Kungl. Maj.ts proposition nr 8å år 1965
Proposition 1965:84
Kungl. Maj.ts proposition nr 8å år 1965
1
Nr 84
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskild skatteberäkning i vissa fall för
makar; given Stockholms slott den 26 februari 1965.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till förordning om särskild skatteberäkning i vissa fall
för makar.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att samtaxerade makar, som båda haft arbetsinkomst,
skall kunna få skatten för arbetsinkomsten beräknad såsom om
de blivit särtaxerade för denna inkomst. Den särskilda skatteberäkningen
avser statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift.
1 It ilning till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr S4
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1965
Förslag
till
Förordning
om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För samtaxerade makar må, under de förutsättningar som anges i denna
förordning, statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift för arbetsinkomst
beräknas enligt de grunder som gälla för ensamstående skattskyldig.
Bestämmelserna i denna förordning om makar äga motsvarande tillämpning
i fråga om skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen.
2 g.
I denna förordning avses, om annat icke anges särskilt, med
skatt: statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift,
arbetsinkomst: inkomst av arbete samt pension m. in.,
sidoinkomst: inkomst av annat slag än arbetsinkomst,
förvärvsavdrag: avdrag som avses i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
taxeringen: den för beskattningsåret fastställda taxeringen till statlig
inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna)
3 §•
Skatteberäkning enligt denna förordning må ske endast om för båda
makarna uppkommer beskattningsbar arbetsinkomst vid omräkning enligt
5 §.
4 §•
Vid skatteberäkning enligt denna förordning beräknas skatt för arbetsinkomst
på sätt i 6 och 7 §§ anges efter omräkning för vardera maken avtaxeringen.
För omräkningen gälla bestämmelserna i 5 §. Skatt för sidoinkomst
beräknas för makarna gemensamt.
5 §•
Vid omräkning av taxeringen upptages arbetsinkomsten till belopp vartill
den beräknats vid taxeringen. Allmänna avdrag och förlustavdrag som
medgetts vid taxeringen avräknas från arbetsinkomsten.
Statligt ortsavdrag beräknas såsom för ensamstående enligt bestämmelserna
i 8 § förordningen om statlig inkomstskatt, jämförd med 48 § 2 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen. Har avdrag för väsentligen nedsatt
skatteförmåga tillgodoräknats vid taxeringen avräknas detta i sin helhet
från arbetsinkomsten.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr <Sl år 1965
Vad som återstår av arbetsinkomsten efter avdrag enligt första och andra
styckena utgör, avrundat nedåt till helt hundratal kronor, beskattningsbar
arbetsinkomst.
6§.
Skatt på makarnas beskattningsbara arbetsinkomster beräknas för vardera
maken för sig med tillämpning av bestämmelserna i 10 § 1 mom. tredje
stycket förordningen om statlig inkomstskatt ävensom 2 § samt 3 § första
och tredje styckena lagen om finansiering av folkpensioneringen. Folkpensionsavgift
redovisas därvid i förekommande fall särskilt.
7 §•
Makarnas statliga inkomstskatt på sidoinkomst beräknas till skillnaden
mellan sådan skatt på sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster enligt taxeringen och sådan skatt på sammanlagda beloppet av
makarnas beskattningsbara arbetsinkomster. Vid beräkningen tillämpas bestämmelserna
i 10 § i mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt.
Om makarnas folkpensionsavgifter vid beräkningen enligt 6 § sammanlagt
understiga de folkpensionsavgifter som skulle ha utgått på grund av
taxeringen, utgår skillnadsbeloppet soin skatt på sidoinkomst.
Makarnas skatt på sidoinkomst fördelas på makarna efter förhållandet
mellan deras sidoinkomster. Folkpensionsavgift redovisas därvid i förekommande
fall särskilt.
8 §.
Skatteberäkning enligt denna förordning sker efter ansökan hos den
lokala skattemyndigheten i hemortskommunen av båda makarna eller en
av dem. Ansökan bör innehålla de uppgifter som fordras för tillämpning
av 5 § och skall avfattas på blankett enligt formulär, som fastställes av
riksskattenämnden efter samråd med centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Ansökan om skatteberäkning skall senast den 1 juli under taxeringsåret
göras i den ordning som i 35 § taxeringsförordningen stadgas för avlämnande
av allmän självdeklaration. Har taxeringsnämnden icke följt makes
självdeklaration vid taxeringen till statlig inkomstskatt eller har nämnden
åsatl make, som icke lämnat deklaration, sådan taxering, må dock ansökan
om skatteberäkning göras hos den lokala skattemyndigheten senast den
15 augusti under taxeringsåret.
Om prövningsnämnd ändrat taxeringsnämnds beslut i fråga om taxering
till statlig inkomstskatt eller såsom första instans meddelat beslut i
fråga om taxering som nyss sagts, må ansökan göras hos den lokala skattemyndigheten
inom två månader från det taxeringen vunnit laga kraft.
Ef ter taxeras make till statlig inkomstskatt må ansökan om särskild skatteberäkning
göras inom två månader från del eftertaxeringen vunnit laga
kraft.
9 §•
Föranleder skatteberäkning enligt denna förordning högre sammanlagd
skatt för makarna än som skulle ha utgått enligt taxeringen, må ansökan
bifallas endast om make, vars skatt höjes, förklarat sig likväl påfordra den
särskilda skatteberäkningen.
Avslås ansökan om särskild skatteberäkning eller bifalles ansökan med
avvikelse från de uppgifter som lämnats i ansökan, skall underrättelse om
4
Kungl. Muj.ts proposition nr 84 år 19(>5
den lokala skattemyndighetens beslut tillställas sökanden. Underrättelsen
skall innehålla upplysning om skälen för heslutet och, i förekommande
tall, i vilka hanseenden ansökan frångåtts samt om vad som skall iakttagas
Mel anförande av besvär över beslutet. Bestämmelserna i 69 § 4 mom. andra
stycket taxeringsförordningen äga därvid tillämpning.
Det aligger den lokala skattemyndigheten att ofördröj ligen underrätta
taxeringsintendenten i länet om beslut, varigenom särskild skatteberäkning
verkställes.
10 §.
Bifalles ansökan om skatteberäkning enligt denna förordning senast den
20 november under taxeringsåret, skall skatteberäkningen iakttagas vid
debitering av slutlig skatt.
Bifalles ansökan om skatteberäkning senare, skall belopp varmed skatt
nedsättes avkortas eller, där restitution skall ske, tillställas den skattskyldige
på sätt som anges i uppbördsförordningen. På restituerat belopp utgår
icke ränta.
Föranleder skatteberäkning, varom beslut meddelats efter den 20 november
under taxeringsåret, att ytterligare skatt skall uttagas, äga uppbördsförordningens
bestämmelser om tillkommande skatt tillämpning.
11 §''
Har skatteberäkning skett enligt denna förordning men ändras taxeringen
genom beslut av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller
Kungl. Maj :t eller eftertaxeras make till statlig "inkomstskatt genom sådant
beslut eller utslag, skall förnyad särskild skatteberäkning ske. Uppgår
makarnas sammanlagda skatt enligt denna skatteberäkning till högre
belopp än som skulle ha utgått, om skatten bestämts utan särskild skatteberäkning,
äger 9 § första stycket motsvarande tillämpning.
Del åligger den lokala skattemyndigheten att underrätta sökanden och
taxeringsintendenten i länet om förnyad särskild skatteberäkning enligt
första stycket. Därvid äga bestämmelserna i 9 § andra stycket andra punkten
och tredje stycket motsvarande tillämpning.
12 §.
Talan mot lokal skattemyndighets beslut enligt denna förordning föres
genom besvär hos prövningsnämnden i länet eller i fall som avses i 73 §
andra och tredje styckena taxeringsförordningen hos den mellankommunala
prövningsnämnden.
Sökanden eller hans make må hos prövningsnämnden anföra besvär över
lokal skattemyndighets beslut om ansökan om särskild skatteberäkning
avslagits eller bifallits med avvikelse från den omräkning av taxeringen
som gjorts i ansökan enligt 8 §.
Taxeringsintendent eller, i förekommande fall, allmänna ombudet bos
mellankommunala prövningsnämnden må anföra besvär över lokal skattemyndighets
beslut om särskild skatteberäkning.
13 §.
Besvär enligt 12 § skola inges eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd
som har att pröva besvären. Den omständigheten att besvären
ingetts eller insänts till kansliet hos annan prövningsnämnd utgör
dock ej hinder för målets prövning. I sådant fall skola handlingarna omedelbart
översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att pröva
besvären.
5
Kungl. Mnj.ts proposition nr H''i år 1965
14 §.
Besvär av skattskyldig skola ha inkommit inom två månader från det
underrättelse enligt 9 eller 11 § kommit sökanden till handa.
Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av april månad
året efter taxeringsåret, om lokal skattemyndighets beslut meddelats före
den 1 mars förstnämnda år, och i annat fall inom två månader från den
dag beslutet meddelades. Har prövningsnämnden avgjort besvär över särskild
skatteberäkning, må taxeringsintendenten dock ej därefter anföra
besvär hos prövningsnämnden rörande samma skatteberäkning.
15 §.
Vad som i fråga om taxering för inkomst stadgas i taxeringsförordningen
om prövningsnämndernas verksamhet, om besvär över prövningsnämnds
beslut och kammarrättens utslag samt om besvär i särskild ordning gäller i
tillämpliga delar vid besvär över beslut om tillämpning av denna förordning.
Därvid gäller bestämmelserna om skattskyldigs rätt att anföra besvär
även hans make.
16 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda de föreskrifter som fordras för tillämpning
av denna förordning.
Anvisningar
till 2 §.
Till arbetsinkomst hänföres inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse
om den skattskyldige varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning
samt inkomst av tjänst, dock icke periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt som avses i 31 § kommunalskattelagen.
Inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse hänföres i sin helhet antingen
till arbetsinkomst eller till sidoinkomst.
I fråga om inkomst av jordbruksfastighet, där jordbruket under beskattningsåret
helt eller till huvudsaklig del varit utarrenderat, torde förhållandena
merendels vara sådana att inkomsten av fastigheten icke är att hänföra
till arbetsinkomst. Om den skattskyldige i nämnda fall exempelvis
aktivt deltagit i skogsbruk i förvärvskällan genom eget arbete i skogen eller
genom direkt arbetsledning må dock, när nettointäkten av fastigheten till
övervägande del härrör från inkomst av skogsbruket, nettointäkten i sin
helhet anses utgöra arbetsinkomst. Inkomst av jordbruksfastighet som åtnjutes
av den som icke är bosatt på fastigheten eller med denna sambrukad
egendom och vars huvudsakliga inkomst är av annat slag än inkomst
av jordbruksfastighet må icke hänföras till arbetsinkomst oavsett om jordbruket
är utarrenderat eller ej.
Inkomst av annan fastighet, tillfällig förvärvsverksamhet eller kapital
utgör sidoinkomst.
Qixi det sammanlagda beloppet av makarnas sidoinkomster icke överstiger
1 000 kronor, skola dessa inkomster vid skatteberäkningen hänföras
till arbetsinkomst.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966 och skall äga tillämpning
första gången i fråga om skatt på grund av 1967 års taxering.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1965
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
26 februari 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om frivillig särbeskattning
i vissa fall av makar och anför.
Inledning
I årets finansplan och i prop. 1965: 14 har jag uttalat mig för att möjlighet
till frivillig särbeskattning av makars arbetsinkomst öppnas. Då arbetet
med den tekniska utformningen av bestämmelserna om sådan särbeskattning
inte var slutfört vid tiden för anmälan av finansplanen och nämnda
proposition, kunde förslag i frågan inte framläggas i det sammanhanget.
Jag framhöll att jag avsåg att vid senare tidpunkt återkomma med förslag
till lagstiftning i ämnet.
Förslag till författningsbestämmelser om den frivilliga särbeskattningen
har numera upprättats inom finansdepartementet. Jag anhåller därför att
nu få anmäla denna fråga.
Gällande bestämmelser m. m.
För narvarande gäller som bekant att makar samtaxeras. Med makar
likställes i beskattningshänseende vissa ogifta, som sammanlever under
äktenskapsliknande förhållanden. Allmän förutsättning för samtaxering är
att makarna varit gifta vid beskattningsårets ingång och levt tillsammans
under större delen av beskattningsåret. Makarna anses ha levt tillsammans
under större delen av beskattningsåret även om ena maken avlidit under
förra hälften av detta år (65 § kommunalskattelagen — KL).
Den omständigheten att makar samtaxeras påverkar vid inkoinstbeskatt -
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 8\ år 1965
ningen deras rätt till avdrag i åtskilliga hänseenden. Härvidlag är bestämmelserna
följande.
För beräkningen av inkomsten i viss förvärvskälla finns en regel, som
berör faktisk sambeskattning, dvs. då ena maken arbetat i andra makens
jordbruk eller rörelse. Stadgandet anger att avdrag inte får ske för bl. a.
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av
den skattskyldige själv eller hans make (20 § KL).
Vidare gäller i fråga om inkomst av kapital att det extra avdrag, som där
i regel medges, utgör 800 kr. för makar gemensamt medan avdraget för
ensamstående är 400 kr. (39 § 3 mom. KL). Avdrag för avgift till den allmänna
sjukförsäkringen medges i princip med ett belopp som svarar mot
den under beskattningsåret påförda avgiften. Avdraget skall dock beraknas
till åtminstone 150 kr. eller för makar gemensamt till minst 300 kr. Vid
taxeringen medges vidare avdrag för erlagda livförsäkringspremier och liknande
intill ett belopp av 250 kr. eller, i fråga om makar, intill ett belopp
av för dem båda gemensamt 500 kr. (46 § 2 mom. KL). Även ortsavdraget
vid taxeringen beräknas olika för ensamstående och för makar. For ensamstående
utgör ortsavdraget 2 250 kr. och för makar gemensamt 4 500 kr.
(48 § 2 mom. KL). — I fråga om samtliga dessa avdrag gäller att avdrag
med det högre beloppet medges även om blott den ena maken kan utnyttja
avdraget.
Extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga medges med högst
4 500 kr., och samma högsta belopp gäller såväl för ensamstående som för
makar gemensamt. Beträffande sådant avdrag när inkomsten understiger
s. k. existensminimum gäller att nämnda högsta belopp 4 500 kr. far okas
med högst 1 000 kr. för varje barn som den skattskyldige har att forsörja
(50 § 2 mom. KL).
Om hustru har inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget ai e e
är hon berättigad till s. k. förvärvsavdrag. Förutsättning for detta avdrag
är i fråga om jordbruksinkomst att hon utfört arbete i förvärvskällan till
minst 300 kr. värde och i fråga om rörelseinkomst att hon varit verksam
i rörelsen i ej blott ringa omfattning. När makarna icke har hemmavarande
barn under 16 år och även eljest i fråga om inkomst av jordbruksfastighet
utgör förvärvsavdragets belopp 300 kr. Om barn finnes utgår förvarvsavdragel
vid inkomst av rörelse eller tjänst med 300 kr. plus 20 % av förvärvsinkomsten,
dock högst med 2 000 kr. - Om hustrun arbetar i mannens
jordbruk eller rörelse får mannen ett förvärvsavdrag om 300 kr. under
förutsättning att hustruns arbete i förvärvskällan haft ett värde av minst
detta belopp. Förvärvsavdrag medges endast om och i den mån inkomst
som berättigar till avdrag därtill förslår och för båda makarna tillsammans
med högst 300 kr. resp., om hustru med hemmavarande barn haft
inkomst av rörelse eller tjänst, med högst 2 000 kr. (46 § 3 inom. KL).
I delta sammanhang må erinras om alt i prop. 1965: 14 toreslagits en
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''t år 1965
viss schablonisering av det avdrag för kommunalskatt som enligt 4 § 1
inom. forordningen om statlig inkomstskatt medges vid taxering till statlig
inkomstskatt. Avdraget skall enligt förslaget — där inte den faktiskt påförda
kommunala skatten föranleder högre avdrag — medges med en
fjärdedel av den sammanräknade nettoinkomsten dock högst med 2 250 kr.
eller, för makar gemensamt, med 4 500 kr.
Förfarandet vid samtaxeringen är följande.
Vardera maken taxeras för sin inkomst och mannen därjämte för boets
gemensamma inkomst. Om för den ena maken framkommer underskott i
förvärvskälla, vilket han icke själv kan utnyttja, får underskottet tillgodoräknas
den andra maken. Motsvarande gäller Övriga s. k. allmänna avdrag
samt förlustavdrag och ortsavdrag som inte kan utnyttjas av den närmast
berättigade maken. Enda undantaget är förvärvsavdraget, som inte
får överföras från hustrun till mannen. Då detta avdrag emellertid avraknas
i första hand, uppkommer sällan fall då hustrun icke kan utnyttja
det. Avdrag för nedsatt skatteförmåga beräknas för vardera maken för sig,
men avdraget får för makarna tillsammans inte överstiga det för sådant
avdrag gällande maximibeloppet.
Kommunal inkomstskatt beräknas för vardera maken på hans beskattningsbara
inkomst.
Statlig inkomstskatt däremot beräknas på det sammanlagda beloppet av
makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas mellan makarna efter
förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster. Olika skatteskalor
gäller för makar och ensamstående. I skatteskalorna är den s. k. tudelningsprincipen
i viss omfattning inbyggd. Med tudelning avses, att makars skatt
motsvarar skatten för två ensamstående med vardera hälften av makarnas
sammanlagda inkomster. Enligt de i prop. 1965:14 föreslagna skalorna
kommer tudelning att gälla intill 24 000 kr. sammanlagd beskattningsbar
inkomst för makarna, motsvarande en årsinkomst av ca 34 000 kr.
Enligt vad som föreslagits i nämnda proposition skall fr. o. in. 1967 års
taxering folkpensionsavgift beräknas efter 4 % av den beskattningsbara
inkomsten. Högsta avgift skall dock vara 1 200 kr. Detta maximum gäller
både för ensamstående och för makar gemensamt.
Samtaxering av makar och därmed likställda skattskyldiga sker även
vid förmögenhetsbeskattningen. Förfarandet är följande.
Den skattepliktiga förmögenheten beräknas för makarna var för sig,
varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga
förmögenhet. Har avdragsgilla skulder därvid inte kunnat utnyttjas på den
därtill närmast berättigade makens förmögenhet, avräknas bristen från
den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas
för makarna gemensamt. Frågan om skattepliktsgränsen — f. n.
80 000 kr. men 100 000 kr. enligt förslag i prop. 1965: 14 — uppnåtts bedomes
med hansyn till makarnas sammanlagda beskattningsbara förmö
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 8 b år 1965
genliet. Skatten beräknas efter denna förmögenhet och fördelas sedan på
makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter (12 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt).
Samtaxeringen påverkar även reduceringsregeln i 9 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt. Enligt denna regel skall den beskattningsbara
förmögenheten icke beräknas till högre belopp än trettio gånger den sammanräknade
nettoinkomsten dock minst till 50 % av den skattepliktiga
förmögenheten. För samtaxerade makar gäller vid regelns tillämpning att
deras sammanlagda nettoinkomst och sammanlagda skattepliktiga förmögenheter
beaktas.
Slutligen må här erinras om förordningen med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, den s. k. åttioprocentspärren. Enligt denna
skall den statliga inkomstskatten och — med viss begränsning — den statliga
förmögenhetsskatten i förekommande fall nedsättas så mycket att den
sammanlagda skatten — enligt huvudregeln —- kommer att motsvara maximum
80 % av den skattskyldiges på visst sätt bestämda inkomst. Vid tilllämpningen
av denna förordning gäller för äkta makar, som under hela
beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, att rätten till
skattereduktion bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda
inkomst och skatter.
Det norska särbeskattningssystemet
I Norge tillämpas sedan år 1960 ett system, som ger makar rätt att under
vissa förutsättningar bli särbeskattade. Systemet är utformat enligt följande.
Huvudregeln vid beskattning av makar enligt norsk skattelagstiftning är
att makarna samtaxeras. Rätt till särbeskattning föreligger dock om båda
makarna haft inkomst av »arbeid, naeringsdrift eller annen virksomhet».
I sådant fall kan envar av makarna begära, att den lägsta inkomsten av
ifrågavarande slag blir föremål för särskild taxering. Om hustrun t. ex. har
en arbetsinkomst på 10 000 kr. och mannen har sådan inkomst på 15 000
kr., kan var och en av makarna begära att hustruns inkomst, som är den
lägsta, beskattas hos henne. Om den make, som har den lägsta arbetsinkomsten,
även har inkomst exempelvis av kapital skall denna inkomst beskattas
hos den andre maken tillsammans med hans inkomst.
Särbeskattningen omfattar således bara vissa inkomstslag. Som inkomst
av arbete räknas även tantiem, provisioner, pensioner och livräntor.
Rätt till särbeskattning föreligger inte, när båda makarnas inkomst härrör
från den ena makens eller makarnas gemensamma jordbruk eller rörelse.
Inkomsten anses i dessa fall i sin helhet åtnjuten av den make, som
kan anses vara den verkliga utövaren av verksamheten, även om också den
andre maken arbetat i denna. Om två makars arbetsinsats bedömes likvärdig,
anses inkomsten vara förvärvad av mannen.
lf Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 81
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1965
Om den särbeskattade maken betalt gäldräntor eller livförsäkringspremier
eller haft andra utgifter, som inte kan hänföras till någon bestämd
förvärvskälla, skall utgiften som regel frånräknas den inkomst, som blir
särbeskattad, och inte till någon del belasta den inkomst, som vid skatteberäkningen
överföres till andra maken. Detta gäller dock inte om det visar
sig att — då gäldräntor m. m. fördelas proportionellt på inkomsterna
— minst 500 kr. skulle belöpa på den inkomst, som skall beskattas hos den
andra maken. I sådana fall proportioneras avdragen på de båda inkomsterna.
När en del av den särbeskattade makens inkomst beskattas hos den andra
maken, föreligger inte rätt att få den skatt, som beräknas hos sistnämnda
make, fördelad mellan makarna. Undantag från denna regel gäller dock vid
skilsmässa eller dödsfall.
Vid taxeringen skall den make, som särbeskattas, räknas som ensamstående.
Till barn eller andra personer, som makarna har att försörja, tas hänsyn
vid beskattningen av den andra maken.
Förvärvsavdrag medges inte vid särbeskattning.
Det kan anmärkas att i Norge tillämpas en och samma skatteskala för
alla kategorier fysiska personer medan man i Sverige har olika skalor för
ensamstående och för gifta.
önskar någon av makarna särtaxering skall detta anges genom kryssmarkering
på särskild plats i självdeklarationen.
Allmänna skatteberedningen
Frågan om sam- eller särbeskattning av makar har ingående behandlats
av skatteberedningen. Beredningen har enhälligt avvisat tanken på en omedelbar
övergång till fullständig särbeskattning. Beredningen har emellertid
ifrågasatt huruvida man vid bibehållen sambeskattning borde i vissa fall
medge undantag därifrån och behandla makar såsom av varandra oberoende
skattskyldiga. Härvid har främst åsyftats äktenskap där båda makarna
har förvärvsarbete och sambeskattningen leder till högre skatt än makarna
skulle ha fått såsom ogifta (s. k. negativ sambeskattningseffekt).
Sådan effekt anges kunna f. n. uppkomma (år 1963) i 2 å 3 % av alla äktenskap.
Ett dylikt system med rätt till frivillig särbeskattning skulle enligt
beredningen kunna dämpa kritiken mot sambeskattningen och kanske även
stimulera hustrur till förvärvsarbete.
I beredningens betänkande skisseras ett till svenska beskattningsregler
anpassat system för frivillig särbeskattning. Beredningen har därvid betraktat
särbeskattningen närmast som en komplettering till den s. k. tudelningsprincipen
(en avvägning av skattebördan så att makars skatt motsvarar
skatten för två ensamstående, vardera med hälften av makarnas sammanlagda
inkomster).
Beredningen konstaterar till en början att rätten till särbeskattning inte
11
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 84 är 1965
bör omfatta alla inkomstslag. Visserligen skulle det från administrativ synpunkt
vara fördelaktigt om alla slags inkomster fick särbeskattas. De principiella
skäl som kan anföras mot att den skattemässiga behandlingen av
två makar blir beroende av vem av dem, som uppbär en arbetsfri inkomst,
har emellertid synts beredningen så starka att ett dylikt system avvisats.
Huvudsakligen två alternativ diskuteras i betänkandet, nämligen att medge
särbeskattning för inkomst av jordbruksfastighet, rörelse och tjänst eller
för endast inkomst av tjänst.
Vid det förstnämnda alternativet, framhåller beredningen, begränsas på
ett tämligen tillfredsställande sätt särbeskattningsmöjligheterna till de inkomstslag,
där eu verklig arbetsinsats erfordras för inkomstförvärvet.
Gränsdragningen blir dock självfallet inte invändningsfri. \ idare anföres
att makarna vid dessa inkomstslag kan ha möjligheter till vissa transaktioner
sinsemellan av skatteflyktskaraktär.
Väljes det andra alternativet tillgodoses främst de grupper, som hårdast
kritiserat nuvarande system, nämligen makar med kanske omfattande
och dyrbar utbildning och med anställningsinkomst i förhållande därtill.
Å andra sidan, säger beredningen, måste en sådan begränsning synas orättvis
vid äktenskap mellan t. ex. rörelseidkare (läkare, tandläkare, advokater,
handelsidkare osv.) och anställda.
Vid valet mellan de båda alternativen har beredningen gett förord åt det
förstnämnda, dvs. att rätt till särbeskattning medges då båda makarna
har inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller tjänst. Det framhålles
emellertid att även vid denna avgränsning kvarstår problem beträffande
inkomster, som inte skulle ge rätt till särbeskattning (sidoinkomster).
Flertalet skattskyldiga det här gäller torde ha någon sidoinkomst t. ex.
av kapital eller av annan fastighet. Möjligen kunde man, anför beredningen,
av praktiska skäl låta smärre sidoinkomster omfattas av särbeskattningen.
För övriga sidoinkomster, som alltså inte skulle omfattas av särbeskattningen,
har beredningen övervägt ett system, liknande det som tilllämpas
i Norge, dvs. att låta den make, som har den högsta särbeskattningsbara
inkomsten, bli skattskyldig jämväl för båda makarnas sidoinkomster.
Detta innebär emellertid att en make skulle kunna få sin inkomst
sambeskattad enligt skalan för ogifta med en ansenlig sidoinkomst, tillhörig
andra maken, och skatten bestämd med hänsyn härtill. Fn sådan ordning
har inte ansetts tillfredsställande. Beredningen har funnit en lämpligare
utväg vara att man söker beräkna den skatt, som enligt leglcina föi
sambeskattning kunde sägas belöpa på sidoinkomsterna, och påför varje
make det skattebelopp, som kommer på hans sidoinkomst. Därefter får särtaxering
ske av vardera makens särbeskattningsbara inkomster. Förfarandet
vid ett sådant system skulle vara följande.
Först uträknas makarnas sammanlagda skatt enligt huvudregeln, dvs.
med sambeskattning och tillämpning av skatteskalan för gitta. Därefter beräknas
på motsvarande sätt den totala skatt, som skulle påföras makarna,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1965
om sidoinkomsterna inte funnits. Därvid får medges allmänna avdrag med
allenast de belopp, som vid proportionering mellan sidoinkomsterna och de
särbeslcattningsbara inkomsterna belöper på de sistnämnda. Skillnaden
mellan de uträknade skattebeloppen påföres den make, som har sidoinkomsten,
eller — om båda makarna har sidoinkomster — dem båda i förhållande
till storleken av vars och ens sidoinkomst. Sedan beskattas vardera
maken för sina särbeskattningsbara inkomster. Vardera maken får därvid
allmänna avdrag, som reduceras på sätt framgår av det nyss angivna.
Skatten beräknas enligt skalan för ensamstående och varje make påföres
det för honom beräknade skattebeloppet. Härefter sammanräknas skatten
för vardera makens sam- och särbeskattade inkomster.
I fråga om förvärvsavdragen framhåller beredningen att dessa icke borde
bortfalla vid särbeskattning.
Beredningen har även diskuterat spörsmålet huruvida regler om särbeskattning
borde tillämpas ex officio av myndigheterna. Vissa skäl sägs tala
härför, men övervägande skäl talar enligt beredningen för att initiativet till
särbeskattningen bör komma från de skattskyldiga.
De individuella verkningarna av ett sålunda utformat särbeskattningssystem
redovisas i betänkandet, varvid tillika förutsatts att beredningens
förslag i övrigt beträffande inkomstskatten genomföres. Därvid konstateras
att särbeskattning skulle vara av egentligt värde för makar endast i mycket
höga inkomstlägen. Antalet sådana fall anges överslagsvis till endast
någon eller några få promille av samtliga äktenskap.
Det i betänkandet skisserade systemet för frivillig särbeskattning har
vissa fördelar, anför beredningen, men även nackdelar. Sålunda framhålles
att systemet med utgångspunkt från de av beredningen föreslagna skatteskalorna
skulle beröra endast ett fåtal skattskyldiga. Det anges med hänsyn
härtill knappast kunna ge någon arbetsmarknadspolitisk effekt av betydelse.
Särbeskattningen skulle då hellre kunna motiveras av önskemålet
att överhuvud förhindra negativ sambeskattningseffekt för förvärvsarbetande
makar. Fördelarna av ett sådant system är dock enligt beredningen
mindre än de nackdelar i form av bl. a. administrativ omgång som skulle
uppkomma. Beredningen har mot bakgrunden härav funnit sig inte böra
förorda att frivillig särbeskattning införes.
Reservationer. Beredningens avvisande av den frivilliga särbeskattnmgen
är inte enhälligt. I reservationer av herrar Meidner, Nilstein
och Östergren samt av herr Gustafson påyrkas att sådan beskattning införes.
Remissyttrandena
Praktiskt taget alla remissinstanser delar skatteberedningens uppfattning
att sambeskattningen inte nu bör överges såsom huvudprincip vid beskattning
av äkta makar.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1965
Flertalet remissorgan biträder också beredningens mening att ett system
med frivillig särbeskattning icke bör införas. Ett betydande antal remissinstanser
intar emellertid i detta hänseende en motsatt uppfattning. Införande
av rätt till frivillig särbeskattning förordas sålunda av arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelserna i Älvsborgs och 1 Österbottens län, av
Svenska sparbanksföreningen, bandelskamrarna i Skåne, Småland, Blekinge.
och Gävle samt Kooperativa förbundet, av Tjänstemännens centralorganisation,
Statstjänstemannens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Kvinnliga akademikers
förening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.
Landsorganisationen i Sverige åler föreslår, såsom ett första
steg mot en framtida övergång till generell särbeskattning, att barnlösa
makar särbeskattas och därvid hänföres till skalan för ogifta. I samband
med en sådan ändring skulle även relationen mellan skalorna överses.
Departementschefen
1 prop. 1965:14 nämnde jag att en särskild arbetsgrupp borde tillsättas
för att överse familj ebeskattningen och därvid pröva de problem av teknisk
och finanspolitisk art som är förknippade med en övergång till fullständig
eller modifierad särbeskattning. Denna arbetsgrupp har numera tillsatts. I
avvaktan på en mera definitiv lösning av familjebeskattningsfrågan bör, såsom
jag tidigare framhållit, rätt till frivillig särbeskattning införas för makar,
som båda har förvärvsarbete. En sådan särbeskattning skulle kunna
få verkan från och med inkomståret 1966 (dvs. 1967 års taxering).
Genom denna särbeskattning skulle undgås att två makar, som båda
förvärvsarbetar, får högre sammanlagd skatt än de skulle ha haft som
ogifta med samma inkomster (s. k. negativ sambeskattningseffekt). En sådan
effekt kan för år 1966 enligt gällande regler beräknas uppkomma i
ca 4 % av alla äktenskap. Ett system med frivillig särbeskattning har visserligen
avvisats av skatteberedningens majoritet, och flertalet remissinstanser
har intagit samma ståndpunkt. Ett betydande antal remissorgan,
däribland flera löntagarorganisationer, har dock uttalat sig för att frivillig
särbeskattning införes utan dröjsmål. Av betydelse i sammanhanget är att
beredningsmajoritetens ståndpunkt intagits mot bakgrunden av dess förslag
i fråga om inkomstbeskattningen. Detta förslag innebär en betydande
reduktion av den statliga inkomstskattens progressivitet med stora skattesänkningar,
främst i de högre inkomstlägena. Om förslaget genomfördes
skulle fallen av negativ sambeskattning reduceras till någon eller några
få promille av samtliga äktenskap. Då beredningens förslag, som framgår
av prop. 1965: 14, för dagen inte bör genomföras annat än i tämligen begränsad
omfattning, kommer det antal äktenskap som berörs av negativ
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 8\ år 1965
sambeskattningseffekt att vara större än beredningen utgått från vid sitt
ställningstagande.
Mot bakgrunden av det sagda och vad som framkommit vid remissbehandlingen
av skatteberedningens betänkande har jag velat förorda frivillig
särbeskattning av makarnas arbetsinkomst. En sådan ordning bör ses
som ett provisorium i avvaktan på den mera definitiva lösning av familjebeskattningen
som kan väntas efter det arbetsgruppen i frågan avslutat sitt
arbete.
Det inom finansdepartementet upprättade förslaget till frivillig särbeskattning
har utformats som en ren skatteberäkningsform, som skall tilllämpas
beträffande den statliga inkomstskatten och folkpensionsavgiften.
Det sagda innebär, att taxeringsnämnderna samtaxerar makarna i vanlig
ordning och att särbeskaltningen sker vid debiteringen enligt ett särskilt
förfarande. En liknande anordning tillämpas redan förut i fråga om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Någon särskild skatteberäkning
beträffande kommunalskatten föreslås inte, eftersom denna skatt
i princip är rent proportionell och inte — när båda makarna har inkomst
— får någon egentlig vare sig positiv eller negativ sambeskattningseffekt.
I fråga om den närmare utformningen av ett särbeskattningssystem gör
sig givetvis olika synpunkter gällande. Som nyss antytts har kritiken mot
den ovillkorliga sambeskattningen främst gällt den skatteökning som i vissa
fall uppkommer då två förvärvsarbetande personer gifter sig och behåller
sina arbeten. Det har påståtts att sambeskattningen kan ogynnsamt påverka
gifta kvinnors benägenhet att ta förvärvsarbete. Önskemålen om frivillig
särbeskattning har därför också främst avsett inkomster av förvärvsarbete.
Beträffande de arbetsfria inkomsterna torde inte några mera vägande
skäl kunna åberopas för undantag från sambeskattningen, åtminstone så
länge vårt skattesystem i princip utgår från att makars skatteförmåga skall
bedömas med utgångspunkt från deras sammanlagda inkomster. Skattebelastningen
på exempelvis en kapitalinkomst bör inom ett sambeskattningssystem
självfallet vara densamma, oavsett vilken av makarna som uppbär
inkomsten.
I departementsförslaget har såsom förutsättning för särbeskattning uppställts
att båda makarna haft inkomst av arbete. Vidare skall särbeskattningen
blott avse sådan inkomst. I det följande kommer jag närmare att
uppehålla mig vid gränsdragningen mellan arbetsinkomst och annan inkomst.
Redan nu må dock nämnas, att inkomst av annan fastighet än
jordbruksfastighet liksom även realisationsvinst och kapitalinkomst ansetts
böra generellt hänföras till inkomst av annat slag än av arbete. Ej
heller har det varit möjligt att medge särbeskattning i fall av faktisk sambeskattning
av jordbruks- och rörelseinkomst. Förslaget står i detta hänseende
i överensstämmelse med motsvarande regler i den norska lagstiftningen.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr Si år 1965
I fråga om förvärvsavdragets ställning i ett särbeskattningssystem uppkommer
särskilda avvägningsfrågor. Om förvärvsavdraget ses som ett medel
för att avväga skattebördan mellan familjer av olika struktur kan skäl
anföras mot att ge avdrag. Jag kan erinra om att förvärvsavdrag inte medges
i Norge vid särbeskattning. I den mån avdraget betraktas som ett rent
omkostnadsavdrag talar å andra sidan vissa skäl för att bibehålla avdragsrätten
vid särbeskattning. Som allmän princip beträffande avdrag vid sarbeskattning
torde kunna sägas, att anledning saknas att räkna med sådana
avdrag, som en ogift skattskyldig inte är berättigad till. Om makarna frivilligt
väljer att särbeskattas måste det ju vara helt naturligt att de i fråga
om avdrag inte behandlas gynnsammare än en ogift. Med den principen som
utgångspunkt skulle i fråga om förvärvsavdragen gälla, att barnlösa makar
inte får förvärvsavdrag vid särbeskattning; eu ensamstående person erhaller
ju heller inte förvärvsavdrag. Om däremot makarna har barn är situationen
en annan, eftersom även ogift person, som har hemmavarande barn,
är berättigad till förvärvsavdrag om han haft förvärvsinkomst. I och for sig
talar starka skäl för att det förvärvsavdrag som kan medges makar utan minderåriga
barn bortfaller vid särbeskattning. Å andra sidan medför en omräkning
av de vid taxeringen medgivna avdragen utan tvivel betydande svårigheter
vid tillämpningen av bestämmelserna. För att uppnå största möjliga
enkelhet i tillämpningen har jag därför velat förorda, att dessa forvarvsavdrag,
vilkas belopp f. ö. är förhållandevis obetydligt (300 kr.), får behållas
även vid särbeskattning.
Det särbeskattningssystem, som här föreslås, överensstämmer i åtskilliga
hänseenden med det av skatteberedningen skisserade systemet. Det sagda
gäller exempelvis begränsningen i fråga om inkomstslag, förvärvsavdragets
bibehållande och beräkningen av skatt på arbets- och sidoinkomster. Beredningens
negativa ståndpunkt i saken motiverades bl. a. med att en frivillig
särbeskattning av den typ, som kan ifrågakomma, skulle medföra betydande
arbetsbelastning för myndigheterna och därjämte svåra avvägnings-
och rättviseproblem. Jag är självfallet medveten om att admimstrativa
svårigheter uppstår, då man vill infoga eu rätt till särbeskattning i vårt
på sambeskattningsprincipen uppbyggda skattesystem. De föreslagna bestämmelserna
har därför utformats med tanke på att deras tillämpning skall
vara så enkel som möjligt. Nyss har nämnts att denna strävan föranlett att
förvärvsavdrag bibehålies även i sådana fall, då skäl i och for sig talar
för att de borde bortfalla. Såsom närmare kommer att anges i det följande
föreslås i förenklingssyfte att alla allmänna avdrag vid beräkning av hur
stor del av den beskattningsbara inkomsten som skall anses utgöra arbetsresp.
sidoinkomst skall avräknas från arbetsinkomsten. Så som forslaget
utformats torde det likväl på ett godtagbart sätt anknyta till nu gällande
beskattningsregler samtidigt som de administrativa problem som kommer
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1965
att möta vid tillämpningen icke synes bli av sådan art att de bör avhålla
från att infora den frivilliga särbeskattningen. Därjämte finns goda möjligheter
att genom lämpligt utformade blanketter och anvisningar underlätta
bestämmelsernas tillämpning och klargöra för de skattskyldiga särbeskattningens
verkningar och de situationer då sådan beskattning bör begäras.
En uppställning som visar de inkomstkombinationer, där en särbeskattning
leder till lagre skatt för makar, har upprättats och torde få fogas som
bilaga vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Anmärkas bör, att de i uppställningen
redovisade inkomsterna i sin helhet avser arbetsinkomster. I de
fall endast hustrun har inkomst har skatten vid särbeskattning uträknats
trots att förordningen då icke skall tillämpas. Uppställningen avser makar
utan barn. Även för makar med barn kan tabellen vara till vägledning. Kvinnans
inkomst skall då reduceras med förvärvsavdrag, i den mån detta överstiger
300 kr., innan inkomstbeloppet uppsökes i tabellen.
Specialmotivering
1 §•
I denna paragraf anges att särbeskattningen sker såsom en särskild skatteberäkning.
Makar, som får särskild skatteberäkning, behandlas i taxeringshänseende
enligt sedvanliga regler, och de vid samtaxeringen fastställda
inkomsterna och avdragen ligger till grund för den särskilda skatteberäkningen.
I paragrafen anges vidare att den särskilda skatteberäkningen ifrågakommer
endast vid arbetsinkomst. Vad därmed förstås framgår av 2 § jämte anvisningar.
J
Slutligen stadgas att skatteberäkning enligt denna förordning endast gäller
statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift. Kommunalskatt påföres oberoende
av den särskilda skatteberäkningen. Detsamma gäller sjukförsäkringsavgift
och förmögenhetsskatt.
2 §•
.1 den°a paragraf och därtill hörande anvisningar anges innebörden av
vissa i författningstexten återkommande uttryck. Av dessa torde endast »arbetsinkomst»
och »sidoinkomst» fordra en närmare kommentar i förevarande
sammanhang. Som framgår av 1 § är det ett villkor för förordningens tilllampnmg
att arbetsinkomst föreligger, och genom gränsdragningen mellan
sådan inkomst och annan inkomst bestämmes de fall då särbeskattning kan
ske. Vid denna gränsdragning bär man att beakta å ena sidan principen att
särbeskattningen skall omfatta endast inkomster som utgör vederlag för en
verklig arbetsinsats och å andra sidan att avgränsningen görs så att den
praktiska tillämpningen blir enkel. Såsom tidigare angivits har jag funnit en
lämplig avvägning vara att till arbetsinkomst hänföra vissa former av in
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 8k år J965
komst av jordbruksfastighet, rörelse och tjänst. Inkomst av annan fastighet,
tillfällig förvärvsverksamhet (dvs. realisationsvinst o. d.) eller kapital skall
däremot icke kunna anses som arbetsinkomst.
Till närmare belysning av vad som vid inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet
utgör arbetsinkomst får jag anföra följande.
Tjänst
I fråga om inkomst av tjänst föreslås att all sådan inkomst, med undantag
av periodiskt understöd och liknande, hänföres till arbetsinkomst. Den i
31 § KL gjorda definitionen av vad som är att hänföra till periodiskt understöd
å ena sidan och till annan inkomst av tjänst å andra sidan är därvid
normgivande. Såsom arbetsinkomst skall därför anses vad makar uppbär såsom
ersättning dels för allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag
ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning, dels i tillfälligt
bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet, tillfälligt uppdrag, ävensom annan därmed jämförlig verksamhet
av tillfällig natur. Det har inte ansetts erforderligt att beträffande detta
slags inkomster — i motsats till vad som skett i fråga om inkomster av
jordbruksfastighet och rörelse — föreskriva en arbetsinsats av viss omfattning
för att arbetsinkomst skall föreligga. I själva ordet »tjänst» ligger nämligen
att ersättning, som utgår för en tjänsteprestation, utgör vederlag för
arbete. Med hänsyn härtill är det enligt min mening naturligt att till arbetsinkomst
hänföres flertalet intäkter som enligt 31 § kommunalskattelagen utgör
intäkt av tjänst.
Som arbetsinkomst anses vidare pension samt sådan livränta och försäkringsersättning
som enligt kommunalskattelagen beskattas som inkomst av
tjänst. Vidare hänföres till arbetsinkomst undantagsförmåner.
I fråga om pension på grund av tjänst kan sägas att sådan inte direkt utgör
vederlag för en arbetsinsats. Emellertid är enligt min mening pension
i princip att se som ersättning för tidigare utfört arbete. Den bör då också
hänföras till arbetsinkomst. För en sådan lösning talar även billiglietsskäl.
Därigenom undvikes nämligen att makar, som åtnjuter särskild skatteberäkning,
förlorar denna rätt då någon av dem pensioneras.
Vid sidan om pension på grund av tjänst förekommer olika former av
pension och livränta, där sambandet mellan tidigare arbetsprestation och
utfallande belopp inte är lika klart. Det rör sig här i regel om förmåner som
utgår på grund av frivillig försäkring eller också avtalats vid överlåtelse av
t. ex. en rörelse. I flertalet fall torde det dock förhålla sig så, att pension
och livränta av detta slag har anknytning till eget arbete som tidigare bedrivits
i rörelse eller tjänst. Det torde inte vara möjligt att i förevarande
hänseende skilja de pensioner och livräntor, som ytterst härrör från arbete,
från andra. Jag vill därför förorda att alla slag av pensioner och livräntor
enhetligt behandlas som arbetsinkomst. Denna gränsdragning tillämpas för
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1965
övrigt även i Norge där den, enligt vad som upplysts mig, fungerat tillfredsställande.
Mot bakgrunden av det nyss anförda är det naturligt att även undantagsförmåner
hänföres till arbetsinkomst.
Periodiska understöd och därmed jämförliga periodiska utbetalningar har
emellertid annan karaktär och motiveras i regel inte av någon arbetsprestation
av understödstagaren. De bör därför hänföras till sidoinkomst.
Frågan om ett såsom inkomst av tjänst deklarerat belopp är arbetsinkomst
eller ej kan dock i vissa fall vara tvivelaktig. Olika situationer kan
här tänkas uppkomma. En i deklarationen såsom pension, lön e. d. rubricerad
inkomst kan således tänkas i stället rätteligen utgöra periodiskt understöd
eller inkomst av kapital (förtäckt aktieutdelning). I och för sig bör
man Aid den särskilda skatteberäkningen vara bunden av den ståndpunkt
som i fråga om inkomstposten tagits vid taxeringen. Har taxeringsnämnden
t. ex. medgivit förvärvsavdrag med avseende på inkomstbeloppet, torde vid
skatteberäkningen dettas karaktär av arbetsinkomst vara klar; taxeringsnämndens
uppfattning bör inte få frångås, om taxeringen inte ändras i beröi
da hänseende. Allmänt kan sägas, att, om en omrubricering av ett inkomstbelopp
av nämnt slag skulle påverka taxeringens slutbelopp, avvikelse
från den fastställda taxeringen inte skall ske vid den särskilda skatteberäkningen
förrän taxeringen i vederbörlig ordning rättats.
I vissa fall däremot har en omrubricering ingen inverkan på taxeringen
såsom sådan. Detta är fallet, t. ex. om en skattskyldig åtnjutit viss inkomst
som kan hänföras till antingen lön (pension) eller periodiskt understöd eller
ock förtäckt aktieutdelning, utan att hans avdrag påverkas av rubriceringen.
I detta fall bör vid den särskilda skatteberäkningen en självständig
bedömning av hur beloppet i fråga rätteligen bort deklareras inte vara utesluten.
Beloppets karaktär av arbets- eller sidoinkomst får avgöras med utgångspunkt
från denna bedömning.
Rörelse
Inkomst av rörelse — liksom f. ö. även inkomst av jordbruksfastighet_
utgör en blandning av arbetsinkomst och kapitalavkastning. Rörelsens resultat
måste ju delvis anses utgöra avkastning av det i verksamheten nedlagda
kapitalet. Detta förhållande bör dock enligt min mening inte föranleda
att rörelseinkomst vid tillämpning av reglerna om särbeskattning uppdelas
på en del som skulle hänföras till arbetsinkomst och en del som såsom
kapitalavkastning skulle anses utgöra sidoinkomst. Rörelseinkomst
bor därför alltid i sin helhet anses utgöra antingen arbetsinkomst eller sidoinkomst.
För att inkomst av rörelse skall få hänföras till arbetsinkomst bör krävas,
att den skattskyldige varit verksam i rörelsen i ej blott ringa omfattning.
År så icke fallet, skall inkomsten anses som sidoinkomst. Den föreslagna
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''i år 1965
bestämmelsen har i gällande rätt en motsvarighet när det gäller hustrus
rätt till förvärvsavdrag, då hon åtnjutit rörelseinkomst. I detta hänseende
gäller nämligen att gift kvinna, som haft inkomst av rörelse, får förvärvsavdrag
med 300 kr. eller, om hon haft hemmavarande barn under 16 år,
med 300 kr. jämte 20 % av inkomsten, sammanlagt dock högst med 2 000
kr., allt under förutsättning att hon varit verksam i förvärvskällan i ej
blott ringa omfattning.
I fråga om tolkningen av begreppet »i ej blott ringa omfattning» får jag
hänvisa till vad 1960 års bevillningsutskott (1960:40) yttrade vid sin behandling
av prop. 1960: 76 med förslag om införande av nämnda förutsättning
för förvärvsavdrag. Utskottet framhöll bl. a. att regeln inte fick tolkas
så att en värdering av kvinnans arbetsinsats skulle ske. Avgörande för rätt
till förvärvsavdrag borde i stället vara att hon aktivt deltagit i rörelsens
ledning och utövat sådana funktioner som normalt utövas av innehavare
av sådan rörelse varom fråga är.
Samma synpunkter bör gälla i fråga om bedömningen av om rörelseinkomst
är att anse som arbetsinkomst eller icke. Härav följer att beträffande
hustru med rörelseinkomst frågan om inkomsten är att anse som arbetsinkomst
eller icke vid skatteberäkningen får bedömas med utgångspunkt
från om hon fått förvärvsavdrag för inkomsten eller icke. Någon särskild
prövning av omfattningen av hustruns arbetsinsats i rörelsen erfordras sålunda
inte vid skatteberäkningen. I fråga om rörelseinkomst som åtnjutits
av mannen måste däremot övervägas, om han varit verksam i rörelsen i erforderlig
grad för att den skall kunna anses utgöra arbetsinkomst. Denna
fråga torde dock i de allra flesta fallen lätt kunna besvaras.
o
Jordbruksfastighet
Inkomst av jordbruksfastighet bör — liksom jag nyss förordat beträffande
rörelseinkomst — vid särbeskattningen anses i sin helhet utgöra arbetsinkomst
eller sidoinkomst, allt efter omfattningen av den skattskyldiges
egna arbete i förvärvskällan. För att arbetsinkomst skall anses föreligga böi
samma krav uppställas som i fråga om rörelse, nämligen att den skattskyldige
varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning.
Detta krav har, som nämnts, vid rörelseinkomst en motsvarighet såsom
förutsättning för hustrus rätt till förvärvsavdrag, när hon bedriver rörelse.
Så är icke fallet vid inkomst av jordbruksfastighet. Hustru med egen inkomst
av jordbruksfastighet får nämligen förvärvsavdrag så snart hennes
eget arbete på fastigheten kan värderas till minst 300 kr. Begreppet »i ej
blott ringa omfattning» är givetvis betydligt snävare. Det förhållandet att
hustrun vid taxeringen fått förvärvsavdrag kan alltså inte i och för sig leda
till att inkomsten av en henne tillhörig fastighet får särbeskattas. Härför
fordras eu arbetsinsats av samma art som jag nyss angivit beträffande inkomst
av rörelse. Naturligtvis gäller samma krav på mannens arbetsinsats,
20
Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1965
när fastigheten drives av honom. Några större svårigheter alt bedöma om
inkomsten är att se som arbetsinkomst eller inte torde i regel inte föreligga,
när fråga är om lantbrukare i egentlig mening.
Beträffande jordbruksfastigheter förekommer i betydande utsträckning
att de ägs av personer, som inte själva bedriver jordbruket eller som visserligen
formellt själva står för driften men innehar fastigheten mera som
kapitalplacering eller för rekreationsändamål än för att få sin utkomst av
fastigheten. I dessa fall synes anledning saknas att vid en särbeskattning
anse fastighetsinkomsten som arbetsinkomst.
En särskild bestämmelse har upptagits i författningsförslaget, som syftar
till att begränsa rätten till särbeskattning av inkomst av jordbruksfastighet
till sådana som har sin huvudsakliga sysselsättning på fastigheten. Denna
bestämmelse innebär i huvudsak följande.
Inkomst av jordbruksfastighet, där jordbruket under beskattningsåret
helt eller till huvudsaklig del varit utarrenderat, anses normalt inte hänförlig
till förvärvsinkomst. Undantag från denna regel kan emellertid tänkas.
Om den skattskyldige exempelvis i nämnda fall aktivt deltagit i skogsbruk
i förvärvskällan genom eget arbete i skogen eller genom direkt arbetsledning
och tillika nettointäkten av fastigheten till övervägande del härrör
från inkomst av skogsbruket, torde nettointäkten i sin helhet få anses såsom
arbetsinkomst. Såsom ytterligare exempel kan anges att ägaren till eu
jordbruksfastighet där själva jordbruket är utarrenderat driver hönseri
eller svinavel på fastigheten i sådan omfattning att nettointäkten av fastigheten
till övervägande delen härrör från denna verksamhet.
Vidare föreslås en bestämmelse som tar sikte på s. k. lyxjordbruk, dvs.
en jordbruksfastighet, vilken inköpts av en person, i regel stadsbo, vars huvudsakliga
verksamhet inte gäller fastigheten och som inte personligen leder
fastighetens drift. Regeln har utformats så att den gäller skattskyldig
som inte är bosatt på fastigheten eller på en med denna sambrukad egendom
och vars huvudsakliga inkomst är av annat slag än inkomst av jordbruksfastighet.
Inkomsten skall i detta fall hänföras till sidoinkomst. Genom
att från regelns tillämpning undantages den vars huvudsakliga inkomst
är inkomst av jordbruksfastighet kommer den inte att tillämpas på
förutvarande jordbrukare, som överlåtit den direkta skötseln av fastigheten
på exempelvis sina barn men som fortfarande väsentligen är hänvisad till
att leva på fastighetens avkastning.
\ idare föreslås en bestämmelse av innehåll alt, om sammanlagda beloppet
av makarnas sidoinkomster inte överstiger 1 000 kr., sidoinkomsterna
vid skatteberäkningen skall hänföras till arbetsinkomst. Detta undantag
från de eljest tillämpade reglerna motiveras uteslutande av praktiska skäl.
Härigenom underlättas förordningens tillämpning i ett stort antal fall. Sålunda
undgår man vid mindre sidoinkomster den extra omgång, som beräk
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1965
ningen av skatt för dessa inkomster utgör. Skatten erhålles i dessa fall,
vilket närmare framgår av 7 §, såsom skillnaden mellan två skatteberäkningar.
Vidare minskas självfallet antalet situationer, där svårigheter kan
uppkomma vid gränsdragningen mellan arbetsinkomst och sidoinkomst.
3 §.
I denna paragraf anges som förutsättning för särbeskattning, att båda
makarna har beskattningsbar arbetsinkomst. Av 5 § framgår att med beskattningsbar
arbetsinkomst avses det som återstår av arbetsinkomsten efter
frånräknande av de allmänna avdrag, förlustavdrag, ortsavdrag och ev.
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, som medgivits vid taxeringen.
I de fall båda makarna arbetar i den ena makens jordbruk eller rörelse
beskattas som bekant hela inkomsten av förvärvskällan hos sistnämnda make
och då uppkommer s. k. faktisk sambeskattning. Möjlighet att dela upp
den faktiskt sambeskattade inkomsten mellan makarna och medge särbeskattning
föreligger inte enligt författningsförslaget. Jag är medveten om att
detta på många håll kommer att anses som en brist i förslaget, men någon
samtidigt lättillämpad och rättvis grund för en sådan uppdelning av inkomsten
har inte stått att finna. Jag vill erinra om att denna fråga ej heller
kunnat lösas inom det norska särbeskattningssystemet. Frågan om faktiskt
sambeskattade makars ställning vid en övergång till generell särbeskattning
torde emellertid i hela sin vidd komma att övervägas av den arbetsgrupp
som inom finansdepartementet överser familjebeskattningen. I avvaktan på
att denna översyn slutföres torde någon annan godtagbar lösning av frågan
än den som författningsförslaget innehåller inte stå till buds.
4 §•
Denna paragraf innehåller allmänna bestämmelser om hur skatteberäkningen
skall ske vid den frivilliga särbeskattningen. Detaljbestämmelserna
härom finnes intagna i 5—7 §§.
5 §•
Till grund för särbeskattningen föreslås ligga en beräkning av arbetsinkomstens
nettobelopp, beskattningsbar arbetsinkomst. Reglerna för denna
beräkning är intagna i författningsförslagets 5 §. Ett särskilt fastställande
av sidoinkomstens belopp erfordras inte.
Den beskattningsbara arbetsinkomsten skall, såsom förut nämnts, enligt
förslaget fastställas till skillnaden mellan arbetsinkomsten och vid taxeringen
medgivna avdrag. Samtliga allmänna avdrag och förlustavdrag samt ortsavdrag
och i förekommande fall extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
frånräknas arbetsinkomsten. Såväl inkomsten som avdragen beräknas till
samma belopp som vid taxeringen.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1965
De föreslagna reglerna för beräkning av beskattningsbar arbetsinkomst
innebär alltså att icke någon del av allmänna avdrag och ortsavdrag hänföres
till sidoinkomsten. I och för sig kan naturligtvis vissa skäl åberopas för
en fördelning av dessa avdrag liksom även för en reduktion av vissa av avdiagen,
främst förvärvsavdragen. Såsom jag tidigare nämnt bär den av mig
förordade lösningen valts med hänsyn till de stora fördelar från praktiska
och administrativa synpunkter som är förenade därmed. Såsom omräkningsbestämmelserna
nu utformats kan två makar, som vill undersöka huruvida
sambeskattning är fördelaktig för dem, göra detta utan alltför komplicerade
beräkningar. För myndigheterna minskas omgången avsevärt vid förordningens
tillämpning. Skatteberäkningen kan i många fall ske med utgångspunkt
från de i taxeringslängderna antecknade inkomsterna och avdragen.
\ ederbörandes självdeklarationer behöver sålunda inte alltid framtagas. Vidare
erfordras inte de tidsödande omräkningar vid proportionering och reducering
av avdrag som eljest måste ske.
Genom den föreslagna utformningen av bestämmelserna har den s. k.
millimeter rättvisan i viss mån eftersatts. Nackdelen härav torde emellertid
mer än väl uppvägas av den enkelhet i tillämpningen som nu ernås. Därtill
kommer, såsom jag tidigare nämnt, att förordningen får ses som ett provisorium
i avvaktan på en mera definitiv utformning av familjebeskattningen.
Detta torde vara ägnat att ytterligare minska betänkligheterna mot den
föreslagna schabloniseringen av beräkningsreglerna.
6 och 7 §§.
I paragraferna anges förfarandet vid den egentliga skatteberäkningen.
Av 6 § framgår att den statliga inkomstskatten på beskattningsbar arbetsinkomst
beräknas för vardera maken för sig med tillämpning av den för ensamstående
gällande skatteskalan. Sammanläggning av makarnas beskattningsbara
inkomster skall sålunda inte ske. Vidare framgår att folkpensionsavgiften
beräknas särskilt för vardera maken, likaledes enligt de för
ensamstående gällande grunderna. Vardera maken kan alltså få folkpensionsavgift
sig påförd med upp till maximibeloppet, dvs. 1 200 kr enlM
prop. 1965: 14.
Den statliga inkomstskatten på sidoinkomst framkommer såsom ett skillnadsbelopp
vid två beräkningar. Först beräknas makarnas sammanlagda
skatt enligt huvudregeln, dvs. med sambeskattning och tillämpning av skalan
för gifta. Därefter beräknas på motsvarande sätt skatten på makarnas
sammanlagda beskattningsbara arbetsinkomster. Skillnaden mellan de uträknade
skattebeloppen utgör skatten på sidoinkomsten och påföres den
make, som haft sidoinkomst, eller, om båda makarna haft sådana inkomster,
dem båda i förhållande till vars och ens sidoinkomst.
I 7 § andra stycket har intagits en bestämmelse som avser att förhindra
att makarnas folkpensionsavgifter genom särbeskattningen skulle bli lägre
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 8t år 1965
än vid samtaxering. Denna situation skulle eljest i undantagsfall kunna
uppkomma när arbetsinkomsterna är förhållandevis låga och sidoinkomst
finnes.
De sammanlagda beloppen av statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift
beräknas för makarna enligt 6 och 7 §§ samt utgör vad makarna skall erlägga
enligt den särskilda skatteberäkningen.
8 §•
Liksom allmänna skatteberedningen finner jag övervägande skäl, främst
av administrativ art, tala för att tillämpningen av frivillig särbeskattning
inte sker ex officio av myndigheterna utan görs beroende av ansökan från
den som önskar komma i åtnjutande av denna förmån. Reglerna om ansökningsförfarandet
är intagna i 8 §.
Det har synts mig lämpligast att skatteberäkningen handhas av ordinarie
debiteringsmyndighet, dvs. den lokala skattemyndigheten i hemortskommunen.
Förfarandet bör vidare ordnas så, att skatteberäkningen normalt kan
ske i samband med debiteringen av slutlig skatt.
Med denna utgångspunkt bör ansökan om särbeskattning föreligga, nar
taxeringsnämnden avslutar sitt arbete och debiteringsarbetet igångsättes.
Enligt författningsförslaget skall sålunda ansökan om särbeskattning göras
senast den 1 juli under taxeringsåret. Det kan förutsättas att flertalet ansökningar
inges tillsammans med självdeklarationen.
Om taxeringsnämnden avviker från deklarationen kan förutsättningarna
för särbeskattningen ändras. För att tillgodose de skattskyldigas intresse
härvidlag föreslås att ansökan i detta fall får inges senast den 15 augusti,
dvs. inom samma tid som gäller för anförande av besvär över taxeringsnämndens
beslut. Denna besvärstid förutsätter, att den skattskyldige senast
den 15 juli under taxeringsåret fått underrättelse om avvikelsebeslutet. En
erinran om den förlängda ansökningstiden i nu avsedda fall bör göras i
taxeringsnämndens underrättelse till de skattskyldiga. Detta bör kunna beaktas
vid fastställande av formulär till underrättelseblankett; särskild författningsbestämmelse
härom synes därför icke erforderlig.
Har underrättelse om avvikelse inte erhållits senast den 15 juli, gäller
jämlikt 99 § taxeringsförordningen förlängd besvärstid. Av 15 § i forfattningsförslaget
följer att i delta fall ansökningstiden på motsvarande sätt
förlängs.
Vad som nyss sagts om alt en avvikelse från självdeklarationen kan ändra
förutsättningarna för särbeskattning gäller givetvis även om taxeringen
ändras genom beslut av prövningsnämnd eller skattedomstol eller om eftertaxering
åsättes. Detta förhållande beaktas i 8 § andra stycket författningsförslaget.
Enligt däri intagna bestämmelse skall ansökan om skatteberäkning
i nu avsedda fall kunna göras inom två månader från det taxeringen
resp. eftertaxeringen vunnit laga kraft.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 8t år 1965
För underlättande av skatteberäkningen skall enligt författningsförslaget
ansökan härom göras på blankett enligt lastställt formulär. Blanketten torde
bora vara så uppställd, att sökanden får ange vilka inkomster som enligt
hans mening är att hänföra till arbetsinkomst.
Det bör enligt min mening inte krävas att båda makarna undertecknar ansökningen.
Det synes vara tillräckligt om ena maken ansöker om skatteberäkningen.
Ansökan om särskild skatteberäkning skall, som nämnts, göras hos den
lokala skattemyndigheten i hemortskommunen. Har makarna skilda hemortskommuner,
kan ansökningar beträffande samma makar inkomma till
och provas av två olika myndigheter. I sådana fall bör kommunikation ä«a
rum meHan myndigheterna i likhet med vad som sker under motsvarande
förhållanden vid taxering. Om makarna kan förväntas båda bli bosatta i någon
av de två kommunerna torde ärendet av praktiska skäl böra behandlas
i forsta hand av den lokala skattemyndigheten i denna kommun; särskild
bestämmelse härom synes dock inte erforderlig
ö*
9 §•
Det torde kunna förutses att ansökningar om särbeskattning kommer att
goras aven i sådana fall, då denna ställer sig oförmånlig för makarna I
regel kan ansökningen i dessa fall förmodas ha föranletts av en missbedomning
av sambeskattningens verkningar. Å andra sidan kan tänkas sådana
fall, dar makar av skilda anledningar vill ha särbeskattning även om
denna leder till högre skatt. För att förekomma att en oförmånlig sambeskattning
sker utan att ha varit avsedd av makarna har i 9 § första stycket
intagits en särskild bestämmelse. Enligt denna får den lokala skattemyndigheten
bifalla ansökan om särbeskattning, som leder till högre skatt för
makarna sammanlagt, blott om make, vars skatt höjes genom särbeskattningen,
förklarat sig likväl påfordra den särskilda skatteberäkningen.
Harav följer att den lokala skattemyndigheten i dessa fall måste sätta sig
i förbindelse med make som får förhöjd skatt, om inte av ansökningen uttryckligen
framgår att denne make önskar särbeskattning trots det oförmånliga
i denna.
Stadgandet tar, som nyss sagts, sikte på det fall att särbeskattningen leder
till forhojd skatt för makarna såsom enhet betraktade. I många fall
torde den situationen uppkomma att den ene maken får högre skatt än
vid sambeskattning men att makarnas sammanlagda skattebörda minskas
på grund av särbeskattningen. Något särskilt godkännande av skatteberäkningen
från den make, vars skatt höjes, synes i dessa fall inte erforderligt.
Det torde ligga i den frivilliga särbeskattningens natur, att den leder till
en viss omfördelning av skatten mellan makarna. Så länge särbeskattningen
såsom helhet inte ar oförmånlig för makarna, synes endera maken böra
kunna även genom en ensidig ansökan få särbeskattningen till stånd.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr Si år 1965
1 övrigt innehåller 9 § bestämmelser om den underrättelseskyldighet,
som skall åvila den lokala skattemyndigheten vid beslut rörande ansökan
om särbeskattning. För den händelse ansökan bifalles erfordras ingen särskild
underrättelse. Om beslutet innebär antingen avslag på ansökan eller
bifall men med avvikelse från ansökningen erfordras att sökanden får besked
om utgången för att han skall kunna anföra besvär över beslutet. Reglerna
om denna underrättelseskyldighet (9 § andra stycket) är utformade
efter mönster av vad som enligt taxeringsförordningen gäller i fråga om
taxeringsnämnds underrättelse om taxering med avvikelse från självdeklaration.
Det bör måhända understrykas, att den föreslagna underrättelsen vid avvikelse
från ansökan blott gäller make som ansökt om särbeskattning. Det
torde inte vara erforderligt att tynga den administrativa apparaten med
underrättelse även till den andre maken.
Enligt sista stycket i den föreslagna 9 § skall underrättelse om beslut om
särskild skatteberäkning alltid tillställas taxeringsintendenten. Denna underrättelseskyldighet
är en följd av den besvärsrätt som i sådana frågor
enligt författningsförslagets 12 § tillkommer taxeringsintendent.
10 §.
Denna paragraf innehåller föreskrifter om debiteringsförfarandet m. in.
De är utformade så att uppbördsförordningens bestämmelser blir tillämpliga
på detta område.
11 §•
1 denna paragraf har intagits bestämmelser som reglerar det fall att särskild
skatteberäkning skett men att taxeringen därefter ändras eller att
eftertaxering skett. Förnyad särskild skatteberäkning skall då ske utan särskild
ansökan.
12—15 §§.
Dessa paragrafer innehåller processuella bestämmelser.
Besvär över lokal skattemyndighets beslut i fråga om särskild skatteberäkning
föreslås bli handlagda av prövningsnämnd. Besvärsrätt föreligger
för makarna i den mån ansökan avslagits eller verkställts med avvikelse
från de uppgifter som lämnats i ansökan om särbeskattningen. Besvärstiden
föreslås till två månader från det sökanden fått del av den lokala skattemyndighetens
beslut genom underrättelse enligt 9 § andra stycket eller
11 § andra stycket.
I övrigt föreslås att taxeringsförordningens bestämmelser om processen
bos prövningsnämnd och skattedomstolar skall gälla i tillämpliga delar. Ett
undantag har dock ansetts nödvändigt. Besvärsrätt skall således genomgående
tillkomma även sökandens make.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''t år 1965
Övriga författningar
Särskilda problem uppkommer om särbeskattning skall ske jämsides
med särskild beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
enligt förordningen den 30 november 1951 (nr 763). Särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst tillgår på följande sätt.
Den ackumulerade inkomsten fördelas med lika delar på taxeringsåret
och så många av de närmast föregående taxeringsåren att inkomsten blir
fördelad på det antal år, till vilka den hänför sig. Statlig inkomstskatt beräknas
därefter för taxeringsåret och för de av skatteberäkningen berörda
närmast föregående taxeringsåren. Skatten för taxeringsåret beräknas på
grundval av den beskattningsbara inkomst som skulle ha framkommit om
blott en kvotdel av den ackumulerade inkomsten åtnjutits under beskattningsåret.
Skatt för de kvotdelar som fördelats på de närmast föregående
taxeringsåren beräknas till de belopp, med vilka varje respektive taxeringsårs
skatt ökar om de fastställda beskattningsbara inkomsterna höjs med
kvotdelen av den ackumulerade inkomsten.
Bestämmelserna om beräkning av skatt för ackumulerad inkomst är i och
för sig invecklade och ofta svåra att tillämpa. Ytterligare svårigheter tillstöter
om de vid särbeskattning och särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst gjorda omräkningarna skulle få påverka varandra. Särskilt
stora skulle olägenheterna bli om den samtidiga tillämpningen avsåg de
tidigare taxeringsår, till vilka den ackumulerade inkomsten delvis hänföres.
Genom tillägget av en kvotdel av den ackumulerade inkomsten til! tidigare
års beskattningsbara inkomster skulle t. ex. förutsättningar för särbeskattning
kunna uppkomma i fråga om ett taxeringsår, beträffande vilket
deklarationsmaterialel redan förstörts.
Det sagda bör enligt min mening leda till att de båda särskilda skatteberäkningarna
bör hållas atskilda. Särbeskattningen bör i enlighet härmed alltid
avse hela den inkomst som ingår i taxeringen, även om denna inkomst
vid beräkning av skatt för ackumulerad inkomst delvis hänföres till tidigare
taxeringsår. Å andra sidan bör skatt för ackumulerad inkomst, oberoende
av eventuell särbeskattning, ske på grundval av samtaxeringen.
Skatteberäkning för ackumulerad inkomst och särbeskattning bör alltså
ske helt oberoende av varandra. En sådan ordning erhålles utan särskild
författningsbestämmelse. Det ligger dock i sakens natur att man vid tillämpning
av en av dessa skatteberäkningsmetoder såtillvida måste beakta en tidigare
beräkning enligt den andra metoden att restitutionsbeloppet uträknas
med utgångspunkt från det skattebelopp som påförts på grundval av
den tidigare skatteberäkningen.
Vissa ändringar i uppbördsförordningen erfordras, främst för att skapa
möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt i avvaktan på verkställandet
av särskild skatteberäkning. Ändringarna i uppbördsförordningen
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1965
behöver dock inte tillämpas förrän vid årsskiftet 1967/68. Det kan antagas,
att innan dess eu omarbetning av anståndsreglerna skett såsom en
följd av det förslag på området som inom kort väntas från uppbördsutredningen.
Med hänsyn härtill synes lämpligast att de i samband med särbeskattningen
aktuella ändringarna i uppbördsförordningen får anstå i avvaktan
på den mera långtgående omarbetning av uppbördsförordningen som
förestår.
I övrigt synes några följdändringar i andra skatteförfattningar inte eiforderliga.
De bestämmelser i förordningen om statlig förmögenhetsskatt
och i fråga om den s. k. 80-procentspärren (SFS 1952:410) som syftar på
makars inkomsttaxering torde inte beröras av sårbeskattningen. Bestämmelserna
avser förmögenhetsskattens relation till makarnas sammanräknade
nettoinkomster respektive den totala skattebördans förhållande till
makarnas på visst sätt omräknade taxerade inkomster. Genom att särbeskattningen
konstruerats som en skatteberäkningsmetod ändras inte taxeringen;
det beaktande av taxeringen som skall ske enligt de nämnda bestämmelserna
kommer därför att — även fortsättningsvis och obeioende
av om särbeskattning begäres — avse de vid samtaxeringen faktiskt fastställda
beloppen.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj .t måtte
i proposition föreslå riksdagen att antaga det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning om särskild skatteberäkning i vissa fall
för makar.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Wettergren
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1965
Tabell utvisande ökningen ( + ) eller minskningen ( - ) av den sammanlagda direkta skatten för makar utan
Endast förvärvsinkomster. Kommunal utdebitering = 17 kr per skattekrona. Med sammanlagd direkt
De i prop. nr 14 föreslagna reglerna ligger till grund för tabellen.
Mannens | Skatte- system | Kvinnans inkomst, kr. | |||||||||
kr. | 0 | 12 000 | 14 000 | 16 000 | |||||||
i | i 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||||
6 000 ____ | sam sär | 487 740 | + 253 | 3 658 | + | 4 | 4 282 | + | 102 | 4 912 5 252 | + 340 |
12 000 ____ | sam sär | 2 120 | + 315 | 5 653 | ± | 0 | 6 382 | -f | 55 | 7 242 | + 100 |
14 000 ____ | sam sär | 2 679 3 080 | + 401 | 6 382 | + | 76 | 7 243 | ± | 0 | 8 no 8149 | - 39 |
16 000 ____ | sam sär | 3 241 | + 560 | 7 242 | + | 135 | 8110 8163 | + | 53 | 9 071 | ± 0 |
18 000 ____ | sam sär | 3 807 4 579 | + 772 | 8 118 | + | 194 | 9 078 | 4" | 43 | 9 948 | ± o |
20 000 ____ | sam sär | 4 423 5 530 | + 1 107 | 9 071 | + | 160 | 9 938 | + | 42 | 10 884 | — 82 |
22 000 ____ | sam sär | 5 078 6 503 | + 1 425 | 9 945 | + | 198 | 10 888 | + | 1 | 11 867 | - 156 |
25 000 ____ | sam sär | 6 158 | + 1 890 | 11 367 | + | 157 | 12 344 | - | 74 | 13 323 | - 231 |
30 000 ____ | sam sär | 8 285 | + 2 495 | 13 802 | + | 156 | 14 844 | - | 140 | 15 889 | - 363 |
35 000 ____ | sam sär | 10 562 | + 2 919 | 16 395 | J . | 145 | 17 437 | - | 151 | 18 482 | - 374 |
40 000 ____ | sam sär | 12 989 | + 3168 | 18 988 19 217 | + | 229 | 20 036 | - | 73 | 21 180 | — 395 |
50 000 ____ | sam sär | 18 134 | + 3 375 | 24 580 | - | 11 | 25 720 |
| 405 | 26 864 | - 727 |
75 000 ____ | sam sär | 32 180 | + 3 735 | 39 240 | - | 292 | 40 479 | - | 785 | 41 722 | — 1 206 |
100 000 ____ | sam sär | 47 515 | + 3 855 | 54 695 | - | 292 | 55 934 | - | 785 | 57 177 | - 1 206 |
200 000 ____ | sam sär | 113 129 | + 4 102 | 121 354 | - i no | 122 773 | - 1 | 793 | 124 197 | — 2 395 |
Anm. Om hustruns inkomst understiger 12 000 kr. får makarna blott sällan skatteminskning genom
sarbeskattning. Vid de i kol. 1 angivna inkomstlägena för mannen skulle sålunda skattminskning först
uppkomma, när mannens inkomst är 200 000 kr. och hustruns inkomst överstiger 9 000 kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1965
29
Bilaga
barn i olika inkoinstkoinbinationer vid begäran om frivillig särbeskattning.
skatt avses statlig och kommunal inkomstskatt samt sjukförsäkrings- och folkpensionsavgift.
8 000 | 20 000 | 25 000 | ||||
| 8 | 9 | ||||
5 646 6 227 | 4- 581 | 6 366 , 7 187 * | 821 | 8 570 9 607 | + 1 037 | |
8 118 8 281 | + 163 | 9 071 , 9 201 ‘ | 130 | 11 367 | + | 116 |
9 078 | + 30 | 9 938 , 9 968 '' | 30 | 12 344 | - | 97 |
9 948 9 948 | ± o | 10 884 10 802 | 82 | 13 323 |
| 242 |
10 898 | - 81 | 11 868 11 672 | 196 | 14 346 | - | 395 |
11 868 | - 197 | 12 839 12 526 | 313 | 15 383 | - | 578 |
12 852 | - 272 | 13 827® 13 435- | 392 | 16 432 | - | 718 |
14 346 | - 385 | 15 383, 14 81611 | 567 | 17 988 | - | 893 |
16 939 | - 544 | 17 976 17 250 | 726 | 20 633 | - | 1 104 |
19 532 | — 555 | 20 623 19 832 | 791 | 23 475 | - | 1 364 |
22 328 | — 674 | 23 465 22 509 | 956 | 26 317 | - | 1 529 |
28 012 | - 1 006 | 29 149 27 861 | 1 288 | 32 001 | - | 1 861 |
42 969 | - 1 584 | 44 205 42 240 | 1 965 | 47 305 | - | 2 786 |
58 424 | — 1 584 | 59 660 57 695 | 1 965 | 62 760 | - | 2 786 |
125 624 | — 2 953 | 127 043 123 526 | 3 517 | 130 598 | - | 4 793 |
30 000
40 000
TT
50 000
12
10
10 848
12 054
13 802
13 905
14 844
14 669
15 889
15 503
16 939
16 373
17 976
17 227
19 025
18 136
20 633
19 517
23 475
21 951
26 317
24 533
29159
27 210
34 941
32 562
50 396
46 941
66 008
62 396
134 145
128 227
+
1 206
103
17S
386
566
749
889
1 116
1 524
1 784
1 949
■ 2 379
- 3 455
- 3 612
- 5 918
15 845
17 303
18 988
19 154
20 036
19 918
21 180
20 752
22 328
21 622
23 465
22 476
24 612
23 385
26 317
24 766
29 159
27 200
32 001
29 782
34 941
32 459
41 123
37 811
56 578
52190
72 605
67 645
141 240
133 476
+ 1458
+ 166
- 118
- 428
- 706
- 989
- 1 227
- 1 551
- 1 959
- 2 219
- 2 482
- 3 312
- 4 388
- 4 960
- 7 764
21 140
22 655
24 580
24 506
25 720
25 270
26 864
26104 ''
28 012
26 974
29 149
27 828
30 296
28 737
32 001
30 118
34 941
32 552
38 032
35 134
41 123
37 811
47 305
43163
62 760
57 542
79 202
72 997
148 335
138 828
+
1 515
74
- 450
- 760
- 1 038
- 1 321
- 1 559
- 1 883
- 2 389
- 2 898
- 3 312
- 4 142
- 5 218
- 6 205
- 9 507
MARCUS BOKTK. STHLM IWS *S0H6