Kungl. Maj.ts proposition nr 75 (Proposition 1952:75)

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

3r 75.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken; given
Stockholms slott den 22 februari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget avser att möjliggöra att vissa fonogram i rättegångsmål ej alltid
behöva utskrivas.

1 Ttihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 9 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 KAP.

9 §■

Rätten äge---—---fonetisk väg.

Stenograf utses-------av rätten.

Stadgandet i — —------- genom stenografi.

Vad enligt denna paragraf upptagits
skall, så snart ske kan, återgivas
i vanlig skrift och uppteckningen biläggas
handlingarna.

Närmare föreskrifter om upptagande
av utsaga enligt denna paragraf
meddelas av Konungen.

Bestämmelser om återgivande i
vanlig skrift av vad som upptagits enligt
denna paragraf meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemcntsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
ändring av bestämmelserna om utskrift och bevarande av fonogram rörande
vittnesmål eller annan utsaga in. m. i rättegång. Föredraganden anför följande.

Med stöd av bemyndigande den 25 maj 1951 tillkallade jag den 31 i samma
månad sakkunniga för verkställande av en översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning och administrativa författningar. De
sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års rättegångskommitté, skola
enligt de erhållna direktiven successivt redovisa resultatet av sitt arbete.
Med skrivelse den 10 november 1951 har kommittén avlämnat en promemoria
angående utskrift och bevarande av fonogram över uppteckning av
vittnesmål eller annan utsaga. Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling,
anhåller jag nu att få upptaga de i promemorian behandlade
spörsmål som äro av beskaffenhet att böra underställas riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Föreskrifter om protokollföring vid domstol finnas i 6 kap. rättegångsbalken
samt i kungörelsen den 26 september 1947 med närmare föreskrifter
för de allmänna domstolarna om protokollföring, dagböcker och aktbildning
in. in. (protokollskungörelsen). Dessa stadganden gälla i första hand
för processen vid de allmänna domstolarna men ha, delvis på grund av
särskilda stadganden, vidsträcktare tillämpningsområde (se t. ex. vattenlagen
11 kap. 1 §, jorddelningslagen 21 kap. 1 §).

Protokollet skall enligt 6 kap. 2 § rättegångsbalken föras av befattningshavare
vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av
honom. Ordföranden äger, då omständigheterna föranleda därtill, själv föra
protokollet. Protokollförare skall ha avlagt domared. Protokoll skall (6 kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

3—5 §§) upptaga uppgifter om bl. a. domstolen, tid och ställe för sammanträdet,
parterna, deras ombud och biträden, redogörelse för framställda yrkanden
och invändningar m. in. samt för de bevis som förebragts. Enligt
6 kap. 6 § skall i protokoll antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part
under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av
åklagarens talan, allt i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse
i målet, samt vad rätten iakttager vid syn på stället. Vad i övrigt anföres
eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas i protokollet,
med mindre särskilda skäl föranleda därtill. I protokollet må ej upptagas
parts utveckling av talan i rättsligt hänseende. (6 kap. 7 §.) Protokollet
över förhandling skall innan förhandlingen avslutas erhålla slutlig
avfattning. Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats,
skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska
uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot
innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. (6 kap. 8 §.) Vidare innehåller 6 kap. 9 §
följande. Rätten äger förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller
sakkunnig skall — i stället för att antecknas i protokollet — upptagas genom
stenografi eller på fonetisk väg (s. k. ljudupptagning). Stadgandet i
8 § om uppläsning och granskning av uppteckning skall äga motsvarande
tillämpning beträffande utsaga som upptagits genom stenografi men ej beträffande
utsaga som upptagits på fonetisk väg. Vad enligt 9 § upptagits —
vare sig det skett genom stenografi eller genom ljudupptagning — skall så
snart det kan ske återgivas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Protokollskungörelsen innehåller vissa närmare föreskrifter rörande protokolleringen.
Jämlikt 12 § skall stenogram över utsaga som upptecknats i
enlighet med föreskrifterna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken, liksom memorialanteckningar,
biläggas handlingarna i målet eller ärendet. Rullar, skivor,
band, tråd eller annat dylikt som använts för fonografisk upptagning skola
bevaras i oförändrat skick till dess dom eller beslut, varigenom målet eller
ärendet avgjorts, vunnit laga kraft. Fullföljes talan till högre rätt, skola
de, om den högre rätten finner det erforderligt, översändas dit; sedan målet
eller ärendet i överrätten avgjorts genom dom eller beslut som vunnit
laga kraft, skola de återsändas till den rätt där upptagningen ägde rum.

1951 års rättegångskommitté.

Till statsrådsprotokollet den 25 maj 1951, då Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla kommittén utverkades, framhöll jag att vid utredningen
frågan om förenklingar i protokollföringen borde övervägas. Bland de uppslag
till förenklingar som framförts nämndes slopandet av föreskriften att
material som jämlikt 6 kap. 9 § rättegångsbalken upptagits genom stenografi
eller på fonetisk väg genast skulle återgivas i vanlig skrift ävensom
av föreskriften i protokollskungörelsen att rullar, skivor, band, tråd eller
annat dylikt som använts för fonografisk upptagning skulle bevaras i oför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ändrat skick till dess dom eller beslut, varigenom målet eller ärendet avgjorts,
vunnit laga kraft.

I sin promemoria erinrar kommittén till en början om att enligt gällande
rätt ljudupptagningsapparater kunna användas som hjälpmedel vid protokollföringen
på två skilda sätt. Enligt den ena metoden dikterar ordföranden
eller protokollföraren en sammanfattning av en utsaga till ljudupptagningsapparaten,
varefter det upptagna återgives i vanlig skrift i protokollet
(eller bilaga till detta, protokollsbilaga). Vid användning av denna
metod gäller föreskriften i 6 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken att
uppteckningen skall granskas av den hörde. Tillfälle till granskning ges
genom åhörande av diktamen. Den andra metoden åter innebär tillämpning
av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Förhöret upptages direkt av apparaten,
med frågor och svar (direktupptagning). Bestämmelserna om granskning
m. in. i 6 kap. 8 § gälla ej. Vad sålunda upptagits skall emellertid, enligt
6 kap. 9 § fjärde stycket, så snart ske kan återgivas i vanlig skrift, och
utskriften skall biläggas handlingarna. Den blir där en fristående aktbilaga,
ej protokollsbilaga.

Rörande betydelsen av ljudupptagningsmetoden vid protokollföring anför
kommittén:

Skyldigheten att uppteckna vissa utsagor försvårar nu i ej ringa mån genomförandet
av en fri muntlig förhandling. Alla metoder för upptecknandet,
vilka innebära att det upptecknade även skall granskas genom uppläsning
eller på annat sätt, tynga och försena förhandlingarna, och muntligheten
hindras ofta att komma till sin rätt.

Genom användning av ljudupptagningsapparater kunna dessa olägenheter
minskas. Den först nämnda metoden för användning av sådan apparat
— diktamen av en kortfattad sammanfattning av utsagan till apparaten —
innebär i fråga om många mål, som vanligen förekomma vid domstolarna,
en ganska tillfredsställande lösning av protokolleringssvårigheterna. Metoden
har den fördelen att en viss precisering av utsagan äger rum i allas
närvaro. Ofta kan detta vara önskvärt. Å andra sidan innebär även eu sådan
diktamen ett avbrott, som gör förhandlingen mindre levande. Den andra
metoden, fonografisk direktupptagning, har den väsentliga fördelen att inga
upprepningar behöva förekomma. Det bör understrykas att metoden icke
bör begagnas urskillningslöst för alla utsagor. För många utsagor lämpar
den sig icke och i många fall ter det sig alldeles onödigt med ett sådant
fotografiskt återgivande av ett förhör. Metoden befriar heller aldrig rätten
helt från omsorger för utsagornas återgivande. Rätten måste nämligen ha
för ögonen, att förhöret och upptagningen fortlöper på sådant sätt att ett
fonogram, som senare kan uppfattas och återgivas, kommer till stånd. Men
i många fall lämpar metoden sig väl och där den användes möjliggör den
otvivelaktigt en mera obunden och fri förhandling och innebär den en avsevärd
tidsvinst vid förhandlingen. Särskilt vid längre förhör framträda
metodens fördelar. Om den allmänt kunde komma till användning i alla de
fall då den lämpar sig, skulle detta enligt kommitténs mening innebära
en stor vinst för de principer varå den nya rättegångsordningen vilar.

Kommittén framhåller att ljudupptagningsapparater efter hand anskaffats
i ett stort antal domstolar men att en starkt återhållande faktor såväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

vid anskaffningen som framför allt vid användandet av apparaterna för
direktupptagning varit det arbete som efter förhandlingarna erfordrades för
det upptagnas återgivande i vanlig skrift. Avlyssnandet och utskriften hade
visat sig mycket tidsödande och detta arbete vore ofta påfrestande för skrivpersonalen.
Vidare måste protokollföraren ägna mycken tid åt granskningen
av utskrifterna. Kommittén återger från vissa rådhusrätter erhållna uppgifter
att en timmes direktupptagning genomsnittligt kräver 5—6 1/2 timmars
efterföljande utskrift och granskningsarbete, varav 3—4 l/2 timmar
för utskriften. Vid många domstolar har man, enligt kommittén, av nu angivna
skäl funnit sig icke kunna använda apparaterna i den utsträckning
som varit önskvärd om man kunnat taga hänsyn endast till domstolsförhandlingarna.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen att skyldigheten
att göra utskrift av fonogram skulle kunna begränsas. Utan väsentlig olägenhet
borde utskrifter som regel kunna undvaras i mål som icke fullföljas.
Och i fullföljda mål borde det kunna bero på överrätten, om utskrift skulle
rekvireras. Om den fråga, som en utsaga gällde, vore under den högre rättens
prövning, vore utskrift som regel erforderlig, även om den hörde skulle
höras på nytt. Ibland vore emellertid den högre rättens prövning begränsad
på sådant sätt att utsagan saknade all betydelse. Och om utskrift gjordes
beroende av överrättens begäran, öppnades också möjlighet för en sådan
ordning att överrätten ibland i stället för att höra en utskrift uppläsas
avlyssnade upptagningen i fall då de tekniska förutsättningarna härför förelåge.
Emellertid syntes det nödvändigt att ge även part eller annan (myndighet
eller enskild) möjlighet att på begäran erhålla avskrift. Som exempel
har kommittén nämnt att målet efter doms meddelande övertoges av
annan advokat, som behövde taga del av utsagorna för bedömande av fullfölj
dsf rågan. Slutligen borde domstolen givetvis alltid verkställa utskrift,
när sådan funnes erforderlig av annan anledning än nu berörts. Som regel
erfordrades utskrift icke för målets behandling i samma rätt, men undantagsvis
kunde det bli erforderligt, såsom då vid ny huvudförhandling bevis
skulle förebringas på nytt och detta icke lämpligen kunde ske genom ett
åhörande av den fonografiska upptagningen.

Av nu anförda skäl har kommittén stannat för ett förslag att utskrift av
fonografisk direktupptagning behöver ske endast när rätten eller, vid fullföljd
av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär
avskrift.

Därefter upptar kommittén den med utskriftsskyldighetens reglering sammanhängande
frågan om bevarande av fonogrammen. Kommittén anför att
den nuvarande bestämmelsen om bevarande av fonogram till dess dom i
målet vunnit laga kraft medför väsentliga olägenheter. Materialet är i allmänhet
en ståltråd, som efter avmagnetisering kan användas många gånger
på nytt. Bestämmelsen om förvaring kan medföra att sådan tråd måste
ligga obegagnad i flera år. Då tråden är så dyr som 35 å 50 kronor för en
timmes upptagning, innebär det avsevärda kostnader för en domstol att

Kangl. Maj. ts proposition nr 75.

ständigt hålla tillräckligt med tråd för upptagning och lagring. Kommittén
yttrar, att om man reglerar utskrivningsskyldigheten i enlighet med kommitténs
förslag, så måste fonograinmet självfallet vid fullföljd av målet
bevaras till dess överrätt avgjort målet genom dom eller beslut som vunnit
laga kraft. Under denna tid kunde nämligen överrätten begära utskrift.
Även då mål icke fullföljdes från den rätt där upptagningen skett borde
emellertid fonograinmet, med hänsyn till intresset för annan än överrätt
att erhålla en utskrift, bevaras någon tid efter det dom eller beslut meddelats.
Kommittén föreslår en tid av tvä månader. Som en allmän regel
borde emellertid gälla att fonogram icke behövde bevaras, när utskrift
skett. Självklart kunde varje domstol som funne anledning därtill bevara
upptagningarna längre än föreskrivits.

Kommittén anför att en reglering av skyldigheten att verkställa utskrift
och att bevara fonogram i enlighet med kommitténs förslag kunde medföra
vissa olägenheter men att fördelarna vore övervägande. Härom yttrar
kommittén:

I fråga om mål som icke fullföljts och i vilka icke av annan anledning
utskrift särskilt påkallats kommer för framtiden icke att finnas annan anteckning
om innehållet av utsaga, som upptecknats fonografiskt, än den
uppgift därom som kan finnas i domen. Vid utredning om mened eller annan
osann försäkran eller vid prövning av resningsansökan, liksom överhuvud
vid framtida forskningar rörande ett mål, kan detta komma att
framstå som en olägenhet. Kommittén hyser emellertid den uppfattningen
att denna olägenhet är obetydlig i jämförelse med de ovan berörda vinsterna
för rättegångsordningen. Det synes vidare uppenbart, att om dessa dyrbara
och betungande utskrifter kunna undvaras utan men för prövningen
av de mål för vilka de avsetts, det icke kan vara rimligt att bibehålla dem
endast med tanke på det försvinnande ringa antal fall då de i framtiden
skulle kunna vara av intresse. Med en rättegångsordning som är grundad
på muntlighet är det naturligt att man icke för framtiden kan ha papper på
allt som sagts. Redan nu har man det icke i fråga om sådant, som icke
skall protokolleras, således i stort sett sakframställning och plädering. Särskilt
är att märka att tilltalads berättelse sällan protokolleras. Och redan
nu gäller enligt rättegångsbalken i vissa avseenden den principen, att en
utsaga som enligt huvudregeln skall protokolleras icke behöver antecknas,
om den icke behövs för fullföljdsförfarandet; enligt 6 kap. 6 § andra stycket
behöver vid huvudförhandling i hovrätt utsaga icke antecknas, med mindre
anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta
domstolen, och vid huvudförhandling i högsta domstolen är sådan anteckning
överhuvud ej nödvändig. Då detta nu tillämpas vid exempelvis ett
vittnesmål, finns det för framtiden icke andra anteckningar om detta vittnesmål,
till gagn för utredningar om mened, resning eller annat, än vad
domskälen kunna innehålla. Intresset av uppteckningar med hänsyn till
fullföljdsförfarandet blir icke mindre tillgodosett genom den ifrågasatta reformen.

Enligt kommitténs förslag skola de nya bestämmelserna om utskrift av
fonogram införas i It § protokollskungörelsen. Dit skulle också från 6 kap.
9 § fjärde stycket rättegångsbalken överflyttas föreskriften att utskrift av
stenograin över direktupptagning skall verkställas så snart ske kan. I (i kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

9 § rättegångsbalken skulle i stället stadgas att bestämmelser om återgivande
i vanlig skrift av vad enligt paragrafen upptagits meddelas av Konungen.
I samband härmed föreslås att det nuvarande femte stycket av 6 kap. 9 §
utgår. Där stadgas att närmare föreskrifter om upptagande av utsaga enligt
paragrafen meddelas av Konungen. Kommittén framhåller att några dylika
föreskrifter icke visat sig erforderliga.

Kommittén har även diskuterat frågan huruvida, för det fall att utskrift
av fonogram föranledes av beställning av någon som icke är befriad från
lösen och stämpel, högre avgift bör uttagas än den för avskrift i allmänhet
stadgade, vilken utgör i underrätt tre och i överrätt fyra kronor för ark.
Enligt stickprov som kommittén verkställt kunde utskriftskostnaden, beräknad
endast som lönekostnad för skrivbiträde, för närvarande antagas
hålla sig ungefär vid de angivna beloppen. Skulle högre avgift betingas
skulle den alltså närmast ha ett prohibitivt syfte eller motiveras med den
ytterligare kostnad som granskningen av utskriften drar. Kommittén har
stannat för att icke föreslå någon ändring i fråga om debiteringen.

Yttranden.

Över kommitténs promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av samtliga
hovrätter, riksåklagarämbetet, föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
landsfiskaler samt'' Sveriges advokatsamfund. Kommitténs förslag har
helt eller i väsentliga delar tillstyrkts i samtliga remissyttranden.

I flertalet yttranden — av Svea och Göta hovrätter, hovrätten över Skåne
och Blekinge, riksåklagarämbetet, häradshövdingeföreningen, stadsdomarföreningen
och stadsfiskalsföreningen — har understrukits kommitténs uttalande
att fonografisk direktupptagning i många mål vore en med hänsyn
till önskemålet om rättegångsförhandlingarnas ostörda förlopp lämplig protokolleringsmetod
men att användandet av den inskränktes bl. a. av nu gällande
regler om utskrift av fonogram. En begränsning av utskriftsskyldigheten
syntes därför önskvärd.

I några yttranden har framställts anmärkning mot de i promemorian
lämnade uppgifterna om den tid som åtginge för utskrift och kontroll av
fonogram. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uppgivit att man i hovrätten
hade att räkna med en genomsnittstid av 7 timmar för utskrift av
en timmes upptagning mot 3—4 V2 timmar enligt promemorian. Häradshövdingef
öreningen har yttrat att enligt föreningens bestämda uppfattning
för det efterföljande arbetet åtginge minst 7 timmar för en timmes upptagning.
Svea hovrätt har mera allmänt uttalat att utskrift av fonogram
enligt hovrättens erfarenhet droge väsentligt längre tid än som angivits i
promemorian.

Den i promemorian föreslagna begränsningen av utskriftsskyldigheten
avser endast direktupptagningar. I några remissmyndigheter har riktats viss
kritik häremot och föreslagits att motsvarande regler borde gälla dikterade
fonogram. Svea hovrätt har anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Väl torde upptagningar av dikterade utsagor i regel bli kortare och av
högre teknisk kvalitet, men detta förhållande bör knappast föranleda, att
sådana upptagningar till skillnad från direktupptagningarna ovillkorligen
skola återgivas i vanlig skrift. Mot en sådan lättnad i utskriftsskyldigheten
beträffande de dikterade utsagorna kan ej heller åberopas den formella olikhet,
som består däri att dikterade utsagor intagas i protokollet eller fogas
därtill, medan direktupptagna utsagor biläggas akten. Hovrätten ifrågasätter
för övrigt huruvida den formella skillnaden mellan protokollsbilagor
och aktbilagor i detta fall är sakligt berättigad. Det torde exempelvis icke
vara möjligt att strikt tillämpa denna skillnad i de fall då en utsaga är till
en del dikterad och till en del upptagen jämlikt bestämmelserna i 6 kap.
9 § rättegångsbalken.

Göta hovrätt anför liknande synpunkter och uttalar att hovrätten förutsätter
att kommittén under det fortsatta arbetet med översyn av gällande bestämmelser
om protokoll kommer att ägna uppmärksamhet åt detta och
därmed sammanhängande spörsmål. Också stadsdomarföreningen uttalar
önskemål att en begränsning i skyldigheten att utskriva också dikterade
fonogram kunde genomföras.

Göta hovrätt har — i anslutning till promemorian — uttalat att det stundom
kan vara lämpligt att överrätten, i stället för att höra en utskrift uppläsas,
kunde avlyssna upptagningen i de fall då de tekniska förutsättningarna
härför förelåge. Hovrätten har emellertid velat ifrågasätta om metoden
vore förenlig med stadgandet i 35 kap. 13 § rättegångsbalken att bevis skall
förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
Hovrätten har erinrat att samma spörsmål uppkomme även i vissa
andra fall än vid fullföljdsförfarandet.

Mot kommitténs förslag att vid fullföljd utskrift av fonogram skall göras
beroende av rekvisition från den högre rätten — eller begäran från part
eller annan om avskrift — ha fyra hovrätter, nämligen Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för
Nedre Norrland, anmärkt att eftersom vid fullföljd utskriften nästan alltid
komme att bedömas som erforderlig och därför rekvireras, så vore det enklare
med en regel att vid fullföljd utskrift skulle ske av utsaga som upptagits
med fonogram. Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland ha tillagt att
det vid fullföljd från hovrätt till högsta domstolen dock borde bero på rekvisition
om utskrift borde ske. Förstnämnda hovrätt har anfört att tillgången
i högsta domstolen till utskrifter av utsagor i hovrätten icke syntes alltid
vara av behovet påkallad; detta behov vore föga framträdande, när prövningstillstånd
finge meddelas endast på grund av prejudikatintresset eller
därför att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det
aktuella målet. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Nedre
Norrland ha uttalat att den risk för att utskrift skedde i onödan som skulle
följa av en föreskrift atl utskrift alltid skulle ske vid fullföljd syntes kunna
tillfyllestgörande förebyggas om föreskriften försåges med den reservationen,
att utskrift ej skulle ske, om rätten funne uppenbart att utskrift ej
erfordrades.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

I fråga om utskrift på begäran av »part eller annan» må nämnas att häradhövdingeföreningen
ifrågasatt restriktiva bestämmelser härom. Föreningen
har anfört:

Föreningen anser, att det för part eller dennes advokat i de flesta fall kan
anses fullt tillräckligt, att dem beredes tillfälle att avlyssna upptagningarna.
Det är redan nu ingalunda ovanligt, att parts advokat verkställer sådan avlyssning.
Skall rätt att påfordra utskrift tillerkännas part eller annan, myndighet
eller enskild, synes denna rätt böra begränsas genom en uttrycklig
föreskrift, att synnerliga skäl därtill skola visas föreligga. Betydelsen av
den föreslagna inskränkningen i utskriftsskyldigheten är så stor att den
måste omgärdas med starka garantier, så att den icke kommer att bli endast
en rätt på papperet.

Föreningen har tillagt att den funne en högre avgift böra uttagas för utskrift
av fonogram än för avskrifter i allmänhet. Redan i prohibitivt syfte
syntes en ökning i stämpelavgiften önskvärd.

I flertalet yttranden ha icke framställts erinringar mot den av kommittén
föreslagna föreskriften att fonogram — och i detta sammanhang avses
såväl direktupptagning som upptagning efter diktamen — må förstöras sedan
det utskrivits eller antecknats i protokollet och eljest sedan två månader
förflutit från det målet eller ärendet avgjorts eller, vid fullföljd, när
laga kraft ägande dom eller beslut föreligger. Hovrätten för Nedre Norrland
har emellertid uttalat att det syntes tillräckligt om fonogrammen bevarades
till dess domen eller beslutet vunnit laga kraft. Intresset för part
eller annan att erhålla utskrift bleve enligt hovrättens mening icke väsentligen
bättre tillgodosett genom att tiden för bevarandet i icke fullföljda mål
utsträcktes till två månader. För domstolarnas del skulle det däremot innebära
en vinst om inspelningstråden redan efter det att laga kraft åkommit
domen eller beslutet finge användas till nya upptagningar. Riksåklagarämbetet
har sagt sig vilja ifrågasätta, om icke de av kommittén föreslagna
reglerna borde skärpas så, att vid avgörandet av frågan om fonogrammet
skulle bevaras, hänsyn även skulle tagas till målets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt. Ämbetet har härom vidare anfört:

I detta avseende är särskilt att beakta fall, där omständigheterna äro sådana,
att man har anledning att räkna med att fråga om resning eller om
mened kan uppkomma i framtiden. Där en person mot sitt nekande dömes
för ett grovt brott, kan man ofta ha anledning att räkna med att frågan
om resning skall bli aktuell och att i målet avgivna utsagor i samband därmed
kunna få betydelse. För sådana fall synes det var av avsevärd vikt att
ha fonogrammet bevarat. Vad angår menedsfallen, föreligger ofta misstanke
om sådant brott redan samtidigt med eller tämligen kort tid efter utsagans
avgivande. Erfarenheten visar dock, att det även i sådana fall ej sällan förlöper
tämligen lång tid efter det målet avgjorts, innan utredning om mened
aktualiseras. Den av kommittén föreslagna tvåmånadersfristen lärer därför
för sådana fall icke förslå. Det synes följaktligen önskvärt, att domstolen i
fall, där mened så att säga ligger i luften, bevarar fonogrammet. Med hänsyn
till vad nu anförts vill ämbetet ifrågasätta, om icke de av kommittén föreslagna
bestämmelserna borde kompletteras med en föreskrift, att domsto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

len, där den med hänsyn till målets beskaffenhet, misstanke om osann utsaga
eller eljest finner särskild anledning till antagande, att innehållet i
utsagan kan få betydelse i framtiden, skall bevara fonogrammet även om
det enligt bestämmelserna i övrigt skulle varit tillåtet att förstöra detsamma.

I detta sammanhang må nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge
samt stadsdomarföreningen framfört lämpligheten av att utskrift av fonogram
skedde när särskild anledning funnes att misstänka att utsaga vore
falsk även om fullföljd ej skedde eller anledning till utskrift eljest förelåge.
Därvid har framhållits att de föreslagna stadgandena lämnade möjlighet
härtill.

Advokatsamfundet har velat ifrågasätta om ej rätten att förstöra fonogram
sedan utskrift skett borde i viss mån inskränkas med hänsyn till möjligheten
av att högre rätt, närmast hovrätt, kunde tänkas någon gång önska avlyssna
fonogram, ehuru utskrift därav förelåge. I fråga om rättegången i
högsta domstolen syntes behovet av möjlighet till sådan avlyssning vara så
ringa att man av praktiska skäl kunde bortse därifrån. En lämplig lösning
av nu berörda spörsmål syntes samfundet kunna ernås genom en bestämmelse
att underrätts fonogram finge förstöras först sedan det visat sig att
talan icke fullföljts eller, där så skett, hovrätt dömt i målet.

Kommitténs förslag att bestämmelserna om utskrift av fonogram skola
utbrytas ur 6 kap. 9 § rättegångsbalken och överföras till protokollskungörelsen
har föranlett erinran endast från riksåklagarämbetet. Ämbetet har anfört
att bestämmelserna om hur muntligt bevismaterial skall bevaras och hållas
tillgängligt syntes vara av central betydelse för vår rättegångsordning. Ämbetet
har därför velat ifrågasätta, om det icke vore riktigare att i rättegångsbalken
inarbeta ej mindre bestämmelserna om utskrift av fonogram
än även föreskrifterna om förvaring under viss tid av fonogram.

I detta sammanhang må i korthet nämnas att i några yttranden framställts
långt gående förenklingsförslag beträffande protokolleringen. Sålunda
har hovrätten för Nedre Norrland velat slopa föreskriften om obligatorisk
kontroll av uppteckningar som direkt eller efter diktamen verkställts av stenograf
eller protokollförare. Hovrätten har härom anfört:

Då kompetent stenograf eller protokollförare verkställt uppteckningen,
skulle det enligt hovrättens förmenande icke vara nödvändigt med denna
kontroll av att utsagan blivit till sitt innehåll riktigt återgiven. Det borde
kunna få ankomma på rätten att i förekommande fall avgöra om nämnda
kontroll vore erforderlig eller ej. Genom en sådan bestämmelse skulle ett
större antal förhandlingar än vad som nu är fallet 1''å ett ledigare och snabbare
förlopp samtidigt som muntligheten skulle komma väl till sin rätt.

Vidare har hovrätten för Övre Norrland uttalat som önskvärt att upphäva
föreskriften i 0 kap. 0 § rättegångsbalken att bl. a. utsaga av vittne in. fl.
skall antecknas i protokoll i den omfattning utsagan kan antagas vara av
betydelse i målet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75.

Departementschefen.

Bland de många frågor, som sammanhänga med den nya rättegångsbalkens
system för protokollering och som varit föremål för debatt under de
år rättegångsbalken varit i kraft, har spörsmålet om stenografering och
ljudupptagning av utsagor vid rättsförhandlingar, framför allt vittnesmål,
varit en av de mest omstridda. Diskussionen har bl. a. gällt huruvida den
bästa metoden vore om stenografen eller ljudupptagningsapparaten direkt
upptoge utsagan eller om i stället rättens ordförande eller protokollföraren
borde för stenografen eller till apparaten diktera en sammanfattning
av utsagan. En omständighet som tillmätts en stor betydelse har härvid
varit att vad som upptagits med fonogram icke behöver uppläsas för den
hörde eller på annat sätt föreläggas honom för kontroll. Denna kontrollprocedur
är nämligen tidsödande och verkar, särskilt om uppteckningarna äro
långa, störande för rättsförhandlingarna. För att söka ernå en smidigare och
mera ostörd handläggning ha många domstolar anskaffat ljudupptagningsapparater.
Användandet av dessa har emellertid väsentligt begränsats genom
stadgandet i 6 kap. 9 § rättegångsbalken att fonogram så snart ske kan
skall återgivas i vanlig skrift. Enligt de i förevarande ärende föreliggande
uppgifterna beräknas en timmes ljudupptagning motsvara en tid för utskrift
och kontroll av utskriftens riktighet av mellan fem och sju timmar
eller möjligen ännu mera. Ett allmännare användande av ljudupptagningsmetoden
skulle därför med nuvarande regler knappast vara möjligt utan
väsentliga utökningar av domstolarnas kanslier. Ett annat stadgande som
begränsat användningen av fonografisk upptagning är den i administrativ
ordning meddelade föreskriften att rullar, tråd eller annat som använts för
fonografisk upptagning skola, även om fonogrammet utskrivits, bevaras i
oförändrat skick till dess att dom eller beslut, varigenom målet eller ärendet
avgjorts, vunnit laga kraft. Enär den magnetiserbara tunna ståltråd,
som är det mest använda och troligen också bästa upptagningsmaterialet,
är jämförelsevis dyrbar, har den fonografiska upptagningen i många fall
måst inskränkas med hänsyn till tillgången på tråd.

Rättegångskommitténs förslag innebär bland annat att regeln om obligatorisk
utskrift av fonogram vid direktupptagning utgår och ersättes med
en föreskrift att utskrift skall ske endast när rätten eller vid fullföljd av
talan högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift.
Utskriftsarbetet skulle härigenom väsentligt reduceras och domstolarna
alltså få möjlighet att använda ljudupptagningsmetoden i större utsträckning
än för närvarande. Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena
har flertalet remissinstanser anslutit sig till promemorians ståndpunkt att
det skulle vara fördelaktigt om direktupptagning kunde komma till användning
i ett större antal därför lämpade mål än nu är förhållandet.

Då det gäller att taga ståndpunkt till utredningens förslag vill jag till en
början framhålla att detta icke torde få uppfattas som en principiell rekommendation
av vidlyftig protokollering i rättegångsmål. Diskussionen
rörande protokolleringens omfattning har väsentligen rört sig om stadgan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

det i 6 kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum skall i protokoll antecknas
utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning
utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å
stället iakttager. Vid huvudförhandling i hovrätt är dock ej nödvändigt att
i protokollet antecknas sådan utsaga eller iakttagelse, med mindre anteckning
därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.
Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i högsta
domstolen. Ofta möjliggöra dessa stadganden att anteckningarna göras så
korta att de lätt kunna vid förhandlingen direkt införas i protokollet och
att uppläsningen för kontroll av uppteckningen icke behöver nämnvärt störa
förhandlingen. I andra fall kunna utsagor behöva upptecknas i sådan utsträckning
att det kan vara lämpligt att begagna hjälpmedlen stenograf i
eller ljudupptagning. Om därvid metoden med sammanfattande diktamen
eller metoden med direktupptagning kommer till användning, synes i mycket
vara beroende av ordförandens eller protokollförarens läggning; några
ha lättare att snabbt och säkert åstadkomma sanmanfattningar och välja
därför den metoden, andra avstå därifrån därför att de mena att den upptecknade
utsagan därigenom blir så förändrad att risk föreligger att den får annan
innebörd än i avgivarens mun. Båda metoderna ha olägenheter, direktupptagningen
framför allt genom att en massa onödigt material kommer med
och gör uppteckningen svårnj utbar och oöverskådlig i utskrivet skick. För
att direktupptagning skall vara tillrådlig krävs en fast processledning från
rättens sida, men även om en sådan utövas, kan resultatet bli otillfredsställande
om vittnet eller den som eljest höres har svårt att uttrycka sig. Direktupptagningsmetoden
måste därför användas med den största urskillning
och försiktighet. Likväl är det ingen tvekan om att den i åtskilliga
mål erbjuder stora fördelar. Det synes därför angeläget att det hinder för
dess användande undanröjes, som utgöres av den obligatoriska regeln om
utskrift av fonogram. Av det sagda framgår att jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning att denna regel bör jämkas.

Enligt kommitténs förslag har utskrift principiellt gjorts beroende av om
part eller annan framställer begäran om avskrift eller om rätten eller, vid
fullföljd, den högre rätten finner utskrift erforderlig. I några remissyttranden
har föreslagits att, när fullföljd sker — åtminstone vid fullföljd från
underrätt till hovrätt — utskrift skall verkställas utan rekvisition från den
högre rätten, varvid emellertid i ett par yttranden förutsatts att viss diskretionär
prövningsrätt skulle föreligga så att utskrift ej skulle behöva ske om
det funnes uppenbart att utskrift ej erfordrades. Man har menat att man
genom alt utforma utskriftsregeln på detta sätt skulle kunna undvika dröjsmål
men ändå begränsa utskrifterna till de fall då även enligt kommittéförslaget
utskrift skulle komma att ske.

För detta spörsmål synes det vara av avgörande betydelse om man har
anledning att befara all fullföljda måls handläggning i hovrätt skulle fördröjas
vid en lösning enligt kommittéförslaget. Förelåge anledning därtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

skulle det vara ett starkt skäl mot att gå på den linjen. Emellertid torde så
knappast vara förhållandet. Bedömningen i hovrätt huruvida utskrift skall
infordras kommer att ske redan under den första förberedande handläggningen
av målet och vad beträffar de mest brådskande fallen, nämligen mål,
vari någon är häktad, och vissa andra mål rörande processuella tvångsmedel,
lärer man kunna utgå från att den rätt, där upptagningen gjorts, kommer
att med tillämpning av den föreslagna regeln finna det erforderligt att
verkställa utskrift så snart fullföljd skett. I många fall kommer givetvis utskrift
att ske omedelbart utan avvaktande av fullföljd. En särskild anledning
att låta utskrift bli vid fullföljd väsentligen beroende av rekvisition från
den högre rätten utgöres av det förhållandet att denna har möjlighet att få
del av upptagningen även utan utskrift, nämligen genom uppspelning av fonogrammet.
Lagstiftningen lägger enligt min mening icke hinder för en sådan
tillämpning. Det är att antaga att de tekniska förutsättningarna därför,
vilka redan nu föreligga i betydande omfattning, inom en tämligen snar
framtid skola bli ännu bättre. Jag anser mig alltså böra ansluta mig till
kommitténs förslag i denna del.

I fråga om bevarande av material, varå fonogram upptagits, har kommittén
föreslagit den huvudregeln, att fonogram skall bevaras till dess två månader
förflutit från det målet eller ärendet avgjorts. Fullföljes talan, skall
fonogrammet bevaras tills laga kraft ägande dom eller beslut föreligger.
Har utskrift skett, må fonogrammet förstöras. Denna lösning har i allmän
het godtagits i remissyttrandena och torde i huvudsak innefatta en lämplig
avvägning. Tveksamt kan dock vara om man bör medgiva att fonogram förstöres
så snart utskrift skett. Betänkligheter ha i denna del anförts i vissa
yttranden. Emellertid må erinras att det ju icke är fråga om någon skyldighet
för domstolen att utplåna fonogrammet; kan detta i något undantagsfall
antagas få intresse i framtiden, bör det också bevaras. Slutgiltig ståndpunkt
till det föreliggande spörsmålet torde icke behöva tagas i detta sammanhang.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om utskrift av fonogram
(och stenogram) skola utgå ur 6 kap. 9 § rättegångsbalken och att de nya
bestämmelserna om utskrift — liksom bestämmelserna om bevarande av
fonogram — skola meddelas i administrativ ordning. Riksåklagarämbetet
har ifrågasatt om icke bestämmelser i båda hänseendena borde givas i lagform.
Bestämmelserna i fråga synas mig emellertid vara av sådan karaktär
att de naturligen böra meddelas i administrativ ordning. I vad de gälla bevarande
av fonogram äro de ju redan nu av administrativ karaktär. I 6 kap.
9 § rättegångsbalken torde därför, såvitt nu är i fråga, böra allenast upptagas
ett stadgande av innehåll att bestämmelser om återgivande i vanlig
skrift av vad som enligt paragrafen upptagits meddelas av Konungen. Emellertid
äro stadgandena om utskrift av fonogram och om bevarande därav
utan tvekan mycket betydelsefulla, och enär de dessutom ha ett nära samband
med varandra har jag ansett mig böra så pass utförligt som skett uppe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

hålla mig vid frågan hur de böra utformas, därest riksdagen bifaller förslaget
om ändring i 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Någon anledning att i förevarande sammanhang ingå på frågan om en
ändring av avgifterna för utskrift av fonogram finner jag ej föreligga. Ej
heller upptar jag de i vissa yttranden berörda spörsmålen om en längre gående
ändring av protokolleringsreglerna.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär bär
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari
1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakominet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
8 februari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. F. C. Lassen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 75.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 15 februari 1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 8 i samma
månad remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 75