag. Även de för
televisionens utbyggnad behövliga investeringarna kommer att avsevärt
minskas. Likaledes kan licensavgiften reduceras från 80 kr. till 50 kr. per
mottagare och år. Televisionsverksamheten torde redan på kort sikt kunna
bli ekonomiskt självbärande. Härtill kommer att ett snabbt införande avtelevision
i den omfattning, som förutses, kommer att ge en välbehövlig
extra stimulans åt konstruktions- och utvecklingsarbetet på elektronikområdet,
vilket på senare tid kommit att spela en allt större roll för näringslivets
insatser på inhemska och utländska marknader ävensom för försvaret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Organisationen. Televisionsbolaget, som skall ansvara för och driva televisionsverksamheten,
ansöker om koncession för verksamhetens bedrivande
under i första hand 15 år. Bolaget försäljer sändningstid till ett antal kompetenta
programbolag, vilka i sin tur säljer tid och program till olika annonsörer.
Intresse att medverka i sådana programbolag kan förväntas från
filmindustrien, annonsbyråvärlden samt organisationer och föreningar. Televisionsbolaget
förutsättes skola ha en egen programavdelning, hos vilken
speciella programköpare, exempelvis ideella organisationer, kan direkt hyra
tid. Denna avdelning skall även ges en reglerande funktion i fråga om programstandard
och programtider. Radiotjänst erbjudes att på samma sätt
som övriga programbolag producera egna program, vilka finansieras genom
licensmedel.

För tillsyn av programmens standard utses ett neutralt programråd med
minst fem och högst åtta medlemmar. Föredragande i programrådet skall
vara den inom bolagets ledning, som tilldelats funktioner motsvarande ansvarig
utgivares och erforderliga fullmakter för programverksamhetens inriktning
och avvägning i stort. Programrådets funktion skall vara rådgivande
— ansvar och därmed avgörande tillkommer den ansvarige utgivaren
— samt kontrollerande vad beträffar programmens standard i förhållande
till av bolaget angivna normer.

De ungefärliga administrationskostnaderna under första och andra året
har angivits till 0,35 resp. 0,55 milj. kr.

Programproduktionen. I den driftplan, som gjorts upp, har kalkylerats
med 900 programtimmar under första året, 1 250 programtimmar under
andra året samt 1 650 under tredje och närmast följande år. Ett exempel
på hur dessa programtimmar kan uppdelas mellan de olika programbolagen,
Radiotjänst och den egna programavdelningen visas i tabell 5.

Tabell 5. Fördelning’ av program t immar

Programtimmar per år

Programbolag 1 (t. ex. filmbolag)..... Programbolag 2 (t. ex. annonsbyråer) . Programbolag 3 (t. ex. folkrörelserna) . Egen programavd.................... Radiotjänst .........................	l:a året ......... 400 ......... 200 ......... 100 ......... 100 ......... 100	2:a året 500 300 150 100 200	3:e o. följ. år 500 450 200 100 400
Tim./vecka"under	Summa 900	1250	1650
högsäsong (sept.—maj) ..............		ca 28	ca 35
sommarsäsong (juni—aug.) ..........		ca 10,5	ca 21

Den tid, som i tabellen angivits för Radiotjänst, har beräknats på grundval
av uppskattningar om tillgång på licensmedel. Skulle Radiotjänst önska
ökad programtid, bör sådan i möjligaste mån beredas enligt Radiotjänsts
önskan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Med hänsyn till den förväntade ekonomiska utvecklingen såväl beträffande
annonsmedel som licensmedel kan en fortsatt successiv ökning av
antalet programtimmar komma i fråga även efter de första tre åren. Efter
ytterligare ett antal år kan då nätets sändningskanal bli så fullbelagd, att
en andra sändningskanal får utbyggas.

Varje programbolag förutsättes disponera egen studioutriustning. För
teievisionsbolagets och dess programavdelnings initialbehov förutses investeringskostnader
om 2,5 milj. kr. för utrustning i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Årskostnaderna för denna utrustning beräknas till 1 milj. kr.

Kvalitativt högstående program av omväxlande natur eftersträvas. Härvid
skiljes mellan originalprogram och normalprogram. Med originalprogram
avses ett för visst bestämt ändamål och tillfälle särskilt beställt, komponerat
och instuderat program, som sändes direkt eller via film. Med vissa
möjliga undantag kan timkostnaden för originalprogram väntas bli lägst
ca 20 000 och högst ca 40 000 kr. med en sannolik genomsnittskostnad av
ca 25 000 kr. i timmen. Upptagning av .största möjliga mängd av originalprogram
på film rekommenderas. Visserligen har detta hittills dragit större
kostnader än direktsändning. Tack vare nya metoder väntas dock, samtidigt
som för televisionen specifika bildtekniska krav tillgodoses, kostnadsökningen
inskränkas till ca 800 kr. per timme.

Normalprogram benämnes övriga typer av program: befintliga äldre och
nyare filmer, redan tillgängliga idéer, manuskript, artistuppträdanden
samt evenemang, aklualiteter etc., som icke produceras på direkt beställning
av annonsör, samt repriser. Normalprogrammen kan bedömas draga
avsevärt lägre kostnad än originalprogrammen. Beroende på i vilken proportion
televisionsprogrammet i sin helhet sammansättes av originalprogram
och normalprogram, kan man räkna med att medelkostnaden per programtimme
kommer att bli av storleksordningen 10 000—20 000 kr.

Reklammeddelandet skall uppta högst 10 % av den förhyrda programliden.
Det bör vara annonsör obetaget att enligt vissa normer själv bestämma
om reklammeddelandets art, innehåll och form. Reklammeddelandet
bör, enligt annonsörens eget bestämmande, placeras odelat före eller
efter den reklamfria delen av programmet eller delat i tid med 50 % före
och 50 % efter nämnda programdel. Undantag från dessa regler kan,
om teievisionsbolagets programledning anser så vara befogat med hänsyn
till televisionspublikens intressen, göras för instruktions-, undervisningsoch
informationsprogram såväl som för dokumentär- och reportageprogram.

Förutom program producerade inom landet eftersträvas ett internationellt
utbyte och samarbete. Televisionsbolaget bör därför medverka till att
ett sådant internationellt samarbete snarast upprättas och utvidgas. Det
förutsättes att delta utbyte sker via Radiotjänst.

Det synes lämpligt att även ämnen av kontroversiell natur i religiösa, politiska,
samhällsekonomiska och liknande frågor avhandlas i television enligt
samma principer, som gäller för svensk rundradio.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Programdistributionen. Utbyggnaden av distributionsnätet förutsattes antingen
ske i bolagets egen regi i intimt samarbete med telestyrelsen eller
direkt av telestyrelsen, varvid investeringsbelopp kan ställas till styrelsens
1 örfogande för senare avräkning som hyra av anläggningarna.

En första utbyggnadsetapp tar sikte på de tätbefolkade delarna av landet,
där programtjänsten snabbt kan komma igång på ekonomisk basis. Utbyggnaden
göres i denna etapp av halvpermanent karaktär och befintliga
anläggningar i form av byggnader, sändarmaster och dylikt utnyttjas.

Utbyggnad av sändarstationer föreslås ske under första året i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt under andra året i Norrköping, Örebro och Hörby.
Under förutsättning av bl. a. högt belägna stationsplatser och 200 meter
höga master skulle härigenom i och med andra utbyggnadsåret sammanlagt
3 255 000 personer bo inom områden med fullgod mottagning. Av tidsoch
kostnadsskäl får de provisoriska sändarna annan placering, antennhöjd
och effekt än de definitiva. Täckningsområdet kan därför bli något
mindre. Om man emellertid tar hänsyn till s. k. fjärrområden, d. v. s. omlåden,
där mottagningen icke kan bygga på lika höga fältstyrkevärden, som
förutsatts för de definitiva sändarna, men enligt erfarenhet är av acceptabel
kvalitet, kan man räkna med att i runt tal hälften av landets befolkning
kommer att ha mottagningsmöjligheter.

Installations- och antennkostnaden för sändarstationerna blir approximativt
1 800 000 kr. under ettvart av de två första åren, eller tillhopa 3 600 000
kr. Genom samordningen med FM-utbyggnaden och anläggningarnas pro\isoriska

byggnader, master och kraft. Det förutsättes, att dessa faciliteter kan hyras
tiån televerket eller andra institutioner. För viss kompletteringsutrustning
bör anslås ca 400 000 kr.

Årskostnaderna består väsentligen av personalkostnader och materialavskrivning
och beräknas till 700 000 kr. under första året och 1 400 000 kr.
under andra året.

Vad angår förbindelsenätet är det önskvärt att snarast anknyta Stockholm
till övriga sändare och det internationella nätet. Detta kan i avvaktan
på en permanent förbindelse ske medelst provisoriska radiolänkförbindelser.
Liksom vid sändaranläggningarna förutsättes samarbete kunna äga
rum med telestyrelsen och andra institutioner ifråga om redan befintliga
vägar, master, kraftutrustningar o. d., varigenom kostnaderna kan hållas
nere.

Mellan 15 och 20 länkstationer torde bli erforderliga för att anknyta Stockholm
med Göteborg och Malmö. Total investering i länkutrustning blir ca
4 800 000 kr., vilket ger en årskostnad fr. o. m. det andra året av 1 120 000
kr. Det gäller här en typ av station, som måste vara bemannad under
drift.

Den fortsatta utbyggnaden, som främst blir beroende på bolagets ekonomiska
resultat, inriktas närmast på att utbyta den provisoriska materielen
mot permanenta anläggningar. De provisoriska anläggningarna överflyt -

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

tas därvid till andra platser, varigenom täckningsområdet utvidgas. Som
första komplettering av nätet kan härvid tänkas områdena Uppsala, Gävle,
Sundsvall samt Västerås, Borlänge, Karlstad. Genom förhyrning av förbindelser
i televerkets planerade koaxialkablar mellan Stockholm, Göteborg
och Malmö, när dessa blir färdiga, skapas förutsättningar för en omdisponering
av det provisoriskt installerade radiolänknätet.

Efter hand som antalet mottagare stiger, kommer såväl intäkterna för uthyrning
av sändningstid som inflytande licensmedel att successivt stiga. Den
framtida utvecklingen synes därigenom möjliggöra en utvidgning av mottagningsmöjligheterna
till allt större delar av befolkningen. En utvecklingsform
som härvid kan bli aktuell är lokala sändare i tätorterna, drivna genom
samarbete mellan kommunala och lokala-privata intressen. Även avlägsna
delar av landet kan på detta sätt bli delaktiga av de centralt producerade
programmen genom att dessa filmas. Som komplettering kan lokalt
producerade program förekomma.

Intäkter och driftresultat. Som grund för försäljningen av programtid
föreslås ett fast pris per sändningstimme. Detta grundpris beräknas under
femte året av bolagets verksamhet att kunna ligga vid omkring 5 000 kr. per
sändningstimme. På grund av att antalet mottagare är relativt begränsat
under verksamhetens första år, har det ansetts lämpligt att reducera det
fasta priset under de fyra första uppbyggnadsåren. Under första året skulle
sålunda ett bruttotimpris av 2 000 kr. uttagas, vilket pris sedan under följande
år successivt skulle öka med 750 kr.

På grundval av dessa priser samt det antal sändningstimmar, som framgår
av det föregående, har televisionsbolagets hyresintäkter beräknats. I
tabell 6 redovisas inkomsterna, sammanställda med bolagets utgifter och
driftresultat. Härvid är att märka att bolagets inkomster är baserade på
nettopriser, motsvarande det pris, som erhålles sedan rabatter och provisioner
avdragits. Samtidigt har räknats med viss hyresinkomst från den
egna programavdelningens studieutrustning.

Tabell 0. Driftkalkyl för televisionsbolagvt.

År	Utgifter	Nettoinkomster	Vinst eller förlust
i ....	2,56	2,00	-0,56
2 ....	3.89	3,50	-0.39
3 ....	4,37	5,20	+ 0,83
4 ....	4,62	6,20	+ 1,58

Televisionsbolagets verksamhet blir i sista hand beroende av annonsörernas
köpintresse och köpmöjligheter. Inom näringslivet finns ett tydligt uttalat
intresse att utnyttja kommersiell television. Samtidigt framhålles, att
televisionsverksamhetens startperiod icke kan vara lika attraktiv för annonsörerna
som ett senare skede. Ändamålsenliga långtidskontrakt, vari -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

genom annonsörerna redan från verksamhetens start tillförsäkras gynnsamt
placerade sändningstider, torde emellertid i detta hänseende kunna
stimulera annonsörernas investeringsvilja redan från starten. Det erinras
i detta sammanhang om den av Svenska annonsörers förening gjorda undersökning,
som visar att ett årligt belopp av ca 14 milj. kr. kan förväntas
stå till förfogande från annonsörshåll för programproduktion jämte
hyreskostnader för distributionsnätet redan vid ett licensantal av 40 000.
De erforderliga annonsmedlen ligga inom denna ram.

Licensavgiften på televisionsmottagare föreslås till 50 kr. per år. En av
Industriens utredningsinstitut gjord prognos över licensutvecklingen visar
på följande antal licenser vid slutet av ettvart av de fem första åren, nämligen
20 300, 58 300, 102 000, 149 100 och 200 200. Till dessa siffror får
läggas det antal televisionsmottagare, som kan beräknas vara i bruk vid
tidpunkten för bolagets start. Enligt uppskattningar inom branschen fanns
den 1 januari 1956 ca 8 000 mottagare. Beroende på när bolagets verksamhet
kan startas, torde man därför kunna räkna med att mellan 10 000 och
20 000 mottagare redan är i drift, när detta sker.

Räknas med en medelkostnad per programtimme av ca 20 000 kr. för de
av Radiotjänst producerade programmen, skulle därvid vid femte året de
inflytande licensmedlen komma att ungefär täcka program- och hyreskostnaderna
för sändningstiden. Under de fyra första åren torde det därför vara
erforderligt att komplettera licensmedlen med begränsade anslag av statsmedel.

Sammanfattningsvis anföres, att televisionsbolagets rörelse är ekonomiskt
självbärande redan från tredje verksamhetsåret samt att såväl överskottsmedel
från bolagets drift som överskjutande licensmedel efter hand
blir tillgängliga för en fortsatt utbyggnad av distributionsnätet.

Remissyttrandena över näringslivets förslag

Telestyrelsen framhåller till en början, att såväl de tekniska uppgifterna
som de framlagda kostnadsberäkningarna för distributionsnätet är schematiska,
varför styrelsen icke kan ingå på någon detaljerad granskning av förslaget
i dess helhet utan måste begränsa sig till utbyggnadsplanerna för
den första etappen om två år.

I fråga om sändarstationens täckningsområden påpekar styrelsen, att de
provisoriska stationerna kommer att få mindre räckvidd än de definitiva.
Enligt förslaget har man trots detta tänkt sig att mottagningen skulle bli
acceptabel även inom s. k. fjärrområden. Man synes därvid ha förbisett, att
de planerade stationerna var för sig skall dela våglängd med ett stort antal
andra stationer i Europa. Sålunda skall Stockholm dela våglängd med 30
andra stationer — däribland storsändare i Köpenhamn, Oslo och Berlin —
Göteborg med 25, Malmö med 32 och Hörby med 22 andra stationer, däribland
Örebro. Allt eftersom dessa andra stationer blir utbyggda — vissa av

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år J956

aeni finns redan — måste man räkna med störningar och därmed otillfredsställande
mottagning inom de svenska stationernas fjärrområden. Det
förefaller sålunda som om de i förslaget angivna täckningssiffrorna vore
för optimistiskt beräknade.

Telestyrelsen har granskat kostnadsberäkningarna för distributionsnätet.
Sändarstationerna i föreslaget provisoriskt utförande beräknar styrelsen
kosta 4 537 000 kr. mot 3 600 000 kr. i förslaget. Skillnaden hänför sig huvudsakligen
till antennkostnaderna. För programförbindelserna uppskattar
styrelsen det erforderliga antalet länkstationer till minst 20. I förslaget
har räknats med en kostnad per radiolänkstation av 300 000 kr., vilken
siffra styrelsen anser för låg bl. a. med tanke på erforderliga reservkrattanläggningar.
Om man emellertid räknar med detta belopp blir med 20 stationer
anläggningskostnaden för förbindelserna 6 milj. kr. mot förslagets
4,8 milj. kr.

Årskostnaderna för sändare och förbindelser beräknar styrelsen till samma
belopp som upptagits i förslaget i vad gäller det första året. För det
andra året slutar styrelsens beräkning på 3 055 000 kr. mot förslagets
2 520 000 kr. Avvikelsen i fråga om årskostnaderna är enligt styrelsen icke
så stor, att den kan sägas vara av avgörande betydelse för driftskalkylen i
dess helhet.

Beträffande den fortsatta utbyggnaden, som enligt förslaget skall bli beroende
på bl. a. televisionsbolagets ekonomiska resultat, påpekar styrelsen,
att förslaget till hela sin uppläggning skiljer sig från de av televisionsutredningen
presenterade planerna för televisionsnätets utbyggnad och måste
betydligt långsammare än de sistnämnda resultera i ett riksomfattande
lelevisionsnät.

Vad i förslaget anföres om en senare omdisposition av de provisoriska
länkarna föranleder styrelsen framhålla bl. a., att när den tidpunkten kommer,
då det blir aktuellt att flytta de provisoriska radiolänkarna, tekniken
på området torde ha utvecklats så, att apparaturen kan vara omodern. Man
kan därför ifrågasätta om det icke är motiverat att räkna med en kortare
avskrivningstid än den som tillämpats i kalkylerna.

Vad slutligen angår det förutsatta tidsschemat, enligt vilket länkförbindelserna
skulle tagas i bruk redan vid andra årets början, framhåller telestyrelsen,
att denna byggnadstid synes vara för knappt tillmätt för att man
skall kunna åstadkomma förbindelser, som kan möta de krav man bör
kunna ställa på dem, även om de är avsedda att vara av provisorisk karaktär.

Radiotjänst ifrågasätter, om förslaget är ägnat att befrämja en sund innehållsmässig
utveckling av televisionen. Inga antydningar göres exempelvis
i förslaget om betydelsen av att televisionen utnyttjas på lämpligast
möjliga sätt för att till allmänheten sprida objektiva informationer, underhållning
och ett konstnärligt programinnehåll. Tvärtom är — som det heter
i förslaget — televisionsbolaget i sista hand beroende av annonsörcrnas köpmöjligheter
och köpintresse. Verksamheten kommer således att innehålls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

mässigt sett helt domineras av dessa intressen, utom i vad angår Radiotjänsts
programandel.

Rörande programkvaliteten konstaterar Radiotjänst med ledning av lämnade
uppgitler i förslaget, att högst 20 % av sändningstiden kan utgöras
av s. k. originalprogram. En mycket stor del av programtiden blir följaktligen
rena utfyllnadsprogram av tvivelaktig kvalitet. Kvalitetsnivån är direkt
sammanhängande med kostnaderna, och Radiotjänst räknar på grundval
av sina erfarenheter numera med en programproduktionskostnad av
18 300 kr. per timme. Förslagets siffror närmar sig mera de som för låga
betraktade kostnadskalkylerna i televisionsutredningen. En programsättning
i enlighet med förslaget kan knappast överensstämma med annonsörernas
krav på säljande program, licensbetalarnas intressen samt förslagsställarnas
strävan efter kvalitativt högstående program av omväxlande
natur.

Radiotjänst påpekar vidare, att samtliga programbolag kommer att konkurrera
om programmaterialet. Med hänsyn till .svårigheterna att i vårt
begränsade språkområde finna ett tillräckligt stort antal kvalificerade medverkande,
Iramför allt artiser, delar Radiotjänst de farhågor, som främst
från filmbranschens och den dramatiska verksamhetens företrädare uttalats
beträffande både konkurrensen om artisterna och förslitningen av det
mänskliga materialet.

En sammanställning av olika delar av förslaget visar, att möjligheterna
att inlägga reklam i olika program är betydligt mer omfattande än t. ex.
inom det brittiska kommersiella televisionsföretaget. Härom anför Radiotjänst.

S. k. ren reklam skall liksom i Storbritannien få förekomma under 10 %
av programtiden. Dock är att märka, att enligt det föreliggande förslaget
annonsören själv bestämmer över art, innehåll och form enligt televisionsbolagets
egna normer. Vid sidan av den rena reklamen kan dessutom enligt
beslut av bolagets programledning, som är överordnad programbolagen,
omnämnande eller visning mot betalning ske i fråga om varor, förpackningar,
varumärken, tillverkning och försäljning. Denna reklam kan
ingå i allehanda program. I förslaget nämnes särskilt instruktions-, undervisnings-
och informationsprogram samt dokumentär- och reportageprogram.
Det heter vidare, att kontroversiella ämnen — religiösa, politiska och
samhällsekonomiska — skall avhandlas enligt samma principer som gäller
för rundradio. Av förslaget framgår dock, att Radiotjänst icke nödvändigtvis
skall svara för dylika program. Programbolagen är följaktligen oförhindrade
att ta intäkter i samband med dessa och inplacera reklammeddelande,
i varje fall i början och slutet. Beträffande originalprogram av
icke angiven karaktär heter det, att dessa beställas av annonsörerna för
ett visst bestämt ändamål eller tillfälle. Här kan givetvis reklam inplaceras
på ett för annonsören lämpligt sätt. Detta innebär införandet av sponsored
programs enligt amerikanskt mönster.

Beträffande kontrollen av programmen pekar Radiotjänst på, att televisionsbolaget
tills vidare är oförhindrat att själv angiva de ansvarighetsprinciper,
efter vilka dess programverksamhet skall bedrivas. Det i förslå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

get omnämnda programrådet har ingen möjlighet att effektivt ingripa mot
olämpliga program, då det icke får fatta avgörande beslut.

Radiotjänst framhåller vidare, att förslaget över huvud icke berör frågan
huru statens intressen i sammanhanget skulle tillvaratagas.

Såsom företaget skisserats, skulle det erhålla koncession på 15 år. Samtidigt
har dock inga utfästelser om regelbundna årliga bidrag givits. Med
tanke på att mottagarantalet beräknas uppgå till 200 000 redan efter fem
år och att sålunda de största investeringarna göres av licensbetalarna i
form av anskaffning av televisionsmottagare, kan den situationen ej förbises,
att staten kan se sig nödsakad att ikläda sig ansvaret för verksamhetens
kontinuitet för den händelse det ekonomiska resultatet skulle bli
otillfredsställande för de privata intressena.

Den erforderliga finansiella bakgrunden för programproduktionen har
enligt Radiotjänst icke tillfredsställande belysts. Ett distributionssystem,
som begränsas till vissa tätbebyggda områden, är inte särskilt kostnadskrävande
att bygga upp. Däremot är det synnerligen dyrbart att bedriva en
omfattande programverksamhet. För att igångsätta en programproduktion
av stor omfattning kräves tillgång på personal samt investeringar i lokaler
och materiel av en storleksordning, som gör dem till eu samhällsekonomisk
angelägenhet. Man måste vidare räkna med att televisionsverksainheten,
oavsett var medlen kommer ifrån, medför underskott under en följd av år,
innan den blir självbärande. Erfarenheterna är i detta avseende entydiga i
alla länder.

Den enda uppgift på investeringarnas omfattning på produktionssidan,
som anges i förslaget, rör televisionsbolagets egen programavdelning, som
endast beräknas göra två programtimmar per vecka. För denna produktion
har man beräknat 2,5 milj. kr. i investeringar. Det förefaller uteslutet att
utifrån denna siffra bilda sig någon uppfattning om det totala investeringsbehovet
för hela px-ogramproduktionen, eftersom denna förutsättes delad på
icke mindre än fem programproducerande, av varandra oberoende enheter.
Skulle siffran emellertid läggas till grund för en beräkning av de samlade
produktionskostnaderna, leder detta till den slutsatsen, att en sådan produktion
måste bli onödigt kostnadskrävande med hänsyn till att vart och
ett av de programproducerande bolagen måste göra betydande investeringar
och personalengagement för att över huvud taget kunna igångsätta en reguljär
produktion. Administrationen måste vidare flerfaldigas, varjämte
det torde bli så gott som omöjligt att för en samproduktion rationellt utnyttja
den på flera enheter fördelade materielen och personalen. Beträffande
åtminstone tre av produktionsbolagen förutsättes en så ringa produktion
att denna torde bli oekonomisk. Det synes mera rationellt att eftersträva
en centralisering av produktionsresurserna. Bristen på tekniskt specialutbildad
personal nu och i framtiden talar även härför.

Mot bakgrunden av det sålunda anförda har Radiotjänst icke kunnat finna
något sakligt motiv för förslaget all reducera licensavgiften till 50 kr. Den 4

Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

na avgift skall dock i första hand finansiera hela den reklamfria verksamheten
inklusive dennas hyreskostnader för sändningstid. Dessutom avses
licensmedel användas till verksamhetens fortsatta utbyggnad. Den föreslagna
avgiften är enligt Radiotjänsts mening icke tillräcklig för att garantera
kvalitativt godtagbara televisionsprogram.

Som en randanmärkning anföres, att det förutsatta internationella samarbetet
icke automatiskt kan äga rum på grund av att de program, som sändes
över eurovisionen, enligt gällande regler ej får ha ett direkt samarbete
med kommersiella meddelanden.

Radiotjänst understryker slutligen vikten av en snabb utbyggnad av distributionssystemet.
Det synes, som om förslagsställarna här framlagt ett
tekniskt förmånligt alternativ till televisionsutredningen. Det i förslaget
framförda distributionssättet bör endast gälla initialskedet i syfte att inom
rimlig tid uppnå självfinansiering och därmed möjlighet för vidare utbyggnad.
Ett distributionsnät, som täcker största möjliga del av landet, bör
eftersträvas snarast möjligt.

I anledning av vad telestyrelsen och Radiotjänst anfört har ett av förslagsställarna
bildat organ — näringslivets televisionskommitté — i en särskild
promemoria framfört vissa synpunkter. Härutinnan torde få hänvisas till
handlingarna.

Departementschefen

Televisionen har under senare år vunnit avsevärd utbredning i stora
delar av världen och i flertalet av de länder, som i likhet med Sverige ännu
saknar reguljär televisonsverksamhet, har dess införande förberetts eller
övervägts. Om man bortser från USA, där televisionen kan sägas vara så gott
som var mans egendom, och ser på förhållandena i Europa, så är läget i stort
sett följande.

Längst har man kommit i Storbritannien med över 5 miljoner apparatinnehavare
och dubbla program omfattande vartdera en sändningstid av
40 å 50 timmar i veckan. För den engelska allmänheten är televisionen numera
en faktor av praktiskt taget samma betydelse som rundradion. I Västtyskland
liksom i Frankrike uppgår antalet apparatinnehavare till mer än
300 000, i Italien till ca 200 000 och i Belgien till mellan 50 000 och 100 000.
Sändningstiden i dessa länder utgör mellan 24 och 40 timmar i veckan. I Nederländerna
och Schweiz har man ej kommit lika långt men sänder dock
12 resp. 14 timmar per vecka. För Danmarks del har man nyligen ökat sändningstiden
från omkring 3 1/2 till 8 å 9 timmar i veckan och beslutat utbyggnad
av en första etapp av ett distributionsnät, täckande ungefär 60 % av
befolkningen. I samband därmed har mottagarantalet hastigt stigit från
ungefär 2 000 till 12 000. Mellan bl. a. de nu nämnda europeiska länderna
äger ett visst samarbete rum i det att experiment pågår med utbyte av program
över ett sammanhängande nät av programförbindelser — den s. k.
eurovisionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Även om televisionen sålunda i vissa länder nått en inte obetydlig utbredning,
är den som medel för masskommunikation så pass ny, att dess betydelse
i olika avseenden ännu ej kan klart överblickas. Man torde dock våga
påstå att televisionen rätt handhavd kan vara ett utomordentligt hjälpmedel
för att förmedla kulturella impulser, upplysning och information; att
den har rika möjligheter att skänka människor stimulerande underhållning
och förströelse är ostridigt.

I den allmänna debatten om television har emellertid inte bara lovprisande
utan även kritiska röster gjort sig hörda. Det har sålunda ifrågasatts om
televisionen verkligen kan tillföra samhället och medborgarna ett ideellt
värde, som motsvarar de stora kostnaderna för verksamheten; det har
t. o. m. gjorts gällande att den kan leda till kulturnivellering och smakförsämring.
Farhågor har även uttryckts för en menlig inverkan på det uppväxande
släktet.

Att vissa nackdelar kan vara förenade med en teknisk landvinning sådan
som televisionen, som på ett avgörande sätt ingriper i människornas vanor,
bör rimligen inte leda till att man avstår från att utnyttja den tekniska nyheten.
I stället bör eftersträvas att i möjligaste mån avlägsna nackdelarna vid
den praktiska utformningen. Den primära frågeställningen blir därför inte
om television skall införas utan hur den på bästa sätt bör utnyttjas. Jag
återkommer härtill i det följande. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt
att konstatera, att vi icke bör ställa oss vid sidan om utvecklingen
inom länder, vilka i fråga om kulturell och materiell standard kan jämföras
med Sverige.

Till diskussionen om televisionens för- och nackdelar hör även det förhållandet,
att utbyggnaden av en riksrevision har betydelse för att stimulera
televisionsteknikens tillämpning för industriellt bruk — t. ex. när det gäller
kontroll av farliga arbetsprocesser — för militära ändamål och för forskning
och undervisning m. in., alltså den s. k. specialtelevisionen. Därjämte utgör
tillverkning av televisionsmottagare i större skala en bas för utvecklingen
inom andra grenar av elektrotekniken och har därigenom betydelse för att
svensk elektroteknisk industri i konkurrensen med utländska företag skall
kunna upprätthålla sin ställning. För svenskt näringsliv i övrigt och för försvarsväsendet
torde det ha ett givet värde, att den svenska specialindustrin
på detta område ligger väl framme i tekniskt avsende. Även om dessa synpunkter
icke kan få en avgörande betydelse vid ställningstagandena till de
frågor, som rör televisionen som massmedium, bör de icke helt glömmas bort
i sammanhanget.

Då jag alltså med ja besvarar frågan om reguljär television sverksamhet
skall äga rum i vårt land, kan jag från den utgångspunkten koncentrera
spörsmålet om televisionen på frågorna, när den reguljära verksamheten
skall påbörjas, i vilken takt utbyggnaden skall genomföras samt i vilka former
verksamheten skall bedrivas.

Televisionsutredningen, som haft i uppdrag att utreda dessa spörsmål.

Knngl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

har förordat att er» rikstelevision införes, organiserad efter principiellt samma
linjer som den svenska rundradion. Sålunda tar utredningen avstånd
från kommersiell televisionsverksamhet och föreslår, att programproduktionen
med ensamrätt anförtros åt Radiotjänst, varvid företaget dock under
bibehållen aktiebolagsform bör omorganiseras i vissa avseenden. Vidare
föreslås, att programmens spridning till mottagarna genom ett riksomfattande
nät av sändarstationer uppdrages åt televerket. Kostnaderna för anläggning''
av distributionsnät och anskaffning av utrustning för programproduktion
har beräknats till ca 170 milj. kr. och den årliga driftkostnaden vid
full utbyggnad till något över 40 milj. kr. vid en sändningstid av 25 timmar
i veckan. I fråga om utbyggnaden har redovisats två alternativa planer omfattande
9 resp. 14 år, av vilka utredningen förordar den förstnämnda. För
finansieringen av driftkostnaderna har föreslagits en licensavgift av 80 kr.
Enligt utredningens beräkningar skulle rörelsen gå med underskott under
de första 6—8 åren och sedan lämna årliga överskott; de ackumulerade
underskotten skulle ha täckts efter 12—14 år från starten. Därefter skulle
tämligen stora överskott lämnas. Utredningen har föreslagit, att utbyggnaden
omedelbart skall påbörjas och att sändningstiden efter ett förberedelseår
skall de första reguljära verksamhetsåren efter starten utgöra 15 timmar
per vecka för att därefter öka till 25 timmar i veckan.

Utredningens förslag är inte enhälligt. Två reservanter, som anser att
sändningstiden till skillnad från utredningens förslag redan vid starten bör
utgöra 25 timmar i veckan, förordar att försök med försäljning av programtid
för reklamändamål göres under förberedelseåret och den första tvåårsperioden.
Därefter bör ställning definitivt tagas till frågan om kommersiell
television. Den allmänna programverksamheten kan enligt reservanterna
anförtros åt Radiotjänst under förutsättning att ett fristående programföretag
bildas, som får svara för de kommersiella sändningarna.

Vid remissbehandlingen av televisionsulredningens betänkande har från
industrihåll betonats vikten av en snar start och snabb utbyggnad, medan
från andra håll manats till försiktighet under hänvisning till förekomsten
av trängande men ännu inte tillgodosedda investeringsbehov på andra samhällsområden.
Frågan om kommersiell television liksom spörsmålet om verksamhetens
organisation har föranlett myckel delade meningar bland remissinstanserna.

Nyligen har vissa av näringslivets organisationer såsom ett alternativ till
televisionsfrågans lösning presenterat ett förslag till en reguljär televisionsverksamhet,
baserad på ett samarbete mellan statliga och privata intressen.
Ett sändar- och distributionsnät skulle på två år byggas ut till att — som
en första etapp — omfatta vissa folkrika delar i Svealand och Götaland. Det
erforderliga kapitalbehovet beräknas till 12 milj. kr., varav 5 milj. kr. skulle
anskaffas genom aktieteckning och 7 milj. kr. genom krediter. Erforderliga
medel skulle tillskjutas till lika delar av stat och näringsliv. Driftkostnaderna
skulle finansieras delvis genom försäljning av programtid och delvis
genom en licensavgift av 50 kr. Förslagsställarna räknar med att den kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

mersiella verksamheten skulle gå ihop redan under det tredje året. Den licensbetalda
delen av verksamheten skulle vara självbärande fr. o. in. det
femte året.

Telestyrelsen och Radiotjänst har i avgivna remissyttranden över förslaget
riktat kritik mot beräkningarna. Radiotjänst har dessutom ansett den
ideella målsättningen för den föreslagna verksamheten behäftad med bristfälligheter.

Innan jag går vidare anser jag mig böra något beröra den i debatten om
televisionen stundom väckta frågan, om inte färgtelevisionen vore så nära
förestående att man borde vänta någon tid för att sedan inrikta utbyggnaden
av det svenska televisionsnätet direkt på sändning av bilder i färg.

I USA bar reguljära färgsändningar börjat under år 1954. Utvecklingen
synes dock gå ganska långsamt. Vad som speciellt torde inverka härvidlag
är de höga priserna på mottagare för färgtelevision.

Det amerikanska systemet för färgtelevision kan av tekniska skäl inte
utan vidare tillämpas i Europa. En studiegrupp inom den Internationella
rådgivande radiokommittén, där även Sverige är representerat, har sedan
ett år tillbaka varit sysselsatt med att studera förutsättningarna för färgtelevision
i internationella sammanhang. De olika ländernas representanter
bar därvid uttalat, att färgtelevisionen med största sannolikhet inte kommer
att bli verkligt aktuell på ännu många år i Europa. Man är emellertid
på det klara med att det system, som slutligt kommer att bli gällande i Europa,
blir sådant, att befintliga televisionsmottagare kan utan särskilda
anordningar användas för mottagning av färgsändningarna, fastän de givetvis
återger bilderna i svartvitt. Vid en utbyggnad av distributionsnätet kan
vissa förberedelser för senare övergång till färgtelevison göras, utan att detta
torde kräva några större merinvesteringar.

Under alla förhållanden torde man kunna utgå från att de höga kostnaderna
såväl för den tekniska materielen — särskilt mottagarna — som för
programproduktionen kommer att bli en starkt återhållande faktor för lärgtelevisionens
genombrott.

Jag anser följaktligen, att färgtelevisionen inte med fog kan åberopas som
motiv för ett uppskov med att införa televisionen i vårt land.

För diskussionen om televisionens start, utbyggnadstakt och verksamhetsformer
är kostnadsfrågorna av avgörande betydelse.

Det må först konstateras, att utbyggnad och drift av en riksomfattande
televisionsverksamhet i vårt land med dess stora areal och relativt glesa
befolkning måste ställa sig förhållandevis mycket kostsammare än i flertalet
andra europeiska länder. För att åstadkomma eu riksrevision i den meningen,
att den förser i stort sett hela landets befolkning med program, erfordras
ej mindre än 50 sändarstationer jämte ett antal mindre supplementära
sändare. Att en utbyggnad bör sikta på en sådan rikstelevision, kan det
enligt min uppfattning inte råda någon tvekan om.

De av televisionsutredningen framlagda kostnadskalkylerna bar med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

syn till vissa efter det betänkandet avlämnades inträffade omständigheter
överarbetats inom kommunikationsdepartementet. Vid överarbetningen har
telestyrelsen och Radiotjänst biträtt. I anslutning härtill må följande anföras.

Genom de numera föreliggande möjligheterna till utbyggnad av televisionssändare
i kombination med sändarstationer för rundradions ultrakortvågsprogram
kunde en viss reduktion av utredningens investeringsutgifter
för programdistributionen vara motiverad, men denna reduktion måste
praktiskt taget anses eliminerad på grund av det ändrade prisläget. Årskostnaderna
för programproduktionen bör däremot räknas upp med ca 50 %
med hänsyn till dels de erfarenheter, som den av Radiotjänst sedan hösten
1954 bedrivna övningsvcrksamheten givit, och dels det höjda pris-, löne- och
ränteläget. Av samma skäl bör årskostnaderna för distributionen justeras.
Totalt innebär detta en uppräkning av de årliga driftkostnaderna vid full utbyggnad
med ca 8 milj. kr. till bortåt 50 milj. kr.

Om en viss osäkerhet kan anses föreligga med avseende på utgiftskalkylerna,
så gäller detta som televisionsutredningen framhåller i än högre grad
beträffande inkomstberäkningen. Skäl kan anses tala både för högre och
lägre beräkningar än dem till vilka utredningen kommit. I brist på annat
material för frågans bedömning torde utredningens siffror tills vidare få
gälla.

Allt som allt torde den av nyss angivna omständigheter föranledda uppräkningen
av televisionsutredningens beräkning av utgifterna leda till att
vid en utbyggnad enligt utredningens planer tidpunkten för uppnådd balans
mellan inkomster och utgifter förskjutes med ett par år framåt i tiden.

Vid en jämförelse mellan utredningens beräkningar och beräkningarna
i näringslivets alternativ till utredningens förslag är först att märka skillnaden
i hela uppläggningen. Utredningens siffror avser kostnaderna i slutskedet
vid full utbyggnad av hela riksnätet, medan näringslivets förslag endast
omfattar de två första årens utbyggnad i de befolkningsrikaste delarna
av landet. Då det är de glesbebyggda områdena, som åstadkommer de
största ekonomiska problemen för television genom att kostnaderna där blir
högre och inkomsterna mindre, är det uppenbart att televisionens ekonomi
måste te sig mycket förmånligare om man begränsar kalkylerna till en utbyggnad
i de folktäta områdena.

Jämförelsen ger vidare vid handen, att man i näringslivets förslag räknat
med ett provisoriskt distributionsnät med förenklad utrustning. En sådan
anordning kan väl försvaras under ett begynnelseskede. Man måste dock
ta hänsyn till att provisorierna inte kan vara för länge utan måste kompletteras
eller utbytas mot permanenta anläggningar. På längre sikt måste man
därför liksom utredningen räkna med högre kostnader.

I näringslivets förslag synes man vidare ha tagit upp utgifterna för distributionsanläggningarna
till i och för sig för låga belopp. En av telestyrelsen
gjord beräkning av kostnaderna för den ifrågasatta provisoriska utbyggnaden
pekar på att investeringskostnaderna bör räknas upp med ca 2 milj. kr.
och årskostnaderna med 0,5 milj. kr.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Den dominerande posten på driftsidan är kostnaden för programproduktionen.
I detta hänseende redovisar näringslivets förslag endast kostnaderna
för ett enda av de fem föreslagna programföretagen, nämligen televisionsbolagets
egen programavdelning. Denna skulle enligt förslaget fylla endast
en mindre del av programtiden. Totalkostnaden för programproduktionen
ger näringslivets förslag ingen antydan om. Det säger sig självt, att denna
kostnad vid en uppdelning av produktionen på fem olika företag i varje
fall inte kan bli lägre än enligt televisionsulredningens beräkningar. Förutom
att administrationskostnaderna måste flerfaldigas och att möjligheterna
av ett rationellt utnyttjande av materiel och personal vid en uppläggning
enligt näringslivets förslag kan ifrågasättas, skulle säkerligen konkurrensen
om artister och medverkande driva gager och andra kostnader i höjden.

Vad slutligen angår licensinkomsterna har man i näringslivets förslag såsom
telestyrelsen påpekat beräknat täckningsområdena för de provisoriska
sändarna i överkant. Det finns därför all anledning att anta, att näringslivets
licensprognoser bygger på alltför optimistiska antaganden.

Det nu anförda torde ge vid handen, att näringslivets förslag ger en ofullständig
bild av televisionsverksamhetens ekonomi. Däremot innebär det
sagda icke att jag till alla delar ställer mig avvisande till den föreslagna utbyggnadsplanen,
utan jag anser denna i vissa delar vara förtjänt av ett närmare
övervägande. Härtill återkommer jag i det följande.

Hur man än lägger upp utbyggnadsplanerna kan man konstatera, att investeringskostnaderna
för produktion och distribution av programmen under
de första åren kommer upp till icke obetydliga belopp samt att därtill
driftunderskott under en följd av år inte kan undvikas. Vid ett ställningstagande
till frågan om start och utbyggnadstakt för en reguljär televisionsverksamliet
måste man emellertid även beakta allmänhetens apparatanskaffning,
som samhällsekonomiskt sett utgör den största kostnaden för televisionen.
Apparatanskaffningen skulle, på sätt televisionsutredningen belyst,
medföra investeringar och importanspråk från tillverkare, distributörer
och serviceorgan.

För mig står det klart, att frågan om den reguljära televisionens utbyggnadsstart
i nuvarande läge måste — oberoende av hur verksamheten finansieras
-— bedömas ur synpunkten av tillgängligt samhällsekonomiskt utrymme.
Ett beslut, som innebär en snar utbredning av televisionsverksamheten
i landet, skulle — hur välmotiverat det än må vara för det ekonomiska
resultatet av denna verksamhet i och för sig -— stå i mindre god överensstämmelse
med den ekonomiska politik, som skisserats i årets finansplan.

Såsom framgår av sagda finansplan nödvändiggör det samhällsekonomiska
läget eu begränsning av såväl den offentliga som den privata investeringsverksamheten.
I och för sig angelägna investeringsbehov har härigenom
måst ställas på framtiden. Mot bakgrunden härav anser jag mig icke
nu höra lägga fram något förslag om investeringsmedel för rikstelevisions -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

nätets utbyggnad. Innan så sker torde vidare de genom näringslivets förslag
påvisade möjligheterna att genom provisoriska anordningar hålla nere
investeringskostnaderna i begynnelseskedet böra närmare undersökas.

Av den ståndpunkt, jag sålunda ansett mig böra intaga beträffande televisionens
start, följer att förutsättningar nu knappast föreligger för en närmare
diskussion av frågan om televisionens utbyggnadstakt.

Den televisionsverksamhet, som för närvarande pågår, bör få fortsätta
under nästa budgetår. Till dess omfattning liksom till erforderligt medelsbehov
återkommer jag i det följande. Dessförinnan skall jag behandla
spörsmålet om televisionsverksamhetens former och börjar då med frågan
om reklamintäkter skall anlitas eller inte.

Att vi här i landet skulle bygga upp en televisionsverksamhet, baserad
uteslutande på inkomster av reklam, har inte på allvar ifrågasatts. Frågeställningen
blir därför om man såsom televisionsutredningens majoritet förordat
skall lita helt till licensinkomster för verksamhetens finansiering eller
om man vid sidan därav skall skaffa inkomster till verksamheten genom
att hyra ut programtid för reklamändamål, antingen försöksvis såsom utredningsreservanterna
föreslagit eller också mer eller mindre definitivt såsom
förutsatts i det från näringslivet inlämnade förslaget.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av målsättningen för televisionsverksamheten.
Utredningsmajoriteten framhåller, att televisionen inte får
bli något självändamål. Den måste ha en ur samhällssynpunkt bestämd uppgift.
Televisionen bör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens,
folkbildningens och hemmens tjänst. Jag ansluter mig till denna uppfattning.
Det bör understrykas, att detta inte betyder att vare sig rundradion
eller televisionen skall huvudsakligen ha pedagogiska eller därmed jämförliga
uppgifter. God underhållning och förströelse måste alltid utgöra ett väsentligt
inslag i programverksamheten.

För rundradion har det ansetts av stor vikt, att den hålls utanför politiska,
privata eller eljest för programverksamheten såsom sådan obehöriga inflytelser.
Det har i olika sammanhang betonats som ett första rangens intresse,
att rundradioledningen är självständig, att objektivitet och neutralitet
iakttages och att vid programskapandet det radiomässigt lämpliga förblir
den främsta riktpunkten.

Det torde vidare böra erinras om att riksdagen år 1947 uttalade, att försäljning
av programtid för kommersiell reklam inte bör förekomma i rundradion
samt att statsutskottet så sent som förra året i sitt av riksdagen godkända
utlåtande över den proposition, som innehöll förslag till dubbelprogram
i rundradion, förklarade sig anse, att någon anledning inte förelåg
att uppgiva denna princip.

De skäl, som i här berörda hänseenden varit avgörande för bestående förhållanden
inom ljudradion, måste enligt min mening i samma grad gälla för
bildradion. Då föreliggande material ger anledning förmoda, att televisionsverksamheten
— som sett ur samhällsekonomisk synpunkt inte torde bli

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

billigare därför att man skaffar bidrag till verksamhetens finansiering genom
kommersiella programinslag — skall vid en finansiering med enbart
licensavgifter kunna bli självförsörjande inom en rimlig tidrymd, har jag
ansett, att man för televisionen inte bör ge upp den angivna principen, som
ansetts så viktig för rundradioverksamheten.

Liksom televisionsutredningens majoritet förordar jag alltså, att televisionsverksamheten
finansieras med licensavgifter. Verksamheten torde emellertid
inte kunna bli självbärande förrän den nått en viss utbyggnadsgrad.
Det erfordras därför under en följd av år, att driftunderskotten täcks av skattemedel.
De av staten tillskjutna bidragen får i en framtid återbetalas av televisionsrörelsens
överskott.

Jag är likaså ense med utredningsmajoriteten om att även i övrigt samma
principer, som tillämpas för rundradion, bör gälla för televisionen. Programverksamheten
bör alltså upplåtas med ensamrätt åt ett företag. Även om
vissa skäl skulle kunna åberopas för att hålla rundradion och televisionen
skilda åt i olika företag, anser jag de av utredningsmajoriteten påvisade
fördelarna med en samordning inom ett och samma företag vara avgörande.
Jag förordar därför, att televisionens programverksamhet anförtros åt Radiotjänst.
Verksamheten bör i likhet med rundradioverksamheten upplåtas
på begränsad tid.

I samband med att Radiotjänst får hand om televisionsverksamheten under
fastare former än som gäller för den nuvarande utbildnings- och försöksverksamheten,
bör — såsom utredningen förordat — en breddning av företagets
intresseunderlag äga rum. Olika organisationer, representerande folkrörelser,
kultur, näringsliv m. in., bör därvid inbjudas att teckna aktier i
bolaget. Kretsen av dessa organisationer bör enligt min mening kunna göras
ganska vid. De synpunkter, som vid remissbehandlingen av televisionsutredningens
betänkande framkommit rörande vilka som bör erbjudas aktieteckning,
synes mig böra i största möjliga utsträckning beaktas. Utredningens
uppfattning, att pressens majoritetsställning skall bibehållas vid en breddning
av intresseunderlaget kan jag däremot inte dela. Frågan om aktiekapitalets
storlek och den närmare fördelningen av aktieposterna blir i första
hand en förhandlingsfråga mellan staten och de nuvarande aktieägarna och
torde — såsom utredningen förutsatt — få upptas till avgörande först sedan
riksdagen tagit ställning till televisionsfrågan i stort.

Liksom utredningen anser jag, att en breddning av intresseunderlaget bör
kombineras med en ökning av antalet styrelseledamöter. Utredningen har
härutinnan förordat, att antalet ökas från nuvarande sju till elva, av vilka
Kungl. Maj:t skulle utse fem jämte ordförande och bolagsstämman de återstående
fem; suppleanterna skulle vara åtta, varav Kungl. Maj :t och stämman
skulle utse hälften var. Jag har inte något att erinra mot detta förslag,
men då frågan synes böra upptagas i samband med nyssnämnda förhandlingar
förutsätter jag, att det slutliga ställningstagandet härtill — liksom till
frågan om aktiefördelningen m. m. — skall få ankomma på Kungl. Maj:t.

I avbidan på att överenskommelse i bär berörda hänseenden kan träffas

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sonil. Nr 90

58 Kiingl. Maj:is proposition nr 90 år 1956

torde Radiotjänst tills vidare få bedriva verksamheten i nuvarande organisationsform.

I enlighet med utredningens förslag torde efterhandsgranskningen av televisionens
program kunna ankomma på den nuvarande radionämnden.

Distributionen av programmen bör uppdragas åt televerket.

Jag övergår så till verksamhetens omfattning under nästa budgetår och de
därmed sammanhängande anslagsspörsmålen.

Den försöksverksamhet, som Radiotjänst nu bedriver, har hittills bekostats
i huvudsak av radiolicensmedel. För ändamålet avdelades under föregående
budgetår 550 000 kr. och under innevarande budgetår 2 000 000 kr.
Viss utrustning har därjämte anskaffats med hjälp av medel, som tillförts
bolaget genom ökning av aktiekapitalet från 180 000 till 540 000 kr.

För innevarande budgetår förslår medlen till i genomsnitt fyra timmars
levande program per vecka jämte ett par timmars filmvisning i särskilda
utfyllnadsprogram, allt under sammanlagt ca sex månader. Fn viss utökning
av denna verksamhet bör enligt min mening ske under nästa budgetår, så
att sändningar av någon omfattning kan komma till stånd i stort sett varje
dag med undantag för sommarmånaderna. Därjämte bör Radiotjänst beredas
möjligheter att företaga en del trängande lokalinredningsarbeten samt att
anskaffa viss apparatur.

Vad distributionssidan angår bör den nuvarande provisoriska sändaren
på tekniska högskolan i Stockholm ersättas med en ny sändare, som bör
placeras i anslutning till den nyuppförda rundradiostalionen i Nacka. Någon
utbyggnad av distributionsnätet i övrigt torde icke böra ske under nästa
budgetår.

För bestridande av kostnaderna för televisionsverksamheten bör enligt
min mening radiolicensmedel icke vidare anlitas. Särskilda medel bör i stället
anvisas för ändamålet, varjämte inkomsterna av de licens- och registreringsavgifter,
som jag i det följande vill föreslå, bör få användas för verksamheten
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande.

Vad då först angår årskostnaderna bör dessa i vad avser såväl produktionen
som distributionen bestridas genom ett för ändamålet under sjätte
huvudtiteln uppfört nytt anslag, benämnt Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader. För nästa budgetår föreslår jag, att för detta ändamål
anvisas 3 470 000 kr., varav 3 300 000 kr. beräknats för programproduktionen
och 170 000 kr. för distributionen.

Beträffande investeringskostnaderna för programproduktionen anser jag
i likhet med riksräkenskapsverket, att den för produktionen erforderliga
utrustningen bör anskaffas och ägas av programföretaget. Bolaget bör härför
erhålla lån av statsmedel, men i stället för att såsom riksräkenskapsverket
förordat anlita televerkets rörliga kredit för ändamålet, bör enligt
min mening de erforderliga medlen tagas upp i statsbudgeten såsom ett
anslag under fonden för låneunderstöd. Lånet bör tills vidare vara amorteringsfritt
och löpa med 4,25 % ränta. För nästa budgetår förordar jag ett
anslag av 1 200 000 kr. till Lån för inköp av televisionsutrustning. Jag vill

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

i detta sammanhang påpeka, att om programföretagets ombildning kan ske
redan under nästa budgetår en möjlighet till ytterligare investeringar kan
erbjudas genom att utnyttja den för breddningen av intresseunderlaget nödvändiga
ökningen av aktiekapitalet.

Vad slutligen angår investeringarna på distributionssidan torde ett investeringsanslag
om 330 000 kr., benämnt Televisionsanläggningar, böra
uppföras under televerkets fond. Jag förutsätter, att medelsförbrukningen
under detta anslag skall anses gå utanför den i årels statsverksproposition
förordade ramen för televerkets investeringar.

Vid den föreslagna omfattningen av programverksamheten för nästa budgetår
anser jag det ej orimligt, att innehavarna av mottagningsapparater
får i någon mån bidraga till verksamhetens finansiering genom en licensavgift.
Jag föreslår, att avgiften bestämmes till 25 kr. för andra halvåret 1956,
då verksamheten torde komma att bedrivas under ca 3 1/2 månader, och
25 kr. för ettvart av de två första kvartalen 1957. För den, som innehar mottagare
under hela säsongen, skulle avgiften alltså utgöra 75 kr.

Med den av mig föreslagna uppläggningen kommer televisionsverksamheten
att även under nästa budgetår i princip vara begränsad till Stockholm
med omgivningar. Licensavgiften bör därför uttagas endast inom det område,
som täcks av stockholmssändaren. Gränserna för detta område torde få
bestämmas av Kungl. Maj :t.

Det belopp, som genom denna licensavgift kan komma televisionsverksamheten
tillgodo, kan endast gissningsvis anges. Enligt en uppgift i det
från näringslivets representanter ingivna förslaget skulle för närvarande i
hela landet finnas ca 8 000 innehavare av televisionsmottagare. Av dessa
torde ett icke ringa antal finnas i Skåne, där man tar in programmen från
den danska sändaren vid Gladsaxe, samt i Göteborg, där en sändare satts
upp för forskningsändamål på Chalmers tekniska högskola och viss programverksamhet
bedrivits. Om man antar, att ca 4 000 licensbetalare kommer
att finnas i stockholmsområdet under hela nästa prograinsäsong och
att något tusental tillkommer under budgetårets lopp, så skulle inkomsterna
uppgå till mellan 300 000 och 400 000 kr.

Även om, med hänsyn till den relativt begränsade medelstilldelningen för
programverksamheten under nästa budgetår, en splittring av denna verksamhet
på skilda produktionsplatser icke bör ske utan resurserna koncentreras
till stockholmsområdet, synes likväl möjligheter böra lämnas öppna
för Radiotjänst att förse även Skåne och Göteborg med program. En sådan
programverksamhet bör dock tills vidare i huvudsak bygga på självfinansiering
genom särskilda licensavgifter inom respektive områden. Närmare bestämmelser
härutinnan torde — om frågan aktualiseras -—- få utfärdas av
Kungl. Maj:t.

I de delar av landet, där någon licensavgift ej tages upp, torde eu mindre
registreringsavgift för innehav av televisionsmottagare böra utgå, i huvudsakligt
syfte att ge en uppfattning om apparatbeståndets utveckling. Avgiften
torde kunna bestämmas till It) kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte

I. bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av
vad jag i det föregående anfört;

II. föreslå riksdagen att för budgetåret 1956/57 anvisa
följande anslag, nämligen

a) till Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader
under sjätte huvudtiteln ett anslag av 3 470 000 kr.;

b) till Televisionsanläggningar under statens affärsverksfonder,
televerkets fond, ett investeringsanslag av 330 000 kr;.

c) till Lån för inköp av televisionsutrustning under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag av 1 200 000 kr.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Y. Westerberg

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

56035S