Kungl. Maj.ts proposition nr 86 (Proposition 1947:86)

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Nr 86.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om investeringsfonder; given Stockholms slott den U
februari 1947.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om investeringsfonder.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bilmnq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

förordning om investeringsfonder.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må svenskt aktiebolag
eller svensk ekonomisk förening njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till investeringsfond.

Om bolaget eller föreningen icke jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må avdragsrätt enligt denna förordning
dock icke åtnjutas med mindre beskattningsnämnd, efter därom
framställt yrkande, lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro

a) investeringsfond för byggnader,

b) investeringsfond för inventarier,

c) investeringsfond för varulager samt

d) investeringsfond för arbeten i gruva.

2 mom. Avdrag enligt 1 § må, oavsett om avsättning sker till en eller flera
fonder, för visst beskattningsår ej överstiga tjugu procent av årsvinsten.

överstiger årsvinsten för beskattningsåret medeltalet av motsvarande vinster
för de två näst föregående beskattningsåren, må emellertid avdraget ökas
med hälften av det överskjutande beloppet, dock högst med femton procent
av vinsten under förstnämnda beskattningsår. Har rörelsen icke bedrivits under
de båda näst föregående beskattningsåren eller under ettdera av dessa år,
skall vid beräkningen av avdraget så anses som om rörelsen bedrivits jämväl
nämnda år men då icke lämnat någon vinst.

Kungl. Maj:t äger på ansökan av skattskyldig förordna, att högre avdrag
än nu sagts må av denne tillgodonjutas,

såvitt angår fond för byggnader, om den skattskyldige avser att med anlitande
av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för hos
honom anställda arbetstagare utan ledande ställning och förhöjd avsättning
erfordras med hänsyn till de planerade åtgärdernas omfattning samt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

såvitt angår fond för arbeten i gruva, om på grund av särskilda förhållanden
förhöjd avsättning erfordras för utförande av mera angeläget undersökningsarbete,
förberedande arbete eller tillredningsarbete som i 5 § första stycket
avses.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola
stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission.

4 §.

1 mom. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadskommissionen
äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa
beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar,
skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller företag
av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd
med skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att
fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadskommissionen
och den skattskyldige, även av vederbörande kommun och
näringsorganisation.

5 §•

Investeringsfond far efter beslut enligt 4 § 1 mom. tagas i anspråk under
visst beskattningsår för ändamål, varom här nedan sägs:

investeringsfond för byggnader: dels för avskrivning å byggnad, som ny-,
till- eller ombyggts under beskattningsåret, med högst ett belopp motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret för ny-, till- eller ombyggnaden, dels
ock för bidrag under samma år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad för
arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos den
skattskyldige eller hos honom närstående företag;

investeringsfond för inventarier: för avskrivning å maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier, som anskaffats under beskattningsåret; investeringsfond

för varulager: för nedskrivning å råvaror samt hel- och
halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret
för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar; samt

investeringsfond för arbeten i gruva: för kostnader för undersökningsarbete,
förberedande arbete eller tillredningsarbete under beskattningsåret i
gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

Därest investeringsfond för byggnader efter beslut enligt 4 § 1 mom. fått
tagas i anspråk under flera på varandra följande beskattningsår samt ny-, tilleller
ombyggnad pågått under flera av dessa år, må den skattskyldige, under
förutsättning att avdrag för kostnaderna under de tidigare åren icke redan
skett, under det sista aret taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

med högst ett belopp motsvarande de sammanlagda byggnadskostnadema
under de ifrågavarande åren.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva skattskyldig,
som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga
investeringsfond för varulager i anspråk för kostnader, ämnade att främja
avsättningen utomlands av varor som den skattskyldige här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att
kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt
alt, då fråga är om inventarier eller varulager, som av den skattskyldige förvärvats
från rörelseidkare med vilken han är förbunden i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, anskaffningskostnaden må medräknas endast om
tillgången tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger meddela
tillstånd för skattskyldig, som avsatt investeringsfond för visst ändamål, att
taga fonden i anspråk för annat i 5 § omförmält ändamål.

7 §•

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond
för byggnader tages i anspråk för avskrivning av kostnader för
vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i
övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

8 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 5 §;
avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag
med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen
tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.

9 §.

Har investeringsfond, som enligt meddelat beslut skolat tagas i anspråk för
sitt ändamål, icke tagits i anspråk i enlighet med beslutet, äger arbetsmarknadskommissionen
föreskriva, att fondavsättning helt eller delvis skall återföras
till beskattning.

Därest föreskrift meddelats om fondavsättnings återförande till beskattning,
må den skattskyldige icke för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag
för ny avsättning till investeringsfond.

Då föreskrift meddelats enligt första stycket skall arbetsmarknadskommissionen
lämna underrättelse därom dels till den skattskyldige, dels ock,
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd, till länsstyrelsen i det
län där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

10 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller har
arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättnings återförande till beskattning,
skall beloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt av rörelse för
det beskattningsår, varunder ianspråktagandet skett eller enligt meddelad föreskrift
skolat ske. Till beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad efter
tre procent om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget
för avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den
till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom
fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen
jämte ränta.

11 §.

Hava till investeringsfond avsatta medel, i annat fall än i 10 § avses, icke
tagits i ansprak senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under
tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skola
medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Vad i 10 § sägs skall
därvid äga motsvarande tillämpning, dock att, där de avsatta medlen ej fått
av den skattskyldige tagas i ansprak under något år efter avsättningen, ränta
skall beräknas efter allenast två procent.

Har skattskyldig trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidationen fattats.
Till beloppet skall därvid läggas ränta efter två procent om året enligt i 10 §
angivna grunder.

Kungl. Maj:t äger, då skäl därtill äro, föreskriva att den tid, inom vilken
återföring till beskattning enligt första stycket skall ske, skall utsträckas
med högst fem år.

Det åligger arbetsmarknadskommissionen att, när fondmedel jämlikt denna
paragraf skola återföras till beskattning, lämna underrättelse i enahanda
ordning, som i 9 § sista stycket sägs.

12 §.

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond avsatta
medel anses hava tagits i ansprak före senare avsättningar.

13 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta medel
företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången
av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligga icke
förutsättningar tor beskattning av realisationsvinst, skall såsom intäkt av
rörelse upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits av belopp,
för vilka den skattskyldige tillgodonjutit avdrag enligt denna förordning.
Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring
for skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning
till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna avdrag
för värdeminskning.

14 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 10, 11 eller 13 §, skall taxeringsnämndens
ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena
i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga
meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

15 §.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning,
är plikdg att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess de
avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling. Vid allmän självdeklaration skall sådan uppgift
fogas i tre exemplar.

Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldig att på anfordran
till arbetsmarknadskommissionen lämna de uppgifter i fråga om fonden,
som kommissionen anser erforderliga ur arbetsmarknadssynpunkt.

16 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxera aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll
förteckna de skattskyldiga, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter
enligt 15 § första stycket.

17 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete till arbetsmarknadskommissionen översända två exemplar
av de jämlikt 15 § första stycket vid allmän självdeklaration fogade uppgifterna.
Om ändring i meddelat beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond
därtill föranleder, skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen
genom länsstyrelsens försorg tillställas kommissionen.

18 §.

Hos arbetsmarknadskommissionen skall föras register över investeringsfonder.

19 §.

Över arbetsmarknadskommissionens beslut enligt denna förordning må
klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit till
finansdepartementet inom trettio dagar efter den, då klaganden erhöll del av
beslutet.

Kunql. Maj:ts proposition nr 86-

20 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1947.

Förordningen skall äga tillämpning jämväl å sådana vid förordningens
ikraftträdande befintliga konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder
för byggnader, för inventarier och varulager samt för arbeten i gruva,
vilka bildats enligt förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till konjunkturinvesteringsfond1 eller enligt förordningen
den 12 juni 1942 (nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till investeringsfond;2 dock att beträffande sådana avsättningar till fond för
inventarier och varulager, som avses i 2 § 3 mom. första stycket förordningen
den 12 juni 1942, de i sistnämnda förordning meddelade bestämmelserna
alltjämt skola gälla.

Beträffande de fonder, varå denna förordning enligt föregående stycke äger
tillämpning, skall iakttagas följande:

1. Den i 11 § första stycket denna förordning angivna tidrymden skall räknas
från det taxeringsår, då avdrag för avsättning skett enligt äldre bestämmelser.

2. Skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för inventarier och
varulager, äger att före den 1 juni 1947 till arbetsmarknadskommissionen
inkomma med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar, som icke
verkställts jämlikt 2 § 3 mom. första stycket förordningen den 12 juni 1942,
komma att av honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom fond
för inventarier enligt denna förordning eller med angivna belopp uppdelas å
dessa fonder. Avlämnas icke sådan anmälan, skola fondavsättningarna av
arbetsmarknadskommissionen fördelas med lika belopp å de båda fondema,
därvid kommissionen har att om fördelningen underrätta den skattskyldige
och länsstyrelsen.

3. Vid återförande till beskattning av fondavsättning, som skett enligt någon
av de äldre förordningarna, skola de däri meddelade bestämmelserna rörande
efter beskattning tillämpas, därvid dock ränta å påförda utskylder skall
utgå för det antal år, som föranledes av bestämmelserna i 10 och It §§ denna
förordning, jämförda med punkt 1 här ovan.

1 Senaste lydelse se 1944: 277.

2 Senaste lydelse se 1944: 279.

Kunffl. Maj:ts proposition nr 86.

4. I den mån ej annat följer av vad ovan stadgas skola i samband med
denna förordnings ikraftträdande förordningarna den 17 juni 1938, nr 384,
och den 12 juni 1942, nr 371, upphöra att gälla, såvitt angår fonder för byggnader,
för inventarier och varulager och för arbeten i gruva.

Anvisningar
till 1 §.

Bolag eller förening, som icke tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må medgivas rätt till avdrag
för avsättning till investeringsfond endast om avsättningarna i den skattskyldiges
räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att
tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens användning.

till 2 §.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått
av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, dispositionsfond,
investeringsfond m. fl. fonder, donationer o. d. Avdrag skall icke ske
för de på årsvinsten belöpande skatterna, vare sig de erlagts preliminärt eller
icke, varemot avdrag skall ske för annan under beskattningsåret erlagd skatt.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i egenskap
av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas utöva
inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen angivna ändamål.

till 5 §.

Investeringsfond för byggnader må tagas i anspråk för bidrag till bestridande
av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad för arbetstagare
eller förutvarande arbetstagare, som i 5 § avses, vare sig bidraget lämnas
direkt till arbetstagaren eller den förutvarande arbetstagaren eller till förening
eller annan sammanslutning, bildad huvudsakligen av personal hos det
ifrågavarande företaget eller detta närstående företag, eller till sådant närstående
företag vars huvudsakliga uppgift är att uppföra och tillhandahålla
bostäder åt personal, som nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari
1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga
angående ändrad lagstiftning o,ni investeringsfonder samt anför därvid.

Inledning.

Genom förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) medgavs svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner
eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid
taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag enligt i förordningen närmare angivna regler för
avsättning till konjunkturinvesteringsfonder för byggnader samt för inventarier
och varulager. Förordningen avsåg allenast avsättningar, som gjordes
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1939—1941.
Genom förordningen den 20 juni 1941 (nr 433) utsträcktes emellertid bestämmelserna
i 1938 års förordning till att gälla jämväl i fråga om avsättningar
under beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944.

Redan under år 1942 genomfördes ny lagstiftning i ämnet. Genom förordningen
den 12 juni nämnda år (nr 371) stadgades, att för de beskattningsår,
för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt närmare angivna
regler finge ske för avsättning till investeringsfonder för byggnader, för
inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersättande av förkrigslager.
Vad angår de två sistnämnda fonderna innebar den nya förordningen
utvidgning av den krets av skattskyldiga, vilka ägde tillgodonjuta
avdragsrätten; rätt till avdrag för avsättning tillerkändes nämligen beträffande
investeringsfond för arbeten i gruva varje svenskt aktiebolag och
svensk ekonomisk förening, oavsett om företaget tillgodonjöt fri avskrivningsrätt
eller icke, samt beträffande investeringsfond för ersättande av
förkrigslager varje skattskyldig rörelseidkare. — Genom förordningen av år
1942 upphävdes 1941 års förordning, därvid tillika föreskrevs, att om fond -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avsättning gjorts enligt sistnämnda förordning den skulle anses utgöra avsättning
enligt 1942 års förordning.

Slutligen vidtogos genom förordningen den 9 juni 1944 (nr 279) åtskilliga
ändringar i 1942 års förordning, innebärande bland annat att avdrag för
avsättning till investeringsfond medgavs jämväl för de beskattningsår, för
vilka taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag fick ske även
för avsättning till investeringsfond för fartyg.

Snart nog efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investeringsfonder
framkommo yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års förordning
blevo de dessförinnan framställda ändringsyrkandena delvis tillgodosedda,
men vissa frågor blevo ställda på framtiden. Härom må anmärkas
följande.

I skrivelse den 25 augusti 1943 hemställde Sveriges skog sägare förbund om
sådana lagstiftningsåtgärder, att skogsägare medgåves avdragsrätt för medel,
som avsatts till investeringsfond för skogsvårdsarbeten.

I skrivelse den 21 december 1943 framhöll vidare Sveriges industriförbund
bland annat, att en viktig förutsättning för att medverkan från företagens
sida vid lösandet av de industrianställdas bostadsfråga skulle kunna
påräknas i den stora omfattning, som vore önskvärd, vore att företagen bereddes
möjlighet att verkställa avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder
för bostadsbyggnader med för ändamålet tillräckliga belopp. Företagens
medverkan vid lösandet av nämnda fråga kunde ske antingen genom att
företagen själva ombesörjde byggnadsverksamheten eller genom stödjande
av byggnadsverksamhet, som utövades av de anställda eller av egnahemsföreningar
eller liknande organ. Vad anginge bostadssubventioner till anställda
förelåge jämväl starka skäl för att lämna en del av dessa obeskattade
hos mottagarna. Förbundet ifrågasatte därför även vissa skattelättnader
för dylika subventioner. — I infordrade remissyttranden över industriförbundets
skrivelse tillstyrkte vissa av remissmyndigheterna närmare utredning av
de i framställningen behandlade spörsmålen.

I gemensam skrivelse den 27 maj 1944 rörande de mellansvenska järnmalmstillgångama
och den svenska järnhanteringens behov av dylika malmer
förordade kommerskollegium och Sveriges geologiska undersökning, att
frågan om ytterligare utsträckning och utvidgning av lagstiftningen om investeringsfonder
för arbeten i gruva upptoges till övervägande.

I de lika lydande motionerna I: 61 och II: 92 vid 1944 års riksdag yrkades,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande omarbetning
och utvidgning av lagstiftningen om investeringsfonder i syfte
bland annat att en samarbetning av hithörande bestämmelser till en författning
skulle äga rum, att näringsföretagen själva borde få bestämma tidpunkten
då fondema finge tagas i anspråk, att den tidsperiod, varunder beslut
om fonds tagande i anspråk finge av Kungl. Maj:t meddelas, skulle förlängas,
att till fond avsatta medel skulle få utnyttjas för täckande av förlust
å rörelsen, att avsättningar för framtida bostadsbyggande skulle få ske
i sa stor omfattning som det latenta nybyggnadsbehovet krävde, att möjlig -

Kungi. Mctj:ts proposition nr 86.

het borde beredas de inom skogsindustrien verksamma företagen att upplägga
investeringsfonder för framtida skogsvårdsarbeten, att rätt till skattefria
avsättningar för framtida investeringar även borde beredas jordbrukarna,
att utvidgad rätt till skattefria avsättningar borde medgivas rederinäringen
samt att skattefria fonderingar skulle få äga rum jämväl för förvärv''
av malmfyndigheter.

I motionen II: 202 vid samma års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungi. Maj:t begära utredning om huruvida skattefrihet kunde beviljas
jordägare för inkomst, som han ville avsätta på betryggande sätt till en
byggnadsfond för jordbruksfastighet.

Bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag anförde bland annat (betänkanden
nr 42 och 43) att utskottet funne det önskvärt att vid den översyn
av ifrågavarande författningsbestämmelser, som enligt vad utskottet inhämtat
vore avsedd att äga rum, frågan om avdragsrätten för avsättning till investeringsfond
för bostadsbyggnader komme under omprövning samt att
därvid jämväl undersöktes huruvida och under vilka förutsättningar avdragsrätt
för investeringar till olika ändamål skulle kunna medgivas jordbrukare.

På grund av vad sålunda förekommit tillkallade jag med stöd av Kungi.
Maj:ts bemyndigande den 10 november 1944 e. o. hovrättsnotarien, lantbrukaren
T. Bengtsson, Stamhem, Anderslöv, ledamoten av riksdagens andra
kammare E. R. Brandt, taxeringsintendenten vid överståthållarämbetet

S. H. Iioldo, borgmästaren i Eskilstuna K. E. Rosander, ordförande, f. d.
kammarrättsrådet E. D. Sivert och direktören i trafik aktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
M. E. Waldenström med uppdrag att såsom sakkunniga
inom finansdepartementet verkställa en allmän översyn av lagstiftningen
om investeringsfonder m. m. I direktiven för de sakkunniga anförde jag
följande:

Vid den blivande översynen bör till en början undersökas i vad mån de
enligt gällande lagstiftning föreliggande möjligheterna att erhålla avdrag för
fondavsättningar blivit utnyttjade ävensom i vad mån det statliga och kommunala
skatteunderlaget påverkats av denna avdragsrätt. Med utgångspunkt
från resultaten av nämnda undersökning bör upptagas till behandling frågan
om en permanent, för normala förhållanden avsedd lagstiftning i ämnet.
Därest en sådan lagstiftning finnes böra komma till stånd, bör vid den fortsatta
utredningen undersökas för vilka olika ändamål avdragsrätt bör medgivas.
Härvid synes kunna ifrågakomma, å ena sidan, att utmönstra vissa
slags fonder såsom varande betingade av rådande utomordentliga förhållanden
(fonder för ersättande av förkrigslager samt fonder för fartyg) samt,
å andra sidan, alt utbygga systemet med nya slag av fonder. Det allmännas
intresse av att genom en speciell inriktning av skattelagstiftningen underlätta
en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som följa
med de ekonomiska konjunkturerna, får bär vägas mot statens och kommunernas
intresse av att det befintliga skatteunderlaget icke minskas. Samma
synpunkter synas böra vara i huvudsak avgörande även då det gäller att utforma
regler för bestämmande av de avdragsgilla beloppens storlek.

Med hänsyn till det nuvarande läget å bostadsmarknaden liirer frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

om ändrad lagstiftning rörande investeringsfonder för byggnader böra ägnas
särskild uppmärksamhet. I anslutning härtill torde jämväl böra prövas de
övriga förslag till främjande av bostadsbyggandet m. m. vid industrianläggningar,
som framlagts i industriförbundets förenämnda skrivelse.

I samband med frågan om de ändamål, för vilka avdrag bör medgivas,
bör även upptagas frågan om vilka grupper av skattskyldiga, som skola äga
tillgodonjuta ifrågavarande förmåner. Därvid torde bl. a. böra undersökas,
huruvida tillräckliga skäl föreligga att i fråga om fonder för byggnader samt
för inventarier och varulager bibehålla den nu stadgade begränsningen till
bolag och föreningar med fri avskrivningsrätt.

Jämväl de bestämmelser, som reglera rätten att taga i anspråk avsatta
fondmedel, torde böra göras till föremål för förnyad prövning. Med hänsyn
till att fondmedel böra få utnyttjas endast i sådana konjunkturlägen,
då det ur allmänna synpunkter är önskvärt att så sker, synes dock erforderligt
att, hur än reglerna i övrigt utformas, Kungl. Maj:t beredes ett avgörande
inflytande på frågan om tidpunkten för fondmedlens ianspråktagande.

Vid utredningen bör jämväl tagas i övervägande, huruvida en sammanarbetning
bör ske av 1938 och 1942 års förordningar. Därest utredningen
skulle resultera i förslag om utfärdande av ny författning i ämnet av permanent
karaktär, synes emellertid föga vara att vinna på en dylik sammanarbetning
av de äldre författningarna.

Frågan om avdrag för avsättning till investeringsfond var därefter föremål
för diskussion vid 1945 års riksdag. Sålunda yrkades i motionen I: 170
vid denna riksdag, att riksdagen måtte anhålla om skyndsam utredning
med förslag till sådan ändring av 1942 års författning om investeringsfonder,
att rätt till avdrag för avsättning till dylik fond måtte tillkomma även
den, som bedreve skogsbruk. — I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 11 inskränkte sig 1945 års bevillningsutskott till att hänvisa till den pågående
utredningen.

Slutligen kan nämnas, att telefonaktiebolaget L. M. Ericsson i en den 19
maj 1945 dagtecknad skrift, som av Sveriges industriförbund med instämmande
överlämnats till finansdepartementet, framhållit angelägenheten av
att industriföretag, som bedreve verksamhet i utlandet, finge göra avdrag
för avsättning till investeringsfond för mötande av genom katastrofartade
händelser uppkomna förluster i dylik verksamhet.

Den 8 november 1945 avlämnade de för översyn av lagstiftningen tillkallade
sakkunniga betänkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder
in. m. (SOU 1945:49). Två vid betänkandet fogade författningsförslag
torde få såsom bihang fogas vid detta protokoll.

Över berörda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
fullmäktige i riksbanken, statens byggnadslånebyrå, statens arbetsmarknadskommission,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, styrelserna för
svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.
Kommerskollegium har jämte eget yttrande överlämnat yttranden från Sveriges
geologiska undersökning, handelskammaren i Göteborg, Skånes han -

K ung''!. Maj.ts proposition nr 86.

delskammare, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, kooperativa
förbundet och Sveriges redareförening ävensom från Stockholms handelskammare,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
jernkontoret och svenska gruvföreningen; de sistnämnda fem organisationerna
ha därvid åberopat ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl.
(näringslivets skattedelegation). Lantbruksstyrelsen har överlämnat yttrande
från Sveriges lantbruksförbund. Slutligen har skogsstyrelsen överlämnat
yttranden från skogsvårdsstyrelsema i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Kalmar läns norra
och Kalmar läns södra landstingsområden, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund ävensom skogsindustriernas samarbetsutskott.

Gällande bestämmelser.

De fonder som omförmälas i gällande författningar, sådana desamma
lyda efter 1944 års ändringar, äro följande:

1) konjunkturinvesteringsfond för byggnader,

2) konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager,

3) investeringsfond för byggnader,

4) investeringsfond för inventarier och varulager,

5) investeringsfond för arbeten i gruva,

6) investeringsfond för ersättande av förkrigslager, samt

7) investeringsfond för fartyg.

Konjunkturinvesteringsfonder ha kunnat bildas enligt 1938 års förordning
genom avsättningar, för vilka avdrag fått ske vid taxeringarna åren 1939,
1940 och 1941. Avsättning till dylik fond får sålunda icke längre ske, och
fondmedlen måste — för att undgå beskattning — ha tagits i anspråk för
sitt ändamål senast under det beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1947.

Investeringsfonder ha kunnat eller kunna bildas enligt 1942 års förordning.
Avdrag för avsättningar till dessa fonder har kunnat medgivas från
och med 1942 års taxering (beträffande investeringsfond för fartyg från och
med 1944 års taxering) och kan medgivas jämväl vid 1947 års taxering.
Fondmedlen måste i varje särskilt fall ha tagits i anspråk senast under det
beskattningsår, för vilket taxering verkställes under sjätte taxeringsåret efter
det då avdraget för avsättningen skett.

Rätt till avdrag för fondavsättning tillkommer enligt författningarna:

a) beträffande fonder för byggnader samt för inventarier och varulager
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som åtnjuter fri avskrivning,
dock att från och med 1944 års taxering rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond för inventarier och varulager jämväl tillkommer annan
ska It.skyldig, som på grund av .statligt förfogande, eldsvåda eller därmed
jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning under be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

skattningsåret åtnjutit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier;

b) beträffande fond för arbeten i gruva varje svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening;

c) beträffande fond för ersättande av förkrigslager varje rörelseidkare;
samt

d) beträffande fond för fartyg den som bedriver rederirörelse med ångeller
motorfartyg i utrikes fart.

Avdrag må icke för samma beskattningsår åtnjutas både för avsättning
till fond för inventarier och varulager och för avsättning till fond för fartyg,
där ej den skattskyldige förutom rederirörelse driver jämväl annan rörelse.

Avsättning, för vilken avdrag till ifrågavarande fonder medgives, må för
visst beskattningsår ej överstiga i det följande för varje slag av fond angiven
procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret
och ej heller, såvitt angår aktiebolag, följande procent av aktiekapitalet: Av

års- Av aktievinsten
kapitalet

konjunkturinvesteringsfond för byggnader ............ 10 2

konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager 20 4

investeringsfond för byggnader........................ 10 3

investeringsfonder för inventarier och varulager samt för
arbeten i gruva.................................... 20 6

Från och med 1944 års taxering gäller dock att skattskyldig, som på grund
av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig anledning under beskattningsåret
åtnjutit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, må avsätta till investeringsfond för inventarier och
varulager ett belopp, högst motsvarande det varmed ersättningen ingår i den
skattepliktiga inkomsten för ifrågavarande år.

I fråga om investeringsfond för ersättande av förkrigslager gälla särskilda
regler. Här må endast nämnas, att vid lagerminskning på grund av statligt
förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig anledning avsättningsbeloppet
må beräknas till skillnaden mellan kostnaden för att anskaffa ett mot lagerminskningen
svarande lager vid utgången av det beskattningsår taxeringen
avser samt anskaffningskostnaden för samma lager vid utgången av det
beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1 september 1939, eventuellt
med tillägg av minskning av dold reserv genom lagerminskningen.

I fråga om avsättning till investeringsfond för fartyg gälla också särskilda
bestämmelser avseende dels avsättning för anskaffning av ersättningstonnage
och dels avsättning för underhålls- och reparationsarbeten å fartyg.

Respektive fonder må under vederbörligt beskattningsår tagas i anspråk
för följande ändamål, nämligen

a) fond för byggnader: för avskrivning å byggnader, som uppförts under
samma beskattningsår;

Kungi. Maj:ts proposition nr 86.

b) fond för inventarier och varulager: för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å råvaror,
hel- och halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande kostnaden
för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår;
därvid skall iakttagas att tillgång, som av den skattskyldige förvärvats
från annan rörelseidkare, vilken är med den skattskyldige förbunden i
väsentlig ekonomisk intressegemenskap, må medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret;

c) fond för arbeten i gruva: för undersökningsarbete, förberedande arbete
och tillredningsarbete under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan
liknande fyndighet;

d) fond för ersättande av förkrigslager: för nedskrivning å råvaror, heloch
halvfabrikat i samma utsträckning som beträffande investeringsfond för
inventarier och varulager, i den mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar
lagerökning under beskattningsåret; samt

e) fond för fartyg: för avskrivning å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret,
eller för underhålls- och reparationsarbeten å fartyg under
samma år.

Hinder möter ej att taga i anspråk investeringsfond för inventarier och
varulager för de ändamål, som nyss angivits för investeringsfond för arbeten
i gruva, eller att taga i anspråk investeringsfond av senare slaget för de
ändamål som nyss angivits för fond av förra slaget. Investeringsfond för arbeten
i gruva må dock av annan än den, som tillgodonjuter fri avskrivning
å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, tagas i
anspråk endast för sådana arbeten i gruva som förut nämnts.

I författningarna regleras jämväl tiden för ianspråktagande av fondmedel.
Enligt 1938 års författning må sålunda konjunkturinvesteringsfond tagas i
anspråk endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Maj:t genom
särskilt beslut bestämmes under hänsynstagande till att dylika fonders användning
må kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i
riket. — Sådant beslut har meddelats genom kungörelse den 18 oktober 1940
(nr 894), varigenom förordnats att konjunkturinvesteringsfond för byggnader
finge tagas i anspråk under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes
åren 1941—1943. Vidare har genom kungörelse den 2 oktober 1942
(nr 814) föreskrivits, att konjunkturinvesteringsfond för byggnader finge tagas
i anspråk under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år
1944, dock endast under förutsättning att den av vederbörande företag bedrivna
verksamheten enligt beslut av Kungl. Maj:t förklarats vara av omedelbar
betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar.

Enligt 1942 års förordning må investeringsfond för byggnader, för inventarier
och varulager, för arbeten i gruva samt för fartyg tagas i anspråk
endast under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren
1943 och 1944, eller under sådant senare beskattningsår, som av Kungl. Maj:t
efter hörande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken bestämmes
genom särskilt beslut. Beslut, som nyss sagts, må avse företag av alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

slag eller företag eller verksamhet av viss beskaffenhet eller, beträffande investeringsfond
för fartyg, viss skattskyldig och skall avse minst två beskattningsår
i följd. — Sådant beslut har meddelats genom kungörelse den 6
april 1945 (nr 111), varigenom förordnats att dels investeringsfond för inventarier
och varulager och dels investeringsfond för arbeten i gruva finge under
de beskattningsår, för vilka taxering av beskattningsnämnd i första
instans verkställdes åren 1946 och 1947, tagas i anspråk för undersökningsarbete,
förberedande arbete och tillredningsarbete i gruva, stenbrott eller
annan liknande fyndighet.

Investeringsfond för ersättande av förkrigslager ävensom — enligt ett i
1942 års förordning meddelat undantagsstadgande — investeringsfond för
inventarier och varulager, i den mån fråga är om avsättning av utbekommen
ersättning på grund av statligt förfogande, eldsvåda etc. för maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, så ock investeringsfond
för fartyg, i den mån fråga är om medel för underhålls- och reparationsarbeten,
må enligt den skattskyldiges bestämmande tagas i anspråk när som
helst under vederbörlig sexårsperiod.

För beskattningsår, under vilket fondmedel enligt vederbörlig balansräkning
tagits i anspråk jämlikt gällande bestämmelser, må vid taxeringen avdrag
för sådan av- eller nedskrivning å byggnader, inventarier eller varulager,
som skett medelst användning av fondmedel, eller för sådana utgifter
för arbeten i gruva eller å fartyg, som bekostats med dylika medel, ej ske
med belopp svarande mot fondmimskningen, men skall, där medlen tagits i
anspråk för av- eller nedskrivning, den ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende
åsatt ett värde så bestämt som om för sagda år dylikt avdrag
medgivits.

Har fond ej tagits i anspråk i enlighet med dess ändamål under den därför
bestämda tiden, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts
utan att därefter ha tagits i anspråk för det avsedda ändamålet. Därvid
skall iakttagas, att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före
senare avsatta medel. Vid sådan efterbeskattning skola såväl statliga som
på grund av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som
vid debitering för det beskattningsår avsättningen avsett skulle tillkommit
för den inkomst, som efterbeskattas, jämte ränta efter tre procent om året
eller, där de avsatta medlen ej fått av den skattskyldige tagas i anspråk under
något år efter avsättningen, efter två procent om året. Har skattskyldig
tagit fond i anspråk i annan ordning än i författningarna sägs eller beslutat
likvidera, skall efterbeskattning omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas
efter tre procent om aret. För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens
bestämmelser i vad de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, som gjort avsättning till fond, är pliktig att vid självdeklaration
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande
beskattningsår, intill dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

uppgift å blankett enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär rörande avsättning
av medel till fonden samt fondens användning och avveckling, så ock,
för beskattningsår under vilket fond tagits i anspråk, utredning att därför
stadgade villkor äro uppfyllda.

Sammanfattningsvis kan sägas, att lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder
respektive investeringsfonder har följande syften. Den enligt
1938 års förordning medgivna avdragsrätten för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
för byggnader samt för inventarier och varulager avsåg
att medverka till en utjämning av växlingarna i produktion och sysselsättning.
Syftet med avdragsrätten var sålunda att öka möjligheterna för
näringsföretagen att under en kommande lågkonjunktur bereda sysselsättning
åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten
m. m. 1942 års lagstiftning motiverades däremot av i viss mån
andra skäl; denna lagstiftning avsåg sålunda främst att bereda möjlighet till
uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i övrigt kunde
vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten kunde anses böra
vidtagas omedelbart. Vad särskilt angår investeringsfonderna för ersättande
av förkrigslager tillskapades dessa fonder för att dels bereda lindring i den
beskattning, som skulle bli en följd av att vinst vid av kristiden orsakad
minskad lagerhållning framträdde, och dels undanröja de olägenheter, som
eljest skulle följa av att företagen för att undgå sådan beskattning köpte
varor i konstlad omfattning under en period av varuknapphet. Vad slutligen
angår fartygsfonderna har avdragsrätt för dylika avsättningar medgivits i
syfte att betordra vidmakthållandet och utvecklingen av den i utrikes fart
gående handelsflottans kapacitet samt för att nybyggnader och reparationer
skulle kunna uppskjutas till en senare tidpunkt, då tillgången på arbetskraft
och materiel förbättrats.

Investeringsfondernas ekonomiska betydelse för den skattskyldige.

1 en vid de sakkunnigas betänkande fogad promemoria (betänkandet s. 111
116) förekommer en redogörelse för vissa beräkningar över värdet av den
förmån, som rätten att erhålla avdrag vid taxering för avsättning till investeringsfond
utgör för den skattskyldige. Enligt denna redogörelse kan — vid
aktiebolags avsättning av medel, som disponeras för sitt ändamål efter sex
år och som vid tiden för fonddispositionen kunna användas till utgifter, vilka
även vid den vanliga taxeringen äro omedelbart avdragsgilla — förmånens
värde, om man räknar med en förräntning av 3 procent, uppskattas till ett
belopp motsvarande ungefär 4 procent av hela fondavsättningen. Det underslrykes
emellertid i promemorian, alt vid denna beräkning bortsetts från att
åtskilliga skattskyldiga ha möjlighet alt, i stället för all avsätta medel till
investeringsfond, under löpande beskattningsår använda eu del av därunder
uppkommen vinst till omedelbart avdragsgilla utgifter, i vilket fall rätten till
Hihane/ till riksdagens protokoll /.9i7. 1 sand. Nr SO.

Kungrl. Maj:ts proposition nr 86.

avsättning i allmänhet icke torde uppfattas såsom innebärande en ekonomisk
förmån. Vidare anges i promemorian, att för skattskyldig, som avsätter medel
till uppförande av byggnad, därå den skattskyldige är berättigad till avdrag
för värdeminskning, förmånens värde varierar med byggnadens livslängd.
Därest av ett aktiebolag för detta ändamål avsatta medel tagas i anspråk
efter sex år för uppförande av exempelvis en byggnad med 50 års varaktighet,
skulle sålunda förmånens värde utgöra 16,2 procent av fondavsättningen,
under det att förmånens värde, om byggnadens livslängd är 66 2U år,
skulle motsvara 18,8 procent av avsättningen. Slutligen framhålles i promemorian,
att ett aktiebolag, som kunde göra avsättning till investeringsfond
för användning till icke avdragsgilla omkostnader, skulle erhålla en skatteförmån
av 38,8 procent av fonden ■(== den beräknade direkta skatten på aktiebolags
inkomst).

De sakkunniga ha i anslutning till nämnda beräkningar anfört:

Av undersökningen framgår, alt den förmån, en skattefri fondavsättning
under vissa förutsättningar innebär, är olika för aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarna, å ena, samt de enskilda personerna och med dem i
beskattningshänseende likställda, å andra sidan.

Förmånen är vidare beroende av det ändamål, för vilket fonden får tagas
i anspråk. Om fonden får tagas i anspråk för omkostnader, som redan enligt
allmänna beskattningsregler äro avdragsgilla, har förmånen för aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna vid nuvarande skattebelastning
om »effektivt» 38,8 procent av nettovinsten före skatteavdragen och ett
ränteläge av 3 procent angivits till ungefär 4 procent av fonden vid ianspråktagande
efter 6 år, motsvarande i genomsnitt icke fullt 0,7 procent av fonden
per år.

Användes fonden däremot för avskrivning av byggnader, som icke äro av
tillfällig natur, blir förmånen större och växer med byggnadens livslängd.

Skulle fonden få användas för avskrivning av kostnader, vilka icke enligt
de allmänna beskattningsreglerna äro avdragsgilla, bleve förmånen störst.

För de enskilda personerna beror förmånen på den skattebörda, som vilar
på det översta inkomstskiktet. Denna skattebörda kan vara både större och
mindre än för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Vidare bör i
detta sammanhang påpekas, att enskild skattskyldig, om denne erhölle avsättningsrätt,
skulle kunna utjämna den skattepliktiga inkomsten mellan
olika år och härigenom i vissa fall uppnå en lindring i skatteprogressionen.

När man här talar om skatteförmåner för olika slag av skattskyldiga och
för skattskyldiga i olika inkomstlägen, får man icke bortse ifrån att förmånen
för olika skattskyldiga kan te sig olika värdefull på grund av särskilda
förhållanden, vilket även i vissa avseenden belyses i promemorian.

De i promemorian angivna siffrorna för skattelindringen få därför icke
betraktas såsom ett absolut mått på förmånens betydelse i det särskilda fallet.
Procenttalen avse endast att giva en bild av skattereglernas ungefärliga
betydelse och den inbördes relationen i den skattelindring, som vid olika
situationer uppstår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Utfallet av den nuvarande lagstiftningen.

De sakkunniga ha företagit en statistisk utredning angående i vad
mån de för närvarande föreliggande möjligheterna att erhålla avdrag för
fondavsättningar blivit utnyttjade ävensom i vad mån det statliga och kommunala
skatteunderlaget påverkats av dessa avdrag. Denna utredning redovisas
i fyra tabeller (betänkandet s. 27, 29, 30 och 31).

Av tabell 1, som utgör en sammanställning över antalet skattskyldiga, som
gjort avsättningar, antalet avsättningar, avsatta belopp, disponerade belopp
och återstående belopp till och med 1945 års taxering med särskilda uppgifter
för de olika länen, framgår, att avsättningar skett med sammanlagt
omkring 96 milj. kronor, därav omkring 33 milj. kronor disponerats. De
flesta avsättningarna ha förekommit i de större städerna och å mera betydelsefulla
industriorter (Stockholms stad nära 17 milj., Göteborgs och Bohus
län nära 22 milj., Malmöhus län över 10 milj., Västmanlands län över 8 milj.
kronor). I Gotlands och Jämtlands län ha inga avsättningar ägt rum. Antalet
avsättningar uppgår till 1 226, vadan medelstorleken av varje avsättning
är omkring 78 000 kronor. Antalet skattskyldiga, som gjort avsättningar,
är 534 och medeltalet av avsatta belopp per skattskyldig är sålunda
omkring 180 000 kronor.

Tabell 2 utvisar, hur avsättningarna fördela sig på fonder av olika slag och
på olika år samt hur mycket av respektive fonder som återstod odisponerat
vid utgången av taxeringsåret 1945. Av tabellen framgår, att de största avsättningarna
under lagstiftningens hittillsvarande giltighetstid skett till fond
för byggnader och att dylika avsättningar uppgå till omkring 49 milj. kronor.
Därnäst komma avsättningar till fonder för ersättande av förkrigslager
samt för inventarier och varulager med respektive 23 och 17 milj. kronor.
Vid 1939 års taxeringar ha medgivits förhållandevis stora avdrag för avsättningar
till då förekommande fonder för byggnader samt för inventarier
och varulager (respektive omkring 5 och b1U milj. kronor). Vid 1940 års
taxeringar ha dylika avsättningar gått tillbaka (till respektive 2tU och 1
milj. kronor). Därefter ha avsättningar till ifrågavarande fonder visat en stigande
tendens (1941 respektive 4,7 och 1,2 milj. kronor, 1942 respektive 5,8
och 1,1 milj. kronor, 1943 respektive 9,8 och 2,7 milj. kronor, 1944 respektive
9,9 och 2,4 milj. kronor samt 1945 respektive 11,9 och 3,4 milj. kronor). Avdrag
för avsättningar till ersättande av förkrigslager förekommo första gången
vid 1941 års taxering (25 000 kronor), kulminerade vid 1942 och 1943
års taxeringar (respektive 6,1 och 7,4 milj. kronor) för att sedan gå något
tillbaka vid 1944 och 1945 års taxeringar (respektive 4,7 och 5,1 milj. kronor)
. Avdrag för avsättningar till fond för arbeten i gruva ha medgivits med
smärre belopp vid 1942—1945 års taxeringar (högst 1944 med 413 000 kronor).
Avdrag för avsättningar till fond för fartyg slutligen ha medgivits vid
1944 och 1945 års taxeringar dels för underhåll och reparation av fartyg
(med respektive 1,3 och 1,2 milj. kronor) och dels för anskaffning av ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ningstonnage (med respektive 1,6 och 0,5 milj. kronor). — Av avsättningarna
ha till och med 1945 års taxering disponerats ur fond för byggnader 23,6
milj. kronor, ur fond för inventarier och varulager 2,9 milj. kronor, ur fond
för ersättande av förkrigslager 6,3 milj. kronor, ur fond för arbeten i gruva
40 000 kronor samt ur fond för fartyg 25 000 kronor.

Tabell 3 visar, hur fondavsättningarna fördela sig med hänsyn till rörelsens
art. Av tabellen framgår, att lagstiftningen haft sin största betydelse för
metall- och maskinindustrien och att inom denna industri avsättningarna
övervägande skett till investeringsfond för byggnader (nära 20 milj. kronor).

Tabell 4 utgör en sammanställning över vad avsättningarna betytt för
det kommunala skatteunderlaget. Antalet kommuner, där det kommunala
skatteunderlaget minskats med mera än 4 000 kronor, uppgår för taxeringsåren
1939—1945 till sammanlagt 712. Av dessa utvisa endast 139 en minskning
i det kommunala skatteunderlaget med över en procent och endast 13
ligga över 5 procent. I två fall framträda siffror överstigande 10 procent. I det
ena av dessa — där avsättningen motsvarar 19 % av skatteunderlaget
—- beror den höga siffran på en enda avsättning till investeringsfond för ersättande
av förkrigslager. Det andra fallet — där minskningen uppgick till
10,7 procent — synes förklaras därav att vederbörande beskattningsnämnd
icke iakttagit, att avsättningen bort maximeras i förhållande till årsvinsten.

De sakkunniga ha även beräknat vad avsättningarna betytt i omedelbar
minskning av det statliga skatteunderlaget olika år. De ha härför erhållit
följande procentsiffror:

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

0-29 0 08 0 15 0-29 0''36 0''32 0''33.

De sakkunniga ha slutligen undersökt, hur det kommunala skatteunderlaget
varierat från år till år inom de kommuner, där avdraget överstigit en procent
av det kommunala skatteunderlaget. De ha härom anfört följande:

Beträffajide de 139 fall, där skatteunderlaget under åren 1939—1945 påverkats
av fondavsättningarna med mer än 1 procent, visar skatteunderlaget
endast i 15 fall samtidigt minskning i förhållande till föregående taxeringsår.
Dylik påverkan har i 13 fall drabbat samma kommun endast en gång och i
ett fall — varom mera nedan — två gånger. Antalet påverkade kommuner
blir vid sådant förhållande 14. En undersökning av hithörande fall har givit
följande resultat.

Minskningen i skatteunderlaget till följd av fondavsättningarna ligger i 10
av dessa 15 fall mellan 1 och 2 procent och i 2 fall mellan 2 och 3 procent.
Endast i 3 fall överstiga minskningarna 3 procent och ligga vid 5,3 respektive
8,5 och 10,7 procent.

Minskningen om 5,3 procent inträffade vid 1945 års taxering för en industristad.
Skatteunderlagets minskning i förhållande till föregående år utgjorde
endast 0,2 procent. Det samlade skattetrycket för 1945 beräknas oförändrat
i förhållande till föregående år.

Minskningen om 8,5 procent inträffade vid 1939 års taxering och berörde
en industrikommun. Skatteunderlaget hade detta år sjunkit med 21,1 procent
jämfört med 1938. Skattetrycket steg samtidigt från 8 kronor till 8 kro -

Kungl. Maj.ts proposition nr S6.

nor 50 öre per skattekrona. Nedgången i antalet skattekronor var dock endast
tillfällig och återhämtades redan vid 1940 års taxering. Under de därpå
följande åren steg skatteunderlaget avsevärt och hade år 1944 blivit 3 gånger
så stort som år 1939. 1945 inträffade åter en nedgång i skatteunderlaget
med icke mindre än 42,8 procent, av vilka emellertid endast 2,4 procent orsakades
av fondavsättning. 1945 års skatteunderlag ligger likväl omkring 70
procent över 1938 och 1940 års siffror. Skattetrycket beräknas sänkt från
9 kronor för år 1944 till 8 kronor 80 öre för år 1945.

Minskningen om 10,7 procent inträffade vid 1942 års taxering för en industrikommun
och var föranledd av den förut omnämnda avsättningen till
investeringsfond för ersättande av för krigslager. Nedgången i skatteunderlaget
från år 1941 utgjorde här 23,6 procent. Det må dock observeras, att
1941 års skatteunderlag var särskilt högt. 1942 års skatteunderlag låg i nivå
med 1940 års motsvarande siffra, som i sin tur låg 15 procent högre än år
1939. Skattetrycket för 1942 var 80 öre lägre än för 1941.

Utöver den förut omnämnda stegringen i skattetrycket för år 1939 inom
en industrikommun förekommer en stegring i skattetrycket endast i 3 av
ifrågavarande 15 fall. Stegringen i skattetrycket är i dessa 3 fall obetydlig. I
11 fall ha sålunda de nu undersökta fondavsättningarna icke lett till högre
total utdebitering inom kommunen.

Att flertalet av de fall, vilka uppvisa en stor sänkning av skatteunderlaget
på grund av fondavsättning, likväl visa stigande skatteunderlag i förhållande
till näst föregående års taxering synes i icke ringa omfattning sammanhänga
därmed att dels de största intrången i det kommunala skatteunderlaget
förekomma inom kommuner, där ett enda företags inkomster och åtgärder
betyda förhållandevis mycket för berörda skatteunderlag, dels dessa
företag vid avsättning till investeringsfonder redovisat stigande vinster som
motverkat skatteunderlagets hopkrympning genom fondavsättningar.

De fondbelopp, som enligt uppgifterna till 1945 års taxering kvarstodo vid
utgången av år 1944 (motsvarande beskattningsår), utgöra — som av det
förut sagda framgår — omkring 63 milj. kronor. Detta belopp kan lämpligen
jämföras med den s. k. investeringsreserven för budgetåret 1945/46. De
sakkunniga ha erinrat om att den däri ingående s. k. allmänna reserven, som
upplagts med tanke på den efter kriget befarade arbetslösheten, innefattar
anläggningsarbeten och anskaffningar för en total kostnad av omkring 790
milj. kronor och den s. k. särskilda grovarbetsreserven dylika arbeten för
omkring 240 milj. kronor (jfr proposition nr 265/1945 s. 5).

De sakkunniga ha infordrat yttranden från länsstyrelserna m. fl. angående
erfarenheterna av lagstiftningens hittillsvarande
tillämpning. Efter redogörelse för dessa yttranden ha de sakkunniga
anfört följande:

Av den verkställda statistiska undersökningen framgår, alt avsättning till
konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder förekommit i förhållandevis
liten omfattning. Om orsakerna härtill dela sig meningarna. I de remissyttranden,
som inkommit bil de sakkunniga, åberopas såsom förklaring
härtill väsentligen

att de skattskyldiga icke ägt kännedom om författningsbestämmelserna,

att bestämmelserna varit invecklade och svårtillämpade,

att de skattskyldiga i första hand utnyttjat andra möjligheter till reserveringar,

att avsättningsreglerna varit för snävt avgränsade med hänsyn till behovet,
samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

att ovissheten huruvida och när fond må tagas i anspråk liksom risken
för efterbeskattning och räntepåföring, om tillstånd till ianspråktagande ej
lämnas, kunnat hämma avsättningarna.

Även i fråga om lagstiftningens betydelse, i den mån den blivit tillämpad,
äro omdömena skiftande. Å ena sidan har gjorts gällande, att lagstiftningen
haft fördelaktiga verkningar för det enskilda näringslivet och utgjort ett
instrument som, mera allmänt utnyttjat, kunnat befordra en konjunkturutjämning.
Å andra sidan har hävdats, att lagstiftningen hittills icke fått någon
konjunkturutjämnande verkan utan väsentligen lett till en friare avskrivning
och att dess verkningar först kunna närmare bedömas under en lågkonjunktur.

Vad beträffar fondavsättningarnas inverkan på skatteunderlaget kan sägas,
att denna i stort sett varit obetydlig.

I samband med behandling av frågan, huruvida de nuvarande provisoriska
bestämmelserna borde ersättas med ny lagstiftning, ha de sakkunniga framhållit,
att resultatet av den verkställda undersökningen icke finge överskattas.
Den nuvarande försökslagstiflningen hade endast varit i tillämpning under
ett fåtal år och därtill under år som varit starkt präglade av de av kriget
föranledda förhållandena, vilka i huvudsak medfört en delvis starkt utpräglad
högkonjunktur. Den ringa omfattningen av fondavsättningarna kunde
tyda på att de skattskyldiga som beretts denna förmån ej ansett den vara av
särskilt värde eller fylla något mera markerat behov, men även i detta avseende
torde tidsförhållandena ha spelat in. Det vore icke uteslutet utan snarare
sannolikt att det förhållandet att avdrag för avsättning till fond icke
medgivits i den krisbetonade lagstiftningen om krigskonjunkturskatt, verkat
hämmande i fråga om både antalet avsättningar och dessas storlek. Det torde
för övrigt kunna antagas, att om lämpliga ändringar genomfördes i lagstiftningen
dessa komme att medföra, att avsättningsmöjligheterna utnyttjades
i ökad omfattning.

Såsom en sammanfattande redogörelse för bristerna i nuvarande
lagstiftning ha de sakkunniga framhållit, att samhällets önskemål
att draga in den enskilda företagsamheten i strävandena att åstadkomma
jämnare konjunkturer icke syntes ha blivit tillgodosett på bästa sätt genom
gällande lagstiftning, samt vidare anfört:

Det framstår sålunda som en brist, att fondavsättningarnas storlek äro begränsade
efter ganska schematiska regler för varje slag av avsättning utan
möjlighet till undantag, där sådant av särskilda skäl är påkallat och utan
olägenhet kan ske.

En annan nackdel är, att den i nuvarande lagstiftning angivna tidrymden
av sex år, inom vilken fonden må tagas i anspråk, är alltför kort för att medgiva
tillfredsställande avsättningar för större investeringsföretag och än
mer för dessas utförande.

Det är vidare en svaghet att fonden endast må användas för på förhand
bestämt ändamål. Efter del avsättningen skedde kunna nämligen förhållandena
vara så förändrade att medlens ianspråktagande för annat ändamål
påkallas av arbetsmarknads- eller andra vägande skäl.

I formellt hänseende äro de nuvarande bestämmelserna svåröverskådliga
och i vissa avseenden svårtillämpliga. Särskilt är efterbeskattningsförfarandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

besvärligt i sin nuvarande utformning. Risken för en beskattningsåtgärd av
nuvarande utformning torde avhålla många skattskyldiga från avsättning.

Det framstår därjämte som en stor svaghet i det nuvarande systemet att
samhällsorganen icke äga möjlighet att följa de skattskyldigas olika åtgärder
i fråga om fonderna. Nämnda förhållande framträder särskilt, när det
gäller att bedöma frågor om tillstånd att taga i anspråk investeringsfond. Sådana
frågor måste för närvarande avgöras utan närmare kännedom om
fondavsättningarnas omfattning, vilket medför, att verkan av ett beslut blir
svårbedömd ur arbetsmarknadssynpunkt. Att tillstånd till fonds ianspråktagande
skall lämnas av Kungl. Maj:t efter tämligen generella regler medför
för övrigt, att bedömandet icke kan närmare anknyta till förhållandena för
de särskilda företagen på olika orter eller inom skilda branscher. Samhället
saknar för övrigt möjlighet att ur arbetsmarknadssynpunkt utöva kontroll
över sättet för fondernas ianspråktagande. Den kontroll, som utövas genom
beskattningsnämnderna, är av huvudsakligen formell beskaffenhet. Genom
nu angivna förhållanden blir den kon junkturu t jämnande effekten av mindre
värde.

En nackdel är slutligen att vid underlåtenhet att begagna erhållet tillstånd
till fonds ianspråktagande efterbeskattning inträder först sedan tidsfristen
för fondens användande — i regel sex år —- gått till ända. Möjligheterna att
få i gång arbeten vid en given tidpunkt försvagas härigenom.

Den nuvarande lagstiftningen torde sålunda icke vara tillfredsställande
anpassad efter arbetsmarknadens krav och de enskilda näringsidkamas
rimliga önskemål.

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder.

De sakkunnigas förslag innebär, att följande slag av investeringsfonder
skola finnas nämligen

1) investeringsfond för byggnader,

2) investeringsfond för inventarier,

3) investeringsfond för varulager, samt

4) investeringsfond för arbeten i gruva.

Investeringsfonder för ersättande av förkrigslager samt för fartyg skola
sålunda ej längre förekomma.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola vara permanent och avsättning
skall kunna ske varje år från det förordningen trätt i kraft. Fondmedel skola
för att undgå beskattning tagas i anspråk inom tio år från det år då avsättningen
skett. Den nu gällande tidsperioden för investeringsfonds ianspråktagande
har sålunda utsträckts med fyra år. Dessutom skall Kungl. Maj:t
enligt förslaget kunna medgiva, att perioden ulsträckes med ytterligare fem
år (till sammanlagt 15 år).

Enligt förslaget skall varje svenskt aktiebolag och varje svensk ekonomisk
förening kunna erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond. Avdragsrätten
är sålunda icke — som nu beträffande flertalet avsättningar är fallet
— inskränkt till aktiebolag eller förening med rätt till fri avskrivning. Däremot
föreslås avdragsrätten liksom nu inskränkt till avsättningar i förvärvskällan
rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Avdrag för avsättning skall genomgående få ske med högst 20 procent av
årsvinsten med tillägg, därest årsvinsten för beskattningsåret överstiger medeltalet
av vinsterna för de två näst föregående beskattningsåren, av hälften
av det överskjutande beloppet. Avdraget må dock utgöra högst trettiofem
procent av senaste årsvinst. Kungl. Maj:t skall emellertid i vissa fall kunna
medgiva, att högre avdrag må åtnjutas. De sålunda stadgade maximibeloppen
avses skola gälla, oavsett om fråga är om avsättning till en eller flera fonder,
och begränsningen avser sålunda icke som enligt gällande bestämmelser
varje fond för sig. Den nuvarande spärren med hänsyn till aktiekapital har
helt slopats.

Beträffande rätten att disponera fondmedel innebär de sakkunnigas förslag
följande.

Investeringsfond för byggnader, som enligt gällande bestämmelser endast
får användas till avskrivning å »byggnader som uppförts under samma beskattningsår»,
skall enligt förslaget få tagas i anspråk för avskrivning av
»kostnader för ny-, till- eller ombyggnad» samt för bidrag till bostadsbyggande
för arbetare och vissa tjänstemän; sådant bidrag skall enligt föreslagen
ändring i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen även i viss utsträckning
vara skattefritt för mottagaren. Om särskilda skäl härför föreligga
skall Kungl. Maj:t enligt förslaget kunna medgiva, att fonden dessutom
får tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande
av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomområde för
bebyggelse samt liknande arbeten (s. k. anläggningsarbeten).

Om särskilda skäl föreligga må Kungl. Maj:t enligt förslaget medgiva skattskyldig,
som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, tillstånd
att taga investeringsfond för varulager i anspråk för reglering av kostnader
ämnade att förbättra avsättningen utomlands av varor, som den skattskyldige
tillverkar. Vidare föreslås, att Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna lämna skattskyldig tillstånd att i vilket
fall som helst taga fond, som avsatts för visst ändamål, i anspråk för annat
i bestämmelserna om fonds ianspråktagande omförmält ändamål.

I övrigt överensstämma de föreslagna bestämmelserna om disposition av
fondmedel i huvudsak med de nuvarande.

Till investeringsfond gjorda avsättningar skola enligt förslaget stå under
tillsyn av statens arbetsmarknadskommission, som även skall föra register
över investeringsfonderna.

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall, enligt
vad de sakkunniga föreslå, äga besluta att investeringsfond inom viss tid och
under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må
tagas i anspråk för sitt ändamål. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t sålunda
kunna bestämma icke blott att investeringsfond får utan även att den skatt
tagas i anspråk inom viss tid. Vidare innebär förslaget att Kungl. Maj:t skall
äga delegera sin bestämmanderätt i dessa hänseenden till annat organ. Därest
investeringsfond icke tages i anspråk i enlighet med härom meddelat beslut,
skall arbetsmarknadskommissionen kunna föreskriva, att fondavsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

helt eller delvis skall återföras till beskattning. Förslaget innebär därjämte den
nyheten, att beslut om ianspråktagande av fond alltid skall kunna avse, icke
blott som nu i allmänhet är fallet, företag av alla slag eller av viss beskaffenhet
utan även visst eller vissa företag. Fråga om fonds ianspråktagande skall
kunna väckas förutom av arbetsmarknadskommissionen och den skattskyldige
även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller har
arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättnings återförande till beskattning,
skall beloppet icke som enligt gällande lagstiftning efterbeskattas
för det år då avdrag för avsättningen medgivits utan upptagas som skattepliktig
intäkt av rörelse för det beskattningsår, då fondmedlen återföras.
Till beloppet skall därvid läggas ränta efter 3 procent om året. Vidare skall
gälla, att nettointäkten av rörelse och den till kommunal inkomstskatt uppskattade
inkomsten av den ifrågavarande förvärvskällan vid återföringen
icke få upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen
jämte ränta. Rätten att göra avsättning till investeringsfond skall sålunda icke
kunna användas till täckande av förlust ett år genom överförande av inkomst
från annat år. Ha fondmedel ej fått tagas i anspråk under den därför
bestämda tiden, skola de på samma sätt återföras till beskattning så fort
denna tid gått till ända. Därvid skall liksom nu ränta beräknas efter 2 procent
om året. Detsamma gäller om skattskyldig trätt i likvidation, därvid
återförandet skall ske för det beskattningsår, varunder likvidationen ägt
rum.

De sakkunniga ha till en början angående behovet av den föreslagna
nya lagstiftningen anfört följande:

Fn given förutsättning för en fortsatt lagstiftning om investeringsfonder
är, att man även i framtiden har att räkna med konjunkturväxlingar inom
näringslivet.

Att man bör räkna med dylika växlingar torde vara klart redan av det förhållandet,
att vårt lands näringsliv och särskilt vissa delar av den svenska
industrien är i betydande utsträckning beroende av import och export. Den
konjunkturkänslighet, som följer av detta beroende, har med styrka framträtt
under de sistförflutna krisåren, då svårigheter i fråga om landets export
i förening med brist inom landet på vissa betydelsefulla importvaror —
exempelvis kol, byggnadsjärn, gummi och vissa kemikalier — medfört rubbningar
i den normala produktionen. Under den närmaste efterkrigstiden
torde man kanske, sedan de första svårigheterna efter vapenstilleståndet
övervunnits, ha att räkna med eu speciell konjunkturvåg, då de under kriget
tömda lagren skola påfyllas samt eftersatta reparations-, byggnads- och
anläggningsarbeten inom landet och återuppbyggnadsarbeten i de krigshärjade
länderna utföras. Sedan denna speciella konjunktur gått till ända, torde
man kunna räkna med konjunkturväxlingar av mera normal typ.

Det är icke möjligt för samhället att i alla avseenden förutse den framtida
utvecklingen på det ekonomiska området och dess återverkan på arbetsmarknaden.
Den framtida konjunkturutvecklingen kan i bästa fall överblickas
endast i begränsad omfattning och för kortare tid. Nämnda förhållanden
ävensom övriga erfarenheter från tidigare kriser visa angelägenheten av att
samhället i god lid planlägger åtgärder för och därigenom har god beredskap

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

vid nedgående konjunkturer. När det gäller att använda investeringsfonder
såsom ett medel för arbetslöshetens bekämpande och uppnående av jämnare
produktionsförhållanden, sammanfaller problemställningen delvis med den
aktuella uppgiften att åstadkomma god beredskap för försämrade konjunkturlägen.
Här må erinras om den s. k. investeringsreserven, som av Kungl.
Maj:t framlagts för och godkänts av riksdagen.

Då konjunkturutjämningen är en angelägenhet av särskild vikt och lösandet
av detta problem inrymmer betydande svårigheter, torde varje möjlighet,
som kan lämna ett lämpligt bidrag till frågans lösning, böra tillvaratagas. En
genom fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet i gång under
lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet bör
vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtagas för att möta en
kommande depression, och ett komplement till eller en grund för en för dylika
situationer genom det allmännas försorg upplagd investeringsreserv. Det
bör här vara av särskilt värde, att företagarna under en depressions första
skede kunna sysselsätta sina anställda, så att nödigt rådrum för vidtagande
av andra erforderliga, depressionen motverkande åtgärder därigenom vinnes.

Den med avsättning till investeringsfond förenade skatteförmånen bör under
högkonjunkturer av mera normal beskaffenhet vara ägnad att stimulera
företagarna till konjunkturutjämnande åtgärder, vilka eljest icke skulle vidtagits
eller i varje fall ej vidtagits å härför lämplig tidpunkt.

En fördel med fonderna är vidare att deras ianspråktagande även indirekt
kan påverka näringslivet i gynnsam riktning. Denna effekt är i vissa fall
påtaglig. Byggandet av bostäder och fabriker sprider sålunda sina indirekta
verkningar inom vida grenar av näringslivet. Även andra investeringar kunna
medföra dylika verkningar.

För en fortsatt lagstiftning talar vidare det förhållandet, att det enskilda
näringslivet genom investeringsfonderna mera medvetet dragés in i de samhälleliga
strävandena för jämnare konjunkturer. Härigenom vinnes bl. a. den
fördelen, att vissa åtgärder för motverkande av arbetslöshet komma att omhänderhavas
av företag, vilka hava tillgång till för investeringsuppgiften skolad
och erfaren teknisk och administrativ personal.

På grund av vad de sakkunniga nu anfört och då några mera framträdande
olägenheter icke visat sig av den nuvarande försöksanordningen äro de sakkunniga
av den uppfattningen, att de möjligheter till konjunkturutjämning,
som en lagstiftning om investeringsfonder inrymmer, ej nu böra prisgivas.
En förutsättning för gynnsamma verkningar av en fortsatt lagstiftning är
emellertid, dels att densamma vinner anslutning från företagarnas sida och
dels att de samhälleliga önskemålen om konjunkturutjämning behörigen
tillgodoses.

Beträffande frågan huruvida en fortsatt lagstiftning borde
givas permanent karaktär eller ej ha de sakkunniga framhållit,
att skillnaden mellan dessa alternativ ej torde vara alltför framträdande, då
en försökslagstiftning kunde förlängas och en permanent sådan bringas att
upphöra. De sakkunniga hade stannat för att förorda en permanent lagstiftning
men det vore, särskilt med hänsyn till den ringa erfarenheten av den
hittills gällande lagstiftningen, angeläget att verkningarna av den nya lagstiftningen
följdes och att härav föranledda åtgärder i fråga om lagstiftningens
fortbestånd och utformning sedermera vidtoges.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att en mera permanent lagstiftning
icke kunde anses motiverad om ej genom densamma ett tillfredsställande bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

drag vunnes till den konjunkturutjämning som eftersträvades. Systemet måste
bliva eu drivfjäder för företagarna att under lågkonjunktur i lämplig utsträckning
sätta igång arbeten, som eljest icke skulle kommit till utförande eller
i varje fall icke skulle kommit till utförande vid den ur det allmännas synpunkt
lämpligaste tidpunkten. För att nå den konjunkturutjämnande effekten
borde man söka uppnå ökad anslutning till systemet, och ett fortsatt lagstiftningsarbete
borde därför inriktas på att undanröja eller motverka orsakerna
till att gällande lagstiftning icke kommit i mera allmänt bruk. För att nå
detta mål borde man söka få till stånd en smidig samverkan mellan allmänna
och enskilda intressen. De sakkunniga ha vidare anfört:

En dylik samverkan bör underlättas därav att det som regel på längre
sikt icke föreligger något motsatsförhållande mellan de allmänna och de enskilda
intressena i fråga om konjunkturutjämningen. Flera storföretag hava
uppgjort eller uppgöra oberoende av gällande lagstiftning investeringsplaner,
som äro avsedda att genomföras, om rörelsen skulle behöva inskränkas.
Med hänsyn till det allmännas starka intresse av en så jämn sysselsättning
som möjligt inom näringslivet äro dylika strävanden i allmänhet förtjänta
av samhällets stöd. Genom lämpliga stödåtgärder bör man kunna räkna med
att konjunkturutjämnande åtgärder från enskilda företags sida komma att
vidtagas i långt större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet.

Om anledningen till att investeringsfonder för ersättande av
förkrigslager och för fartyg slopats i förslaget ha de sakkunniga
anfört, att den ståndpunkt de intagit i fråga om behövligheten av en
lagstiftning om investeringsfonder endast hade avseende å sådana fonder,
vilka avsaltes för att tagas i anspråk under lågkonjunkturer. De sakkunniga
ha vidare anfört:

Båda de ifrågavarande fonderna fylla ett investeringsbehov, men detta är
av annan karaktär än vad som gäller i fråga om fonderna för motverkan avdepression,
eftersom beträffande förstnämnda slag av fonder vikt lagts vid
att investeringsverksamhet icke vidtages under den tid, då ifrågavarande
onormala förhållanden ännu råda. Detta syfte med lagstiftningen framträder
särskilt klart i fråga om investeringsfond för ersättning av förkrigslager.

Vid bedömandet av huruvida fonden för ersättande av förkrigslager skall
bibehållas eller ej torde man få utgå ifrån att det onormala försörjningsläget
inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att efterträdas av mera normala
förhållanden. Skulle i en framtid försörjningsläget åter bliva av krisartad
beskaffenhet, torde i anledning härav påkallade åtgärder först då böra
vidtagas. Åtgärder för bekämpande av speciella krisförhållanden böra nämligen
icke ha plats i en för mera normala förhållanden avsedd lagstiftning.
Ur dessa synpunkter synes det riktigast, att fonden för ersättande av lörkrigslager
bringas att upphöra, så snart förhållandena det medgiva.----

I fråga om fartygsfonderna ligger frågan måhända något annorlunda till
med hänsyn till lagstiftningens dubbla syfte. Det kan vara föremål för tvekan,
om och när handelsflottan vuxit och utvecklats på sådant sätt, att det behov,
som den provisoriska lagstiftningen syftar till, blivit tillgodosett. Emellertid
böra fonder av denna typ icke hava plats i eu lagstiftning med huvudsaklig
uppgift all verka för konjunkturutjämning. Det särskilda investeringsbehov,
som fartygsfonderna avse att fylla, torde för övrigt i allt väsentligt kunna tillgodoses
genom de i vissa hänseenden vidgade möjligheterna att avsätta till
investeringsfond för inventarier, som de sakkunniga komma att föreslå. Fn -

Kung1. Maj:ts proposition nr 86.

ligt de sakkunnigas mening bör därför frågan även för fartygsfondema kunna
reduceras till ett spörsmål om tiden för anordningens upphörande.

De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts i flertalet remissyttranden.
Ur yttrandena må följande här återgivas.

I det av kammarrätten avgivna yttrandet anföres:

De svängningar i de ekonomiska förhållandena, som uppkomma genom
perioder av uppsving och nedgång i konjunkturerna och därav iöljande förändringar
i medborgarnas möjligheter till sysselsättning och inkomstförvärv,
hava länge utgjort föremål för ingående studium, och allvarliga överväganden
hava förekommit rörande sätten att undanröja de ödesdigra verkningarna
av dessa konjunktursvängningar. Då dessa konjunkturfluktuationer
även i vårt land bruka bliva särskilt starkt framträdande i nedåtgående
riktning någon tid efter det att världsproduktionen omställts från
krigs- till f re ds hus b å 11 n i n g, är det givet, att statsmakterna nu i god tid
på allt sätt planera för att möta eventualiteten av en efter det senaste
kriget inträdande lågkonjunktur. En dylik konjunktur erbjuder ju den
skrämmande bilden av på en gång stigande utgifter för den sociala omvårdnaden
och sjunkande skatteunderlag. — — — De äldre investeringsförordningama
hava, enligt vad de sakkunniga visat, kommit till relativt
obetydlig användning. Om man på den avsedda vägen vill vinna ett värdefullt
medel till konjunkturutjämning, synes det alltså vara ofrånkomligt att
revidera ifrågavarande lagstiftning i sådan riktning, att den för vederbörande
skattskyldiga innefattar tillräckliga förmåner för att locka till avsättningar
till investeringsfond. Å andra sidan kunna statsmakterna icke skänka de
skattskyldiga större förmåner än som ur det allmännas synpunkt svara mot
syftet av lagstiftningen. Kammarrätten saknar emellertid anledning att i
detta sammanhang närmare ingå på frågan om det remitterade förslaget
innefattar en på alla punkter tillfredsställande avvägning mellan dessa båda
intressen. Då det dock enligt kammarrättens mening finnes grundad anledning
att tro, att det av de sakkunniga utarbetade förslaget i ämnet kan komma
att i ej obetydlig grad verka i riktning mot den utjämning av konjunkturen,
som framträder såsom ett i en nära liggande framtid viktigt samhällsintresse,
tvekar kammarrätten ej att tillstyrka införandet av sådana skattelättnader,
som i enlighet med förslagets huvudgrunder innebära ett sammanförande
och ett anteciperande av avdragsrätten för vissa en rörelse åvilande
omkostnader, vilken avdragsrätt egentligen belöper på ett eller flera senare
beskattningsår.

En oavvislig förutsättning för att en konjunkturutjämnande effekt skall
uppnås är emellertid, att avsättningarna göras under högkonjunktur och att
investeringarna verkställas under vikande konjunkturer eller lågkonjunktur.
Förslaget synes innefatta tillräckliga garantier för att investering kommer
till stånd vid en ur det allmännas synpunkt lämplig tidpunkt. Men varken
den gällande eller den föreslagna lagstiftningen upptager någon bestämmelse
av beskaffenhet att hindra fondavsättningar i tider, då det ur det allmännas
synpunkt vore lämpligare, att medlen konnne till omedelbar användning för
avsett syfte än att de fonderades. Därtill kommer, att det icke synes föreligga
något hinder för företag, som har för avsättning tillgängliga medel, att
å ena sidan vägra efterkomma myndighets direktiv att investera avsatta medel
och såsom följd härav till beskattning upptaga de avsatta medlen, men å
andra sidan på nytt avsätta ett belopp, som mer eller mindre svarar mot det
till beskattning upptagna. Skulle någon åtgärd i anledning av det nu anförda
anses påkallad, torde detta till äventyrs kunna ske genom en föreskrift,

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

varigenom Kungl. Maj:t tillägges befogenhet att bestämma, att avsättningar
under visst eller vissa år eller under vissa förhållanden icke få företagas. En
sådan föreskrift kunde betingas — förutom av konjunkturutjämningshänsyn
— även av omsorg om det kommunala skatteunderlaget. Det förefaller nämligen
icke uteslutet, att för någon enstaka kommun betydande fondavsättningar
i tider av sjunkande skatteunderlag kunde få betänkliga konsekvenser.

Kammarrätten ifrågasätter till sist om icke, med hänsyn till att den föreslagna
lagstiftningen vore avsedd att få permanent karaktär, i såväl kommunalskattelagen
— eventuellt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
•— som taxeringsförordningen borde givas åtminstone en
allmän hänvisning till ifrågavarande lagstiftning.

Statskontoret förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning, att en genom
fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur
borde vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtoges
för mötande av en depression, och tillstyrker därför att de nuvarande provisoriska
författningarna i ämnet ersättas med en lagstiftning av mera permanent
karaktär.

Fullmäktige i riksbanken biträda i princip det framlagda förslaget, som i
förhållande till nu gällande bestämmelser innebure en värdefull förenkling
och tillgodosåge de syften lagstiftningen avsåge.

Statens arbetsmarknadskommission anser investeringsfonder av ifrågavarande
slag vara av värde som ett komplement till den statliga och kommunala
investeringsreserven och biträder därför de sakkunnigas uppfattning, att nuvarande
provisoriska lagstiftning borde ersättas av en permanent sådan. De
sakkunnigas förslag — innebärande bland annat uppmjukning av reglerna
beträffande fondavsättningarnas storlek, möjlighet för skattskyldig att efter
särskild prövning taga fond i anspråk för annat ur arbetsmarknadssynpunkt
önskvärt avsättningsberättigat ändamål än det ursprungligen avsedda samt
förlängning av den tidsfrist, inom vilken fond finge tagas i anspråk — kunde
antagas skapa förutsättningar för en ökad anslutning från företagarnas sida.

Länsstyrelsen i Stockholms län har intet att erinra mot att lagstiftningen
om investeringsfonder reglerades i huvudsaklig överensstämmelse med det
framlagda förslaget, som innebure en förbättring — särskilt med avseende å
den praktiska tillämpningen — i förhållande till nuvarande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Blekinge lön finner det synnerligen önskvärt, att den nuvarande
provisoriska lagstiftningen om investeringsfonder på sätt de sakkunniga
föreslagit ersättes med ny lagstiftning av permanent natur, utvidgad
till att omfatta avsättningar till bostadsbyggande in. in. Förslaget aktualiserade
dock eu del andra taxeringsspörsmål, i synnerhet som den nuvarande
begränsningen till företag med fri avskrivning slopades. Det syntes sålunda
vara nödvändigt att frågorna om värdering av varulager och beskattning av
återvunna värdeminskningsavdrag vid försäljning av vissa fastigheter snarast
bleve lösta.

Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker principiellt den föreslagna lagstiftningen
och anför vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

En av förutsättningarna för att denna lagstiftning skall få avsedd verkan
är givetvis att avsättningar till investeringsfonderna komma till stånd i större
utsträckning än vad som hittills varit fallet. I detta avseende bör måhända
beaktas, att så länge möjligheter till skattefria reserveringar i form av nedskrivningar
å varulager och inventarier finnas, de skattskyldiga torde i första
hand begagna sig härav för vinstutjämning mellan olika år. I den mån en
restriktivare lagstiftning beträffande varulagervärdering införes, komma måhända
avsättningar till investeringsfonder att bliva mera lockande.

De sakkunniga synas i allt väsentligt hava tillmötesgått näringslivets önskemål
beträffande bestämmelser, som reglera avsättningarnas ändamål och
storlek. Detsamma gäller även den tidsrymd, under vilken fonderna, därest
de icke tagas i anspråk, få kvarstå obeskattade hos företagen. Länsstyrelsen
finner de bestämmelser, som de sakkunniga föreslå i dessa avseenden, i stort
sett väl avvägda och ändamålsenliga.

Länsstyrelsen ifrågasätter slutligen, om ej den ursprungliga benämningen
konjunkturinvesteringsfonder borde bibehållas, då de föreslagna fonderna
uteslutande hade till ändamål att verka för konjunkturutjämning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker, att gällande lagstiftning göres
permanent samt utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.
Länsstyrelsen framhåller därjämte följande:

Den nu gällande lagstiftningens angående investeringsfonder syftemål kan
i korthet sägas vara att uppmuntra till vissa ur det allmännas synpunkt
gagneliga åtgärder från de enskildas sida. Vid sådant förhållande torde erinringar
mot en fortsatt och utvidgad lagstiftning kunna framställas endast
om det visat sig att det allmännas, framför allt de kommunala menigheternas,
berättigade anspråk på största och möjligast jämna skatteunderlag lidit avbräck
eller det kan befaras att sådana olägenheter i framtiden skola förekomma.
Enligt länsstyrelsens mening visar de sakkunnigas undersökning
om gällande lagstiftnings inverkan på det kommunala skatteunderlaget, att
detta endast i undantagsfall genom avsättningar till investeringsfond minskats
i en omfattning, som är ägnad väcka betänkligheter. Därest ändring av den
kommunala indelningen kommer till stånd —■ vilket av länsstyrelsen i annat
yttrande förordats — torde man kunna förvänta, att olägenheterna för kommunernas
vidkommande av en utvidgning av lagstiftningen bliva ännu
mindre.

Jämväl länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län tillstyrka
i princip de sakkunnigas förslag, sistnämnda länsstyrelse dock under
framhållande av att den föreslagna lagstiftningen liksom den nuvarande vore
ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur taxeringsteknisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker de sakkunnigas förslag utom såvitt
angår avsättning till investeringsfond för varulager. Med bortseende från avsättningar
till investeringsfond för ersättande av förkrigslager uppginge avsättningarna
till endast 72,3 milj. kronor, vilka sålunda borde medräknas då
det gällde att bedöma betydelsen av en lagstiftning om investeringsfonder motiverad
ur konjunkturutjämningssynpunkter. Uppenbarligen skulle, för att en
mera påtaglig konjunkturutjämnande effekt skulle ha ernåtts, investeringar av
en helt annan storleksordning ha erfordrats. Den viktigaste orsaken till att lag -

Kungl. Maj ds proposition nrS6.

stiftningen ej tillämpats i större utsträckning vore måhända att söka i det förhållandet,
att de kategorier skattskyldiga, varom här vore fråga, enbart genom
att utnyttja den fria lagervärderingen och rätt till fri avskrivning å maskiner
och inventarier i allmänhet haft möjlighet att i önskvärd utsträckning reglera
sina vinster. Att denna möjlighet funnes kunde i väsentlig grad antagas ha den
effekten, att ej heller den nu föreslagna lagstiftningen i mera avsevärd utsträckning
komme att utnyttjas. Därest inskränkningar skulle komma atl
göras i rätten till fri lagervärdering och fri avskrivning å maskiner och inventarier
vore det å andra sidan sannolikt att intresset för den föreslagna
lagstiftningen skulle komma att öka. — Med hänsyn till företag, som ej hade
fri avskrivning å maskiner och inventarier, samt dessa nyttigheters nära sammanhang
med byggnader kunde det vara motiverat alt trots det förut anförda
tillåta avsättning till investeringsfond för inventarier, vilket däremot knappast
vore fallet beträffande avsättning till investeringsfond för varulager.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

Då förslaget till förordning angående konjunkturinvesteringsfonder behandlades
vid 1938 års riksdag uttalade riksdagens bevillningsutskott farhågor
för att denna lagstiftning skulle medföra en alltför långtgående minskning
i vissa kommuners beskattningsunderlag. Även det nu framlagda förslaget
kunde tänkas ge anledning till liknande farhågor. Såvitt styrelsen förstår
tala emellertid åtskilliga omständigheter för att riskerna med en sådan
lagstiftning icke kunna vara särskilt stora för kommunerna. Av utredningen
framgår sålunda, att omfattningen av den hittillsvarande fonderingen varit
ganska ringa och att kommunernas beskattningsunderlag endast i rena undantagsfall
mera kännbart rönt inflytande av lagstiftningen. I sakens natur
torde ligga, att inrättandet av fonder av här ifrågasatt slag icke blir aktuellt
i andra fall än då företagen gå med så betydande vinst att de kommuner,
inom vilka företagen äro belägna, ändå erhålla tillräckliga beskattningsunderlag.
Också för kommunerna måste dessutom den konjunkturutjämnande
effekt, som dessa fonder få, bli av värde. Styrelsen tänker i detta sammanhang
särskilt på den föreslagna investeringsfonden för uppförande av bostäder
åt företagens arbetare och lägre tjänstemän, vilken torde kunna bli av
betydelse för lösandet av bostadsfrågan inom vissa av fonderna berörda
landskommuner. Enligt förslaget har vidare kommun, inom vilken företag
upplagt investeringsfond, tillagts rätt att hos den myndighet, som har att
bestämma när och hur fondmedlen skola användas, väcka fråga om deras
tagande i anspråk för avsett ändamål. Slutligen har i förslaget förutsatts, alt,
därest förslaget vunne statsmakternas bifall, verkningarna av lagstiftningen
i olika hänseenden och hland annat också med avseende på kommunernas
beskattningsunderlag skulle bliva föremål för fortlöpande kontroll. Med hänsyn
till de olika garantier, som uppställts för att motverka missbruk av den
här föreslagna avdragsrätten för aktiebolag och ekonomiska föreningar, och
då lagstiftningen under vissa förutsättningar synes kunna bli till fördel jämväl
för kommunerna, har styrelsen ansett sig böra lämna förslaget utan
erinran.

Ej heller styrelsen för svenska stadsförbundet har något att erinra mot
förslaget, vilket i princip tillstyrkes jämväl av taxcringsnämndsordförandcnas
riksförbund.

Handelskammaren i Götebory tillstyrker en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Om lagstiftningen skulle er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

hålla den praktiska betydelse som åsyftades, torde det framför allt vara
av vikt att bestämmelserna gjordes mera överskådliga och lättillgängliga än
vad som varit förhållandet i fråga om den hittills gällande provisoriska lagstiftningen.
I detta avseende syntes de sakkunniga genom reglernas sammanförande
till en författning och även genom de särskilda reglernas klarare
avfattning ha åstadkommit väsentliga förbättringar.

Skånes handelskammare anför:

Såsom de sakkunniga framhållit kan en mera permanent lagstiftning om
investeringsfonder icke anses motiverad, med mindre densamma i sin praktiska
tillämpning ger ett tillfredsställande bidrag till en eftersträvad konjunkturutjämning.
Av tidigare gjorda erfarenheter torde jämväl vara klart, att,
då denna lagstiftning hitintills endast fått begränsad tillämpning, detta mindre
berott på bristande reella förutsättningar än på lagstiftningens egen i
många avseenden otillfredsställande utformning. Genom den nu föreslagna revisionen
synes emellertid dessa brister, utan eftersättande av lagstiftningens
konjunkturutjämnande syftning, på ett förtjänstfullt sätt ha blivit undanröjda.
Enligt handelskammarens mening torde därför kunna antagas, att lagstiftningen
i nu föreslagen form vid en smidig tillämpning skall vinna avsedd ökad
anslutning samt jämväl i övrigt motsvara sitt ändamål. För egen del anser
sig handelskammaren sålunda kunna biträda de sakkunnigas förslag i förevarande
skick.

Kooperativa förbundet anser önskvärt, att möjlighet till fortsatt fondbildning
bibehölles på sätt de sakkunniga föreslagit, enär medel uppsamlade under
högkonjunktur säkerligen kunde bidraga till mildrande av en efterföljande
ekonomisk depression, om medlen då på lämpligt sätt användes till
nya investeringar. Inom kooperativa förbundet och dess dotterbolag hade
konjunkturinvesteringsfonder respektive investeringsfonder avsatts till ett
sammanlagt belopp av 2,4 milj. kronor för byggnader och 4,85 milj. kronor för
inventarier och varulager. Av dessa fonder hade de för byggnader tagits i
anspråk med allenast 96 000 kronor under det att övriga fondmedel ännu
icke använts.

Näringslivets representanter i övrigt ha icke haft några principiella erinringar
att framföra mot förslaget, med undantag dock för Sveriges redareförening,
som anför:

De sakkunniga hava framhållit, att, då fartyg äro att hänföra till inventarier,
de föreslagna bestämmelserna om investeringsfond för sagda ändamål
torde bliva av betydelse även för rederinäringen och för sysselsättningen inom
vår varvsindustri. Enligt föreningens mening hava de sakkunniga vid utformningen
av sitt förslag uteslutande utgått från vad som i nu förevarande
hänseende kan anses vara lämpligt och ändamålsenligt för industri- och handelsföretag.
Rederinäringen skiljer sig emellertid i mycket väsentliga hänseenden
från andra näringsgrenar. Inom denna näring växla sålunda konjunkturerna
starkare än inom flertalet andra näringsgrenar, en omständighet
som medför, att rederiföretagens årsresultat äro mycket ojämna. Sistnämnda
företag äro i hög grad beroende av prisutvecklingen på den internationella
fraktmarknaden. Detta gäller även om tonnagepriserna. Ett rederiföretag
måste därför alltid räkna med, att en del av dess vinster under goda år måste
användas för att täcka en viss begränsad del av driftskostnaderna under en
efterföljande lågkonjunktur, exempelvis avskrivningar för värdeminskning

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

å fartyg. I förhållande till flertalet andra slag av rörelse är rederirörelsen av
mycket riskfylld natur. Såvitt angår flertalet rederier representera fartygen
ett mångfaldigt större värde än anläggningstillgångarna för andra slag av
företag. Då fartygen i regel ej kunna effektivt drivas mer än cirka 20 år samt
fartygskonstruktionema numera undergå snabba förändringar och kravet
å ökad hastighet på fartygen ständigt växer, måste rederierna i mån så ske
kan för att behålla sin konkurrenskraft årligen reservera stora belopp för
anskaffning av ersättningstonnage. Under kriget har visserligen nyanskaffning
ägt rum i stor utsträckning såsom ersättning särskilt för förlorat större
linjetonnage. Återväxten av det mindre tonnaget, särskilt tramptonnaget, har
emellertid ej kunnat ske i tillnärmelsevis erforderlig utsträckning, beroende
på bland annat de höga anskaffningskostnaderna och de långa leveranstiderna.
Uppmärksammas må, att sedan år 1039 det för den europeiska farten disponerade
svenska tonnaget nedgått från cirka 717 000 d.w.ton till i runt
tal 580 000 d.w.ton eller med cirka 20 %>. Detta gäller bl. a. om det medelstora
tonnaget, som hör till den för vårt lands råvaruförsörjning så betydelsefulla
trampfarten. Att märka är vidare, att nyanskaffning av tonnage under
kriget ej kunnat ske för den normala avgången av fartyg på grund av förslitning
eller till följd av behovet av handelsflottans modernistering. De
fartyg, som under kriget varit sysselsatta utanför den s. k. skagerackspärren
utan möjligheter till erforderlig översyn och reparation, hava i hög grad
minskat i värde och denna omständighet kommer att framtvinga behovet
av en snabbare förnyelse eller i varje fall att åsamka rederierna stora kostnader
för dessa fartygs iståndsättande i fullt driftdugligt skick. För de ändamål,
som nu berörts, nödgas rederierna i stor utsträckning disponera en
stor del av sina vinstmedel.

Under normala tider gäller, alt rederierna tillämpa den principen, att de
av vinstmedlen under goda år reservera medel för tonnagets förnyelse samt
därefter låta verkställa nybyggnader vid varven, då dessa hava mindre tillgång
på arbete och i följd härav kunna utföra nybyggnaderna till billigare
priser. Vad särskilt angår tramprederierna äro deras ekonomiska förutsättningar
i regel sådana, att de ofta icke kunna bygga nya fartyg utan nödgas
inköpa secondhand-tonnage. Då enligt det föreliggande förslaget avsättning
till investeringsfond för inventarier ej torde få tagas i anspråk för inköp
av ett redan färdigt fartyg, hava sistnämnda rederier i allmänhet ej någon
nytta av att avsätta medel till eu investeringsfond för inventarier. Särskilt
med hänsyn till att vi behöva komplettera vår handelsflotta beträffande det
medelstora tramptonnaget, anser föreningen nödvändigt att sådan ändring
vidtages i författningsförslaget, att rederier äga rätt att använda investeringsfond
för inventarier till inköp av secondhand-tonnage.

Av vad föreningen ovan anfört framgår, att de sakkunnigas förslag icke
innefattar en för rederierna ändamålsenlig lösning av frågan om rätt att göra
avsättningar till investeringsfond för anskaffning av tonnage. Förutsättningen
för att denna lagstiftning skall bliva till gagn för rederinäringen är sålunda,
att förslaget omarbetas i erforderliga delar med beaktande av de särskilda
förhållanden, som gälla för denna näringsgren. Med hänsyn till de stora
kostnaderna även under normala förhållanden för nyanskaffning av tonnage,
är det nödvändigt, att rederierna äga rätt att årligen avsätta större belopp
än som gäller för andra näringsförclag. I varje fall böra, med hänsynstagande
till de ojämna årsresultaten för rederierna, dessa vara berättigade att under
en tioårsperiod avsätta sammanlagt så stort belopp, som motsvarar det belopp,
som enligt förslaget skall få avsättas under sagda period. Fn sådan regel
skulle visserligen medföra, att ett rederi under år med gott vinstresultat
finge avsätta ett större belopp än som nu föreslås för varje särskilt år, men

liihtmg till riksdagens protokoll l!H7. I samt. AV SO. it

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

detta skulle till följd av den av föreningen föreslagna spärregeln icke leda till
att rederierna beredas en större förmån än andra företag.

Därest de av föreningen föreslagna ändringarna anses innebära alltför
stora avvikelser från de sakkunnigas principiella grunder för den ifrågavarande
lagstiftningen, får föreningen hemställa, att särskilda bestämmelser
införas i fråga om rederiföretags rätt till avsättning till investeringsfond för
fartyg.

Kommerskollegium tillstyrker, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med det framlagda förslaget komme till stånd. Den föreslagna
lagstiftningen torde i stort sett tillfredsställa av ämbetsverket tidigare framförda
önskemål om en enhetligare och mera konsekvent utformning av bestämmelserna
om investeringsfonder. Att avsättningar till dylika fonder hittills
varit av liten omfattning kunde bero på speciella förhållanden. Det
syntes emellertid vara av väsentlig betydelse för såväl företagen som det
allmänna att en konjunkturutjämning åstadkommes.

I anledning av redareföreningens yttrande framhåller kommerskollegium,
att det vore angeläget att beskattningsreglerna utformades så att rederiföretagen
kunde i önskvärd omfattning utnyttja sina nuvarande vinster för framtida
nybyggnader och reparationer, varför föreningens önskemål borde beaktas,
samt anför vidare:

I betraktande av de betydande växlingar som rederiernas årsresultat ofta
förete synes föreningens förslag om beräkning av avdrag för investeringsavsättningar
med skiftande årsbelopp inom ramen för längre tidsperiods (10

år) sammanlagda avsättningsbelopp vara välgrundat.---Slutligen vill

kollegium biträda redareföreningens hemställan att särskilda bestämmelser
måtte utfärdas om avsättning till investeringsfond för fartyg, därest här berörda
specialföreskrifter skulle anses falla utanför den nu tilltänkta författningens
ram. I

I ett par yttranden uttalas tvekan mot att giva den föreslagna
lagstiftningen permanent karaktär.

Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker sålunda visserligen att förslaget
lägges till grund för lagstiftning men ifrågasätter — på grund av den begränsade
erfarenhet, som kunnat utvinnas med för närvarande rådande ordning
— om ej författningen borde givas tidsbegränsad giltighet intill dess
systemet med fondavsättningar vunnit en allmännare anslutning.

En liknande åsikt företrädes av länsstyrelsen i Kristianstads län. Förslaget,
åt vilket länsstyrelsen principiellt gåve sin anslutning, inrymde icke förvärvskällan
jordbruksfastighet, där ett starkt behov av modernisering i form
av nybyggnad och underhåll till betydande belopp förelåge och där åtgärder
kunde tänkas medverka till åsyftat resultat. Vidare syntes utredning angående
rätten till fri lagervärdering böra avvaktas. De sakkunniga hade slutligen
själva framhållit, att den föreslagna lagstiftningen i viss mån vore att
anse som en försökslagstiftning. Även en provisorisk lagstiftning begränsad
till ett visst antal år skulle med den utformning bestämmelserna fått i större
utsträckning än förut föranleda avsättningar till investeringsfonder och därigenom
tillgodose lagstiftningens syftemål. Vid senare överväganden om

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

fortsatt och permanent lagstiftning torde även större möjligheter förefinnas
att överblicka och taga ställning till konjunkturväxlingarna i näringslivet,
vilket vore en förutsättning för lagstiftning i detta ämne.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

En förutsättning för att avsättning till investeringsfonder skall ske i avsedd
omfattning är att företagen och den eller de statliga myndigheter, vilka
skola utöva tillsyn och besluta tidpunkten för och sättet för fonds ianspråktagande
komma att redan vid den första planläggningen beträffande fondens
användning uppnå ett förtroendefullt samarbete. Brister det härutinnan torde
lagstiftningen komma att bliva förfelad. Hur förhållandena härutinnan
kunna gestalta sig ävensom i vad mån investeringsfonders ianspråktagande
kommer att i mera betydelsefull utsträckning verka konjunkturutjämnande
är det emellertid nu icke möjligt att bedöma. Med hänsyn till de osäkra faktorer
som sålunda föreligga synes lagstiftningen böra göras provisorisk. Med
den motiveringen att en provisorisk lagstiftning kan förlängas och en permanent
sådan bringas att upphöra hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå
att lagen göres permanent. Denna de sakkunnigas motivering må väl vara
teoretiskt riktig men i praktiken torde det vara så att en provisorisk lag förlänges
först efter noggrann utredning om de verkningar densamma haft, medan
en permanent lag i regel får fortsätta att gälla även om densamma icke
är i allo tillfredsställande.

Ett par av de hörda myndigheterna ha uttalat betänkligheter mot
förslaget i dess helhet.

Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda, att avsättningarna till investeringsfonder
hittills fått en relativt obetydlig omfattning, samt anför vidare:

Lantbruksstyr elsen vill särskilt understryka vikten av att anslutning från
företagarnas sida vinnes för lagstiftningens syfte. Erfarenheterna av den nuvarande
lagstiftningen syrnas visa, att företagarna i övervägande grad ställt
sig avvaktande om ej avvisande mot densamma. De samhälleliga intressena,
främst arbetareintressena, torde vara, att högkonjunkturen bibehålies så
länge som möjligt och att en eventuell lågkonjunktur får så ringa omfattning
s°m möjligt. Inrättandet av investeringsfonderna kommer givetvis att i sin
mån bidraga till ernåendet av dylika verkningar men torde också leda till
att anläggningar, som skola bekostas av dylika reserverade medel, bliva förhållandevis
dyra, under vissa förutsättningar dyrare än om de finge utföras
vid en ur företagsekonomisk synpunkt lämplig tidpunkt. De sakkunnigas
förslag till lagstiftning förefaller hava lagt tyngdpunkten på de samhälleliga
önskemålen. För tillgodoseende av dessa har investeringsfondernas ianspråktagande
gjorts mera beroende av allmänna organ och näringsorganisationer
än av fondägarens -— det vill säga den skattskyldiges — avsikter och önskemal.
Det vore förvånande, om de härvidlag föreslagna bestämmelserna vore
ägnade att främja den avsättning till investeringsfonder, som i sista hand är
avgörande för huruvida den föreslagna lagstiftningen får någon betydelse
eller ej.----

Lan t bruksst y reisen har, såsom framgår av det föregående, hyst betänkligheter,
huruvida den föreslagna lagstiftningen, så som den i förslaget utformats,
kan komma att la nagon större betydelse. Om den förutvarande mera
krisbetonade lagstiftningen skall ersättas med eu mera stadigvarande, torde i
varje fall eu sådan utformning böra väljas, att näringslivets män icke av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

Endast de av det senaste världskriget föranledda särskilda förhållandena
hava enligt länsstyrelsens uppfattning utgjort bärande skäl för gällande lagstiftning
om skattelättnader på grund av avsättningar till investeringsfonder.
Efter krigstillståndets upphörande synas emellertid övervägande skäl tala
mot en definitiv lagstiftning om rätt till avdrag för sådana avsättningar. Sålunda
skulle---en sådan lagstiftning som den föreslagna i stort sett

endast komma att gynna sådana företag, vilkas ekonomiska bärkraft medgiver
avsättningar för kommande behov, medan ekonomiskt svagare företag
skulle komma att lida men av lagstiftningen till följd av den ökade skatteutdebitering,
som måste bliva en följd av att de ekonomiskt starkare företagen
i viss utsträckning befriades från beskattning. Resultatet av den föreslagna
lagstiftningen skulle sålunda kunna bliva det motsatta mot det önskade,
nämligen att förebygga störningar till följd av växlande konjunkturer.
Därjämte bör i sammanhanget framhållas, att icke endast aktiebolag och
ekonomiska föreningar torde vara i behov av skattefria investeringsavdrag
utan även enskilda rörelseidkare, ävensom att liknande synpunkter om önskvärdheten
av konsolidering för mötande av befarade ekonomiska kriser kunna
anläggas även beträffande övriga skattskyldiga. Enligt länsstyrelsens uppfattning
skulle sålunda den föreslagna lagstiftningen komma att obehörigt
gynna särskilt de större aktiebolagen och ekonomiska föreningarna på bekostnad
av övriga skattskyldiga.

Härutöver får länsstyrelsen mot de sakkunnigas förslag framhålla, alt det
icke kan anses tillfredsställande att det allmänna ställes utan säkerhet för
att de skatter, vilka till följd av avsättning till investeringsfond icke omedelbart
uttagas, verkligen kunna inflyta, därest sådana omständigheter inträffa,
att taxering för avsatt belopp sedermera måste äga rum. Företaget kan vid
denna senare tidpunkt vara insolvent med följd att den mot investeringsavdraget
svarande skatten icke kan uttagas. Därest en lagstiftning i enlighet
med de sakkunnigas förslag skall komma till stånd, anser länsstyrelsen därför
oundgängligen nödvändigt att sådan ändring vidtages i författningsförslaget,
att den mot investeringsavdraget svarande skatten provisoriskt uttages
redan då avdraget beviljas.

En svaghet i förslaget synes även vara, att någon säkerhet icke finnes för
att avsatta belopp verkligen komma att användas för avsedda ändamål. Även
om någon skatteförlust på grund av inträdande insolvens icke åsamkas det
allmänna, synes det betänkligt att ekonomiskt starka företag genom avsättningar
av hithörande slag skola kunna förskaffa sig skattekredit, medan
mindre starka företag, som normalt måste vara i större behov av sådan förmån,
icke hava sådan möjlighet. Exempelvis skulle det mången gång för ett
nystartat företag vara till stort gagn med någon lättnad i form av skattekredit,
men just sådana företag lära helt naturligt undantagslöst icke kunna
begagna sig av de i förslaget avsedda lättnaderna.

Som en ytterligare svaghet i förslaget framhåller länsstyrelsen, att ett företag,
som med investeringsfond fått göra engångsnedskrivning på en av företaget
uppförd byggnad, vid försäljning av byggnaden enligt förslaget beskattades
för återkommen avskrivning endast i den mån reglerna för realisationsvinstbeskattning
härtill gåve anledning (jfr s. 71 o. f.), samt framhåller
vidare:

Den med författningsförslaget åsyftade utjämningen mellan skilda beskattningsår
för motverkande av olägenheter till följd av konjunkturväxlingarna
synes enligt länsstyrelsens uppfattning bäst kunna uppnås genom en kvittning

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

vid taxeringen mellan skilda beskattningsår, så att rörelseidkares beskattning
icke hänföres allenast till resultatet av det sistförflutna beskattningsåret
utan till genomsnittsinkomsten under en följd av år. Den i Norge redan år
1918 införda ordningen, varigenom skatten beräknas å den genomsnittliga
inkomsten under tre på varandra följande år synes därvid vara värd att prövas
även i vårt land. Ehuru vissa olägenheter städse måste bliva en följd av
sådan ordning, därigenom att ändring i ett eller flera års taxering kan komma
att ske av högre beskattningsinstans, synas dessa olägenheter icke behöva
avskräcka från införande av sådan ordning.

Den nu gällande provisoriska lagstiftningen om fondavsättningar är a v Departementsi
viss mån heterogen karaktär. De år 1938 meddelade bestämmelserna om chefen.
konjunkturinvesteringsfonder åsyftade — som redan av namnet framgår —
att främja en sådan planläggning av näringslivets investeringsverksamhet att
denna komme att verka i konjunkturutjämnande riktning. Företagare skulle
under högkonjunktur med god sysselsättning medgivas frihet från beskattning
för den del av vinsten, som avsattes för byggnadsarbeten eller anskaffande
av inventarier eller varor under fallande konjunktur med hotande
arbetslöshet.

1942 års lagstiftning om investeringsfonder motiverades däremot av i viss
mån andra skäl. Denna lagstiftning avsåg sålunda främst att bereda möjlighet
till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i
övrigt kunde vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten likväl
kunde anses böra vidtagas omedelbart. Motivförskjutningen -— som föranledde
ändrad benämning å fonderna — är särskilt framträdande i fråga
om investeringsfonderna för ersättande av förkrigslager.

En särställning intaga de s. k. eldsvådefonderna, d. v. s. sådana investeringsfonder
för inventarier och varulager som bildats genom avsättning av
medel erhållna såsom ersättning för inventarier, vilka den skattskyldige förlorat
på grund av statligt förfogande, eldsvåda m. m. Av särskild art äro
vidare de genom 1944 års författningsändringar införda investeringsfonderna
för fartyg, vilka fonder avsågo att bereda möjlighet att avsätta medel för
anskaffning av ersättnings tonnage för i utrikes fart använda fartyg samt för
underhåll av sådana fartyg. Sistnämnda bestämmelser liksom bestämmelserna
om investeringsfonder för ersättande av förkrigslager voro avsedda att gälla
endast så länge de krisartade förhållandena varade.

I det av de sakkunniga nu framlagda förslaget återfinnas endast bestämmelser
av det först angivna slaget, d. v. s. bestämmelser om fonder med
konjunkturutjämnande syfte. De investeringsfonder som sålunda skola förekomma
äro investeringsfonder för byggnader, för inventarier, för varulager
samt för arbeten i gruva.

Avsättning för de ändamål, vartill dessa fonder äro avsedda att användas,
föranleder i princip avdragsrätt vid taxering även enligt gällande bestämmelser.
I det avseendet innebär sålunda den föreslagna lagstiftningen intet
nytt. Fn nyhet i förslaget är däremot, alt de nuvarande provisoriska bestämmelserna
skola ersättas med permanenta sådana. Andra nybeter äro, att den
krets av företagare, som mcdgives rätt till avdrag för avsättning till investe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ringsfond, utvidgats, att maximitiden mellan avsättning av medel och deras
ianspråk tagande för avsett ändamål utsträckts samt att lagstiftningen kompletterats
med särskilda bestämmelser för främjande av bostadsbyggande.
I övrigt ha föreslagits åtskilliga ändringar i förhållande till nuvarande regler
huvudsakligen i avsikt dels att förenkla tillämpningen av bestämmelserna
och på annat sätt uppmuntra till ökad avsättning och dels att effektivisera
kontrollen över att avsatta medel komma till användning på sådant
sätt att de tillgodose lagstiftningens syfte. Till dessa frågor återkommer jag
senare. Därvid kommer jag även att beröra spörsmålet om inrättande av
investeringsfonder i andra förvärvskällor än rörelse ävensom vissa andra
frågor, som de sakkunniga diskuterat men ansett icke nu böra föranleda
några lagstiftningsåtgärder.

De sakkunnigas förslag bär i princip tillstyrkts i nästan alla remissyttrandena.
Endast lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Gävleborgs län intaga
en avvisande ställning till förslaget. Lantbruksst yr el sen har därvid uttalat
farhågor för att inrättandet av investeringsfonder skulle komma att fördyra
företagens anläggningsarbeten. Dessa farhågor synas emellertid i huvudsak
ogrundade. Det bör i detta sammanhang även framhållas att, därest en viss
investeringsåtgärd ur företagsekonomisk synpunkt bör utföras utan ytterligare
uppskov, lagstiftningen om investeringsfonder självfallet icke utgör
hinder för åtgärdens vidtagande.

Vad åter angår de av länsstyrelsen i Gävleborgs län anförda skälen emot
förslaget äro dessa av sådan natur att de kunnat åberopas redan mot den
ursprungliga lagstiftningen, vilken ju tillkom före kriget och sålunda icke
var föranledd av därunder uppkomna särskilda förhållanden. Dessa skäl
funnos då icke böra förhindra lagstiftningens genomförande och torde nu
icke böra tillmätas större betydelse än tidigare.

Ytterligare har anmärkts, att rätten till skattefria reserveringar i form av
nedskrivningar å inventarier och varor kunde antagas verka hämmande på
företagens benägenhet att göra avsättning till investeringsfond. Detta lärer i
och för sig vara riktigt, men den föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder
torde icke därför kunna betraktas såsom obehövlig eller onyttig. I
övrigt torde jag emellertid få återkomma till den sålunda gjorda anmärkningen
— som främst riktar sig mot bestämmelserna om avsättning till investeringsfond
för varulager — i samband med att dessa bestämmelser upptagas
till närmare behandling.

Beträffande min principiella inställning till förslaget vill jag härefter nämna,
att jag delar de sakkunnigas åsikt, att åtgärder från det allmännas sida i
konjunkturutjämnande syfte bliva behövliga även i framtiden och att de
möjligheter till en sådan utjämning, som lagstiftningen om investeringsfonder
inrymmer, därför icke böra prisgivas. Vidare anser jag lika med de sakkunniga,
att tiden nu är mogen för ersättande av gällande provisoriska bestämmelser
med en mera permanent lagstiftning samt att man vid utformningen
av denna lagstiftning bör i möjligaste mån bortse från andra syn -

Kungl. Maj:ts proposition ni[ 86.

punkter än de som sammanhänga med konjunkturutjämningssyftet. Då slutligen
de sakkunnigas förslag även i övrigt synes i sina huvudlinjer vara utformat
på ett ändamålsenligt sätt samt dess effekt med avseende å skatteunderlaget
icke torde bliva sådan att förslaget av dylik anledning bör förkastas,
anser jag förslaget böra läggas till grund för lagstiftning efter de ändringar
beträffande vissa detaljer som jag i det följande ämnar föreslå.

Av de detaljer i förslaget, mot vilka särskilda erinringar framförts, vill jag
redan nu beröra ett par.

Kammarrätten har ifrågasatt meddelande av en föreskrift att Kungl. Maj:t
skulle äga bestämma att avsättningar under visst eller vissa år eller under
vissa förhållanden icke finge företagas. Därigenom skulle förhindras, att avsättningar
gjordes under lågkonjunktur, då medlen hellre borde komma till
omedelbar användning för avsett syfte. Vidare skulle man därigenom förhindra,
att påföljden av att vägra efterkomma myndighets direktiv att investera
avsatta medel gjordes verkningslös genom att den skattskyldige —
samtidigt som förut avsatt belopp återfördes till beskattning — på nytt avsatte
ett belopp som helt eller delvis svarade mot det till beskattning upptagna.
Det av kammarrätten sist anförda skälet för en komplettering av lagstiftningen
på denna punkt synes bärande. Jag förordar i enlighet härmed införande
av en bestämmelse att — därest skattskyldig beskattas för återförda investeringsfondsmedel
därför att han icke efterkommit föreskrift att taga medlen i
anspråk för avsett ändamål — den skattskyldige icke skall äga för beskattningsåret
i fråga erhålla avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Redareföreningen har gjort gällande, att förslaget icke innefattade en för
rederierna ändamålsenlig lösning av frågan om investeringsfond för anskaffande
av tonnage och att därför förslaget borde omarbetas i vissa delar eller
ock särskilda bestämmelser meddelas beträffande investeringsfonder för rederierna.
Emellertid synes det ifrågavarande avsättningsbehovet, som de sakkunniga
framhållit, i allt väsentligt kunna tillgodoses genom tillämpning av
de föreslagna bestämmelserna om avsättning till investeringsfond för inventarier.

Vad angår de av redareföreningen framställda yrkandena om rätt för rederierna
att avsätta större belopp än andra företag ävensom att använda avsatta
medel till inköp av s. k. secondhand-tonnage, skall jag närmare motivera
min ståndpunkt härutinnan i ett senare sammanhang.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt bibehållande av den ursprungliga
benämningen »konjunkturinvesteringsfond». Ehuru denna benämning med
hänsyn till den föreslagna lagstiftningens syfte torde få anses mera adekvat
än benämningen »investeringsfond», är sistnämnda beteckningssätt likväl
enklare och synes därför böra godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Det tekniska förfarandet. Fråga om skyldighet att insätta
fondmedel i riksbanken.

Beträffande principerna för lagstiftningens tekniska anordnande
ha de sakkunniga framhållit, att två vägar kunde väljas. Man kunde
låta företagarna göra avsättningar av medel, för vilka skatt i vederbörlig
ordning erlades, med rätt för dem att, då investeringarna utförts, återfå på
investeringsbeloppen belöpande skatt. En annan väg vore den hittills använda
att medgiva avdrag omedelbart men att göra skattefriheten slutligt
beroende av om investeringarna komme till stånd. Den förstnämnda vägen
eller den s. k. restitutionslinjen vore förenad med vissa olägenheter, och man
borde därför i fortsättningen bygga vidare på den i nuvarande lagstiftning
inslagna vägen att villkorligt medgiva avdrag för fondavsättning.

Enligt de sakkunnigas förslag skola sålunda liksom hittills de skattskyldiga
själva äga bestämma över till investeringsfonder avsatta medels placering
under tiden till dess de tagas i anspråk. De sakkunniga ha emellertid i
ett särskilt avsnitt i sitt betänkande berört frågan huruvida de skattskyldiga
borde åläggas insätta fondmedlen i riksbanken. De sakkunniga
ha härvid anfört:

Till stöd för ett dylikt krav talar bland annat det förhållandet, att konjunkturvågorna
merendels kännetecknas av motsvarande svängningar i fråga
om tillgången på penningmedel och att man bör eftersträva, att även
dessa svängningar bliva utjämnade. Konjunkturutjämningen kunde tänkas
främjad bättre, om ett mot investeringsfonden svarande penningbelopp droges
ur marknaden under högkonjunkturen för att stå till förfogande, när
fonden i en lågkonjunktur skulle tagas i anspråk. Härigenom skulle även säkerhet
vinnas för att den skattskyldige icke på grund av finansieringssvårigheter
hindrades att använda fonden för dess ändamål.

För fondmedlens insättande i riksbanken talar även vikten av kontroll
från samhällets sida. Detta skäl förlorar dock i styrka genom att lagstiftningen
inskränkes till aktiebolag och ekonomiska föreningar och alltså till
skattskyldiga med ordnade räkenskaper, varigenom en fortlöpande kontroll
från taxeringsnämndernas sida underlättas. Kontrollen främjas för övrigt
genom uppläggandet av ett centralt register, varom de sakkunniga i annat
sammanhang framlägga förslag.

Då emellertid ett krav på riksbanksdeposition såsom villkor för avdrag vid
avsättning till investeringsfond otvivelaktigt skulle medföra att avsättningar
ej komme till stånd i nämnvärd utsträckning, hava de sakkunniga icke ansett
sig kunna framlägga förslag i sådant avseende.

Förevarande spörsmål beröres jämväl i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför sålunda, att länsstyrelsen i likhet
med de sakkunniga ansåge att med hänsyn till storleken av önskvärda avsättningar
deposition av fondmedlen i riksbanken icke torde kunna krävas,
därest en mera omfattande fondavsättning skulle komma till stånd. Länsstyrelsen
ansåge sig emellertid böra framhålla, att det torde kunna antagas
att icke alla företagen kunde under lågkonjunktur ha medel disponibla för
avsett ändamål. I tider av vikande konjunktur uppkomme särskilt i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

mindre företag ofta förhållanden, som ställde stora krav pa likviditet, och en
planerad nybyggnad bleve då icke den primära arbetsuppgiften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Därest syftet med den föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder skall
uppnås, nämligen att under lågkonjunktur taga fonderna i anspråk med konjunkturutjämnande
verkan, måste man väl förutsätta att medel finnas tillgängliga
för igångsättande av arbeten. Risk torde förefinnas att fonderna, därest
de icke äro särskilt avskilda, investeras i företagens fastigheter, varulager
m. in. och att det för företaget kan uppstå stora svårigheter att vid en av
statlig myndighet bestämd tidpunkt lösgöra erforderligt kapital. Då tidpunkten
för fondernas disponerande sammanfaller med lågkonjunktur, följer därav
i regel att företaget har stor användning för hela sitt kapital på grund av
den stagnation som kriser medför i försäljning och i likvider för utestående
fordringar. Länsstyrelsen ifrågasätter ''därför huruvida icke till investeringsfond
avsatt belopp bör deponeras i riksbanken.

Överståthållarämbetet anför:

Den särskilda lättnad i skattehänseende, som den nu gällande provisoriska
lagstiftningen innebär, torde varit föranledd av närmast före och under
världskriget rådande förhållanden. Ett förlänande åt denna lagstiftning, låt
vara i något begränsad form, av permanent karaktär bör tydligtvis äga rum
endast om särskilda skäl tala därför. Det skäl, som anförts, är i huvudsak
att genom lagstiftningen i fråga en möjlighet skulle beredas till konjunkturutjämning
genom att näringslivet skulle kunna hållas i gång under en
lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet.

Skall detta i och för sig önskvärda syftemål kunna främjas genom en åtgärd
av nu ifrågasatt art, är erforderligt, att de fonderade medlen också
hållas disponibla för ändamålet, exempelvis genom insättning å särskilt konto
i riksbanken. Därest en fondering får redovisas på annat sätt, såsom genom
inköpta maskiner eller andra investeringar i rörelsen, kan följden bli
den att inga medel finnas disponibla vid en inträffande lågkonjunktur. I så
fall har den medgivna skattelättnaden endast fått karaktären av en ekonomisk
förmån under en högkonjunktur och en förmån som främst kommer
de bäst konsoliderade och ekonomiskt bärkraftiga företagen till del.

Vid övervägande av dessa olika synpunkter har överståthållarämbetet för
sin del funnit sig icke kunna förorda en lagstiftning av nu ifrågasatt art,
såvida icke de ifrågasatta investeringsfonderna hållas avskilda Irån rörelsen
i övrigt genom insättning å särskilt konto i riksbanken.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sig icke kunna dela de sakkunnigas
betänkligheter mot riksbanksdeposition såsom villkor för avdrag vid
avsättning till investeringsfond samt anför vidare:

Det synes ur åtskilliga synpunkter önskvärt, att genom villkor om deposition
1)1. a. markeras, att den skattskyldige genom avdraget kommer i eu villkorlig
skatteskuld till del allmänna. Emellertid kan ifrågasättas, om icke depositionsskyldigheten
kunde begränsas till den å avsättningen belöpande skatten,
beräknad till 40 % av avdraget. Vid sådant förfaringssätt torde bestämmelserna
om ränta vid avdraget belopps beskattning kunna utgå.

Del är möjligt, alt en och annan skattskyldig av depositionstvång skulle
låta sig avhållas från att göra fondavsättning men å andra sidan kan befaras,
att avdragsrätt ulan depositionstvång skulle medföra åtskilliga avsättningar,
som voro föranledda endast av åstundan att för tillfället erhålla lägsta
möjliga skatt och som icke sknlle äga nämnvärd betydelse för konjunkturutjämningen.
Eu skattskyldig, som med avsättning verkligen vill tjäna del

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

därmed avsedda syftet, torde näppeligen avstå från avsättningen på grund
av skyldigheten att i avvaktan på det avsatta beloppets disposition för avsett
ändamål deponera den del därav, som han eljest skulle ha att erlägga i skatt.

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta också, att mot skatten å gjord avsättning
svarande belopp skulle insättas i riksbanken. Enligt fullmäktige borde
utöver restitutionslinjen och metoden med omedelbart skatteavdrag ett tredje
alternativ underkastas närmare prövning. De anföra härom vidare:

Enligt detta alternativ skulle den å fondavsättningen belöpande skatten erläggas
av den skattskyldige men skattebeloppet insättas å ett spärrat konto,
exempelvis i riksbanken, varvid en uppdelning finge göras mellan stats- och
kommunalskatter. Om därefter investeringen kommer till utförande, skulle
den gjorda skatteavsättningen utbetalas till företaget. Tekniken komme sålunda
att nära ansluta sig till ett system med statsbidrag. Några komplikationer
för myndigheterna i samband med skatterestitution komme härvid icke
att uppstå. För företagen vore givetvis denna linje avgjort fördelaktigare än
det av de sakkunniga avvisade alternativet med insättning av hela fondbeloppet
i riksbanken. Om den å avsättningen belöpande skatten komme att
insättas å särskilt konto, skulle man även kunna undvika de med en ränteberäkning
förbundna svårigheterna, då ju ingen anledning funnes att medge
ränta å de insatta medlen men å andra sidan någon straffränta, om skattebeloppet
förverkades och alltså definitivt skulle inbetalas till staten resp.
kommunen, icke heller torde behöva ifrågakomma utom i nedan berörda,
sannolikt relativt fåtaliga fall.

Ur teknisk synpunkt torde den här skisserade lösningen icke medföra några
större svårigheter. Någon kontroll från riksbankens sida över medlens användning
synes icke behöva ifrågakomma, utan vederbörande skulle äga lyfta
de belopp, som svara mot den planerade investeringen, så snart han kan visa
att det föreligger tillstånd, generellt eller meddelat efter särskild prövning,
att utföra den investering för vilken avsättning skett. Vid beloppets lyftande
skulle därefter riksbanken endast behöva underrätta vederbörande länsstyrelse
samt arbetsmarknadskommissionen. Om belopp uttagits utan att investeringen
kommit till utförande, måste givetvis skattebeloppet definitivt erläggas
och härvid bör även straffränta utgå.

Slutligen kan erinras, att Sveriges lantbruksförbund uttalat att, därest avsättning
till investeringsfond finge ske även i förvärvskällan jordbruksfastighet,
garanti för att den icke bokföringspliktige lantbrukaren icke förbrukade
de avsatta medlen skulle kunna skapas genom införande av en bestämmelse
om skyldighet att i riksbanken insätta mot avsättningen svarande beIopp
(jfr s. 47 o. ff.) — Häremot framhåller lantbruksstgrelsen, att eu sådan
anordning otvivelaktigt skulle medföra, att fondavsättningar ej komme till
slånd i nämnvärd utsträckning.

Avsättning till investeringsfond medför enligt förslaget liksom enligt hittills
gällande bestämmelser ingen skyldighet att hålla det avsatta beloppet
avskilt till dess det tages i anspråk för sitt ändamål. Detta system innebär
självfallet en viss risk för att den skattskyldige vid den tidpunkt, då den åtgärd
för vilken avsättning skett skall vidtagas, icke kan uppbringa likvida
medel härför.

I vissa remissyttranden har föreslagits dels att till investeringsfond avsatta
medel skola hållas avskilda från rörelsen i övrigt genom insättning å särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

konto i riksbanken och dels att å avsättningen belöpande skatt skall insättas
å sådant konto. Av dessa alternativ anser jag det förstnämnda vara mest värt
att överväga. Genom föreskrift om skyldighet att insätta hela det avsatta
beloppet skulle vinnas, att ett mot investeringsfonderna svarande penningbelopp
undandroges marknaden under högkonjuktnr, att likvida medel säkert
stode till förfogande när vederbörande fond skulle tagas i anspråk för
sitt ändamål samt att det allmänna finge större möjlighet att kontrollera de
avsatta medlens användning. Vidare skulle vinnas säkerhet för skattens erläggande,
om fondmedlen icke användes på behörigt sätt och därför återfördes
till beskattning. Även det andra alternativet — enligt vilket den å avsättningen
belöpande skatten skulle insättas å särskilt konto i riksbanken —
skulle emellertid medföra vissa fördelar, vilka dock icke skulle bliva lika betydande
som enligt det förstnämnda alternativet.

A andra sidan skulle en anordning, enligt vilken till investeringsfond avsatta
medel eller viss del därav skulle insättas i riksbanken, bliva förenad med
vissa olägenheter av administrativ art. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att vid tillkomsten av 1942 års lagstiftning förelåg ett förslag om fondmedlens
insättande i riksbanken, vilket förslag jag emellertid icke ansåg mig
kunna förorda bl. a. på grund av de administrativa svårigheter dess genomförande
skulle möta. Vidare skulle, som de sakkunniga framhållit, en föreskrift
om skyldighet att deponera fondmedlen — eller viss del därav — i
1''iksbanken säkerligen verka i hög grad hämmande på bildandet av investeringsfonder.

Vid övervägande av de för- och nackdelar, som sålunda skulle vara förenade
med de nu diskuterade anordningarna, har jag för min del stannat vid
att de sakkunnigas förslag bör godtagas, d. v. s. att skyldighet icke bör föreligga
att i riksbanken insätta vare sig de avsatta beloppen eller den därå belöpande
skatten.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att genom införande av depositionsskyldighet
av ifrågavarande slag skulle kunna skapas garanti för att
den icke bokföringspliktige lantbrukaren icke förbrukade avsatta medel. Med
hänsyn till att jag, såsom i det följande närmare angives, icke nu föreslår
inrättande av investeringsfonder för jordbrukare, saknar jag emellertid för
närvarande anledning att upptaga den av lantbruksförbundet berörda frågan
till diskussion.

I vilka förvärvskällor och för vilka ändamål bör avsättning till

investeringsfond få ske?

De sakkunnigas förslag innebär, att avdrag för avsättning till investeringsfond
skall — liksom hittills — få ske endast i förvärvskällan rörelse. De
sakkunniga ha emellertid undersökt frågan, huruvida lagstiftningen borde
utsträckas även till andra förvärvskällor. Vad angår inkomst av tjänst, tillfällig
förvärvsverksamhet och kapital ha de sakkunniga därvid funnit, att ett
sådant utsträckande visserligen från teoretisk synpunkt vore tänkbart men å

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

andra sidan skulle medföra stora praktiska svårigheter utan motsvarande nytta
i konjunkturutjämningshänseende. De sakkunniga ha därför ställt sig avvisande
härtill. De sakkunniga ha icke heller ansett tillräckliga skäl föreligga
att införa en fondlagstiftning för förvärvskällorna jordbruksfastighet och
annan fastighet; beträffande frågan om lagstiftningens tillämpning å dessa
båda förvärvskällor torde jag emellertid få hänvisa till den särskilda redogörelse
härför, som lämnas i det följande.

De sakkunniga, som sålunda endast förordat rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond i förvärvskällan rörelse, ha därvid betonat, att frågan i
första hand gällde själva avdragsrätten vid taxering. Huruvida till investeringsfond
avsatt belopp, som avdragits i förvärvskällan rörelse, finge användas
för investeringar i annan förvärvskälla, vore ett spörsmål som icke
besvarades i gällande lagstiftning. Författningens ordalydelse och syftemål
syntes icke lägga hinder i vägen för en sådan användning.

De sakkunniga ha därefter berört frågan huruvida — om avdrag för fondavsättningar
medgåves för skilda slag av åtgärder — dessa avsättningar
skulle ske till en gemensam fond eller om särskilda fonder alltjämt
borde finnas för olika ändamål. De sakkunniga ha härom uttalat, att
de ur arbetsmarknadssynpunkt ansåge en uppdelning vara att föredraga med
hänsyn till att de olika slagen av investeringar i allmänhet torde påverka
olika grenar av näringslivet på olika sätt och på olika vägar. Även ur taxeringssynpunkt
syntes en uppdelning vara till fördel.

Vad slutligen angår de olika ändamål, för vilka avsättning
till fond skall medgivas, ha de sakkunniga framhållit att, om
samhället skulle öva ett avgörande inflytande på tidpunkten för investeringsföretagets
igångsättande, endast sådana i och för sig nyttiga investeringar
borde ifrågakomma, vilka företagaren själv utan större olägenhet kunde förlägga
till sådan tidpunkt, då konjunkturstimulerande åtgärder vore önskvärda.
Med denna utgångspunkt borde byggnadsarbeten i första hand komma i
fråga. Genom sådana arbeten kunde sysselsättning för den egna arbetarstammen
beredas eller eljest förbättrad sysselsättningsmöjlighet såväl direkt som
indirekt åstadkommas inom näringslivet.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Investeringar i lager genom inköp eller produktion torde inom vissa gränser
i allmänhet vara lämpade för utjämning av depression inom näringslivet
liksom ock vissa arbeten i gruva. Även anskaffande av maskinutrustning kan
hava konjunkturstimulerande verkningar. Fondavsättning för dessa ändamål
bör därför tillåtas.---

Med hänsyn till den olikhet, som i flera avseenden föreligger mellan inventarier
å ena och varulager å andra sidan, hava de sakkunniga ansett sig
böra förorda en uppdelning av nuvarande fond för inventarier och varulager
på två fonder, en för inventarier och en för vandager. -—---

För att en blivande lagstiftning skall komma till största möjliga nytta,
böra gränserna mellan fonderna ej vara definitivt fastlåsta. Förhållandena
kunna växla, så att en användning av fonden för det ändamål, som ursprungligen
åsyftats, sedermera ter sig mindre lämplig, medan fondens disponeran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

de för annan investering skulle tillgodose den enskildes önskemål och även
ur allmän synpunkt vara lämpligt. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga,
att den skattskyldige efter särskild prövning av statlig myndighet må
kunna erhålla tillstånd att använda fonden till annan investering, för vilken
lagstiftningen medgiver avsättning. En av företagaren gjord ansökning härom
torde böra bifallas, därest den tilltänkta nya användningen icke strider mot
lagstiftningens syftemål.

De här berörda frågorna ha upptagits till särskild behandling endast i ett
fåtal remissyttranden.

I anledning av de sakkunnigas uttalande, att den nuvarande lagstiftningen
icke syntes lägga hinder i vägen för att i förvärvskällan rörelse avsatta medel
finge användas för investeringar i annan förvärvskälla
framhåller kammarrätten, att det vid gällande lagstiftnings tillkomst
knappast torde ha varit avsett, att investeringar skulle få äga rum i förvärvskälla
av annat slag än rörelse. Meningen torde näppeligen ha varit att
t. ex. tillåta ett bolag, som av sin inkomst av bruksrörelse gjort fondavsättningar,
att använda dessa medel för uppförande av ekonomibyggnader
å en bolaget tillhörig jordbruksfastighet. Det torde även vara tveksamt, om
avsikten kunde ha varit att medgiva investeringar i annan rörelse än den,
vari avsättningarna gjorts. En alldeles särskild anledning till tvekan erbjöde
det fallet, att företaget i fråga bedrivit de båda rörelserna i skilda kommuner.
Det vore nämligen icke förenligt med principerna för den kommunala
beskattningen att medgiva överflyttning av medel från en förvärvskälla till
en annan. Med hänsyn till skattekällornas rätta fördelning mellan kommunerna
och till garantibeskattningens verkningar vore det av vikt att förvärvskällorna
hölles i sär.

Mot förslaget att inrätta särskilda fonder för olika ändamål
förklarar sig statens arbetsmarknadskommission intet ha att erinra.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter däremot om icke antalet fonder
skulle kunna reduceras utan att det ändamål, som åsyftades med avsättningarna,
bleve eftersatt, samt anför vidare:

Det synes länsstyrelsen lämpligt att använda endast en investeringsfond,
som efter samråd mellan arbetsmarknadskommissionen och vederbörande
företag skulle kunna disponeras för anskaffande av sådana tillgångar, som
vore de lämpligaste såväl för företaget som ur arbetsmarknadssynpunkt. En
sådan bestämmelse torde bliva till fördel för de skattskyldiga även ur den
synpunkten, att de, då avsättning verkställes, ej behöva taga ställning till
frågan om det ändamål till vilket fonden i framtiden skall användas. Härigenom
skulle dessutom deklarationsförfarandet och skattemyndigheternas
kontroll underlättas. Vid avsättning till endast en fond skulle även arbetsmarknadskommissionen
få större möjligheter att reglera de avsatta medlens
disposition på det ur arbetsmarknadssynpunkt lämpligaste sättet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ställer sig också tveksam till förslaget att
inrätta fyra särskilda investeringsfonder. Därest endast en fond för konjunkturutjämning
skapades, torde detta vara till fördel för såväl företagen som
arbetsmarknadskommissionen, vilka då skulle ha större möjligheter att avgöra
för vilket ändamål fondavsättningen i framtiden borde tagas i anspråk.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, huruvida det icke från de sakkunnigas
utgångspunkter vore mest praktiskt om uppdelningen å särskilda fonder
kunde inskränkas så att i stället finge bildas gemensamma fonder för åtminstone
byggnader och inventarier, så mycket mer som teknikens utveckling
ofta nog kommit att göra gränslinjen mellan dessa olika slag av tillgångar
otydlig. Förbundet anför vidare:

Under alla omständigheter är det, om uppdelningen i särskilda fonder
nödvändigt skall bibehållas, av betydelse att det avsedda dispensförfarandet
tillämpas med smidighet och tillmötesgående och utan onödiga formaliteter,

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att det bör beredas möjlighet
att investeringsfond, som upplagts inom ett till en koncern hörande
företag, må kunna efter tillsyningsmyndighetens prövning tagas i anspråk
för investeringsändamål inom annat företag inom samma koncern. Det
är ofta endast en lämplighetsfråga hos vilket företag inom en sådan ekonomisk
sammanslutning en nyanläggning skall lokaliseras, och koncernens
tillgångar böra därvid få betraktas som en ekonomisk enhet. Av förslaget
framgår, att dessa synpunkter på en punkt i viss mån redan vunnit beaktande,
nämligen i det i 2 § avsedda fallet, då fond för byggnader användes
till att förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för arbetare m. fl.
De sakkunniga framhålla nämligen i motiveringen (s. 75) att ett visst företags
fond för byggnad må användas för subventionering av bostadsbyggande,
som utföres av personal, anställd vid det ifrågavarande företaget eller detta
närstående företag, eller för egnahemsföreningar, bildade huvudsakligen av
personal hos företaget eller närstående företag med uppgift att uppföra bostäder
åt nämnda personal. Emellertid är det angeläget att det av styrelsen
nu framförda önskemålet må givas särskilt uttryck i författningstexten.

Vad angår de förvärvskällor, i vilka avsättning till investeringsfond skall
få ske, delar jag de sakkunnigas uppfattning att rätt till avdrag för avsättning
bör medgivas i förvärvskällan rörelse men däremot icke i förvärvskällorna
tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Beträffande frågan
om rätt till avdrag för avsättning i förvärvskällorna jordbruksfastighet och
annan fastighet torde jag i detta sammanhang allenast få hänvisa till den
särskilda redogörelse härför, som lämnas i det följande.

Beträffande rätten att taga fondmedel i anspråk gäller enligt nuvarande
bestämmelser, att avsättningar för framtida anskaffning av inventarier alltid
få tagas i anspråk för anskaffning av varor och tvärtom; avsättning för
dessa ändamål sker ju nämligen till en gemensam fond. Vidare kan i allmänhet
investeringsfond för inventarier och varulager tagas i anspråk för
de ändamål, som i författningen angivits för investeringsfond för arbeten i
gruva, och tvärtom. I övrigt få medel avsatta för visst ändamål icke tagas i
anspråk för annat ändamål.

Enligt förslaget skall avsättning ske till fyra olika fonder, däribland en
särskild för inventarier och en särskild för varulager. Avsättning för anskaffning
av maskiner och andra inventarier får sålunda enligt förslaget icke
utan vidare användas för anskaffning av varor; ej heller får avsättning för
det senare ändamålet användas för det förra. I detta avseende innebär sålunda
förslaget en inskränkning beträffande dispositionsrätten i förhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

till nuvarande bestämmelser. Emellertid föreligger enligt förslaget en generell
möjlighet att efter tillstånd av Kungl. Maj:t eller därtill av Kungl. Maj:t utsedd
myndighet taga fond, som avsatts för visst ändamål, i anspråk för annat
i författningen angivet ändamål. Därmed torde berättigade krav på smidighet
i fråga om möjligheterna att disponera till investeringsfond avsatta medel
för särskilda ändamål vara tillgodosedda. Då det dessutom av skäl,
som de sakkunniga anfört, onekligen innebär en fördel att ha avsättningar
för olika ändamål redovisade särskilt för sig, anser jag mig böra godtaga de
sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

I anslutning till vad kammarrätten i sitt remissyttrande anfört vill jag
framhålla, att av lagstiftningens allmänna grunder lärer följa att i den skattskyldiges
rörelse avsatta medel icke få tagas i anspråk för investeringar i
annan förvärvskälla.

Kooperativa förbundet har framhållit, att möjlighet borde finnas att taga
i ansprak investeringsfond, som upplagts inom ett till en koncern hörande
företag, för investeringsändamal hos annat företag inom samma koncern.
En allmän regel om rätt till sådan överflyttning av fonderna skulle emellertid
aktualisera flera tveksamma frågor, vilka icke behandlats i det föreliggande
utredningsmaterialet. Vid sådant förhållande och då jag icke är
övertygad om att nagot större behov av den föreslagna regeln föreligger, anser
jag mig icke böra biträda kooperativa förbundets förslag.

Beträffande frågan för vilka ändamål avsättning bör få ske delar jag i
övrigt i stort sett de sakkunnigas mening. Till denna fråga återkommer jag
emellertid i det följande i samband med behandlingen av de olika slagen av
investeringsfonder.

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet.

De sakkunniga ha i särskilda avsnitt behandlat frågan om investeringsfonder
för jordbruk respektive för skogsbruk.

Beträffande investeringsfonder för jordbruk ha de sakkunniga
anfört:

Vid bedömandet av frågan om inrättande av investeringsfonder för jordbruket
bör man liksom för näringslivet i övrigt i första hand tillse, att man
genom institutet ernår en konjunkturutjämnande effekt. Det gäller alltså att
pröva, om investeringsfonder på detta område kunna motverka och utjämna
depressionstendenserna i sadan utsträckning, att ett avsteg från eljest gällande
beskattningsregler kan anses vara motiverat.

Vad angår behovet och möjligheten av att genom investeringsfonder påverka
arbetsförhållandena för de i jordbruket anställda är det här liksom på
andra områden förenat med vissa vanskligheter att bedöma den framtida utvecklingen
i fråga om sysselsättningens variation ehuru dessa svårigheter
torde vara av mindre storleksordning vid jordbruket. Såvitt de sakkunniga
kunna bedöma, har man icke anledning befara, att den inom jordbruket sysselsatta
arbetskraften de närmaste åren skall lösställas, i varje fall icke i
större utsträckning.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 86.

Vid sådant förhållande torde frågan om inrättande av investeringsfonder
för jordbruket huvudsakligen få prövas med hänsyn till möjligheten och
lämpligheten av att vid depression inom andra delar av näringslivet skapa
sysselsättning för härigenom lösgjord arbetskraft. Möjligheterna härav torde
kunna bedömas något olika för olika slag av åtgärder.

Vad till att börja med angår sådana anläggningsarbeten som dikning, vattenavledning
in. fl. föreligger här utan tvivel en arbetsreserv, särskilt för
grovarbetare. Om kompetent arbetskraft, som ledigställts vid depression inom
annan näringsgren, kan överföras till dylika arbeten, skulle säkerligen en
konjunkturutjämnande effekt vinnas. Det är emellertid icke att förvänta, att
sådan arbetskraft i större omfattning kan disponeras för ändamålet. Att för
sådana arbeten anlita ovan arbetskraft är förenat med svårigheter, bl. a. med
hänsyn till behovet av god arbetsledning. Enär arbetena ofta torde komma
att igångsättas långt från arbetarens hemort, tillkomma dessutom svårigheter
med beredande av bostad och förplägnad. Även ersättningens bestämmande
torde understundom vara vansklig. Nu berörda förhållanden kunna medverka
till en kostnadsfördyring av arbetena. Dessa omständigheter torde i många
fall föranleda, att såväl företagare som arbetare komma att visa mindre villighet
att medverka till en anordning av ifrågavarande slag.

Även i fråga om byggnadsarbeten göra sig liknande synpunkter, om ock
i mindre grad, gällande. Särskilt bör den olika lönesättningen för byggnadsarbeten
i städer och större samhällen å ena samt på landsbygden å andra
sidan ej förbises. Förhållandena äro emellertid olika i olika delar av landet.
På sina håll och särskilt i södra Sverige finnes en särskild grupp av byggnadsarbetare,
som huvudsakligen ägnar sig åt landsbygden. I ett depressionsläge
skulle igångsättandet av byggnadsarbeten genom anlitande av investeringsfonder
för denna grupp kunna skapa arbetstillfällen, som eljest icke
skulle hava uppkommit. „

Vad sålunda sagts om byggnadsarbeten torde hava betydelse för saval bostadsbyggnadsföretag
som driftsbyggnader. Vid sidan av dessa för de olika
kategorierna av byggnadsföretag gemensamma synpunkterna torde dock vissa
särpräglade förhållanden framträda, och detta gäller främst bostadsbyggnader.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att lämpliga driftsbyggnader verksamt
kunde bidraga till en för jordbruket eftersträvansvärd rationalisering.
Denna i och för sig beaktansvärda synpunkt kunde dock icke tillerkännas avgörande
betydelse, då frågan om investeringsfonder för dylika byggnader i
första hand vore en konjunkturutjämningsfråga.

De sakkunniga ha härefter gått in på frågan om avsättning till investeringsfond
för bostadsbyggnader. De ha i samband härmed (betänkandet s. 93)
redogjort för en vid folkräkningen 1935/3Ö verkställd undersökning av bostadsförhållandena
i 100 landskommuner, av vilken undersökning framginge
att av bostadshus, bebodda av brukaren, inom storleksgruppema 3—99
hektar åker omkring 40 000 vore förfallna och omkring 60 000 mycket bristfälliga.
Sedan denna undersökning verkställdes hade läget emellertid enligt de
sakkunniga sannolikt förbättrats. Sålunda hade under budgetåren 1933/34—
1941/42 beviljats sammanlagt 86 149 bostadsförbättringsbidrag, 17 770 nybyggnadslån
och 2 974 förbättringslån enligt härom gällande bestämmelser.
Vidare hade bostadsbyggandet inom jordbruket främjats även genom lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

De sakkunniga ha jämväl erinrat om, att egnahemsbildningen på landsbygden
stöddes genom egnahemsnämndernas verksamhet, samt vidare anfört: Bostadsfrågan

för den rena landsbygden är i viss mån av olika beskaffenhet
än för industriorterna därigenom att landsbygdens bostadsproblem redan
genom nu berörda åtgärder vunnit statsmakternas särskilda beaktande.
Skulle man nu gynna bostadsbyggandet på landsbygden genom investeringsfonder,
komme man, eftersom lantbrukets arbetsgivare i vissa fall
kunna erhålla statsbidrag för uppförande av arbetarbostäder, att gå fram på
två olika vägar. För ett dylikt tillvägagångssätt kunna måhända skäl åberopas.
Skall man emellertid även för jordbrukets vidkommande använda investeringsfonder,
lärer det vara nödvändigt att samordna reglerna härom
med de bestämmelser av subventionskaraktär, vilka redan finnas, så att erforderlig
jämnhet skapas vid användandet av båda eller endera stödlinjen.
En dylik avvägning lärer knappast böra ske i nu förevarande sammanhang.

De sakkunniga ha även berört frågan om investeringsfonder för andra
ändamål inom jordbruket än för byggnader och därvid framhållit, att man här
icke gärna kunde tänka sig andra fonder än för anskaffande av döda inventarier,
varför de inskränkte sig till frågan om dylika fonder. Förutsättningarna
för att nå en konjunkturstimulerande effekt syntes här vara gynnsammare
än för övriga fonder därigenom att inventarieanskaffningen, om
den inriktades på lämpligt sätt, kunde få betydelse för den svenska maskinindustrien.
En betydande olägenhet låge emellertid däri, att man finge röra
sig med en mångfald små fonder, vilka vore svårkontrollerbara.

De sakkunniga ha slutligen anfört:

Vid införandet av investeringsfonder för jordbruket möter, oavsett vilket
slags fonder det är fråga om, en speciell svårighet. För att få nämnvärd betydelse
ur konjunktursynpunkt måste nämligen avsättningsrätten utsträckas
utöver aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas krets till även fysiska
personer och med dem i beskattningshänseende likställda.

Ett dylikt utsträckande är självfallet förenat med besvär ur taxerings- och
kontrollsynpunkt. Sålunda uppkomma här bland annat vissa svårigheter vid
fondmedlens återförande till beskattning. Det av de sakkunniga tidigare förordade
efterbeskattningsförfarandet kan icke lämpligen komma till användning,
då här är fråga om skattskyldiga, som äro underkastade progressiv
beskattning. Skola dessa svårigheter ur taxerings- och kontrollsynpunkt kunna
bemästras, är en nödvändig förutsättning härför att den skattskyldige har
en tillförlitlig bokföring. Eftersom jordbrukarna enligt nuvarande lagstiftning
icke äro ålagda bokföringsskyldighet men förslag angående lagstiftning
om sådan skyldighet inom kort torde vara att förvänta, hava de sakkunniga
stannat för att nu icke föreslå investeringsfonder för jordbruket. Om och när
jordbrukets bokföringsfråga tillfredsställande lösts, är frågan om investeringsfonder
för jordbruket förtjänt av förnyat övervägande, därvid även den
förskjutning i här ovan berörda förhållanden, som då kan hava inträtt, bör
beaktas. Skulle därvid fonder för jordbruket komma alt införas, torde bestämmelserna
härom måhända med hänsyn till jordbrukets speciella förhållanden
och den progressiva beskattningen för jordbrukare böra upptagas i
en särskild författning.

Vad angår investeringsfonder för sko g s b r n k ha de sakkunniga
erinrat om de förslag som framförts i syfte alt mildra verkning Bilicing

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr SO. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

arna av den progressiva beskattningen vid inkomst genom större engångsförsäljningar
av skog (se exempelvis kommunalskatteberedningens betänkande,
del II, SOU 1942: 35) samt om förordningarna den 30 juni 1943
(nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1943 stormfälld skog och den 29 juni 1945 (nr 483) med särskilda
bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad
brännved eller massaved m. m., genom vilka förordningar frågan om en
inkomstutjämning för skogsbruket för dessa särfall erhållit sin lösning.
Vidare ha de sakkunniga beträffande den taxeringsmässiga behandlingen
av kostnader för skogsvårdande åtgärder anfört följande:

I den mån utgiften är att anse såsom underhållskostnad är den omedelbart
avdragsgill. Hit räknas reparation och underhåll av byggnader,
stängsel, diken och inventarier, som användas i skogsbruket, samt kostnader
för skogsvård och underhåll såsom förvaltning, bevakning, underhåll av
vägar å skogen, skogskultur, vari inbegripes av avverkning föranledd skogsplantering
m. in., skyddsdikning och skogsindelning med mera dylikt. Kostnader
för grundförbättringsarbeten såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning
och nyanläggning av vägar å skogen äro däremot icke i någon form
avdragsgilla vid ifrågavarande inkomstberäkning. Särskilda regler gälla dock
i visst fall beträffande kostnader för skogsplantering på av ålder kala marker.
Kostnaden för uppförande av byggnader å skogen får allenast avdragas
i form av årliga med hänsyn till byggnadens antagliga varaktighetstid
beräknade värdeminskningsavdrag, såvida fråga ej är om rent tillfälliga
byggnader, för vilka kostnaden får avdragas omedeibart. Kostnaden för nyuppsättning
av inventarier får ej avdragas men väl utgifterna för ersättningsanskaffning.
Skattskyldig, som för fullständiga räkenskaper och redovisar
inkomsten enligt räkenskapsmässiga grunder, medgives dock enligt praxis
avdrag för nyanskaffning i form av årliga värdeminskningsavdrag.

Härefter ha de sakkunniga redogjort för de statsbidrag, som för närvarande
utgå till skogsbruket. De sakkunniga ha härom anfört:

Sålunda kunna bidrag lämnas med här nedan angivna belopp i förhållande
till godkänd kostnad,

från statens skogsutdikningsanslag med högst 40 procent, inom de fyra
nordligaste länen högst 50 procent, till torrläggningsföretag, vilka avse höjande
av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för
skogsbörd,

från statens skogsodlingsanslag med högst 50 procent till skogsodling eller
annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker
med otillfredsställande skogstillstånd, samt

från anslaget till väg- och flottledsbyggnader med 50 procent till byggande
av stamväg, med högst 40 procent till byggande av annan skogsväg samt med
högst 25 procent till utförande av flottledsbyggnad eller uppförande av
skogshärbärge eller annan liknande förläggning.

o För aktiebolag gäller inskränkning i bidragsrätten så till vida att de icke
få uppbära statsbidrag från skogsutdikningsanslaget eller skogsodlingsanslaget.

Beträffande vissa skogar i norra Sverige kunna statsbidrag lämnas från
norrländska skogsproduktionsanslaget till vissa åtgärder för främjande av
skogsåterväxten såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, beståndsvård
såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plantskog och

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ungskog, skogsutdikning, betesanläggning och därmed sammanhängande
nyodling samt anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter.
Statsbidragen utgå med 40 procent för anläggning eller förbättring
av väg samt i övrigt med 60 procent av godkänd kostnad men särskilt
tilläggsbelopp må därutöver beviljas enskild person — — —. Statsbidrag
utgår emellertid beträffande samtliga slag av åtgärder jämväl till
aktiebolag.

Om läget å arbetsmarknaden därtill giver anledning, kan efter Kungl.
Maj ds medgivande statsbidrag för torrläggningsföretag i Norrland samt
vissa delar av Dalarna och Värmland beviljas till högst 60 procent av godkänd
kostnad. Då synnerliga skäl föreligga, kan efter Kungl. Maj ds prövning
i varje särskilt fall bidraget till vägbyggnadsföretag höjas till högst
75 procent samt bidraget till utförande av flottledsbyggnad samt uppförande
av skogshärbärge eller liknande förläggning till högst 50 procent av ifrågavarande
kostnad.

Dessutom kunna lån lämnas från statens skogsväglånefond till företag,
som avser skogsväg. Byggnadsbidrag och lån från skogsväglånefonden må
sammanlagt icke överstiga 80 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända
kostnaden för företaget eller den del därav, som bidraget eller lånet
avser.

Enligt av riksdagen lämnat bemyndigande äger Kungl. Majd fastställa
andra grunder för understödjande av skogsvårdsåtgärder att tillämpas vid
arbetslöshet. Såsom ram inom vilken de förhöjda bidragen böra beviljas har
i propositionen nr 264 år 1944 angivits följande av skogsstyrelsen föreslagna
procenttal i förhållande till godkänd kostnad

70 procent för byggande av stamväg,

60 procent för övriga åtgärder,

15 procent tilläggsbelopp till enskild person, vilken för sin och sitt husfolks
bärgning är beroende av arbetsinkomster vid sidan av sitt jordbruk,
under förutsättning, att han kan antagas icke vara i stånd att utan tillläggsbelopp
utföra i företaget ingående arbete.

I propositionen har vidare uttalats, att den skillnad, som för närvarande
upprätthålles i bidragshänseende mellan bolag och enskilda vid arbetslöshet
torde kunna bortfalla samt att statsbidrag till skogsvägsföretag och lån
från skogsväglånefonden under en arbetslöshetskris i vissa fall böra tillsammans
kunna uppgå till hela kostnaden för företaget.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga anfört, att det allmännas understödsverksamhet
i allt väsentligt vore inriktad på sådana skogsvårdsarbeten,
vilka i taxeringshänseende kunde hänföras till förbättringsarbeten, därför
kostnaden icke vore avdragsgill, att verksamheten i en arbetslöshetskris
vore avsedd att intensifieras samt att i ett dylikt läge den under normala
förhållanden gällande begränsningen i fråga om bidrag åt aktiebolag avsåges
skola bortfalla.

De sakkunniga ha härefter framhållit följande:

Huruvida det stöd, som samhället sålunda lämnar de enskilda intressenterna
för en förbättrad skogshushållning, är lämpligt avvägt, kan självfallet
vara föremål för olika meningar. De nu berörda synpunkterna kunna emellertid
icke vid bedömande av frågan om införandet av särskilda investeringsfonder
i första band få bliva av avgörande betydelse, då problemet enligt de
direktiv, som lämnats de sakkunniga, nu närmast gäller att inom skattelagstiftningens
ram få till stånd ett konjunkturpolitiskt instrument och icke att

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

avväga grunderna för olika stödåtgärder med hänsyn till den ena eller andra
näringens önskemål och behov.

Även rena beskattningssynpunkter hava såsom redan av det förut anförda
framgår understundom lagts på frågan om inrättande av investeringsfonder
inom skogsbruket. Det har sålunda gjorts gällande, att nuvarande skatteregler
verkade orättvist bland annat för sådana enskilda skogsägare, vilka av
ekonomiska, skogliga eller andra hänsyn avverkade stora virkesmängder under
ett enda år eller sålde skog på rot i större poster eller i samband med
skogsmarkens avyttring, då dessa skogsägare drabbades hårdare av beskattningen
med dess progression än om inkomsterna för dylika fall fördelades på
ett visst antal år. Det bar vidare framhållits, att denna orättvisa vore särskilt
kännbar för skogsbruket, då ett rationellt drivet skogsbruk ofta förutsatte
dylika engångsuttag.

Denna skogsbrukets speciella skattefråga torde dock icke, lika litet som det
nyss avhandlade eventuella behovet av ytterligare stöd åt skogsbruket, få
verka avgörande för frågan om inrättandet av investeringsfonder för detta
näringsfång. Om krav från de skattskyldigas sida på lindring i progressionens
verkningar genom inkomstutjämning böra tillgodoses, lärer detta kunna
ske genom anordningar liknande dem, som kommunalskatteberedningen föreslagit
eller som finnas införda i 1943 års förordning angående taxering för
inkomst av under år 1943 stormfälld skog eller i 1945 års förordning
angående taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad brännved eller
massaved m. in.

De sakkunniga ha uttalat den uppfattningen, att frågan om skogsbrukets
indragande under den föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder borde
i första hand bedömas med hänsyn till den inverkan en sådan åtgärd kunde
ha för sysselsättningens utjämnande. I detta sammanhang ha de åberopat
infordrade yttranden från arbetsmarknadskommissionen och skogsstyrelsen
angående behovet inom skogsbruket av en arbetsreserv för konjunkturutjämning
m. in. (betänkandet s. 117—127) samt vidare anfört:

Innan de sakkunniga söka besvara frågan om lämpligheten av investeringsfonder
inom skogsbruket, vilja de sakkunniga erinra om att de grenar av
vårt näringsliv, vilka bygga på skogen såsom råvarutillgång, utgöras av det
egentliga skogsbruket och av skogsindustrierna, av vilka här sågverken, pappersmassefabrikema
och pappersbruken äro av särskilt intresse. Dessa industrier
äro i varierande och ofta hög grad konjunkturkänsliga, vilket förhållande
särskilt sammanhänger med att produktionen till betydande del säljes
på utländsk marknad. Vid sidan om dessa konjunktursvängningar framträda
även så kallade säsongvariationer. Dessa förekomma framförallt inom skogsbruket
och sågverksrörelsen, särskilt i Norrland.

Vidare vilja de sakkunniga framhålla, att i den mån investeringsfonder av
förut angivet slag och särskilt då investeringsfonder för varulager inrättas
inom skogsindustrierna, verkan av dessa fonder indirekt bör komma även
skogsbruket till godo. Investeringsfond för varulager är ju nämligen avsedd
att stimulera även skogsindustrierna att vid vikande efterfrågan å industriernas
produkter i viss utsträckning arbeta på lager. Härigenom bör en jämnare
förbrukning av skogens oförädlade produkter erhållas. Värdet av investeringsfonderna
för varulager i detta avseende bör dock ej överskattas, då
lagringsmöjligheterna för skogsindustrierna icke kunna sägas vara särskilt
gynnsamma.

Vad härefter angår frågan, om någon konjunkturutjämning kan ske för
det egentliga skogsbruket (avverkning och drivning) genom inrättande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

särskilda investeringsfonder för detsamma, torde böra beaktas, att någon
möjlighet att åstadkomma jämnare sysselsättning inom skogsbruket genom
att lagra massaved och andra gagnvirkessortiment i oförädlat skick i skogen
knappast föreligger. Massaveden försämras hastigt efter längre lagring i skogen
och några lagringsmöjligheter för övriga gagnvirkessortiment å avverkningsplatsen
torde praktiskt taget ej föreligga. Avverkning och framdrivning
måste därför i allt väsentligt variera till sitt omfång i förhållande till den från
tid till annan växlande efterfrågan å skogsprodukterna från förädlingsindustriernas
sida. Att åstadkomma en jämnare tillgång i fråga om avverkningsoch
drivningsarbetet genom att inrätta särskilda fonder för skogsbruket är
därför knappast möjligt. Ur denna synpunkt äro sådana fonder icke motiverade.

Vid nu angivna förhållanden hör frågan om särskilda investeringsfonder
för skogsbruket uteslutande bedömas med hänsyn till behovet och nyttan av
desamma för skogsvårds- och närstående arbeten, i vilka de sakkunniga här
inbegripa även flottleder och vägföretag, som huvudsakligen avse att betjäna
skogsbruket.

Till denna grupp av arbeten räknas icke endast rena försvarsarbeten i
skogen utan även arbeten för höjande av skogens och skogsmarkens värde
såsom en kapitaltillgång, såsom skogsodlings- och skogsdikningsarbeten och
annan beredning av skogsmarken, röjning och, såsom nämnts, anläggande
av skogsvägar och flottleder. Även uppförande och underhåll av skogshärbärgen
och andra för skogsbruket nödvändiga byggnader kunna räknas hit
liksom åtgärder för åstadkommande av betesfred i skogarna.

Av det anförda framgår, att de skogsvårdande arbetena äro av vitt skilda
slag. En del av arbetena kunna utan större men förskjutas i liden, under det
att andra böra komma till utförande utan större dröjsmål. Det förstnämnda
slaget av arbeten är ur denna synpunkt i och för sig lämpligt som konjunkturutjämnande
arbeten under det att övriga åter närmast höra hemma i ett
system, som tager mera direkt sikte på utjämnande av säsongvariationerna.

Vid ett bedömande av arbetskraftsfaktorn inom skogsbruket bör man icke
bortse från de olikheter, som föreligga inom landets skilda delar. Vad de
södra och angränsande delarna av mellersta Sverige beträffar torde man numera
kunna räkna med att huvudparten av den arbetskraft, som på vintern
är sysselsatt med arbete i skogen, i allmänhet kan beredas arbete under sommarhalvåret,
främst inom jordbruket. Något säsongutjämningsproblem av
större omfattning torde därför här knappast föreligga, Skulle däremot huggnings-
och drivningsarbeten under vintern minska kraftigt, får man räkna
med en temporärt betonad friställning av arbetskraft. Då emellertid endast en
del av skogsvårdsarbetena såsom vägar och flottledsbyggnader kunna utföras
under vintern, torde i allmänhet investeringsfonder endast komma att få betydelse
för dessa företag.

Beträffande Norrland och måhända de norra och västra delarna av mellersta
Sverige torde problemet ligga något annorlunda till, då inom dessa delar
större svårigheter lorefinnas för beredande av jämn sysselsättning under årets
skilda delar åt de arbetare som regelmässigt sysselsättas i skogen. Det är
troligt att vissa skogsvårdande arbeten i större utsträckning än i övriga delar
av landet kunna bär användas som utjämningsarbelen under vissa lider på
året.

Vid friställning av skogsarbetare på grund av minskade arbetstillfällen i
skogen under vintern torde för dessa delar av landet förhållandena vara av
i stort sett samma beskaffenhet som för landet i övrigt.

För att nå eu tillfredsställande lösning i fråga om de arbeten, som lämpligen
kunna utföras såsom säsongutjämnande torde man kunna välja mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

olika vägar. Sålunda kan det övervägas att ändra avdragsreglema för skogsvårdande
arbeten vid taxering av inkomsterna för skogsbruket och måhända
göra kostnaderna för dylika arbeten under vissa villkor avdragsgilla även
för andra år än det varunder de utförts. En annan möjlighet torde vara, att
utforma statsbidragsreglema och främst då villkoren för statsbidrag mera
med tanke på att nå en dylik säsongutjämning. Det kan även här, om större
skogsinkomster vid engångsuttagning av skog icke utjämnas å flera beskattningsår
efter linjer, som kommunalskatteberedningen föreslagit, då fråga
är om avyttring av skog i samband med avyttring av mark, övervägas att
under vissa villkor tillåta skattefri avsättning till fond eller annan skattefri
reservering för framtida utförande av dylika arbeten.

De berörda med konjunkturutjämningsspörsmålet icke direkt sammanhängande
frågorna om säsongutjämning äro till sin huvudpart ett norrlandsproblem.
Då dessa frågor efter vad de sakkunniga erfarit komma att behandlas
av den s. k. norrlandskommittén i samband med övriga spörsmål angående
Norrlands näringsliv, hava de sakkunniga icke ansett sig böra ingå på
desamma.

De sakkunniga ha även berört frågan huruvida investeringsfonder för
skogsvårdande arbeten borde inrättas för att bereda möjlighet att vid arbetslöshet
inom andra näringar än skogsbruket sysselsätta sålunda friställd arbetskraft.
De ha härvid åberopat förenämnda yttrande från skogsstyrelsen,
varav framginge, att man ägde en arbetsreserv av icke obetydlig storleksordning
inom skogsbruket på grund av eftersatta skogsvårdsarbeten. De sakkunniga
ha vidare anfört:

Vissa grupper av den vid arbetslöshet friställda arbetskraften torde lämpligen
kunna utföra sådana arbeten, under det att andra och mycket betydande
grupper äro ovana därvid. Behovet av god arbetsledning kommer därför
att understundom bliva framträdande. Anskaffandet av bostad och ombesörjandet
av utspisning bereda även vissa svårigheter, och samma torde vara
fallet med ersättningens bestämmande. Man torde därjämte få räkna med att
arbeten, som utföras av ovan arbetskraft, ofta ställa sig dyrare än om van
arbetskraft anlitas. Dessa förhållanden torde medföra, att såväl skogsägarna
— särskilt då mindre och medelstora sådana —• som arbetarna skola visa
mindre villighet till att medverka till en dylik ordning. De organisatoriska
svårigheter, som här möta, medföra vidare, att endast vissa arbeten av ej
alltför ringa storleksordning lämpligen kunna ifrågakomma.

De sakkunniga ha slutligen gjort följande uttalande:

Vid ett bedömande av den föreliggande frågan om investeringsfonder för
skogsbruket med syfte att åstadkomma konjunkturutjämning bör man även
hålla i minnet att statsmakterna tidigare ur såväl skogsvårdssynpunkt som i
viss utsträckning även ur konjunktursynpunkt beträtt statsbidragslinjen.
Skulle nu investeringsfonder införas för skogsvårdande arbeten måste, om
man ej vill på lämpligt sätt avveckla statsbidragen, tillses att de olika bidragsformerna,
rena statsbidrag och bidrag genom skattefri avsättning, så utformas,
att lämpligt avvägt, rättvisande resultat erhålles av båda stödlinjerna
sammantagna. En dylik avvägning lärer emellertid icke böra ske av denna
kommitté. Skulle en sådan avvägning komma att ske av norrlandskommittén
eller i annan ordning, kan frågan komma i ett nytt läge.

De sakkunniga hava därför stannat för att icke föreslå särskilda investeringsfonder
för skogsvårdande åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

De sakkunnigas negativa inställning till frågan om investeringsfonder i
förvärvskällan jordbruksfastighet har väckt kritik i flera av de avgivna remissyttrandena.

Vad först angår frågan om särskilda investeringsfonder
för skogsbruket framhåller skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län det
lämpliga och rättvisa i att även skogsbruket tillerkändes förmånen av rätt
till avsättning till investeringsfond. Progressionen vid statsbeskattningen gjorde
sig särskilt gällande, då en samlad avkastning från skogen på en gång uttoges,
t. ex. vid överskott på gammal avverkningsmogen skog eller vid avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken. Det kunde da inträffa
fall då beskattningen bleve så hård, att inkomsten i själva verket bleve
illusorisk. Skogsvårdsstyrelsen anför vidare:

Då förekomsten av avverkningsmogen skog är större än normalt, kan det
ur skogsvårdens synpunkt vara ändamålsenligt att under längre eller kortare
period uttaga större avverkningar än som betingas av skogens normala avkastningsförmåga.
Vid sådana tillfällen är det vanligt, att åtminstone en del
av överskottet användes för skogsförbättrande åtgärder, vilka äro ägnade att
på längre sikt höja skogens avkastningsförmåga. Denna princip har bl. a.
tagit uttryck i föreskrifter i lagen om häradsallmänningar, där föreskrift
lämnas om, att inkomster från avverkningar, som överstiga skogsmarkens normala
avkastningsförmåga, skall fonderas för användning för nyssnämnda
skogsförbättrande åtgärder. Denna i lag redan föreskrivna fondbildnmg torde
i huvudsak överensstämma med den tanke på investeringsfonder, som av
de sakkunniga för vissa andra näringar föreslagits.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Skogsvårdsstyrelsen anser att möjliggörande av investeringsfonder skulle
högst avsevärt förbättra skogsvårdsintresset. Det kan ej hjälpas att där skogsmarken
är fördelad på smärre enheter, saluavverkningar ske sporadiskt. Efter
avverkningen måste skogsmarken iordningställas, hyggen röjas och skogsodlas,
dikena rensas, vägar repareras o. s. v. Alla dessa arbeten äro kostsamma
och då några inkomster inflyta ett år och omkostnaderna ske andra
år, kunna ej avdragen belastas det år då inkomsterna erhållas. Härigenom
blir beskattningen av framförallt smärre skogsbruk orättvis. Men även de
större skogsbruken lida härav. Å många sådana dikteras skogsvårdsåtgärderna
av skattetekniska problem och regleras ej efter skogsbiologiska förhållanden.

Därför anser skogsvårdsstyrelsen att investeringsfonder böra bildas, så att
en skogsägare kan begagna sig av en högkonjunktur för virkets försäljning
och göra skogsvårdsåtgärder vid annat tillfälle.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anser, att frågan om investeringsfonder
för skogsbruket borde upptagas till ny prövning och om möjligt genomföras.
Dylika fonder kunde få stor betydelse icke blott för utförandet av
eftersatta skogsvårdsarbeten ulan även som en konjunkturutjämnande faktor
för arbetstillgången. Vidare anför skogsvårdsstyrelsen:

Det är visserligen sant, att investeringsfondsbestämmelserna endast torde
kunna tillämpas för skogsägare med ordnad bokföring, vilka i förhållande
till hela antalet skogsägare f. n. torde vara relativt få, och alt vissa svårigheter
bl. a. för taxeringsnämnderna skulle uppstå. Men dels växer år från

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

år antalet av jordbrukare-skogsägare med ordnad bokföring, dels får inte
ökat arbete för myndigheterna hindra genomförandet av en för såväl den
enskilde som landet så betydelsefull reform, som förslaget angående investeringsfond
för skogsbruket skulle utgöra.

Även skogsvårclsstyrelsen i Malmöhus län anser, att frågan om investeringsfonder
för skogsbruket borde omprövas och om möjligt genomföras.
Styrelsen förordar, att investeringsfonder för skogsbruket regleras genom en
särskild förordning, samt anför vidare:

För Malmöhus läns vidkommande, där skogsbruket i hög grad domineras
av gods och fideikommiss med ordnad bokföring, skulle en dylik regulator
bliva av stor betydelse. Här skall endast utöver tidigare anförda synpunkter
framhållas den svårighet, som i slättbygden föreligger att uthålligt och oberoende
av konjunkturerna bevara och försörja en kunnig och fast skogsarbetarstam
— som är en grundförutsättning för det rationella skogsbruket.
En skogsbrukets investeringsfond blir härvid en utomordentlig medhjälpare.
Det är styrelsens uppfattning, att därvidlag icke den statliga bidragsverksamheten
ensam är ett fullt tillfredsställande instrument, när det under lågkonjunktur
gäller att påverka investeringsverksamheten inom det sydsvenska
skogsbruket.

Skogsvårclsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde anser det önskvärt,
att avsättning till investeringsfond finge ske även inom skogsbruket,
därvid icke blott större utan även mindre skogsföretag, som hade ordnad
bokföring, borde komma i fråga.

Skogsvårclsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att en arbetsreserv
för skogsbruket vore av särskilt stort värde inom nämnda län, enär konjunkturväxlingarna
för länet sedan lång tid medfört svårlösta problem i fråga om
skogsbrukets arbetstillgång till följd av den dominerande ställning som trävaruindustri
och skogsbruk intoge bland länets näringar. Frågan om investeringsfonder
för skogsbruket borde emellertid under förhandenvarande förhållanden
anstå. Därest mera genomgripande förändringar i fråga om statsanslag
till skogsarbeten komme att vidtagas, syntes frågan böra i samband
därmed ånyo upptagas till prövning.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser det beklagligt att de sakkunniga
icke funnit någon lösning av frågan om lämplig avvägning mellan avsättning
till investeringsfond och statsbidrag för skogsvårdsarbeten. Skulle den efterlysta
utredningen om denna fråga anses vara ett tillräckligt motiv för förslagets
ställande på framtiden, borde tills vidare avsättning få ske för sådana
arbeten, som icke vore berättigade till statsbidrag. Detta skulle i hög grad
verka stimulerande på intresset för eftersatta kulturåtgärder, som för dagen
torde vara det mest angelägna skogsvårdsarbetet.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Av senaste riksskogstaxeringen framgår, att en mycket allvarlig och för
vårt skogsbruks framtid betänklig eftersläpning av nödvändiga skogsvårdsåtgärder,
framför allt skogskulturer, föreligger. En av orsakerna till att så blivit
fallet anser styrelsen ligga i den omständigheten, att, när arbetena normalt
borde utföras, sakna skogsägarna de ekonomiska förutsättningarna härför.
Detta torde i hög grad gälla enskilda smärre skogsägare men även ha sin

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

tillämpning på stora skogsförvaltningar. Efter högkonjunkturens stora avverkningar
och höga inkomster följa normalt tider med starkt avtagande inkomster
och eftersläpande höga skatter. Möjligheterna för skogsbruket att
lösgöra medel för även nödvändiga skogsvårdsarbeten bli därmed starkt beskurna.
Det vill fördenskull synas skogsvårdsstyrelsen som en angelägenhet
av stor vikt, att sådana bestämmelser införas, att en skogsägare finge möjlighet
att under år, då inkomster av större avverkningar inflyta, skattefritt
fondera en viss del av dessa inkomster för att sedan utnyttja dem till skogsvårdande
arbeten inom en viss föreskriven tid. För större skogsförvaltningar
skulle detta kunna förverkligas genom rätt att verkställa avsättning till investeringsfond
för skogsbruket. Det får anses vara ett intresse, att även den
stora massan av smärre skogsägare, som dock förvalta närmare 50 % av våra
skogar, tillerkännas en liknande rätt. Skogsvårdsstyrelsen vill ifrågasätta,
huruvida detta icke skulle kunna förverkligas, genom att en enskild skogsägare,
som haft inkomst av skogsförsäljning, finge rätt att skattefritt deponera
ett med hänsyn till avverkningens omfattning avvägt belopp. Utbetalning
av det deponerade beloppet skulle vara beroende av intyg från skogsvårdsstyrelsen,
att de av avverkningen betingade skogsvårdsåtgärderna vore utförda.
Därest sådana åtgärder icke inom ett visst antal år bleve utförda, skulle
depositionen upptas till beskattning som inkomst.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller, att skogsbolagen i Norrland
i realiteten icke hade möjlighet att få statsbidrag för betesanläggningar
och skogsvårdsarbeten i den utsträckning de sakkunniga gjort gällande, samt
anför vidare:

Då aktiebolag icke alls får uppbära bidrag ur skogsutdiknings- eller skogsodlingsanslaget
är aktiebolags i Norrland rätt under normala tider till bidrag
till skogsvårds- och skogsutdikningsarbeten relativt inskränkt.

I proposition nr 264 år 1944 har visserligen uttalats att den skillnad, som
för närvarande upprätthålles i bidragshänseende mellan bolag och enskilda
vid arbetslöshet torde kunna bortfalla och så lär väl också bli fallet vid inträffande
omfattande arbetslöshet, men variationen mellan full arbetstillgång
inom skogsbruket och arbetslöshetskris är stor, varför åtgärder utan sådant
direkt statsingripande, som här avses, i konjunkturutjämnande syfte måste
anses lämpliga.

Skogsvårdsstyrelsen vill dessutom erinra om följande. Härvarande bolag
ha genom omfattande vedavverkningar lojalt medverkat i vedproduktionen.
Härigenom och genom den under krisen permanenta bristen på arbetskraft
inom skogsbruket ha skogsvårds- och skogsutdikningsarbeten på bland annat
bolagsskogarna i det närmaste helt fått släpa efter. Betydande sådana
arbetsobjekt i trängande behov av åtgärder förefinnas sålunda nu. Genom
tillskapande av möjlighet för bolagen av att avsätta investeringsfonder kunde
för dem underlättas att vid en återgång till fredsförhållanden få ifrågavarande
arbeten utförda, något som i sin mån givetvis måste verka konjunkturutjämnande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser därför att goda skäl föreligga
för inrättande av investeringsfonder för skogsbrukets behov.

önskvärdheten av att avsättning till investeringsfond finge ske i skogsbruket
framhålles även av övriga skogsvårdsstyrelscr, som yttrat sig, utom skogsvårdsstyrelsen
i Kronobergs lön, som icke anser anledning lörefinnas att införa
särskilda investeringsfonder för skogsbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Sveriges skogsägareförbund anmärker, att de sakkunniga vid behandling
av den konjunkturmässiga arbetslösheten endast tagit upp frågan om skogsbruket
i sådant läge kunde mottaga friställd arbetskraft från andra yrken,
samt anför i övrigt:

Förbundet anser, att de sakkunnige på denna punkt gått förbi sakens
kärna. Det betydelsefulla är, att skogsarbetsgivarna vid framträdande av utpräglad
konjunkturarbetslöshet inom skogsbruket först och främst taga hand
om och bereda sysselsättning för sin egen, vana och yrkeskunniga arbetskraft.
Denna behöver inga förflyttningar, nya förläggningar eller extra instruktörer.
Det är endast arbetstillfällen och pengar, som behövas. Arbetstillfällena
skola erbjudas i form av skogsvårdsarbeten av skilda slag under
sommarhalvåret samt väg- och byggnadsarbeten under vinterhalvåret.
Genom investeringsfonderna skall medelstillgången tryggas. —---

Förbundet kan icke heller biträda de sakkunnigas negativa inställning gent
emot möjligheterna att omskola ovan arbetskraft till skogsarbete.---

Förbundet medger, att inrättandet av investeringsfonder för skogsvårdsarbeten
behöver föregås av en utredning om på vad sätt sådan åtgärd bör
påverka rätten att erhålla statliga bidrag till sagda arbeten. Detta behov av
utredning minskar emellertid icke önskvärdheten av att möjlighet beredes
för inrättandet av investeringsfonder för skogsvårds- och därmed besläktade
arbeten. Förbundet får därför påyrka, att dylik utredning må komma till
utförande.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser, att den föreslagna lagstiftningen
borde utvidgas att omfatta även inkomst av skogsbruk och avse
även andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Förbundet
framhåller, att avsättning av investeringsfonder skulle i hög grad förbättra
möjligheterna för skogsvården och underlätta framskaffandet av erforderliga
medel för utförandet av eftersatta arbeten och för intensifiering
av önskvärda sådana, samt anför vidare:

Även om, såsom de sakkunniga framhålla, större näringsföretag givetvis
ha större möjligheter att för sin arbetarstab och mera direkt och synbart
bidraga till en konjunkturutjämning, så får man enligt riksförbundets mening
icke förbise den betydelse, som ett större antal, men till sin storlek
mindre företag måste komma att ha ur konjunkturutjämningssynpunkt.
Detta även inom skogsbruket, såsom varande en mer än många andra konjunkturbetonad
näringsgren.

Riksförbundet kan icke finna att tillräckliga motiv föreligga för att en
fysisk person, som driver skogsbruk, icke, om han så vill, skall kunna fondera
medel till framtida gagn för sin rörelse, utan ställas i särklass i förhållande
till rörelseidkare av juridisk natur. Då utjämningsmöjligheterna
ur taxeringssynpunkt för jordbruk och skogsbruk, som oftast äges av fysiska
personer, på grund av nu gällande skattelagstiftning (redovisning enligt kontantprincipen)
äro sämre än för andra förvärvskällor, vill riksförbundet anse
det som endast en rättvisa för skogsfastigheter och dess fysiska ägare att
möjligheter gives för även dem till skattefri fondering.---För att kun na

utnyttja avdragsmöjligheterna vid inkomstbeskattningen leder nuvarande
skattesystemet sålunda till att en skogsägare under högkonjunktur med dyrbar
arbetskraft söker avdragsgilla arbeten och därigenom utnyttjar arbetstillfällen
som ur sysselsättningssynpunkt bort sparas, medan han under lågkonjunktur
undviker alla sådana kostnader, enär de icke kunna utnyttjas i
avdragssyfte vid inkomstdeklarationen. Samma förhållande gäller byggnads -

Kungl Maj.ts proposition nr 86-

verksamheten och anskaffning av inventarier för skogsbrukets del. Riksförbundet
kan icke finna annat än att starka skäl tala för att även fysiska personer
bör erhålla avdragsrätt till investeringsfond i skogsbruket.---

Det förhållandet, att skogsbruk enligt lag i regel icke äro pliktiga att föra
handelsböcker, bör enligt riksförbundets mening icke heller få anses såsom
ett hinder för lagstiftningens utsträckande att även omfatta skogsbruk och
rätt att avsätta del av överskott till investeringsfond. En smidig form för
fondavsättningen torde utan alltför omständig procedur kunna ordnas i
samband med deklarationsförfarandet. Ävenså bör det vara möjligt att på
något enkelt och effektivt sätt genomföra kontroll över fondavsättningen och
över att fonderna användas på åsyftat sätt.

Skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att norrlandskommittén snarast
borde upptaga frågan om investeringsfonder i skogsbruk till särskild behandling
och utarbeta förslag till lagstiftning, samt anför vidare:

Samarbetsutskottet är för sin del av den uppfattningen, att utgångspunkten
vid bedömande av frågan, huruvida investeringsfonder böra inrättas för
skogsbrukets behov, bör vara att skogsbruket i vårt land normalt skall kunna
bära sig självt utan subventioner. Om denna enligt vår mening sunda
princip skall kunna upprätthållas, är det emellertid nödvändigt — icke minst
med hänsyn till de för skogsbrukets del särskilt kännbara konjunkturväxlingarna
— att företagen beredas möjligheter att under högkonjunktur reservera
medel, avsedda att tagas i anspråk under mindre gynnsamma konjunkturer
för sådana arbeten, som erfordras för skogstillgångarnas bevarande
och förkovran. Härigenom skulle den ur det allmännas synpunkt önskvärda
utjämningen av arbetstillgången vinnas utan den belastning av statskassan,
som statsbidrag för ifrågavarande ändamål medföra. Väl kunna situationer
uppstå, då det för motverkande av djupgående depressioner å arbetsmarknaden
kan visa sig ändamålsenligt med direkta statsbidrag inom skogsbruket,
men den dominerande faktorn beträffande de konjunkturutjämnande
åtgärderna inom denna verksamhetsgren bör dock enligt vår mening vara
den möjlighet till självfinansiering, som inrättandet av investeringsfonder för
skogsbrukets behov skulle innebära. De statsbidrag, som kunna ifrågakomma,
böra sålunda huvudsakligen vara av temporär natur.

Den alldeles övervägande delen av Sveriges export av trävaror och massa
härrör från Norrland samt från vissa delar av Värmland och Dalarna. Medan
sålunda Sydsveriges produktion huvudsakligen går till inhemsk konsumtion,
har särskilt Norrland en utomordentligt stark känning av de konjunkturväxlingar
å världsmarknaden, som beröra skogsbruket.

Vidare bör framhållas, att arbetskraftfördelningen inom det norrländska
skogsbruket normalt fördelar sig med c:a 90 % på arbeten med avverkning
och transport och resterande 10 °/o på arbeten i samband med skogarnas
reproduktion in. m. Inträder en lågkonjunktur, tvingar denna ofrånkomligt
och omedelbart fram en begränsning av avverkningen i Norrland och därmed
reduceras i samma mån skogsbrukets möjlighet att bereda arbete åt
den del av befolkningen i Norrland, som regelmässigt utför avvcrkningsoch
därmed förenade arbeten. Efter kort tid gör sig samma verkan gällande
för skogsindustriens arbetare vid sågverk och fabriker. Redan uppgiften att
skaffa arbetstillfällen åt den så att säga ordinarie arbetarstammen inom
skogsbruket, blir därför av den största betydelse.---

Frågan gäller sålunda här icke såsom de sakkunniga anfört, i främsta
rummet s. k. ovan arbetskraft utan det gäller den ordinarie skogsarbetarebefolkningen
i Norrland och den för konjunkturväxlingar exponerade situation,
som denna befolkning befinner sig i. För eu stor del av ifrågavarande

Kungi. Maj:ts proposition nr 86.

arbeten såsom skogsodling, gallrings- och hyggesrensning m. m. kan emellertid
enligt vad erfarenheten giver vid handen även ovan arbetskraft användas.
De sakkunnigas uttalanden i denna del synes vittna om att de tagit intryck
av erfarenheterna rörande utnyttjande av sådan arbetskraft vid de
mera krävande avverkningsarbetena under kristiden. Förhållandena äro
uppenbarligen icke jämförbara.

Skogsstyrelsen anser det angeläget att frågan om skattelättnad för skogsbruket
genom avsättning till investeringsfond upptoges till allsidig utredning
under hänsynstagande till en lämplig avvägning i förhållande till de
statliga skogsvårdsbefrämjande bidragsformerna. Frågan om möjligheterna
att i skogsvårdande och liknande företag sysselsätta ovan arbetskraft vore
icke den väsentliga utan det gällde i första hand alt bereda sysselsättning
åt den egna, vana arbetskraften. Skogsstyrelsen anför vidare:

Det synes skogsstyrelsen som om de sakkunniga alltför ensidigt sammankopplat
spörsmålet om investeringsfonder för skogsbruket med behovet av
sådana skogsvårdsålgärder, som äro berättigade till bidrag från nu befintliga
statsanslag. Förvisso finnes i företag av detta slag en arbetsreserv av betydande
storleksordning, som kan tagas i anspråk för här ifrågavarande ändamål.
Det bör emellertid framhållas, att en sannolikt större, av olika orsaker
ackumulerad reserv av arbetsobjekt föreligger i form av icke bidragsberättigade
men likväl synnerligen trängande och i bästa mening produktiva åtgärder
av skilda slag. Med hänsyn härtill anser styrelsen att en från bidragsverksamheten
fristående behandling av frågan om bildande av investeringsfonder
bort kunna äga rum åtminstone i vissa hänseenden.

Vad beträffar den del av förefintlig arbetsreserv i skogarna, som enligt
gällande bestämmelser är berättigad till bidrag från de för skogsförbättringsändamål
anvisade statsanslagen, ansluter sig skogsstyrelsen till de sakkunnigas
åsikt att frågan om inrättande av investeringsfonder står i ett direkt
inbördes sammanhang med det statliga bidragsväsendet på skogsbrukets område.
I båda fallen rör det sig om ett bistånd från statens sida, nämligen
genom skattefri fondavsättning respektive rena statsbidrag, och en rationellt
ordnad stödverksamhet förutsätter en ändamålsenlig avvägning mellan, bland
annat, dessa båda understödsformer. 1 överensstämmelse med vad i betänkandet
och flera av de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena anförts anser
styrelsen, att en lösning av nyssnämnda fråga bör ske i samband med ett
övervägande på vad sätt inrättandet av investeringsfonder bör påverka rätten
att erhålla statsbidrag till hithörande företag. Såsom förutsatts av 1944 års
skogsvårdsstyrelseutredning i dess nyligen avgivna betänkande (SOU 1945: 58)
har skogsstyrelsen förberett en undersökning rörande reformering av bestämmelserna
för de statliga skogsvårdsanslagen i syfte att göra stödanordningarna
mera effektiva. Därest så skulle anses lämpligt är styrelsen beredd
att, efter erhållet uppdrag, jämväl samtidigt taga de med investeringsproblemet
förbundna spörsmålen under omprövning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län slutligen anser det uppenbart, att vissa
skogsvårdande åtgärder lämpade sig synnerligen väl som arbetsreserv för
konjunkturutjämning och att det vore felaktigt att avvisa tanken på dylika
avsättningar blott på grund av att det beviljats statsbidrag Lill skogsvårdande
åtgärder eller att frågan vore en s. k. norrlandsfråga. Länsstyrelsen anför
härefter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

För de inom skogs- och träindustrien verksamma företagen äro dessa egna
skogar formellt att hänföra till förvärvskällan jordbruksfastighet men i realiteten
ingå desamma i rörelsen. Såväl ur det allmännas som ur näringslivets
och företagens synpunkt torde anledning saknas att i förevarande avseende
göra skillnad mellan å ena sidan sådan inkomst, som formellt är att beteckna
såsom härflytande från rörelse, och å andra sidan den inkomst, som skall
anses härröra från skogsbruk. Snarast torde det få anses påkallat ur det
allmännas synpunkter, att företagen genom medgivande till fondavsättning
animeras till att söka utjämna sysselsättningsmöjligheterna jämväl för den
inom skogsbruket sysselsatta arbetskraften. Omvårdnaden om denna arbetskraft
från företagens sida torde icke hava utvecklats i samma omfattning
som i fråga om den i rörelse sysselsatta personalen, och varje åtgärd,
som härvidlag kan åstadkomma en förbättring, synes vara av värde.

I anslutning till det anförda får länsstyrelsen hemställa, att författningsförslaget
måtte kompletteras med bestämmelser om rätt till avdrag jämväl
för avsättning till investeringsfond för skogsbruk.

Vad därefter angår frågan om investeringsfonder i förvärvskällan
jordbruksfastighet överhuvud taget framhåller länsstyrelsen
i Kristianstads län, att det för en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen
förelåge ett starkt behov av modernisering i form av nybyggnad och
underhåll, därvid kostnaderna uppginge till betydande belopp. Med lika rätt
syntes skattelagstiftningen kunna användas som medel i fråga om denna
närings vitala problem desto mera som under en lågkonjunktur igångsatta
arbeten i jordbruket, avseende även andra byggnader än bostäder, jämväl
verkade för konjunkturutjämning. Frågan om införande av investeringsfonder
för jordbruket borde därför snarast bringas till sin lösning.

Länsstyrelsen i Gotlands län delar de sakkunnigas uppfattning att för närvarande
rätt till avsättning till investeringsfond knappast kunde medgivas i
någon annan förvärvskälla än rörelse men framhåller angelägenheten av att
möjligheten för jordbrukare att erhålla avdrag för avsättning bleve föremål
för utredning, så snart frågan om jordbrukarnas bokföringsskyldighet nått
sin lösning.

Liknande mening uttalas av länsstyrelsen i Örebro län.

Näringslivets skattedelegation — i vars yttrande kommer skollegium instämmer
— anser det beklagligt, att de sakkunniga icke ansett sig kunna
förorda lagstiftningens utsträckning till att avse avsättningar jämväl för jordbrukets
och skogsbrukets behov. Skattedelegationen förutsatte emellertid, att
frågan om investeringsfonder för jordbruket toges under förnyat övervägande,
så snart jordbrukets bokföringsfråga blivit tillfredsställande löst.

Sveriges lantbruksförbund anser, att lagstiftningen borde avse även fysiska
personer samt omfatta även investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk.
Förbundet framhåller, att kontantprincipen vid taxeringen med dess brist
på möjligheter till utjämning mellan olika inkomstår liksom skatteprogressionen
m. in. stimulerade till att under högkonjunktur, då högre bruttointäkter
förekomme, verkställa avdragsgilla utgifter å arbeten in. m., som
mycket väl kunde utföras senare. Förbundet anför vidare:

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Förvärvskällan jordbruksfastighet har icke andra möjligheter till investeringsverksamhet
än med beskattade vinstmedel, och eftersom beskattningen
är progressiv för flertalet idkare av jordbruk och skogsbruk, torde skattekonsekvenserna
härav för dem vara betydligt allvarligare än vad som gäller
för t. ex. aktiebolagen. Avsättningen till investeringsfonder skulle för dessa
företagare möjliggöra, att skatteprocenten bleve bättre anpassad efter medelinkomsten
för ett flertal år och icke såsom nu helt bleve beroende av de enskilda
årens resultat.

Av skäl som ovan anförts skulle enligt förbundets mening möjligheten att
avsätta till investeringsfonder i högre grad stimulera fysiska personer och
med dem i beskattningshänseende likställda att vidtaga konjunkturutjämnande
åtgärder än vad fallet är med juridiska personer, varjämte den ur ren
beskattningssynpunkt skulle vara mera motiverad för de förra.

Förbundet anser i övrigt motiven för avdragsrätt vid avsättning till investeringsfonder
vara minst lika starka för fysiska personer som för juridiska
personer. Det större antalet företagare bland fysiska personer uppväger mer
än väl den omständigheten, att de merendels driva verksamhet i mindre enheter.
En bättre fördelning av de arbetstillfällen, som många över olika
landsdelar och näringsgrenar spridda smärre företagare kunna erbjuda, torde
väga tyngre ur konjunkturutjämnande syfte än den fördelning, som några
få till vissa orter förlagda stora företag kunna åstadkomma.

En avsättning till investeringsfond både för å ena sidan nybyggnad och
reparation av fastighet och å andra sidan nyuppsättning, utbyte och underhåll
av maskiner och andra inventarier liksom för grundförbättring och
skogsvård borde medgivas även jordbruk och skogsbruk vid den ordinarie
inkomsttaxeringen. Detta skulle i hög grad stimulera till utförande av nyinvesteringar
och förbättringsåtgärder i jordbruket och skogsbruket vid lämpligare
tidpunkter och därigenom också åstadkomma en bättre fördelning av
arbetstillfällena.

I övrigt förklarar sig förbundet, som även åberopar Sveriges skogsägareföreningars
riksförbunds yttrande, ej kunna dela de sakkunnigas uppfattning,
att det föreslagna efterbeskattningsförfarandet icke lämpligen kunde
tillämpas på fysiska personer. Då avsatt belopp, därest ifrågasatt investeringsföretag
ej genomförts inom föreskriven tid, skulle beskattas det år beloppet
rätteligen skulle ha tagits i anspråk, uppstode inga svårigheter vid
fondmedlens återförande till beskattning. Förbundet anför vidare:

Den omständigheten, att idkare av jordbruk och skogsbruk enligt lag icke
äro skyldiga att föra handelsböcker, bör enligt förbundets mening icke utgöra
något hinder för rätten att avsätta viss del av årsvinsten till investeringsfonder.
Formellt bör detta kunna ordnas genom en särskild redovisning
i samband med deklarationsförfarandet i likhet med vad som nu är fallet beträffande
den redovisning, som lämnas å särskilda blanketter vid avsättning
till investeringsfonder enligt nu gällande lagstiftning. Kontrollen att investeringsfonderna
användas på åsyftat sätt torde nämligen i ett dylikt fall bliva
lika stor, oavsett om vederbörande skattskyldig är enligt lag skyldig att föra
handelsböcker eller icke.

Givetvis kan häremot göras den invändningen, att beloppen visserligen bliva
redovisade i deklarationerna, men att någon garanti icke skapas för att
vederbörande icke bokföringspliktige skattskyldig icke förbrukar de medel,
som svarar mot avsättningen till investeringsfonden. Denna olägenhet torde
emellertid kunna avhjälpas genom att införa en särskild bestämmelse om

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

skyldighet att i riksbanken å särskilt konto insätta ett belopp som svarar mot
det vid taxeringen avdragsgilla beloppet. Från riksbanken skulle beloppet
få uttagas vid den tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer.

Lantbruksstyrelsen uttalar sig i avstyrkande riktning beträffande frågan
om investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet. Styrelsen åberopar
till stöd för sin ståndpunkt de av de sakkunniga anförda skälen samt anför
vidare:

De fördelar, som jordbruks- och skogsbruksnäringarna skulle kunna hava
av rätt till avsättande av investeringsfonder, synas böra vägas mot de olägenheter,
som skulle följa med skyldigheten att avlämna erforderliga återkommande
kontrolluppgifter och att disponera över fondmedlen på visst sätt
och vid viss tidpunkt, som måhända icke skulle sammanfalla med fondägarens
önskemål. Även om ifrågavarande näringsidkare i princip synas böra
åtnjuta avdrag för avsättning av medel exempelvis till uppförande av arbetarebostäder,
torde det dock ej kunna bortses från den särskilda ställning
ifrågavarande näringar intaga bland annat på grund av gällande bestämmelser
om subventioner för jord- och skogsbrukets vidkommande. Ur den skattskyldiges
synpunkt torde därför föga vara att vinna genom avsättning till investeringsfonder
under de föreslagna formerna. Den önskvärda utjämningen
av jord- och skogsbrukets årsinkomster torde böra åstadkommas genom en
lämplig revision av lagstiftningen rörande dessa näringars taxering och beskattning.
Ej heller ur allmän synpunkt synas så stora fördelar vara att vinna
med inrättandet av investeringsfonder av ifrågavarande relativt obetydliga
storleksordning, att dessa fördelar kunna uppväga de olägenheter ur
bland annat taxerings- och förvaltningsteknisk synpunkt, som obestridligen
skulle följa av en dylik åtgärd.

Statens arbetsmarknadskommission slutligen framhåller, att effekten av
investeringsfonder för skogsbruket ur arbetsmarknadssynpunkt torde vara
begränsad. Flera skäl talade jämväl mot att lagstiftningen utsträcktes att
avse investeringsfonder för jordbruket överhuvud taget även om sådana investeringsfonder
kunde beräknas få större betydelse i berörda avseende. Frågan
syntes dock framdeles böra upptagas till förnyat övervägande.

Frågan om inrättande av investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet
synes, som också de sakkunniga framhållit, vara i viss mån beroende
av frågan om införande av bokföringsskyldighet för jordbrukare. Kontrollen
över till dylik investeringsfond gjorda avsättningar skulle givetvis underlättas
och eventuella bestämmelser om investeringsfonder för jordbrukare
jämväl i övrigt kunna utformas på ett enklare sätt, om bokföringsskyldighet
förelåge. — I anslutning till det nyss anförda vill jag erinra om att förslag
om införande av bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare (brukare av fastighet
med Jägst 60 000 kronors taxeringsvärde) numera framlagts av 1943
års jordbrukstaxeringssakkunniga (SOU 1946: 29). Statsmakterna lia emellertid
ännu icke tagit ställning till berörda förslag.

Vidare vill jag framhålla att eventuella bestämmelser om avsättning till
investeringsfond i denna förvärvskälla för att få någon betydelse måste avse
även fysiska personer d. v. s. skattskyldiga som äro underkastade progressiv

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

beskattning. Det torde därför bliva nödvändigt att, om lagstiftningen skall
kompletteras med bestämmelser om investeringsfonder för jordbrukare, utforma
dessa bestämmelser på ett sätt som i väsentliga delar avviker från de
nu föreslagna. I detta sammanhang bör emellertid understrykas att, i den
mån såsom motiv för en lagstiftning om investeringsfonder för skogsbruket
åberopas önskvärdheten att på detta område mildra verkningarna av den
progressiva beskattningen, lagstiftningen systematiskt icke faller inom ramen
för den nu föreslagna förordningen.

Slutligen vill jag erinra om att — såsom även i flera yttranden framhållits
— en lagstiftning angående investeringsfonder för jordbrukare icke bör
genomföras utan att eu utredning först verkställes angående samordning av
en dylik lagstiftning med bestämmelserna om statsbidrag till skogsvårdsarbeten
och till bostadsbyggande å landsbygden.

På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig i vart fall icke för närvarande
böra framlägga förslag till lagstiftning om investeringsfonder i förvärvskällan
jordbruksfastighet.

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan annan fastighet.

Beträffande förvärvskällan annan fastighet ha de sakkunniga framhållit,
att en lagstiftning om investeringsfonder i denna förvärvskälla i enstaka fall
— såvitt anginge mycket stora fastighetsföretag — kunde bliva av viss betydelse.
De sakkunniga ha emellertid icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att endast med hänsyn till dessa speciella fall föreslå införande av en fondlagstiftning
för förvärvskällan annan fastighet.

I remissyttrandena har de sakkunnigas mening i allmänhet godtagits på
denna punkt.

Sveriges fastighetsägareförbund har emellertid intagit en annan ståndpunkt.
Förbundet har sålunda hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för införande av
bestämmelser om rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond jämväl
för nu ifrågavarande förvärvskälla. Fastighetsägareförbundet har därvid
framhållit i huvudsak följande.

Fn avdragsrätt av ifrågavarande slag skulle vara av stor betydelse även
för andra skattskyldiga än de större fastighetsföretagen. Näringslivets skattedelegation
hade i en till 1944 års allmänna skattekommitté avlämnad promemoria
framhållit, att ett återhållande moment i lagstiftningen skulle avlägsnas
genom medgivande att investeringsfond för byggnader finge i förvärvskällan
rörelse användas icke blott för nybyggnader utan även för
reparationsarbeten å byggnader, vilket allenast skulle innebära ett fullföljande
av de principer, som kommit till uttryck i bestämmelserna om rätt
till avdrag för avsättning till bekostande av underhållsarbeten å fartyg.
Skattedelegationen hade även framhållit, att lagstiftningens nationalekonomiska
* betydelse begränsats genom att den medgåve avdrag endast
för avsättning i förvärvskällan rörelse och i vissa fall endast för aktiebo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

lag och ekonomiska föreningar samt att den borde i viss utsträckning kunna
göras tillämplig bland annat även vid beräkning av inkomst av annan fastighet.
Dessa synpunkter borde enligt fastighetsägareförbundets mening beaktas,
och de sakkunnigas förslag borde alltså kompletteras så att investeringsfond
för byggnader finge förekomma även i förvärvskällan annan fastighet samt
användas jämväl för reparationsarbeten. Reparationer av fastigheter hade
till följd av kriget blivit i hög grad eftersatta och avkastningen hade därför
under denna tid visat en rätt betydande stegring. Möjlighet till avsättning för
framtida reparationer borde därför finnas, enär följden eljest bleve att större
delen av fastighetsbeståndet, då normala förhållanden åter inträdde och de
eftersatta reparationerna verkställdes, komme att visa betydande underskott.

För att avdragsrätt skulle kunna medgivas torde emellertid erfordras, att
vederbörande skattskyldig hade ordnad bokföring. Att inkomstberäkningen,
trots att sådan bokföring funnes, skedde efter kontantprincipen borde icke
utesluta möjligheten att få avdrag för avsättning till investeringsfond. Enbart
den omständigheten att skattskyldig hade ordnad bokföring borde sålunda
anses tillräcklig för rätt till avdrag. Vad anginge avdragets storlek borde
detta bestämmas att motsvara den ungefärliga årliga normala reparationskostnaden,
därvid i författningstexten lämpligen syntes böra angivas en viss
procent, beräknad å hyresinkomsterna eller taxerade byggnadsvärdet. Möjligen
kunde en dubbel spärr tänkas så att avdrag för avsättning icke finge
beräknas till högre belopp än det lägsta av de tal, som framkomme enligt
dessa regler. Hinder borde icke föreligga att samtidigt medgiva avdrag för
verkligen utförda reparationer och avsättning till investeringsfond. Till förebyggande
av att skattskyldig tillskansade sig obehörig skattelindring borde
föreskrivas, att medgivna avdrag för avsättningar till investeringsfond, till
den del avsättningarna icke använts till reparationer, skulle upptagas till beskattning
i den män de återbekommes vid fastighetens försäljning. I övrigt
torde de för investeringsfonder i rörelse gällande principerna kunna tilllämpas.

Förutsättningen för att rätt till avdrag vid taxering för avsättning till in- Departemmtsvesteringsfond
i förvärvskällan annan fastighet skall få någon praktisk be- cfte/w.
lydelse torde vara, att avsättning får göras även för underhålls- och reparationsarbeten.
Emellertid är enligt de sakkunnigas förslag avsättning för sådant
ändamål i förvärvskällan rörelse icke tillåten, och i detta avseende ämnar
jag icke förorda någon ändring i förslaget. Att i fråga om ändamålen för
avsättningarna vidga avdragsrätten speciellt för förvärvskällan annan fastighet
torde å andra sidan icke böra komma i fråga. Därtill kommer afl, om avdragsrätt
i denna förvärvskälla överhuvud laget skall tillåtas, avdragsrätten
av praktiska skäl torde böra gälla även för fysiska personer med de särskilda
problem, som detta för med sig. Jag delar därför de sakkunnigas mening att
lagstiftningen om investeringsfonder icke bör utsträckas att omfatta förvärvskällan
annan fastighet.

Bihang till riksdagens protokoll I9’i7. 1 sand. Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Investeringsfond för byggnader. Fråga om skattefrihet
för bostadssubvention åt anställd.

Enligt de sakkunnigas förslag skall investeringsfond för byggnader få tagas
i anspråk för avskrivning av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad
eller bidrag till bostadsbyggande för arbetare eller tjänstemän utan ledande
ställning, vilka äro eller varit anställda hos den skattskyldige eller hos honom
närstående företag. Om särskilda skäl föreligga skall Kungl. Maj:t
kunna medgiva, att investeringsfond för byggnader får tagas i anspråk jämväl
för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och
avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse
samt liknande arbeten.

I samband med de föreslagna ändringarna beträffande de ändamål, för
vilka investeringsfond för byggnader må tagas i anspråk, ha de sakkunniga
föreslagit införande i punkt 3 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
av en bestämmelse om viss skattefrihet för bostadssubventioner. De
sakkunniga ha sålunda föreslagit, att vad skattskyldig såsom bidrag till förvärvande
av tillfredsställande bostad för sig och sin familj uppburit av
den, hos vilken han såsom tjänsteman utan ledande ställning eller såsom
arbetare är eller varit anställd, eller av denne närstående företag må efter
beskattningsnämnds beprövande undantagas från beskattning i vad det uppburna
bidraget icke överstiger 3 000 kronor. Återstoden av bidraget, dock
lägst 1 000 kronor och högst 5 000 kronor, skall på ansökan av den skattskyldige
kunna efter beskattningsnämnds beprövande fördelas till beskattning
på de fem beskattningsår, som infalla närmast efter det, då bidraget
blivit för denne tillgängligt för lyftning. Om den skattskyldige avlider före
utgången av nämnda tidsperiod, skola belopp, som enligt angivna fördelning
belöpa å det beskattningsår, varunder dödsfallet skett, och senare beskattningsår,
icke tagas till beskattning.

De sakkunnigas förslag innebär sålunda dels vissa jämkningar i nuvarande
bestämmelser om de allmänna ändamål, för vilka investeringsfond för
byggnader må tagas i anspråk, dels införande av en bestämmelse om att sådan
fond må tagas i anspråk för bidrag till bostadsbyggande åt vissa anställda
och dels införande av bestämmelser om skattelättnader för dylikt bidrag.
I det följande behandlas dessa tre frågor var för sig.

1. Allmänna ändamål, för vilka fondmedlen må tagas i anspråk.

Angående de allmänna ändamål, för vilka investeringsfond för
byggnader bör få tagas i anspråk, ha de sakkunniga anfört:

Enligt gällande lagstiftning må investeringsfond för byggnader tagas i anspråk
för avskrivning å »byggnader», som uppförts under beskattningsåret.
Ordalagen i lagstiftningen kunde möjligen åberopas till stöd för en restriktiv
tolkning av vad som menas med uppförande av byggnad, så att icke till- eller
ombyggnadsföretag inbegrepes häri. Oavsett hur denna fråga bör med nu
gällande lagstiftning besvaras, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att i en blivande lagstiftning investeringsfond för byggnader bör kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

na tagas i anspråk även för till- och ombyggnadsarbeten. Ur arbetsmarknadssynpunkt
äro dessa arbeten i stort sett av samma värde som nybyggnadsföretagen.
Om man genom lämpliga till- och ombyggnadsåtgärder kan
nå i stort sett samma resultat som genom en nybyggnad och detta kan ske
för lägre kostnader, finnes ingen anledning varför icke sådana byggnadsarbeten
skulle omfattas av lagstiftningen.

På grund härav föreslå de sakkunniga, att investeringsfond för byggnader
må tagas i anspråk för avskrivning å kostnader för ny-, till- eller ombyggnad.

De sakkunniga hava i detta sammanhang till besvarande upptagit frågan,
huruvida investeringsfond borde få tagas i anspråk för reparations- och därmed
likställda underhållsarbeten.

Även om ett igångsättande av reparations- och underhållsarbeten i eu lågkonjunktur
i viss utsträckning kunde hava konjunkturstimulerande betydelse,
skulle dock lagstiftningens utsträckande till dessa arbeten medföra betydande
administrativa svårigheter. Såväl tillsynsmyndigheten som taxeringsorganen
skulle få syssla med en mångfald åtgärder, vilka var för sig skulle
hava föga inverkan på depressionens avhjälpande och vars samlade betydelse
många gånger skulle vara tvivelaktig och i varje fall svåröverskådlig.
På grund härav hava de sakkunniga ansett sig icke böra framlägga förslag
i nu antytt avseende.

De sakkunniga hava vidare till besvarande upptagit frågan huruvida med
byggnadsarbeten skola likställas s. k. anläggningsarbeten, varmed här åsyftas
vägarbeten, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt liknande arbeten.

Vid bedömandet av frågan om dessa arbeten skola inrymmas under lagstiftningen
torde böra uppmärksammas, att kostnaderna för dessa arbeten
icke i taxeringshänseende äro avdragsgilla såsom omkostnader och att ej
heller årliga värdeminskningsavdrag medgivas för dylika arbeten.

Såsom tidigare framhållits — — — skulle skatteförmånen bliva störst,
om investeringsfond finge användas till gäldande av sådana kostnader, vilka
enligt vanliga beskattningsregler icke godkännas till avdrag på något av de
angivna sätten.

Ehuru arbeten av ifrågavarande slag utgöra lämpliga sysselsättningsobjekt
under en lågkonjunktur, hysa de sakkunniga med hänsyn till skattelindringens
storlek betänkligheter mot att villkorslöst utsträcka lagstiftningen till denna
grupp av åtgärder.

I särskilda fall kan emellertid ett ianspråktagande av investeringsfond för
byggnader för dylika anläggningsarbeten, som icke sällan äro oräntabla, vara
betingat av omständigheterna. Om i en depression brist skulle uppstå på byggnadsmaterial,
så att byggnadsverksamheten försvåras eller förhindras, torde
möjlighet böra beredas företagarna att taga fondmedlen i anspråk även för
dylika anläggningsarbeten. Skulle stor arbetslöshet uppstå inom andra områden
än byggnadsindustrien, samtidigt som denna industri bar full sysselsättning,
lärer del i allmänhet vara mindre lämpligt att i större utsträckning
sysselsätta den friställda arbetskraften inom byggnadsfacket på grund av arbetskraftens
bristande yrkesvana och då en ansvällning av byggnadsarbetarekåren
kan komma att medföra betydande svårigheter vid en framtida depression
för detta fack. Även i ett dylikt läge kan det därför finnas skäl för
ett medgivande att taga byggnadsfondens medel i anspråk för anläggningsarbelen.
Medgivande, varom nu är fråga, kan även tänkas Ixira ifrågakomma,
då fonds ianspråktagande för markförbättringsarbeten utgör eu föl-utsättning
för alt överhuvud laget få i gång erforderlig byggnadsverksamhet på viss orl
för att lösa en trängande bostadsfråga.

Medgivande alt taga investeringsfond för byggnader i anspråk för ifrågavarande
slag av anläggningsarbeten lorde emellertid böra lämnas endast om

Kungl. Maj:ts proposition nr 86,

starka skäl av angivet slag eller annan särskild beskaffenhet prövas föreligga.
Med hänsyn till hithörande frågors natur synes medgivande endast Iröra
få lämnas av Kungl. Maj:t.

Beträffande vissa taxerings tekniska frågor vid ianspråktagande
av investeringsfond för byggnader ha de sakkunniga framhållit följande:

Att investeringsfond tagits i anspråk för avskrivning av en tillgång, för vilken
fonden upplagts, inedför att tillgångens i taxeringshänseende gällande
värde nedbringas i motsvarande mån. Gäller det byggnad, lärer taxeringsnämnden
få öva kontroll över att avskrivningsunderlaget icke vid taxeringarna
upptages högre än detta restvärde. I regel lärer det bliva nödvändigt att
kräva avskrivningsplan för sådan kontroll. Har ett företag med anlitande
av investeringsfond verkställt avskrivning å nybyggnad, som för sig taxeras,
torde detta likväl icke hindra, att äldre byggnader, som taxeras utan sammanblandning
med nybyggnaden, fortsättningsvis avskrivas i förhållande till
det äldre byggnadsbeståndets taxeringsvärde. Gäller det däremot tillbyggnad
eller ombyggnad eller en nybyggnad, som taxerats gemensamt med äldre
byggnader, torde det bliva nödvändigt att göra en ny avskrivningsplan för
hela det byggnadsbestånd, som på detta sätt i taxeringshänseende behandlas
som en enhet. Det komplicerar taxeringsarbetet att avskrivning efter genomförd
investering i sistnämnda fall icke kan beräknas på byggnadens taxeringsvärde.
Denna olägenhet förlorar dock i betydelse därigenom att aktiebolag
och ekonomiska föreningar, som taxeras för inkomst av rörelse, i allt större
utsträckning förete avskrivningsplaner även för byggnader.

Ur taxeringssynpunkt kan det synas betänkligt, att en skattskyldig, som
med investeringsfond fått göra en engångsnedskrivning på en av honom uppförd
byggnad, vid försäljning av byggnaden beskattas för återbekommen avskrivning
endast i den mån reglerna om realisationsvinstbeskattning härtill
giva anledning. Det kan ifrågasättas, huruvida icke genom uttrycklig föreskrift
borde stadgas oinskränkt skattskyldighet när genom investeringsfond
gjord avskrivning sålunda återbekommes. Enligt de sakkunnigas mening torde
emellertid detta problem sakna större praktisk räckvidd. Det bleve för
övrigt svårt att kontrollera, att eu dylik föreskrift efterlevdes. De sakkunniga
hava därför icke ansett sig böra föreslå bestämmelser härom.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har berörts i ett tiotal remissyttranden.
Förslaget har därvid tillstyrkts utan reservation av statens byggnadslånebyrå
och statens arbetsmarknadskommission, medan i övriga yttranden
framförts vissa erinringar. Ur remissyttrandena må följande här återgivas.

Statens byggnadslånebyrå hälsar med tillfredsställelse förslaget att investeringsfond
för byggnader efter Kungl. Majds tillstånd skulle kunna anlitas för
avskrivning av kostnader för anläggningsarbeten, särskilt med hänsyn därtill
att det å område utom stadsplan ålåge icke kommunen utan markägarna att
utföra gator samt ledningar för vatten och avlopp. Byrån fortsätter:

Någon ändring härutinnan förutsättes icke i stadsplaneu(redningens 1942
betänkande med förslag till byggnadslag m. m. Enligt vad erfarenheten
utvisar har berörda förhållande icke sällan medfört, att bristfälliga eller
provisoriska anläggningar för vatten och avlopp tillkommit, vilka flerstädes
orsakat svåra sanitära olägenheter. Beträffande vägarnas standard är
densamma inom sådana områden ofta mycket låg beroende därpå, att markägarna
inom området mången gång haft intresse av att så långt möjligt begränsa
sina utgifter för ändamålet. Eu förbättring i ovan påtalade missför -

Kungi. Maj.ts proposition nr 86.

hållanden synes flerstädes kunna inträda, därest investerade fondmedel få
tagas i anspråk för ifrågavarande anläggningsarbeten.

Statens arbetsmarknadskommission anför:

Den föreslagna utvidgningen av avsättningsrätten beträffande investeringsfond
för byggnader kan beräknas medföra, att avsättningarna i ännu högre
grad än hittills komma att koncentreras till denna fond. Med hänsyn
till byggnadsverksamhetens stora betydelse som konjunkturstimulerande
faktor kunna de inom det enskilda näringslivet gjorda fondavsättningarna
för byggnadsändamål komma att utgöra värdefulla bidrag till den
allmänna investeringsreserven. Å andra sidan får inte bortses från husbyggnadsverksamhetens
begränsade möjligheter att lokalt bereda från andra näringsområden
friställd arbetskraft sysselsättning. Ur arbetsmarknadssynpunkt
har därför förslaget om att fond för byggnader även under vissa villkor skall
få tagas i anspråk för anläggningsarbeten en viss betydelse. Härigenom skapas
nämligen en möjlighet att i viss utsträckning utnyttja ifrågavarande fonder
såväl i sådana fall, då arbetslöshet uppkommer inom andra områden än
byggnadsindustrien samtidigt med att denna industri har full sysselsättning,
som i sådana fall, då knapphet på byggnadsmaterial utesluter utvidgning av
husbyggnadsverksamheten i konjunkturutjämningssyfte. Kommissionen anser
sig därför böra biträda ifrågavarande förslag.

Kammarrätten framhåller, att de sakkunnigas skäl för att icke föreslå bestämmelser
om beskattning av vid försäljning återvunna avskrivningar i de
fall då realisationsvinstbeskattning icke kunde ifrågakomma — eller att frågan
saknade större praktisk räckvidd — icke verkade övertygande. Kammarrätten
fortsätter:

Det måste nämligen kunna inträffa, att byggnad, vars värde nedskrivits
med anlitande av fondmedel, säljes, sedan mer än tio år förflutit efter den
skattskyldiges förvärv av fastigheten. Det må i samband härmed framhållas,
att enligt praxis vinst, som vid försäljning av eu fastighet beräknats belöpa
på en byggnad, vilken å fastigheten uppförts senare än tio år före försäljningen,
vid det förhållandet, att säljaren ägt tomten under längre lid än tio
år, ej utgör beskattningsbar inkomst (R.Å. 1927 ref. 2). Då skattskyldiga, som
kunna förmodas göra avsättningar till investeringsfond för byggnader, ofta
torde sedan länge hava varit ägare av den mark, varå med fondmedlen avskrivna
byggnader uppförts, bör man måhända räkna med att försäljning av
fastighet med sådan byggnad, där icke tomtförsäljningsrörelse föreligger, leder
till att inkomst undgår beskattning. Däremot vill kammarrätten instämma
uti det i betänkandet gjorda uttalandet, att det vore svårt att kontrollera en
sådan föreskrift om oinskränkt skattskyldighet, som ovan berörts. De vid tidigare
tillfällen gjorda utredningarna härutinnan — föranledda av överväganden
huruvida fri avskrivning å byggnader skulle kunna medgivas — torde
till och med få anses hava utvisat, att trygghet för beskattning i förevarande
avseende knappast står att vinna.

Vid införandet av den nuvarande försökslagstiftningen ansågos betänkligheter
av nu antydd art uppenbarligen icke böra hindra dess genomförande,
och kammarrätten anser, att så ej heller nu bör vara fallet, även om möjligheterna
till fondavsättningar föreslås ökade. Det torde nämligen kunna göras
gällande, att den med lagstiftningen i förevarande avseende avsedda effekten
— konjunkturutjämning och ökad bostadsproduktion — kan vara värd
att vinnas även till priset av den hrist på jämlikhet i beskattningen, som härav
tilläventyrs kan föranledas.

Då kammarrätten sålunda, ehuru med tvekan, tillstyrker, att investeringsfond
för byggnader upptages i den nya lagstiftningen, vill kammarrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

emellertid framhålla önskvärdheten av att uppmärksamhet för framtiden
ägnas lagstiftningens verkan i nu avsett hänseende.

De sakkunniga diskutera frågan, huruvida med byggnadsarbeten skola likställas
s. k. anläggningsarbeten, och föreslå, att så i särskilda fall skall få ske,
dock blott efter medgivande av Kungl. Maj:t. Nu gällande lagstiftning medgiver
icke i något fall, att de med obeskattade vinstmedel verkställda avsättningarna
till investeringsfond få användas annorledes än för avskrivning å
kostnader, som enligt allmänna beskattningsregler äro vid inkomsttaxeringen
avdragsgilla, antingen på en gång eller medelst årliga värdeminskningsavdrag.
Kan tvekan yppas redan i fråga om fondmedlens användande för avskrivning
å byggnader, i fråga om vilka blott årliga värdeminskningsavdrag kunna
medgivas, måste detta i än högre grad bliva fallet, när det gäller omkostnader,
som överhuvud taget icke äro enligt gällande beskattningsregler avdragsgilla.
Det kan även befaras, att därest i ett hänseende och för vissa skattskyldiga
avsteg anses kunna göras från dessa regler, anspråk kunna med visst
fog komma att väckas om avsteg från samma regler i andra hänseenden eller
för andra skattskyldiga. Kammarrätten får alltså med hänsyn till skatterättsliga
principer avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Om återigen den
ifrågasatta rätten till avskrivning av anläggningskostnader anses vara av sådan
väsentlig betydelse för syftet med den föreslagna lagstiftningen, att de
skatterättsliga principerna måste i viss mån eftergivas, är en fråga, som undandrager
sig kammarrättens bedömande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att investeringsfonder för byggnader
visserligen ur allmän synpunkt torde bliva av stor betydelse för att
åstadkomma arbetstillfällen under lågkonjunktur men att avsättning till sådan
fond i regel endast torde komma att utnyttjas av större väl konsoliderade
företag, vilka härigenom kunde bereda sig avsevärda fördelar ur skattesynpunkt.
Mindre ej så väl konsoliderade företag ävensom företag, vilka icke
dreves som aktiebolag eller ekonomisk förening, torde däremot knappast
komma att begagna sig av rätten till avsättning till investeringsfond.

Olägenheten av att belopp, som använts till nedskrivning av byggnad, i
vissa fall kunna återvinnas utan att bli föremål för beskattning
har påpekats i några andra yttranden.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att de sakkunnigas åsikt om
obehövligheten av särskilda bestämmelser vid försäljning av helt eller delvis
avskriven byggnad måhända vore riktig men att de sakkunniga icke berört
det fallet att en byggnad förstörts genom brand. Den ersättning för själva
byggnaden, som då erhölles, vore icke till någon del skattepliktig enligt gällande
regler även om branden inträffade inom en tioårsperiod. Det kunde
icke anses tillfredsställande att en brandskadeersättning, som mycket väl
kunde tänkas utfalla kort tid efter det en byggnad med hjälp av en investeringsfond
nedskrivits till 0, skulle bliva helt skattefri. Lämpliga bestämmelser
borde meddelas till förebyggande av de missförhållanden, som här kunde
yppa sig.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län framhålla som en
svaghet i förslaget, att ett företag, som med investeringsfond fått göra en engångsnedskrivning
på en av företaget uppförd byggnad, vid försäljning avbyggnaden
beskattades för återbekommen avskrivning endast i den mån reglerna
för realisationsvinstbeskattning härtill gåve anledning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att enligt länsstyrelsens förmenande
det icke vore alldeles betydelselöst med en bestämmelse om skattskyldighet,
när genom investeringsfond gjord avskrivning återbekommes, till förhindrande
av missbruk. Det finge väl anses icke hava avsetts att fondbelopp,
som genom överlåtelse av byggnad återfördes till skattskyldigs disposition,
skulle kunna undgå beskattning, och frånvaron av en sådan bestämmelse
skulle kunna inbjuda till manipulationer t. ex. i samband med ombildning
av ett aktiebolag. Av denna anledning ville länsstyrelsen för sin del förorda
ett stadgande av angivet innehåll.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser ett dylikt stadgande absolut
nödvändigt och anför som stöd härför det exemplet att en skattskyldig
1936 eller tidigare köpt en tomt, varå han 1947 eller senare uppförde en
byggnad, som omedelbart nedskreves genom anlitande av investeringsfond
för att sedan försäljas. Försäljningsvinsten kunde då icke beskattas, medan
köparen i vanlig ordning kunde erhålla värdeminskningsavdrag beräknat å
anskaffnings- eller taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter också en bestämmelse av angivet
innehåll och framhåller i övrigt, att kontrollen av efterlevnaden torde underlättas,
därest avskrivningsplan för byggnad gjordes obligatorisk, när avskrivning
skett med ianspråktagande av investeringsfond. Såsom de sakkunniga
framhållit företedde aktiebolag och ekonomiska föreningar i allt större utsträckning
sådana planer, varför en bestämmelse härom i regel ej torde
bereda nämnvärda svårigheter. I planen skulle årligen anmärkas summan
av avskrivningar, som skett med anlitande av investeringsfond. — Frågan
om investeringsfonds för byggnader användning för reparations- och underhållsarbeten
torde förtjäna ytterligare övervägande. Nuvarande skattebestämmelser
syntes befordra en tendens hos de skattskyldiga att i största möjliga
omfattning förlägga dylika arbeten — i den mån de kunde förskjutas
i tiden — till år med goda vinster, då omkostnadsavdragen kunde utnyttjas
bättre än under år med sämre vinstresultat. Detta förhållande kunde i viss
mån bidraga till eu skärpning av konjunktursvängningarna.

Behovet av avskrivningsplan för byggnader, som bekostats
med till investeringsfond avsatta medel, har påpekats i ett par andra yttranden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda:

Att avsatt belopp till investeringsfond för byggnader får användas till nedskrivning
av ny-, till- eller ombyggnad medför en hastigare nedskrivning än
eljest. Det synes därför nödvändigt, att avskrivningsplan finnes upplagd för
kontroll av att icke mer än 100 % avskrives. De sakkunniga hava härvid
förutsatt, att en sådan plan skall upprättas för den nya byggnaden, eller, om
denna samtaxeras med redan befintliga, avskrivningsplan upprättas för hela
byggnadsbeståndet. Skattemyndigheterna torde emellertid icke kunna förvägra
en skattskyldig att efter tillstånd av arbetsmarknadskommissionen
disponera avsatt belopp för nedskrivning å nyuppförd byggnad, även om
avskrivningsplan ej finnes. Det torde därför vara nödvändigt, att, för att avsättning
till investeringsfond för byggnader skall få verkställas, det villkoret
uppställes, att tillförlitlig värdeminskningsplan å befintliga byggnader fin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

nes upplagd. Om sådan ej finnes, torde det för myndigheterna bliva svårt att
få full kontroll över att ej för höga avdrag medgivas i framtiden.

Liknande åsikt uttalas av länsstyrelsen i Kristianstads län under framhållande,
att 8 § i de sakkunnigas förslag torde böra givas en klarare formulering.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att såsom villkor för investeringsfonds
för byggnader användning för till- eller ombyggnadsarbeten borde
uppställas, att godkänd avskrivningsplan funnes upprättad för den tilleller
ombyggda fastigheten.

Investeringsfond för byggnader, vilken enligt gällande bestämmelser får
tagas i anspråk för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret,
skall enligt förslaget få tagas i anspråk för avskrivning av kostnader
för ny-, till- eller ombyggnad. Mot den sålunda föreslagna ändringen har
ingen erinran gjorts vid remissbehandlingen och även jag biträder förslaget
härutinnan.

Liksom enligt gällande bestämmelser får enligt förslaget investeringsfond
för byggnader icke tagas i anspråk för reparationsarbeten. Jag anser de
sakkunnigas skäl för denna ståndpunkt bärande och delar sålunda deras
mening även i detta avseende.

Särskilt då byggnad uppföres å entreprenad torde det förekomma, att byggnadskostnaderna
icke påföras fastighetens konto förrän under det år, då byggnadsarbetet
slutförts. Bland annat med hänsyn härtill torde möjlighet böra beredas
den skattskyldige att, i sådana fall då byggnadsarbetet pågår flera år,
under det sista året taga fonden i anspråk för avskrivning jämväl av de kostnader,
som belöpa å de tidigare åren. Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse
att, därest investeringsfond för byggnader fått tagas i anspråk under
flera på varandra följande beskattningsår samt ny-, till- eller ombyggnad
pågått under flera av de sa år, den skattskyldige skall äga att under det
sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden med högst ett
belopp motsvarande de sammanlagda byggnadskostnadema under de ifrågavarande
åren.

Enligt förslaget skall efter Kungl. Maj:ts medgivande investeringsfond för
byggnader få tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för vägarbete,
anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av
tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten (s. k. anläggningsarbeten).
I detta avseende innebär förslaget en principiell utvidgning av avdragsrätten
i förhållande till gällande lagstiftning i så måtto att avdrag skulle komma
att medgivas för avsättning till kostnader, vilka i och för sig icke äro avdragsgilla.
Rätt till avdrag för avsättningen skulle därför i detta fall innebära
en väsentligt större förmån för den skattskyldige än vad eljest är fallet.

Förslaget har i denna del avstyrkts av kammarrätten på grund av principiella
skäl och även jag är tveksam om lämpligheten av en sådan utsträckning
av avdragsrätten. I princip avser nämligen lagstiftningen om investeringsfonder
icke att bereda den skattskyldige en skattelättnad i egentlig mening
utan endast att medgiva en förskjutning i fråga om tiden för avdragets
utnyttjande. I och för sig verkar det också egendomligt, att avdrag för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

eljest icke avdragsgill grundförbättringskostnad skulle medgivas blott därför
att avdraget yrkades för ett tidigare år än det kostnaden egentligen avsåge.

Emellertid kan det, som de sakkunniga framhållit, i vissa lägen vara ur allmänna
synpunkter fördelaktigt att låta till investeringsfond för byggnader
avsatta medel tagas i anspråk för arbeten av ifrågavarande slag. Genom den
föreslagna bestämmelsen att Kungl, Maj ds tillstånd erfordras för att taga
fondmedlen i anspråk för dylikt ändamål torde även vinnas garantier för att
rätten icke bleve utnyttjad i andra fall än då det ur allmänna synpunkter
vore påkallat. Med hänsyn härtill anser jag mig, trots det förut anförda, böra
godtaga de sakkunnigas förslag. Jag vill dock understryka, att Kungl. Maj ds
medgivande bör lämnas endast då starka skäl för medlens användning för
det ifrågakomna ändamålet föreligga.

Om till investeringsfond avsatta medel användas till byggnadsarbeten innebär
detta i stort sett ingen egentlig skattelättnad, eftersom avskrivningsunderlaget
beträffande byggnaden nedbringas i motsvarande grad. Härigenom
kommer det vid avsättningen av medlen erhållna avdraget att så småningom
uppvägas av minskade avdrag för värdeminskning å byggnaden. Avyttras
byggnaden och föreligga förutsättningar för beskattning av realisationsvinst,
kommer beskattning av de ur investeringsfonden tagna medlen, i den
mån de återvinnas genom avyttringen, att ske för det beskattningsår varunder
avyttringen företages.

Emellertid kan det hända att investerade medel återvinnas vid avyttring
av byggnad under sådana omständigheter att beskattning för realisationsvinst
icke kan ske. För sådant fall innebär såväl den nuvarande som den
föreslagna lagstiftningen den förmånen för den skattskyldige att han återbekommer
medel, för vilka skattefrihet åtnjutits, utan motsvarande skatteplikt
och utan att skyldighet för vederbörande ägare föreligger att för framtiden
underkasta sig reduktion av värdeminskningsavdrag. De betänkligheter,
som äro förenade med en dylik lucka i beskattningen, ha de sakkunniga
avvisat med att problemet saknade större praktisk räckvidd och att en föreskrift
om skattskyldighet för återvunna fondmedel bleve svår att bringa i
praktisk tillämpning.

Emellertid har i flera remissyttranden framhållits behovet av en särskild
bestämmelse om skattskyldighet i det fall att en med användning av investeringsfond
gjord avskrivning återbekommes utan att beskattning för realisationsvinst
kan ifrågakomma. Starka skäl ha därvid anförts för en dylik
komplettering av lagstiftningen. Särskilt den i ett par remissyttranden framhållna
omständigheten att enligt praxis beskattning för realisationsvinst icke
anses kunna åsättas den, som säljer eu byggnad omedelbart efter uppförandet,
om blott marken, varpå byggnaden står, varit i säljarens ägo mer än tio
år, synes tala för att eu bestämmelse till förhindrande av missbruk bör meddelas.

Å andra sidan kan man icke bortse från alt en generell bestämmelse om
beskattning av i byggnad investerade fondmedel, i händelse gjord avskrivning
sedermera återvinnes, skulle föranleda stora kontrollsvårigheter. Därför

Kungl. Maj.-ts proposition nr 86.

torde den tid, inom vilken sådan beskattning skall ske, böra på något sätt
begränsas. Det synes i detta avseende tillräckligt, om beskattning sker i de
fall då till investeringsfond avsatt belopp återvinnes inom tio år från utgången
av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk. Det viktigaste är
nämligen att förhindra skattespekulationer i samband med försäljning av
byggnader, som uppförts med användning av investeringsfondsmedel, och
detta torde i stort sett ske genom en sådan bestämmelse.

Jag förordar sålunda, att i den föreslagna förordningen intages en bestämmelse
av innehåll att om ny-, till- eller ombyggnad företagits med anlitande
av till investeringsfond avsatta medel samt fastigheten därefter — inom
tio år från utgången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk
•— avyttras utan att förutsättningarna för beskattning av realisationsvinst äro
för handen, såsom intäkt av rörelse skall upptagas vad som vid avyttringen
må hava återbekommits av belopp, för vilka den skattskyldige tillgodonjutit
avdrag enligt ifrågavarande förordning. Motsvarande regel bör, som länsstyrelsen
i Örebro län särskilt påpekat, gälla vid erhållande av brandskadeersättning
eller dylikt för byggnad.

För att icke vid tillämpningen av denna bestämmelse tveksamhet skall
uppstå, hur det genom avyttring återvunna beloppet skall beräknas, torde i
författningstexten böra närmare angivas hur beräkningen i detta fall skall
ske. Olika metoder äro nämligen härvidlag tänkbara, vilket torde framgå av
följande exempel.

Å en fastighet, som för mera än tio år sedan inköpts för 100 000 kronor,
uppföres en byggnad för 200 000 kronor, därvid investeringsfond för byggnader
tages i anspråk till ett belopp av 100 000 kronor. Fastigheten försäljes
nio år efter byggnadens uppförande för 275 000 kronor. Under dessa
nio år har vid taxering medgivits avdrag för värdeminskning med 18 000
kronor (2 procent av 100 000 kronor per år). Om man bortsåge från nämnda
värdeminskningsavdrag, skulle vid avyttringen (275 000 —- 200 000 =)
75 000 kronor beskattas. Om hänsyn däremot toges till åtnjutna värdeminskningsavdrag
bleve den skattepliktiga intäkten [275 000 — (200 000 —
18 000) =] 93 000 kronor. — Av dessa båda alternativ anser jag det senare
böra väljas. I den mån återvinning skett synes det nämligen rimligt, att
denna i första hand anses hänförlig till det vid avsättningen till investeringsfond
erhållna avdraget.

Författningsmässigt torde den av mig sålunda föreslagna regeln lämpligen
kunna uttryckas så att vid avsättning till investeringsfond erhållet avdrag
skall anses återvunnet före åtnjutna avdrag för värdeminskning.

Några remissmyndigheter ha ansett, att i författningen borde intagas en uttrycklig
bestämmelse om att såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond för byggnader skall gälla, att värdeminskningsplan för
befintliga byggnader upprättas. Naturligtvis bör kontroll övas över att avdrag
icke åtnjutes för värdeminskning å byggnad, i den mån denna uppförts med
anlitande av investeringsfond, liksom det bör tillses att vid avyttring av fastighet
under förut angivna omständigheter återvunna investeringsfondsmedel
bli vederbörligen beskattade. Beskattningsmyndighetema torde emellertid ha

Kiingl. Maj.ts proposition nr 86.

möjligheter att införskaffa värdeminskningsplan eller annat erforderligt material
för sådan kontroll utan särskilda föreskrifter härom.

2. Fondmedlens användning till främjande av bostadsbyggande.

De sakkunniga ha till en början redogjort för Sveriges industriförbunds
förut omnämnda skrivelse den 21 december 1943 och däröver infordrade
remissyttranden m. m. (se betänkandet s. 64—71).
niga anfört:

Det är en känd sak, att bostadsbeståndet i stora delar av vårt land är
otillfredsställande såväl beträffande tillgången på bostäder i förhållande till
antalet bostadssökande som med hänsyn till de tillgängliga bostädernas storlek
och kvalitet.

Den rena bostadsbristen är väsentligen en kristidsföreteelse, sammanhängande
med att nybyggnadsverksamheten under krigets första år kraftigt minskades
och att densamma icke heller därefter kunnat hålla jämna steg med
en kraftigt ökad tillströmning av nya bostadssökande inom rikets tätorter.
Denna tillströmning är delvis betingad av högkonjunkturens stegrade efterfrågan
på arbetskraft.

Bostadsbyggandet i rikets tätorter omfattade under perioden 1935—1939
i medeltal ca 36 000 lägenheter per år och hade under år 1939 uppnått en
toppsiffra av ca 45 000 lägenheter. Under krigets första skede minskades
byggnadsverksamheten katastrofalt. Sålunda sjönk lägenhetstillskottet under
1940 till omkring 20 000 lägenheter. År 1941 torde ha producerats högst
13 000 till 14 000 lägenheter. Till följd av bland annat statliga åtgärder av
subventionskaraktär har emellertid verksamheten därefter ökat. Salunda
tillkommo under år 1942 omkring 23 000, under år 1943 omkring 33 000 och
under år 1944 omkring 36 000 lägenheter. Produktionen beräknas under år
1945 — trots verkningarna av materialbristen och konflikten inom verkstadsfacket
— komma att stiga till 40 000 lägenheter. För 1946 torde man komma
att eftersträva förverkligandet av ett byggnadsprogram om 45 000 lägenheter.
Man kan räkna med att den akuta bostadsbristen inom ett fatal ar kommer
att avhjälpas inom rikets tätorter, därest produktionsvolymen även i fortsättningen
hålles uppe på en tillfredsställande nivå.

Ett program, som går ut på att skapa en tillfredsställande bostadsstandard,
är däremot en fråga på lång sikt.

Beträffande de smärre industriorternas arbetarebostadsfråga ha de sakkunniga
åberopat en av industriens utredningsinstitut år 1944 framlagd, av
arkitekten .1. Curman verkställd undersökning (Industriens arbetarbostäder)
samt i anslutning härtill anfört:

I denna undersökning konstateras all industriarbetarnas bostadsfråga i
vissa fall utgör ett problem av annan art än för den stora allmänheten i
städer och orter, där en allmän hyresmarknad finnes. På mindre industriorter
och särskilt sådana, som domineras av en enstaka industri, föreligger
nämligen icke tillräcklig säkerhet i bostadsefterfrågan för att en privat hyresmarknad
av tillräcklig omfattning skall komma till stånd. Industriföretagen
ha därför sedan gammalt själva måst sörja för sina arbetares bostadsförsörjning
på dessa orter.

Det totala antalet av industriföretag upplåtna arbetarebostäder uppskattas i
utredningen till ca 61)000 lägenheter. Vid företag, som äro belägna på landsbygden
och dominera en orts näringsliv, bor i genomsnitt var tredje arbetare
i sådana bostäder. Detta gäller främst de typiska landsortsindustrierna —

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

järn och trä. Från början ingingo företagens bostäder vanligen som en naturaförmån
i lönen. Under de senaste decennierna bär man eftersträvat atl
få bort naturaförmåner av detta slag ur löneavtalen och att övergå till kontantlön.
Den av arbetsgivaren betingade hyran bar dock i allmänhet satts
så lågt att en indirekt löneförmån för de i företagens hus boende arbetarna
kommit alt kvarstå. Av en i samband med utredningen företagen rundfråga
framgår att hyran i företagslägenheter på 1 rum och kök i genomsnitt är
ca 15 kronor för månad å dessa mindre industriorter. Den låga hyran har
icke kunnat förränta moderniseringar och förbättringar av lägenheterna, som
härigenom eftersatts, och naturligtvis icke heller lämnat överskott för någon
nyproduktion av bostäder. I stället för nyproduktion i egen regi ha företagen
under de senaste årtiondena sökt att genom subventioner till de anställda
stimulera egnahemsbyggandet.

Företagens bostäder äro alltså till största delen belägna i äldre hus. Ungefär
BO procent äro uppförda före 1900. Lägenheterna bestå till "u av högst ett
rum och kök. I allmänhet äro lägenheterna dock förhållandevis rymliga mod
en lägenlietsyta på 50 å 55 kvadratmeter. Lägenheterna sakna i stor utsträckning
moderna bekvämligheter; vatten och avlopp förekomma i endast hälften
och wc i 20 procent av lägenheterna. Badrum finnes endast i 5 procent av
de av företagen upplåtna lägenheterna.

I undersökningen bär gjorts en uppskattning av nybyggnadsbehovet på
industriorterna, vilket främst hänför sig till önskvärdheten att ersätta kvalitativd
ej fullgoda smålägenheter med sådana som bättre motsvara tidens
krav. Antalet kvalitativt undermåliga och ej reparationsdugliga lägenheter
uppskattas till 95 000 för hela industriarbetarbefolkningen och till 38 000 på
de mindre industriorterna, varav 15 000 utgöras av företagens bostäder. Härtill
kommer ett nybyggnadsbehov för höjande av rymlighetsstandarden på
ca 50 000 lägenheter för hela industriarbetarbefolkningen, varav 20 000 för
de mindre industriorterna.

De sakkunniga ha härefter framhållit, att understöd till bostadsbyggande i
olika former lämnades av det allmänna, och i sammanhang härmed erinrat om
kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) angående lån och bidrag av statsmedel
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer, kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) angående lån och bidrag avstatsmedel
för beredande av bostäder i egnahem åt dylika familjer samt kungörelsen
den 22 juni 1939 (nr 462) angående statsbidrag till pensionärshem.
Vidare ha de sakkunniga erinrat om de under kriget tillskapade särskilda låneformer,
delvis av subventionskaraktär, som regleras genom kungörelsen den
30 juni 1942 (nr 569) angående tertiär- och tilläggslån för vissa bostadshyggnadsföretag.
Slutligen ha de sakkunniga omnämnt vissa motioner i ämnet
vid 1945 års riksdag samt vidare anfört:

De sakkunniga vilja i detta sammanhang betona, att bostadsbyggandet
och bostadsstandarden betingas av ett flertal olika faktorer. Folkmängds- och
inkomstförhållanden, arbetstillgång, företagsamhet, bostadsvanor, tillgång på
tomter och byggnadsmaterial samt kreditmöjligheter spela härvid in. Helt
allmänt kan sägas att, om bostadsbehovet skall kunna tillgodoses genom en
fri marknad utan särskilda .stödåtgärder från samhällets sida, måste dels
hyran för en ur social synpunkt tillfredsställande bostad kunna förränta
det i bostadsbyggandet nedlagda kapitalet, dels inkomstförhållandena möjliggöra
för den bostadssökande befolkningens stora flertal att av sina inkomster
avstå så stor del av inkomsten, som svarar mot denna hyra. Brista dessa
förutsättningar — tillfälligt, lokalt eller för vissa befolkningsgrupper — så

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

att bostadsbrist uppstår eller bostadsstandarden icke kan hållas uppe på en
nivå, som motsvarar rimliga önskemål, kan man söka komma till rätta med
frågan genom att antingen stödja bostadsproducenterna i deras verksamhet
eller ock direkt understödja de bostadsbehövande. Dagens politik visar,
att samhället under nu rådande förhållanden sökt sig fram efter båda dessa
linjer.

Beträffande frågan om avsättning till investeringsfonder
f ö r b o s t a d s b y g g andets f r ä m j a n d e ha de sakkunniga framhållit,
att samhällets intresse av en väsentlig förbättring i bostadsförsörjningen
vore av sådan vikt, att detta intresse vid sidan av konjunkturutjämningsintresset
här borde få göra sig i hög grad gällande, samt i övrigt anfört:

Betraktas frågan uteslutande ur konjunkturutjämningssynpunkt, kan enligt
de sakkunnigas mening icke resas invändning mot att fondavsättningar tilllåtas
för bostadsbyggnadsändamål på samma sätt som för övrig byggnadsverksamhet,
då den konjunkturutjämnande effekten i båda fallen i huvudsak
lärer vara densamma. Många gånger torde byggandet av bostäder vara ett
ur arbetsmarknadssynpunkt särskilt lämpligt arbetsobjekt.

I samma mån som konjunkturutjämningsintresset tillgodoses, främjas även
det sociala intresset av bättre bostadsförhållanden. Givetvis kan bostadsfrågan
i särskilda fall vara så trängande att dess lösande icke bör uppskjutas till
en framtida lågkonjunktur. Att anordningen med investeringsfonder då icke
kommer till sin fulla rätt och att då även andra vägar böra beträdas, utgör,
enligt de sakkunnigas mening, icke tillräckliga skäl mot fondlagstiftningens
införande. Betydelsen av en motsättning mellan konjunkturutjämningssynpunkterna
och de bostadssociala hänsynen bör nämligen icke överdrivas, då
det som regel icke bör bliva omöjligt att förlägga ianspråktagandet av fonden
till sådan tidpunkt att båda intressena i tillräcklig grad bliva tillgodosedda.

Mot beredande av nu ifrågavarande skattefördelar i syfte att stimulera
bostadsbyggandet kan måhända invändas, att anordningen företrädesvis kommer
att gynna orter med bärkraftiga industriföretag, vilket kan leda till att
en ojämnhet mellan olika orter i fråga om bostadsförsörjningsmöjligheterna
uppkommer eller vidmakthålles. En viss ojämnhet kan för övrigt även komina
att framträda på samma ort mellan dem, som härigenom få sin bostadsfråga
löst, och övriga skattskyldiga. Enligt de sakkunnigas mening böra
emellertid de anförda betänkligheterna få vika, då man likväl bör kunna
räkna med att nå ett för samhället värdefullt resultat. Man kan utgå från,
att avsättningsmöjligheterna endast komma att utnyttjas av företag å orter
där ett bostadssocialt behov av angelägen beskaffenhet verkligen föreligger
och endast i den mån avsättningar erfordras för tillgodoseende av detta behov.
Det bör vidare framhållas, att om genom investeringsfondernas hjälp
bostadsfrågan löses vid vissa företag, många andra företag komma att finna
sig föranledda att gripa sig an problemet och söka medverka till en godtagbar
lösning. Samhällets uppgift kan då inskränka sig til! att söka i övrigt
komma till rätta med bostadsfrågan.

På grund av vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, all fondavsättningarna
även må avse bostadsbyggnadsändamål.

Då det får anses önskvärt all underlätta den form av bostadsbyggande, som
i varje särskilt fall anses lämpligast — vilket i icke ringa utsträckning torde
vara egnahemsbyggande — föreslå de sakkunniga, att investeringsfond för
byggnader även må användas för subventionering av bostadsbyggande, som utlores
för personal, anställd vid det ifrågavarande företaget eller detta närstående
företag, eller för egnahemsföreningar, bildade huvudsakligen av per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

sonal hos företaget eller närstående företag eller av närstående företag med
uppgift att uppföra bostäder åt nämnda personal. Det förutsättes givetvis, att
dessa subventioner komma till användning för bostadsändamål på sådan tid
och sådant sätt att effekten i arbetsmarknadshänseende och ur bostadssocial
synpunkt i huvudsak blir av samma värde som om bolaget ordnat bostadsfrågan
i egen regi. Till förhindrande av missbruk bör emellertid enligt de
sakkunnigas mening fonden icke få användas för utbetalande av subventioner
till tjänstemän i ledande ställning. Med tjänsteman i ledande ställning avse
de sakkunniga befattningshavare, som i egenskap av verkställande direktör,
styrelseledamot eller eljest kan antagas utöva inflytande å företagets medelsdispositioner
för ifrågavarande ändamål. Beträffande subventionernas beskattning
hos de anställda hänvisas till framställningen i det följande.

De sakkunniga hava icke ansett erforderligt att föreslå inrättandet avsärskild
investeringsfond för bostadsbyggande eller bostadssubventioner utan
utgå ifrån att den förut omnämnda fonden för byggnader även skall användas
för bostadsändamål. De fördelar, som en särskild fond skulle erbjuda,
kunna i huvudsak erhållas genom att arbetsmarknadskommissionen, som på
planläggningsstadiet haft tillfälle att inhämta uppgift om ändamålet med
verkställd avsättning till fond för byggnader, i sitt register särskilt antecknar
om fondavsättningen avser bostadsändamål.

Vad angår beskaffenheten av de arbeten, som böra ifrågakomma. ha de
sakkunniga framhållit följande:

Vad nu särskilt angår bostadsbyggandet kan del understundom vara vanskligt
att ur bostadssociala och affärsekonomiska synpunkter avväga, huruvida
i ett givet fall ett äldre bostadsbestånd skall utdömas och ersättas med
helt nya bostäder eller om redan befintliga bostäder lämpligen kunna moderniseras
och omändras. Genom det samråd, som förutsättes komma till
stånd mellan arbetsmarknadskommissionens organ och de enskilda företagarna,
har kommissionen tillfälle att härvidlag i viss utsträckning inverka
på det enskilda initiativets inriktning. Det är icke ur vägen att arbetsmarknadskommissionen,
då den lämnar tillstånd till fonds ianspråktagande, även
söker medverka till att genom de tilltänkta åtgärderna en tillfredsställande
bostadsstandard uppnås.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har berörts endast i vissa av
remissyttrandena.

Kammarrätten har icke något att erinra mot att lagstiftningen om investeringsfonder
finge utsträckt tillämpning i förevarande avseende på sätt som
föreslagits.

Statens byggnadslånebyrå åberopar ett yttrande, som byrån avgivit över
industriförbundets framställning den 21 december 1943. I nämnda yttrande
hade byrån framhållit att det otvivelaktigt inom landet förefunnes ett synnerligen
stort behov av nya bostäder för industrianställda av olika kategorier,
varjämte byrån förklarat sig med livlig tillfredsställelse hälsa varje
möjlighet att så snart och så långt sig göra läte mildra denna speciella bostadsbrist,
även om detta skulle innebära en viss premiering av större välkonsoliderade
bolag och deras anställda samt medföra komplikationer med
avseende å konkurrensen om arbetskraften företagen emellan (se i övrigt
betänkandet s. 70—71). — Byrån anför vidare, att genom de sakkunnigas
förslag aktiebolag och ekonomiska föreningar tillförsäkrats sådant statligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

och kommunalt stöd, som borde kunna i större utsträckning än gällande bestämmelser
stimulera till fondavsättning till stöd åt bostadsanskaffningen i
landet. Förslaget att investeringsfond för byggnader finge tagas i anspråk
för avskrivning av kostnader för om- och tillbyggnad torde komma att visa
sig värdefullt för ett kommande saneringsprogram för industriens arbetarbostäder.

Statens arbetsmarknadskommission anser också, att fondavsättningar för
byggnader borde kunna avse även bostadsbefrämjande åtgärder, samt anför
vidare:

En förbättring och i förekommande fall en utvidgning av bostadsbeståndet
är för ett flertal industriorters vidkommande ett önskemål icke minst ur
arbetsmarknadssynpunkt. Svårigheterna att anskaffa lämpliga bostäder, särskilt
familjebostäder, utgöra i många fall allvarliga hinder för en rationell
utjämning av tillgången på arbetskraft. Ur konjunkturutjämningssynpunkt
böra även dessa fondavsättningar kunna få betydelse. Dock vill kommissionen
framhålla, att vissa svårigheter kunna möta, när det vid fonds ianspråktagande
gäller att samordna konjunkturutjämningssynpunktema och de bostadssociala
strävandena. I den mån företagarna kunna intresseras för att
lägga upp investeringsplaner på längre sikt för det bostadsbyggande, varom
här är fråga, komma dock förutsättningar att skapas för fondavsättningarnas
ianspråktagande vid sådan tidpunkt, att önskvärd effekt ernås såväl i
arbetsmarknadshänseende som ur bostadssocial synpunkt.

överståthållarämbetet anmärker, att avsikten vore att främja byggandet
av nya bostäder men att författningstextens formulering icke begränsade
fondmedlens användande till allenast nybyggnader utan medgåve deras utnyttjande
till stödjande av varje åtgärd, som förbättrade otillfredsställande
bostadsförhållanden, t. ex. genom övertagande av gammal bostad, genom
förhyrning eller dylikt. Ämbetet anför vidare:

En oklarhet synes förekomma i terminologiskt hänseende, då författningsförslaget
stundom talar om i tjänst varande arbetare och tjänstemän samt
stundom om sådana, vilka äro eller varit anställda hos den skattskyldige.

Införandet av begreppen arbetare, å ena, samt tjänsteman, å andra sidan,
synes böra undvikas. Under begreppet arbetare inbegripas i andra författningar
ofta ej blott kroppsarbetare utan alla arbetstagare och uttrycket arbetstagare
synes överhuvud taget vara att föredraga framför begreppet arbetare
eller tjänsteman. Vad särskilt gäller uttrycket »tjänsteman utan ledande
ställning» torde detsamma kunna framkalla åtskillig tvekan i tolkningshänseende,
även om man beaktar den i motiven givna exemplifikationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser den begränsningen böra införas, att investeringsfond
finge tagas i anspråk för avskrivning endast beträffande sådana
byggnader som vore avsedda att huvudsakligen användas i den egentliga
rörelsen. I annat fall torde kunna befaras, att vissa skattskyldiga komme
att spekulera i skattevinster genom att använda fondema för nedskrivning
av bostadsfastigheter, som till största delen vore avsedda för uthyrning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Länsstyrelsen vill--- — icke underlåta att framhålla, att ett liknande

bostadsbehov föreligger även för andra befolkningsgrupper än de industrian -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

ställda och att från statsmakternas sida åtskilliga åtgärder redan vidtagits fölen
höjning av den allmänna bostadsstandarden — även för industrianställda.
Därest nu ifrågasatta skattelättnader komma att medgivas, torde man med
fog kunna emotse, att även övriga befolkningsgrupper komma att resa liknande
krav på skattelättnader. För kommunernas skatteunderlag och även
för det statsfinansiella läget skulle detta kunna tänkas medföra icke önskvärda
och avsedda konsekvenser. Vidare må framhållas, att ekonomiskt
svaga arbetsgivare måhända skulle se sig nödsakade att acceptera krav om
bostadssubvention till de anställda, som — låt vara att de icke kunna anses
obilliga med hänsyn till rådande förhållanden å allmänna arbetsmarknaden
— kunna leda till icke önskvärda ekonomiska komplikationer.---

Oaktat ovan uttalade betänkligheter vill länsstyrelsen tillstyrka de sakkunnigas
förslag att medgiva företagen rätt till avdragsgilla avsättningar till
investeringsfonder för bostadsbyggnader.

Statskontoret slutligen avstyrker förslaget om särbestämmelser angående
avsättning och disposition av medel för bostadsändamål. Statskontoret hade
redan i sitt yttrande över industriförbundets skrivelse den 21 december 1943
ställt sig avvisande till dylika åtgärder och därvid erinrat om att även för
åtskilliga andra befolkningsgrupper ett liknande behov torde föreligga, att
från statsmakternas sida åtskilliga åtgärder vidtagits för en höjning av den
allmänna bostadsstandarden, att ett flertal av dessa möjligheter till understöd
stode öppna även för industriföretagens anställda, samt att ett utvidgande
av rätten för dessa företag att verkställa avdrag vid taxering för avsättningar
till investeringsfonder för att därmed tillgodose de anställdas bostadsbehovskulle
innebära helt nya former för den statliga bostadspolitiken, former,
som för övrigt endast torde komma välkonsoliderade bolags tjänstemän och
arbetare till godo. — Numera hade ett hela riket omfattande program för
bostadsbyggandet framlagts av bostadssociala utredningen, varför ett ingripande
till förmån för personalen vid vissa industriföretag än mindre torde
böra ifrågakomma. Vid ett bedömande av spörsmålet särskilt ur investeringslagstiftningens
synpunkt borde framhållas, att det knappast torde kunna antagas,
att uppförandet av bostäder för industrianställda eller utdelande av
bostadssubventioner till desamma skulle vara av större konjunkturutjämnande
betydelse än ändring eller nyuppförande av fabriksbyggnader eller anskaffande
av maskiner och andra inventarier o. d. med syfte exempelvis att
genomföra en omställning av fabrikationen. Ett gynnande av bostadsinvesteringar
framför andra placeringsmöjligheter torde följaktligen icke heller ur
konjunkturutjämningssynpunkt vara motiverat.

Redan enligt gällande lagstiftning torde investeringsfond för byggnader
kunna tagas i anspråk för uppförande av bostäder åt anställda, då bostadsbyggandet
ombesörjes av arbetsgivaren själv och byggnaden i fråga är att
anse såsom tillhörande rörelsen. En nyhet i förslaget är däremot att investeringsfond
för byggnader skall få tagas i anspråk även då bidrag för bostadsbyggande
lämnas till annan person.

De sakkunnigas förslag har i förevarande del blivit föremål för allvarligare
kritik endast i det av statskontoret avgivna yttrandet. Vad statskontoret där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

vid anfört anser jag emellertid icke utgöra tillräckliga skäl att i förevarande
avseende frångå förslaget, som såväl ur konjunkturutjämningssynpunkt som
ur bostadssociala synpunkter synes väl motiverat.

överståthållarämbetet har yttrat, att den ifrågavarande bestämmelsen
medgåve fondmedels användande icke blott till nybyggnader utan även
till stödjande av andra åtgärder, som förbättrade otillfredsställande bostadsförhållanden,
t. ex. genom övertagande av gammal bostad, genom
förhyrning eller dylikt. 1 anledning därav vill jag framhålla, att enligt min
mening fondmedel böra få tagas i anspråk endast för bidrag till ny-, tilleller
ombyggnad av bostäder. Jag förordar alltså, att författningstexten jämkas
i enlighet härmed. Jag förordar vidare, att i en särskild anvisningspunkt
upptages en bestämmelse om att fondmedel må tagas i anspråk såväl för bidrag
direkt till personalen som för bidrag till förening eller annan sammanslutning
eller till närstående företag med huvudsaklig uppgift att uppföra
och tillhandahålla bostäder åt personalen.

Såsom överståthållarämbetet anfört, torde uttrycket »arbetare och tjänstemän»
i författningstexten lämpligen kunna ersättas med ordet »arbetstagare».
Vad åter angår undantagsstadgandet beträffande den som intager »ledande
ställning» torde den av de sakkunniga föreslagna formuleringen kunna godtagas.
Emellertid torde det vara lämpligt, att den av de sakkunniga i motiveringen
angivna definitionen intages i författningen såsom en anvisningspunkt.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Uppsala län vill jag slutligen
framhålla, att investeringsfond för byggnader enligt lagstiftningens allmänna
grunder bör få tagas i anspråk för avskrivning endast å sådana byggnader
som äro hänförliga till den av vederbörande företag bedrivna rörelsen.

3. Fråga om skattelättnader för bostadsbidrag.

De sakkunniga ha jämväl behandlat vissa i industriförbundets skrivelse den
21 december 1943 framlagda förslag om att genom andra skattereglerande föreskrifter
än bestämmelser om avsättning till investeringsfond främja bostadsbyggande.
Beträffande förslaget om skattelättnader för bostadsbidrag ha
de sakkunniga därvid anfört: I

I sin framställning har förbundet ifrågasatt att arbetsgivares subventionering
av anställds egnahemsbygge icke skall utgöra skattepliktig inkomst,
därest förmånerna under eu period av 10 år icke överstiga 4 000 kronor eller
30 procent av anskaffningskostnaden för bostaden. 1 samband därmed har
förbundet framhållit möjligheten av vissa modifikationer av reglerna om
värdeminskningsavdrag: sådant avdrag skulle kunna vägras under 10 år,
om subventionen överstege 20 procent av byggnadskostnaden, och under 5
år, om subventionen överstege 10 men icke 20 procent, medan avdrag icke
skulle vägras om subventionen utgjorde högst 10 procent.

De sakkunniga hålla för sannolikt, all beskattning hos den anställde av subventioner
för byggnadsändamål, som denne mottagit från arbetsgivaren,
kan verka hämmande på arbetsgivarens benägenhet all lämna dylika subventioner.
Detta är desto mer beklagligt, som egnahemsbyggandet torde vara
den ur social synpunkt mest önskvärda byggnadsverksamheten för bostadsändamål.
De sakkunniga finna det därför vara påkallat, all sådana ändring Bihang

Ull riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 86. (j

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ar av beskattningsbestämmelserna komma till stånd, att dessa icke mera påtagligt
hindra eller försvåra denna form av medverkan från arbetsgivarens
sida för bostadsförsörjningens ordnande.

För arbetsgivaren äro subventionerna hänförliga till kostnader för personal
och följaktligen i beskattningshänseende avdragsgilla. För den anställde
torde subventionen, även om beloppet endast erhålles under villkor
att det användes för bostadsbyggande, utgöra en skattepliktig löneförmån.

Skäl kunna emellertid anföras för skattefrihet för dylika subventioner.
Om arbetsgivaren i stället skulle uppföra bostadsfastigheter torde denne
under nuvarande förhållanden bliva berättigad att i viss utsträckning tillgodoräkna
sig s. k. överprisavdrag å byggnaden. Till den de! subventionen
endast täcker ett dylikt överpris, torde med fog kunna göras gällande, att
den icke för mottagaren innebär någon mot arbetsgivarens utgift svarande
förmån. I viss mån likartat förhållande föreligger emellertid icke blott
under tider med nuvarande höga byggnadskostnader ntan även under mera
normala förhållanden, då fråga är om uppförande av eu bostadsfastighet
å en ort, där något allmänt hvresvärde icke kan anses gälla. Så torde
i stor utsträckning vara fallet å sådana industriorter, som till väsentlig del
äro beroende av ett eller ett fåtal industriföretag, eller just å sådana orter,
där bostadssubventioner av arbetsgivaren huvudsakligen förekomma. Då
någon allmän fastighetsmarknad i orten icke finnes, saknar egnahemsägaren
i regel möjlighet att avyttra fastigheten till ett pris, motsvarande anläggningskostnaden.
Även under tider med normala byggnadskostnader måste
därför antagas, att den anställde ofta icke erhåller en mot arbetsgivarens utgift
för subventionen svarande förmån. Vidare märkes, att om någon löneförmån
överhuvud taget tillföres den anställde genom mottagandet av ifrågavarande
subvention, denna i allt fall får anses utgöra ersättning för arbete,
som tidigare, måhända under en lång följd av år, utförts och framdeles kommer
att utföras i företagets tjänst. Men subventionen blir likväl beskattad i
sin helhet under det beskattningsår den mottages och drabbas på grund av
progressionen därigenom av en tyngre beskattning än vad som rätteligen
bör ske.

Å andra sidan kunna givetvis fall inträffa, då de av arbetsgivaren lämnade
subventionerna uppgå till så betydande belopp eller förhållandet å bostadsmarknaden
i orten utvecklas så, att subventionen kommer att innebära
en påtaglig ekonomisk förmån för den anställde. Mot subventionernas undantagande
från beskattning kan därför invändas, att detta i vissa fall skulle
kunna framstå såsom en oberättigad skatteförmån, särskilt i förhållande till
sådana egnahemsbyggare, som icke erhållit subventioner vare sig från det
allmänna eller från arbetsgivare utan nödgas bestrida byggnadsföretaget i
dess helhet med beskattade sparmedel.

Fn prövning i varje särskilt fall, huruvida subventionen kan anses innebära
någon verklig löneförmån i mottagarens hand, torde icke kunna åläggas
beskattningsmyndigheterna och det synes knappast möjligt att utfinna beskattningsregler.
som å detta område skapa individuell rättvisa de skattskyldiga
emellan. Fn fördelning av subventionerna till beskattning under flera
år skulle emellertid i någon mån bringa beskattningen i bättre överensstämmelse
med detta rättvisekrav. Då mottagarens skattekraft vid tiden för subventionens
mottagande ofta kan vara särskilt svag på grund av ekonomiska
svårigheter i samband med bostadsbyggandet, synes lämpligt att subventionen
icke till någon del tages till beskattning för det beskattningsår, utbetalningen
sker, utan — i den mån den enligt vad nedan föreslås skall underkastas
beskattning — får fördelas å de fem närmast därefter följande
beskattningsåren. En längre utsträckning av tidsperioden skulle kunna vålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

svårigheter av taxeringsteknisk natur, vilket även måste befaras bliva fallet
vid tillämpning av det av industriförbundet alternativt ifrågasatta förfarandet
alt inskränka rätten till värdeminskningsavdrag å byggnaden. Om den
skattskyldige skulle avlida före utgången av femårsperioden, synes det
knappast vara ägnat väcka betänkligheter att efterskänka återstående skatteanspråk.
Om den skattskyldige under femårsperioden skulle avflytta till annan
kommun, torde beskattningen av återstående belopp av praktiska skäl
få ske i den nya hemortskommunen. Det kommunala skatteanspråket i dessa
säkerligen mycket sällsynta fall, torde icke vara av sådan betydelse, att särskild
taxering av ifrågavarande belopp i utflyttningskommunen kan anses
erforderlig. Detta skulle komplicera taxeringsförfarandet och i vissa fall förorsaka
att den skattskyldige icke till fullo skulle kunna utnyttja honom vid
taxeringen tillkommande avdrag.

Även med en sådan anordning, som ovan ifrågasatts, och även om subventionen
skulle få fördelas å exempelvis 10 år, måste emellertid befaras att
beskattningen därav komme att förhindra användning i önskvärd omfattning
av ifrågavarande form för subventionering av bostadsbyggande. För en
ytterligare uppmjukning av beskattningsreglerna tala enligt de sakkunnigas
mening sociala skäl av sådan styrka, att beaktande därav vid skattelagstiftningens
utformning synes befogat. De sakkunniga vilja därför förorda, att
subventionerna till viss del göras skattefria hos mottagaren och att allenast
återstoden fördelas till beskattning på sätt ovan ifrågasatts.

Beträffande den närmare utformningen av dessa skattelättnader ha de
sakkunniga anfört:

Av praktiska skäl synes det önskvärt att ett visst belopp alltid undantages
från beskattning och att det skattefria beloppet således icke sättes i relation
till byggnadens storlek. Ett skattefritt belopp av 3 000 kronor, vilket regelmässigt
icke torde komma att överstiga ett efter 10 å 15 procent beräknat
särskilt avdrag från anskaffningskostnaden för byggnaden, kan åtminstone
med hänsyn till nuvarande förhållanden framstå såsom lämpligt.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, om icke förmånen av skattefrihet
borde ifrågakomma endast efter viss behovsprövning av offentlig myndighet.
En sådan anordning skulle emellertid verka onödigt tyngande. Innan en företagare
offrar kapital på att subventionera ett egnahemsbygge för en anställd,
måste han givetvis själv pröva åtgärdens angelägenhetsgrad, och man lärer
helt visst kunna räkna med att en lagstiftning, som i huvudsak överlåter bedömandet
av hithörande frågor åt de enskilda företagarna, i stort sett kommer
att verka så, att endast de ur bostadssocial synpunkt värdefulla och nödvändiga
åtgärderna bliva subventionerade och att resultatet i övrigt bör kunna
godtagas ur rättvisesynpunkt. De sakkunniga anse därför att man i varje
fall icke för närvarande bar anledning att uppställa behovsprövning av offentlig
myndighet såsom villkor för skattefriheten.

Då det bör tillses, att subventionen verkligen leder till ett sådant bostadsbyggande
som bär åsyftas, bör föreskrivas, att subventionen skall avse byggnadsbidrag,
vars huvudsakliga syfte är att bereda tillfredsställande bostad
för den skattskyldige och hans familj. Denna formulering är våld med tanke
pa att skattefrihet skall kunna ifrågakomma dels för byggnadsbidrag för
uppförande av föreningshus, i vilka bidragsmoltagaren beredes bostad under
betryggande former, och dels vid vanlig egnahemsbebyggelse, även om en
mindre del av fastighetens hela utrymme uthyres i fria marknaden.

Å andra sidan ger nämnda föreskrift möjlighet atl förhindra skattefrihet
för subventionering av mindervärdiga bostäder — kåkbildning — eller sommarnöjen.
I uttrycket »tillfredsställande bostad» ligger även elt krav på alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

bostadsutrymmet skall vara av tillräcklig storlek för den skattskyldige och
hans familj. Kravet på tillräckliga utrymmen torde få variera med hänsyn till
familjens storlek. Hänsyn torde även böra tagas till barn, som kunna tillkomma
i familjen. Ju mindre bostaden är, desto större anledning finnes fölen
restriktiv tillämpning av reglerna om skattefrihet.

Eftersom fråga bör vara om nyuppförda bostäder, är subvention utesluten
beträffande i andra hand förvärvade fastigheter.

Har ett företag, som själv uppfört en bostadsfastighet, överlåtit denna till
anställd för underpris, lärer en sådan dold förmån enligt nu gällande grunder
böra beskattas hos den anställde såsom en beskattningsbar intäkt. Icke heller
i en blivande lagstiftning enligt de här angivna linjerna kan en dold förmån
av detta slag fritagas från beskattning i vidare mån än beskattningsnämnd
finner att förutsättningar för skattebefrielse äro för handen.

Givetvis bör ifrågavarande skattelindring utom i rena undantagsfall allenast
tillkomma en och samma skattskyldig såsom engångsförmån från samma
arbetsgivare. Det förutsättes emellertid att hinder icke möter för skattelindring
vid kontant subvention fördelad på flera år eller vid subvention mot revers,
där företaget årligen friskriver den anställde från viss del av skulden. I sådana
fall torde de belopp, som först »intjänats», böra hänföras till den skattefria
delen av subventionen. Sedan beloppen uppgå till 3 000 kronor, får sålunda
resten tagas till beskattning för de beskattningsår, då beloppen enligt
vanliga beskattningsregler anses förvärvade, d. v. s. i friskrivningsfallet för
det år, då den anställde blir fri från sin skuld till bolaget. Den uppdelning,
som de sakkunniga förorda vid kontant subvention under ett enda beskattningsår,
torde icke här böra tillämpas.

Då skattefriheten är beroende på beskattningsnämnds prövning, följer härav,
att subventionen alltid måste deklareras och av företaget uppgivas i löneuppgift
enligt 33 § a) taxeringsförordningen. Det ligger i sakens natur, att
företag, som lämnar löneuppgift om sådan subvention, har anledning att för
taxeringsnämnden klarlägga dess beskaffenhet och förutsättningarna för
skattebefrielse. Att deklarations- och uppgiftsskyldighet föreligger såväl vid
dold subvention genom försäljning av fastighet till underpris som vid subvention
genom friskrivning av skuld lärer vara otvivelaktigt.

Den förut omnämnda, av de sakkunniga föreslagna möjligheten att fördela
subvention utöver förenämnda 3 000 kronor till beskattning på fem år
torde icke böra avse hur stora belopp som helst. De sakkunniga anse, att
högst 5 000 kronor böra kunna fördelas på detta sätt. Av praktiska skäl torde
å andra sidan uppdelning av mindre belopp än 1 000 kronor icke böra tilllåtas.

Understiger insatsen 3 000 kronor — vilket ofta torde vara fallet vid förvärv
av bostad i föreningshus — kan i enlighet med det förut anförda befrielsen
komma att omfatta hela subventionen.

Risken för att den förordade uppmjukningen av beskattningsbestämmelserna
skulle utnyttjas för vinnande av obehörig skattelindring förefaller tämligen
ringa. Tillräckliga garantier mot missbruk torde vinnas därigenom, att
skatteförmånen göres beroende av ansökan, som prövas av beskattningsmyndigheten.
Det ligger i sakens natur att genom Kungl. Maj ds försorg eller
statens byggnadslånebyrå riktlinjer kunna angivas till vägledning för de subventionsbeviljande
företagen och beskattningsnämnderna vid prövningen av
bostädernas utrymmesstandard.

Det torde icke finnas anledning att med skattefrihet hos mottagaren gynna
bostadsbyggande för andra anställda än tjänstemän utan ledande ställning
eller arbetare. 1 detta hänseende råder överensstämmelse med vad de sakkunniga
tidigare föreslagit i fråga om användande av investeringsfond för
förhöjd avsättning till bostadsbyggande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 86.

Beträffande det fallet, att subventioner lämnades till av de anställda bildade
egnahemsföreningar, som uppförde bostäderna och överläte dessa till de
anställda, eller till av de anställda bildade bostadsföreningar och bostadsrättsföreningar,
ha de sakkunniga framhållit, att ytterligare ändring i skattelagstiftningen
för möjliggörande av denna subventionsform icke torde erfordras.
I detta sammanhang ha de sakkunniga uttalat, att de årliga avdragen
för värdeminskning å fastighet, därå värdet med anlitande av investeringsfond
blivit nedskrivet, jämlikt anvisningarna punkt 2 till 25 § kommunalskattelagen
icke borde beräknas till högre värde än anskaffningskostnaden,
minskad med berörda nedskrivning.

Meningarna om de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende äro i remissyttrandena
delade.

Statens byggnadslänebyrå framhåller önskvärdheten av att skattelättnad
för bostadsbidrag finge åtnjutas i den utsträckning hänsynen till det kommunala
skatteunderlaget medgåve. Det kunde erinras om att den som med
stöd av statligt tertiärlån uppförde eget hem eller tvåfamiljshus hade möjlighet
att erhålla en del av tertiärlånet, motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden,
ränte- och amorteringsfri under förutsättning att kommunen
åtoge sig det ekonomiska ansvaret för denna lånedel. Då kommunerna
numera kunde sägas allmänt ikläda sig sådant borgensansvar, följde härav,
att flertalet egnahemsbyggen komme i åtnjutande av ifrågavarande förmån.
Härtill syntes beskattningsnämnderna vid prövning av framställningar om
skattelättnad böra i förekommande fall taga hänsyn.

Kooperativa förbundet vitsordar, att de föreslagna bestämmelserna om
skattelättnad för bostadsbidrag fyllde ett känt behov och att de säkerligen
komme att möjliggöra lämnandet av bostadssubventioner i vidgad omfattning,
givetvis under förutsättning att subventionerna hos företaget betraktades
som avdragsgill omkostnad.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

Förslaget torde i och för sig få anses riktigt, men frågan är om det icke
i viss utsträckning innebär, alt beskattningen blir orättvis därigenom, att de
som utan något företags medverkan uppföra en byggnad för bostadsändamål,
kunna bliva lidande. Med hänsyn härtill vore det tänkbart att införa bestämmelser,
som vid beskattningen medgåve skattskyldig, som uppfört byggnad
uteslutande avsedd för bostad för honom själv och hans familj, avdrag
för visst överpris. Denna fråga torde dock böra närmare undersökas och
utredas. I •«;

I Kalmar län hava vissa större industriföretag med avseende på tillgodoseendet
av de anställdas bostadsbehov förfarit på i huvudsak två olika sätt.
Antingen hava företagen själva uppfört ett antal byggnader, vilka sedan
sålts till de anställda för ett pris som torde hava legat 4 000 ä 5 000 kronor
under anskaffningsvärdet, eller ock har direkt subvention på i allmänhet
4 000 kronor utbetalats till den anställde för att denne skulle sättas i stånd
all uppföra den bostadsbyggnad, varav han vore i behov. I de allra flesta
fall synas vissa villkor hava varit en förutsättning för det billigare priset eller
subventionen i så måtto, alt den anställde måst förbinda sig alt icke sälja
fastigheten, förrän eu viss tid förflutit. Den anställde har dock övertagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

fastigheten med full äganderätt, och det torde icke råda någon tvekan om,
att han enligt nuvarande bestämmelser är skattskyldig för det belopp, han
erhållit genom att en redan uppförd bostadsbyggnad försålts till honom för
ett pris, som understigit produktionskostnaden för byggnaden. I varje fall
måste detta anses vara förhållandet beträffande det belopp, som han för
bostadsbyggande erhållit i direkt subvention. Slutligen må nämnas att de
orter, där företagen äro belägna, äro helt beroende av dessa, och att förhållandena
således kunna sägas vara just av den beskaffenhet, som föranlett
de sakkunniga att framlägga sitt förslag om visst tillägg till anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län innebure visserligen införandet av de
föreslagna bestämmelserna ett avsteg från gällande inkomstbegrepp och garantier
funnes ej för att skattefriheten komme de mest behövande i samhället
tillgodo, men med hänsyn till de starka sociala skäl, som de sakkunniga
åberopat till stöd för sitt förslag, ville länsstyrelsen icke avstyrka dess
genomförande.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att länsstyrelsen tidigare i yttrande
över industriförbundets skrivelse uttalat betänkligheter mot att skattelättnader
av ifrågavarande slag bereddes utan att det allmännas beskattningssynpunkt
tillgodosåges genom motsvarande begränsning av rätten till värdeminskningsavdrag
samt att länsstyrelsen alltjämt icke funne det ur taxeringssynpunkt
principiellt tillfredsställande, att direkta skattelättnader vid
taxering bereddes vissa grupper av skattskyldiga eller särskilda företagare.
Då emellertid stöd från det allmännas sida här måste för vinnande av syftet
med den nya lagstiftningen anses önskvärt och icke torde kunna, åtminstone
beträffande anställda, lämnas på annat lämpligare sätt än genom skattelättnader,
ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget. — I övrigt framhåller
länsstyrelsen önskvärdheten av direktiv för tillvägagångssättet i de fall då
investeringsfond skulle tagas i anspråk för bidrag som lämnats ett fastighetsförvaltande
dotterföretag till uppförande av byggnader. I ett dylikt fall
borde bestämmelserna i 8 § innebära att vid dotterföretagets taxering —- för
inkomst av annan fastighet — byggnaderna upptoges till sådant värde som
om dotterföretaget medgivits nedskriva byggnadernas anskaffningskostnad
med det belopp, varmed investeringsfond tagits i anspråk hos moderföretaget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser med hänsyn till föreliggande starka
sociala skäl för främjande av bostadsbyggandet påkallat, att skattebefrielse
för bostadssubventioner medgåves, och tillstyrker därför i princip förslaget
härom. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida icke skattefrihet för
erhållet bostadsbidrag borde föranleda viss nedsättning av det värde, varå
värdeminskningsavdrag finge beräknas, vilket i så fall syntes böra komma
till uttryck i anvisningarna punkt 2 till 25 § kommunalskattelagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön anför:

Ehuru den ifrågasatta skattefriheten för subvention vid bostadsbygge
skulle i fråga om viss grupp av skattepliktiga innebära ett frångående av den
grundläggande principen att faktiskt åtnjutna löneförmåner böra beskattas,
oberoende av i vilken form de åtnjutits, vill länsstyrelsen dock, med hänsyn
till samhällets intresse av en väsentlig förbättring i bostadsförsörjningen, icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avstyrka förslaget härom. På sätt de sakkunniga framhållit lärer man också
kunna befara att beskattning hos den anställde av subventioner för bostadsändamål,
som denne mottagit från arbetsgivaren, kan verka hämmande på
arbetsgivarens benägenhet att lämna dylika subventioner.

De sakkunniga hava upptagit frågan, huruvida icke förmånen av skattefrihet
borde ifrågakomma endast efter viss behovsprövning av offentlig
myndighet men avvisat tanken på en sådan anordning, då densamma skulle
verka onödigt tyngande. Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida
icke med hänsyn till de starkt divergerande uppfattningar och åsikter, som
hos olika företagare säkerligen komma att göra sig gällande vid bedömningen
av dylika åtgärders angelägenhetsgrad, det bör överlåtas åt någon central
myndighet att öva tillsyn över den föreslagna bostadssubventionen, så att
endast ur bostadssocial synpunkt nödvändiga åtgärder bliva subventionerade.

Frågan, huruvida en subvention må till viss del kunna undantagas från
beskattning, kan befaras inom olika taxeringsnämnder bliva föremål för
ganska olikartade bedömningar. Länsstyrelsen vill därför med tanke på en
rättvis och likformig beskattning uttala önskvärdheten av, att taxeringsnämndens
beslut i dessa frågor genom särskilt anmälningsförfarande bringas
till vederbörande taxeringsintendents kännedom.

Länsstyrelsen i Uppsala lön ställer sig synnerligen tveksam till förslaget
om skattefrihet för bostadsbidrag, då det innebure, att vissa skattskyldiga
komme i förmånligare ställning i beskattningshänseende än andra skattskyldiga
till och med på samma ort. De företag, som hade råd att lämna sådana
bidrag, bleve dessutom gynnade i fråga om anställning av arbetskraft. Då
förslaget ej vore begränsat till vissa kategorier skattskyldiga utan avsåge anställda
i såväl större som mindre företag och jordbruk, förefunnes risk för
att den föreslagna skattebefrielsen komme att utnyttjas för att den anställde
tillsammans med arbetsgivaren skulle komma i åtnjutande av skattelindring.
I varje fall borde den begränsningen införas, att undantag från skattebefrielsen
icke endast borde gälla tjänstemän i ledande ställning utan även anhöriga
till sådana. Därest förslaget i denna del genomfördes, borde i anvisningarna
angivas, huru realisationsvinst skulle beräknas vid försäljning inom
tio år av fastighet, till vilken bidrag lämnats.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig också tveksam, då det berättigade
i skattefrihet för bostadsbidrag med hänsyn till andra skattskyldiga
möjligen kunde ifrågasättas. Länsstyrelsen ansåge sig emellertid böra tillstyrka
förslaget, men ville framhålla att det borde utvidgas till att omfatta
även tjänstemän i ledande ställning. Någon inskränkning härvidlag syntes
icke erforderlig med hänsyn till att uppburet bidrag skulle kunna undantagas
från beskattning endast efter beskattningsnämnds beprövande.

. Länsstyrelsen i Kristianstads lån framhåller, att sociala skäl talade för den
föreslagna anordningen, men att vissa skattskyldiga därigenom erbölle en i
viss mån förmånligare ställning än andra. Länsstyrelsen fortsätter:

Bestämmelserna i anvisningspunkten hava emellertid givits större räckvidd
än som synes hava avsetts och omfatta samtliga skattskyldiga, vilka
såsom tjänstemän ulan ledande ställning eller arbetare erhållit dylikt bidrag
från arbetsgivare. Sålunda inbegripa bestämmelserna även bidrag, som jordbrukare
eller icke näringsidkare lämna anställd arbetare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Med uttrycket »förvärvande av tillfredsställande bostad för sig och sin
familj» hava de sakkunniga avsett förhindra skattefrihet för »subventionering
av mindervärdiga bostäder — kåkbildning — eller sommarnöjen». I »tillfredsställande
bostad» ligger ett krav på att bostadsutrymmet skall vara av
tillräcklig storlek för den skattskyldige och hans familj. De sakkunniga framhålla
även, att eftersom fråga bör vara om nyuppförda bostäder subvention
är utesluten beträffande i andra hand förvärvade fastigheter. I anledning av
dessa uttalanden vill länsstyrelsen framhålla, att, då detta avdrag skall bestämmas
efter beskattningsnämnds beprövande, synes mera klarläggande bestämmelser
angående förutsättningarna för avdrags erhållande böra inflyta
i anvisningarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker, att den av de sakkunniga angivna
förutsättningen, att subventionen skulle åsyfta bostadsbyggande och att
den skulle vara utesluten beträffande i andra hand förvärvade fastigheter icke
syntes hava tillräckligt kommit till uttryck i det föreslagna stadgandet i anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen. Formuleringen »bidrag till förvärvande
av tillfredsställande bostad för sig och sin familj» syntes icke utesluta
ett förvärv exempelvis genom köp av befintlig byggnad. Därför ville
länsstyrelsen föreslå en ändrad lydelse såsom t. ex. »bidrag till förvärv i
samband med nybyggnad av tillfredsställande bostad etc.».

Överståthållarämbetet uttalar sig i avstyrkande riktning. Ämbetet framhåller,
att de föreslagna bestämmelserna skulle innebära ett gynnande av en
speciell grupp av arbetstagare framför andra, för vilka i lika måtto ett behov
av bostadsfrågans lösande förelåge, samt anför vidare:

Dessutom skulle den föreslagna åtgärden innebära, att man vid sidan av
redan vidtagna åtgärder för främjande av bostadsbildandet skulle söka på
en annan väg, låt vara i mindre omfattning, främja samma syfte. Det torde
vara en allmän erfarenhet, att det i längden icke är lyckligt att på detta
sätt från olika utgångspunkter och utan samverkan mellan de olika åtgärderna
söka främja en och samma verksamhet.

Utöver dessa allmänna anmärkningar måste ytterligare framhållas, att
förslaget i nu avsedda fall bryter mot eljest gällande regler om vad som är
att hänföra till skattepliktig inkomst. Det synes icke önskvärt att på detta
sätt utan tvingande skäl rubba den principiella grund, varå den nuvarande
skattelagstiftningen bygger.

Beträffande förslaget om fördelning av viss del av bidrag till bostadsförvärv
på flera beskattningsår synas tillräckligt bärande motiv härför icke
vara anförda. Samma resultat ernås utan invecklade lagbestämmelser, därest
bidraget lämnas i form av lån, som därefter avskrives med en femtedel varje
år. Överståthållarämbetet håller icke för troligt att verkligheten skall besanna
de sakkunnigas uppfattning att det vore sannolikt, att beskattning hos
den anställde av subventioner för byggnadsändamål, som denne mottagit från
arbetsgivaren, kunde verka hämmande på arbetsgivarens benägenhet att
lämna dylika subventioner.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker förslaget om skattefrihet för bostadsbidrag,
då förslagets genomförande kunde antagas föranleda krav på
befrielse från skattskyldighet för andra inkomstgruppers inkomster. Ej heller
anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka förslaget om fördelning av bidraget på
flera år vid dess beskattning. Oavsett att kontrollen över bostadsbidragens

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

uppdelning medförde särskilt besvär för länsstyrelserna borde företagen, som
lämnade bidragen, själva kunna verkställa uppdelningen, varför bestämmelsen
icke syntes vara av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller också, att förslaget i förevarande
del skulle innebära en orättvisa mot andra skattskyldiga, samt anför
vidare:

En person, som erhåller ett engångsbelopp i stället för årlig pension, t. ex.
en reservofficer, är ju omedelbart skattskyldig för hela det belopp, han mottager.
Liknande engångsbelopp som i verkligheten motsvara flera års inkomster,
förekomma ej sällan, t. ex. engångsutbetald royalty. Även en jämförelse
med beskattningen för realisationsvinst synes lämpligen böra göras;
en realisationsvinst genom försäljning av t. ex. en fastighet motsvarar mången
gång en genom successiv värdestegring uppkommen vinst. Likaså utgör
inkomst av skog i samband med försäljning av mark merendels en vinst, icke
uppkommen allenast under beskattningsåret utan under en följd av år. Då
redan nu gällande ordning för beskattning av dylika, ofta förhållandevis
stora intäkter med hänsyn till skatteprogressionen får anses mindre lycklig,
framstår det för rättskänslan såsom stötande, om i enlighet med de sakkunnigas
förslag bostadssubventioner skulle förlänas en ur beskattningssynpunkt
privilegierad ställning. I betraktande härav får länsstyrelsen bestämt avstyrka
de sakkunnigas förslag om ändring i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.
Däremot vill länsstyrelsen förorda att beskattningen av dylika
bostadssubventioner, realisationsvinster, engångsutbetalda pensioner och liknande
intäkter ordnas på annat sätt än för närvarande är fallet, t. ex. genom
utbrytning ur den ordinarie beskattningen, till förhindrande av att beskattningen
av sådana intäkter till följd av skatteprogressionen drabbar oskäligt
tungt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker av liknande anledning förslaget
om skattefrihet för bostadsbidrag men tillstyrker att åsyftad skattelättnad
bereddes på det sätt att skattskyldigheten för bidraget efter beskattningsnämnds
beprövande uppdelades på flera år högst lem. En sådan anordning
föranledde icke samma principiella invändningar som förslaget att en del
av subventionsbeloppet skulle undandragas från beskattning.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att rättvisan i den föreslagna
skattefriheten för bostadsbidrag svårligen torde förstås av skattskyldiga,
vilka icke hade förmånen att vara anställda hos ett bidragsbeviljande
företag, samt anför i övrigt:

Anvisningarna såsom de föreligga lämna icke önskvärd klarhet i vad som
avses med tillfredsställande bostad ej heller varuti beskattningsnämnds beprövande
skall bestå. Förtydligänden härutinnan, liksom för de fall då bidraget
utgår under flera beskattningsår torde vara erforderliga såväl för de
skattskyldiga som för beskaltningsmyndigheterna. Man torde nämligen icke
kunna förutsätta att en rätt tolkning av anvisningarna eljest åstadkommes.

Det torde vidare kunna ifrågasättas huruvida icke, med hänsyn till att avskrivning
för värdeminskning å bostadsbyggnader i regel sker med viss procent
av byggnadsvärdet, särskilda bestämmelser borde utfärdas, som medföra
att avskrivningsunderlaget för nu ifrågavarande bostäder icke får beräknas
å byggnadsvärdet utan å ett med hänsyn till erhållet ska 11 el rit l bidrag reducerat
värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

Kammarrätten anför:

Kammarrätten vill under hänvisning till vad tidigare anförts i fråga om
fondmedlens investering i s. k. anläggningsarbeten, med vilken fråga den nu
avhandlade uppenbarligen äger ett mången gång intimt samband, framhålla,
att allvarliga betänkligheter inställa sig mot förslaget att på sätt som här
skett medgiva viss kategori av skattskyldiga skattefrihet för viss löneförmån,
ett engångsbidrag till bostadsbyggande till belopp av högst 3 000 kronor. Den
aigumentering, som de sakkunniga föra i syfte att visa, att nämnda bidrag
i själva verket icke utgör någon förmån, synes knappast hållbar.

Förslaget i denna del måste anses på ett högst betänkligt sätt innebära ett
bi''ott mot principen om jämlikhet vid beskattningen. Om förslaget lagfästes,
måste detsamma befaras framkalla befogat missnöje hos sådana skattskyldiga,
vilka icke varit nog lyckligt lottade att tack vare anställning hos ett
ekonomiskt bärkraftigt företag, som kunnat utdela dylika bidrag, komma i
åtnjutande av ett skatteprivilegium. Dylikt missnöje skulle i sin tur otvivelaktigt
snart framkalla krav på häremot svarande kompensation, krav som
det ur jämlikhetssynpunkt lärer bliva svårt att avvisa.

Dessutom är det icke osannolikt, att anställd, som erhållit subventionsförman
av har ifrågavarande slag, t. ex. på grund av utvecklingen inom den
ort, där byggnaden är belägen, kan komma att genom byggnadens försäljning
i penningar omsätta subventionen.

Kammarrätten, som livligt behjärtar önskvärdheten av att stimulera bostadsbyggandet
för industriföretagens anställda, måste dock av här anförda
skäl bestämt avstyrka, att detta sker medelst metoder av angivet slag.

Kammarrätten har däremot icke något att erinra mot förslaget, att den
anställdes skattskyldighet för ett större engångsbidrag fördelas till beskattning
på förslagsvis fem beskattningsår. Den föreslagna skattebefrielsen för
dödsbo efter anställd, som fått sitt bidrag fördelat till beskattning på flera
ar, finner sig kammarrätten likväl böra av ovan angivna principiella skäl
avstyrka.

Kammarrätten anser sig icke heller böra underlåta att framhålla, att kammarrätten
icke är beredd att instämma i vissa av de sakkunniga gjorda uttalanden
om att egnahemsförening skulle utan särskild föreskrift i förevarande
avseende likställas med anställda.

De sakkunniga uttala (betänkandet s. 79), att den skattesubvention, varom
dar talas, blott far avse nyuppförda bostäder. Kammarrätten ifrågasätter, om
icke den föreslagna ändringen av punkt 3 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
bör ur denna synpunkt förtydligas.

Statskontoret slutligen avstyrker de sakkunnigas förslag i förevarande del.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser om skattelättnader beträffande
bostadsbidrag har blivit utsatt för kritik i flera av de avgivna remissyttrandena.
Även enligt min mening kunna invändningar göras mot de föreslagna
bestämmelserna. Att av sociala eller liknande skäl i den allmänna skattelagstiftingen
införa bestämmelser, som strida mot grundprinciperna för denna
lagstiftning, synes vara ägnat att väcka betänkligheter, särskilt när bestämmelserna
i fråga skulle avse allenast en så begränsad grupp av skattskyldiga.
Därtill kommer att de föreslagna bestämmelserna även -i sina detaljer torde
kunna göras till föremål för vissa anmärkningar.

Vad angår tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna är det
sålunda oklart, om endast i förvärvskällan rörelse sysselsatta arbetstagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 86-

avses skola komma i åtnjutande av förmånen i fråga. I vart fall torde även i
andra förvärvskällor, t. ex. jordbruksfastighet, anställda kunna åberopa liknande
skäl för åtnjutande av skattefrihet för mottaget bostadsbidrag. Vidare
må anmärkas, att de sakkunniga icke angivit huru förfaras skall, därest
flera bidrag lämnas till samma person vid olika tidpunkter. Ej heller ha de
angivit hur värdeminskningsavdrag skola bestämmas för byggnad, som uppförts
med användning av skattefritt bidrag, eller hur en eventuell realisationsvinst
skall beräknas vid försäljning av sådan byggnad. Slutligen synes
begreppet »tillfredsställande bostad» vara i behov av närmare förklaring.

De sakkunniga torde ha avsett att överlämna lösningen av dessa problem
eller åtminstone vissa av dem åt beskattningsnämnderna. En lagstiftning, enligt
vilken åt beskattningsnämnderna överlåtes diskretionär prövningsrätt i
dylika frågor, bör emellertid om möjligt undvikas.

I detta sammanhang vill jag erinra om den bidragsverksamhet, som av det
allmänna bedrives för beredande av hyresbilliga bostäder åt vissa familjer.
Sålunda kan enligt kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och
bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer till vederbörande kommun eller, under förmedling av
denna, till s. k. allmännyttigt bostadsföretag av statsmedel utgå bland annat
familjebidrag för att såsom hyresavdrag (30 70 procent av viss fastställd

standardhyra) tillgodokomma familjer med minst tre minderåriga barn. Förmån
av sådant hyresavdrag är enligt en särskild förordning (den 15 juni
1935, nr 319) befriad från skatteplikt. Vidare kan jämlikt kungörelsen den
27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av
bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer dessa beviljas
familjebidrag i form av eftergifter å för meddelade lån fastställda ränte- och
annuitetsbelopp (med belopp motsvarande 30—70 procent av normal årlig
bostadskostnad).

Enligt ett av bostadssociala utredningen avgivet betänkande (SOU 1945:
63) föreslås den statliga bidragsverksamheten skola ytterligare utbyggas.
Bland annat föreslås, att till egnahem skall utgå byggnadsbidrag med i allmänhet
4 000 kronor på landsbygden och 2 000 kronor i städerna. Därest
nämnda förslag föranleder lagstiftning, kan därigenom frågan om den skatterättsliga
behandlingen av bidrag av olika slag komma att bliva aktuell. Jag
vill i detta sammanhang även erinra om att riksdagen i skrivelse den 29 juni
1946, nr 436, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av
reglerna om skattefrihet för vissa slag av intäkter i syfte att åvägabringa en
samordning mellan dessa regler och de sociala förmånerna.

Vad särskilt angår den föyeslagna bestämmelsen om fördelning av bostadsbidrag
till beskattning på vissa år efter det, varunder bidraget uppburits,
torde kunna ifrågasättas om en dylik bestämmelse överhuvud taget är erforderlig.
Som i ett par yttranden framhållits synes nämligen samma effekt kunna
uppnås genom att en lämpligare form väljes för utbetalningen av bidraget.

På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig icke böra förorda, alt
de sakkunnigas förslag till ändring i punkt 3 av anvisningarna till 32 § kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

munalskattelagen nu förelägges riksdagen. Jag vill härvid understryka, att
de ifrågasatta bestämmelserna om skattelättnader för mottagare av bostadsbidrag
icke i och för sig ha samband med frågan om utformningen av lagstiftningen
angående investeringsfonder.

Investeringsfond för inventarier.

Investeringsfond för inventarier skall enligt förslaget få tagas i anspråk
lör avskrivning a maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
Anskaffningskostnaden för inventarier, som av den skattskyldige förvärvats
av annan rörelseidkare, med vilken han är förbunden i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap, får därvid medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret.

De sakkunniga ha angående sitt förslag i denna del anfört:

Till inventarier räknas i taxeringshänseende även sådana fasta maskiner,
för vilka särskilt maskinvärde åsättes enligt kommunalskattelagens bestämmelser.

Vid beställning av maskiner och andra inventarier hos inhemska företag
förbättras sysselsättningsgraden hos dessa, men en konjunkturstimulerande
verkan kan också erhallas vid beställarens företag, i den mån inventarieanskaffningen
där medför ökad sysselsättning.

Vid beställning utomlands är den förstnämnda av dessa verkningar icke för
handen. Det kunde därför måhända synas motiverat, att i dylika fall icke
medgiva ianspraktagande av fonden. Emellertid torde anskaffning av utländska
maskiner ofta utgöra ett nödvändigt led i uppförandet av en fabriksanläggning.
Att i sadana fall utbryta de utländska maskinerna ur anläggningen och
underkasta dem en särskild behandling i beskattningshänseende vore därför
men även av andra skäl olämpligt. Även i andra fall måste emellertid fondens
ianspråktagande för inköp av utländska maskiner anses befogat, exempelvis
om det gäller en nyckelmaskin, som är nödvändig för driftens rationella
upprätthållande eller utvidgning och följaktligen är av värde för sysselsättningen.
Tänkbart är vidare, att maskinbeställningar utomlands kunna få
betydelse för utrikeshandeln och därmed även för vårt näringsliv. På grund
härav hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon uttrycklig begränsning
i nu föreliggande avseende. För att de konjunkturutjämnande synpunkterna
skola behörigen tillgodoses, bör emellertid fordras att företaget,~då
det vill taga fonden i anspråk, skall uppgiva, var beställningen eller inköpet
skall ske. Skall en mera betydande anskaffning ske utomlands, lärer häri
ligga en anledning att särskilt granska frågan ur olika synpunkter.

\ ärdet av en maskinpark, den må räknas som fast eller lös, representerar
icke sällan det väsentliga värdet av en fabriksanläggning. På grund av det
samband som i produktionstekniskt avseende föreligger mellan själva byggnaden
och maskinparken bör för dylika fall frågan om ianspråktagande av
f°n(i för byggnader och fond för inventarier ofta bedömas i ett sammanhang.

Då fartyg äro att hänföra till inventarier, lärer nu ifrågavarande slag av investeringsfond
bliva av betydelse även för rederinäringen och för sysselsättningen
inom vår varvsindustri. I

I denna del har förslaget blivit föremål för erinringar endast i ett par remissyttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86-

Redareföreningen anser nödvändigt, att sådan ändring vidtages i författningsförslaget,
att rederier medgivas rätt att använda investeringsfond för inventarier
till inköp av secondhand-tonnage.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att i 5 § omförmäld avskrivning
å inventarier torde vara avsedd att begränsas till nyinköpta maskiner och
inventarier, men att detta icke fullt tydligt framginge av den formulering
lagrummet fått.

Vid utformandet av lagstiftningen om investeringsfonder bör, som förut Departementsangivits,
i första hand anläggas konjunkturpolitiska synpunkter. Vid sådant chelenförhållande
bör investeringsfond få tagas i anspråk endast för avskrivning
å nytillverkade maskiner eller inventarier. Enligt den av de sakkunniga föreslagna
lagtexten skulle emellertid hinder icke föreligga att använda medel ur
investeringsfond för inventarier även till inköp av begagnade föremål, såvida
inköpet icke sker från rörelseidkare med vilken köparen är förbunden i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap. Lagtexten (5 §) bör därför förtydligas
i detta hänseende.

Det av redareföreningen framförda önskemålet att rederierna skola äga
rätt att använda investeringsfondsmedel för inköp av secondhand-tonnage
anser jag mig — med hänsyn till lagstiftningens allmänna grunder -— icke
böra biträda.

I övrigt har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande
del.

Investeringsfond för varulager.

Investeringsfond för varulager skall enligt förslaget liksom enligt gällande
lagstiftning få tagas i anspråk för nedskrivning av råvaror samt hel- och
halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaden för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar. Om särskilda skäl därtill föreligga
skall Kungl. Maj:t dessutom kunna medgiva skattskyldig, som själv eller
genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond för
varulager i anspråk för reglering av kostnader, ämnade att förbättra avsättningen
utomlands av varor, som den skattskyldige tillverkar. Anskaffningskostnaden
för varulager, som av den skattskyldige förvärvats av annan rörelseidkare,
med vilken han är förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
får liksom beträffande inventarier medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret.

De sakkunniga ha till en början (betänkandet s. 83—84) erinrat om dels
ett betänkande den 27 september 1944 av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering,
däri undersökts möjligheterna att påverka företagens lagerhållningspolitik
i konjunkturutjämnande syfte, dels ock eu vid samma betänkande
fogad promemoria av professorn Karin Kock rörande samma ämne.
Härefter ha de sakkunniga framhållit, att investeringsfonder för varulager

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

kunde förordas, enär företagens investeringar i lager under en lågkonjunktur
ägde en konjunkturstimulerande effekt, vilken torde vara störst inom konjunkturkänsliga
branscher, samt vidare anfört:

Exportindustriens möjligheter att hålla verksamheten i gång även om efterfrågan
på dess produkter skulle gå tillbaka torde härvid träda i förgrunden.
Men även i övrigt kan en produktion på lager under en depressionsperiod
vara av betydelse. Även om produktion på lager endast kan eller bör ske i
begränsad omfattning, bör värdet av en sådan produktion icke underskattas,
bl. a. med hänsyn till betydelsen av att företagen i en vikande konjunktur kunna
sysselsätta den egna arbetskraften i vanlig ordning till dess att andra svsselsättningsfrämjande
åtgärder kunna igångsättas. Även de indirekta verkningar,
som varufondernas ianspråktagande å ett område utövar på andra områden,
torde vara av betydelse nr sysselsättningssynpunkt. De farhågor, som kunna
hysas för en alltför långt driven lagerökning, torde man kunna bortse ifrån,
då det bör ligga i företagets intresse att tillse, att rimliga gränser för ökningen
ej överskridas.

Med hänsyn till varufondernas betydelse för exportindustrien och hithörande
företags betydande storleksordning torde huvudparten av dessa fonders
utjämningsverkan erhållas inom detta område av näringslivet. Av det redan
anförda framgår emellertid, att de sakkunniga icke anse nämnda förhållande
utgöra tillräckligt skäl för att begränsa avsättningsrätten till dessa företag.
Även andra producentföretag torde här kunna göra betydelsefulla insatser.
Av samma skäl torde det ej heller finnas anledning att inskränka fonderna
till blott producenter. Även på varudistributionens område bör därför fondavsättning
få ske. Några olägenheter härav torde knappast vara att befara.
Med den utformning lagstiftningen erhåller lärer man nämligen kunna utgå
ifrån, att i stort sett endast sådana rörelseidkare, vilka kunna lämna lämpligt
bidrag till en konjunkturutjämning, skola använda sig av lagstiftningen.

De sakkunniga hava sålunda icke funnit anledning frångå den nuvarande
lagstiftningens ståndpunkt i nu förevarande avseende.

För företagaren är det ekonomiska värdet av att investeringsfond för varulager
upplägges beroende av de regler, som gälla i taxeringshänseende i
fråga om varuvärderingen. Frågan hur denna värdering skall ske blir av
betydelse för skatteförmånens värde och därmed också i viss mån för avsättningarnas
omfattning. Även i övrigt kan frågan om varuvärderingen här
vara av intresse. Därest varulagret för visst beskattningsår fått särskilt nedskrivas
med anlitande av dylik fond, kan sålunda liksom hittills fråga uppstå,
huru varuvärderingen skall ske i ett kommande bokslut. Då emellertid
varuvärderingen ligger utanför området för de sakkunnigas uppdrag och då
för övrigt densamma lärer vara föremål för behandling i annan ordning, hava
de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på dessa frågor.

Angående den föreslagna bestämmelsen, att fond för varulager efter Kungl.
Maj:ts medgivande skulle få tagas i anspråk för främjande av varuomsättningen
utomlands, ha de sakkunniga framhållit, att som skäl
härför aberopats de särskilda förhållanden, som ofta rådde beträffande denna
försäljning, och att åtgärder för hävdande och befrämjande av den svenska
exportens ställning på de utländska marknaderna särskilt i en depression kunde
vara av stor betydelse. De sakkunniga ha ansett dessa skäl vara värda beaktande
samt vidare anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Då emellertid ett generellt medgivande att använda fondmedel för dylika
åtgärder möjligen skulle kunna missbrukas, lärer något sådant icke lämpligen
böra lämnas. I sådana fall, där man med skäl kan räkna med, att de
planerade åtgärderna skola leda till ett godtagbart resultat ur konjunkturutjämningssynpunkt,
finnes emellertid enligt de sakkunnigas mening ingen
anledning att motsätta sig en användning av fondmedlen för dylikt ändamål.
De sakkunniga hava därför ansett sig böra förorda, att Kungl. Maj:t,
om särskilda skäl därtill föreligga, må kunna lämna medgivande åt skattskyldig,
som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att
taga investeringsfond för varulager i anspråk för åtgärder, som kunna leda
till en ur sysselsättningssynpunkt önskvärd, ökad avsättning utomlands av
den skattskyldiges varor.

Till slut ha de sakkunniga gjort följande uttalande:

I fråga om ianspråktagandet av varufonderna kunna vid sidan av de
konjunkturutjämnande synpunkterna även andra samhällsintressen kräva
beaktande. Vid lagring av exportvaror kunna problem av handelspolitisk karaktär
uppstå. Beträffande vissa varuslag kan en produktion på lager eller
upphandling för ökad lagerhållning vara av särskild betydelse ur försörjningssynpunkt.
I den mån dylika frågor anmäla sig, böra de självfallet vinna
tillbörligt beaktande, då det gäller fondernas utnyttjande.

I de flesta remissyttrandena ha de sakkunnigas förslag i förevarande del
icke särskilt berörts. I några av yttrandena har emellertid behovet av fond
för varulager ifrågasatts på grund av den vid taxeringen tillämpade rätten
till fri lagervärdering.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att det icke kunde antagas
att de skattskyldiga, så länge frihet till lagernedskrivning förelåge,
skulle ådagalägga något större intresse för fondavsättningar för varulager.
Därest emellertid möjligheten för vissa skattskyldiga att genom lagervärdering
reglera resultatredovisningen vid taxeringen begränsades, syntes det sannolikt,
att fondavsättningar skulle komma till stånd i ökad omfattning. Det vore
lämpligt att spörsmålen om avsättning till investeringsfond för varulager och
om rätt till nedskrivning av varulager upptoges till behandling i ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser bestämmelserna om investeringsfond för
varulager kunna utgå, då dylika fonder torde få mycket liten praktisk betydelse
så länge de skattskyldiga hade rättighet till fri värdering av varulager.
Nedskrivning å varulagret bleve nämligen förmånligare, då någon ränta å den
därigenom uppkomna skatteskulden icke i något fall behövde erläggas. Däremot
torde det vara motiverat, att viss avsättning finge göras i de fall, då lagret
minskats på grund av eldsvåda eller dyl., ett spörsmål som dock de sakkunniga
förutsatt skola lösas i annat sammanhang.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser investeringsfond för varulager obehövlig
annat än i undantagsfall, så länge rätt till fri lagervärdering förefunnes.
Skulle ifrågasatt inskränkning i denna rätt föreskrivas, vore anledning
antaga, alt investeringsfonder för varulager i större utsträckning komme alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 86-

Departements chefm.

utnyttjas. Lagbestämmelser mot obehörig investeringsavsätlning'' torde under
sådana förhållanden kunna bliva erforderliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att ianspråktagande av investeringsfond
för varulager i och för sig torde kunna ha konjunkturstimulerande verkan
men att, om ett företag under lågkonjunktur verkställde lagerinvesteringar
i större utsträckning, därav sannolikt torde följa att produktionen med hänsyn
till avsättningsmöjligheterna måste hållas nere ett kommande år. Några
fördelar av större betydelse torde vid sådant förhållande icke uppkomma för
företaget, särskilt som produktion »på lager» finge anses medföra ränteförlust
för företaget. På grund därav och då företagen i första hand torde komma att
utnyttja möjligheterna till fri lagernedskrivning, syntes det bliva föga lockande
för företagen att verkställa avsättning till investeringsfond för varulager.

Jämväl länsstyrelserna i Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län ifrågasätta
behovet av investeringsfond för varulager. Enligt sistnämnda länsstyrelse
borde i varje fall denna fråga lämpligen upptagas till avgörande först i
samband med problemet om rätten till lagernedskrivning.

• Även om behovet av investeringsfonder för varulager i vissa fall icke är
särskilt framträdande med hänsyn till gällande regler för lagervärdering vid
inkomsttaxeringen, torde dessa fonder likväl icke vara obehövliga.

Gentemot de sakkunnigas förslag har anmärkts, att spörsmålet om avsättning
till investeringsfond för varulager borde upptagas i samband med en omprövning
av frågan om rätten till nedskrivning å varor vid inkomsttaxeringen.
Även enligt min mening hade det varit fördelaktigt om så kunnat ske. Emellertid
är jag icke beredd att nu taga ställning till frågan om en eventuell revision
av reglerna angående varunedskrivning vid inkomsttaxeringen. Å andra
sidan är det önskvärt, att frågan om investeringsfonder för varulager upptages
redan i förevarande sammanhang. Några egentliga olägenheter torde icke
heller följa av ett dylikt förfaringssätt.

På grund härav och då jag i övrigt intet har att erinra mot vad de sakkunniga
anfört, biträder jag förslaget även i denna del.

Investeringsfond för arbeten i gruva.

Investeringsfond för arbeten i gruva skall enligt förslaget få tagas i anspråk
för reglering av kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete och
tillredningsarbete i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

De sakkunniga ha till en början (betänkandet s. 86—87) redogjort för förenämnda
skrivelse den 27 maj 1944 från kommerskollegium och Sveriges
geologiska undersökning, däri framhållits bland annat, att möjligheten att
göra skattefria avsättningar till investeringsfond för arbeten i gruva, vars
primära syfte varit ett utjämnande av de stora fluktuationerna i sysselsättningen
inom gruvindustrien, kunde få stor betydelse jämväl ur synpunkten

Kungl. Maj ds proposition nr 86-

att genom undersökningsarbeten skapa eu vidgad grund för bedömande av
malmtillgångarnas omfattning, på grund varav förordades ytterligare utsträckning
och utvidgning av lagstiftningen i förevarande hänseende. Härefter
ha de sakkunniga anfört:

De sakkunniga vilja för sin del understryka, att den svenska gruvdriften
framför allt på grund av sitt både direkta och indirekta starka beroende av
utländska marknadsförhållanden utmärkes av en mycket stor konjunkturkänslighet.
Det ligger i sakens natur, att en lagstiftning om investeringsfonder
icke hör förbise denna näringsgrens speciella förhållanden. Investeringsfond
för byggnader, för inventarier och för varulager kunna visserligen komma
till användning även inom gruvdriften men tillgodose icke gruvdriftens
behov i en lågkonjunktur av undersökningsarbete, förberedande arbete och
tillredningsarbete. De sakkunniga hava därför all anledning tillstyrka, att
fond, som möjliggör avsättning till sådana slag av arbeten, bibehålies även
i en blivande lagstiftning.---

Då den nya lagstiftningen öppnar eu allmän möjlighet för den skattskyldige
att efter särskild prövning få använda investeringsfond för annat ändamål
än det, för vilket fonden blivit avsatt, torde den för närvarande gällande
rättigheten att taga investeringsfond för inventarier och varulager i anspråk
för arbeten i gruva och att taga fond för arbeten i gruva i anspråk för investering
i inventarier och varulager kunna upphöra.--—

I diskussionen om de mellansvenska malmtillgångarna har vid åtskilliga
tillfällen framhållits önskvärdheten av åtgärder, som gå ut på att säkra den
svenska kvalitetsindustriens tillgång på fosforrena och manganhaltiga malmer.
De sakkunniga utgå ifrån att undersökningsarbetenas underlättande
genom skattefri avsättning bär kan hava viss betydelse. I den mån andra
åtgärder härutöver äro av behovet påkallade, ligger frågan utanför de sakkunnigas
uppdrag.

Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget i förevarande del.
De sakkunniga hade tagit hänsyn till gruvarbetenas speciella karaktär i den
utsträckning så varit förenligt med den föreslagna lagstiftningens allmänna
grundprinciper.

Svenska gruvföreningen, vars yttrande åberopas jämväl av Jernkontoret,
anför:

För gruvhanteringens del äro sådana åtgärder för reglering av konjunkturväxlingarnas
ogunstiga inflytande, som med den föreslagna lagstiftningen
åsyftas, ur såväl det allmännas som företagens synpunkt särskilt önskvärda.
Undersökningsarbeten, förberedelser och tillredningsarbeten bliva av lättförklarliga
skäl ofta eftersatta under högkonjunktur, då malmbrytningen till
varje pris måste forceras och brist på vana gruvarbetare råder. Det är därför
välbetänkt att skattelagstiftningen utformas så, att betryggande avsättningar
kunna göras för sådana, under högkonjunkturen eftersatta arbeten. Bestämmelser
i detta syfte äro jämförbara med skogsvårdslagstiftningens föreskrifter
för tryggande av återväxten. Om man begränsar jämförelsen i tidshänseende,
kunna undersökningar och andra åtgärder, varigenom gruvägarens kännedom
om malm förekomsternas läge och utsträckning vidgas, anses såsom
likvärdiga med skogsägarens arbeten för återväxtens tryggande. Åtgärderna
syfta för bådas vidkommande till samma mål, ett bibehållande av naturtillgångens
kapitalvärde. Eftersättas dessa åtgärder, bliva visserligen exploateringskostnaderna
lägre och en tillfällig mervinst uppstår. Men denna har
utvunnits genom en förbrukning av naturtillgångarnas kapitalvärde. Den är

II i haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 86. 7

Kungi. Maj:ts proposition nr 86.

därför av fiktiv karaktär och bokföringstekniskt sett kompenseras den enklast
genom avsättning till en fond, med vars tillhjälp de eftersatta arbetena
kunna företagas även vid ett försämrat avkastningsläge.

Även i övriga yttranden lämnas förslaget i förevarande del utan erinran.

Departements chefen.

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser om investeringsfond för arbeten
i gruva har jag intet att erinra.

Fråga om investeringsfonder för mötande av förlust å i utlandet

bedriven rörelse.

De sakkunniga ha redogjort för innehållet i förenämnda skrivelse från telefonaktiebolaget
L. M. Ericsson av den 19 maj 1945, i vilken skrivelse föreslagits
inrättande av fonder för mötande av vissa förluster på utländska investeringar
(betänkandet s. 105—106). De sakkunniga, som icke ansett sig böra
framlägga förslag om inrättande av dylika fonder, ha härom anfört:

Den av bolaget aktualiserade frågan är självfallet av stor betydelse för
de svenska företag, vilka hava nedlagt och nedlägga kapital i större industriella
investeringar utomlands. Att investeringar, nedlagda i ett flertal utländska
stater av växlande struktur och stabilitet, i högre grad än vad fallet
är med investeringar här i riket löpa risk för haslig värdeförsämring och förstörelse,
sammanhänger i första hand med de osäkra faktorer av bl. a. politisk
natur, varmed företag vilka utöva dylik investeringsverksamhet måste
räkna som en tämligen normal företeelse. Även de risker, som i allmänhet
förekomma inom affärslivet, kunna emellertid för dessa företag bliva särskilt
kännbara.

När det gäller att bedöma om till mötande av framtida förluster av angivet
slag i beskattningshänseende avdragsgilla avsättningar till särskilda fonder
böra medgivas, må till en början framhållas, att antalet företag, som
skulle komma att upplägga dylika fonder, är ringa och att frågan om sådan
fondbildning i första hand i detta sammanhang bör bedömas med hänsyn
till fondbildningens betydelse för sysselsättningen och produktionen inom
vårt eget land. Behovet av särskilda fonder för detta ändamål minskas i viss
utsträckning därigenom att ett företag, som vill säkra framtida investeringar
i Sverige såsom ersättning för utomlands förlorade, enligt de sakkunnigas
förslag har möjlighet att göra detta genom att upplägga sådana fonder, som
de sakkunniga i övrigt förordat, därvid i detta sammanhang fonder för byggnader,
för inventarier och för varulager komma i beaktande. Även om investeringar
i ett utländskt koncessionsbolag för telefondrift skulle medföra
gynnsamma verkningar å arbetstillgången vid de svenska telefonfabrikerna,
synes dock tillräcklig anledning icke föreligga att utbygga systemet med fonder
för dylika investeringar i utlandet.

Om utöver de möjligheter, som enligt de sakkunnigas förslag komma att
stå till buds för tillgodoseendet av det inhemska konjunkturintresset, något
bör åtgöras för att tillgodose de nu berörda företagens särskilda intressen,
kan man överväga att gå fram på en annan och troligen lämpligare linje,
nämligen att söka anpassa den taxeringsmässiga inkomstberäkningen efter
dessa företags speciella förhållanden och risker. Frågan skulle härigenom
förvandlas från ett konjunkturutjämningsproblem till att huvudsakligen bli
en fråga om inkomstberäkningen vid taxering. Denna fråga kunde måhända

KungI. Maj.ts proposition nr 86

finna sin lösning därigenom att på utländsk marknad arbetande företag tillerkännas
vidgade möjligheter att avskriva värdet av placeringar i utlandet,
särskilt sådana vilka skett i form av aktier i utländska dotterföretag. Detta
spörsmål torde emellertid icke böra lösas i förevarande sammanhang och
de sakkunniga hava därför icke tagit ståndpunkt till detsamma.

I remissyttrandena har denna fråga berörts endast av näringslivets skattedelegation
och kommerskollegium.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att detta vore eu för vår exportindustri
och därmed för det allmänna välståndet i landet utomordentligt betydelsefull
fråga, samt anför vidare:

De världsomfattande företag, som här avses, nödgas räkna icke blott med
de här i landet allmänt förekommande affärsrislterna utan ock, enligt vad en
dyrköpt erfarenhet giver vid handen, därutöver med de betydande särskilda
risker, som äro förbundna med praktiskt taget varje i utlandet bedriven rörelse.
Den svenska exportindustrien har drabbats av upprepade svåra bakslag
och krävt mycket kapital. Det är en lycka för vårt folk att den, även efter de
kännbara förlusterna under senaste världskriget, alltjämt kan hävda sig å
världsmarknaden. Utan den vilja att taga stora risker och pröva nya vägar,
som besjälat svenska företagare, hade detta betydelsefulla bidrag till vår
försörjning varit obefintligt. Förlusterna ha varit så omfattande och ofta återkommande
att det är ägnat att förvåna, att erforderligt kapital ställts till förfogande
för så riskfyllda investeringar. Anledningen härtill är emellertid uppenbarligen
den, att en så god avkastning å kapitalet kunnat påräknas,
att det framstått såsom affärsmässigt försvarbart att taga dessa risker.

I en den 21 september 1944 dagtecknad, till 1944 års allmänna skattekommitté
ingiven promemoria ha vi påvisat, hurusom vid en förräntning av det
egna kapitalet i ett planerat aktiebolag med omkring 10 procent, med hänsyn
till den nuvarande, bolaget och dess delägare åvilande skattebelastningen allenast
en behållen inkomst av omkring 2,5 procent av det insatta kapitalet kan
påräknas av aktieägare i inkomstläget mellan 10 000 kronor och 20 000 kronor.
Att mot erbjudande av det ekonomiska vederlag, som kommer till uttryck
i sistnämnda eller, såvitt angår inkomsttagare i högre inkomstskikt, än lägre
procentsats, uppbringa kapital för så riskfyllda placeringar som här är i
fråga, torde icke vara möjligt, och det förefaller icke troligt, att om samma
skattetryck varit rådande under den tid, då vår exportindustri uppbyggdes,
för ändamålet erforderligt kapital kunnat anskaffas.

Om vår exportindustri skall kunna vidmakthållas är det därför nödvändigt,
att dessa företag beredas tillfälle till en så stark konsolidering, att de utan
tillskott av främmande kapital kunna ersätta mycket betydande förluster av
katastrofkaraktär. Såsom de sakkunniga ock synas anse äro de fondbildningar,
som enligt den föreslagna lagstiftningen medgivas, icke tillräckliga
för detta ändamål och frågan är därför tyvärr alltjämt olöst.

De sakkunniga framhålla emellertid, att denna fråga måhända kunde finna
sin lösning därigenom, att på utländsk marknad arbetande företag tillerkändes
vidgade möjligheter att avskriva värdet av placeringar i utlandet, särskilt sådana,
vilka skett i form av aktier i utländska dotterföretag.

Vi vilja för vår del understryka angelägenheten av att detta spörsmål, vilket
de sakkunniga synas hava ansett ligga utanför det dem lämnade uppdraget,
snarast måtte bringas till sin lösning.

Kommerskollegium understryker vad näringslivets skattedelegation anfört.
Allt stöd torde såväl under nu rådande förhållanden som framdeles böra givas

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

den svenska exportindustrien för att densamma skulle kunna hävda sig på
världsmarknaden. Med hänsyn härtill borde frågan om avdragsgilla avsättningar
till särskilda fonder för mötande av framtida förluster av katastrofartad
natur beträffande på utländsk marknad arbetande företag göras till
föremål för särskild utredning.

Investeringsfonder av här angivet slag skulle bliva av annan karaktär än
övriga fonder bl. a. därför att fondmedlen skulle användas även för täckande
av icke avdragsgilla förluster. Det ändamål, som fonderna skulle tillgodose,
kan med andra ord icke anses ligga inom ramen för lagstiftningens syfte.

Jag delar därför de sakkunnigas mening, att lagstiftningen icke bör utbyggas
med bestämmelser angående investeringsfonder av förevarande slag.

Begränsning av avdragsrätten till vissa grupper av skattskyldiga.

Enligt nuvarande bestämmelser tillkommer avdragsrätt beträffande avsättning
till investeringsfond — om man bortser från fonder av de slag, vilka
enligt de sakkunnigas förslag icke längre skola finnas —- endast svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjuter fri avskrivning å
maskiner eller andra inventarier för stadigvarande bruk. Härifrån gäller
emellertid det undantaget, att rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond
för arbeten i gruva tillkommer alla svenska aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Enligt de sakkunnigas förslag skall varje svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening ha rätt att i förvärvskällan rörelse göra avdrag för avsättning
till investeringsfond. De sakkunniga ha härom anfört:

Det ligger i sakens natur, att endast företag av viss storleksordning kunna
väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen. Dessa företag
drivas i allmänhet såsom aktiebolag eller ekonomiska föreningar. På grund
härav kan man räkna med, att ett utsträckande av lagstiftningen till andra
kategorier av skattskyldiga icke kommer att få någon större betydelse ur
konjunkturutjämningssynpunkt. såvitt angår inkomst av rörelse. Att lagstiftningen
även i fortsättningen kan anses i viss mån befinna sig på ett försöksstadium
utgör ännu en anledning att gå fram med försiktighet i nu förevarande
avseende. Ett ytterligare skäl för att lagstiftningen icke bör omfatta
andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar ligger däri, att
dessa andra skattskyldiga, i motsats till aktiebolag och ekonomiska föreningar,
äro underkastade progressiv beskattning och att man därför icke på dem
lämpligen kan tillämpa det förenklade efterbeskattningsförfarande, som de
sakkunniga av skäl, som i det följande angivas, komma att förorda. Ett utsträckande
av lagstiftningen till nya kategorier skattskyldiga skulle vidare
medföra, att de statliga organen betungades av tillsyn över fonderna och
ökat arbete vid taxeringen.

De sakkunniga ha därför, såvitt angår inkomst av rörelse, ansett sig böra
stanna för att lagstiftningen endast bör omfatta aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Beträffande aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna kan ifrågasättas,
huruvida den nuvarande föreskriften att skattskyldig för rätt till fond -

Kungi. Maj:ts proposition nr 86-

101

avsättning skall tillgodonjuta fri avskrivning bör bibehållas i den blivande
lagstiftningen. Enligt de sakkunnigas mening bör det icke möta svårigheter
att i sådan avskrivningsplan angående inventarier, som skall bifogas deklarationen,
redovisa den av investeringsfonden möjliggjorda nedskrivningen såsom
ett extra avdrag. Enligt vad de sakkunniga inhämtat äro vissa konjunkturkänsliga
företag för närvarande utestängda från att använda lagstiftningens
möjligheter på grund av att de icke kunna övergå till fri avskrivning. De
sakkunniga föreslå på grund härav, att villkoret om fri avskrivning utgår i
en blivande lagstiftning.

De sakkunnigas förslag i detta avseende har blivit föremål för erinringar
i flera remissyttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda förslaget att utsträcka avdragsrätten
till alla aktiebolag och ekonomiska föreningar i och för sig riktigt,
men avdrag borde medgivas endast då vederbörande bolag eller förening
förde ordnade räkenskaper. Länsstyrelsen ifrågasätter därför huruvida icke
i fall, där vederbörande icke åtnjöte rätt till fri avskrivning, avdragsrätten
borde göras beroende av beskattningsnämnds beprövande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser den föreslagna utvidgningen av den
krets av skattskyldiga, som kunde få avdrag för avsättning till investeringsfond,
motiverad med hänsyn till att många företag för närvarande icke hade
möjlighet att övergå till fri avskrivning på grund av avsaknad av disponibla
medel och de höga skattesatserna. Emellertid borde samma förutsättning
uppställas för erhållande av avdrag för avsättning till investeringsfond,
som gällde för erhållande av fri avskrivning, nämligen att ordnade
räkenskaper funnes. Mindre familjebolag och föreningar saknade ofta ordentliga
räkenskaper, varigenom kontroll av att en avsättning till investeringsfond
användes för avsett ändamål försvårades.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Den utvidgning av avsättningsrätten, som föreslagits, innebär att förordningen
blir tillämplig i fråga om ett ej obetydligt antal företag, vilka knappast
kunna väntas föra sina räkenskaper eller upprätta sina deklarationer
på ett fullt tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen vill ej förorda bibehållande
av tidigare bestämmelse om den fria avskrivningen som ett villkor för fondavsättning,
då företag med i stort sett välordnad bokföring av olika anledningar
kunna finna det ej vara med sin fördel förenligt att övergå till fri
avskrivning. För att förhindra missbruk av rätten till avsättning till investeringsfond
bör emellertid som en förutsättning för att avdrag för sådan avsättning
må medgivas vid taxering stadgas, att skattskyldig företer utredning,
som gör det möjligt för beskattningsnämnd att godtaga av den skattskyldige
upplagda, på anskaffningskostnad baserade avskrivningsplaner att tillämpas
vid inkomsttaxeringen. I fråga om inventarier torde detta få anses innebära
krav på samma utredning, som fordras av skattskyldig vid övergång till fri
avskrivning.

Länsstyrelsen i Kalmar län å andra sidan ifrågasätter, huruvida icke den
förmån, som enligt förslaget skulle beredas aktiebolag och ekonomiska föreningar,
jämväl borde komma enskilda företagare inom jordbruk, handel
och industri till del. Länsstyrelsen anför:

102

Kungl. Maj:ts proposition nr SB -

Såsom de sakkunniga i sitt betänkande framhållit är frågan om det rent
skattemässiga förfarandet vid återförandet av en gång avsatta medel mycket
svårlöst, därest den tillämnade lagstiftningen skulle komma att gälla jämväl
för fysiska personer, beroende på det för sådana personer stadgade progressiva
skattesystemet. Det synes dock enligt länsstyrelsens uppfattning ur rättvisesynpunkt
vara högeligen önskvärt, att de stora grupper skattskyldiga, det
här rör sig om, kunde beredas möjligheter till ett utnyttjande av de nu föreslagna
förmånerna. Med hänsyn till att de i betänkandet nämnda fonderna i
vissa fall skola få tagas i anspråk för sådana investeringar i respektive företag,
för vilka avdrag vid taxering eljest icke är medgiven, synas de sakkunniga
i viss utsträckning ha frångått en av de viktigaste principerna i vår
nuvarande skattelagstiftning, nämligen den att all taxering skall vara i
möjligaste måtto likformig och rättvis. Att avsatta fondmedel skulle få tagas
i anspråk för nyss nämnt ändamål torde till sin effekt vara liktydigt med
eu direkt subvention---.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle en enskild näringsidkare eller jordbrukare
icke kunna komma i åtnjutande av någon dylik subvention, trots
att det mången gång skulle kunna visa sig vara mera berättigat, att en förmån
av här angiven art tdlgodokomme den enskilde företagaren, än vad fallet
kan tänkas vara, såvitt angår aktiebolag eller ekonomisk förening. Även
om de föreslagna bestämmelserna i och för sig få anses vara synnerligen
önskvärda, torde det dock med hänsyn till nu nämnda konsekvenser och på
grund av att rättvisekravet vid all taxering bör upprätthållas få anses angeläget,
att man, innan den nu föreslagna lagstiftningen kommer till stånd,
måtte ytterligare undersöka möjligheterna för att göra densamma tillämplig
jämväl å enskilda företagare inom handel, industri och jordbruk. Att de sakkunniga
såsom skäl mot en dylik avdragsrätt, så vitt angår jordbrukare bl. a.
anfört, att dessa icke äro bokföringsskyldiga, är givetvis i och för sig riktigt,
och det torde icke råda delade meningar därom att kraven på en korrekt
redovisning av avsatta fondmedel måste ställas mycket högt, men att av skäl,
som de sakkunniga sålunda anfört, helt vägra sistnämnda kategori av skattskyldiga
avdrag för avsättning till investeringsfonder, kan enligt länsstyrelsens
uppfattning knappast anses rättvist, utan måste under sådana omständigheter
andra utvägar sökas för frågans lösande.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att det ur rättvisesynpunkt varit
önskvärt att de skattelättnader, som skulle tillförsäkras aktiebolag och
ekonomiska föreningar, kunnat beredas även andra skattskyldiga.

Handelskammaren i Göteborg vill icke bestrida, att de sakkunnigas förslag
om lagstiftningens begränsning till aktiebolag och ekonomiska föreningar
hade ett starkt stöd särskilt i argumentet att lagstiftningens tillämpning å
skattskyldiga, som vore underkastade progressiv beskattning, skulle nödvändiggöra
mera komplicerade regler i fråga om fonderade medels återförande
till beskattning. Handelskammaren anför vidare:

Emellertid synes det handelskammaren som om icke enbart lagens konjunkturutjämnande
syfte och de lagtekniska svårigheter som föreligga böra
få vara utslagsgivande vid denna frågas lösning. Ur rättvisans synpunkt ter
det sig sålunda stötande, att icke enskilda handelsfirmor, handelsbolag och
enkla bolag komma i åtnjutande av samma möjligheter att göra skattefria
avsättningar till investeringsfonder, som genom lagen skulle beredas aktiebolag
och ekonomiska föreningar. I åtskilliga fall torde företag inom den
förstnämnda kategorien ha lika stort behov av rättigheten till sådana avsätt -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 86.

103

ningar som många mindre aktiebolag och ekonomiska föreningar. Också det
förhållandet, att den nu föreslagna lagstiftningen betecknas såsom permanent,
ehuru ännu på ett försöksstadium, gör det enligt handelskammarens
mening önskvärt att samtliga företag som bedriva affärs- eller industrirörelse
erhålla möjlighet att begagna sig av lagstiftningen. Därest man icke anser
sig kunna gå så långt, att samtliga företag inbegripas under lagstiftningen,
borde en sådan lösning av frågan kunna övervägas, att de företag som nu ej
äro innefattade under de sakkunnigas förslag, efter särskild prövning genom
de myndigheter som avses skola utöva närmaste tillsyn över lagens tillämpning
tillätes göra skattefria avsättningar till investeringsfonder av de slag
lagen anger.

Sveriges köpmannaförbund uttalar också önskvärdheten av lagstiftningens
utsträckning till enskilda skattskyldiga, varav många dreve ganska betydande
företag, samt anför härefter:

De företag, som det här gäller, ha i regel ordnad bokföring, varför några
sådana svårigheter ur taxerings- och kontrollsynpunkt, som av de sakkunniga
åberopats beträffande jordbruket, icke föreligga. Det kan visserligen
invändas, att de här ifrågavarande skattskyldiga beskattas progressivt
till skillnad mot aktiebolag och ekonomiska föreningar, men det synes
förbundet vara möjligt att här genom spärregler göra en avvägning av
den skatteförlust, som på grund av progressionen skulle uppkomma, gentemot
de fördelar, som man skulle vinna i konjunktnrutjämnande syfte, om
även enskilda rörelseidkare innefattades i lagstiftningen. Man skulle exempelvis
kunna tänka sig en spärregel innebärande, att skattevinst på grund
av progression alltid skall tilläggas vid uträkning på skatten i här berörda
sammanhang.

Köpmannaförbundet uppgiver vidare, att det otvivelaktigt förhölle sig så
att många rörelseidkare skulle behöva verkställa om- och tillbyggnader av
affärsfastigheter men att de på grund av brist på byggnadsmaterial icke
kunnat erhålla tillstånd härtill. Även nödigt underhåll hade i viss mån måst
eftersättas. Avsättningar till investeringsfonder för byggnader och inventarier
i dylika fall torde vara av betydelse för utjämning av en eventuell
fredskris och skulle kunna verka konjunkturutjämnande även under normala
förhållanden. Vad nu sagts om byggnader kunde direkt tillämpas i
fråga om inventarier. Många enskilda rörelseidkare skulle otvivelaktigt behöva
förnya och modernisera sina inventarier och sin inredning. Om de
erhölle rätt att göra avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier,
skulle man måhända kunna öka möjligheterna till konjunkturutjämning,
som då skulle komma tillverkare av inventarier etc. till godo.

Sveriges grossistförbund föreslår, att under den föreslagna lagstiftningen
måtte inrymmas även handelsbolagen. Förbundet anför:

Trots att aktiebolaget är den numera förhärskande form, under vilken
handelsrörelse bedrives, finnas dock fortfarande många enskilda handelsbolag,
av vilka en del driva en mycket betydande rörelse. Vissa skäl ha anförts
i betänkandet emot en utvidgning av lagbestämmelserna att omfatta
även andra företagsformer än aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna.
Det synes oss emellertid att de vanliga handelsbolagen blivit orättvist
behandlade därigenom att de ställts åt sidan. Vi anse det heller icke

104

Kung1. Maj.ts proposition nr 86-

uteslutet, att de betänkligheter, som anförts i betänkandet, äro överdrivna.
Även om de ändringar i föreskrifterna, som vi här ovan föreslagit, bli genomförda,
torde nämligen endast de mer betydande handelsföretagen i vårt land
komma att begagna sig av möjligheten att avsätta medel till investeringsfonder.

Komirierskollegium finner det visserligen tänkbart att låta lagstiftningen
omfatta andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar men
anser det tveksamt om det nu vore lämpligt att på så sätt utvidga lagstiftningens
område. Sedan erfarenhet vunnits om verkningarna av den nya
lagstiftningen, torde även andra skattskyldiga kunna ifrågakomma.

Sveriges lantbruks förbund slutligen anser, att lagstiftningen om investeringsfonder
även borde omfatta fysiska personer och med dem i beskattningshänseende
likställda.

Departements- De sakkunniga ha föreslagit, att den krets av skattskyldiga, som avses skola
chefen. medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond, utvidgas till att
omfatta alla svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar, varemot andra
skattskyldiga ansetts icke böra äga sådan rätt. Häremot har invänts å ena
sidan att avdragsrätt borde medgivas endast svenska aktiebolag och ekonomiska
föreningar med viss kvalificerad bokföring och å andra sidan att
avdragsrätten borde utsträckas även till fysiska personer. Sveriges grossistförbund
har särskilt framhållit, att handelsbolagen borde inrymmas under
den föreslagna lagstiftningen.

Vad angår yrkandena, att som villkor för avdragsrätt måtte uppställas
krav på viss kvalificerad bokföring, torde därmed åsyftas att samma krav
skola gälla beträffande rätt att göra avsättning till investeringsfond, som
redan gälla beträffande rätt till fri avskrivning. För att skattskyldig skall
äga övergå till fri avskrivning kräves enligt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen att de tillgångar, varom fråga är, samt avskrivningar
å dessa skola i den skattskyldiges räkenskaper redovisas på sådant
sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles uppkommande
vinster ej skola undgå taxering. Motsvarande krav bör ställas på
skattskyldig, som gör avsättning till investeringsfond. Det synes lämpligt att
en uttrycklig bestämmelse härom intages i förordningen. Jag förordar sålunda,
att till 1 •§ fogas en bestämmelse att, då skattskyldig icke tillgodonjuter
fri avskrivning, avdragsrätt för fondavsättningar icke må åtnjutas
med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande, lämnat den
skattskyldige särskilt medgivande därtill. Vidare bör i eu till 1 § fogad anvisningspunkt
föreskrivas att såsom villkor för medgivande av dylik rätt
skall gälla, att fondavsättningarna i den skattskyldiges räkenskaper och i
företedd utredning redovisas på sådant sätt att tillfredsställande kontroll kan
utövas över fondmedlens användning

Vad därefter angår yrkandena, att avdragsrätten måtte ytterligare utsträckas,
delar jag de sakkunnigas mening att en sådan utsträckning icke bör
ske, i vart fall icke för närvarande. Vad särskilt angår handelsbolagen synas

Kungl. Maj:ts proposition nr 86-

105

dessa av taxeringstekniska skäl icke böra behandlas på annat sätt än fysiska
personer, eftersom handelsbolagen icke beskattas som särskilda rättssubjekt
utan deras inkomst hänföres direkt till delägarnas inkomst.

Avsättningarnas storlek och deras inverkan på skatteunderlaget.

Enligt de sakkunnigas förslag är avsättningen maximerad endast i förhållande
till det skattskyldiga företagets årsvinst, däremot icke — såsom för
närvarande är fallet i fråga om aktiebolag — i förhållande till både företagets
årsvinst och aktiekapital. Avdrag för avsättning får, oavsett om avsättningen
sker till en eller flera fonder, för visst beskattningsår ej överstiga 20
procent av årsvinsten. Överstiger emellertid årsvinsten för beskattningsåret
medeltalet av motsvarande vinster för de två näst föregående beskattningsåren,
må avdraget ökas med hälften av det överskjutande beloppet, dock
högst med 15 procent av vinsten under förstnämnda beskattningsår. Vidax^e
föreslås att Kungl. Maj:t skall äga att på ansökan av skattskyldig förordna,
att högre avdrag må av den skattskyldige tillgodonjutas, såvitt angår fond
för byggnader, därest den skattskyldige avser att med anlitande av fonden
förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för sina arbetare och tjänstemän
utan ledande ställning och förhöjd avsättning erfordras med hänsyn
till de planerade åtgärdernas omfattning, samt, såvitt angår fond för arbeten
i gruva, om sådant avdrag på grund av särskilda förhållanden påkallas av
mera angeläget undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete
i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

De sakkunniga ha anfört:

Vid utformandet av en lagstiftning om investeringsfonder är det angeläget
tillse att den icke medför en besvärande minskning av skatteunderlaget framför
allt för den kommunala beskattningen.

Med hänsyn till detta förhållande torde vissa s. k. spärregler vara nödvändiga,
som närmare reglera avsättningarnas storlek.

Beträffande detta problem må till att börja med framhållas, att konjunkturernas
utjämnande icke endast ligger i statens intresse utan även är av betydelse
för den kommunala hushållningen. Uppnås genom lagstiftningen en
konjunkturutjämning, erhålles därmed också ett jämnare skatteunderlag och
de särskilda svårigheter, som kommunerna ha att dragas med under depressionstider
genom skatteunderlagets hopkrympning, lättas. Det är därföx
i och för sig både rimligt och lämpligt, alt kommunerna liksom staten få
vidkännas viss minskning i skatteunderlaget under högkonjunktur till förmån
för underlaget under vikande konjunktur.

Emellertid kunna självfallet vissa olägenheter framträda för kommunerna
genom lagstiftningen. Det kan sålunda ifrågasättas, om ej avsättning till investeringsfonder
i undantagsfall kan för den enskilda kommunen medföra
en minskning av skatteunderlaget utan att en motsvarande fördel ur konjunktursynpunkt
vinnes för kommunen.

För att komma till rätta med denna fråga vore det måhända önskvärt om
avdrag för avsättning till investeringsfond endast kunde medgivas vid den
statliga taxeringen. Att avsätta till investeringsfond bleve emellertid härigenom
icke lika förmånligt för de skattskyldiga, vilket kunde befaras menligt på -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

verka anslutningen till lagstiftningen. Fördelen av att i ett högkonjunkturläge
kunna i viss mån utjämna det kommunala skatteunderlaget till förmån
för depressionstider skulle även förloras genom ifrågavarande anordning.
Härtill komme taxeringstekniska svårigheter. Man skulle få upprätta två olika
rörelsebilagor — en för den kommunala och en för den statliga taxeringen.
Även om denna svårighet kunde övervinnas, skulle förfarandet i varje
fall medföra att avskrivr.ingsobjektet erhölle två i taxeringshänseende gällande
värden — ett för den kommunala beskattningen och ett för den statliga.
Två olika avskrivningsplaner finge upprättas med allt vad detta för med sig
i fråga om ökat arbete för de skattskyldiga och taxeringsnämnderna. Ifrågavarande
förslag till lösning av frågan hava de sakkunniga därför ansett sig
böra avvisa.

En minskning av skatteunderlaget utan motsvarande konjunkturutjämning
kan för en kommun uppkomma vid avsättning till fond av sådan skattskyldig,
som driver rörelse på skilda orter.

Vid bedömandet av det intrång, som i dylika fall kan orsakas en kommun,
bör hållas i minnet, att antalet skattskyldiga, som driva rörelse på flera orter,
är ringa i förhållande till antalet övriga skattskyldiga.

Avdraget för avsättning till investeringsfond i en rörelse betraktas i taxeringshänseende
som en omkostnad i rörelsen och kommer vid fördelning efter
gängse grunder av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten
att påverka taxeringen inom alla kommuner, där rörelsen drives. Med detta
förhållande för ögonen kunde det göras gällande, att. om en byggnadsinvestering
skulle utföras inom eu kommun eller en annan investering hade huvudsaklig
betydelse för viss kommun, det kunde synas mindre motiverat att
övriga kommuner skulle få vidkännas en minskning i skatteunderlaget, då
dessa ju icke finge del av den berörda konjunkturutjämningen.

Det skulle därför kunna övervägas, att man i hithörande fall toge hänsyn
till den planerade investeringens lokalisering antingen omedelbart vid fördelningen
av den til! kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten eller
genom att konstruera avdraget icke som ett omkostnadsavdrag utan som ett
allmänt avdrag, som finge åtnjutas i den kommun, där investeringen skulle
ske.

Betydelsen av denna fråga får emellertid icke överdrivas. Det bör beaktas,
att den konjunkturstimulerande effekten icke med säkerhet kommer att inträda
blott inom den kommun, där investeringen företages, och att det under
sådana förhållanden kan synas mindre lämpligt att låta investeringens lokalisering
inverka på fördelningen av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga
inkomsten. Särskilt när det gäller investering i lager torde det icke
alltid vara möjligt att angiva den eller de kommuner, som får nytta av investeringen.

Även bortsett från att tillstånd i särskilda fall förutsättes komma att meddelas
om ianspråktagande av fonderade medel för annan investering än som
ursprungligen avsetts, skulle det således ofta möta betydande svårigheter att
i varje fall redan vid avsättningen avgöra, inom vilken eller vilka kommuner
avdraget rätteligen borde ske. I de fall, då den blivande investeringen
vore avsedd att äga rum inom flera kommuner, bleve det nödvändigt att, sedan
den kommunalskattepliktiga inkomsten enligt de i kommunalskattelagen
föreskrivna grunderna fördelats mellan samtliga de kommuner, vari rörelsen
bedrivits, verkställa en särskild fördelning mellan vissa av dessa av det
till investeringsfond avsatta beloppet. Såväl deklarations- som taxeringsarbetet
skulle därigenom kompliceras.

Förutom dessa svårigheter av praktisk natur kan mot den ifrågasatta anordningen
att konstruera avdraget såsom allmänt avdrag invändas, att dessa

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avdrag tillkommit i syfte att tillgodose avdragsrätten i sådana fall, då de
utgifter avdragen avse icke äro liänförliga till viss förvärvskälla, och att
det skulle strida mot vedertaget betraktelsesätt att i dessa avdrag inrymma
avsättningar till investeringsfonder, som regelmässigt komma att leda till avskrivning
å investeringar i förvärvskällan rörelse.

Icke heller i den nuvarande lagstiftningen om investeringsfonder har det
ansetts nödvändigt med särskilda regler för fördelning av ifrågavarande
avdrag vid kommunalskattetaxeringen. Frånvaron av sådana regler har, såvitt
de sakkunniga kunnat finna, icke vållat nämnvärd olägenhet.

På grund av det anförda hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå
särskilda regler för avdragets fördelning.

Vid ett återförande av investeringsfond till beskattning kunna, eftersom
inkomsten vid kommunalskattetaxeringen i regel fördelas med hänsyn till
inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättningens storlek,
antalet där sysselsatta arbetare eller annat likartat förhållande, andra fördelningsgrunder
gälla än för det beskattningsår, då motsvarande avsättning
skett. Det kunde ifrågasättas om det ej funnes anledning att fördela det
återförda beloppet efter de grunder, som tillämpades, då avdrag för fondavsättningen
beviljades. En dylik särskild fördelning skulle dock i allmänhet
icke få större betydelse med hänsyn till att avvikelserna i fråga om
fördelningsgrunderna från det ena året till det andra i allmänhet torde vara
små. Frågan skulle för övrigt bliva aktuell endast i det fåtal fall. då sådan
återföring kunde ifrågakomma. Då härtill kommer, att det skulle bliva besvärligt
såväl för de skattskyldiga som för taxeringsnämnderna att fördela
det återförda beloppet efter sådana särskilda grunder, anse de sakkunniga,
att det icke heller i fråga om fondavsättningens återförande till beskattning
finnes anledning att tillämpa särskilda fördelningsregler vid den kommunala
beskattningen.

De sakkunniga ha härefter övergått till att behandla frågan om hur b eg
ränsn ingen av avsättningarna tekniskt bör genomföras.
De ha härom anfört:

Enligt gällande lagstiftning hava avsättningsbeloppen för fond för byggnader
och fond för inventarier och varulager — samt arbeten i gruva —
bestämts oberoende av varandra och avsättningarnas storlek har därvid ställts
i förhållande såväl till aktiekapitalet som till årsvinst.

Vad till att börja med angår aktiekapitalet är detta icke en riktig och tillförlitlig
mätare på bolagets storleksordning, som bär bör tillmätas betydelse.
Såsom sådan mätare skulle företagets egna kapital, d. v. s. skillnaden
mellan tillgångar och främmande skulder, vara att föredraga. Men icke
heller det egna kapitalet bör. enligt de sakkunnigas mening, få vara avgörande
för fondavsättningarna. Företag, som hava stora vinster i förhållande till
det egna kapitalet, skulle härigenom komma i sämre ställning än företag med
förhållandevis mindre vinster, ett resultat, som enligt de sakkunnigas mening
icke kan stödjas på godtagbara skäl.

Mest naturligt synes vara, att avsättningarna endast ställas i förhållande
till företagets faktiska vinstresultat under beskattningsåret. Härvid synes det
ligga närmast till hands att låta årsvinstens storlek bliva avgörande. Härigenom
skulle i en ny lagstiftning, i motsats till vad som nu är fallet, aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna bliva jämställda.

Angående begreppet årsvinst saknas vägledande föreskrifter i 1938 och
1942 års förordningar. 1 ett vid kungörelsen den 12 juni 1942. nr 372, fogat
formulär A förstås med årsvinst enligt vederbörligen fastställd balansräkning,
även om det ej direkt framgår av vinst- och förlusträkningen, vinsten efter

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra
till omkostnader i rörelsen (jämväl om de formellt utgått av vinstmedel),
men utan avdrag för avsättning till reservfond, dispositionsfond, investeringsfond
.konjunkturinvesteringsfond) in. fl. fonder, donationer o. dyl. Av
ett avgörande i regeringsrätten den 5 januari 1945 (RÅ 1945 ref. 1) framgår
vidare, att vid årsvinstens beräkning avdrag skall ske för under beskattningsåret
erlagda skatter men däremot icke för avsättning till skattefond. De
sakkunniga hava icke anledning att i detta sammanhang föreslå, att årsvinsten
bestämmes efter andra grunder än dem, vilka här angivits.

Den nuvarande anordningen att hava särskilda spärrföreskrifter beträffande
fonder för byggnader och fonder för inventarier och varulager (samt
arbeten i gruva) torde i en blivande lagstiftning lämpligen böra utgå och
summan av avsättningarna i stället sättas i förhållande till årsvinsten. Härigenom
beredes den skattskyldige bättre möjlighet än för närvarande att
inom ramen för ett givet, av hänsyn till beskattningsintresset avvägt maximum
utnyttja avsättningsmöjligheterna med hänsyn till vad som ur olika
synpunkter är lämpligast för honom.

Enligt nu gällande regler begränsas avsättningen till fond för byggnader
Ull 10 procent och till fond för inventarier och varulager till 20 procent av
årsvinsten. Om man bortser från aktiekapitalspärren, förefinnes alltså möjlighet
att avsätta sammanlagt intill 30 procent av årsvinsten. I verkligheten
liar emellertid denna möjlighet ingalunda alltid till fullo utnyttjats i de fall,
där fondavsättning ägt rum, dels emedan aktiekapitalspärren inverkat och
dels emedan behov icke förelegat att avsätta till båda slagen av fonder. Ett
maximum av 20 procent skulle för skattskyldiga, vilka hittills huvudsakligast
haft intresse av att avsätta till investeringsfond för byggnader, innebära en
förbättrad avsättningsmöjlighet.

Fondavsättningsreglerna enligt sin hittillsvarande utformning hava i stort
sett icke medfört olägenhet för det kommunala skatteunderlaget.---

Erfarenheterna på detta område äro dock icke alltför omfattande. I enstaka
fall hava fondavsättningarnas inverkan på skatteunderlaget varit av sådan
storleksordning att den icke utan vidare kan lämnas åsido. Detta förhållande
bör mana till viss försiktighet, då det gäller att med utgångspunkt från
gällande spärrföreskrifter och med beaktande av förut angivna uppmjukningar
avgöra avsättningsmaximum enligt de nya reglerna. Härvid är det
givetvis även av betydelse, att spärrföreskriftema icke onödigtvis hämma
avsättningar, som ur konjunkturutjämningssynpunkt böra komma till stånd.
Ur sådan synpunkt vore det självfallet önskvärt, att de hittills tillämpade
maximitalen ytterligare höjdes.

Med beaktande av de sålunda framhållna synpunkterna hava de sakkunniga
funnit sig böra förorda en differentierad behandling av de skattskyldiga
på det sätt. att företag, som visa stigande årsvinster, med därav följande
ökade bidrag till kommunens skatteunderlag skola få vidgade möjligheter
till avdrag.---

Att införa särbestämmelser för det fall att årsvinsternas ökning uppnåtts
genom teckning av nytt kapital synes knappast erforderligt. Nystartat företag
torde därför i detta hänseende kunna likställas med sådant bestående företag,
som icke uppvisat några vinster under två år näst före det aktuella
beskattningsåret. Härigenom komma de nystartade företagen oftast att kunna
utnyttja den högre avdragsrätten vilket får anses lämpligt med hänsyn
till dessa företags behov av konsolidering.

Vidare ha de sakkunniga förklarat sig utgå från att Kungl. Maj:t, vid medgivande
av rätt att åtnjuta högre avdrag för avsättning till bostadsbyggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

109

eller för arbeten i gruva än som normalt må ske, skulle behörigen beakta
kommunens berättigade intresse.

Vad särskilt angår förhöjt avdrag för avsättning till bostadsbyggande
ha de sakkunniga framhållit, att de för vanliga fall
stadgade procenttalen för avsättningarnas storlek i vissa fall kunde vara för
små för att eu för dylikt ändamål bildad investeringsfond för byggnader
inom rimlig tid skulle få tillräcklig storlek, varför Kungl. Maj:t borde kunna
godkänna högre avdrag. Sådant avdrag vore motiverat, om den skattskyldige
avsåge att med anlitande av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden
för sina arbetare och tjänstemän utan ledande ställning och
förhöjd avsättning erfordrades med hänsyn till de planerade åtgärdernas
omfattning. Härigenom komme vissa mera betydande fondavsättningar för
bostadsbyggande under Kungl. Maj:ts särskilda prövning.

Vad slutligen angår avdrag för avsättning till investeringsfond
för arbeten i gruva ha de sakkunniga anfört:

Det vore självfallet önskvärt, att man för arbeten i gruva kunde, med beaktande
av gruvdriftens speciella förhållanden, fastställa särskilda grunder
för bestämmande av fondavsättningens storlek. Emellertid möta för en sådan
särreglering betydande svårigheter. Förhållandena vid olika gruvfält äro
nämligen mycket växlande och svårbedömbara. Under det alt vid vissa regelbundna
malmförekomster malmareans storlek kan uppskattas ned till
exempelvis 100 meter under den nivå där malmen är blottad, kunna andra
fyndigheter redan vid ett tiotal meters avsänkning uppvisa oberäkneliga och
avsevärda förändringar. Det är därför vanskligt att lägga fyndighetens på
detta sätt beräknade storlek till grund för avsättningsbehovet. För övrigt kan
behovet växla med hänsyn till det slag av arbete, som för en viss gruva är
mest aktuellt. Behovet kan sålunda för undersökningsarbeten få bedömas efter
andra grunder än för arbeten med malmfyndighetens blottläggande.

Vad särskilt angår undersökningsarbeten kunde det ligga nära till hands
att utgå från ett visst antal årsbrytningar såsom norm för avsättningen. Fn
annan möjlighet vore att ställa avsättningsbehovet för samtliga arbeten i relation
till gruvans årliga avsänkning, en beräkningsgrund som dock torde
vara mindre lämplig, då förhållandena i detta avseende icke äro jämförbara
mellan å ena sidan järnmalmer och å andra sidan sulfidmalmer. Det
kunde även ifrågasättas att grunda beräkningarna av avsättningarnas storlek
på den genomsnittliga malmfångsten under ett visst antal år under hänsynstagande
tillika till de kända malmtillgångarnas storlek.

Det är klart, att man vid ett bedömande av avsättningsbehovet kan komina
till olika resultat om prövningen skall göras uteslutande ur gruvteknisk synpunkt
eller om arbetsmarknadssynpunkter därvid skola få spela eu avgörande
roll. Produktionen vid vissa gruvor kan vara mer konjunkturkänslig iin vid
andra. Vid en del gruvor kan sysselsättningen vara tämligen säkrad för den
närmaste framtiden, men undersökningsarbeten vara av behovet starkt påkallade,
under det att för andra företag förhållandena kunna ligga till på
annat sätt. Det måste dock alltid ligga i linje med sysselsättningsintresset,
att gruvtillgångarna undersökas så att gruvdriftens förutsättningar på lång
sikt kunna bedömas.

De sakkunniga ha uttalat att de icke funnit det möjligt att framlägga förslag
om särskilda grunder för fondavsättningarnas begränsning i förevaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

de avseende. De förut angivna generella avsättningsreglerna borde därför i
huvudsak gälla även här. Då emellertid en enligt dessa regler bestämd avsättning
understundom torde vara otillräcklig för de stora behov, som kunde
uppstå inom gruvdriften med hänsyn till bl. a. dess särskilda konjunkturkänslighet,
borde Kungl. Maj:t kunna medgiva avdrag med högre belopp än
sagda regler möjliggjorde, om sådant avdrag påkallades av mera angeläget
undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete.

Vid remissbehandlingen ha mot de föreslagna allmänna bestämmelserna
om begränsning av avsättningarna erinringar framställts
av några länsstyrelser samt av kammarrätten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller sålunda att, om fondavsättningarna
skulle få någon betydelse för företagen ur skattesynpunkt och därför
inbjuda till användning i större utsträckning än hittills, procentsatsen
borde vara tillräckligt hög. Enligt förslaget medgåves visserligen avsättning
med 20 procent av årsvinsten, men enär vid vinstens beräknande skulle avdragas
på året belöpande skatter, bleve i realiteten avsättningen snävare begränsad.
Det kunde ifrågasättas, om icke årsvinsten borde beräknas utan avdrag
för på året belöpande skatter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön ifrågasätter — med hänsyn till att enligt
förslaget avsättningar under ett obegränsat antal år skulle få ske — om det
ej kunde anses påkallat att jämväl föreskriva en gräns, som avsatta belopp
tillsammantagna icke finge överstiga. Företag med goda inkomster kunde
eljest bliva i allt för hög grad gynnade. De begränsningar, som i sådant
hänseende erfordrades, behövde icke erhålla en sådan räckvidd, att syftet
med uppläggandet av investeringsfond därigenom äventyrades.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att i den föreslagna lagtexten ej
funnes angivet vad som skulle förstås med årsvinst. De upplysningar som
vore intagna i det nuvarande formuläret för avsättning till investeringsfonder
(formulär A) vore ej fullständiga. Länsstyrelsen anför vidare:

Sålunda finnes bland annat ej angivet, huru skall förfaras beträffande avsättning
till pensionsstiftelser och dylikt. Dessutom upplyses, att avdrag ej
skall göras för på årsvinsten belöpande skatteavsättning. Enligt ett utslag
av regeringsrätten skall emellertid avdrag göras för under beskattningsåret
erlagda skatter. Den av regeringsrätten intagna ståndpunkten strider dock
mot reglerna för bokföringsmässig inkomstberäkning. Enligt den nya aktiebolagslagen
skall vidare avsättning för varje år göras för de på året belöpande
skatterna. Härtill kommer, att vid genomförandet av det nya uppbördsförfarandet
det även ur praktisk synpunkt blir lämpligare att såsom
omkostnad räkna med de på året belöpande skatterna. För undvikande av
ovisshet synes det därför vara nödvändigt, att i lagtexten eller anvisningarna
detaljerade bestämmelser införas om vad som skall menas med årsvinst.

Liknande anmärkning framställes av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Kristianstads och Västmanlands lön.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att den föreslagna spärregeln
torde komma att verka i hög grad ojämnt för olika företag, samt anför vidare: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Har ett företag exempelvis betydande inkomster av kapital — aktieutdelning,
obligationsräntor och dylikt — kan årsavsättningen, oaktat maximeringsbestämmelserna,
bliva så stor, att den helt eliminerar nettointäkten av
rörelse eller i varje fall uppgår till en betydande del av denna. Inom en koncern
kan ett företags vinst få läggas till grund för beräkning av avsättning
till investeringsfond hos såväl företaget självt som, i den mån utdelning sker,
hos ett eller flera andra till koncernen hörande företag. I fråga om ett företag,
som icke har inkomst av annan förvärvskälla än rörelse, kan maximeringsregeln,
särskilt om skattebelastningen av en eller annan orsak blivit
exceptionellt stor, komma att verka i hög grad restriktivt. I vissa företag torde
också tveksamhet kunna uppstå om vad som avses med årsvinsten. Storleken
av avsättningen till investeringsfond kan ej bestämmas, innan ett företags
bokslut föreligger i det närmaste klart. Det bör då föreligga möjlighet
att jämväl beräkna företagets nettointäkt av rörelse.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att praktiska hänsyn talade
för att avsättningarna borde ställas i relation till nettointäkten, i vilket fal]
iikväl vederbörlig justering borde ske i fråga om den procentsats, efter vilken
avsättning enligt förslaget skulle få äga rum. I varje fall borde för undvikande
av tvister uttryckliga bestämmelser meddelas om hur årsvinsten
skulle beräknas.

Kammarrätten förklarar sig biträda förslaget om slopande av den spärrregel,
som ställde avsättningarna i relation till aktiekapitalet, då denna regel
syntes irrationell, samt anför vidare:

Företag med betydande vinster kunna arbeta med relativt obetydligt aktiekapital.
Det motsatta förhållandet torde även förekomma. Att i ifrågavarande
hänseende utbyta aktiekapitalet som måttstock mot det s. k. egna kapitalet
torde på av de sakkunniga anförda skäl måhända även vara mindre lämpligt.
Kvar såsom spärr står då allenast bestämmelsen, att fondavsättningarna
ej få överstiga viss del av årsvinsten. Denna spärregel torde framdeles komma
att få desto större betydelse som aktiekapitalspärren enligt de sakkunniga
tidigare varit den verksammaste. Emellertid vill kammarrätten framhålla,
att vissa invändningar kunna göras mot att sätta årsvinsten som måttstock.
Till en början är årsvinsten beroende av de bokföringsmässiga avskrivningar
och andra liknande åtgärder, som av den skattskyldige kunna
vidtagas. Vidare utgör den bokföringsmässiga årsvinsten en mindre lämplig
måttstock, då den skattskyldige har flera olika förvärvskällor. Sålunda skulle
i företag med inkomst ej blott av den förvärvskälla, vari avsättning skall
ske. utan även av andra förvärvskällor, t. ex. inkomst av kapital eller av
jordbruksfastighet, om det avsättningsbara beloppet beräknades i förhållande
till hela årsvinsten, en opåkallat stor avsättning få äga rum. Det kan
rent av tänkas, att företagets hela i viss kommun skatleplikliga inkomst kunde
få avsättas till investeringsfond. Det synes angeläget att få en mera rationell
måttstock, exempelvis nettointäkten av den förvärvskälla, vari avsättning
skall ske, med tillägg av avsättningen.

T detta sammanhang må påpekas de sakkunnigas uttalande å s. 62 i betänkandet,
enligt vilket ett nystartat företag skulle med avseende å fondavsättningarnas
storlek vara likställt med sådant tidigare bestående företag,
som icke uppvisat några vinster under två år näst före det aktuella beskattningsåret.
Kammarrätten, som icke har något att erinra mot att de nystartade
företagen tilläggas denna förmån, får dock framhålla, att formuleringen
av 2 8 i den föreslagna förordningen knappast ger fog för en sådan tolkning.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements chefen.

Beträffande den föreslagna särbestämmelsen om avsättningar till
investeringsfond för arbeten i gruva understryker svenska
gruvföreningen — i vars yttrande jernkontoret instämmer — de sakkunnigas
uttalande, att behovet av sådana avsättningar vore synnerligen växlande. Även
om särskilda för gruvdriftens speciella förhållanden lämpade spärregler därför
varit att föredraga, syntes utformningen och tillämpningen av sådana bestämmelser
vålla betydande svårigheter. Det därmed åsyftade resultatet borde även
kunna uppnås genom den föreslagna möjligheten att erhålla en individuell
prövning av avsättningsbehovet. Av vikt vore emellertid, att de särskilda omständigheter,
som i det föreliggande fallet inverkade på detta behov, därvid
vunne beaktande. Gruvföreningen anför vidare:

Berörda omständigheter växla från tid till annan, beroende på marknadsförhållanden,
varierande organisationsformer etc. Här må allenast erinras om
att flertalet av de mellansvenska gruvorna antingen äro direkt anslutna till
järnverksrörelse eller organiserade som andelsgruvor, under det att allenast
ett mindre antal äro helt självständiga företag. Om gruvdriften utgör endast
en del av företagets verksamhet och behov av fonderingar för annat ändamål
än gruvdriften, exempelvis uppförande av viss fabriksanläggning, är av
den storleksordning, att det konsumerar tjugo procent av årsvinsten, bör avsättning
till gruvdriftens investeringsfond kunna ske genom tillämpning av
ifrågavarande dispensbestämmelse. Så bör ock vara fallet, om kända malmtillgångar
endast representera ett ringa antal årsbrytningar och omfattande
undersökningsarbeten av denna anledning äro erforderliga för säkerställande
av fortsatt gruvdrift. Icke sällan torde en tillfredsställande grund för beräkningen
av avsättningsbehovet kunna erhållas genom att såsom utgångspunkt
använda värdet å den genomsnittliga malmfångsten under ett visst antal år
under hänsynstagande tillika till de kända malmtillgångarnas storlek.

Vi förutsätta, att vid handläggning av nu ifrågavarande ärenden den av
bergmästarna representerade sakkunskapen kommer att utnyttjas. Det må i
detta sammanhang framhållas, att uppgift om malmfångstens storlek ingår i
den officiella statistik, som varje gruvägare årligen har att ingiva till bergmästareämbetet,
och att vederbörande bergmästare även i övrigt regelmässigt
äger ingående kännedom om gruvföretagen inom distriktet.

Vad slutligen angår rederiernas avsätt ning sbehov framhåller
redareföreningen, vars yttrande härutinnan biträdes av kommerskollegium,
att rederierna borde äga rätt att årligen avsätta större belopp än som
vore medgivet för andra näringsföretag (jfr s. 32 o. f.).

Mot förslaget att för aktiebolagens vidkommande maximera avsättningen
enbart i förhållande till vinsten och icke som nu jämväl i förhållande till aktiekapitalet
har vid remissbehandlingen icke någon invändning gjorts. Detsamma
gäller förslaget att låta den föreskrivna maximigränsen avse den
skattskyldiges sammanlagda avsättning — oavsett om avsättningen sker till
en eller flera fonder — i stället för som nu viss fond. Icke heller jag har något
att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit i dessa avseenden.

Länsstyrelsen i Västei-bottens län har ifrågasatt fastställandet av en gräns,
som de under olika år avsatta beloppen tillsammantagna icke skulle få överstiga.
Något egentligt behov av en dylik bestämmelse synes emellertid, såvitt
nu kan bedömas, knappast föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

113

Det har vidare anmärkts dels att det rådde oklarhet om vad som menades
med årsvinst och dels att med hänsyn härtill och av andra angivna skäl begränsningen
av avsättningarna i stället borde ske efter nettointäkten av den
förvärvskälla, däri avsättningen skedde.

Tillräckliga skäl synas emellertid icke föreligga att frångå det nuvarande
systemet med avsättningens beräkning efter årsvinsten enligt vederbörligen
fastställd balansräkning. Det synes dock lämpligt att i en anvisningspunkt till
2 § meddela vissa föreskrifter angående vad som i detta sammanhang skall
förstås med årsvinst. I nära överensstämmelse med anvisningarna å ett av
Kungl. Maj:t den 22 april 1944 fastställt formulär för redovisning av investeringsfond
torde sålunda böra stadgas, att med årsvinst förstås årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning efter avdrag av avskrivningar, tantiemer
m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra till omkostnader i rörelsen
— jämväl om de formellt utgått av vinstmedel — men utan avdrag för
avsättning till reservfond, dispositionsfond, investeringsfond m. fl. fonder
o. d. Vidare bör stadgas, att vid årsvinstens beräkning avdrag icke skall ske
för de på årsvinsten belöpande skatterna, vare sig de erlagts preliminärt eller
icke, varemot avdrag skall ske för annan under året erlagd skatt (inklusive
fastighetsskatt).

Kammarrättens anmärkning, att den föreslagna avfattningen av 2 § knappast
gåve fog för den av de sakkunniga angivna tolkningen beträffande nystartade
företag, att ett sådant företag vid avsättningens beräknande vore att
likställa med tidigare bestående företag, som icke uppvisat några vinster under
de närmast föregående åren, har jag ansett böra föranleda ett förtydligande
tillägg till 2 mom. andra stycket i nämnda paragraf.

Redareföreningens yrkande, att rederierna måtte tillerkännas rätt att göra
avdrag för avsättning till investeringsfond med större belopp än som vore
medgivet för andra näringsföretag, har jag däremot ansett mig icke böra biträda.
Den enligt förslaget medgivna avsättningen, som under stigande konjunkturer
kan uppgå till 35 procent av årsvinsten, torde få anses godtagbar
även för rederiernas vidkommande.

Tillsyn över investeringsfonder m. m.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, skall enligt förslaget
vid självdeklaration för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande
beskattningsår, intill dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga
särskild uppgift i tre exemplar rörande avsättning av medel till fonden samt
fondens användning och avveckling. Vederbörande taxeringsnämnd skall i
sitt protokoll förteckna skattskyldiga, som avgivit eller bort avgiva sådan
uppgift. Snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete,
skall länsstyrelsen översända två exemplar av uppgifterna till arbetsmarknadskommissionen,
som skall ha tillsyn över gjorda avsättningar, föra regisBihang
till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr SO. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ter över fondema och i övrigt genom samråd med vederbörande skattskyldig
verka för att fonds ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.
Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldig att till arbetsmarknadskommissionen
lämna de uppgifter i fråga om fonden, som ur arbetsmarknadssynpunkt
kunna anses erforderliga.

Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, äger besluta,
att investeringsfond inom viss tid och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tagas i anspråk. Sådant beslut må avse
samtliga företag av alla slag eller av viss beskaffenhet eller ock vissa eller
visst företag. Fråga om fonds ianspråktagande kan väckas förutom av arbetsmarknadskommissionen
och den skattskyldige även av vederbörande
kommun och näringsorganisation.

Har investeringsfond icke tagits i anspråk i enlighet med härom meddelat
beslut kan arbetsmarknadskommissionen föreskriva, att fondavsättning helt
eller delvis skall återföras till beskattning. Ha fondmedel ej fått av den skattskyldige
tagas i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum,
skola medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Denna tidsfrist kan
emellertid efter Kungl. Maj:ts medgivande utsträckas med högst fem år. Har
skattskyldig trätt i likvidation verkställes återföring till beskattning för det
beskattningsår, då likvidationen skett. Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen
att, när den stadgade tioårsfristen gått till ända och medlen skola
återföras till beskattning, lämna underrättelse till den skattskyldige samt via
länsstyrelsen till vederbörande beskattningsnämnd.

Beträffande den föreslagna anordningen med särskild tillsyningsmyndighet
ha de sakkunniga framhållit, att de ansåge det nödvändigt
att låta ett statligt organ få överinseende över fonderna närmast under Kungl.
Maj :t och att med hänsyn till lagstiftningens huvudsyfte arbetsmarknadskommissionen
borde anförtros uppgiften att vaka över fonderna och deras användning.
De sakkunniga ha vidare anfört:

Vid behandlingen av arbetsmarknadskommissionens ställning och befogenheter
i detta avseende hava de sakkunniga till en början övervägt, huruvida
det nuvarande systemet med beskattningsnämnderna såsom prövande organ
för konstaterande av att de i författningen angivna förutsättningarna för rätt
till fondavsättning föreligga bör ersättas av en anordning, där arbetsmarknadskommissionen
delvis fullgör dessa funktioner. Vid ett beträdande av
denna väg kunde i författningen inrymmas rätt och skyldighet för arbetsmarknadskommissionen
att i det särskilda fallet pröva om en tilltänkt avsättning
tillgodosåge konjunkturutjämningsintresset. Endast därest så vore
fallet skulle tillstånd till avsättningen givas, varefter beskattningsnämnderna
hade att pröva förefintligheten av övriga förutsättningar för densamma och
verkställa avdraget vid taxeringen.

Valet mellan de två vägar, som här stå till buds, är en lämplighetsfråga.
Det bör därvid till en början beaktas att, såvitt de sakkunniga kunna bedöma,
den nuvarande anordningen med beskattningsnämnderna som prövande organ
för konstaterande av förutsättningarna för rätten till avsättning i stort
sett fungerat tillfredsställande, och någon anledning att antaga att så ej

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

115

skulle i fortsättningen bliva fallet med den i vissa avseenden strängare utformning
av lagstiftningen, som de sakkunniga ha för avsikt att föreslå,
förefinnes icke. Ett inkopplande av arbetsmarknadskommissionen redan på
detta tidiga stadium skulle leda till att både arbetsmarknadskommissionen
och beskattningsnämnderna finge taga befattning med samma fråga, då först
arbetsmarknadskommissionen skulle pröva åtgärden ur konjunktursynpunkt
och beskattningsnämnderna sedermera ur taxeringssynpunkt. Förfarandet
skulle, utan någon egentlig vinst i sak, bliva tungrott och tidsödande och
skulle sannolikt medföra att avsättningarnas antal minskades. De sakkunniga
hava därför icke ansett sig böra föreslå någon individuell förhandsprövning
av arbetsmarknadskommissionen.

Beträffande planläggningen av fondmedlens användning
ha de sakkunniga anfört:

Sedan arbetsmarknadskommissionen och genom kommissionens försorg
länsarbetsnämnderna underrättats om fondavsättningen bör, om så ej tidigare
skett, investeringsåtgärden planläggas och förberedas så att den kan genomföras,
när konjunkturförhållandena så kräva. Denna planläggning bör självfallet
åligga den skattskyldige, men härvid bör ett visst samarbete ske med
vederbörande länsarbetsnämnd under tillsyn av arbetsmarknadskommissionen.
Med hänsyn till den förtrogenhet som länsarbetsnämnderna redan erhållit
vid handhavandet av tidigare investeringsfrågor — en förtrogenhet
som torde komma att öka —- hålla de sakkunniga före, att några närmare
föreskrifter om detta samarbete icke äro av behovet påkallade. Det torde
därför vara tillräckligt med en föreskrift om att det under planläggningsarbetet
liksom även eljest, då så påfordras, bör åligga företaget att lämna de
upplysningar, som kommissionen ur arbetsmarknadssynpunkt finner erforderliga.
De sakkunniga utgå från att goda förutsättningar för ett förtroendefullt
samarbete mellan företagare och länsarbetsnämnd föreligga. Det bör, utan
särskilda föreskrifter härom, kunna förväntas, att förelaget lojalt fullgör
förberedelsearbetet. Sker ej så, får vederbörande räkna med att, om investering
ej kan komma till stånd, då konjunkturförhållandena så motivera, fonden
jämte den ränta, som för dylika fall är bestämd, återföres till beskattning.

Det planläggnings- och förberedelsearbete, som bör utföras, ställer sig
självfallet olika, om fråga är om investeringsfond för byggnader eller om
fonder för andra ändamål. Särskilt i fråga om byggnader är det angeläget att
planläggningsarbetet ej eftersättes.

Om tillsynen över avsatta medel ha de sakkunniga framhållit
följande:

Sedan avsättning till viss fond skett, bör det tillses att den skattskyldige
ej använder fondmedlen på obehörigt sätt. Risken härför torde icke vara
stor, då den skattskyldige ju lår räkna med att det allmänna kommer att
påfordra fondens ianspråktagande vid härför ur konjunktursynpunkt lämplig
tidpunkt och att han, om han brister i fullgörandet av den från det allmännas
sida påräknade motprestationen, kommer att beskattas för fondmedlen med
ränta. Man bör därjämte kunna utgå från att länsarbetsnämnderna vid sitt
sysslande med fonderna tillse, att missbruk ej förekommer. För att fullt
tillfredsställande garantier skola erhållas föreslå de sakkunniga därjämte, att
den skattskyldige i sin deklaration årligen skall lämna uppgift om förändringar
i fonden under beskattningsåret samt fondens storlek vid beskattningsårets
början och slut. I deklaration till hemortskommunen böra uppgifterna
lämnas i tre exemplar. Två exemplar böra efter taxeringsarbetets avslutande

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

överlämnas till arbetsmarknadskommissionen, därav kommissionen sedermera
tillställer länsarbetsnämnden det ena. Har fond tagits i anspråk på
obehörigt sätt, ankommer det på den skattskyldige att till beskattning i sin
deklaration uppgiva beloppet med ränta. Taxeringsnämnden har att vaka
över att fond icke obehörigen tages i anspråk och om så skett att beskattning
äger rum. Har arbetsmarknadskommissionen själv eller genom länsarbetsnämnden
erhållit kännedom om dylikt missbruk, åligger det kommissionen
att härom underrätta beskattningsorganen.

Vad angår rätten att föreskriva att fond skall eller må
tagas i anspråk ha de sakkunniga framhållit följande:

På Kungl. Maj:t synes liksom hittills böra i princip ankomma att avgöra,
när fond skall tagas i anspråk. Denna rätt bör emellertid kunna av Kungl.
Maj:t överlåtas å härför lämpligt organ. Då det är önskvärt, att tillstånden
att taga fond i anspråk smidigt kunna anpassas efter de från tid till annan
växlande förhållandena på olika platser, inom olika näringsgrenar eller för
varje enskild skattskyldig och att lagstiftningen så handhaves att den även
blir ett medel att höja effektiviteten inom näringslivet genom att god och jämn
sysselsättning ernås, föreslå de sakkunniga, att Kungl. Maj:ts beslutanderätt
må under de villkor, Kungl. Maj:t kan finna lämpliga, överlämnas till arbetsmarknadskommissionen,
som genom sitt sysslande med arbetsmarknadsfrågor
bör vara väl skickad för uppgiften. De sakkunniga förutsätta att
sådan delegation kommer att ske i betydande utsträckning.

Genom sina lokalorgan — länsarbetsnämnderna — äger arbetsmarknadskommissionen
goda möjligheter att träda i förbindelse med näringslivets
representanter och träffa sådana dispositioner, vilka i varje situation äro
de lämpligaste för fondernas nyttiggörande. De sakkunniga förutsätta därför,
att kontakten mellan samhällets organ och de enskilda skattskyldiga i första
hand skall förmedlas av länsarbetsnämnderna. Hos dessa nämnder bör i
enlighet härmed initiativ till fondernas ianspråktagande i stor utsträckning
kunna tagas.

Initiativ till beslutet bör kunna tagas av såväl arbetsmarknadskommissionen
som företaget. Därjämte torde initiativrätt böra tillerkännas vederbörande
kommun och sådan näringsorganisation, som företräder den skattskyldiges
intressen. Då länsarbetsnämnderna understundom hava de bästa förutsättningarna
för bedömande av arbetsmarknadsläget inom länet och behovet
av arbetens igångsättande, böra nämnderna hos arbetsmarknadskommissionen
kunna påkalla fonds ianspråktagande.

Liksom hittills lärer Kungl. Maj:t i frågor av principiell vikt vilja inhämta
yttrande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken. Särskilda föreskrifter
härom torde emellertid icke behöva inflyta i den nya författningen.
Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj:t i sådana principiella frågor även
kan höra andra myndigheter, som kunna hava intresse i saken, exempelvis
investeringsrådet, statens byggnadslånebyrå m. fl.

Det kan även förutsättas, att om arbetsmarknadskommissionen på grund
av Kungl. Maj ds delegation handlägger frågor, som äro av stor ekonomisk
räckvidd eller äro av större betydelse för andra intressen än konjunkturutjämningsfrågan,
kommissionen kommer att bereda andra myndigheter och
näringsorganisationer, som här hava intressen att bevaka, tillfälle att yttra
sig i ärendet. Likaledes kan förutsättas, att kommissionen om den härtill
finner anledning — så torde understundom bliva fallet i vissa frågor av
betydelse för utrikeshandeln — icke begagnar sig av eventuellt föreliggande,
av Kungl. Maj:t given fullmakt att avgöra ärendet utan hänskjuter detsamma
till Kungl. Maj ds eget avgörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

117

Det beslut, som fattas av Kungl. Maj:t eller av arbetsmarknadskommissionen,
torde allt efter det aktuella arbetsmarknadsläget böra gå ut på att fond
antingen skall eller må tagas i anspråk. Tillstånd bör allt efter lägets krav
kunna lämnas för samtliga fonder av visst slag, för viss grupp av dessa fonder
eller för viss enskild fond. En av ett enskilt företag gjord ansökan att få
taga fond i anspråk bör ej avslås, om ej delta påkallas av läget på arbetsmarknaden.

Enligt nuvarande bestämmelser skall medgivande att taga investeringsfond
i anspråk avse minst två beskattningsår i följd. Det synes icke nödvändigt
eller lämpligt att i en blivande lagstiftning binda tillståndsgivningen till visst
eller vissa beskattningsår. Det kan, utan uttryckliga regler härom, förutsättas,
att den skattskyldige kommer att beredas skäligt rådrum för investeringens
igångsättande och genomförande.

Vid tillstånds lämnande torde det även i övrigt böra ankomma på den beslutande
myndigheten att meddela sådana villkor, som kunna påkallas av
arbetsmarknadsläget.

Sedan tillstånd lämnats, bör det åligga arbetsmarknadskommissionen att
via länsarbetsnämnderna tillse, att de vid tillståndet lämnade föreskrifterna
följas.

Vad särskilt angår den tidpunkt då fond för arbeten i gruva må tagas i
anspråk ha de sakkunniga omnämnt en inom svenska gruvföreningen upprättad
promemoria, däri gjorts gällande att företagen själva borde få träffa avgörandet,
samt vidai''e anfört:

Med hänsyn till lagstiftningens huvudsakliga syftemål synes det icke möjligt
att tillmötesgå detta önskemål. Om det konjunkturutjämnande syftet
skall uppnås, bör det allmänna bär liksom beträffande övriga fonder ha ett
avgörande inflytande. Då man kan utgå från att vid den nya lagstiftningens
tillämpning Kungl. Maj:t eller, om ärendet avgöres av arbetsmarknadskommissionen,
denna kommer att taga vederbörlig hänsyn även till ett företags
särskilda intressen vid ianspråktagandet, öppnas härigenom en möjlighet att
inom vissa gränser beakta de svårigheter, som ett genomförande av investeringsplanen
kan medföra från gruvteknisk synpunkt.

Angående rätten för arbetsmarknadskommissionen att föreskriva att
fondmedel skola återföras till beskattning ha de sakkunniga
yttrat:

Såsom förut framhållits inträder för närvarande efterbeskattning icke förrän
den normala tiden för fondavsättningen gått till ända — i regel 6 år —
såvida icke investeringsfonden dessförinnan använts på oriktigt sätt, då sådan
beskattning omedelbart äger rum. Denna anordning finna de sakkunniga
icke tillfredsställande i en ny lagstiftning. För att understryka samhällets
krav på att företagarens motprestation skall lojalt uppfyllas föreslås, att, om
investeringsföretaget icke påbörjats och genomförts inom föreskriven tid
eller övriga vid tillståndet fogade villkor eftersatts, arbetsmarknadskommissionen
bör kunna, om den finner skäl härtill, föreskriva att beskattning skall
äga rum. Meddelande om sådant beslut bör av kommissionen lämnas den
skattskyldige och anmälan göras hos länsstyrelsen. Såsom förut anförts, bör
den skattskyldige i påföljande deklaration uppgiva vederbörligt belopp jämte
ränta till beskattning.

I fråga om bestämmelsen, alt fond måste ha tagits i anspråk inom vissa år,
ha de sakkunniga slutligen anfört:

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Det kan ifrågasättas, om efter genomförandet av de sakkunnigas förslag
att arbetsmarknadskommissionen äger föreskriva efterbeskattning och räntepåföring,
för den händelse investeringen icke rättidigt utföres, anledning finnes
att bibehålla den gällande lagstiftningens föreskrift om viss tid, inom vilken
investeringsfond skall tagas i anspråk vid äventyr av efterbeskattning.
Borttages denna regel, kunna emellertid investeringsfonderna komma att fortbestå
under en längre följd av år, ett förhållande som bör undvikas bl. a.
med hänsyn till de administrativa besvär dessa långfristiga avsättningar
skulle förorsaka och till att den ränta, som skall beaktas vid efterbeskattningen,
stiger och slutligen kan komma att uppgå till betydande belopp. De
sakkunniga anse därför, att fonderna böra hava tagits i anspråk inom viss
tid och att, om så ej skett, fonderna därefter böra tagas fram till beskattning.
Emellertid måste den för närvarande gällande tidsfristen anses väl
kort. En förlängning av tidsfristen skulle medföra, att lagstiftningen vunne
i smidighet och effektivitet. Då de sakkunniga samtidigt framlägga förslag
om ett summariskt efterbeskattningsförfarande — vilket kan verkställas utan
ledning av deklaration för det taxeringsår, då avdrag för avsättning beviljades
— bortfalla de betänkligheter, som i taxeringstekniskt hänseende kunna
möta mot den nuvarande tidsfristens förlängning. Fristen torde lämpligen
kunna sättas till 10 år.

Om under ifrågavarande 10-årsfrist icke någon lågkonjunktur inträffar,
synes det önskvärt att fonden under ytterligare någon tid, förslagsvis högst
5 år, må kunna kvarstå för mötande av depression, som efter 10-årsperioden
kan inträffa. De sakkunniga vilja därför föreslå, att ifrågavarande tidsfrist
må efter beslut av Kungl. Maj:t kunna förlängas i ytterligare högst 5 år.
Sådant beslut bör kunna meddelas för visst företag eller mera generellt. Sker
sådan förlängning, skall underrättelse härom lämnas arbetsmarknadskommissionen.

De sakkunniga hava även diskuterat ett förslag att skattskyldig, som gjort
avsättning till investeringsfond men icke erhållit tillstånd att taga fonden
i anspråk före den bestämda tidsfristens slut, skulle äga rätt att under
viss tid därefter, exempelvis tre år, taga fonden i anspråk. Om emellertid
investeringen härigenom komme till utförande under en högkonjunktur,
skulle en sådan anordning leda till att lagstiftningens syfte delvis förfelades.
De sakkunniga hava därför ansett sig icke böra förorda ett dylikt förslag.
Någon större olägenhet av denna ståndpunkt torde icke behöva uppkomma,
då de sakkunniga räkna med att fond endast i undantagsfall ej fått tagas i
anspråk under tidsfristen.

Skulle företaget träda i likvidation före utgången av berörda tid om 10
eller högst 15 år, torde sådant återförande till beskattning, varom här är
fråga, böra verkställas redan för det beskattningsår, under vilket likvidationen
beslutats.

För taxeringsnämnderna bleve det besvärligt att vaka över att investeringsfond
tages till beskattning, när tidsfristen tilländalupit. De sakkunniga
föreslå därför, att arbetsmarknadskommissionen ålägges lämna påminnelse
härom till länsstyrelsen för att tillställas taxeringsnämnden i den skattskyldiges
hemortskommun under det år, då sådan beskattning skall ske.

Arbetsmarknadskommissionens uppgiftsskyldighet till taxeringsnämnd torde
kunna inskränkas till att endast gälla taxeringsnämnden i den skattskyldiges
hemortskommun; denna taxeringsnämnd har att underrätta övriga
nämnder om vidtagna beskattningsåtgärder.

De föreskrifter av administrativ karaktär, som visa sig önskvärda och
lämpliga för systemets smidiga funktion, bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

119

De sakkunnigas förslag i förevarande del har berörts i ett flertal remissyttranden.
I en del av dessa ha vissa erinringar framställts.

Statens arbetsmarknadskommission anser sig —• trots att tveksamhet kunde
råda huruvida Kungl. Maj:t borde få överlåta sin beslutanderätt i fråga
om fondernas ianspråktagande i den utsträckning som ifrågasatts — med
hänsyn till lagstiftningens syfte och värdet av att ärenden rörande såväl den
enskilda som den allmänna investeringsreserven handhades av samma myndighet
böra i princip ansluta sig till förslaget. Kommissionen anför vidare:

Kommissionen vill understryka vikten av att planläggningen av investeringarna
icke eftersättes. I förslaget till förordning utsäges, att det ankommer
på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd med skattskyldig,
som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens ianspråktagande
i erforderlig utsträckning planlägges. Huruvida i förordningen bör införas
ett mera direkt åläggande för skattskyldig att verkställa planläggning
för fondens ianspråktagande förtjänar enligt kommissionens mening bli föremål
för ytterligare övervägande.

De sakkunniga framhålla, att en av ett enskilt företag gjord ansökan att
få taga fond i anspråk ej bör avslås, om ej detta påkallas av läget på arbetsmarknaden.
Kommissionen vill i samband härmed endast understryka, att
det givetvis måste förutsättas att fondens ianspråktagande vid ifrågavarande
tidpunkt ej strider mot lagstiftningens allmänna syftemål.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser den föreslagna tillsynen välbetänkt, då
den torde vara av stor betydelse för utjämning av konjunkturväxlingarna.
De skattskyldiga torde icke genom denna anordning förorsakas några mera
betydande olägenheter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Sammankopplingen med arbetsmarknadskommissionen och dess organ
länsarbetsnämnderna såsom övervakande myndighet anser länsstyrelsen
lycklig. Arbetsmarknadskommissionen bör framför andra vara skickad att
här träffa de rätta avgörandena. En förutsättning för ett rätt genomförande
av lagstiftningen är ett förtroendefullt samarbete emellan företagen och de
statliga organen. Här hava särskilt länsarbetsnämnderna en viktig uppgift.
I frågan om fonds ianspråktagande synes emellertid initiativrätt jämväl böra
tillkomma länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Ehuru ingen tvekan kan råda därom, att arbetsmarknadskommissionen
för närvarande är den myndighet som bäst är skickad att handhava överinseendet
över de gjorda fondavsättningarna, måste man dock hysa vissa betänkligheter
mot att till detta organ överföres viss beslutanderätt i beskattningsfrågor.
Tillsvidare torde dock ingen bättre lösning stå att ernå. Därest
emellertid det ofta framkastade projektet om en riksskattenämnd en gång
skulle bliva förverkligat, skulle länsstyrelsen vilja förorda, att beslutanderätten
i hithörande frågor överflyttades till denna nämnd, dock med föreskrift
för nämnden att därutinnan överlägga med arbetsmarknadskommissionen.

Handelskammaren i Göteborg anser i princip intet vara att erinra mot den
föreslagna anordningen, särskilt som arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna
med hänsyn till lagstiftningens sysselsättningspolitiska in -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

nebörd borde vara de som hade bästa möjligheter att bedöma de frågor vilka
uppkomme i samband med fondernas utnyttjande. Det vore dock av vikt
att samarbetet mellan företagen och myndigheterna bleve så litet formbundet
som möjligt.

Kooperativa förbundet anför:

Det i 4 § avsedda samarbetet mellan företag, som ämna taga investeringsfonder
i anspråk, och arbetsmarknadskommissionen bör i allmänhet ske under
frivillighetens form. Det vore säkerligen olyckligt och ägnat att motverka
lagstiftningens syfte, om en sådan ordning utbildade sig att företagen för
sina tilltänkta investeringar allmänt behövde i förväg söka tillstånd av kommissionen.
Denna torde säkerligen i allmänhet lättast nå det angivna syftet
av tillfredsställande samhällelig planering av ifrågavarande med investeringsfonder
finansierade anläggningar genom att med stöd av det nyupprättade
fondregistret på ett smidigt sätt utöva rådgivande verksamhet utan att därvid
störande ingripa i företagens egen planering av tilltänkta arbeten.

Näringslivets skattedelegation anför:

Det ligger i sakens natur, att ju större säkerhet som skapas för att de avsatta
medlen få av vederbörande företag disponeras för ur dess synpunkt
önskvärda investeringar vid en för företaget lämplig tidpunkt, desto större
anslutning till lagstiftningen bör kunna påräknas från företagens sida.

Det synes oss med hänsyn härtill kunna ifrågasättas, huruvida det icke
vore möjligt att överlåta åt företagen att själva bestämma tidpunkten för fondernas
ianspråktagande. På sätt de sakkunniga anfört ha flera storföretag
oberoende av gällande lagstiftning uppgjort eller uppgöra investeringsplaner,
som äro avsedda att genomföras, om rörelsen skulle behöva inskränkas. Såsom
de sakkunniga ock framhålla föreligger i regel på längre sikt icke något
motsatsförhållande mellan de allmänna och de enskilda intressena i fråga
om konjunkturutjämningen. Man synes därför kunna förvänta, att den smidiga
samverkan mellan allmänna och enskilda intressen, de sakkunniga eftersträvat,
i huvudsak skulle vinnas utan att rätten till fondernas ianspråktagande
reglerades genom särskilda tvingande bestämmelser.---

Den grundläggande bestämmelsen rörande fondernas ianspråktagande har
kommit till uttryck i 4 § första stycket i författningsförslaget, enligt vilket
Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, äger besluta,
att investeringsfond inom viss tid och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. En
så smidig tillämpning av denna bestämmelse, att den icke verkar hämmande
å företagens villighet att använda sig av lagstiftningen, torde utgöra det första
villkoret för vinnande av den åsyftade konjunkturutjämningen. De sakkunnigas
vägledande uttalanden rörande det samarbete mellan samhällsorganen,
i första hand länsarbetsnämnderna, och företagen, som de sakkunniga förutsätta
skola komma till stånd, är i detta hänseende av största intresse.

De sakkunniga förutsätta, att den ifrågavarande bestämmelsen skall tilllämpas
så smidigt att praktiskt taget varje investeringsfond, som avsatts i
syfte att användas för investeringar med konjunkturutjämnande verkningar,
även skall av vederbörande företag få utnyttjas för avsett ändamål. Genom
en effektiv upplysningsverksamhet, vid vilken näringsorganisationernas medverkan
torde kunna påräknas, rörande den sålunda avsedda tillämpningen
av författningen, bör det vara möjligt att väcka företagens intresse för avsättningar
av ifrågavarande slag i så stor utsträckning att en god konjunkturutjämnande
effekt även genom den föreslagna lagstiftningen ernås, särskilt
om bestämmelserna rörande räntepåföring i sådana fall som avses i 11 §
bleve slopade.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Redareföreningen uttalar en liknande uppfattning i fråga om önskvärdheten
av att företagen ägde frihet att själva bestämma när fondmedlen skola
disponeras. Föreningen anför vidare, att kommerskollegium borde utses såsom
tillsyningsorgan beträffande rederierna, enär arbetsmarknadskommissionen,
som saknade erforderlig kunskap om sjöfartsförhållandena i allmänhet,
icke vore ett lämpligt organ för tillsynen beträffande dessa företag. Kommerskollegium
hade tillgång till fartygsregistret och ägde i övrigt den ingående
kännedom om sjöfartsnäringen, som vore erforderlig för ett tillsyningsoch
kontrollorgan.

Jämväl Sveriges grossistförbund uttalar den uppfattningen, att det borde
överlåtas åt näringsidkarna själva att bestämma, när ianspråktagande av
fondmedel skulle ske. Utan tvivel skulle man genom en sådan anordning erhålla
en smidigare anpassning av systemet till konjunkturväxlingarna, vilket
skulle lända till båtnad för det med lagstiftningen avsedda syftet.

Kommerskollegium understryker vad näringsorganisationerna anfört. För
vinnande av den åsyftade konjunkturutjämningen torde ett så smidigt samarbete
mellan vederbörande kontrollerande myndighet och företagen som
möjligt böra eftersträvas. Av ett enskilt företag gjord ansökan att få taga
fond i anspråk borde — som de sakkunniga förutsatt — icke avslås, om ej
detta påkallades av läget på arbetsmarknaden. Beträffande redareföreningens
förslag, att kommerskollegium skulle utgöra tillsynsmyndighet för rederierna
kunde lämpligheten härav måhända ifrågasättas, då arbetsmarknadskommissionen
hade större erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor. Om det med hänsyn
till de speciella förhållanden inom rederinäringen, som kunde böra beaktas
med avseende å tid och sätt för användning av rederiernas investeringsfonder,
skulle anses lämpligast att anförtro dylika avgöranden åt kollegium, ville
ämbetsverket emellertid icke motsätta sig detta.

Statskontoret framhåller, att den löreslagna utsträckningen av statsmyndigheternas
rätt att besluta om investeringsfondernas disposition kunde befaras
verka därhän, att företagen avhölle sig från att göra avsättningar. Med hänsyn
härtill och då ett samordnande av statens och enskildas åtgärder till
mildrande av en depressions verkningar torde kunna åstadkommas även utan
att staten erliölle den formella beslutanderätten rörande fonddispositionen,
kunde ifrågasättas, huruvida icke övervägande skäl finge anses tala för att
den nya lagstiftningen i förevarande avseende utformades på samma sätt som
gällande författningar. Uttrycklig bestämmelse om att beslut angående investeringsfonds
anlitande skulle meddelas efter hörande av kommerskollegium
och fullmäktige i riksbanken borde som hittills vara intagen i förordningen.

Lantbruksstgrelsen anser icke att de föreslagna bestämmelserna vore ägnade
att främja den avsättning till investeringsfonder, som i sista hand vore
avgörande för huruvida lagstiftningen finge någon betydelse eller ej. I
varje fall skulle den press på företaget, som enligt förslaget skulle utövas
av vederbörande kommun och näringsorganisation, motverka syftet ur allmän
synpunkt, varför 4 § sista stycket i den föreslagna förordningen borde

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

helt utgå. Vederbörande kommun och organisation torde nämligen ha möjlighet
att ändock göra sina synpunkter kända hos arbetsmarknadskommissionen.
Vid tillämpningen torde därjämte stadgandet i nämnda paragraf om
samråd mellan arbetsmarknadskommissionen och skattskyldig, som gjort
fondavsättning, för planläggning av fondens ianspråktagande böra tillmätas
den största betydelse. Fördelarna för den skattskyldige av avsättning till
investeringsfond syntes nämligen vara så relativt små, alt det för flertalet
företagare torde förefalla mera tilltalande att låta i vanlig ordning beskatta
den uppkomna årsvinsten för att sedan utan utomstående organs kontroll
kunna disponera företagets medel.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, om det icke borde meddelas en
bestämmelse om vilken myndighet som skulle avgöra hur förfaras skulle med
fond då väsentliga förändringar skett i fråga om vederbörande företags verksamhet
och organisation (överlåtelse av rörelse, ändrad verksamhetsort in. in.)
och alltså de förutsättningar, som legat till grund för avsättningens medgivande,
ej längre förelåge.

Kammarrätten anmärker, att förslaget innebure, att arbetsmarknadskommissionen
finge att fatta beslut, vilkas rättsverkningar bleve av avsevärd betydelse
för den skattskyldige, samt anför vidare:

Sålunda skulle bland annat kunna föreskrivas, att investeringsfond måste
vid visst tillfälle tagas i anspråk för sitt ändamål vid äventyr, att kommissionen
eljest kunde förordna, att fondmedlen skulle tagas till omedelbar beskattning
(4 § jämförd med 9 § i den föreslagna förordningen). De sakkunniga
utgå ifrån att ett gott samarbete mellan kommissionen och de skattskyldiga
bör kunna komma till stånd. Kammarrätten vill dock framhålla, att
det ingalunda synes uteslutet med meningsskiljaktigheter i fråga om den rätta
tiden för påbörjandet av en investering. I detta läge uppkommer frågan,
vilka rättsmedel som stå den skattskyldige till buds gentemot arbetsmarknadskommissionens
beslut. Den föreslagna förordningen innehåller icke några
bestämmelser om rätt att över kommissionens beslut anföra besvär. Av 27 § i
den för kommissionen gällande instruktionen (SFS nr 326/1940) framgår
emellertid, att över kommissionens beslut må, där ej genom särskild författning
är annorlunda stadgat, klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär,
dock att beslut av kommissionen skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet eller av Kungl. Maj:t. Kammarrätten
ifrågasätter, om icke i den föreslagna förordningen genom uttryckligt
stadgande bör angivas, hur besvärsrätten skall i förevarande avseende
regleras. Kammarrätten vill därvid särskilt fästa uppmärksamheten på frågan
om lämpligheten av att nyssnämnda bestämmelse i instruktionen därom, att
kommissionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan,
skall äga tillämpning å beslut, som kommissionen fattat jämlikt 9 § i
den föreslagna förordningen.

Liknande anmärkningar framställas av länsstyrelsen i Kopparbergs län,
som även anser, att bestämmelsen i 4 § att vederbörande kommun skulle
äga påyrka ianspråktagande av investeringsfond borde kunna utgå. Föreskrift
om på vad sätt kommunen skulle erhålla kännedom om fondens existens
saknades och vederbörande länsarbetsnämnder och därmed arbetsmarknadskommissionen
torde äga sådan kännedom om arbetstillgången å respektive
orter att kommissionen kunde tillvarataga kommunernas intressen.

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

123

Länsstyrelsen i Västmanlands län slutligen framhåller, att den i 14 § omförmälda
uppgiften borde innehålla försäkran om att samtliga under vederbörande
år inträffade förändringar i investeringsfond blivit redovisade i uppgiften.
Det kunde även ifrågasättas, att någon påföljd borde stadgas för underlåtenhet
att avlämna dylik uppgift.

För att syftet med lagstiftningen om investeringsfonder skall bliva på bästa Departementsätt
tillgodosett synes det nödvändigt att från det allmännas sida övas till- chefen syn

över användningen av avsatta medel. Tillsynen bör därvid icke gå längre
än som är erforderligt men å andra sidan göras så omfattande, att det avsedda
resultatet nås.

De föreslagna anordningarna för åstadkommande av tillsyn över fondernas
användning synas ur nämnda synpunkter vara i stort sett väl avvägda.

Det torde sålunda vara tillräckligt att arbetsmarknadskommissionen sätter in
sin övervakande och planläggande verksamhet först sedan avsättningarna
gjorts, under det att prövningen huruvida förutsättningarna för rätt till avsättning
föreligga som hittills överlämnas åt beskattningsnämndema.

Beträffande detaljerna i de föreslagna bestämmelserna om tillsynen får jag
anföra följande.

Mot förslaget att arbetsmarknadskommissionen skall närmast under Kungl.

Maj:t anförtros uppgiften att vara tillsyningsmyndighet har endast anmärkts
-— av redareföreningen — att kommerskollegium borde vara tillsyningsorgan
beträffande rederierna. Kommerskollegium synes emellertid icke vara övertygat
om lämpligheten av en sådan anordning. Enligt min mening är arbetsmarknadskommissionen
bäst lämpad att handhava övervakningen även i vad
angår rederierna. Givetvis bör arbetsmarknadskommissionen därvid samråda
med kommerskollegium, då så befinnes erforderligt eller lämpligt.

Beträffande planläggningen av fondmedlens användning och tillsynen över
medlen, innan de tagas i anspråk för sitt ändamål, kan jag instämma i vad
de sakkunniga anfört. I första hand synes planläggningen böra ankomma på
den skattskyldige själv och det övervakande organet inskränka sig till rådgivande
verksamhet.- Att i författningen införa ett uttryckligt åläggande för
den skattskyldige att verkställa dylik planläggning synes emellertid knappast
nödvändigt.

Vad angår föreskriften att investeringsfond icke får tagas i anspråk förrän
Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj ds bestämmande arbetsmarknadskommissionen
meddelat beslut att så skall eller må ske, ha vissa av näringslivets
representanter framhållit, att det borde överlåtas åt näringsidkarna själva att
bestämma när ianspråktagande av fondmedel skulle ske. I anledning härav
vill jag framhålla, att även enligt min mening bestämmanderätten över fondmedlens
användning bör i möjligaste mån tillkomma den skattskyldige själv,
men alt syftet med lagstiftningen å andra sidan skulle äventyras om icke det
allmänna hade möjligheter att påverka den skattskyldige i syfte alt framtvinga
användning av medlen då så med hänsyn till konjunkturförhållandena
befunnes påkallat. Emellertid synes det föreligga all anledning antaga,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

att ett i huvudsak friktionsfritt samarbete skall kunna åvägabringas mellan
vederbörande tillsyningsorgan och den skattskyldige.

Om investeringsfond icke tagits i anspråk i enlighet med härom meddelat
beslut äger arbetsmarknadskommissionen enligt de sakkunnigas förslag föreskriva,
att fondavsättning skall återföras till beskattning. Ett sådant beslut
kan jämlikt 27 § instruktionen för arbetsmarknadskommissionen överklagas
hos Kungl. Maj :t i socialdepartementet men länder till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet eller av Kungl. Maj:t.
Kammarrätten har ifrågasatt lämpligheten av sistnämnda bestämmelse. Vidare
har kammarrätten ifrågasatt, om icke i förordningen om investeringsfonder
borde meddelas bestämmelser angående besvärsrätten.

Vad först angår förslaget att särskild föreskrift skall kunna meddelas om
fondmedels återförande till beskattning, därest de icke tagits i anspråk i enlighet
med meddelat beslut, skulle kunna ifrågasättas om en dylik bestämmelse
överhuvud taget är erforderlig. Ha fondmedel icke tagits i anspråk enligt
därom meddelat beslut, bör nämligen påföljden regelmässigt bli att medlen
beskattas. Å andra sidan kan en dylik påföljd te sig opåkallad i vissa fall,
då investeringsföretaget genomförts men den skattskyldige därvid åsidosatt
ett vid tillståndet fogat villkor. Med hänsyn härtill anser jag mig böra biträda
de sakkunnigas förslag, att medlens återförande till beskattning i dessa fall
skall vara beroende på arbetsmarknadskommissionens beslut.

Vad angår besvär över arbetsmarknadskommissionens beslut synes det
lämpligt att bestämmelser härom meddelas i den föreslagna förordningen.
Klagan torde böra föras hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet. Föreskrift
att kommissionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan torde icke böra meddelas.

Utöver de nu behandlade erinringarna förekomma i remissyttrandena endast
anmärkningar av mindre betydelse. Ingen av dem anser jag vara av beskaffenhet
att böra föranleda ändring i de föreslagna bestämmelserna. Vad
särskilt angår länsstyrelsens i Västmanlands län påpekande att den i 14 § i
de sakkunnigas författningsförslag omförmälda uppgiften borde innehålla
försäkran om att under beskattningsåret inträffade förändringar i investeringsfond
blivit vederbörligen redovisade, vill jag framhålla att denna uppgift
torde vara att anse som bilaga till den deklaration, varvid den fogas, och sålunda
innefattas i den sanningsförsäkran, som tecknas å deklarationen.

Fondavsättningars återförande till beskattning.

Enligt gällande regler blir skatteförmånen definitiv, om investeringsfonden
användes på avsett sätt. Brister denna förutsättning, omräknas taxeringen för
det år, då avdrag för avsättningen medgivits. De ytterligare skatter, som härvid
skola utgå, påföras den skattskyldige jämte ränta å dessa skattebelopp genom
s. k. efterbeskattning. Sådan beskattning göres utan dröjsmål, om fonden
tagits i anspråk på felaktigt sätt eller företaget likviderat, och räntan

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

125

beräknas då efter 3 procent om året. I annat fall verkställes ifrågavarande
beskattningsåtgärd vid sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen
beviljats, dock att beträffande under åren 1938 och 1939 verkställda
fondavsättningar sådan efterbeskattning skall påföras 1947. Ränteberäkningen
sker härvid efter 2 procent om året, om den föreskrivna tidsperioden
gått till ända utan att fond fått tagas i anspråk, och eljest efter 3 procent.

Enligt de sakkunnigas förslag skola fondmedel återföras till beskattning
under i stort sett samma förutsättningar som enligt gällande lagstiftning. Återföringen
skall emellertid icke ske genom efterbeskattning för det år, varunder
avdrag för avsättningen beviljats, utan genom upptagande av vederbörligt belopp
som skattepliktig intäkt vid löpande taxering så snart det konstaterats
att förutsättningarna för återförande till beskattning äro förhanden. Härvid
är dock kvittning mot eventuellt föreliggande förlust eller ej utnyttjat procentavdrag
förhindrad därigenom att nettointäkten respektive den till kommunal
inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga
är, ej må upptagas lägre än det till beskattning återförda beloppet jämte
ränta. Beträffande beräkning av ränta överensstämmer förslaget med nu gällande
bestämmelser utom såtillvida att ränta för skattskyldig, som trätt i
likvidation, skall beräknas efter 2 procent i stället för som nu efter 3 procent.

De sakkunniga ha i detta sammanhang först berört frågan om beräkning
av ränta på till beskattning återförda medel. De ha härvid framhållit,
att spörsmålet, huruvida ränta skulle uttagas, vore tveksamt, samt
vidare anfört:

Detta problem ter sig olika, om beskattning sker vid fristens slut utan att
fonden fått tagas i anspråk, eller om beskattning sker i följd av att fonden
ej nyttjats enligt givna föreskrifter.

Beträffande det förstnämnda fallet kunna enligt de sakkunnigas mening
goda skäl åberopas såväl för som mot ränta. Det kan sålunda å ena sidan med
fog göras gällande, att den skattskyldige i detta fall gjort en vinst genom att
disponera det icke skattebelagda beloppet under en följd av år. Å andra sidan
har den skattskyldige genom sin avsättning under fristen lämnat ett bidrag
till konjunkturutjämningen, som skulle varit av värde om depression inträffat
av sådan art att fonden behövt tagas i anspråk. För övrigt torde blotta
existensen av avsättning hava varit av betydelse under perioden, då härigenom
en viss garanti mot arbetslöshet erhållits. För en eftergift av ränteanspråket
skulle därjämte kunna åberopas, att de skattskyldigas benägenhet
för fondavsättningar torde öka om ränteförpliktelsen bortfölle.

Man kan emellertid i detta sammanhang icke bortse från att en på detta
sätt utformad frihet från ränta skulle i undantagsfall kunna utnyttjas på ett
obehörigt sätt av vissa skattskyldiga. Då de sakkunniga avvisat tanken på att
arbetsmarknadskommissionen genom en förhandsgranskning av varje särskild
avsättning skall söka utmönstra ur konjunkturutjämningssynpunkt måhända
betydelselösa avsättningar, är det icke helt uteslutet att avsättning till fond
kan komma att ske utan alt konjunkturintresset gagnas. Bleve så fallet, komme
troligen sådan fond alt ej tagas i anspråk under perioden och den skattskyldige
erhölle då eu opåkallad skattekredit. Med beaktande härav och för
att sålunda förhindra spekulation av antydd art, synes det riktigast att bibehålla
den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt all ränta skall utgå.

126

Kungl. Mcij:ts proposition nr 86.

För den företagare, som i lojalt syfte gör avsättningar, torde denna ståndpunkt
icke vara till nämnvärt men, då man torde kunna räkna med att denne
under fristen eller dess eventuella förlängning beredes tillfälle att taga
fonden i anspråk, varigenom ränteanspråket försvinner. Att ränta i särskilda
undantagsfall kan komma att uttagas torde vid nu angivna förhållanden icke
behöva i nämnvärd grad verka hämmande på de lojala företagarnas villighet
att avsätta till investeringsfonder.

Beträffande räntesatsen ha de sakkunniga vidare anfört:

Vad härefter angår den räntesats, som för nu ifrågakommet fall (fristen
har gått till ända utan att fonden fått tagas i anspråk) bör gälla, torde till
att börja med få övervägas, huruvida räntan skall göras fast eller växla med
det allmänna ränteläget. Då även om vissa skäl kunna åberopas för rörlig
ränta, denna skulle för företagarna innebära ett osäkerhetsmoment, som kunde
göra dem mindre benägna till fondavsättningar, och då vidare taxeringsarbetet
skulle kompliceras, om man måste räkna med olika räntesatser för
olika perioder, hava de sakkunniga ansett övervägande skäl tala för ett bibehållande
av fast ränta.

Beträffande räntans höjd vilja de sakkunniga till en början erinra om att
den ränta, som nu tillämpas, då fristen för fondavsättningen tilländagår utan
att tillstånd till ianspråktagande lämnats, är 2 procent. Vid bedömandet av
räntans storlek bör ihågkommas, att den tills vidare skattefria fondavsättningen
i den skattskyldiges hand lämnat avkastning. Denna avkastning har
emellertid varit föremål för inkomstbeskattning, vilket medfört att det kapital,
som den skattskyldige fått behålla, icke vuxit med hela denna avkastning.
Eftersom man genom räntepåföringen bör eftersträva, att den skattskyldige
i föreliggande fall skall sättas i samma ekonomiska läge, som om
han icke gjort avsättning till investeringsfond, synes det därför motiverat att
här räkna med en lägre räntesats än den, till vilken fondmedlen kunna förräntas.

Om man exempelvis utginge ifrån att investeringsfondens medel kunnat

förräntas efter 3 procent — utan hänsyn till skatterna — skulle---för räntningen

efter skatternas betalning bliva 1,836 procent. Om man vidare utginge
från att investeringsfondens medel årligen växte med ränta på ränta
under det att liksom hittills enkel ränteberäkning skulle äga rum i samband
med° fondens återförande till beskattning, finge räntesatsen sättas något högre
vid återföring efter längre tid än ett år. Skedde återföringen efter 10 år, skulle
sålunda den årliga räntan under angivna förutsättningar få sättas till 1,995
procent och efter 15 år till 2,09 procent.1

Att vid ifrågavarande beskattning tillämpa annan än enkel ränteberäkning
lärer icke böra komma i fråga.

Det möter självfallet svårigheter att riktigt bedöma den avkastning, som
ett företag kan skaffa sig å avsatta medel. Någon undersökning av huru
fondmedlen hitintills placerats hava de sakkunniga ej verkställt. Placerades
medlen i långfristiga obligationer, torde en avkastning av knappt 3 procent
erhållas. Det förefaller osannolikt, att företagare skulle i någon större utsträckning
vilja placera medlen på detta sätt. Skulle medlen placeras i banktillgodohavanden,
erhålles lägre förräntning. Sålunda utgör affärsbankernas
inlåningsränta för närvarande å kapitalräkning med 4 månaders uppsäg 1

Enligt formeln

där K är det förräntade fondkapitalet, n det’ antal år under vilket kapitalet1 förräntas och r
den sökta räntesatsen.

K x 0,612 x l,01836n = K x 1,01836” -

K x 0,388 x (

1 + n x

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

127

ning 2 procent intill ett belopp på 300 000 kronor och på uppsägningsräkning
med 45 dagars uppsägning V2 procent. En placering i sparbank skulle
i allmänhet giva 2 V2 procent. Fondmedlen torde emellertid icke kunna betraktas
såsom lämpliga sparbanksinsättningar och även insättningsmaximum
torde hindra dylika insättningar, i varje fall av större storleksordning. I
allmänhet torde de företag, som så kunna komma att, i den utsträckning
så är möjligt, använda medlen till reglering av sina skulder. Även ett nyttiggörande
på annat sätt i rörelsen torde i den utsträckning så lämpligen
kan ske komma att eftersträvas. Den avkastning, som företaget på dessa
vägar kan erhålla, är emellertid svår att på förhand bedöma.

Med beaktande av de nu och tidigare vid bedömandet av om ränta överhuvud
taget borde utgå framhållna synpunkterna hava de sakkunniga stannat
för att det i varje fall icke med nuvarande ränteläge finnes tillräckliga
skäl att frångå den i gällande lagstiftning stadgade räntan om 2 procent.

Skulle det nuvarande ränteläget komma att undergå en mera väsentlig
förändring, som kan beräknas bliva långvarig, kan det finnas skäl upptaga
frågan till förnyat övervägande för avsättningar, som därefter göras.

Det problem, som här behandlats, har vissa drag gemensamma med frågan
om ränteberäkning i beskattningshänseende av dolda reserver i varulager.
Utan att närmare ingå på denna senare fråga, hålla de sakkunniga före, att
de överväganden, som kunna komma att göras i fråga om ränteberäkning för
sådana reserver, även kunna komma att få betydelse för det nu avhandlade
ränteproblemet.

Angivna ränta om 2 procent torde skäligen böra tillämpas även på företag
som träder i likvidation före tidsfristens utgång.

Vad härefter angår räntefrågan för det fall att den skattskyldige underlåtit
att taga fond i anspråk i enlighet med vad de statliga myndigheterna
påfordrat eller utan medgivande tagit fond i anspråk för annat ändamål
än det, för vilket avsättning skett, torde denna fråga få bedömas från andra
utgångspunkter. Företagaren har för dylika fall underlåtit att fullgöra den
motprestation, som samhället haft rätt att fordra, och därmed även handlat
i strid mot lagstiftningens syfte. Vid sådant förhållande och för att samhället
skall kunna räkna med att tillfredsställande effekt uppnås med lagstiftningen,
bör en sådan företagare drabbas av en högre ränta. Då förhållandena
kunna efter fondavsättningen så förändras, att företaget kan, utan att självt
önska frångå investeringens genomförande, se sig nödsakat använda fonden
för andra ändamål, torde denna ränta dock icke böra sättas alltför hög.
Den nn utgående räntan om 3 procent torde därför vid nuvarande ränteläge
vara lämplig för nu omförmälda fall.

De sakkunniga ha härefter övergått till frågan om ordningen för investeringsfonds
återförande till beskattning och härom
anfört:

Den i nuvarande lagstiftning föreskrivna särskilda beskattningsformen har
hittills kommit till användning i ett fåtal fall — ett förhållande som dock
bör sammanställas därmed att fristen för fondmedlens ianspråktagande ännu
icke utlöpt. Man torde kunna räkna med, att en motsvarande beskattning i
eu kommande lagstiftning endast sällan skall behöva tillgripas. Även om
så blir fallet, vilket man dock icke med säkerhet nu kan bedöma, utgör
»efterbeskattningen» enligt nuvarande grunder ett ohanterligt förfarande,
som måste tynga taxeringsarbetet, bland annat därför att beskattningsnämnderna
skola infordra uppgifter om de utskykler, som genom efterbeskattning
skola uttagas inom de olika kommuner, municipalsamhällen, pastorat o. d.,
vilka beröras av åtgärden.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

För att undgå dessa svårigheter föreslå de sakkunniga att den strikta
efterbeskattningen utbytes mot en anordning, som innebär, att fonden tages
till beskattning för det beskattningsår, då den återföres eller då den genom
lagstiftningen stadgade tidsfristen tilländalupit, och att räntan på de efterbeskattade
utskylderna utbytes mot räntepåföring beträffande det återförda
beloppet.

Mot denna förenkling torde icke kunna riktas någon erinran under förutsättning
att man endast har att röra sig med en proportionell inkomstbeskattning
med år efter år oförändrade skattesatser. Skatten blir då i huvudsak
densamma, oavsett om man förfar på det ena eller det andra sättet.

I den mån skattesatserna variera från år till år, blir resultatet att den skattskyldige
genom det summariska förfarandet gör en skattevinst vid fallande
och en förlust vid stigande skattesatser allt i förhållande till resultatet enligt
det strikta efterbeskattningsförfarandet. Men den skattskyldige kan i
allmänhet icke veta på vad sätt uttaxeringen kommer att växla. Skatten
kan mycket väl vara lika hård eller hårdare, då avsättningen skall återföras
till beskattning, som då avsättningen gjordes. Man torde därför icke behöva
befara spekulationer i fallande skattesatser. Man bör för övrigt i detta sammanhang
hålla i minnet, att det väsentliga syftemålet med lagstiftningen är,
att investeringar skola planläggas under högkonjunkturer och bringas till
utförande under lågkonjunkturer, då skatteunderlaget regelmässigt är lägre
och i varje fall den kommunala skattetungan icke sällan är hårdare.

Det förenklade efterbeskattningsförfarandet skulle emellertid kunna föranleda
till den erinringen, att om motverkande föreskrifter ej infördes, det öppnade
en möjlighet för de skattskyldiga att taga investeringsfond i anspråk
under förlustår och sålunda kunna kvitta vinst mot förlust. Investeringsfonderna
skulle härigenom få blandad karaktär. De skulle bliva fonder icke endast
för konjunkturutjämning utan även för sådan kvittning.

Ur konjunkturutjämningssynpunkt kunde en sådan sammankoppling av
två element måhända tillstyrkas, om man kunde räkna med att företagens
villighet att göra avsättningar till investeringsfond genom ifrågavarande anordning
skulle ökas så att den skatteförlust, som uppstode genom ett kvittningsmedgivande,
uppvägdes av den allmännytta som vunnes genom att sådant
medgivande medförde ökat antal slutligen fullföljda investeringsföretag
och härigenom ökad konjunkturutjämning.

Då emellertid frågan om kvittning av vinstår mot förlustår är ett skatteproblem
av central karaktär, som torde ligga utanför de sakkunnigas uppdrag,
hava de sakkunniga stannat vid att det förenklade efterbeskattningssystemet
icke må utnyttjas till sådan kvittning. I författningsförslaget har
detta kommit till uttryck genom en föreskrift, att nettointäkten för det beskattningsår,
för vilket avsättning till investeringsfond återföres till beskattning,
icke må upptagas lägre än det återförda beloppet jämte ränta.

De sakkunniga ha ock tagit under övervägande, huruvida de beträffande
kommunalbeskattningen gällande bestämmelserna rörande garantibeskattning
nödvändiggöra ytterligare en föreskrift, liknande den som i nästföregående
stycke föreslagits. Garantibeskattningen utgör en kombination av fastighetsskatt
och inkomstskatt. Sålunda erlägges för annan fastighet än jordbruksfastighet
fastighetsskatt med fem skatteören för varje etthundra kronor av
fastighetens taxeringsvärde. Vid beräkningen av den kommunalskattepliktiga
inkomsten av den förvärvskälla, vari fastigheten användes, tillgodoföres den
skattskyldige ett mot fastighetsskatten svarande avdrag, vilket sålunda, såvitt
annan fastighet angår, utgör 5 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Detta s. k. procentavdrag innebär, att om inkomsten av förvärvskällan rörelse
uppgår till eller överstiger 5 procent av taxeringsvärdet å den skattskyldi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

129

ges i rörelsen använda fastigheter, fastighetsskatten icke föranleder någon
merbelastning för den skattskyldige. Procentavdraget blir i ett dylikt fall till
fullo utnyttjat. Men om förlust uppstått å förvärvskällan eller inkomsten därav
understigit nämnda procentsats, så att procentavdraget icke alls eller allenast
delvis kunnat utnyttjas, innebär fastighetsskatten en merbelastning för
den skattskyldige. Om inkomsten under det beskattningsår, för vilket avsättning
till investeringsfond återföres till beskattning, understiger procentavdra^
get, skulle den skattskyldige, för den händelse särskilda bestämmelser som
reglerade ett dylikt fall icke infördes, undgå denna merbelastning genom att
få tillgodoräkna sig procentavdraget från den med avsättningen ökade inkomsten.
Den återförda avsättningen bleve icke taxerad till kommunal inkomstskatt
i den mån den konsumerades av procentavdraget. Även om vissa
skäl kunna anföras för en dylik utjämning av procentavdragen mellan olika
beskattningsår, ha de sakkunniga ansett att avsättningen i sin helhet bör
upptagas till beskattning jämväl till kommunal inkomstskatt och därför föreslagit
en bestämmelse, att då avsättning till investeringsfond återföres till beskattning,
den enligt kommunalskattelagen uppskattade inkomsten av ifrågavarande
förvärvskälla icke må upptagas till lägre belopp än den återförda
avsättningen.

Vid remissbehandlingen ha vissa representanter för näringslivet samt en
länsstyrelse framställt erinringar mot förslaget, att ränta å till beskattning
återförda fondmedel alltid skall utgå.

Sålunda framhåller näringslivets skcittedelegation, att de sakkunnigas skäl
för räntepåföringen, då den föreskrivna tidsfristen utgått utan att fondmedel
fått disponeras, endast vore att avhålla skattskyldiga från att på obehörigt
sätt utnyttja avsättningsrätten för att få uppskov med beskattningen, samt
anför vidare:

Att de skattskyldigas benägenhet för fondavsättningar i konjunkturutjämnande
syfte skulle öka, om ränteförpliktelsen bortfölle, är påtagligt och
vitsordas även av de sakkunniga. Bestämmelsens hämmande inverkan å villigheten
att verkställa fondavsättningar måste tyvärr befaras bliva väsentligt
större än den jämförelsevis ringa risken för beskattning och därmed förbunden
räntepåföring jämlikt ovannämnda författningsrum i och för sig måhända
borde föranleda. Bestämmelsen om ränta efter 2 procent om året innebär,
att företaget genom fondavsättningen ikläder sig en förpliktelse att under
vissa förutsättningar efter en tidrymd av 10 år erlägga skatt, icke blott
för det avsatta beloppet utan ock för en i räkenskaperna obefintlig inkomst
av 20 procent å avsättningen. Denna skatteplikt inträder, trots att någon
företaget åliggande skyldighet icke åsidosatts. Även om företagsledaren personligen
är övertygad om att de facto föga risk för en dylik beskattning
föreligger, kan han icke bortse från denna förpliktelse.---—

Det vore beklagligt, om den konjunkturutjämnande effekten av lagstiftningen
skulle äventyras genom eu dylik bestämmelse av prohibitiv art. Även
om det på sätt de sakkunniga anfört icke skulle vara helt uteslutet alt avsättningdill
investeringsfond någon gång kunde komma att ske utan att konjunkturintresset
gagnades och i undantagsfall en opåkallad skaltekredit därigenom
erhölles, för den händelse ifrågavarande räntepåföring slopades, äger
dock tillsynsmyndigheten möjlighet att förhindra tilläventyrs uppkommande
missbruk i berörda hänseende genom alt föreskriva alt viss fond skall tagas
i anspråk och om så icke sker, all den jämlikt It) § tillika med där föreskriven
högre ränta skall tagas till beskattning. För övrigt torde enbart den om Bihang

till riksdaqens protokoll 19t7. 1 sam!. Nr SO. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ständigheten, att en skattskyldig, som verkställt avsättning till investeringsfond
enligt den föreslagna lagstiftningen, har att räkna med att tillsynsmyndigheten
kommer att begära upplysning om det ändamål för vilket fonden är
avsett, att medföra de prohibitiva verkningar, som med ifrågavarande räntebestämmelse
åsyftas. Med den utformning, den föreslagna lagstiftningen erhållit,
ha de skäl, som föranlett införande av motsvarande bestämmelse i
gällande förordning, sålunda i huvudsak bortfallit. Hellre än att genom räntebestämmelsen
i 11 § minska den konjunkturutjämnande effekten vore det
enligt vår mening välbetänkt att, åtminstone tills vidare och intill dess erfarenhet
vunnits om lagstiftningens praktiska tillämpning, åtnöjas med de
prohibitiva bestämmelser i berörda avseende, lagstiftningen i övrigt inrymmer.

Vi förstå väl de synpunkter, som varit vägledande vid de sakkunnigas
ståndpunkttagande till förevarande fråga, men hava ansett oss icke böra underlåta
att framhålla, att enligt vår mening en bättre konjunkturutjämnande
effekt av lagstiftningen skulle vinnas, om den i 11 § föreslagna bestämmelsen
rörande räntepåföring utginge.

Sveriges grossistförbund framhåller, att bestämmelserna om ränteberäkning
vore ägnade att i hög grad minska näringslivets intresse för att avsätta
medel till investeringsfonder. Särskilt i de fall där en lång tid förflöte mellan
den tidpunkt, då avdraget för avsättning skedde och beloppet taxerades,
måste räntepåföringen komma att verka mycket betungande. Då räntepåföringen
ur statsfinansiell synpunkt måste sakna så gott som varje betydelse,
syntes starka skäl tala för att ränta icke beräknades.

Kooperativa förbundet anför:

Mot den i 11 § ifrågasatta beskattningen av beräknad ränta, då fondavsättning
återföres till beskattning därför att fonderna ej fått tagas i anspråk
före tioårsperiodens slut, önskar styrelsen rikta en gensaga. Visserligen kan
det tänkas att rätten till skattefri fondering skulle kunna missbrukas, men
dylika fall torde bli ytterligt sällsynta och kunna säkerligen effektivt motverkas
av tillsyningsmyndigheten. Däremot skulle ränteplikten i alla de fall,
då fondavsättning skett i lojalt syfte, av de skattskyldiga uppfattas som en
orättvisa och därför vara ägnad att motverka lagstiftningens ändamål. Motsvarande
bestämmelser gäller i den hittillsvarande förordningen och har utan
tvivel bidragit till att fondavsättningar skett relativt sparsamt. Det vore därför
önskvärt att ifrågavarande stadgande nu finge utgå.

Sveriges köpmannaförbund anser att vid beskattning av fondavsättning
hänsyn bör tagas till om avsättningen kunnat utnyttjas till avdrag eller ej.
Därest den skattskyldige icke kunnat utnyttja gjord avsättning vid den kommunala
taxeringen på grund av procentavdrag, innebure förslaget om ränteberäkning
en uppenbar orättvisa.

Skånes handelskammare, som utgår från att även den föreslagna lagstiftningen
vore att betrakta som ett försök, framhåller att, ehuru frågan om
ränta borde påföras den skattskyldige även då denne saknat tillfälle att
inom stadgad frist utnyttja avsättningen kunde ställas under diskussion,
handelskammaren dock med hänsyn till lagstiftningens försökskaraktär ej
ansett sig för närvarande böra påkalla längre gående lättnader än vad i förslaget
förordats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

131

Kommerskollegium ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen om räntepåföring,
då fondmedel ej fått tagas i anspråk, skulle kunna utgå ur förslaget,
enär en dylik åtgärd troligen skulle vara ägnad att öka företagarnas
villighet att göra avsättningar till investeringsfonder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det hårt, att den skattskyldige skulle
få vidkännas ränteutgift för sådana till beskattning återförda medel, vilka
han icke varit i tillfälle taga i anspråk för det ändamål som med avsättningen
ursprungligen åsyftats. Som en uppenbar orättvisa skulle ett dylikt stadgande
framstå för den händelse skattesatserna vid tiden för beskattningen överstege
de vid avsättningen gällande. Det kunde ifrågasättas om icke förslaget
i denna del borde mildras.

Några länsstyrelser ha särskilt berört frågan om ordning en för investeringsfonds
återförande till beskattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön anför härom:

Då enligt vad de sakkunniga anfört risken för efterbeskattning samt ovissheten
om tidpunkten då fonderna få tagas i anspråk medfört en jämförelsevis
ringa tillämpning av hittills gällande föreskrifter, synes det vara av betydelse
att enligt den nya lagstiftningen ovisshetsmomenten i görligaste mån
minskas. Sådana komma dock alltid att kvarstå om taxering skall ske för
återföringsåret som beskattningsår men torde vidlåda varje system som syftar
till vinstutjämning. Endast en beskattning å avsättningsåret lärer effektivt
undanröja företagens ovisshet om skattebeloppets storlek och är jämväl
ägnad att förhindra spekulation i fallande skattesatser genom frivillig återföring.
De påtalade olägenheterna med det föreslagna systemet synas alltså i
viss mån ofrånkomliga.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om icke utöver den föreslagna
föreskriften i syfte att förhindra kvittning av vinst mot förlust den ytterligare
begränsningen borde uppställas, att det föreslagna efterbeskattningssystemet
icke finge utnyttjas för att täcka underskott i annan förvärvskälla
eller för att täcka övriga, som allmänna avdrag upptagna poster.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser den föreslagna metoden för återföring
av fondavsättning till beskattning vara att föredraga framför nuvarande
system men framställer samma anmärkning som länsstyrelsen i Gotlands
län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller däremot, att skattskyldig
enligt förslaget kunde komma att drabbas av hårdare beskattning än om
eftertaxering skett i vanlig ordning, vilket vore oskäligt då återföring till beskattning
berodde därpå att fondmedel ej fått av den skattskyldige tagas i
anspråk under den därför stadgade tiden. En sådan bestämmelse kunde även
befaras menligt påverka anslutningen till lagstiftningen, i synnerhet beträffande
sådana skattskyldiga som vid beräkning av den kommunalskattepliktiga
inkomsten av rörelsen regelmässigt icke alls eller endast delvis kunde
utnyttja procentavdraget. Det vore därför önskvärt att, då fondis återförande
till beskattning skedde av berörda anledning, bestämmelsen uppmjukades
till förmån för sistnämnda skattskyldiga.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Departements chefen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärker, att om procentavdraget vid avsättningen
icke kunnat helt utnyttjas, återföringen icke borde omfatta den
del av fondavsättningen, som motsvarade icke utnyttjat procentavdrag.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Bestämmelserna i 9 § torde avse endast det fall, att investeringsfond trots
att den enligt Kungl. Maj ds påbud skolat tagas i anspråk, likväl icke tagits i
anspråk. Däremot torde bestämmelserna i denna paragraf icke kunna tilllämpas
i det fall att investeringsfond må hava tagits i anspråk men likväl
icke tagits i anspråk. Det torde vara de sakkunnigas avsikt att investeringsfond
i så fall får kvarstå till dess tioårsperioden förflutit eller ovillkorligt beslut
lämnas av Kungl. Maj:t. I annat fall torde distinktionen mellan »skall»
och »må» tagas i anspråk (4 §) bliva meningslös. Detta fall regleras emellertid
icke i författningens föreslagna lydelse eftersom 11g endast avser det fall
att investeringsfond icke fått tagas i anspråk.

Liksom enligt gällande lagstiftning skall enligt förslaget vid återföring av
avsatta medel till beskattning det återförda beloppet ökas med därå beräknad
ränta. Denna ränta utgör två procent för år om avsatta medel ej fått
tagas i anspråk under den därför stadgade perioden och eljest tre procent.

Mot bestämmelsen om att ränta skall beräknas då återföring sker av belopp,
som icke fått tagas i anspråk under den därför avsedda tiden, ha
näringslivets representanter gjort invändningar. Jag anser emellertid dessa
icke vara av den beskaffenheten, att de sakkunnigas förslag om ränteberäkningen
bör frångås. Som jag förut framhållit är avsikten med lagstiftningen
om investeringsfonder icke att direkta skattelättnader skola beredas
de skattskyldiga utan endast att en förskjutning i fråga om beskattningsåret
skall kunna ske. I konsekvens härmed bör ränta beräknas även å belopp,
som återföres till beskattning på grund av alt det icke under den stadgade
tiden fått tagas i anspråk. För övrigt torde sådana fall bliva mindre vanliga,
då meningen givetvis är att gjorda avsättningar vid vikande konjunktur skola
få tagas i anspråk i enlighet med förordningens bestämmelser. Det föreslagna
stadgandet om beräkning av ränta synes därför — med hänsyn jämväl till
den relativt låga räntesatsen — icke böra i nämnvärd grad verka avskräckande
på de företag, som ämna göra avsättning till investeringsfond.

Sveriges köpmannaförbund har gjort gällande, att hänsyn vid ränteberäkningen
borde tagas till om den skattskyldige icke kunnat utnyttja avsättningen
till avdrag vid den kommunala taxeringen på grund av honom tillkommande
procentavdrag. Att för dessa förmodligen sällsynta fall belasta
lagstiftningen med särskilda bestämmelser, som skulle komplicera dess tilllämpning,
anser jag emellertid icke lämpligt. Av olika skäl anser jag det icke
heller kunna komma i fråga att, som länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit,
meddela speciella bestämmelser med avseende å det fall att skattesatserna
vid tiden för beskattningen överstiga de vid avsättningen gällande.

Vad angår ordningen för investeringsfonds återförande till beskattning anser
jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag att övergå från metoden
med efterbeskattning för det år, då avdrag för avsättningen erhållits, till ett

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

133

förfarande enligt vilket återfört belopp upptages som intäkt vid löpande taxering
när beloppet återföres till beskattning. Denna ändring synes vara ägnad
att förenkla tillämpningen av lagstiftningen, och några nämnvärda olägenheter
därav torde — såsom förslaget i övrigt utformats — icke vara att befara.

Beträffande den i samband härmed föreslagna bestämmelsen i 10 §, som
avser att hindra kvittning av vinst under goda år mot förlust under dåliga
(respektive mot outnyttjat procentavdrag), vill jag framhålla, att lagstiftningen
om investeringsfonder, såsom redan tidigare anmärkts, i första hand
bör utformas enbart med tanke på konjunkturutjämningssynpunkter. Ett ytterligare
skäl mot att nu konstruera lagstiftningen så att den jämväl skulle
bliva ett medel för utjämning av vinstår mot förlustår är att, enligt vad jag
inhämtat, sistberörda fråga torde komma att i hela sin vidd upptagas till
behandling av 1944 års allmänna skattekommitté. Jag biträder sålunda de
sakkunnigas förslag i denna del.

Två länsstyrelser ha ifrågasatt om icke föreskrifter erfordrades jämväl i
syfte att förhindra att fondmedel användes för att täcka underskott i annan
förvärvskälla än den, i vilken fondavsättningen skett, eller för att täcka
andra allmänna avdrag, vartill den skattskyldige må vara berättigad. Dylika
föreskrifter skulle emellertid komplicera lagstiftningen särskilt beträffande
de fall, då förvärvskällorna vore hänförliga till olika kommuner. Vid
sådant förhållande och då jag icke är övertygad om att något egentligt behov
föreligger av de ifrågasatta föreskrifterna, anser jag mig icke nu böra
framlägga förslag därom.

I överensstämmelse med den ståndpunkt jag sålunda intagit till nyssberörda
spörsmål anser jag mig icke kunna förorda det av ett par länsstyrelser
väckta förslaget att vid fonds återförande till beskattning hänsyn skulle tagas
till, huruvida vid fondavsättningen föreliggande rätt till procentavdrag
kunnat utnyttjas eller ej. I detta avseende åberopar jag även vad jag förut
anfört om beräkningen av ränta i dylika fall.

Däremot anser jag mig i anledning av en anmärkning av länsstyrelsen i
Örebro län böra föreslå en omformulering av It § med avseende å det fall
att en investeringsfond, som enligt meddelat beslut »må» lagas i anspråk,
återföres till beskattning därför att den ej disponerats under tioårsperioden.

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga ha föreslagit, alt den nya lagstiftningen om investeringsfonder
skulle träda i kraft den 1 januari 1947. I samband härmed ha de
sakkunniga föreslagit vissa övergångsbestämmelser. De ha härom anfört:

Då det är önskvärt, att den nya lagstiftningen snarast möjligt bringas i
tillämpning, men detta icke lärer kunna ske före den 1 januari 1947, föreslå
de sakkunniga, att lagstiftningen skall träda i kraft nämnda dag och sålunda
tillämpas vid 1947 års taxering. 1 samband härmed torde rätten att vid denna
taxering göra avsättning till investeringsfonder enligt 1942 års förordning

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

för byggnader, för inventarier och varulager samt för arbeten i gruva böra
upphöra att gälla.

De enligt hittills gällande föreskrifter bildade konjunkturinvesteringsfonderna
och investeringsfonderna för byggnader och för inventarier och varulager
samt investeringsfonderna för arbeten i gruva fylla i stort sett samma
syfte som motsvarande fonder i den nya lagstiftningen. Dessa äldre fonder

uppgå nu---till omkring 41 miljoner kronor. Ur konjunktursynpunkt

är det önskligt, att dessa fonder, som hitintills icke behövt tagas i anspråk,
kunna disponeras enligt den nya lagstiftningens föreskrifter. Om så sker,
vinnes även vissa praktiska fördelar ur administrativ synpunkt. Någon olägenhet
av att såväl äldre som nyare fonder regleras genom enhetliga bestämmelser
torde i stort sett ej uppkomma. I ett par avseenden torde dock vid en
dylik anordning vissa särbestämmelser vara önskvärda.

Den tidsfrist om tio år, inom vilken dessa äldre fonder böra hava tagits i
anspråk, bör sålunda ej räknas från den nya lagstiftningens ikraftträdande
utan från det år, avsättningen skedde, då i annat fall tidsfristen bleve väl
lång med ty åtföljande olägenheter vid bl. a. tillämpning av räntebestämmelserna.
Den nu angivna övergångsbestämmelsen innebär även med denna
utformning en ej obetydlig förlängning av den äldre tidsfristen. Skulle, för
den händelse en utpräglad högkonjunktur kommer att fortbestå under de närmaste
åren, en ytterligare förlängning vara önskvärd, äger Kungl. Maj:t medgiva
dylik förlängning intill fem år. —--

En övergång till den nya lagstiftningen skulle i vissa fall kunna bliva till
nackdel för en företagare. Vid det förhållandet att skattesatserna höjts efter
1938 kunna de nya bestämmelserna om återförande till beskattning av
framför allt fondavsättningar, som skett under de första åren efter den äldre
lagstiftningens tillkomst, komma att drabba den skattskyldige hårdare än de
äldre bestämmelserna. På grund härav och då en företagare ej bör drabbas
av hårdare beskattning än han vid avsättningen kunnat räkna med,
föreslå de sakkunniga att vid återförande av sådant fondbelopp, för vilket
avdrag skett före den 1 januari 1947, äldre regler skola tillämpas. Särskilda
bestämmelser rörande den tid, varunder självdeklarationer, avgivna av bolag
och ekonomiska föreningar, vilka använt sig av nu gällande lagstiftning,
skola förvaras, torde vid sådant förhållande bliva erforderliga.

Att den skattskyldige enligt den nya förordningen får underkasta sig tillsyn
av statlig myndighet kan med hänsyn till den gällande lagstiftningens
syfte och det sätt, varpå tillsyn kommer att anordnas, icke utgöra skäl mot
den nya lagstiftningens tillämpning på de äldre fonderna; detta desto mindre
som de föreslagna bestämmelserna, i motsats till vad som nu gäller, bereder
den skattskyldige möjlighet att efter särskild ansökan få använda viss fond
för sådant ändamål, vartill andra fonder äro avsedda.

De nuvarande fonderna för inventarier och varulager komma i den nya
lagstiftningen att ersättas med särskilda fonder för inventarier och för varulager.
Med hänsyn härtill bör företagare, som avsatt till fond för inventarier
och varulager enligt äldre regler, äga välja huruvida han vill redovisa denna
fond såsom fond för varulager eller fond för inventarier eller om han vill
uppdela den befintliga fonden på båda slagen av fonder enligt de nya reglerna.
Denna valrätt bör utövas senast den 1 oktober 1946 genom till arbetsmarknadskommissionen
ställd skrivelse. Lämnar skattskyldig ej sådant meddelande
böra fondmedlen med lika belopp uppdelas på de två fonderna.

Med dessa ändringar och tillägg föreslås, att de nya bestämmelserna skola
tillämpas i fråga om fonder för byggnader, för inventarier och varulager
samt för arbeten i gruva, som finnas vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

135

Beträffande investeringsfonder för ersättande av förkrigslager
och för fartyg, vilka fonder enligt förslaget skola upphöra,
ha de sakkunniga anfört:

Enligt 1942 års förordning får avdrag för avsättning till ifrågavarande
fonder ske även vid 1947 års taxering.

Genom att 1942 års förordning tillämpas vid 1947 års taxering såvitt angår
dessa två slags fonder blir det möjligt för skattskyldig att samtidigt avsätta
till dessa fonder enligt 1942 års förordning och till den nya lagstiftningens
fonder. Sådan avsättningsrätt till samtliga slag av fonder har med
nedan nämnda undantag emellertid funnits enligt den hittillsvarande lagstiftningen
utan att nämnvärda olägenheter härav visat sig. Vid sådant förhållande
torde det icke vara erforderligt att införa särskilda regler i syfte att
maximera avsättningarna under det övergångsår som nu är i fråga. Det i
1942 års förordning stadgade förbudet att samtidigt göra avdrag för avsättningar
till fond för fartyg och till fond för inventarier och varulager — där
ej den skattskyldige förutom rederirörelse även driver annan rörelse — bör
dock äga motsvarande tillämpning vid 1947 års taxering.

Med hänsyn till de förbättringar i varutillförsel, varmed man så småningom
torde kunna räkna, synes anledning icke föreligga att nu föreslå
förlängning av giltighetstiden för 1942 års förordning i vad angår fonder för
ersättande av förkrigslager.

I fråga om fonder för fartyg torde det möjligen kunna anses tveksamt huruvida
den svenska, i utrikes fart gående handelsflottan vid 1946 års utgång
kommer att hava nått sådan kapacitet att vidare avsättning till detta slag
av fonder därefter är överflödig. Frågan om en förlängning av 1942 års förordning
för detta slag av fonder kan emellertid lämpligen uppskjutas till 1947
års riksdag och då få bli beroende av i vad mån läget vid denna tidpunkt
med hänsyn till då rådande förhållanden påkallar fortsatt provisorisk lagstiftning
på området.

Då det icke är uteslutet att tidigare gällande bestämmelser för skattskyldig,
som driver rederirörelse, kunna beträffande fonder för inventarier och
varulager samt fartyg leda till större avsättningar än den nya förordningen,
torde sådan skattskyldig vid 1947 års taxering böra beträffande dessa fonder
tillerkännas valrätt vid beräkning av avsättningarnas storlek mellan i
äldre lagstiftning angivna beräkningsgrunder och beräkningsgrunderna enligt
denna förordning.

Beträffande nuvarande bestämmelser om avsättning till investeringsfond
för inventarier och varulager i händelse av
eldsvåda m. m., vilka bestämmelser enligt förslaget också skola upphöra
att gälla, ha de sakkunniga slutligen framhållit följande:

Om skattskyldig på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed
jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning under beskattningsåret
uppburit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, må enligt gällande lagstiftning avsättning till
investeringsfond till inventarier och varulager, utan hinder av eljest gällande
spärregler, ske med högst det belopp, varmed ersättningen ingår i den skattepliktiga
inkomsten för ifrågavarande år. Rätt till avdrag på grund av sådan
avsättning tillkommer jämväl annan skattskyldig än aktiebolag och ekonomisk
förening som åtnjuter fri avskrivning. I den mån fråga är om sådan
avsättning, må fonderna tagas i anspråk under den för fondavsättningen gällande
tidsfristen och särskilt tillstånd till fonds ianspråktagande behöver således
i delta fäll icke avvaktas.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Departementschefen.

Nu ifrågavarande regler äro icke av den beskaffenhet, att de böra inflyta
i den permanenta, av konjunktursynpunkter motiverade lagstiftningen. Behov
av särskilda bestämmelser för undanröjande av obilliga verkningar av
beskattningsbestämmelserna i de fall, varom här är fråga, föreligger otvivelaktigt,
även om detta behov kan antagas bliva mindre framträdande vid en
återgång till mera normala försörjningsförhållanden. Då detta behov av reglerande
bestämmelser för fall av eldsvåda och därmed jämförliga händelser
emellertid torde kunna förväntas få sin lösning i annat sammanhang, hava
de sakkunniga här endast velat förorda, att den provisoriska förordningens
föreskrifter i dessa delar skola tillämpas med avseende å avdrag för fondavsättningar,
som av angiven anledning verkställts eller verkställas till och
med 1947 års taxering.

De sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser har berörts endast i ett
par remissyttranden.

Köpmannaförbundet, i vars yttrande kommerskollegium instämmer, framhåller
vikten av att någon motsvarighet skapas till nu gällande bestämmelser
angående avsättning till investeringsfond för inventarier och varulager, då
skattskyldig på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig
anledning uppburit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Likartade bestämmelser angående ersättning för
varulager vid eldsvåda eller därmed jämförliga händelser torde jämväl vara
erforderliga. Det syntes förbundet angeläget, att dessa frågor löstes inom en
snar framtid, så att man icke, när de nuvarande bestämmelserna upphörde
att gälla, saknade bestämmelser i ämnet.

Näringslivets skattedelegation uttalar liknande synpunkter.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart ske kan och tillämpas
jämväl med avseende å 1947 års taxering. Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna
synes i och för sig icke vara något att anmärka. Emellertid
synes det föreslagna stadgandet angående för rederier vid 1947 års taxering
tillåtna avdrag kunna såsom obehövligt utgå, varjämte den omständigheten,
att den nya förordningen icke kan utfärdas så tidigt som de sakkunniga tänkt
sig, bör föranleda vissa justeringar.

Sålunda bör det av de sakkunniga under punkt 2 i övergångsbestämmelserna
föreslagna stadgandet att taxeringsnämnd, som hade att år 1946 till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxera aktiebolag och ekonomiska
föreningar, skulle i sitt protokoll förteckna vid utgången av 1945 eller motsvarande
beskattningsår kvarstående avsättningar till vissa fonder självfallet
utgå. Avsikten med denna bestämmelse var, att länsstyrelsen med
ledning av taxeringsnämndernas protokoll skulle kunna i förväg lämna arbetsmarknadskommissionen
uppgifter å de fonder, som skulle stå under
kommissionens tillsyn. För att ändock möjliggöra dessa uppgifters lämnande
har genom ämbetsskrivelse den 6 april 1946 samtliga landskamrerare anmodats
föranstalta om att en förteckning över dylika fonder upprättades vid
taxeringen år 1946.

Vidare bör den under punkt 3 av de föreslagna övergångsbestämmelserna

Kungi. j\Iaj:ts proposition nr 86.

137

intagna föreskriften att skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för
inventarier och varulager, i den mån fonden icke utgjorde s. k. eldsvådefond,
ägde att före den 1 oktober 1946 till arbetsmarknadskommissionen inkomma
med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar komme att av
honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom fond för inventarier
eller med angivna belopp uppdelas å dessa fonder, ändras så att tidpunkten
för denna anmälan framflyttas, lämpligen till den 1 juni 1947.

Vad slutligen angår frågan om s. k. eldsvådefonder samt om investeringsfonder
för fartyg anser jag mig i vart fall för närvarande böra begränsa
mig till att biträda de sakkunnigas förslag om fortsatt tillämpning av de
äldre bestämmelserna jämväl vid 1947 års taxering.

Departementschefens hemställan.

Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om investeringsfonder.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

•

Ur protokollet:
Rolf Arfwedson.

138

Kungi. Maj:ts pronosition nr 86.

Bihang.

De sakkunnigas förslag

till

förordning om vissa investeringsfonder.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må svenskt aktiebolag
så ock svensk ekonomisk förening njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till investeringsfond.

2 §■

1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro

a) investeringsfond för byggnader,

b) investeringsfond för inventarier,

c) investeringsfond för varulager, samt

d) investeringsfond för arbeten i gruva.

2 mom. Avdrag enligt 1 § må, utom i fall, varom nedan förmäles, oavsett
om avsättning sker till en eller flera fonder, för visst beskattningsår ej överstiga
tjugo procent av årsvinsten.

överstiger årsvinsten för beskattningsåret medeltalet av motsvarande vinster
för de två näst föregående beskattningsåren, må avdraget ökas med hälften
av det överskjutande beloppet, dock högst med femton procent av vinsten
under förstnämnda beskattningsår.

Kungl. Maj:t må på ansökan av skattskyldig förordna, att högre avdrag
än nu sagts må av denne tiligodonjutas

såvitt angår fond för byggnader, därest den skattskyldige avser att med
anlitande av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för sina
arbetare och tjänstemän utan ledande ställning och förhöjd avsättning erfordras
med hänsyn till de planerade åtgärdernas omfattning, samt

såvitt angår fond för arbeten i gruva, om sådant avdrag på grund av särskilda
förhållanden påkallas av mera angeläget undersökningsarbete, förberedande
arbete eller tillredningsarbete som i 5 § första stycket avses.

3 §.

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola
stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission.

4 §.

Beslut må avse samtliga företag av alla slag eller av viss beskaffenhet eller
ock vissa eller visst företag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

139

Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd med
skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens
ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas förutom av arbetsmarknadskommissionen
och den skattskyldige även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

5 §’

Investeringsfond må efter beslut enligt 4 § tagas i anspråk för ändamål,
varom här nedan sägs:

investeringsfond för byggnader: för avskrivning av kostnader för ny-, tilleller
ombyggnad eller bidrag till bostadsbyggande för arbetare eller i 2 §
angivna tjänstemän, vilka äro eller varit anställda hos den skattskyldige eller
hos honom närstående företag;

investeringsfond för inventarier: för avskrivning å maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier;

investeringsfond för varulager: för nedskrivning av råvaror samt hel- och
halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaden för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar; samt

investeringsfond för arbeten i gruva: för reglering av kostnader för undersökningsarbete,
förberedande arbete och tillredningsarbete i gruva, stenbrott
eller annan liknande fyndighet.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva skattskyldig,
som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga
investeringsfond för varulager i anspråk för reglering av kostnader, ämnade
att förbättra avsättningen utomlands av varor, som den skattskyldige tillverkar.

Bokföringsåtgärder, varom i denna paragraf förmälas, skola verkställas
under det beskattningsår, varå de kostnader, åtgärderna avse, helt eller delvis
belöpa.

Anskaffningskostnaden för inventarier och varulager, som av den skattskyldige
förvärvats av annan rörelseidkare, med vilken den skattskyldige är
förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, må medräknas endast
om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

6 §•

Tillstånd må av Kungl. Maj:t eller av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
lämnas skattskyldig att taga fond, som avsatts för visst ändamål,
i anspråk för annat i 5 § omförmält ändamål.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl härför föreligga, medgiva att investeringsfond
för byggnader får tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för
vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i
övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

8 §•

För beskattningsår, under vilket medel, avsatta till investeringsfond, tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 5 8
avsedd avskrivning å byggnader eller inventarier eller för där omförmäld
nedskrivning av varulager eller för där angiven reglering av kostnader för
arbeten i gruva med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men
skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, den
ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt
som om för sagda år dylikt avdrag medgivits.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

9 g.

Har investeringsfond icke tagits i anspråk i enlighet med härom meddelat
beslut, äger arbetsmarknadskommissionen föreskriva, att fondavsättning helt
eller delvis skall återföras till beskattning.

Underrättelse om sådan föreskrift skall av kommissionen lämnas dels den
skattskyldige, dels ock, för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd,
länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt.

10 §.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller har
arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättningens återförande till beskattning,
skall beloppet snarast möjligt upptagas såsom skattepliktig intäkt
av rörelse. Till beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad efter tre procent
om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget
för avsättningen skett, till och med det, då beloppet taxeras.

Vid nu nämnd återföring må nettointäkten av rörelse och den till kommunal
inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga
är, för beskattningsåret icke upptagas lägre än den till beskattning återförda
fondavsättningen jämte ränta.

11 §•

Hava medel, som avsatts till investeringsfond, ej fått av den skattskyldige
tagas i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under
tionde taxeringsåret efter det, då avdraget för avsättningen ägt rum,
skola medlen detta taxeringsår återföras till beskattning.

Vad i 10 § sägs skall därvid äga motsvarande tillämpning, dock att vid
sådan beskattning ränta skall beräknas efter allenast två procent.

Har skattskyldig trätt i likvidation, skall fonden för det beskattningsår, då
så skett, återföras till beskattning jämte ränta efter två procent om året enligt
nu angivna grunder.

Kungl. Maj:t äger medgiva, att tioårsperioden må utsträckas med högst
fem år.

Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att, när medlen jämlikt
första stycket skola återföras till beskattning, lämna underrättelser i enahanda
ordning, som i 9 § andra stycket sägs.

12 §.

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond avsatta
medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.

13 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 10 eller 11 §, skall ordföranden
i den taxeringsnämnd, som verkställer taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
till taxeringsnämndsordförandena i övriga taxeringsdistrikt
lämna erforderliga meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

14 g.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning,
är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess de
avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å formulär, som fastställes

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

141

av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens användning
och avveckling. Sådan uppgift skall vid självdeklaration för taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt avlämnas i tre exemplar.

Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldig att till arbetsmarknadskommissionen
lämna de uppgifter i fråga om fonden, som ur
arbetsmarknadssynpunkt kunna anses erforderliga.

15 §.

16 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete till arbetsmarknadskommissionen översända två exemplar
av de jämlikt 14 § första stycket avlämnade uppgifterna. Om ändring i meddelat
beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,
skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom länsstyrelsens
försorg tillställas kommissionen.

17 §•

Hos arbetsmarknadskommissionen skall föras register över investeringsfonderna.

18 §.

För tillämpningen av denna förordning t övrigt erforderliga föreskrifter
meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.

Förordningen skall äga tillämpning jämväl å nämnda dag befintliga konjunkturinvesteringsfonder
och investeringsfonder för byggnader, för inventarier
och varulager samt för arbeten i gruva, vilka bildats enligt förordningarna
den 17 juni 1938, nr 384,1 och den 12 juni 1942, nr 371,2 dock med undantag
för sådana avsättningar till fond för inventarier och varulager, som
avses i 2 § 3 mom. första stycket förordningen den 12 juni 1942, beträffande
vilka de i sistnämnda förordning meddelade bestämmelserna skola
gälla.

Beträffande nu ifrågavarande fonder skall dock iakttagas:

1. Den i 11 § denna förordning angivna tidrymden skall räknas från och
med det taxeringsår, då avdrag för avsättning skett enligt äldre bestämmelser.

2. Taxeringsnämnd, som har att år 1946 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxera aktiebolag och ekonomiska föreningar, skall i sitt protokoll
förteckna i deklarationshandlingarna redovisade, vid utgången av beskattningsåret
kvarstående avsättningar till ovan omförmälda fonder.

Det åligger länsstyrelsen att snarast möjligt efter det att taxeringsnämnderna
år 1946 avslutat sitt arbete till arbetsmarknadskommissionen i två
exemplar lämna uppgift om storleken av dessa avsättningar och om taxeringsår,
varå de belöpa, samt att, om ändring i meddelade beslut rörande
fondavsättningar enligt äldre bestämmelser därtill föranleder, ofördröjligen
tillställa arbetsmarknadskommissionen erforderliga tilläggsuppgifter.

3. Skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för inventarier och
varulager, äger att före den 1 oktober 1946 till arbetsmarknadskommissio 1

Senaste lydelse se SFS 1944. nr 277.

2 Senaste lydelse se SFS 1944, nr 279.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

nen inkomma med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar komma
att av honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom fond för inventarier
enligt denna förordning eller med angivna belopp uppdelas å dessa
fonder samt huruvida avsättning verkställts jämlikt 2 § 3 mom. första stycket
förordningen den 12 juni 1942. Avlämnas icke sådan anmälan, skola
fondavsättningarna av arbetsmarknadskommissionen fördelas med lika belopp
å de båda fonderna, därom kommissionen har att underrätta den skattskvldige
och länsstyrelsen.

4. Vid återförande till beskattning av fondavsättning, som skett enligt de
äldre förordningarna, skola de däri meddelade bestämmelserna rörande efterbeskattning
tillämpas, därvid dock ränta å påförda utskylder skall utgå
för det antal år, som föranledes av bestämmelserna i 10 § denna förordning,
jämförda med punkt 1 här ovan.

5. I övriga här ovan ej särskilt angivna delar skola förordningarna den
17 juni 1938 och den 12 juni 1942 upphöra att gälla den 31 december 1946,
såvitt angår fonder för byggnader, för inventarier och varulager och för arbeten
i gruva.

Vid 1947 års taxering må skattskyldig, som driver rederirörelse, beräkna
avsättningar till fonder för inventarier och varulager samt fartyg enligt äldre
bestämmelser, därest härigenom större avdrag än enligt denna förordning
skulle erhållas.

Deklarationer, avgivna av skattskyldig, som åtnjutit avdrag för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond enligt äldre bestämmelser,
må icke förstöras, förrän fonden tagits i anspråk för sitt ändamål
eller efterbeskattning ägt rum.

De sakkunnigas förslag

till

ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.

Såsom intäkt — —- — för den anställdes räkning (jfr dock punkt 8 här
nedan).

Angående värdesättningen---därmed minskas.

Vad skattskvldig såsom bidrag till förvärvande av tillfredsställande bostad
för sig och sin familj uppburit av den, hos vilken han såsom tjänsteman
utan ledande ställning eller arbetare är eller varit anställd, eller av denne
närstående företag må efter beskattningsnämnds beprövande undantagas från
beskattning i vad det uppburna bidraget icke överstiger 3 000 kronor. Återstoden
av bidraget, dock lägst 1 000 kronor och högst 5 000 kronor, må på
ansökan av skattskyldig, som ovan avses, efter beskattningsnämnds beprövande
fördelas till beskattning på de fem beskattningsår, som infalla närmast
efter det, då bidraget blivit för denne tillgängligt för lyftning. Om den
skattskyldige avlidit före utgången av nämnda tidsperiod, skola belopp, som
enligt omförmälda fördelning belöpa å det beskattningsår, varunder dödsfallet
skett, och senare beskattningsår, icke tagas till beskattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86. 143

Innehållsförteckning.

Sid.

Förslag till förordning om investeringsfonder.............................. 2

Inledning ............................................................ 9

Gällande bestämmelser ................................................ 13

Investeringsfondernas ekonomiska betydelse för den skattskyldige............ 17

Utfallet av den nuvarande lagstiftningen ................................ 19

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder.............................. 23

Det tekniska förfarandet. Fråga om skyldighet att insätta fondmedel i riksbanken
............................................................ 40

I vilka förvärvskällor och för vilka ändamål bör avsättning till investeringsfond
få ske? ...................................................... 43

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet............. 47

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan annan fastighet............... 64

Investeringsfond för byggnader. Fråga om skattefrihet för bostadssubvention åt
anställd........................................................... 66

1. Allmänna ändamål, för vilka fondmedlen må tagas i anspråk........ 66

2. Fondmedlens användning till främjande av bostadsbyggande......... 75

3. Fråga om skattelättnader för bostadsbidrag........................ 81

Investeringsfond för inventarier......................................... 92

Investeringsfond för varulager .......................................... 93

Investeringsfond för arbeten i gruva..................................... 96

Fråga om investeringsfonder för mötande av förlust å i utlandet bedriven rörelse 98

Begränsning av avdragsrätten till vissa grupper av skattskyldiga............ 100

Avsättningarnas storlek och deras inverkan på skatteunderlaget............ 105

Tillsyn över investeringsfonder m. m.................................... 113

Fondavsättningars återförande till beskattning............................ 124

Övergångsbestämmelser................................................ 133

Departementschefens hemställan........................................ 137

Bihang.............................................................. 138