Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957 (Proposition 1957:71)

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

Nr 71

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 8
februari 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt vissa åtgärder för att i beskattningshänseende neutralisera verkningarna
av den höjning av taxeringsvärdena som kan förutses vid 1957 års
allmänna fastighetstaxering.

Sålunda föreslås att det s. k. repartitionstalet för fastighetsbeskattningen
sänkes från nuvarande 4 till 2,5.

I propositionen föreslås vidare att intäkt av en- och tvåfamilj sfastighet,
som f. n. beräknas efter 3 procent av taxeringsvärdet, skall beräknas efter
2,5 procent av det nya taxeringsvärdet. Därjämte skall för fastighet av
nämnt slag, vilken av ägaren nyttjas såsom hostad, medgivas ett extra avdrag
å 200 kronor.

1 Ilihamj till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AV 71

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Skattepliktsgränsen för byggnad på annans mark, som enligt stadgandet
i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen utgör 500 kronor, föreslås höjd till
3 000 kronor.

I syfte att gynna sparandet föreslås att det extra avdrag om 100 kronor
för ensamstående och 200 kronor för äkta makar gemensamt som f. n.
medges vid beräkning av inkomst av kapital höjes till 300 kronor för ensamstående
och till 600 kronor för äkta makar gemensamt.

Slutligen föreslås att beloppet för skattefri förmögenhet och för skattefri
kvarlåtenskap höjes från 50 000 kronor till 80 000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 5 § 4 mom., 24 § 2 mom., 25 § 3 mom., 39 § 3
mom. och 47 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt anvisningarna
till 47 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an -

gives.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

4 in o m. Därest värdet av byggnad
eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda
å mark, för vilken garantibelopp
icke skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst för byggnadsägaren,
understiger 500 kronor, föreligger
icke skatteplikt för byggnaden
eller byggnaderna.

(Föreslagen lydelse)

5 §•

4 m o m. Därest värdet av byggnad
eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda
å mark, för vilken garantibelopp
icke skall upptagas såsom skattepliktig
inkomst för byggnadsägaren,
understiger 3 000 kronor, föreligger
icke skatteplikt för byggnaden eller
byggnaderna.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet) och
föreligger ej fall, som avses nedan i
sista stycket, skall såsom intäkt av
fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat tre procent
av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Finnes
ej taxeringsvärde åsatt för året näst
före taxeringsåret, beräknas intäkten
på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som
gällt för åsättande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.

ringsåret.

Vad i------använda fastighetsdelen.

Har fastighet, ---- —---icke ske.

Vad i----------publikt boställe.

24 §.

2 m o m. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet) och
föreligger ej fall, som avses nedan i
sista stycket, skall såsom intäkt av
fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat två och
en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt
för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före taxe -

25 §.

3 in o in. I fråga ■

25 §.

--liknande avgäld.

Utöver avdrag som i föregående
stycke sägs må dock fysisk person,
som blivit för året näst före taxe Senaste

lydelse av 5 § 4 mom. och anvisningarna till 47 § se 1953:400, av 24 § 2 mom.
se 1954: 43, av 25 § 3 mom. se 1954: 51, av 39 § 3 mom. se 1955: 122 samt av 47 § se 1954: 44.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ringsåret eller för taxeringsåret mantalsskriven
å honom tillhörig fastighet,
som avses i 24 § 2 mom., i fråga
om nämnda fastighet åtnjuta ett extra
avdrag med, för helt år räknat,
200 kronor dock högst med det belopp,
som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Äger skattskyldig endast del
av fastigheten, skall avdraget i motsvarande
mån nedsättas. Vad i detta
stycke stadgas skall gälla jämväl beträffande
oskift dödsbo under förutsättning
att någon delägare i boet
blivit mantalsskriven å fastigheten.

Har fastighet,-------använda fastighetsdelen.

39 §.

3 inom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1
mom. avsedda kostnaderna, utöver
avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 100 kronor. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 200 kronor. I intet
fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp än
som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1
mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

39 §.

3 in o in. Fysisk person, som liaft
intäkt varom i 38 § 1 inom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1 inom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag
för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 300 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, må nu avsett avdrag för dem
båda gemensamt åtnjutas med 600
kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med
högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 inom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

För fastighet, som året näst före
taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till fyra procent
av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda
år. Garantibeloppet upptages
inom den kommun, där fastigheten
är belägen, såsom skattepliktig inkomst
för fastighetens ägare. Såsom
ägare anses jämväl den, vilken innehar
fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet
på grund av testamentariskt
förordnande.

Vad som

47 §.

För fastighet, som året näst före
taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till två och en
halv procent av fastighetens taxeringsvärde
förstnämnda år. Garantibeloppet
upptages inom den kommun,
där fastigheten är belägen, såsom
skattepliktig inkomst för fastighetens
ägare. Såsom ägare anses jämväl den,
vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.

anslagen jord.

Knngl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Såsom innehavare----------såsom innehavare.

Skall avkastning------fastighetens skogsvärde.

Där beträffande-----— ingående skogsvärdet.

Garantibelopp beräknas------hänsyn härtill.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 47 §. till 47 §.

Till ledning-------följande exempel.

1. Har rörelseidkare, som använ- 1. Har rörelseidkare, som använ -

der av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår
att beskattningsåret kommit
att omfatta 9 månader, beräknas
garantibeloppet till 9/12 av det belopp,
som motsvarar fyra procent av
fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret
kommit att omfatta 15
månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår
sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret,
beräknas garantibeloppet
för den tidigare ägaren till
8/12 och för den nye ägaren till 4/12
av det belopp, som motsvarar fyra
procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan
omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund
för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han
för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan
fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering
för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet
till 9/12 av vad som motsvarar fyra
procent av respektive fastigheters
taxeringsvärden.

der av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår
att beskattningsåret kommit
att omfatta 9 månader, beräknas
garantibeloppet till 9/12 av det belopp,
som motsvarar två och en halv procent
av fastighetens taxeringsvärde.
Har beskattningsåret kommit att omfatta
15 månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet
belopp.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan
omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund
för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han
för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan
fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering
för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet
till 9/12 av vad som motsvarar två
och en halv procent av respektive fastigheters
taxeringsvärden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall, såvitt
avser 5 § 4 inom., första gången tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.
I övrigt skola äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om
1957 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 80 000 kronor.

Ej heller -— — -— 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
80 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.

100 kr. för 100 000 kr. och 8 °/00 av återstoden;

150 000	»	» 200 000 »	500	»	»	150 000 »	»	10»/oo »	»
200 000	»	» 400 000 »	1 000	»	»	200 000 »	»	13°/oo »	»
400 000	»	» 1 000 000 »	3 600	»	»	400 000 »	»	16 »/00 )>	»
1 000 000	kr.		13 200	»	»	1 000 000 »	»	18 »/oo »	»

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1957 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1952: 407.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt

Härigenom förordnas, att 9, 17, 18, 20, 21 och 28 §§ förordningen den 26
juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

9 §.

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av
kvarlåtenskapen icke överstiger 80 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 100 000 kronor: 10 procent av det
belopp varmed kvarlåtenskapen överstiger 80 000 kronor; samt
när kvarlåtenskapen överstiger

100 000 men icke 200 000 kr.

200 000 »
300000 »
500000 »
1000 000 »
2 000 000 »
5 000 000 kr.

» 300 000 »

» 500 000 »
» 1000 000 »
» 2 000 000 »
» 5 000 000 »

2 000 kr. för 100 000 kr,
17 000 » » 200 000 »

37 000 » » 300 000 »

87 000 » » 500 000 »

237 000 » » 1 000 000 »
587000 » » 2 000 000 »
1787000 » » 5 000 000 »

och 15 % av återstoden

» 20 % » »

» 25 % » »

» 30 % » »

» 35 % » »

» 40 % » »

» 50 % » »

Vid tillämpning-----hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger
80 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,
så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten
beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn
tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden
för gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans
värde överstiger 80 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser
som skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten
och nyssnämnda belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest
givaren var gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället
avse den del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen
beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock
att givarens förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan---efter givaren.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår
till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande
gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bort 1

Senaste lydelse se 1952: 412.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

givna, förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum
avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva
eller gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av
80 000 kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas
sammanlagda belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas
med hänsyn till givarens på sätt i 17 g andra stycket sägs beräknade
förmögenhet eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för
den senaste gåvan.

Vid beräknande----är fråga.

Vid sammanläggning---skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för
vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än eu femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skola erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens
ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder
under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för
gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,
dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp
överstigande 80 000 kronor.

I nu----motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt
här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt
20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,
om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts
inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till
sammanlagt belopp överstigande 80 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att
för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den-----erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premierna,
i den mån detsamma överstiger 80 000 kronor, läggas till den i 7 §
angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna
tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;
skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda
ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av
försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående
delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger
icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar
den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 80 000
kronor.

Är efterlevande---boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet
och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av
Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens be -

Kungt. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

stämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av
de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma
erlagda premierna ej överstiger 80 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap
efter den, som avlidit före den 1 januari 1958, samt beträffande gåva,
därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande
giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes
skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av
vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande
livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §. 22 §.

1 m o in. Nedannämnda skattskyldiga
---(självdekla ration),

nämligen:

1) aktiebolag och---ekono miska

intressen,

2) annan juridisk--— 100 kro nor,

3) fysisk person,---100 kro nor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens
tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde
överstigande 50 000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,
5 000 kronor, samt

5) fysisk eller---skatteplik tig

inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig
förmögenhetsskatt.

Hava makar,---och förmö genhet.

Skall skattskyldig---deklara tionsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning---riket bo satta.

I fråga---den avlidne.

1 m o m. Nedannämnda skattskyldiga---(självdekla ration),

nämligen:

1) aktiebolag och---ekono miska

intressen,

2) annan juridisk---100 kro nor,

3) fysisk person,---100 kro nor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens
tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde
överstigande 80 000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,
5 000 kronor, samt

5) fysisk eller---skatteplik tig

inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig
förmögenhetsskatt.

Hava makar,---och förmö genhet.

Skall skattskyldig---dekla rationsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning---riket bo satta.

I fråga---den avlidne.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 februari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt successiv
avveckling av fastighetsbeskattningen samt andra med inkomstberäkningen
av vissa fastigheter sammanhängande frågor, m. m. och anför därvid
följande. I.

I. Inledning

Vid 1953 års riksdag antogs en proposition (nr 186) om omläggning och
lindring av den kommunala fastighetsbeskattningen. I samband därmed
förklarades att lindringen fick anses såsom ett första steg mot denna beskattningsforms
upphävande.

På grundval av föreliggande statistiska uppgifter rörande saluvärdena sedan
föregående allmänna fastighetstaxering gjordes vid det möte med rikets
landskamrerare och taxeringsintendenter m. fl. som hölls i maj 1956 i
Stockholm vissa uttalanden om den nivå för taxeringsvärdena som kunde
förväntas som ett resultat av 1957 års allmänna fastighetstaxering. Av uttalandena
framgick att en betydande uppgång av taxeringsvärdena var att
förutse för de flesta fastigheter. En sådan höjning måste leda dels till en
allmän skärpning av den kommunala fastighetsbeskattningen och dels till
en ökning av inkomstbeskattningen av ägare av villafastigheter in. fl.

På grund härav tillkallade jag den 18 juni 1956 kammarrättsassessorn
E. A. P. Reuterswärd att inom departementets rättsavdelning biträda med
utredning rörande en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt andra med inkomstberäkningen för vissa fastigheter sammanhängande
frågor, m. m. Utredningsmannen har den 1 november 1956
avlämnat en promemoria i ämnet jämte författningsförslag. Sistnämnda
förslag torde såsom Bihang få fogas vid detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande från stadskollegiet
i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation.

Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund åberopar ett av
delegerade för dessa organisationer och vissa andra institutioner upprättat
gemensamt yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet
av näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och
Norrbottens län har bifogat av dem infordrade utlåtanden av kommuner
in. fl.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallades
såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande reformer
med avseende å dödsbobeskattningen generaldirektören Rolf Dahlgren, tilllika
ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare Nils Hansson i
Skegrie, Sture Henriksson och Eric Nilsson i Svalöv, sekreteraren Cyril Olsson,
ledamoten av riksdagens första kammare Edgar Sjödahl samt byråchefen
i finansdepartementet Sten Walberg.

I enlighet med sina direktiv skall de sakkunniga, som antagit benämningen
arvsskattesakkunniga, bl. a. överväga en höjning av de skattefria
bottenbeloppen både vid arvsskatten och kvarlåtenskapsskatten.

Enligt under hand meddelade direktiv har de sakkunniga till omedelbar
behandling upptagit frågan om ändring av skatteskalorna vid förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten i syfte att beträffande dessa skatter i
skälig omfattning motverka följderna av den värdeböjning för fastigheter,
som kunde förväntas inträda vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Arvsskattesakkunniga
har den 15 december 1956 i enlighet härmed avgivit en
promemoria med förslag till provisorisk ändring av skatteskalorna vid förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten, m. m.

Över arvsskattesakkunnigas promemoria har efter remiss yttranden avgivits
av Göta hovrätt, statskontoret, kammarrätten samt länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands
län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

II. 1957 års allmänna fastighetstaxering

Arbetet med 1957 års allmänna fastighetstaxering pågår för närvarande.
Den 25 mars (i Stockholm den 15 juni) skall fastighetstaxeringsnämnderna
ha avslutat sitt arbete. Resultatet av fastighetstaxeringen kan därför inte
överblickas ännu och några exakta jämförelser mellan 1957 års taxeringsvärden
och tidigare gällande taxeringsvärden är inte möjliga.

Emellertid kan man dock redan nu bilda sig en viss uppfattning om de
förändringar i taxeringsvärdenas allmänna nivå, som kommer att ske vid
den pågående fastighetstaxeringen. Fastighets taxeringsvärde skall nämligen
i princip motsvara fastighetens allmänna saluvärde. Ledning för bedömande
av detta saluvärde hämtas bl. a. från tillgängliga uppgifter om faktiskt betalda
köpeskillingar för fastigheter. Till 1957 års allmänna fastighetstaxering
framlade därför statistiska centralbyrån under år 1956 viss statistik
för köpeskillingar och taxeringsvärden för fastigheter beträffande vilka lagfart
sökts under åren 1952—1955.

Såsom redan nämnts gjordes vid Stockholmsmötet i maj 1956 på grundval
av det statistiska materialet vissa uttalanden om de allmänna riktlinjerna
för 1957 års allmänna fastighetstaxering. Dessa uttalanden torde därefter
i regel ha beaktats av fastighetsprövningsnämnderna vid fastställandet
enligt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen av anvisningar till ledning för
fastighetstaxeringen.

I den tidigare berörda promemorian har utredningsmannen framhållit
att följande tendenser kan skönjas för 1957 års allmänna fastighetstaxering.

a) Jordbruksegendomar

Statistiken visar att köpeskillingarna under åren 1952—1955 för jordbruksegendomar
avsevärt överstigit fastigheternas taxeringsvärden. Det genomsnittliga
överpriset för hela riket utgjorde 64,6 procent av taxeringsvärdena.
Länen emellan förelåg inte obetydliga variationer.

Stockholmsmötet enade sig om alt prisstegringen borde slå igenom i länsanvisningarnas
värden för ytenhet mark av olika ägoslag in. in. vid fastighetstaxeringen.
Emellertid borde genomsnittliga överprisprocenten för varje
län härvid minskas med 15 enheter.

b) Skogsegendomar

Från regeln alt taxeringsvärde skall motsvara fastighetens allmänna saluvärde
göres undantag beträffande skogsmark och växande skog. Sådan del
av fastighet skall nämligen upptagas till det värde, som området kan anses
äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. För värderingen av
skogsegendomar är därför statistiken rörande köpeskillingarna för fastigheter
av mindre betydelse. Emellertid tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering
en ny metod för beräkning av värdet å skogsmark och väx -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

ande skog. Den nya beräkningsmetoden och de förhöjda virkespriserna väntas
allmänt komma att resultera i inte obetydliga stegringar av skogsvärdena.
Det torde kunna antagas att stegringarna kommer att — i procent räknat
— bli betydligt större än för jordbruksfastighet i övrigt.

c) En- och tvåfamiljsfastigheter

Även beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter utvisade det framlagda
statistiska materialet en avsevärd överprisprocent. Stockholmsmötet rekommenderade
med hänsyn till den fortgående allmänna värdestegringen på enfamiljs-
och tvåfamiljsfastigheter en nivålyftning av värdena å dylika fastigheter
i överensstämmelse med den för respektive län framräknade överprisprocenten
under 1952—1955, reducerad med 20 enheter. Såsom riktmärke
för en nivålyftning för riket i dess helhet borde man räkna med en
höjning av taxeringsvärdena med en tredjedel, såvitt angår fastigheter med
taxeringsvärden mellan 20 000—200 000 kronor, dock något lägre på den
egentliga landsbygden.

d) Hyresfastigheter

Statistiken för andra bostadsfastigheter än en- och tvåfamiljsfastigheter
in. in. för åren 1952—1955 utvisade att överpriset i städer, köpingar och municipalsamhällen
uppgick till, då fastigheternas taxeringsvärde låg mellan
30 000 och 200 000 kronor, cirka 30 procent och, då fastigheternas taxeringsvärde
översteg 200 000 kronor, 9 procent. För den egentliga landsbygden
visade statistiken en något högre överprisprocent, nämligen 39 för fastighet
med taxeringsvärde mellan 30 000 och 200 000 kronor samt 15 för större
fastigheter. Mot bakgrunden härav enades man vid Stockholmsmötet om ett
uttalande av innehåll bl. a. att för hyreshus med taxeringsvärden under
200 000 kronor borde eftersträvas en nivålyftning, motsvarande den genomsnittliga
överprisprocenten (för varje län räknat) reducerad med 15 enheter.
För hyreshus med taxeringsvärde över 200 000 kronor fanns däremot ej
anledning till någon generell nivålyftning.

e) Industrifastigheter

Beträffande industrifastigheter finnes inte någon statistik över köpeskillingar.
Vid Stockholmsmötet inskränkte man sig därför till att uttala, att
taxeringen i regel borde ske med utgångspunkt från den faktiska eller beräkneliga
anläggningskostnaden. Bland industrifastigheterna må särskilt
nämnas vattenkraftverken, vilka i hänseenden som närmare berörs i ett annat
avsnitt av denna proposition är särskilt betydelsefulla.

Vid beräkning av taxeringsvärdet av kraftverk och regleringsdammar utgår
man från antingen anläggningskostnadsmetoden eller från den förenklade
avkastningsmetoden.

Anläggningsmetoden innebär att den faktiska anskaffningskostnaden med
hjälp av indextabeller o. d. omräknas till en beräknad anskaffningskostnad
per 1956 års utgång och att sistnämnda beräknade anskaffningskostnad

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

minskas med erforderliga avskrivningar med hänsyn till byggnadernas och
utrustningens ålder. Enligt avkastningsmetoden beräknas kraftverkets värde
med utgångspunkt från den påräkneliga avkastningen från anläggningen.

För anläggningskostnadsmetoden blir i fråga om värdenivån det avgörande
å ena sidan prisindex för anläggningar av ifrågavarande slag och å andra
sidan storleken av avskrivningarna. Dessa senare är beroende av byggnadernas
och utrustningens ålder och sammansättning, något som varierar från
fall till fall. Viss ledning vid bedömande av vilka förändringar i taxeringsnivån
som kan väntas inträffa vid 1957 års allmänna fastighetstaxering kan
dock erhållas i det faktum att prisindex vid utgången av år 1956 låg 45 procent
över motsvarande indextal vid 1952 års allmänna fastighetstaxering.

Vid avkastningsmetodens tillämpning kommer förändringarna i kraftprisnivån
att bli avgörande. Denna nivå beräknas ha stigit med 30 procent
i södra Sverige och med 22 procent i Norrland sedan tiden för 1952 års allmänna
fastighetstaxering. — Det bör måhända framhållas att avkastningsmetoden
närmast är avsedd för mindre och medelstora kraftverk, medan den
metoden anses mindre lämplig för de stora norrländska kraftverken.

Tendensen för 1957 års allmänna fastighetstaxering kan följaktligen
sägas vara den att en allmän uppgång av taxeringsvärdena är att emotse
utom beträffande större hyresfastigheter och liknande flerfamiljsfastigheter.
En sådan höjning kommer att medföra ökad skattebelastning för fastighetsägarna
dels vid den kommunala inkomsttaxeringen genom fastighetsbeskattningen,
dels vid den statliga inkomsttaxeringen därigenom att
för vissa fastigheter bruttoinkomsten beräknas till viss procent av taxeringsvärdet,
och dels vid den statliga förmögenhelstaxeringen, eftersom
fastighet vid förmögenhetsberäkningen skall upptagas till sitt taxeringsvärde.

En höjning av taxeringsvärdena kommer därjämte att få vissa andra
verkningar. Vid inkomsttaxeringen bestämmes sålunda vissa avdrag såsom
avdrag för värdeminskning av byggnader ofta med ledning av taxeringsvärdet.
Detta värde kan också ligga till grund för fördelning av inkomst mellan
kommuner i sådana fall, då en förvärvskälla är att hänföra till flera
kommuner. Vidare har fastighets taxeringsvärde direkt betydelse vid beräkning
av vissa andra skatter och avgifter såsom t. ex. arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt
och skogsvårdsavgift. III.

III. Den kommunala fastighetsbeskattningen

1. 1953 års riksdagsbeslut ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

Den kommunala fastighetsskatten brukar karakteriseras som eu garantiskatt,
d. v. s. eu skatt som åt kommunen garanterar ett visst skatteunderlag.
Bestämmelserna om garantibeskattningen tillkom år 1920 och undergick
cn i huvudsak teknisk omarbetning senast år 1953. Rörande fastighetsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

skattningens tidigare utformning hänvisas till proposition nr 186 till 1953
års riksdag. Av innehållet i nämnda proposition må här återgivas följande.

Fastighetsskattens bibehållande var för åtskilliga kommuner alltjämt av
inte ringa betydelse. Dess avskaffande skulle i sådana fall kunna medföra
kommunfinansiella olägenheter, som måste anses betänkliga. Det kunde
visserligen konstateras, alt ett avskaffande av fastighetsskatten var ägnat att
undanröja den orättvisa fastighetsägarna emellan, som följde av att fastighetsskattens
belastande inverkan i de särskilda fallen var beroende av om
fastigheten under varje särskilt år lämnat avkastning av viss storleksordning.
Man måste dock samtidigt fastslå att ett avskaffande av fastighetsbeskattningen
innebar i förhållande till gällande rätt en övervältring av
skattebördan från en kategori skattebetalare till en annan. Med hänsyn till
det totala skattetrycket måste en sådan övervältring inge betänkligheter. —
Den inträdda avsevärda förskjutningen i kommunernas inkomster från fastighetsskatt
till inkomstskatt hade visserligen skapat ett nytt läge vid bedömandet
av behovet av en fortsatt fastighetsbeskattning men vid prövning
av frågan om fastighetsskattens avveckling måste dock hänsyn tagas till
kommunernas förmåga att tåla en nedgång i skatteunderlaget. Det dåvarande
läget inbjöd till stor försiktighet. Departementschefen ansåg sig därför
inte kunna förorda att förslag om fastighetsskattens fullständiga avskaffande
då förelädes riksdagen. I stället begränsades de i propositionen föreslagna
åtgärderna till att avse dels en inarbetning av fastighetsskatten i inkomstskatten
och dels en sänkning av repartitionstalet från 5 till 4. Genom
den förstnämnda åtgärden skulle fastighetsägare med låg inkomst beredas
bättre möjligheter att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Vissa med fastighetsbeskattningen förenade orättvisor skulle sålunda
undanröjas. Sänkningen av repartitionstalet skulle självfallet även innebära
eu ytterligare och inte oväsentlig uppmjukning av de ur vissa synpunkter
mindre önskvärda verkningarna av garantiskattesystemet. Dessa båda
åtgärder skulle kunna betraktas såsom ett led i en successiv avveckling av
garantiskattesystemet. Departementschefen ansåg att man någon tid senare,
sedan verkningarna av de nyssnämnda reformerna kunde konstateras, borde
verkställa en förnyad utredning rörande fastighetsbeskattningen. En
sådan utredning skulle då avse att utröna, vilka konsekvenser avskaffandet
av denna beskattning skulle medföra i form av bortfall av kommunalt skatteunderlag
och därav betingade utdebiteringshöjningar. Det var även möjligt
att bättre förutsättningar för garantiskattesystemets fullständiga avveckling
kunde visa sig dåmera vara för handen.

I samband med riksdagsbehandlingen av nämnda proposition väcktes ett
flertal motioner med yrkanden om längre gående avvecklingsåtgärder i fråga
om fastighetsskatten. Sålunda yrkades att fastighetsbeskattningen måtte
omedelbart helt avskaffas, att taxeringsnämnderna skulle erhålla möjlighet
att befria folkpensionärer från erläggande av fastighetsskatt, att fastighetsbeskattningen
skulle avskaffas såvitt avsåg fastighet i fastighetsägarens
hemortskommun men bibehållas i övrigt, att repartitionstalet skulle sänkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

till 3 samt att garantibelopp för fastighet skulle beräknas allenast för den
del av taxeringsvärdet som översteg ett belopp av 20 000 kronor. Riksdagen
godkände emellertid utan ändring propositionsförslaget.

Vid 1954, 1955 och 1956 års riksdagar avslogs motioner med liknande
yrkanden som de nyssnämnda. Därutöver har i motioner till 1956 års riksdag
begärts en förnyad undersökning av den effektiva fastighetsskattens
storlek och betydelse samt en plan för dess avveckling. I sitt betänkande nr
35 anförde 1956 års bevillningsutskott i anledning av dessa motioner, att en
undersökning av den art motionärerna yrkat var av föga värde om den
grundades på de vid 1952 års fastighetstaxering fastställda värdena. Ny allmän
fastighetstaxering skulle nämligen äga rum år 1957. Sedan resultatet
av den nya fastighetstaxeringen blivit känt, borde däremot även enligt utskottets
mening en undersökning företas för att utröna garantibeskattningens
betydelse för de olika kommunerna. I samband med att spörsmål om en
sänkning av repartitionstalet eller om en avveckling av garantibeskattningen
därvid ånyo övervägdes kunde, om så befanns lämpligt, den av motionärerna
önskade planen upprättas.

2. Promemorian

Utredningsmannens redogörelse för fastighetsbeskattningens effektivitet och
verkningar

Utredningsmannen erinrar om att storleken av den skatt, som fastighetsägaren
har att erlägga utöver vanlig skatt på verklig inkomst, varierar. Merskatt
som eventuellt uppkommer brukar benämnas effektiv fastighetsskatt.
Effektiv fastighetsskatt uppkommer inte i den mån garantibeloppet motsvaras
av verklig inkomst, som eljest skulle ha beskattats men som nu bortfaller
på grund av regeln, att vid den egentliga inkomstberäkningen blott
sådan inkomst medräknas, som överstiger garantibeloppet.

I vilken utsträckning effektiv fastighetsskatt förekommer är beroende av,
inte bara den verkliga inkomsten av den förvärvskälla vari fastighet ingår,
utan också av storleken av fastighetsägarens övriga inkomster och av hans
allmänna avdrag liksom även av hans ortsavdrag och eventuella avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Fastighetsbeskattningens effektivitet kommer därför
att variera inte bara fastighetsägarna emellan utan också för en och samma
fastighetsägare mellan olika år. Det enda sättet att exakt utröna denna effektivitet
är att göra en undersökning i det individuella fallet.

Emellertid har — fortsätter utredningsmannen — tidigare gjorda undersökningar
på detta område visat att man bland fastighetsägarna kan urskilja
vissa grupper, inom vilka fastighetsbeskattningen bar likartade verkningar.
I sin ar 1953 framlagda utredning om fastighetsbeskattningen har
1950 års ska t telagssak kunniga (SOU 1953:8) gjort följande översikt över
ohka grupper fastighetsägare och fastighetsbeskattningens effektivitet för
grupperna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 71

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1907
A. Jordbruksfastighet

1. Mindre och medelstora fastigheter, varå jordbruk eller jordbruk med
skogsbruk bedrives av å fastigheterna bosatta ägare.

Det stora flertalet av dessa skattskyldiga erlägga för närvarande icke
någon effektiv fastighetsskatt. Inkomstförhållandena inom jordbruksnäringen
äro sådana, att de skattskyldiga kunna utnyttja såväl procentavdrag
som allmänna avdrag och ortsavdrag. Detta utnyttjande kan ske med god
marginal, varför normala variationer i inkomsterna eller de år 1952 höjda
taxeringsvärdena icke medföra risk för effektiv fastighetsskatt. Givetvis
kan inkomsten för en skattskyldig av denna kategori något enstaka år till
följd av mera omfattande reparationer å byggnader eller inventarieanskaffning
nedgå, så att effektiv fastighetsskatt uppkommer.

Inkomsten av de minsta jordbruksfastigheterna medger väl icke alltid i och
för sig utnyttjande av både procentavdrag och ortsavdrag — procentavdraget
kan dock i regel utnyttjas — men ägarna av dessa fastigheter ha vanligen,
då fastigheterna äro för små för att ägarna skola kunna försörja sig å
dem, andra inkomster, som medge utnyttjande av ortsavdraget.

2. Mindre och medelstora för jordbruk eller jordbruk med skogsbruk nyttjade
fastigheter, vilkas ägare icke äro bosatta å fastigheterna eller i huvudsak
ägna sig åt annat än jordbruksdriften.

Inom denna grupp är det icke ovanligt, att effektiv fastighetsskatt uppkommer.
Stundom förekommer, att för sådan fastighet år efter år redovisas
underskott.

3. De största jordbruksegendomarna.

Effektiv fastighetsskatt uppkommer jämförelsevis ofta.

4. Skogsfastigheter utan jordbruk.

Huruvida effektiv fastighetsskatt uppkommer är beroende av den ordning,
vari skog eller skogsprodukter avyttras. Om en skogsägare uttager
skog årligen motsvarande tillväxten, kan procentavdraget i allmänhet utnyttjas
och effektiv fastighetsskatt drabbar icke ägaren. Om skogsuttagen däremot
koncentreras till vissa år, har ägaren att för mellanliggande år erlägga
effektiv fastighetsskatt. Sättet för skogsuttagen varierar avsevärt. Ägare till
mindre skogsarealer måste i allmänhet göra sina skogsuttag med vissa års
mellanrum, medan uttagen från större fastigheter eller fastighetskomplex
kan ske mera kontinuerligt. För skogsägare med skogsmark i olika kommuner
ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget hittills varit beroende av
att skogsuttag skedde i varje kommun, där fastighet var belägen, enär beträffande
jordbruksfastighet fastigheter i olika kommuner alltid skolat betraktas
såsom skilda förvärvskällor och beräkning av till kommunal inkomstskatt
skattepliktig inkomst sker särskilt för varje förvärvskälla. I samband
med införandet av bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder har emellertid föreskriften
att jordbruksfastighet anses såsom särskild förvärvskälla inom var kommun
för sig slopats med verkan från och med 1954 års taxering. Om en ägares
skogsfastigheter i olika kommuner bilda en förvaltningsenhet — och så är
i regel fallet — får alltså i framtiden procentavdraget för samtliga fastigheter
ske från den samlade nettointäkten. Ändringen torde bli av särskild
betydelse för s. k. skogsbolag.

B. Annan fastighet

1. Hyreshus, ägda av enskilda personer, fastighetsbolag och fastighetsföreningar.

Nettointäkt uppkommer i allmänhet men i regel till belopp, som väsent -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ligt understiger procentavdraget, varför fastighetsskatten delvis blir effektiv.
Gjorda undersökningar ha givit vid handen, att procentavdraget genomsnittligt
kan utnyttjas till omkring 35 %, varför fastighetsskatten kan anses vara
effektiv till 65 %.

2. Hyreshus ägda av vissa försäkringsanstalter.

Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drives av inländsk försäkringsanstalt,
skall anses bland annat nettointäkt av fastighetsförvaltning,
som belöper på kapitalförsäkringar. Fastigheterna ingå därmed i rörelsen
och procentavdrag får göras från nettointäkten av rörelse. Då denna alltid
kan beräknas överstiga procentavdraget, utgår ingen effektiv fastighetsskatt
för dessa fastigheter.

3. Enfamiljshus (egna hem).

Nettointäkten understiger i allmänhet procentavdraget. Ej sällan uppkommer
vid inkomstberäkningen underskott. Fastighetsskatten blir som regel
helt eller till stor del effektiv.

4. Sommarvillor, sportstugor o. d.

Nettointäkten är i allmänhet obetydlig. Ofta uppkommer underskott. Fastighetsskatten
i dess helhet blir i huvudsak effektiv.

5. Fastigheter, som användas i rörelse.

Under de senare årens goda konjunkturer ha rörelseinkomsterna i allmänhet
varit sådana, att procentavdragen kunnat utnyttjas. Det är därför
för närvarande endast i speciella, jämförelsevis fåtaliga fall, som fastighetsskatten
blir effektiv och då i växlande omfattning.

Utredningsmannen framhåller, att vad skattelagssakkunniga sålunda anfört
i huvudsak torde gälla allt fortfarande. Vid tiden för de sakkunnigas
undersökning gällde emellertid i vissa hänseenden andra bestämmelser än
nu. Så t. ex. kunde vid den tidpunkten underlaget för fastighetsbeskattningen
inte reduceras genom ortsavdrag eller genom avdrag för nedsatt skatteförmåga,
något som numera — såsom ett av resultaten av 1953 års lagstiftning
— är möjligt. Vidare tillämpas numera för vissa fastigheter en ny metod för
inkomstberäkningen, en metod som i vissa hänseenden ändrar effektivitetsberäkningen.
De fastigheter för vilka den nya metoden tillämpas är en- och
tvåfamilj sfastigheter, sommarvillor och sportstugor samt flerfamilj sfastigheter,
ägda av bostadsföreningar, bostadsaktiebolag och vissa allmännyttiga
bostadsföretag. Beträffande fastighetsbeskattningens effektivitet medför
denna metod att för närvarande åtminstone en fjärdedel av garantibeloppet
alltid kommer att motsvaras av effektiv fastighetsskatt samt att fastighetsskattens
effektivitet i övrigt är direkt beroende av storleken av de på fastigheten
belöpande utgiftsräntorna. För en högbelånad fastighet av nämnda
slag motsvaras garantibeloppet i sin helhet av effektiv fastighetsskatt. För
en obelånad fastighet åter är i regel fastighetsskatten effektiv till allenast
25 procent.

Utredningsmannen erinrar om att fastighetsbeskattningens verkningar för
kommunerna är avsedda att vara tvåfaldiga. Å ena sidan utgör den på effektiva
garantibelopp belöpande skatten cn större eller mindre de! av kommunernas
årliga inkomster. Å andra sidan har fastighetsbeskattningen till syfte
att åt kommunerna garantera ett visst skatteunderlag, som är tämligen
oberoende av växlingarna i konjunkturerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

När garantiskattesystemet infördes år 1920 var, framhåller utredningsmannen,
förhållandena för kommunerna i viktiga hänseenden annorlunda än
för närvarande. Landskommunerna har därefter i stor utsträckning sammanslagits
till större enheter; inkomstutvecklingen har medfört en stegring
av befolkningens inkomster och därmed även av underlaget för den
kommunala inkomstbeskattningen. 1950 års skattelagssakkunniga anförde
därom bl. a.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen har givit till resultat, att fastighetsskatteunderlaget
numera är en betydligt mindre del av det totala skatteunderlaget
än tidigare. Medan det ännu år 1933, såsom koinmunalskatteberedningens
undersökningar visa, icke var ovanligt att i landskommuner
skatteunderlaget till 35 å 50 procent utgjordes av effektiv fastighetsskatt, utgjorde
det totala fastighetsskatteunderlaget — det effektiva fastighetsskatteunderlaget
är ju alltid väsentligt mindre — vid 1952 års taxeringar i 750 av
rikets 904 landskommuner mindre än 20 % av hela skatteunderlaget. Endast
i 6 kommuner uppgick det totala fastighetsskatteunderlaget till 35 ä 45 c/c
av hela skatteunderlaget. För städernas vidkommande är fastighetsskatteunderlaget
procentuellt av mindre betydelse än på landsbygden.

Utredningsmannen har funnit att den av 1950 års skattelagssakkunniga
konstaterade utvecklingen fortsatt. Vid 1955 års taxeringar utgjorde sålunda
de totala garantibeloppen i 883 av landskommunerna högst 20 procent
av hela skatteunderlaget och i 829 landskommuner högst 15 procent därav.
Endast i tre kommuner översteg procenttalet 30. En viss nedgång av förhållandetalet
mellan fastighetsskatteunderlaget och det totala skatteunderlaget
är beroende därav att fastighetsskatteunderlaget år 1952 utgjorde 5 procent
av fastigheternas taxeringsvärden medan garantibeloppen år 1955 beräknades
efter 4 procent. Men å andra sidan medförde 1952 års allmänna fastighetstaxering
— som inte påverkat ovannämnda siffror för 1952 års inkomsttaxering
— en inte obetydlig uppgång av taxeringsvärdena. Även om verkningarna
av repartitionstalets sänkning elimineras, utvisar fastighetsskatteunderlagets
relativa andel i det totala skatteunderlaget genomsnittligt likväl
en minskning.

De anförda siffrorna för underlaget för garantibeskattningen avser, påpekar
utredningsmannen, det totala underlaget. Det effektiva underlaget är
emellertid mindre, ehuru det inte låter sig annat än uppskattningsvis beräknas.
Utredningsmannen anser sig dock kunna konstatera, att garantibeskattningens
omedelbara betydelse för kommunerna i allmänhet är jämförelsevis
ringa och befinner sig i sjunkande.

Även garantibeskattningens ändamål att åt kommunerna garantera ett stabilt
av konjunkturerna tämligen oberoende skatteunderlag, synes utredningsmannen
numera vara av väsentligt mindre betydelse än vid tiden för garantiskattesystemets
tillkomst år 1920.

Utredningsmannen åberopar härutinnan ett uttalande av 1950 års skattelagssakkunniga
i denna fråga. De sakkunniga hade framhållit bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

Sålunda råder numera i stort sett enighet om angelägenheten av att samhällets
produktiva resurser helt utnyttjas samt att såväl staten som kommunerna
när så erfordras aktivt kunna och böra verka i detta syfte, bland annat
genom åtgärder för beredande av om möjligt full sysselsättning åt tillgänglig
arbetskraft. De olika grupperna i samhället äro vidare starkt organiserade
med syfte att tillförsäkra sina medlemmar skälig inkomst och sådana
syften ha på olika sätt lämnats stöd från det allmännas sida. Såsom
exempel på sådant stöd kan nämnas olika åtgärder inom jordbrukspolitikens
område. Av anförda skäl torde man kunna räkna med att under nu rådande
förhållanden icke skall förekomma sådan nedgång i inkomsterna i
vissa kommuner, som tidigare förekom och som kunde göra det behövligt att
äga tillgång till ett garanterat skatteunderlag.

Ett ekonomiskt läge, där fastighetsskatteunderlaget finge verklig betydelse
i förevarande hänseende, kommer emellertid utan tvivel att medföra
sådana problem, att beskattningen och därmed sammanhängande problem
över huvud taget måste omprövas med hänsyn till då rådande förhållanden,
särskilt som det icke kan förutses, om och i vilken utsträckning fastigheterna
i ett sådant läge över huvud taget kunna svara för sin skattskyldighet.

Utvecklingen under tiden efter det de sakkunniga gjorde detta uttalande
torde enligt utredningsmannen inte kunna föranleda en annan syn på förevarande
fråga.

Frågan om fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen

Utredningsmannen erinrar om att fastighetsskatteunderlaget genom den
fortgående ökningen av inkomstskatteunderlaget förlorar i relativ betydelse.
Emellertid kommer, påpekar utredningsmannen, därest vid allmän fastighetstaxering
taxeringsvärdena allmänt stiger, även fastighetsskatteunderlagels
andel av hela skatteunderlaget att stiga, om inte särskilda åtgärder vidtages.
En sådan stegring torde komma att försvåra den framtida avvecklingen
av fastighetsbeskattningen och det bör därför vara angeläget att söka motverka
stegringen. Om det därvid tillses att fastighetsskatteunderlaget i kronor
räknat inte undergår några större förändringar, kommer kommunerna
inte att få sin ställning försämrad. Ett sätt att motverka följderna av taxeringsvärdenas
höjning är enligt utredningsmannen, att fortsätta på den år
1953 inslagna vägen och sänka repartitionstalet. Hur stor sänkning som erfordras
för det angivna syftet att hålla garantiheloppen på sin hittillsvarande
nivå, är givetvis beroende på storleken av den beräknade höjningen av taxeringsnivån.

Emellertid är det tänkbart, framhåller utredningsmannen, att den nyssnämnda
fortsatta minskningen av fastighetsbeskattningens betydelse för
kommunerna nu fortskridit så långt, att fastighetsbeskattningen kan helt
avskaffas. Utredningsmannen har därför företagit vissa undersökningar för
att utröna fastighetsbeskattningens nuvarande betydelse för kommunerna.
Dessa undersökningar har anslutit sig till motsvarande undersökningar, som
utfördes av 1950 års skattelagssakkunniga och som avsåg förhållandena vid
1952 års taxering.

1950 års skattelagssakkunniga hade därvid funnit, att fastighetsbeskatt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ningens slopande för de flesta kommuner skulle föranleda relativt obetydliga
utdebiteringshöjningar. Blott i kommuner av mera säregen struktur
måste man, enligt vad 1950 års skattelagssakkunniga visat, räkna med mera
betydande utdebiteringshöjningar. Av de kommuner som undersökts av de
sakkunniga visade Norrtälje stad, Bara kommun i Malmöhus län och Djurö
kommun i Stockholms län det största beroendet av de på effekliv fastighetsskatt
belöpande skattekronorna. Dessa skattekronor motsvarade nämligen
vid 1952 års taxering i dessa kommuner utdebiteringar av 95 öre, 112—130
öre resp. 272—345 öre, därvid de angivna latituderna anger gränstalen för
de i Bara resp. Djurö kommuner ingående församlingarna. Bara kommun
karakteriseras därav att mer än hälften av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
belöper på fastigheter med ett taxeringsvärde som överstiger en miljon
kronor. I Djurö kommun utgöres den övervägande delen av fastigheterna
av sommarvillor.

Förutom de nämnda kommunerna omfattade 1950 års skattelagssakkunnigas
undersökningar bl. a. några kommuner inom vilka större vattenkraftverk
är belägna, nämligen Ådals-Lidens kommun i Västernorrlands län samt
Ragunda och Högdals kommuner i Jämtlands län. Beträffande dessa kommuner
konstaterade de sakkunniga, att fastighetsskatten var av stor betydelse
för kommunernas ekonomi. Om likväl ett borttagande av fastighetsbeskattningen
åtföljdes av sådan ändring i reglerna om fördelning av inkomst
av kraftverksrörelse, att den del av kraftverkens rörelseinkomst som
skulle beskattas i de kommuner där kraftverken är belägna ökades, kunde
de av ett slopande av fastighetsbeskattningen föranledda utdebileringshöjningarna
i regel reduceras till förhållandevis små belopp.

I promemorian redovisas en undersökning rörande den inverkan ett bortfall
av de på effektiva garantibelopp belöpande skattekronorna vid 1956 års
taxering skulle ha haft i Bara och Norrtälje. Undersökningen visar att ett
sådant bortfall motsvarar en höjning av utdebiteringen med 57—66 öre i
Bara kommuns församlingar och med 60 öre i Norrtälje. Härvid har hänsyn
inte tagits till utdebiteringen av landstings- och tingshusmedel.

Utredningsmannen redovisar även en beräkning av verkningarna i ÅdalsLidens,
Ragunda och Högdals kommuner om de på vattenkraftverk o. dyl.
belöpande effektiva skattekronorna vid 1956 års taxering skulle bortfalla.
Ett sådant bortfall beräknas av utredningsmannen motsvara en utdebiteringshöjning
i nämnda kommuner av 3 kronor 46 öre, en krona 64 öre resp.
47 öre, med nuvarande regler för fördelning av inkomst av kraftverksrörelse.
En ändring av bestämmelserna om denna fördelning skulle kunna ge
kommuner av ifrågavarande slag kompensation för bortfallet, under förutsättning
att rörelsen lämnat överskott. Så var vid 1956 års taxering fallet
i Ragunda och Högdals kommuner, som på så sätt skulle ha kunnat erhålla
full kompensation för de på effektiva garantibelopp för kraftverksfastigheterna
belöpande skattekronorna. I Ådals-Lidens kommun däremot utvisade
kraftverksrörelsen, som bedrivits av staten, underskott. En ändring av
reglerna om fördelning av inkomst av kraftverksrörelse hade därför inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

för Ådals-Lidens kommun kunnat reducera verkningarna av fastighetsbeskattningens
slopande.

Beträffande Högdals kommun påpekar utredningsmannen dels att ägaren
av det i kommunen belägna kraftverket (ett i annan kommun hemmabörande
aktiebolag) vid 1956 års taxering redovisat en nettointäkt av kraftverksrörelsen,
som var exakt lika stor som avdraget för garantibeloppet, dels
ock att i fastighetslängden för kommunen vid sidan av kraftverksanläggningen,
som har ett taxeringsvärde av ungefär 22 milj. kronor, finns uppförda
taxeringsvärden å sammanlagt cirka 9 milj. kronor, avseende rätt till
ersättningskraft enligt vattenlagen; ersättningskraften levereras iran krattverket
och disponeras av två industriföretag i deras i andra kommuner bedrivna
rörelse. Ett avskaffande av garantibeskattningen utan förändring av
fördelningsreglerna skulle därför för Högdals kommun bl. a. medföra ett
totalt bortfall av den skatt, som för närvarande erlägges till kommunen av
de båda industribolagen. Härefter anför utredningsmannen följande.

Emellertid låter det sig tänkas, att den av kraftverket redovisade nettointäkten,
vilken såsom ovan framhållits till beloppet motsvarar avdraget
för garantibeloppen, kommer att väsentligt nedgå eller — åtminstone vissa
år — helt försvinna om fastighetsbeskattningen bortfölle. Det torde nämligen
ofta förhålla sig så, att kraftbolag för närvarande inte tillfullo utnyttjar
medgiven rätt till avskrivning å maskiner och andra inventarier
eller andra till buds stående möjligheter till vinstreglerande dispositioner.
Anledningarna härtill kan vara många, bl. a. den att det i allmänhet torde
vara förmånligt för en skattskyldig att framvisa så stor nettointäkt att avdraget
för garantibeloppet utnyttjas. Skulle kraftbolagets nettointäkt försvinna
samtidigt som avdraget för garantibelopp, kommer — tillämpat på
1956 års taxering — skattebortfallet i Högdal att motsvara en utdebiteringshöjning
av en krona 40 öre respektive, om reglerna om fördelning av rörelseinkomst
mellan kommuner tillika ändras, av 96 öre.

Beträffande Djurö kommun har utredningsmannen inte kunnat redovisa
några mera detaljerade undersökningar. Anledning härtill anges i promemorian
vara den, att det tillgängliga deklarationsmaterialet i de flesta
fall särskilda självdeklarationer enligt formulär nr 2 b — inte lämnar erforderligt
material för en beräkning av fastighetsbeskattningens effektivitet
i fråga om sommarnöj esf astigheterna, vilka — såsom ovan nämnts utgör
den i nu ifrågavarande hänseende väsentligaste delen av kommunens
fastighetsbestånd.

Effektiviteten av fastighetsbeskattningen har beträffande sommarnöjesfastigheter
i Djurö kommun vid 1952 års taxering av 1950 års skattelagssakkunniga
beräknats till 80 procent. Utredningsmannen anser, att skäl
finnes för antagande att effektiviteten numera är betydligt lägre. Inkomst
av sådana fastigheter beräknas nämligen numera i allmänhet efter en
schablonmetod, som innebär att bruttoinkomsten av fastigheten i regel
upptages till 3 procent av fastighetens taxeringsvärde; avdrag medges blott
för utgifter för räntor, tomträttsavgäld eller liknande avgäld. De tidigare
för detta slag av fastigheter ofta förekommande underskotten torde i inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ringa män ha berott på yrkade avdrag för reparationskostnader o. d., vilka
avdrag alltså inte tillätes numera. Sommarnöjesfastigheterna torde därför
för närvarande visa överskott i helt annan utsträckning än vid tiden för
tidigare utredningar. Dessa överskott skulle, framhåller utredningsmannen,
vid ett slopande av den särskilda fastighetsbeskattningen komma att kvarstå
som skatteunderlag för ifrågavarande kommuner. En beräkning av storleken
av detta kvarstående skatteunderlag har inte kunnat göras på grundval
av deldarationsmaterialet. De självdeklarationer som beträffande dessa
fastigheter lämnas i den kommun där fastigheten är belägen innehåller
nämligen i regel inte sådana uppgifter, att fastighetsbeskattningens effektivitet
kan beräknas. Likväl har vid den av utredningsmannen företagna
genomgången av de i Norrtälje stad år 1956 avlämnade självdeklarationerna
uppgifter erhållits om en- och tvåfamiljsfastigheter (dit sommarnöj
esf astigheter i regel räknas), belägna utom Norrtälje stad men tillhöriga
personer som är bosatta i Norrtälje. Dessa uppgifter har sammanställts
och jämförts med motsvarande uppgifter rörande inom Norrtälje
stad belägna egnahemsfastigheter. Undersökningen utvisar, att för de inom
staden belägna fastigheterna (d. v. s. främst egnahemsfastigheterna) ränteutgifterna
uppgår till 56,2 procent av fastigheternas garantibelopp medan
motsvarande procenttal för de utom staden belägna fastigheterna (d. v. s. i
första hand sommarnöjesfastigheterna) uppgår till 32,7 procent. Inte
mindre än 66,3 procent av de sistnämnda fastigheterna visade sig vara helt
obelånade. Utredningsmannen anser att man därav torde kunnadraga den
slutsatsen att ränteutgifterna för sommarnöjesfastigheterna i regel är lägre
än för motsvarande egnahemsfastigheter och att vid ett slopande av fastighetsbeskattningen
de ifrågavarande kommunerna kommer att få behålla
ett inte obetydligt skatteunderlag, härrörande från sommarnöjesfastigheterna.

Härefter anför utredningsmannen följande.

De gjorda undersökningarna har visat, att verkningarna av ett borttafoso/T
fa,st118hetsbeskattningen i allmänhet avsevärt reducerats sedan år
iy52. Likväl kommer i vissa kommuner inte oväsentliga utdebiteringshöiningar
att bil erforderliga, om kommunerna helt blir berövade garantiskatteunderlaget.
Tiden synes därför inte ännu mogen för ett sådant steg utan
att vissa särskilt utsatta kommuner erhåller kompensation i en eller annan
torm. Vid overvagande av sådan kompensation och formerna för densamma
torde emellertid mera omfattande undersökningar och provtaxeringar
bora ske, an som kunnat företas inom ramen för denna utredning.

Särskilt forhallandena i kommuner med större kraftverksanläggningar
frJaidtna; a« ?t0r fo^lkti8het måste iakttagas vid ett avskaffande av fastighetsbeskattningen.
Enbart en ändring av kommunalskattelagens bestämmelser
om fördelning av inkomst av rörelse kommer inte att gottgöra kraftverkskommunerna
för ett bortfall av den på garantibeloppen belöpande

f'' Fra§fn enLsadan ändring är för övrigt överlämnad till 1950 års

skattelagssakkunniga för utredning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1957

Utredningsmannen föreslår härefter en fortsatt successiv avveckling av
fastighetsbeskattningen och anför.

Om alltså ett omedelbart avskaffande av fastighetsbeskattningen inte torde
böra ifrågakomma i dagens läge, synes å andra sidan angeläget att repartitionstalet
sänks. De flesta fastigheter utom större hyreshus torde vid 1957
års allmänna fastighetstaxering komma att bli åsatta högre taxeringsvärden.
Vid oförändrat repartitionstal kommer då även garantibeloppet att
öka. Eftersom ökningen av garantibeloppet i regel inte torde motsvaras av
en lika stor ökning av inkomst av fastigheten, blir följden den att även
den effektiva fastighetsskatten kommer att öka, både absolut och relativt.
En sådan ökning torde komma att öka svårigheterna för fastighetsbeskattningens
framtida avveckling.

Även ur fastighetsägarnas synpunkt är en justering av repartitionstälet
befogad. När statsmakterna väl intagit den principiella ståndpunkten att
fastighetsbeskattningen är en beskattningsform, som bör avvecklas i den
takt kommunernas finanser tillåter, synes det olämpligt att under avvecklingstiden
öka denna särskilda skattebörda, som åvilar fastighetsägarna.

För att undgå en ökad fastighetsbeskattning kan repartitionstälet jämkas
nedåt åtminstone så mycket, att verkan av den väntade höjningen av taxeringsvärdena
förtas. Om man utgår från att taxeringsvärdena inom en kommun
i genomsnitt höjes med en tredjedel, kan repartitionstälet sänkas från
4 till 3 utan att garantibeloppen undergår några beloppsmässiga förändringar.
För att garantibelopp skall uppgå till oförändrade belopp vid én
sänkning av repartitionstälet till 2,5 och 2 erfordras höjningar av taxeringsvärdena
med 60 respektive 100 procent.

En avveckling av fastighetsbeskattningen genom en sänkning av repartitionstalet
innebär ett fortsättande på den år 1953 beträdda vägen. Utredningsmannen
framhåller emellertid, att en avveckling av fastighetsbeskattningen
kan ske även på andra sätt. I utredningspromemorian framhålles
därom följande.

I motioner till riksdagen har sålunda framförts förslag om att visst belopp
av fastighetens taxeringsvärde skall undantagas från fastighetsbeskattning.
Därigenom skulle man vinna att denna beskattning helt skulle upphöra för
de minsta fastigheterna och avsevärt minska framför allt för egnahemsfastigheter.
En sådan bestämmelse kommer emellertid att medföra att de s. k.
sommarnöjeskommunerna kommer att bli berövade större delen av sitt fastighetsskatteunderlag.
Eftersom — såsom ovan visats — hänsynen till bl. a.
just dessa kommuner måste bestämma takten för fastighetsbeskattningens
avveckling, torde denna metod för avvecklingen vara mindre lämplig.

Motionsvis har även framförts det förslaget att fastighetsbeskattningen
skulle bibehållas blott för fastigheter, som är belägna i annan kommun än
fastighetsägarens hemortskommun.

Ett sådant partiellt upphävande av fastighetsbeskattningen kommer att
medföra att fastighetsbeskattningen, utom i kommuner med större sommarstugebebyggelse
eller med större kraftverk, praktiskt taget försvinner.
Antalet fastigheter som äges av personer bosatta utom kommunen torde
nämligen i regel inte vara så stort, att den på dessa fastigheter belöpande
skatten för effektiva garantibelopp utgör någon nämnvärd del av
kommunens hela skatteunderlag. Man torde därför vid bedömande av förslagets
verkningar för kommunerna kunna utgå från att verkningarna —
utom i fråga om de nyss angivna kommuntyperna — blir desamma som av

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ett totalt avskaffande av den särskilda fastighetsbeskattningen. Såsom av
den tidigare framställningen framgår medför ett borttagande av fastighetsbeskattningen
i Bara kommun av Malmöhus län ett skattebortfall som motsvarar
en utdebitering av — landstingsskatt inberäknad — 70 å 80 öre. Motsvarande
utdebiteringshöjning för landskommuner i gemen torde ligga lägre,
uppskattningsvis vid omkring 40 öre.

Även för städerna skulle skattebortfallet vid ett slopande av fastighetsbeskattningen
för fastigheter som är belägna i fastighetsägarnas hemortskommun
i det närmaste motsvara hela det på fastighetsbeskattningen belöpande
skatteunderlaget. Detta underlag motsvarar vid 1956 års taxering för
Norrtälje stad cirka 69 öre. För andra städer torde dock siffran i allmänhet
vara lägre.

Eventuellt kunde tänkas att, för att minska skattebortfallet framför allt
i städerna, förslaget ändrades därhän att befrielse från fastighetsskatt
bara skulle gälla fastighet, som äges av fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse och som är belägen i fastighetsägarens hemortskommun. Härigenom
skulle vinnas, att de effektiva garantibelopp som belöper på bostadsrättsföreningars
o. d. fastigheter skulle bibehållas, något som i många städer
skulle vara av viss betydelse. Såsom av tabell 5 bL framgår motsvarar i Norrtälje
stad den effektiva fastighetsskatten för nämnda slags fastigheter cirka
45 procent av den totala effektiva fastighetsskatten, vilket korresponderar
med en utdebitering (1956 års taxering) av — landstingsskatten inberäknad
— 26 öre.

Det synes emellertid av andra skäl mindre lämpligt att skapa en ny olikformighet
i beskattningen av fysiska och juridiska personer. Därest fastighetsbeskattningen
skulle avvecklas genom att beskattningen upphäves för
fastigheter i fastighetsägarens hemortskommun, torde därför någon åtskillnad
inte böra göras mellan fastigheter tillhöriga fysiska och juridiska personer.

Nackdelen med förslaget om ett upphävande av fastighetsbeskattningen
för fastigheter, som är belägna i fastighetsägarens hemortskommun, synes
främst vara den att de utdebiteringshöjningar, som blir följden av ett sådant
upphävande, blir förhållandevis stora.

I promemorian föreslås fördenskull att den fortsatta avvecklingen av fastighetsbeskattningen
sker genom en sänkning av repartitionstalet.

Valet av repartitionstal blir, erinrar utredningsmannen, i hög grad beroende
av storleken av de nya taxeringsvärdena. Såsom av den tidigare framställningen
framgår har man — då det gäller att uppskatta den höjning av
taxeringsvärdena som 1957 års allmänna fastighetstaxering kan medföra —
en viss ledning i uttalandena vid Stockholmsmötet. Den väntade ökningen
är emellertid inte likformig, vare sig för olika slag av fastigheter eller i
landets olika delar. Medan således större hyreshus i regel inte alls torde få
förhöjda taxeringsvärden, kan det antas att villafastigheternas taxeringsvärden
kommer att öka med en tredjedel, värdena å jordbruk med 50 procent
och å skogsfastigheter sannolikt än mera. Man torde därför enligt utredningsmannen
vara hänvisad till att söka finna ett repartitionstal som å ena
sidan inte medför förhöjda garantibelopp för det övervägande flertalet fas -

1 Här utesluten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1951

tighetsägare men å andra sidan inte medför större rubbningar i kommunernas
skatteunderlag.

Utredningsmannen framhåller att, om repartitionstalet sättes till 3, detta
torde komma att medföra en minskning av den effektiva fastighetsskatten
för större hyreshus, oförändrad fastighetsskatt för en- och tvåfamilj sfastigheter
och en ökning av fastighetsskatten för jordbruksfastigheter. Därest
repartitionstalet i stället sättes till 2,5 skulle för alla slag av fastigheter i
regel en minskning av garantibeloppet inträda. Blott för vissa skogsfastigheter
torde man, anser utredningsmannen, behöva räkna med en mindre
ökning, därvid dock bör beaktas, att fastighetsbeskattningen vid ett lationellt
skött skogsbruk blott i mycket liten utsträckning är effektiv. Ett repartitionstal
av 2 åter skulle sannolikt komma att sänka garantibeloppen för fastigheterna
utom i rena undantagsfall.

I utredningspromemorian konstateras därför att ur fastighetsägarnas synpunkt
repartitionstalet 3 inte ger full kompensation för höjningen av taxeringsvärdena,
medan repartitionstalet 2,5 eller ett lägre repartitionstal kommer
att medföra inte bara att eu höjning av fastighetsbeskattningen undvikes
utan även att en lindring av fastighetsbeskattningen i allmänhet inträder.

Av den tidigare framställningen framgår, att ett totalt avskaffande av den
särskilda fastighetsbeskattningen blott i undantagsfall skulle få annat än
tämligen små konsekvenser för kommunernas skatteunderlag. Utredningsmannen
erinrar om att allenast en sänkning av repartitionstalet givetvis kommer
att få än mindre sådana konsekvenser, särskilt om den vidtages samtidigt
som taxeringsvärdena höjes. Bland landskommunerna torde blott enstaka
kommuner vara så känsliga för rubbningar i skatteunderlaget, att avvägningen
av repartitionstalet blir betydelsefull in* kommunernas synpunkt,
nämligen kommuner, inom vilka finnes mycket stora jordbruksegendomar,
utpräglad bebyggelse av sommarvillor, sportstugor o. d. eller större kraftverksanläggningar.
Med hänsyn till att beträffande hyreshus och liknande
flerfamiljshus å ena sidan fastighetsbeskattningen i stor utsträckning äi
effektiv och å andra sidan taxeringsvärdena i regel inte kommer att höjas
vid 1957 års allmänna fastighetstaxering, får man enligt promemorian räkna
med att en sänkning av repartitionstalet kommer att för städerna medföra
ett förhållandevis stort skattebortfall. I promemorian redovisas vissa undersökningar
av sådant skattebortfall i Norrtälje stad samt i landskommunerna
Djurö, Bara, Ådals-Liden, Ragunda och Högdal. Härom anföres.

Undersökningen beträffande Bara kommun utvisar att en sänkning av
repartitionstalet till 3 inte hindrar att kommunens skatteunderlag ökar något.
Ökningen hänför sig huvudsakligen till jordbruksfastigheterna. Om repartitionstalet
däremot sättes till 2,5, kommer skatteunderlaget att minska för
hela kommunen med 1 336 skattekronor. Av kommunens totala skatteunderlag,
varav vid 1956 års taxering 7,2 procent belöpte på effektiv fastighetsskatt,
skulle efter omräkningen och vid tillämpning av repartitionstalet 2,5 allenast
5,4 procent belöpa på fastighetsskatt.

Den ökning av skatteunderlaget som skulle uppkomma med repartitions -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

talet 3 är så obetydlig att den skulle kunna påverka utdebiteringen allenast
med ett par öre. Den minskning av skatteunderlaget som en sänkning av
repartitionstalet till 2,5 skulle medföra motsvarar däremot en utdebiteringshöjning
av, för den borgerliga kommunen cirka 10 öre, för den kyrkliga
kommunen 2—4 öre i de olika församlingarna och för landstingsskatten 6 öre.
En sammanlagd utdebiteringshöjning av cirka 20 öre (inberäknat landstingsskatt)
skulle alltså enligt provtaxeringen erfordras i Bara kommun för att
kompensera bortfallet av effektiv fastighetsskatt vid en i samband med 1957
års fastighetstaxering vidtagen sänkning av repartitionstalet till 2,5.

I Norrtälje har omräkningen medfört en minskning av skatteunderlaget,
om repartitionstalet sättes till 3 med 2 723 skattekronor och om repartitionstalet
sättes till 2,5 med 5 552 skattekronor. Den effektiva fastighetsskattens
andel av hela skatteunderlaget sjunker vid omräkningen från 5,9 procent,
om repartitionstalet sättes till 3, till 4,6 procent och, om repartitionstalet
sättes till 2,5, till 3,7 procent. Nedgången av skatteunderlaget motsvaras
av en total utdebiteringshöjning (inberäknat landstingsskatt) av 12 respektive
24 öre.

Beträffande Djurö kommun medger, som tidigare nämnts, tillgängligt deklarationsmalerial
inte en exakt beräkning av fastighetsbeskattningens effektivitet.
Utredningsmannen har likväl funnit vissa beräkningar möjliga och
anför härom.

En sänkning av repartitionstalet till 3 synes kunna vidtagas utan några
påföljder för sommarnöjeskommunerna. Därvid förutsättes att taxeringsvärdena
i dessa kommuner stiger genomsnittligt med en tredjedel. Om repartitionstalet
sänkes till 2,5, torde viss minskning av skatteunderlaget komma
att uppstå. Denna minskning är emellertid förhållandevis obetydlig. I
samband med en uppgång av taxeringarna med en tredjedel skulle sålunda
denna minskning av repartitionstalet betyda att garantibeloppen skulle nedgå
med en sjättedel. Även om hela denna nedgång skulle avse effektiv fastighetsskatt
skulle, tillämpat på 1955 års inkomsttaxering, den av sänkningen
av repartitionstalet föranledda utdebiteringshöj ningen stanna vid 55 öre
i Möja församling, 57 öre i Djurö församling och 66 öre i Nämdö församling.
Med hänsyn till att garantibeloppen inte är hundraprocentigt effektiva
kommer dessa siffror i verkligheten avsevärt att reduceras, uppskattningsvis
minst med 50 procent till cirka 30 öre.

Vad därefter angår kommuner med större vattenkraftverk har undersökningar
om skattebortfall vid en sänkning av repartitionstalet utförts i fråga
om Ådals-Lidens, Ragunda och Högdals kommuner. Undersökningarna har
begränsats till en beräkning för dessa kommuner av verkningarna av att
kraftverkens taxeringsvärden höjes med en tredjedel samtidigt som repartitionstalet
sänkes till 3 och 2,5. Hänsyn har alltså inte tagits till de förändringar
som 1957 års allmänna fastighetstaxering kan väntas medföra för
kommunernas övriga fastigheter.

Utredningsmannen anser sig kunna konstatera att med en sådan höjning
av taxeringsvärdena för kraftverksfastiglieterna kommer en sänkning av
repartitionstalet från 4 till 3 inte att medföra några egentliga förändringar.
Om repartitionstalet däremot sänkes till 2,5 motiverar skattebortfallet en utdebiteringshöjning
av 45 öre i Ådals-Lidens kommun och 24 öre i Ragunda

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

och Högdals kommuner. Utdebiteringarna avser i samtliga fall kommunal
inkomstskatt men inte landstingsskatt.

Beträffande de kommuner som domineras av skogsfastigheter anmärkes
i promemorian, att en sänkning av repartitionstalet till 3 eller 2,5 inte kommer
att innebära annat än obetydliga minskningar i skatteunderlaget.

På grundval av den nu redovisade utredningen förordar utredningsmannen
en sänkning av repartitionstalet från 4 till 2,5. Denna sänkning skulle
innebära, inte blott att verkningarna av de väntade höjningarna av taxeringsvärdena
vid 1957 års fastighetstaxering eliminerades utan även i de
allra flesta fall en verklig minskning av den effektiva fastighetsbeskattningen.
Vissa utdebiteringshöjningar torde, enligt utredningsmannen, sannolikt
bli nödvändiga för kommunerna vid den föreslagna sänkningen av repartitionstalet.
Av promemorian framgår dock att höjningarna kan antas bli
små och i regel kommer att understiga 25 öre per skattekrona. I vissa undantagsfall
och främst då i de s. k. sommarnöjeskommunerna och kraftverkskommunerna
kan dock utdebiteringen antagas stiga med högst 45 öre.

Utredningsmannen anser sig däremot inte kunna rekommendera en sänkning
av repartitionstalet till 2 med hänsyn till storleken av de utdebiteringshöjningar
en sådan sänkning skulle medföra framför allt för nyss
angivna slag av kommuner. I

I fråga om det skattebortfall, som för kommunerna skulle bli följden av
den föreslagna fortsatta successiva avvecklingen av fastighetsbeskattningen
anför utredningsmannen följande.

Det må här erinras om att det enligt lag den 9 april 1954 (SFS 1954: 154)
åligger stad, köping, landskommun och landstingskommun att verkställa
avsättning till särskild skatteregleringsfond i anledning av den år 1953 beslutade
omläggningen av fastighetsbeskattningen. Avsättning skall ske med
sådant belopp att den särskilda skatteregleringsfonden vid utgången av år
1957 uppgår till ett belopp ej understigande vad staden, köpingen, landskommunen
eller landstingskommunen av statsverket uppburit under år
1955 på grundval av 1954 års fastighetstaxering.

Bestämmelserna om avsättning till dessa särskilda skatteregleringsfonder
har föranletts av följande förhållanden. Kommunala skatter uppbäres genom
de statliga uppbördsmyndigheterna. Staten redovisar kommunalutskylderna
till kommunerna enligt vissa i kommunallagarna fastställda regler om
förskott å och slutavräkning av utskylderna. 1953 års omläggning av fastighetsbeskattningen
— som hade till följd att fastighetsskatten upphörde att
debiteras för sig och kom att ingå i den kommunala inkomstskatt, landstingsskatt
och de tingshusmedel som debiteras på grund av inkomsttaxeringen
— medförde emellertid att, på grund av reglerna om statens förskott å och
slutavräkning av kommunala utskylder, fastighetsskatt under år 1957 kommer
att inflyta till kommunerna dubbelt. De särskilda skatteregleringsfonderna
har tillkommit för att hindra kommunerna att utnyttja den extra
skatteinkomsten under år 1957 för annat ändamål.

Rörande det framtida ianspråktagandet av de särskilda skatteregleringsfonderna
har bestämts att vad som finnes stadgat om inskränkning i kommuns
rätt att ta medel ur fond i anspråk inte gäller de särskilda skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

regleringsfonderna såvitt avser tid efter utgången av år 1957. Departementschefen
anförde i propositionen med förslag till lagen om de särskilda
skatteregleringsfonderna (prop. 1954:93 s. 19) följande.

»Jag förordar alltså icke någon föreskrift att det fonderade beloppet därefter
skall kvarstå fonderat till dess fastighetsskatten avvecklats. Det får
ankomma på kommunerna att själva bestämma härutinnan. Därvid bör
kommunerna vara införstådda med att när framdeles ett beslut kan komma
att fattas om fastighetsbeskattningens slopande, statsmakterna liar anledning
räkna med att dessa medel då finnes tillgängliga för det ändamål,
som föranlett deras fondering''. Skulle fråga uppkomma om bidrag från statens
sida för att lindra övergångssvårigheterna, bör denna fråga bedömas
med beaktande jämväl av den extra inkomst som kommunerna uppbär under
1957.»

Utredningsmannen uttalar, att kommun torde vara oförhindrad att i samband
med repartitionstalets sänkning eller annan åtgärd för fastighetsbeskattningens
fortsatta successiva avveckling delvis taga särskild skatteregleringsfond
i anspråk.

3. Remissyttrandena

Det övervägande flertalet av de myndigheter och organisationer, som
yttrat sig över förslaget, tillstyrker eller lämnar utan erinran att åtgärder
vidtages för att förhindra att fastighetsbeskattningen ökar som en följd av
höjningen av fastigheternas taxeringsvärden. Även längre gående åtgärder,
som syftar till en fortsättning på den år 1953 påbörjade successiva avvecklingen
av fastighetsbeskattningen, tillstyrkes i regel.

Direkta avstyrkanden av alla åtgärder förekommer dock i de yttranden
som avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands län och Tjänstemännens
centralorganisation ävensom i några av de yttranden, som på vederbörande
länsstyrelses föranstaltande avgivits av kommuner. Tjänstemännens
centralorganisation erinrar om att organisationen i sitt yttrande över 1950
års skattelagssakkunnigas betänkande om fastighetsbeskattningen förklarat
sig anse fastighetsbeskattningen böra bibehållas samt anför därutöver.

1. Vid en bedömning av denna fråga bör enligt TCO:s mening bl. a. beaktas
det förhållandet, att taxeringsvärdena varit oförändrade under tiden
1952 1957. Samtidigt har en successiv ökning av inkomstskatteunderlaget

ägt rum. Härigenom har således fastighetsskatteunderlaget förlorat i relativ
betydelse; en process som annorlunda uttryckt kan sägas ha inneburit
en automatisk omfördelning av beskattningen mellan realkapital och inkomster.
Ett bibehållande av oförändrat repartitionstal vid en höjning av
taxeringsvärdena kan därför i och för sig icke sägas innebära en skärpning
av fastighetsbeskattningen i annan mån, än att denna höjning blir större
än inkomstökningen under femårsperioden. I den händelse man är beredd
att acceptera den relativa sänkning av fastighetsskatten, som automatiskt
ägt rum, skulle detta att döma av utredningsmaterialet genomsnittligt sett
uppnås vid en sänkning av repartitionstalet från 4 till 3. Utredningsmannens
förslag syftar således längre, vilket sannolikt kommer att få den konsekvensen,
att kommunerna blir nödsakade att företa vissa utdebiteringshöjningar
för att kompensera den föreslagna sänkningen av repartitionstalet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

2. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att 1950 års skattelagssakkunniga,
som diskuterat de olika skäl, som hade anförts för ett
slopande av fastighetsbeskattningen, hade funnit, att dessa icke kunde tillmätas
avgörande betydelse. Enligt TCO:s mening har några nya skäl icke
förebragts, som skulle motivera ett ändrat ställningstagande till frågan
från TCO:s sida. Under alla förhållanden bör enligt organisationens uppfattning,
repartitionstalet icke sänkas mer än vad som motsvarar den relativa
sänkning av fastighetsskatten, som automatiskt ägt rum under den
senaste femårsperioden.

Kammarrätten och Svenska landskommunernas förbund framhåller att
föreliggande utredning synes otillräcklig för ett ställningstagande.

Kammarrätten anser att ett flertal olika förhållanden måste utredas, innan
man kan få en klar överblick huruvida eller i vad mån eu nedsättning
av repartitionstalet kan vara tillrådlig. Kammarrätten finner det fördenskull
vanskligt att för närvarande bilda sig en uppfattning om den framtida
utvecklingen av kommunernas finansiella situation. Denna omständighet
synes kammarrätten böra mana till försiktighet vid bedömande av frågan,
huruvida det kan anses tillrådligt att genom nedsättning av repartitionstalet
för närvarande beröva kommunerna någon del av deras skatteunderlag.

Svenska landskommunernas förbund finner sig inte kunna, utan närmare
kännedom om verkningarna av garantiskattesystemets slopande, tillstyrka
det framlagda förslaget. Likväl tillstyrker förbundet en sådan sänkning
av repartitionstalet som erfordras för att de nya taxeringsvärdena inte
skall leda till en skärpning av fastighetsbeskattningen.

Å andra sidan anser vissa av de hörda myndigheterna och organisationerna,
att fastig hjetsbeskattningen bör omedelbart avskaffas.
Denna uppfattning framföres av länsstyrelsen i Västmanlands
län, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges villaägareförbund, vilka
därjämte förordar att, för den händelse fastighetsbeskattningen finnes inte
nu kunna avskaffas, en ytterligare sänkning av repartitionstalet kommer till
stånd.

Sveriges fastighetsägareförbund anför bl. a.

I sitt yttrande den 7 mars 1953 över 1950 års skattelagssakkunnigas utredning
har förbundet utförligt motiverat sin ståndpunkt. Bland annat har
framhållits att eu särskild skattebelastning av fastigheterna icke rättvisligen
kan motiveras med kommunernas behov av ett stabilt skatteunderlag,
att behovet av ett sådant underlag markant minskats på grund av dels den
sammanläggning av kommuner som ägt rum, dels den alltmera tilltagande
kommunala fondbildningen, att fastighetsägarna genom bestämmelser i
byggnadslagstiftningen in. fl. författningar bidraga till kommunernas utgifter
för kommunikationsleder, vatten- och avloppsanläggningar in. in.,
varför den uppfattningen att fastighetsskatten skulle utgöra ersättning för
den del av kommunens utgifter, som mera påtagligt hänför sig till fastigheternas
behov, måste anses helt oriktig, att den allmänna principen för
utmätande av direkt skatt i vårt land, att skatten skall utgå efter skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

förmåga, åsidosatts när det gäller fastighetsbeskattningen samt att fastighetsskatten
icke fyller kravet på likformighet och rättvisa. De skäl, som
förbundet därvid anfört, äga alltjämt sin giltighet.

I anslutning härtill får förbundet framhålla, att enbart en sänkning av
repartitionstalet enligt utredningsmannens förslag visserligen torde komma
att förebygga en höjning av fastighetsskatten, om man bedömer förhållandena
genomsnittligt för hela riket, men uppenbarligen måste stor ojämnhet
framträda, om man bedömer varje fastighet för sig, beroende på den
varierande höjning av taxeringsvärdena som kan komma att äga rum beträffande
olika slag av fastigheter och inom skilda delar av landet. Därtill
kommer, att en höjning av taxeringsvärdena inverkar icke blott på fastighetsbeskattningen,
utan en höjning kommer även att medföra ytterligare
helastning av fastighetsägare beträffande förmögenhetsskatt samt gåvo-,
arvs- och kvarlåtenskapsskatt. På grund av'' vad sålunda anförts yrkar förbundet
i första hand, att fastighetsskatten nu måtte såsom tidigare planerats
helt avskaffas.

Sveriges villaägareförbund anför liknande synpunkter.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran en fortsatt
successiv avveckling av fastighetsbeskattningen. I flera yttranden åberopas
därvid de uttalanden som gjordes år 1953 i samband med behandlingen av
frågan om fastighetsbeskattningens omläggning och avveckling ävensom
bevillningsutskottets uttalanden under åren 1954—1956 i anledning av väckta
motioner om en sänkning av repartitionstalet. Därutöver framhåller
länsstgrelsen i Jönköpings län att fastighetsbeskattningen i sin nuvarande
form är tekniskt ohanterlig och utgör ett osäkerhetsmoment i taxeringsarbetet.
Länsstyrelsen anser vidare att fastighetsbeskattningen i sin nuvarande
form är tyngande för taxeringsarbetet och obegriplig för allmänheten.
Därest en särskild fastighetsbeskattning anses böra bibehållas, bör
den erhålla karaktär av en lågprocentig objektskatt. Även länsstgrelsen i
Västmanlands län framhåller den betydande förenkling av taxeringsarbetet,
som ett avskaffande av fastighetsbeskattningen skulle föra med sig.

Beträffande formerna för en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen
råder i stort sett enighet därom, att avvecklingen bör ske genom
en ytterligare sänkning av repartitionstalet. Tre av de kommuner, vilka
till vederbörande länsstyrelse avgivit yttrande över promemorian, förordar
däremot att avvecklingen sker genom den i promemorian omnämnda metoden
att helt avskaffa fastighetsbeskattningen i fråga om fastighet i fastighetsägarens
hemortskommun men att bibehålla den i övrigt.

Det av utredningsmannen föreslagna repartitionstalet 2,5, tillstyrkes
av vattenfallsstyrelsen, statskontoret, riksskattenämnden, länsstyrelserna
i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Landsorganisationen i Sverige,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landstingsförbundet, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

I andra remissyttranden föreslås lägre repartitionstal. Sålunda förordas
repartitionstalet 2 av länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens
län och näringslivets skattedelegation samt — såsom ett alternativt
förslag, därest fastighetsbeskattningen inte helt avskaffas — av Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Repartitionstalet 1,5 föreslås av domänstyrelsen
(såvitt avser skogsmark och växande skog) samt — därest
fastighetsbeskattningen inte nu blir helt avskaffad — av Sveriges villaägareförbund.

Däremot förordar flera av remissinstanserna en mera begränsad sänkning
och föreslår repartitionstalet 3. Denna uppfattning framförs
av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län ävensom av Svenska
landskommunernas förbund. Även två reservanter inom Svenska landstingsförbundet
är av denna uppfattning.

Domänstyrelsen, som granskat utredningsmannens förslag med utgångspunkt
från skogsbrukets intressen, framhåller, att höjningarna av taxeringsvärdena
för skog kommer att bli väsentligt större än som kunnat utläsas
ur promemorian. Därefter anföres.

Styrelsen anser att sannolika skäl talar för att fastighetstaxeringsvärdena
på skogsmark och växande skog — som genomsnitt för landet — kommer
att mer än fördubblas. Därest av utredningsmannen föreslaget repartitionstal
blir fastställt, lär följden för skogsbrukets del bli den, att fastighetsskatteunderlaget
i regel väsentligt ökar och att fastighetsskatten blir effektiv
i större utsträckning än vad som nu är fallet, ett resultat som utredningsmannen
i promemorian icke har räknat med. En sådan utveckling kan enligt
styrelsens åsikt icke vara tillfredsställande och framför allt gäller detta vissa
områden i Norrland, där den nedre gränsen för bedrivande av ett ekonomiskt
lönsamt skogsbruk redan nu i många fall är uppnådd eller icke långt
borta. Därest den föreliggande skattefrågan skulle lösas på sådant sätt, att
fastighetsskattens effektivitet i dessa områden ökas — styrelsen tänker då
närmast på mindre enskilda fastigheter — kan detta få till följd, att ägarnas
vilja och förmåga att inom dessa områden vidtaga erforderliga skogliga
underhållsåtgärder starkt förminskas. För sådana fastigheter borde —
för undvikande av effektiv fastighetsskatt — repartitionstalet ligga i närheten
av 0.

Då det emellertid torde erbjuda praktiska svårigheter att tillämpa olika
repartitionstal för samma slag av fastigheter inom skilda landsdelar anser
styrelsen skälighetshänsyn tala för att repartitionstalet för skogsmark och
växande skog fastställes till 1,5. Detta skulle endast medföra att likställighet
mellan de olika slagen av fastighetstaxeringsobjekt så långt möjligt
åstadkommes. Ett bifall till detta styrelsens förslag skulle visserligen få till
följd att olika repartitionstal skulle komma att gälla de olika fastighetstaxeringsobjekten
emellan men, då så varit fallet eu gång tidigare, synes något
hinder häremot icke i och för sig höra föreligga. Kommer repartitionstalet
all sättas till 2,5 för samtliga slag av fastighetstaxeringsobjekt lär detta
komma all medföra, att av det sammanlagda effektiva faslighetsskaltebeloppet
skogsfastigheterna framdeles komma att få svara för eu procentuellt
sett större andel än för närvarande.

tf IWwtig till riksdagen:; protokoll 1957. i samt. Nr 71

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Även länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att en avsevärd stegring av
värdena för skogsmark och växande skog väntas. Det torde därför, framhåller
länsstyrelsen, böra övervägas om inte repartitionstalet för skogsvärde
borde sänkas till 2.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att repartitionstalet för alla
slag av fastigheter sänkes till 2 för att säkerställa att den effektiva fastighetsskatten
inte stiger. Det kan nämligen, enligt länsstyrelsen, väntas att på
vissa håll inom länet taxeringsvärdena genomsnittligt stiger med mer än 60
procent, därvid anledningen främst synes vara de väntade höjningarna av
värdet å skogsmark och växande skog.

Även näringslivets skattedelegation uppehåller sig vid de väntade höjningarna
av värdena å skogsmark och växande skog. Dessa höjningar motiverar
repartitionstalet 2 för skogsvärdet. Emellertid talar goda skäl för
att inte stanna vid att söka bibehålla garantibeskattningen vid dess nuvarande
nivå utan även taga ett nytt steg mot dess avveckling. På grund härav
förordar delegationen att repartitionstalet för alla slag av fastigheter sättes
till 2.

Svenska landstingsförbundet framhåller att den föreslagna sänkningen av
repartitionstalet till 2,5 torde i nuvarande läge utgöra den yttersta gräns, dit
man utan olägenheter kan gå. Även en sådan sänkning medför emellertid
för vissa slag av kommuner inte oväsentliga skattehöjningar.

För att i fastighetsbeskattningshänseende eliminera verkningarna av den
väntade höjningen av taxeringsnivån erfordras, påpekar riksskattenämnden,
genomsnittligt för hela riket inte större sänkning av repartitionstalet
än till ungefär 3. Följderna av en ytterligare sänkning av repartitionstalet
torde bli mycket olika för skilda kommuner; likväl kan förmodas att en
nedgång av den effektiva fastighetsskatten skulle uppkomma. Särskilt känsliga
för en ytterligare sänkning av repartitionstalet torde, enligt nämnden,
städerna med sin hyreshus- och egnahemsbebyggelse vara. Nämnden håller
för sannolikt att de finansiella följderna skulle bli allvarligare för städerna
vid en sänkning av repartitionstalet till 2,5 än vad utredningsmannen antagit.
Å andra sidan framhåller nämnden följande.

För att icke på senare tid vidtagna avvecklingsåtgärder skola motverkas
genom den höjning av taxeringsvärdena, som väntas ske vid 1957 års allmänna
fastighetstaxering, bör sasom utredningsmannen föreslagit en motsvarande
sänkning av repartitionstalet genomföras. Därutöver bör den vtterligare
sänkning av repartitionstalet ske, som må kunna genomföras ‘ utan
att alltför allvarliga rubbningar äga rum i det kommunala skatteunderlaget
I princip ansluter sig riksskattenämnden således till utredningsmannens förslag
om en sänkning av repartitionstalet såsom ett led i en fortsatt successiv
avveckling av fastighetsbeskattningen. Riksskattenämnden vill i detta

sammanhang även framhålla, att sänkningen nu bör _ om möjligt _

vara så pass stor att fastighetsbeskattningen i nästa lagstiftnin«setapp kan
helt avskaffas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Länsstyrelsen i Kristianstads lön, som allenast tillstyrkt en nedsättning av
repartitionstalet till 3, framhåller bl. a. följande.

Eniigt utredningsmannen skulle emellertid en sänkning av repartitionstalet
till 2,5 komma att medföra vissa utdebiteringshöjningar, beräknade genomsnittligt
till 25 öre per skattekrona, i vissa fall bl. a. i sommarnöjeskommunerna
ända upp till 45 öre per skattekrona. Åtstramningen av kreditgivningen
torde för ett flertal kommuner innebära att redan beslutade
eller planerade nödvändiga anläggnings- och liknande arbeten (vatten och
avlopp, ålderdomshem etc.) icke kunna på från början beräknat sätt finansieras
lånevägen. I många fall torde i dylikt läge icke återstå annan utväg
än höjning av utdebiteringen. Ett genomförande av de föreslagna nya kommunala
ortsavdragen torde även på längre sikt kunna komma att medföra
vissa utdebiteringshöjningar. Även om det givetvis ur fastighetsägarnas synpunkt
måste förefalla önskvärt med en verklig minskning av fastighetsskatten
kan det emellertid råda tvekan om man i nuvarande läge bör vidtaga
en åtgärd, som för de flesta kommuner kommer att medföra utdebiteringshöjningar.

Liknande synpunkter anföres av kammarrätten och överståthållarämbeiet.

Att repartitionstalets sänkning är beroende av storleken av höjningen
av taxeringsnivån, understrykes på flera håll i remisssvaren.
I vissa från länsstyrelser inkomna yttranden lämnas uppgifter om
den pågående fastighetstaxeringen och dess väntade resultat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bedömer att taxeringsvärdena
kommer att stiga med ungefär 40 procent i länets landsbygd och med 15 ä
20 procent i städerna. Höjningen av värdena å en- och tvåfamilj sfastigheter
torde, enligt länsstyrelsen, i regel stanna vid omkring 30 procent. Länsstyrelsen
tillägger.

Den kommande höjningen för hela fastighetsbeståndet i länet kan måhända
beräknas ligga vid 20, högst 25 procent, och kommer således icke att
uppgå till 33 procent. Fastighetsägarna i gemen komma på grund härav, för
delta läns vidkommande, icke att få någon höjd kommunalskatt, om repartitionstalet
skulle sänkas till 3.

Helt allmänt kan sägas, att om värdehöjningen för någon viss fastighet
eller någon viss ort blir större än ett skäligt genomsnitt, detta är ett förhållande,
som snarast tyder på en undertaxering vid 1952 års fastighetstaxering.
En sådan speciell undertaxering kan icke utgöra grund för särskild
lättnad i beskattningen vid 1957 års fastighetstaxering. Man har med
andra ord anledning alt endast beakta en normal nivålyftning vid bedömning
av hur mycket repartitionstalet bör sänkas för att en skatteskärpning
icke skall inträda vid den nya fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen i Värmlands län meddelar att enligt rapporter från beredningsnämnderna
i länet höjningarna av taxeringsvärdena på länets landsbygd.
inberäknat köpingarna, uppgår till 72 procent. Lägsta höjningen, 21
procent, utvisar Sunne köping, vilket bland annat får sin förklaring av alt
köpingen har mycket liten areal skogsmark. Största höjningen förekommer
i Södra Finnskoga socken av Finnskoga-Dalby kommun, 132 procent. Vi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

(lare framgår att mera utpräglade jordbrukskommuner eller de i södra delarna
av länet och särskilt de kring Vänern liggande — uppvisar lägre taxeringshöjning
än övriga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer, att taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter
kommer att höjas med omkring 60 procent, å villafastigheter
med 50 procent ehuru med stora variationer inom olika distrikt, å hyresfastigheter
med något 10-tal procent och å industri- eller vattenfallsfastigheter
med ungefär 25 procent.

De till länsstyrelsen i Jämtlands län inkomna rapporterna från beredningsnämnderna
visar att nivålyftningen i länet varierar mellan 40 och 80
procent.

Länsstyrelsen i Norrbottens län slutligen beräknar höjningen beträffande
jordbruksfastigheter till 60 procent och för annan fastighet till 40 procent.

I regel anses i remissyttrandena, att den tillstyrkta sänkningen av repartitionstalet
inte kommer att medföra större skattebortfall för kommunerna
än att dessa skulle kunna bära förlusten. Såsom förut nämnts har
emellertid kammarrätten med hänsyn till mångfalden av osäkra faktorer i de
gjorda beräkningarna av skattebortfallet manat till försiktighet vid sänkningen
av repartitionstalet. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
försiktigheten bör bjuda att fastigheternas andel i det kommunala skatteunderlaget
inte minskas alltför mycket och länsstyrelsen framhåller särskilt
att den förestående höjningen av de kommunala
ortsavdragen förutsätter en noggrann hushållning inte endast med de
statliga utan även med de kommunala skattekällorna.

Även i andra remissyttranden framhålles att samband finnes mellan fastighetsbeskattningens
avveckling och den kommunala ortsavdragsreformen.
Av denna uppfattning är kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län samt näringslivets
skattedelegation.

Riksskattenämnden framhåller följande.

I detta sammanhang vill riksskattenämnden även hänvisa till att 1956 års
kommunalskatterevision i sitt betänkande (SOU 1956:41) föreslagit en betydande
höjning av de kommunala ortsavdragen, därvid dock förutsatts att
kommunerna under en övergångstid skola erhålla kompensation av statsmedel.
I den mån full kompensation emellertid icke skulle komma att lämnas
från staten för den minskning av skatteunderlaget, som blir en följd av ökade
kommunala ortsavdrag, kommer en övervältning av skattebördan att ske
på den effektiva delen av fastighetsskatteunderlaget. Då detta underlag icke
är bestämt med hänsyn till den verkliga skatteförmågan är det — liksom
ur avvecklingssynpunkt — angeläget att sådan övervältning undvikes. Det
sagda utvisar vikten av att frågan om höjning av ortsavdragen och om
sänkning av repartitionstalet prövas samtidigt och med tanke såväl på de
ekonomiska följderna för kommunerna som på avvägningen av skattetrycket
mellan olika grupper av skattskyldiga.

Liknande synpunkter framlägges av överståthållarämbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957 37

Näringslivets skaltedelegation, som föreslagit att repartitionstalet sänkes
till 2, tillägger.

En förutsättning härför är dock att en eventuell höjning av de kommunala
ortsavdragen får allenast begränsad omfattning. Skulle förslaget att
höja dessa avdrag i nivå med de statliga ortsavdragen genomföras, nödgas vi
avråda från varje sänkning av repartitionstalet. Vi vill emellertid framhålla,
att enligt vår mening reformeringen av garantiskatten bör givas prioritet
och en mera betydande höjning av ortsavdragen anstå.

Frågan huruvida kommunerna hör erhålla gottgörelse av statsmedel
för det skattebortfall, som uppkommer vid en sänkning av repartitionstalet
berörs i några av de inkomna yttrandena. Statskontoret förutsätter
vid sitt tillstyrkande av den föreslagna nedsättningen av repartitionstalet
att sådan gottgörelse inte skall komma att utgå. Övriga remissinstanser, som
yttrar sig i denna fråga, synes vara av den uppfattningen att gottgörelse bör
utgå eller ock att frågan bör närmare utredas.

Svenska landstingsförbundet anser sålunda, att det torde bli nödvändigt
att närmare undersöka i vilken utsträckning och på vad sätt kompensation
av statsmedel kan givas de kommuner, för vilka sänkningen av repartitionstalet
medför mera betydande utdebiteringshöjningar. Länsstyrelsen i Stockholms
län anför liknande synpunkter.

Svenska stadsförbundet anför, efter att hava förklarat sig inte framställa
någon erinran mot den i promemorian föreslagna sänkningen av repartilionstalet,
följande.

Det bör emellertid beaktas, att denna förändring ifrågasättes i ett sammanhang,
då man å andra sidan har att räkna med att staten skall tillföras
ansenligt ökad skatteinkomst genom förhöjda taxeringsvärden å fastigheter.
Vid sådant förhållande förutsätter styrelsen att all möjlig hänsyn skall tagas
till ifrågavarande kommunala skatteförluster vid den i annat sammanhang
föreslagna regleringen av mellanhavandet mellan staten och kommunerna
inom statsbidragsgivningen.

Sveriges fastighetsägareförbund, som förklarat sig anse att fastighetsbeskattningen
bör omedelbart avskaffas och — alternativt — att repartitionstalet
bör sänkas till 2, tillägger att, därest det sedermera skulle visa sig, att för
vissa kommuner och främst då de s. k. sommarnöjeskommunerna och kraftverkskommunerna
utdebiteringshöjningarna skulle komma att bli alltför
kännbara, kompensation torde kunna beredas dessa kommuner. Sveriges
lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller
angelägenheten av att kommuner med större vattenkraftverk ävensom
kommuner, vilka domineras av skogsfastigheter, kompenseras för skattebortfall
genom den effektiva fastighetsskattens sänkning eller dess borttagande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

I de fall, då det finansiella läget påtagligt försämras för kommunerna,
bör åtgärder vidtagas i utjämnande syfte. Ej minst är detta angeläget för
sådana kommuner i Norrbottens län, där de kommunala utdebiteringarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

redan nu äre anmärkningsvärt höga. Det gäller här att finna en lämplig och
ur kommunernas synpunkt godtagbar norm för täckning av genom repartitionstalets
sänkning uteblivna skattekronor. Måhända kan hänsyn härtill
lagas vid tilldelningen av skatteutjämningsmedel till skattetyngda kommuner.
De medel, som komma att stå till buds genom den av utredningsmannen
omförmälda skatteregleringsfonden, kunna på längre sikt icke bereda
tillräckliga lättnader.

Såsom av det ovan anförda framgår finner länsstyrelsen övervägande
skäl tala för den i förslaget förordade åtgärden att repartitionstalet sänkes
till 2,5. En sådan åtgärd kan emellertid, särskilt vid en mera påtaglig nedgång
i inkomstskatteunderlaget, komma att ställa flera av länets kommuner
i ett försämrat ekonomiskt läge. Det gäller därför att redan i samband med
nedsättningen av repartitionstalet skapa en absolut garanti för en tillräcklig
kompensation åt berörda kommuner. För detta läns vidkommande åsyftas
i första hand Jokkmokk som — vilket redan framhållits — är en utpräglad
kraftverkskommun samt sådana kommuner som t. ex. Arvidsjaur, Arjeplog,
Gällivare, överkalix och Piteå landskommun, där stora skogsblock äro samlade
i en ägares hand.

Det torde erbjuda vissa svårigheter att finna en lämplig teknisk anordning
för beräkningen av den gottgörelse, som skall lämnas åt kommunerna
såsom kompensation för bortfallna fastighetsskattekronor. Metoden bör givetvis
giva största möjliga materiella rättvisa samtidigt som den ej bör vara
för svårhanterlig i tillämpningen. Ha statsmakterna en gång bestämt sig
för att successivt avskaffa fastighetsskatten kan givetvis — åtminstone sedan
en viss övergångstid förflutit — kompensation komma i fråga endast
i mera extrema fall. En tänkbar metod vore att sedan taxering för visst år
skett, uträkna beloppet av effektiva skattekronor beträffande av sanuna
person ägda fastigheter av visst minimitaxeringsvärde (förslagsvis 1 000 000
kronor) inom kommunen. För dessa fastigheter uträknas antalet effektiva
skattekronor enligt det gamla respektive det nya repartitionstalet (4 resp.
2,5). Man kan därefter lätt fastställa det bortfall av effektiva skattekronor,
som är föranlett av sänkning i repartitionstalet. Den här ifrågasatta uträkningen
av effektiva skattekronor torde lämpligen böra ske redan i samband
med taxeringen i första instans.

Även flera av de kommuner, som av vederbörande länsstyrelse berells
tillfälle att avgiva yttrande över utredningspromemorian, har förklarat sig
anse att gottgörelse för det genom sänkningen av repartitionstalet uppkommande
skattebortfallet bör utgå. Därvid har i ett par fall understrukits att
kompensationen bör vara beständig.

De för kommuner med större vattenkraftverk o. dyl. speciella
förhållandena berörs i vissa yttranden. Svenska vattenkraftföreningen
instämmer i och understryker vad i promemorian framhållits beträffande
den betydande känslighet för rubbningar i det skatteunderlag som garantibeloppen
för kraftverkens fastigheter representerar för kommuner med
större vattenkraftverk. Vid en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen
bör, anser föreningen, detta förhållande beaktas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Länsstyrelsen har full förståelse för de svårigheter, som framför allt för
kraftverkskommunerna skulle uppstå vid en sådan reform, även om icke i
detta län något sådant fall föreligger. Det bör emellertid undersökas om
man icke på något sätt kunde behålla kraftverksfastigheterna vid sitt nuvarande
ansvar för kommunalskatten genom provisoriska bestämmelser i
avvaktan på skattelagssakkunnigas väntade förslag om ändrad fördelning
mellan kommuner av kommunalskatten för kraftverken. Det kunde exempelvis
stadgas atl den till kommunalskatt skattepliktiga inkomsten av kraftverksanläggningar
skulle beräknas lägst till viss procent — 3 eller 4 — av
anläggningens taxeringsvärde. Möjligen bör detta kompletteras med bestämmelser
till förhindrande av alt den så framräknade inkomsten reduceras
med underskott från andra förvärvskällor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län lämnar en redogörelse för förhållandena i
Jokkmokks kommun. Taxeringsvärdet på vattenfallsstyrelsens fastigheter i
kommunen uppgick vid 1956 års inkomsttaxering till cirka 219 000 000 kronor,
och en försiktig beräkning visar, att detta värde vid 1957 års allmänna
fastighetstaxering kommer att höjas med cirka 90 000 000 kronor. Härtill
kommer att vattenfallen inom kommunen enligt nu tillgängliga uppgifter
är avsedda att utbyggas i mycket snabb takt, varför vattenfallsstyrelsens procentuella
del i fastighetsbeståndet i kommunen kan antas komma att öka
mycket kraftigt under de närmaste årtiondena. Härefter anför länsstyrelsen.

Då det torde vara realistiskt att räkna med att Kungl. Vattenfallsstyrelsen
även i framtiden kan komma att redovisa låga nettointäkter eller t. o. in.
underskott, komma garantibeloppen på dessa fastigheter att utgöra en mycket
väsentlig del av kommunens skatteunderlag. Om garantiskatten avskaffas
eller repartitionstalet sänkes mera avsevärt, kommer detta att innebära,
att utdebiteringen i kommunen, redan tidigare en av de högsta i landet
(17 kronor), troligen måste höjas med icke oväsentliga belopp. Till
detta kommer att den del av kommunens skatteunderlag, som härrör från
anläggningsarbetarna vid kraftverksbyggena, kommer att försvinna, när arbetena
avslutats. Vidare torde den planerade utbyggnaden av vattenfallen
medföra, att stora delar av kommunens sjösystem kommer att regleras genom
dammbyggnader (uppdämningar). Detta innebär, att ett flertal byar
och gårdar, som äro belägna vid stränderna eller på låglänt mark nära berörda
vattendrag, genom vattenskador bli obeboeliga. Befolkningen i berörda
områden måste därför avflytta och en del skattskyldiga kommer i så
fall att lämna kommunen. Det förefaller därför troligt att detta kommer
att föranleda ytterligare bortfall av skattekronor för kommunen. På grund
härav framstår det ännu klarare vilken betydelse garantibeloppen på vattenfallsfastiglieterna
har för kommunen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför liknande synpunkter och tillägger,
efter att hava förordat atl repartitionstalet bestämmes till 2, följande.

När länsstyrelsen intager denna ståndpunkt får detta icke tolkas så, att
länsstyrelsen därmed ansett, att de kommuner inom länet, där vattcnfallsfastigheter
äro belägna eller under uppförande, sakna fog för sina anspråk
att få del av den vinst, som ett kraftföretag erhåller genom exploateringen
av vattendragen i kommunen. Tvärtom vill länsstyrelsen understryka, att
det måste framstå såsom obilligt och orättvist alt länets naturtillgångar,

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

såsom nu vattenkraften, till stor del utnyttjas av företag i södra landsdelen,
vilka därvid tillgodoföra sig vinsterna utan att länet och dess kommuner erhålla
någon nämnvärd del därav. I promemorian har uppgivits, att enbart
en ändring av kommunalskattelagens bestämmelser om fördelning av inkomst
av kraftverksrörelse — vilka bestämmelser allt sedan deras tillkomst
år 1928, då kraftledningsnätet i riket icke tillnärmelsevis var så utbyggt som
det numera är, innebära, att av inkomsten 10 % tages till beskattning i
kommun, där huvudkontoret är beläget, 25 % i kommun, där kraftverket
är beläget och 65 % i kommun, där förbrukning ägt rum — icke kommer
att gottgöra kraftverkskommunerna för ett bortfall av den på garantibeloppen
belöpande skatten och att frågan om en sådan ändring för övrigt
överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga för utredning. Länsstyrelsen
är för sin del övertygad om att denna fråga icke kan lösas inom kommunalskattelagens
ram, enär, i den mån kraftverken i länet ägas av söderut
belägna företag med kraftdistributionsintressen, dessa kunna bestämma avgifterna
för kraft, såväl den som de själva tillgodogöra sig som den de sälja,
till sådana belopp, att inkomsterna av kraftverken icke täcka mer än omkostnaderna,
i följd varav någon beskattningsbar vinst icke uppstår. För
att komma till rätta med dessa ur länets synpunkt så orättvisa förhållanden,
synes det enligt länsstyrelsens mening vara i hög grad påkallat att genom
lagstiftning utfärdas sådana bestämmelser, att viss avgift för den vid kraftverken
inom länet producerade kraften finge uttagas hos kraftverkens ägare
för att tillgodoföras länet och dess kommuner.

Däremot framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att man inte
kan bortse från att de s. k. kraftverkskommunerna även efter reparlitionstalets
sänkning kommer att intaga en gynnad ställning i förhållande till
landskommuner utan kraftverk.

Slutligen må särskilt nämnas, att Landsorganisationen i Sverige och
Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att den föreslagna sänkningen
av repartitionstalet för ägare av större hyreshus, för vilka höjning
av taxeringsvärdena i regel inte är att vänta, kommer att medföra väsentliga
skattelättnader. Organisationerna förutsätter att dessa lättnader kommer
hyresgästerna till godo i form av sänkta hyror.

4. Departementschefen

Den särskilda kommunala garantibeskattning som drabbar fastighetsägarna
har sedan länge kritiserats från rättvisesynpunkt. Vid 1953 års riksdag
togs ett första steg mot avveckling av denna skalteform i det att reparlitionstalet
sänktes från 5 till 4. Beslutet innebar även, att avvecklingen skulle
fullföljas så snart detta lämpligen kunde ske.

Den nu förebragta utredningen visar, att fastighetsbeskattningens betydelse
minskat ytterligare från tidpunkten för de undersökningar som låg
till grund för 1953 års riksdagsbeslut. Det framgår emellertid också, att
denna beskattning alltjämt är av vikt för en del kommuner, främst sådana
av mera särpräglad karaktär, såsom vattenfallskommuner samt i någon

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

mån kommuner med ett relativt stort bestånd av flerfamiljshus eller sommarstugor.
För dessa kommuner skulle ett omedelbart avskaffande av fastighetsbeskattningen
medföra större utdebiteringshöjningar och därmed en
betydligt ökad skattebelastning bl. a. för löntagare och jordbrukare. Av denna
anledning finner jag icke möjligt att nu föreslå en fullständig avveckling
av fastighetsbeskattningen. Däremot föreligger uppenbarligen förutsättningar
för en partiell avveckling genom att ytterligare sänka repartitionstalet.

En särskild anledning att nu taga upp denna fråga är de höjningar av fastigheternas
taxeringsvärden som väntas bli en följd av den pågående allmänna
fastighetstaxeringen. Genom dessa höjningar ökas helt naturligt utrymmet
för sänkning av repartitionstalet. Å andra sidan skulle, om inte en
sådan åtgärd nu vidtogs, fastighetsbeskattningen komma att få ökad betydelse,
något som skulle stå i strid med syftena att avveckla denna beskattningsform.

Såsom en riktpunkt för den nu aktuella sänkningen av repartitionstalet
bör enligt min mening uppställas, att detta tal bör bestämmas till den lägsta
nivå som är förenlig med ett skäligt hänsynstagande till de kommuner för
vilka fastighetsbeskattningen alltjämt har mera avsevärd betydelse. Av promemorian
framgår, att en sänkning av repartitionstalet till 2,5 i flertalet
av dessa kommuner inte skulle behöva föranleda större höjningar av utdebiteringen
än med 30 öre. I ett fall skulle utdebiteringshöjningen bli något
högre; den skulle dock stanna vid 45 öre. Däremot skulle en längre gående
sänkning av repartitionstalet leda till utdebiteringshöjningar av sådan storlek
att de inte bör godtagas. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att utredningsmannens
undersökningar inriktats på de kommuner som enligt den
tidigare utredningen i ämnet visat sig vara särskilt beroende av fastighetsbeskattningen.
Vad i vissa yttranden anförts om att de nu verkställda undersökningarna
skulle vara otillräckliga för ett ställningstagande synes med
hänsyn härtill knappast bärande.

Såsom framgår av utredningen kan höjningarna av taxeringsvärdena väntas
bli olika för skilda slag av fastigheter. I regel torde en sänkning av repartitionstalet
till 2,5 mer än väl motsvara höjningarna av taxeringsvärdena.
För särskilda grupper av fastigheter, framför allt skogsfastigheter
synes detta dock inte bli fallet; man räknar beträffande dem med höjningar
om 100 procent eller däröver. Med hänsyn härtill bar i några yttranden
föreslagits att repartitionstalet skulle göras lägre för skog än för övriga
fastigheter.

Denna mening kan jag inte biträda. Det bör framhållas, alt fastighetsbeskattningen
i allmänhet inte är effektiv beträffande skog. De årligen redovisade
nettointäkterna av skogsfastighet är med andra ord vanligen högre än
det för fastighetsbeskattningen fastställda garantibeloppet. Härtill bidrager
i fråga om de större skogskomplexen, att gemensam inkomstberäkning numera
kan ske för skogsområden i skilda kommuner. Vad de mindre skogsägarna
angår har dessa i allmänhet intresse av att med hjälp av lagstift -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ningen om skogskonto redovisa så jämna skogsinkomster som möjligt. Jag
vill även framhålla, att det synes ogörligt att skapa större rättvisa genom
finjusteringar av nu nämnd art. Vad som främst föranlett kraven på fastighetsbeskattningens
slopande är de erinringar som från rättvisesynpunkt kan
riktas mot denna beskattningsform. En differentiering i antydd riktning
synes knappast vara ägnad att generellt sett åstadkomma ett rättvisare beskattningsresultat.
Det må tilläggas, att den pågående fastighetstaxeringen
bl. a. syftar till att uppnå en riktigare avvägning av taxeringsvärdena de
olika fastigheterna emellan. Den omständigheten att höjningarna blir större
för vissa fastigheter eller grupper av sådana behöver därför inte betyda annat
än att dessa representerar en förhållandevis större skattekraft.

Under åberopande av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag
att generellt sänka repartitionstalet för fastighetsbeskattningen till 2,5.

I vissa yttranden har ifrågasatts att ge kommunerna ersättning av statsmedel
för härav föranledda minskningar i skatteunderlaget. Det har även
uttalats, att den föreliggande frågan borde lösas i samband med den kommande
ortsavdragsreformen.

I anledning häraV får jag erinra om att den begränsade reform som nu
föreslås på fastighetsbeskattningens område blivit avvägd under hänsynstagande
till kommunernas bärkraft. Enligt min mening bör därför den föreslagna
sänkningen av repartitionstalet inte ge anledning till befogade krav
på statsbidrag från kommunernas sida. Vad den kommunala ortsavdragsreformen
angår kan framhållas att denna, enligt vad redan förutskickats, torde
komma att förbindas med ett statsbidragssystem som under en övergångstid
ger kommunerna ersättning för den av reformen föranledda minskningen
i skatteunderlaget. Det synes under sådana omständigheter inte finnas
anledning att sammankoppla de båda reformerna.

Slutligen vill jag med några ord beröra frågan om den slutliga avvecklingen
av fastighetsbeskattningen. Utvecklingen synes gå i den riktningen
att en sådan reform bör bli möjlig inom en tämligen nära framtid. I fråga
om de särpräglade kommuner, som i högre grad är beroende av fastighetsbeskattningen,
torde man emellertid även vid här avsedd tidpunkt få räkna
med att en fullständig avveckling skulle föranleda allvarliga problem. Eu
kompensation i någon form till dessa kommuner synes därför böra övervägas,
och en särskild utredning i ämnet bör verkställas. Jag vill i detta
sammanhang nämna att en hithörande fråga redan är föremål för prövning
inom skattelagssakkunniga, nämligen om fördelningen av inkomster av vattenlallsfastighet.
I samband med den nyss förutskickade utredningen synes
även böra prövas vissa spörsmål av taxeringsteknisk art som uppdragits i
några yttranden. Jag syftar särskilt på det förhållandet, att deklaration av
sommarstugor o. likn. i annan kommun än hemortskommunen numera är
mycket enkel. Detta beror på att det garantibelopp som ligger till grund för
fastighetsbeskattningen alltid är högre än det inkomstbelopp som framkommer
vid taxering enligt den s. k. villaschablonen. Avskaffas fastighetsbe -

Knngl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

skattningen eller sättes repartitionstalet för denna beskattning lägre än procenttalet
för villaschablonen, kan en särskild inkomstberäkning för här avsedda
fastigheter åter bli nödvändig. Vid den nu aktuella reformen uppkommer
emellertid inte detta problem. Såsom framgår av det följande föreslår
jag nämligen, att även procenttalet för villaschablonen bestämmes till 2,5.

IV. Beskattningen för inkomst av en- ock tvåfamiljsfastigheter

1. Promemorian

Metoden för inkomstberäkningen m. m.

Utredningsmannen erinrar om att vid inkomsttaxeringen beträffande
vissa fastigheter en schablonmetod tillämpas, enligt vilken fastighetens taxeringsvärde
ligger till grund för inkomstberäkningen. För en- och tvåfamilj sfastighetc.
r liksom även för fastighet tillhörande bostadsförening och bostadsaktiebolag
beräknas sålunda bruttointäkten efter visst procenttal, för
närvarande 3, av taxeringsvärdet. För vissa allmännyttiga bostadsföretag
finnes en liknande schablonmetod. En höjning av taxeringsvärdet skulle
därför enligt utredningsmannen för dessa fastigheter komma att medföra
— förutom såsom för andra fastigheter förhöjda garantibelopp - även att
inkomsten av fastigheten vid taxeringen till statlig inkomstskatt skulle beräknas
till högre belopp. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt däremot
skulle — så länge intäktsbeloppet vid den schablonmässiga inkomstberäkningen
inte beräknas efter ett högre procenttal än repartitionstalet för
fastighetsbeskattningen — inte kunna uppkomma någon skattepliktig inkomst
(litöver garantibeloppet), ökningen av den statliga inkomstskatten
kommer på grund av progressiviteten hos denna skatt att bero på storleken
av fastighetsägarens övriga inkomster.

Bestämmelserna om schablonmässig inkomstberäkning för vissa fastigheter
tillkom år 1953 i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter och år 1954
beträffande fastighet tillhörande bostadsförening, bostadsaktiebolag eller
vissa allmännyttiga bostadsföretag. Metoden föreslogs av 1950 års skattelagssakkunniga
år 1951. De sakkunniga framhöll bl. a. följande.

Enfamilj sfastigheter innehades av sina ägare inte för att förvärva inkomst
utan för att tillfredsställa behovet av bostad. Härutinnan avvek enfamiljsfastigheterna
från förvärvskällor i allmänhet; ägaren av enfamiljsfastighel
kunde i viss mån likställas med den som förhyrde bostad, men medan hyresgästen
fick anses med sin hyra erlägga ränta på fastighetsägarens i hyreshuset
nedlagda kapital, så behövde egnahemsägaren inte betala ränta
på det av honom i fastigheten nedlagda kapitalet. Med utgångspunkt från
att värdet av fastighets nyttjande på lång sikt motsvarades av kostnaderna
för innehavet, däri inberäknat skälig ränta på det egna kapitalet, borde

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

man — för att åvägabringa likställighet mellan hyresgästen och egnahemsägaren
— i någon form beskatta den avkastning av det i egnahemsfastigheten
nedlagda egna kapitalet, som egnahemsägarna kunde anses åtnjuta genom
nyttjandet av fastigheterna. En sådan räntebeskattning borde, på lång
sikt sett, ge samma resultat som en beskattning av egnahemsfastighetens
hyresvärde. — De sakkunniga föreslog, att sådan beskattning skulle ske
därigenom att såsom bruttointäkt av fastigheten skulle upptagas beräknad
ränta på fastighetens värde, vilket värde skulle presumeras motsvaras av
dess taxeringsvärde; avdrag från denna ränteinkomst skulle medges blott
för utbetald ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital och för tomträttsavgäld
eller liknande avgäld, som till sin natur står utgiftsräntan nära.
Procenttalet för beräkning av bruttointäkten borde enligt de sakkunniga —
även om procenttalet inte borde bli föremål för täta växlingar — likväl
göras rörligt och fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga ansåg att procenttalet
med hänsyn till då rådande förhållanden borde beräknas till 3,5.

Sistnämnda procenttal utgjorde emellertid, påpekar utredningsmannen,
även skillnadsbeloppet mellan å ena sidan fastighetens hyresvärde beräknat
till 6 procent av taxeringsvärdet och å andra sidan summan av andra omkostnader
för fastigheter än ränteutgifter, allt uttryckt i procent av taxeringsvärdet.
Omkostnaderna beräknades därvid till för värdeminskning 1
procent, för vattenförbrukning, renhållning o. d. 0,5 procent och för reparationskostnader
0,9 procent.

Vid 1953 års riksdag genomfördes därefter förslaget om schablonmässig
inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter. Utredningsmannen
framhåller att de lagbestämmelser som antogs av riksdagen i några hänseenden
skiljer sig från de sakkunnigas förslag, bl. a. därutinnan att bestämmelserna
skall tillämpas såväl för enfamilj sfastigheter som för tvåfamiljsfastigheter
och att procenttalet för beräkning av bruttointäkten intogs
i lagtexten och fastställdes till 3. Vid procenttalets fastställande togs
hänsyn till viss utredning om fastighetsomkostnaderna och 1952 års höjning
av taxeringsvärdena. I propositionen rörande denna lagstiftning uttalade
departementschefen bl. a. (prop. 1953: 187 s. 25), att ett sådant
procenttal borde väljas att den framräknade inkomsten i genomsnitt inte
blev högre än den inkomst som framkom vid beräkning enligt dåvarande
regler och metoder.

Härefter föreslog, fortsätter utredningsmannen, 1950 års skattelagssakkunniga
under hösten 1953, att schablonberäkning av fastighetsinkomst borde
införas även i fråga om fastighet som tillhörde bostadsförening eller
bostadsaktiebolag eller som ägdes av vissa allmännyttiga bostadsföretag.
Vid 1954 års riksdag antogs sådana bestämmelser. Beträffande inkomst av
fastighet, tillhörig bostadsförening eller bostadsaktiebolag, ansluter de sig
helt till den för en- och tvåfamiljsfastigheter gällande beräkningsmetoden.
Bestämmelserna rörande allmännyttiga bostadsföretags fastigheter har inskränkts
till att avse sådana företag, som bildats efter den 30 juni 1945, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

bär fått en tekniskt sett något olika utformning. — Det förtjänar enligt
utredningsmannen framhållas att i propositionen rörande schablonberäkning
av fastighetsinkomst för bostadsförening och bostadsaktiebolag (prop.
1954:37 s. 35) visades att schablonberäkning vid jämförelse med inkomstberäkning
enligt då gällande bestämmelser innebar en lindrigare form av
beskattning av berörda skattskyldiga.

Härefter redogöres i promemorian för de ändringsförslag till de nu berörda
bestämmelserna som framförts vid 1953—1956 års riksdagar. I delta
hänseende må ur promemorian återgivas följande.

Det av 1950 års skattelagssakkunniga år 1954 framlagda förslaget till förenkling
av vissa beskattningsregler (SOU 1954: 18) innehöll bl. a. förslag
om att vid beräkning av skattskyldigs taxerade inkomst skulle medräknas
inkomst av annan fastighet än jordbruksfastighet blott i vad inkomsten
översteg 200 kronor; för inkomst av kapital föreslogs en likartad bestämmelse.
Förslaget beträffande inkomst av fastighet utgick från det förhållandet
att åtskilliga löntagare vid sidan av löneinkomsten har att deklarera
smärre inkomster av egnahemsfastigheter, sommarstugor etc. För att uppnå
bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt och vidare
för att uppnå en viss förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet
syntes — enligt de sakkunniga — det föreslagna bottenavdraget av 200 kronor
vara av värde. I den på de sakkunnigas nämnda betänkande grundade
propositionen till 1955 års riksdag framlades emellertid inget förslag om
bottenavdrag vid beräkning av inkomst av annan fastighet. Departementschefen
anförde i propositionen att vid bedömande av de sakkunnigas förslag
borde understrykas att man, så länge den särskilda beskattningen av fastighet
i kommunalt hänseende bestode, inte nådde någon större effekt med
förslaget. Även om i åtskilliga fall den statliga beskattningen av fastighefsinkomsten
skulle bortfalla, skulle alltjämt beskattningen av garantibeloppet
för fastighet kvarstå. Med hänsyn härtill och då förslagets verkningar i
förenklingshänseende skulle bli relativt begränsade, ansåg departementschefen
förslaget inte böra då genomföras. Departementschefen framhöll emellertid
att i samband med en eventuell framtida avveckling av den särskilda
fastighetsbeskattningen borde förslaget tagas upp till ny prövning i belysning
av de förhållanden som då kommer att föreligga. — Däremot anslöt
departementschefen sig till de sakkunnigas förslag om ett bottenavdrag från
inkomsten av kapital. Emellertid begränsades beloppet av detta bottenavdrag
av kostnadsskäl till för ogifta 100 kronor och för äkta makar till sammanlagt
200 kronor; avdraget skulle tillkomma endast fysiska personer. 1955
års riksdag följde propositionen i dessa hänseenden.

Vid tillkomsten år 1953 av bestämmelserna om schablonmässig inkomstberäkning
för egnahemsfastigheter in. fl. avslog riksdagen motionsvis framförda
förslag om att procenttalet för beräkning av intäkterna skulle fastställas
— i stället för till 3 — till 2,5 eller alternativt till 2 (1953 års motioner
1: 473 och II: 595). Även vid 1954 och 1955 års riksdagar framfördes liknande
förslag (1954 års motioner I: 323, 328 och 329 samt II: 425, 435 och
436 ävensom 1955 års motioner I: 146 och II: 158) utan alt de vann riksdagens
bifall. 1953 års bevillningsutskott anförde i detta hänseende (betänkande
nr 50, s. 12) följande, som åberopades även av 1954 och 1955 års bevillningsutskott.

»Det procenttal, som skall ligga till grund för beräkning av bruttointäkten,
bör uppenbarligen icke ligga alltför mycket under det, som motsvarar ränte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

utgifterna, då eljest underskott regelbundet skulle uppkomma även å fastigheter,
som är belånade i blott normal omfattning. Såsom i propositionen anförts,
innebär fastställande av ett procenttal av 3, såvitt de gjorda undersökningarna
ger vid handen, att nettointäkten genomsnittligt kommer att motsvara
blott 2,4 procent av det egna kapitalet. En sänkning av procenttalet till
2,5 skulle medföra, att nettointäkten skulle motsvara blott 1,23 procent av
det egna kapitalet. Därest procenttalet sänktes till 2, skulle nettointäkten
uppgå till allenast 0,05 procent av det egna kapitalet. Utskottet finner med
hänsyn härtill och på de i propositionen anförda skälen, att det föreslagna
procenttalet med hänsyn till rådande förhållanden är väl avvägt, varför utskottet
avstyrker de ifrågavarande motionerna 1:473 och 11:595. I propositionen
förutsättes, att frågan om procenttalet skall upptagas till nytt övervägande,
om mera väsentligt ändrade förhållanden därtill föranleder.»

Vid 1955 års riksdag framfördes i samband med behandlingen av propositionen
rörande ovannämnda bottenavdrag vid inkomst av kapital åtskilliga
motioner med yrkande om att det av 1950 års skattelagssakkunniga framförda
förslaget om bottenavdrag vid beräkning av inkomst av annan fastighet
måtte godkännas (motionerna I: 396, 399 och 400 samt II: 492, 493 och
496). Motionerna vann emellertid inte riksdagens bifall. Vid 1956 års riksdag
har i motionerna I: 290 och 293 samt II: 224 och 238 föreslagits att i sparstimulerande
syfte skulle medges ett avdrag vid beräkning av inkomst av enoch
tvåfamilj sfastighet å 200 kronor.

Sistnämnda motioner har avslagits av 1956 års riksdag under dess höstsession.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen framhåller, att man kan gå olika vägar för att förhindra,
att en höjning av taxeringsvärdena medför en höjd nettointäkt. Det
procenttal efter vilket fastighetens bruttointäkt beräknas kan nedsättas. Vidare
kan taxeringsvärdet reduceras vid inkomstberäkningen. Slutligen kan
ändring ske i avdragsbestämmelserna.

Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på att reducera procenttalet
för inkomstberäkningen och anför härutinnan.

Såsom motiv för att införa bestämmelser om schablontaxering av ifrågavarande
fastigheter har anförts att man borde beskatta ränta på egnahemsägares
egna i fastigheten nedlagda kapital. Vid en beskattning av beräknad
ränta å det egna kapitalet bör räntefoten ansluta sig till det allmänna ränteläget.
När 1953 och 1954 års riksdagar fastställde intäkten av schablontaxerad
fastighet till 3 procent av taxeringsvärdet, skedde detta också under
hänsynstagande till dåvarande ränteläge. Vid nämnda tidpunkt var emellertid
ränteläget lägre än det nuvarande. Det torde böra beaktas att (för schablontaxerad
fastighet liksom för annan fastighet) avdrag alltid medges för totala
beloppet av utgiftsräntorna, även om dessa på grund av ränteläget stigit.
Den effektiva förräntningen av det egna kapitalet, vilken vid tidpunkten för
schablonbestämmelsernas tillkomst av bevillningsutskottet beräknades till 2,4
procent, torde därför på grund av höjningen av utgiftsräntorna ha sjunkit
inte obetydligt.

Det nuvarande ränteläget pekar snarast mot en höjning av procenttalet för
beräkning av bruttointäkterna av schablontaxerad fastighet. Statsmakterna
har emellertid vid upprepade tillfällen givit uttryck åt sin avsikt att snarast

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

möjligt söka återföra ränteläget till sin tidigare, lägre nivå. Härtill kommer
att det vid tillkomsten av bestämmelserna om schablonmässig beräkning av
inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter uttalades (1953: 187 s. 49) att
alltför täta ändringar av procenttalet borde undvikas; först då en höjning
eller sänkning av den vanliga räntenivån kunde bedömas bli mera varaktig,
borde ifrågakomma att ompröva procenttalet för beskattningen av en- och
tvåfamiljsfastigheter.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes någon höjning av procenttalet
inte för närvarande böra ske.

Ovan har refererats ett uttalande vid 1953 års lagstiftning av föredragande
departementschefen om att ett sådant procenttal borde väljas att den framräknade
inkomsten i genomsnitt inte blev högre än den inkomst som framkom
vid beräkning enligt dåvarande regler och metoder. Uttalandet synes
inte ha avsett att för all framtid binda inkomstbeskattningen av egnahemsfastigheter
m. in. vid 1952 års nivå. Med uttalandet torde allenast ha utsagts
att procenttalet borde sättas så att den schablonmässiga inkomstberäkningen
genomsnittligt sett inte medförde större inkomstskatt för egnaheinsägarna
in. fl. än om taxeringen verkställts enligt äldre metod med hänsyn tagen till
vid taxeringstillfället rådande hyrespris in. in.

Ej heller alternativet att reducera taxeringsvärdet vid inkomstberäkningen
förordas av utredningsmannen. Han framhåller därvid bl. a. att, när vid
schablonmässig inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter in. fl.
det egna i fastigheten nedlagda kapitalet beskattas, sker detta genom att beräknad
ränta på fastighetens hela värde minskas med utgiftsräntorna. Kvar
står då beräknad ränta å egnahemsägarens egna i fastigheten nedlagda kapital.
Därvid förutsättes att fastighetens värde är lika med dess taxeringsvärde;
någon motbevisning är inte tillåten och skulle — framhåller utredningsmannen
— för övrigt motverka schablonmetodens strävan till förenklingar
genom schablonisering.

I promemorian åberopas följande departementschefsuttalande i förenämnda
proposition 1953: 187.

Beträffande taxeringsvärdenas lämplighet såsom grund för beräkning av
fastighetsägarens kapital i fastigheterna kan vidare framhållas, att taxeringsvärdena
regelmässigt åsättes med viss försiktighet. Sålunda håller sig nivån
för de år 1952 åsatta taxeringsvärdena icke oväsentligt under de köpeskillingar,
som under senare år betalats och alltjämt betalas för fastigheterna.
Någon risk för att ränta kommer att beräknas å ett kapital, som är högre än
det verkliga värdet därav, torde därför knappast föreligga. Allmän fastighetstaxering
och därmed omprövning av taxeringsvärdena sker vart femte år. I
samband därmed anpassas sålunda dessa värden efter inträffade förändringar
i prisnivån. Skulle en allmännare nedgång av fastighetspriserna inträffa
under en taxeringsperiod, så att saluvärdena tenderar att understiga
taxeringsvärdena, kan finnas anledning taga under övervägande att föranstalta
om allmän fastighetstaxering redan före utgången av den normala
taxeringsperioden.

Utredningsmannen föreslår för sin del att ett särskilt avdrag medges vid
beskattningen av inkomst av egnahemsfastighet (en- eller tvåfamiljsfastighet).
Rörande avdragets storlek anföres i promemorian bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

En enfamilj sfastighet av genomsnittlig storlek och standard torde för närvarande
ha ett taxeringsvärde ej överstigande 40 000 kronor. Den genomsnittliga
höjningen av taxeringsvärdena för egnahemsfastigheter kan — såsom
framgår av ett tidigare avsnitt av framställningen — beräknas till 1/8 av nuvarande
taxeringsvärde. För att nettointäkten av en egnahemstastighet med
ett taxeringsvärde av 40 000 kronor inte skall stiga i samband med höjningen
av taxeringsvärdet erfordras ett avdrag av 400 kronor. Det synes därför
lämpligt att vid beräkning av inkomst av egnahem ett extra avdrag å 400 kronor
medges.

Med det föreslagna avdraget skulle den som äger en enfamilj sfastighet, som
f. n. har högre taxeringsvärde än 40 000 kronor, inte erhålla full kompensation.
I promemorian framhålles emellertid bl. a. följande.

Kompensationens karaktär av avdrag vid inkomsttaxeringen kommer i
viss utsträckning att vara gynnsam för ägare av större egnahemsfastigheter.
Avdraget underlättar amorteringar på i fastigheten intecknade skulder.
Amorteringsförmågan kommer emellertid att öka, inte efter avdragets storlek,
utan efter storleken av den på avdraget belöpande statliga inkomstskatten.
Storleken av denna skatt beror, förutom på avdragets storlek, även på
storleken av den skattskyldiges övriga inkomster. På grund av den statliga
inkomstskattens progressivitet kommer ett visst avdrag att ge större skattelättnad
i kronor räknat desto större de sammanlagda inkomsterna är. Eftersom
ett visst samband finnes mellan bostads- och inkomststandard, torde
det kunna förmodas att ägare av egnahem med taxeringsvärde som är högre
än genomsnittet i regel genom ett visst avdrag får större skattelättnad än
den som äger egnahem av nomal storlek och standard.

Beträffande tvåfamilj sfastigheter framhålles i promemorian, att man eventuellt
kunde ifrågasätta om inte avdraget för tvåfainilj sfastigheter bör göras
större än för enfamiljsfastigheter. Vissa skäl talar emellertid däremot. Schablonmetoden
för beräkningen av inkomsten av en- och tvåfamiljsfastigheter
får nämligen, enligt utredningsmannen, anses som synnerligen gynnsam
för tvåfamilj sfastigheterna, eftersom ena bostadslägenheten i en tvåfamiljsfastighet
brukar vara uthyrd. I regel torde ägaren av en tvåfamilj sfastighet
själv bebo blott den ena lägenheten. Avdrag syntes behöva medges blott för
den av fastighetsägaren själv bebodda lägenheten. Någon särregel för tvåfamiljsfastigheter
är därför, enligt utredningsmannen, inte påkallad.

Utredningsmannen anser att avdrag blott skall ifrågakomma beträffande
fastighet, som verkligen utnyttjas av fastighetsägaren som helårsbostad.
Undantagna från avdragsbestämmelserna bör enligt utredningsmannen i
princip vara såväl sommarvillor, sportstugor och jaktstugor som uthyrda
egnahemsfastigheter. Emellertid framhålles det, att bestämmelserna bör vara
sådana att deklarations- och kontrollförfarandet inte onödigtvis kompliceras.
Fördenskull har utredningsmannen föreslagit att avdragsbestämmelsen
utformas så, att avdrag skall medges blott i fråga om en fastighet samt
att den skall vara belägen i den skattskyldiges hemortskommun och inte får
vara helt eller till väsentligaste delen uthyrd. Utredningsmannen föreslår att
sistnämnda krav skall anses uppfyllt så snart fastighetsägaren i fastigheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

har sitt egentliga hem, även om den av honom disponerade delen av fastigheten
värdemässigt understiger fastighetens övriga delar.

Med sådana bestämmelser kommer, påpekar utredningsmannen, det föreslagna
avdraget i vissa fall att medges för fastigheter av sommarnöjeskaraktär.
Detta avsteg från principerna motiverar utredningsmannen med att bestämmelserna
bör vara så enkla och lättillämpade som möjligt.

Härefter beröres i promemorian vissa speciella frågor rörande avdragets
konstruktion.

Utredningsmannen föreslår, att samtaxerade äkta makar tillsammans inte
får åtnjuta mer än ett avdrag. I vissa fall kan givetvis förekomma att två
makar har var sin egnahemsfastighet. I regel torde dock i dessa fall omständigheterna
vara sådana att samtaxering av makarna inte bör ske. Om samtaxering
likväl sker bör avdraget, framhålles i promemorian, fördelas mellan
makarna med hälften av avdraget på vardera maken. Fördelningsregeln synes
utredningsmannen ganska självklar och behöver inte inrymmas i författningstexten.

Om fastighet inte innehafts 12 månader eller om beskattningsåret omfattar
längre eller kortare tid än helår, bör, framhåller utredningsmannen, avdraget
jämkas med hänsyn härtill.

Om egnahemsfastighet har flera ägare bör enligt utredningsmannen sparavdraget
fördelas mellan ägarna i förhållande till vars och ens andel i fastigheten
och för varje delägare får därefter med hänsynstagande till hans förhållanden
prövas huruvida delägaren är berättigad åtnjuta avdrag för den del
av de 400 kronorna, som belöper på hans andel i fastigheten.

Vidare framhålles i promemorian, att det föreslagna avdraget i fråga om
egnahemsfastighet, som delvis användes i fastighetsägarens egen rörelse,
skall medges med fullt belopp utan hinder därav att schablonmetoden för
inkomstberäkningen inte tillämpas beträffande hela fastigheten utan blott
i fråga om den del, som inte användes i rörelsen.

Utredningsmannen anser vidare, att avdraget skall komma i fråga blott
beträffande fysiska personer. Uteslutna från avdrag skulle då bli handelsbolag
och kommanditbolag liksom även dödsbon (i fråga om senare beskattningsår
än det då dödsfallet inträffade) och andra svenska eller utländska
juridiska personer. I promemorian framhålles emellertid, att någon tvekan
måhända kan hysas beträffande lämpligheten att från rätten till avdrag utesluta
oskifta dödsbon; avgörande synes emellertid vara att i detta hänseende
uppnå full överensstämmelse med vad som stadgas om avdrag vid beräkning
av inkomst av kapital.

EU särskilt problem möter i fråga om det föreslagna avdraget skall tilllåtas
överstiga den nettointäkt av fastigheten, som eljest skulle framkomma.
I promemorian framhålles härom.

Det vid beräkning av inkomst av kapital medgivna sparavdraget får
enligt bestämmelsen i 39 § 3 mom. kommunalskattelagen inte överstiga
ett belopp som svarar mot skillnaden mellan å ena sidan bruttointäkten av
4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 71

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

kapital och å andra sidan på sådan inkomst belöpande förvaltningskostnader,
ränteavdrag in. in. Bestämmelsen har den innebörden att sparavdraget inte
tillätes skapa underskott eller öka ett redan förut existerande underskott i
förvärvskällan, vilket underskott skulle få avräknas från den skattskyldiges
övriga inkomster.

Fråga uppkommer då om en motsvarande begränsning bör finnas beträffande
avdraget för egnahemsägare. Emellertid föreligger beträffande egnahemsfastigheter
i viss mån olikartade förhållanden. Underskott å egnahemsfastigheter
är mycket vanliga, särskilt såvitt gäller mera nyförvärvade fastigheter.
Vid 1956 års taxering förekom i Norrtälje stad 656 deklarationsbilagor
avseende schablontaxerad en- eller tvåfamilj sfastighet i staden. Av
dessa bilagor utvisar 178 eller 27 procent underskott. Om taxeringsvärdena
å fastigheterna varit en tredjedel högre skulle antalet underskott visserligen
ha nedgått men likväl skulle 88 deklarationsbilagor eller 13 procent av totalantalet
ha utvisat underskott. Det torde nämligen få anses som fullt normalt
att en egnahemsfastighet förvärvas med anlitande av till största delen
lånade medel, vilka sedan undan för undan amorteras, till en början i relativt
snabb takt. För egnahemsägaren kommer således i allmänhet, särskilt
de första åren, dels ränteutgifterna vara så höga att de överstiger ett belopp
motsvarande 3 procent av fastighetens taxeringsvärde, dels ock amorteringsskyldigheten
att vara betungande.

Én begränsning av avdraget till sådana fastigheter som inte utvisar underskott
skulle därför komma att innebära att avdraget förmenas de egnahemsägare,
som har det största behovet av en skattelättnad. Det föreslagna avdragets
syfte att den höjda taxeringsnivån inte skall bereda egnahemsägaren
ökade svårigheter synes komma att på en väsentlig punkt förfelas om
bestämmelserna utformas så att relativt nybyggda och nyförvärvade egnahem
ställdes utan möjlighet att utnyttja avdraget.

På grund härav föreslås att avdraget skall medges oberoende av om fastigheten
lämnar över- eller underskott.

Emellertid föreslås en viss begränsning i avdragsrätten. Bruttointäkten av
egnahemsfastighet beräknas till 3 procent av taxeringsvärdet. Detta innebär
att för fastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger 13 400 kronor, kommer
bruttointäkten att understiga 400 kronor. Utredningsmannen förordar, att
avdraget inte bör få överstiga bruttointäkten av förvärvskällan.

De ifrågasatta bestämmelserna om avdrag från inkomst av egnahemsfastighet
föreslås skola tillämpas första gången vid 1958 års taxering, då de nya
taxeringsvärdena kommer att ligga till grund för beräkningen av inkomst
av egnahemsfastigheter.

2. Remissyttrandena

Det övervägande flertalet av de myndigheter och organisationer som yttrat
sig över utredningsmannens förslag anser att åtgärder bör vidtagas i syfte
att förhindra att en allmän höjning av taxeringsvärdena vid 1957 års allmänna
fastighetstaxering medför ökad statlig inkomstskatt för egnahemsägarna.
Endast två länsstyrelser och överståthållarämbetet har ifrågasatt
lämpligheten av de föreslagna åtgärderna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser sig sålunda inte kunna tillstyrka
utredningsmannens förslag om ett extra avdrag för egnahemsägare. Länsstyrelsen
framhåller, att den som ämnar uppföra en- eller tvåfamilj shus eller
önskar förbättra sådan byggnad erhåller fördelaktiga lånevillkor genom kungörelsen
den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån.
Vidare framhålles att den skattehöjning, varom fråga är, torde kunna betraktas
som så måttlig, att den bör kunna bäras av vederbörande fastighetsägare
utan särskild kompensation. Skattehöjningen beräknas av länsstyrelsen
till 100 å 200 kronor om repartitionstalet för fastighetsbeskattningen fastställes
till 2,5. Enligt länsstyrelsens uppfattning är hyreskostnaderna för
egnahemsägare relativt låga. Egnahemsägaren synes därför — även med
hänsyn tagen till den väntade skattehöjningen — såsom en i jämförelse med
den som förhyr hostad gynnad person. Även egnahemsfastigheternas värdestegring
bör enligt länsstyrelsen beaktas. Eventuell kompensation åt egnahemsägaren
för en på grund av taxeringsvärdets höjning inträdd stegring
av bostadskostnaden bör därför regleras i annan ordning än beskattningsvägen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför liknande synpunkter men
finner sig dock kunna tillstyrka det föreslagna avdraget som en engångsföreteelse
vid 1958 års taxering. Länsstyrelsen anför därom.

Måhända kan det synas försvarligt, att under ett eller annat år tillåta ett
avdrag av föreslagen typ för att på detta sätt mildra övergången till ett högre
— låt vara i och för sig rättvist skatteläge.

Godtages avdraget såsom en övergångsanordning, torde emellertid statsmakterna
böra inställa sig på att detta vid första lämpliga tillfälle bör avskaffas.
Länsstyrelsen vill allvarligt ifrågasätta, om icke avdraget bör kunna
avvecklas redan i samband med att de kommunala ortsavdragen höjas.

Skall villaägareavdraget motiveras såsom ett förtida, förhöjt ortsavdrag,
hade det måhända rätteligen bort konstrueras icke såsom ett statligt utan
såsom ett kommunalt avdrag. Ehuru skäl skulle kunna anföras för detta
alternativ anser länsstyrelsen dock, att utredningsmannens förslag är att
föredraga, då detta nu icke medför några problem om kompensation åt kommunerna
för minskat skatteunderlag.

Överståthållarämbetet hävdar att anledning i och för sig icke finnes vidtaga
åtgärder av föreslagen art. I

I övriga remissyttranden, i den mån de berör även frågan om villaägarnas
beskattning, lillstyrkes eller lämnas utan erinran att åtgärder vidtages i
syfte att lämna kompensation för den höjda inkomstbeskattning, som eljest
skulle inträda som en följd av en uppgång av taxeringsvärdena vid 1957 års
allmänna fastighetstaxering. Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget
att kompensationen skall erhålla formen av ett avdrag vid inkomstberäkningen.
Denna uppfattning har sålunda statskontoret, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Väslernorrlands
och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, näringslivets
skattedelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

munernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Även ett
flertal av de genom vederbörande länsstyrelses försorg hörda kommunerna
tillstyrker utredningsmannens förslag i huvudsak. Därjämte godtages detta
förslag av länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län, ehuru
med viss tvekan.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att avdragets syfte närmast är skattelindrande
och har sin grund däri att inkomstskatten är för hög. Eftersom
avdraget därjämte, enligt länsstyrelsens uppfattning, skulle komplicera taxeringsarbetet
och försvåra likformigheten i beskattningen, ifrågasätter länsstyrelsen
om inte i första hand en mera allmän sänkning av inkomstskatten
bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte floran av schablonavdrag vid taxeringen
på detta sätt kommer att växa ut till ett alltför stort och invecklat
system. De olika avdragen — för vilka delvis olika regler skola gälla — torde
inte bli lätta för allmänheten att hålla reda på. Man har ännu inte sett
hur de år 1955 beslutade, med förenklingssynpunkter motiverade schablonavdragen
utfalla vid deklaration och taxering, men det synes inte uteslutet
att avdragen, om de nu utökas med ännu ett, få en sådan omfattning att det
med tiden kan bli nödvändigt att — just ur förenklingssynpunkt — avskaffa
dem.

Möjligen kan det också invändas att väl stora förmåner på detta sätt skulle
beredas exempelvis en gift person som har både inkomst av kapital och
äger en villafastighet. En sådan person skulle få dubbla schablonavdrag,
vartdera å 400 kronor, vilket kan synas högt vid jämförelse med beskattningen
av andra förvärvskällor och föranleda anspråk på liknande avdrag
där. Det torde också få medges att inkomsten av en villafastighet, sådan
den beräknas enligt den nuvarande schablonmetoden, rätteligen borde föras
under förvärvskällan inkomst av kapital — och sålunda medföra endast enkelt
schablonavdrag — såsom också skett med inkomsten av uthyrd lägenhet
i bostadsföreningshus. Emellertid skulle då icke det verkliga syftet med
det nu föreslagna avdraget uppnås, varför en sådan omläggning inte lär
vara i detta sammanhang aktuell.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tvekar mellan det av utredningsmannen
föreslagna avdraget och en sänkning av det procenttal efter vilket bruttointäkten
av en- och tvåfamilj sfastigheter beräknas. Länsstyrelsen anför.

Av utredningsmannen anförda principiella betänkligheter mot en sänkning
av procenttalet för inkomstberäkningen synes icke böra tillmätas avgörande
betydelse eftersom fastighetskapitalet faktiskt kräver direkta utgifter,
reparationer etc., som saknar motsvarighet beträffande andra kapitaltillgångar.
För att motverka den väntade höjningen av taxeringsvärdena är en
justering på inkomstsidan onekligen den mest effektiva. Om man emellertid
lägger huvudvikten på det sparfrämjande syftet synes ett schablonavdrag
vara att föredraga. Länsstyrelsen vill med sistnämnda motivering icke motsätta
sig ett schablonavdrag med föreslaget belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Möjligheten att uppnå önskad kompensation åt egnahemsägaren genom
att sänka procenttalet för beräkningen av inkomsten
av fastigheten förordas av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län
samt Tjänstemännens centralorganisation.

Överståthållarämbetet framhåller, att det föreslagna avdraget enligt ämbetets
uppfattning inte är förenligt med grundsatsen om likformighet och
rättvisa vid taxeringen olika skattskyldiga emellan. Mot förslaget talar dessutom
det förhållandet att det strider mot principen att avdrag vid beräkning
av inkomst av förvärvskälla inte får ske för kapitalkostnad. Om avsteg
från denna princip skulle göras allenast beträffande visst slag av inkomst
måste åtgärden vara föranledd av mycket starka skäl av taxeringsteknisk
eller annan art. Några sådana skäl har, enligt ämbetet, inte förebragts. Ämbetet
framhåller att avdragets sparfrämjande verkan inte kan förutses och
att avdraget torde komma att medföra betydande taxeringstekniska svårigheter.
Efter att ha påpekat vissa andra brister i förslaget anför ämbetet följande.

På anförda skäl avstyrker överståthållarämbetet bestämt det föreslagna
sparavdraget vid annan fastighet. Om bostadssparandet anses böra stödjas
torde detta böra ske genom andra och mera effektiva åtgärder än skattefria
avdrag vid taxeringen, vilka äro i princip främmande för vårt skattesystem.

Om syftet med det föreslagna sparavdraget i själva verket är att förhindra
att egnahemsägarna genom den väntade höjningen av taxeringsnivån få
en ökad skattebelastning, synes det vara att föredraga att procenttalet vid
inkomstberäkningen i stället nedsättes. Ehuru en sådan åtgärd, som utredningsmannen
också påpekat, i och för sig icke torde vara sakligt motiverad
med hänsyn till bl. a. den höjning av den allmänna hyresnivån, som
skett sedan schablontaxeringen infördes, är den likväl att föredraga från
deklarations- och taxeringssynpunkt.

Kammarrätten anser att hinder inte bör möta mot att ompröva procenttalet
vid inkomstberäkningen. Kammarrätten anför härom följande efter att
ha redogjort för utredningsmannens skäl mot en sänkning av procenttalet.

Detta resonemang kunde möjligen anses riktigt, i och för sig, om den
räntenivå, som är bestämmande för taxeringsvärdena å dessa fastigheter,
vore identisk med den allmänna räntenivån. Så synes emellertid icke vara
fallet. Detta framgår redan därav att, ehuru den allmänna räntenivån stigit,
man likväl torde ha att räkna med, såsom i promemorian förutsättes, en
höjning av taxeringsnivån för dessa fastigheter. Förklaringen härtill torde
till i varje fall icke oväsentlig del ligga däri, att taxeringsvärdet skall motsvara
allmänna saluvärdet och att köpare av sådana fastigheter, oavsett den
stigande räntenivån, av skilda anledningar varit beredda att betala högre
priser för fastigheterna, vilket, omvänt, betyder att de nöjt sig med en lägre
förräntning av sitt i fastighet av sådant slag investerade kapital.

Enbart det allmänna ränteläget torde icke kunna tillmätas avgörande betydelse
för hur procenttalet för schablonberäkningen rätteligen bör bestämmas.
Vid tillkomsten av bestämmelserna om schablonberäkning av inkomst
av en- och tvåfamilj sfastigheter förutsattes, att denna beräkningsmetod icke
skulle leda till annat resultat av inkomstberäkningen, på lång sikt sett, än

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

för övriga slag av annan fastighet, varav inkomsten fortfarande skulle beräknas
efter dittills gällande beräkningsmetod. Det synes också i hög grad
angeläget, att till begränsning av de olägenheter, som alltid måste bliva en
följd av två parallellt tillämpade, olika metoder för beräkning av samma
slag av inkomst, schablonmetoden, så långt möjligt, så anpassas efter inkomstberäkningen
för övrig annan fastighet, att icke, på längre sikt sett, två
helt skilda inkomstnivåer uppstå. Den naturliga och vid schablonberäkningens
införande avsedda metoden för en sådan anpassning lärer vara justering,
i erforderlig utsträckning, av procenttalet för schablonberäkningen.
Vid en sådan justering lärer böra beaktas icke endast verkan av en förväntad
höjning av den allmänna taxeringsnivån för eu- och tvåfamiljsfastigheter,
utan även å ena sidan den höjning av hyresnivån, som på senare tid
inträffat på grund av genomförda generella hyreshöjningar, samt de höjningar
av hyresnivån, vilka kunna tänkas bliva en följd av en eventuell liberalisering
av hyresmarknaden, som för närvarande är under övervägande,
och å anda sidan den ökning av fastighetsomkostnaderna, som på senare tid
ägt rum. Sedan genom en sådan anpassning av procenttalet för schablontaxeringen
likställighet nåtts, så långt möjligt, i fråga om inkomstberäkningen
på längre sikt sett mellan de olika slagen av fastigheter på basis av
1957 års taxeringsnivå, lärer anledning saknas att enbart på grund av utfallet
av den nu pågående fastighetstaxeringen för det ena eller andra slaget
av fastighet göra något avsteg från denna likställighet.

Av skäl, som tidigare utvecklats, skulle kammarrätten vilja förorda en
omprövning av det procenttal, efter vilket schablontaxeringen av inkomsten
av dessa fastigheter nu sker, under hänsynstagande till de efter fastställande
av detta procenttal inträffade ändringar i förhållanden, som kunna
inverka på procenttalets höjd. I detta sammanhang vill kammarrätten icke
underlåta att framhålla, att det procenttal, efter vilket omkostnad i form av
värdeminskning därvid beräknats, möjligen numera kan befinnas lågt bland
annat med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen på bostadsbyggandets
område och den i viss mån kvalitetsförsämrande rationalisering, som
därvid lärer ha förekommit i synnerhet beträffande en- och tvåfamilj sfastigheter.
I vart fall vill kammarrätten ifrågasätta, huruvida icke även vid eu
av en måttlig förhöjning av värdeminskningsavdraget betingad förkortning
av den beräknade livslängden det procenttal, efter vilket reparationskostnaderna
beräknats vid fastställande av procenttalet för schablonberäkning,
är lågt vid nu rådande höga kostnadsläge för reparationer. Båda dessa omkostnadsposter
lära, enligt sakens natur, genomsnittligt ställa sig i relation
till byggnadskubiken högre för en- och tvåfamiljsfastigheter än för större
hyreshus. Det synes därför kammarrätten icke osannolikt, att en omprövning
av procenttalet för schablonberäkning av intäkten av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle giva anledning till nedsättning av detsamma.

Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och
Norrbottens län föreslår att procenttalet för inkomstberäkningen fastställes
till 2,5. Riksskattenämnden anför.

I den mån syftet med de föreslagna åtgärderna är att förhindra, att den
väntade höjningen av taxeringsnivån skall komma att få ogynnsamma ekonomiska
konsekvenser för flertalet fastighetsägare, bör detta syfte enligt
riksskattenämndens mening hellre tillgodoses genom att procenttalet vid
inkomstberäkningen sänkes till 2,5 eller till samma belopp som repartitionstalet.
Ur taxerings- och deklarationssynpunkt blir resultatet av en dylik

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957 55

åtgärd utan tvekan mer tillfredsställande än den av utredningsmannen föreslagna.

Om procenttalet vid inkomstberäkningen av en- och tvåfamiljsfastighetei
sänkes till 2,5 kan detta medföra, att verkningarna av den höjda taxeringsnivån
icke helt undanröjes utan att en viss mindre höjning sker av bruttointäkterna
för de fastigheter, varom här är fråga. Den ökning av skatteutgifterna
för egnahemsägarna, som en dylik åtgärd skulle kunna medföra,
synes emellertid bliva obetydlig. Det bör även beaktas att, sedan schablontaxeringen
för en- och tvåfamilj sfastigheter införts, en höjning av den allmänna
hyresnivån tillkommit, som icke påverkat inkomstberäkningen av de
schablontaxerade fastigheterna. Detta kan i och för sig tala för att en dylik
mindre skattehöjning är berättigad. I detta sammanhang vill riksskattenämnden
även fästa uppmärksamheten på att det vid taxeringen beräknade
värdet av t. ex. jordbruksarbetares bostadsförmån höjts i anledning av förändringarna
i den allmänna hyresnivån.

En sänkning av procenttalet vid inkomstberäkningen skulle visserligen,
såsom utredningsmannen understrukit, innebära att man avlägsnar sig från
principen att räntefoten på egnahemsägarens i fastigheten nedlagda kapital
bör ansluta sig till det allmänna ränteläget. Emellertid är det just detta
som på ett eller annat sätt måste ske — och så är i realiteten fallet även om
man konstruerar lagstiftningen såsom ett »sparavdrag» — om man xill
motverka den höjning av den statliga inkomstskatten, som i fråga om schablontaxerade
fastigheter blir följden av högre taxeringsvärden. Man kan ej
heller helt bortse från att procenttalet för dessa fastigheter ej torde liava
bestämts uteslutande med hänsyn till det allmänna ränteläget utan också
med visst beaktande av andra faktorer.

Tjänstemannens centralorganisation anser att, innan definitiv ställning
till procenttalets höjd tages, det bör klarläggas hur fastighetsomkostnaderna
och den allmänna hyresnivån utvecklats efter det att schablontaxeringen
beslutades. Vidare framhålles av organisationen vissa skäl för att det föreslagna
avdraget bestämmes, icke till ett belopp i kronor, utan i procent på
taxeringsvärdet. Det procenttal som därvid borde ifrågakomma utgör 0,75.
Enklast är då att den schablonberäknade bruttointäkten av en- och tvåfamilj
sfastigheter bestämmes till 2,25 procent.

De principiella anmärkninga r mot förslaget som framförts
— även av vissa remissinstanser som ansett sig på grund av omständigheterna
inte böra motsätta sig det föreslagna avdraget — går i regel ut på
att ett avdrag med den föreslagna konstruktionen icke verkar likformigt
och strider mot de förenklingssträvanden i fråga om deklarations- och taxeringsförfarandet
som framkommit under senare år.

Så t. ex. framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att, medan
avvecklingen av fastighetsbeskattningen innebär alt den direkta beskattningen
bättre anpassas efter skatteförmågeprincipen, så innebär det föreslagna
avdraget för egnahemsägare, att man i annat hänseende avlägsnar sig
från denna grundsats. Riksskattenämnden framhåller bl. a. att taxeringsarbetet
genom det föreslagna avdraget kompliceras och anför.

Genom införandet av schablonavdrag vid förvärvskällan kapital samt schablontaxering
vid förvärvskällan annan fastighet ha betydande förenklingar

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

åstadkommits i såväl taxerings- som deklarationsförfarandet. De åtgärder
utredningsmannen föreslagit synas få en helt motsatt effekt. De deklarationsformulär
(nr 6 b resp. 2 b) som användas för en- och tvåfamilj sfastigheter
samt för sommarstugor, belägna i annan kommun än hemortskommun,
äro ytterst förenklade. Därest garantibeloppet på sätt utredningsmannen
föreslagit kommer att understiga procenttalet för inkomstberäkningen,
måste såväl nettointäkt som procentavdrag (= garantibelopp) redovisas
å blanketterna. Såsom reglerna för sparavdraget utformats i förslaget,
torde även en relativt vidlyftig förklarande text erfordras å de deklarationsblanketter,
där inkomst av ifrågavarande slag av fastigheter redovisas, inte
minst med hänsyn till att åtskilliga fastigheter, för vilka schablontaxeringen
är tillämplig, avses skola vara undantagna från sparavdraget. Reglerna om
förlust av sparavdraget vid flyttning till annan kommun och om uppdelning
av avdraget på flera ägare respektive reduktion av detsamma, när fastighet
innehafts mindre än ett helt kalenderår eller då avdraget överstiger
den schablonmässigt beräknade intäkten av fastigheten, äro också ägnade
att komplicera blanketterna. Riksskattenämnden finner sålunda att de av
utredningsmannen föreslagna åtgärderna komma att få till följd, att redan
\unna
viss del bortfalla.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands
län anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att, därest repartitionstalet
sänkes till 2,5, d. v. s. till ett tal som är lägre än den schablonberäknade
bruttointäkt, ägare av sådana en- och tvåfamilj sfastigheter som är belägna
i annan kommun än ägarens hemortskommun kan bli beskattade i förstnämnda
kommun inte bara för garantibelopp för fastigheten utan därutöver
även för inkomst av fastigheten. Därav framtvingas ett omständligt
arbete genom att det för fastigheten yrkade avdraget för räntor och dylikt
måste kontrolleras inte blott såsom hittills av taxeringsnämnden i fastighetsägarens
hemortskommun utan även av taxeringsnämnden i den kommun
där fastigheten är belägen. Länsstyrelsen påpekar att enbart inom
Värmdö fögderi vid 1956 års taxering för 22 000 sommarstugor och dylikt
taxering åsattes allenast för garantibelopp.

Det av utredningsmannen föreslagna avdragsbeloppet, 400 kronor,
har i allmänhet accepterats av de remissinstanser, som tillstyrkt eller lämnat
utan erinran förslaget att genom ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen bereda
egnahemsägarna kompensation för de höjda taxeringsvärdena. I några
yttranden framförs dock andra förslag.

Landsorganisationen i Sverige anser att man inte bör bestämma avdraget
till visst belopp i kronor, enär detta skulle medföra orättvisor, i det att ett
nytt och svåröverskådligt progressivitetselement infördes i skattesvstemet.
Landsorganisationen föreslår i stället att avdraget bestämmes till 0,75 procent
av taxeringsvärdet. Ett sålunda beräknat avdrag skulle ge full kompensation
vid en genomsnittlig höjning av taxeringsvärdet med en tredjedel.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar sig för ett procentuellt avdrag
men med viss maximering och föreslår att avdraget skall beräknas till
en procent av taxeringsvärdet, dock högst till 400 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Sveriges villaägare förbund föreslår en kombination av avdrag, nämligen
dels ett avdrag å en procent av taxeringsvärdet för att kompensera egnahemsägarna
för förhöjningen av taxeringsvärdet och dels ett avdrag å 400 kronor
för ägare av mindre egnahem (taxeringsvärde å högst 60 000 kronor) såsom
en uppmuntran av egnahemssparandet. För den händelse detta förslag inte
skulle vinna beaktande tillstyrker förbundet det i utredningspromemorian
framlagda förslaget med den jämkningen att avdragsbeloppet, för att bättre
tillgodose egnahemsägarna inom samtliga storleksgrupper, höjes till 600 kronor.
Förbundet anför bl. a. följande.

Villaägareförbundet får därför föreslå ett lämpligt procentavdrag i 3 Vschablonen
beträffande en- och tvåfamilj sfastigheterna. Storleken av delta
procentavdrag bör beräknas med hänsyn till att någon genomsnittlig skatteökning
på grund av taxeringsvärdenas höjning icke bör komma till stånd.
Om taxeringsvärdena höjas med i genomsnitt 35 % bör avdraget sättas till
0,8 procentenheter av taxeringsvärdena, vilket hör kunna avrundas till 1 c/c.
Denna avrundning torde bl. a. kunna motiveras med att fastigheter under
20 000 kronors taxeringsvärde enligt direktiven för fastighetstaxeringsarbetet
kommer att höjas med i genomsnitt 50 %.

Härigenom vinnes även, att man låter kompensationen för taxeringsvärdenas
höjning, åsyftande oförändrad genomsnittlig skatt, verka just på den
faktor där skattehöjningen slår igenom, nämligen schablonen för inkomstskattens
beräknande. Metoden har härigenom en bestämd fördel framför det
av utredningsmannen i utredningens avsnitt III föreslagna sparavdraget,
vilket icke har något direkt sammanhang med skattehöjningen på grund av
taxeringshöjningen. Till sin verkan blir sparavdraget mera svårt att beräkna.

Invändningar har framförts mot vissa av förslagets detaljbestämmelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att avdrag bör medges för alla fastigheter,
som vid inkomsttaxeringen omfattas av den för en- och tvåfamilj sfastigheter
avsedda schablonmetoden för inkomstberäkningen, och anför.

Länsstyrelsen anser det däremot vara nödvändigt att bevara enhetligheten
i beskattningsreglerna så att, därest en ändring vidtages, denna skall gälla
samtliga de fastigheter, vilka för närvarande omfattas av schablonregeln. Ett
sönderbrytande av schablonen skulle medföra åtskilliga taxeringstekniska
olägenheter och i väsentlig grad innebära ett steg tillbaka i förenklingssträvandena
inom beskattningen. Länsstyrelsen kan icke heller i sak finna utredningsmannens
motivering för ett undantagande av vissa fastigheter företrädesvis
de s. k. sommarvillorna från den avsedda skattelättnaden vara befogad.
I yttrande år 1952 över det då föreliggande förslaget till schablonregelns
införande framhöll länsstyrelsen att räntebeskattning av investeringar i enfamiljshus
men ej av investeringar i lyxbilar eller lustjakter är resultatet av
en ren skälighetsbedömning som reellt sett innebär cn misskreditering i skattehänseende
av vissa levnadskostnader. Det nu föreliggande förslaget skärper
betydelsen av denna principiella invändning dels i och för sig genom höjningen
av taxeringsvärdena och dels genom den ifrågasatta regeln att sommarvillor
vid statlig beskattning skall behandlas strängare än egnahemmen.
Just jämförelsen med förvärvskällan kapital — där sparavdraget skall höjas
— hade bort föranleda utredningsmannen att göra en annan avvägning. Enligt
länsstyrelsens förmenande leder nämligen 1952 års ränteresonemang som
grund för schablonregeln närmast fram till att all fastighetsbeskattning i den
nya schablonregelns form är eu form av kapitalbeskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Länsstyrelsen vidhåller sin mening att schablonregeln måste uppfattas som
en rent praktisk angelägenhet och kan därför icke godta utredningsmannens
ståndpunkt beträffande sommarvillornas behandling vid statlig taxering.

Även kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstgrelserna
i Kalmar och Västernorrtands län anser, att de nu berörda begränsningarna
i den föreslagna avdragsrätten kan utgå.

Kammarrätten framhåller i sitt yttrande att svårigheter kan befaras uppstå
vid tillämpningen av förslagets avdragsbestämmelser. Bl. a. befarar kammarrätten
att kravet på att egnahemsfastigheten inte får vara helt eller till
väsentligaste delen uthyrd kommer att leda till tolkningssvårigheter. Även
länsstyrelsen i Jönköpings län vänder sig mot detta krav.

Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta om inte undantaget för fastighet,
som varit helt eller till väsentligaste delen uthyrd, borde kunna utgå. Det
skulle nämligen ur taxeringssynpunkt vara en påtaglig fördel om avdraget
alltid kunde anknytas till sådana fastigheter, för vilka inkomsten beräknas
enligt schablonmetoden. Genom undantaget vinnes inte sådan överensstämmelse,
varjämte tvistigheter kunna uppkomma, exempelvis när i en tvåfamilj
svilla den av ägaren bebodda lägenheten är mycket liten i förhållande
till den uthyrda lägenheten. Ur den synpunkt, varmed schablonavdraget motiveras
i promemorian — sparandesynpunkten — är det för övrigt svårt att
finna någon grund för undantaget. Det sparande, som äger rum genom amorteringar
på en uthyrd villafastighet, synes vara lika förtjänt av uppmuntran
genom sparavdrag som sparandet i en av ägaren bebodd fastighet. Det blir
ju dessutom inte fråga om mer än en, i hemortskommunen belägen fastighet,
varför undantaget mycket sällan torde få betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför liknande synpunkter.

Enligt förslaget skulle i vissa fall det för egnahemsägare avsedda avdraget
komma att medges för sommarvilla o. dyl. som är belägen inom fastighetsägarens
hemortskommun. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kristianstads och Norrbottens län anser att detta förhållande icke är tillfredsställande
och att bestämmelserna bör utformas så, att avdrag icke skall
kunna medges för sommarvillor och andra dylika fastigheter, som inte är att
anse som egnahemsfastigheter i inskränkt mening.

Den föreslagna bestämmelsen att avdrag skall få åtnjutas endast av fysisk
person har mött vissa gensagor. Kammarrätten och Svenska sparbanksföreningen
anser att avdragsrätten bör utsträckas till oskift dödsbo. Kammarrätten
befarar därjämte alt begränsningen även i övrigt kan komma att medföra
vissa komplikationer, genom att locka till diverse transaktioner mellan
å ena sidan aktiebolag och handelsbolag in. fl. juridiska personer och å
andra sidan delägare i bolaget för att komma i åtnjutande av avdrag.

I utredningspromemorian förutsättes att det för egnahemsägare avsedda
avdraget skall medgivas även om avdraget skulle medföra eller öka ett underskott
å fastigheten. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför härom följande.

Länsstyrelsen anser för sin del, att avdrag bör medgivas, om garantibeloppet
beräknas till tre procent av taxeringsvärdet. En sänkning av pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

centsatsen till två och en halv procent skulle i och för sig innebära en
skattelindring av sådan omfattning, att det finns anledning taga under
övervägande, om avdrag för underskott då bör ifrågakomma.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
är av den uppfattningen, att det föreslagna avdraget för egnahemsägare
bör medgivas även vid beräkning av jordbruksfastighet. Lantbruksförbundet
anför därom.

I den allmänna diskussionen har framförts önskemål om neutralisering
av de höjda taxeringsvärdena även ifråga om inkomst- och förmögenhetsskatt
liksom kvar låtenskaps- och arvsskatt och stämpelavgifter. Fastän enligt
förbundets uppfattning den medförda sänkningen av repartitionstalet
synes missgynna jordbrukarna mer än ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter,
har utredningsmannen i sitt förslag föreslagit neutralisering av denna
höjning till allenast annan fastighet i form av en- och tvåfamilj sfastigheter.
Det vill dock förefalla som om jordbruksfastighet, redovisad enligt kontantprincipen,
är lika missgynnad, då några möjligheter till vinstreglerande dispositioner
icke finnas. För övriga jordbruk är de starkt begränsade. Det är
visserligen sant, att egnahemsfastighetens bruttointäkt är direkt avhängig
av det högre taxeringsvärdet men även jordbruksfastighetens hyresvärde påverkas
av den värdestegring, som träffar jordbruksfastigheter. Det utvisar den
successiva ökningen av schablonvärdena för värdering av bostadsförmån på
jordbruksfastighet. För de mindre jordbruksfastigheterna särskilt torde gälla,
att skillnaden i karaktär är obetydlig mellan dem och egnahemsfastigheter
av den typ, utredningsmannen avser. Lantbruksförbundet hemställer
därför, att sparavdraget tillerkännes även jordbruksfastighet.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter — under åberopande av
organisationens år 1952 avgivna yttrande över det av 1950 års skattelagssakkunniga
framlagda förslaget om beskattning av en- och tvåfamilj sfastigheter
enligt en förenklad schablonmetod — om icke de för en- och tvåfamilj
sfastigheter gällande grunderna för inkomstberäkningen borde tillämpas
även beträffande jordbruksfastigheter.

3. Departementschefen

1957 års fastighetstaxering väntas medföra en höjning av taxeringsvärdena
för en- och tvåfamilj sfastigheter med genomsnittligt en tredjedel. I
den föreliggande promemorian framlägges förslag till åtgärder i syfte att i
skälig mån förhindra att de höjda taxeringsvärdena leder till en ökad statlig
inkomstskatt för de berörda fastighetsägarna.

Anledningen till att en väntad lyftning av taxeringsvärdena även får effekt
i fråga om beräkningen av den statliga inkomstskatten för egnahemsägare
är ju att bruttointäkten av sådan fastighet numera skall beräknas till
3 procent av taxeringsvärdet. En höjning av detta värde resulterar sålunda
i eu ökning även av bruttointäkten av fastigheten. Såsom av den tidigare
redogörelsen framgår har utredningsmannen övervägt olika tänkbara tekniska
metoder för all åstadkomma den önskade reduceringen av statsskat -

K ungt. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

ten. För egen del har utredningsmannen förordat att ett särskilt avdrag å
400 kronor skall medges vid beskattningen av egnahemsfastighet. I fråga
om beloppets storlek framhåller utredningsmannen att detsamma är så avvägt,
att nettointäkten av en egnahemsfastighet med ett nuvarande taxeringsvärde
å 40 000 kronor icke skall sliga vid en höjning av taxeringsvärdet
med en tredjedel. Då avdraget avvägts i förhållande till vad som är erforderligt
för att åstadkomma full kompensation i fråga om egnahem av genomsnittlig
storlek och standard kommer givetvis ägare av mindre egnahem
att bli något överkompenserade. Å andra sidan kommer enfamilj sfastigheler,
som bär högre taxeringsvärde än 40 000 kronor, att få vidkännas en viss
höjning av intäkten.

I och för sig kan goda skäl anföras för att använda den av utredningsmannen
anvisade metoden med ett särskilt egnahemsavdrag. Emellertid
kommer detta, såsom framgår av det anförda, att verka ojämnt även inom
området för vad som är att beteckna som egnahem, villor och tvåfamilj sfastigheter
av normal typ. Vidare kompliceras frågan rent taxeringstekniskt om
man, såsom jag föreslagit i ett föregående avsnitt, genomför en sänkning av
repartitionstalet från 4 procent till 2,5 procent. Utredningsmannens förslag
förutsätter att det nuvarande procenttalet 3 skall bibehållas för den schablonmässiga
beräkningen av bruttointäken. Såsom jag redan i annat sammanhang
nämnt skulle den situationen då uppkomma att garantibeloppet
blir lägre än intäkten enligt villaschablonen. Riksskattenämnden har i sitt
remissyttrande påpekat att detta förhållande skulle medföra en komplicering
av deklarations- och taxeringsförfarandet. Jag delar denna uppfattning
och vill för egen del tillägga att ett genomförande av utredningsmannens förslag
säkerligen skulle medföra att inkomstberäkningen för de schablontaxerade
fastigheterna, i synnerhet för de som ligger i annan kommun än hemortskommunen,
skulle förefalla de skattskyldiga onödigt invecklad.

Vid övervägande av frågan har jag funnit att man, trots de betänkligheter
av principiell natur som man kan hysa mot en sådan åtgärd, nu bör nedsätta
procenttalet för villaschablonen från 3 till 2,5. Härigenom skulle samma
procenttal komma att gälla såväl vid bestämmandet av fastighetens garantibelopp
som vid uträknandet av fastighetens bruttointäkt.

Den föreslagna nedsättningen av procenttalet för beräkningen av bruttoinkomsten
skulle emellertid inte hindra att vid en höjning av taxeringsvärdena
med omkring 35 procent bruttointäkten av en egnahemsfastighet likväl
ökar något. Denna konsekvens kan för det stora flertalet fastigheter
undvikas om sänkningen av procenttalet kombineras med ett avdrag av den
typ som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför i sådant syfte
ett extra avdrag å 200 kronor. Detta avdrag synes dock böra begränsas till
sådana en- och tvåfamilj sfastigheter, som användes som bostad för ägaren.

Hur nettointäkten av villafastigheter påverkas av de föreslagna åtgärderna
— alltså en sänkning av procenttalet för villaschabloncn från 3 till 2,5
och införandet av ett extra avdrag å 200 kronor — framgår av följande

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

uppställning, i vilken till jämförelse jämväl medtagits uppgifter rörande
den verkan utredningsmannens förslag skulle haft.

Nuvarande ökning (+) eller minskning (—) av fastig taxeringsvärde

hetsinkomsten vid en höjning av taxe ringsvärdet

med 35 procent:

Enligt utrednings- Enligt proposi mannens

förslag tionsförslaget

15 000........................ —244 — 145

20 000........................ - 190 — 125

30 000........................ - 85 — 88

40 000........................ + 20 — 50

50 000........................ + 125 — 13

55 000........................ + 176 +5

75 000........................ + 386 + 80

100 000........................ + 650 + 175

130 000........................ + 965 + 287

Siffrorna i tabellen utvisar endast ändringarna i den nettointäkt som ligger
till grund för beräkningen av statlig inkomstskatt. För ett överslag rörande
den totala skatten måste hänsyn jämväl tagas till den sänkning av
repartitionstalet, varom jag tidigare framlagt förslag. Då den föreslagna
sänkningen av repartitionstalet kompenserar för en 60-procentig höjning
men taxeringsvärdena å villafastigheter i genomsnitt kommer att höjas med
endast cirka 35 procent, kommer uppenbarligen en sänkning av den kommunala
inkomstskatten för dessa fastigheter att äga rum.

Den höjning av nettointäkten tabellen utvisar för fastigheter med högre
taxeringsvärden torde sålunda i stor utsträckning komma att neutraliseras.

Det extra avdraget har i promemorian avsetts skola ifrågakomma blott
beträffande fastighet som användes av ägaren såsom stadigvarande bostad.
En konsekvens härav blir att avdrag endast kommer att medgivas för fastighet
i fastighetsägarens hemortskommun men däremot icke för fastighet
i annan kommun. I vissa fall skulle dock avdraget komma att medges
även för t. ex. sommarnöjesfastighet nämligen när denna är belägen
i vederbörandes hemortskommun och han där icke har annan villafastighet.
För avdragsrätt skulle även gälla det villkoret att fastigheten icke
får vara helt eller till väsentligaste delen uthyrd, något som skulle kräva
viss kontroll av taxeringsmyndigheterna. Med den av utredningsmannen föreslagna
uppläggningen av avdragsbestämmelserna skulle vidare rätten till
avdrag i samband med förvärv av och flyttning till fastighet i annan kommun
komma att uppskjutas intill dess den nya kommunen blir vederbörandes
hemortskommun, d. v. s. i vissa fall mer än ett år.

De nämnda olägenheterna synes i huvudsak kunna undvikas om såsom
förutsättning för avdragsrätt i stället anges, att fastighetsägaren skall vara
mantalsskriven på fastigheten antingen för året näst före taxeringsåret eller
ock för taxeringsåret. Detta innebär, för att taga ett exempel, alt avdragsrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

vid 1958 års taxering regelmässigt kommer att föreligga för sådan ägare av
en- och tvåfamiljsfaslighet som varit bosatt å fastigheten antingen den 1
november 1956 eller samma datum 1957. Särskilt undantag för uthyrda fastigheter
synes då överflödigt. Ej heller torde någon särregel för äkta makar
behövas.

I de fall bruttointäkten jämkas på grund därav att fastigheten förvärvats
eller avyttrats under beskattningsåret eller på grund därav att beskattningsåret
omfattar annan tid än 12 månader, torde motsvarande jämkning av
avdragsbeloppet böra ske.

Har fastighet flera ägare, bör avdragsbeloppet fördelas mellan ägarna i
förhållande till varje delägares andel i fastigheten. Huruvida delägare är berättigad
åtnjuta avdrag för den del av avdragsbeloppet, som belöper på honom,
får därefter prövas med hänsyn till hans mantalsskrivningsförhållanden.

Utredningsmannen har — under hänvisning till de bestämmelser som gäller
beträffande det extra avdrag som medges vid beräkning av inkomst av
kapital — föreslagit att från avdragsrätt skulle uteslutas alla juridiska personer
således även oskifta dödsbon. I likhet med vissa remissinstanser finner
jag tillräckliga skäl icke föreligga att göra undantag för oskifta dödsbon.
Jag förordar sålunda att avdragsrätten utsträckes till att omfatta jämväl
dessa, därvid såsom förutsättning för avdrag skall gälla att någon av delägarna
mantalsskrivits å fastigheten.

De nu förordade åtgärderna har, på sätt utredningsmannen föreslagit, begränsats
till de fastigheter som avses i 24 § 2 mom. kommunalskattelagen,
d. v. s. en- och tvåfamilj sfastigheter. Någon anledning att nu ändra motsvarande
bestämmelser för fastigheter, som tillhör bostadsföreningar m. fl.
(24 § 3 och 4 inom.), anser jag inte föreligga. Beträffande värdet av bostadsförmån
å jordbruksfastighet vill jag påpeka att detta värde skall beräknas
med ledning av i orten gällande hyrespris och sålunda inte står i direkt förhållande
till taxeringsvärdet å fastigheten. V.

V. Avdrag från inkomst av kapital

1. Promemorian

I promemorian påpekas, att det föreslagna avdraget för villafastigheter
kommer att överstiga avdraget vid beräkning av inkomst av kapital. Sistnämnda
avdrag uppgår till för makar gemensamt 200 kronor och för annan
skattskyldig 100 kronor. Eftersom avdraget för egnahemsägare merendels
torde tillkomma skattskyldig som är gift, kan sägas att sistnämnda avdrag
är dubbelt så stort som avdraget vid beräkning av inkomst av kapital. Det
kunde måhända i detta sammanhang övervägas huruvida inte det från inkomst
av kapital medgivna avdraget borde fördubblas så att det kom att

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957 63

uppgå för makar gemensamt till 400 kronor och för annan skattskyldig till
200 kronor.

Avgörande för en sådan höjning synes enligt promemorian bli storleken
av det skattebortfall för stat och kommun, som kan beräknas bli följden.

I samband med 1955 års lagstiftning om bl. a. sistnämnda avdrag beräknades
detta (prop. 1955:59 s. 118) medföra ett skattebortfall av 16 milj.
kronor för staten och 12 milj. kronor för kommunerna. Med ledning av
1950 års skattelagssakkunnigas beräkningar rörande skattebortfallet för
bottenavdrag vid inkomst av kapital (samma prop. s. 61) beräknar utredningsmannen
att en fördubbling av avdraget medför ett skattebortfall av
ytterligare högst 12 milj. kronor för staten och 1<0 milj. kronor för kommunerna.
Utredningsmannen erinrar emellertid om att det föreslagna avdraget
för egnahemsägare inte skulle ifrågakomma för sommarvillor, sportstugor
och andra en- eller tvåfamilj sfastigheter, som är belägna i annan
kommun än fastighetsägarens hemortskommun. En höjning av taxeringsvärdena
skulle emellertid även för dessa fastigheter komma att medföra
högre nettointäkter och därmed högre skatteintäkter för det allmänna; skattebortfallet
vid en fördubbling av det från inkomst av kapital medgivna
bottenavdraget torde i viss mån kompenseras härav.

Utredningsmannen föreslår att det extra avdraget från inkomst av kapital
fördubblas från och med 1958 års taxering.

2. Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västernorrlands och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, näringslivets
skattedelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges fastighetsägareförbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Svenska sparbanksföreningen anser, under åberopande av bl. a. gällande
maximigränser i fråga om avdrag för premier för kapitalförsäkringar o. dyl.,
det befogat att bottenavdraget vid beräkning av inkomst av kapital höjes
till 600 kronor för makar och till 300 kronor för annan skattskyldig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att bankspararna lidit förluster
genom penningvärdets fall och att dessa förluster överstigit det på
bank insalta kapitalets förräntning. Länsstyrelsen anser att det därför måste
framstå såsom obilligl och orättvist för den enskilde spararen, alt han ändock
blir beskattad för räntan. En total skattefrihet för ränteinkomster finner
länsstyrelsen dock sannolikt komma att medföra ett för stat och kommun
alltför stort skattebortfall. Länsstyrelsen föreslår i stället en bestämmelse
av innehåll, att fysisk person tills vidare, så länge penningvärdet
undergår fortsatt försämring, erhåller ett sparavdrag från inkomst av ränta
å bankmedel med belopp motsvarande räntan, dock högst 800 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

Sveriges luntbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
har intet att erinra mot den i promemorian föreslagna höjningen av
ifrågavarande avdrag men uttalar att avdraget bör konstrueras så, att det
verkligen medför ett ökat sparande och inte tillfälle till ökad konsumtion.

Avstyrkanden av utredningsmannens förslag föreligger i några yttranden.
Kammarrätten anser det föreslagna avdraget för egnahemsägare och
bottenavdraget från inkomst av kapital inte äga så nära inbördes sammanhang
att de beloppsmässigt är avliängiga av varandra. Kammarrätten tilllägger.

Såsom en önskvärd bieffekt av det extra avdraget vid beräkning av inkomst
av kapital har andragits, att avdraget skulle kunna vara ägnat att
verka sparfrämjande. Om någon sådan effekt därav kan förväntas, har
ännu icke kunnat utrönas. Det förefaller dock, som om andra faktorer,
bland annat penningvärdets utveckling, åtminstone för närvarande skulle
vara av dominerande inflytande på sparandet. Om likväl det skulle anses
önskvärt att på beskattningens område vidtaga åtgärder för främjande av
det sparande i mindre omfattning, som närmast beröres av förslaget, synas
dessa bättre ägnade att tjäna det avsedda syftet, om de; direkt inriktas på
uppmuntrande av så kallat nysparande.

Under åberopande av bristande sammanhang mellan det för egnahemsägare
föreslagna avdraget och avdraget från inkomst av kapital avstyrker
även överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet förslaget i denna del.
Sistnämnda förbund tillägger att det skattebortfall, som på grund av den
föreslagna förhöjningen av avdraget skulle uppkomma för kommunerna
inte är av så ringa omfattning att man helt kan bortse därifrån.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län samt Tjänstemännens
centralorganisation, som avstyrkt det av utredningsmannen föreslagna avdraget
för egnahemsägare, avstyrker jämväl utredningsmannens förslag i nu
ifrågavarande del. I

I några yttranden föreslås viss ändring i avdragets konstruktion. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anför härom.

Länsstyrelsen vill emellertid påpeka en inadvertens i avdragets nuvarande
konstruktion vid jämförelse med vad utredningsmannen föreslagit
skola gälla för sparavdraget på villafastigheter. Det senare avdraget föreslås
skola atnjutas från pa visst sätt beräknad bruttointäkt, i följd varav underskott
å förvärvskällan kan uppstå eller öka till följd av avdraget. Vid beräkning
av inkomst av kapital gäller däremot, att sparavdraget icke får
medföra att underskott uppstår. Det synes rimligt att även i senare fallet
sparavdraget får utnyttjas i den mån bruttointäkten därtill förslår.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter.

Landsorganisationen i Sverige, som tillstyrkt utredningsmannens förslag
i nu förevarande hänseende, berör även frågan om avdrag för försäkringspremier
m. m. Organisationen erinrar om att den tidigare uttalat sig för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

höjning av schablon- och maximiavdragen för sådana premier. Höjningen
av sjukförsäkringsavgifterna utgör enligt organisationen ytterligare ett motiv
för sådan höjning. Organisationen föreslår därför att avdragen höjes
med en tredjedel.

3. Departementschefen

Enligt beslut av 1955 års riksdag har under åren 1955 och 1956 prövats ett
särskilt system för premiering av det frivilliga sparandet. Avsikten med
denna sparform har varit att genom en kontant premie stimulera till ökat
banksparande. Ehuru premiesparandet i och för sig fått stor anslutning torde
det numera stå ganska klart att det extra nysparande, som härigenom
framkommit, icke är av den storleksordning att statsmakterna bör binda sig
för en fortsatt premiering i denna form.

I stället synes det naturligt att det fortsatta stödet åt sparandet ges genom
eu höjning av de schablonavdrag som från och med beskattningsåret 1956
tillämpas vid beskattning av inkomst av kapital. Dessa avdrag uppgår för
närvarande till 100 kronor för ensamstående skattskyldiga och till 200
kronor för gifta skattskyldiga. Utredningsmannen har från sina utgångspunkter
föreslagit en fördubbling av avdraget.

Flertalet av de i ärendet hörda remissinstanserna har i princip tillstyrkt
att en höjning av avdraget nu genomföres. Vid bestämmandet av avdragets
storlek bör enligt min mening hänsyn tagas till att den kontanta premiering
av sparandet som ägt rum under de båda senaste åren bortfaller. För
att inom ramen för detta avdrag kunna uppmuntra nysparandet bland de
mindre inkomsttagarna är det uppenbarligen angeläget att avdraget tages
till så pass stort att skälig marginal finns för att från beskattning fritaga
även ränteinkomsten på nysparandet. En ökning med 200 kronor för gifta
och 100 kronor för ogifta, som utredningsmannen föreslagit, torde icke vara
tillräcklig för att tillgodose detta syfte. Många mindre sparare skulle vid en
sådan avvägning av avdragsbeloppet icke kunna påräkna någon nämnvärd
skattelindring för de ränteinkomster som belöper på det nya sparande, som
han kan prestera utöver redan gjort bottensparande. Jag vill i detta sammanhang
nämna att en familj som helt utnyttjat premiesparandets möjligheter
nu har ett banktillgodohavande å 4 000 kronor. För ensamstående
uppgår motsvarande belopp till 2 000 kronor. Med nuvarande ränteläge
skulle ett avdrag med 600 kronor för gifta och med 300 kronor för ensamstående
innebära att avkastningen på ett kapital av ca 14 000 kronor för
gifta och 7 000 kronor för ogifta skulle bli skattefri. Sättes gränsen vid dessa
kapitalbelopp synes rimlig hänsyn ha tagits till behovet att kunna premiera
nysparandet bland den stora massan av småsparare. Med hänvisning till det
nu sagda vill jag tillstyrka att det skattefria bottenbeloppet för kapitalinkomst
bestämmes till 600 kronor för gifta och 300 kronor för ogifta. Med
utgångspunkt från de av utredningsmannen verkställda beräkningarna kan
skattebortfallet vid ett genomförande av detta förslag uppskattas till 22
milj. kronor för staten och 17 milj. kronor för kommunerna.

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. yr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

VI. Förslag om ändring av 5 § 4 mom. kommunalskattelagen

I 5 § 4 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skattefrihet i vissa fall
föreligger för byggnad (resp. med varandra sammanhängande byggnader),
vars värde understiger 500 kronor. Bestämmelsen avser sådan byggnad som
är belägen å mark tillhörig annan än byggnadens ägare. Av 6 § 2 mom. kommunalskattelagen
framgår vidare att taxering inte skall ske av sådan byggnad.

Den bestämmelse, som nu finnes intagen i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen,
tillkom genom beslut av 1920 års riksdag. Frågan hade aktualiserats
av kammarrätten i dess yttrande över de år 1917 framlagda kommunalskatteförslagen.
I nämnda yttrande (prop. 1920: 191 s. 433) påpekade kammari
ätten, att ett rent praktiskt intresse bjöd, att anteckningar om mindre
värdefulla byggnader å annans mark och deras värden inte belastade
längderna. Kammarrätten framhöll att fastighetsskatten för sådana fastigheter
mte skulle uppgå till nämnvärda belopp och föreslog införandet av en
undantagsbestämmelse, motsvarande den som nu återfinnes i 5 § 4 mom.
kommunalskattelagen. Såsom exempel på byggnader som skulle omfattas
av bestämmelsen angav kammarrätten lusthus, lekstugor och byggnader i
koloniträdgårdar.

Beloppsgränsen 500 kronor kvarstår oförändrad sedan bestämmelsens
tillkomst. Anmärkas bör måhända att värdegränsen 500 kronor såsom uttryck
för en obetydlig fastighet synes ha inkommit i skattelagstiftningen
forsta gången i 1897 års bevillningsförordning, som innehöll stadgande om
befrielse under viss förutsättning från fastighetsbevillning för innehavare
av lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga värde
utgjordes av åbyggnaden och ej översteg 500 kronor.

I sitt yttrande över förslaget till sänkning av repartitionstalet för fastighetsbeskattningen
aktualiserar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län de°n

i o § 4 mom. kommunalskattelagen givna undantagsbestämmelsen samt anför.

På grund av 500-kronorsregeln har man vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar
i allmänhet kunnat underlåta att taxera s. k. kolonistugor. Dessa
byggnader torde emellertid numera regelmässigt hava så högt saluvärde,
att de icke längre kunna uteslutas från taxering. Emellertid skulle åsät,
, e. av ett taxeringsvärde på exempelvis 1 000 eller 1 500 kronor för en
kolonistuga endast medföra ett helt obetydligt skatteuttag. Däremot skulle
en sadan taxering komma att orsaka betydande besvär dels för ägaren vid
deklarationens avgivande dels för skattemyndigheterna vid kontroll av dekiarationen
och vid taxeringens påförande. Länsstyrelsen tillåter sig på
grund harav föreslå, att den ifrågavarande värdegränsen i 5 § kommunalskattelagen
hojes, förslagsvis till 2 000 kronor. Det synes önskvärt, att denna
ändring må kunna tillämpas redan vid 1957 års allmänna fastighetstaxenn8* -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 71 år 1957
Departementschefen

I likhet med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner jag det påkallat
med en höjning av ifrågavarande värdegräns. För att tillgodose det ursprungliga
syftet med bestämmelsen — d. v. s. att från beskattning undantaga
mindre byggnader å annans mark t. ex. kolonistugor o. dyl. — torde det

1 och för sig vara tillräckligt att höja gränsen till det av länsstyrelsen föreslagna
beloppet 2 000 kronor. Godtages den tidigare förordade sänkningen av
repartitionstalet från 4 procent till 2,5 procent skulle emellertid ett värde
av 2 000 kronor endast motsvara ett garantibelopp av 50 kronor (2,5 % av

2 000 kr.). Med hänsyn till de regler om avjämning till jämna hundratal
kronor, som numera skall tillämpas vid framräknandet av den beskattningsbara
inkomsten, torde en höjning av beloppet till åtminstone 3 000 kronor
icke föranleda nämnvärt skattebortfall. Jag tillstyrker sålunda att den ändringen
vidtages i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen att den däri angivna
befrielsen från skatteplikt skall gälla byggnad, vars värde understiger 3 000
kronor. Den höjda gränsen bör, på sätt länsstyrelsen föreslagit, tillämpas
redan vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.

VII. Höjning av beloppen för skattefri förmögenhet och kvarlåtenskap

1. Gällande rätt

Statlig förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt utgår f. n. efter följande
skiktskalor.

Statlig förmögenhetsskatt		Kvarlåtenskapsskatt
Beskattningsbar	Skatt i	Kvarlåtenskap	Skatt
förmögenhet kr.	%	kr.	0/ /o
— 50 000	—-	— 50 000	—
50 100— 100 000	0,5	50 100— 70 000	5
100100— 150 000	0,8	70100— 100 000	10
150100— 200 000	1,0	100 100— 200 000	15
200100— 400 000	1,3	200100— 300 000	20
400 100—1 000 000	1,6	300 100— 500 000	25
t 000 100—	1,8	500 100—1 000 000	30
		1 000 100—2 000 000	35
		2 000 100—5 000 000	40
		5 000 100—	50

Dessa skiktskalor bestämdes av 1953 års riksdag (prop. nr 213; BevU 50).
Dessförinnan gällde de skatteskalor som fastställdes i samband med antagandet
år 1947 av förordningarna om statlig förmögenhetsskatt och om
kvarlåtenskapsskatt. Dessa ursprungliga skatteskalor hade som gräns för
skattepliktens inträde 30 000 kronor. I samband med höjningen av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1957

gräns till 50 000 kronor företogs även i övrigt en justering nedåt av skatteskalorna,
utom beträffande de högsta skikten.

Vid beräkning av skattepliktig förmögenhet skall fastighet upptagas till
det taxeringsvärde, som gäller för fastigheten vid beskattningsårets utgång.
Även i skattepliktig kvarlåtenskap ingående fast egendom skall i regel upptagas
till sitt taxeringsvärde.

2. Arvsskattesakkunnigas förslag

För att bedöma den förmögenhetsökning som kan väntas till följd av en
efter 1957 års fastighetstaxering höjd taxeringsnivå för fastigheter, torde
— framhåller de sakkunniga — de vid Stockholmsmötet gjorda uttalandena
vara en god utgångspunkt. I den mån höjning av fastighets värde blir större
än det rekommenderade procenttalet, torde detta främst äga samband med
att taxeringen för fastigheten varit väl låg enligt nuvarande taxeringsnivå.
Innehavare av en sådan fastighet har under en följd av år er lagt lägre skatt
än han rätteligen skolat göra, om fastigheten varit riktigt taxerad. En höjning
utöver procenttalen innebär således i allmänhet att rättelse skedde av
ett tidigare missförhållande.

Vid mötet har, fortsätter de sakkunniga, rekommenderats olika höjningar
för jordbruksfastighet och annan fastighet och olika höjningar för olika
grupper av annan fastighet. Höjningen av annan fastighet är genomgående
betydligt lägre än höjningen av jordbruksfastighet. Då man överväger möjligheten
att i vissa hänseenden undanröja återverkningarna vid förmögenhetsskatten
av den höjda fastighetstaxeringsnivån, ligger det närmast till
hands att utgå från ägare av jordbruksfastighet, som ju drabbas av den
största höjningen. De sakkunniga har därför i första hand undersökt förinögenhetsställningen
för ägarna av familjejordbruk och de förmögenhetsökningar,
som kan väntas inträda genom den förestående höjningen av
jordbruksfastigheternas taxeringsvärden. Om skatteskalan vid förmögenhetsskatten
bestämmes så, att dessa jordbrukare efter fastighetstaxeringen
inte utsättes för skärpt beskattning, följer därav automatiskt att ägare av
egna hem och liknande fastigheter i allmänhet inte heller drabbas av skärpt
beskattning. Tvärtom kommer dessa skattskyldiga att erhålla en något
större skattelättnad än som är motiverad enbart av hänsyn till den höjda
taxeringsnivån för dessa fastigheter. Förslaget medför självfallet även en
skattelättnad för ägare av hyreshus och liknande fastigheter. En annan
oundviklig följd, framhåller de sakkunniga, skulle bliva att förmögenhetsägare,
som har sina tillgångar placerade annorledes än i fastighet, erhåller
en skattelindring som inte heller är motiverad ur de synpunkter, varom nu
är fråga.

De sakkunniga har för att erhålla material för en bedömning av storleken
av den justering av skatteskalorna som erfordras gjort vissa beräkningar
om genomsnittlig storlek av nettoförmögenheten hos innehavare av jordbruk
av olika storlek. Material till dessa beräkningar har de sakkunniga

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

hämtat från jordbruksräkningen år 1951, den år 1955 tryckta utredningen
angående »Jordbrukarnas tillgångar och skulder den 31 december 1952»,
den årliga statistiken »Skattetaxeringarna samt fördelningen av inkomst
och förmögenhet» m. m. Vidare har undersökts hur dessa genomsnittliga
förmögenheter kan beräknas komma att genomsnittligt påverkas av 1957
års fastighetstaxering. Resultatet av dessa undersökningar åskådliggöres
av följande tabell.

Brukningsenheternas storlek efter åkerareal	Före 1957 års fastighets-taxering	Efter 1957 års fastighets-taxering
Genomsnitt-ligt taxerings-värde, kr	Genomsnittlig nettoför-mögenhet, kr	Genomsnitt-ligt taxerings-värde, kr	Genomsnittlig nettoför-mögenhet, kr
2— 5 hektar..................	15 300	21 000	24 900	30 600
5—10 » ..................	25 900	34 000	39 100	47 200
10— 20 * ..................	41000	50 300	59 800	69 100
20 »> ..................	55 600	65 300	79 500	89 200
20— 30 » ..................	65 500	75 600	93 000	103 100
30 » ..................	80 600	90 300	114 500	124 200
30— 50 » ..................	99 900	109 000	141 000	151 000
50 * ..................	133 800	135 200	198 600	200 000
50—100 »> ..................	180 800	171 500	277 000	267 700

De sakkunniga framhåller att, såsom tidigare angivits, skalan vid förmögenhetsskatten
bör utformas på så sätt att i första hand ägare av jordbruk
med 10—20 hektar åker och en för trakten normal skogsareal, s. k. basjordbruk,
inte drabbas av skattehöjning till följd av den höjda taxeringsnivån
för jordbruksfastighet. Då den genomsnittliga nettoförmögenheten för
ägarna av basjordbruken till följd av den nya fastighetstaxeringen ökas från
50 300 kronor till 69 100 kronor (jfr tablån), betyder detta att det skattefria
beloppet måste höjas från 50 000 kronor till i vart fall 70 000 kronor.

Vid bedömande av behovet av längre gående åtgärder har de sakkunniga
tagit hänsyn till förändringen av den genomsnittliga uträknade förmögenhetsskatten
för självägande jordbrukare till följd av fastighetstaxeringen.
Dessa förändringar, beräknade dels med oförändrad skattepliktsgräns och
dels med denna gräns bestämd till 70 000 kronor, 75 000 kronor resp. 80 000
kronor, framgår av denna uppställning.

Brukningsenheternas
storlek efter åkerareal

Genomsnittlig Skatteökning f+) eller skatteminskning (—
förmögenhets- efter 1957 års fastighetstaxering

)

skatt före 1957
års fastighets -

Skattepliktsgräns kronor

taxering, kr

50 000

70 000

75 000

80 000

10— 20 hektar
20 *
20— 30 »

30 *

30— 50 »

50 »

50—100 *

128

201

322

532

865

+ 94	1
+ 120	+ 20
+ 147	+ 47
+ 243	+ 143
+ 338	+ 238
+ 618	+ 518
+ 1 165	+ 1065

- 1	- 1
5	- 30
+ 22	- 3
+ 118	+ 93
+ 213	+ 188
+ 493	+ 468
+ 1040	+ 1015

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

De sakkunniga framhåller, att ett skattefritt belopp å 70 000 kronor medför
en obetydlig skattehöjning för sådana ägare av basjordbruk, som före den
nya fastighetstaxeringen redovisade en nettoförmögenhet överstigande 50 000
kronor. Vidare medför detta alternativ en höjning för ägaren av ett genomsnittligt
jordbruk med en åkerareal av 20—30 hektar, s. k. normjordbruk. De
sakkunniga anför vidare följande.

Ett skattefritt belopp å 75 000 kronor skulle enligt tabellen medföra en mindre
skattesänkning även för ägare av ett genomsnittligt 20 hektars jordbruk,
d. v. s. vid övre gränsen för bas jordbruken, och alltså även för dem vilkas
nettoförmögenhet före den nya fastighetstaxeringen översteg 50 000 kronor.
Vidare skulle detta alternativ medföra att skattehöjningen för ett genomsnittligt
normjordbruk begränsades till ett obetydligt belopp.

Vad slutligen angår det tredje alternativet, d. v. s. ett skattefritt belopp
å 80 000 kronor, skulle detta medföra ej blott en viss skattelättnad för alla
ägare av basjordbruk utan även en obetydlig skattelättnad för ägare av genomsnittliga
norm jordbruk. För ägare av större normj ordbruk skulle detta
alternativ medföra att förmögenhetsskatten skulle öka endast obetydligt. Således
skulle för ägare av ett jordbruk om 30 hektar — normjordbrukens övre
gräns — om skattepliktsgränsen bibehölls oförändrad, den nya fastighetstaxeringen
medföra en skatteskärpning av 243 kronor, medan skärpningen
icke uppgår till mer än 93 kronor, därest gränsen för skattskyldighet bestämmes
till 80 000 kronor.

Beträffande egna hem och liknande fastigheter har man, såsom tidigare
angivits, att vid den pågående fastighetstaxeringen räkna med en genomsnittlig
höjning av gällande taxeringsvärden med en tredjedel. Om det skattefria
beloppet bestämmes till 80 000 kronor, erhålla ägare av egna hem och
liknande fastigheter därigenom som regel en större skattelättnad än som
är motiverad enbart av hänsyn till den antagna höjningen av taxeringsnivån
för dessa fastigheter. Endast om fastigheten i fråga om storlek och standard
går utöver det för sådana fastigheter normala, eller om fastigheten ingår i en
större förmögenhet torde skattehöjningar kunna inträffa.

Vad slutligen angår hyresfastigheter har man för fastigheter med taxeringsvärden
mellan 30 000 kronor och 200 000 kronor att utgå från en höjning
om cirka 15 procent av gällande taxeringsvärden. Med skattepliktsgränsen
bestämd till 80 000 kronor torde för ägare av hyresfastighet skatteskärpning
icke inträda, om fastigheten ingår i en förmögenhet av måttlig storlek.
I annat fall synes anledning icke förefinnas att eliminera fastighetstaxeringens
verkningar.

De sakkunniga har, med hänsyn till förslagets provisoriska natur, enats
om att några ändringar i skatteskalan inte nu borde föreslås utöver höjning
av bottenbeloppet. Från denna utgångspunkt har, framhålles det i
promemorian, inom de sakkunniga hävdats å ena sidan att det skattefria
bottenbeloppet borde sättas högre än 80 000 kronor i syfte att därigenom
i större utsträckning undanröja verkningarna av de höjda taxeringsvärdena
jämväl för fastighetsägare med större förmögenhet än som motsvarar det
genomsnittliga normj ordbruket och å andra sidan att man i nuvarande läge
inte hade anledning sätta det skattefria beloppet så högt som 80 000 kronor,
då även med ett lägre tal basjordbruken torde helt frias från skattehöjning.
De sakkunniga har emellertid enats om att föreslå, att det skattefria botten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

beloppet vid förmögenhetsskatten för närvarande bör bestämmas till 80 000
kronor. Härvid har bl. a. beaktats, att fråga nu är allenast om ett provisorium,
varför de sakkunniga velat i görligaste mån undvika att ingå på frågor
av mer principiell betydelse för att icke härigenom föregripa sitt slutliga
ställningstagande. Vid sådant förhållande — understryker de sakkunniga
— är det tydligt, att de i sitt slutliga förslag kan komma att föreslå en
annan skattepliktsgräns än den nu angivna.

Den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen innebär från och med
1958 års taxering befrielse från skatt för förmögenheter under 80 000 kronor
och en skatteminskning om 150 kronor för förmögenheter över 80 000
kronor.

Skattebortfallet för staten genom den av de sakkunniga föreslagna höjningen
av det skattefria beloppet har i promemorian beräknats till 20 miljoner
kronor. Höjningen av taxeringsvärdena vid 1957 års fastighetstaxering
beräknas emellertid i och för sig medföra en ökning av förmögenhetsskatten
å ungefär samma belopp.

De sakkunniga föreslår vidare, att med hänsyn till det sammanhang, som
föreligger mellan förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten, den föreslagna
höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsskatten — på sätt
tidigare skett — åtföljes av en motsvarande höjning av gränsen för beräkning
av kvarlåtenskapsskatt.

De sakkunniga beräknar att denna ändring kommer att medföra en årlig
minskning i kvarlåtenskapsskattens avkastning med omkring två miljoner
kronor. Därvid har emellertid inte hänsyn tagits till verkningarna av de
höjda taxeringsvärdena.

Slutligen föreslås i promemorian att den föreslagna ändringen av skattepliktsgränsen
åtföljes av en motsvarande ändring av deklarationspliktsgränsen
enligt 22 § 1 mom. punkt 4 taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

3. Remissyttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av Göta hovrätt, statskontoret samt länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län, därvid i regel ändringens
provisoriska karaktär understrukits.

Kammarrätten ställer sig tveksam till om lagstiftningsåtgärder bör vidtagas
redan innan man kan överblicka resultatet av 1957 års allmänna fastighetstaxering.
Då förslaget emellertid på grund av sina relativt ringa verkningar
inte allvarligt föregriper frågans slutliga lösning, vill kammarrätten
dock inte avstyrka, att detsamma som ett provisorium antages i avvaktan
på en mera allsidig prövning av förmögenhetsskattens utformning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig inte kunna tillstyrka att skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

telättnaden åvägabringas på det sätt de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen
förordar i stället en metod med ett särskilt schablonavdrag å 30 000 kronor
från fastighets taxeringsvärde vid förmögenhetsberäkningen.

4. Departementschefen

Det av arvsskattesakkunniga framlagda förslaget innebär en höjning av
de skattefria bottenbeloppen för förmögenhet och kvarlåtenskap från 50 000
kronor till 80 000 kronor. Den föreslagna ändringen är, såsom också de sakkunniga
framhållit, ett provisorium för tiden intill dess de sakkunniga
framlagt sitt slutliga betänkande och statsmakterna på grundval därav
tagit ställning till frågan om reformer på ifrågavarande beskattningsområden.
Med hänsyn till att slutgiltigt förslag bör kunna framläggas redan till
1958 års riksdag och det alltså är fråga om en kortvarig anordning, torde
de sakkunnigas provisoriska förslag — oaktat det i vissa avseenden inte kan
betraktas som helt tillfredsställande — dock kunna godtagas. Jag tillstyrker
sålunda att skattepliktsgränsen höjes till 80 000 kronor.

VIII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Skoglund

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Bihang

Utredningsmannens förslag

Utkast

till

lag om ändring i kommunalakattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas att 25 § 3 mom., 39 § 3 mom. och 47 § kommunalskattelagen
samt anvisningarna till 47 § samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

25 §.

3 mom. I fråga om fastighet, för
vilken intäkten skall beräknas enligt
24 § 2 eller 3 mom., må avdrag icke
göras för andra omkostnader än för
ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital samt tomträttsavgäld eller
liknande avgäld.

Har fastighet

(Föreslagen lydelse)

25 §.

3 mom. I fråga om fastighet, för
vilken intäkten skall beräknas enligt
24 § 2 eller 3 mom., må avdrag utöver
vad som stadgas i nästfoljande
stycke icke göras för andra omkostnader
än för ränta å lånat, i fastigheten
nedlagt kapital samt tomträttsavgäld
eller liknande avgäld.

För fastighet, som avses i 2i § 2
mom. må, i fråga om tid då fastigheten
icke varit helt eller till väsentligaste
delen uthyrd, beräknas ett extra
avdrag med, för helt år räknat,
400 kronor, dock högst med belopp
som jämlikt nyssnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Avdrag som nu sagts må
åtnjutas blott av fysisk person samt
för en och samma skattskyldig allenast
beträffande en, i den skattskyldiges
hemortskommun belägen fastighet.
Avdraget beräknas i fall som
avses i 52 § 1 mom. för äkta makar
gemensamt.

— använda fastighetsdelen.

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag

1 Senaste lydelse av 25 § 3 mom. se 1954: 51, av 39 § 3 mom. se 1955:122, av 47 § se
1954: 44 och av anvisningarna till 47 § se 1953: 400.

0 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

(Nuvarande lydelse)

för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 100 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, må nu avsett avdrag för dem
båda gemensamt åtnjutas med 200
kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med
högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 mom avsedda kostnaderna.

(Föreslagen lydelse)

för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med
andra maken, må nu avsett avdrag
för dem båda gemensamt åtnjutas
med WO kronor. I intet fall må dock
skattskyldig åtnjuta extra avdrag
med högre belopp än som svarar mot
skillnaden mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna.

47 §. 47 §.

För fastighet, som året näst före För fastighet, som året näst före
taxeringsåret varit skattepliktig, be- taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till fyra pro- räknas garantibelopp till två och en
cent av fastighetens taxeringsvärde halv procent av fastighetens taxeförstnämnda
år. Garantibeloppet upp- ringsvärde förstnämnda år. Garantitages
inom den kommun, där fastig- beloppet upptages inom den komheten
är belägen, såsom skatteplik- mun, där fastigheten är belägen, såtig
inkomst för fastighetens ägare, som skattepliktig inkomst för fastigSåsom
ägare anses jämväl den, vilken betens ägare. Såsom ägare anses jäminnehar
fastighet med fideikommiss- väl den, vilken innehar fastighet med
rätt eller eljest utan vederlag besitter fideikommissrätt eller eljest utan vefastighet
på grund av testamenta- derlag besitter fastighet på grund av
• riskt förordnande. testamentariskt förordnande.

Vad som----------anslagen jord.

Såsom innehavare--------såsom innehavare.

Skall avkastning---------— fastighetens skogsvärde.

Där beträffande--------ingående skogsvärdet.

Garantibelopp beräknas---------hänsyn härtill.

Anvisningar

till 47 §.

Till ledning--------

1. Har rörelseidkare, som använder
av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår
att beskattningsåret kommit
att omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet
till 9/12 av det belopp,
som motsvarar fyra procent av fastighetens
taxeringsvärde. Har beskattningsåret
kommit att omfatta 15
månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår
sammanfaller med kalenderår, "fas -

till 47 §.

följande exempel.

1. Har rörelseidkare, som använder
av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår
att beskattningsåret kommit
att omfatta 9 månader, beräknas
garantibeloppet till 9/12 av det belopp,
som motsvarar två och en halv
procent av fastighetens taxeringsvärde.
Har beskattningsåret kommit att
omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet
belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår
sammanfaller med kalenderår, fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

(Nuvarande lydelse)

tighet bytt ägare den 1 september beskattningsåret,
beräknas garantibeloppet
för den tidigare ägaren till
8/12 och för den nye ägaren till 4/12
av det belopp, som motsvarar fyra
procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan
omläggning av räkenskapsår att
det beskattningsår, som ligger till
grund för 1958 års taxering, omfattar
tiden 1/7 1956—31/12 1957 samt
har han för sin rörelse förvärvat en
fastighet den 1 september 1956 och
en annan fastighet den 1 april 1957,
beräknas garantibeloppet vid nyssnämnda
taxering för förstnämnda
fastighet till 16/12 och för sistnämnda
fastighet till 9/12 av vad som
motsvarar fyra procent av respektive
fastigheters taxeringsvärden.

(Föreslagen lydelse)

tighet bytt ägare den 1 september beskattningsåret,
beräknas garantibeloppet
för den tidigare ägaren till
8/12 och för den nye ägaren till 4/12
av det belopp, som motsvarar två och
en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan
omläggning av räkenskapsår att
det beskattningsår, som ligger till
grund för 1958 års taxering, omfattar
tiden 1/7 1956—31/12 1957 samt har
han för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en
annan fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda
taxering för förstnämnda
fastighet till 16/12 och för sistnämnda
fastighet till 9/12 av vad som
motsvarar två och en halv procent
av respektive fastigheters taxeringsvärden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk Författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1957 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

57009H Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag