Kungl. Maj.ts proposition nr 86 (Proposition 1950:86)

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till åtgärder
för dövhetens bekämpande; given Drottningholms
slott den 17 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en höjning av anslaget till Bidrag till anskaffande
och drift av hörapparater från 60 000 till 100 000 kronor.

Hörselfrämjandets verksamhet förutsättes tills vidare fortgå i huvudsakligen
oförändrad omfattning. Bl. a. på grund av betydande underskott på
verksamheten föreslås emellertid, alt anslaget till Bidrag till hörselfrämjandet
uppräknas med 46 000 kronor till 86 000 kronor.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 86.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
elfte huvudtiteln, punkterna 84 och 85, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1950/51 beräkna dels till
Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater ett anslag av 60 000 kronor,
dels ock till Bidrag till hörselfrämjandet ett anslag av 40 000 kronor.
Jag anhåller nu att till slutlig behandling få upptaga dessa anslagsfrågor.

l:o) Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater.

Anslag

1947/48 ............................. 25 000

1948/49 ............................. 25 0001

1949/50 (statsliggaren s. 973) 60 000

1950/51 (förslag) .................... 100 000

Medel för detta ändamål anvisades å riksstaten första gången av 1947 års
riksdag (skr. nr 362) i anledning av väckta motioner (I: 74 och II: 136).
Vidare ha t. o. in. budgetåret 1948/49 från femte huvudtitelns reservationsanslag
till Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet för samina
ändamål anvisats ett belopp av ytterligare 10 000 kronor årligen. Fr. o. m.
innevarande budgetår har motsvarande belopp i stället upptagits under nu
ifrågavarande anslag.

Yrkanden.

Hörselfrämjandets centralstyrelse (skr. 13/6 1949) hemställer, att anslaget
höjes med 177 000 kronor.

Sedermera har centralstyrelsen i skrivelse den 19 december 1949 ansett
denna höjning under vissa förutsättningar kunna reduceras till 130 000
kronor.

Nettoutgift

25 000
50 000

1 Å tilläggsstat därutöver 25 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Motiv.

I skrivelsen den 13 juni 1949 erinrar hörselfrämjandet, att föreningen för
budgetåret 1948/49 hade beräknat anslagsbehovet till 100 000 kronor. De för
samma budgetår ursprungligen anvisade medlen, (25 000 + 10 000) 35 000
kronor, hade förbrukats redan i december 1948, sedan 213 av 225 redan vid
budgetårets ingång färdigberedda och bidragsberättigade ansökningar bifallits.
Icke i något av dessa fall hade bidrag kunnat lämnas med tillåtna två
tredjedelar av kostnaden för anskaffande av hörapparat. Apparaterna kosta
i allmänhet mellan 400 och 500 kronor och medeltalet beviljat bidrag per ansökan
utgjorde 164 kronor. Ingen sökande hade heller kunnat komma i åtnjutande
av bidrag, högst 100 kronor per år, till driftkostnaderna. För att
i någon mån kunna avverka den balans, som då förelåg, anhöll hörselfrämjandet
i skrivelse den 28 januari 1949 om ett tillfälligt extra anslag å 25 000
kronor, vilket belopp av 1949 års riksdag anvisades för ändamålet. Detta
anslag kommer att helt och hållet förbrukas genom utbetalande av bidrag
å cirka en tredjedel av de ansökningar, som för budgetåret 1948/49 ursprungligen
anvisade medel icke räckte till att täcka.

Redan i juni 1949 — alltså innan ännu det nya budgetåret börjat —
vila hos hörselfrämjandet 327 färdigberedda och bidragsberättigade ansökningar,
som icke ha kunnat beviljas på grund av brist på medel. Om
man för varje ansökan räknar med i medeltal 175 kronor i bidrag, föreligger
sålunda f. n. en balans på cirka 57 000 kronor, vilken balans hänför sig
till budgetåret 1948/49.

Av det för budgetåret 1949/50 anvisade anslaget om 60 000 kronor (mot
av hörselfrämjandet äskade 100 000 kronor) äro således redan från början
cirka 57 000 kronor disponerade för nämnda ansökningar. Ett belopp av
endast omkring 3 000 kronor återstår sålunda för att täcka hjälpbehovet
under detta budgetår, vilket behov beräknas uppgå till cirka 120 000 kronor.
Hörselfrämjandet måste alltså för budgetåret 1950/51 kalkylera med
dels den brist, som beräknas uppkomma under budgetåret 1949 50 på cirka
117 000 kronor, och dels bidragsbehovet för budgetåret 1950/51, vilket uppskattas
till 120 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår
kan sålunda beräknas uppgå till (117 000 + 120 000) 237 000 kronor. I

I skrivelsen den 19 december 1949 upplyser hörselfrämjandet, att hela
antalet ulprovningar under år 1949 beräknas uppgå till cirka 4 800. Då
enligt upprättad statistik cirka 33 procent av samtliga utprovningar leda
till inköp av hörapparat samt omkring 46 procent av samtliga förmedlade
apparater utgöra hjälpfall, beräknas antalet förmedlade apparater och
hjälpfall för samma år uppgå till 1 600 resp. 745.

Enligt vad hörselfrämjandet erfarit från kommittén för dövhetens bekämpande
synas goda förutsättningar föreligga att till nästa budgetår i
marknaden få ut en eller flera relativt billiga apparattyper, däribland en

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

engelsk apparat, den s. k. medresco- eller standardapparaten. Vid beräkningen
av medelsbehovet kunna därvid i huvudsak fyra alternativ beträffande
omfattningen av apparatförmedlingen tänkas:
a) enbart dyra apparater;

V»	av	hjälpfallen standardapparater,
Va	»	» dyrare apparater;
V*	»	» standardapparater,
V*	»	» dyrare apparater;
*/.	»	» standardapparater,
Vä	»	» dyrare apparater.

Därest försäljningen av standardapparaten kunde beräknas komma att
uppgå till cirka två tredjedelar av samtliga till hjälpfall förmedlade apparater,
skulle det i hörselfrämjandets tidigare skrivelse till 117 000 kronor beräknade
medelsbehovet för täckande av föreliggande balans av bidragsberättigade
hjälpfallsansökningar kunna nedräknas till 70 000 kronor. Enligt
hörselfrämjandets uppfattning synes emellertid standardapparaten
knappast kunna insättas i så stor omfattning.

Yttranden.

Över framställningen den 13 juni Wb9 ha yttranden avgivits av pensionsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och kommittén för dövhetens bekämpande.1

Pensionsstgrelsen framhåller, att det på grundval av hörselfrämjandets
uppgifter kan beräknas, att de personer, som under budgetåret 1949/50
söka bidrag till hörapparater, med få undantag i bästa fall kunna erhålla
sådant bidrag under budgetåret 1950/51 eller — beroende på anslagets storlek
sistnämnda budgetår — eventuellt först under budgetåret 1951/52. Då det
arbete, som utföres av kommittén för dövhetens bekämpande, ännu icke
avslutats, synes det föga tillfredsställande, att de anslag, som nu ställas till
hörselfrämjandets förfogande, i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete
så begränsas, att väntetiden för bidrag från hörselfrämjandet uppgår
till ett år eller mera. På grund av de ökande väntetiderna torde många, som
för sitt arbete äro i oundgängligt behov av hörapparater, trots ekonomiska
svårigheter inköpa sådana direkt av vederbörande försäljare. Då i sådant
fall erforderlig objektiv utprovning av lämplig apparat icke äger rum, kan
detta många gånger medföra, att vederbörande icke erhåller den för hans
hörselnedsättning lämpligaste apparattypen. Med nu utgående anslag har
det icke varit möjligt för hörselfrämjandet att i det enskilda fallet lämna
bidrag med två tredjedelar av apparatkostnaden. Därest anslag av tillräcklig
omfattning beviljades, skulle hörselfrämjandet bliva i tillfälle utgiva
bidrag med belopp, som skulle komma att utgöra en mera effektiv hjälp
åt vederbörande. Pensionsstyrelsen tillstyrker därför, att största möjliga 1

1 Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1947 tillkallade sakkunniga för utredning
rörande de hörseldefektas problem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

bidrag ställes till hörselfrämjandets förfogande för tillgodoseende av de i
framställningen angivna ändamålen.

De bestämmelser, som äro utfärdade för anslagets användning under innevarande
budgetår, synas fortfarande böra gälla.

Skolöverstyrelsen framhåller, att hörselfrämjandets verksamhet är under
stark utveckling. Det synes överstyrelsen vara behjärtansvärt, att anslaget
till hörapparater avsevärt förstärkes. Ur de synpunkter skolöverstyrelsen
har att anlägga är således icke något att erinra mot det begärda anslaget.

Kommittén för dövhetens bekämpande erinrar, att kommittén i yttrande
över hörselfrämjandets framställning om anslag för budgetåret 1949/50
framhållit, att antalet hörselskadade i landet uppskattades till minst 80 000
och att endast en mindre del av dessa hittills erhållit hörapparat. Kommittén
anser sig icke böra underlåta att erinra om att hörapparaten icke blott är
ett medel för social gemenskap utan också ett medel att öka den hörselskadades
utkomstmöjligheter samt att snabbt förbättra hans arbetsförmåga
och därmed tillföra arbetsmarknaden arbetskraft. Allt eftersom insikten om
hörapparaterna och deras värde blir mera allmän, kommer detta att leda
till en ökad efterfrågan på apparater och därmed ett ökat behov av anslag.
Med hänsyn till hörapparatens utomordentliga betydelse för den hörselskadade
individen måste denna utveckling, som tydligt utläses ur hörselfrämjandets
skrivelse, betecknas såsom önskvärd. Kommittén förutsätter,
att denna utveckling under de närmaste åren kommer att ytterligare stegras,
samt anser det därför nödvändigt med omedelbara och kraftiga åtgärder för
att öka hörselfrämjandets resurser.

I sina beräkningar har hörselfrämjandet utgått från ett genomsnittligt
bidragsbelopp om 175 kronor per apparat, d. v. s. det f. n. gängse bidragsbeloppet
vid hittillsvarande apparatpriser mellan 400 och 500 kronor. Goda
förutsättningar synas emellertid föreligga att till nästa budgetår i full omfattning
i marknaden få ut den engelska apparaten Medresco, som f. n.
prövas inom landet, och eventuellt andra europeiska hörapparater i samma
prisklass. Medrescoapparaten, som avses komma att försäljas genom kommunal
eller humanitär organisation utan vinstintresse, bedömes såsom god
och torde komma att levereras till ett pris av cirka 200 kronor komplett
eller mindre än hälften av priset på de nu gängse apparattyperna. Det förefaller
sannolikt, att apparaten i fråga kommer att vara väl lämpad för ett
ansenligt antal hörselskadade. Det kan under dessa förhållanden sättas
i fråga, om icke bestämmelser borde införas, innebärande att bidragssökande,
för vilken medrescoapparaten prövas akustiskt fullt tillfredsställande,
icke bör äga rätt till högre bidrag än två tredjedelar av det pris,
som denna apparat betingar. Då kommittén önskar ytterligare följa resultatet
av undersökningen av apparaten, anser den sig icke redan nu böra
avgiva definitivt förslag. I här förevarande sammanhang önskar kommittén
endast framhålla, att ehuru nämnda förhållande kan beräknas medföra en

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

reducering av anslagsbehovet, samtidigt en ökad efterfrågan torde åstadkomma
en utjämning i detta avseende.

Yttrande i anledning av skrivelsen den 19 december 19i9 har avgivits av
kommittén för dövhetens bekämpande.

Kommittén framhåller, att sedan dess föregående yttrande i ärendet avgavs,
en viss förändring av läget beträffande hörapparatfrågan inträtt. Sålunda
ha ledamöter av kommittén vid studieresor i USA och England under
hösten 1948 medfört provexemplar av hörapparater, bl. a. den engelska
apparaten Medresco. Denna tillverkas på engelska statens beställning och
har konstruerats på grundval av en ingående vetenskaplig undersökning,
utförd av en av Medical Research Council för ändamålet speciellt tillsatt
kommitté. Genom hörselfrämjandet utprovades medrescoapparater från
augusti månad å personer, som genom Stockholms stad erhöllo bidrag till
inköp av hörapparat. Ytterligare ett antal sådana apparater har från samma
tid förmedlats direkt genom hörselfrämjandet. En särskild prövning av
apparaten åstadkoms därigenom, att den under en tid begagnades av ett
mindre antal lomhörda personer, vilka tidigare använt annan hörapparat.
Erfarenheterna från den relativt korta försökstiden uppgivas ha varit övervägande
goda.

På inbjudan av inrikesdepartementet anordnades den 22 september 1949
ett sammanträde i hörapparatfrågan, i vilket deltogo representanter för
bl. a. svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet samt hörselfrämjandet.
Sedan landstingsförbundet förklarat, att förbundet hade intresse
för försäljning av hörapparater genom landstingens inköpscentral,
samt sedan de övriga närvarande representanterna förklarat sig icke ha
något principiellt att invända häremot, upptog kommittén underhandlingar
med förbundet. Underhandlingar ha under hösten 1949 ägt rum även med
Stockholms stads hörapparatkommitté samt hörselfrämjandet.

I skrivelse till landstingsförbundets styrelse den 21 november 1949 hemställde
kommittén, att landstingens inköpscentral skulle under vissa angivna
former åtaga sig förmedling av hörapparater. I skrivelsen anfördes
bl. a.

Närmare 100 000 personer i landet beräknas lida av allvarligt nedsatt
hörsel. Målet bör vara, att var och en, som har nytta av en hörapparat,
också kommer i besittning av sådan. Ett realiserande av detta mål måste
komma att innebära en apparatåtgång av helt annan storlek än den nuvarande.
Det är under dessa förhållanden synnerligen starkt motiverat, att
det allmänna sörjer för, att dessa viktiga hjälpmedel i kampen mot dövheten
tillhandahållas allmänheten under tillfredsställande villkor.

Det har för kommittén framstått såsom önskvärt att finna utvägar att
på annat sätt än genom direkt statlig kontroll erhålla garantier för en tillfredsställande
utveckling på hörapparatmarknaden. En sådan utväg har
man ansett vara, att ett samhälleligt eller annat allmännyttigt organ inträder
såsom intressent på hörapparatmarknaden. Detta organ borde till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

handahålla kvalitativt goda hörapparater till skäliga priser, sörja för apparatutprovning
under fullt betryggande former, skapa en fullgod organisation
av servicetjänsten samt i övrigt på ett förebildligt sätt tillgodose de hörselskadades
behov. En dylik verksamhet borde gynnas av bestämmelser, att
bidrag av allmänna medel för inköp av hörapparat lämnas endast under
förutsättning att densamma utprovats av sakkunnig och objektiv personal.
En ifrågasatt ökning av bidragsanslagen skulle erbjuda vissa garantier för
en önskad omfattning av apparatförmedlingen.

Vid förberedande underhandlingar i frågan ha representanter för landstingsförbundet
förklarat, att landstingens inköpscentral skulle kunna åtaga
sig hörapparatförsäljningen. Försäljningsverksamheten bör organiseras i
syfte att göra det möjligt även för mindre bemedlade personer att anskaffa
hörapparat resp. att nedbringa kostnaderna för bidrag till dylika apparater
samt att motverka en oskälig prisbildning.

I anledning härav meddelade landstingsförbundets styrelse, att den fann
det nödvändigt, att det allmänna — i första hand landsting och städer
utanför landsting — i större utsträckning än tidigare trädde hjälpande
till såväl organisatoriskt som ekonomiskt för att lösa hörapparatfrågan på
ett tillfredsställande sätt. Att förbundets inköpsorgan, landstingens inköpscentral,
utnyttjades i detta sammanhang fann styrelsen naturligt och hade
i stort sett intet att invända mot de riktlinjer, som kommittén uppdragit.

Under hand har därefter inhämtats, att inköpscentralen startat en försälj
ningsverksamhet, omfattande standardapparaten, att en provverksamhet
i enlighet med i kommitténs förenämnda skrivelse anförda riktlinjer
från den 1 januari 1950 påbörjats i Örebro län, att planering av verksamheten
lagts upp för ytterligare tre län samt att successiv utbyggnad av densamma
till övriga län förberedes. Stockholms stads hörapparatkommitté
avser enligt uppgift att föreslå en särskild organisation för utprovning och
förmedling av hörapparater för Stockholms stad, varvid behovet av hörapparater
kommer att i största möjliga utsträckning tillgodoses från inköpscentralen.
Avsikten är att komplettera standardapparaten med andra
märken för att vinna en begränsad sortering av apparater, tillräcklig för
att tillgodose olika individuella behov. Standardapparaten levereras tills
vidare av inköpscentralen till ett pris av 145 kronor exklusive individuell
öronpropp. Detta pris förutsättes också bli utförsäljningspris. I detta är
icke inräknat någon förmedlingsavgift eller kostnad för utprovning.

Kommittén övergår härefter till frågan om den sålunda uppkomna situationens
återverkningar med hänsyn till medelsbehovet för nästa budgetår.

Att f. n. bedöma, i vilken omfattning standardapparaten och eventuellt
andra prisbilliga apparater komma att förmedlas är mycket vanskligt. Enligt
vissa engelska uppgifter skulle standardapparaten väl lämpa sig för cirka
75 procent av de hörselskadade. Från hörselfrämjandet har tidigare uppgivits,
att ungefär en tredjedel av dessa skulle vara hjälpta med densamma.
I detta sammanhang hör framhållas att, då fråga är om bidrag från det
allmänna, hänsyn hör tagas endast till apparatens akustiska egenskaper.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Individuella önskemål beträffande apparatens form eller färg, inbyggda batterier
m. m. torde icke böra tillgodoses med hjälp av allmänna medel. Under
dessa förhållanden och med stöd av de allt gynnsammare erfarenheter, som
vunnits vid den fortsatta användningen av standardapparaten, ävensom med
beaktande av att förbättrade typer av apparaten väntas, finner kommittén
skäl att räkna med att hälften av bidragsansökningarna komma att avse
standardapparater.

Om priset på standardapparaten blir 145 kronor, bör enligt gällande
subventionsgrunder i regel högst cirka 100 kronor eller två tredjedelar avkostnaden
utgå i statsbidrag. Beräknas bidragsgenomsnittet efter under år
1949 tillämpad praxis för bidragsgivningen, d. v. s. 175 kronor vid apparatpris
i regel över 400 kronor, erhålles en ungefärlig siffra om 60 kronor.

Det är f. n. omöjligt att bedöma resultatet av planerade åtgärder i syfte att
åstadkomma prisreduceringar på övriga hörapparater. Skäl torde dock föreligga
att räkna med en mindre sådan reducering om cirka 10 procent. En
icke oväsentlig reducering kan komma till stånd, om genom inköpscentralen
eller på annat sätt andra prisbilliga apparater införas på marknaden
såsom komplement till standardapparaten. I överensstämmelse med vad sålunda
anförts, kan genomsnittsbidraget för andra än standardapparater —
under förutsättning att 1949 års praxis tillämpas — minskas till cirka 160
kronor. Kommittén anser det motiverat och skulle för sin del med glädje
se, att berörda praxis kunde modifieras i en för de bidragssökande mera
generös riktning, d. v. s. att bidragsbeloppen över lag kunde ökas. Med
hänsyn till den av hörselfrämjandet beräknade ökningen av antalet bidragssökande
samt föreliggande eftersläpning beträffande sökta men ännu icke
beviljade bidrag anser sig kommittén nu icke böra förorda en dylik åtgärd.
Kommittén räknar därvid med att de hörselskadades situation underlättas
av att kommunala bidrag till inköp av hörapparater såsom hittills komma
att utgå.

Den av hörselfrämjandet angivna bristen av 117 000 kronor, motsvarande
bidrag till cirka 670 personer, kan i enlighet med det anförda reduceras
enligt följande:

50 % standardapparater, bidrag 60 kronor (335 X 60) . . . . 20 100 kronor
50 % andra apparater, bidrag 1751 kronor (335 X 175) 58 625 »

78 725 kronor

Det beräknade behovet för budgetåret 1950/51, 120 000 kronor (avseende
omkring 680 hjälpfall), kan enligt enahanda grunder reduceras sålunda:

50 % standardapparater (340 X 60).......... 20 400 kronor

50 % andra apparater (340 X 160) .......... 54 400 »

74 800 kronor

1 Bidragen avse tid, innan prisreducerande åtgärder kunna beräknas vara genomförda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Sammanlagt skulle alltså erfordras (78 725 + 74 800) 153 525 kronor. Beräkningen
bygger på hörselfrämjandets utgångspunkt, att antalet bidragsfall
kommer att vara konstant i förhållande till antalet utprovningar. Det
förefaller emellertid sannolikt, att en icke oväsentlig del av väntade bidragssökande,
då priserna bliva lägre och speciellt vid inköp av standardapparat,
själva komma att kunna svara för hela apparatkostnaden, i det senare fallet
lägre än den del av kostnaden vederbörande tidigare haft att erlägga vid
köp av dyrare apparat med hjälp av statsbidrag. Antalet bidragssökande
skulle därigenom bliva lägre än hörselfrämjandet räknat med och beloppet
därför kunna avrundas nedåt till 150 000 kronor.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden, som komma att inträda
under budgetåret 1950/51, vill kommittén slutligen föreslå sådan ändring
av bidragsbestämmelserna, att bidrag må utgå med i regel högst två tredjedelar
av lägsta kostnaden för anskaffning av apparat, som vid utprovning
genom hörselfrämjandet eller annat av statsmakterna erkänt organ prövats
ur akustiska synpunkter tillfredsställande.

I ärendet i dess helhet har yttrande avgivits av statskontoret, som därvid
framhållit, att den utredning, som f. n. bedrives av kommittén för dövhetens
bekämpande, torde bliva av väsentlig betydelse för frågan om statens
bidrag till anskaffande och drift av hörapparater åt mindre bemedlade
döva och loinhörda. Särskilt måste ställningstagandet till det av kommittén
berörda spörsmålet om landstingens och städernas deltagande i kostnaderna
för samhällets hjälp åt de hörselskadade invex-ka på frågan om
statens fortsatta bidragsverksamhet. Statskontoret finner det därför naturligt,
att en höjning av statens bidrag till angivna ändamål hålles inom snäva
gränser.

Departementschefen.

När jag i föregående års statsverksproposition anmälde motsvarande anslag
framhöll jag — liksom i statsverkspropositionen till 1948 års riksdag
— att den statliga bidragsverksamhet, det här gäller, var föremål för särskild
utredning av den hösten 1947 tillsatta kommittén för dövhetens bekämpande.
Denna omständighet skulle, framhöll jag vidare, i och för sig
kunna anföras som skäl för att icke höja anslaget. Med hänsyn till erfarenheterna
från det första verksamhetsåret —- 1947/48 — och då en höjning
av anslaget icke syntes föregripa från denna kommitté väntade förslag, förordade
jag emellertid en viss ökning av medelsanvisningen.

De nu vunna erfarenheterna av verksamheten bekräfta, att anvisade
medel icke tillnärmelsevis förslå för att tillgodose hjälpbehovet. Enligt
nämnda kommitté beräknas sålunda icke mindre än cirka 80 000—100 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

personer i landet lida av allvarligt nedsatt hörsel. Endast en mindre del av
dessa torde hittills ha erhållit hörapparater. Dessa förhållanden återspeglas
i den under de senaste åren synnerligen starkt markerade ökningen av
hörselfrämjandets konsultationsarbete. Enligt vad jag under hand inhämtat
från föreningen har sålunda antalet genom densamma förmedlade apparater
ökat från 715 år 1946 till cirka 1 600 år 1949 och antalet s. k. hjälpfall
(bidragsberättigade) under samma tid från 193 till 745.

Av det för budgetåret 1949/50 anvisade anslaget, 60 000 kronor, måste
redan vid budgetårets ingång ett belopp av cirka 57 000 kronor disponeras
för att täcka då föreliggande balans på 327 bidragsberättigade ansökningar.
Vid utgången av samma budgetår beräknas en balans på cirka 670 bidragsberättigade
ansökningar komma att föreligga, vilket med ett genomsnittsbidrag
av 175 kronor per apparat motsvarar ett medelsbehov av omkring
117 000 kronor. Medelsbehovet för budgetåret 1950/51 har uppskattats till
i runt tal 120 000 kronor för ett beräknat antal av cirka 680 hjälpfall.
Enligt föreningens beräkningar skulle sålunda erfordras ett anslag om
sammanlagt (117 000 + 120 000) 237 000 kronor.

I föreningens senare skrivelse den 19 december 1949 samt i de yttranden,
som avgivits av kommittén för dövhetens bekämpande, har emellertid framhållits,
att goda förutsättningar syntes föreligga att till nästa budgetår få
ut i marknaden en engelsk apparat, den s. k. medresco- eller standardapparaten.
Denna apparat har genom börselfrämjandet utprovats på ett
stort antal hörselskadade och erfarenheterna ha därvid varit övervägande
goda. Då priset, cirka 145 kronor, är väsentligt lägre än på övriga nu saluförda
apparater, kommer detta att påverka anslagsbehovet för nästa budgetår.
Med utgångspunkt från f. n. tillämpad praxis i fråga om bidragsgivningen,
d. v. s. i genomsnitt endast något över 40 procent av apparatpriset,
skulle detta — i fråga om den engelska apparaten — innebära ett
statsbidrag om cirka 60 kronor per apparat. Olika åsikter föreligga emellertid
beträffande den omfattning, i vilken denna apparat skulle kunna förmedlas.
Enligt engelska uppgifter skulle densamma väl lämpa sig för cirka
75 procent av de hörselskadade, medan den statliga kommittén räknar med
att hälften av bidragsansökningarna komma att avse denna apparat. Då
man torde böra utgå från att hörselskadorna äro av i stort sett samma art
i Sverige som i England och de erfarenheter, som vunnits vid den fortsatta
användningen av standardapparaten enligt vad kommittén framhållit visat
sig allt gynnsammare, torde man tills vidare kunna räkna med att denna
apparat kommer att förmedlas till omkring 65 procent eller knappt två
tredjedelar av antalet bidragssökande.

Såsom hörselfrämjandet framhållit har vidare priskontrollnämnden börjat
en utredning angående möjligheterna att sänka priserna på övriga hörapparater.
Enligt vad jag under hand inhämtat från nämnden torde resul -

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

tatet härav kunna föreligga i god tid före nästa budgetårs ingång. Under
förutsättning att för dessa apparater nu gällande praxis i fråga om bidragsgivningen
alltjämt tillämpas, torde man sålunda fr. o. m. budgetåret 1950/51
kunna räkna med en viss sänkning av det statliga bidraget, av kommittén
uppskattad till 10 procent eller från i genomsnitt 175 kronor till cirka
160 kronor per apparat.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts skulle medelsbehovet för
täckande av vid utgången av budgetåret 1949/50 beräknad balans, 670 hjälpfall,
uppgå till [60 X (65/100 X 670) 26 100 + 175 X (35/100 x 670) 41 125]
67 225 kronor. För att tillgodose det för budgetåret 1950/51 beräknade behovet,
680 hjälpfall, skulle med motsvarande beräkningsgrunder erfordras
[60 X (65/100 X 680) 26 520 + 160 x (35/100 X 680) 38 080] 64 600 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet skulle i enlighet härmed komma att uppgå
till (67 225 4- 64 600) 131 825 kronor eller i runt tal 130 000 kronor. Jag
räknar därvid med att bidrag till anskaffande av hörapparat beräknas efter
den billigaste apparat, som ur förstärkningssynpunkt kan anses tillfredsställande.
Såsom villkor för bidraget torde böra gälla, att apparaten utprovas
genom hörselfrämjandet eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, genom
annat lämpligt organ.

De döva och lomhörda, vilka nu utgöra en betydande grupp bland de
partiellt arbetsföra, torde, om de utrustas med goda hörapparater, lätt
kunna hjälpas att bliva arbetsdugliga. Den statliga bidragsverksamheten
på detta område måste sålunda — förutom ur sociala och humanitära synpunkter
—- betraktas även såsom ett led i den nu aktuella strävan att söka
tillföra arbetsmarknaden ytterligare arbetskraft. Med hänsyn härtill och till
föreliggande, trots sträng behovsprövning utomordentligt stora balans av
bidragsberättigade ansökningar anser jag mig böra tillstyrka en höjning av
anslaget. I nuvarande ekonomiska läge finner jag mig emellertid icke kunna
förorda, att medel anvisas för att täcka hela det för budgetåret 1950/51 förut
angivna, till 130 000 kronor uppskattade medelsbehovet. Jag föreslår därför,
att anslaget upptages till 100 000 kronor, innebärande en höjning med 40 000
kronor i förhållande till för innevarande budgetår för ändamålet anvisade
medel. Denna medelsanvisning möjliggör icke att bidrag beviljas till kostnaderna
för drift av hörapparat.

I enlighet med vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater
för budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

12		Iiungl. Maj:ts proposition	nr 86.
2:o)	Bidrag till hörselfrämjandet.
			Anslag	Nettoutgift
	1948/49		30 000	30 000
	1949/50	(statsliggaren s. 973) ........	40 000
	1950/51	(förslag) ..................	86 000
Yrkande.

Hörselfrämjandets centralstyrelse (skr. 13/6 1949) hemställer, att anslaget
höjes med minst 60 000 kronor.

Sedermera har hörselfrämjandet i skrivelse den 19 december 1949 inkommit
med ytterligare utredning rörande medelsbehovet för nästa budgetår.

Motiv.

I skrivelsen den 13 juni 1949 anför hörselfräinjandet bl. a. följande.

Föreningens verksamhet visar fortfarande inga tecken till avmattning —
tvärtom söka sig fler och fler hjälpbehövande döva och lomhörda till hörselfrämjandets
utprovningscentraler i Stockholm och Göteborg samt till de
utprovningar, som två gånger årligen anordnas på ett tjugutal lasarett i
landsorten. Det totala registrerade besökarantalet under år 1948 utgjorde
10 764 personer mot 9 520 år 1947.

Det av föreningen för innevarande budgetår äskade anslaget å 60 000 kronor
hade nedskurits till 40 000 kronor. Med hänsyn till att tiden för ett
slutgiltigt förslag rörande hithörande frågor från den år 1947 tillsatta kommittén
för dövhetens bekämpande icke f. n. kan beräknas, hemställer hörselfrämjandet
om förhöjt anslag. Allt större krav resas nämligen från
såväl medicinskt som tekniskt håll på modern akustisk utrustning och för
apparatutprovningsarbetet särskilt utbildad kvalificerad personal. De stegrade
kraven på en utökning av verksamheten äro också en naturlig följd
av att statsmakterna alltmera beakta de dövas och lomhördas problem.

I mars 1949 hemställde hörselfrämjandet om ett anslag å 110 500 kronor
ur allmänna arvsfonden till anskaffande av elektriska hörapparater åt hörselskadade
barn. Dessa ha nämligen hitintills minst kunnat tillgodoses, enär
denna åldersgrupp på grund av pågående skolgång eller yx-kesutbildning
ännu icke hunnit komma ut i förvärvsarbete och sålunda saknar de ekonomiska
möjligheterna att anskaffa apparater. Skulle denna framställning
bifallas, öppnas för hörselfrämjandet återigen ett nytt verksamhetsområde
med stora krav på såväl personal som apparatur.

På grund av att ytterligare personal anställts måste en del oundgängliga
inventarier anskaffas såsom skrivbord och skåp samt minst en skrivmaskin.

Den ständiga ökningen av föreningens verksamhet har också medfört en
proportionell höjning av kostnaderna för expenser.

Till följd av ökat statsanslag till verksamheten har det varit möjligt att
på apparatsamlingen i Stockholm anställa ytterligare två utprovare, huvudsakligen
avsedda för resor i landsorten, jämte en socialt utbildad kurator.
För budgetåret 1950/51 beräknas lönekostnaderna — exklusive pensionsavgifter
— till 60 000 kronor.

Antalet besökande på hörselfrämjandets utprovningsresor i landsorten
utgjorde år 1948 2 953 mot 2 185 år 1947. Framförallt från öronläkarhåll
föreligger ett ständigt stegrat krav, att hörselfrämjandet snarast möjligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

måtte betydligt utvidga dessa resor icke minst för att stävja kringresande
hörapparatförsäljares många gånger synnerligen osunda affärsmetoder.
Fr. o. m. instundande höst planerar också hörselfrämjandet att — sedan
personalen nu kunnat utökas — inom ramen för sin kapacitet utvidga
dessa resor.

De hitintills beviljade anslagen till verksamheten ha icke varit tillfyllest
för att hörselfrämjandet helt skall kunna bära kostnaderna för utprovningsresorna.
Detta är emellertid alltjämt ett önskemål bl. a. av den anledningen
att, då lokalföreningarna — med eller utan landstingsanslag —
stå för dessa kostnader, en orättvis fördelning uppstår av resekostnaderna.

Apparatsamlingen i Göteborg, som hitintills erhållit mycket ringa del av
statsanslaget och som försörjer hela västra och södra Sverige med utprovningsresor,
måste — för att kunna möta den oerhört ökade tillströmningen
av patienter — erhålla större anslag för att utvidga sina lokaler och öka
personalen.

Hörselmätning med s. k. audiometer, varvid graden och delvis arten av
hörselnedsättningen kan konstateras, är numera obligatorisk vid varje utprovning
i Stockholm och Göteborg. Vid landsortslasaretten kan emellertid
sådan hörselmätning verkställas endast i den mån lasarettet i fråga är
försett med audiometer och — vilket i allmänhet möter stora svårigheter —
har möjlighet att ställa tid och personal till förfogande för hörselfrämjandets
patienter för detta ändamål. De audiometrar, som f. n. äro i bruk i
Stockholm och Göteborg, äro i mycket stort behov av att förnyas och samtidigt
utbytas mot sådana av den moderna konstruktion, som numera erfordras
för att uppnå fullt tillförlitliga resultat.

För att även patienterna på utprovningsresorna i landsorten skola kunna
komma i åtnjutande av denna för apparatutprovningen nödvändiga hörselmätning
är det ett oavvisligt behov att för dessa resor få anskaffa tre
mindre s. k. reseaudiometrar.

Slutligen ha kostnaderna för föreningens tidskrift ökat på grund av höjning
av redaktionsarvodet, som hittills utgått med endast 500 kronor per år.

Enligt av föreningen lämnade uppgifter över beräknade inkomster och
utgifter för budgetåret 1950/51 uppskattas inkomsterna —- inklusive förmedlingsavgifter
— till 73 980 kronor och utgifterna till 194 980 kronor.
En brist på 121 000 kronor beräknas sålunda uppkomma för nämnda
budgetår.

I skrivelsen den 19 december 1949 upplyser hörselfrämjandet, att i förmedlingsinkomster
å försålda apparater under år 1949 beräknas inflyta
tillhopa cirka 64 900 kronor, varav i Stockholm 45 300 och i Göteborg 19 600
kronor. Förmedlingsavgifterna ha i medeltal utgått med 41 kronor per apparat
(i skrivelsen från juni 1949 beräknad till 45 kronor, vilken siffra emellertid
nu visat sig vara för hög). För budgetåret 1950/51 beräknas inkomsterna
härav till 45 580 kronor för stockholmscentralen. För göteborgscentralen
ha för samma budgetår förmedlingsinkomsterna uppskattats till
20 000 kronor under förutsättning, alt verksamheten där liksom i Stockholm
skulle utökas.

Med nuvarande anslag kan hörsel främjandet icke utvidga sin verksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

het utan måste tvärtom radikalt inskränka densamma, vilket framgår av
inkomst- och utgiftsberäkningar för år 1949 (faktiska siffror för elva månader
och beräknade för en månad).

Utgifterna uppgå sålunda till 126 715 kronor vid stockholmscentralen och
32 275 kronor vid göteborgscentralen eller tillhopa 158 990 kronor. Då inkomsterna
— inberäknat förmedlingsavgifterna samt det statliga anslaget
å 40 000 kronor — uppgå till 118 300 kronor, kommer underskottet för år
1949 att utgöra 40 690 kronor. Därest landstingsförbundet övertager försäljningen
av medresco- eller standardapparaten (jfr föregående punkt), kan
någon förmedlingsinkomst från denna apparat icke påräknas. Då utredning
pågår angående möjligheterna för en sänkning av priserna även på
de dyrare apparaterna, innebär detta, att förmedlingsinkomsterna på dessa
apparater proportionellt komma att sjunka.

I dagarna har hörselfrämjandet av priskontroll nämnden uppmanats att
undersöka möjligheterna för förmedlingsavgifternas totala slopande. Dessa
avgifter skulle därvid möjligen kunna ersättas av en utprovningsavgift,
som skulle erläggas av patienterna. Efter en eventuell större prissänkning
å de dyrare apparaterna skulle då även firmorna äga rätt att av sina kunder
uttaga sådan avgift. Hörselfrämjandets nuvarande kapacitet uppgår till
cirka 4 800 utprovningar per år. Det är emellertid ytterst sannolikt att, om
utprovningarna bliva avgiftsbelagda, antalet utprovningar och därmed inkomsterna
avsevärt komma att nedgå. Av nämnda 4 800 utprovningar utgöras
en del av omprovningar jämte s. k. lurprovningar å äldre personer,
för vilka vanliga hörlurar passa bättre än elektriska apparater och där det
stundom måhända blir svårt att utkräva provningsavgiften. En sakkunnig
och effektiv apparatutprovning förutsätter, att patienten först genomgått
läkarundersökning, vilken i flertalet fall icke är avgiftsfri. Med hänsyn till
dessa omständigheter kan hörselfrämjandet under inga förhållanden beräkna
högre provningsavgift än 10 kronor för apparatutprovning och 5 kronor
för omprovning eller lurprovning. Om antalet utprovningar beräknas
bliva oförändrat samt lur- och omprovningarna antagas komma att uppgå
till 1 000, skulle i provningsavgifter inflyta (10 X 3 800 + 5 x 1 000) 43 000
kronor.

Av det anförda framgår att, om hörselfrämjandet skall kunna fortsätta
sin verksamhet i ungefär den utsträckning som hitintills skett, det för
budgetåret 1949/50 utgående anslaget å 40 000 kronor icke tillnärmelsevis
är tillräckligt utan minst måste fördubblas. Härvid har hörselfrämjandet
icke räknat med den absolut nödvändiga personalförstärkning, som kräves
för att effektivt och sakkunnigt handha och fördela det ur allmänna arvsfonden
numera beviljade anslaget å 90 000 kronor för inköp av hörapparater
till barn och ungdom. Icke heller har medräknats bidrag till lönekostnaderna,
10 000 kronor, för den kurator, som skall handhava den (under
föregående punkt omnämnda) försöksverksamhet, som den 1 januari 1950

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

i samråd med landstingsförbundet påbörjas inom Örebro län, och ej heller
kostnaden för erforderlig nyanskaffning av audiometerutrustning, 12 000
kronor.

I detta sammanhang framhålles, alt sammanlagda antalet besökare under
året i Stockholm och Göteborg samt på resorna utgör cirka 10 000 (apparatutprovningar,
rådfrågningar, läkarundersökningar samt hörselmätningar
exklusive sådana, som gjorts i samband med hörapparatutprovningar). Ankommande
brev ha varit 5 800 och avgående brev 7 000 enbart i Stockholm.

Yttranden.

Över framställningen den 13 juni 1949 ha yttranden avgivits av pensionsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och kommittén för dövhetens bekämpande.

Pensionsstyrelsen tillstyrker, att största möjliga bidrag ställes till hörselfrämjandets
förfogande.

Skolöverstyrelsen framhåller, att hörselfrämjandets verksamhet är under
stark utveckling. Det synes överstyrelsen vara behjärtansvärt, att föreningen
erhåller ökat statsbidrag till sina administrationskostnader. Ur de synpunkter
skolöverstyrelsen har att anlägga är således icke något att erinra mot
det begärda anslaget.

Kommittén för dövhetens bekämpande framhåller, att den av föreningen
begärda anslagshöjningen, 60 000 kronor, till en mindre del hänför sig
till ökade administrationskostnader men väsentligen till en ökning av lönekostnaderna
för den utökade personal, som visat sig erforderlig för verksamheten.
Härtill kommer ett anslagsbehov om 12 000 kronor för audiometrar.
De ökade utgifterna synas synnerligen väl motiverade och kommittén
vill för sin del starkt betona önskvärdheten och nödvändigheten av att
de ifrågasatta utvidgningarna av verksamheten komma till stånd. Detta
måste otvivelaktigt medföra i skrivelsen beräknade ökade utgifter. Å andra
sidan synes emellertid den utvidgade verksamheten också böra komma att
medföra en ökning av förmedlingsprovisionen å hörapparaterna. I vad mån
detta kan kompensera utgiftsökningen undandrar sig f. n. kommitténs bedömande.
Därest utvecklingen på detta område skall gå i önskvärd riktning
och tillströmningen av bidragssökande till hörselfrämjandet alltjämt kommer
att öka, är det absolut nödvändigt med omedelbara och kraftiga åtgärder
för att giva föreningen de resurser och den kapacitet, som äro ett villkor
härför.

Yttrande över skrivelsen den 19 december 1949 har avgivits av kommittén
för dövhetens bekämpande.

Kommittén erinrar, att den i skrivelse till svenska landstingsförbundets
styrelse hemställt, att landstingens inköpscentral skulle åtaga sig förmedling
av hörapparater (se föregående punkt). I skrivelsen anfördes rörande hörselfrämjandets
verksamhet bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Samtidigt med utvecklingen av hörapparattekniken har kravet på en
objektiv bedömning av apparatens lämplighet i det individuella fallet och
därmed på sakkunnig ledning vid valet av hörapparat jämte handledning
för dess rätta användning vuxit sig allt starkare. Det år för år allt större
antalet apparattyper, den skärpta konkurrensen mellan apparatförsäljarna
samt erfarenheten i vissa fall av mindre hänsynsfulla metoder vid försäljningen
ha accentuerat detta krav. Med anledning härav har föreningen hörselfrämjandet
sedan ett antal år tillbaka funnit det vara en av sina viktigaste
uppgifter att stå de hörselskadade till tjänst med objektiv och sakkunnig
utprovning av hörapparater. Utprovningen sker efter av öronläkare
företagen undersökning av hörselorganet och på grundval av hörsehnätning
medelst s. k. audiometer dels vid föreningens byrå i Stockholm, dels
vid särskilda utprovningsresor i samarbete med öronavdelningarna på landsortslasaretten.
Genom överenskommelse med apparatförsäljarna har föreningen
tillgång till provapparater för flertalet ledande märken, och den
hjälpsökande får under ledning av erfaren personal prova de apparater,
som kunna vara till gagn i hans speciella fall.

I de fall, där utprovning sker genom firmornas apparatförsäljare, har
man givetvis inte samma garantier för att valet av apparat sker på bästa
sätt. Erfarenheten har givit vid handen, att i många fall utprovningen handhaves
med omsorg, medan den i andra fall domineras av försäljningsintresset.

Under den allra senaste tiden har vidare allt större uppmärksamhet ägnats
behovet av särskild träning att höra med hjälp av hörapparat. Åtgärder
i syfte att tillgodose detta behov höra till de mera aktuella problemen.

Vid ifrågasatt försäljning genom landstingens inköpscentral bör utprovning
av apparaterna ske genom hörselfrämjandet eller på annat sätt, varom
organisationerna äro ense. Utprovning samt ekonomiska utredningar i bidragsfall
böra tills vidare ombesörjas av personal frän hörselfrämjandet.

Vid förberedande underhandlingar har landstingsförbundet förklarat, att
dess inköpscentral skulle kunna åtaga sig apparatförsäljningen. Vid dessa
förhandlingar har även förslag framkommit om försöksverksamhet under
viss tid i ett län. En person, väl insatt i de hörselskadades problem samt
förtrogen med hörapparatarbetet, skulle där i samarbete med länslasarettet,
tjänsteläkarna, distriktssköterskorna och skolorna m. fl. organ ombesörja
utprovningsarbetet samt de socialvårdande uppgifterna bland de hörselskadade.
Försöksverksamheten borde utgöra grundval för framtida överväganden
rörande organisationen av arbetet för de hörselskadade. Överenskommelse
om en dylik verksamhet har senare träffats, avseende Örebro län.
Hörselfrämjandet har för första halvåret 1950 anställt en konsulent för densamma
och utfästelser ha gjorts om bidrag från landstinget till resekostnader
m. m. Verksamheten avses starta den 1 januari 1950.

Landstingsförbundets styrelse förklarade sig i stort sett icke ha något
att invända mot de riktlinjer, som kommittén uppdragit. Centralens medverkan
förutsatte emellertid, att som köpare uppträdde landsting, stad utanför
landsting eller hörselfrämjandet, vilka i sin tur sålde hörapparater till
döva. Beträffande utprovningen syntes det styrelsen naturligt, att denna
åtminstone till en början ombesörjdes genom hörselfrämjandet. Emellertid
borde det ankomma på varje landsting eller stad utanför landsting att bestämma
på vad sätt utprovningen borde ske.

Iiungl. Maj:ts proposition nr SO.

Kommittén räknar med att den under senare år mycket snabbi ökade
försäljningen av hörapparater kommer att fortsätta under den närmaste
framtiden. Det torde ligga i det allmännas intresse att främja en sådan utveckling,
inte bara ekonomiskt utan även organisatoriskt. Under dessa förhållanden
synes det naturligt, att hörapparatverksamheten successivt övertages
av samhälleliga organ med resurser att pa ett tillficdsställande sätt
sköta densamma samt att hävda det allmännas intressen. Kommittén ser
därför med tillfredsställelse, att landstingen, vilka ha att svara för övriga
social-medicinska uppgifter, åtaga sig även omsorgen om de hörselskadade.
Den naturliga utvecklingen synes vara, att hörselfrämjandet ombesörjer
utprovningarna och det sociala arbetet i samband därmed, intill dess pa
grundval av erfarenheter från den berörda försöksverksamheten — vilken
successivt kommer att utbyggas till övriga län — en annan permanent organisation
kan fastställas. Kommittén vill i detta sammanhang särskilt framhålla
vikten av att det hörselvårdande arbetet lägges i händerna på väl kvalificerad
personal. Kommittén förutsätter, att överenskommelse angående
uIprovningsverksamheten kommer att träffas mellan föreningen och resp.
landsting. Enligt erhållna uppgifter komma genom landstingens försorg befattningshavare
för detta arbete att successivt specialutbildas. Om så sker och
erforderliga garantier därigenom erhållas för verksamhetens rationella bedrivande,
anser sig kommittén inte böra vidhålla kravet på utprovning genom
hörselfrämjandet.

I fråga om det för verksamheten erforderliga medelsbehovet framhåller
kommittén, att den förmedlingsavgift, som hörselfrämjandet hittills åtnjutit,
är av väsentlig betydelse för föreningens ekonomi. I det av landstingens inköpscentral
för standardapparaten kalkylerade utförsäljningspriset ingår
ingen förmedlingsavgift. Hur frågan om ersättning åt hörsel främjandet
från landstingens sida för utprovning av hörapparater åt dessa kommer att
lösas är f. n. svårt att avgöra. Inom priskontrollnämnden har enligt uppgift
en utredning påbörjats angående möjligheterna för en sänkning av priserna
på dyrare hörapparater. Därvid har också ifrågasatts att ersätta det nu
tillämpade provisionssystemet med en fast utprovningsavgift. Nämndens
utredning är emellertid ännu Icke slutförd.

Inköpscentralens verksamhet torde under budgetåret 1950/51 endast
komma att beröra en mindre del av landet. Såsom hittills torde därför hörselfrämjandet
komma att i huvudsak få bära ansvaret för den liörsclvårdande
verksamheten. Det synes därför nödvändigt, att föreningen för sitt
viktiga och samhällsgagneliga arbete kommer i åtnjutande av statsbidrag
av sådan storlek, att föreningen kompenseras för inkomstminskningar, vilka
kunna följa av de tidigare berörda förändringarna. Kommittén förordar därför,
att hörselfrämjandet för sin verksamhet beviljas ett anslag om 100 000
kronor, eller samma belopp som kommittén i sitt tidigare yttrande tillstyrkt.
Kommittén inräknar i detta belopp erforderliga medel för audiome —

B ilning till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr SO.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 8G.

terutrustning ävensom för fördelning av det ur arvsfonden beviljade beloppet
till hörapparater till barn och ungdom.

I ärendet i dess helhet har yttrande avgivits av statskontoret, som därvid
fiamhallit, att fragan om statens bidrag till föreningen hörselfrämjandets
verksamhet alltjämt torde böra bedömas med beaktande av det i de närmast
föregående årens statsverkspropositioner åberopade förhållandet, att
töreningens verksamhet intimt beröres av den utredning, som f. n. bedrives
av kommittén för dövhetens bekämpande. Den ovisshet, som enligt kommitténs
yttrande i ärendet synes råda rörande föreningens framtida verksamhet,
gör det enligt statskontorets mening särskilt angeläget, att försiktighet
iakttages, när det gäller statens medverkan till en utvidgning av densamma.
Däiest en höjning av statsbidraget till föreningen skulle befinnas ofrånkomlig,
bör den alltså bliva av betydligt mindre omfattning än vad föreningen
ifrågasatt.

Departementschefen.

I de båda närmast föregående årens statsverkspropositioner framhöll jag,
att den i olika former av hörselfrämjandet bedrivna verksamheten intimt
beröres av den utredning, som bedrives av den hösten 1947 tillkallade kommittén
för dövhetens bekämpande. Enligt meddelade direktiv skall kommittén
sålunda bl. a. undersöka möjligheterna att samordna de samhälleliga
åtgärderna på dövvårdens område, såväl i vad gäller det på forskning och
andra allmänna uppgifter inriktade arbetet som beträffande de enskilda
hjälpåtgärderna. Behovet och lämpligheten av att inrätta en central statlig
institution med uppgift bl. a. att tjäna som rådgivnings-, kontroll- och
samordningsorgan på detta område skall därvid prövas. För att föreningens
betydelsefulla verksamhet i avbidan på resultatet av nämnda utredning
skulle kunna bedrivas i önskvärd omfattning och enär statsbidraget icke
syntes tillräckligt för att tillgodose föreningens ökade administrationskostnader,
förordades i propositionerna en viss höjning av anslaget.

Vad som anförts i hörselfrämjandets nu föreliggande båda framställningar
ävensom av mig under hand inhämtade kompletterande uppgifter
visa, att föreningens verksamhet, framförallt dess konsultationsarbete, undergått
en ytterligare, starkt markerad ökning. Sålunda har det sammanlagda
antalet besökare, som år 1945 uppgick till 4 045, ökat från 8 507 år
1946 till 10 900 år 1949. Antalet besök under de utprovningsresor, som företagas
till olika sjukhus i landsorten, har under sistnämnda tid ökat från
1 386 till 3 029. År 1949 besöktes cirka 30 sjukhus. Från år 1946 till år 1949
har, såsom jag framhållit under föregående punkt, antalet förmedlade apparater
stigit från 715 till cirka 1 600 och antalet s. k. hjälpfall (bidragsberättigade)
från 193 till omkring 745. Föreningen har vidare framhållit,
att kravet på utprovningsarbetets utförande skärpts i så hög grad, att tiden

Kungl. Maj.ts proposition nr 86. 19

för varje utprovning fördubblats. Härtill kommer alt, sedan Kungl. Maj:t
genom beslut den 2 december 1949 ställt ett belopp av 90 000 kronor ur allmänna
arvsfonden till föreningens förfogande för inköp av hörapparater
tdl barn och ungdom, ytterligare personal — minst en utprovare — erfordras
för fördelning av dessa medel.

Till följd av den utveckling av hörselfrämjandets verksamhet, som ägt
rum under år 1949, utvisa de preliminära beräkningarna över föreningens
inkomster och utgifter för samma år eu brist på icke mindre än cirka
40 700 kronor. Enligt vad jag under hand inhämtat ha emellertid förmedlingsinkomsterna
vid stockhohnscentralen visat sig överstiga det ursprungligen
beräknade beloppet med omkring 7 000 kronor, varför bristen torde
komma att stanna vid cirka 33 700 kronor. Under åren 1939—1949 utvisar
föreningens verksamhet en sammanlagd brist om cirka 63 000 kronor, vilken
kunnat täckas endast genom att taga i anspråk fondmedel. Ett sådant
förfaringssätt kan enligt föreningens uppfattning i längden icke fortgå, så
mycket mer som förlusterna vid en utökning av verksamheten måste beräknas
komma att stiga ytterligare.

Föi budgetåret 1950/51 ha hörselfrämjandets inkomster — inklusive förmedlingsprovisioner
— uppskattats till 73 980 kronor och utgifterna till
194 980 kronor. Föreningen har därvid förutsatt, att verksamheten skulle
utvidgas. För täckande av den brist på 121 000 kronor, som sålunda beräknas
uppkomma, har föreningen hemställt om bidrag med 100 000 kronor.

Såsom hörselfrämjandet framhållit, har inom priskontrollnämnden påbörjats
en utredning rörande möjligheterna att sänka hörapparatpriserna.
Enligt vad jag under hand inhämtat från nämnden avser denna att föreslå
bl. a., att det nuvarande provisionssystemet ersättes med en fast utprovningsavgift.
Denna avgift, vilken även hörapparatfirmorna efter genomförd
prissänkning skulle vara berättigade uttaga, skulle i enlighet med hörselfrämjandets
förslag utgå med 10 kronor för apparatutprovning och 5 kronor
för omprovning eller lurprovning. Då föreningens inkomster av förmedlingsprovisioner
under år 1949 uppgått till cirka 72 000 kronor och i utprovningsavgifter
beräknas komma alt inflyta omkring 43 000 kronor, skulle
detta innebära en ökning av föreningens underskott med (72 000 — 43 000)
29 000 kronor. Vid oförändrad omfattning av verksamheten och med f. n.
utgående statsbidrag skulle det sammanlagda underskottet sålunda komma
att uppgå till (33 700 + 29 000) 62 700 kronor.

Enligt vad som framgår av tidigare lämnad redogörelse har svenska landstingsförbundet
förklarat, alt landstingens inköpscentral skulle kunna åtaga
sig försäljning av hörapparater och att detta redan skett i fråga om den
engelska standardapparaten. Avsikten är att komplettera denna apparat
med andra märken. För alt kunna få eu grundval för framtida överväganden
rörande organisationen av utprovningsarbetet in. in. har vidare under
januari 1950 en försöksverksamhet påbörjats i Örebro län. Landstingen

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

avse att för utprovningsarbetet successivt utbilda särskilda befattningshavare.

Resultatet av de nu nämnda åtgärderna torde icke komma att i nämnvärd
utsträckning påverka hörselfrämjandets verksamhet under budgetåret
1950/51. Jag anser mig därför böra tillstyrka en sådan höjning av nu
utgående bidrag, att föreningen kan fortsätta sin verksamhet i ungefar oförändrad
omfattning. Den ökning av uppkommande underskott, som hanfor
sig till förmedlingsprovisionernas slopande, synes därvid böra helt ersättas
av statsmedel. 1 avbidan på resultatet av förenämnda kommittés arbete och
med hänsyn till därmed sammanhängande osäkerhet rörande den framtida
utformningen av föreningens verksamhet anser jag mig emellertid icke
kunna tillstyrka, att medel nu anvisas för täckande av hela den återstående
delen av underskottet, 33 700 kronor. Jag förordar, att hälften av nämnda
belopp anvisas för nästa budgetår. Därvid förutsätter jag, att föreningen
söker utforma sin verksamhet på sådant sätt att underskott i möjligaste
mån undvikas.

I enlighet härmed skulle det sammanlagda medelsbehovet komma att
uppgå till (40 000 + 29 000 + 16 850) 85 850 eller i runt tal 86 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till hörselfrämjandet för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 86 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda under punkterna 1 :o) och
2:o) med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016206