Kungl. Maj.ts proposition nr 80 (Proposition 1948:80)

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Nr SO.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott
den 20 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare,

5) Jag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr

ios),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt
till fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred, samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

1 Uihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 samt. Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom denna proposition framlägges en ny huvuddel i den revision av
1864 års strafflag, som inleddes genom den år 1942 av riksdagen antagna
nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. I nu förevarande avsnitt av reformarbetet
ha behandlats brott mot staten och allmänheten. Dessa ha i
huvudsaklig anslutning till den nuvarande kapitelindelningen uppdelats
sålunda att 8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott,
10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12
kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann
utsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande
av olovlig väg samt 25 kap. ämbetsbrott.

Omarbetandet av stadgandena angående dessa särskilda brott har givit
anledning till vissa ändringar även i de allmänna bestämmelserna i 1—6
kap. strafflagen.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först framhållas,
att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egendom,
som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i
detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,
ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. föreslås
bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.
De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mellan
gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall
ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller
dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.
I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits
allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestämmelser
skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

Vad därefter angår de i propositionen behandlade särskilda brotten, ha
till en början i 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktade brotten,
av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I förslaget ha de under
krigsåren tillkomna stadgandena i detta ämne underkastats omarbetning
med särskilt syfte att vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbara
området. Det under kriget införda brottet olovlig underrättelseverksamhet
återfinnes i propositionen endast i så måtto, att där upptages ett stadgande
om straff för militärt spionage mot främmande makt. Detta brott har angivits
sålunda att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter
åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för att anskaffa uppgifter
som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig
natur. En väsentlig minskning av det straffbara området har skett även i
fråga om gärningar som äro ägnade att skada rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt. Det under kriget likaledes tillkomna stadgandet
om straff för den, som av främmande makt mottager penningar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter söka påverka den
allmänna meningen om rikets styrelseskick in. in., har däremot i huvudsak
oförändrat upptagits i propositionen.

I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inre
säkerhet in. m. Propositionens bestämmelser härom ansluta sig nära till
motsvarande stadganden i den nuvarande strafflagen, ehuru vissa förenklingar
och förkortningar skett. Vidare har här införts en straffbestämmelse
om olovlig kårverksamhet, som är avsedd att ersätta 1934 års lag om förbud
mot vissa sammanslutningar. En nyhet är att i kapitlet upptagits en
bestämmelse om straff för offentligt skymfande av Sveriges flagga eller
vapen.

Det därefter följande JO kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhet
först bestämmelser, som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våld
och missfirmelse mot tjänstemän samt våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning. Beträffande de förra brotten är bl. a. att märka, att den nuvarande
differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning
skall bortfalla. Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd följa en rad
stadganden om skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet.
Bland dessa må nämnas en ny straffbestämmelse angående brott mot rösthemligheten.

Ill kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning ett flertal brott, som
i gällande strafflag upptagas i skilda sammanhang. Kapitlet inledes med
en paragraf om upplopp, vartill anslutits en bestämmelse om ohörsamhet
mot ordningsmakten. I fråga om nyheter i de följande stadgandena må
framhållas, att hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett att
ersättas med en här upptagen paragraf, vilken såsom brott mot trosfrid
bestraffar offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt.

Beträffande de i 12 kap. upptagna förfalslcningsbrotten innebär förslaget
en väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena, vilka
kännetecknas av en långtgående differentiering efter olika slag av förfalskningsobjekt.
Enligt förslaget skall straff för fullbordat förfalskningsbrott
genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och
alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, varvid dock i de flesta fall
även fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Bland
speciella nyheter i kapitlet märks en särskild straffbestämmelse mot signaturförfalskning
på konstverk.

Under 13 kap., som enligt rubriken avser mened och falskt åtal samt annan
osann utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är
att de innefatta avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Bestämmelserna
om mened ha i olika hänseenden reformerats. 1 anslutning till dessa bestämmelser
har upptagits ett straffstadgande för osann partsutsaga under sådan
sanningsförsäkran, som är föreskriven i nya rättegångsbalken. En förändring
i detta kapitel innebär, att den som hos myndighet anmäler annan för
brottslig gärning icke skall drabbas av straff annat än om han uppsatligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

farit med osanning eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid lämnandet
av sina uppgifter. Ett helt nytt stadgande, som betingats av den tekniska
utvecklingen, är en bestämmelse om straff, under förutsättning av fara i bevishänseende,
för den som sanningslöst utgiver handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig
kopia av viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. ha erhållit en enhetligare
och allmännare utformning än motsvarande stadganden i nu gällande
lag. Särskilt gäller detta i fråga om mordbrandsbrott. I kapitlet har även
upptagits en bestämmelse om straff för sabotage, vilken är avsedd att ersätta
1940 års lag i detta ämne. En av nyheterna i detta kapitel är ett allmänt
stadgande om straff för den som genom spridande av sjukdomssmitta
framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.

I 24 kap. ha sammanförts bestämmelser om skadegörelse och om tagande
av olovlig väg. Förutom vanlig skadegörelse upptages här åverkansbrott, varmed
förstås att någon i skog eller mark olovligen tager växande träd eller
vissa andra naturprodukter. Här förutsättes emellertid att brottet kan anses
som ringa; i annat fall blir det att bedöma som stöld.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarande
stadganden i gällande lag. Propositionen utgår sålunda från att de allmänna
straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om
brotten begås i tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha därför upptagits
endast fyra typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta,
brott mot tystnadsplikt och tjänstefel; i straffskalorna för dessa brott ingå
såväl avsättning eller suspension som allmänt straff i form av frihetsstraff
eller böter. Vid sidan om dessa bestämmelser angående ämbetsbrott i inskränkt
mening har i fråga om allmänna brott, som begås under tjänsteutövning,
upptagits regler dels om skärpning av det vanliga straffet med
hänsyn till tjänstemannens ställning och dels om möjlighet att skilja honom
från tjänsten.

Utom nygestaltningen av de kapitel i strafflagen, som nu berörts, innefattar
propositionen även en del mindre följdändringar i andra kapitel.
En självständig nyhet är att 18 kap. 13 § — vilken paragraf nu endast avser
sedlighetssårande gärningar — gjorts tillämplig även på utspridande och utbjudande
av skrift eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde
är ägnad att väcka allmän anstöt; härigenom komma bl. a. vissa
former av rashets att kunna bestraffas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om lindring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20
och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 §
strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften
till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§,.5 kap.
13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18 och 45 §§,
överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 18 kap. 13 §,
19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och
25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives, dels
ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en
paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26
31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §•

Inländsk man---åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, sa ock dar
brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava
fullbordats.

3 §-

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han
utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss
tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller
skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. * * * 5 * * * * * * * * * * *

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § SFS 1942:378 och 15 18 §§ 1936:244,

beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378, beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,

6 § 1945: 873 och 14 § 1942:378, beträffande 5 kap. 15 § 1946:856, beträffande 6 kap.

5 § 1942:378, beträffande 8 kap. 1940:356 ävensom 1942:103 och 378 samt 1944:314,

beträffande 9 kap. 1906:19 s. 8, 1921:288, 1931:327 och 1940:356, beträffande 10 kap.

1887:82 s. 1, 1906:19 s. 8 och 42 s. 1, 1921:288, 1931: 327, 1933:185, 1936:327, 1938:

251 1940:356, 1942:378, 1944:416 och 1947:627, beträffande 11 kap. 1890:33 s. 1, 1930:

199,’ 1931:327, 1935:288, 1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap. 1890:33 s. 1, 1906:

19 s 8, 1931: 327, 1937:242 och 1942:378, beträffande 13 kap. 1937: 242, 1938:251, 1942:

378 och 1947:627, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§ 1942:378 samt 45 § 1943:277,

beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande 18 kap. 13 § 1938:566, beträffande 19

kap 1890:33 s. 1, 1900:49 s. 5, 1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:327, 1936:244,

1937:242 och 1942:378, beträffande 20—22 kap. 1942:378, beträffande 24 kap. 1875:46

s. 1, 1931: 327, 1938:274 och 1942:378 samt beträffande 25 kap. 1915: 438, 1931: 327,

1933:185, 1936: 244, 1938:251, 1941:838, 1942:378 och 1944:167.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag Mömas må; så ock om förverkande.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet
och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och
med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där. e^li8t ]agen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,
ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad
eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och
förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan
den dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat
dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med
straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan:
utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den
som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft
vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt
förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan. 17

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är
belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren
eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat
därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och
det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon
tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.
Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller
särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av
sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget
skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras
förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll
därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras
förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §
av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,
såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller
sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,
dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt
utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff
för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §•

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar
eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet
eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar
eller tager annan dylik befattning med gift, spängämne, vapen, dyrk, forfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter
straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för
fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämpling
anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att nagon i samrad med
annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager
eller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.

Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade
gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två ar, med
mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller
däröver.

3 §■

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådömas den som frivilligt,
genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel
må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den
brottsliga användningen av hjälpmedlet. 4

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som
utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller
dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom
medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda
fall är stadgat.

5 §•

Har nagon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av
hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast
i mindre män, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å
gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga
är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å
annan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning
som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av
hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet
att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre
straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare
eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står
under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva
eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet
att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat, dock må
straffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,
med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa
därå.

7 §-

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig
vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktligen
bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

2 §.

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag
stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten
höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse
eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två
år. Böter sasom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter
eder femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat
för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av
de lägsta straffen.

6 §•

Vid tillämpning----räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid
böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma
straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i
penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med
en dagsbot.

Uppkommer vid--—- dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar
gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från
samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas
högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt
straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt
avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för
brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett
brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt
eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta
svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre
svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som
mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen.
Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till
sådan straff höj ning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid,
ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även
under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,
skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas
utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ vare, där brottet ej är belagt med
svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den
misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan
å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,
gälle vad där stadgas. 19

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket
sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet
begicks.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

6 KAP.

3 §•

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande
gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning
givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,
efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §•

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till
skadestånd.

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet.

1 §‘

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller
eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande
makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket
skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets
förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran
ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi
som i första stycket sägs.

2 §•

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande
makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest
sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes
för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livstid
eller från och med två till och med tio år.

3 §•

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat
låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet
som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som
företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhandling
med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga
förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett
till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

4 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,
befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri
till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma
lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller
tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar
sådan uppgift.

5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller
rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som
på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

6 §•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning
som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes
för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år
eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i
4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med
hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till
straffarbete i två år.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som
röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, dömes
för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i
två år.

8 §■

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig
gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande
makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter.

9 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande
krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva
sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

10 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse
mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om
statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för
tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller
5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete
på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.
Såsom''förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämpling.

12 §.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning
eller eljest bort inse att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde, medverkar
till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i
krig, högst med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §
är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan
ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses
i 7—9 §§.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes,
där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var
faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år
dömas.

2 §•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt
i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes
för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till
straffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och
med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §•

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig
gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes
för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,
eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot
riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets
höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller
fängelse.

6 §''

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat
eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning
eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning
till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka
och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,
ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller. mark för
sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med
penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med
straffarbete i två år.

8 §•

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst
annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, domes
för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om
riket var i krig, högst till straffarbete i fyra ar.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott
som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes
efter tv i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid,
där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

10 §•

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs>
med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej
heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott.

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne ar i tjanste -

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

utövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån
eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag
vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan
befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri snort
eller låtit. J

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.

2 §.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som
åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller
hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande,
skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse
mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 § § stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda
paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda
där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom
att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen
av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller
böter.

5 §•

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon,
som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,
dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

6 §‘

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning
för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes
för bestickning högst med straffarbete i två år.

7 §‘

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt
i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång
eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande
vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det
innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall
till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att
rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller
fängelse.

8 §:

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående
utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott
mot rösthemlighet till böter.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos domstol
eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd,
straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Samma
lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada eller
eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom från sådan utsagas avgivande.

10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att
undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar
hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dömes
för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,
straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar
eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till
straff efter denna paragraf.

11 §•

Tager man lös den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest för
annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten eller främjar annorledes
hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, såsom med hänsyn
till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig
beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet böter
eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen
öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets
förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller

f on (Jpjg0

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter. 13 14

13 §•

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter.
Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehong
vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i liogst fyra ar
eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, ulan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig
ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän
ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehorigen bär
unifonn eller tjänsteteckcn för att giva sig sken av att tillhora krigsmakten
eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser all -

16 Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

män samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

1 §■

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med
förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller
hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för
upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare
och anförare högst med straffarbete i två år.

2 §•

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person
eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt
upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma
för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på
område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp
föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel
eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig
eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning,
undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning
eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till
böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,
må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6 §•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående
som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen
eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet
eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes
för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

7 §•

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,
grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot
griftefrid till fängelse eller böter.

9 §•

Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad
så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till böter,
högst femhundra kronor.

10 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse
hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,
högst femhundra kronor.

11 §•

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde
eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,
straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats
för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,
dömes till böter.

12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, falskeligen
förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk
urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där
åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete
i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,
så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §•

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är
att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse
eller böter.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

18 Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas,
om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller
dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon
till hans rätt.

3 §•

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att
anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete
från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas,
om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev
eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig
art.

4 §•

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej
äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande
av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet
grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet
fängelse eller böter.

5 §•

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller
annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt
verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till
verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller
fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt
eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning
till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från
och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse
eller böter.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt
eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller
ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,
handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen
äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,
straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning
med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall
till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare
straffet fängelse eller böter.

8 §.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas
för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för planeller
höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant
märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning
av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,
vare straffet fängelse eller böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt
värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk
av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han
själv gjort förfalskningen.

10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som
lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,
dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11 §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende
som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort
följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff
än fängelse, vare fri från straff.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs
så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,
må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. År brottet med hänsyn till omständigheterna
att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyldig
må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,
skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet
att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffarbete
i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet
böter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall
ej till straff dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann uppgift
eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra
sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

5 §•

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för
falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med
hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser
svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete
i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

6 §.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för
obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,
dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I
ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som) i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet
eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver
besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan
sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket
sägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva
sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning
såsom i 5 § sägs.

9 §■

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att annan
skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande
göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under
edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter
eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,
dömes till böter eller fängelse.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är
eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull
urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som
grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första
stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande
av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom
att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att sålunda
missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för
riktig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.

14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat
sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest
bort följa å gärningen. Yar faran ringa och är brottet ej belagt med svårare
straff än fängelse, vare fri från straff.

15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,
där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika
med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till

gärningen. • , . ,

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

14 KAP.

2 §•

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant
brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete
på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en
var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig
själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i
förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom
åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den; som å den
döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre
straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

10 §.

Har någon---sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

Med svår--— livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon---år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver eller det blivit
förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av
allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stockholm,
förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott--— till åtal.

Har brott — --åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §
1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott
som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök
till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete
på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal--— 19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans
vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar
att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där
gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes
med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott
i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,
till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga
ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader. 28

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,
eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;
vare staffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld
därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,
varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,
där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

3° §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen
bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som
honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är,
dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker
det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör
eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som
brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård
haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort
våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara
tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade
lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade^ varde
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
ansedd.

16 KAP.

Om ärekränkning.

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras
människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstötligt
förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom
annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara
för andras förförelse därav kommer.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott. 1

1 §‘

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till
straffarbete från och med två till och med åtta år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

2 §•

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden
anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest
innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §•

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller
tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,
dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och
med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från
och med sex till och med tio år.

4 §•

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,
som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning
därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,
dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma
lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss
sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen
av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av
anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med
två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,
för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne
eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller
framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes
för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §•

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på
annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och
framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes
för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om
många människor utsatts för fara.

7 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur
eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med
straffarbete i två år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för
fara.

8 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till
fängelse eller böter.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes
framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän
fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till
insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes
till fängelse eller böter.

10 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 § frivilligt
avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må straffet
nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägre
straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är straffarbete
i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt med
svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock
underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom
förberedelse anses ock stämpling.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon---det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §
andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,
skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen
anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller
låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet
eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller
självtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.
Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel,
som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock
stämpling.

Gör vid---livstid dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

21 KAP.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör
sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande,
straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,
eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare
straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig
vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,
överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen---eller fängelse.

8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter
ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök
till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för
att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig
eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt
som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan
inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar
därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma
lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans
rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur
beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.

1 §•

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2 §•

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omstänrigheter
vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda
eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till
bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde
och övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av
gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den
förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om
skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §•

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller over annan aga
som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6 §.

Åverkan eller tagande av olovlig väg må ej, där brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i
Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

År tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete
i högst sex år.

2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär .muta. eller
annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stadgas.
Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, domes
till allmänt straff som i 1 § stadgas.

3 §• . ,

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd
med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om
skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet
allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff
som i första stycket sägs.

4 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§
belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten beaktad
vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,
ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst ej längre sannna tjänst, men har han i dess
ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas
till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjänstens
ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff
som i 1-—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn
tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej
förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige förskyllt
avsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst innehar
annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,
varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån
skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till
suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket
och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra
stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs
dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill,
må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension.
Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsättning, om
han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava
tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende
som innehavaren av befattningen bör äga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den
förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat
straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,
har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma
brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla.
Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller
delvis verkställts då åtal för brottet väckes.

9 §•

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där
han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen
utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att
därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs
efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §
sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11 §•

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare
som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin
tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga
honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta
att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade
kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om
de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och
om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock
vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension

ej ådömas. ..

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt
Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,
åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle
vad i 5 och 7 §§ stadgas.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under
allmänt åtal.

13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller därefter
men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befattning
och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension
därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension
från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen
vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå
iakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande
förbud att sprida efterhildning av penningsedel och lagen den 15 juni
1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse
som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen blir i stället hänförligt
till 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors
och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

myndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna,
att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något
fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för
upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde
samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller
tjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på
stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civilmyndigheten
är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten
ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten
upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot
lag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad
någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige
innehavare.

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är stadgat innebär icke ändring i bestämmelse
i annan lag än strafflagen om inskränkning i allmän åklagares
åtal srätt med avseende å sådan gärning som i 3 § samma kapitel sägs och
som är särskilt belagd med straff.

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §
och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives. 19 * * * * * * * * * * *

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under

skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den miss tänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppe håller

sig, behörig.

Är, då---uppehåller sig.

Åtal för —---det lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3 §•

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas
vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,
må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot
den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för
brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen
upptagas av samma domstol.

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse
eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där
brottet åtalats.

20 KAP.

8 §•

Målsäganden må --—- äga rum.

Har åklagare---fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första styckt sägs må målsägande väcka talan om ansvar
för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse
angående brott.

31 KAP.

6 §•

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga
samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och
målsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla
och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår
allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet
eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av
honom ensam.

År någon ----för en. 47

47 KAP.

1 §■

Vill målsägande -—- -—- ■— till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka
talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan
osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del
därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under
sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,
varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma
kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §•

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt
fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vilket
förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1944 : 294 och 1945:468.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 313) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 19351 om ungdomsfängelse
skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas
i stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke avsättning
eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes
stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må
användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning
eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes
stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:730.

3 Bihang till riksdagens protokoll 10A8. 1 samt. Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.
åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt
3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller
ställande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.
eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma---2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser
straffes med dagsböter.

Dömes någon---vara förverkad.

Innefattar förseelsen---tillfaller kronan.

Avskrift av---till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941:341.

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall
införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap
i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom
grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom
stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för
olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst
sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med
dagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs må ej, där det endast förnärmar enskilds
rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägande angives
till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 37

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till
visst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat
slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om
ej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,
till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom---av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till
jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 inom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs
i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten
av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare — —- -—• med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligketer och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall
erhålla följande ändrade lydelse. 15

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag
träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand
eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda
blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som
är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,
gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon---med dagsböter.

Lag samma —- -—• — omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet
eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer
på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio
kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen
är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den It) maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven
lydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §
strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckning
i fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan utslaget
vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av
fartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ej
företes.

1 Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936:226.

Knngl. Maj:ts proposition nr 80.

29 §.

Då utmätning---boken antecknat.

Har vid---laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i
19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren.
Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angaende ändrad
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Föredraganden anför följande.

Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande med förslag
till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredning
rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vid
fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, tilllika
ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, byråchefen
för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillika
sekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69).

Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål för överarbetning
i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma
samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Tidigare reformarbete.

Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lag övergivits,
inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942 antagna
lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande av
strafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggas
professorn Johan C. W. Thyréns förarbeten till en allmän strafflagsreform.
Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedande utkast
till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar till ytterligare
avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper, nämligen
brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person och
brott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligen
i hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemot
brotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyréns
utkast V—XI.

Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning om brotten
mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid icke
att utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelse likväl
kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober
1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision av
strafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen, statsrådet
Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilka
ägde samband med de av kommittén redan behandlade förmögenhetsbrotten.
Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling,
anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. och förfalskningsbrotten
i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningen
icke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av
brottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål av systematisk
natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision
som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det under utredningsarbetet
skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning,
borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanför
de i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamt
med dessa.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första band
haft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former av skadegörelse
äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. För
andra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främsta rummet
utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den fara
som brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott synas
därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha av kommittén
sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de i direktiven
efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äro
att hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genom bestraffningen
av förfalskningsbrotten i första band vill skydda är nämligen
samhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Viss
släktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriell
förfalskning, d. v. s. förfarandet att giva äkta handling oriktigt innehåll,
begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet.
Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlas samman
med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsom
mened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandling
såsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd avdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ning. Då skadegörelsebrotten ha beröringspunkter även med brotten mot staten,
i det exempelvis grövre sabotagehandlingar kunna bliva att betrakta
som brott mot statens säkerhet, har kommittén föranletts att till behandling
upptaga även brotten mot staten. Dessa har kommittén uppdelat i brott mo;
rikets säkerhet, högmålsbrott, brott mot allmän verksamhet och brott mot
allmän ordning. Även ämbetsbrotten ha ansetts höra till brotten mot staten.
De olika kapitel som tillsammans omfatta en brottsgrupp ha icke i förslaget
kunnat konsekvent sammanföras. Kapitelordningen i förslaget ansluter
sig därför i huvudsak till gällande lags. De olika kapitlen i förslaget avse:
8 kap. brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott mot allmän
verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalskningsbrott,
13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap. allmänfarliga
brott, 24 kap. skadegörelse ävensom olovligt tagande av väg och
olovligt fiske samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i kommitténs förslag blivit föremål
för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena undergått
upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade bestämmelser
om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland
annat ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för
att snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje särskild
tidpunkt ansetts trängande. Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X)
har därvid visserligen blivit beaktat, men den systematiska överblicken över
det hela har likväl kommit i efterhand. Kommittén har till vinnande av en
bättre systematik i kapitlet ånyo överarbetat detsamma. Därutöver har kommittén
även haft att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vissa
av de under krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de
gärningar som för närvarande straffbeläggas i 8 kap. har kommittén överfört
till andra kapitel, så att 8 kap. i förslaget kommit att uteslutande handla om
brott mot statens yttre säkerhet, och sådana bestämmelser i det nuvarande
8 kap. som äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse
och medverkan till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän
befattning såsom påföljder av brott, har kommittén ansett böra ersättas med
allmänna regler, gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,
vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territoriella
integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.
Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är i
krig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarande oaktsamhetsbrott.
Vidare stadgas straff för trolös och egenmäktig diplomati. I fortsättningen
bestraffas spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig
underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till
främmande makt och den specialform därav som olovlig värvning kan anses
utgöra ävensom ett brott som av kommittén betecknats såsom tagande av
utländsk sold.

Kommitténs förslag innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga hänseen -

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

den, framför allt i fråga om spioneribrotten, vilka efter de upprepade partiella
reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad särskilt angår
straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som givit anledning
till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., har kommittén funnit
en sådan bestämmelse icke kunna undvaras men sökt begränsa dess räckvidd
genom att som förutsättning för straffbarhet uppställa, att verksamhetens
bedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande
makt. Vidare ha i fråga om straffskalan för brott mot stadgandet
lindrigare bestämmelser än de nu gällande föreslagits. Det är härjämte att
märka, att enligt kommitténs förslag förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet,
vilken för närvarande i viss utsträckning är belagd med straff,
icke längre skall straffas. Den år 1944 införda begränsningen av allmän åklagares
åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet skall enligt förslaget
bibehållas, ehuru med den ändringen att åtalsprövningen icke längre
skall ankomma på Kungl. Maj:t utan på justitiekanslern. På enahanda sätt
har förslaget reglerat åtalsrätten i fråga om brott mot det vänskapliga förhållandet
till främmande makt och olovlig värvning.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens
inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda organ
kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. En saklig
nyhet är, att bland objekt som enligt dessa bestämmelser skyddas har -— vid
sidan av Konungen, regent, konungahusets övriga medlemmar och riksdagen
— upptagits Konungens statsråd, d. v. s. statsrådet som institution. I kapitlet
har vidare under beteckningen uppror behandlats brott, som syfta till att
omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas beslut,
varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till
9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen samlande
av väpnat manskap m. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot allmän
säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra handlingar,
genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även
hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt
i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen
har i kapitlet upptagits en ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande
av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

I 10 kap., som enligt förslaget skall omfatta brott mot allmän verksamhet,
ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena
om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt motstånd
vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka, att den
nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning
skall bortfalla. Vidare har i fråga om våld skyddet utsträckts att gälla jämväl
mot hot som innebär trängande fara. En nyhet beträffande missfirmelse
är, att icke blott de enskilda ämbetsmännen skyddas utan även myndigheter
och allmänna organ såsom sådana. Bestämmelserna om våld och missfirmelse
kompletteras vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot
tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. Stadgandet om
straff för våldsamt motstånd har utbyggts till att gälla varje försök att med
handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter ämbetsskydd
i utövning av hans syssla. För att samla de allmänna bestämmelserna
om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen oförändrat skick
flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet om bestickning. Efter
de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd innehåller
10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän
verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har därvid
gjorts mera utförligt än i gällande lag och en ny bestämmelse har tillkommit
om brott mot röstningshemlighet. Vidare upptages en straffbestämmelse för
övergrepp i rättssak, som i något utvidgad form upptager det nuvarande
skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivrande
av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot bevisförvanskning, döljande
av brottsling och hjälp till rymning. Dessa bestämmelser ha gjorts fullständigare
än deras motsvarigheter i nu gällande lag. Vidare skyddas vissa
former av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot ingrepp
i myndighets verksamhet. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser
om obehörig tjänsteutövning och om föregivande av allmän ställning, genom
vilka föreslås vissa jämkningar i de stadganden härom som infördes genom
1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Straffbestämmelsen mot föregivande
av allmän ställning har av kommittén utsträckts till att drabba även
den som obehörigen ger sig ut för advokat.

I 11 kap. har kommittén såsom brott mot allmän ordning behandlat ett
flertal brott som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet
inledes med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straffbestämmelserna
mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror
har av kommittén använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre
säkerhet. Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig i förslaget ett stadgande
om ett liknande ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknat
ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrättningsfrid,
vilket brott omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänst
eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling
eller annan statlig eller kommunal förrättning eller vid sammankomst
för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. Ilemfridsbrotten
och övriga brott mot enskild frid skola däremot enligt förslaget flyttas
från 11 kap. till 15 kap. Under 11 kap. i förslaget bestraffas vidare uppmaning
till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindra
brott samt samhällsfarlig ryktesspridning. Härjämte bar upptagits en helt ny
bestämmelse om straff för hets mot folkgrupp, varmed förstås att någon
offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss
härstamning eller trosbekännelse. Vidare följer en paragraf om brott mot
trosfrid, som upptager straff för den som offentligen hånar eller skymfar den
heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt. Denna paragraf
är förslagets enda motsvarighet till bestämmelserna om religionsbrott i

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas.
Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid,
fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus. Beträffande
fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhet framhållas,
att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet eller
det förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligen
kunnat iakttagas av utomstående.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lag
behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endast
förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna
stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden med
gränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från
1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nya
lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa innebuio främst, att från 22
kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende å
bevismedel, vilka ansågos böra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap.
bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex. bestämmelserna
om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande av vilseledande
uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskilda handlingar.
Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten borde
hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s.
framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant, medan
däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras med
andi-a brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessa utgångspunkter
har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff för urkundsförfalskning,
därvid med urkund skall förstås varje handling, som upprättats
till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis, ävensom
biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis
och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid valet
mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens större
eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagens differentiering
av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskilda
handlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Med urkundsförfalskning
jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följa bestämmelser
om undertryckande av urkund, penningförfalskning samt förfalskning
av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har i kapitlet
inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning av penningsedel
i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men
efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sin
motsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfatta
även mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskild
straffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligen
återfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning av gränsmärken
och andra liknande fasta märken.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straffbarhet
inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet,
alt det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straffbart.
Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare stadium.
Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslaget
genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså
ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillika
fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den brottslige,
innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skall emellertid
straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla.
Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbara jämväl
på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som
följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.

I 13 kap., som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annan
falsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka det väsentliga
är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda
först bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grov
oaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nya rättegångsbalken
öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsförsäkran,
har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ett
straffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket är avsett
att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslaget
upptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse, vilket
sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndighet
eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till
ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande
omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I förhållande
till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i
16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området,
såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftens
sanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att han
själv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mått och steg
för att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandena
i kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträda
för den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigare stadgandena
ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat fara
för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt
förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan
begäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immateriell
förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än
de för närvarande gällande. Straff bar sålunda föreslagits för att någon i
skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse
eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygande straffas
den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är.
Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig
rättshandling för skens skull. Under beteckningen missbruk av urkund upptages
därefter ett brott, bestående i att någon åberopar eller utlämnar osann
urkund, upprättad till bevis, eller sanningslöst utgiver handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för att
vara riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik
för viss person utställd urkund genom alt giva sig eller annan ut för denne
eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. För nekande av hand skall
vidare straffas den som förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats
till bevis. Slutligen innehåller kapitlet även ett stadgande om straffmildring
eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i
kapitlet men, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller
eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom
eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och
åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av
att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en
yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.
Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva bestämmande vid utformningen
av det nya 19 kap. och i detta såsom allmänfarliga brott -— med
uteslutande av vanlig skadegörelse — sammanfört bestämmelser om straffskydd
mot framkallandet av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom
i gällande strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har
därvid definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annan
till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att sålunda
egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär
en utvidgning av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränkning
har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det särskilda
fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vidare
innehåller förslaget en straffbestämmelse mot ett såsom härverk betecknat
brott, bestående i att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras,
skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom
framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter stadgas straff
för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd — dock ej allenast undanhållande
av arbetskraft eller uppmaning därtill — av sådan beskaffenhet
att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräknade viktiga samhällsfunktioner.
Detta stadgande avser att ersätta lagen den 13 december
1940 om sabotage. Kapitlet innehåller även bestämmelser om allmänfarlig
förgiftning, varmed förstås att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten
eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider
sjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller
hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19—20 a §§ men ha fått en
betydligt allmännare utformning. Efter dessa stadganden har upptagits stadgande
om straff för framkallande av fara för könssjukdom, vilket med endast

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straff
för den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som ej tillhöra honom
själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukomssmitta
eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott, som
betecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller
växter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon — utan
att därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk — likväl genom
att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar fara
för allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvis
den som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någon explosion
ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämnda
gärningarna ha gjorts straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utan
även vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nu ifrågavarande
brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas i
kapitlet även det fall, att någon genom liandhavande av eld eller spridande
av gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för
omfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknat brottsligt
uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av
de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra
vad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget.
Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt
gäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor eller
kreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för
försök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållanden
straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat
fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt
sådan.

I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanlig skadegörelse,
som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande av
väg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader,
benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse
och grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark
olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, under förutsättning
att brottet kan anses ringa. Är brottet ej ringa, blir det att bedöma
som stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24
kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagande
av väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar av ägandeeller
nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra antingen
till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, självtäkt
eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra
kapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skadegörelse
gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget väsentligt
från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbuden
mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpning
av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning, dels ock
om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna metod har redan
genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffande förskingring
och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligt
förslaget skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmänt
brott, ej blott om brottet blivit begånget i tjänsten utan även om han utom
tjänsten begått brott varigenom han visat sig icke vara skickad att utöva befattningen.
Bestämmelsen ersätter nu gällande regler i 25 kap. om mistning
av tjänst som straff för där ifrågavarande brott och stadgandet i 2 kap. 18 §
om mistning av tjänst såsom påföljd av brott. Under det att sistnämnda lagrum
stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger förslaget,
att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att
han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke
skickad att utöva ämbetet. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser
om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom allmänt
brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande 25
kap. 1—16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänstemissbruk,
tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna
medföra såväl avsättning som frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet
till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutning
till gällande lag skall tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller av oaktsamhet,
oförstånd eller oskicklighet, kunna medföra böter eller suspension eller,
om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslår kommittén,
att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarande felaktigt
men avstå från ådömandet av straff. Förslaget innehåller vidare den
nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt
stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som
icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straffbestämmelsen
för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt
egen tjänsteplikt.

Kommittén har vidare i 25 kap. till reglering upptagit frågan om vilka
personkategorier som skola vara underkastade ämbetsansvar och därmed
enligt förslaget även åtnjuta ämbetsskydd efter 10 kap. I sådant hänseende
föreslår kommittén, att ämbetsansvar -— utom för domare, annan statens
tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från
sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må
entlediga honom — skall gälla även för den som eljest, för stat eller kommun,
handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende,
varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller
ock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet
eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller
delgivning ävensom för den som vid statlig, kommunal eller av Konungen
godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av
dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införande
av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar,
nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt
skall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen för befattningshavare
vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivna
bestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i full utsträckning
skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungen
godkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt med
hänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksamma förhållandet
mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning och
arbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den It september 1936
reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke äga tilllämpning
å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro
underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, mera
restriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungörelse
den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den
17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, arbets-
och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvarats
nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i
tjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats,
att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet
begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga
sådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjort
mål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i det
hela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som äro underkastade
ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat den uppfattningen,
att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligt
kriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten
har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste anses
utesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om
antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder icke
syntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren.
Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrätt
och för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genom
kollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret.

Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget undergått
en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen i
speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från It kap. till 15 kap.
samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1—6 §§,
om allmänfarlig förgiftning m. in. i 14 kap. 19—21 §§ och om hållande av
spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14—16 §§ överförts
till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningen
av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.

Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen av strafflagens
speciella del bär kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed
4 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

till prövning upptaga även vissa frågor tillhörande strafflagens allmänna
del.

I anslutning till de nya reglerna om ämbetsbrott ha bestämmelserna om
ämbetsstraff i 2 kap. omarbetats. I samma kapitel ha införts allmänna bestämmelser
om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt.
Som den viktigaste nyheten i allmänna delen föreslår kommittén en väsentlig
omläggning av bestämmelserna i 3 kap. om delaktighet i brott, i samband
varmed även upptagits allmänna bestämmelser om ansvar för förberedelse
till vissa brott.

Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap
och delaktighet bortfalla. Även om i visst fall ingen kan straffas som
gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara
straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd. De nya bestämmelserna
om straff för förberedelse till brott avse bl. a. alt ersätta åtskilliga stadganden
om straff för förberedelse till brott som nu finnas upptagna i speciella
delen. Förslaget nämner två former av verksamhet för förberedande av
brott, nämligen dels befattning med brottsverktyg eller vederlag eller förlag
för utförande av brott dels ock trädande i förbindelse med annan för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, som
för närvarande kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld, föreslås
skola bliva straffbar vid brott, beträffande vilka lagen utsätter straff för
försök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Förberedelse
som består i att någon träder i förbindelse med annan —- något som
hittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet —
skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följa straffarbete
i åtta år eller däröver, liksom vid vissa särskilt uppräknade grova
brott. Slutligen innehåller förslaget även en utvidgning av återfallsregeln i
4 kap. 14 § till att gälla även skadegörelse- och förfalskningsbrotten.

Yttranden.

Utlåtanden över straffrättskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av
justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, ordföranden i arbetsdomstolen (såvitt
angår frågan om ämbetsansvarets omfattning), fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
(envar styrelse i vad betänkandet avser förhållanden som beröra
dess verksamhetsområde), chefen för försvarsstaben (såvitt angår ämnen
som beröra militära förhållanden), chefen för säkerhetstjänsten (såvitt
angår kommitténs förslag till ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen), akademien
för de fria konsterna (i vad angår signaturförfalskning), överståthållarämbetet,
länsstyrelserna samt rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö.

Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av t. f. förste
stadsfiskalen i Stockholm, åklagarna å Stockholms rådhusrätts fjärde—

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

sjunde avdelningar och dess extraavdelnings andra och tredje rotlar, de
båda trafikåklagarna, åklagaren å polisdomstolens rotel 1 samt polismästaren,
kriminalpolisintendenten och ordningspolisintendenten i Stockholm.
Länsstyrelserna ha envar bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfogden
i länet samt därutöver, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden av poliskammaren
i Jönköping och Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av stadsfiskalema i
Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av
poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden av magistraterna
i Mariestad och Lidköping samt stadsfiskalema i Mariestad, Lidköping,
Skara, Skövde och Falköping ävensom föreningen Skaraborgs läns
landsfiskaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i
Örebro och Örebro läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts riksbankens
fullmäktige (såvitt angår penningförfalskning och spridande av efterbildning
av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke), föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen
i Sverige (sistnämnda fyra organisationer i vad betänkandet avser
ämbetsbrott), Sveriges trafikbilägares riksorganisation (i vad betänkandet
avser förhållanden som beröra riksorganisationens verksamhetsområde) samt
Sveriges allmänna konstförening (i vad angår signaturförfalskning). Från
samtliga ha yttranden inkommit.

Förslaget har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något
helhetsomdöme, ansetts lämpat att läggas till grund för lagstiftning.
Svea hovrätt har sålunda funnit, att förslaget innefattade avsevärda fördelar
framför de nuvarande lagstadgandena och att bestämmelserna i förslaget utformats
och systematiserats på ett i allt väsentligt synnerligen förtjänstfullt
sätt, varför hovrätten ville förorda att förslaget lades till grund för ny lagstiftning
på ifrågavarande områden. Göta hovrätt har uttalat, att hovrätten
såvitt gällde frågor, vilka vore gemensamma för de brottsområden som av.
såges med betänkandet, i huvudsak biträdde vad kommittén därutinnan föreslagit.
Beträffande de särskilda brotten har hovrätten framhållit, att kommittén
föreslagit många väsentliga nyheter både till form och till innehåll.
Mycket genomgripande vore exempelvis de förändringar som föresloges beträffande
förfalsknings- och ämbetsbrotten samt de allmänfarliga brotten.
Många av de föreslagna bestämmelserna hade länge tett sig av behovet påkallade,
och de hade av kommittén försetts med utförliga motiveringar. Hovrätten
ville uttala sin principiella anslutning till kommitténs förslag i förevarande
hänseenden. När hovrätten npptoge ett antal av förslagets bestämmelser
till särskild granskning, innebure detta därför ingen kritik av de grundläggande
principerna utan endast eif bidrag till lösandet av vissa detaljfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktiga hänseenden
byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nya
lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta en
lämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund för lagstiftningen.
Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid sin
granskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av största
förtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klok
måttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en i
stort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrätten
endast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätten
i Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligt lagstiftningsarbete,
mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något att
erinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslaget syntes
ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa en omarbetning
av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivit gynnsamma
helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställt
sig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. och
vad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på många punkter
innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I flera avseenden
innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt, varigenom
åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minst
gällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.

I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligt
att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivt
nydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par fall
uttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommittén
föreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med att
den speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligare
omarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå för domstolarna,
om förelaget komme att träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken.

I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anfört följande.

Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat ske
utan olägenheter. 1 motiven till nu föreliggande förslag mötes man understundom
av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang.
Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggande
ske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang.
Å andra sidan har omarbetandet av 14—18 kap. — tredje etappen — måst
i viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattar ändringar
i vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligen förutskickar
kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar bliva
erforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförande
en systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas.
Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för dom -

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

stolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigt
är den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nu
föreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättes
om det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott mot
person och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt först
därefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på en
gång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens speciella
del.

I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma förening anfört,
att de arbetsuppgifter som konnne att åläggas underdomstolarna i samband
med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art och omfattning
att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anstå
till dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nya rättegångsordningen
hunnit bemästras.

Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg och
Malmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.

I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt alt omdaningen
av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick över
den praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samt
lugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har med avseende å samma kapitel framhållit, att i fråga om brott mot rikets
säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en viss krigspsykos,
borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade den omständigheten,
att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärda modifikationer
under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu vore inne
att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en för framtiden
avsedd lagstiftning.

I fråga om syste matike n i förslaget ha erinringar framställts i några
yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida
tillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagna bestämmelserna
om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å den
andra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brott
syntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det låge närmare
till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptaga bestämmelserna
om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrätten
över Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförts
alltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhang
kommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrätten anfört,
att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylik
gärning i form av ryktesspridning ill kap., att fautionsbrotten förts till 10
kap., medan underlåtenhet alt avslöja brott behandlats i 11 kap. samt att
skadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap.,
medan förefintligheten av allmän fara gjorde It) kap. tillämpligt. Å andra sidan
bär Göta hovrätt uttalat, alt kommittén syntes ha väl tillvaratagit de
möjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

yppat sig. Detta gällde ej blod den allmänna gränsdragningen mellan brott
mot staten och brott mot allmänheten utan även den kapitelvis genomförda
uppdelningen av dessa brott i olika undergrupper.

De olika straffbestämmelserna i förslaget ha i yttrandena blivit föremål
för mer eller mindre ingående bedömanden av delvis kritiskt innehåll. I några
yttranden har framförts en mera allmänt hållen kritik med utgångspunkt
från att förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av det
straffbara området. Härjämte ha anmärkningar framställts mot
brotts beskrivningarna som i en del fall ansetts vara alltför svävande.

Justitiekansler sämbetet har sålunda uttalat, att det straffbara området för
människors handlingar genom förslaget skulle ganska avsevärt utvidgas. Även
om detta hade sin grund i en önskan att täcka luckor i kriminaliseringen som
framträtt såsom menliga i den hittillsvarande tillämpningen, syntes förslaget
likväl enligt ämbetets mening i en del fall straffbelägga handlingar utan att
ett starkare behov av kriminalisering gjort sig gällande. Exempel härpå erbjöde
i vissa delar bestämmelserna om våldsamt motstånd, förgripelse mot
ämbetsman, övergrepp i rättssak, bevisförvanskning och hjälp till rymning
i 10 kap., urkundsförfalskning i 12 kap. samt osant intygande i 13 kap. Ämbetet
har vidare funnit, att brottsbeskrivningama i förslaget understundom
vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare än de nuvarande, samt
har såsom exempel härpå anfört stadgandena om krigsförräderi, spioneri och
vårdslöshet med hemlig uppgift i 8 kap. samt om förgripelse mot ämbetsman,
övergrepp i rättssak och bevisförvanskning i 10 kap. En del brottsbeskrivningar
hade också blivit mera abstrakta och svårtillgängliga därigenom att i
de nuvarande paragraferna förekommande exemplifieringar uteslutits, på sätt
exempelvis skett med krigsförräderibrottet.

Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar,
som anfört:

Även om helt naturligt de i gällande lag upptagna brottstyperna med få undantag
återfinnas i förslaget, äro de dock i regel beskrivna med icke oväsentligt
ändrade ordalag och ha i stor utsträckning givits vidsträcktare innebörd
än nu. Därjämte ha åtskilliga nya brottstyper upptagits. Ett betydande antal
förut icke brottsliga gärningar har sålunda kriminaliserats. Till belysande
av den omfattning, i vilken på dylikt sätt området för det straffbara utvidgats,
må nämnas, hurusom av 8 kapitlets fjorton brottskonstituerande paragrafer
icke mindre än sju givits en avfattning, som utvidgar det nuvarande
straffbarhetsområdet, av 9 kapitlets nio paragrafer fyra, av 10 kapitlets
fjorton paragrafer alla utom en, av 11 kapitlets tretton paragrafer likaledes
alla utom en o. s. v. Sammanlagt ha mer än 70 av förslagets något mer än
100 straff bud givits större räckvidd än förut och ett tjugotal brottstyper äro
helt eller i huvudsak nya.

I några fall är den föreslagna utvidgade straffbarheten påkallad av därom
av riksdagen eller myndigheter gjorda framställningar och även i andra fall
måste utvidgningen i fråga om viss brottstyp anses väl motiverad. Det sammanlagda
resultatet synes emellertid icke kunna undgå att väcka betänkligheter.
Även om det icke är möjligt att i förväg beräkna den ökning i antalet

Kungl. Maj ds proposition nr SO.

för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning sknlle komma att
medföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det är
härvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckvidd vidgats,
som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synas särskilt
ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen av kretsen
av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret för
våldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänsteman
i utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och för
brott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada,
som drabbar föremålets affektionsvärde in. fl. Av betydelse är även den utsträckning,
i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulle
enligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamlietsbrotten torde innebära ett avsevärt
tillskott till området för straffbara gärningar.

Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslaget
använts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, att straffbarheten
ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskilt
fall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken »kan medföra men» i
fråga om spioneribrottet och »oförenlig med rikets vänskapliga förhållande
till främmande makt» i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt »fara
i bevishänseende» i fråga om de flesta av lörfalskningsbrotten.

Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde vara
förenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarna
komma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snart
någon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olika
domstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fält kommer
att avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måste komma
att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och för
sig bort föranleda.

Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög grad
ägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta den
medborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större som
de ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använts
för beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13 kapitlen.
—

Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ett
straffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan det straffbara
och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhet
vilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning a 1864 års strafflag,
där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först under
senare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar även
i allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlett
av oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligt framkallat
ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral och
samhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligt
föreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnande
i en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän stratflag, särskilt
icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, all största varsamhet uppenbarligen
måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och alt det sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

skilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget ginge
för långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning och
särskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas i
fråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskilt
svåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggas
med straff.

Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid den rättsosäkerhet
som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av
8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga om åtskilliga
andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dess förtjänster
i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligt
tillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar.
Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtaglig
risk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i det länsstyrelsen
anfört:

Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom i
förslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtexten upptaga
mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje
brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åt
rättsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöra förekommande
gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna princip
har medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltför allmängiltigt
hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo inser svårigheten
att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anser
det kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämna
avgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gäller särskilt
de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömande
lätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- eller utrikespolitiska
läget.

Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av en strävan
till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga om utformningen
av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hade kommittén
i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade med
kraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbara
området och a andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning.
1 några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de använda uttryckssätten.
Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms
rådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbara
uttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.

Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulle
ha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gäller gränsdragningen
mellan uppsåtliga brott och oaktsam hetsbrott.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att i beskrivningen
på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närstående
brotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

fara i bevishänseende och alt detla enligt motiven finge förstås så, att i
subjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåt omfattat
de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende av huruvida
han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här i
själva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrott
och av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningen vidare
anfört:

En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då den oindömesprövning,
som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemene
mans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit till
användning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärning
fått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svår
kroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffande
som i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, är effekten
fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagets ordalag
avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vad gärningsmannens
uppsåt omfattat.

Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag,
som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt samma konstruktion
som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sin
verkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroende
felbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v.
kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.

Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseende framställt
erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12
och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anfört
följande.

Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om att
åtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulle
ha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kan
han emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som av domstolen
sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne man anses
ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ser anledning
till antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedöma
gärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måste innebära,
att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att de
av lionom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den för
straffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synes
däri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som i
verkligheten blott innefattar eulpa, nämligen en eulpös felbedömning av faran.
Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vilt man i eu
strafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivt
rekvisit som »fara», lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivt
hänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om de omständigheter,
varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Ilar gärningsmannen
själv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.

I fråga om brotlsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidare
Göta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott,
vid vilka för straffbarhet krävdes all alla för brottet utmärkande objektiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

omständigheter vore täckta av uppsåt, detta regelmässigt icke erhållit särskilt
uttryck i lagtexten. I den mån inom en viss lagstiftning följdriktighet i detta
avseende iakttoges, kunde några vägande invändningar icke göras. Gärningsbeskrivningarna
i strafflagen komme emellertid att efter genomförandet av
kommitténs förslag förete sinsemellan betydande skiljaktigheter härutinnan.
De härav följande olägenheterna bleve icke undanröjda, förrän revisionen
av strafflagens speciella del avslutats.

Angående straffsatserna i förslaget har Göta hovrätt framhållit,
att förslaget även i detta hänseende kännetecknades av strävan att åstadkomma
enkelhet och likformighet. Genom de i detta hänseende föreslagna
ändringarna finge domstolarna ökade möjligheter att utmäta straffet med
beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Motsvarande regler hade
redan genomförts beträffande förmögenhetsbrotten. Erfarenheten från den
tid, varunder lagstiftningen om dessa brott varit i kraft, visade att denna
större frihet för domstolarna varit till gagn för ernående av största möjliga
rättvisa vid straffmätningen.

Däremot har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit förenhetligandet
av straffsatserna betänkligt. Föreningen har härom uttalat följande.

Från principiell synpunkt synes föreningen anledning framhålla, att även
om åtskilliga strafflindringar av kommittén föreslås, straffskärpningamas
antal dock väsentligen överväger. Karaktären av ökad stränghet i statens
reaktion mot brotten framträder särskilt genom den redan vid omarbetandet
av bestämmelserna rörande förmögenhetsbrotten anlitade metoden, som även
i förslaget kommit till användning, att med angivande allenast av straffmaximum
under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra alla
de gärningar, som äro att hänföra till samma brottstyp, oberoende av om
inom denna skulle kunna urskiljas vissa till sin art svårare fall, som kanske
ensamma framkalla behovet av högt maximum. »Dömes högst till straffarbete
i två år» är en straffsats, som otvivelaktigt är ägnad att höja straffet
även för normalfallen av brottsligheten i fråga och därför endast då giver
riktigt resultat, da brotten med hänsyn till svårhetsgrad någorlunda jämnt
iördela sig inom latituden. Ett sammanförande under gemensam latitud med
relativt högt maximum medför även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas
tillämpning, som ej obetydligt utvidgar området för den straffbara
brottsligheten.

Även Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att åtskilliga straffbud, under
vilka jämväl ringa brottsfall ingå, stadga ett straff av högst straffarbete
i två år. Rådhusrätten har härom anfört:

EU flertal av de i kommitténs förslag upptagna brotten liksom ock flera
av förmögenhetsbrotten bestraffas »högst med straffarbete i två år». En dylik
straffskala, som väl ur vissa synpunkter kan vara lämplig, måste dock
beträffande de ringa brottsfallen ingiva allvarliga betänkligheter. Om exempelvis
en person stjäl 2o kronor och en annan person av beloppet såsom gåva
mottager någon krona med vetskap om den olovliga åtkomsten, dömes den
torre xegelmässigt för snatteri, för vilket brott straffet är böter eller fängelse,
™.e o ^ ^en.. senare dömes för häleri, som bestraffas högst med straffarbete
i tva ar. För bestraffning av hälaren fordras vid rådhusrätt efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande medverkan av nämnd, under det att beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr SO tjuven

dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är för hälaren
fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömes
han med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antal dagsböter,
skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honom lämnas
till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller under aderton
år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst
(>0 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas under
övervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skola bestraffas
högst med straffarbete i två år.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissa paragrafer
sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.

Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremål
för kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka mot förslaget
anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar,
ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och
10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i dess
helhet.

Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit i tillfälle
följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senaste
åren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkomma
eu radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja den rättsosäkerhet
och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvenser
som lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hyst
sådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligt
präglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måste
erkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits.
På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nya osäkerhetsmoment.
Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges i
detta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.

Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet från
rådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.

Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och bär därunder
överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta håll betecknats
som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet.
Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning och påtryckning
från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden torde
i stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigt
framställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och i
hög grad befogat.

Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas som lyckosamt.
Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet för
den enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Den
osäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regeln
nulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott,
som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömas
enligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Den
osäkerhet för den enskilde, som därjämte i delta sammanhang bör beaktas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftast kommer
att föras. Den blir väl i regel, även under fredslid, hemlig. Man måste
därför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare i
sikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Så
tycks här ej alls ha varit fallet.

Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som ultalat att det nuvarande
8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets lopp
visat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vid tillämpningen,
ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitlets
olika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och den
olovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha väl
beaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.

Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandena
må här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagna bestämningen
av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålunda
tunnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagare
som hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angår avlöningsförhållanden
men däremot icke beträffande villkoren för antagande,
entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågor
vore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskilt
som kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvis anföres
i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseende anknutits
till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på den
grund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn till arbetsfredslagstiftningen
vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kunde
avvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vid
samma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid vara nödvändig,
eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättre
än varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inom arbetsfredslagstiftningen.
Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inom
arbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellan
de fall, där med hänsjn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud icke
finge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någon hållbar
gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal vore
uteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiska
stridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätt
icke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Det
partiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagas
innefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder,
och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder mot slutande
av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, att
han hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen vore grundad
i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis.

isserhgen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt att komma
tdl ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i öv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

rigl och eu fast hållning från myndigheternas sida. Under sådana omständigheter
syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade det fullständiga
ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utan
erinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, om
man på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av den
nyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kunde
frågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste i
så fall omedelbart lösas geom lagstiftningen.

Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper av arbetstagare,
vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av området
för ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva — förutom det
strängare straffansvaret —- förlust av strejkrätten, inskränkning av förhandlingsrätten
och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. I
anslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam inför
förslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen av
subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, detta likväl
knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skulle
kunna anstå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemannarätten,
vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännens centralorganisation
har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleve
föremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i
25 kap. strafflagen.

Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda till betänkliga
konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes till
att omfatta personal med kollektivavtal. I stället borde stadgandet avse endast
personal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter som utfärdats
av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkt
haft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténs uppfattning
om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtal
avvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ett obetingat
hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande,
entledigande och skyldigheter i tjänsten.

Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidare landsorganisationen
givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentliga ämbetsbrotten
straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt och
iimbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde vara
obligatoriskt.

I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmänna
d e 1 ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen av bestämmelserna
om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborg
och Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de många
nya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet i
yttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:

Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma till användning
i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvar
för ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olika synpunkter
vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att giva adekvata
namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktig förefaller
metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en viss
benämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flera sinsemellan
rätt olikartade^ gärningar och som på grund därav knappast eller
endast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.

Efter en exemplifiering av det sist sagda bar ämbetet vidare uttalat, att
även om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta en rubricering,
som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde de
mindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarna
undvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmän
regel kunna ifrågasättas av innebörd dels alt brottsbenämningen skulle användas,
där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, om omständigheterna
så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävan
att giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydande
svårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunna anmärkas,
att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse
än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagna brottsbenämningar
kunde anses ntgöra en riktig beteckning för vissa men icke alla
därmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartdera
hänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde få verklig
betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas,
om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå ur lagtexten.

Göta hovrätt har däremot anfört följande.

Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott bar kommittén
även nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det torde
icke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl att
giva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmänna
medvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunna
därför fullgöra en både pedagogisk och alimänprevenliv funktion. Det erbjuder
emellertid ofta avsevärda svårigheter att finna en väl avpassad benämning,
särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som till
sin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarande hänseende
hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill för
sin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhålla
såsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckning
men ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller icke adekvata.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Stockholms rådhusrätt har uttalat, alt de föreslagna beteckningarna vore
ibland för vida och ibland för snäva samt delvis även av andra skäl måste
anses mindre lyckade. Rådhusrätten, som dock icke vore beredd att föreslå
några brottsbeteckningar i stället för de av kommittén använda, har funnit
en översyn av dessa påkallad. Det kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt
att i den utsträckning som skett förse även de mest sällsynta brott med
beteckningar. Även rådhusrätten i Malmö har funnit, att de föreslagna beteckningarna
icke i allo kunde lämnas utan erinran.

Beträffande förslagets språkbehandling i övrigt har hovrätten över Skåne
och Blekinge uttalat, att lagtextens utformning icke syntes i allo tillfredsställande
ur språklig synpunkt, i det eu del paragrafer innehölle brottsbeskrivningar
vilka förefölle onödigt svåröverskådliga, varjämte lagtexten även eljest
på sina ställen syntes något tung.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha funnit,
att förslagets avfattning i en del fall stode i mindre god överensstämmelse
med gängse språkbruk, samt ha vidare uttalat, att den knappa formulering,
som uppenbarligen eftersträvats i lagtexten och som vore till stort gagn för
klarheten, i viss mån även kunde bliva till men. I åtskilliga fall syntes det
nämligen icke möjligt att av lagtexten utläsa stadgandets rätta innebörd utan
tillgång till de utförliga motiven, som till stor del närmast hade karaktär
av kommentarer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:

1734 års lag har i sin ursprungliga avfattning med rätta varit berömd för
sitt klara och koncisa lagspråk. Lagbuden voro korta, språket kraftigt och
kärnfullt. 1734 års lag är ett arv, som förpliktar och som är förtjänt att vårdas.
Denna förnäma lagstil bör vara ett föredöme även för dem, som utforma
vår tids lagar, även om det alltmer forcerade lagstiftningsarbetet i många fall
— särskilt beträffande kristidsförfattningama — icke medgiver en omsorgsfull
utarbetning av lagtexten. På eu lag av så bestående värde och av så
stor betydelse som strafflagen bör man dock kunna ställa alldeles särskilt
stora anspråk i fråga om lagbudens språkliga avfattning.

Det synes som om nu föreliggande lagförslag icke alltid står på en hög
nivå i stilistiskt avseende.

Länsstyrelsen har, efter exemplifiering av de anmärkningar som kunde
framställas, ifrågasatt, om ej vissa delar av förslaget borde överarbetas i stilistiskt
hänseende.

Departementschefen.

Sedan 1864 års strafflag tillkom, bär den i flera omgångar varit föremål
för partiella reformer av delvis ganska ingripande art. Till sin allmänna uppställning
bygger den emellertid alltjämt på den ursprungliga grunden och
även det stora flertalet av de särskilda bestämmelserna kvarstår i huvudsak
utan ändringar. Lagen är fördenskull i väsentliga hänseenden starkt föråldrad,
och det har sedan länge stått klart alt den i sin helhet måste bliva föremål

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamt genomförande
av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats på strafflagberedningen
och straffrättskommitlén; den förras arbetsuppgift hänför sig
till de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under det
att straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen av straffbestämmelserna
för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed äger
samband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skall
genomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skall prövas,
huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas och
behandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagens allmänna
del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu äro
intagna i självständiga författningar. I samband med den slutliga utformningen
av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilliga ändringar
jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då vara moderniserad.
Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra själva brottsbeskrivningarna
utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.

Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 års lagstiftning
om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genom straffrättskommitténs
försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande.
De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik och
ha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet av
denna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlas avslutat
omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen den
del av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Den
redogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör många
utomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandena
däröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnit
oreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiska anmärkningar.
De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröra
dock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gående
anmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot rikets säkerhet
i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen av ämbetsansvaret
i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringar
huvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseenden
gått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ej
blivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningen
och advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessa erinringar
äro ett uttryck.

Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommittén enligt
min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckats
sammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ett
systematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan att
vinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamt erkännande.
Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, som utmärker
gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ett fåtal stadganden, som likväl genom skilda straffskalor taga hänsyn till
olika svåra brottsfall. Kommittén har därvid i stor utsträckning följt den i
fråga om förmögenhetsbrotten inslagna vägen att upptaga olika straffskalor
för medelsvåra, grova och ringa brottsfall. Att den använda metoden för
domstolarna medför stora praktiska fördelar är självfallet, men även från
en vidare kriminalpolitisk synvinkel måste det anses mycket värdefullt att
strafflagen blir överskådlig, lättare tillgänglig och mera målmedvetet inriktad
mot de karakteristiska former av kriminalitet som det gäller att bekämpa.
Den vunna förenklingen har emellertid inbjudit till kritik från dem
som känna en viss trygghet hos de nuvarande detaljerade föreskrifterna och
befara att en väsentlig förenkling skall medföra att straffbestämmelserna
bliva otydliga eller alltför omfattande. Med hänsyn till det betydelsefulla
rättssäkerhetskrav som enligt vad jag antytt ligger bakom denna kritik har jag
funnit det vara av den största vikt att noggrant pröva kommitténs förslag
från denna utgångspunkt och upptagit de särskilda bestämmelserna till ingående
övervägande.

Denna granskning har föranlett större ändringar av kommitténs förslag
såvitt angår straffbestämmelserna i 8 kap. om brott mot rikets säkerhet.
Detta kapitel, som i sak väsentligen bygger på gällande lag ehuru
med en genomgripande formell omarbetning, har synts mig i flera fall kriminalisera
handlingar vilka — även om de kunna vålla staten olägenheter
särskilt under kritiska tider — icke böra straffbeläggas. Detta gäller kanske
framför allt vissa av de handlingar vilka kommittén kriminaliserat som vårdslöshet
med hemlig uppgift eller som olovlig underrättelseverksamhet. Jag
har här sökt att med större skärpa avgränsa det straffbara området. Beträffande
olovlig underrättelseverksamhet har jag övervägt att helt utesluta
straffbestämmelsen härom. Med hänsyn till behovet att åtminstone i viss
utsträckning kunna inskrida mot utländska spionericentraler här i riket,
även om spioneriet är riktat mot främmande makt, har jag dock ej ansett
mig böra gå så långt. Däremot vill jag föreslå att stadgandets tillämpningsområde
begränsas mycket starkt, nämligen till sådant spionage mot främmande
makt som avser hemliga uppgifter om militära förhållanden. Ytterligare
begränsningar ha uppställts, vilka jag far tillfälle att redovisa i samband
med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Även
kommitténs regler om krigsförräderi och det egentliga, mot vårt eget land
riktade spioneriet har jag sökt förtydliga och avgränsa bättre. Slutligen vill
jag i fråga om 8 kap. i förslaget nämna, att vid den verkställda omarbetningen
det bl. a. av häradshövdingföreningen kritiserade rekvisitet för vissa
brott, att en handling är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till
främmande makt, fått utgå. Däremot har det icke varit möjligt att helt undvika
sådana uttryck som »till men för rikets säkerhet» o. dyl. Dår de förekomma,
torde emellertid med hänsyn till de i övrigt uppställda relcvisiten
någon tvekan om det straffbara området knappast kunna uppslå.

Den diskussion, till vilken kommitténs förslag beträffande ämb c t sansva
rot givit upphov, har föranlett mig att för närvarande avstå från att

"> Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Sr SO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka som
skola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom i
yttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida icke
kommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktioner
begränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällande instruktioner
för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägsta graderna
skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, och
det synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andra personalgrupper
är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslaget måhända
kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara i behov
av närmare utredning i samråd med representanter för personalsammanslutningarna,
vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den undersökning
av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera håll
aktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet1 förutsatt,
att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.

Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebär förslaget
vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjliga utsträckning
skola tillämpas även på dem som äro underkastade ämbetsansvar.
Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättas
eller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet.
Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighet
saknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskilda ämbetsbrott
med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genom denna
ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor utsträckning
icke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett i
eller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig till kommitténs
förslag.

Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagens speciella
del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningar
i syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa deras tillämpningsområde.
I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skett
för att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt må framhållas,
att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böra omarbetas
och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visst
karakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp mot
myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jag
även från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, som åtlyder
myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare,
skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld. Ytterligare
må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslaget
rörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning böra
begränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén har såväl
i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning an -

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande vid 1945 års riksdag, nr 26.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

fört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertid
synts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene man naturliga
handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga det straffbara
området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommittén föreslagna
stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga torde emellertid
böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband med pågående
utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.

I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktat
frågan i vad mån oaktsamhets handlingar böra straffbeläggas.
Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i detta hänseende
och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelser
kommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig böra begränsas
till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttranden
har anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott och
oaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i viss
mån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtit
omarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvid
sökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skilda
paragrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig i
regel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andra brottslighetstypen,
att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skola
citera tillämpliga lagrum.

Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjort
gällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddat
gränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,
samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet kräva
att gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvis
för ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ett särskilt
rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär »fara i bevishänseende».
Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivt hänseende,
att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivt
sett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om han insett
detta eller ej.

Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinen
och rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagen
skall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ett
visst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till alla
de omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummet
straffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro ju särskilt
stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning bar
begreppet eventuellt uppsåt anlitats såsom ett nödvändigt hjälpmedel, i det
man såsom för uppsålligt brott istraffar även den som ej överbevisats om att
ha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelse skulle
ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommittén
med ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet »fara i bevishänseende»

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

och liknande synes mig icke gå väsentligt utöver vad som redan vunnit allmänt
burskap genom nyssnämnda tankegång. Enligt min mening bör emellertid
tillämpligheten av straffbuden även såvitt angår sådana rekvisit som
att handlingen skall innebära viss fara kunna prövas med direkt tillämpning
av det redan erkända begreppet eventuellt uppsåt. Man torde alltså böra
pröva, huruvida en person, vilken känner till vissa omständigheter som göra
att en åtgärd innebär fara i bevishänseende eller motsvarande men bestrider
att han insett faran, kan antagas ha begått gärningen om han varit medveten
om faran. Med denna uppfattning om innebörden av de stadganden som här
äro i fråga torde någon ändring av lagtexten i de särskilda bestämmelserna
ej erfordras.

I fråga om den lagtekniska utformningen av de lagrum som avse att straffbelägga
uppsåtliga brott anser jag i likhet med kommittén, att man icke i
allmänhet skall behöva utmärka, att ett straffbud förutsätter uppsåtligt handlande.
I stället bör det särskilt angivas, när oaktsamhetsfall skola vara straffbara.
Obestridligen är det ej helit lyckligt, att strafflagen någon tid kommer
att förete olikheter i detta hänseende till följd av att reformeringen sker
etappvis, men några praktiska olägenheter torde svårligen vara att befara.
Emellertid har jag, alldeles oavsett förhållandena under en övergångstid, i
ett par fall ansett tydligheten kräva att lagtexten ger en antydan om att subjektivt
skall fordras uppsåt i visst hänseende, där kommittéförslaget endast
angivit de objektiva omständigheterna. Ett sådant tillvägagångssätt kräver
försiktighet för att ej motsättningsvis vålla missförstånd i andra fall men
har även av kommittén tillämpats i vissa paragrafer.

De straffskalor som kommittén föreslagit ha i allmänhet synts mig
välbetänkta. Jag har förut nämnt, att kommittén ofta föreslagit en uppdelning
i medelsvåra, grova och ringa fall. I fråga om ytterligare ett antal brott
vill jag förorda, att särskilda straffskalor upptagas för ringa fall. Härav kommer
bl. a. att följa, att av kommittén föreslagna bestämmelser om strafffrihet
med anledning av åtgärder, som avse att undanröja verkningarna av
vissa brott, komma att få tillämpning i flera fall. Vidare blir preskriptionstiden
kortare än eljest skulle varit förhållandet. Utöver vad som följer av
dessa ändringar kommer jag att föreslå strafflindringar i vissa andra fall.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra kommitténs brottsbeteckningar.
Då en del av dessa har synts mig mindre lämpliga, har jag
sökt finna nya namn för vissa brott men i andra fall låtit straffbestämmelserna
stå utan särskild brottsbeteckning. Visserligen är det av värde att kunna
använda en lätt igenkännlig beteckning, men intresset härav har ej synts
större än att det kan vika för svårigheten att finna någon lämplig sådan
beteckning, såsom när det gäller mycket ovanliga brott eller smärre förseelser.

Såsom den förut lämnade redogörelsen givit vid handen har kommittén
i samband med omarbetningen av strafflagens speciella del, i vad den rör
brott mot staten eller allmänheten, funnit nödvändigt att även genomföra
vissa reformer i strafflagens allmänna del. Den mest betydelsefulla nyhet
som kommittén därvid framfört rör de s. k. delaktighetsreglerna. Kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

bär sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkan
till brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt denna
skall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastad
straffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar.

I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som är delaktig
i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skall
kunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej själv
intager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmas
efter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslaget medger
dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverka
till brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksom
för den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har i
allt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta stora
fördelar jämfört med gällande lag.

Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straff
för förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spridda bestämmelser
härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller det
nya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utan
är inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligt
allenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse till
brott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väckt
betänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvid
kommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits i
förslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskull
har jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmänna beskrivningen
av sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplig
natur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan av
mened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inrikta kriminaliseringen
av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande på
detta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metoden
att — såsom skett i fråga om försök — i varje särskilt kapitel direkt angiva,
huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skall
vara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. I
samma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltför
vidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdande
från brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommittén
föreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet att
uppmuntra till sådant tillbakaträdande.

I detta sammanhang vill jag vidare nämna, alt jag beträffande de av kommittén
i It kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhet
att avslöja brott låtit vidtaga eu liknande omarbetning av förslaget
som med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet om förutsättningarna
för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttats
till 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del har angivits,
huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Självfallet bör sådan underlåtenhet kriminaliseras endast i mycket begränsad
omfattning.

Av det förut anförda framgår, att kommitténs förslag enligt min mening
innebär betydande framsteg i skilda hänseenden och att det efter vissa ändringar
och jämkningar är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Med
tanke på ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anser jag mig
emellertid böra erinra om att i några yttranden, där förslaget i sak ej föranlett
mera vägande erinringar, framförts betänkligheter mot att, såsom kommittén
förutsatt, fortsätta på de partiella reformernas väg och i stället förordats
att resultatet av nästa avsnitt i kommitténs arbete borde avvaktas, så
att reformen av strafflagens speciella del kunde avslutas i ett sammanhang.
Härvid har även åberopats att de nu föreslagna nya bestämmelserna syntes
komma att träda i kraft samtidigt med att domstolarna skulle börja tillämpa
nya rättegångsbalken, med de svårigheter detta till en början kunde föranleda.
Ehuru jag väl inser olägenheterna av tätt återkommande ändringar
i strafflagen, finner jag det så angeläget att denna reform ej fördröjes under
lång tid, att jag icke kan föreslå att låta hela återstoden av strafflagens speciella
del vänta för att tagas i ett sammanhang. Emellertid vill jag framhålla
att, med hänsyn till det nära sambandet med pågående omarbetning av
strafflagen för krigsmakten, nu ifrågavarande ändringar i strafflagen ej böra
få träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Det skulle alltså hinna förflyta
en viss tid, om ock ej så lång, efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken,
vilken förutsättes skola börja tillämpas den 1 januari 1948.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de lagförslag som inom departementet
upprättats på grundval av kommitténs betänkande.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslag till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro.

1 §•

Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätt främst tillämplig på brott, begångna
i Sverige eller på svenskt fartyg. Gällande strafflag besvarar emellertid
icke frågan, var ett brott i det särskilda fallet skall anses vara begånget.
Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga denna fråga samtidigt
med nyregleringen av ansvarsfördelningen vid fleras medverkan till
brott och har såsom 2 a § i 1 kap. föreslagit ett stadgande av innehåll,
att ett brott skall anses vara begånget där den brottsliga handlingen företagits
eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan inträffat
eller, vid försök, skulle ha inträffat.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO I

likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i strafflagen upptaga
en uttrycklig reglering av frågan, när ett brott skall anses vara begånget inom
riket eller å svenskt fartyg. Att i detta hänseende liksom hittills lita till rättegångsbalkens
processuella regler om domstols behörighet att upptaga brottmål
med hänsyn till platsen för brottets begående synes icke tillfredsställande,
enär de synpunkter som böra anläggas på frågan, huruvida svensk strafflag
skall tillämpas, icke sammanfalla med de processuella synpunkter som
ligga till grund för forumreglerna. Emellertid synes genom att placera den
föreslagna nya bestämmelsen såsom andra stycke i 1 § böra tydligare utmärkas,
att den avser att allenast med avseende å strafflagens tillämplighet
lösa frågan, var ett brott skall anses vara begånget.

3 §.

Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL
1: 3 för närvarande mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och
det fall att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, under
det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder
för realiserande av det svenska straffanspråket. Mot denna ståndpunkt
har erinrats, att det å ena sidan i många fall kunde framstå såsom obilligt,
att ingen som helst hänsyn finge tagas till utomlands undergången bestraffning
för här i riket förövat brott, medan det å andra sidan icke syntes vara
riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid
skulle utesluta brottets bestraffning i Sverige. Därtill kommer, att det till följd
av den nyss berörda nya bestämmelsen i 1 kap. oftare än enligt gällande rätt
torde kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av den
som redan undergått straff utomlands. Kommittén har därför föreslagit att
3 § skall erhålla ändrad lydelse av innehåll, att ingen utan Konungens förordnande
får åtalas för brott för vilket han utom riket undergått bestraffning,
samt att domstolen, där till straff dömes, skall äga förordna om avräkning
för den undergångna bestraffningen efter vad som prövas skäligt.

Sveriges advokatsamfund har häremot invänt, att den föreslagna generella
befogenheten för Konungen att förordna om åtal i sådana fall, där den brottslige
redan utomlands undergått bestraffning för brottet, förefölle att medföra
en viss risk för rättsosäkerhet. Möjlighet till sådant åtal syntes icke
böra stå öppen i andra fall än då det genom brottet angripna intresset på
grund av särskilda förhållanden åtnjöte starkare rättsskydd i Sverige än i
det främmande landet.

Vad Sveriges advokatsamfund framhållit bör beaktas vid Konungens provning
av åtalsfrågan, men det synes icke erforderligt att i lagtexten upptaga
ett uttryckligt stadgande i den riktning samfundet antytt. I den av kommittén
föreslagna paragrafen ha därför icke företagits andra ändringar än att, i anslutning
till terminologien i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

m. m., uttrycket »straff eller skyddsåtgärd» använts i stället för bestraffning,
varjämte tillämpligheten av den föreslagna avräkningsregeln i likhet med
4: 12 strafflagen begränsats till de fall då frihetsstraff på viss tid eller böter
ådömas.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

Den nuvarande rubriken till 2 kap., vilken endast anger att kapitlet handlar
om vilka straff som kunna ådömas, har i kommitténs förslag bibehållits
oförändrad. Justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt ha emellertid
ansett, att då kommittén föreslagit att i kapitlet skola intagas bestämmelser
om förverkande, detta också borde komma till uttryck i kapitelrubriken.

Med anledning av denna anmärkning har rubriken ändrats så att den angiver
att kapitlet även innehåller stadganden om förverkande.

En av kommittén föreslagen ändring i 4 § i kapitlet har av skäl, som angivas
under 4 kap., utgått.

8 §•

I denna paragraf, som icke berörts av kommittéförslaget, förordas den
ändringen att de här förekommande uttrycken »riksdaler» och »riksdaler
riksmynt» utbytas mot »kronor». Då de sista bötessatser i strafflagens speciella
del, i vilka bötesbeloppet angives i riksdaler, påträffas i 11: 15 och
18: 15 samt dessa båda lagrum omfattas av de nu föreslagna ändringarna
i speciella delen, har det nämligen synts mig lämpligt att i detta sammanhang
inom hela strafflagen ersätta den äldre myntbeteckningen med den nu
gällande.

15 §.

I likhet med den nu gällande lagen upptager kommitténs förslag två arter
av ämbetsstraff, nämligen avsättning och suspension; den senare benämningen
har trätt i stället för den nuvarande beteckningen mistning av befattning
på viss tid. I gällande lag skiljes mellan ämbetsstraff som primärt straff för
vissa brott i tjänsten och ämbetsstraff som påföljd vid sidan av straff för
andra brott. För utformningen av ämbetsstraffen i båda fallen har kommittén
föreslagit enhetliga regler och detta även i vad gäller kretsen av de
personer, som skola kunna drabbas av ämbetsstraff. Regleringen av sistnämnda
fråga har i förslaget fått sin plats i 25: 12 (i departementsförslaget
25: 11), varest fastställes vem som i strafflagens mening är att anse som
ämbetsman eller eljest skall vara underkastad ämbetsansvar.

I den nu förevarande 15 § i 2 kap. har kommittén upptagit ett allmänt
stadgande av innehåll att de som innehava ämbete eller annan befattning,
varmed följer ämbetsansvar, skola kunna dömas till avsättning och suspen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sion. Vidare har för suspension i den föreslagna lagtexten fastställts en latitud
från och med en månad till och med ett år, vilket överensstämmer med
utvecklingen i rättspraxis. Slutligen har i paragrafen föreslagits uttryckligt
stadgande att suspension ej får verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.

Mot denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingar
invänt, att det enligt föreningens mening starkt kunde ifrågasättas, huruvida
ämbetsstraffen verkligen vore lämpade för valda förtroendemän eller för befattningshavare
i kommunal och enskild tjänst. Föreningen har framhållit,
att man med avseende å sådana personer ej alltid kunde räkna med att ett
ådömt ämbetsstraff skulle bliva verkställt.

I vissa yttranden över paragrafen har vidare uppmärksamheten riktats på
det missförhållandet, att personer, som dömts till avsättning från kommunala
förtroendeuppdrag, omedelbart efter domen atervalts till sadana befattningar.
Svea hovrätt har sålunda i anledning av dessa erfarenheter bestämt förordat,
att i strafflagen infördes bestämmelser, som hindrade en till avsättning
dömd ämbetsman eller likställd person att under viss ej alltför kort
tid efter domen utöva allmän befattning. Liknande synpunkter ha anlagts
av föreningen Sveriges häradshövdingar och landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län har motsatt sig, att suspensionsstraff skulle införas
för kommunala förtroendemän. Länsstyrelsen uttalar, att eftersom en
dom å suspension icke föranledde ny röstsammanräkning, den suspenderades
plats komme att, om suppleant icke funnes, stå obesatt en tid, vilket
skulle framstå som särskilt olämpligt i fall, då den suspenderade företrädde
någon viss intressegrupp eller politisk riktning.

Justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, överståthållaråmbetet, länsstyrelsen
och landsfogden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västmanlands län och tjänstemännens
centralorganisation ha slutligen i nu förevarande sammanhang uttalat
sig för att bestämmelser meddelades enligt vilka den som dömts till avsättning,
i motsats till vad som för närvarande gällde, skulle kunna bevaras
vid intjänade pensionsförmåner.

I likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda, att avsättning Departementseller
suspension skulle medföra obehörighet att under viss tid efter domen chelen bekläda

allmän befattning. Jag erinrar om att möjligheten att döma någon
ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst nyligen avskaffats. Det anmärkta
missförhållandet, alt den som dömts till avsättning från kommunalt förtroendeuppdrag
kan omedelbart återväljas till sadan befattning, kan otvivelaktigt
verka stötande men övervägande skäl synas dock tala för att icke bryta
mot den princip som genom nyssnämnda reform blivit knäsatt.

Det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare skulle
kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, synes mig välgrundat. Denna
fråga, som bör lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna, kan
emellertid ej upptagas i nu förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Vad som anmärkts i fråga om kretsen av dem som äro underkastade ämbetsansvar
har icke föranlett någon ändring i förevarande paragraf. Jag
återkommer emellertid till frågan vid 25: It i departementsförslaget. Där
vill jag bl. a. förorda ett stadgande, att suspension ej skall kunna ådömas
kommunala förtroendemän.

I detta sammanhang må nämnas, att 16 och 17 §§ i kommittéförslaget
ersatts av bestämmelser i 25 kap. i departementsförslaget. Detsamma gäller
18 § i gällande lag, vilken även enligt kommittéförslaget skulle ersättas av
25: 7.

16 §.

I 2 kap. 19 § av kommitténs förslag har upptagits bestämmelse, att muta
och för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt,
vars mottagande i strafflagen är belagt med straff, ävensom annan vinning
av där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, om
skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren således förpliktas
att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.

I gällande strafflag finnas endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt
25: 7 skall muta eller annat, som en enligt 25: 5 eller 6 straffbar ämbetsman
olovligen tagit, tillfalla kronan. I 15: 4 stadgas förverkande av penningar
eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel
eller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning för slavhandel
eller slavars bortförande. Vidare skall enligt 8: 30 första stycket förverkande
även drabba vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap.
för brottet mottagit eller dess värde.

Till motivering av den nyss återgivna generella förverkandebestämmelsen i
förslaget har kommittén anfört, att det icke syntes tillfredsställande att en
brottsling efter avtjänandet av sitt straff skulle vara i okvald besittning av
vad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det vore önskvärt att så
långt möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottet utgjorde.
I vissa fall, såsom vid spioneri och förräderi, kunde också det fortsatta
innehavet av ekonomiska tillgångar, vilka förvärvats genom brott, innebära
fara för ny brottslighet av enahanda slag. I själva verket kunde knappast
någon påföljd av brott vara naturligare än den som bestode däri, att
man fråntoge den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtill
med få undantag saknades enligt gällande strafflag måste betecknas som
en brist.

Mot vad sålunda föreslagits har justitiekanslersämbetet erinrat, att muta
och för brott avsett vederlag städse borde vara underkastade förverkandepåföljd,
vilken därför vid dessa former av vinning av brott borde göras ovillkorlig.
Vissa yttranden innehålla kritik mot att enligt förslaget förverkande skall
ske endast av sådant som mottagits. Göta hovrätt har sålunda funnit önskvärt,
att förverkandepåföljd i vissa fall kunde ådömas även den som utlovat
eller erbjudit muta och alltså finge avse det utfästa beloppet. Hovrätten

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

över Skåne och Blekinge ävensom t. f. landsfogden i Malmöhus län ha åter
ansett, att beträffande muta förverkande borde inträda, så snart beloppet
överlämnats, exempelvis genom att avsändas med posten, även om det sedermera
icke mottagits. Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt Sveriges
advokatsamfund ha funnit, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på
sätt i kommitténs motiv uttalades, en förverkandeförklaring enligt paragrafen
även skulle kunna göras blott partiell. Stockholms rådhusrätt har vidare
ansett önskvärt, att lagtexten erhölle en sådan avfattning att icke endast
nettovinsten utan även bruttovinsten av en brottslig verksamhet skulle kunna
förklaras förverkad, vilket skulle få betydelse exempelvis vid beivrandet
av koppleri o. dyl. Slutligen har överståthållarämbetet föreslagit att, för det
fall att egendom som utgjorde vinning av brott icke funnes i behåll, möjlighet
skulle införas att låta förverkandeförklaringen avse icke egendomens
värde utan sådant som av den brottslige vid egendomens avyttring bekommits
i vederlag för densamma; i exekutionshänseende skulle härigenom betydande
fördelar vinnas.

Kommittén har under 18 och 19 §§ upptagit vissa allmänna bestämmelser Departementsom
förverkande av egendom, varvid i 18 § behandlats förverkande av hjälp- cheten.
medel vid brott och i 19 § förverkande av muta eller annan vinning av brott.

Då emellertid förverkande av muta eller annan vinning av brott alltid måste
hänföra sig till viss straffbelagd gärning, medan så icke behöver vara fallet
beträffande förverkande av hjälpmedel, har det synts riktigare att med ändring
av de båda paragrafernas inbördes ordning placera stadgandet om förverkande
av muta eller annan vinning av brott först, såsom 16 §, och sladgandena
om förverkande av hjälpmedel såsom 17 §.

I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag övervägande skäl tala för
att förverkande av muta skall vara obligatoriskt. Påföljden synes vidare, på
sätt från andra håll framhållits, böra kunna inträda redan i och med att
muta lämnats, även om denna icke mottages av den ämbets- eller tjänsteman
för vilken den avsetts. Även i fråga om förlag eller vederlag som är avsett
för främjande av brott och annat dylikt som avses i förslaget synes förverkandepåföljd
böra inträda redan i och med överlämnandet, om detta är
straffbart, men eljest först när egendomen mottagits. Påföljden bör även här
vara obligatorisk. Jag vill framhålla, att om lämnandet av förlag eller vederlag
ej är särskilt straffbelagt såsom fullbordat brott eller förberedelse till
brott, förverkande ej torde böra inträda. En delaktighetshandling som består
i lämnande av förlag eller vederlag synes sålunda icke i och för sig höra utgöra
grund för förverkande i fall, då förberedelse till brottet ej är straffbar.
Verkningarna av att utsträcka regeln om förverkande så långt synas nämligen
svåra alt överblicka. Det är icke heller avsett, att belöning för eit redan
fullbordat brott skall på grund av nu ifrågavarande bestämmelse vara förverkad,
med mindre lämnandet eller mottagandet av sådan belöning är särskilt
straffbelagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Egendomen i fråga bör kunna förklaras förverkad även om den övergått
till tredje man. Den som var i god tro när han förvärvade egendomen synes
emellertid böra vara skyddad. Jämväl särskild rättighet som någon förvärvat
i god tro bör respekteras. Härvid kunna dock ej andra rättigheter komma
i betraktande än sådana som enligt rådande uppfattning hänföras till
sakrätter. Frågan i vad mån förverkande kan avse egendom, som trätt i den
ursprungliga egendomens ställe, torde böra bedömas enligt de allmänna rättsgrundsatser
som äro att tillämpa när egendom, som någon mottagit för annans
räkning, förvandlats.

Vad kommittén föreslagit om förverkande av vinning genom brott i andra
fält än nu berörts synes välmotiverat. I lagtexten torde emellertid böra uttryckligen
angivas att i hithörande fall skall ske en skälighetsprövning med
hänsyn till omständigheterna. Denna prövning bör avse dels huruvida förverkande
överhuvud bör inträda dels ock huruvida förverkandeförklaring
bör avse hela vinningen av brottet eller endast en del därav.

Paragrafens avfattning har jämkats i överensstämmelse med vad nu anförts.

17 §.

I kommitténs förslag ha under 18 § upptagits bestämmelser om förverkande
av hjälpmedel vid brott och viss därmed jämställd egendom. I sådant
hänseende har till en början föreslagits ett huvudstadgande av innehåll, att
vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagd
med straff eller frambragts genom sådan gärning finge, om det vore påkallat
till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras förverkat
till kronan, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe uppsåtligen
förövat gärningen eller medverkat därtill; detsamma har föreslagits
skola gälla beträffande hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär
i strafflagen kriminaliserad förberedelse till brott. Härtill ha anslutits
föreskrifter dels att, om föremålet överlåtits, det må förklaras förverkat endast
där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga
att omständigheterna voro sådana som nu sagts, dels ock att förverkandeförklaring
må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och i stället
för föremålet må avse dess värde. Vidare har i ett andra stycke av paragrafen
upptagits ett stadgande att — ändå att fall varom i första stycket sägs
icke är för handen — dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund
av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till
brottslig användning, må förklaras förverkat. Slutligen har i ett tredje stycke
inrymts en bestämmelse, att domstolen i stället för förverkande äger föreskriva
åtgärd till förebyggande av missbruk.

I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkande
av hjälpmedel vid brott. Vissa speciella stadganden om en sådan eller liknande
påföljd ha emellertid av ålder funnits i 12:20 samt 15:1 och 4. I
12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskning
tillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt 15: 1

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin laddning,
och enligt 15:4 skola penningar eller deras varde, som någon använt
eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars förande
eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Under
de senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typ införts
för ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott
upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för
stöld kan förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande bestämmelse
beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19:21. Slutligen
kan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års lagändringar,
föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller
som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklaras förverkat,
evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.

Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt,
frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad alt
efter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande av
hjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad. Beträffande
sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsom
särskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kunde förklaras
förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad
som frambragts genom brott borde även stundom kunna förklaras förverkat.
I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsatt
brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det vore angeläget
alt undanröja genom förverkandebestämmelser.

Med avseende å första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandena
erinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vid
brott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utan
endast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet eller medverkat
därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, att uttrycket
»var i hans ställe» vore otydligt och icke enligt vanligt språkbruk
omfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Å andra
sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölle
uppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingens
egendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot
att i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet i fråga,
anförts det fallet alt ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbehåll
sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga
försiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen har
funnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsåges
och att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fall
borde fordras, alt ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremålet
skulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund har
uttalat sig mot alt i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunna
inträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda förbehål -

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

let, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått,
vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande och innebure
påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skäl
till erinringar emot att i motiven under det nu ifrågavarande stadgandet
hänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål,
tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och att
en till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannen rådde
över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; även
i dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning för förverkandeförklaring
vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav.
Ä andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnit otillfredsställande,
att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommit
eller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligen
skulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brott
eller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen, särskilt
i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och
därmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta att
förklara föremålen förverkade.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sveriges
advokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på
sätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låta förverkandeförklaringen
avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.

Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att den
här upptagna förverkandebestämmelsen enligt motiven avsåge endast föremål
med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen av lagtexten
syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som
sålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis under bestämmelsen
kunna hänföras även det faliet att en person innehade ett vanligt gevär
under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle komma
till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts av föreningen
Sveriges häradshövdingar.

Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåne
och Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolen
till förebyggande av missbruk av föremal, om vilka här vore fråga, ägde
föreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur.
En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebara verkningar.
Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten att genomdriva
verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten att föreskriva
rättsliga åtgärder borde borttagas.

Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsk
signatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande av
sådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskat konstföremål
tdl förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett med påteckning
om att det varit åsatt falsk signatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges advokatsamfund finner jag den av kommittén
föreslagna lagtexten i paragrafens första stycke giva möjlighet till alltför
vidsträckt tillämpning, då enligt vad där sägs en förverkandeförklaring skall
kunna grundas på brottslighet icke endast hos föremålets ägare utan även
hos »den som var i hans ställe». Sistnämnda uttryck har därför ersatts med
»någon som han satt i sitt ställe». Enligt den ändrade lydelsen förutsättes, att
det är ägaren som själv satt annan i sitt ställe. Härigenom har från stadgandets
tillämplighetsområde uteslutits exempelvis det fallet att en förmyndare
begår brott med användande av något myndlingen tillhörigt föremål som
hjälpmedel. Icke heller om en avbetalningsköpare torde kunna sägas, att
säljaren satt honom i sitt ställe. Avbetalningsköparen har ju förvärvat en
självständig rätt och han varken företräder säljaren eller innehar eljest avbetalningsgodset
på sådant sätt att han i förevarande sammanhang bör anses
vara av säljaren satt i dennes ställe. Köparen bör sålunda icke genom
att låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning
kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv förvärvat
genom avbetalningskontraktet. Att någon för skens skull skrivits som
föremålets ägare bör naturligtvis icke hindra förverkande. Under bestämmelsen
böra också kunna hänföras sådana fall som att en hustru låter sin
man förfoga över en henne tillhörig bil liksom att den som utsetts till verkställande
direktör i ett bolag begagnar bolaget tillhörig egendom. Även
inom det sålunda kvarvarande området för stadgandets tillämplighet kan
emellertid dess användning tänkas medföra alltför hårda konsekvenser. Det
har därför befunnits lämpligt att i lagtexten utsäga, att påföljden ej skall
få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Vidare har genom tillägg av orden
»helt eller delvis» uttryckligen angivits, att en förverkandeförklaring
skall kunna begränsas till en viss kvantitativt bestämd del av egendomen. Vidare
bör, såsom kommittén föreslagit, förverkande kunna ske med förbehåll
om den rätt annan person än den brottslige har till egendomen. Något uttryckligt
stadgande härom synes ej erforderligt. Att exempelvis en avbetalningssäljares
rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, icke kan bliva förverkad
genom köparens brottsliga förfarande med godset torde ulan vidare
framgå av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande.

För det fall att egendomen överlåtits har kommittén upptagit en bestämmelse
till skydd för godtrosförvärvare och har härvid även givit en definition
av begreppet god tro. Då emellertid en sådan definition icke synes böra
meddelas för det speciella fall som nu är i fråga, har den av kommittén föreslagna
skyddsregeln omformulerats till att helt allmänt gälla den som i
god tro förvärvat viss egendom eller särskild rätt därtill. Liksom vid 16 § avses
med särskild rätt till egendomen allenast sådan rätt som betraktas såsom
sakrätt.

För den händelse att egendomen skaffats ur vägen, innan den hunnit beslagtagas,
har kommittén förutsatt att skyldighet att utgiva dess värde skulle
kunna åläggas envar som haft sådan befattning med egendomen, alt han

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav får
dock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väcka
talan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyldighet.
I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som undanskaffat
eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsom förutsättning
för att värdet skall kunna förklaras förverkat har i departementsförslaget
upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.

I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrätt
och föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genom
tillägg av ordet »särskilda» framför »beskaffenhet» utmärkts, att här endast
är fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg.
Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visst
slag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så
är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en
stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan
antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall bör nyckelsamlingen
ses som en enhet.

Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke vara erforderligt
att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademien
för de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål.
Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggande lagtexten
domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivna förutsättningarna
förordna om utplånandet av en falsk signatur eller om föremålets
förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådan
signatur.

De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebygga missbruk
av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med själva
egendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrande
ifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan vara
lämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.

18 §.

Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i
18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Är
straff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, i
Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att en
tillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget icke
borde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilken föremålet
i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn till stadgandet
i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f. landsfogden
i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utan
våda kunde anförtros distriktsåklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Den första meningen av denna paragraf innehåller i kommitténs förslag>Dep°^nents''
att fråga som avses i 18 eller 19 § skall prövas av domstol på talan av åklagare.
Enligt nya rättegångsbalken skall det emellertid åligga domstolen att,
så snart allmän åklagare eller målsägare väckt åtal för brott, ex officio pröva
även frågor om förverkande (SOU 1938:44 s. 23). För det fall att fråga
om förverkande uppkommer utan samband med åtal finnes stadgande i 17 § av
det förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken, som förelagts
riksdagen innevarande år. En särskild regel om sättet för förverkandetalans
anställande blir därför icke erforderlig. Att begränsa möjligheten att väcka
talan utöver vad som följer av 5 kap. 19 a § i departementsförslaget har icke
synts erforderligt. Behörigheten för åklagare att väcka talan, om straff är
förfallet, synes såsom kommittén föreslagit böra vara beroende av överåklagares
beslut.

(20 och 21 §§).

Nuvarande 2: 20 innehåller en hänvisning till att brott i några fall enligt
särskilda stadganden kunna medföra påföljder utom de i 2 kap. angivna.

Denna erinran, vilken huvudsakligen syftar på förverkandepåföljder, kan
efter förverkandebestämmelsernas upptagande i 2 kap. utgå.

I nuvarande 2:21 stadgas, att om någon utom riket är straffad för brott
och förty, enligt 1: 3, fri från straff här i riket, förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning likväl må här ådömas honom, där brottet efter
strafflagen bör medföra förlust av befattningen eller obehörighet att inträda
däri; om å brottet bör följa mistning av befattning på viss tid, må därtill
dömas.

Kommittén har föreslagit upphävande av detta lagrum, enär 1:3 i kommittéförslaget
öppnade möjlighet att, där så funnes påkallat, lagfora en utrikes
bestraffad brottsling för att svensk domstol skulle bliva i tillfälle att
döma honom till avsättning eller suspension.

Förslaget medför visserligen den omgången att den utomlands dömde
brottsling, som enligt svensk lag för sitt brott förskyllt avsättning eller suspension,
icke kan ådömas sådant ämbetsstraff utan att Konungen förordnar
om åtal och även frågan, om vilket allmänt straff som borde följa å brottet,
blir föremål för prövning av svensk domstol. Då den svenska domstolen efter
att ha utmätt det allmänna straffet kan förordna om sådan avräkning av den
utomlands undergångna bestraffningen att intet ytterligare straff kvarstår att
avtjäna, synes det mig emellertid onödigt att bibehålla någon specialbestämmelse
för detta sällsynta undantagsfall.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1—3 §§•

Paragraferna motsvara 1 och 2 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén har såsom 1 § i oförändrat skick upptagit de nuvarande bestämmelserna
om försök i 13 §, som tillkommo genom 1942 års lagstiftning
i ämnet.

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Såsom 2 § har kommittén upptagit bestämmelser om straff för förberedelse
till brott. Huvudstadgandena härom ha inrymts i paragrafens första
stycke, varest skiljes mellan två olika typer av förberedelsehandlingar som
skola kunna medföra straffpåföljd. Den ena omfattar att någon, med uppsåt
att han själv eller annan skall begå brott, lämnar eller mottager penningar
eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller
lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med
gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel.
Den andra typen förberedelsehandlingar består uti att någon eljest
träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta
att brott framdeles må förövas. Det förra slaget handlingar har enligt
förslaget straffbelagts, då det brott till vilket förberedelsen syftar är ett brott,
vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i
fyra år eller däröver. Den senare gruppen förberedelsehandlingar har föreslagits
skola medföra straff, då fråga är om spioneri, sabotage, mened eller
brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; för det fall, att
stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant förelegat, skal
detta enligt förslaget anses försvårande. I paragrafens andra stycke ha före
slagits stadganden om att till straff för förberedelse ej skall dömas, när
faran för brott var ringa, och att för befattning med hjälpmedel ej heller
skall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den
brottsliga användningen därav. I ett tredje stycke har slutligen upptagits en
regel angående utmätningen av straffet för förberedelse. Enligt denna regel
skall straffet för förberedelse sättas under vad som bort följa å den fullbordade
gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med
mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff för
förberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brott
äro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser i
strafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brotts förövande
är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i 12: 18
och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar eller anskaffar
verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blott obehörigen
innehar sådana verktyg. Enligt 14: 18 tredje stycket straffas den som
tillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I 19: 21
stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vid skadegörelse
tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Likaledes skall enligt
20: 11 den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest
tager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel
straffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligen
att träda i förbindelse med annan för att förbereda brott straffbelägges i 8: 24
—26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager i stämpling
till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder i
samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att för -

Kimgl. Maj:ts proposition, nr 80.

bereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket
framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den
som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt
mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan
makt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag.
Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott.
I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkringsgivare
eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person
eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att påverka
marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags ekonomi.
Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap.
kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.

Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan om förberedelsehandlingars
straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagens speciella
del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmål
som vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrotten
otvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9 behandlade
formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de icke lämpligen
kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglerna
om ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generellt
utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där en
brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföljande
fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligt
kommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka
med hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sin
typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminaliseringen
av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar
innebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök,
icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i stället angivas
genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade
som beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilka förberedelsehandlingar
en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster av
gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den ena
utgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningar
eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på närmare
bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas för utförande
av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde i förbindelse
med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Det kunde
emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av det
slag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering borde
sträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle komma
till stånd och dels brottets svårlietsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervägande
av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellan
de två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att liim -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning med
hjälpmedel vid brott skulle bestraffas hade det synts kommittén motiverat att
kräva, att försök till det ifrågavarande brottet vore straffbelagt eller att på
det fullbordade brottet kunde följa straffarbete i minst fyra år. Att åter någon
träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta
brott syntes icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Vid
denna typ av förberedelsehandling funne kommittén därför straffbarheten
böra begränsas till viss mycket svår brottslighet. Det syntes vara tillräckligt
att ansvar här inträdde, där någon trädde i förbindelse med annan för att
förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott,
varå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Mot förslaget att i strafflagens allmänna del införa generella regler om
straff för förberedelse ha vissa invändningar framställts. Föreningen Sveriges
häradshövdingar har sålunda uttalat, att bestraffandet av förberedelse
till brott med några få undantag vore en relativt ny företeelse i svensk rätt
och syntes ha sin grund i krigstidens ökade krav på strängare reaktion mot
brottsligheten. Det kunde icke sägas överensstämma med svenskt rättsmedvetande
att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar och planer
på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individens
bättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat och
då i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåt
mognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planens
förverkligande. Hitintills hade också hos oss liksom i allmänhet i utlandet
de fall, där förberedelse till brott likväl ansetts böra bestraffas, konstituerats
som självständiga brott vid sidan av huvudbrottet, och dessa fall hade, bortsett
från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, i
allmänhet varit sådana, där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhet
och den förberedande åtgärden i och för sig innefattat eu fara för skada.
Den sålunda använda vägen syntes föreningen icke böra övergivas. Sveriges
advokatsamfund har funnit det betänkligt att i den omfattning förslaget
innebure straffbelägga förberedelse, innan man visste i vilken utsträckning
straff för försök komme att utsättas i de kapitel av strafflagen, som ännu
ej blivit föremål för revision, eller vilka straffsatser som där komme att bestämmas.
Risk förelåge att förberedelse komme att bliva straffbar även i
fall, där detta icke uppbures av allmänna rättsmedvetandet. Något behov av
en utökning av de fall, där förberedelse skulle straffas, torde i praktiken
icke ha visat sig. Enligt samfundets mening borde tvärtom undersökas, huruvida
icke de enligt gällande rätt straffbara förberedelsefallen skulle kunna
inskränkas. Mot den föreslagna bestämmelsen kunde vidare anmärkas,
att det syntes ologiskt att vid vissa brott straffa förberedelse men ej försök.
På grund av vad sålunda anförts och då något behov av en allmän bestämmelse
om straff för förberedelse icke förefunnes hemställde samfundet, att
bestämmelsen måtte utgå ur förslaget och att frågan om straff för förberedelse
till vissa brott reglerades genom särskilda bestämmelser i varje kapitel,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

där frågan kunde uppkomma. Även föreningen Sveriges stadsdomare och
rådhusrätten i Göteborg ha givit uttryck åt betänksamhet inför den utsträckning,
i vilken förberedelsehandlingar straffbelagts i förslaget. Göta hovrätt
bar däremot ansett, att vad förslaget innehölle härom vore ägnat att fylla
framträdande luckor i det nuvarande straffsystemet.

I fråga om vad som inrymts i den förra av de två grupper förberedelsehandlingar
som straffbelagts i förslaget ha i ett flertal yttranden gjorts erinringar
mot att enligt kommitténs motiv ett blott förvarande av hjälpmedel
till brott icke skulle medföra ansvar, vilket innebure en begränsning av
straffbarheten i jämförelse med vad som stadgades i 12: 19, 19: 21 och 20: 11
i nu gällande strafflag. Justitielcanslersämbetet har sålunda ifrågasatt, huruvida
straffbarheten borde begränsas på detta sätt. Begränsningen hade motiverats
med att det för straffbeläggande av förberedelse borde förutsättas en
åtgärd som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna innefattade
fara för tillkomsten av ett brott, men ämbetet hölle dock för sin del
före att även den som blott förvarade exempelvis ett sprängämne med uppsåt
att han själv eller annan skulle begå en våldsgärning vore straffvärd.
Svea hovrätt har som sin mening uttalat, att omständigheterna kunde vara
sådana, att en persons blotta förvarande av sprängämne, dyrk eller annat sådant
hjälpmedel i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna förfarandena
innefattade sådan fara för tillkomsten av brott, att ett straffingripande
kunde anses påkallat. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes
motsatt sig, alt innehav av brottsverktyg utan insikt vid mottagandet om
avsedd brottslig användning därav skulle lämnas straffritt. Hovrätten har
hänvisat till att under oroliga tider blotta innehavet i brottsligt syfte av vapen
och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott.
1 synnerhet om dessa hjälpmedel skolat användas för det i 9: 6 i förslaget
omförmälda ändamålet att föröva brott mot allmän säkerhet och ordning
ansåge hovrätten den som förvarade dem väl förtjäna straff, även om han
först efter mottagandet kommit till insikt om den avsedda brottsliga användningen.
Visserligen skulle han i sådant fall vanligen vara förfallen till ansvar
efter 11:5 i förslaget för underlåtenhet att avslöja brott, men hans egen
brottslighet vore likväl av mera kvalificerat slag än i nämnda paragraf avsåges.
Eu tillämpning av 11: 5 i detta fall framstode därför som en nödfallsutväg.
T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har med instämmande av kriminalpolisintendenten
i Stockholm avstyrkt förslaget i den mån därigenom sådana
förberedelsehandlingar som enligt gällande lag vore belagda med straff
lämnades straffria. Särskilt 20: 11 i den lydelse detla stadgande erhållit genom
den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott finge anses vara till god
hjälp i kampen mot vissa grovt asociala element. Sålunda vore det för närvarande
möjligt att med stöd av detta lagrum ingripa exempelvis mot en
»dynamitard», som med skäl misstänktes för att ha tagit del i en inbrottsstöld
och som väl icke kunde överbevisas härom men som befunnes inneha
dynamit eller annat till inbrott lämpligt sprängämne. Någon verkligt bärande
motivering för sin ändrade ståndpunkt i denna del syntes kommittén icke
ha förebragt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom här
är fråga, har hovrätten över Skdne och Blekinge vidare anmärkt, att då i den
föreslagna lagtexten efter orden »lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar»
följde »eller tager dylik befattning» ordet »dylik» icke syntes tillfredsställande,
eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke en utvidgning
i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avsedda betydelsen
skulle erhållas syntes därför »annan» böra inskjutas framför »dylik»
eller ock sistnämnda ord utbytas mot »liknande». Hovrätten ansåge vidare,
att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom i nuvarande
20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; denna vanliga
form av förberedelse torde icke — särskilt där anskaffandet skedde genom
tillgrepp — kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagna
Jagtexten angivna typfallen.

I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilka
såsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen,
dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta på vilken
anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåne
och Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med de
i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas.
Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsk
sedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga,
samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsom
medel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskilt
angivna hjälpmedlen.

Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattning
med hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning
till att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vid
vilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete i
fyra år eller däröver, samt att enligt 8:3, 8 och 10 i förslaget även vissa
ouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat att
lagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhet rörande
dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brott
vartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat av oaktsamhet.

Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar som
kommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt
att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att träda
i förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsen
skulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalag
icke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddela
en straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad att förhindra
ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsen
sökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsatt verksamhet
för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare har
särskilt vänt sig mot uttrycket »eljest träder i förbindelse med annan», vilket
föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

I anledning av den för nu ifrågavarande typ av förberedelsehandlingar
föreslagna bestämmelsen att stämpling till bestämt brott skulle anses försvårande
har justitiekanslersämbetet uttalat, att i själva lagtexten borde upptagas
den i kommitténs motiv angivna definitionen på stämpling, nämligen att
flera i samråd beslutat verkställa ett brott. Samma yrkande har framställts
av Stockholms rådhusrätt, som uttalat att innebörden av begreppet stämpling
trots nu gällande bestämmelser i ämnet torde vara föga känd av den stora
allmänheten.

Att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna förberedelse till olovlig
underrättelseverksamhet icke längre skulle bliva straffbar har givit anledning
till en gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett
att redan den omständigheten att främmande makt i Sverige uppbyggt en
för underrättelseverksamhet avsedd organisation torde kunna skapa allvarlig
risk för utrikespolitiska förvecklingar, oavsett om det kunde visas att
organisationen trätt i verksamhet. Närstående tankegångar ha kommit till
uttryck i det yttrande som avgivits av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm
och vari kriminalpolisintendenten i Stockholm instämt. I detta yttrande har
även hävdats, att det för det allmänna rättsmedvetandet vid alla slags brott
torde framstå såsom ganska självklart, att den som gjort sig skyldig till något
så förkastligt som att i vinningssyfte mottaga pengar för att begå brott
skulle straffas, även om brottet icke hunnit komma till utförande.

I fråga om andra stycket i kommittéförslagets 2 § har föreningen Sveriges
häradshövdingar, särskilt med hänsyn till sådana förberedelsehandlingar
som bestå i trädande i förbindelse med annan, påfordrat en utsträckning
av de där upptagna bestämmelserna om straffrihet. Sveriges advokatsamfund
har gjort erinran mot att tillbakaträdande från förberedelse enligt
förslaget medförde ansvarsfrihet endast vid förberedelse som bestode i befattning
med hjälpmedel. Det syntes samfundet önskvärt att ansvarsfrihet skulle
kunna inträda även vid tillbakaträdande från förberedelse, som bestode i
trädande i förbindelse med annan. I samma riktning har länsstyrelsen i
Hallands län uttalat sig.

Beträffande förberedelse till brott har kommittén i sitt förslag upptagit Departementsvissa
allmänna bestämmelser som dels avse att beskriva vissa förberedelse- c/ie/em.
handlingar dels ock angiva vid vilka brott de skola vara straffbara. Dessa
bestämmelser skola enligt förslaget ersätta vissa speciella stadganden som
i gällande lag finnas upptagna i 8:24—26, 12:18 och 19, 14:18, 19:21
samt 20: 11. Kommittéförslaget är dock avsevärt mera omfattande, ehuru
även kommittén avsett att straffbelägga föidteredelse till brott allenast i begränsad
omfattning. Enligt förslaget skola vissa särskilt beskrivna förberedelsehandlingar,
som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel
för brott, bestraffas när fråga är om brott som är straffbelagt på försöksstadiet
eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den som
har för avsikt att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage,
mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått i annat
än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.

I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelse
till brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu är förhållandet.
Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning av
straffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skall erhålla
möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt
tidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål är
den lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, på vilket
motsvarande fråga löstes vid 1942 års lagstiftning om straffbeläggande
av försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. regleras
vilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brott
under det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknas
de brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheter ansetts
vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas.
Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerar
vid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metoden
vinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök,
bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straff
för förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter i
detta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och även häradshövdingföreningens
önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyn
till de subjektiva omständigheterna synes det vara önskvärt att vid straffbeläggandet
av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utan
att vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vid
ett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse.
Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i och
för sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, och särskild
straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödig
eller olämplig.

Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelse
om vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott,
påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat,
att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.

Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagna förberedelsehandlingar
som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel
till brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finner
det lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning av
de handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammade hjälpmedlen
falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brotts utförande
torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar som innefatta
förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad som anförts
i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen att någon anskaffar eller
förvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den av hovrätten över Skåne
och Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde — ehuru kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mitténs lydelse strängt taget är oantastlig — även böra beaktas. Vidare har
uttrycket »med uppsåt att han själv eller annan skall bega» gärningen i fråga
ändrats till »med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd
gärning». Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synes följdriktigt
i förhållande till medverkansbestämmelsema, enär »främjar» där omfattar
bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller
försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes har
i uttrycket »förlag eller vederlag för utförande av brottet» orden »utförande
av» uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utföra
brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.

Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämnda förberedelsehandlingen
»trädande i förbindelse med annan» har såväl häradshövdingföreningen
som stadsdomarföreningen framställt anmärkning mot straffbeläggandet
av sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen av lörberedelsehandlingen
begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, i
samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen.
Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, i
departementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färre
brott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertid
icke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämpling
straffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämpling
vara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligen
angivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansetts föreligga.
I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form av stämpling,
har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök till anstiftan
straffbelagts men ej stämpling i övrigt.

Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln har
synts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligt sakens
natur bör sättas lägre än för försök.

Enligt 1 § i kommitténs förslag skall — liksom enligt gällande rätt
straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den som
frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, att
till straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att för
befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört
hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någon
regel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form av förberedelse
än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits i kommittéförslaget.

I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt att tillbakaträdande
från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i större omfattning
än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla,
att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just det
hjälpmedel varmed han tagit befattning — av honom lämnat förlag i pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ningar är t. ex. redan förbrukat — bör kunna vinna straffrihet, om han på
annat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det vara påkallat
att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt än
genom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om han
förhindrar att brott kommer till stånd.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträtt
från försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbas
av straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma med
vad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan av tillbakaträdande
från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff för
försök skulle följa straff för förberedelse.

På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamt
stadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandet
torde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande från
försök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand böra innehålla,
att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall — utom i
fall då annat är stadgat — ådömas den som frivilligt, genom att avbryta
gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.
Genom inskjutandet av orden »till visst brott» har härvid klargjorts, att
straffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varit inriktad
enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännare syftning,
såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behåller
sina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse på
sätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danska
strafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare,
i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténs förslag,
böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning med
hjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av
hjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinna strafffrihet
i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag vill särskilt
nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen till
eventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga om förberedelse
som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse med kommittéförslaget
anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas,
om faran var ringa.

I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om en tillbakaträder
från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medför strafffrihet,
det skall lända till befrielse från straff för försök även för övriga medverkande.
Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligt
vilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannens
brott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skall emellertid
frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fullt självständigt.
En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skall
få medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andra
medverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket hänse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

ende också kommittén uttalat att, om flera medverkat, tillbakaträdande som
avses i 2 § andra stycket andra punkten i förslaget ej skall medföra strafffrihet
för annan än den som själv frivilligt förebyggt den brottsliga användningen
av hjälpmedlet. I anslutning till det nu sagda må emellertid framhållas
att, om vid försök eller förberedelse en av flera medverkande föranlett
att brottet ej fullbordats, i regel jämväl annan som därefter frivilligt avstått
från utförande av brottet eller medverkan därtill måste anses ha tillbakaträtt.
I nu ifrågavarande situationer finnes nämligen oftast icke utrymme
för någon annan form av tillbakaträdande än ett sådant frivilligt avstående
från fortsatt arbete på brottsplanens förverkligande. Om försök eller
förberedelse efter någon tid uppdagas, oaktat någon medverkande avbrutit
handlingsförloppet, finnas sålunda sällan skäl att ställa till ansvar övriga
medverkande som efter detta misslyckande funnit sig däri.

Det lärer vara självfallet, att om någon som tillbakaträtt från försök till
viss gärning vidtagit förberedelsehandling som är ägnad att gagna ytterligare
försök till enahanda eller annat brott, tillbakaträdandet från förstnämnda
försök ej kan grunda straffrihet i fråga om förberedelsehandlingen.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ i kommittéförslaget, vilka handla
om fleras medverkan till brott.

I första stycket av 3 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om flera
medverkat till gärning som är i lag belagd med straff, vad som stadgas om
straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl
å annan som främjat denna med råd eller dåd. Härtill har anslutits en föreskrift
att den som ej är att anse såsom gärningsman skall dömas, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp
därtill. Den huvudsakliga innebörden härav är, att frågan om ansvar för
olika medverkande icke, såsom nu anses vara fallet, blir beroende av om gärningsmannen
är straffrättsligt ansvarig eller ej. I ett andra stycke av paragrafen
ha i förslaget upptagits stadganden dels om att envar medverkande
skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till
last, och dels om att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom medverkat
till gärningen. Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen föreslagits
en bestämmelse om att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, där annat
följer av vad för särskilda fall är stadgat.

Kommittén har vidare som 4 § upptagit en bestämmelse, att om någon
medverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genom
tvång, svek eller missbruk av lians ungdom, oförstånd eller beroende ställning
eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens
fullbordan eller verkningar, hans straff skall kunna nedsättas under vad
eljest bort följa å gärningen, och att i ringa fall ej skall dömas till straff.
Vidare har här tillagts en föreskrift om att detsamma skall gälla, då fråga

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas på
annan medverkande.

Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällande
delaktighetsreglerna i 3:1—6. Dessa utgå från den uppfattningen, att straffbestämmelserna
i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende å
den som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbar
annat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt
3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. 13:2
föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissa omständigheter
skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott.
Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dåd
så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han själv gärningsman,
medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i
mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 §
straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han
varit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämpling
till brott.

Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. anses
vara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delaktighetsansvar
skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsom gärningsman
ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommittén
uttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligen
främjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.

Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, har
kommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen att
delaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brott
och att i stället även annan medverkande än gärningsmannen borde betraktas
såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegång
ha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.

Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brott
som sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiella synpunkter.

Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstode
i huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av många påtagliga
brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténs förslag
enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av de
mångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott.
Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nu ifrågavarande
avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri, förklarat
att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om den genomgripande
nydaning, som kommittén här förslagit.

I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagd
med straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med »lag» avsåges
strafflagen, ordet borde utbytas mot »lagen», men att, om icke endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med »lag eller författning».
Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö och stads fiskalen
i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslaget
efterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet till specialstraffrätten.
Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke borde
stadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brott
enligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till
300 kronor.

I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkliga avfattningen
av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg
ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle komma
i tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare och otvetydig
formulering.

Angående 4 § i förslaget har hovrätten för övre Norrland uttalat, att det
kunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna om
straff minskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av den allmänna
räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna om
straffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnit betänkligt,
att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta mot
att i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälp
från annans sida ^»rekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp än
varit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avsedd rättstillämpning,
förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore
lämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid fleras samverkan
till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamt
gärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19
kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vid frivilligt
tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av en
allmän bestämmelse om verkan av »i handling visad ånger» endast torde
kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet.
Enahanda synpunkt borde enligt hovrättens mening åtminstone leda
till, alt straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunna ifrågakomma
för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att den
föreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser även gärningsmannaskap
och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténs motiv
uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där på
grund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, har
rådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättas
i fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givas
en snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisat
till de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligt
vilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, om
den avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där den medverkande
blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redan
fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten å medverkansfallen
av straffbud, som avser någon i särskild ställning, har Sveriges
advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket »någon i särskild ställning»
icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening borde
antingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också i
strafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kunde uppkomma,
angivas i vad mån straffbestämmelsen för brottet vore tillämplig
jämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämnda specialsubjekten.

Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslag
ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjort samma
anmärkning som mot 3 §.

Till den av kommittén föreslagna omläggningen av delaktighetsbestämmelserna,
mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar i yttrandena,
kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslaget avlägsnas
sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som en väsentlig
förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nya
reglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande båda paragraferna,
den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslaget undergått
annat än jämkningar av redaktionell natur. ^

Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det i
strafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglerna
och andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inom specialstraffrätten,
må framhållas att svaret på denna fråga är att söka icke i strafflagen
utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måste
ske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intet undantag.
Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser som
särskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandena uppmärksammade
spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör bliva föremål
för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna om strafflindring
och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i detta sammanhang
böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättning
eller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefaller nämligen
ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för
fall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varit
ensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan av tillbakaträdande
från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen vid
dess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därför
kunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén här
föreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggör straffnedsättning
för den som — vare sig han är gärningsman eller annan medverkande
— förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligt
missbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar straffri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

het, om brottsligheten är ringa. Det må anmärkas, att om någon av flera
medverkande frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens
fullbordan eller verkningar, han ofta reducerat sin medverkan så
att han får anses ha medverkat allenast i mindre mån. I så fall kan paragrafen,
även efter den begränsning som jag nyss förordat med avseende å tillbakaträdande,
åberopas för nedsättning av straffet.

Vad kommittén föreslagit om straffnedsättning eller straffrihet, då fråga
är att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, synes mig lämpligt.

6 §•

Denna paragraf ersätter 11: 5 i kommitténs förslag.

Bestämmelser om straff för underlåtenhet att avslöja brott meddelas för
närvarande i 3: 7 och 8. Det förra lagrummet har avseende å föräldrar,
adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare,
vilka underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap, hindra den
som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse till
åtal. 13:8 åter stadgas straff för det fall, att annan person än de i 3:7
nämnda vetat brott, därav någons liv, hälsa, frihet eller egendom sattes i synnerlig
fara, å färde vara och underlåtit att i tid, så att faran kunde avvärjas,
upptäcka det, när detta kunnat ske utan angivelse till åtal. Härjämte
behandlas underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet som ett särskilt
brott, i det i nuvarande 8: 28 stadgas ansvar för den som vet högförräderi,
spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. upptagna brott, däribland olovlig
underrättelseverksamhet, vara å färde och ej upptäcker det i tid.

Samtliga nu nämnda lagstadganden ha i förslaget ersatts med bestämmelser,
som sammanförts i 11:5. I första stycket av denna paragraf har kommittén
upptagit ett stadgande om straff för den som, när högförräderi, spioneri,
uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kan
följa straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tid anmäla
eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honom
själv eller någon av hans närmaste. Straffet har föreslagits skola vara högst
straffarbete i fyra år. För det fall att vederbörande ej insåg men hade skälig
anledning antaga att gärningen var å färde och ej avslöjade de omständigheter
som voro honom kunniga, har kommittén föreslagit straff i form av
böter eller fängelse. I andra stycket av paragrafen har föreslagits en bestämmelse
om straff av böter eller fängelse för föräldrar eller andra uppfostrare,
vilka underlåta att från brottslig gärning hindra den som står under
deras vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras
närmaste och utan anmälan till myndighet. Slutligen har kommittén i ett
tredje stycke i paragrafen upptagit en föreskrift, att åtal för underlåtenhet
alt avslöja eller hindra brottslig gärning ej skall få ske, med mindre gärningen
så fortskridit alt straff enligt lag kan följa därå.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen har
hovrätten över Skåne och Blekinge funnit anledning till erinran mot att vid
uppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja, betydande
inskränkningar gjorts i förhållande til] det nuvarande stadgandet i 3: 8.
Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a.
då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller
18:6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå för
långt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde för
underlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledes
uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad som
borde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetning
av förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som för närvarande
gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vad
kommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att vara
verksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmänna rättsuppfattningen.
Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundets
mening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genom straffbestämmelser
åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemot varandra.
Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde anses
nödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet delade
därför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brott
borde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott. Samfundet,
som med tillfredsställelse konstaterade att olovlig underrättelseverksamhet
icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intet
att erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilka bestämmelsen
skulle äga tillämpning.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nu
ifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utan
fara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste har justitiekanslersämbetet
invänt, att kommittén knappast syntes ha anfört övertygande
skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket »hans
närmaste», icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även om
det icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskilda
fallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulle
anses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den av kommittén
föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning för bedömande
huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöja
brottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden »någon
av hans närmaste» ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrland
har likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag och
förordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindre
tillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket »fara för honom
själv eller hans närmaste» ordet »fara» använts även för att beteckna risken
för att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behöva
utsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttryck
som det för närvarande i 3:8 använda »när det utan angivelse till åtal ske
kunnat». Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligt kommitténs
motiv ordet »fara» här hade en vidsträcktare innebörd än ordalagen
i lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit,
att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl »fara» som »närmaste».
Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet »fara» vore alltför
tänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigt
vore otydlig.

I fråga om det subjektiva rekvisitet bär Sveriges advokatsamfund uttalat,
att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsliga uppsåtet
skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulle inträda,
om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande eller avslö
jande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och detta
även om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt eller
icke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt.
Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålunda
antagit, hemställdes om ändring däri.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafens huvudstadgande
föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltför
sträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse,
att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna en skyldighet
att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likväl
torde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem inför fullgörandet
av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörande visserligen
bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke hade
riktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för att
handla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanlig
egenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dess föreiintlighet
efter en så hög straffsats som den föreslagna.

Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakomma
att, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första stycke föreslagit,
bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Samma ståndpunkt
har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund har
likaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskt
icke insett utan endast haft »skälig anledning antaga» att gärning som avsåges
med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kunde åtskilliga
omständigheter, som människor tidigare icke funnit anmärkningsvärda,
framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem ha
utgjort »skälig anledning antaga» att ett brott var å färde. Bestämmelsen
syntes vila på tankegången, alt medborgarna bordo ådagalägga något slags
normal eller »skälig» misstänksamhet mot varandra eller — annorlunda uttryckt
— utöva något slags normal eller »skälig» polisuppsikt över varandra.
En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som tvärtBihang
till riksdagens protokoll 10''iS. 1 samt. Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

om starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhet
att avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske icke
ens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till rättssäkerhetskravet
ville samfundet därför avstyrka den föreslagna bestämmelsen
i denna del.

Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåten tillsyn
från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke ha
de i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden »fara» och »närmaste»
i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigt
har föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténs
motiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och har
anmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandet
kunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning av bristande
tillsyn.

Angående placeringen av hithörande bestämmelser har justitiekanslersämbetet
ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11
kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket »allmän ordning»
syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.

DePche/™ntS'' 1 den mån sk>’Idi»het att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet i sådant
hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan till
brottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det från systematisk
synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptaga bestämmelser
om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fall
synes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11
kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Om
bestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga om
den lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt som
med avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap.
upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhet
att avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angiva
vid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid bör underlåtenhet
att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligt
mindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn från
föräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara att
betrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas i strafflagens
allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissa
brott där straff skall inträda för underläten tillsyn torde däremot ej förePa
grund av vad salunda anförts finner jag övervägande skäl tala
för att i stället för de av kommittén i 11:5 föreslagna stadgandena upptaga
bestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.

I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har i
ett första stycke stadgats straff för den som — i de fall som lagen särskilt
utsätter — underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller
någon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gär -

Kunql. Maj.ts proposition nr SO.

ning som är å färde. Med uttrycket »straffbelagd gärning» avses liksom eljest
att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräknelig
faller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen
om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att
brottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlett
mig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsam underlåtenhet
att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat än beträffande
vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsam
underlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen böra
införas som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.

Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts mig
lämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat för
den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var å färde.
Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i
5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s.
då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. En
särskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markeras
att underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annan
medverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommittén föreslagna
maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jag
vill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.

I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåten
tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansett
lämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan ha
vård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare.
Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än första
stycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnad
från straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, om
vederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har i överensstämmelse
med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej heller
kan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första stycke
har här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulle
ha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hans närmaste.
Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligt
första stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån,
med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ej
bör få sättas högre än till fängelse.

Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande som
svarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11:5, enligt vilket
något straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåten
tillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff
enligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket »ej må till straff dömas» valts
i stället för det av kommittén föreslagna »ej må åtal ske» har föranletts av
att det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna för straffbarhet
och ej allenast om en åtalsregel. Orden »enligt lag» ha ansetts kunna
uteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget och 14 § i gällande lag.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff;
så ock om återfall i brott.

2 och 6 §§.

Med avseende å SL 4: 1 har kommittén föreslagit upphävande av paragrafens
andra stycke, varest under hänvisning till 4: 7 i fråga om ämbetsstraffen
göres undantag från vad i första stycket av 4: 1 stadgas om att gemensamt
straff skall ådömas, då någon dömes för flera brott. Den sålunda föreslagna
ändringen är betingad av att enligt kommittéförslaget ådömande av flera
ämbetsstraff vid sidan av varandra icke längre skall förekomma. Om någon
för flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall nämligen alltid
ett gemensamt straff ådömas. Endast för det fall att någon för skilda brott
förskyllt ämbetsstraff och allmänt straff har kommittén i 4: 7 föreslagit undantag
från den allmänna regeln i 4; 1, att gemensamt straff skall ådömas
för flera brott. Någon erinran härom har kommittén likväl icke ansett erforderlig
i 4: 1. Detta har emellertid blivit föremål för anmärkning av föreningen
Sveriges stadsdomare, som uttalat att det syntes vara riktigt och
lämpligt att i den paragraf, vari en allmän regel fastställdes, gjordes erinran
om undantag, där sådant funnes. Det förekomme mera sällan, att någon
för skilda brott förskyllde ämbetsstraff och allmänt straff. För den som
någon gång finge att taga befattning med ett sådant fall vore det tacknämligt
att redan i den väl kända och ofta tillämpade 1 § av 4 kap. få uppmärksamheten
fästad på den ifrågavarande bestämmelsen i 7 §. Samma
uppfattning har uttalats av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt av stadsfiskalen i Malmö.

Även i 4: 2, som innehåller bestämmelserna rörande maximum och minimum
för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, har kommittén föreslagit
vissa ändringar. Sålunda har kommittén till en början, med bevarande
av regeln att gemensamt straff icke får understiga något av de för brotten
stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra, föreslagit upphävande av den nuvarande
föreskriften, att det gemensamma straffet skall bestämmas med tillämpning
av de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må ske allenast
i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Denna ändring innebär exempelvis,
att gemensamt straff för två brott, för vilka straffsatserna äro fängelse
i högst sex månader och straffarbete i högst två år, skulle kunna bestämmas
till fängelse i högst två år. Kommittén har vidare även föreslagit en ändring
i den nu gällande bestämmelsen, att om det svåraste av de högsta straffen
är fängelse eller straffarbete på viss tid, detta straffmått vid bestämmandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

101

av det gemensamma straffet ej får överskridas med mera än två år. Ändringen
innebär här, att fängelse som gemensamt straff aldrig skall få överskrida
två år; i istället skall, om det svåraste straffet är fängelse och de
högsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, kunna dömas
till straffarbete, dock icke över två år. Slutligen har kommittén även föreslagit
införandet av en ny regel, innebärande att suspension som gemensamt
straff skall få bestämmas till högst ett år. De föreslagna ändringarna i 4: 2
ha föranlett kommittén att föreslå en följdändring i 4: 6.

Vad sålunda föreslagits har mötts av invändningar från fångvårdsstyrelsen,
vilken funnit att det icke syntes ägnat att åvägabringa en bättre ordning
än den nuvarande. Styrelsen hade särskilt fäst sig vid att enligt förslaget
fängelse å ena sidan skulle få vidgad tillämplighet, såvitt anginge strafftider
under två år, men å andra sidan icke skulle få ådömas på längre tid än två
år. Enligt styrelsens mening saknades anledning att nu utvidga tillämpligheten
av fängelsestraffet. Styrelsen erinrade, att strafflagberedningen i sitt
betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. i princip uttalat
sig för att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en gemensam
straffart. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall såsom gemensamt straff
döma till straffarbete i stället för fängelse förefölle onödig. Enligt styrelsens
mening borde de nuvarande konkurrensreglerna få fortsätta att gälla, till
dess den åt istrafflagberedningen uppdragna utredningen om straffsystemets
reformering blivit slutförd.

Då den i yttrandena framställda anmärkningen mot den föreslagna änd- Dep^™nts''
ringen av 1 § synes befogad, har andra stycket, med dess hänvisning till
7 §, bibehållits i sin nu gällande lydelse.

Beträffande 2 och 6 §§ synes, i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen framhållit,
i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsystemets reformering
ej föreligga tillräckliga skäl att för närvarande vidtaga några ändringar
i konkurrensreglerna. Den nuvarande lydelsen av dessa paragrafer har därför
bibehållits oförändrad med undantag av att här liksom i 2: 8 uttrycket »riksdaler»
utbytts mot »kronor». Den föreslagna nya regeln om suspension har
upptagits i 7 §.

7 §•

Beträffande avsättning och suspension gäller enligt nuvarande lydelsen av
7 §, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i samma
befattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Häruti
har kommittén föreslagit huvudsakligen sådana ändringar som påkallas av
att avsättning och suspension enligt 2: 16 i dess förslag omfatta alla befattningar,
som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista,
samt att därför ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra icke
ifrågakommer enligt förslaget.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet i kommittéförslagets
2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmare anslutning
till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt straff
fått formen av en hänvisning till 1—4 §§, varigenom kommittéförslagets
andra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligt departementsförslaget
allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning eller
suspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där fråga
är om flera befattningar, framgår av 25:6 i departementsförslaget. Detta
upptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett års
maximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligt kommittéförslaget
skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket i kommittéförslaget
svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättning
eller suspension och allmänt straff.

14 §.

I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning av
reglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfatta
jämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.

Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran i
yttrandena. Föreningen Sveriges stcidsdomare har härom yttrat, att de i 12
kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, att intet
vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremot
förslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnänmda förening har sålunda
framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de till åverkan
hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligt
fiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansåge
emellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20
kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. De
därefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagande
av väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ett
ytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsamma
lämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru där upptagna
brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena om
skadegörelse i 24:1—3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till
19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot att
återfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämnda rådhusrätt
framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sig
torde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarande bestämmelser
beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ej borde
utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrätt
åter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
förelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fall
av behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kunde utnyttjas,
rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

103

Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslaget Departementsupptagna
brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämnda ka- chefenpitel
har därför uteslutits.

5 KAP

Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.

13 §.

I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död på frågan
om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycket föreslagit
en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och
19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålunda föreslagits,
därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20 (motsvarande
2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande i kommitténs
motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarande stadgandets
giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck i lagtexten.

Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verka Dep^^nts''
obilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkats
så att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning av
Göta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande till specialstraffrätten
må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nu
ifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindre redaktionell
jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna i paragrafens
första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i en
mera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.

15 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregel beträffande
ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vad processlagberedningen
föreslagit (SOU 1944:9 s. 113) den preskriptionsavbrytande åtgärden
betecknats som »åtgärd för brottets beivrande».

Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet har sålunda
framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft,
det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som den nuvarande
lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inom preskriptionstiden.
För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligt
att det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamla rätte
gångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningen
Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

Departementschefen.

Då förslaget icke är avsett att genomföras före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, föranleda de erinringar som framställts i yttrandena ingen
ändring i förslaget. Såsom en följd av de ändringar som jag ansett böra vidtagas
i 25 kap. i kommittéförslaget har emellertid en omformulering av paragrafen
blivit nödvändig.

19 a §.

Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, att påföljd
enligt 2 kap. 18 § första stycket och 19 § i kommittéförslaget skulle vara
förfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.

Mot vad sålunda föreslagits har ej gjorts annan invändning i yttrandena
än att föreningen Sveriges häradshövdingar under åberopande av vad föreningen
anfört angående 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget) uttalat,
att stadgandet i 5: 19 a icke borde omfatta 2: 18 första stycket i kommitténs
förslag.

Enär domstol bör kunna upptaga frågan om förverkande så länge åtal för
brottet ej är preskriberat, torde de! av kommittén föreslagna stadgandet om
preskription av förverkandepåföljder böra begränsas till att avse den situationen
att straff är förfallet. Härutöver har i den av kommittén föreslagna lagtexten
gjorts den ändring, som betingats av att ordningen mellan de av kommittén
föreslagna 18 och 19 §§ i 2 kap. omkastats och att paragraferna erhållit
ändrade nummer.

6 KAP.

Om skadestånd.

3 §•

Kommittén har till förevarande paragraf överflyttat bestämmelsen i 16: 14
om att den som är saker till ärekränkande gärning må, där motparten äskar
det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

Mot denna överflyttning har jag ej något att erinra. Lydelsen av paragrafen
torde dock böra jämkas något.

5 §■

Kommittén har icke föreslagit någon ändring av gällande strafflags ståndpunkt,
att då flera äro delaktiga i ett brott, solidarisk skyldighet att ersätta
uppkommen skada skall åvila dem alla, men däremot föreslagit en redaktionell
följdändring i förevarande paragraf.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Justitiekanslersämbetet har i anledning härav framhållit, hurusom även i
sådana fall av ringa medverkan då enligt 3: 4 i kommittéförslaget ej skall dömas
till straff, full skadeståndsskyldighet skulle inträda. Det kunde emellertid
enligt ämbetets mening ifrågasättas, huruvida icke i hithörande fall skadeståndsskyldighet
borde inträda endast i den utsträckning som svarade mot
vederbörandes medverkan. Även Stockholms radhusrätt har uttalat, att det
måhända finge anses obilligt att en medverkande av nu ifrågavarande typ
skulle solidariskt med övriga medverkande svara för skadestånd. Rådhusrätten
i Malmö har uttalat sig för att i lagen öppnades möjlighet att helt eller
delvis befria en medhjälpare till brott från skadestånd, när särskilda skäl
därtill förelåge med hänsyn till det uppsåt eller den oaktsamhet, som låge
honom till last.

I och för sig finner jag starka sakskäl tala för den i flera yttranden framförda
tanken att för den, vars medverkan till ett brott varit ringa, skadeståndsskyldigheten
borde kunna jämkas efter omständigheterna. Det synes
dock alltför vanskligt att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan
ändring, som kan ha vittgående konsekvenser.

(7 KAP.)

Enligt förslaget skall 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphävas.
Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11:7,
vid vilket jag återkommer till frågan.

8 KÅP.

Om brott mot rikets säkerhet.

I denna paragraf i kommittéförslaget upptagas stadganden om straff för
högförräderi. Kommittén har i paragrafens första stycke beskrivit brottet
sålunda, att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma
eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under
främmande makt eller bringas i beroende av sadan makt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets
förverkligande. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid
eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med
tio år. I andra stycket av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande
av innehåll, att där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslut
av riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, företager handling, som innebär fara därför, han likaledes
skall straffas för högförräderi som i första stycket sägs.

Stadgandet ersätter nuvarande 8: 1 och delvis nuvarande 8: 2. I förhållan -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de till gällande lag innebär kommittéförslaget bl. a., att högförräderibrottet
begränsats till att omfatta angrepp mot statens yttre säkerhet genom att vissa
i nuvarande 8: 2 upptagna gärningar hänförts till 9 kap. Vid beskrivningen
av det brottsliga uppsåtet har utelämnats det i gällande lag medtagna fallet,
att uppsåtet går ut pa att förena riket med annan makt. Kommittén har härom
uttalat, att detta uttryck förde tanken på en union eller dylik formlig
förening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men att meningen med
straffbudet vore att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och ett
eller flera andra främmande länder utan att Sverige komme i beroende av
överlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt eller
ett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en fredlig penetration, borde inbegripas,
och straff borde härvid drabba även en åtgärd som hänförde sig till
allenast en del av riket. Vidare har det i den gällande lagtexten använda
uttrycket »med hjälp av främmande makt» av kommittén utbytts mot orden
»med utländskt bistånd». Mot förstnämnda uttryck har kommittén invänt,
att det syntes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit eller
tänktes skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekomma,
att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom vore fråga, icke framträdde
utan dolde sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenet
fristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall vore icke
mindre straffvärda. Förslaget inbegrepe därför allt utländskt bistånd. I fråga
om såväl första som andra stycket i förslaget har kommittén, med frångående
av den metod som tillämpats i 8: 1 och 2 med avseende å försök och
delaktighet, följt det eljest vanliga tillvägagångssättet att i dessa hänseenden
återfalla på de allmänna reglerna i 3 kap. Härvid har kommittén funnit
det angeläget att fullbordat brott kommer att föreligga på ett jämförelsevis
tidigt stadium och föreslagit, att fullbordat brott skall föreligga, när sådan
gärning företagits som innebär fara för det förut angivna uppsåtets förverkligande.

Mot första stycket av 8: 1 i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomare
och rådhusrätten i Göteborg erinrat, att orden »eller eljest lagstridiga
medel» häntydde på att handlingar av här ifrågavarande slag kunde företagas
med icke lagstridiga medel och att den föreslagna formuleringen därför
gåve anledning till tveksamhet. Beträffande andra stycket har Gö7a hovrätt
framhållit, att med uttrycket »åtgärd av Konungen» enligt kommitténs
motiv asyftades endast åtgärd av Konungen i hans egenskap av statsöverhuvud
men att, när kommittén i 9 kap. föreslagit bestämmelser om vissa
förgripelser mot Konungen, därvid avsåges gärningar som riktade sig mot
Konungens person. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida
icke i nu förevarande paragraf ordet »Konungen» till undvikande av missförstånd
borde ersättas med något annat uttryck, t. ex. »högsta regeringsmakten».
Detta uttryck skulle väl korrespondera med det av kommittén i
fortsättningen använda uttrycket »högsta domarmakten» och skulle även
bättre utmärka, att jämväl åtgärd av en tillförordnad regent eller regering här
vore åsyftad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

107

Första stycket i kommittéförslaget motsvarar i huvudsak 1 § i det nu-Departement*-varande 8 kap. Kommittén har emellertid bland annat förordat, att uttryc- c e,en‘
ket »med hjälp av främmande makt» i gällande lag utbytes mot uttrycket
»med utländskt bistånd». Till stöd härför har kommittén anfört, att det
förra uttrycket syntes förutsätta bevisning om att främmande statsmakt
varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget men att en främmande
stat vid sådan verksamhet som här vore i fråga ofta dolde sig
bakom något parti eller annan organisation eller enskilda personer. Mot
den sålunda föreslagna ändringen synes mig i och för sig intet vara att erinra.
Det må emellertid framhållas, att uttrycket »utländskt bistånd» här
icke åsyftar annat än bistånd vid själva förverkligandet av förräderiuppsåtet.
Om sålunda någon anser sig böra arbeta för att vårt land skall ansluta
sig till en annan stat och därvid icke avser annat än att lagliga medel skola
komma till användning, kan den omständigheten att han söker kontakt
med personer eller någon sammanslutning i den andra staten i syfte att
väcka intresse för saken icke i och för sig föranleda straff för högförräderi.

I fråga om andra stycket anser jag, i likhet med kommittén, ordet »Konungen»
här som eljest kunna användas för att beteckna högsta regeringsmakten.
I anledning av uttrycket »med utländskt bistånd» må framhållas,
att straff givetvis icke skall drabba sådana fall som att enskilda personer
taga initiativ till en gemensam opinionsyttring av likasinnade eller jämställda
i andra kulturländer — t. ex. vetenskapsmän — för att söka påverka
regeringen i viss riktning.

2 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser om
straff för krigsförräderi. Brottet har därvid beskrivits sålunda, att någon,
då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage eller
eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrar
eller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande makt anskaffar
sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet,
modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket
förbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning. Straffet har
föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, straffarbete
från och med fyra till och med tio år. Enligt 16 § i förslaget skola
bl. a. bestämmelserna om krigsförräderi genom förordnande av Konungen
kunna göras tillämpliga jämväl under tid då riket icke är i krig.

I gällande lag behandlas krigsförräderi i 8:6. Detta lagrum innehåller
emellertid en i förhållande till kommitténs förslag betydligt utförligare
brottsbeskrivning. Gärningen, som förutsättes begas vid krig eller da krig
hotar riket, angives visserligen sammanfattande endast såsom gärning, varigenom
krigsmaktens ställning kan försämras, men därefter följer en närmare
beskrivning, som upptager att man förhindrar eller försvårar användande
av krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro, fartyg eller annat av

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

betydelse för krigföringen eller fördärvar eller till fienden förråder något
sådant eller lämnar falska upplysningar till krigsmakten eller förleder krigsfolk
till trolöshet, modlöshet eller uppror eller åt fienden anskaffar krigsfolk
eller understöd med penningar eller förnödenheter eller gör annat sådant
förräderi. Härefter stadgas, att vad förut sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om gärningen riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats
krigsmakt.

Kommittén har till en början i fråga om den tid, under vilken krigsförräderi
kan komma i fråga, ur den nu förevarande paragrafen borttagit bestämningen
»då krig hotar riket» och låtit denna ersättas med den nyss antydda
föreskriften i 16 § i förslaget. Anledningen härtill har kommittén angivit
vara, att den gällande lagens bestämning av den kritiska perioden torde förutsätta
ett alltför akut stadium av krigsfara, och att ofta icke någon utanför
de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna vore i
stånd att avgöra, huruvida krig hotade riket vid en viss tidpunkt, varjämte
en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänkligheter
av utrikespolitisk art. Kommittén funne därför riktigare att prövningen
förbehölles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Kommittén
har vidare frångått den sammanfattande bestämningen, att gärningen
skall vara sådan, att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras.
Denna bestämning har kommittén ansett å ena sidan vara alltför vid, i det
att även en avlägsen risk för försämring vore tillräcklig, och å andra sidan
alltför snäv, enär ordalagen endast hänförde sig till krigsmaktens operativa
läge. Kommittén har funnit, att en mera sakenlig bestämning kunde uppnås,
om beträffande de särskilda gärningsformerna angåves, att gärningen
skulle avse något som hade avsevärd betydelse för rikets försvar eller att gärningen
skulle ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Det
i den nuvarande lagtexten flerstädes förekommande uttrycket »fienden» har
vidare av kommittén ersatts med »främmande makt», vilket skett för att undvika
svårigheter vid paragrafens tillämpning å gärning som förövas då riket
icke är i krig. Av enahanda skäl har enligt kommittéförslaget ur bestämmelsen
om likställighet mellan rikets och en förbunden makts krigsmakt utgått
den nuvarande förutsättningen, att den andra staten skall vara med riket
»i krig» förbunden. Bestämmelsen hänför sig i kommittéförslaget blott till
en av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övriga gärningsformerna
ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunder
även om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbart
medföra risk för Sverige. Främst bland de särskilda gärningsformerna har
kommittén funnit böra nämnas att någon till främmande makt förråder något
som har betydelse för krigföringen. Därvid har kommittén ansett det
vara överflödigt att såsom i den nuvarande lagtexten angiva föremålet för
förräderiet genom en exemplifierande uppräkning, upptagande krigsfolk,
förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro och fartyg. Det i gällande lag uppställda
kravet, att föremålet för brottet skall vara av betydelse för krigföringen,
har kommittén funnit böra skärpas till att betydelsen skall vara avse -

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

109

värd. Med förrådande har kommittén liksom gällande lag jämställt fördärvande
och hindrande eller försvårande av objektets användande. I fråga om
fördärvande har uttryckligen nämnts, att detta kan ske även genom sabotage.
Som en andx-a form av krigsförräderi har kommittén upptagit, att någon till
men för riket åt främmande makt anskaffar något som har avsevärd betydelse
för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform av anskaffande
åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter.
Såsom ytterligare en handlingsform har i kommittéförslaget
medtagits att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet eller
upplopp, vilket i gällande lag motsvaras av att förleda krigsfolk till trolöshet,
modlöshet eller uppror. Kommittén har här funnit det totala krigets karaktär
påkalla att med krigsfolk likställa andra, vilkas verksamhet är av betydelse
för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien
eller annan för kriget viktig produktion ävensom i viss utsträckning allmänheten.
Den erforderliga begränsningen finge framgå av kravet på att gärningen
skulle vara till förfång för rikets försvar. Att ordet »uppror» utbytts mot
»upplopp» är endast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid
9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad i gällande lag betecknas såsom uppror
i kommittéförslaget benämnes upplopp. I överensstämmelse med gällande
rätt har kommittén bland de särskilt beskrivna gärningsformerna slutligen
även upptagit lämnande av falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt. Förutsättning för att sådan gärning skall medföra
straff för krigsförräderi är enligt förslaget likväl, att uppgiftens lämnande är
till förfång för rikets försvar. Gällande lags generalklausul om »annat sådant
förräderi» motsvaras i kommittéförslaget av vad som säges om den som
»begår annan dylik gärning». Med sistnämnda uttryck, som styres av bestämningen
»till förfång för rikets försvar», har kommittén enligt motiven avsett
exempelvis döljande av fiendens krigsfolk eller tillhandagående åt främmande
ockupationsmakt med angivelser mot personer, som äro av betydelse för
krigföringen.

Sista stycket av nuvarande 8:6 undantager från straffbarhet enligt lagrummet
utländsk man som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplats
utom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understöd
med penningar eller förnödenheter. Detta undantag, som tillkommit för att
lagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, har
kommittén funnit visserligen vara i och för sig välgrundat men likväl kunna
ge anledning till icke önskvärda motsättningsslut beträffande andra folkrättsliga
grundsatser. Till förebyggande av en sådan tolkning har någon motsvarighet
till 8: 6 sista stycket icke upptagits i kommittéförslaget.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har justitiekansler
sämbctet anmärkt, att den i olika avseenden syntes väl obestämd.
Att krigsförräderi utom genom sabotage även skulle kunna förövas genom
blockad, strejk eller lockout, vilket uttalades i kommitténs motiv till 19: 4,
torde näppeligen framgå av den föreslagna lagtexten. För (ivrigt syntes så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

dana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa,
knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstids
straffarbete. Vidare vore »modlöshet» ett uttryck, som icke syntes äga önskvärd
bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket »begår annan dylik
gärning» saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott,
belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, att
orden »annan dylik gärning» borde ersättas med beskrivningar på de åsyftade
förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommittén
för fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra års straffarbete
vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång för
rikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandet
av gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avse endast
förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund har
uttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar som
kunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kunde
ingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbara områdets
gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningen
använda uttrycket »eller begår annan dylik gärning». Stadgandet gjorde
det möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer,
vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan för landets
bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasatte
samfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, att
ordet »modlöshet» utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat att utvidga
det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även bland
andra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum,
att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara för
landets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt över
varje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen. Saklig
upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara,
som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse
för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligt
att bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställa
den med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fall
vara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet till
behandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §.
För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagna straffminimum
även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förorda
en sänkning därav.

I anledning av uttrycket »avsevärd betydelse för krigföringen» i förslaget
— som ersätter uttrycket »betydelse för krigföringen» i gällande lag — har
t. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av för
krigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kunde
anses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ur sabotagesynpunkt
sa känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes under
det föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet

Kungl. j\Ioj:ts proposition nr 80.

»avsevärd» måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till att
avse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremålet
därför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.

Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nu före- Departementsvarande
paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunna ch*fenfrånkännas
fog. Även om det synes nödvändigt att i paragrafen upptaga även
ett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering som
upptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid den omarbetning
av lagrummet som med anledning härav företagits har det synts
lämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets eller
med riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla frågan
om straffbeläggandet av sådana gärningar.

I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, att någon
under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar
eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen
eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början i
stället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets
eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det är uppenbarligen
tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras, missledes
eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten
hos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. en ordonnans
att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när han
anlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar bör
bliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall ske
till främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande till partisaner
eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.

Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig till
förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. 1
gällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förleder
krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sitt ändringsförslag
på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigets karaktär
påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore av
betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien
eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning
allmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravet
på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycket upplopp
utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast en
följd av ändrad terminologi i förslaget.

Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheter
uttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvid
anfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas även
genom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav torde
icke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning sorr

112

Kunal. Maj:ts proposition nr SO.

kommittén ifrågasatt. Vid den begränsning som jag fördenskull vill förorda
torde straff lämpligen kunna stadgas för två grupper av handlingar. Den
ena gruppen avser — i huvudsaklig anslutning till gällande lag — att någon
förleder krigsfolk, :som liör till rikets eller därmed förbunden stats krigsmakt,
till modlöshet eller myteri. Ordet »myteri» torde i överensstämmelse
med kommitténs terminologi i dess betänkande med förslag till ändringar
av strafflagen för krigsmakten, 62 §, (SOU 1945: 28) kunna ersätta »uppror»
i gällande lag. Att använda uttrycket upplopp i fråga om krigsmän synes
icke lämpligt. Även den nu nämnda gruppen torde höra upptagas bland de
handlingar som rikta sig mot rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt.
Den andra gruppen av handlingar som jag nyss åsyftade torde böra
omfatta de fall då någon genom osann framställning sprider sådan misströstan
bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag återkommer
till denna form av krigsförräderi i det följande.

Härnäst synas böra upptagas vissa handlingar som rikta sig mot materiella
ting med direkt eller indirekt betydelse för försvaret. Dessa fall ha av
kommittén beaktats genom den förut berörda bestämmelsen om straff för
den som till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller
försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen.
I nära anslutning till gällande lag har i departementsförslaget upptagits
eu exemplifiering av olika anläggningar som här komma i fråga. Enligt bestämmelsen
skall såsom krigsförräderi bestraffas, att någon fördärvar eller
förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse
för försvaret. Av skäl som jag förut anfört har jag icke ansett det
böra krävas att förrådande äger rum »till främmande makt». Då sabotage
enligt 19 kap. i kommittéförslaget är en särskild brottsbeteckning, men därmed
åsyftade handlingar i förevarande sammanhang äro endast medel för
begående av ett annat med särskilt namn betecknat brott, har jag vidare ansett
det mindre lämpligt att här särskilt nämna denna gärningsform. I stället
för ordet krigföringen, varåt möjligen kan givas en alltför snäv tolkning, har
jag valt att använda ordet försvaret. Vad från försvarsstabens sida anförts
synes mig icke böra föranleda att minska kravet på att objektet för gärningen
skall vara av avsevärd betydelse för försvaret. Det är emellertid att märka,
att även enstaka föremål kunna vara av sådan vikt som här avses. Varje
särskilt flygplan har t. ex. otvivelaktigt avsevärd betydelse för försvaret. Var
kugge i krigsmaktens maskineri måste ju fungera för att det hela skall fylla
sin uppgift och endast helt underordnade detaljer kunna anses uteslutna genom
nämnda rekvisit. I fråga om anläggningar eller anordningar som ej
tillhöra krigsmakten kan rekvisitet tänkas få större praktisk betydelse och
från lagrummets tillämpning utesluta sådana fall, då skadegörelsen endast
indirekt och i oväsentlig mån påverkar försvaret.

Såsom förut nämnts har jag funnit lämpligt att såsom krigsförräderi upptaga,
att någon genom osann framställning sprider sådan misströstan bland
allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag tror visserligen, att

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

113

ryktesspridning under krig bäst motarbetas genom upplysningsverksamhet,
och delta medel bör självfallet i första rummet anlitas. Emellertid kan det
icke bestridas, att osanna rykten kunna vålla mycket allvarlig skada, t. ex.
uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt eller tillfångatagits
o. dyl. Med hänsyn härtill har jag funnit det nödvändigt att upptaga ett
stadgande häremot. Man kan möjligen mot begränsningen av stadgandet till
osanna uppgifter invända, att även sanna uppgifter som utsläppas vid en
olämplig tidpunkt kunna få mycket olyckliga verkningar. Att besiraffa spridandet
av sanna uppgifter som krigsförräderi synes mig dock icke kunna
komma i fråga. Däremot kan avslöjandet av förhållanden som angår försvaret
o. dyl. bliva att bedöma som spioneri enligt 6 eller 7 § i förslaget.

I gällande lag upptages i krigsförräderiparagrafen till sist även, att någon
vid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktens
ställning försämras i ty att han gör »annat sådant förräderi». I kommitténs
förslag angives — efter beskrivningen av förut omnämnda handlingar — att
någon begår »annan dylik gärning». Mot detta uttryck, som snarast ger
mindre ledning än gällande lag, ha invändningar framställts i yttrandena.
Det bär såsom förut antytts tyvärr icke synts mig möjligt att kunna helt
undvika ett sådant mera allmänt beskrivet alternativ som nu nämnts. Jag
har emellertid sökt att närmare karakterisera de handlingar som här äro i
fråga, därvid de beskrivits som »annan dylik förrädisk gärning som är till
avsevärt men för försvaret». Genom ordet »dylik» angives, att handlingen
skall vara att jämställa med dem som förut nämnts i departementsförslaget.
Orden »förrädisk gärning» avse att -— i analogi med uttrycket förräderi i gällande
lag — ytterligare utmärka att handlingen skall framstå som ett svikande
av vad som i allmänhet uppfattas såsom en självklar plikt mot riket
under rådande förhållanden. Slutligen har genom tillägget, att gärningen
skall vara till avsevärt men för försvaret, tydligare än i kommittéförslaget
utmärkts att effekten av gärningen även i fall som här avses skall hänföra
sig till försvaret.

Enligt kommittéförslaget skall, som nämnts, såsom krigsförräderi kunna
bestraffas att någon försvårar användningen av något som är av avsevärd
betydelse för krigföringen. Justitiekanslersämbetet har vänt sig mot att till
följd härav enligt kommitténs motiv (s. 369) blockad, strejk eller lockout
skulle kunna bestraffas som krigsförräderi. Ehuru bestämmelsen har sin
motsvarighet i gällande lag, synes invändningen böra föranleda att nämnda
alternativ icke särskilt nämnes i lagrummet. Det kan tänkas att en sådan
åtgärd som justitiekanslersämbetet nämnt kan vara att såsom förrädisk gärning
mot landet jämställa med övriga såsom krigsförräderi betecknade handlingar,
såsom om blockad anordnas med uppsåt att försena färdigställandet
av en viktig försvarsanläggning. Härvid är emellertid den största återhållsamhet
på sin plats, ej blott med hänsyn till de stötande resultat som eljest
skulle uppkomma utan även därför att andra medel, såsom anlitande av lagstiftning
om tjänsteplikt o. dyl., höra anlitas för alt bemästra sådana före8
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

Departements chefen.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

teelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggande
för försvaret.

I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon till
men för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärd betydelse
för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag om
straff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med penningar
eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativ upptagits
sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åt
främmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter eller understöd.
Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta med
främmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.

I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krig
bär vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 §
andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ej
blott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typiskt krigsförräderi,
föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nu förevarande
paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderi inträda,
där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller
annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse
för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att under
krig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införande
av detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunna upphävas.

3 §•

I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregående
paragraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon av oaktsamhet
begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, om
brottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga har
av kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än att
straffskalan undergått vissa jämkningar.

Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrätten
för övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för de kvalificerade
fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning med
avseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. En särskild
anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vid anordnande
av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitud
till någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertid
icke skett här.

Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunna
tolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallen
är fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

115

fallen straffarbete från och med två månader till och med fyra år. Någon
anledning till redaktionell jämkning av lagtexten har jag därför icke funnit
föreligga.

4 §•

Kommittén har i nn förevarande paragraf infört stadgande om straff för
det fall, att den, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller
eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande
makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning
och därigenom orsakar avsevärt men. Som brottsbeteckning
har kommittén föreslagit »trolös diplomati». Straffet har föreslagits skola
vara straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 8: 17 första stycket,
varest straff belägges att någon, som fått i uppdrag att för riket med främmande
makt något avhandla och sluta eller eljest bevaka rikets rätt hos
främmande makt, uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller eljest riket
skadar. Den föreslagna utvidgningen av stadgandet till att avse envar, som
fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets
angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, har av
kommittén motiverats med att bestämmelsen borde gälla icke blott traktatförhandlingar
eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter utan
överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt. 1
överensstämmelse härmed borde bestämmelsen vidare avse ej blott egentliga
förhandlare och dem som omedelbart hade att »bevaka rikets rätt». Även
s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på
eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller i internationella
förhandlingar borde sålunda omfattas av stadgandet. Icke heller borde
detta vara begränsat till dem, vilkas verksamhet satte dem i förbindelse
med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det borde räcka med
en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts intresse.
Ändringen av beskrivningen av själva den brottsliga gärningen har
föranletts av att kommittén funnit det lämpligt, att brottsbeskrivningen bär
utformades i närmaste motsvarighet till beskrivningen av trolöshet mot huvudman
i 22: 5. En viktig begränsning låge däri att missbruket skulle medföra
avsevärt men för staten eller för enskilda medborgare eller andra svenska
rättssubjekt. Nuvarande 8: 17 andra stycket innehåller en bestämmelse om
att där någon i paragrafens första stycke åsyftad person, i avsikt att skada
riket, av främmande makt tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller förläning,
straff skall följa, ändå att skada ej uppkom. Med den behandling
som förberedelse till brott erhållit enligt 3:2 i kommittéförslaget har anledning
saknats att i 8: 4 upptaga någon motsvarighet till den nu berörda
bestämmelsen.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har blivit föremål
för erinringar från föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört den -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

samma som ett typiskt exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag,
varemot föreningen funnit anledning rikta kritik. Enligt föreningens mening
vore det klart, att ifrågavarande stadgande måste giva tillfälle till olika tolkningar,
därav föranledd rättsosäkerhet och i oroliga tider godtycke. Då vidare
för straffbarhet eventuellt uppsåt vore tillfyllest i vad anginge frågan
huruvida fara för men vore för handen, skulle det ofta kunna inträffa, att
vad som egentligen vore en oaktsamhet i fråga om effekten komme att vid
det efterföljande sakkunniga bedömandet anses som sådant eventuellt uppsåt,
som vore tillräckligt för straffbarhet. Till den del stadgandet avsåge gärningar,
som icke direkt riktade sig mot riket eller dess säkerhet utan hade
enskild skada till resultat, syntes slutligen dess rätta plats vara icke i 8 kap.
utan i kapitlet om ämbetsbrott. I varje fall kunde det knappast anses erforderligt
att inrymma sådana gärningar under en straffsats, som upptoge straffarbete
på livstid såsom normalstraff och straffarbete i två år som minimistraff.

I anledning av den utav kommittén föreslagna brottsbeteckningen trolös
diplomati har justitiekanslersämbetet anmärkt, att nu förevarande brott vore
så sällsynt, att något behov av särskild rubricering därav knappast förelåge.
Den föreslagna benämningen syntes å andra sidan väl vald. Göta hovrätt
har däremot invänt, att ordet diplomati här fattades i en mer inskränkt bemärkelse
än i de sammanhang, där ordet eljest användes, t. ex. i uttrycket
»hemlig diplomati». Ordet förde närmast tanken på en verksamhet av ej
alltför tillfällig natur, medan det i den förevarande paragrafen åsyftade även
enskilda handlingar. Hovi''ätten föresloge därför, att någon annan brottsbeteckning
valdes, exempelvis »trolöshet i förhandling med främmande
makt.»

Enligt 8: 17 gällande lag, som motsvarar förevarande paragraf i kommittéförslaget,
angives som subjekt för brottet den som fått i uppdrag att för riket
med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka
rikets rätt hos främmande makt. Under motivering, att straff för trolös diplomati
borde kunna drabba även s. k. observatörer och den som i mera underordnad
ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions
verksamhet eller i internationella förhandlingar samt att det borde räcka
med en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts
intresse, har kommittén föreslagit att under stadgandet hänföres envar som
fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets
angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse.

Liksom i kommittéförslaget torde den brottsliga handlingen böra beskrivas
såsom missbruk av behörighet att företräda riket eller eljest av förtroendeställning.
Enligt min mening uteslutas härigenom gärningar som begås
av sådana personer i mera underordnad ställning som icke utrustats vare sig
med behörighet att företräda riket eller med någon större handlingsfrihet
i övrigt. För straffbarhet förutsättes enligt kommittéförslaget vidare att den
handlande orsakat avsevärt men, under det att enligt gällande lag kräves

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

117

att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket.
Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar mot
att kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lag
åsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbade
icke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. För
egen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört, övervägande
skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall ha drabbat
riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i första
hand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att den
tillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressen
kränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa av bestämmelserna
i 25 kap.

Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen.

5 §•

I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff för egenmäktig
diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare,
som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig
såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, dels
ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i
underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon
som företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller
straffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högst
fyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt
eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skall emellertid
enligt kommittcförslaget dömas till straffarbete från och med ett till
och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8:3, varest stadgas straff för
svensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom
ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig
i underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledet
av brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande »ombud» mot »förhandlare»
har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en så
inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle
avses med straffbudet. Fn sådan tolkning skulle emellertid enligt kommitténs
mening vara alltför snäv, eftersom det lör riket farliga vore, att svensk
man ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intressen,
då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. I
fråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittcförslaget i förhållande
till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbara området,
att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig i underhandling
med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att iörhandla

118

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements chefen.

å Sveriges vägnar. Till stöd härför har kommittén anfört, att det torde vara
alltför vittgående att såsom i nuvarande 8:3 straffbelägga förhandling, som
av en svensk medborgare fördes endast för hans egen räkning eller såsom
representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om förhandlingen
avsåge angelägenhet som rörde riket. Att kommittén här jämte
främmande makt i brottsbeskrivningen även medtagit »någon som företräder
dess intresse» står i samklang med den lydelse 8: 4 erhållit i kommittéförslaget
liksom med bestämmelsen i nuvarande 8:29. Slutligen har
kommittén i förhållande till gällande rätt utvidgat nu ifrågavarande led av
straffbudet till att avse även utländska medborgare, varom kommittén uttalat,
att tillräckliga skäl saknades för den nuvarande begränsningen till
svensk man.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot förevarande paragraf i
kommittéförslaget gjort samma erinringar i fråga om bro t Isbeskrivningens
tänjbarhet som mot närmast föregående paragraf i kommitténs förslag.
Sveriges advokatsamfund har anfört, att brottsrekvisiten erhållit en så vidsträckt
och vag formulering, att straffbestämmelsen syntes kunna träffa
även fall, som troligen icke vore avsedda. I detta sammanhang måste beaktas,
atl statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas till områden,
som tidigare icke varit föremål för dess ingripande. Straffbestämmelsen borde
icke få bliva tillämplig exempelvis på sådana fall, där en svensk advokat
på uppdrag av främmande makts organ förhandlade med svenska myndigheter
om angelägenheter av ekonomisk natur. Fullt lojal verksamhet av
detta slag borde icke hindras. Om uttrycket »angelägenhet som rör riket»
utbyttes mot »angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet», skulle enligt samfundets
mening stadgandets innebörd komma till bättre uttryck. Det syntes
emellertid böra övervägas, huruvida det icke vore möjligt att genom ytterligare
precisering av det straffbara området skapa garanti för att stadgandet
icke komme att tillämpas å förfaranden, som rimligen icke borde träffas
av bestämmelsen. Länsstgrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till vad
länsstyrelsen anfört om det av kommittén föreslagna 8 kap. i dess helhet,
uttalat att i varje fall bl. a. stadgandet i nu förevarande paragraf borde
tagas under förnyat övervägande.

Mot brottsbeteckningen egenmäktig diplomati ha justitiekanslersämbetet
och Göta hovrätt gjort samma erinringar som mot brottsbeteckningen i närmast
föregående paragraf. Hovrätten har föreslagit rubriceringen »egenmäktighet
i förhandling med främmande makt». Fångvårdsstyrelsen har anfört
brottsbeteckningen egenmäktig diplomati som ett exempel på nya brottsbeteckningar
i kommitténs förslag, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd
riktning.

Pa sätt Sveriges advokatsamfund framhållit bör lagen uppenbarligen
icke lägga hinder i vägen exempelvis för en svensk advokat att vid förhandlingar
av rent ekonomisk karaktär som röra svenska staten biträda en främ -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

mande makt med råd och å dess sida deltaga i överläggningar. Rent affärsmässiga
angelägenheter böra salunda, sasom jämväl kommittén avsett, lämnas
utanför. För detta ändamål torde den av advokatsamfundet förordade
begränsningen till diplomatiska angelägenheter böra godtagas. Härunder
ingå naturligtvis bl. a. förhandlingar om handelsavtal. Även beträffande
diplomatiska angelägenheter synes emellertid kommittéförslaget vara något
för omfattande. Jag syftar på uttrycket »förhandlare» som kommittén använt
i stället för »ombud» i 8: 3 gällande lag. Då redan uttrycket diplomatiska
angelägenheter är ganska vidsträckt, torde försiktigheten bjuda att
straffbestämmelsen alltjämt inskränkes till att avse den som låtit bruka sig
som ombud eller uppträder i föregiven egenskap av behörigt ombud.

I andra stycket av paragrafen har kommittén såsom förut nämnts upptagit
stadgande om straffskärpning för det fall att den brottslige insåg att
rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhallande till främmande
makt sattes i fara. I kommitténs förslag har eljest tillämpats den metoden
att uppsåt städse förutsättes, där ej annorlunda särskilt stadgas. Av motiven
framgår ej, huruvida kommittén med den nu ifrågavarande bestämmelsen
avsett att uppställa andra krav än eljest på uppsåtets beskaffenhet.
Då tillräcklig anledning till något sådant avsteg ej torde föreligga och ett
särskilt framhävande av uppsåtet i föreliggande tall kan verka vilseledande,
torde såsom förutsättning för straffskärpningen böra upptagas allenast
de av kommittén angivna objektiva förutsättningarna.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas.

6 och 7 §§.

I dessa båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om straff
för spioneri. Enligt 6 § skall spioneri anses föreligga, om någon, med uppsåt
att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör,
till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkas
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret ellei för
folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden
eller eljest men för rikets säkerhet. Vidare föreligger enligt förslaget
spioneri, om någon med sådant uppsåt som nyss angivits framställer eller
tager befattning med skrift, teckning eller annat föremal som innefattar sadan
uppgift. Huruvida uppgiften är riktig eller ej, skall icke i någotdera
fallet inverka. Straffet har i denna paragraf föreslagits skola vara straffarbete
i högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt 7 § i kommittéförslaget
skall vidare, om spioneri med hänsyn till omständigheterna vid
brottet är att anse som grovt, för grovt spioneri dömas till straffarbete från
och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall enligt samma paragraf särskilt beaktas, om gärningen
var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde
förhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grund
av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Kommitténs utformning av spioneribrottet avviker väsentligt från gallan -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

de rätt. Till en början återfinnes icke i kommittéförslaget någon motsvarighet
till de nuvarande bestämmelserna i 8: 8 om krigsspioneri, som består
i att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig brukas av fienden till
att anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga av
hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, eller att någon under
nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådan hemlighet.
Kommittén har funnit, att någon bestämmelse om krigsspioneri icke
vore erforderlig i den allmänna strafflagen och att en nu förekommande
hänvisning i 134 § strafflagen för krigsmakten borde ersättas med en därstädes
upptagen beskrivning av gärningen.

Kommittéförslagets båda spioneriparagrafer avse att, ehuru med betydande
ändringar, motsvara stadgandena om spioneri i nuvarande 8:11 och 14. Av
dessa båda paragrafer hänvisar den förra i fråga om brottets objektiva sida
till 8: 9 och 10. I 8:9 stadgas straff för den som obehörigen sätter sig i besittning
av eller låter anskaffa upplysning om något sakförhållande som
bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga
förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen
i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Härmed jämställes, att någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning
eller annat föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu
sagts. I 8: 10 första stycket straffas att någon obehörigen till annan lämnar
sådan upplysning eller utlämnar sådant föremål, som i 8:9 sägs. Lika med
att uppgift obehörigen lämnas till annan skall anses, att den allmänt kungöres.
Enligt ett särskilt stadgande i 8:13 gäller vidare, att beträffande oriktig
upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att anse såsom hemlighet,
8:9 och 10 skola äga motsvarande tillämpning. Intetdera av brotten
i 8: 9 och 10 betecknas spioneri. 18:11 stadgas däremot, att där någon förövar
gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt till handa, han
skall för spioneri dömas till straffarbete i högst sex år. Vad sålunda stadgats
skall vidare gälla även i fråga om gärning som omförmäles i 8: 10 första
stycket. I 8: 14 slutligen stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år för
den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa
uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser
med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra
skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets
försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning
med sådana uppgifter.

Vid samarbetandet av nu gällande bestämmelser om spioneri till ett gemensamt
stadgande bär kommittén till en början såsom det för brottet utmärkande
uppställt, att det förövas med uppsåt att gå främmande makt
till handa. I förhållande till nuvarande 8: 11 och 8: 14 innebär detta en utvidgning,
i det för närvarande kräves syfte att uppnå den angivna effekten.
Kommittén har sålunda här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt
eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Vad angår den uppgift som

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

121

gärningen skall avse, fordras enligt kommittéförslaget icke såsom i nuvarande
8:9, att uppgiften skall angå ett sakförhållande, som bör hållas hemligt
för främmande makt. Detta kravs uppställande i brottsbeskrivningen i
8: 9 sammanhänger enligt kommitténs uppfattning med att där ej fordras
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då så emellertid är fallet i den
av kommittén nu föreslagna spioneriparagrafen, har kommittén ansett att
här lika litet som i nuvarande 8: 14 borde göras den ytterligare begränsning
som låge i krav på viss hemlig natur hos uppgiften i fråga. Den närmare
beskrivningen av de uppgifter som ej få röjas skiljer sig i förslaget i flera
hänseenden från vad som för närvarande gäller enligt 8: 14. Med avseende
å den fara som förutsattes föreligga har kommittén upptagit att röjande
innebär »eljest men för rikets säkerhet». Såsom exempel på uppgifter, vilkas
befordran till främmande makts kännedom kunde medföra sådant men
utan att avse försvaret eller folkhushållningen, har kommittén anfört sådana
uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar med främmande
makt, genom vilka vårt utrikespolitiska läge skulle väsentligt försämras.
Däremot återfinnes i kommittéförslaget icke det i 8: 14 upptagna
fallet, att uppgiftens meddelande till främmande makt kan medföra skada
för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. Med hänsyn till den
sålunda föreslagna begränsningen av paragrafens räckvidd har kommittén
vidare icke funnit det påkallat att upptaga någon motsvarighet till det i nuvarande
8: 14 uppställda kravet på att uppgiften skall angå förhållande
berörande riket eller dess förbindelser med annan makt. En ytterligare nyhet
i kommittéförslaget är, alt spioneri skall föreligga, oavsett huruvida
uppgiften i det särskilda fallet är riktig eller oriktig. Enligt gällande rätt,
8: 13 och 8: 14, inträder nämligen vid oriktig uppgift straff för spioneri
endast om uppgiften var farlig, medan det enligt kommitténs förslag skall
vara tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Kommittén har motiverat
detta med att den som anskaffade eller röjde uppgift om de förhållanden
som här avsåges syntes böra fällas till ansvar, oavsett om han lyckades
skaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskilda
fallet vore farlig. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig lättnad i bevisningshänseende.

Även i fråga om beskrivningen av själva gärningen innebär kommittéförslaget
vissa jämkningar i förhållande till gällande lag. Kommittén har i olikhet
mot vad fallet är i nuvarande 8: 9 och 10 icke i lagtexten upptagit något
uttryckligt krav på att gärningen skall ske ohehörigen. Anledningen härtill
är, att då enligt kommittéförslaget gärningen skall ske med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, kommittén funnit det obehövligt att pa nämnda
sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig.

I fråga om straffsatserna innebär förslaget viss mildring i förhållande till
gällande lag.

Den av kommittén föreslagna 6 § har av justitiekansler sömbetet an (örts
som exempel på a tf kommittébetänkandets brottsbeskrivningar understundom

122

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav också
tänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganska
vagt betecknade uttrycket »tager befattning med» i den föreslagna paragrafens
senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafen
och särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet »kan medföra men»
framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet
och gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sveriges advokatsamfund
har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsats
till vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfte
att gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådant hänseende.
Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats,
hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att
gå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténs motiv
framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall,
där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men för
riket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt för
riket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvis
därigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grund
av vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande makten
menlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagets
stadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åt lagtexten
i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att det
kunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämplig
även på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåt
att gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden,
vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets
säkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, att
straff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen icke uppgiftens
innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kunde
vara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a.
bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt äventyrades.
På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer som
kommittén behandlade icke i 8 : 6 utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och då
kommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skäl
för nödvändigheten att införa generalklausulen »eljest men för rikets säkerhet»,
vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställde samfundet,
att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.

I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulle
föreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoende
av huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen för försvarsstaben
uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålunda
kommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa med tillfredsställelse.
Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmande
makt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta en grannlaga
och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

123

ovissa faktorer. En uppgift om exempelvis en försvarsanstalt kunde sålunda
i det rådande läget vara tämligen ofarlig, men det måste beaktas, att läget
snabbt kunde komma att förändras. Om en försvarsåtgärd vidtagits med
hänsyn särskilt till viss främmande makt, kunde det förefalla ofarligt, att
uppgift om åtgärden meddelades makt tillhörande motsidan. Å andra sidan
förelåge alltid risk, att uppgiften komme även förstnämnda makt till handa.

Överhuvud förefölle det tveksamt, om man i detta fall kunde göra skillnad
mellan uppgift, som vore farlig i det särskilda fallet, och uppgift, som till
sin art vore farlig. Med hänsyn härtill måste det ifrågasättas, huruvida
kommitténs tankegång kommit till tydligt uttryck i motiv och lagtext. Ett
förtydligande av förslaget på denna punkt syntes erforderligt.

I anslutning till vad jag förordat i fråga om bestämmelserna angående Departementskrigsförräderi
i 2 § har jag funnit, att i nu förevarande 6 § bör i första c e en''

punkten upptagas en närmare exemplifiering av vad som kan vara föremål
för spioneri. Som exempel på sådant, vars röjande kan bliva att betrakta
som spioneri, ha av denna anledning angivits försvarsverk, vapen, förråd,
import och export. Den brottsliga handlingen torde kunna beskrivas som
anskaffande, vidarebefordran eller röjande av uppgift om något sådant som
nyss nämnts eller annat vars uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för försvaret eller för folkförsörjningen under krig eller av krig
föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Det
ligger i sakens natur att en sådan handling som här är i fråga ofta kan vara
väsentligt farligare i krigstid än under fredliga förhållanden. Jag har icke
funnit tillräckliga skäl föreligga att utbyta det hittills allmänt brukade uttrycket
»folkförsörjningen» mot »folkhushållningen». Med anledning av vad
kommittén åberopat till stöd för en sådan ändring vill jag framhålla, att
även exporten självfallet är av betydelse för folkförsörjningen bl. a. genom
att möjliggöra import. Vidkommande sådant vars uppenbarande icke kan
medföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen må framhållas
att kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsning
till verkligt betydelsefulla ting. I motsats till kommittén anser jag att i paragrafen
bör, liksom i 8: 9 gällande lag, uttryckligen utmärkas att straff inträder
allenast om handlingen ej på grund av särskilda förhållanden är tilllåten.
Handlingen i fråga skall sålunda ha skett obehörigen.

De i kommitténs lagtext medtagna orden »evad uppgiften är riktig eller
ej» torde strängt taget vara överflödiga. Redan av det tidigare innehållet i
stadgandet framgår nämligen, att det avgörande för paragrafens tillämplighet
är att uppgiften, oberoende av om den är riktig eller ej, hänför sig till ett
kunskapsområde, som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vad
som faller därunder regelmässigt är ägnat alt medföra skada i något av de i
paragrafen angivna hänseendena. Att i det särskilda fallet en spion misstagit
sig och överbringar en felaktig uppgift exempelvis om en försvarslinjes
sträckning, hör icke medföra eu lindrigare bedömning av fallet än om uppgiften
varit riktig. För tydlighets skull har detta, i anslutning till gällande

124

Iiungl. Maj:ts proposition nr 80.

lag, understrukits genom bibehållande i denna paragraf av de citerade orden,
men samma grundsats bör utan särskilt uttryck i lagtexten anses gällande
även i de följande paragraferna.

I subjektivt hänseende synes, såsom kommittén föreslagit, böra gälla, att
straff skall kunna inträda icke endast då det förelegat syfte att gå främmande
makt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt — även eventuellt uppsåt — att
göra detta funnits.

Mot andra punkten i paragrafen har jag ej annan erinran än att jämväl
här ordet obehörigen torde böra inskjutas.

Bestämmelserna i 7 § synas mig lämpliga. Några särskilda bestämmelser
om krigsspioneri ha icke ansetts erforderliga, då enligt förslaget den som vid
krig låter bruka sig som spion av fienden kan dömas för grovt spioneri och
den som atager sig att utföra krigsspioneri för förberedelse till grovt spioneri.

8 §•

Denna paragraf i kommittéförslaget innehåller stadgande om straff för
den som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedd uppgift
som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning eller
annat föremål, som innefattar sådan uppgift, eller, uppsåtligen eller av oaktsamhet,
avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften.
För brottet, vilket betecknats som vårdslöshet med hemlig uppgift, skall dömas
högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete
i fyra år.

Här har kommittén alltså upptagit dels det fallet att någon uppsåtligen men
utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning, som till sin
objektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, dels
också det fallet att någon av oaktsamhet röjer sådan uppgift.

I det förra hänseendet motsvarar paragrafen 8: 9 och 10 i nu gällande rätt,
för vilka lagrum redogjorts under 6 och 7 §§ i departementsförslaget. Handlingsbeskrivningen
i förstnämnda båda lagrum har emellertid utbytts mot
en beskrivning som sammanfaller med den i 6 § av kommittéförslaget lämnade
utom såtillvida som det utöver rekvisiten i sistnämnda paragraf fordras,
att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen. Kommittén
har funnit dessa tillägg behövliga, eftersom i nu förevarande paragraf
det straffbara området icke såsom i 6 § begränsats genom kravet på uppsåt
att gå främmande makt tillhanda. Att kommittén icke bibehållit det i nuvarande
8:9 använda uttrycket »upplysning om sakförhållande som bör hållas
hemligt för främmande makt», beror på att nu förevarande paragraf liksom
6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Huruvida en uppgift är av
hemlig natur eller ej, skall enligt kommittén bliva att bedöma med ledning
av sakliga överväganden i det enskilda fallet.

Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sin motsvarighet
i nuvarande 8: 12. Liksom enligt gällande rätt är i oaktsamhetsfallen
straffbarheten enligt kommittéförslaget begränsad till gärningar, som inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

125

bära ett röjande av en uppgift av det slag, varom fråga är. Att kommittén
funnit sig kunna i paragrafen sammanföra uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar
under den gemensamma brottsbeteckningcn vårdslöshet med hemlig
uppgift, har kommittén motiverat med att en uppsåtlig gärning av nu ifrågavarande
slag, som skedde utan det för spioneri utmärkande kvalificerade
uppsåtet att gå främmande makt tillhanda, icke för den allmänna uppfattningen
ledde sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. EU typiskt
fall av uppsåtlig gärning, som skulle falla under paragrafen, vore att
någon, som på grund av sin tjänst liade kännedom om en militär hemlighet,
uppsåtligen omtalade denna för annan utan att likväl ha uppsåt att därigenom
gå främmande makt tillhanda.

Gentemot den av kommittén här föreslagna lagtexten har justitiekanslersämbetet
haft samma erinran beträffande uttrycket »tager befattning med»
som vid 6 §, med tillägg att särskilt här, då det kvalificerade uppsåtet att
gå främmande makt tillhanda icke fordrades, innebörden av den straffbara
gärningen borde närmare angivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har
gjort samma principiella anmärkningar i fråga om brottsbeskrivningen som
vid 8: 4 och särskilt vänt sig mot att ovisshet, huruvida en viss uppgift vore
av hemlig natur eller ej, skulle kunna medföra förskjutning av gränsen mellan
uppsåtligt brott och oaktsamhetsbrott. Även bortsett härifrån hade i paragrafen
under en gemensam strafflatitud sammanförts ett uppsåtligt bröd
och ett oaktsamhetsbrott, vilket enligt föreningens mening vore principiellt
oriktigt. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av Sveriges advokatsamfund,
som förordat att uppsåts- och oaktsamhetsfallen särskildes och behandlades
i olika stycken med lindrigare straff för oaktsamhetsfallen. Samfundet har
vidare, ur synpunkten att straffbestämmelsen borde erhålla sådan formulering
att tvekan om gränserna för det straffbara området i största möjliga
mån undvekes, funnit rekvisitet »uppgift som är av hemlig natur» icke lämpligt.
Kommitténs motivering lämnade här en synnerligen ofullständig vägledning
och vore närmast ägnad att belysa svårigheten för den enskilde att
veta, när han överskrede gränsen till det straffbara området. Icke heller det
i nuvarande 8: 9 använda uttrycket »upplysning om något sakförhållande,
som bör hållas hemligt för främmande makt» vore tillräckligt klargörande
men syntes samfundet likväl ur den nyss angivna synpunkten vara att föredraga
framför det av kommittén föreslagna. Kommitténs formulering hade
föranletts av att kommittén ansett att nu förevarande paragraf liksom 6 §
i förslaget borde omfatta även oriktig uppgift. Huruvida tillräckliga skäl härtill
förelåge, kunde dock enligt samfundets mening vara tvivel underkastat.
Det föreslagna stadgandets verkningar i praktiken vore för övrigt även beroende
av frågan, huruvida av gärningsmannen i subjektivt hänseende fordrades
att han haft insikt om uppgiftens natur av hemlig eller ej. I detta hänseende
gåve kommitténs förslag liksom vid åtskilliga liknande brottsbeskrivningar
utrymme för ovisshet. I det nu förevarande fallet komplicerades frågan
av att paragrafen såsom vårdslöshet med hemlig uppgift bestraffade

126

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departementschefen.

både vissa uppsåtliga och vissa oaktsamma gärningar. Om det med avseende
å de uppsåtliga fallen syntes oklart, huruvida kommittén avsett att
såsom förutsättning för straffbarhet uppställa fordran på att gärningsmannen
skulle ha haft insikt om uppgiftens hemliga natur, låge det i fråga om
oaktsamhetsfallen nära till hands att antaga, att detta icke vore förslagets
innebörd, utan att oaktsamheten skulle ligga bl. a. däri, att vederbörande väl
ej insett men bort inse uppgiftens hemliga natur. Det kunde emellertid icke
vara riktigt att ålägga medborgarna skyldighet att vid äventyr av straffansvar
gissa rätt i fråga om domstolarnas bedömning av spörsmålet, huruvida
en uppgift vore av hemlig natur eller icke. Med hänsyn härtill funne samfundet
det nödvändigt, att paragrafen omformulerades så, att därav klart
framginge, att varken i uppsåts- eller oaktsamhetsfallen straff inträdde, med
mindre gärningsmannen insett uppgiftens hemliga natur. Länsstyrelsen i Västmanlands
län har uttalat att, med hänsyn till den benägenhet som gång efter
annan ådagalagts av myndigheterna att hemligstämpla handlingar, vilkas innehåll
helt eller delvis kunde röjas utan men för riket, den av kommittén
föreslagna lydelsen av paragrafen skulle kunna leda till godtyckligt förhindrande
av en publicitet, som vore oskyldig eller rent av kunde vara till nytta.
En översyn av lagrummet syntes därför länsstyrelsen påkallad, i varje fall
till lindrande av straffpåföljden då oaktsamhet vid offentliggörandet uppenbarligen
icke varit till skada.

Gärningar, vilka till sin yttre beskaffenhet överensstämma med dem som
avses i 6 §, kunna, även om de förövas utan det där angivna uppsåtet att gå
främmande makt tillhanda, innebära allvarlig fara för riket. Det är därför
påkallat att upptaga ett sådant särskilt straffstadgande som kommittén föreslagit
under 8 §. Såsom kommittén likaledes föreslagit synes det emellertid
nödvändigt att inskränka detta stadgande till befattning med uppgifter av direkt
hemlig natur. Anmärkas må att — på sätt kommittén även framhållit —
det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, icke
är, om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast
beträffande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här
är fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnas återgivna
i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det avgörande
vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén till
utveckling härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltför vidsträckt
tolkning av uttrycket »uppgift av hemlig natur». Härunder torde -icke
få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke
heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses
vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck
på något sätt, såsom — frånsett hemligstämpel — genom order till
underlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tiliträde o. dyl.
I undantagsfall kan ett visst förhållande — t. ex. militära positioner under
krig — vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig
natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

127

I likhet med häradshövdingföreningen och advokatsamfundet anser jag det
lämpligt att skilja på uppsåts- och oaktsamhetsfallen. Dessa ha därför i departementsförslaget
fördelats på olika stycken med skilda brottsbeteckningar
och straffsatser.

I första stycket behandlas under namn av obehörig befattning med hemlig
uppgift det uppsåtliga fallet, att någon beträffande uppgift av hemlig natur
begår gärning som i 6 § sägs utan det särskilda där angivna uppsåtet att
gå främmande makt tillhanda. Härvid underförstås liksom eljest i lagen, att
alla objektiva rekvisit för straffbestämmelsens tillämplighet skola täckas av
vanligt uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl. a. att gärningsmannen
skall ha känt till uppgiftens hemliga natur eller i allt fall — såsom för eventuellt
uppsåt förutsättes — måste antagas ha begått gärningen även om han
haft sådan kunskap.

I andra stycket har under beteckningen vårdslöshet med hemlig uppgift
upptagits det fallet att någon av grov oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § avses
och är av hemlig natur. Det straffbara området är alltså, liksom i kommittéförslaget,
begränsat till avsändande, offentliggörande, utlämnande eller
annat röjande, men dessutom har en begränsning till grov oaktsamhet tillagts.
Straff för vårdslöshet med hemlig uppgift torde framförallt vara behövligt
för ämbets- och tjänstemän samt sådana enskilda, exempelvis ingenjörer och
sjökaptener, vilka genom sin yrkesutövning erhålla kännedom om hemliga
uppgifter.

9 §■

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall för olovlig underrättelseverksamhet
straffas den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar
sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess
vänskapliga förhållande till främmande makt. Straffet har föreslagits skola
vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen innefattar åtskilliga
jämkningar i förhållande till motsvarande stadgande i nuvarande 8: 14 a. Sålunda
uppställes till en början icke längre såsom förutsättning för brottet, att
underrättelseverksamheten skall vara hemlig. Kommittén har nämligen bl. a.
funnit delta brottsrekvisit kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att en
verksamhet som blott avsåge insamlandet av allmänt kända uppgifter under
alla förhållanden skulle gå straffri. Icke heller har kommittén funnit det lämpligt
att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten,
från straffbarhet utesluta sådana fall där underrättelserna förmedlades
öppet. I stället har kommittén föreslagit den begränsningen av det
straffbara området, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt med
rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. En ytterligare nyhet i
kommittéförslaget iir, att nu ifrågavarande straffbestämmelse endast avser
underrättelseverksamhet, som icke riktar sig mot Sverige. I olikhet mot vad
förhållandet är enligt gällande rätt skulle stadgandet sålunda icke kunna

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av
de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för
den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straffbar
skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén
bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamheten
i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.

I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon motsvarighet
till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vilken,
om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda
paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas
till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då
omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar
från åtskilliga håll. Justitiekanslersåmbetet har sålunda framhållit, att prövningen,
huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets
vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv kunde
komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med
utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller otillbörligt
i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den sålunda
angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva
svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt
om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga förhållande
till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att
lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Ä
andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en främmande
makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma
för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av straffansvar;
ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8:26.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att underrättelseverksamhetens
oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande
makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man
peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida
viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid
skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande
makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest
straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de utrikespolitiska
konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de olägenheter
som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos underrättelseverksamheten
i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets
förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan bevisning.
Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva
bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu
förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett straff -

Iiungl. Maj.ts proposition nr SO.

129

rättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiska
förvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen av organisationer
för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara för
Sverige, i det alt organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhet
på svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledning
av det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i det hovrätten
uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt alt, i enlighet med vad
vanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täckt
även förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varit oförenligt
med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrätten
ifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde göras straffbart
även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagit
beträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrätt
åter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligt kommitténs
motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär av verksamhet
men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ett
led i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhet kriminaliserats
på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar,
borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande art
kunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallas
av ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet.
På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ett korrektiv
mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen om
åtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgande ändrades
sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning som
utan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av den allvarliga
beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknande erinringar
i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan
uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténs
förslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagna
jämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde vara tillfyllest
för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarande bestämmelserna.
Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom att
stadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avse underrättelseverksamhet
som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa den
särställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge i
förhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslaget
kunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott under förutsättning,
att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form,
medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige,
oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gå
främmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riket ansåges
oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Det
skulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen
It Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

130

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

utan även för tryggandet av lagbudets förankring i det allmänna rättsmedvetandet,
om däri närmare angåves arten av den underrättelseverksamhet,
som skulle kunna beivras. Länsstyrelsen i Kronobergs lön har i betraktande
av den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna om olovlig underrättelseverksamhet
funnit det vara ägnat att förvåna, att kommittén föreslagit
skärpning av dessa. Länsstyrelsen har därvid först vänt sig mot att
kommittén föreslagit borttagandet av det villkor för underrättelseverksamhetens
straffbarhet, som för närvarande ligger däri att verksamheten skall
vara av hemlig natur. Av kommitténs motiv framginge, att innebörden av
denna ändring vore, att även insamlandet av allmänt kända uppgifter under
vissa omständigheter skulle kunna straffas, samt att sådana fall, då uppgifter
förmedlades offentligt, icke skulle vara uteslutna från straffbarhet. En sådan
utsträckning av det straffbara området ansåge länsstyrelsen varken lämplig
eller av behovet påkallad. Länsstyrelsen funne vidare, att kommitténs förslag
att begränsa det straffbara området genom uppställandet av kravet på verksamhetens
oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande
makt skulle bereda ännu en möjlighet för godtycklig tolkning och medföra
fara för att främmande makt skulle försöka utöva otillbörligt inflytande på
bedömningen. Som ytterligare en skärpning i förhållande till gällande rätt
ville länsstyrelsen framhålla, att det nuvarande kravet att verksamheten skulle
bedrivas för främmande makts räkning utbytts mot en fordran på uppsåt
att gå främmande makt tillhanda, vilket innebure att även indirekt eller
eventuellt uppsåt vore tillräckligt för straffbarhet. Överhuvudtaget syntes
stadgandet i kommitténs förslag vara strängare men samtidigt mera konturlöst
än det nu gällande. Att utforma ett lagrum så, att det medgåve varierande
tolkning vid skilda tidpunkter, syntes icke vara lämpligt. Beaktas borde,
att rättskänslan och respekten för lagarna försvagades, om hårda och framför
allt vid skilda tidpunkter olika straff ådömdes för förseelser som av den
allmänna meningen icke ansåges som särskilt allvarliga. Länsstyrelsen kunde
följaktligen icke tillstyrka, att nu förevarande paragraf erhölle den av
kommittén föreslagna utformningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i
anslutning till sina förut återgivna synpunkter på 8 kap. i dess helhet, uttalat
att i varje fall bl. a. bestämmelserna i 8:9 borde tagas under förnyat
övervägande. Länsstyrelsen har vidare yttrat, att den erfarenhet som förelåge
av lagstiftningen om olovlig underrättelseverksamhet avgjort talade mot
kommitténs förslag. Det borde i stället allvarligt övervägas, huruvida underrättelseverksamhet
som här avsåges överhuvud skulle vid en revision av
8 kap. bibehållas bland där upptagna brottskategorier. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har funnit, att beträffande nu förevarande paragraf kommitténs
förslag alltför mycket påverkats av vissa förhållanden under kriget.
Samma länsstyrelse har vidare uttalat, att kommitténs motivering till förslaget
i denna del bekräftade det intryck, som själva lagtexten gåve av att här
vore fråga om ett brottsbegrepp, som saknade på objektiva grunder bestämda
gränser. Det syntes länsstyrelsen betänkligt att i strafflagen för framtiden
införa bestämmelser av dylik oklar beskaffenhet. Just genom sin vaga for -

KunyL Maj.ts proposition nr SO.

131

mulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, som
försvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningen
av underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund har
i sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 års lagtima
riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) med förslag,
att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skulle begränsas
till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag av
främmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande av hemliga
uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden. Samfundet
har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning till motionen
utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som på
nu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som den
nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starkt
underströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det av
kommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straff kunde
komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig till
något som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utan
kanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet av oförenlighet
med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsom brottsl-ekvisit
kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hos kommittéförslaget
som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Å andra
sidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydande rättsosäkerhet,
ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, när kommittén
i motiven talade om »en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen
inriktad tillämpning», särskilt om man beaktade vad kommittén i omedelbar
anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningen
huruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med rikets vänskapliga
förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skilda tidpunkter,
beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas
olika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annan skiftande
intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore »verkligt straffvärda»,
syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då det
låge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma,
huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt med
vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledning
befara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form av
utlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet att
själva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådan
praxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet.
Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu söka åstadkomma
eu sådan iindring av förevarande paragraf, att nämnda krav bleve
bättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning.
Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölle
den lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundet
ifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det

132

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements chefen.

syntes nämligen vara förtjänt av övervägande, huruvida icke en mera tillfredsställande
ordning skulle kunna skapas genom att begränsa stadgandet
till att avse allenast svenska medborgare. Av dem kunde rimligen fordras,
att de icke i främmande makts intresse bedreve en underrättelseverksamhet
som, ehuru icke riktad mot Sverige, kunde äventyra vårt lands vänskapliga
förhållande till främmande makter. Vad åter anginge utlänningar kunde vårt
land visserligen icke tolerera, att de bedreve en underrättelseverksamhet, som
kunde medföra dylika konsekvenser, men att reagera däremot genom straff
syntes näppeligen innebära ett tillräckligt beaktande av den intressekollision,
som kunde föreligga för en utländsk medborgare, vilken borde å ena sidan
handla i sitt lands intresse och å andra sidan underlåta att handla på ett sätt,
som kunde skada svenska intressen. Det syntes ur nu angiven synpunkt kunna
starkt ifrågasättas, huruvida icke den svenska statsmaktens reaktion mot
sådan, av utlänning bedriven underrättelseverksamhet som nu avsåges borde
ske icke genom straff utan genom anlitande av de reaktionsformer som utlänningslagstiftningen
erbjöde. Godtoges den nu framlagda ståndpunkten,
syntes med svenska medborgare böra likställas utländska medborgare i rikets
tjänst.

Av de under krigsåren i 8 kap. införda nya straffbestämmelserna har i
främsta rummet stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet
ådragit sig kritik. Paragrafens avfattning har visat sig kunna leda till resultat,
som måste anses stridande mot den allmänna rättsuppfattningen och
som icke förutsatts vid stadgandets tillkomst. Särskilt må här erinras om
det kända förhållandet att straff ådömts medborgare i ockuperade stater,
vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållanden
i hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Tillämpningen
av paragrafen har visserligen tillrättalagts efter införandet år 1944 av bestämmelsen
att frågan om åtal för hithörande brott skall prövas av Kungl.
Maj:t, men det måste likväl anses angeläget att såvitt möjligt i själva straffbestämmelsen
göra de inskränkningar som föranledas av de gjorda erfarenheterna.

I kommitténs förslag har såsom gräns för den olovliga underrättelseverksamhetens
straffbarhet införts bestämningen, att verksamhetens bedrivande
här i riket är oförenligt med Sveriges vänskapliga förhållande till främmande
makt. I yttrandena över förslaget har anmärkts, att oförenligheten med
Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt vore svårbestämbar
samt att bestämningens tänjbarhet inbjöde till utländska påtryckningar på
Sverige. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt att i stället begränsa straffbarheten
till svenska medborgare, varemot utlänningar kunde utvisas eller
eljest omhändertagas enligt utlänningslagstiftningen.

Den av kommittén föreslagna begränsningen synes av anmärkta skäl icke
vara lämplig. Att begränsa straffbarheten till svenska medborgare torde
emellertid icke. heller låta sig göra. Det kan nämligen vara vanskligt för Sverige
att utvisa en krigförande stormakts undersåtar för verksamhet mot deras fiendeland,
om icke verksamheten är förbjuden i svensk lag. Och när flyktingar,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

133

tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedriva
underrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egna
medborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande i administrativ
ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödiga begränsningarna
i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras på
annat sätt.

Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sig
mot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin
verksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördes därför
en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmande
makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än dess
syfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion
(I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet utesluta
dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnat
underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land,
dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiska
eller ekonomiska förhållanden.

Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skall
vara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff,
om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommittén
framhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer, beskickningar
och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott på
grund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. att
den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat
vad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som led
i någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområde
utesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, att
verksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.

Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanent straffbestämmelse
förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmänt
kända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför alt straffbudet begränsas
till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jag
föreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Första
lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion,
att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig och
straffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke vara erforderligt
att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet
för främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter.
Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessa
komma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det
behov av ytterligare slraffskydd som då kan yppa sig torde därför få tillgodoses
genom särskild lagstiftning.

Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under alla förhållanden
vara straffri.

134

Kungl. Maj ds proposition nr SO.

På nu anförda grunder föreslår jag, att straffbudet begränsas till att avse
den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller
mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra
annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur.
Med hänsyn till den starka inskränkningen av det straffbara området föreslås
som brottsbeteckning icke olovlig underrättelseverksamhet utan militärt
spionage mot främmande makt.

Även för ett straffbud med sålunda begränsad räckvidd bör en åtalsprövning
bibehållas. Jag återkommer härtill vid 15 §.

10 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén föreslagit ett stadgande om straff
för den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för
fara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför eller genom
offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering eller offentligt
skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller genom
annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar. Som
förutsättning för straffbarhet har vidare angivits, att gärningsmannen bort
inse faran. Brottet har åsatts beteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet
till främmande makt» och straffet har föreslagits skola vara fängelse
eller straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med vad som gäller
enligt nuvarande 8: 4. Dock är att märka, att uttrycket »annan gärning, som
enligt svensk lag eller författning är straffbar» i gällande lag är försett med
tillägget »eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svensk
man». Att sistnämnda bestämning icke upptagits i kommittéförslaget sammanhänger
med att gärningar av de slag, som beskrivits i 6—8 §§ i förslaget,
icke äro avsedda att straffas annat än då de antingen rikta sig mot Sverige
eller också bliva att bedöma som olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 §.
Denna begränsning skulle emellertid, enligt vad kommittén framhållit, efter
orden bliva upphävd, om i den nu förevarande paragrafen stadgades straff
även för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller
svensk man. Liksom beträffande närmast föregående paragraf har kommittén
i fråga om nu förevarande stadgande funnit det möjligt att undvara
den i nuvarande 8: 29 a stadgade straffskärpningen. En annan nyhet i förhållande
till den gällande rätten är att kommittéförslaget för ringa fall innehåller
en straffskala som endast upptager böter.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen och särskilt mot
det däri ingående rekvisitet »om han bort inse faran» har föreningen Sveriges
häradshövdingar gjort samma principiella erinringar angående brottsbeskrivningens
tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet som
vid 4 § och flera andra stadganden i 8 kap. i förslaget. Sveriges advokatsamfund
har med anledning av nu förevarande paragraf uttalat, att enligt samfundets
mening övervägande skäl talade för att man nu borde återgå till den

Kanyl. Maj:ts proposition nr SO.

135

lagstiftning som gällde före 1942 års lagändring. Om paragrafen skulle bibehållas,
syntes den i varje fall böra omredigeras så, att straffbarheten ej gjordes
beroende av att gärningsmannen skulle ha utsatt rikets vänskapliga förhållande
till främmande makt för fara. Till stöd för denna uppfattning åberopade
samfundet i tillämpliga delar vad samfundet anfört angående 9 § i förslaget.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har uppmärksammat, att kommitténs
förslag i förhållande till nu gällande lag bl. a. innebär att straffansvaret för
offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering utvidgats till att
omfatta även enstaka smädelser. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida denna
skärpning kunde anses vara av behovet påkallad. Meningarna kunde givetvis
vara delade om vad som skulle anses såsom smädelse mot främmande makt
eller dess regering. Påtryckningar härom från främmande makt torde icke
komma att saknas. Att icke bestraffa en enstaka smädelse utan endast fall,
som upprepades, syntes vara ett skydd för den enskilde medborgaren och
ett försvarsmedel mot påtryckningar utifrån, från vilket man icke borde avstå.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har mot paragrafen gjort samma
erinringar som mot nästföregående paragraf, i det länsstyrelsen uttalat,
att jämväl beträffande nu förevarande paragraf risk för politiskt inflytande
på brottsbedömningen kunde föreligga. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har
likaledes omnämnt nu ifrågavarande paragraf bland de lagrum i 8 kap.,
vilka enligt länsstyrelsens mening i varje fall borde tagas under förnyat övervägande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört den av kommittén
här föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet
till främmande makt» bland exemplen på brottsbenämningar i förslaget, vilka
syntes hovrätten mindre lämpliga på den grund att de vore klumpiga eller
dubbeltydiga. Även föreningen Sveriges stadsdomare liksom rådhusrätten
i Göteborg har hänfört brottsbenämningen i fråga till de brottsbeteckningar i
förslaget, vilka förmenades vara ohanterliga och i vissa fall inadekvata.

De erinringar som framställts i yttrandena torde böra föranleda, att det Dep^™nts''
straffbara området i förevarande paragraf, som i allt väsentligt överensstämmer
med gällande lag, inskränkes. Därvid torde till en början det av kommittén
först upptagna fallet, att någon överträder bestämmelse, som tjänar
till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, kunna
utgå. I den mån överträdelse av någon sådan föreskrift finnes böra beläggas
med straff synes det vara bättre, att särskilt straffstadgande meddelas i anslutning
till föreskriften i fråga.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén ytterligare föreslagit
har jag däremot ansett, att paragrafen bör innehålla straff för den som
offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen
eller annat dess höghetstecken. Det är liärvid att märka, att en saklig kritik
aldrig kan anses skymfande, även om den innefattar graverande påståenden,
utan att ett skymfande föreligger allenast i sådana fall då formen för framförandet
är förgriplig. Vidare synes lämpligt att här upptaga straff för den
som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främ -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements chefen.

mande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande
makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes. En sådan bestämmelse synes omfatta de mest praktiska fall som här
komma i fråga. Det må framhållas, att under uttrycket främmande makts representant
böra anses ingå icke blott främmande statsöverhuvuden och diplomatiska
representanter utan även andra härvarande utlänningar med officiell
ställning.

Efter den begränsning av paragrafens räckvidd som sålunda företagits
torde icke vara behövligt att upptaga det i yttrandena kritiserade rekvisitet
att handlingen skall innebära att rikets vänskapliga förhållande till främmande
makt sättes i fara.

Omarbetningen av brottsbeskrivningen har medfört, att den av kommittén
föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet
till främmande makt» utbytts mot »kränkande av främmande makt».

11 §■

I denna paragraf har kommittén först upptagit ett stadgande, att den som
utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst
eller därmed jämförlig tjänst skall för olovlig värvning dömas till fängelse
eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Därefter
har föreslagits, att detsamma skall gälla, där någon till men för riket bedriver
annan verksamhet för sådan värvning.

Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag, vilken återfinnes i 8: 5, tager
endast sikte på det fallet att någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar
folk till främmande krigstjänst. Genom att i lagtexten tillagts därmed
jämförlig tjänst skulle, enligt vad kommittén uttalat, paragrafen komma
att gälla även för exempelvis anställning vid gendarmeri men däremot ej för
arbete inom krigsindustri. Den av kommittén tillagda senare punkten i paragrafen
har motiverats med att den nuvarande bestämmelsen mot olovlig
värvning enligt hävdvunnen tolkning icke är tillämplig, med mindre avtal
om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Tilllägget
avser sålunda främst att förhindra kringgående av bestämmelsen genom
att undertecknandet av värvningskontrakten uppskjutes till dess de frivilliga
lämnat landet.

Denna paragraf i kommittéförslaget har icke givit anledning till annan
anmärkning i yttrandena än att hovrätten för Övre Norrland liksom vid 8: 3
funnit, att strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna göras
tydligare, i det missuppfattning med avseende å straffminimum i dessa fall
ej vore alldeles utesluten.

Den senare punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen saknar
motsvarighet i nu gällande lag, enligt vilken straff för olovlig värvning icke
kan inträda, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kommit
till stånd inom riket. En verksamhet som syftar till att förmå folk att

137

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lämna riket för att på utländsk botten underteckna kontrakt om värvning
drabbas sålunda för närvarande icke av straff. För att råda bot härpå har
kommittén föreslagit utvidgning av straffbestämmelsen till att avse även det
fallet, att någon överhuvud till men för riket bedriver verksamhet för värvning
till främmande krigstjänst. Med krigstjänst har kommittén, liksom i
första punkten av paragrafen, likställt därmed jämförlig tjänst. I den sålunda
föreslagna lagtexten synes mig emellertid uttrycket »till men för
riket» lämna alltför liten vägledning. Jag vill därför föreslå, att bestämmelsen
begränsas till det fallet att någon förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst.
Enligt denna formulering blir ett avgörande villkor för straffbarhet, att de
frivilliga olovligen lämna riket. Den av mig förordade bestämmelsen beieder
möjlighet att i ett kritiskt läge genom utreseförbud, vilket lärer kunna meddelas
i administrativ ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i den
formen att vederbörande först förmås att lämna riket, varefter värvningskontrakt
ingås utom riket. En agent bör tydligen anses ha förmått de frivilliga
att lämna riket, även om han ej behövt direkt truga eller tubba dem
att gå i främmande tjänst.

Den av kommittén föreslagna straffskalan synes ej behöva ge anledning
till missförstånd.

12 §.

Kommittén har här föreslagit ett stadgande om straff för den, som av
främmande makt, eller någon som handlar i dess intresse, mottager penningar
eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik
åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter.
Såsom brottsbeteckning har föreslagits »tagande av utländsk sold»
och såsom straff fängelse eller straffarbete i högst två år.

Det sålunda uppställda brottet överensstämmer i huvudsak med brottet i
nuvarande 8: 22. I sistnämnda lagrum är emellertid brottsbeskrivningen såtillvida
snävare än den av kommittén föreslagna som det förutsättes att man
söker påverka den allmänna meningen i fråga om rikets styrelseskick eller
åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härigenom torde för närvarande
uteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänföra
sig till särskilda styrelseåtgärder samt agitation i fråga om åtgärder som ej
hänföra sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt.
För att undgå denna begränsning har kommittén funnit stadgandet böra
omformuleras till att avse agitation rörande rikets politiska angelägenheter.
Liksom beträffande 9 och 10 §§ har kommittén föreslagit den ändringen i
fråga om straffskalan att den särskilda straffskärpningen i nuvarande 8: 29 a
slopats.

I anledning av förevarande paragraf har Sveriges advokatsamfund uttalat,
att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående rckvisitet »avsedd att påverka
allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter» innebure en

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

alltför vag och vidsträckt brottsbeslämning. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore
de i nuvarande 8: 22 använda ordalagen »söka påverka den allmänna meningen
om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse»
enligt samfundets mening bestämt att föredraga. Det syntes emellertid
böra övervägas, huruvida icke en ytterligare inskränkning av det straffbara
området utan olägenhet skulle kunna genomföras. Med den vidsträckta formulering,
som stadgandet i kommitténs förslag erhållit, förelåge risk för att
rent ideella strävanden kunde drabbas av straffbestämmelsen. Göta hovrutt
har däremot hänvisat till att kommittén i sina motiv uttalat, att ändamålet
med nu ifrågavarande stadgande i den gällande lydelsen syntes vara alltför
snävt angivet, i det att den nuvarande lydelsen torde utesluta bl. a. agitation
i fråga om åtgärder, som ej hänförde sig till riksstyrelsen, såsom vissa
domstolsavgöranden m. m. Hovrätten ville ej förneka, att en utvidgning av
det straffbara området i angivna hänseende vore påkallad, men ifrågasatte,
om det av kommittén föreslagna uttrycket »rikets politiska angelägenheter»
verkligen täckte vad som åsyftades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anselt,
att även bestämmelserna i nu förevarande paragraf hörde till de stadganden
i 8 kap. som borde tagas under förnyat övervägande. Angående den
av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »tagande av utländsk sold» har
justitiekansler sämbetet uttalat, att denna rubricering icke förefölle så träffande,
i det ordet »sold» icke torde föra tanken på sådant mottagande av
penningar, varom i paragrafen vore fråga, och ordet »utländsk» ej helt passade
in på gåva av svensk, som handlade i främmande makts intresse. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har likaledes mot brottsbeteckningen anmärkt,
att den enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse
än den av kommittén avsedda. Att taga utländsk sold torde nämligen
enligt gängse språkbruk betyda att gå i utländsk krigstjänst.

I likhet med advokatsamfundet finner jag det icke tillrådligt att utsträcka
det nu ifrågavarande straffbudets tillämplighet till att avse andra slag av
agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder i rikets
inre eller yttre styrelse. Även i ett annat hänseende synes emellertid en
jämkning böra ske i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen. I
denna sägs nämligen liksom i nuvarande 8: 22, att det vars mottagande är
straffbart skall utgöras av »penningar eller annat». Härunder skall, enligt
vad vid sistnämnda stadgandes tillkomst uttalades, inbegripas jämväl sådant
som icke har karaktär av finansiellt eller därmed jämförligt understöd. Sålunda
skulle exempelvis även mottagande av tryckta skrifter eller annat för
spridning avsett propagandamaterial i färdigt skick falla under straffbestämmelsen.
Detta kan emellertid föra för långt. Den som allenast mottager
nyhetsmaterial torde icke böra drabbas av straff. Att ett visst politiskt
tankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju icke i och för sig få föranleda,
att dess utbredning förbjudes. Straffvärt synes endast vara, att någon
med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas såsom understöd
bedriver sådan propaganda som förut nämnts. Härunder faller dock

139

Kungl. Maj-.ts proposition nr 80.

alt någon t. ex. mottager en färdig upplaga av en propagandaskrift, om en
sådan upplaga kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse. På grund av
det anförda förordar jag, att i den av kommittén föreslagna lagtexten uttrycket
»penningar eller annat» utbytes mot »penningar eller annat understöd».

Även i övrigt torde ordalagen i kommitténs förslag böra jämkas något, sa
att det tydligt framgår att straff ej i något fall skall inträda med mindre
understödet har mottagits för att mottagaren skall, genom utgivande eller
spridande av skrifter eller annorledes, driva propaganda.

I överensstämmelse med kommitténs förslag ha i departementsförslaget
uteslutits orden »här i riket» i samband med beskrivningen av den åsyftade
propagandaverksamheten. Även en propagandaverksamhet som bedrives med
hjälp av utländsk radio bör kunna inbegripas.

13 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall försök till brott som omförmäles
i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till
straffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade
brottet.

I fråga om den omfattning, i vilken brott mot 8 kap. skall straffas på försöksstadiet,
står kommittéförslaget genom den här upptagna bestämmelsen i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Att genom förslaget öppnas
möjlighet att vid försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati
och grovt spioneri döma till straffarbete på livstid, har av kommittén
motiverats med att försök till sådana brott ofta kan vara av synnerligen farlig
beskaffenhet.

Under nu förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande
straff för försök till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 §, d. v. s. högförräderi,
krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Jag
har ej något att erinra häremot, men efter den uppdelning som jag förordat
i fråga om det straffbara området i 8 § synes även första stycket i denna
paragraf lämpligen böra medtagas vid uppräkningen av de brott som skola
straffas på försöksstadiet.

På grund av den metod som jag förordat beträffande straffbeläggande av
förberedelse till brott bör i paragrafen jämväl angivas, vid vilka i 8 kap.
upptagna brott som straff för förberedelse till brottet skall inträda.
Bestämmelser härom äro i den nu gällande lagen upptagna i 8: 24—26. I
8: 24 stadgas straff för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi. 8: 25
upptager en bestämmelse om straff för den som i annat fall än förut sagts
träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi,
vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget. Slutligen
inträder enligt 8: 26 straff även för den som åtager sig att medverka vid
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill
eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som söker förmå
annan till gärning som nu sagts. Vid jämförelse med den sålunda gällande
rätten finner jag i likhet med kommittén, att straff för förberedelse
alltjämt bör inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri
och grovt spioneri men att brottet olovlig underrättelseverksamhet icke
är av den allvarliga karaktär att motsvarande gärningar, i den mån de
överhuvud fortfarande skola vara straffbara, böra straffas redan på förberedelsestadiet.
Däremot finner jag, liksom med avseende å straffbeläggandet
av försök, att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 8 §
första stycket bör upptagas bland de brott vid vilka förberedelse skall
straffas. Vad angar fragan, vilka olika förberedelsehandlingar som här böra
drabbas av straff, kommer vid samtliga de nu angivna brotten omedelbart
på grund av hänvisningen till 3 kap. straffbarhet att inträda för där närmare
beskriven befattning med hjälpmedel jämte lämnande eller mottagande
av förlag eller vederlag. Härutöver erfordras tydligen vid samma brott, med
undantag av det i 8 § angivna, straff för stämpling, varmed enligt 3: 2 i förslaget
förstas att nagon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar
eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Genom ett tilläggsstadgande
att stämpling här skall anses såsom förberedelse tillgodoses i förslaget
det påtagliga behovet att kunna ingripa mot förräderi- och spioneribrott
redan på det stadium då flera trätt i förbindelse för att förbereda, möjliggöra
eller underlätta att brott framdeles må förövas. Härvid har emellertid
det straffbara området icke gjorts lika vidsträckt som enligt gällande lag
och kommittéförslaget utan begränsats till de mera påtagliga handlingstyper,
vilka i förslagets 3: 2 sammanfattats under beteckningen stämpling.

I förevarande paragraf bör ytterligare behandlas frågan, i vilken utsträckning
underlåtenhet att avslöja brott enligt 8 kap. skall
straffas. Härom finnas för närvarande bestämmelser i 8: 28, varest stadgas
straff dels för den som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14, 14 a
och 17—20 §§ sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dels ock för
den som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ej uppenbarar
de omständigheter som äro för honom kunniga. I kommitténs förslag
ersättes nuvarande 8: 28 av 11: 5, för vars innehåll jag förut redogjort
under 3:6. I fråga om de i 8 kap. upptagna brotten innebär kommitténs
förslag att straff för underlåtenhet att avslöja brott skulle kunna inträda vid
högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och spioneri men däremot icke
vid olovlig underrättelseverksamhet. Med den av mig förordade metoden i
fråga om straffbeläggande av underlåtenhet att avslöja brott blir nödvändigt
att i varje särskilt kapitel i strafflagens speciella del angiva, vid vilka
brott underlåtenheten att avslöja brottet skall straffas. Jag har vid övervägande,
vilka brott i förevarande kap. som böra medtagas, kommit till samma
resultat som skulle ha följt av kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

141

14 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse, att där någon,
som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § i dess förslag
sägs är å färde, medverkar till gärningen, han skall straffas, där han ej
för sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter eller,
om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.

Vad sålunda föreslagits har i nu gällande lag en motsvarighet i 8: 26
andra stycket, varest stadgas straff för den som, oaktat han har skälig
anledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövas
av annan, medverkar vid gärningen. De skäl som föranlett denna bestämmelse
om oaktsam medverkan till spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
har kommittén funnit äga tillämpning även på andra av de i kapitlet
upptagna brotten. Bestämmelsen har därför av kommittén utformats
så, att den avser högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med
hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet.

Mot den föreslagna paragrafen har föreningen Sveriges häradshövdingar
invänt, att stadgandet i fråga, tillämpat på exempelvis 9 § i förslaget, skulle
innebära att den som av oaktsamhet förbisåge, att olovlig underrättelseverksamhet
vore å färde, skulle bestraffas, oaktat gärningsmannen själv endast
kunde straffas, därest hans gärning förövats med visst uppsåt. I krigstid
skulle dessutom straffsatsen för den av oaktsamhet medverkande vara lika
hög som för gärningsmannen. Konstruktionen, som även kunde tillämpas på
övriga av kommittén i 8: 14 angivna fall, syntes föreningen orimlig. Sveriges
advokatsamfund har likaledes uttalat, att då det syntes oriktigt att bestraffa
oaktsam medverkan till brott, i fråga om vilka gärningsmannen eljest icke
bestraffades vid oaktsamhet utan blott vid uppsåt, paragrafen syntes böra
utgå ur förslaget.

Den av kommittén här upptagna konstruktionen att straffbelägga oakt -Departementssam
medverkan till brott, vid vilka i vissa fall hos gärningsmannen för cAc/crestraffbarhet
kräves ett speciellt uppsåt, kan möjligen förefalla ägnad att ingiva
betänkligheter av principiell art, men vägande skäl tala likväl för en

speciell medverkansregel av nu nämnda natur. Vid flera av de i kapitlet
upptagna brotten kan det inträffa, att gärningsmannen är beroende av medverkan
från andra personer, vilka icke behövt inse vad handlingen i själva
verket gått ut på. Vid högförräderi kan t. ex. i brottsplanen ingå, att personer
som inneha vissa nyckelposter skola lockas att medverka vid brottets

utförande utan att få klart för sig vad det är fråga om. Med tanke på så dana

fall måste den i nu förevarande paragraf föreslagna straffbestämmelsen
anses vara motiverad. Det av kommittén använda uttryckssättet, att den
medverkande skall anses straffbar om han har skälig anledning antaga att
brott är å färde, synes emellertid kunna leda till att straffbarhet antages i
alltför vid omfattning. För att en ouppsåtligt medverkande skall anses

142

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

straffbar bör han ha handlat trots att han haft en vetskap, som bort avhålla
honom från att handla så, t. ex. att han blivit varnad eller känt till att
polisen misstänkte brolt vara å färde. I departementsförslaget har därför som
förutsättning för straffbarhet angivits, att den medverkande med hänsyn till
vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott är å
färde. I olikhet mot kommittén finner jag vidare icke erforderligt att utsträcka
stadgandet till att gälla även ouppsåtlig medverkan vid obehörig befattning
med hemlig uppgift eller spionage mot främmande makt. Däremot
synes jämte högförräderi, spioneri och grovt spioneri här böra medtagas trolös
diplomati. Om två delegater blivit utsedda för att kontrollera varandra
och den ene bedriver trolös diplomati, bör nämligen den andre kunna straffas
även om han icke övertygas om uppsåt men varit vårdslös. Då de brott,
på vilka jag sålunda funnit bestämmelsen i fråga böra göras tillämplig, samtliga
enligt departementsförslaget straffbelagts endast såsom uppsåtliga, kan
den möjligheten icke uppkomma, att medverkan av oaktsamhet blir straffbar
jämväl enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 4. Denna situation
skulle däremot ha kunnat inträffa enligt kommittéförslaget, vari
8: 14 gjorts tillämplig bl. a. med avseende å brott mot 8:8. Med tanke på
dessa fall, i vilka sålunda spelrum givits även för den allmänna medverkansbestämmelsen
i 3 kap., har kommittén försett straffskalan i 8: 14 med tilllägget
»där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff». Detta tillägg
torde nu kunna utgå.

Under 11: 5 i sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse om straff
för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att högförräderi,
spioneri eller något av vissa andra brott eller gärning, varå enligt lag kan
följa straffarbete i åtta år eller däröver, var å färde och underlåtit att avslöja
de omständigheter som voro honom kunniga. En häremot svarande
bestämmelse synes böra upptagas i 8: 14. Bestämmelsen torde böra avse oaktsam
underlåtenhet att avslöja högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,
spioneri eller grovt spioneri. 15

15 §.

Enligt vad kommittén i denna paragraf föreslagit skulle allmän åklagare
ej utan justitiekanslems lov fa väcka atal för brott som avses i kommittéförslagets
9, 10 eller 11 § eller i 14 §, såvitt den hänför sig till 9 §.

I fråga om åtalsrätten gäller för närvarande, att allmän åklagare icke utan
Konungens lov äger väcka åtal för brott som i 8: 4 sägs, d. v. s. gällande
lags motsvarighet till brott enligt 8: 10 i kommittéförslaget, eller för olovlig
underrättelseverksamhet eller medverkan därtill. Utom beträffande dessa
brott har kommittén funnit särskild åtalsprövning böra gälla även för olovlig
värvning. Att beträffande alla nu ifrågavarande brott prövningen av åtalsfrågan
föreslagits skola åvila justitiekanslem har av kommittén motiverats
med att åtalsprövningens överlämnande åt regeringen skulle förläna den

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta den
större betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande till regeringen
fristående myndighet.

Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma på
justitiekanslem ha i många yttranden gjorts erinringar. Justitiekanslersåmbetet
har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttalade uppfattningen,
att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, om
prövningen anförtroddes åt justitiekansler!!. Detta resonemang syntes visserligen
icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dock ifrågasätta,
huruvida det icke voi''e i någon mån verklighetsfrämmande. Justitiekanslem,
som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma fria ställning
till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta torde intresserade
främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sig
kunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjorde
det önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltid
kunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiska förhållandena,
avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle ligga
hos regeringen men det formella hos justitiekanslem, syntes icke tillfredsställande.
Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nu
gällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl.
Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vore
politiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal i
ett visst fall skulle ske eller icke, funnit alt åtalsprövningen liksom för närvarande
borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet bar funnit,
att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningen
till justitiekanslem icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiella
skäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissa
fall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden.
Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen.
Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att även
om prövningen anförtroddes åt justitiekanslem, denne knappast kunde träffa
sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t. Sistnämnda
synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten som hänvisat
till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§
av förslaget borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska läge
i varje särskilt fall. Justitiekanslem syntes därför icke kunna underlåta att
inhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att ske
genom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertid justitiekanslems
av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigert
för landet, borde icke justitiekanslem ställas till ansvar utan regeringsmedlemmen.
Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordning
grundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslem
kunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra det konstitutionella
ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

kunde antagas, att det i det praktiska livet bleve någon eller några regeringsmedlemmar,
som i själva verket komme att avgöra åtalsfrågan, borde lagen
icke få ett innehåll som inbjöde till inkonstitutionellt förfarande. Om denna
synpunkt vore värd beaktande, syntes följden bliva att åtalsprövningen borde
ankomma på Kungl. Maj:t och icke på justitiekanslem. Sveriges advokatsamfund
har i anledning av paragrafen uttalat, att politisk inblandning i
rättsskipningen principiellt icke borde få förekomma. De bestämmelser som
i detta avseende införts måste betraktas som ett rent provisorium. År 1944
hade man, i stället för att verkställa en omarbetning framför allt av stadgandet
om olovlig underrättelseverksamhet, såsom ett palliativ tillgripit utvägen
att göra åtalsrätten beroende av Konungens lov. Denna ur principiell
synpunkt oriktiga anordning borde icke bibehållas i en reviderad strafflag.
Den omständigheten att kommittén nu föreslagit åtalsprövningens överflyttande
från Kungl. Maj:t till justitiekanslem gjorde härvidlag ingen skillnad.
Oavsett vad kommittén i sina motiv anfört om åtalsprövningens innebörd,
framginge nämligen av förarbetena till 1944 års lagstiftning, att åtminstone
enligt första lagutskottets mening prövningen skulle ske bl. a. ur politiska synpunkter.
Om de föregående paragraferna i 8 kap. förlänades det innehåll
som samfundet vid dem föreslagit, syntes något behov av särskild åtalsprövning
icke föreligga. Samfundet ville därför förorda, att nu förevarande
paragraf finge utgå.

Enär frågan, huruvida åtal för brott mot de i 9, 10 och 11 §§ upptagna
brotten bör äga rum, beror på bl. a. utrikespolitiska hänsyn, finner jag i
likhet med kommittén, att allmän åklagares befogenhet att åtala dessa brott
bör göras beroende av tillstånd i varje särskilt fall. Kritiken mot förslaget,
att tillståndsprövningen skulle uppdragas åt justitiekanslem, synes mig befogad,
och jag finner mig fördenskull böra förorda att prövningen liksom hittills
skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Eftersom 14 § i departementsförslaget icke innehåller något stadgande om
straff för oaktsam medverkan till spionage mot främmande makt, kan hänvisningen
till denna paragraf utgå. 16

16 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att där det finnes påkallat med
hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, Konungen skall äga förordna, att vad i kapitlet
stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande
brott som förövas under annan tid.

Stadgandet, som har avseende å de i vissa av kapitlets paragrafer upptagna
bestämmelserna om straffskärpningar vid krig, har i gällande rätt en
motsvarighet i 8:29 a.

Mot paragrafen har Sveriges advokatsamfund invänt, att det vore principiellt
oriktigt att i allmän strafflag förläna Kungl. Maj :t rätt att under vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

145

förutsättningar meddela förordnande, som i realiteten innebure en skärpning
av strafflagens bestämmelser. Paragrafen syntes därför böra utgå ur förslaget.
Skulle likväl, i strid mot vad samfundet ansåge riktigt, stadgandet bibehållas,
syntes det i allt fall böra kompletteras med föreskrift om skyldighet
för Kungl. Maj:t att inom viss tid underställa förordnandet riksdagens
prövning.

Erfarenheten har visat, att under tid av skärpt försvarsberedskap ifråga- Departementsvarande
brott kunna vara lika farliga som under krig. Med hänsyn härtill chefenmåste
det nu föreslagna stadgandet anses välmotiverat. Tillräcklig anledning
att åläggå Kungl. Maj:t att underställa riksdagen beslut som avses i paragrafen
torde icke föreligga.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

I denna paragraf har kommittén upptagit ett brott, som av kommittén
betecknats som uppror. Sådant brott föreligger enligt förslaget, om någon,
med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd av Konungen
eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företager
handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande utan att högförräderi
enligt 8: 1 föreligger. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid
eller, där faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med
tio år.

Stadgandet har i huvudsak sin motsvarighet i 8: 2 i gällande lag, där brottet
emellertid betecknats »högförräderi». Kommittén har från högförräderibrottet
avskilt angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens handlingsfrihet,
vilka ske med våldsamma medel men utan hjälp av främmande
makt. Kommittén har för dessa gärningar föreslagit benämningen »uppror».
Enligt nuvarande 10: 7 och 8 föreligger uppror, då en folkmängd samlar sig
och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet
av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbetsåtgärd
eller att hämnas för sådan åtgärd. I kommitténs förslag har i 11: 1,
som motsvarar nuvarande 10:7 och 8, i stället för »uppror» införts beteckningen
»upplopp».

Mot 9: 1 i kommittéförslaget har icke i yttrandena framkommit annan
erinran än att Göta hovrätt anmärkt, att ordet »Konungen» av samma skäl
som hovrätten anfört vid 8: 1 syntes böra utbytas mot »högsta regeringsmakten».

Diliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

D epartementschefen.

Departements chefen.

Av skäl som angivits vid 8: 1 har jag funnit den av Göta hovrätt framställda
anmärkningen icke behöva föranleda någon ändring i lagtexten. Däremot
har en omformulering skett för att klargöra att omstörtande av statsskicket,
liksom framtvingande eller hindrande av här avsedda åtgärder i övrigt, är
straffbart endast om det sker med vapenmakt eller eljest med våldsamma
medel.

2 §•

Kommittén har såsom första stycke i denna paragraf upptagit stadgande,
att den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är
satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, skall
för majestätsbrott dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex
till och med tio år. I andra stycket har kommittén därefter föreslagit att,
om sådant majestätsbrott sker mot annan medlem av konungahuset, skall
dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, till straffarbete
från och med fyra till och med tio år eller på livstid. I ett tredje stycke
har slutligen tillagts ett stadgande, att om man berövar någon av de
nämnda livet, skall dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid.

Vad sålunda föreslagits står i huvudsaklig överensstämmelse med gällande
rätt, men innebär en förenkling och förkortning av dennas motsvarande
bestämmelser, som återfinnas i nuvarande 8: 2 och 9: 1—4.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har justitiekanslersämbetet
anmärkt, att »majestätsbrott» knappast syntes vara en fullt
lämplig benämning för gärningar riktade mot annan än Konungen, tronföljare
eller regent, t. ex. mot en helt ung medlem av konungahuset, som ej
stode nära till tronföljden. Även hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att
rubriceringen »majestätsbrott» för nutida uppfattning ej passade rätt väl, såvitt
fråga vore om misshandel mot annan medlem av konungahuset än Konungen
eller Drottningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes
uppmärksammat, att enligt ordalagen i andra stycket benämningen »majestätsbrott»
skulle användas även för angrepp mot annan medlem av konungahuset
än Konung eller regent. Om sådant brott fölle under den senare
punkten i stycket, skulle det, i enlighet med den praxis som utvecklats i fråga
om förmögenhetsbrotten, bliva att beteckna såsom grovt majestätsbrott.
Angrepp mot konung eller regent bleve åter, oavsett brottets svårhetsgrad,
endast att beteckna som majestätsbrott. Denna oegentlighet skulle bortfalla,
om brottsbeteckningen i första stycket ändrades till »grovt majestätsbrott».
En annan utväg vore att förbehålla benämningen »majestätsbrott» för angrepp
mot konung eller regent. Att någon särskild beteckning för angrepp
mot annan medlem av konungahuset måhända icke skulle kunna utformas,
syntes icke innebära någon mera avsevärd olägenhet.

Kommitténs förslag har bibehållits oförändrat såvitt angår första stycket.
I fråga om paragrafens andra stycke har det, med beaktande av de i yttrandena
gjorda anmärkningarna, synts lämpligast att icke använda benämningen
majestätsbrott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

147

3 §•

Förevarande paragraf i kommittéförslaget upptager ett stadgande, att den,
som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning
mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skall för majestätsmissfirmelse
dömas till fängelse eller böter. Härtill har kommittén fogat
föreskriften, att om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall
gälla vad i 4 kap. stadgas.

Stadgandet har sin motsvarighet i nuvarande 9:5, dock att straffsatsen
gjorts enhetlig i stället för att såsom nu vara uppdelad på två särskilda
straffskalor med hänsyn till vilka olika medlemmar av konungahuset som
angripas genom brottet. Brottsrubriceringen »majestätsmissfirmelse» innebär
vidare en nyhet liksom den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln.

Justitiekcinslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten
för Övre Norrland ha funnit den av kommittén här föreslagna brottsrubriceringen
mindre tillfredsställande. Förstnämnda hovrätt har vidare ansett,
att den särskilda konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom
utsädes enligt hovrättens förmenande ändock framginge av allmänna regler.

Då den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »majestätsmissfirmelse»
icke synes vara helt lycklig och något större behov av särskilt namn för
det ifrågavarande brottet icke torde föreligga, anser jag att brottsbenämningen
här bör utgå. Icke heller finner jag lämpligt att, såsom kommittén föreslagit,
i detta sammanhang upptaga en särskild bestämmelse om tillämpningen av
konkurrensreglerna i 4 kap. Dylika frågor böra upptagas i ett större sammanhang.
I avbidan därpå får sammanträffande av brott i detta liksom andra
fall bedömas efter allmänna regler, låt vara att dessa måhända icke alltid
leda till en så enkel lösning som den av kommittén här föreslagna uttryckliga
bestämmelsen.

4 §.

Kommittén har i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straff för
»statsmissfirmelse», varmed enligt förslaget förstås att någon talar eller
skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot riksstyrelse,
som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller mot riksdagen,
dess avdelning eller utskott. Såsom straff har föreslagits fängelse eller
böter. Kommittén har vidare här infört en särskild konkurrensregel av samma
innehåll som vid nästföregående paragraf.

I förhållande till gällande lag, 9:8, innebär kommittéförslaget den nyheten
att straffskyddet enligt nu förevarande stadgande utsträckts till att omfatta
även Konungens statsråd, varmed avses statsrådet som institulion, ministären.
Såsom motiv härför har kommittén anfört, att det befunnits önskvärt,
att statsrådet, med den ledande ställning i statsskicket det genom den
politiska utvecklingen kommit att intaga, skulle åtnjuta samma skydd i nu

Departements chejen.

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

ifrågavarande avseende som riksdagen och dess utskott. Liksom i närmast
föregående paragraf sakna vidare den föreslagna brottsbeteckningen och den
särskilda konkurrensregeln motsvarighet i gällande lag.

Med anledning av denna paragraf har Sveriges advokatsamfund anmärkt,
att det kunde ifrågasättas huruvida icke straffskyddet i paragrafen borde utsträckas
till att omfatta även högsta domstolen och regeringsrätten. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län åter har ifrågasatt, huruvida kommitténs utformning
av det här ifrågavarande brottet kunde anses tidsenlig. Angående brottsbeteckningen
»statsmissfirmelse» har justitiekansler sämb et et uttalat, att behovet av
en särskild brottsbeteckning vore ringa, och att det förefölle tveksamt om den
skulle kunna komma att vinna hävd. Samma brottsbeteckning har av hovrätten
över Skåne och Blekinge hänförts till sådana brottsbenämningar i förslaget,
som hovrätten funne klumpiga eller dubbeltydiga.

Då saklig kritik bör vara tillåten mot rikets högsta organ liksom mot andra
myndigheter och organ, har det straffbara området begränsats till offentligt
skymfande, d. v. s. användande av en förgriplig form i offentliga handlingar
eller i meddelanden till allmänheten. Eftersom det knappast ur domstolarnas
egen synpunkt torde vara lyckligt att skilja mellan högre och lägre domstolar,
har jag, i olikhet mot advokatsamfundet, funnit att brottsbeskrivningen i denna
paragraf icke bör utsträckas till att omfatta missfirmande av högsta domstolen
och regeringsrätten, vilka därför i departementsförslaget tillsammans
med övriga domstolar upptagits i 10: 5.

Icke heller beträffande förevarande paragraf torde något behov av särskild
brottsbeteckning föreligga och den i yttrandena kritiserade brottsbenämningen
»statsmissfirmelse» kan sålunda utgå.

Slutligen har jag, av skäl som angivits vid nästföregående paragraf, funnit
att någon sådan särskild konkurrensregel som kommittén föreslagit icke bör
upptagas.

5 §.

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget föreskriver, att den, som
offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken,
skall för skymfande av rikssymbol dömas till böter eller fängelse.

Någon motsvarighet härtill finnes icke i gällande rätt. Stadgandets upptagande
i förslaget har av kommittén motiverats med att, då enligt nuvarande
8: 4 liksom enligt 8: 10 i förslaget skymfande av främmande makts höghetstecken
vore belagt med straff, det skulle vara stötande om icke något motsvarande
straffskydd gåves för det egna landets höghetstecken.

Den av kommittén här föreslagna bestämmelsen, mot vilken icke i yttrandena
framkommit någon anmärkning, bär i oförändrat skick upptagits i
departementsförslaget.

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

6 §•

Kommittén har i 6 § upptagit en bestämmelse om straff för väpnat hot
mot laglig ordning, vilket definierats såsom att någon, med uppsåt att föröva
brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat
manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition
eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk. I samma
paragraf har kommittén vidare upptagit ett stadgande om straff även för det
fall att någon eljest med sådant uppsåt samlar förråd av vapen, ammunition
eller annan dylik utrustning. Straffet har i förra fallet föreslagits skola vara
straffarbete från och med sex till och med tio år samt i senare fallet straffarbete
från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till och
med tio år.

Vad som sålunda upptagits i förslagets 6 § motsvarar bestämmelserna i
nuvarande 8: 20 jämte 8: 29 a.

Paragrafen har icke givit anledning till några anmärkningar i yttrandena.

Paragrafen synes utan olägenhet kunna begränsas till den av kommittén i Departementsförsta
punkten upptagna huvudbestämmelsen. Den kompletterande bestäm- diefen.
melsen i förslaget om straff för samlande av vapenförråd m. m. avser nämligen
handlingar som ha karaktären av förberedelse till det brott som avses
med huvudbestämmelsen. Frågan om straff för dylika handlingar kommer
att beaktas vid 9 § i kapitlet.

7 §•

I 7 § har kommittén med en straffskala av högst straffarbete i två år
upptagit olovlig kårverksamhet, vilket brott bestämts såsom att någon bildar
eller deltager i sammanslutning som är jämförlig med militär trupp eller
polisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,
ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens
verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjer
sammanslutningen.

Genom denna paragraf i förslaget har kommittén i strafflagen i förkortad
form inarbetat stadganden, som för närvarande ha sin plats i den särskilda
lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar.

Mot 7 § har föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, att brottsbeskrivningen
syntes ha fått större räckvidd än som avsetts. Enligt 1934 års lag
om förbud mot vissa sammanslutningar drabbade förbudet endast sammanslutning,
som »måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art
som militär trupp eller polisstyrka». Denna beskrivning syntes föreningen ha
bort bibehållas. Icke heller torde något behov finnas att skärpa straffet utöver
den enligt 1934 års lag gällande straffskalan, vilken upptoge dagsböter eller
fängelse samt vid försvårande omständigheter straffarbete i liögst ett år.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i anledning av samma paragraf i kom -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departementschefen.

mittéförslaget anfört, att brottsbeskrivningen syntes böra förtydligas, så att
paragrafen icke lcomme att omfatta med vederbörligt tillstånd bär i riket
organiserade frivilliga kårer, såsom exempelvis svenska frivilligkåren under
finska vinterkriget och den senare bildade norska frivilligkåren. Enahanda
synpunkt har anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län. Fångvårdsstyrelsen
åter har funnit den i paragrafen föreslagna brottsrubriceringen höra
till de brottsbenämningar i förslaget, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd
riktning.

Det synes mig riktigt att ett så allvarligt brott som det här ifrågavarande
erhåller sin plats i själva strafflagen. Måhända skulle dock, såsom häradshövdingföreningen
erinrat, brottsbeskrivningen genom den av kommittén
föreslagna starka förkortningen erhålla större räckvidd än som avsetts. I
stället för det av kommittén föreslagna uttrycket »sammanslutning som är
jämförlig med militär trupp eller polisstyrka» har därför i departementsförslaget
i nära anslutning till gällande lag använts uttrycket »sammanslutning
som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär
trupp eller polisstyrka.»

För att vinna överensstämmelse med 6 § har uttrycket »vapen, ammunition,
utrustning eller dylikt» jämkats till »vapen, ammunition eller annan dylik utrustning».

Brottsbeteckningen »olovlig kårverksamhet» finner jag vara träffande.

8 §.

Under denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff
för den som genom stympning eller aimorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för rikets
försvar som skolat fullgöras av honom. Brottet har av kommittén rubricerats
såsom »krigstjänstsvek» och straffet föreslagits till högst straffarbete
i två år med förhöjning av straffskalan till straffarbete i högst fyra år,
om riket var i krig. Den föreslagna paragrafen innehåller härutöver ytterligare
en punkt, enligt vilken detsamma skall gälla, om någon undandrager
sig sådan tjänstgöringsskyldighet som förut sagts genom att föregiva sjukdom
eller medelst annat vilseledande.

Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga handlingar
finnas för närvarande såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen
för krigsmakten. I 8: 15 strafflagen stadgas straff för den som genom stympning
eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre
eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat
fullgöras av honom, och i 59 § första stycket strafflagen för krigsmakten meddelas
enahanda bestämmelser för krigsman. Den senare bestämmelsen är
emellertid jämlikt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämplig även på vissa
som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid
krigsmakten. Stadgandet i 8: 15 strafflagen avser därför endast den som förövar
självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

151

värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför för närvarande
ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten,
varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sig tjänstgöringsskyldighet
genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande.
Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt beträffande
värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigt
äro underkastade nämnda lag.

Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger den uppfattningen,
att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar som simulation
till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera rikta
sig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets försvar
och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommittén
har därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nu förrevarande
paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras till
att endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténs
mening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmakten
på andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt i tjänstgöring
göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligt allmänna
strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommittén
funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöring
vid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Även gärning,
varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret, omfattas
sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnit ändamålsenligt
att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 §
andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindre
förfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ett
stadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram i
kapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök, däribland
bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga även
på försök till simulation.

Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för Övre
Norrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma att utmätas
väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur den
av kommittén föreslagna latituden och att i stället tillädes ett stadgande att,
om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sveriges häradshövdingar
åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalan knappast
syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmälda simulationsfallen,
vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall som
eljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört,
att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställa simulationsbrottet
med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i första
punkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böra
vara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare än
när det gällde självstympning ville samfundet förorda, alt straffbestämmel -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

sen för simulation upptoges i ett särskilt stycke och att straffet sattes till
fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år, med enahanda
förhöjning som angåves i första punkten, om riket var i krig. Härjämte
syntes böra tilläggas att, om brottet vore ringa, straffet skulle vara böter. Den
föreslagna brottsbenämningen »krigstjänstsvek» har av hovrätten över Skåne
och Blekinge anförts bland exemplen på brottsbeteckningar i förslaget, som
enligt hovrättens mening vore klumpiga eller dubbeltydiga.

XT 1 llåSa °m straffskalan synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att
göra skillnad mellan självstympning och därmed jämställda fall, å ena, samt
simulation och annat vilseledande, å andra sidan. Den av kommittén föreslagna
enhetliga straffskalan har salunda bibehållits i departementsförslaget,
dock att bestämmelsen om förhöjning av densamma i händelse av krig i departementsförslaget
erhåller ett betydligt minskat tillämpningsområde genom
att möjligheten för Konungen att förordna om dess tillämpning under annan
tid än då riket är i krig borttagits.

I redaktionellt hänseende synes lämpligen kunna vidtagas den ändringen
i förslaget, att de båda punkterna sammanföras. Då brottsbeteckningen »krigstjänstsvek»
icke synes passa för samtliga i paragrafen avsedda fall, har den
utbytts mot benämningen »svikande av försvarsplikt».

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har kommittén
föreslagit, att försök till de brott som upptagits i 1, 2, 6 och 8 §§ skall
straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid må dömas,
där sådant straff kunnat följa på del fullbordade brottet.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.
Därvid är emellertid att märka, att det som uppror betecknade brottet i 1 §
liksom de grövsta formerna av majestätsbrott i 2 § straffas på försöksstadiet
redan därigenom att själva brottsbeskrivningen i nuvarande 8: 2 är så avfattad,
att även försöksfall rymmas därunder. Detsamma gäller enligt 59 § andra
stycket strafflagen för krigsmakten om simulation. I övrigt är däremot det i
8 § upptagna brottet svikande av försvarsplikt icke för närvarande straffbart
på försöksstadiet. Att i kommitléförslaget straffmaximum vid försök till uppror
och till de grövsta formerna av brott enligt 2 § bestämts till livstidsstraff
liksom vid fullbordat brott, innebär i betraktande av det förut sagda i huvudsak
icke någon nyhet; regelns upptagande i samband med att försöksstraffet
nu anknutits till 3 kap. har av kommittén motiverats med att hithörande
handlingar kunna vara av synnerligen farlig beskaffenhet.

I fråga om förberedelsehandlingar och underlåtenhet att avslöja brott är
for närvarande enligt 8: 24, 25 och 28 straff därför stadgat vid brott som avses
i 9: 1 och vid de svåraste av de brott som avses i 9: 2 i förslaget. Liksom
9. 6 i förslaget omfattar vidare det däremot svarande stadgandet i nuvarande
8: 20 även vissa förberedelsehandlingar till brottet väpnat hot mot laglig ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

153

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har hovrätten för övre Norrland
framhållit, att det i 8 § upptagna simulationsbrottet genomsnittligt tedde
sig lindrigare än andra däri behandlade former av brottslighet. Särskilt gällde
detta de ringa simulationsfall som vore de i praktiken vanligen förekommande.
Denna skillnad i den genomsnittliga svårhetsgraden syntes bliva av
särskild betydelse vid bedömandet, huruvida straff skulle inträda även på
försöksstadiet. Enligt hovrättens mening kunde det därför ifrågasättas, huruvida
man icke härutinnan borde göra en skillnad mellan simulationsbrotten
och övriga brott enligt paragrafen, sålunda att endast de senare bestraffades
på försöksstadiet.

Att på sätt hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt undantaga simulations- Dep^^nts~
fallen enligt 8 § från försöksstraff har icke synts lämpligt. Det ligger i sakens
natur, att en simulation vanligen kan upptäckas blott på försöksstadiet under
det att en lyckad simulation i regel måste förbliva obeivrad. Jag erinrar om,
att enligt nuvarande 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum
är avsett att ersättas med en hänvisning till nu förevarande paragraf i
allmänna strafflagen, i brottsrekvisitet icke ingår mera än att krigsman söker
undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom
annat svikligt förfarande. Denna brottskonstruktion synes mig icke kunna
övergivas utan att särskilt försöksstraff införes. I fråga om den utsträckning,
i vilken brott mot 9 kap. skola bestraffas även på försöksstadiet, har jag
alltså kommit till samma resultat som kommittén. Vad åter angår straffbeläggandet
av förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott anser jag, att det
ej bör ske med avseende å andra brott än dem som upptagits i 1, 2 och 6 §§ i
kapitlet. Sådant svikande av försvarsplikt som avses i 8 § i departementsförslaget
har sålunda här undantagits. Det må anmärkas, att straffbestämmelsen
för förberedelse bl. a. ersätter sista punkten i 6 § i dess lydelse enligt kommitténs
förslag. Av liknande skäl som de vid 8: 13 i förslaget angivna har
här tillagts ett stadgande, att stämpling skall anses såsom förberedelse.

10 §.

Under 10 § har kommittén infört ett stadgande, att allmän åklagare icke
utan Konungens lov må åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden,
ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.

Bestämmelsen, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9: 6, har i departementsförslaget
upptagits i den av kommittén föreslagna lydelsen med tillägg
endast, att inskränkningen i åtalsrätten utsträckts till att omfatta förberedelse
till eller underlåtenhet att avslöja brott mot 2 §.

I kommittéförslaget har slutligen upptagits även en It §, enligt vilken medgivits
befogenhet för Konungen att förordna att vad i kapitlet stadgades för
det fall att riket är i krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott som
förövades under annan tid. Någon motsvarighet härtill finnes icke i departementsförslaget,
enligt vilket kapitlet icke innehåller något annat stadgande

154

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

som förutsätter att riket är i krig än bestämmelsen om förhöjt straff för
svikande av försvarsplikt i 8 §. Sistnämnda straffhöjning har emellertid ansetts
böra vara begränsad till det fallet att riket verkligen är i krig.

10 Kap.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande om straff
för den som med våld eller med hot som innebär trängande fara förgriper
sig å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd,
hindra honom därifrån eller hämnas därför. Brottet har av kommittén
rubricerats såsom »våld å ämbetsman» och straffet har föreslagits skola vara
straffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet vore ringa, skulle
dock dömas till böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att om å
gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap.
stadgas. Enligt andra stycket i kommitténs förslag skall såsom för våld å
ämbetsman straffas den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sig
mot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvar
eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som ämbetsman.
Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon sålunda
förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla
för att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.

Vad sålunda föreslagits innebär i förhållande till gällande lag till en början
den ändringen, att de för närvarande på skilda paragrafer uppdelade
och med straff enligt olika skalor belagda fysiska angreppshandlingarna
mot ämbetsmän och tjänstemän samt med dem jämställda befattningshavare
sammanförts till ett gemensamt brott och inpassats under en gemensam
straffskala. Ämbetsskyddet har därvid bestämts till att omfatta alla som äro
underkastade ämbetsansvar och därutöver dem som enligt Konungens förordnande
skola åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Skyddet har vidare
utsträckts till att gälla även i sådana fall, då den angripne vid tiden för gärningens
förövande frånträtt sin syssla. Däremot innehåller kommittéförslaget
icke någon direkt motsvarighet till vad i nuvarande 10: 5 stadgas om
skydd även för den som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning,
i det kommittén ansett, att frågan om behovet av ämbetsskydd för dem som
kallats att biträda vid tjänsteutövning finge särskilt prövas, t. ex. i samband
med utfärdande av de särskilda författningar som innehölle stadganden
om sådana biträden. Själva den brottsliga gärningen beskrives i gällande
lag såsom »våld eller annan misshandel». Då kommittén i stället föreslagit
»våld eller hot som innebär trängande fara», betyder detta sålunda en utvidgning.
Det hot, som här avses, är emellertid enligt kommitténs motiv

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

155

endast sådant hot som innebär en omedelbart överhängande fara för liv
eller hälsa eller annat betydelsefullt intresse. Övriga fall av hot om våld
o. dyl. skola enligt kommitténs förslag falla under 4 § i kapitlet.

I anledning av den utformning paragrafen erhållit i kommittéförslaget har
länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen avstyrkte borttagandet
av den nuvarande generella bestämmelsen om ämbetsskydd för den som
är kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning. Att på sätt kommittén
förordat låta frågan om dylikt skydd bliva föremål för reglering i de särskilda
författningar som innehölle stadganden om sådana biträden, funne
länsstyrelsen icke tillfredsställande. Därigenom skulle nämligen från ämbetsskydd
uteslutas sådana personer som utan stöd av någon författning
kallades att biträda vid tjänsteförrättning. Som exempel kunde nämnas den
som på grund av teknisk sakkunskap eller lokalkännedom eller av liknande
anledning anmodades att biträda vid polisutredning. Enligt länsstyrelsens
mening borde därför ett allmänt stadgande om ämbetsskydd för den,
som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, icke saknas i strafflagen.
Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vänt sig mot att kommittén
i motiven, vid övervägande av vilka personer som borde ifrågakomma
till ämbetsskydd enligt Konungens särskilda förordnande, endast med tvekan
dit hänfört droskchaufförer. Riksorganisationen ville framhålla, att den
risk för övergrepp från allmänhetens sida, för vilken personalen inom den
yrkesmässiga biltrafiken vore utsatt, vore av den genom många kända fall
belysta intensitet, att någon tvekan om det befogade i denna personals anspråk
på ifrågavarande skydd icke syntes kunna råda. Då detta förhållande
måste anses vara av permanent beskaffenhet, ifrågasatte därför riksorganisationen,
huruvida icke i lagtexten i andra stycket i 10: 1 borde införas
orden »förare och annan personal å bil, som nyttjas i yrkesmässig trafik»,
varigenom denna personalkategori skulle erhålla ämbetsskydd utan att något
särskilt förordnande därom behövdes.

Gentemot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »våld å ämbetsman»
har justitiekanslersämbetet anmärkt, att denna rubricering skulle
te sig främmande, då brottet bestått enbart i hot. Samma invändning har
framställts av föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg
och Malmö, landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen i Malmö.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har slutligen, med samma motivering
som vid 9: 3, uttalat sig för att den i första stycket av paragrafen upptagna
hänvisningen till 4 kap. borde utgå.

Den enhetliga reglering av ämbetsskyddet som kommittén föreslagit synes
innebära en vinning i förhållande till de splittrade bestämmelserna i
gällande lag. I fråga om kretsen av dem som skola åtnjuta sådant skydd
torde emellertid böra beaktas vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört. Jag
har fördenskull såsom 3 § upptagit stadgande om skydd jämväl för dem
som kallats att biträda vid offentliga förrättningar. Vad angår det av Sve -

Dejmrlements chcfen.

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

riges trafikbilägares riksorganisation framförda kravet på ett liknande generellt
skydd för den yrkesmässiga biltrafikens personal, synes det i och för
sig naturligt att denna erhåller ett sådant förstärkt skydd som här avses. Med
hänsyn bl. a. till att flera dylika personalgrupper finnas torde det emellertid
vara tekniskt svårt att införa en generell bestämmelse härom. Frågan
i vad mån ämbetsskydd skall tillkomma sådan personal torde därför, såsom
följer av kommitténs förslag, få prövas av Kungl. Maj:t särskilt för
varje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.

I fråga om avgränsningen av de olika slags gärningar som skola drabbas
av straff enligt paragrafen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att
förutom våld medtaga allenast sådant hot som innebär trängande fara, under
det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförslagets
4 §. Det synes innebära en systematisk förenkling att i 1 § medtaga allt hot
med våld men också endast sådant hot. En sådan förenkling kan så mycket
hellre vidtagas som straffet i ringa fall föreslagits skola vara böter. Jag förordar
alltså, att paragrafen göres tillämplig på allt hot om våld mot den
som åtnjuter ämbetssskydd. Goda skäl kunna också anföras för att i detta
sammanhang straffa även sådana försök till våld å tjänsteman, som icke ha
formen av hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på eller bakifrån söker slå
till en tjänsteman. Frågan om straff för försök i dylika fall torde emellertid
böra övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna
om misshandelsbrotten.

I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen i departementsförslaget
undergått vissa jämkningar av redaktionell natur. Den av kommittén
upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått.
En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellan
brotten i 10 kap., å ena, samt dem i 14 och 15 kap., å andra sidan, torde för
närvarande innebära, att då fråga är om ett obetydligt brott, bedömt efter
14 eller 15 kap., endast tillämpligt lagrum i 10 kap. skall komma till användning.
Gäller det åter medelsvåra brott, torde båda lagrummen böra citeras
utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av de
ifragavarande bada skalorna skall inträda. Först om brottet är av svårare
slag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap. strafflagen inträda. Med den av
kommittén föreslagna regeln skulle prövningen, vilket av sistnämnda båda
fall som förelåge, ersättas med ett avgörande enbart med ledning av om
straffarbete inginge i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10: 1 vore
tillämpligt å gärningen eller ej. Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att
utan samband med en allmännare översyn av konkurrensreglerna här göra
ett sådant avsteg från vad eljest anses gälla.

Brottet torde lämpligen kunna betecknas som våld eller hot mot tjänsteman.

2 §■

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 4 §. I denna har kommittén
upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i annat fall än förut

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning
av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för
honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skall
för förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fall
att brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högst
fyra år eller fängelse.

Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär en
nyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärer
skyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan
misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig
gärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935 beslutade
utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen,
vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andra
åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada ävensom
hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skulle
falla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de i paragrafen
om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot att
åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt meddelande.
Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nu förevarande
paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten
icke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.

Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en del
syntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkare
behov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidare anmärkt,
att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav också tänjbarare
än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skydd
bereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1—3 §§ i kommittéförslaget,
det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka detta
skydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skulle nämligen
varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet,
om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbas
av straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne en
begränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så alt icke rena bagateller
komme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen alt det i kommitténs
brottsbeskrivning ingående uttrycket »otillbörligen företager gärning»
icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke
straffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligen
kunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskydd Departementsäven
mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällande cAe/en.
lags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med den
år 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om utvidg -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ning också av skyddet för ämbets- och tjänstemän. På sätt häradshövdingföreningen
framhållit begränsar den av kommittén föreslagna lagtexten visserligen
icke det straffbara området till åstadkommande eller hot om åstadkommande
av någon för tjänstemannen menlig effekt, som är av mera allvarligt
slag, men det bör framhållas, att gärningsmannen förutsättes ha för
avsikt att hindra eller tvinga befattningshavaren i utövningen av hans befattning
eller att hämnas därför. Handlingar som äro uttryck för en sådan
avsikt synas vara straffvärda, så snart de överhuvudtaget medfört någon
skadeverkan eller inneburit hot därom. Det av häradshövdingföreningen kritiserade
uttrycket »otillbörligen» måste åter anses erforderligt för att från
det straffbara området undantaga sådana fall då handlingen framstår som
legitim, såsom i det av kommittén anförda exemplet att man hotar en domare
med anmälan till justitieombudsmannen för att han icke iakttager föreskrivna
expeditionstider.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen synes mig sålunda ägnad
att läggas till grund för lagstiftning och har i departementsförslaget endast
blivit föremål för ett par mindre jämkningar av redaktionell natur. Stadgandet
har vidare befunnits böra få sin plats omedelbart efter 1 §, i förhållande
till vilken det är subsidiärt. Dess tillämpningsområde kommer att bliva något
mindre än enligt kommittéförslaget, eftersom 1 § i departementsförslaget utvidgats
till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot ämbets- eller
tjänsteman söker hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning.

I fråga om straffskalan finner jag ej skäl att, på sätt häradshövdingföreningen
påyrkat, sänka det av kommittén föreslagna maximum, vilket måste
anses motiverat med hänsyn till att under paragrafen inrymmas även mycket
allvarliga fall av tvång och hot mot ämbetsmän. Vad slutligen angår
brottsbeteckningen finner jag den av kommittén föreslagna rubriceringen
»förgripelse mot ämbetsman» allenast såtillvida böra ändras att ordet »ämbetsman»
utbytes mot »tjänsteman».

3 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Här har nämligen,
på sätt jag under 1 § i departementsförslaget förutskickat, upptagits
en bestämmelse, att vad som stadgats till skydd för där avsedd befattningshavare
även skall gälla till förmån för den som kallats att biträda sådan
befattningshavare vid förrättning. Bestämmelsen har synts mig böra erhålla
tillämplighet jämväl beträffande det i 2 § av departementsförslaget stadgade
straffskyddet mot förgripelser mot tjänstemän. I övrigt bör bestämmelsen tolkas
lika snävt som motsvarande stadgande i gällande lag (se N. J. A. 1905 s.
337).

4 §•

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 2 §. Kommittén har
därstädes upptagit ett stadgande om straff för den som gör våldsamt motstånd
vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt

159

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla
utan att likväl våldföra honom som där sägs. Straffet har föreslagits skola
vara fängelse eller böter.

Den sålunda föreslagna hrottsbeskrivningen är vidare än den i 10: 6 i gällande
lag varest stadgas straff endast för den som vid offentlig förrättning
gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres. Utom däri, att
det icke endast är fråga om motstånd vid offentlig förrättning, består utvidgningen,
enligt vad i motiven uttalats, i att förslaget icke sasom gällande rätt
uppställer någon fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida. Enligt
kommitténs motiv skall sålunda den som skall anhallas vara straffbar
även om han blott lägger sig på marken så att han måste bäras. Våldsamt
motstånd skulle vidare enligt motiven kunna bestå i att låsa eller hålla igen
en dörr för att hindra någon som är stadd i tjänsteutövning att komma in,
varemot vägran att öppna en stängd dörr icke i och för sig skulle kunna
straffas enligt nu förevarande paragraf men väl enligt 10: 12 i förslaget.
Liksom 10: 6 i gällande lag avser 10: 2 i kommittéförslaget icke muntliga
tillmälen och hotelser.

Mot kommittéförslaget i denna del har justitiekansler sämbetet anmärkt,
att vad kommittén i motiven uttalat om att någon kraftutveckling av den
brottslige icke erfordrades för straffbarhet, knappast kunde anses framgå
av det i förslagets lagtext använda uttrycket »handgripligen eller på annat dylikt
sätt». Emellertid syntes det ämbetet tvivelaktigt, huruvida den av kommittén
här åsyftade utvidgningen av det straffbara området vore påkallad
av något verkligt behov. En dylik utvidgning syntes inbjuda till anställande
av åtal för våldsamt motstånd utan att tillräckliga skäl därför vore för handen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes uttalat, att det av
lagtexten i kommittéförslaget icke framginge, att det skulle anses såsom
våldsamt motstånd att söka hindra ett anhållande genom att lägga sig ned
på marken. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att den utvidgning
av brottsområdet som innefattades i orden »eller eljest handgripligen
eller på annat dylikt sätt» icke syntes erforderlig. Med denna avfattning
av paragrafen syntes ett mycket stort antal synnerligen ofarliga fall av motstånd
vid förrättning komma att bliva bestraffade, ehuru de i själva verket
endast vore ett uttryck för en ofta naturlig reaktion mot de ingripanden i den
enskildes rätt till person eller egendom, som genom stadgandet skulle skyddas.
Frågan syntes vinna ökad betydelse med hänsyn till att enligt förslaget
antalet av de personer som skulle vinna straffskydd väsentligt ökats.
Landsfogden i Värmlands län har framhållit, alt vid den vanligaste typen
av anhållande, nämligen för fylleri, det ofta hände alt den som skulle anhållas
lade sig på marken och därigenom åstadkomme s. k. passivt motstånd.
Det skulle synas väl hårt, om denna typ av motstånd straffbelädes, liksom
svårighet säkerligen skulle uppstå att avgöra, när sådant motstånd skedde
medvetet. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att enligt kommitténs
förslag gränsdragningen mellan våldsamt motstånd i 10: 2 och ingrepp

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil. Föreningen
har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulle räknas
såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning,
men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna,
endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund har ansett,
att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, i
praktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen i utövning
av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbara området
sålunda näppeligen skulle ske, om orden »eller tvinga» utginge ur paragrafen,
samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan
brottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylik omredigering.

Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen har justitiekanslersämbetet
funnit mindre tillfredsställande att benämningen »våldsamt
motstånd» skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande icke
gjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att han
måste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den av
kommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersom
våld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an
märkningar framställts mot brottsbeteckningen.

I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilliga yttranden
finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt,
om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommittén föreslagit,
utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äro inriktade
på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag det exempelvis icke
vara pakallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamt
motstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom att
lägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträda
för den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentlig tjänsteförrättning.
För att vinna nödig begränsning av det straffbara området har
departementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om att
någon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sätta
sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning
som avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn är gemensamt
med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet falla
allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktar
sig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blir tilllämplig.
De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktar
sig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vid bortförandet
spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.

5 §.

Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett
stadgande om straff för ett såsom »tjänstemissfirmelse» betecknat brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

161

Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriver
smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller
annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon
som i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara böter
eller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lag
kan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10:2 såvitt gäller kränkning
mot ämbetsmän och av 10:5 såvitt gäller kränkning mot lägre befattningshavare.
I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början den
ändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsliga
gärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blott
gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat antingen
förtalsbrott enligt 16:7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16:9
eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9
eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de av
kommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjorts
under 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissa
fall av hot.

I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf i kommittéförslaget
såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddet
avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som
äger besluta i allmänna angelägenheter. Vad sålunda föreslagits är bl. a. avsett
att delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28:1,
vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets mening tillräckliga
skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarande paragraf
till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vad
som erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skydda
de enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade en
myndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat att härutöver
i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd för
institutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit
syntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ett
demokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde vara
svår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å ena
sidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge rikets
domstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarande innebörd
vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge den
viktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på att
träffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindre utsträckning
hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I fråga
om dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt avhelt
annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att det
vore särskilt angeläget alt upprätthålla respekten för domstolarna såsom
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements chefen.

rättens organ. Icke blott de enskilda domstolsledamöterna utan även domstolarna
såsom sådana borde därför genom straffbestämmelser skyddas mot
missfirmelser. På nu anförda skäl ville samfundet förorda, att förevarande
paragraf i förslaget omarbetades till att avse endast missfirmelse mot enskilda
funktionärer, samt att i en särskild bestämmelse stadgades straff för
missfirmelse mot domstol. Såvitt anginge högsta domstolen och regeringsrätten
syntes det samfundet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke
detta skydd borde ernås genom att stadgandet i 9: 4 i förslaget utsträcktes
till att avse även dessa två domstolar. A andra sidan har generaltullstyrelsen
—- under hänvisning till att det förekommit att trafikanter skrivit smädligt
mot lokal tullmyndighet eller styrelsen utan att därvid namngiva någon
särskild person — uttalat att den föreslagna utvidgningen av det straffbara
området till att innefatta jämväl missfirmelse av myndighet vore påkallad.

I fråga om straffsatsen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit
oegentligt, att medan enligt kommittéförslaget straffet för förgripelse mot
ämbetsman i 10:4 skulle vara, i normalfallen fängelse eller böter samt i
grova fall straffarbete i högst fyra år eller fängelse, kommittén för tjänstemissfirmelse
endast föreslagit straffet böter eller fängelse. Då sistnämnda
brott av kommittén upptagits i 10: 3, skulle 10: 4, som enligt sin lydelse icke
hade avseende å förut i kapitlet behandlade fall, aldrig kunna vinna tilllämpning,
då tjänstemissfirmelse förelåge. En förgripelse som tillika innefattade
missfirmelse skulle sålunda straffas allenast efter den lägre skalan i
10:3, och detta även om förgripelsen vore att bedöma såsom grov så att
straffarbete skolat ådörnas, därest 10: 4 ägt tillämpning. Att sålunda förgripelse
i förening med missfirmelse skulle bedömas efter en lindrigare straffskala
än enbart förgripelse syntes icke tillfredsställande. Därest icke förhållandet
mellan förgripelse och missfirmelse reglerades på annat sätt än i
förslaget, vore det därför enligt hovrättens mening nödvändigt att straffskalan
i 10: 3 i kommittéförslaget gjordes lika sträng som den i 10: 4. Slutligen
har hovrätten mot den av kommittén här upptagna konkurrensregeln gjort
samma erinran som vid 9: 3.

Angående den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har Göta
hovrätt uttalat, att rubriceringen »tjänstemissfirmelse» icke syntes helt lyckligt
vald vid jämförelse med sådana ord som »tjänstefel» och »tjänstebrev»,
där sammansättningsledet »tjänste-» vore liktydigt med »i tjänsten». Även
hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt på brottsbeteckningen.

Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört angående förhållandet mellan
straffskalorna för förgripelse i 10:4 och för missfirmelse i 10:3 enligt
kommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarande
båda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom
2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande mot förgripelse
mot ämbetsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet om
missfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårare straffbestämmelsen
i 10:2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

163

fallei- under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefatta
missfirmelse mot den angripne ämbetsmannen.

Den viktigaste nyheten i kommittéförslaget är införandet av straff även för
missfirmelse, som icke är riktad mot någon befattningshavare personligen
utan mot myndighet eller annat organ med beslutanderätt i allmänna angelägenheter.
En sådan straffbestämmelse som den av kommittén föreslagna
skulle emellertid, på sätt advokatsamfundet uttalat, stundom kunna komma
att stå hindrande i vägen för den fria kritikrätt i allmänna angelägenheter,
som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen har därför i departementsförslaget
begränsats till att innefatta skydd mot offentligt skymfande,
vilket såsom jag vid 9:4 framhållit innebär en begränsning av det
straffbara området till sådana fall då beskyllningen sker i offentlig handling
eller eljest riktar sig till allmänheten och dess form är skymflig. Saklig kritik,
även om den innefattar oriktiga uppgifter, lämnas alltså straffri såvitt
den riktar sig mot ett organ och icke mot någon viss person.

Med hänsyn till det anförda har paragrafen i departementsförslaget uppdelats
på två stycken. Första stycket, som handlar om »skymfande av myndighet»,
ger myndigheter och andra organ som äga besluta i allmänna angelägenheter
skydd allenast mot offentligt skymfande. I andra stycket behandlas
under beteckningen »missfirmelse av tjänsteman» brott mot sådana
personer som eljest åtnjuta ämbetsskydd. Dessa skola, liksom enligt gällande
rätt och kommittéförslaget, åtnjuta skydd mot beskyllningar och andra
smädelser, vare sig de ske offentligt eller enskilt och vare sig formen är
skymflig eller innehållet innebär förtal. Andra stycket skall tillämpas allenast
i andra fall än första stycket avser.

Den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln har av enahanda
skäl som utvecklats under 9:3 icke influtit i departementsförslaget.

6 §.

Nu förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Därunder har
kommittén föreslagit stadgande om straff för den som åt någon, vilken är eller
varit underkastad ämbetsansvar, lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller
annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Brottet har av
kommittén rubricerats såsom bestickning och straffet har föreslagits skola
vara högst straffarbete i två år.

Det nu ifrågavarande brottet är för närvarande behandlat i sammanhang
med ämbetsbrotten i 25 kap., vars 5 § innehåller bestämmelser om straff dels
för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller
begär muta eller annan otillbörlig belöning dels ock för den som till ämbetsman
lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning. Kommittén har funnit,
alt den senare formen av brottslighet, som ju icke förutsätter straffbart förfarande
från någon ämbetsmans sida, borde upptagas icke i kapitlet om ämbetsbrotten
utan bland brotten mot allmän verksamhet i 10 kap. Att den här
föreslagna brottsbeskrivningen avviker från gällande lag därigenom att ordet
»belöning» ersatts med »förmån», beror på att kommittén velat klarare fram -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

hålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även förmåner
av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. En utvidgning i förhållande
till gällande rätt är vidare, att den föreslagna bestämmelsen även omfattar
bestickningsåtgärder gentemot dem som varit men icke längre äro underkastade
ämbetsansvar. Då redan enligt nuvarande lag det straffbara området
omfattar även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, har det
nämligen synts kommittén också böra vara straffbarbeten ovidkommande,
huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande innehar sysslan
eller ej.

I anledning av vad kommittén sålunda föreslagit bar hovrutten över Skåne
och Blekinge uttalat, att ur saklig synpunkt intet funnes att erinra mot att
med otillbörlig belöning till ämbetsman likställdes sådan belöning till den som
icke längre vore underkastad ämbetsansvar. Den föreslagna lagtextens formulering
syntes emellertid mindre lycklig, eftersom stadgandet efter ordalagen
skulle omfatta även det fall att åt en förutvarande ämbetsman erbjödes
eller utlovades muta eller annan otillbörlig belöning. Ett sådant fall borde,
om det överhuvudtaget vore tänkbart, icke enligt hovrättens mening omfattas
av bestämmelsen. Det förefölle vidare oriktigt att använda ordet »muta»
om belöning till en förutvarande ämbetsman. Hovrätten ville slutligen ifrågasätta,
huruvida icke i ett annat avseende en utvidgning av det straffbara området
vore påkallad. Enligt de föreslagna bestämmelserna torde hinder icke
möta att åt någon, som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad befattning
men väntades göra detta, lämna eller utlova muta, avseende hans
framtida tjänsteutövning. Sådana mutor kunde uppenbarligen innebära lika
stora faror som annan bestickning. Mången tjänsteman uppehölle tid efter
annan begränsade förordnanden. Det vore stötande, om bestickningsfall under
tid, då han icke innehade förordnande, skulle lämnas utan beivran. Föreningen
Sveriges häradshövdingar åter har, liksom i fråga om uttryckssättet
i kommittéförslagets 4 §, funnit att orden »otillbörlig förmån» i den av kommittén
föreslagna brottsbeskrivningen icke vore ägnade att skapa en klar
gräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Rådhusrätten i
Malmö slutligen har funnit, att det nu ifrågavarande stadgandet borde utsträckas
till att avse även otillbörlig förmån till ämbetsmannen närstående
personer. Lagrummet skulle eljest lätt kunna kringgås, t. ex. genom att förmåner
erbjödes icke åt ämbetsmannen s jälv utan åt hans hustru. Samma synpunkter
ha anlagts av stadsfiskalen i Malmö, vilken anfört att i praktiken
fält torde ha förekommit, då en otillbörlig förmån lämnats ämbetsmans
hustru eller annan tillhörande hans familj.

I överensstämmelse med kommittén har jag funnit, att straff bör inträda
oavsett om befattningshavaren vid tidpunkten för den otillbörliga förmånens
lämnande eller erbjudande fortfarande innehar sin befattning eller ej. Det
är nämligen tydligt, att de synpunkter, utifrån vilka bestickning straffas,
göra sig med i huvudsak samma styrka gällande inför risken att tjänstemän

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

165

i sin tjänsteutövning skulle låta sig påverka av möjligheten att efter avskedstagandet
komina i åtnjutande av otillbörliga förmåner från personer
eller företag, vilkas intressen berörts av tjänsteutövningen i fråga.

Då den av kommittén föreslagna formuleringen »muta eller annan otillbörlig
förmån» kan tänkas misstolkad på det sättet att båda uttrycken skulle
åsyfta före tjänsteutövningen lämnade förmåner, har jag återgått till gällande
lags uttryck »muta eller annan otillbörlig belöning». Det torde ändå vara klart,
att, såsom kommittén framhållit, under straffbudet falla ej blott kontanta
belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag.

Vad angår ordet »otillbörlig», mot vilket häradshövdingföreningen riktat
kritik, finner jag i likhet med kommittén, att icke varje gåva såsom erkänsla
för det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör föranleda straff. Att i strafflagen
angiva den härav betingade begränsningen av det straffbara området
annorledes än genom att uppställa villkoret att fråga skall vara om en otillbörlig
belöning torde icke låta sig göra. Den närmare bestämningen av vad
som i detta hänseende är tillbörligt eller ej blir beroende av sed och allmän
uppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter och
låter sig icke inskriva i en lagtext. Lika naturligt som det för närvarande anses
att exempelvis en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgång
konfirmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottoge gåvor
—■ större eller mindre — av dem som ha rättegångar inför honom. Enligt
min mening är varje gåva till befattningshavare som bär avses otillbörlig,
om förmånen i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverka
tjänsteutövningen.

I fråga om brottsbeskrivningen i övrigt synes, med beaktande av vad hovrätten
över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten och stadsfiskalen i Malmö
uttalat, böra vidtagas den ändringen att straff skall inträda så snart någon
lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning
av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Härigenom inbegripes
även det fallet att någon söker muta den som ännu ej tillträtt befattningen
i fråga, varjämte ställes utom tvekan att paragrafen omfattar även
otillbörliga förmåner till befattningshavaren närstående personer. Liksom
enligt kommittéförslaget ingår även belöning som lämnas i efterhand. Det
avgörande är, om förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits för utövning av
befattningen. Har förmånen lämnats någon närstående till befattningshavaren,
kan straff inträda även om den sistnämnde icke hade kännedom om förmånen.

V §■

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §, varest kommittén
i ett första stycke under rubriceringen »otillbörligt verkande vid röstning»
upptagit eu bestämmelse om straff för den som vid val till allmän
befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra
omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på
omröstningen. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter i nor -

]66

Kangl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements chefen.

malfallen samt fängelse eller straffarbete i högst två år för det fall att brottet
med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest
är att anse som grovt. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén inrymt
stadgande, att den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig
förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende skall
dömas till böter eller fängelse.

Paragrafen motsvaras i nu gällande strafflag av 10: 16, enligt vilket lagrum
det är straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt värv,
störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka i
val. I förhållande till gällande rätt innebär kommittéförslaget, att straffskyddet
utsträckts till att omfatta även andra omröstningar i allmänna ärenden
än val, exempelvis folkomröstning och omröstning vid kommunalstämma
eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling. Kommittéförslaget
giver vidare mera vägledning än gällande lag vid angivandet av de
handlingsformer som skola anses innefatta otillbörligt verkande.

Mot de i kommittéförslagets lagtext här ingående uttrycken »otillbörligen
inverka på omröstningen» och »otillbörlig förmån» har föreningen Sveriges
häradshövdingar gjort samma principiella anmärkning angående oklarhet i
fråga om det straffbara områdets gräns som beträffande de likartade uttrycken
i de stadganden i kommittéförslaget, vilka motsvara 2 och 6 §§ i departementsförslaget.
Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot uttalat, att straffskyddets
utsträckande enligt kommitténs förslag i stort sett vore väl ägnat
att avlägsna den ovisshet på området som hittills gjort sig gällande. Länsstyrelsen
ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke förslaget borde ytterligare
fullständigas genom ett särskilt straffbud mot att påverka överläggning
i allmänna ärenden, detta dock mera till förebyggande av framtida
missbruk; hittills förelåge åtminstone icke i större utsträckning någon erfarenhet
av sådan påverkan. Fångvårdsstyrelsen slutligen har ansett, att
brottsbeteckningen »otillbörligt verkande vid röstning» icke osökt ledde tanken
i avsedd riktning.

Icke heller i nu förevarande paragraf finner jag det möjligt att undvika
sådana uttryck som »otillbörligen» eller liknande. Att här uttömmande
uppräkna alla de olika slag av förfaranden och förmåner som kunna tänkas
komma i fråga torde nämligen icke låta sig göra. Åt domstolarna måste
därför anförtros att i de uti lagtexten icke särskilt beskrivna fallen avgöra
vad som får anses vara tillbörligt eller motsatsen. Jag ansluter mig likaledes
till kommitténs uppfattning, att något särskilt straffbud mot att påverka
överläggning i allmänna ärenden icke torde vara påkallat. Den av kommittén
föreslagna brottsrubriceringen »otillbörligt verkande vid röstning» synes mig
böra godtagas.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommittéförslaget. Kommittén har där
upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen söker förskaffa sig känne -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas
hemligt, han skall för brott mot rösthemlighet dömas till böter. Bestämmelsen,
som saknar motsvarighet i gällande rätt, har icke blivit föremål för
några anmärkningar i yttrandena. Då den måste anses vara välbetänkt, förordar
jag dess antagande i den lydelse kommittén föreslagit.

9 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har
kommittén upptagit stadgande om straff för ett såsom övergrepp i rättssak
betecknat brott, varmed förstås att någon med våld eller annan otillbörlig
åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot om
sådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighet
gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit
utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan. Straffet har föreslagits
skola vara högst straffarbete i två år.

Vad här föreslagits har i gällande rätt en motsvarighet i 11:8. Enligt detta
lagrum föreligger emellertid en olikhet i fråga om straffskyddets utsträckning
mellan å ena sidan parter och därmed jämställda samt a andra sidan
vittnen och dem som eljest vid förhör inför myndigheter avgiva utsagor,
För den förra kategorien avser skyddet endast våldsgärningar och hot om
våld, för den senare dessutom åtgärder, som föranleda lidande, förlust eller
annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. Utom den ändring i förhållande
till gällande rätt som sålunda består i att alla av lagrummet skyddade
likställts innebär kommittéförslaget, enligt vad kommittén uttalat, vidare
den utvidgningen av straffskyddet att detta ej blott såsom för närvarande
omfattar parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan
anhängig sak utan även avser att utgöra skydd mot otillbörliga åtgärder
riktade mot själva anhängiggörandet av en sak genom anmälan till domstol,
polis eller annan myndighet. Kommittén har nämligen tunnit, att det just
vore den som toge initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst
behövde skydd, men att, sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest inför
behörig myndighet, sådana övergrepp som här vore ifråga spelade jämförelsevis
mindre roll.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet anmärkt, dels
att här synles ha straffbelagts även handlingar, beträffande vilka intet starkare
behov av kriminalisation gjort sig gällande, dels också att paragrafens
brottsbeskrivning vore vagare och till följd därav också tänjbarare än vad
för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit
paragrafens brottsbeskrivning alltför svävande, beroende pa det svårtolkade
uttrycket »otillbörlig åtgärd». Föreningen har vidare uttalat, att vad
föreningen anfört angående räckvidden av bestämmelsen om straff föi förgripelse
mot ämbetsman i 10: 4 i kommitténs förslag även ägde tillämpning
på nu förevarande paragraf däri.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

DePchtef™ntS „ Kommittén har icke anfört någon närmare motivering för sitt förslag att
låta även den som själv gör anmälan eller för talan hos domstol eller annan
myndighet atnjuta straffskydd — förutom mot våld och hot därom — jämväl
mot annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet
liksom mot hot om sådan åtgärd. Skyddet mot annat än våldsgärningar
och hot därom är i gällande rätt förbehållet vittne och den som eljest
avgiver utsaga vid förhör inför myndighet. Jag har icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att göra ändring i denna del. Det dagliga livet kan uppenbarligen
erbjuda många tillfällen att åstadkomma förtretligheter av olika slag
för en motpart, och att straffbelägga allt sådant, utan annan begränsning
än att det skall vara fråga om en otillbörlig åtgärd, synes mig icke tillfredsställande.
I departementsförslaget har därför nu förevarande paragraf, i anslutning
till gällande rätt, uppdelats i stadganden om straff dels för den som
med våld eller hot därom angriper någon antingen för det han hos domstol
eller annan myndighe! gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller också för att hindra
honom i sådan sak, dels ock för den som med annan åtgärd, som medför
lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon
för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet
eller för att hindra honom i sådan sak. Under det senare ledet kommer
emellertid även att falla angrepp med anledning av partsutsaga under
sanningsförsäkran.

10 §.

Kommittén har i 9 § första stycket upptagit eu bestämmelse om straff
för bevisförvanskning. Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget, där
nagon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller
inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagits
skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen med hänsyn
till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest
ar att anse som grov, straffarbete i högst sex år. I paragrafens andra stycke
har kommittén intagit ett stadgande, att den som föregriper brottsutredning
och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis skall straffas
med böter. I 10 § har kommittén därefter placerat bestämmelser om straff
för döljande av brottsling. Sådant brott består enligt första stycket i paragrafen
i att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hans
flykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom eller
verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Som straff
för döljande av brottsling har föreslagits fängelse eller böter, dock afl om
straffarbete i åtta år eller däröver kunde följa å det brott, till vilket döljandet
hänförde sig, straffet för det senare skulle få höjas till straffarbete
1 högst fyra år. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit bötesstraff
för den som vid förövandet av nu ifrågavarande handlingar icke insåg
men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Slutligen har
i ett tredje stycke av samma paragraf upptagits ett stadgande, att straff eftei

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

169

paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt uppeller
nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med
den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn.

Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a,
varest stadgas straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige,
främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt
motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskriver vidare
även straff för den som icke insåg men liade skälig anledning antaga
att den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsliges närmaste,
dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.

I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslagel till en
början den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskild paragraf
och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidare
har emellertid förstnämnda brottsbegrepp utbyggts till att omfatta icke blott
bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även
bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämnda
syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falsk angivelse.
Denna uppdelning av bevisförvanskning på två särskilda brott, allteftersom
avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad,
har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som
gagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en
annan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringa
falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man
iror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottet
böra uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brotts utredande verksamhet.
Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställts
att det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse för
brottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet har kommittén
genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till den
som föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot dem
som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff, verkställa
egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom
försvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt har kommittén
vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottliges närmaste.

10 § i kommittéförslaget innefattar — utöver att bevisförvanskning utbru
tits — icke några större ändringar i förhållande till motsvarande bestämmelser
i nuvarande 10: 18 a. Om den bär föreslagna brottsbeteckningen »döljande
av brottsling» har kommittén uttalat, att varken »döljande» eller
»brottsling» finge fattas i alltför snäv bemärkelse.

I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitickanslerscimbetet framställt
samma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot
9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, afl det i para -

170

Kiingl. Maj.ts proposition nr 80.

grafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepe
brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde bevis,
visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida
vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde vara välkommet
för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ett
sådant straffbud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen,
icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapa irritation
och därigenom göra mera skada än nytta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligt förslaget
icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens att
utredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast att förvanskningen
vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydande utvidgning
av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningen
skulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilliga
invändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sätt
genom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, även
skäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren efter
mindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligt
spel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarande svårhetsgrad,
eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbar
förberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindra fortsatt
brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsliges
närmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå från
dylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenom
undanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för en brottsutredning,
om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafens
andra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskade
eller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilliga andra
ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra och
relativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16:2 hit
överförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10:
18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete i två år, något
som med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde vore
otillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med den omständigheten
att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsett svårhetsgraden
av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medförde vidare
att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas
även efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste anses
oriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställda förslaget,
att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vid
bevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit det
innebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbar bevisförvanskning
skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjde
äkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot icke
om någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som exempelvis på en brottsplats astadkomme falska spår, däi inga spåi
lunnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller ha
åberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverka utredningen
om brottet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke det straffbara
området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragraf
i förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse för
brottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsåge
brottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande av bevis
kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativ process
eller i ärende, som eljest ankomme på prövning av administrativ myndighet.
Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse för vissa
sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit det kunna
ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmän verksamhet
borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighet
anmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning.

Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands lån funnit värd att överväga,
dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klart ådagalagt
uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att vara
polismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förste stadsfiskalen
i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningen bidragit
till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis undergått,
straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3
borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige. Slutligen
har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningen
Sveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore om förvanskning
av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv,
detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter »brottsutredning»
tillädes »beträffande annan».

Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet mot brottsbcteckningen
»döljande av brottsling» anmärkt, att om i ett utslag upptoges
sasom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sin
cykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utan
snarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes
framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke innebure
döljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningen
borde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om något
härför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sveriges
häradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt att
enligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottsling
döma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat alt den andre var
brottslig.

1 likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter mot Departement*.
eu så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis som kom- c c

172

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

mittén föreslagit. Det av kommittén i 9 § första stycket upptagna stadgandet
synes omfatta ett stort antal handlingar av olika slag som det knappast
kan vara påkallat att straffbelägga. Särskilt när det gäller närstående
torde det vara alltför strängt att stadga straff för varje slag av bevisförvanskning,
helst som enligt 10 § närstående icke skola kunna straffas för
andra åtgärder i syfte att skydda en brottsling. Jag har därför funnit nödvändigt
att begränsa ifrågavarande stadgande i kommitténs förslag. Det har
därvid synts mig mest praktiskt att straffbelägga en del gärningar under 13
kap. och vissa andra gärningar i samband med bestämmelserna i 10 § i kommittéförslaget.

Bevisförvanskning i syfte att ådraga någon straff har sålunda i departementsförslaget
straffbelagts i 13: 8. I fråga om annan bevisförvanskning har
jag, i anslutning till gällande rätt, i första stycket av 10 § låtit upptaga straff
jämväl för den som undanröjer bevis om straffbelagd gärning. Av sista stycket
i paragrafen följer att sådant straff ej skall drabba make, trolovad,
syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller vissa andra närstående.
Förstnämnda stycke i kommittéförslaget har i samband härmed jämkats
något i redaktionellt hänseende, varjämte den föreslagna brottsbeteckningen
ändrats till »skyddande av brottsling». Jag vill framhålla, att förvanskning
av bevis i syfte att hjälpa en brottsling, som sker på annat sätt än
genom undanröjande av bevis, faller under det i 10 § angivna alternativet
»på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff». Det har icke synts
behövligt att särskilt omnämna motverkande av den brottsliges befordran
till dom. Delta får nämligen anses innefattat i vad därefter upptagits om
motverkande av hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande
åtgärd. Understrykas må, att den brottslige som allmän regel icke kan anses
straffbar för det han sökt skydda sig själv genom alt undanröja bevis.

Straffet för skyddande av brottsling har i departementsförslaget bestämts
till högst straffarbete i två år. Den av kommittén föreslagna möjligheten att
gå upp till fyra år, om å den skyddades brott kunde följa visst högre straff,
har alltså borttagits. Hur grovt sistnämnda brott är, bör emellertid beaktas
vid straffmätningen.

I andra stycket av 10 § i departementsförslaget har upptagits stadgande
om straff för den som begår sådan gärning som avses i första stycket och
därvid icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var
brottslig. En saklig utvidgning av denna bestämmelse i förhållande till kommittéförslaget
följer av att paragrafens första stycke i departementsförslaget
handlar även om undanröjande av bevis om straffbelagd gärning. Enligt
kommittéförslaget skulle undanröjande av bevis för att hjälpa den man
trodde vara oskyldig straffas enligt huvudstadgandet om bevisförvanskning
i 9 § första stycket. Ett sådant förfarande blir enligt departementsförslaget
icke hänförligt under 10 § första stycket, som ju endast handlar om uppsåtligt
skyddande av den som är brottslig, men kan komma att falla under
den nu ifrågavarande lindrigare straffbestämmelsen i paragrafens andra
stycke.

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den av

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

173

kommittén i 9 § andra stycket införda bestämmelsen om bötesstraff för
den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar
eller undanröjer bevis. Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt kan ett sådant
stadgande visserligen vara ägnat att motverka missbruk från utomståendes
sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund vara välkommet
för polismyndigheterna, men det torde knappast uppbäras av det
allmänna rättsmedvetandet utan kan befaras skapa irritation och därigenom
göra mera skada än nytta.

I departementsförslaget har som tredje stycke i 10 § upptagits det på
samma plats i kommittéförslaget införda stadgandet om straffrihet för den
brottsliges närmaste. Stadgandet har erhållit ett i förhållande till kommittéförslaget
vidgat användningsområde till följd av att i paragrafens första
stycke inryckts även undanröjande av bevis. För dessa brott hade nämligen
icke i kommittéförslagets 9 § upptagits någon bestämmelse om straffrihet
för närstående. Icke heller gällande rätt har något stadgande om straffrihet
för närstående som undanröjer bevis. Samma synpunkter som föranlett, att
nära anhöriga som hjälpa en brottsling att undkomma gå fria från straff,
synas emellertid böra få göra sig gällande också med avseende å undanröjande
av bevis. Så har även på sin tid föreslagits av Thyrén och nu påyrkats
av häradshövdingföreningen. I överensstämmelse härmed har departementsförslaget
utformats.

11 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff för
hjälp till rymning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon
tager lös fånge eller annan som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad
friheten, döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Straffet
har föreslagits i normalfallen skola vara fängelse eller straffarbete i högst
fyra år. För det fall, att gärningen är att anse såsom ringa med hänsyn till
att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet,
hjälpåtgärden av mindre farlig art eller eljest, har uppställts
straffskalan böter eller fängelse. I ett andra stycke stadgas straff för försök.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 10: 17, som emellertid endast
handlar om befriande medelst våld eller list av den som är kvarhållen såsom
misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Kommitléförslaget innebär sålunda
en utvidgning av brottsområdet i två hänseenden, nämligen dels därigenom
att stadgandet gjorts tillämpligt icke blott på direkt löstagande nian
på varje form av bjälp till rymning, dels ock genom att brottet kan begås
icke endast med avseende på de för närvarande uppräknade personkategorierna
utan i fråga om envar som lagligen är berövad friheten. Sistnämnda
bestämning omfattar enligt kommitténs motiv bl. a. dem som undergå
tvångsuppfostran ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhus intagna,
för vilkas utskrivning särskilda regler gälla, skyddshemsclever, sådana
som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativ
ordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighet
berövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen omhänder -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebär
kommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande är
differentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utan
våld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas på beskaffenheten
av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktad
eller dömd.

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta liovrcitt funnit det
oklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som
»utan beslut av myndighet berövats friheten». I varje fall förefölle det hovrätten
som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de i lagtexten
använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafen
förekommande uttrycken »rymning» och »rymling» funne hovrätten åter
vara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis en scharlakansfeberpatient,
som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle att
lämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp av
ifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas i epidemilagen,
som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den som tredskades
att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning. Föreningen
Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motiven
uttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket
»berövad friheten» hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagits
på epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av att
i motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat om
att 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ett stadgande
om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsböter
eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader.
Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning av
rymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka att
brottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den i
kommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efter
nyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet att
erinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget bleve tillämpligt
även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid finge
blott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende å
personer som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 § alkoholistlagen
kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnit
otillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff för
annan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras som
hjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrande
den 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten
av frihetsstraff m. m. förordat införande av ansvarsbestämmelser
för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål eller alkoholhaltiga
drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilken kategori
han tillhörde. I fråga om broltsbeteckningen »hjälp till rymning» har
justitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

medföra att, enligt de i 3 kap. föreslagna bestämmelserna om medverkan,
den som annorledes än genom anstiftan medverkat till nu ifrågavarande
brott skulle dömas för »medhjälp till hjälp till rymning»; en sådan rubricering
syntes emellertid icke fullt lämplig. I språkligt hänseende har vidaie
hovrätten över Skåne och Blekinge papekat, att i den av kommittén löreslagna
lagtexten orden »döljer honom» kommit att syfta pa »fånge eller annan,
som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten», vilket
vore en oegenilighet. Då döljande av rymmare utan vidare torde ingå under
generalklausulen »eller annorledes främjar hans flykt», syntes den bästa
lösningen vara, att orden »döljer honom» finge utgå.

Att i enlighet med kommitténs förslag i strafflagen införa eu generell be- Departementsstämmelse
om straff för hjälp till rymning i fråga om alla sådana personer
som kunna sägas vara lagligen berövade friheten synes mig innebära uppställande
av ett brottsbegrepp utan tillräcklig enhetlighet. Olikheten mellan
å ena sidan en fånge, som undergår frihetsstraff, och å andra sidan en patient
på ett epidemisjukhus är alltför stor för att det icke skulle verka stötande,
om den som hjälpte den senare att avvika skulle anses ha begått
samma brott som den vilken medverkade vid fångens rymning. Jag anser
därför att nu förevarande lagrums tillämplighetsområde bör begränsas till
huvudsakligen rymningshjälp åt sådana personer som omhändertagits antingen
i samband med en brottsutredning eller såsom påföljd av att de av
domstol befunnits ha förövat någon med straff belagd gärning. I det förra
hänseendet ifrågakomma anhållna och häktade, i det senare dels fångar som
undergå straffarbete eller fängelse ävensom tvångsarbetare, förvarade och
internerade, dels också de som undergå tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.
Med de nu nämnda få tydligen likställas sådana som av motsvarande
anledningar berövats friheten genom myndighets beslut, t. ex. sådana
landsflyktiga utlänningar som måst interneras, ävensom straffriförklarade
och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits på
sinnessjukhus, ehuru i sistnämnda fall formellt icke förutsättes något beslut
av myndighet. Med anhållna i den mening, vari ordet här tagits, torde
emellertid böra jämställas även de som anhållits för fylleri. Såsom sammanfattande
bestämning för alla de nu nämnda synes mig kunna användas att
de ej äga vistas på fri fot. I den mån det kan befinnas behövligt att straffbelägga
rymningshjälp även i fråga om andra kategorier än nu sagts torde
detta böra ske inom speciallagstiftningen, på sätt som redan är fallet exempelvis
beträffande skyddshemselever.

I fråga om själva handlingsbeskrivningen finner jag i anledning av den
av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkningen, att orden
»döljer honom» böra utgå. Vidare har i fortsättningen av brottsbeskrivningen
ordet rymning, som synes böra förbehållas krigslagsbrottet med detta
namn, utbytts mot flykt. Som följd härav har även såsom broltsbeteckning i
stället för »hjälp till rymning» införts »främjande av flykt».

Fångvårdsstyrelsens önskemål är redan tillgodosett i den nya lagen om
verkställighet av frihetsstraff m. m.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

12 §.

I 12 § i kommittéförslaget har upptagits stadgande om straff för »ingrepp
i myndighets verksamhet». Detta brott har beskrivits sålunda att någon bryter
mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva
annans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar i
kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighet tillslutit,
vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dylikt
sätt motverkar myndighets åtgärd. Straffet har föreslagits skola vara böter
eller fängelse.

De här särskilt angivna brottsfallen motsvara i stort sett de gärningar som
för närvarande äro belagda med straff i 10: 19, 21, 22 och 23. Uteslutits har
emellertid det i 10: 23, jämte vägran av inträde som förrättningsman äger
fordra, upptagna fallet att man vägrar lämna honom handräckning, där han
äger begära sådan Kommittén har nämligen funnit att det i de sällsynta
fall, där skyldighet att lämna handräckning föreskreves, vore lämpligast att
stadgandet därom i mån av behov åtföljdes av särskild straffbestämmelse.
Beträffande skadande eller borttagande av myndighets anslag föreligger en
utvidgning i förhållande till gällande rätt därigenom att den i 10: 19 gjorda
begränsningen till kungörelse eller underrättelse som anslagits till allmän
kännedom bortfallit. Det bör nämligen enligt kommittén icke heller vara
tillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och för
delgivning med viss person. En annan utvidgning är att, medan i 10: 21
är tal om brytande av offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter
äro tillslutna, motsvarande punkt i förslaget avser öppnande av vad myndighet
tillslulif. Ändringen har av kommittén motiverats med att det måste
anses straffvärt, ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, en förvaringspersedel
eller någonting annat tillslutits utan även att med kringgående
av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. En nyhet
innebär slutligen även den sist i förslagets brottsbeskrivning ingående generella
bestämningen »eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd».

Angående denna paragraf i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge
funnit, att här sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa
inbördes sammanhang. Hovrätten har vidare framställt anmärkning mot
brottsbeteckningen »ingrepp i myndighets verksamhet». Föreningen Sveriges
stadsdoniare har, på sätt under 10: 4 omtalats, ansett att enligt kommittéförslaget
gränsdragningen mellan 10: 2 och nu förevar ande stadgande stundom
syntes bliva subtil. Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att de flesta
här upptagna fall visserligen vore lindriga men att ingreppet i myndighetens
verksamhet under vissa omständigheter kunde vara ett allvarligt brott, icke
minst under allvarliga tider, varför förslaget om straff i form av böter eller
fängelse vore väl avvägt. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit,
att kommittén här straffbelagt endast handlingar, för vilka vore utmärkande
att de innefattade ett åsidosättande av ett förbud, ett beslut eller en befall -

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

177

ning som meddelats av därtill behörig myndighet. Andra härmed icke jämförliga
ingrepp i myndighets verksamhet bleve däremot icke straffbara enligt
paragrafen. Ett vidsträcktare straffskydd än vad sålunda föreslagits
kunde emellertid understundom vara av behovet påkallat. I sådant hänseende
ville föreningen bringa i erinran ett fall då en utomstående, som
på en polisstation råkat få se konceptet till ett telegram vari begärdes
efterspaning av två för rånmord misstänkta personer, egenmäktigt delgav en
tidning vad han sålunda uppsnappat. Som följd härav kommo de i radio utsända
dagsnyhetema att, innan de ifrågavarande båda personerna ännu gripits,
innehålla ett meddelande om spaningsarbetets inriktning på dem, något
som uppenbarligen kunnat få allvarliga skadeverkningar. Föreningen ville
därför ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna stadgandet borde erhålla en
vidare tillämpning, så att det jämväl omfattade fall då någon på nu angivet
eller liknande sätt grepe en myndighet i ämbetet. Till förekommande av
missförstånd ville föreningen emellertid betona, att en utvidgning av straffbudet
icke borde rikta sig mot ett för tidigt publicerande av nyheter. Det
klandervärda vore, att man så att säga hos en myndighet stule vissa uppgifter
som man sedan obehörigen utnyttjade. Genernltullstyrelsen har med
tillfredsställelse hälsat, att det föreslagna stadgandet omfattade även det
fallet att någon beredde sig tillgång till ett med tullplomb förseglat förvaringsrum
utan att bryta förseglingen. När en tullmyndighet förseglade ett lastrum
å fartyg, kunde emellertid i regel icke göras någon närmare undersökning
av lasten. Om förseglingen sedermera befunnes ha blivit bruten, kunde
det därför vara svårt för tullmyndigheten att avgöra, huruvida någon del
av lasten bortförts eller ej. Under sådana förhållanden kunde det även vara
svårt att bevisa, att själva förvaringsrummet öppnats. Av kommitténs motiv
syntes visserligen framgå, att meningen även vore att liksom för närvarande
straff skulle ådömas då försegling brutits utan att det kunde styrkas
att själva förvaringsrummet eller persedeln öppnats. Då detta emellertid
ej klart framginge av den föreslagna lagtexten, hemställde styrelsen att denna
måtte förtydligas.

Såsom i ett yttrande framhållits har kommittén i förevarande paragraf Departementssammanfört
brott av ganska olikartad beskaffenhet. För att avhjälpa detta chefenhar
straffbudet för vägran alt lämna förrättningsman tillträde i departementsförslaget
upptagits i ett särskilt stycke, därvid straffet bestämts till
böter. Vidare har paragrafen i övrigt begränsats till fall med större inbördes
sammanhang genom att slutorden i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen
»eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd» ändrats
till »eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud». Härmed
avses att begränsa det straffbara området till fall som helt kunna jämställas
med de här uttryckligen nämnda, exempelvis de i 27: 15 nya rättegångsbalken
angivna, beträffande vilka processlagberedningen förutsatt el t straffbeläggande
i detta sammanhang. I sistnämnda lagrum nämnes, att byggnad
eller rum tillstänges, tillträde till visst område förbjudes, förbud meddelas
Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

178

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtages för säkerställande
av utredning om brott, överträdande av en länsstyrelses vitesförbud
kan däremot tydligen icke bedömas enligt förevarande paragraf. De i departementsförslagets
första stycke kvarstående fallen synas lämpligen kunna
sammanfattas under beteckningen »överträdelse av myndighets bud».

I fråga om den närmare utformningen av brottsbeskrivningen ha vidare
i departementsförslaget gjorts några redaktionella jämkningar av vad kommittén
föreslagit. I stället för kommittéförslagets »förbud att skingra eller
föryttra löst eller fast gods» har sålunda omnämnts »förbud att sälja eller
skingra gods» vilket uttryck ger samma mening men bättre överensstämmer
med terminologien i 180 och 181 §§ utsökningslagen. Vidare har i anledning
av den utav generaltullstyrelsen framställda anmärkningen som ett självständigt
fall upptagits att någon skadar eller borttager myndighets insegel.
I anledning av stadsdomarföreningens anmärkning angående gränsdragningen
mellan 2 och 12 §§ i kommittéförslaget må hänvisas till den omredigering
som den förra paragrafen, 4 § i departementsförslaget, undergått och vad jag
därom uttalat.

13 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen utövar
vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar,
han för obehörig tjänsteutövning skall dömas till fängelse eller böter. För
det fall att brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig
vinning eller eljest är att anse såsom grovt föreslås straffet skola vara
straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något sakligt nytt i förhållande
till vad som redan för närvarande gäller enligt 10: 24 första stycket utom
såtillvida att det i sistnämnda lagrum använda uttrycket »allmän befattning»
preciserats till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar.

Den av kommittén föreslagna paragrafen, mot vilken icke några anmärkningar
framkommit i yttrandena, har utan sakliga ändringar upptagits i departementsförslaget.

14 §.

I första stycket av denna paragraf har kommittén föreslagit, att den som,
utan att fall är för handen som i nästföregående paragraf sagts, obehörigen
giver sig ut för att innehava där avsedd befattning, skall för föregivande av
allmän ställning dömas till böter eller fängelse. Detsamma föreslås skola gälla
där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken
av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår
vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med
vatten, ljus, värme eller kraft. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén
upptagit stadgande, att även den som obehörigen giver sig ut för
advokat skall dömas såsom i första stycket sägs.

Kommittéförslaget ansluter sig i denna del nära till nuvarande 10: 24 andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

179

stycket. Liksom i nästföregående paragraf i förslaget bär emellertid uttrycket
»allmän befattning» utgått och ersatts med en hänvisning till befattning
vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Såvitt angår bärande av uniform
eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår vars verksamhet
avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten,
ljus, värme eller kraft, har uttrycklig bestämmelse upptagits i kommittéförslaget,
som torde överensstämma med vad som var avsett vid tillkomsten av
det nuvarande stadgandet. Förslaget om införande av skydd för advokattiteln
är däremot helt och hållet en nyhet i förhållande till gällande rätt. Med
advokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot av Sveriges
advokatsamfund. I motiven till sistnämnda lagrum har processlagberedningen
uttalat, att straff för den som obehörigen utgåve sig för advokat torde
böra upptagas i strafflagen. Detta önskemål har kommittén sålunda tillgodosett.

Mot den här föreslagna paragrafens första stycke har icke gjorts någon
annan anmärkning än att hovrätten över Skåne och Blekinge anfört brottsbeteckningen
»föregivande av allmän ställning» som exempel på enligt hovrättens
förmenande mindre lyckliga brottsbenämningar i förslaget.

Med anledning av paragrafens andra stycke har föreningen Sveriges stadsclomare
uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln
i och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall
ordet »advokat» inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas innehavare
icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka
hårt för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att
nödgas ändra eu kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i
Uppsala län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obehörigt
begagnande av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot
det ifrågavarande stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamotskapet
av Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmelser
i nya rättegångsbalken, det likväl syntes främmande för svensk rättsuppfattning
att på detta sätt skydda ett enda privat yrke, vars ulövare icke vore
underkastade ämbetsansvar. Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga
privata yrkesutövare vilka skulle hava en viss kompetens, t. ex. trafikchaufförer,
biografmaskinister och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa
kunde ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade framstötar
skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller
viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse
till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, att beteckningen köpman i
polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde anses
vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna
bestämmelsen skulle utsträckas alt gälla även för andra yrken, vilket sannolikt
icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads län har,
med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat att man kunde fråga
sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departemen ts -chefen.

uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan, huruvida
andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar skulle
beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett sammanhang.

Den av kommittén i första stycket av paragrafen föreslagna brottsbeteckningen
»föregivande av allmän ställning» synes mig väl svara mot de där
upptagna förfarandena och har därför bibehållits i departementsförslaget.

I fråga om paragrafens andra stycke ansluter jag mig till tanken att nu
införa straffskydd för advokattiteln. Advokatyrkets centrala betydelse för rättegångsväsendet
liksom det förtroende, som även i manga andra för samhällslivet
viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokattiteln, låter ett
sådant skydd framstå såsom välmotiverat. Emellertid finner jag, att straffet
här bör stanna vid böter. Stadgandet har vidare även omformulerats så, att
det däri upptagna brottet icke omfattas av den i första stycket av paragrafen
införda brottsbeteckningen »föregivande av allmän ställning», vilken får anses
mindre lämplig i nu förevarande fall. I likhet med kommittén anser jag
slutligen, att frågan om motsvarande skydd för andra yrkesutövare än advokater
torde få övervägas i andra sammanhang.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

I anledning av att kommittén för detta kapitel föreslagit rubriken »Om
brott mot allmän ordning» har Göta hovrätt anmärkt, att eftersom vissa av
de i kapitlet upptagna brotten uttryckligen betecknades som fridsbrott, det
syntes lämpligt att redan i rubriken utmärka detta genom att benämna kapitlet
»Om brott mot allmän ordning eller frid». Någon förväxling med den
av kommittén föreslagna rubriken till 15 kap. »Om brott mot annans frihet
eller frid» funne hovrätten ej vara att befara, då av den senare rubriken
framginge att enskildas frid åsyftades.

Även om den av hovrätten anförda synpunkten har visst fog, torde tillräckliga
skäl ej föreligga att vidtaga någon ändring i den av kommittén föreslagna
rubriken, eftersom alla i 11 kap. upptagna brott, även exempelvis
brotten mot trosfrid och griftefrid, kunna betecknas som brott mot allmän
ordning.

1 och 2 §§.

Kommittén har såsom första stycke i 1 § upptagit ett stadgande, att där
folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig
upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt
brott, deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande skall
för upplopp dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse, dock att
straffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig må nedsättas
till böter. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit, att var som

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

181

med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, skall
för upplopp dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt,
från och med två till och med tio år. Detsamma har föreslagits skola gälla
för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person
eller egendom eller begår annat dylikt brott. Kan å detta enligt lag följa
straffarbete, skall 4 kap. äga tillämpning.

Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en betydande omläggning av
gällande lags bestämmelser om uppror och upplopp. Enligt nuvarande 10: 7
föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och lägger det uppsåt
å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig
myndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att för
sådan åtgärd hämnas. Upplopp åter består enligt 10: 13 däri att folkmängd
samlar sig tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att dock
ådagalägga sådant uppsåt som i 10: 7 sägs. För uppror är straffet enligt 10:
7—10 graderat efter de tre olika fallen, att upprorsmännen skingra sig på
offentlig myndighets befallning, att de icke skingra sig utan visa trotsighet
mot sådan befallning samt att de göra våld å person eller bryta eller förstöra
hus eller plundra eller fördärva annan egendom. I det förstnämnda fallet
straffas endast anstiftare och anförare, medan i de båda övriga fallen straffet
är olika för anstiftare och anförare, å ena sidan, samt annan deltagare i
upproret, å den andra. Vid upplopp inträder enligt 10: 13 straff först om
folkmängden ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning utan visar
trotsighet däremot. Vid övergång till våld å person eller egendom blir en
högre straffskala tillämplig. Även här är i båda fallen straffet olika för anstiftare
och anförare, å ena, samt annan deltagare i upploppet, å andra
sidan.

Vid behandlingen av det nu ifrågavarande brottsområdet har kommittén
sålunda till en början övergivit den i nuvarande 10: 7 och 13 gjorda distinktionen
allteftersom en folksamlings uppträdande innebär ett angrepp mot
myndighet eller ej. Kommittén har nämligen funnit, att det ur det allmännas
synpunkt vore tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktade sitt angrepp
direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av
sina myndigheter sökte upprätthålla. Att skilja det ena fallet från det andra
vore så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnade bruka våld, i allmänhet
även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med angrepp
mot myndighet har kommittén därför funnit böra likställas fall, där
folksamlingen syftade till våld å person eller egendom eller annat dylikt
brott. Det sålunda till sin omfattning bestämda brottet har upptagits i It: 1
i förslaget, medan återstående fall där en folksamling stör allmän ordning
inrymts under en mildare straffbestämmelse i 11:2,

För brottet i 11:1 i förslaget har kommittén förordat rubriceringen »upplopp»,
medan beteckningen »uppror» i anslutning till vanligt språkbruk reserverats
för det mot statsskicket eller statsledningen riktade brottet i 9: 1
i förslaget. Enligt 11:1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt det
nuvarande stadgandet i 10: 7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats

182

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en
folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga
önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket »sätta sig
upp emot myndighet» avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande
10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig
myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt
viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets ämbetsutövning
torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripet
under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. Kommittén
har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare och
anförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet att folksamlingen
icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom
utan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funnit
i allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning. Enligt
vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamling uppträdde
på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddela skingringsbefallning.
En sådan befallning kunde vidare icke heller alltid uppfattas
av alla deltagare i folksamlingen. Icke heller vore det tillfredsställande
att, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen till
ansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även om
han endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför som förutsättning
för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig till
folksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinna tillämpning
endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis eller
av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en
folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves enligt
kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom
rop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra stycke föreslagit
straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd eller
dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels för deltagare
i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller
egendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i det
förra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällande
rätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare,
som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommittén
böra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande till
straffet enligt första stycket i paragrafen.

Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvida
icke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra att
till upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för den
allmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålunda
bl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom att ådagalägga
uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt
brott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

183

på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person bland
publiken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandet
sålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma till användning
å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen av straffbestämmelsen
till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sätt ådagalagt
aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som låge däri att offentlig
myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättning
för straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kunde
synas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till de praktiska
förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rätts
reglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en av
offentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket stor psykologisk
betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritet
manade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligt
vad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran för allvarliga
förvecklingar undanröjts. Fn sådan ordning borde därför bibehållas.
Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dess
åtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse i straffrättsligt
hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagna ändringen
vore ägnad att i hög grad öka bevissvårighetema. För polismännen
—- och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopas
som vittnen — vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare i folksamlingen
icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skäl
måste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en sten
eller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställa
den individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl ville
samfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivna hänseenden
bibehölles.

I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen om
strafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnade
sig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när denna
strafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt att avgöra.
Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrande omständigheter
kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle ha tillräcklig
grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssitualioner
vara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutning
till folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidare
kunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavande
utan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därför länsstyrelsen
böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring för
sådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge.
Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelsen
i Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare i
upplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i två månader
vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarande
sätt.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har, med samma motivering som vid
9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andra
stycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra de nuvarande
upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering.
Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på två
skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.

Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommittén
föreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, att
folksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara att
gå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen som
sker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot myndighet,
öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. En
folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga
en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna härvid,
synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den förhållandevis
stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta
brott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7,
böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta
sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Även
framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra
inbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkter advokatsamfundet
anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av den
ytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning att
skingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt att
här alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligt
moment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkan
torde också ha trängt in i fölkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folket
ej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen,
som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan
visas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vem
i folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.

Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare och
anförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare i folksamlingens
förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämväl
böter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som under
upploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunna behandlas
i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås här
med anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande på platsen
för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats.

För det fall att folksamlingen skingrar sig torde slraffbarheten böra in -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skrankas till anstiftare och anförare, såsom i nuvarande 10:7. Straffsatsen
synes mig för sådant fall böra bestämmas till högst straffarbete i två år.

De hittills behandlade brottsfallen har jag funnit böra upptagas för sig i
en paragraf. Av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen ha
allenast sådana synts mig böra bibehållas som straffbara, 1 vilka en folksamling,
med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller
eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller
egendom. I sådana fall synes straff böra inträda, oavsett huruvida myndighet
var tillstädes eller ej. Dessa fall ha i departementsförslaget upptagits i en
särskild paragraf, 2 §. Straffskalan för dessa mera kvalificerade fall föreslås
skola vara straffarbete i högst tio år för anstiftare och anförare samt högst
straffarbete i fyra år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. För
brott enligt denna paragraf föreslås, som jag förut antytt, beteckningen våldsamt
upplopp.

Av liknande skäl, som angivits under 9:3 i förslaget, har den i gällande
lag upptagna och av kommittén i förändrad form bibehållna särskilda konkurrensregeln
icke upptagits i departementsförslaget. Huruvida våld eller
annan brottslig gärning, som begås vid upplopp, skall föranleda tillämpning
av förutom upploppsbestämmelsen jämväl annat straffstadgande, får bedömas
efter allmänna regler.

Då upplopp och våldsamt upplopp även innefatta handlingar som till sin
natur äro försökshandlingar, kunna särskilda försöksbestämmelser undvaras.
Jag har ej heller ansett mig böra föreslå någon straffbestämmelse mot förberedelse
till upplopp eller våldsamt upplopp.

3 §.

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén
upptagit ett stadgande, att om deltagare i folksamling som stör allmän
ordning underlåter att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad
befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts
eller avspärrats, han skall för ohörsamhet mot ordningsmakten dömas till
böter eller fängelse, där ej gärningen är att anse som upplopp.

Paragrafen är avsedd att tillämpas dels på sådan deltagare i upplopp, som
icke skulle drabbas av bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget, och dels
på deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning utan att likväl
upplopp föreligger. Paragrafen ersätter närmast 10: 13 i gällande lag, i den
mån denna ej uppgått i förslagets 1 §, men även det i sista punkten av nuvarande
10: 15 upptagna stadgandet om straff för den som underlåter att
hörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företages
något som strider emot lag eller som stör allmän ordning. Förslaget företer i
förhållande till gällande rätt den olikheten att brottsbeskrivningen omfattar
ohörsamhet icke endast mot skingringsbefallning utan även mot annan för
ordningens upprätthållande meddelad befallning, varjämte upptagits även
inträngande på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

En annan olikhet är att befallningen eller förbudet icke såsom skingringsbefallningen
enligt nuvarande 10: 13 behöver ha meddelats av offentlig myndighet.
Enligt förslaget fordras sålunda blott, att befallningen eller förbudet
härrör från någon som för ordningens upprätthållande är utrustad med behörighet
att vidtaga sådan åtgärd, t. ex. underordnad polisman, till vars åligganden
hör att vaka över ordningen.

Närmast i anslutning till denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges
landsfogdar erinrat om att föreningen i yttrande över förslaget till särskild
ordningsstadga (SOU 1944: 48) ifragasatt huruvida icke en därstädes upptagen
bestämmelse om skyldighet för envar att hörsamma tillsägelse som för
upprätthållande av allmän ordning meddelades av polisman bättre skulle försvara
sin plats bland strafflagens bestämmelser om brott mot offentlig myndighet.
Föreningen ville därför nu väcka frågan, huruvida icke i 11 kap.
borde inflyta ett stadgande om straff för den som vägrade att efterkomma tillsägelse
som för upprätthållande av allmän ordning meddelats av polisman.

Utmärkande för de brott mot allmän ordning som upptagits i de första
paragraferna i 11 kap. är, att de avse situationer, i vilka den allmänna
ordningen störes av folksamling. Väsentligt mindre farliga te sig de fall,
da endast en eller ett par enstaka personer i en folksamling uppträda ordningsstörande.
Att, på sätt landsfogdeföreningen ifrågasatt, här upptaga
även sådana fall finner jag därför icke lämpligt. Mot den nu ifrågavarande
paragrafen i kommitténs förslag har jag heller icke i övrigt funnit något atl
erinra och den har därför, med endast en mindre redaktionell jämkning,
upptagits i departementsförslaget.

4 §•

Paragrafen har i kommittéförslaget sin motsvarighet i 3 §. Kommittén
har därstädes under beteckningen »störande av förrättningsfrid» föreslagit
straff av böter eller fängelse för den som genom våldshandling eller oljud
eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst eller annan
samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling
eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst
för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget behandlar motsvarigheter till
de i nuvarande 11: 1—3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. I åtskilliga
hänseenden har emellertid straffskyddet vidgats i förhållande till gällande
rätt. Vad angår de sammankomster och förrättningar som skyddas
upptar nuvarande 11: 1—3 gudstjänst och gemensam andaktsövning, dock
endast inom svenska kyrkan eller främmande, till offentlig religionsutö\ning
berättigad församling. Kommittén har funnit, att skydd borde lämnas alla
religionssamfund, oavsett huruvida de vore erkända eller ej. Vidare har
kommittén ansett sadana förrättningar som begravningar, dop och vigslar
böra skyddas, även där de såsom t. ex. borgerlig begravning icke kunde hän -

187

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

föras till gudstjänst. Skydd har därför utan någon inskränkning föreslagits
för allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller
dylik akt. Därnäst har i förslaget upptagits domstols förhandling eller annan
statlig eller kommunal förrättning, vilket svarar mot de nuvarande uttrycken
»å rum där rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott församlade
äro, eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande eller
annat allmänt ämbetsverk» i 11: 5 samt »vid valförrättning, uppbörds-, kommunal-
eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annan sådan
offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves» d 11: 9.
Däremot har kommittén icke funnit vara behövligt att såsom i nuvarande
11:5 särskilt upptaga Konungens slott i huvudstaden samt annorstädes beläget
slott, hus eller gård, där Konungen vistas. Slutligen motsvaras gällande
lags »allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande av föredrag»
i 11: 9 a av förslagets »sammankomst för överläggning, undervisning
eller åhörande av föredrag». En utvidgning har här sålunda skett genom att
det i förslaget icke kräves, att sammankomsten skall vara allmän. Kommittén
har nämligen funnit, att skydd erfordrades även för sammankomster
vilka vore att anse såsom enskilda på grund av att tillträde stode öppet endast
för personer tillhörande en sluten krets, t. ex. medlemmarna av visst
politiskt parti eller viss förening. Den ytterligare utvidgningen alt jämte
sammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagits sammankomster
för undervisning, har av kommittén motiverats med att erfarenheten
givit vid handen att störande uppträden med politiskt demonstrationssyfte
förekommit vid sådana sammankomster. I fråga om själva gärningen
utgör denna enligt gällande lag vid de i 11: 1—3, 5, 6 och 9 avsedda fallen
att man gör våldsgärning å annan eller uppträder störande genom svordom
eller oljud eller eljest kommer förargelse å stad samt vid de i 11: 9 a avsedda
fallen att man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller oväsende
eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra hållandet av sammankomst,
som där är i fråga. I kommittéförslaget har i stället upptagits
den sammanfattande handlingsbeskrivningen att någon genom våldshandling
eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra sammankomst
eller förrättning, som här skyddas. Att såsom i gällande lag särskilt
nämna att våld skall ske å annan har synts kommittén obehövligt, då sådan
gärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling.

Denna paragraf i förslaget har av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts
bland exemplen på stadganden, i vilka enligt hovrättens mening sammanförts
brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.
Beträffande utvidgningen av det nuvarande skyddet för allmänna sammankomster
i 11:9 a till att avse även enskilda sammankomster har samma
hovrätt uttalat, att även om en sådan utvidgning syntes påkallad av vissa
skäl, den likväl enligt hovrättens förmenande icke vore tillrådlig. Den
föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde syntes sålunda bliva alltför
obestämt. Efter ordalagen skulle det omfatta störande av vanliga affärs -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sammanträden och undervisning som av en lärare enskilt bedreves med
ett fåtal elever. Det syntes icke böra komma i fråga att i dessa fall tilllämpa
en bestämmelse given till skydd för församlingsfriheten. Att uppdraga
en gräns mellan enskilda sammankomster av olika slag torde emellertid
icke låta sig göra. Den gällande rättens begränsning av straffskyddet till
allmänna sammanträden syntes hovrätten därför vara att föredraga. Justitiekanslersäiribetet
åter har mot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen
»störande av förrättningsfrid» anmärkt att denna rubricering skulle
komma att användas även då någon stört en sammankomst för åhörande av
ett föredrag, något som vore mindre adekvat.

DePchefZntS'' Beträffande sammankomster har jag ansett mig böra föreslå den ändringen
i kommittéförslaget, att liksom enligt gällande rätt endast allmän
sammankomst skall omfattas av straffskyddet. I likhet med hovrätten över
Skåne och Blekinge har jag nämligen funnit att det straffbara området skulle
bliva alltför vidsträckt, om däri skulle ingå störande exempelvis av ett privat
affärssammanträde eller en enskild lektion. Även beträffande andaktsövning
torde en sådan begränsning som nu sagts vara påkallad.

Då i paragrafen avses ej blott statliga och kommunala förrättningar utan
jämväl andaktsövningar och sammankomster, har den av kommittén i paragrafen
föreslagna brottsbeteckningen »störande av förrättningsfrid» ändrats
till »störande av förrättning eller allmän sammankomst».

5 §•

Förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Där har upptagits
ett stadgande, att var som, muntligen inför menighet eller folksamling, i
skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till
allmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annorledes
söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet
eller till ohörsamhet mot myndighet, skall dömas för uppvigling till böter
eller fängelse. För det fall att han sökte förleda till brott, varå enligt lag kan
följa straffarbete, har vidare föreslagits, att straffet skall kunna bliva straffarbete
i högst fyra år. Slutligen har kommittén här även infört en bestämmelse,
att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff för
förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Paragrafen motsvarar nuvarande 10: 14. Innehållet i detta lagrum har
emellertid i förslaget undergått vissa jämkningar. Med spridande av skrift har
salunda jämställts utlämnande av skrift för spridning. Kommittén har nämligen
funnit önskvärt, att stadgandet bleve tillämpligt även om skriften med
stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdades av postverket innan spridning
skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lägger fram en skrift att läsas av
allmänheten har synts kommittén böra kunna straffas. Vidare har kommittén
med muntlig och skriftlig framställning likställt annat meddelande till
allmänheten, i syfte att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning ge -

189

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

nom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Paragrafen
har även utformats så, att det blivit obehövligt att sasom för närvarande
uttryckligen utsäga, att den är tillämplig oavsett huruvida den som
sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Kommittén
har vidare funnit överflödigt, att brottsbeskrivningen jämte spridande av
skrift omfattade jämväl att låta sprida sådan, eftersom gärning av det senare
slaget i allt fall vore straffbar såsom anstiftan. Slutligen har i förslaget
icke såsom i gällande lag, vid sidan om huvudfallet att man pa nagot av
de i stadgandet angivna sätten söker förleda till brott, såsom ett därmed jämställt
fall upptagits att man söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet. Ett så långtgående stadgande har nämligen förefallit kommittén
ägnat att ingiva betänkligheter. Kommittén har sålunda funnit, att straff icke
borde drabba uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig
natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, och icke heller uppmaning
till en, låt vara avtalsstridig, strejk, där ej de till vilka uppmaningen
riktades vore underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgjorde brott
mot 25 kap. strafflagen. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållandena
på arbetsmarknaden mötte nämligen starka betänkligheter. Kommittén
har därför begränsat straffbarheten för nu ifrågavarande fall till att avse
allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet
mot laga myndighet. Enligt vad kommittén uttalat faller med denna
avfattning under bestämmelsen icke uppmaning till brytande av avtalsenlig
förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnpliktsvägran.

I anledning av denna paragraf har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit,
att det kunde ifrågasättas huruvida i handlingsbeskrivningen alltjämt borde
ingå prisande av brottslig gärning. Justitiekansler sämbetet har ansett, att
det skulle te sig främmande att använda den föreslagna brottsbeteckningen
»uppvigling» för ringare brott av här ifrågavarande slag. Slutligen har hovrätten
över Skåne och Blekinge funnit, att den sist i paragrafen upptagna
konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsädes ändock framginge
av allmänna regler.

De jämkningar i fråga om det straffbara områdets utsträckning, som kommittén
i förhållande till gällande rätt här föreslagit, finner jag vara välmotiverade.
I fråga om brottsbeskrivningen synes emellertid icke vara behövligt
att såsom i förslaget och den nuvarande lagen särskilt nämna handlingsformen
prisande av brottslig gärning. Även utan uttryckligt omnämnande
måste detta nämligen anses ingå under att söka förleda till sådan gärning.
Brottsbeteckningen uppvigling finner jag kunna godtagas även för
mindre svåra fall av brottslighet enligt paragrafen. Den av kommittén upptagna
särskilda konkurrensregeln, vilken har sin motsvarighet i gällande
lag, har här ansetts böra bibehållas.

Departements chefen.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

6 §•

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycket
upptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brott
föreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykte
eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,
allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva aktningen
för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter.
Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år. Såsom
andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att om gärningsmannen
ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändock
skall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg
för att förvissa sig om dess sanning.

Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8:21 och 10: 14 a, av vilka
båda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridning
åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för
rikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahanda förfarande
beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att
framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig
myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.
Att det nuvarande uttrycket »allmän spridning» i kommittéförslaget utbytts
mot »bland allmänheten sprider» har förestavats av att kommittén velat
vinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straff
för svindleri i 21:9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertid
enligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varje uttalande
skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt att
ett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid en
serie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall vara
ägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har av
kommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara för
exempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningen sattes
i fara genom ryktet. Det sist i nuvarande 10: 14 a upptagna fallet att
ryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndighet
eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommittén
funnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området. Avfattningen
har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt att
uttalandet är ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.

Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafen nytillkomna
stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats med
att det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet att gärningsmannens
uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenas lögnaktighet,
men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt att
bevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandena
vore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 80-

det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att bland allmänheten
sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån
sökte kontrollera meddelandets riktighet.

Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att det
i systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brotten möjligen
kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brott
mot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra den
yttre ordningen i tankarna.

Houråtten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafens
brottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheter
från krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även för
folkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligen
lätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endast undantagsvis
syntes omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställde hovrätten
om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nu ifrågavarande
fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen på
brottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningen funnit
sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket
»påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller
medborgerlig trygghet». Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten
i Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avsedda gärningen
klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola äga
rum »bland allmänheten». Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt
behovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området som
bestode däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningen
för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter
införts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga om rykten
eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet.
Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen av
förevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående.
Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen om
straff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. C.ervin
har uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen vore
ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter och därför
icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket i paragrafen
har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda fallet
syntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöra
skäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendes sanning.
Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligt vilken
blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, att
uttrycket »skäliga mått och steg» lämpligen kunde utbytas mot »skälig åtgärd».
Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta eu
bestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta

192

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning
stundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet iikväl av den
uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller
förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig
upplysning. Pa grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen
upptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för alt föreslå
en utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att avskaffa
hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde.
Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse
i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforderligt
att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning
än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överensstämde
icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde
avsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådant
straff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslaget
i denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisa förhandenvaron
av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissa
brottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminalisera oaktsamhet
därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet vore enligt
samfundets mening oriktigt. Lika bestämt reagerade samfundet mot förslaget
att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla, utöver
vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerlig trygghet.
Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall,
där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvitt
samfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls icke hemma
i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelse
eiforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapitel
i strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundet
sasom sin uppfattning uttala, att rekvisitet »bland allmänheten» vore dunkelt.
Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest eu straffbestämmelse
i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarheten borde
inskränkas till sadana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till en
större krets.

Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider,
kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stadgande
häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes
kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med
beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktesspridning
ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad
att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låta straffbarheten
inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas förakt
kan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsätta
att den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något ohe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

193

derligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givit
efter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syfta
till att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna
omdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket »allmän
ordning eller medborgerlig trygghet» i kommittémotiven fått en utläggning,
som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga om
brott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslaget ändrats
till »allmän ordning och säkerhet». Det skall alltså här vara fråga om
sådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har att
sörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann
ryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrätten
över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis
rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom
kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.

Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda så
olika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmänna ordningen
och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissa yttranden
skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafens innehåll
borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om att
ett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 i förslaget,
varest av mig föreslås straff hl. a. för den som genom osann framställning
sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt
försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarliga
beskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansett
att ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden bör be
handlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest typiska
fallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning.
Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslaget bibehållits
det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts
»bland allmänheten». Det är härvid att märka, att ett straffbart spridande
bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens uppsåt
omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke inträda,
om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om
denna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsa
straffbarheten till sådana fall, då ett uttalande riktat sig direkt till en större
krets, har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkande kampanj,
vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kan mången
gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder mera
öppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet att
det endast är fråga om direkt osanna rykten och alt gärningsmannen skall
ha handlat uppsåtligen.

Att här införa straff jämväl för oaktsamliet har jag, i likhet med advokatsamfundet,
funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag har
därför fått utgå.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 samt. Nr 80.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

(Kommittéförslagets 7 §.)

I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, alt den som hotar,
förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen med viss härstamning
eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till böter
eller fängelse.

Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet i den nu gällande rätten.
Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna I: 179 och
II: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och 11:137 vid 1943 års riksdag. Med
hänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionerna
likväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdes
sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknad
promemoria angående lagstiftning mot rashets m. in. I denna föreslogs, att
i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § av innehåll
att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller
lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av
befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen
inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller
läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas
med böter eller fängelse, över promemorian inhämtades yttranden av olika
myndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip dei
framlagda förslaget. 1 några yttranden uttalades emellertid tvekan, huruvida
ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan
hellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmed
straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslaget
under åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttranden
slutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något
mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke
framträtt i vart land, att straffrättsligt ingripande mot dem i viss utsträckning
vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som avsåge
att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller
religion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverka
sitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd av
statsmakterna.

I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslaget framhålles
till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper
av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget. Straffbestämmelsen
mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11:6 i kommittéförslaget träffar
sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som
är ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerliga
tryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att
förleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11:4
i kommittéförslaget, svarande mot 11:5 i departementsförslaget. I viss utsträckning
falla hithörande företeelser även under 11: 11 i kommittéförslaget,
motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas förargelse -

Kuncjl. Maj.ts proposition nr SO.

195

väckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15,
kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandan utövas
på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11:15
har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt
med bl. a. texten »judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare» eller i
butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften »judar och halvjudar
äga icke tillträde» eller »endast svenskar äga tillträde (alltså inga judar
och halvjudar även om de äro svenska medborgare)». På sådana yttringar
av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna
vidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagen
vara tillämpliga.

Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd borde anordnas
mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit böra uppmärksammas
ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utan
även om skyddet kunde anordnas på sådant sätt att det icke genom sina
följder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore alt märka, att
den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag
påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i
ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot
kunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låta
sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vore straffbelagda
eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas genom en utvidgning
av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena för
närvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inom
eu nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffande därefter
verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande företeelserna
borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över den tidigare
promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt för
vissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som den
omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper av
befolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda.
Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förut
bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kunna
användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i
mindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därför kommittén,
att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle äga
rum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således
icke begränsas till alt avse allenast den antisemitiska propagandan. En utsträckning
av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötte
emellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningar
i friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp,
som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller silt yrke, kunde
sålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt
eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propaganda
mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

mera sällan fylla motsvarande funktion. Med härstamning syntes i denna
del kunna jämställas trosbekännelse. Att utsträcka det särskilda straffrättsliga
skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper än sådana, som utmärktes
av viss härstamning eller trosbekännelse, vore däremot ägnat att
ingiva betänkligheter från den förut berörda synpunkten.

Då i den föreslagna lagtexten själva handlingen beskrivits som hotande,
förtalande eller smädande, har kommittén framhållit att förtal innebure
ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas
vara osant, skall därför kunna drabbas av bestämmelsen om det genom
sin form eller eljest är av smädlig natur. Under stadgandet falla såväl
smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning
i bild. Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kommitténs
mening bör icke här såsom vid samhällsfarlig ryktesspridning vara
tillräckligt att ett uttalande sprides bland allmänheten vid upprepade privata
samtal. I stället skall sålunda fordras att uttalandet liksom vid uppvigling
på ett mera direkt sätt vänder sig till allmänheten. Detta kan ske genom
att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift
som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Däremot har kommittén
icke funnit påkallat att här såsom vid uppvigling straffbelägga icke
blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning.
Ehuru grunden för straffbestämmelsen är det anstötliga och för samhällslivet
farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning
eller trosbekännelse, har kommittén vidare icke funnit lämpligt att
uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skall avse
härstamningen eller trosbekännelsen. Även uttalanden som innefatta kränkande
beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande handlingar
men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse
äro därför avsedda att falla under bestämmelsen. Enligt kommitténs mening
skulle det i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som
riktade sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller
trosbekännelse, från smädelser som allenast avsåge befolkningsgruppens egenskaper
och uppträdande. Paragrafen åsyftar endast hets som riktar sig mot
befolkningsgrupper inom vårt eget land. Att hetsen avser jämväl befolkningsgrupper
i andra länder skall emellertid ej utesluta dess straffbarhet.
Den som i Sverige helt allmänt smädar dem som tillhöra en viss ras eller
trosbekännelse, vilken är företrädd i Sverige, kan sålunda bliva att straffa
enligt paragrafen om, såsom i regel torde vara fallet, smädelsen framstår
såsom riktad även mot den svenska befolkningsgruppen. Såsom exempel på
befolkningsgrupper, vilka bestämmelsen avser att skydda, har kommittén,
förutom judar, nämnt zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt
till Sverige samt sekterister av skilda slag. Kommittén har slutligen framhållit,
att stadgandet icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål,
till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl
vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik
av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

197

vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste sålunda
anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat endast
mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter
eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse
som smädelser.

För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill
upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar
en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till
någon sådan bestämmelse.

I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt
ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här
ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om någon
sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade hovrätten
dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade
anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta
område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om
att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt snarare
kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till missbruk
samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas
på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på
sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda
eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt
ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore
enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i tryckfrihetsförordningen
upptagits en motsvarighet till den här föreslagna bestämmelsen,
denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den förutnämnda
promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasatta lagstiftningen, i vad
den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt.
Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt antagandet,
att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna
syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion.
Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna bestämmelsen om
hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning
i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran.
Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i
yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande
slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet
vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte.
Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll
framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha åstadkommit
tillräcklig motivering för alt frågan härom icke skulle återupptagas.
Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en folkgrupp,
måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att

198

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befaras
alt det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har
avstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna taga
ståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någon särställning
i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsens mening
närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sin
begränsade kunskap på delta område kunnat finna grundade sig den antisemitiska
propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore av
annan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landets befolkning.
I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig mot
judarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles samma
karaktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisk
natur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes i verkligheten
icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andra
sidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten,
och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes ett
rättsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andra befolkningsgrupper
i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskydd
kunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg från
principen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarna framför
andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom den föreslagna
lagstiftningen — i stället för att såsom avsett dämpa den antisemitiska
propagandan — komme att giva ny näring åt densamma. Med hänsyn
till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen mycket tveksam
till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hade
länsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hade
icke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsen tillfoga,
att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, att folkgrupper
i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller
trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet,
som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inom
dessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företaga handlingar,
som kunde vara av största betydelse för landets frihet och självständighet.
Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigra erfarenheter
som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska
verksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flera
håll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiska
idéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitt hemvist.
Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning i
den politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt.
Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot en befolkningsgrupp,
som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke,
kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra
åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

199

propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera
sällan fylla motsvarande funktion. Detta vore nog riktigt, men man finge
enligt länsstyrelsens mening icke förglömma att en politisk agitation, även
om den icke ginge ut på att omvända den angripne i vad gällde handlingseller
tänkesätt, ändock kunde ha ett mycket lojalt syfte, nämligen att fästa
medborgarnas uppmärksamhet på en farlig politisk utveckling. Det vore
främst av detta skäl som länsstyrelsen ansåge, att en politisk agitation mot
befolkningsgrupper av nu ifrågavarande slag borde vara tillåten, även om
därvid skulle förekomma förlöpningar och kränkande uttalanden av samma
slag som i den politiska debatten i övrigt. Även länsstyrelsen i Västmanlands
län har uttalat sig mot den föreslagna lagstiftningen, i det länsstyrelsen
anfört att, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma, förhållandena i vårt
land näppeligen utvecklat sig så, att något egentligt behov kunde anses förefinnas
av en särlagstiftning av nu ifrågavarande art. Vid bedömandet av
skäl och motskäl för en sådan lagstiftning kunde man nog icke undgå att
fråga sig, om icke därmed skulle skapas en viss privilegierad ställning för
en del av befolkningen som icke komme övriga till godo. Länsstyrelsen hade
en känsla av att en lagstiftning av denna art kunde komma att på många
håll anses såsom icke överensstämmande med en demokratisk uppfattning
om lika rättsskydd åt statens samtliga medborgare. Därmed skulle ock särlagstiftningens
syfte bliva förfelat. Om däremot syftet med lagstiftningen
vore att söka förebygga uppkomsten av en eventuell omfattande rörelse
inom landet för att påverka den allmänna folkmeningen i antisemitisk riktning,
syntes lagstiftningen vara berättigad. 1 fråga om lagtextens avfattning
vore länsstyrelsen dock betänksam rörande dess konsekvenser i visst avseende
ur tillämpningssynpunkt. »Smäda» vore ett så tänjbart uttryck, att
lagtillämpningen kunde komma att vålla svårigheter, då det väl i de flesta
fall bleve fråga om ett rent subjektivt omdöme om vad som i det ena eller
andra fallet vore smädelse eller icke. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, under
hänvisning till att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper
av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande med stöd
av gällande rätt och av andra bestämmelser i förslaget än den nu förevarande,
funnit att en utsträckning av kriminaliseringen av sådan verksamhet
uppenbarligen icke borde äga rum, med mindre ett mera patagligt behov
därav framträtt. Enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge emellertid för närvarande
icke några sådana förhållanden som motiverade införandet av
det nu föreslagna straffskyddet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot
i och för sig icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.
Länsstyrelsen har emellertid velat framhålla, att vid den instruktions- och
upplysningsverksamhet som från det allmännas sida förekomme inom socialvårdens
vidsträckta arbetsfält stundom ansetts nödvändigt att använda
omdömen som i varje fall tangerade vad som enligt förslaget skulle kriminaliseras.
Som ett exempel kunde hänvisas till den av socialstyrelsen utgivna
handboken för mödrahjälpsverksamheten, varest på s. 24 uttalades, att zigenare
och tattare, som förde ett typiskt nomadliv, ofta torde vara att hän -

200

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

föra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp.
Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet, tillstyrkt
förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad som
anförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltigheten
av vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiska propagandan,
för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast i
ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot
kunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, att
med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande
propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den
inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskt
hade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt till ungdomen.
Särskilt på grund härav kunde — även om de tänkesätt som dirigerade
propagandan för närvarande av känd anledning icke hade samma möjlighet
att göra sig gällande som ännu för något år sedan — ingalunda faran
av propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdens
mening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan icke
innebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsåges
skyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén även uttalade
tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medveten vantolkning.
Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att den företeelse,
varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel än
straffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrkte
lagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd,
syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit,
att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulle
uppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Det
förefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna giva
bättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådan
olämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsom
förargelseväckande beteende enligt It: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen i
Hälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vad
kommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges — förutom
judar —- zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige
samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknade
nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det
icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något
som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara fallet
beträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort sett
reglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant, icke varit utsatta
för förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntes
icke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt till
Sverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle i
denna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av ifrågakomna slag. Icke heller hade det sparats nagra tendenser till att
sekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidande
genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Det aterstode
då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde vara
av betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär av undantagsbestämmelse,
varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning,
och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsåges
med detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i hög
grad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa en straffbestämmelse
av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot och
för vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande.
Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsen
undvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiska
propagandan, hade man med hänsyn till de förhallanden som föranlett kiavet
på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmänt
komme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämd befolkningsgrupp,
nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende a de öv riga
befolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligen
zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister
av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit av
beskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art.
Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighet
väsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida den antisemitiska
propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ett
särskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidan
huruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagna svenskar
av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara båda
dessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anfört
om att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtid
skulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett slraffskydd av nu ifrågavarande
slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de befolkningsgrupper,
som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument i
en fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka den
synpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnad
att underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som en
speciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt som
enligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.

Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekän-Departement*
nelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligt över- c
vägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga till
att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dylikt
sätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andra
motsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan eller
andra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan, huruvida

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck att
en särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, har kommittén
uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att så
hittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagit bestämmelsen,
tox de det alltsa bei''o mera pa allmänna överväganden rörande
det pi-incipiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på
grund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jag närmast
funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning i ämnet.
Även i vart land har salunda förekommit en i grovt vulgära former arbetande
antijudisk pi-opaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt att
bedöma. Vårt folks överväldigande fleiial torde icke ha tagit intryck därav,
men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit, särskilt
icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig.
Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, är
det uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.

Ä andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar som framställts
i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt att införliva
en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen, .lag vill framhålla,
att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan göras
gällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktat lagrummet
ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet,
att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas som
ett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. mot
religiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkastliga.
Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med eller
utan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot
kritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl ha
anledning befara, att det föi''eslagna stadgandet skulle kunna giva näiing åt
påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt
land erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma
att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i
sammanlevnaden.

Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att de
böra utgöi-a ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag har
emellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ej
vore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligt gällande
lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas med
straff för förargelseväckande beteende. Ansvar häidbr har sålunda ådömts den
som på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. De yttringar
av hetspi-opaganda, som hittills förekommit utan att kunna åtkommas
med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått i kringsändande
av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böra undersökas,
huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införas någon
motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff som bestämmelserna
om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett

203

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt,
torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944
års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjligheten
att förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller
mindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjuda utsändandet
som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas. Då
den förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag,
som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligt
att de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse även
hithörande fall.

7 §•

Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande
att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat
som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfrid dömas
till böter eller fängelse.

I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten till stadgandena
i det nuvarande om religionsbrott handlande / kap. strafflagen. Enligt
detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lasta
eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse,
i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten sa att allmän förargelse därav
kommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tala
kan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås under sabbatstid
anses som försvårande.

Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna om sabbatsbrott
i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i
7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hade
övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal
någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den
icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domstolarna
givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertid påpekat,
att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skydd
jämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skulle
gå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller i störande
närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse sasom förargelseväckande
beteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför de
ntressen, som bestämmelsen i 7:3 under nutida förhallanden hade att skydda,
tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genom
stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller bestämmelsen
i 7: 4 syntes böra bibehållas.

Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla en motsvarighet
i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddet
borde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religionssamfund.
Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana vore emellertid
icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka detta använts
orden »den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles
heligt», har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutom
Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa känslan
såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande.
Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligt hånande
eller skymfande har enligt motiven från det straffbara området uteslutits
en kritik vilken, om än skarp i sak, frainföres i värdig form.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annan erinran
än att Göta hovrätt mot uttryckssättet »den heliga skrift eller annat som
av erkänt trossamfund hålles heligt» anmärkt, att här bibeln nämndes i
första hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdes under
det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställde
därför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skrift
ej särskilt nämndes.

Departements- I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffa bestämmelserna
om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmänna
rättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet om
straff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något i
sak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet om
straff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jag
emellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vid
angivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskilt
skjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektet endast
betecknas sasom sadant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles
heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämnes
har föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avses
och att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har själva
handlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfatta endast
offentligt skymfande, varmed liksom i 9:4 och 10:5 åsyftas användande
av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande av
det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skulle
måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik
vilken sasom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen.
Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.

8 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har där
föreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar
lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog
på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skall
kunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott mot
griftefrid.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Paragrafen motsvarar nuvarande 11:4 men utsträcker straffskyddet längre
än nämnda lagrum som endast bestraffar den som olovligen upptager eller
eljest misshandlar gravlagt lik samt den som misshandlar obegravet lik. Enligt
kommittéförslaget skall skyddet härutöver gälla även för grav som sådan
ävensom avlidens aska och dess förvaringsrum, såsom urna eller kolumbarium.

Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit föremål för några an''öej^en‘*''
märkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning till erinran.

Det må erinras, att paragrafen icke har avseende på fornlämningar, vilka
skyddas genom särskild lagstiftning.

9 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. Enligt kommittéförslaget
skall dömas för fylleri, om någon uppträder berusad på plats där hans tillstånd
lätteligen kan iakttagas av utomstående. Straffet skall vara böter, högst
femhundra riksdaler.

Enligt 18: 15 i gällande rätt straffas för fylleri den som överlastar sig av
starka drycker så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen
märkas kan att han är drucken. Angående platsen där fylleri är
straffbart hänvisas till beskrivningen i nuvarande 11: 15 av platsen för straffbart
förargelseväckande beteende. Enligt sistnämnda lagrum förutsättes att
handlingen försiggår å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för
allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad
eller auktion hålles, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt
fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum där
offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mat eller
dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas
till salu för allmänheten, eller å annat ställe, som, mot eller utan avgift, är
för allmänheten upplåtet. Fylleribrott föreligger, åtminstone efter lagens ord,
så snart någon överlastar sig på nyss angivet sätt och i sådant tillstånd påträffas
på plats som nu sagts, oavsett huruvida han själv begivit sig dit eller
icke. Straffet för fylleri är enligt gällande lag efter straffskärpning år 1925
penningböter om högst 100 kronor; vid försvårande omständigheter är straffet
emellertid böter från och med 25 till och med 500 kronor. Före år 1925
var straffet för fylleri högst 50 kronors böter.

Alt i kommittéförslaget brottsplatsen bestämts endast såsom plats där den
drucknes tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående, har kommittén
motiverat med att de straffvärda fallen därmed skulle angivas mera sakenligt
än genom platsbeskrivningen i gällande lag. Enligt förslaget kommer det
icke an på om platsen är upplåten för allmänheten utan blott på om utomstående
kunna iakttaga vad där försiggår. En berusad som uppehåller sig på
ett inhägnat område, dit allmänheten icke har tillträde, men som är fullt
synlig exempelvis från allmän väg skulle salunda kunna fällas för fylleri.

206

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

Förslaget innebär emellertid såtillvida en inskränkning av det straffbara området
i förhållande till gällande rätt, som det icke skall vara tillräckligt att
platsen varest den druckne uppehåller sig är upplåten för allmänheten utan
oberoende härav fordras att han lätteligen kan iakttagas av utomstående. Att
märka är likväl, att det blott kommer an på huruvida han kan bliva iakttagen
och sålunda icke kräves att någon verkligen iakttagit honom. Även
själva handlingsbeskrivningen har i kommittéförslaget förenklats, så att brottet
endast angives bestå i att någon uppträder berusad på plats som avses i
paragrafen. Att kommittén undvikit att använda ordet överlasta beror på att
kommittén funnit detta ord lätt kunna uppfattas såsom angivande en högre
grad av alkoholpåverkan än som är avsedd. Enligt kommitténs motiv innebär
förslaget vidare i motsats till gällande rätt att för straffbarhet icke blott
kräves att någon är berusad på plats som angives i paragrafen, utan även
att han själv begivit sig dit.

I fråga om straffet för fylleri har kommittén nämnt att enligt en utredning
som framlagts angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU
1944:3) många domstolar visat sig bedöma fylleri alltför milt. I anslutning
härtill har kommittén uttalat, att även om möjligheterna att genom straff
motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade och större värde finge
tillerkännas andra medel, främst upplysande och uppfostrande verksamhet,
det likväl icke torde vara betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa
straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk, som
fylleri på allmän plats utgjorde. Det kunde från denna synpunkt förtjäna
övervägas att såsom straff för fylleri stadga icke såsom nu penningböter utan
dagsböter. I betraktande av att de som ådraga sig ansvar för fylleri till alldeles
övervägande del vore i små ekonomiska omständigheter skulle emellertid
en övergång till dagsbotssystemet i realiteten utan tvivel medföra en sänkning
av de utdömda bötesbeloppen, såvida ej här tillika stadgades ett högre
minimum än det vanliga. Reformen skulle vidare medföra att i varje fyllerimål
skulle krävas utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden.
Med hänsyn till det stora antalet fyllerimål, på senaste tid omkring
40 000 om året, ansåge sig kommittén icke kunna föreslå denna ändring.
Kommittén hade icke heller funnit sig beredd att för framtvingande av en
skärpt straffmätning föreslå en höjning av bötesstraffets minimum. Den utredning
som genom det berörda betänkandet framlagts och som numera,
bl. a. genom offentliggörande i fackpressen, kommit till domstolarnas kännedom,
kunde nämligen även utan lagändring väntas komma att resultera i
skärpta fylleristraff på håll där dessa förut varit alltför låga. Då kommittén
såsom maximistraff föreslagit ett bötesbelopp av 500 kronor, har kommittén
funnit obehövligt att såsom i gällande lag stadga särskilda straffsatser för
normalfall och för fall, där omständigheterna äro försvårande. Enligt vad
kommittén i detta sammanhang uttalat borde det i gällande lag för normalfallen
upptagna bötesmaximum av 100 kronor kunna överskridas framför
allt vid flera gånger upprepad förseelse.

En ytterligare ändring i förhållande till gällande rätt är att enligt förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

207

straff för fylleri och för förargelseväckande beteende icke vidare skola kunna
ådömas jämsides, vilket för närvarande i stor utsträckning sker. Enligt kommitténs
mening är det lämpligast att fylleri regelmässigt kan bliva till fullo
bestraffat med tillämpning av den för detta brott avsedda bestämmelsen allena.
Detta uppnås enligt förslaget genom att stadgandet angående förargelseväckande
beteende placeras omedelbart efter bestämmelsen angående fylleri
och begränsas till fall där de föregående bestämmelserna i kapitlet icke äro
tillämpliga.

Vad först angår den föreslagna ändringen av själva handlingsbeskrivningen
har justitiekanslersämbetet funnit uttrycket »berusad» vara mindre
tydligt än den nuvarande beskrivningen på den som gjorde sig skyldig till
fylleri. Svea hovrätt har uttalat, att kommittén enligt motiven icke syntes ha
haft för avsikt att beträffande själva handlingen göra någon ändring i förhållande
till gällande rätt, men att det likväl av ordalagen att döma förefölle
som om kommitténs brottsbeskrivning förutsatte en mindre grad av
alkoholpåverkan än det nuvarande uttryckssättet i 18: 15. Ordet »berusad»
syntes i varje fall vara alltför obestämt. Hovrätten ansåge därför ett förtydligande
erforderligt. Vidare funne hovrätten det böra komma till ett klarare
uttryck, att med bestämmelsen avsåges endast missbruk av starka drycker
och således icke missbruk av andra berusningsmedel. T. /. förste stadsfiskalen
i Stockholm har likaledes funnit det icke vara fullt klart vad som
skulle förstås med »berusad». Även om det i nuvarande 18: 15 använda uttrycket
»överlastad» i och för sig kunde ge anledning till någon tveksamhet
vid tolkningen, framginge likväl av lagrummets fortsatta lydelse »så, att av
hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det
han drucken är» ldart och tydligt vilken grad av alkoholpåverkan som avsåges.
Med den av kommittén föreslagna formuleringen skulle säkerligen
tolkningssvårigheter komma att uppstå. Till undvikande härav borde lagtexten
förtydligas, så att handlingsbeskrivningen komme att lyda exempelvis
»uppträder så berusad av starka drycker, att det synes på hans åtbörder
eller framgår av hans orediga sinnesförfattning». I anslutning till sistnämnda
yttrande har även överståtliållarämbetet understrukit önskvärdheten av
att i brottsbeskrivningen närmare angåves vilken grad av alkoholpåverkan
som avsåges. Den av kommittén föreslagna bestämmelsens avfattning antydde
visserligen, att berusningen skulle ha påverkat vederbörandes uppträdande
på ett sätt som kunde iakttagas av utomstående utan någon närmare
undersökning, men för att undanröja tveksamhet syntes likväl vara
önskvärt att detta komme till direkt uttryck i lagen genom att man bibehölle
den nuvarande bestämmelsen alt berusningen skulle märkas på vederbörandes
åtbörder eller orediga sinnesförfattning. Däremot bade ämbetet
icke något att erinra mot alt »överlastad» utbyttes mot »berusad». Också
länsstyrelsen i Kopparbergs län har, under åberopande av yttrande från t. f.
landsfogden i samma län, påfordrat en tydligare beskrivning av själva den
brottsliga handlingen i närmare överensstämmelse med nuvarande 18: 15.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Föreningen
Sveriges landsfogdar har framhållit, att det med nuvarande lag kunnat
visa sig mycket svårt att i vissa fall avgöra, huruvida en persons spritpåverkan
varit så hög att han kunnat anses ha gjort sig skyldig till fylleri. En viss
ledning hade man dock haft däri, att för fylleri ansetts vara utmärkande att
den druckne skulle förråda sig genom sina åtbörder eller sin orediga sinnesförfattning.
De i gällande lag använda uttrycken »överlastad» och »drucken»
finge emellertid enligt allmänt språkbruk anses innefatta ett krav på
högre spritpåverkan än det av kommittén föreslagna ordet »berusad». Ur
denna synpunkt förefölle kommitténs förslag sålunda vara att föredraga. Å
andra sidan vore icke sistnämnda ord entydigt, utan samma svårigheter
syntes alltjämt i tveksamma fall uppkomma, då det gällde att avgöra huruvida
en persons spritpåverkan kunde betecknas som fylleri. Det kunde därför
ifrågasättas, huruvida man icke alltjämt borde för straffbarhet uppställa
det kravet att berusningen skulle ha tagit sig uttryck i vissa åtbörder
eller i en oredig sinnesförfattning. Sveriges advokatsamfund har i fråga om
handlingsbeskrivningen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt
tillräckliga skäl för ändring av det sakliga innehållet i nuvarande
18:15.

Beträffande därefter kommittéförslagets bestämning av brottsplatsen vid
fylleri har justitiekanslersämbetet funnit, att uttrycket »plats där hans tillstånd
lätteligen kan iakttagas av utomstående» syntes kunna giva anledning
till invändningar i så måtto, att det straffbara området därigenom utvidgades
till att omfatta även fall mot vilka straffrättsligt ingripande icke
torde böra ske. Detta kunde ej sällan vara förhållandet beträffande fylleri
på rent enskilt område. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det
kunna ifrågasättas, huruvida i detta hänseende någon utvidgning i förhållande
till gällande lag vore påkallad. Ordningsmakten borde visserligen kunna
ingripa mot sådant fylleri på enskild plats vilket vore störande för omgivningen,
men möjlighet härtill syntes ha skapats genom den av kommittén
i det följande föreslagna bestämmelsen om straff för förargelseväckande
beteende. Där denna icke bleve tillämplig, syntes fylleri på enskild plats
icke böra bestraffas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit det
oriktigt att göra fragan om straff beroende av att någon lätteligen kunnat
iakttaga gärningsmannens tillstånd eller beteende, oberoende av var denne
befunnit sig. Detta skulle nämligen medföra, att straff även kunde ådömas
den som uppträdde berusad i sitt hem, så snart förhållandet lätt kunde iakttagas
av förbipasserande, exempelvis genom en dörr eller ett fönster, och
detta oberoende av huruvida någon verkligen sett honom. En sådan konsekvens
vore icke tillfredsställande, överhuvudtaget syntes alldeles särskilt
olämpligt att utan tvingande skäl utvidga straffbarheten i fråga om brottsgrupper
såsom denna, vilken, jämte förargelseväckande beteende, innefattade
det ojämförligt största antalet begångna brott och dessutom så nära berörde
medborgarnas privata liv. Sveriges advokatsamfund har även i fråga
om brottsplatsen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt

Kungl Maj:ts proposition nr 80.

209

tillräckliga skäl för den föreslagna ändringen i förhållande till gällande
rätt. Förslaget innebure, att man under vissa förhållanden flyttade brottsplatsen
in i hemmen, vilket lätt kunde leda till trakasserier och störande
ingrepp i hemfriden. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört att platsbeskrivningen
i gällande lag visserligen vore något omständlig, men att likväl
brottsplatsen därigenom bleve nära nog fullständigt fixerad. Detta bleve ej
förhållandet enligt kommitténs förslag. Att angiva brottsplatsen såsom plats
där den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttagas av utomstående, syntes
kunna leda till trakasserier mellan grannar och till ständiga polisingripanden.
Visserligen vore fylleriet ett ont som borde bekämpas, men länsstyrelsen
fimne icke polisanmälningar och bestraffningar vara det lämpligaste
sättet. Trivseln i ett samhälle befordrades icke av att grannar finge större
möjligheter att anmäla varandra för polisen. Medborgarnas skyddande i största
möjliga utsträckning mot polisingripanden på enskilt område borde för
övrigt väga tyngre än det önskvärda i att alkoholister i större utsträckning
än nu skulle kunna anhållas av polisen. Länsstyrelsen avstyrkte därför kommitténs
förslag till beskrivning av brottsplatsen. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har ävenledes avstyrkt den föreslagna utvidgningen av begreppet fylleri
vilken, såvitt länsstyrelsen kunde förstå, knappast omfattades av en mera
allmän rättsuppfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att den
nuvarande begränsningen av brottsplatsen till allmän plats vore för snäv,
och med hänsyn härtill förordat en utsträckning av straffbudet till att avse
även visst enskilt område. Förslagets formulering i detta hänseende syntes
emellertid lämna rum för tveksamhet vid tolkningen. Länsstyrelsen hemställde
därför om en omarbetning av förslaget på denna punkt. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har funnit att den föreslagna nya bestämningen av
brottsplatsen, såsom kommittén framhållit, mera sakenligt än den nuvarande
beskrivningen angåve de straffvärda fallen. Vissa farhågor syntes dock
kunna uppstå för att ändringen skulle ge anledning icke blott till tolkningssvårigheter
utan även till trakassering. En tydligare bestämning av brottsplatsen
borde därför eftersträvas. Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt,
huruvida icke genom kommitténs bestämning av brottsplatsen straffbudet
skulle få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det vore visserligen
otillfredsställande att enligt gällande lag fylleri endast kunde straffas då
det ägde rum å allmän plats. Att utsträcka ansvaret även till fall, där den
berusade uppehölle sig på enskild plats, med den enda förutsättningen att
han där lätteligen kunde iakttagas, syntes dock föreningen vara att gå för
långt. Då ordet »plats» otvivelaktigt icke innefattade något krav på att platsen
skulle vara belägen utomhus, skulle alltså enligt förslaget en person
kunna straffas för fylleri i sitt hem, under förutsättning att man kunde so
honom från galan. Så vore ju ofta fallet, om en bostad vore belägen på
nedre botten, belysningen tänd och gardinerna uppdragna. I många fall
kunde det icke heller anses tillfredsställande, om eu person skulle straffas
för fylleri på sin egen tomt eller i sin egen trädgård, oberoende av huru denna
vore belägen. Måhända vore den berusade där skyddad för insyn från
14 Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 80.

210

Knngl. Maj.ts proposition nr 80.

gatan men kunde iakttagas från övre våningen i någon grannfastighet. I
andra fall kunde ju platsen vara belägen vid en föga trafikerad väg på landet.
Vidare fordrades enligt förslaget icke, att den berusade verkligen skulle
ha blivit iakttagen av utomstående. Det skulle blott behöva föreligga en fara
för att så skulle kunna ha skett. Utreddes det att en person vid något tillfälle
varit berusad och att han i sådant tillstånd en längre eller kortare
stund uppehållit sig utanför sin bostad, skulle alltså åklagaren bliva tvungen
att skrida till åtal, oaktat ingen vid tillfället i fråga iakttagit den berusade.
Föreningen fruktade, att en bestämmelse av denna räckvidd lätt skulle
kunna missbrukas i trakasserande syfte. Liknande synpunkter ha anlagts
av t. f. landsfogden i Kopparbergs län och av poliskammaren i Jönköping.

Med anledning av den av kommittén föreslagna straffsatsen har socialstyrelsen
uttalat, att det starkare än i kommitténs betänkande borde understrykas
att det otillfredsställande i nuvarande praxis vid utmätande av straff
för fylleri framför allt vore att det på olika håll i landet dömdes efter skiftande
normer. Kommitténs förslag innefattade uppenbarligen icke några sådana
ändringar av gällande straffbestämmelser som kunde vara ägnade att
åstadkomma ändring i denna del. Styrelsen kunde vidare icke dela kommitténs
optimistiska uppfattning att en ändring av praxis även utan lagändring
skulle kunna avägabringas blott genom otfentliggörandet av den tidigare
verkställda utredningen angående straffmätningen vid fylleri. I yttrande angående
denna hade styrelsen funnit det böra tagas under övervägande att i
fråga om fylleri införa ett modifierat dagsbotsyslem, innebärande att straff
principiellt skulle utgöras av dagsböter, dock minst 25 kronor. För den händelse
att detta förslag icke kunde godtagas — och styrelsen ville medgiva
att visst fog funnes för de erinringar däremot som framförts i kommitténs
betänkande — ifrågasatte styrelsen emellertid en annan anordning för befrämjande
av en mera rationell utmätning av straff för fylleriförseelser, nämligen
att domstolen ålades att till sin ledning vid siraffmätningen införskaffa
utdrag ur kontrollstyrelsens särskilda straffregister för fylleri och vissa andra
brott. Borgmästaren i Malmö Th. Munck af Rosenschöld har likaledes betvivlat,
att skärpta fylleristraff skulle inträda utan höjning av straffminimum
genom lagändring. Det kunde tvärtom befaras, att den nya lagstiftningen
stundom skulle leda till minskade straff, eftersom det kunde förbises att det
nya fylleribrottet även innefattade förargelseväckande beteende i denna terms
gamla mening. Med hänsyn härtill förordades att bötesminimum sattes till
25 kronor. Lägre straff för fylleri syntes nämligen icke i något fall motiverat,
såvida icke allmänna straffnedsättningsgrunder kunde tillämpas. Även länsstyrelsen
i Gotlands län har här förordat ett lagstadgat bötesminimum av 25
kronor, dock med tillägg av en bestämmelse om att vid synnerligen mildrande
omständigheter nedsättning av straffet under detta bötesbelopp skulle
kunna ske. Länsstyrelsen i Blekinge län åter har förklarat sig dela kommitténs
uppfattning att det vore obehövligt alt beträffande fylleri uppställa särskilda
straffsatser för normalfall och för fall, där omständigheterna vore
försvårande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat att, då det gällde icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

211

förhärdade fyllerister, fylleristraffet hade stor betydelse genom de skamkänslor
det vore ägnat att uppväcka, men att därutöver beivrandet av fylleriförseelser
hade sin kanske största betydelse genom att fylleristerna uppmärksammades
av samhällets nykterhetsvårdande organ, vilka sålunda sattes i
tillfälle att ingripa på ett ganska tidigt stadium av begynnande alkoholmissbruk.
De samhällsreaktioner i form av ingripande från nykterhetsnämndens
sida, indragning av motbok samt indragning av körkort, som en fyllerist
utsatte sig för, torde enligt länsstyrelsens mening ofta vara långt kännbarare
än själva straffet och av fylleristen betraktas som ett tillägg till detta. En
skärpning av fylleristraffet syntes å andra sidan vara ett föga effektivt medel
för bekämpande av alkoholmissbruk. Däremot skulle en sådan skärpning
kunna medföra ökad försiktighet från fylleristernas sida då det gällde att
undvika upptäckt. Skärpningen skulle därigenom motverka samhällets intresse
av att i så stor utsträckning som möjligt få alkoholmissbrukare under
kontroll av de nykterhetsvårdande organen.

Slutligen ha föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och
Malmö samt landsfogden i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke i nu förevarande
paragraf vid angivandet av straffmåttet ordet »riksdaler» borde utbytas
mot »kronor».

Vad angår själva handlingsbeskrivningen i nu förevarande paragraf finner DepaJ^j™en‘s~
jag det vara lämpligt, att kommittén i stället för att från gällande lag upptaga
uttrycket »överlastar sig» har infört ordet »berusad». Å andra sidan kan emellertid,
såsom i flera yttranden framhållits, sistnämnda ord icke ensamt giva
tillräcklig vägledning. I departementsförslaget har därför ett förtydligande
skett genom att det utmärkts, att berusningen skall framgå av vederbörandes
åtbörder eller orediga tal. I överensstämmelse med kommitténs förslag anser
jag att det saknas anledning att begränsa paragrafen till sådana fall då berusningsmedlet
varit starka drycker.

I fråga om brottsplatsen anser jag, i överensstämmelse med synpunkter som
framförts i ett stort antal yttranden, att det skulle vara att gå alltför långt
att, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där den berusades
tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. En naturlig begränsning
av straffbarheten finner jag vara att såsom i gällande rätt kräva,
att fylleriet skall ha försiggått på plats som är upplåten för eller eljest frekventeras
av allmänheten. Detta har i departementsförslaget uttryckts med
orden »på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus». Beskrivningen avser
att i sak överensstämma med den nu i 11: 15 givna. En skillnad i förhållande
till gällande lag är däremot, att det uttryckligen kräves icke endast
att den berusade anträffats på sålunda angiven plats utan att han där
uppträtt på sådant sätt att han genom åtbörder eller oredigt tal uppenbarat
sitt tillstånd.

Beträffande straffsatsen för fylleri finner jag de av kommittén anförda
skälen för att icke övergå till dagsböter vara övertygande. Vad kommittén
framhållit om de praktiska svårigheterna alt infordra utredning om de till -

212

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

talades ekonomiska förhållanden i ett så stort antal mål som det här gäller
synes göra det uteslutet att införa dagsböter för fylleri. Fyllerimålens stora
antal talar även mot socialstyrelsens förslag att ålägga domstolarna att i varje
sådant mål inhämta uppgift från kontrollstyrelsens straffregister. Icke heller
har jag funnit mig böra tillmötesgå det i några yttranden framförda kravet
på införandet av ett högre straffminimum med avseende å penningböterna
för fylleri. Höjningen av bötesmaximum till att även i normalfallen vara
500 kronor, i förening med de påpekanden som gjorts angående det otillfredsställande
i hittillsvarande praxis, torde nämligen berättiga till antagandet,
att de låga bötesbelopp, mot vilka kritiken riktats, i fortsättningen icke skola
komma till användning annat än i sådana enstaka fall då omständigheterna
äro synnerligen förmildrande.

I detta sammanhang har ordet »riksdaler» i denna liksom övriga paragrafer
i strafflagen där det förekommer ansetts lämpligen kunna utbytas mot
»kronor».

Frågan i vad mån straff för fylleri kan ersättas med en rationellare alkoholistvård
kan icke prövas i nu förevarande sammanhang utan endast i samband
med en omläggning av alkoholistvården.

10 §.

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets It §. I denna har kommittén
upptagit ett stadgande, att den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, på
plats, där hans uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående, för
oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse, skall för
förargelseväckande beteende dömas till böter, högst trehundra riksdaler.

I gällande lag stadgas straff för förargelseväckande beteende i 11: 15. I
fråga om själva handlingsbeskrivningen innebär förslaget i förhållande till
nämnda lagrum den ändringen, att medan det för närvarande kräves att man
gör oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad, det enligt förslaget
skall vara tillfyllest att beteendet till sin beskaffenhet är sådant att det
enligt gängse uppfattning är förargelseväckande, oavsett huruvida i det särskilda
fallet någon förargelse blivit åstadkommen eller ej. Ändringen har av
kommittén motiverats med att det nuvarande kravet på att förargelse skall
ha åstadkommits vore av föga värde, då det enligt rättstillämpningen ansåges
uppfyllt så snart någon, ofta en polisman, intygade att han känt förargelse
på grund av vederbörandes beteende. Vad angår brottsplatsen förutsättes
enligt gällande lag att brottet begåtts å ställe som mot eller utan avgift
är upplåtet för allmänheten. Till närmare bestämning av vilka platser som
härmed avses lämnas i lagen vidare den exemplifiering, för vilken redogjorts
under nästföregående paragraf i förslaget. Kommittén har beträffande nu
förevarande brott föreslagit samma ändring i fråga om beskrivningen av
brottsplatsen som beträffande fylleri. Förargelseväckande beteende skall sålunda
enligt kommitténs förslag vara straffbart, om det förövas på plats där

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

213

gärningsmannens uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående. Kommittén
har i sammanhang härmed framhållit, att iakttagandet icke nödvändigtvis
behöver ske genom synsinnet. Att låta radion i en privat bostad ljuda
för öppet fönster kan alltså vara att straffa som förargelseväckande beteende
enligt förslaget, om den kan höras av dem som bo i husen bredvid eller av
trafikanter på gatan utanför och ljudet är så störande att beteendet är ägnat
att väcka förargelse. 1 fråga om straffet, vilket för närvarande och alltsedan
strafflagens tillkomst år 1864 är penningböter om högst 100 kronor, har kommittén
föreslagit en bl. a. av penningvärdets fall betingad höjning av bötesmaximum
till 300 kronor. Såsom berörts under nästföregående paragraf, skall
enligt kommittéförslaget den som väcker förargelse genom fylleri bestraffas
endast för fylleri och icke såsom för närvarande dessutom särskilt för förargelseväckande
beteende. Även i förhållande till de övriga tidigare i kapitlet
upptagna bestämmelserna utgör nu förevarande paragraf i förslaget en
reservbestämmelse. Slutligen må nämnas, att förslaget saknar motsvarighet
till det i nuvarande 11: 15 andra stycket upptagna stadgandet att våldförande
av annan å ställe som i paragrafen avses skall anses utgöra en
försvårande omständighet vid bestämmandet av straffet för våldet. Kommittén
har härom anfört, att tillbörlig hänsyn till platsen för brottet kunde
tagas utan särskilt stadgande.

I fråga om handlingsbeskrivningen enligt kommitténs förslag har länsstyrelsen
i Kronobergs län funnit anledning till erinran mot att kravet på att
förargelse skall ha åstadkommits utbytts mot att beteendet skall vara »ägnat»
att väcka förargelse. Länsstyrelsen ansåge, att förslaget härigenom beredde
ökade möjligheter för polisingripanden, och ifrågasatte om detta kunde vara
erforderligt. Enligt länsstyrelsens mening vore den föreslagna formuleringen
av lagrummet i varje fall så löslig och ägnad för en så subjektiv tolkning
att nu gällande bestämmelse torde vara att föredraga. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har angående samma fråga uttalat, att lämpligheten av att göra
en brottsbestämning avhängig av något så allmänt och vagt som begreppet
gängse uppfattning kunde ifrågasättas. Med fog kunde nämligen frågas vad
som härutinnan skulle anses vara gängse uppfattning och hur man skulle
bilda sig ett omdöme härom. Rörande frågan, vad som skulle anses ägnat
att väcka förargelse, kunde nämligen i ett konkret fall råda mycket olika
meningar. Med tanke härpå funne länsstyrelsen det böra övervägas, huruvida
icke större avseende borde fästas vid omständigheterna i det konkreta
fallet än som syntes bliva förhållandet med den innebörd, stadgandet erhållit
enligt kommitténs lagtext med tillhörande motiv. Föreningen Sveriges
landsfogdar har uttalat, att om ingen person blivit utsatt för annans förargelseväckande
beteende, straff knappast torde böra ifrågakomma.

Vad därefter angår brottsplatsen har den föreslagna utvidgningen till varje
plats där beteendet lätteligen kan iakttagas av utomstående givit anledning
till anmärkning från justitiekanslersämbetet, föreningen Sveriges häradshövdingar,
länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län, föreningen Sveriges

214

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

Departements chefen.

landsfogdar och t. f. landsfogden i Kopparbergs län vilka framställt samma
erinringar som mot beskrivningen av brottsplatsen i nästföregående paragraf
i kommittéförslaget. Justitiekanslersämbetet har vidare särskilt framhållit,
att den farhågan icke isyntes helt kunna uteslutas, att nu förevarande
paragraf med den av kommittén föreslagna lydelsen kunde komma att utnyttjas
i trakasseringssyfte, exempelvis av grannar. Föreningen Sveriges
landsfogdar har vidare understrukit, att det i vissa fall syntes vara alltför
strängt att bestraffa ett beteende som ägt rum på enskilt område, även om
det iakttagits av utomstående. I andra fall syntes en sådan gärning dock vara
förtjänt av straff, nämligen om den direkt riktat sig mot utomstående. Hade
en person exempelvis något hyss för sig inomhus men glömde att draga ned
gardinerna så att han kunde iakttagas från gatan, syntes det hårt att
straffa honom. Sutte han däremot i ett fönster och riktade sitt hyss mot förbipasserande
syntes straff böra inträda. Ordalagen att vederbörandes »uppträdande
lätteligen kan iakttagas av utomstående» syntes föreningen även
vara mindre väl valda. Som kommittén framhållit behövde nämligen iakttagandet
icke ske uteslutande genom synsinnet. Ordet »iakttaga» finge emellertid
enligt vedertaget språkbruk anses syfta blott på synförnimmelser, varför
det icke förefölle vara det riktiga i detta sammanhang. Det vore ej heller
fullt tillfredsställande att det sades vara en persons uppträdande som
skulle iakttagas. Om någon satte på sin radio för fullt vid ett öppet fönster
och sedan ginge hemifrån, syntes man icke kunna säga att han uppträdde
på den plats där oljudet försigginge.

Stockholms rådhusrätt har, beträffande den föreslagna paragrafens begränsning
till att avse andra fall än förut i kapitlet sagts, anmärkt, att man
av lagtextens formulering kunde få den uppfattningen att exempelvis en
person som i berusat tillstånd genom oljud störde en teaterföreställning skulle
straffas blott för fylleri, vilket icke kunde vara meningen.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha ansett,
att straffskalan för förargelseväckande beteende borde vara densamma som
för fylleri.

Liksom vid närmast föregående paragraf ha slutligen föreningen Sveriges
stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt landsfogden i Värmlands
lån ifrågasatt, huruvida icke här vid angivandet av straffsatsen ordet
»riksdaler» borde utbytas mot »kronor».

Brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf har omformulerats för att
klargöra att det straffbara området icke bör anses vara så vidsträckt som
kommitténs förslag i vissa yttranden befarats kunna föranleda. Till en början
bör den som beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse icke
straffas för förargelseväckande beteende med mindre det sker offentligen,
d. v. s. inför allmänheten. Häri ligger en begränsning jämväl beträffande
brottsplatsen. Tydligen bör man icke för förargelseväckande beteende straffa
den som befinner sig på enskilt område och där uppträder på ett sätt som
väcker förargelse hos någon som befinner sig på ett annat enskilt område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

215

t. ex. någon som genom oljud i sin bostad stör en granne i dennes bostad.
Ett dylikt beteende faller icke under nu förevarande stadgande i kapitlet om
brott mot allmän ordning utan kan bliva att bedöma som ett hemfridsbrott
enligt 15 kap. i förslaget. Såsom förargelseväckande beteende böra däremot
till en början behandlas sådana fall, då någon på allmän plats beter sig på
sätt som är ägnat att väcka förargelse hos andra, vare sig de befinna sig på
allmän eller enskild plats, t. ex. i angränsande hus. Såsom ett huvudexempel
härpå nämnes i departementsförslaget att föra oljud på allmän plats. Vidare
bör emellertid även här inbegripas ett beteende som sker på enskild plats
men inför offentligheten, t. ex. i ett fönster åt gatan. För att begränsa det
straffbara området till de nu nämnda fallen användes i departementsförslaget
beskrivningen »offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse
hos allmänheten». Härunder torde även ingå, att någon på enskild
plats genom radio, grammofon e. dyl. för oljud som stör dem som uppehålla
sig på allmän plats.

I likhet med kommittén finner jag, att nu förevarande paragraf bör vara
en reservbestämmelse till de föregående paragraferna i kapitlet, vilket emellertid
icke utesluter att den understundom kan bliva att åberopa jämsides
med någon av dessa. Om den som uppträder berusad på allmän plats icke
väcker förargelse annat än genom att han är berusad, skall han sålunda endast
straffas för fylleri. Skulle han däremot åstadkomma förargelse även
på annat sätt, exempelvis genom att antasta förbipasserande, bör han jämväl
ådömas särskilt ansvar för förargelseväckande beteende.

I enlighet med stadsdomarföreningens hemställan har i departementsförslaget
upptagits samma straffsats för förargelseväckande beteende som för
fylleri, alltså högst 500 kronors böter. Vid angivandet av bötesbeloppet har
även här ordet »riksdaler» utbytts mot »kronor».

11 §■

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets 13 §. I dennas första punkt
har upptagits ett stadgande att den som för allmänheten anordnar äventyrliga
spel om penningar eller penningvärde, skall för hållande av spelhus
straffas med penningar eller böter. I en andra punkt har inrymts föreskriften,
att om den som upplåter lokal åt allmänheten tillåter att sådant spel
där bedrives, han skall dömas till böter. Slutligen har i en tredje och sista
punkt föreslagits, att även den som i de förut nämnda fallen deltager i äventyrligt
spel skall straffas med böter.

Den sålunda föreslagna paragrafen motsvarar i gällande rätt 18: 14. En
utvidgning av det straffbara området består emellertid däri, att det enligt
förslaget icke såsom för närvarande fordras att det äventyrliga spelet anordnas
i ett hus. Kommittén har nämligen funnit, att även anordnande av
spel i det fria borde vara underkastat ansvar, om spelet vore tillgängligt
för allmänheten. Vidare har ansvaret för tillåtande av äventyrligt spel ut -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

sträckts till att icke blott såsom för närvarande omfatta innehavare av näringsställe
utan envar som upplåter lokal åt allmänheten.

I anledning av denna paragraf har Göta hovrätt anmärkt, att den av kommittén
föreslagna lydelsen i ett hänseende syntes vara snävare än den nuvarande.
I ett för hovrätten känt fall hade det förekommit, att en person
mot betalning låtit sin bostad, användas av en obestämd krets personer för
bedrivande av spel utan att bostadens innehavare deltagit i spelet eller på
annat sätt uppträtt som anordnare av detta. Ett dylikt förfarande hade i
praxis ansetts medföra ansvar enligt nu gällande lag, som talade om att
någon håller hus, där äventyrliga spel om penningar eller penningvärde allmänneligen
bedrives. Det syntes däremot icke omfattas av första punkten
i den av kommittén föreslagna paragrafen. Tvivelaktigt syntes vidare, om
det inrymdes under den andra punkten, som närmast förefölle att ha avseende
på den som uppläte lokal åt allmänheten för annat ändamål än spel.
Hovrätten hemställde därför, att de sålunda anförda synpunkterna måtte
beaktas vid den slutliga utformningen av paragrafen. Hovrätten för övre
Norrland har mot avfattningen av sista punkten i den föreslagna paragrafen
invänt, att enligt denna ansvar för deltagande i äventyrligt spel syntes
förutsätta att det funnes att bestraffa någon anordnare av sådant spel eller
någon som upplåtit lokal för allmänheten och tillåtit att spel där bedrivits.
Motsvarande bestämmelse i gällande lag upptoge icke någon dylik förutsättning
utan föreskreve helt allmänt straff för envar som »å ställe som nu
sagt är» deltoge i äventyrligt spel. Någon jämkning härutinnan syntes hovrätten
knappast vara påkallad. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat
sig förutsätta, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap för
bedrivande av kortspel ej skulle drabbas av ansvar enligt nu förevarande
paragraf.

Mot den i första punkten föreslagna brottsbeteckningen »hållande av spelhus»
har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt att denna rubricering
icke vore lämplig för alla därmed avsedda fall, eftersom bland dessa även
inginge anordnande av spel utomhus. Från samma synpunkt har rådhusrätten
i Malmö föreslagit brottsbeteckningen »anordnande av äventyrligt
penningspel».

Då det i paragrafens första punkt upptagna brottet innefattar jämväl anordnande
av spel utomhus, synes den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen
»hållande av spelhus» icke vara träffande. Det har synts mig
icke vara nödvändigt att åsätta de i paragrafen upptagna brotten någon särskild
beteckning.

Brottsbeskrivningen har i departementsförslaget jämkats så att i första
punkten vid sidan om anordnande av äventyrligt spel för allmänheten omnämnts
att någon tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten.
Det torde vara klart att under en sådan brottsbeskrivning faller dels
att innehavare av allmänt näringsställe tillåter äventyrligt spel därstädes,

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dels ock att någon upplåter en eljest privat lokal åt allmänheten för sådant
spel. Den av Göta hovrätt framställda anmärkningen torde härigenom få
anses tillgodosedd. Beträffande det av länsstyrelsen i Jönköpings län gjorda
uttalandet, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap för bedrivande
av kortspel icke komme att drabbas av ansvar, må framhållas att,
för den händelse värdshusvärden tillhandahåller rum för bedrivande av sådant
kortspel som är att betrakta såsom äventyrligt, förutsättningar otvivelaktigt
föreligga för tillämpning av nu ifrågavarande punkt. I detta sammanhang
kan erinras om att i ett nyligen av högsta domstolen avgjort mal (N. J.
A. 1944:256) poker ansetts utgöra äventyrligt spel. Vad angår den av hovrätten
för övre Norrland gjorda anmärkningen, torde sista punkten i paragrafen
böra ändras så att den som deltager i äventyrligt spel på någon lokal,
vartill allmänheten har tillträde, straffas, även om ingen kan dömas till ansvar
enligt föregående punkt i paragrafen.

Då skillnaden kan vara svår att fastställa mellan att anordna spel för allmänheten
och att allenast tillåta spel i lokal som man upplåter åt allmänheten,
har straffsatsen i departementsförslaget bestämts lika för dessa båda
fall. 12

12 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i kommittéförslaget, varest inrymts ett
stadgande att den som, genom misshandel, överanssträngning, vanvård eller
annorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, skall för djurplågeri dömas
till böter eller fängelse.

Stadgandet är ordagrant likalydande med nuvarande 18: 16 i den lydelse
bestämmelsen erhållit genom lag den 19 maj 1944.

Mot paragrafen har i yttrandena icke framställts någon erinran.

När frågan om djurskydd behandlades vid 1944 års riksdag anförde första
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 28, att djurplågeribrott
i vissa fall kunde vara av sådan grovhet att straffarbete snarare än
fängelse kunde synas vara den riktiga reaktionsformen. Med hänsyn till den
avsevärda skärpning av straffet för djurplågeri som 1944 års lagändring
ändå innebar föreslog utskottet emellertid icke då en ytterligare skärpning
utan förklarade därmed böra anstå i avbidan på erfarenheterna av den nya
djurskyddslagstiftningens tillämpning. Då de hittillsvarande erfarenheterna
icke givit något stöd för behovet av en ytterligare straffskärpning, har stadgandet
i oförändrad lydelse upptagits i departementsförslaget. Paragrafen
har i enlighet med kommitténs förslag placerats i kapitlet om ordningsbrott
men efter paragrafen om äventyrligt spel därför att brottet är mera artskilt
från de i det föregående behandlade brotten mot allmän ordning.

218

Kungl. Mai.ts proposition nr 80.

12 Kap.

Om förfalskningsbrott.

1 §■

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit stadgande
om straff för urkundsförfalskning. Sådant brott skall enligt vad där
sägs föreligga, om någon, genom att skriva annans namn, falskeligen förskaffa
sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller
ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund samt åtgärden innebär fara
i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst två
år eller fängelse. Enligt paragrafens andra stycke skall såsom urkund anses
protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, vare sig den
upprättats till bevis eller innehållet eljest är av betydelse såsom bevis, likaså
biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och
dylikt bevismärke.

Vad sålunda föreslagits innebär en betydande omläggning av nu gällande
lags bestämmelser om förfalskningsbrott. Beträffande först de olika föremål
som skyddas mot förfalskning, har kommittén övergivit den nuvarande
uppdelningen på olika slag av handlingar.

I sådant hänseende gäller för närvarande, att i 12: 1 skyddas domstols
och annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker
samt andra sådana handlingar och skrifter som till allmän
nytta eller efterrättelse äro. Efter dessa s. k. allmänna arkivhandlingar
upptages i 12:2 allmän expeditionshandling, d. v. s. sådan som är utgiven
i offentlig myndighets eller ämbets- eller tjänstemans namn uti ärende som
till hans ämbete eller tjänst hörer. I 12:3 är inrymt ett särskilt stadgande,
med lägre straff, för vissa fall av förfalskning av expeditionshandlingar av
mindre vikt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt.
Därefter behandlas förfalskning av enskilda handlingar, vilka fördelas på två
paragrafer, 12: 4 och 5. Det förra lagrummet, med strängare straff, avser
handlingar av omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev,
testamente, skuldebrev, växel och handelsbok. Det senare belägger med lindrigare
straff förfalskning av andra enskilda handlingar, såsom arbetsbetyg
och vissa andra intyg. Denna detaljerade uppdelning av de handlingar som
skola skyddas mot förfalskning har kommittén i åtskilliga hänseenden funnit
otillfredsställande. Framför allt medförde den på många punkter osäkerhet
och tvekan i rättstillämpningen. Ur lagens stadganden läte sig väl härleda
vissa allmänna kännetecken, som måste vara uppfyllda för att ett
bevismedel skulle vara hänförligt under någon av de ifrågavarande straffbestämmelserna.
Salunda skulle det framträda i en bestämd språklig form
i skrift eller på därmed likvärdigt sätt, t. ex. helt eller delvis i tryck; denna
bestämning finge anses ligga i själva ordet handling. Vidare skulle enligt

Knngl. Maj:ts proposition nr SO.

219

härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning och utstyrsel
framträda i sådant skick, som gåve vid handen att den i ändamål att
tjäna till bevis framställts av en åtminstone relativt bestämd eller bestämbar
person som dess utställare. Alla handlingar som uppfyllde dessa krav
åtnjöte emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarande lagrummen.
Lagen hade nämligen icke själv uppställt något enhetligt begrepp
av skyddade handlingar utan endast i de olika paragraferna straffbelagt
förfalskning av särskilda grupper av handlingar. Det kunde sålunda erinras
om att allmänna expeditionshandlingar vilka avsåges i 12: 2 och 3 måste
vara »utgivna» i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av denna
art, som ännu icke blivit utgivna, åtnjöte alltså icke skydd. Enskilda räkenskaper,
protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiska
företag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämndes
ingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke vore hänförliga till handelsböcker.
Detsamma gällde om avskrifter, vare sig de upprättats av någon
myndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg och därmed
jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den i handlingen
intagna förklaringen icke vore opartisk utan uppträdde i egen sak,
hade endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagens bestämmelser.
Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framginge att den
med lagens uppställning följande begränsningen av straffskyddet till endast
vissa grupper av handlingar ofta måste anses godtycklig och omotiverad.

Kommittén har därför föreslagit en övergång till ett mera enhetligt begrepp
straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en början
alla handlingar, som upprättats till bevis, skulle erkännas såsom förfalskningsföremål.
Till klargörande av denna allmänna begreppsbestämning ha
emellertid i den föreslagna lagtexten även angivits några typiska exempel
på hithörande handlingar. Redan medtagandet av alla till bevis upprättade
handlingar eller s. k. avsiktsurlcunder torde, såsom av det förut sagda framgår,
på några punkter innebära en utvidgning av straffskyddet i förhållande
till gällande rätt. Även en annan utvidgning av större principiell betydelse
har kommittén emellertid funnit påkallad, i det förslaget utsträcker straffskyddet
till handlingar, vilkas innehåll i det särskilda fallet är av betydelse
såsom bevis men vilka icke framträda såsom tillskapade för att tjäna till
bevis. Detta innebär en principiell nyhet, eftersom enligt nuvarande lag
handlingar som icke äro upprättade till bevis, s. k. tillfällighetsurkunder,
icke i något fall åtnjuta skydd mot förfalskning. Tillfällighetsurkundernas
utestängande från straffskyddet har kommittén funnit oegentligt redan av
det skälet att i fråga om avsiktsurkunder gällande rätt låter straff för förfalskning
inträda icke blott då den falska produkten begagnas för sådan
bevisning för vilken eu handling av ifrågavarande slag upprättas, såsom
då ett skuldebrev åberopas för att styrka en fordran eller ett testamente för
att stödja ett anspråk på del i kvarlåtenskap, utan även då handlingen
användes för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i brottmål,
ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som alls icke va -

220

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

rit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar enligt kommittén hän på
att behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsat
till sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad. Vidare
har kommittén funnit böra beaktas sådana fall, i vilka en handling
val i verkligheten är tillkommen för att tjäna till bevis men detta icke framgår
av handlingen. Som exempel härpå har kommittén anfört bl. a., att
ett avtal kommer till stånd genom brevväxling mellan två privatpersoner,
varvid dessa finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig för
framtiden men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de anse
sig ha nog av den bevisning som möjliggöres av de utväxlade breven, låt
vara att dessa även avhandla andra, rent personliga angelägenheter och i sin
yttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar. Kommittén
har som sin mening uttalat, att det icke funnes någon anledning att
från straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som dessa.
Emellertid har kommittén funnit, att också andra tillfällighetsurkunder borde
komma i betraktande. Även om den som exempelvis avsände ett brev
icke därvid tänkte sig att brevet skulle tjäna något bevisningssyfte, hindrade
detta nämligen icke att brevet kunde så användas, ej heller att det kunde
förfalskas och i sitt förändrade skick begagnas för att vilseleda i någon viktig
angelägenhet. Vilket brev som helst kunde innehålla upplysningar om fakta
som vore av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sig
mellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privata förhandlingar
som inför rätta. Förfalskning av en sådan handling i bevisförvanskande
syfte skulle väl i viss utsträckning kunna bestraffas ur andra
synpunkter än förfalskningsbrottens, men det skulle likväl ofta förefalla
konstlat att särskilja dylika gärningar Irån förfalskning, och bestämmelserna
om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straff
syntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning syntes framställande
av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu vore i fråga icke
nämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett om
en handling vore av det ena eller andra slaget, vore förfalskningsåtgärden
både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även den
straffrättsliga behandlingen borde därför enligt kommitténs mening vara
enhetlig. Härtill komme att genomförandet av en gränsdragning mellan
denna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måste
bereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen. Kommittén har på dessa
grunder föreslagit utsträckandet av straffskyddet mot förfalskning till att
omfatta handlingar överhuvudtaget, vilkas innehåll vore av betydelse såsom
bevis.

Med handlingar har kommittén vidare här jämställt vissa slag av märken.
Märken kännetecknas till skillnad från handlingar därav att de icke ha den
bestämda språkliga form som möjliggör att genom läsning taga del av en
handlings innehall. Även märkena förmedla visserligen ett föreställningsinnehåll,
men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andra
tecken, som i förening med själva märkets utstyrsel göra detta ägnat att

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

tjäna till bevis för dem som känna till detsamma och den funktion för vilken
det är avsett. I fråga om deras uppgift inom omsättningen och rättslivet kunna
tre olika grupper av märken urskiljas. En grupp kännetecknas av att
dithörande märken utsäga något om ett förhållande som ligger utanför märket
eller det föremål, varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någon
viss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd.
Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton,
kunna benämnas bevismärken. En annan grupp märken fullgör en liknande
funktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annat föremål.
Denna grupp, till vilken bl. a. höra guld- och silverstämplar samt justeringsmärken
på mått och vikter, kan lämpligen betecknas såsom kontrollmärken.
För en tredje grupp märken slutligen är utmärkande, att de, fristående
eller på visst sätt anbragta, omedelbarimedföra en viss rättslig eller ekonomisk
verkan, som i omsättningen är knuten till själva märket. Dessa märken, vilka
äro att beteckna som värdemärken och på vilka frimärken utgöra exempel,
äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde.

Enligt den gällande rätten, 12: 7 och 8, åtnjuta alla dessa märken straffskydd
mot förfalskning, endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna eller
framställda som ett led i statlig eller kommunal verksamhet. Till följd härav
har gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelse
för straffskyddet för enskilda bevismedel. Kommittén har emellertid framhållit,
hurusom gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskilt bevismärken,
enligt sakens natur icke är skarp. En handlings språkliga form kan nämligen
alltmera förenklas, så att handlingen slutligen övergår till att bliva ett
märke. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med nära. inbördes
frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskilda
järnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd sasom handlingar, ibland blivit
oskyddade såsom enskilda märken. Även kassakvitton utgöra ibland handlingar,
ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex. ransoneringskort
och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissa
fall hänförts till handlingar och i andra till märken. För att undanröja de
olägenheter, som sålunda äro förbundna med gällande rätts ståndpunkt i
denna del, har kommittén likväl icke funnit erforderligt att med handlingar
såsom förfalskningsföremål jämställa alla enskilda märken. Ett behov härav
har kommittén nämligen endast ansett föreligga beträffande bevismärken och
har därför föreslagit, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelas sålunda
att bevismärken sammanföras med handlingar och liksom dessa erhålla
skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Den exemplifiering av
hithörande märken som upptagits i lagtexten är avsedd att giva vid handen
att stadgandet åsyftar märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktion
som handlingar, nämligen att förmedla ett icke alltför obetydligt forestallningsinnehåll.
Med biljett har kommittén här avsett ej blott biljetter till järnvägar
och andra transportmedel utan även inträdesbiljetter till teatrar, muséer
och liknande platser. Legitimationstecken kunna utfärdas av såväl myndigheter
som enskilda företag; även om sådana tecken icke äro handlingar

222

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

utan blott märken skola de alltså enligt kommittéförslaget åtnjuta samma
straffskydd. Ransoneringskort har kommittén funnit böra särskilt nämnas,
eftersom deras behandling i praxis vållat starka tvivelsmål. Likartade med
dem äro, enligt vad kommittén vidare uttalat, de i rusdrycksförsäljningsförordningen
stadgade motböckerna i de delar, i vilka införas anteckningar om
inköpsrättens begagnande. Kassakvitton och mottagningsbevis äro enligt
kommittén ofta att anse som handlingar men ha, enligt vad kommittén vidare
framhåller, i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskilt
om de framställts på mekanisk väg. De i lagtexten sålunda anförda exemplen
äro icke avsedda att vara uttömmande utan endast vägledande. Exemplen
ha av kommittén valts på sådant sätt, att det av dem får anses framgå,
att i fråga om märken här kräves att de skola ha karaktären av avsiktsurkunder.
Härigenom har kommittén ansett sig ha begränsat det nu ifrågavarande
straffskyddet för märken till vad som med bestämdhet kunde betraktas
som nödvändigt.

Såsom sammanfattande beteckning för de i 12: 1 i kommittéförslaget behandlade
förfalskningsföremålen har införts ordet »urkund». Då språkbruket
icke har något bestämt urkundsbegrepp, har kommittén ansett sig oförhindrad
att bestämma begreppet så att det omfattar de här upptagna föremålen.
Med urkunder förstås alltså i kommittéförslaget handlingar med betydelse
som bevismedel, även om de ej blivit särskilt framställda för detta
ändamål, samt sådana med handlingar nära överensstämmande bevismärken,
som förut sagts.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om straff för urkundsförfalskning
göra icke någon skillnad mellan inländska och utländska urkunder.
Även detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. I denna upptages
en särskild bestämmelse om förfalskning av handling, som utfärdas
av offentlig myndighet i främmande stat, varemot bestämmelserna om enskilda
handlingar avse både inländska och utländska sådana samt skyddet
för allmänna märken gäller utländska sådana endast i den mån särskilt förordnande
därom meddelats för viss främmande stat.

Vad härefter angår det stadium på vilket urkundsförfalskning blir straffbar,
innebär förslaget en viktig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt
denna kräves nämligen vid förfalskning av andra handlingar än allmänna
arkivhandlingar i 12: 1 för straffbarhet att den skyldige begagnat den
falska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra.
Vid märkesförfalskning inträder däremot enligt nuvarande 12: 7 straff, även
om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Denna den gällande rättens ståndpunkt
i fråga om handlingsförfalskning har kommittén icke funnit tillfredsställande.
Kommittén har härom uttalat, att det visserligen vore uppenbart
att i många fall ett inskridande mot en handlingsförfalskning icke kunde
komma i fråga förrän det förfalskade blivit begagnat, helt enkelt därför att
förfarandet dessförinnan ej bleve känt för någon annan än förfalskaren själv,
men att lika tydligt i andra fall ett inskridande på ett tidigare stadium vore
både möjligt och påkallat. Som exempel härå kunde nämnas en i stor skala,

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

223

kanske yrkesmässigt, bedriven förfalskning av pass eller dylika legitimationshandlingar
eller ock av sådana värdepapper som statsobligationer i mindre
valörer. Vidare märktes att förfalskning i många fall medförde en fullt definitiv
skada, innan något begagnande skett. Detta vore oftast händelsen, då
förfalskning skedde genom förändring av ett förut existerande äkta bevismedel.
I överensstämmelse med flera utländska lagar har kommittén därför
föreslagit, att i fråga om all urkundsförfalskning brottet skall anses fullbordat
i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.

I fråga om förfalskningsåtgärden anknyter kommittéförslaget i huvudsak
till gällande rätt. De först i förslaget nämnda handlingsformerna att skriva
annans namn och att falskeligen förskaffa sig annans underskrift ha sålunda
direkt motsvarighet i den nuvarande lagen. Något uttryckligt påpekande av
att här med »annan» avses såväl verklig som diktad persons namn har kommittén
icke ansett erforderligt. Med det i förslaget därefter upptagna fallet,
att falsk urkund framställes »annoriedes», avses framför allt förfalskning av
handlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och av bevismärken,
vilka ju mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning av
utställaren. Avgörande för huruvida en sådan urkund skall anses såsom falsk
blir huruvida den framställts av någon därtill behörig person eller ej. De
sist upptagna båda fallen, att äkta urkund falskeligen ändras eller utfylles,
innefatta icke någon saklig nyhet i förhållande till gällande rätt.

Den utsträckning av det straffbara området som i kommittéförslaget skett,
såväl därigenom att kretsen av föremål som skyddas mot förfalskning vidgats
som därigenom att straff skall kunna inträda redan i och med att förfalskningsåtgärden
vidtagits, har krävt en motvikt för att icke verkningarna av
de nya bestämmelserna skola bliva alltför vittgående. Kommittén har därför
knutit straffbarhetens inträde till den förutsättningen att förfalskningsåtgärden
skall ha inneburit fara i bevishänseende. Häri ligger till en början ett
krav på den falska produktens yttre beskaffenhet, nämligen att det förfalskade
skall ha sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något
så när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagas
för äkta. Framför allt är emellertid rekvisitet fara i bevishänseende avsett
att ersätta den nuvarande lagens krav på att den brottslige skall ha begagnat
förfalskningen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Denna
förutsättning för straffbarhet anses innebära, att den brottslige utöver det att
han har vanligt uppsåt skall handla för att åstadkomma nytta eller skada.
Kommittén har i stället lunnit, att den som med vilja och vetskap åvägabringar
en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid många
andra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, straffas även om det icke
kan bevisas att lian haft syfte att åstadkomma skada. Däremot har kommittén
icke ansett påkallat att i den motsatta situationen såsom nuvarande lag
straffa den blotta onda viljan. Kommittén har vidare även framhållit svårigheten
av att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidan
om uppsåtet. Genom att i stället införa kravet pa fara i bevishänseende
bär kommittén ansett sig uppställa en objektiv bestämning av brottet, vilken
på vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet.

224

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Med anledning av de genomgripande förändringar i fråga om förfalskningsbrottets
konstruktion som kommittén sålunda föreslagit har Göta hovrätt
uttalat, att den ville giva förslaget sin principiella anslutning. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har funnit förslaget innebära en synnerligen
välbehövlig och till synes mycket lycklig revidering av gällande stadganden
om förfalskningsbrott. Föreningen Sveriges landsfogdar har såsom den viktigaste
nyheten i förslaget framhållit, att förfalskningsbrottet skall anses vara
fullbordat i och med att ett oäkta bevismedel framställts och innan något
begagnande därav skett. Föreningen har härom uttalat att, ehuru denna betydande
utvidgning av det straffbara området teoretiskt läte sig väl försvara,
man likväl måhända kunde hysa en viss tvekan om det praktiskt lämpliga
i att giva straffansvaret en så vid utsträckning. Då emellertid olägenheterna
därav motverkades av att i 12 § i förslaget upptagits en bestämmelse om
straffrihet för vissa lindrigare fall, ansåge föreningen sig icke böra framställa
någon erinran mot kommitténs principiella utformning av förfalskningsbrotten.

Justitiekansler sämbetet har däremot, under hänvisning till att enligt förslaget
fullbordat brott skulle föreligga så snart själva förfalskningsåtgärden
slutförts och att såsom nytt rekvisit uppställts fara i bevishänseende, uttalat
att denna nya utformning av förfalskningsbrottet innebure en väsentlig ändring
av gällande rätt, vars konsekvenser icke syntes kunna överblickas i
önskvärd omfattning. Gränsdragningen mellan straffbart och icke straffbart
syntes ämbetet icke heller bliva så klar och bestämd som den nuvarande, till
följd varav en viss fara för osäkerhet vid rättstillämpningen icke kunde uteslutas.
Huruvida behov yppat sig av så vittgående ändringar som förslaget
innefattade, förefölle tveksamt.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget i hithörande delar
innebära en förenkling, ägnad att undanröja åtskilliga i rättstillämpningen
yppade svårigheter och har .särskilt uttalat, att ganska starka skäl onekligen
syntes tala för att slopa den gällande rättens krav på att det förfalskade skall
ha begagnats. Mot att i stället införa rekvisitet fara i bevishänseende har
samfundet emellertid framfört de principiella erinringar, vilka tidigare återgivits
i redogörelsen för huvuddragen i yttrandena över förslaget. Under hänvisning
till vad samfundet anfört härom har samfundet hemställt, att den föreslagna
lagtexten måtte förses med ett förtydligande tillägg av innehåll att
gärningsmannen själv måste ha insett att hans förfarande innebar sådan fara
som i lagtexten sades. Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar har mot
rekvisitet fara i bevishänseende framställt principiella anmärkningar, angående
vilka hänvisas till den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen
i yttrandena.

Vad angår förfalskningsobjekten i 1 § har justitiekanslersämbetet funnit
det väcka betänkligheter att såsom urkundsförfalskning straffa jämväl förfalskning
av här avsedda bevismärken. Att benämna sådana märken som
gaspolletter urkunder syntes alltför främmande för språkbruket för att kunna
accepteras av den allmänna uppfattningen och för övrigt också mindre lämp -

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

225

ligt ur juridisk synpunkt. Måhända kunde brottsbeteckningen för förfalskning
av dessa bevismärken bliva »såsom för urkundsförfalskning». Hovrätten
för Övre Norrland bar likaledes uttalat, att det för vanlig uppfattning
syntes främmande ur rent terminologisk synpunkt att rubricera även biljett,
legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt
bevismärke såsom urkund. Även om språkbruket icke särskilt fixerat innebörden
av uttrycket »urkund», syntes hovrätten dock så mycket vara uppenbart,
att bevismärken icke enligt allmänt språkbruk innefattades bland urkunder.
Brottsrubriceringen syntes därför här böra vara »förfalskning av
bevismärke». Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att eftersom
gränsen mellan olika märkeskategorier finge betecknas såsom tämligen flytande,
det straffbara området för märkesförfalskning enligt förslaget skulle
komma att bliva delvis obestämt. Föreningen ansåge emellertid, att kommitténs
förslag till gränsdragning vore att beteckna såsom riktigt och att man
finge överlåta åt rättstillämpningen att avgöra de tveksamma fallen.

Den enhetlighet som utmärker förfalskningsbrottens konstruktion enligt Departemcntskommitténs
förslag finner jag innefatta ett betydande framsteg i förhållande chclen''

till den splittring som kännetecknar gällande rätts behandling av detta brottsområde.
Kommittén synes mig även ha förebragt övertygande skäl för att
förfalskningsbrotten böra anses fullbordade redan i och med förfalskningsåtgärden
och sålunda oberoende av om det förfalskade begagnats eller ej.

Det av kommittén till begränsning av det straffbara området i stället införda
rekvisitet fara i bevishänseende, som kritiserats av häradshövdingföreningen
och advokatsamfundet, finner jag i olikhet mot dessa båda remissinstanser
icke innebära någon förkastlig konstruktion och hänvisar i denna del till, vad
jag tidigare anfört i anledning av de i yttrandena framkomna huvudsynpunkterna
på kommittéförslaget. Den i paragrafens första stycke upptagna
gärningsbeskrivningen har därför bibehållits i sak oförändrad. För tydlighets
skull har jag emellertid upptagit det i nuvarande 12:4 gjorda påpekandet,
att en förfalskning kan avse såväl en verklig som en diktad persons namn.

I fråga om de handlingar som skulle kunna bliva föremål för förfalskning
har jag i likhet med kommittén funnit, att icke endast handlingar som
upprättats för att tjäna till bevis böra ifrågakomma såsom föremål för urkundsförfalskning
utan att även tillfällighetsurkunder böra medtagas. Detta
innebär icke så mycket en utvidgning av det straffbara området som fastmer
en övergång till ett nytt system för bestämmande av dess gränser. Under
det att enligt gällande lag straffbarheten är beroende av om handlingen
hör till någon av de skyddade handlingslyperna, t. ex. kontrakt och intyg,
eller till en icke skyddad typ, t. ex. brev, så bliva enligt förslaget omständigheterna
i det enskilda fallet avgörande. Att förfalska ett brev blir enligt förslaget
straffbart endast om brevet i det enskilda fallet hade en rättslig betydelse
såsom bevis, t. ex. framstod som avgörande för utgången av ctl mål.

1 exempelvis skilsmässomål kunna ofta brev spela en vida större roll än
intyg.

15 liihamj till riksdagens protokoll 1048. i samt. Nr 80.

226

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

I detta sammanhang bör nämnas att, medan kommittéförslaget var föremål
för överarbetning inom justitiedepartementet, till mig ingivits en framställning
från svenska tidningsutgivareföreningen av den 29 december 1945,
vari föreningen fäst uppmärksamheten på att justitiekanslersämbetet i skrivelse
till förste stadsfiskalen i Stockholm den 6 december 1945 framhållit
att ämbetet ansåge en med oriktigt namn undertecknad missivskrivelse till
en insändare till tidningen Arbetaren icke utgöra sådan handling som avsåges
i 12 kap. 5 § strafflagen eller annat stadgande i nämnda kapitel; ämbetet
hade vidare förklarat, att följaktligen åtal i anledning av missivskrivelsen
icke borde äga rum. Detta ämbetets uttalande syntes föreningen innebära,
att undertecknandet av brev med oriktiga namn icke lagligen kunde
beivras, något som innebure allvarlig olägenhet för bl. a. tidningspressen.
Föreningen har framhållit, att tidningar som stode i nära kontakt med sin
läsekrets regelmässigt mottoge skrivelser från denna, ofta i form av inlägg
i dagens frågor. Vanligen bleve dessa skrivelser föremål för redaktionens
behandling endast om de vore försedda med namn. Skulle det emellertid
nu konstateras, att ingen laga påföljd kunde drabba den som undertecknade
ett sådant brev med oriktigt namn, skulle risken för missbruk av annans
namn betänkligt ökas. Redan nu funnes exempel på sådant missbruk i brev
till tidningar, vilket vållat såväl enskilda som mottagarna av breven obehag.

Det är måhända tvivelaktigt, huruvida förfalskning av sådana skrivelser,
som föreningen avser, kan bestraffas enligt gällande lag. Någon tvekan att
straff för förfalskning kan inträda enligt kommittéförslaget torde däremot
icke råda, ty även om den som förfalskat en insändare icke själv uppfattar
handlingen såsom upprättad till bevis, måste han regelmässigt inse att den
för rpottagaren skall tjäna till bevis om vem som står för insändaren Motsvarande
tolkningsspörsmål uppkommer i en mängd andra fall, t. ex. när
någon i falskt namn gör anmälan till myndighet. Uppenbarligen måste då
straff för förfalskning kunna inträda. Det avgörande är, om handlingen för
mottagaren har betydelse som bevis om vem som ingivit handlingen eller
i något annat hänseende och gärningsmannen insett detta.

Kommittén har beskrivit här avsedd tillfällighetsurkund såsom handling
vars innehåll — utan att handlingen upprättats till bevis — är av betydelse
som bevis. I motiven angives att därmed avses att utmärka bl. a. att handlingen
skall vara av betydelse som bevis genom vad däri förklaras eller upplyses,
icke genom den rent yttre beskaffenheten. Det torde dock icke för
detta syfte vara erforderligt att särskilt utmärka att det är innehållet som
skall vara av betydelse som bevis. Ett sådant krav kan möjligen föranleda
den misstolkningen att handlingar, i fråga om vilka det ur bevissynpunkt
uteslutande är av intresse att underskriften är äkta, icke skulle inbegripas.
Underskriften kan väl i sådana fall sägas vara ett intyg i och för sig, men
denna tolkning blir med kommitténs formulering måhända icke så lätt att
utläsa. Jag vill därför förorda, att ordet »innehållet» får utgå och att det
i stället allenast kräves att handlingen är av betydelse som bevis. Härvid
förutsättes, att handlingen i sin egenskap av handling och icke på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

227

sådana yttre omständigheter som papperets beskaffenhet e. dyl. är av betydelse
ur bevissynpunkt.

Vad slutligen angår frågan, om jämväl förfalskning av bevismärken bör
bestraffas som urkundsförfalskning, föreligga, såsom kommittén framhållit,
ofta betydande vanskligheter att draga en gräns mellan handlingar och märken.
En järnvägsbiljett framställes exempelvis vanligen helt med maskin
och är då att anse som ett märke, men när biljetten, såsom stundom sker,
delvis skrives för hand skulle den enligt doktrinär uppfattning vara en handling.
Tydligen bör en biljettförfalskning behandlas lika vare sig biljetten är
av ena eller andra slaget. Detsamma gäller exempelvis legitimationskort.
Jag anser därför, i likhet med kommittén, att med handlingar böra likställas
legitimationskort, biljetter och dylika bevismärken. Följaktligen böra
hit hänföras även ransoneringskort, vilkas nuvarande ställning i förfalskningshänseende
varit föremål för mycken tvekan i praxis. Detta torde bliva
klart utan särskilt stadgande. Man kan alltså undvika att i lagtexten nämna
ransoneringskort, vilka synas mig vara av alltför krisbetonad natur för att
passa såsom exempel i nu förevarande sammanhang. För att framhålla att
bevismärkena, vilka ofta röra förhållanden av mindre vikt, givetvis icke
överlag böra anses i straffbarhetshänseende likställda med betydelsefulla
handlingar ha icke heller kassakvitton och liknande mottagningsbevis nämnts
som exempel i definitionen av urkundsbegreppet i 1 §. Sådana bevismärken ha
i stället angivits i 2 § såsom exempel på fall, där en förfalskning i regel bör
bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Att märka är också att förfalskning
av bevismärken överhuvud bör anses falla inom det straffbara
området allenast i den mån märket må anses jämförligt med en handling.
Detta framgår i lagtexten av uttrycket »dylikt bevismärke».

2 §.

I kommittéförslagets 2 § har inrymts en bestämmelse, att där urkundsförfalskning
med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som
ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter.
Vid bedömandet, huruvida urkundsförfalskning är ringa, skall särskilt beaktas,
om urkunden är av mindre vikt eller gärningen skett för att förhjälpa
någon till hans rätt.

Det överensstämmer med den indelning, som kommit till användning i de
nya strafflagskapillen angående förmögenhetsbrott, att i kommittéförslaget
urkundsförfalskning blivit föremål för en gradindelning, sålunda att 1 §
avser normalfallen, 2 § ringa fall och 3 § grova fall. Avgörande för huruvida
en gärning skall anses falla under den ena eller andra paragrafen, är såsom
vid förmögenhetsbrotten en värdering av brottsfallet i dess helhet och icke
något särskilt enstaka kännetecken därpå. Bland omständigheter som skola
beaktas vid denna prövning har i kommittéförslaget även framhållits den
förfalskade urkundens större eller mindre vikt.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements
c hejen.

Departements chefen.

I fråga om 2 § i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomare
och rådhusrätten i Göteborg funnit brottsbeteckningen ringa urkundsförfalskning
mindre tillfredsställande. Rådhusrätten har tillika uttalat, att det ej
syntes vara omöjligt att här finna ett brottsnamn som motsvarade beteckningarna
snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Angående paragrafens
innehåll i övrigt har samma rådhusrätt förmenat, att det vore självklart
att urkundsförfalskningen skulle anses som ringa, om urkunden vore
av mindre vikt, samt att det likaledes vore onödigt att särskilt utsäga att
vid brottets bedömande skulle beaktas om gärningen skett för att förhjälpa
någon till hans rätt.

På skäl som anförts vid 1 § har i denna paragraf i departementsförslaget
angivits, att förfalskning av kassakvitto, pollett eller dylikt mottagningsbevis
företrädesvis bör bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Med detta tilllägg
torde exemplifieringen av ringa fall bliva ganska upplysande och alltså
icke kunna, såsom stadsdomarföreningen och rådhusrätten i Göteborg
ifrågasatt, utgå såsom självklar. Brottsbeteckningen ringa urkundsförfalskning
synes mig kunna godtagas.

3 §•

Enligt 3 § i kommitténs förslag skall, om urkundsförfalskning med hänsyn
till omständigheterna vid brottet är alt anse som grov, för grov urkundsförfalskning
dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år,
och skall vid bedömande, huruvida urkundsförfalskning är grov, särskilt beaktas,
om den avser domstols, ämbetsverks eller annan statlig eller kommunal
myndighets arkivhandling av vikt eller ock urkund som är särskilt betydelsefull
i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev eller
inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.

Beträffande 3 § har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig för att
vid angivandet av exempel på handlingar, vilkas förfalskande vore att betrakta
som grov urkundsförfalskning, jämte myndighets arkivhandling av
vikt borde nämnas även expeditionshandling av vikt, detta särskilt med
tanke på utgående domar och utslag, vilka finge stor betydelse därigenom
att de låge till grund för verkställigheten och även, i fall då konceptexemplaret
gått förlorat, kunde träda i dettas ställe.

Beträffande denna paragraf har i departementsförslaget icke företagits annan
ändring än en formell förkortning. Vid omnämnandet av myndighets
arkivhandling har det nämligen ansetts onödigt angiva, att med myndighet
avses såväl domstol som ämbetsverk eller annan statlig eller kommunal
myndighet. Då expeditionshandlingar ej så ofta torde vara av särskilt stor
betydelse, har det icke funnits påkallat att, såsom hovrätten över Skåne och
Blekinge ifrågasatt, tillägga några expeditionshandlingar som exempel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

229

4 §■

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Kommittén har därstädes
upptagit ett stadgande om straff för undertryckande av urkund. Sådant
brott föreligger enligt kommitténs förslag, där någon förstör, gör obrukbar
eller undanskaffar urkund, varöver han ej äger förfoga, samt åtgärden
innebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete
i två år eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst fyra år.

Någon enhetlig bestämmelse som svarar mot det sålunda föreslagna stadgandet
finnes icke i gällande rätt. I 12: 1 stadgas straff för den som, sig eller
annan till nytta eller att därmed skada göra, förstör allmän arkivhandling;
härtill ansluta sig bestämmelser i 8: 18 och 19 om straff för att undanhålla
eller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande till
främmande makt. Dessutom finnes i 12: 5 a ett stadgande om straff för den
som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de
handlingar, å vilka den grundar sig.

Kommittén har funnit, att detta straffskydd bör utvidgas därhän att alla
bevismedel, som omfattas av bestämmelserna om urkundsförfalskning, också
bliva skyddade mot angrepp i form av förstörande och andra åtgöranden
som medföra att de icke längre kunna användas till bevis. Brottsområdet har
emellertid begränsats genom att som förutsättning för straffbarhet uppställts,
att fråga skall vara om en urkund, varöver gärningsmannen ej äger förfoga.
Innebörden av denna bestämning hänför sig enligt kommitténs motiv
närmast till frågan huruvida den handlande på grund av äganderätt eller
dylik materiell rätt är herre över urkunden. Enligt vad kommittén vidare
anfört vore emellertid att märka, att även den som ägde en urkund kunde
på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över
urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart
i rättegång; de närmare reglerna härom vore likväl icke av straff rättslig
natur utan tillhörde processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Liksom i fråga om
urkundsförfalskning har kommittén vidare även här såsom brottsrekvisit
uppställt fara i bevishänseende och under hänvisning härtill avstått från att
upptaga det nuvarande kravet på särskilt uppsåt hos den brottslige. De av
kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna straffsatserna av högst
straffarbete i två år för normalfallen och straffarbete i högst fyra år för
grova fall innebära en väsentlig sänkning av straffen enligt motsvarande lagrum
i gällande rätt. Maximistraffet är sålunda i 8: 18 livstids straffarbete,
i 12: 1 straffarbete i åtta år och i 12: 5 a straffarbete i fyra år. Så stränga
straff har kommittén icke funnit erforderliga. I fråga om de sällsynta fallen
av förfalskningsbrott som vore farliga för rikets säkerhet har det sålunda
synts kommittén, att vid deras bestraffning i egenskap av förfalskning straffet
icke borde utmätas med hänsyn till deras farlighet ur annan synpunkt.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framställt samma in -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vändningar mot brottsrekvisitet fara i bevishänseende som berörts under
12: 1 i departementsförslaget. Förstnämnda förening har i anslutning härtill
uttalat att, eftersom nu förevarande stadgande i förslaget gjorts tillämpligt
på samma vidsträckta kategorier av förfalskningsföremål som bestäm
melserna om urkundsförfalskning, brottsbeskrivningen i vissa fall måste
giva synnerligen otillfredsställande resultat. Den, som exempelvis för annans
räkning verkställt betalning och i stället för att överlämna erhållet kvitto
till uppdragsgivaren uppsåtligen förstörde detsamma utan tanke på att någon
fara i bevishänseende kunde uppstå därav, skulle sålunda bliva förfallen
till ansvar för undertryckande av urkund. Detsamma skulle gälla
den som förstörde en bestyrkt avskrift av kontrakt eller dylikt i den oriktiga
tron att handlingen ej vore av vikt i bevishänseende. Med det allmänna
åskådningssättet överensstämde säkerligen icke att anse att härigenom förövats
ett förfalskningsbrott, varå skulle kunna följa straffarbete i två år.
En begränsning av stadgandets räckvidd syntes därför föreningen ofrånkomlig.
Därvid vore förtjänt att övervägas, huruvida icke en återgång borde
ske till den art av brottsbeskrivning, med handlingens syfte angivet, som
kommit till användning i nuvarande 12: 5 a. Även föreningen Sveriges landsfogdar
har ifrågasatt huruvida icke den av kommittén här föreslagna straffbestämmelsen
erhållit en alltför vidsträckt utformning. I sådant hänseende
förtjänade att särskilt uppmärksammas vad kommittén i motiven uttalat
om att även den, som ägde en urkund, på grund av dennas betydelse för
bevisning kunde sakna rätt att fritt förfoga däröver, i varje fall utan samtycke
av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång. Enligt 38 kap. 2 § nya
rättegångsbalken vore skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling
mycket vidsträckt. Innehade någon brev som kunde vara av betydelse för
rättegången och stode han icke i sådant nära förhållande till part som omförmäldes
i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, skulle han sålunda vara skyldig
att förete brevet i fråga. Vore nu brevets ägare god vän till en av parterna och
misstänkte han att parten skulle råka i process, skulle han följaktligen kunna
straffas för undertryckande av urkund, därest han före rättegången av hänsyn
till sin vän parten skulle förstöra breven. Detta kunde näppeligen överensstämma
med svensk rättsuppfattning. Straffskyddet syntes i detta fall icke
böra inträda vid tidigare tidpunkt än den, då vederbörande finge del av rättens
beslut, varigenom det ålades honom att förete handlingen.

Mot den föreslagna brottsbeteckningen »undertryckande av urkund» ha
föreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt invänt, att denna
rubricering mindre väl ägnade sig för ett brott som skulle kunna bestå
även i förstörande av handling.

I fråga om straffsatserna enligt kommitténs förslag har justitiekanslersämbetet
funnit otillfredsställande, att vid sidan om straffskaloma för normalfall
och för grova fall icke upptagits en särskild straffskala för ringa
fall. Även för ett ringa fall av nu förevarande brott skulle nämligen till följd
härav preskriptionstiden bliva fem år, medan däremot vid ringa fall av urkundsförfalskning
preskription skulle inträda redan efter två år, eftersom

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

231

kommittén för sådant brott föreslagit den särskilda straffskalan fängelse
eller böter. Vidare skulle det i 12: 12 i förslaget upptagna stadgandet om
straffrihet vid tillbakaträdande i fall, där faran vore ringa och brottet icke
vore belagt med strängare straff än fängelse, icke kunna tillämpas vid undertryckande
av urkund men väl vid urkundsförfalskning. Vad nu påpekats
stode icke i överensstämmelse med kommitténs uttalande om att undertryckande
av urkund i allmänhet borde bedömas mildare än urkundsförfalskning.
Frånvaron av en särskild straffskala för ringa fall skulle vidare,
sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, medföra den processuella olägenheten
att nämnd i rådhusrätt bleve nödvändig även vid ringa fall av undertryckande
av urkund. Slutligen kunde nämnas att av förslagets ståndpunkt
i nu förevarande avseende även följde, att i straffregistret skulle införas uppgift
om den som gjorde sig skyldig till ett undertryckande av urkund, vilket
vore att beteckna såsom ett ringa fall, och därför med tillämpning av 5: 2
dömdes till böter, varemot så ej bleve förhållandet beträffande den som
gjorde sig skyldig till ringa urkundsförfalskning. Landsfogden i Kristianstads
län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämt, har funnit det av
kommittén för grova fall av undertryckande av urkund föreslagna straffmaximum
av straffarbete i fyra år vara för lågt och i stället här förordat
samma straffmaximum som vid grov urkundsförfalskning eller straffarbete
i sex år.

I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt, att beslämmelserna Dep^™nts''
angående urkundsförfalskning motsvaras av ett straffskydd även mot förstörande
och andra åtgärder, som medföra att en urkund icke längre kan
användas till bevis. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jag
framhålla, att paragrafen förutsätter att den som förstör eller eljest undanskaffar
urkunden har insikt om att han ej äger förfoga över densamma. I
fråga om den inskränkning i förfoganderätten som följer av editionsplikt i
rättegång är tydligt, att editionsplikten måste ha aktualiserats för att straff
för undanskaffande av urkunden skall kunna inträda. Detta torde ske genom
rättegångens anhängiggörande men subjektivt kräves för straffansvar också,
att vederbörande insett att handlingen var av betydelse som bevis i rättegången.

I fråga om straffet har, med beaktande av den utav justitiekanslersämbetet
gjorda anmärkningen, tillfogats en bestämmelse att i ringa fall straffet
skall vara fängelse eller böter. I samband därmed har böter uteslutits ur normalskalan.
Däremot har jag icke funnit skäl att, på sätt i ett yttrande påfordrats,
förorda höjning av det utav kommittén föreslagna straffmaximum för
grova fall.

Som brottsbeteckning har jag ansett den av kommittén föreslagna benämningen
»undertryckande av urkund» kunna godtagas.

5 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har
kommittén upptagit ett stadgande om straff för signaturförfalskning, vilket

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

brott skall föreligga där någon utan lov anbringar namnteckning eller annan
signatur på konstnärligt eller dylikt verk och därigenom ger sken av att
annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Straffet har föreslagits skola
vara högst straffarbete i två år.

Den sålunda föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i den nu gällande
strafflagen. Enligt 8 a § lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av
bildande konst gäller däremot att, utan tillstånd av konstnären själv, annan
icke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konst tillkommet
genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material,
må signering ej verkställas av annan, även om konstnären samtyckt därtill.
Vidare stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall
anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling
mellan efterbildningen och originalverket, överträdelse av bestämmelserna
i 8 a § är enligt 19 § samma lag belagd med bötesstraff. De nu
återgivna stadgandena syfta till att bereda både konstnären och allmänheten
skydd mot att kopior — i första hand sådana som tillkommit på lovligt sätt
men även olovligen framställda — skulle kunna utgivas som originalverk
och att mindervärdiga kopior skulle komma att anses som fullgoda. Det
förbjudna förfarandet uppfattas såsom oegentligt ur aulctorrättsliga synpunkter
och, enligt vad det låga straffet ger vid handen, nära nog såsom
allenast en ordningsförseelse. Kommittén har emellertid framhållit, att en
obehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottslig verksamhet
av mycket allvarlig karaktär. Saluförande såsom original av efterbildningar
av kända konstnärers verk underlättades högst väsentligt, om de
försetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kunde stor skada tillskyndas
köpare och — i synnerhet om förfarandet ägde rum i större utsträckning
— även de konstnärer vilkas signaturer missbrukades. Häremot
erbjöde de nuvarande stadgandena i konstverkslagen icke ett tillnärmelsevis
effektivt straffskydd. Att märka vore jämväl, att de endast hänförde
sig till obehörigt anbringande av en konstnärs signatur å originalverk av
honom eller efterbildningar därav. Den ur vissa synpunkter grövre kränkning
som skedde därigenom att en konstnärs signatur anbragtes på en produkt,
som icke ens utgjorde efterbildning av något verk av honom, medförde
icke någon påföljd enligt konstverkslagen.

Kommittén bär vidare funnit, att bestämmelser i ämnet borde ha sin
plats i allmänna strafflagen. Anbringande av oriktig signatur på ett konstverk
utgjorde nämligen i regel inledningen till ett förfarande, som syftade
till bedrägeri. Emellertid kunde det, särskilt om sådan signaturförfalskning
skedde i större omfattning, vara av praktiska skäl angeläget att kunna inskrida
straffrättsligt innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt
eller utan att något dylikt brott kunde ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager av
falska konstverk påträffats. Vidare vore det otvivelaktigt att anbringande
av falska signaturer på konstverk av allmänheten uppfattades såsom högeligen
förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott komme till stånd. Om
sådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till konst -

233

K ungt. Maj:ts proposition nr SO.

närssignaturer överhuvud undergrävas. Kommittén ansåge därför, att förfarandet
borde vara straffbart såsom ett förfalskningsbrott. Då signatur å
konstverk icke läte sig inordna varken under begreppet handlingar eller
bland de grupper av märken, som enligt kommittéförslaget i övrigt skulle
åtnjuta straffskydd mot förfalskning, funne kommittén vidare att bestämmelser
om signaturförfalskning borde upptagas i en särskild paragraf.

I det av kommittén föreslagna stadgandet straffbelägges endast obehörigt
anbringande av signatur. Utnyttjande av falsk signatur genom salubjudande
av konstverket har kommittén funnit kunna erhålla en tillfyllestgörande
reaktion genom bestraffning enligt 21 kap. Kommittén har vidare uttalat,
att särskilda straffbestämmelser mot förstörande av en äkta signatur
icke torde påkallas av något praktiskt behov. Genom att förfalskningföremålet
angivits såsom »konstnärligt eller dylikt verk» har straffskyddet icke
begränsats till att gälla endast konstverk i egentlig mening. Kommittén hax
hänvisat till att lagstiftningen om rätt till verk av bildande konst numera
även omfattade alster av konsthantverk och konstindustri, med undantag
av beklädnadsartiklar och vissa vävnader. Enligt vad kommittén vidare uttalat
borde jämväl hantverks- och industriprodukter med viss konstnärlig
karaktär, i den mån de försåges med upphovsmannens signatur, bliva hänförliga
under det nu föreslagna stadgandet. Da själva den brottsliga handlingen
av kommittén angivits såsom att någon utan lov anbringar namnteckning
eller annan signatur, undantages från det straffbara området att
någon med konstnärens tillstånd anbringar hans signatur, vilket särskilt
förekommer i fråga om verk som framställas i större antal exemplar. För
den som med konstnärens samtycke men i strid mot 8 a § i konstverkslagen
anbringar hans signatur å där omnämnda, genom avtryck tillkomna verk
av grafisk konst skall sålunda icke inträda straff för signaturförfalskning
utan alltjämt endast det i 19 § nyssnämnda lag stadgade bötesstraffet. Angående
det fallet åter att en konstnär skulle anbringa eller låta anbringa
sin signatur å ett verk, som härrör från någon annan såsom upphovsman,
har kommittén uttalat, att detta utgjorde s. k. intellektuell förfalskning
d. v. s. framställande av ett äkta bevismedel med oriktigt innehåll och icke
bleve straffbart enligt den förevarande paragrafen, som endast avsåge materiell
förfalskning, d. v. s. åstadkommandet av ett bevismedel som icke vore
framställt av den person från vilken det hade sken av att härröra.

En förutsättning för straffbarhet är enligt kommittéförslaget vidare, att
gärningsmannen genom signaturens anbringande givit sken av att annan
bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Häri innefattas enligt ett uttalande
i kommitténs motiv även ett krav på fara i bevishänseende. Huruvida signaturens
rätte innehavare är upphovsman till verket eller ej skall sålunda sakna
avgörande betydelse, liksom också anledningen till att upphovsmannen
kan ha underlåtit att själv ombesörja signering. Så snart en skenbart äkta
signatur blivit anbragt utan lov skall följaktligen straffbar signaturförfalskning
föreligga.

234

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Det sålunda föreslagna stadgandet har hälsats med stor tillfredsställelse
av akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening.
Båda dessa remissinstanser ha emellertid vidare förklarat det vara angeläget,
att skydd bereddes icke endast för en konstnärs egen signatur utan
även för sådant signerande av en avliden konstnärs verk som skedde genom
de efterlevande eller boutredningsmannen i fall då konstnären icke själv
medhunnit att anbringa sin signatur på verket. Sådant signerande genom arvingarna
eller boutredningsmannen brukade, enligt vad konstföreningen
uppgivit, ske genom anbringande av konstnärens namn i typografiskt utförande
eller facsimile och åstadkommas med gummistämpel eller dylikt
hjälpmedel. Samtidigt brukade i vissa fall på baksidan av konstverket lämnas
intyg av dödsboet, att konstverket vore äkta. För den händelse tvekan
skulle råda, huruvida signerande av nu ifrågavarande slag täcktes av uttrycket
»namnteckning eller annan signatur» i den föreslagna lagtexten,
hemställdes om ett förtydligande av denna i sådan riktning. Akademien har
vidare vänt sig mot vad kommittén uttalat därom att den konstnär som anbringade
sin signatur på ett verk som härrörde från någon annan såsom
upphovsman icke skulle straffas enligt nu förevarande paragraf. Det förefölle
akademien svårt att förstå, varför i detta fall vederbörande icke i samma
grad finge anses ha gjort sig skyldig till brott mot allmänheten som om
han obehörigen signerat verket med någon annans namn. En komplettering
av paragrafen i denna del syntes därför akademien vara behövlig. Till falsk
signering av nu ifrågavarande slag finge emellertid icke hänföras fall, då
den signerande konstnären i större eller mindre omfattning anlitat medarbetare
för genomförande av en fysiskt krävande uppgift. Konsthistorien
lämnade många vittnesbörd om sådant samarbete, som ofta även varit formen
för en pedagogisk gärning och varvid konstnärens rätt att signera resultatet
av arbetet icke ifragasatts. I fråga om brottsbeskrivningen har vidare
Svea hovrätt anmärkt, att det av den föreslagna lagtexten icke klart framginge
att den omständigheten, att man genom anbringande av den falska signatur611
gåve sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, skulle
på sätt kommittén i motiven uttalat innefatta ett krav på fara i bevishänseende.

Beträffande paragrafens straffskala ha akademien för de fria konsterna
och Sveriges allmänna konstförening hemställt, att denna måtte begränsas
nedåt genom införandet av något straffminimum.

För akademiens synpunkter på huru det borde förfaras med konstverk
som blivit föremål för signaturförfalskning har redogjorts under 2: 17 i departementsförslaget.

Huruvida förfalskning av konstnärers signaturer å sina verk kan bestraffas
såsom förfalskningsbrott eller ej, har varit föremål för åtskillig
tvekan. I domstolspraxis har signatur å målning ansetts vara ett intyg och
ansvar enligt nuvarande 12:5 ådömts (N. J. A. 1942 s. 559). Det lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

235

ligaste synes mig vara att, såsom kommittén föreslagit, i strafflagens förfalskningskapitel
nu upptaga ett särskilt stadgande om straff för förfalskning
av signaturer på konstverk och därmed jämförliga föremål. Stadgandets
plats anser jag emellertid böra vara redan omedelbart efter paragraferna
om urkundsförfalskning och förfalskning av bevismärken, med vilka
brottstyper signaturförfalskning synes förete närmare släktskap än med de
längre fram i kapitlet behandlade brotten.

I fråga om brottsbeskrivningen finner jag straff böra inträda, förutom
för anbringande av falsk signatur, för att någon förändrar en signatur så,
att den ger sken av att annan signerat konstverket, eller att någon t. ex.
borttager ordet kopia och därigenom ger en tavla sken av att vara ett signerat
original. Detta har i departementsförslaget uttryckts genom tillägg av
orden »eller eljest förfalskar». Det av konstakademien och Sveriges allmänna
konstförening särskilt framhållna fallet, att förfalskning sker av sådan
signering av en avliden konstnärs verk som utföres genom dödsboets försorg,
omfattas även utan uttryckligt omnämnande av den föreslagna lagtexten,
såvitt fråga är om en form av signering som är ägnad att hos den med
förhållandena obekante uppväcka föreställningen att signaturen härrör från
konstnären själv. En principiellt mera tilltalande form för signering genom
dödsboet är emellertid, att signeringen framstår såsom ett intyg av boutredningsmannen
eller dödsbodelägarna om att konstverket utförts av den avlidne.
Förfalskning av en sådan signering blir att bedöma såsom förfalskning
av andra intyg, d. v. s. såsom urkundsförfalskning enligt 1 §. Akademien
och föreningen ha vidare påfordrat, att paragrafen måtte göras tillämplig
även på den konstnär som med sitt eget namn signerade ett verk som hade
en annan upphovsman. Liksom kommittén finner jag emellertid att, i överensstämmelse
med det sätt varpå övriga i förfalskningskapitlet upptagna
brott konstruerats, under signaturförfalskning böra ingå endast sådana fall,
där någon olovligen förfalskar annans signatur. En konstnär måste, såsom
akademien och föreningen själva påpekat, anses ha rätt att signera ett verk
även om han i viss omfattning anlitat medarbetare. Har åter någon helt
oberättigat signerat en annans verk med sitt namn och innebär åtgärden fara
i bevishänseende, kan ansvar ifrågakomma för osant intygande enligt, 13: 11
i departementsförslaget. Vad härefter angår Svea hovrätts påpekande, att
lagtexten icke gåve vid handen att en förutsättning för straffbarhet vore fara
i bevishänseende, synes mig denna förutsättning framgå av kravet, att någon
genom signaturförfalskningen ger sken av att annan bestyrkt sig vara
upphovsman till verket. I departementsförslaget framgår detta även indirekt
av 12 §.

I fråga om straffskalan har jag, i betraktande av de många allvarliga
fall av signaturförfalskning som under senare år inträffat på den svenska
konstmarknaden, funnit att straffmaximum bör sättas högre än det av kommittén
föreslagna maximum av straffarbete i två år. Jag förordar därför i
stället ett högsta straff av straffarbete i fyra år. För ringa fall har skalan
emellertid synts mig kunna begränsas till fängelse eller böter. Konstakade -

236

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

miens och Sveriges allmänna konstförenings hemställan om ett särskilt straffminimum
har såtillvida tillgodosetts, att normalskalan icke upptager lägre
straff än fängelse.

Till frågan om utbjudande eller saluhållande av verk med falsk signatur
återkommer jag vid 9 §.

6 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §. I dennas första
stycke har kommittén upptagit ett stadgande, att var, som eftergör inom
eller utom riket gällande penningsedel eller mynt, minskar mynt eller annorledes
förfalskar sedel eller mynt, skall för penningförfalskning dömas
till straffarbete från och med ett till och med åtta år. För det fall, att han
ej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas eller brottet eljest är
att anse såsom ringa, har straffet emellertid föreslagits skola vara straffarbete
i högst två år eller fängelse. Vad i första stycket sägs skall enligt
andra stycket också gälla, där någon utprånglar falsk sedel eller falskt
mynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, skall
emellertid straffet blott vara fängelse eller böter.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt 12: 12—17. I förhållande till dessa
stadganden, vilka pa ett detaljerat sätt skilja mellan olika slag av mynt och
sedlar samt mellan olika former av förfalskning av dessa föremål, innefattar
kommittéförslaget ett förenhetligande av brottsbegreppet. I motsats till förhållandet
vid urkundsförfalskning har kommittén icke i fråga om penningförfalskning
uppställt något krav på att åtgärden skall ha medfört fara
i bevishänseende. I denna del föreligger överensstämmelse med gällande rätt.
Kommittén har härom uttalat, att det måste anses att varje förfalskning av
penningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför att penningarna
till skillnad från urkunder äro användbara i var mans hand och
att det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta det
förfalskade i omlopp, så gott som alltid förelåge någon risk för att så skulle
ske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsattes emellertid här
som eljest, att den vidtagna åtgärden vore ägnad att vilseleda. Den som
sloge hål i ett mynt för att begagna det som prydnad skulle sålunda icke
kunna dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställda
förändringen utan vidare kunde iakttagas.

Liksom enligt den gällande rätten inträder enligt kommittéförslaget straffbarheten
redan i och med själva förfalskningsåtgärden. Beträffande de subjektiva
förutsättningarna för straffbarhet reglerar gällande rätt olika fall
på olika sätt. I fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensom sedelförfalskning
genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhet endast
vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår, att det ej skett
i bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande av
metalliskt mynt erfordras däremot för straffbarhet, att gärningen skett i
bedräglig avsikt. Att kommittéförslaget ej bibehållit denna olikhet, har av
kommittén motiverats med att varje fullbordad penningförfalskning syntes i

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

237

subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, att
straff borde inträda även om gärningsmannen icke haft för avsikt att svikligen
utprångla det förfalskade. Den gällande rätten låter slutligen enligt
12: 15 i ett fall straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från den
skyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedräglig
avsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda eller förändrade
eller förebyggt all skadlig verkan därav. Kommittén har funnit den
härunder liggande tanken vara, att gärningsmannen genom sin efterföljande
åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Varje myntförfalskning vore
emellertid enligt kommitténs mening att anse såsom farlig, och någon rimlig
anledning, varför den ändock skulle få företagas strafflöst, läte sig icke
påvisa. Kommitténs förslag upptager därför icke någon bestämmelse om
straffrihet i det nu ifrågavarande fallet.

Vad angår straffen för olika slag av penningförfalskning enligt gällande
rätt äro dessa mycket stränga. För förfalskning av guldmynt är maximistraffet
sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tio
år; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessa
straffsatser ha synts kommittén onödigt stränga. Ett så högt minimum kunde
i vart fall icke bibehållas om man i ett sammanhang behandlade förfalskning
av alla slags penningar och alla därvid förekommande gärningsformer.
För normala fall av penningförfalskning har kommittén därför föreslagit
en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Till strängare
bestraffning av grova fall har kommittén ej funnit tillräcklig anledning.
Däremot har kommittén ansett erforderligt att för ringa fall av brottet uppställa
en lindrigare straffskala, omfattande straffarbete i högst två år eller
fängelse. Då därvid såsom exempel på ett ringa fall angivits, att gärningsmannen
ej hade avsikt att det förfalskade skulle utprånglas, har en viss
anslutning skett till den gällande rättens lindrigare behandling av vissa
fall, i vilka den brottslige ej handlat i bedräglig avsikt. Kommittéförslaget
har däremot, i den mån det endast gäller de subjektiva förutsättningarna,
såsom villkor för strafflindringen uppställt frånvaron av varje slags uppsåt
att utprångling skulle komma att ske; även eventuellt uppsåt kommer
sålunda här i betraktande.

Angående denna paragraf i kommittéförslaget ha fullmäktige i riksbanken
uttalat, att de här upptagna, i förhållande till gällande rätt väsentligen
förenklade bestämmelserna om penningförfalskning icke givit fullmäktige
anledning till erinran. Stockholms rådhusrätt har framhållit, att enligt kommittéförslaget
den som eftergjorde ett gällande mynt för nöjes skull eller
för att låta det ingå i sin myntsamling skulle dömas lägst till fängelse, och
detta även om han strax efter myntets färdigställande förstörde detsamma.
Då jämlikt nuvarande 12: 15 penningförfalskning utan bedräglig avsikt bestraffades
endast med böter och, om gärningsmannen frivilligt förstörde
det förfalskade, lämnades straffri, ifrågasatte rådhusrätten huruvida icke
nu berörda fall av penningförfalskning i kommittéförslaget bedömts väl
strängt.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

DePchefenntS'' ^en förenklade konstruktionen av brottet penningförfalskning soin kommittén
föreslagit synes mig innebära betydande fördelar i jämförelse med
den mångfald bestämmelser rörande olika hithörande brottsfall, som finnes
i den nu gällande rätten. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen
har såtillvida ytterligare förenklats i deparlementsförslaget, att minskande
av mynt icke särskilt omnämnes. I den mån minskande av mynt ännu förekommer
såsom förfalskningsåtgärd, vilket förr kunde ske i form av filande eller
klippande av guldmynt, kan det gå in under »annorledes förfalskar». Jag
vill framhålla, att något straff för penningförfalskning ej bör inträda om någon
slår hål i ett mynt endast för att begagna det som prydnad eller gör
annan åverkan som ej är ägnad att vilseleda. En sådan åtgärd lärer icke enligt
allmänna språkbruket kunna hänföras till förfalskning (jfr även 12 §).

I fråga om straffsatserna har jag funnit, alt den av kommittén för normalfallen
föreslagna skalan av straffarbete från och med ett till och med åtta
år bör begränsas till att gälla för grova fall av brottet. För normalfallen
har i stället upptagits en straffsats av straffarbete i högst fyra år. Härtill
ansluter sig liksom i kommittéförslaget även en särskild skala för ringa fall.
Med hänsyn till att under paragrafen kunna, på sätt Stockholms rådhusrätt
framhållit, ingå även jämförelsevis ofarliga förfalskningsåtgärder har denna
skala emellertid icke såsom i kommittéförslaget beslämts till straffarbete
i högst två år eller fängelse utan till fängelse eller böter. Att såsom exempel
på ringa fall särskilt nämna, att gärningsmannen ej hade uppsåt att utprångla
det förfalskade, har synts onödigt.

Vad kommittén i den nu förevarande paragrafens andra stycke föreslagit
om utprånglings jämställande med penningförfalskning har i departementsförslaget
sin motsvarighet i 9 §.

7 §•

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit en bestämmelse
om straff för märkesförfalskning. Sådant brott skall enligt förslaget
föreligga, där någon eftergör inländskt eller utländskt frimärke, stämpelmärke
eller annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller
ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vax-a,
handling eller annat, eller där någon anbringar falskt sådant märke eller
falskeligen äkta märke eller någon eljest förfalskar märket eller det märkta.
Förutsättning för straffbarhet är vidare att åtgärden innebär fara i bevishänseende.
Straffet har föreslagits skola vara, i normalfallen straffarbete
i högst två år eller fängelse, i ringa fall fängelse eller böter samt i
grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. 1 paragrafens
andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att vad i första stycket
sägs ock skall gälla den som begagnar eller för begagnade utlämnar något
som blivit förfalskat på sätt där sägs.

I gällande rätt meddelas bestämmelser om märkesförfalskning i 12: 7 och
10. Enligt huvudstadgandet, som upptagits i 12:7 första stycket, straffas

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

239

den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, å papper,
vara, mått, vikt eller annat, som med statens eller andra allmänna stämplar
eller märken tecknas, falskeligen anbringar dylika stämplar eller märken så
ock den som förfalskar eller missbrukar sådan stämpling eller märkning,
som är rätteligen gjord, eller förfalskar det som i behörig ordning blivit
stämplat eller märkt. Enligt 12: 10 jämställas främmande stats allmänna
stämplar och märken med motsvarande svenska, där Konungen förordnat
att de skola njuta samma skydd. De nu återgivna stadgandena i gällande
rätt skydda märken av alla de tre slag som jag tidigare beskrivit under 12:1
i departementsförslaget, nämligen bevismärken, kontrollmärken och värdemärken.
Sedan de förstnämnda av kommittén upptagits bland förfalskningsföremålen
i 12:1 i kommittéförslaget, har kommittén i den nu förevarande
paragrafen haft att taga ställning endast till frågan, vilka slag av märken
i de båda övriga kategorierna som borde erhålla straffskydd mot förfalskning.
Såsom förut erinrats tjäna kontrollmärken till att, anbragta på ett
visst föremål, om detta utsäga ett visst rättsläge eller styrka att föremålet är
av en viss rättsligt betydelsefull beskaffenhet, varit föremål för viss åtgärd
eller dylikt. Värdemärken åter kännetecknas därav att de, fristående eller på
visst sätt anbragta, medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, ofta
såsom bärare av ett bestämt penningvärde. Såsom exempel på märken av
den senare kategorien, vilka borde åtnjuta straffskydd mot förfalskning, har
kommittén nämnt postverkets frimärken, stämpelmärken för uttagande av
arvs- och gåvoskatt och andra stämpelavgifter, postsparbankens kvittenskuponger
samt polletter och liknande märken, som av olika företag och inrättningar
utlämnades för att användas för fullgörande av smärre likvider,
t. ex. för inköp av biljett till spårvägar eller liknande trafikinrättningar eller
betalning genom automatapparater av gas eller liknande förnödenheter.
Kommittén har vidare uttalat, att utan tvivel de flesta av de här ifrågakommande
inrättningarna, åtminstone i vårt land, vore statliga eller kommunala,
men att det icke syntes vara av någon avgörande betydelse huruvida
så vore fallet eller icke. Huruvida exempelvis ett spårvägsföretag dreves
av en kommun eller av ett åtminstone till formen enskilt aktiebolag, vore
sålunda utan intresse för frågan, huruvida de av företaget utställda märkena
av förevarande art borde åtnjuta straffskydd. Den nuvarande begränsningen
till allmänna märken förefölle därför att vara alltför snäv, såvitt anginge
värdemärken. Behovet av straffskydd för enskilda värdemärken kunde emellertid
icke anses sträcka sig längre än till märken som vore avsedda för
allmänheten.

I fråga om kontrollmärken har kommittén däremot ansett, att skydd liksom
för närvarande borde tillkomma endast märkning som handhaves av
stat eller kommun. Kommittén har härom anfört, att ett kontrollförfarande
för att böra utrustas med straffskydd enligt den nu förevarande paragrafen
måste erbjuda sådana garantier beträffande noggrannhet och tillförlitlighet,
som endast kunde tillskapas genom att förfarandet vore offentligrältsligt
reglerat. Den av kommittén föreslagna lagtexten upptager följakt -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ligen endast offentlig kontrollmärkning. Härmed förstås, enligt vad i kommitténs
motiv vidare uttalats, sådan märkning som handhaves antingen av
offentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentlig auktorisation,
t. ex. S-märkningen av elektriska apparater genom enskilda näringsidkare.

Att märka är vidare, alt kommittéförslaget icke gör någon skillnad mellan
in- och utländska värde- eller kontrollmärken. Denna ståndpunkt har av
kommittén motiverats med att uppgiften för straffbestämmelsen här liksom
vid förfalskningshrotten överhuvud vore att bereda skydd, icke åt något slags
ensamrätt för de subjekt som rätteligen hade att handhava märkningsförfarandet
utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro till märkena;
även om detta intresse praktiskt sett vore mest betydande i fråga om
inhemska märken, bestode likväl ett intresse av alldeles samma art beträffande
utländska märken, i den mån dessa eller med dem märkta föremål
vunne utbredning härstädes.

I fråga om beskrivningen av själva den brottsliga handlingen föreligger enligt
kommittéförslaget den skillnaden i förhållande till gällande rätt att beträffande
värdemärken straffbarhet för förfalskning skall inträda redan i och
med att ett sådant märke eftergjorts och sålunda icke såsom för närvarande
gjorts beroende av om det falska märket blivit anbragt på något sådant föremål,
för vilket märken av ifrågavarande art äro avsedda. Kommittén har
nämligen funnit att i fråga om värdemärken förfalskningsbrottet borde anses
fullbordat på samma stadium som vid penningförfalskning, eftersom
blotta förekomsten av exempelvis falska frimärken, i synnerhet om de framställts
i stort antal, kunde innebära ett allvarligt avbräck för tilltron till de
äkta märkena ävensom risk för att de falska märkena kunde komma till
användning för likvider och därvid föranleda ekonomisk skada. Beträffande
kontrollmärken har kommittén däremot bibehållit gällande rätts ståndpunkt
att vid eftergörande av sådant märke förfalskningsbrottet är fullbordat
först när märket anbragts på något föremål. Att tillverka ett fristående
kontrollmärke blir sålunda enligt kommitléförslaget i regel att bedöma endast
såsom en jämlikt bestämmelserna i 3 kap. straffbar förberedelse till
falsk kontrollmärkning. Med eftergörande är enligt kommitténs motiv att
likställa att ett märke, som en gång blivit åsatt ett föremål och därmed
upphört att rätteligen kunna användas för märkning, överflyttas till ett annat
föremål. Såsom exempel härå har kommittén nämnt, att ett redan under
postbefordran makulerat frimärke överflyttas till en ännu icke postbehandlad
försändelse, en kvittenskupong från en postsparbanksbok till en
annan eller kontrollstämpling från ett föremål av ädel metall till ett annat.
Om i hithörande fall ett äldre makuleringstecken avlägsnades, utgjorde
emellertid redan detta förfarande i och för sig förfalskning.

Med hänsyn till införandet av rekvisitet fara i bevishänseende har kommittén
liksom i fråga om urkundsförfalskning funnit sig även beträffande
märkesförfalskning kunna avstå från att i subjektivt hänseende kräva mera
än vanligt uppsåt hos gärningsmannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

241

Straffet för märkesförfalskning är enligt nuvarande 12: 7 normalt straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Om bruk ej gjorts av
det förfalskade eller om omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,
kan likväl tiden för straffarbetet nedsättas till två månader eller dömas till
fängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägre straffminimum
som ett högre maximum. Å ena sidan vore det nämligen enligt kommitténs
mening uppenbart, att hithörande brott krmde vara skäligen obetydliga,
särskilt i fråga om de värden som stode på spel, såsom då ett enstaka
frimärke ånyo begagnades efter makuleringens utplånande. Å andra
sidan kunde här en brottslig verksamhet som skedde yrkesmässigt eller eljest
i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustning framstå
som ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför att gränsen
mot urkundsförfalskning, som ju enligt kommittéförslaget omfattade
även förfalskning av bevismärken, ibland kunde vara svår att draga, föresloge
kommittén samma straff som för detta brott. Kommittéförslaget upptar
därför även vid märkesförfalskning såsom straff för normalfallen straffarbete
i högst två år eller fängelse, för ringa fall fängelse eller böter och för
grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. Anmärkas må
slutligen, att i nuvarande 12: 7 andra stycket sista punkten upptages en bestämmelse
om straffrihet vid tillbakaträdande, vilken i kommittéförslaget
fått sin motsvarighet först i 12: 12.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha till en början föreningen
Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framfört samma
principiella erinringar mot rekvisitet fara i bevishänseende som vid de
föregående paragrafer i vilka kommittén infört denna förutsättning för
straffbarhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den nu förevarande
paragrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig och har vidare
ifrågasatt, huruvida lagtexten verkligen omfattade det i motiven omnämnda
fallet att någon flyttade ett makulerat frimärke från en postbehandlad
försändelse till en icke postbehandlad. Hovrätten för övre Norrland har uttalat,
att brottsbeteckningen »märkesförfalskning» här syntes mindre lämplig,
då denna rubricering vid jämförelse med brottsbenämningen »förfalskning
av fast märke» i 12: 10 i kommittéförslaget icke kunde anses individualisera
brottet på avsett sätt. Hovrätten funne därför lämpligare, att det
nu förevarande brottet betecknades såsom förfalskning av värdemärke respektive
kontrollmärke.

Beträffande paragrafens andra stycke har Stockholms rådhusrätt funnit
tveksamt, huruvida den som överlämnade ett av annan person förfalskat
märke till någon tredje för att av denne begagnas, borde bedömas väsentligt
strängare än den som innehade ett av annan förfalskat märke och med eu
tredje person överenskomme om gemensamt begagnande därav; sistnämnda
fall täcktes nämligen icke av den föreslagna lagtexten.

16 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 saml. Nr 80.

242

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Departements

chefen.

De av kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna
om märkesförfalskning har jag i huvudsak funnit böra godtagas. Vad angår
det av hovrätten över Skåne och Blekinge uppmärksammade fallet, att någon
flyttar ett makulerat frimärke från en postbehandlad försändelse till
en icke postbehandlad, synes det mig väl vara tveksamt huruvida, såsom
kommittén anfört, eftergörande av frimärke föreligger, men då förfarandet
i allt fall är att hänföra under någon av de i paragrafen beskrivna brottsliga
gärningsformerna saknar frågan praktisk betydelse. Beträffande straffskalan
har jag icke funnit skäl att avvika från kommitténs förslag. Brottsbeteckningen
märkesförfalskning har bibehållits, då den torde föra tanken just på
värde- och kontrollmärken och icke på fasta märken.

Bestämmelser om begagnande av vad som blivit förfalskat ha i departementsförslaget
inrymts i 9 §.

8 §•

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. I denna har kommittén
upptagit ett stadgande om straff för förfalskning av fast märke. Sådant
brott skall enligt förslaget föreligga, där någon falskeligen anbringar märke
eller annat föremål, som kan tagas för gällande gränsmärke eller varaktigt
märke för plan- eller höjdmätning, vattenmärke, fixpunkt eller observationsrör,
eller ock flyttar, borttager eller förstör något sådant. Såsom förutsättning
för straffbarhet har vidare uppställts fara i bevishänseende. Straffet
har föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är att
anse som ringa, fängelse eller böter.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12: 11, varest stadgas
straff för den som i bedrägligt uppsåt river, flyttar eller vrider rå och
rör eller annat gränsmärke, märke av varaktig beskaffenhet som blivit utsatt
vid plan- eller höjdmätning, eller märke, som till betecknande av bestämd
vattenhöjd satt är; härmed är jämställt att falskeligen sätta sådant
märke. Vidare finnes i vattenlagen 13: 14 ett stadgande om straff för den som
uppsåtligen borttager eller fördärvar vattenmärke eller observationsrör eller
särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om
byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering eller
rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig. Detta
sistnämnda stadgande är avsett att tillämpas, därest gärningsmannen icke
kan överbevisas alt ha handlat i sådant syfte eller eljest under sådana förhållanden
att straff enligt strafflagen 12: 11 kan ådömas. Skadande av hithörande
märken kan också bliva straffbart såsom skadegörelse enligt nuvarande
19:20 eller någon gång 19: 15.

I fråga om vattenrättsliga märken innebär förslaget, att samtliga märken,
som upptagas i vattenlagen 13: 14, medtagits. Vidare har uttryckligen angivits,
att endast gällande märken avses. Uteslutits ha sålunda bl. a. provisoriska
märken, som under en lantmäteriförrättning anbringas för att tjäna

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

243

till ledning vid fortsättande av förrättningen. I fråga om de straffbara gärningsformerna
avviker kommittéförslaget icke i sakligt hänseende från nuvarande
12: 11. Däremot har kommittén icke, såsom i sagda lagrum skett,
avgränsat det nu ifrågavarande förfalskningsbrottet från skadegörelse och
från förseelse mot vattenlagen genom att uppställa ett krav på bedrägligt
uppsåt. I stället har kommittén här liksom vid urkundsförfalskning med
flera tidigare i förevarande kapitel behandlade brott såsom en ytterligare
objektiv förutsättning infört kravet på fara i bevishänseende.

Vad angår straffet är detta enligt gällande rätt straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år. Med hänsyn till att kravet på bedrägligt
uppsåt bortfallit har kommittén funnit straffminimum böra sänkas till straffarbete
i två månader för normalfallen, varjämte för ringa fall upptagits ett
straff av allenast fängelse eller böter.

Att nu förevarande paragraf i förslaget endast har avseende å förfalskning
av definitiva märken har föranlett rådhusrätten i Malmö att uttala, att
skydd otvivelaktigt erfordrades även för motsvarande provisoriska märken
under pågående förrättning. Kartläggningar, legala mätnings- och jorddelningsförrättningar,
av tjänstemän eller enskilda företagna utstaknings- och
avvägningsarbeten för uppförande av husbyggnader, dammbyggnader och
stängsel eller för väg-, gatu- och ledningsarheten m. m. medförde regelmässigt
utsättande av märken, vilkas rubbande kunde medföra synnerligen stora
olägenheter. Härvid torde icke alltid annan straffbestämmelse kunna tilllämpas.
Det förefölle med hänsyn härtill och till vikten av att dylika märken
skyddades lämpligt att för dessa fall tillskapa en särskild hrottskategori,
vilken syntes böra upptagas i en särskild paragraf, förslagsvis i 11 kap.

Att förfalskningsskyddet för fasta märken endast avser definitiva märken Departementstorde,
såsom rådhusrätten i Malmö framhållit, kunna leda till mindre tillfredsställande
resultat. Förfalskningsansvar synes vara på sin plats exempelvis
om någon rubbar vid en lantmäteriförrättning utsatta provisoriska märken
på sådant sätt att det medför fara för att förrättningsmannen skall utsätta
de definitiva märkena på oriktiga platser. Med hänsyn härtill har i departementsförslaget
kravet på att märkena skola vara av varaktig beskaffenhet
borttagits ur paragrafen och förfalskningsskyddet sålunda utsträckts till
att gälla jämväl provisoriska märken.

Medan kommittéförslaget var föremål för behandling i departementet har
till mig den 9 maj 1945 från Sveriges lantmätareförening inkommit en framställning,
vari föreningen framhållit såsom önskvärt att all uppsåtlig skadegörelse
på nu ifrågavarande märken belädes med straff. Under hänvisning
härtill hemställde föreningen om ett uttalande varav framginge att sådan
skadegörelse, i fall då hrottsrekvisitet fara i bevishänseende icke vore uppfyllt,
städse vore att hänföra under stadgandet om straff för skadegörelse
i 24: 1 i kommittéförslaget. Därest detta icke ansåges möjligt, funno för -

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

eningen böra tagas under övervägande, huruvida icke åt samtliga i nu förevarande
paragraf av förslaget omnämnda märken borde genom en särskild
bestämmelse beredas samma straffrättsliga skydd som för närvarande på
grund av stadgandet i 13: 14 vattenlagen tillkomme de vattenrättsliga märkena.
I anledning härav vill jag framhålla att, då fara i bevishänseende icke
föreligger och straff enligt 12: 8 i förslaget sålunda icke skall inträda, möjlighet
finnes att i stället ådöma straff enligt 24 kap., därest märkena förstörts
eller förändrats på ett sådant sätt att nyttan av dem gått helt eller delvis
förlorad. Att beträffande andra här ifrågavarande märken än vattenrättsliga
införa ett mot 13: 14 vattenlagen svarande subsidiärt stadgande om
straffskydd finner jag däremot icke påkallat. Till följd av den utvidgning av
det straffbara området i nu förevarande stadgande i strafflagen, som skett
därigenom att kravet på bedrägligt uppsåt utgått, har nämligen den praktiska
betydelsen av nämnda lagrum i vattenlagen blivit synnerligen ringa.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har, frånsett den förul
angivna ändringen, bibehållits i sak oförändrad. Då det icke synes nödigt att
i strafflagen uttryckligen nämna de vattenrättstekniska termerna vattenmärke
och observationsrör, har emellertid såsom föremål för skyddet helt allmänt
angivits dels gällande gränsmärke eller fixpunkt, dels ock annat märke
för plan- eller höjdmätning å land eller i vatten.

Med hänsyn bl. a. till att paragrafen i departementsförslaget utsträckts till
att gälla även provisoriska märken har i straffskalan för normalfall upptagits
fängelse vid sidan om straffarbete i högst fyra år.

9 §-

I 4 § av detta kapitel har kommittén upptagit ett stadgande, att den
som begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund skall, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, straffas för brukande av falsk urkund
såsom hade han förfalskat urkunden. Enligt 6 § andra stycket i kommittéförslaget
skall ansvar för penningförfalskning inträda jämväl där någon
utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit det
förfalskade i tro att det var äkta, skall emellertid straffet blott vara fängelse
eller böter. Slutligen skall enligt 7 § andra stycket i kommittéförslaget
ansvar för märkesförfalskning drabba den som begagnar eller för begagnande
utlämnar något som blivit förfalskat på sätt i 7 § sägs.

Motsvarande bestämmelser finnas i gällande lag i 12:6, 8, 16 och 17. Enligt
6 § straffas den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada
göra, brukar handling den han vet falsk vara, enligt 8 § den som, med vetskap
om märkesförfalskning, i bedräglig avsikt begagnar det förfalskade
och enligt 16 § den som utprånglar falskt mynt eller falsk penningsedel.
Straffet är i samtliga fall detsamma som om han själv gjort förfalskningen.
Enligt 17 § blir straffet allenast fängelse eller straffarbete i högst två år eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

24.5

i ringare fall böter, om utprånglaren själv blivit med falskt mynt eller falsk
penningesedel bedragen.

I fråga om brukande av falsk urkund och motsvarande fall vid märkesförfalskning
har gärningsbeskrivningen i kommittéförslaget utbyggts därigenom
att med begagnande likställts utlämnande för begagnande. Detta har
av kommittén motiverats med att enligt vanliga regler om fleras medverkan
till brott ett fullbordat begagnande icke förelåge, om urkunden eller
märket endast överlämnats till en person som kände dess egenskap av
falsk och alltså icke själv skulle vilseledas men som enligt brottsplanen
skulle använda urkunden eller märket för att vilseleda en tredje person.
Först i och med sistnämnda användning skedde här ett begagnande. Båda
de i kommittéförslaget här upptagna handlingsformema krävde, att den falska
urkunden eller det falska märket i bokstavlig mening handhaves av den
brottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga om arkivhandlingar
och andra inneliggande urkunder vore det alltså icke tillfyllest att
urkunden åberopades utan att den företeddes eller att eljest någon hänvisades
därtill. Först då sådana åtgärder föranlett, att någon undersökt urkunden
eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning skulle straff kunna
inträda. Kommittén hade icke ansett av behovet påkallat att i gämingsbeskrivningen
inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall; de bleve
ofta att bedöma såsom straffbara försök enligt den föreslagna särskilda
försöltsparagrafen i kapitlet. Icke heller att åberopa en urkund genom att
förete en avskrift därav vore att anse såsom ett brukande av själva urkunden.

Liksom beträffande det egentliga förfalskningsbx-ottet har kommittén i
fråga om det nu förevarande brottet, i stället för gällande lags rekvisit att
gärningsmannen skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmed
skada göra, såsom villkor för straffbarhet uppställt att det skall ha förelegat
fara i bevishänseende. Även här fordras sålunda, enligt vad kommittén
i motiven uttalat, endast vanligt uppsåt vilket emellertid skall omfatta alla
delar av det objektiva rekvisitet och sålunda bland annat innebära insikt
om att det begagnade är falskt.

Vid signaturförfalskning och förfalskning av fast märke har kommittén
icke föreslagit några särskilda bestämmelser om begagnande. Kommittén har
nämligen ansett att bestämmelserna om bedrägeri och bedrägeriförsök
vore tillfyllestgörande i dylika fall.

Med avseende å 4 § har Stockholms rådhusrätt funnit det tveksamt, huruvida
det här bl. a. avsedda fallet, att någon med vetskap om en urkunds egenskap
av falsk överlämnar handlingen till en annan om förfalskningen likaledes
underkunnig person för alt av denne begagnas, borde bedömas väsentligt
strängare än det av paragrafen icke täckta fallet att innehavaren
av en utav annan person förfalskad urkund överenskomme med en tredje
person om gemensamt begagnande av urkunden, som emellertid finge kvar -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

stanna hos innehavaren och sedermera ej användes. Rådhusrätten har framställt
motsvarande anmärkning beträffande 7 §.

De i kommittéförslaget i skilda sammanhang upptagna stadgandena om
straff för den som begagnar falsk urkund eller falskt märke eller utprånglar
falsk sedel eller falskt mynt ha i departementsförslaget sammanförts i
nu förevarande paragraf. Då såvitt jag kan finna behov av motsvarande
bestämmelser föreligger vid signaturförfalskning och förfalskning av fast
märke, har i denna paragraf även stadgats straff för den som utbjuder
eller håller till salu verk med falsk signatur eller åberopar falskt fasi
märke. I paragrafen har alltså stadgats straff för den som överhuvud gör
bruk av något som förfalskats.

Vad brottsbeskrivningen angår har jag funnit stadgandets räckvidd böra
begränsas till brukande och sålunda icke, såsom kommittén föreslagit beträffande
falska urkunder och märken, omfatta jämväl utlämnande till brukande.
En sådan åtgärd innefattar nämligen förberedelse till brukande och
kan följaktligen straffas enligt It § i departementsförslaget, vilket synes
vara tillräckligt. Å andra sidan har jag ansett, att även ett brukande som
sker i form av enbart åberopande bör drabbas av straffbudet. Huruvida
exempelvis en falsk urkund företetts i original eller endast åberopats i avskrift
eller eljest utan originalets uppvisande, synes mig nämligen icke böra
vara avgörande för det straffbara områdets gräns. Även ett åberopande som
består i att någon hänvisar annan t. ex. till en arkivhandling eller en fixpunkt
som han vet vara förfalskad bör enligt min mening kunna bestraffas
såsom fullbordat brott.

Den av kommittén beträffande utprångling av falska penningar föreslagna
särskilda bestämmelsen att, därest utprånglaren mottagit det förfalskade i
tro att det var äkta, straffet skall vara fängelse eller böter har kunnat utgå
ur departementsförslaget såsom obehövlig. I 6 § har nämligen stadgats,
att straffet för penningförfalskning i ringa fall skall vara fängelse eller
böter och nu förevarande paragraf hänvisar beträffande straffet bl. a. till
6 §. Tydligt är alt nämnda fall av utprångling i regel bör bedömas såsom
ringa, men det kan å andra sidan icke anses särskilt önskvärt att i själva
lagtexten understryka att ett vidarebefordrande av falska penningar kan
väntas bliva milt bedömt.

Straffskalan för brukande av det förfalskade skall i varje särskilt fall vara
densamma som för förfalskning av ifrågavarande slag. Brottet får efter omständigheterna
betecknas såsom brukande av falsk urkund, falsk signatur,
falsk sedel o. s. v. Någon sammanfattande brottsbeteckning har icke lämpligen
kunnat angivas.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar i kommittéförslaget 8 §. I denna har upptagits
ett stadgande, att den, som i annat fall än i paragraferna om penningförfalskning
och märkesförfalskning sägs bland allmänheten sprider föremål

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

247

som lätt kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt
värdemärke, skall för spridande av efterbildning av sådant föremål dömas
till böter.

I gällande rätt finnes icke någon annan motsvarighet till vad sålunda föreslagits
än lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning
av penningsedel. Där är stadgat att om någon sprider föremål, vilket utgör
eller å vilket, honom veterligen, finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel,
och eflerbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum,
han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor,
såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.

Angående behovet av en särskild straffbestämmelse mot spridande av föremål,
som kunna förväxlas med bevismedel vilka åtnjuta skydd mot förfalskning,
har kommittén anfört att ett föregivet bevismedel för att kunna anses
vara eftergjort eller förfalskat måste ha sken av äkta, i det att det i fråga
om sitt yttre skick skall ha en sådan grad av likhet med det äkta bevismedlet
att det är ägnat att vilseleda. Av vissa bevismedel framställdes emellertid
ibland efterbildningar, som i nu berörda hänseende icke vore sådana att någon
egentlig förfalskning kunde anses föreligga. I tidningar och andra publikationer
förekomme exempelvis färglagda avbildningar av sedlar eller frimärken;
även såsom fristående föremål tillverkades och spriddes sådana. Avsikten vore
icke, att förväxling med äkta bevismedel skulle äga rum, utan ginge i regel
ut på reklam i en eller annan riktning. Spridande av sådana efterbildningar
av allmänt brukade bevismedel vore likväl icke helt ofarligt. En i en skrift
tryckt avbildning av en penningsedels ena sida kunde klippas ut och under
särskilt gynnsamma förhållanden med framgång utgivas som en äkta sedel,
exempelvis om »sedeln» i vikt tillstånd under mörker erbjödes som betalning
för en bilfärd eller vid annan brådskande uppgörelse. Man finge också räkna
med att dylika efterbildningar med ganska små förändringar kunde användas
för ett verkligt eftergörande av äkta bevismedel. När en efterbildning
blivit missbrukad genom att användas såsom äkta bevismedel, vore det emellertid
ofta svårt att anträffa den skyldige eller alt mot honom åstadkomma
tillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium vore därför
påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för själva spridandet
av efterbildningar av ifrågavarande slag. Av huvudsakligen dessa skäl
hade också i talrika länder stadgats förbud mot tillverkning och spridning
av sådana efterbildningar, om vilka nu vore fråga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, alt det
i 1927 års lag stadgade förbudet mot spridande av efterbildning av penningsedel
alltjämt borde upprätthållas, och att det syntes lämpligt att det infördes
i strafflagen i nu förevarande kapitel.

Kommittén har vidare haft att taga ställning till en efter föranledande av
fullmäktige i riksbanken tillkommen skrivelse från justitieombudsmannen
till Konungen den 16 september 1936, vari hemställts att straffsatsen i 1927
års lag måtte skärpas och förbudet utvidgas till att avse alla de 1 all då förväxling
med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av om förväxlingen

248

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

kunde ske lätt eller ej; det hade nämligen visat sig att missbruk av det slag
som avsåges i lagen alltjämt förekomme och att domstolarna i vissa fall
ställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, att
lagens förbud icke syntes tillräckligt effektivt. Beträffande det förstnämnda
önskemålet har kommittén funnit att ett bötesstraff av högst etthundra kronor
icke vore tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av nu förevarande
slag kunde beräknas medföra. Straffet har därför av kommittén föreslagits
till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot har kommittén ansett
det icke vara tillräckligt motiverat att straffbelägga även spridning av
sådana efterbildningar, som icke lätt kunde förväxlas med äkta penningsedel.
Enligt kommitténs mening skulle nämligen härigenom även helt lojala
förfaranden kunna bliva straffbara.

Emellertid har kommittén i två andra hänseenden föreslagit utvidgande av
förbudet, nämligen till att avse även efterbildningar av mynt och av offentligt
värdemärke. Som motivering till det förra har kommittén anfört att efterbildningar
av mynt visserligen syntes förekomma i mindre omfattning men skulle
kunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlar
gjordes mera effektivt, och att de i och för sig vore ägnade att medföra samma
olägenhet. Förslaget att utsträcka stadgandet till att omfatta även efterbildningar
av offentligt värdemärke har åter föranletts av skrivelser från
generalpoststyrelsen till Konungen den 6 december 1929 och den 13 november
1942, i vilka styrelsen hemställt om skydd i nu förevarande hänseende för
sådana värdetecken som tillhandahölles genom postverket. Då denna hemställan
synts kommittén befogad, har kommittén ansett sig böra föreslå att
frimärken och andra offentliga värdemärken, som enligt kommittéförslaget
skulle åtnjuta skydd mot förfalskning, även inrymdes under straffskyddet i
nu förevarande paragraf.

Slutligen har kommittén även haft att taga ståndpunkt i anledning av
en till kommittén överlämnad skrivelse till Konungen från fullmäktige i riksbanken
den 11 april 1942, däri påyrkats straff även för den som uppsåtligen
skadade av riksbanken utgiven sedel så, att den till följd därav borde dragas
ur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört, att sådant förfarande förekommit
sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar av
ny typ och alt riksbanken därigenom lidit viss förlust. Kommittén har härom
anfört att det, såsom ock av fullmäktige förmenats, vore tydligt att straff
icke kunde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringa
skrift eller teckningar utan endast för åtgärder, genom vilka en sedels skick
mera allvarligt försämrades. En gränsdragning måste här med nödvändighet
bliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagas
vara ägare till sedeln och alltså icke kränkte någon annans rätt, förefölle ett
stadgande om straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådan
spridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så syntes emellertid icke
vara fallet. Kommittén funne därför icke skäl föreslå införande i strafflagen
av någon bestämmelse i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

249

I anledning av denna paragraf i förslaget ha fullmäktige i riksbanken förklarat
sig vidbliva den av kommittén bemötta uppfattningen, att förbudet
mot spridande av efterbildning av penningsedel borde utvidgas till att avse
alla de fall, då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende
av huruvida förväxlingen kunde ske lätt eller ej. Till ytterligare utveckling
av denna mening ha fullmäktige anfört, att det med skäl torde kunna fordras
att firmor och enskilda avhölle sig från sådan efterbildning av sedlar som
kunde leda till förväxling, samt att det syntes fullmäktige knappast troligt
att en bestämmelse härom skulle, såsom kommittén funnit, kunna göra även
helt lojala förfaranden straffbara. Däxemot borde en sådan bestämmelse kunna
utöva en icke obetydlig preventiv verkan. Med hänsyn till att tolkningen
av gällande bestämmelser varit i hög grad växlande hade fullmäktige under
senare år i allmänhet inskränkt sig till att under hänvisning till straffbestämmelserna
söka förmå vederbörande firmor att avstå från efterbildning i reklamsyfte.
Att detta ej kunde anses helt tillfredsställande vore uppenbart.

Fullmäktige ha likaledes vidblivit sitt önskemål om en straffbestämmelse
för den som uppsåtligen skadade av riksbanken utgiven sedel, så att den
till följd därav borde indragas. I denna del ha fullmäktige anfört, att sådan
åverkan visserligen icke hittills förekommit i den omfattning fullmäktige befarat
vid avlåtandet av sin tidigare framställning i ämnet, men att detta icke
innebure några garantier för framtiden. Skulle någon taga sig före att i större
omfattning anbringa reklamtext på sedlar, vore detta oåtkomligt med nuvarande
bestämmelser. Att viss ekonomisk förlust därigenom skulle kunna åsamkas
riksbanken genom nödvändigheten att indraga och förstöra sedlarna samt
ersätta dem med nya, vore uppenbart. Därtill komme, att det icke kunde vara
rimligt att den enskilde skulle ostraffat kunna genom dylika åtgärder åsidosätta
aktningen för ett statligt betalningsmedel. Fullmäktige ville emellertid
begränsa sitt förslag om straffbeläggning till att avse endast sådana förfaranden
som skedde i större omfattning.

I likhet med kommittén finner jag det icke tillrådligt att, på sätt fullmäktige
i riksbanken påfordrat, utsträcka den nu ifrågavarande straffbestämmelsen
till att omfatta spridandet även av andra efterbildningar av penningsedlar
än sådana som lätt kunna förväxlas med riktiga sedlar. Att ett företag
i reklamsyfte utdelar presentkort som förete en mycket avlägsen likhet med
gällande penningsedlar, synes mig sålunda icke böra få föranleda straff. I
fråga om ett straffsladgande av nu ifrågavarande typ kan det icke anses vara
lagstiftningens uppgift att giva ett straffskydd som sträcker sig längre än som
erfordras för att komplettera det skydd, medborgarna själva böra bereda sig
genom iakttagande av normal vaksamhet.

Även i fråga om det av fullmäktige likaledes framförda önskemålet om
straff för skadande av riksbankens sedlar så att de måste indragas finner
jag, alt kommittén förebragt övertygande skäl för att icke upptaga någon
sådan straffbestämmelse. Icke heller i övrigt bar jag funnit anledning till

Departementschef
en.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

någon erinran mot utformningen av nu förevarande paragraf i kommittéförslaget.

11 §•

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 11 §, varest upptagits bestämmelser
om straff för försök till brott enligt förevarande kapitel. I sådant
hänseende har kommittén föreslagit att straff på försöksstadiet skulle
inträda beträffande normalfall och grova fall av urkundsförfalskning, såvitt
försöket avser urkund varöver gärningsmannen ej äger förfoga, så ock beträffande
penningförfalskning ävensom andra än ringa fall av brukande av
falsk urkund, undertryckande av urkund, märkesförfalskning samt förfalskning
av fast märke.

Härigenom innebär kommittéförslaget i förhållande till gällande rätt en
betydande utvidgning av området för försöksstraff vid förfalskningsbrotten.
För närvarande straffas sålunda endast försök till förfalskning eller förstörande
av allmänna arkivhandlingar och av fasta märken samt försök till
utprångling av falska penningar. Däremot avvisades i de sakkunnigas motiv
till 1942 års lagstiftning om försök (SOU 1940: 19 s. 67 f.) att införa straff
för försök till vissa andra förfalskningsbrott. Beträffande förfalskning av
andra handlingar än allmänna arkivhandlingar anfördes sålunda, att den
som t. ex. experimenterade med alt eftergöra en annans namnteckning under
nagot kontrakt eller dylikt endast sällan kunde väntas bliva ertappad
och att, även där så skedde, ovisshet ofta skulle råda om han haft det för
straffbarhet erforderliga uppsåtet. Att stadga straff särskilt för försök att
begagna en falsk handling skulle sakna större praktisk betydelse. Vad anginge
penningförfalskning syntes det ej erforderligt att stadga straff för försök
med hänsyn till att sådan förfalskning vore straffbar såsom fullbordat
brott så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörande förfalskningsåtgärd
blivit verkställd, ävensom därtill att vissa förberedelser vore särskilt
kriminaliserade enligt 12: 18.

Kommittén har däremot uttalat, att det på grund av förfalskningsbrottens
vanligen ganska grova beskaffenhet vore närliggande att bestraffa dem redan
på försöksstadiet. Väl kunde ett skäl mot bestraffning av försök till förfalskning
synas ligga däri, att brottet vanligen vore fullbordat innan ännu
någon skada åstadkommits, nämligen om man tänkte på förmögenhetsskada
genom bedrägeri eller liknande brott. Denna uppfattning innebure emellertid
enligt kommitténs mening ett misskännande av förfalskningsbrottets
väsen. Detta bestode nämligen icke i kränkningen av någon särskild rättighet
utan i brottets egenskap att innebära en fara för de samhällsviktiga
bevismedlens funktion i allmänhet.

Vad därefter angår behovet av försöksstraff vid de särskilda slagen av
förfalskningsbrott har kommittén till en början beträffande förfalskning och
förstörande av handlingar funnit, att det icke syntes böra ifrågakomma att
begränsa bestraffningen av försök till att såsom för närvarande gälla endast
i fråga om allmänna arkivhandlingar, även om dessa i främsta rummet finge

251

Kanyl Maj:ts proposition nr SO.

anses vara i behov av detta mera omfattande straffskydd. En begränsning
av det straffbara området vid försök till urkundsförfalskning och undertryckande
av urkund vore emellertid påkallad, men avgränsningen syntes icke
låta sig genomföra på grundval av ett särskiljande mellan olika giupper av
urkunder.

I stället funne kommittén till en början att, i överensstämmelse med vad
som enligt 1942 års lagstiftning gällde för de viktigare förmögenhetsbrotten,
försök till ringa urkundsförfalskning icke borde bestraffas. Vidare borde
straff icke inträda för ett försök till urkundsförfalskning, vid vilket gärningsmannen
begagnar sig av material som icke utgjorde någon urkund, exempelvis
ett oskrivet papper, eller som åsyftade förändring av en urkund, varöver
han själv ägde förfoga. Motsvarande begränsning vore självklar beträffande
undertryckande av urkund, eftersom enligt förslaget detta brott även sasom
fullbordat endast kunde avse urkund, varöver den skyldige icke ägde förfoga.
Vad anginge brukande av falsk urkund syntes följdriktigheten kräva,
ad även försök till sådant brott bleve straffbart. Även här borde emellertid
ringa fall undantagas. Penningförfalskning ansåge kommittén likaledes böra
bestraffas redan såsom försök. Utom brottets svåra beskaffenhet talade härför,
att försöksstadiet ej sällan vore långt utdraget och att det brottsliga uppsåtet
ofta därunder framträdde med mycken tydlighet. Av vikt vore också,
att försök ej sällan kunde lättare ledas i bevis än det fullbordade brottet.
Den sista synpunkten gjorde sig med särskild styrka gällande beträffande
den i kommittéförslaget i paragrafen om penningförfalskning även upptagna
gämingsformen utprångling av falska penningar. Pa grund av penningförfalskningens
höggradiga farlighet funne kommittén, att även ringa fall av
brottet borde vara inbegripna under försöksbestraffningen. I viss mån samma
synpunkter som beträffande penningförfalskning krävde att även märkesförfalskning
bestraffades på försöksstadiet, dock att här synts kommittén
kunna göras undantag för ringa fall. I fråga om förfalskning av fast
märke borde tydligen det nuvarande försöksstraffet bibehållas, men även
här funne kommittén att ringa fall syntes böra undantagas, vilket innebure
en begränsning i förhållande till gällande rätt.

Vad slutligen angår de nuvarande bestämmelserna om straff för vissa
förberedelseåtgärder till penningförfalskning i 12: 18 ha dessa enligt kommittéförslaget
blivit överflödiga till följd av de allmänna reglerna om förberedelsestraff
i 3 kap.

I anledning av förslaget att försök till urkundsförfalskning skulle straffas
endast där det avsåge urkund varöver gärningsmannen ej ägde förfoga,
har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit det betänkligt att bl. a. försök
att tillverka helt nya urkunder skulle falla utanför det straffbara området.
Hovrätten har i denna del framhållit, att urkundsförfalskning ofta
krävde ingående förberedelser och eu vidlyftig utrustning, särskilt beträffande
i regel tryckta handlingar, såsom aktiebrev och obligationer. Hade
tillverkning av dylika handlingar påbörjats, förefölle gärningsmannen så

252

Departements

chefen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

tydligt hava manifesterat sin brottsliga vilja, att han icke borde gå fri från
straff för försök. I fråga om sådana gärningar gjorde sig samma synpunkter
gällande, som föranlett att penningförfalskning enligt förslaget städse
gjorts straffbar på försöksstadiet. Det syntes därför böra övervägas, om icke
den ifrågavarande begränsningen beträffande försök till urkundsförfalskning
kunde bortfalla. Några egentliga olägenheter härav kunde icke anses vara
att befara. De fall som kommittén i första hand ansett böra undantagas
från det straffbara området syntes sålunda ändock med hänsyn till kravet
på tjänlighet hos försökshandlingen ofta komma att gå fria från straff.
Samma verkan kunde väntas inträda i ytterligare ett antal fall, emedan
den åsyftade gärningen skulle ha varit att bedöma såsom ett ringa brottsfall.

Till vad kommittén här föreslagit beträffande området för försöksstraff
vid förfalskningsbrotten har jag i stort sett kunnat ansluta mig. Jag har
dock från de synpunkter, som anlagts av hovrätten över Skåne och Blekinge,
funnit, att beträffande urkundsförfalskning straffbarheten icke borde
begränsas till fall, i vilka försöket avsett en urkund varöver gärningsmannen
icke ägde förfoga. Vidare har jag med hänsyn till den allvarliga beskaffenhet
som ofta utmärker signaturförfalskning ansett, att försöksstraff
bör stadgas jämväl i fråga om detta brott. I fråga om penningförfalskning
och utprångling av falska penningar har jag åter funnit, att liksom vid övriga
förfalskningsbrott ringa fall synas kunna undantagas från det straffbara
området vid försök.

Vidkommande frågan i vilken utsträckning straff bör inträda för förberedelse
till brott enligt nu förevarande kapitel torde med hänsyn till dessas
typ vara påkallat, att förberedelse straffas i samma omfattning som försök.
Vad särskilt angår det i departementsförslagets 9 § upptagna brukandebrottet
torde det vara av behovet påkallat att såsom förberedelse därtill kunna
straffa utlämnande av falsk urkund till begagnande, införande av falska
penningar till riket och dylika gärningar. Stämpling torde icke behöva straffbeläggas.
På grund av vad sålunda anförts har här upptagits stadgande om
straff för försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8
och 9 §§ i departementsförslaget, dock att straff ej må ådömas,’om brottet
skulle vara att anse såsom ringa.

I paragrafen har slutligen upptagits ett stadgande om straff för underlåtenhet
att avslöja brott, vilket emellertid ansetts kunna begränsas till att
avse allenast penningförfalskning.

12 §.

Paragrafen svarar mot 12 § i kommittéförslaget. I denna har upptagits ett
stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar enligt nu förevarande kapitel
för det han framkallat fara i bevishänseende, innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt avvärja denna, straffet må nedsättas under vad eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

253

bort följa å gärningen. Om faran var ringa och brottet icke belagt med
strängare straff än fängelse, har straffrihet föreslagits skola inträda.

Detta stadgande har av kommittén avsetts skola i viss mån utgöra en motvikt
till att förfalskningsbrotten enligt förslaget genomgående skola anses
såsom fullbordade på ett så tidigt stadium, att förfalskningen icke behöver
ha medfört någon rättsförlust eller ens ha lett till att någon blivit vilseledd
eller till att bevisning blivit hindrad eller givit oriktigt resultat. Kommittén
har härom uttalat, att det likväl vore obestridligt att straffbarhetens grad
rönte inflytande av hur långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida.
Om gärningen bleve upptäckt och avbruten på ett tidigt stadium, skulle
ofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommittén
föreslagna straffsatserna medgåve i allmänhet, att denna synpunkt kunde
vinna beaktande vid straffets utmätande inom den för brottet, eventuellt för
ringa fall, stadgade straffskalan. I vissa fall syntes denna utväg emellertid
icke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sitt förehavande
och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningar
därav icke vore att befara. Då kunde nämligen straffnedsätlning eller fullständig
befrielse från straff skäligen anses påkallad i den utsträckning kommittén
här föreslagit. Till stöd härför kunde ytterligare anföras det angelägna
i att bestraffningen av hithörande brott utformades så, att den brottslige,
även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge,
såvitt möjligt föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan
den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Då stadgandet
gjorts tillämpligt endast på sådana förfalskningsbrott, i fråga om vilka fara
i bevishänseende uppställts såsom brottsrekvisit, omfattade det icke penningförfalskning
eller spridande av efterbildning av gällande penningsedel, mynt
eller offentligt värdemärke.

I anledning av paragrafen har Sveriges advokatsamfund vänt sig mot att
straffrihet vid tillbakaträdande föreslagits skola inträda endast då faran var
ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse. Samfundet
har härom anfört, att det väl kunde synas betänkligt, främst måhända ur
generalpreventiva synpunkter, att låta tillbakaträdande från fullbordat brott
grunda straffrihet, men att kommittén likväl redan accepterat denna tanke
för de fall, där faran var ringa och brottet endast belagt med fängelsestraff
eller böter. Ett särskilt skäl till att utsträcka straffriheten även till grövre
fali låge i vad kommittén i motiven anfört om det angelägna i alt bestraffningen
av förfalskningsbrotten utformades så, att den brottslige, även sedan
en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvitt möjlig
föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnit
frambringa mera kännbara skadeverkningar. På siitl kommittén vidare antytt
kunde avvärjandet av faran stundom icke ske på annat sätt än att den
brottslige lämnade upplysning om förhållandet till andra personer. Härigenom
bleve emellertid det redan fullbordade brottet i viss mån uppdagat.
Man hade anledning antaga, att om verkan av eif dylikt avvärjande icke

254

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

bleve annan än en måhända minimal straffnedsättning, den brottslige mången
gång skulle föredraga att icke avvärja faran i förhoppning att hans brott
skulle förbliva oupptäckt. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordade
samfundet, att paragrafen omarbetades så att frivilligt avvärjande av faran
i samtliga fall skulle kunna medföra straffrihet.

DePchefenntS~ kommittén här föreslagit har jag funnit vara en sakligt välmotiverad

komplettering till de tidigare stadgandena i kapitlet. En omredigering av
den föreslagna lagtexten har emellertid vidtagits. Att såsom kommittén avsett
från paragrafens tillämpningsområde undantaga något eller några av brotten
i kapitlet har nämligen icke synts erforderligt. Även vid de brott där krav
på fara i bevishänseende icke uttryckligen omnämnts i lagtexten bör, såsom
vid 6 § framhållits, ett sådant krav anses förutsatt och stadgandet i nu förevarande
paragraf alltså kunna bliva tillämpligt. Såsom förutsättning för stadgandets
tillämplighet har därför i departementsförslaget angivits att någon
som ådragit sig ansvar enligt 1—10 §§ frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende
som gärningen innebar, innan avsevärd olägenhet uppkommit.

Advokatsamfundets önskemål om utvidgning av möjligheten till straffrihet
har icke föranlett någon ändring i nu ifrågavarande paragraf men har
i viss utsträckning beaktats på det sättet, att särskilda straffskalor med fängelse
eller böter för ringa fall införts i flera av de föregående paragraferna.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §-

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall straff för mened drabba
den som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen. Straffet föreslås av kommittén till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år, dock att om mened
med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov — såsom
då menedaren har uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller att
eljest synnerlig skada tillfogas annan — straffet skall vara straffarbete från
och med två till och med åtta år. Vidare har i 4 § av kommitténs förslag
upptagits ett stadgande om straffnedsättning eller i ringa fall straffrihet, då
någon i hithörande fall avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant
varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten
eller ingen betydelse för saken.

I fråga om det straffbara områdets omfattning överensstämmer kommittéförslaget
i huvudsak med gällande rätt. För att med klara ord angiva omfånget
av den straffrättsligt sanktionerade sanningsplikten har kommittén
emellertid med osann uppgift uttryckligen jämställt förtigande av sanningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

255

Vad angår de fall, i vilka enligt 4 § av kommitténs förslag straffnedsättning
eller straffrihet kan inträda, torde gällande rätt innebära straffrihet för den
som undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter vilka skulle angiva
att han själv gjort sig skyldig till bixttt, detta även om han avgivit osann
positiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga uppgifter om sådant som
saknar betydelse för saken anses straffria. Däremot torde gällande rätt för
övriga i 4 § avsedda fall icke medgiva vare sig straffrihet eller straffnedsättning
under eljest gällande straffminimum. Anmärkas må, att enligt 36: 6 nya
rättegångsbalken vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars
yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående
förövat brottslig eller vanärande handling, eller att avgiva utsaga varigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer
att vittnet höres därom.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete,
mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med
möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader.
Då erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år
1937 givit vid handen att mened i tämligen stor utsträckning funnits böra
bestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställda minimigränsen
av ett års straffarbete, har kommittén föreslagit en enhetlig
straffskala för normalfall av mened med sex månaders straffarbete som
minimum. Maximum föreslår kommittén sänkt från sex till fyra års straffarbete.
Den föreslagna särskilda skalan för grova fall ersätter stadgandet i
13: 2 i gällande lag enligt vilket menedare som bidragit till att oskyldig fått
undergå straff skall dömas till ett efter detta straff graderat strängt tilläggsstraff.

Justitiekanslersämbetet har för sin del funnit betänkligt att nu, så snart
efter den betydande straffsänkning som skedde 1937, ytterligare mildra
straffet för ifrågavarande ur skilda synpunkter allvarliga brott, och t. f. förste
stadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall då meneden bidragit
till att någon oskyldig dömts till straff, som han helt eller delvis undergått,
straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det straff som
ådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot uttalat,
att enligt en allmän erfarenhet alltför stränga straffsatser ofta föranledde
en strävan vid rättstillämpningen att söka giva brottet annan rubricering
eller, om detta ej lyckades, att göra tolkningen av det rätteligen tillämpliga
lagrummet så snäv som möjligt. Att även det år 1937 till sex månaders
straffarbete nedsatta straffminimum vilket enligt förslaget skulle utgöra minimum
i lindriga och normala fall, från nyss anförda synpunkt vore för
högt för de lindrigaste fallen framginge av den straffminskningsgrund som
föreslagits i 4 §. Ville man undvika en framtida misstolkning av hithörande
paragrafer med tillämpning av 2 och 4 §§ i stiillet för 1 §, syntes det nödvändigt
att för de lindrigaste fallen ytterligare sänka minimum i 1 §. Detta
torde lämpligen kunna ske genom en uppdelning av brottet i tre brottstyper,

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

normalfall, lindriga fall och grova fall. Därest så skedde, ifrågasatte föreningen
om behov funnes att bibehålla stadgandena i 4 §.

Vad angår det i 4 § av kommitténs förslag avsedda fallet att någon under
edsansvar lämnar oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott har
justitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan om
lämpligheten av den ändringen i gällande rätt, att straffansvar kunde drabba
ett vittne som lämnade sådana uppgifter. Även om det icke kunde förnekas,
att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga uppgifter icke
vore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligt justitiekanslersämbetets
mening komma att leda till obillighet mot vittnen. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke vara motiverad.
Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av reglerna om
pliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig uppgift, borde
han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafen utformades
så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes. Även Sveriges
advokatsamfund har funnit önskvärt, att stadgandet med bibehållande i öv
rigt av förslaget komme att innehålla en kodifiering av nu gällande rättspraxis,
enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligare intressekollisioner.
Göta hovrätt har för sin del funnit välgrundat att stadga strafflindring
och, i ringa fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådant
varom han ägt vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser om
den som förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig har
hovrätten ifrågasatt, huruvida i dylikt fall straffpåföljd över huvud borde
inträda. Ett blott förtigande av omständighet varom man ej varit pliktig
att uttala sig syntes icke vara likartat med lämnande av positivt felaktiga
uppgifter; straffansvar i det förra fallet torde ej heller äga stöd i det allmänna
rättsmedvetandet. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett,
att man icke skäligen kunde grunda skillnaden mellan straffbarhet och
icke straffbarhet på den omständigheten, att vederbörande tege i stället för att
använda sin rätt att vägra uttala sig, särskilt som det mycket ofta torde förekomma
att han saknade kännedom om denna rätt.

I fråga om det fallet, att någon avger osann utsaga eller förtiger sanningen
om sådant som är av liten betydelse för saken, har förslaget i allmänhet lämnats
utan erinran. Föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid ifrågasatt,
om icke detta fall lämpligen borde utformas som en särskild lindrigaste
grad av menedsbrottet.

Kriminaliseringen av mened spelar en mycket stor roll för rättsskipningen.
Det är därför icke utan vissa betänkligheter att, såsom kommittén ifrågasatt,
sänka straffet därför. Jag har dock kommit till den uppfattningen att detta
i viss utsträckning låter sig göra och kan i denna del i stort sett ansluta mig
till kommitténs förslag. Beträffande bestämmelserna om straffnedsättning eller
straffrihet har jag emellertid funnit viss omarbetning av förslaget önskvärd.

Det av kommittén i 4 § föreslagna stadgandet om straffnedsättning eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

257

straffrihet avser osanna utsagor eller förtigande av sanningen angående sådant,
varom den hörde ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller
ingen betydelse för saken. Vad först angår sådant varom vederbörande ägt
vägra att yttra sig har det sedan länge i rättspraxis ansetts straffritt att avgiva
oriktigt vittnesmål för att undgå upptäckt av att vittnet själv gjort sig
skyldig till brott. Tydligen bör ingen vara pliktig alt under vittnesansvar yttra
sig om huruvida han själv är skyldig eller ej. 1 överensstämmelse härmed
stadgas också i 36: 6 nya rättegångsbalken, att vittne må vägra yttra sig angående
omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom
på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling.
Därmed är emellertid icke sagt, att det bör stå den brottslige fritt att, om
han blir hörd som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvända
misstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt är ofta ägnat att ställa
någon oskyldig i misstänkt dager och synes mig därför principiellt böra vara
straffbart men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. I
departementsförslaget har därför detta fall upptagits i en särskild bestämmelse
om fängelse- eller bötesstraff för ringa fall, till vilken bestämmelse jag
återkommer i det följande. Det av kommittén gemensamt härmed behandlade
fallet att någon förtiger sanningen om sådant, varom han ägt vägra
att yttra sig, synes mig böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande bör i
sådant fall enligt min mening vara straffritt, och detta synes böra komma till
uttryck icke i en undantagsbestämmelse utan i själva beskrivningen på menedsbrottet.
Detta brott beskrives därför i departementsförslaget så, att någon
under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift
eller förtiger något, varom han är pliktig yttra sig. Klart är, att härvid vittnets
egen uppfattning om vittnespliktens omfattning icke får tillmätas avgörande
betydelse. Att ett vittne på grund av rättsvillfarelse trott sig vara befriat
från skyldighet att yttra sig om vad han förtigit kan icke i och för sig
fritaga honom från ansvar.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § jämväl behandlade fallen, att
den osanna utsagan varit av liten eller ingen betydelse för saken, bär för det
sistnämnda av dessa båda fall upptagits en regel om straffrihet i departementsförslagets
4 §. För det återstående fallet, nämligen att någon avgivit
osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft en viss men ringa
betydelse för saken, synes det riktigt att medgiva straffnedsättning. Detta kan
emellertid, såsom föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, ske genom
att generellt uppställa eu särskild lindrigare straffskala för ringa fall av
mened.

Beträffande den närmare utformningen av straffsatserna för mened torde,
såsom kommittén föreslagit, den normala straffskalan böra omfatta straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Emellertid finner jag,
såsom redan i det föregående antytts, en ytterligare lindring påkallad genom
införande av en särskild straffskala, omfattande fängelse eller böter, för ringa
fall. Denna straffskala är bland annat avsedd för sådana fall, där någon lämnat
osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller ock
IT Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr SO.

Departements chefen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft ringa betydelse
för saken. Förstnämnda fall har uttryckligen angivits i lagtexten, varemot
det sistnämnda fått ingå i det allmänna uttrycket att brottet eljest är
att anse som ringa. För de grova fallen finner jag den av kommittén här som
eljest använda metoden med en särskild straffskala givet vara att föredraga
framför den i gällande lag tillämpade, att straff för mened som bidragit till
att oskyldig blivit straffad skall bestämmas i relation till det straff som
ådömts den oskyldige.

2 §.

Enligt 37 kap. nya rättegångsbalken kan part i tvistemål höras under sanningsförsäkran.
Processlagberedningen förutsätter, att i strafflagen skall stadgas
straff för medvetet oriktig sådan uppgift, lägre än straffet för mened men
för vinnande av straffhotets syfte icke med lägre minimum än fängelse.

I överensstämmelse härmed föreslår straffrättskommittén i 3 § av sitt förslag,
att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran, lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen skall för osann partsutsaga dömas till straffarbete
i högst två år eller fängelse. Enligt 4 § i kommitténs förslag, vilken avser
såväl vittnes- som partsutsagor, skall emellertid straff nedsättning eller strafffrihet
inträda, när uppgiften eller förtigandet avsett sådant varom den hörde
ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller ingen betydelse för saken.
För innebörden av sistnämnda undantagsbestämmelse har närmare redogörelse
lämnats under 1 §.

Mot den föreslagna straffbestämmelsen om osann partsutsaga har icke
gjorts annan erinran än att Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund
ifrågasatt ändring av ordningsföljden mellan straffartema, så att straffet
skulle bliva fängelse eller straffarbete i högst två år.

Bestämmelsen om osann partsutsaga har i departementsförslaget icke undergått
andra förändringar än som erfordras för att uppnå överensstämmelse med
utformningen av menedsbrottet i 1 §. Den brottsliga gärningen har sålunda
beskrivits såsom lämnande av osann uppgift eller förtigande av något, varom
den hörde är pliktig yttra sig. Vidare har en särskild straffskala tillagts för
fall, där någon lämnat osann uppgift om sådant, varom han ej var pliktig
yttra sig, eller brottet eljest är att anse som ringa. Straffet för ringa fall,
vilket vid mened föreslagits till fängelse eller böter, har här satts till böter
eller fängelse.

3 §•

I samband med straffbestämmelserna för mened och osann partsutsaga ha
i kommittéförslaget föreslagits stadganden om straff för motsvarande gärningar
av grov oaktsamhet. Enligt 2 § i kommittéförslaget skall den som av
grov oaktsamhet begår gärning som i 1 § sägs dömas för ovarsam edsaga till

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

259

fängelse eller böter; och samma straff skall enligt en andra punkt i 3 § inträda
för partsutsaga av grov oaktsamhet.

För närvarande är allenast uppsåtlig mened straffbar. Såsom motiv för att
straffbelägga även oriktiga utsagor eller förtiganden som ske av grov oaktsamhet
har kommittén åberopat bland annat den påtagliga svårigheten att
bevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga eller
dölja sanningen. Denna svårighet föranledde säkerligen i många fall, att uppsåtligen
oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövades mened
i betydligt större utsträckning än som framginge av de i förhållande till
antalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, i
vilka menedsstraff ådömts. Belysande vore att åtal för mened i mycket stor
utsträckning ledde till frikännande; under de senaste åren hade föga mer än
hälften av åtalen för mened lett till fällande dom. Infördes straff för osann
utsaga under edsansvar som ej avgivits uppsåtligen utan blott av grov oaktsamhet,
syntes kommittén en motsvarande straffbestämmelse vara påkallad
även för partsutsagor.

Mot att vid edsutsagor straffbelägga grov oaktsamhet har erinran gjorts
allenast av Sveriges advokatsamfund, som hemställt att paragrafen måtte utgå.
Tanken att tillskapa ett nytt brott av något lägre valör för att med straff
kunna komma åt personer, som man misstänkte för ett grövre brott men icke
kunde överbevisa därom, vore enligt samfundets mening icke tilltalande. Härtill
komme, att brottsrekvisitet grov oaktsamhet vore tänjbart och lämnade
rum för godtycke. Vad särskilt anginge vittnen måste beaktas, att de, när de
inför domstol skulle avgiva sina berättelser, kunde begå även ganska grova
misstag under inflytande av spänning, nervositet m. m. Det kunde icke vara
rimligt, att de skulle löpa risken att en domstol efteråt bedömde ett misstag
såsom grov oaktsamhet.

Vad sålunda anförts om edsutsagor har samfundet ansett i än högre grad
gälla partsutsagor. Kommittén hade enligt samfundets mening icke tillräckligt
beaktat det förhållandet, att uppgiftslämnarens egenskap av part med nödvändighet
gjorde honom benägen att se saker ensidigt, varför det vore ett
orimligt krav att han vid straffansvar skulle tillse att han icke gjorde sig
skyldig till något misstag. Stockholms rådhusrätt har ansett tveksamt, huruvida
osann partsutsaga borde bestraffas vid fall av grov oaktsamhet, samt
erinrat om att processlagberedningen icke uttalat annat än att straff borde
stadgas för medvetet oriktig partsutsaga.

Vidkommande straffsatsen ha justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt
erinrat, att den vid edsutsagor föreslagits till fängelse eller böter, samt
ifrågasatt om den icke, då osann partsutsaga vore ett lindrigare brott än mened,
borde vid partsutsagor bestämmas till böter eller fängelse.

Ehuru jag anser särskild försiktighet böra iakttagas vid straffbeläggandp
av culpösa handlingar, har jag i likhet med kommittén kommit till den slutsatsen,
att införande av straff för oriktiga utsagor i fall av grov oaktsamhet

Dejmrtements chefen.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Dzparlemmts chefen.

är påkallat. Det av Sveriges advokatsamfund som skäl mot straffbeläggande
anförda exemplet, att ett nervöst vittne under inflytande av spänningen vid
förhöret begår ett misstag, synes mig icke övertygande, eftersom i dylikt fall
grov oaktsamhet icke kan anses föreligga och straff alltså är uteslutet enligt
förslaget. Om straffvärd grov oaktsamhet kan man däremot tala, när en
sakkunnig under vittnesansvar bestämt uttalar sig rörande förhållanden, som
han i själva verket ej har reda på, och därvid lämnar felaktig uppgift. I
kravet på att oaktsamheten skall vara grov får även inläggas, att det skall
vara fråga om någon uppgift av större betydelse.

Liksom kommittén anser jag vidare edsutsagor och partsutsagor såtillvida
böra behandlas lika, att grov oaktsamhet straffbelägges i båda fallen. Processlagberedningen
saknade vid avgivande av sitt förslag anledning att ingå
på denna fråga, eftersom straffbeläggande av oaktsamhetsfall vid edsutsagor
då ännu icke ifrågasatts. Vad angår den av Sveriges advokatsamfund berörda
omständigheten, att en part lätt kan misstaga sig på grund av sin naturliga
partiska inställning, bör den givetvis beaktas vid bedömandet och ofta
leda till att en oriktig partsutsaga anses straffri, men den synes icke vara
något avgörande argument mot straffbestämmelsen.

Brottsbeskrivningen i departementsförslaget överensstämmer i sak med
kommitténs förslag. Emellertid har det synts lämpligt att i en särskild paragraf
upptaga en för eds- och partsutsagor gemensam bestämmelse. Brottet
har därvid benämnts ovarsam utsaga och straffet bestämts till böter eller
fängelse.

4 §•

Kommittéförslagets 4 § upptager regler om straffnedsättning eller i ringa
fall straffrihet för vissa fall av oriktiga eds- eller partsutsagor. Dessa ha behandlats
vid departementsförslagets 1 § med undantag av det fallet, att någon
förtiger eller lämnar oriktig uppgift om förhållande som saknar betydelse för
saken,

Beträffande sistnämnda fall har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit
något behov av straff icke föreligga, då någon allmän fara icke inträffat.
Sveriges advokatsamfund har likaledes förordat bibehållande av gällande
rätt om straffrihet vid lämnande av irrelevanta uppgifter.

I fråga om oriktiga eds- eller partsutsagor, som icke varit av betydelse för
saken, ansluter jag mig till den av häradshövdingföreningen och advokatsamfundet
uttalade meningen, att något behov av straff icke föreligger. Att lämna
oriktiga uppgifter angående helt betydelselösa omständigheter synes mig böra,
liksom hittills, vara straffritt. Detta är i gällande rätt underförstått. I departementsförslaget
har ett uttryckligt stadgande därom upptagits i nu förevarande
paragraf i stället för den av kommittén föreslagna regeln om straffnedsättning
eller straffrihet. För att understryka att vittnets eller partens egen
uppfattning om vad som är av betydelse för saken icke är avgörande har
regeln erhållit den utformningen, att straffrihet inträder om utsagan prövas
vara utan betydelse för saken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

261

5 §•

I denna paragraf föreslår kommittén bestämmelser om falskt åtal. Brottet
beskrives så, att någon åtalar den som är oskyldig. Straffet föreslås för
normalfall till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med
hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser
svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall straffet enligt
förslaget vara straffarbete i högst sex år, i ringa fall däremot fängelse eller
böter.

Motsvarande bestämmelser upptagas i gällande lag i 16 kap., som handlar
om falsk angivelse och annan ärekränkning. Straffet för falskt åtal varierar
mellan straffarbete på livstid och böter efter dels straffsatsen för det brott
åtalet avser, dels den framgång åtalet haft, dels ock om åtalet skett av argt
uppsåt eller av obetänksamhet.

Kommittén har ansett, att falskt åtal icke borde upptagas bland brotten
mot enskild utan lämpligen kunde sammanföras med menedsbrottet. Straffets
storlek har kommittén funnit böra bestämmas efter mera allsidigt övervägande
av omständigheterna vid brottet än enligt gällande lag. Gränsdragningen
mellan argt uppsåt och obetänksamhet, som vållat osäkerhet vid tolkningen,
har kommittén icke bibehållit utan blott krävt att gärningen sker uppsåtligen,
ett krav vilket här som eljest ansetts överflödigt att upptaga i lagtexten.

Mot förslaget har icke framställts någon erinran annat än beträffande frågan,
huruvida kravet på uppsåt borde uttryckligen upptagas i lagtexten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit önskvärt att så skedde genom
införande av ordet »falskeligen» i lagtexten. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har föreslagit formuleringen: »Åtalar någon den, som han vet vara oskyldig.
» Samma förslag har framförts av föreningen Sveriges landsfiskaler
under framhållande av att kravet på uppsåt vore uppenbart för fackmannen
men icke för lekmannen, vilken av paragrafens formulering kunde föranledas
att sätta likhetstecken mellan ogillat och falskt åtal samt därigenom animeras
till rekonventionstalan mot åklagaren.

På grand av de framställda anmärkningarna har i departementsförslaget Departement»-angivits, att ansvar för falskt åtal skall ådömas allenast den som väcker chelenåtal
med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld.

6 §•

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall den som väcker åtal, ehuru han icke
har sannolika skäl därtill, dömas för obefogat åtal till fängelse eller böter.

Bestämmelsen svarar i gällande lag närmast mot 16: 4. Åtal som prövas ha
skett av obetänksamhet och utan argt uppsåt skall i olika fall medföra straffarbete
i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter; dock alt den

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som haft sannolika skäl till åtalet, enligt 6 § i samma kapitel, skall vara fri
från straff.

Även enligt kommittén skall den, som väcker åtal, för att gå fri från straff
ha i det hela haft sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någon
grund att anse den tilltalade skyldig fritoge honom icke från ansvar, om det
borde ha stått klart för honom att de av honom kända omständigheterna icke
skulle vara tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledning
räkna med att under målets gång skulle yppa sig andra omständigheter
tillräckliga för att utfylla bevisningen. I ett annat sammanhang uttalar kommittén
att det icke hjälpte den åtalande, om han under målets gång lyckades
förebringa omständigheter som i och för sig tydde på den tilltalades
skuld, t. ex. lyckades uppspåra ett dittills okänt vittne eller skriftligt bevis
angående någon för den tilltalade besvärande omständighet.

Mot förslaget har icke gjorts annan erinran än att Sveriges advokatsamfund
förordat omkastning av straffarterna i skalan så att straffet skulle bliva
böter eller fängelse. Enligt samfundets mening torde nämligen för nu ifrågavarande
brott straffet i allmänhet rimligen böra utgöras av böter.

Departements chefen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om obefogat åtal har i sak
oförändrad upptagits i departementsförslaget. I fråga om straffsatsen har jag
icke funnit skäl att, utöver den av kommittén föreslagna strafflindringen,
ytterligare nedsätta straffet på sätt advokatsamfundet föreslagit genom omkastning
av straffarterna. Vad angår det straffbara områdets omfattning
vill jag i anledning av kommitténs nyss citerade motivuttalanden framhålla,
att den som väckt åtal enligt min mening bör vara straffri ej blott då de av
honom vid åtalets väckande kända omständigheterna skäligen kunde anses
tillräckliga för en fällande dom utan även då av senare under målets gång
framkomna omständigheter kan anses framgå att vid åtalets anhängiggörande
objektivt sett förelågo sannolika skäl därtill, låt vara att dessa skäl ej då
voro kända för den åtalande.

7 §•

Enligt 7 § i kommitténs förslag skall straff för falsk tillvitelse inträda, där
någon inför allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som
har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar
annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande
eller mildrande omständighet. Straffet föreslås vara högst straffarbete
j två år, vilket innebär att även fängelse eller böter kunna ådömas. För straffbarhet
anser kommittén i regel böra krävas uppsåt. Den som ej insåg att
han for med osanning skall enligt kommittéförslaget kunna straffas allenast
i undantagsfall, nämligen under den dubbla förutsättningen att han dels själv
gjort anmälan eller eljest tagit initiativet till utredningen dels ock underlåtit
skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.

Tillvitelser bedömas i 16 kap. av gällande lag olika allteftersom frågan är

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

263

om falsk angivelse, varmed likställes förebringande av besvärande omständigheter
så att åtal följer eller för att få tilltalad dömd till straff, eller om annan
tillvitelse. Ansvar för falsk angivelse drabbar den som icke haft sannolika
skäl till angivelsen, och brottet bestraffas i stort sett lika med falskt åtal. Att
tillvita någon ett brott annorledes än genom angivelse bedömes däremot som
ärekränkning och kan medföra ansvar för förtal enligt 7 §. Ansvar för förtal
förutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas,
att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning om
brott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den var sann,
och bevisning därom får endast föras genom särskild rättegång angående det
brott beskyllningen avsåg.

Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilka annorledes
än genom åtal göras hos offentlig myndighet som har att sörja för att
lagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig reglering oavsett
om de ske genom formlig angivelse eller ej. För att de som ägde kännedom
om brott icke skulle genom straffhot avskräckas från att begära myndigheternas
hjälp eller att för myndigheterna omtala vad som kunde leda till
brottets beivrande, borde för ansvar fordras att en bevisligen osann uppgift
lämnats. Det torde, säger kommittén, vara motiverat att på detta sätt i viss
mån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till vars tjänsteåligganden
det hörde att sörja för att lagöverträdare befordrades till ansvar,
i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej hade med saken
att göra.

I subjektivt avseende vill kommittén göra skillnad mellan fall, i vilka uppgiftslämnaren
själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sin uppgift
på begäran av myndighet. I sistnämnda fall bör enligt kommitténs mening
allenast den som själv insåg att han for med osanning drabbas av straff.
Beträffande initiativtagaren synes det kommittén rimligt att sträcka straffbarheten
längre, dock ej så långt att han, såsom gällande lag fordrar, måste
vid äventyr av straff visa sannolika skäl för sitt påstående. För ansvar anser
kommittén därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt av
uppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning,
han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.

Den föreslagna privilegicringen av beskyllning inför vissa myndigheter mot
annan för brott har synts justitiekanslersämbetet i så måtto ägnad att ingiva
betänkligheter, att möjligheten att ostraffat tillvita personer brott härigenom
ökades. Å andra sidan vore det önskvärt, att medborgare som kände till något
brottsligt förfarande av vikt icke avhölles från anmälan till vederbörlig
myndighet av rädsla för straff, om de icke kunde styrka brottet. Huruvida
de olägenheter, som nuvarande lagstiftning kunde medföra, vore större än
de som kunde befaras av de föreslagna reglerna, vore vanskligt att avgöra.
Fn ändring torde icke böra ske utan att behov därav i verkligheten framträtt.
Kriminnlpolisintendenten i Stockholm har däremot med tillfredsställelse häl -

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements chefen.

sat, att straff för tillvitelse icke längre skulle inträda annat än om den visades
vara osann. Erfarenheten hade nämligen visat att allmänheten i stor utsträckning
avhölle sig från mera bestämda uppgifter beträffande ett angivet
brotts art och eventuella gärningsmän av fruktan för ett rekonventionsvis
väckt åtal. Denna obenägenhet att i anmälan lämna mera exakta uppgifter
försvårade ofta i hög grad den av polismyndigheterna bedrivna efterforskande
och utredande verksamheten. Kommitténs redogörelse för förhållandena på
detta område vore sålunda, sedd ur erfarenhetsmässig synpunkt, fullt riktig Justitiekansler

sämbetet har vidare uttalat, att en skarpare gräns vore önskvärd
mellan de myndigheter, inför vilka en beskyllning om brott i viss mån
privilegierats, och andra. Uttrycket »myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare
befordras till ansvar» avsåge enligt motiven icke blott myndighet
som hade att utföra polisutredningar eller åtal utan även andra myndigheter,
om till dem framfördes en uppgift av sådan beskaffenhet, att det ålåge
myndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar i disciplinär
väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet; huruvida
detta vore förhållandet berodde på brottets beskaffenhet och myndighetens
tjänsteåligganden. En begäran om utredning hos en departementschef i
samband med påstående om brott borde väl t. ex. bedömas enligt det föreslagna
lagrummet, men strängt taget torde dock knappast departementschef
vara en myndighet.

I anledning av att förevarande paragraf icke straffbelägger lämnandet av
sådana osanna uppgifter, som äro till förmån för en misstänkt person, har
kriminalpolisintendenten i Stockholm förklarat det ur åklagar- och polissynpunkt
vara beklagligt, att uppgiftsskyldighet under straffansvar vid polis- eller
åklagarutredningar icke kunnat införas.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i detta sammanhang behandla
såväl falsk angivelse som andra tillvitelser om brott inför myndighet.
Då nya rättegångsbalken räknar med särskilda straffrättsliga bestämmelser
om falsk angivelse, synes det mig emellertid lämpligt att begreppet falsk angivelse
bestämmes för sig. Paragrafen har därför uppdelats i tre stycken, av
vilka det första under namn av falsk angivelse upptager det fallet att någon
gör angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Övriga uppsåtliga
fall behandlas under beteckningen falsk tillvitelse i andra stycket. Vad
angår frågan vilka myndigheter som böra medtagas i detta sammanhang torde,
såsom justitiekanslersämbetet anmärkt, det av kommittén använda uttrycket
»myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar»
vara alltför obestämt. Det är ovisst, i vilken utsträckning myndigheter ha
skyldighet att disciplinärt ingripa eller verka för åtal mot underlydande
för tjänstefel eller mot annan person för förseelser inom myndighetens förvaltningsområde.
Klart är att åklagare och polismyndigheter böra föras hit.
Ofta kan det emellertid framträda som naturligt och mindre bryskt att icke
strax gå till polisen utan vända sig till annan myndighet. En anmälan om

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

265

att en skollärare uppträtt otillbörligt mot barnen riktas sålunda lämpligen
till skolans rektor, en anmälan mot en tjänsteman i ett verk för olämpligt
uppträdande mot allmänheten till verkschefen o. s. v. Det torde icke vara
möjligt att uppräkna vissa slag av myndigheter beträffande vilka stadgandet
kan bliva tillämpat. Den nödiga begränsningen har därför i departementsförslaget
gjorts på det sättet, att stadgandet angivits gälla endast där myndigheten
har att upptaga anmälan i sådan sak varom fråga är. Härigenom
kommer tydligen att under paragrafens tillämpningsområde falla det av justitiekanslersämbetet
anförda exemplet, att en begäran om brottsutredning
riktas till en departementschef. Såsom en följd av förslaget i denna del
torde böra övervägas att, i analogi med vad som i 10 § lagen om rätt att
utbekomma allmänna handlingar stadgas om polismyndighets och allmän
åklagares handlingar, bereda möjlighet att vägra utlämnande av anmälningar
som ingivits till annan myndighet. Denna fråga lärer komma att upptagas
av 1943 års sekretessutredning.

Beträffande beskrivningen på den brottsliga gärningen ansluter jag mig till
kommitténs förslag. Det kan icke vara riktigt att, såsom i gällande rätt,
påståenden om brott riktade till vederbörlig myndighet jämställas med äreröriga
beskyllningar som meddelas andra personer och ansvar för ärekränkning
inträder, om den som lämnat uppgiften ej kan i särskild rättegång
bevisa dess sanning. När en uppgift om brott riktar sig just till det samhällets
organ, som har att upptaga anmälan i sådan sak, framträder den som vida
mer legitim, och ansvar bör därför, såsom kommittén föreslagit, inträda allenast
om uppgiftslämnaren bevisligen farit med osanning. Erfarenheten bestyrker,
att det nuvarande straffhotet avskräcker allmänheten från att lämna
åklagare och polismyndigheter önskvärda upplysningar om brott. En annan
sak är att, såsom kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekat, allmänheten
genom oriktiga uppgifter till förmån för den som är misstänkt för brott kan
vilseleda polismyndigheten. Jag har, i likhet med kommittén, icke ansett
mig kunna förorda, att det straffbara området utsträckes till att omfatta
sådana uppgifter.

Beträffande uppsåtligt brott är jag alltså i sak ense med kommittén. De
farhågor som i justitiekanslersämbetets yttrande yppats mot att öka möjligheten
att ostraffat tillvita annan brott synas mig emellertid beaktansvärda i
fråga om oaktsamma gärningar. Kommittén synes mig gå för långt, då den
icke vill straffa oaktsamhet annat än om uppgiftslämnaren själv gjort anmälan
eller påkallat utredning samt underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa
sig om uppgiftens sanning. Varje osann angivelse eller tillvitelse bör enligt
min mening föranleda straffansvar och följaktligen även skadeståndsskyldighet,
såvitt den sker av grov oaktsamhet. Jag förordar alltså å ena
sidan en utvidgning till alla osanna angivelser eller tillvitelser som ske hos
vederbörlig myndighet men vill å andra sidan föreslå en begränsning i fråga
om oaklsamhetsgraden så att allenast grov oaktsamhet inbegripes. I sistnämnda
hänseende ansluter departementsförslaget till vad som i 3 § föreslagits
beträffande ovarsam utsaga. Kravet på alt oaktsamheten skall vara

266

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Departements chefen.

grov jämte de i brottsbeskrivningen använda starka uttrycken tillvita, föregiva
o. s. v. ådagalägger tillräckligt tydligt, att ansvar icke skall inträda för
varje oursäktligt misstag vid ett polisförhör beträffande en för den misstänkte
oförmånlig detalj.

8 §-

En bestämmelse om straff för bevisförvanskning har av kommittén upptagits
under 10: 9 i dess förslag. Bevisförvanskning föreligger enligt kommittéförslaget,
där någon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för
brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet
har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen
med hänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva
sakfälld eller eljest är att anse som grov, straffarbete i högst sex år.

Motsvarande bestämmelser i gällande lag äro fördelade på två skilda brott,
allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad.
Den som, sedan brott timat, genom att undanröja bevis om gärningen motverkar
den brottsliges befordran till ansvar straffas enligt 10: 18 a på samma
sätt som för annat skyddande av brottsling. Den som, för att ådraga annan
straff, undanröjer bevis för hans oskuld eller falskeligen förebringar besvärande
omständigheter mot honom kan däremot enligt 16: 2 straffas såsom
för falskt åtal.

Redogörelse för remissyttrandena över kommittéförslaget i denna del har
lämnats vid 10: 10 i departementsförslaget.

På skäl som anförts vid 10: 10 i departementsförslaget har jag, i anslutning
till gällande rätt, ansett i 10 kap. böra bibehållas straffbestämmelse för
den som motverkar en brottslings befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande
åtgärd genom att undanröja bevis om gärningen. Ett sådant förfarande
skall enligt nyssnämnda paragraf i departementsförslaget medföra
straff för skyddande av brottsling. Vid sidan härom synes böra upptagas
straff för förvanskande eller undanröjande av bevis med uppsåt att oskyldig
må bliva sakfälld eller åberopande av falskt bevis med sådant uppsåt. Enligt
nu förevarande paragraf i departementsförslaget skall ett sådant brott under
namn av bevisförvanskning medföra samma straff som falskt åtal.

9 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén
upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i fall varom förut i kapitlet
förmäles genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt
åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att
till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, skall, såvida han ej är
förfallen till straff enligt vad förut stadgats, dömas till böter eller fängelse.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har av kommittén
motiverats med att det icke vore tillfredsställande, om t. ex. ett vittne som i
god tro avgivit en utsaga varigenom annan med orätt påbördats ett brott

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

skulle, efter vunnen insikt om sitt misstag, kunna strafflöst underlåta att
rätta vittnesmålet och därigenom orsaka att den oskyldige bleve fälld till
straff. Enahanda synpunkt gjorde sig gällande i andra fall av osann utsaga.

I alla förut i kapitlet behandlade fall av sådan förelåge ett behov av att
genom en ansvarsbestämmelse öva press pa uppgiftslämnaren att rätta möjligen
felaktiga uppgifter innan de orsakade skada. En sådan ansvarsbestämmelse
hade icke synts kommittén behöva ingiva betänkligheter, om den begränsades
till sådana fall, där den oriktiga uppgiften framkallat fara för att
annan skulle bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång
och det icke fordrades mera av uppgiftslämnaren än att han till farans
avvärjande gjorde vad skäligen kunde begäras. För den allmänna rättsuppfattningen
torde det te sig som ett rimligt krav, att om nagon, lat vara i god
tro, inför myndighet lämnat en oriktig uppgift ägnad att lända annan till
avsevärt förfång, han sedermera skulle rätta uppgiften, därest han funne
att den var oriktig.

I anledning av denna paragraf har hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt,
huruvida icke vid ifrågavarande brott, som stundom skulle kunna te sig mycket
ursäktligt, straff borde kunna bortfalla, då faran vore obetydlig eller brottet
eljest vore att anse såsom ringa. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har
funnit att jämväl parter och rättegångsombud, som fått kännedom om att ett
vittnesmål eller annan utsaga av jämförbart slag varit oriktig, borde under
straffansvar vara pliktiga att förebygga skada därav. Med den ringa insikt
allmänheten hade i fråga om de rättsvårdande myndigheternas organisation
och arbetsordning torde det nämligen förefalla naturligast för vittne eller
annan, som fått klart för sig att en lämnad utsaga vore oriktig, att vända sig
till den advokat eller part som åberopat honom och hos denne beriktiga utsagan.
I motsvarande situation torde part vända sig till sin advokat. I sådan
händelse måste det sägas att vittnet eller parten för sitt vidkommande gjort
vad skäligen kunde begäras för skadans avvärjande. Syftet med det föreslagna
lagstadgandet bleve emellertid ändock icke uppnått, om parten respektive
advokaten icke vidarebefordrade beriktigandet till den det vederborde.
Det borde därför vid äventyr av straff åligga även part och rättegångsombud
att tillse, att utsaga, som enligt vad de fått veta vore oriktig, rättades till
hos vederbörlig myndighet. Behovet av en sådan föreskrift syntes vara så
mycket större som det enligt förarbetena till nya rättegångsbalken förefölle
att vara synnerligen tveksamt huruvida dylik skyldighet enligt processuella
regler ålåge försvarsadvokat (SOU 1938:44 s. 276). Att någon skyldighet i
detta hänseende icke ålåge tilltalad framginge tydligt av samma förarbeten
(s. 407).

Det av kommittén här föreslagna stadgandet synes mig i huvudsak välmotiverat.
Kommittén har emellertid som brotlsrekvisit uppställt, att den som
avgivit den osanna utsagan efteråt skall ha kommit till insikt om att han därigenom
framkallat fara för alt annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd

Departements chefen.

268

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

eller eljest lida avsevärt förfång. Härav synes bl. a. skola följa, att om någon
i efterhand kommit till insikt om att han avgivit en osann vittnesutsaga, skyldighet
att beriktiga denna icke skulle föreligga, därest vittnet av annan orsak
trodde sig kunna utgå ifrån att den person, mot vilken den osanna utsagan
talade, i allt fall vore skyldig. Detta kan icke anses tillfredsställande, utan
vittnet bör vara pliktigt att beriktiga sin osanna utsaga, så snart hos vittnet
uppkommit insikt om att utsagan varit oriktig och alt den kan föranleda
fällande dom mot någon, alldeles oberoende av huruvida vittnet möjligen
själv anser den andre skyldig eller ej. På grund härav och då det av redaktionella
skäl torde böra undvikas att nämna åtalsfallet har uttrycket »bliva
oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång» utbytts mot
»utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång». Under förfång ingår
givetvis även obefogat åtal.

I redaktionellt hänseende synes den av kommittén föreslagna lagtexten icke
klart giva vid handen, att paragrafen är avsedd att tillämpas, då en gärning
blivit begången, som ej från början är straffbar men eljest faller under någon
av de föregående paragraferna i kapitlet, samt gärningsmannen senare kommit
till insikt om rätta förhållandet. Brottsbeskrivningen har därför omformulerats
till att uttryckligen avse den som, utan att vara förfallen till straff
enligt 1—8 §§, genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning,
varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva
utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång och som, efter att hava
kommit till insikt därom, underlåter att till farans avvärjande göra vad som
skäligen kan begäras.

I fråga om straffet har jag icke funnit lämpligt att här, på sätt hovrätten
för övre Norrland förordat, medgiva straffrihet i fall då faran är obetydlig
eller brottet eljest är att anse såsom ringa. Det må emellertid nämnas att
15 § i departementsförslaget gjorts tillämplig å samtliga i kapitlet upptagna
brott. En följd härav blir, att om någon gjort sig förfallen till ansvar enligt
det nu förevarande stadgandet genom att han icke inom skälig tid beriktigat
en oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihet
skall inträda, där faran var ringa.

Vad ater angar den av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm framförda
synpunkten, att straff även borde drabba part eller rättegångsombud, som
underlåter att till vederbörande myndighet vidarebefordra ett vittnes beriktigande
av sitt vittnesmål, synes det mig knappast påkallat att införa en straffbestämmelse
för sådant fall. Om parten eller ombudet själv medverkat till att
rättelsen icke blivit framförd, blir han enligt de allmänna medverkansreglerna
förfallen till ansvar. Sådant ansvar torde sålunda inträda t. ex. om han
motarbetat en avsikt hos den som avgivit utsagan att rätta denna.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget, i vilken kommittén
upptagit en bestämmelse om straff för osann försäkran. Sådant brott skall
enligt förslaget föreligga, där någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

269

författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen samt åtgärden innebär fara i bevishänseende.
Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter eller, om
brottet är grovt, straffarbete i högst två år. I ett andra stycke av paragrafen
har kommittén föreslagit, att den som av grov oaktsamhet begår sådan gärning,
som nyss sagts, skall straffas med böter eller fängelse.

Det är redan enligt gällande rätt vanligt, att osann uppgift, som lämnas
under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, medför straffansvar. I nuvarande
12: 22 stadgas sålunda straff för falsk utsaga i sådan skriftlig försäkran
på heder och samvete, som avgives jämlikt 3: 2 eller 6: 9 giftermålsbalken,
nämligen försäkran om frihet från äktenskapshinder och försäkran angående
vilken make viss egendom tillhör. Vidare stadgas i skattestrafflagen ansvar
för den som i deklaration för fastställande av skatt lämnar oriktig uppgift
ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt
eller till för låg sådan. I ett flertal andra specialförfattningar finnas bestämmelser
om ansvar för oriktig anmälan, ofta oavsett formen för anmälningen.
Som exempel härå kunna nämnas stadgan den 8 juni 1917 angående hotelloch
pensionatrörelse samt utlänningslagen den 15 juni 1945.

Det nu föreslagna stadgandet har av kommittén motiverats med att, om
i strafflagen upptoges en bestämmelse om ansvar för oriktig uppgift i skriftlig
utsaga som jämlikt lag eller författning avgåves under edlig förpliktelse
eller på heder och samvete, möjlighet skulle beredas att allenast genom att
föreskriva sådan form för viss uppgift åstadkomma straffrättslig garanti för
uppgiftens sanningsenlighet. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra
granska de redan givna speciella straffbestämmelserna av hithörande slag
för att pröva, huruvida de vore motiverade av särskilda förhållanden eller
utan olägenhet skulle kunna ersättas av den nu föreslagna paragrafen. Dessa
bestämmelser skulle därför enligt förslaget kvarstå och, såsom varande av
speciell natur, äga tillämpning på de förhållanden de avsåge att reglera med
uteslutande av den nu ifrågavarande allmänna bestämmelsen i strafflagen.
På grund av de inskränkningar i det föreslagna nya stadgandets tillämpningsområde
som sålunda föranleddes av andra ansvarsbestämmelser bleve dess
räckvidd till att börja med icke stor. Under paragrafen komme emellertid
att falla bl. a. sådan osann försäkran, som för närvarande bestraffades enligt
12:22 strafflagen.

Angående det i förslaget uppställda rekvisitet fara i bevishänseende har
kommittén anfört, att på grund härav en oriktighet icke skulle kunna medföra
ansvar annat än om den avsåge något för den avgivna utsagan väsentligt.
Ansvar skulle alltså icke inträda t. ex. för angivande av oriktigt datum
för underskriften, där dagen för utsagans avgivande saknade betydelse för
det ändamål utsagan skulle tjäna. Genom kravet på fara i bevishänseende
uteslötes vidare från ansvar oriktiga uppgifter angående förhållanden som
blott hade historiskt eller vetenskapligt intresse. Huruvida åtgärden innebure
fara i bevishänseende, bleve att bedöma med hänsyn till omständigheterna
vid densamma.

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Om den sålunda föreslagna paragrafen har kriminalpolisintendenten i
Stockholm uttalat att den fyllde ett påtagligt behov. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län har med tillfredsställelse hälsat, att stadgandet skulle komma att
äga tillämpning även beträffande handlingar som ingåves till förvaltningsmyndigheterna.
Emellertid syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas huruvida
icke på detta område behov förelåge av längre gående straffbestämmelser.
De förvaltande myndigheternas avgöranden byggde ofta på ett material,
som sakägarna själva tillhandahölle, utan att myndigheterna bleve
i tillfälle att kontrollera dess tillförlitlighet. Enligt kommittéförslaget skulle
ökad straffrättslig garanti härför kunna åstadkommas genom att i flera författningar
än för närvarande intoges föreskrifter om att uppgifter i ansökningar
och liknande handlingar skulle lämnas under edlig förpliktelse eller
på heder och samvete. Denna möjlighet torde dock icke komma att utnyttjas
i större omfattning. Föreskrifter av det angivna innehållet syntes nämligen
förutsätta, att det samtidigt närmare angåves vad ansökningen eller handlingen
i fråga skulle innehålla. Detta läte sig emellertid icke göra beträffande
stora grupper av ärenden. I förvaltningsärenden, som ur det allmännas
synpunkt vore av mindre vikt och i vilka myndigheterna därför icke kunde
medhinna att nedlägga något arbete på kontroll av sökandenas uppgifter,
komme det nuvarande osäkerhetstillståndet att i stor utsträckning kvarstå.
Påpekas kunde också att, även om ett ärende ur det allmännas synpunkt
vore att anse såsom mindre viktigt, utgången därav likväl kunde vara av det
största intresse för sökanden. Tillstånd av olika slag vore sålunda ofta i
realiteten fullt jämförbara med nyttigheter av förmögenhetsvärde. Att en
person med osanna uppgifter tillskansade sig ett tillstånd företedde vid sådant
förhållande stora likheter med ett bedrägeribrott. Slutligen kunde ifrågasättas
huruvida icke ett skarpt särskiljande i strafflagen mellan å ena sidan
utsagor under edlig förpliktelse eller på heder och samvete samt å andra
sidan övriga utsagor kunde medföra rent negativa verkningar beträffande de
senare. Om man genom ett nytt stadgande i strafflagen vid straffhot tillhölle
allmänheten att hålla sig till sanningen i vissa ansökningar men icke i
andra, kunde nämligen följden lätt bliva den, att många komme att säga sig
att det icke behövde vara så noga med sanningen i de sistnämnda. Generaltullstyrelsen
har, under hänvisning till att i åtskilliga tullförfattningar stadgades
skyldighet att avgiva intyg eller försäkran på tro och heder, framhållit
det önskvärda i att även utsagor med detta innehåll bleve omfattade av
den nu föreslagna strafflagsparagrafen.

I anledning av kommitténs uttalande i motiven att paragrafen icke skall
tillämpas i fall, då straff för osann försäkran finnes stadgat i någon specialförfattning,
såsom exempelvis i skattestrafflagen, har justitiekanslersämbetet
hemställt, att detta måtte komma till synligt uttryck i lagtexten, och har därvid
till jämförelse åberopat 25: 4 i kommittéförslaget. Svea hovrätt har likaledes
funnit, att paragrafen borde erhålla sådan lydelse, att därav framginge
att den icke vore tillämplig då något speciellt straffbud funnes. I annat fall
skulle enligt hovrättens mening tvekan kunna uppstå om vilket lagrum som

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

271

skulle tillämpas. Enahanda anmärkning har framställts av föreningen Sveriges
stadsdomare och av rådhusrätten i Malmö.

Slutligen ha föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund
mot det av kommittén här upptagna rekvisitet fara i bevishänseende
gjort samma principiella erinringar som mot enahanda brottsbestämning
i 12: 1.

Det av kommittén här föreslagna stadgandet om straff för osann försäk- Departementsran
finner jag väl motiverat. I likhet med kommittén anser jag vidare, att chefenstraffbudet
i fråga icke bör drabba oriktiga utsagor i andra fall än då fråga
är om en försäkran som skall avgivas i särskilt förpliktande form. Med den
ståndpunkt länsstyrelsen i Älvsborgs län intagit går man enligt min uppfattning
för långt i fråga om kriminaliserande av oriktiga utsagor, genom vilka
någon betygar något om sina egna angelägenheter. Liksom kommittén
anser jag nämligen starka skäl tala för att icke annat än under särskilda
förhållanden straffbelägga utsagor av detta slag. Den lämpligaste regleringen
anser jag därför vara att såsom kommittén föreslagit knyta straffansvaret
till den förutsättningen att utsagan enligt lag eller författning skall avgivas i
högtidlig form. Med beaktande av vad generaltullstyrelsen påpekat om förekomsten
av uttrycket »på tro och heder» i vissa författningar har jag emellertid
vid sidan av försäkran under edlig förpliktelse eller på heder och samvete
upptagit »annan dylik försäkran».

Liksom kommittén finner jag icke erforderligt att i lagtexten särskilt utsäga,
att paragrafen icke skall komma till användning, då något speciellt
straffbud av nu ifrågavarande typ är tillämpligt. En bestämmelse som från
exakt samma synpunkt för vissa fall straffbelägger ett förfarande måste nämligen
anses sätta en mera allmän bestämmelse i ämnet ur tillämpning. Härvid
förutsattes, att specialbestämmelsen tillkommit i sådan ordning att den ej
enligt statsrättsliga grunder får vika för en bestämmelse i lag.

Av enahanda skäl som utvecklats vid 12: 1 har i lagtexten bibehållits den
av kommitttén föreslagna förutsättningen för straffbarhet, att åtgärden innebär
fara i bevishänseende. I övrigt har brottsbeskrivningen i departementsförslaget
jämkats så att den i överensstämmelse med bl. a. uttryckssättet i
1 § kommer att avse, att någon i skriftlig utsaga som han avgiver under försäkran
som nyss nämnts lämnar osann uppgift eller förtiger något som han
är skyldig uppgiva.

11 och 12 §§.

Förevarande paragrafer motsvara i kommittéförslaget 10 och 11 §§. I den
förra av dessa har kommittén till en början infört en bestämmelse, att där
någon i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis lämnar osann uppgift
om annat än egna angelägenheter eller om vem han är, han skall för
osant intygande dömas till böter eller fängelse, om åtgärden innebär fara i
bevishänseende. Därnäst har upptagits ett stadgande att detsamma skall gälla,
om någon upprättar skriftlig rättshandling för skens skull. Slutligen har i

272

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

paragrafen tillagts ett stadgande, att om brottet med hänsyn till att det innefattar
missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse såsom grovt, straffet
skall vara fängelse eller straffarbete i högst två år. I 11 § i kommittéförslaget
åter har upptagits en bestämmelse om straff för missbruk av urkund.
Sådant brott skall anses föreligga, när någon åberopar eller utlämnar
osann urkund, varom i 10 § förmäles, eller ock sanningslöst utgiver handling,
som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt
sätt, för riktig kopia av viss urkund. Vidare har under detta brottsbegrepp
även hänförts, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person
utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar
urkunden att sålunda missbrukas. Förutsättning för straffbarhet skall även
enligt denna paragraf vara fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits
skola vara fängelse eller böter.

Den förra av de sålunda föreslagna båda paragraferna har i gällande rätt
icke annan motsvarighet än 12:21, varest stadgas straff för den som i arbetsbetyg
eller intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt uppger vad
han vet vara osant, om annan kan vilseledas eller skadas därav. Icke heller
11 § i kommittéförslaget har annat än delvis en motsvarighet i gällande rätt,
i det nuvarande 12: 6 a stadgar straff för den som svikligen begagnar sig av
pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis som är utgivet för annan, samt för
den som utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den, för vilken beviset
är utfärdat.

I motiven till 10 § i kommittéförslaget har kommittén uttalat, att vid övervägandet
av vilka osanna utsagor, som borde beläggas med straff, tillräckliga
skäl icke synts föreligga för en begränsning till de i nuvarande 12:21 uttryckligen
omnämnda intygen av rent personlig natur; även andra urkunder
som upprättades till bevis borde sålunda medtagas. Däremot har kommittén
av skäl, för vilka redogjorts under nästföregående paragraf i departementsförslaget,
funnit att oriktiga utsagor, genom vilka någon betygade något om
sina egna angelägenheter, icke annat än under särskilda förhållanden borde
kriminaliseras. Så har kommittén i nu förevarande sammanhang ansett böra
ske endast beträffande den som skriftligen lämnar osann uppgift om vem
han är. Enligt vad kommittén i denna del uttalat bleve visserligen den som
undertecknade en handling med falskt namn i många fall att straffa för förfalskning,
men härför fordrades likväl att handlingen till följd av underskriften
vore ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. I annat fall,
t. ex. om undertecknandet blott innebure att handlingens utställare uppgåve
falskt namn, vore förfalskningsbestämmelserna icke tillämpliga. Den som
exempelvis öppnade en bankräkning i diktat namn torde sålunda icke, även
om han sedermera gjorde uttag med begagnande av samma namn, kunna
fällas för förfalskning, men väl syntes det otillbörliga i förfaringssättet böra
föranleda straff för den skriftliga osanning, vartill han gjort sig skyldig. Kommittén
har vidare ansett att här borde medtagas även skenavtal och andra
rättshandlingar för skens skull vilka, även om de ej kunde räknas till de
osanna utsagorna, i allt fall bildade en grupp som stode dem nära. Det vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

273

givet att upprättande av ett skenavtal i vissa fall kunde vara ägnat att vilseleda
och att därigenom orsaka skada.

I fråga om den nu förevarande paragrafens förhållande till specialstraffrätten
har kommittén i motiven uppmärksammat, att i specialstraffrätten för
vissa fall förekomma bestämmelser om ansvar för den som vid fullgörande
av anmälningsskyldighet lämnar oriktig uppgift om vem han är. Exempel
härå erbjuda stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen.
Kommittén har härom uttalat, att dessa bestämmelser på grund av
sin natur av specialstadganden bleve att tillämpa i stället för det av kommittén
föreslagna stadgandet, i den mån de icke, såsom fallet vore med bestämmelsen
i hotellstadgan, själva angåve sig vara subsidiära i förhållande till
allmänna strafflagen.

I fråga om straffet för osant intygande har kommittén för de grova fallen
upptagit samma straffskala som är normalskala för allmänt straff enligt
25: 1 i förslaget. Detta sammanhänger med att såsom ett grovt fall av osant
intygande nämnts att brottet innefattar missbruk av tjänsteställning.

Vad härefter angår 11 § i kommittéförslaget ha däri sammanförts åtskilliga
slag av gärningar, vilka ha det gemensamt att de innebära missbruk av urkund
utan att denna likväl förfalskats. Angående det först upptagna fallet
att någon åberopar eller utlämnar osann urkund, varom förmäles i 10 § i
kommittéförslaget, har kommittén framhållit, att här icke fordras att någon
kan straffas för urkundens utfärdande. Även om urkundens utfärdare går
straffri, t. ex. emedan han lämnat den osanna uppgiften i god tro, skall således
den som åberopar eller utlämnar urkunden kunna ådraga sig ansvar
enligt nu förevarande paragraf. Detsamma gäller exempelvis den som skriver
ett osant intyg i god tro och sedermera, efter att ha kommit till insikt om
dess oriktighet, utlämnar eller åberopar det.

Det därnäst upptagna fallet, att någon sanningslöst utgiver handling, som
tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt,
för riktig kopia av viss urkund, utmärkes av att här är fråga om handlingar
som, i olikhet mot vanliga avskrifter, äro ägnade att till följd av det sätt
varpå de tillkommit ingiva föreställningen att de äro riktiga kopior. En vanlig
avskrift framstår, enligt vad kommittén i detta sammanhang uttalat, icke
såsom trovärdig, med mindre avskriftens riktighet betygats. En attest varigenom
så skedde fölle, om den vore oriktig, under 10 § i kommittéförslaget.
Om en kopia framställts genom ett tekniskt förfarande, sådant som genomslag
på skrivmaskin, fotografering, kopiering medelst kopiepapper eller dylikt,
ansåges den däremot förtjäna viss tilltro även ulan sådan attest. Detsamma
gällde en stencilerad handling som förefölle att ha tillkommit med begagnande
av samma stenciler som originalet. Kommittén hade därför funnit
det önskvärt, att straffskydd uppställdes mot missbruk av handlingar som
på detta sätt genom själva sitt utseende syntes giva vid handen att de vore
riktiga.

Det tredje i paragrafen medtagna fallet, att någon missbrukar pass, betyg
eller dylik för viss person utställd urkr d genom alt giva sig eller annan
18 Biharig till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr SO.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ut för denne eller att någon utlämnar urkunden att sålunda missbrukas, ansluter
sig nära till nuvarande 12:6 a men innefattar i förhållande till detta
lagrum likväl en utvidgning såtillvida som straffbudet föreslagits skola omfatta
även den som utger annan för att vara den person för vilken urkunden
utställts. Kommittén har nämligen funnit det vara anledning att straffbelägga
även sådana fall som att någon utger eu sin följeslagare för att vara en i
legitimationshandling angiven person eller att någon för att få en person
avlägsnad från en befattning åberopar ett ofördelaktigt betyg som i själva
verket avser en annan.

Även angående nu ifrågavarande båda paragrafer i kommittéförslaget har
kriminalpolisintendenten i Stockholm funnit, att de fyllde ett påtagligt behov.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har om båda paragraferna uttalat, att
däri sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang,
samt har ifrågasatt huruvida icke paragraferna skulle vinna i
klarhet och överskådlighet genom en omarbetning och uppdelning i särskilda
stycken. Beträffande lagtexten i 10 § har samma hovrätt funnit, att i paragrafens
första punkt orden »om annat än egna angelägenheter» lämpligen
borde byta plats med »om vem han är». Hovrätten för Övre Norrland har upplyst
att inom hovrätten uppkommit tveksamhet huruvida i samma paragrafs
andra mening, varest vore tal om upprättande av skriftlig rättshandling för
skens skull, orden »vare lag samma» syftade tillbaka endast på straffskalan
i första meningen eller jämväl på den däri angivna förutsättningen fara i
bevishänseende och på brottets rubricerande såsom osant intygande. Även om
motiven syntes ge vid handen att den senare tolkningen vore avsedd, erfordrades
enligt hovrättens mening möjligen ett förtydligande i lagtexten. Hovrätten
funne emellertid att det finge anses oegentligt och missvisande, om även
upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull bleve rubricerat såsom
osant intygande, och att det vore bättre om någon rubricering av brottet icke
skedde. Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund ha
mot det i båda paragraferna uppställda rekvisitel fara i bevishänseende framfört
samma principiella erinringar som vid de paragrafer i 12 kap., varest
Kommittén även infört detta villkor. Justitiekanslersämbetet har i fråga om
10 §, liksom beträffande den närmast föregående paragrafen om osann försäkran,
funnit önskvärt att stadgandets förhållande till specialstraffrätten
uttryckligen klarlades i lagtexten.

Vad angår straffskalorna i de båda paragraferna har hovrätten över Skåne
och Blekinge uppmärksammat, att enligt vad kommittén föreslagit brukande
av osann urkund skulle förskylla fängelse eller böter, medan för upprättande
av sadan urkund ordningen mellan nämnda straffarter vore den motsatta.
Samma hovrätt har vidare ansett att, till åstadkommande av samklang mellan
paragrafernas straffskalor, en särskild skala för grova fall borde upptagas
icke enbart i 10 § utan även i 11 §. Detta motiverades även därav att
de fall, som omnämndes sist i 11 §, kunde vara av den svårhetsgrad att straff -arbetsstraff vore påkallat.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

2«5

De av kommittén i nu förevarande båda paragrafer föx-eslagna sladgandena Departementsha
synts mig huvudsakligen böra undergå endast redaktionella jämkningar. CÄe^e”''
Sålunda har till en början i ett första stycke av 11 § upptagits stadgandet om
straff för osant intygande, vari bestämmelsen om upprättande av skriftlig
rättshandling för skens skull inskrivits. Vidare har, med beaktande av den
anmärkning hovrätten över Skåne och Blekinge framställt mot stadgandets
lydelse i kommittéförslaget, ordningsföljden vid beskrivningen av det osanna
intygandet ändrats. Med anledning av vad kommittén uttalat om tillämplighetsområdet
för stadgandet om straff för oriktig uppgift »om vem han är»
och vad därmed äger samband vill jag anmärka, att kommittén därvid synes
ha givit straffbestämmelserna i 12 kap. om förfalskning en alltför snäv
innebörd. Att t. ex. hos en bank i diktat namn skriftligen begära en bankbok
och göra uttag i samma namn synes mig vara att hänföra under 12: 1 eller 2
i förslaget. Av samma skäl som utvecklats under 12: 1 har i departementsförslaget
upptagits den av kommittén såsom villkor för straffbarhet föreslagna
förutsättningen fara i bevishänseende. Däremot har det icke ansetts påkallat
att här, i motsats till i 12: 1, till urkundsbegreppet knyta den särskilda
bestämningen att urkunden upprättats till bevis.

Som ett andra stycke av 11 § har upptagits stadgandet om straff för den
som åberopar eller eljest begagnar osann urkund av sådant slag som i det
föregående berörts. Det har nämligen befunnits lämpligt att ansluta straffbestämmelsen
mot brukande av den oriktiga urkunden omedelbart till huvudstadgandet
om straff för dess tillskapande. Straffet har härvid i överensstämmelse
med regleringen i förfalskningskapitlet angivits genom en hänvisning
till huvudstadgandet tidigare i paragrafen. Härigenom har även i viss
utsträckning beaktats den anmärkning, som hovrätten över Skåne och Blekinge
framställt i anledning av olikheten mellan straffskalorna i 10 och
11 §§ i kommittéförslaget.

Det återstående innehållet i 11 § i kommittéförslaget har därefter upptagits
i 12 § i departementsförslaget. Missbruk av pass, betyg eller dylik för
viss man utställd urkund har därvid såsom det viktigaste fallet nämnts först.

I andra hand har upptagits sanningslöst utgivande av handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för
riktig kopia av viss urkund. Brottsbeteckningen missbruk av urkund har
funnits användbar för båda fallen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande
att där någon förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats till
bevis, han försåvitt åtgärden innebär fara i bevishänseende, skall för nekande
av hand dömas till böter eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12:5 b, som stadgar
straff för den som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning. Utvidgningen
av det straffbara området till att omfatta förnekande av egen underskrift
icke blott å förskrivning, d. v. s. ett skuldebrev, kontrakt eller dylikt,

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departementschefen.

Departements chefen.

utan å urkund överhuvud som upprättats till bevis har av kommittén motiverats
med att även den som förnekade sin underskrift under ett kvitto, ett
intyg eller annan dylik urkund syntes böra drabbas av straff.

I anledning av att i kommittéförslaget här såsom förutsättning för straffbarhet
upptagits fara i bevishänseende ha föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges advokatsamfund framfört samma principiella invändningar
som mot enahanda brottsbestämning i 12: 1. Den av kommittén föreslagna
brottsrubriceringen »nekande av hand» har rådhusrätten i Malmö funnit
böra utbytas mot »förnekande av underskrift» såsom bättre svarande mot
paragrafens brottsbeskrivning.

I departementsförslaget bygger brottsbeskrivningen, liksom i 11 och 12 §§,
direkt på det i 12: 1 angivna urkundsbegreppet. Skälen för begränsningen av
straffbarheten till fall, där fara i bevishänseende förelegat, ha angivits vid
12: 1. Med hänsyn till brottets ganska allvarliga beskaffenhet har fängelse
nämnts först i straffsatsen. Brottsbeteckningen har, på sätt rådhusrätten i
Malmö föreslagit, ändrats till »förnekande av underskrift» i stället för »nekande
av hand».

14 §.

Förberedelse till mened skall enligt den allmänna bestämmelsen i 3: 2 av
kommittéförslaget vara straffbar vare sig den har formen av befattning med
förlag, vederlag eller hjälpmedel eller av förbindelse med annan för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta att mened framdeles må förövas.

Motsvarighet härtill i gällande lag finnes allenast i stadgandet i 13:6 om
straff för försök att anstifta mened.

Försök att anstifta mened bör tydligen liksom för närvarande vara straffbart.
Dock synas mig från det straffbara området kunna undantagas sådana
fall, där menedsbrottet skulle vara att anse som ringa. Att någon åtager eller
erbjuder sig att begå mened eller eljest i samråd med annan beslutar om
begående av mened synes mig däremot icke behöva straffbeläggas annat än om
vederlag för brottet lämnats eller mottagits eller fråga eljest är om befattning
med förlag, vederlag eller hjälpmedel. En straffbestämmelse, varigenom förberedelse
till mened med den i departementsförslaget valda tekniken straffbelägges
i denna omfattning, har upptagits i första stycket av paragrafen.

I övrigt synas de i förevarande kapitel upptagna brotten icke böra straffbeläggas
redan på försöks- eller förberedelsestadiet annat än såvitt angår försök
till bevisförvanskning. Ett stadgande om sistnämnda fall har upptagits
i andra stycket.

15 §.

Förevarande paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 13 §. I denna har
kommittén föreslagit ett stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar
enligt nu ifrågavarande kapitel, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt
rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet, straffet må ned -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

277

sättas under vad eljest bort följa å gärningen; för det fall att faran var ringa
och å brottet enligt lag ej kunde följa högre straff än fängelse har strafffrihet
föreslagits.

Häremot svarar i gällande rätt 13: 3, enligt vilket stadgande menedare, som
av egen drift återkallar falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga förr än
annan därav lidit skada, kommer i åtnjutande av straffminskning. Under
framhållande av det kriminalpolitiska intresset att anordna straffbestämmelserna
vid de i detta kapitel behandlade osanna utsagorna så, att den brottslige
uppmuntrades till att rätta den osanna utsagan innan den hunnit leda
till allvarligt men, har kommittén funnit att en mot nuvarande 13: 3 svarande
bestämmelse borde få tillämpning beträffande alla brott som upptagits
i kapitlet. Angående den uppställda förutsättningen att tillbakaträdandet
skall ha skett, innan avsevärd olägenhet uppkommit, har kommittén i motiven
uttalat, att vad med avsevärd olägenhet skulle förstås finge bedömas
med hänsyn till beskaffenheten av det brott som vore i fråga. Vid mened
och falskt åtal syntes sålunda icke ens fällande straffdom böra anses som
sådan olägenhet, om den oriktiga utsagan rättades tillräckligt tidigt för att
ändring i domen skulle stå att vinna genom ett överklagande. Däremot måste
givetvis ett undergående av frihetsstraff, häktning eller anhållande anses
som avsevärd olägenhet och likaså verkställighet av en dom på skadestånd
till avsevärt belopp eller annan civil påföljd av större betydelse, såsom t. ex.
vräkning ur bostad. Vid falsk eller obefogad tillvitelse syntes icke redan den
omständigheten, att den därför utsatte under någon tid bleve föremål för
starka misstankar att lia begått brott, få anses såsom avsevärd olägenhet
men väl att han bleve anhållen, häktad eller åtalad. Vid osann försäkran eller
osant intygande syntes kraven på olägenhet böra sättas lägre. Redan att på
grund av den osanna uppgiften ha under någon längre tid blivit misstänkt
för brott eller vanhedrande beteende eller att ha blivit föranledd att anskaffa
vidlyftig motbevisning syntes få anses såsom avsevärd olägenhet, liksom naturligtvis
också att ha blivit förbigången vid tillsättande av en befattning.
Vid nekande av hand syntes det få anses såsom en sådan olägenhet att under
en ej obetydlig tid ha blivit hindrad att göra sm rätt gällande.

Angående lagtexten i denna paragraf har Stockholms rådhusrätt uttalat
sig för att stadgandet borde erhålla samma lydelse som motsvarande bestämmelse
om tillbakaträdande i 12: 12 i förslaget och har särskilt vänt sig mot
förekomsten av orden »enligt lag» i föreskriften att, om faran var ringa
och å brottet enligt lag ej kunde följa högre straff än fängelse, straffrihet
skulle inträda. I fråga om det för straffnedsättning uppställda villkoret, att
avsevärd olägenhet ej skall ha hunnit uppkomma, har rådhusrätten i Malmö
funnit anledning till erinran mot vad kommittén i motiven uttalat därom att
vid mened och falskt åtal icke ens fällande straffdom syntes böra anses som
avsevärd olägenhet, om den oriktiga utsagan rättades tillräckligt tidigt för att
ändring i domen skulle slå att vinna genom Överklagande. Enligt rådhusrättens
mening vore den generella avfattningen av detta uttalande icke riktig.

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

En fällande straffdom, som avsåge ett vanhedrande brott eller annat brott av
ej lindrig beskaffenhet, finge nämligen anses innebära en avsevärd olägenhet
för den dömde även innan domen vunnit laga kraft, i all synnerhet om densamma
genom pressen eller annorledes blivit allmänt bekant. Sveriges advokatsamfund
har, under hänvisning till stadgandet i 3 § skattestrafflagen, att
den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff, och under
åberopande i övrigt av samma synpunkter som vid 12:12 i kommittéförslaget,
funnit det böra övervägas huruvida icke även här straffrihet vid tillbakaträdande
kunde medgivas i större utsträckning än kommittén föreslagit.

Departements- Förevarande paragraf i kommittéförslaget har icke synts mig giva anledning
chefen. till några sakliga erinringar. Med hänsyn till att den i departementsförslaget
införda 14 § endast upptager bestämmelser om förberedelse och försök samt
att verkan av tillbakaträdande därifrån är reglerad i 3 kap. har emellertid
det nu förevarande stadgandets tillämplighet begränsats till 1—13 §§. För
att tillgodose den av Stockholms rådhusrätt framställda anmärkningen ha
vidare orden »enligt lag» borttagits ur bestämmelsen om straffrihet i vissa
fall. Det av advokatsamfundet framförda önskemålet om större möjlighet
till straffrihet vid tillbakaträdande har utan ändring i nu förevarande paragraf
tillgodosetts genom att särskilda straffskalor för ringa fall med högst
fängelse som straff införts i flera av de föregående paragraferna. Beträffande
det av rådhusrätten i Malmö berörda spörsmålet, huruvida redan en fällande
dom kan anses innebära avsevärd olägenhet, synes mig kommittén ha uttalat
sig väl kategoriskt. Denna tolkningsfråga torde emellertid få överlåtas åt
rättstillämpningen.

14 KAP.

Om mord, dråp och annan misshandel.

Detta kapitel hör till dem som icke upptagits till revision i nu förevarande
sammanhang. Strafflagens 14—18 kap. ha i kommittéförslaget berörts i huvudsak
endast för att få deras omfattning helt sammanfallande med brottsgruppen
brott mot person. I sådant syfte föreslår kommittén, att hit överföras
brott mot person som nu behandlas i andra kapitel. Å andra sidan
skola i 14—48 kap. upptagna brott, som kommittén ansett riktade mot staten
eller allmänheten, enligt dess förslag flyttas till andra kapitel.

Utöver nu berörda frågor ha i departementsförslaget på grund av den där
valda tekniken för reglering av frågorna om straff för förberedelse och underlåtenhet
att avslöja brott även sistnämnda frågor måst upptagas till behandling
vid särskilda brott i de strafflagskapitel, som i övrigt icke äro föremål
för revision. För att icke föregripa den slutliga revisionen ha nya kriminaliseringar
införts allenast i den mån en oavvislig konsekvens med de nu
slutligt reviderade kapitlen ansetts bjuda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

279

2 §.

Då förberedelse till och underlåtenhet att avslöja brott göras straffbara vid
vissa brott, måste detta givetvis i första hand gälla mord. Bestämmelser härom
ha i departementsförslaget införts i denna paragraf. Därvid har även
stämpling straffbelagts.

Däremot föreslås inga motsvarande bestämmelser för dråp, barnamord
eller fosterfördrivning, ehuru försök till dessa brott enligt 3, 22 och 28 a §§
äro straffbara.

Den av kommittén i anslutning till de nya medverkansreglema föreslagna
jämkningen av denna paragraf har i departementsförslaget upptagits i sak
oförändrad.

10 §.

Bestämmelser om förberedelse till och underlåtenhet att avslöja brott skola
enligt departementsförslaget införas för den i denna paragraf avsedda svåra
misshandeln. Även stämpling har straffbelagts.

18 §.

Förberedelse att skada annan till liv eller hälsa medelst gift eller dylikt
är redan för närvarande i viss utsträckning straffbar enligt tredje stycket
i denna paragraf. Bestämmelsen har sammanförts med andra stycket och
omformulerats till överensstämmelse med de nya reglerna i 3 kap., varvid
även en regel om straff för underlåtenhet att avslöja brottet tillagts. Jämväl
här bär stämpling straffbelagts.

De i gällande lag under 19, 20 och 20 a §§ upptagna bestämmelserna om
spridande av gift och dylikt ha ansetts röra allmänfarliga brott och därför
i förslaget inarbetats i 19 kap. Den i 21 § upptagna bestämmelsen om framkallande
av fara för könssjukdom, vilken enligt kommittéförslaget jämväl
skulle flyttas till 19 kap., har däremot på skäl som utvecklas vid 19: 6 i departementsförslaget
bibehållits på sin nuvarande plats.

38 §.

Det här behandlade duellbrottet förekommer visserligen ytterst sällan,
men i den mån det förekommer erfordrar det särskilda förberedelser. Jag har
därför ansett det riktigt att införa straff för förberedelse till eller underlåtenhet
att avslöja brottet. Stämpling har liksom förut i kapitlet straffbelagts.

45 §.

Här har i förslaget upptagits regeln, att missliandelsbrott lyder under allmänt
åtal där det blivit förövat å allmän plats. Delta överensstämmer i huvudsak
med gällande lag, som emellertid uttryckt motsvarande regel genom
hänvisning till vissa enligt förslaget upphävda lagrum. Enligt kommittéför -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

slaget skulle brottet falla under allmänt åtal, om det »blivit förövat å plats
som är tillgänglig för envar». I departementsförslaget har regeln begränsats
till det fallet att brottet förövats på allmän plats. Innebörden av begreppet
»allmän plats» har angivits vid 11:9 av departementsförslaget.

Den i sista stycket upptagna åtalsregeln, vilken enligt kommittéförslaget
skulle upphävas, har i departementsförslaget bibehållits av skäl som angivas
vid 19:6.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

Emedan 11 kap. i förslaget begränsats till att omfatta brott mot allmän
ordning, föreslås att bestämmelserna om hemfridsbrott och andra brott mot
enskild frid överflyttas till 15 kap. I dess överskrift skall därför enligt förslaget
jämte brott mot annans frihet även nämnas brott mot annans frid.

25 §.

I denna paragraf äro bestämmelserna om straff för försök till brott enligt
15 kap. sammanförda. I enlighet med den i departementsförslaget valda ordningen
föreslås tillägg av bestämmelser om straff för förberedelse till eller underlåtenhet
att avslöja de i 5—8 §§ upptagna grova frihetsbrotten, varvid
även stämpling skall anses såsom förberedelse. Beträffande våldtäkt och liknande
brott ha däremot motsvarande fall icke synts vara av så praktisk beskaffenhet,
att några straffbestämmelser föreslagits i detta sammanhang.

26—81 §§.

Dessa enligt förslaget i slutet på 15 kap. tillagda paragrafer äro likalydande
med 11: 10—14 i gällande lag.

I anledning av att bestämmelserna om hemfridsbrott sålunda skola flyttas
från 11 till 15 kap. har kriminalpolisintendenten i Stockholm, efterlyst mera
tidsenliga bestämmelser, så att såsom straffbelagt tydligt framstode det alltmer
tilltagande ofoget att trakassera och störa annan i hans hemfrid genom
missbruk av telefonen. Stadsfiskalen i Hälsingborg har såsom sin uppfattning
uttalat, att 30 och 31 §§ i förslagets förevarande kapitel, vilka paragrafer
svarade mot nuvarande 11: 13 a och 11: 14, borde byta plats.

Tydligt är att bestämmelserna om hemfridsbrott i flera hänseenden icke
äro tidsenliga. Da straffrättskommittén erhållit uppdrag att behandla denna
brottsgrupp vid sin fortsatta utredning, synes det emellertid icke lämpligt att
upptaga några sakliga ändringar av bestämmelserna, som allenast av systematiska
skäl flyttats från ett kapitel till ett annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

281

16 KAP.

Om ärekränkning.

Enligt förslaget skola falskt åtal och liknande brott behandlas i 13 kap. På
grund härav föreslås, att de nuvarande bestämmelserna i 16: 1—6 upphävas
och att överskriften till 16 kap. begränsas till att avse ärekränkning. Den nuvarande
bestämmelsen i 16: 14 flyttas enligt förslaget till 6: 3.

(18 KAP.)

Då straffbestämmelser om äventyrliga spel, fylleri och djurplågeri i förslaget
upptagas i 11 kap., föreslås upphävande av 18: 14—16.

Ehuru vissa brott enligt detta kapitel äro straffbara på försöksstadiet, har
det icke ansetts föreligga något tillräckligt praktiskt behov av att i detta
sammanhang införa bestämmelser om straff för förberedelse till eller underlåtenhet
att avslöja brott.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott.

1 §•

I denna paragraf har kommittén upptagit huvudstadgandet om straff för
mordbrand, vilket brott bestämts sålunda att någon anlägger brand, som
innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av
egendom. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete från och med två
till och med åtta år.

I gällande rätt behandlas mordbrandsbrottet i 19: 1 och 2. Såsom föremål
för sådant brott angives i 19: 1 människoboning och lokal, där det är vanligt
eller veterligt att människor eljest vistas. Någon fara för människoliv behöver
icke föreligga i det särskilda fallet. Till mordbrandsföremål hänföras vidare
enligt 19: 2 andra stycket vissa slags byggnader, med vilka stor eldfarlighet
eller explosionsrisk är förbunden, ävensom vissa andra genom exempel angivna
byggnader och därmed jämförliga föremål, vilka ansetts särskilt värdefulla,
såsom kyrkor, fästningar samt kronans förrådshus och fartyg; icke
heller här kräves att fara för människor föreligger i det särskilda fallet.
Slutligen räknas i båda paragraferna till inordbrandsobjekt även föremål,
varifrån elden lätteligen kan sprida sig till objekt som nu nämnts. Vidare
straffas enligt nuvarande 19: 3, som icke använder brottsbeteckningen mordbrand,
den som sätter eld på uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, halmstack,
brädhög eller dylikt, som tillhör annan och ligger så avlägset från
människors boningar eller vistelserum eller egendom som avses i 19: 2 andra
stycket, att Irranden ej är att betrakta som mordbrand. Straffet för mordbrand
är enligt gällande lag i normalfall straffarbete från och med sex till

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements chefen.

och med tio år. I vissa fall kan straffet emellertid uppgå till livstids straff
aibete och under särskilda förutsättningar, däribland att ingen människa ut
satts för fara, sättas så lågt som till två års straffarbete.

I överensstämmelse med den ledande synpunkten att de i förevarande kapitel
upptagna brotten främst bestraffas på grund av den allmänfara de
innebära har kommittén ej funnit det lämpligt att såsom i gällande lag angiva
mordbrandsobjektet genom en uppräkning av vissa kategorier av egendom.
I stället har kommittén ansett, att såsom mordbrandsobjekt vore att
godtaga vilken egendom som helst, om elden framkallade sådan fara som
borde vara utmärkande för nu ifrågavarande brott. Denna fara har av kommittén
bestämts sasom fara för annan till liv eller lem eller för omfattande
förstörelse av annans egendom; huruvida branden anlagts i egen eller annans
egendom har däremot befunnits vara likgiltigt. Genom denna broltsbeskrivning
har i mordbrandsbrottet upptagits vissa fall, som enligt gällande rätt
äro straffbara efter 19: 3 och således icke utgöra mordbrand, nämligen fall
i vilka fara uppstått ej för människor eller människors boningar eller vistelserum
eller för egendom som avses i 19: 2 andra stycket utan för omfattande
förstörelse av annan tillhörig egendom av annat slag. Kommittén har
nämligen funnit, att även i dessa fall gärningen vore av så allvarlig art, att
den väl förtjänade att bestraffas sasom mordbrand. Å andra sidan innebär
kommittéförslaget även en inskränkning av det för närvarande såsom mordbrand
straffbara området i det, till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande
19: 1 och 2, enligt förslaget fordras att fara skall föreligga i det särskilda
fallet. Ett anläggande av brand som ej innebär fara har sålunda icke
synts kommittén böra medföra straff efter den för mordbrand stadgade
stränga straffskalan.

I fråga om straffet har sänkningen av skalan för normalfallen till straffarbete
från och med två till och med åtta år av kommittén motiverats genom
en jämförelse med straffen för andra grova brott, såsom rån, vilket i normalfall
bestraffas med straffarbete från och med ett till och med åtta år.
Kommittén har i detta sammanhang även framhållit, att på grund av den
förr vanliga täta trähusbebyggelsen i samhällena mordbrand i äldre tider
tedde sig som ett farligare brott än nu.

Till den omläggning av bestämmelserna rörande mordbrand som sålunda
1 öreslagits har Göta hovrätt uttalat sin principiella anslutning. Några erinringar
i anledning av kommittéförslagets innehåll i denna del ha icke framställts.

Kommittétörslagets här upptagna bestämmelser om mordbrand synas mig
sakligt välgrundade. I brottsbeskrivningen har endast uttrycket »liv eller lem»
synts mig böra utbytas mot »liv eller hälsa», vilket uttryck senare i kapitlet
använts i samma betydelse som den här åsyftade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

283

2 §•

Kommittén har föreslagit att, om mordbrand med hänsyn till omständigheterna
vid brottet är att anse som grov, för grov mordbrand skall dömas till
straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden anlagts
i tättbebyggt samhälle, där den lätteligen kunde sprida sig, eller eljest inneburit
fara för flera människor eller egendom av särskild betydenhet.

I 19: 2 av gällande lag stadgas enahanda straff bl. a. om mordbrand förövas
under farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller
fara eller å hus, byggnad eller fartyg, där mycket folk blottställes för fara,
eller i stad, köping, by eller annat sådant ställe, där många sammanbo, eller
om mordbrännaren gör våld å någon för att åsätta elden eller hindra dess
släckning.

Kommitténs förslag har i sak oförändrat upptagits i departementsförslaget.

3 §•

Kommittén har i förevarande paragraf upptagit bestämmelser om straff
för ett såsom härverk betecknat brott, vilket enligt förslaget skall föreligga,
där någon åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller
tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom.
Straffet har föreslagits skola vara straffarbete från och med två till och med
åtta år. Enligt ett andra stycke i paragrafen skall dock, om brottet är grovt,
för grovt härverk dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex
till och med tio år.

Det sålunda föreslagna stadgandet motsvaras i gällande rätt av 19:6 och
7, i vilka lagrum meddelas bestämmelser om straff för framkallande av
explosion genom sprängämne och för framkallande av skeppsbrott. Dessa
fall ha av kommittén här sammanförts med framkallandet av andra jämförbara
katastrofsituationer. Den sammanhållande synpunkten har därvid varit,
att gärningarna i fråga skola ha förorsakat fara för annan till liv eller lem
eller för omfattande förstörelse av annans egendom. I denna del föreligger
sålunda full överensstämmelse med mordbrandsbrottet, sådant detta konstruerats
i kommittéförslaget. Att mordbrand emellertid behandlats såsom ett
särskilt brott och icke upptagits såsom ett fall jämte andra i nu förevarande
paragraf har av kommittén motiverats genom en hänvisning till historiska
och folkpsykologiska skäl. Om det som brottsbeteckning föreslagna gamla
nordiska ordet »härverk» har kommittén uttalat, att det gåve ett målande
uttryck för gärningens karaktär; i den danska strafflagen användes ordet
för alt beteckna grov skadegörelse.

Det sakliga innehållet i den sålunda föreslagna paragrafen har icke blivit
föremål för någon annan anmärkning än att landsfogden i Gävleborgs län funnit,
att vissa konflikter skulle kunna uppstå vid gränsdragningen mellan här -

284

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

verk och det i nästföljande paragraf upptagna brottet sabotage; härverk syntes
nämligen i vissa fall jämväl kunna anses såsom sabotage. Sveriges trafikbilägares
riksorganisation åter har uttryckt tillfredsställelse över att brottsbeskrivningen
erhållit en så vid avfattning att därunder kunde falla jämväl
angrepp mot biltrafikföretag drivna av enskilda, även om på sätt kommittén
i motiven framhållit bilolycka endast undantagsvis torde vara av den omfattande
beskaffenhet som krävdes för att paragrafen skulle bliva tillämplig.

I fråga om brottsrubriceringen har justitiekansler sämbetet funnit tvivelaktigt,
huruvida den från Danmark hämtade benämningen »härverk» kunde
komma att vinna burskap här i riket, helst som brottet i fråga vore ovanligt.
Göta hovrätt har, likaledes under framhållande av att ordet vore främmande
för svenskt språkbruk, funnit tvivelaktigt huruvida det för gemene man förmådde
åskådliggöra brottets art. Hovrätten ville därför föreslå, att en annan
beteckning valdes, exempelvis »nidingsverk» eller »allmänfarlig skadegörelse».
Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund, länsstyrelsen
i Jönköpings län, länsstyrelsen och landsfogden i Kristianstads län
samt landsfogden i Uppsala län ha uttalat sig mot införandet av brottsbeteckningen
»härverk».

'' Mot det «v kommittén här föreslagna stadgandet har jag icke funnit anledning
till någon saklig erinran. Det är väl riktigt att, såsom i ett yttrande anmärkts,
fall kunna tänkas, vilka uppfylla förutsättningarna för straff såväl
efter nu förevarande stadgande som efter nästföljande straffbestämmelse för
sabotage, men detta torde icke innebära någon olägenhet eftersom, på sätt
kommittén även i motiven framhållit, kapitlets uppställning och straffsatserna
för de olika brotten giva vid handen att stadgandet om straff för sabotage
är subsidiärt i förhållande till de föregående paragraferna. Vad angår
den språkliga utformningen av lagtexten har däremot av samma skäl som
angivits under 1 § uttrycket »liv eller lem» ansetts böra utbytas mot »liv
eller hälsa». Vidare har den kritik, som i flera yttranden riktats mot den av
kommittén föreslagna brottsbeteckningen »härverk» synts mig böra föranleda
att denna icke upptages i lagen. I departementsförslaget har därför i
stället insatts rubriceringen »allmänfarlig ödeläggelse».

Det grova fallet har i departementsförslaget, utan angivande av särskild
brottsbeteckning, upptagits i samma stycke som huvudstadgandet.

4 §.

I denna paragraf upptages straff för sabotage. Brottet har av kommittén
beskrivits sålunda att någon genom skadegörelse eller annan åtgärd, som ej
innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt
hindrar eller stör för den allmänna samfärdseln betydelsefull trafik
till lands eller vatten eller i luften eller annan sådan verksamhet, såsom vid
telegraf eller radio, eller användandet av anläggning för allmänhetens förseende
med vatten, ljus, värme eller kraft eller av egendom med avsevärd
betydelse för rikets försvar, folkhushållning, rättsskipning eller förvaltning

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

285

eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet i riket. Straffet
har föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om brottet
är grovt, skall emellertid enligt ett andra stycke i paragrafen för grovt
sabotage dömas till straffarbete från och med två till och med tio år eller på
livstid; vid bedömandet huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller
för egendom av särskild betydenhet.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt dels av strafflagen 19:
10—16 och dels av lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage. Förstnämnda
lagrum innefatta bestämmelser om straff för skadegörelse och liknande
gärningar beträffande skilda slags anläggningar av betydelse för den
allmänna samfärdseln, för belysning, kraftförsörjning m. m. I sina huvuddrag
härrörande från strafflagens ursprungliga lydelse av år 1864 förete dessa bestämmelser
för nutida förhållanden kännbara luckor. Elektriska ledningar
äro sålunda medtagna men däremot icke själva kraftverken. Bland egentliga
industrianläggningar omfattas endast gruvor av straffskyddet. Detta gäller
vidare icke för radiostationer eller för luftfarten och ej heller för förråd av
förnödenheter. Till komplettering av stadgandena i 19: 10—16 har emellertid
den förutnämnda särskilda sabotagelagen införts. Enligt denna, som vid sin
tillkomst var avsedd som ett av krisförhållandena föranlett provisorium och
alltjämt endast har tidsbegränsad giltighet, bestraffas med avsevärt högre
straff än som stadgas i 19: 10—16 den som med uppsåt att skada försvaret
eller folkförsörjningen eller störa förvaltningen eller den allmänna ordningen
förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål av betydelse för försvaret,
folkförsörjningen eller förvaltningen eller som vid tillverkning, leverans,
förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet
eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller som eljest förhindrar
eller försvårar användande av anläggning, inrättning eller föremål som nyss
nämnts eller som gör annat därmed jämförligt sabotage.

I kommittéförslaget ha till en början i 8: 2, vilket lagrum skall gälla för tid
då riket är i krig eller Konungen ändock förordnat om stadgandets tillämplighet,
upptagits vissa mot sabotagelagen svarande bestämmelser, i det att såsom
krigsförräderi straffbelagts bl. a. att någon genom sabotage eller eljest fördärvar
något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller ock hindrar eller
försvårar dess användande. I nu förevarande paragraf ha däremot inrymts
straffbestämmelser angående sabotage under annan tid än krigstid och därmed
jämställd tid. Eftersom de här föreslagna bestämmelserna ha större räckvidd
än 8:2, skola de emellertid, i den mån gärningen i fråga icke faller under sistnämnda
lagrum, kunna komma till användning jämväl under krigstid. Kommittén
har enligt motiven här sökt att till ett brott sammanfatta det huvudsakliga
innehållet i nuvarande 19: 10—16 och i sabotagelagen. Den detaljerade
och delvis föråldrade regleringen i förstnämnda lagrum har därvid utbytts
mot mera enhetliga och för moderna förhållanden avpassade bestämmelser.
Vid bearbetningen av sabotagelagen har beaktats, att den nu förevarande
paragrafen i motsats till sabotagelagen är avsedd alt äga tillämpning

286

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

även under normala förhållanden. Enligt kommitténs mening är emellertid
paragrafen jämte 8: 2 i förslaget tillfyllest även under krigsförhållanden, varför
kommittén föreslagit att sabotagelagen upphäves.

Såsom objekt för sabotage har i främsta rummet nämnts för den allmänna
samfärdseln betydelsefull trafik till lands eller vatten eller luften eller annan
sådan verksamhet, såsom vid telegraf eller radio. Enligt kommitténs motivskall
härunder ingå trafiken på vägar, järnvägar och spårvägar, vid omnibuslinjer
och hamnanläggningar, reguljär båttrafik, telefon in. in. Sabotageföremålen
i denna grupp liksom de i den därnäst nämnda, anläggningar för allmänhetens
förseende med vatten, ljus, värme eller kraft, skyddas av den
föreslagna paragrafen, sådan den enligt motiven är att förstå, oavsett om de
äro belägna i Sverige och även om de ej skulle avse att betjäna den svenska
allmänheten utan allmänheten i något annat land. Detta innebär enligt kommittén
en utvidgning i förhållande till gällande rätts bestämmelser i ämnet,
förestavad av alt det vore önskvärt att ej genom en allt för snäv avfattning
av paragrafen avskära svenska myndigheter från möjligheten att straffa internationellt
verksamma sabotörer. Genom utvidgningen vunnes nämligen,
under förutsättning tillika att kommitténs förslag angående straff för förberedelse
till brott antoges, att en i Sverige utförd förberedelse till sabotage
bleve straffbar även om gärningen skulle vara avsedd att drabba utländskt
intresse. För den återstående gruppen av sabotageobjekt, egendom av avsevärd
betydelse för försvaret, folkhushållningen, rättsskipningen, förvaltningen
samt upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, har däremot i huvudsaklig
överensstämmelse med gällande rätt skett en begränsning till svenska
intressen. Det har nämligen icke synts kommittén påkallat att genom
paragrafen anordna straffskydd även för andra staters försvar, förvaltning
eller övriga statsfunktioner.

Då den brottsliga handlingen i förslaget beskrivits endast såsom att allvarligt
hindra eller störa trafik eller annan sådan verksamhet eller användandet
av anläggning eller egendom av här ifrågakommande slag, fordras sålunda
ej ovillkorligen att en skadegörelse äger rum, utan sabotage kan tänkas ske
genom vilken åtgärd som helst. Genom att undantag gjorts för åtgärd som
allenast innefattar undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill skola
emellertid stridsåtgärder på arbetsmarknaden icke bliva straffbara i den mån
de icke undantagsvis skulle falla under bestämmelsen om krigsförräderi i
8: 2. Det har nämligen icke synts kommittén tillrådligt att, frånsett krigstillstånd
och därmed jämförliga förhållanden, söka genom en allmän straffbestämmelse
framtvinga arbetsprestationer eller leveranser. Kommittén har i
denna del vidare uttalat, att det icke heller vid sabotagelagens tillkomst avsetts
att med straffhot ingripa i avtalsförhållanden på arbetsmarknaden och
inom näringslivet. Erforderliga reglerande ingrepp på dessa områden hade
ansetts hellre böra ske på annan väg, nämligen med stöd av allmänna förfogandelagen,
rekvisitionslagstiftningen, tjänstepliktslagen, maximiprislagen
och prisregleringslagen. Ansvar för sabotage syntes icke heller böra inträda
ens om undanhållandet av arbetskraft innefattade brytandet av avtalsenlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

287

förpliktelse, såsom vid avtalsstridig strejk eller underlåtenhet alt fullgöra avtalad
leverans. De som vore underkastade ämbetsansvar ådroge sig emellertid
naturligtvis ansvar enligt 25 kap. genom underlåtenhet att fullgöra sin
tjänstgöring. Förbehållet för undanhållande av arbetskraft avsåge endast den
rena passiviteten och föranledande därtill genom uppmaning och således på
övertygelsens väg. Att genom våldsamma eller svikliga medel hindra andra
från att arbeta kunde däremot falla under paragrafen.

I fråga om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet, med anledning
av vad kommittén i motiven uttalat om att de först i paragrafen
nämnda båda grupperna av sabotageobjekt skyddades även om de vore belägna
utom Sverige, uttalat att det vid en läsning av lagtexten i och för sig
torde ligga närmast till hands att tänka på svenska anläggningar och svensk
allmänhet. En sådan uppfattning syntes ock få stöd av den omedelbara fortsättningen
av den föreslagna texten, varest talades om egendom med avsevärd
betydelse för rikets försvar, folkhushållning och rättsskipning m. in. Med hänsyn
härtill kunde ifrågasättas, huruvida icke ett förtydligande av lagtexten i
denna del vore lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit paragrafens
brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig. Telegraf styrelsen har
funnit önskvärt att, vid angivandet av exempel på verksamhet som kunde utsättas
för sabotage, jämte verksamhet vid telegraf och radio även medtoges
verksamhet vid telefon såsom varande den största och viktigaste av styrelsens
verksamhetsgrenar. T. f. chefen för försvarsstaben har, med samma motivering
som återgivits vid 8: 2, hemställt, att antingen ordet »avsevärd» måtte
utgå ur lagtexten eller paragrafe.n eljest utvidgas till att avse jämväl sabotage
som vore av särskilt farlig natur, ändå att objektet därför ej kunde anses ha
avsevärd betydelse.

Angående brottsrubriceringen i paragrafen ha landsfogden i Gävleborgs län
och t. f. landsfogden i Norrbottens län funnit brottsbeteckningen »sabotage»
mindre tillfredsställande.

Mot nu förevarande stadgande i kommittéförslaget har jag i stort sett icke Departementefunnit
något att erinra. Då emellertid den föreslagna brottsbeskrivningen cheienonekligen
lider av en viss svåröverskådlighet, har en uppdelning av densamma
på två punkter befunnits böra ske. Därvid har den viktigaste gruppen
av tänkbara föremål för sabotage — egendom av avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i riket —- skjutits i förgrunden
genom att upptagas i första punkten. Att, på sätt t. f. chefen för försvarsstaben
påyrkat, medtaga all egendom av betydelse för försvaret har jag, av
samma skäl som angivits vid <S: 2, icke funnit erforderligt. 1 andra punkten
nämnas såsom sabotageföremål den allmänna samfärdseln samt användningen
av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning
för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Härvid har med tillmötesgående av telegrafstyrelsens önskemål såsom före -

288

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

mål för sabotage uttryckligen omnämnts även användningen av telefon. Meningen
är att i första punkten skydda statens eller det allmännas och i andra
punkten allmänhetens intresse, låt vara att de i andra punkten angivna föremålen
ofta tillika ha sådan betydelse som sägs i första punkten. I sak göres
mellan de båda punkterna den skillnaden, att i andra punkten för straffbarhet
alltid kräves att allvarligt hinder eller allvarlig störning uppkommit,
medan i första punkten ett sådant krav icke uppställes beträffande skadegörelse
utan blott beträffande annan åtgärd.

Vad härefter angår frågan, huruvida straffskyddet mot sabotage skall omfatta
även samfärdsel och anläggningar i utlandet, har jag icke kunnat finna
påkallat att utsträcka skyddet till dessa. Det synes nämligen icke vara en
uppgift för svensk lagstiftning att skydda utländska objekt av hithörande beskaffenhet
i vidare mån än som följer av bestämmelserna om straff för skadegörelse
i 24 kap., vilka inom ramen för de allmänna reglerna om svensk
strafflags tillämplighet gälla även i fråga om skadegörelse på egendom i utlandet.
Av den omformulering paragrafen i departementsförslaget undergått
torde framgå, att den genomgående icke åsyftar utländska förhållanden.

I fråga om brottsbeteckningen i paragrafen torde ordet sabotage kunna
godtagas.

5 §.

Paragrafen svarar mot en del av 8 § i kommittéförslaget. Därstädes har
kommittén till en början upptagit ett stadgande av innehåll att där någon
genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen
eller av oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i paragraferna
om mordbrand och härverk sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas
av omfattande förstörelse av egendom, han för allmänfarlig vårdslöshet skall
dömas till böter eller fängelse. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla,
där någon av oaktsamhet begår gärning, som sägs i paragrafen om sabotage,
så ock där någon överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande av
smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom av
oaktsamhet framkallar fara som sägs i 5—7 §§ i kommittéförslaget.

Enligt de tidigare behandlade paragraferna i kapitlet är, såsom i allmänhet
i strafflagen, en underförstådd förutsättning för straffbarhet, att de objektiva
förutsättningarna för ansvar äro täckta av uppsåt. I fråga om mordbrand
och härverk fordras därutöver, att en viss primäreffekt skall ha uppstått,
nämligen i det förra fallet att brand uppkommit och i det senare att explosion,
översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller dylik katastrof
inträffat. Om det brister beträffande uppsåtet i något avseende eller om
primäreffekten icke kommit till stånd, bliva paragraferna i fråga icke tilllämpliga.
Kommittén har emellertid ansett, att det även för vissa sådana fall
erfordrades straffbestämmelser till skydd mot framkallande av fara som avsåges
i paragraferna.

Allmänna bestämmelser av sådant innehåll finnas för närvarande dels i
brandlagen den 15 juli 1944 och dels i strafflagen 19: 22. Enligt 12 § först -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

289

nämnda lag gäller att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål, att
brand därav lätt kan uppstå; för åsidosättande av denna bestämmelse stadgas
i 19 § samma lag dagsböter. I strafflagen 19:22 meddelas bestämmelser om
straff bl. a. för den som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktighet eller
försummelse är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse
därå genom explosion medelst sprängämne eller till skeppsbrott eller till
skada å anläggningar av vissa slag såsom staten tillhöriga och därmed jämställda
kanaler, slussar, järnvägar, spårvägar och elektriska ledningar eller
till fara för begagnandet av dessa anläggningar eller till skada å allmänna
vattenledningar, gasledningar, vägar, farleder och flottleder m. m.

Kommittén har till en början funnit, att det erfordrades en generell straffbestämmelse
till komplettering av stadgandena om mordbrand och härverk.
Den farlighet som utmärkte eld och likaså de i paragrafen om härverk avsedda
händelserna vore nämligen enligt kommitténs uppfattning så stor, att
straffskyddet icke syntes böra begränsas till att gälla allenast mot gärningar,
som bleve att bestraffa såsom mordbrand eller härverk. Då vid utformningen
av denna generella straffbestämmelse i första punkten av nu förevarande paragraf
i kommittéförslaget stadgandet gjorts tillämpligt, där någon genom att
umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen eller av
oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i mordbrands- eller härverksparagrafen
sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas av omfattande
förstörelse av egendom, ha sålunda här sammanförts uppsåtliga fall
och oaktsamhetsfall. I fråga om de uppsåtliga fallen gäller emellertid, enligt
vad förut sagts, den begränsningen, att om det åstadkommes brand, explosion,
skeppsbrott eller annan primäreffekt av sådant slag som nämnes i någon
av 1—3 §§, denna blir tillämplig i stället för nu förevarande bestämmelse,
under förutsättning att såväl faran som primäreffekten framkallats
uppsåtligen. Eftersom till följd härav i de uppsåtliga fall, som avses i den
nu ifrågavarande paragrafen, gärningen i förhållande till effekten är ouppsåtlig,
har kommittén funnit det naturligt att behandla dessa fall under
ett med oaktsamhetsfallen. Emedan vidare gärningen, vare sig den sker av
oaktsamhet eller med uppsåt, innefattar vårdslöshet i förhållande till den
effekt straffbudet avser att förebygga, har kommittén såsom brottsbeteckning
här föreslagit allmänfarlig vårdslöshet.

Gärningar som uppfylla förutsättningarna för straffbarhet enligt det nu
behandlade stadgandet i kommittéförslaget ske, enligt vad kommittén även
framhållit, ej sällan genom överträdelse av någon ordnings- eller säkerhetsföreskrift.
Kommittén har ej ansett nödigt att genomgå alla dessa författningar
för alt undersöka i vad mån däri innefattade straffbestämmelser skulle
bliva (överflödiga till följd av den nu föreslagna bestämmelsen i strafflagen.
Endast det förut berörda allmänna stadgandet i brandlagen har kommittén
funnit böra upphävas, vilket även vid dess tillkomst förutsattes skola ske i
samband med revisionen av strafflagen. I övrigt har kommittén uttalat, att
om straff i särskild författning finnes utsatt för överträdelse som faller under
den nu föreslagna bestämmelsen och det ej tillika gjorts undantag för
19 Biliany till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 80.

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

det fall att överträdelsen är straffbar enligt allmän lag, straffbestämmelsen
i specialförfattningen skall bliva att tillämpa jämte förevarande stadgande i
strafflagen, i motsats till vad förhållandet i regel är då uppsåtligt brott enligt
strafflagen föreligger. Vid slraffmätningen kunde emellertid enligt strafflagen
4: 1 och 2 ett gemensamt straff utmätas för gärningen, varför tillämpningen
av ett flertal straffstadganden icke behövde medföra strängare straff
än om endast den strängaste straffskalan tillämpades.

Vad därefter angår det övriga innehållet i nu ifrågavarande paragraf i
kommittéförslaget har främst i andra punkten upptagits en bestämmelse,
varigenom brottet sabotage gjorts straffbart även i oaktsamhetsfall. Emedan
detta brott icke såsom mordbrand och härverk förutsätter en uppsåtligen
framkallad primäreffekt, har här icke såsom beträffande dessa brott erfordrats
en kompletterande bestämmelse avseende också vissa uppsåtliga fall.
Slutligen har kommittén i senare ledet av samma punkt funnit sig böra, i anslutning
till 5—7 §§ i kommittéförslaget, införa ett stadgande om straff för
den som av oaktsamhet framkallar där beskrivna faresituationer genom att
överträda föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom
bland människor, djur eller växter.

Första punkten i nu förevarande paragraf i kommittéförslaget har av
föreningen Sveriges häradshövdingar anförts som exempel på olämpligheten
av att under ett gemensamt straffbud sammanföra uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,
varjämte föreningen funnit att det här beskrivna brottet åtminstone
delvis syntes sammanfalla med mordbrand och härverk. Föreningen
har angående denna punkt i paragrafen vidare anfört, att det i allmänhet
säkerligen måste anses vara riktigare att i specialförfattningarna för varje
fall stadga det straff som erfordrades än att, som här skett, i strafflagen upptaga
ett självständigt brott, bestående i framkallande av fara för mordbrand
eller härverk, d. v. s. fara för fara för skada. I en dylik invecklad brottskonstniktion
vore avståndet mellan den straffbelagda gärningen och den
effekt, man ytterst avsåge att förhindra, alltför stort. I regel torde det också
överstiga den enskildes förmåga att bedöma, huruvida brottsrekvisitet vore
för handen, och det kunde därför icke anses riktigt att å den osakkunnige
enskilde överflytta ansvaret för att icke något farligt företoges. Att förbehålla
speciallagstiftningen ifrågavarande avgörande, på sätt för övrigt skett i senare
ledet av den föreslagna paragrafens andra punkt, hade däremot den bestämda
fördelen att därigenom i varje särskilt fall sakkunnigt avgjordes, vilka
åtgärder som kunde medföra fara och därför borde genom särskilda föreskrifter
förbjudas. Av nu anförda skäl ifrågasatte föreningen, huruvida icke
paragrafen borde omredigeras till att avse dels vållande till brand, explosion
och andra i paragrafen om mordbrand och härverk omnämnda primäreffekter
och dels överträdande av föreskrifter, givna till förebyggande av fara för
skada genom eld, sprängämne eller gift eller till förebyggande eller hämmande
av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter. Jämväl Sveriges
advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört angående

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

291

8:8 i kommittéförslaget, uttalat sig mot att i nu förevarande paragraf till
gemensam behandling sammanförts uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar.
Föreningen Sveriges stadsdomare har ansett, att i lagtexten borde intagas
en erinran om att, på sätt i kommitténs motiv uttalats, paragrafen i vissa
fall skulle tillämpas jämsides med straffbestämmelser i specialförfattningar.

Samma uppfattning har framförts av rådhusrätten i Malmö, som föreslagit
att för nu ifrågavarande fall en hänvisning till stadgandena i 4 kap. infördes
i lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge slutligen har funnit den föreslagna
brottsbeteckningen »allmänfarlig vårdslöshet» oegentlig, eftersom i
nu förevarande paragraf även vore fråga om uppsåtliga brott.

Från systematisk synpunkt har jag funnit lämpligast, att innehållet i nu Departementsförevarande
paragraf i kommittéförslaget uppdelas så att de bestämmelser chelensom
syfta till en komplettering av stadgandena om mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse och sabotage följa omedelbart efter dessa paragrafer, medan
bestämmelsen om straff för oaktsamt framkallande av fara för smittosam
sjukdom bland människor, djur eller växter upptages efter de paragrafer,
som handla om uppsåtligt framkallande av sådan fara.

Vad angår den komplettering av stadgandena i 1—3 §§ om mordbrand
och allmänfarlig ödeläggelse som får anses erforderlig, finner jag till en början,
att i förgrunden bör ställas det fall att någon av oaktsamhet vållar sådan
brand, explosion eller annan primäreffekt som anges i nämnda tre paragrafer.
Därigenom vinnes även att gränsdragningen mellan dessa paragrafer
och den nu förevarande blir tydligare än i kommittéförslaget, såtillvida
som det klarare framgår att uppsåtligt åstadkommande av primäreffekten
blir att bedöma såsom mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse, medan
ouppsåtligt men oaktsamt framkallande därav faller under nu ifrågavarande
stadgande. Detta synes vidare böra omfatta även sådana fall, då någon oaktsamt
framkallar fara för primäreffekten. Som ett typiskt exempel härpå
kan anföras, att någon med tänd pipa beger sig in i en lagerlokal för eldfarliga
ämnen. Det kan bär tänkas, antingen att vederbörande med underskattande
av brandfaran fullt avsiktligt medför den tända pipan eller att
han av ren glömska underlåter att släcka eller lägga ifrån sig denna när
han beträder den eldfarliga lokalen. I det förra fallet åstadkommer han
uppsåtligen en situation, som efter en mera objektiv värdering än hans egen
innefattar fara för brand; i det senare fallet framkallar han däremot endast
av oaktsamhet samma situation. Kommittén har, för att båda fallen skulle
bliva inbegripna under stadgandet, föreslagit formuleringen »uppsåtligen eller
av oaktsamhet framkallar fara». Härtill kan emellertid sägas, att även det
förra av de båda fallen i förhållande till den effekt, branden, som paragrafen
ytterst är avsedd att förebygga, icke innefattar uppsåt ulan endast oaktsamhet.
Från denna synpunkt bliva sålunda båda de nu ifrågavarande fallen
att betrakta såsom oaktsamhetsfall. Ett häremot svarande uttryckssätt
anser jag även med fördel kunna komma till användning i lagtexten.

I överensstämmelse med kommitténs förslag upptager departemenlslör -

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

slaget under förevaraude paragraf även straff för den som av oaktsamhet begår
gärning, som därest den varit uppsåtlig skolat hänföras till sabotage.

Vad härefter angår stadgandets förhållande till närstående straffbestämmelser
i olika specialförfattningar, må först framhållas att, såsom jag tidigare
utvecklat, svaret på frågan om strafflagens tillämplighet på områden där
speciallagstiftning föreligger är att söka inom specialstraffrätten. Att, på sätt
i några yttranden påfordrats, här upptaga en bestämmelse i ämnet torde icke
vara lämpligt. I stället torde åt praxis få överlämnas att avväga förhållandet
mellan nu ifrågavarande stadgande och specialförfattningarna. Vägledande
synes härvid böra vara, huruvida i det särskilda fallet en bestämmelse i en
specialförfattning stadgar straff för överträdande av en ordningsföreskrift eller
för vållande av just sådant slag, varom i nu förevarande sammanhang är
fråga. Om det senare är förhållandet, torde specialbestämmelsen, därest den
ej enligt statsrättsliga grunder blivit försatt ur kraft genom ifrågavarande
stadgande i strafflagen, böra komma till användning utan samtidig tillämpning
av sistnämnda stadgande. En specialstraffrättslig bestämmelse av denna
typ är det förut omnämnda stadgandet i brandlagen om straff för den som
handhar eld eller eldfarligt föremål så, att brand därav lätt kan uppstå. I likhet
med kommittén anser jag emellertid att detta stadgande bör upphävas.

Häradshövdingföreningens förslag, att i fråga om framkallandet av fara
för mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse straffbarheten skulle begränsas
till sådana fall då någon i särskild författning meddelad ordnings- eller säkerhetsföreskrift
överträtts, finner jag mig icke kunna upptaga. De mest
typiska av de faresituationer, vilka det här gäller, äro nämligen av det lättfattliga
slag att det torde kunna begäras av medborgarna att de avhålla sig
från att framkalla dem, även om några vägledande säkerhetsföreskrifter i
specialförfattningar icke skulle finnas.

I fråga om straffskalan har jag, då hithörande brott kunna tänkas relativt
ofta framträda i mera svårartade former, funnit fängelse böra nämnas
först i den normala skalan samt en särskild strängare skala för grova fall
tilläggas. Jag vill som exempel på fall som ofta äro grova nämna att en
tjänsteman vid trafikinrättning åsidosätter vad honom till förekommande av
olycksfall åligger (jfr nuvarande 25: 15, som enligt förslaget skall upphöra att
gälla) eller att någon handskas vårdslöst med eld eller annat i sprängämneseller
ammunitionsfabriker o. dyl. (jfr 99 § strafflagen för krigsmakten, som
härefter torde kunna upphävas).

Den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »allmänfarlig vårdslöshet»
har synts kunna bibehållas för de i denna paragraf av departementsförslaget
upptagna fallen.

6 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén upptagit
stadgande om straff för allmänfarlig förgiftning. Sådant brott skall anses
föreligga om någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annat
eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider sjukdomssmitta

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

293

samt därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa. Straffet
har föreslagits skola vara straffarbete i högst sex år. Om brottet är grovt,
skall emellertid enligt förslaget för grov allmänfarlig förgiftning dömas till
straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömandet,
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med
uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts
för fara.

I gällande strafflag finnas i viss utsträckning bestämmelser om straff för
gärningar av nu ifrågavarande slag. Enligt 14: 19 straffas salunda den som
i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa förgiftar varor som hållas till salu
eller vad som helst, så att allmän fara för människors liv eller hälsa därav
kommer. I 14:20 stadgas straff för den som säljer eller utlämnar gift utan
att vara därtill berättigad eller säljer gift utan att iakttaga föreskrifterna om
sådan handel, med påföljd att någon av giftet får döden eller svår kroppsskada.
I 14: 20 a slutligen finnas bestämmelser om straff för den som säljer,
utlämnar eller utbjuder förfalskade livsmedel eller läkemedel, som äro farliga
för människors liv eller hälsa. Dessa bestämmelser i nuvarande 14 kap.
motsvaras av det i den nu ifrågavarande paragrafen i kommittéförslaget först
upptagna fallet att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annat
eller eljest sprider gift eller dylikt. I förhållande till 14: 19 föreligger
emellertid här den utvidgningen, att det icke kräves uppsåt att skada andra
till liv eller hälsa utan endast ett uppsåt som täcker de objektiva förutsättningar,
vilka grunda allmän fara för människors liv eller hälsa. Kravet på
sådan fara innefattar å andra sidan en inskränkning av brottsområdet enligt
såväl 14: 20 som 14: 20 a, vilka båda lagrum icke för sin tillämpning uppställa
någon fordran på allmän fara. Kommittén har emellertid funnit, att
i den mån straffskydd är erforderligt mot spridande av gifter samt otjänliga
livs- och läkemedel i andra fall än då allmän fara för människors liv eller
hälsa framkallas, stadgandena härom böra ha sin plats i speciallagstiftningen.
I sådant hänseende har kommittén hänvisat till de nuvarande bestämmelserna
i giftstadgan och hälsovårdsstadgan samt till livsmedelslagstiftningssakkunnigas
år 1941 framlagda betänkande (SOU 1941:22).

Det av kommittén här vidare upptagna fallet att någon genom att överföra
eller sprida sjukdomssmitta framkallar allmän fara för människors liv eller
hälsa saknar i gällande strafflag motsvarighet, frånsett bestämmelsen om
könssjukdom i 14: 21. Kommittén har emellertid funnit, att de allmänna bestämmelserna
om straff för dödande eller orsakande av kroppsskada i 14 kap.
icke kunde anses tillräckliga i nu ifrågavarande fall, eftersom de icke alltid
medgåve att straffet utmättes med tillbörligt beaktande av att gärningen utsatte
andra personer än den, mot vilken den i första hand riktades, för fara att
bliva smittade. Ännu mera otillräckliga vore straffbestämmelserna i epidemilagen
den 19 juni 1919, i det dessa endast stadgade dagsböter för överträdelse
av föreskrift för förebyggande eller bekämpande av epidemier.

Oavsett den generella utformningen av nu förevarande paragraf i förslaget
har kommittén ansett, att framkallande av fara för överförande av köns -

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

sjukdom alltjämt borde behandlas såsom ett särskilt brott. Bestämmelser
härom ha upptagits i 6 § av kommittéförslaget. I förhållande till det nuvarande
stadgandet i 14: 21 har därvid i lagtexten bl. a. gjorts den ändringen att
såsom förutsättning för straffbarhet uttryckligen angivits att den person, med
vilken gärningsmannen övar könsumgänge, icke själv lider av den könssjukdom
varom fråga är.

I fråga om straffsatserna i de nu omnämnda båda paragraferna innebär
kommittéförslaget en förenkling i förhållande till de nuvarande straffskalorna
i 14: 19—21, vilka äro differentierade med hänsyn till den effekt som den
brottsliga gärningen i det särskilda fallet haft. I 5 § i förslaget ha sålunda
upptagits allenast två skalor, en för normalfall och en för grova fall, medan
i 6 § införts en enhetlig straffsats av högst straffarbete i två år. Kommittéförslaget
saknar vidare motsvarighet till den i nuvarande 14:20 a för handlande
stadgade särskilda påföljden mistande av näringsrätt.

I nu förevarande sammanhang har kommittén slutligen föreslagit upphävande
av 14:45 sista stycket, enligt vilket framkallande av fara för könssjukdom
är angivelsebrott i den mån gärningen riktar sig mot maka.

I anledning av 19: 5 i förslaget har Göta hovrätt vänt sig mot att paragrafen
syntes ha avseende även å överförande av sjukdom, som ehuru ej bagatellartad
dock icke vore av alltför svår natur. Ansvar skulle sålunda kunna
drabba en tjänsteman som, oaktat han lede exempelvis av influensa, i rent
tjänstenit inställde sig vid en förrättning och därvid sprede smitta. Med
hänsyn härtill hemställde hovrätten dels, att straffbudet inskränktes till att
avse överförande eller spridande av smitta som hänförde sig till svårare
sjukdom, dels ock att det kompletterades med en särskild straffskala, innefattande
även böter, för ringa fall eller där omständigheterna eljest vore mildrande.
Även föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit anledning till
erinran mot att spridande av sjukdomssmitta i förslaget kriminaliserats utan
någon begränsning med hänsyn till svårlietsgraden av den sjukdom, som
överföres. Föreningen har funnit en sådan begränsning erforderlig, särskilt
med hänsyn till den föreslagna straffsatsens stränghet.

Mot den här upptagna brottsbeteckningen »allmänfarlig förgiftning» ha
föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg invänt att rubriceringen
syntes alltför snäv med hänsyn till de förfaranden som i förslaget
förts in under nu förevarande straffbestämmelse.

I fråga om 19: 6 i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit
otillfredsställande, att straffbarheten uttryckligen knutits till den förutsättningen,
att könsumgänget övats med någon som icke själv lider av den könssjukdom
varom fråga är. Hovrätten har härom anfört att det föreslagna
stadgandet, tolkat efter ordalagen, innebure att det för straffrihet vore tillräckligt
att de personer som övade könsumgänge båda lede av samma slags
könssjukdom men att kommittén likväl torde ha avsett endast det fallet att
bådas sjukdom vore i smittsamt skede. I vilket fall som helst borde förutsättningen,
som icke upptagits i gällande lag, utgå. I utlåtande, omnämnt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

295

rättsfall i Svensk Juristtidning 1945 s. 12, hade medicinalstyrelsen yttrat, att
personer, som båda lede av samma, ungefär samtidigt diagnosticerade könssjukdom
i smittosamt skede, genom könsumgänge utsatt varandra för fara
att sjukdomstillståndet förvärrades eller förlängdes. Då nu brottet främst
skulle bestraffas såsom allmänfarlig!, borde den omständigheten att båda
personerna vore smittoförande icke vara straffriande. Om endera exempelvis
vore en prostituerad kvinna, vars smittofarlighet genom läkarbehandling
i det närmaste hävts, framträdde detta särskilt tydligt. En annan sak vore
att nu ifrågavarande omständighet borde beaktas vid straffmätningen.

Den föreslagna brottsrubriceringen »framkallande av fara för könssjukdom»
har av samma hovrätt anförts bland exemplen på brottsbeteckningar
i förslaget vilka enligt hovrättens förmenande syntes mindre lämpliga på
den grund att de vore klumpiga eller dubbeltydiga. Föreningen Sveriges
stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha åter funnit den här föreslagna
rubriceringen otillfredsställande för sådana fall, där könssjukdomen överförts.

I anledning av kommitténs förslag att upphäva bestämmelsen i nuvarande
14: 45 sista stycket om att nu ifrågavarande brott är angivelsebrott i den
mån det riktar sig mot maka har justitiekanslersämbetet uttalat, att anledning
till någon saklig ändring på denna punkt icke torde föreligga. Sveriges
advokatsamfund har likaledes hemställt att, enär det till upphävande föreslagna
stadgandet vore synnerligen välgrundat, en därmed överensstämmande
föreskrift om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt måtte upptagas i
det nya 19 kap., varvid samtidigt ordet »maka» lämpligen kunde utbytas
mot »make». Föreningen Sveriges landsfogdar ävensom landsfogdarna i Hallands
och Västmanlands län ha ifrågasatt, huruvida icke den nuvarande inskränkningen
i allmän åklagares åtalsrätt borde bibehållas.

Den av kommittén såsom 5 § upptagna bestämmelsen om spridande av Departement»-gift eller smitta synes, med beaktande av vad Göta hovrätt och häradshöv- chefendingföreningen
anfört, böra såvitt gäller överförande eller spridande av
sjukdomssmitta begränsas till mera svårartade sjukdomar, alltså exempelvis
icke omfatta de vanliga s. k. förkylningssjukdomarna. För att klargöra detta
bar brottsbeskrivningen omformulerats till att, förutom spridande av gift
eller dylikt, avse överförande eller spridande av allvarlig sjukdom.

Då bär sålunda är fråga om ett uppsåtligt brott av ganska stor allmänfarlighet,
anser jag icke, att någon sänkning av den av kommittén föreslagna
straffskalan bör ifrågakomma. Beträffande brottsbeteckningen har jag däremot
funnit, att den av kommittén föreslagna rubriceringen »allmänfarlig
förgiftning» icke är ägnad att täcka även spridande av smitta. Enligt departementsförslaget
skall brottet därför alltefter omständigheterna betecknas antingen
som spridande av gift eller som spridande av smitta. Någon särskild
brottsbeteckning för de grova fallen har icke synts erforderlig.

Beträffande härefter det av kommittén i 6 8 upptagna brottet framkallande
av fara för könssjukdom anser jag, alt detta brott icke bar sin plats bland

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de allmänfarliga brotten i 19 kap. Brottet framstår nämligen enligt min mening
såsom i främsta rummet riktat mot den enskilda person, som i det särskilda
fallet utsättes för handlingen. Om bestämmelsen får, såsom jag vill
förorda, kvarstå i 14 kap., kan emellertid, i motsats till vad kommittén med
sitt förslag avsåg, tillämpning även på könssjukdomar undantagsvis förekomma
i fråga om 19:6 i departementsförslaget, nämligen i den mån förutsättningen
att vederbörande framkallar allmän fara genom överförande
eller spridande av allvarlig sjukdom är uppfylld. Frågan om en eventuell
omredigering av det nuvarande stadgandet i 14: 21 får upptagas först i sammanhang
med den förestående översynen av 14 kap. i dess helhet. Detsamma
gäller den särskilda åtalsregeln i 14: 45 sista stycket.

7 §•

I denna paragraf har kommittén ett stadgande, att den som framkallar
allmän fara för djur eller växter som ej tillhöra honom själv, medelst gift
eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjur
eller ogräs eller på annat dylikt sätt, skall för förgöring straffas högst med
straffarbete i två år. För det fall att brottet är grovt innebär förslaget vidare
att för grov förgöring skall dömas till straffarbete i högst sex år. Vid
bedömande, huruvida brottet är grovt, skall enligt förslaget särskilt beaktas,
om det skett med uppsåt att skada eller egendom av betydande värde utsatts
för fara.

Gällande strafflag innehåller vissa bestämmelser om straff för den som
framkallar allmän fara för annans kreatur. I 19: 17 stadgas sålunda ansvar
för uppsåtligt spridande av smittsam och farlig kreaturssjuka samt för överträdelse
av föreskrifter som äro givna till förekommande eller hämmande
av kreaturssjuka, och enligt 19: 18 bestraffas förgiftande, i uppsåt att skada
annans kreatur, av foder eller vad annat som helst, så att allmän fara därav
kommer. För motsvarande gärningar, som äro riktade mot andra djur än
kreatur, finnes däremot icke någon bestämmelse i gällande strafflag. Icke
heller innehåller lagen någon bestämmelse om straff för framkallande av
allmän fara för andras växter.

Kommittén har funnit det motiverat att utsträcka straffskyddet till att
omfatta djur och växter överhuvud taget, som ej tillhöra gärningsmannen
själv. Stadgandet är, enligt vad kommittén vidare uttalat, avsett att äga tilllämpning
även beträffande fisk och villebråd som icke äro föremål för någons
äganderätt; även vilda djur på ett område, varest gärningsmannen ensam
har jakträtten, skola sålunda omfattas av bestämmelsen. Utvidgningen
till växter har av kommittén motiverats med en hänvisning till de stora
värden som kunna gå förlorade genom spridande av växtsjukdomar, såsom
potatismögel och mjöldagg. Med överförande eller spridande av sjukdomssmitta
har kommittén funnit böra jämställas spridande av skadedjur eller
ogräs. Kommittén har här erinrat om de stora skador som kunna åstadkommas
exempelvis genom spridande av en insekt sådan som nunnan. Att utrotande
av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller på annat

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

297

dylikt sätt under erforderliga försiktighetsmått ej skall vara straffbart har
kommittén ansett vara tydligt utan uttryckligt stadgande därom. I nu förevarande
paragraf har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till bestämmelsen
i nuvarande 19:17 om ansvar för överträdelse av föreskrifter, givna
till förekommande eller hämmande av kreaturssjukdom. Härom ha emellertid
bestämmelser inrymts i 8 § i kommittéförslaget.

I anledning av denna paragraf har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit,
att tolkningen av uttrycket »allmän fara» syntes kunna vålla svårigheter
vid stadgandets tillämpning. I förgiftningsfallen kunde exempelvis uppkomma
fråga huruvida förutsättningarna för paragrafens tillämpning vore uppfyllda,
då någon viss kreatursbesättnings foder förgiftats, eller huruvida
det skulle krävas att fara uppstått för ett flertal besättningar. Mot paragrafens
utformning kunde vidare erinras att orden »som ej tillhöra honom
själv» förefölle onödiga. Allmän fara syntes nämligen icke kunna föreligga,
så länge endast gärningsmannen själv tillhörig egendom hotades. Göta hovrätt
har ansett, att i lagtexten borde komma till uttryck att, såsom i motiven
uttalats, utrotande av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller dylikt
ej vore straffbart. En liknande synpunkt har anlagts av föreningen Sveriges
häradshövdingar, vilken som sin mening uttalat att, då med stadgandet
väl endast torde avses att skydda husdjur och villebråd samt nyttiga
växter för skada i stor skala, uttrycket »allmän fara för djur eller växter»
knappast riktigt klargjorde vad som åsyftades.

Den av kommittén här föreslagna brottsrubriceringen »förgöring» har
givit anledning till erinringar från flera håll. Justitiekanslersämbetet har sålunda
uttalat, att beteckningen i fråga syntes passa mindre väl för en gärning,
som bestode i framkallande av allmän fara för djur eller växter och således
icke i något förgörande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes
framhållit, att ordet »förgöring» hade en klar innebörd av fullbordad
förstörelse och att det därför syntes oegentligt att använda detsamma om en
gärning, som väsentligen bestode i framkallande av fara för sådan effekt.

Även föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha ansett
ordet vara av väl kraftig valör med hänsyn till de uppställda brottsrekvisiten.
Stockholms rådhusrätt har funnit brottsbeteckningen i fråga icke vara
särskilt väl motiverad. Däremot har landsfogden i Värmlands län uttalat,
att ordet »förgöring» syntes gå väl in även i den moderna lagtexten. Landsfogden
i Gävleborgs län har ävenledes givit uttryck åt tillfredsställelse över
den föreslagna brottsrubriceringen.

Det karakteristiska för det i denna paragraf behandlade brottet är, att Dcpartementsdet
innebär allmän fara för djur eller växter. Med att faran är allmän bör ^
bär liksom eljest i kapitlet förstås, att den hotar eu stor eller obestämd krets.
Härigenom torde eu tillfyllestgörande begränsning av det straffbara området
vara angiven. Den i kommittéförslaget upptagna ytterligare begränsningen att
djuren eller växterna ej skola tillhöra gärningsmannen själv torde, såsom i

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ett yttrande framhållits, kunna utgå såsom onödig. I övrigt har den av kommittén
föreslagna brottsbeskrivningen allenast jämkats på liknande sätt som
i departementsförslagets nästföregående paragraf, varvid som motsvarighet
till det där använda uttrycket »allvarlig sjukdom» här talas om »elakartad
sjukdom». I likhet med kommittén finner jag obehövligt att i lagtexten särskilt
utsäga, att utrotande av skadedjur och skadeväxter, som sker under iakttagande
av erforderliga försiktighetsmått, icke faller under paragrafen. I
fråga om brottsbeteckningen synes mig hinder icke möta mot att här upptaga
det gamla lagordet »förgöring».

8 §■

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 8 § till den del däri, på
sätt omtalats under 5 § i deparlementsförslaget, upptagits en bestämmelse
om straff för den som överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande
av smittosam sjukdom hland människor, djur eller växter och därigenom
av oaktsamhet framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa eller
allmän fara för djur eller växter.

Som motivering till detta stadgande har kommittén anfört, att det ofta
kunde vara svårt att avgöra huruvida inträffade fall av smittosam sjukdom
orsakats av viss överträdelse av säkerhetsföreskrifterna i epidemilagen den
19 juni 1919, epizootilagen den 12 april 1935 eller annorstädes. Detta medförde
att de allmänna bestämmelserna om straff för åstadkommande av
kroppsskada i 14 kap. strafflagen och för skadegörelse i 24 kap. samma lag
endast i begränsad utsträckning stode till förfogande för att bestraffa överträdelser
av de nämnda säkerhetsföreskrifterna. Det vore likväl av synnerlig
vikt att sådana hithörande gärningar, som framkallade allmän fara för
människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, träffades av betryggande
straffsanktion. Eftersom det funnes jämförelsevis ingående säkerhetsföreskrifter
mot spridande av sjukdom syntes emellertid straffbarheten här kunna
begränsas till fall där en föreskrift överträtts. Såsom exempel på överträdelser
som kunde bliva att bestraffa enligt bestämmelsen kunde nämnas
överträdelse av föreskrift om isolering, förhud mot att beträda visst område
eller viss ladugård och förbud mot att släppa kreatur på bete. För bestämmelsens
tillämplighet fordrades ej, att gärningsmannen insett smittofaran
men väl att han bort inse denna. Huruvida själva överträdelsen måste
vara uppsåtlig, berodde på den föreskrift som vore i fråga; avsåge denna
endast uppsåtligt handlande förelåge ej överträdelse, med mindre gärningsmannen
uppsåtligen åsidosatt föreskriften. I vad mån okunnighet om föreskrift
kunde lända till ursäkt finge här som eljest bedömas efter allmänna
grundsatser. Att, såsom i nuvarande 19: 17 andra stycket skett, särskilt i
detta sammanhang uttryckligen stadga att överträdelse skall ha skett veterligen
hade kommittén icke ansett lämpligt. I epidemilagen funnes straffbestämmelser
avseende överträdelser av föreskrifter enligt lagen. För gärning
som innefattade sådan överträdelse och som därjämte på grund av oaktsamt
framkallande av fara jämväl fölle under nu förevarande stadgande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

299

skulle dömas till straff såväl enligt epidemilagen som enligt strafflagen, varvid
4 kap. sistnämnda lag bleve att tillämpa. I epizootilagen åter, 12 §, hänvisades
för närvarande beträffande straffet till 19: 17 andra stycket strafflagen.
Då emellertid i förhållande till sistnämnda lagrum den nu föreslagna
bestämmelsen såtillvida hade mindre räckvidd som den för sin tillämplighet
förutsatte att genom överträdelsen vållats allmän fara, vore den icke tillfyllest
såsom straffsanktion för epizootilagen. Kommittén föresloge därför,
att i den förutnämnda paragrafen i epizootilagen skulle stadgas samma straff
som i epidemilagen. Där jämväl nu förevarande lagrum i strafflagen vore
tillämpligt, bleve epizootilagens straffbestämmelse liksom motsvarande bestämmelse
i epidemilagen att tillämpa i konkurrens med strafflagen.

I anledning av vad kommittén i denna del föreslagit har Göta hovrätt vänt
sig mot att, medan i 5 § i kommittéförslaget straffbelagts varje uppsåtligt
överförande av allmänfarlig sjukdom, det nu förevarande stadgandet i förslaget
endast hade avseende å speciella fall av oaktsamhet, nämligen sådana
där särskilda säkerhetsföreskrifter överträtts. Härigenom syntes ett icke obetydligt
område lämnas straffritt. Hovrätten ifrågasatte med hänsyn härtill,
huruvida icke i nu förevarande sammanhang borde upptagas en generell
regel om straff för oaktsam gärning av det slag, som avsåges i 5 §. En sådan
regel skulle också fylla en uppgift som reservstadgande till 5 § i sådana
fall, där gärningsmannen ej kunde övertygas om uppsåt. En liknande tankegång
har framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, enligt vilken erfarenheten,
särskilt under senare tid i samband med omhändertagandet av flyktingar,
visat att även utanför könssjukdomarnas område förelåge behov av
en bestämmelse om straff för åstadkommande genom grov oaktsamhet av
allmän fara för människors liv eller hälsa medelst spridande av sjukdomssmitta.

I likhet med kommittén finner jag, att de nästföregående båda paragra- Departement-i -ferna böra kompletteras med ett stadgande om straff jämväl för vissa oakt- chefen.
samhetsfall. Emellertid anser jag, att stadgandet icke såsom i kommittéförslaget
bör begränsas till att gälla framkallande av fara för smittosam sjukdom.
Tillräckliga skäl synas nämligen icke föreligga att i nu förevarande
avseende göra skillnad mellan detta och övriga i 6 och 7 §§ i departementsförslaget
upptagna fall, exempelvis förgiftande av livsmedel eller spridande
av skadedjur. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt alt utsträcka
straffbudets tillämplighet längre än till gärningar, som förövas av grov
oaktsamhet. Jag har vidare icke funnit lämpligt att göra frågan om straffbarhetens
inträde heroende av om någon i speciallagstiftningen meddelad
säkerhetsföreskrift överträtts eller ej. Även om i regel förutsättningarna för
tillämpning av ett straffbud av nyss angivet innehåll skulle vara för handen
då eu dylik särskild säkerhetsföreskrift överträtts, måste del likväl anses
mindre tillfredsställande att åt speciallagstiftningen överlåta att närmare bestämma
tillämplighetsområdet för ett sådant stadgande i strafllagen som det
nu ifrågavarande. På grund av vad sålunda anförts har i departementsför -

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

slaget upptagits ett allmänt stadgande, att den som av grov oaktsamhet framkallar
allmän fara som i 6 eller 7 § sägs skall straffas med fängelse eller böter.
Konkurrensfrågor i förhållandet mellan denna bestämmelse och stadganden
i specialförfattningama bliva att bedöma enligt de riktlinjer som i det
föregående angivits under 5 §.

9 §•

Kommittén har i denna paragraf upptagit ett stadgande, att där någon
som genom handhavande av eld, spridande av gift eller överförande eller
spridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa
eller för omfattande förstörelse av egendom som ej tillhör honom själv, underlåter
att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, han skall
dömas till fängelse eller böter, om skada timat.

Motsvarigheter till vad sålunda föreslagits finnas i gällande strafflag dels
i 14: 19 tredje stycket och dels i 19: 19. I det förra lagrummet stadgas sålunda
straff, där någon, som utan uppsåt orsakat förgiftning så att allmän
fara för människors liv eller hälsa därav uppkommit, underlåter att, om han
blivit det varse, genast avvärja faran där så ske kan. I 19: 19 gives en motsvarande
straffbestämmelse beträffande den som genom förgiftning åstadkommit
allmän fara för annans kreatur. Enligt båda lagrummen kräves,
att underlåtenheten är uppsåtlig.

Kommittén har funnit lämpligt att upptaga en till samtliga föregående
paragrafer i kapitlet knuten straffbestämmelse för den som genom handhavande
av eld, spridande av gift eller överförande eller spridande av sjukdomssmitta
framkallat sådan allmän fara som där avses. Stadgandets tilllämplighetsområde
begränsas enligt vad kommittén framhållit till en början
av att en underlåtenhetshandling ofta vore att anse som likvärdig med ett
positivt handlande och på grund härav fölle under någon av de tidigare
paragraferna. En banvakt som underläte att lägga om en växel, där så skulle
ske, kunde sålunda uppenbarligen vara lika straffbar som om han lagt
växeln fel. Likaså kunde den, som vore satt att vakta en eld men begåve
sig därifrån med påföljd att elden sprede sig, bliva ansvarig som om han
vidtagit positiva åtgärder för att sprida elden. Vidare förutsättes för den nu
ifrågavarande bestämmelsens tillämplighet att vederbörande icke redan ådragit
sig ansvar genom något sitt handlande, exempelvis genom oaktsamhet i
förhållande till farans framkallande. Som exempel på situationer, där paragrafen
skulle bliva tillämplig, har kommittén nämnt, att eld sprider sig från
en med iakttagande av erforderlig försiktighet antänd avfallshög eller att
vara som släppts ut i handeln sedermera befinnes vara giftig eller smittoförande.

I denna del har förslaget icke givit anledning till någon annan erinran än
att föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit att, därest på sätt föreningen
påfordrat tillämplighetsområdet för 19: 5 i förslaget inskränktes med
hänsyn till svårhetsgraden av den sjukdom som överfördes, motsvarande
ändring måste företagas i nu förevarande paragraf.

301

Kungi. Ma''j:ts proposition nr 80.

Liksom i 12 och 13 kap. bör även i detta kapitel upptagas ett stadgande Departement*.
för det fall att någon, efter att ha åstadkommit fara utan att därigenom c *en''
ådraga sig ansvar, sedermera, då han har kommit till insikt därom, underlåter
att göra vad skäligen kan begäras till farans avvärjande. Kommittén
har begränsat stadgandet till vissa speciella fall som synts särskilt
praktiska. Några bärande skäl för en sådan begränsning synas dock knappast
föreligga. Det torde sålunda exempelvis vara svårt att förstå, varför den
som råkat sprida skadedjur ej skulle straffas om han underlåter att söka avvärja
därmed följande allmän fara för djur eller växter. Då gränsen mellan
oaktsamhetsbrotten och det brott som avses i förevarande paragraf är
flytande, kan förslaget också genom nämnda begränsning vålla svårigheter
i tillämpningen. Framkallande av fara genom sabotagehandlingar torde dock
icke i detta sammanhang behöva medtagas. Å andra sidan är bestämmelsen
i kommitténs förslag något för vidsträckt, i det att den enligt ordalagen ej
förutsätter att allmän fara uppkommit i de fall som motsvara 6 och 7 §§ i
departementsförslaget. Såsom kommittén förutsatt bör underlåtenhet att avvärja
individuell fara icke behandlas i samband med allmänfarliga brott. Jag
har låtit omarbeta paragrafen i enlighet med de synpunkter, som jag nu framhållit.
Därvid har jag även ansett, att det för straffbarheten uppställda villkoret
att skada skall ha timat bör utgå. Inträdet av en utav den brottsliges vilja
oberoende effekt bör icke få vara av avgörande betydelse för straffbarheten,
fåt vara att rekvisitet i praktiken icke torde ha någon nämnvärd betydelse.

10 §.

Under denna paragraf i kommittéförslaget ha inrymts bestämmelser om
försöksstraff vid brott mot förevarande kapitel. I sådant hänseende har
kommittén såsom straffbara på försöksstadiet upptagit brotten mordbrand,
härverk (motsvarande allmänfarlig ödeläggelse i departementsförslaget), sabotage,
allmänfarlig förgiftning (motsvarande spridande av gift eller smitta
i departementsförslaget) och förgöring.

Även i nu gällande rätt äro hithörande brott i jämförelsevis stor utsträckning
straffbelagda redan på försöksstadiet. Så är enligt 19 kap. fallet med
mordbrand, explosionsbrott, åstadkommande av skeppsbrott, fördärvande
av fyr eller annat sjömärke, skadande av kanaler, slussar, sparvägar och
dylikt, skadande av gruva, utspridande av smittosam kreaturssjukdom och
förgiftande av kreatursfoder. Detsamma gäller enligt 14: 19 andra stycket
om förgiftning som medför allmän fara för människors liv eller hälsa.

Mot vad kommittén här föreslagit har i yttrandena icke gjorts någon
annan erinran än att föreningen Sveriges stadsdomare uttalat sig för att försök
till förgöring endast borde straffbeläggas såvitt fråga vore om försök till
grovt sådant brott.

Kommitténs förslag till reglering av straffbarheten vid försök till brottDepartemenissom
avses i kapitlet synes mig riktigt avvägt och har utan ändring upptagits cie,en"

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

i departememtsförslaget. Vidare har här, på grund av brottens farliga natur,
straff för förberedelse, stämpling därunder inbegripen, och underlåtenhet
att avslöja brott föreslagits skola inträda i samma utsträckning som straff
för försök.

11 §•

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget upptager stadgande, att
där någon, som ådragit sig ansvar enligt förevarande kapitel för det han
framkallat fara, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna,
straffet må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock att till
lägre straff än straffarbete ej må dömas, om lägsta straff för brottet eljest
är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är icke brottet
belagt med strängare straff än fängelse, skall dock enligt förslaget strafffrihet
inträda.

En motsvarighet till det sålunda föreslagna stadgandet finnes för närvarande
i fråga om eldsåsättande. I 19: 5, vari stadgas nedsatta straff för olika fall
av eldsåsättande vid vilka elden blivit släckt innan den utbrett sig och gjort
skada, föreskrives nämligen, att om gärningsmannen av egen drift själv
eller genom tillkallad hjälp släckt elden, straffet efter omständigheterna må
ytterligare nedsättas. Kommittén har ansett sig böra föreslå, att en dylik
grund för straffnedsättning eller straffrihet införes beträffande alla brott
i kapitlet, vid vilka förutsättes att fara uppkommit. Bestämmelsen kommer
därigenom att omfatta alla brott i kapitlet utom sabotage. Eftersom sistnämnda
brott förutsätter att hinder eller störning åstadkommits, finnes nämligen
icke i fråga om detta brott utrymme för tillämpning av stadgandet.

Justitiekanslersämbetet har uttalat sin tillfredsställelse med det i den här
föreslagna paragrafens andra punkt upptagna stadgandet om straffrihet vid
fall av ringa fara. Emellertid har ämbetet vidare med anledning av bland
annat detta stadgande funnit, att det till främjande av en enhetlig lagtillämpning
syntes böra övervägas sådana instruktionella föreskrifter att överåklagarna
erhölle antingen ett bestämmande eller ett rådgivande inflytande vid
prövningen av hithörande åtalsfrågor.

Sveriges advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört
rörande de likartade stadgandena i 12 och 13 kap. av förslaget, uttalat att det,
om bestämmelsen skulle kunna få den ur kriminalpolitisk synpunkt önskvärda
effekten att stimulera den brottslige till frivilligt avvärjande av faran,
syntes önskvärt att utsträcka möjligheten till straffrihet även till andra fall’
än sådana där faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff
än fängelse. Bibehölles stadgandets av kommittén föreslagna lydelse, syntes
straffrihet icke kunna ifrågakomma vid andra i kapitlet upptagna fullbordade
brott än allmänfarlig vårdslöshet. Det förefölle dock icke uteslutet att
även i fråga om andra hithörande brott fall kunde förekomma, där det skulle
vara rimligt att låta frivilligt lillbakaträdande medföra straffrihet. Det låge
ändock i sakens natur, att varken straffrihet eller straffminskning kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

303

ifrågakomma vid de grövsta av brotten annat än möjligen i något sällsynt
undantagsfall. Den för brotten utmärkande primäreffekten torde nämligen
praktiskt taget undantagslöst innebära avsevärd olägenhet.

Såsom justitiekanslersämbetet anfört torde särskilda instruktioner för åkla-Departementsgarmyndigheterna
böra övervägas för att såvitt möjligt säkerställa en enhet- CÄe/enlig
tillämpning av det nu förevarande och andra liknande stadganden i förslaget.
Vad åter angår det av advokatsamfundet framförda önskemålet om
utvidgning av den föreslagna straffriheten vid tillbakaträdande har jag förut
ansett detta böra beaktas vid utformningen av de särskilda straffskalorna.

I 12 och 13 kap. har jag tillgodosett önskemålet genom att vid de särskilda
brotten i stor utsträckning upptaga straffskalor med högst fängelsestraff för
ringa fall. De i förevarande kapitel upptagna brotten äro emellertid, med
undantag av oaktsamhetsbrotten i departementsförslagets 5 och 8 §§, alltför
grova för att några motsvarande stadganden skulle kunna meddelas.

I redaktionellt hänseende har förslaget jämkats något. Härvid har bl. a.
synts lämpligt att, i överensstämmelse med kommitténs motiv, uttryckligen
angiva, att paragrafen icke äger tillämpning beträffande brottet sabotage
i 4 §.

20 KAP.

Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

I detta kapitel, som erhöll helt ny lydelse genom 1942 års lagstiftning om
förmögenhetsbrott, föreslås endast några smärre följdändringar.

3 §•

På grund av att den allmänna återfallsregeln i 4: 14 föreslås omformulerad,
så att däri ej längre direkt talas om bodräkt ulan blott om fall i vilka brott
är ringa, har till paragrafen om bodräkt i förslaget fogats ett stadgande,
att bodräkt i fråga om straff för återfall skall räknas som ringa stöld.

8 §.

Enligt kommittéförslaget skall, där någon utan rätt eller med missbruk av
sin rätt från fastighet avskiljer och tager något som hör till denna, vad i 20
kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, såvida ej brottet är att
anse allenast såsom åverkan enligt 24: 2 i förslaget. Avhyser någon annan
från fastighet eller rubbar eljest annans besittning av fastighet, såsom genom
att anbringa eller bryta stängsel, genom att bygga, gräva, plöja, låta kreatur
beta eller genom alt upptaga väg, skall vad som stadgas om egenmäktigt förfarande
eller självtäkt äga tillämpning.

I gällande lag stadgas i 20:8, att tillgrepp av de viktigaste skogsprodukterna
blir stöld, om värdet går över trettio kronor. Denna sedan 1875 gällande

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

regel infördes här vid 1942 års riksdag. Kommittén hade i sitt betänkande om
förmögenhetsbrotten föreslagit, att 24 kap. skulle upphävas. Riksdagen beslöt
emellertid, att de nuvarande reglerna om åverkan å fast egendom tillsvidare
skulle bibehållas i huvudsak oförändrade. Första lagutskottet anförde
i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande (nr 18), att kommittén,
som vid sitt fortsatta arbete hade att behandla skadegörelse, lämpligen i samband
därmed kunde upptaga 24 kap. till förnyat övervägande.

Nu föreslår kommittén, att tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna
skall bedömas som den lindrigaste graden av skadegörelse, vilken i förslaget
benämnes åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga
omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Annars skola enligt
förevarande paragraf i förslaget de vanliga bestämmelserna om stöld och
andra tillgreppsbrott gälla. I förslagets 24: 2 angives vilka naturprodukter det
är förbjudet att taga. Därav skall enligt kommitténs mening slutas, att det är
lovligt att taga andra naturprodukter, exempelvis vilda bär, blommor och
svampar.

Genom den här föreslagna paragrafen ersättes flertalet av de nuvarande
särbestämmelserna om åverkansbrott med regeln, alt fast sak skall behandlas
lika som lös. Denna grundsats skall gälla ej blott tillgrepp från fastighet utan
jämlikt andra punkten i paragrafen även andra besittningsrubbningar. I sistnämnda
punkt angivas exempel på några särskilt i fastighetsförhållanden
praktiska fall. Det framhålles, att gärningen kan ske genom att anbringa eller
bryta stängsel. Vidare nämnes uttryckligen såsom ett vanligt fall av egenmäktigt
förfarande, att någon avhyser annan från fastighet.

Mot den i första punkten upptagna bestämmelsen om tillgrepp av naturprodukter
har justitiekansler sämbetet anmärkt, att den efter ordalagen syntes
bliva tillämplig å samtliga till en fastighet hörande naturprodukter, alltså
även bär, blommor och svampar. Även föreningen Sveriges häradshövdingar
har funnit en omredigering erforderlig, då det icke vore avsett att utvidga
straffbarheten för olovligt tagande från fastighet till att avse andra produkter
än de nu i 20: 8 och i den föreslagna 24: 2 uppräknade.

Mot det i andra stycket förekommande uttrycket »avhyser» har Göta hovrätt
anmärkt, att orden avhysa och avhysning i regel begagnades, då någon
på grund av myndighets beslut tvunges att avträda fastighet eller lägenhet
och icke vid fall av egenmäktigt förfarande eller självtäkt; en jämkning
av uttrycket syntes därför lämplig. Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen har
ansett i andra punkten böra angivas, att vad där omtalades skulle ha skett
olovligen, på samma sätt som exempelvis i 22: 7 i förslaget utsagts.

På sätt nedan vid 24 kap. skall närmare utföras ansluter jag mig till förslaget
att i huvudsak upphäva de nuvarande särbestämmelserna om åverkan
å fast egendom. Att taga sådana naturprodukter som äro förbehållna jordägaren
skall emellertid enligt förslagets 24: 2 i ringa fall bedömas som åverkan.
I andra fall skola, enligt första stycket i förevarande paragraf, på till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

305

grepp av sådana naturprodukter som nyss nämnts tillämpas de vanliga reglerna
i stöldkapitlet. Nämnda stycke har i departementsförslaget begränsats
till att avse de i 24:2 andra stycket uppräknade naturprodukterna för att
markera att tagande av andra naturprodukter, exempelvis vilda bär, blommor
och svampar, alls ej faller under strafflagens bestämmelser. Tagande
av kulturprodukter faller direkt under de allmänna reglerna om stöld.

Att andra stycket allenast avser olovliga besittningsrubbningar har i departementsförslaget
klargjorts genom en omformulering.

10 §.

Enligt 20: 10 i gällande lag är försök straffbart vid stöld, grov stöld, rån,
olovlig kraftavledning och egenmäktigt tillgrepp av fortskaffningsmedel. Ill
§ samma kapitel upptagas bestämmelser om straff för förberedelse samt om
förverkande av hjälpmedel.

Kommittén föreslår, att 11 § upphäves. Stadgandena däri skola nämligen
enligt kommittéförslaget uppgå i de allmänna bestämmelserna om förberedelse
till brott och om förverkande.

Även departementsförslaget upptager sådana allmänna regler om förverkande,
att de därom i 11 § givna särskilda reglerna kunna utgå. Däremot erfordras
med den i departementsförslaget valda tekniken särskilda regler om
förberedelse. Dessa ha här som eljest inrymts i samma paragraf som försöksbestämmelserna,
alltså 10 §, varför 11 § även enligt departementsförslaget
upphäves. Bestämmelser om straff för förberedelse ha ansetts erforderliga
vid stöld, grov stöld, rån och olovlig kraftavledning, dock att förbedelse
i form av stämpling skall vara straffbar endast vid rån. Departementsförslaget
upptager slutligen i paragrafen straff för underlåtenhet att avslöja
rån.

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning, ocker och häleri.

6 §•

Bland de inledningsvis återgivna yttrandena angående straffsatserna rör
det av Stockholms rådhusrätt avgivna särskilt häleri. Rådhusrätten framhåller,
att stöld av obetydligt belopp regelmässigt bedömes som snatteri, för vilket
brott straffet är böter eller fängelse, medan häleri beträffande samma
belopp bestraffas högst med straffarbete i två år. Härigenom blir preskriptionstiden
för tjuven två år men för bälaren fem år, varjämte för den sistnämndes
bestraffning vid rådhusrätt efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
fordras medverkan av nämnd.

På grund av denna anmärkning bar i departementsförslaget för ringa fall
av häleri upptagits eu särskild straffskala, omfattande böter och fängelse.

20 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 80.

306

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

8 §•

I enlighet med den i departementsförslaget valda tekniken för bestraffning
av förberedelser har i förevarande paragraf upptagits stadgande om
att förberedelse, dock ej i form av stämpling, skall vara straffbar vid bedrägeri,
grovt bedrägeri, utpressning och ocker.

Den redan i gällande lag i andra stycket upptagna bestämmelsen om
straff för viss förberedelse har allenast såtillvida jämkats, att beträffande
straffet hänvisats till förberedelse i stället för försök.

22 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet.

I enlighet med kommitténs förslag har i 7 §, som handlar om olovligt
brukande, upptagits en regel om fastighetsförhållanden, svarande mot 20: 8 i
förslaget men avseende det fall att det är fastighetens innehavare som gör
sig skyldig till missbruk. Vad angår det fall att brukare från fastighet olovligen
bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke eller annat som han äger
tillgodogöra sig allenast för fastighetens behov, bestraffas detta enligt 24:7
i gällande lag såsom överskridande av nyttjanderätt men torde efter förslagets
genomförande utan särskilt stadgande regelmässigt bliva att bedöma
såsom olovligt förfogande enligt 22:4.

Några särskilda bestämmelser om straff för förberedelse ha icke ansetts
påkallade i detta kapitel. Förberedelse till förskingring eller trolöshet har
vanligen formen av förfalskning eller liknande brott och kan då straffas
enligt förslagets 12 eller 13 kap.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg.

Eftersom 19 kap. i kommittéförslaget handlar om allmänfarliga brott, bär
sådan skadegörelse som ej innebär någon allmänfara flyttats från 19 till 24
kap. Skadegörelsebrottet har fördelats på tre grader, av vilka den lindrigaste
benämnes åverkan.

De nu i 24 kap. givna särreglerna om åverkan å fast egendom skola enligt
förslaget i huvudsak upphöra att gälla. I stället skola mera allmänt hållna
regler meddelas. Enligt 24:2 i förslaget skall tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna
bedömas som åverkan, alltså den lindrigaste graden av skadegörelse,
om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter
vid brottet är att anse som ringa. Annars skall enligt 20: 8 i förslaget
vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, varigenom
på sätt vid sistnämnda lagrum anmärkts flertalet av de nuvarande särbestämmelserna
om åverkansbrott ersättas med allmänna regler. Av de nu i 24
kap. upptagna brotten bibehållas i kommittéförslagets 24 kap. allenast olovligt
tagande av väg och olovligt fiske.

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

307

I systematiskt hänseende har hovrätten över Skåne och Blekinge, som förut
omtalats, bland exemplen på en enligt hovrättens mening alltför schematisk
kapitelindelning anfört, att skadegörelse som icke innebär allmän fara
skall bedömas efter 24 kap., medan förefintligheten av allmän fara gör
19 kap. tillämpligt. Sveriges trafikbilågcires riksorganisation har däremot funnit
kommitténs motivering för den föreslagna ändrade fördelningen av vissa
brott mellan 19 och 24 kap. vara övertygande. Föreningen Sveriges stadsdomare
har ansett, att bestämmelserna om olovligt fiske borde i likhet med motsvarande
bestämmelser om jakten överföras till specialstraffrätten.

Då jag biträtt förslaget att upptaga allmänfarliga brott i ett särskilt kapitel,
19 kap., måste även enligt min mening skadegörelse som icke innebär
allmän fara flyttas till ett annat kapitel. Med hänsyn till sambandet mellan
det allmänna skadegörelsebrottet och de nuvarande särreglerna om åverkan
å fast egendom synas dessa båda frågor lämpligen kunna regleras i 24 kap.
Jag ansluter mig alltså i huvudsak till den av kommittén föreslagna systematiken.
Sedan bestämmelserna om olovligt jagande överflyttats till jaktlagen,
synes det emellertid ej vara skäl att ens tillsvidare låta bestämmelserna
om olovligt fiske kvarstå i 24 kap. Enligt departementsförslaget skola
de därför överflyttas till fiskelagen och olovligt fiske följaktligen utgå även
ur kapitelrubriken.

1 §•

Paragrafen innehåller huvudstadgandet om skadegörelse. Enligt kommittéförslaget
skall var som förstör eller skadar sak till men för annans rätt till
saken dömas för skadegörelse. Straffet är för normalfall fängelse eller böter.

Gällande lags allmänna skadegörelsebestämmelse i 19: 20 avser var som
uppsåtligen förstör eller skadar annans egendom, fast eller lös. Straffet är
för normalfall böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt kommittéförslaget förutsättes icke, såsom enligt gällande rätt, att
saken tillhör annan. Ägaren bör nämligen enligt kommitténs åsikt icke strafflöst
kunna skada saken till men för någon, till vilken han upplåtit exempelvis
panträtt eller nyttjanderätt. Med sak åsyftar kommittén ej blott lös utan
även fast sak.

Under framhållande av att tillämpligheten av bestämmelserna i 19 kap.
blivit snävt begränsad har Sveriges trafikbilägares riksorganisation förklarat
sig finna skadegörelsebrottets reglering väl avvägd; särskilt vore det av värde
att normalstraffet i 1 § föreslagits till fängelse eller böter i stället för gällande
lags böter eller fängelse.

Med hänsyn bl. a. till att de föreslagna bestämmelserna om skadegörelse
även avse att i väsentlig mån ersätta gällande lags särskilda regler om åverkan
å fast egendom synes det mig lämpligt att i lagtexten uttryckligen angiva
att skadegörelse kan avse både lös och fast egendom. I övrigt överensstämmer
departemenlsförslaget med kommitténs förslag.

Departements

chefen.

Departements

chefen.

308

Kungl. Mcij:ts proposition nr 80.

2 §.

I denna paragraf behandlas under namn av åverkan dels den lindrigaste
svårhetsgraden av det i 1 § beskrivna skadegörelsebrottet, dels ock vissa tillgrepp
av naturprodukter. Enligt kommittéförslagets första stycke skall skadegörelse,
om den med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter
vid brottet är att anse som ringa, bedömas som åverkan och straffas
med böter. Enligt andra stycket skall den som å skog eller mark olovligen
tager växande träd eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast,
ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej är upphugget
eller berett till bruk, dömas för åverkan, om brottet med hänsyn till det
tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa.

Bestämmelsen i förslagets första stycke har ingen direkt motsvarighet i
gällande lag. Såsom vid 1 § framhållits nämnas dock i nuvarande 19: 20
böter först i straffskalan för skadegörelse.

Tillgrepp av vissa naturprodukter bestraffas enligt 24: 3 och 4 i gällande
lag som åverkan. I 24: 3 nämnes, att någon tager ris, gren, näver, bark,
löv, bast, ollon, nötter eller kåda av växande träd. Tillgrepp härav skall bestraffas
som åverkan endast om värdet av det tillgripna ej går över 30 kr.;
eljest skall, såsom vid 20:8 framhållits, 20 kap. tillämpas. Enligt 24:4 skall
tillgrepp av vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller berett
är, straffas som åverkan oavsett det tillgripnas värde. Enligt 24:6 och
7 skall även en delägare eller brukare som tillägnar sig något av vad i 3 eller
4 § angives, oavsett dess värde, straffas för åverkan; på en förvaltare torde
däremot de allmänna förskingringsbestämmelserna vara att tillämpa.

Enligt förslaget skola särbestämmelserna om åverkan å fast egendom
såtillvida bibehållas, att den som å skog eller mark olovligen tager något av
vad nyss uppräknats skall straffas för åverkan, om brottet med hänsyn till
det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som
ringa. Vid ringa brott likställas alltså sådana fall som endast innefatta skadegörelse
å skogen eller marken och sådana i vilka gärningsmannen tillägnar
sig något. Är brottet icke ringa, måste man däremot på vanligt sätt
skilja mellan skadegörelse- och tillgreppsfall. 1 de förra fallen bliva bestämmelserna
om skadegörelse och grov skadegörelse att tillämpa. För tillgreppsfallen
åter gälla, såsom 20: 8 i förslaget utvisar, bestämmelserna om stöld
och andra brott i 20 kap. Tillämpning av snatteribestämmelsen är emellertid
utesluten; åverkan har såvitt dessa produkter angår trätt i stället för snatteri.

1 nuvarande 24:3 stadgas ansvar jämväl för den som olovligen fäller,
syrer eller bläcker träd å annans skog eller mark i uppsåt att trädet eller
något därav sig eller annan tillägna eller olovligen tager där växande gräs
eller torv. I denna del saknar stadgandet annan motsvarighet i kommittéförslaget
än att tagande av växande träd jämställts med tagande av ris, grenar
m. m. från växande träd. I övrigt skola de angivna gärningarna bedömas
efter allmänna regler. Vad angår tillgrepp av växande gräs eller torv
har det emellertid synts kommittén motiverat av dessa naturprodukters värde

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

309

under nutida förhållanden att tillgrepp därav liksom tillgrepp av kulturprodukter
bestraffas såsom stöld eller snatteri.

Av den i andra stycket bibehållna uppräkningen av naturprodukter vilkas
tagande är förbjudet bör liksom hittills slutas, att det är lovligt att tillägna
sig andra jämförliga naturprodukter, såsom vilda bär, blommor och
svampar.

Straffet för åverkan är enligt 24: 3 och 4 i gällande lag böter eller fängelse
i högst sex månader, vilket är samma straffskala som den nu enligt 19:20
för skadegörelse normala. Under synnerligen försvårande omständigheter
kan ådömande av straffarbete ifrågakomma enligt 24: 3 liksom enligt 19: 20.
Enligt förslaget är straffet för åverkan allenast böter. Den föreslagna åverkansbestämmelsen
avses emellertid skola få en mera begränsad räckvidd än
de angivna lagrummen i gällande rätt. Synes gärningen förskylla frihetsstraff,
bör brottet icke anses ringa och förevarande paragraf alltså icke tilllämpas.

Mot avfattningen av första stycket i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges
stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg anmärkt, att i uttrycket »med
hänsyn till skadans obetydlighet» ordet »obetydlighet» borde utbytas mot
»omfattning».

Vad andra stycket angår, har föreningen Sveriges stadsdomare ansett det
mest rationella vara att genom civilrättsliga regler fastslå, var gränsen går
mellan lovligt och olovligt tillägnande av skogens produkter och därefter
överföra alla de olovliga tillägnelserna till 20 kap., där straffskalan för
snatteri lämnade möjlighet till ett milt bedömande av de verkligt obetydliga
fallen. Föreningen Sveriges häradshövdingar åter har förordat, att jämväl
24: 1 och 3 i förslaget skulle kunna med konsumtion av tjuvnadsmomentet
tillämpas på tillgrepp av naturprodukter i sådana fall, då värdet av det tillgripna
vore obetydligt men skadan å skogen betydande, t. ex. om någon i
bestånd av ungskog toge ett stort antal toppar till prydnad eller för försäljning.
Slutligen har Göta hovrätt ansett tillgrepp av gräs eller torv icke böra
bedömas strängare än tillgrepp av övriga i paragrafen upptagna naturprodukter;
skäl syntes exempelvis saknas att bedöma en olovlig grästäkt av
begränsad omfattning, som företoges av en kaninägare, såsom snatteri och
därmed bringa brottet under allmänt åtal.

Det synes mig lämpligt att, såsom förslaget innebär, uppdela skadegörelsebrottet
i tre grader och benämna den lindrigaste åverkan.

I fråga om tillgrepp av naturprodukter synes anslutning till gällande
rätt lämpligen kunna vinnas genom att, såsom kommittén föreslagit, hänföra
ringa fall till åverkan i förslagets mening. Detta innebär, att tillgrepp i
skog eller mark, varigenom gärningsmannen tillägnar sig något, skall, om
brottet är ringa, likställas med sådana fall som endast innefatta skadegörelse
å skogen eller marken. Härigenom bibehålies den hittillsvarande ordningen
att behandla tillgrepp av naturprodukter lindrigare än tillgrepp av andra

Departements chefen.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

saker på det sättet, att man i ringa fall bortser från gärningens egenskap av
tillgrepp och blott fäster sig vid att den innebär skadegörelse. Däremot kan
jag icke finna tillräckliga skäl att, såsom häradshövdingföreningen framkastat,
nu införa nya specialregler om förhållandet mellan tjuvnads- och
skadegörelsemomentet i mera allvarliga fall.

I paragrafens uppräkning av naturprodukter, vilken är av betydelse
främst ur den synpunkten att därav kan utläsas den envar tillkommande
rätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade, ha i departementsförslaget
medtagits även gräs och torv som uteslutits i kommittéförslaget.
Därjämte ha sten och grus, som enligt rättspraxis höra hit, uttryckligen omnämnts.

3 §•

I denna paragraf regleras det fall att skadegörelse med hänsyn till omständigheterna
vid brottet är att anse som grov. För grov skadegörelse skall
enligt förslaget dömas till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Vid bedömande
huruvida skadegörelse är grov skall enligt förslaget särskilt beaktas
om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller
om den övats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller
om skadan eljest är synnerligen kännbar.

Stadgandet motsvarar i gällande lag närmast den i 19: 20 givna föreskriften,
att straffarbete i högst två år må ådömas, om av skadegörelse kommit
synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller gärningen
eljest är förenad med synnerligen försvårande omständigheter. Emellertid
omfatta de i begynnelseparagraferna av gällande lags 19 kap. meddelade
föreskrifterna om mordbrand och andra strängt bestraffade brott även
fall, i vilka ingen allmän fara föreligger. Förslagets 19 kap. är däremot begränsat
till allmänfarliga brott. I fall, där det icke föreligger någon sådan
fara som 19 kap. i förslaget förutsätter men avsevärd skada skett, böra eldsåsättanden
och liknande gärningar enligt förslaget i regel bedömas som grov
skadegörelse. Straffmaximum har därför föreslagits till fyra års straffarbete.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har anfört, att biltrafikföretagens
dyrbara vagnmateriel, som ofta nog måste lämnas utan omedelbar tillsyn,
vore utsatt för särskilda risker samt att skadegörelse därå vore till förfång
även för den trafikerande allmänheten. Riksorganisationen har därför hemställt
att antingen sådana fall tillfördes förslagets 19 kap. eller ock ett förtydligande
tillägg gjordes till förevarande paragraf.

Paragrafen har utan någon saklig ändring upptagits i departementsförslaget.
På de skäl Sveriges trafikbilägares riksorganisation anfört torde skadegörelse
å biltrafikföretagens dyrbara vagnmateriel ofta böra bedömas som
grov skadegörelse. Någon föreskrift härom kan emellertid icke lämpligen
upptagas i själva lagtexten.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

311

4 §■

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall den, som olovligen tager
väg över annans tomt eller plantering eller över andra ägor vilka kunna skadas
därav, dömas för olovligt tagande av väg till böter.

Motsvarande stadgande i gällande lag, 24: 11, innehåller att den som tager
olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra
ägor, vilka därav kunna skadas, skall böta högst femtio kx-onor.

Genom den föreslagna ändringen av brottsbeskrivningen avser kommittén
att klargöra, att olovligt tagande av väg över tomt eller plantering skall vara
straffbart oavsett om skada kunnat ske men beträdande av andra ägor endast
i den mån de kunnat skadas. Dagsböter skola enligt förslaget användas vid
detta liksom alla övriga brott i strafflagen utom fylleri och förargelseväckande
beteende.

Liksom skadegörelse enligt förslaget är straffbar vare sig den avser annans Departementsegendom
eller eljest är till men för annans rätt synes olovligt tagande av väg chefen.
böra straffas oavsett om äganderätten till marken tillkommer annan. I departementsförslaget
har paragrafen jämkats i enlighet härmed. Att tagande
av väg för att vara straffbart måste vara till men för annans rätt till marken
framgår tillräckligt tydligt av uttrycket »olovligen». I övrigt innebär den i
departementsförslaget vidtagna jämkningen av lydelsen ingen ändring i sak.

5 §•

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall försök till grov skadegörelse straffas
enligt vad i 3 kap. stadgas.

Försök till det allmänna skadegörelsebrottet är för närvarande icke straffbart.
Däremot stadgas straff för försök till mordbrand, åstadkommande av
förödelse medelst sprängämne och åtskilliga andra i det nuvarande 19 kap.
upptagna brott. Såsom vid 3 § framhållits bliva enligt förslaget åtskilliga
brottsfall av sistnämnda slag att bedöma icke efter förslagets 19 kap. utan
såsom grov skadegörelse. Med hänsyn bl. a. till sådana fall har kommittén
föreslagit, att försök till grov skadegörelse straffbelägges.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har uttalat, att intet vore att erinra
mot det av kommittén föreslagna stadgandet.

På grund av att åtskilliga i gällande lag såsom mordbrand, åstadkommande
av explosion eller därmed jämförliga brott straffbara fall enligt förslaget c c en''
bliva att bedöma såsom grov skadegörelse anser jag såväl försök som förberedelse
till sådant brott böra vara straffbart. Att även förberedelse, dock ej
i form av stämpling, skall kunna straffas har i departementsförslaget på grund
av den valda tekniken omnämnts här, medan i kommittéförslaget av den
allmänna regeln i 3: 2 framgick att förberedelse kunde straffas i motsvarande
omfattning. I departementsförslaget har även underlåtenhet att avslöja
grov skadegörelse straffbelagts under förevarande paragraf.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

6 §.

Enligt 7 § i kommittéförslaget må åverkan eller olovligt tagande av väg,
där brottet endast förnärmat enskilds rätt, ej åtalas av allmän åklagare
med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal
vara ur allmän synpunkt påkallat. I samma paragraf har kommittén även
föreslagit en åtalsregel beträffande olovligt fiske.

Skadegörelse, olovligt tagande av väg och annan åverkan äro enligt 19: 20
och 24: 15 i gällande lag, i den mån de endast förnärma enskilds rätt, målsägandebrott.

I stället skall enligt förslaget sådan överåklagarprövning som nu stadgas
i 21: 11 och 22: 10 införas för olovligt tagande av väg och åverkan, såväl
åverkan i form av tillgrepp i skog eller mark som lindrig skadegörelse i
allmänhet. I sina båda svårare grader har skadegörelsebrottet, vilket i den
föreslagna utformningen även omfattar många allvarliga brottsfall, föreslagits
skola ligga under allmänt åtal.

I anledning av att enligt denna paragraf åverkan, som endast förnärmar
enskilds rätt, ej utan vidare får åtalas av allmän åklagare har Sveriges trafikbilägares
riksorganisation uttalat, att skadegörelse å biltrafikföretags i rörelsen
använda egendom alltid borde anses falla under allmänt åtal, enär
dels ett sådant brott regelmässigt borde anses som grov skadegörelse eller
skadegörelse, dels ock, om tillämpning allenast av åverkansbestämmelsen undantagsvis
skulle ifrågakomma, åverkan å exempelvis ett busslinjeföretags
hållplatsskylt förnärmade ej blott ägarens rätt utan även den trafikerande
allmänhetens rätt till upplysning om trafikförhållandena.

Med hänsyn till den utformning skadegörelsebrottet i förslaget erhållit
synes det lämpligt att dess båda svårare grader utan vidare förläggas under
allmänt åtal men att åverkan, som endast förnärmar enskilds rätt, icke får
åtalas av allmän åklagare annat än om överåklagare finner det påkallat ur
allmän synpunkt. Jag kan icke dela Sveriges trafikbilägares riksorganisations
mening att åverkan å trafikföretags egendom alltid skulle falla under allmänt
åtal, men allmänhetens intresse i dylika fall kan givetvis ofta vid överåklagarprövningen
leda till att allmänt åtal finnes påkallat.

Åtalsregeln beträffande olovligt fiske har, liksom straffbestämmelsen därom,
överflyttats till fiskelagen.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

I kommittéförslagets 25 kap., som handlar om ämbetsbrott, upptager 1 §
ett såsom tjänstemissbruk betecknat brott. Brottet består i att ämbetsman
missbrukar sin myndighet eller eljest sin ställning genom att företaga eller

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

underlåta tjänsteåtgärd med uppsåt att tillfoga det allmänna eller nagon enskild
skada eller förfång. Från paragrafens tillämpningsområde göres undantag
för sådana fall, där gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet
eller eljest är särskilt belagd med straff. Straffet är avsättning eller suspension.
Om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete
i högst två år. I ringa fall skall straffet vara allenast böter.

2 § i kommittéförslaget behandlar grovt tjänstemissbruk, för vilket straffet
skall vara avsättning jämte straffarbete i högst sex år. Till ledning för bedömandet
huruvida brottet är grovt angives i den av kommittén föreslagna
lagtexten, att det skall särskilt beaktas, om ämbetsmannen vid rättsskipning
vrängt lag eller vid påläggande eller uttagande av allmän utskyld, avgift eller
sportel för egen vinning tillfogat annan synnerlig skada.

Dessa paragrafer jämte 5 § i kommittéförslaget, som handlar om tjänstefel,
innehålla de grundläggande bestämmelserna om generella ämbetsbrott
och motsvara 16 och 17 §§ i gällande lag. Det mot tjänstemissbruk svarande
brottet behandlas nu i 16 §. Det beskrives där så, att ämbetsman uppsåtligen
förbryter sig i sitt ämbete för egen fördel eller för att annan gynna eller skada
eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet eller ock,
i sådan avsikt, uppsåtligen underlåter sin ämbetsplikt.

Kommittén har uteslutit det flertydiga och obestämda uttrycket »i sitt
ämbete» och till grund lagt allenast bestämningen åsidosättande av tjänsteplikt.
Denna för de generella ämbetsbrotten gemensamma förutsättning har
direkt uttalats i lagtexten beträffande tjänstefel i 5 § av kommitténs förslag.
I 1 § framgår motsvarande fordran av brottsbeskrivningens uttryck att ämbetsmannen
missbrukar sin ställning genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd.
Vad angår skillnaden mellan tjänstemissbruk och tjänstefel, göres
denna icke som i gällande rätt beroende av förhandenvaron av visst syfte.
I stället fordras i 1 § objektivt, att ämbetsmannen missbrukar sin myndighet
eller eljest sin ställning, vilket avser att vara en motsvarighet till den för trolöshet
mot huvudman gällande bestämningen att någon missbrukar behörighet
att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning. Liksom vid
trolöshet åsyftas i första hand rättsliga förfoganden, t. ex. att en domare meddelar
vrång dom eller en överordnad myndighet ger sina underordnade oriktiga
instruktioner. Vid sidan därav avser bestämmelsen att omfatta sådana
åtgärder av faktisk karaktär vartill möjlighet öppnats för ämbetsmannen genom
hans ställning, t. ex. att använda tjänstebil till en nöjesresa.

Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straff
efter dels annat lagrum än 25 ka])., dels ock 25: 16 eller 17. Enligt kommittéförslaget
skall i stället en ämbetsmans allmänna brott, vare sig det sker i eller
utom ämbetet, föranleda — förutom allmänt straff — avsättning eller suspension
allenast i fall som angivas i 7 §. Från kommittéförslagets 1 och 5 §§
äro alltså uteslutna alla sådana fall då ämbetsmannen genom att föröva ett
allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. I 1 och 5 §§ uttryckes denna betydande
begränsning av tillämpningsområdet genom undantag för gärningar som

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

eljest äro särskilt belagda med straff, varvid i 1 § såsom praktiskt viktiga
exempel tillfogats förskingring och trolöshet. Emedan tjänstemissbruk gjorts
subsidiärt i förhallande till trolöshet, kommer missbruk i ekonomiskt hänseende
av tjänsteställning i stor utsträckning att hänföras under trolöshetsbrottet.
Straff för tjänstemissbruk skall emellertid enligt förslaget inträda, om
gärningen icke medför förmögenhetsskada eller denna träffar annan än huvudmannen.

Straffsatsen i nuvarande 25: 16 upptager endast ämbetsstraff med tillägg
av böter såsom lägsta straffart. Förslaget, som för ringa fall stadgar allenast
böter, öppnar för svarare fall möjlighet att till det primära ämbetsstraffet
lägga ett frihetsstraff, fängelse eller straffarbete i högst två år. Detta motiveras
med dels en jämförelse med straffet för trolöshet, dels ock att stadgandet
även ersätter vissa speciella ämbetsbrott vid vilka straffet redan nu kan
uppgå till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, t. ex. uttagande av för
höga utskylder eller olaga avkortning av utskylder enligt 25: 9 och 10.

Av samma skäl som föranlett skärpning av straffsatsen i 1 § i förhållande
till nuvarande 25:16 har förslaget uppställt grovt tjänstemissbruk såsom ett
svårare brott. Liksom vid ett flertal centrala brottstyper angivas i förslagets
lagtext några exempel pa grovt brott vilka allenast äro vägledande och icke uttömmande.
Exemplen äro hämtade från ett par speciella ämbetsbrott i nuvarande
25 kap., nämligen lagvrängning vid rättsskipning i 1 § och obefogat
uttagande av allmän utskyld m. m. för egen fördel i 9 §.

Med avseende a 1 § har hovrätten över Skåne och Blekinge, som funnit
brottsbeteckningen »tjänstemissbruk» mindre lyckad, anmärkt, att tjänstemissbruk
icke borde beskrivas med orden »genom att företaga eller underlata
tjänsteåtgärd», da även användande av tjänstebil till nöjesresa enligt
motiven fölle under bestämmelsen. Landsorganisationen i Sverige har ifrågasatt,
huruvida icke brottseffekten borde tillmätas större betydelse i ansvarshänseende
än genom faktiskt beaktande vid straffmätningen.

Att enligt kommittéförslaget från tillämpningsområdet undantagits sådana
fall, där gärningen utgör förskingring eller trolöshet eller eljest är särskilt
belagd med straff, har i allmänhet icke mött någon erinran i de avgivna remissyttrandena.
Länsstyrelsen i Blekinge län har såsom känt förhållande
anfört, att det nuvarande bedömandet av allmänna brott i ämbetet icke
kunde anses tillfredsställande med hänsyn till den i förekommande fall föreliggande
faran för dubbelbestraffning. Mot den av kommittén valda utvägen
för frågans lösning finner länsstyrelsen ingen principiell erinran böra
göras. Landsfogden i Värmlands län har särskilt såsom en förtjänst hos förslaget
framhållit, att kommittén därigenom sökt motverka risker för dubbelbestraffning.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den
föreslagna principen i stort sett lämplig. Emellertid borde den enligt hovrättens
mening icke tillämpas sa strikt som lagtexten och motiven syntes
åsyfta. Det vore önskvärt, att bestämmelserna om tjänstemissbruk och
tjänstefel kunde användas när gärningen väsentligen framstode såsom ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

315

ämbetsbrott. Ett sådant fall förelåge, då en ämbetsman uppträdde förolämpande
mot person som sökte honom i tjänsten. Handlingssättet syntes
främst innefatta tjänstefel. Den omständigheten att han tillika förbrutit
sig mot 16 kap. framstode såsom så oväsentlig, att tillämpning allenast av
sistnämnda kapitel jämte 8 § i kommittéförslagets 25 kap. förefölle konstlad.

Vidkommande straffbestämmelserna bär landsorganisationen i Sverige uttalat,
att någon meningsskiljaktighet knappast kunde råda om behovet av
skärpt straffansvar för ämbetsmän. Det vore ett obestridligt allmänt intresse,
att lojalitet och effektivitet så långt möjligt garanterades i den offentliga
tjänsten. Vad man kunde ifrågasätta vore, om det syfte de hithörande lagreglerna
fullföljde verkligen krävde att ämbetsstraffen vid de självständiga
ämbetsbrotten bibehölles såsom primära och obligatoriska straffarter eller
om de icke genomgående borde erhålla karaktären av skyddsåtgärder. Nu
föresloges att ämbetsstraff skulle tillämpas i första rummet och att allmänt
straff skulle tilläggas »om brottet det förtjänar». Varken av kriminalpolitiska
skäl eller med hänsyn till oavsättlighetsregeln i § 36 regeringsformen
syntes det vara påkallat att avsättning bibehölles som primärt straff. Från
synpunkten av det allmännas intresse vore det tillräckligt, att lagen gåve
möjlighet att från tjänsten skilja en olämplig eller ovärdig befattningshavare.
Det riktiga syntes landsorganisationen vara, att det allmänna straffet
även för de självständiga ämbetsbrottens del uppställdes såsom primärt
straff med ämbetsstraff som alternativ eller som fakultativ påföljd, om sådan
i tjänstens intresse vore påkallad. För att icke upptaga ämbetsstraff
såsom obligatoriskt och primärt straff talade också det förhållandet, att ämbetsansvar
i många fall åvilade även arbetstagare utanför den offentliga
tjänsten, varvid avsättning och suspension undandroge sig statlig myndighets
verkställighet.

De i 2 § angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk ha synts hovrätten
för Övre Norrland knappast vara lämpliga. Ett angivande exempelvis av
lagvrängning såsom grovt tjänstemissbruk kunde ingiva den felaktiga föreställningen,
att dylikt brottsfall vore mera typiskt för brottet i fråga, vilket
förvisso icke vore händelsen. Exemplifieringen syntes därför hovrätten böra
helt utgå.

Det synes mig lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, inleda kapitlet Departements
om ämbetsbrott med det svårare av de generella ämbetsbrotten, vilket i gäl- chelenlande
lag behandlas först i 16 §. Vid sidan om detta brott, i förslaget benämnt
tjänstemissbruk, och det lindrigare generella ämbetsbrottet tjänstefel
upptager förslaget blott två speciella ämbetsbrott, nämligen tagande av muta
och brott mot tystnadsplikt. Erfarenheten visar, att de nu i 1—15 §§ av 25
kap. upptagna bestämmelserna om speciella ämbetsbrott sällan komma till
användning. Delta gäller i ännu mycket högre grad än förut, sedan de särskilda
reglerna om ämbetsmannaförskingring i 11 och 12 §§ upphävts i
samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Enligt denna
skall ämbetsmannaförskingring medföra ansvar dels för förskingring en -

316

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

ligt de allmänna reglerna i 22 kap. och dels för ämbetsbrott enligt 25: 16.
Häremot har endast framställts den invändningen att, enär den brottsliges
ställning av ämbetsman skall beaktas såsom en försvårande omständighet
redan vid utmätande av straffet för förskingring, det i viss mån innebure en
dubbelbestraffning att vid sidan därav jämväl tillämpa ansvar för ämbetsbrott.
I förslaget bar därför till alla brott utsträckts den beträffande förskingring
genomförda ordningen, att allmänna brott i tjänsten icke skola
bestraffas enligt särskilda straffbestämmelser i 25 kap. utan enligt de vanliga
reglerna i andra kapitel. Vid sidan därav skall emellertid enligt förslaget tilllämpas
en i en senare paragraf i kapitlet given regel om möjlighet att i mån
av behov avsätta eller suspendera den brottslige. Då det ofta är svårt att avgöra,
huruvida ett allmänt brott skett i eller utom tjänsten, har sistnämnda
regel gjorts tillämplig även på brott utom tjänsten och ersätter alltså
jämväl den i nuvarande 2:18 givna regeln om avsättning eller suspension
av den som dömes till straffarbete. Med vissa undantag, till vilka jag återkommer
i det följande, ansluter jag mig, såsom jag redan inledningsvis
framhållit, till den av kommittén sålunda föreslagna nya systematiska ordningen
för behandling av ämbetsbrotten. Att i 25 kap. inrymts även vissa
stadganden om påföljder av ämbetsmäns brott, som förut upptagits i strafflagens
allmänna del, synes mig enbart vara till fördel och jag vill i detta
hänseende gå ännu något längre än kommittén.

Beträffande brottsbeskrivningen vid tjänstemissbruk torde bestämningen
att det kan ske »genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd» icke leda
tanken i rätt riktning. Den är, såsom i ett yttrande framhållits, ägnad att vålla
tvekan t. ex. för det fall att någon använder tjänstebil till en nöjesresa. I departementsförslaget
har därför endast angivits, att tjänstemissbruk kan ske
»genom handling eller underlåtenhet». Som exempel på tjänstemissbruk genom
underlåtenhet kan nämnas, att en åklagare underlåter att åtala brott
som någon vän till honom begått. I redaktionellt hänseende torde även böra
vidtagas den ändringen att uttrycket »sin myndighet eller eljest sin ställning»
förenklas så att alternativet »sin myndighet» får utgå.

Utöver att missbruk av tjänsteställning skall föreligga fordrar kommittén
»uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång». I
likhet med landsorganisationen i Sverige anser jag emellertid större avseende
böra fästas vid huruvida den av gärningsmannen åsyftade skadan inträffat
eller ej. Ansvar för tjänstemissbruk synes mig lämpligen böra begränsas till
sådana fall då förfång verkligen uppkommit. På grund härav har brottet i
departementsförslaget beskrivits så, att ämbetsman missbrukar sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild. Att uppsåt förutsättes behöver
icke särskilt angivas.

Vad angår det i paragrafen upptagna förbehållet för det fall, att gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, torde det vara lämpligt att på detta sätt
angiva att de generella ämbetsbrotten äro subsidiära i förhållande till allmänna
brott i strafflagen och i författning utanför denna lag. Då en straffbestämmelse
i särskild författning enligt vad där sägs är tillämplig alle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

317

nast om gärningen icke kan medföra straff enligt allmän lag, föreliggei
emellertid intet hinder att tillämpa ansvar för tjänstemissbruk. Bestämmelserna
om tjänstemissbruk och tjänstefel torde också kunna användas, då
ett klart ämbetsbrott föreligger och gärningen visserligen tillika innefattar
överträdelse av bestämmelse gällande även för andra än ämbetsmän men
denna överträdelse vid sidan om ämbetsbrottet framträder som så obetydlig
att man kan helt bortse därifrån. I det av hovrätten över Skåne och Blekinge
berörda fallet, att en ämbetsman förolämpar någon som söker honom i tjänsten,
synes det mig emellertid naturligt, att gärningen skall, såsom följer av
förslaget, medföra i första hand allmänt straff för ärekränkning, vartill i
andra hand lägges avsättning eller suspension i den mån sådan påföljd finnes
påkallad.

I och för sig kunde det vara tilltalande att fullfölja denna ordning över
hela linjen och, såsom landsorganisationen i Sverige ifrågasatt, belägga även
de egentliga ämbetsbrotten i första hand med allmänt straff samt låta avsättning
och suspension vara skyddsåtgärder, vilka domstolen aldrig skulle vara
pliktig utan blott ha möjlighet att tillämpa i andra hand. Mistning av tjänsten
för alltid eller på viss tid framträder emellertid såsom den naturliga och
enda behövliga reaktionen mot ämbetsbrott i så många fall, att det skulle
verka konstlat att frångå den nuvarande ordningen enligt vilken avsättning
och suspension äro verkliga och i första hand stadgade ämbetsstraff. Jag har
därför stannat vid kommitténs förslag, att tjänstemissbruk i första hand skall
straffas med avsättning eller suspension, vartill i andra hand, om skäl därtill
äro, kan läggas fängelse eller straffarbete i högst två år.

Slutligen ha de av kommittén angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk,
i enlighet med vad hovrätten för Övre Norrland anfört, ansetts vara alltför
speciella och därför fått utgå ur lagtexten. Vid sådant förhållande har
den kvarvarande bestämmelsen om grovt tjänstemissbruk icke synts böra
upptagas i en särskild paragraf utan inrymts i ett andra stycke av 1 §.

2 §•

I 3 § av kommitténs förslag upptages ett stadgande om straff för ämbetsman
eller f. d. ämbetsman som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta
eller annan otillbörlig förmån för sin tjänsteutövning. Brottet benämnes tagande
av muta. Beträffande straffsatsen hänvisas till 1 §.

Paragrafen motsvarar första stycket av 5 § i gällande lag. Där stadgas
straff för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova
eller begär muta eller annan otillbörlig belöning. Kommittén föreslår,
att straffbarheten utsträckes till fall där ämbetsmannen lämnat sin tjänst.
Vidare betecknas det vederlag, som förutsättes för brottet, icke belöning
utan förmån, varmed avses att tydligare utmärka att det kan vara fråga
om annan förmån än ekonomisk belöning.

Straffet är enligt gällande lag avsättning eller sådant straff jämte fängelse
eller straffarbete i högst två år; vid mildrande omständigheter må dock

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

dömas till suspension eller böter. Då denna straffsats väsentligen överensstämmer
med den för tjänstemissbruk föreslagna, har kommittén här upptagit
en hänvisning till 1 §.

Angående det straffbara området har hovrätten över Skåne och Blekinge
här liksom vid bestickningsbrottet i 10 kap. ifrågasatt en utvidgning till
den som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad befattning men
väntades göra detta.

Justitiekanslersåmbetet har anmärkt, att benämningen tagande av muta
icke vore fullt egentlig för det fall att någon läte åt sig utlova muta.

Landsorganisationen i Sverige har funnit, att en differentiering av straffsatsen
i paragrafen syntes böra ske med hänsyn till om den avsedda ämbetsåtgärden
varit rättsstridig eller ej; endast i det förra fallet syntes uppsåtet
nog kvalificerat att motivera tillämpning av straffet i 1 §.

På enahanda skäl som anförts vid 10: 6 i förslaget finner jag vid tagande
av muta liksom vid bestickning lämpligt att som beskrivning på den otillbörliga
förmånen bibehålla gällande lags uttryck »muta eller annan otillbörlig
belöning». Vad angår det av hovrätten över Skåne och Blekinge berörda
fallet att någon tager muta för utövningen av en befattning som han ännu
ej tillträtt, skall bestickning i dylikt fall vara straffbar enligt 10:6 i departementsförslaget.
Jag föreslår i analogi härmed i nu förevarande paragraf ett
tilläggsstadgande, enligt vilket straff skall drabba även den som tagit muta
för sin tjänsteutövning innan han erhöll befattningen. Tilläggsstadgandet är
alltså tillämpligt på den som tagit muta innan han blivit förordnad eller
vald och som sedermera verkligen erhållit befattningen.

Då redan i gällande lag med muta som lämnas för att påverka tjänsteutövning
likställes efterföljande belöning, synes det följdriktigt att, såsom förslaget
innebär, utsträcka det straffbara området även till det fall att ämbetsmannen
mottagit belöningen först efter det han lämnat sin tjänst. I sådant
fall kan emellertid det för ämbetsbrott i första hand stadgade straffet
av avsättning eller suspension från tjänsten icke tänkas komma till användning,
och det synes mig därför icke så lämpligt att hänföra fallet under
samma straffskala som övriga fall. Jag har fördenskull upptagit stadgandet
om förutvarande ämbetsman som gör sig skyldig till gärning som
här avses i ett särskilt andra stycke med uttryckligt angivande att endast
allmänt straff i sådant fall skall tillämpas.

Som brottsbeteckning torde »tagande av muta» kunna godtagas.

Straffsatsen har i kommittéförslaget angivits genom en hänvisning till 1 §.
Även departementsförslaget hänvisar, frånsett det redan berörda fallet med
förutvarande ämbetsmän, beträffande straffsatsen allenast till 1 §, men
denna upptager i departementsförslaget i motsats till kommittéförslaget
även straffskalan för grova fall av tjänstemissbruk. Den skärpning av
straffet för tagande av muta som härigenom sker synes påkallad med hänsyn
till att sistnämnda brott ofta kan framträda såsom det allvarligaste av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

319

alla ämbetsbrott. Den av landsorganisationen i Sverige efterlysta differentieringen
allteftersom den avsedda ämbetsåtgärden varit rättsstridig eller ej
får regelmässigt ske vid straffmätningen. Har muta tagits för rättsstridig
tjänsteutövning, kan detta vara ett skäl att tillämpa straffskalan för grovt
brott, men det torde icke vara lämpligt att göra tillämpning av en strängare
straffsats obligatorisk då fråga är om rättsstridig tjänsteutövning. En
gränsdragning mellan rättsstridig och icke rättsstridig tjänsteutövning i förevarande
fall bjuder nämligen ofta betydande svårigheter. Om en ämbetsman
tagit muta för att förorda en viss kandidat vid en utnämning, är det exempelvis
vanligen svårt att avgöra, huruvida själva förordet är rättsstridigt eller
om det skäligen kan antagas att ämbetsmannen skulle ha utan muta förordat
samma person såsom den mest meriterade. Om ämbetsmannen finnes ha gjort
sig skyldig till oriktig tjänsteutövning, bör han dömas till ansvar för både
tagandet av muta och tjänstefelet.

3 §•

I 4 § av kommiltéförslaget stadgas straff för ämbetsman eller förutvarande
ämbetsman som yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller olovligen
utnyttjar sådan hemlighet. Brottet benämnes brott mot tystnadsplikt,
och paragrafen skall, liksom bestämmelserna om tjänstemissbruk och
tjänstefel, tillämpas allenast där ej gärningen eljest är särskilt belagd med
straff. Straffet är suspension eller avsättning. Om skäl äro därtill, tillägges
fängelse. I ringa fall ådömas allenast böter.

Brytande av tystnadsplikt upptages icke såsom särskilt brott i strafflagens
nuvarande 25 kap. men kan straffas enligt de allmänna bestämmelserna
i 16 och 17 §§. Kommittén har ansett en särskild bestämmelse påkallad
dels därför att sekretessplikten bör gälla flera offentliga funktionärer
än som eljest äro underkastade ämbetsansvar, dels ock därför att strafflatituden
bör vara mildare än för tjänstemissbruk men strängare än för
tjänstefel.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att det förefölle som om man i
paragrafen hade anledning till en differentiering med hänsyn till vederbörandes
uppsåt, möjligen också, även här, med hänsyn till den skada som eventuellt
förorsakats av brottet; att endast uppsåtliga brott avsåges framginge
av motiveringen men syntes lämpligen böra komma till uttryck också i lagtexten.
Landsfogdeii i Värmlands län har i anledning av paragrafen funnit
förtjänt av påpekande, att tystnadsplikt borde kunna brytas i samband med
vittnesutsaga eller vid skyldighet att avslöja brott, vilket syntes böra framgå
tydligare än den föreslagna lagtexten gåve vid handen. Mot rubriceringen
»brott mot tystnadsplikt» har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt,
att denna benämning icke kunde anses utgöra eu riktig beteckning för alla
därmed avsedda gärningar, eftersom här skulle ingå icke blott yppande av
hemlighet utan även obehörigt utnyttjande av sådan.

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departementschef
en.

I den av kommittén föreslagna paragrafen har jag icke funnit skäl göra
annan ändring än att bestämmelsen om förutvarande ämbetsmän här, liksom
i nästföregående paragraf, upptagits i ett särskilt stycke. Vederbörlig
hänsyn till uppsåtet vid och skadan av brottet får tagas vid straffmätningen.
Det torde icke vara lämpligt att här särskilt angiva, att för straffbarhet förutsättes
uppsåtlig gärning samt att straffbarhet kan vara utesluten därför att
gärningen på särskild grund är rättsenlig. Ett angivande i vad mån vittnesplikt
och andra processuella skyldigheter upphäva tystnadsplikt hör t. ex.
hemma i rättegångsbalken och icke i strafflagen.

Som brottsbeteckning synes mig uttrycket »brott mot tystnadsplikt» vara
användbart, då även den som utnyttjar en hemlighet för egen del i viss mån
kan sägas begå ett brott mot sin tystnadsplikt.

4 §•

Kommittén har i 5 § av sitt förslag under beteckningen tjänstefel upptagit
det enkla generella ämbetsbrottet. Brottet, vilket liksom tjänstemissbruk
gjorts subsidiärt i förhållande till särskilda allmänna brott, beskrives så, att
ämbetsman åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan
författning, särskild befallning eller tjänstens beskaffenhet, evad det sker
med uppsåt eller av oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet.

Brottsbeskrivningen motsvarar den i nuvarande 17 § givna att ämbetsman
visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete.
Kommittén har emellertid ansett det vara mera upplysande att hänvisa
till att brottet innefattar åsidosättande av tjänsteplikt än till att det sker i
ämbetet. Då icke alla uppsåtliga generella ämbetsbrott äro tjänstemissbruk,
har i förslaget angivits att tjänstefel kan ske med uppsåt eller av oaktsamhet.
Genom att undei oaktsamhet i nuvarande 25: 17 hänföras icke blott såsom
eljest i strafflagen vårdslöshet och försummelse utan även oförstånd och
oskicklighet straffbelägges jämväl uraktlåtenhet att sörja för kunskaper, insikter
och färdigheter som erfordras för tjänstens utövning. Denna utvidgade
begreppsbestämning, som tjänar att framtvinga viss standard hos ämbetsmännen
och som visat sig väl motsvara det praktiska behovet, har i förslaget
bibehållits genom den i sak oförändrade beskrivningen oaktsamhet, oförstånd
eller oskicklighet.

Straffsatserna i förslaget överensstämma i stort sett med gällande lags. I
anslutning till rättspraxis har emellertid kommittén föreslagit ett uttryckligt
stadgande att, om felet är ringa, domstolen må utan att döma till straff förklara
att ämbetsmannen förfarit felaktigt.

Mot förslaget har landsorganisationen i Sverige anmärkt, att åtskillnad borde
göras mellan uppsåtligt tjänstefel och dylik förseelse av oförstånd eller
oskicklighet. Om »uraktlåtenhet att sörja för kunskaper, insikter och färdigheter»
över huvud kriminaliserades i syfte »att framtvinga viss standard
hos ämbetsmännen», vore det knappast rimligt eller välbetänkt att likställa

Kungl. Maj.ts proposition nr 80. 321

dylika försummelser med medvetet och uppsåtligt åsidosättande av tjänsteplikt.

I anledning av att kommittéförslaget för grovt tjänstefel icke upptager
annat straff än avsättning har justitiekanslersämbetet anmärkt, att vid sådant
förhållande beträffande detta brott icke funnes något utrymme för tilllämpning
av stadgandet i 6 § om den som ej längre innehade sin tjänst
och att den avgångne ämbetsmannen alltså skulle gå helt fri från straff. Även
Stockholms rådhusrätt har funnit, att förslaget borde kompletteras i nämnda
hänseende.

Den i kommittéförslagets sista punkt upptagna bestämmelsen att, där felet
är ringa, domstolen må utan att döma till straff förklara att ämbetsmannen
förfarit felaktigt har Sveriges advokatsamfund ansett böra utgå. Självfallet
borde icke varje fel i tjänsteutövningen bedömas och bestraffas såsom
tjänstefel, men detta borde framgå av brottsrekvisiten och framginge även i
förslaget av kravet på oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet. Huruvida
en icke straffbar tjänsteåtgärd vore riktig eller ej, finge fastställas i annan
ordning än en brottmålsprocess. Liknande synpunkter ha framförts av landsorganisationen
i Sverige, vilken funnit nu rådande rättspraxis problematisk.

Förslaget vore väl ur tjänstemännens synpunkt att föredraga framför den
nuvarande praxis, vilken betydde att svaranden betoges möjlighet att få felförklaringen
underställd prövning av högre rätt. Om åklagaren skulle få
möjlighet att inskränka sig till en »fastställelsetalan», vilken han senare
eventuellt utvidgade till ett yrkande om ansvar, måste landsorganisationen
emellertid bestämt motsätta sig kommitténs förslag. Även eljest vore detta
oegentligt. Innebure icke »felet» åsidosättande av tjänsteplikt eller kunde
icke svaranden tillvitas vare sig oförstånd eller oskicklighet, förelåge alls
icke något förfarande om vilket domstol hade att uttala sig. Svenska landskommunernas
förbund har däremot ansett det enbart vara till fördel att
genom förslaget skapades ett medel att i sådana fall, då den administrativa
besvärsrätten av olika anledningar vore ineffektiv, med de allmänna domstolarnas
hjälp bringa klarhet i tvivelaktiga rättsfrågor.

I anledning av ett uttalande av kommittén att domstolen vid förklaring
allenast att ämbetsmannen förfarit felaktigt icke vore förhindrad men å
andra sidan icke heller alltid skyldig att utdöma skadestånd har Svea hovrätt
ifrågasatt, huruvida man kunde undgå att alltid utdöma skadestånd på
grund av det kategoriska stadgandet i strafflagen 6: 1, vilket därför borde
omredigeras.

Kommitténs brottsbeskrivning har i departementsförslaget bibehållits i Departementsfråga
om gärningens objektiva sida utom såtillvida att ordet »föreskrift» chefen.
insatts i stället för »befallning». Sistnämnda ord för nämligen tanken på
militära förhållanden, i vilka emellertid underlåtenhet alt lyda befallning
betraktas som ett från det allmänna tjänstefelet skilt brott. Vad angår den
subjektiva sidan bar det icke ansetts lämpligt att angiva alt brottet kan ske
uppsåtligen, eftersom de utpräglade uppsåtsfallen såsom tjänstemissbruk
21 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

hänförts till 1 §. Beträffande oaktsamhetsfallen torde särskilt böra nämnas
fel som begås av oförstånd och oskicklighet. Då oaktsamhet brukar användas
som sammanfattande beteckning på culpösa fall, synes det icke vara
lämpligt att, såsom kommittén gjort, samordna oaktsamhet med oförstånd
och oskicklighet. I stället synes ordet försummelse, varunder vårdslöshet kan
anses inbegripen, kunna användas. Brottets subjektiva sida beskrives därför
i departementsförslaget med att åsidosättandet av tjänsteplikten sker av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet. Denna beskrivning torde icke utesluta
sådana uppsåtliga fel i tjänsten som undantagsvis icke skola bestraffas enligt
1 §.

I straffsatsen har suspension införts som alternativ även för grovt tjänstefel,
varjämte, med tanke på sådana fall i vilka tjänstefelet är mycket grovt
men befattningen av föga värde för innehavaren, tillagts en möjlighet att
ådöma, förutom avsättning eller suspension, även fängelse. Härigenom tillgodoses
också den av justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt
framförda anmärkningen, att tillämpligt straff eljest skulle saknas för den
som ej längre innehade sin befattning.

För kommitténs förslag, att domstolen beträffande ringa fel må utan att
ådöma straff förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt, kunna otvivelaktigt
vissa skäl anföras. Därigenom skulle tillgodoses det emellanåt föreliggande
praktiska behovet av att kunna erhålla ett domstolsavgörande, huruvida
en tjänsteåtgärd varit riktig eller oriktig. I rättspraxis har delta behov föranlett
domstolarna att i domskälen uttala, att en ämbetsman förfarit felaktigt
men att felet icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar; domslutet utmynnar
sedan i att talan om ansvar lämnas utan bifall. Det av kommittén föreslagna
stadgandet innebär, att domstolens förklaring av detta innehåll skulle
flyttas från domskälen till domslutet. Detta skulle medföra, att förklaringen
ensam för sig skulle kunna dragas under högre rätts prövning. Emellertid
kunna, såsom landsorganisationen och advokatsamfundet framhållit, även
skäl mot förslaget anföras. Ett domstolsförfarande, som icke skulle avse
frågan om en tjänsteåtgärd är straffbar utan om den i och för sig är oriktig,
är icke förutsett i nya rättegångsbalken. Såsom Svea hovrätt påpekat skulle
ett sådant stadgande som kommittén föreslagit också nödvändiggöra följdändringar
i skadeståndsreglerna. Det har därför synts mig rådligast att icke
upptaga frågan till behandling i lag utan liksom hittills överlämna dess
lösande åt praxis.

5 §•

I 8 § av kommittéförslaget upptages ett stadgande för det fall att ämbetsman
genom allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Stadgandet innebär
— förutom en åtalsregel — att fängelse intill två år må ådömas, oaktat så
högt straff eljest ej kunnat följa å brottet.

Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straff
efter dels annat lagrum än 25 kap., dels ock 25: 16 eller 17. Såsom vid 1 §
framhållits skola däremot enligt förslaget bestämmelserna om tjänstemiss -

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

323

bruk och tjänstefel icke tillämpas, när allmänt brott föreligger. Förutom att
avsättning eller suspension enligt senare paragraf i förslagets 25 kap. i vissa
fall kan inträda såsom påföljd skola de allmänna straffbestämmelserna tilllämpas,
och sambandet med ämbetet beaktas blott såsom en försvårande
omständighet eller sålunda som grund för straffskärpning. Kommittén har
ansett detta vid högre straffskalor i stort sett kunna ske inom de vanliga
straffsatserna samt därför i denna paragraf upptagit allenast en till lägre
straffskalor begränsad möjlighet till straffhöjning, innebärande att maximum
av böter eller fängelse under två år höjes till fängelse i två år.

Den av kommittén föreslagna principen har, såsom vid 1 § anförts, i allmänhet
icke mött någon erinran i de avgivna remissyttrandena. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har funnit principen i stort sett lämplig och länsstyrelsen
i Blekinge län samt landsfogden i Värmlands län ha som en förtjänst
hos förslaget framhållit, att risker för dubbelbestraffning därigenom
undanröjdes. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har emellertid påpekat svårigheten
för rättsskipningen att utan ledning av utfärdade instruktioner eller
andra föreskrifter kunna bedöma, om ett allmänt brott innebure åsidosättande
av tjänsteplikt, eftersom tjänstepliktens innehåll vore synnerligen varierande
för olika funktionärskategorier.

Mot kommitténs utformning av paragrafen har hovrätten över Skåne och
Blekinge .erinrat, att en åtalsbestämmelse och en straffbestämmelse icke
borde stå i samma mening.

I likhet med flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar har jag Departement

C flP

anslutit mig till kommitténs förslag alt begränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna
om självständiga ämbetsbrott till sådana fall, då endast ämbetsman
— eller likställd — kan vara gärningsman. Har åter en ämbetsman
begått en gärning vilken innefattar brott även för andra än ämbetsmän, bör
den omständigheten att han därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt i första hand
inverka på straffet för det allmänna brottet. Denna princip har synts mig
så viktig, att stadgandet därom i departementsförslaget upptagits omedelbart
efter bestämmelserna om de självständiga ämbetsbrotten, alltså före reglerna
om möjlighet att använda avsättning eller suspension såsom påföljd vid
sidan om det allmänna straffet.

I fråga om stadgandets utformning håller jag, i likhet med kommittén,
före att den försvårande omständigheten att tjänsteplikt åsidosatts i allmänhet
kan beaktas inom de vanliga straffsatserna — häri inbegripna straffskalorna
för grova fall. Ett särskilt stadgande torde erfordras allenast för
att giva möjlighet att vid de lägsta straffskaloma gå upp till ett maximum
av två års fängelse. Såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit kan
det stundom vara svårt att avgöra, om en ämbetsman genom ett allmänt
brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Denna svårighet är en kännbar olägenhet i
gällande rätt, där gränsdragningen är avgörande för frågan om ansvar för
ämbetsbrott skall ådömas eller ej. I förslaget, där den endast är avgörande

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för en fakultativ möjlighet att skärpa straffet, behöver svårigheten icke tillmätas
större betydelse. I tveksamma gränsfall kan domstolen alltid stanna
vid att utmäta straffet inom den vanliga straffsatsen. Endast då den vanliga
skalans maximum överskrides behöver förevarande paragraf åberopas.

Den av kommittén i detta sammanhang upptagna åtalsregeln har i departementsförslaget
flyttats till 12 §.

6 §•

Denna paragraf svarar mot paragrafen med samma ordningsnummer i
kommittéförslaget. Därstädes har upptagits ett stadgande, att om den som
enligt bestämmelserna i de föregående paragraferna i kapitlet förskyllt avsättning
eller suspension ej längre innehar sin tjänst och mistning därav
alltså ej kan ådömas, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan, huruvida
och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas,
och att i sadant fall fängelse skall kunna ådörnas i stället för böter. Vidare
har kommittén här föreslagit en bestämmelse, att om den brottslige förskyllt
avsättning, detta skall utsättas i domen.

Den sålunda föreslagna paragrafens innehåll är betingat av att kommittén
i de flesta fall bestämt straffsatserna för de självständiga ämbetsbrotten
sålunda, att ämbetsstraff användes i första rummet och att allmänt frihetsstraff
tillagts i andra rummet, om brottet det förtjänar. Såsom komplement
till dessa straffsatser har en särskild straffmätningsregel blivit erforderlig
för den händelse att ämbetsmannen, då han skall dömas till straff, icke
längre innehar sin tjänst. För sådana fall har kommittén här, i stället för
den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt ersättningsstraff av böter
eller fängelse i högst sex månader, föreslagit att det i latituden för ämbetsbrotten
upptagna allmänna straffet direkt utmätes på sådant sätt, att
detta straff ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden vid ämbetsbrottet.
Denna straffmätning innebär enligt kommitténs motiv, att om ämbetsstraff
skulle varit tillfyllest för brottet, i stället skall dömas till ett likvärdigt allmänt
straff och att, om brottet förskyllt både avsättning och frihetsstraff,
i stället skall tillämpas ett i samma mån svårare allmänt straff. Den tillagda
föreskriften att fängelse skall kunna ådömas i stället för böter har motiverats
med att, därest straffsatsen för ämbetsbrottet såsom i fråga om tjänstefel
endast innehåller ämbetsstraff jämte dagsböter, sistnämnda straffart icke
alltid skulle lämna utrymme för att utmäta ett mot avsättning eller suspension
svarande straff. Den sist i paragrafen upptagna bestämmelsen om utsättande
i domen av att den brottslige förskyllt avsättning är avsedd att möjliggöra,
att enligt pensionsförfattningama förlust av pensionsrätt anknytes
till sådan förklaring i dom liksom för närvarande till dom enligt strafflagen
2: 17.

Paragrafen är i kommittéförslaget avfattad uteslutande med tanke på det
fall att ämbetsmannen icke innehar mer än en allmän befattning. För den
händelse att han innehar flera sådana befattningar skola enligt förslaget de

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

325

regler tillämpas som uppställts i 2: 16. Enligt vad kommittén där föreslagit
skall, om den som förskyllt avsättning innehar flera befattningar, han dömas
förlustig var och en av dem, där ej domstolen beträffande viss befattning
finner skäl förklara att han ej avsättes därifrån; i sådant fall skall, om
skäl äro därtill, kunna dömas till suspension från den befattningen. Vidare
har upptagits ett stadgande, att om den som förskyllt suspension innehar
flera befattningar, domstolen skall pröva vilka av dessa suspensionen skall
avse. De nu ifrågavarande stadgandena ha avseende även å befattningar som
den brottslige erhållit efter begåendet av brottet men före domen. Vad sålunda
föreslagits innebär en omläggning av de nuvarande bestämmelserna.
Enligt 2: 16 i gällande strafflag innebär nämligen ämbetsstraff principiellt
endast mistning av den befattning, vari ämbetsbrott förövats. Därutöver gäller
emellertid enligt nuvarande 2: 18 att, om någon förbrutit sig i viss befattning
och för det brottet förskyllt avsättning, han tillika skall dömas förlustig
annan allmän befattning, som han innehaft vid brottets begående.
Därest omständigheterna det föranleda, må han dock bibehållas i befattningen;
i sådant fall kan, såvitt fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till
suspension. Under hänvisning till de i 2: 16 föreslagna reglerna har kommittén
uttalat, att vid den i nu ifrågavarande paragraf föreskrivna straffmätningen
hänsyn skall tagas till alla de befattningar vilka regelrätt skolat omfattas
av ämbetsstraffet men vilka ämbetsmannen frånträtt så att de ej kunna
inbegripas däri. För det fall åter att en ämbetsman visserligen lämnat den
tjänst han innehade vid tiden för ämbetsbrottet men i stället före domen
befordrats eller eljest övergått till en annan befattning innebära nyssnämnda
bestämmelser i kommittéförslagets 2: 16, att såsom ämbetsstraff i allmänhet
bör ådömas mistning av den nya befattningen. Jämväl sådana fall omfattas
av den nu förevarande paragrafen.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget har justitiekanslersåmbetet
anmärkt att det, eftersom den avgångne ämbetsman, som gjort sig
skyldig till ämbetsbrott, under alla omständigheter borde drabbas av straff,
icke syntes riktigt att hänsyn till avgången skulle tagas vid prövning av frågan
»huruvida» annat straff än ämbetsstraff skulle ådömas. Föreningen Sveriges
stadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha med tillfredsställelse
hälsat borttagandet av den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt
ersättningsstraff men ha likväl funnit, att en viss bristfällighet syntes vidlåda
även kommittéförslaget i nu förevarande hänseende. Det hade nämligen vid
tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna ofta tett sig som en orättvisa,
att den som genast tagit följderna av sina brottsliga gärningar genom att frivilligt
avgå från sin tjänst och därför icke kunde dömas till avsättning, skulle
få sitt allmänna straff skärpt, medan den som kvarstode i tjänsten och dömdes
till avsättning icke drabbades av sådan skärpning. Under åtal ställda
ämbets- och tjänstemän hade i regel ej heller kunnat tänka sig, att en dylik
omständighet kunde inverka på deras straff. Det vore i belysning härav icke
tillfredsställande, att det av kommittén föreslagna stadgandet uppenbarligen

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements chefen.

syftade till en straffhöjning i hithörande fall. Socialstyrelsen åter har, under
uttalande att förslaget innebure en erkännansvärd förenkling av de nu gällande,
ganska otillfredsställande bestämmelserna om ersättningsstraff, framhållit
betydelsen av att ändamålsenliga och rättvisa principer bleve gällande
på detta område, icke minst med hänsyn till de fall där en ämbetsman som
förbrutit sig frivilligt lämnade sin tjänst innan åtal blivit väckt.

I anledning av 2: 16 har icke i yttrandena gjorts någon annan anmärkning
än att Göta hovrätt påfordrat jämkning av lagtexten med hänsyn till att vid
avsättning ej, såsom kommittéförslaget efter orden medgåve, borde få göras
undantag för den befattning vari det brott förövats som förskyllt avsättningsstraffet.

I anslutning till gällande lag men i olikhet mot kommittén finner jag, att
ämbetsstraffen vid egentliga ämbetsbrott i första hand böra avse endast mislning
av den befattning, vari ämbetsmannen förbrutit sig. Det synes nämligen
mest överensstämma med ett naturligt betraktelsesätt, att ett ämbetsbrott
icke utan särskilda skäl skall få draga med sig mistning av även andra befattningar
än den, till vilken brottet hänför sig. Endast i den mån ämbetsmannen
genom brottet visat sig olämplig att fortsätta utövandet av andra befattningar,
som av honom innehavas, torde föreligga anledning att låta ämbetsstraffet
utsträckas till att avse även sådana befattningar. I departementsförslaget har
följaktligen den i 2: 16 av kommittéförslaget upptagna regeln utgått. I stället
ha i ett första stycke av nu förevarande paragraf upptagits regler om sådana
fall, då ämbetsmannen innehar annan eller andra befattningar än den vari
han förbrutit sig. Till en början behandlas i första punkten det fallet att
den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning eller suspension
från tjänsten har i dennas ställe fått högre tjänst med likartade arbetsuppgifter
eller annan likartad befattning. För detta fall föreslås, att avsättning
eller suspension från den nya befattningen skall ådömas. Med den befattning
vari ämbetsbrottet skett jämställes alltså annan likartad befattning som den
brottslige erhållit i dennas ställe. Ämbetsbrottets inverkan på andra befattningar
blir däremot väsentligen att bedöma ur samma synpunkter som böra
anläggas i fråga om verkan av ämbetsmans allmänna brott på hans befattningar
överhuvud. Den brottslige torde böra avsättas från en sådan befattning,
om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att utöva
befattningen, och suspenderas, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende
innehavaren av den befattningen bör äga. En regel av detta innehåll
har upptagits i andra punkten av nu förevarande paragraf. Enligt departementsförslaget
skall det alltså icke såsom enligt 2: 18 i gällande lag vara regel,
att avsättning från den tjänst vari brottet skett utan vidare leder till avsättning
även från andra av den brottslige innehavda befattningar. Omvänt
öppnar förslaget möjlighet att låta suspension från den tjänst vari brottet
skett leda till avsättning från annan befattning, vilket stundom kan vara
påkallat. En suspenderad tjänsteman kan t. ex. böra avsättas från en kommunal
förtroendesyssla.

327

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Med att någon innehar eller erhållit en befattning förstås, såsom framgår
av 25: 13 i departementsförslaget, att han blivit förordnad eller vald. Det är
alltså icke nödvändigt, att han tillträtt befattningen.

I paragrafens andra stycke har därefter inrymts det fallet att ämbetsmannen
ej innehar befattning från vilken han bort skiljas och att det således ej
kan dömas till avsättning eller suspension jämlikt bestämmelserna i 1—4 §§.
För detta huvudfall har jag funnit den av kommittén föreslagna regeln sakligt
välgrundad och upptager följaktligen här bestämmelsen att hänsyn till
omöjligheten att ådöma ämbetsstraffet skall tagas vid prövning av fragan,
huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas.
Justitiekanslersämbetets anmärkning mot att denna formulering förutsatte,
att prövningen även skulle kunna utmynna i att intet allmänt straff adömdes,
har jag icke funnit mig kunna tillmötesgå. I vissa fall, särskilt då den felande
ämbetsmannen föregripit åtalet genom att själv begära sitt avsked och
då brottet icke varit av beskaffenhet att böra medföra annat straff vid sidan
om ämbetsstraffet, skulle det nämligen otvivelaktigt vara obilligt, om vederbörande
bleve dömd till allmänt straff som skulle ha uteblivit om han icke
avgått från tjänsten. Det synes därför vara önskvärt att öppna en möjlighet
för domstolen att icke ådöma allmänt straff. Detta lärer kommittén även ha
avsett med förslaget, ehuru stadsdomarföreningen och rådhusrätten i Göteborg
såsom en brist i förslaget anmärkt att så ej vore fallet.

I departementsförslaget har icke upptagits den av kommittén föreslagna
regeln att, när möjligheten att ådöma ämbetsstraff bortfallit, skalan för det
allmänna straffet utvidgas att inrymma även fängelse där i det föregående
endast stadgats böter. En sådan regel har nämligen blivit överflödig genom
att i departementsförslagets 4 § upptagits möjlighet att ådöma fängelse för
grovt tjänstefel. Slutligen har, med tanke på det eventuella behovet av att i
pensionsförfattningarna kunna anknyta förlust av pensionsrätt till en dom
varigenom konstateras att en ämbetsman som redan avgått från sin befattning
förskyllt avsättning därifrån, här liksom i kommittéförslaget upptagits
föreskriften, att om den brottslige förskyllt avsättning, detta skall utsättas i
domen. Även i nu förevarande sammanhang må emellertid understrykas vad
jag förut uttalat om önskvärdheten av sådan ändring i pensionsförfattningarna,
att avsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

7 §•

I denna paragraf har kommittén upptagit bestämmelser rörande den utsträckning
i vilken en ämbetsmans allmänna brott skall medföra att han för
alltid eller på viss tid skiljes från innehavd befattning. Enligt detta stadgande
i kommittéförslaget skall till en början ämbetsman, vilken dömes till straffarbete
för annat brott än mot 25 kap., tillika avsättas; därest särskilda skäl
föranleda det, skall han dock kunna bibehållas i tjänsten och i sådant fall
kunna dömas till suspension. 1 fortsättningen bar upptagits en föreskrift,
att om ämbetsmannen förskyllt fängelse eller böter och han genom brottet

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten,
avsättning eller suspension skall ådömas. Slutligen har tillagts bestämmelsen,
att i nu ifrågavarande båda fall den förlust ämbetsmannen lider
genom avsättningen eller suspensionen skall beaktas vid bestämmandet av
annat straff för brottet och att böter som eljest skolat följa å brottet kunna
bortfalla.

Vad kommittén sålunda föreslagit i 25: 7 motsvaras i gällande rätt av 2: 18
samt av två särskilda stadganden i 8: 31 och 25:20.

Enligt 2: 18 skall den som för allmänt brott dömes till straffarbete tillika
dömas till avsättning från ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som
han vid brottets begående innehade. Därest omständigheterna föranleda det,
skall han dock kunna bibehållas i befattningen och skall i sådant fall kunna
dömas till suspension från ämbete eller tjänst men icke från annan allmän
befattning. I denna del innebär kommittéförslaget sålunda icke några andra
ändringar än att bestämmelsen utvidgats till att omfatta även den som efter
begåendet av ett allmänt brott men före domen erhållit ställningen av ämbetsman
samt att möjligheten att tillämpa suspension utsträckts till alla
allmänna befattningar. Genom den i förslaget använda redaktionen avses
emellertid enligt kommitténs motiv att tydligare än i den nuvarande lagtexten
utmärka att ämbetsmannens bibehållande i tjänsten skall tillämpas allenast
som ett undantag vilket skall vara påkallat av särskilda skäl.

I nuvarande 8: 31 och 25: 20 finnas åter upptagna bestämmelser om att i
vissa fall ämbetsstraff skall inträda som påföljd även då befattningshavare
för allmänt brott dömes till lägre straff än straffarbete. Enligt 8: 31 skall
sålunda vad i 2: 18 stadgas gälla även där någon för brott mot 8 kap. dömes
till fängelse. I 25:20 föreskrives, att ämbetsman, till vars ämbete hörer att
undervisa eller uppfostra ungdom, skall dömas till avsättning eller suspension,
om han enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömes till fängelse för
otukt med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning
eller uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § dömes till ansvar för
någon tukt och sedlighet sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan
ungdoms förförelse kom. Påföljden avsättning eller suspension skall också,
om det med hänsyn till hans ämbetsuppgift finnes påkallat, kunna ådömas,
där han i annat fall än nu sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. Kommittén
har ansett, att det krav pa oförvitlighet som sålunda i den nuvarande strafflagen
anknutits till vissa speciella brottstyper borde utbyggas till en generell
regel. En förebild för denna har kommittén funnit i 8 § lagen om straff
för ämbetsbrott av präst, varest bl. a. stadgas, att om präst för brott utom
ämbetet blivit genom laga kraft ägande utslag dömd till böter eller fängelse
och brottet är sadant att hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller
spilles, han särskilt skall dömas till varning, mistning av ämbetet på viss
hd eller avsättning. På motsvarande sätt har kommittéförslaget öppnat möjlighet
att, när ämbetsman för allmänt brott dömes till fängelse eller böter,
därjämte ådöma avsättning eller suspension. Ämbetsstraffet skall emellertid
i dessa fall icke tillämpas som regelmässig påföljd utan allenast efter sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

329

skild prövning, att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig eller
eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.

Eftersom vid allmänna brott, även sådana som förövas i samband med
tjänsten, ämbetsstraff enligt förslaget helt betingas av uppgiften att skydda
den offentliga tjänstens integritet, uppkommer bär icke något behov av ersättningsstraff
för det fall att ämbetsmannen icke längre innehar tjänsten.
Den som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten och avgått från denna
före domen skall sålunda icke erhålla strängare straff än om han alltjämt
haft kvar befattningen och i domen kunnat avsättas därifrån. Däremot har
kommittén funnit erforderligt att upptaga den sist i förevarande paragraf
inrymda särskilda regeln om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätandet
av det allmänna straffet. Till motivering härav har kommittén anfört,
att det allmänna straffet enligt förslaget i första hand skulle bestämmas
av svårhetsgraden hos det allmänna brottet, därvid ett möjligen föreliggande
samband med tjänsten skulle komma i betraktande såsom en försvårande
omständighet. Härav följde, att när ämbetsmannens ställning dessutom
påkallade ett särskilt ingripande med avsättning eller suspension, dessa
senare påföljder av brottet icke obetingat borde få karaktär av ett tillägg
till strafflidandet. Tvärtom överensstämde det med principerna för tillämpningen
av andra skyddsåtgärder i straffrätten att beakta den förlust ämbetsstraffet
innebure vid bestämmandet av straffet för brottet. Härigenom vunnes
också överensstämmelse med grunderna för straffmätningen vid de självständiga
ämbetsbrotten. Emedan vid dem såsom straff användes i första
rummet ämbetsstraff och därutöver i mån av behov allmänt straff, komme i
sistnämnda fall den straffreaktion som svarade mot brottslighetsgraden att
utgöras av ämbetsstraff och allmänt straff i förening. På motsvarande sätt
komme enligt den föreslagna regeln, sedan domstolen avgjort vilken inverkan
det allmänna brottet måste medföra på ämbetsmannens ställning, straffet
att bestämmas genom en enhetlig straffmätning. Därvid kunde förekomma,
att ett mera ingripande ämbetsstraff, som påkallades av hänsyn till tjänstens
integritet, funnes vara tillfyllest ur straffsynpunkt. Med hänsyn till sådana
fall hade upptagits föreskriften alt allmänt straff, som stannade vid böter,
skulle kunna bortfalla. Någon anledning att göra skillnad mellan allmänna
brott med och utan samband med tjänsten förelåge därvid enligt kommitténs
mening icke. Om en fylleriförseelse, exempelvis på grund av upprepade
återfall, ansåges böra föranleda avsättning eller suspension, borde fylleriböterna
kunna bortfalla, oavsett huruvida förseelsen ägt rum under tjänsteutövning
eller utom tjänsten.

I anledning av denna paragraf ha till en början justitiekansler sämbetet,
Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund förordat, att i paragrafens
första punkt uttrycket »dömes till straffarbete» utbyttes mot »förskyllt
straffarbete». Eljest skulle nämligen med hänsyn till bestämmelsen i paragrafens
andra stycke om ämbetsstraffets reducerande inverkan på det allmänna
straffet tvekan kunna uppkomma rörande lagrummets rätta tillämpning

330

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

i sådana fall, då en ämbetsman förskyllt straffarbete men den förlust han
skulle lida genom ett ådömande av ämbetsstraff befunnes böra medföra att
han i stället för straffarbete dömdes till fängelse.

Den ökade användning av ämbetsstraff, som föreslagits genom upptagande
av möjligheten att ådörna sådant så snart en ämbetsman för allmänt brott
förskyllt fängelse eller böter, har hälsats med tillfredsställelse av överståthåll
ar ämbetet. Enligt ämbetets mening vore det nämligen önskvärt, att möjlighet
bereddes att i större utsträckning än för närvarande från tjänsten skilja
ämbetsman som begått brott varigenom han visat sig uppenbart olämplig att
utöva sin befattning. I samma riktning har generaltullstyrelsen uttalat sig.
i det styrelsen framhållit att stränga krav på hederlighet och pålitlighet måste
ställas beträffande tulltjänstemän som hade att bevaka fartyg och gods. Om
en sådan tjänsteman bleve dömd till fängelse eller böter, kunde, även om
brottet förövats utom tjänsten, omständigheterna vid dess begående likväl
giva vid handen att vederbörande icke vore skickad att utöva sin tjänst. Styrelsen
ansåge det därför vara av synnerlig vikt, att i sådana fall avsättning
eller suspension skulle kunna ådömas. Även länsstyrelsen i Gotlands län har
uttryckt tillfredsställelse med förslaget i nu ifrågavarande hänseende.

Jnstitiekanslersämbetet har däremot ifrågasatt, huruvida det icke vore väl
hårt att en ämbetsman som gjort sig skyldig till ett allmänt brott, vilket endast
förskyllt böter, skulle kunna dömas till avsättning. För sådan händelse
vore i varje fall önskvärt att domstolen finge möjlighet att skilja vederbörande
från befattningen med rätt för honom att under vissa förutsättningar komma
i åtnjutande av pension. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har
givit uttryck åt betänksamhet inför förslaget att ämbetsstraff skulle kunna
tillgripas så snart en ämbetsman för allmänt brott förskvllt fängelse eller
böter. Föreningen har framhållit, att antalet straffstadganden utom strafflagens
område under senare år ständigt ökat. Enligt det nu förevarande förslaget
skulle även inträda en väsentlig ökning av straffbuden i strafflagen.
Brottsstatistiken utvisade redan en tendens till stigande brottslighet, och det
finge numera antagas att även bland den stora krets personer, som enligt
förslaget skulle inrymmas under begreppet ämbetsmän, funnes många som
någon gång gjorde sig skyldiga till brott, antingen mot strafflagen eller mot
någon specialförfattning. Därest man överhuvudtaget ville bibehålla principen
om ämbetsmäns oavsättlighet, måste man tveka inför det nu ifrågavarande
stadgandet i förslaget, som särskilt i tider av inre politiska motsättningar
kunde missbrukas och tjäna som en genväg för kringgående av grundlagens
bestämmelser i nämnda hänseende. Den uppställda förutsättningen att
ämbetsmannen skulle ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen
icke skickad att utöva tjänsten inrymde möjlighet till olika tolkningar allteller
tillfälliga skiftningar i åskådningssättet hos majoriteten av medborgarna.
I varje fall ansåge sig föreningen böra förorda, att stadgandets räckvidd
begränsades till att avse sådana fall, då det allmänna brottet förskyllt frihetsstraff.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom landsfogden i Uppsala lån
ha likaledes funnit, att avsättning enligt nu förevarande paragraf endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

331

borde följa på urbota straff. Om ytterligare möjligheter att på grund av
olämplighet skilja en ämbetsman från sin tjänst ansåges erforderliga, syntes
föreskrifter därom böra lämnas i administrativ ordning, varvid mistning av
rätten till pension icke borde ifrågakomma. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
har uttalat, att det föreslagna stadgandet om möjlighet att avsätta eller suspendera
ämbetsman, som genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter,
borde mildras till att avse endast sådana fall, då ämbetsmannen med hänsyn
till arten av tjänsten måste anses genom brottet ha visat sig olämplig att utöva
densamma. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttryckt betänksamhet
inför nu ifrågavarande stadgande och därvid hänvisat till svårigheten för
domstolarna att avgöra, när en ämbetsman genom ett begånget brott kunde
anses ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att
utöva tjänsten. Jämväl landsorganisationen i Sverige har uttalat sig mot den
föreslagna utökningen av möjligheten att ådöma ämbetsstraff. Landsorganisationen
kunde icke finna tillräckliga skäl att frångå de nuvarande mera
restriktiva reglerna, så mycket mindre som för tillämpning av det nu ifrågavarande
stadgandet i förslaget icke krävdes att det allmänna brott för vilket
ämbetsmannen dömdes ägde samband med tjänsten. Även om sådant samband
förelåge, måste den svävande förutsättning som uppställts för tillämpning
av ämbetstraff i fängelse- och bötesfallen befaras leda till godtycklighet
och rättsosäkerhet.

Justitiekansler sämbetet har vidare funnit, att vissa betänkligheter kunde
resas mot den i paragrafens första stycke andra punkten medgivna möjligheten
att låta straffet för en ämbetsman, som genom brott visat sig ovärdig
eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten, stanna vid
suspension. Samma erinran bär framförts av hovrätten för Övre Norrland,
som emellertid även uttalat att suspension otvivelaktigt borde kunna ådömas
i fall, liknande dem kommittén här angivit. Såsom förutsättning syntes
exempelvis kunna angivas, att ämbetsmannen genom brottet i väsentlig
mån skadat det anseende hans tjänst borde äga. Även socialstyrelsen
har i nu ifrågavarande hänseende funnit den föreslagna lagtexten giva anledning
till anmärkning och har framhållit, att det av kommittén såsom
förebild åberopade stadgandet i 8 § lagen om straff för ämbetsbrott av präst,
varest talades om att brottet vore sådant att vederbörandes prästerliga anseende
därigenom fläckades eller spilldes, icke obetingat förutsatte samma höga
grad av olämplighet för tjänsten som de av kommittén använda ordalagen.
Överståthållarämbetet har funnit, att i de av kommittén här beskrivna
fallen ämbetsstraffet borde få stanna vid suspension endast om särskilda skäl
förelåge.

I anledning av den i paragrafens andra stycke föreslagna bestämmelsen
om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätande av det allmänna straffet
har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke en sådan regel i vissa fall kunde
komma att medföra privilegiering av ämbetsmans allmänna brott i jämförelse
med sådant brott av befattningshavare i enskild tjänst utan ställning
av ämbetsman. Skillnaden i behandlingen hade motiverats med att avsätt -

332

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

De partementscttefen.

ning innebure en vida allvarligare förlust än avskedande ur enskild tjänst.
Med hänsyn till den trygga ställning som flertalet privata tjänstemän numera
åtnjöte kunde emellertid ett avsked på grund av brott i tjänsten väl
jämföras med avsättning från allmän tjänst. Särskilt anmärkningsvärd skulle
en olikartad straffrättslig bedömning te sig, där en enskild befattningshavare
och en ämbetsansvar underkastad tjänsteman i stort sett fullgjorde
samma funktion, såsom fallet vore exempelvis med en kassör hos en enskild
bank och motsvarande befattningshavare i riksbanken eller i hypoteksbank.
Hovrätten förordade därför, att den föreslagna regeln gjordes fakultativ
och att dess tillämpning sålunda finge bero av omständigheterna
i det särskilda fallet. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har, under framhållande
av att även en i enskild tjänst anställd person kunde bliva avskedad
på grund av brott, uttalat att samma påföljd vid sidan av det egentliga straffet
borde kunna drabba en ämbetsman, om domstolen med det allmännas
intresse för ögonen prövade så vara skäligt. För det allmänna rättsmedvetandet
skulle det sannolikt te sig stötande, om ämbetsmannens egentliga
straff bleve lägre därför att han samtidigt dömdes till avsättning eller suspension.
Den föreslagna regelns tillämpning skulle dessutom möta stora svårigheter,
om i lagen icke upptoges något stadgande, som kunde tjäna till
ledning vid bedömandet av relationen mellan ämbetsstraffet och det allmänna
straffet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har å andra sidan givit uttryck
åt den uppfattningen att vid utmätandet av det allmänna straffet borde
beaktas hela det lidande, som tillfogades ämbetsmannen genom avsättningen
eller suspensionen. Det i detta sammanhang av kommittén använda
ordet »förlust» vore med hänsyn härtill icke tillfredsställande, eftersom det
möjligen kunde anses åsyfta endast ekonomisk förlust. Föreningen Sveriges
stadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha såsom en brist i förslaget
anmärkt, att däri föreskrivits tillgodoräknande endast av ådömd avsättning
eller suspension utan att sålunda den ämbetsman som frivilligt avgått i anledning
av sitt brott skulle komma i åtnjutande av motsvarande avräkning
å det allmänna straffet.

Beträffande den i förevarande paragraf behandlade frågan, vilka verkningar
i fråga om ämbetsstraff som böra knytas till ett allmänt brott av
ämbetsman, har jag till en början i likhet med kommittén funnit, att en
dom å straffarbete på samma sätt som för närvarande bör medföra avsättning
från allmän befattning, såvida icke särskilda skäl tala för den brottsliges
bibehållande i tjänsten, och att i sistnämnda fall bör kunna dömas
till suspension. Vad härefter gäller frågan om inverkan av allmänt brott,
varigenom en ämbetsman förskyllt endast fängelse eller böter, ha otvivelaktigt
beaktansvärda synpunkter anförts mot införandet av en så vidsträckt
möjlighet att här ådöma ämbetsstraff som kommittén föreslagit. Häradshövdingföreningen
har befarat att principen om ämbetsmäns oavsättlighet
skulle bliva alltför uttunnad, om alla av ämbetsmän begångna allmänna
brott, även sådana som icke ägde samband med tjänsteutövningen, skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

333

kunna medföra domar å avsättning eller suspension. Det är emellertid att
märka, att även andra allmänna brott än sådana som i det särskilda fallet
förskylla straffarbete kunna indicera en hög grad av olämplighet för fortsatt
tjänsteutövning hos den ämbetsman som gör sig skyldig till dem. Bötfälles
en skollärare för sedlighetssårande beteende eller en taxeringst jänsteman
för falskdeklaration, kan det exempelvis vara nödvändigt att den brottslige
avlägsnas från tjänsten. Att meddela speciella bestämmelser för alla
sådana fall synes knappast möjligt. På grund härav har jag i princip anslutit
mig till den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheten att
tillgripa ämbetsstraff vid ämbetsmans allmänna brott. Den nödiga garantien
mot missbruk härav synes mig kunna vinnas genom att i anslutning till 6 §
såsom närmare förutsättningar för tillämpning av ämbetsstraff, då ämbetsman
genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter, uppställa, att ämbetsmannen
må dömas till avsättning allenast om han genom brottet visat sig
uppenbarligen icke vara skickad att utöva sin tjänst och till suspension endast
såvida han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren
av hans befattning bör äga. Genom denna formulering undvikes det i kommittéförslaget
använda uttrycket »ovärdig» att utöva tjänsten, vilket kan föra
tanken på ett mera abstrakt bedömande; bedömandet bör tydligen i varje
särskilt fall ske med hänsyn till beskaffenheten av den befattning varom
fråga är. Vidare undanröjes den i några yttranden påtalade formella oegentligheten,
att det enligt ordalagen i kommittéförslaget skulle kunna stanna
vid suspension oaktat ämbetsmannen visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen
icke skickad att utöva tjänsten.

Det må framhållas, att förevarande paragraf i departementsförslaget är
tillämplig jämväl, om någon, efter det han lämnat viss tjänst, dömes till
ansvar enligt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket i departementsförslaget
och vid tiden för domen innehar annan befattning.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om tillgodoräknande av ämbetsstraffet
vid utmätandet av det allmänna straffet, har häremot i yttrandena
framförts kritik från skilda synpunkter. Å ena sidan har anförts, att ett sådant
stadgande skulle innebära en opåkallad privilegiering av ämbetsmän i
förhållande till befattningshavare i enskild tjänst, vilka även kunde väntas
bliva avskedade till följd av brott. Å andra sidan har anmärkts, att icke
blott den som dömdes till avsättning eller suspension utan även ämbetsman
som i anledning av begånget brott frivilligt avginge från sin tjänst borde
komma i åtnjutande av avräkning på det allmänna straffet. I anledning
härav må framhållas, att den föreslagna lagtexten endast utsäger att den
förlust ämbetsmannen lider genom ådömandet av avsättning eller suspension
skall beaktas vid bestämmandet av annat straff för brottet och att därvid
böter som eljest skolat följa å brottet må bortfalla. Denna formulering
lämnar uppenbarligen domstolen stor frihet vid bedömandet vilken reducerande
inverkan ämbetsstraffet skall få utöva på det allmänna straffet. Det
är sålunda icke nödvändigt, att någon sådan reduktion överhuvud äger rum.
Tydligt är också, att domstolen, för den händelse ämbetsmannen före domen

334

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

skulle ha frivilligt avgått från sin befattning, är oförhindrad att låta även
detta förhållande inverka på straffmätningen. Som skäl för att låta böter
bortfalla, då avsättning eller suspension ådömes, må särskilt framhållas, att
det ofta måste te sig hårt med en ytterligare ekonomisk belastning för dem,
vilkas lön indragits genom suspension eller som helt förlorat sitt hittillsvarande
levebröd genom avsättning. Stadgandet om böters bortfallande innebär såtillvida
icke heller någon fullständig nyhet i strafflagen, som åtskilliga hithörande
fall för närvarande äro att bedöma efter särskilda straffbestämmelser
i 25 kap. med böter som lägre och avsättning eller suspension som högre
straff i en och samma skala. I betraktande härav har jag icke funnit den
nyssnämnda kritiken böra föranleda någon ändring i vad kommittén föreslagit
i nu förevarande hänseende. Icke heller synes mig det av kommittén
här använda ordet »förlust», såsom i ett yttrande gjorts gällande, kunna
missuppfattas som om det skulle avse endast ekonomisk förlust.

I några yttranden har även anmärkts, att det — sammanställt med den
sist berörda straffreduceringsregeln — tedde sig oegentligt att det först i paragrafen
föreskreves att den som dömdes till straffarbete skulle avsättas. Om
avsättningen skulle verka reducerande på det allmänna straffet, kunde det
ju tänkas att detta nedsattes till fängelse, varför det skulle vara riktigare att
i den tidigare bestämmelsen använda uttrycket »förskyllt straffarbete». Denna
anmärkning har jag icke funnit erforderligt att tillmötesgå, enär det
knappast lär komma i fråga att, vid tillämpning av allmänt straff, med hänsyn
till ämbetsstraffet övergå från straffarbete till fängelse.

8 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget. Kommittén har där upptagit
ett stadgande, att om en ämbetsman, som dömes till straff efter strafflagen,
för gärningen ålagts bestraffning av förvaltningsmyndighet, beslutet därom
skall vara förfallet. Vidare har kommittén föreslagit, att om ämbetsmannen
jämlikt beslutet varit i mistning av tjänsten, hänsyn därtill må tagas vid
bestämmande av det straff, som enligt lag skall följa å brottet, och att, om
han vidkänts mistning av lön eller erlagt böter, beloppet skall gå till betalning
av ådömda böter eller, såvitt detta ej kan ske, utbetalas till honom.

I motiven till det sålunda föreslagna stadgandet har kommittén till en början
framhållit, hurusom för närvarande strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott
och olika disciplinära ansvarsbestämmelser, vilkas tillämpning ankommer
på förvaltningsmyndigheterna, äro självständigt tillämpliga oberoende
av varandra. Emellertid framginge tydligt av såväl förarbetena till strafflagen
som bestämmelserna om förfarandet vid åläggande av disciplinstraff,
att ett tjänstefel principiellt skulle medföra ansvar endast av ettdera slaget.
Garantierna härför vore likväl uteslutande av processuell natur och icke uttömmande.
I detta avseende förelåge en skillnad allteftersom domstolsförfarande
eller disciplinärt förfarande först tillämpades. Därest åtal vid domstol
anhängiggjorts först och frågan om ådömande av ämbetsansvar avgjorts i

Kungl. Majrts proposition nr 80.

335

detta förfarande, måste förvaltningsmyndighet anses förhindrad att ingå i
prövning, huruvida samma gärning skulle medföra disciplinärt ansvar. Detta
hinder 1''örelåge vare sig domstolens avgörande gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff
eller såsom påföljd i samband med ådömande av allmänt straff
för brottet. Däremot kunde disciplinär bestraffning ådömas, då domstol väl
ådömt allmänt straff men icke ingått i prövning av fråga om tillämpning av
ämbelsstraff. Med hänsyn till innehållet i nuvarande 2: 18 förelåge sålunda
beträffande brott i allmänhet möjlighet till efterföljande disciplinär bestraffning,
dels då brottet icke förskyllt straffarbete och därför överhuvud icke
kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då straffarbete ådömts men yrkande
om ämbetsstraff icke blivit framställt och prövat av domstolen. I dessa
fall inträdde emellertid icke någon dubbelbestraffning. Förhållandet vore
allenast, att ett allmänt brott, för vilket allmänt straff ådömts, föranledde
åläggande av särskilt disciplinstraff på grund av brottets karaktär av klandervärt
uppförande eller eljest angrepp på den offentliga tjänstens integritet.
Om däremot ett tjänstefel först föranlett disciplinär bestraffning, finge
domstol icke desto mindre anses oförhindrad att pröva gärningens brottslighet
enligt strafflagen och i överensstämmelse därmed ådöma straff.

Kommittén har därefter uttalat, att kommittén funnit sig icke böra rubba
det principiella förhållandet mellan ämbetsstraff enligt strafflagen och bestraffning
i disciplinär ordning. Enligt kommittéförslaget skall sålunda vid
sammanträffande mellan domstolsförfarande och disciplinärt förfarande
dubbelbestraffning vara utesluten, såvida domstolsförfarandet gått förut. Liksom
för närvarande skall emellertid, om domstol sakfällt ämbetsman för
allmänt brott utan att pröva frågan om ämbetsstraff som påföljd av brottet,
förvaltningsmyndighet vara oförhindrad att enligt generella föreskrifter om
disciplinär bestraffning för klandervärt uppförande eller dylikt ålägga sådan
bestraffning. Då åter sammanträffande uppkommer därigenom att ett tjänstefel
först blivit föremål för disciplinär beivran och därefter åtalas vid domstol,
skall disciplinförfarandet alltjämt icke utgöra hinder mot att även domstol
prövar ansvarsfrågan. Kommittén har härom anfört, att det vore en viktig
garanti för rättssäkerheten att domstols bedömande av ett ämbetsbrott
icke begränsades av vidtagna disciplinära åtgärder från förvaltningsmyndighets
sida. Då kommittén emellertid vidare funnit att den dubbelbestraffning,
som därigenom kunde uppkomma, i gällande rätt gjort sig alltmer praktiskt
kännbar och enligt förslaget kunde förväntas komma att ytterligare aktualiseras
genom utvidgandet av möjligheten att domstolsvägen ådöma ämbetsstraff
såsom påföljd av allmänt brott, har kommittén ansett angeläget att
förebygga sådan dubbelbestraffning genom den här upptagna föreskriften
om återgång av beslut om disciplinär bestraffning för den händelse ämbetsmannen
för samma förseelse skulle dömas till straff enligt 25 kap. strafflagen.

I anledning av vad sålunda föreslagits har länsstyrelsen i Uppsala län funnit,
att enligt förslaget dubbelbestraffning skulle kunna uppstå i sådana fall,

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

då domstol icke ingått i prövning av frågan om ämbetsstraff och förvaltningsmyndighet
därefter ålägger disciplinär bestraffning. I dessa fall kunde
nämligen blotta möjligheten av en efterföljande disciplinär åtgärd icke inverka
på domstolens straffmätning.

Departements- Att kommittén i 25 kap. inryckt ett stadgande, varigenom förhållandet
chefen. mellan ämbetsstraff enligt strafflagen och disciplinär bestraffning genom beslut
av förvaltningsmyndigheterna reglerats, finner jag tillfredsställande. I
detta sammanhang må till en början framhållas att, då i stadgandena om
de speciella ämbetsbrotten förut i kapitlet säges att de ej skola gälla då gärningen
är särskilt belagd med straff, härmed ej avses det fall att förseelsen
enligt särskild bestämmelse må bestraffas av förvaltningsmyndighet i disciplinär
ordning. Undantagen avse att för domstol klargöra, att den skall i
första hand döma enligt den speciella straffbestämmelse som må finnas och
endast om sådan saknas tillämpa den mera generella bestämmelsen.

Ett stadgande om hänsynstagande till att ämbetsmannen för samma gärning
dömts till bestraffning av förvaltningsmyndighet synes mig välmotiverat
till undvikande av dubbelbestraffning. I ett yttrande har framhållits,
att även enligt kommittéförslaget kunde sägas bestå en möjlighet till dubbelbestraffning.
Enligt 7 § i förslaget skall nämligen ämbetsstraff som ådömes
såsom påföljd av allmänt brott kunna inverka reducerande på det allmänna
straff som i första hand skall följa på brottet. Om i något fall domstolen
underläte att pröva frågan huruvida ett allmänt brott borde medföra
ämbetsstraff, kunde tydligen icke bliva tal om att reducera det allmänna
straffet av hänsyn till möjligheten att disciplinär bestraffning senare av förvaltningsmyndighet
kunde åläggas ämbetsmannen för den gärning varom i
målet varit fråga. Skulle därefter sådan disciplinär bestraffning följa, kunde
alltså resultatet bliva, att ämbetsmannen gått miste om en reducering av det
allmänna straffet vilken skulle ha inträtt om domstolen utmätt såväl detta
straff som ett mot disciplinstraffet svarande ämbetsstraff. Med anledning
härav vill jag framhålla, att domstolen skall, oberoende av om åklagaren
särskilt yrkat det, ex officio pröva vilka påföljder som kunna komma i fråga
med anledning av visst brott. Enligt 7 § i departementsförslaget, som i denna
del överensstämmer med kommittéförslaget, har domstol befogenhet att döma
till avsättning eller suspension, även om brottet ej föranleder högre allmänt
straff än böter. Frågan om avsättning eller suspension bör alltså städse ha
prövats av domstolen, när den dömer till ansvar. Härav torde följa, att administrativ
myndighet icke torde ha befogenhet att såsom disciplinstraff
ådöma avsättning eller suspension i något fall när brottet varit föremål för
domstols prövning. En annan sak är, att den administrativa myndigheten
kan ha befogenhet att av annan anledning än såsom påföljd av brott skilja
vederbörande från tjänsten.

Den av kommittén föreslagna avfattningen av stadgandet synes mig emellertid
mindre lycklig, enär den lätt kan ingiva föreställningen att här skulle
lösas ett större frågekomplex än som är avsett. Utgångspunkt för stadgan -

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

337

det är, att den som redan bestraffats av administrativ myndighet på lämpligt
sätt skall få räkna sig detta till godo, om åtal väckes vid domstol; däremot
har man ej velat ge den bestraffade rätt att hos domstol söka omprövning
av straffet. Det av kommittén använda uttrycket, att förvaltningsmyndighetens
beslut skall vara förfallet, synes emellertid till en början kunna
leda till den missuppfattningen, att verkställighet som ägt rum skulle gå åter
och alltså exempelvis en person, som blivit avsatt, återinsättas i sin tjänst.
Ett sådant radikalt avsteg från vad som nu gäller är jag icke beredd att
förorda. Har avsättning enligt förvaltningsmyndighets lagakraftvunna beslut
verkställts, synes detta, såsom kommittén också torde ha åsyftat, böra
bestå och i sådant fall blir icke 8 § utan 6 § sista stycket i departementsförslaget
att tillämpa. Vad angår det fallet att administrativ myndighet ålagt
suspension, är kommittéförslaget såtillvida otydligt som det ej ger klart vid
handen att domstolen må avstå från att ådöma suspension, om den finner
det tidigare suspensionsstraffet tillfyllest. En sådan befogenhet måste emellertid
tillerkännas domstolen.

Vad därefter angår det föreslagna stadgandet, att beloppet av disciplinärt
innehållen lön eller erlagda böter skall gå till betalning av senare av domstol
ådömda böter eller, såvitt det ej kan ske, återbetalas, kan detta stadgande
tolkas så, att restitution alltid skulle ske, även i den mån domstolen frikänner
eller utmäter lägre straff. Frågan om ersättning åt oskyldigt dömda synes
mig emellertid ej lämpligen kunna upptagas i förevarande paragraf,
som avser undvikande av dubbelbestraffning. Jag har därför uteslutit nämnda
stadgande. Det torde vara tillfyllest, att domstolen må förklara att böter,
som eljest skolat ådömas, skola bortfalla. Att detta kan inverka på bötesfördelningen
synes mig vara av mindre betydelse.

I kommittéförslaget har det förslagna stadgandet mot dubbelbestraffning
inskränkts till det fallet att domstolen ådömer straff enligt strafflagen. Denna
begränsning synes emellertid ej sakligt grundad. Motsvarande behov att undvika
dubbelbestraffning uppkommer, när domstol skall döma till ansvar jämlikt
något lagrum i specialstraffrätten.

Paragrafen synes på grund av det anförda först böra upptaga en regel,
att domstol har att taga hänsyn till disciplinär bestraffning vid bestämmande
av straff för samma brott. Såvitt angår frihetsstraff, torde detta hänsynstagande,
liksom i 7 § sista stycket, böra vara begränsat till straffmätningen
inom straffskalan. Däremot böra böter och suspension kunna helt
bortfalla, så att domstolen i stället för att ådöma sådant straff blott förklarar
redan ådömd disciplinär bestraffning vara tillfyllest. Sist i paragrafen
torde böra upptagas stadgande, att verkställighet av disciplinärt straff ej får
ske efter det domstols dom i målet vunnit laga kraft. Härav följer, att om
det disciplinärt ådömda straffet till äventyrs icke blivit verkställt när domstolen
dömer och icke heller kan antagas bliva verkställt innan domstolens
dom vinner laga kraft, domstolen självfallet icke må taga hänsyn till disciplinstraffet
vid straffmätningen. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt,
22 Dihang till riksdagens protokoll 1!)48. t sand. Nr 80.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departemtenschefen.

att om verkställighet av förvaltningsmyndighetens beslut påbörjats när domstolens
dom vinner laga kraft, den skall omedelbart avbrytas.

9 §.

I 10 § av sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande, att om ämbetsman
utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ej
kunnat med kallelse träffas eller inställas, han skall dömas till avsättning
från den tjänst från vilken han uteblivit, där han ej återkommer innan tre
månader förflutit från det kallelse i allmänna tidningarna ågått.

Stadgandet överensstämmer med nuvarande 25: 19. I anledning av dess
upptagande i förslaget har länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatt, huruvida
stadgandet, som egentligen icke tillhörde strafflagstiftningen, rätteligen borde
upptagas i 25 kap. Måhända borde det i stället få sin plats i övergångsbestämmelserna
till förslaget. Generaltullstyrelsen har som en brist i paragrafen
framhållit, att det icke utsagts huruvida kallelsen i allmänna tidningarna
skulle utfärdas av domstol eller av den myndighet, varunder den försvunne
ämbetsmannen lydde. Styrelsen funne det böra ankomma på domstol att utfärda
kallelsen. Även i övrigt syntes det styrelsen, att tvekan kunde råda
angående vad som erfordrades för att en ämbetsman skulle kunna avsättas
enligt det ifrågavarande stadgandet.

Det förekommer, om ock endast i sällsynta undantagsfall, att en ämbetsman
förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring utan att han kan dömas till ansvar
för tjänstefel. På grund av hans bortovaro kan det nämligen vara omöjligt
att fastställa huruvida tjänstefel föreligger eller ej eller i allt fall att delgiva
honom stämning. Förevarande stadgande avser att tillgodose det praktiska
behovet av att från tjänsten kunna skilja en bortovarande ämbetsman,
även om bortovaron icke kan beivras såsom ämbetsbrott. Stadgandet synes
stå i ett tillräckligt samband med straffbestämmelserna om ämbetsbrott för
att liksom hittills få sin plats i 25 kap. I anledning av vad generaltullstyrelsen
anmärkt har i departementsförslaget uttryckligen föreskrivits, att kallelsen å
den försvunne ämbetsmannen skall utfärdas av domstolen.

10 §.

Enligt vad kommittén i sin 11 § föreslagit skall, där någon medverkat till
tjänstemissbruk, tagande av muta eller brott mot tystnadsplikt utan att åsidosätta
egen tjänsteplikt, under iakttagande av medverkansreglerna i 3 kap.,
dömas till allmänt straff som stadgats för ifrågavarande ämbetsbrott. För
det fall att den medverkande själv är ämbetsman bär vidare föreslagits, att
jämväl reglerna i 25 kap. om ämbetsstraff såsom påföljd till allmänt
straff skola träda i tillämpning. Slutligen har kommittén här även upptagit
en bestämmelse om att för medverkan till tjänstefel endast den må straffas
som därigenom själv åsidosatt tjänsteplikt.

Bestämmelserna i det nuvarande 25 kap. äro i princip tillämpliga blott på
den som är underkastad ämbetsansvar. Härifrån utgör emellertid till en bör -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

339

jan 25:5 andra stycket ett undantag. Enligt detta lagrum straffas nämligen
den som till ämbetsman för hans ämbetsutövning lämnar, utlovar eller erbjuder
muta eller annan otillbörlig belöning. Vidare har nyssnämnda i 25 kap.
härskande grundsats i viss mån genombrutits genom 1942 års lagstiftning om
förmögenhetsbrotten. Denna reform innebar nämligen, att gärning, som förutom
att den innefattar ämbetsbrott varom förmäles i 25: 16 jämväl utgör
allmänt brott, skall bestraffas med tillämpning av såväl 25: 16 som det lagrum
vari stadgas straff för det allmänna brottet, exempelvis 22: 5. Eftersom medverkan
till allmänt brott är straffbar, medförde reformen, enligt vad kommittén
uttalat, en väsentlig utsträckning av medverkansansvaret. I kommittéförslaget
motsvaras 25:5 andra stycket av 10:5 (10:6 i departementsförslaget),
varest upptagits stadgande om straff för bestickning. Någon motsvarighet
till den situation, som föreligger beträffande 25: 16, finnes åter icke
i kommittéförslaget, eftersom enligt detta såsom ämbetsbrott behandlas endast
sådana brott, vilka icke tillika utgöra allmänna brott.

Kommittén bär nu bland de nya medverkansreglema i 3 kap. upptagit
den bestämmelsen att straff, som är stadgat för gärning av syssloman,
gäldenär eller annan i särskild ställning, skall drabba jämväl den som
jämte honom medverkat till gärningen. Frågan om den straffrättsliga behandlingen
av medverkan vid ämbetsbrott har med hänsyn härtill för kommittén
iklätt sig formen av ett spörsmål, huruvida skäl funnes att för ämbetsbrottens
del stadga undantag från nyssnämnda bestämmelse bland de
allmänna medverkansreglema. Ett sådant undantag har kommittén funnit
böra uppställas för tjänstefel. I fråga om dessa de lindrigaste ämbetsbrotten
skall sålunda enligt kommittéförslaget straffas endast sådan medverkan som
innebär åsidosättande av den medverkandes egen tjänsteplikt. Däremot har
kommittén funnit motiverat att beträffande övriga ämbetsbrott bestraffa
även andra medverkande än sådana vilka genom sin medverkan kränka egen
tjänsteplikt. I dessa fall skall emellertid enligt kommittéförslaget straffmätningen
för den medverkande ske endast utifrån det allmänna straff som.
stadgats för ämbetsbrott av ifrågavarande slag. Skulle den medverkande vara
ämbetsman utan att han likväl genom sin medverkan åsidosatt någon tjänsteplikt,
skall härtill komma ämbetsstraff enligt samma regler som då ämbetsman
sakfälles för allmänt brott.

Såsom kommittén framhållit torde det vara motiverat, att den som anstiftar Departementstjänstemissbruk
eller är behjälplig därvid, med vetskap om att gärningen CÄe/**-innebär sådant brott och med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon
enskild förfång, blir straffad härför även om han själv icke är underkastad
ämbetsansvar. Detsamma gäller den som förleder en ämbetsman till brott
emot tystnadsplikt eller hjälper honom vid sådant brott. Den som enligt 10: 6
i deparlementsförslaget gjort -sig förfallen till ansvar för bestickning skall naturligtvis
ej straffas för medverkan till tagande av muta; detta framgår av
att den allmänna medverkansregeln i förslagets 3: 4 är tillämplig allenast där
ej annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Om mutan icke läm -

340

Kungl. Maj:ts nroposition nr 80.

nats till ämbetsmannen själv utan till någon anhörig, kan det däremot vara
påkallat att straffa den sistnämnde för medverkan till tagande av muta. Det
synes alltså föreligga behov av ett stadgande om straff för utomståendes medverkan
till tjänstemissbruk, brott mot tystnadsplikt och tagande av muia.
Mot kommitténs förslag härom ha icke framkommit några anmärkningar i
yttrandena. Då bestämmelserna synas mig innefatta en tillfredsställande reglering
av medverkansansvaret vid ämbetsbrott, ha de utan några sakliga ändringar
upptagits i departementsförslaget.

11 §■

I 12 § av kommittéförslaget har inrymts bestämningen av vilka befattningshavare
som skola vara underkastade ämbetsansvar. I sådant hänseende
har kommittén till en början upptagit ett stadgande, att med ämbetsman
i strafflagen skall förstås domare, annan statens tjänsteman vilken endast
medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin syssla samt den som har
sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må entlediga honom. Vad som
sägs om ämbetsman skall enligt kommittéförslaget också gälla den som eljest,
för stat eller kommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller
tjänsteärende, varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet,
eller som är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning
eller säkerhet eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet
eller delgivning. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla om den som
vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning
förestår verksamhet för vård av dem, som äro berövade friheten,
eller för allmän samfärdsel eller är satt att deltaga i vården eller i driften
av samfärdseln. Därefter har upptagits en bestämmelse, att den som sitter
i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings- eller prövningsnämnd eller
som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal
församling skall vara underkastad ämbetsansvar för tagande av muta och
brott mot tystnadsplikt ävensom de i 7 och 8 §§ i kommittéförslaget upptagna
reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till allmänt straff och om
skärpt straff för allmänt brott, som tillika inneburit åsidosättande av tjänsteplikt.
Slutligen har kommittén tillagt en föreskrift, att i övrigt ämbetsansvar
skall gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning
förordnar därom.

I den nu gällande strafflagen är begreppet ämbetsman bestämt i 10: 1 andra
stycket, enligt vilket lagrum med ämbetsman förstås den som är försedd
med Konungens fullmakt å ämbetet eller innehar ämbete av lika värdighet
eller är lagligen satt i sådan ämbetsmans ställe samt domare, ändå att han
ej blivit förordnad av Konungen. Bestämmelserna om straff för ämbetsbrott
i 25 kap. gälla emellertid enligt 22 § i samma kapitel utom för ämbetsmän
även för åtskilliga andra kategorier befattningshavare. Av statliga befattningshavare
nämnas sålunda här tjänstemän som lyda under ämbetsmyndigheterna
och andra som äro förordnade att förrätta ämbets- eller tjänsteärende.
I fråga om kommunala befattningshavare upptagas dels de som äro satta

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

341

att förvalta kommunernas angelägenheter, varmed avses förvaltningsorganen
i motsats till de beslutande församlingarna, dels de tjänstemän som lyda under
dessa förvaltningsmyndigheter samt andra som äro förordnade att förrätta
kommunal tjänst eller tjänsteärende. Vid tillämpningen av dessa stadganden
har i rättspraxis gränsen nedåt för ämbetsansvaret i fråga om statliga
och kommunala befattningshavare kommit att bestämmas huvudsakligen
av två ledande synpunkter. För det första har ämbetsansvar icke ansetts
föreligga då en tjänst uteslutande innefattar osjälvständig verksamhet såsom
arbetare eller biträde i arbete under annans ledning eller biträde på expedition
eller i liknande göromål. Som exempel härpå kunna anföras fast anställd
civilarbetare vid flottan, vaktmästare vid kyrka och vid lolkskola,
sjuksköterskebiträde och eldare. För det andra har tjänst med osjälvständig
verksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar, då verksamheten antingen
innefattar någon offentlig maktutövning eller inom kommunikationsverken
angår förhållandet till allmänheten. Ämbetsansvar har sålunda tillämpats
på bl. a. exekutionsbetjänt, polisman, brevbärarbiträde, stationskarl och stationskarlsaspirant.
Beträffande andra befattningshavare än sådana i statlig
eller kommunal tjänst gäller enligt 25: 22 ämbetsansvar i första rummet för
dem som handha förvaltningen av allmänna, av Konungen stadfästade kassors,
verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter. Slutligen
gäller enligt samma lagrum ett partiellt ämbetsansvar vid vissa enskilda kommunikationsinrättningar,
nämligen kanal- eller slussverk eller annan sadan
vattenbyggnad eller järnvägsanläggning. Förutsättning härför är, att Konungen
förordnat om anläggningens fridlysning enligt 19: It. Ansvaret är begränsat
till det speciella ämbetsbrott som består i underlåtenhet eller försummelse
av åliggande till förekommande av olyckshändelse (25: 15) och omfattar, i
likhet med vad som gäller vid motsvarande statliga och kommunala inrättningar,
samtliga anställda.

Kommittén har såsom sin uppfattning uttalat att ämbetsansvaret, såvitt anginge
det centrala område som avsåge befattningshavare i stat och kommun,
borde bibehållas väsentligen vid den omfattning det erhållit enligt nuvarande
lagstadganden och utvecklingen i rättspraxis efter strafflagens tillkomst. I
fråga om dessa befattningshavare är sålunda den av kommittén föreslagna
lagtexten väsentligen avsedd endast alt på ett mera bestämt och vägledande
sätt än i nuvarande 25: 22 angiva vilka personalkategorier som skola omfattas
av ämbetsansvaret. Härvid har till en början upptagits en bestämning
av begreppet ämbetsman, som ansluter sig till den för närvarande i 10: 1
andra stycket meddelade. Därefter har med ämbetsman jämställts den som
eljest för stat eller kommun handhar förvaltningsuppgift. Vid angivandet,
vilka slag av tjänster och tjänsteärenden för stat eller kommun som i övrigt
skola medföra ämbetsansvar, har kommittén sökt giva eu närmare bestämning
i överensstämmelse med den förut beskrivna utvecklingen i rättspraxis.
Medtagits har sålunda dels all tjänstgöring, varmed är förenad arbetsledning
eller annan självständig verksamhet, dels också osjälvständig tjänstgöring
inom vissa uppräknade områden, för vilka är utmärkande att den statliga

342

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

eller kommunala verksamheten riktar sig utåt mot enskilda medborgare eller
mot allmänheten. I sistnämnda hänseende har först nämnts upprätthållande
av allmän ordning eller säkerhet samt verkställighet av dom eller annat
beslut av myndighet eller delgivning. Därefter har upptagits vården av per’
soner som äro berövade friheten samt driften av allmänna kommunikationsinrättningar.
Eftersom emellertid verksamhet av dessa båda slag även kan
bedrivas av enskilda organisationer och kommittén ansett att jämväl i sådant
fall fullständigt ämbetsansvar borde föreligga, har nn förevarande punkt
i paragrafen gjorts tillämplig på envar som vid statlig, kommunal eller av
Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för
vård av dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller
är satt att deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. I fråga om de
enskilda kommunikationsinrättningarna innebär detta en utvidgning av ämbetsansvaret
till att omfatta driften i dess helhet och icke endast såsom enligt
nuvarande 25: 22 den egentliga säkerhetstjänsten till förekommande av
olycksfall. Vad åter angår befattningshavare hos andra enskilda organisationer
än nu nämnts har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till det
nuvarande allmänna stadgandet i 25: 22 om fullständigt ämbetsansvar för
förvaltningen av allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra
inrättningars eller stiftelsers angelägenheter. I stället har kommittén funnit
lämpligt att i hithörande fall göra ämbetsansvaret beroende på individuell
prövning genom det sist i paragrafen upptagna stadgandet, att utöver
vad förut i paragrafen sagts ämbetsansvar skall gälla såvitt Konungen för
befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.

Vad slutligen angår den av kommittén här även upptagna regeln om visst
ämbetsansvar för den som sitter i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings-
eller prövningsnämnd eller är förordnad eller vald till ledamot av
beslutande statlig eller kommunal församling, motsvaras denna bestämmelse
i nu gällande lag av 2: 18, enligt vilket lagrum ämbetsstraff såsom påföljd
vid ådömande av straffarbete för allmänt brott skall inträda förutom för
den som är underkastad ämbetsansvar enligt 25 kap. även för innehavare av
annan allmän befattning, vare sig den beror av val eller av förordnande.
Utan att avse någon saklig förändring beträffande den personkrets utanför
de av nuvarande 25 kap. omfattade befattningshavarna, som sålunda för
närvarande är underkastad ett partiellt ämbetsansvar enligt 2: 18, har kommittén
här sökt giva en direkt beskrivning av densamma. I överensstämmelse
med den föreslagna nya systematiken beträffande ämbetsstraffen, vilken
bl. a. innebär att nuvarande 2: 18 ersatts med de i 25 kap. upptagna
reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till straff för allmänt brott och om
skärpning av straff för allmänt brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin
tjänsteplikt, har kommittén genom det nu ifrågavarande stadgandet gjort
dessa regler tillämpliga på den här beskrivna kretsen av befattningshavare
som ej äro ämbetsmän. Härutöver har kommittén emellertid även funnit
påkallat att låta dessa personer bliva underkastade jämväl ämbetsansvar
enligt stadgandena om straff för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt.

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Vad kommittén i förevarande paragraf föreslagit har, som förut inledningsvis
framhållits, givit anledning till åtskilliga erinringar med hänsyn
till ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten.

Härutöver har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit oegentligt, att
begreppet ämbetsman i paragrafens första punkt bestämts säsom befattningshavare
vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin
tjänst. Eftersom bestämningen avsåge att klargöra just vilka som skulle kunna
dömas till ämbetsstraff, vore enligt hovrättens mening gällande lags definition
i 10: 1 andra stycket att föredraga.

Generaltullstyrelsen har ansett, att det i varje fall inom styrelsens verksamhetsområde
kunde möta svårigheter att avgöra vad som skulle förstås
med att handhava förvaltningsuppgift och huruvida viss tjänst vore förenad
med självständig verksamhet. Framför dessa av kommittén föreslagna uttryckssätt
föredroge styrelsen det i gällande lag använda uttrycket »tjänstemän,
som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda».

Vidare har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt, att nämndeman
hänförts till befattningshavare som endast underkastats begränsat
ämbetsansvar enligt den föreslagna paragrafens andra stycke. Att nämndemans
ansvar i fråga om själva domfällandet vore inskränkt till sadana fall,
då nämnd överröstade domaren, borde icke här tå vara avgörande.

Beträffande avfattningen av lagtexten i paragrafen har justitiekanslersämbetet
funnit tveksamt, huruvida av denna framginge att, på sätt kommittén
i motiven uttalat, även för järnvägsdrift arbetande kraftverk vore hänförliga
till inrättningar för allmän samfärdsel.

Det straffrättsliga ämbetsansvaret har i åtskilliga viktiga hänseenden till- DepartemeiUslagts
betydelse vid utformningen av arbetsrätten. Sålunda utesluter ämbetsansvar
tillämpning av lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt.
Vidare anses även möjligheten att inga kollektivavtal vara
beroende av om de arbetstagare, som avtalet skulle avse, omfattas av ämbetsansvar
eller ej. Då från flera håll påyrkats en allmän översyn av ämbetsansvarets
återverkningar inom arbetsrätten och en sådan översyn även synes
mig vara av behovet påkallad, har jag, såsom jag redan inledningsvis framhållit,
i avvaktan härpå funnit riktigast att i fråga om kretsen av dem som
äro underkastade ämbetsansvar icke för närvarande föreslå några ändringar,
som kunna få återverkningar inom arbetsrätten. På grund av vad sålunda
anförts upptager den nu förevarande paragrafen i departementsförslaget till
en början i ett första stycke dels en bestämning av begreppet ämbetsman som
jag funnit kunna erhålla den lydelse kommittén föreslagit, dels ock härutöver
endast ett stadgande att vad som sägs om ämbetsmän även skall gälla
de personalkategorier som i gällande lag angivas i ‘25: 22 lörsta stycket.

Därefter har i ett andra stycke införts bestämmelser om partiellt ämbetsansvar
för den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig
eller kommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller i taxeringseller
prövningsnämnd. Däremot har hår, med anledning av den av härads -

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

hövdingföreningen framställda anmärkningen, nämndeman uteslutits. Nämndeman
skall sålunda, i den mån ämbetsansvar för honom icke är uteslutet
till följd av den särskilda regeln att endast nämnd som överröstar domaren
svarar för sin dom, vara underkastad fullständigt ämbetsansvar (jfr nya
rättegångsbalken 16: 7 och 29:7). I fråga om det partiella ämbetsansvarets
innehåll har jag icke funnit anledning frångå vad kommittén förordat. Då
det torde vara förenat med praktiska olägenheter att döma valda förtroendemän
till suspension, har jag emellertid upptagit ett särskilt stadgande
häremot beträffande dem som äro underkastade partiellt arbetsansvar (jfr
vad som anförts under 2: 15 i departementsförslaget).

Slutligen har i paragrafens tredje stycke upptagits en bestämmelse, att
om den, som är anställd vid av Konungen stadfästad, för allmän samfärdsel
avsedd inrättning, åsidosätter vad honom ålegat till förekommande av olyckshändelse,
skall gälla vad i 5 och 7 §§ stadgas. Härigenom har tillgodosetts
behovet att tills vidare bibehalla motsvarighet till gällande lags stadganden
i 25: 15 och 25: 22 andra stycket.

12 §.

Enligt 8 § i kommittéförslaget ma ämbetsmans allmänna brott varigenom
han åsidosatt sin tjänsteplikt städse åtalas av allmän åklagare.

Såsom vid 5 § i departementsförslaget erinrats har hovrätten över Skåne
och Blekinge framställt anmärkning mot att denna åtalsregel upptagits i samma
mening som en straffbestämmelse.

På grund av den framställda anmärkningen har bestämmelsen om att
brott varigenom gärningsmannen åsidosatt sin tjänsteplikt alltid hör under
allmänt åtal flyttats till nu förevarande paragraf.

I motiven till det i paragrafen om brott mot tystnadsplikt gjorda förbehållet
för det fall att gärningen vore särskilt belagd med straff har kommittén
uttalat, att därav följde att den i specialstraffrättsliga bestämmelser om
brott mot tystnadsplikt flerstädes uppställda åtalsbegränsningen, enligt vilken
allmänt åtal berodde av målsägandes angivelse, komme att fortbestå. En erinran
om att sådana åtalsbegränsningar skola gälla även mot huvudregeln i
nu förevarande paragraf synes mig erforderlig och har därför tillagts som en
andra punkt i paragrafen.

13 §.

I 2:17 i kommittéförslaget har upptagits ett stadgande, att om den som
blivit till straff dömd före domen blivit förordnad eller vald till en befattning
och denna ej blivit i domen nämnd, särskild talan om avsättning eller suspension
från befattningen må föras.

För det fall att den som dömts till straff innehar befattning, från vilken
han på grund av brottet kunnat bliva avsatt eller suspenderad, utan att likväl
fragan härom blivit prövad i domen, öppnar nu förevarande paragraf i

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

345

kommittéförslaget möjlighet att genom särskild talan i efterhand få denna
fråga upptagen till bedömning. Särskild talan om avsättning eller suspension
skall emellertid uppenbarligen icke behöva väckas, om det mål i vilket den
ofullständiga domen meddelats är anhängigt i högre rätt och underrättens
dom icke vunnit laga kraft i förevarande del. Överrätten bör i så fall vara
pliktig att till prövning upptaga jämväl frågan om den brottsliges avsättande
eller suspenderande från en i underrättens dom icke omnämnd befattning.
Detta gäller även befattning, som den dömde erhållit efter det att underrättens
dom meddelades men innan den vunnit laga kraft. Då paragrafen i den
av kommittén föreslagna lydelsen möjligen skulle kunna föranleda missförstånd,
har en jämkning av lagtexten ägt rum. Vidare bar en särskild regel
om preskription av sådan talan om avsättning eller suspension som här är
i fråga synts vara erforderlig och tillagts i stadgandet. Paragrafen har slutligen
befunnits böra få sin plats icke i 2 kap. utan i 25 kap.

övergångsbestämmelserna.

Den nya lagstiftningen kräver följdändringar i strafflagstiftningen för krigsmakten.
Då denna är föremål för en genomgripande omarbetning som ej
kan genomföras förrän tidigast vid 1948 års riksdag, torde med ikraftträdandet
av nu förevarande förslag böra anstå till den 1 januari 1949. Jag har sålunda
icke ansett mig böra upptaga det förslag till följdändringar i strafflagen
för krigsmakten som kommittén framlagt i särskilt betänkande (SOU
1945:28).

I övergångsbestämmelserna föreslås till en början under punkt 1 upphävande
av lagarna den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning
av penningsedel, den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar
och den 13 december 1940 om straff för sabotage.

Även kommittén har föreslagit upphävande av de nämnda båda lagarna
av 1927 och 1940, vilkas innehåll i departementsförslaget motsvaras av stadgandena
i 12: 10 och 19: 4. Beträffande lagen om förbud mot vissa sammanslutningar
har kommittén funnit, att det nu föreslagna stadgandet om straff
för olovlig kårverksamhet i strafflagen 9: 7 ersatte bestämmelserna i 1934 års
lag med undantag av vad där stadgades om förverkande och beslag. Ehuru
kommittén föreslagit allmänna bestämmelser om förverkande i 2 kap. strafflagen
och ehuru beträffande beslag allmänna bestämmelser synts kommittén
lämpligen böra meddelas i administrativ ordning, har kommittén likväl ansett
att de speciella bestämmelserna härom i 1934 års lag tills vidare borde bibehållas.
Enligt 4 § i denna lag skall vapen, ammunition, utrustning och
dylikt, som påträffats hos någon som förbrutit sig mot lagen, vara förverkat.
Enligt 6 och 7 §§ skall egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt lagen, tagas i beslag av polismyndigheten. Kan ägaren anträffas, skall
åtal följa inom en månad; om så ej sker, går beslaget åter. Därest åter ägaren
icke kan anträffas, skall ett kungörelseförfarande tillgripas och länss''vrelsen
därefter avgöra, huruvida beslaget skall stå fast eller ej.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kommittén har erinrat om att processlagbercdningen framlagt förslag till
ändrad lydelse av 1934 års lag i vissa delar (SOU 1944: 9 s. 159 och 1944: 10
s. 393). De av processlagberedningen föreslagna ändringarna ha föranletts
av att i 17 § promulgationslagen till nya rättegångsbalken såsom en huvudregel
upptagits, att talan om förverkande skall riktas mot ägaren av vad
som tagits i beslag. Beredningen har emellertid ansett, att i 1934 års lag alltjämt
borde finnas möjlighet att förklara egendom förverkad i rättegång
mot den som tilltalats för brott mot lagen, även om han ej är egendomens
ägare och denne ej instämts. Härvid torde processlagberedningen främst ha
åsyftat sådana situationer, då en ertappad ledare eller medlem av viss kår
förnekar att han själv är ägare till anträffade vapen och i stället som ägare
uppger någon okänd eller flyktad person. De av beredningen föreslagna ändringarna
i 1934 års lag, vilka hänföra sig till 6 och 7 §§ däri, avse sålunda
att även efter ikraftträdandet av nya rättegångsbalken möjliggöra att det
skulle kunna dömas till förverkande av egendom, varom nu är fråga, i mål
där ansvarstalan riktas mot annan än egendomens ägare.

Enligt det nu föreliggande förslaget till ändringar i strafflagen ha i 2:17
upptagits allmänna bestämmelser om förverkande. Första stycket av paragrafen
ger bl. a. möjlighet till förverkandeförklaring beträffande egendom
som använts såsom hjälpmedel vid brott, under förutsättning att ägaren förövat
gärningen eller medverkat därtill. Enligt andra stycket kan även eljest
dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig
användning, förklaras förverkat. Tydligt är att vid olovlig kårverksamhet
vapen, som innehas av kårmedlemmarna, i allmänhet skola kunna förklaras
förverkade med stöd av första stycket i den nu återgivna förverkandeparagrafen.
Skulle emellertid en kårmedlem icke själv äga hos honom anträffade
vapen och dessa icke heller tillhöra någon annan som deltagit i kårverksamheten,
kan fråga uppkomma om tillämpning av andra stycket i paragrafen.
Det är emellertid att märka, att härför kräves att vapnet på grund av
sin särskilda beskaffenhet skall vara ägnat för brottslig användning. Detta
får väl anses gälla t. ex. om en kulspruta eller handgranat i privat ägo men
däremot icke om ett vanligt skjutvapen. Jag vill emellertid framhålla, att
vapenkungörelsen den 22 juni 1934 torde ge möjligheter att komma tillrätta
med hithörande fall. Bland annat kan nämnas, att denna kungörelse stadgar
ett särskilt förfarande som medför egendomens förverkande i fall, då ett
vapens ägare icke är känd eller kan anträffas (23 §).

I betraktande av vad nu anförts synes icke föreligga något behov av särskilda
förverkandebestämmelser beträffande vapen som kunna sättas i samband
med olovlig kårverksamhet. Icke heller synes det vara erforderligt med
processuella särregler för det fall att vapnens ägare icke själv kan instämmas
i målet. Jag har alltså funnit mig kunna förorda fullständigt upphävande
av 1934 års lag om förbud mot vissa sammanslutningar. Annan utrustning
för illegala kårer än vapen och ammunition, som omfattas av vapenkungörelsen,
torde icke erbjuda några sådana praktiska problem att
särskilda förverkandebestämmelser därom erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

347

I övrigt ha de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna — med
undantag för punkt 5 — i huvudsakligen oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.
Under punkt 2 har kommittén föreslagit, att där i lag
eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i den nya lagstiftningen, denna i stället skall tillämpas. I överensstämmelse
med vad kommittén uttalat i motiven torde uttryckligen böra
stadgas, att vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse
som där sägs skall anses enligt 8:4 SL i stället skall avse 8: 10 nya
lagen. I punkt 3 ha de icke straffrättsliga bestämmelserna om upprors och
upplopps stillande samt om församlingsfrihet i nuvarande 10: 12 och 10: 15
upptagits i väsentligen oförändrat skick. Frågan om behovet av ändrade
riktlinjer för bestämmelserna i dessa ämnen kan icke upptagas till behandling
i detta sammanhang. På ett par punkter har emellertid lydelsen av förevarande
ålderdomliga bestämmelser ansetts böra jämkas. I fråga om rätten
för krigsmanskap att bruka våld har kommittén uteslutit kravet på att skingringsbefallning
skall ha givits tre gånger i Konungens namn. Det skall sålunda
vara tillfyllest att sådan befallning givits »ljudeligen». Jag har endast
moderniserat språket något. Sålunda har nyssnämnda ord utbytts mot »högt
och tydligt». Stadgandet i nuvarande 10: 10 andra stycket om att upprorsman,
som dräpts, skall ligga ogill har synts mig så föråldrat att det bör utgå.
Ett sådant fall bör icke behandlas annorlunda än då våld eljest brukats av
polismyndighet eller krigsmanskap. Såsom punkt 4 har upptagits det i nuvarande
24: 1 givna civilrättsliga stadgandet, att vad någon olovligen sått
eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare. Vidare har
kommittén i samma punkt upptagit en bestämmelse, avsedd att ersätta stadgandet
i nuvarande 25: 13 att förman i uppbördsverk skall straffas med avsättning
eller suspension, om han av underordnad uppbördsman eller redogörare
lånar medel som ej höra till uppbörden. Då det icke kunde anses
lämpligt att i allmänna strafflagen bibehålla ett så speciellt straffstadgande,
förordade kommittén i stället en bestämmelse av instruktionell natur att förman
i uppbördsverk ej må låna medel av underordnad uppbördsman eller
redogörare, ändå att medlen ej höra till uppbörden. Det föreslagna stadgandet
synes emellertid med den nya uppbördsorganisationen knappast behövligt.
I den mån behov av särskild föreskrift i ämnet yppar sig torde sådan
lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning.

Kommittén har slutligen såsom punkt 5 upptagit vissa bestämmelser, som
synts erforderliga med utgångspunkt från att förslaget skulle genomföras
före processreformen. Emellertid är avsett, att nya rättegångsbalken skall
träda i kraft den 1 januari 1948 och således före kommitténs förslag. Denna
punkt skall sålunda utgå.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements cheten.

Följdförfattningar.

Förslag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om straffregister.

Då återfallsreglerna enligt 4: 14 SL i kommittéförslaget utsträckts till
att gälla även brott mot 12 eller 24 kap. SL, har en motsvarande ändring
av kommittén föreslagits i lagen om straffregister.

I det av rådhusrätten i Göteborg avgivna yttrandet över förslaget har rådhusrätten
föreslagit upphävande av den i nu förevarande paragraf av lagen
om straffregister ingående bestämmelsen, att uppgift till straffregistret skali
lämnas angående den som med tillämpning av strafflindringsregeln för person
under 18 år i 5: 2 strafflagen dömes till böter för brott, varå enligt lag
kan följa straffarbete. Någon rationell grund för detta stadgande syntes nämligen
rådhusrätten knappast föreligga och det vore ägnat att leda till egendomliga
resultat. Följande exempel härå kunde anföras. En person under
eller över 18 år tillgrepe 10 kronor och dömdes i anledning härav för snatteri
till böter, understigande 60 dagsböter. Om han av det stulna skänkt en
krona till någon under 18 år, som ägt vetskap om tillgreppsbrottet, skulle
denne kunna jämlikt 5: 2 och 21: 6 dömas för häleri. Eftersom å häleri enligt
21:6 kunde följa straffarbete skulle i detta fall uppgift till straffregistret
lämnas beträffande hälaren men icke beträffande förövaren av snatteriet,
eftersom straffet för snatteriet stannat under 60 dagsböter.

Då 24 kap. strafflagen icke medtagits i 4: 14 i departementsförslaget, har
det fått utgå även här.

Vad rådhusrätten i Göteborg anfört har icke föranlett något förslag till
ytterligare ändring i lagen om straffregister, eftersom frågan om vilka uppgifter
som skola lämnas till registret angående personer, dömda med tillämpning
av 5: 2 strafflagen, icke hör hemma i nu förevarande sammanhang. Det
må emellertid med anledning av det av rådhusrätten andragna exemplet påpekas,
att de därmed åsyftade fallen komma i ett annat läge om, såsom jag
vid 21:6 strafflagen föreslagit, straffet för ringa fall av häleri bestämmes till
fängelse eller böter.

Förslag om ändrad lydelse av 3 § lagen angående utlämning av förbrytare.

Enligt förevarande stadgande i dess nuvarande lydelse må utlämning ej
ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket.
Begäres någons utlämnande för delaktighet i brott, vilket förövats utomlands,
må dock i särskilt fall utlämning medgivas jämväl där delaktighetsbrottet
är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt fartyg utom riket. Enligt
den föreslagna nya bestämmelsen i 1: 1 SL skall medverkan genom gärning
i Sverige till utomlands förövat brott anses begången både här och utrikes.
Undantagsbestämmelsen i 3 § utlämningslagen har med hänsyn härtill befunnits
böra erhålla en formellt jämkad avfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

349

Jag vill påpeka att någon ändring icke gjorts i lagens 4 §. I andra stycket
av denna stadgas, att för gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, utlämning
ej må medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,
skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna
i den förevarande paragrafen må ske. Detta stadgande kommer efter de
nu föreslagna strafflagsändringarnas genomförande att avse endast brotten
i det nya 10 kap. De från det äldre 10 kap. till 11 kap. överförda upploppsbrotten
skola sålunda i fortsättningen kunna föranleda utlämning i samma
utsträckning som brott i allmänhet, såvida icke i det särskilda fallet hinder
möter till följd av vad i 7 § av utlämningslagen stadgats om att utlämning
ej må ske för politiskt brott.

Förslag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om ungdomsfängelse.

Hänvisningen i detta lagrum till påföljd som avses i 2: 20 strafflagen har
i anslutning till de nya bestämmelserna i 2 kap. strafflagen ändrats till att
avse förverkande. Vidare har här uttrycket »förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning» utbytts mot »avsättning eller suspension».

Förslag angående ändrad lydelse av 21 § lagen om trångsuppfostran.

I detta stadgande ha vidtagits samma ändringar som i 27 § lagen om ungdomsfängelse.

Förslag angående ändrad lydelse av 20 § lagen om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt.

I detta stadgande ha vidtagits samma ändringar som i 27 § lagen om ungdomsfängelse
och 21 § lagen om tvångsuppfostran. Det må anmärkas i detta
sammanhang, att en motsvarande ändring blir erforderlig i 26 § lagen den
22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom. Förslag till denna ändring har
dock ej upptagits här, eftersom nämnda paragraf i lagen om villkorlig
dom ändock i en nära framtid torde bliva föremål för ändring i samband
med omarbetningen av krigslagarna.

Förslag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen.

I förevarande paragraf av epidemilagen stadgas för närvarande, att den
som i olika närmare angivna hänseenden bryter mot bestämmelser i lagen
skall straffas med böter från och med fem till och med ettusen kronor, där
ej å förseelsen strängare straff är utsatt i allmänna strafflagen. I 19: 8 SL i
dcpartementsförslaget har upptagits ett stadgande av innebörd att med fängelse
eller böter skall straffas bl. a. den som av grov oaktsamhet framkallar
allmän fara för människors liv eller hälsa genom att överföra eller sprida allvarlig
sjukdom. Då den förut återgivna paragrafen i epidemilagen bestraffar

350

Departements chefen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

överträdelser, vilka närmast äro att betrakta såsom blott ordningsförseelser,
bör paragrafen i enlighet med de synpunkter på förhållandet mellan strafflagen
och specialstraffrätten som jag utvecklat vid 19: 5 SL i departementsförslaget
kunna tillämpas i konkurrens med nyssnämnda i 19: 8 föreslagna strafflagsbestämmelse.
På grund härav förordar jag borttagandet ur 28 § epidemilagen
av föreskriften om att paragrafen skall vara subsidiär i förhållande
till strängare bestämmelse i strafflagen. Samtidigt har straffet befunnits böra
angivas till dagsböter.

Förslag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen.

Epizootilagen hänvisar för närvarande beträffande straff för överträdelse
av lagen eller enligt densamma meddelade föreskrifter till allmänna strafflagen,
varmed förstås 19: 17 andra stycket SL. Såsom vid 19: 8 SL i departementsförslaget
framhållits äro emellertid de där föreslagna nya straffbestämmelserna
så tillvida av mera begränsad räckvidd, att de för sin tillämplighet
förutsätta att genom överträdelsen vållats allmän fara. I anledning av motsvarande
stadgande i kommittéförslaget har kommittén föreslagit, att i epizootilagen
skulle stadgas särskilt straff i form av dagsböter för förseelse
mot lagen, dock med tillägget »där ej å förseelsen strängare straff är i allmänna
lagen utsatt».

Kommitténs förslag i denna del har givit generaltullstyrelsen anledning erinra,
att motsvarande ändringar syntes böra ske i 25 § kungörelsen den 9 december
1898 (nr 127) angaende vad iakttagas bör till förekommande av
smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket, 8 § kungörelsen den 22
juni 1911 (nr 57) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel av vissa
varor från främmande land eller del därav, som förklarats smittat av smittosam
mul- och klövsjuka, 3 § kungörelsen den 11 oktober 1920 (nr 671)
angaende förbud mot införsel till riket av levande höns, gäss, ankor, kalkoner
och duvor från land eller del därav, som förklarats smittat av smittsam
mul- och klövsjuka, samt 3 § kungörelsen den 23 november 1920 (nr
728) angående förbud mot införsel till riket från land eller del därav, som
förklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka, av levande djur, tillhörande
hästsläktet.

I likhet med kommittén finner jag de föreslagna bestämmelserna i 19: 8
strafflagen nödvändiggöra utsättandet av särskilt straff i epizootilagen. Denna
straffbestämmelse synes mig emellertid liksom motsvarande stadgande i epidemilagen
böra kunna tillämpas i konkurrens med 19: 8. Något undantag för
det fall att å förseelsen utsatts strängare straff i allmänna strafflagen har
följaktligen icke gjorts i departementsförslaget. I anledning av generallullstyrelsens
påpekande om erforderligheten av följdändringar i åtskilliga administrativa
författningar må framhållas, att behovet av sådana följdändringar
får tillgodoses i administrativ ordning.

351

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Förslag om ändring i brandlagen.

Bestämmelsen i 12 § brandlagen, att ingen må så handhava eld eller eldfarligt
föremål att brand därav lätt kan uppstå, samt därtill hörande straffstadgande
i 19 § brandlagen ersättas av 19: 5 SL i departementsförslaget. Såsom
vid sistnämnda lagrum framhållits, kan därför förstnämnda bestämmelse
i brandlagen upphävas.

Förslag angående ändring i lagen om rätt till fiske.

Kommittén har i förslaget till ändringar i strafflagen under 24: 5 upptagit
stadganden om straff för olovligt fiske. Härtill har i 24: 7 andra stycket av
kommittéförslaget lagts en bestämmelse om att olovligt fiske skall liksom nu
vara angivelsebrott.

I anledning av vad sålunda föreslagits har icke i yttrandena framkommit
någon annan anmärkning än att föreningen Sveriges stadsdomare törordat,
att ifrågavarande bestämmelser, liksom förut skett med motsvarande stadganden
om straff för olovlig jakt, överfördes till specialstraffrätten.

Mot det sakliga innehållet i de av kommittén här föreslagna stadgandenaDepartemenfchar
jag icke funnit anledning till någon erinran. Med beaktande av den av c e en‘
stadsdomarföreningen anlagda synpunkten har jag emellertid ansett lämpligt
att bestämmelserna om straff för olovligt fiske i likhet med straffbestämmelsenia
mot olovlig jakt icke upptagas i allmänna strafflagen utan i speciallagstiftningen,
varest de befunnits lämpligen böra inrymmas i lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske. De ha där upptagits i en ny paragraf, betecknad
17 a §. Paragrafen torde ej i alla hänseenden ansluta så väl till fiskelagen i
övrigt som önskvärt vore men jag har ej ansett behövligt att nu söka bättre
samarbeta bestämmelserna, eftersom fiskelagen ändock är föremål för revision.

Förslag angående ändrad lydelse av 37 § lagen om gemensamlietsfiske.

Straffbestämmelsen i förevarande paragrafs första stycke är enligt dess
nuvarande lydelse tillämplig endast under förutsättning att den gärning,
varom är fråga, icke är belagd med straff i allmänna strafflagen. Då det här
åsyftade lagrummet i strafflagen, 24: 14, enligt departementsförslaget ersatts
med ett stadgande i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, har hänvisningen
i 37 § lagen om gemensamhetsfiske ändrats i överensstämmelse
härmed.

Förslit g angående ändrad lydelse av 29 § lagen om rätt 1 ill jakt.

I 29 § 2 mom. första stycket lagen om rätt till jakt hänvisas för närvarande
till 24: 6 SL. Då detta lagrum enligt det nu framlagda förslaget skall
upphävas, föreslås att straffsatsen, dagsböter, direkt angives i jaktlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Förslag angående ändrad lydelse av 15 § lagen om förvaltning av bysamfäliigheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

En i 15 § denna lag ingående hänvisning till 24: 6 strafflagen har till följd
av de nu föreslagna ändringarna i strafflagens 20 och 24 kap. ändrats till
afl avse dessa båda kapitel.

Förslag angående ändrad lydelse av 59 § lagen om ägofred.

Enligt 59 § första stycket i förevarande lag skall med dagsböter straffas
den som uppsåtligen bryter antingen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket
om förbud att från fastighet med andel i gemensamt bete utsläppa flera hemdjur
på betesmarken än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten eller
mot betesförbud till skydd för skogsåterväxten varom förmäles i 11 §. Samma
straff stadgas i 59 § andra stycket, där någon i strid mot bestämmelsen
i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående
mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan
att erforderlig hägnad hålles omkring marken. I tredje stycket av 59 § stadgas
därefter 5—50 kronors böter, om sådan förseelse sker av oaktsamhet.
Fjärde stycket i paragrafen innehåller slutligen en regel om konkurrens med
allmänna strafflagen.

I 24: 8 SL stadgas för närvarande straff för den som med uppsåt olovligen
släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld
mark. Sådana brott skola enligt förslaget bedömas, om gärningsmannen är
annan än fastighetens innehavare, såsom egenmäktigt förfarande samt eljest
såsom olovligt brukande. Denna allmänna regel kan emellertid icke tilllämpas
på oaktsamhetsfall, varför det erfordras en motsvarighet till nuvarande
24:9, varest stadgas straff för den som vållar att kreatur olovligen
inkommer på annans ägor. Kommittén har därför föreslagit, att detta stadgande
skulle flyttas till 59 § tredje stycket ägofredslagen och att i samband
därmed vidtoges vissa jämkningar i sistnämnda paragrafs lydelse i övrigt.
Vad angår uppsåtlig överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket ägofredslagen
skulle, om särskild straffbestämmelse ej införts i lagen, brottet
ha varit underkastat straff enligt 24:8 strafflagen. Enligt vad kommittén
framhåller ansågs emellertid vid ägofredslagens tillkomst lämpligt att i dess
59 § sammanföra föreskrifter om ansvar för dylikt missbruk av betesrätt
såväl då det varit uppsåtligt som när det skett av vållande, varvid straffen
bestämts i överensstämmelse med 24:8 och 9 SL. Då enligt förslaget 24:8
för här ifrågavarande fall ersättes med den allmänna regeln i 20: 8, har
kommittén ansett att också den särskilda straffbestämmelsen för uppsåtlig
överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket borde ersättas med en hänvisning
till 20:8. I sammanhang härmed har kommittén även funnit, att
föreskriften om ansvar för brott mot betesförbud enligt 11 § lämpligen kunde
överföras till andra stycket av 59 § samt att, då därefter endast detta
stycke komme att avse förseelse som tillika kunde innefatta brott mot straff -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80. 353

lagen, konkurrensregeln i fjärde stycket borde hänföras endast till andra
styckets fall.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke föranlett annan erinran i yttrandena
än att hovrätten över Skåne och Blekinge, med den motivering som
återgivits vid 9: 3 strafflagen i departementsförslaget, förordat borttagandet
av den sistnämnda konkurrensregeln.

Vad kommittén här föreslagit står i överensstämmelse med vad lagrådet år Departements1941
förordat i samband med granskningen av förslaget till den nya lag- c}ieienstiftningen
om förmögenhetsbrotten (prop. 4/1942 s. 199). Mot att i 59 §
första stycket lagen om ägofred införa en hänvisning till 20: 8 strafflagen
talar emellertid den omständigheten att enligt 60 § andra stycket förstnämnda
lag böter som ådömas för förseelse mot 59 § i första hand skola tillfalla
skogsvårdskassan och endast om skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn över
skogsvården tillkomma kronan. Genom förslaget skulle böterna i stället
komma att i vissa fall städse tillfalla kronan. Någon giltig anledning att
göra en sådan skillnad synes ej föreligga. På grund härav har jag funnit
lämpligast att icke nu föreslå några ändringar i första och andra styckena
i 59 § lagen om ägofred. I paragrafens tredje stycke förordar jag däremot
samma ändring som kommittén föreslagit. Jag har icke i anledning av
vad hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt funnit tillräckliga skäl
att borttaga den särskilda konkurrensregeln i paragrafens fjärde stycke, vilken
klargör förhållandet mellan allmänna strafflagen och specialstraffrätten
i nu förevarande fall.

Utöver de nu upptagna följdförfattningama erfordras även ändringar i
strafflagen för krigsmakten och lagen om straff för ämbetsbrott av präst.
Beträffande den senare lagen kommer särskilt förslag att inom kort framläggas
på grundval av ett betänkande som straffrättskommittén avgivit i
denna del (SOU 1945:29). Även i grundlagarna — särskilt tryckfrihetsförordningen
— torde böra företagas åtskilliga jämkningar med anledning av
förslaget om ändring i strafflagen.

Förhållandet till nya rättegångsbalken påkallar däremot icke nu slutlig
reglering, eftersom alla före dess ikraftträdande erforderliga lagändringar
torde böra företagas i ett sammanhang. Anmärkas må emellertid här, att
eftersom enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 2: 17 andra stycket SL
brott icke längre är förutsättning för där avsett förverkande, eu utvidgning
av den nuvarande bestämmelsen om beslag i 27: 1 nya rättegångsbalken synes
erforderlig.

Av processuella bestämmelser ha endast reglerna om forum privilegiatum
berörts i yttrandena över det nu förevarande lagförslaget. Justitiekansler sämbetet
har nämligen uppmärksammat, hurusom genom den nya utformningen
av stadgandena om ämbetsbrott bestämmelserna om forum privilegiatum
för vissa slag av sådana brott erhållit en förändrad innebörd, i det
23 liihang till riksdagens protokoll 19i8. t samt. Nr SO.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements chefen.

att sådant forum endast komme att tillämpas i fråga om de självständiga
ämbetsbrotten i 25 kap. Då emellertid bestämmelserna om forum privilegiatum
i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet torde
gälla generellt för »fel och försummelser i tjänsten», förefölle det ovisst
huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum verkligen
skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna.

Beträffande behovet av följdförfattningar i övrigt har frågan om den nya
lagstiftningens inverkan på landsfogdeinstruktionens fördelning av målen
mellan landsfogdarna och distriktsåklagama berörts i det av föreningen
Sveriges landsfogdar avgivna yttrandet. Föreningen har i detta hänvisat till
att i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten vissa ändringar
företogos i landsfogdeinstruktionen med avseende på distriktsåklagarnas
åtalsrätt. Tveksamhet hade emellertid uppstått, huruvida landsfogden
eller distriktsåklagaren i första hand skulle åtala grovt bedrägeri medelst
förfalskning. Instruktionsändringarna hade även lett till vissa inkonsekvenser.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1943 hade föreningen
närmare berört hithörande spörsmål samt bl. a. föreslagit att åtalsrätten för
samtliga förfalskningsbrott skulle överflyttas på landsfogde, liksom rätten
att åtala bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman, under förutsättning
att gärningsmannen vid brottets utförande begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring. Då den nu föreslagna lagstiftningen även
torde förutsätta ändringar i landsfogdeinslruktionen, ville föreningen föreslå
att av de enligt förslaget i 12 kap. strafflagen upptagna brotten endast grov
urkundsförfalskning och penningförfalskning bleve s. k. landsfogdebrott.
Samtidigt härmed borde dock stadgas, att grovt bedrägeri, grov förskingring
och grov trolöshet mot huvudman skulle åtalas av landsfogde, därest gärningsmannen
vid brottets utförande begagnat sig av grov urkundsförfalskning
eller vilseledande bokföring. I övrigt hänvisade föreningen till sin förenämnda
skrivelse.

I anledning av vad justitiekanslersämbetet anmärkt må framhållas, att den
omläggning som nu föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik även
utan ändring av de processuella bestämmelserna synes medföra, att förskingring,
trolöshet eller annan allmän förbrytelse i tjänsten oavsett den
brottsliges tjänsteställning skall upptagas vid vanligt brottmålsforum i underrätt.
En sådan tolkning överensstämmer bäst med ordalagen i 2 kap.
2 § och 3 kap. 3 § nya rättegångsbalken, som omtala hovrätts och högsta
domstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endast de självständiga
ämbetsbrotten, för vilka straff stadgas i det nya 25 kap. SL, kunna nämligen
för framtiden anses omfattade av bestämmelserna om forum privilegiatum
för förbrytelser i tjänsten. Om en ämbetsman åtalas för flera brott,
av vilka något ska''l omedelbart upptagas av högre rätt, må emellertid enligt
19 kap. 6 § nya rättegångsbalken åtal för samtliga brotten upptagas av
den högre domstolen.

Vad landsfogdeföreningen anfört synes mig vara förtjänt av övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

355

Frågor om administrativa följdändringar till det nu föreliggande lagförslaget
kunna emellertid, såsom förut framhållits, icke upptagas i förevarande sammanhang
utan komma att behandlas i särskild ordning.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 34-3)
om ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
om tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20
och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 §
strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften till
2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap.
13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18, 38 och
45 §§, överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 19 kap.,
20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och 25 kap.
strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives, dels ock
att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en
paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26—
31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §•

Inländsk man —- — — åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs eller någon för
straffbudets tillämplighet avgörande verkan av handlingen inträffade eller,
vid försök, skulle hava inträffat.

3 §■

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han
utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § SFS 1942 : 378 och 15—18 §§ 1936: 244, beträffande
3 kap. 1917: 382 och 1942: 378, beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938: 251, 6 § 1945: 873 och 14 §
1942: 378, beträffande 5 kap. 15 § 1926: 70, beträffande 6 kap. 5 § 1942: 378, beträffande 8 kap.
1940: 356 ävensom 1942: 103 och 378 samt 1944: 314, beträffande 9 kap. 1906: 19 s. 8, 1921: 288,
1931: 327 och 1940: 356, beträffande 10 kap. 1887: 82 s. 1, 1906: 19 s. 8 och 42 s. 1, 1921: 288,
1931:327, 1933:185, 1936:327, 1938: 251, 1940:356, 1942: 378 och 1944: 416, beträffande 11
kap. 1890: 33 s. 1, 1930: 199, 1931:327, 1935:288, 1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap.
1890 : 33 s. 1, 1906: 19 s. 8, 1931: 327, 1937: 242 och 1942: 378, beträffande 13 kap. 1937: 242,
1938: 251 och 1942: 378, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§ 1942 : 378 samt 45 § 1943: 277, beträffande
15 kap. 25 § 1942: 378, beträffande 19 kap. 1890: 33 s. 1, 1900: 49 s. 5, 1910: 70 s. 1,
1919: 429, 1921: 288, 1931: 327, 1936: 244, 1937: 242 och 1942: 378, beträffande 20-22 kap.
1942: 378, beträffande 24 kap. 1875: 46 s. 1, 1931: 327, 1938: 274 och 1942: 378 samt beträffande
25 kap. 1915: 438, 1931: 327, 1933: 185, 1936: 244, 1938: 251, 1941: 838, 1942: 378 och
1944: 167.

Kungi. Maj ds proposition nr 80.

357

tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller
skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet
och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och
med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt. År brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,
ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller amian befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad
eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och
förmåner som följa med befattningen. Suspension ma ej verkställas medan
den dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat
dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med
straff, skall förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.
Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat här avsedd
egendom eller särskild rätt därtill.

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, som i denna lag är belagd
med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller
någon som han satt i sitt ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat
därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat

358

Kanyl, Maj.ts proposition m 80.

till förebyggande av brott eller om eljest särskilda skäl föreligga och det ej är
uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras
förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som
innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälle
dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt
mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras
förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

18 §.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

2 §•

Den som, med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning,
lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag
för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar
eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk,
förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter
straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för
medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas
straffas ock stämpling som förberedelse. Med stämpling förstås, att
någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager
eller erbjuder sig att utföra gärningen.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och
må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade
brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

359

3 §■

Straff för försök eller förberedelse till visst brott skall ej ådömas den som
frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel
må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den
brottsliga användningen av hjälpmedlet. Ej heller må straff för förberedelse
ådömas, om faran för brott var ringa.

Vad nu sagts skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är

stadgat.

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall, där ej annat följer av vad nedan
sägs eller för särskilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som
utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med rad eller
dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte hionom
medverkat till gärningen.

5 §•

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av
hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast
i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å
gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, da fråga
är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å
annan medverkande.

6 §.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare
eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står
under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva
eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåten
tillsyn enligt vad i första stycket är stadgat, dock må straffet ej
sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn
dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff
kan följa därå.

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

7 §•

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig
vinning eller tillägnar sig nagot skall jämväl tillämpas, då gärningsmannen
avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

2 §■

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag
stadgade straffsatserna; dock ma straffet i den svåraste tillämpliga istraffarten
höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse
eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två
år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter
eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för
något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de
lägsta straffen.

6 §.

Vid tillämpning — -— -— räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än
böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid
böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma
straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i
penningar, skall varje pabörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med
en dagsbot.

Uppkommer vid---dagatal förfaller.

7 §•

Vad i l—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar
gälla, där nagon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från
samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högst
till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt
straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning
eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

361

den av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad,
där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit
eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen. Ej må dom å lägre bötesstraff
än sextio dagsböter tillräknas någon till sådan straffhöjning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

13 §.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas
utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som i 25 kap. 1—5 §§ sägs vare straffet förfallet, om åtgärd för
brottets beivrande ej blivit vidtagen inom fem år och brottet icke är belagt
med svårare allmänt straff än straffarbete i två år.

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket
sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet
begicks.

6 KAP.

3 §■

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande
gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,
efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller
ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §.

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till
skadestånd.

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet. 1

1 §•

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller
eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande,
dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall
till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras,
företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi som
i första stycket sägs.

2 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets eller
med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav, förleder därtill hörande
krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk,
fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom
osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att
försvaret kan avsevärt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är
till avsevärt men för försvaret eller ock åt främmande makt till men för riket
anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd, dömes för krigsförräderi
till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete från och med
fyra till och med tio år dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då
riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i
verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

3 §.

Förövas gärning som i 2 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller,
om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

4 §.

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande
makts intresse, missbrukar behörighet alt företräda riket eller eljest sin
förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes för trolös
diplomati till straffarbete på livstid eller från och med två till och med
tio år.

5 §.

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat
låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet
som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som
företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktig diplomati till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Var riket i krig, skall till straffarbete
i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande
till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett till

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.

6 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,
vidarebefordrar eller eljest för annan röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export eller annat, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid
krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets
säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till straffarbete
i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma lag vare,
där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning
med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.

7 §•

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.

8 §•

Förövas, beträffande uppgift av hemlig natur, gärning som i 6 § sägs utan
uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning med
hemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst
till straffarbete i fyra år.

Röjer någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 6 § och som är av
hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till fängelse eller
böter eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i två år.

9 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som
röra annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig
natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete
i två år.

10 §.

Den som offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga
eller vapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot
därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representant
eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts repre -

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sentation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, dömes för
kränkande av främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra
år eller, om brottet är ringa, till böter.

11 §•

12 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager
penningar eller annat understöd för att genom utgivande eller spridande
av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket
eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande
av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

13 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4, 6 eller 7 § eller 8 § första
stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4, 6
eller 7 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till
straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade
brottet. Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 § anses ock
stämpling.

14 §.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning
eller eljest bort inse att brott som il, 4, 6 eller 7 § sägs är å färde, medverkar
till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst
med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4, 6 eller 7 §
är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske
utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

15 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses
i 9—11 §§■

16 §.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av
krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skall
äga tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

365

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §■

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, där
det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa,
skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

2 §•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt i
Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes för
majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med
tio år.

Sker sådant brott mot annan medlem av konungahuset, dömes till straffarbete
i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med fyra
till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §•

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig
gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes till
fängelse eller böter.

4 §•

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,
Konungens statsråd eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes till
fängelse eller böter.

5 §•

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets
höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse.

6 §.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd
att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition
eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens
verksamhet eller understödjer sammanslutningen med penningar eller
på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med straffarbete i
två år.

8 §.

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst
annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes
för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om
riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

9 §■

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott
som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes
efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid,
där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs,
med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej
heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott.

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån
eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag
vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan
befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort
eller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock
gälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta
samma skydd.

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

2 §•

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som
åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller
hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande,
skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse
mot tjänsteman till fängelse eller böter. År brottet grovt, skall till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda
paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda där
avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §•

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom
att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av
befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller
böter.

5 §•

Den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ som äger besluta
i allmänna angelägenheter, dömes för skymfande av myndighet till böter
eller fängelse.

Förgriper man sig, i annat fall än första stycket avser, med smädelse eller
annan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och
sker det i eller för hans befattning, straffes för missfirmelse av tjänsteman
såsom i första stycket sägs.

6 §•

7 §•

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt
i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång
eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande
vid röstning till fängelse eller böter. År brottet med hänsyn till att det
innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall
till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att
rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller
fängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

8 §•

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående
utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott
mot rösthemlighet till böter.

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos domstol
eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller för att hindra honom i
sådan sak, straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år.
Samma lag vare om den som med annan åtgärd, som medför lidande, skada
eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom i sådan sak.

10 §.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,
straffes med böter.

11 §■

Tager man lös den som är anhållen eller häktad, fånge eller annan som
ej äger vistas på fri fot, eller främjar annorledes hans flykt, dömes för främjande
av flykt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Är gärningen
att anse som ringa, såsom med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till
brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av
mindre farlig art, vare straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest öppnar vad
myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud,
dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter.
Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig
vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra år
eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig
ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän
ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bär
uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten
eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän
samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

1 §•

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat
våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra
viss åtgärd och åtlyder folket ej myndighets befallning att skingra sig, straffes
för upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folkmängden på myndighets befallning, straffes anstiftare och
anförare högst med straffarbete i två år.

2 §•

3 §•

4 §•

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, begrav24
Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

370

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal
förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning, undervisning
eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning eller allmän
sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter
eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till
straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen
förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4
kap. stadgas.

6 §•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående
som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller
allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet
eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för
samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

7 §•

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §•

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav eller annat
de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot griftefrid till
fängelse eller böter.

9 §•

Den som pa allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad
så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes för fylleri
till böter, högst femhundra kronor.

10 §.

11 §•

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde
eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

371

straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i äventyrligt spel som anordnats
för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har
tillträde, dömes till böter.

12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, falskeligen
förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk
urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete
i högst två år eller fängelse.

2 §•

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är
att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse
eller böter.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas,
om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, pollett eller dylikt
mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans
rätt.

3 §•

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att
anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete
från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas,
om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är särskilt
betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev
eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.

4 §•

372 Kungl. Maj:ts proposition, nr 80.

tet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet
fängelse eller böter.

5 §.

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller annan
signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verk
och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket,
dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller
fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt
eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning
till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och
med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller
böter.

7 §•

Eftergör någon inländskt eller utländskt frimärke, beläggningsstämpel eller
annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller ock offentlig
inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller
annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen äkta märke
eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta, straffes, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning med straffarbete
i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall till straffarbete
från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse
eller böter.

8 §•

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas
för gällande gränsmärke eller fixpunkt eller annat märke för plan- eller
höjdmätning å land eller i vatten eller ock flyttar, borttager eller förstör
något sådant, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning
av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är
brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

9 §•

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt värdeeller
kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av något
som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för brukande av det förfalskade såsom hade han själv gjort förfalskningen.

10 §.

Sprider någon i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten föremål som lätt
kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,
dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs
så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas. Skulle brottet vara att anse som ringa, må dock ej dömas till straff
enligt vad nu sagts.

12 §.

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt 1—10 §§, innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen
innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var
faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare
fri från straff.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar
osann uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för
mened till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Är
brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, såsom då det
sker med uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig
skada tillfogas annan, skall till straffarbete från och med två till och
med åtta år dömas. Där någon lämnat osann uppgift angående sådant varom
han ej var pliktig yttra sig eller brottet eljest är att anse som ringa, vare
straffet fängelse eller böter.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann
uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för osann
partsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon lämnat
osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller brottet
eljest är att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall
ej till straff dömas.

5 .§•

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för
falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med

374

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser
svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete
i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter,

6 §•

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för
obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet
eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver
besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak,
för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket
sägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva
sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning
såsom i 5 § sägs.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1—8 §§ sägs,
genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning, varom
där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd
eller eljest lida avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommit
till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes
till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under
edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,
lämnar osann uppgift eller förtiger något som han är skyldig uppgiva,
dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran
till fängelse eller böter eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst
två år.

Förövas gärning varom i första stycket förmäles av grov oaktsamhet, dömes
till böter eller fängelse.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är
eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar skriftlig rättshandling

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

375

för skens skull, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant
intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att det innefattar
missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall till
fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första
stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av
osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom
att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att sålunda
missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig
kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för
missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter

14 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,
där ej brottet skulle vara att anse som ringa. Lika som förberedelse anses sådan
stämpling, att någon sökt anstifta annan till gärningen.

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

15 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1—13 §§, innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidare
olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var
faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri
från straff.

14 KAP.

2 §.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en var,
som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig själv

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i förening
orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom åstadkomna
skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den döde
gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre straff
belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

10 §.

Har någon--— sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att
avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses
ock stämpling.

Med svår---livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon---år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att
avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses
ock stämpling.

38 §.

Hava tvenne---två år.

Förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att avslöja
sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock
stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av
allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stockholm,
förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete på livstid
dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal---19 § sägs.

26 §.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga
ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,
eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;
vare straffet böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,
där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen
bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som
honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;
dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker
det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör
eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort
våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade
lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
ansedd.

16 KAP.

Om ärekränkning.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott.

1 §•

2 §.

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år.

3 §.

4 §.

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

År brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med
två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,
för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §•

6 §.

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider pa
annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och
framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes
för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

7 §•

. 8 §•

Framkallar någon av grov oaktsamhet allmän fara som i 6 eller 7 §
sägs, dömes till fängelse eller böter.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1—8 §§ sägs, vid
handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes framkallat fara för
brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän fara som avses i 6
eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att
till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till fängelse
eller böter.

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

10 §.

11 §•

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7 eller 8 § för det
han framkallat fara, frivilligt avvärjt denna innan avsevärd olägenhet uppkommit,
må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock
må ej till lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet
eljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet
ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon---det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §•

10 §.

Gör vid---livstid dömas.

21 KAP.

6 §•

381

‘kungi. Maj:ts proposition nr 80.

eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare
straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig
vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,
överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen---eller fängelse.

8 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 g sägs straffes efter
ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § första stycket sägs icke gälla
i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för
att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig
eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt
som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt
frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg.

1 §•

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2 §•

År skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter
vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år.

4 §■

Tager någon olovligen väg över tomt eller plantering eller över annan
äga som kan skadas därav, dömes för olovligt tagande av väg till böter.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet afl
avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6 §•

Åverkan eller olovligt tagande av väg må ej, där brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden
eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt
påkallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller nagon enskild, dömes, där ej gärningen utgör
förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete
i högst sex år.

2 §■

Där ämbetsman mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan
otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för tagande av muta såsom
i 1 § stadgas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han
erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, dömes
till allmänt straff som i 1 § stadgas.

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3 §■

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd
med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om
skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet
allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff
som i första stycket sägs.

4 §•

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad
honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift
eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter
eller suspension. År felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §•

Finnes ämbetsman hava genom brott, varom annorstädes än i detta kapitel
förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse intill två år ådömas,
ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa å brottet.

6 §.

Har den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning eller
suspension från tjänsten i dennas ställe erhållit befattning med likartade
arbetsuppgifter, skall dömas till avsättning eller suspension från den befattningen.
Innehar han annan med ämbetsansvar förenad befattning, varde ock
avsatt därifrån, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara
skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat det
anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension
därifrån.

Innehar den som förskyllt avsättning eller suspension ej befattning från
vilken han bort skiljas, skall hänsyn därtill tagas vid prövning av frågan,
huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas.
Har den brottslige förskyllt avsättning, skall det utsättas i domen.

7 §■

Där ämbetsman på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff
enligt vad förut i detta kapitel sägs, dömes till straffarbete, varde ock avsatt;
om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och
kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter,
skall dömas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest

384 Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör
äga.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman bestraffning, har domstol att
taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma brott, och må
böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla. Verkställighet
av förvaltningsmyndighetens beslut må ej ske efter det domstols dom
i målet vunnit laga kraft.

9 §•

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där
han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen
utfärdat å honom ågått i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

10 §.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt dömas. 11

11 §■

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller i taxerings- eller
prövningsnämnd skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och
5—7 §§; dock må suspension ej ådömas.

Åsidosätter den som är anställd vid inrättning för allmän samfärdsel,
som är stadfästad av Konungen, vad honom åligger till förekommande av
olyckshändelse, gälle vad i 5 och 7 §§ stadgas.

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under
allmänt åtal. Vad nu sagts innebär dock ej ändring i bestämmelse om
inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning
som i 3 § sägs och som är särskilt belagd med straff.

13 §.

Har den som blivit dömd till straff dessförinnan blivit förordnad eller
vald till befattning utan att frågan om avsättning eller suspension därifrån
jämlikt 6 eller 7 § prövats i domen, må särskild talan om avsättning eller
suspension från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från
det domen vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå
iakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande
förbud att sprida efterbildning av penningsedel, lagen den 15 juni 1934
(nr 271) om förbud mot vissa isammanslutningar samt lagen den 13 december
1940 (nr 995) om straff för sabotage.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse
som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen skall i stället avse 8 kap.
10 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för vad 10 kap. strafflagen innehållit med avseende å upprors
och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å
deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet
högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt
eljest användes. Övergå deltagare i upplopp iså hastigt till våld, att
civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna,
att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något
fall vapen längre brukas, än civilmyndighet finner sådant, för upploppets stillande,
vara nödigt.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde
samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans
ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på
stället varande högste militärbefälhavare så förfara, som för civilmyndigheten
är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten
ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myn25
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. i samt. Nr 80.

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

digheten upplösas, såframt därvid ej företages något, som är stridande emot
lag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad
någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige
innehavare.

Förslag’

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under
sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå
enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel
till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i
anseende till isinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:467, 1944:294 och 1945:468.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

387

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 19351 om ungdomsfängelse
skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i
stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke avsättning
eller suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som
finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:7o0.

388

Kungi. Maj:ts proposition nr 80-

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om

tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 21 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran
skall erhålla följande ändrade lydelse.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användas
i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning eller
suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som finnes stadgad
i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må
användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning
eller suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som
finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

389

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.
åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt
3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller ställande
under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.
eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma---2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser
straffes med dagsböter.

Dömes någon —--vara förverkad.

Innefattar förseelsen---tillfaller kronan.

Avskrift av —--till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941:341.

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i brandlagen den 15 juli 1914 (nr 521).

Härigenom förordnas, att 12 § brandlagen den 15 juli 1944 skall upphöra
att gälla samt att 19 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

19 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning eller brandsläckning,
vartill han genom brandsignal eller annorledes kallats, eller lämnar
honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för
tjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 13 § eller som hindrar eller
söker hindra åtgärd, som i 14 § avses, straffes med dagsböter.

Arbetsgivare eller---med dagsböter.

Den som — — — sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till

fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall
införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

17 a §.

Den som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap
i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom
grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel
eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för olovligt
fiske till böter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader.
Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med dagsböter.

Olovligt fiske må ej, där det endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän
åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

391

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamlietsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

Förseelse, varom--— av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs
i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten
av samma paragraf, straffes med dagsböter,
överträder ägare--— med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall
erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som
är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,
gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon---med dagsböter.

Lag samma---omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet
eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer på
annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

393

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 januari
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 september 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 10 maj 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
om tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamlietsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av busamfälliglieter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred.

394

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
i vissa delar av hovrättsrådet numera justitierådet N. Beckman och i övrigt
av e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Förevarande till lagrådets granskning överlämnade förslag till ny lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten utgör andra ledet i den etappvis
fortgående omarbetning av strafflagen som inleddes med den år 1942 genomförda
lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Den nu framlagda delen behandlar
skadegörelse, förfalskningsbrott, mened, falskt åtal eller annan osann
utsaga ävensom brott mot staten, till vilka hänförts även ämbetsbrott. I sammanhang
härmed ha även andra brottskategorier berörts, varjämte till prövning
upptagits vissa frågor som tillhöra straffrättens allmänna del.

Mot de allmänna principer som uppbära förslaget har lagrådet ej funnit
anledning till erinran. Några verkliga omvälvningar innefattar den tillämnade
lagstiftningen icke utan bygger i huvudsak på gällande rätt. Detta hindrar
likväl ej att betydelsefulla ändringar genomförts med beaktande av de erfarenheter
som vunnits och den utveckling samhällsförhållandena och rättsuppfattningen
undergått sedan 1864 års strafflag utarbetades. Straffrättsliga
problem av stor räckvidd ha därigenom blivit lösta. I åtskilliga hänseenden
innebär, på sätt departementschefen framhållit, dessutom förslaget betydande
förenklingar. Såsom helhetsomdöme kan sägas, att förslaget i materiellt
avseende innefattar värdefulla förbättringar och även formellt väl fyller de
anspråk som böra ställas på en lagstiftning inom detta viktiga och centrala
rättsområde. De erinringar lagrådet framställer i det följande beröra således
icke förslagets huvudgrunder eller allmänna utformning utan hänföra sig i
stort sett endast till spörsmål av jämförelsevis mindre omfattande art.

Lagrådet vill emellertid här understryka angelägenheten av att arbetet med
den fortsatta revisionen av strafflagen får bedrivas utan avbrott så att det
fullständiga lagverk som utgör straff agsreformens slutmål må kunna färdigställas
inom en snar framtid. I

I 3 kap. 3 § stadgas beträffande tillbakaträdande från försök eller förberedelse,
att den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller
annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats ej skall dömas till ansvar samt
att den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej skall dömas för förberedelse,
om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.
Straffrättskommittén, vars förslag i fråga om tillbakaträdande från
försök och från olovlig befattning med hjälpmedel överensstämmer med
det remitterade, uttalade att, om av flera medverkande en avbrutit försök

395

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr SO.

så att något straffbart sådant ej kommit till stånd, detta ledde till frihet från
straff för försök även för övriga medverkande, medan däremot vid befattning
med hjälpmedel för straffrihet fordrades, att den som tagit befattning därmed
själv förebyggde den brottsliga användningen därav. Departementschefen
har i remissen framhållit att de nya medverkansreglerna innebära, att
varje medverkandes straffbarhet bör bedömas fullt självständigt och att i
följd därav tillbakaträdande medför straffrihet endast för den tillbakaträdande
själv. Samtidigt uttalas emellertid att, om en av flera medverkande
föranlett att brott ej fullbordats, i regel jämväl annan medverkande, som
därefter frivilligt avstått från utförande av brottet eller medverkan därtill,
måste anses ha tillbakaträtt, eftersom i sådan situation oftast utrymme icke
finnes för annan form av tillbakaträdande.

Det nu berörda spörsmålet har betydelse ej blott vid tillbakaträdande
från försök eller förberedelse utan även vid tillbakaträdande från fullbordat
brott, där sådant enligt förslaget kan ske (13 kap. 15 § och 19 kap. 11 §).

Enligt lagrådets mening torde de synpunkter, som kommit till uttryck i
departementschefens anförande — mot vilket lagrådet ej har någon erinran
— föra något längre än som omedelbart framgår av yttrandet. Om den som
anlagt en brand frivilligt vill hindra att elden medför skada, men därvid blir
förekommen av en utomstående, synes konsekvensen fordra, att han ej blir
sämre ställd än om en medverkande förekommit honom. En sadan uppfattning
torde liksom departementschefens vara väl förenlig med de ifrågavarande
lagrummens avfattning.

I det remitterade förslaget förekommer på några ställen (2 kap. 18 §, 14
kap. 45 § och 24 kap. 6 §) uttrycket »landsfogden eller, i Stockholm, förste
stadsfiskalen». Genom lagen den 10 juli 1947 (nr 616) om ändring i rättegångsbalken
den 18 juli 1942 har emellertid för dessa befattningshavare införts
den sammanfattande benämningen statsåklagare. Tydligen bör denna
benämning användas vid ny lagstiftning. Beträffande strafflagen, i vilken
förstnämnda uttryck återfinnes även på andra ställen än de uppräknade,
synes emellertid med genomförandet av den nya terminologien kunna ansta
till slutskedet av lagens omarbetning.

Straffrättskommittén bar ansett, att någon ändring av gällande bestämmelser
om forum privilegiatum vid ämbetsbrott ej borde föranledas därav
att dessa bestämmelser erhölle eu ändrad innebörd genom den nya utformningen
av straffstadgandena om ämbetsbrott. Enligt kommitténs mening vore
det en fördel att nämnda bestämmelser inskränktes till att gälla blott de
självständiga ämbetsbrotten.

Rörande denna fråga har justitiekanslern anmärkt att, då bestämmelserna
om forum privilegiatum i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet
torde gälla generellt för »fel och försummelser i tjänsten», det förefölle
ovisst huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum
verkligen skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna.
Departementschefen har emellertid ansett att den omläggning, som

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik, även utan ändring av de
processuella bestämmelserna syntes medföra att förskingring, trolöshet eller
annan allmän förbrytelse i tjänsten oavsett den brottsliges tjänsteställning
skall upptagas vid vanligt brottmalsforum i underrätt. En sådan tolkning
överensstämde bäst med de stadganden i nya rättegångsbalken som omtalade
hovrätts och högsta domstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endast
de självständiga ämbetsbrotten, för vilka straff stadgades i det nya 25 kap.
strafflagen, kunde för framtiden anses omfattade av bestämmelserna om
forum privilegiatum för förbrytelser i tjänsten.

Enligt lagrådets mening måste det anses ovisst huruvida bestämmelserna
om forum privilegiatum i ämbetsverks instruktioner och liknande föreskrifter,
i den mån de erhållit sådan formulering som justitiekanslem angivit,
kunna anses till följd av ändringarna i strafflagen få det ändrade innehåll
att de väl avse självständiga ämbetsbrott i eller utanför strafflagen men icke
allmänna brott varigenom tjänsteplikt åsidosättes. Det synes därför lämpligt
att, till undanröjande av motsägelse mellan de i lag givna och de administrativa
föreskrifterna, de senare, exempelvis genom en generell administrativ
författning, ändras så att varje tvekan i angivna avseende undanröjes.

Slutligen erinras om att Kungl. Maj:t i en den 3 oktober 1947 dagtecknad
remiss, som den 13 december 1947 kommit lagrådet tillhanda, infordrat lagrådets
utlåtande över åtskilliga lagförslag avseende ändrad strafflagstiftning
för krigsmakten. Enligt ett av dessa, vilket innefattar förslag till lag om
ändring i strafflagen, skall den nu gällande strafflagen för krigsmakten till
huvudsakliga delar inarbetas i allmänna strafflagen, till vilken skulle fogas
två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap. Därvid förutsättas vissa ändringar
i förevarande förslag. Lagrådet, som i det följande kommer att yttra
sig om dessa ändringar, vill framhålla att, då de den 3 oktober 1947 remitterade
förslagen ej hunnit behandlas i övrigt, det icke är helt uteslutet att
granskningen därav kan få betydelse även för det föreliggande förslaget. 1

1 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innebär, att brott skall anses begånget här i riket
ej blott, såsom nu gäller, då den brottsliga handlingens omedelbara verkan
inträffat här, utan även saväl da handlingen företagits här som då den slutliga
effekt, som karakteriserar brottet, ägt rum inom landet. Mot den förra
utvidgningen av den svenska strafflagens tillämpningsområde synes intet
vara att erinra. Den senare utvidgningen, som ansluter sig till dansk och
norsk lagstiftning, har föranletts av att man velat i möjligaste mån hindra
uppkomsten av fall, i vilka intet lands lagstiftning är tillämplig. Då anledningen
till att dylika fall kunna förekomma oftast torde vara att söka i svårigheten
att visa, att förutsättningarna för någon strafflags tillämpning äro för

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

397

handen — t. ex. om någon finnes död, då ett tåg från ett land når fram till
station i ett annat land — avhjälpes denna olägenhet näppeligen genom den
föreslagna regeln. En mera effektiv utväg vore måhända att å brott som
begåtts å vissa internationella kommunikationsmedel tillämpa regler, liknande
dem som gälla om brott begångna å fartyg, en väg som dock icke synes
böra beträdas utan förhandlingar med åtminstone våra grannländer. En
annan utväg kunde vara att för fall av denna art något utvidga Konungens
rätt att förordna om åtal. Det är emellertid ej känt, att något starkare behov
utav föreskrifter av ifrågavarande innebörd gjort sig märkbart. Å andra sidan
ha erfarenheterna från senaste tid visat, att i vissa nu avsedda fall åtal vid
svensk domstol skulle te sig ganska opåkallat, exempelvis om en utomlands
misshandlad utlänning efter kanske avsevärd tid reser till Sverige och här
dör i följd av de lidna skadorna Det kan ock tänkas att i politiskt upprörda
tider rättsuppfattningen inom olika länder kan förete skiftningar, som mana
till försiktighet i fråga om ett lands ingripande mot brottsliga gärningar,
förövade utom dettas gränser. Lagrådet får därför hemställa, att här berörda
regel icke genomföres. Härigenom skulle ock vinnas en i och för sig önskvärd
överenstämmelse med nya rättegångsbalkens regler om forum i brottmål.
Stadgandet synes alltså böra i anslutning till 19 kap. 1 § sagda balk
få den innebörd, att brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs,
så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle hava fullbordats.
Från nyssnämnda lagrum avviker det sålunda förordade stadgandet
därutinnan, att det även innehåller en alternativ regel om var försök till brott
skall anses förövat. Det synes böra tagas under övervägande huruvida
icke en däremot svarande bestämmelse bör upptagas i nya rättegångsbalken.

2 KAP.

16 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skulle i första stycket avsedd egendom kunna
förklaras förverkad, om skäl därtill vore; enligt det remitterade förslaget åter
är förverkandepåföljden obligatorisk utom beträffande annan egendom än
penningar, vilken ej finnes i behåll. Skälet till ändringen synes vara att särskilt
muta och vederlag för brott ansetts alltid böra vara förverkade. För
normalfall finnes intet att erinra häremot. Men stadgandet avser också fall,
då egendomen lämnats eller mottagits av omyndig eller någon, som handlat
under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten. I dessa fall skulle en tillämpning av reglerna i 5 kap.
lagen om förmynderskap, respektive i lagen den 27 juni 1924 om verkan av
avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, leda till att
egendomen skulle helt eller delvis återbäras till den som utgivit densamma.
Och om det är denne, som är omyndig eller handlat under inflytande av rubbning
utav själsverksamheten, skulle elt förverkande ofla vara otillfreds -

398

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ställande. Med hänsyn till svårigheten att på förhand med säkerhet överblicka
verkningarna av en bestämmelse om obligatoriskt förverkande synes
också försiktigheten bjuda, att även i andra fall än de nyss berörda lämna
möjligheten till en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet öppen.
Ehuru lagrådet sålunda anser sig böra förorda ett återgående i sak till kommitténs
ståndpunkt, synes dock stadgandet böra avfattas så, att något stöd
för en alltför begränsad tillämpning av påföljden ej erhålles. Den här
förordade ändringen medför också den fördelen att förlag för brott ej blir
principiellt annorlunda behandlat än för brott anskaffat hjälpmedel.

Början av paragrafen torde böra något omredigeras för att bättre må
klargöras, att relativsatsen hänför sig även till orden förlag och vederlag,
varjämte vid avfaltningen hör undvikas ett uttryck, som skulle förutsätta
att en gärningsman kan straffas för att han främjat sitt eget brott.

Godtages vad här förordats, skulle första stycket kunna inledas med en
bestämmelse om att muta skall, i den män det ej finnes oskäligt, förklaras
förverkad till kronan samt att samma lag skall vara om förlag eller vederlag
för brott och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i förevarande
lag är särskilt belagt med straff.

Såsom i remissen framhållits kan belöning för ett redan fullbordat brott
ej förklaras förverkad på grund av första stycket, med mindre lämnandet
eller mottagandet av sådan belöning är särskilt straffbelagt. Däremot synes
hinder ej möta att hänföra dylik belöning till vinning, som avses i andra
stycket.

Straffrättskommittén har i sin motivering till andra stycket uttalat, att
med vinning i regel finge förstås nettovinst samt att utgifter för inkomstens
förvärvande således skulle avdragas i den mån de icke bestode i muta eller
dylik ersättning åt medbrottslingar eller eljest vore stridande mot lag eller
goda seder. Riktigheten av den gjorda begränsningen i vad som vid beräknandet
av vinningens storlek bör få avdragas torde kunna ifrågasättas. Redan
den omständigheten, att sådan ersättning efter åtal mot medbrottslingen kan
förklaras i dennes hand förverkad, torde, då förverkande två gånger av samma
penningbelopp ej lärer böra ifrågakomma, utvisa, att ersättningen åtminstone
under vissa förhållanden bör få avdragas. Som den föreslagna lagtexten emellertid
ger utrymme för ett fritt bedömande av vinningens storlek — och uppkommande
frågor härom torde man kunna lämna åt rättspraxis att avgöra —
saknas anledning framställa erinran mot förslaget i denna del.

17 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswård:

Enligt kommitténs förslag kräves för förverkande jämlikt första stycket antingen
att den som var ägare till föremålet förövat gärningen eller medverkat
därtill eller också att någon som »var i hans ställe» gjort detta. Sistnämnda
uttryck har i remissen ansetts giva möjlighet till alltför vidsträckt tillämpning
och därför ersatts med uttrycket någon som »han satt i sitt ställe». Avsikten
härmed har i första hand varit att — i anslutning till en erinran i ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

399

rande över kommittéförslaget — från stadgandets tillämplighetsområde utesluta
det fallet att en förmyndare begår brott med användande av något
myndlingen tillhörigt föremål såsom hjälpmedel. Det i nämnda syfte valda
uttrycket torde emellertid föranleda eliminering även av en del fall, beträffande
vilka stadgandet bör få gälla, eller åtminstone oklarhet om hur därmed
förhåller sig. Under vissa omständigheter skall exempelvis ledamot av styrelsen
för aktiebolag eller annan juridisk person tillsättas, icke av intressenterna
utan av någon utomstående, ofta offentlig myndighet. Att sådana fall innefattas
under den av kommittén föreslagna lydelsen är tydligt. Remissförslagets
lagtext åter synes — även där bestämmelse om dylikt tillsättande finnes,
på grund av lag eller eljest, intagen i vederbörande sammanslutnings egen
författning, t. ex. en bolagsordning — vara i berörda avseende i allt fall icke
entydig. Och än svårare blir det att anse orden »någon som han satt i sitt
ställe» omfatta jämväl en av rätten utsedd likvidator. För tillgodoseende av
det med omförmälda erinran avsedda önskemålet lärer det i själva verket
knappast vara erforderligt att i denna del jämka kommitténs lagtext. I remissförslaget
har nämligen, utöver de i kommittéförslaget stadgade förutsättningarna
för förverkandeförklaring, upptagits även föreskrift om att påföljden
ej skall få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Det torde så mycket
hellre vara lämpligt att stanna vid detta kautel som det ej synes uteslutet att
under vissa om än säregna förhållanden föremålet bör förklaras förverkat,
ändå att det tillhör myndlingen. På grund av det anförda hemställes, att åt
första stycket måtte i nu förevarande del givas en med kommitténs lagtext
överensstämmande avfattning.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I formellt avseende erinras att uttrycket »ägare eller någon som han satt
i sitt ställe», såsom det infogats i sammanhanget, är svårt att förstå. Närmast
synes det syfta på den som ägaren satt att i sitt ställe föröva gärningen. Den
avsedda innebörden synes framstå klarare, om i anslutning till kommitténs
förslag i stället för de nämnda orden införes uttrycket »den som var ägare
till föremålet eller som han satt att i sitt ställe råda över detta».

Lagrådet:

Några uttryckliga bestämmelser återfinnas icke i kommitténs lagtext rörande
det fall att vid brott använt hjälpmedel utgöres av föremål som brottslingen
förvärvat genom avbetalningsköp med äganderättsförbehåll. Men i
kommitténs motiv nämnes såsom exempel på fall då den brottslige finge anses
vara i ägarens ställe — vid sidan av dem där ägaren lånat ut eller
uthyrt det ifrågavarande föremålet -—- också alt denne sålt föremålet under
äganderättsförbehåll och försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått
till förhindrande av brottslig gärning. Icke heller remissförslaget innefattar
något uttryckligt stadgande i detta ämne. I samband med redogörelsen för
den ändring av lagtexten varigenom kommittéförslagets uttryck »den som
var i hans ställe» ersatts av uttrycket »någon som han satt i sitt ställe» heter

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

det emellertid —- vid exemplifieringen av fall som i följd av ändringen uteslutits
från stadgandets tillämpningsområde — att det ej torde kunna om en
avbetalningsköpare sägas att säljaren satt honom i sitt ställe. Vidare framhålles,
att avbetalningsköparen ju förvärvat en självständig rätt och ej företräder
säljaren. Med stöd härav förklaras, att köparen icke bör genom att
låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning
kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv förvärvat
genom avbetalningskontraktet. I enlighet härmed uttalas slutligen, att
av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande torde utan vidare
framgå, att en avbetalningssäljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll,
ej kan bli förverkad genom köparens brottsliga förfarande med
godset. Även om viss oklarhet råder beträffande den juridiska innebörden
av ett avbetalningsköp, torde likväl den härskande uppfattningen vara att intill
dess köpeskillingen gäldats såväl säljaren som köparen har en villkorlig
äganderätt till godset. Och oavsett vilka verkningar som på grund härav i
andra hänseenden följa av sakrättsliga regler lärer det i vad angår säljarens
rätt böra med avseende å här förevarande spörsmål anses, att han satt köparen
i sitt ställe; i den mån ej särskilda försiktighetsmått iakttagits har nämligen
denne av säljaren satts i tillfälle att — likaväl som den till vilken ett
föremål blivit utlånat eller uthyrt — utöva den omedelbara rådigheten över
föremålet. Framhållas må, att denna uppfattning överensstämmer med vad
som i motiven till lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdx-ycker och vin uttalades beträffande det
liknande uttrycket i 8 § 1 mom. andra stycket c) av samma lag. Vare sig
lagtexten i förevarande del avfattas i överensstämmelse med kommitténs förslag
eller enligt remissförslaget torde därför en förverkandeförklaring, såvitt
ej annat förbehåll sker, medföra upphävande av icke blott avbetalningsköparens
utan också avbetalningssäljarens rätt till föremålet. En annan sak
är att remissförslagets ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för förverkande
i de flesta fall lärer föranleda förbehåll som nyss sagts. Att hålla jämväl
den andra möjligheten öppen för domstolarna torde dock få anses riktigt
med hänsyn till angelägenheten av att förekomma missbruk.

Förverkandeförklaring innebar enligt kommittéförslaget, att också begränsade
sakrätter — vartill kommittén hänförde såväl panträtt som den rätt vilken
tillkommer säljare med äganderättsförbehåll — upphävdes, såvitt ej vid
förklaringen gjordes förbehåll för sådan särskild rätt till det förverkade föremålet.
Och uttrycklig föreskrift fanns i lagtexten om att domstolen kunde
uppställa dylikt förbehåll. I remissförslaget åter saknas motsvarande föreskrift.
Någon saklig skillnad är dock ej åsyftad; sålunda framhålles i motiven,
att jämväl utan uttryckligt stadgande förverkande bör, såsom kommittén
föreslagit, kunna ske med förbehåll om den rätt annan person än den brottslige
har till föremålet.

Huruvida med dessa uttalanden avses också sjöpanträtter och fartygsinteckningar
synes ovisst. Även lagtexten torde giva anledning till tvekan huruvida,
i den mån annat förbehåll ej sker, jämväl rättigheter av detta slag

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

401

förfalla i och med att det föremål i vilket de gälla förklaras förverkat. Ett
liknande spörsmål diskuterades under förarbetena till förut berörda lag med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin. Nämnda lag upptog såsom 3 mom. i 1 kap. 8 § bestämmelser därom att,
då farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. av samma paragraf stadgas
skall vara förverkad, är intecknad, domstolen under närmare angivna förutsättningar
skall förklara, att panträtten i fartyget skall upphöra. Bestämmelser,
motsvarande 3 mom., funnos icke i det till lagrådet remitterade förslaget.
Med anledning härav yttrades inom lagrådet, att det torde vara tvivelaktigt,
huruvida sjöpanträtter och inteckningar, som belastade ett fartyg,
förfölle då fartyget bleve förverkat, samt att uttryckligt stadgande för hävande
av nämnda tvekan borde meddelas. Vederbörande departementschef
förklarade sig emellertid vara av den uppfattningen att, om ej uttrycklig bestämmelse
i annan riktning gåves, nu berörda rättigheter trots fartygets förverkande
bleve bestående; och då alltså införande av en bestämmelse härom
icke syntes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, hade departementschefen
ej utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledning
vidtaga någon ändring i det remitterade förslaget. Propositionen i ämnet innehöll
icke heller någon motsvarighet till 3 mom. Detta insattes först efter
förslag av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som i avgivet
utlåtande anförde bl. a. att utskottet närmast anslöte sig till den av departementschefen
uttalade uppfattningen att den omständigheten att ett fartyg
förverkades icke i sig själv medförde, att sjöpanträtter och inteckningar, som
häftade vid fartyget, förlorade sin giltighet, att emellertid den tveksamhet i
detta hänseende som uttalats inom lagrådet måste uppmärksammas samt att
bestämmelser icke borde införas angående förverkande av sjöpanträtter men
väl beträffande förverkande av inteckningar i fartyg. Uppenbart är — såsom
likaledes inom lagrådet erinrades vid granskningen av förslaget till 1924
års lag -— att en fartygsägare lätt skulle kunna göra en förverkandedom
ekonomiskt kraftlös genom missbruk av möjligheten att låta inteckna sitt
fartyg. Och enligt vad erfarenheten givit vid handen kan motsvarande förhållande
förekomma jämväl beträffande fordringar av beskaffenhet att grunda
sjöpanträtt. Med den tillämnade lagstiftningens syfte lärer därför överensstämma,
att förverkandet skall kunna drabba även sådana rättigheter. Av
skäl som framgå av den under förarbetena till 1924 års lagstiftning förda
diskussionen torde emellertid detta böra uttryckligen fastslås genom lagtexten.
I första stycket av 17 § synes alltså böra upptagas en bestämmelse av
innehåll att, om förverkandeförklaring avser fartyg som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, domstolen ock må förklara, att panträtten i fartyget
skall upphöra. Införes detta stadgande i förslaget, erfordras vissa kompletterande
bestämmelser med avseende å dödande av inteckning ävensom
anteckning uti inteckningsbok, allt i ungefärlig överensstämmelse med vad
utskottet påpekade i fråga om 1924 års lag. Sistnämnda bestämmelser torde
dock lämpligen hava sin plats, icke i strafflagen ulan i lagen om inteckning
i fartyg. Förslag härutinnan torde följaktligen jämväl böra utarbetas.

2(> Bihang till riksdagens protokoll HUS. 1 sand. .Vr SO.

402

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I detta sammanhang må anmärkas, att 17 § andra stycket lagen den 20 december
1946 om införande av nya rättegångsbalken torde bliva att tillämpa
även i det fall att innehavare av inteckning, som skall drabbas av förverkande,
icke är känd (jfr 16 § andra stycket 1924 års lag, sådan denna lyder
enligt lag den 20 december 1946).

Vad härefter angår det fall att någon eljest har särskild rätt till föremål
som förklaras förverkat torde väl, såsom i remissen antytts, domstolarna
även i saknad av uttrycklig bestämmelse bliva pliktiga att vid prövningen
huruvida förverkande skall äga rum beakta deras intressen vilka ha begränsad
sakrätt i föremålet. Med hänsyn till den stora vikten av att så verkligen
sker synes det likväl vara till fördel om, på sätt kommittén föreslog, domstolarnas
nämnda skyldighet omedelbart framgår av lagtexten. Och ett stadgande
härutinnan lärer i tydlighetens intresse bliva än mer påkallat, därest
vad lagrådet förordat beträffande sjöpanträtter och fartygsinteckningar vinner
beaktande. Det hemställes således, att i slutet av första stycket intages
föreskrift att, då någon eljest har särskild rätt till föremål som förklaras förverkat
och denna finnes böra oaktat förklaringen bestå, domstolen skall
göra förbehåll därom. Framhållas bör att, eftersom uttrycket »särskild rätt»
kan avse jämväl den rätt en avbetalningssäljare må äga till föremålet, stadgandet
kommer att innefatta erinran också om sådant förbehåll som efter
vad i det föregående sagts kan ske rörande det fortsatta beståndet av dylik
rätt.

Papekas ma att, enär förutsättningarna för förverkande äro annorlunda
angivna i 1924 års lag, sådan åtgärd enligt sagda lag torde kunna ske i större
utsträckning än som blir möjligt vid brott mot strafflagen. Med hänsyn till
förstnämnda brotts särskilda karaktär och det alltjämt trängande behovet att
stävja smuggeltrafiken torde denna skillnad vara befogad. Såsom kommittén
framhållit, bliva bestämmelserna i första stycket heller icke tillämpliga inom
specialstraffrättens område.

3 KAP.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Det kan ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med allmänt språkbruk
att åt uttrycket »främja straffbelagd gärning» ge så vid innebörd att det kommer
att omfatta själva utförandet av gärningen. I nu gällande 3 kap. 4—6 §§
strafflagen har »främja» tagits i mera inskränkt mening och i varje fall synes
det lämpligt att i lagtext använda ordet endast i denna betydelse. På
grund härav får lagrådet — med erinran att i den avfattning av 2 kap. 16 §
lagrådet under sistnämnda paragraf föreslagit uttrycket »främjande av brott»
uteslutits hemställa, att i första punkten av 2 § ordet »eljest» och som
följd därav även ordet »själv» få utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

403

Justitieråden Lciwski, Gyllenswärd och Nissen:

Enligt stadgande i törsta punkten av 2 § är straff för förberedelse uteslutet,
där den som gjort föiberedelsen förskyllt straff för medverkan till fullbordat
brott eller försök. Då den som ensam förövat ett brott svårligen kan
sägas hava medverkat därtill, skulle regeln enligt sin ordalydelse ej komma
att omfatta det fall, som likväl är det närmast till hands liggande, nämligen
att den som gjort förberedelsen ensam utför brottet. Orden »medverkan till»
torde därför böra utgå.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag att första punkten av
2 § bör taga sikte på huvudfallet att endast en person är engagerad i den
brottsliga gärningen. Jag finner emellertid viss omformulering önskvärd utöver
vad nämnda ledamöter förordat. Straffrättskommittén framhåller i sitt
betänkande möjligheten att brottet visserligen kommit till fullbordan eller
försök men att detta skett på ett sätt som icke omfattas av uppsåtet hos någon
som utfört eller medverkat vid en förberedelsehandling. Paragrafen har
fått sin utformning med hänsyn till bland annat en sådan möjlighet; framför
allt lärer uttrycket »ej förskyllt straff för» ha valts särskilt med tanke därpå.
Om exempel överhuvud kunna anföras av den art som kommittén antagit —
där alltså 4 § i 3 kap. enligt förslaget icke blir tillämplig — synes förhållandet
likväl ej äga den betydelse att det behöver särskilt beaktas vid paragrafens
avfattning. Det ligger knappast nära till hands att vid angivande av rekvisiten
för förberedelse beskriva avgränsningen mot fullbordat brott och försök
på det sätt att gärningsmannen »ej förskyllt straff» därför. Ett sådant uttryckssätt
synes förutsätta att en gärning verkligen begåtts, för vilken gärningsmannen
kunnat förskylla straff, men det utmärkande för förberedelse
är just att den ifrågavarande gärningen — fullbordat brott eller försök —
icke kommit till utförande. Om ej särskilda skäl av annat slag än det ovan
nämnda kunna anföras för förslagets formulering — och motiveringen ger
ingen antydan om att så skulle vara fallet -— vore det väl lämpligt att fullfölja
den uppläggning som tillämpats i 1 §, exempelvis på det sätt att efter
»hjälpmedel» inskjutes en sats »utan att det kommit till fullbordat brott eller
försök», medan sista satsen i meningen utgår.

Lagrådet:

I 3 §, som huvudsakligen handlar om tillbakaträdande från försök eller
förberedelse, har därjämte upptagits en regel om straffrihet för förberedelse
om faran för brott var ringa. Detta stadgande, som kan sägas innefatta en
bestämning av begreppet straffbar förberedelse, nämligen den att handlingen
skall ha medfört ett visst högre mått av fara för brott, synes böra få
sin plats i 2 §, där nämnda begrepp definieras. Sista punkten i första stycket
av 3 § torde därför, med någon redaktionell ändring, böra inskjutas som
elt andra stycke i 2 §, vilket i sin tur lär föranleda eu jämkning jämväl i
sista stycket av 2 §.

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

De i första punkten av 3 § förekommande orden »till visst brott» ha av
departementschefen insatts till hindrande av sådan läsning av stadgandet, att
den, vars syfte med förberedelsen icke enbart varit ett visst sedermera ej genomfört
brott, skulle gå fri från straff genom tillbakaträdande blott från detta
brott. Även utan de citerade orden torde det dock vara tydligt, att tillbakaträdandet
för att leda till straffrihet måste avse all den åsyftade brottsliga verksamheten.
Å andra sidan medger den föreslagna ordalydelsen att stadgandet
uppfattas så, att om en straffbar förberedelse av annan art än befattning med
hjälpmedel icke åsyftar visst brott, ett tillbakaträdande från förberedelsen
icke skulle medföra straffrihet. Stadgandets avsedda innebörd torde med
hänsyn till det här anförda tydligare framgå, om ordet »visst» uteslutes.

Med andra stycket i 3 § lära åsyftas dels undantagsbestämmelsen i 21 kap.
8 § första stycket dels ock de fall då såsom i 9 kap. 6 § samt 10 kap. 7 och
8 §§ gärningar, vilka till sin natur innefatta allenast förberedelse eller försök,
kriminaliserats som fullbordade brott. En erinran i förevarande paragraf om
berörda undantagsbestämmelse är för praktiskt ändamål av föga vikt och ur
systematisk synpunkt icke oundgänglig; att i strafflagens speciella del stadgats
undantag från en regel given i något till allmänna delen hörande kapitel
är ej exempellöst. Vad övriga här avsedda fall angår är det knappast riktigt
att anse kriminaliserandet av vissa gärningar utav ovan antydd art som
fullbordade brott innefatta undantag från regeln i första punkten av 3 §;
dessa gärningar gå ej in under de definitioner på försök och förberedelse,
som givits i 1 och 2 §§ och som utesluta de fall, då fullbordat brott föreligger.
På nu anförda grunder hemställes, att ifrågavarande andra stycke får utgå.

4 §•

Lagrådet:

Det i första stycket inskjutna förbehållet »där ej annat följer av vad nedan
sägs eller för särskilda fall är föreskrivet» lärer åsyfta, i sin förra del 5 § och
i sin senare del vissa stadganden i strafflagens speciella del. Det väsentliga
i detta förbehåll torde vara dess senare del; i motsats till vad som gäller beträffande
sista stycket i 3 §, vilket lagrådet ansett böra utgå, torde här förhållandet
till de särskilda stadgandena i strafflagen ej alltid vara självklart.
Emellertid bör förbehållet gälla även andra stycket; flera exempel på dess
tillämplighet även här kunna anföras. Lagrådet, som anser hänvisningen till
5 § obehövlig, förordar att det erforderliga förbehållet med återgång till kommittéförslagets
uppställning och formulering upptages i ett sista stycke av
paragrafen.

6 §.

Lagrådet:

Beteckningen »underlåten tillsyn» på det i andra stycket avhandlade brottet
har en så omfattande innebörd, att det torde kunna föranleda missuppfattning.
I analogi med uttryckssättet i första stycket föreslås därför beteckningen
»underlåtenhet att hindra brottet». En sådan jämkning bör leda till

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

att i sista stycket orden »för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten
tillsyn» utbytas mot »för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott».

5 KAP.

13 §.

Justitierådet Lawski:

Såsom av 2 kap. 17 § andra stycket framgår kan där avsett föremål förklaras
förverkat även om det icke haft samband med något brott. För dylik
förklaring blir alltså en föreskrift om att den kan meddelas utan hinder av
förbrytarens död utan betydelse. Då emellertid i förevarande paragrafs andra
stycke uppställas något strängare förutsättningar för förverkande än enligt
förstnämnda stadgande, är den omständigheten att påföljd som där sägs enligt
ordalagen omfattas av förevarande paragrafs andra stycke ägnad att
åstadkomma oklarhet. Om i enlighet med det sagda detta uttryckligen inskränkes
till att avse påföljd, varom i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket
sägs, lärer någon tvekan icke kunna rada om att det, i likhet med den föreslagna
19 a §, kommer att avse jämväl föreskrivande av — i stället för förverkande
enligt 2 kap. 17 § första stycket — åtgärd till förebyggande av missbruk;
härom måste nämligen anses stadgat även i sistnämnda lagrum.

15 §.

Lagrådet:

För flertalet av de brott som av ämbetsman förövas i ämbetet, eller sådana
beträffande vilka i straffskalan ingår avsättning eller suspension, skulle ej
kunna tillämpas de regler i 14 § som låta preskriptionstidens längd bero av
det för brottet stadgade »högsta» straffet. Redan av denna anledning ha angående
nämnda ämbetsbrott erfordrats särskilda bestämmelser om åtalspreskription.
Dessa, som återfinnas i 15 §, ha nu tillämpning å samtliga brott av
ämbetsman, oavsett om en där given regel i något fall ändå skulle följa av
14 §. I förslaget åter upptagas i förevarande paragraf endast bestämmelser
rörande sådana brott mot tjänsteplikten vilka ej äro belagda med svårare
allmänt straff än straffarbete i två år. Meningen är naturligen att beträffande
andra brott av ämbetsman i ämbetet —- både de, vilka behandlas i 25 kap.
1—4 §§, och sådana, som avses i 25 kap. 5 § — preskriptionstiderna skola
bestämmas med ledning av föreskrifterna i 14 § och därvid hänsyn tagas
till endast det allmänna straff som kan följa å brottet. Denna förslagets
ståndpunkt torde böra direkt utsägas. Lagrådet hemställer alltsa under
hänvisning till den avfattning som 14 och 15 §§ erhållit genom lagen den 20
december 1946 (nr 856) om ändring i strafflagen — att åt 15 § matte givas
det innehåll att för brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ straffet, där brottet ej
är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år, skall vara förfallet,
om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal inom fem ar,

4Ub Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

samt att, då å brottet kan följa straff som i 14 § första, andra eller tredje
punkten sägs, skall gälla vad där stadgas.

6 KAP.

5 §.

./ustitieråden Lawski och Gyllenswcird samt regeringsrådet Kuyienstierna:

Av föredragande departementschefens yttrande rörande denna paragraf
‘ " vars avfattning i huvudsak överensstämmer med kommittéförslaget —
synes framgå, att den egentligen icke varit avsedd att i förhållande till gällande
strafflag innefatta annat än en av de i 3 kap. upptagna nya medverkansbestämmelserna
pakallad redaktionell följdändring. Någon utvidgning av
skadeståndsskyldigheten för det fall att flera äro delaktiga i ett brott medförde
icke kommittéförslaget. Den omarbetning nämnda kapitel enligt departementsförslaget
undergått torde emellertid föranleda, att jämväl förevarande
paragraf i visst hänseende far ändrad innebörd. I den uppräkning
paragrafens gällande lydelse innehåller återfinnes icke någon hänvisning till
det nuvarande stadgandet i 8 § av 3 kap., d. v. s. det fall att andra personer
än föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, andra uppfostrare eller
förmyndare underlåta att avslöja brott. I enlighet härmed har i praxis person
som fällts till ansvar jämlikt berörda 8 § ansetts icke ha gjort sig skyldig
till sådan brottslighet som enligt lag medför förpliktelse att utgiva skadestånd
(se N. J. A. I 1891 s. 9). Det mot nyssnämnda lagrum svarande stadgandet
i departementsförslaget utgör första stycket av 3 kap. 6 §. Redan
genom kapitelrubriken hänföres alltså stadgandet till medverkansbestämmelserna.
Och i departementschefsyttrandet framhålles uttryckligen, att underlåtenhet
av ifrågavarande art kan betraktas såsom en särskild form av
medverkan till brott, ett slags negativ delaktighet. Med hänsyn härtill torde
den föreslagna lydelsen av 6 kap. 5 §, vilken anknyter till samtliga fall av
medverkan till brott, svårligen kunna föranleda annan tolkning än att skadeståndsskyldighet
som där sägs skall inträda även vid den i 3 kap. 6 § första
stycket omtalade underlåtenheten att avslöja brott. Att i motsats till gällande
lag bär, utöver den straffrättsliga repressionen, föreskriva jämväl en i det
särskilda fallet måhända mycket betungande skadeståndsrättslig sanktion
lärer emellertid icke vara tillrådligt. I själva verket synes det redan i och för
sig ägnat att ingiva betänkligheter att överhuvud i detta begränsade .sammanhang
ändra gällande skadeståndsregler. På grund av det anförda hemställes,
att tillämpningsområdet för 6 kap. 5 § inskränkes till att avse fall
då flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat till
brott.

Justitierådet Nissen:

På sätt lagrådets övriga ledamöter anfört torde paragrafen böra tolkas så,
att skadeståndsskyldighet som där sägs skall inträda även vid den i 3 kap. 6 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

407

första stycket omtalade underlåtenheten att avslöja brott. Mot den ändring i
förhållande till nu gällande lagregler som förslaget i denna del får anses innebära
torde emellertid intet vara att erinra, då en förutsättning för brottslighet
enligt sistnämnda paragraf torde vara, att omständigheterna föranleda till
antagande att ett avslöjande av det planerade brottet skolat leda till dess förhindrande,
eller med andra ord att kausalsammanhang föreligger mellan underlåtenheten
att avslöja brottet och den inträffade skadan.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

En av de nyheter som följa av de föreslagna reglerna om behandlingen av
medverkan av annan än gärningsmannen är, att sådan medverkan i motsats
mot den gamla delaktigheten straffas i culpa i samma utsträckning som
om den medverkande vore gärningsman. Straffrättskommittén anför under 3
kap. 4 § — motsvarande 5 § i det remitterade förslaget — såsom exempel på
medverkan, beträffande vilken straffrihet synes kunna ifrågakomma, att någon
oaktsamt medverkar till ett brott som gärningsmannen utför uppsåtligen.
Är oaktsamheten icke stor eller brottet av grövre art, anses förhållandena här
lätt kunna vara sådana att den oaktsamt medverkande utan våda kan lämnas
straffri. Där på grund av straffrihetsregeln ett åtal får antagas^ leda till
frikännande, bör enligt kommitténs mening allmän åklagare icke atala den
medverkande.

Lämpligheten av den allmänna omreglering som skett på ifrågavarande
område ifrågasättes ej. Ändringen får likväl icke ske med bortseende från
de konsekvenser som framträda, om de regler, vilka gälla om gärningsmän,
skulle genomgående tillämpas å fallen av delaktighet. Vad angår det nyss
omnämnda, av straffrättskommittén anförda fallet att någon i culpa medverkar
till ett brott, som gärningsmannen utför uppsåtligen, synes det i förslaget
uppmärksammade behovet av särskild reglering i avseende å straffet
uppenbart. Vad den som utfört en handling, vilken sedermera visat sig vara
av sådan betydelse för ett utfört brott att objektivt sett medverkan kan anses
vara för handen, bort kunna förutse är även det förhållandet att gärningsmannens
vilja skulle inriktas på brottets begående. Det måste ofta vara synnerligen
svårt för den medverkande, när han företager sin handling, att
förutse att ett händelseförlopp, som styres av en annan persons vilja, ligger i
farans riktning. Ofta är väl culpa ej för handen, men även där detta är förhållandet
måste orsakssammanhanget ej sällan vara så uttunnat att grunden
för straffbarhet blir obetydlig eller helt bortfaller. Det är en sådan eventualitet
som bland annat avses med kommitténs ovan återgivna uttalande och
som skall anses inbegripen i uttrycket »medverkat allenast i mindre mån».

I förevarande paragraf upptages en helt generell regel att, om flera medverkat
till brott, de skola en för alla och alla för eu svara till skadestånd.
Därav att det är eu nyhet alt delaktighet i culpa gjorts straffbar behöver
väl ej utan vidare följa att det också är en nyhet att den culpöst dclaktige är
solidariskt ansvarig för skadestånd. Skadeståndsskyldigheten sträcker sig enligt
vedertagen uppfattning in på culpaområdet även där culpa ej är straff -

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

bär. I vad mån den skall anses enligt gällande rätt vid cnlpa sträcka sig även
in på området för den solidariska ansvarighet som stadgas i nu gällande 6
kap. 5 § får väl dock anses oklart. Oavsett huru därmed må förhålla sig
synes mig oinskränkt solidarisk ansvarighet för skadestånd i de fall, där
mera avsevärd straffnedsättning eller rent av straffrihet finnes böra inträda,
kunna verka i hög grad obillig. Och sådan ansvarighet skulle vid strafffrihet
vara desto mera opåkallad som åtal ej skall äga rum. Det är väl vanskligt
att i detta sammanhang införa nyheter i fråga om skadeståndsskyldigheten,
vilkas konsekvenser det kan vara svårt att överskåda. Då det emellertid
ej lärer vara alldeles klart att den föreslagna regeln är ett uttryck för
gällande rätt, kan det knappast behöva möta betänkligheter att för de fall
varom här är fråga beträffande skyldigheten att utgiva skadestånd införa
en parallell till straffbestämmelserna i 3 kap. 5 §. Jag ifrågasätter fördenskull,
att i ett andra stycket av paragrafen stadgas att skadestånd må jämkas
eller bortfalla för annan medverkande än gärningsmannen, därest hans medverkan
berott allenast på oaktsamhet.

8 KAP.

Lagrådet:

Enligt förut berörda, den 3 oktober 1947 remitterade förslag till lag om
ändring i strafflagen skola ur förevarande kapitel uteslutas 2, 3 och 16 §§
ävensom 13 och 14 §§, i vad de avse det i 2 § omförmälda brottet, och de ämnen
som dessa lagrum reglera i stället behandlas i den föreslagna nya delen
av strafflagen. Lagrådet har ingen invändning mot att så sker men erinrar
om att den av en sådan ändring föranledda omnumreringen av 4—15 §§
nödvändiggör vissa jämkningar i de uti 8 och 15 §§ upptagna stadgandena.

4 och 5 §§.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mot de här upptagna brottsbeteckningarna synes kunna erinras, att ordet
diplomati knappast framkallar föreställningen om deltagande vid något särskilt
tillfälle i mellanstatlig förhandling. Framför dem torde vara att föredraga
de under lagärendets tidigare behandling föreslagna uttrycken trolöshet
respektive egenmäktighet i förhandling med främmande makt.

6 §•

Justitieråden Lawski, Ggllenswärd och Nissen:

Med det allmänna språkbruket synes mindre väl förenligt att tala om att
någon »röjer uppgift», såframt därunder skall inbegripas lämnande av oriktig
uppgift avseende visst saki erhållande. Det hemställes, att paragrafens
första punkt måtte till avfattnmgen jämkas sålunda att paragrafen inledes
med orden »Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

409

rigen anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,
förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars».

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Bestämmelsen i förevarande paragraf avser uppgift rörande förhållande,
vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men av visst slag. Det
kräves ej att uppenbarandet av förhållandet i fråga är farligt, utan det räcker
att förhållandet är av sådan art att uppenbarandet därav kan medföra men.
Närmare beskrives ifrågavarande men såsom avseende bland annat »folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden».
Då man synes kunna befara den missuppfattningen att exempelvis uppgifter
om sådana förhållanden som export och import, vilkas uppenbarande kunde
lända till men för folkförsörjningen, om det vore krig, av sådan anledning
avses med straffbudet även i normala fredliga tider, finner jag förtydligande
av stadgandets innebörd önskvärd. Detta kunde ske så, att efter orden »vid
krig» införas orden »som hotar riket eller vari riket befinner sig» eller,
kanske hellre, endast orden »vari riket befinner sig»; väljes sistnämnda formulering,
får förutsättas att fall av krigshot regleras genom den paragraf som
kommer att motsvara 16 §.

Justitierådet Lawski:

Medan i 8 kap. 11 § gällande strafflag straff stadgas för den som lämnar
upplysning om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga med hänsyn till
rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, är i förevarande paragraf fråga
om uppgift rörande förhållande, vars uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig
föranledda förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Att sålunda, i viss
anslutning till 8 kap. 14 § strafflagen, kravet på att förhållandet skall vara
hemligt icke bibehållits beror, såsom av kommitténs motiv framgår, därpå
att man velat kriminalisera även sådant som uppgift om stämningen inom
rikets krigsmakt eller om folkstämningen. Det kan emellertid ifrågasättas,
om en dylik kriminalisering är av något egentligt värde; uppgifter av sådan
art kunna knappast vara farliga om de äro oriktiga, och möjligheten att genom
straffsanktionen någon mera avsevärd tid förhindra att de verkliga förhållandena
bliva kända bör icke överdrivas. Det är icke uteslutet, att denna
kriminalisering blott leder till att i ett förtvivlat läge ett krig, som redan är
avgjort, till skada för landet förlänges. Under sådana förhållanden synes vara
att föredraga att bibehålla kravet på alt det skall vara fråga om förhållande
som bör hållas hemligt, i all synnerhet som det innefattar en någorlunda koncis
begränsning av det straffbara området, medan vad som föreslagits möjliggör,
att under upprörda tider paragrafen göres tillämplig å förfaranden,
som man nu ej avser. Jag förordar därför, att paragrafen skall avse förhållande,
som bör hållas hemligt med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
med hänsyn till rikels säkerhet.

410

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

8 §•

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Då bestämningen »av hemlig natur» lärer vara att hänföra, icke till viss
uppgift i och för sig utan till det förhållande uppgiften avser, torde i paragrafens
första stycke uttrycket »uppgift av hemlig natur» böra utbytas mot
»uppgift som rör förhållande av hemlig natur». Av enahanda skäl och med
hänsyn till vad som anförts vid 6 § rörande uttrycket »röjer uppgift» lärer
vidare den enligt andra stycket straffbara gärningen lämpligen böra angivas
vara att någon — av grov oaktsamhet — befordrar eller lämnar uppgift som
avses i nyssnämnda paragraf och som rör förhållande av hemlig natur.

■1 ustitierådet Lawski:

Godtages vad jag förordat vid 6 §, böra i förevarande paragraf orden »beträffande
uppgift av hemlig natur» i första stycket och orden »och som är
av hemlig natur» i andra stycket utgå. Bibehålies 6 § oförändrad i det av mig
särskilt berörda avseendet, instämmer jag i vad justitieråden Gyllenswärd
och Nissen anfört.

9 §•

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I anslutning till den jämkning som förordats beträffande avfattningen av
8 § lära i förevarande paragraf orden »och äro» framför orden »av hemlig
natur» böra utgå.

12 §.

Justitieråden Lawski och Nissen:

Stadgandet i 8 kap. 22 § strafflagen avses, såsom av förarbetena framgår,
skola innefatta ett straffbeläggande av varje mottagande av utländskt ekonomiskt
stöd för den i paragrafen omnämnda politiska agitationen. Avfattningen
har, såsom likaledes framgår av förarbetena, gjorts något mer omfattande
än som motsvarar vad man i det väsentliga velat förebygga. Den
möjliggör därför en tillämpning även då penningar eller annat mottages icke
såsom understöd, utan såsom vederlag, t. ex. om en medarbetare i en tidning
mottager ersättning från främmande makt för att i sina, av tidningsföretaget
betalda artiklar insmyga förrädisk propaganda eller om en förmögen
person, som är i stånd att taga på sig alla kostnader för en viss propaganda,
förmås därtill genom presenter.

Enligt det remitterade förslaget torde dylika förfaranden bliva straffria
genom att ordet understöd inskjutits i lagtexten. Anledningen härtill synes
icke ha varit någon önskan att begränsa stadgandet i nu berörda avseenden,
utan ändringen har motiverats med att man befarat, att under stadgandet
skulle kunna hänföras även mottagande av nyhetsmaterial och annat
tankeinnehåll, som skall användas i propagandaverksamheten. Emellertid
är denna farhåga näppeligen befogad. Under penningar eller annat lärer
kunna hänföras allenast sådant som är av direkt ekonomisk betydelse för

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

411

propagandan, t. ex. propagandamaterial, som skall distribueras, men däremot
icke upplysningar och instruktioner, oavsett hur de lämnas (muntligen, i
brev eller i tryckt skrift).

På grund av det anförda hemställes, att ordet »understöd» måtte få utgå.
Iakttages detta, måste jämväl brottsbeteckningen ändras, förslagsvis till olovlig
utländsk propaganda.

9 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Uttrycket »missfirmlig gärning» förekommer i bl. a. 16 kap. 9 och 11 §§
i en mera inskränkt bemärkelse än som här avses. I enlighet med vad departementschefen
vid 10 kap. 5 § framhållit torde förevarande paragraf böra
gälla även förtal. Med hänsyn härtill bör väljas ett uttryck som motsvarar
alla de brott som enligt det remitterade förslaget bibehållas i 16 kap. Såsom
gemensam beteckning för dessa användes i den föreslagna nya överskriften
till kapitlet ordet »ärekränkning», vilket lämpligen synes böra i förevarande
paragraf ersätta uttrycket »missfirmlig gärning».

10 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Bland dem som i främsta rummet torde böra med tillämpning av paragrafens
andra stycke beredas skydd äro de befattningshavare, som utsetts att
handhava säkerhetstjänsten vid anläggning som avses i 19 kap. 14 § strafflagen.
Ett av Konungen med stöd av detta lagrum meddelat förordnande
att sådan anläggning skall njuta lika skydd som statens kan emellertid icke
anses innefatta föreskrift att anläggningens befattningshavare skola åtnjuta
samma skydd som enligt förevarande paragraf tillkommer innehavare av
befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Det torde därför vara lämpligt
att genom en generell, i administrativ ordning utfärdad föreskrift skydd som
i paragrafens första stycke sägs tillägges varje befattningshavare, som utsetts
att handhava säkerhetstjänsten vid anläggning beträffande vilken förordnande
enligt 19 kap. 14 § meddelats.

Av de ytterligare personkategorier, beträffande vilka förordnande enligt
andra stycket i förevarande paragraf skulle kunna ifrågakomma, nämnes i
remissen den yrkesmässiga biltrafikens personal. Lämpligheten av att ifrågavarande
skydd beredes yrkesutövare av dylikt slag torde dock kunna ifrågasättas.
Lagrummets grund lärer förnämligast vara alt söka i angelägenheten
av personlig integritet hos dem som fullgöra för det allmänna viktiga funktioner,
således först och främst ämbets- och tjänstemännen och med dem
likställda. Därutöver bör, på sätt straffrättskommittén anfört, skyddet i

412

Kungl. Maj-.ts proposition nr 80.

första hand utsträckas till sådan personal, som har att i förhållande till
allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet. Att en viss
personkategori i sin yrkesutövning är särskilt utsatt för risken av övergrepp
torde däremot knappast vara tillräckligt skäl för skydd enligt förevarande
paragraf. För övrigt äro de övergrepp mot biltrafikens personal, som komma
i fråga, i allmänhet av så allvarlig art, att stränga straff kunna utdömas även
om förevarande paragraf ej kan åberopas; det ytterligare straffhot, som paragrafens
tillämplighet skulle kunna innebära, lärer vara av ringa betydelse
som avhållande faktor.

Skulle emellertid andra stycket anses böra möjliggöra beredande av skydd
åt sådan personal som nyss nämnts, får lagrådet påpeka, att uttrycket »befattning»
svårligen passar in på alla ifrågavarande fall; sålunda kan en trafikbilägare,
som själv tjänstgör som förare, icke sägas vara innehavare av
någon befattning.

5 §•

Lagrådet:

Av skäl som anförts vid 9 kap. 3 § torde även i andra stycket av förevarande
paragraf ordet »ärekränkning» böra ersätta uttrycket »missfirmlig
gärning».

6 §•

Regeringsrådet Kuylenstierna.

Medan enligt denna paragraf lämnande, utlovande eller erbjudande av muta
m. in. bestraffas såsom bestickning med straffarbete i högst två år, kan straffet
för den ämbetsman, som mottager mutan, enligt 25 kap. 2 § vid grovt brott
bliva, förutom avsättning, straffarbete upp till 6 år. Enligt 25 kap. 10 §
kan medverkande i ämbetsbrottet, vilken ej är ämbetsman, ådömas lika
högt allmänt straff, under det medverkan till bestickning enligt förevarande
paragraf ej kan föranleda högre straff än straffarbete i två år. Det lärer
stundom kunna vara tvivelaktigt, om en medverkande, t. ex. den som förmedlar
muta, medverkar till bestickningen eller till tagandet av mutan. Den
stora olikheten i straffsatser om brottet bedömes enligt ena eller andra paragrafen
lärer visserligen stundom utjämnas genom konkurrensreglerna men
synes icke i och för sig motiverad. Om en person söker att genom en anhörig
till en ämbetsman förmå denne att taga muta men misslyckas, blir den förstnämnde
straffbar enligt förevarande paragraf men den anhörige kan straffas
för anstiftan enligt 25 kap. 10 §. Omständigheterna lära ej sällan kunna
vara sådana, att bestickaren är förtjänt av högre allmänt straff än mottagaren,
låt vara att denne är ämbetsman. Man kan måhända göra gällande att
straffsatsen enligt nu ifrågavarande paragraf i grova fall är för låg; med
denna uppfattning är en höjning av straffmaximum för sådana fall till 4
års straffarbete motiverad. Å andra sidan kan kanske anses att det allmänna
straff, som föranledes av att den brottslige handlar under ämbetsansvar, är
alltför högt för den som icke är ämbetsman; en sådan mening bör föranleda
att i 25 kap. 10 § införes ett straffmaximum av 4 års straffarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
7 §■

413

Lagrådet:

De skäl som föranlett departementschefen att i 6 § utbyta det av kommittén
föreslagna uttrycket »otillbörlig förmån» mot »otillbörlig belöning»
synas äga giltighet även beträffande förevarande paragrafs andra stycke. Lagrådet
hemställer därför, att motsvarande ändring här vidtages.

9 §■

Lagrådet:

Liksom i 11 kap. 8 § strafflagen skyddas i förevarande paragraf den, som
inför myndighet fört talan, gjort anmälan eller avlagt vittnesmål eller ock
vid förhör inför myndighet avgivit utsaga eller som skall företaga sådan
åtgärd, mot angrepp medelst våld eller hot därmed, varjämte den som avlagt
eller skall avlägga vittnesmål eller avgivit eller skall avgiva utsaga inför
myndighet skyddas även mot vissa andra angrepp.

Med uttrycket »den som vid förhör inför myndighet avgivit utsaga» avses
enligt förarbetena den som i annan egenskap än vittne för åstadkommande
av utredning höres av offentlig myndighet.

Efter det nya rättegångsbalken trätt i kraft kommer tydligen att under
utsaga vid förhör hänföras ej blott utsaga av part under sanningsförsäkran
utan även annan utsaga av part. Härom hänvisas till bl. a. 23 kap. 6 och
9 §§, 43 kap. 6 § och 46 kap. 6 § nya rättegångsbalken. Om sålunda part
vid förhör i mål lämnat eller skall lämna uppgifter om förhållanden av betydelse
för utredningen däri, kommer han liksom blivande part, vilken höres
under förundersökning, att genom bestämmelsen i paragrafens andra punkt
åtnjuta där stadgat skydd. Häremot synes intet vara att erinra.

För att överensstämmelse må vinnas mellan andra punkten och det, vad
den brottsliga handlingen beträffar, likartade stadgandet i 2 §, synes ordet
»åtgärd» böra utbytas mot uttrycket »otillbörlig gärning». 11

11 §•

Justitieråden GyUenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuglenstierna:

Linder straffbudet i paragrafen faller tydligen även rymningshjälp åt
person som jämlikt 47 § sinnessjuklagen för vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården. En straffbestämmelse, avseende — förutom rymningshjälp
åt den som är intagen å sinnessjukhus — jämväl det fall att någon
förhjälper eller söker förhjälpa annan att avvika från sinnessjukavdelning
vid fångvården, finnes emellertid i 54 § samma lag. Sistnämnda stadgande
torde därför böra erhålla sådan ändrad lydelse att det från och med den dag
då förevarande strafflagsändring träder i kraft kommer att avse endast
den, som förhjälper eller söker fcrhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus,
att avvika därifrån. Och då även rymningshjälp åt en å sinnessjukhus
intagen person under vissa förhållanden omfattas av det föreslagna stadgandet
i 11 §, lärer samtidigt i berörda 54 8 böra införas det förbehåll att

434

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

straff enligt paragrafen skall ådömas allenast där ej gärningen enligt allmänna
strafflagen är belagd med högre straff.

Justitierådet Laivski:

I kommittéförslaget avser 11 § rymningshjälp åt fånge eller annan, som
är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten. Ett sådant stadgande
skulle omfatta rymningshjälp ej blott åt personer som omhändertagits
på grund av att de begått brott utan även åt sådana som internerats enligt
utlänningslagen, lagen om samhällets barnavård, fattigvårdslagen, lösdrivareförordningen,
sinnessjuklagen och stadganden som åsyfta att förhindra spridning
av smittosamma sjukdomar.

I det remitterade förslaget åter talas om anhållen, häktad, fånge eller annan
som ej äger vistas på fri fot. Enligt motiveringen avses med dessa uttryck
personer, som omhändertagits antingen i samband med en brottsutredning
eller som påföljd av att de av domstol belunnits hava förövat någon
med straff belagd gärning. Härunder antagas falla anhållna, häktade, fångar,
å säkerhetsanstalt förvarade eller internerade, de som undergå tvångsarbete
eller ungdomsfängelse, internerade landsflyktiga utlänningar, straffriförklarade
och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits
på sinnessjukhus samt för fylleri anhållna. Efter det förslaget remitterats till
lagrådet har enligt lag den 30 juni 1947 lagen om tvångsuppfostran i viss utsträckning
upphävts. Förevarande paragraf kommer på grund av nämnda
lagändring att avse ej sadana som undergå tvångsuppfostran utan sådana
som pa grund av dom å tvångsuppfostran äro berövade friheten.

Till klarläggande av vad som menas med i fråga om utskrivning med
straffria likställda kriminella som intagits å sinnessjukhus må erinras om
att enligt 18 § sinnessjuklagen utskrivning i allmänhet må äga rum då intagen
kan vistas utom sinnessjukhus utan fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv även om behov av vård å sådant sjukhus förefinnes, men
att beträffande vissa kategorier intagna gäller att intagen ej må utskrivas
så länge han är i behov av dylik vård. Dessa kategorier äro, förutom strafffriförklarade,
sådana som enligt vad känt är någon gång — även om det ej
föranlett intagning å sinnessjukhus — under inflytande av sinnessjukdom
begått mot annans personliga säkerhet riktad straffbelagd gärning, som ej
blivit beivrad, sådana som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från
anstalten samt de som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering
från säkerhetsanstalt. Har intagen, som nu nämnts, tidigare utskrivits
på den grund att han icke är i behov av vård å sinnessjukhus, gälla dock ej
de skärpta reglerna om ej överinspektören för sinnessjukvården förordnar
därom. Utskrivning av intagen, som ej får utskrivas så länge han är i behov
av vård å sinnessjukhus, ankommer på sinnessjuknämnden. Lika med strafffnförklarade,
som intagits å sinnessjukhus, behandlas enligt 50 § sinnessjuklagen
de straffriförklarade som för vård förvaras å fångvårdsanstalt och vilka

Kunyl. Maj.ts proposition nr 80.

415

ju, efter det straffriförklaringen vunnit laga kraft, icke kunna betraktas såsom
häktade eller fångar. Enligt 54 § sinnessjuk''agen är det belagt med straff
av böter eller fängelse att förhjälpa eller söka förhjälpa någon att avvika
från sinnessjukhus eller från fångvårdsanstalt, där han efter straffriförklaring
förvaras för vård; är den intagne farlig för annans personliga säkerhet,
kan straffet höjas till straffarbete i högst ett år.

Mot kommittéförslaget föreligger enligt min mening icke någon anledning
till erinran. Att även sådant som rymningshjälp åt den som intagits å alkoholistanstalt
kriminaliseras synes mig befogat, och det jämväl om frihetsberövandet
är grundat på att den intagne frivilligt ingått å anstalten. Och
då straffsatsen omfattar även böter, kan vederbörlig hänsyn tagas till arten
av det frihetsberövande varom fråga är. Emellertid erfordras, därest detta
förslag godtages, att i promulgationsbestämmelserna intages föreskrift om
upphävande av 54 § sinnessjuklagen.

Vad angår det remitterade förslaget bör framhållas, att uttrycket »äger
vistas på fri fot» näppeligen enligt vanligt språkbruk innefattar vad därmed
i förslaget åsyftas. I samtalsspråk torde det vara liktydigt med »ej är berövad
friheten» (jfr Svenska akademiens ordbok, F. s. 1240); i lagspråk synes
det närmast motsvara »är på fri fot», vilket betyder att ej vara häktad (jfr
24 kap. 21 § nya R.B. samt 19 § 6 och 8 S.P.). Men även om uttrycket skulle
kunna betraktas såsom en språklig nybildning är det svårt att uppfatta det
såsom remissen avser. Överhuvud synes det föga konsekvent, att av två personer
som på alldeles samma sätt äro berövade friheten den ene skall anses
äga vistas på fri fot och den andre icke. Detta skulle emellertid med förslagets
motivering bliva fallet med sinnessjuka samt med elever å allmän uppfostringsanstalt
eller, sedan lagen om tvångsuppfostran helt försatts ur kraft,
vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården. På en och samma anstalt
och under alldeles lika förhållanden vårdas sålunda t. ex. farliga kriminalpatienter
och andra farliga sinnessjuka. Det synes också svårt att förstå att
rymningshjälp åt eu ofarlig kriminalpatient skulle kunna straffas med upp
till fyra års straffarbete, medan rymningshjälp åt eu på samma anstalt som
kriminalpatienten förvarad farlig sinnessjuk, som exempelvis intagits efter
att före 1943 hava begått ett då ej straffbelagt försök till dråp, ej skulle
kunna straffas högre än med straffarbete i ett år. Enligt min mening bör
rymningshjälp åt sinnessjuka, som äro intagna för vård, liksom nu behandlas
efter enhetliga regler, och om någon generell regel om straff för rymningshjälp
ej nu skall meddelas, kan 54 g sinnessjuklagen, beträffande vilken
något behov av ändring icke torde hava yppats, bibehållas oförändrad. Även
rymningshjälp åt elever vid allmän uppfostringsanstalt eller skola tillhörande
barna- och ungdomsvården synes böra behandlas lika, oavsett om eleverna
intagits för brott eller icke. I enlighet med det sagda kunde, om kommitténs
förslag ej anses böra godtagas, ifrågavarande straffbestämmelse lämpligen
fa omfatta rymningshjälp åt den som är anhållen, häktad eller fånge eller är
intagen å allmän uppfostringsanstalt eller eljest annat än för sjukvård eller
skyddsuppfostran berövad friheten. Med en sådan lokution skulle paragra -

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

fen ej komma att avse rymningshjälp åt sinnessjuka, alkoholister, bacillbäiare,
i karantänsanstalt kvarhållna och för skyddsuppfostran eller tvångsuppfostran
omhändertagna som intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.
Däremot skulle vad här förordats såsom redan antytts medföra,
att rymningshjälp åt den som är intagen å allmän uppfostringsanstalt behandlas
lika oavsett om intagandet skett för tvångsuppfostran eller för skyddsuppfostran.

Anses slutligen paragrafen böra bibehållas i dess lydelse i det remitterade
förslaget, instämmer jag i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

12 §.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I stället för av kommittén för brott enligt denna paragraf såsom brottsbeteckning
ifrågasatta »ingrepp i myndighets verksamhet» har efter viss inskränkning
av brottsbestämningen i remissen föreslagits »överträdelse av
myndighets bud». Då detta uttryck synes kunna avse snart sagt varje förordnande
av myndighet, synes det i och för sig olämpligt såsom beteckning
för ett speciellt brott. Eftersom ordet »bud» vanligen torde nyttjas i positiv
betydelse och sålunda snarast avse motsatsen mot »förbud», synes det ej
tilltalande att, såsom här skett, låta det innefatta bl. a. ett uttryckligen angivet
förbud. Då i varje fall en brottsbeteckning av ifrågavarande allmänna
art är föga upplysande rörande brottets beskaffenhet, synes det bättre att
här utesluta den och låta domstol för varje fall välja den beteckning den
må finna lämplig. Skulle en brottsbeteckning i paragrafen anses nödvändig,
kunde måhända — i viss anslutning till kommittéförslaget — beteckningen
»ingrepp i myndighets åtgörande» kunna användas. 11

11 KAP.

5 §.

Lagrådet:

I strafflagens speciella del förekommo tidigare på olika håll hänvisningar
till särskilda paragrafer i lagens 4 kap. Dessa hänvisningar inneburo i några
fall avvikelser från vad eljest skulle gällt. Sålunda skulle enligt 20 kap. 8
och 9 §§ å särskilda ställen och tider förövat snatteri, stöld eller inbrott bestraffas
efter ty i 4 kap. 3 § stadgades (fortsatt brott) och icke enligt reglerna
för realkonkurrens; å andra sidan skulle enligt 25 kap. 18 § konkurrensfall
enligt 4 kap. 2 § anses föreligga, om förbrytelse som i 25 kap. 16 eller
17 § sägs tillika innefattade annat uppsåtligt brott eller straffbelagt vållande.
I andra fall åter, då hänvisning skedde till 4 kap. 1 eller 3 §, lärer
detta endast ha inneburit ett uttryckligt fastslående av vad som ändå skolat
gälla. Så var förhållandet med 10 kap. 9 § (förslagets 11 kap. 2 §), 10 kap.
14 § (förevarande paragraf i förslaget), 13 kap. 2 § (förslagets 13 kap. 1 §)
samt 19 kap. 21 § (förslagets 19 kap. 10 §). I de tre förstnämnda lagrummen
hänvisades till 4 kap. 1 §, och i det sistnämnda avsåg hänvisningen 4 kap. 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

417

Genom 1938 års ändrade lagstiftning om sammanträffande av brott utbyttes
hänvisningarna till 4 kap. 3 § i 20 kap. 8 och 9 §§ mot särskilda konkurrensregler,
och på de övriga här berörda ställen, där hänvisningar till viss
paragraf av 4 kap. förekommo, ersattes dessa med en hänvisning till 4 kap.
i dess helhet. De nyssnämnda särskilda konkurrensreglerna i 20 kap. 8 och
9 §§ försvunno vid 1942 års strafflagsändringar beträffande förmögenhetsbrotten,
och i det nu remitterade förslaget saknas motsvarigheter till hänvisningarna
i 10 kap. 9 §, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 § och 25 kap. 18 §. Kvar
skulle således efter förslagets genomförande stå allenast stadgandet i sista
punkten av förevarande paragraf. Det kan ifrågasättas, om på detta enda
ställe i strafflagens speciella del bör bibehållas ett dylikt stadgande och om
man icke hellre även här bör lita till allmänna grunder. Och skulle dessa i
något fall leda till annat resultat än att 4 kap. skall tillämpas, synas tillräckliga
skäl icke finnas att här stadga en avvikande regel. Det hemställes därför,
att sista punkten i förevarade paragraf får utgå.

8 §•

Lagrådet:

Av motiveringen framgår, att uttrycket »eljest gör skada eller ofog på grav
eller annat de dödas vilorum» är avsett att innefatta även det fall att någon
förövar sådan gärning å kista eller urna, vari lik eller avlidens aska förvaras
men som ännu icke överförts till grav eller kolumbarium. Emellertid är
det icke utan vidare klart, att ordet »vilorum» enligt mera allmänt språkbruk
har en sådan innebörd. I tydlighetens intresse torde därför lämpligen efter
orden »ofog på» böra inskjutas »kista, urna».

9 §•

Lagrådet:

Gällande lags uttryck »överlastar sig av starka drycker» har i remissförslaget
utbytts mot orden »uppträder berusad». Härigenom komma att under
stadgandet inbegripas jämväl fall där berusningsmedlet varit annat än
starka drycker, t. ex. droger eller farmaceutiska preparat. Dylikt slag av berusning
lärer dock knappast kunna betecknas såsom fylleri i ordets hävdvunna
bemärkelse. Även bortsett från detta förhållande synes lämpligare att,
liksom hittills, låta straff i dessa fall inträda endast då gärningen kan inordnas
under bestämmelserna om förargelseväckande beteende. Det hemställes
alltså, att efter ordet »berusad» måtte tilläggas »av starka drycker».; Eftersom
understundom en persons tal torde kunna, ändå alt det icke ärtdrédigt,
visa att han är berusad, förordas vidare, att ordet »orediga». får utgå iur lag-;
texten. „ .ciiwv.rhoio»! cvild jo

27 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80. l Il; / .briiiihn ve. ohrmiöD

•.»dna Igilir» xurnöbnd ''löd
.ne. r-naladaidfomalnK!'')!» vrs ruog&Ä

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
12 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Då vissa slag av polletter — och bland dem sådana som detta uttryck närmast
för tanken på — böra hänföras till värdemärken som avses i 7 §, synes
det icke lämpligt att som exempel på urkund av mindre vikt anföra pollett;
i stället lärer man kunna nämna kontramärke.

4 §.

Justitierådet Lawski:

Såsom förutsättning för straffbarhet upptages i förevarande paragraf bland
annat att den kriminaliserade åtgärden skall avse urkund varöver den handlande
ej äger förfoga. Enligt kommitténs motiv åsyftas härmed närmast att den
handlande ej på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över
urkunden. De närmare reglerna härom förutsättas givna i processrätten, kontraktsrätten
o. s. v. Det framhålles emellertid, att rätt att fritt — utan samtycke
av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång — förfoga över urkund
kan saknas för ägare därav på grund av urkundens betydelse i bevishänseende;
och över handelsböcker skall deras ägare icke kunna förfoga med hänsyn
till bokföringslagens föreskrifter om skyldighet att bevara dylika böcker.

Den distinktion, som sålunda göres i förslaget, överensstämmer näppeligen
med den sedvanliga uppfattningen om innebörden av förfoganderätt. Förfoganderätt
över en urkund är icke alltid lika med fri eller obegränsad förfoganderätt
över densamma. Om förfoganderätt enligt särskilda lagbestämmelser
är underkastad vissa inskränkningar i det allmännas intresse, innebär
detta icke en uppdelning av förfoganderätten emellan den eller dem som ha
en materiell rätt till urkunden och någon, som representerar det allmännas
intresse. Den omständigheten att ägaren av en urkund enligt nya rättegångsbalken
är pliktig att vid rättegång på begäran av någon av parterna förete
urkunden torde sålunda icke innebära att förfoganderätten ej längre i dess
helhet skall tillkomma ägaren. Han är oförhindrad att sälja eller pantsätta
urkunden. Och den som driver rörelse lärer icke till någon del kunna anses
förlora förfoganderätten över sina handelsböcker på den grund att han är
pliktig att bevara dem under viss tid; beträffande handelsböcker bör särskilt
uppmärksammas, att det icke finnes någon som jämte ägaren kan utöva förfoganderätt
över böckerna. Då även i de nu särskilt berörda fallen en förstöring
av urkunden synes böra bedömas såsom förfalskning, synes i fråga om
dessa uttrycket »varöver han ej äger förfoga» komma att medföra en icke
avsedd begränsning av paragrafens tillämplighetsområde. Denna begränsning
kan också medföra, att bestämmelserna rörande undanskaffande av urkund
ej bliva konsekventa. Ehuru det sålunda synes ligga i sakens natur att förstörande
av urkund, varigenom fara i bevishänseende uppkommer för annan,
bör bedömas enligt enhetliga regler, föranleder ifrågavarande begränsning,
såsom av departementschefens anförande framgår, att den som förstör en

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

419

urkund, beträffande vilken editionsplikt åligger honom i en redan inledd rättegång,
skall bedömas enligt förevarande paragraf, medan han, om han förstör
urkunden omedelbart före rättegångens inledande och med kännedom
om att denna är förestående, icke kan straffas i vidare mån än åtgärden faller
under 10 kap. 10 § i förslaget. Då berörda uttryck således synes ägnat att
åstadkomma oklarhet och bristande följdriktighet, föreslås, att detsamma
får utgå.

Regeringsrådet Kugl ens ti erna :

Vad som avsetts med uttrycket »varöver han ej äger förfoga» synes komma
bättre till uttryck om före ordet »förfoga» inskjutes ordet »så».

7 §■

Lagrådet:

I förtydligande syfte torde böra uttryckligen angivas att fråga är allenast
om gällande värde- eller kontrollmärken. Så bör exempelvis den som eftergör
ett icke längre gångbart frimärke ej straffas enligt denna paragraf.

8 §•

Lagrådet:

Bland de fasta märken, som här avses, anger kommittén uttryckligen även
vattenmärke. Då det ej torde vara fullt tydligt att det i remissförslaget valda
uttrycket »märke för höjdmätning i vatten» inbegriper jämväl sådant märke,
hemställes att även vattenmärke omnämnes i paragrafen. Då ordet »förstör»
vanligen brukas såsom närmast liktydigt med fullständigt tillintetgörande
men hår avser även partiellt förstörande, synes ordet »skadar» lämpligen
kunna införas efter »borttager».

10 §.

Lagrådet:

Då i beskrivningen av den brottsliga gärningen talas om »föremål», avses
därmed den framställda efterbildningen; i brottsbeteckningen åter syftar uttrycket
»sådant föremål» på det föremål — gällande penningsedel, mynt eller
offentligt värdemärke — som efterbildats. Detta språkligt mindre tillfredsställande
förhållande undvikes, om paragrafens avfattning jämkas därhän, att
den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något som lätt
kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,
dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter. 11

11 och 12 §§.

Lagrådet:

Därest i enlighet med hemställan av lagrådet 14 och 15 §§ i 13 kap. få byta
plats, torde jämväl ordningen mellan förevarande paragrafer böra omkastas.

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
13 KAP.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärcl samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mened beskrives i 1 § av straffrättskommitténs förslag såsom lämnande
av osann uppgift eller förtigande av sanningen. Genom bestämmelserna i 4 §
enligt samma förslag öppnas emellertid möjlighet till straffminskning eller
straffrihet i vissa fall, däribland det att någon avgivit osann utsaga eller förtigit
sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig. Att generellt fritaga
från ansvar i dylikt fall har synts kommittén betänkligt. I detta hänseende
anför kommittén såsom exempel att någon för att undgå ansvar för en
ransoneringsförseelse bidragit till att en annan blivit oskyldigt fälld för
förfalskning. Huruvida straff skall följa eller bortfalla har därför i kommittéförslaget
gjorts beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

Den straffrättsliga behandlingen av menedsbrottet är således enligt nämnda
förslag i princip densamma, oavsett om någon lämnat felaktiga positiva
uppgifter eller inskränkt sig till att förtiga en för honom besvärande omständighet.
I departementsförsiaget åter har vid sanningspliktens straffrättsliga
sanktionerande en uppdelning ägt rum allteftersom åsidosättandet av
sagda plikt skett positivt eller negativt. Sålunda har å ena sidan redan genom
själva brottsbeskrivningen i 1 § det fall att någon förtiger sanningen
om sådant varom han ägt vägra att yttra sig förts utanför menedsbrottet och
följaktligen gjorts straffritt oavsett föreliggande omständigheter, medan å
andra sidan, då någon lämnat positivt oriktig uppgift, överhuvud icke (bortsett
från fall enligt 4 §) någon straffrihet utan endast straffminskning kan
inträda, hur utpräglat hans tvångsläge i följd av intressekollisionen än må
ha varit.

Den formella uppläggning av menedsbrottet som departementsförsiaget sålunda
innefattar synes mindre väl förenlig med den uppfattning rörande sanningspliktens
innebörd som lärer hava legat till grund för nya rättegångsbalkens
bestämmelser om vittne och förhör med part under sanningsförsäkran,
enkannerligen 36 kap. 6 §, jämförd med It, 12 och 14 §§ i samma kapitel,
samt 37 kap. 5 §. För denna uppfattning torde uppdelningen i en obegränsad
positiv och en begränsad negativ sanningsplikt vara främmande. Och utgångspunkten
för förstnämnda stadgande lärer i första hand ha varit att
ingen bör anses underkastad en sanningsplikt varigenom han bleve nödsakad
att för brott angiva sig själv eller någon honom på visst sätt närstående.

Mot den principiellt olika behandlingen av positivt osann utsaga och förtigande
kunna även anföras betänkligheter av mera praktisk natur. Såsom
kommittén erinrat skiljer sig förtigande ej alltid väsentligt från positiv uppgift
(jfr, beträffande tillämpningen av gällande rätt, bl. a. N. J. A. I 1945
s. 263 och 1947 s. 273). Departementsförslagets genomförande i denna del
torde därför vara ägnat att ställa domstolarna inför en gränsdragning som
kan bliva hart när omöjlig. Särskilt då den oriktiga uppgiften innebär allenast
förnekande av kännedom rörande en viss omständighet synes skillnaden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

421

förevarande hänseende ganska betydelselös. T. o. m. när positivt oriktig uppgift
innefattar mer än ett förnekande kan skillnaden te sig ringa, i det att
vad som därutöver tillkommit icke behöver vara annat än sådant som varit
oundgängligt för fullföljande av syftet med förnekandet. Vad rätteligen skall
hänföras till ett blott förtigande blir desto ovissare då uttrycket såsom i departementsförslaget
ställes i direkt motsats till lämnande av osann uppgift.
Vidare bör beaktas, att även förtigandet såtillvida städse innefattar ett positivt
moment som det genom att vilseleda rörande utsagans bevisvärde kan
komma att påverka domstolens uppfattning och därmed målets utgång.

Ytterligare är att märka, att det ofta måste komma att bero av processuella
tillfälligheter huruvida någon skall anses ha lämnat positivt oriktig uppgift
eller gjort sig skyldig till allenast förtigande. Är processledningen noggrann
eller äro partsombuden tillräckligt uppmärksamma, torde redan genom ställandet
av helt allmänna frågor åtminstone i flertalet fall möjligheten att anse
ett rent förtigande föreligga kunna elimineras. Att i följd av det sagda departementsförslagets
regel om straffrihet i den praktiska tillämpningen kan bliva
tämligen illusorisk synes desto mera betänkligt som, efter vad förut nämnts,
detsamma (alltjämt bortsett från 4 §) — i olikhet med ej blott kommittéförslagel
utan ock gällande lag enligt dess tillämpning i praxis — icke medger annat
än straffminskning, där gärningen ej kan rubriceras såsom förtigande.
I en mängd fall är för övrigt förtigandet endast skenbart, därför att i protokollet
ej antecknas att ett vittne uttryckligen angivit sig hava sagt allt som
han har sig bekant i saken.

Därest man från dessa utgångspunkter vill i särskilda fall medgiva strafffrihet
för den som icke begagnar sig av rätten att vägra att uttala sig
beträffande viss omständighet utan avgiver oriktig utsaga därom, synes man
ej gärna kunna göra straffriheten så vidsträckt att sanningsplikten alltid bortfaller
för dem som ha dylik rätt. Tvärtom bör åt lagstiftningen givas sådant
innehåll att den hörde känner sig i första hand manad att använda rätten att
vägra. Å andra sidan måste största hänsyn tagas till att det ibland är omöjligt
för honom att använda rätten till vägran utan att ådraga sig eller närstående
misstanke för brott. Detta gäller framför allt den som gjort sig skyldig till
medverkan till brott och åberopas såsom vittne i mål om åtal mot annan för
just detta brott. Härmed kan jämställas, att målet rör annan påföljd av brottet,
t. ex. ett skadeståndsanspråk som göres gällande utan att tillika föres talan
om ansvar. I sådana fall synes straffrihet motiverad, såframt den hörde
ej sagt mer än som erfordrats för att fria från misstanken; går han längre,
t. ex. genom att söka kasta misstanke på en oskyldig, bör gärningen ej
lämnas strafflös, varemot strafflindring kan vara motiverad. I andra mål
kan den som har rätt till vägran ibland utan att göra sig skyldig till
brott enligt 13 kap. avgiva en oriktig utsaga rörande det han vill dölja,
nämligen om utsagan därutinnan saknar all betydelse för målet. Vanligare
är alt den hörde utan olägenhet kan vägra att uttala sig; att märka är
sålunda att domstolen i allmänhet måste godtaga en av den hörde på ed
eller sanningsförsäkran lämnad uppgift att han jämlikt 30 kaj). f> § nya rätte -

422

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

gångsbalken har rätt till vägran. Skall ej denna rätt bli helt illusorisk, måste
nämligen domstolen godtaga den hördes uppgift härom, så snart ej särskild
anledning föreligger till antagande att den hörde obehörigen söker undandraga
sig att avgiva utsaga. I detta sammanhang må framhållas, att möjligheten
att en mera allmänt hållen vägran kan avse att dölja, ej ett brott utan en
vanärande handling minskar olägenheterna av att framställa vägran, i all
synnerhet som det ej sällan är något för parterna alldeles okänt som den
hörde vill dölja. Det sagda hindrar väl ej, att understundom även i annat
mål än sådant som angår ansvar för brott eller annan påföljd därav en
vägran att yttra sig kan medföra misstanke för brott. En klart avgränsande
särregel för fall i vilka straffrihet skulle kunna tänkas är dock svår att
finna. Härvidlag kan bl. a. erinras om sådana fall där, såsom i t. ex. de uti
N. J. A. I 1916 s. 451 och 1947 s. 140 refererade målen, den hörde redan vid
företagandet av den brottsliga handling, som han velat dölja genom sin
osanna uppgift, åtminstone haft anledning räkna med att han skulle komma
att höras på ed i saken och således den falska utsagan planerats såsom
ett led i det ursprungliga brottsliga förfarandet. Och någon obillighet ligger
det näppeligen i att den som i nu avsedda fall genom sitt handlande sätter
rättssäkerheten i fara erhåller straff härför, låt vara att straffet med hänsyn
till den föreliggande intressekollisionen ofta kan sättas mycket lågt.

Gillas vad ovan förordats, synes följande bliva att iakttaga: I 1 § upptagas
paragrafens två första punkter enligt departementsförslaget, därvid emellertid
uttrycket »något varom han är pliktig yttra sig» utbytes mot
ordet »sanningen». I 2 § bibehålies bestämmelsen i samma paragrafs
första punkt enligt departementsförslaget, dock att även här ordet »sanningen»
får ersätta uttrycket »något varom han är pliktig yttra sig». Härefter
införas i 3 § dels såsom en första punkt föreskrift att, därest i fall
som i 1 eller 2 § sägs någon i mål angående ansvar för brott eller annan
påföljd därav lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen beträffande omständighet
varom han ägt vägra att yttra sig, och gärningen innefattade allenast
avvärjande av misstanke mot honom eller någon honom närstående för
medverkan till brottet, skall ej till straff dömas, dels såsom en andra punkt
stadgande att, där brottet eljest är att anse som ringa, straffet skall vara böter
eller fängelse. Vidare upptages i 4 § bestämmelsen i 3 § enligt departementsförslaget,
omedelbart följd av en föreskrift innehållande att, om förhållande
förelåg som enligt 3 § skulle hava föranlett straffrihet i där avsett fall, straff
ej skall ådömas. Slutligen införes i 5 § stadgandet i 4 § enligt departementsförslaget,
dock med den redaktionella jämkningen att orden »i något fall»
inskjutas mellan »ej» och »till straff» samt att uttrycket »1—3 §§» ändras till
»1—4 §§». Omläggningen föranleder naturligen ock omnumrering av 5—15 §§
i departementsförslaget jämte vissa ändringar i förslagets 8 och 14 §§.

Det kan anmärkas, att en reglering av menedsbrottet i enlighet med vaÖ
ovan angivits i princip lärer stå nära den utformning hithörande bestämmelser
erhållit i dansk och norsk lagstiftning, varifrån stadgandet i 36 kap.
6 § rättegångsbalken synes närmast vara hämtat.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 80.

423

Justitierådet Nissen:

Enligt det remitterade förslaget blir förtigande av något varom man ej är
pliktig att yttra sig städse straffritt, en ståndpunkt som synes stå i god
överensstämmelse med grunderna för 36 kap. 6 § och 37 kap. 5 § nya rättegångsbalken,
varemot lämnande av osann uppgift alltid, bortsett från det i
4 § avsedda fallet, skall bestraffas.

Att uppdraga gränsen mellan lämnande av osann uppgift och förtigande
torde väl understundom kunna te sig vanskligt. Särskilt lärer det kunna synas
ovisst huruvida ett osant förnekande av kännedom om något man ej är
skyldig yppa kan likställas med förtigande. En sträng tolkning härutinnan
skulle måhända kunna leda till att straffrihet bleve utesluten, ehuru den hörde
kommit i sådant tvångsläge, att förnekande blivit nödvändigt om han ej
skolat röja det förhållande han var berättigad förtiga. Det remitterade förslagets
ordalydelse synes dock ej i detta hänseende nödvändiggöra en tillämpning,
som skulle leda till stötande resultat.

Det kan emellertid ifrågasättas om man ej bör gå ett steg längre och lämna
utanför det straffbara området även vissa fall av positivt osanna uppgifter,
då det varit nödvändigt för den hörde att avvika från sanningen för att icke
ådraga sig själv eller någon närstående misstanke för brott. I denna del kan
jag instämma i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

Jag vill alltså förorda, att i 1 § den sista punkten ersättes med stadganden
dels att, om någon i mål angående ansvar för brott eller annan påföljd därav
lämnat osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig
och gärningen innefattade allenast avvärjande av misstanke mot honom eller
någon honom närstående för medverkan till brottet, skall till straff ej dömas,
dels att, om brottet eljest är att anse som ringa, vare straffet fängelse eller
böter, samt att i 2 § den andra punkten utbytes mot enahanda stadganden,
dock att straffet när brottet eljest är att anse som ringa skall vara böter eller
fängelse. De ringa fallen skulle då i båda paragraferna komma att omfatta
bland annat icke straffria fall av osann uppgift om sådant varom den hörde ej
var pliktig yttra sig. De nu förordade ändringarna i 1 och 2 §§ skulle föranleda
ett tillägg till 3 § motsvarande det lagrådets övriga ledamöter föreslagit,
varjämte i 4 § skulle erfordras den av samma ledamöter angivna redaktionella
jämkningen, att orden »i något fall» inskjutas mellan »ej» och »till
straff».

6 och 7 §§.

Lagrådet:

I nya rättegångsbalken stadgas i 19 kap. 4 § att talan om ansvar för falskt
åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottet
åtalats, samt i 20 kap. 8 § sista stycket att den som angivits eller åtalats
för brott må — utan hinder av viss i första stycket stadgad inskränkning
i målsägares åtalsrätt — väcka talan om ansvar för falsk angivelse eller
falskt åtal. Tydligen böra samma regler gälla om obefogat åtal, varom i det
remitterade förslagets 6 § sägs. Vad angår falsk angivelse yttrade straffrätts -

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

kommittén, som i 7 § intagit bestämmelser om ansvar för falsk och obefogad
tillvitelse, avsedda att ersätta de hittillsvarande stadgandena om ansvar
för falsk angivelse, att bestämmelserna i 20 kap. 8 § nya rättegångsbalken,
om kommitténs förslag godtoges, borde hänföra sig till falsk eller obefogad
tillvitelse samt att likaså bestämmelsen i 19 kap. 4 § nya rättegångsbalken
syntes böra avse tillvitelsebroltet. I det remitterade förslaget har visserligen
brottsbeteckningen falsk angivelse återinförts, men den avser där allenast
sådan angivelse till åtal som någon gör med uppsåt att oskyldig må bliva
sakfälld. Vid sidan härav bibehålies för brott som omnämnas i 7 § andra
stycket beteckningen falsk tillvitelse. De skäl som föranlett nyssnämnda bestämmelser
i nya rättegångsbalken synas emellertid äga giltighet även beträffande
falsk tillvitelse, varå åtal följt, helst gränsen mellan falsk angivelse och
falsk tillvitelse understundom torde bliva svår att uppdraga. Jämväl brott
som avses i 7 § sista stycket torde, där åtal följt, i fråga om forum och målsägares
åtalsrätt böra jämställas med falsk angivelse, varå åtal följt. Med hänsyn
till det sålunda anförda torde en omredigering av omförmälda stadganden
i nya rättegångsbalken böra övervägas.

8 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Vid bifall till vad vi under 1—4 §§ förordat skall i förevarande paragraf
hänvisningen till 5 § ändras att gälla 6 §.

10 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Därest i 1 och 2 §§ orden »förtiger sanningen» införas, bör i förevarande
paragraf uttrycket »något som han är skyldig uppgiva» ersättas med ordet
»sanningen».

11 §•

Lagrådet:

Medan i kommittéförslaget de mot det remitterade förslagets 11—13 §§
svarande stadgandena begränsade de urkunder, varom där är tal, till urkunder
som upprättats till bevis, har i sistnämnda förslag någon begränsning av
urkundsbegreppet icke ansetts erforderlig. Det synes i anledning av denna
ändring böra påpekas, att i förevarande paragrafs första stycke likvisst aldrig
kan bliva fråga om osann uppgift i annan urkund än sådan som upprättas
till bevis, eftersom gärningsmannens uppsåt skall gå ut på bl. a. att
hans åtgärd innebär fara i bevishänseende.

14 och 15 §§.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Iakttages vad vi hemställt under 1—4 §§ — varigenom avfattningen av 1 §
ändras sålunda att dess sista punkt enligt lydelsen i departementsförslaget
utgår — följer därav, att orden i första punkten av första stycket i 14 § »där

425

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ej brottet skulle vara att anse som ringa» skola strykas. Härjämte bör under
enahanda förutsättning i andra stycket av samma paragraf hänvisningen till
8 § ändras att gälla 9 §.

Lagrådet:

Då det i 4 § stadgas att under där angiven förutsättning straff skall helt
bortfalla, synes det oegentligt att i paragrafhänvisningen i 15 § medtaga
jämväl denna paragraf såsom avseende ett fall där någon ådragit sig ansvar.
Olägenheten kan undgås exempelvis på det sätt att 14 och 15 §§ få byta
plats och uttrycket »enligt vad förut i detta kapitel är sagt» införes i stället
för »enligt 1—13 §§».

14 KAP.

38 §.

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas straff för förberedelse till och underlåtenhet att
avslöja duellbrott, varvid såsom förberedelse ock skall anses stämpling. Vissa
slag av förberedelse till dylikt brott torde emellertid redan nu vara straffbelagda
(se 14 kap. 39 och 41 §§). I övrigt torde med regleringen av detta
här i landet knappast förekommande brott utan nackdel kunna anstå tills
kapitlet systematiskt genomgås. Det hemställes därför, att det föreslagna tilllägget
till denna paragraf får utgå; härav skulle föranledas jämkning i lagförslagets
ingress.

19 KAP.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Den »allmänfara», som 19 kap. avser att särskilt kriminalisera, representerar
icke ett enhetligt begrepp. Det kan gälla fara för en persons liv eller
hälsa (1—3 §§, 5 §) eller allmän fara för flera människors liv eller hälsa
(6 §), allmän fara för djur eller växter (7 §), fara för omfattande förstörelse
av annans egendom (1—3 §§, 5 §), allt in concreto, eller för egendom, som
har avsevärd betydelse för rikets fösvar etc. och som är av sådan art, att in
abstracto allmänfara anses vara för handen om egendomen skadas (4 §).
Enligt 24 kap. straffas i allmänhet skadegörelse där det ej kan påvisas att
sådan fara föreligger, som utgör förutsättning för tillämpning av olika paragrafer
i 19 kap. (utom 4 §). Men även i 24 kap. förekommer det att faran
särskilt beaktas. Enligt 24 kap. 3 § anses sålunda kvalificerad skadegörelse
föreligga, om av annan gärning än sådan som bestraffas enligt 19 kap. kommit
synnerlig skada för någons liv eller hälsa eller om den förövats på sak
som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är
synnerligen kännbar. Karaktären av de brott som hänföras under 19 kap.
är följaktligen ej så klar, att man av sakens natur kan sluta att detta och
ej 24 kap. skall tillämpas. Frågan om de olika brottens hänförande till det

426

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ena eller andra kapitlet äger likvisst praktisk betydelse. Framhållas må
exempelvis att enligt 19 kap. oaktsamhet straffas, medan detta ej är fallet
enligt 24 kap. Det är i själva verket i vissa avseenden svårt att förstå varför
uppdelningen gjorts på sätt som skett, varför exempelvis anläggande av skogsbrand
straffas såsom mordbrand vid fara för en större skogsmark, men som
skadegörelse om det gäller en mindre skogsmark. Fn fastare indelning skulle,
vill det synas, ha vunnits, om begreppet allmänfara enligt 19 kap. bestämts i
närmare anslutning till den innebörd, som vanligen brukar inläggas i detta
ord, och följaktligen vissa där avsedda brott överförts till 24 kap. Tillika
synes kunna ifrågasättas, huruvida icke oaktsamhet bör bestraffas även enligt
24 kap. åtminstone vid fara som avses i 3 § andra stycket.

Den till synes mindre klara indelningsgrunden har väl i sin mån också
bidragit till att brottsbeteckningarna i 19 kap. i regel blivit mindre expressiva.
Även ur formellt språklig synpunkt synas några av dem ej tillfredsställande.
»Allmänfarlig ödeläggelse» syftar närmast på effekten, ej på handlingen.
»Allmänfarlig vårdslöshet» skiljer sig från andra beteckningar därigenom att
brottslighetsgraden (oaktsamheten) gjorts till huvudord i stället för till attribut.
Benämningen skulle kunna användas för många andra brott än de avsedda,
bl. a. dem som beröras i 8 §. »Spridande av gift eller smitta» innefattar
enligt sin egentliga innebörd även huvudparten av de brott varom 7 § (och
även 8 §) handlar. »Förgöring» har enligt alltjämt levande språkbruk en annan
och mera inskränkt betydelse än enligt förslaget och bör knappast användas
där blott fara, ej ikada föreligger. Därest ej lämpligare uttryck än de
nu angivna kunna utfinnas såsom beteckningar för de ifrågavarande brotten,
böra de enligt mitt förmenande hellre utgå i avvaktan på att bättre beteckningar
småningom hinna utbildas.

10 och 11 §§.

Lagrådet:

Beträffande brott som avses i 13 kap. stadgas om frivilligt avvärjande i
15 §. Denna paragraf hänvisar bl. a. till 9 § i samma kapitel, vilken avser det
fall att någon som ej gjort sig skyldig till straff enligt vissa angivna lagrum
framkallat fara som avses i paragrafen och underlåtit att, efter att hava
kommit till insikt därom, till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras.
I departementschefens motiv anföres att, om någon gjort sig förfallen
till ansvar enligt 13 kap. 9 § genom att han icke inom skälig tid beriktigat
en oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihet
skall inträda där faran var ringa. Förevarande kapitels 9 § utgör i huvudsak
en motsvarighet till 13 kap. 9 §, men dess 11 § medtager ej paragrafen
bland de fall, där frivilligt avvärjande av uppkommen fara kan föranleda
straffminskning eller straffrihet. Det lärer likväl ej vara uteslutet att den som
framkallat faran kan i efterhand avvärja denna, även där han från början saknat
sådant uppsåt som normalr förutsättes för straffbarhet men efter vunnen
insikt om faran gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet att straffbarhet
enligt 9 § hunnit inträda. Följdriktigheten synes kräva att i 19 kap. dylikt

427

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

efterföljande avvärjande ej behandlas annorlunda och strängare än i 13 kap.
Lagrådet hemställer därför, att straffrihet eller strafflindring på sätt föreslagits
i 11 § skall inträda, om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5,
6, 7, 8 eller 9 §, frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet
uppkommit.

Ändras i enlighet med vad lagrådet förordat ordningsföljden mellan 14
och 15 §§ i 13 kap., synas jämväl förevarande paragrafer böra byta plats.

21 KAP.

8 §•

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet hemställt, andra stycket i 3 kap. 3 § utgår, torde
i förevarande paragraf orden »första stycket» få bortfalla.

24 KAP.

Lagrådet:

Under uttrycket »tager någon olovlig väg» i 11 § enligt kapitlets gällande
lydelse torde ej vara att hänföra det fall att någon använder en förut upptagen
väg (jfr N. J. A. II 1940 s. 336 o. ff.). Nämnda uttryck har i remissförslaget,
liksom tidigare i kommitténs förslag, ersatts av orden »tager någon
olovligen väg». Att härigenom skulle straffbeläggas även begagnande av
eu redan befintlig väg synes icke vara avsett. Emellertid lärer det kunna befaras,
att med den sålunda tillämnade avfattningen osäkerhet i berörda hänseende
skulle uppstå vid stadgandets tillämpning. På grund härav hemställes,
att — i anslutning till lydelsen av nuvarande 11 § — brottet i den nya
4 § måtte beskrivas genom orden »tager någon olovlig väg» etc. Iakttages
detta, bör tillika uttrycket »olovligt tagande av väg» i 4 och 6 §§ ävensom i
kapitlets överskrift utbytas mot »tagande av olovlig väg».

25 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I remissen den 3 oktober 1947 om ändrad strafflagstiftning för krigsmakten
förklaras att vid den fortsatta behandlingen av förevarande förslag det
i paragrafen avsedda brottet hör förses med benämningen tjänstesvek i stället
för tjänstemissbruk. Enligt lagrådets tanke skulle genom eu sådan ändring
ifrågavarande brott komma att karakteriseras ej såsom ett svikande av
tjänsteplikt — vilket torde vara avsett — utan som ett svikligt förfarande.
Då brottet ingalunda behöver hava sistberörda karaktär samt — om det
anses nödvändigt att samma brottsbeteckning användes i paragrafen som i

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

26 kap. 17 § i det den 3 oktober 1947 remitterade förslaget —- beteckningen
tjänstemissbruk på det senare stället ej är mindre användbar än tjänstesvek,
hemställes, att förevarande paragraf bibehålies oförändrad.

2 §.

Lagrådet:

I den mån tagande av muta är särskilt belagt med straff, såsom i 8 kap.
av förslaget, lärer vara avsett, att paragrafen icke skall vara tillämplig. I
likhet med vad som skett i 1 samt 3 och 4 §§ torde emellertid detta böra uttryckligen
angivas.

5-7 §§.

Lagrådet:

I 5 § behandlas de ämbetsbrott som i motsats till de självständiga ämbetsbrotten
kunna begås även av annan än ämbetsman och genom att förövas av
sådan i hans tjänst endast bliva särskilt kvalificerade. Till skillnad mot gällande
rätt tillämpar förslaget den principen att ett allmänt brott, även om
den brottslige är ämbetsman, i första hand bör medföra straff allenast enligt
annat kapitel än 25 kap. Att brottet tillika innefattar åsidosättande av tjänster
plikt skall således beaktas endast såsom grund för straffskärpning vid tilllämpning
av de allmänna straffbestämmelserna för brottet. Något uttryckligt
stadgande härutinnan upptager icke förslaget. I och för sig är väl detta ej heller
av nöden; att gärningsmannens missbruk av ansvarsfull ställning utgör
försvarande omständighet följer redan av allmänna straffrättsliga grundsatser.
Förslaget inskränker sig alltså till att i förevarande paragraf beträffande
brott av ämbetsman vilket tillika innefattar åsidosättande av tjänsteplikt
stadga möjlighet till bestraffning enligt en skärpt latitud av fängelse i två år,
ändå att den ordinära latituden stannar vid böter eller lägre fängelsestraff.
Principen förklarar sig departementschefen dock ha funnit så viktig att stadgandet
därom upptagits omedelbart efter bestämmelserna om de självständiga
ämbetsbrotten. Skillnaden i behandlingssättet i fråga om sistnämnda brott,
å ena sidan, och de i 5 § avsedda ämbetsbrotten, å andra sidan, skulle emellertid
framhävas än starkare, om i detta sammanhang gåves särskilt uttryck
för den ovan omförmälda bestraffningsregeln med avseende å de allmänna
brott som tillika innefatta åsidosättande av tjänsteplikt. Härigenom vunnes
ock den fördelen att innebörden av de i andra lagrum förekommande hänvisningarna
till 5 § bleve tydligare. Framhållas må sålunda att, då det t. ex. i
5 kap. 15 § talas om »brott som i 25 kap. 5 § sägs», tvekan kan, om förslagets
avfattning av sistnämnda paragraf bibehålies, uppstå huruvida med uttrycket,
såsom meningen är, avses varje brott genom vilket ämbetsman åsidosatt
tjänsteplikt eller endast brott varå den i paragrafen angivna bestraffningsregeln
i ett särskilt fall skolat träda i tillämpning. I enlighet med det sagda bör
i 5 § uttryckligen stadgas att, då ämbetsman finnes hava genom gärning som
är annorstädes än i 1—4 §§ belagd med straff åsidosatt sin tjänsteplikt, den
omständigheten skall beaktas vid bestämmande av straffet.

429

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I ett flertal lagar och författningar utanför strafflagen meddelas straffbestämmelser
som uteslutande avse ämbetsmän. Gärning som omfattas av
en dylik specialstraffrättslig bestämmelse faller uppenbarligen utom tillämplighetsområdet
för stadgandet i 5 §. Å andra sidan är det klart, att stadgandet
— vilket kompletterar bestämmelserna i 4 kap. strafflagen (jfr förhållandet
beträffande 25 kap. 18 § strafflagen enligt nu gällande lydelse) — blir att
tillämpa i fråga om en specialstraffrättslig bestämmelse som ej kan anses ha
karaktären av en lex specialis för viss ämbetsförseelse som sådan.

6 § skulle vinna i tydlighet, om bestämmelserna i första styckets andra
punkt och i andra stycket byta plats. Gemensamt för de stadganden, som
sålunda skulle sammanföras i första stycket, är att de båda behandla följderna
av att förskylld avsättning eller suspension från den tjänst, i vilken
ämbetsmannen förbrutit sig, ej kan ådömas därför att han lämnat denna
tjänst. Medan första punkten kommer att behandla det fall att avsättning
eller suspension kan ske från annan tjänst som han fått i stället, skulle andra
punkten avse det fall att ingen sådan tjänst finnes, varför enbart till allmänt
straff kan dömas. Enligt det remitterade förslaget lärer vara avsett att, om
den brottslige eljest ej förskyllt frihetsstraff, varje straff skall kunna bortfalla.
Ordalagen torde böra så jämkas att detta tydligt framgår.

Det nya första stycket kunde i enlighet härmed få den avfattningen att,
om den som enligt bestämmelserna om ämbetsbrott förskyllt avsättning eller
suspension från viss tjänst'' ej längre innehar samma tjänst, men han i dess
ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, han skall dömas
till avsättning eller suspension från den befattningen samt att, om han
ej i tjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts det för brottet
stadgade allmänna straffet skall ådömas enbart och vid straffets bestämmande
hänsyn tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension, dock att
om han i detta senare fall eljest ej förskyllt frihetsstraff, varje straff må
bortfalla. Såsom en slutpunkt i första stycket skulle vidare upptagas bestämmelsen
att, om den brottslige förskyllt avsättning, det skall utsättas i
domen.

I den till andra stycket överförda andra punkten i första stycket i det remitterade
förslaget skulle ingen väsentlig ändring erfordras.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I 7 § behandlas frågan i vad mån en ämbetsman, som begått ett allmänt
brott, bör ådömas, förutom allmänt straff, jämväl avsättning eller suspension.
Paragrafen är icke avsedd att tillämpas å ämbetsman som ådömes ansvar
jämlikt 1 §, 2 § första stycket, 3 § första stycket eller 4 §, även om straffet
endast utgöres av böter, men väl å den som efter att hava lämnat viss tjänst
gör sig skyldig till brott emot 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket och
som då dom rörande brottet meddelas innehar annan tjänst än den som föranlett
tillämpning av något av dessa lagrum. Detta paragrafens avsedda innehåll
synes dock icke hava kommit till tydligt uttryck i lagtexten, då den an -

430

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

vända termen ämbetsstraff — särskilt om den sammanställes med den i 2 och
3 §§ förekommande beteckningen allmänt straff — lätteligen kan uppfattas
allenast som en sammanfattande benämning på avsättning och suspension.

Genom att 7 § gjorts tillämplig även å den som dömts jämlikt 2 § andra
stycket eller 3 § andra stycket kommer han att få åtnjuta den straffminskning
varom paragrafens sista stycke handlar. Han skulle i detta hänseende
bli gynnsammare ställd än den ämbetsman som efter brottet lämnat den
tjänst vari han förbrutit sig och som jämlikt 6 § kan utan motsvarande
straffminskning ådömas avsättning eller suspension från annan tjänst. För
en sådan skillnad torde saknas bärande skäl.

Det föreslås därför — under erinran om vad lagrådet hemställt beträffande
uppställningen av 6 § — att till nämnda paragraf fogas ett tredje stycke av
innehåll att, om någon dömes till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 §
andra stycket och han innehar med ämbetsansvar förenad befattning, skall
vad i paragrafens andra stycke stadgas äga motsvarande tillämpning. Godtages
detta, kunde till undvikande av termen ämbetsstraff i inledningen till
7 § användas uttrycket »där ämbetsman på grund av annat brott än sådant
varom i 1—4 §§ sägs».

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Därest ämbetsman för brott, isom avses i 1—4 §§, dömes allenast till böter
— vilket i fråga om brott som omförmäles i 1—3 §§ skall ske, om brottet är
ringa, och i fråga om brott som behandlas i 4 § är det vanligaste -—- kan han
enligt 6 § icke avsättas från annan av honom innehavd tjänst än den vari han
förbrutit sig. Att han genom brottet visat sig uppenbarligen icke skickad att
inneliava denna andra tjänst ■— vilken kanske är hans huvudsakliga —■ eller
i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör
äga, kommer icke enbart för sig i betraktande; det fordras, att ämbetsbrottet
som sådant är av så allvarlig art, att det förskyllt avsättning eller suspension.
Dömes däremot ämbetsman till böter för allmänt brott, varigenom tilllika
tjänsteplikt åsidosättes, kan han jämlikt 7 § dömas till avsättning eller
suspension såväl från den tjänst vari han förbrutit sig som från annan tjänst;
eventuellt kan mistning av en utav flera av ämbetsmannen innehavda tjänster
ådömas.

Att förslaget beträffande ämbetsbrott, som tillika är allmänt brott, intar
den ståndpunkten, att brottet skall bedömas såsom allmänt brott under beaktande
av den felandes ämbetsställning kan svårligen motivera den här omnämnda
olikheten. Det är visserligen att antaga att domstolarna i praxis
kunna förväntas genom en försiktig lagtillämpning i åtskilliga fall undanröja
den sålunda förefintliga inkonsekvensen, men det torde icke vara försvarligt
att med hänvisning härtill låta denna kvarstå.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse, som en avsättning eller en
suspension i allmänhet har för en ämbetsman, synes den ordning, som enligt
förslaget skall gälla då ämbetsman begått brott, varom stadgas i 1—4 §§,
böra tillämpas på alla ämbetsbrott. Det sålunda förordade jämställandet kan

431

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

lämpligen ske på det sätt, att i 5 § upptages ett stadgande att vid där avsedda
brott, om skäl därtill äro, suspension eller avsättning kan ådömas tillika med
allmänt straff eller ock i stället för böter, samt att 6 § göres tillämplig på
dem, som enligt bestämmelserna i 1—5 §§ förskyllt avsättning eller suspension
från tjänsten.

Iakttages vad sålunda förordats, torde det icke vara möjligt att i 7 § bibehålla
föreskriften att den som för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt,
dömes till allenast böter skall kunna dömas till mistning av tjänsten.
Skulle sådan påföljd kunna inträda även för brott av mindre allvarlig art,
kan ej uteslutas, att vid bedömandet av frågan huruvida påföljden skall
ådömas ej blott den felandes genom brottet ådagalagda olämplighet kommer
att beaktas.

I enlighet med det sagda förordas, att 7 § göres tillämplig endast i fall da
ämbetsman för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt, dömes
till straffarbete eller fängelse, varmed jämlikt 27 § lagen om villkorlig dom
sådan dom är likställd.

Av vad här förordats blir en följd att i dom rörande brott, som begåtts av
ämbetsman, i allmänhet kommer att fastslås, om brottet innefattar åsidosättande
av tjänsteplikt eller icke. Denna konsekvens innebär enligt min me
ning i och för sig en fördel; det skulle vara föga tillfredsställande om någon
kategori av ämbetsmän skulle genom att detta spörsmål icke berörts i meddelade
domar kunna få den oriktiga uppfattningen att de ej handla under
ämbetsansvar. Det må visserligen vara riktigt, som departementschefen framhåller,
att det emellanåt kan vara svårt att avgöra huruvida ett allmänt brott
skett i eller utom tjänsten och att det därför kan medföra viss praktisk fördel
att inrymma dem alla under ett gemensamt stadgande. En sådan fördel
bör dock enligt mitt förmenande ej vinnas genom att låta begreppet ämbetsbrott
bliva blott en kapitelrubrik utan tydlig motsvarighet i lagtexten.

I detta sammanhang är att erinra om att 25 kap. i framtiden skall vara
tillämpligt å präst och att enligt 8 § i den nu gällande lagen om straff för
ämbetsbrott av präst m. m. präst kan dömas till avsättning eller suspension,
om han för brott utom ämbetet dömes till böter och brottet är sådant att
därigenom hans prästerliga anseende fläckas eller spilles. I och för sig synes
anledning saknas att i princip behandla präst på annat sätt an ämbetsman
i allmänhet. Däremot måste ifrågasättas, om man ej bör ålägga ämbetsman
i särskilt ömtålig ställning såsom en tjänsteplikt att uppträda på ett värdigt
sätt även då de ej äro i tjänsteutövning (jfr 17 § polisreglementet for riket).

Vad lagrådets övriga ledamöter anfört rörande tillägg av ett nytt stycke
till 6 § och ändrad formulering av inledningen till 7 § biträder jag, dock att
såsom följd av vad jag ovan yttrat hänvisningen i nämnda inledning bör

avse ej 1—4 §§ utan 1—5 §§. o

Den disposition av kapitlets bestämmelser, som erliålles om den nu lfragasatta
ordningen i huvudsak följes, synes i och för sig innebära fördelar i
förhållande till departementsförslaget. 25 kap. handlar om ämbetsbrott, och
dess mening lärer vara att såsom sådana skola betraktas ej blott de s. k.

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

speciella ämbetsbrotten, vilka avses i 1—4 §§, utan även de civila brott vilka
tillika innefatta förbrytelse i tjänsten, exempelvis trolöshetsbrott. Det förefaller
i och för sig naturligt, om dessa brott bliva föremål för ett särskilt
lagstadgande, skilt från det som avser rent civila brott av sådan allvarlig
karaktär att de anses böra föranleda avstängande från tjänst på viss tid
eller för alltid. Den ovan förordade uppställningen uppfyller just detta önskemål.
Tillika undvikes genom densamma den olägenheten att straffet för ett
och samma brott, såsom skett i departementsförslaget, fastställes i skilda
paragrafer — 5 och 7 §§ — då grunden för bestraffningen är densamma.
Jag förordar alltså att, även om ovan angivna förslag i sakligt avseende ej
skulle godkännas, lagtexten likväl uppställes i huvudsaklig överensstämmelse
därmed.

I varje fall synes, om avsättning skall kunna förekomma när någon förskyllt
blott böter för det civila brottet, departementsförslagets 5 § böra på
sätt skett i kommittéförslaget nedflyttas efter 7 §, då den förra paragrafen
avser reglering i ett speciellt avseende av fall, beträffande vilka 7 § utgör
huvudstadgandet, och ej lämpligen bör föregå detta. 7 § kan under nyss angiven
förutsättning tillämpas enligt sin lydelse oberoende av om tillämpning
jämväl av 5 § ifrågakommer.

Lagrådet:

Departementschefen har i anslutning till 6 § funnit anledning att understryka
önskvärdheten av sådan ändring i gällande pensionsförfattningar, att
avsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.
Ehuru frågan härom kan förväntas bliva föremål för utredning på grund av
riksdagens skrivelse den 13 juni 1945, nr 348, må framhållas, att de i 7 §
upptagna utvidgade bestämmelserna om mistning av tjänst såsom skyddspåföljd
vid brott synas böra medföra, att en sådan ändring av pensionsförfattningarna
blir gällande vid den tidpunkt, då förevarande förslag skall
träda i kraft. Härför talar även en annan omständighet. Om ämbetsman dömes
till avsättning eller suspension enligt 7 §, medför detta enligt pensionsförfattningarna
jämväl viss förlust av pensionsförmåner. Om emellertid den
tilltalade, innan dom avkunnas, på egen begäran entledigats från sin tjänst,
lärer liksom enligt gällande praxis någon pensionsförlust icke inträda; och
detta blir fallet även om den tilltalade, sedan han dömts till avsättning, överklagar
domen och innan den högre instansens dom meddelats lyckas få avsked.
Att en tilltalad sålunda skall kunna befria sig från en i pensionsförfattningama
förutsatt påföljd av brottet är uppenbarligen föga tillfredsställande.
Vidtages den berörda ändringen i pensionsbestämmelserna försvinner
denna olägenhet. En följd av en sådan ändring blir också, att den i 6 § andra
stycket andra punkten upptagna bestämmelsen skall utgå.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 80. 433

8 §•

Lagrådet:

Genom bestämmelsen i 8 § kommer en bristfällighet i gällande lagstiftning
att bliva avhjälpt. Förslaget förutsätter att domstolen vid straffets utmätande
skall kunna bedöma, i vilken mån av förvaltningsmyndighet ålagd
bestraffning kommer att vara verkställd, då domstolens dom därest den ej
överklagas vinner laga kraft. Vissa svårigheter uppkomma emellertid om förvaltningsmyndighetens
beslut ej vunnit laga kraft vid tiden för domen. I sådana
fall kan något bedömande av nyssnämnda fråga icke ske; domstolens
bedömande kan f. ö. bliva oriktigt på den grund, att åtgärd ej i vederbörlig
ordning vidtages för att bringa förvaltningsmyndighetens beslut till verkställighet.
För att undvika dessa svårigheter kan domstolen visserligen anlita den
utvägen att låta med domens meddelande anstå, till dess klarhet vunnits i
frågan. Tydligt är ock att efter klagan av part högre rätt kan få möjlighet
att vederbörligen beakta lagakraftägande beslut i disciplinmålet. Intet av
dessa alternativ synes dock fullt tillfredsställande, och båda alternativen medföra
den olägenheten, att spörsmålet om påföljd för ett och samma tjänstefel
kan komma att samtidigt handläggas av såväl domstol som administrativ
myndighet och det till och med i fall då den administrativa myndighetens
beslut kan — t. ex. på den grund att detta men ej domstolens dom överklagas
— förväntas bliva utan någon som helst betydelse. För att undvika de
angivna olägenheterna synes det naturligast att låta förvaltningsmyndighetens
beslut förfalla, därest ej disciplinär bestraffning såväl ådömts som börjat
verkställas, då åtal väckes. På sådant sätt riskeras ej att tjänstefel i något
fall lämnas obeivrat, medan å andra sidan den disciplinära bestraffningen
alltid kan beaktas och evalverandet av disciplinstraff i straff enligt allmänna
strafflagen — en evalvering, för vilken någon regel ej gives i förslaget —
ofta kan undvikas. Uppenbart är att genom vad sålunda förordats förevarande
bestämmelse kommer att få en något större principiell räckvidd än
enligt förslaget, men då redan detta bygger på att domstolsavgörandet bör
följas, där det utan olägenhet kan ske, synes häri icke ligga något skäl mot
den föreslagna ordningen. Godtages denna, skulle andra punkten i paragrafen
få det innehåll att förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om
det ej helt eller delvis verkställts då åtal för brottet väckes. Av ett sådant
stadgande skulle klart framgå att disciplinförfarande, som ej lett till beslut
vid sagda tidpunkt, skall omedelbart nedläggas, något som väl torde vara
förutsatt jämväl i förslaget. Om förvaltningsmyndighets beslut avser flera
tjänsteförseelser och i undantagsfall samtliga dessa ej bliva föremål för åtal,
lärer av det föreslagna stadgandet följa att hinder ej föreligger att i administrativ
ordning ånyo upptaga fråga om påföljd för tjänstefel, för vilket
åtal ej blivit väckt.

11 §•

Lagrådet:

Med taxerings- och prövningsnämnder förstås enligt taxeringsförordningens
terminologi nämnder för årlig taxering. Då 11 § andra stycket torde böra
28 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

avse medlemmar av samtliga beskattningsnämnder, således även beredningsnämnder
för allmän fastighetstaxering, synas orden »taxerings- eller prövningsnämnd»
böra utbytas mot den i taxeringsförordningen använda termen
beskattningsnämnd.

Tredje stycket avser att ersätta gällande stadganden i 25 kap. 15 § i den
mån de genom 25 kap. 22 § andra stycket gjorts tillämpliga å där nämnda
personer. Det kan ifrågasättas om den lydelse det remitterade förslaget i
denna del erhållit ger tydligt uttryck åt den avsedda innebörden. I förevarande
stycke skall uppenbarligen icke åsyftas sådan inrättning, som är
nämnd redan i andra punkten av första stycket. Det synes vidare så mycket
mera ovisst vad som i detta sammanhang skall förstås med inrättning som
är stadfästad av Konungen, som enahanda uttryck i första stycket användes
i en betydelse som här icke kan vara avsedd. Förordnande enligt 19 kap.
14 § kan näppeligen anses innefatta sådant stadfästande av en inrättning.
En klarare regel synes kunna erhållas genom en föreskrift att där innehavare
av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Konungens
förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs, åsidosätter vad
honom åligger till förekommande av olyckshändelse, skall vad i det remitterade
förslagets 5 och 7 §§ är stadgat gälla.

Lagrådet får här erinra om sitt under 10 kap. 1 § gjorda påpekande om
lämpligheten därav, att genom en generell, i administrativ ordning utfärdad
föreskrift skydd som i paragrafens första stycke sägs tillägges varje till säkerhetstjänstens
handhavande utsedd befattningshavare vid inrättning, beträffande
vilken förordnande enligt 19 kap. 14 § meddelats. Om en sådan
föreskrift gives, bliva dessa befattningshavare underkastade det ansvar varom
förevarande stycke handlar.

12 §.

Lagrådet:

Paragrafen är avsedd att gälla även specialstraffrätten, och dess andra
punkt kan få tillämpning endast inom denna. Då emellertid stadganden i
allmänna strafflagen av den innebörd varom här är fråga icke lära bliva
direkt eller analogiskt tillämpliga å specialstraffrätten, förordas, att andra
punkten får utgå samt att i övergångsbestämmelserna upptages föreskrift om
att vad i första punkten stadgas skall vara tillämpligt jämväl å bestämmelser
utanför strafflagen, dock med den modifikation som omnämnes i andra
punkten.

13 §.

Lagrådet:

Att frågan om tillämpning av 6 eller 7 § icke prövas av domstol, som dömer
någon till straff, kan bero på att domstolen saknar kännedom om den
tilltalades innehav av befattning, däri inbegripet det fall att sammanräkning
efter ett val ännu ej skett vid tiden för domens meddelande. Erhåller den

435

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tilltalade en befattning först efter domens meddelande men innan den vinner
laga kraft -— om senare erhållna befattningar är icke fråga — har spörsmålet
alls icke kunnat komma upp vid domstolen. I båda dessa fall torde
enligt förslagets mening regeln i förevarande paragraf skola tillämpas. För
att detta skall tydligare framgå torde paragrafens inledningsord få något jämkas.
Det är ock tänkbart att domstolen utan giltig anledning underlåter att
ingå i prövning som här avses eller i allt fall att lämna uttryckligt besked i
domen. Enligt förslagets ordalydelse skulle även då särskild talan som i
paragrafen sägs få föras. Under vissa omständigheter synes dock domstolens
tystnad böra verka till den dömdes förmån. Sålunda lärer, om av domstolens
akt i målet framgår, att domstolen haft kännedom om innehavet av befattningen
-— och en muntlig vid rätten lämnad upplysning om befattningen
torde böra protokollföras — den dömde skäligen ej böra utsättas för att frågan
tages upp i ny rättegång utan domstolen presumeras hava tagit ställning
till frågan och funnit påföljd ej böra ådömas. För att göra en sådan tolkning
av paragrafen möjlig kunde som förutsättning för särskild talan angivas, att
domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension jämlikt 6 eller
7 §.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Eftersom giltighetstiden för lagen om sabotage enligt lag den 14 mars 1947
(nr 113) utgår den 31 december 1948, bör den ej upptagas bland de lagar
som jämlikt punkt 1 skola upphävas.

I fråga om punkt 2 första stycket torde det väl vara riktigt att, såsom
redan straffrättskommittén framhållit, vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 §
strafflagen bör, sedan nya lagen trätt i kraft, även utan uttryckligt stadgande
i stället hänföras till dennas 8 kap. 10 §. I och för sig innebär alltså förevarande
stadgande endast en anvisning till domstolarna angående en rättstilllämpning
som dessa få antagas, oavsett samma stadgande, komma att iakttaga.
Att, såsom här skulle ske, genom föreskrift i allmän lag ålägga domstolarna
att på visst sätt tolka ett grundlagsbud synes likväl ej lämpligt. Någon
bestämmelse i detta ämne upptogs heller icke i kommittéförslaget. På
grund av det anförda hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte få utgå.
Därest detta ej iakttages, bör den under 8 kap. berörda omnumreringen av
bland annat 10 § i nämnda kapitel beaktas.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 25 kap. 12 § hemställes, att
såsom en femte punkt insättes en föreskrift om att vad i nämnda paragraf
är stadgat icke innebär ändring i bestämmelse i annan lag än strafflagen om
inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning
som i 3 § samma kapitel sägs och som är särskilt belagd med straff.

436

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni

1935 om ungdomsfängelse.

Lagrådet:

Genom att i förevarande paragraf orden »påföljd som avses i 2 kap. 20 §
strafflagen eller liknande påföljd» utbytts mot »förverkande eller liknande
påföljd» synes det bliva oklart om, liksom nu, sådan påföljd som förlust av
rätt att idka handel med vissa begagnade föremål eller att förestå sådan rörelse
(se 17 och 19 §§ förordningen den 28 maj 1918 angående handel med
vissa begagnade föremål m. m.) inbegripes under stadgandet. Lagrådet förordar
därför, att sistberörda uttryck utbytes mot »särskild påföljd för brott».

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars

1937 om tvångsuppfostran.

Lagrådet:

Då förevarande lagrum enligt lag den 30 juni 1947 (nr 299) upphört att
gälla från och med den 1 juli 1947, lärer förslaget böra utgå.

4. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni

1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Lagrådet:

Vad förut erinrats i avseende å förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 27 § lagen om ungdomsfängelse har tillämpning även å förevarande förslag.

5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen

den 19 juni 1919.

Lagrådet:

Förslaget innebär att förevarande lagrum ej längre skall vara subsidiärt
i förhållande till allmänna strafflagen, där i denna är utsatt strängare straff
för förseelsen. Såsom skäl härför åberopas i motiven, att lagrummet bestraffar
överträdelser vilka närmast äro att betrakta såsom blott ordningsförseelser,
varför detsamma borde kunna tillämpas i konkurrens med 19 kap.
8 § strafflagen. Man kan dock svårligen komma ifrån att grunden för kriminaliseringen
i 28 § epidemilagen, i den mån allmänfara vållas, och hithörande
fall i 19 kap. 8 § strafflagen är densamma. Lagrådet hemställer därför, att
paragrafen får förbli oförändrad.

6. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den

12 april 1935.

Lagrådet:

Då på sätt straffrättskommittén framhållit innehållet i 19 kap. 8 § strafflagen
bör begränsas till fall då vållande av allmän fara föreligger, är intet
att erinra mot att i förevarande lagrum straff av dagsböter utsättes. Lagrådet
anser emellertid, att här på samma sätt som i fråga om epidemilagen lagbudet

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

437

bör vara subsidiärt i förhållande till allmänna strafflagen och att stadgandet
härom bör avfattas i anslutning till den nuvarande lydelsen av 28 § epidemilagen.

7. Förslaget till lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944.

Lagrådet:

Vid tillkomsten av brandlagen förutsattes stadgandet i 12 § kunna utgå,
om straffrättskommitténs arbete ledde till att en föreskrift av motsvarande innehåll
upptoges i 19 kap. strafflagen. Det föreslagna upphävandet av berörda
12 § motiveras ock med att denna bestämmelse samt därtill hörande straffstadgande
i 19 § brandlagen ersättas av 19 kap. 5 § strafflagen i departementsförslaget.
Brottsbeskrivningen i denna paragraf täcker emellertid icke
till fullo förstnämnda stadgandes tillämplighetsområde. För straffbarhet enligt
den föreslagna 5 § i 19 kap. strafflagen fordras nämligen framkallande
av åtminstone fara för en sådan effekt som nämnes i kapitlets 1 eller 3 §.
Den som begått gärning varom förmäles i 12 § brandlagen, d. v. s. så handhaft
eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kunnat uppkomma, är
följaktligen ej utan vidare förfallen till ansvar enligt den nya 19 kap. 5 §
strafflagen; härför kräves ytterligare, att branden inneburit fara för annans
liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att upphäva
stadgandet i 12 § brandlagen även i vad gäller förseelse som efter vad
nu sagts ej omfattas av den tillämnade föreskriften i 19 kap. 5 § strafflagen
synes knappast påkallat. På grund härav hemställes, att ändringen i brandlagen
måtte inskränkas därtill att i 19 § första stycket efter orden »straffes
med dagsböter» tillägges »där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna
strafflagen».

8. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896

om rätt till fiske.

Lagrådet:

I första stycket av 17 a § ha utan saklig ändring upptagits bestämmelserna
i 24 kap. 14 § strafflagen. Där omnämnda brott äro jämlikt 15 § i samma
kapitel angivelsebrott. Ej heller i detta hänseende avses någon ändring. Åtalsregeln
har upptagits i den nya paragrafens andra stycke. Emellertid torde, då
i förslaget beteckningen »olovligt fiske» förbehållits åt det i första punkten
av första stycket straffbelagda brottet, andra stycket i sin föreslagna avfattning
icke komma att åsyfta det brott som avhandlas i andra punkten av
första stycket. Det hemställes därför, afl andra stycket inledes med orden
»brott varom i denna paragraf sägs».

9. (ivriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag föranleda icke någon erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

438

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1948.

Närvarande :

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissa
ändringar i strafflagen samt anför därvid följande.

Angående ifrågasatta bestämmelser om kränkande av främmande

makt m. m. I

I anledning av det förslag till tryckfrihetsförordning som den 30 oktober
1947 framlagts av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60)
ävensom på grund av åtskilliga däröver avgivna yttranden har jag funnit,
att vissa stadganden i det den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ändring i strafflagen böra tagas under förnyat övervägande.

Sådana stadganden äro till en början 8: 10, 10: 5 första stycket samt 11: 6
och 7 i sistnämnda förslag. I 8: 10 har upptagits ett stadgande att den, som
offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen
eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom
eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representant
eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representation
eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, skall för kränkande
av främmande makt dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra
år eller, om brottet är ringa, till böter. Enligt 10: 5 första stycket har föreslagits
straff av böter eller fängelse för ett såsom skymfande av myndighet
betecknat brott, vilket beskrivits såsom att någon offentligen skymfar
myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter.
I 11: 6 har föreslagits att den, som bland allmänheten sprider falskt rykte
eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,
folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna
angelägenheter, skall för samhällsfarlig ryktesspridning straffas
högst med straffarbete i två år. Enligt det i 11: 7 upptagna stadgandet skall

439

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den, som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt, för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse.

Enligt det nyssnämnda förslaget till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:
60) skall tryckfrihetsförordningen icke innehålla några självständiga brottsbeskrivningar
utan tryckfrihetsbrotten skola bestämmas genom att strafflagens
brottsbeteckningar få göra tjänst också i tryckfrihetsförordningen. I
7: 4 i förslaget till tryckfrihetsförordning ha sålunda bl. a. inryckts brottsbeteckningarna
skymfande av myndighet, kränkande av främmande makt,
samhällsfarlig ryktesspridning och brott mot trosfrid.

I anslutning härtill ha de sakkunniga likväl (s. 243) angående det till
lagrådet remitterade strafflagsförslaget uttalat:

Härmed ha de sakkunniga emellertid icke tagit ståndpunkt till frågan,
huruvida departementsförslaget uppfyller de fordringar som ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt böra upprätthållas i fråga om yttrandefrihetens närmare
reglering i den allmänna lagstiftningen. Bland de sakkunniga ha erinringar
framställts beträffande vissa av de i departementsförslaget upptagna brottsbeskrivningarna
och det har gjorts gällande att dessa erhållit en så obestämd
avfattning att de föreslagna straffbuden därigenom komme att verka
hämmande på tryckfrihetens utövning. Ifrågavarande erinringar avse särskilt
de brott som i departementsförslaget betecknats som skymfande av
myndighet och kränkande av främmande makt. Stark tvekan har överhuvud
taget yppats om lämpligheten av att dessa straffbud i sin föreslagna form
upptoges i strafflagen.

I flera av de remissyttranden som avgivits över tryckfrihetssalckunnigas
förslag ha liknande tankegångar kommit till uttryck.

I Sveriges advokatsamfunds yttrande anföres sålunda, att de sakkunnigas
förslag i fråga om tryckfrihetsbrotten måste te sig föga tilltalande, om
man i likhet med samfundet funnit straffrättskommitténs förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten på flera punkter ägnat att
ingiva betänkligheter. Härefter har samfundet fortsatt:

Enligt samfundets uppfattning böra exempelvis brottstyperna skymfande
av myndighet och samhällsfarlig ryktesspridning över huvud taget icke införas
i strafflagen och självfallet än mindre i tryckfrihetsförordningen. De
erinringar, som samfundet framfört mot straffrättskommitténs förslag,
drabba visserligen icke i samma grad det till lagrådet remitterade förslaget,
men i det remitterade förslaget kvarstå åtskilliga vaga och svävande brottsbeskrivningar,
vilka ur rättssäkerhetssynpunkt äro ägnade att skapa oro
för framtiden.

Landsorganisationen har i sitt yttrande anfört, alt i och för sig intet funnes
att anmärka mot att tryckfrihetsförordningens brottskatalog inskränktes
till att återge brottsbeteckningar ur strafflagen, men har därefter uttalat
:

De betänkligheter som kunna framställas hänföra sig till att, på grund
av konstruktionen i fråga, såsom tryckfrihetsbrott komma att kriminaliseras
vissa gärningstyper, som enligt det föreliggande departementsförslaget
rörande brott mot staten och allmänheten äro i påfallande grad allmänt
och oklart beskrivna — gärningstyper (t. ex. »skymfande av myndighet»,

440

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

»kränkande av främmande makt», »samhällsfarlig ryktesspridning»), vilka
just från tryckfrihetsrättslig synpunkt äro av speciellt intresse. Det är angeläget
att vid den slutliga utformningen av dessa brottsbeskrivningar hänsyn
tages till nu nämnda betänkligheter.

Publicistklubben har uttalat, att de brottsdefinitioner som provisoriskt
upptagits från strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckor
för tryckfriheten som helst; åtminstone fyra av brottsdefinitionerna, »skymfande
av myndighet», »kränkande av främmande makt», »samhällsfarlig
ryktesspridning» och »brott mot trosfrid», kunde sålunda utan vidare användas
till att undertrycka »fair comments on matters of public interest».

Svenska journalistföreningen har anfört:

Vad de särskilda brotten beträffar inger det s. k. departementsförslaget
i vissa delar farhågor. Det brott som betecknas »skymfande av myndighet»
anges enligt föreningens mening alltför vagt i den föreslagna lagtexten," varför
i rättstillämpningen vissa risker för den lojala kritiken kan uppkomma.
Det hör nu till det offentliga meningsbytet i ett demokratiskt land, att
myndigheter och myndighetspersoner måste finna sig i en kritik, som, om
den riktades mot enskilda eller rörde privatlivets förhållanden, med fog
kunde anses »skymflig» och såsom sådan straffbar. Brottet »samhällsfarlig
ryktesspridning» förutsätter att i rättstillämpningen strängt uppehälles kravet
på att det åligger åklagaren att styrka att ett utspritt rykte verkligen är
»falskt» eller ett påstående »osant». Vad slutligen straffbudet mot »kränkande
av främmande makt» beträffar, synes det i och för sig rimligt att
bland tryckfrihetsbrotten upptas kränkande uttalanden om t. ex. ett främmande
lands statsöverhuvud, regering eller härvarande sändebud. Lagtexten
måste emellertid i sådant fall vara i högsta grad stringent. Kritiken i
utrikespolitiska sammanhang kan eljest bli otillbörligt hämmad. De svenska
myndigheterna kan också komma i en ur rikets synpunkt olycklig mellanställning,
om vår lag är så skriven, att allsköns kritiska uttalanden kan
uppfattas som enligt svensk lag straffbara med påföljd att åtgärder bör
vidtagas i enlighet med den »kränkta» maktens önskemål. Ur utrikespolitisk
synpunkt torde det vara värdefullt för svenska regeringen att ha snarare
mycket begränsade än mycket vidsträckta befogenheter att i sådant
fall ingripa mot pressen.

Slutligen har även Svenska tidningsutgivareföreningen uttalat, att flera
av de i förslaget till tryckfrihetsförordning antydda brottskategorierna icke
vore godtagbara ur pressfrihetens synpunkt.

Departementschefen. Såsom inledningsvis berörts har jag under arbetet
med ett förslag till ny tryckfrihetsförordning funnit anledning att till förnyad
prövning upptaga vissa därmed sammanhängande bestämmelser i det
den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i
strafflagen. Detta gäller i första hand stadgandet om straff för skymfande
av myndighet i 10: 5 första stycket i sistnämnda förslag samt bestämmelsen
om kränkande av främmande makt i 8: 10 i förslaget, till den del detta
brott tänkts kunna bestå i offentligt skymfande av främmande makt eller
dess regering. Vad till en början angår 10: 5 första stycket, innebär vad
där förordats en nyhet i svensk rätt, som för närvarande endast stadgar

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

straff för ärekränkning mot ämbetsmän såsom personer men däremot icke
bestraffar kränkning av myndigheter såsom sådana. Bestämmelsen har
emellertid begränsats till att gälla offentligt skymfande. Enligt vad jag vid
remissen till lagrådet uttalat, innebär detta att beskyllningen skall ske i
offentlig handling eller eljest rikta sig till allmänheten samt att dess form
skall vara skymflig. Saklig kritik, även om den innefattar oriktiga uppgifter,
skulle alltså lämnas straffri, såvitt den riktade sig mot ett organ och
icke mot någon viss person. Motsvarande begränsning av det straffbara
området är åsyftad i 8: 10 av förslaget, i det att den kränkning av främmande
makt eller dess regering som där straffbelägges likaledes skall bestå
i offentligt skymfande. Straff för kränkande av främmande makt eller dess
regering infördes i vår strafflag först 1940. Tidigare straffades endast förgripelser
mot främmande stats regent eller sändebud här i riket.

Vad som framkommit under förarbetena till en ny tryckfrihetsförordning
synes ge vid handen, att frågan om kriminalisering av dessa slag av ärekränkning
behöver ytterligare utredas. Visserligen anser jag alltjämt, att
goda skäl tala för en sådan reglering av hithörande frågor som avsetts i
det förut remitterade förslaget, under förutsättning att bestämmelserna bliva
tillämpade i överensstämmelse med de motivuttalanden för vilka nyss
redogjorts. De uttalanden angående dessa bestämmelser, som gjorts i samband
med remissbehandlingen av förslaget till ny tryckfrihetsförordning,
ha emellertid låtit det framstå såsom föremål för tvekan huruvida bestämmelserna
fått en tillräckligt tydlig avfattning. Dessutom göra särskilda betänkligheter
sig gällande, då det blir fråga om att införa en ny och snävare
gränsdragning för tryckfriheten. Därvid måste behovet av skydd mot
otillbörliga framställningar mycket noga vägas mot intresset av att garantera
en fri och ohämmad kritik.

Vidare är att märka, att 16 kap. strafflagen för närvarande endast upptar
bestämmelser om ärekränkning mot enskilda personer och icke i något
fall bestraffar ärekränkning mot kollektiva enheter. Den allmänna frågan
huruvida och i vilken omfattning sådan ärekränkning bör bestraffas, kan
väntas bliva upptagen av straffrättskommittcn vid den förestående revisionen
av 16 kap. Vid sådant förhållande synes mig frågan om bestraffandet
av de nu förevarande fallen av ärekränkning mot kollektiv böra upptagas
först i detta större sammanhang.

Nu angivna skäl ha föranlett mig att ur det remitterade förslaget avlägsna
10:5 första stycket liksom vad 8:10 innehåller om skymfande av främmande
makt eller dess regering. Till följd härav har i förslaget en omredigering
fått ske av det förutvarande andra stycket i 10: 5, varjämte bestämmelsen
i 8: 10 om den som med våld, bot därom eller missfirmlig gärning
förgriper sig mot främmande makts representant utvidgats att omfatta även
sådant angrepp mot främmande statsöverhuvud.

Vid omredigeringen har vidare iakttagits att paragraferna i 8 kap. måste
omnumreras till följd av att enligt ett till lagrådet remitterat förslag till
ändrad strafflagstiftning för krigsmakten två paragrafer i kapitlet skola

442

Kurigl. Maj.ts proposition nr 80.

överflyttas till 27 kap.; stadgandet i 8: 10 har med anledning härav placerats
i 8: 8.

I yttrande den 14 januari 1948 har lagrådet förordat, att i bestämmelserna
om missfirmelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset i 9: 3
och om missfirmelse mot tjänsteman i 10: 5 andra stycket uttrycket »missfirmlig
gärning» måtte utbytas mot »ärekränkning». Anledningen härtill är
att jag vid remitterandet av förslaget anfört, att 10:5 borde gälla även
förtal mot tjänsteman. När emellertid numera behandlingen av förslaget till
tryckfrihetsförordning, på sätt i det föregående utvecklats, medfört att vissa
i det förevarande strafflagsförslaget förut behandlade spörsmål befunnits
icke längre böra upptagas förrän i samband med den blivande revisionen
av ärekränkningsbestämmelserna, har jag ansett detta böra gälla även frågan
huruvida bestämmelserna i 9: 3 och 10: 5 skola omfatta jämväl förtal.
Det må nämligen framhållas, att denna fråga lämpligen bör lösas först i
samband med den hela ärekränkningsområdet berörande frågan, i vilken
utsträckning sanningsbevisning skall fria från straff. På grund av vad sålunda
anförts har jag icke funnit skäl att i nu förevarande sammanhang
vidtaga någon ändring beträffande uttrycket »missfirmlig gärning», som
ingår i de mot 9: 3 och 10: 5 andra stycket av förslaget svarande stadgandena
i den för närvarande gällande strafflagen.

Vidare ha bl. a. av hänsyn till den blivande nya tryckfrihetsförordningen
införts särskilda brottsbeteckningar för de i 9: 3 och 4 av strafflagsförslaget
upptagna brotten. I sådant hänseende har i 9: 3 insatts beteckningen »missfirmelse
mot kunglig person» och i 9:4 den av straffrättskommittén föreslagna
beteckningen »statsmissfirmelse». I sistnämnda stadgande har ytterligare
vidtagits den sakliga ändringen att statsrådet borttagits i uppräkningen
av de objekt som genom bestämmelsen skyddas. Att statsrådet här
medtagits var i förslaget eu nyhet i förhållande till gällande rätt. I överensstämmelse
med vad förut sagts om önskvärdheten av att frågor om ärekränkning
mot kollektiv såvitt möjligt komma under behandling först i ett
större sammanhang, har detta tillägg nu befunnits böra utgå.

I motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena, har jag icke i anledning
av förslaget till tryckfrihetsförordning och de däröver avgivna yttrandena
funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11: 6 eller 7 i strafflagsförslaget.
I det förra lagrummet är förutsättning för straffbarhet att
någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av närmare
angiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas, att den utspridda
uppgiften var lögnaktig och att detta förhållande enligt vanliga regler
täcktes av gärningsmannens uppsåt. Vad åter angår stadgandet om brott
mot trosfrid i 11: 7 har detta brott bestämts endast såsom offentligt skymfande
av sådant som svenska kyrkan eller erkänt trossamfund håller heligt,
varvid med skymfande här såsom eljest i förslaget förstås användande av en
skymflig form men ej en saklig kritik. Vid den tidigare remissen till lagrådet
framhöll jag, att förslagets avfattning ändrats för att klarlägga, att
en kritik, vilken såsom vapen använde ironien, icke skulle omfattas av

443

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

straffbestämmelsen. Med de snäva begränsningar som sålunda skett av de
straffbara områdena, synas mig alltjämt dessa båda stadganden icke kunna
giva anledning till olägenheter i tillämpningen.

Angående skydd mot rasliets.

Under senare tid har i olika sammanhang aktualiserats frågan om att i
svensk rätt införa bestämmelser mot hetspropaganda, som riktar sig mot
vissa särskilda grupper av medborgare. Det viktigaste exemplet härpå är
den antisemitiska propagandan. Framhållas bör emellertid, att frågan icke
enbart rör denna. Vårt land är visserligen lyckligt lottat däri, att vi i modern
tid undsluppit upprivande strider mellan olika nationella, språkliga
eller religiösa grupper, men detta förhållande kan ändras. Anmärkas må
vidare, att inom Förenta Nationerna nyligen tagits initiativ till internationella
överenskommelser om lagstiftning mot ett såsom genocidium (folkmord)
betecknat brott, vilket på förberedelsestadiet skulle kunna ta sig
formen just av hets mot folkgrupp.

Rashets och liknande former av propaganda mot särskilda folkgrupper
inom en stat kunna anses straffvärda ur tre olika synpunkter. Till en början
bör beaktas, att en sådan hatpropaganda kan leda till motsättningar och
lidelser, vilka äro ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet; på
denna väg kunna ytterst förutsättningar skapas för förföljande och utrotande
av den minoritet mot vilken propagandan riktar sig. För det andra
är att märka, att eftersom det strider mot själva grundvalarna för vår civilisation
att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull,
en propaganda som går ut härpå måste antagas väcka förargelse inom de
vidaste kretsar; alldeles särskilt gäller detta om den, såsom ofta är fallet,
ikläder sig en sadistisk eller eljest särskilt anstötlig form. För det tredje
slutligen är det tydligt, att en propaganda av ifrågavarande slag ar ägnad
att åstadkomma ett oförskyllt psykiskt lidande för de individer som tillhöra
den förföljda folkgruppen.

Vissa speciella former av hetspropaganda falla redan under straffbestämmelserna
i den nuvarande strafflagen eller i det till lagrådet remitterade
förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. En propaganda,
som innefattar uppmaning till brott, omfattas sålunda av straffbudet
mot uppvigling i It: 5 i det remitterade förslaget. Detta inbegiiper vidare
i It: 6 under samhällsfarlig ryktesspridning bl. a. spridande av falskt
rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för allmän
ordning och säkerhet. Gentemot en propagandaverksamhet, som ägei
rum på allmän plats och som är ägnad att väcka förargelse hos allmänheten,
kan bestämmelsen om straff för förargelseväckande beteende i It. 10
i förslaget vinna tillämpning. Om åter hetsen riktas mot bestämda enskilda
personer, kan straff följa enligt bestämmelserna om ärekränkning i det nuvarande
10 kap. strafflagen. Vidare är att märka, att därest propagandan
sker genom tryckt skrift, den ofta synes uppfylla betingelserna för straff -

444

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

barhet enligt tryckfrihetsförordningen § 3 12 :o, vilket lagrum innehåller
ett allmänt stadgande om straff för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar
till allmänhetens förvillande och förledande. Motsvarighet till
detta stadgande saknas i strafflagen. En propaganda av nu ifrågavarande
slag, som icke sker genom tryckt skrift och som icke hemfaller under någon
av nyssnämnda speciella bestämmelser, blir därför straffri.

Ett allmänt stadgande om straff för hetspropaganda föreslogs tidigast i
en inom justitiedepartementet upprättad, den 27 oktober 1943 dagtecknad
promemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I denna föreslogs,
att ill kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf av innehåll,
att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller
lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp
av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen
inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller
läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas
med böter eller fängelse. Efter remissbehandling föranledde promemorian
emellertid icke någon omedelbar åtgärd. Därefter upptog emellertid
straffrättsko mmittén i sitt förslag till lagstiftning om brott mot
staten och allmänheten såsom It: 7 strafflagen ett stadgande angående »hets
mot folkgrupp». Det föreslagna stadgandet (SOU 1944:69 s. 21 samt 222
ff.) hade följande lydelse: »Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen
en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.» Kommittén torde ha ansett,
att det väsentliga i det sålunda straffbelagda brottet vore att därigenom
den allmänna ordningen bragtes i fara. Härför talar stadgandets placering
ill kap., som handlar om brott mot allmän ordning.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag visade sig, att meningarna
voro delade i fråga om lämpligheten av det sålunda föreslagna nya stadgandet,
och detta blev också uteslutet ur det sedermera till lagrådet remitterade
förslaget. Min motivering härför (sistnämnda förslag s. 163 f.) var
främst, att ett stadgande av ifrågavarande innehåll skulle kunna giva näring
åt påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i
vårt land erhållit en privilegierad ställning, och att det fördenskull kunde
komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra
frid i sammanlevnaden.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag emellertid även, att antisemitisk
och annan dylik propaganda ofta är av sådant slag att den står pornografin
nära, samt att frågan om dess kriminalisering därför borde undersökas i
samband med ett åt 1944 års tryckfrihetssakkunniga lämnat uppdrag angående
lagstiftning mot spridning av skrifter med pornografiskt innehåll.

Denna syn på frågan har jag därefter närmare utvecklat i ett vid 1947
års riksdag lämnat interpellationssvar (se andra kammarens protokoll den
17 juli 1947 nr 36, s. 63 ff.). Enligt vad som därvid uttalats borde bl. a.
övervägas att ersätta den nuvarande bestämmelsen i 18: 13 strafflagen om
straff för framställning som sårar tukt eller sedlighet med ett mera all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

445

mänt hållet stadgande, som täckte icke blott pornografi utan också andra i
vidsträckt mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar. Under
ett sådant allmänt stadgande skulle exempelvis grövre former av antisemitisk
propaganda ha sin naturliga plats.

Behovet av att i strafflagen införa en bestämmelse, under vilken mera
anstötliga former av antisemitisk propaganda kunna hänföras, har sedermera
än ytterligare aktualiserats. Från Sverige utgår nämligen för närvarande
en dylik propaganda, som enligt rapporter från svenska beskickningar
och konsulat ådrager vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av
den civiliserade världen. Denna propaganda bedrives huvudsakligen medelst
tryckta skrifter och torde för närvarande icke kunna beivras i vidare mån
än genom det förut omnämnda straffbudet i tryckfrihetsförordningen § 3
12 :o mot lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande
och förledande. Enligt det förslag till ny tryckfrihetsförordning, som
1944 års tryckfrihetssakkunniga nu framlagt, (SOU 1947:60), återfinnes
emellertid något mot nyssnämnda lagrum svarande stadgande icke i den
nya författningstexten, vilken i fråga om hrottsbeskrivningarna uteslutande
hänvisar till strafflagen. Om de sakkunnigas förslag skall upphöjas till lag,
måste följaktligen den förevarande frågan erhålla sin primära lösning inom
strafflagens ram, varjämte motsvarande tillägg bör göras till tryckfrihetsförordningens
därpå grundade brottskatalog''.

Med anledning av dessa överväganden har inom justitiedepartementet
frågan om kriminalisering av hetspropaganda varit föremål för fortsatt utredning.
Denna har resulterat i en den 2 december 1947 dagtecknad promemoria
med förslag till lag om ändring i 18:13 strafflagen. I detta
lagrums första punkt stadgas för närvarande straff av böter eller fängelse
för den som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,
teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, medan i andra punkten
säges att samma lag skall vara om man genom annan gärning sårar tukt och
sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav
kommer. Det nyssnämnda förslaget innebär, att genom ett tillägg i första
punkten denna gjorts tillämplig även å skrift, målning, teckning eller bild,
som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka
allmän anstöt.

Motiveringen för förslaget innehåller till en början att då det gällde att
finna en bärkraftig grund för kriminalisering av den ifrågavarande propagandan,
avgörande vikt syntes böra tilläggas vad förut framhållits om
att det strider mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor
för deras härstamnings eller religions skull, och att därför en propaganda
med sådant innehåll vore ägnad att väcka anstöt inom de stora medborgargrupper
hos vilka medvetandet om detta förhållande är levande. Ett fullföljande
av denna tankegång visade att det anstötliga i propagandan låge
däri att genom densamma själva människovärdet hos den förföljda gruppen
kränktes. Dennas medlemmar stämplades nämligen såsom mindervärdiga
på grund av något som redan från början av deras lillvaro gåve dem

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

en viss prägel och som icke kunde föras tillbaka på något handlande av
dem själva. Att av sådan anledning behandla människor såsom föraktliga
eller mindervärdiga strede mot den för kristendomen och det demokratiska
samhället gemensamma grundåskådning, enligt vilken varje människa oberoende
av sin härkomst hade ett eget värde, lika för alla, som det gällde
att respektera och tillvarataga. Intet i den nu besegrade nazismens läror
hade därför mera upprört den svenska opinionen än att stora folkgrupper
betraktats som mindervärdiga i förhållande till s. k. herrefolk och i propagandan
rentav betecknats som »Untermenschen». En propaganda, som arbetade
med sådana medel, syntes rymma ett så stort mått av anstötlighet
att det även med allt beaktande av yttrandefrihetens värde icke borde möta
några principiella betänkligheter att på denna grund kriminalisera densamma.

Vad angår placeringen av ett stadgande härom, har i den nu förevarande
promemorian uttalats, att denna fråga vore diskutabel. Närmast torde komma
i fråga 18 kap. strafflagen, i vilket hittills varit sammanförda bestämmelser
av olika slag till skydd för vissa sedliga och moraliska normer av
sådan betydelse, att ett brott mot dem väckte allmän anstöt och ansåges böra
drabbas av straff. Kapitlet vore emellertid för närvarande under omarbetning.
I det till lagrådet remitterade förslaget hade vissa brott i det nuvarande 18
kap., vilka närmast kunde betraktas som brott mot allmän ordning, överförts
till 11 kap., nämligen fylleri, hasardspel och djurplågeri. Återstoden
av kapitlet hörde till straffrättskommitténs nästa arbetsetapp, och det vore
ovisst hur detsamma framdeles komme att disponeras. Som en provisorisk
åtgärd borde dock det nu ifrågasatta stadgandet kunna placeras där.

Att detsamma infogats i 18 kap. 13 § har i promemorian motiverats därmed
att det även vid den propaganda varom här är fråga vore för de praktiskt
betydelsefulla fallen kännetecknande att det gällde utspridande, saluhållande
eller utbjudande av skrift, målning, teckning eller bild. På grund
härav torde det straff skydd varav behov nu gjorde sig gällande enklast
kunna åstadkommas genom att paragrafens första punkt utbyggdes till att
avse även skrift, målning, teckning eller bild, som genom grov kränkning
av andras människovärde vore ägnad att väcka allmän anstöt. Genom att
straffbarhetens inträde gjordes beroende av att det skulle vara fråga om en
grov kränkning av människovärdet och att kränkningen skulle vara ägnad
att väcka allmän anstöt, torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den rätt till
fri kritik mot gruppbildningar och enskilda som i samhällsdiskussionens
intresse borde finnas i ett demokratiskt samhälle.

Vad särskilt gäller angrepp mot enskilda personer, har i promemorian
framhållits att enligt vad som följde av den nyss återgivna tankegången
endast sådana angrepp som toge sikte på någon konstitutiv, av de utpekades
eget handlande oberoende egenskap kunde falla under det föreslagna nya
straffbudet. Ett dylikt angrepp måste vidare antagas utom den eller de närmast
berörda enskilda personerna träffa även den större grupp människor,
som med dem hade den särskilt framhållna egenskapen gemensam. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

447

exempelvis en enskild person grovt förhånades enbart därför att han vore
jude eller katolik, ginge sålunda detta indirekt ut över alla andra judar eller
katoliker. Det förhållandet att någon viss enskild person särskilt utpekades
kunde emellertid föranleda att jämte 18: 13 i dess föreslagna nya lydelse
även tillämpligt lagrum i 16 kap. strafflagen bleve användbart. Ett
angrepp mot enskild person på grund av något visst handlingssätt, vartill
denne påstodes ha gjort sig skyldig, kunde däremot icke sägas kränka den
angripnes människovärde och komme sålunda icke att falla under 18: 13.
Det kunde i detta sammanhang erinras om att enligt 24 § lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in. den intagne skulle
behandlas med aktning för hans människovärde. Här förutsatte sålunda lagstiftaren
att även den som förövat grova brott hade sitt människovärde i
behåll.

I promemorian har vidare understrukits att eftersom såväl 16 som 18
kap. strafflagen stode inför sin revision, den nu förordade, av ett aktuellt
behov förestavade lösningen av frågan om kriminalisering av anstötlig hetspropaganda
icke behövde vara definitiv. Det finge ankomma på straffrättskommittén
att under det fortsatta arbetet med den påbörjade straff lagsrevisionen
upptaga även denna fråga till ytterligare övervägande i samband
med en allmän reformering av de kapitel i strafflagen, där andra gärningar
av likartad beskaffenhet vore kriminaliserade.

Utlåtanden över promemorian ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom straffrättskommittén.

Överståthållarämbetet har tillika överlämnat yttranden av t. f. polismästaren
och av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, därvid t. f. polismästarens
yttrande åtföljts utav yttrande av kriminalpolisintendenten i Stockholm.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län ha envar
bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfogden i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts Sveriges advokatsamfund
och publicistklubben, av vilka advokatsamfundet inkommit
med yttrande.

Frågan huruvida lagstiftning mot den nu ifrågavarande
hetspropagandan vore erforderlig har av de flesta
sålunda hörda remissinstanserna besvarats jakande. Jnstitiekanslersämbetet
har i denna del anfört.

Såsom i promemorian anförts har behovet av lagbestämmelser, som
möjliggöra ett effektivt ingripande mot den antisemitiska propagandan,
under senaste tiden framträtt med ökad styrka. På grund härav synes det
tillfredsställande, att frågan om lagstiftning i ämnet ånyo upptagits till
övervägande.

Vad som i ärendet förekommit giver oförtydbart vid handen, huru svårt
det är att på förevarande område meddela bestämmelser, som äro tillräckligt
klara och effektiva utan att samtidigt innebära risk för att andra vik -

448

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

tiga intressen trädas för nära. Om man ser frågan realistiskt, torde det
knappast låta sig göra att giva stadganden i ämnet sådan form eller innebörd,
att de icke allmänt komma att uppfattas såsom riktade mot praktiskt
taget allenast den antisemitiska propagandan. Med andra ord vare
sig stadgandena placeras i ena eller andra kapitlet i allmänna strafflagen
eller meddelas i en fristående lag och vare sig bestämmelserna erhålla en
med hänsyn till syftet mera direkt precisering eller en allmän innebörd,
kan den föreställningen svårligen tillbakavisas, att den nya lagen har sin
verkliga betydelse för den judiska folkgruppen. Om man vill lagstifta på
detta område, måste man enligt justitiekanslersämbetets mening taga
nämnda konsekvens och därmed också acceptera faran av att berörda folkgrupp
erhåller en privilegierad ställning med de vådor som tilläventyrs äro
förenade därmed.

Frågan är då, om behovet av bestämmelser i ämnet får anses så framträdande,
att hänsynen för eventuellt menliga verkningar bör få vika. Med
framhållande av vanskligheten att göra mera bestämda uttalanden anser
justitiekanslersämbetet dock övervägande skäl tala för att denna fråga besvaras
jakande. Visserligen har just nu domstol att pröva, huruvida den
i promemorian åsyftade antisemitiska propagandan — den enda mera allmänt
kända som väl nu bedrives i vårt land — står i strid med svensk lag.
och det kan följaktligen te sig, som om det ännu så länge vore för tidigt
att yttra sig om möjligheterna att med gällande lag åtkomma sådan propaganda.
Emellertid är att märka, att brottsbeskrivningen i det lagrum i
tryckfrihetsförordningen, som åberopats i målet, icke är fullt tillfredsställande
för propagandans säkra bekämpande samt att det i lagrummet stadgade
straffet, blott dagsböter, är alltför ringa för att möjliggöra ett verksamt
ingripande, å andra sidan har denna propaganda bedrivits i så anstötliga
former, att det framstår såsom ett allvarligt missförhållande, ägnat
att skada vårt land, att den ej med säkerhet kan på ett effektivt sätt åtkommas.
Visserligen äro de konsekvenser en lagstiftning på området kan
medföra, såsom esomoftast är fallet vid strafflagstiftning, ej helt överblickbara,
men justitiekanslersämbetet föreställer sig, att en lagstiftning som
begränsas till de verkligt grova formerna av antisemitisk propaganda och
närstående företeelser skall uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet och
att följaktligen åtminstone mera betydande olägenheter därav ej skola
yppa sig.

Svea hovrätt har uttalat:

Det torde väl vara riktigt, att man för närvarande icke har att räkna med
några allvarliga motsättningar inom samhället på ifrågavarande område. Eu
grovt vulgär antijudisk propaganda förekommer dock i viss utsträckning.
Denna propaganda är särskilt motbjudande, som den genom tryckta pamfletter
ofta sprides bland skolbarn eller utom landets gränser. Det måste
vara ett icke obetydligt samhällsintresse, att dessa grövre former av rashetsande
och rasförföljande propaganda straffbeläggas. Tillskapandet av en
lagstiftning med sådant innehåll utgör tillika en måhända nyttig beredskapsåtgärd
mot den våg av antisemitism som för närvarande går fram
över stora delar av världen. Med hänsyn härtill och med beaktande av
de i promemorian uttalade önskemålen att brottskatalogen i den väntade
nya tryckfrihetsförordningen måtte kunna tillföras en hänvisning till
strafflagstiftning i ämnet biträder hovrätten förslaget att redan vid 1948
års riksdag provisoriskt —- i avbidan på den omarbetning av 16 och 18
kap. strafflagen, varmed straffrättskommittén nu är sysselsatt — förbättra
gällande lag för att möjliggöra ingripanden mot särskilt anstötliga former
av rashets.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

449

Uttalanden i samma riktning ha gjorts av Göta hovrätt, socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet ävensom av länsstyrelserna i Kronobergs
samt Göteborgs och Bohus län.

Tvekan angående behovet av lagstiftning i ämnet har däremot uttalats
av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
till en början uttalat, att länsstyrelsen helt delade uppfattningen att en hatoch
hetspropaganda mot särskilda befolkningsgrupper borde undertryckas
med alla medel; särskilt anstötlig vore även enligt länsstyrelsens mening
en propaganda som misskrediterade vårt land i utlandets ögon på sätt i den
remitterade promemorian framhållits. Därefter har länsstyrelsen emellertid
anfört, att den nu ifrågasatta lagstiftningen praktiskt taget hade samma
innebörd som det genom justitiedepartementets promemoria av den 27 oktober
1943 framlagda förslaget angående lagstiftning mot rashets och straffrättskommitténs
förslag till stadgande om straff för »hets mot folkgrupp»,
i anledning av vilka båda förslag länsstyrelsen i avgivna remissyttranden
ifrågasatt lämpligheten av en dylik lagstiftning. Motiveringen för denna
länsstyrelsens ståndpunkt hade främst varit att vissa intressegrupper i
samhället icke borde erhålla en privilegierad ställning i den politiska debatten.
Denna uppfattning hade länsstyrelsen icke nu funnit anledning att
frånträda. Med hänsyn särskilt till den misskreditering för vårt land som
den härifrån emanerande antisemitiska propagandan i utlandet utgjorde,
vore det emellertid möjligt att betänkligheterna mot lagstiftningen borde
vika. Straffråttskommittén har framhållit, att vägande principiella invändningar
kunde göras mot att genom lagstiftning inskrida mot sådan hetspropaganda,
som här vore i fråga, och hänvisat till att det på grund härav
endast varit med tvekan som kommittén i sitt förslag till lagstiftning om
brott mot staten och allmänheten upptagit det förut omnämnda stadgandet
om straff för »hets mot folkgrupp». Advokatsamfundet har likaledes, under
hänvisning till vad samfundet anfört i remissyttrande över straffrättskommitténs
förslag, ifrågasatt, huruvida lagstiftning vore ett effektivt sätt att
komma till rätta med de ifrågavarande företeelserna. Ett direkt avstyrkande
av lagstiftning i ämnet föreligger endast i det av länsstyrelsen i Gävleborgs
län avgivna yttrandet, enligt vilket behovet av straffskydd mot rashets
och dylikt redan får anses tillräckligt beaktat i det till lagrådet remitterade
förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Beträffande frågan ur vilken synpunkt hetspropaganda
främst bör anses straffvärd och den därmed sammanhängande
frågan om utformningen och placeringen i strafflagen av ett stadgande
i ämnet, ha i yttrandena framkommit olika meningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har tillstyrkt förslaget såsom väl ägnat
att möjliggöra effektivt ingripande mot de vanligast förekommande formerna
av förföljelse och förklenande propaganda mot vissa särskilda människogrupper
för deras härstamnings eller religions skull. Skolöverstyrelsen
har icke funnit något att erinra mot förslaget.

2!) Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att det nu framlagda
förslaget väsentligen skilde sig från tidigare ifrågasatta lösningar av det
förevarande lagstiftningsproblemet. Även om lagbestämmelsens inplacering
i det sammanhang som nu föreslagits måhända ur principiell synpunkt kunde
bli föremål för en viss tveksamhet, syntes förslaget likväl rent praktiskt
sett ha så stora fördelar, att länsstyrelsen ansåge sig böra tillstyrka detsamma.

Göta hovrätt har uttalat att på vilket sätt den ifrågavarande propagandan
lämpligast borde kriminaliseras kunde vara föremål för olika meningar.
Hovrätten, som icke delade de uttalade farhågorna beträffande verkningarna
av en lagstiftning i enlighet med straffrättskommitténs förslag, ville emellertid
icke motsätta sig den nu föreslagna lösningen. Socialstyrelsen har såsom
sin mening uttalat, att det i justitiedepartementets promemoria av den
27 oktober 1943 innefattade förslaget vore att föredraga framför det nu
framlagda förslaget. Icke heller vore 18: 13 strafflagen en lämplig plats för
den ifrågasatta straffbestämmelsen. Med hänsyn till att förutsättningar för
närvarande icke torde finnas att lösa frågan efter linjerna i förstnämnda
förslag, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra motsätta sig det nya förslaget.
Överståthållarämbetet har erinrat om att ämbetet i tidigare remissyttranden
tillstyrkt nyssnämnda år 1943 inom justitiedepartementet upprättade
förslag och heller icke haft något att erinra mot det av straffrättskommittén
föreslagna stadgandet om straff för »hets mot folkgrupp.» Då
behovet av dylik lagstiftning ytterligare aktualiserats genom därefter inträffade
händelser, finge ämbetet i princip tillstyrka även det nu framlagda
förslaget. Det kunde visserligen vara tveksamt var i strafflagen ett stadgande
om skydd mot rashets borde infogas, men ämbetet hade för sin del
intet att erinra mot att stadgandet i avbidan på straffrättskommitténs fortsatta
behandling av frågan inplacerades på sätt som nu föreslagits.

Åtskilliga remissinstanser ha funnit att, eftersom förslaget föranletts av behovet
att stävja den antisemitiska propagandan, detta syfte klarare borde
komma till uttryck i stadgandet. Justitiekanslersämbetet har sålunda redan
med hänsyn härtill ställt sig tveksamt till den föreslagna helt allmänt hållna
bestämmelsen. Enligt ämbetets uppfattning vore vidare det däri beskrivna
brottet alltför artskilt från de gärningar som eljest behandlas i 18 kap.
strafflagen för att lämpligen kunna erhålla ens en provisorisk plats i detta
kapitel. I anslutning härtill har ämbetet funnit, att i rådande läge en lösning
av det ifrågavarande lagstiftningsproblemet borde sökas enligt de riktlinjer
som framlagts av straffrättskommittén, därvid emellertid till mötande
av risken att bestämmelserna skulle lägga hinder i vägen för tillbörlig kritik
möjligen utöver de av kommittén uppställda rekvisiten för straffbarhet kunde
krävas, att gärningen skulle väcka allmän anstöt.

Svea hovrätt har funnit oriktigt att man, i avsikt främst att förekomma
påståenden att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper skulle få
en privilegierad ställning, föreslagit att kriminalisera den ifrågavarande
propagandan allenast genom att med en generell bestämmelse utbygga första

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

punkten i 18: 13 strafflagen till att avse jämväl skrift, målning, teckning
eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad
att väcka allmän anstöt. Hovrätten har härom vidare anfört:

Hovrätten finner det knappast riktigt, att en lagstiftningsprodukt — allrahelst
en sådan av tillfällig natur — gives annat innehåll än vad som direkt
svarar mot syftet med dess tillskapande. Därigenom förminskas ju också
betydelsen av statsmakternas ståndpunktstagande för opinionsbildningen
i landet. Man får heller icke överdriva faran för att de grupper av befolkningen,
som behöva skyddas, skulle anses otillbörligt gynnade eller bliva
på ett olämpligt sätt uppmärksammade allenast därför att lagstiftningen i
ämnet erhölle en till personkretsen mera begränsad omfattning. Om man
genom lagstiftning vill motarbeta förföljelse mot en särskild befolkningsgrupp,
innebär ju detta endast att man försöker återställa den balans i fråga
om rättsskydd, som håller på att gå förlorad på en viss punkt.

Vid avgörandet av vilka folkgrupper som kräva beaktande i här avsett
hänseende finner hovrätten ett aktuellt skyddsbehov förefinnas allenast för
vissa grupper med gemensam härstamning och då företrädesvis judarna.
Större besinning och anständighet är emellertid stundom på sin plats jämväl
när det gäller zigenare, tattare och kanske även de baltiska flyktingarna.
Föga eller intet har däremot förekommit av beskaffenhet att motivera ett
förstärkt skydd för religionsutövare. I stället kan det befaras, att ett sådant
skydd kunde kännas som ett hinder mot att framföra en hård men likväl
nyttig kritik av bizarra religiösa företeelser eller mot sekter med ur samhällets
synpunkt förkastliga seder och bruk. Härvidlag angriper man ju
mänskliga handlings- och tänkesätt, vilka äro möjliga att påverka och utveckla,
vilket ju alls icke gäller angrepp som direkt avse vederbörandes härstamning.
— Man torde för övrigt restlöst komma till rätta med judehetsen
även om genom lagstiftningen beredes skydd allenast åt grupper av befolkningen
med gemensam härstamning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i yttrande över straffrättskommitténs
förslag i här förevarande hänseende pekat på möjligheten av att folkgrupper
i landet, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller trosbekännelse,
såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet,
som fölle inom politikens råmärken. Länsstyrelsen erinrade därvid om den
ödesdigra erfarenhet som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers
politiska verksamhet inom olika europeiska länder. Lika med länsstyrelsen
vill hovrätten icke utesluta möjligheten av att utlänningar, som tagit sin
tillflykt till Sverige, komma att syssla med politisk agitation i den ena eller
andra riktningen. Enär emellertid allmän enighet lär råda därom, att statsmakten
bör iakttaga största återhållsamhet när det gäller ingrepp i den politiska
debatten, torde detta böra medföra, att en lagstiftning till skydd för
folkgrupper med gemensam härstamning måste givas den begränsningen att
åt dessa grupper icke gives någon privilegierad ställning såvitt avser rent
politiska sammanhang.

Hovrätten finner ovan angivna synpunkter bliva bäst beaktade, därest hets
mot folkgrupp bleve straffbelagt i huvudsak på sätt straffrättskommittén
angivit i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten. Hovrätten håller dock före, att kriminaliseringen bör inskränkas
till att avse allenast de grövsta formerna av rashetsande propaganda.
Vidare bör undantag stadgas för de angrepp mot minoritetsgrupper
som väsentligen hänföra sig till av dessa bedriven politisk verksamhet. Hovrätten
ifrågasätter slutligen, huruvida icke rättsskyddet — med uteslutande
av de religiösa meningsriktningarna — bör begränsas till grupper med viss
gemensam härstamning.

452

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Det är förvisso riktigt, att rasförföljande propaganda kan leda till motsättningar
och lidelser, ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet,
och att sådan propaganda ofta får antagas väcka allmän förargelse. Enligt
hovrättens mening avser lagstiftningen till skydd mot rashets dock i första
hand att befria den förföljda folkgruppen från oförskyllt lidande. Hovrätten
förmenar därför, att brottet hets mot folkgrupp såsom en form av kollektiv
ärekränkning har sin naturliga plats i 16 kap. strafflagen.

Därest statsmakterna emellertid skulle föredraga den lösning av förevarande
lagstiftningsfråga, som rekommenderats i promemorian, vill hovrätten
ytterligare anföra följande.

Då avsikten nu är att till annat kapitel i strafflagen överföra de för närvarande
i 18 kap. avhandlade brotten hasardspel, fylleri och djurplågeri,
kommer 18 kap. framdeles att innefatta kriminalisering av allenast rena
sexualdelikt. Den därmed vunna fördelen i avseende å strafflagens systematik
skulle emellertid på nytt spolieras, om 18 kap. 13 § utbyggdes på sätt
nu är föreslaget. Det ter sig härjämte i och för sig tämligen överraskande
att finna det straffrättsliga skyddet för ett så fundamentalt intresse som
människovärdet undanstoppat i en paragraf som för övrigt endast avhandlar
pornografi. I överensstämmelse med vad ovan utvecklats skulle hovrätten
förorda, att skyddet för människovärdet anknötes till 16 kap. i strafflagen.

Straffrättskommittén har funnit syftemålet med det remitterade förslaget
vara att på en annan väg uppnå samma kriminalpolitiska ändamål
som vore avsett i den av kommittén tidigare föreslagna bestämmelsen, d. v. s.
att stävja hetspropaganda mot folkgrupper inom landet med särskild härstamning
eller trosbekännelse. Enligt kommitténs mening vore emellertid
en lösning av denna lagstiftningsfråga efter de av kommittén uppdragna
linjerna alltjämt att föredraga framför vad som nu föreslagits. Genom inplaceringen
i 18: 13 strafflagen komme det föreslagna stadgandet att spränga
detta kapitels nyss vunna enhetlighet och därmed stå i strid mot den strävan
efter en bättre systematik som utmärkte det pågående arbetet på strafflagens
reformering. På grund härav kunde bestämmelsens föreslagna placering
i 18: 13 icke få betraktas annat än såsom provisorisk. Detta innebure
bl. a. den olägenheten att eftersom stadgandet i fråga måste antagas bliva
en av de bestämmelser i strafflagen till vilka tryckfrihetsförordningens
brottskatalog i någon form borde hänvisa, den blivande oundvikliga ändringen
av dess placering måste medföra även en ändring i tryckfrihetsförordningen.
Icke minst med hänsyn härtill borde ett stadgande i detta ämne
redan nu erhålla en definitiv plats eller ock brottet en särskild benämning,
varunder i tryckfrihetsförordningen hänvisning kunde ske till strafflagen.
Advokatsamfundet har likaledes såsom sin uppfattning uttalat att, därest
en lagstiftning i ämnet vore ofrånkomlig, straffrättskommitténs förslag, trots
de betänkligheter, som kunde anföras mot detsamma, dock i varje fall
vore att föredraga framför en straffbestämmelse av det obestämda innehåll
som nu föreslagits.

Enligt kriminalpolisintendenten i Stockholm borde brottsbeskrivningen
i huvudsaklig anslutning till straffrättskommitténs förslag bliva att »någon,
på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, hotar med brottslig gär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

453

ning, förtalar eller smädar grupp av befolkningen med viss härstamning
eller trosbekännelse». T.f. förste stadsfiskalen i Stockholm har uttalat, att
en kränkning av andras människovärde icke borde jämställas med pornografiska
gärningar och att den ifrågasatta lagbestämmelsen därför syntes
böra infogas i annat sammanhang än det föreslagna. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har funnit en motsättning föreligga mellan det nu föreslagna
stadgandets motivering och dess utformning samt uttalar härom:

Det synes stå i mindre god överensstämmelse med lagförslaget, att man
i motiveringen vill söka den teoretiska grunden därtill i den kränkning av
människovärdet, som därigenom med rätta anses ske. Man talar där till
exempel om en propaganda, som är ägnad att åstadkomma oförskyllt psykiskt
lidande för vederbörande individer, och om att det anstötliga i propagandan
ligger i att en viss folkgrupps medlemmar stämplas såsom mindervärdiga
på grund av något som redan från början av deras tillvaro
giver dem en viss prägel och som icke kan föras tillbaka till något handlande
av dem själva. Men samtidigt heter det, att avgörande vikt bör tillläggas,
att propagandan väcker anstöt inom stora medborgargrupper. I och
för sig är det givetvis tilltalande att söka bättre än den nuvarande strafflagen
förmår skydda själva människovärdet och hindra att människor av
utanför dem själva liggande orsaker behandlas såsom föraktliga eller mindervärdiga.
Men man måste ställa sig tveksam mot bärigheten av en motivering
sådan som den här antydda, när det ifrågasatta skyddet för människovärdet
icke slår vakt om de avsedda gruppernas eller individernas eget
intresse utan inskränker sig till att slå ned på sådana former av kränkning
av människovärdet, som väcka allmän anstöt; därmed är det ju de utomståendes
intresse att de bevaras från kontakten med dylika anstötliga handlingar,
som man tar tillvara.

I fråga om detaljutformningen av det nu framlagda förslaget
i och för sig har en del av remissinstanserna gjort vissa erinringar. Sålunda
har justitiekanslersämbetet funnit brottsbeskrivningen vara väl obestämd,
särskilt med hänsyn till uttrycket »människovärde». Ämbetet har härom
anfört:

Även om det i och för sig är tilltalande att låta människovärdet erhålla
den betydelse som utvecklats i promemorian, synes det likväl kunna ifrågasättas,
om uttrycket är så klart och entydigt, att det lämpar sig att ingå
som väsentlig beståndsdel i en brottsbeskrivning. Ämbetet befarar för sin
del, att ett sådant stadgande som det föreslagna skulle ge upphov till åtskillig
ovisshet och skilda meningar, huruvida en skrift etc. vore straffbar
eller icke och därigenom alstra en betänklig rättsosäkerhet. Det förefaller
icke kunna uteslutas, alt fall rymmas under bestämmelsen som ej
torde vara avsedda att komma därunder liksom att det motsatta kan inträffa.
Sålunda torde beskrivningen av vissa politiska ytterlighetsmän, t. ex.
nazister, kunna tänkas ske på sådant sätt att allt människovärde frånkännes
dem, och då synes bestämmelsen bliva tillämplig, ehuru detta väl icke
är meningen. Å andra sidan torde propagandan mot judarna kunna bedrivas
i sådana former, att den faller utanför brottsbeskrivningen. Så kan
bliva förhållandet, om judarna utmålas exempelvis såsom krigshetsare på
grund av profitbegär; i propagandan ha dylika beskyllningar vid flera tillfällen
riktats mot judarna.

454

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Svea hovrätt har i samma hänseende uttalat:

Vad sedan gäller begreppet människovärde synes promemorian utgå från
en bestämning därav som åtskilligt avviker från det gängse språkbruket.
Sålunda anses nog angrepp mot förvärvade egenskaper eller mot en persons
sedliga och moraliska handlande som regel innefatta kränkning jämväl
av hans människovärde. Detsamma gäller stundom också smädande med
allenast okvädinsord. Detta medför emellertid, att den föreslagna strafflagsändringen
kommer att få verkningar långt utöver vad som svarar mot
dess ändamål.

Om däremot den i promemorian givna definitionen av människovärdet
såsom innefattande allenast vissa medfödda egenskaper skulle godtagas,
bleve många straffvärda förfaranden uteslutna från kriminalisering. Dit
höra exempelvis uttalanden såsom »Judarna äro ansvariga för mordet å

—---» eller »Judarna bedraga samhället». Man skulle dessutom ställas

inför mycket svåra tolkningsfrågor. Det torde nämligen i praktiken vara
ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som rikta sig mot en befolkningsgrupp
på grund av dess härstamning, från smädelser, som allenast avse
gruppens uppträdande.

Straffrättskommittén har anfört:

Det synes kommittén att den föreslagna lagtexten å ena sidan icke med
tillräcklig tydlighet klargör att skyddet mot kränkande framställningar skall
gälla för folkgrupper, men å andra sidan är så avfattad att mera torde ingå
därunder än som enligt motiven är avsett. I det förra hänseendet finner
kommittén, att ordet »människovärde» i första hand för tanken på det individuella
värde som varje människa besitter och icke på något för en
hel folkgrupp gemensamt, kollektivt värde. I det senare hänseendet torde
den i motiven utlagda innebörden av ordet vara snävare än som överensstämmer
med vanlig språkuppfattning. Begreppet människovärde skulle
sålunda enligt motiven endast hänföra sig till medfödda egenskaper. Även
angrepp som avse förvärvade egenskaper kunna emellertid sägas kränka
en persons människovärde. Om exempelvis någon genom strävan i livet
utbildat sig för ett visst yrke, skulle ett hetsande till förakt och ovilja mot
honom på grund av hans yrke kunna med vanligt språkbruk betecknas såsom
kränkning av hans människovärde. Motsvarande skulle å andra sidan
också gälla därest individer och grupper i mindre gynnad ställning utsattes
för nedsättande behandling (jfr orden »människovärdet vi fordra tillbaka»
i Arbetets söner). Anmärkas må även att med den i motiven givna
definitionen av människovärde detta begrepp näppeligen täcker religionstillhörigheten,
som ingalunda behöver vara medfödd.

Hovrätten för övre Norrland har funnit det kunna ifrågasättas huruvida,
i fråga om angrepp mot utpekade enskilda personer, de i motiven angivna,
och enligt hovrättens mening berättigade begränsningarna av straffbudets
räckvidd med önskvärd tydlighet framginge av dess ordalag. Att åstadkomma
en ur denna synpunkt fullt tillfredsställande avfattning mötte tvivelsutan
stora svårigheter. Därest till ledning vid rättstillämpningen gåves klara
och otvetydiga motiv till den nya lagstiftningen syntes emellertid missbruk
knappast behöva befaras. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt,
att det föreslagna stadgandet på grund av sin vaga avfattning syntes
kunna giva anledning till vissa svårigheter i rättstillämpningen.
Socialstyrelsen har likaledes funnit, att svårigheter kunde uppkomma vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

455

tillämpningen, särskilt när det gällde att fastställa vad som utgjorde grov
kränkning av andras människovärde. Även kriminnipolisintendenten i
Stockholm har ansett, att det föreslagna stadgandet genom sin obestämdhet
icke på ett tillfredsställande sätt droge upp gränsen mellan bruk och
missbruk av tryckfriheten. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i fråga om
uttrycket »människovärde» anfört, att lagtextens innebörd i denna del icke
kunde förstås utan tillgång till och studium av motiven, något som icke
kunde anses förenligt med god lagstiftning. Därest emellertid förslaget upphöjdes
till lag och ordet »människovärde» därvid tilldelades den betydelse
som promemorian avsåge, kunde enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas
huruvida lagen komme att medföra tillräcklig effekt. Det torde nämligen
kunna befaras, att den antisemitiska propagandan i så fall komme att
mindre beröra judarnas konstitutiva egenskaper än deras påstådda amoraliska
handlingar i vinningssyfte, exempelvis genom drivande av propaganda
för vanföreställningen om judarnas ansvar för krig och andra världsolyckor.
Med hänsyn härtill skulle det vara en fördel om den i viss mån oriktiga och
därigenom vilseledande beteckningen »andras människovärde» i lagtexten utbyttes
mot vad i verkligheten därmed avsåges eller »viss medborgargrupp».
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anmärkt, att den i förslaget givna formuleringen
av straffbestämmelsen endast torde hindra särskilt anstötliga former
av den antisemitiska propaganda, som aktualiserat frågan om det
utökade straffskyddet, men däremot icke en antisemitisk propaganda i och
för sig. Advokatsamfundet har uttalat:

Vad som menas med att grovt kränka en människas »människovärde»
kan vara föremål för mycket delade meningar. Samfundet har i olika sammanhang,
bl. a. i sitt yttrande över straffrättskommitténs betänkande med
förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, starkt reagerat
mot tendensen att genom vaga och oklara brottsbeskrivningar söka tillgodose
intresset av att allt som är »straffvärt» verkligen blir bestraffat. Att
dylika brottsbeskrivningar innebära risk för godtycke och rättsosäkerhet är
nämligen enligt samfundets mening ovedersägligt.

Med anledning av att i motiveringen till det föreslagna stadgandet bl. a.
hänvisas till en från Sverige utgående antisemitisk propaganda som ådragit
vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av den civiliserade världen,
har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att i det avsedda fallet
tillvägagångssättet torde vara att här i landet tryckta skrifter genom
posten spredes direkt till adressater i andra länder. Det torde enligt länsstyrelsens
mening knappast vara klart, att enligt allmänna rättsregler förfarandet
skulle anses straffbart i Sverige. Det kunde väl även ifrågasättas,
huruvida icke den »allmänna anstöt», som omtalades i lagförslaget, där
måste förutses ha inträffat i Sverige, eftersom svenska strafflagen väl icke
avsåge att skydda utomlands boende personer för där begångna anstötliga
handlingar. T. f. landsfogden i Malmöhus län åter har förmenat att stadgandet
till undvikande av vissa källor till förvecklingar borde begränsas till
att avse fall, ägnade att väcka allmän anstöt inom landet.

456

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

En ojämnhet i förslaget har straffrättskommittén funnit vara att endast
framställningar i skrift och bild omfattas därav och icke jämväl muntliga
framställningar. Om kränkning av människovärdet skulle straffbeläggas i
18: 13 strafflagen, syntes tillräckliga skäl icke föreligga att i detta avseende
göra någon skillnad i förhållande till vad paragrafen även för framtiden
är avsedd att innehålla om sårande av tukt och sedlighet. Samma anmärkning
har framställts även av justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt och Göta
hovrätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har, i anslutning till den av länsstyrelsen
framförda kritiken mot det föreslagna stadgandets avfattning, vidare uttalat:

Ett korrektiv mot missbruk skulle vidare kunna införas genom föreskrift,
att brott mot denna bestämmelse icke får åtalas av annan än av justitiekanslern.
Ifrågavarande brott torde väl huvudsakligen komma att beivras
som tryckfrihetsbrott och därest jämväl de hithörande brott, som icke utföras
med användande av tryckt skrift, få beivras endast av justitiekanslern,
skulle överensstämmelse uppnås med de regler, som i fråga om åtals anhängiggörande
och utförande föreskrivits såväl i gällande tryckfrihetsförordning
som i förefintligt förslag till ny tryckfrihetsförordning.

Slutligen ha åtskilliga remissinstanser understrukit, att det framlagda
förslaget enligt motiven endast får anses som ett provisorium i avbidan på
strafflagens fortsatta revision. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ha sålunda tillstyrkt det föreslagna stadgandet under uttrycklig hänvisning
till denna dess provisoriska karaktär.

Departementschefen. Av den i lagstiftningsfrågan förebragta utredningen
liksom av innehållet i det stora flertalet remissyttranden framgår tydligt,
att ett påtagligt behov av lagstiftningsmaktens ingripande mot den antisemitiska
propagandan i vårt land för närvarande föreligger. Alldeles särskilt
har detta behov aktualiserats genom de tryckta propagandaskrifter
som i stor omfattning från Sverige spridas till främmande länder och där
ådraga oss pinsam uppmärksamhet. Det enda stadgande varigenom en dylik
propaganda medelst tryckta skrifter för närvarande kan beivras är, såsom
i det föregående omtalats, tryckfrihetsförordningen § 3 12 :o. I det nu
framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning återfinnes emellertid icke
någon motsvarighet till detta stadgande, i det att förslaget icke upptar några
andra tryckfrihetsbrott än sådana som angivas genom hänvisningar till
brottsbeskrivningar i strafflagen. Därest något straffbud mot hetspropaganda
icke först införes i strafflagen, skulle det sålunda icke bliva möjligt att
enligt tryckfrihetsförordningen beivra sådan propaganda genom tryckt
skrift. Eftersom vidare förslaget till ny tryckfrihetsförordning, som är av
grundlags natur, kan väntas bliva förelagt 1948 och 1949 års riksdagar,
skulle —- därest förslaget antages utan någon däri tillagd hänvisning till
ett stadgande om straff för hetspropaganda i strafflagen — därefter icke
kunna i tryckfrihetsförordningen införas någon bestämmelse i ämnet förr -

457

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

än med verkan tidigast från år 1953. Detta skulle uppenbarligen i belysning
av det förut sagda vara ett i hög grad otillfredsställande tillstånd.

Såsom jag förut framhållit erbjuder sig för en kriminalisering av hetspropaganda
valet mellan tre vägar, i det man kan betrakta propagandan som
ett brott mot den allmänna ordningen, som ärekränkning av den eller de
grupper, mot vilka propagandan är riktad, eller som ett uppväckande av
allmän anstöt. Genom förslaget om ett stadgande angående »hets mot folkgrupp»
i 11 kap. strafflagen har straffrättskommittén förordat den förstnämnda
av dessa tre vägar. Som jag närmare utvecklat vid remitterandet till
lagrådet av förslaget angående lagstiftning om brott mot staten och allmänheten,
har jag emellertid funnit vissa skäl tala emot en lagstiftning efter
denna linje. Det främsta av dessa skäl är att en sådan lag skulle kunna bli
uppfattad som en privilegiering av vissa grupper inom samhället och därigenom
komma att motverka sitt syfte att befordra friden i sammanlevnaden.
Motsvarande invändning skulle kunna riktas mot ett stadgande varigenom
hetspropaganda straffbelädes såsom ärekränkning mot den förföljda
gruppen. Såsom jag förut framhållit, bestraffas nämligen för närvarande i
16 kap. strafflagen såsom ärekränkning endast angrepp mot enskilda personer
och icke i något fall kränkningar mot kollektiva enheter. Att för ett
specialfall införa en regel om straff för ärekränkning av sistnämnda slag,
skulle därför tydligen med lätthet kunna komma att uppfattas som en privilegiering
av de grupper som stadgandet avsåge att skydda. En annan anledning
till varsamhet vid beträdandet av denna väg är hänsynen till den
fria samhällsdiskussionen, vilken förutsätter en vidsträckt rätt att kritisera
gruppbildningar utifrån allmänna synpunkter. De nu gällande stadgandena
om ärekränkning i 16 kap. strafflagen innefatta icke någon reglering av
de intressekollisioner, som av denna anledning kunna uppkomma mellan
den fria kritikrättens tillbörliga krav på rörelsefrihet och de enskildas
intresse av att icke utsättas för angrepp, ägnade att skada deras anseende.
Så länge ärekränkningskapitlet sålunda varken upptager någon bestämmelse
om straff för ärekränkning mot kollektiv eller reglerar förhållandet
till intressekollisioner av nyss angivet slag, finner jag icke lämpligt
att på det speciella område varom nu är fråga införa bestämmelser om
ett särskilt slags ärekränkningsbrott, och detta så mycket mindre som härigenom
det av straffrättskommittén påbörjade arbetet med en revision av
bl. a. ärekränkningskapitlet skulle i viss mån föregripas. Tydligt är däremot,
att i samband med genomförandet av detta lagstiftningsarbete även
frågan om hetspropagandans rätta straffrättsliga behandling kan komma i
en ny dager.

Vad därefter beträffar den tredje av de förut angivna vägarna eller att
kriminalisera hetspropaganda på grund av att den väcker allmän anstöt
inom ett land av demokratisk samhällstyp, så kan tydligen icke mot en sådan
lagstiftning framställas den invändningen att därigenom någon viss
grupp i samhället skulle otillbörligt gynnas. Om gränsen mot ärekränkningsbrotten
av angivna skäl måste hållas klar, synes man mig emellertid

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vidare icke kunna komma ifrån att den anstötlighet varom här kan bliva
fråga skall hänföra sig allenast till det förhållandet att människor diskrimineras
och förföljas på grund av medfödda, för någon hel grupp konstitutiva
egenskaper. I första hand gäller det här tydligen sådana faktorer
som härstamning och språk, men även om religionstillhörighet kan tydligen
bliva fråga, nämligen då denna, såsom i vårt land mestadels är fallet,
framstår såsom betingad av den miljö en person från födseln tillhör och
icke av ett senare träffat val mellan olika trosformer. Det kan visserligen
sägas, att även en beskyllning mot någon för ett visst handlingssätt skulle
kunna väcka allmän anstöt, såsom då beskyllningen är grov och uppenbart
obefogad. Dylika beskyllningar äro emellertid till sin natur ärekränkningar
och böra, såsom förut sagts, icke behandlas i det sammanhang varom
nu är fråga. För att utmärka den begränsning av det straffbara området,
som sålunda här påbjuder sig, har i den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian valts att karakterisera den brottsliga framställningen
såsom grov kränkning av andras människovärde vilken är ägnad att
väcka allmän anstöt. Särskilt uttrycket »människovärde» har i remissyttrandena
blivit föremål för åtskillig kritik. I betraktande av de klarläggande
motivuttalanden som nu och tidigare under ärendets behandling blivit
gjorda, finner jag emellertid att uttrycket i fråga bör kunna godtagas.

Några remissinstanser ha vidare ansett, att icke endast framställningar i
skrift och bild utan även muntlig hetspropaganda borde beaktas i det föreslagna
stadgandet. I anledning härav vill jag emellertid framhålla, att det
aktuella behov av lagstiftning i ämnet som för närvarande föreligger icke
hänför sig annat än till propaganda i skrift och bild. De av förhållandet till
tryckfrihetsförordningen betingade synpunkter, som tala för en strafflagsändring
redan vid innevarande riksdag, ha icke heller någon giltighet beträffande
annat än framställningar i skrift. På grund härav och med hänsyn
till det föreslagna stadgandets provisoriska karaktär har jag icke funriit
tillräcklig anledning att på denna punkt göra någon ändring i förslaget.

Men anledning av att i ett remissyttrande ifrågasatts, huruvida skrifter
som framställdes i Sverige men därefter skickades till utlandet omfattades
av den föreslagna bestämmelsen, må framhållas att redan skrifternas överlämnande
för befordran med posten får anses innefatta ett spridande av
dem. Om skrifterna postas i Sverige, bör brottet följaktligen bliva att anse
såsom begånget här i landet. För de eventuella fall då spridningen till utlandet
sker på annat sätt kan, med de nya bestämmelser om medverkan till
brott som upptagits i 3: 4 i det till lagrådet tidigare remitterade strafflagsförslaget,
framställandet av skrifterna i Sverige bli straffbart såsom medverkan
till det utomlands förövade brottet.

Den i ett annat remissyttrande framförda tanken, att det nya brottet endast
skulle få åtalas av justitiekansler^ har jag med hänsyn till brottets beskaffenhet
icke funnit mig böra biträda.

Jag har alltså i likhet med flertalet remissmyndigheter funnit påkallat att
nu vidtaga lagstiftningsåtgärd i detta ämne. Visserligen anser jag det syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

459

ner ligen tveksamt vilken väg som härvid bör väljas, men särskilt med hänsyn
till att det stadgande varom nu är fråga endast får betraktas som ett
av särskilda förhållanden nödvändiggjort provisorium, finner jag mig nu
böra framlägga det i den förut omnämnda promemorian av den 2 december
1947 framlagda förslaget till lag om ändring i 18 kap. 13 § strafflagen. Härvid
har för samtliga i paragrafen beskrivna gärningar såsom brottsnamn
föreslagits anstötligt förfarande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till
lag om ändring i strafflagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

460

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 8 §, 9 kap. 3 och 4 §§, 10 kap. 5 § samt
18 kap. 13 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives.

8 KAP.

8 §.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig
gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande
makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller straffarbete
i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter.

9 KAP.

3 §•

4 §•

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,
eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för statsmissfirmelse till
fängelse eller böter.

10 KAP.

5 §.

1 Senaste lydelse beträffande 18: 13, se SFS 1938:566.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

461

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras
människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstötligt
förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan
gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras
förförelse därav kommer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

462

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 februari
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstiebna.

Enligt lagrådet den 9 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 januari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Ordet »statsmissfirmelse», vilket rent språkligt är liktydigt med missfirmelse
mot staten, synes ha en alltför vidsträckt innebörd för att väl lämpa
sig såsom beteckning å brott som avses i 9 kap. 4 §. Med hänsyn härtill
ifrågasättes, om icke såsom brottsbeteckning i nämnda paragraf bör i stället
upptagas »missfirmelse mot riksstyrelse eller mot riksdagen».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

. Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

463

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
ändring i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid följande.

Ändring i rättegångsbalken.

Ett den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat förslag angående ändrad lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten vilket, efter numera verkställd
överarbetning med ledning av lagrådets yttrande, är avsett att innevarande
år framläggas för riksdagen, innefattar åtskilliga ändringar i strafflagen,
vilka befunnits böra få återverkningar inom rättegångsbalken.

I sådant hänseende märkes till en början, att enligt det nämnda strafflagsförslaget,
sådant det slutligen utformats, till 1: 1 strafflagen, vilket
lagrum anger förutsättningar för strafflagens tillämplighet med hänsyn till
ett brotts gärningsort, skall fogas ett andra stycke av innehåll, att brott
skall anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där brottet
fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats.
I bestämmelserna om laga domstol i 19 kap. rättegångsbalken stadgas
för närvarande i 1 § första stycket bl. a. att brott anses förövat å den
ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om brottet fullbordades å
annan ort, även å den orten. I lagrådets yttrande den 14 januari 1948 över
strafflagsförslaget har, för den händelse i 1: 1 andra stycket av förslaget
upptoges en alternativ regel om var försök till brott skulle anses vara förövat,
ifrågasatts huruvida denna icke borde få en motsvarighet i rättegångsbalkens
forumbestämmelser. Vad lagrådet sålunda anfört har föranlett mig
att föreslå införande även i 19: 1 rättegångsbalken av en föreskrift innebärande
att, om vid försök till brott det tillämnade brottet skulle hava fullbordats
å annan ort än där försökshandlingen företogs, försöksbrottet skall
anses vara förövat å båda orterna.

En annan ändring i rättegångsbalkens foruniregler påkallas av att enligt
det förut omnämnda strafflagsförslaget den hittillsvarande principiella skill -

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nåden mellan gärningsmannen till ett brott och den som endast är delaktig
däri bortfaller, i det att envar som medverkar till ett brott skall vara ansvarig
för vad han själv gjort, oberoende av vad andra medverkande förbrutit.
Bestämmelserna i 19: 3 rättegångsbalken om forum vid fleras medverkan
till brott äro emellertid avfattade i överensstämmelse med den nu gällande
strafflagens systematik. I paragrafens första stycke stadgas sålunda
dels, att åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, om det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara, dels ock att,
om åtalen väckas å olika tider, skall vid den rätt, som upptagit åtal mot
någon av gärningsmännen, kunna väckas åtal även mot den eller de övriga.
Därefter föreskrives i andra stycket av paragrafen, att åtal för delaktighet i
brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot gärningsmannen. I proposition
nr 188 till riksdagen 1947 föreslogs bl. a., under hänvisning till
straff lagsförslaget, att bestämmelsen i 19: 3 andra stycket rättegångsbalken
icke skulle bibehållas, och att i stället första stycket i paragrafen skulle
utvidgas till att avse samtliga fall av åtal mot flera för medverkan till brott,
oavsett om alla de brottsliga vore att anse såsom gärningsmän eller vissa av
dem endast gjort sig skyldiga till anstiftan eller medhjälp. Samtidigt föreslogs,
enär vad som förr brukade benämnas efterföljande delaktighet icke
ingår under det nya medverkansbegreppet, att såsom ett nytt andra stycke i
paragrafen skulle upptagas stadgande av innehåll att reglerna om laga
domstol vid åtal mot flera för medverkan till brott skulle erhålla tillämpning
även i fråga om åtal i andra fall mot flera för brott som ägde samband
med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och
andra omständigheter funne lämpligt att åtalen upptoges av samma domstol.
Vad sålunda föreslagits blev emellertid icke antaget av riksdagen, enär
prövningen av den ifrågavarande lagändringen befanns böra anstå till dess
riksdagen tagit ställning till strafflagsförslaget. I samband med att strafflagsförslaget
nu framlägges för riksdagen, har jag funnit mig böra ånyo
föreslå den ändring i 19: 3 rättegångsbalken för vilken redogjorts. Av denna
ändring föranledes att i 31:6 första stycket rättegångsbalken föreskriften, att
om för samma brott flera dömas såsom gärningsmän eller delaktiga, de
skola svara för rättegångskostnaden en för alla och alla för en, bör ändras
till att avse att flera dömas för medverkan till samma brott eller för brott
som äga samband med varandra.

Ytterligare ändringar i rättegångsbalken ha blivit erforderliga i anledning
av stadganden i 13 kap. av strafflagsförslaget. I 19: 4 rättegångsbalken stadgas,
att talan om ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt,
må väckas vid den rätt, där brottet åtalats, samt i 20: 8 sista stycket rättegångsbalken,
att den som angivits eller åtalats för brott må — utan hinder
av viss i första stycket stadgad inskränkning i målsägares åtalsrätt — väcka
talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal. I strafflagsförslaget
motsvaras den nu gällande strafflagens bestämmelser om falsk angivelse
och falskt åtal av stadgandena i 13:5—7. I 13: 5 föreslås sålunda straff
för falskt åtal, vilket brott bestämmes såsom att någon väcker åtal med

465

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Därefter behandlas i 13: 6 under beteckningen
obefogat åtal det fall att någon väcker åtal ehuru han icke har
sannolika skäl därtill. I 13: 7 åter handlar första stycket om falsk angivelse,
varmed skall förstås att någon gör angivelse till åtal med uppsåt att
oskyldig må bliva sakfälld, samt andra stycket om falsk tillvitelse, vilket
brott beskrives så att någon, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare,
polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan
brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande
eller mildrande omständighet, allt under förutsättning att myndigheten har
att upptaga anmälan i sådan sak. I 13: 7 tredje stycket slutligen upptages
ett stadgande att, om någon av grov oalctsamhet begår gärning som i första
eller andra stycket sägs, han skall dömas till böter eller fängelse.

I anledning härav har lagrådet i sitt yttrande över strafflagsförslaget funnit,
att en anpassning av stadgandena i 19: 4 och 20: 8 rättegångsbalken
till dem i 13: 5—7 i strafflagsförslaget borde övervägas. I anledning härav
föreslås, att forumregeln i 19: 4 rättegångsbalken göres tillämplig å talan
om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse eller annan
osann tillvitelse, varå åtal följt, samt att åtalsregeln i 20: 8 sista stycket rättegångsbalken
ändras till att avse talan om ansvar för falskt eller obefogat
åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. Sistnämnda
ändring har medfört en motsvarande följdändring i 47 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken.

Ändring i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

12: 17 första stycket av det förut omnämnda strafflagsförslaget har på
hemställan av lagrådet införts ett stadgande att, då fartyg som besväras
av sjöpanträtt eller inteckning förklaras förverkat, tillika skall kunna förklaras
att panträtten i fartyget skall upphöra. Lagrådet har vidare uttalat,
att ett stadgande av detta innehåll erfordrade kompletterande bestämmelser
med avseende å dödande av inteckning ävensom anteckning uti inteckningsbok,
vilka bestämmelser borde införas i lagen om inteckning i fartyg.
Med anledning härav föreslås, dels att i sistnämnda lag såsom en ny paragraf,
betecknad 19 a §, införes ett stadgande av innebörd att, efter sådan förklaring
om upphörande av panträtt som förut nämnts, ny ägare av fartyget
skall kunna få inteckning däri dödad, dels ock att till 29 § i lagen fogas
ett nytt, tredje stycke med föreskrift att, om domstol beträffande inteckning
i fartyg meddelat förklaring som i 19 a § sägs, domstolen skall översända
bevis därom till inskrivningsdomaren samt att denne å nästa inskrivningsdag
efter mottagandet av beviset skall göra anteckning om förhållandet i
inteckningsboken. I

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom departementet upprättats
förslag till

<50 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

466

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

1) lag om ändring i rättegångsbalken, samt

2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

467

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §
och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott
anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om
brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava
fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte
med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller
sig, behörig.

Är, då —---uppehåller sig.

Åtal för---det lämpligt.

3 §•

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse
eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där
brottet åtalats.

468

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
20 KAP.

8 §.

Målsägande!! må---äga rum.

Har åklagare---fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om
ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse
angående brott.

31 KAP.

6 §.

År någon —--för en.

47 KAP.

1 §•

Vill målsägande---till rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Mai ds proposition nr 80.

469

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven lydelse,
dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.1

19 a §.

29 §.

Då utmätning---boken antecknat.

Har vid---laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936: 226.

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari
19b8.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 19 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 13 februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

471

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 januari
1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 maj 1946 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om
tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred.

472

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Föredraganden anmäler vidare, likaledes efter beredning med statsrådets
övriga ledamöter, dels lagrådets den 12 februari 1948 avgivna utlåtande över
det till lagrådet den 23 januari 1948 remitterade förslaget till lag om ändring
i strafflagen dels ock lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de den 13
februari 1948 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken
samt till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg.

Efter redogörelse för samtliga tre utlåtanden anför föredraganden:

Lagrådet har icke funnit anledning till några erinringar mot förslagens huvudgrunder
utan har i stort sett endast påfordrat förhållandevis mindre genomgripande
ändringar i ett antal av de föreslagna stadgandena. Dessa ändringar
ha i allmänhet vidtagits, varvid de båda förslagen till lagar om ändring
i strafflagen sammanarbetats med iakttagande av den i det senare förslaget
följda nummerordningen mellan paragraferna i 8 kap. Beträffande
skälen för och innebörden av de sålunda gjorda ändringarna hänvisar jag
till lagrådets utlåtanden.

På några punkter har jag emellertid icke ansett mig böra vidtaga de ändringar
om vilka lagrådet hemställt. Härom och beträffande lagrådets utlåtanden
i övrigt får jag anföra följande.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

I anslutning till vad lagrådet i inledningen till utlåtandet över detta förslag
anfört om behovet av en administrativ författning till reglerande av förslagets
inverkan på bestämmelserna om forum privilegiatum i olika ämbetsverks
instruktioner kommer denna fråga att upptagas till behandling i särskild
ordning.

1 KAP.

1 §■

Lagrådets hemställan att andra stycket av denna paragraf måtte få det
innehåll, att brott skall anses begånget där den brottsliga handlingen företogs,
så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle hava fullbordats,
har jag funnit mig kunna efterkomma. Eftersom emellertid i den av lagrådet
föreslagna formuleringen ordet »brott» först användes i den dubbla betydelsen
av fullbordat brott och försöksbrott men i fortsättningen endast betyder
fullbordat brott, har för vinnande av större tydlighet orden »det tillämnade
brottet» inskjutits i stadgandets sista led.

2 KAP.

16 §.

Lagrådets hemställan, att förverkanderegeln i denna paragrafs första stycke
icke måtte erhålla en så absolut utformning som i det remitterade förslaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

473

har föranlett att orden »om det ej är uppenbart obilligt» inskjutits i styckets
första punkt. Däremot har jag ej funnit erforderligt att vidtaga jämväl de
redaktionella jämkningar i samma punkt som förordats av lagrådet.

17 §.

I denna paragraf har i förhållande till det remitterade förslaget till en
början gjorts den av två ledamöter i lagrådet påkallade ändringen att med en
återgång till straffrättskommitténs förslag uttrycket »någon som var i hans
ställe» valts för att utmärka, vem som i det hänseende varom i paragrafen är
fråga skall jämställas med ägaren till föremål, som använts såsom hjälpmedel
vid straffbelagd gärning eller frambragts genom sådan gärning. Vidare
har den av lagrådet förordade särskilda regeln beträffande sjöpanträtt och
inteckning i fartyg, som förklaras förverkat, införts i paragrafen. I anslutning
till straffrättskommitténs förslag har lagrådet jämväl hemställt, att i paragrafen
därefter måtte upptagas en föreskrift att, då någon eljest har särskild
rätt till föremål, som förklarats förverkat, och denna finnes böra oaktat förklaringen
bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Även vad lagrådet i
denna del förordat har jag funnit böra beaktas, dock att uttrycket »särskild
rätt» icke synts mig otvetydigt omfatta också den av lagrådet i sammanhanget
omnämnda rätt som en avbetalningsförsäljare har till det försålda föremålet.
På grund härav har den ifrågavarande regeln i stället avfattats sålunda, att
där i annat fall någons rätt till föremål som förklarats förverkat finnes oaktat
förklaringen böra bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Att här,
liksom med uttrycket »särskild rätt», endast avses sakrätter torde framgå av
sammanhanget.

3 KAP.

2 §•

I denna paragraf av remissförslaget har utom de av lagrådet i dess helhet
påfordrade ändringarna vidtagits jämväl den jämkning som påfordrats utav
tre av lagrådets ledamöter.

6 KAP.

5 §.

I anledning av att denna paragraf i remissförslaget erhållit den lydelse alt,
om flera medverkat till brott, de skola svara till skadestånd en för alla och
alla för en, hava tre ledamöter av lagrådet anmärkt, att undantag borde göras
för medverkan enligt 3 kap. 6 § första stycket i förslaget, eftersom eljest
straffbelagd underlåtenhet att avslöja brott alltid skulle medföra skadeståndsskyldighet,
vilket innebure en principiell utvidgning i förhållande till
gällande rätt. Enligt min mening är emellertid den, som är skyldig att avslöja
ett brott men underlåter detta, redan enligt huvudregeln i G kap. 1 § skyldig
att ersätta den genom brottet uppkomna skadan. Anledning saknas därför att
i detta sammanhang göra undantag för sådana fall.

474

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

8 KAP.

2 och 3 §§.

I dessa båda paragrafer, svarande mot 4 och 5 §§ i det först remitterade
förslaget till lag om ändring i strafflagen, ha vidtagits de ändringar i brottsbeteckningarna
vilka påfordrats av tre ledamöter av lagrådet.

4 §.

I denna paragraf, som svarar mot 6 § i det först remitterade strafflagsförslaget,
har gjorts den språkliga jämkning varom tre ledamöter av lagrådet
hemställt.

Beträffande beskrivningen av det i paragrafen behandlade spioneribrottet
har en ledamot av lagrådet uttalat sig för att brottet endast måtte göras
hänförligt till förhållanden, som böra hållas hemliga med hänsyn till försvaret
eller folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden eller eljest med hänsyn till rikets säkerhet. Det synes mig emellertid
alltjämt att paragrafen, såsom i det remitterade förslaget, bör avse
varje förhållande, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men
i de angivna hänseendena, oberoende av huruvida förhållandet bör anses vara
av hemlig natur. Åtskilliga förhållanden äro nämligen av den beskaffenhet
att, ehuru de icke i och för sig kunna anses hemliga, ett meddelande till
främmande makt av systematiskt insamlade uppgifter om dem kan vara till
men för rikets säkerhet i ett kritiskt läge. Som exempel kunna nämnas uppgifter
om trafikförhållanden i hamnar eller om isförhållanden i sjöar, i vilka
trupptransportplan kunna tänkas gå ned.

6 och 7 §§.

I dessa mot 8 och 9 §§ i det först remitterade strafflagsförslaget svarande
paragrafer ha vidtagits de språkliga jämkningar, vilka förordats av tre ledamöter
av lagrådet.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som svarar mot 12 § i det först remitterade
strafflagsförslaget, ha två ledamöter av lagrådet funnit anledning till erinran
mot att ordet »understöd» införts i lagtexten, varigenom brottsbeskrivningen
kommit att avse den som av främmande makt eller någon som handlar i dess
intresse mottager penningar eller annat understöd för att genom utgivande
eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen
om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Enligt de
ifrågavarande två ledamöterna av lagrådet skulle det vara otillfredsställande,
att genom ordet »understöd» från det straffbara området uteslötes sådana
fall då penningar eller annat mottoges icke såsom understöd utan såsom
vederlag för en verksamhet av här åsyftat slag. De ha på grund härav föreslagit,
att detta ord måtte utgå ur lagtexten, samt att i anslutning härtill

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

475

brottsnamnet i pax-agrafen måtte ändras från »tagande av utländskt understöd»
till »olovlig utländsk propaganda».

Att ur lagtexten avlägsna ordet »understöd» utan att ersätta det med något
annat ord, som angiver att fråga skall vara om någonting av ekonomisk betydelse,
har icke synts mig lämpligt. Den framställda anmärkningen har emellertid
föranlett att ordet i fråga utbytts mot »egendom». Den i remissförslaget
upptagna brottsbeteckningen har det oaktat ansetts kunna bibehållas oförändrad.

10 KAP.

1 §•

Det skydd mot våld och hot, som enligt första stycket av denna paragraf
i remissförslaget stadgats för innehavare av ämbete eller annan med ämbetsansvar
förenad befattning, har enligt andra stycket i paragrafen utsträckts
att gälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta
samma skydd. På grund av att i motiven till sistnämnda stadgande
även den yrkesmässiga biltrafikens personal nämnts såsom en personkategori,
beträffande vilken här avsett förordnande skulle kunna meddelas, har
lagrådet ifrågasatt lämpligheten av att nu förevarande skydd bereddes yrkesutövare
av dylikt slag. Om så likväl funnes böra ske, har lagrådet vidare
anmärkt, att uttrycket »befattning» svårligen passade in på alla ifrågavarande
fall i det att en trafikbilägare, vilken själv tjänstgjorde såsom förare,
icke kunde sägas vara innehavare av någon befattning.

I anledning av vad lagrådet i denna del anfört får jag såsom min mening
alltjämt framhålla, att det icke minst i belysning av nyligen inträffade rånöverfall
på droskbilförare i tjänstgöring synes vara ett berättigat krav att
den yrkesmässiga biltrafikens personal skall kunna komma i åtnjutande av
sådant skydd som här är i fråga. Icke heller synes mig något hinder möta mot
att åt ordet befattning här gives den innebörd att även en ägare av ett biltrafikföretag,
vilken samtidigt själv tjänstgör som bilförare, får anses upprätthålla
befattning såsom chaufför i företagets trafik. I lagtexten har emellertid
vidtagits den redaktionella jämkningen att uttrycket »befattning vars innehavare
enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd» utbytts
mot »befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat».

I överensstämmelse med vad lagrådet funnit lämpligt, kan det motses att
genom en administrativ författning ämbetsskydd enligt denna paragraf tillägges
varje befattningshavare, som handhar säkerhetstjänst vid anläggning
beträffande vilken förordnande enligt nuvarande 19: 14 meddelats.

7 §•

Beträffande det i denna paragrafs andra stycke föreslagna stadgandet om
straff för den, som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån
för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, har jag icke

476

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

funnit erforderligt att efterkomma lagrådets hemställan att uttrycket »otillbörlig
förmån» måtte, i överensstämmelse med vad som skett i stadgandet
om bestickning i 10: 6, utbytas mot »otillbörlig belöning».

9 §.

I fråga om andra punkten i denna om övergrepp i rättssak handlande
paragraf har lagrådet förordat, att i uttrycket »annan åtgärd, som medför lidande,
skada eller eljest olägenhet» ordet »åtgärd» måtte utbytas mot »otillbörlig
gärning», varigenom överensstämmelse skulle vinnas med uttryckssättet
i beskrivningen av brottet förgripelse mot tjänsteman i 10: 2. Vad lagrådet
i denna del anfört har endast såtillvida befunnits böra medföra ändring
av lagtexten som ordet åtgärd här utbytts mot »gärning».

11 §.

Med hänsyn till den anmärkning som en ledamot av lagrådet framställt
mot brottsbeskrivningen i denna paragraf, har jag funnit att stadgandet, med
ändring av det remitterade förslaget, bör avse löstagande av den som är anhållen,
häktad eller fånge eller eljest för annat än sjukvård eller skyddsuppfostran
är berövad friheten. Med denna avfattning av paragrafen blir det icke
erforderligt att, på sätt lagrådets tre Övriga ledamöter påfordrat, vidtaga en
följdändring i sinessjuklagen.

11 kap.

9 §.

Beträffande denna paragraf har lagrådet funnit anledning till erinran mot
att vid beskrivningen av fylleribrottet gällande lags uttryck »överlastar sig av
starka drycker» i remissförslaget utbytts mot »uppträder berusad», varigenom
under paragrafen skulle inbegripas jämväl fall där berusningsmedlet
varit annat än starka drycker, t. ex. droger eller farmaceutiska preparat. Enligt
lagrådets mening skulle det vara lämpligare att, såsom hittills, låta straff
i dessa fall inträda endast då gärningen kunde inordnas under bestämmelserna
om förargelseväckande beteende.

I anledning härav synes mig böra framhållas, att tillräckliga sakliga skäl
icke synas föreligga för att i nu förevarande hänseende upprätthålla någon
skillnad mellan berusning genom starka drycker och berusning som åstadkommes
på annat sätt. Den som exempelvis berusat sig genom att intaga
kokain och i detta tillstånd uppträder på allmän plats förefaller sålunda icke
mindre straffvärd än en fyllerist av vanlig typ. På grund härav har paragrafen
i förevarande del icke ändrats på sätt lagrådet hemställt.

Däremot har jag funnit mig böra efterkomma lagrådets vidare gjorda hemställan,
att ordet »orediga» måtte utgå ur lagtexten, eftersom en persons tal
även på annat sätt än genom oredighet kunde visa att han vore berusad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

477

13 kap.

1—4 §§.

I straffrättskommitténs förslag voro menedsbestämmelserna utformade sålunda
att, beträffande sådant varom vittne eller part enligt nya rättegångsbalken
36: 6 och 37: 7 ägt vägra yttra sig, såväl osann utsaga som förtigande
av sanningen skulle medföra lägre straff än annan mened eller i ringa fall
intet straff. Detta ändrades i remissförslaget därhän, att osann utsaga om
hithörande förhållanden alltid skulle medföra nedsatt straff och förtigande
alltid straffrihet. I den remitterade lagtexten har detta kommit till uttryck
därigenom att brotten i 13: 1 och 2 beskrivits såsom att någon lämnar osann
uppgift eller förtiger något varom han är pliktig att yttra sig, vartill anslutits
bestämmelser om lägre straff där någon lämnat osann uppgift angående
sådant varom han ej var pliktig yttra sig. Häremot ha tre ledamöter av lagrådet
invänt, att osann utsaga och förtigande borde jämställas, att straffnedsättning
borde medgivas endast om brottet vore att anse som ringa, samt
att straffrihet borde inträda endast då gärningen innefattade avvärjande av
misstanke att den under edsplikt eller sanningsförsäkran hörde eller någon
honom närstående begått brott. Den motivering, som anförts för dessa ändringsyrkanden,
synes mig vara övertygande, dock att tillämpningsområdet
för den föreslagna straffrihetsregeln icke torde böra begränsas så snävt som
här förordats. Det kan nämligen tänkas föreligga även intressekonflikter av
andra typer än den angivna vid vilka straffrihet synes böra inträda för den
som avger en oriktig utsaga. Ett vittne i ett skilsmässomål, som vid avgivandet
av sin vittnesutsaga fördöljer att endera maken förövat äktenskapsbrott
tillsammans med vittnet, torde sålunda i den allmänna uppfattningen förfara
vida mindre klandervärt än den som i ett brottmål för att skydda sig själv
avger ett falskt vittnesmål, varigenom en oskyldigt anklagad utsättes för fara
att bliva sakfälld.

På grund av vad sålunda anförts har brottsbeskrivningen i 1 och 2 §§
uttrycket »förtiger något varom han är pliktig att yttra sig» utbytts mot »förtiger
sanningen», varjämte i samma båda paragrafer slutmeningen ändrats
till att innehålla endast den allmänna regeln att, om brottet är att anse som
ringa, straffet skall vara fängelse eller böter. Vidare har i 4 § tillagts ett
andra stycke enligt vilket straff ej skall ådömas, där någon lämnat osann
uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att
yttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

10 §.

I denna paragraf har vidtagits den av ändringarna i 1 och 2 §§ föranledda
jämkning, som tre ledamöter av lagrådet påfordrat.

478

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

25 kap.

5—7 §§.

Utöver de ändringar i dessa paragrafer om vilka lagrådet i dess helhet
hemställt ha vidtagits de ändringar som därjämte i 6 och 7 §§ påkallats av
tre ledamöter av lagrådet. Härvid har i den av lagrådet förordade lydelsen av
6 § första stycket gjorts en mindre redaktionell jämkning, i det att den i andra
punkten ingående meningen »dock må, om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,
varje straff bortfalla» omformulerats så att ordet »dock» utgått; härigenom
har tydligare klargjorts, att innebörden av det omedelbart förut sagda
icke är att det allmänna straffet alltid skall skärpas för ämbetsman, som
förskyllt avsättning eller suspension enligt bestämmelserna i 1—4 §§ men
vid tiden för domen icke längre innehar befattning varom här är fråga.

Lagrådet har vidare uttalat, att de i 7 § upptagna utvidgade bestämmelserna
om mistning av tjänst såsom skyddspåföljd vid brott syntes böra medföra
att samtidigt med det nu förevarande strafflagsförslaget genomfördes
sådan ändring i gällande pensionsförfattningar, att avsatta befattningshavare
kunde bevaras vid intjänade pensionsförmåner. Såsom jag i lagrådsremissen
framhållit finner även jag i hög grad önskvärt, att en ändring i pensionsförfattningarna
av den angiva innebörden snarast möjligt kommer till stånd.
Att genomföra densamma i nu förevarande sammanhang har emellertid icke
visat sig vara görligt. Frågan kommer emellertid att, ;så snart omständigheterna
det medgiva, upptagas inom finansdepartementet.

8 §.

Enligt det remitterade förslaget innefattade andra punkten i denna paragraf
ett stadgande av innebörd att verkställighet av förvaltningsmyndighets
beslut om disciplinär bestraffning ej finge ske efter det laga kraft åkommit
domstols dom i mål angående ansvar för samma brott varom i disciplinärförfarandet
varit fråga. På lagrådets hemställan har punkten nu ändrats till
att lyda, att förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt
eller delvis verkställts då åtal för brottet väckes. I anslutning härtill må endast
framhållas, att det med denna avfattning av lagtexten torde följa av sig
självt att, därest beslutet om disciplinär bestraffning delvis hunnit verkställas,
när domstolens dom vinner laga kraft, verkställandet då skall upphöra.

Övergångsbestämmelserna.

Mot den i punkt 2 första stycket i det remitterade förslagets övergångsbestämmelser
meddelade anvisningen, att vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap.
4 § strafflagen efter strafflagsförslagets genomförande i stället skall avse
8 kap. 10 §, har lagrådet invänt, att detta skulle innebära att domstolarna
genom föreskrift i allmän lag ålades att tolka ett grundlagsbud på visst sätt.

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

479

Eftersom vidare någon föreskrift i ämnet icke erfordrades, då domstolarna
ändock kunde förväntas komma att förfara såsom här sades, har lagrådet
hemställt att det ifrågavarande stadgandet i övergångsbestämmelserna måtte
utgå. Då emellertid bestämmelsen måste anses fylla en praktisk funktion,
har jag ansett densamma böra bibehållas. Likväl har, för att dess karaktär
av en ren anvisning klarare skall framgå, orden »skall i stället avse 8 kap.
10 § nya lagen» ändrats till »blir i stället hänförligt till 8 kap. 8 § nya lagen»;
ändringen av paragrafsiffran har här vållats av den omnumrering som
paragraferna i 8 kap. i enlighet med lagrådets påpekande undergått.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919.

Det remitterade förslaget innebär borttagandet av ett i denna paragraf
för närvarande intaget förbehåll, att densamma icke skall tillämpas då
strängare straff å där beskrivna förseelser är utsatt i allmänna strafflagen.
Anledningen till den föreslagna ändringen var, enligt vad jag i lagrådsremissen
framhöll, att den nu ifrågavarande paragrafen i epidemilagen närmast
finge anses bestraffa blott ordningsförseelser och att den därför borde bliva
att tillämpa i konkurrens med 19:8 i strafflagsförslaget. Lagrådet har emellertid
häremot invänt, att grunden för kriminaliseringen i 28 § epidemilagen,
i den mån allmänfara vållas, och hithörande fall i 19: 8 vore densamma. På
grund härav har lagrådet hemställt, att 28 § epidemilagen måtte förbli oförändrad.

I anledning av vad sålunda förekommit synes böra framhållas, att även
om ett specialstraffrättsligt stadgande icke uttryckligen anger sig vara subsidiärt
till strafflagen, en tillämpning av allmänna principer i fråga om förhållandet
mellan strafflagen och specialstraffrätten likväl kan föranleda till
att så i en given situation måste anses vara fallet. Även med den av lagrådet
uttalade uppfattningen om relationen mellan 19: 8 i strafflagsförslaget och
28 § epidemilagen synes sålunda icke möta något hinder mot att sistnämnda
lagrum ändras på sätt i det remitterade förslaget skett. På grund härav har
jag icke ansett mig böra i denna del vidtaga någon ändring i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935.

Av enahanda skäl som angivits under närmast föregående lagförslag har
icke heller beträffande den föreslagna lydelsen av nu förevarande stadgande
vidtagits den ändring varom lagrådet hemställt.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har förslaget om upphävande
av 12 § brandlagen och av hänvisningen diirtill i 19 § samma lag befunnits
böra återtagas. Av skäl, som angivits under förslaget till lag om ändrad
lydelse av 28 § epidemilagen, har jag emellertid icke ansett mig böra efterkomma
vad lagrådet tillika föreslagit om införande i 19 § brandlagen av ett
förbehåll om paragrafens subsidiaritet i förhållande till strafflagen. Till följd
härav har hela förslaget till lag om ändring i brandlagen fått utgå. Förslaget

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran
har likaledes utgått, enär lagrummet i fråga, på sätt även lagrådet
anmärkt, numera upphört att gälla.

Utöver de ändringar som framgå av det förut sagda ha i förslagen vidtagits
smärre ändringar av formell art.

Föredraganden hemställer, att de nu ifrågavarande lagförslagen, med undantag
av förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13
mars 1937 om tvångsuppfostran och förslaget till lag om ändring i brandlagen
den 15 juli 1944, måtte, efter ändringar i anmärkta hänseenden, jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

481

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 2

Propositionens förslag till ändring av strafflagen m. fl. lagar ................ 5

Förslaget i allmänhet.

Straffrättskommittén. Yttranden. Departementschefen.................. 39

Lagrådet........................................................... 394

Strafflagens tillämplighetsområde (1 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 70

Lagrådet........................................................... 396

Departementschefen................................................. 472

Straffarter och förverkande (2 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen.................. 72

Lagrådet........................................................... 397

Departementschefen................................................. 472

Försök, förberedelse, medverkan (3 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen.................. 81

Lagrådet........................................................... 402

Departementschefen................................................. 473

Sammanträffande av brott m. m. (4 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 100

Preskription av straffbarhet (5 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen .................. 103

Lagrådet........................................................... 405

Skadestånd (6 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen .................. 104

Lagrådet........................................................... 406

Departementschefen................................................. 473

Brott mot rikets säkerhet (8 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen.................. 105

Lagrådet....................................................... 408, 462

Departementschefen............................................. 438, 474

Högmålsbrott (9 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 145

Lagrådet.......................................................411, 462

Departementschefen................................................. 442

Brott mot allmän verksamhet {10 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 154

Lagrådet.......................................................411, 462

Departementschefen............................................ . 438, 475

31 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr SO.

482

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Sid.

Brott mot allmän ordning (11 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... ISO

Lagrådet........................................................... 416

Departementschefen............................................. 438, 476

Förfalskningsbrott (12 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 218

Lagrådet........................................................... 418

Mened, falskt åtal och annan osann utsaga (13 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 254

Lagrådet........................................................... 420

Departementschefen................................................. 477

Mord m. m. (14 kap.).

Straffrättskommittén, departementschefen............................. 278

Lagrådet........................................................... 425

Brott mot annans frid (15 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 280

Rashets och annat anstötligt förfarande (18: 13).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 194

Departementschefen............................................. 443, 457

Yttranden......................................................... 447

Lagrådet........................................................... 462

Allmänfarliga brott (19 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 281

Lagrådet........................................................... 425

Stöld m. m. (20 kap.).

Straffrättskommittén yttranden, departementschefen................... 303

Häleri m. in. (21 kap.).

Yttranden, departementschefen....................................... 305

Lagrådet........................................................... 427

Olovligt brukande (22 kap.).

Straffrättskommittén, departementschefen............................. 306

Skadegörelse och tagande av olovlig väg (24 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 306

Lagrådet........................................................... 427

Ämbetsbrott (25 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 312

Lagrådet........................................................... 427

Departementschefen................................................. 478

Övergångsbestämmelser.

Straffrättskommittén, departementschefen............................. 345

Lagrådet........................................................... 435

Departementschefen................................................. 478

Följdförfattningar.

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 348

Lagrådet....................................................... 436, 470

Departementschefen................................................. 463

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

tei3oo