Kungl. Maj.ts proposition nr 85 (Proposition 1955:85)

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

i <ii

Nr 85

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent
av svensk film, så ock om fortsatt giltighet
av samma förordning, m. m.; given Stockholms slott
den 11 februari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning; samt

2) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni
1951 (nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om fortsatt statligt stöd åt den svenska
filmproduktionen intill utgången av juni månad 1959. Medan bidraget hittills
utgått med 20 procent av statens andel i nöjesskatteintäkterna för all
bidragsberättigad film förordas nu ett differentierat bidrag med 20 procent
för svartvit film och 35 procent för färgfilm. I övrigt förutsättes bidraget
utgå i oförändrad ordning. Det betonas sålunda alt bidraget är att betrakta
som en temporär anordning och innebär en hjälp till självhjälp för
filmproduktionen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 85

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951
(nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock
om fortsatt giltighet av samma förordning

Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 8 juni 1951 om särskilt
bidrag till producent av svensk film, vilken gäller intill utgången av
juni månad 1955, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att förordningen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill
utgången av juni månad 1959.

(Nuvarande lydelse)

5 §.

Bidraget utgår med tjugo procent
av statens andel i nöjesskatten för
biografföreställning, vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken
till högst femton procent ingå utländska
filmer. Annonsfilm anses
icke utgöra del av föreställningen.

(Föreslagen lydelse)

< 5 §.

Bidraget utgår beträffande film,
som framställts helt i färg, med trettiofem
procent och beträffande annan
film med tjugo procent av statens andel
i nöjesskatten för biograf föreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till högst femton
procent ingå utländska filmer.
Annonsfilm anses icke utgöra del av
föreställningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1951 (nr 458) om tilllägg
till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, vilken
förstnämnda förordning gäller intill utgången av juni månad 1955, skall
äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om fortsatt
stöd åt den svenska filmproduktionen och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 4 juni 1954
t. f. reuisionskommissarien Nils Detlofsson att såsom särskild utredningsman
utreda frågan om fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen.

Med skrivelse den 8 december 1954 har utredningsmannen överlämnat en
promemoria i ärendet.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens biografbyrå, statens priskontrollnämnd, Föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges biograf ägareförbund samt Folkets
husföreningarnas riksorganisation.

Gällande bestämmelser m. m.

Särskilt bidrag av statsmedel till producent av svensk film infördes genom
förordning den 8 juni 1951 (nr 457). Förordningen trädde i kraft den 1 juli
1951 och gäller intill utgången av juni månad 1955.

Enligt förenämnda förordning utgår bidrag för svensk film med ett belopp,
motsvarande 20 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken filmen visas. Filmer, vars längd understiger 2 000
meter såsom bredfilm eller 800 meter såsom smalfilm, är emellertid icke bidragsbcrättigade.
Bidrag utgår icke heller då fråga är om biografföreställning,
där inslaget av utländsk film utgör mer än 15 procent. Om en film är
svensk i förordningens mening avgöres, med ledning av i förordningen meddelade
närmare bestämmelser, av statens biografbyrå. Bidraget utbetalas till
filmproducenten eller dennes ombud direkt av biografföreställningens anordnare,
som får avräkna motsvarande belopp vid sin redovisning av nöjesskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

Beslutet om statsbidrag åt filmproduktionen hade föregåtts av en kommittéutredning
om filmproduktionens ekonomiska förhållanden. Kommittén,
1950 års filmutredning, uttalade i sitt betänkande (SOU 1951: 1), att filmproduktionens
dåvarande ekonomiska villkor var så ogynnsamma, att — med
hänsyn till denna produktions betydelse från kulturella och andra synpunkter
— ekonomiskt stöd från det allmänna var motiverat. Enligt en kalkyl av
utredningen skulle det behövas ett stöd motsvarande i runt tal 30 % av den
statliga nöjesskatten, om det genomsnittliga underskottet per film helt skulle
läckas. Av olika skäl ansåg emellertid utredningen, att stödet borde begränsas
till 20 % av den statliga delen av nöjesskatten.

Förslag i frågan förelädes riksdagen genom proposition 1951: 142. I propositionen
förordades samma bidrag som i kommittéförslaget. I övrigt framhölls
att stödet borde få karaktären av hjälp till självhjälp. Det borde sålunda
inte innebära en garanti för att producenten skulle få täckning för i
det närmaste varje förlust. I propositionen betonades vidare, att det förordade
bidragssystemet självfallet borde betraktas som en temporär understödsform.
Konjunkturerna på filmmarknaden kunde nämligen växla, och även
annat kunde inträffa, som gjorde att behovet av stöd minskades eller bortföll.

Statsutskottet hemställde om bifall till propositionen (SU 162). Utskottet
underströk liksom departementschefen att statsstödet borde få karaktären
av en hjälp till självhjälp. Emellertid fann utskottet sannolikt, att
filmproduktionens utgiftssida hade påverkats av den betydande pris- och
löneutvecklingen under den då gångna delen av 1951 och att filmutredningens
kalkyl därför inte utgjorde ett så tillförlitligt underlag för bedömningen
som hade varit önskvärt. Utskottet förutsatte därför, att Kungl. Maj :t på
grundval av eventuell utredning från producenternas sida i detta avseende
skulle ta frågan om procentsatsens höjd under omprövning. Riksdagens beslut
blev, såvitt nu är i fråga, i enlighet med utskottets hemställan.

Under hänvisning till statsutskottets nyss refererade uttalande anhöll Föreningen
Sveriges filmproducenter i en framställning i december 1952, att
frågan om en höjning av det utgående producentbidraget skulle tas upp till
prövning. Till stöd för framställningen åberopades, att kostnadsökningarna
för filmproduktionen efter 1950 hade blivit avsevärt större än enligt filmutredningens
förhandskalkyl — uppskattningsvis 26 % i stället för utredningens
8 % — och därjämte att ett särskilt produktionsbidrag från biografägarna,
varmed det hade räknats vid statsbidragets bestämmande, till väsentlig
del hade uteblivit. Dessa förändringar i läget motvägdes endast delvis av
att biografbiljettpriserna och med dem filmhyrorna hade höjts under 1951.
Sammanfattningsvis konstaterades, att det genomsnittliga underskottet per
lilm skulle bli i runt tal 80 000 kronor. Då det motsvarande underskott, som
enligt 1950 års filmutrednings beräkningar inte skulle täckas av det 20-procentiga
bidraget, uppgick till drygt 30 000 kronor, skulle det ekonomiska utfallet
alltså ha försämrats med 50 000 kronor per film.

Över producentföreningens framställning avgavs, efter remiss, yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

av statskontoret och riksräkenskapsverket. Remissmyndigheterna ansåg sig
inte utan närmare utredning kunna tillstyrka en höjning av bidraget. Riksräkenskapsverket
pekade dessutom på möjligheten att i mån av behov komma
närmare ekonomisk balans genom någon ytterligare höjning av biljettpriserna.

Sedan producentföreningen hade tagit del av remissyttrandena, framförde
den i en skrivelse den 18 februari 1953 vissa ytterligare synpunkter i saken.

Utredningen

Undersökningar rörande filmproduktionens ekonomi. Utredningsmannen
erinrar om att 1951 års beslut baserades på vissa undersökningar angående
filmproduktionens kostnader och intäkter in. in., vilka redovisats i 1950 års
filmutrednings betänkande. Uppgifterna om filmproduktionens kostnader
hade därvid avsett vissa spelår till och med spelåret 1949/50. Intäktsuppgifter
hade lämnats till och med spelåret 1948/49. Med kostnader och intäkter
för ett visst spelår (— tiden 1/7 ett år—30/6 följande år) hade avsetts
kostnaderna resp. intäkterna för de filmer, som premiärsatts under
spelåret. Motsvarande undersökningar har för den nu föreliggande utredningen
företagits för tiden efter nyss angivna spelår. Undersökningarna
har på uppdrag av filmproducentföreningen verkställts av Nils Olssons revisonsbyrå.
Angående undersökningarnas uppläggning anför utredningsmannen
följande.

Revisionsbyråns undersökningar har lagts upp så, att deras resultat skall
vara fullt jämförbara med de av 1950 års filmutredning redovisade. I första
hand bygger undersökningarna på uppgifter, som har infordrats från producenterna.
Revisionsbyråns representanter har i viss utsträckning stickprovsvis
kontrollerat de lämnade uppgifterna mot producenternas räkenskaper.
De har därjämte, vid besök hos producenterna, dels ägnat uppmärksamhet
åt bokföringsorganisation och redovisningsprinciper och dels inhämtat
närmare uppgifter om beräkningen aA'' vissa kostnader. Om producenternas
räkenskaper och de ur dem hämtade uppgifterna har det i revisionsbyråns
rapport uttalats, att det inte finns anledning att anta, att kostnader
har redovisats för högt eller att intäkter har kommit att tas upp till
för låga belopp.

Av olika anledningar har undersökningarna inte omfattat samtliga filmer
under de aktuella spelåren. Bl. a. har sålunda vissa filmer, för vilka
befrielse från nöjesskatt enligt 14 § nöjesskatteförordningen medgetts,
på grund av sin särställning i ekonomiskt avseende inte medtagits. Aa7 141
filmer med premiär under spelåren 1949/50—1953/54 har i undersökningarna
ingått 125, A''araAr 29 1949/50, 24 1950/51, 18 1951/52, 27 1952/53 och
27 1953/54. Intäktsuppgifter har förelegat för de fyra förstnämnda spelåren
och kostnadsuppgifter för de två sistnämnda.

I fråga om produktionskostnadernas utveckling lämnas följande
uppgifter. Det påpekas alt i kostnaderna icke inräknats sådana distributionskostnader,
som har med själva uthyrningsverksamheten alt göra.
Dessa kostnader avräknas i stället på intäkterna. Icke heller har sådana all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

inänna produktionskostnader, såsom kostnader för den administrativa ledningen
och kontorspersonalen, kostnader för outnyttjade manuskript etc.,
inräknats.

Genomsnittskostnaden (aritmetiska mediet), som enligt föregående utredning
spelåret 1949/50 uppgått till 344 000 kronor, redovisas för såväl 1952/53
som 1953/54 till 438 000 kronor. Höjningen motsvarar 27 procent. Mediankostnaden1
för samma spelår var 330 000, 417 000 och 436 000 kronor (i relativa
tal resp. 100, 126 och 132).

Filmernas fördelning på olika kostnadsklasser framgår av följande tabell.

Kostnadsklass (i tusental kr.)	Antal filmer 1949/50	1952/53	1953/54
200—300 ..............	.. 10	4	5
300—400 ..............	.. 14	8	6
400—500 ..............	.. 4	11	7
500—600 ..............	—	2	6
600—700 ..............	1	1	3
över 700 ..............	—	1	_

Summa 29 27 27

De olika kostnadselementens utveckling har icke varit enhetlig, vilket
framgår av efterföljande i utredningen återgivna uppställning. Det påpekas
att totalgenomsnitten i denna avviker från de nyss lämnade siffrorna, då
underlag för detaljanalys icke stått till buds för två av de undersökta filmerna
ettvart av spelåren 1952/53 och 1953/54.

Kostnadsslag	Genomsnittskostnad (aritmetiskt medium)	Index (1949/50 = 100)
1949/50	1952/53	1953/54
kr.	%2	kr.	%2	kr.	%2	1952 /53	1953 /54
Manuskript ..................	21000	6,2	21900	5,3	20 800	4,6	104	99
Regipersonal..................	27 100	8,0	29 000	7,0	30 400	6,8	107	112
Skådespelare och statister......	56 800	16,7	67 000	16,1	68 600	15,3	118	121
Teknisk personal o. d.........	20 600	6,1	34 100	8,2	36 700	8,2	166	178
Hantverkare och scenarbetare ..	34 900	10,3	45 400	10,9	50 900	11,4	130	146
Ateljé ........................	54 000	15,9	55 200	13,3	59 200	13,2	102	no
Material och rekvisita ........	12 500	3.7	14 300	3,4	18 500	4,1	114	148
Resor och transporter ........	19 300	5.7	24 000	5,8	30 900	6,9	124	160
Råfilm och laboratorium......	35 100	10,3	51200	12,4	57 100	12,8	146	163
Musik........................	9 600	2,8	10 300	2,5	11 300	2,5	107	118
Filmkopior ..................	24 100	7,1	35 000	8,4	32 600	7,3	145	135
Fyllnadsprogram..............	5100	1.5	4 500	1,1	5 800	1,3	88	114
Reklam ......................	16 300	4,8	18 200	4,4	19 900	4,5	112	122
Diverse ......................	3 200	0,9	5100	1,2	4 900	1,1	159	153
Totalt	339 600	100,0	415 200	100,0	447 600	100,0	122	132

1 Aritmetiska mediet är lika med summan av de enskilda enheternas värden dividerad med
antalet enheter. Medianen är lika med värdet för den mellersta enheten i en serie, där enheterna
är ordnade i storleksföljd.

2 procent av totalkostnaden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

1950 års filmutredning beräknade — i överensstämmelse med praxis inom
branschen — distributionskostnaderna schematiskt till 15 procent av filmliyran.
I de uppgifter, som producenterna nu har lämnat, har distributionskostnaderna
beräknats efter liknande schematiska ehuru något varierande
grunder; för 1952/53 års filmer skulle dessa kostnader sålunda i genomsnitt
uppgå till 16,5 procent av filmhyrorna. Revisionsbyrån har emellertid
ansett sig kunna konstatera, att de faktiska distributionskostnaderna genomsnittligt
är något högre eller 17 å 20 procent av filmhyrorna.

Vad angår de allmänna produktionskostnaderna återgavs i 1950 års filmutrednings
betänkande ett uttalande av en då anlitad revisionsbyrå, enligt
vilket dessa kostnader knappast i något fall torde motsvara mindre än 10
procent av den redovisade produktionskostnaden. Den nu verkställda utredningen
har bl. a. syftat till att närmare söka bestämma storleken av dessa
allmänna produktionskostnader. Den utredande revisionsbyrån har i detta
avseende funnit, att kostnaderna i fråga — där de största delposterna utgöres
av dels administrationskostnader och dels ränta på i filmerna investerat
kapital — kan anges till ca 36 000 kronor per film eller drygt 8 procent av
genomsnittskostnaden för 1952/53 och 1953/54 års filmer. Beträffande
vissa delposter har iakttagits en tendens till någon nedgång under de senaste
åren. I den nyssnämnda summan ingår inte underskott på filmdistributionen,
dvs. skillnaden mellan faktiska och redovisade distributionskostnader;
med tillägg för detta uppgår de kostnader varom här är fråga till i runt tal
10 procent av den redovisade genomsnittskostnaden per film.

Genom snittsintäkten (aritmetiskt medium) för 1948/49 var enligt
den tidigare utredningen 268 000 kronor. För senare år redovisas följande
siffror: 1949/50 252 000, 1950/51 266 000, 1951/52 315 000, 1952/53
296 000 (i relativa tal 100 för 1948/49 och 94, 99, 118, 110 för följande år).
Mediansiffrorna var för 1948/49 240 000 och för följande år resp. 238 000,
235 000, 277 000 och 296 000 (i relativa tal 100, 99, 98, 115 och 123).

De sålunda redovisade intäktssiffrorna avser intäkterna på den svenska
marknaden t. o. m. mars året efter premiäråret. Beloppen avser nettointäkt
efter avdrag för distributionskostnader beräknade till 16,5 procent av filmliyran.
Från det statliga producentbidraget (från och med den 1 juli 1951)
har i detta sammanhang bortsetts. Det bör vidare —— påpekar utredningsmannen
— beaktas, dels att biografbiljettpriserna under 1951 höjts med i
genomsnitt drygt 25 öre och dels att samtidigt tillkommit ett inkomsttillskolt
i form av produktionsbidrag från biografägarna, uppgående för ettvart
av de två senaste åren till 7 000 ä 8 000 kronor (aritmetiskt medium)
per film.

Rörande fördelningen på intäktsklasser lämnas följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Intäktsklass (i tusental kr.)	Antal filmer 1948/49 1949/50
0—100 ..............	.. 3	1
100—200 ..............	.. 5	10
200—300 ..............	.. 9	10
300—400 ..............	.. 6	4
400—500 ..............		4
500—600 ..............		_
600—700 ..............		_
över 700 ..............		—

1950/51	1951/52	1952/53
•—	1	4
10	6	7
5	4	3
6	4	5
2	2	5
1	—	3

Summa 28 29 24 18 27

Det statliga producentbidraget har för 1951/52 och 1952/53 års filmer —
räknat i båda fallen till och med mars 1954 — uppgått till resp. 83 000 och
76 000 kronor per film (aritmetiskt medium).

Revisionsbyrån har vidare undersökt dels, i fråga om 1949/50—1951/52
års filmer, intäkterna på den svenska marknaden under tiden fr. o. in. april
året efter premiäråret t. o. m. mars påföljande år och dels, i fråga om 1949/
50—1952/53 års filmer, exportintäkterna till och med maj 1954. Per film
(aritmetiskt medium) har de förra utgjort resp. 9 000, 14 000 och 8 000
kronor och de senare resp. 11 000, 9 000, 122 000 och 20 000 kronor. Exportintäkterna
härrör till alldeles övervägande del från ett fåtal filmer; av de
fyra årens filmer har resp. 2, 0, 3 och 4 gett mer än 50 000 kronor. Den jämförelsevis
höga genomsnittssiffran för 1951/52 beror huvudsakligen på eu
enstaka film, vilken för övrigt inte oväsentligt inverkat också på genomsnittet
för inlandsintäkterna.

Om man utgår från de kostnads- och intäktsbegrepp, som har använts —
varvid alltså bortses bl. a. från det statliga producentbidraget — har av
1952/53 års 27 undersökta filmer 6 gett överskott (mot 8 av 28 för 1948/49);
genomsnittsunderskottet för de 27 filmerna är 142 000 kronor.

Rörande biografbiljettpriser och f i 1 m h y r o r från och med
1951 lämnas i utredningen följande redogörelse.

Inträdesavgifter till biografer, för vilka stadgandena om prisstopp tidigare
hade gällt, undantogs härifrån med verkan fr. o. m. den 29/1 1951. Sedan
vissa höjningar av dessa avgifter hade aviserats, återinfördes prisstoppet
fr. o. m. den 12/5 1951, detta därför att de ifrågasatta höjningarna var så
stora, att deras skälighet ansågs böra bli föremål för priskontrollnämndens
prövning. Efter förhandlingar med biografägarorganisationerna och vissa
undersökningar angående biografnäringens lönsamhet medgav priskontrollnamnden
därefter, med giltighet fr. o. m. den 9/7 1951, höjning av inträdesavgifterna
med — bortsett från barnföreställningar — 20 öre per biljett.
Det avsågs, att denna prishöjning inte till någon del skulle komma filmproducenterna
till godo; fördenskull bestämdes, att avgiftshöjningen inte fick
leda till någon höjning, räknat i öre per biljett, av tidigare uttagen filmhyra.
Efter fortsatta förhandlingar medgav nämnden — med beaktande bl. a. av
kostnadsökningarna för den svenska filmproduktionen -—- ytterligare höjning
fr. o. m. den 22/10 1951 av biograf biljettpriserna med 10 öre för biljett -

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

priser på 2 kronor och däröver och 5 öre i övrigt, varvid samtidigt bestämdes,
att filmhyrorna skulle få höjas till samma procentuella andel av biljettpriserna
som före den 9/7 1951.

Efter 1951 har såväl biograf biljettpriser som filmhyror varit i huvudsak
oförändrade. Fr. o. m. den 15/9 1954 har dock medgetts höjning med 5 öre
av biljettpriser på 1:95 och 2:45 och därjämte viss höjning för barnföreställningar.
Fr. o. in. den 1/7 1953 är filmhyrorna undantagna från prisstoppet.
En framställning från biografägarorganisationerna i oktober 1954, att
prisstoppet antingen skulle hävas i fråga om biograf biljettpriserna eller återinföras
i fråga om filmhyrorna, har av priskontrollnämnden lämnats utan
bifall. .....

Det genomsnittliga biografbiljettpriset, som före 1951 års prishöjningar
var c:a 1: 95, torde nu uppgå till 2: 20 ä 2: 25. Den nuvarande genomsnittliga
filmhyran för svensk film synes, på basis av det material som nu har
tillhandahållits, kunna uppskattas till drygt 40 % av bruttobiljettintäkterna
efter avdrag för nöjesskatt.

I utredningen har gjorts en sammanställning av vissa uppgifter rörande
publikfrekvensen vid biograferna i Stockholm, Göteborg och
Malmö 1947—1953. Uppgifterna härrör från vederbörande myndigheter i de
nämnda städerna, som för statistik på området. Sammanställningen visar,
att besökarantalet från ett bottenläge 1950 fram till 1953 i de tre städerna
ökat med resp. 8, 10 och 12 %.

År	Miljoner utlämnade biografbiljetter Stockholm Göteborg	Malmö
1947.........	....... 15,19	5,96	2,86
1948.........	....... 14,22	5,59	2,73
1949.........	....... 14,41	5,69	2,75
1950.........	....... 14,01	5,58	2,71
1951.........	....... 14,02	5,76	2,85
1952.........	....... 14,27	5,87	2,87
1953.........	....... 15,13	6,16	3,03

I utredningen lämnas slutligen vissa uppgifter om statsverkets
kostnader för producentbidraget budgetåren 1951/52—1953/54.

Statsverkets kostnader för producentbidraget under budgetåren 1951/52,
1952/53 och 1953/54 har uppgått till resp. 2,0, 2,5 och 2,3 miljoner kronor
(på grund av sättet för redovisningen avser 1951/52 års kostnader i realiteten
dock bara 11 månader). 1950 års filmutredning hade, med utgångspunkt
från ett antal av 30 filmer per år, beräknat årskostnaderna till 2,3
miljoner kronor. Den höjning av det genomsnittliga bidragsbeloppet per
film, som prishöjningen på biograf biljetter har åstadkommit i jämförelse
med utredningens beräkningar, har motvägts av att det under spelåret
1951/52 premiärsattes avsevärt färre filmer än normalt.

Till jämförelse må nämnas, att statsverkets sammanlagda nöjesskatteinkomster
under budgetåret 1953/54 har uppgått till drygt 55 miljoner kronor
(efter avdrag för bidraget till filmproducenterna).

Kungl. Maj:is proposition nr 85

Utredningsmannens förslag. Utredningsmannen föreslår att förordningen
om särskilt bidrag till producent av svensk film ges förlängd giltighet intill
utgången av juni månad 1959 samt att bidraget skall utgå med 25 procent
i stället för 20 procent av statens andel i nöjesskatten.

Vad beträffar formen för det allmännas stöd har enligt utredningsmannen
inga sådana särskilda omständigheter framkommit, som skulle motivera
en omprövning av stödåtgärdernas formella konstruktion.

Såsom utgångspunkt för bedömningen presenteras en sammanställning
av genomsnittliga kostnader och intäkter för 1952/53 års filmer.

	Aritm. medium	Median
Kostnader
Redovisade produktionskostnader.................. Vissa allmänna produktionskostnader, upptagna till	438 000	417 000
10 % av föregående............................	44 000	42 000
Summa	482 000	459 000
Intäkter (utom statsbidrag)
Intäkter på den svenska marknaden t. o. m. mars
1954 ..................................	296 000	296 000
Intäkter på den svenska marknaden därefter, upp-
skattning.................................... Exportintäkter, uppskattning (t. o. m. maj 1954	10 000	5 000
20 000—4 000).......................	22 000	4 000
Summa	328 000	305 000

Genomsnittsunderskottet per film blir sålunda enligt utredningsmannen
— vare sig man räknar med det aritmetiska mediet eller med medianen —
154 000 kronor. Motsvarande kalkyl av 1950 års filmutredning, varifrån
man utgick när det nuvarande stödet bestämdes, visade ett genomsnittsunderskott
på i runt tal 110 000 kronor.

Utredningsmannen kommenterar härefter de olika posterna i kalkylen.
I fråga om kostnaderna uttalas följande.

Genomsnittskostnaderna per film har från slutet av 1940-talet (1948/49
och 1949/50) ökat med c:a 100.000 kronor eller en dryg fjärdedel. Mot bakgrunden
av den allmänna prisutvecklingen under perioden lär denna ökning
inte kunna betraktas som anmärkningsvärd. Det må särskilt observeras,
att ökningen har varit lägre än den genomsnittliga för sådana kostnadsposter
som manuskript, regipersonal och skådespelare, där producenterna
kan antas ha något större möjligheter att öva inflytande på utvecklingen än
i fråga om en del andra kostnadsposter. Vid en bedömning av kostnadsutvecklingen
under den närmaste framtiden synes det inte nu finnas anledning
att räkna med större förändringar. En övergång i större skala till färgfilmsproduktion
eller liknande tekniska omläggningar torde åtminstone än
så länge inte ha aktualitet. Sådana omläggningar får f. ö. — om de så småningom
kommer till stånd -— antas påverka inte bara produktionens kostnadssida
utan också dess intäktssida.

De närmare uppgitter om de allmänna produktionskostnadernas storlek

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

som nu har framlagts torde vara ägnade att undanröja en viss tidigare tveksamhet
om huruvida dessa kostnader inte rätteligen borde tas upp till mer
än 10 % av de specifikt redovisade produktionskostnaderna.

I fråga om intäkterna framhålles att dessa under senare år ökat.
Utredningsmannen anser att man inom den närmaste framtiden i varje fall
icke skall behöva räkna med någon sänkning av intäktsnivån.

Intäkterna på den svenska marknaden har ökat något under de senaste
åren, dock inte fullt så mycket som vid oförändrad publikfrekvens skulle
svara mot höjningen av biografbiljettpriserna. En viss frekvensminskning
synes sålunda ha förekommit. Det är givetvis svårt att bedöma, i vad mån
denna är enbart tillfällig. Som ovan har visats har publikfrekvensen för
film överhuvud särskilt under 1953 ökat i storstäderna; anledning saknas
därtill att förmoda, att utvecklingen skulle ha varit väsentligt annorlunda
i landet i övrigt. Bl. a. med hänsyn härtill torde man åtminstone på kort
sikt knappast behöva räkna med någon sänkning av den nuvarande intäktsnivån
för svensk film. På längre sikt kan man böra beakta risken för en
viss konkurrens från televisionen i detta sammanhang.

Intäkterna från utlandet har under de senaste åren visat en klart uppåtgående
tendens. Även om man betraktar den höga genomsnittssiffran för
1951/52 års filmer, 122 000 kronor — som påpekats beroende till väsentlig
del på en enstaka film — som helt exceptionell, torde det inte kunna anses
orealistiskt att förutsätta, att denna tendens skall hålla i sig.

Utredningsmannen erinrar vidare om att i de redovisade intäkterna ingår
också produlctionsbidrag från biograf ägarna med 7 å 8 000 kronor per
film. I likhet med 1950 års filmutredning har emellertid utredningsmannen
utgått från ett bidrag å 23 000 kronor per film. Härom anföres följande.

Om orsakerna till att bidrag inte kom att utgå med de belopp, som sålunda
hade avsetts, har det upplysts, att åtskilliga biografägare med hänvisning
till sina rörelsers mindre goda lönsamhet inte hade velat åta sig
bidrag av den ursprungligen ifrågasatta storleken. Det synes emellertid
oaktat vad som sålunda har förekommit kunna antas, att åtminstone ett
betydande antal biografer, särskilt de större, utan nämnvärt men för lönsamheten
skulle kunna bära ett större bidrag än det som nu utgår. Det bör
också observeras, att en väsentlig del av de 15 000 kronor, som har bortfallit
i jämförelse med kalkylen, skulle ha härrört från producenternas egna
biografer; i den mån så är fallet har tydligtvis bortfallet inte annat än formellt
inverkat på det ekonomiska resultatet.

Eu viss betydelse i förevarande sammanhang har enligt utredningsmannen
också den sedan 1952 existerande möjligheten att erhålla befrielse från
nöjesskatt för filmer, som genom sitt innehåll tjänar vetenskapligt ändamål
eller undervisnings-, upplysnings- eller uppfostringssyfte. Det påpekas
visserligen, alt det hittills varit endast några få svenska långfilmer, som fyllt
förutsättningarna för skattebefrielse och alt det är föga antagligt att det
kommer alt bli fråga om något avsevärt större antal i framtiden. Även en
produkion av en å två sådana filmer per år skulle emellertid enligt utredningsmannen
komma att ge filmproducenterna inte alldeles oväsentliga inkomst
tillsko! t, särskilt med hänsyn till all den del av intäkterna, som eljest

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

skulle gå till skatt, praktiskt taget oavkortad tillfaller producenterna. Vid
den nu verkställda utredningen har dock bortselts från ifrågavarande typ av
filmer bl. a. emedan det knappast skulle vara möjligt att med någon grad
av säkerhet uppskatta deras kommande inverkan på årsgenomsnitten.

I vad avser de åtgärder som kan vidtagas för att minska filmproduktionens
underskott beröres först möjligheten av en höjning av biljettpriserna.
Härvidlag anföres följande.

Det har i flera sammanhang erinrats om att en prishöjning är det naturliga
sättet att komma till rätta med bristande ekonomisk balans inom
en produktionsgren. Visserligen uttalade 1950 års filmutredning, att eu
ytterligare höjning redan då — utöver 1948 års i tiden rätt närliggande avsevärda
höjning — kunde befaras inte obetydligt pressa ned publikfrekvensen
och att en sådan därför måste betraktas som föga önskvärd. Det kan
väl också generellt hållas för troligt, att en prishöjning när den än företas
inverkar, åtminstone tillfälligt och i någon mån, på publikfrekvensen. Oavsett
hur det förhåller sig härmed kan det emellertid uppenbarligen inte
komma i fråga, att kostnadsökningar i allmänhet inom filmproduktionen
skulle kompenseras subventionsvägen. I sammanhanget må det f. ö. hänvisas
till att — enligt vad som tidigare har sagts — biografpubliken idag synes
vara inte oväsentligt större än närmast före 1951 års biljettprislkijningar.
1

Vid en diskussion om en höjning av biografbiljettpriserna som medel all
öka den svenska filmproduktionens intäkter måste det emellertid beaktas,
att — vid oförändrade filmhyror — bara en obetydlig del av det som publiken
får betala mer kommer denna produktion till godo. Av en prishöjning med
10 öre per biljett får, med hänsyn tagen till nu utgående statsbidrag, det
allmänna i form av nöjesskatt över 4 öre, biografägarna bortåt 3,5 öre, de utländska
producenterna 1,5 öre och de svenska producenterna mindre än 1
öre. Det kan väl tänkas, att man genom justeringar av filmhyrorna skulle
kunna något reducera biografägarnas och de utländska producenternas andelar
av höjningen till förmån för de svenska producenterna; genom sådana
justeringar skulle å andra sidan den svenska filmens konkurrenskraft i någon
mån minska. Under sådana förhållanden vill det synas, som om i dagens
läge övervägande skäl skulle tala mot att enbart hänvisa den svenska
filmproduktionen att via en höjning av biografbiljettpriserna skaffa sig den
intäktsförbättring, som kan vara motiverad.

Det redovisade genomsnittsunderskottet för 1952/53 års filmer, sammanställt
med vad som kan antagas om kostnads- och intäktsutvecklingen
under de närmaste åren torde enligt utredningsmannen kunna anses tala
för någon justering uppåt av det nuvarande bidraget. Härvidlag syntes det
rimligt att sikta till ett stöd av samma omfattning som avsågs med 1951
års beslut. Detta resultat skulle enligt utredningsmannen uppnås om bidraget
höjdes till 25 procent av statens andel av nöjesskatteintäkterna. Utredningsmannen
anför följande.

Av ett kalkylmässigt genomsnittsunderskott på ca 110 000 kronor skulle
1951 30 000 å 40 000 kronor (aritmetiskt medium 31 000 och median 44 000)
inte täckas av det 20-procentiga bidraget. Enligt den nu upprättade kalkylen
äi motsvarande underskott 154 000 kronor. Med hänsyn till vad som ovan
har sagts om produktionsbidraget från biografägarna "torde man emellertid
vid eu jämförelse med 1951 års kalkyl böra bortse från alt detta bidrag inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

har kommit att utgå med det ursprungligen avsedda beloppet; hade så skett
skulle underskottet nu ha stannat vid ca 140 000 kronor. Om vidare beaktas
det inkomsttillskott, som möjligheten till nöjesskattebefrielse för vissa filmer
kan ge, kan det konstateras, att ett statsbidrag med 25 % av den statliga
nöjesskatten, motsvarande i runt tal 100 000 kronor per film, skulle ge
den svenska filmproduktionen hjälp till självhjälp i åtminstone samma grad
som vid det nuvarande bidragets tillkomst åsyftades.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har enighet rått därom, att bidrag av statsmedel
bör utgå till den svenska filmproduktionen även efter utgången av den nu
löpande fyraårsperioden. Vidare har icke från något håll ifrågasatts ändring
i stödåtgärdernas formella konstruktion. Rörande bidragets storlek har däremot
delade meningar framkommit.

IUksräkenskapsverket vill icke motsätta sig utredningsmannens förslag om
ett bidrag å 25 procent av statens andel i nöjesskatteintäkterna och lämnar
utredningsmannens uttalanden i huvudsak utan erinran.

Statskontoret och statens priskontrollnämnd förordar oförändrat bidrag
med 20 procent.

Statskontoret anser att den svenska filmproduktionen bör skaffa sig den i
förhållande till 1951 års kalkyl erforderliga intäktsförbättringen inom ramen
för den egna näringen och pekar därvidlag på höjda bidrag från biografägarna,
rationalisering och höjning av biografernas biljettpriser. I övrigt
betonas att det måste framstå såsom ett mål att det statliga bidraget successivt
avvecklas.

Statens priskontrollnämnd utgår vid sitt bedömande av frågan om bidragets
storlek från en ekonomisk kalkyl, som i viss mån avviker från den av
utredningsmannen presenterade. Sålunda uppskattas de allmänna produktionskostnaderna
till 8,2 procent av den genomsnittliga produktionskostnaden
för 1952/53 och 1953/54 års filmer. Enligt utredningsmannen borde
nämnda post beräknas till 10 procent av den genomsnittliga produktionskostnaden.
Skillnaden utgör i kronor räknat 8 000. Någon siffermässig grund
för att upptaga de allmänna produktionskostnaderna till mer än 8,2 procent
föreligger icke enligt nämnden. Å andra sidan anses icke skäl föreligga
att beräkna distributionskostnaderna till mer än de 16,5 procent av filmhyran
som ingår i utredningsmannens kalkyl. Den anlitade revisionsbyråns
åsikt att ifrågavarande kostnader genomsnittligt uppgår till 17 å 20 procent
av filmhyran avvisas såsom siffermässigt ogrundad. Bidraget från biografägarna
har av utredningsmannen, i anslutning till vad som förutsatts 1951,
beräknats till ca 23 000 kronor. Enligt priskontrollnämnden borde detta bidrag
upptagas till ca 20 000 kronor. Nämnden erinrar om alt bidraget ursprungligen
av biografägarna beräknats till viss procent på biljettintäkterna.
Med hänsyn till att dessa ökat sedan 1951 borde därför också nämnda
bidrag uppräknas. På grundval av de sålunda vidtagna modifikationerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

i utredningsmannens kalkyl och med utgångspunkt från oförändrat statsbidrag
å 20 procent erhålles ett årligt underskott å ca 48 000 kronor (aritmetiskt
medium) per film. Då motsvarande underskott enligt den kalkyl,
som låg till grund för 1951 års beslut, beräknats till ca 31 000 kronor, skulle
underskottet alltså enligt priskontrollnämnden ha ökat med ca 17 000 kronor
under den gångna fyraårsperioden. Med hänsyn till det inkomsttillskott,
som möjliggjorts genom 1952 års beslut om nöjesskattebefrielse för vissa
filmer och då på grund av den utredningsmetod som tillämpats viss försiktighet
bör iakttagas vid bedömningen av bidragsbehovet, har nämnden ansett
sannolika skäl tala för att den svenska filmproduktionen vid oförändrat
statsbidrag skulle komma att även i fortsättningen få stöd i samma omfattning
som avsetts 1951.

Sveriges biograf ägareförbund förordar en höjning av bidraget utan att närmare
precisera sin ståndpunkt.

Övriga remissinstanser förordar större höjning av bidraget än som föreslagits
av utredningsmannen. Sålunda anser statens biografbyrå en höjning av
bidraget till 30 procent motiverad. I likhet med utredningsmannen anser biografbyrån
det vara riktigt att vid bestämmandet av bidragets storlek sikta
till ett stöd åt filmproduktionen av ungefär samma omfattning, som avsågs
vid bidragets införande. Det synes emellertid biografbyrån som om spännvidden
mellan det nu redovisade genomsnittsunderskottet — 154 000 kronor
— och det belopp därav — 100 000 kronor — som skulle täckas av ett bidrag
å 25 procent, vore tillräckligt stort för att motivera fastställandet av procentsatsen
till 30 procent. Detta skulle betyda, att av det enligt utredningen redovisade
genomsnittsunderskottet ett belopp å ca 34 000 kronor icke skulle täckas
av bidraget. Den vid bidragsförordningens införande av statsmakterna
hävdade principen att bidraget skulle ha karaktär av hjälp till självhjälp
skulle enligt biografbyrån därigenom bli i tillbörlig mån tillgodosedd. Biografbyrån
fiamhåller att man bör kunna antaga att den svenska filmproduktionen
under åren efter produktionsstödets införande av ren självbevarelsedrift
sökt att tillvarataga alla till buds stående möjligheter att genom egna
åtgärder skapa ökad lönsamhet. I yttrandet betonas särskilt de ekonomiska
svårigheter filmbranschen har att möta i samband med övergången till färgiihn
och genom den väntade konkurrensen från televisionen.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer om bidrag med 30 procent
for svart-vit film och 50 procent för färgfilm. Föreningen framhåller att man
vid beräkning av bidragsbehovet helt måste bortse från en ökning i bidraget
från biografägarna. Icke heller kunde man räkna med något nämnvärt inkomsttillskott
genom möjligheten till skattebefrielse för vissa filmer, då sådan
skattebefrielse i realiteten är sällan förekommande. Med det av utredningsmannen
föreslagna bidraget å 25 procent skulle av det nu konstaterade
genomsnittsunderskottet å 154 000 kronor återstå en brist å 54 000 kronor,
medan motsvarande belopp år 1951 beräknats till ca 30 000 kronor. De nu
framlagda beräkningarna motiverar sålunda en ytterligare höjning. Föreningen
delar icke heller på alla punkter utredningsmannens uppfattning

15-

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

om filmbranschens ekonomiska ställning under den närmaste fiamtiden.
Sålunda befaras, att intäkterna kan minska bland annat på grund av konkurrensen
från utländsk film. Icke heller kan man enligt föreningen läkna
med oförändrad kostnadsnivå med hänsyn till att löneutgifterna in. in. kan
väntas stiga. Föreningen framhåller vidare, att en ökad produktion av färgfilmer
är nödvändig om de svenska producenterna skall kunna stå sig i konkurrensen
bl. a. med televisionen. Da färgfilmer drar en större kostnad än
svartvita filmer borde större bidrag utga till färgfilmsproduktionen.

Folkets husföreningarnas riksorganisation förordar i första hand en höjning
av bidraget till 30 procent. Alternativt yrkas att bidraget till svart-vit
film utgår enligt utredningsförslaget med 25 procent och bidrag till färgfilm
med förslagsvis 40 procent. I yttrandet betonas särskilt färgfilmsproduktionens
betydelse.

Vissa av de i utredningen berörda problemen behandlas mera utförligt i de
olika yttrandena.

I priskontrollnämndens yttrande beröres frågan om metodiken vid
de utförda undersökningarna. Nämnden betonar att flera osäkerhetsfaktorer
föreligger beträffande de nu gjorda beräkningarna och anför
bland annat följande.

Filmbranschens karaktär kan på goda grunder anses vara spekulativ, vilket
till sin huvudsakliga del får tillskrivas den irrationella faktor, som publiken
och publiksmaken utgör. Branschens spekulativa karaktär måste bland
annat leda till stora variationer i det ekonomiska utfallet mellan olika år.
Det kan således starkt ifrågasättas, huruvida det ekonomiska läget, sådant
det ter sig för ett begränsat års produktion, kan sägas återspegla det verkliga
läget inom branschen. Nämnden anser därför, att utredningen bort omfatta
korresponderande uppgifter om intäkter och kostnader under en flerårsperiod,
om det skall vara möjligt att bilda sig en någorlunda riktig uppfattning
om branschens ekonomiska läge. I utredningen föreligger intäktsuppgifter
för filmer, premiärsatta under spelåren 1949/50, 1950/51, 1951/52 och
1952/53, under det att kostnadsuppgifterna avser 1952/53 och 1953/54. Härigenom
begränsas bedömningen till förhållandena 1952/53. Vad angår själva
metodiken i utredningen må framhållas, att enligt nämndens erfarenhet måste
varje kalkyl, som bygger på en renodling av intäkter och kostnader för en
viss gren av ett företags eller företagargrupps verksamhetsområde, betraktas
som approximativ, även när utredningen utförts med stor noggrannhet. Metoden
medför nämligen, att ett flertal faktorer, som påverkar lönsamheten,
måste fördelningsmässigt beräknas eller uppskattas. Med hänsyn härtill borde
utredningen ha kompletterats med undersökningar av det ekonomiska
resultatet, avseende företagen i dess helhet. De osäkerhetsfaktorer, som här
ovan belysts, bör enligt nämndens mening mana till viss försiktighet vid ett
ställningstagande till behovet av statsbidrag. I varje fall synes det nämnden
tveksamt, huruvida någon höjning av bidraget skall beviljas, innan en utredning
av sådan omfattning presterats, att ett tillförlitligare underlag skapas
för bedömning av bidragsbehovets storlek.

Flertalet remissinstanser berör frågan huruvida filmproduktionens ekonomi
kan förbättras genom höjning av biografernas b i 1 j e 11 p r is
e r.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Statskontoret uttalar, att — därest de efter 1951 stegrade produktionskostnaderna
icke skulle kunna kompenseras genom rationalisering och ökat stöd
i rån biograf ägarnas sida — jämväl utvägen att höja biljettpriserna synes
kunna övervägas. I sådant sammanhang borde även undersökas om icke en
omfördelning till producenternas förmån kunde ske av de genom prishöjningen
ökade intäkterna.

Enligt riksräkenskapsverket torde i och för sig icke saknas utrymme för
någon höjning av biljettpriserna. De från producenternas sida uttalade farhågorna
för en kraftig nedgång i publikfrekvensen vid en prishöjning torde
^ara icke obetydligt överdrivna. Å andra sidan syntes de av utredningsmannen
anförda skälen mot en prishöjning såsom hjälp åt den svenska filmproduktionen
värda att beaktas, varför ämbetsverket icke vill motsätta sig en
höjning av det statliga bidraget.

Enligt priskontrollnämnden talar övervägande skäl mot en höjning av
biljettpriserna som ett medel att motverka eventuell bristande ekonomisk
balans inom den svenska filmproduktionen. Nämnden anser att detta spörsmål
snarare är en fråga om inkomstfördelningen mellan de olika ekonomiska
intressenterna, varvid i första hand producenternas och biografägarnas
inkomstandel samt de statliga nöjesskatteintäkterna tilldrar sig intresset.

Genom att såväl nöjesskatten som filmhyrorna för utländska filmer i likhet
med svenska utgår med viss procent av biljettpriserna, måste varje höjning
av dessa, som icke kan bäras inom biografägarnas marginaler, göras
med betydligt större belopp, än vad behovet för den svenska filmproduktionen
i och för sig kan motivera. Denna konsekvensprisstegring skulle dock
k33r!a m°tverkas, i den händelse det i samband med en prishöjning vore
möjligt att i sådan omfattning reducera de procenttal, med vilka nöjesskatten
och filmhyrorna för de utländska filmerna utgår, så att prishöjningen
helt tillfölle den svenska filmproduktionen. Nämnden finner det emellertid
icke realistiskt att räkna med en sådan möjlighet.

För att täcka det ytterligare underskott på ca 1,25 miljoner kronor per år,
som uppstått efter 1951, skulle enligt priskontrollnämnden biljettpriserna
behöva höjas med ungefär 10 öre per biljett. Biljettintäkterna skulle visserligen
härigenom ökas med ca 6 miljoner kronor. Av detta belopp skulle
emellertid 2,7 miljoner gå till nöjesskatt och till filmhyror för utländsk film
2,2 miljoner. De svenska filmproducenterna skulle sålunda, om man utgår
från att biografägarna icke skulle få någon andel av prishöjningen, endast
erhålla 1,1 miljoner kronor, bortsett från att statsbidraget automatiskt ökades
med 135 000 kronor.

Icke heller Sveriges biografägareförlmnd anser att prishöjning är en möjlig
utväg. Biografägareförbundet framhåller, att den erforderliga prishöjningen
är sa stor, att den bleve alltför kännbar för publiken och säkerligen
skulle orsaka minskad publikfrekvens.

Beträffande beräkningen av ett särskilt bidrag från biografäga rn
a till producenterna har delade meningar framkommit. Statskontoret fin -

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

ner det naturligt, att biografägarna påtar sig väsentligt större andel av understödet
till svensk filmproduktion än för närvarande är fallet. Några övertygande
skäl för att ifrågavarande bidrag begränsats till ca 200 000 kronor i
stället för de ca 700 000 kronor som ställdes i utsikt vid förhandlingar med
1950 års filmutredning, hade icke redovisats i den nu framlagda promemorian.
Statskontoret framhåller i sammanhanget särskilt att publikfrekvensen
ökat i storstäderna åren 1951—53 och att en viss ökning i biljettpriserna
under denna tid medgivits.

Liknande synpunkter anlägges av priskontrollnämnden, som anser, att
man vid beräkningarna av erforderligt statsstöd bör utgå från att biografägarna
skall bidraga i minst samma omfattning, som förutskickades år
1951. Eftersom bidraget ursprungligen beräknades till viss procent på intäkterna
borde detta i kalkylen för 1952/53 upptagas till ca 26 000 kronor. Nämnden
erinrar om att 1950 års filmutredning ansett det naturligt att räkna med
biografägarnas medverkan, då den svenska filmproduktionen är av vital betydelse
för biografrörelsens lönsamhet. I övrigt anför nämnden bl. a. följande.

Enligt nämndens mening måste den grundläggande faktorn vid bedömningen
av biografägarnas förmåga att lämna produktionsbidrag vara förändringarna
i de ekonomiska förutsättningarna härför sedan år 1950. Nämnden
utgår nämligen ifrån, att Sveriges Biografägareförbund ingående prövat
de ekonomiska förutsättningarna, innan förbundets styrelse enhälligt beslöt
rekommendera sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag med mellan
1 och 5 procent på bruttointäkterna efter avdrag av nöjesskatt.

Till grund för nämndens prövning av förbundets framställning 1951 om
prishöjning låg en sammanställning av uppgifter om intäkts- och kostnadsförhållandena
hos vissa stora och medelstora biografer jämte en beräkning
av de kostnadsstegringar, som hade inträtt efter år 1950. Dessa uppgifter
hade på uppdrag av förbundet bearbetats av Dahlgrens revisionsbyrå. Enligt
denna undersökning utgjorde det samlade överskottet hos de undersökta
företagen efter avskrivningar men före avdrag för räntor och företagarlöner
1 834 000 kronor bokföringsåret 1949/50. Kostnadsökningarna beräknades
av nämnden uppgå till cirka 6 000 000 kronor. Den medgivna prishöjningen
avsåg att kompensera biografägarna för inträffade kostnadsökningar. Efter
prishöjningen beräknades överskottet vid oförändrad publikfrekvens komma
att uppgå till 2 124 000 kronor, sedan hänsyn tagits till inträffade kostnadsstegringar.
I ovannämnda överskott har icke inräknats nettoöverskottet på
reklamfilm och konfektförsäljning, som 1949/50 uppgick till 1 244 000 kronor.
Efter år 1951 har förbundet endast vid ett tillfälle gjort framställning
om ytterligare prishöjning, nämligen i slutet av år 1954. Man begärde därvid
en höjning med 5 öre av biljettpriser på 1: 95 och 2: 45 jämte viss höjning
för barnföreställningar. Nämnden biföll i stort sett denna framställning.
Vid en bedömning av utvecklingen bör jämväl hänsyn tagas till att
1949/50 betecknade ett bottenläge i fråga om publikfrekvensen. Efter år 1950
har antalet utlämnade biografbiljetter fram till år 1953 i de tre största städerna
ökat med mellan 8—12 procent. Biografägarnas förmåga alt lämna
produktionsbidrag synes således, mot bakgrunden av vad ovan anförts,
icke ha blivit mindre efter år 1950.

it Ilihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr So

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biograf ägareförbund och
Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller, att något ökat bidrag
från biografägarna icke kan påräknas.

Biografågareförbundet framhåller, att biografdriften under senare år måst
vidkännas betydande kostnadsökningar för personallöner, annonsering
m. m. och att biografägarna tvingas göra betydande investeringar med anledning
av den tekniska omvälvning, som filmen nu undergår. På dessa
grunder kan man enligt förbundets uppfattning ej räkna med något ökat
produktionsbidrag från biograferna. Snarare föreligger risk för minskning
av detta bidrag. Det betonas att bidraget är frivilligt och att förbundet saknar
befogenhet att ålägga sina medlemmar att utgiva detsamma.

Föreningen Sveriges filmproducenter anser det uteslutet, att man under
överskådlig tid kan räkna med någon ökning av ifrågavarande bidrag, bland
annat med hänsyn till den utveckling inom biografbranschen, som framtvingats
av det nya filmformatet med därav följande betydande nyinvesteringar.
I övrigt anför föreningen bland annat följande.

Hela idén om produktionsbidrag från biografägarna synes vara mindre
genomtänkt. Såväl 1950 års filmutredning som utredningsmannen bortse
från att produktionsbidraget endast är ett annat namn för höjd filmhyra.
Redan förut har för svensk film i allmänhet kunnat utvinnas en filmhyra
överstigande den som kan utfås för utländsk film. Den utländska filmens
ökade konkurrenskraft för emellertid denna högre filmhyra mer och mer
in i riskzonen. För en justering av producenternas intäkter genom ett produktionsbidrag
gäller givetvis samma ekonomiska regel som den utredningsmannen
påpekar ifråga om en justering genom höjning av filmhyra: genom
sådana justeringar minskar den svenska filmens konkurrenskraft.

Folkets hus föreningarnas riksorganisation understryker, att bidrag icke
under några förhållanden kan påräknas av det betydande antal småbiografer
i Folkets hus, Bygdegårdar och Medborgarhus, som riksorganisationen
företräder, samt fortsätter.

Ett stort antal av dessa biografer bär redan nu att räkna med sådana
ekonomiska förutsättningar, att styrelseledamöternas frivilliga och kostnadsfria
arbete är ett villkor för att biograferna skall hjälpligt gå ihop och
lämna åtminstone någon liten lokalhyra. Ett faktiskt bidrag av denna art
kan endast de filmbolag påräkna, som äro förbundna med kedjor av större
lönsammare biografer och detta kan under alla förhållanden icke bli av den
storleksordning, som utredningsmannen förutsätter.

Betydelsen av den möjlighet till fullständig skattebefrielse för
vissa filmer, som tillkom 1952, diskuteras i några yttranden. Priskontrollnåmnden
understryker utredningsmannens uttalande att den ifrågavarande
befrielsen även med en produktion av endast 1 å 2 till skattefrihet
berättigade filmer per år kommer att ge filmproduktionen inte alldeles oväsentliga
inkomsttillskottt.

Filmproducentföreningen anser icke den berörda skattebefrielsen ha större
betydelse i förevarande sammanhang. Föreningen anför.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85

De filmer som det här är fråga om är för det första av speciell karaktär
(hittills huvudsakligen djurlivs- och resefilmer) och mycket få till antalet.
Det kan också starkt ifrågasättas, om det verkligen varit regeringens och
riksdagens avsikt att genom denna förordning lämna ett ökat stöd åt svensk
filmproduktion; i varje fall har resultatet blivit att 1952—1954 4 svenska
långfilmer och 10 utländska åtnjutit sådan skattebefrielse. Det framgår
klart av förordningens lydelse, att den avser informativa filmer men icke
vanliga spelfilmer, d. v. s. sådana filmer som tillhör den »normala» repertoaren.
Skattebefrielsen förutsätter i motsats till skatteåterbäringen en kvalitativ
prövning, verkställd av Statens biografbyrå, och avsikten med skattebefrielsen
synes uteslutande ha varit hänsynen till att dylik informativ film
i regel icke kan produceras med blott 20 % skatteåterbäring utan kräver
total skattefrihet. För att den i förordningen avsedda skattebefrielsen skulle
komma den svenska filmproduktionen till godo i sådan utsträckning, att
den kunde minska genomsnittsförlusten på en svensk film, måste antingen
produktionen läggas om, vilket säkerligen inte varit utredningsmannens
mening, eller gällande bestämmelser ändras.

Likartade synpunkter anföres av Folkets husföreningarnas riksorganisation,
som erinrar om att berörda skattebefrielse kan tillkomma utländska
likaväl som svenska filmer.

I fråga om den svenska filmproduktionens framtidsutsikter
beröres i några yttranden särskilt de problem, som sammanbänger
dels med färgfilmen och de nya framställningsmetoderna (cinexnascope
m. fl.) dels med den väntade konkurrensen från televisionen.

Film producent föreningen betonar att svensk filmproduktion för att kunna
hävda sig i konkurrensen måste ha möjlighet att följa med i den pågående
tekniska omdaningen på området. I sådant hänseende är en ökad
svensk färgfilmsproduktion av största betydelse. Föreningen, som yrkar på
högre bidrag för produktion av färgfilm, anför bland annat följande.

Även försiktiga iakttagare synes vara ense om att filmproduktionen befinner
sig i en period av teknisk omdaning. Framför allt tycks färgfilxnen på
allvar lia slagit igenom. I alla filmproducerande länder framställs det nu
betydande antal färgfilmer, främst naturligtvis i USA men även i Italien,
Frankrike, Tyskland och England. I USA torde antalet filmer i färg vida
överstiga antalet filmer i svart-vitt. Därtill kommer en allt starkare markerad
tendens, även den utgående från USA, att inspela filmer avpassade efter
en större och annorlunda proportionerad bildyta än den hittills gängse. Sådana
filmer är undantagslöst i färg. Om svensk film i längden skall kunna
hävda sig i konkurrensen med utländsk film överhuvudtaget, vare sig
hemma eller utomlands, är det uppenbarligen ett oeftergivligt villkor, att
svensk film i någon mån kan följa med i utvecklingen. Trots våra begränsade
resurser har vi hittills icke utan framgång både i Sverige och i främmande
länder kunnat hävda oss gentemot utländsk film tack vare cn jämförelsevis
hög konstnärlig och teknisk standard. Skall så kunna ske även i
fortsättningen, måste vår filmproduktion beredas möjligheter att i någon
utsträckning anpassa sig efter de tekniska framsteg, som präglar världsproduktionen.
Del vore olyckligt om den svenska och utländska filmpubliken
bibringades den föreställningen, alt våra filmer är gammalmodiga, omoderna,
mindre lockande. EU sjunkande intresse för svensk film icke endast rubbar
grundvalarna för produktionens ekonomiska läge, det skulle dessutom
på längre sikt omöjliggöra denna produktion eller i varje fall göra inhemsk
film betydelselös som samhällsfaktor. Alla torde vara ense om att delta icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

får ske. Svensk film är — för att citera 1950 års filmutrednings betänkande
— »ett väsentligt samhälleligt spörsmål, vare sig man på detta anlägger kulturella,
sociala, nationalekonomiska eller fiskaliska synpunkter».

Frågan om produktionens utsikter för framtiden har utredningsmannen
tyvärr vidrört endast i förbigående. Han säger därom: »En övergång i
större skala till färgfilmsproduktion eller liknande tekniska omläggningar
torde åtminstone än så länge icke ha aktualitet». En övergång »i större
skala» till färgfilmsproduktion är självfallet icke aktuell, så långt har utredningsmannen
rätt; det skulle vara uteslutet redan av ekonomiska skäl.
eftersom en produktion i färg för närvarande medför en ökning av produktionskostnaderna
med ca 40 %. Men att problemet färgfilm likväl är i hög
grad aktuellt för svenska producenter framgår av att trots de större kostnaderna
flera färgfilmer producerats på försök. Om det ekonomiska utfallet av
dessa filmer är ännu för tidigt att döma, men ingenting talar för utredningsmannens
antagande, att färgen skulle påverka »inte bara produktionens
kostnadssida utan också dess inkomstsida»; i varje fall icke på sådant sätt,
att producenten kompenseras för merkostnaden.

Föreningen berör härefter konkurrensen från televisionen och uttalar följande.

Föreningen har beretts tillfälle att yttra sig över televisionsutredningens
betänkande och skall därför här icke gå närmare in på konsekvenserna för
filmfacket av televisionens utveckling. Två ting bör dock framhållas. Det
ena är att televisionens konkurrenskraft, framför allt under uppbvggnadsåren,
icke får underskattas. Det torde vara ofrånkomligt, att dess expansion
under en följd av år kommer att på ett ytterst kännbart sätt inverka på
biografernas publikfrekvens och därmed på produktionens inkomstmöjligheter.
Även om frekvensminskningen icke blir större än 15—20 %, kommer
den att innebära ett allvarligt hot mot produktionens bestånd. Om televisionens
dragningskraft på publiken icke skall få katastrofala följder för
biograferna och därmed för de svenska producenterna, måste filmfacket vara
berett på att möta denna konkurrens med särskilda åtgärder. Detta är vad
som skett i USA, där färgfilmen, särskilt genom att presenteras i stort bildformat,
utgjort filmproduktionens främsta vapen i kampen om publiken.
Också i England, det enda europeiska land, där televisionen slagit igenom,
synes man gå mot liknande utveckling. Även av hänsyn till televisionen vore
det naturligt, att också den svenska produktionen till en viss grad inriktade
sig på att producera färgfilm.

Med hänsyn till den betydelse, som föreningen anser sig böra tillmäta
färgfilmens roll i den utveckling, som kommer att karakterisera de närmaste
åren» * h°g grad att beklaga, att utredningsmannen endast tagit sikte

på tidigare rådande förhållanden. Den utveckling, som sedan någon tid tillbaka
är i gång, låter icke hejda sig. På grunder som ovan angivits vill de
svenska producenterna icke utan tvingande skäl avstå från att utvidga produktionen
att omfatta också färgfilm även om sådan kan produceras endast
i mycket begränsad omfattning. Produktionskostnaderna för en färgfilm
torde ligga mellan C50—750 000 kronor. Detta innebär att producenten,
även om han kalkylerar intäkterna optimistiskt, måste räkna med risken av
en förlust på 225—325 000 kronor. Förlustrisken är alltså väsentligt större
än vid inspelning av svart-vit film.

Under sadana förhallanden och med beaktande av de skäl, som ovan anförts
och som talar för önskvärdheten av en begränsad produktion av färgfilm,
synes det föreningen rimligt, att producenten av färgfilm bör komma

Kanyl. Maj.ts proposition nr 85

i åtnjutande av ett bidrag, som står i någon proportion till de högre produktionskostnaderna.
Föreningen har tidigare gett sin anslutning till tanken att
statliga bidrag till produktionen bör utgå utan kvalitetsbedömning. Detta
bör dock icke lägga hinder i vägen för en differentiering av bidraget till två
olika slag av film, då skillnaden kan fastställas genom en enkel teknisk beskrivning.

Det av föreningen föreslagna 50-procentbidraget till produktion av färgfilm
skulle enligt föreningen motsvara ca 200 000 kronor per film och innebära,
att producenten måste vara beredd att själv bära en förlust av minst
120 000 kronor per film. Antalet färgfilmer kunde uppskattas till sex per
år, motsvarande en femtedel av årsproduktionen. Det sammanlagda årliga
bidraget av nöjesskattemedel skulle därmed överstiga det av utredningsmannen
beräknade med 600 000 kronor.

Likartade synpunkter anföres även av statens biografbyrå. I avseende på
televisionens inverkan på filmbranschens ekonomi uttalar biografbyrån bland
annat följande.

Oberoende av om en nedgång i biograffrekvensen i samband med television
är ett bestående fenomen eller icke, är det, som televisionsutredningen framhåller,
klart, att införandet av television i länder, där filmen redan befinner
sig i ett kritiskt läge, skapar problem, som inte bör förbises eller nedvärderas.
En stark nedgång i biograffrekvensen som följd av televisionen kan,
med hänsyn till den svenska filmens redan nu ogynnsamma situation, tänkas
ge anledning till vädjanden om ökat stöd från statens sida, vilka onekligen
skulle få större tyngd och starkare stöd från den allmänna opinionens
sida, därest staten tidigare underlåtit att genom tillräckligt effektiva
lättnader i nöjesskattebelastningen bidraga till den svenska filmens ekonomiska
sanering. Ett betydande ansvar för filmens konstnärliga och kulturella
utveckling åvilar i denna del statsmakterna. Biografbyrån vill framhålla,
att den genom förevarande utredning påvisade bristen i balans mellan
produktionens utgifts- och intäktssidor kan leda till att även ambitiösa producenter
i större utsträckning än nu hellre satsar sina pengar på ur
kassasynpunkt beprövade publikfilmer än tar de förlustrisker som är förenade
med framställningen av filmer som i konstnärligt och artistiskt avseende
företräder en förfinad eller exklusiv typ till form och/eller innehåll.

Färgfilmens betydelse framhålles också av Folkets busföreningarnas riksorganisation.

Utredningsmannens förslag att författningen ges fortsatt giltighet för en
ny fyraårsperiod har mött erinran endast från statens biografbyrå, som ifrågasätter
om icke giltighetstiden bör begränsas till två eller högst tre år.
Byrån anför.

Särskilt om bidragsprocenten skulle fastställas till 25 procent vill biografbyrån
ifrågasätta, huruvida icke vad som i det föregående anförts om ett
ökat utnyttjande inom den svenska spelfilmproduktionen av färgfilm liksom
om risken för en starkt nedgående publikfrekvens på biograferna efter
ett införande av televisionen i vårt land bör motivera, att giltighetstiden
för bidragsförordningens fortsatta tillämpning icke fastlåses vid så pass
lång tid som fyra år utan begränsas till två eller högst tre år. Det förutsattes
därvid, att frågan om det statliga stödets storlek före giltighetstidens utgång
upptages till förnyat övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Pris kontrollnämnden utgår i likhet med utredningsmannen ifrån att en
förlängning av bidragsförordningens giltighetstid bör göras tidsbegränsad,
och att staten även i fortsättningen skall ha möjlighet ompröva bidragsbehovet,
när så kan finnas påkallat samt framhåller, att säkrare underlag
bör skapas vid en framtida omprövning av statsbidraget.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter i förevarande sammanhang om icke,
därest ytterligare prolongering blir aktuell, anledning kan finnas att närmare
undersöka icke blott filmproduktionens utan även biografnäringens
ekonomiska villkor, varigenom skulle åstadkommas ett bättre underlag för
en bedömning av den rimliga fördelningen av biografinkomsterna mellan
biografägare och filmproducenter.

Filmproducentföreningen erinrar om att statens inkomster av nöjesskatt
från biograferna automatiskt ökat som en följd av de under år 1951 företagna
höjningarna av biografernas biljettpriser, vilket jämte en mindre
ökning av publikfrekvensen har inneburit att den årliga nöjesskatten sedan
år 1950 stigit med närmare 10 miljoner kronor. Statsverkets kostnader för
bidraget hade uppgått till genomsnittligen 2,4 miljoner kronor per år. Föreningens
förslag om att bidraget för svart-vit film skall utgöra 30 procent
och bidraget till färgfilm 50 procent skulle innebära en sammanlagd kostnad
för statsverket om ca 4,1 miljoner kronor per år.

Föreningen anför i sammanhanget.

Även ur rent fiskaliska synpunkter synes det av föreningen föreslagna bidraget
vara väl motiverat. Därest den svenska filmproduktionen icke kommer
i åtnjutande av ett bidrag som möjliggör att den såväl i fråga om kvalitet
som omfattning kan upprätthållas på nuvarande nivå, blir resultatet
utan varje tvivel en icke obetydlig nedgång i publikfrekvensen, vilket i sin
tur förorsakar en minskning av nöjesskattemedlen. Sålunda innebär en nedgång
av publikfrekvensen med 10 % en minskning av nöjesskatteintäkterna
med närmare 6 miljoner kronor per år.

Riksräkenskapsverket framhåller, att det i och för sig icke torde vara uteslutet
att genom någon justering uppåt av nöjesskattesatserna bereda staten
kompensation för stödet åt den svenska filmproduktionen.

Enligt biografägareförbundet skulle en omläggning av nöjesskatten för
biograferna, så att densamma kommer i paritet med den nöjesskatt, som
uttages för övriga nöjesgrenar, på helt annat sätt än genom andra åtgärder
kunna skapa ekonomiska förutsättningar för film- och biografbranschen att
själv lösa sina ekonomiska problem.

Filmproducentföreningen, som icke finner anledning till erinran mot att
det statliga stödets konstruktion bibehålies oförändrad, erinrar om att icke
blott s. k. kortfilmer utan även filmer, avsedda för barn, är uteslutna från
bidrag genom villkoret att bidragsberättigad film skall ha en längd av minst
2 000 meter. Det framhålles, att en växande opinion under senare år uppmärksammat
vikten av en produktion av barnfilm och att 1949 års filmkommitté
framställt vissa förslag om statligt stöd åt sådan film. Statens biografbyrå

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

erinrar om att 1951 års riksdag hemställt om utredning om möjligheterna
att utsträcka stödet till filmer under 2 000 meters längd och om formerna
därför. Biografbyrån framhåller, att det skulle vara tacknämligt, om en
sådan utredning utan ytterligare dröjsmål kunde komma till stånd. Betydelsen
av en svensk barnfilmsproduktion understrykes också av Folkets
husföreningarnas riksorganisation.

Enligt vad jag inhämtat är såväl det av 1949 års filmkommitté avgivna
betänkandet »Barn och film» (SOU 1952: 51) som riksdagens framställning
om utredning angående stöd åt produktionen av kortfilmer för närvarande
föremål för prövning inom ecklesiastikdepartementet.

Departementschefen

Utredningsmannen förordar att statsbidrag lämnas till producent av
svensk film under ytterligare en fyraårsperiod eller alltså intill utgången
av juni månad 1959 och att bidraget ökas från 20 till 25 procent. Såsom utgångspunkt
för sitt förslag redovisar utredningsmannen en undersökning
rörande filmproduktionens ekonomiska förhållanden, vilken i huvudsak
upplagts efter samma linjer som den motsvarande undersökning, som låg
till grund för 1951 års beslut om det nu utgående bidraget. Undersökningen
har givit till resultat, att någon förbättring i den svenska filmens produktionsförhållanden
icke synes ha inträtt. I stället visar den nu presenterade
kalkylen ett större genomsnittsunderskott per film än 1950 års kalkyl.
Enligt utredningsmannens beräkningar skulle ett med fem procent förhöjt
bidrag innebära att den svenska filmproduktionen skulle erhålla understöd
i åtminstone samma grad som med det nuvarande bidraget vid dess
tillkomst.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt fortsatt bidrag till den svenska
filmproduktionen. Beträffande bidragets storlek har däremot framkommit
delade meningar. Riksräkenskapsverket ansluter sig till utredningsmannens
förslag. Statskontoret och statens priskontrollnämnd förordar oförändrat
bidrag med 20 procent. Statskontoret framhåller härvid, att filmproduktionen
bör söka nå den erforderliga intäktsförbättringen inom ramen för den
egna näringen. Priskontrollnämnden anser, att tillräckliga skäl för en höjning
av bidraget icke framkommit och betonar i övrigt att med hänsyn till
de använda undersökningsmetoderna viss försiktighet bör iakttagas vid
bedömningen av bidragsbehovet. Övriga remissorgan förordar högre bidrag
än som föreslagits av utredningsmannen. I dessa yttranden understrykes
särskilt den svenska filmproduktionens osäkra framtidsutsikter. Härvidlag
erinras bland annat om konkurrensen från utländsk film och eu kommande
svensk television. Det betonas också alt en successiv övergång till färgfilm
är ofrånkomlig och att inspelning av sådan film drar avsevärt större
kostnader än inspelning av svartvit film.

Det nu utgående statsbidraget infördes i syfte att i den ekonomiska kris -

Kungl. Maj. ts proposition nr 85

situation som uppstått för den svenska filmproduktionen skapa möjligheter
för en fortsatt inspelning av svensk film. Bidraget var avsett som en temporär
understödsform och skulle fungera som en hjälp till självhjälp. Vid
ett ställningstagande till frågan om eventuellt fortsatt stöd måste dessa utgångspunkter
för den statliga bidragsgivningen hållas i minnet. Den omständigheten
att det kalkylmässiga underskottet på inspelad film nu visats
vara större än då bidragsfrågan prövades för fyra år sedan kan därför icke
i och för sig motivera en häremot svarande ökning av bidraget. Tvärtom kan
ett sådant konstaterande ge anledning till överväganden om förutsättningar
föreligger för en fortsatt bidragsgivning. Med hänsyn till att erfarenheterna
av de statliga stödåtgärderna endast omfattar cn så pass kort tidrymd som
fyra år vill jag emellertid icke motsätta mig, att understöd får utgå under
ytterligare en fyraårsperiod. Jag vill emellertid understryka, att jag därmed
icke avsett att frångå den ursprungliga principen att det statliga stödet skall
ha karaktär av hjälp till självhjälp och vara en temporär anordning.

Vad härefter angår frågan om bidragets storlek kan jag från nu angivna
utgångspunkter icke tillstyrka en generell höjning av bidragsprocenten. Däremot
synes kunna övervägas huruvida icke ett förhöjt bidrag skulle kunna
ifrågakomma vid framställning av färgfilm. När den nuvarande procentsatsen
fastställdes skedde avvägningen uteslutande utifrån de förutsättningar
som gällde för produktion av svartvit film. Betydelsen av en utvidgad svensk
färgfilmsproduktion har berörts i flera remissyttranden. Härvid har bland
annat framhållits, att en successiv övergång till inspelning av sådan film
är en förutsättning för att den svenska filmproduktionen över huvud skall
kunna vidmakthållas till omfattning och kvalitet. De sålunda anförda synpunkterna
är enligt min mening värda beaktande. Då det vidare här är
fråga om särskilt kostnadskrävande och för svenska förhållanden nya tekniska
framställningsmetoder torde ett förhöjt stöd av statsmedel vara motiverat
för att underlätta möjligheterna att skapa en svensk färgfilmsproduklion.
Emellertid bör än en gång understrykas att här är fråga endast om
en temporär anordning. Med beaktande av dessa synpunkter anser jag mig
kunna tillstyrka att bidraget för svartvit film fastställes till oförändrat 20
procent och att bidrag för framställning av färgfilm skall lämnas med 35
procent.

Statens kostnader för producentbidraget har de senaste två åren uppgått
till i genomsnitt 2,4 miljoner kronor per år. Genomföres förslaget om förhöjt
bidrag till färgfilm torde kostnaderna —- med utgångspunkt från de uppgifter
som lämnats i remissyttrandena rörande färgfilm sproduktionens väntade
omfattning — kunna beräknas stiga med ca 360 000 kronor per år.

Med hänvisning till det anförda förordar jag, att förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film ges förlängd
giltighet intill utgången av juni månad 1959 med den ändringen att bidraget
fastställes till 20 procent för svartvit film och 35 procent för färgfilm.
Samtidigt härmed torde förordningen den 8 juni 1951 (nr 458) om tillägg

Kungl. Maj.ts proposition nr 85

till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt ges förlängd
giltighet under samma tid.

Såväl i utredningsmannens promemoria som i remissyttrandena har diskuterats
verkningarna i olika hänseenden av en höjning av biljettpriserna
i syfte att öka intäkterna för den svenska filmproduktionen. Därvid har
hl. a. pekats på det förhållandet att på grund av nöjesskattens konstruktion
som en procentuell andel av biljettprisets brutto, d. v. s. skatten inräknad,
en höjning av priset, som kan framstå som motiverad exempelvis för filmproduktionens
behov, slår igenom med avsevärt större belopp i bruttopriset.
Härigenom skulle möjligheterna att skaffa ökad täckning för filmproduktionens
kostnader med biljettintäkter avsevärt försvåras. Onekligen medför
en rent procentuell skatt vissa olägenheter i nu angivna hänseende. Det
synes böra närmare undersökas huruvida icke skatten skulle kunna ges
en sådan ändrad konstruktion — t. ex. genom att en viss del av den nuvarande
procentuella skatten omvandlas till en fast avgift — att skattens
prisfördyrande effekt vid en eventuell höjning av biljettpriserna minskas,
bin undersökning av hithörande problem kan lämpligen ske i samband med
den översyn av vissa bestämmelser i nöjesskatteförordningen, som för närvarande
verkställes av 1954 års nöjesskatteutredning. Jag har för avsikt att
i senare sammanhang upptaga denna fråga till övervägande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951 (nr

457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning; samt

2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951 (nr

458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Jag hemställer, att dessa författningsförslag måtte genom proposition
förelägges riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 85