Kungl. Maj.ts proposition nr 8 i år 1963 (Proposition 1963:84)

Kungl. Maj.ts proposition nr 8 i år 1963

Nr 84

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); given Stockholms slott den 8 februari 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna för fördelning mellan kommuner
av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse. Detta skatteunderlag
fördelas enligt särskilda regler mellan de kommuner där kraften
produceras, där den distribueras och där företagets huvudkontor är beläget.
Propositionen, som i huvudsak bygger på ett av skattelagssakkunniga framlagt
förslag i ämnet, syftar till att tillförsäkra de kommuner, där regleringsdammar
eller kraftverk finnes, större andel av skatteunderlaget än hittills.

De nya bestämmelserna är avsedda att gälla från och med innevarande
beskattningsår och alltså tillämpas första gången vid 1964 års taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 84

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 är 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 57 § 2 mom. och 58 § samt punkt 2 av anvisningarna
till 58 § kommunalskattelagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives ävensom att till anvisningarna till 58 § samma lag skall fogas
en ny punkt, betecknad 2 a, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Inkomst av---rö relse

beskattas:

av rörelse, som avser att
medelst ledning tillhandahålla
vatten, gas eller
elektrisk kraft: i kommun,
där huvudkontor eller vatten-, gaseller
kraftverk funnits, samt i kommun,
där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift — — —
sin hemort.

§•

2 mom. Inkomst av — — — rörelse
beskattas:

av rörelse, som avser att
medelst ledning tillhandahålla
vatten eller gas:
i kommun, där huvudkontor eller vatten-
eller gasverk funnits, samt i kommun,
där förbrukning ägt rum;

av rörelse, som avser produktion
och tillhandahållande
av elektrisk kraft:
i kommun, där huvudkontor funnits,
i kommun, där kraftproduktion bedrivits,
samt i kommun, där närdistribution
av kraft ägt rum;

av rörelse, som avser tillhandahållande
men icke
produktion av elektrisk
kraf t: i kommun, där huvudkontor
funnits, samt i kommun, där förbrukning
ägt rum;

av järnvägsdrift — — —
sin hemort.

58 §.

Där inkomst---försålda fas -

tigheter;

rörelse, som avser att medelst
ledning tillhandahålla
vatten, gas eller
elektrisk kraft, till tio procent

Där inkomst--- -— försålda fas tigheter; rörelse,

som avser att
medelst ledning tillhandahålla
vatten eller gas,
till tio procent i kommun, där huvud -

Senaste lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 58 § se 1953: 400.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i de kommuner, där vatten-,
gas- eller kraftverk varit beläget
eller förbrukning ägt rum, med iakttagande
av de härom i anvisningarna
meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till — — —
inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

kontor funnits, samt i övrigt i de
kommuner, där vatten- eller gasverk
varit beläget eller förbrukning ägt
rum, med iakttagande av de härom i
anvisningarna meddelade närmare
bestämmelser;

rörelse, som avser produktion
och tillhandahållande
av elektrisk kraft,
till tio procent i kommun, där huvudkontor
funnits, samt i övrigt i kommuner,
där kraftproduktion bedrivits
eller närdistribution av kraft ägt
rum, med iakttagande av de härom i
anvisningarna meddelade närmare
bestämmelser;

av r ö r e l s e, som avser tillhandahållande
men icke
produktion av elektrisk
kraf t: till tio procent i kommun,
där huvudkontor funnits, samt i övrigt
i de kommuner, där förbrukning
ägt rum;

j ärnvägsdrift till — — —
inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningarna
till 58 §.

2. Beträffande fördelning till beskattning
inom flera kommuner av
inkomst av rörelse, som avser
att medelst ledning
tillhandahålla vatten, gas
eller elektrisk kraft, gäller
att — därest icke till rörelseidkaren
av annan levererats vatten, gas eller
elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att,
sedan den kommun, där huvudkontor
funnits, tilldelats tio procent, tjugufem
procent taxeras i kommun, där
vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget,
samt sextiofem procent i kommun,
där förbrukning ägt rum. Om i
ett företag finnas flera inom olika
kommuner belägna vatten-, gas- eller
kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar
belöpande delen av inkomsten
mellan kommunerna i förhållande
till anläggningarnas taxe -

2. Beträffande fördelning till beskattning
inom flera kommuner av
inkomst av rörelse, som avser
att medelst ledning
tillhandahålla vatten eller
gas, gäller att — därest icke
till rörelseidkaren av annan levererats
vatten eller gas för distribution -—- rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att,
sedan den kommun, där huvudkontor
funnits, tilldelats tio procent, tjugufem
procent taxeras i kommun, där
vatten- eller gasverk varit beläget,
samt sextiofem procent i kommun,
där förbrukning ägt rum. Om i ett företag
finnas flera inom olika kommuner
belägna vatten- eller gasverk, fördelas
den å dessa anläggningar belöpande
delen av inkomsten mellan
kommunerna i förhållande till anläggningarnas
taxeringsvärden. Ligga
delar av ett och samma vatten- el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''i år 1963

(Xuvarande lydelse)

ringsvärden. Ligga delar av ett och
samma vatten-, gas- eller kraftverk i
olika kommuner, fördelas den å verket
belöpande delen av inkomsten
mellan dessa kommuner i förhållande
till taxeringsvärdena å de särskilda
delarna av verket. Har förbrukning
ägt rum i flera kommuner, fördelas
den å förbrukningen belöpande delen
av inkomsten mellan kommunerna
efter bruttointäkten inom varje kommun.
Därest den andel, som jämlikt
nu angivna grunder skall tillfalla vatten-,
gas- eller kraftverk, överskjuter
tio procent av verkets eller verkens
taxeringsvärde, skall det överskjutande
tilläggas den andel, som belöper på
distributionen. Har vatten, gas eller
elektrisk kraft levererats till någon,
som inom olika kommuner utövat distribution
därav, skall förbrukningen
för leverantörens del anses hava skett
i den kommun, där leveransen ägt
rum, dock att, om vattnet, gasen eller
kraften till minst två tredjedelar av
mottagaren distribuerats i annan
kommun än där leveransen till honom
skett, vid inkomstens fördelning bruttointäkten
av dylik leverans skall
medräknas endast till en tredjedel.
Har förbrukning skett i utlandet,
skall taxering ske, såsom om den ägt
ruin i den kommun, där huvudkontoret
funnits. Har till rörelseidkaren av
annan levererats vatten, gas eller
elektrisk kraft för distribution, skall
så stor andel av de på kommun, där
vatten-, gas- eller kraftverk är beläget,
belöpande tjugufem procent av
inkomsten, som motsvarar den av rörelseidkaren
mottagna leveransen av
vatten, gas eller elektrisk kraft i förhållande
till hela den av rörelseidkaren
levererade mängden vatten, gas
eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner,
där förbrukning ägt rum, enligt
förut angiven regel angående fördelning
av den å förbrukningen belöpande
delen av inkomsten. Har således
en leverantör av elektrisk kraft
själv producerat 2/5 av den levererade
kraften och av annan inköpt 3/5,

(Föreslagen lydelse)

ler gasverk i olika kommuner, fördelas
den å verket belöpande delen av
inkomsten mellan dessa kommuner i
förhållande till taxeringsvärdena å de
särskilda delarna av verket. Har förbrukning
ägt rum i flera kommuner,
fördelas den å förbrukningen belöpande
delen av inkomsten mellan
kommunerna efter bruttointäkten inom
varje kommun. Därest den andel,
som jämlikt nu angivna grunder skall
tillfalla vatten- eller gasverk, överskjuter
tio procent av verkets eller
verkens taxeringsvärde, skall det
överskjutande tilläggas den andel,
som belöper på distributionen. Har
vatten eller gas levererats till någon,
som inom olika kommuner utövat distribution
därav, skall förbrukningen
för leverantörens del anses hava
skett i den kommun, där leveransen
ägt rum, dock att, om vattnet eller gasen
till minst två tredjedelar av mottagaren
distribuerats i annan kommun
än där leveransen till honom
skett, vid inkomstens fördelning bruttointäkten
av dylik leverans skall
medräknas endast till en tredjedel.
Har till rörelseidkaren av annan levererats
vatten eller gas för distribution,
skall så stor andel av de på kommun,
där vatten- eller gasverk är beläget,
belöpande tjugufem procent av
inkomsten, som motsvarar den av rörelseidkaren
mottagna leveransen av
vatten eller gas i förhållande till hela
den av rörelseidkaren levererade
mängden vatten eller gas, taxeras i de
kommuner, där förbrukning ägt rum,
enligt förut angiven regel angående
fördelning av den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skall inkomsten fördelas sålunda, att
tio procent taxeras i kommun, där huvudkontor
funnits, tio procent (2/5
av 25 procent) i kommun, där kraftverk
varit beläget, och åttio procent
(3/5 av 25 procent -f 65 procent) i
de kommuner, där förbrukning ägt
rum. Beträffande en distributionsförening,
som icke själv producerat någon
elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att tio procent
taxeras i kommun, där huvudkontor
varit beläget, och nittio procent
i de kommuner, där förbrukning
ägt rum.

muner, där närdistribution bedrivits,
och de kommuner, där kraftproduktion
ägt rum. Sistnämnda fördelning
skall ske efter det förhållande, vari
bruttointäkterna av kraftförsäljningen
fördelas på försäljning i närdistribution
och övriga försäljningar. Därvid
skall den del av den återstående
inkomsten som svarar mot närdistribution,
dock högst 65 procent av rörelseinkomsten,
taxeras i de kommuner,
där sådan distribution skett, och
återstoden taxeras i de kommuner,
där kraftproduktion ägt rum.

Kraftproduktion anses hava ägt
rum vid kraftverk med tillhörande
anläggningar och vid regleringsdammar.
Skall enligt vad nu sagts skattskyldigs
kraftproduktion anses hava
ägt rum inom flera kommuner, fördelas
den på kraftproduktionen belöpande
delen av inkomsten mellan dessa
kommuner i förhållande till taxeringsvärdet
å produktionsanläggningarna
i kommunerna, dock att i fråga
om regleringssamfällighet tillhörig
regleringsdamm, allenast beaktas
den del av dammens taxeringsvärde
vilken svarar mot avdrag jämlikt 45 §
andra stycket som den skattskyldige
ägt tillgodonjuta.

Med närdistribution avses sådan distribution
av elektrisk kraft som sker
på grund av områdeskoncession eller
eljest under jämförbara förhållanden
å den skattskyldige tillhörigt ledningsnät
av annat slag än bygdeledningar,
landslinjer och stamlinjer.
Har närdistribution skett inom olika
kommuner, fördelas den på sådan distribution
belöpande delen av inkomsten
mellan dessa kommuner i
förhållande till bruttointäkterna av
försäljningen inom varje kommun.

Kungl. Maj.ts proposition nr S4 år 1963

(Nuvarande lydelse)

het, som huvudsakligen avser att tillgodose
statens egna behov, iakttagas
att inkomsten i dess helhet beräknas
i vanlig ordning, varefter från den
samlade inkomsten dragés den del
därav, som härrör från leverans av
kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet.
Kan den inkomst, som härrör
från leverans av kraft till statens
kommunikationsverk eller nämnda
industriella verksamhet, icke på annat
sätt tillförlitligen beräknas, må
den upptagas till så stor del av hela
inkomsten, som den till sagda verk
och industriella verksamhet levererade
kraften utgör av all från kraftverket
levererad kraft. Vid fördelningen
av den å förbrukningen belöpande delen
av inkomsten skall hänsyn icke
tagas till kraft, som levererats till statens
kommunikationsverk eller nämnda
industriella verksamhet, och skall
ej heller vid fördelning å olika kraftverk
av den på dem belöpande delen
av inkomsten andel tillgodoräknas
kraftverk, i den mån från detsamma
levererats kraft till dylikt ändamål.

(Föreslagen lydelse)

samhet, som huvudsakligen avser att
tillgodose statens egna behov, iakttagas
att inkomsten i dess helhet beräknas
i vanlig ordning, varefter från den
samlade inkomsten dragés den del
därav, som härrör från leverans av
kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet.
Kan den inkomst, som härrör
från leverans av kraft till statens
kommunikationsverk eller nämnda
industriella verksamhet, icke på annat
sätt tillförlitligen beräknas, må
den upptagas till så stor del av hela
inkomsten, som den till sagda verk
och industriella verksamhet levererade
kraften utgör av all från kraftverket
levererad kraft. Vid fördelningen
av den å närdistribution belöpande
delen av inkomsten skall hänsyn icke
tagas till kraft, som levererats till
statens kommunikationsverk eller
nämnda industriella verksamhet, och
skall ej heller vid fördelning å olika
kraftverk av den på dem belöpande
delen av inkomsten andel tillgodoräknas
kraftverk, i den mån från detsamma
levererats kraft till dylikt ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1963 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 februari
1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den kommunala
beskattningen av kraftverk m.m. samt anför därvid följande.

I. INLEDNING

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande uppdrogs den 8 mars 1957 åt
numera kammarrättsrådet B. Fredelius att såsom en särskild sektion inom
1950 års skattelagssakkunniga verkställa översyn av gällande bestämmelser
om beskattningen av kraftverk m. m. Att såsom experter biträda utredningsmannen
utsågs vattenrättsråden H. Hartzell och S. O. G. Zickerman. Till de
sakkunniga överlämnades för beaktande vid utredningsarbetet

1) skrivelse den 17 juni 1950 från sakkunniga för utredning rörande vissa
ändringar i vattenlagen angående frågan om fördelningen olika kommuner
emellan av det skatteunderlag, som skapas genom vattenkraft- och regleringsföretag,

2) skrivelser den 19 januari 1955 och den 5 december 1956 från Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen angående översyn av gällande
bestämmelser om kraftverkens beskattning m. m.,

3) skrivelse den 18 juli 1955 från Jokkmokks kommunalnämnd i samma
fråga,

4) 1944 års skattesakkunnigas betänkande med förslag angående vissa
spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område (SOU 1945:
35), samt

5) norrländska vattenkraftutredningens (stencilerade) betänkande rörande
norrländska vattenkraftfrågor.

Skattelagssakkunniga har därefter med skrivelse den 30 juni 1961 överlämnat
betänkande med förslag angående den kommunala beskattningen av
kraftverk (stencilerat). I betänkandet har behandlats fyra skilda frågor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

nämligen dels ändring av reglerna om fördelning i beskattningshänseende
av kraftverkens inkomster mellan olika kommuner, dels viss fråga rörande
taxering av fastighet som berörs av valtenreglering, dels upphävande av
statens skattefrihet för inkomster som härrör från leveranser av kraft till
statens kommunikationsverk m. m. och dels frågan om begränsning av avdrag
för gäldränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse.
Det vid betänkandet fogade författningsförslaget torde såsom Bihang få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över de sakkunnigas betänkande har efter remiss yttranden avgivits av
kammarkollegiet, kammarrätten, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,
vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen, Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen, Svenska elverksföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen
och Sveriges industriförbund. Ett särskilt yttrande av
Jokkmokks kommun har fogats vid det av länsstyrelsen i Norrbottens län
avgivna remissyttrandet. Vidare har skrivelser i ärendet inkommit från Norrlandsförbundet,
Örebro stads drätselkammare samt Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF) och Sveriges lantbruksförbund. De båda sistnämnda har
såsom eget yttrande över betänkandet åberopat ett av lantbrukets skattedelegation
avgivet utlåtande.

Två av de frågor, som närmare avhandlas i skattelagssakkunnigas betänkande,
berör blott en enda skattskyldig, nämligen staten (vattenfallsstyrelsen).
Så är fallet i fråga om statens skattefrihet för inkomster som härrör
från leveranser av kraft till statens kommunikationsverk m. m. och rörande
begränsning av avdrag för gäldränta vid beräkning av statens inkomst
av kraftverksrörelse. Båda dessa frågor synes ha nära samband med angränsande
spörsmål, som för närvarande befinner sig under utredning.

Förslaget om upphävande av skattefriheten för inkomst av leveranser av
kraft till kommunikationsverken torde sålunda icke kunna bedömas isolerat
utan måste ses mot bakgrunden av statens skatteutjämnande stöd åt
framför allt de norrländska högskattekommunerna. 1958 års skatteutj ämningskommitté
står nu inför slutförandet av sitt utredningsuppdrag på detta
område, och jag hoppas att förslag till en samlad lösning av dessa problem
skall kunna föreläggas 1964 års riksdag.

Beträffande frågan om begränsning av vattenfallsstyrelsens avdrag för
gäldränta vid beräkning av inkomst av kraftverksrörelse må nämnas, att
den av skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kan
uppnås utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Härigenom får frågan, såsom även antytts av skattelagssakkunniga,
en principiell karaktär som berör även andra grenar av den statliga affärsverksamheten.
Den allmänna ekonomiska målsättningen för statens affärsverk
utredes av den hösten 1961 tillkallade affärsverksutredningen. Det synes
därför naturligt att ett ställningstagande till förslaget om nya principer

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

för vattenfallsstyrelsens redovisning av ränta på det i rörelsen investerade
kapitalet får anstå i avbidan på att affärsverksutredningen slutföres.

På grund av det nu sagda är jag icke beredd att i detta sammanhang taga
ställning till de båda sistnämnda avsnitten i skattelagssakkunnigas betänkande.
Däremot synes det angeläget att en lösning erhålles av de båda övriga
i betänkandet avhandlade frågorna, och jag anhåller därför att nu få anmäla
dessa spörsmål.

II. BESKATTNINGSRÄTTENS FÖRDELNING MELLAN

KOMMUNERNA

Gällande bestämmelser

Kommunal inkomstskatt utgår dels på inkomst och dels på garantibelopp
lör fastigheter. Garantibeloppen, vilka tidigare motsvarades av underlaget för
den kommunala fastighetsbeskattningen, beräknas efter viss procentsats, det
s. k. repartitionstalet, på fastighets taxeringsvärde. Repartitionstalet sänktes
genom beslut av 1953 års riksdag från 5 till 4 och genom beslut av 1957 års
riksdag ytterligare till 2,5. Kommunerna tillförsäkras genom garantibeloppen
ett garanterat minimum av skatteunderlag från förvärvskällor, som innefattar
fastigheter.

Reglerna rörande beskattningen av garantibelopp återverkar på fördelningen
mellan kommuner av inkomst i förvärvskälla, som tages till beskattning
i mer än en kommun. Enligt stadgande i 45 § första stycket kommunalskattelagen
äger nämligen skattskyldig — i den mån fastighet ingår i förvärvskälla
och garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig
inkomst — vid beräkning av inkomst göra avdrag med belopp motsvarande
garantibeloppet. För det fall inkomsten icke överstiger garantibelopp för
i förvärvskälla ingående fastigheter, medför detta stadgande, att det kommunala
skatteunderlaget kommer att motsvara garantibeloppen och tillfalla
den eller de kommuner, där fastigheterna är belägna. Är inkomsten i förvärvskälla
högre än garantibeloppen för däri ingående fastigheter, sker fördelningen
av det kommunala skatteunderlaget i två etapper. Först avräknas
från inkomsterna belopp motsvarande garantibeloppen, som tillföres
■vederbörande fastighetskommun. Återstoden av inkomsterna utgör den till
kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan och
fördelas mellan de kommuner, som äger beskatta inkomsten av verksamheten.
I fråga om inkomst av rörelse gäller härvidlag särskilda i 58 § kommunalskattelagen
jämte anvisningar stadgade fördelningsregler.

Huvudregel är, att fem procent eller där omständigheterna därtill föranledei,
störie del av den efter avdrag för garantibelopp återstående rörelseinkomsten
beskattas i den kommun, där huvudkontoret funnits, medan återstoden
fördelas mellan de kommuner, där fast driftställe begagnats. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1963

delningen sker efter vad som kan finnas skäligt med hänsyn till produktionsvärde,
omsättning, antal anställda eller annan lämplig fördelningsgrund.
Avvikande fördelningsregler gäller dock för vissa slags rörelser, bl. a. rörelse,
som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft
d. v. s. för vatten-, gas- och kraftverksrörelser.

Särskilda regler om beskattningsort för rörelse, varigenom vatten eller
elektrisk kraft tillhandahålles medelst ledningar, har gällt sedan länge. Sålunda
stadgades redan år 1907 i bevillningsförordningen, att hälften av den
beskattningsbara inkomsten skulle upptagas i den kommun, där vattnet
eller den elektriska energin förbrukats, eller, då förbrukningen ägt rum
inom olika kommuner, fördelas dem emellan i förhållande till bruttoinkomsten
därav inom varje särskild kommun. Den andra hälften skulle taxeras
i den kommun, där vattenverk eller kraftstation samt kontor varit förlagda,
och fördelas, om vattenverk eller kraftstation samt kontor legat å olika
orter, till beskattning emellan dessa efter den grund, som taxeringsmännen
fann skälig.

De år 1907 antagna fördelningsreglerna förblev i huvudsak gällande intill
ikraftträdandet av 1928 års kommunalskattelag. År 1921 gjordes dock ett
förtydligande tillägg av följande lydelse: »Har vatten eller elektrisk energi
levererats till någon, som utövar distribution därav, skall förbrukningen för
leverantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.
Har förbrukningen skett i utlandet, skall taxering ske såsom om den ägt rum
i den kommun, där huvudkontoret funnits.»

Det må framhållas att dessa fördelningsregler icke var förenade med någon
inskränkning i kraftverkskommunernas rätt att fastighetsbeskatta kraftverksföretagen.
Denna beskattningsrätt förelåg liksom också rätten att avdraga
de belopp, som fastighetsbeskattades, vid beräkning av inkomst av
förvärvskälla, i vilken fastighet begagnats.

I proposition nr 191 till 1920 års riksdag med förslag till ny kommunalskattelag
gjorde sig en annan syn på fördelningsfrågan gällande. I propositionen
föreslogs nämligen en fördelningsregel, vilken begränsade kraftverkskommunernas
beskattningsrätt till 25 procent av rörelseinkomsterna,
medan förbrukningskommunerna tillerkändes 70 procent och huvudkontorskommunen
5 procent av nämnda inkomster. Denna ändrade fördelningsnorm
till förbrukningskommunernas förmån motiverades av kraftverkskommunernas
primära rätt att fastighetsbeskatta kraftverken.

Förslaget erhöll icke riksdagens godkännande, men genomfördes i något
modifierad form i 1928 års kommunalskattelag. På grundval av ett av 1921
års skattekommitté avgivet betänkande (SOU 1924: 53) framlades i proposition
nr 102 till 1927 års riksdag förslag till ny kommunalskattelag.

I betänkandet hade kommittén förordat en schablonmässig inkomstfördelning
i huvudsaklig överensstämmelse med de sedan 1907 gällande reglerna.
Vid remissbehandlingen anfördes erinringar mot detta förslag från kraftföretagens
sida. Dessa förordade, att 5 procent av inkomsterna skulle tillföras
huvudkontorskommunen samt att resten skulle uppdelas på produktion

Kangl. Maj:ts proposition nr St år 1963

och distribution i förhållande till de faktiska bruttointäkterna av dessa båda
verksamhetsgrenar och på grundval härav fördelas på kraftverks- och förbrukningskommunerna.
Såsom bruttoinkomst från kraftverk skulle därvid
anses värdet av den där alstrade kraften, medan återstoden skulle hänföras
till distributionen. Det hävdades, att dessa regler skulle ge större rättvisa
bl. a. i de fall kraftföretagen tillhandahöll såväl egen som inköpt kraft.

I propositionen ansågs de anförda anmärkningarna befogade, men det
framhölls att de kunde beaktas även med schablonmässigt fastställda fördelningsnormer.
Ett enligt dessa principer utarbetat förslag till inkomstfördelning
förelädes 1928 års riksdag i proposition nr 213 med nytt förslag till
kommunalskattelag. I detta förslag tillerkändes förbrukningskommunerna
en större procentuell andel av inkomsterna under motivering att kraftverkskommunerna
alltid blev tillgodosedda med fastighetsskatt. Vederbörande utskott
anslöt sig till denna grundtanke, men förordade en förenkling av de i
propositionen föreslagna fördelningsreglerna, som för att tillgodose olika
rättvisekrav innefattade sex alternativa fördelningsgrunder.

De av utskottet förordade fördelningsreglerna bifölls av riksdagen vid antagandet
av 1928 års kommunalskattelag och har alltsedan dess gällt i stort
sett oförändrade. Reglerna, som återfinnes i 58 § nämnda lag och därtill hörande
anvisningar, innebär i huvudsak följande.

Beskattningsunderlaget för den kommun, där huvudkontor funnits, utgör
10 procent av inkomsten efter avdrag för garantibelopp, medan kommun,
där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget får beskatta 25 procent av samma
inkomst. Återstående 65 procent tilldelas de kommuner, där förbrukning
ägt rum. Om i ett företag finnes flera inom olika kommuner belägna vatten-,
gas- eller kraftverk, fördelas den på dessa anläggningar belöpande delen av
inkomsten mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.
Ligger delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i
olika kommuner, fördelas den på verket belöpande delen av inkomsten mellan
dessa kommuner i förhållande till taxeringsvärdena på de särskilda delarna
av verket. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den
på förbrukningen belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter
bruttointäkten inom varje kommun. Om den andel, som jämlikt dessa
grunder skall tillfalla vatten-, gas- eller kraftverk, överskjuter 10 procent av
verkets eller verkens taxeringsvärde, skall överskjutande del tilläggas den
andel, som belöper på distributionen. Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats
till någon, som inom olika kommuner utövat distribution därav,
skall förbrukningen för leverantörens del anses ha skett i den kommun, där
leveransen ägt rum. Om vattnet, gasen eller den elektriska kraften till minst
2/3 av mottagaren distribuerats i annan kommun än där leveransen till honom
skett, skall dock vid inkomstens fördelning bruttointäkten av dylik leverans
medräknas endast till 1/3. Har förbrukning skett i utlandet, skall
taxering ske, såsom om den ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits.
Har rörelseidkaren för distribution inköpt vatten, gas eller elektrisk
kraft skall av den verkskommunerna primärt tillerkända inkomsten (25 %)

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

så stor andel, som motsvarar den av rörelseidkaren mottagna leveransen, beskattas
i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Har således en leverantör
av elektrisk kraft själv producerat 2/5 av den levererade kraften och av annan
inköpt 3/5, skall inkomsten fördelas sålunda, att 10 procent beskattas
i kommun, där huvudkontor funnits, 10 procent (2/5 av 25 procent) i kommun,
där kraftverk varit beläget, och 80 procent (3/5 av 25 procent + 65
procent) i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Beträffande distributionsförening,
som icke själv producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att 10 procent hänföres till kommun, där huvudkontor
varit beläget, och 90 procent till de kommuner, där förbrukning
ägt rum.

Fördelningen mellan olika kommuner av kraftföretagens skatteunderlag
påverkas av ett år 1954 infört tillägg till 45 § kommunalskattelagen (SFS
1954: 52). Andra stycket till nämnda paragraf medger nämligen strömfallsägare,
som är skyldig att bidraga till reglerings genomförande, avdrag för
så stor del av garantibelopp för regleringsdamm, som motsvarar den på hans
strömfall belöpande delen av kostnaden för dammen. Denna avdragsrätt
gäller oaktat garantibelopp för dammen upptagits såsom skattepliktig inkomst,
icke för strömfallsägaren — vilken i förevarande sammanhang är
liktydig med kraftverksföretag — utan för den regleringssamfällighet, vilken
äger dammen. Stadgandet innebär, att andelar i regleringsdammar, såvitt
angår avdragsrätten för garantibelopp, jämställes med kraftverk och
andra kraftverksföretags rörelsefastigheter. Vid uppdelningen av kraftverksföretagens
inkomster mellan olika kommuner medför företagens avdragsrätt
för garantibelopp för regleringsdammar, att motsvarande del av inkomsterna
undandrages verkningarna av inkomstfördelningsreglerna i 58 § kommunalskattelagen,
vilka endast avser inkomster, som överskjuter avdragsgilla
garantibelopp. Detta leder emellertid icke till, att regleringsdammskommunerna
skulle bli berättigade att beskatta kraftverksföretagen. Dessa kommuners
beskattningsrätt riktar sig mot regleringssamfälligheterna såsom
ägare till regleringsdammarna. Eftersom regleringssamfälligheterna i regel
saknar egna inkomster, omfattar beskattningsrätten i allmänhet endast rätten
att beskatta garantibeloppen för dammarna.

Sammanfattning

I korthet kan reglerna rörande beskattningen av fastigheter och inkomster
i kraftverksrörelse sammanfattas sålunda.

Kraftverkskommuner och regleringsdammskommuner äger beskatta garantibelopp,
som belöper på kraftverk respektive regleringsdammar. Härav följer
att av kraftverksföretagens inkomster den del, som motsvarar garantibelopp
för kraftverk, tillfaller kraftverkskommunerna.

Den del av kraftverksföretagens inkomster, som motsvarar garantibelopp
för andelar i regleringsdammar beskattas icke alls till kommunal inkomstskatt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 8k år 1963

De inkomster, som överskjuter avdragsgilla garantibelopp, uppdelas enligt
reglerna i 58 § kommunalskattelagen med 10 procent till huvudkontorskommuner,
högst 25 procent till kraftverkskommuner och lägst 65 procent
till förbrukningskommuner.

Skattelagssakkunniga

Inledning

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att den under senare år fortgående
stegringen av inkomstskatteunderlaget hos flertalet skattskyldiga
allmänt sett fått till följd, att fastighetsskatteunderlaget (garantibeloppen)
förlorat i betydelse för kommunerna. Löneinkomsterna utgör numera det
väsentligaste skatteunderlaget. De flesta övriga förvärvskällor har uppvisat
inkomster överstigande garantibeloppen för fastighet och dessa har därigenom
i allmänhet icke haft någon större betydelse för kommunernas skatteunderlag.

Det är också dessa förhållanden, uttalar de sakkunniga, som aktualiserat
frågan om en avveckling av fastighetsbeskattningen. Såsom ett led i en sådan
avveckling är att anse de genom beslut av 1953 och 1957 års riksdagar
genomförda sänkningarna av repartitionstalen från ursprungligen 5 till
först 4 och sedan ytterligare till 2,5. De nya repartitionstalen har därvid
avvägts så att de vid tillämpning på de vid 1952 och 1957 års fastighetstaxeringar
förhöjda taxeringsvärdena i stort sett givit garantibelopp av samma
nominella storlek som en tillämpning av det ursprungliga repartitionstalet
på de tidigare lägre taxeringsvärdena. Härigenom har, konstaterar de sakkunniga,
i stort sett förhindrats att kommunernas fastighetsskatteunderlag
minskat. Men å andra sidan har det påtalats, att sänkningarna av repartitionstalet,
förutom att de påverkat fastighetsskatteunderlaget, även lett till
en ändring av fördelningen mellan kommuner av inkomst från förvärvskälla,
vari fastighet ingår. Detta har i riksdagen föranlett motionsyrkanden
om en återgång till den tidigare gällande ordningen såtillvida, att i fråga
om rörelse, vari fastighet ingår, en inkomst motsvarande 5 procent av fastighetens
taxeringsvärde i första hand skulle tilldelas den kommun, där fastigheten
är belägen. Vissa motionärer har härvidlag särskilt haft kommuner
med vattenfallsfastigheter i åtanke.

1954 års bevillningsutskott avstyrkte motioner härom med hänsyn till att
sänkningen av repartitionstalet till 4 uppvägts av vidtagna förhöjningar
av taxeringsvärdena. Utskottet uttalade dock samtidigt den uppfattningen,
att frågan fick upptagas till särskild prövning om en avveckling eller en
mera betydande sänkning av fastighetsbeskattningen framdeles blev aktuell.
Under hänvisning till detta uttalande avvisades även motionerna i ämnet
till 1955 och 1956 års riksdagar. 1957 års bevillningsutskott erinrade om
att frågan om fördelning av inkomst av vattenfallsfastighet var föremål för
provning av skattelagssakkunniga och ansåg alt resultatet av utredningen
borde avvaktas innan något slutligt ställningstagande gjordes i fördel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1963

ningsfrågan. Utskottet förutsatte härvidlag, att utredningen skulle föreligga
klar innan frågan om en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen upptogs
till behandling.

I anslutning till denna återblick framhåller de sakkunniga, att man år
1953, då betänkandet rörande fastighetsbeskattningens avveckling (SOU
1953: 8) avgavs, synes ha förutsatt, att kraftverksföretagen i allmänhet skulle
komma att till kommunal beskattning uppvisa inkomster överstigande 5
procent av kraftverkens taxeringsvärden. Inkomster av denna storlek redovisades
vid denna tid av vattenfallsstyrelsen. De sakkunniga konstaterar
emellertid att vattenfallsstyrelsen sedan 1955 års taxering icke något år redovisat
inkomster som uppgått till de enligt de reducerade repartitionstalen
beräknade garantibeloppen. Samma förhållande har gällt för många privata
och kommunala kraftverksföretag liksom för regleringssamfälligheterna, hos
vilka det kommunala skatteunderlaget praktiskt taget helt utgöres av garantibelopp
för regleringsdammar.

Genom denna inkomstutveckling är, uttalar de sakkunniga, kraftverks- och
regleringsdammskommunerna fortfarande starkt beroende av att fastighetsbeskatta
vattenkraftsanläggningar. Detta har även understrukits av 1957 års
fastighetsskattesakkunniga, vilka på denna grund icke ansett sig kunna
förorda någon ytterligare sänkning av fastighetsbeskattningen för sådana
anläggningar. Mot denna bakgrund konstateras därför i betänkandet att man
även i fortsättningen torde få räkna med en fastighetsbeskattning av kraftanläggningar,
grundad på garantibelopp efter 2,5 procent av taxeringsvärdena.
De sakkunniga anför i anslutning härtill följande.

I princip svnes hittills genomförda åtgärder för fastighetsbeskattningens
avveckling icke ha påverkat fastighetsskatteunderlaget hos kraftverksföretagen
och regleringssamfälligheterna på annat sätt än fastighetsskatteunderlaget
i andra förvärvskällor. Någon betydande minskning av fastighetsskatteunderlaget
synes icke ha skett, då garantibeloppen för kraftverk och regleringsdammar,
i likhet med garantibeloppen för de flesta andra fastigheter,
i stort sett synes ha bibehållits vid de nominella värden, som de hade före
sänkningarna av repartitionstalet. Kraftverks- och regleringsdammskommunerna
synes dock intaga en särställning i förhållande till de flesta andra
fastighetskommuner såtillvida, att de, på grund av att taxeringsvärdena för
kraftverk och regleringsdammar är så höga, haft mer att förlora på den relativa
sänkning av fastighetsskattegarantien, som utvecklingen på området
inneburit. Kraftverks- och regleringsdammskommunerna synes också mer
än andra kommuner ha lidit förluster därigenom, att inkomster saknats för
täckning av det fastighetsskatteunderlag, som skulle ha erhållits om garantibeloppet
fortfarande beräknats efter 5 procent av taxeringsvärdena. Även om
detta står i full överensstämmelse med fastighetsskatteavvecklingens syfte,
att så långt som möjligt grunda den kommunala beskattningen på de skattskyldigas
verkliga inkomster och undvika en effektiv fastighetsbeskattning,
torde det icke kunna förnekas, att sänkningarna av repartitionstalet medfört
en kännbarare begränsning i beskattningsrätt för kraftverks- och regleringsdammskommunerna
än för andra fastighetskommuner.

De hittills vidtagna åtgärderna för fastighetsbeskattningens avveckling har,
framhåller de sakkunniga, i fråga om kraftföretagens inkomstfördelning haft

Kungl. Maj. ts proposition nr S''r år t9G3

samma verkan som en kraftig ändring av fördelningsreglerna till kraftverksoch
regleringsdammskommunernas nackdel. Inte endast dessa förhållanden
har emellertid, tillägger de sakkunniga, åberopats för en revision av fördelningsreglerna
i syfte att stärka de nyssnämnda kommunernas beskattningsrätt.
Främst från norrländskt håll har därjämte anmärkningar riktats
mot den gällande uppdelningen av kraftverksinkomster med 10 procent till
huvudkontorskommuner, 25 procent till kraftverkskommuner och 65 procent
till förbrukningskommuner. Till belysande av vad som härutinnan anförts
torde här få återgivas ett i betänkandet återgivet uttalande av Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen.

Förbrukningskommunens höga andel är påtaglig och skäligheten av densamma
kan starkt ifrågasättas. Detta blir än med framträdande genom den
tilläggsbestämmelse, som stadgar, att, om den andel som enligt ovan angivna
grunder skall tillfalla kraftverkskommunen, överskjuter 10 procent av verkets
taxeringsvärde, skall det överskjutande beloppet tilläggas den andel,
som belöper på distributionen. Även om förhållandena inte i alla avseenden
äro jämförbara, ligger en jämförelse med beskattningen av gruvrörelse nära
till hands. Där gäller ingalunda denna stora andel för försäljningens vidkommande.
Varför den ena kommersiellt exploaterade naturtillgången skall beskattas
i annan ordning än den andra är svårt att förstå, låt vara att det i
det ena fallet (kraftverket) gäller en sig förnyande naturtillgång och i det
andra (gruvorna) en uttömbar sådan. Visserligen torde förbrukningskommunernas
höga andel i viss mån ha motiverats med distributionsnätets betydelse,
men då bör å andra sidan bringas i erinran, att ingen som helst kommunalskatt,
varken fastighetsskatt eller inkomstskatt, tillfaller de kommuner,
som genomdragas av kraftlinjegatorna och till yttermera visso fått vidkännas
en minskning i taxeringsvärdet på de av gatorna berörda fastigheterna.
Detta förhållande torde ha sin grund i att några fjärröverföringsledningar
i större utsträckning ej förekommo, när nuvarande skattebestämmelse
fastställdes.

De sakkunniga tillägger, att samarbetsdelegationen därjämte anmärkt på,
att hela den på produktionen belöpande andelen av kraftverksinkomsterna
beskattas i den kommun där kraftverket är beläget, samt att det med hänsyn
till kraftverks- och regleringsdammarnas och de för många kommuner besvärande
sjöregleringarnas betydelse för elproduktionens storlek vore skäligt,
att en fördelning mellan alla de av kraftverksproduktionen berörda kommunerna
kom till stånd.

I detta sammanhang erinrar de sakkunniga även om, att Norrländska vattenkraftsutredningen
i sitt i september 1957 avgivna betänkande rörande
norrländska vattenkraftsfrågor, under framhållande av liknande synpunkter
förordat en förstärkning av kraftverks- och regleringsdammskommunernas
beskattningsrätt.

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste anmärkningarna mot gällande
fördelningsregler ses mot bakgrunden av att de tillkom redan år 1928 i samband
med kommunalskattelagens införande och sedan dess varit oförändrade
trots att stora förändringar skett inom krafthanteringen. En tillfredsställande
lösning av fördelningsfrågan torde därför icke kunna uppnås enbart

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r år 1963

genom att återställa den inverkan vid inkomstfördelningen, som garantibeloppen
för kraftanläggningar hade vid fördelningsreglernas införande. En
revision av fördelningsreglerna måste enligt de sakkunnigas uppfattning ske
på grundval av en avvägning av beskattningsrätten mellan olika berörda
kommuner under särskilt beaktande av de väsentliga förändringar, som skett
inom kraftförsörjningen efter reglernas tillkomst.

Kommunernas beskattningsrätt

Den för vatten-, gas- och kraftverksföretagen speciella distributionsfunktionen
har, framhåller de sakkunniga, i förening med andra likheter i verksamhetsformerna
utgjort motivet för de för dessa företag gemensamma fördelningsreglerna.
Ett framträdande intresse har därvid varit att bereda distributionskommunerna
en god ställning vid beskattningen genom att tillföra
dem den större delen av inkomsterna och allenast tillerkänna verkskommunerna
en mindre del därav. För kraftverkskommunernas vidkommande
har såsom skäl härtill angivits de fördelar, som dessa kommuner åtnjöt
genom rätten att fastighetsbeskatta kraftverken. Att därmed en förhållandevis
stor andel av kraftverksföretagens inkomster kom att beskattas
i kraftverkskommunerna innebar dock i och för sig inget undantag från de
allmänna principerna för fördelning av rörelseinkomst. Men då garantibelopp
för kraftverk allmänt representerar en större del av rörelseinkomsten
än vad som är vanligt hos t. ex. industriföretag torde, uttalar de sakkunniga,
kraftverkskommunerna ha intagit viss förmånsställning.

Detta förhållande torde enligt de sakkunnigas uppfattning dock knappast
kunna föranleda att för kraftverksföretagen föreskriva en annan och för
produktionskommunerna ofördelaktigare inkomstfördelning än den, som
tillämpas för andra industriföretag. Det synes nämligen icke kunna göras
gällande att garantibeloppen för kraftverksrörelse skulle ge ett sämre uttryck
för omfattningen och betydelsen av produktionsverksamheten än garantibeloppen
för annan industriell rörelse. Att garantibeloppens storlek i
förhållande till inkomsterna icke kan ha varit av avgörande betydelse i fördelningshänseende,
bestyrkes enligt de sakkunnigas mening även av att
samma regler gäller för vatten- och gasverk, hos vilka garantibeloppen i
förhållande till inkomsterna icke är tillnärmelsevis så stora som hos kraftverksföretagen.

Bakgrunden till de speciella fördelningsreglerna torde därför, uttalar de
sakkunniga, icke vara att kraftverkskommunernas fastighetsbeskattningsrätt
medförde obehöriga förmåner, utan snarare att själva distributionen
medelst ledningar ansetts innebära verksamhet av sådan omfattning och
med sådan inkomstmässig anknytning till distributionskommunerna, att
dessa ansetts böra få beskatta en större del av företagens totala skatteunderlag
än som eljest tillerkänts kommuner, där produkter av industriell verksamhet
försäljes. Någon beskattningsrätt har härvidlag icke tillerkänts de
kommuner, som genomkorsas av överföringsledningar utan att något kraft -

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år 1!)63

uttag sker, utan endast de kommuner där sådant uttag förekommer. Bedömningen
av beskattningsrättens avvägning synes alltså, framhåller de sakkunniga,
i verkligheten ha gjorts med hänsyn till omfattningen och betydelsen
av den verksamhet, som bedrevs i verlcskommunerna och i de kommuner,
där förbrukningen skedde.

Till förbrukningskommuner med beskattningsrätt hänföres dels sådana,
där detaljdistribution försiggår, och dels sådana, där partileveranser förekommer.
Såvitt angår detaljdistribution föreligger enligt de sakkunniga
otvivelaktigt en förbrukning vid försäljningen till konsumenter. Det torde
icke heller råda tvekan om att de inkomster, som härrör från sådan distribution,
till stor del kan anses härröra från den inom detaljdistributionskommunerna
bedrivna kraftförsäljningen medelst egna ledningar.

I fråga om partileveranser kan däremot enligt de sakkunnigas mening förbrukning
anses äga rum endast i den meningen, att leverantörens befattning
med kraften upphör i och med avlämnandet från hans ledning. Den slutliga
förbrukningen sker först vid köparens återdistribution eller eget ianspråktagande.
Leverantörens inkomster från partiförsäljning av kraft synes därför
till mycket liten del kunna hänföras till själva tillhandahållandet. I allt
väsentligt synes dessa inkomster i stället belöpa på — förutom överföringskommunerna,
vilka icke kunnat tillerkännas beskattningsrätt — de kommuner,
där kraftproduktionen bedrives. Härför talar enligt de sakkunniga
även det förhållandet, att detaljdistributionskommunerna för sin beskattningsrätt
kan åberopa förefintligheten av omfattande ledningssystem, medan
leveranskommunernas beskattningsrätt betingas av kraftuttag vid slutpunkten
av en överföringsledning, som kan beröra flera andra kommuner
utan att tillföra dem beskattningsrätt. För att något egentligt samband skall
kunna anses föreligga mellan kraftverksföretag och leveranskommun torde
enligt de sakkunnigas uppfattning erfordras, att överföringsledningarna tillhör
kraftverksföretaget och vidare torde få förutsättas, att kraftförsäljning
verkligen kan anses äga rum inom leveranskommunen.

Vid fördelningsreglernas tillkomst torde man, tillägger de sakkunniga,
icke i och för sig ansett att själva avlämnandet av kraft i stora partier berättigade
leveranskommunerna att beskatta större delen av kraftverksinkomsterna.
Att reglerna fått denna betydelse torde främst berott därpå, att man
utgått från att leveranserna i huvudsak skedde i de kommuner, där även betydande
detalj distribution förekom samt att därför såväl leverans- som detaljdistributionskommunerna
kunde behandlas lika i fördelningshänseende.
Utvecklingen inom kraftförsörjningen har emellertid väsentligen ändrat dessa
förutsättningar.

Utvecklingen inom kraftförsörjningen

Utvecklingen efter fördelningsreglernas tillkomst har, konstaterar de sakkunniga,
inneburit alt skillnaderna i verksamhetsformerna mellan gas- och
vattenverksföretagen å ena sidan och kraftverksföretagen å andra sidan bli2
Bihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Xr Si

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1.9671

vit alltmera påtagliga. De förra synes alltjämt bedriva verksamhet inom relativt
begränsade egna detaljdistributionsområden. Vatten- och gasverken
ligger numera nästan helt i kommunal ägo och ar närmast att betrakta som
kommunala serviceorgan. Såvitt känt har icke heller anmärkningar riktats
mot fördelningsreglerna i fråga om sådana rörelser och, framhåller de sakkunniga,
från verkskommunernas sida torde föga anledning till missnöje
finnas, då dessa i betraktande av distributionens dominans knappast ens efter
den hittills genomförda avvecklingen av fastighetsbeskattningen kan anses
tillbakasätta vid beskattningen.

1 fråga om kraftförsörjningen har emellertid förhållandena helt förändrats
med avseende på såväl produktion som distribution. För att tillgodose
den fortgående ökningen av kraftförbrukningen, som sedan 1913 motsvarat
en årlig tillväxt av 7 procent eller en fördubbling vart tionde år, har en omfattande
utbyggnad skett av våra vattenkrafttillgångar och denna utveckling
kommer såvitt nu kan bedömas att fortsätta under 1960- och 1970-talen.
Beträffande denna utveckling med avseende på kraftproduktionen anför de
sakkunniga följande.

Såsom framgår av 1957 års fastighetsskattesakkunnigas betänkande (SOU
1960:4) torde det sammanlagda värdet av vattenkraftanläggningarna för
närvarande överstiga 4 000 miljoner kronor. Tyngdpunkten hos vattenkraftproduktionen,
som tidigare legat i de södra och mellersta delarna av landet,
har efterhand alltmer förskjutits till Norrland, där de stora vattenkrafttillgångarna
finnes. Huvuddelen av kraftanläggningarna är numera förlagda
till ett begränsat antal kommuner, belägna längs de norrländska vattendragen.
Särskilt för dessa kommuner, vilka i övrigt icke är väl försedda med
skatteunderlag, utgör vattenkraftanläggningarna och de inkomster, som härflyter
från den vid anläggningarna bedrivna verksamheten, skatteobjekt av
största betydelse. Den i vattenkraftkommunerna bedrivna kraftutvinningen
karaktäriseras av ett betydligt intensivare utnyttjande av vattenkrafttillgångarna
än tidigare. Framför allt beror detta på de åtgärder, som i allt
större omfattning vidtagits för att reglera avrinningen i vattendragen.

Vattenregleringarna syftar till att möjliggöra ett fullständigare och ekonomiskt
bättre utnyttjande av den i vattendragen framrinnande vattenmängden.
För detta ändamål anordnas, vanligen medelst dammar, magasin för
uppsamling av vatten, som under tider av riklig vattentillgång eljest icke alls
skulle kunna utnyttjas eller utnyttjas endast för lågvärdiga ändamål i de
nedströms regleringarna belägna kraftverken. Den magasinerade vattenmängden
avtappas sedan i första hand på sådant sätt, att vattenkraftverken
med minsta möjliga tillskott av ånggenererad kraft kan fylla det högvärdiga
kraftbehovet. Vinsterna härav är stora. Det har uppgivits, att för närvarande
omkring 1/3 av vattenkraftproduktionens värde kan härledas från vattenreglering.

Vattenreglering kan anordnas antingen vid kraftverk — därvid regleringsanordningarna
är att anse såsom beståndsdelar av verket och betjänar detta
och stundom även andra nedanför belägna verk — eller vid särskilda regleringsdammar,
vilka ofta är belägna i andra kommuner och på stort avstånd
från det eller de kraftverk, som har nytta av vattnets reglering. I det senare
fallet står i allmänhet såsom utövare av regleringsrätten en regleringssamfallighet,
i vilken såsom delägare ingår ägarna till de strömfall till vilkas förmån
regleringsrätten utövas. När det gäller regleringar, till vilka tillstånd

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1963

lämnats enligt vattenlagen och som utövas till förmån för strömfall, tillhöriga
mer än två ägare, utgöres regleringssamfälligheten av ett regleringsföretag
med särskild styrelse och av länsstyrelse godkända stadgar. \ dessa fall
är alltså regleringsföretaget och icke de i detta ingående kraftverken ägare
av regleringsrätten med därtill hörande byggnader. I övriga fall får regieringsrätten
med byggnader anses direkt tillhöra det eller de kraftverk, för
vilkas räkning regleringsrätten lämnats.

Regleringssamfälligheterna har, påpekar de sakkunniga, normalt ingen
inkomst av sin verksamhet. Vinsten av regleringarna framkommer såsom
inkomst hos de kraftverksägare, vilka har nyttan av dem, medan kostnaderna
gäldas av de deltagande strömfallens ägare, var och en i förhållande
till sin båtnad. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som strömfallsägarna
medgivits rätt att vid beräkning av inkomst av rörelse göra avdrag
för garantibelopp för regleringsdammarna. Däremot har regleringsverksamheten
icke beaktats vid avfattningen av reglerna rörande fördelningen
av kraftverksföretagens inkomster mellan olika kommuner. De sakkunniga
finner det emellertid uppenbart, att vattenregleringsverksamhet, oavsett om
den bedrives vid kraftverk eller vid särskilda regleringsdammar, måste anses
utgöra ett viktigt moment i kraftproduktionen.

Jämsides med den utveckling, som försiggått inom kraftproduktionen har,
framhåller de sakkunniga, stora förändringar skett i fråga om kraftdistributionen
och anför härom bl. a. följande.

Framför allt behovet av att överföra kraft från Norrland till sydligare delar
av landet har nödvändiggjort fjärröverföring av kraft i stor skala. Utvecklingen
inleddes på 1930-talet med anläggandet av det s. k. stamlinjesystemet,
vilket vid utgången av år 1960 omfattar ledningar för 380 och 200
kV med en sammanlagd längd av 7 652 kilometer. Stamlinjesystemet står
på lika villkor till alla kraftverksföretags gemensamma förfogande. Genom
anslutning av övriga överföringslinjer till stamlinjesystemet har erhållits
ett landsomfattande överföringssystem för elektrisk kraft, till vilket samtliga
landets kraftverk av betydelse är anslutna. Med hjälp av detta överföringssystem
försiggår en så gott som fullständig »samköming» mellan
landets kraftverk sföretag, vilket innebär, att kraftstationerna gemensamt
svarar för den totalt erforderliga kraftproduktionen inom nätet. Från överföringssystemet
uttages kraften på olika punkter i stora partier till industrier,
järnvägar samt till kraftverksföretag, kommunala elverk och elektriska
distributionsföretag, vilka omhänderhar den fortsatta distributionen.

Av Norrländska vattenkraftutredningens betänkande (s. 11 ff) framgår,
att av den totala kraftförbrukningen i riket år 1953 endast 22 procent belöpte
på detaljförbrukning, medan återstoden frånsett 14 procents förluster
— konsumerades med 52 procent av industrier, 7 procent inom samfärdseln
och 5 procent för elångpannor, allt ändamål, som normalt tillgodoses
genom partileveranser.

Kraftdistributionen inom städer och tättbyggda samhällen har numera
nästan helt övertagits av kommunala elektricitetsverk, vilka, försåvitt de
icke själva bedriver produktionsverksamhet, inköper kraft i störa partier
från kraftverksföretagen för återdistribution. På landsbygden fördelar sig
distributionsverksamheten ungefär lika mellan kraftverksföretagen och lokala
distributionsföretag, vilka inköper erforderlig kraft från kraftverksföretagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år 1963

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts konstaterar de sakkunniga att
en relativt liten del av kraftverkens produktion numera går till egen detal j -distribution.

Fördelningsreglernas praktiska tillämpning

Sänkningarna av repartitionstalen för fastighetsbeskattningen har icke,
framhåller de sakkunniga, lett till att garantibeloppen sjunkit i förhållande
till kraftverksföretagens inkomster. Såsom bl. a. redovisats i 1957 års
fastighetssakkunnigas betänkande (SOU 1960:4) synes garantibeloppen
tvärtom under senare år ha tenderat att motsvara eller överstiga kraftverksföretagens
inkomster, vilket lett till en ökad effektiv fastighetsbeskattning
av dessa företag. Det är emellertid svårt att avgöra huruvida detta är ett bestående
förhållande med hänsyn till att de senaste årens inkomstutfall kraftigt
påverkats av den under vissa år mycket dåliga vattentillgången. Även
om möjligheterna till en bedömning av garantibeloppens och fördelningsreglernas
verkningar på lång sikt icke är goda, synes dock vissa slutsatser
kunna dragas av deklarationsmaterial från vattenfallsstyrelsen och de större
kommunala och enskilda kraftverksföretagen.

Beträffande vattenfallsstyrelsen upplyser de sakkunniga att inemot hälften
av landets totala kraftproduktion sker i styrelsens regi, med tyngdpunkten
i verksamheten förlagd till Norrland. Styrelsen äger och förvaltar
dessutom större delen av stamlinjenätet, över vilket huvuddelen av den totala
kraftproduktionen inom landet vidarebefordras till distributionen. En
betydande detalj distribution sker inom olika delar av landet, men denna
distribution svarar dock endast för ett fåtal procent av den totala kraftomsättningen.
Denna domineras av partileveranser till industrier, kommunikationsföretag
och återdistributörer. Den omsatta kraften härrör till den helt
övervägande delen, i regel över 90 procent, från egna kraftverk.

Till belysande hur inkomstfördelningen mellan olika kommuner för vattenfallsstyrelsens
vidkommande kunde te sig, då repartitionstalet 5 var gällande,
redovisar de sakkunniga följande uppgifter på grundval av styrelsens
deklaration till 1953 års taxering (belopp i 1 000-tal kronor).

Inkomst av kraftverksrörelse.................... 44 032

Garantibelopp ..............................

Återstående skattepliktig inkomst att fördela
enligt följande:

huvudkontorsandel........................

kraftverksandel (25 % — 8,5 % X 25 % =)

Garantibeloppen representerade sålunda ca 91,5
och, upplyser de sakkunniga, 67,3 % av nämnda belopp tillföll 33 olika
kraftverkskommuner medan resten tillföll ett stort antal kommuner över

44 032 40 275
3 757
10%	376
22,9%	860
67,1%	2 521
av kraftinkomsterna

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

hela landet, där regleringsdammar och rörelsefastigheter var belägna. Beräkningarna
av kraftverks- resp. förbrukningsandelarna har skett under
hänsynstagande till att 8,5 % av den omsatta kraften utgjorts av inköpt
kraft. Ivraftverksandelen har därmed i detta fall reducerats till 22,9 % och
det däremot svarande beloppet tillföll de 33 kraftverkskommunerna i förhållande
till kraftverkens taxeringsvärden. Den uppräknade förbrukningsandelen
fördelades på ca 600 kommuner i förhållande till bruttointäkterna
inom envar av dessa. Huvudkontorsandelen slutligen tillföll Stockholm.

Garantibeloppens dominerande inverkan vid fördelningen av vattenfallsstyrelsens
skatteunderlag belyses ytterligare av följande av de sakkunniga
redovisade sammanställning.

Taxeringsår	Inkomst	Garanti- belopp	Överskju-tande in-komst	Garantibe-lopp i % av inkomsten
1953 ...............	........... 44 032	40 275	3 757	91,5
1954 ...............	........... 48 590	41 953	6 637	86,3
1955 ...............	........... 45 753	36 922	8 831	80,7
1956 ................	........... 0	40 336	0	>100
1957 ................	........... 0	41 666	0	>100
1958 ................	........... 14 541	47 773	0	>100
1959 ................		49 774	0	>100
1960 ...............	........... 49 761	54 781	0	>100

Såsom framgår av sammanställningen har fördelningen av vattenfallsstyrelsens
kommunala skatteunderlag fr. o. m. taxeringsåret 1956 helt bestämts
av reglerna rörande garantibeloppens beskattning och detta oaktat sänkningarna
av repartitionstalen. Att garantibeloppen trots dessa sänkningar
utvisar en stegring beror på den kraftiga utbyggnaden av styrelsens kraftanläggningar.

Beträffande de kommunala och privata kraftföretagen konstaterar de sakkunniga
på grundval av en i samarbete med Svenska vattenkraftföreningen
verkställd undersökning avseende ett antal större kraftföretag att fördelningen
av skatteunderlaget utvisar stora skiljaktigheter. Ett genomgående
drag hos alla de undersökta företagen är, att liksom hos vattenfallsstyrelsen
bruttoinkomsterna från partileveranser överstiger inkomsterna från detaljdistribution,
men eljest, uttalar de sakkunniga, föreligger betydande skiljaktigheter
i verksamhetsformerna som i sin tur påverkar beskattningen.

De sakkunniga har även på grundval av 1957 och 1958 års deklarationsmaterial
undersökt hur ett antal kraftföretags inkomster fördelats mellan
kraftverks-, huvudkontors- och förbrukningskommuner. Undersökningen
har i fråga om företag med betydande kraftinköp och detalj distribution, såsom
ock var att vänta, utvisat relativt små kraftverksandelar och förhållandevis
stora förbrukningsandelar. För kombinerade industri- och kraftverksföretag
uppvisas i stort sett den inkomstfördelning, som bör erhållas
enligt den generella regeln om fördelning av inkomster från försäljning av

Kiuujl. Ma j. ts proposition nr (i''i år l!t(>3

egen kraftalstring. Däremot uppvisar kraftproducerande och partiförsäljande
företagen en inkomstfördelning, som avviker från vad som är att vänta,
så tillvida att några till förbrukningskommuner hänförliga andelar icke redovisats.
Enligt de sakkunniga synes anledningen härtill vara, att utvecklingen
inom krafthanteringen givit upphov till en beskattningssituation som
knappast förutsetts när fördelningsreglerna infördes. Härom anför de sakkunniga
följande.

Dessa regler, som hos kraftverksföretagen förutsätter en betydande verksamhet
för kraftens distribution eller i varje fall för dess tillhandahållande
medelst ledningar, ger vid tillämpning på de nästan helt på kraftens produktion
inriktade företagen upphov till svårigheter, då företagen knappast
kan anses bedriva någon egentlig verksamhet medelst ledningar. Deras
kraftavyttring verkställes nästan helt i form av leveranser från kraftverken
till stamlinjerna, över vilka kraften vidarebefordras till ofta avlägsna delar
av landet, där kraften uttages av avnämarna på olika punkter av det gemensamma
överföringssystemet för elektrisk kraft. Bestämmelsen, att inkomst
skall tagas till beskattning å ort, där kraftleveransen ägt rum, skulle
få till följd en beskattning av 65 procent av de garantibeloppen överskjutande
inkomsterna antingen på den ort, där övergångsleveransen ägt rum,
eller på den ort, där kraften efter framföring via stamlinjer och andra överföringsledningar
slutligen uttages av mottagaren. Det synes vara en allmän
uppfattning hos kraftleverantörerna, att båda möjligheterna ger en otillfredsställande
bestämning av beskattningen, eftersom den kommun, där
övergångsleveransen verkställts, knappast kan anses ha någon egentlig grund
för beskattningsrätt med hänsyn till den verksamhet, som där bedrives, samt
den slutliga leveranskommunen saknar varje samband med de levererande
kraftverksföretaget genom ledning eller på annat sätt. På grund härav synes
inkomstfördelningen i många fall ha skett med utgångspunkt från, att
kraftverksföretagen icke haft kraftförbrukning i någon kommun, och att
de garantibeloppen överskjutande inkomsterna därför borde fördelas endast
mellan huvudkontors- och kraftverkskommunerna i proportionerna 10
till 90.

De sakkunniga finner, att ur rättvise- och skälighetssynpunkt starka skäl
talar för den praxis som sålunda utbildats i fråga om fördelning av inkomster,
som härleder sig från övergångsleveranser. Men, tillägger de sakkunniga,
då sådana leveranser icke verkställes enbart av de helt på denna leveransform
inriktade företagen utan även i större eller mindre omfattning av
andra kraftverksföretag, synes nämnda praxis ge upphov till ojämnheter i
beskattningen, som icke kan hävas med mindre samma grund för beskattningen
av övergångsleveranser genomföres för alla företag. Detta skulle innebära,
att den hittills tillämpade, på generellt gällande procenttal grundade
inkomstfördelningen måste överges och ersättas av en annan, till formerna
för kraftens avyttring anknuten fördelningsnorm.

I anslutning till det nu anförda kommer de sakkunniga även in på betydelsen
i inkomstfördelningshänseende av bestämmelsen i 45 § andra stycket
kommunalskattelagen, om rätt för strömfallsägare att avräkna garantibelopp
för andelar i regleringsdammar. Eftersom kraftverksföretagens an -

Kungl. Maj.ts proposition nr H ''i år 1963

delar i sådana dammar behandlas som om de vore fastigheter i kraftverksrörelsen,
blir följden av nämnda avdragsrätt för kraftföretagens vidkommande,
att den del av rörelseinkomsten, som motsvarar garantibeloppen för andelar
i regleringsdammar, beskattas i de kommuner, där dammarna är belägna.

För att i någon mån belysa storleken av de inkomstbelopp, som på detta
sätt tillföres dessa kommuner, redovisar de sakkunniga en på grundval av
uppgifter från 1957 års allmänna fastighetstaxering verkställd undersökning,
vilken utvisar att de på regleringsdammar belöpande garantibeloppen
hos tio större kraftföretag motsvarade mellan 2,3 och 15,4 — för sju av
företagen mellan 5,1 och 8,1 procent — av de totala avdragsgilla garantibeloppen.
De sakkunniga framhåller emellertid, att dessa siffror inte kan ge
någon riktig bild av vattenregleringarnas betydelse i framtiden. Utbyggnaden
av sådana regleringar är ännu på begynnelsestadiet och nya regleringsdammar
tillkommer.

Brister hos gällande fördelningsregler m. m.

De brister, som numera vidlåder fördelningsreglerna, är enligt de sakkunniga
främst betingade av de vidtagna ändringarna i beskattningen av garantibelopp
och av de strukturella förändringarna i fråga om kraftverksföretagens
verksamhet.

Repartitionstalens sänkning har, framhåller de sakkunniga, fått den icke
avsedda verkan, att kraftverks- och regleringsdammskommunernas ställning
försämrats till förmån för förbrukningskommunerna. Såsom de mest påtagliga
bristerna i fördelningsreglerna framstår dock, att regleringsdammskommunerna
icke tillätes deltaga vid beskattningen av inkomster av kraftproduktion
samt att avvägningen av produktions- och förbrukningsandelarna
numera ger förbrukningskommunerna en oberättigat gynnad ställning
vid beskattningen. Produktionsandelen på 25 procent är ett maximum, som
inte kan överskridas men väl reduceras till förmån för förbrukningskommunerna.
Deras andel stiger över 65 procent om kraftföretagets försäljning omfattar
såväl egen som inköpt kraft. Något motsvarande stadgande om reduktion
av förbrukningsandelen till kraftverkskominunernas fördel finns inte
i det fall, då kraftproduktionen dominerar ett företags rörelse på grund av
att den alstrade kraften huvudsakligen avsättes genom partileveranser till
återdistributörer. Med den ökade differentieringen av företagens verksamhet
har denna begränsning av kraftverkskominunernas beskattningsrätt numera
i vissa fall oskäliga verkningar vid inkomstfördelningen.

Förklaringen till att förbrukningsandelen sattes så högt som till 65 procent
torde enligt de sakkunniga vara, att man utgått från, att kraftverksföretagen
i regel själva ombesörjde detaljdistributionen av en betydande del av
sin kraftalstring. Detta är icke längre en allmän regel. Ett stort antal särskilt
i Norrland verksamma företag avsätter numera hela eller övervägande

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1963

delen av sin kraftproduktion i parti och då stamlinjenätet används för kraftens
överföring till avnämarna är företagens eget ledningsnät ofta obetydligt.

Vid partileverans av kraft är av de kommuner, som genomkorsas av överföringsledning
endast den, där kraft avlämnas till annans ledning, tillerkänd
beskattningsrätt. Om hela eller en stor del av ett företags kraftproduktion
avlevereras på en viss punkt av en överföringslinje, tillföres leveranskommunen
hela eller en stor del av förbrukningsandelen å 65 procent.
En så omfattande beskattningsrätt kan inte enligt de sakkunnigas mening
anses motiverad av den inom leveranskommunen bedrivna verksamheten
och den skiljer sig härutinnan från den beskattningsrätt, som tillkommer distributionskommunerna,
inom vilka en mera omfattande verksamhet bedrives
genom kraftens tillhandahållande över särskilt utbyggt ledningsnät.

En annan konsekvens av leveranskommunernas beskattningsrätt är, tilllägger
de sakkunniga, att den på produktionen belöpande inkomstandelen
blir annan om kraftproducenten själv ombesörjer detaljdistributionen, än
om han säljer kraften i parti till annan, som övertagit detaljdistributionen. I
det förra fallet blir kraftverksandelen 25 procent och förbrukningsandelen
65 procent av inkomsten av hela krafthanteringen (produktions- och distributionsvinsten).
I det senare fallet blir kraftverksandelen 25 procent av
kraftproducentens inkomst, medan 65 procent av denna och dessutom hela
den rörelsevinst, som uppkommer hos detaljdistributören, tillföres förbrukningskommunerna.
Under förutsättning att detaljdistributionen är lönsam
betyder detta att kraftverkskommunens andel blir värdemässigt sett mindre
vid verksamhet, som anlagts på kraftproduktion och partiförsäljning än vid
verksamhet, som även omfattar detalj distribution, oaktat verksamheten i
kraftverkskommunen i båda fallen får anses vara densamma.

De sakkunnigas förslag

De sakkunniga har funnit, att produktionskommunerna bör anses berättigade
till en avsevärt större del av kraftverksinkomsterna än som tillerkänts
dem enligt nu gällande fördelningsregler. Denna uppfattning motiveras inte
endast med att sänkningarna av repartitionstalen bör kompenseras med
ökad rätt till beskattning av inkomst, utan även med att nödvändigheten av
att vid inkomstfördelningen ta hänsyn till omläggningen av kraftdistributionen
och till det nya led i produktionsverksamheten, som tillkommit genom
den vid kraftverk och regleringsdammar bedrivna vattenregleringen.

Enligt principen att kommun bör få beskatta inkomster, som uppkommer
genom verksamhet inom dess område, synes enligt de sakkunniga regleringsdammskommunerna
ha sakligt sett lika väl grundade anspråk på att få
beskatta inkomster av kraftproduktion som kraftverkskommunerna. Härvidlag
bör gälla samma likställighet som redan föreligger i fråga om garantibeloppen.

Rätt för regleringsdammskommunerna att beskatta inkomster av kraft -

Kiingl. Maj. ts proposition nr 8''i år ID 6 3

\erksiöielse måste leda till en beskärning av de andra kommunernas beskattningsrätt.
Enligt de sakkunniga synes det knappast befogat att låta en sådan
beskärning drabba kraftverkskommunerna. Deras anspråk på beskattningsiätt
får snarast anses vara större nu än vid fördelningsreglernas tillkomst,
enär vattenregleringsverksamheten medfört, inte endast en ökning av kraftuttaget,
utan även och i kanske lika hög grad en ökning av värdet av den uttagna
kraften på grund av att den kan avsättas på ett ekonomiskt fördelaktigare
sätt. Detta måste innebära, framhåller de sakkunniga, att kraftproduktionens
betydelse för kraftinkomsterna ökat.

Detaljdistributionskommunernas anspråk på beskattningsrätt synes å andra
sidan vara helt oberörda av förändringarna inom kraftdistributionen.
Inom dessa kommuner synes fortfarande försiggå en omfattande verksamhet
i form av distribution med hjälp av kraftföretagens egna ledningar. Med
hänsyn såväl till kraftverksföretagens anknytning till kommunerna som till
de inkomster, som får anses ha sitt ursprung inom distributionskommunerna
finner de sakkunniga dessa kommuners beskattningsrätt vara väl grundad.

Vad slutligen angår överförings- och leveranskommunerna framhåller de
sakkunniga inledningsvis följande.

överföringskommunerna och leveranskommunerna har det gemensamt,
att den verksamhet, som bedrives inom dessa kommuner, sker med hjälp av
överföringsledningar med därtill hörande anordningar. Det torde vara obestridligt,
att under nuvarande förhållanden ofta en avsevärd del av det värde,
som kraften har vid avyttringen, härrör från kraftens överföring medelst
stamlinjer och andra överföringsledningar samt från de processer, som kraften
därvid undergår vid transformering o. dyl. Ä andra sidan torde det vara
klart, att de enskilda kommunerna på överföringssträckorna i regel knappast
kan ha anspråk på att få beskatta några större inkomster av den anledningen,
att kraften framföres genom kommunerna medelst överföringsledningar
eller avlämnas från en överföringsledning till en annan. Större anspråk
på beskattningsrätt torde kunna göras gällande endast i de fall, då
den inom kommunerna bedrivna verksamheten innefattar mera omfattande
åtgärder för kraftens transformering eller tillhandahållande. I sådana fall
torde man emellertid kunna förutsätta, att större transformatoranläggningar
eller andra anordningar av fastighets natur tillför kommunerna ett skäligt
skatteunderlag.

Enligt nu gällande regler sker beskattningen av partileveranser i den sista
kommunen på överföringssträckan och någon beskattningsrätt tillkommer
icke de kommuner, i vilka endast kraftöverföring sker. Därmed har man,
framhåller de sakkunniga, undgått det praktiskt sett nästan olösliga problemet,
att bereda alla dessa kommuner en efter deras medverkan i kraftverksi
öreisen anpassad beskattningsrätt. Enligt de sakkunniga talar numera praktiska
skäl av ännu större styrka än tidigare mot en beskattning i de rena
överföringskommunerna. Med hänsyn till att partileveranser numera mycket
ofta verkställes i kommuner, där kraftföretagen icke har någon detaljdistribution,
synes emellertid berättigade erinringar kunna riktas mot le -

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''i år 1063

veranskommunernas beskattningsrätt. Förutom att dessa kommuner får anses
särskilt gynnade i förhållande till detaljdistributionskommuner med betydligt
bättre anspråk på beskattningsrätt och att rätten att beskatta partileveranser
i sig själv framstår som föga motiverad, synes denna beskattning
numera leda till sådana olägenheter vid taxeringen, att den enligt de sakkunnigas
uppfattning måste upphävas av praktiska skäl.

I det centrala spörsmålet om en lämplig avvägning av beskattningsrätten
mellan de kommuner, där kraftproduktionen bedrives, och de kommuner,
där detalj distribution sker, konstaterar de sakkunniga till en början att produktionskommunerna
genom de numera till 2,5 procent av anläggningarnas
taxeringsvärden uppgående garantibeloppen tillföres en andel av kraftföretagens
inkomster, som står i visst förhållande till produktionens omfattning.
Att denna inkomstdel utgår med förmånsrätt framför andra inkomstandelar
finner de sakkunniga motiverat av den förmånsställning vid beskattningen,
som produktionskommunerna i egenskap av fastighetskommuner
bör intaga.

Av de överskjutande inkomsterna bör enligt de sakkunniga huvudkontorskommunerna
tillföras en procentuellt bestämd andel och detaljdistributionskommunerna
en så stor del av återstoden, som motsvarar betydelsen
av detaljdistributionen i förhållande till kraftproduktionen. Detaljdistributionsandelen
synes icke lämpligen kunna fixeras till visst bestämt procenttal
med hänsyn till att omfattningen av kraftföretagens detalj distribution
är högst varierande och att vissa företag över huvud taget icke bedi ner någon
sådan distribution. De sakkunniga tillägger härom följande.

Såsom mått på detaljdistributionens respektive partileveransernas betydelse
hos olika kraftverksföretag kan användas antingen de kraftkvantiteter,
som omsättes i vardera avyttringsformen, eller de bruttointäkter, som
inflyter vid detalj- respektive partiförsäljningar av kraft. De uppgifter, som
erfordras för dessa beräkningar har kraftverksföretagen redan för tillämpningen
av nu gällande fördelningsregler fått tillhandahålla, varför inga
praktiska svårigheter synes föreligga vid tillämpningen av någondera beräkningsgrunden.
Med hänsyn till, att den mer omfattande verksamhet, som
försiggår vid detaljdistribution, och som yttrar sig i högre pris per kraftenhet
än vid partileveranser, bör komma till uttryck vid inkomstfördelningen,
synes metoden att grunda inkomstuppdelningen på bruttointäkterna vara
att föredraga.

Om detaljdistributionskommunerna i enlighet med vad sålunda förordats
tilldelas inkomster, som motsvarar detaljdistributionens andel av bruttointäkterna
av kraftförsäljningen synes man enligt de sakkunniga ha tillgodosett
dessa kommuners berättigade intressen. Deras på detta sätt beräknade
inkomstandelar ger nämligen uttryck såväl för den inom dessa kommuner
bedrivna verksamheten som för cle på detalj distributionen belöpande inkomster,
som kan anses ha uppkommit vid kraftens överföring till detaljdistributionsområdena.
Detta gäller även för det fall detalj distributionen
verkställes med såväl egen som inköpt kraft.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 8''i år 1963

Vad så angår den del av kraftföretagens inkomster, som belöper på partileveranser
borde dessa vid ett slopande av leveranskommunernas beskattningsrätt
enligt allmänt gällande normer tillfalla de kommuner, där rörelse
bedrives från fast driftställe, d. v. s. huvudkontors- och produktionskommunerna.
I betraktande av, att huvudkontorskommunerna otvivelaktigt gjort
\inster
finner de sakkunniga skäligt, att dessa kommuners beskattningsrätt begränsas
till hittills gällande inkomstandel av 10 procent av de garantibeloppen
Överskjutande inkomsterna och att produktionskommunerna sålunda tillerkännes
beskattningsrätt för alla inkomster utom huvudkontorsandelen och
detaljdistributionskommunernas andel. Detta skulle betyda rätt för produktionskommunerna
att beskatta inkomster från alla partileveranser till såväl
inländska som utländska avnämare och oavsett om inkomsterna härrör från
egen kraftproduktion eller från inom landet eller utifrån inköpt kraft.

Givetvis kan, framhåller de sakkunniga, invändningar ur teoretisk synpunkt
resas mot en inkomstfördelning enligt nu angivna riktlinjer. Ur praktisk
synpunkt synes dock starka skäl tala för den förstärkning av produktionskommunernas
ställning som därmed åstadkommes. Härom anför de
sakkunniga följande.

Det torde icke kunna ifragasättas annat än att produktionskommunerna
har det övervägande intresset av att beskatta kraftverksföretagen. Detta gäller
oberoende av om produktionsverksamheten bedrives vid vattenkraftverk,
ångkraftverk, atomkraftverk eller regleringsdammar. Kraftproduktionen tager
kommunernas nyttigheter i anspråk och förorsakar kommunerna intrång
på ett helt annat sätt än distributionsverksamheten och administrationen,
vilka synes medföra övervägande fördelar för kommunerna. Rätten att beskatta
kraftverksföretagen synes vidare ha betydligt större betydelse för produktionskommunerna
än för övriga kategorier av kommuner, där skatteintäkter
från kraftverksföretag representerar en relativt liten del av kommunernas
totala skatteunderlag. Slutligen kan produktionskommunerna göra
berättigade anspråk gällande på en skälig kompensation för förluster i beskattningsrätt,
som de tillfogats på grund av åtgärderna för fastighetsbeskattningens
avveckling i förening med utformningen av hittills gällande
regler rörande fördelningen mellan kommuner av kraftverksföretagens inkomster.

De sakkunniga framhåller i anslutning härtill, att det överhuvudtaget icke
t°rde vara möjligt att lösa fördelningen mellan olika kommuner av kraftverksföretagens
skatteunderlag enligt teoretiska linjer. Utslagsgivande vid
bedömningen av detta spörsmål bör snarare vara de praktiska konsekvenserna
för kommunerna. Ur denna synpunkt bör kommunernas intressen enligt
de sakkunniga bli tillgodosedda i rimlig grad vid en inkomstfördelning enligt
de anförda riktlinjerna, som sammanfattas sålunda.

Vid fördelning till beskattning mellan flera kommuner av inkomst av produktion
och tillhandaliallande av elektrisk kraft skall den kommun, där huvudkontor
funnits, tilldelas 10 procent och återstående inkomst fördelas
mellan de kommuner, där kraftproduktion försiggår samt de kommuner,

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

där kraft distribueras i detalj. Till produktionskommunerna hänföres så
stor del, som motsvarar bruttointäkter av partileveranser av kraft i förhållande
till de totala bruttointäkterna av kraftförsäljningen. Detaljdistributionskommunerna
åter erhåller så stor del, som motsvarar bruttointäkten av
detalj försälj ning av kraft i förhållande till den totala bruttointäkten. Såsom
produktionskommuner anses kommuner, där kraftverk och sådana regleringsdammar,
för vilka kraftverksföretagen enligt 45 § andra stycket kommunalskattelagen
äger tillgodonjuta avdrag för garantibelopp, är belägna.

Om dessa fördelningsregler införes, synes det enligt de sakkunniga icke
påfordrat, att vid kraftverksföretagens beskattning tillgripa den motionsvis
föreslagna metoden, att ge fastighetskommunerna en bättre ställning genom
utläggande av sådana särskilda fastighetsandelar av inkomsten att dessa
kommuner tillfördes ett skatteunderlag motsvarande 5 procent av taxeringsvärdena
innan några andra kommuner tillätes deltaga i beskattningen. \ id
nu rådande inkomstförhållanden skulle en sådan bestämmelse få till följd,
påpekar de sakkunniga, att praktiskt taget allt skatteunderlag hos kraftverksföretagen
skulle tillföras fastighetskommunerna. Delta torde knappast
kunna anses som skäligt och icke heller lämpligt i ett läge, då fastighetsbeskattningen
är under avveckling och den kommunala beskattningen inriktas
på inkomstbeskattning. De sakkunniga tillägger följande.

Införandet av en regel av ovanstående innebörd torde få den verkan, att
kraftverks- och regleringsdammskommunerna — såvitt inkomsterna hos
kraftverksföretagen därtill förslår — i stort sett återställes till en beskattningsrätt
jämförlig med den, som de åtnjöt innan åtgärderna för fastighetsbeskattningens
avveckling vidtogs. För de i Norrland verksamma kraftproduktionsföretagen
torde regeln leda till, att praktiskt taget alla inkomster
av kraftverksrörelse — bortsett från huvudkontorsandelen reserveras för
kraftverks- och regleringsdammskommunerna. Även för kraftverksföretag,
vilka icke är i så hög grad inriktade på kraftproduktion, kan en kraftig förstärkning
av produktionskommunernas ställning vid beskattningen förväntas.
Någon obehörig kränkning av andra kommuners befogade skatteintressen
torde regeln icke innebära.

De sakkunniga övergår därefter till att behandla den uppdelning av produktions-
och detaljdistributionsandelarna som skall vidtagas, när beskattningsrätt
tillkommer flera kommuner. Enligt nu gällande regler uppdelas
produktionsinkomsterna på olika produktionskommuner i förhållande till
taxeringsvärdena för de i de olika kommunerna belägna produktionsanläggningarna,
medan fördelningen mellan olika distributionskommuner i princip
sker efter bruttointäkterna inom varje sådan kommun.

Vid en värdemässig fördelning av inkomsterna mellan produktions- och
distributionskommunerna på sätt, som i det föregående föreslagits, finner de
sakkunniga naturligt, att även uppdelningen av detaljdistributionsinkomster
mellan olika kommuner bör ske värdemässigt och såsom hittills i förhållande
till de från varje sådan kommun inflytande bruttoinkomsterna.

I fråga om uppdelningen av produktionsinkomster mellan olika kommuner
framhåller de sakkunniga inledningsvis följande mot bakgrunden av att

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

regleringsdammskommunema enligt de föreslagna fördelningsreglerna tillkommit
som ny beskattningsberättigad part.

Det torde icke finnas någon möjlighet att på ett fullt riktigt och samtidigt
enkelt sätt göra en uppdelning av produktionsinkomster mellan kraftverksoch
regleringsdammskommuner. Regleringsvinstens storlek synes visserligen
på ett tillförlitligt sätt kunna bestämmas efter en metod, som ansluter sig
till de beräkningar, som göres vid bestämning av strömfallsvärde vid fastighetstaxering
och som grundar sig på beräkningar rörande vattenföringen
före och efter vattenreglering. Denna metod är emellertid knappast lämplig
vid inkomsttaxering, då den dels är omständlig och dels svårligen skulle
kunna göras av taxeringsmyndigheter utan biträde av teknisk sakkunskap.

Med hänsyn härtill synes det enligt de sakkunniga icke finnas någon annan
i praktiken lämplig metod än att, såsom nu sker vid inkomsternas fördelning
mellan kraftverkskommuner, lägga anläggningarnas taxeringsvärden
till grund vid uppdelningen av produktionsinkomster mellan kraftverksoch
regleringsdammskommuner. Visserligen kan taxeringsvärdena knappast
anses ge ett adekvat uttryck för lönsamheten hos så artskilda verksamheter
som kraftproduktion och vattenreglering. Liknande invändningar kan emellertid
göras mot metodens tillämpning vid uppdelning av inkomster inbördes
mellan kommuner av samma kategori, eftersom taxeringsvärdena bestämmes,
icke av anläggningarnas avkastningsvärde, utan av anläggningskostnaderna,
vilka ofta i hög grad påverkas av utbyggnadsförhållandena. Trots
att metoden alltså kan väntas medföra en ganska grov och schablonmässig
uppdelning av produktionsinkomsterna, bör den enligt de sakkunnigas uppfattning
medge en i stort sett riktig anpassning av inkomsterna till verksamhetens
omfattning. Därtill erbjuder den störa fördelar ur tillämpningssynpunkt.

Med hänsyn till det sålunda anförda förordar de sakkunniga att uppdelningen
av kraftverkens produktionsinkomster mellan kommuner bestämmes
så, att, om kraftverksföretag inom flera kommuner har kraftverk, delar av
kraftverk, regleringsdammar eller andelar i sådana dammar, den på dessa
anläggningar belöpande delen av inkomsten fördelas mellan kommunerna i
förhållande till taxeringsvärdena för anläggningarna eller anläggningsandelarna
i varje kommun.

Avslutningsvis tar de sakkunniga även upp frågan om fördelningen av inkomster
hos distribntionsföretag utan egen kraftproduktion och uttalar, att
i sak intet torde vara att erinra mot en fortsatt tillämpning av de nu gällande
fördelningsreglerna, enligt vilka 10 procent av rörelseinkomsten taxeras
i huvudkontorskommunerna och återstoden i de kommuner, där förbrukning
ägt rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1963

Remissyttrandena

1 remissyttrandena över de sakkunnigas förslag i denna del har man allmänt
givit uttryck för den principiella uppfattningen, att kraftverkskommunernas
ställning försämrats genom den successiva avvecklingen av faslighetsbeskatttningen
och att det därför framstår som skäligt att dessa
kommuner erhåller beskattningsrätt till en större andel av kraftverksföretagens
inkomster än vad de nuvarande fördelningsreglerna medger. För en
sådan omfördelning anses även tala det allt intensivare utnyttjandet av vattenkrafttillgångarna,
vartill inte minst vattenregleringarna bidragit. Man delar
därför över lag också de sakkunnigas uppfattning att även de kommuner,
där regleringsdammar är belägna, bör få rätt att beskatta inkomst av kraftverksrörelse.
Uttalanden av denna innebörd göres i flera yttranden. Sålunda
anför t. ex. kammarrätten följande.

Genom den fortsatta successiva avvecklingen av fastighetsbeskattningen ha
otvivelaktigt de kommuner, där kraftverk och regleringsdammar äro belägna,
kommit i en betydligt sämre ställning än förut åtminstone relativt sett.
Med hänsyn till den stora betydelse som skatteintäkterna från kraftverksfastighetema
ha för kraftverkskommunernas ekonomi måste det därför synas
angeläget — även om en ytterligare avveckling av fastighetsbeskattningen
inom dessa kommuner måhända icke är att förvänta — att fastighetskommunerna
tillföras beskattningsrätt till en större del av inkomsten än som
nu är fallet. Vidare kunna på senare tid inträdda förändringar i fråga om
kraftdistributionen, för vilka skattelagssakkunniga redogjort, måhända tala
för en viss minskning i distributionskommunernas beskattningsrätt. Kammarrätten
ansluter sig därför till skattelagssakkunnigas förslag om en fördelning
ländande till en utvidgning av den beskattningsrätt, som nu tillkommer
de kommuner, där kraftproduktionen bedrives. Med hänsyn till den stora
betydelse vattenregleringsverksamheten har för vattenkraftföretagen synes
det följdriktigt att i samband härmed även tillerkänna de kommuner,
där regleringsdammar äro belägna, beskattningsrätt till del av den inkomst,
som belöper på kraftproduktionen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar, att den historiska utvecklingen
utvisar att lagstiftaren för varje tid utifrån då rådande förhållanden sökt
ernå en i möjligaste mån rättvis fördelning mellan de kommuner, som
kunnat ha anspråk på beskattningsrätt till inkomst av kraftverksrörelse.
Härvidlag har de sakkunniga visat att de nuvarande reglerna dels med hänsyn
till rådande produktions- och distributionsformer och dels på grund av
sänkningen av fastighetsbeskattningen leder till ett för kraftverks- och regleringsdammskommunerna
otillfredsställande läge till förmån för förbrukningskommunerna.
Liksom de sakkunniga finner länsstyrelsen, att de förluster,
som drabbat kraftverkskommunerna, får anses stå i strid med syftet
med fastighetsbeskattningens avveckling, då de inte medfört någon avlyftning
av skattebördan för kraftverksföretagen utan endast en förskjutning
av deras skatteunderlag från fastighets- till icke-fastighetskommuner. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1963 31

viss i det följande redovisad justering tillstyrker länsstyrelsen förslaget i
denna del.

Svenska stadsförbundet framhåller att de föreslagna reglerna åtminstone
t. n. icke torde tillföra produktionskommunerna i gemen något ökat skatteunderlag,
eftersom de dominerande kraftföretagen under flera år haft inkomst
av rörelse understigande garantibeloppen. Under sådana förhållanden
kan en ändring av fördelningsreglerna knappast anses påkallad med motive1
ing att kompensera produktionskommunerna för den sänkta fastighetsbeskattningen.
Ett slopande av fastighetsskatten skulle ur denna synpunkt
göra en ändring mera angelägen, men förslaget är inte avsett att utgöra någon
lösning av kompensationsfrågan för detta fall. Ett mera bärande skäl för en
omprövning av fördelningsfrågan anser förbundet vara de förändringar, som
efter de nuvarande reglernas tillkomst skett inom kraftförsörjningen. Ut\ecklingen

nas förmån, men härvidlag finner förbundet att förslaget går för långt.

I ett flertal andra yttranden understrykes betydelsen av fastighetsbeskattningens
framtida gestaltning för fördelningsreglernas utformning inte minst
mot bakgrunden av att de sakkunnigas förslag bygger på att en garantiskatt
med 2,5 procent av kraftverkens taxeringsvärden skall bli bestående.

Kammarkollegiet framhåller sålunda, att statsmakterna icke tagit ställning
till det förslag om en endast partiell avveckling av fastighetsbeskattningen,
som 1957 års fastighetsskattesakkunniga framlagt (SOU 1960:4).
Kollegiet ifrågasätter därför om det inte bör anstå med ställningstagandet
till skattelagssakkunnigas förslag, till dess frågan om fastighetsbeskattningens
avveckling blivit avgjord.

Riksskattenämnden uttalar samma mening i anslutning till ett påpekande
att det i utredningen saknas underlag för en bedömning av de ekonomiska
konsekvenserna och effekten i övrigt av förslaget inte endast vid bibehållandet
av den nuvarande fastighetsbeskattningen utan även vid en total avveckling
av denna. Skulle emellertid fastighetsbeskattningens avveckling icke erhålla
sin lösning inom det eller de närmaste åren finner nämnden dock påkallat
att genomföra ett provisorium på basis av de sakkunnigas förslag med
hänsyn till angelägenheten av att förbättra produktionskommunernas ställ nmg.

Länsstyrelsen i 1 äslernorrlands län förordar av bl. a. samma skäl ett provisorium
som tar sikte på att tillföra produktionskommunerna en större andel
av inkomstskatteunderlaget utan att de gällande fördelningsprinciperna
i övrigt rubbas.

Sveriges industriförbund tillstyrker i princip en omfördelning till produktionskommunernas
förmån i överensstämmelse med vad förbundet redan
uttalade i sitt utlåtande över norrländska vattenkraftsutredningens betänkande.
Förbundet understryker emellertid samtidigt betydelsen av att
fördelningsreglerna utformas så, att de ger ett rimligt resultat även efter
ett avskaffande av fastighetsskatten. Det framstår därför som en brist, att
de sakkunniga icke utrett verkningarna av sitt förslag eller klarlagt hur

Kungl. Maj:ts proposition nr 8t år 1963

detta skulle kunna samordnas med en avveckling av fastighetsbeskattningen.
Förbundet varnar för att fördelningsregler nu skapas, som vid en sådan
avveckling inom en snar framtid måste omläggas. Det anses sannolikt att
betydande svårigheter skulle uppstå i ett sådant läge och att en rationell lösning
för framtiden måhända skulle bli omöjlig.

Svenska vattenkraftföreningen anför samma synpunkter. Föreningen redovisar
en undersökning, varav framgår, att en tillämpning av de föreslagna
reglerna på 1960 års inkomster för några kraftföretag skulle medfört en
sänkning av distributionskommunernas andel av totala nettointäkten från
ca 40 till ca 10 procent med en motsvarande uppgång för produktionskommunerna.
På grund härav anser föreningen att förslaget inte är ägnat att
läggas till grund för lagstiftning. Skall produktionskommunernas inkomstandel
ökas, vore det enligt föreningen enklare att endast justera procenttalen
utan annan ändring av de gällande reglerna. Då emellertid betänkandet
icke ger erforderlig vägledning för en sådan åtgärd, finner föreningen
nödvändigt med en ytterligare utredning för att på angivna sätt åstadkomma
en lämplig omfördelning.

Även Svenska elverksföreningen tillstyrker i princip en förändring, som
ger kraftverkskomnnmerna ökad beskattningsrätt och som ger regleringskommunerna
likställighet med kraftverkskommuner. Enligt föreningens
uppfattning låter det sig emellertid inte göra, att ens tillnärmelsevis fastställa
vad som kan anses vara en rättvis fördelning. Dock synes sannolikt,
att förslaget går för långt i att tillgodose kraftverkskommunernas intressen.
Även om det ifrågasatta systemet enligt föreningens uppfattning är ägnat
att undanröja vissa olägenheter och ger vissa obestridliga praktiska fördelar,
framstår det i vissa avseenden som oklart och kan i vissa fall ge lika
orimliga resultat, som de nuvarande reglerna. Därtill bör beskattningsreglerna
redan nu utformas så, att en framtida avveckling av fastighetsbeskattningen
kan ske utan nya genomgripande förändringar i inkomstbeskattningen,
t. ex. genom att basera fördelningen på hela inkomsten men med
viss prioritet för produktionskommunerna. Kravet på fördelningsreglerna
bör enligt föreningen vara att de är enkla, praktiskt tillämpliga och entvdiga
samt därtill så logiskt uppbyggda, att fördelningen av skatteunderlaget
i allt väsentligt blir oberoende av företagsorganisatoriska skillnader och
fri från diskontinuitet. Det är därvid icke realistiskt, att bedöma produktions-
resp. distributionskommunerna som enhetliga grupper och räkna med
utjämning beskattningsfallen emellan. Mot denna bakgrund avstyrker föreningen
de sakkunnigas förslag och hemställer att frågan måtte övervägas
på nytt, varvid företrädare för berörda intressen bör få tillfälle att medverka.
Om i avvaktan härpå en omfördelning till kraftverkskommunernas
förmån anses erforderlig, förordar föreningen en provisorisk justering av
procenttalen utan ändring i övrigt av de nuvarande fördelningsreglerna i enlighet
med i det följande närmare redovisade grunder.

Liksom stadsförbundet framhåller lantbrukets skattedelegation, att de
föreslagna reglerna, om fastighetsbeskattningen bibehålies, blir utan egent -

Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1963

lig effekt, eftersom ingen inkomst återstår att fördela. Det förhållandet att
garantiskatten således är effektiv för kraftföretagen i allmänhet ger emellertid
enligt delegationens mening stöd för antagandet, att prissättningen
mellan kraftproducenterna och deras kunder, varemellan intressegemenskap
ofta torde råda, icke sker till marknadspris. Det framstår därför såsom en
brist att de sakkunniga icke utrett prisfaktorns inverkan på inkomstfördelningen.
Härom anföres vidare följande.

Delegationen har för sin del den uppfattningen att en sådan utredning
skulle ge till resultat att en betydande förskjutning av inkomsterna sker
tran de direkt kraftproducerande företagen till de distribuerande företagen
En motsvarande förskjutning äger då rum från de kommuner, där kraften
produceras, till de kommuner, där kraften distribueras eller förbrukas.
Enligt delegationens mening bör vid avräkning av kraften från producentkommunerna
tillämpas priser, som nära ansluter sig till marknadspriset.
Redan den nuvarande ordalydelsen av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen
förutsätter en justering av avräkningspriserna om inkomsten i avsevärd
man förskjutits till annan kommun än den där den bort redovisas. Den
praxis mellankommunala prövningsnämnden i förevarande hänseende tilllämpat
medger emellertid betydande inkomstförskjutningar mellan kommunerna
och är enligt delegationens mening alltför liberal.

Ett klarläggande uttalande om hur 57 § 3 mom. kommunalskattelagen
skall tolkas i vad avser kraftens avräkningspris torde enligt delegationens
mening kunna undanröja en del av de nuvarande missförhållandena. _De legationen

anför synpunkter på de sakkunnigas förslag om att även regleringsdammskommunerna
bör erhålla beskattningsrätt enligt en inkomstfördelning
på grundval av taxeringsvärdena. Härom anför delegationen inledningsvis
följande.

Enligt delegationens mening kommer genom en sådan fördelningsgrund
icke att beaktas det förhållandet att för kraftverk ofta tages i anspråk fallhöjd
i annan kommun än den där kraftverket är beläget. I den mån kommun
med fallhöjd icke får någon anläggningsdel inom sitt område, får kommunen
icke heller i fortsättningen någon andel av kraftverksföretagets inkomst,
ehuru kommunen genom fallhöjdens ianspråktagande gått miste om
beskattningsunderlag. Grunden till kraftföretagets inkomst ligger dock i de
fallhöjder som exploaterats. Motsvarande förhållande synes vara för handen
beträffande de kommuner, som beröres av vattenregleringen. Det blir
enligt förslaget blott den kommun, som har regleringsdammen inom sitt
område, som får andel i kraftföretagets inkomst. Övriga av vattenregleringen
berörda kommuner torde emellertid också ha lidit intrång med förhöjda
kostnader eller minskat beskattningsunderlag som följd. (Regleringsavgiftsmedel
torde icke ge tillräcklig kompensation och fördelas för övrigt
efter andra grunder.)

Detta visar enligt delegationens mening, att taxeringsvärdena på kraftverk
och regleringsdammar icke utgör någon god fördelningsgrund för
kraftföretagens inkomster. Fördelningen av kraflverksföretagens inkomster
mellan produktionskommuner bör ske på annan grund än taxeringsvärdena
och till produktionskommuner bör hänföras inte endast kommuner, där
3 liihang till riksdagens protokoll l''J63. 1 sarnl. ,Vr 84

Kungl. Mnj:ts proposition nr 8k år 1963

kraftverk och dammar är belägna, utan även kommuner med ianspråktagna
fallhöjder eller som beröres av vattenregleringar eller som av andra skäl
får minskat beskattningsunderlag. Delegationen anger även vissa riktlinjer
efter vilka inkomstfördelningen mellan produktionskommunerna bör ske
vid ett sådant läge men konstaterar samtidigt att problemen är så komplicerade
att det inte varit möjligt att framlägga något detaljerat förslag. Delegationen
anser emellertid att den föreliggande utredningen icke innebär en
godtagbar lösning av inkomstfördelningsproblemen och föreslår därför att
en ny utredning av detta problem i hela dess vidd verkställes med utgångspunkt
bl. a. från de av delegationen anförda synpunkterna. Då emellertid en
sådan utredning kan beräknas ta avsevärd tid, förordar delegationen att
det framlagda förslaget med nyssnämnda förtydligande och vissa i det följande
behandlade ändringar införes som ett provisorium.

Att den intressegemenskap, som i många fall föreligger mellan kraftforetagen
och kraftköpande kommuner och industriföretag kan påverka prissättningen
och därmed också kraftföretagens resultat, uppmärksammas även
av andra än lantbrukets skattedelegation. Sålunda framhåller länsstyrelsen
i Västerbottens län, att det visserligen genom bestämmelserna i 57 § 3 mom.
kommunal skattelagen föreligger möjlighet att i viss mån eliminera de verkningar
i skattehänseende, som en vinstöverflyttning mellan bolag kan medföra
i berörda kommuner. Vid en lagstiftning enligt förslaget torde man
dock få räkna med att kraftverkskommunerna på sina håll icke mom den
närmaste framtiden kan påräkna större skatt än hittills, då kraftbolagen
har möjlighet att i vinstreglerande syfte tillgodoföra sig värdeminskningsavdrag.
Länsstyrelsen anser dock förslaget ha så betydande fördelar, att det
tillstyrkes med viss i det följande redovisad justering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det torde finnas en
ganska vid marginal för vinst justeringar, utan att sådana omständigheter
kan visas föreligga, som jämlikt 57 § 3 mom. kommunalskattelagen föranleder
överflyttning av inkomst från en kommun till annan. Erfarenheterna
visar för övrigt att detta lagrum relativt sällan kommit till användning. Länsstyrelsen
anser det klart, att den interna prissättningen i allra högsta grad
påverkar kommunernas beskattningsrätt och en utredning av detta spörsmål
hade därför varit av stort värde.

Riksskattenämnden och länsstyrelsen i Västernorrlands län har påpekat,
att de ifrågasatta reglerna synes lämna stora möjligheter att genom ändring
av de formella äganderättsförhållandena förskjuta beskattningen från
en kommun till en annan och att sålunda en lagstiftning enligt förslaget
kan få direkt inverkan på valet av associationsform för kraftföretagen. Riksskattenämnden
belyser detta förhållande med följande exempel.

Ett kommunalt elverk för detalj distribution antages äga dels ett kraftverk,
beläget utom kommunen, dels samtliga aktier i ett kraftverksa t
bolag, som äger ett kraftverk i en tredje kommun. Om i bagge fallen kraften
förbrukas i elverkskommunen, blir det i det forsta fallet "feslutan
fråga om detalj distribution, varför produkt,onskommmunen helt skulle ga
förlustig inkomstskatt på produktionen, medan i det senare fallet hela pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1963

duktionen i parti säljes av kraftverksaktiebolaget till elverket och sålunda
inkomstbeskattningen i sin helhet förlägges till produktionskommunen. Det
lärer icke vara godtagbart för produktionskommunen att, på sätt detta exempel
visar, vara beroende av de formella äganderättsförhållandena och
härtill kommer att i det givna exemplet — som icke är en konstruktion
utan hämtat ur verkligheten — det för elverkskommunen skulle löna sig
att köpa ut det av kraftaktiebolaget ägda kraftverket för att härigenom
uppnå att, sedan kraftverket övergått till att vara direktägt av kommunen,
vinsten såsom helt hänförlig till detaljdistribution kommunalbeskattades
blott i elverkskommunen.

I anslutning härtill framhåller riksskattenämnden, att förslaget om att
vinst å partiförsäljning av kraft, som inköpes från utlandet, alltid skall beskattas
i den kommun, där kraftimportörens eget kraftverk är beläget, i
vissa fall ger ett mindre tillfredsställande resultat. Nämnden anger härvidlag
såsom exempel, att ett kraftföretag med säte i en kommun i Skåne och
med kraftverk i Blekinge inköper ånggenererad kraft från Danmark och
säljer denna importerade kraft i parti till en industri i Skåne. Förslaget
innebär i sådant fall, att hela vinsten å importaffären skall kommunalbeskattas
i Blekinge oaktat något anspråk på dylik beskattningsrätt enligt
nämndens mening icke med fog kan framställas av den ifrågavarande kommunen
i Blekinge.

Kammarkollegiet anför samma synpunkter.

De sakkunnigas förslag om att begreppet kraftverkskommun skall utvidgas
till att omfatta även kommun, där regleringsdamm är belägen,
tillstyrkes allmänt av remissinstanserna såsom en riktig och rättvis åtgärd.

Det av de sakkunniga för denna ändring åberopade skälet, att kommun
bör få beskatta inkomster, som uppkommer genom verksamhet inom dess
område, har föranlett följande kommentar av kammarkollegiet.

Kollegiet får erinra, att verksamhet inom en kommuns område i och för
sig ej ger kommunen beskattningsrätt, utan att därför krävas att för verksamheten
begagnats fast driftställe i den mening som anges i 61 § kommunalskattelagen.
De nuvarande bestämmelserna, enligt vilka regleringsdammskoinmunen
ej får beskatta någon del av inkomsterna av kraftproduktionen,
återspegla och stå i överensstämmelse med motsvarande civilrättsliga
regler, enligt vilka fallhöjdsägare får utnyttja regleringsmagasinet
utan att strandägaren vid regleringssjön får del i därav uppkommande vinst
eller får andel i kraftverket.

Då det emellertid på vattenkraftsexploateringens nuvarande, långt framskridna
stadium icke torde vara aktuellt att göra några ändringar i dessa
civilrättsliga förhållanden, finner kollegiet dessa dock icke utgöra något hinder
mot att ge regleringsdammskommunerna den ifrågasatta beskattningsrätten.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet även biträtt förslaget om
upphävande av den beskattningsrätt, som nu tillkommer kommuner, där
kraft endast levereras i parti (leveranskommuner) och att således

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

beskattningsrätten begränsas till produktions- och detaljdistributionskommunerna.
I vissa fall anser man emellertid att förslaget i denna del går för
långt samt att det i tekniskt hänseende icke ger en klar gränsdragning mellan
de beskattningsberättigade kommunkategorierna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget i denna del under åberopande
av bl. a. följande.

De sakkunniga får anses ha visat att något egentligt motiv för bibehållande
av någon del av skatteunderlaget hos leveranskommunerna ej numera
föreligger. De intäkter, varom i detta sammanhang är fråga, synas med
hänsyn till numera tillämpade former för partileverans av kraft ha väsentligt
större anknytning till produktionskommunen än till leveranskommunen.
De sakkunniga ha också berört frågan huruvida överföringskommunerna
skulle anses ha berättigade anspråk på att få beskatta någon del av
kraftverksinkomsten. Samma skäl som ha avseende på leveranskommunernas
anspråk synas kunna åberopas för överföringskommunernas uteslutande
vid fördelningen. Därjämte talar väsentliga praktiska skal mot en beskattning
i dessa kommuner.

Kammarrätten anför liknande synpunkter för ett bifall till forslaget i
denna del.

Även vattenfallsstyrelsen tillstyrker betänkandets förslag i denna del och
anför bl. a. följande.

Ändringsförslaget avser för det första att såsom förbrukningskommuner
skola räknas endast de, inom vilka företaget självt har egen detalj distribution
— engrosleveransernas belägenhetsforhållanden skulle bil en ovidkommande
sak — och för det andra att fördelningen av skattenettot mellan
förbrukningskommuner och kraftverkskommuner skall goras i den proportion,
vari bruttointäkterna från ifrågavarande detaljdistribution star till företagets
återstående bruttointäkter från elkraftsförsäljningen. Vattenfal sstyrelsen
finner denna ändring i princip riktig och tilltalande. Den skulle
medföra, att förutom själva produktionen och förefintliga fastighetei endast
de distributionsled för elkraften, som kommer närmast forbrukningsapparaterna
ge underlag för kommunala skatteintäkter, vare sig namnda
slutled sedan utgöras av orts- och gårdsnät for detaljdistribution eller fördelningssystem
inom industrianläggningar. (I det senare fallet blir det elkraftsanvändningens
bidrag till resp. industris lönsamhet, som fungerar som
skattekälla.) I betänkandet motiveras närmare, varför icke blotta passagen
av elkraft i kraftledning över kommuns område kan motivera anpart i skattenettot.
Man kan likaså anse det vara irrelevant att i en eller flera punkter
av transportvägen ägarbyte inträder med åtföljande engros- leverans. En
uppdelning av bruttointäkterna från detalj distribution pa olika kommune
möter ingen svårighet för kraftföretagen.

Svenska elverksföreningen framhåller, att om än del berättigade i förslaget
kan diskuteras så uppnås obestridliga praktiska fordelar om leveranskommunerna
icke vidare tillerkännes andel i beskattningsunderlaget. Dock
påpekas, att förslaget även kan skapa nya fördelningsproblem med avseende
på företag med huvudsakligen kraftöverföring och partileveranser. Detta
förhållande bör enligt föreningen särskilt beaktas vid avvägningen av fördelningsreglerna.
Föreningen erinrar dessutom om, att redan nu gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

regler skulle kunna tolkas så att partileveranser endast medför beskattningsrätt
för leveranskommunen, när mottagaren tillika är förbrukare (i regel industriföretag).

i anslutning härtill anför föreningen följande.

Begreppet produktionskommuner (kraftverkskommuner etc.) finnes klart
delinierat i föreliggande betänkande men däremot saknas definition av detalj
distributionskommunerna. Man kan emellertid ur på flera ställen i betänkandet
gjorda uttalanden sluta sig till, att utredningen med partileveranser
avsett icke blott leveranser till andra kraftföretag utan även leveranser
till industrier och kommunikationsföretag. Resterande distribution skulle
då vara detaljdistribution, vilket rätt nära överensstämmer med gängse
terminologi. I förevarande sammanhang ger emellertid en sådan snäv tolkning
mycket godtyckliga resultat, bl. a. för flera av de kommunala elverken.
Det synes därför rimligare att som (detalj) distribution räkna all kraftförsäljning
utom engrosleveranser till andra kraft- och elverksföretag, varvid
samtidigt begreppen »detaljdistribution» och »detaljdistributionskommuner»
ersättas av »distribution» respektive »distributionskominuner».

Svenska stadsförbundet finner förslaget i allt för hög grad gynna produktionskoinmunerna
och anser därför i vart fall rimligt, att bruttointäkterna
av sådana partileveranser, som till skillnad från s. k. överföringsleveranser
förbrukas inom en kommun, vid inkomstfördelningen tillföres kommunen.
Avgörande vid fördelningen bör m. a. o. inte vara leveransens karaktär av
partileverans utan huruvida kraften av köparen är avsedd att levereras vidare
i parti eller att detaljdistribueras eller förbrukas. Det torde enligt förbundet
inte möta större svårigheter för kraftverksföretagen att göra en sådan
uppdelning av sina partileveranser.

Drätselkammaren i Örebro ansluter sig till stadsförbundets uttalande och
anför till stöd härför, att en tillämpning av de föreslagna reglerna vid 1961
års taxering skulle ha inneburit, att en inkomstandel å 142 395 kronor hade
helt bortfallit för stadens del, medan exempelvis Höglands kommun skulle
tätt sin andel ökad från 225 000 till 560 000 kronor. Staden är för sin elförsörjning
beroende av partileveranser från Kraftaktiebolaget GullspångMunkfors.
Detta förhållande talar enligt drätselkammarens mening för en
lör förbrukningskommunerna mera moderat lagstiftning i överensstämmelse
med stadsförbundets förslag. Skulle detta av praktiska skäl icke gå att realisera
anser sig drätselkammaren kunna acceptera, att man bibehåller den
nuvarande grundprincipen, som garanterar produktionskommunerna en viss
procentuell andel av inkomsten, men att andelen höjes från nuvarande 25
till 45 procent. Tillämpat på nyssnämnda exempel skulle detta betyda en
kvarstående inkomstandel för staden av 118 815 kronor.

Svenska landskommunernas förbund förordar en fördelning på distributions-
och produktionskommunerna i förhållande till bruttointäkterna av
distributionsförsäljning och annan försäljning, varvid med distribution bör
lörstås kraftleveranser till förbrukare i område inom vilket företag erhållit
koncession för distribution. Billigt förbundet framstår det som inkonsekvent
att fråntaga distributionskommun rätt att beskatta inkomst av partileveran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t dr 1963

ser från koncessionsinnehavare, som är producent, men medgiva beskattningsrätt
om koncessionsinnehavaren inköper hela sitt kraftbehov.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anser å andra sidan,
att detaljdistributionskommunerna även efter den föreslagna omläggningen
erhåller en för stor inkomstandel. Förslaget anses dock kunna godtagas under
förutsättning, att större leveranser av högspänd kraft till industrier icke
räknas som detaljdistribution. Ett förtydligande på denna punkt finner delegationen
nödvändig.

I flera yttranden påpekas att de sakkunniga icke närmare berört den för
förslagets tillämpning så betydelsefulla gränsdragningen mellan partileverans
och detaljdistribution.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför härom bl. a. följande.

I förslaget har någon definition på partileverans icke lämnats. Av betänkandet
synes emellertid framgå, att med partileverans kan avses leveranser
till industrier, samfärdsel, andra kraftverksföretag, kommunala distributionsföretag
eller elektriska distributionsföreningar. Gemensamt för nämnda
slag av leveranser synes vara att fråga är om stora leveranser per år
räknat av högspänd el.ström. Enligt inhämtade uppgifter förekommer emellertid
leveranser av sådan ström jämväl till andra storförbrukare, exempelvis
sjukvårdsinrättningar. Huruvida leveranser av sistnämnda slag skall
hänföras till partileveranser synes emellertid kunna diskuteras. Då tveksamhet
sålunda torde kunna uppkomma i berörda hänseende och denna fråga är
av avgörande betydelse vid fördelningen av inkomsten, bör enligt länsstyrelsens
uppfattning i anvisningarna till 58 § kommunalskattelagen intagas en
om möjligt entydig definition på partileveranser.

Uttalanden av samma innebörd göres av bl. a. riksskattenämnden under
erinran, att det inte synes föreligga någon allmänt godtagen definition av
begreppen partileverans och detaljdistribution.

Vattenfallsstyrelsen anser, att den nya koncessionslagstiftningen, som bl. a.
förutsätter användning av »områdeskoncession» för det sista ledet, bör
kunna ge ledning för en entydig gränsdragning mellan partileverans och detaljdistribution.
Styrelsen anför följande.

Man skulle sålunda anse, att detalj distribution omfattar alla leveranser,
som ske från ledningsnät, för vilka områdeskoncession gäller, oberoende av
leveransernas storlek och de spänningar, vid vilka de ske. Visserligen har
områdeskoncessionering hittills kommit till stånd endast i liten omfattning,
men målet är, att den skall bli genomgående, och därvid använda principer
torde analogivis kunna tillämpas även på ledningsnät, för vilka ännu koncessioner
av äldre typ gälla. Av hittillsvarande erfarenheter synes emellertid
framgå, att stadselverks områdeskoncessioner komma att avse alla distributionsledningar
inom området, alltså även sådana med förhållandevis hög
spänning, d. v. s. hela stadsdistributionen skulle få anses vara detaljdistribution
inkl. stora industrileveranser vid hög spänning, som när de ske på
landet — automatiskt —- och även enligt områdeskoncessionskriteriet — räknas
till engrosdistribution.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län återigen framhåller, att fördelningsresultatet
blir avsevärt olika, beroende på tolkningen av begreppen partileve -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 dr 1963

rans och detaljförsäljning. Vilken tolkning man än väljer torde de föreslagna
lagreglerna förorsaka betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen
och enligt länsstyrelsens mening inte heller leda till en rättvisare fördelning
mellan ifrågavarande kommuner. Länsstyrelsen anser sig därför höra
avstyrka förslaget i denna del och förordar såsom tidigare nämnts i stället
en justering av nu gällande procenttal till produktionskommunernas förmån
inom ramen för det nuvarande fördelningssystemet.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att ingen remissinstans
ifrågasatt huvudkontorskom munernas beskattningsrätt. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har dock påpekat att vattenfallsstyrelsen på
grund av sin riksomfattande verksamhet utöver huvudkontor i Stockholm
upprättat större distriktskontor på ett antal platser i riket. Vid dessa kontor
bedrives i allmänhet ingen sådan verksamhet, som för de ifrågavarande
kommunerna grundar rätt till beskattning utöver eventuell fastighetsskatt.
Länsstyrelsen ifrågasätter, om inte en skälig del av huvudkontorsandelen av
kraftverksinkomsten borde tillföras de olika distriktskontorskommunerna.

Vid remissbehandlingen har man i övrigt allmänt biträtt förslaget om att
till huvudkontorskommunerna alltjämt skall hänföras en generellt fastställd
andel av det fördelningsbara skatteunderlaget. I flertalet fall tillstyrker man
även, att denna andel liksom hittills skall utgöra 10 procent.

Svenska landskommunernas förbund anför härom följande.

Förbundet har intet att erinra mot att huvudkontorsandelen normalt beräknas
till 10 %. Kraftverksföretagens huvudkontor sköter nämligen regelmässigt
inte endast administration och redovisning utan handlägger även i
avsevärd omfattning arbetsuppgifter som har direkt samband med produktion
och distribution av elektrisk kraft. Det kan därför anses vara motiverat
att tillföra huvudkontorskommunen 10 procent av inkomsten. Om arbetsuPPfpfterna
uppdelats så, att de centrala tekniska arbetsuppgifterna utföres
på annan ort än administrationen och bokföringen, synes huvudkontorsandelen
böra fördelas lika på de båda orterna.

Svenska elverksföreningen uttalar, att en huvudkontorsandel om 10 procent
kan vara acceptabel i normalfallet, men tillägger, att det finns fall, där
det starkt kan ifrågasättas om icke dessa kommuner lika väl eller bättre än
andra kommuner är berättigade till ytterligare skatteunderlag, t. ex. där
verksamheten till betydande del består i fördelning av inköpt kraft till flera
återdistributörer.

Vissa remissinstanser anser emellertid motiverat med en sänkning av huvudkontorsandelen
till 5 procent. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Norrbottens
län, att de sakkunnigas konstaterande att huvudkontorskommunerna
otvivelaktigt gjort vinster i beskattningsrätt genom fastighetsskattens avveckling
närmast borde ha lett till en begränsning av dessa kommuners
andel. Såsom skäl härför anför länsstyrelsen dessutom följande.

Om man---omräknar huvudkontorsandelen för vattenfallsstyrelsens

taxering år 1953 efter nu gällande repartitionstal, finner man, att huvudkontorsandelen
skulle öka från cirka 376 000 kronor till drygt 2 389 000 kronor.
Motsvarande omräkning för taxeringsåret 1955 ger till resultat en höjning av

Kungl. AIaj:ts proposition nr 84 år 1963

huvudkontorsandelen från cirka 883 000 kronor till cirka 2 268 000 kronor.
Dessa omräkningar visar, att huvudkontorskommunerna även vid en begränsning
av andelen till 5 procent genom den företagna nedsättningen av
repartitionstalet skulle komma att i beskattningshänseende intaga en väsentligt
gynnsammare ställning än vad man räknat med vid genomförandet av
1928 års lagstiftning på förevarande område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Med beaktande i vederbörlig grad av produktionskommunernas berättigade
anspråk på delaktighet i inkomstskatteunderlaget synes det länsstyrelsen
befogat att till ytterligare stärkande av nämnda kommuners ställning
beskära huvudkontorskommuns andel att utgöra allenast 5 %. Den historiska
översikten i betänkandet utvisar jämväl att första gången en fördelning
efter fasta procentuella normer var aktuell, nämligen i 1920 års proposition
med förslag till kommunalskattelag, endast 5 % av inkomsterna ansetts
böra hänföras till huvudkontorskommun. Kommunalskattelagens nu gällande
regler angående uppdelning av rörelseinkomst mellan kommuner innebära
i allmänhet — utom i fråga om inkomst av vatten-, gas- eller kraftverksrörelse
— att inkomsten till allenast 5 % skall beskattas i huvudkontorskommun.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens
län, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen och Norrlandsförbundet.

Förslaget om att det efter avdrag för huvudkontorsandelen återstående
skattenettot skall fördelas på produktions- och detaljdistributionskommunerna
i förhållande till bruttoinkomsterna av partileveranser
resp. detaljdistribution anses av flertalet remissinstanser leda till
ett godtagbart resultat. Härvid utgår man dock från att det åstadkommes en
klar och entydig definition av begreppen partileverans i överensstämmelse
med vad som härom nyss anförts.

Från ett flertal remissinstansers sida framhålles emellertid att förslaget
i denna del under vissa förhållanden medför en omfördelning som varken ur
produktions- eller distributionskommunernas synpunkt kan anses som tillfredsställande.
Såsom exempel härpå nämnes att produktionskommunen icke
skulle få någon andel, om kraftföretagets inkomster uteslutande härrör från
detaljdistribution inom annan kommun än produktionskommunen. Produktionsandelen
skulle återigen bli orimligt stor om detaljdistributionen utgör
endast en mindre del av den totala försäljningen och den egna kraftproduktionen
är tämligen ringa i förhållande till inköpta kraftkvantiteter. Här
må även erinras om tidigare redovisade uttalanden, att skatteeffekten blir
olika om produktion och distribution sker av samma eller av skilda företag
samt att det ifrågasatts skäligheten av att vinst från försäljning i parti av
importerad kraft skall i princip tillföras produktionskommunerna. Även själva
fördelningsgrunden anses i några yttranden vara mindre lämplig.

Vattenfallsstyrelsen finner det i viss mån inkonsekvent, att bruttointäkterna
från företagets egen detaljdistribution skall läggas till grund för fördelningen
mellan kommunerna. Styrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

Av sådana bruttointäkter åtgår normalt cirka hälften för att täcka den
räkrattsbetalning, som skulle förlegat, därest detaljdistributionen ombesörjes
av ett särskilt företag. Fördelningen mellan de båda kommunslagen blir
därför principiellt olika för skilda kraftföretag, beroende på den relativa
omfattning, i vilken dessa företag avsätta tillgänglig råkraft i egen detaljdistribution.
I extremfallet, att företaget har enbart detaljdistribution i en
eller flera kommuner, och samtidigt kraftverk i annan kommun, skulle ingen
del av skattenettot tillfalla den senare. Exemplet kan vara realistiskt
beträffande vissa stadselverk med en eller flera vattenkraftsstationer utanför
stadsområdet. Mera konsekvent vore det att beräkna en råkraftsbetalning
för företagets egen detaljdistribution och hänföra den till kraftverkskommunernas
proportioneringsstorhet, under det att enbart skillnaden mellan
detalj distribution sbruttot och nämnda råkraftsbetalning skulle vara avgörande
för förbrukningskommunernas andel.

Styrelsen anser dock, att en sådan finputsning av fördelningen skulle
medföra komplikationer, eftersom råkraftsbetalning för egen detaljdistribution
ej bokföres och därför skulle få beräknas. Detta kan icke ske entydigt
utan att ett betydande komplex av förutsättningen fastlägges. För flertalet
kraftföretag synes den också vara onödig med hänsyn till de relativt godtyckliga
variationer, som kommunernas skatteintäkter från kraftindustrin
ändock är underkastade. Möjligen skulle man enligt styrelsen i stället kunna
bibehålla nuvarande fördelningstal 25 procent som ett minimum för produktionskommunerna.
— Härjämte påpekar styrelsen, att förslaget måste
förses med kompletterande bestämmelser för det fall, då företaget helt eller
delvis inköper råkraft. I det teoretiska fallet att företaget köper all råkraft
och icke har vare sig egen industriell förbrukning eller detaljdistribution
ger förslaget ingen anvisning angående fördelningen. Enligt styrelsen vore
måhända riktigt, att i sådant fall söka bestämma var den levererade kraften
går för slutlig användning inom detaljdistribution och fördela därefter.

Riksskattenämnden framhåller mot bakgrunden av tidigare redovisade uttalanden,
att nämnden bl. a. övervägt att föreslå införandet av en regel, enligt
vilken beskattningen i produktionskommunen skulle sättas i relation
till det värde kraften har när den lämnar kraftstationen. Som förebild har
därvid tjänat förfarandet i fråga om värdesättning av virke, som träförädlande
företag uttager från egen skog. Om man emellertid vid ett dylikt system
vill förbehålla detaljdistributionskommunerna blott den vinst, som belöper
på detaljdistributionen, kommer man enligt nämnden icke ifrån problemet
med gränsdragningen mellan partileveranser och detalj försälj ning.
Nämnden stannar därför inför en lösning som går ut på, att av den del av
nettointäkten, som återstår efter garantiskatteavdrag och avdrag för huvudkontorsandel,
viss lämplig del, förslagsvis 50 procent, såsom fabrikationsvinst
tillföres produktionskommunerna och återstående 50 procent tillföres
distributionskommunerna, dock endast såvitt fråga är om detaljdistribution.
Nämnden anför vidare bl. a. följande.

börslaget innebär att, om t. ex. endast 20 procent av kraften försälies genom
detaljdistribution, detaljdistributionskommunerna få beskatta 20 procent
av den hälft av den med huvudkontorsandelen reducerade vinsten, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

icke är fabrikationsvinst, d. v. s. 10 procent. Den del av vinsten, som belöper
på partileveranser, tillföres produktionskomniunerna. Icke heller med ett
dylikt system kan en gränsdragning mellan partileverans och detalj försäljning
undvikas, men storleksordningen av detta problem minskas väsentligt
genom att hälften av vinsten frånräknas såsom fabrikationsvinst. Det kan
för övrigt förtjäna övervägas, om man icke kunde bygga på begreppen »försäljning
för industriändamål» och »försäljning för återförsäljning» i stället
för på begreppet »partileverans». — För den händelse fastighetsbeskattningen
skulle avskaffas även för kraftverksfastigheter och regleringsdammar torde
ett i huvudsak likartat system kunna tillämpas; möjligen borde härvid
produktionskommunen garanteras en så stor del av nettointäkten, som svarade
mot viss procent av taxeringsvärdet å kraftstationer och regleringsdammar.

Riksskattenämnden tillägger, att det skisserade systemet i fråga om vinst
på importerad kraft, som säljs i parti, kan tänkas få medföra en ökning av
den del av nettovinsten som beskattas i huvudkontorskommunen. Godtages
ej en sådan lösning torde enligt nämnden icke återstå annat än att låta vinsten
beskattas i den kommun, där importören har sitt eget l<xaftverk, trots
att sakliga skäl härför icke kan åberopas.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anser, att förslaget
ger detaljdistributionskommunerna för stor andel, eftersom ingen hänsyn
tages till att den genom detaljdistributionen förvärvade intäkten delvis måste
anses belöpa på själva kraftproduktionen. Därför kunde en uppdelning av
detaljdistributionsinkomsten med t. ex. lika delar på produktion och distribution
vara motiverad och därtill rent skattetekniskt lätt att genomföra. Med
hänsyn till detalj distributionens i allmänhet ringa betydelse torde dock, konstaterar
delegationen, de nämnda förhållandena spela mindre roll därest leveranser
av högspänd kraft till industrier icke anses som detaljdistribution.

Av samma skäl förordar länsstyrelsen i Norrbottens län, att de föreslagna
fördelningsreglerna kompletteras med ett stadgande av förslagsvis den innebörden,
att minst hälften av kraftverksinkomsten alltid skall hänföras
till den eller de kommuner där kraften producerats. Norrlandsförbundet uttalar
samma mening.

Svenska landskommunernas förbund framhåller i anslutning till förbundets
tidigare redovisade principiella ställningstagande i fördelningsfrågan,
att särskilda bestämmelser bör införas för sådana fall, då kraftverkskommun
vid tillämpning av de föreslagna fördelningsprinciperna tillföres inkomst,
som väsentligt under- eller överstiger den inkomst, som skulle ha
framkommit om denna inkomst ansetts härfluten ur en särskild förvärvskälla.
Förbunden anför härom.

I sådana fall bör kraftproduktionen visserligen anses ingå i en enda förvärvskälla
med de möjligheter att kvitta underskott och outnyttjade garantibelopp
i skilda rörelsegrenar som detta kan medföra, men inkomstfördelningen
bör ske såsom om kraftproduktionen härflutit ur en särskild förvärvskälla.
Inkomsten av kraftproduktionen bör med andra ord beräknas
enligt ett skattemässigt specialbokslut för denna verksamhet. Därvid torde
den elektriska kraftens värde vid kraftstationsväggen som regel böra upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr Si år 1963 43

skattas med ledning av vattendomstolarnas bestämmanden jämlikt 9 kap.
44 § vattenlagen.

Den ifrågasatta undantagsbestämmelsen torde icke behöva utformas i detalj,
då liknande taxeringsspörsmål vid tillämpningen av bestämmelserna i
57 § 3 mom. kommunalskattelagen kunnat lösas i praxis på ett för berörda
parter godtagbart sätt.

Sveriges industriförbund framhåller att det från rent teknisk synpunkt
synes vara att föredraga att fördelningen sker efter schablonmässiga regler.
Förbundet tillstyrker därför i princip, att fördelningsreglerna alltjämt utformas
såsom en schablon, innebärande en procentuell fördelning, förenad
med en allmän undantagsregel, som möjliggör en mer nyanserad tillämpning
i de fall förhållandena väsentligen avviker från dem, för vilka schablonen
utarbetats. Lagtekniskt bör därför huvudregeln lämpligen utformas
som en presumtion och anknytas till en rimlig definition av begreppet partileverans.
Därmed skulle kunna anses försäljning till distributionsföretag
samt försäljning av viss storleksordning till enskilda förbrukare.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar också, som tidigare nämnts,
att nuvarande fördelningssystem i princip bibehålies i avvaktan på att fastighetsbeskattningens
framtida gestaltning löses och att man nu endast vidtar
en provisorisk omjustering av procenttalen till produktionskommunernas
förmån. Länsstyrelsen föreslår därvid att 10 procent tillföres huvudkontorskommun,
65 procent produktionskommun (kraftverks- och regleringskommun)
samt 25 procent kommun, där förbrukning ägt rum.

Även svenska elverksföreningen har såsom tidigare nämnts förordat, att
fördelningsfrågan i avvaktan på ytterligare utredning provisoriskt löses genom
en justering av gällande procentsatser inom ramen för ett i övrigt oförändrat
fördelningssystem. Därvid måste man, framhåller föreningen, först
klargöra om huvudkontorsandelen generellt skall bibehållas vid oförändrade
10 procent. Om man stannar härför bör nästa huvudregel vara, att återstående
skatteunderlag skall tillfalla produktions- och distributionskommunerna,
varvid produktionskommunernas andel bör begränsas till kraftproduktionens
andel i energiomsättningen. Föreningen anför härom vidare.

Med hänsyn tagen till att värdeskapandet och därmed vinstmarginalerna
fördela sig på produktionen och distributionen olika för parti- och detaljleveranser
och sedan marginalerna i mellanledet — överföring och transformering
m. m. — redan fördelats på produktion och distribution bör produktionskommunernas
andel enligt föregående stycke exempelvis kunna beräknas
på en andel av det resterande skatteunderlaget, som motsvarar förhållandet
mellan å ena sidan summavärdet av partileveranserna och en fastställd
del av detaljleveranserna och å andra sidan hela kraftförsäljningssumman.

En sådan fördelning skulle givetvis icke vara invändningsfri och ojämnheterna,
som närmast sammanhänga med att partileverans- och överföringskommuncrna
bli utan andel, bli mest utpräglade i fall där engrosleveranserna
äro stora i förhållande till detaljleveranserna och samtidigt produktionen
är liten i förhållande till kraftinköpet. Den betydande fördelningsvinst,
som bär kan komma att tillfalla distributionskommunerna, skulle i

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

och för sig lätt kunna begränsas. Eftersom den närmast svarar mot ett rent
kommersiellt (affärsmässigt) värdeskapande hade den kanske hellre bort
hänföras till huvudkontorskommunen. En viss samstämmighet mellan huvudkontors-
och distributionskommuner finnes dock i kanske flertalet fall,
varför den reella olägenheten ej bör överbetonas.

1 fråga om fördelningen distributionskommunerna emellan finner föreningen
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag om fördelning på grundval
av bruttointäkterna, om därmed endast avses intäkter härrörande från
distribution och alltså ej från partiförsäljning till återdistributörer. I anslutning
härtill uttalar föreningen dessutom följande.

Gällande såväl som nu föreslagna beskattningsregler medföra ett betydande
statistiskt och bokföringsmässigt arbete för de större och differentierade
kraftföretagen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att frågan om en
ny kommunindelningsreform, som avsevärt skulle kunna minska berörda
arbete, för närvarande är under diskussion vill föreningen aktualisera önskemålet,
att kraftföretagen författningsmässigt skola kunna hålla sig till
kommunerna som enheter utan hänsynstagande till de komplikationer, som
följa med kommunalskattelagens § 60 (andra stycket) och förorsakas av
skattesatsernas variation inom kommunerna (mellan församlingarna).

Vad slutligen angår fördelningen av produktionsan delen
har flertalet av de remissinstanser, som tagit upp denna fråga, funnit taxeringsvärdena
utgöra en praktisk och lämplig fördelningsgrund även om den
icke kan anses vara helt invändningsfri.

Vattenfallsstyrelsen framhåller härutinnan, att några väsentligare principiella
erinringar näppeligen finns mot denna fördelningsgrund. Styrelsen påpekar
emellertid en tänkbar modifiering mot bakgrunden av att de sakkunniga
icke framfört något förslag till positiv lösning av den i följande avsnitt
behandlade frågan om beskattningsrätt för sådana nu icke beskattningsberättigade
kommuner, som lidit skada genom vattenreglering. Efter konstaterande
att de sakkunniga i denna fråga övertygande fastslagit att det icke
framstår som möjligt att utnyttja taxeringsvärdena som fördelningsgrund
för en utvidgad beskattningsrätt tillägger styrelsen bl. a. följande.

Men när det gäller fördelningen av kraftverks- och regleringskommunernas
anpart av skattenettot, borde det i och för sig icke vara uteslutet att använda
en utvidgad fördelning. I regleringsdammarnas (och kraftverksföretagens)
taxeringsvärden ingå nu skadeersättningar och kostnader för skadeförebyggande
åtgärder. Av dessa bör man kunna avskilja de belopp, som
avsett andra kommuner än den där dammen ligger, låt vara att full entydighet
sällan föreligger. Dessa belopp skulle jämte för dammkommunen återstoden
av taxeringsvärdet kunna läggas till grund för fördelningen av kraftverks-
och regleringskommunernas anpart av skattenettot (för kraftverkskommunerna
blir det ingen ändring utom i det fallet, att ett kraftverk vållat
skada i annan kommun). I realiteten torde justeringen ge ganska obetydliga
skattetillskott för de nu utestängda kommunerna, men den kan ha
betydelse enbart som ett uttryck för god vilja, ett försök att få med dessa
kommuner i en kompensering skattevägen. Å andra sidan medför den en
ökning av arbete och komplikationer vid deklaration och taxering och bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

därför icke tillgripas utan reella konsekvenser av någorlunda storlek. Skulle
det befinnas möjligt att ordna kompensering medelst regleringsavgifterna,
har Vattenfallsstyrelsen intet att erinra däremot, under förutsättning att
nämnda avgifter icke höjes i samband därmed.

Sveriges industriförbund konstaterar, att det inte synes möjligt att åstadkomma
en fördelning mellan kraftverks- och regleringskommunerna på annan
grund än taxeringsvärdena. Visserligen kan dessa värden icke anses
konstituera en helt rättvisande fördelningsnorm, men enligt förbundets mening
torde den fortsatta utbyggnaden av vattenkraftverken samt reformen
av kommunindelningen komma att väsentligen neutralisera bristerna i denna
fördelningsregel.

Svenska landskommunernas förbund anför liknande synpunkter för ett
godtagande av en inkomstfördelning mellan kraftverks- och regleringskommuner
på grundval av taxeringsvärdena. Däremot anser förbundet, att fördelningen
mellan kommuner av den produktionsinkomst, som belöper på
kraftverk, icke bör ske i förhållande till taxeringsvärdena utan i stället till
kraftproduktionen. Förbundet anför härom följande.

För alla större kraftverk bestämmes taxeringsvärdena enligt den s. k. anläggningskostnadsmetoden,
vilket medför att kraftverk med i förhållande
till produktionen höga anläggningskostnader får höga taxeringsvärden och
tvärtom. Inkomsten av kraftverksrörelse synes i stället böra fördelas i förhållande
till produktionen, varvid årsproduktionen bör omräknas till s. k.
ekvivalentkraft. Denna omräkning, som bör avse kraftleveranser från såväl
vattenkraftverk som ångkraftverk, kan göras exempelvis enligt vattenfallsstyrelsens
vinterdagkraftmetod med koefficienterna 1,0 för vinterdag, 0,6
för vinternatt och sommardag, 0,3 för sommarnatt och vinterhelg och 0,15
för sommarhelg. För kraftverksföretag för vilka en sådan fördelning kan bli
aktuell föreligger ingen svårighet att få fram erforderligt grundmaterial, eftersom
produktionsstatistik finnes för varje timme.

Såsom framgått av det tidigare anförda anser lantbrukets skattedelegation
att taxeringsvärdena icke utgör någon god grund för inkomstfördelningen
mellan produktionskommunerna. Skulle emellertid såsom förbundet förutsatt
för en provisorisk lösning av fördelningsfrågan enligt de sakkunnigas
förslag, även de kommuner, där ianspråktagen fallhöjd varit belägen
före utbyggandet, tillerkännas beskattningsrätt såsom produktionskommuner,
anses dock inkomstfördelningen mellan dessa kommuner och kraftverkskommunen
å ena sidan och regleringskommunerna å andra sidan i avsaknad
på bättre mätare kunna ske i förhållande till taxeringsvärdena. Den fortsatta
fördelningen mellan kraftverks- och fallhöjdskommunerna skulle därefter
enligt delegationen kunna göras så, att först en viss procent av inkomsten
tillföres kraftverkskommunen, varefter återstoden delas mellan
fallhöjdskommunerna i förhållande till varje kommuns andel av fallhöjden
i outbyggt skick.

Länsstyrelsen i Norrbottens län återigen anser, att den föreslagna fördelningsgrunden
direkt missgynnar regleringskommunerna, varför deras berät -

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

tigade intressen bör tillgodoses på ett bättre sätt. Länsstyrelsen anför härom
följande.

På sätt de sakkunniga själva uttalat, kan viss kritik riktas mot fördelningen
av produktionsdelen av inkomsten efter taxeringsvärdena av kraftverk
eller regleringsdammar inom olika kommuner, då regleringsdammskommunerna
i enstaka fall kunna anses bli missgynnade. Taxeringsvärdena å regleringsdammarna
torde nämligen icke stå i skälig relation till taxeringsvärdena
å kraftverken med hänsyn till bland annat den andel regleringsanläggningen
har i den producerade kraftens värde. Länsstyrelsen anser därför,
att regleringsdammskommunerna borde tilldelas större andel än de sakkunniga
föreslagit antingen genom ändring av reglerna för beräkning av taxeringsvärdet
för regleringsdammar eller genom andra för regleringsdammskommunerna
gynnsammare fördelningsgrunder än de föreslagna.

III. REGLERINGS AN LÄGGNINGARNAS TAXERINGSVÄRDEN Gällande

bestämmelser m. m.

Grundstadgandet för bestämmandet av rätten att beskatta fastighetsvärden
återfinnes i 47 § kommunalskattelagen, som stadgar bl. a., att garantibelopp
för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för fastighetsägaren
i den kommun, där fastigheten är belägen.

I fråga om kraftverk och regleringsdammar räknas i skattehänseende såsom
fastighet ägaren tillhörig dels mark, som tagits i anspråk för anläggningen
med bostadshus, dels ock byggnader, inklusive dammbyggnader,
vare sig de är belägna å mark tillhörig anläggningens ägare eller ej. Belägenheten
i administrativt hänseende av dessa tillgångar blir bestämmande för
beskattningsorten.

Taxeringsvärdet för regleringsdammar och vanligen även för kraftverk
bestämmes (anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen) med ledning av
anläggningskostnaderna. Hänsyn skall därvid tagas inte endast till markvärde
och anläggningskostnader utan även till ersättningar för skada å
mark och andra ersättningar för skada eller intrång samt kostnader för
rensningar och skadeförebyggande åtgärder m. m. Bland kostnader som beaktas
vid beräkningen av regleringsdamms taxeringsvärde kan nämnas kostnader
för arbeten å dammbyggnad, sänkningskanal, flottningsanordningar
och andra byggnadsarbeten, kostnader för administration, arbetsledning,
maskiner o. dyl., för undersöknings-, utrednings- och konstruktionsarbeten
och för provisoriska byggnader, vägar m. m. samt kostnader för åtgärder
mot erosion, till skydd mot fiske och i landskapsvårdande syfte, ävensom
kostnader för anläggning av nya vägar, broar, färj ställen m. m. Härtill kommer
ersättningar för skadeverkningar, t. ex. för förlorad fallhöjd, för skador

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 dr 1963

på mark och byggnader, för fiske, för avverkning, röjning och rensning samt
för båt-, bad- och tvättbesvär.

Den omständigheten, att kostnaderna för anordnande av kraftverk eller
regleringsdamm avser fastighet, som ej ingår i den taxeringsenhet, på vilken
anläggningen är belägen, hindrar alltså ej att de hänföres till anläggningskostnaderna
för kraftverket eller regleringsdammen. De kostnader, som
motsvaras av skador på andra fastigheter, som även kan vara belägna i andra
kommuner än anläggningskommunerna, verkar därvid förhöjande på anläggningarnas
taxeringsvärden, medan de skadade fastigheternas taxeringsvärden
nedgår i samma mån som fastigheterna tillfogas skada. Detta kan
sägas innebära, att de kommuner, där de skadelidande fastigheterna är belägna,
på grund av vattenkraftsanläggningarna tillfogas förluster i skatteunderlag.

Detta förhållande har uppmärksammats i olika sammanhang, bl. a. av
sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen, åt vilka på
framställning av 1947 års riksdag uppdrogs att utreda frågan om gottgörelse
till bygd för skador, som föranledes av vattenkraftsanläggningar. De
sakkunniga ansåg det angeläget, att detta spörsmål bringades till en tillfredsställande
lösning. Även i riksdagen har angelägenheten av frågans lösning
framhållits bl. a. i motion II: 524 till 1957 års riksdag. Även Norrländska
vattenkraftsutredningen har i sitt år 1957 framlagda betänkande (s.
227—229) uppmärksammat frågan och förordat åtgärder. Slutligen har
Samarbetsdelegationen för de fyra nordliga länen gjort en framställning i
frågan.

Skattelagssakkunniga

Inledning

De sakkunniga framhåller inledningsvis, att en utgångspunkt för deras
förslag i fråga om fördelningen mellan olika kommuner av det kommunala
skatteunderlaget hos kraftverksföretag varit, att garantibelopp för vattenkraftsfastigheter,
liksom garantibelopp för andra fastigheter, tages till beskattning
i de kommuner, där fastigheterna är belägna. Detta betyder, att
samma kommuner även har beskattningsrätten för inkomster, som kan hänföras
till den vid vattenkraftsfastigheterna bedrivna verksamheten.

Det här aktuella spörsmålet avser frågan huruvida, såsom gjorts gällande
från skilda håll, de kommuner, där vattenkraftanläggningarna är belägna,
f. n. skulle åtnjuta en obehörigt förmånlig ställning vid den kommunala
beskattningen mot den bakgrunden, att vattenkraftsfastigheterna och den
där bedrivna verksamheten förorsakar omfattande skadegörelse på fastigheter
och nyttigheter även i andra kommuner än de, där anläggningarna är
belägna. Framförallt skulle detta gälla de åtgärder, som vidtages för vattenregleringar.

Sådana regleringar kan enligt de sakkunniga åsyfta en omfördelning av

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1963

vattenmängden under ett och samma år mellan vattenrik och vattenfattig tid
eller mellan vattenrikt år och vattenfattigt år, s. k. årsreglering, eller också
en överföring av vatten från helg- och nattid, då elbehovet vanligen är litet,
till de högbelastade tiderna, s. k. korttidsreglering. Regleringar i direkt anslutning
till kraftverken kan vara antingen årsregleringar eller korttidsregleringar
eller en kombination av båda. Regleringar med särskild damm är i
regel årsregleringar, men kan, om dammen ligger relativt nära kraftverket,
även utnyttjas för korttidsreglering. Beträffande verkningarna av olika slags
regleringar anför de sakkunniga följande.

Vid reglering i direkt anslutning till kraftverk ingår regleringsanordningarna
nästan undantagslöst såsom del av det kraftverk, till vilket regleringen
är ansluten, och äges helt av kraftverkets ägare. I dessa fall är regleringarna
vanligen av mindre omfattning och deras verkningar är ofta begränsade
till kraftverkskommunen.

Med korttidsregleringarna åsyftar man som nämnts att innehålla vatten
under en kortare tid. I regel blir därför inagasinsvolymen måttlig och skadeverkan
inom magasinsområdet av ringa omfattning, eller begränsad till
ett mindre område. Däremot kan betydande skadliga verkningar uppträda
nedanför regleringsdammen långt ned i vattendraget; i många fall ända ned
till havet. I sådana fall kan konflikter om beskattningsrätten uppstå icke
blott därför att icke alla kraftverk, som har båtnad av regleringen, ligger
inom regleringskommunen, utan även därför att regleringen skadligt berör
ett flertal kommuner.

Års- och flerårsmagasinen ligger ofta helt utanför de kommuner, i vilka
kraftverken ligger, och ej sällan ligger själva magasinsområdet inom mer än
en kommun. Dessa regleringar, vilka omfattar stora magasinsvolymer, förorsakar
genom uppdämning eller/och avsänkning utöver de naturliga vattenståndsgränserna
samt genom hastiga vattenståndsvariationer betydande
skada inom själva dämningsområdet. De medför därjämte i flertalet fall
avsevärda skador utmed vattendraget nedanför regleringsdammen. Särskilt
dessa regleringar kan alltså ge anledning till beskattningsrättsliga konflikter
mellan kommunerna.

Det förhållandet, att långtidsregleringarna i regel anordnas vid de övre
delarna av vattensystemen medför, tillägger de sakkunniga, att samtliga
nedströms regleringarna belägna strömfall har större eller mindre nytta av
varje sådan reglering. Den båtnad, som erhålles genom en reglering, är dock
till storleken mycket växlande hos de i regleringssamfälligheten deltagande
kraftverken, beroende på fallhöjd, utbyggnadsförhållanden, belägenhet i vattendraget
m. m.

Innebörden av gällande bestämmelser

Då vattendomstol för åstadkommande av vattenreglering ger tillstånd till
överdämning och vattenskadande av fastighet, synes enligt de sakkunniga
icke vara fråga om överflyttande av visst värdeobjekt från en fastighet till
annan. Domstolens beslut innebär, att fastighet helt eller delvis berövas det
värde den allt efter sin jordnatur haft för att möjliggöra, att nya värden
skapas genom vattenföringens reglering till förmån för därav beroende kraftverk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år W63

De värden, som berövas fastighet vilken får tåla skadorna, kan icke i sig
själva vara av fastighets natur. Vattendomstolens beslut innebär icke heller
att dessa värden tillägges viss fastighet. Som princip gäller att vattenregleringsföretag
enligt vattenlagens bestämmelser icke kan komma till utförande
med mindre nyttan av anläggningen prövas efter avdrag för byggnadskostnaderna
uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger skada och intrång
på åker och äng, samt två gånger skada och intrång på annan egendom. Rätten
att vattenskada annans fastighet torde icke heller kunna anses såsom
servitut, som lagts på viss fastighet till förmån för annan, bl. a. av det skälet,
att regleringsdamm stundom icke är att anse såsom fast egendom i civilrättslig
mening. Den reella innebörden av beslutet synes därmed vara,
uttalar de sakkunniga, att domstolen för visst ändamål tillstädjer att vissa
fastigheter skadas och till följd härav tillerkänner ägarna skadestånd.

Mot bakgrunden härav är det enligt de sakkunniga i och för sig icke givet,
att de värden, som de vattenskadade fastigheterna gått förlustiga, bör
tillgodoräknas någon fastighet för taxeringen. En förutsättning för att värdena
överhuvud taget skall kunna fastighetstaxeras är att de kan anses tillhöra
någon fastighet och att de såsom hänförliga till kostnaderna för denna
fastighet tas i beaktande vid värdering av fastigheten enligt anläggningsmetoden.
Om så sker blir fastighetens administrativa belägenhet avgörande för
beskattningsorten även för skadorna.

I spörsmålet vart regleringsvärdet vid beskattningen bör hänföras, när
vattenreglering sker medelst särskild regleringsdamm, har, framhåller de
sakkunniga, stor tvekan rått. Klart har dock ansetts vara, att det är ogörligt
att anknyta detta värde till de vattenskadade fastigheterna, vilket också
korn till uttryck i de först utfärdade taxeringsbestämmelserna. Härom anför
de sakkunniga bl. a. följande.

Trots att teoretiskt fullt hållbar grund därför var svår att finna (jämför
prop. 1932: 220, s. 107) stadgades alltså i de första bestämmelserna om fastighetstaxering
av regleringsdamm, att sådan damm skulle åsättas särskilt
taxeringsvärde och att vid taxering hänsyn skulle tas till kostnaderna för
uppförandet av själva dammen med tillhörande byggnader samt till värdet
av tillhörande mark. Då det emellertid ansågs, att hela värdet av reglering
kom till uttryck i form av ökat naturvärde hos de av regleringen gagnade
vattenfallen, stadgades, till undvikande av dubbeltaxering, att det värde, som
tagits till beskattning vid regleringsdammen, skulle avräknas vid bestämmande
av vattenfallsfastigheternas taxeringsvärden. Enligt dessa regler kom
alltså värdet av de skador, som förorsakats av reglering, icke till uttryck vid
regleringsdammens taxering, men fick anses inkluderade i naturvärdet hos
de vattenfall, som gagnades av regleringen.

Då reglerna om taxering av vattenfallsfastigheter reviderades år 1950 infördes
i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen det fortfarande gällande
stadgandet, att vid bestämmande av regleringsdamms taxeringsvärde
skall, liksom vid kraftverks taxering, tagas i beaktande — förutom värdet av
mark, som tages i anspråk för själva anläggningen med bostadshus samt
byggnadskoslnader — även ersättningar för skada å mark och andra ersätt4
Bihang till riksdagens protokoll JU63. 1 samt. Xr S4

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1963

ningar för skada och intrång samt kostnader för rensningar, skadeförebyggande
åtgärder m. ni. Härigenom kom, uttalar de sakkunniga, samtliga kostnader
för regleringens genomförande — frånsett kostnader för av regleringen
föranledd ökad utbyggnad av kraftverk, vilka här lämnas å sido — att
beskattas vid regleringsdammen. Angående skälen för denna ändring anför
de sakkunniga bl. a. följande.

Under förarbetena hade konstaterats, att naturvärdet av reglering, som
i princip borde fästas vid respektive vattenfall, icke representerade hela
regleringens värde, utan att i detta värde även måste medräknas samtliga
kostnader för regleringens genomförande. Under sådana omständigheter
måste kostnaderna vid tillämpning av anläggningslcostnadsmetoden tagas i
beaktande vid fastighetstaxeringen såsom ett naturvärdet överskjutande
värde. I valet mellan att anknyta dessa kostnader till de av regleringen gagnade
vattenfallen eller till regleringsdammen, ansågs den senare utvägen
av flera skäl lämpligast. Om — såsom vanligen är förhållandet — regleringsdammen
var belägen annorstädes och i regel i annan kommun än de
vattenfall, som drog nytta av regleringen, syntes det sålunda naturligare
att anse de kostnader, som regleringen dragit, hänförliga till regleringsdammen,
eftersom de icke kunde sägas ha nedlagts å vattenfallens utbyggnad.
Ur praktiska taxeringssynpunkter medförde vidare en taxering av
samtliga regleringskostnader vid regleringsdammen avsevärda fördelar i
jämförelse med alternativet att fördela de värden, som kostnaderna representerar,
mellan samtliga av regleringen gagnade vattenfallsfastigheter.
Med hänsyn till att man redan vid införandet av 1932 års bestämmelser
överfört den del av regleringskostnaderna som motsvarade byggnadskostnader
till beskattning i den kommun, där regleringsdammen låg, ansågs ej
heller något principiellt hinder föreligga att till denna kommun överföra
värdet även av de ytterligare kostnader i form av skadeersättningar m. m.
som krävts för regleringsföretagets genomförande.

Vad sålunda anförts rörande vattenreglering vid särskilda regleringsdammar
gäller även i princip, tillägger de sakkunniga, när reglering sker
direkt vid kraftverksdammar. I sådant fall beaktas kostnaderna för ersättningar
och skador vid beräkningen av kraftverkets taxeringsvärde och beskattningsorten
bestämmes av verkets belägenhet.

Sammanfattningsvis konstaterar de sakkunniga, att användandet av anläggningskoslnadsmetoden
i princip icke åsyftar annat än att få fram ett
skäligt värde på de fastigheter, som är belägna inom kraftverks- och regleringsdammskommunerna.
Metodens användning innebär icke, att några
fastighetsvärden överflyttas till dessa kommuner från dem, där fastigheter
tillfogats skador, utan endast att man vid fastighetstaxeringen ställer sig
till efterrättelse de ändringar i fastighetsvärdena, som blivit en följd av
vattendomstolens beslut att vissa fastigheter får tillfogas skadegörelse. Frågan
huruvida de värden, som motsvarar skadorna, bör beskattas i kraftverks-
eller regleringsdammskommunerna kan bedömas efter vad som är
lämpligt för att erhålla en skälig avvägning av anläggningarnas taxeringsvärden.
Däremot synes inte möjligt att hävda, att skadade fastigheter skulle
ha bibehållit sina ursprungliga värden och inte heller att — då skadorna
icke i sig själva är av fastighets natur — vattenkraftsanläggning till någon

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

del är belägen utanför fastighetskonimunen av den anledningen att skador
tilltogats andra fastigheter.

Behovet av ändrade regler

Såsom en allmän regel gäller, att taxeringsvärdet skall återspegla fastighetens
taktiska värde och utan att uppge denna regel torde det enligt de
sakkunniga icke vara möjligt, att genom ändringar i fastighetsbeskattningen
ge kompensation åt kommuner, som i skatteunderlagshänseende förlorat
på vattenreglering. I frågan huruvida ett sådant avsteg kan anses berättigat
av rättviseskäl och bör genomföras ur praktisk taxeringssynpunkt anför
de sakkunniga inledningsvis följande.

Vad angår de värden, som ingår i taxeringsvärde för kraftverk och reglermgsdamm,
torde ingå andra kommuner kunna anföra så goda grunder
tor ratten att beskatta värdet av mark samt de värden, vilka motsvaras av
kostnader för byggnader, som de kommuner där marken och byggnaderna
ar belägna. Vad beträttar övriga värden kan ur rättvisesynpunkt göras
gällande, att dessa borde tagas till beskattning i de kommuner, där värdena
nedlagts. En sådan fördelning av värdena skulle emellertid — även om värdena
kunde lokaliseras till vissa kommuner, vilket icke alltid är fallet _

medföra störa praktiska taxeringssvårigheter. Anläggningskostnaderna för
kraftverk och i ännu högre grad för regleringsdammar innefattar ofta icke
endast kostnader och ersättningar, som nedlagts i nära anslutning till vattenkrattanläggningarna
eller vid regleringsmagasinen, utan även avsevärda
belopp, som nedlagts inom ett flertal nedströms anläggningarna belägna
kommuner för skador på stränder, anläggningar, flottning, fiske m. m. En
spridning av beskattningsrätten till alla sådana kommuner torde icke kunna
ifrågakomma och synes med hänsyn till den begränsade omfattningen av
skadegörelsen inom vissa kommuner icke vara befogad. Främst av praktiska
skal måste kretsen av kommuner, för vilka beskattningsrätt kan over''
ägas, begränsas till sådana, som närmast beröres av anläggningarna och
har de största olägenheterna av dessa.

Korttidsregleringar vid kraftverksdammar torde, framhåller de sakkunniga
i anslutning härtill, så gott som aldrig medföra översvämningsskador
av större betydelse för andra kommuner än dem, där kraftverk eller del
därav beskattas och i tättbebyggda trakter anordnade regleringar, t. ex.
Vänerns, Siljans och Storsjöns regleringar, är i regel så måttliga och deras
skadegörelser av så ringa betydelse i förhållande till de berörda kommunernas
totala skatteunderlag, att något egentligt intresse för en ändrad beskattning
icke torde föreligga. Vattenregleringar av ingripande och för
kommunerna betydelsefull beskaffenhet torde därför i stort sett endast
förekomma i de norrländska vattendragen, men härvid måste även beaktas,
att utbyggnaden av vattenregleringen ännu befinner sig på begynnelsestadiet.

Såsom exempel pä vattenregleringarnas betydelse framhåUcr de sakkunniga
Storumans reglering, som i färdigt skick torde tillföra Stenselc
kommun ett taxeringsvärde inemot 50 milj. kronor samt Suorvadammen,
vars taxeringsvärde år 1958 fördelades med drygt 12 milj. kronor på Jokk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''r år 1963

mokks kommun och med inemot 9 milj. kronor på Gällivare kommun. En
god bild av hur förhållandena efter hand kommer att gestalta sig ger Indalsälven,
Faxeälven och Ångermanälven, där utbyggnaden av regleringar
är längre framskridna. De sakkunniga framhåller härom följande.

I dessa vattendrag verkställes vattenreglering i sjösystemen vid vattendragens
övre lopp vid ett stort antal vattenregleringar. Såväl värdena av
vattenregleringarna som den skadegörelse som de förorsakar inom berörda
kommuner är mycket betydande. Regleringsdammarna liksom dämningsskadorna
fördelar sig mellan ett relativt litet antal kommuner, av vilka
flertalet hvser mer än en vattenreglering. Nya vattenregleringar tillkommer
efter hand som utbyggnaden fortskrider. Fördelningen av regleringsdammarna
mellan de inom regleringsområdet belägna kommunerna beror av de
olika sjösystemens administrativa belägenhet. De proportioner, i vilka de
enskilda regleringskommunerna får deltaga i beskattningen av regleringsvärdena,
är alltså i första hand beroende på tillgången inom kommunerna
på utbyggnadsvärda vattenmagasin, varför det icke kan undgås, att vissa
kommuner framstår såsom gynnade i förhållande till andra. På grund av
kommunernas stora territoriella omfattning och deras belägenhet längs de
vattenkraftrika vattendragen torde man emellertid kunna räkna med att
samtliga kommuner, då utbyggnaden fullföljts till slutstadiet, blivit delaktiga
av mycket betydande fastighetsvärden för vattenkraftanläggningar.

Man kan emellertid samtidigt konstatera, tillägger de sakkunniga, att den
skadegörelse, som tillfogas andra skatteobjekt inom regleringskommunerna,
är relativt liten i förhållande till regleringsdammarnas totalvärden. Till
belysande härav redovisar de sakkunniga att av 144 milj. kronor, som intill
utgången av år 1958 nedlagts på större vattenregleringar inom Indalsälvens
och Faxeälvens flodsystem, utgjorde kostnaderna för skador å fastigheter
21,2 milj. kronor, för skadeförebyggande åtgärder 27,8 milj. kronor,
för byggnader 60,1 milj. kronor och för utredningar och annat 34,9 milj.
kronor. Även vid antagandet att alla skador å andra fastigheter drabbat kommuner
med regleringsmagasin men utan rätt att beskatta regleringsdammarna,
synes skadegörelsen i och för sig kunna motivera en överflyttning
av endast en förhållandevis liten del av regleringsdammarna till dessa
kommuner.

De sakkunniga framhåller emellertid att enligt en närmare undersökning
av regleringsdammarnas och skadegörelsens fördelning mellan olika
kommuner drabbar skadorna nästan alltid sådana kommuner, som själva
hyser regieringsdammar. I de fall, där betydande skador av en viss reglering
drabbat annan kommun, synes det hittills varit fråga om kommun,
där betydande värden för andra regleringsanläggningar eller kraftverk beskattas
eller vid en nära förestående utbyggnad kommer att beskattas. I
anslutning härtill redovisar de sakkunniga följande på grundval av uppgifter
från regleringsföretagen gjorda sammanställning av regleringsdammarnas
och skatteintäkternas fördelning i Indalsälvens, Faxeälvens och
Ängermanälvens flodsystem vid 1958 års taxering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1963

Kommun	Antal	Taxeringsvärde	Beräknad
	dammar		fastighets-
			skatt
Bodum .............	......... 2	11 560 000	52 800
Dorotea .............	......... 2	13 330 000	65 700
Fjällsjö .............	0	9 521 000	43 500
Frostviken...........	......... 6	31 136 000	119 400
Hackås...............	......... 1	2 126 000	8 200
Kall.................	......... 3	16 403 000	54 500
Laxsjö...............	......... 1	254 000	1 100
Offerdal .............	......... 4	7 975 000	29 400
Rödön...............	......... 1	13 032 000	47 800
Ström ...............	......... 3	27 189 000	106 500
Tåsjö ...............	......... 2	14 197 000	66 200
Undersåker...........	......... 1	11 621 000	47 000
Vilhelmina...........	......... 3	43 715 000	202 300
Åre .................	......... 1	852 000	3 000
	34	202 883 000	847 000

Beträffande dessa regleringar framhåller de sakkunniga, att ingen med
undantag för Storsjöns reglering synes beröra mer än högst två kommuner.
I några av dessa senare fall torde inga intressekonflikter mellan kommunerna
ha yppat sig, då regleringsdammen ligger i båda de berörda kommunerna
och dessa sålunda delat såväl skatteunderlag som skador sinsemellan.
I övriga fall, där regleringsmagasinet sträcker sig in i annan kommun
än den, där dammen är belägen, synes konflikt om rätt att beskatta
regleringsdamm föreligga mellan kommuner, som är eller i en nära framtid
kommer att bli väl försedda med skatteunderlag från vattenkraftsanläggningar.
Ytterligare sådana konflikter kan uppkomma vid framtida utbyggnader,
även om de knappast torde bli vanliga. Till belysande härav anför
de sakkunniga följande.

Ett typiskt exempel på en sådan situation föreligger vid Kallsjöns reglering,
där regleringsdammen är belägen inom Undersåkers kommun, medan
den helt övervägande delen av regleringsmagasinet ligger inom Kalls kommun.
Vad beträffar beskattningen av denna reglering kan alltså sägas, att
beskattningen icke är rättvis med hänsyn till att Kalls kommun bär huvuddelen
av skadorna utan att erhålla någon kompensation vid dammens
beskattning. Anmärkas bör emellertid, att Kalls kommun själv — såsom
framgår av tabellen — äger beskatta regleringsdammar med sammanlagt
taxeringsvärde av 16 403 000 kronor, varför kommunen svårligen •— om
samtliga värden av regleringsdammar och den totala skadegörelsen inom
kommunen tages i beaktande — kan ha undgått att erhålla skatteunderlag
för vattenregleringar, som väl uppväger den skadegörelse på skatteobjekt,
som kommunen tillfogats genom regleringarna. Beträffande Undersåkers
kommun, som vid beskattningen av denna reglering framstår såsom gynnad
i förhållande till Kalls kommun, kan tilläggas, att Undersåker vid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1!)63

planerad ny reglering av en annan sjö kommer att få hysa regleringsmagasinet
och bära huvuddelen av skadorna vid uppdämningen, medan regleringsdammen
kommer att förläggas till annan kommun.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att varken beskattningsrätten
till regleringsdammar eller skadefördelningen mellan olika kommuner
mom regleringsområdena kan anses fullt rättvis, men att i det helt övervägande
antalet fall en någorlunda skälig fördelning av beskattningsrätten
uppnås. I de fall en ur rättvisesynpunkt oberättigad fördelning uppkommer,
synes en viss utjämning ske genom att regleringsskadorna kompenseras
genom de skadade kommunernas förmånsställning vid beskattningen
av andra regleringsanordningar.

De sakkunnigas ståndpunkt

Under hänvisning till vad sålunda anförts konstaterar de sakkunniga, alt
kommuner, vilka tillfogats skador till följd av vattenregleringar, svårligen
synes kunna stödja några anspråk på rätt att fastighetsbeskatta vattenkraftsanläggningar
på teoretisk grund. Nu gällande regler synes i det stora
flertalet fall icke ge anledning till allvarliga anmärkningar, utan synes i allmänhet
i stort sett tillgodose de mest berörda kommunernas beskattningsintressen.
De anmärkningar, som anförts mot reglernas verkningar i nu
aktuella hänseenden synes därför gälla relativt få fall, där större orättvisor
förorsakas av att regleringsmagasin och skador av större omfattning sträcker
sig utöver gränserna för den kommun, som äger beskatta regleringsanordningen.
Att avskilja sådana fall från det stora flertalet fall, där kommunernas
befogade intressen icke kräver någon ändring av gällande beskattningsregler,
är emellertid förenat med uppenbara svårigheter. Härtill
kommer svårigheten att åstadkomma en rationell och skälig uppdelning av
regleringsdammarnas värden mellan olika kommuner under hänsynstagande
till de i anläggningsvärdena ingående kostnadernas beskaffenhet och
skadornas omfattning i kommunerna.

Det kan dessutom enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas om beredandet
av ersättning till kommuner, som blivit lidande genom vattenreglering,
är ett spörsmål, som lämpligen bör lösas vid beskattningen. Detta
synes så mycket mindre vara fallet som de speciella förhållanden, som föreligger
vid utbyggnad av vattenkraft, har reglerats i vattenlagen, där utförliga
bestämmelser givits rörande ersättningar för skadegörelse varom här
är fråga. De sakkunniga framhåller härvidlag särskilt vattenregleringsavgifterna,
vilka synes ha till ändamål att ersätta skador av just den beskaffenhet,
som föranlett framställningarna om ändrade beskattningsregler.
Med den höjning av regieringsavgifterna, som skedde år 1959, synes dessutom
betydligt större resurser stå till buds för ersättande av regleringsskador
medelst sådana avgifter än som skulle kunna åstadkommas genom
en omläggning av beskattningen av regleringsdammar. Det synes dessutom
vara betydligt bättre att fördelningen göres av de myndigheter, som för
varje särskilt fall har att ta ståndpunkt till uppkomna ersättningsfrågor

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år li)63

enligt de iiiare reglerna i vattenlagen. En till anläggningarnas taxeringsvärden
anknuten ersättning måste med nödvändighet bli mera schablonartad
och kan icke på samma sätt anpassas efter förhållandena i det enskilda
fallet.

De sakkunniga finner därför övervägande skäl tala för att rätten att fastighetsbeskatta
kraftverk och regleringsdammar liksom hittills reserveras
för de kommuner, där anläggningarna är belägna, och att, när andra kommuner
blivit lidande genom sådana anläggningar, ersättning beredes dessa
kommuner i annan form än genom ändring av nu gällande beskattningsregler.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, finner i
likhet med de sakkunniga icke möjligt eller lämpligt, att genom ändring
av beskattningsreglerna kompensera sådana kommuner, som lidit förlust i
tidigare befintligt skatteunderlag på grund av skador genom vattenreglerande
åtgärder. Av såväl praktiska som principiella skäl anser dessa remissinstanser,
att beskattningsrätten bör begränsas till de kommuner, där kraftverks-
och regleringsdammar är belägna.

Kammarrätten förordar, att frågan löses på annat sätt än genom taxeringstekniska
åtgärder under åberopande av bl. a. följande.

Då de till följd av vattenregleringen nytillskapade värdena, vilka ej äro
identiska med de värden som de överdämda eller vattenskadade fastigheterna
gått förlustiga, icke kunna såsom särskilda skatteobjekt bliva föremål
för någon fastighetstaxering, måste de taxeras hos de fastigheter, till
vifka.de kunna anses höra. Av naturliga skäl kunna de ej till någon del
hänföras till de markskadade fastigheterna utan skola vid fastighetstaxeringen
tilläggas vattenkrafts- och regleringsdammsfastigheterna. Denna metod
vid beräkning av kraftverks eller regleringsdamms taxeringsvärde innebar
ju icke heller att några fastighetsvärden överflyttas från kommuner,
dar skadegörelse ägt rum, till kraftverks- och regleringsdammskoinmuner
utan endast att totalvärdet av eller totalkostnaden för en regleringsanläggning
framkommer vid taxeringen av verken och dammarna. Ett utbrytande
av någon del av det värde, varom nu är fråga, till förmån för de genom
vattenreglering skadade fastigheterna torde, förutom att det skulle stöta på
praktiska taxeringssvårigheter, även av principiella skäl vara ogörligt. En
på ett eller annat sätt ordnad överflyttning vid fastighetstaxeringen av berörda
värde till överdämd eller vattenskadad fastighet skulle ju också innebära
ett avsteg från huvudregeln i 9 § kommunalskattelagen'' att en taxeringsenhets
taxeringsvärde skall grundas på det allmänna saluvärdet.

Sveriges industriförbund anser likaledes, att principiella skäl talar mot
en beskattningsrätt som sträcker sig längre än till kraftverks- och regleringskommuncrna,
medan Svenska vattenkraftföreningen icke föreslår någon
ändring med hänsyn framför allt till de skattetekniska svårigheterna,
även om det i och tör sig vore önskvärt, att de skadelidande kommunerna
kunde tillgodoräkna sig viss andel av regleringsdammens taxeringsvärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1963

Vattenfallsstyrelsen finner det beklagligt, att de sakkunniga icke framlagt
något förslag till en positiv lösning av problemet, då en sådan gynnsamt
skulle kunna påverka relationerna mellan kraftverken och av vattenregleringar
berörda bygder. Frågans praktiska betydelse reduceras dock av
det av de sakkunniga påpekade förhållandet, att åtskilliga av de skadelidande
kommunerna har dammar från andra regleringar inom sitt område
och därmed alltid får någon beskattningsrätt, låt vara på ett osystematiskt
sätt. Styrelsen framhåller därjämte möjligheten att medelst regleringsavgifterna
utjämna orättvisorna.

Svenska elverksföreningen anför liknande synpunkter och tillägger att
den aktuella kommunindelningsreformen ytterligare kan begränsa problemets
betydelse. Föreningen accepterar tanken att i större utsträckning utnyttja
regleringsavgifterna för kompensation åt ifrågavarande kommuner,
men förutsätter därvid att detta icke tages till intäkt för en avgiftshöjning.

Svenska landskommunernas förbund, som anser de sakkunnigas slutsatser
vara riktiga, påpekar beträffande möjligheten att vid fördelningen av
regleringsavgifterna rätta till orättvisor i skattehänseende, att inkomstskatten
från regleringsverksamhet tillföres kommunerna direkt, medan regleringsavgifterna
används för speciella ändamål enligt beslut av länsstyrelsen.
Enligt förbundets uppfattning vore det bättre, om huvuddelen av
regleringsavgifterna genom beslut av vattendomstol tillföres regleringskommunerna
direkt. Förbundet avser att återkomma till denna fråga i annat
sammanhang.

I anslutning härtill framhåller förbundet dessutom, att det från kraftkommunerna
hävdats, att nuvarande bestämmelser för taxering av vattenfallsfastigheter,
särskilt regleringsdammar, ofta leder till materiellt otillfredsställande
resultat. Tekniken vid byggande av kraftverk har under senaste
årtionden förändrats i sådan omfattning, att dessa bestämmelser i
vissa hänseenden framstår som föråldrade. Vidare har det påpekats, att
kraftverksdammar, som även användes som regleringsdammar, borde behandlas
som sådana vid fastighetstaxeringen. En ändring av reglerna för
taxering av vattenfallsfastigheter framstår därför som synnerligen angelägen
för kommuner som inte får sin beskattningsrätt tillgodosedd med nuvarande
utformning av bestämmelserna.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför samma synpunkter
på taxeringsfrågan och biträder även de sakkunnigas ställningstagande
i denna del bl. a. för att den föreslagna reformen i övrigt icke ytterligare
skall bli fördröjd.

En gentemot de sakkunniga och nu nämnda remissinstanser avvikande
mening i frågan redovisas av kammarkollegiet och riksskattenämnden samt
av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Kammarkollegiet och riksskattenämnden riktar inledningsvis vissa erinringar
mot de av de sakkunniga åberopade skälen för sin ståndpunkt. Det
förhållandet att skadelidande kommun i allmänhet erhåller beskattnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

rätt från inom dess område befintlig annan vattenreglering anses sålunda
inte bärande. Varje objekt bör i skattehänseende bedömas för sig på samma
sätt som sker, då inom en kommun finns flera kraftverk och kommunen
erhåller beskattningsrätt för ett vart av dessa kraftverk, oavsett den samlade
verkan som detta får för kommunen. Man anser sig icke heller kunna
förorda den föreslagna utvägen att enbart med regleringsavgiftsmedel kompensera
de skadelidande kommunerna. En sådan ersättningsrätt förutsätter
en särskild prövning och det är inte givet, att regleringsavgifter alltid finns
i tillräcklig utsträckning. Av bl. a. dessa skäl förordas att beskattningsrätt
införes för skadelidande kommuner och att dessa tillerkännes andel av garantibeloppet
i proportion till magasinsvolymens fördelning på kommunerna.
För att undvika fördelning i fall, då den sakliga betydelsen därav är
ringa, föreslås fördelning böra ske endast om en mera betydande andel av
magasinsvolymen, förslagsvis en tredjedel, belöper på viss annan kommun
än dammkommunen. Vidare itrågasättes om inte dammkommunen genom
en spärregel alltid bör få sig tillförsäkrad viss, icke alltför liten andel av
garantibeloppet. I yttrandena antydes även möjligheten att bestämma fördelningen
efter prövning in casu genom beslut av riksskattenämnden. —
I detta sammanhang påpekar riksskattenämnden dessutom, att de sakkunniga
icke berört det förhållandet, att det lörekommer outbyggda taxerade
vattenfall, som helt förlorar i värde genom bortledning av vatten till förmän
för kraftverk i annan kommun, liksom att utbyggda vattenfall i en
kommun kan överdämmas i samband med att en större kraftstation anlägges
nedströms den tidigare anlagda men i annan kommun.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner det obilligt, att kommun, som till
följd av överdämning av fastigheter i stor omfattning gått förlustig skatteunderlag,
icke beredes delaktighet i taxeringsvärdet för kraftverk och reglermgsdamm.
Därför bör ur rättvisesynpunkt detta icke oväsentliga spörsmål
göras till föremål för fortsatt uppmärksamhet. Länsstyrelsen kommer
även in på möjligheten att utnyttja regleringsavgifterna för kompensation
åt kommunerna i fråga och anför härom bl. a. följande.

Enligt länsstyrelsens mening är dock frågan om ersättning i förevarande
tall, som ju aktualiseras genom bortfall av skatteunderlag, i första hand att
se såsom en skattefråga, som icke bör sammanblandas med användningen
av avgiftsmedlen. Det torde knappast stå i god överensstämmelse med de
s. k. bygdeändamålen enligt 4 kap. 15 § vattenlagen att använda avgifterna
som direkt kompensation till kommun för minskade skatteintäkter. En helt
annan sak synes vara att det vid fördelning av medel av ifrågavarande slag
till ändamål inom olika kommuner kan vara anledning att taga viss hänsyn
till det förhållandet att en kommun drabbats av skattebortfall i följd av realeringsåtgärder.
ö

5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 84

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

IV. DEPARTEMENTSCHEFEN

När en skattskyldigs inkomster härrör från förvärvskällor i skilda kommuner,
fördelas beskattningsrätten mellan kommunerna enligt vissa regler.
Inkomst av tjänst och kapital beskattas sålunda alltid i hemortskommunen
medan inkomst av fastighet och rörelse beskattas i den kommun där fastigheten
är belägen, resp. rörelsen bedrives. Om i en och samma särskilda förvärvskälla
finnes fastigheter eller fasta driftställen, som är hänförliga till
olika kommuner, skall inkomsten av förvärvskällan fördelas mellan dessa
kommuner. Reglerna för denna fördelning är olika för skilda slags verksamhet
men syftar till att på ett mer eller mindre schabloniserat sätt ge
varje kommun det beskattningsunderlag, som kan beräknas ha uppkommit
genom den i kommunen bedrivna verksamheten.

De regler som i detta hänseende gäller för fördelning av inkomst av vattenkraftverk
har under senare år tilldragit sig ett betydande intresse, främst
i de kommuner där vattenkraften produceras. Detta förhållande är naturligt
med hänsyn till strukturen hos de företag som bedriver produktion av
elektrisk kraft. Det rör sig här om mycket stora skattesubjekt, och deras
kommunalskatt är ofta av avgörande betydelse för ekonomin hos de kommuner
där anläggningarna är belägna.

Nuvarande fördelningsregler tillkom i samband med 1928 års kommunalskattelag
och har sedan dess förblivit i allt väsentligt oförändrade. De innebär
i korthet att nettointäkten, i vad den överstiger fastighetsskatteunderlaget
(garantibelopp för fastighet), fördelas med 10 procent på den kommun
där huvudkontoret är beläget, 25 procent på de kommuner där kraften producerats
(kraftverkskommunerna) och återstoden på de kommuner där kraften
förbrukats (förbrukningskommunerna). I de fall nettointäkten inte överstiger
garantibeloppen för fastighet kommer hela det från företaget härrörande
skatteunderlaget att tillfalla de kommuner där fastigheterna är belägna,
d. v. s. i huvudsak de kommuner där kraftverken finns.

Den avvägning mellan olika kommuners intressen, som nuvarande fördelningsregler
innebär, får naturligtvis ses mot bakgrunden av förhållandena
inom kraftproduktionen vid tiden för bestämmelsernas tillkomst. De kan
sägas ha karaktäriserats av — efter nuvarande måttstock relativt små anläggningar,
ofta belägna i närheten av de områden där kraftdistributionen
till konsumenterna skedde. Denna distribution sköttes därjämte ofta av de
kraftproducerande företagen. Utvecklingen på kraftförsörjningens område
har emellertid gått mot större anläggningar, ofta belägna på stort avstånd
från konsumtionsområdena. Vidare kan skönjas ett allt intensivare utnyttjande
av kraftanläggningarna, varvid olika åtgärder vidtagits i syfte att öka
och förbättra produktionen. Särskilt må framhållas betydelsen av vidtagna
och planerade vattenregleringar samt tillkomsten av stamlinjenätet och

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1963

den samköming mellan kraftföretagen, som därmed möjliggjorts. Detta har
bidragit till en utveckling på distributionssidan, som jämfört med förhållandena
vid fördelningsreglernas tillkomst inneburit, att de kraftproducerande
företagens försäljning alltmera kommit att omfatta partileveranser av högspänd
kraft till storförbrukare och återdistributörer, varvid kraften avlämnas
vid någon punkt på överföringsnätet, medan producenternas detaljdistribution
över eget ledningsnät minskat i betydelse.

I den kritik som framkommit mot verkningarna av nuvarande fördelningsregler
har framför allt gjorts gällande, att de kommuner inom vilka kraftverk
och regleringsdammar är belägna blivit missgynnade. Beträffande utvecklingens
inverkan på kraftverkskommunernas skatteunderlag har särskilt
nämnts den reduktion av fastighetsbeskattningen som vidtagits 1953 och
1957. Därvid har fastighetsbeskattningens underlag sänkts från 5 procent av
taxeringsvärdet först till 4 procent och därefter till 2,5 procent. För kraftverksföretagen
kommer fastighetsbeskattningens underlag till allra största
delen att falla på de kommuner, där kraften produceras.

Före denna partiella avveckling av fastighetsbeskattningen hänfördes till
de kommuner där kraften producerades först ett belopp motsvarande 5 procent
av produktionsanläggningarnas taxeringsvärden och därutöver 25 procent
av överskjutande inkomst. Numera belöper på produktionskommunerna
en/^rk^an^eV^S min<lre del, nämligen 2,5 procent av taxeringsvärdena och
oförändrat 25 procent av Överskjutande inkomst. Det har framhållits att
denna utveckling lett till att produktionskommunerna numera får en alltför
liten andel av det från kraftverksföretagen härrörande skatteunderlaget.

För kraftproduktionen, sådan den numera bedrives, är stora anläggningar
för långtid sreglering av väsentlig betydelse. Anläggningarna ägs av särskilda
regleringssamfälligheter. Dessa är formellt skattskyldiga för inkomst, men
regleringsverksamheten bedrives i allmänhet så, att intet årligt överskott
uppkommer hos samfälligheten. Regleringsvinsten kommer indirekt till synes
såsom okat överskott hos de kraftbolag som dragit nytta av regleringsverksamheten
och som är delägare i regleringssamfälligheten. Kraftbolagen anses
emellertid icke såsom sådana bedriva verksamhet, där dessa regleringsanläggningar
är belägna, och de kommuner som hyser regleringsdammarna
får därför icke del i det skatteunderlag kraftbolagens rörelseöverskott erbjuder;
de får endast den skatt som utgår på garantibeloppet för regleringsanlaggningarna.
önskemål om en ändring härvidlag har vid upprepade tillfällen
framkommit.

Skattelagssakkunniga har ansett den kritik mot fördelningsreglernas nuvarande
utformning som sålunda framkommit i allt väsenlligt vara berättigad.
Enligt de sakkunniga intar själva produktionsfunktionen numera en
mera dominerande ställning i kraftföretagens verksamhet. Företagens inkomster
bor därför nu i högre grad än förr få anses härröra från kraftens
producerande. Enligt de sakkunnigas förslag skall produktionskommunerna
tilldelas en större andel av företagens inkomster än vad som blir fallet enligt
gällande regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 dr 1963

Skattelagssakkunniga har vid utformningen av sitt förslag utgått från att
nuvarande garantibeskattning av fastighet skall bestå. Rörande fördelningen
av den inkomst, som överskjuter kraftföretagens garantibelopp innebär utredningsförslaget
följande.

I fråga om den andel, som skall hänföras till huvudkontorskommun, föreslås
ingen ändring. Denna andel föreslås alltså även fortsättningsvis bli beräknad
till tio procent av den del av rörelseinkomsten som överstiger garantibeloppen.

Återstoden av inkomsten föreslås skola fördelas mellan de kommuner, dar
kraften produceras, och de kommuner, där företaget bedriver detalj distribution
av elektrisk kraft. Fördelningen mellan dessa båda slag av kommuner
avses ske efter förhållandet mellan bruttointäkterna av försäljning av kraft
i parti och i detalj. Vad som därvid kan anses belöpa på partileveranser skall
beskattas i produktionskommunerna och återstoden i detaljdistributionskommunerna.
Till produktionskommun skall i detta sammanhang raknas,
förutom kommun, där kraftföretaget har egna produktionsanläggningar, även
kommun, där sådan regleringsdamm är belägen i vilken kraftföretaget ar
intressent. Mellan olika produktionskommuner föreslås produktionsandelen
bli fördelad i proportion till taxeringsvärdet för anläggningarna i de olika
kommunerna.

Remissinstanserna har genomgående godtagit principerna i de sakkunnigas
förslag. Allmänt har således accepterats, att produktionskommunernas
andel i skatteunderlaget bör öka, att regleringsdammskominunerna bör räknas
till produktionskommunerna och att de kommuner där blott partileveranser
skett i princip icke har grundad anledning till beskattning av kraftföretagens
inkomst.

Även de sakkunnigas förslag till fördelningsregler har av flertalet remissinstanser
godtagits i sina huvuddrag. Några remissinstanser har dock härvidlag
annan uppfattning.

Det har sålunda framförts, att nu icke borde vidtagas annan ändring i
fråga om fördelningsprinciperna än att produktionskommunerna får större
andel i skatteunderlaget genom att procentsatserna för fördelningen ändras.
Anledningen till att reformen för närvarande borde begränsas på detta sätt
har av dessa remissinstanser i regel angivits vara den, att ett slutligt ställningstagande
i frågan borde anstå till dess att fastighetsbeskattningen helt

avvecklats.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom de sakkunniga påvisat har utvecklingen på kraf tf ör sörj ningens område
i förening med den sänkta fastighetsbeskattningen fått till följd, att nuvarande
regler för fördelning av inkomst av kraftverksrörelse icke kan anses
leda till en inkomstfördelning, som svarar mot skilda kommuners berättigade
anspråk på beskattningsrätt. Härvidlag är det främst produktionskommunema
som blivit missgynnade. Mot denna bakgrund finner jag i likhet
med de sakkunniga och remissinstanserna skäl föreligga for en revision

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

av fördelningsreglerna i syfte att förstärka produktionskommunernas ställning.
Särskilt bör därvid beaktas vattenregleringarnas allt större betydelse
för kraftproduktionen och den strukturförändring, som efter de nuvarande
fördelningsreglernas tillkomst skett på distributionssidan.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de sakkunnigas förslag till
nya fördelningsregler i allt väsentligt erbjuder en inkomstfördelning, som
tillgodoser berörda kommuners intressen. Det synes dessutom med hänsyn
till den fortsatta utvecklingen på kraftförsörjningens område, inte minst
den fortsatta utbyggnaden av vattenregleringar, framstå som angeläget att
en revision kommer till stånd utan ytterligare dröjsmål.

Anledning synes mig icke föreligga att, såsom i några remissyttranden föreslagits,
i avvaktan på andra skattereformer provisoriskt begränsa åtgärderna.
Genom det utredningsarbete, som bedrives inom allmänna skatteberedningen,
kan givetvis en långtgående omgestaltning av vårt skattesystem
bli aktuell. Skulle så bli fallet eller skulle eljest någon mera väsentlig ändring
i nuvarande skatteformer ske, torde i anslutning därtill få prövas dess
konsekvenser på det nu aktuella området.

På grund härav förordar jag en omläggning av gällande fördelningsregler
för inkomst av kraftverksrörelse enligt de riktlinjer, som föreslagits av
de sakkunniga. Detta innebär alltså, att beskattningsrätten fördelas mellan
huvudkontorskommunen, produktionskommunerna och de kommuner, där
företaget bedriver detalj distribution. Till huvudkontorskommunen bör liksom
hittills hänföras tio procent av inkomsten av rörelse i vad den överstiger
garantibeloppen. Återstoden bör fördelas mellan produktionskommunerna
och de kommuner, där verklig distributionsverksamhet bedrives efter förhållandet
mellan bruttointäkterna, så att den del av inkomsten som svarar
mot intäkterna av distributionsverksamheten hänföres till distributionskommunerna
och återstoden till produktionskommunerna. Till denna fråga och
till frågan om gränsdragning mellan distributionsverksamhet och partileverans
av kraft skall jag återkomma i det följande. Till produktionskommun
bör räknas kommun med regleringsdamm, även om dammen äges av annan
juridisk person än kraftföretaget. Mellan olika produktionskommuner bör,
på sätt de sakkunniga föreslagit, inkomsten proportioneras efter anläggningarnas
taxeringsvärden. — Genom den av mig förordade fördelningen av
skatteunderlaget erhålles en värdemässig fördelning, som kan sägas återspegla
den av företaget i olika kommuner faktiskt bedrivna verksamheten.

Omläggningen bör genomföras så, att de nya reglerna blir tillämpliga redan
vid 1964 års taxering.

Inkomst av distributionsverksamhet, som bedrives utan samband med
kraftproduktion, synes liksom hittills böra fördelas mellan de kommuner,
där förbrukning ägt rum.

Under remissbehandlingen av betänkandet har ifrågasatts, om inte större
möjligheter borde finnas att i beskattningshänseende korrigera sådan onormal
prissättning vid affärer mellan olika företag inom samma koncern som

Kungl. Maj:ts proposition nr 8A år 1963

lett till att överskott av rörelse redovisats inom annan kommun än som eljest
vederbort. Det har uppgivits att sådan onormal prissättning iakttagits i
fall, där intressegemenskap föreligger mellan kraftproducerande företag och
deras kunder. För att taxeringsmyndigheterna nu skall kunna ingripa i dessa
fall erfordras, att inkomsten i avsevärd mån redovisats i »fel» kommun.

Den åsyftade bestämmelsen, som återfinnes i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen,
gäller icke blott för kraftföretagen utan har generell räckvidd för alla
slag av rörelse. Jag kan inte förorda att särskilda regler i detta hänseende
skall gälla för kraftproducenterna och deras kunder. Ej heller är jag beredd
att i detta sammanhang göra en allmän omreglering av möjligheterna för beskattningsmyndigheterna
att vid beskattningen frångå koncernföretagens
inbördes prissättning.

Ett annat uppslag, som framkommit vid remissbehandlingen är att rätten
att beskatta inkomsten av kraftproduktionen skulle utvidgas till att omfatta
alla de kommuner, inom vilka fallhöjd tagits i anspråk vid utbyggnad av
kraftanläggning. Fördelningen skulle därvid ske i förhållande till fallhöjderna
inom de olika kommunerna.

Enligt min mening måste praktiska svårigheter vara förknippade med en
sådan utvidgning av kretsen av produktionskommuner. Jag kan därför inte
biträda detta förslag, särskilt som den nu aktuella kommunreformen kan
förväntas komma att utjämna de skillnader i skatteunderlag, som för närvarande
kan föreligga mellan angränsande kommuner av vilka blott den ena
inom sig hyser vattenkraftanläggning.

Bestämmandet av den art av distribution, som skall leda till beskattningsrätt
för kommun där kraftleverans sker erbjuder vissa svårigheter. Vid remissbehandlingen
har sålunda efterlysts en för den praktiska tillämpningen
av fördelningsreglerna användbar definition av begreppen partileverans och
detalj distribution samtidigt som olika meningar anförts om gränsdragningen
däremellan. Medan vissa remissinstanser framhållit, att beskattningsrätt
bör tillkomma endast kommuner, där kraftföretaget bedriver detalj distribution
i egentlig mening över eget ledningsnät, har man i andra fall ansett, att
beskattningsrätt bör tillkomma även kommun, där kraft i parti avlämnas
till förbrukare, t. ex. industriföretag. Det har även hävdats, att avgörande
för beskattningsrätten icke skall vara leveransens karaktär av partileverans
utan huruvida kraften av köparen är avsedd att levereras vidare i parti eller
att förbrukas eller detalj distribueras inom kommunen.

För egen del får jag i dessa frågor anföra följande.

Avgörande för kommuns rätt att beskatta kraftföretags rörelseöverskott
bör i princip vara att företaget bedriver verksamhet inom kommunen. Huvudregeln
i kommunalskattelagen är att rörelseinkomst beskattas i kommun,
där rörelsen utövats från fast driftställe.

Med denna utgångspunkt torde anledning inte finnas att beskattningsrätt
alltjämt skall föreligga för kommun, där partileverans sker till förbrukare,
t. ex. industriföretag, eller till sådan distributör, som i sin tur bedriver de -

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

talj distribution inom samma kommun. I dessa fall får den kraftmottagande
kommunens intressen anses vara tillgodosedda genom beskattning av den av
förbrukaren respektive distributören bedrivna verksamheten inom kommunen.

För att annan kommun än produktionskommun och huvudkontorskommun
skall kunna anses ha rätt att beskatta kraftföretaget torde få krävas
att företaget inom kommunen bedriver formlig verksamhet som kraftdistributör.
En klar och lättillämpad definition av sådan verksamhet skulle
kunna erhållas om man, såsom påpekats i några remissyttranden, i skattelagstiftningen
anknyter till vad som gäller om områdeskoncession för yrkesmässig
distribution av elektrisk kraft. Nuvarande bestämmelser på detta område
tillkom genom beslut av 1957 års riksdag (prop. 1957: 161; L3U 22;
SFS 383). Distribution, som kan omfattas av områdeskoncession, avser visst
bestämt geografiskt område med där utbyggt s. k. närdistributionsnät, omfattande
inte endast lågspänningsledningar utan även s. k. ortsledningar på
landsbygden och därmed likställda högspänningsledningar inom städer och
andra tätorter, d. v. s. de högspänningsledningar varmed lågspänningsnätet
matas med kraft.

En bedömning av samma art som den som sker vid beviljande av områdeskoncession
synes erbjuda en praktiskt lämplig lösning av förevarande problem.
I den mån områdeskoncession enligt de nya bestämmelserna erhållits,
erfordras ingen ytterligare prövning vid beskattningen. I fråga om alltjämt
löpande koncessioner av äldre typ torde det inte erbjuda några svårigheter
att fastställa vad som är att hänföra till leveranser över sådant distributionsnät
som avses i 1957 års bestämmelser angående områdeskoncession.

Såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, kommer en sådan utformning av
beskattningsrätten att betyda att partileveranser i viss utsträckning ingår i
den beskattningsberättigande distributionen. Detta anser jag icke vara någon
nackdel med förslaget. Partileveranser över eget närdistributionsnät synes
nämligen med fog kunna betraktas såsom en del av den av kraftföretaget
inom området bedrivna verksamheten.

Jag förordar därför, aft rätten att på grund av inom kommunen skedda
kraftleveranser beskatta kraftföretaget begränsas till sådana kommuner,
inom vilka företaget tillhandahåller kraft över eget närdistributionsnät.

I fråga om fördelningen av inkomsten mellan produktions- och distributionskommunerna
har vid remissbehandlingen den uppfattningen kommit
till synes, att en proportionering av inkomsten efter storleken av bruttointäkterna
för partileveranser och närdistributionsleveranser i de flesta fall
innebär en lämplig avvägning. Emellertid har framhållits, att i vissa fall produktionskommunerna
i alltför hög grad gynnas medan motsatsen blir fallet,
då företagets inkomster helt eller väsentligen härrör från detaljdistribution i
annan kommun än den, där kraften produceras. Svårigheterna att finna en
praktiskt tillämplig metod, som ger bättre resultat har dock i dessa fall lett
till att man förordat en fördelning antingen enligt de sakkunnigas förslag

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1963

kompletterat med en regel som garanterar produktionskommunerna viss minimiandel
eller också en schablonmässig inkomstfördelning enligt hittills
gällande system med fasta procentsatser, som skulle tillföra produktionskommunerna
en större andel än som följer av de nuvarande reglerna.

Den av de sakkunniga föreslagna och även av mig förordade proportioneringen
efter storleken av bruttointäkterna synes innebära en lätt tillämplig
väg för att uppnå en fördelning som i det enskilda fallet väl anpassar sig
efter den bedrivna verksamhetens art. Den vid remissbehandlingen påtalade
konsekvensen, att i vissa ytterlighetsfall ingen eller blott helt ringa del av inkomsten
skulle hänföras till produktionskommunerna, bör dock undvikas.
Detta synes kunna ske om en viss minimiandel alltid förbehålles produktionskommunerna.
Jag förordar i detta hänseende en supplementär regel
om att av den efter avdrag för garantibelopp återstående inkomsten alltid
åtminstone 25 procent skall tillföras produktionskommunerna. Procenttalet
har valts för att garantera dessa kommuner en åtminstone oförändrad andel
i rörelseöverskottet.

De sakkunnigas förslag om att vinst från partiförsäljning av importerad
kraft skall tillfalla produktionskommunerna föranleder inga erinringar från
min sida. Även om dessa kommuner icke i och för sig torde ha någon egentlig
rätt till detta skatteunderlag, synes den föreslagna lösningen praktisk.
Frågan torde för övrigt vara av ringa betydelse för kommunerna.

När en större vattenreglering göres uppkommer skador på bestående fastigheter,
t. ex. genom översvämning, och dessa skador tar sig uttryck i en
minskning av taxeringsvärdet för berörda fastigheter. Å andra sidan uppkommer
nya värden genom dammanläggningar m. m., som åsättes betydande
taxeringsvärden. Om de skadelidande fastigheterna är belägna i annan
kommun än dammanläggningen leder detta till att genom regleringsföretaget
en kommuns skatteunderlag kan minska medan en annan kommun, nämligen
den där dammen finnes, vinnes nytt skatteunderlag.

Dessa förhållanden har lett till yrkanden om att de delar av dammanläggningens
taxeringsvärden som motsvaras av skador på fastigheter i annan
kommun skall hänföras till denna kommun. Emot ett sådant överförande
av taxeringsvärden har de sakkunniga anfört såväl principiella som praktiska
skäl. De har bl. a. framhållit, att gällande regler i det stora flertalet
fall ger en godtagbar fördelning av beskattningsrätten, eftersom skadeverkningarna
från en viss reglering i stor utsträckning uppväges av att kommunen
har beskattningsrätten till annan reglering, vars skadeverkningar berör
även andra kommuner. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör kompensationsfrågan
lösas på annat sätt än genom skattemässiga åtgärder. Det bör
tilläggas, att av taxeringsvärdet för regleringsdamm blott förhållandevis liten
del motsvaras av värdet av skador på andra fastigheter.

Vid remissbehandlingen har man med några få undantag anslutit sig till
de sakkunnigas ställningstagande och på i stort sett samma skäl som de
sakkunniga förordat att beskattningsrätten liksom hittills förbehålles kraftverks-
och regleringsdammskommunerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1963

Några remissinstanser har emellertid givit uttryck för annan uppfattning.
Varje objekt bör enligt dessa remissinstanser bedömas var för sig utan
hänsynstagande till andra utjämnande faktorer. Då därtill en kompensation
med hjälp av regleringsavgifterna av dessa remissinstanser inte ansetts utgöra
en tillfredsställande lösning, har förordats att även de skadelidande
kommunerna tillerkännes beskattningsrätt genom en fördelning av garantiskatten
för regleringsdammarna i proportion till magasinsvolymens fördelning
på olika kommuner.

För egen del vill jag härom anföra följande.

Av de sakkunnigas utredning framgår, att de skadeverkningar som orsakas
av vattenreglerande åtgärder i flertalet fall huvudsakligen drabbar fastigheter
inom samma kommun som den där kraftanläggningen fastighetsbeskattats.
I vissa fall är det så, att den kommun som åsamkats skada genom
viss vattenreglering äger beskattningsrätt till annan regleringsanläggning
inom sitt område. En fördelning av beskattningsrätten mellan de skadelidande
kommunerna skulle i dessa fall få ingen eller endast ringa betydelse
för de berörda kommunernas totala skatteunderlag. Redan på denna grund
anser jag i likhet med de sakkunniga och flertalet remissinstanser, att en
generellt verkande omläggning av beskattningsreglerna inte utgör den lämpligaste
lösningen för att åstadkomma en kompensation i de relativt få fall
där skadeverkningarna för viss kommun kan ha medfört ett faktiskt skattebortfall
av betydelse.

Därtill kommer att en sådan överflyttning skulle innebära ett avsteg från
den grundläggande principen att taxeringsvärdet skall ge uttryck för värdet
av den kamerala fastighet, som taxeringsvärdet avser, och att envar kommun
skall äga beskatta de fastigheter, som är belägna inom kommunen.

Det kan vidare förmodas, att ett genomförande av den nu aktuella kommunreformen
kommer att ytterligare minska antalet fall, där skadegörelse
inom en kommun från viss vattenreglering icke direkt eller indirekt kompenseras
genom beskattningsrätt till kraftverk eller annan regleringsdamm.

Med hänsyn härtill finner jag därför övervägande skäl tala för, att rätten
att fastighetsbeskatta kraftverk och regleringsdammar såsom hittills bör förbehållas
de kommuner där anläggningarna, kameralt sett, är belägna.

\ id remissbehandlingen har även framförts yrkanden om en översyn av
reglerna för fastighetstaxering av kraftanläggningar. Detta spörsmål synes
dock icke ha något omedelbart samband med de i detta sammanhang behandlade
beskattningsfrågorna och torde dessutom böra anstå i avvaktan på resultatet
av den allmänna översyn av vårt skattesystem, som nu bedrives inom
allmänna skatteberedningen.

Det fördelningssystem som jag här förordat kan sammanfattas sålunda.
Av kraftföretagets efter avdrag för garantibelopp återstående inkomst tillföres
tio procent den kommun, där företagets huvudkontor är beläget, och
återstoden fördelas mellan de kommuner, där företaget levererat kraft över
eget närdistributionsnät, och de kommuner, där kraften producerats. Denna
fördelning skall ske efter förhållandet mellan intäkterna av närdistribu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

tionen och övrig kraftförsäljning, dock att till produktionskommunerna alltid
skall hänföras minst 25 procent av den fördelningsbara inkomsten. I
fråga om den ytterligare fördelningen i förekommande fall mellan kommuner
av samma kategori biträder jag de sakkunnigas förslag om att distributionsinkomsten
proportioneras i förhållande till inkomsternas fördelning
på olika närdistributionskommuner och att produktionsinkomsten fördelas
i förhållande till taxeringsvärdena för de inom olika kommuner belägna produktionsfastigheterna.
Kraftproduktionen skall anses ske — förutom vid
företagets egna produktionsanläggningar — även vid reglermgsdamm, som
äges av företaget eller av regleringssamfällighet, i vilken företaget är delägare.

En reform i enlighet med dessa riktlinjer erfordrar ändringar i 57 § 2
mom. och 58 § kommunalskattelagen samt anvisningarna till 58 § samma
lag. Förslag till dessa författningsändringar har upprättats genom finansdepartementet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Wettergren

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

Bihang

Skattelagssakkunnigas förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 25 § 1 mom., 29 § 1 mom., 53 § 1
mom., 57 § 2 mom., 58 § samt punkt 2 av anvisningarna till 58 § kommunalskattelagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom
att till anvisningarna till 58 § samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad
2 a, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Från bruttointäkten

---av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
■eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter — -— — tillhörande
fördelningsledningar.

Har skog---tidigare medgi vits.

Har växande--— av upplåtel sen.

Hemmavarande barn,---till höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —
nämnda gottgörelse.

(Föreslagen Igdelse)

§•

1 mom. Från bruttointäkten
---av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
eller för dess drift använt kapital,
dock att, såvitt angår av staten ägd
eller nyttjad fastighet, ränta må beräknas
å högst två tredjedelar av det
bokförda värdet av de i förvärvskällan
nedlagda tillgångarna;

speciella skatter---tillhöran de

fördelningsledningar.

Har skog---tidigare medgi vits.

Har växande---av upplåtel sen.

Hemmavarande barn,---till höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —
nämnda gottgörelse.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten

----till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital samt tomträttsavgäld eller liknande
avgäld;

1 mom. Från bruttointäkten

—---till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital samt tomträttsavgäld eller liknande
avgäld, dock att, såvitt angår
av staten ägd eller nyttjad fastighet,
ränta må beräknas å högst två tredjedelar
av det bokförda värdet av de

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1959:127, av 25 § 1 mom. se 1958: 576, av 29 § 1 mom.
se 1960:64, av 53 § 1 mom. se 1959:564 och av punkt 2 av anvisningarna till 58 § se
1953: 400.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

anskaffning och---tillhöran de

fördelningsledningar.

1 mom. Från bruttointäkten

---deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts
i rörelsen, så ock gäld, som den skattskyldige
ådragit sig för sin utbildning
för rörelsen;

kostnad för facklitteratur---—

tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig---- oavskriv na

värde.

1 mom. Skyldighet att---års

taxeringar;

b) staten:

för inkomst — — — fastigheter;
samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit
av bank- eller försäkringsrörelse
eller av kommunikationsverk med
tillhörande byggnader och anläggningar
eller av industriell verksamhet,
som huvudsakligen avser att tillgodose
statens egna behov, eller av
leverans av elektrisk kraft till nämnda
kommunikationsverk med tillhörande
byggnader och anläggningar
eller industriella verksamhet, som
nyss sagts;

c) landsting, kommuner--—

eller rörelse.

2 mom. Inkomst av---rörelse

beskattas:

f förvärvskällan nedlagda tillgångarna; anskaffning

och---tillhöran de

fördelningsledningar.

§•

1 mom. Från bruttointäkten
---deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts
i rörelsen, så ock gäld, som den skattskyldige
ådragit sig för sin utbildning
för rörelsen, dock att, såvitt angår
av staten utövad rörelse, ränta må beräknas
å högst två tredjedelar av det
bokförda värdet av de i förvärvskällan
nedlagda tillgångarna;

kostnad för facklitteratur---

tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig---oavskriv na

värde.

§•

1 mom. Skyldighet att---års

taxeringar;

b) staten:

för inkomst —--fastigheter;

samt

c) landsting, kommuner--—

eller rörelse.

§.

2 mom. Inkomst av —--rörelse

beskattas:

av rörelse, som avser att
medelst ledning tillhandahålla
vatten eller gas: i
kommun, där huvudkontor eller vatten-
eller gasverk funnits, samt i
kommun, där förbrukning ägt rum;

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse)

av järnvägsdrift---

sin hemort.

Där inkomst---försålda fas tigheter; rörelse,

som avser att
medelst ledning tillhandahålla
vatten, gas eller
elektrisk kraft, till tio procent
i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i de kommuner, där vatten-,
gas- eller kraftverk varit beläget
eller förbrukning ägt rum, med iakttagande
av de härom i anvisningarna
meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till —--

Inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

av rörelse, som avser produktion
och tillhandahållande
av elektrisk kraft:
i kommun, där huvudkontor funnits,
i kommun, där kraftproduktion bedrivits,
samt i kommun, där detaljdistribution
av kraft ägt rum;

av järnvägsdrift----

sin hemort.

§•

Där inkomst---försålda fas tigheter; rörelse,

som avser att medelst
ledning tillhandahålla
vatten eller gas, till
tio procent i kommun, där huvudkontor
funnits, samt i övrigt i de kommuner,
där vatten- eller gasverk varit
beläget eller förbrukning ägt rum,
med iakttagande av de härom i anvisningarna
meddelade närmare bestämmelser; rörelse,

som avser produktion
och tillhandahållande
av elektrisk kraft,
till tio procent i kommun, där huvudkontor
funnits, samt i övrigt i kommuner,
dår kraftproduktion bedrivits
eller detaljdistribution av kraft ägt
rum med iakttagande av de härom i
anvisningarna meddelade närmare
bestämmelser

järnvägsdrift till — — —
inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningarna
till 58 §.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 ar 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att,
sedan den kommun, där huvudkontor
funnits, tilldelats tio procent, tjugufem
procent taxeras i kommun, där
vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget,
samt sextiofem procent i kommun,
där förbrukning ägt rum. Om i
ett företag finnas flera inom olika
kommuner belägna vatten-, gas- eller
kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar
belöpande delen av inkomsten
mellan kommunerna i förhållande
till anläggningarnas taxeringsvärden.
Ligga delar av ett och
samma vatten-, gas- eller kraftverk i
olika kommuner, fördelas den å verket
belöpande delen av inkomsten
mellan dessa kommuner i förhållande
till taxeringsvärdena å de särskilda
delarna av verket. Har förbrukning
ägt rum i flera kommuner, fördelas
den å förbrukningen belöpande delen
av inkomsten mellan kommunerna efter
bruttointäkten inom varje kommun.
Därest den andel, som jämlikt
nu angivna grunder skall tillfalla vatten-,
gas- eller kraftverk, överskjuter
tio procent av verkets eller verkens
taxeringsvärde, skall det överskjutande
tilläggas den andel, som belöper
på distributionen. Har vatten, gas
eller elektrisk kraft levererats till någon,
som inom olika kommuner utövat
distribution därav, skall förbrukningen
för leverantörens del anses
hava skett i den kommun, där leveransen
ägt rum, dock att, om vattnet,
gasen eller kraften till minst två tredjedelar
av mottagaren distribuerats i
annan kommun än där leveransen till
honom skett, vid inkomstens fördelning
bruttointäkten av dylik leverans
skall medräknas endast till en tredjedel.
Har förbrukning skett i utlandet,
skall taxering ske, såsom om den
ägt rum i den kommun, där huvudkontoret
funnits. Har till rörelseidkaren
av annan levererats vatten, gas
eller elektrisk kraft för distribution,
skall så stor andel av de på kommun,
där vatten-, gas- eller kraftverk är

seinkomsten fördelas sålunda, att,
sedan den kommun, där huvudkontor
funnits, tilldelats tio procent, tjugufem
procent taxeras i kommun, där
vatten- eller gasverk varit beläget,
samt sextiofem procent i kommun,
där förbrukning ägt rum. Om i ett
företag finnas flera inom olika kommuner
belägna vatten- eller gasverk,
fördelas den å dessa anläggningar belöpande
delen av inkomsten mellan
kommunerna i förhållande till anläggningarnas
taxeringsvärden. Ligga
delar av ett och samma vatten- eller
gasverk i olika kommuner, fördelas
den å verket belöpande delen av inkomsten
mellan dessa kommuner i
förhållande till taxeringsvärdena å
de särskilda delarna av verket. Har
förbrukning ägt rum i flera kommuner,
fördelas den å förbrukningen belöpande
delen av inkomsten mellan
kommunerna efter bruttointäkten
inom varje kommun. Därest den andel,
som jämlikt nu angivna grunder
skall tillfalla vatten- eller gasverk,
överskjuter tio procent av verkets eller
verkens taxeringsvärde, skall det
överskjutande tilläggas den andel,
som belöper på distributionen. Har
vatten eller gas levererats till någon,
som inom olika kommuner utövat distribution
därav, skall förbrukningen
för leverantörens del anses hava skett
i kommun, där leveransen ägt rum,
dock att, om vattnet eller gasen till
minst två tredjedelar av mottagaren
distribuerats i annan kommun än där
leveransen till honom skett, vid inkomstens
fördelning bruttointäkten
av dylik leverans skall medräknas endast
till en tredjedel. Har till rörelseidkaren
av annan levererats vatten
eller gas för distribution, skall så stor
andel av de på kommun, där vatteneller
gasverk är beläget, belöpande
tjugufem procent av inkomsten, som
motsvarar den av rörelseidkaren mottagna
leveransen av vatten eller gas i
förhållande till hela den av rörelseidkaren
levererade mängden vatten eller
gas, taxeras i de kommuner, där

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse)

beläget, belöpande tjugufem procent
av inkomsten, som motsvarar den av
rörelseidkaren mottagna leveransen
av vatten, gas eller elektrisk kraft i
förhållande till hela den av rörelseidkaren
levererade mängden vatten, gas
eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner,
där förbrukning ägt rum, enligt
förut angiven regel angående fördelning
av den å förbrukningen belöpande
delen av inkomsten. Har således
en leverantör av elektrisk kraft
själv producerat 2/5 av den levererade
kraften och av annan inköpt 3/5,
skall inkomsten fördelas sålunda, att
tio procent taxeras i kommun, där
huvudkontor funnits, tio procent
(2/5 av 25 procent) i kommun, där
kraftverk varit beläget, och åttio procent
(3/5 av 25 procent + 65 procent)
i de kommuner, där förbrukning
ägt rum. Beträffande en distributions
förening, som icke själv producerat
någon elektrisk kraft, skall
rörelseinkomsten fördelas sålunda,
att tio procent taxeras i kommun, där
huvudkontor varit beläget, och nittio
procent i de kommuner, där förbrukning
ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av
rörelse, som avser att medelst ledning
tillhandahålla elektrisk kraft, skall,
därest kraft levererats till statens
kommunikationsverk med tillhörande
byggnader och anläggningar eller till
sådan statens industriella verksamhet,
som huvudsakligen avser att tillgodose
statens egna behov, iakttages
att inkomsten i dess helhet beräknas
i vanlig ordning, varefter från den
samlade inkomsten dragés den del
därav, som härrör från leverans av
kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet.
Kan den inkomst, som härrör
från leverans av kraft till statens
kommunikationsverk eller nämnda
industriella verksamhet, icke på annat
sätt tillförlitligen beräknas, må
den upptagas till så stor del av hela
inkomsten, som den till sagda verk
och industriella verksamhet leverera -

(Föreslagen lydelse)

förbrukning ägt rum, enligt förut angiven
regel angående fördelning av
den å förbrukningen belöpande delen
av inkomsten.

2 a. Beträffande fördelning till beskattning
inom flera kommuner av
inkomst av rörelse, som avser
produktion och tillhandahållande
av elektrisk kraft
gäller, att rörelseinkomsten fördelas
sålunda, att, sedan den kommun, där
huvudkontor funnits, tilldelats tio
procent, återstående inkomst fördelas
mellan de kommuner, där kraftproduktion
bedrivits, samt de kommuner,
där detaljdistribution av kraft
ägt rum. Fördelningen mellan produktionskommuner
och detaljdistributionskommuner
skall ske efter det
förhållande vari bruttointäkterna av
kraftförsäljningar fördelas på partileveranser
och detalj försäljningar.
Därvid skall den del av den återstående
inkomsten som belöper på partileveranser
tilldelas produktionskommunerna
och återstoden taxeras i detaljdistribntionskommunerna.
Såsom
produktionskommuner anses de kommuner,
där kraftverk äro belägna,
samt de kommuner, där regleringsdammar,
för vilka kraftverksföretagen
äga tillgodonjuta garantibelopp,
äro belägna. Om ett kraftverksföretag
inom flera kommuner har kraftverk,
delar av kraftverk eller andelar i
regleringsdammar, för vilka avdrag
för garantibelopp tillgodonjutes, skall
den på produktionskommunerna belöpande
delen av inkomsten fördelas
mellan kommunerna i förhållande till
taxeringsvärdet för anläggningar eller
anläggningsdelar i varje kommun.
Har detaljdistribution av kraft skett
inom flera kommuner, skall den på
dessa kommuner belöpande inkomsten
fördelas mellan kommunerna i
förhållande till bruttointäkterna av
<letaljförsäljning inom varje kommun.
Beträffande företag, som distribuerat,
men icke själva producerat
elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att tio procent

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse)

de kraften utgör av all från kraftverket
levererad kraft. Vid fördelningen
av den å förbrukningen belöpande delen
av inkomsten skall hänsyn icke
tagas till kraft, som levererats till statens
kommunikationsverk eller nämnda
industriella verksamhet, och skall
ej heller vid fördelning å olika kraftverk
av den på dem belöpande delen
av inkomsten andel tillgodoräknas
kraftverk, i den mån från detsamma
levererats kraft till dylikt ändamål.

(Föreslagen lydelse)

taxeras i kommun, där huvudkontor
varit beläget, och nittio procent fördelas
mellan de kommuner, där detaljdistribution
av kraft ägt rum, efter
bruttointäkterna inom varje kommun.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1962 eller tidigare år.

Innehåll

Kungl. Maj:ts proposition...................................... 1

Författningsförslag............................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet.................................. 7

I. Inledning.............................................. 7

11. Beskattningsrättens fördelning mellan kommunerna ...... 9

Gällande bestämmelser.................................. 9

Sammanfattning...................................... 12

Skattelagssakkunniga .................................. 13

Inledning ............................................ 13

Kommunernas beskattningsrätt ........................ 16

Utvecklingen inom kraftförsörjningen .................. 17

Fördelningsreglernas praktiska tillämpning ............ 20

Brister hos gällande fördelningsregler m. m............. 23

De sakkunnigas förslag................................ 24

Remissyttrandena ...................................... 30

III. Regleringsanläggningarnas taxeringsvärden .............. 46

Gällande bestämmelser m. m........................... 46

Skattelagssakkunniga .................................. 47

Inledning ............................................ 47

Innebörden av gällande bestämmelser .................. 48

Behovet av ändrade regler ............................ 51

De sakkunnigas ståndpunkt .......................... 54

Remissyttrandena ...................................... 55

IV. Departementschefen .................................... 58

Bihang. Skattelagssakkunnigas författningsförslag .............. 67

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630309