Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968 (Proposition 1968:79)

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

Nr 79

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i brottsbalken m. m.; given Stockholms slott
den 15 mars 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 inni 1957
(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om
straff för varusmuggling, ''

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens regler om förverkande
av egendom på grund av brott och vissa följdändringar i andra lagar. Syftet
med ändringarna är främst att, såsom förutsattes vid brottsbalkens tillkomst,
modernisera balkens regler i ämnet och få till stånd mera enhetliga
normer för förverkandelagstiftningen i övrigt. Avsikten är också att nå
större likformighet inom Norden på detta område.

I stället för den nuvarande uppräkningen i brottsbalken av muta och
andra otillbörliga förmåner anges helt kort utbyte av brott enligt brottsbalken
som föremål för förverkande. Vidare föreslås bl. a. en viss utvidgning
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

av den nuvarande brottsbalksregeln om förverkande av hjälpmedel och
brottsprodukter. Preskriptionstiden för talan om förverkande sänks från
tio till fem år.

Vissa bestämmelser i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tilllämpliga
på förverkande utanför brottsbalken. I denna införs dessutom en
särskild regel som gör det möjligt att underlåta tillämpning av sådana specialstraffrättsliga
bestämmelser enligt vilka förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan följer obligatoriskt på visst brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

1) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas
två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

Muta, sä ock för främjande av
brott avsett förlag eller vederlag och
annat dylikt, vars lämnande eller
mottagande enligt denna balk utgör
brott, skall förklaras förverkat till
kronan, om det ej är uppenbart obilligt;
utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.
Vad nu sagts skall dock ej
gälla mot den som i god tro förvärvat
här avsedd egendom eller särskild
rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses
i denna balk haft vinning som ej
motsvaras av skada för enskild, må
han efter vad prövas skäligt förpliktas
att utgiva däremot svarande belopp
till kronan.

§•

Utbyte av brott enligt denna balk
som ej motsvaras av skada för enskild
skall förklaras förverkat, om
det ej är uppenbart obilligt. Detsamma
gäller förlag för brott eller dess
värde, om förlaget mottagits och
mottagandet utgör brott enligt denna
balk.

2 §•

Vad som använts såsom hjälpmedel
vid brott som avses i denna balk
eller frambragts genom sådan gärning
må, såvitt ägaren eller någon
som var i hans ställe uppsåtligen förövat
gärningen eller medverkat därtill,
förklaras helt eller delvis förverkat
till kronan, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller eljest
särskilda skäl föreligga och det ej är
uppenbart obilligt; finnes egendo -

Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna
balk eller som frambragts genom
sådant brott må förklaras förverkad,
om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl
föreligga. Detsamma gäller egendom
vars användande utgör brott enligt
denna balk eller med vilken eljest
tagits befattning som utgör sådant
brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet I stället för egendomen kan dess
förklaras förverkat. Detsamma skall värde förklaras förverkat,
gälla i fråga om hjälpmedel, varmed
någon tagit sådan befattning som innebär
brottslig förberedelse enligt
denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning mot den som i god
tro förvärvat egendomen eller särskild
rätt därtill.

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är
för handen, må dyrk, falskt mynt
eller annat föremål, som på grund av
sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras
komma till brottslig användning, förklaras
förverkat.

Förklaras fartyg, som besväras av
sjöpanträtt eller inteckning, eller
luftfartyg, besvärat av luft panträtt
eller inteckning, förverkat, må rätten
förklara att panträtten skall upphöra
i den förverkade egendomen. Finnes
i annat fall någons rätt till föremål
som förklaras förverkat böra

§•

Föremål, som på grund av sin särskilda
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma
till brottslig användning, må förklaras
förverkat även i annat fall än
som avses i 2 §.

§•

Förverkande på grund av brott av
egendom eller dess värde må, om ej
annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen
eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet ber etts
vinning,

d) den som efter brottet förvärvat
egendomen på grund av giftorätt, arv
eller testamente eller genom gåva
eller som efter brottet förvärvat
egendomen på annat sätt och därvid
haft vetskap om eller skälig anledning
till antagande om egendomens
samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej
någon av dem som anges i första
stycket a)—c), må den ej förklaras
förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras
förverkad består, om ej även
den särskilda rätten förklaras förverkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse)

oaktat förklaringen bestå, skall rätten
göra förbehåll därom.

Kan på grund av den brottsliges
död eller av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, må vad i 1—5 §§
stadgas vinna tillämpning endast såframt
i mål därom stämning delgivits
inom tio år från det brottet begicks.
Talan må i sådant fall av åklagare
väckas allenast om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

I fall

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan på grund av den brottsliges
död eller av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, må egendom förklaras
förverkad på grund av brottet
eller åtgärd föreskrivas till förebyggande
av missbruk, endast om stämning
i mål därom delgivits inom fem
år från det brottet begicks. Talan
må i sådant fall väckas av åklagare
endast om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt,
ande tillämpning.

Beslut om förverkande eller annan
åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den
mån verkställighet ej skett inom tio
år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd
till förebyggande av missbruk förfaller,
i den mån verkställighet ej
skett inom tio år från det beslutet
vann laga kraft.

n §.

Är i lag eller författning föreskrivet
att förklaring skall meddelas om
förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan av brott, må detta
likväl underlåtas, om denna rättsverkan
är uppenbart obillig.

12 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan,
om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förverkande av egendom på grund av brott får ej ske hos den som efter
brottet men före lagens ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i
gåva. Vad i övrigt föreskrivs i 2 § enligt dess äldre lydelse skall tillämpas,
när fråga är om brott som begåtts före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.
13 §.

Förövar ägaren —

Avser förverkandeförklaring luftfartyg
som besväras av luft pant rät t
eller inteckning, må domstolen ock
förklara att panträtten i fartyget
skall upphöra. Finnes i annat fall
någons rätt till fartyget böra oaktat
förverkandeförklaringen bestå, göre
domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och andra
styckena skola i tillämpliga delar
gälla jämväl krigsmateriel och gods
som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,
såframt ägaren därav eller någon
som är i hans ställe förövar gärning
som i 8 § andra stycket i detta kapitel
sägs eller medverkar därtill.

rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket
skola i tillämpliga delar gälla jämväl
krigsmateriel och gods som avses
i 8 kap. 4 § andra stycket, såframt
ägaren därav eller någon som
är i hans ställe förövar gärning som
i 8 § andra stycket i detta kapitel
sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handlar någon -—-------utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Utbyte av brott som avses i försvars
räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkat,
haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,
kap. 1 § andra stycket brottsbalken
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa
fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1968.

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
12 januari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning
om förverkande av egendom på grund av brott och anför.

Inledning

Brott kan enligt gällande rätt föranleda — utom böter och skadestånd —
vissa andra ekonomiska sanktioner. Av dessa är förverkande av egendom
den ojämförligt vanligaste. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet
av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Det innebär att
egendom tvångsvis och utan ersättning tas ifrån sin ägare. Med få undantag
tillfaller egendomen kronan. När egendomen tillfaller kronan benämns åtgärden
omväxlande konfiskation och förverkande. Bestämmelser om förverkande
finns både i brottsbalken och i specialstraffrätten, dvs. i de rättsregler
av straffrättslig art som finns i lagar och författningar utanför brottsbalken.
Förverkandereglerna i brottsbalken, vilka överförts i stort sett oförändrade
från 1864 års strafflag, tillämpas mera sällan. Åtskilliga av de specialstraffrättsliga
bestämmelserna har däremot stor praktisk betydelse. Såväl
brottsbalkens förverkanderegler som specialstraffrättens bestämmelser
i ämnet har ofta kritiserats både till innehåll och form. Kritiken har dock
främst riktats mot reglerna inom specialstraffrätten.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades i december 1955 docenten,
numera professorn Hans Thornstedt att som särskild utredningsman göra en
förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (direktiv
se riksdagsber. 1957: I Ju 34). Utredningsmannen skulle enligt direktiven föiutredningen
söka kontakt med de övriga nordiska länderna.

Utredningsmannen inledde sitt arbete med en granskning av förverkandebestämmelserna
i allmänstraffrätten och specialstraffrätten och avlämnade

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år i968

den 16 september 1960 ett delbetänkande med titeln »Förverkande på grund
av brott» (SOU 1960: 28). Betänkandet avgavs sålunda innan brottsbalken
trädde i kraft den 1 januari 1965. Utredningsmannen har därför utgått från
strafflagens förverkanderegler. Han har bl. a. föreslagit sådana ändringar i
dessa att bestämmelserna i större utsträckning än nu skall kunna tillämpas
direkt eller analogivis inom specialstraffrätten och i övrigt bättre kunna
tjäna som förebilder för den specialstraffrättsliga lagstiftningen. Förslaget
innehåller dessutom mera allmänna riktlinjer för lagstiftning om förverkande
inom specialstraffrätten.

Utredningsmannen har redovisat sina synpunkter på frågan, hur skilda
problem beträffande förverkande av egendom bör lösas, i form av ett utkast
till ändrade förverkandebestämmelser i strafflagen. Detta torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, överbefälhavaren (ÖB), medicinalstyrelsen,
statens kriminaltekniska anstalt, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket
(numera riksrevisionsverket), kontrollstyrelsen, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet
(ÖÄ), länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Jämtlands län,
statens växtskyddsanstalt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare, Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler samt Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, Sveriges advokatsamfund och Svenska jägareförbundet.
ÖB har bifogat yttrande av försvarets civilförvaltning samt cheferna för
armén, marinen och flygvapnet. Kommerskollegium har överlämnat yttranden
av Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle. RÅ, ÖÄ och
länsstyrelserna har bifogat yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet,
av några stadsfogdar, rådhusrätter m. fl.

År 1960 tillsattes efter beslut av justitieministrarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige den nordiska straffrättskommittén för att behandla frågor
om ensartad nordisk lagstiftning på straffrättens område och diskutera
andra kriminalpolitiska frågor av principiell natur och gemensamt nordiskt
intresse. Kommittén består av representanter för nämnda länder jämte Island.
Den fick som första uppdrag att behandla frågan om möjligheten att
i de nordiska länderna nå fram till enhetliga regler om förverkande. Resultatet
av kommitténs överläggningar i ämnet presenterades i ett gemensamt
betänkande om konfiskation, dagtecknat den 20 maj 1963 och tryckt
som bilaga till danska straffelovrådets betänkande om konfiskation (BeItenkning
nr 355, 1964). Betänkandet innehåller en redovisning av de principer
som enligt kommitténs uppfattning bör vara vägledande för den framtida
nordiska förverkandelagstiftningen. Beträffande preskription av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7,9 år 1968

verkande och verkan av den brottsliges död kom kommittén inte fram till
någon enhetlig lösning. Dessa frågor togs därför upp på nytt av kommittén
i samband med behandlingen av övriga preskriptionsfrågor inom straffrätten.
Kommitténs överväganden i detta problemkomplex redovisades i ett betänkande
den 18 juni 1966 om preskription m. in., tryckt som bilaga till
danska straffelovrådets betänkande om straffrättslig preskription in. m.
(Betaenkning nr 433, 1966) och numera även som särskilt betänkande i Nordisk
udredningsserie (NU 1967: 15).

Gällande rätt m. m.

I 1864 års strafflag fanns före år 1948 endast vissa speciella bestämmelser
om förverkande av egendom. Genom 1948 års strafflagsrevision infördes
allmänna regler om förverkande med tillämpning inom strafflagens
hela område. De nya bestämmelserna togs in i 2 kap. 16—18 §§ samt 5 kap.
13 och 19 a §§ strafflagen.

I 2 kap. 16 § gavs regler om förverkande av muta och av förlag eller vederlag
som var avsett för främjande av brott. Samma paragraf innehöll
också bestämmelser om förverkande av vinning som ej motsvarades av
skada för enskild.

I 2 kap. 17 § första stycket fanns regler om förverkande av hjälpmedel
som använts vid brott och av sådant som frambragts genom brott. I samma
stycke fanns en särskild regel om behandlingen av vissa panträtter
och inteckningar samt andra särskilda sakrätter i egendom som förklarats
förverkad. Denna bestämmelse fick sin slutliga utformning år 1955,
då ett tillägg om luftfartyg gjordes. Paragrafens andra stycke gav möjlighet
att förverka föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kunde befaras komma till brottslig användning.
Enligt tredje stycket kunde rätten i stället för förverkande föreskriva
åtgärd till förebyggande av missbruk.

I 5 kap. 13 § andra stycket föreskrevs, att förverkande enligt 2 kap. 16
eller 17 § kunde ådömas utan hinder av den brottsliges död. I 5 kap. 19 a §
gavs en regel om preskription av talan om förverkande enligt 2 kap. 16 §
eller 17 § första stycket. I 2 kap. 18 § slutligen meddelades en bestämmelse
att, när straffet för gärningen var förfallet, förverkandetalan fick väckas
endast om statsåklagare fann det vara påkallat ur allmän synpunkt.

I brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av egendom i
36 kap., som har rubriken »Om förverkande av egendom och om annan
särskild rättsverkan av brott». Med »annan särskild rättsverkan» avses
verkningar av mycket olika karaktär, t. ex. straffskatt enligt skattestrafflagen,
förvisning enligt utlänningslagen och den verkan som makes brotts -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968 11

lighet kan ha som grund för äktenskapsskillnad enligt It kap. giftermålsbalken.

Brottsbalkskapitlets fem första paragrafer bär samma sakliga innehåll
som 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Uppdelningen av dessa båda paragrafer
i strafflagen på fem i brottsbalken gjordes för att bestämmelserna skulle
bli in era överskådliga.

36 kap. 1 § innehåller i första stycket regler om förverkande av muta,
förlag eller vederlag som är avsett för främjande av brott samt annat dylikt
vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. Förverkandeförklaring
är enligt bestämmelsen det regelmässiga och skall underlåtas
endast om det är uppenbart obilligt. Om egendomen utgjordes av
annat än pengar och inte finns i behåll, kan i stället egendomens värde förklaras
förverkat. Med att egendom inte finns i behåll förstås att den inte är
åtkomlig för sakförverkande. Förverkande skall ske till kronan. Lagrummet
gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild
rätt till denna. Med särskild rätt förstås sakrätt. Andra stycket av paragrafen
innehåller att, om någon annars har haft vinning av brott som avses i
brottsbalken och vinningen inte motsvaras av skada för enskild, han kan
förpliktas ge ut däremot svarande belopp till kronan efter vad som är skäligt.

Muta har samma betydelse i 1 § som i bestämmelserna om bestickning
och tagande av muta i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 §, dvs. otillbörlig belöning
för utövning av befattning med vilken ämbetsansvar är förenat. Förlag och
vederlag betyder detsamma som i bestämmelsen om förberedelse till brott
i 23 kap. 2 §. Med förlag avses således pengar eller annan egendom som
är avsedd till bestridande av utgifter som är förbundna med förövande
av brott. Vederlag utgörs av egendom vilken lämnas som belöning för brott
för att främja brottet.

Förutom muta, förlag och vederlag nämns i 36 kap. 1 § första stycket
»annat dylikt» som föremål för förverkande. Detta uttryck syftar bl. a. på
vissa otillbörliga förmåner som är likartade med muta. Sålunda avses bestämmelsen
i 17 kap. 8 § om otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt
eller att inte rösta i allmänt ärende. Uttrycket syftar också på bestämmelsen
i 19 kap. 13 § om straff för den som av främmande makt eller någon
som handlar i dess intresse tar emot pengar eller annan egendom för att
genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den
allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre
styrelse.

Lagrummet förutsätter för att muta, förlag, vederlag och annat sådant
skall kunna förverkas, att det utgör brott enligt brottsbalken att lämna eller
ta emot sådan egendom. Detta innebär beträffande muta, att tillämpningsområdet
för förverkande är snävare än för straffbestämmelserna om bestickning
i 17 kap. 7 § och tagande av muta eller av otillbörlig belöning i

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

20 kap. 2 §. Det brottsliga handlandet vid dessa brott består i att lämna,
utlova eller erbjuda respektive mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta.
För förverkande krävs att muta har lämnats eller tagits emot. Motsvarande
gäller i förhållande till straffbestämmelserna i 17 kap. 8 § om otillbörligt verkande
vid röstning och tagande av otillbörlig förmån vid röstning. Däremot
täcker förverkanderegeln tillämpningsområdet för straffbestämmelsen
i 19 kap. 13 § om tagande av utländskt understöd. Denna kriminaliserar
endast mottagande av sådant understöd. I fråga om förlag och vederlag
som är avsett för främjande av brott är förverkanderegeln tillämplig i samma
utsträckning som bestämmelsen i 23 kap. 2 § straffbelägger befattning
med förlag eller vederlag som förberedelse till brott.

Bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket om förverkande av vinning i
andra fall än då det är fråga om muta, förlag, vederlag eller dylikt avser
endast värdekonfiskation. Med vinning förstås nettovinst.

36 kap. 2 § innehåller regler om förverkande av hjälpmedel som har använts
vid brott enligt brottsbalken och om förverkande av egendom som
frambragts genom sådan gärning. Förverkande får ske helt eller delvis, om
det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger
och det inte är uppenbart obilligt. En ytterligare förutsättning är
att ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har förövat gärningen
eller medverkat till denna. Förverkande skall ske till kronan. Om
egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat. Dessa
bestämmelser gäller också hjälpmedel, med vilket någon har tagit sådan
befattning som innebär brottslig förberedelse enligt brottsbalken. I ett
andra stycke av paragrafen föreskrivs, att bestämmelserna inte skall tilllämpas
mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild rätt
därtill.

Med föremål, som har frambragts genom brott enligt brottsbalken, avses
sådana brottsprodukter som falska mynt och andra förfalskade föremål,
kartor som tillverkats genom spioneri o. d. Regeln om förverkande av hjälpmedel,
med vilket någon har tagit befattning som innebär brottslig förberedelse
enligt brottsbalken, hänför sig till 23 kap. 2 §. Där anges som
straffbar förberedelse att någon på där angivet sätt tar befattning med
gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant
hjälpmedel. En förutsättning är liksom vid lämnande och mottagande av
förlag eller vederlag för brott att brottet är straffbelagt på förberedelsestadiet.
En särskild regel om förverkande av hjälpmedel vid brottslig förberedelse
har ansetts nödvändig, eftersom i sådant fall redan själva användningen
av hjälpmedlet är straffbelagd och därför inte kan betraktas
som användning av hj älpmedel vid brott.

Förverkanderegeln i 2 § är till skillnad från regeln i 1 § begränsad till
uppsåtliga brott. En annan olikhet mot 1 § är att förevarande paragraf för
förverkande kräver, att ägaren till hjälpmedlet eller brottsprodukten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

någon som var i hans ställe skall ha förövat gärningen eller medverkat till
denna. Detta innebär bl. a., att stulen egendom som har använts som hjälpmedel
inte kan förklaras förverkad.

Enligt 36 kap. 3 § kan föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg
förklaras förverkat oberoende av om något brott har begåtts. Bestämmelsen
innehåller, att föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning får
förklaras förverkat även i andra fall än som anges i 2 §. Som exempel på
sådana föremål nämns i paragrafen dyrk och falskt mynt.

I 36 kap. 4 § behandlas vissa panträtter och andra särskilda rättigheter
till egendom som förklaras förverkad. Om fartyg, som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, förklaras förverkat, kan rätten enligt denna paragraf
förordna att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Detsamma
gäller luftfartyg som besväras av luftpanträtt eller inteckning. Om
i annat fall av förverkande någons rätt till föremålet bör bestå trots förverkandeförklaringen,
skall rätten göra förbehåll därom. Med uttrycket
»någons rätt» avses i första hand begränsad sakrätt. Även avbetalningssäljares
rätt till egendom som har överlåtits med äganderättsförbehåll omfattas
av bestämmelsen.

Regler, motsvarande de nu nämnda i 4 §, finns i några specialförfattningar,
som innehåller bestämmelser om förverkande av fartyg och luftfartyg,
nämligen 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 11 §
lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling och 4 § lagen
den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet.

Enligt 36 kap. 5 § kan rätten i stället för förverkande föreskriva åtgärd
till förebyggande av missbruk. Sådan åtgärd kan t. ex. innebära att ordet
»kopia» stämplas på ett konstverk som inte är ett originalverk.

I 36 kap. 6—8 §§ meddelas vissa bestämmelser, till vilka det inte fanns
någon motsvarighet i strafflagen. De avser också andra särskilda rättsverkningar
än förverkande. I 6 § regleras hur bestämmelser om särskild
rättsverkan av att någon döms till straff skall tillämpas, när annan brottspåföljd
än straff ådöms. Brottsbalkens nya regler om påföljdseftergift i
bl. a. 33 kap. 4 § har föranlett en särskild föreskrift i 7 § om inverkan i vissa
fall av beslut om sådan eftergift. I 8 § finns en särskild regel om förverkande
när gärningsmannen var under femton år eller psykiskt abnorm.
I sådana fall får rätten förordna om förverkande av egendom endast om och
i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till gärningsmannens sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Denna bestämmelse
har tillkommit närmast som en följd av att brottsbegreppet i brottsbalken
har fått ett annat innehåll än i strafflagen. Enligt denna lag ansågs
en annars straffbelagd gärning inte som brott, när den hade begåtts av
någon som ej fyllt 15 år eller som handlat under inflytande av sinnes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Den underår ige
eller psykiskt abnorme kunde därför inte fällas till ansvar. I brottsbalken
däremot har brottsbegreppet utformats så att även dessa kategorier anses
kunna begå brott. Den som har begått en straffbelagd gärning före 15 års
ålder kan emellertid inte dömas till påföljd (33 kap. 1 §). Den som är psykiskt
abnorm kan däremot ådömas vissa påföljder (33 kap. 2 §). Enligt
flera specialstraffrättsliga författningar är det en förutsättning för förverkande
att den tilltalade döms till straff eller fälls till ansvar. Eftersom den
psykiskt abnorme numera kan dömas till påföljd, blir en sådan förverkanderegel
tillämplig på honom till skillnad från vad som gällde tidigare.
Enligt vissa författningar utanför brottsbalken är förverkande fortfarande
obligatoriskt. Genom bestämmelsen i 8 § har domstolen fått prövningsrätt
även i dessa fall. Paragrafen har samtidigt gjorts tillämplig på brott som
har begåtts av den som är under 15 år.

36 kap. 9 § innehåller bestämmelser om verkan av den brottsliges död
och av bortfallande av påföljd i andra fall. Paragrafen motsvarar i viss mån
reglerna i 2 kap. 18 § samt 5 kap. 13 § andra stycket och 19 a § strafflagen.
Förverkande på grund av brott preskriberas inte så länge den brottslige
är i livet och åtal för brottet inte är preskriberat. Men även sedan den
brottslige har avlidit eller åtalspreskription har inträtt kan talan om förverkande
föras. I dessa fall gäller en tioårig preskriptionstid, som räknas
från den dag brottet begicks. Preskription kan undvikas genom att stämning
delges inom denna tid. Som förutsättning för att förverkandetalan får
väckas i sådant fall gäller att åklagaren finner det vara påkallat från allmän
synpunkt. Bestämmelserna gäller — förutom förverkande enligt 1 och
2 §§ •— även föreskrift enligt 5 § om åtgärd i stället för förverkande. Förverkande
eller föreskrift på grund av 3 § sker oberoende av brott och berörs
därför inte av preskriptionsregeln i denna paragraf.

I 36 kap. 10 §, som saknar motsvarighet i strafflagen, föreskrivs att beslut
om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller i den mån
verkställighet inte har skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.
Enligt 12 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag gäller denna bestämmelse
också beträffande beslut om förverkande eller annan åtgärd
som har meddelats enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen.

Brottsbalkens bestämmelser om förverkande är i allmänhet inte direkt
tillämpliga inom specialstraffrätten. Detta innebär emellertid
inte att de saknar betydelse i frågor om förverkande på grund av bestämmelser
utanför brottsbalken. Bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ är uttryckligen
begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken. Bestämmelserna
i dessa paragrafer om skydd för annans rätt torde dock kunna tilllämpas
analogivis inom specialstraffrätten, om inte annat framgår av den
specialstraffrättsliga bestämmelsen eller följer av dess syfte. Reglerna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

3 § om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg intar en särställning
och är direkt tillämpliga även vid brott utanför brottsbalken. Bestämmelserna
i 4 § om särskilda panträtter och andra rättigheter torde på grund
av sitt innehåll få anses tillämpliga också vid förverkande som sker med
stöd av bestämmelse utanför brottsbalken, om inte annat framgår av vad
som har föreskrivits om sådant förverkande. Även 5 §, som i första hand
avser förverkande enligt brottsbalken, torde kunna tillämpas inom specialstraffrätten.
Av bestämmelserna i 6—8 §§ framgår, att deras tillämpning
inte är begränsad till brottsbalkens område. Reglerna i 9 och 10 §§ om verkan
av den brottsliges död och om preskription kan enligt sin ordalydelse
tillämpas direkt endast beträffande förverkande eller annan åtgärd enligt
1—5 §§ men torde vara analogt tillämpliga inom specialstraffrätten. En
tillämpning utanför brottsbalken torde dock förutsätta, att det inte föreligger
något särskilt skäl emot en sådan tillämpning. I ett nådeärende har
högsta domstolen intagit denna ståndpunkt beträffande tillämpningen av
10 § (NJA 1965 s. 540).

Inom specialstraffrätten finns förverkandebestämmelser i mer än hundratalet
författningar. Det är på detta område som förverkandeinstitutet har
vuxit fram, främst inom närings- och tullförfattningarna. Bestämmelserna
har tillkommit vid olika tidpunkter och av olika anledningar. De företer
därför stora inbördes skiljaktigheter i fråga om både syfte och utformning.
En del förverkanderegler har till syfte att avvärja risker som anses härröra
från föremåls egenskaper. Sådana bestämmelser finns dels beträffande
egendom, som på grund av sin beskaffenhet knappast kan komma till
annan än brottslig användning, såsom vissa fosterfördrivande medel och
vissa arter av narkotika, dels beträffande egendom, som kan användas även
legalt, t.ex. vapen, explosiva varor och gifter. Också mera temporärt smittfarliga
eller hälsovådliga egenskaper hos egendom kan vara anledning till
förverkande. Förverkande av hjälpmedel vid brottslig verksamhet förekommer
traditionellt huvudsakligen inom bestämda områden, främst smuggling,
olovlig sprit- och tobakstillverkning samt förbjudna former av jakt
och fiske. Bestämmelser om förverkande med syfte att reducera den brottsliges
förmögenhet är också allmänt förekommande inom specialstraffrätten.
Sådant förverkande är ofta inte inskränkt till vinningen utan träffar
i princip hela den egendom eller det värde som det förbjudna förfarandet
har avsett. Detta sammanhänger främst med att förverkande av denna typ
i allmänhet också har ett bestraffande syfte. Som exempel kan nämnas de
fiskaliska förverkandereglerna med syfte att hindra att någon undandrar
sig offentliga avgifter av olika slag, såsom tullar och varuskatter. Ytterligare
exempel är förverkandebestämmelserna i lagstiftningen om alkoholhaltiga
och andra drycker. Dessa bestämmelser har både fiskaliskt och
nykterhetspolitiskt syfte. Förmögenhetsreducerande förverkande förekom -

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

mer vidare bl. a. i jakt- och fiskelagstiftningen och i näringsreglerande författningar.

Sedan förverkandereglerna i strafflagen ändrades år 1948, har de i allmänhet
beaktats vid utformningen av specialstraffrättsliga bestämmelser.
Avvikelser är dock inte sällsynta. I allmänhet har den lagstiftningstekniken
använts att särskilda förverkanderegler tagits in i specialförfattning även
om reglerna varit identiska med förebilden i strafflagen. Mera sällan förekommer
en hänvisning till strafflagen eller numera brottsbalken. En sådan
hänvisning finns exempelvis i 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
(nr 19). Under senare år har enhetliga förverkandebestämmelser införts i
vissa grupper av författningar, t. ex. smugglingsförfattningarna.

Utredningsmannens förslag
Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Efter en omfattande beskrivning och systematisering av förverkandereglerna
i både allmän- och specialstraffrätten har utredningsmannen granskat
strafflagsreglerna ur saklig och formell synvinkel. Han erinrar därvid
inledningsvis om att uppdraget egentligen innefattar en förberedande undersökning
av endast specialstraffrättens förverkanderegler. En sådan undersökning
kan dock enligt hans mening inte göras utan att man dessförinnan
granskar strafflagens regler i anledning av deras centrala ställning
inom förverkandelagstiftningen. Utredningsmannen framhåller vidare att
strafflagberedningen vid sin översyn av påfölj dsbestämmelserna i strafflagen
underlät att ta upp förverkandebestämmelserna till saklig granskning
under hänvisning till direktiven för den då pågående särskilda utredningen.

Utredningsmannen betonar, att problemen rörande förverkande är talrika
och invecklade. Om man strävar efter att reglera dessa spörsmål fullständigt,
kan det enligt hans uppfattning inte undvikas att lagtexten blir
omfattande och svårläst. Han anser att allmänna bestämmelser om förverkande
bör vara kortfattade och klara för att lätt kunna efterbildas inom
specialstraffrätten.

När det gäller förverkande av muta, förlag, vederlag och annan
vinning innehåller förslaget inte någon ändring beträffande föremålet
för förverkande. Utredningsmannen diskuterar emellertid möjligheten
att konstruera bestämmelsen som ett rent vinningsf örverkand
e för att därigenom bl. a. vinna en lagtekniskt mera enhetlig lösning. Detta
skulle medföra, att i motsats till vad som nu gäller muta eller annan
otillbörlig förmån, som väl har lämnats men inte tagits emot, ej skulle
kunna förklaras förverkad. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

På en sådan vinningsregel med motivering att frågan knappast har någon
större praktisk betydelse.

Beträffande värdeförverkande i förhållande till sakförverkande
av muta o. d. är utredningsmannen kritisk mot den nuvarande
regeln att egendomens värde kan förverkas endast när egendomen
inte längre finns i behåll. Enligt lagens ordalydelse innebär detta t. ex. att
den som har tagit emot egendom som muta och lyckats sälja den till en
ondtroende, får behålla köpeskillingen, medan egendomen förverkas hos
den ondtroende förvärvaren. En annan egendomlig följd är att endast en
person kan drabbas av förverkandet så länge egendomen finns i behåll.
Så snart egendomen inte är i behåll, kan däremot jämte gärningsmannen en
hel kedja av ondtroende förvärvare ådömas värdeförverkande. Dessa kriminalpolitiskt
omotiverade konsekvenser skulle enligt utredningsmannen kunna
undgås, om domstolarna tillerkändes frihet att välja mellan sakförverkande
och värdeförverkande när egendomen finns i behåll. Han föreslår
därför att värdeförverkande skall vara alternativt och inte subsidiärt i förhållande
till sakförverkande. En naturlig följd av en sådan regel bör enligt
utredningsmannen bli, att förverkandet främst kommer att riktas mot
den som har handlat mest klandervärt från socialetisk synpunkt.

Förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter enligt
36 kap. 2 § brottsbalken kan ske, om det är påkallat till förebyggande av
brott eller om det annars föreligger »särskilda s k ä 1». Samma regel
fanns i 2 kap. 17 § första stycket strafflagen. Enligt motiven till bestämmelsen
är föreskriften om särskilda skäl avsedd för sådana fall då det
skulle vara stötande om den brottslige fick behålla de hjälpmedel som han
använt vid brottet. Utredningsmannen anser det visserligen mindre tilltalande
att mördaren efter att ha benådats hugger ved med mordyxan
men menar att avgörande för frågan, om mordverktyget skall förverkas,
bör vara om det kan befaras komma till användning vid förnyad brottslighet.
Den ledande synpunkten vid förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter
bör nämligen vara förebyggande av fortsatt brottslig användning av
föremålen. Klausulen om särskilda skäl bör därför slopas. Ett ytterligare
skäl därtill är enligt utredningsmannen, att klausulen är så allmänt hållen
att den måste anses otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter drabbar i princip, framhåller
utredningsmannen, bestämda föremål på grund av deras egenskaper.
Trots detta innehåller nuvarande bestämmelse en regel om subsidiärt
värdeförverkande. Som motiv för denna regel har angetts, att
det inte bör stå den brottslige öppet att undandra sig förverkandepåföljd
genom att gömma undan föremålet eller överlåta det till annan. Utredningsmannen
anser inte denna motivering tillräckligt övertygande. Det brottsförebyggande
syftet realiseras enligt hans uppfattning så snart föremålet
blir oåtkomligt. I de flesta fall torde för övrigt förverkande bli aktuellt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

bara i fråga om sådana brottsverktyg som har tagits i beslag under polisutredningen.
Förverkande kommer säkerligen oftast att drabba yrkesförbrytare
eller andra asociala personer som regelmässigt har sådana ekonomiska
förhållanden att domar på penningprestationer inte kan verkställas
mot dem. Regeln om värdeförverkande av brottsverktyg är enligt utredningsmannen
tillämplig bara i sällsynta fall och bör därför inte behållas.

Utredningsmannen berör också frågan, om bestämmelsen angående förverkande
av hjälpmedel skulle kunna utvidgas till att generellt omfatta
föremål, varmed någon har tagit sådan befattning
som är straffbelagd. Iså fall skulle den särskilda regeln om förverkande
av hjälpmedel vid brottslig förberedelse kunna utgå. För sådana
hjälpmedel gäller ju enligt uttrycklig föreskrift samma bestämmelser som
för förverkande av hjälpmedel som har använts vid brott. Utredningsmannen
finner emellertid, att konsekvenserna av en så vittgående regel skulle
vara svåra att överblicka, och anser därför att en sådan utvidgning inte bör
ske.

Bestämmelsen om förverkande av föremål, som på grund av sin särskilda
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till brottslig
användning, dvs. utpräglade brottsverktyg, intar enligt utredningsmannen
en särställning i förverkandelagstiftningen. Den gäller
nämligen oberoende av om brott har begåtts och är dessutom direkt tilllämplig
utanför strafflagens område. Regeln var i strafflagen, liksom den
fortfarande är i brottsbalken, subsidiär i förhållande till bestämmelsen om
förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Utredningsmannen
betraktar regeln om förverkande av utpräglade brottsverktyg som den
centrala föreskriften om indragning av farlig egendom och den andra bestämmelsen
som en utvidgning av förverkandemöjligheten till mindre farlig
egendom som har kommit till brottslig användning. I utredningsmannens
förslag har därför ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser kastats
om, så att bestämmelsen om utpräglat farliga brottsverktyg kommer först.
Denna ordning är enligt utredningsmannen också motiverad med hänsyn
till att föreskriften — till skillnad från den andra regeln — är generellt
tillämplig även inom specialstraffrätten. Utredningsmannen föreslår vidare,
att lagrummets exemplifiering av farliga brottsverktyg slopas därför att
den inte är tillräckligt upplysande. Exemplen är enligt hans uppfattning
dessutom olämpliga med hänsyn till bestämmelsens tillämpning inom specialstraffrätten.
De synes nämligen hänföra sig till allvarligare brottslighet
än som kan komma i fråga inom specialstraffrätten.

Förverkandereglerna i brottsbalken är liksom motsvarande bestämmelser
i strafflagen fakultativa. För att ange den fakultativa karaktären
används emellertid olika uttryckssätt. Utredningsmannen anser denna
skillnad i uttryckssätt vara varken formellt eller sakligt motiverad. Med
hänsyn till framför allt de allmänstraffrättsliga reglernas betydelse som

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

förebild för specialstraffrätten bör enligt hans uppfattning de olika uttrycksvarianterna
reduceras så långt det kan ske utan att sakliga olägenheter
uppstår. Att förverkande är fakultativt bör därför genomgående anges
med att förverkande »må ådömas». Anses en differentiering nödvändig,
bör det vara tillräckligt att bredvid denna formulering ha en strängare
variant, såsom »skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat».

Frågan mot vem förverkande på grund av brott får
riktas bör enligt utredningsmannen regleras gemensamt för förverkande
av vinning, hjälpmedel och brottsprodukter. Han föreslår, att de kortfattade
negativa reglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, numera 36 kap. 1 och
2 §§ brottsbalken, om skydd för godtroende förvärvare ersätts med en positiv,
mera detaljerad bestämmelse. Förverkande bör enligt hans förslag kunna
ådömas gärningsmannen (samt anstiftare och medhjälpare) eller den i
vars ställe gärningsmannen (anstiftaren, medhjälparen) var. Vidare bör
förverkande kunna ske hos den som genom den straffbelagda gärningen
avsiktligen har beretts vinning eller tillägnats något samt den som efter
gärningen har förvärvat egendom eller särskild rätt därtill och vid förvärvet
antingen haft vetskap eller skälig anledning till antagande om egendomens
samband med gärningen. En sådan bestämmelse bör enligt utredningsmannen
vara tillämplig även inom specialstraffrätten. Han föreslår därför
att det inte ställs krav på att det brott som föranleder förverkande skall vara
uppsåtligt. Detta innebär att hjälpmedel och brottsprodukter — till skillnad
från vad som nu gäller — kan förverkas också vid culpösa strafflagsbrott,
nu brottsbalksbrott. Denna utvidgning av möjligheterna att använda
förverkande torde emellertid enligt utredningsmannen få ringa praktisk
betydelse bl. a. med hänsyn till kravet på att förverkande skall vara påkallat
till förebyggande av brott. Enligt gällande rätt kan förverkande inte
ske, om någon av oaktsamhet begår en gärning som är straffbar endast
som uppsåtlig. Förslaget innebär inte någon ändring i detta hänseende.
Värdeförverkande, som har ådömts flera personer, bör enligt utredningsmannen
liksom f. n. åvila dessa solidariskt utan särskild föreskrift.

Beträffande begränsade sakrätter till egendom som förklaras
förverkad finns två olika regler i gällande lag. Den ena gäller sjö- och
luftpanträtter samt hypotekariska panträtter i fartyg och luftfartyg och
innebär, att en sådan rättighet består vid förverkande av egendomen, om
inte domstolen uttryckligen förklarar att den skall upphöra. Beträffande
övriga begränsade sakrätter liksom avbetalningssäljares rätt till gods, som
har sålts under äganderättsförbehåll, gäller en motsatt regel, dvs. att rättigheten
bortfaller om inte domstolen gör förbehåll om dess bestånd. Utredningsmannen
framhåller att det inte är helt klart, om regeln rörande
skyldighet för domstolen att göra förbehåll om rättighet som bör bestå är
en materiellträttslig regel, som innebär att rättigheten upphör om förbehåll
inte görs, eller endast en erinran om domstolens skyldighet att beakta

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

begränsade sakrätter. Denna oklarhet sammanhänger enligt hans uppfattning
med att det över huvud aldrig synes ha slagits fast vilken inverkan
en förverkandeförklaring har på begränsade sakrätter. Utredningsmannen
föreslår, att den dubbla konstruktionen slopas, så att alla begränsade sakrätter
behandlas enhetligt. Regeln bör vara att sådana rättigheter inte rubbas
av dom på sakförverkande utan att domen innehåller en uttrycklig förklaring
därom. Ett beslut att upphäva en begränsad sakrätt kommer i realiteten
att innebära en form av partiellt förverkande. Vad som föreskrivs
om förutsättningarna för förverkande, sättet för ådömande av och verkningarna
av förverkandedom bör därför äga tillämpning på förklaring, att
särskild rätt skall upphöra.

Som en teknisk förenkling föreslår utredningsmannen, att den nu i varje
paragraf återkommande regeln, att egendom förklaras förverkad till
k rona n, tas upp i ett särskilt lagrum. Detta avses få generell giltighet
också inom specialstraffrätten. Eftersom förverkad egendom enligt vissa
specialstraffrättsliga förverkanderegler tillfaller annan än kronan, innehåller
den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen undantag för de fall
då annat är föreskrivet.

Beträffande preskription av förverkandetalan föreslår utredningsmannen
att sådan talan i princip preskriberas samtidigt med åtal.
I förslaget betonas att valet av preskriptionstid måste träffas efter en avvägning
av motsatta intressen. Å ena sidan krävs att sanktionen skall vara
effektiv. Å andra sidan bör hänsyn tas till bl. a. den som hotas av sanktionen.
Han kan ha anspråk på att inte under alltför lång tid vara utsatt för
ett sådant hot. När bestämmelsen i 5 kap. 19 a § strafflagen infördes, ansågs
de kortare tiderna för åtalspreskription, fem och två år, otillräckliga
som gränser för preskription av förverkandetalan. I förarbetena anfördes,
att förverkandeförklaring kunde vara motiverad även om så lång tid hade
förflutit efter den brottsliga gärningen alt samhället ansåg sig kunna avstå
från att göra sitt straffanspråk gällande. Häremot invänder utredningsmannen,
att det inte kan vara så mycket mindre stötande att gärningsmannen
efter två eller fem år undgår straff för brott, än att han efter motsvarande
tid får behålla vad som har använts vid eller vunnits genom sådan inte
alltför grov brottslighet. Särskilt i det fall då förverkande har en tydligt repressiv
karaktär är det enligt utredningsmannen svårt att från kriminalpolitisk
synpunkt försvara att förverkande ådöms även efter det att åtalet
har preskriberats. Utredningsmannen framhåller vidare, att möjligheterna
att oskadliggöra eller förklara utpräglat farliga brottsverktyg förverkade
inte kommer att förändras om åtalspreskription och preskription av förverkandetalan
jämställs. Sådant förverkande kan ådömas oberoende av
brott och är alltså inte underkastat preskription. Utredningsmannen gör
därefter en jämförelse mellan förverkande å ena sidan samt straffskatt
och normerade böter å andra sidan. Han påpekar beträffande straffskatt,

Knngl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

att det torde vara helt klart att sådan skatt inte kan utkrävas för ett preskriberat
deklarationsbrott. Normerade böter, som liksom straffskatt står de vinningsreducerande
förverkandena nära, preskriberas efter två år. Under hänvisning
till vissa avgöranden av högsta domstolen angående tillämpning
av strafflagens preskriptionsregler för förverkande inom specialstraffrätten
menar utredningsmannen, att rättsläget på det specialstraffrättsliga
fältet skulle bli åtskilligt klarare vid samtidig preskription av åtal och förverkande.
Utredningsmannen anser emellertid, att förverkandetalan skall
kunna föras i vissa fall, fastän ansvar inte kan utkrävas, nämligen när
stämning med förverkandeyrkande har delgetts vederbörande eller kungjorts
enligt reglerna i 17 § rättegångsbalkens promulgationslag, innan
straffet förföll.

Den brottsliges död hindrar enligt gällande rätt inte att förverkande
ådöms. Utredningsmannen anser, att det också i detta fall bör råda
överensstämmelse mellan straff och förverkande. I stället för den särskilda
regeln om tioårig preskription av förverkandetalan, som nu gäller, föreslår
han därför att förverkande inte skall kunna ådömas när straff har förfallit
på grund av gärningsmannens död. I likhet med vad han har föreslagit
beträffande preskription av förverkandetalan i förhållande till åtalspreskription
anser han, att undantag bör göras när stämning med förverkandeyrkande
har delgetts eller kungjorts före dödsfallet.

Nuvarande bestämmelse om preskription av ådömt förverkande
infördes först genom brottsbalken (36 kap. 10 §) och hade alltså
ingen motsvarighet i strafflagen. Utredningsmannen använder som förebild
strafflagberedningens förslag till denna bestämmelse —- vilket förslag
överensstämmer i sak med den slutliga lydelsen — men föreslår att preskriptionstiden
sätts ned till fem år. I betänkandet nämns som tänkbara förebilder
till en preskriptionsregel preskriptionsförordningens tioårsregel,
uppbördsförordningens bestämmelser om femårig preskription av debiterad
skatt och regeln i strafflagen, nu brottsbalken, om treårig preskription
av böter och ålagt förvandlingsstraff. Utredningsmannen anför olika
skäl för och emot dessa alternativ samt stannar slutligen för att föreslå en
femårsfrist (betänkandet s. 126—128).

Utredningsmannen diskuterar även frågan om verkställighetspreskription
vid dödsfall. Något förslag härom tas emellertid inte upp i betänkandet.
Som skäl anger utredningsmannen att, om man i likhet med honom anser
att förverkande under vissa omständigheter bör få ådömas även efter
gärningsmannens död, det blir en naturlig konsekvens att en regel inte kan
ges om att ådömt förverkande faller bort vid den dömdes död.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Utredningsmannen konstaterar, att de specialstraffrättsliga förverkandereglerna
är behäftade med åtskilliga brister. Han karakteriserar dem som
splittrade samt ofta inkonsekventa, ofullständiga och oklara. Reglerna finns
spridda i ett stort antal författningar, av vilka åtskilliga har högst speciell
karaktär och snävt begränsade tillämpningsområden. Inte sällan förekommer
att förverkanderegler, som kan komma att tillämpas bredvid varandra,
är utformade på olika sätt. Det är enligt utredningsmannen inte heller
ovanligt att av två närliggande författningar den ena innehåller bestämmelser
om förverkande men den andra saknar sådana regler. Detta gäller
i hög grad värdeförverkande, som har fått en nästan godtycklig användning
inom speciallagstiftningen. Särskilt inkonsekvent är enligt utredningsmannen
också lagstiftarens val mellan obligatoriskt och fakultativt förverkande.
De förverkandebestämmelser som bär tillkommit före 1948 års
strafflagsreform är ofta ytterst kortfattade och går förbi de allmänna frågor
som kan uppkomma i rättstillämpningen. Även om 1948 års strafflagsregler
har beaktats i senare förverkandelagstiftning, saknas fortfarande i
stor omfattning regler om skydd för sakrättshavare och godtroende förvärvare.
En speciell oklarhet ligger i frågan om det krävs fällande straffdom
eller endast straffbelagd gärning för att förverkande skall kunna ådömas.
De försök som har gjorts i doktrin och praxis att skingra oklarheten på
denna punkt har enligt utredningsmannen inte lett till något allmänt godtagbart
resultat. Även i frågan hos vem förverkande kan ske råder enligt
utredningsmannen anmärkningsvärd oklarhet inom den specialstraffrättsliga
förverkandelagstiftningen.

Som botemedel mot bristerna inom specialstraffrätten föreslår utredningsmannen
i första hand vissa generella förverkanderegler. Det
mest radikala medlet skulle enligt hans uppfattning vara att ersätta samtliga
specialregler med antingen generella strafflagsbestämmelser, som görs
tillämpliga även utanför strafflagens område, eller en särskild lag med förverkanderegler
för specialstraffrätten. Utredningsmannen avvisar emellertid
en sådan lösning bl. a. därför alt förverkande används i sakligt så vitt
skilda sammanhang att det skulle vara svårt att ge fullständiga och enhetliga
bestämmelser för förverkande utanför strafflagen. Även om man således
bör behålla en viss särreglering i specialstraffrätten, anser utredningsmannen
dock, att flera av strafflagsreglerna bör kunna göras generellt tilllämpliga
utanför strafflagens område. Förutom bestämmelsen om förverkande
av utpräglat farliga brottsverktyg bör den föreslagna regeln om vem
förverkande får riktas mot kunna tillämpas även beträffande specialstraffrättsliga
förverkanden. Vidare föreslår utredningsmannen, att de föreslagna
bestämmelserna om preskription av förverkandetalan och ådömt förverkan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

de samt om verkan av den brottsliges död ges generell giltighet inom specialstraffrätten.
Även bestämmelsen om att förverkad egendom skall tillfalla
kronan, om annat inte är föreskrivet, bör enligt utredningsmannen
kunna tillämpas inom hela förverkandefältet.

Utredningsmannen föreslår ytterligare en del generella regler om specialstraffrättsligt
förverkande. Dessa kan enligt hans uppfattning inte lämpligen
placeras i strafflagen utan bör beredas plats i en särskild lag. Av de
bestämmelser som bör ingå i denna anser utredningsmannen den mest
angelägna vara en regel som begränsar användningen av obligatoriskt förverkande.
Den allvarligaste anmärkning som har riktats mot de specialstraffrättsliga
förverkandereglerna i deras nuvarande utformning är enligt
hans uppfattning, att obligatoriskt förverkande inte sällan träffar den
enskilde orimligt hårt. Sådana obligatoriska förverkanderegler finns fortfarande
i flera författningar. 1 stället för att gå igenom samtliga existerande
förverkanderegler i specialstraffrätten för att undersöka om de återstående
obligatoriska reglerna skulle kunna göras fakultativa, torde man enligt
utredningsmannen kunna ha en generell bestämmelse av innehåll, att i lag
eller författning föreskriven förverkandepåföljd ej må ådömas i den mån
det är uppenbart obilligt.

En annan fråga, som enligt utredningsmannen bör regleras i en särskild
förverkandelag, är i vilken utsträckning egendomens förpackning, emballage,
kärl o. dyl. skall inbegripas i sakförverkande. Utredningsmannen
framhåller, att en bestämmelse om förverkande av sak torde anses omfatta
förpackning även när detta inte uttryckligen nämns i förverkandebestämmelsen.
Han anser likväl att en generell regel bör införas för att förebygga
att man i rättstillämpningen motsättningsvis kommer till den slutsatsen
att förpackningsförverkande inte får ske utan författningsstöd. Utredningsmannen
lägger också fram förslag till en sådan föreskrift.

Bestämmelsen, att rätten i stället för att förklara egendom förverkad
kan föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk, bör enligt utredningsmannen
göras till en generell regel för specialstraffrätten. Om en särskild
förverkandelag införs, bör denna därför innehålla också en sådan bestämmelse.
I en sådan lag bör enligt utredningsmannen givetvis också tas in
bestämmelser, motsvarande de regler i strafflagen som enligt förslaget bör
få generell giltighet.

Om man föredrar att behålla en viss särreglering i specialstraffrätten,
kan åtskilliga brister i förverkandelagstiftningen inte avhjälpas annat än
genom en översyn av de särskilda bestämmelserna. Förslaget
innehåller vissa riktlinjer för en sådan översyn och för
framtida förverkandelagstiftning i övrigt.

I detta sammanhang framhåller utredningsmannen sin skepsis mot förverkande
som kriminalpolitiskt instrument. Det är hans bestämda uppfattning
att lagstiftaren alltför ofta har knutit förverkandepåföljder till för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

bjudna handlingssätt och att en inskränkning av förverkandeinstitutets
användning bör eftersträvas. Missförhållandena är enligt utredningsmannen
mest framträdande i fråga om förverkande med förmögenhetsreducerande
syfte. Sådant förverkande anser utredningsmannen vara en från
kriminalpolitisk synpunkt väsentligt mindre smidig sanktion än dagsböter.
I förslaget förordas därför att förverkande av denna typ inte införs eller
behålls i andra fall än då enbart dagsböter anses otillräckliga och fängelse
inte lämpligen bör ingå i straffskalan. Särskild restriktivitet bör enligt utredningsmannen
iakttas vid culpösa brott.

Vid en översyn av speciella förverkandebestämmelser är det enligt utredningsmannen
vidare angeläget att förhållandet mellan straffbelagd gärning,
straff och förverkande klarläggs. I förslaget hävdas principen, att
straffbelagd gärning och inte straffdom bör vara förutsättning för förverkande.
Detta bör givetvis gälla även vid nyskrivning av specialförfattningar.

Brottsverktyg som över huvud inte kan komma till lojal användning,
i det föregående benämnda utpräglade brottsverktyg, kan enligt utredningsmannen
i vissa fall förverkas med tillämpning såväl av den specialstraffrättsliga
regeln som av bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket strafflagen,
nu 36 kap. 3 § brottsbalken. Som exempel nämns i betänkandet bl. a.
sådana fosterfördrivningsverktyg som över huvud inte får införas til! riket,
tillverkas eller tillhandahållas. Med hänsyn till att en specialförfattning
ofta främst riktar sig till en krets av yrkesmän eller på annat sätt begränsad
kategori medborgare kan enligt utredningsmannen pedagogiska skäl
tala för att samtliga förverkandeföremål, som faller inom författningens
ämnesområde, förtecknas noggrant och uttömmande i författningen, även
om den allmänstraffrättsliga bestämmelsen är tillämplig på några av dem.
Vid ny- eller omskrivning av bestämmelser om redskapsförverkande i specialstraffrätten
bör man dock enligt hans uppfattning undersöka, om det
finns något behov av särregler vid sidan av regleringen i strafflagen.

Förverkande av andra brottsverktyg än absolut farliga bör enligt utredningsmannen
inte användas som ett bistraff utan endast när det är påkallat
till förebyggande av brott. Vidare torde enligt utredningsmannen
föreskrifter om subsidiärt värdeförverkande i de fall när brottsverktyg är
oåtkomligt kunna tas bort ur åtskilliga av de specialstraffrättsliga förverkanderegler
som riktar sig mot brottsverktyg och andra hjälpmedel vid
brott. Värdeförverkande som alternativ till sakförverkande kan dock enligt
utredningsmannen inte genomgående mönstras ut ur specialstraffrätten.

Om det förs in generella bestämmelser i strafflagen om hos vem förverkande
får ske och om behandlingen av begränsade sakrätter i egendom som
förklaras förverkad och dessa regler blir tillämpliga också inom specialstraffrätten,
bör enligt utredningsmannen vissa särbestämmelser i specialstraffrätten
kunna rensas ut. Det kan dock enligt utredningsmannen tän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968 25

kas att det i speciella fall är önskvärt att ha strängare regler i specialstraffrätten.

När det gäller förverkande vid ouppsåtliga brott ter det sig enligt utredningsmannen
stötande att utan undantag låta specialstraffrättsliga lagöverträdelser
få sådana rättsverkningar. Han anser det dock ogörligt att
helt förkasta förverkande vid culpösa brott. Den främsta anledningen är,
att det i stor utsträckning är omöjligt att fastställa när specialstraffrättsliga
brott inte är straffbara i culpa. Men eftersom specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrott
genomsnittligt är mindre allvarliga än uppsåtliga, bör man
— både i lagstiftningen och lagtillämpningen — vara sparsam med förverkande
när det är fråga om ouppsåtligt handlande.

Remissyttrandena

Utredningsmannens kritiska inställning till den gällande förverkandelagstiftningen
delas genomgående av remissinstanserna. Den beskrivande framställningen
i förslagets första del har naturligt nog inte granskats i detalj
av remissinstanserna. I stället har uppmärksamheten koncentrerats till utredningsmannens
förslag till reviderade strafflagsbestämmelser om förverkande.
Remissinstanserna är i princip eniga om förslagets förtjänster, men
beträffande de särskilda frågorna finns åtskilliga meningsskiljaktigheter.
Förslagets riktlinjer för framtida förverkandelagstiftning inom specialstraffrätten
har också gett upphov till delade meningar.

I flera remissyttranden ges allmänna positiva omdömen om utredningsförslaget.
RÄ uttalar, att förslaget innehåller en värdefull utredning av de
problem som hänger samman med förverkande på grund av brott, och anser
de riktlinjer som har angetts väl värda att följas i en ny lagstiftning. Liknande
omdömen ges av bl. a. Sveriges industriförbund, handelskammaren i
Gävle, statsåklagaren i Göteborg och advokatsamfundet. Några remissinstanser
inskränker sig till att anmäla, att de tillstyrker utredningsmannens förslag
eller att de inte har något att invända mot dess innehåll. Dit hör ÖB,
försvarets civilförvaltning, cheferna för armén, marinen och flygvapnet,
kriminalpolisintendenten samt distrikts- och avdelningscheferna inom ordningspolisen
i Stockholm, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Uppsala och
stadsdomarf öreningen.

Remissinstansernas kritik har i allmänhet begränsats till särskilda frågor.
Mera generell kritik framförs endast av Stockholms stads rätts- och polisdirektion.
Denna anser att förslaget lider av den bristen att problemen behandlats
alltför teoretiskt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Allmänstraff rättsliga förverkanderegler

Utredningsmannens förslag till ändringar i strafflagens förverkanderegler
intar en central ställning i betänkandet. Frågan, om det varit motiverat att
göra en utvidgning av undersökningen till strafflagens
bestämmelser om förverkande, har behandlats i några
remissyttranden. Både RÅ och advokatsamfundet finner liksom utredningsmannen
det nödvändigt att strafflagens regler omarbetas, innan man griper sig
an den specialstraffrättsliga förverkandelagstiftningen. Vidare betonar RÄ
liksom hovrätten för Västra Sverige angelägenheten av att en sådan omarbetning
kommer till stånd snarast möjligt med hänsyn till den betydelse
strafflagens bestämmelser har som förebilder för nya förverkanderegler.
Hovrätten avser därvid särskilt frågorna om skydd för tredje man och om
preskription samt framhåller som värdefulla nyheter att vissa problem, som
är gemensamma för allmänstraffrättsligt och specialstraffrättsligt förverkande,
har fått en enhetlig lösning i förslaget. Åtskilliga andra remissinstanser
har uttryckt sin allmänna uppskattning av förslaget till ändrade strafflagsbestämmelser.

En principiellt kritisk inställning till denna del av förslaget intar endast
generaltullstyrelsen, som påpekar att omredigeringen av strafflagsparagraferna
torde innebära att domstolarna får en vidgad skönsmässig prövningsrätt.
Enligt styrelsens uppfattning kan strafflagens förverkandebestämmelser
inte genomgående användas som förebilder för specialstraffrättsliga
regler.

Den av utredningsmannen diskuterade möjligheten att införa ett ren t
vinningsförverltande i stället för bestämmelsen om förverkande
av muta, förlag eller vederlag och annan vinning har berörts endast av
hovrätten för Västra Sverige. Denna menar att, om förverkandemöjligheten
begränsades till sådan muta o. d. som har mottagits, principen om ett
rent vinningsförverlcande skulle komma till klarare uttryck och tolkningen
av bestämmelsen underlättas.

Stadsfogden i Uppsala liksom stadsfogden i Halmstad har tagit upp frågan,
om den omständigheten att målsägandeanspråk kan framställas
bör hindra vinningsförverlcande. Båda framhåller, att det av kriminalpolitiska
skäl är angeläget att se till att gärningsmannen inte får obehörig
vinning av brottet. De anser vinningsförverkande vara mera straffbetonat
än hjälpmedelsförverkande. Därför bör förverkande av vinning enligt
deras uppfattning inte underlåtas enbart av den anledningen att vinningen
motsvaras av enskilt anspråk. I övriga nordiska länder hindrar inte
förekomsten av målsägande att förverkande sker. Stadsfogdarna anser
starka skäl tala för att svensk rätt ändras så att man når nordisk överensstämmelse
i detta avseende.

Förslaget, att domstolen skall ges frihet att använda värdef örver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

k ande som alternativ till sakförverkande av muta o. d.
när egendomen finns i behåll, har tillstyrkts av bl. a. RÅ, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, landsfogden i Uppsala län,
häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsföreningen. RÅ anser att förslaget
bör godtas med hänsyn till de lagtekniska fördelar som en sådan reglering
innebär. Hovrätten för Västra Sverige, som i princip har uttalat sig
för ett rent vinningsförverkande, anser att en sådan ändring blir onödig,
om värdeförverkande blir alternativt till sakförverkande och inte som nu
enbart subsidiärt. Häradshövdingeföreningen betonar fördelen av att man
kommer ifrån den konsekvensen av lagtextens nuvarande lydelse att överlåtelse
av förverkandeobjekt till ondtroende hindrar värdeförverkande hos
gärningsmannen.

Endast handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till förslaget och sätter
i fråga om det finns tillräcklig anledning att bryta med gällande rättsuppfattning
om förhållandet mellan sak- och värdeförverkande.

Meningarna är delade beträffande förslaget att slopa bestämmelsen om
»särskilda skäl» som grund för förverkande av hjälpmedel
och brottsprodukter. Hovrätten över Skåne och Blekinge
samt häradshövdingeföreningen har uttryckligen instämt i förslaget. RÅ
däremot menar, att klausulen bör behållas. Han finner visserligen förslaget
tilltalande från systematisk synpunkt men anser inte att man kan
bortse från känslorna hos de av brottet närmast berörda och hos allmänheten.
Om det i utredningsmannens exempel med mördaren och mordyxan
inte skulle vara möjligt att förverka yxan, skulle detta vara ägnat att väcka
höggradig anstöt. I utredningsförslaget betecknas klausulen som så allmänt
hållen att den därför måste anses otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
RÅ finner utredningsmannens betänkligheter i detta hänseende
överdrivna. Enligt RÅ:s mening är förverkanderegeln utformad så att det
klart framgår att den ledande synpunkten vid förverkande av hjälpmedel
är förebyggande av brott. Liknande synpunkter har kommit till uttryck i
remissyttranden av statsåklagaren i Stockholm, landsfogden i Uppsala län,
rådhusrätten i Östersund och landsfogdeföreningen.

Förslaget att slopa bestämmelsen om subsidiärt värdeförverkande
vid hjälpmedel och brottsprodukter har tillstyrkts av RÅ, hovrätten
över Skåne och Blekinge, statsåklagaren i Stockholm samt häradshövdingeföreningen,
stadsfiskalsföreningen och landsfiskalsföreningen. Förslaget har
däremot kritiserats av hovrätten för Västra Sverige, generaltullstyrelsen,
Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Östersund, landsfogden i Uppsala län
och landsfogdeföreningen.

Statsåklagaren i Stockholm anför, att regeln knappast torde ha så stort
användningsområde att det är befogat att behålla den. Samma inställning
har häradshövdingeföreningen, stadsfiskalsföreningen och landsfiskalsf öreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Hovrätten för Västra Sverige delar visserligen utredningsmannens uppfattning,
att värdeförverkande i praktiken spelar en tämligen underordnad
roll, men finner inte utredningsmannens övriga skäl för att slopa bestämmelsen
vara övertygande. Enligt utredningsmannens mening faller det primära
intresset att förklara hjälpmedel förverkade bort, när brottslingen gör
föremålet oåtkomligt för förverkande. Mot detta invänder hovrätten att,
om en brottsling gömmer undan sina brottsverktyg så att de blir oåtkomliga
för förverkande, risken inte blir nämnvärt mindre att han skall frestas
att ta fram dem och använda dem vid fortsatt brottslig verksamhet. Dessutom
skulle det vara stötande utåt om han inte drabbades av förverkande
bara därför att han har lyckats gömma undan själva föremålen. Tar man
bort värdeförverkande, kan också skentransaktioner bli möjliga och den
brottslige därigenom helt undgå förverkande. Svårigheterna att bevisa ond
tro hos förvärvaren kan nämligen göra det omöjligt att förverka föremålet
hos denne. Värdeförverkande bör emellertid enligt hovrättens uppfattning
— liksom vid förverkande av muta, förlag, vederlag eller annat dylikt —
vara alternativt i förhållande till sakförverkande.

Enligt generaltullstgrelsen torde ett borttagande av värdeförverkande
medföra, att strafflagens regler om förverkande av hjälpmedel blir mindre
lämpliga som förebild för specialstraffrättsliga bestämmelser.

Utredningsmannens förslag till omkastning av ordningsföljden mellan
bestämmelsen om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg
och bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter
har tillstyrkts av RÅ och landsfogdeföreningen. Hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingeföreningen
föreslår, att föreskriften om förverkande av utpräglat farliga
brottsverktyg placeras i en särskild paragraf. Advokatsamfundet anser,
att en sådan bestämmelse hör hemma i en särskild förverkandelag med
andra generellt tillämpliga regler. Häradshövdingeföreningen och landsfogdeföreningen
gillar också utredningsmannens förslag att slopa exemplifieringen
av farliga brottsverktyg. RÅ avstyrker däremot ändringen och
anser, att den skulle sudda ut gränsen mellan de båda slagen av hjälpmedelsförverkande.

När det gäller utredningsmannens förslag att genomgående använda uttrycket
»må förklaras förverkat» för att ange att förverkande är fak u 1-t a t i v t har hovrätten för Västra Sverige visat en positiv inställning till
tanken att reducera de nuvarande variationerna i uttryckssätt. Om det
mildare uttrycket »må förklaras förverkat» väljs, bör det emellertid understrykas
att ändringen inte får anses syfta till någon saklig skillnad av betydelse
i förhållande till gällande rätt utan att förverkande alltjämt bör
ske i princip.

Hovrätten över Skåne och Blekinge betecknar utkastet till ny formulering
av fakultativt förverkande vid muta o. d. som en betydande språklig

Kungl. Maj. ts proposition nr 7!) år 1968 29

förbättring. Landsfogdeföreningen förklarar sig inte ha någon erinran mot
ändringsförslaget.

Åtskilliga remissinstanser har emellertid kritiserat förslaget i denna
del. Bland dessa märks RÅ, landsfogden i Uppsala län, statsåklagaren i
Stockholm, häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsf öreningen. Därvid
uttalar sig de flesta endast om förverkande av muta etc.

RA anser, att presumtionen bör vara för förverkande såväl vid muta och
därmed jämförlig belöning som vid annan vinning av brott. För dessa fall
bör föreskrivas, att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.
RÅ har däremot inte något att invända mot att hjälpmedelsförverkandets
fakultativa karaktär uttrycks enbart med orden »må förklaras förverkat»
och att sålunda det nu gällande villkoret att förverkande ej är uppenbart
obilligt utgår.

Statsåklagaren i Stockholm förordar, att de nuvarande uttryckssätten behålls.
Han finner, att avsikten inte synes ha varit att försvaga presumtionen
för förverkande men att den föreslagna ändringen skulle ge lagtexten
en missvisande utformning. Också stadsfiskalsföreningen befarar, att förslaget
skulle medföra en inte avsedd betydelseförskjutning.

Även häradshövdingeföreningen finner skäl tala för att det uttryckssätt
som nu används vid förverkande av muta och därmed jämförlig belöning
behålls. Den föreslagna ändringen täcker enligt föreningen inte uppfattningen,
att sådan egendom i regel bör förklaras förverkad. Föreningen föredrar
därför en lydelse mera i anslutning till den gällande. Enligt föreningen
torde det inte vara uteslutet att denna formulering används också vid
vinningsförverkande enligt 2 kap. 16 § andra stycket strafflagen, nu 36 kap.
1 § andra stycket brottsbalken. Obillighetsklausulen vid hjälpmedelsförverkande
anser föreningen däremot kunna utgå.

Utredningsmannens förslag att i en paragraf med generell giltighet även
inom specialstraffrätten samla reglerna om vem förverkande får
riktas mot har överlag mottagits med gillande av remissinstanserna.

Häradshövdingeföreningen uttrycker viss tvekan om var gränsen bör
dras i fråga om förverkandesubjekt. Eftersom det är självklart att bestämmelserna
om förverkande måste gälla gärningsmän och medhjälpare eller
ställföreträdare för dem, finner föreningen det vara tveksamt om man skall
ta med dessa bland dem hos vilka förverkande kan ske. Möjligen kan dock
en uppräkning av alla som kan ådömas förverkande göra det tydligare att
förverkande samtidigt kan drabba alla de uppräknade. Föreningen tillstyrker
att kretsen av förverkandesubjekt vidgas på sätt som utredningsmannen
har föreslagit.

Advokatsamfundet intar en kritisk hållning till utredningsmannens förslag
beträffande förverkande hos tredje man som har företrätts av gärningsman
eller annan medverkande. Den osäkerhet som råder för närvarande
bör enligt samfundet undanröjas genom att man i lagstiftningen närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

preciserar i vad mån förverkande kan ske hos tredje man. Samfundet sätter
emellertid i fråga om det är lämpligt att som utredningsmannen har föreslagit
undantagslöst hänföra »den i vars ställe gärningsman, anstiftare eller
medhjälpare var» till de kategorier av rättssubjekt som kan ådömas förverkande.
Om ett sådant subjekt har haft vinning av brottet eller tillägnats
något, kan enligt samfundet förverkande ådömas med stöd av särskild bestämmelse
i den föreslagna nya 17 a §. I dessa fall finns det således inte
behov av den kritiserade regeln. I andra fall är det enligt samfundets mening
tveksamt om elt sådant ingripande i tredje mans rätt kan tolereras. Fråga
härom uppkommer när det gäller förverkande av brottsverktyg eller när
förverkandet har till funktion att i allmänpreventivt syfte förstärka ett bötes-
eller frihetsstraff. Samfundet menar, att domstolarna visserligen kan
undvika de mest stötande konsekvenserna av bestämmelsen på grund av förverkandets
fakultativa karaktär, men anser inte en sådan reglering vara tillräcklig.
Vilket innehåll en generell regel om tredje mans skydd än får, bör
dess tillämpning enligt samfundets uppfattning inte göras undantagslös utanför
strafflagens område. Om syftet med en viss lagstiftning gör det ofrånkomligt
att tillåta mera vidsträckta ingrepp i tredje inans rätt, bör särregler
införas i den speciella författningen.

Hovrätten för Västra Sverige diskuterar om värdeförverkande bör kunna
ådömas solidariskt. Utredningsmannens uttalande, att värdeförverkande
som har ådömts flera personer för närvarande anses åvila dessa solidariskt
utan uttrycklig föreskrift, finner hovrätten alltför kategoriskt. Enligt
hovrättens uppfattning ger förarbetena inte stöd åt en sådan tolkning
och inom doktrinen synes meningarna vara delade. Åtminstone för förverkande
på grund av strafflagsbrott borde en motsatt princip vara mera
motiverad, särskilt om man med utredningsmannen anser att värdeförverkande
endast skall förekomma beträffande konfiskation av muta o. d. Att i
sistnämnda fall låta var och en som berörs av förverkandet drabbas av en
påföljd, som sträcker sig längre än den vinning han har gjort, strider mot
det primära syftet med förverkande av denna typ. När två eller flera
ådöins förverkande, bör domstolen enligt hovrätten ha möjlighet att med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet bestämma om de skall
svara solidariskt eller inte. En bestämmelse därom bör med hänsyn till
frågans stora praktiska betydelse föras in i lagen och ges generell giltighet.
Som huvudregel bör då gälla att ansvaret inte skall vara solidariskt.
Bestämmelsen kan därför lämpligen ges det innehållet, att solidariskt ansvar
må föreskrivas, om så är påkallat med hänsyn till omständigheterna.
Bestämmelsen kan införas i samma paragraf som övriga hithörande generella
regler.

Den utvidgning av möjligheten till förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter
till även ouppsåtliga brott som utredningsmannens förslag
innebär har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Förslaget till enhetlig behandling av begränsade sakrätter i
egendom som förklaras förverkad har gett upphov till delade meningar. Av
de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har RÄ, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingeföreningen
uttryckligen tillstyrkt utredningsförslaget. Häradshövdingef öreningen
framhåller, att begränsade sakrätter, som inte har blivit föremål för inskrivning
eller registrering, lätt kan bli bortglömda i en rättegång som gäller
förverkande av den belastade egendomen. Genom att domstolen får möjlighet
att förordna, att särskild rätt till föremål som förklaras förverkat
skall upphöra, kan man komma åt fall när ägaren försöker undandra egendomen
från förverkande genom en skentransaktion. Dessutom kan man ingripa,
när innehavaren av den särskilda rätten är i maskopi med ägaren eller
när andra liknande omständigheter föreligger som bör föranleda att
den särskilda rätten upphör. Slutligen påpekar föreningen, att nu gällande
förverkandebestämmelser inom specialstraffrätten angående hypotek i fartyg
och luftfartyg bör upphävas samtidigt som den föreslagna regleringen
införs. Samma åsikt har hovrätten för Västra Sverige.

Stadsfogden i Uppsala redogör, liksom stadsfogden i Halmstad, för olika
praktiska komplikationer i samband med förverkande av rättigheter. Som
en lämplig lösning föreslår dessa båda stadsfogdar, att domstolarna — särskilt
i de fall då gärningsmannen äger annan utmätningsbar egendom —
förklarar rättighetens värde förverkat i stället för rättigheten som sådan.
Stadsfogden i Uppsala föreslår dessutom, att benämningen »föremål» i 17
a § byts ut mot »egendom» med hänsyn till att det kan vara fråga även om
fordringar och andra rättigheter samt om fast egendom.

Den föreslagna lösningen av begränsade sakrätters ställning vid förverkande
har kritiserats av statsåklagaren i Stockholm och stadsfiskalsföreningen.
Dessa anser att förslaget ökar svårigheterna att komma till rätta
med skentransaktioner. Generaltullstgrelsen finner, att den föreslagna
reformen knappast får någon praktisk betydelse med hänsyn till innehållet
i 17 § rättegångsbalkens promulgationslag.

Utredningsmannens förslag att som särskild bestämmelse med giltighet
även inom specialstraffrätten ta upp regeln, att egendom skall förklaras
förverkad till kronan, har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Advokatsamfundet har föreslagit, att regeln skall tas in i en särskild
förverkandelag.

Förslaget till ändrade bestämmelser om preskription av förverka
n d e t a 1 a n och om verkan av den brottsliges död har
diskuterats livligt.

Förslaget i dess helhet har tillstyrkts endast av landsfiskalsföreningen
och Stockholms handelskammare. Vissa remissinstanser har godtagit förslaget
i den del det gäller preskription av förverkandetalan men har inte
kunnat helt acceptera den föreslagna regleringen beträffande verkan av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

brottsliges död. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
rådhusrätt och advokatsamfundet. Andra remissinstanser, såsom
statsåklagaren i Malmö, ÖÄ, länsstijrelsen i Uppsala län, stadsfiskalsföreningen
och Föreningen Uppsala läns landsfiskaler, har uttryckligen kritiserat
endast den del av förslaget som gäller preskription av förverkandetalan.
Hovrätten för Västra Sverige har intagit en i princip positiv inställning
till utredningsförslaget men föreslagit vissa justeringar beträffande
både verkan av åtalspreskription och verkan av gärningsmannens död. RÅ,
statsåklagaren i Stockholm, landsfogden i Uppsala län, häradshövdingeföreningen
och landsfogdeföreningen har tagit avstånd från förslaget i denna
del.

Vad först angår förslaget beträffande preskription av förverkandetalan
går hovrätten över Skåne och Blekinge längre i fråga om likformighet mellan
åtalspreskription och preskription av förverkandetalan än utredningsmannen.
Medan denne gör undantag för de fall när förverkandeyrkande
har delgetts innan åtalspreskription har inträtt, föreslår hovrätten att undantaget
tas bort, så att reglerna om preskription av åtal och förverkande
sammanfaller helt.

Enligt hovrätten för Västra Sverige framstår det från olika synpunkter
som otillfredsställande att låta en gärningsman drabbas av förverkande
lång tid efter det att hans brott är preskriberat. Samordningen mellan straff
och förverkande får dock inte drivas så långt att förverkandesanktionen
blir ineffektiv. Förslaget innebär att också tvåårstiden för åtalspreskription
blir tillämplig på förverkandetalan. Inom specialstraffrätten är straffskalan
vanligen sådan att åtal preskriberas redan efter två år. En så kort tid måste
enligt hovrätten i många fall vara alldeles otillräcklig såvitt gäller förverkande,
bl. a. därför att avsevärd tid kan förflyta innan brottet upptäcks.
Den möjlighet till kungörelsedelgivning som utredningsmannen anvisar är
här inte till hjälp. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del och
föreslår i stället som en kompromiss, att preskriptionstiden för förverkandetalan
bestäms till fem år. Delgivning av stämning bör krävas för preskriptionsavbrott.
Om hovrättens förslag godtas, bör den föreslagna regleringen
kompletteras med en bestämmelse om att talan av åklagare i sådant fall
får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Också bland andra kritiskt inställda remissinstanser är det en genomgående
uppfattning att utredningsmannens förslag leder till för kort preskriptionstid
vid förverkandetalan. De flesta som har yttrat sig i denna fråga
har uttryckligen förklarat, att den gällande tioårsregeln är att föredra.

RÄ framhåller, att man måste beakta syftet bakom den förverkandebestämmelse
som är i fråga. Regeln om konfiskation av muta eller annan
vinning avser närmast att förebygga att brottslingen eller annan profiterar
av den brottsliga verksamheten. Frågan, om den brottslige efter viss tid
skall tillåtas behålla den vinning som brottet har medfört, måste enligt RÅ

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

bedömas från delvis andra synpunkter än spörsmålet när staten bör avstå
från sitt straffanspråk. RÄ anser det betänkligt från allmänpreventiv synpunkt
och även stötande, om en person som har begått brott, för vilket
straffmaximum inte överstiger två år, genom att hålla sig undan två eller
fem år skulle kunna försäkra sig om att få behålla vinningen av brottet.
Syftet med förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter är väsentligen
att förebygga förnyad brottslighet. Det finns uppenbarligen risk för att sådana
föremål kommer till brottslig användning även efter det straff bär
förfallit på grund av åtalspreskription. I fråga om förverkandereglerna i
strafflagen finns det inte anledning att frångå gällande principer om verkan
av åtalspreskription. Inom specialstraffrätten förekommer det enligt RÅ
inte så få exempel på förmögenhetsreducerande förverkande som sträcker
sig utöver vinningen av det brottsliga förfarandet. Det är tydligt att sådant
förverkande har mera repressiv karaktär än förverkande av muta o. d. enligt
strafflagen. Men i den mån egendom, som förklaras förverkad enligt en
sådan specialstraffrättslig bestämmelse, sammanfaller med vinningen av
brottet, kan samma synpunkter tillämpas som beträffande förverkande enligt
strafflagen. När förverkande inom specialstraffrätten avser hjälpmedel
vid brott eller annan farlig egendom, saknas enligt RÅ:s mening anledning
att alltid låta förverkandetalan preskriberas samtidigt med att åtalspreskription
inträder. RÅ kan sålunda inte heller för specialstraffrättens del tillstyrka
en ordning, enligt vilken förverkande generellt förfaller med straffet.
Däremot kan man på specialstraffrättens område tänka sig eu lösning, enligt
vilken förverkande av annat än hjälpmedel i sådant fält begränsas till
den brottsliges vinning.

Häradshövdingeföreningen betonar särskilt, att man vid bedömande av
preskriptionstidens längd vid förverkande måste ta hänsyn till att de föreslagna
reglerna skall gälla även inom specialstraffrätten. När det gäller förverkande
av stora värden på grund av strafflagsbrott, torde det i regel vara
så lång preskriptionstid för själva brottet att någon utsträckning av preskriptionstiden
för förverkandetalan inte behövs. Annorlunda är det vid förverkande
inom specialstraffrätten. Ofta gäller korta preskriptionstider för
brotten, medan förverkandet kan röra mycket stora värden. Det kan inte
vara tillfredsställande om förövaren, i fall då brottet inte blir upptäckt före
preskriptionstidens utgång, kanske efter två år kan förfoga över en större
förmögenhet som inte är åtkomlig för förverkande. I sådana fall hjälper
inte den föreslagna regeln om kungörelsedelgivning av stämning om förverkande.
Liknande invändningar görs av landsfogdeföreningen.

Angående förslaget beträffande verkan av den brottsliges död uttalas i
flertalet negativa remissyttranden, att det framstår som olämpligt och stötande
att förverkande inte kan ådömas efter gärningsmannens död.

RÅ framhåller att synpunkter liknande dem som han har lagt på förslaget
om preskription av förverkandetalan kan läggas på frågan om förverkande
efter den brottsliges död.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att om en förbrytare dör under
utförandet av ett brott, som kan medföra förverkande, det synes stötande
att dödsboet får behålla vinning som har uppkommit genom brottet. Hovrätten
föreslår därför att bestämmelsen får följande lydelse: »Är straff för
brott förfallet, må förverkande på grund av brottet ej ådömas; dock må,
om det finnes skäligt, förverkande ådömas utan hinder av förbrytarens
död.»

Hovrätten för Västra Sverige påpekar särskilt, att en följd av förslaget
om verkan av den brottsliges död blir, att den som i ond tro har förvärvat
egendomen inte kan drabbas av förverkande när gärningsmannen har avlidit,
förutsatt att delgivning inte har hunnit ske före dödsfallet. Resultatet
förefaller hovrätten så otillfredsställande, att den finner det nödvändigt att
behålla möjligheten till förverkande efter gärningsmannens död, åtminstone
beträffande ondtrosförvärvare. Även för andra fall kan det vara motiverat
att behålla denna möjlighet. Har exempelvis någon genom brott avsiktligt
beretts vinning eller tillägnats egendom, torde det ofta kunna framstå som
stötande om vinningen eller egendomen inte skulle kunna förverkas hos
mottagaren endast därför att den brottslige har avlidit — kanske helt kort
efter brottet eller vid brottets begående. Hovrätten vill således behålla den
nuvarande möjligheten till förverkande efter den brottsliges död. Den femåriga
preskriptionstid som hovrätten har föreslagit beträffande förverkandetalan
skulle då medföra att gärningsmannens död inte hindrade förverkande,
om stämning hade delgetts innan denna tid hade gått till ända. Också
i detta fall bör krävas att åklagartalan är påkallad från allmän synpunkt.

Stockholms rådhusrätt vill också behålla möjligheten att döma till förverkande
efter gärningsmannens död. Rådhusrätten föreslår, att förverkande
preskriberas, när straff skulle ha förfallit om gärningsmannen hade
varit i livet, dock senast fem år efter det brottet förövades.

Advokatsamfundet anser den föreslagna regeln, som innebär att det endast
är den brottsliges död som inverkar på förverkandefrågan, kan leda
till egendomliga konsekvenser. Om en gärningsman, som har haft vinning
av sitt brott, avlider före den kritiska tidpunkten, undgår hans dödsbo förverkande.
Avlider däremot en annan person som — utan att själv ha begått
brott — har tillförts vinning genom gärningsmannens brott, undgår däremot
hans dödsbo inte förverkande. Samfundet framhåller vidare, att regeln
är avsedd att tillämpas även inom specialstraffrätten, där förverkandereglerna
i allmänhet har ett rent repressivt syfte. I sådana fall bör möjligheten
till förverkande falla bort när den brottslige dör, oavsett på vilket stadium
dödsfallet inträffar. Samfundet anser således inte utredningsresultatet tillfredsställande
i denna del och förordar, att reglerna om rättsverkningar av
inträffat dödsfall görs till föremål för ytterligare utredning.

Också förslaget att preskription av ådömt förverkande
skall inträda efter fem år har gett upphov till delade meningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Till förmån för förslaget uttalar sig hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Västra Sverige, generaltuilstyrelsen, riksrevisionsverket, statsåklagaren
i Göteborg, stadsfogden i Östersund, Stockholms handelskammare,
landsfogdeföreningen, landsfiskalsföreningen och advokatsamfundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det knappast finns några
skäl att anse kronans fiskaliska intresse väsentligare i fråga om förverkande
än beträffande normerade böter. Hovrätten går längre än utredningsmannen
och förordar en preskriptionstid av tre år. Hovrätten finner det visserligen
troligt, att hotet om förvandling av böter och möjligheten att använda införsel
gör bötesindrivning något effektivare än indrivningen av förverkade
belopp, men sätter i fråga, om detta har någon betydelse beträffande de
mycket stora beloppen. Dessa kan enligt hovrättens mening knappast nedbringas
nämnvärt genom införsel. Det bör dessutom vara en fördel från
praktisk synpunkt om åtgärder för verkställighet av böter och förverkande
på grund av samma dom kan upphöra och ärendet avskrivas vid i huvudsak
samma tidpunkt.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp den i utredningsförslaget tämligen
knapphändigt diskuterade frågan om verkställighetspreskription vid dödsfall.
Hovrätten finner det inte i och för sig uteslutet att det i denna fråga
införs en parallellitet mellan straff och förverkande. Emellertid avvisar hovrätten
en sådan lösning bl. a. därför att det skulle vara stötande om arvingarna
fick behålla vad som var förverkat. Enligt hovrättens uppfattning kunde
det t. o. m. föreligga risk för att den dömde i något fall kunde frestas att
förkorta sitt liv för att på så sätt bespara sin familj följderna av domsverkställighet.

Generaltullstyrelsen anser att den föreslagna regeln om preskription av
ådömt förverkande bör modifieras så, att den överensstämmer med vad som
gäller om preskription av böter vid den dömdes död.

Utdömda vederlag, som inte kan indrivas, brukar enligt riksrevisionsverket
regelmässigt avskrivas efter fem år. Det är sällsynt att indrivningen
därefter tas upp på nytt. Förfarandet har enligt riksrevisionsverket i praktiken
sannolikt påverkats av att indrivningen av vederlag sker parallellt med
indrivningen av böter och skatter. Från praktisk synpunkt är det därvid en
fördel, att räkenskaperna inte belastas med alltför gamla poster. Riksrevisionsverket
godtar helt den föreslagna preskriptionsregeln. Stadsfogden
i Östersund vill komplettera utredningsmannens förslag till preskription av
ådömt förverkande med en bestämmelse som ger utmätningsmannen möjlighet
att träffa bindande avtal med den dömde om förlängning av betalningsfristen
utöver fem år. Stadsfogden föreslår vidare en generell bestämmelse,
enligt vilken förverkat belopp får indrivas i likhet med skatter. Härigenom
skulle även införselinstitutet kunna tillämpas för uttagande av sådant
belopp. Dessutom bör utdömt förverkandebeiopp jämställas med böter
med avseende på förmånsrätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Längre preskriptionstid än den som har föreslagits av utredningsmannen,
i de flesta fall tio år, önskar RÅ, statsåklagaren i Stockholm, indrivningsverket
i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala län, landsfogden i samma län,
stadsfogden i Uppsala, länsstyrelsen i Jämtlands län, rådhusrätten i Östersund,
häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsföreningen.

I stor utsträckning åberopar dessa remissinstanser svårigheten att under
en femårstid hinna genomföra en effektiv indrivning. Stadsfogden i Uppsala
betonar, att det i praktiken förhåller sig så att en gärningsman, som har
dömts till både böter och förverkande, i första hand betalar böterna som ju
kan förvandlas till fängelse. Om böterna inte hinner slutbetalas innan preskription
inträder, kan domstolen vid talan om förvandling av resterande
belopp visa ärendet åter till utmätningsmannen för ny behandling. Ett sådant
beslut medför preskriptionsavbrott och bötesindrivningen kan följaktligen
fortsätta ytterligare tre år. Det kan sålunda hända att indrivningen av
det förverkade beloppet inte ens hinner påbörjas inom den föreslagna femåriga
preskriptionstiden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har liknande synpunkter.
Därutöver framhåller länsstyrelsen, att en längre preskriptionstid
också kan vara till förmån för den dömde. Är preskriptionstiden alltför kort,
kan det tänkas fall då indrivningsmyndigheten tvingas försätta den dömde
i konkurs på grund av ett ådömt förverkande.

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Utredningsmannens kritiska syn på användningen av förverkande inom
specialstraffrätten delas av en så gott som enhällig remissopinion. De flesta
av dem som har yttrat sig i ämnet anser liksom utredningsmannen, att bristerna
inom specialstraffrätten lämpligen kan botas genom införande av flera
generella regler och eu översyn av specialförfattningarnas
särbestämmelser. Sådana synpunkter framförs av RÅ. Denne
framhåller särskilt, att den föreslagna bestämmelsen om vem förverkande
får riktas mot inte bör ges generell giltighet inom specialstraffrätten, innan
en noggrann genomgång av de särskilda författningarna har ägt rum.
Även statens kriminaltekniska anstalt anser, att specialstraffrättens förverkanderegler
bör göras till föremål för en detalj granskning, innan ett slutligt
ställningstagande sker. Generaltullstyrelsen har liknande synpunkter
och betonar, att en revision av specialstraffrättens förverkanderegler bör
göras efter konkreta praktiska överväganden med hänsyn till förverkandets
olika syfte och innebörd i specialförfattningarna.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att en översyn av specialstraffrättens
förverkanderegler snarast kommer till stånd. Uttalanden med denna
innebörd görs av rådhusrätten i Östersund, landsfogden i Jämtlands län,
länsstyrelsen i samma län och länsstyrelsen i Uppsala län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Stadsdomarföreningen beklagar att tanken på en enhetlig förverkandelag
har avvisats av utredningsmannen. Advokatsamfundet skisserar grundlinjerna
för en sådan särskild lag i sitt yttrande. Samfundet utgår därvid —
liksom utredningsmannen — från att en allmän bestämmelse som förhindrar
tillämpning av obligatoriska förverkanderegler är oumbärlig. Enligt
samfundets uppfattning kan en sådan regel inte ges annan plats än i en
särskild förverkandelag. Därmed är det också givet att eu sådan lag med
generellt tillämpliga och principiellt viktiga regler på förverkanderättens
område bör komma till stånd. Beträffande innehållet i den föreslasna lagen
ansluter sig samfundet helt till utredningsförslaget.

Förslaget att införa en generell regel för specialstraffrätten med innebörd,
att allt förverkande skall vara fakultativt, har tillstyrkts av så gott som
samtliga remissinstanser som har yttrat sig och har ofta fått livligt instämmande.
Endast generaltullstijrelsen har visat en viss tvekan om regelns
lämplighet. Av de tillstyrkande remissinstanserna anser länsstyrelsen i Uppsala
län, landsfogden i samma län, landsfiskalsföreningen, Stockholms handelskammare
och Skånes handelskammare att regeln kan lagfästas utan avbidan
på ytterligare utredning.

Den föreslagna generella bestämmelsen beträffande förverkande av emballage
har tillstyrkts av RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, häradshövdingeföreningen, stadsfiskalsföreningen, landsfiskalsf
öreningen och advokatsamfundet.

Utredningsmannens kritiska inställning till förverkande som kriminalpolitiskt
instrument delas av flertalet remissinstanser. De flesta av dessa
inskränker sig till allmänna instämmanden i utredningsmannens synpunkter.
Sådana instämmanden har gjorts av bl. a. hovrätten för Västra Sverige,
Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Uppsala, häradshövdingef öreningen,
Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och handelskammaren
i Gävle.

Ibland har de instämmande synpunkterna utvecklats närmare. Så har
skett i yttranden från hovrätten över Skåne och Blekinge, advokatsamfundet,
landsfiskalsf öreningen och Skånes handelskammare. Landsfiskalsf öreningen
understryker utredningsmannens uttalanden att förverkande är en
i jämförelse med bötesstraff osmidig och slumpmässig åtgärd. Utredningsmannens
kritik av förverkandeinstitutet vitsordas av Skånes handelskammare
som träffande. En stor del av bestämmelserna anser handelskammaren
vara alltför stränga och stela, något som vid rättstillämpningen har fått stötande
resultat. Förverkandebestämmelserna kan sålunda få svåra ekonomiska
skadeverkningar, såväl för företag som för enskilda personer. Hovrätten
över Skåne och Blekinge menar att en avsevärd inskränkning av förverkandeinstitutets
användning måste anses önskvärd och finner utredningsmannens
skäl för en sådan ståndpunkt övertygande. Hovrätten har fäst vikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

vid att förverkande drabbar synnerligen ojämnt och att vanliga straffmätningsregler
endast i begränsad utsträckning kan vinna tillämpning. Advokatsamfundet
instämmer till fullo i den kritik som utredningsmannen riktar
mot förverkande som straffrättslig sanktion och rekommenderar i likhet med
utredningsmannen en ökad användning av dagsbotstraff i stället för förverkande.
De hårda konsekvenser som en förverkandedom många gånger
medför för den enskildes ekonomi sträcker sig vida längre än som kan anses
erforderligt från allmänpreventiv synpunkt och framstår dessutom från
allmän rättvisesynpunkt som betänkliga. Enligt samfundet angriper utredningsmannen
med rätta den på vissa områden förekommande övertron på
förverkandeinstitutets pedagogiska effekt.

En del remissinstanser tar emellertid avstånd från utredningsmannens
uppfattning om förverkandets ringa betydelse som kriminalpolitiskt instrument.
Det gäller framför allt sådana förvaltande myndigheter som har att
tillämpa författningar med förverkandebestämmelser. Veterinärstyrelsen,
skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen varnar för alltför radikala inskränkningar
i användningen av förverkande. Andra myndigheter går längre och önskar
en utvidgad användning av förverkandeinstitutet. Sådana önskemål framförs
av generaltullsiyrelsen, medicinalstyrelsen och kontrollstyrelsen. Även
andra remissinstanser försvarar användningen av förverkande som kriminalpolitiskt
instrument. Bland dessa märks RÅ, Stockholms rådhusrätt, ÖÄ,
Stockholms stads rätts- och polisdirektion och polismästaren i Stockholm.

Utredningsmannen har enligt Stockholms rådhusrätt i någon mån underskattat
det kriminalpolitiska värdet av sådant förverkande som är riktat mot
gärningsmannens förmögenhet. Förverkande i kombination med reglerna
om beslag och kvarstad anser rådhusrätten ofta utgöra ett effektivt omedelbart
verkande vapen i kampen mot brottsligheten. Dess repressiva funktion
torde inte kunna ersättas med böter eller annat straff.

RÅ är inte beredd att gå så långt som utredningsmannen, när denne säger
att förmögenhetsreducerande förverkande inte bör införas eller behållas
i annat fall än när man är övertygad både om att straffhotet behöver förstärkas
och om att detta inte kan ske med användning av vanliga straffarter.
Även när dessa förutsättningar inte är uppfyllda, kan förverkande
vara påkallat för att tillfredsställa ett allmänt krav på att ingen skall få
ekonomisk vinning av brottslig gärning eller för att neutralisera det brottsmoliv
som utsikten till ekonomisk vinning kan utgöra. Förverkande tjänar
det väsentliga syftet att inskärpa alt brott inte lönar sig. Just denna vinningsreducerande
synpunkt anser emellertid RÅ ge anledning till övervägande,
om inte vissa förmögenhetsreducerande förverkanden, som nu sträcker
sig längre än till vinningen av brottet, utan olägenhet skulle kunna begränsas
till att avse endast vinning. ;

Polismästaren i Stockholm framhåller, att det inte torde vara möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

att inom specialstraffrätten i sådan grad förstärka straffhotet att förverkandebestämmelser
kan undvaras. Som exempel nämner polismästaren förseelser
mot rusdrycksförsäljningsförordningen, varusmugglingslagen och
allmänna ordningsstadgan.

I sina riktlinjer för en framtida förverkandelagstiftning inom specialstraffrätten
framhåller utredningsmannen som särskilt angeläget att förhållandet
mellan straffbelagd gärning, straff och förverkande blir klarlagt.
Den av utredningsmannen hävdade principen att straffbelagd gärning och
inte straffdom bör vara förutsättning för förverkande gillas uttryckligen av
statsåklagaren i Malmö.

Övriga mera allmänna riktlinjer som utredningsmannen har
dragit upp för den framtida förverkandelagstiftningen inom specialstraffrätten
har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Nordiskt lagstiftningsarbete

Vid sin session i Stockholm år 1955 antog Nordiska rådet en rekommendation
till regeringarna i de nordiska länderna att undersöka möjligheten att
åstadkomma större likformighet i dessa länders lagstiftning om konfiskation.
Med anledning härav förordade departementschefen i direktiven för
utredningen rörande specialstraffrätten, att utredningsmannen vid sitt arbete
skulle söka kontakt med de övriga nordiska länderna. Det av Nordiska
rådet rekommenderade samarbetet inleddes med att översikter av de nordiska
ländernas lagstiftning om förverkande utarbetades.

Det nordiska samarbetet på straffrättens område tog fastare form år
1960, när nordiska straffrättskommittén tillsattes. Mot bakgrund av vad
som tidigare hade förekommit på det nordiska planet var det naturligt
att kommitténs första uppgift blev att söka åstadkomma enhetliga regler
om förverkande. Endast de allmänstraffrättsliga förverkandereglerna togs
upp till behandling inom kommittén. Till grund för de svenska synpunkter
som anfördes inom kommittén låg det nu ifrågavarande svenska betänkandet
om förverkande på grund av brott och resultatet av remissbehandlingen
av betänkandet.

Som tidigare nämnts har nordiska straff rättskommittén redogjort för
sina överväganden om konfiskation i ett särskilt betänkande. Av detta framgår,
att man inom kommittén har varit ense om att den nordiska förverkandelagstiftningen
bör kunna göras enhetlig i väsentliga delar. Angående
kommitténs överväganden kan nämnas följande.

Inledningsvis framhåller kommittén, att man i samtliga nordiska länder
synes angelägen att motverka en alltför omfattande användning av förverkande.
Vidare råder enighet om att förverkande i princip bör ha f aku 1-t a t i v karaktär. Beträffande föremålet för konfiskation är man inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

kommittén ense om att de allmänna nordiska förverkandereglerna bör avse
vinning av brott, hjälpmedel vid brott och brottsprodukter.
Begreppet vinning bör inte definieras i lagen, men som en allmän regel bör
gälla att därmed avses nettovinst. Enighet råder också om att de nordiska
strafflagarna bör ge domstolarna möjlighet att tillgripa värdeförverkande
inte bara subsidiärt, när sakförverkande inte går att genomföra,
utan som ett alternativ till förverkande av ett primärt konfiskationsobjekt.
Kommittén uttalar sig också om det subjektiva rekvisitet vid brott,
till vilka skall knytas förverkandesanktion. Kommitténs enhälliga uppfattning
är i denna del, att allmänstraffrättsliga förverkanderegler inte bör
innehålla någon begränsning till uppsåtliga gärningar utan förverkande
bör kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott.

Enighet har också i allt väsentligt uppnåtts beträffande reglerna om
vem förverkande får riktas mot. Vid förverkande av vinning
bör den ledande principen vara, att förverkande kan ske hos den som har
haft vinning genom brottet. Vid förverkande av andra objekt än vinning
förordas som en allmän princip, att förverkande bör kunna ske endast hos
sådan ägare till konfiskationsobjekt som är att anse som gärningsman eller
på annat sätt medverkande till brottet. Dessutom bör konfiskation kunna
ske hos den på vars vägnar gärningsmannen eller annan medverkande har
handlat. Överlåtelse av ett konfiskationsobjekt efter brottet bör enligt kommittén
inte generellt avskära möjligheterna till konfiskation. Godtroende
förvärvare bör dock vara skyddad mot förverkande. Detta skydd bör enligt
kommittén sträcka sig längre än som gäller enligt de civilrättsliga reglerna
om god tro. Har överlåtelsen efter brottet skett genom gåva bör, anser kommittén,
konfiskation kunna ske hos mottagaren oberoende av om denne har
varit i god tro.

Begränsad sa k rätt i egendom, som skall förklaras förverkad, bör
enligt kommitténs uppfattning bestå, om inte domstolen uttryckligen förordnar
att den skall upphävas. Villkoren för ett sådant förordnande bör vara
desamma som för konfiskation av själva egendomen.

Frågan om förhållandet mellan förverkande och skadestånd
har lett till delade meningar inom kommittén. Från svensk sida
önskar man behålla den nuvarande ordningen enligt svensk rätt, dvs. att
förverkande inte kan ske av vinning som motsvaras av skada för enskild.
Denna regel gäller vare sig den skadelidande har framställt ersättningsanspråk
eller inte. De övriga nordiska länderna ställer sig negativa till en
begränsning av vinningsförverkande i de fall då målsäganden inte har rest
skadeståndskrav före eller i rättegången. I dessa fall kan den förverkade
egendomen användas för att täcka ett senare skadeståndskrav. Inom kommittén
är man emellertid ense om att denna skillnad i rättssystemen saknar
praktisk betydelse.

Beträffande preskription av förverkande och verkan av den ansvariges död

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

har kommittén inte kommit fram till någon enhetlig lösning annat än i viss
del. Enligt betänkandet råder det enighet om att preskription av
förverk andetalan bör inträda samtidigt som åtalspreskription, dock
aldrig tidigare än fem år efter brottet. Preskription av ådömt förverkande
bör enligt kommitténs flertal i princip inträda efter fem år.
Samtidigt framhålls emellertid, att en sådan preskriptionstid kan vara för
kort, om beslutet gäller förverkande av vinning till stora belopp.

I fråga om verkan av den ansvariges död kan man enligt
kommittén inte komma fram til! enhetliga regler. Det är dock kommitténs
enhälliga uppfattning att, om man behåller möjligheten til! konfiskation
efter dödsfallet, denna sanktion bör tillämpas restriktivt. Inte heller beträffande
verkställighet av konfiskation efter den dömdes död anser kommittén
det möjligt att uppnå likformighet i de nordiska ländernas lagstiftning.
Frågan har emellertid enligt kommittén begränsad praktisk betydelse.
De bestämmelser som gör det möjligt att efter den dömdes död rikta konfiskationskravet
mot hans dödsbo kan i tillräcklig utsträckning modifieras
genom benådning.

I nordiska straffrättskommitténs betänkande om preskription har, som
har nämnts inledningsvis, problemen om preskription och verkan av den
ansvariges eller dömdes död tagits upp på nytt. Enligt betänkandet är kommitténs
inställning till frågan om preskription av förverkande
t a 1 a n inte längre enhetlig. Från dansk, finsk och norsk sida förordas
i stället för den tidigare rekommenderade femårsregeln, att preskriptionstiden
bestäms till minst tio år vid förverkande av vinning, medan femårstiden
behålls för övrig konfiskation. Förslag om eu liknande möjlighet till
längre preskriptionstid vid ådömt vinningsförverkande framförs också av
dessa länder jämte Island. Inte heller i fråga om verkan av den
ansvariges resp. dömdes död har kommittén vid denna senare
behandling kommit fram till en enhetlig lösning.

Nordiska straffrättskommitténs förslag till enhetliga regler om förverkande
har resulterat i ändrad lagstiftning i Danmark. I Norge är frågan om
ändrad förverkandelagstiftning under övervägande i straffelovrådet. Även
i Finland överväger man att ersätta de nuvarande kasuistiska förverkandereglerna
med generella regler, som är utformade med hänsyn till kravet på
nordisk enhetlighet.

De danska bestämmelserna om konfiskation, som således är utformade
efter nordiska straffrättskommitténs intentioner, har i huvudsak följande
innehåll.

I Danmark — liksom i Norge och Finland — är strafflagsreglerna om
konfiskation tillämpliga också inom specialstraffrätten, i den mån specialförfattningen
inte innehåller avvikande bestämmelser. De danska strafflagsreglerna
om konfiskation är vidare utan undantag fakultativa, vilket
uttrycks med att konfiskation »kan ske». Konfiskation sreglerna gäller både
uppsåtliga och oaktsamma brott. Föremål för konfiskation är vinning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

har förvärvats genom en straffbar handling, eller däremot svarande belopp.
Som ytterligare konfiskationsobjekt anges föremål, som har använts eller
varit bestämt att användas eller som har frambragts vid straffbar handling,
samt sådan egendom som i övrigt har varit föremål för brott. För att förverkande
av de nu uppräknade objekten skall kunna ske krävs att konfiskation
är påkallad för att förebygga ytterligare brott eller att andra särskilda
omständigheter föreligger. I stället för förverkande av egendom kan
dess värde förklaras förverkat. Enligt uttrycklig föreskrift kan konfiskation
såväl av vinning som av annan egendom ske partiellt.

Den danska konfiskationslagstiftningen innehåller liksom den svenska
en bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin beskaffenhet
i förening med övriga omständigheter kan befaras komma till brottslig
användning. Beträffande sådan farlig egendom och andra hjälpmedel,
brottsprodukter o. d. kan i stället för konfiskation beslulas om åtgärder till
förebyggande av ytterligare lagöverträdelser.

Konfiskation av vinning kan i Danmark ske hos den som har haft vinning
omedelbart genom den straffbara handlingen. Annan konfiskation
kan ske hos den som är ansvarig för lagöverträdelsen eller hos den på vars
vägnar den ansvarige har handlat. Särskilda rättigheter i egendom som förklaras
förverkad faller bort endast efter förordnande av rätten. För ett sådant
förordnande gäller samma regler som vid konfiskation av själva egendomen.
Har överlåtelse skett av ett konfiskationsobjekt, vinning eller annan
egendom, kan egendomen eller dess värde konfiskeras hos förvärvaren, om
denne har känt till egendomens samband med den straffbara handlingen
eller har visat grov oaktsamhet i detta avseende eller om överlåtelsen har
skett genom gåva.

Angående preskription av förverkandetalan gäller enligt dansk lag, att
konfiskationsansvaret i princip förfaller samtidigt med straffansvaret.
Preskriptionstiden är dock aldrig kortare än fem år. För preskription av
vinningsförverkande gäller en minsta tid av tio år. Beslut om ådömt förverkande
preskriberas efter fem år i den mån verkställighet inte har skett.
Den danska strafflagen ger därutöver möjlighet för rätten att i domen eller
senare fastställa en frist intill tio år.

Enligt dansk rätt faller konfiskationsansvaret borl vid den ansvariges
död. Detta gäller dock inte vinningskonfiskation. Verkställighet av beslut
om förverkande kan i princip inte ske efter den dömdes död. På begäran
av åklagaren kan dock rätten besluta att verkställighet skall kunna äga rum
i vissa fall. Det skall då vara fråga om vinning som har förvärvats genom
den straffbara handlingen.

I Danmark finns dessutom särskilda regler om förhållandet mellan skadeståndsanspråk
och förverkande.

Enligt vad som har inhämtats kommer den norska förverkandelagstiftningen
att utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de danska reglerna
på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Departements chefen

I 36 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om särskilda rättsverkningar
av brott, främst förverkande av egendom. Också i anslutning till
straffbestämmelser utanför brottsbalken, inom specialstraffrätten, förekommer
förverkanderegler. Vissa av brottsbalkens bestämmelser är tillämpliga
endast vid brott enligt brottsbalken. Andra åter har direkt betydelse även
för specialstraffrätten eller kan tillämpas analogt inom denna.

Förverkande av egendom på grund av brott eller vid befarad brottslighet
fyller en viktig funktion inom straffrätten. Därigenom kan den brottslige
fråntas den vinning som han har gjort genom brottet. Genom förverkande
kan man också beröva honom brottsverktyg och brottsprodukter för att på så
sätt minska faran för fortsatt brottslighet. Dessutom kan annan farlig egendom,
som har varit föremål för brott, oskadliggöras genom förverkande. En
sådan sanktion kan vidare vara ett användbart komplement till straff och
andra brottspåföljder som medel att göra följderna av brottet mera kännbara
i ekonomiskt hänseende.

Den nuvarande förverkandelagstiftningen har åtskilliga brister. Brottsbalkens
regler, som i väsentliga delar överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i den tidigare gällande strafflagen, anses vara alltför komplicerade
och ger ofta upphov till tolkningssvårigheter. Inom specialstraffrätten
kännetecknas förverkandereglerna framför allt av brist på enhetlighet och
konsekvens. Dessutom saknas regler i flera betydelsefulla avseenden.

Betänkande med förslag att avhjälpa bristerna i gällande lagstiftning har
lagts fram år 1960 av en särskilt tillkallad utredningsman. Denne har gjort
en ingående granskning av förverkandebestämmelserna både i den då gällande
strafflagen och inom specialstraffrätten. På grundval av denna undersökning
har utredningsmannen föreslagit, att strafflagsreglerna ändras i vissa
avseenden och att flera generella specialstraffrättsliga förverkanderegler införs.
Vidare har han angett allmänna riktlinjer för framtida specialstraffrättslig
lagstiftning om förverkande. När betänkandet lades fram, hade förarbetena
till brottsbalken fortskridit så långt att utredningsmannens synpunkter
och förslag inte kunde beaktas i det sammanhanget.

Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget fått ett övervägande positivt
mottagande och i stort sett ansetts väl ägnat att läggas till grund för
ändrad lagstiftning. Jag delar denna uppfattning. Utredningsmannens översikt
över förverkandelagstiftningens regelsystem visar tydligt, att kritiken
mot detta är befogad och att bestämmelserna på området bör reformeras.
Utredningsmannens förslag avser visserligen ändringar i strafflagen, men
eftersom dess regler i ämnet har förts över till brottsbalken praktiskt taget
oförändrade i sak, har förslaget fortfarande aktualitet.

I likhet med utredningsmannen anser jag att man vid en reformering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förverkandelagstiftningen i största möjliga utsträckning bör lösa de olika
frågorna gemensamt för allmänstraffrätten och specialstraffrätten. En sådan
lösning ligger också i linje med den utveckling som har ägt rum på
detta lagstiftningsområde och som går från speciella regler mot mera
allmänna bestämmelser. För strafflagsbrotten har generella regler funnits
sedan år 1948. Även inom specialstraffrätten har en tydlig tendens till större
enhetlighet framträtt. Gemensamma förverkandebestämmelser har sålunda
under senare år skapats för vissa grupper av specialförfattningar. Därvid
har strafflagens regler tjänat som mönster. Mera likformiga föreskrifter
har också tillkommit genom att strafflagens och brottsbalkens regler bär
efterbildats vid ny- och omskrivning av enstaka författningar. Jag finner
det angeläget att denna utveckling mot en mera enhetlig reglering nu fullföljs
och markeras ytterligare.

Att ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brottsbalken
eller med en särskild förverkandelag anser jag liksom utredningsmannen
inte vara lämpligt. Förverkande används i så olika syften inom
skilda specialstraffrättsliga sakområden, att sådana allmänna regler eller
en sådan lag skulle bli alltför omfattande eller intetsägande, om de skulle
täcka alla olika varianter. Specialförfattningarna bör därför även i fortsättningen
innehålla regler om vilka former av förverkande som är tillämpliga.
Vissa frågor, som är gemensamma för förverkandelagstiftningen, bör däremot
kunna göras till föremål för en enhetlig reglering. Utredningsmannen
har i denna del tvekat mellan att införa strafflagsregler, som ges allmän giltighet,
och att sammanföra bestämmelserna i en särskild förverkandelag för
specialstraffrätten. Jag föredrar det förra alternativet och förordar sålunda,
att flera föreskrifter i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tillämpliga
inom specialstraffrätten.

Ett annat viktigt riktmärke för reformeringen av brottsbalkens förverkanderegler
bör vara att de skall kunna bättre än f. n. tjäna som förebild
för ny lagstiftning inom specialstraffrätten i den mån de inte blir direkt
tillämpliga. De bör därför få en modernare och enklare utformning.

Förverkandelagstiftningen har på senare tid även varit föremål för nordiskt
samarbete. Nordiska straffrättskonunittén, som har haft i uppdrag
att behandla frågan om enhetlig nordisk lagstiftning på området, har redovisat
sina överväganden i belänkanden åren 1963 och 1966. Kommittén har
uppnått enighet i väsentliga avseenden. De principer som kommittén därvid
anslutit sig till stämmer i huvudsak med de synpunkter som anförs
i utredningsmannens förslag. Kommitténs uppfattning om förverkandelagstiftningens
utformning har lagts till grund för ny dansk lagstiftning.
I Norge är frågan om ändrade förverkanderegler f. n. under övervägande i
straffelovrådet. Också där torde kommitténs uttalanden följas. Med hänsyn
härtill finner jag det angeläget att även de svenska reglerna om förverkande
ändras så att de såvitt möjligt ansluter till kommitténs uttalanden. Så stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

likformighet som möjligt inom Norden är av betydelse för det nordiska verkställighetssam
arbetet. Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
omfattar nämligen — förutom verkställighet av bötes- och fängelsedomar
samt överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna
— verkställighet av domar genom vilka egendom har förklarats förverkad.
Det praktiska samarbetet mellan länderna underlättas givetvis om
enhetliga nordiska bestämmelser om förverkande skapas i största möjliga
utsträckning. Reglerna om villkorlig frigivning har tidigare ändrats i samma
syfte (prop. 1965: 159). Som jag framhöll i det sammanhanget är det angeläget
att fortsätta strävandena efter mera enhetliga regler på det område
som berörs av samarbetslagstiftningen. De ändringar som nu föreslås i vår
förverkandelagstiftning utgör ett led i dessa strävanden.

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Den första paragrafen i brottsbalkens kapitel om förverkande av egendom
m. m. innehåller bestämmelser om förverkande av muta samt av förlag
och vederlag, som är avsett för främjande av brott, samt av annat dylikt,
vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. I paragrafen
finns också regler om förverkande av vinning som någon i andra fall har
haft av brott som avses i brottsbalken.

Utredningsmannen har övervägt en ändring av lagrummet så att det skulle
komma att avse ett rent vinning sförverk ande men har slutligen
avvisat en sådan ändring under hänvisning till att den inte skulle få någon
praktisk betydelse. Han har sålunda stannat för att behålla lagrummet oförändrat
i fråga om vad som anges som föremål för förverkande.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige anfört, att
tolkningen av bestämmelsen skulle underlättas, om den innefattade i princip
endast vinningsförverkande. Nordiska straffrättskommittén har likaså
uttalat sig för en sådan konstruktion, en rekommendation som har följts
i den nya danska förverkandelagstiftningen.

Starka skäl talar enligt min mening även för en ändring av den svenska
bestämmelsen i sådan riktning. Utom att ändringen innebär en förenkling
erhålls också större enhetlighet på det nordiska planet. En allmänt formulerad
bestämmelse om förverkande av vinning blir dessutom lättare
att använda som förebild för specialstraffrätten. Jag föreslår därför att
bestämmelsen i 36 kap. 1 § om förverkande av muta o. d. ändras till att
avse ett rent vinningsförverkande. Vill man ge paragrafen en sådan innebörd,
behöver man inte som förverkandeobj ekt särskilt ange muta, som har tagits
emot, och inte heller mottaget vederlag som är avsett för främjande av brott.
Båda dessa former av otillbörlig belöning täcks av begreppet vinning. Med
förlag är däremot förhållandet ett annat. Pengar eller egendom, som har

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

lämnats för bestridande av utgifter som är förbundna med förövande av
brott, kan knappast betecknas som vinning hos den som har tagit emot förlaget.
Som förverkandeobjekt bör därför särskilt nämnas förlag för brott,
när mottagande av förlaget utgör brott enligt brottsbalken.

En ändring av förverkanderegeln i enlighet med vad jag nu har angett
innebär en viss inskränkning av paragrafens nuvarande tillämpningsområde.
Bestämmelsen i första stycket gör det nämligen för närvarande möjligt
att i vissa fall förverka muta, förlag, vederlag o. d. utan att vinning har
uppkommit. Förverkande kan sålunda ske så snart muta eller annan sådan
otillbörlig förmån har lämnats men inte tagits emot, om lämnandet utgör
brott enligt brottsbalken. Så är fallet beträffande muta vid bestickning enligt
17 kap. 7 § och vid otillbörligt verkande vid röstning enligt 17 kap. 8 §
första stycket. Att lämna förlag eller vederlag för brott är vidare enligt 23
kap. 2 § kriminaliserat som förberedelse till brottet, om detta enligt särskild
bestämmelse är straffbart på förberedelsestadiet. Den inskränkning i
tillämpningsområdet som följer av den nu föreslagna ändringen och som
innebär, att muta och annan sådan otillbörlig förmån som väl lämnats men
inte tagits emot i fortsättningen inte kommer att kunna förklaras förverkad,
torde knappast få någon praktisk betydelse. Den torde därför inte heller
i nämnvärd mån inverka på förverkandesanktionens effektivitet. De skäl
jag har anfört för ändringen torde i allt fall väga tyngre än de betänkligheter
som möjligen kan anföras mot denna begränsning av tillämpningsområdet.

Enligt gällande rätt kan förverkandeförklaring inte avse sådan vinning av
brott som motsvaras av skada för enskild. Därmed är således förverkande
uteslutet i fråga om sådan vinning som görs genom förmögenhetsbrott.
Frågan om förhållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd har
inte behandlats av utredningsmannen. Ett par remissinstanser har däremot
tagit upp frågan och föreslagit, att den omständigheten att mål sägandeanspråk
kan framställas inte bör hindra vinningsförverkande.
Frågan har diskuterats inom den nordiska straffrättskommittén. Från
dansk, finsk och norsk sida har därvid förordats en reglering som i vissa
delar skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och som inte har biträtts
på svensk sida. Inom kommittén var man ense så långt att förverkande
inte skulle ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången
eller framställde sitt anspråk i denna. Åsikterna var däremot delade
beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav
före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt
krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades
av representanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande
kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde
sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av
brottet redan hade förklarats förverkad, ansågs att den förverkade egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

domen skulle få användas för att gottgöra målsägande den skada han har
lidit. På svensk sida vidhölls den i Sverige gällande regeln, att vinning av
brott inte kan förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild,
oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén ansåg
man inte att skillnaden i rättssystemen på detta område hade någon större
praktisk betydelse. I de fall när den skadelidande inte hade framställt anspråk
på ersättning, torde det nämligen sällan finnas några tillgångar att
dra in genom förverkande. Den reglering som inom kommittén förordades
av de övriga nordiska länderna har numera införts i den danska förverkandelagstiftningen.

Som nordiska straffrättskommittén har framhållit torde de inom kommittén
diskuterade systemen i praktiken leda till i stort sett samma resultat.
Den nuvarande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande,
när målsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, gäller sedan
år 1948 och bär enligt vad jag har mig bekant inte medfört några otillfredsställande
konsekvenser. Jag anser det f. n. inte finnas skäl att frångå gällande
ordning.

I fråga om muta och annan sådan otillbörlig förmån har utredningsmannen
vidare föreslagit den ändringen att domstolen får möjlighet att tillgripa
värdeförverkande som alternativ till sa k förverk a nd
e. Enligt förslaget skall sålunda egendomens värde kunna förklaras förverkat,
även om själva egendomen finns i behåll. Remissinstanserna har genomgående
tillstyrkt detta förslag. Detta har också enligt min mening stora fördelar.
Som utredningsmannen har framhållit, medför villkoret att egendom
inte längre finns i behåll vissa kriminalpolitiskt omotiverade konsekvenser.
En ändring enligt förslaget medför den fördelen att förverkandesanktionen
kan riktas mot flera personer samtidigt och inte bara mot den hos vilken
egendomen finns i behåll. Vidare slipper man ibland omfattande utredningar
om förverkandeföremålet finns i behåll och svåra tolkningsfrågor om
föremålet skall anses vara i behåll. Inom nordiska straffrättskommittén har
också rått enighet om att värdeförverkande bör vara alternativt och inte subsidiärt
i förhållande till sakförverkande. Flera skäl talar således för utredningsmannens
uppfattning. I likhet med remissinstanserna biträder jag denna.
I tillämpningen bör dock i allmänhet när egendomen finns i behåll denna
och inte värdet förklaras förverkat. Om förverkande av muta o. d. ändras
till ett rent vinningsförverkande, kommer vinning att betyda dels den ursprungliga
vinningen, dvs. själva föremålet, dels egendomens värde. Principen
om alternativt värdeförverkande behöver därför anges uttryckligen endast
beträffande förlag. Till frågan om värdeförverkande vid konfiskation
av hjälpmedel och brottsprodukter återkommer jag senare.

Det har inte satts i fråga annat än att förverkande enligt 1 § även i fortsättningen
bör vara fakultativt. Jag återkommer senare till frågan hur detta
bör komma till uttryck i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Enligt 36 kap. 2 § i dess gällande lydelse kan hjälpmedel och
brott sprodukter förverkas inte bara när det är påkallat till förebyggande
av brott utan också när andra särskilda skäl föreligger.
Utredningsmannen har föreslagit, att det senare ledet skall slopas som grund
för förverkande. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del fått
ett negativt mottagande. De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig
på denna punkt har ansett, att gällande rätt bör behållas. När bestämmelsen
om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter infördes, angavs
att grunden »särskilda skäl» var avsedd för sådana fall då det skulle vara
stötande om den brottslige fick behålla hjälpmedel som han hade använt
vid brottet trots att han hade blivit fälld. I likhet med de flesta remissinstanserna
anser jag detta skäl fortfarande äga giltighet. En ytterligare
anledning att behålla »särskilda skäl» som grund för förverkande är att en
sådan bestämmelse står i överensstämmelse med motsvarande danska regel.
Mot grunden »särskilda skäl» har utredningsmannen vidare anmärkt,
att den är för vagt formulerad och därför inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag kan inte finna att rättstillämpningen har gett belägg
för detta påstående. Det torde inte vara möjligt att finna en mera preciserad
formulering utan att göra lagtexten onödigt komplicerad. Jag föreslår därför
att regeln behålls oförändrad. Jag vill dock samtidigt betona, att huvudsyftet
med förverkande enligt 2 § bör liksom tidigare vara att förebygga
fortsatt brottslighet.

Enligt utredningsförslaget bör bestämmelsen om subsidiärt värdeförverkande
slopas när det gäller brottsverktyg och brottsprodukter.
Utredningsmannen har menat, att förverkande i dessa fall helt bör inriktas
på att konfiskera ett bestämt föremål på grund av dess egenskaper. Användningsområdet
för en regel om värdeförverkande har ansetts begränsat. Remissopinionen
är ganska splittrad i denna fråga. För egen del anser jag inte
att övertygande skäl bär anförts för att slopa bestämmelsen. Om man, som
jag tidigare har föreslagit, behåller regeln om särskilda skäl, är det naturligt
att bestämmelsen även i fortsättningen innefattar möjlighet till värdeförverkande.
Bestämmelsen bör dock ändras så, att värdeförverkande —
liksom vid förverkande av vinning och förlag — blir alternativt i stället för
subsidiärt i förhållande till sakförverkande. Principen att sakförverkande
skall tillgripas i första hand bör gälla även här. Vad jag nu har föreslagit
är helt i linje med nordiska straffrättskommitténs intentioner och den nya
danska förverkandelagstiftningen.

Utredningsmannen har tagit upp frågan, om bestämmelsen i 36 kap. 2 §
om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter skulle kunna utvidgas
till att generellt omfatta föremål varmed någon har tagit sådan
befattning som är straffbelagd. Han har dock avvisat
en sådan ändring under hänvisning till att konsekvenserna av en så vittgående
regel skulle vara svåra att överblicka. Utredningsmannen har inte gjort

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

någon mera ingående undersökning av problemet och frågan har inte heller
berörts under remissbehandlingen.

Åtskilliga fördelar skulle enligt min mening stå att vinna med eu sådan
utvidgning. Man får framför allt en klar regel om förverkande vid sådant
brott som består just i användandet av ett visst föremål. F. n. är det tveksamt
om sådan egendom kan förklaras förverkad med stöd av 36 kap. 2 §.
Enligt paragrafens ordalydelse är det — förutom brottsprodukter — nämligen
endast hjälpmedel vid brott som kan förklaras förverkat. Det är därför
oklart om t. ex. sådan skrift eller bild som sårar tukt och sedlighet och som
bär spritts i strid med 16 kap. 11 § brottsbalken faller in under paragrafen.
Detsamma gäller vid brottet förledande av ungdom enligt 16 kap. 12 § i fråga
om sådan skrift eller bild som sprids och som kan medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran. Det är också oklart om utrustning, med vilken
någon har tagit sådan befattning som innebär olovlig kårverksamhet enligt
18 kap. 4 §, kan hänföras till hjälpmedel vid brott. Vidare är det tveksamt
om t. ex. en uniform, som någon bär obehörigen så att han gör sig skyldig
till föregivande av allmän ställning enligt 17 kap. 15 §, kan föras in under
begreppet hjälpmedel. I samtliga dessa fall, vilka i olika sammanhang
föranlett tveksamhet inom doktrinen, skulle en utvidgning av bestämmelsen
skapa klarhet om att förverkande kan ske av den egendom som har varit
föremål för brott. Detsamma gäller hjälpmedel vid brottslig förberedelse.
Den särskilda regeln härom i 2 § skulle kunna utgå vid en sådan utvidgning.

Eftersom en sådan regel, liksom nuvarande 2 §, skulle gälla endast förverkande
vid brott enligt brottsbalken, saknas anledning att befara att bestämmelsen
skulle få en alltför vidsträckt tillämpning. Dessutom skulle
dess användning — liksom vid förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter
— begränsas av kravet på att förverkande skall vara påkallat till
förebyggande av brott eller på att andra särskilda skäl skall föreligga. Förverkandets
fakultativa karaktär skulle vidare göra det möjligt att begränsa
tillämpningen av sanktionen till sådana fall då det synes angeläget att ingripa
med förverkande.

En utvidgning av regeln enligt vad jag nu har anfört skulle också göra 2 §
bättre lämpad som förebild för specialstraffrätten. Utanför brottsbalken är
det nämligen oftast fråga om förverkande av just sådana föremål vars användande
utgör brott. I vissa fall kan det visserligen vara lämpligare att uttryckligen
ange vilken egendom som kan förklaras förverkad, men en generell
bestämmelse skulle bli användbar i åtskilliga sammanhang. En bestämmelse
motsvarande den nu berörda finns redan i den danska förverkandelagstiftningen
och torde komma att införas i den norska lagstiftningen.

På grund av det anförda föreslår jag, att 36 kap. 2 § ändras till att omfatta
— förutom hjälpmedel vid brott och brottsprodukter — egendom som
på annat sätt har varit föremål för brott som avses i brottsbalken.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Gällande bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin
särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till
brottslig användning — s. k. utpräglade brottsverktyg — skiljer
sig på ett markant sätt från övriga förverkanderegler. Enligt denna bestämmelse
kan nämligen förverkande ske oberoende av om brott har begåtts.
Regeln är dessutom tillämplig även utanför brottsbalkens område.
Bestämmelsen har sin plats i 36 kap. 3 §. Den följer således efter bestämmelserna
i 1 och 2 §§ om förverkande av muta m. m. och av hjälpmedel vid
brott och brottsprodukter, vilka bestämmelser gäller enbart förverkande
på grund av brott och vidare är begränsade till brott enligt brottsbalken.
Utredningsmannen har ansett att föreskriften om förverkande av utpräglat
farliga brottsverktyg inte bör vara subsidiär till bestämmelsen i 2 §
om förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Han har därför
föreslagit, att ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser — vilka
båda förut fanns intagna i 2 kap. 17 § strafflagen — kastas om, så att bestämmelsen
om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg kommer
först. Denna är nämligen enligt hans uppfattning den centrala föreskriften
om indragning av farlig egendom. Ett par remissinstanser har gett uttryck
åt samma uppfattning. Med hänsyn till de avvikelser som utmärker
nu ifrågavarande bestämmelse i 3 § i förhållande till både den i 1 § och
den i 2 § anser jag inte, att utredningsmannens förslag innebär någon
förbättring i systematiskt hänseende. Jag förordar därför att nuvarande
ordning mellan bestämmelserna behålls. Det i några remissyttranden framförda
önskemålet, att bestämmelsen skall föras till en särskild paragraf,
har redan tillgodosetts vid brottsbalkens införande.

Utredningsmannen har föreslagit att exemplifieringen av farliga brottsverktyg
slopas. Detta förslag bör följas. Med denna justering avses inte någon
ändring i sak.

För att ange att förverkande är fakultativt används i brottsbalken,
liksom tidigare i strafflagen, flera olika uttryckssätt. Utredningsmannen
har föreslagit en förenkling på denna punkt. Han förordar som gemensam
formulering uttrycket »må ådömas» och, som en strängare variant, uttrycket
»skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat». Någon
saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses inte. Liksom f. n. bör
alltså förverkande vara regeln. Remissinstanserna har riktat relativt stark
kritik mot det föreslagna mildare uttrycket »må». I synnerhet vid förverkande
av muta och annan vinning befaras förslaget medföra en inte önskad
betydelseförskjutning. I fråga om förverkande av brottsverktyg och brottsprodukter
har remissinstanserna däremot inte gjort några invändningar.

I likhet med utredningsmannen anser jag att en förenkling i uttryckssättet
bör eftersträvas när det gäller att utmärka förverkandepåföljdens
fakultativa karaktär. Därigenom vinns — förutom en rent språklig förbättring
— att brottsbalksreglerna blir bättre lämpade som förebilder för spe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

cialstraffrätten. I fråga om förverkande av vinning kan möjligen, som vissa
remissinstanser har framhållit, uttrycket »må» befaras medföra en försvagning
av presumtionen för förverkande. För dessa fall föreslår jag därför en
regel av innehåll att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.
När det gäller förverkande av hjälpmedel enligt 2 § bör det dock vara tillräckligt
att i enlighet med utredningsförslaget markera förverkandets fakultativa
karaktär med uttrycket »må förklaras förverkat».

I fråga om vem förverkande får riktas mot har utredningsmannen
föreslagit, att en särskild bestämmelse införs i vilken de subjekt
uppräknas hos vilka förverkande får ske. Utredningsförslaget innebär inte
några större sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Remissinstanserna
har överlag gillat förslaget. Också jag finner det välmotiverat med
en sådan bestämmelse och föreslår att den tas in som 4 § i 36 kap. Med en
sådan regel kan nuvarande bestämmelser i 1 och 2 §§ om skydd för godtroende
förvärvare och om begränsning i fråga om subjektet för förverkande
av hjälpmedel och brottsprodukter slopas.

Den särskilda bestämmelsen bör omfatta de subjekt som har räknats upp
i utredningsmannens förslag. Som jag strax kommer att beröra närmare
anser jag att i bestämmelsen bör dessutom anges vissa subjekt som inte
särskilt nämns i förslaget. Bland de subjekt mot vilka förverkande får riktas
kan urskiljas två grupper, nämligen dels sådana som har haft befattning
med egendomen vid brottstillfället och dels sådana som har förvärvat
egendomen efter brottet.

Till den förra gruppen hör gärningsmannen och annan medverkande,
den i vars ställe någon av dessa var och den som har fått vinning genom
brottet. I fråga om den som har företrätts av gärningsmannen eller annan
medverkande har advokatsamfundet ifrågasatt, om han bör tas med bland
dem som kan ådömas förverkande. Samfundet har i anslutning härtill anfört
flera exempel på fall, i vilka en sådan regel skulle leda till stötande resultat.
Bl. a. har nämnts förverkande av brottsverktyg, som tillhör gärningsmannens
omyndiga barn, och förverkande i repressivt syfte hos omyndig eller
dödsbo på grund av förmyndares resp. boutredningsmans brottsliga handlande.
Enligt min mening torde de skäl som i dessa och andra liknande fall
kan tala mot förverkande i tillräcklig omfattning kunna beaktas inom ramen
för förverkandets fakultativa karaktär. Däri torde ligga tillräcklig garanti
för att tredje man skall vara skyddad mot oskäligt förverkande på grund av
ställföreträdares brottslighet.

Till den andra gruppen av förverkandesubjekt har utredningsmannen
räknat den som har förvärvat egendomen efter brottet och därvid haft vetskap
om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med
den brottsliga gärningen. Genom en sådan regel skulle godtroende förvärvare
skyddas.

Även jag anser att den som efter överlåtelse har förvärvat egendom i prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

cip bör vara skyddad mot förverkande, såvida han ej därvid har haft vetskap
om sambandet mellan egendomen och brottet eller haft skälig anledning antaga
sådant samband.

När det gäller förvärv genom gåva kan dock finnas skäl att gå längre. Den
nordiska straffrättskommittén har enhälligt gett uttryck åt den uppfattningen
att förverkande bör kunna riktas mot gåvotagare oberoende av god tro.
För egen del vill j ag framhålla att det kan förekomma fall då man bör kunna
tillgripa förverkande mot gåvotagare även om han har varit i god tro. Det
gäller t. ex. gåva till make eller barn. Eftersom egendomen vid gåva har mottagits
utan motprestation, framstår förverkande i sådana fall ofta som
mindre betänkligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs mening.

Enligt gällande rätt hindrar ej heller förvärv genom dödsfall förverkande.
Detta följer av 36 kap. 9 § första stycket, som innehåller en preskriptionsregel
för förverkande, när påföljd inte längre kan ådömas på grund av den
brottsliges död. Den som har förvärvat egendom på grund av arv eller genom
testamente är således inte skyddad mot förverkande av egendomen.
Detsamma torde gälla den som på grund av giftorätt har förvärvat egendom
vid bodelning i anledning av makes död. Som jag strax skall beröra närmare
förordar jag inte någon ändring i principen att förverkande kan ske även
efter den brottsliges död. De som har förvärvat egendomen på grund av sådana
familjerättsliga fång som jag nu har nämnt bör — liksom gåvotagare
— anges i 4 §. Vad som gäller om den som har förvärvat egendom på grund
av giftorätt i anledning av dödsfall bör gälla också vid andra giftorättsförvärv.

Förverkande kan ske samtidigt hos flera av de subjekt som anges i bestämmelsen.
Detta överensstämmer med gällande rätt. Möjligheten till förverkande
hos flera samtidigt får särskild betydelse, om värdeförverkande i
enlighet med vad jag förut förordat införs som alternativ till sakförverkande.
Liksom f. n. bör dock egendomens värde utgöra den yttersta gräns intill
vilken förverkande kan ske. Dubbelkonfiskation bör således vara utesluten.
Utredningsmannen har menat, att värdeförverkande som har ådömts flera
personer liksom f. n. bör åvila dessa solidariskt och att detta kan gälla utan
särskild föreskrift. Jag vill i likhet med hovrätten för Västra Sverige ifrågasätta
om inte utredningsmannens uttalande om gällande rätt är alltför kategoriskt.
Som hovrätten har anfört står en motsatt princip i bättre överensstämmelse
med syftet bakom förverkande. Solidariskt förverkande står inte
heller väl samman med den här förut förordade principen om vinningskonfiskation.
Vinning bör nämligen räknas särskilt för var och en som drabbas
av förverkande. I vissa andra fall kan dock solidariskt förverkande vara
motiverat. Huvudregeln torde dock bli att förverkande inte ådöms solidariskt.
Jag anser det inte nödvändigt att denna princip kommer till uttryck i
lagtexten.

Utredningsmannens förslag i denna del innehåller inte någon begräns -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

ning till uppsåtliga brott. Detta innebär i förhållande till gällande rätt en
utvidgning i fråga om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter. Sådant
förverkande kan nu ske endast om ägaren eller någon som var i hans
ställe uppsåtligen har förövat gärningen. Bakom utredningsmannens förslag,
att förverkande av hjälpmedel o. d. skall kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott,
ligger tanken, att bestämmelsen om vilka subjekt som kan
drabbas av förverkande bör gälla också inom specialstraffrätten, där en
sådan regel får särskild betydelse. Remissinstanserna har inte haft något
att invända mot detta förslag. Jag ansluter mig därtill och vill, som jag
senare kommer att beröra närmare, föreslå att bestämmelsen görs direkt
tillämplig även inom specialstraffrätten. Jag är ense med utredningsmannen
om att den föreslagna utvidgningen till oaktsamhetsbrott i praktiken
kan väntas komma till ringa användning, särskilt som det för förverkande
av hjälpmedel i princip krävs att det skall vara påkallat till förebyggande
av brott. Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet innebär
självfallet inte någon ändring i nu gällande regel, att förverkande inte kan
ske hos den som av oaktsamhet begår en gärning som är straffbar endast
som uppsåtlig.

Förverkande på grund av brott bör inte få drabba ägare som står helt
främmande för brottet. För tydlighets skull bör därför en särskild bestämmelse
införas till skydd för utomstående ägare. En sådan begränsning gäller
f. n. beträffande hjälpmedel och brottsprodukter. Den bör gälla all egendom
som blir föremål för förverkande.

En fråga som har nära samband med den nu behandlade är den om skyddet
för begränsad sa k rätt i egendom som förklaras förverkad. Den
nuvarande ordningen med en regel för panträtter i fartyg och luftfartyg och
en annan för övriga begränsade sakrätter skapar oklarhet och tolkningssvårigheter.
Utredningsmannen har föreslagit en enhetlig reglering enligt
vilken begränsade sakrätter skall bestå, om inte domstolen förordnar annorlunda.
Detta förslag har fått ett övervägande positivt mottagande under
remissbehandlingen. Jag anser också, att det saknas anledning att behandla
begränsade sakrätter olika, och vill ansluta mig till den föreslagna regleringen
som får anses vara den mest tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
En sådan ordning innebär, att förordnande att begränsad sakrätt
skall upphöra kan ges endast i enlighet med de regler som gäller för förverkande
av själva egendomen. Den föreslagna ordningen kräver vissa ändringar
i luftfartslagen, lagen om straff för varusmuggling och lagen om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet. Till dessa ändringar återkommer
jag senare.

I reglerna om preskription av förverk andetalan har utredningsmannen
föreslagit väsentliga ändringar, som har blivit livligt diskuterade
under remissbehandlingen. Enligt utredningsförslaget bör förverkandetalan
i princip preskriberas samtidigt med åtal för brottet. Så sker i viss
utsträckning enligt gällande rätt men endast i de fall då preskriptionstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

för åtalet uppgår till tio år eller mera. Vid de brott som har kortare preskriptionstid
för åtal — två eller fem år — gäller för förverkandetalan en
särskild preskriptionstid om tio år. Den tvååriga preskriptionstiden för åtal
gäller när inte svårare straff än fängelse i ett år kan följa på brottet och
femårstiden gäller när det svåraste straffet är högre men inte över fängelse
i två år. Den nuvarande regleringen innebär således, att preskriptionstiden
för åtal och förverkandetalan sammanfaller endast vid grövre brottslighet.
Utredningsmannen har föreslagit, att den av honom förordade preskriptionsregeln
för förverkande skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom
denna är enbart bötesstraff en vanlig påföljd och när fängelse förekommer
överstiger maximistraffet vanligen inte fängelse i ett år. För grov brottslighet
brukar det svåraste straffet uppgå till fängelse i högst två år. Den av utredningsmannen
föreslagna regeln får således sin största betydelse inom specialstraffrätten.

Utredningsmannens förslag är tilltalande från kriminalpolitisk synpunkt.
Förverkande betraktas ofta, särskilt av den som drabbas därav, som en del
av bestraffningen för brottet. Det kan då synas rimligt att hotet om en sådan
sanktion inte kvarstår längre tid än hotet om åtal för brottet. Tungt vägande
remisskritik har emellertid framförts mot denna del av förslaget. Åtskilliga
remissinstanser har funnit det stötande att en person, som har begått brott
för vilket åtal preskriberas redan efter två år, skall kunna behålla kanske
en större förmögenhet genom att hålla sig undan under denna relativt korta
tid. Det betonas särskilt att hänsyn måste tas till att den föreslagna regeln
skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom denna är straffmaxima ofta
låga och preskriptionstiden för åtal följaktligen kort, medan de värden som
bör konfiskeras kan vara av betydande storleksordning. I vissa remissvar
framhålls också, att det ofta händer att brottet inte upptäcks inom en tvåårsperiod.
De invändningar som sålunda har framförts under remissbehandlingen
måste enligt min mening beaktas. Den kortaste preskriptionstiden för
åtal, två år, förefaller helt otillräcklig med hänsyn till att det även vid brott
med lågt straffmaximum ofta kan vara fråga om förverkande av stora förmögenhetsvärden.
Den nuvarande tioårsregeln måste å andra sidan anses
för sträng med tanke på de lindrigare fallen. Enligt min uppfattning får en
femårig preskriptionstid för förverkande anses lämplig för de fall då åtalspreskription
inträffar efter högst fem år. En sådan regel synes tillfredsställande
både från kriminalpolitisk synpunkt och med hänsyn till kravet på en
effektiv förverkandesanktion. Den föreslagna lösningen stämmer också bättre
överens med uppfattningen i övriga nordiska länder sådan den har kommit
till uttryck i nordiska straffrättskommitténs betänkanden och den
danska förverkandelagstiftningen. Den föreslagna ändringen berör inte förverkande
av s. k. utpräglade brottsverktyg. Sådant förverkande kan ju ske
oberoende av om något brott har begåtts och bör därför inte heller vara underkastat
preskription.

Kravet i 9 § första stycket, att talan om förverkande får väckas bara om

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

det är påkallat från allmän synpunkt i sådant fall då åtalspreskription har
inträtt, bör behållas.

Frågan om preskriptionsregelns tillämpning inom specialstraffrätten vill
jag återkomma till i samband med behandlingen av de specialstraff rättsliga
reglerna.

Möjligheten att förklara egendom förverkad på grund av brott kan enligt
nuvarande ordning (9 §) falla bort även till följd av att den brottslige
dör, innan han har dömts för det brott som kan medföra förverkande.
Samma tioårsregel som vid åtalspreskription är då tillämplig. Förverkande
kan alltså ådömas även efter den brottsliges död, men endast om stämning
har delgetts inom tio år från det brottet begicks. Utredningsmannen vill
även i detta avseende genomföra principen att förverkande inte skall kunna
användas, när straff eller annan påföljd för brottet är utesluten. Han har
därför föreslagit att förverkandetalan i princip inte skall få väckas efter den
brottsliges död. I denna del har utredningsförslaget fått ett övervägande negativt
mottagande under remissbehandlingen, även av sådana remissinstanser
som har godtagit förslaget om verkan av åtalspreskription. Man finner
det stötande och olämpligt att förverkande inte kan ådömas efter gärningsmannens
död. Därvid framhålls som särskilt otillfredsställande, att den
brottsliges dödsbo eller någon som har beretts vinning genom brottet får behålla
vinningen. En remissinstans har också påpekat det olämpliga i att den
föreslagna regeln skall medföra att den som har förvärvat egendom i ond tro
inte kan drabbas av förverkande. I dansk förverkandelagstiftning har den
principen införts att konfiskationsansvar faller bort vid gärningsmannens
död men undantag har samtidigt gjorts för vinningskonfiskation under motivering
att det skulle vara stötande om vinning av brott skulle tillfalla den
dödes arvingar. De kritiska synpunkter som har kommit till uttryck under
remissbehandlingen synes böra beaktas. Den nuvarande principen, att förverkande
skall vara möjligt även sedan den brottslige har avlidit, bör behållas.
Möjligheten bör givetvis inte vara till tiden obegränsad. Jag vill föreslå
en femårsregel här på samma sätt som vid preskription av förverkandetalan
i anslutning till åtalspreskription. Femårstiden bör även här gälla oavsett föremålet
för förverkande. Den nuvarande särskilda åklagarprövningen bör
stå kvar. Därigenom får åklagaren möjlighet att underlåta att föra talan om
förverkande t. ex. när en sådan rättsverkan skulle vara obillig i det enskilda
fallet.

En regel om preskription av ådömt förverkande infördes
först med brottsbalken, där den intagits i 36 kap. 10 §, efter förslag av strafflagberedningen.
Dess förslag förelåg, när utredningsmannen hade att ta
ställning till problemet. Han har därför utgått från detta förslag men i stället
för en tioårig preskriptionstid förordat en preskriptionstid av fem år.
Utredningsmannen har emellertid även gett uttryck åt vissa sympatier för
gällande ordning. Han har därvid framhållit, att en kort preskriptionstid inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

enbart är till fördel för den dömde. Denna synpunkt har betonats ytterligare
i några remissvar. Det skäl som främst åberopats för den nuvarande tioåriga
preskriptionstiden är att en kortare tid skulle utgöra ett allvarligt hinder
mot effektiv indrivning. En sådan längre preskriptionstid har ansetts nödvändig
med hänsyn till att man här — till skillnad från vad som gäller vid
verkställighet av bötesstraff — saknar möjlighet att använda införselinstitutet
och inte heller har tillgång till hotet om förvandlingsstraff. De remissinstanser
som föredragit en kortare preskriptionstid har som en fördel framhållit,
att den dömde därvid inte blir utsatt för hotet om verkställighet under
alltför lång tid. Dessutom har bl. a. riksrevisionsverket ansett det vara
fördelaktigt från praktisk synpunkt om ärendena rörande verkställighet av
förverkande kunde avslutas inom kortare tid än tio år.

Vid bedömningen av vilken preskriptionstid som är lämpligast i fråga om
verkställighet av beslut om förverkande måste man liksom vid preskription
av förverkandetalan väga hänsynen till den dömde mot kravet på sanktionens
effektivitet. Det förefaller mig, mot bakgrund av de synpunkter som
har kommit fram under remissbehandlingen, inte tillräckligt motiverat att
förkorta den nuvarande preskriptionstiden. I det fall då förverkandebeslutet
gäller stora belopp torde det också kunna vara förmånligare för den dömde
att preskriptionstiden är längre, eftersom indrivningsmyndigheten annars
kan tvingas att försätta honom i konkurs. Skilda regler för t. ex. vinningsförverkande
och annat förverkande kan inte anses ändamålsenligt. Jag föreslår
därför inte någon ändring av preskriptionstidens längd vid ådömt förverkande.
Som jag senare kommer att beröra närmare anser jag däremot tiden
nu vara mogen att göra denna preskriptionsregel direkt tillämplig inom
specialstraffrätten.

Inom specialstraffrätten finns vissa obligatoriska förverkanderegler.
Till undvikande av orimliga följder av dessa har utredningsmannen
föreslagit en generell bestämmelse som gör det möjligt att begränsa
användningen av obligatoriskt förverkande inom specialstraffrätten. Eu sådan
regel har särskilt rekommenderats under remissbehandlingen. Också
jag finner det angeläget att förverkandelagstiftningen kompletteras med en
allmän föreskrift av detta slag. Jag förordar därför att det bland de allmänstraffrättsliga
reglerna i brottsbalken som en ny 11 § tas in en särskild bestämmelse,
som ger domstolarna möjlighet att underlåta förverkande när
detta skulle vara uppenbart obilligt.

En fråga som visserligen är av mera teknisk natur men som har väsentlig
praktisk betydelse, särskilt inom specialstraffrätten, är den om man i varje
förverkandebestämmelse skall behöva upprepa till vem förverkandet skall
ske. Som jag tidigare har nämnt tillfaller nu förverkad egendom så gott
som uteslutande kronan. Bland undantagen kan nämnas jaktförfattningarna.
Att förverkande sker till kronan anges uttryckligen i 36 kap. 1 och
2 §§. Detsamma gäller inom specialstraffrätten. I likhet med utrednings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

mannen anser jag att huvudregeln, nämligen att förverkad egendom tillfaller
kronan, skall föras till en särskild bestämmelse. Jag föreslår att den tas
in i en ny paragraf, 12 §. Frågan om regelns tillämpning inom specialstraffrätten
vill jag strax återkomma till.

Liksom utredningsmannen anser jag, att det inte föreligger tillräckliga
skäl att införa någon särskild bestämmelse om verkställighetspreskription
vid dödsfall.

Specialstraff rättsliga förverkanderegler

Inom specialstraffrätten saknas i allmänhet generella bestämmelser om
förverkande. Författningarna inom detta område måste därför i stor utsträckning
belastas med utförliga regler i ämnet. Brottsbalken reglerar
vissa frågor som är gemensamma för hela förverkandelagstiftningen och
det är naturligt att dess bestämmelser blir direkt tillämpliga även inom
specialstraffrätten. I det föregående har jag också föreslagit en sådan utvidgning
av tillämpningen av brottsbalkens förverkanderegler.

Vissa av dessa bestämmelser är redan nu direkt tillämpliga inom specialstraffrätten.
Hit hör reglerna i 3 § om förverkande av s. k. utpräglade
brottsverktyg och i 6—8 §§ om bl. a. verkan av olika påföljder och om förverkande
hos den som ej fyllt femton år eller lider av sinnessjukdom etc.
Utredningsmannen anser att också reglerna om vem förverkande får riktas
mot och om skydd för sakrättshavare (nu 4 §), om åtgärder till förebyggande
av missbruk (nu 5 §) samt om preskription och verkan av den brottsliges
död (nu 9 och 10 §§) bör få samma vidsträckta tillämpningsområde.

Jag delar utredningsmannens uppfattning. Visserligen anses några av
dessa bestämmelser redan kunna tillämpas åtminstone analogivis utanför
brottsbalken men det får — bl. a. för undvikande av tolkningssvårigheter
— anses lämpligare att de ges allmän giltighet.

Av de nämnda paragraferna har 5 § — om åtgärd till förebyggande av
missbruk — redan nu sådan lydelse att den utan ändring kan tillämpas
direkt inom specialstraffrätten. Vid utformningen av bestämmelserna i den
nya 4 § om vem förverkande kan riktas mot måste emellertid den generella
giltigheten beaktas. Tidigare har jag framhållit, att skälet till förslaget att
slopa gällande begränsning av förverkande i vissa fall till uppsåtliga brott är
att bestämmelsen skall kunna tillämpas också inom specialstraffrätten. Men
specialstrafRättsliga särregler bör kunna finnas vid sidan av 4 §. För den
skull bör i paragrafen anges, att den gäller endast om annat inte har föreskrivits.

Också lydelsen av 9 och 10 §§ bör ändras så att paragraferna kan tillämpas
direkt på specialstraffrättsliga bestämmelser.

I det föregående bar jag föreslagit, att som ny paragraf i förverkandekapitlet,
12 §, införs en bestämmelse om att förverkad egendom tillfaller

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

kronan. Även denna bestämmelse bör få allmän giltighet. Inom specialstraffrätten
förekommer fortfarande regler om att förverkad egendom skall
tillfalla annan än kronan. Med hänsyn till dessa bör undantag göras för de
fall då annat är föreskrivet.

Utredningsmannen har föreslagit ytterligare ett par generella bestämmelser.
Den ena, som syftar till att begränsa möjligheten att använda obligatoriskt
förverkande inom specialstraffrätten, har jag behandlat i det föregående.
Den andra bestämmelsen gäller förverkande av emballage. Vissa specialförfattningar
innehåller regler om sådant förverkande. En generell regel
därom torde dock inte vara nödvändig, eftersom en naturlig tolkning av en
förverkandeföreslcrift torde leda till att denna också omfattar emballage. Jag
föreslår därför inte någon särskild bestämmelse i ämnet.

Sammanfattningsvis kan om förslaget i denna del sägas, att 3—12 §§ bör
bli direkt tillämpliga också inom specialstraffrätten och att 1 och 2 §§, som
är begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken, bör tjäna som
förebilder för ny lagstiftning utanför balken.

Bristerna inom specialstraffrätten botas inte helt genom att flera av
brottsbalkens förverkanderegler får allmän giltighet. Den av utredningsmannen
föreslagna översynen av de specialstraffrätts liga
förverkandereglerna bör också ske. En granskning i ett enda sammanhang
av hela förverkandelagstiftningen skulle givetvis vara värdefull
men skulle enligt min uppfattning knappast kunna genomföras i praktiken,
eftersom antalet specialförfattningar är mycket stort. Det torde vara en mera
realistisk tanke att söka genomföra översynen successivt. Specialförfattningarnas
förverkandebestämmelser bör ses över så snart det blir aktuellt att
ändra en författning i mera väsentlig utsträckning.

Denna översyn bör ske efter vissa riktlinjer. I första hand bör
noga prövas, om bestämmelser om förverkande över huvud skall behållas
eller föras in i författningen. Jag delar visserligen inte helt utredningsmannens
negativa inställning till förverkande som kriminalpolitiskt instrument
men anser dock att en viss restriktivitet bör iakttas. Framför allt kan en viss
återhållsamhet vara befogad vid sådant förverkande som används i förmögenhetsreducerande
och bestraffande syfte. I allmänhet bör i första hand undersökas
om straffskalan kan utformas så att man får en lämplig påföljd.
Men straffen kan — som det också har framhållits under remissbehandlingen
■—-i flera fall behöva kompletteras med förverkandesanktioner. En särskild
fråga i detta sammanhang är i vad mån förverkande skall knytas till
ouppsåtliga lagöverträdelser. Som utredningsmannen har konstaterat är de
specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten genomsnittligt av mindre allvarlig
beskaffenhet än de uppsåtliga. Därför bör man vara sparsam med bestämmelser
om förverkande vid ouppsåtligt handlande.

Utformningen av de specialstraffrättsliga bestämmelserna bör ske med
de allmänstraffrättsliga reglerna som förebild. En fråga, som särskilt bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

uppmärksammas, är att fällande straffdom inte bör göras till förutsättning
för förverkande. Äldre föreskrifter av denna typ bör rensas ut och i fortsättningen
bör det liksom vid förverkande enligt brottsbalken endast krävas,
att någon har gjort sig skyldig till brottsligt handlande. Vidare bör
förverkandereglerna inom specialstraffrätten ge domstolen möjlighet att
underlåta förverkande av billighetshänsyn. Den bestämmelse av detta slag
som jag har föreslagit i brottsbalken (11 §), kommer på så sätt att ha betydelse
endast under en övergångstid. Om värdeförverkande skall förekomma,
bör sådant förverkande konstrueras på samma sätt som jag har föreslagit
beträffande brottsbalksreglerna. Värdeförverkande bör alltså vara alternativt
och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

I fråga om hos vem förverkande får ske har jag föreslagit att det i en ny
bestämmelse i brottsbalken (4 § första och andra styckena) anges de olika
subjekt mot vilka förverkande får riktas. Denna föreskrift ger möjlighet till
avvikelser inom specialstraffräften. Endast om inte annat är föreskrivet,
kommer brottsbalksregeln att gälla. Det betyder att man i varje särskilt fall
bör överväga, om det finns anledning att förordna annorlunda i specialförfattningen.
Kretsen av subjekt kan ju tänkas böra vara antingen vidare eller
mera inskränkt. Om brottsbalksregeln skall vara tillämplig, behöver givetvis
ingen hänvisning till brottsbalken göras i specialförfattningen.

Beträffande behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras
förverkad, saknas i allmänhet regler i specialförfattningarna. Eftersom den
föreslagna brottsbalksregeln i detta ämne (4 § tredje stycket) inte är begränsad
till brottsbalksbrott, kommer emellertid denna regel att gälla även med
avseende på specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser. Motsvarande
gäller reglerna i brottsbalken om åtgärder till förebyggande av missbruk av
egendom, som annars skulle ha förverkats (5 §), samt om preskription och
verkan av den brottsliges död (9 och 10 §''§)•

Med hänsyn till den föreslagna generella regeln i brottsbalken (12 §) om
att förverkad egendom tillfaller kronan, om inte annat är föreskrivet, behövs
i fortsättningen inte utsägas i specialförfattningen att egendomen skall tillfalla
kronan, när så skall vara fallet.

Lagförslag

På grund av de överväganden som jag nu har redovisat har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Detta förslag föranleder vissa följdändringar inom specialstraffrätten. Sålunda
har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 §
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), förslag till lag angående upphävande
av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,
förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari
1964 (nr 19) och förslag till lag angående upphävande av 4 § lagen den

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 2.

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär ändringar i 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken. Dessutom
föreslås att två nya paragrafer, 11 och 12 §§, införs i samma kapitel.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande av vinning av
brott och av förlag för brott.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen förstås med vinning
dels den ursprungliga vinningen och dels egendomens värde. Kan värdet
inte fastställas exakt, bör vinningen bestämmas till ett skäligt belopp. Som
hittills kan även rättigheter, t. ex. fordringsrätter, bli föremål för vinningsförverkande.
Därvid gäller samma regler som för förverkande av föremål.

Liksom tidigare avses med bestämmelsen endast vinning som har uppstått
genom en gärning som är brottslig enligt balken. Även begränsningen
till sådan vinning som inte motsvaras av skada för enskild behålls. Härigenom
kommer förverkande enligt paragrafen att vara tillämpligt vid samma
slags brottslighet som förut. Som vinning kan således förverkas muta och
annan otillbörlig förmån samt vederlag för brott. Vidare omfattas sådan vinning
som faller in under det nu gällande andra stycket av paragrafen, t. ex.
vinning av koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri
enligt 9 kap. 6 § första stycket, om häleriet innebär att någon bereder sig
otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Ytterligare exempel är vinning
av dobbleri enligt 16 kap. 14 § och av spioneri enligt 19 kap. 5 §.

När det talas om vinning i paragrafens nu gällande andra stycke avses
nettovinst. Detsamma bör gälla i fortsättningen för vinningsförverkande
enligt 1 § i förslaget. Utgifter eller omkostnader som varit förbundna med
vinningen skall således i princip dras av när den förverkade egendomens
omfattning beräknas.

Förlag för brott har i förslaget liksom i gällande bestämmelse samma
innebörd som i bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 §, dvs.
pengar eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som
är förbundna med förövande av brott. Som jag tidigare har framhållit torde
förlag i denna mening inte kunna betecknas som vinning. En särskild regel
om förverkande av förlag har därför tagits in i denna paragraf. Endast förlag
som har mottagits kan förverkas.

Att förverkande är fakultativt får enligt gällande rätt anses innebära att
såväl sak- som värdekonfiskation kan ske partiellt. Utredningsmannen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

givit uttryck åt samma uppfattning men har likväl beträffande 1 § föreslagit,
att detta sägs uttryckligen i lagtexten på samma sätt som i nuvarande
2 §. Förverkande av vinning och förlag bör givetvis även i fortsättningen på
grund av förverkandets fakultativa karaktär kunna ske partiellt. Eftersom
denna uppfattning numera torde vara allmänt omfattad, har det inte ansetts
behövligt att låta den komma till uttryck i lagtexten.

Den särskilda bestämmelsen i nuvarande första stycket om skydd för
godtrosförvärvare ersätts av 4 § första stycket d) i förslaget.

Av den nu föreslagna 1 § framgår inte vem den förverkade egendomen
skall tillfalla. En särskild bestämmelse härom föreslås som jag tidigare har
nämnt i en ny paragraf, 12 §. Enligt denna skall egendomen liksom hittills
tillfalla kronan.

2 §•

Paragrafen innehåller liksom f. n. bestämmelser om förverkande av
hjälpmedel och brottsprodukter. Till dessa har lagts en föreskrift om förverkande
av egendom som i andra fall har varit föremål för brott. Den närmare
innebörden av den nya generella regeln om förverkande av föremål
för brott framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Enligt nu gällande bestämmelse fordras för förverkande, att ägaren av
hjälpmedlet eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har begått brottet
eller medverkat därtill. Motsvarigheten till denna bestämmelse har i förslaget
tagits in i 4 §. Därvid har begränsningen till uppsåtliga brott fått utgå.
Som jag har framhållit tidigare torde detta i praktiken inte medföra annat
än en ringa utvidgning beträffande användningen av förverkande enligt
denna paragraf. En tillräcklig begränsning ligger i det principiella kravet
på att förverkande skall vara påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.

Att förverkande enligt förevarande paragraf är fakultativt anges med
uttrycket »må förklaras förverkad». Därmed avses inte någon ändring i
vad som nu gäller.

F. n. anges uttryckligen i 2 §, att förverkande kan ske »helt eller delvis».
I förslaget har den förenklingen gjorts att detta uttryck har fått utgå.
Detta innebär ingen ändring i sak.

Vidare föreslås att i stället för egendom dess värde kan förklaras förverkat.
Värdeförverkande skall således liksom vid förverkande av vinning och
förlag enligt 1 § vara alternativt i förhållande till sakförverkande. Härigenom
blir det bl. a. möjligt att, om föremålet finns i behåll och är odelbart,
förverka en del av dess värde, för den händelse det skulle vara obilligt att
förverka hela egendomen. Det har tidigare visat sig nödvändigt att införa
denna möjlighet vid smugglingsbrott genom en särskild bestämmelse i 12 §
lagen om varusmuggling (prop. 1960: 115 s. 122). Detta berodde på att värdeförverkande
var subsidiärt och således inte kunde användas, när egendomen
fanns i behåll. Även om värdeförverkande kan användas alternativt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förhållande till sakförverkande, bör det dock i princip inte tillgripas, när
förverkande av hjälpmedel och brottsprodnkter sker i brottsförebyggande
syfte. Sker förverkande i annan mera repressiv avsikt, kan det likväl vara
skäl att använda värdeförverkande med en viss återhållsamhet, när hjälpmedlet
eller brottsprodukten finns i behåll.

Regeln i nu gällande andra stycke av 2 § om skydd för godtrosförvärvare
ersätts av 4 § d) i förslaget. Att den förverkade egendomen även i fortsättningen
skall tillfalla kronan följer av 12 § i förslaget.

3 §•

Utom viss redaktionell jämkning har inte företagits annan ändring i
denna paragraf än att exemplifieringen av utpräglat farliga brottsverktyg
har slopats. Därmed avses som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
inte någon ändring i sak.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas
mot. Dessutom regleras behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras
förverkad.

Paragrafens första stycke, som motsvarar 2 kap. 17 a § första stycket i
utredningsmannens förslag, innehåller en uppräkning av de subjekt mot
vilka förverkande kan riktas. Bestämmelsen gäller inte förverkande enligt
3 § av s. k. utpräglat farliga brottsverktyg. Sådant förverkande kan enligt
förslaget liksom f. n. ske utan begränsning till särskilda subjekt. Begränsningen
har i förevarande 4 § kommit till uttryck genom att paragrafen
gjorts tillämplig endast på förverkande på grund av brott.

Under a) anges att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske hos
den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som har
gjort vinningen.

Enligt b) kan förverkande ske hos den i vars ställe gärningsmannen eller
annan medverkande var. Med att vara i någons ställe förstås detsamma som
i nuvarande 2 § första stycket (betänkandet s. 32). Bland de subjekt hos
vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse kan nämnas bolag
och andra juridiska personer.

Under c) sägs att förverkande kan ske hos den som har beretts vinning
genom brottet. Samma regel torde ha gällt förut utan uttrycklig bestämmelse.
Möjligheten att förverka muta och annat dylikt enligt 1 § var nämligen
inte begränsad till den som hade begått brottet. Utredningsmannen
bär använt 3 kap. 7 § strafflagen (numera 23 kap. 7 § brottsbalken) som
förebild. Han har därför föreslagit att förverkande skall kunna tillgripas
mot den som »avsiktligen beretts vinning eller tillägnats något». Jag anser
avsiktligen vara onödigt förstärkande och att tillägnelse endast är ett exem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

pel på vinning. Den som har berett s vinning genom brott kan givetvis vara
någon av dem som anges under a) och b). Men under c) faller även
annan som har fått vinning direkt genom brottet, t. ex. en ämbetsmans
släkting när muta har lämnats direkt till denne. Att vinningen finns i behåll
har inte gjorts till förutsättning för att den skall kunna förverkas hos
mottagaren. Om vinningen inte finns kvar, kan detta dock i vissa fall göra
att förverkande framstår som obilligt.

Under d) upptas en bestämmelse om förverkande hos den som efter brottet
har förvärvat egendomen. Förverkande kan ske hos den som har förvärvat
egendomen genom giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva.
Vidare kan förverkande riktas mot den som efter brottet bär förvärvat egendomen
på annat sätt och vid förvärvet haft vetskap om eller skälig anledning
till antagande om egendomens samband med brottet. Bestämmelsen
ersätter reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om skydd för godtrosförvärvare.
Särskild rätt nämns inte uttryckligen i lagtexten. Av paragrafens tredje
stycke får emellertid anses följa att det för förverkande av sådan rätt gäller
samma regler som för förverkande av egendom.

Vid onerösa fång krävs således vetskap om eller skälig anledning till antagande
om egendomens samband med brottet för att förverkande skall
kunna ske hos förvärvare. Härigenom markeras, att skyddet för förvärvaren
sträcker sig längre än enligt civilrättsliga regler om god tro. Liknande
uttryck används i bestämmelsen om häleriförseelse i 9 kap. 7 §. För att gå
fri från ansvar för detta brott torde vid t. ex. köp av tjuvgods inte fordras
samma grad av aktsamhet som krävs för ett civilrättsligt godtrosförvärv.

Enligt paragrafens andra stycke får egendomen inte förklaras förverkad,
om den vid brottet tillhörde annan än den som anges i första stycket under
a)—c). Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsmannens förslag.
Den föreslagna begränsningen, som kan förefalla naturlig, bör som
jag har anfört i den allmänna motiveringen anges uttryckligen i lagtexten.

Tredje stycket innehåller, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad
består, om ej annat förordnas. Det motsvarar 2 kap. 17 a § andra
stycket i utredningsförslaget och ersätter nuvarande 4 §. Med särskild rätt
förstås begränsade sakrätter liksom säljares rätt till gods som har sålts
under äganderättsförbehåll.

Paragrafen avses vara direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.
Innehåller en specialförfattning en bestämmelse om subjekt för förverkande
av annat innehåll än förevarande paragraf, skall den bestämmelsen gälla i
stället. Som förut har nämnts skall emellertid föreskriften i tredje stycket
om särskild rätt till egendomen gälla utan undantag.

9 §.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen, bör den särskilda
preskriptionstiden för talan om förverkande ändras. Den tid inom vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

stämning skall ha delgetts för att förverkande skall kunna ske, när påföljd
inte längre kan ådömas, föreslås sänkt från tio till fem år. Denna tid gäller
vare sig orsaken till att påföljd ej längre kan ådömas är att åtalspreskription
har inträtt eller den brottslige har avlidit. Vidare har bestämmelsen
formulerats om så att den skall kunna tillämpas direkt inom specialstraffrätten.

10 §.

I denna paragraf föreslås endast en redaktionell ändring för att markera
att bestämmelsen i fortsättningen skall vara direkt tillämplig även inom
specialstraffrätten. Med beslut om förverkande avses också förordnande enligt
4 § tredje stycket i förslaget om att särskild rätt i förverkad egendom
skall upphöra.

11 §•

Bestämmelserna i denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt.
Paragrafen innehåller att, om det i lag eller författning är föreskrivet att
egendom skall förklaras förverkad, detta likväl får underlåtas, om förverkande
är uppenbart obilligt. Detsamma skall enligt paragrafen gälla i fråga om
annan särskild rättsverkan av brott. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen syftar regeln till att begränsa användningen av de obligatoriska
förverkanderegler som finns kvar inom specialstraffrätten. Regeln
är — liksom regeln i 8 § om skälighetsprövning när brottet har begåtts av
psykiskt abnorm eller minderårig person — tillämplig även på annan särskild
rättsverkan av brott.

12 §.

Denna paragraf är ny och innehåller att förverkad egendom tillfaller
kronan, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen ersätter de särskilda
reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om att egendom skall förklaras förverkad
till kronan. Paragrafen är direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.
I den mån denna regel skall gälla, dvs. att egendomen skall tillfalla kronan,
behövs således inte någon särskild bestämmelse härom i specialförfattningen.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 juli 1968.

De nya bestämmelserna medför vissa sakliga ändringar av gällande förverkanderegler.
Några av ändringarna innebär vidgade möjligheter att förklara
egendomen förverkad i anledning av brott. Enligt gällande bestämmelser
kan förverkande av egendom på grund av brott inte ske hos den som efter
brottet i god tro har förvärvat egendomen genom gåva. Den nya lagen innebär
en skärpning på denna punkt genom att förverkande enligt 4 § första

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

stycket d) kan ske också hos godtroende gåvotagare. Hos sådan person bör
förverkande inte ske, när egendomen har mottagits av denne efter brottet
men före den nya lagens ikraftträdande. När fråga är om förverkande på
grund av brott, som har begåtts före lagens ikraftträdande, bör även övriga
delar av 2 § i dess äldre lydelse tillämpas i stället för 2 § och 4 § första och
andra styckena enligt den nya lydelsen. En uttrycklig föreskrift i dessa avseenden
bör meddelas.

Övriga regler torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse.

Övriga lagförslag

I 13 kap. 13 § andra stycket luftfartslagen finns en bestämmelse som motsvarar
nuvarande bestämmelse i 36 kap. 4 § brottsbalken om luftpanträtt
och inteckning i luftfartyg som förklaras förverkat. Om brottsbalksregeln
ändras enligt förevarande förslag, bör bestämmelsen i luftfartslagen upphävas.
Dessutom bör en redaktionell jämkning göras i paragrafens tredje
stycke.

Även i 11 § lagen om straff för varusmuggling och 4 § lagen om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet finns bestämmelser om
särskilda rättigheter i förverkad egendom. Bestämmelserna har sin fulla
motsvarighet i nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken. Också dessa bestämmelser
föreslås bli upphävda.

Krigshandelslagen innehåller i 4 § andra stycket en hänvisning till bestämmelsen
i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken om förverkande av
vinning. Förslaget till ändrad lydelse av 36 kap. 1 § brottsbalken innebär,
att paragrafens nuvarande bestämmelser förs samman till ett enda stycke.
Hänvisningen blir således felaktig och måste ändras. 4 § andra stycket
krigshandelslagen bör därvid formuleras om så att dess lydelse stämmer
överens med regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om vinningsförverkande. Den
nya formuleringen torde inte innebära någon nämnvärd ändring i sak.

Också dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas enligt 87 § regeringsformen
genom utdrag av protokollet över förslagen till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr bl8) om
straff för varusmuggling,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 79

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

Bilaga 1

Utredningsmannens förslag till ändrade förverkandebestämmelser

i strafflagen

(Vid tiden för förslaget gällande
lydelse)

2 kap. 16 §.

Muta så ock för främjande av
brott avsett förlag eller vederlag och
annat dylikt, som lämnats eller mottagits
då det i denna lag är särskilt
belagt med straff, skall om det ej är
uppenbart obilligt, förklaras förverkat
till kronan; utgjordes egendomen
av annat än penningar och finnes
den ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat. Vad nu sagts
gälle dock ej mot den som i god tro
förvärvat här avsedd egendom eller
särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i
denna lag är belagd med straff, haft
vinning, som ej motsvaras av skada
för enskild, må han efter ty prövas
skäligt förpliktas att utgiva däremot
svarande belopp till kronan.

2 kap. 17 §.

(Andra stycket, jfr nedan.) Ändå
att fall, varom i första stycket sägs,
ej är för handen, må dyrk, falskt
mynt eller annat föremål, som på
grund av sin särskilda beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan
befaras komma till brottslig användning,
förklaras förverkat.

(Första stycket, jfr ovan.) Vad
som använts såsom hjälpmedel vid
gärning, vilken i denna lag är belagd
med straff, eller frambragts genom
sådan gärning må, såvitt ägaren
eller någon som var i hans ställe
uppsåtligen förövat gärningen eller
medverkat därtill, förklaras helt eller
delvis förverkat till kronan, om det

(Föreslagen lydelse)

2 kap. 16 §.

Har muta, för främjande av brott
avsett förlag eller vederlag eller annat
dylikt lämnats eller mottagits då
det i denna lag är särskilt belagt med
straff, må det lämnade eller mottagna
eller dess värde förklaras helt eller
delvis förverkat.

Har någon i annat fall av gärning,
som i denna lag är belagd med straff,
haft vinning, som ej motsvaras av
skada för enskild, må vinningen förklaras
helt eller delvis förverkad.

2 kap. 17 §.

Föremål, som på grund av sin särskilda
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma
till brottslig användning, må förklaras
förverkat.

Ändå att fall, varom i första stycket
sägs, ej är för handen, må vad
som använts såsom hjälpmedel vid
gärning, vilken i denna lag är belagd
med straff, eller frambragts genom
sådan gärning förklaras helt eller
delvis förverkat, om det är påkallat
till förebyggande av brott. Samma
lag vare om hjälpmedel, varmed nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Vid tiden för förslaget gällande
lydelse )

är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga
och det ej är uppenbart obilligt; finnes
egendomen ej i behåll, må i stället
värdet förklaras förverkat. Samma
lag vare om hjälpmedel, varmed
någon tagit befattning som innebär i
denna lag straffbelagd förberedelse
till brott. Vad nu sagts gälle dock
ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.
Avser förverkandeförklaring fartyg,
som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,
eller luftfartyg, besvärat
av luftpanträtt eller inteckning, må
domstolen ock förklara, att panträtten
skall upphöra i den förverkade
egendomen. Finnes i annat fall någons
rätt till föremål som förklaras
förverkat böra oaktat förklaringen
bestå, göre domstolen förbehåll därom.

(Tredje stycket.) I stället för förverkande
äge rätten föreskriva åtgärd
till förebyggande av missbruk.

(Föreslagen lydelse)

gon tagit befattning som innebär i
denna lag straffbelagd förberedelse
till brott.

Rätten äge i stället för att förklara
egendomen förverkad föreskriva åtgärd
till förebyggande av missbruk.

2 kap.17 a §.

Förverkande på grund av straffbelagd
gärning må ådömas den som
utfört gärningen eller såsom anstiftare
eller medhjälpare medverkat
därtill, den i vars ställe gärningsman,
anstiftare eller medhjälpare
var, den som genom gärningen avsiktligen
beretts vinning eller tillägnats
något ävensom den som efter
gärningen förvärvat egendom eller
särskild rätt därtill med vetskap eller
skälig anledning till antagande
om egendomens samband med gärningen.

Särskild rätt till föremål, som förklaras
förverkat, består, där ej domstolen
i enlighet med vad som gäller
om förverkande av föremål förordnar
att rätten skall upphöra.

Vad som förklaras förverkat skall,
om ej annat år föreskrivet, tillfalla
kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Vid tiden för förslaget gällande
lydelse)

2 kap. 18 §.

Är straff förfallet, må talan angående
påföljd som avses i 16 eller
17 § av åklagare väckas allenast om
statsåklagaren finner det vara ur allmän
synpunkt påkallat.

5 kap. 13 §.

Dör förbrytare---den egen domen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 §
sägs må, om det finnes skäligt, ådömas
utan hinder av förbrytarens
död.

5 kap. 19 a §.

Talan om ådömande av påföljd
som i 2 kap. 16 § eller 17 § första
stycket sägs må, där straff är förfallet,
ej väckas senare än tio år från
det brottet begicks.

5 kap. 20 §.

Ådömt straff---omedelbart

ådömts.

Ådömda böter — --laga kraft.

Har villkorligt---laga kraft.

(Föreslagen lydelse)
(Paragrafen upphäves.)

5 kap. 13 §.

Dör förbrytare---den egen domen.

5 kap.19 a §.

Är straff för brott förfallet, må
påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 §
andra stycket sägs ej ådömas i annat
fall än då stämning med yrkande
om påföljden på sätt därom är
stadgat delgivits eller kungjorts innan
straffet förföll.

5 kap.20 §.

Ådömt straff--— omedelbart

ådömts.

Ådömda böter---laga kraft.

Har villkorligt ---laga kraft.

Ådömd förverkandepåföljd bortfaller
i den mån verkställighet ej
skett inom fem år från det beslutet
vann laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Bilaga 2

1) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

Muta, så ock för främjande av
brott avsett förlag eller vederlag och
annat dylikt, vars lämnande eller
mottagande enligt denna balk utgör
brott, skall förklaras förverkat till
kronan, om det ej är uppenbart obilligt;
utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.
Vad nu sagts skall dock ej
gälla mot den som i god tro förvärvat
här avsedd egendom eller särskild
rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses
i denna balk haft vinning som ej
motsvaras av skada för enskild, må
han efter vad prövas skäligt förpliktas
att utgiva däremot svarande belopp
till kronan.

§•

Vinning av brott enligt denna balk
som ej motsvaras av skada för enskild
skall förklaras förverkad, om
det ej är uppenbart obilligt. Detsamma
gäller förlag för brott eller dess
värde när mottagande av förlaget utgör
brott enligt denna balk.

2 §•

Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna
balk eller som frambragts genom
eller eljest varit föremål för sådant
brott må förklaras förverkad, om det
är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga.
I stället för egendomen kan dess värde
förklaras förverkat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat. Detsamma skall
gälla i fråga om hjälpmedel, varmed
någon tagit sådan befattning som innebär
brottslig förberedelse enligt
denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej
äga tillämpning mot den som i god
tro förvärvat egendomen eller särskild
rätt därtill.

§•

4 §•

Förklaras fartyg, som besväras av
sjöpanträtt eller inteckning, eller
luftfartyg, besvärat av luftpanträtt
eller inteckning, förverkat, må rätten
förklara att panträtten skall upphöra
i den förverkade egendomen. Finnes
i annat fall någons rätt till föremål
som förklaras förverkat böra

Förverkande på grund av brott av
egendom eller dess värde må, om ej
annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen
eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts
vinning,

Tillhörde egendomen vid brottet
annan än den som anges i första
stycket a)—c), må den ej förklaras
förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras
förverkad består, om ej annat
förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse)

oaktat förklaringen bestå, skall rätten
göra förbehåll därom.

I fall—-----— ----—

(Föreslagen lydelse)

§•

^svarande tillämpning.

10 §.

Beslut om förverkande eller annan
åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den
mån verkställighet ej skett inom tio
år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd
till förebyggande av missbruk förfaller,
i den mån verkställighet ej
skett inom tio år från det beslutet
vann laga kraft.

11 §■

Är i lag eller författning föreskrivet
att egendom skall förklaras förverkad,
må detta likväl underlåtas,
om förverkande är uppenbart obilligt.
Detsamma gäller i fråga om annan
särskild rättsverkan av brott.

12 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan,
om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

Förövar ägaren------- —

Avser förverkandeförklaring luftfartyg
som besväras av luftpanträtt
eller inteckning, må domstolen ock
förklara att panträtten i fartyget
skall upphöra. Finnes i annat fall
någons rätt till fartyget böra oaktat
förverkandeförklaring en bestå, göre
domstolen förbehåll därom.

I §•

rätt därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handlar någon —------- utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Vinning av brott som avses i försvars
räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkad,
haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,
kap. 1 § andra stycket brottsbalken
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Förslag
till
Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna liavet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa
fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 februari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 1 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12
januari 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag om ändring i brottsbalken, 2) lag om ändrad lydelse av 13
kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 3) lag angående upphävande
av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr >rl8) om straff för varusmuggling,
4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 196b (nr
19) och 5) lag angående upphävande av i § lagen den 1 april 1966 (nr 78)
om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet yttrade:

Regler om förverkande förekommer i brottsbalken och i ett flertal författningar
inom specialstraffrätten. Det har länge varit erkänt att regelsystemet
uppvisar brister. Genom nu föreliggande förslag ernås bättre enhetlighet och
överskådlighet och tillämpningen av institutet förverkande kan göras smidigare.
Enligt lagrådets mening är förslaget till lagstiftning väl avvägt. På
enstaka punkter vill lagrådet dock göra några erinringar som skall anges i
det följande.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
1 §•

Bestämmelsen i första punkten talar om förverkande av vinning av brott.
Om någon mottagit viss egendom, t. ex. såsom muta, är meningen att själva
egendomen skall kunna förverkas men värdeförverkande vara alternativt i
förhållande till sakförverkande, och att förverkandet skall vara begränsat
till nettovinst.

I remissprotokollet uttalas härom bl. a. att vinning kommer att betyda
»dels den ursprungliga vinningen dvs. själva föremålet, dels egendomens

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

värde». Emellertid kan man enligt lagrådets mening icke i formuleringen
inlägga denna innebörd. Vinning -— ett rättsligt begrepp som förekommer
flerstädes i brottsbalken — avser icke ett konkret föremål utan en förändring
i förmögenhetsläge, alltså en abstrakt ekonomisk differens. I denna betydelse
synes också ordet begagnas i 4 § första stycket c) av förslaget. I sin
föreslagna utformning medger lagtexten därför icke annan tolkning än att
den talar om en konstaterad förbättring i förmögenhetsställning. Detta ger
visserligen ett riktigt uttryck för vad som åsyftas i fråga om anledning till
förverkande. Men när det gäller att bestämma vad som kan förverkas synes
ordalagen icke medge möjligheten att, såsom avses, förklara ett konkret föremål
förverkat, eftersom väl mottagandet av ett föremål men icke själva
föremålet kan utgöra vinning i den vedertagna meningen.

Enklast synes man kunna undvika att lagtexten på detta sätt blir för
snäv genom att i stället för »vinning» begagna ordet »utbyte», ett ord som
icke torde ha samma rättsligt fixerade innebörd och vars motsvarighet kommit
till användning i den danska lagstiftningen. Ordet synes kunna fattas
såsom avseende såväl föremål som abstrakt vinning. Förfares så, bör övervägas
om icke regeln om förverkandes begränsning till nettovinst då måste
uttryckligen uttalas exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning
skett» eller liknande.

Lagbudet använder i första punkten ett uttryck — enligt lagrådets förslag
motsvarat av ordet »utbyte» — som skall avse både konkret föremål och
abstrakt vinst. Eftersom förverkande av en abstrakt vinst aldrig kan vara
ett sakförverkande, utgör paragrafens avfattning ett lagtekniskt stöd för den
i remissprotokollet uttalade principen att värdeförverkande skall vara alternativt
och icke längre subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Enligt lagtexten synes inte vara något hinder mot att samtidigt döma till
förverkande av föremål — eller dess värde — och till förverkande av vinning,
t. ex. om någon såsom muta både mottagit ett föremål och fått sin förmögenhet
eljest ökad. Enligt förslaget lär vara avsett att envar av dessa omständigheter
skall utgöra förverkandeanledning. Olika meningar — delvis
beroende på skillnad i uppfattning om när förverkande inträder — kan råda
om betydelsen av att ett föremål förändras under tiden mellan brottet och
domen. Att föremålet minskat och därigenom nedgått i värde torde sällan
vara förtjänt av beaktande. Ett praktiskt fall är däremot att avkastning upplupit
under tiden mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen.
Det är tänkbart att göra gällande att domstolens förverkandeförklaring då
kan avse dels saken dels den överstigande vinning som erhållits genom uppbärande
av avkastningen. En annan konstruktion skulle kunna vara att betrakta
ett föremål såsom förverkat redan i och med brottet och av detta skäl
anse den därefter uppkommande avkastningen ingå i brottet. Betänkligheter
mot så långt gående förverkandemöjligheter förlorar i styrka genom att
det enligt förslaget alltid står domstolen öppet att underlåta förverkande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förklaring eller låta förverkande bli endast partiellt. Frågan torde kunna
överlämnas åt rättstillämpningen utan att några uttryckliga regler anges i
lagtexten.

4 §■

I sista stycket utsäges, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad
består, om ej annat förordnas. Lagrådet vill förorda att slutorden,
i närmare överensstämmelse med utredningsmannens förslag och departementschefens
uttalande i lagrådsremissen erhåller lydelsen »om ej den
särskilda rätten förklaras förverkad».

Angående denna paragraf vill lagrådet även göra ett påpekande i anledning
av införandet av bestämmelse om att förverkande skall kunna ske hos
gåvotagare oberoende av god tro. En sådan godtroende gåvotagare kan ha
sålt den mottagna egendomen och begagnat köpeskillingen för sitt uppehälle
eller eljest i sin konsumtion, så att vid tidpunkten för förverkandeförklaringen
intet återstår av gåvan. I dylika fall lär ett utnyttjande av möjligheten
att helt eller delvis underlåta förverkande — värdeförverkande —
ligga nära till hands.

11 §•

Inom specialstraffrätten finns obligatoriska förverkanderegler som kan
medföra stötande resultat. I förevarande paragraf ges emellertid möjlighet
att underlåta förverkande av egendom om förverkandet är uppenbart obilligt.
Enligt remissprotokollet syftar regeln i paragrafen till att begränsa
användningen av de obligatoriska förverkanderegler som finns kvar inom
specialstraffrätten varför paragrafen får betydelse endast under en övergångstid.
Skulle emellertid i kommande författningar införas regler om
obligatoriskt förverkande är enligt lagrådets mening paragrafen tillämplig
även beträffande sådana regler, om ej annat uttryckligen stadgas i författningen.

Lagrådet har intet att erinra mot att paragrafen tilläggs denna innebörd.

Paragrafens bestämmelse om att förverkande av egendom kan underlåtas
när det är uppenbart obilligt gäller enligt andra punkten i paragrafen även
annan särskild rättsverkan av brott. Med »annan särskild rättsverkan» avses
verkningar av olika karaktär såsom straffskatt enligt skattestrafflagen,
dubbel hundskatt enligt KF den 17 maj 1923 angående skatt för hundar,
älgavgift enligt KK den 9 april 1965 om älgavgift m. in., förlust av körkort
enligt vägtrafikförordningen, förvisning enligt utlänningslagen och sådan
rättsverkan som att brottet kan utgöra ett rättsfaktum vilket annan kan
åberopa för att erhålla dom till sin förmån, t. ex. äktenskapsskillnad enligt
11 kap. giftermålsbalken. Föreliggande material medger emellertid icke en
fullt tillförlitlig bedömning av den räckvidd och de verkningar paragrafen
i denna del kommer att erhålla. Lagrådet hemställer därför att på motsva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

rande sätt som i 48 kap. 1 § rättegångsbalken begreppet »annan särskild
rättsverkan av brott» måtte begränsas genom att sammanföras med begreppet
förverkande i ett gemensamt uttryck »förverkande eller annan
sådan särskild rättsverkan av brott». Härigenom torde t. ex. förlust av
körkort och brottets betydelse som rättsfaktum vid äktenskapsskillnad
falla utanför.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om
straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat vissa jämkningar i den föreslagna lydelsen av 36
kap. 1, 4 och 11 §§ brottsbalken.

I fråga om 1 § har lagrådet föreslagit att ordet »vinning» ersätts med
»utbyte». Som torde framgå av remissprotokollet avsåg jag att ge ordet vinning
en mera vidsträckt innebörd än den lagrådet vill lägga i ordet. Vinning
skulle sålunda enligt det remitterade förslaget inbegripa såväl konkret
föremål som abstrakt vinst. Eftersom ordet utbyte får anses tydligare utmärka
vad som avses, vill jag dock biträda lagrådets förslag. Lagrådet har
vidare anfört, att det vid en sådan ändring bör övervägas om inte regeln om
förverkandes begränsning till nettovinst måste uttryckligen uttalas i lagtexten
exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning skett» eller
liknande. Enligt min mening torde ett sådant tillägg knappast vara nödvändigt.
Ordet utbyte får nämligen liksom ordet vinning anses i sig innebära
en sådan begränsning som avses med tillägget.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § innebär också ett förtydligande
som bör godtas.

Vad beträffar 11 § avsåg jag inte, att det remitterade förslaget skulle i
fråga om annan särskild rättsverkan än förverkande tilläggas en så vidsträckt
innebörd som enligt lagrådet skulle kunna tolkas in i bestämmelsen.
Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag ansluta mig till dess förslag.

Jag kan också biträda vad lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till det
remitterade förslaget.

Utöver de ändringar jag nämnt bör vissa redaktionella jämkningar göras.

I förslaget till ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen bör liksom i 36 kap.
1 § brottsbalken ordet vinning ersättas med utbyte.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga lagförslagen med de angivna ändringarna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHIM 1968 680044