Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957 (Proposition 1957:9)

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

]

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken;
given Stockholms slott den lk december 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och
20 §§ rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom de föreslagna lagändringarna möjliggöres att polismyndighet, i
stället för åklagarmyndighet, skall kunna fullfölja förundersökningar av
enkel beskaffenhet ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas.

1 Hihang till riksdagens protokoll *957. 1 samt. Nr 9

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §.

Förundersökningen inledes av po- Förundersökningen inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Har för- lismyndighet eller åklagaren. Har den

undersökningen inletts av polismyndighet,
skall åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet
eller det eljest av särskilda skäl
finnes påkallat, övertaga ledningen
av undersökningen.

inletts av polismyndighet och är saken
ej av enkel beskaffenhet, skall
ledningen övertagas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes
påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge--------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen------tillåter det.

20 §.

Då förundersökningen avslutas, Då förundersökningen avslutas,
skall under sökning sledaren meddela skall beslut meddelas, huruvida åtal
beslut, huruvida åtal skall väckas. skall väckas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Kungi. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 2 november
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förhållandet
mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förundersökningen
i brottmål samt anför därvid följande.

I direktiven för 1951 års rättegångskommitté anförde jag bl. a. att det
gjorts gällande att de i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om
ledningen av förundersökning i brottmål i praktiken lett till att, där åklagar-
och polischefsskapet ej förenats på en hand, ledningen i väl stor utsträckning
kommit att omhänderhas av åklagarna samt att frågan, hur man
lämpligen borde komma till rätta därmed, borde utredas. Utredning i ämnet
har nu verkställts och resultatet därav föreligger i en av kommittén den
19 mars 1956 avgiven promemoria (stencilerad) angående förhållandet
mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förundersökning.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län
samt svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund. I yttrandena
från riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har åberopats
yttranden från andra myndigheter och organisationer. Sålunda har
yttranden avgivits av polismyndigheten i samtliga de sjutton städer, där
åklagarna ej har befattning med polisväsendet; från femton av dessa städer
har yttrande inkommit jämväl från åklagarmyndigheten.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

Gällande rätt

Bestämmelser om förundersökning i brottmål finns upptagna i 23 kap.
rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen den 19 december 1947.

Förundersökningens syfte är att utgöra den materiella grundvalen för
åklagarens beslut i åtalsfrågan. Under förundersökningen skall således utredas
om brott blivit begånget, vem som skäligen kan misstänkas för brottet
samt om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Med
hänsyn till rättegångsbalkens krav på förhandlingens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet har förundersökningen jämväl till uppgift att förbereda
målet till den kommande huvudförhandlingen. Målet skall därför
under förundersökningen så beredas, att bevisningen vid huvudförhandlingen
kan förebringas i ett sammanhang.

Förundersökning skall som regel inledas så snart på grund av angivelse
eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal,
förövats. Den kan sägas omfatta två olika stadier, dels det till polisverksamheten
hörande förberedande spanings- och efterforskningsarbete, som avser
att fastställa huruvida brott förövats och att utröna om skäl till misstanke
mot någon föreligger, dels den utredning, som äger rum sedan misstanken
riktats mot viss person. Någon klar gräns mellan dessa olika stadier
finns emellertid ej alltid.

Enligt vad i 23 kap. 3 § stadgas inledes förundersökningen av polismyndighet
eller åklagare. I regel är det polismyndigheten, som inleder förundersökningen,
och sedan leder undersökningen under dennas första skede,
d. v. s. så länge ett mera förberedande spanings- och efterforskningsarbete
pågår. Ledes förundersökningen av polismyndigheten, åligger det jämlikt
2 § förundersökningskungörelsen polismyndigheten att i den mån brottets
beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkallar hålla åklagaren
underrättad om förundersökningens gång samt att, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet, giva åklagaren meddelande därom. Undersökningsledarens
sist angivna åliggande är av stor vikt, enär åklagaren har
skyldighet att övertaga ledningen av förundersökningen, så snart viss person
skäligen kan misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan
åklagaren övertaga ledningen av förundersökningen, om det av särskilda
skäl finnes pakallat för undersökningens ändamålsenliga bedrivande. Även
innan aklagaren övertagit ledningen av förundersökningen, äger han meddela
polismyndigheten anvisningar rörande undersökningens bedrivande.
Emellertid är på detta stadium polismyndigheten självständig ledare av
förundersökningen.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äger han vid undersökningens
verkställande anlita biträde av polismyndighet samt uppdraga åt polisman
att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.

Med polismyndighet avses i rättegångsbalken — förutom åklagare som
har befattning med polisväsendet — i stad, där polismästare finnes, polismästaren
och befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

enligt den för honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens
ställe, samt i annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet,
den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet
(7 kap. 9 § första stycket). Därest åklagaren har befattning med polisväsendet
och alltså tillika är polismyndighet, t. ex. landsfiskal samt stadsfiskal
i vissa städer, saknar den i 23 kap. 3 § stadgade fördelningen av uppgifterna
i fråga om förundersökning mellan åklagare och polismyndighet
egentlig betydelse. Föreskrifterna avser alltså väsentligen de fall, där åklagar-
och polismyndighet ej är förenade på en hand.

Beträffande förhållandena i Stockholm må nämnas att riksåklagarämbetet
och överståthållarämbetet i gemensam skrivelse den 4 november 1955
— med överlämnande av en promemoria med förslag till ansvars- och arbetsfördelning
mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm beträffande
förundersökning i brottmål — hemställt att sådan jämkning
måtte ske i rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens lydelse
att förslaget icke komme att strida däremot. I avbidan på Kungl. Maj :ts
beslut i anledning av framställningen har ämbetena den 31 mars 1956
fastställt provisoriska föreskrifter för polis- respektive åklagarmyndigheten
i Stockholm, i huvudsak överensstämmande med förslaget.

I Göteborg har kompetensfördelningen mellan åklagar- och polismyndigheterna
den 25 februari 1953 reglerats genom likalydande tjänstemeddelanden
för vardera av dessa myndigheter.

Kommittén

Kommittén anför att man vid utformningen av bestämmelserna i ämnet
icke synes ha tillräckligt beaktat att utredningen i åtskilliga brottmål är
av så rutinmässig karaktär, att förundersökningen kan bedrivas under ledning
av polismyndigheten även sedan densamma fortskridit så långt att
någon skäligen kan misstänkas för brottet. En av kommittén företagen utredning
rörande förhållandena i de sjutton städer, där åklagaren icke har
befattning med polisväsendet, utvisar sålunda, att — mot gällande bestämmelser
— utredningen i åtskilliga sådana mål slutföres utan att åklagaren
övertagit eller ens erhållit tillfälle övertaga ledningen av förundersökningen.
Detta gäller särskilt de största städerna men förekommer mer eller mindre
även i de övriga tillfrågade städerna. I de fall, där man sökt mera strikt
tillämpa bestämmelserna, uppges förfarandet onödigtvis ha betungat åklagarna.
Den särskilda kommitté, som utrett frågan om ansvars- och arbetsfördelningen
mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm, har också
föreslagit en reglering, som ansluter till denna praxis. Enligt rättegångskommitténs
mening utgör detta förslag en i stort sett lämplig lösning. Avsevärda
olägenheter synes vara förenade med en ordning, som innebär att
åklagaren även i mål av rutinmässig karaktär alltid skall inträda som förundersökningsledare,
så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet.
I likhet med överslåthållarämbetet och riksåklagarämbetet anser emellertid
kommittén att förslaget ej är förenligt med gällande bestämmelser i rät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Icgångsbalken och förimdersökningskungörelsen. Detsamma gäller också
den i Göteborg genomförda regleringen, liksom den praxis som tillämpas i
de övriga städer, varom i detta sammanhang är fråga. Kommittén anser det
därför nödvändigt att vissa ändringar i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen
vidtages.

Enligt kommitténs uppfattning bör huvudregeln alltjämt vara, att åklagaren
skall övertaga ledningen av förundersökningen, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet. Från denna regel bör dock vissa undantag
kunna göras. Sålunda bör det i åtskilliga enklare mål kunna anstå med
åklagarens inträde som undersökningsledare till dess enligt 23 kap. 20 § i
samband med förundersökningens avslutande beslut skall meddelas av undersökningsledaren,
huruvida åtal skall väckas. De mål, vari utredningen
verkställes av ordningspolisen, är av sådan beskaffenhet att i dessa mål
dylikt anstånd i regel bör kunna ske. Även i åtskilliga andra mål, i vilka
utredningen väsentligen är av rutinmässig karaktär och vilka ej heller erbjuder
svårigheter ur juridisk synpunkt, såsom exempelvis enklare stöldmål,
bör förundersökningen kunna ledas av polismyndigheten till dess beslut
i åtalsfrågan skall meddelas. I de största städerna, där polismännen
ofta blir specialister på utredningar inom något visst brottsområde, bör anstånd
med åklagarens inträde som undersökningsledare kunna ske i något
större utsträckning än i övriga städer.

Kommittén framhåller att även om själva brottet är av beskaffenhet att
polismyndigheten skulle få vara undersökningsledare till dess beslut i åtalsfrågan
skall meddelas, omständigheterna i övrigt dock kan vara sådana att
åklagaren bör övertaga ledningen av förundersökningen. Fråga kan t. ex.
uppkomma om användande av tvångsmedel rörande vilket åklagaren lämpligen
bör besluta. Skall den misstänkte anhållas, bör sålunda åklagaren i
regel inträda som undersökningsledare. Detsamma kan finnas lämpligt,
därest fråga uppkommer om övervakning såsom ersättning för häktning
eller om reseförbud, kvarstad, skingringsförbud, kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, telefonavlyssning eller sådan husrannsakan,
som omförmäles i 28 kap. 4 § första "stycket andra punkten
rättegångsbalken. Även då fråga uppkommer om användande av andra
tvångsmedel än de nu nämnda kan omständigheterna ibland vara sådana att
aklagaren lämpligen bör övertaga ledningen av förundersökningen. Vidare
bor åklagaren i regel övertaga ledningen av förundersökningen då fråga är
om brott, beträffande vilket enligt stadgande i strafflagen statsåklagarens
medgivande erfordras för åtal, eller om misstänkt, beträffande vilken finns
anledning antaga att han vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet
avvikit från det normala. Också då det gäller ungdomsbrottslingar kan det
ofta vara lämpligt att åklagaren övertager ledningen av förundersökningen,
så snart misstanke uppkommit mot viss person, även om brottets beskaf1
enhet ej i och för sig påkallar dylikt övertagande.

Med hänsyn till att förhållandena varierar i skilda städer, främst beroende
på personalens olika rutin men även på andra omständigheter av lo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

kal karaktär, har kommittén ej ansett det lämpligt att i rättegångsbalken
eller förundersökningskungörelsen i detalj reglera, i vilka fall ledningen
av förundersökningen skall få utövas av polismyndigheten även sedan undersökningen
fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet.
Dylika detaljbestämmelser torde i stället, där så erfordras, få utfärdas
lokalt för varje stad. För att möjliggöra en kompetensfördelning i enlighet
med de principer kommittén anfört bör i stället ett allmänt undantag stadgas
från regeln i 23 kap. 3 §, att åklagaren, då förundersökningen inletts
av polismyndighet, skall övertaga ledningen av undersökningen, så snart
någon skäligen kan misstänkas för brottet. En dylik undantagsregel har
kommittén ansett kunna ges den formuleringen, att om målet är av enkel
beskaffenhet, undersökningen må ledas av polismyndigheten, till dess beslut
i åtalsfrågan skall meddelas. Kommittén har föreslagit att regeln upptages
såsom en särskild punkt efter de nuvarande i 3 § första stycket upptagna
bestämmelserna om åklagarens inträde som undersökningsledare. I
samband därmed har första punkten av paragrafen utbrutits till ett särskilt
första stycke i lagrummet.

Kommittén anmärker att det i en eller annan stad förekommer att åklagaren,
innan någon skäligen kan misstänkas för brottet, inträder som ledare
av en av polismyndighet påbörjad förundersökning, ehuru särskilda
skäl till ett sådant inträde icke föreligger. Detta förhållande har likväl icke
givit kommittén anledning att föreslå några åtgärder. Kommittén understryker
emellertid att lagstiftarens avsikt varit att åklagaren under det
första skedet av förundersökningen skall inträda som undersökningsledare
endast i undantagsfall.

Kommittén yttrar att, därest 23 kap. 3 § rättegångsbalken ändras på sätt
kommittén föreslagit, det i 2 § förundersökningskungörelsen upptagna stadgandet,
enligt vilket åklagaren skall underrättas så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet, torde böra utgå. Härigenom lägges det visserligen
i polismyndighetens hand att pröva om målet är av enkel beskaffenhet,
men en sådan ordning torde åtminstone vad de största städerna beträffar
vara ofrånkomlig. I varje särskild stad torde emellertid, antingen
genom lokala instruktioner eller genom överenskommelse mellan åklagaroch
polismyndigheterna, inom ramen för de principer kommittén föreslagit
i fråga om nämnda myndigheters befattning med förundersökningen få
närmare bestämmas, i vilken omfattning polismyndigheten skall hålla åklagaren
underrättad om förundersökningens gång.

Kommittén anmärker till sist att, därest de av kommittén föreslagna ändringarna
genomföres, de speciella regler, som föreslagits för Stockholm,
blir förenliga med rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Även
den i Göteborg gjorda regleringen kommer i så fall att stå i överensstämmelse
med författningarna.

Utöver vad sålunda anförts har kommittén ej funnit anledning föreslå
några ändringar i 23 kap. 3 § rättegångsbalken eller 2 och 3 §§ förundersökningskungörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Yttrandena

Förslaget har vid remissbehandlingen praktiskt taget genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. En klart positiv inställning präglar det
övervägande flertalet av yttrandena. Uttalanden av kritisk innebörd förekommer
däremot endast i obetydlig omfattning.

Riksåklagarämbetet, som finner den lösning det föreliggande problemet
i förslaget erhållit vara ur såväl sakliga som lagtekniska synpunkter lämplig,
yttrar att erfarenheten får anses ha visat, att den gränsdragning, som
i den nya rättegångsbalken skett mellan åklagarens och polismyndighetens
uppgifter med avseende å ledningen av förundersökningen i brottmål, ur
praktiska synpunkter icke är helt tillfredsställande. I städer, där åklagaroch
polisväsendet är organisatoriskt åtskilda, har sålunda behov framträtt
att i fråga om enklare brottmål uppskjuta åklagarens inträde såsom
förundersökningsledare till en senare tidpunkt än den i rättegångsbalken
fastställda. Vad sålunda anförts gäller särskilt de största städerna. Härom
yttrar ämbetet närmare följande:

Vad särskilt angår Stockholm ha i det i promemorian omnämnda förslag
till arbetsfördelning mellan åklagar- och polismyndighet i förevarande avseende,
som den 25 april 1955 framlades av en av överståthållarambetet
och riksåklagarämbetet för ändamålet tillsatt kommitté, nyss angivna synpunkter
tillgodosetts. Enligt kommittéförslaget inträder nämligen åklagaren
i mål av mera rutinartad beskaffenhet icke såsom undersökningsledare,
förrän den av polismyndigheten bedrivna förundersökningen avslutats. Detsamma
gäller i stort sett enligt de tjänsteföreskrifter, som utfärdats för polis-
och åklagarmyndigheterna i Göteborg i förevarande avseende. Även i
de övriga städer, där ledningen av polis- och åklagarväsendet är uppdelad
på olika befattningshavare, har en i stort sett likartad praxis utbildats.

Genomförandet av de principer, vilka sålunda i praktiken funnits böra
vara vägledande för samarbetet mellan polis- och åklagarmyndighet beträffande
ledningen av förundersökningen i enklare brottmål, torde påkalla
vissa ändringar i gällande processlagstiftning. I anledning av stockholmskommitténs
ovanberörda förslag, som i princip godtagits av överståthållarämbetet
och riksåklagarämbetet, ha ämbetena i gemensam skrivelse
till Kungl. Maj :t den 4 november 1955 anhållit om sådan jämkning
i rättegångsbalkens lydelse, att det framlagda förslaget ej komme att strida
däremot. Samtidigt hava ämbetena anmält, att de i avbidan på Kungl. Maj :ts
beslut i anledning av framställningen beslutat att för polismyndigheten
respektive åklagarmyndigheten utfärda föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse
med det framlagda förslaget. Sådana föreskrifter ha ock sedermera
meddelats.

I anslutning till vad sålunda anförts anmärker ämbetet att i det remitterade
förslaget sådana ändringar vidtagits i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen,
att därest förslaget genomföres, den praxis som,
på sätt nyss nämnts, utbildats i vissa städer beträffande ledningen av förundersökningen
i enklare brottmål, kommer att stå i överensstämmelse
med processlagstiftningens föreskrifter i motsvarande hänseenden. — Ett
liknande uttalande har gjorts av överståthållarämbetet, som även anser
förslaget vara lämpligt utformat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

Stadsfiskalen i Jönköping anser det mindre tillfredsställande, att han
skall ansvara för förundersökningarnas utförande i alla de ärenden av
rutinmässig karaktär, som förekommer icke blott vid ordningspolisavdelningen
utan även vid kriminalpolisavdelningen. I ärenden av denna enklare
beskaffenhet ledes faktiskt undersökningen, enligt en praxis som icke står
i överensstämmelse med gällande lagstiftning, av polismyndigheten även i
de fall att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Stadsfiskalen i Hälsingborg
yttrar, att då åklagarmyndigheten där endast består av två befattningshavare
det är uppenbart, att stadsfiskalerna icke kan leda förundersökningen
i alla mål på sätt som förutsattes vid riya rättegångsbalkens
tillkomst. Enbart kriminalpolisens utredande personal är 32. I praktiken
har det därför blivit så, att åklagarna kan ingripa aktivt i förundersökningen
endast i speciella fall, t. ex. i mål av mera juridiskt invecklad karaktär.
Emellertid har denna av arbetsförhållandena framtvingade inskränkning
av förundersökningsarbetet icke lett till några brister i undersökningens
fullständighet, enär staden förfogar över en väl organiserad
och väl utbildad poliskår. Emellertid har under det senaste året den ändringen
i arbetsrutinen införts, att samtliga förundersökningsprotokoll överlämnas
till åldagarna i koncept, varigenom åklagarna har möjlighet att
före protokollens utskrivande granska dessa och begära eventuellt erforderlig
kompletterande utredning eller få protokollen uppställda på det
sätt, som synes mest rationellt ur åklagarsynpunkt. Enligt förmälan av
stadsfiskalen i Karlstad har man där fått nöja sig med att strikt tillämpa
de ifrågavarande reglerna endast beträffande de grövre brottsfallen, medan
åklagaren vid de enklare brotten och förseelserna endast formellt angivits
såsom förundersökningsledare. Som regel har åklagaren i dessa senare fal!
erhållit kännedom om ärendet först sedan detta i färdigt skick redovisats
av utredningsmannen. För att bringa praxis i bättre överensstämmelse
med lagen och underlätta arbetet för utredningsmännen å andra avdelningar
än kriminalavdelningen har i Karlstad införts systemet att en av
åklagarna å bestämd dag i veckan uppsöker ifrågavarande utredningmän,
som därvid föredrager de ärenden, där de anser åklagarens råd och anvisningar
böra inhämtas. Åklagaren får härigenom tillfälle att i praktiken
fungera som förundersökningsledare även vid dylika utredningar av normalt
enklare beskaffenhet. Systemet fungerar väl, och det ökade samarbetet
mellan polis och åklagare torde uppskattas å ömse håll. Stadsfiskalen
i Gävle uttalar, att kommittén på ett riktigt sätt angivit att åklagaren
icke behöver på ett tidigt stadium inkopplas på en mångfald mindre mål,
där något behov av åklagarledning ej föreligger.

Landsfogden i Uppsala län framhåller, att åklagarnas arbetsbörda i synnerhet
i de största städerna är mycket stor. Av kommitténs utredning framgår
att i dessa städer förundersökningar i mål av rutinmässig karaktär —
mot gällande bestämmelser — slutföres utan att åklagaren övertagit eller
ens fått tillfälle att övertaga ledningen av desamma. Detta har visat sig
trämst bero på åklagarnas stora arbetsbörda. I vissa av de medelstora stä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

derna synes en utveckling mot ett sådant tillvägagångssätt i rutinmålen

ga- 1 UPPsala har detta tagit sig uttryck däri att åklagarens ledning av
förundersökningen i dessa mål är rent formell under det att den i Övriga
mai ar mera pataglig. Det är emellertid angeläget, att åklagaren, där hans
medverkan verkligen är påkallad, leder förundersökningen aktivt och eftektivt.
Storre förutsättningar härför finns, om polismyndigheten beredes
möjlighet att i rutinmalen leda förundersökningen till dess beslut i åtalsiragan
skall meddelas.

I åtskilliga yttranden har framhållits att de föreslagna ändringarna i stort
sett endast innebär ett kodifierande av den praxis som i avseende å förhållandet
mellan åklagare och polismyndighet beträffande ledningen av
torundersökningen redan utbildats i de större städerna.

Viss kritik har framförts i det yttrande, som avgivits av landsfogden i
Östergötlands län. Denne förklarar sig visserligen dela kommitténs uppfattning
att förundersökningen i enklare mål bör kunna ledas av polismyndigheten
till dess beslut meddelas i åtalsfrågan. Han säger sig emellertid
ej vara övertygad om att — såsom kommittén tänkt sig — så regelmässigt
bör ske i de mål, där utredningen verkställes av ordningspolisen. Flertalet
av dessa mål rör trafiken och då särskilt kollisionerna. Enligt vad i
yttrandet framhålles ar det av vikt, särskilt för ordningspolisen, att åklagaren
pa ett tidigt stadium inkopplas på dessa mål. Härigenom kan ordningspolisens
arbetsbörda väsentligt nedbringas. Åklagaren kan nämligen i
ett mycket stort antal fall efter muntlig föredragning besluta, att förundersoknmgen
skall nedläggas, antingen därför alt förseelse ej föreligger eller
darfor att endast ringa vårdslöshet ligger den misstänkte till last Ett såunda
pa tidigt stadium meddelat beslut besparar utredningsmannen mycet
arbete. Denne kan måhända därigenom slippa ifrån tidskrävande förhör
med ytterhgure vittnen - i vart fall behöver han icke skriva ut något protokoll.
Under det senaste året har denna form av samarbete mellan åklagaie
och polispersonal praktiserats i länet. Resultatet synes gott. Utredningsmannen
sparar tid och slipper få en känsla av att de lägger ner en
massa onodigt arbete, en känsla, som lätteligen inställer sig, då kanske
hälften av de med stor omsorg utarbetade rapporterna i kollisionsmål ej

änkas tf ^ Ut 7 åklaSaren än att åtal ^ skall anställas. Väl kan

nhUrad — ^ ^ f°rm aV samarbete blir mer

splittrad — det ar givetvis lugnare och behagligare att fatta beslut efter

?esådanagS^dSatatVderdlgStfda/aPP°rter‘ TrafikmåIen har emellertid ökat
i sadan g, ad att det ar nödvändigt att rationalisera och förenkla arbetet för

åJr VZfT?*™* En,iS‘ ^ * y“™det t™*»''* »ör nln

darlor, särskilt da fråga ar om trafikmål, söka få fram ett vidgat samarbete
mellan åklagare och utredningsmän. g

I yttrandet tillägges att liknande synpunkter med fog kan anföras även
i råga om andra mål. Det är ej ovanligt, särskilt då fråga är om mer kom
plicerade förmögenhetsbrott, att vederbörande polisman driver en utredmg
ngt utöver vad som ar nödvändigt för att åtalsfrågan skall kunna

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

bedömas. I allmänhet beror nog detta på att åklagaren icke haft tid att folja
utredningen så noga som önskvärt vore. Det är ej troligt att de av kommittén
föreslagna ändringarna är ägnade att förbättra förhållandena härntinnan,
då dessa förändringar i stort endast innebär ett lagfästande av
redan tillämpad praxis. Någon lättnad i åklagarnas arbetsbörda är ej att
förvänta därigenom. Det framstår därför som ofrånkomligt, att åklagarnas
antal ökas — i vart fall inåste så ske om utredningsmännens antal
skall kunna hållas nere.

I yttrande, avgivet av polismästaren i Eskilstuna, har framhållits såsom
önskvärt att polismyndighetens verksamhet i avseende å förundersökningen
ytterligare utökas. Sveriges advokatsamfund, som förklarar sig vid skilda
tillfällen ha gett uttryck åt den uppfattningen att det riktiga vore att
helt särskilja polis- och åklagarfunktionerna så att åklagarna endast subsidiärt
skulle befatta sig med förundersökningarna, betecknar förslaget såsom
ett steg i rätt riktning.

Formuleringen enkel beskaffenhet, vilken anger förutsättningen
för att förundersökningen skall få ledas av polismyndigheten till dess
beslut i åtalsfrågan skall meddelas, har i allmänhet godtagits. Stadsf iskalen
i Karlstad finner ordvalet ändamålsenligt samt medger en smidig lösning
i samarbetets tecken av uppkommande praktiska problem, samtidigt som
rättssäkerhetens krav väl tillgodoses. Svenska polisförbundet och Stockholms
poliskommissariesållskap yttrar att formuleringen icke behöver leda
till några tolkningssvårigheter, åtminstone icke för dem som har tillgång
till förarbetena. Det framhålles i yttrandena att åtskilliga mål, förutom
stöldmålen och mål som handlägges av ordningspolisen, har den karaktären,
att förundersökningen bör kunna ledas av polismyndigheten intill dess
beslut i åtalsfrågan skall fattas. Så är exempelvis fallet med en del ur utredningssynpunkt
mindre betydelsefulla brott mot 14, 21 och 22 kap. strafflagen.
Poliskammaren i Hälsingborg anser de av kommittén angivna exemplen
på mål, där med åklagarens inträde såsom förundersökningsledare
kan anstå, vara klarläggande. Stadsfiskalen i Hälsingborg anmärker däremot
att det ej är säkert att polisledningen och åklagarmyndigheten har
samma uppfattning om vilka mål, som är av enkel beskaffenhet. Visserligen
har rättegångskommittén i sin promemoria nämnt en del exempel på
vad som skulle kunna hänföras under beteckningen »enkel beskaffenhet»,
men redan nu har det upprepade gånger hänt, att polismyndigheten hemställt
om åklagarnas direkta övertagande av utredningen i rena bötesmål.
Polismyndigheten har gjort detta med den motiveringen, att det är åklagaren,
som i sista hand skall taga ställning till åtalsbeslutet, varför den
menat, att åklagaren jämväl i sådana, straffrättsligt sett enkla mål, där
tveksamhet råder om en gärnings allmänna straffbarhet, bör leda förundersökningen.
Detta förhållande är emellertid icke av den storleksordning, att
det icke kan lösas genom ett i vanliga fall förekommande gott samarbete
mellan polismyndigheten och åklagarmyndigheten, men å andra sidan synes
det ur arbetssynpunkt vara önskvärt att bestämda direktiv i denna del

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

utgick från central myndighet eller, om så icke anses påkallat, från statsåklagaren
i länet. Följden kan annars bli, att i relativt jämnstora städer
stora olikheter kommer att förefinnas i de grupper av mål, som ledes av
polismyndigheten och de vilka åklagaren tager som sin särskilda arbetsuppgift.
För lösande av denna fråga synes någon ändring av rättegångsbalken
dock icke vara erforderlig, då frågan lämpligare synes kunna lösas
genom särskilt stadgande i förundersökningskungörelsen, t. ex. genom en
bestämmelse att riksåklagaren eller statsåklagarna äger i ämnet utfärda
allmänna riktlinjer. Denna kungörelse synes emellertid böra få det tillägget,
att åklagarmyndigheten skall hållas kontinuerligt underrättad om till
polismyndigheten inkomna anmälningar om brott. En bestämmelse av denna
art synes nämligen vara särskilt påkallad som komplettering till redan
nu gällande lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken och vara ännu mera
påkallad, om den föreslagna lydelsen blir lag. Sådan underrättelse kan
lämpligen ske i den enkla formen av en dagrapport, vilken i de flesta städer
ändå dagligen uppgöres för polisbefälets information. Landsfogden i
Jönköpings län ifrågasätter om icke i lagen uttryckligen borde fastslås att
då fråga uppkommer om användande av tvångsmedel åklagaren bör övertaga
ledningen av förundersökningen. Poliskammaren i Örebro anser att en
närmare precisering av orden »mål av enkel beskaffenhet» är önskvärd. Då
en sådan svårligen kan utformas generellt torde lösningen vara att lagen
uttryckligen medger utfärdandet av lokala instruktioner angående kompetensfördelningen.

Tanken alt kompetensfördelningen mellan polis- och
åklagarmyndighet bör regleras lokalt har berörts i flera
yttranden. Stadsfiskalen i Borås anser det sålunda angeläget att, därest lagändringarna
kommer till stånd, arbetsordningar utarbetas för polis- och
åklagarmyndigheterna i de städer, där dessa myndigheter är åtskilda. Då
förhållandena i Stockholm i stort sett är analoga med förhållandena i övriga
polismästarestäder, skulle mycket väl de för Stockholm utarbetade förslagen
till arbetsordningar för de bägge myndigheterna med några mindre
jämkningar kunna läggas till grund för de övriga städerna. I yttrandet
ifrågasättes om icke riksåklagarämbetet jämte eventuellt berörda länsstyrelser
kunde utarbeta »normalarbetsordningar», som sedan efter eventuella
jämkningar beroende på de lokala förhållandena kunde fastställas av vederbörliga
myndigheter. Liknande synpunkter har utvecklats av stadsfiskalen
i Gävle, som anser att i särskild ordning bör upptagas och prövas
Irågan huruvida icke vid sidan av lagstadgandena föreskrifter bör lämnas
om att särskilda lokala instruktioner skall upprättas och av riksåklagarämbetet
granskas och fastställas. Härigenom skulle åklagarna och polismyndigheterna
erhålla en större stadga i den praxis, som enligt lagens anda
och mening skall gälla, allt i överensstämmelse med förhållandena hittills
i Stockholm och Göteborg. Östergötlands länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler framhåller, att några detaljerade bestämmelser om kompetensfördelningen
icke bör inlagas i rättegångsbalken eller förundersök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

ningskungörelsen, eftersom förhållandena i de berörda städerna varierar i
hög grad beroende på städernas storlek och personalens kunnighet. Detaljbestämmelser
bör lämpligen utfärdas lokalt. För att om möjligt få till stånd
en viss likformighet ifrågasättes om icke dessa bestämmelser bör underställas
central myndighet, t. ex. riksåklagaren. Jämväl landsfogden i Jönköpings
län anser det mindre lämpligt att lagstiftningsvägen i detalj reglera,
i vilka fall ledningen av förundersökningen skall utövas av polismyndigheten
även sedan densamma fortskridit så långt att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. De lokala förhållandena — personalens storlek och
dess kvalitet — är nämligen alltför växlande.

Svenska polisförbundet, liksom även Stockholms poliskommissariesällskap,
/''örutsätter att ett lagfästande av kommitténs förslag kommer att föregås
av sedvanliga löneförhandlingar mellan vederbörande departement
och personalorganisationen. I yttrandena framhålles att ett genomförande
av förslaget kommer att för vederbörande befattningshavare innebära både
en ökad arbetsbörda och framförallt ett betydligt större ansvar, vilket
givetvis måste kompenseras med en högre lönesättning än vad som hittills
varit fallet. Polisförbundets och poliskommissariesällskapets medlemmar
har under den tid rättegångsbalken hittills varit i kraft icke velat undandraga
sig det ökade arbetet och ansvaret utan påtagit sig detta utan några
krav på motsvarande löneökning.

Polisförbundet och poliskommissariesällskapet har i sina nyssnämnda
yttranden även kommit in på frågan om avskrivningsbefogenhet
för poliskommissarie. Spörsmålet har tagits upp av överståthållarämbetet,
som påpekar att genom en dylik anordning ett omfattande
rapportskrivande till åklagarmyndigheten skulle undvikas i fråga om förseelser,
beträffande vilka redan på ett tidigt stadium av utredningen är fullt
klart att de är ursäktliga. Ämbetet berör i detta sammanhang frågan huruvida
icke polisbefälet inom ramen för rapporteftergiftens användningsområde
får anses ha viss befogenhet att låta sak förfalla samt yttrar därom
följande:

I princip torde för polistjänsten gälla, att överordnad äger ompröva av
underordnad meddelat beslut. Att exempelvis en kommissarie skulle vara
så bunden av underlydande konstaplars ställningstaganden att han skulle
vara tvungen att använda polisverkets personella och materiella resurser
för utredning av förseelser, beträffande vilka rapporteftergift enligt hans
mening bort lämnas, skulle således principen! sett innebära en inskränkning
i kommissariernas befälsbefogenhet. De skäl, vilka ligga till grund för
bestämmelserna om rapporteftergift, synas icke tala emot en prövningsrätt
för polisbefäl. I detta asveende tillåter sig överståthållarämbetet hänvisa
till »Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet»
(SOU 1947:45) s. 50. I de av chefen för inrikesdepartementet utfärdade
anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen, i vilka anvisningar institutet
rapporteftergift synnerligen utförligt behandlas, har emellertid icke

berörts frågan om polisbefälets omprövning. Detta förhållande _ liksom

i viss mån även ordalagen i 8 § andra stycket allmänna polisinstruktionen
— giver anledning till antagande att avsikten varit att i fråga om rapporteftergift
utesluta dylik omprövningsrätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Vad ovan sagts angående omprövning av polisbefäl gäller de fall då polisman
nte på gatan varit i tillfälle att meddela rapporteftergift men icke
utnyttjat denna befogenhet. Beträffande ett betydande antal förseelser har
emellertid fråga om rapporteftergift icke prövats. Detta gäller exempelvis
de i poliskommissariesällskapets yttrande berörda fallen då förseelse kommit
till polismyndighetens kännedom på annat sätt än genom polismans
rapportering; förseelse har exempelvis upptäckts vid registergranskning
eller anmälan om förseelse har inkommit från annan än polisman. Den
största gruppen hithörande fall torde emellertid utgöras av sådana förseelser
— exempelvis flertalet parkeringsförseelser — vid vilka polismän
ute på gatan icke anträffat de felande och därför, eftersom polismännen
icke kunnat bedöma förseelsernas ursäktlighet, anmält förseelserna till polisstationen.
Många dylika förseelser befinnas vid den fortsatta utredningen
vara klart ursäktliga och möjlighet bör enligt överståthållarämbetets uppfattning
finnas tör polisman, eventuellt polisman i förmansställning, att
meddela »fördröjd rapporteftergift». I anvisningarna till allmänna polisinstruktionen
eller eljes gives dock icke stöd för ett sådant förfarande.

Ämbetet nämner att spörsmålet i den praktiska tillämpningen vid Stockholmspolisen
bedöms på olika sätt. Vissa kommissarier anser sig äga befogenhet
att meddela avskrivningsbeslut i nu avsedda fall, andra icke. Redan
på grund härav anser ämbetet det vara av vikt att klargörande bestämmelser
eller anvisningar utfärdas.

Departementschefen

Enligt vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas skall förundersökningen
inledas antingen av polismyndighet eller av åklagaren. Ehuru åklagaren
således har möjlighet att inleda förundersökningen är detta en uppgift som
i första hand brukar åvila polismyndigheten; så länge förundersökningen
befinner sig på det mera förberedande spanings- och efterforskningsstadiet
är polismyndigheten otvivelaktigt bäst skickad att leda den. I praktiken
förhåller det sig också så att åklagaren endast undantagsvis ingriper i detta
tidiga skede.

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten är åklagaren enligt
gallande lag skyldig att övertaga ledningen av denna, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat.
Denna skyldighet för åklagaren att inträda såsom förundersökningsledare
har i tillämpningen visat sig svår att upprätthålla. I åtskilliga av de
sjutton städer, där åklagar- och polischefsskapet ej förenats på en hand,
har alltsedan rättegångsbalkens tillkomst polismyndigheten lett förundersökningen
av de mera rutinbetonade målen också sedan viss person blivit
skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren har i dessa fall endast formellt
angivits såsom förundersökningsledare. Förklaringen härtill är tydligen
att soka främst i det förhållandet att åklagarna ej räckt till för alla målen.
Åklagarna har därför fått inskränka sig till att mera aktivt befatta sig blott
med de grövre eller juridiskt mera invecklade målen

r m?-nfrdn,ing’ S°m SåIUnda På Sina hål1 redan P^ktiseras, synes fungera
uht tillfredsställande. Landets större städer torde numera överlag förfoga

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

över eu polispersonal, som är kompetent att leda förundersökningen av de
enklare målen ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommitténs
av remissinstanserna biträdda förslag att i lagen uttryckligen skall
inrymmas sådan befogenhet för polismyndighet torde följaktligen icke böra
möta några betänkligheter. Det torde ej vara lämpligt att i lagen närmare
fixera vilka mål, som får anses vara av enkel beskaffenhet. Mot de exempel
kommittén angivit på sådana mål och på fall då trots målets beskaffenhet
åklagaren bör inträda såsom förundersökningsledare har jag icke funnit
något att erinra.

I Stockholm och Göteborg har det på grund av där rådande speciella förhållanden
befunnits erforderligt att genom särskilda föreskrifter reglera
kompetensfördelningen. Skulle det visa sig att systemet även på andra håll
kräver en författningsmässig reglering, får det övervägas att där vidtaga
ett motsvarande arrangemang.

Den i några yttranden berörda frågan om avskrivningsbefogenhet för
polisbefäl är för närvarande föremål för överväganden inom inrikesdepartementet.
Det föreligger därför ingen anledning för mig att i detta sammanhang
upptaga spörsmålet. Jag vill här endast understryka vikten av att
förundersökningar alltid bedrives på ett ändamålsenligt och arbetsbesparande
sätt. Såsom landsfogden i Östergötlands län anför i sitt yttrande är det
angeläget att onödigt arbete undvikes. Det samarbete som kan erfordras
härför bör självfallet komma till stånd, oavsett om förundersökningen ledes
av åklagaren eller polismyndigheten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag i 23 kap. 3 § rättegångsbalken
upptages ett nytt stadgande av innehåll att förundersökningen må, om
den är av enkel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten till dess beslut i
åtalsfrågan skall meddelas. Därest förslaget genomföres synes ur 2 § förundersökningskungörelsen
böra utgå stadgandet om skyldighet för polismyndigheten
att underrätta åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1958.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade
förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

i Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.
3 §•

Förundersökningen inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Har
förundersökningen inletts av polismyndighet,
skall åklagaren, så snart
någon skäligen kan misstänkas för
brottet eller det eljest av särskilda
skäl finnes påkallat, övertaga ledningen
av undersökningen.

kel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten,
till dess beslut i åtalsfrågan
skall meddelas.

agaren äge undersökningens bedrivande

Då förundersökningen------tillåter det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december
1956.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 november 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 2 november 1956, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Enligt lagrådets mening bör syftet med förslaget tillgodoses på det sättet
att i 23 kap. 3 § första stycket andra punkten införes en undantagsbestämmelse
för det fall att saken är av enkel beskaffenhet. Bestämmelsen att åklagaren
skall övertaga ledningen av förundersökningen när det finnes påkallat
av särskilda skäl kan lämpligen upptagas som en särskild punkt.

Vidare torde 20 § i kapitlet böra jämkas så att den allenast angiver, att
då förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas, huruvida åtal skall
väckas. Den nuvarande lydelsen, som förutsätter att undersökningsledaren
städse är den som meddelar beslut huruvida åtal skall väckas, skulle eljest
bli missvisande för de fall då åklagaren ej inträder förrän förundersökningen
skall avslutas.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

2 Dihang till riksdagen!! protokoll it)57. 1 samt. Nr 9

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 14 december 1956.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för inrikesdepartementet lagrådets den 6 december
1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 november 1956 remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att lagförslaget
torde böra ändras och kompletteras i huvudsak på det sätt lagrådet angivit,
hemställer föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581680