Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968 (Proposition 1968:89)

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Nr 89

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut, m. m.; given Stockholms slott
den 15 mars 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
25) om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkoheminanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad,

9) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egndom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt,

12) förordning om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen
den 21 maj 1964 (nr 308).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 89

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna vid de allmänna
underrätterna och underlätta en eventuell övergång till automatisk databehandling
inom inskrivningsväsendet föreslås i propositionen vissa reformer
inom lagfarts- och inteckningslagstiftningen och i fråga om fastighetsbokföringen.

Det från principiell synpunkt viktigaste förslaget innebär att inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, som har beviljats eller vilandeförklarats
före den 1 januari 1918, skall förfalla om de inte förnyas
senast på sista inskrivningsdagen år 1970.

Vidare föreslås att i nyttjanderättslagen och servitutslagen skall införas
bestämmelser om verkan på nyttjanderätt och servitut av att fastighet delas.
Om rättighetens utövning är lokaliserad till visst område, får enligt
förslaget en delning av fastigheten den verkan att rättigheten upphör att
besvära fastighet, som inte omfattar någon del av området.

Flera av de övriga förslagen gäller olika anteckningar i fastighetsböckerna,
t. ex. om avdikningslån och frälseräntor. Bl. a. föreslås att inskrivningsdomaren
skall få befogenhet att avföra betydelselösa anteckningar ur fastighetsboken.

Enligt förslaget till ändring i lagfarlsförordningen slopas kravet på att
tomtkarta skall företes när lagfart första gången söks på rättsligen bestående
tomt. Motsvarande ändring föreslås i fråga om inskrivning av tomträtt i
sådan tomt.

Slutligen föreslås att stämpelskatteförordningen skall ändras så att utrymmet
för s. k. sanering av fastighets inteckningsförhållanden blir något
större än f. n.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Kungi. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

1) Förslag
till

Lag

om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Inteckning som beviljats töre den 1 januari 1918 för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut förfaller sista inskrivningsdagen år 1970, om ej inteckningen
förnyas efter ansökan i den ordning som anges i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter och förnyas den i fråga om endast
någon eller några av dem, förfaller inteckningen beträffande "den eller de
övriga fastigheterna.

2 §.

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren eller annan, vars rätt
beröres, hos inskrivningsdomaren senast på sista inskrivningsdagen år 1970.
Därvid skall lämnas uppgitt om inteckningen och den eller de fastigheter i
vilka inteckningen skall förnyas.

3 §.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning på ansökan
om inteckning som förklarats vilande före den 1 januari 1918 och ej beviljats
efter nämnda dag.

4 §•

Denna lag gäller ej beviljad eller sökt inteckning för sådant servitut som
avses i 7 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

2) Förslag
till
Lag

angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

6a§.

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, gäller rättigheten i var och
en av de nya fastigheterna. År rättighetens utövning genom nyttjanderättsavtalet
begränsad till visst område, upphör rättigheten dock att besvära
fastighet som icke omfattar någon del av området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om
nyttjanderätten upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 107 om servitut1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom är
stadgat i fråga om nyttjanderätt
skall beträffande servitut äga motsvarande
tillämpning; dock att vad
där stadgas angående verkan av
överlåtelse av fastigheten eller av

1 Senaste lydelse av 3 § se 1937: 166.

§•

Vad i 1 kap. 3—6 a §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom är
stadgat i fråga om nyttjanderätt
skall beträffande servitut äga motsvarande
tillämpning; dock att vad
där stadgas angående verkan av
överlåtelse av fastigheten eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

(Nuvarande lydelse)

dess försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller av återköp
enligt lagen om återköpsrätt till
fast egendom icke skall äga tillämpning
å servitut, som uppkommit vid
laga skifte eller ägostyckning eller
vid avstyckning av område som ej
ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,
som tillkommit före d. 1 jan.
1876, eller å servitut, som avses i
7a§.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om
servitutet upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

4) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån

Härigenom förordnas, dels att 1 och 3—5 §§ samt 6 § 3 mom. lagen den
14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån skall upphöra att
gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §■

Sedan beslut meddelats om ordningen
för lånets återbetalning samt,
där flera fastigheter skola ansvara
för återbetalningen, om lånets fördelning
å dessa fastigheter, äger kronan
för de årliga avbetalnings- och
räntebelopp, som sålunda bestämts,
lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit
påfört, som för avgäld av fast
egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken
sägs.

Sedan beslut meddelats om ordningen
för återbetalning av lån från
statens av dikning slånefond (avdikningslån)
samt, där flera fastigheter
skola ansvara för återbetalningen,
om lånets fördelning på dessa fastigheter,
äger kronan för de årliga
avbetalnings- och räntebelopp, som
sålunda bestämts, lika rätt i fastighet,
vilken lånet blivit påfört, som
för avgäld av fast egendom, varom
i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve derbörlig

fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

5) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av

vissa frälseräntor

Härigenom förordnas, dels att 10 och 18 §§ lagen den 8 november 1912
om avlösning av vissa frälseräntor, skall upphöra att gälla, dels att 4 och
14 §§ samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Då ansökning om avlösning av
frälseränta inkommit, göre Konungens
befallningshavande anmälan därom
hos domaren eller rätten i orten;
och varde å nästa rättegångsdag för
lagfarts- och inteckningsärenden anteckning
om ansökningen införd i
lagfarts och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshavande
skall ock från kammarkollegiet inhämta
de upplysningar, som äro för
kollegiet tillgängliga och äga betydelse
för prövning av ansökningen,
samt, där avlösningen påkallats av
kammaradvokatfiskalsämbetet, införskaffa
uppgift å räntans och fastighetens
ägare ävensom gravationsbevis
angående räntan.

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles,
vunnit laga kraft, låte Koningens
befallningshavande införa
meddelande om utslaget i länskungörelserna;
insände ock till domaren
eller rätten i orten anmälan ej
mindre om frälseräntans upphörande
än även om förskottet samt de årliga
avbetalnings- och räntebeloppen;
och varde å nästa rättegångsdag
för lagfarts- och inteckningsärenden
anteckning om räntans upphörande
gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen
samt anteckning

1 Senaste lydelse av 14 och 18 §§ se 1929: 165

§•

Då ansökning om avlösning av
frälseränta inkommit, skall Konungens
befallningshavande från kammarkollegiet
inhämta de upplysningar,
som äro för kollegiet tillgängliga
och äga betydelse för prövning av ansökningen,
samt, där avlösningen
påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,
införskaffa uppgift på räntans
och fastighetens ägare ävensom
gravationsbevis angående räntan.

§•

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles,
vunnit laga kraft, låte Konungens
befallningshavande införa meddelande
om utslaget i länskungörelserna.

av 4 och 10 §§ se 1937: 345.

Kungl. Maj ris proposition nr 89 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om förskottet och vad därtill hör
införd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blivit till
fullo betalt, skall ock anmälan härom
göras och i inteckningsprotokollet
införas enligt vad nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i vederbörlig
fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanen

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 6 maj 1938 om avlösning av avgälder
från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Sedan Konungens befallningshavandes
beslut vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa
meddelande om beslutet i länskungörelserna;
insände ock till inskrivningsdomaren
anmälan om förskottet
samt de årliga avbetalningsbeloppen,
och varde å nästa inskrivningsdag
anteckning därom införd
i inteckningsprotokollet och fastighetsboken.

När förskjutet belopp blivit till
fullo inbetalt, skall ock anmälan
härom göras och antecknas enligt
vad nyss sagts.

Sedan Konungens befallningshavandes
beslut vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa
meddelande om beslutet i länskungörelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve derbörlig

fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

7) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om
sammanläggning av fastigheter å landet

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande
av odlingsföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av
frälseränta eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om
säkerhet för utbekommande av vissa
ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för samma
ränta, avgäld, lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga
fastigheterna, då må sammanläggning
icke äga rum, såframt icke den,
som på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i annan
av fastigheterna äger säkerhet
för fordran eller annan rättighet,
medgivit sammanläggningen eller
denna är väsentligen utan betydelse
för honom.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för avgäld från till skatte försålt
halländskt kyrkohemman eller för
ersättning, varom förmäles i lagen
om säkerhet för utbekommande av
vissa ersättningar i anledning av laga
skifte eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för
samma avgäld eller ersättning jämväl
på den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt It
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna är
väsentligen utan betydelse för honom.

Samma lag---av sammanläggningen.

Fastighet, som---arrendators förköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på
sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren "eller ägodelningsrätten
före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1947: 701.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

8) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

3 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnas för beredande
av odling sföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej ansvar
för samma ränta, avgäld, lån eller
förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej äga
rum, såframt ej den, som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna är
väsentligen utan betydelse för honom.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för avgäld från till skatte försålt
halländskt kyrkohemman och vilar
ej ansvar för samma avgäld jämväl
på de övriga fastigheterna, må sammanläggning
ej äga rum, såframt ej
den som på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
i någon av sistnämnda fastigheter
äger säkerhet för fordran eller annan
rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna är väsentligen utan
betydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på
sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 3 § se 1947: 703.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

9) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en ny paragraf,
19 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Om inskrivningsdomarens beslut
eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd utom såvitt angår anmälan
om upphört innehav av inteckningshandling
meddelas besked
genom bevis, som tecknas å den till
grund för ansökningen åberopade
handlingen. Beviset skall innehålla
uppgift å det rum i fastighets-, tomträtts-
eller vattenfallsrättsboken, vari
inskrivningen verkställts.

Om inskrivningsdomarens beslut
eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd utom såvitt angår anmälan
om upphört innehav av inteckningshandling
meddelas besked
genom bevis, som tecknas å den till
grund för ansökningen åberopade
handlingen. Bevis om att inteckning
förnyats får utfärdas särskilt. Bevis
skall innehålla uppgift å det rum i
fastighets-, tomträtts- eller vattenvari
inskrivningen

Innefattar beslutet
Då lagfart---

fallsrattsboken,
verkställts.

— för beslutet,
är stadgat.

19 §.

Anteckning, som i anledning av
anmälan gjorts i fastighets-, tomträtts-
eller vattenfallsrättsboken,
skall avföras om den i inskrivningsärende
eller annars finnes uppenbarligen
ej längre vara av betydelse.
Avgörandet skall handläggas som
inskrivningsärende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1939: 126.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

10) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1)
angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 9 och It §§ förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller
tomt i stad, vare pliktig att visa, i
vilket kvarter och vid vilka gator
tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda
sidor.

Lagfart å fång till visst till gränserna
bestämt område av tomt må ej
beviljas med mindre området skall
enligt fastställd stadsplan eller tomtindelning
frångå tomten.

Vad nu--------• —

Då lagfart är beviljad, utfärde rätten
därom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen
anmärkas. Förekommer villkor,
som inskränker ägarens rätt att
egendomen överlåta eller med inteckning
belasta, eller är ägarens behörighet
sålunda inskränkt genom
annans på testamente grundade rätt
att nyttja egendomen, varde det ock
anmärkt. I fall, som omförmäles i
9 §, skall tomtens läge och storlek i
beviset antecknas.

Lagfart å fång till visst till gränserna
bestämt område av tomt i stad
må ej beviljas med mindre området
skall enligt fastställd stadsplan eller
tomtindelning frångå tomten.

— i stad.

§•

Då lagfart är beviljad, utfärde rätten
därom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen
anmärkas. Förekommer villkor,
som inskränker ägarens rätt att
egendomen överlåta eller med inteckning
belasta, eller är ägarens behörighet
sålunda inskränkt genom annans
på testamente grundade rätt att
nyttja egendomen, vare det ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 9 § se 1921: 200 och av 11 § se 1930: 111.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

11) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 14 juni 1907 om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt1 skall upphöra
att gälla, dels att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten
meddelades. I fall som avses i 4 §
skall tomtens läge och storlek antecknas
i beviset. Förekommer i fråga
om fång till tomträtt villkor, som
inskränker tomträttshavarens rätt
att överlåta eller inteckna tomträtten,
eller är tomträttshavarens behörighet
i sådant avseende inskränkt
genom annans på testamente grundade
rätt att nyttja fastigheten, varde
det ock anmärkt.

§•

Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten
meddelades. Förekommer i fråga om
fång till tomträtt villkor, som inskränker
tomträttshavarens rätt att
överlåta eller inteckna tomträtten,
eller är tomträttshavarens behörighet
i sådant avseende inskränkt genom
annans på testamente grundade
rätt att nyttja fastigheten, varde det
ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 4 och 12 §§ se 1953: 421.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

12) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj

1964 (nr 308)

Härigenom förordnas, att 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj
1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beviljas inteckning------

Har inteckning, helt eller till visst
belopp, dödats eller av annan anledning
upphört att gälla och beviljas
senare ny inteckning eller förklaras
ansökan därom vilande, äger befrielse
från skatt enligt första stycket
rum endast om den nya inteckningen
beviljas eller ansökan därom förklaras
vilande inom ett år efter det
att den tidigare inteckningen upphörde
att gälla och åtgärden avser
egendom, som helt eller delvis omfattades
av den tidigare inteckningen.

Bifalles eller vilandeförklaras,
samtidigt med att en eller flera inteckningar
dödas, ansökan om en eller
flera nya inteckningar i egendom,
som helt eller delvis omfattades av
den eller de tidigare inteckningarna,
skall skatten nedsättas med belopp
motsvarande skatten för den eller de
tidigare inteckningarna, även om en
eller flera nya handlingar åberopas.

§•

--ny handling.

Har inteckning, helt eller till visst
belopp, dödats eller av annan anledning
upphört att gälla och beviljas
senare på grund av samma handling
ny inteckning eller förklaras ansökan
därom vilande, äger befrielse
från skatt enligt första stycket rum
endast om den nya inteckningen beviljas
eller ansökan därom förklaras
vilande inom ett år efter det att den
tidigare inteckningen upphörde att
gälla och åtgärden avser egendom,
som helt eller delvis omfattades av
den tidigare inteckningen.

Har en eller flera inteckningar dödats
eller av annan anledning upphört
att gälla och bifalles eller vilandeförklaras
senare på grund av nya
handlingar ansökan om en eller flera
nya inteckningar i egendom, som
helt eller delvis omfattades av den
eller de tidigare inteckningarna, skall
skatten nedsättas med belopp motsvarande
skatten för den eller de tidigare
inteckningarna. Sådan skattenedsättning
skall dock äga rum endast
om den eller de nya inteckningarna
beviljas eller ansökan därom
förklaras vilande inom ett år
efter det att den eller de tidigare inteckningarna
upphörde att gälla.

Har skatt tillgodoräknats enligt
tredje stycket, skall anteckning där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år J968

(Nuvarande lydelse)	(Föreslagen lydelse)
	om göras på handling till den eller de inteckningar som upphört att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förenklad fastighetsbokföring
och anför.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 tillkallade
jag sakkunniga1 för att utreda frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets
område. De sakkunniga antog namnet inskrivningskommittén.

Kommittén har avlämnat en den 17 maj 1967 dagtecknad promemoria
»Förenklad fastighetsbokföring» (Stencil Ju 1967:5). Promemorian innehåller
förslag till vissa reformer och rationaliseringsåtgärder på inskrivningsväsendets
område inom ramen för det nuvarande registreringssystemet.
Förslagen utgör ett förberedande led i lösandet av kommitténs huvuduppgift
men syftar också till att så långt möjligt undanröja orsakerna till
den eftersläpning i fråga om inskrivningsärendenas expediering som alltjämt
förekommer på många håll.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, televerket, kammarkollegiet, centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Hallands
län, fastighetsregisterutredningen, eldistributionsutredningen, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Riksförbundet Landsbygdens Folk
(RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och
bostadskreditorganisationer, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantmätareförening,
Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas kansli 1

Lagmannen Olof Engqvist, ordförande, överdirektören Paul Tammelin och hovrättsrådet
Lars-Erik Tillinger.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

personalförening. Dessutom har Svenska kraftverksföreningen och Svenska
elverksföreningen inkommit med yttrande.

Yttranden har vidare avlämnats av Svea hovrätt från inskrivningsdomarna
i Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna och Södertörns domsagor,
samt inskrivningsdomaren i Uppsala, av hovrätten över Skåne och Blekinge
från inskrivningsdomarna i Listers och Sölvesborgs, Kristianstads, Oxie och
Skytts och Luggude domsagor samt inskrivningsdomarna i Karlskrona och
Malmö och av kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall.

Inledning

Det ungefärliga antalet inskrivningsärenden som handlades vid landets
inskrivningsavdelningar utgjorde 748 300 år 1964, 838 200 år 1965 och
839 000 år 1966. Antalet gravations- och äganderättsbevis var motsvarande
år 333 200, 365 700 och 366 000. Första halvåret 1967 var antalet inskrivningsärenden
451 600 och antalet gravations- och äganderättsbevis 194 900.

Frågan om rationaliseringsåtgärder på inskrivningsväsendets område har
under senare år diskuterats i skilda sammanhang. Sålunda påtalade JO i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december 1962 (JO:s ämbetsberättelse år
1963 s. 139) att inskrivningsärenden och gravationsbevis inte expedierades
inom lagstadgad tid vid ungefär hälften av landets domsagor. Med hänsyn
till att de rådande missförhållandena förelegat sedan länge och då redan
vidtagna åtgärder inte lett till en bättre ordning ansåg JO starka skäl tala
för att man från grunden omprövade frågan hur inskrivningsväsendet skulle
vara organiserat. I avvaktan härpå borde personalförstärkningar genomföras
vid de domsagor som inte förmådde hålla expeditionstiderna.

I motioner till 1963 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte att
rationalisera inskrivningsväsendet. Statsutskottet avstyrkte motionerna (SU
1963:2) och framhöll att en undersökning rörande arbetsrutiner vid inskrivningsavdelningarna
pågick genom statskontorets försorg. Denna undersökning
borde avvaktas innan fråga om ytterligare utredning prövades.
Riksdagen godkände utlåtandet.

I statsverkspropositionen till 1964 års riksdag (prop. 1964: 1 bil. 4 s. 31)
anmäldes att inskrivningsavdelningarna tillförts kraftiga personalförstärkningar
och modern kontorsteknisk utrustning för att bemästra svårigheterna.

Statskontoret redovisade resultatet av sin undersökning i en rapport den 5
mars 1964. I denna föreslogs olika åtgärder i syfte att inom ramen för gällande
författningsbestämmelser förenkla det mera rutinbetonade arbetet med
ärendenas handläggning.

I motioner till 1964 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte att

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1068

rationalisera inskrivningsväsendet genom utrensning av inaktuella och onyttiga
inskrivningar och anteckningar ur fastighetsböckerna. I utlåtande över
motionerna framhöll tredje lagutskottet (L3U 1964: 25) bl. a. att det var
angeläget att man under det fortsatta lagstiftningsarbetet på fastighetsrättens
område uppmärksammade de i motionerna behandlade frågorna. Det
syntes sannolikt att under denna tid en del åtgärder kunde vidtas som
kunde bli av värde även sedan den nya lagstiftningen genomförts och att
övergången till denna skulle kunna underlättas härigenom. I den mån så
kunde ske borde enligt utskottets mening lämpliga åtgärder vidtas för att
förenkla fastighetsböckerna i de angivna hänseendena. Riksdagen gav som
sin mening till känna vad utskottet anfört (rskr 144).

I direktiven för inskrivningskommittén anförs att det med den rådande
organisationen av inskrivningsväsendet visat sig svårt att bemästra situationen
och att besvärande balanser inte har kunnat undvikas. Reformer av
skilda slag har därför sedan länge diskuterats. Vissa undersökningar har
också gjorts men varken i fråga om organisationen eller den författningsmässiga
regleringen har några mera betydelsefulla reformer kunnat genomföras.
Man har i stället sökt motverka arbetsbalanserna genom personalförstärkningar.
På senare tid har uppmärksamheten riktats på den automatiska
databehandlingen (ADB). Det kan därför — anförs det i direktiven —
anses lämpligt att sätta i gång en utredning med huvudsaklig uppgift att
undersöka de tekniska och ekonomiska möjligheterna att ordna fastighetsbokföringen
enligt ett ADB-system. Utredningsarbetet bör ej hindra angelägna
reformer på inskrivningsväsendets område inom ramen för nuvarande
registreringssystem.

1 statsverkspropositionen till 1966 års riksdag (prop. 1966: 1 bil. 4 s. 84)
konstateras att arbetsbördan vid underrätterna präglas av den mycket kraftiga
ökningen av antalet inskrivningsärenden och gravationsbevis samt att
fortfarande de föreskrivna expeditionstiderna inte kan hållas. För att förbättra
situationen har personalförstärkningar och tekniska hjälpmedel tillförts
underrätternas inskrivningsavdelningar de senaste åren. Företrädare
för justitiedepartementet och hovrätterna följer kontinuerligt situationen
inom inskrivningsväsendet och har i många fall vid besök hos skilda domstolar
väckt förslag om organisatoriska åtgärder i rationaliseringssyfte.

Även i statsverkspropositionen till 1968 års riksdag (prop. 1968:1 bil. 4
s. 2) konstateras att ökningen av antalet ärenden tidvis orsakat avsevärd
förlängning av föreskrivna expeditionstider till förfång för allmänheten.

Det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk
innehåller i andra avdelningen, som omfattar 19—23 kap., nya regler
för inskrivningsförfarandet. I fråga om organisationen av inskrivningsväsendet
föreslås inte några ändringar av principiell natur i förhållande till gällande
rätt. Förslaget utgår från att inskrivningsväsendet skall vara knutet
till domstolarna på i princip samma sätt som f. n.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 89

Kungi. Maj:ts proposition nr 8!) år W68

Huvudinnehållet i inskrivningskommitténs förslag och
remissyttranden över detta

Kommittén. Vid övervägande av rationaliseringsåtgärder inom ramen för
nuvarande registreringssystem, dvs. utan ADB, har kommittén undersökt
i vad mån författningsändringar som inte är av genomgripande art kan ge
resultat i form av förenklad fastiglietsbokföring. Hänsyn har därvid tagits
till det remitterade förslaget till ny jordabalk. Kommitténs förslag går ut
på att skapa förutsättningar för en utrensning av ej längre aktuella inteckningar
för begränsade sakrätter och av anteckningar om förhållanden
som inte behöver framgå av fastighetsböckerna. Sålunda föreslås bl. a. att
äldre inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut skall förnyas
för att behålla sin giltighet, att frågan om verkan av fastighets delning
beträffande nyttjanderätt och servitut skall regleras, att anteckningar
om avdikningslån m. m. ej längre skall göras samt att uppenbart betydelselösa
anteckningar skall få avföras ur fastighetsböckerna. Vidare
behandlar kommittén frågan om s. k. sanering av fastighets inteckningsbelastning,
dvs. dödning av befintliga inteckningar i förening med nyinteckning.
Kommittén uppehåller sig även vid skilda frågor som är av sådan
beskaffenhet att Kungl. Maj :t äger besluta.

Åtgärder av nu berört slag skulle enligt kommitténs mening medföra
omedelbar lättnad för inskrivningsavdelningarna, bl. a. vid utfärdande av
gravationsbevis, behandling av sammanläggningsärenden och överföring
av nya fastigheter till nytt upplägg i fastighetsbok. Dessutom skulle åtgärderna
förenkla en eventuell övergång till ADB-system.

Remissyttrandena. Behovet av ytterligare åtgärder i rationaliseringssyfte
på inskrivningsväsendets område vitsordas allmänt av remissinstanserna.
Svea hovrätt anför att det ter sig naturligt att överväga möjligheterna till
omedelbara rationaliseringsåtgärder genom begränsade författningsändringar
inom ramen för nuvarande system och med beaktande av jordabalksförslaget
och en eventuell omläggning till ADB. Liknande synpunkter
framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge. Lantbruksstyrelsen upplyser
att lantbruksnämnderna ofta framfört bekymmer över den eftersläpning
i fråga om inskrivningsärendenas expediering som förekommer i
vissa domsagor. Lantmäteristyrelsen framhåller att inskrivningsavdelningarnas
verksamhet ingår som ett viktigt moment i samhällsbyggnadsprocessen.
De tidsvinster som kan göras i denna verksamhet kommer alltså
en bred sektor av samhällslivet till godo. Det är emellertid viktigt att se
till att tidsvinsterna för inskrivningsväsendet ej vinns genom övervältring
på andra av en arbetsinsats som är lika stor som eller större än
dessa vinster. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 8!) år 1968

och bostadskreditorganisationer uttalar att det för kreditinrättningarna är
av vikt att stadgade expeditionstider hålls. De snabbt inträdande förändringarna
på kreditmarknaden medför att ekonomiska förluster kan uppstå
om beviljade lån inte kan lyftas så snart möjlighet i övrigt erbjuds
till det. Övriga remissinstanser som understrukit behovet av ytterligare rationaliseringsåtgärder
är fastighetsregisterutredningen, RLF, Sveriges lantmätareförening,
Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas
kansliper sonalförening.

Särskilda frågor

Förnyelseplikt ifråga om äldre inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut

Gällande rätt m. m. Före ikraftträdandet av förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom (IF) skulle inteckning
för nyttjanderätt och avkomsträtt liksom fordringsinteckning förnyas vart
tionde år. Beträffande inteckning för nyttjanderätt och avkomsträtt avskaffades
förnyelsekravet genom IF. För fordringsinteckning upphävdes förnyelsekravet
med ingången av år 1935. Servitut var före IF gällande mot tredje
man utan inteckning. IF bröt med denna rättstillämpning men gavs ej tillbakaverkande
kraft. Servitut som upplåtits före ikraftträdandet av IF, dvs.
den 1 januari 1876, är således sakrättsligt skyddat utan inteckning. Något
krav på förnyelse av inteckning för servitut uppställdes inte vid tillkomsten
av IF.

Nyttjanderättsinteckning kan dödas på yrkande av nyttjanderättshavaren.
Inteckningshandlingen skall därvid inges till rätten (44 § IF). Om
den tid för vilken nyttjanderätten upplåtits har gått ut eller nyttjanderätten
av annan anledning har upphört, får nyttjanderättsinteckning vidare
dödas på begäran av fastighetsägaren även om inteckningshandlingen
ej företes (45 § första stycket IF). Motsvarande gäller i fråga om avkomsträtt
(54 § första stycket IF) och servitut (55 § andra stycket IF).
Skogsfångs- eller mulbetesservitut som tillkommit före den 1 januari 1928
genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten får
dock dödas endast om det visas att servitutet upphört. Angående avtal om
att sådant servitut skall upphöra gäller särskilda regler i 7 a § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut (servitutslagen).

I det remitterade jordabalksförslaget innehåller 23 kap. regler om inskrivning
av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av servitut och samfällighetsrätt.
Enligt 6 § får inskrivning dödas helt eller till viss del på ansökan
av rättighetshavaren, om fastighetsägaren samtycker till det. Visar
fastighetsägaren att rättigheten upphört helt eller till viss del, får inskrivningen
dödas i motsvarande del på ansökan av honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Kommittén. Åtskilliga inteckningar för begränsad sakrätt har förlorat sin
betydelse helt och hållet, men de har ändå inte avförts från fastighetshoken.
Detta gäller t. ex. nyttjanderättsinteckningar, där upplåtelsetiden
gått till ända. Inskrivningsdomaren får inte självmant avföra en sådan
inteckning. För dödning av inteckningen krävs att rättighetsliavaren eller
fastighetsägaren gör ansökan och någon möjlighet att på annat sätt än
genom dödning avföra inteckningar av detta slag torde inte föreligga sedan
nya fastighetsböcker lagts upp.

Beträffande servitutsinteckningar som blivit betydelselösa möter särskilda
svårigheter. Detta sammanhänger med att servitut i regel gäller för
all framtid. Därtill kommer att antalet härskande fastigheter kan vara mycket
stort och att äldre servitut dessutom ofta saknar uppgift om härskande
fastighet. Detta är ganska vanligt i fråga om villaservitut på grund av
exploateringskontrakt. I många fall är det praktiskt taget omöjligt att i
vanlig ordning döda servitut. Inskrivningsdomaren kan nämligen inte
veta vilka medgivanden som måste föreligga. En sista utväg är att den
tjänande fastighetens ägare hos domstol begär att servitutet skall förklaras
förfallet, därför att det på grund av ändrade förhållanden blivit onyttigt.

Olägenheterna med den nuvarande ordningen är uppenbara. De betydelselösa
inteckningarna tynger i onödan arbetet på inskrivningsavdelningarna
och kommer att i ej ringa grad försvåra överföringen av fastighetsbokens
uppgifter till ADB-mediuin. Ett särskilt skäl för att underlätta
möjligheterna att avföra betydelselösa inteckningar är att inskrivning av
tomträtt inte får ske i fastighet som besväras av inteckning.

Enligt kommitténs mening måste frågan om att avföra betydelselösa
inteckningar för annat än fordran lösas genom någon form av preklusionslagstiftning.
De betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt som kan föreligga
mot en sådan lösning får vägas mot värdet av den sanering i fastighetsboken
som åstadkoms. En sådan sanering torde förr eller senare bli
ofrånkomlig under alla förhållanden.

Preklusionsregler är inte heller någon nyhet inom svensk fastighetsrätt.
Sålunda innehåller förordningen den 6 februari 1849 angående skyldighet
att låta inteckna vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att
få densamma återlösa föreskrifter om att förbehåll om återköpsrätt från
tiden före förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att vid köp
eller skifte av fastighet förbehålla sig att egendomen framdeles återvinns
skulle intecknas före 1850 års utgång vid äventyr att förbehållet annars
blev utan verkan. Enligt lagen den 25 maj 1905 (nr 31 s. 1) rörande avgäld
från avsöndrad lägenhet skulle stamhemmanets innehavare göra ansökan
hos länsstyrelsen före den 1 januari 1917, om han ville få fastställt
att avgälden fortfarande skulle utgå ur lägenheten. Annars gick rätten till
avgäld förlorad. Genom lagen den 11 juni 1937 (nr 346) om upphörande
av vissa frälseräntor föreskrevs att sådan Irälseränta som kunde inlösas

Kungl. Majds proposition nr 89 år 1968

för statens räkning skulle upphöra från och med den 1 januari 1940, om
inlösen inte begärdes dessförinnan. Motsvarande regel gällde för vissa
andra frälseräntor, om avlösning inte begärdes före den 1 januari 1942.

Kommittén har stannat för att föreslå att förnyelseplikt införs beträffande
vissa inteckningar. En sådan lösning anknyter till äldre svensk rätt.

Kommittén har utarbetat ett lagförslag enligt vilket vissa inteckningar
skall förnyas sist den 31 december 1969. Om förnyelse inte sker, förfaller
inteckningen. Förslaget gäller sådana inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut som beviljats före år 1935 eller som förklarats vilande
före samma tidpunkt och inte senare fullföljts. Kommittén anfor att
den nämnda tidpunkten inte är den enda tänkbara. Ju senare den sätts
desto större blir effekten men samtidigt vidgas kretsen av rättighetshavare
som måste vidta åtgärder för att bevaka sin rätt. Den föreslagna tidpunkten
ansluter till det skede då man började lägga upp de nya fastighetsböckerna
för landet och får enligt kommitténs mening anses vara rimlig
och skälig. Med hänsyn till alt inteckning efter ändring i fastighetsindelningen
ofta förekommer i fastighetsboken beträffande fastighet som ej
besväras av rättigheten, föreslås att förnyelse ej skall vara generell. Dess
verkan begränsas till fastighet som uttryckligen anges i anmälan. Därigenom
vinns att inteckning som ej kan avföras helt, dock upphör att belasta
sådana fastigheter som ej berörs av rättigheten.

Kommittén är medveten om att förnyelsekravet kommer att medföra
ett inte obetydligt utredningsarbete för vissa rättighetshavare. Inte minst
gäller detta företag som har nyttjanderätt eller servitut för ledningar. I
detta sammanhang väcker kommittén frågan om ett sakrättsligt skydd
oberoende av inteckning för t. ex. el-, tele-, vatten- och avloppsledningar.
Inteckningar av det slaget saknar regelmässigt betydelse från kreditsynpunkt
och publicitetskravet borde kunna tillgodoses genom att ledningen
redovisas i fastighetsregister.

Det merarbete som lagförslaget skulle medföra för inskrivningsav delningarna
bör enligt kommitténs mening kunna bemästras med hänsyn
till att förfarandet kan göras enkelt och att den tid som det gäller är
begränsad. Den ökade arbetsinsatsen får ses mot bakgrunden av de betydande
fördelar som vinns för framtiden genom att äldre betydelselösa
inteckningar faller bort.

Remissyttrandena. Meningarna är starkt delade bland remissinstanserna
angående förslaget om inteckningsförnyelse.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran
är lantmäteristyrelsen, lantbruksstijrelsen, länsstyrelsen i Hallands
län fastighetsregisterutredningen, eldistributionsutredningen, televerket,
Svenska stadsförbundet, RLF, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska
kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmäteriförening, Svenska spar -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

banksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Domstolarnas kanslipersonalförening.

De tillstyrkande remissinstanserna anser att det är angeläget att en
reform med huvudsakligt innehåll enligt förslaget genomförs. Fastighetsregisterutredningen
anför sålunda att olägenheterna med inaktuella rättigheter
och inteckningar är betydande i all samhällsverksamhet som berör
fast egendom, t. ex. fastighetsbildning och planläggning enligt byggnadslagen.
För att den föreslagna förenklingen av innehållet i fastighetsböckerna
skall i full utsträckning komma till sin rätt när innehållet förs
över till ADB-medium är det önskvärt att preklusionsfristen utlöper så
tidigt som möjligt. Vad fastighetsregistret beträffar har utredningen skisserat
en tidsplan som innebär att ett ADB-system skall träda i funktion
under år 1970. Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller särskilt
som skäl för den föreslagna lagstiftningen att inskrivning av tomträtt inte
får ske i fastighet som besväras av inteckning — ett hinder som blivit alltmer
påtagligt och besvärande för kommunerna i samband med att tomträttsinstitutet
används i ökande utsträckning. Föreningen ifrågasätter vidare
om inte den föreslagna preklusionstiden om två år skulle kunna
minskas.

De svårigheter som kan väntas när det gäller förnyelse av inteckning för
vissa ledningar bär särskilt berörts i ett par yttranden. Dessa svårigheter
sammanhänger med skyldigheten för rättighetshavaren att ange den eller
de fastigheter som förnyelsen avser. Sålunda anför eldistributionsutredningen
att elektriska distributionslcdningar ofta sträcker sig över stora områden,
där fastighetsförhållandena under årens lopp kan ha ändrats avsevärt.
Det synes utredningen som om kommittén inte närmare undersökt
denna fråga och därför underskattat de praktiska svårigheterna. Av den
statistik som utredningen införskaffat i annat sammanhang framgår att
del för närvarande finns drygt 16 000 mil högspänningsledningar. Rätten
att ha dessa ledningar på annans mark grundas i stor utsträckning på intecknade
servituts- och nyttjanderättsavtal mellan eldistributören och
markägaren. En försiktig uppskattning ger vid handen att över 200 000
inteckningar i dag säkerställer sådan rätt. Minst en fjärdedel av dessa
torde ha meddelats före år 1935, varav omkring hälften gäller till förmån
för vattenfallsverket och den andra hälften till förmån för enskilda
distributörer. Enligt utredningens mening är det orimligt att kräva att de
stora kraftleverantörerna, som var och eu har ledningar vilka sträcker sig
över stora delar av landet, skall hinna göra nödvändiga fastighetsutredningar
inom den tid som kommittén förordat. Även televerket erinrar
om det utredningsarbete som förslaget för med sig. Televerket anför att
verket för t. ex. stolplinjer, lands- och rikskablar samt mindre automatstationshus
och förstärkarstationer träffar skriftlig överenskommelse om nyttjanderätt
till mark med ägaren av den fastighet som berörs av anläggningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 är 1968

och att verket regelmässigt söker inteckning för rättigheten. Det finns därför
ett mycket stort antal intecknade nyttjanderättsavtal. Det har icke varit
möjligt att på den tid som stått till bnds utreda hur många av dessa avtal
som skulle beröras av den föreslagna förnyelseplikten. Det står emellertid
utan vidare klart att förnyelseförfarandet skulle komma att innebära
ett omfattande och tidskrävande arbete för televerkets del. Fastän den
föreslagna lagen alltså skulle kräva en stor arbetsinsats råder inget tvivel
om att arbetet kan genomföras. Saneringen av inteckningarna skulle
säkerligen vara av stort värde för inskrivningsväsendet liksom för vederbörande
fastighetsägare och skulle även ha en avgjort positiv betydelse
för televerket.

Lanimäteristyrelsen anser att den föreslagna förnyelseplikten beträffande
inteckningar för nyttjanderätt och servitut för ledningar skulle medföra
utredningskostnader för vissa statliga organ och många enskilda företag
av sådan storlek att inteckningarna bör undantas från förnyelseplikten.

I fråga om riskerna för rättsförluster påpekar styrelsen att det är forst
vid försäljning av den lastighet från vilken upplåtelsen skett som rättigheten
kan komma i farozonen. Praktiskt sett bör man, i de fall då den ursprungliga
rättigheten formellt upphört men behovet kvarstår för dess innehavare,
kunna räkna med att behovet tillgodoses genom frivilliga uppgörelser.
Beträffande servituten kan framhållas att de regler som tagits upp
i förslaget till ny fastighetsbildningslag ger möjlighet att tvångsvis återställa
förfallna servitut. Sammanfattningsvis anser styrelsen att riskerna
för rättsförluster, särskilt oreparabla sådana, ej framstår som så betydande
att riskerna kan anses överväga de fördelar som anordningen med
förnyelseplikt kommer att ge.

Svenska sparbanksföreningen har i princip ingen invändning mot förslaget
men ifrågasätter om inte vissa extraordinära åtgärder kan behövas
för att tillgodose rättsskyddet för rättighet sinnehavare som på grund av
okunnighet, misstag eller förbiseende inte förnyar servitutsinteckning inom
den föreslagna fristen. Preklusionen kan leda till att rättigheter som är
väsentliga för en fastighets funktionsduglighet försvinner, i vissa fall möjligen
med nedsättning av fastighetsvärdet som följd. Exempel på sådana
för en fastighet betydelsefulla rättigheter, utöver ledningsservituten, är rätt
till väg, vattentäkt och upplagsplats samt uppställningsplats för fordon.
EU skydd av detta slag skulle förslagsvis kunna ges den konstruktionen att
den härskande fastighetens ägare skulle tillåtas att efter preklusionstidens
utgång ansöka om rättighetens återupplivande. Prövningen av en sådan
ansökan skulle ske på materiellrättslig grund och avse huruvida rättigheten
alltjämt vore av betydelse för den härskande fastigheten. Om prov
ningen gav positivt resultat, skulle rättigheten på nytt intecknas i fastigheten
med oförändrat förmånsläge.

De remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma till kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

mittéförslaget är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet,
kommerskollegium, statens vattenfallsverk, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen för tjänstemän inom Sverige stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Svenska bankföreningen, Svenska Elverks föreningen
och Svenska kraftverksföreningen.

Även de avstyrkande remissinstanserna anser allmänt att den åsyftade
utrensningen i och för sig är önskvärd. Mot förslaget åberopas emellertid
betänkligheter från principiella utgångspunkter eller från rättssäkerhetssynpunkt
varjämte anförs att kravet på utredning kan bli alltför betungande
för rättighetshavarna.

Principiella betänkligheter anförs av Föreningen Sveriges häradshövdingar,
som anser att de av kommittén åberopade exemplen rörande återköpsrätt
samt vissa avgälder och räntor inte är jämförbara med en regel som
drabbar alla intecknade nyttjanderätter, avkomsträtter och servitut. Den
tidigare lagstiftningen av denna typ har nämligen avsett rättigheter, som
skulle utmönstras för framtiden. Skyddet för en intecknad begränsad sakrätt
får anses innefatta också den förmånen att inteckningen gäller utan
förnyelseplikt. Kommitténs förslag är därför enligt föreningens mening inte
möjligt att förena med rättstraditionen inom svensk civillagstiftning. Innehavare
av rättighet kan vidare med fog anse det stötande att han åläggs
kostnader och utredningar uteslutande för att bereda en statlig verksamhet
lättnader i arbetsbördan. Liknande synpunkter anförs av hovrätten över
Skåne och Blekinge, som tillägger att den utsatta tiden för anmälan om
förnyelse bör framflyttas betydligt om förslaget skulle komma att genomföras.
Även Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller att servitutsinteckningarna
oftast tillkommit för att tillgodose ett intresse av obestämd
varaktighet. Detta gäller bl. a. de mycket vanliga kraftledningsservituten.
Beträffande dessa torde man dock kunna utgå från att kraftbolagen genom
förnyelse kommer att tillgodose sina intressen. Allvarligare kan det vara
med servitut som avser väg eller annat som gäller till förmån för fastighet
som ägs av enskild person. Risken att den enskilde fastighetsägaren genom
underlåten förnyelse förlorar sin rätt är inte ringa. Föreningen ställer
sig därför tveksam till förslaget.

Svea hovrätt anser sig — med hänsyn till de risker för rättsförluster som
kommittéförslaget innebär — inte beredd att på föreliggande utredning
tillstyrka bifall till förslaget, i all synnerhet som dess praktiska fördelar
synes vara mindre påtagliga. Förnyelseplikten skulle under preklusionsfristen
medföra en ökad arbetsbelastning inte bara för inskrivningsdomarna
utan också för rättighetshavarna och därmed troligen också för
lantmäterikontoren. Såvitt rör nyttjanderätt och avkomsträtt som intecknats
före år 1935 har hovrätten emellertid med hänsyn till rättigheternas

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

beskaffenhet och varaktighet ingen annan invändning mot förslaget än att
preklusionsfristen bör vara längre än som förordats. Härigenom uppnås
att riskerna för rättsförluster minskas och att merarbetet på inskrivningsavdelningarna
lättare kan bemästras. Någon särskild skyndsamhet med
hänsyn till en kommande ADB-övergång torde inte heller vara påkallad.
Liknande synpunkter anförs av hovrätten över Skåne och Blekinge. Rättssäkerhetssynpunkterna
tillmäts avgörande betydelse även av Sveriges advokatsamfund.
Samfundet anför att risken för rättsförluster är alltför stor för
att man skulle våga ta det steg som kommittén föreslagit. Därtill kommer
att en rationalisering efter de föreslagna linjerna lätt kan bli ganska irrationell.
Många betydelselösa inteckningar kan nämligen komma att förnyas
medan många andra inteckningar, som bort stå kvar, kan komma att
upphöra därför att vederbörande rättsägare förbiser förnyelseplikten. Man
måste därför söka finna andra vägar för att åstadkomma en i och för sig
önskvärd rationalisering i ifrågakommande hänseende. Invändningar från
rättssäkerhetssynpunkt anförs även av kommerskollegium, Föreningen för
tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer
samt Svenska bankföreningen. Den förstnämnda föreningen ifrågasätter
om inte eu utrensning av inaktuella inteckningar också kan lösas genom
ett förenklat dödningsförfarande med särskild prövning av inskrivningsdomaren
i varje särskilt ärende. Om kommitténs förslag skulle genomföras,
anser föreningen vidare att särskilda ersättningsregler behövs till förmån
för rättighetshavare som försummat att förnya inteckning. Bankföreningen
anför att det enligt inhämtade uppgifter finns ett mycket stort antal gamla
intecknade servitut som fortfarande är levande och aktuella. En stor
del av dem är viktiga ledningsservitut. Ett genomförande av förslaget skulle
följaktligen vålla många kraftverks- och industriföretag ett utomordentligt
omfattande och kostsamt arbete för att få förnyelser till stånd. Hur
noggrant detta arbete än utfördes skulle det alltid finnas risk för oavsiktligt
bortfall av inteckningar på grund av förbiseende. Detta skulle kunna bli i
hög grad äventyrligt för fastighetskrediten, eftersom sakrättsligt skydd för
ett servitut mången gång kan vara av stor betydelse för den härskande fastighetens
värde som kreditunderlag. Även från andra synpunkter är förslaget
ägnat att väcka betänkligheter. Det är avsevärd fara för att åtskilliga
ägare av mindre bostads- eller fritidsfastigheter ej kommer att uppmärksamma
förnyelseskyldigheten och på grund därav går miste om rättigheter
som är av stor vikt vid fastighetens användande. Liknande synpunkter
anförs av Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshy
po t eksinstitution, som tillägger att den rättsliga karaktären hos ett
servitut — att utgöra en för den självständiga fastighetsfunktionen ofta
nödvändig förutsättning — är föga förenlig med den av kommittén föreslagna
förnyelseplikten. Föreningen uppmärksammar också särskilt de
servitut som avses i 7 a § servitutslagen och framhåller att förnyelseplikten

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

kan resultera i att sådana i belåningssammanhang inte betydelselösa inteckningar
upphör samtidigt som servitutsrättigheterna som sådana fortfarande
belastar fastigheten. Vad angår inteckningar för nyttjanderätt och
avkomsträtt tillstyrker föreningen förslaget om förnyelseplikt, men under
villkor om ersättning från staten till rättighetsinnehavare, som till följd av
underlåten förnyelseanmälan vållats förlust. Föreningen ifrågasätter även
om man inte vid valet av den tidpunkt som skall vara avgörande för förnyelseskyldigheten
borde anknyta till den för tidsbestämda nyttj anderätter
högst medgivna tiden 50 år.

Flera av de avstyrkande remissinstanserna anser att kravet på utredning
kan komma att bli alltför betungande för rättighetshavarna. Sålunda ifrågasätter
kammarkollegium av detta skäl om preklusionsförfarandet i föreslagen
utformning är fullt ändamålsenligt. Statens vattenfallsverk anför liknande
synpunkter och framhåller att dess ledningsnät för överföring och
distribution av elkraft till mycket stor del är tillkommet före år 1935 samt
att verkets rätt att behålla ledningsnäten nästan helt grundas på intecknade
servitutsupplåtelser. Detsamma torde gälla om ledningsnät i enskild ägo.
Antalet före angivna datum meddelade inteckningar är följaktligen mycket
stort. För att som exempel ta två av verkets fem förvaltningar, Älvkarleby
kraftverk och Trollhätte kraftverk, kommer på förstnämnda förvaltning ca
9 000 inteckningar och på Trollhätte kraftverks förvaltning ca 8 500 inteckningar
att beröras av förnyelseåtgärderna. Fn anmälan om inteckningsförnyelse
måste föregås av noggrann och fullständig fastighetsforskning kring
de aktuella ledningssträckningarna. Härför behövs kvalificerad och rutinerad
personal i ej ringa antal. För verkets del saknas möjlighet att med nuvarande
personalbestånd avdela arbetskraft för sådana extraordinära uppgifter,
utan verket blir hänvisat till att anlita tillfällig arbetskraft och förmodligen
utbilda denna för uppgifterna. Den för reformens genomförande
föreslagna tidsfristen av två år torde därför vara alltför kort. Med hänsyn
till det omfattande och kostnadskrävande undersökningsarbete som skulle
följa av den föreslagna lagändringen, och till att detta till ingen del tillkommer
för att tillgodose kraftledningsägarnas intressen, ifrågasätter verket om
inte undersökningsarbetet borde uppdras åt den statliga lantmäteriorganisationen.
Verket förordar att frågan om förnyelsetvång för framtida bestånd
av äldre servituts- och nyttj ander ättsinteckningar övervägs på nytt innan
lagstiftningsåtgärder vidtas. Liknande synpunkter framförs av Svenska
kr aftv erksför eningen. Föreningen anför sålunda att den föreslagna lagstiftningen
skulle medföra ett omfattande och kostsamt arbete och risk för rättsförlust.
Fn preliminär beräkning har gett vid handen att för t. ex. Sydsvenska
kraftaktiebolaget (Sydkraft) utredningen skulle beröra ca 10 000
markägare. Föreningen upplyser vidare att kraftföretagen innehar ett mycket
stort antal vattenrättsservitut, av vilka många tillkommit långt innan den
moderna fastighetsindelningen och rörligheten i fråga om fastighetsbild -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

ningen gjort sig märkbar. Utredningsarbetet beträffande dessa servitut kan
bli mycket besvärligt och tidsödande och torde i många fall ej kunna genomtöias
utan särskild sakkunskap. Rättsförluster beträffande sådana servitut
kan uppenbarligen gälla mycket stora värden.

Även Svenska elverksföreningen anser att den föreslagna lagstiftningen
skulle framtvinga en utredningsverksamhet av högst avsevärd omfattning.
Speciellt torde detta gälla för de företag som handhar eldistributionen på
landsbygden. Det far dessutom anses mycket besvärande för ledningsägarna
om preklusionstiden blir så kort som fram till den 31 december 1969.

Den av kommittén väckta tanken på sakrättsligt skydd oberoende av inteckning
för t. ex. el-, tele-, vatten- och avloppsledningar tas upp i många
i emissyttranden och vinner stark anslutning. Eldistributionsutredningen
anser att frågan kräver särskild utredning i ett större sammanhang. Det är
önskvärt att en sådan utredning snarast tillsätts. Bl. a. synes det angeläget
att skapa ett system som hindrar att det på nytt uppkommer ett läge, då krav
på förenklad fastighetsbokföring framstår som berättigade. Skulle en utredning
angående sakrättsligt skydd oberoende av inteckning beslutas, bör ett
ställningstagande till kommitténs förslag beträffande kraftledningsinteckningar
anstå i avbidan på resultatet av utredningen. Svenska kraftverksföreningen
anför liknande synpunkter och framhåller att föreningen i yttrande
över fastighetsbildningskommitténs betänkande framfört tanken på att tillskapa
en ny rättighet för kraftledningar med liknande innehåll som vågrätten.
Kravet på utredning av denna fråga understöds även av Svea hovrätt,
lantmäteristgrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län, televerket,
statens vattenfallsverk, fastighetsregisterutredningen, Föreningen för
tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer,
Domstolarnas kansliper sonalförening och Svenska elverksf öreningen.

Verkan av fastighets delning

Gällande rätt m. m. Frågan hur nyttjanderätt eller servitut påverkas vid
delning av den fastighet i vilken rättigheten har upplåtits är inte helt klarlagd
i gällande rätt. Som huvudregel torde gälla, att rättigheten efter delningen
gäller i var och en av de nybildade fastigheterna. Denna princip är
uppenbarligen fullt motiverad när rättigheten utövas på hela delningsfastigheten
eller får utövas var som helst på denna. Saken ställer sig annorlunda,
när det gäller en rättighet vars utövning på grund av rättsförhållandets natur
eller bestämmelse i upplåtelseavtalet är begränsad till visst område på
fastigheten. Om i sådant fall en vid delningen bildad fastighet inte tillförs
någon del av det la område, kan det ifrågasättas huruvida rättigheten upphör
i fastigheten.

Lagberedningen uppehåller sig vid frågan i förslaget till ny jordabalk
(SOU 1960: 25 s. 339). Beredningen föreslår som huvudregel att rättighet

Kiingl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

efter delningen gäller i var och en av de nya fastigheterna. Om rättighetens
utövning på grund av rättsförhållandets natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen
är begränsad till visst område, upphör dock enligt förslaget rättigheten
att besvära fastighet, som inte omfattar någon del av området. Det
sist sagda gäller dock inte servitut. 1 fråga om servitut skall sålunda enligt
beredningens förslag huvudregeln äga tillämpning. Beredningen motiverar
detta med en hänvisning till att lokaliserat servitut under vissa föiutsättningar
kan förflyttas (jfr 5 § servitutslagen).

Beredningens förslag i fråga om servitutets ställning vid delning av upplåtelsefastigheten
kritiserades av vissa remissinstanser och i 7 kap. 26 g i
det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk har föreskrivits att
inte heller ett lokaliserat servitut skall gälla i en nybildad fastighet, till vars
område utövningen av servitutet inte är fixerad. Detta innebär som närmare
utvecklats i remissen (s. 404) att möjligheten att påkalla förflyttning av

servitutet begränsas till den fastighet, där servitutet är lokaliserat vid den
tidpunkt då förflyttningsfrågan aktualiseras.

I gällande rätt har för en speciell situation getts regler, som innebär att
fastighetsbildning kan påverka inteckning för nyttjanderätt eller servitut.
Enligt 14 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter
på landet (sammanläggningslagen) utgör inteckningsförhållandena i
vissa fall hinder mot sammanläggning. Vid tillämpningen av dessa regler
skall dock avseende inte fästas vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
om den intecknade rättigheten inte rör mark som skall ingå i sammanläggningen.
Enligt 16 § samma lag skall sådan inteckning inte heller galla
i den nybildade fastigheten. Enligt 3 kap. 3 och 4 §§ samt 4 kap. 2 och 3 a §§
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad gäller motsvarande
vid sammanläggning av stadsfastigheter.

Lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet innehåller i 5 § bestämmelser angående vad som skall överföras
från lagfarts- och inteckningsbok vid uppläggande av ny fastighetsbok. Beträffande
annan inteckning än fordringsinteckning föreskrivs, att inteckningen
skall överföras, om den inte uppenbarligen saknar betydelse. Av lo §
kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru
nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras torde följa att samma
regel skall gälla vid överföring av fastighet till nytt upplägg efter det att
ny fastighetsbok upplagts (jfr även 17 § 4 mom. kungörelsen den 14 september
1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrattas och foras).
Med stöd av nu nämnda bestämmelser torde inskrivningsdomaren vid överförande
av fastighet till nytt upplägg kunna underlåta att taga med inteckning
som inte rör någon del av fastigheten.

Kommittén. Många inteckningar för nyttjanderätt och servitut har efter genomförda
ändringar i fastighetsindelningen kommit alt överföras till fastigheter
vilka lokalt ej berörs av rättigheterna. Bestämmelserna i sam o1 -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1968

manläggningslagen och fastighetsbildningslagen för stad om att man vid
sammanläggning inte behöver fästa avseende vid nyttjanderätts- eller servitusinteckning,
som inte rör mark som skall ingå i sammanläggningen tilllämpas
flerstädes analogiskt även i fall när det inte är fråga om sammanläggning.
När avstyckning skett från en fastighet, som belastas av inteckning
för nyttjanderätt eller servitut, las sålunda efter utredning inteckningen
med på upplägget för nybildad fastighet endast om den rör fastigheten.

Kommittén anser det angeläget att en bestämmelse med samma innebörd
som 7 kap. 26 § i jordabalksförslaget införs snarast möjligt. Förfarandet
att på upplägg för fastighet som bildats vid avstyckning utan samband
med sammanläggning utesluta inteckningar för lokalt begränsade nyttjanderätter
och servitut som ej berör den nybildade fastigheten skulle därigenom
legaliseras.

Från rättssäkerhetssynpunkt synes hinder ej möta att ge bestämmelsen
retroaktiv verkan. På det sättet skulle inteckningar för nyttj anderätter och
servitut kunna avföras från ett stort antal fastigheter där de inte fyller någon
uppgift.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser som yttrar sig i denna fråga
tillstyrker kommittéförslaget. Hit hör Svea hovrätt, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen,
fastighetsregisterutredningen, Svenska bankföreningen,
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer,
Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas
kanslipersonalförening.

Svea hovrätt tar upp frågan om bestämmelsens tillämpning på äldre delningar
och finner därvid att man med hänsyn till omständigheterna bör
kunna frångå principen att civilrättslig lagstiftning inte får ges tillbakaverkande
kraft. Även lantmäteristyrelsen betonar det framträdande behovet av
att bestämmelsen får tillämpas retroaktivt.

Anteckningar om avdikningslån, frälseräntor och avgälder från de till
skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen

Gällande rätt m. m. Enligt föreskrifter som gällde intill den 1 juli 1959
understödde staten åtgärder för torrläggning av mark för jordbruk bl. a. genom
s. k. avdikningslån. Dessa lån beviljades av lantbruksstyrelsen eller
Kungl. Maj :t. Annuiteterna för lånen för de skilda fastigheter som ingår i
ett torrläggningsföretag fastställdes av länsstyrelsen. Sedan beslut meddelats
om ordningen för återbetalning av avdikningslån äger staten enligt
2 § lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt för avdikningslån
samma förmånsrätt för annuiteterna som gäller för avgäld av fast egendom
med stöd av 17 kap. 6 § handelsbalken. Enligt 1 § 1929 års lag skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

uppgift lämnas till inskrivningsdomaren när avdikningslån utbetalats. Vidare
skall denne underrättas om ändringar beträffande lånet eller fastighetens
ansvar för detta. När beslut om ordningen för lånets utbetalande eller
dess fördelning på olika fastigheter vunnit laga kraft skall enligt 3 § uppgift
lämnas om de årliga beloppen. Uppgift skall också lämnas, när lånet
blivit till fullo betalt. Uppgifterna skall enligt 4 § antecknas i fastighetsboken.
I 5 § ges regler som berättigar fastighetsägare att få anmälan om ändrade
förhållanden rörande lånet antecknad i fastighetsboken. Förmånsrätten
skall enligt 6 § 2 mom. gälla även vissa lån från tiden före lagens ikraftträdande
och enligt 3 mom. samma paragraf äger därvid reglerna om underrättelse
till inskrivningsdomaren och anteckning i fastighetsbok tillämpning.

I fråga om frälseruntor har man att skilja på skattefrälseräntor och frälseskatteräntor.
De förra, som hade offentligrättslig karaktär, uppkom i och
med att staten till någon enskild överlät sin rätt till de från ett skattehemman
utgående grundskatterna. De privaträttsliga frälseskatteräntorna har
vanligen tillskapats på så sätt, att ägare av frälsehemman avhänt sig äganderätten
till hemmanet med förbehåll om rätt att för sig och sina efterkommande
åtnjuta viss ränta av hemmanet. Redan i slutet av 1800-talet vidtogs inledande
lagstiftningsåtgärder för frälseräntornas avveckling. Avvecklingen
fortsattes därefter med lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor. 1912 års lag medgav att frälseskatteränta fick avlösas
mot ersättning i pengar, om antingen räntans ägare eller ägaren av den
räntepliktiga fastigheten begärde det. Genom lagändring år 1937 medgavs
staten rätt att påkalla avlösning av frälseskatteränta. Av ersättningen skulle
viss del slutligt betalas av statsverket och återstoden förskotteras av statsmedel.
Fastighetens ägare skulle årligen erlägga avbetalning och ränta på
förskottet i form av en annuitet som var så bestämd att beloppet jämte fyra
procent årlig ränta var slutbetalt inom 40 år från förskottets utgivande. För
annuiteterna åtnjuter staten förmånsrätt som för avgäld enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken. Ärende angående avlösning upptogs av länsstyrelsen. När
ansökan om avlösning inkom eller när sådan ansökan avslogs, skulle anmälan
göras till inskrivningsdomaren och anteckning göras i fastighetsboken
(4 § första stycket samt 10 och 18 §§). När ersättningen fastställts,
skulle länsstyrelsen göra anmälan till inskrivningsdomaren om att frälseräntan
upphört samt om förskottet och de årliga annuiteterna. Anteckning
härom skulle göras i fastighetsboken (14 § första stycket och 18 §).
När förskottet blivit till fullo betalt, skall anmälan göras och anteckning
ske i fastighetsboken (14 § andra stycket och 18 §).

Enligt lagen den 8 november 1912 (nr 278) om sammanläggning av frälseränta
med den fastighet varav räntan utgår kunde en frälseskatteränta som

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

var i fastighetsägarens hand och därför ej kunde avlösas bringas att upphöra
genom att räntan sammanlades med fastigheten.

Frågan om skattefrälseräntornas avveckling upptogs i lagen den 12 april
1935 (nr 109) om inlösen av vissa frälseräntor. I lagen föreskrevs att skattefrälseränta
skulle inlösas för statens räkning, om så påkallades före den 1
januari 1940 av staten eller ränteägaren. Ärende angående inlösen upptogs av
länsstyrelsen, som även ombesörjde utbetalning av ersättningen till frälseräntans
ägare. När ansökan om inlösen inkommit eller när sådan ansökan
avslagits samt när ersättningen fastställts, skulle anmälan göras till inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken (5 § första stycket samt 11,
14 och 17 §§).

Enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 346) om upphörande av vissa frälseräntor
skall frälseränta som är förenad i samme ägares hand med den
fastighet varav räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning
omedelbart upphöra. Skattefrälseränta, vars inlösen ej påkallats före den
1 januari 1940, och frälseskatteränta, vars avlösning inte påkallats före den
1 januari 1942, skulle upphöra från nämnda dagar.

I lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är
att hänföra upptogs i 5 § en regel att frälseränta skulle anses som fast egendom.
1895 års lag har numera ersatts av lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om
vad som är fast egendom, vilken lag inte innehåller någon bestämmelse om
frälseränta.

De från de skatteköpta halländska kyrkohemmanen utgående avgälderna
består av dels landgille och dels ränta i följd av skatteköp samt erläggs till
kyrkor eller till avlöning av prästerskap eller klockare. Landgillet har sin
uppkomst i landboförhållandet och motsvarade från början den årliga avgift
som brukare av annans jord hade att betala till jordens ägare. Landgillet
bestämdes ursprungligen efter uppskattning av den nettoinkomst egendomen
kunde ge sin brukare men kom så småningom att betraktas som en i
det hela fast avgift. Utom landgille hade landbon att till jordägaren vid tillträdet
erlägga städja för rätten att få bruka hemmanet. Genom kungörelsen
den 11 september 1863 (nr 48 s. 1) förordnades att de halländska kyrkornas
hemman fick lösas till skatte av åbon eller, där hemmanen var utarrenderade,
av arrendatorn. I stället för skatteköpeskilling skulle hemmanet åsättas
en årlig spannmålsränta, motsvarande två femtedelar av det från hemmanet
utgående årliga landgillet. Därjämte skulle en särskild årlig i spannmål
bestämd ränta åsättas hemmanet. Kyrka eller präst som ensam åtnjutit
landgille av hemmanet, skulle jämte landgillet få uppbära även dessa räntor
men om landgillet var delat mellan flera, skulle räntorna åtnjutas i förhållande
till vars och ens andel i landgillet. För sålunda skatteköpt hemman
skulle de nya räntorna införas i jordeboken under den gemensamma titeln
ränta i följd av skatteköp. Bestämmelserna om avlösning av ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

avgälder finns upptagna i lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om avlösning av
avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.
Enligt lagen skall landgille och ränta i följd av skatteköp, vilka åvilar
ifrågavarande fastigheter, avlösas mot ersättning i pengar, när det begärs
av kronan. Ersättningen skall förskotteras av statsmedel. Som avbetalning på
förskott skall fastighetens ägare årligen erlägga en annuitet som är bestämd
så att beloppet är till fullo betalt 22 år från förskottets utgivande. För
annuiteterna har staten förmånsrätt som för avgäld enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
Ärende angående avlösning skall tas upp av länsstyrelsen. När
ersättningen fastställts, skall anmälan om förskottet och annuiteterna göras
till inskrivningsdomaren och införas i fastighetsboken. Anmälan och anteckning
skall även göras, när förskott blivit till fullo betalt (7 §).

Lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (JDL)
innehåller särskilda regler angående avstyckat områdes ansvar för bl. a. lån
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag eller för
förskott av sådana medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,
varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
åtnjuts. Om stamfastigheten besväras av sådant belopp och det
avstyckade området ensamt eller tillsammans med vad som redan är avsöndrat
eller avstyckat från fastigheten, utgör mera än en femtedel av fastighetens
ägovidd, skall enligt 19 kap. 24 § JDL i fråga om områdets ansvar
för beloppet bestämmelserna i 37 § 3 mom. IF om avsöndrad lägenhets ansvar
för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning. Enligt 5 kap. 16 §
fastighetsbildningslagen för stad gäller motsvarande vid avstyckning från
fastighet i stad av område som ej ingår i tomtindelning.

I 8 § sammanläggningslagen anges att om fastighet häftar för frälseränta
eller för avgäld från halländskt kyrkohemman som sålts till skatte eller för
lån som av allmänna medel lämnas för beredande av odlingsföretag eller för
förskott av allmänna medel för avlösning av frälseränta eller nyss nämnd
avgäld eller för ersättning i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning
och ansvar för räntan, avgälden, lånet, förskottet eller ersättningen
ej vilar även på den eller de övriga i sammanläggningen ingående
fastigheterna, får sammanläggning äga rum endast om den som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken äger säkerhet i annan
av fastigheterna för fordran eller annan rättighet, medgett sammanläggningen
eller denna är väsentligen utan betydelse för honom. Detsamma
gäller om avgäld från avsöndrad lägenhet utgår från någon av de i sammanläggningen
ingående fastigheterna. Om ansökningen om sammanläggning
bifalls och någon av fastigheterna häftar för tionde, ränta eller annan sådan
avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär eller för lån, som av
allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott
av sådana medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp, varför
säkerhet åtnjuts på annan grund än inteckning, skall enligt 17 § samman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

läggningslagen hela den nybildade fastigheten svara för vad som sålunda
ålegat fastighet som ingått i sammanläggningen.

Motsvarande bestämmelser när det gäller sammanläggning av stadsfastigheter
finns i 3 kap. 5 § samt 4 kap. 2, 3 och 3 a §§ fastighetsbildningslagen
för stad.

Kommittén. Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen finns f. n. cirka 7 000
avdikningslån. Per den 1 juli 1966 utgjorde utestående lånefordran 48,8
milj. kr. De för återbetalning ansvariga fastigheterna har för år 1966 debiterats
en annuitet om 4 545 000 kr., varav ränta 1 634 000 kr. I betänkandet
med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) finns
följande tablå över annuiteter på avdikningslån år 1949.

Annuiteternas storlek Antal poster Debiterat

belopp, kr

0—0: 99 ................................ 2 246 1 111: 83

1:00—4:99 ................................ 8 176 24 096:81

5:00—9:99 ................................ 8 069 59 983:40

10:00—99:99 ............................... 39 482 1483 201:65

100:00 och däröver .......................... 8 063 1 764 003:40

Summa 66 036 3 332 397: 09

D:o men utan öretal i de olika posterna........ 63 790 3 299 255: —

Som framgår av tablån fanns 1949 cirka 66 000 låneposter. Med hänsyn
till reglerna angående avstyckat områdes ansvar för avdikningslån måste antalet
anteckningar i fastighetsbok om återbetalningsskyldighet för sådana
lån uppgå till åtminstone 100 000, detta särskilt som inskrivningsdomarna
vid uppläggandet av nya blad för avstyckade fastigheter inte alltid kunnat
beakta den totala befrielse från ansvar för avdikningslån som förekommer
i vissa fall.

Kommittén ifrågasätter om det från någon synpunkt kan vara ett beaktansvärt
intresse att dessa uppgifter antecknas i fastighetsboken. Statens förmånsrätt
uppkommer så snart beslut meddelats om ordningen för lånets
återbetalning och är oberoende av anteckning i fastighetsboken. Från statens-långivarens
synpunkt fyller anteckningen sålunda inte någon funktion.
För ny förvärvare och för inteckningshavare tjänar visserligen anteckningen
som upplysning om en belastning som vilar på fastigheten. Någon
redovisning av andra belastningar av liknande typ ges emellertid inte i fastighetsboken.
Här kan erinras om den förmånsrätt vägsamfällighet eller vägförening
åtnjuter för oguldet, på fast egendom uttaxerat bidrag till samfällighetens
eller föreningens utgifter. Därtill kommer att annuiteterna ofta
är små och praktiskt taget alltid blygsamma i förhållande till de återbetalningsskyldiga
fastigheternas värden. Vid förfrågan hos representanter för
3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 89

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

fastighetskreditväsendet har upplysts att man vid långivning regelmässigt
ej fäster något avseende vid förekomsten av avdikningslån. Inte heller vid
exekutiv försäljning av fastighet torde uppgift om avdikningslån ha någon
betydelse. Slutligen bör påpekas att avdikningslånen är under avveckling
och kommer att helt försvinna under 1990-talet. Med hänsyn till vad sålunda
anförts anser kommittén att anteckningar om avdikningslån i fastighetsboken
är utan praktisk betydelse.

I fråga om frälseräntorna påpekar kommittén att dessa har avvecklats
och att upplägg för frälseränta i fastighetsboken bör kunna tas ut. De anteckningar
som enligt lagstiftningen om avveckling av frälseräntorna gjorts
i fastighetsboken torde numera ha betydelse endast såvitt avser ännu inte
fullgjord återbetalningsskyldighet beträffande förskott för avlösning av
frälseräntor. Övriga anteckningar bör därför kunna lämnas utan avseende
eller avföras. Enligt uppgift från riksrevisionsverket uppgick statsverkets
inkomster av annuiteterna på förskotterad ersättning under budgetåret 1965/
66 till cirka 44 000 kr. Kommittén anser — på samma grunder som anförts
beträffande avdikningslånen — att uppgifterna inte längre försvarar sin
plats i fastighetsboken.

I fråga om avgälderna från de till skatte försålda halländska kyrkohemmanen
har kommittén från länsstyrelsen i Hallands län inhämtat att under
år 1967 avbetalning skall ske för 16 fastigheter med cirka 4 500 kr. Ett av
förskotten skall slutbetalas först 1977. Uppgifter om förskotten bör enligt
kommitténs mening ej vidare belasta fastighetsboken.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anteckningar om avdikningslån,
frälseräntor och avgälder från halländska kyrkohemman tillstyrks
allmänt i remissyttrandena. Svea hovrätt anför sålunda beträffande avdikningslånen
att även om principiella invändningar skulle kunna resas mot
förslaget, anteckningarna om avdikningslån inte kan anses ha sådan
praktisk betydelse att de fortsättningsvis bör belasta fastighetsböckerna.
Hovrätten delar även kommitténs uppfattning i fråga om kvarvarande upplägg
i fastighetsboken för frälseränta och har ej heller något att erinra mot
att anteckningar enligt lagstiftningen om avveckling av frälseränta avförs
eller innan så skett lämnas utan avseende. Lantbruksstyrelsen konstaterar
beträffande avdikningslånen att förslaget i allt väsentligt saknar betydelse
för statens säkerhet vid ifrågavarande långivning. För att skaffa sig underlag
för att bedöma förslagets innebörd för köpare av ifrågavarande slags fastigheter
har styrelsen genomgått liggarna för ifrågavarande annuiteter. Härvid
har framgått att i allmänhet, dvs. i 90—95 % av lånefallen, annuiteterna
är mellan 10 och 100 kr. Endast i enstaka fall överskrider annuiteten 5 000
kr. I ett fall (Ryholms torrläggningsföretag i Skaraborgs län) har föreskrivits
en annuitet på drygt 23 000 kr. I fall som detta kan det givetvis vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

av betydande intresse för en köpare att få kännedom om belastningar av
ifrågavarande slag. De ojämförligt flesta annuiteterna är emellertid inte av
denna storlek och det torde som regel sakna betydelse om de inflyter i gravationsbevis
eller ej. Lantmäteristyrelsen tillstyrker kommittéförslaget angående
ifrågavarande anteckningar även om det innebär någon försämring
av möjligheterna att före ett förvärv få fullständiga upplysningar angående
egendomen. Länsstyrelsen i Hallands län vill ej heller motsätta sig att anteckningarna
utgår ur fastighetsboken men framhåller att viss risk kan
föreligga för att meddelanden om exekutiv auktion ej kan översändas och
att därför statens rätt ej kommer att bevakas. Till övriga remissinstanser
som tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat det utan erinran hör kammarkollegiet,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Svenska bankföreningen, RLF, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund och Domstolarnas kanslipersonalförening.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
vitsordar att de fall då anteckningar om avdikningslån har någon praktisk
betydelse från kreditsynpunkt är ytterst sällsynta. Föreningen föreslår ändå
att en enkel anteckning enbart rörande förekomsten av avdikningslån skall
göras även i fortsättningen. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks-
och bostadskrediiorganisationer framhåller att anteckningar om
avdikningslån, frälseräntor och avgälder från halländska kyrkohemman
tjänar till upplysning för mteckningshavare med sämre förmånsrätt. Härigenom
har det inte, såvitt rör sådana belastningar, kunnat bli tal om några
»tysta» förmånsrätter. För kreditgivare är det av oerhörd vikt att dylika
förmånsrätter undviks.

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa

anteckningar

Gällande rätt m. m. I gällande rätt finns ingen generell bestämmelse om
avförande av anteckning ur fastighetsbok, när anteckningen på grund av
ändrade förhållanden uppenbarligen ej längre är av betydelse. För en speciell
situation finns emellertid en sådan bestämmelse i 5 § lagen den 3 juni
1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Enligt
denna paragraf skall vid uppläggande av ny fastighetsbok till upplägget för
varje fastighet överföras bl. a. lagfart som meddelats på fastigheten samt i
fastigheten gällande inteckningar för fordran. Även övriga inteckningar och
andra inskrivningar skall överföras, om de inte uppenbarligen saknar betydelse.
I kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter
hur nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras finns
vidare i 15 § en regel av innehåll att när fastighet överförs till nytt upplägg,
skall vad äldre upplägg upptar rörande fastigheten, om det inte uppen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

barligen saknar betydelse, införas på det nya upplägget. Motsvarande regel
finns även i de för stad gällande bestämmelserna.

I 19 kap. 22 § i det remitterade jordabalksförslaget har tagits upp en
generell bestämmelse om avförande från fastighetsbok av uppenbarligen
betydelselösa anteckningar. Kan anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken
uppenbarligen ej längre vara av betydelse, skall anteckningen
avföras.

Kommittén. Många betydelselösa inskrivningar torde ha utrensats ur fastighetsböckerna
redan i samband med omläggningen till nya fastighetsböcker.
Åtskilliga inskrivningar som överfördes till de nya böckerna har
emellertid — med hänsyn till att omläggningen i de flesta fall skedde för
ett par decennier sedan — numera förlorat sin betydelse. Vidare har under
de år det nya systemet använts tillkommit anteckningar som redan hunnit
bli inaktuella. En systematisk genomgång av fastighetsböckerna i syfte
att avföra betydelselösa inskrivningar synes därför ofrånkomlig också inför
en eventuell omläggning till ADB-system. Om en sådan genomgång sker
innan fastighetsbokens innehåll skall överföras till ADB-medium, underlättas
och förbilligas övergången väsentligt. Den utrensning som blir resultatet
av en genomgång medför dessutom omedelbara lättnader i flera avseenden,
bl. a. vid utfärdandet av gravationsbevis.

För att en genomgång av fastighetsboken skall kunna ge önskvärd effekt
måste lagstiftaren — såsom skedde år 1932 — ge den som skall företa genomgången
omfattande befogenheter. Möjligheterna till utrensning av betydelselösa
inskrivningar är nämligen enligt nuvarande föreskrifter starkt
begränsade. De av kommittén i övrigt framförda förslagen utvidgar dessa
möjligheter för vissa fall. Detsamma gäller det remitterade jordabalksförslagets
bestämmelse i 19 kap. 22 §. Eftersom det är av vikt att åtgärderna
kan påbörjas utan dröjsmål föreslår kommittén att bestämmelsen i jordabalksförslaget
upphöjs till lag snarast möjligt.

Saneringsåtgärder i den omfattning det här gäller kommer att kräva en
inte obetydlig arbetsinsats av domstolspersonalen. Kommittén är inte beredd
att nu framlägga förslag hur detta arbete skall organiseras, men avser
att ta upp denna fråga i ett större sammanhang.

Remissyttrandena. De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga tillstyrker
i allmänhet kommittéförslaget. Sålunda anser lantmäteristijrelsen
att behovet av en genomgång av fastighetsböckerna är väl dokumenterat.
Styrelsen understryker angelägenheten av att de som skall verkställa genomgången
tilläggs omfattande befogenheter och att dessa ges snarast möjligt.
Svenska bankföreningen tillstyrker livligt att en genomgång av fastighetsboken
i saneringssyfte sker inför den förestående övergången till ADB
inom inskrivningsväsendet. Liknande synpunkter anförs av Föreningen för

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer,
som särskilt pekar på värdet av'' att anteckningar om utmätning som skett
före ikraftträdandet av 1912 års ändringar i exekutionslagstiftningen efter
verkställd utredning om eventuella följder av den exekutiva auktionen kan
avföras. Eftersom det oundvikligen måste föreligga viss risk för att felaktigheter
begås vid en sådan utrensning som det här är fråga om, ifrågasätter
föreningen om inte en strikt statlig ersättningsskyldighet bör gälla
för felaktigheter begångna av inskrivningsdomare i tjänsten. I det sammanhanget
bör tas upp till prövning huruvida åtgärder som vidtas vid en genomgång
skall äga materiell rättsverkan eller ej. Övertygande skäl synes tala
för att uppgifterna i fastighetsböckerna alltid skall äga vitsord. Föreningen
Sveriges stadsdomare instämmer i kommitténs uttalande att en systematisk
genomgång av fastighetsboken i syfte att avföra betydelselösa inteckningar
synes ofrånkomlig. Domstolarnas kanslipersonalförening framhåller
vikten av att utrensningen blir grundlig från början och anför att många
betydelselösa inskrivningar utrensats i samband med uppläggandet av ny
fastighetsbok men att möjligheterna till utrensning på många håll inte tillvaratagits.

Svea hovrätt anser sig inte ha anledning att principiellt motsätta sig kommittéförslaget.
Med hänsyn till personalläget vid hovrätten bör genomförandet
av förslaget att införa den generella bestämmelsen om avförande
av inaktuella anteckningar nr böckerna och därmed att ålägga inskrivningsdomarna
att systematiskt genomgå samtliga upplägg anstå till det större
sammanhang som kommittén talar om eller också till dess jordabalksförslaget
i övrigt slutbehandlats.

Fastighetsregisterutredningen ifrågasätter om inte grunderna för 5 §
lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet ger tillräckligt
stöd för den föreslagna genomgången. Bestämmelsen i jordabalksförslaget
om avförande av inaktuella anteckningar avser, till skillnad från nämnda
paragraf, bara anteckningar men däremot inte inskrivningar.

Lagfart på rättsligen bestående tom t

Enligt 9 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) ang.
lagfart å fång till fast egendom (LF) är den som söker lagfart på tomt skyldig
att visa i vilket kvarter och vid vilka gator tomten är belägen samt tomtens
ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Om sökanden inte fullgör
denna skyldighet, skall enligt 10 § första stycket LF lagfartsansökan
förklaras vilande. Enligt 11 § LF skall tomtens läge och storlek antecknas i
lagf artsbeviset.

Ifrågavarande uppgifter lämnas genom företeende av tomtkarta, upprättad
enligt föreskrifterna i 2 kap. fastighetsbildningslagen för stad. Enligt 2
kap. 8 § samma lag skall tomtkarta utvisa inte bara själva tomten med dess

Kungl. Maj:is proposition nr 89 år 1968

gränser utan även tomtens läge i förhållande till gata, torg eller annan allmän
plats och angränsande tomter. På kartan skall tecknas beskrivning med
uppgift om gränsmärkenas beskaffenhet samt om tomtens ytinnehåll och
längden av dess särskilda sidor. I 14 § kungörelsen huru lagfarts- och inteckningsböcker
skola inrättas och föras samt i 9 § kungörelsen med närmare
föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och
föras ges regler om fastighetsböckernas innehåll i förevarande hänseende.
Böckerna skall innehålla uppgift angående bl. a. gata, torg eller annan allmän
plats, invid vilken tomten är belägen, tomtens ytinnehåll och längden
av dess särskilda sidor. Enligt den senare kungörelsen skall även antecknas
när och av vem tomtmätning verkställts samt hänvisas till det ärende, där
tomtmätningen första gången finns åberopad. Efter en genom lag den 17
maj 1917 vidtagen ändring i 9 § LF behöver uppgifter om tomts läge och
ytinnehåll och om längden av dess särskilda sidor inte lämnas, när sådana
uppgifter redan införts i fastighetsboken, samt, vad beträffar ytinnehåll
och längden av sidorna, uppgiften grundas på mätning som till följd av förordnande
av Kungl. Maj :t äger vitsord.

Enligt 4 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning av tomträtt
och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt skall tomtkarta företes även
i ärende rörande inskrivning av tomträtt. Enligt 12 § skall skall tomtens läge
och storlek antecknas i beviset om inskrivningen. I tomträttsboken skall antecknas
bl. a. tomtens ytinnehåll, gata eller plats invid vilken tomten är
belägen, eller annat som utvisar tomtens läge enligt upprättad plan, längden
av tomtens sidor samt när och av vem tomtmätning verkställts jämte
hänvisning till det ärende där tomtmätningen första gången finns åberopad.

Bestämmelsen i 9 § första stycket LF fanns med redan i LF:s ursprungliga
lydelse. Frågan om bestämmelsens funktion och berättigande har berörts
i olika sammanhang. Särskilt ingående har frågan belysts i skrivelse
från lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1947. Styrelsen
anför i skrivelsen att antecknandet i fastighetsboken av tomts yta och sidomått
enligt styrelsens mening är att betrakta som en relikt från den tid
då den rättsliga tomtbildningen var mycket ofullständigt reglerad och huvudsakligen
ägde rum via fastighetsboken. Numera svarar andra myndigheter
härför.

Administrativ tomlindelning kan, anför styrelsen, enligt gällande bestämmelser
genomföras rättsligt endast på tre sätt. Motsvarar tomt hel stadsäga
eller jordregisterfastighet, åligger det registerföraren att självmant överföra
fastigheten till tomtboken. I detta fall krävs ej, att tomten dessförinnan
undergår tomtmätning. Utgör tomt del av en fastighet eller ett i fastighetsindelning
ej ingående område, bildas tomten rättsligen genom att registerföraren
på framställning av ägaren tar upp tomten i tomtboken. Till grund
härför skall tomtkarta läggas. Ingår i nybildad tomt flera fastigheter eller
i fastighetsindelningen ej ingående områden eller delar därav, bildas tom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

ten rättsligen genom att ägodelningsdomaren enligt 3 kap. fastighetsbildningslagen
ger tillstånd till sammanläggning. Sådant tillstånd får ej lämnas
utan att tomtkarta företetts.

Sedan tomt rättsligen bildats synes ej föreligga behov av att såsom ytterligare
säkerhetsåtgärd i fastighetsboken införa beskrivning på tomtens läge
och gränser samt uppgift på tomtens areal. Handlingar och karta rörande
tomtmätning finns förvarade i byggnadsnämndens arkiv eller i länets lantmäterikontor
och om aktens arkivnummer och förvaringsplats har anteckning
gjorts i fastighetsregistret.

Som en inkonsekvens betecknar styrelsen det förhållandet att lagfart på
fång till del av fastighet eller i fastighetsindelningen ej ingående område
kan meddelas utan att tomtkarta behöver företes. Lagfart kan sålunda ha
meddelats på samtliga i en tomt ingående områden innan tomten varit föremål
för tomtmätning. Sedan en tomt undergått tomtmätning och med ledning
därav anteckning gjorts i tomt- och fastighetsboken om ytinnehåll och
sidomått, kan tomten vidare förändras utan att några uppgifter angående
tomtyta eller sidomått förs in i fastighetsboken.

Enligt vad styrelsen uttalade i den nämnda skrivelsen finns det inga bärande
skäl att kräva företeende av tomtkarta, när lagfart söks på hel rättsligen
bestående tomt. Styrelsen föreslog dock att sådan karta skulle fordras
i fall då lagfartsansökan avsåg område som genom tomtindelning blivit utlagt
till tomt eller tomtdel eller som enligt stadsplan skulle uteslutas från
tomtindelning.

När det gäller ärende rörande inskrivning av tomträtt framhåller styrelsen
att sådan inskrivning ej kan avse annat än rättsligen bildad tomt. Vid
sådant förhållande torde de föreskrivna anteckningarna om tomtmätning
samt om tomts läge, ytinnehåll och sidomått vara fullständigt överflödiga.

Lanlmäteristyrelsens skrivelse överlämnades till lagberedningen för att
beaktas under arbetet med en ny jordabalk. Beredningen har i sitt förslag
till jordabalk (SOU 1960: 25) i 28 kap. 14 § första stycket tagit upp en regel
att, om förvärv avser område eller andel av fastighet och är beroende av laga
delning, lagfart inte får beviljas innan sådan ägt rum. Av motiven (SOU
1960: 25 s. 735—736) framgår att beredningen delar styrelsens uppfattning
att tomtkarta inte bör krävas när lagfart söks på hel rättsligen bestående
tomt. I frågan om tomtkarta bör fordras när lagfartsansökan avser område
som ingår i administrativt bildad tomt, anför beredningen alt även om det
av styrelsen uppställda kravet i och för sig är lämpligt, frågan om bestämning
av områdets gränser bör lösas inom fastiglietsbildningslagstiftningen.
Beredningen slopade alltså i sitt förslag kravet på tomtkarta helt. Detta
gäller både lagfart och inskrivning av tomträtt (SOU 1960: 25 s. 749). Förslaget
tillstyrktes under remissbehandlingen.

I det remitterade jordabalksförslaget har lagberedningens förslag följts.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

Sanering beträffande penninginteckningar

Gällande rätt m. m. Beviljas inteckning för fordran eller förklaras ansökan
om sådan inteckning vilande, skall enligt 11 § stämpelskatteförordningen
den 21 maj 1964 (nr 308) stämpelskatt erläggas. Enligt 12 § första stycket
samma förordning skall stämpelskatt dock inte utgå om inteckning beviljas
eller förklaras vilande på grund av handling, som tidigare blivit företedd
i samma avseende och då föranlett beskattning. Detta gäller även då
handlingen genom utbyte, utbrytning av ägarhypotek eller uppdelning ersatts
av ny handling. Regeln modifieras i andra stycket för det fall att inteckning
helt eller till visst belopp dödats eller av annan anledning upphört
att gälla. Om i ett sådant fall ny inteckning beviljas eller ansökan om ny inteckning
vilandeförklaras senare, äger skattebefrielse rum, om den nya inteckningen
beviljas inom ett år efter det alt den tidigare inteckningen upphörde
att gälla och åtgärden avser egendom, som helt eller delvis omfattades
av den tidigare inteckningen. I tredje stycket slutligen ges en specialregel
för det fall att en eller flera inteckningar beviljas eller förklaras vilande samtidigt
med att en eller flera inteckningar dödas. Om den eller de nya inteckningarna
avser egendom, som helt eller delvis omfattades av den eller de
tidigare inteckningarna, nedsätts skatten med belopp motsvarande skatten
för den eller de tidigare inteckningarna, även om en eller flera nya handlingar
åberopas.

Kommittén. Genom 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen har möjlighet
öppnats till vad som brukar kallas sanering beträffande penninginteckningar.
Sanering är en kombination av heldödning och nyinteckning
och kan ske utan nämnvärd kostnad. Saneringen ger enkla och lättöverskådliga
gravationsförhållanden. Det resultat man vill nå genom inteckning
till ytterligare säkerhet, utbyte, nedsättning, relaxation eller uppdelning kan
vinnas genom sanering. Det senare tillvägagångssättet ställer sig fördelaktigare
från handläggningssynpunkt. Såväl införingen i fastighetsboken som
inskrivningsdomarens bevis om åtgärden blir nämligen betydligt enklare.
Det blir dessutom lättare alt avläsa inteckningens giltighetsområde och
förmånsrättsläge.

Kommittén diskuterar skilda åtgärder i syfte att ytterligare öka användningsområdet
för sanering. I första hand behandlas frågan om differentiering
av expeditionsavgiften i vissa fall. I denna fråga äger Kungl.
Maj :t besluta. Kommittén har även övervägt vissa förslag som framförts av
företrädare för fastighetskreditväsendet. Sålunda har föreslagits att vid sanering
stämpelskatt skall få tillgodoräknas även för inteckningar som helt
eller delvis upphört att gälla på annat sätt än genom dödning. Med gällande
ordning måste i sådant fall 12 § andra stycket först tillämpas, varefter nya
handlingar kan insättas enligt sista stycket. Önskemål har vidare fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

ställts att samtidighetskravet i tredje stycket skall tas bort. Kommittén har
förståelse för de praktiska synpunkter som ligger bakom de framförda förslagen.
Ett tillmötesgående av dessa kräver emellertid föreskrifter i syfte
att hindra att stämpelskatt tillgodoräknas mer än en gång för en inteckning
som upphört att gälla. Önskvärd kontroll torde lättast åstadkommas, om vid
tillämpning av 12 § sista stycket de inteckningar som dödas förses med anteckning
om att stämpelskatten tillgodoräknats. Kommittén fäster uppmärksamheten
på dessa tillämpningsfrågor men finner sig ej böra framlägga
något förslag.

Remissyttrandena. Den av koimnittén berörda frågan om ändring av 12 §
stämpelskatteförordningen tas upp under remissbehandlingen, särskilt i
kreditinstitutens och inskrivningsdomarnas yttranden. En ändring av 12 §
tredje stycket stämpelskatteförordningen tillstyrks av Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen för tjänstemän inom
Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer, Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Stockholms handelskammare
samt inskrivningsdomarna i Kristianstads domsaga och rådhusrätten
i Malmö.

Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationer
anser att det bör vara möjligt att utan erläggande av stämpelskatt
inom viss tid kunna direkt ersätta inteckningar som mist sin verkan
vid exekutiv auktion eller expropriation med nya inteckningar på tillhopa
samma belopp som de förfallna. Liknande synpunkter framförs av
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

När det gäller kravet i 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen att
dödning och nyinteckning skall ske samtidigt framhåller Svenska sparbanksföreningen
att en ändring i inte oväsentlig mån skulle vidga kreditgivarnas
möjligheter att aktivt medverka till den upprensning i inteckningsbestånden
som både kommittén och kreditinstituten eftersträvar. Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution anser
att samtidighetskravet komplicerar och ibland hindrar saneringsåtgärder
i samband med sammanläggningar, som sker i anslutning till avstyckning.
Behovet av föreskrifter i syfte att hindra att stämpelskatt tillgodoräknas
mer än en gång, bör lämpligen tillgodoses genom en bestämmelse om att de
utnyttjade inteckningarna förses med anteckning om att stämpelskatt tillgodoräknats.

Inskrivningsdomarna vid rådhusrätterna i Uppsala och Karlskrona samt
i Luggude domsaga anser att samtidighetskravet i 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen
bör behållas. Som skäl härför åberopas att det i annat
fall finns risk för att stämpelskatt tillgodoräknas mer än en gång. Ett
slopande av samtidighetskravet torde vidare leda till en arbetsökning på
inskrivningsavdelningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Svea hovrätt anför i anslutning till frågan om ändring av 12 § tredje stycket
stämpelskatteförordningen att anteckning om tillgodoräknande av skatt
i praktiken används vid flera inskrivningsavdelningar. Det bör övervägas
att utfärda en formlig föreskrift om skyldighet att göra sådana anteckningar.
Hovrätten ifrågasätter vidare om inte 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen
ändå borde ses över såvitt rör kravet på identitet mellan
den gamla och den nya panten, vilket i praktiken kan orsaka problem.

Departementschefen

Inledning. Den pågående omdaningen av fastighetslagstiftningen berör i
största utsträckning inskrivningsförfarandet. Det till lagrådet remitterade
förslaget till jordabalk innebär en fullständig modernisering och systematisering
av de grundläggande civilrättsliga reglerna på området. Inskrivningskommitténs
arbete är inriktat på formerna för själva fastighetsbokföringen
och syftar bl. a. till att undersöka de tekniska och ekonomiska möjligheterna
att tillämpa modem datateknik inom inskrivningsväsendet. Ett
principbetänkande i denna fråga kan väntas före årets slut. Av stor betydelse
i sammanhanget är också det reformarbete som bedrivs beträffande
fastighetsregistreringen. Fastighetsregisterutredningen har föreslagit en
övergång till automatisk databehandling vid fastighetsregistrets förande.
Även arbetet på en ny fastighetsbildningslag får avsevärd betydelse för inskrivningsförfarandet.

Det pågående reformarbetet är så omfattande att det kommer att ta
ganska lång tid innan den nya lagstiftningen kan träda i kraft. Inskrivningskommittén
har därför -— i enlighet med sina direktiv — undersökt
om partiella reformer, som inte rubbar principerna för det bestående systemet,
kan lätta på de svårigheter som inskrivningsväsendet f. n. kämpar
med. Kommittén har därvid funnit att vissa författningsändringar, som
inte är genomgripande, kan ge resultat i form av förenklad fastighetsbokföring.
Kommittén har främst sökt skapa förutsättningar för snabbare sanering
i fråga om fordringsinteckningar samt för utrensning av inskrivningar
för rättigheter som inte längre är aktuella och av anteckningar om förhållanden
som inte bör stå kvar i fastighetsboken. Enligt utredningens mening
skulle åtgärder av detta slag föra med sig en omedelbar lättnad för
inskrivningsavdelningarna, bl. a. vid utfärdandet av gravationsbevis, behandlingen
av sammanläggningsärenden och överförande av nybildade fastigheter
till nya upplägg i fastighetsboken. Dessutom skulle åtgärderna
förenkla en eventuell övergång till ADB.

Behovet av omedelbara åtgärder för rationalisering på inskrivningsväsendets
område vitsordas allmänt av remissinstanserna.

Innan jag går närmare in på kommitténs förslag vill jag redovisa vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

aktuella uppgifter om inskrivningsväsendets arbetsförhållanden, vilka bildar
bakgrunden till mitt ställningstagande i det följande.

Som framgår av den inledande redogörelsen har antalet inskrivningsärenden
under de senaste åren ökat avsevärt. Anledningen härtill är uppenbarligen
den livliga byggnadsverksamheten främst i storstadsområdena. Ökningen
av antalet inskrivningsärenden och gravationsbevis har medfört en
stark påfrestning på inskrivningsväsendet. För att få en översikt av arbetsläget
på domstolarnas inskrivningsavdelningar har jag sedan januari 1962
vid ett flertal tillfällen låtit fordra in uppgifter från domsagorna angående
expeditionstiderna för inskrivningsärenden och gravationsbevis. Motsvarande
uppgifter har sedan augusti 1964 inhämtats även från rådhusrätterna.
Den undersökning som gjordes i januari 1962 visade att drygt 50 % av
domsagorna då höll föreskrivna tider. En undersökning i oktober 1965 visade
att 48 % av underrätterna höll föreskrivna tider medan expeditionstiden
för 34 % av underrätterna uppgick till 3 veckor, för 7 % till 4 veckor,
för 8 % till 5 veckor och för 3 % till mer än 5 veckor. Den senast bearbetade
undersökningen gjordes i september 1967 och utvisade att 47 % av underrätterna
höll föreskriven expeditionstid, medan tiden för 37 % av underrätterna
uppgick till 3 veckor, för 10 % till 4 veckor, för 4 % till 5 veckor
samt för 2 % till mer än 5 veckor. Undersökningarna visar således att omkring
hälften av underrätterna inte förmår hålla den föreskrivna expeditionstiden
av två veckor och att förhållandena på inskrivningsavdelningarna
i detta avseende endast i ringa grad ändrats under de senaste fem åren. De
insatser som gjorts, främst i form av personalförstärkning, har dock medfört
att ytterligare eftersläpning i stort sett kunnat hindras trots den kraftiga
ökningen av ärenden.

Även om de personalförstärkningar och rationaliseringsåtgärder som vidtagits
under senare år lett till att arbetsbalanserna inte ökats ytterligare,
är förseningarna i fråga om inskrivningsärendenas expediering alltjämt
i hög grad besvärande. Mera genomgripande åtgärder för att på längre sikt
lösa de föreliggande missförhållandena måste anstå till dess inskrivningskommitténs
arbete avslutats och den nya jordabalken trätt i kraft. I avvaktan
härpå bör de pågående rationaliseringssträvandena fullföljas och mindre
genomgripande reformer prövas.

Fastighetsböckerna innehåller utan tvivel en mängd inskrivningar och
anteckningar som på grund av ändrade förhållanden helt mist sin betydelse.
Dessa inskrivningar och anteckningar måste trots detta i allmänhet
beaktas i inskrivningsarbetet i den mån de inte genom dödning eller annat
formellt beslut kunnat avföras ur fastighetsboken. Vid överförande av fastighet
till nytt upplägg i fastighetsboken måste sådana uppgifter tas med
på det nya upplägget och de måste även redovisas i gravationsbevis. Uppgifterna
medför vidare att visst utredningsarbete ofta måste utföras av en -

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

skilda för att fastslå om en inskrivning eller anteckning, som tagits npp
i gravationsbevis, fortfarande är av betydelse. En avsevärd arbetsbesparing
skulle kunna åstadkommas, om betydelselösa inskrivningar och anteckningar
kunde avföras ur fastighetsböckerna eller i varje fall lämnas
utan avseende i inskrivningsarbetet. Åtgärder är angelägna också från den
synpunkten att de kommer att underlätta en övergång till ett nytt fastighetsbokföringssystem.

Lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att effektiva åtgärder i nu angiven
riktning skall kunna vidtas. Bland de frågor som kommittén behandlar
bör i detta sammanhang tas upp: a) förnyelseplikt i fråga om vissa äldre
inteckningar, b) verkan av fastighets delning, c) anteckningar om avdikningslån
in. in., d) avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa
anteckningar, och e) sanering beträffande penninginteckningar.
Dessutom bör tas upp en i det remitterade förslaget till ny jordabalk behandlad
fråga om skyldighet att förete tomtkarta vid ansökan om lagfart
på tomt.

Lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Förnyelseplikt i fråga om vissa äldre inteckningar. Enligt gällande inskrivningsregler
står en inteckning för nyttjanderätt, avkomsträtt eller servitut
i regel kvar i fastighetsboken till dess den dödas. Dödning kan ske
bara på begäran av rättighetshavaren eller i vissa fall fastighetsägaren.
Någon begränsning av inteckningens giltighetstid finns inte och inte heller
någon skyldighet att förnya inteckningen. Det sagda gäller, även om
det av omständigheterna framgår att rättigheten har upphört att gälla. Inskrivningsdomaren
har inte befogenhet att i sådant fall självmant låta avföra
inteckningen. Rättighetshavaren torde regelmässigt sakna varje intresse
av att döda inteckningen sedan rättigheten upphört. Ofta har inte
heller fastighetsägaren något omedelbart sådant intresse. Det förhållandet
att rättigheten, såvitt fastighetsboken utvisar, alltjämt gäller har nämligen i
flertalet fall mycket liten betydelse för fastighetsägarens möjligheter att
disponera över egendomen. Det säger sig självt att fastighetsböckerna därför
med tiden kommit att innehålla ett betydande antal inteckningar för
rättigheter som upphört att gälla.

Alla torde vara ense om att förekomsten av inaktuella nyttjanderätts-,
avkomsträtts- och servitutsinteckningar utgör en avsevärd belastning på inskrivningsarbetet
och medför olägenheter även för fastighetsomsättningen
och kreditgivningen. Inteckningarna gör det också svårare att övergå till
ett nytt system för fastighetsbokföringen.

Kommittén anser att frågan om avförande av betydelselösa inteckningar
inte kan lösas på annat sätt än genom någon form av preklusionslagstiftning.
Kommitténs förslag går ut på att alla inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut, vilka beviljats före viss tidpunkt eller som vilande -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

förklarats före samma tidpunkt och inte sedermera fullföljts, skall förnyas
inom viss frist. Om förnyelse inte sker i rätt tid, förfaller inteckningen. Det
är alltså fråga om en förnyelseplikt av engångskaraktär. Kommittén har
valt tidpunkten den 1 januari 1935. Denna sägs ansluta till det skede då uppläggandet
av nya fastighetsböcker för landet påbörjades och får enligt kommitténs
mening anses vara rimlig och skälig.

Remissinstanserna anser allmänt att den åsyftade utrensningen av inaktuella
inteckningar i och för sig sig är önskvärd. Många ställer sig dock
kritiska till förslaget och åberopar därvid betänkligheter från principiella
utgångspunkter eller från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare anförs att förslaget
medför ett omfattande och dyrbart utredningsarbete, som kan bli
alltför betungande för rättighetshavarna.

De principiella erinringarna går ut på att det vid inteckningens tillkomst
inte var förutsatt att rättighetshavaren skulle behöva vidta särskild åtgärd
för att vara bevarad vid sin rätt och att det skulle strida mot gängse principer
på civilrättens område att införa ett preklusionsförfarande beträffande
inteckningar. För egen del vill jag liksom utredningen framhålla att
preklusionsregler inte är någon nyhet inom svensk fastighetsrätt. Preklusionsförfarande
har sålunda tillämpats bl. a. i samband med avveckling av
rätten till avgäld från avsöndrad lägenhet samt upphörande av vissa frälseräntor.
Det bär häremot invänts att det i dessa fall var fråga om speciella
situationer som inte kan jämföras med det föreslagna preklusionsförfarandet
vid inteckningsförnyelse. Enligt min mening kan det inte förnekas att
kommitténs förslag är mera långtgående än de tidigare fallen, men någon
principiell skillnad torde inte föreligga. I detta sammanhang bör understrykas
att de föreslagna reglerna inte innebär en preklusion i vanlig mening.
Det är nämligen i princip endast inteckningen som förfaller vid underlåten
förnyelse. Rättigheten påverkas bara i den mån den för sin giltighet är beroende
av att inteckning föreligger. Eftersom detta ofta inte kommer att
vara fallet, är det ingrepp i bestående rättsförhållanden som förnyelsekravet
skulle innebära inte så långtgående som det ytligt sett kan te sig. Jag återkommer
i det följande närmare till denna frågeställning. För egen del anser
jag inte att något hinder av principiell natur möter mot den föreslagna inteckningsförnyelsen.
Förutsättningen är dock att lagstiftningen utformas så
att bestående rättsförhållanden inte påverkas i vidare mån än som är motiverat
med hänsyn till de fördelar som står att vinna. Som kommittén anfört
måste alltså en avvägning ske mellan de intressen som här står mot
varandra.

Utöver de rent principiella invändningarna har mot lagförslaget även
åberopats att det skulle medföra alltför stor risk för rättsförluster och ett
alltför betungande utredningsarbete när det gäller nyttj anderätter och servitut
för vissa ledningar. De invändningar som kan göras mot den utformning
av förnyelseplikten som kommittén förordat är av olika slag beroende

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

på rättighetens natur. Det största antalet intecknade nyttj anderätter och
servitut torde avse rätt alt anlägga och behålla teleledningar och kraftledningar.
Som regel är det i dessa fall televerket, vattenfallsverket eller enskilda
eller kommunala kraft- eller elverksföretag som är rättighetshavare.
Det finns all anledning anta att sådana rättighetshavare kommer att bevaka
sina intressen, om kommittéförslaget skulle genomföras, och risken för
rättsförluster torde i dessa fall vara begränsad. För dessa rättighetshavare
består olägenheterna i stället i att de tvingas utföra ett utredningsarbete för
att kunna fullgöra förnyelsekravet. När det gäller övriga nyttj anderättsoch
servitutsinteckningar, t. ex. rätt till utfartsväg, brunn, brygga o. d., är
det i allmänhet enskilda fastighetsägare som är rättighetshavare. Dessa har
inte samma förutsättningar att kunna bevaka sina rättigheter eller hålla sig
underrättade om ändringar i lagstiftningen. Här är därför risken för direkta
rättsförluster större. Däremot torde själva utredningsarbetet och bevakningsåtgärderna
i regel inte medföra något avsevärt besvär.

Beträffande först nyttj anderätter och servitut avseende teleledningar och
kraftledningar framgår av televerkets, vattenfallsverkets, kraftverksföreningens
och elverksföreningens remissyttranden att den av kommittén
föreslagna utformningen av förnyelseplikten skulle medföra ett tyngande
utredningsarbete för ifrågavarande rättighetshavare. Vad som i detta sammanhang
framkommit under remissbehandlingen innebär enligt min mening
att det med fog kan ifrågasättas om inte förnyelseplikten enligt
kommitténs förslag medför ett mera omfattande ulredningsarbete än som
är motiverat av den rationaliseringsvinst som kan uppnås genom förslaget.
Det sagda gäller särskilt kraftledningsservituten.

Om man begränsar förnyelseplikten i jämförelse med kommitténs förslag
— dvs. flyttar tillbaka den tidpunkt före vilken inteckning skall vara
sökt eller beviljad för att förnyelseplikt skall gälla — blir givetvis utredningsarbetet
väsentligt mindre för de nu aktuella rättighetshavarna. Jag
har under hand inhämtat vissa uppgifter från vattenfallsverket och kraftverksföreningen
med utgångspunkt från att förnyelseplikten skulle gälla
bara inteckningar som meddelats för mer än 50 år sedan. Vattenfallsverket
uppskattar att en sådan ändring skulle medföra att antalet fastigheter som
berörs av kraftledningsservitut för verkets del skulle minska med mer
än 50 %. Kraftverksföreningen upplyser att det i remissyttrandet angivna
antalet undersökningsfall för Sydkraft skulle minska från 10 000 till 3 650.
Såväl vattenfallsverket som kraftverksföreningen framhåller emellertid att
de återstående utredningsfallen bedöms som de mest svårutredda, varför
minskningen i antalet undersökningsfall inte motsvaras av en lika stor
minskning av det totala utredningsarbetet.

I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma ett särskilt förhållande
angående kraftledningsservituten. Enligt lagen den 27 juni 1902
(nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

krävs koncession för rätt att dra fram och inneha kraftledning. Den som
får koncession har emellertid inte därmed rätt att tvångsvis ta i anspråk
annans mark för ledningen. Om uppgörelse inte kan träffas med markägaren,
får expropriationtillstånd sökas. Som regel meddelar Kungl. Maj :t
redan i samband med koncessionen tillstånd till expropriation av servitutsrätt
i förhållande till samtliga markägare som berörs av ledningen. Expropriationsförfarande
inleds emellertid sällan mot alla fastighetsägare. I den
mån frivillig upplåtelse kommer till stånd, blir tvångsförfarandet obehövligt
och i stället upprättas servitutsavtal som intecknas. För den sakrättsliga
verkan av en sådan upplåtelse är det av betydelse om expropriationstillståndet
meddelats enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation eller
med stöd av dessförinnan gällande expropriationslagstiftning. 1 rättspraxis
har nämligen den ståndpunkten intagits att om tillstånd meddelats enligt
äldre lag gäller en utfästelse att upplåta mark mot senare ägare av fastigheten
oberoende av om inteckning meddelats eller förbehåll skett vid överlåtelsen
(NJA 1936 s. 334). Expropriationslagen intar i detta hänseende
en annan ståndpunkt. Expropriationens rättsverkningar är enligt denna
lag beroende av att tillståndet fullföljs genom handläggning vid domstol
(jfr NJA II1918 s. 162 och NJA 1940 s. 640).

I fråga om de intecknade kraftledningsservitut som hänför sig till tiden
före år 1918 kan tydligen ett stort antal antas vara sakrättsligt skyddade
utan inteckning. En underlåtenhet att förnya dessa torde således inte leda
till rättsförlust.

En annan fråga som är av intresse i detta sammanhang är den av kommittén
upptagna tanken på ett särskilt skydd för ledningar. Kommittén
anser att vissa av de upplåtelser för olika slags ledningar, vilka f. n. vanligen
intecknas som nyttjanderätt eller servitut, för framtiden borde kunna
tillförsäkras sakrättsligt skydd oberoende av inteckning. Frågan har berörts
av många remissinstanser, som uttalat sitt stöd lör en lösning i den av kommittén
antydda riktningen.

Den av kommittén väckta frågan är inte ny. Den berördes redan i samband
med vissa år 1941 vidtagna ändringar i 1902 års lag med vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar (jfr NJA II 1941 s. 516). Även senare
har frågan diskuterats i olika sammanhang. Därvid har man närmast
berört möjligheterna att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad tvångsvis
ta mark i anspråk för att dra fram ledningar samt behovet av ett effektivare
sakrättsligt skydd för ifrågavarande rättigheter än som kan vinnas
genom inteckning.

Enligt min mening finns det nu av flera skäl anledning att närmare överväga
behovet av en särskild lagstiftning rörande de problem som hänger
samman med den tilltagande förekomsten av olika slag av ledningar. Jag
avser därför att senare anmäla frågan om tillkallande av sakkunniga för
att utreda denna fråga. Det är givetvis de expropriations- och civilrätts -

Kangl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

liga problemen som kommer att stå i förgrunden vid en sådan utredning.
Stor betydelse bör dock tillmätas även de fördelar för inskrivningsväsendet
som kan vinnas genom en reform på förevarande område.

Den frågan inställer sig givetvis, om man inte bör ställa åtminstone ledningsservituten
utanför den nu diskuterade preklusionslagen i avvaktan
på det resultat den nyssnämnda utredningen kan komma till. Starka skäl
talar emellertid mot alt beträda denna väg. Man har nämligen anledning att
räkna med att fastigheter i mycket belydande utsträckning enligt fastighetsboken
belastas av ledningsservitut utan att rättigheten i verkligheten
besvärar egendomen. Orsakerna till detta kan vara flera, men den mest betydelsefulla
är säkerligen den fortgående fastighetsbildningen. Fördelarna
med förnyelseförfarandet skulle i stor utsträckning inte uppnås om ledningsservituten
ställdes utanför. Visserligen skulle inteckningarna kunna
avföras i ett senare sammanhang. Detta skulle dock kunna ske först efter
övergången till ett nytt. system för fastighetsbokföringen. Något underlättande
av övergångsproblemen skulle alltså inte uppnås, såvitt avser ledningsservituten.
Man måste också ta hänsyn till att ett eventuellt sakrättsligt
skydd oberoende av inteckning för ifrågavarande rättigheter kan komma
att bygga på någon form av registrering, som grundas på kännedom
om vilken fast egendom som belastas av rättigheterna. Det utredningsarbete
som förnyelsekravet för med sig är därför inte bortkastat även om
det sakrättsliga skyddet för ledningarna ordnas på annat sätt än genom
inteckning. Härtill kommer att det på detta stadium ter sig svårt att i lagen
avgränsa den kategori av intecknade rättigheter som skulle undantas
från förnyelsekravet. Säkerligen skulle det också ställa sig svårt att med
ledning av fastighetsbokens ofta knapphändiga och svårtydda uppgifter
sluta sig till om en viss rättighet omfattas av undantaget eller ej.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag att det inte bör möta hinder
att låta kraftledningsservituten omfattas av den tänkta preklusionslagstiftningen,
om förnyelsekravet begränsas så att det omfattar bara inteckningar
som är äldre än 50 år.

Även beträffande andra intecknade servitut än kraftledningsservitut minskas
givetvis olägenheterna om förnyelseplikten begränsas på antytt sätt.
Det får emellertid antas att det finns ett ej obetydligt antal sådana servitutsupplåtelser
som fortfarande är av betydelse. Viss risk för rättsförlust
kvarstår således beträffande dessa. Den skada som kan uppstå i sådana
fall är givetvis beroende av rättighetens beskaffenhet. I vissa fall påverkas
den härskande fastighetens användbarhet måhända inte i någon högre grad
av att ett servitut upphör. I andra fall kan servitutet vara avgörande för
fastighetens funktion. I den mån fastighetsvärdet nedgår till följd av att
en servitutsinteckning förfaller, kan rättsförlusten drabba inte bara fastighetens
ägare utan även inteckningshavare och andra innehavare av begränsade
sakrätter i fastigheten. De risker för rättsförluster som är ofrånkom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

liga även med den omfattning av förnyelseplikten som här ifrågasatts kan
dock i viss utsträckning begränsas vid lagstiftningens närmare utformning.
Särskilt betydelsefullt är det att en relativt lång frist står rättighetshavarna
till buds att anmäla förnyelse samt att förfarandet utformas så att förnyelse
kan ske på ett bekvämt och enkelt sätt.

Självfallet skulle de nu diskuterade riskerna för rättsförluster kunna
minskas ännu mera om den tidpunkt på vilken förnyelsekravet bygger flyttas
ytterligare tillbaka. Effektiviteten i lagstiftningen skulle emellertid då
nedgå väsentligt. Här bör också sambandet med nyttjanderättsinteckningarna
uppmärksammas.

Enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen är sålunda avtal, varigenom någon
upplåter nyttjanderätt till fastighet på landet, ej bindande utöver 50 år. Med
hänsyn härtill talar starka skäl för att bestämma den i förnyelsehänseende
avgörande tidpunkten så, att endast sådana nyttjanderättsinteckningar som
vid förnyelsefristens utgång är äldre än 50 år omfattas av förnyelseplikten.
För dessa inteckningars del kan då inte med fog anföras några betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt. Däremot skulle lagstiftningens effektivitet
uppenbarligen minska betydligt, om nyttjanderättsinteckningar som är äldre
än 50 år togs undan från förnyelsekravet.

Man kan emellertid knappast tänka sig att ha olika tidpunkter som grund
för förnyelsekravet i fråga om servitut och nyttjanderätter. Om samma tidpunkt
väljs, motverkas rättsförluster och underlättas tillämpningen av lagstiftningen.
Ett särskilt skäl för en enhetlig tidpunkt för samtliga ifrågavarande
inteckningar är vidare att det i fråga om äldre inteckningar ofta kan
vara svårt att avgöra vilken upplåtelseform som åsyftas i ett visst fall. Av
äldre upplåtelsehandlingar framgår ofta inte, om upplåtelsen avser viss tid
eller ej och inte heller om den gäller till förmån för viss fastighet eller är av
personlig natur.

I fråga om inteckningar för avkomsträtt torde en preklusionslagstiftning
med här angiven räckvidd medföra att flertalet sådana inteckningar, i den
män de tillkommit före den bestämda tidpunkten, kan avföras ur fastighetsböckerna.

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag anser starka skäl tala för att
begränsa förnyelseplikten till inskrivningar som är betydligt äldre än kommittén
föreslagit.

Under remissbehandlingen har framförts att möjlighet borde skapas för
rättighetshavare att utan fastighetsägarens medverkan få återuppliva en
förfallen inteckning att gälla med oförändrad förmånsrätt. En sådan lösning
är emellertid enligt min mening alltför ingripande och skulle medföra stor
osäkerhet för omsättningen och kreditgivningen. I detta sammanhang bör
dock uppmärksammas att enligt 59 § IF tvist om intecknad rättighets bestånd
får prövas utan hinder av inteckning. Härav anses följa att inteckningens
dödande inte behöver innebära att rättigheten upphört. Ny inteck4
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr SO

Kungi. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

ning kan också erhållas för rättigheten om den alltjämt består (jfr NJA 1916
s. 410). Motsvarande gäller enligt min mening när inteckning förfallit. Rättigheten
bör kunna göras gällande mot en fastighetsägare som personligen
är bunden av upplåtelsen. Så länge rättigheten består, torde även ny inteckning
kunna beviljas utan fastighetsägarens medverkan. Beträffande förhållandet
mellan rättighetshavaren och ny ägare, till vilken fastigheten överlåtits,
torde reglerna i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen äga tillämpning. Rättigheten
gäller således mot den nye ägaren, om vid överlåtelsen förbehåll träffats
angående rättighetens bestånd, om inteckning sökts för rättigheten innan
lagfart sökts på överlåtelsen eller, beträffande arrende- och hyresrätt
som grundas på skriftligt avtal, tillträde ägt rum. I det remitterade jordabalksförslaget
har rättighetshavarnas ställning stärkts genom eu regel att
rättighet skall äga bestånd mot den till vilken fastigheten överlåtits, om denne
varit i ond tro beträffande rättigheten (7 kap. 14 §). Min avsikt är att föreslå
att denna regel skall gälla även äldre upplåtelser, om överlåtelsen skett
efter balkens ikraftträdande.

Om rättighet upphör att gälla Lill följd av att inteckning förfallit, föreligger
i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis återställa rättigheten, t. ex.
enligt lagen om enskilda vägar eller expropriationslagen. Fastighetsbildningskommitténs
förslag till ny fastighetsbildningslag (7 kap. 1 §) innebär
att servitut som är av synnerlig vikt för en fastighets ändamålsenliga användning
kan bildas tvångsvis genom förrättning enligt fastighetsbildningslagen.
Förslaget bereds f. n. i departementet.

Sammanfattningsvis vill jag anföra att om förnyelseplikten begränsas till
inteckningar som är äldre än 50 år utredningsarbetet beträffande rättigheter
som avser tele- och kraftledningar inte torde bli av den omfattningen
att det bör hindra en preklusionslagstiftning. Beträffande övriga nyttjanderätter
och servitut medför en sådan lagstiftning vissa risker för rättsförluster.
Dessa är emellertid enligt min mening ingalunda så stora att de hör
hindra en lagstiftning i här angivet syfte och kan begränsas ytterligare vid
lagstiftningens närmare utformning. En sålunda begränsad lagstiftning bör
således komma till stånd.

När det gäller att närmare bestämma den tidpunkt, före vilken inteckning
skall ha beviljats för att förnyelseplikten skall gälla, anser jag att tidpunkten
för expropriationslagens ikraftträdande kan utgöra en lämplig gräns.
Jag föreslår därför att förnyelseplikt införs beträffande inteckningar som
beviljats före den 1 januari 1918.

Vid bestämningen av tillämpningsområdet för förevarande lagstiftning påkallar
vissa skogsfångs- och mulbetesservitut särskild uppmärksamhet. Beträffande
sådana servitut som varit av ålder gällande eller tillkommit genom
avtal före år 1928 gäller enligt 7 a § servitutslagen att domstol skall
godkänna avtal om att servitutet skall hävas. Sådant godkännande får meddelas
endast under vissa i paragrafen angivna förutsättningar. Enligt 3 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

servitutslagen är de ifrågavarande skogsfångs- och mulbetesservituten jämställda
med jorddelningsservituten i fråga om det sakrättsliga skyddet. De
gäller sålunda mot ny ägare oberoende av bestämmelserna i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen.
Enligt 55 § andra stycket IF får inteckning för ifrågavarande
servitut ej heller dödas utan att det visas att rättigheten upphört. Jag delar
den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att det skulle
kunna verka vilseledande om inteckning för servitut som avses i 7 a § servitutslagen
skulle förfalla på grund av försummad förnyelse eftersom servitutet
likväl skulle belasta fastigheten. Ifrågavarande servitut bör därför tas
undan från lagstiftningens tillämplighet.

En betydelsefull fråga vid utformningen av förevarande lagstiftning är
hur lång tidsfrist som bör medges för ansökan om förnyelse. Kommittén har
föreslagit en frist om två år. I flera remissyttranden har den föreslagna fristen
ansetts vara alltför knappt tillmätt.

En begränsning av förnyelseplikten till inteckningar beviljade före den 1
januari 1918 kommer att väsentligt minska utredningsarbetet. Skäl skulle
från denna synpunkt kunna anföras för en förkortning av tidsfristen i förhållande
till kommitténs förslag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid
viktigt att tidsfristen bestäms så att så många rättighetshavare som
möjligt får kännedom om lagstiftningen och kan vidta åtgärder för att
hindra preklusion. Den sistnämnda synpunkten bör tillgodoses i största
möjliga utsträckning. Med hänsyn härtill bör fristens längd bestämmas till
minst två år. Eftersom det är lämpligt att fristen utlöper vid ett årsskifte
kommer fristen i verkligheten att bli två och ett halvt år.

Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av förfarandet
vid förnyelse av inteckning.

Bestämmelserna om förnyelse bör tas upp i en särskild lag.

Verkan av fastighets delning. I gällande rätt råder oklarhet beträffande
frågan hur en rättighet som är lokaliserad till visst område av en fastighet
påverkas av att fastigheten undergår laga delning. Om rättigheten anses ha
upphört i den nybildade fastigheten, bör naturligen en inteckning för rättigheten
kunna dödas i fastigheten. Inskrivningsdomaren bör också — med
tillämpning av de regler som gäller när en fastighet överförs till nytt upplägg
i fastighetsboken — kunna underlåta att ta med inteckningen när
den nybildade fastigheten förs över till nytt upplägg. Anses rättigheten
alltjämt gälla, är självfallet ett sådant förfarande inte möjligt.

För ett visst fall har frågan lösts i lagstiftningen. Vid sammanläggning av
fastigheter skall avseende ej fästas vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
om den intecknade rättigheten inte rör mark som skall ingå i sammanläggningen.
Sådan inteckning skall inte heller gälla i den nybildade fastigheten.

I det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk har tagits upp en

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

bestämmelse om verkan på rättighet av fastighets delning. I 7 kap. 26 § föreslås
den regeln att, om fastighet som besväras av nyttjanderätt, servitut eller
samfällighetsrätt delas, rättigheten gäller i var och en av de nya fastigheterna.
Om rättighetens utövning på grund av rättsförhållandets natur eller
bestämmelse i upplåtelsehandlingen är begränsad till visst område, upphör
rättigheten emellertid att besvära fastighet som inte omfattar någon del av
området.

Kommittén anser angeläget att en bestämmelse med samma innebörd som
7 kap. 26 § införs snarast möjligt. Kommitténs uppfattning har vunnit allmän
anslutning i remissyttrandena.

I motiven till 7 kap. 26 § framhöll jag att bestämmelsen kommer att i inte
ringa grad underlätta fastighetsbokföringen och motverka inskrivningar som
saknar praktisk betydelse. Det är av stort värde om dessa fördelar för inskrivningsväsendet
kan omedelbart utnyttjas. Jag biträder därför förslaget
att en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 26 § förslaget till ny jordabalk
genomförs redan nu.

Jordabalksförslagets bestämmelser om verkan av fastighets delning tar
sikte på nyttjanderätt, således även tomträtt men däremot inte vattenfallsrätt,
vilket institut inte tas upp i jordabalksförslaget. Frågan om delning av
en fastighet bör få ske utan hinder av att den är besvärad av tomträtt är föremål
för delade meningar och är avsedd att få sin lösning i samband med
den nya fastighetsbildningslagstiftning som f. n. bereds i departementet (jfr
lagrådsremissen med förslag till ny jordabalk s. 415). Jag anser det inte nödvändigt
att i detta sammanhang ta ställning till frågan med utgångspunkt
från gällande rätt. Frågan om delning av fastighet som besväras av tomträtt
eller vattenfallsrätt torde för tiden intill dess den nya fastighetsbildningslagstiftningen
trätt i kraft i stort sett komma att sakna praktisk betydelse.
Skulle sådan delning komma att godtas i rättstillämpningen, blir emellertid
reglerna om delningens verkan tillämpliga.

Lagberedningen har i sitt förslag till lag om införande av jordabalken inte
tagit upp någon speciell övergångsbestämmelse i anslutning till regeln om
verkan av fastighets delning. Enligt den allmänna bestämmelsen i 19 § i beredningens
förslag till promulgationslag skulle regeln därför inte tillämpas
på rättigheter som upplåtits före nya balkens ikraftträdande. Förslag till
promulgationslag i anslutning till det remitterade jordabalksförslaget bereds
f. n. i departementet.

Kommittén föreslår alt ifrågavarande bestämmelse ges retroaktiv verkan.
Någon erinran häremot framförs inte under remissbehandlingen.

Om bestämmelsen skall medföra mera påtagliga fördelar för inskrivningsväsendet
är det enligt min mening nödvändigt att den görs tillämplig även
på upplåtelser och delningsåtgärder som skett före lagstiftningens ikraftträdande.
En sådan lösning torde inte heller väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Bestämmelsen om verkan av fastighets delning bör tas upp i nyttjanderåttslagen
och servitutslagen.

Anteckningar om avdikningslån m. m. I fastighetsboken görs f. n. vissa
anteckningar om avdikningslån, frälscräntor och avgälder från de s. k. halländska
kyrkohemmanen. Kommittén föreslår att anteckning i dessa fall ej
längre skall göras och att tidigare anteckningar skall lämnas utan avseende.
Förslaget har tillstyrkts av det alldeles övervägande antalet remissinstanser.
I ett par remissyttranden har dock anförts betänkligheter från kreditgivarnas
synpunkt mot de tysta förmånsrätter som skulle bli en följd av förslaget.

Frälseräntorna har avvecklats och upplägg för frälseränta i fastighetsboken
bör, som kommittén föreslagit, kunna utan vidare tagas ut. De anteckningar
som gjorts i fastighetsboken enligt lagstiftningen om frälseräntornas
avveckling saknar uppenbarligen betydelse i den mån de inte avser förskott
för avlösning av frälseränta enligt 1912 års lag härom. De anteckningar i
fastighetsboken som det i övrigt här är fråga om är emellertid många. Särskilt
gäller detta anteckningarna om avdikningslån, som dessutom är mycket
utförliga och innehåller detaljerade uppgifter om annuiteter och förfallodagar.
Det skulle därför enligt min mening innebära en inte obetydlig lättnad
för inskrivningsväsendet om anteckningarna kunde utgå.

Anteckningarna tjänar det syftet att lämna upplysning om den förmånsrätt
ifrågavarande lån och förskott åtnjuter i fastigheten. Det är givet att
vissa olägenheter uppstår om anteckningarna utgår ur fastighetsboken. En
fastighet kan förvärvas eller en inteckning belånas utan att förvärvaren eller
långivaren känner till den belastning på fastigheten som förmånsrätten
medför. Trots detta hyser jag liksom kommittén och flertalet remissinstanser
inte några allvarligare betänkligheter mot att låta anteckningarna utgå
ur fastighetsboken. Skälet härtill är i första hand att de lån och förskott som
det här är fråga om sedan länge är under avveckling. Jag vill också framhålla
att, om fastighet efter köpslutet visar sig häfta för högre belopp än som
förutsatts vid köpet, köparen enligt rättspraxis anses berättigad avräkna på
köpeskillingen vad som på grund därav kan komma att utgå ur fastigheten.
För kreditgivare torde de fall då ifrågavarande förmånsrätter har någon
praktisk betydelse numera vara så få att de inte bör hindra den föreslagna
reformen.

Kommittén har föreslagit att anteckningsskyldigheten upphävs genom en
särskild lag om upphävande av vissa bestämmelser om anteckning i fastighctsbok
m. m. Enligt min mening är det lämpligare att upphäva föreskrifterna
om anmälnings- och anteckningsskyldighet i de berörda lagarna,
nämligen 1929 års lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 1912
års lag om avlösning av vissa frälseräntor och 1938 års lag om avlösning
av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

För att den föreslagna reformen skall få avsedd verkan är det inte tillräckligt
att anmälnings- och anteckningsskyldigheten upphävs. Även äldre anteckningar
enligt den ifrågavarande lagstiftningen måste i fortsättningen få
lämnas utan avseende. Detta syfte bör tillgodoses genom övergångsbestämmelser
till de nyss föreslagna lagändringarna.

De föreslagna ändringarna kräver vissa ändringar även i sammanläggningslagen
och fastighetsbildningslagen för stad. Som framgår av den inledande
redogörelsen kan ifrågavarande lån och förskott i vissa fall hindra
sammanläggning. Som följd av att uppgift angående dessa lån och förskott
inte vidare lämnas i fastighetsboken, hör sammanläggningsreglerna ändras
så att lånen eller förskotten inte vidare utgör sammanläggningshinder. På
grund av 17 § sammanläggningslagen samt 3 kap. 5 § och 4 kap. 2 och 3 a §§
fastighetsbildningslagen kommer alltid hela den nybildade fastigheten att
ansvara för lånen eller förskotten. Eftersom de ifrågavarande beloppen utgår
med bättre förmånsrätt än inteckning, kan eu viss försämring härigenom
inträda för innehavarna av inteckningar i sådana i sammanläggningen ingående
fastigheter som inte tidigare belastats av lånen eller förskotten. Med
hänsyn till att dessa lån och förskott är under avveckling och i regel avser
obetydliga belopp anser jag inte att några nämnvärda olägenheter föranleds
härav.

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa anteckningar.
Enligt gällande lagstiftning skall vid uppläggande av ny fastighetsbok
eller vid överförande av fastighet till nytt upplägg i fastighetsboken inte tas
med sådana inskrivningar som uppenbarligen saknar betydelse. I dessa fall
sker alltså en viss utrensning av betydelselösa inskrivningar. Däremot finns
det i gällande rätt inga bestämmelser som ger möjlighet att ur fastighetsboken
avföra en inskrivning som saknar betydelse.

Som kommittén anfört är det ofrånkomligt att inför en eventuell omläggning
till ADB inom inskrivningsväsendet systematiskt genomgå fastighetsböckerna
i syfte att avföra betydelselösa inskrivningar. En sådan genomgång
synes inte lämpligen böra påbörjas redan på detta stadium. Frågan får tas
upp när ställning tas till spörsmålet om användning av ADB på inskrivningsväsendets
område. I det sammanhanget får närmare övervägas vilka
författningsbestämmelser som behövs för att uppenbarligen betydelselösa
inskrivningar skall kunna avföras ur fastighetsböckerna.

I ett särskilt avseende kan det emellertid vara motiverat att redan nu föra
in bestämmelser som medger att betydelselöst material rensas ut ur böckerna.
Kommittén föreslår att bestämmelsen i 19 kap. 22 § det remitterade förslaget
till jordabalk skall upphöjas till lag utan dröjsmål. Bestämmelsen innebär
att sådan anteckning i fastighetsbok eller tomträttsbok som uppenbarligen
inte längre är av betydelse får avföras. Det är således fråga om avförande
bara av anteckningar och inte inskrivningar av rättigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att ifrågavarande
bestämmelse är av stort värde som ett led i de fortlöpande rationaliseringssträvandena
och att ändringen redan nu bör genomföras. Uppenbart
betydelselösa anteckningar bör avföras så snart de aktualiseras i samband
med handläggningen av visst inskrivningsärende. I övrigt bör nu förevarande
anteckningar avföras så snart som arbetsförhållandena medger det.

En viktig fråga som uppmärksammats under remissbehandlingen är vilken
verkan ett avförande av anteckning ur fastighetsboken har. Motsvarande
fråga uppmärksammades av lagrådet vid tillkomsten av 5 § i 1932 års lag
om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Enligt denna paragraf
skall inskrivning som uppenbarligen saknar betydelse inte överföras till ny
fastighetsbok. Lagrådet uttalade att underlåtenhet att överföra inteckning
inte verkar som en dödning samt tilläde att motsvarande torde gälla beträffande
annan inskrivning. Upptäcks dylikt fel bör naturligtvis inskrivningsdomaren
omedelbart avhjälpa detsamma (NJA II 1932 s. 172). Jag anser att
den av lagrådet uttalade meningen bör äga tillämpning även beträffande anteckning
som avförs med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen. Om en
anteckning felaktigt avförts skall således ny anteckning göras om felet
upptäcks.

Rättsförluster kan givetvis uppkomma i samband med att en anteckning
felaktigt avförs ur fastighetsboken, t. ex. för den som, sedan anteckningen
avförts, förvärvat äganderätt eller begränsad sakrätt till fastigheten. Det
har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte staten borde vara ansvarig
i sådana fall. Jag vill i detta sammanhang erinra om att 19 kap. 19 § det remitterade
jordaballtsförslaget innehåller bestämmelser om rätt till ersättning
av staten för förlust på grund av fel eller försummelse i fråga om
handläggning av eller beslut i inskrivningsärende. Riskerna för rättsförluster
i samband med att anteckning avförs med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen
torde emellertid vara mycket små. Jag anser därför att det inte
finns anledning att nu införa särskilda ersättningsregler för detta begränsade
område, innan frågan om ersättningsskyldighet för fel eller försummelse
vid handläggning av inskrivningsärende i övrigt fått sin slutliga lösning.

Bestämmelsen om avförande från fastighetsboken av betydelselösa anteckningar
bör utformas som en ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170)
med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden (inskrivningslagen).
Bestämmelsen får därigenom tillämpning på anteckning
inte bara i fastighetsbok utan även i tomträttsbok och vattenfallsrättsbok.

Lagfart på rättsligen bestående tomt. Enligt 9 § LF är den som söker lagfart
på tomt skyldig att förete tomtkarta i lagfartsärendet. Uppgifter om tomtens
läge och storlek skall antecknas i fastighetsboken och enligt 11 § LF
även tas med i lagfartsbevis.

I det remitterade förslaget till jordabalk har några bestämmelser som

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

motsvarar nyss nämnda inte tagits upp. Som skäl härför åberopas att frågan
om bestämning av gränserna för tomt bör lösas inom fastighetsbildningslagsliftningen
(jfr remissprotokollet s. 585).

Bestämmelserna i 9 och 11 §§ LF torde numera sakna betydelse och därför
f. n. utgöra en onödig belastning på de redan hårt ansträngda inskrivningsavdelningarna.
Det finns därför anledning att redan i samband med nu
förevarande reformer slopa kravet på att tomtkarta skall företes vid ansökan
om lagfart på rättsligen bestående tomt och upphäva föreskriften att
tomtens läge och storlek skall anges i lagfartsbevis.

Motsvarande lagändring bör genomföras i fråga om inskrivning av tomträtt
och förande av tomträttsbok. Genom ändring i lagen om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt bör sålunda kravet på företeende av tomtkarta
upphävas liksom föreskriften att tomtens läge och storlek skall anges i beviset
om inskrivningen.

Sanering beträffande penninginteckningar. Enkla och lättöverskådliga
inteckningsförhållanden i en fastighet eller ett fastighetskomplex kan ofta
uppnås, om befintliga penninginteckningar dödas och nya inteckningar på
motsvarande belopp beviljas. En sådan åtgärd, som brukar benämnas sanering,
är också enkel från handläggningssynpunkt för inskrivningsavdelningarna.
Sanering kan med fördel ersätta andra mera komplicerade inteckningsåtgärder,
t. ex. inteckning till ytterligare säkerhet, utbyte, nedsättning,
relaxation och uppdelning. Vissa bestämmelser i stämpelskatteförordningen
medför att sanering ställer sig fördelaktig från skattesynpunkt. Sålunda får
enligt 12 § tredje stycket förut betalad stämpelskatt avräknas under förutsättning
att nyinteckningen sker samtidigt med dödningen samt att de nya
inteckningarna skall gälla i fast egendom som helt eller delvis omfattades av
de tidigare inteckningarna.

Kommittén har utan att lägga fram några förslag — fäst uppmärksamheten
på vissa tillämpningsfrågor vid sanering av penninginteckning och
framfört vissa synpunkter rörande möjligheterna att ytterligare öka användningsområdet
för sanering. Sålunda har ifrågasatts att vid sanering stämpelskatt
skall fa tillgodoräknas även för inteckningar som helt eller delvis upphört
att gälla på annat sätt än genom dödning och vidare att samtidighetskravet
i 12 § stämpelskatteförordningen skall utgå.

Under remissbehandlingen har dessa frågor uppmärksammats särskilt av
företrädare för kreditinstituten, som tillstyrker den ifrågasatta ändringen av
12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen. Även ett par inskrivningsdomare
intar denna ståndpunkt.

Den möjlighet till sanering av inteckningsförhållandena som öppnats genom
tillkomsten av 12 § tredje stycket stämpelskatteförordningen har visat
sig medföra avsevärda fördelar för inskrivningsväsendet. Jag har i det remitterade
jordabalksförslaget uttalat mig för att detta förfarande bör främ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

jas (jfr remissprotokollet s. 645). De synpunkter på förevarande frågor som
kommittén och vissa remissinstanser framfört bör därför nn beaktas, om de
kan leda till ökad användning av förfarandet med inteckningssanering.

Skattenedsättning enligt 12 § tredje stycket förutsätter att den eller de tidigare
inteckningarna dödas. Skulle någon av inteckningarna ha upphört att
gälla av annair anledning än dödning, t. ex. till följd av exekutiv auktion eller
expropriation, får tidigare betalad skatt inte tillgodoräknas. Om däremot
i ett sådant fall den ursprungliga handlingen intecknas på nytt, får skatten
tillgodoräknas enligt 12 § andra stycket stämpelskatteförordningen. Enligt
min mening är det mest tilltalande att i detta avseende samma förutsättningar
för skattebefrielse uppställs oavsett om den ursprungliga handlingen
intecknas eller en sanering äger rum. I samråd med chefen för finansdepartementet
föreslår jag därför att skattenedsättning medges vid sanering
även om den eller de tidigare inteckningarna upphört av annan anledning
än dödning. En konsekvens av detta ställningstagande blir att även samtidighetskravet
bör utgå. Skattebefrielse bör äga rum om den eller de nya inteckningarna
beviljas eller vilandeförklaras inom ett år från det den eller de
tidigare inteckningarna upphörde att gälla. För att hindra att stämpelskatt
tillgodoräknas mer än en gång bör föreskrivas att anteckning om att skatt
tillgodoräknats skall göras på den eller de inteckningar som upphört att
gälla.

Specialmotivering

I enlighet med vad som förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad,

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1968

9) lag om ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt,

12) förordning om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den
21 maj 1964 (nr 308).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Förslag till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut
1 §•

Enligt förslaget är lagen tillämplig endast på inteckningar som beviljats
före den 1 januari 1918. Skälen härtill ha utförligt redovisats i den
allmänna motiveringen.

I första stycket ges den regeln att inteckningar som faller inom lagens tilllämpningsområde
förfaller om de inte förnyas. I fråga om den ordning i
vilken förnyelse måste äga rum hänvisas till 2 §. I andra stycket har upptagits
en regel för det fall att inteckningen besvärar flera fastigheter och
förnyelsen avser endast viss eller vissa fastigheter. Inteckningen skall då i
fortsättningen gälla i den eller de fastigheter där den förnyats men i övrigt
vara förfallen.

Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen medför inte den
omständigheten att inteckningen förfaller i och för sig att rättigheten upphör.
Risken för att rättigheten skall upphöra vid en överlåtelse av fastigheten
är emellertid påtaglig. Skulle rättigheten inte kunna göras gällande mot
en ny ägare av fastigheten drabbas rättighetshavaren av en förlust, förutsatt
att rättigheten fortfarande är av betydelse. Rättighetshavaren har inte rätt
till ersättning för sådan förlust. Någon särskild regel härom har inte upptagits
i förslaget utan följer av allmänna regler om skadestånd för den händelse
rättighet vid frivillig överlåtelse eller exekutiv auktion inte kommer
att gälla mot ny ägare. I 1 kap. 4 § nyttjanderättslagen och 3 § servitutslagen
ges regler om ansvar för nyttjanderätts och servituts bestånd såväl vid
frivillig överlåtelse som vid exekutiv auktion. Motsvarande regler anses gälla
även i fråga om ansvaret för att avkomsträtt består vid frivillig överlåtelse.
Ansvaret vilar i första hand på den som upplåtit rättigheten men under
vissa förutsättningar även på senare överlåtare. Som följd av vissa åtgärder
eller försummelser från rättighetshavarens sida kan rätten till skadestånd
förverkas. Enligt 53 § andra stycket IF gäller sålunda att nyttj anderättshavare
förverkar den rätt till skadestånd av upplåtaren som annars tillkom -

Kungi. Maj. is proposition nr 89 år 1968

mer lionom om den som upplät nyttj anderätten överlåter egendomen till annan
och nyttjanderättshavaren låter beviljad inteckning utan upplåtarens
samtycke dödas, förfalla eller nedsättas. Enligt 54 § första stycket och 56 §
2 mom. andra stycket IF skall vad som i detta hänseende stadgas om nyttjanderätt
gälla även i fråga om avkomsträtt och servitut. Regeln i IF att rätt
till ersättning förverkas om inteckningen förfaller hängde ursprungligen
samman med vissa bestämmelser om att äldre nyttjanderättsinteckningar
skulle förnyas en gång efter IF:s ikraftträdande. Numera behöver beviljad
inteckning inte förnyas. Den nu föreslagna förnyelselagstiftningen medför
att bestämmelsen på nytt får betydelse som grund för förverkande av skadestånd.
I förslaget till ny jordabalk tas motsvarande ersättningsregler upp i
7 kap. 17—18 §§. Förslaget medför en viss ändring i förhållande till gällande
rätt och innebär att det största ansvaret läggs på den person under vars
äganderättstid rättigheten sist ägde bestånd och att tidigare fastighetsägares
ansvar blir mindre framträdande. När det gäller förverkande av skadestånd
upptar förslaget inte det fallet att inteckning förfaller. Eftersom den nya
jordabalken inte kommer att träda i kraft innan fristen att ansöka om förnyelse
enligt förevarande förslag gått ut, vållas inte några komplikationer
härav.

Skulle en rättighet, som upphört till följd av den nu föreslagna lagstiftningen,
återupplivas t. ex. med stöd av lagen om enskilda vägar eller expropriationslagen
eller en blivande lagstiftning om fastighetsbildning, bör inte
ersättningen för tvångsupplåtelsen påverkas av tidigare utgivet vederlag för
rättigheten. Den nye fastighetsägaren har inte något ansvar för rättighetens
bortfall och han får antas ha erlagt vederlag för fastigheten med utgångspunkt
från att fastigheten inte var belastad av rättigheten.

2 §•

I fråga om tidsfristens längd får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna
motiveringen. Fristen utgår den sista inskrivningsdagen år 1970.

Rörande förnyelseförfarandet har kommittén anfört att, eftersom syftet
med förslaget är att med minsta möjliga arbetsinsats från rättighetshavarnas
och inskrivningsavdelningarnas sida få till stånd en utrensning av helt
eller delvis betydelselösa inteckningar, kravet på formell behörighet att göra
anmälan bör sättas lågt. Sålunda bör t. ex. en bank kunna för annans räkning
förnya inteckning utan att förete fullmakt från rättighetshavaren. För
att hindra uppenbart ogrundade förnyelser bör dock öppnas möjlighet för
inskrivningsdomaren att — i undantagsfall — avvisa anmälan. Kommittén
har därför i sitt förslag upptagit en regel att inskrivningsdomaren får avvisa
anmälan som uppenbarligen saknar grund. Regeln tar sikte på dels anmälningar
från den som inte själv är eller kan förmodas företräda rättighetshavare
och dels på förnyelser av inteckningar, där tiden för den intecknade
rättigheten uppenbarligen gått ut.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

Ansökan om förnyelse skall enligt departementsförslaget göras av den intecknade
rättighetens innehavare eller annan vars rätt heröres. Regeln medför
exempelvis att ansökan om förnyelse av servitutsinteckning får göras
inte bara av rättighetshavaren utan även av t. ex. innehavare av fordringsinteckning
i den härskande fastigheten. När det gäller den formella behörigheten
bör som kommittén anfört närmare utredning normalt inte krävas.
En förnyelseansökan bör således inte avvisas därför att sökanden i fråga om
en servitutsinteckning inte är den härskande fastighetens lagfarne ägare eller,
i fråga om en nyttjanderättsinteckning, inte är den i upplåtelsehandlingen
angivne nyttjanderättshavaren. Finns det särskild anledning anta att sökanden
inte är rättighetshavare och att saken inte heller rör hans rätt skall
närmare utredning givetvis infordras. Jag anser emellertid inte lämpligt eller
nödvändigt att i en särskild regel ge inskrivningsdomaren befogenhet att avvisa
en ansökan som uppenbarligen saknar grund.

I detta sammanhang bör en särskild situation uppmärksammas. En intecknad
rättighet kan ibland gälla till förmån för flera. Ett vanligt förhållande
är ju att inteckning, t. ex. för villaservitut, från början gäller för flera
fastigheter och att antalet härskande fastigheter ytterligare ökar genom fastighetsbildning.
En servitutsinteckning registreras emellertid inte på den
härskande fastigheten och en inteckning, som sökts av någon av rättighetshavarna,
gäller till förmån även för övriga. I överensstämmelse härmed synes
i fråga om förnyelse böra gälla att om servitutsinteckning gäller till förmån
för flera härskande fastigheter en förnyelseansökan från någon av dessa
fastigheters ägare skall gälla till förmån för samtliga.

Vad jag nu har anfört i fråga om servitutsinteckning är tillämpligt även
på nyttj anderättsinteckning.

I kommittéförslaget har vidare Lagits upp en bestämmelse om att anmälan
skall innehålla uppgift angående inteckningen och den eller de fastigheter i
vilka inteckningen skall förnyas. Regeln att fastighet, som avses med förnyelsen,
måste anges har motiverats med att inteckning efter ändring i fastighetsindelningen
ofta kommer att antecknas på fastighet som lokalt ej berörs
av inteckningen. Förnyelsens verkan begränsas till fastighet som uttryckligen
anges i anmälan. Därigenom vinns att inteckning, som ej kan avföras helt, i
varje fall kan upphöra att belasta en del fastigheter.

Under remissbehandlingen har från några håll framförts kritik mot den
föreslagna bestämmelsen. Regeln påstås inte kunna få den avsedda verkan,
eftersom rättighetshavarna i regel torde komma att ange samtliga fastigheter,
vilkas upplägg i fastighetsboken upptar inteckningen i fråga.

Den av kommittén föreslagna regeln att de med förnyelsen avsedda fastigheterna
skall anges, medför utan tvekan påtagliga fördelar. De under remissbehandlingen
framförda betänkligheterna anser jag överdrivna. För en rättighetshavare
synes det i regel ändamålsenligt att först undersöka vilka
fastigheter som berörs av inteckningen och inskränka förnyelseansökan till

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

dessa fastigheter medan inteckningen i övrigt får förfalla. Jag vill i sammanhanget
påpeka att åtskilliga fastigheter, för vilka uppläggen i fastighetsboken
upptar nyttjanderätts- eller servitutsinteckning, kommer att vara fria
från inteckningen på grund av den föreslagna ändringen i nyttj anderättslagen
angående verkan för sådana rättigheter av fastighets delning.

Kommittéförslaget innebär att anmälan om förnyelse måste ske i skriftlig
form. Jag har i den allmänna motiveringen betonat vikten av att förfarandet
utformas så att förnyelse kan äga rum på ett enkelt och bekvämt sätt. Med
denna utgångspunkt bör närmare övervägas om det är nödvändigt att upprätthålla
ett krav på skriftlig form. Vad som kan ge anledning till komplikationer
är kravet att uppgift skall lämnas om fastighet, i vilken inteckningen
skall förnyas. Detta krav torde medföra att en viss utredning regelmässigt
måste ske för att den eller de fastigheter, som avses med förnyelse, skall
kunna anges. Ofta torde tillräcklig upplysning kunna inhämtas ur fastighetsboken.
I vissa fall kan dock mera omfattande fastighetsutredningar bli
nödvändiga. Ett krav på skriftlig form skulle innebära att resultatet av ifrågavarande
utredningar måste redovisas i en av sökanden undertecknad
handling. Sökandens underskrift torde inte i någon högre grad medföra
ökade garantier för att uppgifterna är riktiga. Däremot skulle formkravet
motverka rättighetshavarnas intresse att på ett enkelt och bekvämt sätt
kunna bevaka sina rättigheter. På grund av det anförda har något krav att
förnyelseansökan skall vara skriftlig inte uppställts i departementsförslaget.

Även om något krav på skriftlig form inte föreligger enligt förslaget måste
givetvis uppgift alltid lämnas om inteckningen och den eller de fastigheter,
i vilka förnyelsen skall gälla. Saknas uppgift i sådant hänseende skall
ansökan avvisas. Praktiskt synes förfarandet böra anordnas så att ett särskilt
formulär iordningställs, där uppgifterna antecknas av den som tar
emot en muntlig ansökan. Samma formulär bör också tillhandahållas allmänheten.
Inskrivningsdomaren kommer härigenom att få en handling som
underlag för sin handläggning.

Handläggningen hos inskrivningsdomaren skall ske enligt inskrivningslagen.
För en rättighetshavare är det av intresse att få besked om inskrivningsdomarens
beslut. Bevis härom bör därför utfärdas. Detta förutsätter
att 9 § inskrivningslagen ändras. Denna fråga behandlas närmare i specialmotiveringen
till angivna lagrum.

3 §.

Liksom i kommittéförslaget har i departementsförslaget vilandeförklarad
inteckningsansökan jämställts med beviljad inteckning. De i lagen givna reglerna
rörande tillämplighetsområdet och verkan av utebliven förnyelse samt
bestämmelserna inom vilken tid och på vilket sätt förnyelse skall ske äger
sålunda motsvarande tillämpning beträffande vilandeförklarad inteckningsansökan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Kommittén liar beträffande verkan av fullföljd som sker under förnyelsefristen
anfört att sådan fullföljd får anses ha samma verkan som förnyelse.
Enligt min mening bör fullföljd, om den leder till inteckning, få den verkan
att lagen inte är tillämplig. Inteckningen är då beviljad efter den 1
januari 1918. Har däremot inte fullföljd ägt rum eller har fullföljden inte
lett till att inteckning beviljats, är bestämmelserna i lagen tillämpliga och
inteckningsansökningen förfaller om den inte förnyas. I det senare fallet bör
inskrivningsdomaren göra sökanden uppmärksam på att ansökningen måste
förnyas för att den inte skall förfalla.

4 §•

1 förevarande paragraf har sådana servitutsinteckningar som avses i 7 a §
servitutslagen undantagits från förnyelselagens tillämpningsområde. Skälen
härtill har redovisats i den allmänna motiveringen.

Förslagen till ändring i nyttjänder ättslagen och servitutslagen

Bestämmelsen om verkan av fastighets delning på nyttjanderätt har tagits
upp som en ny paragraf, 6 a §, i 1 kap. nyttjanderättslagen. Hänvisningen i
3 § servitutslagen till vissa bestämmelser i nyttj anderättslagen har vidare
ändrats så att den omfattar den nytillkomna 6 a §, vilken paragraf således
får motsvarande tillämpning i fråga om servitut.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen gälla
även beträffande nyttj anderätter och servitut som upplåtits före lagens
ikraftträdande och även när fastighetsdelningen ägt rum dessförinnan. Bestämmelserna
medför att inteckning för lokaliserade nyttj anderätter och
servitut inte skall föras över till nytt upplägg för fastighet som inte berörs
av rättigheterna. Inskrivningsdomaren saknar dock ofta möjlighet att bedöma
om viss rättighet är lokaliserad till en nybildad fastighet eller ej. Däremot
finns goda möjligheter att bedöma denna fråga när fastigheten bildas.
För att den åsyftade lättnaden för fastighetsbokföringen skall uppnås är det
därför lämpligt att frågan tas upp redan vid fastighetsbildningsförrättningen.
Följande ordning bör därvid tillämpas. Förrättningsmannen bör inhämta
upplysning huruvida den odelade fastigheten besväras av inteckning för
nyttjanderätt eller servitut. Om rättigheten är lokaliserad till visst område
av fastigheten bör förrättningsmannen med ledning av upplåtelsehandlingen,
besiktning på marken eller på annat sätt undersöka om den nybildade
fastigheten berörs av rättigheten. I många fall, t. ex. i fråga om kraftledningsservitut,
torde det vara tillräckligt att förrättningsmannen vid besiktning
på marken konstaterar att ledningen inte berör den nybildade fastigheten.
Om undersökningen visar att rättigheten uppenbarligen inte berör den
nybildade fastigheten, bör uppgift härom tas in i förrättningsakten samt i

Kungl Maj. ts proposition nr 89 år i 968

formulär Hb till förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister
resp. formulär 14 till förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare
föreskrifter om fastighetsregister. Närmare föreskrifter angående dessa
tillämpningsfrågor bör meddelas av lantmäteristyrelsen. Inskrivningsavdelningarna
bör givetvis medverka till att upplysning ur inskrivningsakterna
ställs till förrättningsmännens förfogande.

När inskrivningsdomaren gör upplägg i fastighetsboken för en nybildad
fastighet, behöver inteckning för nyttjanderätt eller servitut som enligt anteckning
i formulär Hb resp. 14 inte berör den nybildade fastigheten ej föras
över till det nya upplägget.

På grund av de föreslagna övergångsbestämmelserna kommer nyttjanderätts-
och servitutsinteckningar som före lagens ikraftträdande förts över
till upplägg för nybildade fastigheter att i många fall vara utan betydelse.
Det kan också inträffa att inteckning efter lagens ikraftträdande förts över
till en nybildad fastighet, fastän en mera ingående utredning skulle ha
visat att inteckningen inte besvärar fastigheten. F. n. saknas lagligt stöd för
att ex officio avföra sådana inteckningar ur fastighetsböckerna (jfr NJA
1966 s. 90). Frågan om ökade befogenheter för inskrivningsdomaren att avföra
inaktuella inskrivningar bör‘anstå till den systematiska genomgång av
fastighetsboken som kan komma att aktualiseras i händelse av övergång till
ADB av data inom inskrivningsväsendet.

Enligt bestämmelserna i 45 och 55 §§ IF kan fastighetsägare få inteckning
för nyttjanderätt eller servitut dödad, om det kan visas att nyttjanderätten
eller servitutet upphört. Om en rättighet efter delning av fastighet inte besvärar
nybildad fastighet, kan inteckningen alltså dödas i denna fastighet på
ägarens begäran.

Förslaget till ändring av lagen om kronans förmånsrätt för

avdikningslån

Reglerna om anmälnings- och anteckningsskyldighet återfinns i 1, 3, 4 och
5 §§ samt i 6 § 3 mom. Eftersom avdikningslån inte beviljats efter den 1 juli
1959, har vissa av de i nämnda paragrafer upptagna bestämmelserna redan
mist sin betydelse. I andra fall kan anmälnings- och anteckningsskyldigheten
fortfarande aktualiseras (jfr 1 § andra stycket samt 4 och 5 §§). Det
synes lämpligast att samtliga bestämmelser om anmälnings- och anteckningsskyldighet
nu utmönstras ur lagen.

I 2 § har gjorts bara en formell jämkning.

Enligt övergångsbestämmelsen förfaller äldre anteckningar om avdikningslån
i och med att ändringslagen träder i kraft. Något formellt beslut
om anteckningens avförande ur fastighetsboken behövs således inte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Förslaget till ändring i lagen om avlösning av vissa fräiseräntor

Eftersom samtliga fräiseräntor numera avvecklats, är det åtskilliga regler
i lagen om avlösning av vissa fräiseräntor som mist sin betydelse. I detta
sammanhang finns det dock inte anledning att beakta andra bestämmelser
än sådana som föreskriver anmälnings- och anteckningsskyldighet till inskrivningsdomaren
och anteckningsskyldighet för denne. De aktuella bestämmelserna
är 4 § första stycket samt 10, 14 och 18 §§. Av dessa är egentligen
endast 14 § andra stycket samt 18 § fortfarande av betydelse. Även
de bestämmelser som redan mist sin betydelse bör nu utmönstras ur lagen.

Enligt övergångsbestämmelsen förfaller äldre anteckningar om frälseränta
i och med att ändringslagen träder i kraft. Något formellt beslut om
antecknings avförande ur fastighetsboken behövs således inte.

Förslaget till ändring i lagen om avlösning av avgälder från de till
skatte försålda s. h. halländska kyrkohemmanen

Lagen om avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen innehåller i 7 § bestämmelser om bl. a. anmälningsskyldighet
till inskrivningsdomaren rörande förskott och om skyldighet för denne
att införa anteckning i fastighetsboken. Ändringen innebär att dessa bestämmelser
utmönstrats ur lagen.

Förslaget till ändring i sammanläggningslagen

Frälseräntorna är numera avskaffade och bör sålunda ej vidare utgöra
hinder för sammanläggning. I fråga om avgälder för de till skatte försålda
s. k. halländska kyrkohemmanen har inte, såsom vid avvecklingen av frälseräntorna,
upptagits någon bestämmelse om att avgäld, vars avlösning inte
påkallats före viss dag, skall upphöra. Det kan därför tänkas att sådana avgälder
fortfarande utgår. Även avgäld från avsöndrad lägenhet kan fortfarande
utgå. Om dessa avgälder finns anteckning i jordeboken resp. fastighetsregistren
men ej i fastighetsboken. Det saknas anledning att i detta sammanhang
vidta ändring i sammanläggningslagen såvitt avser dessa avgälder.
Det kan nämnas att fastighetsbildningskommittén i sitt förslag till ny fastighetsbildningslag
i 12 kap. 6 § tagit upp en bestämmelse som innebär att
endast i fastighetsboken antecknade belastningar skall beaktas i sammanläggningsärende.

De ändringar som enligt departementsförslaget görs i sammanläggningslagen
är alltså bara sådana som föranletts av att frälseräntorna avvecklats
och av att anteckningsskyldigheten upphävts i fråga om avdikningslån samt
förskott för avlösning av fräiseräntor och avgälder från de till skatte försål -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

da halländska kyrkohemmanen. Förekomsten av frälseräntor, avdikningslån
eller förskott skall således inte vidare utgöra hinder för sammanläggning.
På grund av bestämmelserna i 17 § kommer de ifrågavarande lånen
och förskotten att efter sammanläggningen besvära hela den nybildade fastigheten.

I övergångsbestämmelsen har föreskrivits att de nya reglerna skall tillämpas
även om sammanläggningsärendet inkommit till ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten före lagens ikraftträdande.

Förslaget till ändring i fastighetsbildningslagen för stad

Bestämmelser om sammanläggning av stadsägor finns i 4 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
för stad. På grund av hänvisning i 3 a § blir 3 § tillämplig
även vid sammanläggning av stadsfastigheter som redovisas i jordregistret.
Det finns vissa skillnader mellan 4 kap. 3 § fastighetsbildningslagen för
stad och 8 § sammanläggningslagen. Ersättningar med anledning av laga
skifte och avgäld från avsöndrad lägenhet skall nämligen inte beaktas i
sammanläggningsärende enligt den förra lagen.

Liksom ändringarna i sammanläggningslagen har ändringarna i denna
lag inskränkts till sådana som föranletts av att frälseräntorna avvecklats
samt av att anteckningsskyldigheten upphävts i fråga om avdikningslån
samt förskott för avlösning av frälseräntor och av avgälder från de till
skatte försålda halländska kyrkohemmanen. Efter ändringen kvarstår som
sammanläggningshinder endast avgälder från de till skatte försålda kyrkohemmanen.

I fråga om verkan av sammanläggning av här ifrågavarande fastigheter
gäller enligt 3 kap. 5 §, till vilket lagrum 4 kap. 2 § hänvisar, att ifrågavarande
lån och förskott efter sammanläggningen besvärar hela den nybildade
fastigheten.

På grund av övergångsbestämmelsen skall de nya reglerna äga tillämpning
även om sammanläggningsärendet inkommit till ägodelningsdomaren eller
ägodelningsrätten före lagens ikraftträdande.

Förslaget till ändring i inskrivningslagen

I 9 § första stycket inskrivningslagen föreskrivs bl. a. att besked om inskrivningsdomarens
beslut skall tecknas på den till grund för ansökningen
åberopade handlingen. Som jag närmare har utvecklat i anslutning till 2 §
förnyelselagen har det ej uppställts krav på att förnyelseansökan skall vara
skriftlig. Bevis om förnyelse måste därför kunna ulfärdas särskilt. En bestämmelse
om detta har tagits in i 9 § första stycket inskrivningslagen.

Bestämmelsen om att anteckning i fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsboken
skall avföras om den uppenbarligen ej längre är av betydelse har
i departementsförslaget införts som en ny paragraf, 15 a §.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr S9

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall inskrivningsdomaren
när han i inskrivningsärende eller av annan orsak t. ex. vid utfärdande
av gravationsbevis, har anledning bedöma anteckningens betydelse, avföra
denna om förutsättningarna härför föreligger. Åtgärden är givetvis inte beroende
av ansökan eller anmälan från fastighetsägaren eller annan men den
skall handläggas som ett inskrivningsärende och redovisas i dagboken. Anteckning
om åtgärden skall ske i fastighetsboken med angivande av inskrivningsdagen
och dagboksnumret.

Förslaget till ändring i lagfartsförordningen

Ändringen i 9 § LF består däri att första stycket i paragrafen utgått. Dessutom
har en formell jämkning gjorts i andra stycket. I 11 § har sista punkten
utgått.

Förslaget till ändring i lagen om inskrivning av tomträtt och

vattenfallsrätt

Enligt 4 § skall tomtkarta företes vid ansökan om inskrivning av tomträtt.
Om karta ej företes, skall ansökan förklaras vilande. Ändringen innebär att
paragrafen upphävs. Ändringen i 12 § innebär upphävande av andra punkten,
där det föreskrivs att tomts läge och storlek skall anges i bevis om inskrivning.

Förslaget till ändring i stämpelskatteförordningen

Stämpelskatteförordningen innehåller i 12 § första och andra styckena
bl. a. reglerna om skattebefrielse när en äldre inteckning, som dödats eller
av annan anledning upphört att gälla, intecknas på nytt. I tredje stycket ges
den särskilda regeln om skattenedsättning om en eller flera inteckningar
dödas och ansökan om en en eller flera nya inteckningar samtidigt bifalls
eller förklaras vilande på grund av nya handlingar.

I andra stycket har vidtagits ur redaktionell jämkning. De ändringar
som gjorts i tredje stycket innebär alt samma förutsättningar kommer att
gälla för skattenedsättning, då nya inteckningshandlingar åberopas, som
för skattebefrielse enligt andra stycket, då en äldre inteckningshandling
intecknas på nytt. Enligt förslaget skall skatten nedsättas inte bara när
den eller de tidigare inteckningarna dödats utan också när de upphört
att gälla av annan anledning. Vidare skall för att skattefrihet skall få åtnjutas
liksom enligt andra stycket, den eller de nya inteckningarna beviljas
eller förklaras vilande inom ett år efter det att den eller de tidigare
inteckningarna upphörde att gälla.

För att hindra att stämpelskatt tillgodoräknas mer än en gång föreskrivs
i fjärde stycket att anteckning skall göras på den tidigare inteckningshandlingen
när skatt tillgodoräknas enligt tredje stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Departementschefens hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen den lb juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
25) om servitut.

4) lag angående ändring i lagen den 1) juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för av dikning slån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad,

9) lag om ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s.l) ang. lagfart å fång till fast egendom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Bilaga

1) Förslag
till
Lag

om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Inteckning som beviljats före den 1 januari 1918 för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut förfaller sista inskrivningsdagen år 1970, om ej inteckningen
förnyas i den ordning som anges i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter och förnyas den i fråga om endast
någon eller några av dem, förfaller inteckningen beträffande den eller de
övriga fastigheterna.

2 §•

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren eller annan, vars rätt
beröres, hos inskrivningsdomaren senast på sista inskrivningsdagen år 1970.
Därvid skall lämnas uppgift om inteckningen och den eller de fastigheter i
vilka inteckningen skall förnyas.

3 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning på ansökan
om inteckning som förklarats vilande före den 1 januari 1918.

4 §•

Denna lag gäller ej beviljad eller sökt inteckning för sådant servitut som
avses i 7 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36, s. 25) om servitut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

2) Förslag
till
Lag

angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 190/ (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

6 a §.

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, gäller rättigheten i var och
en av de nya fastigheterna. Är rättighetens utövning på grund av rättsförhållandets
natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen begränsad till visst
område, upphör rättigheten dock att besvära fastighet som icke omfattar någon
del av området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om
nyttjanderätten upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 1907 om servitut1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 Senaste lydelse av 3 § se 1937: 166.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

(Nuvarande lydelse)

överlåtelse av fastigheten eller av
dess försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller av återköp
enligt lagen om återköpsrätt till
fast egendom icke skall äga tillämpning
å servitut, som uppkommit vid
laga skifte eller ägostyckning eller
vid avstyckning av område som ej
ingår i tomtindclning, ej heller å servitut,
som tillkommit före d. 1 jan.
1876, eller å servitut, som avses i
7 a §.

(Föreslagen lydelse)

överlåtelse av fastigheten eller av
dess försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller av återköp
enligt lagen om återköpsrätt till
fast egendom icke skall äga tillämpning
å servitut, som uppkommit vid
laga skifte eller ägostyckning eller
vid avstyckning av område som ej
ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,
som tillkommit före d. 1 jan.
1876, eller å servitut, som avses i
7 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om
servitutet upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

4) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån

Härigenom förordnas'', dels att 1 och 3—5 §§ samt 6 § 3 mom. lagen den
14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån skall upphöra att
gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Sedan beslut meddelats om ordningen
för lånets återbetalning samt,
där flera fastigheter skola ansvara
för återbetalningen, om lånets fördelning
å dessa fastigheter, äger kronan
för de årliga avbetalnings- och
ränlebelopp, som sålunda bestämts,
lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit
påfört, som för avgäld av fast
egendom, varom i 17 kap. 6 § liandelsbalken
sägs.

Sedan beslut meddelats om ordningen
för återbetalning av lån från
statens avdikningslånefond (avdikningslån)
samt, där flera fastigheter
skola ansvara för återbetalningen,
om lånets fördelning på dessa fastigheter,
äger kronan för de årliga
avbetalnings- och räntebelopp som
sålunda bestämts, lika rätt i fastighet,
vilken lånet blivit påfört, som
för avgäld av fast egendom, varom i
17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i intecknings-
eller fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

5) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa

frälseräntor

Härigenom förordnas, dels att 10 och 18 §§ lagen den 8 november 1912
om avlösning av vissa frälseräntor skall upphöra att gälla, dels att 4 och
14 §§ samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles,
vunnit laga kraft, låte Konungens
befallningshavande införa
meddelande om utslaget i länskungörelserna;
insände ock till domaren
eller rätten i orten anmälan ej
mindre om frälseräntans upphörande
än även om förskottet samt de årliga
avbetalnings- och räntebeloppen;
och varde å nästa rättegångsdag
för lagfarts- och inteckningsärenden
anteckning om räntans upp 1

Senaste lydelse av 14 och 18 §§ se 1929: 165

Då ansökning om avlösning av
frälseränta inkommit, skall Konungens
befallningshavande från kammarkollegiet
inhämta de upplysningar,
som äro för kollegiet tillgängliga
och äga betydelse för prövning av ansökningen,
samt, där avlösningen påkallats
av kammaradvokatfiskalsämbetet,
införskaffa uppgift på räntans
och fastighetens ägare ävensom gravationsbevis
angående räntan.

§•

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles,
vunnit laga kraft, låte Konungens
befallningshavande införa meddelande
om utslaget i länskungörelserna.

samt av 4 och 10 §§ se 1937: 345.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

(Nuvnrande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen
samt anteckning
om förskottet och vad därtill hör införd
i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blivit till
fullo betalt, skall ock anmälan härom
göras och i inteckningsprotokollet
införas enligt vad nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i intecknings-
eller fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

När förskjutet belopp blivit till
fullo inbetalt, skall ock anmälan
härom göras och antecknas enligt
vad nyss sagts.

Sedan Konungens befallningshavandes
beslut vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa
meddelande om beslutet i länskungörelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i fastighetsbok
enligt äldre lag förfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

7) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om
sammanläggning av fastigheter å landet

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §■

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande
av odlingsföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av
frälseränta eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om
säkerhet för utbekommande av vissa
ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för samma
ränta, avgäld, lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga
fastigheterna, då må sammanläggning
icke äga rum, såframt icke den,
som på grund av inteckning eller
jämlikt It kap. 2 § jordabalken i annan
av fastigheterna äger säkerhet
för fordran eller annan rättighet,
medgivit sammanläggningen eller
denna är väsentligen utan betydelse
för honom.

Samma lag---

Fastighet, som —

Häftar fastighet, varom fråga är,
för avgäld från till skatte försålt halländskt
kyrkohemman eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om
säkerhet för utbekommande av vissa
ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för samma
avgäld eller ersättning jämväl på
den eller de övriga fastigheterna, då
må sammanläggning icke äga rum,
såframt icke den, som på grund av
inteckning eller jämlikt It kap. 2 §
jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran eller
annan rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna är väsentligen
utan betydelse för honom.

av sammanläggningen.

— arrendators förköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på
sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
före lagens ikraftträdande.

Senaste lydelse av 8 § se 1947: 701.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

8) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnas för beredande
av odling sföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej ansvar
för samma ränta, avgäld, lån eller
förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej äga
rum, såframt ej den, som på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna är väsentligen
utan betydelse för honom.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för avgäld från till skatte försålt halländskt
kyrkohemman och vilar ej
ansvar för samma avgäld jämväl på
de övriga fastigheterna, må sammanläggning
ej äga rum, såframt ej den
som på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i någon
av sistnämnda fastigheter äger
säkerhet för fordran eller annan rättighet,
medgivit sammanläggningen
eller denna är väsentligen utan betydelse
för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på
sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 3 § se 1947: 703.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

rt ~

. o

9) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Innefattar beslutet---för

Då lagfart —--är stadgat.

§•

Om inskrivningsdomarens beslut
eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd utom såvitt angår anmälan
om upphört innehav av inteckningshandling
meddelas besked
genom bevis, som tecknas å den till
grund för ansökningen åberopade
handlingen. Bevis om att inteckning
förnyats får utfärdas särskilt. Bevis
skall innehålla uppgift å det rum i
fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsboken,
vari inskrivningen
verkställts,
beslutet.

15 a §.

Är anteckning i fastighets-, tomträtts-
eller vattenfallsrättsboken uppenbarligen
ej längre av betydelse,
skall anteckningen avföras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1939:126.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

10) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 inni 1875 (nr 42 s. 1)
angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den, som söker lagfart å gård eller
tomt i stad, vare pliktig att visa, i
vilket kvarter och vid vilka gator
tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda
sidor.

Lagfart å fång till visst till gränserna
bestämt område av tomt må ej
beviljas med mindre området skall
enligt fastställd stadsplan eller tomtindelning
frångå tomten.

Vad nu-----------

§•

Lagfart å fång till visst till gränserna
bestämt område av tomt i stad
må ej beviljas med mindre området
skall enligt fastställd stadsplan eller
tomtindelning frångå tomten.

i stad.

§■

Då lagfart är beviljad, utfärde rätten
därom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen
anmärkas. Förekommer villkor,
som inskränker ägarens rätt att
egendomen överlåta eller med inteckning
belasta, eller är ägarens behörighet
sålunda inskränkt genom annans
på testamente grundade rätt att
nyttja egendomen, vare det ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1921: 200 och av 11 § se 1930: 111.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

11) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten meddelades.
Förekommer i fråga om fång
till tomträtt villkor, som inskränker
tomträttshavarens rätt att överlåta
eller inteckna tomträtten, eller är
tomträttshavarens behörighet i sådant
avseende inskränkt genom annans
på testamente grundade rätt att
nyttja fastigheten, varde det ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 4 och 12 §§ se 1953: 421.

Kungi. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

12) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj

1964 (nr 308)

Härigenom förordnas att 12 § stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Beviljas inteckning------

Bifalles eller vilandeförklar as,
samtidigt med att eu eller flera inteckningar
dödas, ansökan om en
eller flera nya inteckningar i egendom,
som helt eller delvis omfattades
av den eller de tidigare inteckningarna,
skall skatten nedsättas
med belopp motsvarande skatten för
den eller de tidigare inteckningarna,
även om eu eller flera nya handlingar
åberopas.

-----ny handling.

Har en eller flera inteckningar dödats
eller av annan anledning upphört
att gälla och bifalles eller vilandef
örklaras senare på grund av nya
handlingar ansökan om en eller flera
nya inteckningar i egendom, som
helt eller delvis omfattades av den eller
de tidigare inteckningarna, skall
skatten nedsättas med belopp motsvarande
skatten för den eller de tidigare
inteckningarna. Sådan skattenedsättning
skall dock äga rum endast
om den eller de nya inteckningarna
beviljas eller ansökan därom
förklaras vilande inom ett år
efter det att den eller de tidigare inteckningarna
upphörde att gälla.

Ilungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

(Nuvarande lydelse) ((Föreslagen lydelse)

Har skatt tillgodoräknats enligt
tredje stycket, skall anteckning därom
göras på handling till den eller
de inteckningar som upphört att
gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 8 mars 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Hesser,

justitierådet Holmberg.

Enligt lagrådet den 28 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 2 februari 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om förnyelse av vissa
inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, 2) lag angående
ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, 3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 25) om servitut, 4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929
(nr 164) om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 5) lag angående ändring
i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor,
6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159)
om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska
kyrkohemmanen, 7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni
1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet, 8) lag angående
ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, 9) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170)
med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivning särenden, 10)
lag om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom och 11) lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sven Larsson.

Lagrådet yttrade:

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 är 1968

Förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,

avkomsträtt oeh servitut

Förslaget syftar till att inteckningar av angivet slag skall utrensas ur
fastighetsboken i den män de inte längre är aktuella. För detta ändamål
åläggs rättighetshavarna en skyldighet att senast under år 1970 låta förnya
sina inteckningar om de vill bevara dem i kraft.

Ett preklusionsförfarande införs sålunda. Liksom all preklusion innefattar
det risker för rättsförlust till följd av förbiseende eller misstag. Visserligen
är det endast inteckningen som förfaller. Men verkningarna härav kan
i enstaka fall vara allvarliga nog, framför allt då den tidigare intecknade
fastigheten säljs innan rättighetshavaren hunnit föranstalta om ny inteckning.
Mot betänkligheter av denna art — som redovisats i remissprotokollet
— har man att väga angelägenheten av att inskrivningsväsendets verksamhet
underlättas och en övergång till ADB-system förbereds.

I fall då en inteckning — antingen den gäller i en eller flera fastigheter
— helt förlorat praktisk betydelse kan man räkna med att rättighetshavaren
underlåter att förnya den. Härigenom kommer, utan arbetsbelastning för
inskrivningsväsendet, fastighetsbokföringen att befrias från en hel del icke
aktuella inteckningar. Enligt lagrådets mening föreligger icke sådana principiella
betänkligheter att ett åstadkommande på föreslaget sätt av denna
praktiska vinning skulle vara mindre tillrådligt.

Förslaget tar emellertid sikte även på fall då en inteckning som formellt
gäller i flera fastigheter i själva verket är aktuell endast i någon eller några
av dessa. Man vill här ernå att inteckningen skall upphöra att gälla i fastighet
som saknar betydelse för den intecknade rättigheten. Tanken är att
denna effekt skall inträda genom att förnyelsetvånget förknippas med en
skyldighet för rättighetshavaren att ange den eller de fastigheter i vilka
inteckningen skall förnyas. Den avsedda innebörden av 2 § andra punkten
i förslaget är därvid enligt uppgift att fastighetsregisterbeteckning skall anges
särskilt för varje sådan fastighet. Att observera är att effekten erhålls
endast om detta stadgande föranleder rättighetshavaren att utesluta sådana
fastigheter, i vilka han tror att inteckningen saknar betydelse.

Enligt lagrådets mening skulle en regel av angivet innehåll medföra en
alltför tyngande börda för de enskilda, framför allt för dem som inte har
mera omedelbar tillgång till erforderlig sakkunskap. Härtill kommer att
det kan betvivlas om en sådan lagstiftningsåtgärd skulle medföra den avsedda
effekten. Dessa synpunkter — närmast hänförande sig till inteckning
som till följd av fastighetsdelning efter inteckningens beviljande kommit
att gälla i flera fastigheter — skall lagrådet utveckla i det följande.

I remissprotokollet har icke närmare utförts hur det är tänkt att rättighetshavaren
kommer att förfara för att fullgöra den specificerade förnyelse 6

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 89

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

skyldigheten och vad han har för möjlighet att skaffa sig tillförlitlig upplysning
om de olika fastigheter som kan komma i fråga och om deras betydelse
i förhållande till den intecknade rättigheten. Tankegången synes emellertid
vara att rättighetshavaren gör klart för sig var rättigheten utövas och
vilka fastigheter som berörs därav. Tydligen kan detta stundom möta betydande
svårigheter. Viss hjälp med enklare utredning torde han kunna få
under hand från inskrivningsdomarens sida eller från vederbörande lantmäterikontor
eller mätningsman. Någon mera krävande arbetsinsats är det
dock icke meningen att han skall kunna påkalla i denna form. Enligt uppgifter
som lagrådet erhållit kan emellertid mera ingående utredning i detta
avseende begäras hos vederbörande lantmätare eller mätningsman, ehuru
någon skyldighet för denne alt stå till tjänst härmed inte finns uttryckligen
stadgad. Förutom att utredningen givetvis icke har någon annan verkan än
en privat sådan, är att märka att den torde kunna medföra jämförelsevis
betydande kostnad för den enskilde rättighetshavaren och att det synes
kunna befaras att det arbetstyngda lantmäteriet inte skall ha möjlighet att
före 1970 års utgång hinna med alla dylika undersökningar, vilka anses
vara av lägre angelägenhetsgrad.

Man synes i remissprotokollet utgå från att rättighetshavarna i eget intresse
skall vilja föranstalta om undersökning för att kunna utrensa betydelselösa
fastigheter. Det skall icke bestridas att en sådan inställning kan
göra sig gällande. Vanligare torde emellertid bli att rättighetshavaren väljer
en annan utväg, som är säkrare, enklare och billigare. Av praktiska skäl
kommer sålunda troligen ett mera formellt betraktelsesätt att anläggas av
rättighetshavarna och utgångspunkten fattas så att det gäller att hindra
att inteckningen förfaller. Inteckningens innehavare, som ju ej med säkerhet
vet, om och hur den intecknade fastigheten kan ha delats, har enligt 7 §
första stycket kungörelsen den 25 februari 1921 möjlighet att hos inskrivningsdomaren
begära äganderättsbevis, upptagande varje nybildad egendom.
Avgiften för sådant bevis är för närvarande tio kronor. Det ligger nära
till hands att tänka sig att rättighetshavaren finner det för sitt intresse tillräckligt
att i ansökan om förnyelse helt enkelt ange de fastigheter som
äganderättsbeviset upptar, och detta så mycket hellre som han då kan vara
säker på att icke någon fastighet av betydelse blir utelämnad. I fall av denna
typ förfelas alltså lagstiftningens syfte och inskrivningsväsendets arbetsbelastning
ökas.

Här må inskjutas ett påpekande rörande förslagets rättsliga konstruktion
på en särskild punkt. Enligt förslaget är det vid ansökningen om förnyelse
som det skall anges i vilka fastigheter inteckningen skall förnyas. Sker icke
så, lär ansökningen icke kunna förklaras vilande utan skall avslås. Avslag
utgör visserligen icke hinder för ny ansökan men ett avslag som meddelas
när preklusionsfristen är nära att utlöpa kan lätt medföra att förnyelse icke
får ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

I enlighet med det anförda anser lagrådet att ansökan icke skall behöva
hänföra sig till viss eller vissa fastigheter. I stället bör — på liknande sätt
som tidigare gällde för fordringsinteckning — ansökan avse inteckningens
förnyande. Rättighetshavaren, ehuru icke skyldig att ange några fastigheter,
bör dock ha rätt att begära förnyelse i endast viss eller vissa av de intecknade
fastigheterna. Härigenom skulle man kunna utnyttja det intresse
att utrensa inaktuella fastigheter som anses vara för handen hos en del rättighetshavare.
— I anslutning till det nu sagda må anmärkas en konsekvens
som är förhanden såväl med lagrådets lösning som med förslaget. Sker i
fråga om avkomsträtt en endast partiell förnyelse medför detta att avkomsträtten
jämlikt 54 § sista stycket jämfört med 33 § inteckningsförordningen
icke kan göras gällande till sitt fulla belopp i de fastigheter vari inteckningen
kommer att kvarstå. Såsom departementschefen anfört torde emellertid
flertalet ifrågakommande avkomsträtter vara av beskaffenhet att kunna
avföras ur fastighetsböckerna. Den anmärkta konsekvensen synes därför,
praktiskt sett, knappast behöva befaras föranleda rättsförluster.

Det kan sättas i fråga om med en sådan begränsning av reformen som
här angivits vinsterna blir så betydande att införande av förnyelsetvång
skall vara motiverat. Utredningsmaterialet lämnar ej grundval för bedömande
härav. Lagrådet har emellertid trott sig kunna utgå från att den
avlastning som kommer att inträda för inskrivningsväsendet blir av tillräcklig
vikt.

Biträdes lagrådets angivna uppfattning kan ändring av lagtexten ske på
exempelvis följande sätt. Andra stycket i 1 § erhåller följande avfattning:
»Besvärar inteckningen flera fastigheter, må den förnyas i fråga om endast
någon eller några av dem. Inteckningen förfaller beträffande fastighet i
vilken den ej förnyas.» Och lydelsen av 2 § andra punkten anges sålunda:
»Därvid skall inteckningshandlingen företes eller uppgift lämnas om inteckningen.
»

Godtages icke vad sålunda förordats, vill lagrådet framhålla att därest
man i enlighet med förslagets uppgivna innebörd avser att införa skyldighet
att ange registerbeteckning för varje fastighet, lagtexten lämpligen bör
förtydligas.

Avslutningsvis må erinras om att vissa risker för rättsförluster ju är
för handen och att de kvarstår, ehuru i mindre omfattning, även med lagrådets
lösning. Det torde få förutsättas att särskilda åtgärder vidtages för
att lämna allmänheten erforderliga upplysningar om den nya lagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Förslaget till lag angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom

Enligt förslaget skall i 1 kap. av lagen införas en ny paragraf, 6 a §, med
regler om verkan på nyttjanderätt av fastighets delning. Som huvudregel
stadgas att om fastighet som besväras av nyttjanderätt delas, rättigheten
gäller i var och en av de nya fastigheterna. Vidare föreskrivs att om rättighetens
utövning på grund av rättsförhållandets natur eller bestämmelse i
upplåteisehandlingen är begränsad till visst område, rättigheten dock upphör
att besvära fastighet som icke omfattar någon del av området.

Såsom framhålls i remissprotokollet råder oklarhet hur frågan bedöms
i gällande rätt. Lagrådet har emellertid ingen principiell invändning mot
att den nu regleras i enlighet med förslaget.

För att nyttjanderätt som är lokaliserad till visst område efter delning
skall upphöra att besvära fastighet som icke omfattar någon del av området
har uppställts såsom förutsättning att lokaliseringen beror av rättsförhållandets
natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen. Avsikten torde
emellertid icke vara att lokaliseringen, där den icke framgår av rättsförhållandets
natur, måste vara uttryckligen angiven i upplåtelsehandlingen. Även
om denna icke innehåller uttrycklig bestämmelse i sådant avseende, kan
avtalet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst anses äga innebörden
att nyttjanderätten skall vara lokaliserad. Förevarande bestämmelse
bör vara tillämplig även i ett dylikt fall. Lagrådet hemställer att detta måtte
komma till uttryck, exempelvis genom att som förutsättning för bestämmelsens
tillämpning anges att rättighetens utövning genom nyttjanderättsavtalet
är begränsad till visst område. En sådan formulering inbegriper det
i förslaget särskilt nämnda fallet att lokaliseringen har sin grund i rättsförhållandets
natur; då är nämligen själva avtalet på motsvarande sätt begränsat.
Hänvisningen till rättsförhållandets natur kan alltså med lagrådets förslag
utgå.

Lagrådets förslag innebär att vid fastställande huruvida rättigheten är
lokaliserad genom nyttjanderättsavtalet vanliga tolkningsprinciper skall
tillämpas. I vissa fall kan alltså t. ex. skriftväxling som föregått avtalet eller
parternas muntliga uttalanden i samband med detta få betydelse. Tänkbart
är också att det sätt på vilket ny ttj anderätten faktiskt kommit att utövas kan
få betydelse vid tolkning av vad parterna avsett med avtalet.

Såsom anförts i remissprotokollet kan enligt den föreslagna regeln inteckning
för sådan rättighet som anses ha upphört i nybildad fastighet, på
fastighetsägarens begäran dödas i fastigheten. Regeln påverkar däremot
icke möjligheten att begära förnyelse av inteckningen. Förnyelse kan alltså
begäras även i fastighet där själva rättigheten upphört att gälla.

Enligt förslaget skall regleringen äga retroaktiv effekt. I vissa fall kan tyd -

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

ligen tänkas föreligga svårigheter att i fråga om äldre avtal avgöra huruvida
avtalet åsyftat lokalisering eller ej. Eftersom rättsläget enligt gällande rätt
är oklart, kan parterna i många fall ha ansett sig sakna anledning att överväga
spörsmålet. Svårigheterna kan dock i praktiken knappast bedömas bli
så stora att de bör utgöra hinder för retroaktiv tillämpning. Särskilt vid fastställande
av innebörden av äldre avtal torde i många fall stor betydelse
böra tillmätas det sätt på vilket avtalet faktiskt kommit att tillämpas. —
Utan särskilt stadgande torde vara klart att i fall då avtalet i anledning av
tidigare tvist mellan parterna prövats av domstol, den av domstolen fastställda
tolkningen skall lända till efterrättelse, även om den skulle strida
mot de nu föreslagna lagbestämmelserna.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni

1907 om servitut

Enligt förslaget införs i 3 § servitutslagen eu hänvisning till den nya
6 a § i 1 kap. nyttjanderättslagen. Den i sistnämnda lagrum föreslagna regleringen
av verkan på nyttjanderätt av fastighets delning skall alltså äga
motsvarande tillämpning i fråga om servitut.

Lagrådet har för sin del icke någon principiell erinran mot förslaget.
Detta innebär bl. a. att den härskande fastighetens ägare icke kan med åberopande
av 5 § andra stycket servitutslagen påkalla förflyttning av ett till
visst område lokaliserat servitut till fastighet som efter delning av den
tjänande fastigheten ej omfattar någon del av området. Vad lagrådet anfört
vid 6 a § nyttjanderättslagen äger motsvarande tillämpning. Som ett
särskilt skäl för att beträffande servitutsavtal låta den i 6 a § gjorda hänvisningen
till upplåtelsehandlingen ersättas av en allmän hänvisning till
avtalet kan anföras att i fråga om servitut hänsyn även måste tagas till
muntligt avtal.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

I 9 § föreslås som eu följd av att i lagen om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut icke uppställts krav på
att ansökan om förnyelse skall vara skriftlig, att bevis om att inteckning
förnyats får utfärdas särskilt. Hinder synes ej möta att sådant bevis tecknas
på inteckningshandlingen om den företes i ärendet om förnyelse.

I fråga om det såsom 15 a § föreslagna stadgandet om avförande av betydelselösa
anteckningar ur fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsfaoken
framgår av vad departementschefen anfört att stadgandet ej avser av -

Kiingl. Mcij:ts proposition nr 89 år 1968

förande av inskrivning av rättigheter. Inteckning som upptagits i fastighetsboken
såsom gällande i fastighet vilken till följd av det nya stadgandet
i 1 kap. 6 a § nyttjanderättslagen ej längre besväras av rättigheten skall sålunda
— mot vad som möjligen kan utläsas av specialmotiveringen till 2 §
förnyelselagen — icke kunna avföras med stöd av det nu föreslagna stadgandet.
Vilka anteckningar stadgandet skall avse synes ej vara fullt klart.
Åberopandet av bestämmelsen i 19 kap. 22 § i det till lagrådet remitterade
förslaget till jordabalk antyder att sådana uppgifter beträffande gjorda
inskrivningar som angår exempelvis utbyte, nedsättning, uppdelning eller
död ning av inteckning ej skall omfattas av stadgandet.

I gällande lagstiftning görs icke någon klar skillnad mellan inskrivning
och anteckning i fastighetsbok. Uttrycket inskrivning används även för sådant
som i annat sammanhang kallas anteckning (se t. ex. 15 § andra stycket
i ifrågavarande lag). Å andra sidan brukas stundom ordet anteckning i
så vid betydelse att därunder inbegrips anteckning om inskrivna rättigheter
(se 19 § kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru
nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras; jfr även 18 § andra
stycket lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt). I 61 § inteckningsförordningen talas om
anteckning med syftning bl. a. på utbyte av inteckningshandling och uppdelning
av inteckning. Då sålunda språkbruket nu icke är entydigt, blir det
föreslagna stadgandets innebörd icke tillräckligt klarlagd om ordet anteckning
används utan närmare bestämning. Ett förtydligande av lagtexten synes
därför vara erforderligt. Även om full överensstämmelse icke nås med
vad 19 kap. 22 § jordabalksförslaget innebär, kunde stadgandet därvid -med anknytning till den i 15 § ifrågavarande lag gjorda uppdelningen av inskrivningsärendena
— lämpligen få avse anteckning som i anledning av
anmälan gjorts i fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsboken.

Avförande av anteckning skall enligt uttalande av departementschefen
handläggas såsom inskrivningsärende. Eu uttrycklig bestämmelse härom
synes erforderlig.

Skyldighet avses icke skola föreligga för inskrivningsdomaren att omedelbart
efter det lagen trätt i kraft påbörja en genomgång av böckerna för
att avföra de betydelselösa anteckningarna. Avförandet skall ske när saken
aktualiseras i samband med att inskrivningsdomaren handlägger inskrivningsärende
eller i annat sammanhang, såsom vid utfärdande av gravationsbevis.
Denna innebörd av stadgandet kan ej anses framgå av den föreslagna
lagtexten utan torde böra komma till uttryck genom viss omformulering av
lydelsen.

Bestämmelserna om avförande av betydelselösa anteckningar har icke
omedelbart samband med de i den nu gällande lagen i övrigt upptagna bestämmelserna
om inskrivningsärendenas upptagande och behandling samt
om inskrivningsakter. Stadgandet har avseende även på anteckningar om

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

andra förhållanden än sådana, om vilka föreskrivits att de skall antecknas
i lagfarts-, intecknings- eller tomträttsprotokollet, och bör gälla oberoende
av om aktsystem införts. Det bör icke omfattas av den hänvisning till följande
paragrafer som upptages i 12 § andra stycket. Om stadgandet upptages
i denna lag, mot vilket lagrådet ej har någon erinran, synes det lämpligen
böra placeras efter övriga paragrafer och alltså belecknas såsom 19 §.

Lagrådet får därför hemställa atl såsom 19 § i lagen stadgas, att anteckning
som i anledning av anmälan gjorts i fastighets-, tomträtts- eller
vattenfallsrättsboken skall avföras, om den i inskrivningsärende eller eljest
finnes uppenbarligen ej längre vara av betydelse, samt — såsom en andra
punkt — att avförandet skall handläggas som inskrivningsärende. Bifall
till vad lagrådet hemställt föranleder ändring av lagförslagets ingress.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kung}. Maj. ts proposition nr 89 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslagen till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)
om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159)
om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska
kyrkohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad,

9) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Beträffande förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut kritiserar lagrådet bestämmelsen i 2 §
att ansökan om förnyelse skall innehålla uppgift om den eller de fastigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1968

i vilka inteckningen skall förnyas. Bestämmelsen skulle enligt lagrådets
mening medföra en alltför tyngande börda för de enskilda, vartill kommer
att det enligt lagrådets uppfattning kan betvivlas om bestämmelser kommer
att medföra den avsedda effekten, nämligen att inteckningar kan avföras
från fastigheter, där de saknar betydelse.

Som jag bar anfört remissen torde ifrågavarande bestämmelse medföra
att om inteckningar besvärar mer än en fastighet, viss utredning regelmässigt
måste ske för att den eller de fastigheter som avses med förnyelsen skall
kunna anges. Ofta blir dock utredningsarbetet av enkel beskaffenhet. Om
rättighetens utövning — som vanligen torde vara fallet — är lokaliserad till
visst område, är det tillräckligt att undersöka i vilken eller vilka fastigheter
området vad tidpunkten för förnyelseansökan ingår och inskränka ansökan
till sådan fastighet. En sådan undersökning kan lätt utföras med
hjälp av den ekonomiska kartan. I de områden där sådan karta finns är
den tillgänglig på alla lantmäterikontor. Kartan hålls där aktuell med avseende
på fastighetsindelningen. I sådana fall då det krävs en närmare
utredning angående fastighetsbildningen efter inteckningens tillkomst och
sökanden saknar omedelbar tillgång till behövlig sakkunskap bör inskrivningsdomaren
och övrig personal på inskrivningsavdelningarna i största
möjliga utsträckning biträda med råd och upplysningar. Utredningskravet
kan vid sådant förhållande enligt min mening inte anses bli alltför betungande
för den enskilde.

Även när det gäller frågan, om bestämmelsen kan väntas få åsyftad effekt,
har jag annan uppfattning än lagrådet. Det bör understrykas att det
stora flertalet inteckningsförnyelser torde komma att avse kraftledningsservitut,
Beträffande dessa fionns all anledning räkna med att ledningsinnehavarna,
med den lydelse det remitterade förslaget fått, kommer att begränsa
förnyelseansökningen till sådana fastigheter som direkt berörs
av servitutet. I många fall torde vidare förhållandena vara sådana att
det ställer sig fördelaktigast från utredningssynpunkt att direkt inrikta
utredningen på de fastigheter som berörs av rättigheten.

I fråga om kraftledningsservituten, vilka som nämnts representerar flertalet
bland de servitut som kommer att förnyas, skulle inte mycket vara
vunnet med förnyelselagstiftningen om förnyelseansökningen, som lagrådet
har föreslagit, finge avse förnyelse av viss inteckning utan krav på angivande
av den eller de fastigheter i vilka inteckningen skall förnyas.

Kravet att fastighet, i vilken inteckning förnyas, skall anges i ansökan
torde i praktiken ytterst sällan komma att föranleda avslag på förnyelseansökningen.
Jag förutsätter att inskrivningsdomarna, på sätt regelmässigt
sker i övriga inskrivningsärenden, bereder sökanden tillfälle att under hand
avhjälpa brister i ansökningen.

På grund av det anförda vidhåller jag det remitterade förslagets bestämmelse
om att ansökan skall innehålla uppgift om den eller de fastigheter i

Kungl. Maj.ts proposition nr 8f) år 1968

vilka inteckningen skall förnyas. Jag anser det inte nödvändigt att i lagtexten
föreskriva att fastighet skall anges med registerbeteckning. I modern
lagstiftning betyder fastighet, om inte annat framgår, registerfastigliet. Med
registerfastighet avses sådan fastighet som skall registreras. Det vanliga
sättet att ange en fastighet är att använda dess registerbeteckning. Alla fastigheter
är dock inte registrerade och i sådana fall måste fastigheten anges
på annat sätt än med registerbeteckning. Det torde få ankomma på inskrivningsavdelningarnas
personal att i samband med att förnyelse söks
tillhandagå med upplysningar om fastighets rätta beteckning i fall när sökanden
saknar kännedom därom.

Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört rörande förslagen till ändringi
ny tf j anderättslagen, servitutslagen och inskrivningslagen.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i lagtexten.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga

dels förslag till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 25)
om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den 74 juni 1929 (nr 164-) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

ö) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska
kyrkohemmanen,

1) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad,

9) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom,

11 ) lag angående ändring i lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt,

dels det vid statsrådsprotokollet den 2 februari 1968 fogade förslaget till

12) förordning om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen den
21 maj 1964 (nr 308).

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:In proposition nr 89 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 2

Författningsförslag ............................................. 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 februari 1968 .................. 15

Inledning .................................................... 16

Huvudinnehållet i inskrivningskommitténs förslag och remissyttrandena
över detta ............................................ 18

Remissyttrandena .......................................... 18

Särskilda frågor.............................................. 19

Förnyelseplikt i fråga om äldre inteckningar för nyttjanderätt, av komsträtt

och servitut ...................................... 19

Gällande rätt in. m......................................... 19

Kommittén................................................. 20

Remissyttrandena .......................................... 21

Verkan av fastighets delning................................... 27

Gällande rätt m. in......................................... 27

Kommittén................................................. 28

Remissyttrandena .......................................... 29

Anteckningar om avdikningslån, frälseräntor och avgälder från de till

skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen................ 29

Gällande rätt in. in......................................... 29

Kommittén................................................. 33

Remissyttrandena .......................................... 34

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa anteckningar
................................................. 35

Gällande rätt in. in......................................... 35

Kommittén................................................. 36

Remissyttrandena .......................................... 36

Lagfart på rättsligen bestående tomt............................ 37

Sanering beträffande penninginteckning......................... 40

Gällande rätt m. m......................................... 40

Kommittén................................................. 40

Remissyttrandena .......................................... 41

Departementschefen............................................12

Inledning .................................................. 42

Förnyelseplikt i fråga om vissa äldre inteckningar.............. 44

Verkan av fastighets delning................................. 51

Anteckningar om avdikningslån m. m......................... 53

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa anteckningar
............................................... 54

Lagfart på rättsligen bestående tomt.......................... 55

Sanering beträffande penninginteckningar..................... 56

Specialmotivering........................... 57

Förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut .............................. 58

Knngl. Maj.ts proposition nr 89 år 1968 93

1 § ....................................................... 58

2 § ....................................................... 59

3 § ....................................................... 61

4 § ....................................................... 62

Förslaget till ändring i nyttjanderättslagen och servitutslagen .... 62

Förslaget till ändring av lagen om kronans förmånsrätt för avdik ningslån.

................................................ 63

Förslaget till ändring i lagen om avlösning av vissa frälseräntor . . 64

Förslaget till ändring i lagen om avlösning av avgäl der från de till

skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen.............. 64

Förslaget till ändring i sammanläggningslagen.................. 64

Förslaget till ändring i fastighetsbildningslagen för stad........ 65

Förslaget till ändring i inskrivningslagen...................... 65

Förslaget till ändring i lagfartsförordningen................... 66

Förslaget till ändring i lagen om inskrivning av tomträtt och vat tenfallsrätt.

.............................................. 66

Förslaget till ändring i stämpelskatteförordningen.............. 66

Hemställan ................................................ 67

Bilaga: Till lagrådet remitterade förslag .......................... 68

Utdrag av lagrådets protokoll den 8 mars 1968 .................... 80

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 mars 1968 .................. 88

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680091