Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961 (Proposition 1961:89)

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

Nr 89

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket; given Stockholms slott den 3 mars
1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagens bestämmelser om
tillsättning och entledigande av polismän samt disciplinära åtgärder mot
polispersonal. Genom ändringarna avskaffas valförfarandet vid tillsättning
av polismän i landsbygdsdistrikt, varjämte ett enhetligt förfarande vid
tillsättning och entledigande av polismän åstadkommes för samtliga polisdistrikt.
Förslaget innebär vidare att poliskollegierna avskaffas.

Därjämte föreslås vissa ändringar i polislagen som påkallas av ett till
riksdagen samtidigt avlämnat förslag till åtgärder för förbättring av rekryteringen
till polisväsendet m. m.

Ändringarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1962.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 89

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Förslag

till

Lag

angaende ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall upphöra att gälla samt att 2 §, 7 § 1 mom., 8 §, 11 §, 13 § 2
mom., 15 § 1 och 2 mom., 17 § och 20 § samma lag* skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

I polisdistrikt skola polismän finnas
anställda i den omfattning, som
erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom distriktet.

Viss polisman
Erfordras å —

(Föreslagen lydelse)

2 §.

I polisdistrikt skola polismän finnas
anställda i den omfattning, som
erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom distriktet. Efter
Konungens förordnande skall därjämte
i vissa polisdistrikt anställas
polispersonal för att tillgodose rekryteringsbehovet
i de polisdistrikt,
Konungen bestämmer.

- — andra stycke,
ordningsmän tillsättas.

7 §.

1. Jämväl annan -

Uppkommer i visst fall särskilt behov
av tillfällig polisförstärkning
och kan detta behov icke utan synnerlig
olägenhet tillgodoses på an -

7 §.

understödd polisskola.

Rekryteringspersonal som avses i
2 § första stycket må användas för
polisverksamhet utanför de polisdistrikt,
för vilka den är anställd.

Uppkommer i visst fall särskilt
behov av tillfällig polisförstärkning
och kan detta behov icke utan synnerlig
olägenhet tillgodoses på annat

1 Senaste lydelse av 2 §, 7 § 1 mom., 11 § 2—5 mom., 15 § 2 mom. och 20 §, se SFS 1953- 442,

fV iJf iSL!F!„o1955i.266’ av 11 § 1 mom'' och 13 § 2 mom- se SFS 1954: 223, av 12 § 2 mom.,
se SFS 1945: 763, och av 15 § 1 mom., se SFS 1932: 447.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

(Nuvarande lydelse)
nät sätt, äger länsstyrelsen förordna,
att även annan befattningshavare vid
polisväsendet än som avses i första
stycket må inom länet användas för
polisverksamhet utom det område,
för vilket han är anställd. Då utomordentliga
omständigheter därtill föranleda,
äger Konungen förordna att
befattningshavare som nyss sagts
jämväl eljest må användas för polisverksamhet
utom anställningsområdet.

(Föreslagen lydelse)
sätt, äger länsstyrelsen förordna, att
även annan befattningshavare vid
polisväsendet än som avses i första
och andra styckena må inom länet
användas för polisverksamhet utom
det område, för vilket han är anställd.
Då utomordentliga omständigheter
därtill föranleda, äger Konungen
förordna att befattningshavare
som nyss sagts jämväl eljest må
användas för polisverksamhet utom
anställningsområdet.

8 §. 8 §.

Det åligger---- -----skäligt familj eunderstöd.

Polisdistrikt åligger — —--— — av statsverket.

För särskilda-----— draga försorg.

Har landsting-------å landstinget.

Det åligger annat polisdistrikt än
sådant, varom i 1 § 1 mom. tredje
stycket förmäles, att deltaga i kostnader
för arvoden till elever vid statens
polisskola enligt de grunder,
som av Konungen fastställas.

Angående polisdistrikts----

11 §•

1. I polisdistrikt, som helt eller
delvis består av stad, tillkommer det
länsstyrelsen att tillsätta ordinarie
och extra ordinarie befattningshavare
vid polisväsendet samt att i fall,
då sådant enligt gällade bestämmelser
må ske, från tjänsten på grund
av visad olämplighet skilja dylika
befattningshavare eller annan befattningshavare,
som varit anställd vid
polisväsendet i minst två år i följd.

Det åligger polisdistrikt att enligt
de grunder Konungen fastställer deltaga
i kostnader för avlöning och
övriga kostnader som åsamkas polisdistrikt
i samband med utbildning
av rekryteringspersonal, som avses
i 2 § första stycket.

--i 15 §.

11 §•

1. Det tillkommer länsstyrelsen att
tillsätta ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare vid polisväsendet
ävensom att meddela förordnande
att uppehålla ordinarie eller extra
ordinarie befattning eller bestrida
med sådan befattning förenade göromål
i de fall, då tjänstgöringen
kan förutses vara minst sex månader
i följd, samt att, då det enligt
gällande bestämmelser må ske, från
tjänsten eller förordnandet på grund
av visad olämplighet skilja dylika
befattningshavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

(Nuvarande lydelse)

2. Befogenhet att i polisdistrikt,
som i 1 mom. sägs, tillsätta och entlediga
befattningshavare i andra än
där avsedda fall så ock att, där så
erfordras, bestämma den ort, där befattningshavare
skall vara bosatt
tillkommer vederbörande polischef.

3. Då i polisdistrikt, vilket ej omfattar
stad eller köping eller del därav,
skall tillsättas innehavare av polismansbefattning,
som icke är
befälstjänst ( fjärdingsmansbefattning),
har landsfiskalen att avgiva
yttrande angående de sökande med
uttryckligt angivande beträffande
varje sökande, huruvida landsfiskalen
anser honom fullt lämplig för
befattningen eller icke. Därefter skall
i polisdistrikt, som består av en kommun
eller del av sådan, kommunen
förrätta val av sådan polisman. Den
sålunda valde skall av länsstyrelsen
förordnas till innehavare av befattningen,
där icke särskilda skäl annat
föranleda. Består polisdistrikt av
mer än en kommun och har för polisverksamhetens
upprätthållande
bildats kommunalförbund, tillkommer
valrätt, som nyss sagts, förbundets
direktion. Har kommunalförbund
icke bildats, skola samtliga till
polisdistriktet hörande kommuner
var för sig företaga val. Enas kommunerna
om valet, skall vad ovan stadgats
om val i polisdistrikt, som består
av en kommun, äga tillämpning.
Falla kommunernas val å olika personer,
skall en av de av kommunerna

(Föreslagen lydelse)

2. Befogenhet att i andra fall än
som avses i 1 mom. tillsätta och entlediga
befattningshavare samt meddela
förordnande att uppehålla befattning
eller bestrida göromål så
ock att, då så erfordras, bestämma
den ort där befattningshavare skall
vara bosatt tillkommer polischefen
eller, i den mån Konungen medgivit
det, annan högre befattningshavare
inom polisväsendet.

3. Rekryteringspersonal som avses
i 2 § första stycket antages och
entledigas av landsfogden eller, i stad
som är undantagen från området
för landsfogdens polisverksamhet,
polismästaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

(Nuvarande lydelse)
valde av länsstyrelsen förordnas till
innehavare av befattningen, där icke
särskilda skäl annat föranleda.

4. Med den inskränkning, som följer
av stadgandet i 3 mom., utövas
i andra polisdistrikt än dem som avses
i 1 mom. de i 1 och 2 mom. nämnda
befogenheterna av länsstyrelsen.
Befogenheten att tillsätta och entlediga
vikarie för befattningshavare
skall dock tillkomma polischefen.

5. Vad i denna paragraf stadgats
om befattningshavare vid polisväsendet
skall icke äga tillämpning å de
vid polisväsendet anställda statstjänstemännen,
polismästare, andra
ledamöter av poliskammare, polisdomare,
polisintendenter, stadsfiskaler,
polisassessorer, polissekreterare eller
polisnotarier.

13 §.

2. Innan annan ordinarie eller
extra ordinarie befattningshavare än
sådan som avses i 11 § 3 mom. tillsättes,
skall, efter det polischefen yttrat
sig angående de sökande, tillfälle
att avgiva yttrande hava beretts polisnämnd,
där sådan finnes, och eljest
vederbörande drätselkammare,
kommunalnämnd eller kommunalförbundsdirektion.

(Föreslagen lydelse)

4. Vad i denna paragraf stadgats
om befattningshavare vid polisväsendet
skall icke äga tillämpning beträffande
tillsättning och entledigande
av de vid polisväsendet anställda
statstjänstemännen, polismästare,
andra ledamöter av poliskammare,
polisdomare, polisintendenter, stadsfiskaler,
polisassessorer, polissekreterare
eller polisnotarier.

13 §.

2. Innan ordinarie eller extra ordinarie
befattningshavare tillsättes
eller förordnande som avses i 11 §
1 mom. meddelas, skall, efter det polischefen
yttrat sig angående de sökande,
tillfälle att avgiva yttrande
hava beretts polisnämnd, där sådan
finnes, och eljest vederbörande drätselkammare,
kommunalnämnd eller
kommunal förbundsstyrelse.

15 §. 15 §•

1. Polisdistrikts kostnader -------av statsmedel.

Stad, som-------av statsmedel.

Kostnaden för poliskollegiernas
verksamhet bestrides av statsmedel.

2. Till kostnaden------av kostnaden.

Efter motsvarande------åsamkats honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Till kostnaden för avlöning av den,
som i polisdistrikt, varom i 1 § 1
mom. tredje stycket förmäles, innehar
eller uppehåller icke ordinarie
befattning, bidrager statsverket med
en femtedel.

17 §.

Konungen äger meddela närmare
bestämmelser angående

1) chefskapet över polispersonal;

2) polisskola;

3) tillsättning och entledigande av
befattningshavare vid polisväsendet;

4) polispersonalens tjänstedräkt,
tjänstetecken och beväpning;

5) befattningshavares skyldigheter; 6)

befattningshavares disciplinära
bestraffning;

7) poliskollegiums tjänstgöring
och förfarandet inför poliskollegium;
samt

8) utbetalning av statsbidrag till
polisdistrikt och landsting.

Till kostnaden för avlöning av den,
som i polisdistrikt, varom i 1 § 1
mom. tredje stycket förmäles, innehar
eller uppehåller icke ordinarie
befattning, samt till sådant polisdistrikts
andel jämlikt 8 § femte
stycket i kostnader för avlöning av
rekryteringspersonal bidrager statsverket
med en femtedel.

17 §.

Konungen äger meddela närmare
bestämmelser angående

1) chefskapet över polispersonal;

2) polisskola;

3) tillsättning och entledigande av
befattningshavare vid polisväsendet;

4) polispersonalens tjänstedräkt,
tjänstetecken och beväpning;

5) befattningshavares skyldigheter; 6)

befattningshavares disciplinära
bestraffning; samt

7) utbetalning av statsbidrag till
polisdistrikt och landsting.

20 §. 20 §.

Klagan över-------är bestämd.

Klagan över beslut, som enligt den- Klagan över beslut, som enligt denna
lag meddelas av länsstyrelse eller na lag meddelas av länsstyrelse, må
poliskollegium, må föras hos Ko- föras hos Konungen i vederbörande
nungen i vederbörande statsdeparte- statsdepartement i den ordning, som
ment i den ordning, som nyss sagts, nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.

Har före lagens ikraftträdande
kungörelse utfärdats om ledig polismanstjänst
eller om förordnande att

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

uppehålla polismanstjänst eller att
bestrida därmed förenade göromål
eller har fråga väckts om entledigande
av befattningshavare som avses
i lagen, skola hittills gällande
bestämmelser alltjämt äga tillämpning
å tillsättningen, förordnandet
eller entledigandet.

Ärenden rörande disciplinär bestraffning,
vilka hänskjutits till poliskollegium
före lagens ikraftträdande,
skola behandlas enligt äldre
lag. Tjänstgöringstiden för dem,
som den 31 december 1961 äro ledamöter
och suppleanter i poliskollegium,
skall utlöpa när samtliga av
kollegiet handlagda ärenden slutligt
avgjorts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående ändring
i lagen om polisväsendet i riket samt anför.

I. Inledning

Utvecklingen på samhällslivets olika områden under senare tid har ställt
polisväsendet och dess befattningshavare inför nya uppgifter och problem
av skiftande beskaffenhet. I anslutning härtill har behovet av polisverksamhetens
effektivisering och därför erforderliga åtgärder av organisatorisk
och annan art kommit till uttryck i ett livligt reformarbete. Sålunda
har möjligheter skapats för en mera ändamålsenlig polisdistriktsindelning,
polisskoleväsendet har byggts ut och polisutbildningen förbättrats, polispersonalens
löne- och anställningsvillkor har reglerats och polisens personella
och tekniska resurser har förstärkts. Betydelsefulla reformfrågor befinner
sig på utredningsstadiet. Härvid är i första hand att nämna frågan
om polisväsendets förstatligande, som utredes av 1957 års polisutredning.
Polisverksamhetsutredningen har i ett nyligen avgivet betänkande (stencil,
september 1960) lagt fram förslag angående förbättrad grundläggande utbildning
av polispersonal och polisrekrytering. Till vissa av dessa förslag
återkommer jag senare.

Nämnda reformer och utredningar har främst syftat till att ernå en rationell
organisation av polisväsendet och stärka polisens resurser för att den
skall kunna fullgöra sina uppgifter. Efter hand har det emellertid visat sig
nödvändigt att ägna uppmärksamhet också åt polispersonalens speciella
arbetsvillkor och den inre sidan av polisarbetet. Med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 25 april 1958 tillkallade jag därför särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning rörande arbetsförhållanden och arbetsvillkor
inom polisorganisationen jämte därmed sammanhängande spörsmål.
Utredningen hade som främsta uppgift att söka klarlägga de för arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

trivseln inom polisväsendet bestämmande faktorerna samt att lägga fram
förslag till åtgärder som kunde vara ägnade att avhjälpa förefintliga brister
och befordra bättre förhållanden inom polisens verksamhetsområde.
De sakkunniga1 — 1958 års utredning angående arbetsförhållandena vid
polisväsendet, i fortsättningen kallad trivselutredningen — har den 8 mars
1960 avlämnat betänkande i ämnet (stencilerat). Utredningen har funnit
att nuvarande arbetsförhållanden inom polisväsendet inte kan betecknas
såsom otillfredsställande rent allmänt sett men att det på sina håll
föreligger brister som förorsakat irritation och missnöje. Det har inte varit
möjligt för utredningen att urskilja någon viss faktor såsom speciellt avgörande
för goda inre förhållanden inom polisväsendet överhuvudtaget.
Förbättringar av de materiella förmånerna, skapande av normer för samarbete
och information, reformer i fråga om utbildning och befordringsmöjligheter
m. m. har självfallet ansetts spela en betydande roll. Det mest
väsentliga för tillfredsställelsen och trivseln i arbetet torde dock enligt
utredningens uppfattning vara i vad mån de i arbetet engagerade individerna
själva besjälas av en önskan att samverka kring syftet att nå så
goda och lugna arbetsförhållanden som möjligt. Utredningen har därför
i första hand sökt belysa vad som kan anses utgöra fundamentala förutsättningar
för dylika förhållanden. Beträffande de omständigheter som
befunnits särskilt betydelsefulla för en förbättring av de inre förhållandena
inom polisväsendet har utredningen fört fram vissa synpunkter och
förslag. Bl. a. må nämnas förslag till ändring i vissa hänseenden av utbildningskurserna
vid statens polisskola, tjänstgöringsplanering för att motverka
enformigheten vid bevakningstjänst, reglering av arbetstiden, bättre
arbetslokaler och utrustning, utbyggd samrådsverksamhet och intern personalinformation,
avskaffande av vissa kommuners rätt att välja polismän
och införande av ett enhetligt tjänstetillsättningsförfarande samt ändrade
bestämmelser om den disciplinära bestraffningsrätten. I allmänhet föranleder
ett godtagande av förslagen inga åtgärder, som kräver riksdagens
medverkan. För att genomföra förslagen angående tjänstetillsättningen och
den disciplinära bestraffningsrätten måste dock ändringar vidtagas i lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket (polislagen).

Över trivselutredningens förslag har efter remiss yttranden avgivils av
överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län. överståthållarämbetet
har bifogat yttranden från Stockholms rätts- och polisdirektion,
polismästaren i Stockholm, Stockholms poliskommissariesällskap, Stockholms
överkonstapelsförening, Stockholms kriminalpolisförening, Stockholms
poliskonstapelsförening och Kamraterna, förening för Stockholms polismän.
Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats särskilda yttranden från
samtliga landsfogdar utom landsfogdarna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar,

1 Förre landshövdingen Ruben Wagnsson, ordförande, civilingenjören Bo Ekelund och
folkskoleinspektören rektorn Gösta Vestlund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län. Vid länsstyrelsernas
yttranden har även fogats yttranden från ett antal poliskammare
och polismästare, stadsfiskaler, landsfiskaler och länsavdelningar av föreningen
Sveriges landsfiskaler ävensom från fyra poliskommissarier, två
kriminalkommissarier och en ordförande i poliskollegium samt från polisföreningen
Kamraterna i Västerås. Vidare har yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statspolisintendenten, statens polisskola,
polisväsendets organisationsnämnd, polisverksamhetsutredningen, 1957
års polisutredning, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
svenska polisförbundet, riksförbundet Sveriges polismän, tjänstemännens
centralorganisation, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och Sveriges juristförbund.

Förut denna dag har på min hemställan beslutats proposition till riksdagen
(nr 88) med förslag till åtgärder för förbättring av rekryteringen
till polisväsendet m. m. Förslaget, som grundar sig på polisverksamhetsutredningens
tidigare nämnda betänkande och i huvudsak innebär en
centralisering länsvis av aspirantutbildningen, föranleder vissa ändringar
i polislagen, vilka lämpligen behandlas i förevarande sammanhang.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga dessa lagstiftningsfrågor.
Jag kommer därvid att först behandla trivselutredningens förslag
för att därefter övergå till de av polisverksamhetsutredningens förslag
föranledda lagändringarna.

II. Av trivselutredningen väckta förslag

Tjänstetillsättning och entledigande av polispersonal

Gällande bestämmelser

De bestämmelser för vilka redogöres i det följande avser polismän som
tillhör högst kommissaries tjänstegrad. Däremot förbigås de föreskrifter
som i förevarande hänseende gäller för de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen
samt polismästare, polisintendenter, polisassessorer, polissekreterare
m. fl.

Regler för tillsättning och entledigande av polismän av högst kommissaries
tjänstegrad återfinnes i polislagen, polisreglementet den 4 juni 1948
(nr 332) och polislönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226).

Polismän skall enligt 1 § 2 mom. polislönereglementet anställas som innehavare
av ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst, extra tjänst
eller arvodesbefattning. Därutöver förekommer jämlikt 15 § vissa förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

nanden att som vikarie uppehålla polismanstjänst och att bestrida göromål
som ankommer på annan befattningshavare. Dylika förordnanden får
endast givas polisman som innehar lönegradsplacerad tjänst. Sålunda må
polisman som innehar sådan tjänst meddelas vikariatsförordnande på ordinarie,
extra ordinarie eller extra tjänst (15 § 1 inom.). Med förordnandet
följer rätt till vikariatsersättning, i regel dock endast om förordnandet omfattar
mer än sju dagar i följd (15 § 4 inom.). Vikariatslöneförordnande
skall i allmänhet meddelas då ordinarie eller extra ordinarie tjänst kan
förutses komma att uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under
minst sex månader i följd (15 § 3 inom.). Om någon som inte har lönegradsplacerad
tjänst kommer ifråga till förordnandet, skall han i stället
för att få vikariatslöneförordnande anställas som extra polisman. Slutligen
finnes möjlighet att förordna polisman att bestrida göromål som eljest
ankommer på polismän i högre lönegrad (15 § 2 mom.). Beträffande sådant
förordnande gäller motsvarande regler som för vikariatsförordnande
respektive vikariatslöneförordnande.

Befogenhet att tillsätta polismanstjänster tillkommer enligt 11 § pol islagen
antingen länsstyrelsen eller vederbörande kommunala organ eller
polischefen. Länsstyrelsen tillsätter ordinarie och extra ordinarie polismän
i polisdistrikt som helt eller delvis består av stad. Övriga polismän
i dessa distrikt tillsättes av polischefen (11 § 1 och 2 mom.). I polisdistrikt
som helt eller delvis omfattar köping tillsätter länsstyrelsen alla polismanstjänster
(11 § 4 mom.). I polisdistrikt som ej omfattar stad eller
köping eller del därav tillsättes befälstjänster av länsstyrelsen medan övriga
tjänster tillsättes genom val av vederbörande kommunala representation
(11 § 3 och 4 mom.). Polischefen äger i samtliga distrikt meddela
vikariatsförordnanden (11 § 4 inom.). Kan ordinarie eller extra ordinarie
tjänst förutses komma att uppehållas på förordnande med full tjänstgöring
under minst sex månader i följd skall enligt 42 § polisreglementet samma
förfarande tillämpas som är föreskrivet för tillsättning av tjänsten.

Som framgår av det anförda skall i rena landsbygdsdistrikt polismanstjänster
som inte är befälstjänster tillsättas genom val oavsett om fråga
är om ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst, extra tjänst
eller arvodesbefattning. Valrätten tillkommer kommunalfullmäktige eller,
då kommunalförbund bildats för polisiär samverkan mellan flera kommuner,
förbundsfulhnäktige. Regleras sådan samverkan mellan flera kommuner
genom avtal, förrättas val av varje kommun för sig. Länsstyrelsen har
att meddela förordnande för den som valts av den kommunala representationen,
om inte särskilda skäl föranleder annat. Har samverkande kommuner
vall olika personer utser länsstyrelsen, med nyss angiven begränsning,
en av de valda (11 § 3 inom. polislagen). När ordinarie eller extra
ordinarie polismanstjänst tillsättes av länsstyrelsen skall vederbörande
kommunala organ beredas tillfälle att avge yttrande angående de sökande

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

(13 § 2 inom.). Polischefen skall yttra sig beträffande sökandenas lämplighet
såväl i nyssnämnda fall som då tillsättningen sker genom val (11 §

3 mom. och 13 § 2 mom.). I polisreglementet gives närmare föreskrifter
om vad som i övrigt åligger polischefen då polismanstjänst blir ledig.

Befogenhet att i administrativ ordning entlediga polispersonal — varunder
här inte inbegripes suspension eller avsättning såsom disciplinära påföljder
— tillkommer i de flesta fall länsstyrelsen. Länsstyrelsen har sålunda
denna befogenhet beträffande all personal i polisdistrikt som ej helt
eller delvis består av stad. Dock äger polischefen entlediga vikarie (11 §

4 mom. polislagen). I stadsdistrikten ankommer det på länsstyrelsen att
entlediga ordinarie och extra ordinarie befattningshavare samt befattningshavare
som varit anställd vid polisväsendet minst två år i följd. Förutsättning
för denna länsstyrelsens befogenhet är emellertid att entledigandet
sker på grund av att vederbörande visat sig olämplig för tjänsten (11 §
1 mom.). Entledigande av befattningshavare i stadsdistrikt i andra än nu
angivna fall ankommer på polischefen (11 § 2 mom.).

Trivselutredningen

Till en början anmärker utredningen beträffande bestämmelserna i 11 §
3 mom. polislagen angående tillsättning av polis in anstjänster
genom val att oklarhet synes råda om vilka tjänster som bör
anses som befälstjänster. Så råder t. ex. tvekan om huruvida samtliga kriminalpolismanstjänster
bör betraktas som befälstjänster. Hittills torde i
allmänhet alla tjänster för vilka krävs genomgång av statens polisskolas
assistentklass ha ansetts som befälstjänster, även om tjänstens innehavare
inte avsetts komma att utöva befäl. Dylika tjänster har alltså tillsatts av
länsstyrelsen utan föregående valförrättning.

Kritik har enligt utredningen riktats även mot själva valförfarandet. I
flera fall har nämligen hävdats att ovidkommande synpunkter påverkat utgången
av valet vid tjänstetillsättningar. Utredningen säger sig inte kunna
bedöma det berättigade i denna kritik. För sin del menar utredningen emellertid
att enbart den omständigheten att risk kan föreligga för obehöriga
hänsynstaganden vid valförrättningar i sig själv utgör tillräckligt skäl för
att avskaffa valförfarandet. Om så sker vinnes tillika enhetlighet beträffande
kommunernas inflytande vid behandling av tjänstetillsättningsfrågorna.
Polisväsendets huvudmän i de rena landsbygdsdistrikten skulle
sålunda, liksom nu är fallet i andra polisdistrikt, endast ha att avge yttrande
vid tillsättning av polismanstjänster. På grund av dessa överväganden
föreslår utredningen att valförfarandet vid tillsättning av polismanstjänster
helt avskaffas.

Utredningen finner det motiverat och lämpligt att man nu även i andra
avseenden undanröjer förefintliga skiljaktigheter i förfarandet vid tjänstetillsättningar
i olika slag av polisdistrikt. Enligt utredningens mening bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

det liksom hittills t i 11 k o in in a polischefen att meddela vikariatsförordnanden
jämlikt 15 § 1 mom. polislönereglementet. Vidare bör polischefen
äga befogenhet att med användande av den extra anställningsformen
eller mot arvode dels tillsätta vikarier på samtliga tjänster som finnes upptagna
i ett polisdistrikts personalstat och dels förordna om uppehållande
av tillfällig tjänst eller meddela förordnande enligt 15 § 2 mom. polislönereglementet
att bestrida göromål. Undantag från polischefens tillsättningsrätt
bör enligt utredningen emellertid göras då med förordnandet följer rätt
till vikariatslön.

Ytterligare föreslås polischefen få rätt att tillsätta innehavare av rekryteringstjänster
som upptagits i distriktets personalstat. Denna rätt bör
dock finnas endast då fråga är om att antaga polisaspirant, som blivit godkänd
för polismansanställning, eller därmed jämförlig extra polisman. Innan
polischefen antager befattningshavare för sådan varaktig anställning
skall han inhämta yttrande från vederbörande kommunala myndighet.

I alla övriga fall föreslås befogenheten att tillsätta polismanstjänstei
skola tillkomma länsstyrelsen. Denna skall alltså ha att tillsätta
ordinarie och extra ordinarie befattningshavare samt att meddela vikariatslöneförordnanden.
På länsstyrelsen skall således ankomma bl. a.
att liksom hittills befordra polisaspirant till extra ordinarie poliskonstapel
eller antaga den, som äger föreskrivna kvalifikationer, till extra ordinarie
polisman. Innan tillsättning eller antagning sker eller förordnande meddelas
skall polischefen yttra sig angående de sökande samt tillfälle ha beretts
vederbörande kommunala organ att avge yttrande.

Inte heller befogenheten att entlediga polispersonal är f. n. enhetligt
utformad i de olika polisdistrikten. Även härutinnan bör enligt utredningen
likformighet åstadkommas. Utredningen föreslår att rätten att entlediga
befattningshavare skall tillkomma polischefen beträffande all personal
som han enligt utredningens förslag skall äga rätt att anställa. Dessutom
föreslås polischefen få befogenhet att — liksom nu är fallet i stadsdistrikten
— entlediga ordinarie och extra ordinarie befattningshavare av
annan anledning än visad olämplighet för tjänsten.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att valförfarandet vid tillsättning av polismanstjänster
avskaffas vinner allmän anslutning i remissyttrandena. Förslaget
avstyrkes endast av statskontoret och landsfiskalen i örkelljunga
distrikt.

I och för sig finner statskontoret vissa motiv tala för att valförfarandet
bör slopas. Med hänsyn till det arbete som pågår inom 1957 års polisutredning
anser ämbetsverket emellertid att det är mindre välbetänkt alt nu
vidtaga den föreslagna reformen.

Det klagas så ofta på kommunala myndigheters ringa intresse för poli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

sen, framhåller landsfiskalen i Örkelljunga distrikt. Situationen skulle enligt
hans mening ytterligare tillspetsas om landskommunernas gamla rätt
att välja sin polisman tages bort. På grund härav bör val förfarandet bibehållas.

Även de av utredningen framlagda förslagen om kompetensfördelningen
mellan länsstyrelse och polischef i fråga
om tillsättning och entledigande av polispersonal biträdes allmänt i remissyttrandena.
Några remissinstanser anmäler dock avvikande mening
i ett par hänseenden.

Den nu som regel tillämpade ordningen att extra ordinarie polismän
skall tillsättas av länsstyrelsen på förslag av polischefen, vilken ordning
bibehålies i utredningens förslag, finner föreningen Kamraterna i Stockholm
ha visat sig onödigt omständlig när det gäller befordran av polisaspirant
till extra ordinarie poliskonstapel. Föreningen har för sin del inte
kännedom om något fall då en aspirant, som förordats av polischefen, inte
erhållit sådan befordran. Förfarandet saknar alltså all praktisk betydelse.
Polischefen bör därför enligt föreningens uppfattning få befogenhet att själv
besluta om aspirants befordran till extra ordinarie poliskonstapel. Denna
åsikt delas av överståthållarämbetet, som ifrågasätter om inte befordran av
polismän å extra ordinarie tjänster inom den reglerade befordringsgången
skulle kunna ske genom beslut av polischefen.

Den nuvarande ordningen för meddelande av vikariatslöneförordnanden
kritiseras av landsfiskalen i Sollentuna distrikt, som menar att nu gällande
regler för landsbygdsdistrikten utgör en verklig anledning till missnöje
från såväl polischefens som polispersonalens sida. Sedan kungörande, yttrande,
val av kommunen samt ärendets behandling hos landsfogden och
länsstyrelsen avklarats återstår ofta endast några veckor av hela vikariatstiden.
Detta förhållande innebär osäkerhet för polismännen och svårighet
att få goda sökande från andra distrikt. Länsstgrelsen i Stockholms län
anser emellertid för sin del, att vikariatslöneförordnande enligt gällande
bestämmelser skall meddelas av polischefen.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna kan inte anses utgöra en
godtagbar lösning av frågan om tillsättande av polismansbefattning, vilken
förutses komma att med full tjänstgöring uppehållas under minst sex
månader i följd, framhåller landsfiskalen i Mölndals distrikt. Man kan befara
att dessa bestämmelser kommer att avsevärt begränsa rekryteringen
och möjligheterna att tillfälligt anställa extra personal. I de fall då vikariens
tjänstgöring kan beräknas vara minst sex månader utan att vikariatslöneförordnande
kan komma i fråga, kan man inte invänta den omgång
som tillsättningsförfarande genom länsstyrelsen innebär. Än mer fördröjd
blir tillsättningen om den kommunala myndigheten, såsom föreslagits, skall
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Den kommunala yttranderätten anser överståthållarämbetet knappast

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

befogad vid befordran av polismän å extra ordinarie tjänster inom den reglerade
befordringsgången.

Polismästaren i Stockholm finner det lämpligt att kommunal yttranderätt
stadgas vid antagning av polisaspiranter men anser att bestämmelserna
därom bör utformas med beaktande av angelägenheten att undvika fördröjningar
i handläggningen. I Stockholm tillämpas ett förfarande som
fungerar smidigt och föranleder minsta möjliga tidsutdräkt. Vissa av rättsoch
polisdirektionen inom sig utsedda ledamöter beredes tillfälle att samtidigt
med polispersonalens representanter yttra sig i rekryteringsärendena
vid sammanträde inför polisledningen. Polismästaren anser att författningsbestämmelserna
i ämnet bör utformas så att fortsatt tillämpning av
detta förfarande inte förhindras.

Disciplinär bestraffning

Gällande bestämmelser

Kommunalt anställd polispersonal av högst poliskommissaries tjänstegrad
är enligt polisreglementet underkastad disciplinär bestraffning för
vissa tjänstefel. Disciplinstraff kan sålunda förekomma då polisman i
tjänsten överskrider sin befogenhet, åsidosätter vad som åligger honom
eller eljest visar oförstånd eller oskicklighet samt då han i sin enskilda
vandel förhåller sig på sådant sätt att aktningen för polistjänsten sättes i
fara (31 §). Avgörandet av frågan om dylika tjänstefel skall bestraffas disciplinärt
eller föranleda åtal vid domstol är inom vida gränser överlämnat till
polischefens bedömande (31 § jämförd med 29 §).

Utredning rörande förfaranden som kan bestraffas disciplinärt skall i
regel omhänderhavas av polischefen personligen (34 §). Disciplinstraffen
är varning, förlust av lön i högst en månad, mistning av tjänsten (suspension)
under högst tre månader samt avsättning (31 §). Bestraffningsrätten
tillkommer polischefen eller poliskollegium. Polischefen äger ålägga
varning samt förlust av löneförmåner eller mistning av tjänsten under högst
sju dagar (33 §). Anser polischefen strängare straff böra tillämpas, skall
han hänskjuta frågan om bestraffningen till poliskollegium (12 § 1 mom.
polislagen). Detta är dessutom besvärsinstans i disciplinmål som avgjorts
av polischefen (47 § polisreglementet).

Poliskollegium, som är en administrativ disciplinmyndighet, skall enligt
12 § polislagen finnas i varje landstingsområde samt i stad som inte
deltager i landsting (1 mom.). Det består av fyra ledamöter, som tillsättes
för en tid av fyra år. Ordföranden tillsättes av Konungen och övriga ledamöter
genom val av landstinget respektive stadsfullmäktige. Ordföranden
skall vara borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding. Polischef
eller honom underställd befattningshavare vid polisväsendet får inte tillhöra
kollegiet (2 inom.).

Kungi. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Förfarandet i disciplinmål regleras i polisreglementet. Vare sig handläggningen
sker inför polischef eller poliskollegium skall förhör hållas med den
polisman förfarandet avser och denne äger rätt att såsom biträde anlita person
som enligt rättegångsbalken är behörig att vara rättegångsombud
(35 §). Inför poliskollegium föres talan av distriktsåklagaren eller vederbörande
statsåklagare. Handläggningen är i princip offentlig (38 §). Parterna
har att sörja för utredningen men poliskollegium må även självmant
töranstalta därom. Till skillnad från vad som är fallet beträffande allmän
domstol äger poliskollegium inte höra personer på ed utan endast upplysningsvis.
Även i övrigt är poliskollegiums befogenheter inskränkta i förhållande
till allmän domstols. Sålunda kan poliskollegium ej utfärda vitesförelägganden,
besluta om hämtning av personer med vilka förhör påkallats,
upptaga frågor om skadestånd eller kostnadsersättningar eller besluta om
sinnesundersökning (37 §). Poliskollegiums befogenhet är helt begränsad
till bedömning av disciplinära förseelser och utmätande av straff för
dessa.

Klagan över poliskollegiums beslut må enligt 20 § andra stycket polislagen
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Besvären prövas
av regeringsrätten.

Trivselutredningen

Utredningen uppehåller sig väsentligen vid poliskollegiums disciplinära
bestraffningsrätt. I förarbetena till gällande polislagstiftning ansågs det,
framhåller utredningen inledningsvis, att polispersonalen hade en vansklig
ställning som lätt utsatte den för klander och misstankar om felaktigt
förfarande i tjänsten. Därtill kom den omständigheten att klandervärt
leverne behandlades som tjänstefel i fråga om polispersonal. Angivna förhållanden
talade för att låta den allmänna medborgerliga uppfattningen
medverka vid bedömandet av polismäns förseelser i tjänsten. Enligt förarbetena
borde polismän därför undantagas från den eljest tillämpade regeln
att disciplinär bestraffningsrätt tillkom vederbörande chefsmyndighet.
Dessa uttalanden har inte stått oemotsagda i senare utredningar som
berört frågan om den disciplinära bestraffningen av polispersonal. Röster
har sålunda höjts för att bestraffningsrätten skulle ankomma på polisorganisationens
egna organ och att poliskollegierna därför inte borde bibehållas.
Ä andra sidan har man ej heller varit främmande för att överflytta
den disciplinära bestraffningsrätten på de allmänna domstolarna. Denna
fråga upptogs till övervägande av 1948 års polisutredning, som emellertid
avvisade en sådan lösning. Motiveringen var närmast att det särskilt med
hänsyn till polistjänstens krav på disciplin syntes nödvändigt att kunna
underkasta polisman disciplinära bestraffningsåtgärder utan att det mera
vidlyftiga domstolsförfarandet anlitades. I överensstämmelse härmed an -

Kungi. Maj.ts proposition nr 89 år 1961 17

sågs det mera summariska förfarandet inför poliskollegium vara att föredraga.

Enligt vad trivselutredningen anser sig ha kunnat konstatera råder
numera bland polispersonalen allmänt den uppfattningen att en polisman
bör vara berättigad till samma förmån som medborgaren i gemen att få
sin sak prövad inför domstol, om hans förseelse är sådan att det inte ligger
inom polischefens befogenhet att ålägga disciplinstraff eller om polismannen
inte är tillfreds med polischefens straffmätning. Denna inställning hos
polispersonalen torde innebära att allmän domstol bör övertaga poliskollegiums
uppgifter både som omedelbart bestraffande myndighet och som
fullfölj dsinstans.

Med dessa önskemål från polispersonalens sida som utgångspunkt granskar
utredningen de skäl som kan anföras för och emot ett bibehållande av
poliskollegium som disciplinär bestraffningsmyndighet.

Utredningen finner för sin del det vara värdefullt att den disciplinära bestraffningsrätten
med avseende på polispersonal inte begränsas till att
ankomma uteslutande på polisiära organ utan att ett tjänstefel från en
polismans sida skall kunna bedömas under medverkan av den allmänna
medborgerliga uppfattningen. Från denna synpunkt skulle poliskollegium
alltså böra bibehållas. Emellertid ifrågasätter utredningen om poliskollegium
är den rätta formen för medverkan av den allmänna medborgerliga
uppfattningen. Det har erfarenhetsmässigt visat sig att relativt lång tid —
flera månader — kan förflyta innan ett ärende blir slutbehandlat i poliskollegium.
Ett av motiven för poliskollegiernas inrättande, nämligen att nå
ett mera summariskt och snabbt handläggningssätt, kan således inte åberopas
för att bibehålla kollegierna. Härtill kommer att antalet disciplinförseelser
som hänskjutes till poliskollegium är i så hög grad begränsat att det
från administrativa synpunkter inte torde motivera bibehållande av ett
särskilt prövningsinstitut. Utredningen finner sig därför böra stödja polispersonalens
önskemål att poliskollegierna avskaffas och att kollegiernas
funktioner överföres till de allmänna domstolarna. Utredningen lägger
emellertid inte fram något utformat förslag i detta hänseende, enär den anser
det ligga utanför utredningens kompetens att upptaga frågor rörande
erforderliga författningsändringar in. in.

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanserna förklarar sig i princip dela utredningens
uppfattning att poliskollcgium inte längre bör bibehållas.

I ett par yttranden uttalas dock att avgörandet av frågan om poliskollegiernas
avskaffande måhända bör anstå ytterligare någon tid. Sålunda
anser statskontoret att avgörandet bör ske först sedan 1957 års polisutredning
slutfört sitt abete. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner för sin
del de av utredningen presenterade uppgifterna om poliskollegiernas verk2
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 89

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

samhet inte utgöra tillräckligt underlag för frågans bedömande. Före avgörandet
kan det enligt länsstyrelsen vara skäl att närmare undersöka
mängden och arten av de förseelser, som brukar komma under poliskollegiernas
prövning, den tid som förflyter innan målen slutligen avgöres av
kollegierna och frekvensen av bevisning genom förhör med andra än den
felande.

Vissa uppgifter i nyssnämnda hänseenden lämnas av poliskammaren i
Göteborg och ordföranden i poliskollegiet i Östergötlands läns landstingsområde.
Enligt poliskammarens yttrande hänsköt polischefen i Göteborg
under åren 1955—1959 endast sammanlagt sex disciplinmål till poliskollegium.
Vid poliskollegiet i Östergötlands läns landstingsområde handlades
enligt ordförandens yttrande under åren 1931—1960 tillhopa tio mål, nämligen
ett mål ettvart av åren 1931, 1935, 1941, 1943, 1945 och 1959 samt två
mål ettvart av åren 1942 och 1960. Övriga år, bl. a. åren 1946—1958, var
helt fria från mål.

Det berättigade i uppfattningen att det skulle vara en förmån för polismännen
att få tjänsteförseelser prövade inför allmän domstol betvivlas i
ett flertal remissyttranden. Så anser t. ex. landsfogden i Östergötlands län
att det innebär avsevärt mindre lidande för den enskilde polismannen att
få en disciplinär sak prövad inför poliskollegium än att bli utsatt för den
offentlighet som en rättegång vid allmän domstol medför.

Landsfogden i Västmanlands län påpekar att någon annan besvärsinstans
för klagan över polischefs beslut i disciplinmål måste sättas i poliskollegiums
ställe, om kollegiet avskaffas.

Ett avskaffande av poliskollegierna avstyrkes helt endast av den förut
nämnde ordföranden i poliskollegiet i Östergötlands läns landstingsområde.
Gentemot synpunkten om allmän domstols företräde framför poliskollegium
anföres i detta yttrande att den allmänna medborgerliga uppfattningen
är lika väl representerad i poliskollegium som i allmän domstol. Särskilt
har detta blivit fallet efter hand som nämndemännens antal minskats, en
utveckling som lärer fortsätta såvitt gäller de grövre brottmålen, över poliskollegium
finnes dessutom endast en besvärsinstans medan underrätterna
har två, varför polismannen via poliskollegium får en genväg till
högsta instans. Ej heller är handläggningen mindre noggrann vid kollegium
än vid domstolarna och väntetiden torde i varje fall ej vara längre vid de
förra än vid de senare. Till förmån för poliskollegiernas bibehållande talar
också att allmänheten synes vara föga intresserad av processerna inför kollegierna.
Det enda skäl som talar för överförandet av disciplinmålen till de
allmänna domstolarna anses i yttrandet vara den ringa målfrekvensen vid
poliskollegierna. Ytterligare framhålles att det allmänna inte från kostnadssynpunkt
lärer vinna något på den föreslagna överflyttningen.

Slutligen må nämnas att landsfogden i Älvsborgs län anser det mindre
lämpligt att polischef, som tillika är distriktsåklagare, utför åtal mot honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

underställd polispersonal. Ofta uppkommer vid ett brottmålsförfarande
skarpa, ej sällan personligt färgade motsättningar mellan parterna. Med
hänsyn härtill synes det landsfogden lämpligt att statsåklagare så gott som
undantagslöst handlägger ifrågavarande ärenden.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört har det livliga utrednings- och reformarbete
som hittills bedrivits på polisväsendets område framför allt tagit
sikte på polisverksamhetens yttre och organisatoriska sida. Med hänsyn till
den betydelsefulla ställning som polisväsendet intager i det moderna samhället
är det emellertid ett allmänt intresse att även polispersonalens speciella
arbetsvillkor och den inre sidan av polisarbetet ägnas noggrann uppmärksamhet.

Vissa företeelser under senare år synes tyda på att det i synnerhet bland
polispersonalen i de större städerna finnes en brist på trivsel och tillfredsställelse
i arbetet. Detta förhållande torde inte undgå att menligt inverka
på tjänsteutövningen och rekryteringen, något som givetvis i sin tur återverkar
på samhällets förmåga att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och därmed den enskilde medborgarens möjligheter att få hjälp och
skydd från polisens sida. Jag anser det därför vara av största vikt att alla
rimliga åtgärder vidtages som är ägnade att befordra goda och lugna arbetsförhållanden
inom polisens verksamhetsområde. De förslag som i detta
syfte lagts fram av den s. k. trivselutredningen hänför sig till skilda förhållanden
som bedömts vara av betydelse från trivselsynpunkt. På två
punkter har utredningen väckt fråga om ändringar i polislagen. Det gäller
förfarandet vid tillsättning av polismän och den disciplinära bestraffningen
av polisväsendets befattningshavare. I förevarande sammanhang
kommer jag att uppehålla mig endast vid dessa frågor.

Beträffande polispersonalens tillsättning råder skillnad
mellan stad och landsbygd. Skillnaden är historiskt betingad. På landet
har sedan gammalt fjärdingsman valts av menigheten medan polismän i
städerna utsetts i annan ordning. Dessa förhållanden återspeglas i gällande
polislag enligt vilken polismanstjänst, som inte är befälstjänst, på landsbygden
tillsättes genom val av kommunalfullmäktige eller, då kommunalförbund
bildats för polisiär samverkan, av förbundsfullmäktige. Övriga
tjänster tillsättes i dessa distrikt liksom i stadsdistriktcn av länsstyrelsen
eller av polischefen, vilken även äger förordna vikarier. Efter den 1953
genomförda ändringen av bestämmelserna om indelningen i polisdistrikt
har gemensamma polisdistrikt uppkommit, som omfattar stad, köping och
landskommun i olika kombinationer. Med hänsyn härtill har jämväl bestämmelserna
i It § polislagen om tillsättning av polispersonal jämkats
något. Reglerna för stad skall sålunda gälla för hela polisdistriktet även

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1961

om distriktet blott delvis består av stad. Består polisdistrikt helt eller delvis
av köping, tillsättes liksom i stadsdistrikten all personal ntan att kommunen
har något avgörande inflytande på tillsättningen. Bestämmelserna
om valförfarande i tillsättningsärenden avser alltså numera endast rena
landsbygdskommuner.

Frågan om införande av ett enhetligt tjänstetillsättningsförfarande inom
polisväsendet har tidigare varit föremål för överväganden. Bedan vid polislagens
tillkomst framlades förslag i sådan riktning, varvid man tänkte sig
att avskaffa den kommunala valrätten i tillsättningsärenden. Förslag härom
förelädes riksdagen, som emellertid ansåg valsystemet böra bibehållas i fråga
om utseende av fjärdingsman. Bakgrunden till detta ställningstagande torde
ha varit att polisgöromålen ofta nog inte gav fjärdingsmännen full sysselsättning.
Dessa befattningar innehades därför i många fall som en bisyssla
vid sidan av annan verksamhet. Läget är i detta avseende ett annat särskilt
efter kommunindelningsreformen och 1953 års lagstiftning rörande indelningen
i polisdistrikt. Distrikten är nu merendels av den omfattning att
varje distrikt bereder sysselsättning åt ett flertal polismän. En fortsatt
utveckling i denna riktning torde vara att förvänta. Det blir alltså för
landskommunerna inte längre fråga om val till en befattning, i mycket påminnande
om en förtroendesyssla, utan om befordran av en tjänsteman
inom polismanskarriären.

Trivselutredningen föreslår i sitt betänkande att kommunernas här berörda
valrätt avskaffas, vilket förslag vinner allmänt gillande av remissinstanserna.

Som jag nyss anfört torde de historiska skäl som tidigare talat för bibehållande
av landskommunernas rätt att välja polismän numera näppeligen
vara bärkraftiga. Det är enligt min mening också förståeligt att — som
utredningen anfört — viss olust yppats inom personalkåren i fråga om
valförfarandet, sedan polismanstillsättningarna även i landskommunerna
fått karaktären av befordran inom en på det hela taget enhetlig polismanskarriär.
Därtill kommer att avskaffande av valförfarandet i landskommunerna
såsom utredningen framhållit öppnar vägen för anordnande av ett
enhetligt tjänstetillsättningsförfarande för polisväsendet i dess helhet.

Jag kan inte dela den uppfattning, som kommit till uttryck i statskontorets
yttrande, att avgörandet av förevarande fråga bör anstå till dess 1957
års polisutredning framlagt resultatet av sitt arbete. Nämnda utredning har
till huvuduppgift att utreda frågan om polisväsendets förstatligande. Ett
avskaffande redan nu av valförfarandet anser jag inte kunna medföra några
olägenheter för den händelse huvudmannaskapet för polisen i framtiden
kommer att övertagas av staten. Inte heller synes erfarenheterna från andra
kommuner än rena landsbygdskommuner tala för att de senare, såsom en
remissinstans befarat, kommer att tappa intresset för polisverksamheten
om de inte längre får välja befattningshavare inom polisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Jag ansluter mig alltså till utredningens förslag och den allmänna meningen
bland remissinstanserna att den kommunala valrätten vid tillsättning
av polismän bör avskaffas.

Vad härefter angår rätten att tillsätta polismanstjänster i övrigt har
enligt nuvarande ordning länsstyrelsen denna befogenhet beträffande ordinarie
och extra ordinarie polismanstjänster i stadsdistrikten, befälstjänsterna
i de rena landsbygdsdistrikten och alla tjänster i övriga distrikt.
Andra än nyssnämnda tjänster i stadsdistrikten ävensom vikarier i samtliga
distrikt tillsättes av vederbörande polischef. Som torde framgå av vad
jag redan anfört anser jag i likhet med utredningen att det är lämpligt att
ett enhetligt tillsättningsförfarande nu anordnas för polisväsendets befattningshavare.
Det torde härvid ligga närmast till hands att överlämna åt
länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet att tillsätta alla ordinarie
och extra ordinarie polismanstjänster. Häremot har i ett par remissyttranden
invänts att det borde kunna ankomma på polischefen att befordra polismän
på extra ordinarie tjänster inom den reglerade befordringsgången,
d. v. s. att antaga polisaspirant till extra ordinarie poliskonstapel. Som jag
senare skall beröra föreslår jag i annat sammanhang att såväl teoretisk
som praktisk aspirantutbildning i fortsättningen skall ske centralt. Genomföres
en dylik aspirantorganisation kommer rekryteringstjänsterna att försvinna
i de flesta polisdistrikt. Antagande av polisaspirant till extra ordinarie
poliskonstapel i ett distrikt kommer således i regel inte längre att
innebära befordran av personal som redan har anställning i distriktet. Med
hänsyn härtill synes tillsättning även i dessa fall böra ankomma på länsstvrelsen.
Jag föreslår därför att länsstyrelsen får befogenheten att tillsätta
alla ordinarie och extra ordinarie polismanstjänster i samtliga polisdistrikt.

Tillsättningen av befattningshavare på extra tjänster och arvodesbefattningar
torde kunna ankomma på polischefen. Detta överensstämmer med
utredningens av så gott som alla remissinstanser godtagna förslag. Givetvis
är det endast tillsättningen av befattningshavaren som bör ingå i polischefens
åligganden, däremot inte exempelvis beslut om att en tjänst skall
inrättas eller att eu polisman tillfälligt får anställas som personalförstärkning.
Genomföres den föreslagna aspirantorganisationen torde antagning
av polisaspiranter till central utbildning böra göras av den myndighet som
prövar vederbörandes lämplighet för polisyrket, nämligen landsfogdarna
respektive polismästarna i de städer som är undantagna från området för
landsfogdes polisverksamhet.

Polischefen bör liksom hittills ha befogenhet att förordna polisman som
innehar lönegradsplacerad tjänst att uppehålla annan tjänst — vikariatsförordnande
— eller, efter vederbörligt bemyndigande, att bestrida göromål som
eljest ankommer på polismän i högre lönegrad — förordnande att bestrida
göromål. Eu annan ordning torde emellertid vara lämplig i fråga om dylika
förordnanden som är förenade med rätt till vikariatslön. Detta är i re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

gel fallet då förordnandet kan förutses komma att vara minst sex månader
i följd. Vid sådant förordnande skall enligt 42 § polisreglementet
samma förfarande tillämpas som är föreskrivet för tjänstens tillsättande.
Innebörden härav är bl. a. att förordnandet skall kungöras på samma sätt
som vid tjänstens tillsättande. Att dylikt förfarande skall tillämpas torde
hänga samman med att förordnandet ofta får avgörande inverkan då vakant
tjänst sedermera skall tillsättas. Jag förordar därför att befogenheten att
meddela vikariatslöneförordnanden skall tillkomma länsstyrelsen.

Kommunernas inflytande vid tjänstetillsättningar inom polisväsendet bör,
liksom nu är fallet i andra distrikt än rena landsbygdsdistrikt, ha formen
av yttranderätt. Vederbörande kommun bör sålunda ha beretts tillfälle att
yttra sig innan ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare tillsättes.
Vad jag förut uttalat angående vikariatslöneförordnanden synes mig leda
till, att kommunerna bör få tillfälle att ge sin mening till känna också vid
sådana förordnanden. Däremot torde någon kommunal yttranderätt inte
böra komma i fråga då rekryteringsmyndigheten antager polisaspirant.

\ innes på nu angivet sätt enhetlighet vid tillsättning av polismanstjänster
synes enhetlighet även höra åstadkommas beträffande befogenheten att
entlediga polismän. Jag kan i detta hänseende helt biträda trivselutredningens
av remissinstanserna tillstyrkta förslag, som i huvudsak går ut på
att tillsättningsmyndigheten skall äga entlediga den personal myndigheten
tillsatt. Härvid finner jag i likhet med utredningen att länsstyrelsen dock
inte bör betungas med andra ärenden rörande entledigande än sådana, där
fråga är om entledigande på grund av visad olämplighet för tjänsten. Detta
överensstämmer med gällande regler. Däremot synes den nuvarande bestämmelsen,
att det ankommer på länsstyrelsen att på grund av visad
olämplighet entlediga även den som varit anställd vid polisväsendet minst
två år i följd, komma att sakna nämnvärd betydelse, sedan den föreslagna
aspirantorganisationen genomförts.

För att polischeferna i de större städerna inte skall belastas med samtliga
ärenden rörande tillsättning, vikariatsförordnanden och entlediganden, av
vilka många är av rutinmässig art, anser jag det lämpligt att möjlighet gives
Kungl. Maj:t att medge att dessa ärenden handlägges av annan högre befattningshavare
inom polisväsendet.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att länsstyrelsen skall äga tillsätta
ordinarie och extra ordinarie befattningshavare vid polisväsendet och meddela
vikariatslöneförordnanden samt, då det enligt gällande bestämmelser
må ske, på grund av visad olämplighet för tjänsten eller förordnandet entlediga
dessa befattningshavare. Polisaspirant skall antagas och entledigas
av rekryteringsmyndigheten. Befogenheten att i övrigt tillsätta och entlediga
befattningshavare och att förordna vikarie skall tillkomma polischefen
eller efter Kungl. Maj :ts medgivande annan högre befattningshavare
inom polisväsendet. Vederbörande kommunala organ skall beredas tillfälle

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

att yttra sig i de fall då tillsättning sker eller förordnande meddelas av länsstyrelsen.
I dessa fall skall polischefen liksom nu ha att yttra sig beträffande
de sökandes lämplighet.

Inom statsförvaltningen är den disciplinära bestraffningsrätten
över tjänstemännen i allmänhet överlämnad till närmast överordnade
myndighet. Så är inte fallet inom polisväsendet, såvitt angår befattningshavare
av högst kommissaries tjänstegrad. Polischefen äger visserligen
ålägga disciplinstraff för mindre allvarliga förseelser. Han kan sålunda
ålägga varning samt förlust av lön under högst sju dagar eller suspension
under högst lika lång tid. I övrigt tillkommer emellertid den disciplinära
bestraffningsrätten poliskollegium, som finnes i varje landstingskommun
och varje stad som inte tillhör landstingskommun. Poliskollegium inrättades
vid polislagens tillkomst på förslag av riksdagen. Det består av en av
Kungl. Maj :t utsedd ordförande, som skall vara ordinarie domare, samt tre
av landstinget eller stadsfullmäktige valda lekmän. Skälet för poliskollegiernas
inrättande var bl. a. att polispersonalen ansågs ha en synnerligen
vansklig ställning, som lätt utsatte den för klander och misstankar för felaktigt
förfarande. Den allmänna medborgerliga uppfattningen borde därför
medverka vid bedömandet av disciplinmål för att avlägsna varje fruktan
för godtycke och slapphet eller alltför stor stränghet. Som skäl åberopades
även den omständigheten att inte blott oförstånd och oskicklighet i
tjänsten utan även klandervärt leverne av polisman behandlas som tjänstefel.
Poliskollegium kan ålägga varning, förlust av högst en månadslön eller
suspension i högst tre månader samt i svara fall döma till avsättning från
tjänsten.

Numera har enligt vad utredningen framhåller en alltmer kritisk inställning
till poliskollegierna vunnit insteg bland polispersonalen. Med anledning
härav förordar utredningen att poliskollegierna avskaffas. Utredningens
ställningstagande biträdes med endast ett par undantag av remissinstanserna.

Förfarandet inför poliskollegium påminner i mycket om domstolsförfarandet.
Talan föres av distriktsåklagaren eller vederbörande statsåklagare,
den polisman förfarandet avser äger anlita biträde och förhandlingen
är offentlig. Även domstolsnämnden har sin motsvarighet inom kollegierna.
I vissa hänseenden har poliskollegium dock mindre befogenheter än domstol.
Sålunda äger kollegium inte höra personer under ed eller förordna
om sinnesundersökning. Det saknar också möjlighet att med tvång inställa
någon inför kollegiet. Avsaknaden av dessa möjligheter, särskilt att vittnesförhör
under ed ej kan ske, torde vara ett uttryck för att förfarandet
inför kollegiet avsetts skola vara mer summariskt än ett domstolsförfarande.
Fn annan skillnad i förhållande till domstolarna ligger däri att de
bestraffningsåtgärder som ådömes av kollegierna har karaktären av disciplinstraff.

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1901

Antalet disciplinärenden som hänskjutes till poliskollegium är mycket
begränsat. Sålunda har, enligt de arbetsredogörelser poliskollegierna årligen
sänder in till inrikesdepartementet, under de senaste fem åren handlagts
i genomsnitt sammanlagt 15 mål om året vid landets 31 poliskollegier.

Som jag nyss nämnt saknar poliskollegium möjlighet att åvägabringa en
fullständig utredning i de mål poliskollegium har att handlägga. Jag kan
i viss mån förstå att detta förhållande kan leda till att den som ställes till
svars inför poliskollegium för allvarligare förseelser måhända ibland får
uppfattningen att målet till hans nackdel avgöres på ett ofullständigt material.
Att nu ge poliskollegierna ökade möjligheter att föranstalta om och
upptaga bevisning synes dock mindre lämpligt med hänsyn till att kollegierna
därigenom skulle ges karaktären av specialdomstolar. Det synes
knappast försvarligt att inrätta sådana domstolar för det ringa antal mål
som handlägges av poliskollegierna. Det ringa antalet handlagda mål gör
ridare att det måste ifrågasättas om det från administrativa synpunkter är
befogat att bibehålla ett särskilt prövningsorgan för polisiära disciplinförseelser.
Med hänsyn till det anförda är jag beredd att ansluta mig till utredningens
mening att poliskollegierna bör avskaffas.

I och föi sig skulle det måhända ligga närmast till hands att överlämna
den disciplinära bestraffning av polispersonal som nu ankommer på poliskollegium
åt polischefen eller annan polisiär myndighet, i första hand
då länsstyrelsen. De skäl som i samband med tillkomsten av polislagen anfördes
till stöd för anordnandet av en särskild disciplinär myndighet för
polispersonalen finner jag emellertid alltjämt tala för att den allmänna
medborgerliga uppfattningen bör medverka vid bedömandet av en polismans
tjänsteförseelser av allvarligare art. Från denna synpunkt synes det
mig lämpligare att bestraffningsrätten beträffande angivna förseelser tillkommer
domstol än att den överlämnas åt polisiär myndighet.

Som jag tidigare antytt kan disciplinstraff åläggas polisman som i
tjänsten överskrider sin befogenhet eller åsidosätter vad honom åligger eller
eljest visar oförstånd eller oskicklighet eller som i sin enskilda vandel
förhåller sig på sådant sätt att aktningen för polistjänsten sättes i fara.
Dessa tjänstefel torde ha väsentligen samma innehåll som motsvarande
tjänstefel i 25 kap. strafflagen. Ett upphörande av poliskollegiernas bestraffningsrätt
utan att denna överlämnas till annat disciplinärt organ synes
därför inte medföra någon ändring i fråga om vilka förfaranden av
polisman som bör föranleda åtgärd mot honom. Dock finnes inte möjlighet
för domstol att såsom är fallet beträffande poliskollegium ålägga varning
eller mistning av lön. Denna omständighet torde emellertid vara av
linga betydelse. Jag anser salunda, att om polischef finner att svårare
straff bor utdömas än vad han själv äger ålägga, han bör vidtaga åtgärder
för anställande av åtal vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Klagan över polischefs beslut i disciplinärende får f. n. fullföljas till
poliskollegium och därifrån till regeringsrätten. Om poliskollegierna avskaffas
måste alltså klagan över polischefs ifrågavarande beslut ske i annan
ordning. Att härvid såsom föreslagits tillåta fullföljd till allmän domstol
synes mig från skilda synpunkter mindre lämpligt. Bl. a. skulle ett sådant
fullföljdsförfarande nödvändiggöra en omfattande processuell särlagstiftning.
Då här dessutom är fråga om smärre förseelser vill jag förorda
att fullföljd mot dessa beslut skall ske i samma ordning som fullföljd över
polischefs beslut i allmänhet, nämligen till länsstyrelsen.

En prövning av tjänstefel från polismans sida i enlighet med vad jag nu
förordat synes mig fylla de anspråk man bör ställa på de organ som har
att bedöma polismans åtgärder och samtidigt tillgodose polispersonalens
förut berörda önskemål. Jag föreslår därför att poliskollegierna avskaffas
och att de förfaranden från polismans sida, som polischefen finner förskylla
svårare påföljd än vad han äger ålägga, skall prövas av allmän domstol
i vanlig ordning. Förslaget föranleder — förutom ändringar i polisreglementet,
vilka sker i administrativ ordning — upphävande av bestämmelserna
i 12 § polislagen om poliskollegium. Vidare medför förslaget vissa
formella ändringar i 15 § 1 mom. samt 17 och 20 §§ polislagen.

De föreslagna ändringarna beträffande tjänstetillsättningsförfarandet
och den disciplinära bestraffningsrätten torde göra vissa övergångsbestämmelser
nödvändiga. Sålunda synes nuvarande regler böra
gälla vid tillsättning och entledigande av befattningshavare som avses i polislagen,
därest före ikraftträdandet av här föreslagna lagändringar kungörelse
utfärdats om ledig tjänst eller vikariatslöneförordnande eller fråga
väckts om entledigande, vare sig entledigandet begärts av befattningshavaren
själv eller initiativet därtill tagits av annan. Beträffande de föreslagna
nya reglerna om disciplinär bestraffning är att märka, att upphörandet av
poliskollegiums bestraffningsrätt inte innebär att motsvarande befogenhet
överflyttas på domstolen utan denna kommer hädanefter att efter åtal i
vanlig ordning pröva de förfaranden, som hittills prövats av poliskollegium.
De ärenden som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna är
anhängiga hos poliskollegium torde därför böra slutbehandlas av kollegiet.
Jag föreslår att övergångsbestämmelser gives i enlighet med vad jag nu
anfört.

III. Polisaspirantorganisationen

Gällande bestämmelser

Kungl. Maj :t har den 3 april 1959 utfärdat anvisningar rörande rekrytering
och grundläggande utbildning av polispersonal. Enligt dessa skall en
rekryteringsmyndighet finnas i varje län samt i de fem städer som är undantagna
från landsfogdens polisverksamhet. Rekryteringsmyndighet är

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

landsfogden i länet respektive polismästaren i envar av angivna städer. Den
som söker inträde på polismannabanan skall undergå prövning inför rekryteringsmyndigheten.
Godkänd sökande kan antingen erhålla anställning
som polisaspirant eller som därmed jämförlig extra polisman eller också
få tjänstgöra vid polisväsendet som polisrekryt. Polisaspiranten erhåller
en i visst polisdistrikts personalstat upptagen lönegradsplacerad tjänst och
anlitas för vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i detta distrikt. Polisrekryten
är däremot inte fast knuten till visst distrikt utan rekyteringsmyndigheten
har att sörja för att han i möjligaste mån beredes fortlöpande
sysselsättning som vikarie inom rekryteringsområdet. Finnes vikariat ej
tillgängligt kan polisrekryten under vissa förutsättningar anlitas för s. k.
särskild polistjänst, som i regel innebär övningstjänstgöring vid ordningsstatspolisavdelning.

Avlöning och andra förmåner åt polisaspirant och därmed jämförlig
extra polisman utges av vederbörande polisdistrikt. Polisrekryt som vikarierar
inom visst distrikt får i regel avlöning därför av distriktet. Anlitas
han för särskild polistjänst erhåller han avlöning eller arvode från visst
polisdistrikt. Under tiden för genomgående av konstapelsklassen vid statens
polisskola erhåller polisaspirant, som innehar i personalstat upptagen rekryteringstjänst,
oavkortad lön från distriktet. Polisrekryt erhåller av statsmedel
arvode under utbildningstiden.

Allmänt statsbidrag till kostnaden för avlöning av den som innehar eller
uppehåller icke ordinarie befattning — alltså bl. a. aspiranttjänst — utgår
enligt 15 § 2 mom. polislagen i allmänhet endast till annat polisdistrikt än
sådant som består av stad med minst 10 000 invånare. Bidragets storlek
motsvarar en femtedel av polisdistriktets berörda kostnader. Till övriga
polisdistrikt utgår inget statsbidrag för nyss angivna kostnader. Arvode
som polisdistrikt utger till polisrekryt som fullgör särskild polistjänst gottgöres
alltid distriktet av statsmedel (förenämnda anvisningar, avd. VI).

Jämlikt 8 § femte stycket polislagen skall polisdistrikt som utgöres av
stad med minst 10 000 invånare, och som alltså normalt ej får allmänt
statsbidrag, bidraga till kostnaden för sådana arvoden som enligt det förut
anförda utgår till vissa elever vid polisskolan. Närmare bestämmelser om
grunderna för bidragets bestämmande har fastställts i kungörelsen den 26
maj 1954 (nr 465) angående vissa polisdistrikts bidrag till kostnader för
arvoden till elever i statens polisskolas konstapelsklass. Enligt 1 § skall
bidraget motsvara den del av kostnaden som belöper på polisdistriktet enligt
förhållandet mellan å ena sidan antalet polismanstjänster som finnes
inrättade för distriktets eget behov samt å andra sidan antalet polismanst
jänster i riket.

Om man bortser från stats- och reservpolisen är polispersonalens tjänstgöring
regelmässigt begränsad till det polisdistrikt där den är anställd.
Sådan polispersonal till vars avlöning statsbidrag utgår har emellertid en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

ligt 7 § 1 mom. första stycket polislagen en allmän skyldighet att vid behov
tjänstgöra utanför anställningsdistriktet. Detta är även förhållandet beträffande
den som är elev vid någon av staten bekostad eller understödd
polisskola. Vad gäller annan polispersonal —- i allmänhet polispersonal i
städer med minst 10 000 invånare — föreligger ingen motsvarande tjänstgöringsskyldighet.
Uppkommer i visst fall särskilt behov av tillfällig polisförstärkning
och kan behovet inte utan synnerlig olägenhet tillgodoses på
annat sätt, kan länsstyrelsen dock förordna att sistnämnda personal får
användas för polisverksamhet utanför anställningsområdet men endast
inom samma län. Även eljest kan denna personal efter Konungens förordnande
användas utanför anställningsområdet; dylikt förordnande kan givas
blott då utomordentliga förhållanden föranleder det (7 § 1 mom. andra
stycket).

Förslag till särskild aspirantorganisation

I den tidigare omnämnda propositionen nr 88 har — såsom där närmare
utvecklats — på grundval av polisverksamhetsutredningens betänkande
föreslagits inrättande av en särskild aspirantorganisation. Förslaget
innebär i huvudsak följande. Landsfogdarna och polismästarna i de
fem städer som är undantagna från området för landsfogdes polisverksamhet
skall alltjämt vara rekryteringsmyndigheter. Denna myndighet
prövar den sökande och antager godkänd sökande till polisaspirant, vilken
benämning skall användas på all rekryteringspersonal. Aspiranterna föres
samman i en särskild rekryterings- och utbildningssektion för varje län
respektive envar av nyssnämnda städer. Sektionen knytes i rekryteringsområde
som består av flera polisdistrikt till poliskåren i ett distrikt, regelmässigt
en större stad inom rekryteringsområdet. Aspiranterna skall under
den tid de tillhör sagda poliskår genomgå dels praktisk utbildning vid
kåren och dels teoretisk utbildning vid statens polisskola under sammanlagt
tio månader samt därefter tagas i anspråk för vikariats- eller förstärkningstjänstgöring
i andra polisdistrikt. Fördelning av tjänstgöringen på polisdistrikten
göres av rekryteringsmyndigheten. Färdigutbildad aspirant, som
inte erhåller fortlöpande sysselsättning genom dylik tjänstgöring, bör tagas
i anspråk för tjänstgöring vid statspolisavdelning. Aspirant som efter ett
års anställning vid polisväsendet ej erhållit anställning som extra ordinarie
poliskonstapel på en i personalstat upptagen tjänst skall med bibehållen
placering vid utbildningssektionen antagas till extra poliskonstapel. Tjänstgöringen
vid aspirantkadern förutsättes fortgå högst tre år.

I den mån polisaspirant eller i aspirantorganisationen kvarstående extra
poliskonstapel utnyttjas för vikariats- eller förstärkningstjänstgöring inom
visst polisdistrikt eller för tjänstgöring vid statspolisavdelning skall därav
föranledda avlönings- och andra kostnader betalas av vederbörande distrikt

Kungl. Maj. ts proposition nr 89 år 1961

respektive staten. Övriga kostnader för aspirantpersonalens avlöning och
tjänstedräkt samt kostnader för handledare under den praktiska utbildningen
och för administration kommer emellertid att belasta det polisdistrikt
till vars poliskår personalen är knuten. Enligt polisverksamhetsutredningens
förslag bör de icke statsbidragsberättigade polisdistrikten
inom rekryteringsområdet bidraga till nu berörda avlöningskostnader efter
samma grunder som f. n. gäller för dessa distrikts skyldighet att bidraga
till kostnaden för arvoden till polisrekryter. Staten bör enligt utredningens
mening ikläda sig den del av avlöningskostnaderna som hänför sig till statspolisen
och de statsbidragsberättigade distrikten samt hela kostnaden för
handledararvoden. Administrationskostnaderna anses böra stanna på utbildningsdistriktet.
Utredningens förslag har dock inte godtagits i den proposition
som jag förut omnämnt. Staten har där ansetts böra bidraga endast
med 20 procent av den del av avlöningskostnaden som hänför sig till statsbidragsberättigade
polisdistrikt liksom hittills varit fallet beträffande avlöning
till innehavare av aspiranttjänster i dessa distrikt samt inte i någon
mån till kostnaden för arvode till handledare.

Departementschefen

Den grundläggande fackutbildningen av rekryteringspersonal inom polisväsendet
äger f. n. rum i de olika polisdistrikten. Polisaspiranten erhåller
en lönegradsplacerad tjänst, som är upptagen i distriktets personalstat, och
anlitas för vikariats- och förstärkningstjänstgöring. För polisyrket godkänd
person, som inte erhåller en dylik aspiranttjänst men ställt sig till
förfogande för tjänstgöring inom polisväsendet, polisrekryt, utnyttjas för
vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i polisdistrikten och får då ersättning
av vederbörande distrikt eller för tjänstgöring vid statspolisavdelning,
varvid ersättningen till honom slutligt gäldas av staten. Under tiden
för genomgång av konstapelsklassen i statens polisskola får polisaspirant
oavkortad lön från det polisdistrikt där han är anställd medan polisrekryt
erhåller dagarvode av statsmedel.

Generellt bidrag till avlöning av polispersonal, s. k. allmänt statsbidrag,
utgår regelmässigt endast till polisdistrikt som består av landsbygd eller
helt eller delvis av stad med mindre än 10 000 invånare eller köping. Bidraget
utgör enligt 15 § 2 mom. sista stycket polislagen en femtedel av avlöningskostnaden
såvitt gäller bl. a. aspiranttjänster. Övriga polisdistrikt
erhåller inget som helst bidrag till avlöningar till dessa befattningshavare.
Däremot är dessa polisdistrikt, men ej de statsbidragsberättigade, skyldiga
att bidraga till statens kostnader för arvoden till polisrekryter med
en på visst sätt bestämd kvotdel av kostnaden. Denna skyldighet är fastslagen
i 8 § femte stycket polislagen.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

Enligt vad som föreslås i proposition nr 88 skall utbildningen av polisaspiranter
för ett helt rekryteringsområdes behov i fortsättningen ske
centralt vid en poliskår, moderkår, inom varje område. Förslaget innebär
att alla aspiranter som erfordras för rekryteringsområdets behov skall anställas
vid moderkåren och under anställningen där genomgå 10 månaders
utbildning. Efter utbildningstidens slut avses aspiranterna komma att efter
hand anställas på ordinarie eller extra ordinarie tjänster i områdets polisdistrikt.
Den som ej genast får sådan anställning skall användas för vikariats-
och förstärkningstjänstgöring i distrikten eller för tjänstgöring vid
statspolisen, varvid han efter ett års anställning vid polisväsendet antages
som extra poliskonstapel i moderkåren. Av dylik tjänstgöring föranledda
avlönings- och andra kostnader skall självfallet vederbörande distrikt respektive
staten svara för. Moderkårens polisdistrikt kommer alltså att till
följd av centraliseringen av aspirantutbildningen belastas med kostnader
för avlöning och andra förmåner åt aspiranterna endast under de 10 månader
utbildningen varar. Detta distrikt kommer vidare att få svara för
arvoden till handledare för aspiranterna under den praktiska utbildningen
av dem och för administrationskostnader. Sist angivna avlönings*, handledar-
och administrationskostnader faller f. n. på de polisdistrikt där rekryteringstjänster
finnes inrättade. Med hänsyn härtill är det enligt min
mening rimligt att dessa distrikt i fortsättningen deltager i motsvarande
kostnader som kommer att belasta moderkårens polisdistrikt. Eftersom
aspirantorganisationen skall tillgodose rekryteringsbehovet och behovet av
personal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring även i de distrikt
som f. n. inte har rekryteringstjänster bör också nyssnämnda distrikt bidraga
till kostnaderna. Fördelningen av kostnaderna på rekryteringsområdets
polisdistrikt, moderkårens distrikt inräknat, torde böra ske efter
förhållandet mellan å ena sidan antalet polismanstjänster i varje distrikt
och å andra sidan antalet polismanstjänster i hela området.

Till följd av det anförda bär i polislagen intagas föreskrifter om skyldighet
för polisdistrikt som Kungl. Maj :t bestämmer att anställa polisaspiranter
för rekryteringsområdets behov och för övriga distrikt inom området
att deltaga i de kostnader som på grund härav åsamkas förstnämnda
distrikt. Jag föreslår att sådana föreskrifter gives i 2 och 8 §§ polislagen.
Närmare bestämmelser om indelningen i rekryteringsområden samt fördelningen
av kostnaderna och regleringen av dem torde få utfärdas i administrativ
ordning.

Enligt den nya aspirantorganisationen kommer alla som antages till po1
ismannabanan att vinna anställning såsom polisaspiranter. Antagning av
polisrekryter skall alltså inte längre förekomma. Med hänsyn härtill torde
föreskriften i 8 § femte stycket polislagen böra utgå.

De polisdistrikt som för närvarande får allmänt statsbidrag till avlöning
av polisaspiranter avses bli bibehållna vid denna förmån. Statsbidra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1961

get synes därvid böra utgå å den del av distriktets kostnader för den centrala
aspirantutbildningen som utgör avlöningar till aspiranterna. En sådan
ordning medför en formell ändring i 15 § 2 mom. sista stycket polislagen,
enligt vilken statsbidrag f. n. utgår till kostnaden för avlöning endast till
den som är anställd inom vederbörande polisdistrikt. Eftersom så inte blir
fallet beträffande andra polisdistrikt än moderkårens i fråga om polisaspiranter
som undergår utbildning bör i nyssnämnda stycke göras ett tilllägg
av innehåll att statsverket bidrager även till polisdistrikts andel i de
kostnader för avlöningar åt polisaspiranter som åsamkas moderkårens
polisdistrikt.

Polispersonal i polisdistrikt, som åtnjuter allmänt statsbidrag, får användas
för polisverksamhet även i andra polisdistrikt såväl inom som utanför
länet. Motsvarande gäller för elev vid polisskola som bekostas eller understöds
av staten. Annorlunda ställer det sig med polispersonal i distrikt
som inte får allmänt statsbidrag. Jag bortser här från stats- och reservpolispersonal.
Annan personal i dylikt distrikt får användas i annat distrikt
inom länet endast om särskilt behov av tillfällig polisförstärkning uppkommer
i visst fall och detta behov dessutom inte kan tillgodoses på annat
sätt utan synnerlig olägenhet. Om utomordentliga omständigheter föranleder
det får denna personal även eljest användas utanför anställningsområdet.
Härför fordras dock Kungl. Maj :ts förordnande.

Den föreslagna centrala aspirantutbildningen torde så gott som undantagslöst
komma att äga rum vid poliskåren i stad som inte får allmänt statsbidrag.
Som jag nyss sagt får polispersonalen i en sådan stad som regel
inte användas för tjänstgöring utanför anställningsområdet. Sedan polisaspiranterna
färdigutbildats skall de, med bibehållen placering vid aspirantkåren,
normalt användas för vikariats- eller förstärkningstjänstgöring
även i andra polisdistrikt inom rekryteringsområdet. Gällande bestämmelser
synes inte lägga hinder i vägen härför, då ju aspiranterna anställes för
hela rekryteringsområdets behov. Det torde emellertid vara lämpligt att
aspiranterna i likhet med polisskoleeleverna kan få användas för polisverksamhet
också utanför rekryteringsområdet. Sådant ianspråktagande torde
dock böra komma ifråga endast då behov föreligger av tillfällig polisförstärkning
i visst fall. För att polisaspiranterna skall kunna tagas i anspråk
i enlighet med vad jag sist anfört fordras ändring av gällande regler
rörande möjlighet att taga i anspråk polispersonalen i icke statsbidragsberättigade
distrikt för polisverksamhet utanför det egna distriktet.
Stadgande härom torde böra inflyta som ett andra stycke i 7 § 1 mom.
polislagen, som avhandlar ifrågavarande möjlighet såvitt angår annan
polispersonal än stats- och reservpolispersonal. Beslut om polisaspiranternas
tjänstgöring utanför rekryteringsområdet anser jag böra fattas av rekryteringsmyndigheten,
som i övrigt avses skola ha tillsynen över aspiranttjänstgöringen.
Det nuvarande andra stycket i 7 § 1 inom., i vilket gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1961

bestämmelser i förevarande hänseende beträffande polispersonal i icke
statsbidragsberättigade polisdistrikt är intagna, bör efter en formell ändring
utgöra ett tredje stycke i momentet.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1962.

IV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga nyssnämnda inom
inrikesdepartementet upprättade förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Erik Andersson