Kungl. Maj.ts proposition nr 79 (Proposition 1948:79)

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Nr 79.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare m. fl.; given
Stockholms slott den 20 februari 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för denna dag, föreslå riksdagen bifalla det förslag, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF

Eije Mossberg.

Propositionens innehåll.

Propositionen avser frågan angående tillgodoseende av behovet av tandläkare
inom folktandvården. Det föreslås att för budgetåret 1948/49 under
elfte huvudtiteln till Stipendier för blivande tandläkare m. fl. anvisas ett
förslagsanslag av 250 000 kronor. Lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om
viss begränsning av legitimation som tandläkare, vilken lag gäller t. o. m.
den 30 september 1948, föreslås icke få fortsatt giltighet efter sistnämnda
dag.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
februari 1948.

N är vara n de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
fråga angående tillgodoseende av behovet av tandläkare inom folktandvården
samt anför därvid följande.

Inledning.

Alltsedan år 1943 ha särskilda åtgärder ansetts påkallade i syfte att tillgodose
behovet av tandläkare inom folktandvården. Genom lagen den 30
juni 1943 (nr 467) om viss begränsning av legitimation som tandläkare
infördes befogenhet för medicinalstyrelsen att, därest tandläkare icke äro
att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården, vid meddelande av legitimation
som tandläkare begränsa legitimationen att avse allenast rätt att utöva
tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom folktandvården.
Dylik begränsning må dock ej gälla längre än till dess sökanden
fullgjort tjänstgöring inom folktandvården under ett år. Tandläkare, för
vilken legitimationen är på nu nämnt sätt begränsad, äger vid uppehållande
av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner, som utgå till distiiktstandläkare
inom det tandvårdsdistrikt vartill tjänsten hör.

Lagen gällde ursprungligen för tiden t. o. in. september 1946. Den erhöll
emellertid fortsatt giltighet t. o. in. den 30 september 1948 genom lag den
7 juni 1946 (nr 244).

Enligt kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 645) om stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl. — sådan den lyder enligt kungörelse den 30 juni
1947 (nr 435) — kan studerande vid tandläkarinstitut av medicinalstyrelsen
tilldelas stipendium å 1 000 kronor årligen under högst fem år på villkor
bl. a., att han förbinder sig att efter det han vunnit legitimation, som icke
är begränsad enligt 1943 års lag, tjänstgöra inom folktandvården under
samma antal år som stipendium innehafts. Fullgöres icke dylik tjänstgöring
eller fullföljas icke studierna till tandläkarexamen, skola uppburna
stipendiebelopp jämte ränta därå återbetalas, såvida ej i särskild ordning
medgives befrielse därifrån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Antalet stipendier var under budgetåret 1943/44 begränsat till högst 80.
Under vartdera av budgetåren 1944/45 och 1945/46 erhöll medicinalstyrelsen
bemyndigande att utdela intill 150 stipendier. För vartdera av budgetåren
1946/47 och 1947/48 var maximiantalet stipendier 170.

Under hänvisning till den alltjämt bestående bristen på tandläkare inom
folktandvården och det ökade antalet tandläkarstuderande har medicinalstyrelsen
i skrivelse den 29 augusti 1947 funnit det önskvärt att under budgetåret
1948/49 stipendier kunde utgå med samma antal som beräknats för
innevarande budgetår och föreslagit anvisande av 170 000 kronor för ändamålet.

I årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkt 87) har Kungl.
Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. för
budgetåret 1948/49 beräkna ett förslagsanslag av 170 000 kronor.

Med hänsyn främst till folktandvården ha vidare under de senare åren
vidtagits olika åtgärder för att öka tillgången på tandläkare överhuvud.
I detta sammanhang må härom endast anmärkas att år 1943 beslöts en omorganisation
av tandläkarinstitutet i Stockholm, varigenom dess examinationskapacitet
ökades från omkring 90 till 120 tandläkare om året. Enligt
beslut vid 1945 och 1946 års riksdagar har fr. o. m. den 1 januari 1948
inrättats ett nytt tandläkarinstitut i Malmö, avsett för en årlig utexaminering
av 80 tandläkare; och riksdagen har härjämte år 1945 uttalat sig för
att ytterligare ett tandläkarinstitut borde uppföras så snart tillgång på lärarkrafter
och övriga på frågan inverkande omständigheter gjorde det möjligt.
Beträffande intagningen av studerande för tandläkarutbildning må nämnas,
att våren 1945 intogs vid tandläkarinstitutet i Stockholm en extra grupp av
60 studerande. Höstterminen 1945 antogs ett från 120 till 140 utökat antal
tandläkarstuderande, och vårterminen 1946 anordnades en särskilt preklinisk
tandläkarutbildningskurs för 40 studerande. Den prekliniska utbildningskurs,
som började vårterminen 1947, ökades från normalt 40 till 100
elever. Ytterligare må nämnas att enligt beslut av 1947 års riksdag studiekostnaderna
för eleverna vid tandläkarinstitutet begränsats genom borttagande
av terminsavgifter, nedsättning av examensavgifter in. in.

I detta sammanhang förtjänar också framhållas, att önskemålet om en
effektivisering av folktandvården föranlett, att folktandvårdsorganisationen
f. n. är föremål för översyn av sex enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
26 april 1946 och den 17 januari 1947 tillkallade sakkunniga, vilka antagit
benämningen 1946 års folktandvårdssakkunniga.

Genom beslut den 29 augusti 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen
att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar som
styrelsen funne lämpligt att höra, utreda huruvida 1943 års lag om viss
begränsning av legitimation som tandläkare vore behövlig även för tid efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

den 30 september 1948 samt, därest så vore fallet, om och i vad mån ändringar
i lagen borde genomföras. Sedan medicinalstyrelsen i anledning
härav inhämtat yttranden från Sveriges tandläkarförbund, svenska tandläkaresällskapet,
Sveriges tandvårdsinspektörsförening, odontologiska föreningarna
i Stockholm och Malmö-Lund, svenska landstingsförbundet och
svenska stadsförbundet, har medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 november
1947 föreslagit att lagen erhåller fortsatt giltighet t. o. in. utgången av september
1949. Styrelsen har tillika hemställt, att stipendierna till tandläkarstuderande
måtte utgå med ett till 2 000 kronor förhöjt årligt belopp
samt att såsom följd härav det för nästa budgetår föreslagna anslagsbeloppet
jämkades uppåt i anslutning härtill. Ytterligare har styrelsen hemställt
att erforderliga åtgärder för inrättande av det tredje tandläkarinstitut, som
riksdagen uttalat sig för, måtte vidtagas utan dröjsmål.

Över medicinalstyrelsens skrivelse den 13 november 1947 ha genom remiss
yttranden inhämtats från statskontoret, lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet
i Stockholm samt 1946 års folktandvårdssakkunniga, varjämte
de av medicinalstyrelsen tidigare hörda sammanslutningarna beretts tillfälle
att ånyo yttra sig.

Medicinalstyrelsens förslag att förläna 1943 års lag fortsatt giltighet
t. o. m. utgången av september 1949 tillstyrkes av statskontoret, 1946 års
folktandvårdssakkunniga och landstingsförbundet. Lärarkollegiet vill icke
motsätta sig en förlängning av lagen för en kortare tidsperiod, därest ett
trängande behov därav föreligger. Tandvårdsinspektörsföreningen — som
i princip ogillar en lagstiftning av ifrågavarande karaktär — anser en förlängning
av lagen nödvändig, om folktandvårdens verksamhet skall kunna
i nuvarande omfattning hållas något så när i gång. Övriga hörda sammanslutningar
ha ställt sig avvisande till en ytterligare förlängning av lagen.

Förslaget om höjning av stipendiernas storlek till 2 000 kronor har tillstyrkts
av landstingsförbundet, stadsförbundet, tandläkarförbundet, tandläkaresällskapet
och båda odontologiska föreningarna. Statskontoret har
ifrågasatt en höjning till 1 500 kronor. 1946 års folktandvårdssakkunniga,
lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm samt tandvårdsinspektörsföreningen
ha icke yttrat sig i denna del.

Sveriges akademikers centralorganisation och tandläkarförbundet ha sedermera
— efter det jag förklarat mig villig medverka till att förslag förelägges
denna riksdag om höjning av beloppen av tandläkarstipendierna, att
organisationerna beredes tillfälle att genom utsedda representanter inför
1946 års folktandvårdssakkunniga muntligen få framlägga sina synpunkter
på folktandvårdsorganisationen samt att en vidgad upplysning kommer till
stånd bland de studerande vid tandläkarinstituten rörande den sociala tandvården
samt tjänstgörings- och avlöningsförhållandena inom folktandvården
— i skrivelse den 30 januari 1948 till mig förbundit sig att, under
förutsättning att 1943 års lag om viss begränsning av legitimation som tand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

läkare icke ytterligare förlängdes, för tiden t. o. in. den 30 september 1949
ställa tandläkare till förfogande för tjänstgöring inom folktandvården i
samma utsträckning som om lagen förlängts att gälla för tiden t. o. m.
sistnämnda dag. Centralorganisationen och tandläkarförbundet ha i skrivelsen
vidare utfäst sig att före den 15 februari 1948 ha införskaffat skriftliga,
individuella förbindelser från de i folktandvården tjänstgörande tandläkare
och de tandläkarstuderande, för vilka frågan om lagens fortsatta giltighet
vore aktuell, att de skola stå till förfogande för tjänstgöring inom
folktandvården under minst så lång tid och på samma villkor som om
lagens giltighetstid förlängts till den 1 oktober 1949. Sedermera ha 25 av de
31 tandläkare, som efter den 30 september 1947 börjat sitt praktikår inom
folktandvården, och samtliga de tandläkarstuderande, som kunna ifrågakomma
(312), avgivit dylika förbindelser.

Medicinalstyrelsen har i avgivet yttrande förklarat sig icke vilja motsätta
sig organisationernas förslag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit har jag funnit mig icke
böra framlägga förslag om att ge 1943 års lag om viss begränsning av legitimation
som tandläkare förlängd giltighet för tiden efter den 30 september
1948. Däremot har jag ansett mig böra biträda medicinalstyrelsens förslag
om en höjning av stipendiebeloppen till 2 000 kronor för år, därvid antalet
stipendier för nästkommande budgetår dock icke synes böra beräknas till
mer än 125.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta
ärende.

Folktandvårdens nuvarande organisation.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i
kungörelsen den 3 juni i938 angående statsbidrag till folktandvård (nr 358;
ändr. nr 351/1940, 1058/1940, 422/1942, 333/1945 och 280/1947). Uppgiften
att organisera och handha folktandvården är anförtrodd åt landstingen
resp. städerna utanför landsting. Ledningen av folktandvården skall
inom varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom
stadgas i lagen om landsting. Landstingsområde skall för folktandvårdens
ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast
tandpoliklinik, där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna.
Vid varje sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare
(distriktstandläkare) och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I
distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden eller
andra särskilda omständigheter så erfordras, må tillika anordnas en eller
flera polikliniker för ambulatorisk tandvård. Såsom komplement till

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

distriktstandpoliklinikerna skall finnas en för varje landstingsområde gemensam
centraltandpoliklinik. Dess föreståndare skall närmast under hälsovårdsberedningen
såsom tandvårdsinspektör utöva inspektion av distriktstandvården,
där ej åt annan tandläkare uppdragits att vara tandvårdsinspektör.

Distriktstandläkarna äro anställda av landstingen. Om ordningen för
tandläkartjänsts tillsättande äro närmare bestämmelser meddelade i kungörelsen.
Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart
fast lön, som då skall vara lägst 7 800 kronor för år, eller ock fast lön av
minst 7 200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av
inflytande taxeavgifter. Därjämte är tandläkare tillförsäkrad tre ålderstillägg,
vart och ett på 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad
tjänstgöring. Samtliga landsting betala emellertid distriktstandläkarna ej
oväsentligt högre löner än nyssnämnda minimibelopp.

De avgifter, som inom folktandvården upptagas för meddelad tandvård,
äro bestämda olika för barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts
till regelbundet deltagande i folktandvård, meddelas mot en avgift av
5 kronor för barn och år. För fall, där två eller flera barn tillhörande samma
familj äro anmälda till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra
barnet till 3 och för tredje barnet till 2 kronor; för ytterligare barn uttagas
icke några avgifter. I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av
Kungl. Maj :t fastställd taxa. I de tandvårdsavgifter, som sålunda äro fastställda
för vuxna, kan erhållas lindring, om vederbörande är obemedlad
eller mindre bemedlad. De närmare bestämmelserna härom äro meddelade i
särskild författning, nämligen förordningen den 3 juni 1938 om lindring
i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader in. m. (nr 36;
ändr. nr 423/1942).

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den
mån sådant bidrag ej utgår ha landstingen resp. städerna utanför landsting
såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Såsom redan inledningsvis berörts pågår f. n. en allmän översyn av folktandvårdens
organisation, vilken utredning torde bli slutförd under
år 1948.

Frågans behandling vid 1943 års riksdag.

Då beslutet om anordnande av en folktandvårdsorganisation fattades av
1938 års riksdag, räknade man med att organisationen skulle vara fullt
utbyggd senast inom tio år. Olika omständigheter, främst bristen på tandläkare,
villiga att tjänstgöra inom folktandvården, medförde emellertid att
det uppgjorda tidsschemat ej kunde hållas.

I proposition (nr 299) till 1943 års riksdag framfördes — i anslutning

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

till en av medicinalstyrelsen den 7 inars 1942 gjord framställning två
förslag, vilka syftade till att fylla behovet av tandläkare inom folktandvården.
Enligt det ena förslaget skulle tandläkare för vinnande av fullständig
legitimation lagstiftningsvis åläggas fullgöra ett års tjänst inom folktandvården.
Enligt det andra förslaget skulle inrättas ett antal stipendier för
sådana studerande vid tandläkarinstitutet, vilka förbunde sig att under
minst ett år efter vunnen slutlig legitimation tjänstgöra inom folktandvården.

Vid remiss till lagrådet av förstnämnda förslag uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, att han funne sig böra biträda förslaget
om ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare huvudsakligen
på grund av det bekymmersamma läge, vari folktandvården skulle
råka om ej effektiva åtgärder vidtoges för att förse densamma med tandläkare.
Departementschefen framhöll samtidigt, att han då icke vore beredd
att grunda något omdöme rörande behovet av ett sådant praktikår
såsom en definitiv anordning, varför förslaget borde genomföras endast
såsom ett provisorium.

Vid riksdagsbehandlingen framfördes principiella betänkligheter mot den
ifrågasatta lagstiftningen; och i andra lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande (nr 52) — vari utskottet i princip anslöt sig till Kungl. Maj :ts
förslag — underströk utskottet vikten av att den föreslagna lagstiftningen
endast bleve ett provisorium och att den alltså icke borde förnyas, om det
icke förelåge trängande behov därav.

Vad angår stipendierna ansågs stipendiebeloppens storlek böra bestämmas
till 1 000 kronor för år med rätt för vederbörande studerande att åtnjuta
stipendierna under högst fyra år på villkor att tjänstgöringstiden i
folktandvården förlängdes i motsvarande mån. Antalet stipendier beräknades
till 80.

Frågans behandling vid 1946 års riksdag.

1 skrivelse den 29 november 1945 föreslog medicinalstyrelsen, att 1943
års lag — vars giltighetstid begränsats t. o. in. utgången av september 1946
— skulle erhålla förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1949. Tillika
hemställde styrelsen att stipendierna till studerande vid tandläkarinstitut
måtte utgå med 2 000 kronor årligen samt att såsom följd härav måtte anvisas
ett förslagsanslag på 340 000 kronor eller därest fr. o. m. vårterminen
1946 ett ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas, 420 000 kronor.

T infordrade remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag att förläna
lagen fortsatt giltighet ville statskontoret och lärarrådet vid tandläkarinstitutet
i Stockholm icke motsätta sig en förlängning av lagens giltighetstid,
lärarrådet dock endast under förutsättning att ett trängande behov av för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

längd lagstiftning förelåge. Tandvårdsinspektörsföreningen, odontologiska
föreningen i Stockholm och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ställde
sig kritiska mot en förlängning. Direkt avstyrkande yttranden avgåvos av
tjänstemännens centralorganisation och tandläkarförbundet.

Mot en höjning av stipendiebeloppens storlek och antal i enlighet med
vad medicinalstyrelsen föreslagit uttalade sig endast statskontoret.

I propositionen 148/1946 uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, i fråga om lagens fortsatta giltighetstid bl. a. att man
beträffande tillgången på tandläkare för folktandvårdens behov under de
närmaste åren åtminstone under 1947 och 1948 måste räkna med ett
nödläge av samma art som förelåg vid genomförandet av 1943 års lagstiftning.
Andra åtgärder för att råda bot på detta nödläge än att bibehålla
skyldighet för de nyexaminerade tandläkarna att under viss tid tjänstgöra
inom folktandvården torde icke stå till buds. Med hänsyn till föreliggande
omständigheter föreslog emellertid departementschefen att den förlängda
giltighetstiden begränsades till två år i avvaktan på den vidare utvecklingen
och särskilt den omfattning i vilken tandläkarstuderande genom
sökande av stipendier — vare sig statliga sådana eller stipendier beviljade
av folktandvårdens huvudmän — komnie att för framtiden binda sig för
tjänstgöring inom folktandvården.

Beträffande stipendierna anförde departementschefen bl. a. följande:

Anslaget till stipendier för blivande distriktstandläkare är i gällande riksstat
(femte huvudtiteln, punkt C 79) upptaget med 150 000 kronor. Enligt
vad jag inhämtat har under innevarande läsår ingivits ansökningar om
stipendier av omkring 155 vid tandläkarinslitutet inskrivna studerande.
Under närmast föregående läsår var antalet sådana ansökningar 172. Antalet
har alltså nedgått något, men överstiger alltjämt det antal stipendier
för vilket medel beräknats. För att stimulera de studerande att ansöka om
stipendier synes mig vid sådant förhållande den av medicinalstyrelsen
ifrågasatta fördubblingen av stipendiernas storlek icke för närvarande erforderlig.
Jag kan fördenskull icke förorda styrelsens ifrågavarande förslag.
Däremot synes det mig rimligt att på grund av att fr. o. in. innevarande
vårtermin ytterligare 40 tandläkarstuderande antagits medel beräknas
för ett något ökat antal stipendier, förslagsvis 170. Jag förutsätter
därvid att, därest antalet ansökningar om stipendier för läsåret 1946/47
kommer att överstiga 170, hinder icke bör möta för Kungl. Maj :t att medgiva
utdelande av ytterligare det antal stipendier, som kan befinnas erforderligt.
I enlighet med det anförda torde alltså ifrågavarande anslag för
nästkommande budgetår böra uppföras med ett till 170 000 kronor förhöjt
belopp.

Vid sin behandling av propositionen i vad angår lagfrågan fann andra
lagutskottet (utlåtande nr 28) att en förlängning av lagen torde få anses
vara av trängande behov påkallad, varför de principiella betänkligheter
som kunde resas mot lagstiftningen finge vika. Utskottet framhöll emellertid,
att det torde kunna förväntas att folktandvårdens behov av tand -

Kimgl. Maj.ts proposition nr 79.

läkare inom skälig tid skulle kunna tillgodoses utan tillgripande av lagen.
Utskottets hemställan om bifall till det framlagda lagförslaget bifölls av
riksdagen.

Statsutskottet, till vilket propositionen hänvisades i vad den avsåg anslagsfrågan,
fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 200 ej anledning
till erinran mot den föreslagna medelsanvisningen.

Av medicinalstyrelsen infordrade yttranden.

I de yttranden, som medicinalstyrelsen nu infordrat från vissa sammanslutningar,
ha tandläkarförbundet och tandlåkaresällskapet avstyrkt förlängning
av lagens giltighetstid. Att det allmänna med utnyttjande av sin
tvångsmakt sökte inom ett litet begränsat område tillgodose där föreliggande
behov av arbetskraft, måste enligt organisationernas mening ur allmänt
medborgerlig och principiell synpunkt väcka ytterligt starka betänkligheter.
I stället för att främja folktandvården verkade lagstiftningen hämmande
på dess utveckling i det att många, som om lagen ej funnits skulle
sökt sig till folktandvården eller fortsatt sin tjänstgöring där, på grund av
lagen avhållit sig därifrån. Odontologiska föreningen i Stockholm yttrar, att
en gjord undersökning visade att föreningens medlemmar intoge en bestämt
avvisande ställning till en ytterligare förlängning av lagens giltighetstid.
Lämplig propaganda om folktandvårdens syfte och folktandvårdstjänstens
fördelar ur utbildningssynpunkt borde i varje fall prövas innan fortsatt
tvångsrekrytering tillgrepes. Även odontologiska föreningen i Malmö—Lund
ställer sig avvisande mot att lagen erhåller fortsatt giltighet.

Tandvårdsinspektörsföreningen ogillar lagen såsom varande en tvångslag
gällande för en enda yrkesgrupp, och föreningen anser att folktandvårdens
vidare utbyggnad icke bör göras beroende av arbetskraft, som icke
frivilligt söker sig till folktandvården. Med den utbyggnad folktandvården
hade syntes det dock föreningen omöjligt att hålla verksamheten igång i
nuvarande omfattning, om icke lagen erhölle förlängd giltighet.

Landstingsförbundet anser att lagstiftningen bör avvecklas, så snart omständigheterna
tillåta det. Såsom läget vore med 40—50 helt obesatta tandläkartjänster
inom folktandvården, syntes emellertid en dylik avveckling
icke kunna ske utan att folktandvården försattes i ett prekärt läge och
tvingades att i väsentlig mån begränsa sin omfattning till stort men för den
vårdsökande allmänheten. Å andra sidan borde lagens giltighetstid icke
göras längre än som vore oundgängligen erforderligt. Enligt förbundets
mening borde lagens giltighetstid förlängas till den 1 oktober 1949 med
rätt för Kungl. Maj:t att, om folktandvårdens behov av tandläkare utan
svårighet kunde tillgodoses, förordna om lagens upphävande före nämnda
tidpunkt.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Stadsförbundet förklarar sig vidhålla sin tidigare intagna ståndpunkt att
lagen bör slopas.

Rörande lagstiftningens hittillsvarande verkningar uttalar tandvårdsinspektörsföreningen
bl. a. följande:

Tandvårdsinspektörernas samlade erfarenhet av lagens verkningar under
de fyra år den varit i kraft talar i stort sett icke för en förlängning av
dess giltighet. Tjänster i icke centralt belägna orter äro alltjämt svåra att
besätta, då de unga tandläkarna i första hand söka sig till de större tätorterna
eller orter med goda förbindelser till dessa och därvid ofta lämna
den befattning de redan inneha vid en icke centralt belägen poliklinik. På
de orter, där tandvårdsbehovet är störst, är därför fortfarande möjligheten
att erhålla tandvård minst. På grund av arbetets tvångskaraktär lägga i
många fall de unga tandläkare, som fullgöra sitt obligatoriska tjänsteår
inom folktandvården, icke i dagen samma arbetsglädje och arbetsvillighet
som de tandläkare, vilka frivilligt sökt anställning. Folktandvårdens huvudmän
torde få vidkännas avsevärt ökade kostnader på grund av att en
nyutexaminerad tandläkares arbete, i all synnerhet om han motvilligt fullgör
sin tjänst, i kvantitativt avseende betydligt understiger genomsnittet.
Ett ökat antal inspektions- och instruktionsresor medföra även större kostnader.
För tandvårdsinspektörerna betyda de täta ombytena av befattningshavare
ett betydligt ökat arbete och ständiga bekymmer. Allvarligare är
dock att folktandvårdens anseende många gånger sättes på spel, och det
kan ifrågasättas, om det icke vore bättre att helt stänga en poliklinik än
att hålla den igång med ideliga ombyten av arbetskraft och dessemellan
långa vakanser.

I några yttranden har pekats på olika åtgärder, vilkas vidtagande skulle
kunna tillförsäkra folktandvården arbetskraft. Tandläkarförbundet och
tandläkaresällskapet rekommendera särskilt inrättandet av deltidstjänster
inom folktandvården och rätt till privatpraktik efter mönster av försvarstandvården
samt en ökning av nu utgående stipendier till såväl antal som
belopp. Det intresse för folktandvården, som trots den nuvarande tvångstjänstgöringen
funnes inom en del av studentkåren, vore främst betingad
av föreliggande studiestipendier och med dem förknippade villkor. Beviljandet
av räntefria studielån från landstingens sida borde även underlätta
rekryteringen till landstingens polikliniker. Odontologiska föreningen i
Stockholm uttalar sig därutöver för bättre löneförmåner i form av mer differentierade
tantiemvillkor, högre ålderstillägg samt större avanceringsmöjligheter
och ökad självständighet.

Stadsförbundet förordar en avsevärd förhöjning av stipendiebeloppen.

Medicinalstyrelsens framställning den 13 november 1947.

Medicinalstyrelsen upplyser i sin framställning den 13 november 1947
angående folktandvårdens utbyggnad att folktandvårdsorganisationen
den 1 november 1947 omfattade 291 tandpolikliniker, oräknat

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

ambulatoriska och motsvarande, med sammanlagt 538 tillsatta tandläkare,
varav 294 ordinarie. Av de 244 tjänstgörande vakansvikarierna voro 10
svenska tandläkare med fullständig legitimation, 129 svenska tandläkare
med till folktandvården begränsad legitimation, 99 av medicinalstyrelsen
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande förordnade tandläkare med utbildning
i utlandet samt 6 tandläkare av andra kategorier. Antalet obesatta tjänster
var 67, fördelade på 58 distriktstandpolikliniker. Då enligt de planer för
folktandvården, som medicinalstyrelsen fastställt, erfordrades sammanlagt
1 082 tandläkare, vore således folktandvården f. n. utbyggd inemot hälften
av den slutliga omfattning som avsetts år 1938.

Nytillskottet av tandläkare under de närmaste åren beräknar
medicinalstyrelsen enligt från tandläkarinstitutet i Stockholm inhämtade
uppgifter till 120 år 1948, 140 år 1949, 130 år 1950, 120 år 1951, 120
år 1952, 180 år 1953 och 180 år 1954.

I fråga om stipendierna framhåller medicinalstyrelsen att intill
utgången av budgetåret 1946/47 298 studerande tilldelats sammanlagt 448
stipendier enligt kungörelsen den 29 juli 1943 om stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl. motsvarande sålunda 448 tjänstgöringsår. Medicinalstyrelsen
fortsätter:

Under vart och ett av åren 1948—1951 skulle enligt verkställda beräkningar
folktandvården på denna väg kunna tillföras cirka 75 tandläkare.
Försiktigheten synes emellertid bjuda, att man icke räknar med 75 pa
en gång tjänstgörande stipendiater förrän under år 1949. För närvarande
fullgöra cirka 50 tandläkare sin stipendiattjänstgöring.

Antalet sökande till dessa stipendier har emellertid de senaste åren varit
förhållandevis ringa. Till 170 denna höst ledigförklarade stipendier ha sålunda,
enligt vad numera framgått, inkommit allenast 7o ansökningar.
Det relativt ringa intresset för dessa stipendier torde åtminstone till en del
kunna förklaras med att beloppen endast uppgå till 1 000 kronor för år,
vilken summa icke anses vara av tillräckligt stor betydelse för vederbörandes
ekonomi i förhållande till den med åtnjutandet av stipendium förknippade
tjänstgöringsskyldigheten.

En höjning av stipendiebeloppen, förslagsvis till 2 000 kronor ärligen,
framstår därför såsom önskvärd. Detta gäller alldeles särskilt, om den
lagstadgade skyldigheten att tjänstgöra inom folktandvården skulle upphöra.

Utöver effekten av den statliga stipendieverksamheten har man, enligt
vad medicinalstyrelsen framhåller, också att efter hand räkna med veikan
av del stipendie- eller lånesystem, som införts hos ett antal huvudmän för
folktandvården. Enligt vad medicinalstyrelsen kunnat inhämta hade på
detta sätt inalles 85 personer hittills erhållit lån eller stipendier, sammanlagt
motsvarande förbindelser för mer än 200 tjänstgöringsår. Den sistnämnda
gruppen stipendiater eller låntagare torde i stor utsträckning jämväl
vara representerad inom den förstnämnda kategorien. I regel hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nämligen landstingen icke uppställt sådana villkor, som hindrade tandläkare
från att samtidigt med fullgörandet av tjänstgöring på grund av förbindelse
till landsting även fullgöra tjänstgöring som statsstipendiat.

Vad därefter angår behovet av att ge 1943 års lag fortsatt
giltighet har medicinalstyrelsen vid ett försök att beräkna den
situation som skulle uppstå, därest lagen upphörde att gälla fr. o. m. den
1 oktober 1948, utgått från ett ungefärligen oförändrat antal tjänstgörande
med begränsad legitimation vid nämnda tidpunkt, nämligen 130. Av dessa
torde högst ett 60-tal, inberäknat förutnämnda tandläkare med förbindelser
till landstingen, kvarstå i egenskap av stipendiater. Man torde ha att
räkna med att flertalet av de övriga skulle komma att lämna folktandvården
vid sagda tidpunkt. Totala antalet obesatta tjänster skulle då uppgå
till minst 130.

Medicinalstyrelsen fortsätter:

Det vore ur allmänhetens synpunkt beklagligt, om den 1 oktober 1948
ett så stort antal distriktstandläkartjänster skulle stå obesatta. Alldeles
särskilt gäller detta befattningar vid de distriktstandpolikliniker, där endast
en tandläkare tjänstgör. Dessa äro nämligen i stor utsträckning förlagda
till orter utan tillgång till privatpraktiserande tandläkare. Även om, på sätt
i de infordrade yttrandena framhållits, lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare är förknippad med stora olägenheter och ej bör
bibehållas längre tid än som är oundgängligen nödvändigt, finner styrelsen
därför en avveckling av lagen icke möjlig redan nästkommande 1 oktober.

Ett något gynnsammare läge torde — såvitt situationen nu kan bedömas
— komma att föreligga inom folktandvården hösten 1949. Vid denna tid
borde verkningarna av systemet med folktandvårdsstipendier komma att
göra sig gällande med större styrka än nu. Härtill kommer, att 1946 års
folktandvårdssakkunniga kunna förväntas framlägga vissa förslag, ägnade
att förbättra betingelserna för folktandvårdens genomförande. Det är sannolikt,
att de sakkunnigas nu pågående översyn av gällande folktandvårdsförfattningar
icke kan avslutas tidigare än att eventuella ändringar låta
sig genomföras först under senare delen av år 1949.

Avslutningsvis förordar medicinalstyrelsen en viss försiktighet vid utbyggandet
av nya distriktstandpolikliniker. Styrelsen understryker det allvarliga
läge, vari den sociala tandvården — trots de hittills vidtagna åtgärderna
för ernående av ökad examination av tandläkare — alltjämt befinner
sig. För att inom rimlig tid folktandvården skall komma barn, ungdom
och vuxna tillgodo, äro enligt medicinalstyrelsens uppfattning härutöver
omedelbara kraftiga åtgärder ofrånkomliga. Medicinalstyrelsen vill
därför framhålla såsom synnerligen angeläget, att det tredje tandläkarinstitut,
om vars inrättande statsmakterna år 1945 fattat beslut, snarast
måtte komma till stånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer medicinalstyrelsen
att 1943 års lag erhåller fortsatt giltighet t. o. in. utgången av september

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1949, att stipendierna för blivande distriktstandläkare in. fl. må utgå med
2 000 kronor årligen, att utbetalas med 1 000 kronor vid början av varje termin,
att det för stipendierna nästa budgetår föreslagna anslagsbeloppet jämkas
uppåt i anslutning härtill samt att erforderliga åtgärder för inrättandet
av ett tredje tandläkarinstitut måtte vidtagas utan dröjsmål.

I anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört rörande folktandvårdens
utbyggnad ha vissa uppgifter i detta hänseende sammanställts i följande
tabell:

Kliniker och tjänster	Vi 1943	Vi„ 1943	Vu 1945	Vi 1948
	467		587	636
	103	103	181	295
	808		968	1 082
	153	15G	314	536
		143	144	384
	_	_	64	114
		_	106	138
Obesatta tjänster............................	—	63	51	72

Yttranden över medicinalstyrelsens framställning.

Statskontoret anser övervägande skäl tala för att lagen erhåller fortsatt
giltighet. Statskontoret vill ej heller motsätta sig en höjning av stipendiebeloppet
men ifrågasätter huruvida detta ej kan begränsas till 1 500 kronor.

19i6 års folktandvårdssakkunniga tillstyrka lagens förlängning på ett
år. De sakkunniga anse sig kunna förvänta, att den kurs i social odontologi,
som framdeles torde komma att ingå i undervisningen för blivande
tandläkare, skall komma att medverka till en förändring i den gentemot
folktandvården avvisande inställning från de nyexaminerade tandläkarnas
sida, som förmärkts i åtskilliga fall.

Lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm förklarar, att, därest
ett trängande behov förelåge av en förlängd lagstiftning, kollegiet icke ville
motsätta sig att så skedde för en ny kortare tidsperiod. Kollegiet understryker
vidare vikten av att lagen tillämpas så, att tillgången på amanuenser
vid tandläkarinstituten — vilka befattningshavare i stort sett helt rekryterades
bland de nyexaminerade tandläkarna •— bleve fullt tillräcklig för
verksamheten vid instituten.

Tandvårdsinspektörsföreningen anser att folktandvårdens vidare utbyggnad
icke borde göras beroende av en tvångslag utan ske först när tjänsterna
kunde besättas med frivilligt sökande tandläkare. På grund av folktandvårdens
alltför snabba utbyggnad under de två senaste åren torde dock
läget blivit sådant att en förlängning av lagen syntes föreningen ound -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

gängligen nödvändig, om folktandvårdens verksamhet skulle kunna hållas
någotsånär i gång i nuvarande omfattning.

Tandläkarförbundet och tandläkaresällskapet framhålla att åtgärder
måste vidtagas som på längre sikt främjade att arbetskraft tillfördes
folktandvården. Den viktigaste åtgärden i denna riktning vore slopandet
av en lagstiftning, som tvångsvis ålade tandläkarna skyldighet att viss tid
tjänstgöra inom folktandvården. Genom sin blotta existens inverkade lagen,
oftast utan alt tandläkarna individuellt gjort detta klart för sig, avskräckande
gentemot en i varje fall omedelbart fortsatt tjänstgöring. Förslaget
om höjning av stipendierna tillstyrktes livligt.

Odontologiska föreningen i Stockholm samt odontologiska föreningen i
Malmö—Lund motsätta sig bestämt en ytterligare förlängning av lagen
och anse goda förutsättningar föreligga för en tillräcklig rekrytering till
folktandvården bland de nyexaminerade tandläkarna under de närmaste
åren, under förutsättning att lagen icke förlänges. Genom ökning av stipendieanslaget,
införandet av deltidstjänster m. m. samt framför allt genom
en rätt bedriven upplysningsverksamhet skulle förutsättningarna otvivelaktigt
ytterligare förbättras och folktandvårdens rekryteringsproblem
lösas på ett för alla parter mer gagneligt sätt än genom fortsatt tvångsrekry
tering.

Landstingsförbundet hänvisar till sitt till medicinalstyrelsen i ärendet
avgivna yttrande och ansluter sig till förslaget om höjning av stipendierna
till 2 000 kronor. Förbundet understryker hur angeläget det är att ett
tredje tandläkarinstitut kommer till stånd, så snart omständigheterna tilllåta
det.

Stadsförbundet förklarar sig helst ha sett att stipendiebeloppen ökats mer
än som föreslagits men anser sig likväl kunna tillstyrka förslaget på denna
punkt. Däremot funne förbundet ej anledning frånfalla sin tidigare hävdade
uppfattning att lagen borde slopas. Den i längden enda effektiva åtgärden
för att avhjälpa tandläkarbristen vore en utökning av antalet utbildningsplatser.

Departementschefen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen ha under senare år främst
med hänsyn till folktandvården olika åtgärder vidtagits för att häva den
brist på tandläkare, som sedan länge rått i vårt land. Vid sidan av sådana
åtgärder, som syftat till att genom ökad examination av tandläkare ge
landet en mot behovet bättre svarande tillgång till yrkesutövare på området,
ha genomförts anordningar i omedelbar avsikt att tillföra folktandvården
tandläkare. Sedan 1943 gäller sålunda en lagstiftning, enligt vilken medicinalstyrelsen
erhållit rätt att vid meddelande av sökt legitimation som tand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

läkare begränsa legitimationen till att avse tjänstgöring inom folktandvården
under högst ett år. Då emellertid endast en del av folktandvårdens
behov av tandläkare ansetts bli tillgodosett genom nämnda anordning, har
den kompletterats med ett stipendiesystem, varigenom ett antal stipendier
om 1 000 kronor årligen ställts till förfogande för att utdelas till de tandläkarstuderande,
som förbinda sig att under minst ett år efter vunnen slutgiltig
legitimation — alltså utöver praktikåret — tjänstgöra mom folktandvården.

Redan vid tillkomsten av 1943 års lag yppades principiella betänkligheter
mot en lagstiftning av denna natur. Därvid framhölls att en dylik tvångslagstiftning
innebure ett avsteg från gällande rättsgrundsatser. De anförda
betänkligheterna fingo dock vika med hänsyn till å ena sidan att
förverkligandet av tanken på en allmän folktandvård måste anses vara sannerligen
angeläget ur socialhygienisk synpunkt samt å andra sidan att folktandvården
då befann sig i ett nödläge till följd av bristen på tandläkare.
Det underströks emellertid att lagstiftningen vore att betrakta såsom ett
provisorium. Lagen erhöll därför en till tre år begränsad giltighetstid.

När fråga uppkom huruvida 1943 års lag skulle erhålla fortsatt giltighet
efter utgången av nämnda treårsperiod, var läget inom folktandvården i
stort sett detsamma som vid lagens tillkomst. En förlängning av lagen ansågs
därför såsom en trängande nödvändighet. I avvaktan på den vidare
utvecklingen begränsades den förlängda giltighetstiden till två år eller
t. o. m. den 30 september 1948.

I framställning den 13 november 1947 har medicinalstyrelsen föreslagit
att lagen ges förlängd giltighet under ytterligare ett år. Vad medicinalstyrelsen
i sin framställning anfört till stöd för en sådan förlängning ger
otvivelaktigt vid handen, att åtminstone under år 1949 stora svårigheter
skulle uppstå i fråga om folktandvårdens rekryteringsproblem, därest folktandvården
icke finge det tillskott av tandläkare, som skulle tillföras den
om lagen förlängdes. Med hänsyn till folktandvårdens stora betydelse för
folkhälsan var jag därför — trots de betänkligheter som en lagstiftning
av denna art måste väcka — till en början närmast böjd för att biträda
medicinalstyrelsens förslag.

Emellertid kom frågan i viss mån i ett annat läge, sedan Sveriges akademikers
centralorganisation och Sveriges tandläkarförbund vilket är
anslutet till centralorganisationen och vari flertalet tandläkare och praktiskt
taget alla tandläkarstuderande äro medlemmar — inför mig förklarade
sig gå i god för att, därest 1943 års lag icke ytterligare förlängdes,
tandläkare på frivillighetens väg skulle stå till förfogande för tjänstgöring
i folktandvården i samma utsträckning som om lagen erhållit fortsatt giltighet
under ett år. Denna utfästelse ha organisationerna sedermera skriftligt
bekräftat. Tillika ha 25 av de 31 inom folktandvården tjänstgörande
tandläkare, beträffande vilka lagens fortsatta giltighet är av betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

deras tjänstgöringsskyldighet, och alla de tandläkarstuderande, som beräknas
avlägga tandläkarexamen före den 1 oktober 1949, skriftligen förklarat
sig villiga att, vid äventyr att de eljest bli uteslutna ur tandläkarförbundet,
tjänstgöra inom folktandvården i samma utsträckning och på samma villkor
som om lagen förlängts t. o. m. den 30 september 1949.

Medicinalstyrelsen har i avgivet remissyttrande förklarat att styrelsen,
oaktat att principiella betänkligheter kunde resas mot organisationernas
förslag, icke ville motsätta sig detsamma. Därvid har medicinalstyrelsen
räknat med att organisationerna även i övrigt skola verksamt söka främja
folktandvårdens utveckling och att medverka till att den tjänstgöring inom
folktandvården, som utgör villkor för tilldelande av stipendier åt blivande
distriktstandläkare, fullgöres lojalt. Medicinalstyrelsen har vidare framhållit
att det syntes önskvärt, att den i studieplanen för tandläkarinstituten
intagna kursen i social odontologi redan fr. o. m. instundande hösttermin
anordnades såsom ett obligatoriskt led i tandläkarutbildningen.

Med anledning av vad sålunda förekommit har jag ansett mig böra taga
fasta på de förbindelser som från tandläkarhåll avgivits i denna sak. När
jag i enlighet härmed icke föreslår någon ytterligare förlängning av 1943
års lag, räknar jag med att tandläkarnas organisationer skola medverka till
att erforderligt antal tandläkare i fortsättningen komma att stå till förfogande
för att tjänstgöra inom folktandvården. Jag vill framhålla att det
vill synas som om själva tillvaron av lagstiftningen på detta område varit
ett irritationsmoment, som bidragit till att tandläkarna själva —- ehuru
de som tjänstgjort inom folktandvården icke torde ha något att erinra mot
tjänstgöringen som sådan — erhållit en i viss mån felaktig inställning till
folktandvården. Därtill torde även ha bidragit bristande upplysning,
särskilt bland de studerande vid tandläkarinstituten, rörande den sociala
tandvården och vad därmed sammanhänger. Det förefaller som om de studerande
icke tillräckligt beaktat de fördelar, som folktandvården erbjuder
den nyexaminerade tandläkaren genom att han under ekonomiskt gynnsamma
villkor får göra sina första praktiska erfarenheter inom yrket samtidigt
som han vinner kännedom om de sociala hälsovårdssynpunkter som
folktandvården företräder. En vidgad upplysning i dessa hänseenden torde
kunna underlätta folktandvårdens rekryteringsproblem. Särskilt bör den
kurs i social odontologi, som är ämnad att ingå i undervisningsplanen vid
tandläkarinstituten, härvid kunna verka gynnsamt. Såsom medicinalstyrelsen
framhållit är det ytterst angeläget att denna kurs snarast kommer till
stånd och att erforderliga medel för detta ändamål ställas till förfogande
redan för budgetåret 1948/49. Anslagsfrågan härom torde få anmälas av
chefen för ecklesiastikdepartementet.

Mitt ställningstagande i denna sak har även påverkats av den översyn
av folktandvården, som f. n. äger rum av 1946 års folktandvårdssakkunniga
och som förväntas bli slutförd under detta år. I direktiven för de sakkun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.9.

nigas arbete bär bl. a. angivits att vissa särskilda åtgärder böra övervägas
för att stimulera rekryteringen av tandläkare till folktandvården. Jag vilt
i detta sammanhang tillägga, att jag ansett centralorganisationen och tandläkarförbundet
bör beredas tillfälle att inför de sakkunniga få framlägga
sina synpunkter på folktandvårdens organisation.

I anslutning till vad lärarkollegiet framhållit rörande behovet av amanuenser
vid tandläkarinstituten vill jag anmärka, att den organisationsmässigt
föreslagna anordningen att tillföra folktandvården tandläkare, som jag
funnit mig kunna godtaga, givetvis icke bör lägga hinder i vägen för att
ordna tillgången till amanuenser efter samma grunder som hittills. Det
torde få ankomma på medicinalstyrelsen att efter överenskommelse med
därav berörda parter lösa detta problem.

Intimt sammanhängande med spörsmålet om 1943 års lags fortsatta giltighet
är frågan om de stipendier som f. n. utgå till sådana studerande vid
tandläkarinstitut, vilka förbinda sig att efter vunnen slutgiltig legitimation
tjänstgöra inom folktandvården. Stipendierna ha alltsedan deras inrättande
utgått med 1 000 kronor årligen. Antalet stipendier var under budgetåret
1943/44 begränsat till högst 80. Under vartdera av budgetåren
1944/45 och 1945/46 var maximiantalet stipendier 150. Under de två senaste
budgetåren har medicinalstyrelsen haft bemyndigande att utdela högst 170
stipendier.

I sin framställning den 13 november 1947 har medicinalstyrelsen hemställt,
att stipendierna med oförändrat antal måtte höjas till ett belopp av
2 000 kronor årligen och att såsom följd härav anslaget för detta ändamål
för budgetåret 1948/49 måtte bestämmas till 340 000 kronor. Vid remissbehandlingen
av medicinalstyrelsens förslag i denna del har icke från något
håll rests gensaga mot att stipendiebeloppen höjas; statskontoret har dock
ifrågasatt huruvida icke en höjning till 1 500 kronor vore tillräcklig.

Kostnaderna för de odontologiska studierna äro, även med beaktande av
den kostnadsminskning som skett efter beslut vid 1947 års riksdag, alltjämt
tämligen höga. Jag vill nämna att medicinalstyrelsen under hand
meddelat att enligt en av odontologiska föreningen i Stockholm i januari
1948 gjord beräkning totalkostnaderna för dessa studier skulle belöpa sig
till minst 29 975 kronor, därav 6 725 kronor avseende själva studierna. Motsvarande
siffror år 1945 voro 29 010 kronor resp. 12 900 kionor. Enligt
denna beräkning skulle alltså totalkostnaderna 1. n. uppgå till ett något
högre belopp än år 1945.

Redan vid 1943 års behandling av stipendiefrågan ansågos vissa skäl tala
för en höjning av stipendiebeloppens storlek utöver 1 000 kronor. När frågan
var aktuell år 1946 ansåg sig föredragande departementschefen icke
kunna förorda medicinalstyrelsens förslag om höjning av stipendierna
främst under åberopande av alt eu fördubbling av stipendiernas storlek då
icke var erforderlig för alt stimulera de studerande all söka stipendier. Där2
— Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

vid framhölls att under läsåren 1945 och 1946 antalet ansökningar om stipendier
uppgått till 172 resp. 155. Under de två senaste läsåren ha emellertid
icke flera än 72 resp. 75 sökt stipendier. Med hänsyn härtill och till läget
i övrigt synes en höjning av stipendiebeloppen nödvändig för att säkerställa
rekrytering av tandläkare till folktandvården. Folktandvårdens intresse
av att de blivande tandläkarna icke tyngas av dryga studieskulder talar
också för att en höjning av stipendierna bör ske. Jag biträder därför medicinalstyrelsens
förslag i denna del. Det torde emellertid icke vara erforderligt
att medel beräknas för högre antal stipendier än förslagsvis 125. Jag förutsätter
därvid att, för den händelse antalet ansökningar om stipendier för
läsåret 1948/49 kommer att överstiga 125, hinder icke bör möta för Kungl.
Maj :t att medgiva utdelande av ytterligare det antal stipendier, som må bli
erforderligt. I enlighet med det anförda torde alltså ifrågavarande anslag
för nästkommande budgetår böra uppföras med ett till 250 000 kronor förhöjt
belopp.

Jag vill anmärka att jag utgår från att den med stipendierna förenade
tjänstgöringsskyldigheten inom folktandvården fullgöres efter och i anslutning
till den tjänstgöring som de studerande enligt vad förut anförts frivilligt
åtagit sig.

\ ad i övrigt i ärendet yrkats för att häva den rådande bristen på tandläkare
torde få prövas i ett annat sammanhang.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att å riksstaten för budgetåret 1948/49 under elfte huvudtiteln
till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.
anvisa ett förslagsanslag av ............ kronor 250 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.

Iduns tryckeri, Esselte alu Stockholm 1948
816275